2287813 GI0317 1994/95 17 prop prop prop Proposition 1994/95:17 Proposition Proposition Justitiedepartementet 17 0 1994-10-13 00:00:00 2025-12-19 13:49:31 1995-01-01 00:00:00 Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden digitaliserad html skarven https://data.riksdagen.se/dokument/GI0317/text https://data.riksdagen.se/dokument/GI0317 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GI0317 <h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1> <h1>1994/95:17</h1> <h2>Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med<br>svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga<br>avtalsvillkor i konsumentförhållanden</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GI0317/prop_199495__17-1.png" style="width:62pt;height:97pt;"/> <p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p> <p>Stockholm den 13 oktober 1994</p> <p>Ingvar Carlsson</p> <p>Laila Freivalds</p> <p>(Justitiedepartementet)</p> <h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2> <p>Propositionen innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direkti-<br>vet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt.<br>Sverige är genom EES-avtalet och EES-kommitténs beslut nr 7/94 den<br>21 mars 1994 förpliktat att anpassa sin lagstiftning till direktivet senast<br>den 31 december 1994.</p> <p>I propositionen föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden. Lagen ersätter 1971 års lag om avtalsvillkor i konsument-<br>förhållanden. En nyhet är att den nya lagen gäller för alla avtalsvillkor<br>på det finansiella området. Det innebär att sådana avtalsvillkor faller<br>under Konsumentombudsmannens tillsyn och utan undantag kan dras<br>under Marknadsdomstolens prövning.</p> <p>Den nya lagen innehåller marknadsrättsliga bestämmelser som i hu-<br>vudsak motsvarar 1971 års avtalsvillkorslag. Liksom enligt den gamla<br>lagen får Marknadsdomstolen förbjuda oskäliga avtalsvillkor på talan av<br>Konsumentombudsmannen och i vissa fall får Konsumentombudsmannen<br>utfärda s.k. förbudsföreläggande. En nyhet är att förbud kan riktas även<br>mot sammanslutningar av näringsidkare som använder eller rekommen-<br>derar villkor som är oskäliga.</p> <p>Den nya lagen innehåller även civilrättsliga bestämmelser, som skall<br>tillämpas på sådana villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål<br>för individuell förhandling. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1</p> <p>1 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17<br></p> <p>Genom de nya bestämmelserna modifieras 36 § avtalslagen på två Prop. 1994/95:17<br>punkter. Sålunda skall det i fortsättningen inte vara tillåtet vid en oskä-<br>lighetsbedömning enligt 36 § avtalslagen att beakta förhållanden som<br>har inträffat efter avtalsslutet med den verkan att ett avtalsvillkor som<br>annars skulle ha ansetts oskäligt bedöms som skäligt. Och om ett av-<br>talsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, skall avtalet i övrigt gälla<br>med oförändrat innehåll om konsumenten begär det. Det gäller emeller-<br>tid endast om villkoret strider mot god sed och medför en betydande<br>obalans mellan parterna och endast om avtalet kan bestå utan det oskäli-<br>ga villkoret.</p> <p>I 36 § avtalslagen görs endast den ändringen att det införs en hän-<br>visning till bestämmelserna om jämkning i den nya lagen.</p> <p>En uttrycklig lagbestämmelse införs i den nya lagen om tolkning av<br>avtalsvillkor. Om ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling har en oklar innebörd, skall vid en tvist mellan<br>en näringsidkare och en konsument den tolkning gälla som är till för-<br>mån för konsumenten.</p> <p>I den nya lagen föreslås också en bestämmelse som för vissa fall skall<br>skydda konsumenten mot avtalsklausuler om val av tillämplig lag som<br>innebär att lagen i ett land utanför EES skall tillämpas i fråga om oskä-<br>liga avtalsvillkor.</p> <p>De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.</p> <h2>Innehållsförteckning</h2> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till&nbsp;riksdagsbeslut&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;5</p> <p>2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Lagtext&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;6</p> <p>3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;13</p> <p>3.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Sverige och EU&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;13</p> <p>3.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;13</p> <p>3.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Ärendets beredning&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;14</p> <p>4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gällande rätt&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;15</p> <p>4.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Svensk rätt&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;15</p> <p>4.1.1 &nbsp;&nbsp;Inledning&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;15</p> <p>4.1.2 &nbsp;&nbsp;Civilrättsliga bestämmelser -</p> <p>36 § avtalslagen &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;17</p> <p>4.1.3 &nbsp;&nbsp;Marknadsrättsliga regler&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;21</p> <p>4.1.4 &nbsp;&nbsp;Förhållandet mellan de civilrättsliga</p> <p>och de marknadsrättsliga reglerna &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;24</p> <p>4.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gällande rätt i de andra nordiska länderna&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;24</p> <p>5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allmänna utgångspunkter&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;26</p> <p>6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Avgränsningar och begrepp&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;29</p> <p>6.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Frågeställningar&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;29</p> <p>6.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Konsument&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;30</p> <p>6.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Näringsidkare&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;33</p> <p>6.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Villkor som inte har varit föremål för</p> <p>individuell förhandling &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;35</p> <p>6.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Undantag för avtalsvillkor som avspeglar</p> <p>bindande författningsföreskrifter? &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;38</p> <p>7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Omständigheter som skall beaktas vid oskälighets-<br>bedömningen &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;39</p> <p>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Direktivet och vissa utgångspunkter för</p> <p>införlivandet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;39</p> <p>7.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Omständigheter som skall beaktas enligt</p> <p>direktivet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;41</p> <p>7.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Andra omständigheter än de som nämns i direk-</p> <p>tivet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;42</p> <p>7.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Preciseringen i direktivet av &quot;oskäligt&quot;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;45</p> <p>7.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilagan till direktivet&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;47</p> <p>8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Direktivets tolkningsregel&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;50</p> <p>9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rättsföljd&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;53</p> <p>10 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Skydd mot lagvalsklausuler&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;57</p> <table border="1"> <tr><td rowspan="2"> <p>11</p></td><td colspan="2"> <p>En marknadsrättslig oskälighetsregel</p></td><td rowspan="2"> <p>61 &nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>61</p> <p>62</p> <p>66</p></td></tr> <tr><td> <p>11.1</p> <p>11.2</p> <p>11.3</p></td><td> <p>Utgångspunkter</p> <p>Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet</p> <p>I konsumenternas eller konkurrenternas<br>intresse</p></td></tr> <tr><td> <p>12</p></td><td colspan="2"> <p>Det marknadsrättsliga sanktionssystemet</p></td><td> <p>67</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>12.1</p></td><td> <p>Prövningsmyndigheter</p></td><td> <p>67</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>12.2</p></td><td> <p>Rätten att anhängiggöra en förbudsfråga</p></td><td> <p>70</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>12.3</p></td><td> <p>Sanktioner</p></td><td> <p>72</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>12.4</p></td><td> <p>Finansiella tjänster</p></td><td> <p>73</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>12.5</p></td><td> <p>Mot vem kan talan riktas?</p></td><td> <p>78</p></td></tr> <tr><td> <p>13</p></td><td colspan="2"> <p>Vissa lagtekniska frågor</p></td><td> <p>79</p></td></tr> <tr><td> <p>14</p></td><td colspan="2"> <p>Ikraftträdande m.m.</p></td><td> <p>83</p></td></tr> <tr><td> <p>15</p></td><td colspan="2"> <p>Förslagens kostnadseffekter</p></td><td> <p>84</p></td></tr> <tr><td> <p>16</p></td><td colspan="2"> <p>Författningskommentar</p></td><td> <p>84</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>16.1</p></td><td> <p>Inledande anmärkningar</p></td><td> <p>84</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>16.2</p></td><td> <p>Förslaget till lag om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden</p></td><td> <p>85</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>16.3</p></td><td> <p>Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218)<br>om avtal och andra rättshandlingar på förmögen-<br>hetsrättens område</p></td><td> <p>107</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>16.4</p></td><td> <p>Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417)<br>om marknadsdomstol m.m.</p></td><td> <p>107</p></td></tr> <tr><td> <p>Bilaga 1</p></td><td></td><td> <p>Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993<br>om oskäliga villkor i konsumentavtal</p></td><td> <p>108</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 2</p></td><td> <p>Council Directive 93/13/EEC of 5 April</p></td><td></td></tr> <tr><td></td><td></td><td> <p>1993 on unfair terms in consumer contracts<br>(engelskspråkiga versionen)</p></td><td> <p>117</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 3</p></td><td> <p>Sammanfattning av departementspromemorian</p></td><td></td></tr> <tr><td></td><td></td><td> <p>Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med<br>svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga<br>villkor i konsumentavtal (Ds 1994:29)</p></td><td> <p>127</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 4</p></td><td> <p>Promemorians lagförslag</p></td><td> <p>128</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 5</p></td><td> <p>Förteckning över remissinstanserna</p></td><td> <p>132</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 6</p></td><td> <p>Lagrådsremissens lagförslag</p></td><td> <p>133</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 7</p></td><td> <p>Lagrådets yttrande</p></td><td> <p>140</p></td></tr> <tr><td colspan="2"> <p>Bilaga 8</p></td><td> <p>Jämförelsetabell med en sammanställning av</p></td><td></td></tr> <tr><td></td><td></td><td> <p>bestämmelserna i EG-direktivet och motsva-<br>rande bestämmelser i svensk lag enligt<br>propositionen</p></td><td> <p>144</p></td></tr> </table> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1994146</p> <p>4</p> <h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2> <p>Regeringen föreslår att riksdagen</p> <p>antar regeringens förslag till</p> <p>1. &nbsp;lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,</p> <p>2. &nbsp;lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshand-<br>lingar på förmögenhetsrättens område,</p> <p>3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <h2>2 Lagtext</h2> <p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>2.1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden</p> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Allmänna bestämmelser</p> <p>1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.</p> <p>Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.</p> <p>2 § I lagen avses med</p> <p>konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål<br>som faller utanför näringsverksamhet,</p> <p>näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål<br>som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är<br>offentlig eller privat.</p> <p>Marknadsrättsliga bestämmelser</p> <p>3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till pris och övriga<br>omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen<br>förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma<br>eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän<br>synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas<br>intresse.</p> <p>Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra<br>som handlar på dennes vägnar.</p> <p>En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-<br>derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i fram-<br>tiden använda eller rekommendera villkoret.</p> <p>Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är<br>obehövligt.</p> <p>4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan<br>av Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för<br>ett visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam-<br>manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.</p> <p>5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på<br>nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat<br>särskilt skäl.</p> <p>6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till Prop. 1994/95:17<br>dess att det finns ett slutligt beslut.</p> <p>7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av<br>Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett<br>oskäligt avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller<br>inom viss tid (förbudsföreläggande).</p> <p>Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-<br>nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden<br>gäller dock inte.</p> <p>Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-</p> <p>en.</p> <p>8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-<br>lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-<br>karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga<br>näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.</p> <p>Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte<br>överklagas.</p> <p>9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-<br>mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har<br>förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av<br>denne.</p> <p>Civilrättsliga bestämmelser</p> <p>10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsid-<br>kare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.</p> <p>11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och<br>andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande be-<br>gränsningar.</p> <p>Omständigheter som inträffat efter det att avtalet ingåtts får inte be-<br>aktas till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som an-<br>nars vore att anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.</p> <p>Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om<br>villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till<br>konsumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsu-<br>menten begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat<br>innehåll.</p> <p>12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål<br>för individuell förhandling.</p> <p>13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska Prop. 1994/95:17<br>ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i<br>fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med<br>bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekono-<br>miska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre<br>skydd mot oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112)<br>om avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.</p> <p>2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock<br>inte beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal p_rop. 1994/95:17<br>och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område</p> <p>Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra<br>rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>36 §‘</p> <p>Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är<br>oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets<br>tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.<br>Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas<br>att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas<br>även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till be-<br>hovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager<br>en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om<br>villkor vid annan rättshandling än avtal.</p> <p>I fråga om jämkning av vissa<br>avtalsvillkor i konsumentförhål-<br>landen gäller dessutom 77 §<br>lagen (1994:000) om avtalsvill-<br>kor i konsumentförhållanden.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>'Senaste lydelse 1976:185.</p> <p>2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om<br>marknadsdomstol m.m.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417)<br>om marknadsdomstol m.m.¹ skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>§²</p> <p>Marknadsdomstolen handlägger</p> <p>mål enligt</p> <p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p> <p>2. marknadsföringslagen<br>(1975:1418),</p> <p>3. lagen (1971:112) om avtals-<br>villkor i konsumentförhållanden,</p> <p>4. lagen (1984:292) om avtals-<br>villkor mellan näringsidkare,</p> <p>5. produktsäkerhetslagen</p> <p>(1988:1604),</p> <p>6. lagen (1994:615) om ingripan-<br>de mot otillbörligt beteende<br>avseende offentlig upphandling.</p> <p>Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt<br>konkurrenslagen (1993:20). I stället gäller vad som föreskrivits i den<br>lagen.</p> <p>Marknadsdomstolen handlägger<br>mål enligt</p> <p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p> <p>2. marknadsföringslagen<br>(1975:1418),</p> <p>3. lagen (1994:000) om avtals-<br>villkor i konsumentförhållanden,</p> <p>4. lagen (1984:292) om avtals-<br>villkor mellan näringsidkare,</p> <p>5. produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604),</p> <p>6. lagen (1994:615) om ingripan-<br>de mot otillbörligt beteende vid<br>upphandling.</p> <p>13 §³</p> <p>Ansökan görs skriftligen om<br>förbud eller åläggande enligt<br>2-4 §§ marknadsföringslagen<br>(1975:1418), &nbsp;&nbsp;1&nbsp;&nbsp;&nbsp;§ lagen</p> <p>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, 1 &nbsp;&nbsp;§</p> <p>lagen (1984:292) om avtalsvill-<br>kor mellan näringsidkare eller<br>5-9 §§ eller 12 § tredje stycket<br>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) eller 3 § lagen<br>(1994:615) om ingripande mot</p> <p>Ansökan görs skriftligen om<br>förbud eller åläggande enligt<br>2-4 §§ marknadsföringslagen<br>(1975:1418), &nbsp;&nbsp;1&nbsp;&nbsp;&nbsp;§ lagen</p> <p>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, 1 &nbsp;&nbsp;§</p> <p>lagen (1984:292) om avtalsvill-<br>kor mellan näringsidkare eller<br>5-9 §§ eller 12 § tredje stycket<br>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) eller 3 § lagen<br>(1994:615) om ingripande mot</p> <p>'Lagen omtryckt 1984:294.</p> <p>Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.</p> <p>²Senaste lydelse 1994:616.</p> <p>³Senaste lydelse 1994:616.</p> <p>10</p> <table border="1"> <tr><td> <p>otillbörligt beteende avseende<br>offentlig upphandling. Av an-<br>sökan skall de skäl framgå på<br>vilka ansökan grundas och den<br>utredning som sökanden åbero-</p></td><td> <p>beteende avseende offentlig Prop. 1994/95:17<br>upphandling. Av ansökan skall<br>de skäl framgå på vilka ansökan<br>grundas och den utredning som<br>sökanden åberopar.</p></td></tr> </table> <p>par.</p> <p>Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde<br>inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa<br>den utredning de vill åberopa.</p> <p>14 §⁴</p> <table border="1"> <tr><td> <p>I mål enligt marknadsföringsla-<br>gen (1975:1418), lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden och pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>skall Konsumentombudsmannen<br>kallas till sammanträde, även om<br>han inte är sökande. Vidare skall<br>den som medverkar enligt 13 a §<br>kallas till sammanträde. I mål<br>enligt lagen (1994:615) om<br>ingripande mot otillbörligt be-<br>teende avseende offentlig upp-<br>handling skall Konkurrensverket<br>kallas till sammanträde, även om<br>verket inte är sökande.</p></td><td> <p>I mål enligt marknadsföringsla-<br>gen (1975:1418), lagen<br>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden och pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>skall Konsumentombudsmannen<br>kallas till sammanträde, även om<br>han inte är sökande. Vidare skall<br>den som medverkar enligt 13 a §<br>kallas till sammanträde. I mål<br>enligt lagen (1994:615) om<br>ingripande mot otillbörligt be-<br>teende avseende offentlig upp-<br>handling skall Konkurrensverket<br>kallas till sammanträde, även om<br>verket inte är sökande.</p></td></tr> </table> <p>Före sammmanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i<br>den utsträckning domstolen bestämmer.</p> <p>Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt<br>15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om till-<br>fredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.<br>Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant<br>sammanträde.</p> <p>15 §⁵</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Fråga om förbud eller åläggan-<br>de enligt 13 § marknadsförings-<br>lagen (1975:1418), 5 § lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, 21 &nbsp;&nbsp;§</p> <p>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) eller 4 § lagen</p></td><td> <p>Fråga om förbud eller åläggande<br>enligt 13 § marknadsföringslagen<br>(1975:1418), &nbsp;8&nbsp;&nbsp;§ lagen</p> <p>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, 21 &nbsp;&nbsp;§</p> <p>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) eller 4 § lagen</p></td></tr> <tr><td> <p>“Senaste lydelse 1994:616.</p> <p>⁵Senaste lydelse 1994:616.</p></td><td> <p>11</p></td></tr> </table> <table border="1"> <tr><td> <p>(1994:615) om ingripande mot<br>otillbörligt beteende avseende<br>offentlig upphandling får prövas<br>utan sammanträde enligt 14 §<br>första stycket.</p></td><td> <p>(1994:615) om ingripande mot &nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>otillbörligt beteende avseende<br>offentlig upphandling får prövas</p> <p>utan sammanträde enligt 14 §<br>första stycket.</p></td></tr> </table> <p>Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan<br>att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i<br>frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest<br>håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller<br>12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock<br>även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om<br>synnerliga skäl föreligger.</p> <p>20 §⁶</p> <p>Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon<br>annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut<br>som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas</p> <table border="1"> <tr><td> <p>om det anses erforderligt.</p> <p>Delgivning av sådana domar<br>eller beslut av Marknadsdom-<br>stolen, som innefattar vitesföre-<br>läggande enligt marknadsförings-<br>lagen (1975:1418), lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, lagen<br>(1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604),<br>får inte ske enligt 12 § del-<br>givningslagen (1970:428), om<br>det inte finns anledning att anta<br>att den sökte har avvikit eller på<br>annat sätt håller sig undan.</p></td><td> <p>Delgivning av sådana domar<br>eller beslut av Marknadsdom-<br>stolen, som innefattar vitesföre-<br>läggande enligt marknadsförings-<br>lagen (1975:1418), lagen<br>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, lagen<br>(1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604),<br>får inte ske enligt 12 § del-<br>givningslagen (1970:428), om<br>det inte finns anledning att anta<br>att den sökte har avvikit eller på<br>annat sätt håller sig undan.</p></td></tr> </table> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid Marknadsdomstolen<br>prövas enligt äldre bestämmelser.</p> <p>12</p> <p>⁶Senaste lydelse 1993:22.</p> <h2>3 Inledning</h2> <p>3.1 Sverige och EU</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Förhandlingarna om ett EES-avtal slutfördes under våren 1992 och<br>avtalet undertecknades i Oporto den 2 maj samma år. Avsikten var<br>ursprungligen att avtalet skulle träda i kraft vid årsskiftet 1992/93.<br>Ikraftträdandet fördröjdes emellertid till följd av utfallet av en folkom-<br>röstning i Schweiz den 6 december 1992. Avtal om nödvändiga juste-<br>ringar av EES-avtalet träffades den 17 mars 1993 (&quot;EES-protokollet&quot;).<br>EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.</p> <p>EES-avtalet innebär bl.a. att väsentliga delar av EG:s regelverk om<br>den inre marknaden skall kunna tillämpas även i Sverige, liksom i<br>övriga EFTA-länder som omfattas av avtalet. Det medför bl.a. att<br>svensk lagstiftning på en rad områden behöver anpassas till regelverket.<br>Oportoavtalet innehåller EES-relevanta rättsakter som var antagna av<br>EU fram till den 31 juli 1991. EES-relevanta regler som därefter antas<br>av EU tillförs EES-avtalet genom beslut i EES-kommittén.</p> <p>Den 1 juli 1991 ansökte Sverige om medlemskap i EU. Medlemskaps-<br>förhandlingama är avslutade och anslutningsfördraget undertecknades<br>den 24 juni 1994. Enligt fördraget kan Sverige inträda som medlem i<br>EU den 1 januari 1995.</p> <p>3.2 EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor</p> <p>Den 5 april 1993 antog EU:s ministerråd ett direktiv (93/13/EEG) om<br>oskäliga villkor i konsumentavtal. Den svenska versionen av direktivet<br>finns som bilaga 1 till propositionen. Den engelskspråkiga versionen<br>finns som bilaga 2. I propositionen hänvisas i första hand till den sven-<br>ska versionen.</p> <p>Direktivets tillämpningsområde är begränsat till att avse endast konsu-<br>mentavtal och endast avtalsvillkor som inte har varit föremål för in-<br>dividuell förhandling. Dessa begränsningar i tillämpningsområdet<br>framgår av artikel 1.1 jämförd med artikel 2 a och artikel 3.1. Avgräns-<br>ningama behandlas närmare i avsnitt 6 nedan.</p> <p>Direktivet innehåller i korthet följande:</p> <p>Artikel 1: En beskrivning av syftet med direktivet (1.1) och ett gene-<br>rellt undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande författnings-<br>regler eller bestämmelser eller principer i internationella konventioner<br>som EG eller medlemsstaterna är parter i (1.2).</p> <p>Artikel 2: Definitioner av &quot;oskäliga villkor&quot; (a), &quot;konsument&quot; (b) och<br>&quot;näringsidkare&quot; (c).</p> <p>Artikel 3: En precisering av i vilka fall ett sådant avtalsvillkor som<br>direktivet omfattar skall anses oskäligt (3.1), en precisering av när ett<br>avtalsvillkor anses inte ha varit föremål för individuell förhandling (3.2)<br>och en hänvisning till en bilaga med en vägledande, icke uttömmande<br>lista över kontraktsvillkor som kan betecknas som oskäliga (3.3).</p> <p>13</p> <p>Artikel 4: En regel om vilka omständigheter som skall beaktas vid Prop. 1994/95:17<br>bedömning av om ett avtalsvillkor är oskäligt (4.2) och ett undantag<br>från denna regel för vissa centrala delar av avtalet (4.3).</p> <p>Artikel 5: En föreskrift om utformningen av skriftliga avtalsvillkor<br>(första meningen) samt en regel om hur ett villkor skall tolkas vid<br>tveksamhet om dess innebörd (andra meningen).</p> <p>Artikel 6: En regel om påföljd av att ett avtalsvillkor är oskäligt (6.1)<br>och en bestämmelse om att länderna skall se till att en klausul i avtalet<br>om vilken lag som skall gälla för avtalet inte medför att konsumenten<br>får ett sämre skydd än enligt direktivet (6.2).</p> <p>Artikel 7: En bestämmelse om att de nationella rättsordningarna skall<br>innehålla verksamma medel för att bringa oskäliga villkor till upphöran-<br>de (7.1) samt föreskrifter om hur reglerna härom skall vara utformade,<br>bl.a. om vem som skall kunna ta initiativ och mot vilka ett förbud e.d.<br>skall kunna riktas (7.2 och 7.3).</p> <p>Artikel 8: En föreskrift med innebörd att direktivet är ett s.k. mini-</p> <p>midirektiv.</p> <p>Artiklarna 9-11: Bestämmelser om ikraftträdandetidpunkt, om län-<br>dernas rapporteringsskyldighet m.m.</p> <p>De centrala materiella bestämmelserna är de som finns i artiklarna</p> <p>2-7. I artiklarna 2, 3 och 4 avgränsas de villkor som är oskäliga i<br>direktivets mening och som därför berörs av den grundläggande civil-<br>rättsliga regeln i artikel 6 och de marknadsrättsliga bestämmelserna i<br>artikel 7. Artikel 5 bryter mönstret i direktivet genom att den inte<br>särskilt avser oskäliga avtalsvillkor utan innehåller föreskrifter om även<br>andra icke individuellt förhandlade villkor i konsumentavtal.</p> <p>Medlemsstaterna skall ha införlivat direktivet med sina resp, rättsord-<br>ningar senast den 31 december 1994 (artikel 10.1). Genom EES-kom-<br>mitténs beslut nr 7/94 den 21 mars 1994 gäller motsvarande förpliktelse<br>även för Sverige.</p> <p>Bestämmelserna i direktivet behandlas ytterligare i de avsnitt där det<br>diskuteras vilka ändringar som behöver göras i svensk lag.</p> <p>3.3 Ärendets beredning</p> <p>Arbetet med att införliva EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor har<br>bedrivits i nordiskt samarbete. Samarbetet har syftat till en gemensam<br>tolkning av direktivet och till gemensamma principer för införlivande av<br>direktivet med de nationella rättsordningarna. Eftersom de gällande<br>nordiska civilrättsliga reglerna om oskäliga avtalsvillkor liknar varandra<br>mycket, har det vidare varit ett naturligt mål för samarbetet att EG-<br>direktivet skall kunna införlivas med de nationella lagarna på ett sådant<br>sätt att inga onödiga skillnader uppkommer.</p> <p>Island har endast i begränsad omfattning deltagit i de möten som har<br>ägt rum men har tagit del av mötesmaterialet. Danmark, Finland, Norge<br>och Sverige har enats i sak på väsentliga punkter såsom framgår av det<br>följande. Ställningstagandena bereds dock ytterligare i respektive land.</p> <p>14</p> <p>Även i de andra nordiska länderna förbereds lagstiftning för inför-<br>livande av EG-direktivet med de nationella lagarna i syfte att erforderlig<br>lagstiftning skall vara genomförd den 1 januari 1995. I Danmark har<br>lagförslag remissbehandlats under våren 1994. I Norge har proposition<br>beslutats den 16 september 1994, Ot prp nr 89 (1993-94).</p> <p>Som ett led i arbetet på att införliva EG-direktivet med svensk rätt<br>utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian<br>Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s<br>direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal (Ds 1994:29). I promemo-<br>rian föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som<br>skall ersätta 1971 års lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Den<br>nya lagen skall enligt förslaget innehålla både marknadsrättsliga och<br>civilrättsliga bestämmelser. Promemorian har remissbehandlats.</p> <p>En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. De lagförslag<br>som läggs fram i promemorian finns i bilaga 4. En förteckning över<br>remissinstanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns<br>tillgänglig i lagstiftningsärendet (Ju 94/608).</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Lagrådet</p> <p>Regeringen beslutade den 8 september 1994 att inhämta Lagrådets<br>yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.</p> <p>Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.</p> <p>Lagrådet har inte haft någon erinran mot den lösning som valts för att<br>införliva EG-direktivet. Lagrådet har också godtagit förslagen i sak<br>men menat att ett par av de föreslagna bestämmelserna är överflödiga.<br>Vidare har Lagrådet föreslagit en mindre språklig justering.</p> <p>Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.</p> <p>Regeringen har bedömt att de bestämmelser som Lagrådet ansett<br>överflödiga bör finnas med i den föreslagna lagen. I övrigt har Lagrå-<br>dets förslag följts.</p> <p>I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom vissa rent<br>redaktionella ändringar gjorts.</p> <h2>4 Gällande rätt</h2> <p>4.1 &nbsp;Svensk rätt</p> <p>4.1.1 Inledning</p> <p>EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor innehåller såväl civilrättsliga<br>som marknadsrättsliga regler. I det följande lämnas en översiktlig redo-<br>görelse för innehållet i den svenska civilrättsliga lagstiftning som berörs<br>av EG-direktivet (avsnitt 4.1.2). Därefter följer en motsvarande genom-<br>gång av de marknadsrättsliga bestämmelserna (avsnitt 4.1.3). Slutligen<br>följer en kortfattad redogörelse för förhållandet mellan de båda rättsom-<br>rådena (avsnitt 4.1.4).</p> <p>Inledningsvis bör emellertid följande sägas allmänt om lagstiftningen Prop. 1994/95:17<br>på det område som behandlas i lagrådsremissen.</p> <p>Inom civilrätten har sedan länge gällt principen om avtalsfrihet och<br>avtalets bindande natur. Den grundläggande lagstiftningen på avtals-<br>rättens område - avtalslagen från år 1915 - präglas till stor del av<br>synsättet att avtalskontrahentema är socialt och ekonomiskt likställda<br>parter, som själva kan tillvarata sina intressen. När lagen kom till vid<br>seklets början gällde detta emellertid i större utsträckning än i dag.<br>Grundsatsen om avtalsfrihet har underkastats väsentliga inskränkningar,<br>särskilt under de senaste två decennierna.</p> <p>Sådana inskränkningar har skett genom tvingande bestämmelser på<br>konsumenträttens område. Här kan nämnas lagstiftning om hemförsälj-<br>ning, konsumentköp, konsumentkrediter och konsumenttjänster men<br>även hyra av fast egendom och försäkringar.</p> <p>Avtalsfriheten har dessutom inskränkts genom generellt hållna lagreg-<br>ler som riktar sig mot vissa rättshandlingar. Sålunda har alltsedan av-<br>talslagens tillkomst bestämmelser funnits om ogiltighet av rättshand-<br>lingar som tillkommit under tvång och svek m.m. Sedan lagens till-<br>komst finns i avtalslagen också en bestämmelse om att en rättshandling<br>inte får göras gällande om omständigheterna vid dess tillkomst varit<br>sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshandling-<br>en.</p> <p>I andra lagar än avtalslagen fanns tidigare bestämmelser om att ett av-<br>talsvillkor kunde lämnas utan avseende om villkoret uppenbarligen<br>skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörligt. En central<br>bestämmelse var därvid 8 § lagen (1936:81) om skuldebrev.</p> <p>Genom tillkomsten år 1976 av den s.k. generalklausulen i 36 § av-<br>talslagen förändrades emellertid rättsläget väsentligt. Trots att principer-<br>na om avtalsfrihet och avtalets bindande natur fortfarande har giltighet<br>är attityden i dag en annan när det gäller att ingripa korrigerande i<br>parternas avtal. Denna förskjutning i rättsuppfattning kommer till sär-<br>skilt uttryck i 36 § avtalslagen.</p> <p>Enligt 36 § avtalslagen får ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan<br>avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll,<br>omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden<br>och omständigheterna i övrigt. Avtalet kan jämkas även i annat hän-<br>seende eller lämnas helt utan avseende. Det anges uttryckligen att sär-<br>skild hänsyn skall tas till den som i egenskap av konsument eller eljest<br>intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Före tillkomsten av den konsumenträttsliga lagstiftningen och general-<br>klausulen hade domstolarna begränsade möjligheter att ingripa kontrol-<br>lerande i partsbalansen. I praxis utvecklades emellertid metoder för att<br>komma till rätta med vissa inslag i bruket av standardavtal. Domstolar-<br>na kunde t.ex. ställa upp stränga krav för att ett standardavtal skulle<br>vara införlivat i det enskilda avtalet. Det gällde särskilt sådana avtalsbe-<br>stämmelser som var ogynnsamma för en svagare avtalspart eller som<br>var överrumplande.</p> <p>En annan metod som tidigare tillämpats av domstolarna är att tolka ett &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;16</p> <p>oklart avtal eller ett oklart avtalsvillkor till nackdel för den som formu-<br></p> <p>lerat eller tillhandahållit villkoret. Denna metod, den s.k. oklarhets- Prop. 1994/95:17<br>regeln, har gamla anor i svensk civilrätt. I rättsfallet NJA 1950 s. 86<br>yttrade Högsta domstolen att en oklarhet i en ordersedel skulle &quot;drabba<br>bolaget, som avfattat densamma&quot;. Oklarhetsregeln har därefter tilläm-<br>pats flera gånger av domstolen under senare år (angående denna praxis<br>se bl.a. NJA 1978 s. 223, 1981 s. 323 och 1988 s. 408) och är tämligen<br>utförligt behandlad i den juridiska litteraturen (se t.ex. Bemitz,<br>Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993 s. 50 f. med hänvisningar och Fohlin,<br>Avtalstolkning s. 116 f.). Förarbetsuttalanden i anslutning till den för-<br>mögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen synes peka mot<br>att oklarhetsregeln är en vedertagen tolkningsprincip (prop. 1975/76:81<br>s. 116). Det har emellertid även yttrats att tolkningsprincipen haft en<br>internationellt sett förhållandevis begränsad tillämpning i Sverige (se</p> <p>Bemitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993 s. 50).</p> <p>I dag är emellertid rättsläget ett annat. Behovet av att tillgripa en<br>sådan s.k. dold kontroll eller dold censur av avtalet är inte lika marke-<br>rat som tidigare, vilket också kommit till uttryck i rättspraxis (se t.ex.<br>NJA 1980 s. 46, som visserligen rörde ett kommersiellt avtalsförhållan-<br>de men där Högsta domstolen gjorde uttalanden som är relevanta även<br>för det konsumenträttsliga området). Domstolarna kan nu tillämpa en<br>s.k. öppen kontroll. Det innebär att ett avtalsvillkor underkänns, om det<br>strider mot tvingande lagstiftning på konsumenträttens område eller är<br>oskäligt enligt 36 § avtalslagen.</p> <p>Till den marknadsrättsliga lagstiftningen hör marknadsföringslagen<br>(1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhål-<br>landen (avtalsvillkorslagen). Marknadsföringslagen ger möjlighet till in-<br>gripanden mot reklam som är ohederlig eller skadlig och mot andra<br>otillbörliga marknadsföringsmetoder. Syftet med avtalsvillkorslagen är<br>att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Tillämpningen av<br>de båda lagarna ankommer på Konsumentombudsmannen (KO) och<br>Marknadsdomstolen. KO har en övervakande funktion och agerar i stor<br>utsträckning genom förhandlingar med näringsidkare eller branschor-<br>ganisationer. KO för också det allmännas talan inför Marknadsdom-<br>stolen, som är enda domstolsinstans enligt de båda lagarna. Det finns<br>emellertid också en viss rätt för andra än KO att föra talan inför Mark-<br>nadsdomstolen, om KO för ett visst fall beslutat att själv inte föra talan.</p> <p>4.1.2 Civilrättsliga bestämmelser - 36 § avtalslagen</p> <p>Allmänt</p> <p>I 36 § avtalslagen ges domstolarna en generell möjlighet att jämka<br>avtalsvillkor, om de är oskäliga med hänsyn till avtalets innehåll, om-<br>ständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och<br>omständigheterna i övrigt.</p> <p>Om ett oskäligt avtalsvillkor har sådan betydelse för avtalet att det inte<br>skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat inne-<br>håll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;p</p> <p>utan avseende.</p> <p>2 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17</p> <p>Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt skall särskild Prop. 1994/95:17<br>hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument<br>eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Även andra rättshandlingar än avtal kan jämkas eller lämnas utan<br>avseende med stöd av 36 § avtalslagen.</p> <p>Bestämmelsen är tvingande och kan således inte åsidosättas genom<br>avtal mellan parterna.</p> <p>Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1976. Förarbetena till 36 §<br>avtalslagen återfinns i Generalklausulutredningens betänkande General-<br>klausul i förmögenhetsrätten (SOU 1974:83), i proposition 1975/76:81<br>med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rätt-<br>shandlingar på förmögenhetsrätten område, m.m. och i lagutskottets be-<br>tänkande 1975/76:LU21.</p> <p>Generalklausulens tillämpningsområde m.m.</p> <p>Generalklausulens tillämpningsområde är detsamma som avtalslagens<br>och den kan således tillämpas på alla slags avtalsomständigheter och alla<br>avtalstyper (se prop. 1975/76:81 s. 112 f.). Genom bestämmelsen i<br>tredje stycket görs generalklausulen tillämplig även på andra rättshand-<br>lingar än avtal, t.ex. fullmakter och ensidiga betalningsutfästelser.<br>Enligt uttalanden i förarbeten och doktrin kan generalklausulen i viss<br>utsträckning tillämpas analogt inom familjerätten (se prop. s. 113).<br>Numera finns i 1987 års äktenskapsbalk bestämmelser om jämkning vid<br>bodelning av villkor i äktenskapsförord och föravtal (se 12 kap. 3 §<br>äktenskapsbalken). Bestämmelserna är utformade efter förebild av 36 §<br>avtalslagen.</p> <p>Även om generalklausulen har ett så vidsträckt tillämpningsområde<br>har den större betydelse för vissa typer av rättshandlingar än för andra.<br>På vissa områden finns det t.ex. tvingande lagbestämmelser till skydd<br>för konsumenter, vilket gör att generalklausulen inte behöver tillgripas<br>för att ett avtalsvillkor skall kunna ogiltigförklaras.</p> <p>Generalklausulen är tillämplig även på avtalsbestämmelser som rör<br>förhållandet mellan offentliga myndigheter och enskilda i den mån<br>villkoren har av tals karaktär, men däremot inte på bestämmelser som<br>ingår i författningar utan att ha karaktär av avtal (se prop. s. 113 f.).</p> <p>Generalklausulen är utformad för en domstolsprövning av ett bestämt<br>avtalsvillkor, varvid kärnan är begreppet &quot;oskälighet&quot; (se prop. s.<br>107 f.). Det bör noteras att föredragande statsrådet uttalade (se prop.</p> <p>s. 117) att han inte fann skäl att göra något allmänt uttalande om att en<br>generalklausul bör tillämpas endast i undantagsfall och med försiktighet.</p> <p>I 36 § andra stycket anges, som en komplettering till första stycket, att<br>särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för en underlägsen part,</p> <p>t. ex. en konsument. I propositionen anfördes att betydelsen av konsu-<br>mentskyddet kunde sägas ha kommit till så tydligt uttryck i annan lag-<br>stiftning att det kunde förutsättas att erforderlig hänsyn skulle komma<br>att tas till att en part var konsument även utan en särskild bestämmelse<br>om detta (se prop. s. 108). Av pedagogiska skäl var det emellertid av<br></p> <p>18</p> <p>värde att i lagtexten införa en uttrycklig bestämmelse för att understryka Prop. 1994/95:17<br>konsumentskyddets betydelse.</p> <p>Grunder för generalklausulens tillämpning</p> <p>Generalklausulen är alltså inriktad på prövningen av om ett visst av-<br>talsvillkor är oskäligt eller inte. Det utesluter emellertid inte att hänsyn<br>tas även till andra delar av avtalet. I förarbetena uttalades (se prop.<br>s. 111) att tillämpningen av generalklausulen bör grundas på en helhets-<br>bedömning, där hänsyn tas till alla omständigheter som föreligger i det<br>enskilda fallet, vilket emellertid inte hindrar att domstolarna har möjlig-<br>het att stämpla ett visst villkor som oskäligt i sig.</p> <p>Det centrala rekvisitet i 36 § avtalslagen är således &quot;oskälighet&quot;. Vid<br>prövning av om ett enskilt avtalsvillkor är oskäligt kan beaktas följande<br>riktlinjer, varav några framgår direkt av lagtexten medan andra framgår<br>av förarbetena till lagen.</p> <p>Av betydelse vid tillämpningen av generalklausulen är i första hand<br>innehållet i det avtalsvillkor som har ifrågasatts. Bedömningen blir<br>många gånger beroende av hur avtalet är utformat i övrigt. Ett villkor<br>som uppenbart missgynnar en part kan i ett konkret fall anses godtag-<br>bart därför att den missgynnade parten kompenseras genom fördelar i<br>andra hänseenden (se prop. s. 118).</p> <p>Som exempel på avtalsvillkor som kan underkännas med stöd av<br>generalklausulen kan nämnas villkor som ger en part ensam beslutande-<br>rätt i något avseende (t.ex när det gäller leveranstid vid köp), bestäm-<br>melser som ger ensidig bundenhet under lång tid, vissa force majeure-<br>klausuler samt villkor om ensidig beslutanderätt om en vara är felaktig<br>eller inte.</p> <p>Andra situationer där jämkning kan ske på grund av avtalets innehåll<br>är när det råder ett missförhållande mellan parternas förmåner. Det har<br>dock framhållits i motiven att det uppenbarligen inte kan komma i fråga<br>att jämka alla avtal som inte kan sägas innebära en rättvis avvägning<br>mellan parterna, särskilt inte i rena affärsförhållanden (se prop. s. 119).</p> <p>Även om prövningen primärt inriktas på det villkor som har ifråga-<br>satts, påverkas bedömningen av avtalets innehåll i övrigt och andra<br>omständigheter. Därvid kan enligt lagtexten hänsyn tas till omständig-<br>heterna vid avtalets tillkomst. Här kan beaktas aggressivt uppträdande<br>från en avtalspart, överraskningstaktik eller annat missbruk av förhand-<br>lingsläget eller otillbörliga metoder i övrigt (se prop. s. 125). Det<br>behöver inte röra sig om medvetet utnyttjande. Jämkning kan sålunda<br>ske även om en part t.ex. har lämnat oriktiga uppgifter i god tro.</p> <p>Införandet av generalklausulen syftade bl.a. till att åstadkomma större<br>möjligheter till jämkning eller åsidosättande av avtalsvillkor vid ändrade<br>förhållanden. Det är i dessa fall inte fråga om att kompensera för den<br>ena partens övermakt vid avtalets ingående utan om en korrigering på<br>grund av senare inträffade förhållanden. I propositionen framhölls att<br>jämkning - trots generalklausulens konsumentskyddande syfte - kan ske<br>även till förmån för en starkare part (se prop. s. 127).</p> <p>19</p> <p>När det gäller lagtextens angivande att hänsyn kan tas till omständig- Prop. 1994/95:17<br>heterna i övrigt kan nämnas följande förhållanden som kan beaktas vid<br>prövning av om ett avtalsvillkor är oskäligt. Det anges inte i lagtexten<br>att domstolarna skall beakta om ett villkor strider mot gott affärsskick.<br>Det framgår emellertid av propositionen (se s. 119 f.) att vad som utgör<br>gott affärsskick kan tjäna till ledning för bedömningen. Det är dock inte<br>självklart att det förhållandet att ett avtalsvillkor överensstämmer med<br>gott affärsskick gör det uteslutet att jämka en avtalsbestämmelse, sär-<br>skilt inte i konsumentförhållanden.</p> <p>Generalklausulen kan självfallet användas för att hindra försök att<br>kringgå tvingande rättsregler. Det är emellertid inte givet att en avtals-<br>bestämmelse som överensstämmer med en tvingande regel alltid är<br>skälig; den tvingande lagregeln utgör ju ofta en minimireglering. När<br>det gäller avtalsbestämmelser som avviker från dispositiva lagregler<br>finns det i regel inte samma starka skäl att jämka ett avtalsvillkor. Det<br>framgår emellertid av förarbetena att bedömningen av om en sådan<br>klausul är oskälig måste vara nyanserad (se prop. s. 121 f.).</p> <p>I propositionen anges (se s. 120 f.) att en näringsidkare normalt bör<br>vara bunden av sin egen praxis, men att omständigheterna ändå kan<br>vara sådana att avvikelser får ske. Således är det i hög grad beroende<br>av förhållandena i det enskilda fallet om ett avtalsvillkor som utgör<br>avvikelse från egen praxis är oskäligt eller inte.</p> <p>Särskilda avtalsklausuler</p> <p>I specialmotiveringen till generalklausulen (se prop. s. 137-147) be-<br>handlas - med angivande av att omständigheterna i det enskilda fallet är<br>av stor betydelse - förutsättningarna för jämkning eller åsidosättande<br>beträffande vissa särskilda avtalsbestämmelser. De bestämmelser som<br>tas upp i propositionen är pris- och indexklausuler, förfalloklausuler,<br>vitesklausuler, förverkandeklausuler, friskrivningsklausuler, general-<br>pantklausuler och skiljeklausuler.</p> <p>Beträffande vissa klausuler finns en tämligen rikhaltig praxis. När det<br>gäller skiljeklausuler, dvs. sådana avtalsvillkor som föreskriver att en<br>tvist inte skall prövas av allmän domstol utan av skiljemän, är rättsläget<br>i dag att sådana klausuler regelmässigt anses oskäliga i konsumentrela-<br>tioner.</p> <p>Internationella förhållanden</p> <p>Om ett internationellt avtal skall bedömas enligt svensk rätt, bör enligt<br>förarbetena (se prop. s. 130 f.) i princip jämkning eller åsidosättande av<br>avtalsvillkor kunna ske med stöd av generalklausulen under samma<br>förutsättningar som beträffande inhemska avtalsförhållanden. Det be-<br>tonades emellertid att generalklausulen inte får tillämpas på ett sådant<br>sätt att den uppfattas som ett medel att gynna svenska parter på bekost-<br>nad av utländska parter.</p> <p>20</p> <p>Rättsverkningarna &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>Rättsverkan av att en viss avtalsbestämmelse bedöms vara oskälig är att<br>den jämkas, dvs. ges ett annat innehåll, eller åsidosätts helt. Ett avtal<br>kan jämkas även i annat hänseende, dvs. även andra avtalsbestämmelser<br>än den oskäliga kan jämkas eller åsidosättas. Enligt generalklausulen är<br>det även möjligt att ogiltigförklara avtalet i dess helhet. Förutsättningen<br>härför är att det villkor som anses oskäligt har sådan betydelse för<br>avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med<br>oförändrat innehåll. Det anges emellertid i förarbetena att möjligheten<br>att jämka eller åsidosätta andra villkor eller hela avtalet bör tillgripas<br>med viss försiktighet (se prop. s. 110).</p> <p>Åt domstolarna lämnas således stor frihet när det gäller valet av<br>påföljd (se prop. s. 109 f.).</p> <p>Att en part har fullgjort vad som åligger honom enligt ett visst<br>avtalsvillkor hindrar inte att skäligheten prövas. För det fall prövningen<br>leder till jämkning eller ogiltighet kan återgång av prestationerna få ske<br>(se prop. s. 135). En annan sak är att det förhållandet att prestationerna<br>utväxlats kan inverka vid oskälighetsbedömningen.</p> <p>I detta sammanhang bör uppmärksammas att en domstol vid prövning<br>av en civilrättslig tvist som rör frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt<br>har att ta hänsyn till hur en part lägger upp sin talan. Domstolen kan<br>inte i sin dom gå utöver vad parterna har yrkat. Domstolen kan inte<br>heller lägga andra omständigheter till grund för domen än sådana som<br>åberopats i målet, se 17 kap. 3 § rättegångsbalken.</p> <p>Som berördes ovan (se avsnitt 4.1.1) minskade genom införandet av<br>den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen behovet<br>för domstolarna av att företa en s.k. dold kontroll av avtalsvillkor.<br>Behovet av sådan kontroll minskade även genom införandet - främst<br>under 1970-talet - av de olika konsumentskyddande lagarna. Här kan<br>nämnas 1971 års hemförsäljningslag (1971:238), numera ersatt av 1981<br>års hemförsäljningslag, 1973 års konsumentköplag (1973:877), numera<br>ersatt av 1990 års konsumentköplag (1990:932), och 1977 års<br>konsumentkreditlag (1977:981), numera ersatt av 1992 års konsu-<br>mentkreditlag (1992:830).</p> <p>4.1.3 Marknadsrättsliga regler</p> <p>Allmänt</p> <p>Möjligheterna är begränsade att komma till rätta med oskäliga av-<br>talsvillkor genom den tvingande civilrättsliga regleringen i 36 §<br>avtalslagen. Bestämmelserna i 36 § är inriktade på enskilda fall och blir<br>därför naturligen starkt beroende av omständigheterna i fallet, även om<br>paragrafen enligt förarbetena är särskilt inriktad på att komma till rätta<br>med användningen av vissa typer av avtalsklasuler. Ett avgörande i<br>allmän domstol har inte rättskraft utöver det avgjorda målet och en<br>näringsidkare förhindras inte härigenom att använda ett avtalsvillkor för<br>framtiden.</p> <p>I stället finns det vid sidan av de civilrättsliga bestämmelserna mark- Prop. 1994/95:17<br>nadsrättsliga regler som tar sikte på an skydda konsumenterna som<br>kollektiv.</p> <p>Marknadsföringslagen</p> <p>Till den marknadsrättsliga lagstiftningen hör marknadsföringslagen.<br>Lagens innehåll och räckvidd bestäms i huvudsak av två generalklausu-<br>ler, den ena om otillbörlig marknadsföring (2 §) och den andra om in-<br>formationsskyldighet (3 §).</p> <p>Bestämmelsen om otillbörlig marknadsföring ger Marknadsdomstolen<br>möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid marknadsföring av en vara,<br>tjänst eller annan nyttighet företa en reklamåtgärd eller någon annan<br>handling som strider mot god affärssed eller är otillbörlig på något<br>annat sätt. Ett förbud riktas mot framtida användning av otillbörlig<br>marknadsföring.</p> <p>Till 2 § ansluter tre stadganden som närmare behandlar vissa förfaran-<br>den som kan angripas enligt marknadsföringslagen, nämligen 6 § om<br>vilseledande framställningar, 7 § om rabattmärkeserbjudanden och 8 §<br>om kombinerade utbud. Påföljderna är beträffande dessa förfaranden<br>straff i stället för förbud.</p> <p>Den andra generalklausulen tar sikte på näringsidkarens informations-<br>skyldighet och anger att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan<br>nyttighet näringsidkaren kan av Marknadsdomstolen åläggas att lämna<br>information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med<br>stöd av denna bestämmelse har näringsidkare ålagts att informera om<br>innebörden av sina avtalsvillkor, när sådan information har särskild<br>betydelse från konsumentsynpunkt (se MD 1979:18).</p> <p>Förbud, som normalt skall förenas med vite, meddelas av Marknads-<br>domstolen efter ansökan av Konsumentombudsmannen (KO). Beslutar<br>KO för ett visst fall att inte ansöka om förbud, får ansökan göras av<br>näringsidkare som berörs av handlingen eller av en sammanslutning av<br>näringsidkare, konsumenter eller löntagare. I ärenden av mindre vikt<br>kan KO meddela s.k. förbudsföreläggande, vilket innebär att KO före-<br>lägger en näringsidkare ett förbud till godkännande. Om näringsidkaren<br>godkänner förbudet, gäller det på samma sätt som ett förbud meddelat<br>av Marknadsdomstolen.</p> <p>Arbete pågår på en ny marknadsföringslag sedan Marknadsföringsut-<br>redningen avlämnat sitt slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU<br>1993:59). Betänkandet har remissbehandlats och regeringen har den 8<br>september 1994 beslutat lagrådsremiss.</p> <p>Avtalsvillkorslagen</p> <p>Avtalsvillkorslagens främsta syfte är att få till stånd ett förbättrat konsu-<br>mentskydd när det gäller utformningen av kontraktsformulär som an-<br>vänds i olika branscher på konsumentområdet. Lagen gäller dock inte i<br>fråga om verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn.</p> <p>22</p> <p>Lagen är uppbyggd kring en generalklausul, 1 § första stycket, och Prop. 1994/95:17<br>den är tillämplig på villkor som näringsidkare använder &quot;vid erbjudande<br>av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen<br>enskilt bruk&quot;. Om ett villkor med hänsyn till priset och övriga omstän-<br>digheter är oskäligt, kan Marknadsdomstolen, om det är påkallat från<br>allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud. Ett förbud skall nor-<br>malt vara förenat med vite att i framtiden använda samma eller väsent-<br>ligen samma villkor. En fråga om förbud tas upp av Marknadsdom-<br>stolen efter ansökan av KO.</p> <p>Även beträffande avtalsvillkorslagen finns det en subsidiär talerätt hos<br>Marknadsdomstolen. Om KO för ett visst fall beslutar att inte ansöka<br>om förbud, kan sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller<br>löntagare göra ansökan. Det är att märka att beträffande avtalsvillkors-<br>lagen endast sammanslutningar av näringsidkare har talerätt, medan<br>enligt marknadsföringslagen även enskilda näringsidkare kan göra an-<br>sökan. Detta förhållande förklaras av att marknadsföringslagen innehål-<br>ler en bestämmelse om att en konkurrerande näringsidkare som berörs<br>av en otillbörlig marknadsföringsåtgärd kan få skadestånd av den som<br>brutit mot ett förbud meddelat av Marknadsdomstolen (se 19 § mark-<br>nadsföringslagen).</p> <p>I motiven till avtalsvillkorslagen uttalades (se prop. 1971:15 s. 70 f.)<br>att ett avtalsvillkor typiskt sett fick anses otillbörligt mot konsumenten,<br>om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler gav närings-<br>idkaren en förmån eller berövade konsumenten en rättighet och därige-<br>nom åstadkom en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter<br>och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans<br>mellan parterna inte längre var för handen. Det blev fråga om en total-<br>bedömning av avtalets verkningar för parterna, varvid såväl priset som<br>övriga villkor fick tas i beaktande.</p> <p>Av det anförda följer även att avtalsvillkor som strider mot tvingande<br>bestämmelser på konsumenträttens område kan förbjudas enligt avtals-<br>villkorslagen.</p> <p>Även villkor som presenterats eller utformats på ett vilseledande sätt<br>kan förbjudas. Avtalsvillkorslagens tillämpningsområde är vidare inte<br>inskränkt till skriftliga avtalsvillkor utan även muntliga avtalsvillkor kan<br>förbjudas.</p> <p>Ett förbud enligt avtalsvillkorslagen tar sikte på en typiserad bedöm-<br>ning av om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte mot konsumenterna<br>som kollektiv.</p> <p>Den marknadsrättsliga kontrollen av avtalsvillkor sker emellertid inte<br>enbart genom Marknadsdomstolens prövning av om avtalsvillkor skall<br>förbjudas. Kontrollen sker till stor del genom KO:s övervakande och<br>förhandlande verksamhet. KO har systematiskt samlat in och granskat<br>allmänt förekommande avtalsvillkor. Därefter har överläggningar skett<br>med näringsidkare och branschorganisationer och överenskommelser har<br>träffats på ett flertal områden. Företag som är medlemmar i branschor-<br>ganisationer brukar lojalt följa överenskommelserna.</p> <p>23</p> <p>4.1.4 Förhållandet mellan de civilrättsliga och de marknads-<br>rättsliga reglerna</p> <p>Vid införandet av 36 § avtalslagen uttalades att ett viktigt syfte med<br>bestämmelsen var att skapa ett komplement till avtalsvillkorslagen, så<br>att villkor som har träffats av förbud enligt den lagen kunde angripas i<br>behövlig utsträckning på civilrättslig väg (se prop. 1975/76:81 s. 131).<br>Förutsättningarna för ingripande formulerades därför på likartat sätt i<br>generalklausulen, dvs. att avtalsvillkoret skulle vara oskäligt.</p> <p>Införandet av generalklausulen har därför kommit att innebära en stor<br>parallellitet mellan den civilrättsliga och den marknadsrättsliga lagstift-<br>ningen. Likheterna får emellertid inte överbetonas.</p> <p>Det föreligger, som nämnts ovan, en viss skillnad mellan Marknads-<br>domstolens prövning enligt avtalsvillkorslagen och den prövning som de<br>allmänna domstolarna gör vid tillämpning av 36 § avtalslagen. Det<br>brukar därvid sägas att tillämpning av avtalsvillkorslagen tar sikte &quot;på<br>en typiserad bedömning av om ett visst villkor är oskäligt mot konsu-<br>menterna som kollektiv&quot; (se prop. 1975/76:81 s. 131). Den civilrättsli-<br>ga prövningen däremot avser frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett<br>enskilt fall.</p> <p>En avgörande skillnad mellan regelsystemen är också, som redan<br>nämnts, att ett förbud enligt avtalsvillkorslagen gäller för framtiden,<br>medan de allmänna domstolarna har att pröva rättsverkningarna av ett<br>villkor som redan har kommit till användning.</p> <p>Skillnaderna leder till att avgöranden i det ena systemet inte är bindan-<br>de för prövningen i det andra. Men allmänna domstolar och Marknads-<br>domstolen tar i regel stor hänsyn till varandras avgöranden.</p> <p>4.2 Gällande rätt i de andra nordiska länderna</p> <p>I Danmark finns sedan år 1975 en förmögenhetsrättslig generalklausul i<br>§ 36 danska aftaleloven som har stora likheter med den svenska 36 §<br>avtalslagen. Det grundläggande rekvisitet i lagen anger att ett avtal kan<br>åsidosättas helt eller delvis om det är &quot;urimeligt eller i strid med redelig<br>handlemåde&quot; att göra avtalet gällande. Vid prövningen skall hänsyn tas<br>till förhållandena vid avtalets ingående, avtalets innehåll och senare<br>inträffade förhållanden. Bestämmelserna gäller även för andra rättshand-<br>lingar än avtal. Bestämmelsen tillåter enligt sin ordalydelse inte att ett<br>avtalsvillkor jämkas utan bara att det åsidosättas helt eller delvis.</p> <p>Den danska marknadsföringslagen (Markedsf&lt;£ringsloven nr. 594 af<br>27. juni 1992) innehåller marknadsrättsliga regler som kan tillämpas<br>mot oskäliga avtalsvillkor. Enligt lagen kan handlingar som är i strid<br>mot god marknadsföringssed förbjudas. Det uttrycket omfattar även<br>oskäliga avtalsvillkor. Lagens efterlevnad övervakas av Forbrugerom-<br>budsmanden, FO.</p> <p>I Finland finns dels en allmän bestämmelse i 36 § finska avtalslagen<br>om jämkning av oskäliga villkor i rättshandlingar (dvs. inte bara avtal),<br>dels en bestämmelse om jämkning av oskäliga villkor i avtal rörande<br>konsumtionsnyttigheter i 4 kap. 1 § konsumentskyddslagen. Rättsverk-<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>24</p> <p>ningama av att ett villkor är oskäligt är enligt avtalslagens bestämmelse Prop. 1994/95:17<br>att det kan jämkas eller lämnas utan avseende. Det är vidare möjligt att<br>jämka även andra villkor i rättshandlingen och att ogiltigförklara rätts-<br>handlingen i dess helhet. Vid prövning av oskäligheten skall beaktas<br>rättshandlingens innehåll, parternas ställning, förhållandena då rätts-<br>handlingen företogs, därefter inträffade förhållanden samt övriga om-<br>ständigheter. Konsumentskyddslagens bestämmelse är tillämplig på<br>utbud, försäljning och annan marknadsföring av konsumtionsnyttigheter<br>från näringsidkare till konsumenter. Med konsumtionsnyttigheter avses<br>sådana varor och tjänster som i väsentlig omfattning används för enskild<br>konsumtion. Rättsverkningarna enligt konsumentskyddslagens jämk-<br>ningsregel överensstämmer med bestämmelserna i 36 § svenska av-<br>talslagen. Vid prövningen enligt regeln skall, när det gäller frågan om<br>priset är oskäligt, nyttighetens kvalitet och den allmänna prisnivån<br>beaktas. När det gäller andra villkor än priset preciseras inte i bestäm-<br>melsen vad som skall beaktas.</p> <p>Enligt de marknadsrättsliga reglerna i Finland kan Marknadsdomstolen<br>vid vite förbjuda användandet av ett oskäligt avtalsvillkor. Talan förs<br>därvid primärt av Konsumentombudsmannen med en subsidiär talerätt<br>för registrerade föreningar som verkar för bevakande av bl.a. konsu-<br>mentintressen.</p> <p>I Island finns sedan år 1986 en förmögenhetsrättslig generalklausul<br>som i sak överensstämmer med § 36 i den danska aftaleloven. Vid<br>oskälighetsprövningen skall hänsyn sålunda tas till förhållandena vid<br>avtalets ingående, avtalets innehåll och senare inträffade förhållanden.<br>Bestämmelserna gäller även för andra rättshandlingar än avtal. Enligt<br>sin ordalydelse tillåter inte bestämmelsen jämkning utan endast att ett<br>oskäligt avtalsvillkor åsidosätts helt eller delvis.</p> <p>Även den isländska marknadsföringslagen överensstämmer i huvudsak<br>med motsvarande danska regler och innehåller marknadsrättsliga regler<br>som kan användas för att komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>I Norge innehåller avtalelovens § 36 sedan år 1983 en generalklausul<br>som föreskriver att ett avtal helt eller delvis kan åsidosättas eller ändras<br>om det skulle vara &quot;urimeligt&quot; eller vara i strid med &quot;god forretnings-<br>skikk&quot; att göra avtalet gällande. Vid prövningen skall beaktas avtalets<br>innehåll, parternas ställning, förhållandena när avtalet ingicks, senare<br>inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelserna<br>gäller inte bara för avtal utan också för ensidigt bindande dispositioner.<br>Till skillnad från övriga nordiska länder kan i Norge även handelsbruk<br>och annan sedvana jämkas.</p> <p>I den norska marknadsföringslagen (lov om kontroll med markedsfö-<br>ring og avtalevilkår 16 juni Nr 47. 1972) finns bestämmelser som<br>innebär att Markedsrådet kan pröva om avtalsvillkor är oskäliga och<br>meddela förbud. En förbudstalan kan av Forbrukerombudet (FO) an-<br>hängiggöras vid Markedsrådet. Om Forbrukerombudet beslutar att för<br>visst fall inte föra talan, gäller en subsidiär talerätt för bl.a. konsumen-<br>ter och sammanslutningar av konsumenter.</p> <p>25</p> <h2>5 Allmänna utgångspunkter</h2> <p>Regeringens bedömning: EG-direktivet om oskäliga villkor i konsu-<br>mentavtal bör införlivas med svensk rätt med iakttagande av intresset<br>av nordisk rättslikhet. Någon allmän översyn av reglerna om oskäliga<br>avtalsvillkor bör inte göras. En utgångspunkt när EG-direktivet inför-<br>livas bör vara att svensk lag i samtliga fall skall ge ett för konsumen-<br>terna minst lika förmånligt resultat som direktivet. Även i övrigt bör<br>sådana lösningar väljas som säkert tillgodoser de krav som direktivet<br>ställer.</p> <p>Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm-<br>mer med regeringens (se promemorian s. 30 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig om<br>de allmänna utgångspunkterna för införlivande av EG-direktivet om<br>oskäliga avtalsvillkor lämnar promemorians bedömning utan invänd-<br>ning. Konkurrensverket menar dock att skälen för att välja s.k. trans-<br>formering i stället för s.k. inkorporering borde ha redovisats närmare.<br>Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förordar att<br>direktivet i sin helhet inkorporeras i svensk rätt med ställning av lag<br>och avstyrker därför promemorians förslag. Liknande synpunkter anförs<br>av professor emeritus Jan Hellner.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: EG-direktivet om oskäliga<br>villkor i konsumentavtal har tillförts EES-avtalet (se avsnitt 3.1).<br>Direktivet måste därför införlivas med svensk rätt. Som ett par remiss-<br>instanser påpekat, finns det därför inget utrymme för att åsidosätta<br>någon av direktivets regler.</p> <p>I prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen<br>föreslås i en lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska<br>unionen (anslutningslagen) att de fördrag och andra instrument som<br>räknas upp i lagen samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före<br>Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska<br>gemenskaperna skall gälla i Sverige med den verkan som följer av dessa<br>fördrag och andra instrument. Som Konkurrensverket anför i sitt<br>remissyttrande ersätter inte en inkorporering enligt anslutningslagen det<br>införlivande som skall ske i form av att lagar och andra författningar<br>ändras på respektive område. Till detta kommer att Sverige redan av<br>EES-avtalet är folkrättsligt förpliktat att lagstifta i enlighet med direkti-<br>vet. Det innebär att EG-direktivet blir korrekt införlivat med svensk<br>rätt först genom de lagändringar som sker när svensk rätt anpassas till<br>direktivet (se även prop 1994/95:19 s. 525 f.).</p> <p>Direktivet är ett s.k. minimidirektiv. Det betyder att länderna far,<br>inom de ramar som ges av Romfördraget, införa regler som är för-<br>månligare för konsumenten än direktivets regler. Däremot får de<br>nationella reglerna inte ge konsumenten ett sämre skydd.</p> <p>Frågan är då vilken metod som skall väljas för införlivande av<br>direktivet. Det finns därvid två grundläggande metoder att välja mellan:<br>inkorporering och transformering. Inkorporering innebär att direktivet<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>26</p> <p>som sådant införlivas med svensk rätt med ställning av lag. Trans- Prop. 1994/95:17<br>formering innebär att svenska rättsregler ändras endast i den mån det<br>behövs för att de skall stämma överens med direktivets regler.</p> <p>När det gäller valet av metod för införlivande finns det som Konkur-<br>rensverket anför i sitt remissyttrande fördelar med transformering<br>framför inkorporering på de rättsområden som täcks av direktivet. En<br>fördel är att direktivets regler kan anpassas till systematiken i svensk<br>lagstiftning. Det gäller särskilt beträffande de civilrättsliga bestämmel-<br>serna. Det bör därvid uppmärksammas att direktivets regler har konsu-<br>mentsky ddskaraktär, vilket gör det särskilt angeläget att de blir så<br>lättillgängliga som möjligt när de införlivas med den svenska rätten.</p> <p>Enligt regeringens mening bör direktivet därför införlivas genom<br>transformering.</p> <p>Eftersom det finns ett särskilt starkt intresse av nordisk rättslikhet på<br>den grundläggande civilrättens område, är det av vikt att det sker en<br>nordisk samordning och att onödiga skillnader mellan de nordiska<br>länderna undviks.</p> <p>Ytterligare frågor om metoden för införlivande berörs i samband med<br>att regeringen behandlar den valda lagstiftningstekniken (se avsnitt 13)</p> <p>Några övergripande frågor av principiell natur uppkommer när ett s.k.<br>minimidirektiv på konsumenträttens område skall införlivas med<br>nationell rätt. Dessa frågor, och hur de besvaras, får betydelse när det<br>skall bedömas hur de nationella reglerna skall utformas. Här skall två<br>sådana frågor beröras inledningsvis.</p> <p>Den första frågan är om en nationell reglering är godtagbar så snart<br>den i normalfallet eller i de allra flesta fall ger ett resultat som är lika<br>bra som eller bättre för konsumenterna än direktivet.</p> <p>I promemorian görs den bedömningen av EG-rätten att den nationella<br>regleringen i samtliga fall skall ge ett för konsumenterna minst lika<br>förmånligt resultat som direktivet (se promemorian s. 31 f.). Regering-<br>en gör samma bedömning. Det är inte heller någon remissinstans som<br>har haft avvikande mening i denna fråga.</p> <p>Vid införlivandet finns det således anledning att utgå från den nu<br>angivna tolkningen av EG-rätten. Därmed kommer direktivets krav med<br>säkerhet att uppfyllas. Samma princip för införlivande av minimidirektiv<br>följs sedan länge av Danmark. Även Finland och Norge har förklarat att<br>man avser att följa denna princip, låt vara att man i olika situationer<br>kan ha olika mening om när en nationell reglering verkligen i samtliga<br>fall ger konsumenterna en minst lika fömånlig ställning som i direktivet.</p> <p>Den andra frågan är om ett land kan införliva en preciserad be-<br>stämmelse i ett direktiv genom att i den nationella lagen införa eller<br>behålla en bestämmelse som är mindre preciserad. Frågan är då om den<br>nationella bestämmelsen i så fall måste säkert inrymma alla de fall som<br>ryms i direktivbestämmelsen, eller om det kan räcka att alla dessa fall<br>sannolikt inryms.</p> <p>Ett hypotetiskt exempel kan vara att konsumenten enligt skadestånds-<br>reglerna i ett direktiv får ersättning för utgifter, inkomstförluster,<br>lidande och olägenheter i övrigt, medan ersättning enligt den nationella &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;27</p> <p>bestämmelsen betalas för all skada.</p> <p>Huruvida direktivet är korrekt införlivat beror i detta fall först och Prop. 1994/95:17<br>främst på om uttrycket &quot;all skada&quot; i den nationella lagen innefattar alla<br>de poster som anges i direktivet. Om &quot;all skada” enligt fast praxis inte<br>inrymmer exempelvis olägenheter i övrigt, är direktivet inte tillgodosett.<br>Är det å andra sidan alldeles klart enligt praxis eller motivuttalanden att<br>&quot;all skada&quot; inrymmer alla de preciserade posterna, torde det vara<br>tillräckligt att det mindre preciserade uttrycket används. Frågan om<br>vilken grad av säkerhet som erfordras synes inte vara löst inom EU,<br>men avgöranden av EG-domstolen tyder på ett strängt synsätt (EG-<br>domstolens dom i målet 152/84 Marshall ./. Southampton och South-<br>west Hampshire Area Health Authority).</p> <p>Danmark har i de nordiska diskussionerna förklarat att man i tveksam-<br>ma fall alltid väljer en säker lösning framför en osäker. Finland följer<br>samma princip. Norge har i diskussionerna också förklarat sig vilja<br>följa principen, om det inte är alldeles klart att en mindre preciserad<br>formulering är tillräcklig.</p> <p>Enligt regeringens mening bör utgångspunkten även för svensk del<br>vara att sådana lösningar väljs som säkert tillgodoser de krav som<br>direktivet ställer. Samma mening uttalas i promemorian utan invänd-<br>ningar från remissinstanserna. Det betyder att de svenska bestämmel-<br>serna bör preciseras på samma sätt som direktivets bestämmelser, om<br>det inte är klart att en lägre preciseringsgrad är tillräcklig. Därmed<br>tillgodoses intresset av nordisk rättslikhet på denna punkt.</p> <p>EG-direktivet avser att ge konsumenter skydd mot oskäliga avtalsvill-<br>kor. Som sagts tidigare måste de nationella rättsordningarna ge konsu-<br>menterna minst det skydd som direktivet föreskriver. Men direktivet<br>befattar sig inte med frågor om skydd mot oskäliga avtalsvillkor för<br>andra än konsumenter. Det finns således inget som hindrar att länderna<br>har regler som skyddar exempelvis en näringsidkare mot oskäliga av-<br>talsvillkor i avtal med en konsument. Eftersom bestämmelserna i 36 §<br>avtalslagen är generellt giltiga på avtalsförhållanden inom förmögenhets-<br>rätten kan de användas på det sättet i dag. Det finns alltså inget i<br>EG-direktivet som hindrar att de kan användas så även framdeles.</p> <p>Som anförs i promemorian skall Sverige uppfylla föreskriften i<br>direktivet (artikel 10.1) om att regler som tillgodoser direktivet skall<br>vara införda i de nationella regelverken senast den 31 december 1994.<br>Det betyder att det inte finns tid för någon allmän översyn av de<br>svenska reglerna om oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>I det följande diskuteras införlivandefrågoma med utgångspunkt från<br>direktivets bestämmelser. Dessa behandlas i stort sett artikel för artikel.<br>Därvid är det inte nödvändigt att särskilt behandla artikel 1.1 eller<br>artiklarna 8-11.</p> <p>Sålunda disponeras framställningen fortsättningsvis enligt följande:</p> <p>Avsnitt 6: Avgränsningar och begrepp (artiklarna 1.2, 2 och 3.2)</p> <p>Avsnitt 7: Omständigheter som skall beaktas vid oskälighetsbedöm-<br>ningen (artiklarna 3.1 och 3.3 samt artikel 4)</p> <p>Avsnitt 8: Direktivets tolkningsregel (artikel 5)</p> <p>Avsnitt 9: Rättsföljd (artikel 6.1) &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;28</p> <p>Avsnitt 10: Skydd mot lagvalsklausuler (artikel 6.2)</p> <p>Avsnitt 77; En marknadsrättslig oskälighetsregel (artikel 7)</p> <p>Avsnitt 12: Det marknadsrättsliga sanktionssystemet (artikel 7)</p> <p>Därefter görs i avsnitt 13 en sammanfattning samt behandlas vissa<br>lagtekniska frågor. Till sist behandlas i avsnitten 14 och 15 ikraftträdan-<br>de- och övergångsfrågor samt kostnadseffekter.</p> <p>I avsnitt 16 finns en författningskommentar till lagförslagen.</p> <h2>6 Avgränsningar och begrepp</h2> <p>6.1 Frågeställningar</p> <p>Direktivet innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen avgrän-<br>sar dess tillämpningsområde. Indirekt anges dock tillämpningsområdet i<br>artikel 1.1 där syftet med direktivet anges:</p> <p>Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och<br>andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som<br>sluts mellan en näringsidkare och en konsument.</p> <p>Tre begrepp är alltså centrala för avgränsningen av tillämpningsom-<br>rådet:</p> <p>- oskäliga villkor</p> <p>- näringsidkare</p> <p>- konsument</p> <p>Dessa begrepp definieras i artikel 2 med preciseringar av &quot;oskäliga<br>villkor&quot; i artikel 3. De preciseringar som görs av oskäliga villkor<br>innebär att direktivet gäller enbart för sådana avtalsvillkor som inte har<br>varit föremål för individuell förhandling. Av artikel 3.2 framgår att det<br>alltid skall anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individu-<br>ell förhandling, om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför<br>inte har haft möjlighet att påverka dess innehåll.</p> <p>När direktivet skall införlivas med svensk rätt måste det avgöras om<br>tillämpningsområdet för de svenska reglerna skall avgränsas på samma<br>sätt. En komplikation är därvid att de nuvarande civilrättsliga bestäm-<br>melserna om oskäliga villkor, som huvudsakligen återfinns i 36 §<br>avtalslagen, gäller för alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens<br>område. På det marknadsrättsliga området, däremot, finns i lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden bestämmelser som<br>gäller bara på konsumentområdet. Någon begränsning till villkor som<br>har utarbetats i förväg finns dock inte i den lagen. Även beträffande de<br>marknadsrättsliga reglerna finns alltså en skillnad i tillämpningsområdet<br>jämfört med direktivet.</p> <p>Utgångspunkten när tillämpningsområdet skall bestämmas bör enligt<br>regeringens mening vara, som har utvecklats i avsnitt 5, att alla konsu-<br>menter skall ges ett minst lika gott skydd i de nationella reglerna som<br>de har enligt direktivet. Tillämpningsområdet måste därför i alla hän-<br>seenden göras minst lika vidsträckt i den svenska lagen som i direktivet.</p> <p>Finansinspektionen har mot bakgrund av att direktivet är ett mini-<br>midirektiv förordat att de civilrättsliga bestämmelserna görs tillämpliga<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>29</p> <p>på alla typer av konsumentavtal. Som kommer att framgå i det följande Prop. 1994/95:17<br>anser regeringen att en sådan reglering blir för långtgående.</p> <p>I det följande diskuteras konsumentbegreppet i avsnitt 6.2, näringsid-<br>karbegreppet i avsnitt 6.3 och avgränsningen till avtalsvillkor som inte<br>har varit föremål för individuell förhandling i avsnitt 6.4.</p> <p>Från direktivets tillämpningsområde görs ett undantag i artikel 1.2.<br>Undantaget gäller sådana avtalsvillkor som avspeglar bindande för-<br>fattningsföreskrifter eller regler eller principer i vissa internationella<br>konventioner. Frågan om ett motsvarande undantag bör göras i svensk<br>rätt diskuteras i avsnitt 6.5.</p> <p>6.2 Konsument</p> <p>Regeringens förslag: I lagen införs en definition av begreppet konsu-<br>ment. Den utformas på samma sätt som i direktivet.</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag<br>med undantag för en redaktionell justering (se promemorian s. 36 f.)</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-<br>rians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser är<br>emellertid kritiska och menar att definitionen kan medföra osäkerhet om<br>rättsläget. Uppsala tingsrätt anför t.ex. att införandet av en legaldefini-<br>tion medför ett avsteg från vad som i övrigt gäller inom svensk konsu-<br>mentlagstiftning och att det därför bör övervägas om definitionen kan<br>utgå. Även Sveriges industriförbund ifrågasätter det lämpliga i att<br>definiera konsumentbegreppet med hänvisning till att det kan leda till<br>osäkerhet om begreppets innebörd. Några remissinstanser framför också<br>att en samordning bör ske med de definitioner som föreslås i Marknads-<br>föringsutredningens slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU<br>1993:59). Konsumentverket menar att den nordiska eller europeiska<br>samordningen inte är ett skäl att frångå den nuvarande definitionen.<br>Allmänna reklamationsnämnden anser att det ofta ligger nära till hands<br>att låta ett dödsbo omfattas av konsumentbegreppet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Direktivet gäller endast för avtal där<br>en konsument är avtalspart på ena sidan. Uttrycket konsument definieras<br>i artikel 2 b:</p> <p>konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av<br>detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller<br>yrke.</p> <p>Denna avgränsning av direktivets tillämpningsområde ger upphov till<br>två frågor av betydelse när bestämmelserna skall införlivas med svensk<br>rätt. Den första frågan är om det finns anledning att i svensk rätt be-<br>gränsa regler om oskäliga avtalsvillkor till konsumentförhållanden. Den<br>andra frågan är om EG:s definition på konsument skiljer sig från den<br>etablerade svenska definitionen och om det i så fall finns skäl an i<br>reglerna om oskäliga villkor avvika från den etablerade definitionen.</p> <p>30</p> <p>Frågan huruvida en bestämmelse bör begränsas till konsumentför- Prop. 1994/95:17<br>hållanden inrymmer flera olika aspekter. Skälen för och emot en sådan<br>avgränsning varierar beroende på vilken bestämmelse det handlar om.<br>Den frågan bör därför diskuteras för varje enskild bestämmelse och det<br>finns inte anledning att gå in på den nu.</p> <p>Regeringens överväganden i de följande avsnitten kommer att visa att<br>det finns skäl att begränsa vissa reglers tillämpningsområde till konsu-<br>mentförhållanden. Det måste därför avgöras hur denna avgränsning bör<br>utformas i de svenska reglerna.</p> <p>Den svenska konsumentdefinitionen är något annorlunda utformad än<br>direktivets bestämning. I svenska lagar på konsumenträttens område har<br>avgränsningen gjorts utan att ordet &quot;konsument&quot; definierats. I stället har<br>regelmässigt ett tillägg gjorts av innehåll att lagen gäller bara om konsu-<br>menten handlar &quot;för huvudsakligen enskilt ändamål&quot; eller &quot;för huvud-<br>sakligen enskilt bruk&quot;. I några fall har ordet &quot;huvudsakligen&quot; satts först.<br>Exempel på avgränsande uttryck av detta slag finns i 1 § första stycket<br>lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1971:112), 1 § första<br>stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38), 1 § första stycket hemför-<br>säljningslagen (1981:1361), 1 § första stycket konsumenttjänstlagen<br>(1985:716), 1 § första stycket konsumentköplagen (1990:932) och 1 §<br>första stycket konsumentkreditlagen (1992:830).</p> <p>Regeringen instämmer i promemorians bedömning att uttrycket &quot;för<br>enskilt ändamål&quot; får anses motsvara direktivets &quot;för ändamål som faller<br>utanför hans näring eller yrke&quot;. Som anförs i promemorian synes<br>däremot &quot;för enskilt bruk&quot; rent språkligt vara något mer begränsat,<br>även om ingenting i de olika konsumenträttsliga lagarnas förarbeten<br>tyder på att någon saklig skillnad avsetts.</p> <p>När tillämpningsområdet i svensk rätt preciseras genom ordet &quot;huvud-<br>sakligen” är avsikten att klargöra att lagen gäller även om varan eller<br>tjänsten är avsedd att till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsent-<br>lig, användas för annat än enskilt ändamål. Samtidigt klargörs att de fall<br>då varan eller tjänsten bara till en mindre del är avsedd för enskilt<br>ändamål inte omfattas. Av en protokollsanteckning som gjordes när<br>EG-direktivet antogs framgår att en motsvarande avgränsning är avsedd<br>att tillämpas även enligt direktivet.</p> <p>Av vad som anförts framgår enligt regeringens mening att uttrycket<br>&quot;för huvudsakligen enskilt ändamål&quot; skulle kunna användas för att<br>avgränsa tillämpningsområdet för de bestämmelser som på samma sätt<br>som direktivet skall gälla för konsumentavtal. Huruvida uttrycket<br>används för att avgränsa begreppet konsument som sådant (som i direk-<br>tivet) eller för att avgränsa konsumentens handlande (som i hittillsvaran-<br>de svenska definitioner) kan inte anses ha någon betydelse i sak.</p> <p>Som anförs i promemorian är det emellertid ett väsentligt intresse att<br>de nordiska konsumentdefinitionema överensstämmer. Danmark, Fin-<br>land och Norge måste av olika skäl ändra sina konsumentdefinitioner i<br>de bestämmelser som gäller oskäliga avtalsvillkor. De har förklarat att<br>de avser att använda EG-direktivets definition i dessa bestämmelser.<br>Detta utgör ett starkt skäl för att i de svenska bestämmelserna - både de &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;31</p> <p>civilrättsliga och de marknadsrättsliga - använda EG:s definition.</p> <p>Ytterligare ett skäl är att också övriga EU-länder torde använda denna Prop. 1994/95:17<br>definition och att definitionen dessutom kan förväntas bli använd inom</p> <p>EU även i framtiden. De farhågor som uttalats om osäkerhet om be-<br>greppets innebörd är knappast tungt vägande.</p> <p>I promemorian görs den bedömningen att definitionen blir alltför<br>begränsad om - som i den svenska översättningen av direktivets regel -<br>egenskapen konsument förutsätter att personen handlar inte bara utanför<br>sin &quot;näring&quot; utan också utanför sitt &quot;yrke&quot; (se promemorian s. 38).<br>Regeringen gör samma bedömning. Ingen remissinstans har någon<br>invändning på denna punkt.</p> <p>Sålunda bör det i definitionen anges endast att en person är konsument<br>om han handlar för ändamål utanför näringsverksamhet.</p> <p>Av den tidigare nämnda protokollsanteckningen framgår att direktivets<br>tillämpningsområde är begränsat till fall då en konsument handlar<br>&quot;huvudsakligen&quot; för ändamål utanför näringsverksamhet. Motsvarande<br>begränsning bör - som tidigare - göras i de svenska bestämmelserna.</p> <p>En mer komplicerad fråga vid tillämpning av konsumentdefinitionen<br>är däremot om det skall beaktas huruvida det är synbart för näringsid-<br>karen att hans motpart är konsument. Något sådant krav finns i dag inte<br>uttryckt i svensk lagtext. Det förekommer emellertid förarbetsuttalanden<br>i den riktningen. Ett exempel är motiven till konsumentköplagen (prop.<br>1989/90:89 s. 60), där det sägs att i händelse av tvist i frågan om ett<br>köp faller under konsumentköplagens bestämmelser utgångspunkten är<br>att den enskilde köparens avsikt med förvärvet är avgörande, men att<br>hänsyn måste tas till säljarens möjligheter att bedöma denna avsikt och<br>att bedömningen därför får ta sikte på de omständigheter som varit upp-<br>fattbara för säljaren vid köpet.</p> <p>Direktivet innehåller emellertid inget krav på synbarhet och det före-<br>kommer inte - som var fallet med bl.a. direktivet om konsumentkredi-<br>ter - någon protokollsanteckning om att ett synbarhetskrav skall gälla.<br>Man torde därför få utgå från att det inte gäller något krav på synbarhet<br>enligt EG-direktivet. Eftersom synbarhetskravet innebär en begränsning<br>i tilllämpningsområdet, kan det inte uppställas något sådant krav i<br>svensk rätt, vare sig i lagtext eller genom motivuttalanden.</p> <p>De grundläggande ställningstaganden om hur EG-direktivet bör inför-<br>livas med svensk rätt som regeringen gjort i avsnitt 5 medför därför att<br>en ny definition av konsumentbegreppet bör införas. Lagrådet har gett<br>sitt stöd åt denna bedömning.</p> <p>En annan sak är att den föreslagna konsumentdefinitionen enligt<br>regeringens mening ändå inte torde kunna omfatta situationer då en<br>näringsidkare vilseletts av motparten att tro att denne handlade för annat<br>än enskilt ändamål. Ett exempel kan vara att motparten gör en skriftlig<br>beställning med angivande av att en juridisk person är beställare. Frå-<br>gan diskuteras vidare i författningskommentaren.</p> <p>Om konsumentbegreppet ges en ny definition i detta sammanhang,<br>uppkommer frågan - som berörs i promemorian och av några remissin-<br>stanser - om motsvarande ändring bör göras i andra konsumenträttsliga<br>lagar. Enligt regeringens mening vore det naturligtvis önskvärt att &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;32</p> <p>definitionen hade samma ordalydelse överallt där uttrycket förekommer.</p> <p>Den genomgång som erfordras för att åstadkomma det kan emellertid Prop. 1994/95:17<br>inte göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Olägenheterna med<br>att en ny definition införs nu i de nya bestämmelser som föranleds av<br>EG-direktivet är också tämligen begränsade. Dessutom brister redan nu<br>terminologin i enhetlighet, vilket inte verkar ha medfört några beaktans-<br>värda negativa konsekvenser. Frågan om en enhetlig konsumentdefini-<br>tion får därför övervägas i ett annat sammanhang.</p> <p>Några remissinstanser har tagit upp frågan om en anpassning av<br>konsumentdefinitionen till de föreslagna definitionerna i Marknadsför-<br>ingsutredningens förslag till ny marknadsföringslag (SOU 1993:59).<br>Någon sådan anpassning är emellertid inte längre aktuell eftersom de<br>föreslagna definitionerna torde bli slopade i det fortsatta arbetet på en<br>ny marknadsföringslag.</p> <p>I en departementspromemoria med förslag till ny försäkringavtalslag<br>(Ds 1993:39) föreslås att med konsumentförsäkring skall avses en<br>skadeförsäkring som en konsument eller ett dödsbo tecknar huvud-<br>sakligen för enskilt ändamål. Allmänna reklamationsnämnden har<br>erinrat om detta förslag och anfört att det ofta ligger nära till hands att<br>låta ett dödsbo omfattas av konsumentbegreppet.</p> <p>Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att med hänvisning till<br>förslaget till försäkringsavtalslag utvidga tillämpningområdet för be-<br>stämmelserna om oskäliga avtalsvillkor till ätt omfatta även dödsbon.<br>Förhållandena på försäkringsområdet torde nämligen motivera att andra<br>avvägningar görs i frågan om vem som skall omfattas av en konsument-<br>reglering (jfr Försäkringsrättskommitténs slutbetänkande Skadeförsäk-<br>ringslag SOU 1989:88 s. 254).</p> <p>Kooperativa förbundet har anfört att begreppet näringsverksamhet bör<br>preciseras i anslutning till konsumentbegreppet. Regeringen återkommer<br>i nästa avsnitt till frågan om en definition av begreppet näringsverksam-<br>het.</p> <p>6.3 Näringsidkare</p> <p>Regeringens förslag: Även begreppet näringsidkare definieras i<br>lagen på samma sätt som i direktivet.</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens<br>förslag (se promemorian s. 40 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians förslag godtas eller lämnas utan<br>invändning av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser anför<br>samma synpunkter beträffande definitionen av näringsidkare som när<br>det gäller konsumentdefinitionen. Sålunda menar Uppsala tingsrätt och<br>Sveriges industriförbund att det kan uppstå en osäkerhet om definitioner<br>införs som till sin lydelse avviker från vad som i övrigt är rådande inom<br>svensk konsumentlagstiftning. Även frågan om samordning med för-<br>slaget till ny marknadsföringslag berörs av ett par remissinstanser.</p> <p>33</p> <p>3 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17</p> <p>Konsumentverket och Sveriges industriförbund påpekar att offentlig Prop. 1994/95:17<br>näringsverksamhet nämns särskilt i direktivet men inte i promemorians<br>lagförslag.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Begreppet näringsidkare avgränsas<br>på följande sätt i EG-direktivet artikel 2 c:</p> <p>näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal<br>som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband<br>med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller<br>privat.</p> <p>Frågan om i vad mån de enskilda bestämmelsernas tillämpningsom-<br>råde bör begränsas till konsumentavtal tas upp längre fram. Den berörs<br>i samband med diskussionen om hur de olika bestämmelserna i direkti-<br>vet skall införlivas med svensk rätt. Huruvida det är motiverat att<br>begränsa tillämpningsområdet till rättshandlingar där ena parten är<br>näringsidkare skall därför inte behandlas här. Eftersom genomgången<br>kommer att visa att det finns skäl att begränsa vissa reglers tillämp-<br>ningsområde till sådana avtal som ingås mellan en näringsidkare och en<br>konsument, skall det emellertid här diskuteras om EG-direktivets nä-<br>ringsidkardefinition skall tas över i svensk rätt.</p> <p>I svenska konsumenträttsliga lagar brukar inte uttrycket &quot;näringsid-<br>kare&quot; definieras. Däremot brukar det - efter samma mönster som be-<br>träffande konsumentdefinitionen - anges att lagen gäller bara om nä-<br>ringsidkaren handlar &quot;i sin yrkesmässiga verksamhet&quot; (se t.ex. 1 §<br>första stycket avtalsvillkorslagen, 1 § första stycket konsumenttjänst-<br>lagen, 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första stycket<br>konsumentkreditlagen).</p> <p>Det svenska uttrycket &quot;i sin yrkesmässiga verksamhet&quot; får anses<br>motsvara direktivets uttryck &quot;för ändamål som har samband med hans<br>näring&quot;. Det går därför i och för sig bra att hålla fast vid det svenska<br>uttrycket.</p> <p>Danmark och Norge har förklarat att man inte avser att vidta några<br>lagändringar när det gäller näringsidkarbegreppet. I Finland har nä-<br>ringsidkarbegreppet ändrats på så sätt att man med näringsidkare enligt<br>konsumentskyddslagen nu förstår &quot;en fysisk eller en privat eller offent-<br>lig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk<br>nytta yrkesmässigt håller till salu, säljer eller i övrigt bjuder ut konsum-<br>tionsnyttigheter för anskaffning mot vederlag&quot;.</p> <p>Nordiska samordningsskäl motiverar alltså ingen ändring. Enligt<br>regeringens mening finns det emellertid ändå skäl för Sverige att ta över<br>även EG:s definition på näringsidkare. Ett skäl är att EG:s konsument-<br>definition tas över och att det av systematiska hänsyn är lämpligt att de<br>båda begreppen konsument och näringsidkare definieras i ett samman-<br>hang. Om definitionen av näringsidkare inte tas över, kan osäkerhet<br>annars uppkomma om rättsläget.</p> <p>Definitionen bör därför enligt regeringens mening tas över och det bör<br>ske både beträffande de civilrättsliga och de näringsrättsliga reglerna.<br>Lagrådet har gett sitt stöd åt en denna bedömning.</p> <p>Som påpekats från Konsumentverket och Sveriges industriförbund bör &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;34</p> <p>promemorieförslagets definition för tydlighets skull kompletteras med</p> <p>det tillägget att även offentlig näringsverksamhet omfattas. Det innebär<br>ett närmande till direktivet men ingen ändring i sak i förhållande till vad<br>som anses gälla idag.</p> <p>Som anförts i föregående avsnitt finns det inte längre någon anledning<br>att samordna definitionerna med Marknadsföringsutredningens förslag.</p> <p>I enlighet med vad som påpekats av en remissinstans bör dessutom vid<br>bestämning av näringsidkare begreppet &quot;näringsverksamhet&quot; och inte<br>&quot;näring&quot; användas.</p> <p>Marknadsdomstolen har anfört att det - mot bakgrund av att närings-<br>idkare definieras - hade varit önskvärt med en analys av begreppet<br>&quot;näring&quot;. En sådan genomgång kan dock inte göras inom ramen för<br>detta lagstiftningsarbete. Den analys av begreppet som gjorts i andra<br>sammanhang torde väsentligen vara giltig även här (se bl.a. SOU<br>1984:59 s. 215-217 med hänvisningar). Att märka är dock att begreppet<br>näring kan ha skilda betydelser i olika sammanhang. Det bör också<br>erinras om att tolkningen och tillämpningen av nationella regler som<br>bygger på EG-direktiv är beroende av EG-rättens utveckling.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>6.4 Villkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling</p> <p>Regeringens förslag: Uttrycket standardvillkor är inte lämpligt för<br>att avgränsa tillämpningsområdet. I stället används samma uttryck<br>som i EG-direktivet, nämligen villkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling. Ett villkor skall, på samma sätt som enligt<br>direktivet, anses inte ha varit föremål för individuell förhandling, om<br>inte annat visas.</p> <p>Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tillämpningsom-<br>rådet skall begränsas till villkor som har utarbetats i förväg utan att<br>konsumenten kunnat påverka dess innehåll (se promemorian s. 41 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians förslag lämnas utan invändning av<br>flertalet remissinstanser. Göta hovrätt riktar dock invändningar mot<br>lagtexten. Grupp talanutredningen och Domareförbundet diskuterar<br>vilken innebörd begreppet &quot;visas&quot; i den föreslagna bevisbörderegeln<br>har. Flera remissinstanser anmärker att bevisbördebestämmelsen blivit<br>oklart utformad. Finansinspektionen menar att direktivets avgränsning<br>inte bör användas och att de civilrättsliga bestämmelserna i stället bör<br>göras tillämpliga på samtliga konsumentavtal.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Enligt EG-direktivet, artikel 2 a, är<br>oskäliga villkor &quot;avtalsvillkor som beskrivs i artikel 3&quot;. Artikel 3<br>innehåller under punkt 1 en beskrivning av de avtalsvillkor som direkti-<br>vet tillämpas på:</p> <p>avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Denna beskrivning preciseras i artikel 3.2:</p> <p>Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för<br>individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten<br></p> <p>därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta Prop. 1994/95:17<br>gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.</p> <p>Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt<br>villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att<br>denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning<br>av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg<br>formulerat standardavtal.</p> <p>Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål<br>för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.</p> <p>Som har konstaterats tidigare ger en begränsning i direktivets till-<br>lämpningsområde upphov till två frågor. Den första är om de nationella<br>reglerna bör innehålla väsentligen samma begränsning. Den andra är<br>om begränsningen bör preciseras på samma sätt. Som också har kon-<br>staterats tidigare bör den första frågan besvaras vid en genomgång av<br>direktivets materiella regler.</p> <p>I de följande avsnitten kommer regeringen att redovisa att tillämp-<br>ningsområdet för vissa regler i den svenska lagen bör avgränsas på<br>väsentligen samma sätt som skett i direktivet. Det finns därför anled-<br>ning att granska direktivets avgränsning närmare för att bedöma hur den<br>skall överföras till svensk lag.</p> <p>I direktivet preciseras alltså vilka villkor som omfattas av regleringen<br>med hjälp av uttrycket &quot;som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling&quot;. Enligt direktivet skall det alltid anses att ett villkor inte<br>har varit föremål för individuell förhandling när det &quot;har utarbetats i<br>förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka dess<br>innehåll&quot;.</p> <p>En bestämning med väsentligen samma materiella innehåll bör alltså<br>tas in i den svenska lagen. Frågan är dock hur regeln skall formuleras.</p> <p>Den precisering som används i direktivet innebär att de villkor som<br>avses i de flesta fall är s.k. standardvillkor. Som anförs i promemorian<br>är det dock inte lämpligt att använda det uttrycket för att avgränsa<br>tillämpningsområdet.</p> <p>I promemorian föreslås att tillämpningsområdet begränsas till &quot;avtals-<br>villkor som har utarbetats i förväg utan att konsumenten kunnat påverka<br>dess innehåll&quot;. Direktivets formulering lämnar emellertid möjligheten<br>öppen att det kan finnas villkor som inte varit föremål för individuell<br>förhandling men som ändå inte har utarbetats i förväg. Det betyder att<br>promemorieförslagets uttryck är något snävare än direktivets och att det<br>sålunda inte fullt ut uppfyller direktivets krav.</p> <p>Avgränsningen bör därför ges en utformning som närmare ansluter till<br>direktivet. Lämpligast synes vara att använda direktivets formulering,<br>dvs. &quot;villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling&quot;.</p> <p>Frågan blir härefter om vad som sägs i första och andra styckena i<br>artikel 3.2 måste införlivas med svensk rätt. Svaret på denna fråga<br>synes kunna besvaras nekande. Det som sägs där är närmast att betrakta<br>som tolkningsregler. De föreskriver tolkningar som inte till någon del är<br>överraskande utan snarare närmast självklara. Tolkningsregler av det<br>slaget behöver i svensk rätt inte tas in i lagtexten utan kan anvisas i för- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;36</p> <p>arbetena. Så bör enligt regeringens mening reglerna införlivas med<br></p> <p>svensk rätt i detta fall. Göta hovrätt har i sitt remissyttrande förespråkat Prop. 1994/95:17<br>en sådan lösning.</p> <p>Den närmare innebörden av den här angivna begränsningen i till-<br>lämpningsområdet diskuteras i författningskommentaren.</p> <p>Under de nordiska diskussionerna har Danmark och Norge förklarat<br>att man överväger att begränsa de nya bestämmelserna till att gälla<br>villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. I Finland<br>övervägs att begränsa tillämpningsområdet för tolkningsregeln och för<br>ändringarna i oskälighetsbestämmelsen i konsumentskyddslagen. Dessa<br>regler skulle enligt planerna gälla endast &quot;om inte konsumenten har haft<br>inflytande på villkorets innehåll&quot;.</p> <p>Bevisregeln</p> <p>Bestämmelsen i tredje stycket i artikel 3.2 innebär att näringsidkaren<br>har bevisbördan för ett påstående om att ett villkor har varit föremål för<br>individuell förhandling. Allmänt tillämpade principer i svensk rätt om<br>bevisbördans placering torde normalt ge samma resultat som direktivets<br>bestämmelse. Dessa principer kan emellertid inte sägas vara så fast<br>stadgade och entydiga att en uttrycklig lagbestämmelse kan undvaras,<br>om direktivet skall med säkerhet vara korrekt införlivat med svensk rätt<br>på denna punkt. Det gäller särskilt som den omständighet som skall<br>bevisas - att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell<br>förhandling - inte tidigare har haft en sådan betydelse i svensk rätt som<br>det nu avses få. Bevisbörderegeln måste därför tas in i lagtexten. Inte<br>någon remissinstans har gjort någon annan bedömning.</p> <p>Grupptalanutredningen och Domareförbundet diskuterar i sina re-<br>missvar frågan om beviskravets styrka. Grupptalanutredningen anför att<br>en bevisbörderegel som inte yttrar sig om beviskravets styrka är ganska<br>meningslös och att om det finns en EG-rättslig princip för vilket be-<br>viskrav som gäller i tvister av ifrågavarande slag den bör komma till<br>uttryck i lagtext. Domareförbundet menar att uttrycket &quot;om inte annat<br>visas&quot; bör innefatta ett påstående om att saken skall styrkas.</p> <p>Direktivets regel uttalar inte annat än att näringsidkaren bär bevis-<br>bördan (&quot;the burden of proof”) för ett påstående att ett avtalsvillkor har<br>förhandlats individuellt. Det finns enligt regeringens mening därför inte<br>utrymme för att i den nationella lagen närmare ange beviskravets<br>styrka. Risken är också att en sådan precisering blir för onyanserad och<br>försvårar en tillämpning som ger materiellt rimliga resultat. Promemo-<br>rians neutrala lösning - &quot;om inte annat visas&quot; - framstår som välöver-<br>vägd. Den närmare tolkningen får överlämnas till rättstillämpningen.</p> <p>Som flera remissinstanser påpekar bör bevisbördan avse endast att ett<br>avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Danmark, Finland och Norge överväger att föra in en bevisbörderegel<br>med i sak samma innehåll som regeringens förslag.</p> <p>37</p> <p>6.5 Undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande<br>författningsföreskrifter?</p> <p>Regeringens förslag: Direktivets undantag för avtalsvillkor som<br>avspeglar bindande författningsföreskrifter eller bestämmelser eller<br>principer i internationella konventioner förs inte över till den svenska<br>lagen.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med<br>regeringens (se promemorian s. 44 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av professor<br>emeritus Jan Hellner. Han menar att det av försiktighetsskäl är lämpligt<br>att i den svenska lagen ta in en undantagsregel av samma innehåll som<br>i direktivet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 1.2 i direktivet finns ett<br>undantag från direktivets tillämpningsområde:</p> <p>Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt<br>bestämmelser eller principer i internationella konventioner som med-<br>lemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportom-<br>rådet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.</p> <p>Bestämmelsen innebär att vissa avtalsvillkor, även om de skulle<br>bedömas som oskäliga, inte träffas av direktivet.</p> <p>De avtalsvillkor som på det sättet särbehandlas är först och främst<br>sådana som &quot;avspeglar bindande författningsföreskrifter&quot;. Som exempel<br>kan nämnas en bank som i sina kreditavtal förbehåller sig en uppsäg-<br>ningsrätt som har sin motsvarighet i en lagstadgad skyldighet för banken<br>(jfr 23 § konsumentkreditlagen).</p> <p>Vidare undantas avtalsvillkor som avspeglar &quot;bestämmelser eller<br>principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller<br>gemenskapen har tillträtt&quot;. Ett exempel på ett sådant avtalsvillkor kan<br>vara att ett flygbolag förbjuder resenärerna att överlåta sina biljetter. Ett<br>sådant förbud kan grundas på internationella överenskommelser om<br>flygtrafik, vilka bl.a. syftar till att förstärka flygsäkerheten.</p> <p>En undantagsregel av detta slag har knappast annat än teoretisk be-<br>tydelse. Endast mycket sällan torde ett avtalsvillkor som faller under<br>undantagsregeln kunna anses oskäligt. Åtminstone gäller detta om<br>oskälighetsregeln - som är fallet med 36 § avtalslagen - lämnar ut-<br>rymme för en samlad bedömning med beaktande av samtliga relevanta<br>omständigheter. I förarbetena till 36 § avtalslagen uttalade föredragande<br>statsrådet dessutom att generalklausulen inte får användas så att till-<br>lämpningen kommer i strid med tvingande regler i konventioner som<br>Sverige har tillträtt (prop. 1975/76:81 s. 131).</p> <p>Det anförda talar för att det inte finns något behov av en undantags-<br>regel som direktivets i svensk rätt. Något sådant undantag finns inte i<br>dag och såvitt känt har det inte medfört några praktiska svårigheter. Det<br>bör också beaktas att en undantagsbestämmelse av direktivets innehåll<br>kan medföra besvärliga tillämpningsproblem. Sålunda kan det diskuteras<br>när ett avtalsvillkor &quot;avspeglar&quot; författningsföreskrifter eller bestämmel-<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>38</p> <p>ser eller principer i en internationell konvention. Vad gäller exempelvis Prop. 1994/95:17<br>om en författningsföreskrift är allmänt hållen och avtalsvillkoret kan<br>anses hårdra föreskriften på ett för konsumenten mycket oförmånligt<br>sätt? Dessutom inställer sig frågan om en undantagsbestämmelse skulle<br>avse hela det område som täcks av 36 § avtalslagen eller endast det<br>område som täcks av EG-direktivet.</p> <p>Enligt artikel 8 i direktivet får länderna anta eller behålla strängare<br>bestämmelser till konsumenternas förmån. Den enda begränsningen<br>därvidlag är att de strängare bestämmelserna måste vara förenliga med<br>Romfördraget. Denna begränsning utgör inget hinder mot att avstå från<br>att göra det undantag som direktivet innehåller. Om någon gång ett<br>avtalsvillkor som avspeglar en bindande författningsbestämmelse eller<br>en bestämmelse i en internationell konvention skulle anses oskälig och<br>därför jämkas, innebär det alltså inte att rättstillämpningen står i strid<br>med direktivet.</p> <p>Professor emeritus Jan Hellner framhåller att frågan om ett undantag<br>är vansklig och menar att ett ställningstagande bl.a. förutsätter en över-<br>blick av alla åtaganden som Sverige gjort i konventioner. Synpunkten är<br>beaktansvärd och det bör framhållas att en oskälighetsregel måste till-<br>lämpas så att den inte kommer i konflikt med uttryckliga författnings-<br>föreskrifter eller med Sveriges folkrättsliga åtaganden. Detta gäller<br>emellertid redan i dag och läget ändras inte på grund av direktivet. Det<br>finns därför inte tillräckliga skäl att nu införa en lagbestämmelse som<br>motsvarar det angivna undantaget.</p> <p>Regeringens slutsats är alltså mot bakgrund av det anförda att det i<br>svensk rätt inte bör införas något sådant undantag som direktivets.</p> <p>De övriga nordiska länderna har vid överläggningarna gett uttryck för<br>samma uppfattning.</p> <h2>7 Omständigheter som skall beaktas vid oskälig-<br>hetsbedömningen</h2> <p>7.1 Direktivet och vissa utgångspunkter för införlivandet</p> <p>De omständigheter som enligt direktivet skall beaktas vid bedömningen<br>av om ett avtalsvillkor är oskäligt anges i artikel 4.1. Bestämmelsen<br>lyder på svenska:</p> <p>Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett<br>avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor<br>eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för<br>avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet<br>ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som<br>det är beroende av.</p> <p>Bestämmelsen är något otydligt utformad. Uttrycket &quot;vid tiden för<br>avtalets ingående&quot; är infogat på ett sätt som gör det osäkert vilken<br>betydelse det har. Samma osäkerhet finns i de engelska, franska och<br>danska versionerna av direktivtexten. Som sägs i promemorian får<br></p> <p>emellertid av den tyska versionen anses framgå att vad som avses är att Prop. 1994/95:17<br>endast omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då avtalet ingicks<br>skall beaktas (se promemorian s. 46).</p> <p>De omständigheter som enligt direktivet skall beaktas vid oskälig-<br>hetsbedömningen är alltså:</p> <p>a) vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser,</p> <p>b) alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks och</p> <p>c) alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal som det aktuella<br>avtalet är beroende av.</p> <p>I lagrådsremissen anförs att direktivet inte gärna kan läsas på något<br>annat sätt än så att uppräkningen är uttömmande; inga andra omständig-<br>heter skall alltså beaktas. Mot detta har Lagrådet invänt. Enligt Lagrå-<br>dets mening synes avfattningen av bestämmelsen inte ge vid handen att<br>föreskrifterna måste uppfattas som ett ovillkorligt förbud mot att beakta<br>även andra omständigheter än de angivna. Mot den bakgrunden, och<br>utifrån ett ändamålsresonemang, kommer Lagrådet till slutsatsen att det<br>inte finns något hinder mot att ta hänsyn till exempelvis omständigheter<br>som inträffar efter avtalets tillkomst.</p> <p>I avsnitt 5 har angetts att en utgångspunkt vid införlivandet av EG-di-<br>rektivet bör vara att svensk lag i samtliga fall skall ge ett för konsumen-<br>terna minst lika förmånligt resultat som direktivet. Som framgår av<br>lagrådsremissen (avsnitt 7.3) och promemorian (s. 51) finns det situatio-<br>ner där det blir till konsumentens nackdel om exempelvis omständig-<br>heter som inträffar efter avtalets tillkomst beaktas vid oskälighetspröv-<br>ningen. Lagrådets tolkning kommer därför i konflikt med den angivna<br>utgångspunkten. Remissinstanserna har inte invänt mot den försiktiga<br>tolkning av direktivet som gjorts i promemorian och som vidhållits i<br>lagrådsremissen. Samma tolkning har gjorts i de andra nordiska län-<br>derna.</p> <p>Mot bakgrund av det anförda är regeringen inte beredd att ansluta sig<br>till Lagrådets uppfattning i denna del. Enligt regeringens mening bör<br>Sverige - liksom övriga nordiska länder - hålla fast vid den tolkning av<br>direktivet som innebär att svensk lag alltid skall ge ett för konsumenter-<br>na minst lika förmånligt resultat som direktivet.</p> <p>Med regeringens tolkning skall alltså enligt direktivet, inom dess till-<br>lämpningsområde, hänsyn inte tas till omständigheter som inträffar efter<br>avtalets tillkomst. I vad mån vissa omständigheter som förelåg vid<br>avtalstillfället skall beaktas kan diskuteras. Det beror på vad som ryms<br>under uttrycket &quot;alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks&quot;.<br>Denna fråga tas upp i avsnitt 7.3 under rubriken &quot;Omständigheterna i<br>övrigt&quot;.</p> <p>För att de nationella lagarna skall uppfylla direktivets krav måste de<br>innehålla bestämmelser som innebär att alla de angivna omständig-<br>heterna blir beaktade. Utifrån denna utgångspunkt diskuteras de tre<br>angivna slagen av omständigheter i avsnitt 7.2.</p> <p>Vidare får de nationella bestämmelserna inte innehålla någon föreskrift<br>som innebär att andra omständigheter skall beaktas på ett sådant sätt att<br>den nationella regeln blir mindre förmånlig för konsumenten än direkti- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;40</p> <p>vet. Detta diskuteras närmare i avsnitt 7.3.</p> <p>Direktivet innehåller i artikel 4.2 ett undantag från reglerna om<br>oskäliga avtalsvillkor. Innebörden är i huvudsak att reglerna inte till-<br>lämpas på priset för varan eller tjänsten, inte heller på vad som kallas<br>&quot;avtalets huvudföremål&quot; (&quot;the main subject matter of the contract&quot;). Att<br>bestämmelsen skall tolkas på det sättet framgår visserligen inte alldeles<br>tydligt av ordalydelsen. Av ingressen till direktivet (stycke 22) framgår<br>emellertid klart att avsikten varit att priset och avtalets huvudföremål<br>inte skall bli föremål för oskälighetsbedömning över huvud taget. Det<br>gäller så länge dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Något<br>motsvarande undantag finns inte enligt svensk rätt i dag (jfr prop.<br>1975/76:81 s. 118 f. och s. 137 f.). I promemorian görs den bedöm-<br>ningen att något sådant undantag inte bör göras i svensk rätt (se pro-<br>memorian s. 47 f.). Ingen remissinstans har erinrat mot denna bedöm-<br>ning. Inte heller regeringen anser att ett sådant undantag bör införas.<br>De övriga nordiska länderna gör samma bedömning. Direktivets artikel</p> <p>4.2 kan därför fortsättningsvis lämnas därhän.</p> <p>En fråga av principiellt annat slag än de som avser omständigheter<br>som skall beaktas vid oskälighetsbedömningen rör innebörden av det<br>uttryck som används, dvs. &quot;oskäligt&quot; på svenska, &quot;unfair&quot; och &quot;urime-<br>ligt&quot; på engelska resp, danska. För att svenska regler skall motsvara<br>direktivets krav måste det uttryck som används i de svenska reglerna ha<br>en minst lika vidsträckt innebörd som det uttryck som används i direkti-<br>vet.</p> <p>I artikel 3.1 preciseras direktivets uttryck i den svenska versionen på<br>följande sätt:</p> <p>Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling<br>skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför<br>en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt<br>avtalet till nackdel för konsumenten.</p> <p>Motsvarande preciseringar saknas i dag i de svenska bestämmelserna.<br>I avsnitt 7.4 skall diskuteras om uttrycket oskäligt i gällande svenska<br>bestämmelser är tillräckligt vidsträckt för att inrymma de företeelser<br>som genom den angivna preciseringen omfattas av direktivets uttryck.</p> <p>7.2 Omständigheter som skall beaktas enligt direktivet</p> <p>Regeringens bedömning: De omständigheter som enligt direktivet<br>skall beaktas vid oskälighetsbedömningen skall beaktas redan enligt<br>gällande svensk rätt. Någon lagändring behövs därför inte.</p> <p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se<br>promemorian s. 48 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-<br>ningar mot promemorians bedömning i denna del.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Den första omständigheten som<br>skall beaktas enligt direktivet är den typ av varor eller tjänster som<br>avtalet rör. Denna omständighet får anses rymmas under uttrycket<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>41</p> <p>&quot;avtalets innehåll&quot; i 36 § första stycket avtalslagen. &quot;Typ av varor eller Prop. 1994/95:17<br>tjänster&quot; skall alltså beaktas enligt svensk rätt redan i dag. Någon<br>ändring i de svenska reglerna behövs därför inte.</p> <p>Omständigheterna i samband med att avtalet ingicks skall beaktas<br>enligt direktivet och även enligt 36 § avtalslagen. Någon lagstiftningsåt-<br>gärd behövs därför inte för att direktivet skall vara tillgodosett i denna<br>del.</p> <p>Vid bedömningen av om villkoret är oskäligt skall, enligt direktivet,<br>vidare beaktas alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal som det<br>aktuella avtalet är beroende av.</p> <p>Andra villkor i avtalet blir beaktade i Sverige genom att det skall tas<br>hänsyn till &quot;avtalets innehåll&quot;.</p> <p>Villkoren i ett annat avtal som det aktuella avtalet är beroende av<br>(här benämnt &quot;sammanhörande avtal&quot;) kan - i den mån de har relevans<br>- beaktas i Sverige genom den hänvisning som görs i 36 § avtalslagen<br>till &quot;övriga omständigheter&quot;. Frågan är då om ett så allmänt hållet<br>rekvisit är tillräckligt för att direktivet med sin mer preciserade bestäm-<br>ning skall vara tillgodosett.</p> <p>Regeringen vill här hänvisa till den andra av de principfrågor som<br>behandlades i avsnitt 5. Svaret på den frågan innebär att ett direktiv är<br>korrekt införlivat med nationell lag, om det är alldeles klart att ett i<br>direktivet preciserat uttryck ryms under ett mera allmänt hållet uttryck<br>i den nationella lagen och om reglerna är så utformade att den nationel-<br>la lagen skall tillämpas så som avses i direktivet; i annat fall bör det ske<br>en precisering i den nationella lagen som motsvarar den precisering som<br>finns i direktivet.</p> <p>I det nu aktuella fallet är det helt klart att villkor i sammanhörande<br>avtal ryms under uttrycket &quot;övriga omständigheter&quot; (se bl.a. prop.<br>1975/76:81 s. 129 f. och s. 136). Vidare står det klart att relevanta<br>villkor i sammanhörande avtal skall beaktas vid en korrekt tillämpning<br>av svensk lag.</p> <p>Således behöver inte heller i denna del några lagstiftningsåtgärder<br>vidtas.</p> <p>De bedömningar som sålunda gjorts överensstämmer med de övriga<br>nordiska ländernas bedömningar. För Danmarks vidkommande är dock<br>läget speciellt, eftersom 36 § i den danska avtalslagen inte innehåller ut-<br>trycket &quot;övriga omständigheter&quot;.</p> <p>7.3 Andra omständigheter än de som nämns i direktivet</p> <p>Regeringens förslag: Det skall i fortsättningen inte vara tillåtet, i<br>fråga om avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling, att vid oskälighetsbedömningen beakta &quot;senare inträffade<br>förhållanden&quot; till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor<br>som annars skulle vara oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.</p> <p>42</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>(se promemorian s. 50 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som berör frågan om<br>andra omständigheter än de som nämns i direktivet ifrågasätter om det<br>är nödvändigt med en särskild bestämmelse om att senare inträffade<br>förhållanden inte får beaktas till konsumentens nackdel. Andra anför att<br>senare inträffade förhållanden över huvud taget inte skall få beaktas<br>vare sig till konsumentens fördel eller nackdel.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Tidigare har anförts (avsnitt 7.1) att<br>direktivet bör förstås så att uppräkningen i artikel 4.1 av omständigheter<br>att beakta är uttömmande. Det skall alltså inte tas hänsyn till några<br>andra omständigheter. I den mån svensk lag tillåter beaktande av andra<br>omständigheter till konsumentens nackdel, är det i strid med direktivet.</p> <p>Vidare har det anförts tidigare (avsnitt 5) att den nationella reglering-<br>en alltid måste ge ett för konsumenterna minst lika förmånligt resultat<br>som direktivet. Varje enskild konsument skall alltså ha minst den rätt<br>som direktivet är avsett att ge.</p> <p>I 36 § avtalslagen anges två faktorer att beakta som saknar motsvarig-<br>het i direktivet, nämligen &quot;senare inträffade förhållanden&quot; och &quot;omstän-<br>digheterna i övrigt&quot;. Regeringen skall diskutera dessa i tur och ordning.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Senare inträffade förhållanden</p> <p>Enligt 36 § avtalslagen skall - till skillnad från direktivet - senare<br>inträffade förhållanden beaktas, dvs. omständigheter som inträffar efter<br>att avtalet ingåtts. Detsamma gäller i de andra nordiska länderna.</p> <p>Att man i de nordiska lagarna skall ta hänsyn till senare inträffade för-<br>hållanden hänger främst samman med en önskan att skydda konsumen-<br>terna. Syftet är i första hand att jämkning skall kunna ske även i fall då<br>avtalet framstår som oskäligt just på grund av senare inträffade för-<br>hållanden. Det torde också i de allra flesta fall vara till konsumenternas<br>förmån att senare inträffade förhållanden beaktas.</p> <p>Den svenska regeln får alltså anses bättre för konsumentkollektivet i<br>nu diskuterat hänseende än EG-regeln. Ett par remissinstanser ifrågasät-<br>ter, bl.a. mot den bakgrunden, om det är nödvändigt att i denna del<br>ändra lagen på grund av direktivet. Emellertid kan man tänka sig<br>situationer där det kan bli till konsumentens nackdel att senare inträffa-<br>de förhållanden beaktas (se promemorian s. 51). En sådan effekt är,<br>som tidigare sagts, inte tillåten enligt direktivet. Det betyder att 36 §<br>avtalslagen i denna del inte kan tillämpas enligt sin nuvarande lydelse.</p> <p>Det bör enligt regeringens mening inte komma i fråga att helt avskaffa<br>möjligheten att ta hänsyn till senare inträffade förhållanden. Bestämmel-<br>sen är många gånger värdefull för konsumenterna och det finns inte<br>anledning att nu försämra konsumentskyddet. Även för avtal där konsu-<br>menter inte över huvud taget är inblandade bör senare inträffade för-<br>hållanden kunna beaktas. Att ta hänsyn till senare inträffade förhållan-<br>den ter sig ofta rimligt i situationer där sådana omständigheter påtagligt<br>påverkar den faktiska effekten av avtalsvillkoret.</p> <p>Den lösning som aktualiseras i promemorian är att införa ett förbud Prop. 1994/95:17<br>mot att till nackdel för konsumenten ta hänsyn till senare inträffade för-<br>hållanden. En sådan lösning framstår visserligen, som påpekas i pro-<br>memorian med instämmande av några remissinstanser, som påfallande<br>konsumentvänlig genom att den skapar ett slags obalans till konsumen-<br>tens förmån. Enligt Lagrådet kan regeln ibland få anmärkningsvärda<br>konsekvenser. Det gäller, enligt Lagrådet, i synnerhet då en efterföljan-<br>de omständighet, som enligt regeln inte skall få beaktas till konsumen-<br>tens nackdel, består i att näringsidkaren avhjälpt en diskutabel klausul.</p> <p>Enligt regeringens mening är det ingen orimlig princip att en närings-<br>idkare som använder en oskälig klausul får skylla sig själv och sålunda<br>inte hjälps av att förhållandena ändrar sig på ett sådant sätt att klausulen<br>kommer att framstå som mindre oförmånlig för konsumenten. Det är<br>svårt att föreställa sig några praktiska situationer där regeln får stötande<br>konsekvenser. I den av Lagrådet nämnda situationen, att näringsidkaren<br>avhjälpt en diskutabel klausul, synes det knappast bli aktuellt att jämka<br>det ursprungliga, oskäliga, villkoret.</p> <p>Den angivna lösningen bör därför väljas även enligt regeringens<br>mening.</p> <p>En särskild fråga är då om regeln i fråga bör inskränkas - som i<br>direktivet - till sådana avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling. En sådan &quot;minimilösning&quot; har enligt regering-<br>ens mening den fördelen att den innebär endast en marginell förändring<br>av rättsläget. Typiskt sett är det också sakligt mest motiverat med en så<br>konsumentvänlig regel för avtalsvillkor som konsumenten inte har haft<br>någon möjlighet att påverka (jfr prop. 1975/76:81 s. 118). En nackdel<br>med regeln är att det introduceras en ny gränsdragning i civilrättsliga<br>oskälighetsregler. En sådan gränsdragning kan medföra vissa tolknings-<br>och tillämpningsproblem.</p> <p>Trots det sist sagda talar övervägande skäl för &quot;minimilösningen&quot;. Det<br>betyder att det bör - med någon justering i förhållande till promemo-<br>rians förslag - införas en bestämmelse som föreskriver att senare in-<br>träffande förhållanden inte kan beaktas till nackdel för konsumenten<br>med följd att ett avtalsvillkor som annars skulle vara oskäligt inte kan<br>åsidosättas eller jämkas.</p> <p>Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att införa<br>bestämmelser som hindrar att senare inträffade förhållanden på detta<br>sätt beaktas till konsumentens nackdel.</p> <p>Omständigheterna i övrigt</p> <p>Enligt 36 § avtalslagen skall man vid oskälighetsbedömningen ta hänsyn<br>till &quot;omständigheterna i övrigt&quot;. Det skall alltså göras en helhetsbe-<br>dömning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Be-<br>träffande EG-direktivet har konstaterats att inga andra omständigheter<br>skall beaktas än de som nämns i direktivet, dvs. typ av varor eller<br>tjänster, omständigheter i samband med att avtalet ingicks och andra<br>villkor i avtalet eller sammanhörande avtal. Frågan är då om det finns<br></p> <p>44</p> <p>några omständigheter som ryms under det svenska uttrycket &quot;omstän- Prop. 1994/95:17<br>digheterna i övrigt&quot;, och som därför skall beaktas vid en bedömning<br>enligt gällande svensk rätt, men som inte skall beaktas enligt EG-direk-<br>tivet. Om det finns sådana omständigheter, och om ett beaktande av<br>dem kan vara till nackdel för konsumenten, är den svenska regeln i<br>strid med direktivet och måste ändras.</p> <p>Vad som avses i den svenska lagen med &quot;omständigheterna i övrigt&quot;<br>är sådana faktorer som inte utgör &quot;omständigheter vid avtalets till-<br>komst&quot; och inte heller är hänförliga till &quot;senare inträffade förhållan-<br>den&quot;. I förarbetena (se prop. 1975/76:81 s. 119 f.) nämns sådana<br>faktorer som gott affärsskick i branschen, parts egen praxis, rättsregler</p> <p>o.d.</p> <p>Skall sådana faktorer som nu sagts beaktas enligt EG-direktivet? Det<br>beror på hur uttrycket &quot;alla omständigheter i samband med att avtalet<br>ingicks&quot; skall uppfattas. Innefattar detta uttryck alla omständigheter<br>som inte är hänförliga till tiden efter avtalet, eller avses bara omständig-<br>heter som har ett mera direkt samband med avtalets ingående? Med den<br>förstnämnda tolkningen omfattas även sådant som ryms under &quot;omstän-<br>digheterna i övrigt&quot;, men med den senare tolkningen faller sådana<br>faktorer utanför och beaktas inte vid oskälighetsbedömningen.</p> <p>Danmark deltog i de förhandlingar som ledde fram till direktivet. Från<br>dansk sida har man uppfattningen att &quot;omständigheterna i övrigt&quot; skall<br>tolkas så att en helhetsbedömning skall göras med utgångspunkt från<br>samtliga förhållanden vid avtalets tillkomst. Denna tolkning torde också<br>i de flesta fall vara till konsumentens fördel. Det talar för att den<br>tolkningen väljs i tillämpningen. Också Finland och Norge har före-<br>språkat den tolkningen.</p> <p>Från saklig synpunkt framstår den angivna tolkningen som mest<br>ändamålsenlig. Det måste anses rimligt och lämpligt att oskälighetsbe-<br>dömningen sker med utgångspunkt från alla omständigheter som fram-<br>står som relevanta för den bedömningen.</p> <p>Regeringens bedömning överensstämmer med den som görs i pro-<br>memorian (se s. 53 f.) och ingen remissinstans har någon invändning<br>mot bedömningen.</p> <p>Uttrycket &quot;alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks&quot; i<br>direktivet bör alltså tolkas så att alla omständigheter som inte är hänför-<br>liga till tiden efter avtalet skall beaktas vid oskälighetsbedömningen.<br>Det innebär att det på denna punkt inte behöver göras någon ändring i<br>de svenska bestämmelserna.</p> <p>7.4 Preciseringen i direktivet av &quot;oskäligt&quot;</p> <p>Regeringens bedömning: Den omständigheten att oskälighetsbegrep-<br>pet preciseras i direktivet medför inte något krav på en motsvarande<br>precisering i de svenska reglerna.</p> <p>45</p> <p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se Prop. 1994/95:17<br>promemorian s. 54 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians<br>bedömning utan erinran.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I de föregående avsnitten har<br>talats om &quot;omständigheter som skall beaktas vid oskälighetsbedöm-<br>ningen&quot;. Som har anmärkts i avsnitt 5 är det en principiellt annan fråga<br>om det uttryck som används i nationell rätt, dvs. &quot;oskäligt&quot; på svenska,<br>tillgodoser direktivets krav genom att tillräckligt väl motsvara direk-<br>tivets uttryck (&quot;unfair&quot; och &quot;urimeligt&quot; på engelska resp, danska,<br>&quot;oskäligt&quot; i den svenska översättningen). För att svenska regler skall<br>motsvara direktivets krav måste det uttryck som används i de svenska<br>reglerna ha en minst lika vidsträckt innebörd som det uttryck som<br>används i direktivet.</p> <p>I direktivet preciseras det centrala begreppet i artikel 3.1. Ett villkor<br>är &quot;oskäligt&quot; i direktivets mening, om det - enligt den svenska över-<br>sättningen - &quot;i strid med kravet på god sed medför en betydande oba-<br>lans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel<br>för konsumenten&quot;. Motsvarande precisering av uttrycket oskäligt saknas<br>i svensk rätt. Som sagts i avsnitt 5 är direktivet tillgodosett i denna del,<br>om det svenska uttrycket inrymmer åtminstone alla de fall som ryms<br>under direktivets begrepp. Däremot är direktivet inte tillgodosett om<br>dess begrepp genom preciseringen är mera vidsträckt än det svenska.</p> <p>Här aktualiseras åter den andra av de två principfrågor som behand-<br>lades i avsnitt 5. Regeringens uttalande där innebär att ett direktiv är<br>korrekt införlivat med nationell lag, om det är alldeles klart att ett i<br>direktivet preciserat uttryck ryms under ett mera allmänt hållet uttryck<br>i den nationella lagen och om reglerna är så utformade att den nationel-<br>la lagen skall tillämpas så som avses i direktivet; i annat fall bör det ske<br>en precisering i den nationella lagen som motsvarar den precisering som<br>finns i direktivet.</p> <p>Den centrala frågan kan alltså, något förenklat, formuleras så här:<br>Finns det några villkor som i strid med god sed medför en betydande<br>obalans till konsumentens nackdel, utan att de är oskäliga enligt 36 §<br>avtalslagen eller enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden?</p> <p>Det kan knappast råda någon tvekan om att svaret på frågan är nej.<br>Att det föreligger en betydande obalans behöver nog visserligen inte<br>alltid innebära att villkoret är oskäligt. Men om man därtill lägger att<br>villkoret &quot;i strid med god sed&quot; medför en sådan obalans, måste &quot;oskä-<br>lighetspunkten&quot; anses nådd.</p> <p>Direktivets precisering medför alltså inte något krav på ändring i 36 §<br>avtalslagen. Denna slutsats hindrar naturligtvis inte att preciseringen<br>används helt eller delvis när den kan vara av värde. Den frågan dis-<br>kuteras vidare när det gäller rättsföljden av att ett avtalsvillkor är<br>oskäligt (se avsnitt 9). Frågan om direktivets precisering bör användas i<br>de marknadsrättsliga reglerna tas upp i avsnitt 11.</p> <p>De övriga nordiska länderna har också gjort bedömningen att det inte</p> <p>finns skäl att precisera det civilrättsliga oskälighetsbegreppet på grund &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;46</p> <p>av direktivet.</p> <p>7.5 Bilagan till direktivet</p> <p>Regeringens bedömning: Den vägledande listan i direktivets bilaga<br>på avtalsvillkor som kan anses oskäliga behöver inte komma till<br>uttryck i lagtext.</p> <p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se<br>promemorian s. 56 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten instämmer i pro-<br>memorians bedömning eller lämnar den utan invändning. Juridiska<br>fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Finansbolagens förening<br>och professor emeritus Jan Hellner förordar emellertid att innehållet i<br>bilagan skall komma till direkt uttryck i författning.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3.3 sägs enligt den<br>svenska versionen:</p> <p>Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor<br>som kan anses oskäliga.</p> <p>I bilagan till direktivet finns alltså en förteckning över villkor som,<br>enligt direktivet, kan anses oskäliga. Förteckningen finns som bilaga till<br>bilagorna 1 och 2. Den återges dessutom i författningskommentaren.<br>Med vissa förenklingar kan de förtecknade villkoren rubriceras enligt<br>följande:</p> <p>a. &nbsp;&nbsp;Friskrivning vid personskada</p> <p>b. &nbsp;&nbsp;Begränsning av konsumentens rätt vid kontraktsbrott</p> <p>c. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&quot;Haltande bundenhet&quot; av visst kvalificerat slag</p> <p>d. &nbsp;&nbsp;Ensidigt förverkande av förskott</p> <p>e. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Oproportionerlig ersättning för utebliven betalning</p> <p>f. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Ensidig rätt till godtycklig uppsägning; rätt för näringsidkaren att<br>behålla förskott vid egen uppsägning</p> <p>g. &nbsp;&nbsp;Uppsägning av avtal med obestämd varaktighet utan rimligt varsel</p> <p>h. &nbsp;&nbsp;Automatisk förlängning av avtal med bestämd varaktighet</p> <p>i. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Bundenhet utan insyn i avtalsvillkoren</p> <p>j. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Ensidig villkorsändring utan angivet giltigt skäl</p> <p>k. &nbsp;&nbsp;Ensidig ändring av egenskap hos vara eller tjänst utan giltigt skäl</p> <p>l. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Pris fastställs eller höjs vid leverans utan rätt för konsumenten att<br>frånträda avtalet</p> <p>m. &nbsp;Ensamrätt för näringsidkaren vid tillämpning och tolkning</p> <p>n. &nbsp;&nbsp;Begränsning av befogenhet för representant; villkor om iaktta-<br>gande av formkrav</p> <p>o. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Ensidig fullgörelseplikt</p> <p>p. &nbsp;&nbsp;Rätt att företa överlåtelse som kan minska konsumentens säkerhet</p> <p>q. &nbsp;&nbsp;&nbsp;Konsumentens rätt att gå till domstol inskränks; tillgång till be-<br>vismedel inskränks orättmätigt; bevisbördan läggs oriktigt på kon-<br>sumenten</p> <p>Det framgår av formuleringen i artikel 3.3 att förteckningen inte<br>innebär någon preciserad förpliktelse för medlemsländerna. De angivna<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>47</p> <p>villkoren behöver alltså inte alltid betraktas som oskäliga och även Prop. 1994/95:17<br>andra villkor kan vara oskäliga. Listan torde dock få tolkas så att de<br>villkor som medtagits typiskt sett bör anses oskäliga. Det bör således<br>anses föreligga en presumtion för oskälighet när villkor av angivet slag<br>skall bedömas.</p> <p>I EU synes den uppfattningen råda att en lista av angivet slag skall<br>införlivas med de nationella rättsordningarna på så sätt att direktivets<br>viljeyttring kommer till motsvarande uttryck. Det får anses innebära att<br>de nationella lagstiftarna har en skyldighet att ge sådana anvisningar för<br>tillämpningen som motsvarar innehållet i artikel 3.3 och listan eller går<br>längre till konsumenternas förmån.</p> <p>Hur skall då direktivets lista över avtalsvillkor införlivas med svensk<br>rätt? Finns det anledning att ta in den direkt i lagen? För en sådan<br>lösning kan tala den omständigheten att som påpekas från remisshåll,<br>listan skulle bli mer lättillgänglig och att det i många fall skulle bli<br>lättare att tolka reglerna.</p> <p>En i lag föreskriven lista över oskäliga avtalsvillkor kan emellertid<br>enligt regeringens mening inte villkoras på det sätt som skett i direkti-<br>vet. Det blir meningslöst att föreskriva att vissa villkor &quot;kan&quot; anses<br>oskäliga. Frågan är då om en lista som direktivets bör göras bindande i<br>den meningen att de angivna villkoren alltid skall betraktas som oskäli-<br>ga-</p> <p>Som sagts tidigare (avsnitt 4.1.4) finns vissa skillnader mellan de<br>civilrättsliga och de marknadsrättsliga reglerna. Medan tillämpningen av<br>de marknadsrättsliga reglerna tar sikte på en typiserad bedömning av<br>om ett villkor av visst slag är oskäligt avser den civilrättsliga prövning-<br>en frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett enskilt fall. Från den<br>utgångspunkten kunde man tänka sig att behandla direktivets lista på<br>olika sätt i de civilrättsliga resp, de marknadsrättsliga regelsystemen.<br>Sålunda passar en sådan lista bättre i en marknadsrättslig reglering än i<br>en civilrättslig.</p> <p>Att göra listan bindande i de civilrättsliga reglerna är inte lämpligt.<br>Det är inte heller någon remissinstans som förordar detta. Det skulle<br>förhindra den individuella prövning som måste ske när det ifrågasätts<br>om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett enskilt fall.</p> <p>Inte heller i de marknadsrättsliga reglerna bör listan göras bindande.<br>Även vid den marknadsrättsliga prövningen bör det nämligen finnas<br>utrymme för en viss flexibilitet med hänsynstagande bl.a. till avtalet i<br>övrigt.</p> <p>Man kunde tänka sig att utforma en lista över oskäliga villkor på så<br>sätt att de angivna villkoren anses oskäliga, &quot;om inte särskilda skäl<br>däremot föreligger&quot; e.d. En på det sättet utformad bestämmelse skulle<br>emellertid inte ge mycket ledning för de svåra fallen. Den skulle dess-<br>utom kunna ge upphov till oönskad motsatstolkning på så sätt att regle-<br>ringen skulle kunna uppfattas som ett uttryck för att andra villkor nor-<br>malt inte är att anse som oskäliga.</p> <p>Den omständigheten att listan gjorts oförbindande i EU talar också<br>med styrka för att den behandlas på ungefär samma sätt i svensk rätt.</p> <p>48</p> <p>Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför att det Prop. 1994/95:17<br>finns en risk att bilagan förbises, om den inte tas in i författningstext.<br>Enligt regeringens mening är emellertid skälen emot en sådan reglering<br>så stora att den angivna risken får accepteras. För den nationelle lagstif-<br>taren gäller att sådana anvisningar skall ges för tillämpningen som kan<br>anses motsvara direktivet (se ovan). Att märka är att en ny lag vid sin<br>publicering kommer att förses med en s.k. EES-not med hänvisning till<br>EG-direktivet.</p> <p>Mot bakgrund av det anförda är det lämpligaste sättet att införliva<br>direktivets villkorslista med svensk rätt att till ledning för rättstillämp-<br>ningen i författningskommentaren ge uttryck för det som listan innehål-<br>ler. Remissvaren visar också ett brett stöd för en sådan metod.</p> <p>Även Lagrådet har godtagit den angivna metoden. Därvid har Lagrå-<br>det dock anfört att det inte synes riktigt att säga att listan &quot;införlivats<br>med svensk lag&quot; genom att den återges i författningskommentaren.<br>Vidare har Lagrådet framhållit att uttalanden i författningskommentaren<br>till en viss bestämmelse inte kan få någon betydelse för tolkningen av<br>en annan bestämmelse (här 36 § avtalslagen), vars grundläggande rekvi-<br>sit inte ändras. Härtill har dock Lagrådet tillagt att direktivet och dess<br>bilaga måste kunna få betydelse även för tilllämpningen av 36 § av-<br>talslagen med hänsyn till att det numera är vedertaget att tolkningen av<br>svensk lag sker under beaktande av intresset att överensstämmelse nås<br>med internationella överenskommelser.</p> <p>Regeringen instämmer i vad Lagrådet sålunda anfört.</p> <p>Det är att märka att listan i direktivet avser enbart konsumentavtal och<br>därvid bara sådana avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell<br>förhandling. I praktiken är de i direktivet uppräknade villkoren många<br>gånger oskäliga även i andra sammanhang. I detta lagstiftningsärende<br>finns i och för sig inte anledning att gå närmare in på detta.</p> <p>Det kan emellertid konstateras att de villkor som nämns i listan i<br>direktivet torde bedömas som oskäliga i de allra flesta fall vid en be-<br>dömning enligt 36 § avtalslagen i dag. Detsamma torde gälla vid till-<br>lämpning av de marknadsrättsliga bestämmelserna. Att listan införlivas<br>med svensk rätt med den innebörd som anges i artikel 3.3 innebär<br>därför inte i sig någon påtaglig ändring av rättsläget.</p> <p>Nyss har som ett skäl mot att ta in listan i lagen anförts att det finns<br>risk för den oberättigade slutsatsen att villkor som inte särskilt nämnts<br>normalt inte är att anse som oskäliga. En motsvarande risk kan finnas<br>om de uppräknade villkoren nämns särskilt i författningskommentaren.<br>Det bör därför framhållas att även i framtiden också andra typer av av-<br>talsvillkor kan anses oskäliga enligt de civilrättsliga bestämmelserna i<br>36 § avtalslagen resp, de marknadsrättsliga bestämmelserna i avtalsvill-<br>korslagen. Detsamma gäller avtalsvillkor som delvis men inte helt<br>uppfyller de förutsättningar som anges i direktivlistan. Någon inskränk-<br>ning i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor är över huvud taget inte av-<br>sedd genom de ändringar som nu genomförs i anslutning till EG:s di-<br>rektiv.</p> <p>De andra nordiska länderna har gjort samma bedömningar i de frågor &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;49</p> <p>som berörs i detta avsnitt.</p> <p>4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17</p> <h2>8 Direktivets tolkningsregel</h2> <p>Regeringens förslag: Är innebörden av ett avtalsvillkor oklar, skall<br>villkoret tolkas till konsumentens förmån. Denna tolkningsregel i<br>direktivet införs i svensk lag. Liksom enligt direktivet skall regeln<br>gälla endast för tolkning av sådana villkor i konsumentavtal som inte<br>har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer i<br>huvudsak med regeringens (se promemorian s. 60 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till pro-<br>memorians förslag eller lämnar det utan erinran. Åtskilliga remissin-<br>stanser anför emellertid att promemorians uttryck &quot;tveksam&quot; är mindre<br>lämpligt och förordar att i stället uttrycket &quot;oklar&quot; används. Några<br>remissinstanser har även andra synpunkter på utformningen av be-<br>stämmelsen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet<br>menar att även första meningen i artikel 5 bör införlivas med svensk<br>rätt.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Artikel 5 i direktivet lyder:</p> <p>I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i<br>skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formule-<br>rade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för<br>konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel<br>gäller inte vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.</p> <p>I artikeln ställs krav på utformningen av skriftliga avtalsvillkor.<br>Sådana villkor skall vara &quot;klart och begripligt formulerade&quot;. Uppstår<br>det tveksamhet om innebörden av ett avtalsvillkor, gäller den tolkning<br>som är mest gynnsam för konsumenten.</p> <p>Någon motsvarande bestämmelse i lag finns inte i svensk rätt. Prin-<br>cipen är dock välkänd i vår rättspraxis och i den juridiska litteraturen.<br>Ofta används benämningen &quot;oklarhetsregeln&quot;, varvid principen emeller-<br>tid formuleras något annorlunda än direktivets regel. Innehållet i<br>oklarhetsregeln brukar beskrivas så att en oklar avtalsbestämmelse<br>tolkas till nackdel för den som har formulerat eller tillhandahållit<br>bestämmelsen. Denna princip tillämpas särskilt i fråga om standardavtal<br>men används även annars vid tolkning av avtal.</p> <p>Den första frågan är om direktivets tolkningsregel över huvud taget<br>behöver införlivas med svensk rätt eller om detta är överflödigt med<br>hänsyn till den ställning som oklarhetsregeln har enligt gällande rätt.<br>Härvid bör gälla den grundsatsen att en bestämmelse i ett direktiv skall<br>införlivas med nationell rätt genom lagstiftning, om bestämmelsen inte<br>gäller sedan tidigare, antingen i skriven lag eller genom motivuttalanden<br>eller rättspraxis som inte lämnar något utrymme för tvekan om in-<br>nehållet.</p> <p>Frågan är då om oklarhetsregeln är så fast förankrad i svensk rätt och<br>har en sådan innebörd där att den alltid gäller i de fall som avses i<br>direktivet. I promemorian görs den bedömningen att det inte går att<br>hävda att en tolkningsregel motsvarande regeln i direktivet gäller<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>50</p> <p>otvetydigt i Sverige i alla situationer som direktivets regel är tillämplig Prop. 1994/95:17<br>på (se promemorian s. 61 f.). Ingen remissinstans anmäler någon<br>avvikande mening i denna fråga. Även regeringen biträder promemori-<br>ans bedömning. Regeln måste därför införlivas med svensk rätt. Det bör<br>ske genom att den skrivs in direkt i lagen.</p> <p>Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför att en<br>lösryckt kodifiering av oklarhetsprincipen är ägnad att ge denna princip<br>en särställning som lagfäst avtalstolkningsprincip som inte är sakligt<br>befogad. Regeringen har förståelse för den synpunkten. Det kan<br>emellertid inte inom ramen för detta lagstiftningsarbete komma i fråga<br>att göra en sådan genomgång av olika avtalstolkningsprinciper att en<br>bredare reglering av tolkningsfrågorna kan ske.</p> <p>Lagrådet har instämt i bedömningen att tolkningsregeln måste skrivas<br>in i lagen.</p> <p>Frågan är därefter om bestämmelsens tillämpningsområde skall av-<br>gränsas på samma sätt som i direktivet. Så som direktivets regel är<br>utformad är den för det första avsedd enbart för konsumentavtal. Det<br>finns inte anledning att nu för svenskt vidkommande försöka formulera<br>någon motsvarande bestämmelse för kommersiella förhållanden. En<br>sådan bestämmelse kräver överväganden som inte kan göras inom<br>ramen för detta lagstiftningsarbete. Den tolkningsregel som nu skall<br>införas bör i stället - på samma sätt som direktivets regel - begränsas<br>till konsumentavtal.</p> <p>Vidare är direktivets regel avgränsad till sådana villkor som inte har<br>varit föremål för individuell förhandling. Finansinspektionen föreslår att<br>de civilrättsliga bestämmelserna, bl.a. tolkningsregeln, skall gälla för<br>alla konsumentavtal. Det är emellertid tydligt att tolkningsregeln inte<br>passar väl för sådana avtalsvillkor som har varit föremål för individuell<br>förhandling. Då blir främst andra tolkningsprinciper aktuella. Det gäller<br>särskilt i sådana fall då konsumenten har formulerat avtalsvillkoret.<br>Regelns tilllämpningsområde bör därför även på denna punkt begränsas<br>på samma sätt som skett i direktivet.</p> <p>Tolkningsregeln bör alltså enligt regeringens mening gälla endast för<br>avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling.</p> <p>Under de nordiska överläggningarna har direktivets tolkningsregel<br>varit föremål för särskild uppmärksamhet, bl.a. på grund av att nordisk<br>avtalsrätt för närvarande inte innehåller i lag formulerade bestämmelser<br>om tolkning av avtal. Danmark, Finland och Norge har under överlägg-<br>ningarna förklarat att man närmast överväger en tolkningsregel som är<br>begränsad till konsumentavtal och avtal eller avtalsvillkor som inte varit<br>föremål för individuell förhandling.</p> <p>En komplicerad fråga är om en lagfäst oklarhetsregel skall gälla<br>endast när tveksamhet föreligger om innebörden av ett avtalsvillkor på<br>grund av villkorets ordalydelse enbart, eller om regeln skall gälla även<br>när andra omständigheter än ordalydelsen får betydelse för tolkningen.<br>Sålunda kan t.ex. uttalanden eller tillägg som görs muntligen eller<br>skriftligen vid sidan av en förtryckt bestämmelse i ett skriftligt kontrakt &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;51</p> <p>medföra att en i och för sig klar avtalsbestämmelse blir oklar (se t.ex.</p> <p>NJA 1978 s. 223). Uttalanden vid sidan av en förtryckt bestämmelse Prop. 1994/95:17<br>kan i andra fall skingra oklarhet hos en avtalsbestämmelses ordalydelse.</p> <p>I promemorian görs den bedömningen att en tolkningsregel bör<br>omfatta sådana fall där en klar och tydlig skriftlig avtalsklausul blir<br>oklar till sitt innehåll på grund av omständigheter vid sidan av den<br>skrivna texten. Tolkningsregeln borde vidare gälla när ett i förväg ut-<br>arbetat avtalsvillkors ordalydelse är oklar och tveksamhet föreligger om<br>avtalets innehåll därför att det inte finns något utöver ordalydelsen som<br>skingrar oklarheten. Om det däremot finns omständigheter som gör att<br>en avtalsbestämmelse kan ges en bestämd innebörd, t.ex. genom att de<br>visar att parterna i själva verket varit helt överens, skall avtalet tolkas i<br>enlighet härmed; någon avtalsrättslig oklarhet har då aldrig förelegat<br>mellan parterna.</p> <p>Ingen remissinstans invänder mot promemorians bedömning i denna<br>del. Även regeringen instämmer i bedömningen.</p> <p>En annan fråga är om tolkningsregeln bör gälla även för muntliga<br>avtalsvillkor. Första meningen i artikel 5 i direktivet tyder på att tolk-<br>ningsregeln i andra meningen bara avsetts för skriftliga villkor, men<br>regeln innehåller inte någon tydlig sådan begränsning. Det får alltså<br>anses oklart hur direktivet skall tolkas på denna punkt. Till förmån för<br>tolkningen att även muntliga villkor skall omfattas av regeln kan pekas<br>på ett uttalande i ingressen (elfte stycket) med innehåll att &quot;konsumen-<br>terna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och skriftliga<br>avtal&quot;. Till förmån för den tolkningen talar också den omständigheten<br>att ändamålet med bestämmelsen är att skydda konsumenten i sådana<br>fall då ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling är oklart. Det stämmer bäst med detta ändamål om regeln<br>omfattar även oklara muntliga villkor. Dessutom bör beaktas att inför-<br>livandet med svensk rätt bör ske på ett sådant sätt att den svenska be-<br>stämmelsen säkert uppfyller direktivets krav (se avsnitt 5).</p> <p>Från saklig synpunkt framstår tolkningsregeln som välmotiverad även<br>för muntliga avtalsvillkor. Det finns knappast anledning att ställa konsu-<br>menten sämre vid muntliga villkor än vid skriftliga. En regel som<br>begränsas till skriftliga avtalsvillkor medför vidare tillämpningsproblem<br>i bl.a. de fall då ett villkor är delvis skriftligt och delvis muntligt. En<br>sådan avgränsning strider dessutom mot hävdvunna principer i svensk<br>rätt.</p> <p>Med hänsyn till det anförda bör tolkningsregeln gälla även för munt-<br>liga avtalsvillkor vars innebörd är oklar.</p> <p>Vad som sagts om bestämmelsens tillämpningsområde när andra<br>omständigheter än ordalydelsen får betydelse för tolkningen behöver<br>inte framgå av lagtexten utan kan klargöras i författningskommentaren.<br>Bestämmelsen bör därför i sak utformas på samma sätt som direktivets<br>regel.</p> <p>Flera remissinstanser förordar att uttrycket &quot;oklar&quot; skall användas i<br>stället för &quot;tveksam&quot; i tolkningregeln. Som promemorians tolknings-<br>regel är formulerad är uttrycket &quot;tveksam&quot; inte lämpligt. Termen<br>&quot;oklar&quot; framstår som bättre både sakligt och språkligt. Den är också väl &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;52</p> <p>förankrad i tolkningssammanhang. Uttrycket &quot;om innebörden av ett<br></p> <p>avtalsvillkor är oklar&quot; synes också väl motsvara direktivets engelska Prop. 1994/95:17<br>uttryck &quot;where there is doubt about the meaning of a term&quot;. Det kan<br>sålunda inte hävdas att uttrycket är snävare än direktivets formulering.</p> <p>Denna uppfattning har uttalats även av de andra nordiska länderna.</p> <p>Det bör noteras att det särskilt i fråga om muntliga villkor kan råda<br>delade meningar om vilken lydelse villkoret hade. Hur tolkningen<br>utfaller kan då i vissa fall bero på vad som framkommer beträffande<br>lydelsen. Direktivets regel avser tolkning av villkoret och torde inte<br>vara tänkt att användas för att fastställa vilken lydelse tolkningen skall<br>utgå från. Detsamma bör gälla för den svenska regeln. Det hindrar inte<br>att det ofta kan vara lämpligt att använda en motsvarande princip för att<br>bestämma villkorets lydelse.</p> <p>I författningskommentaren diskuteras tillämpningen av tolkningsregeln<br>närmare. Där berörs också frågan om regelns förhållande till andra<br>etablerade tolkningsprinciper.</p> <p>En särskild fråga är om första meningen i artikel 5 behöver överföras<br>till svensk lag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet<br>menar i sitt remissvar att så bör ske. I första meningen i artikel 5 sägs<br>att skriftliga avtalsvillkor skall vara klart och begripligt formulerade.<br>Detta krav synes i direktivet endast ha den funktionen att bilda ut-<br>gångspunkt för regeln i andra meningen. En sådan tolkning stöds av<br>ingressen (tjugonde stycket), där tolkningsregeln framställs som en<br>påföljd av att avtalet inte formulerats på ett klart och begripligt språk.<br>Tolkningen stöds vidare av att regeln i första meningen inte försetts<br>med någon påföljd av annat slag.</p> <p>För frågan om regeln i första meningen behöver skrivas in särskilt i<br>lagen bör man alltså kunna utgå från att den bara tjänar som utgångs-<br>punkt för tolkningsregeln i andra meningen. Om en tolkningsregel i<br>svensk rätt utformas på det sätt som sagts ovan, får kravet i första<br>meningen inte någon självständig betydelse. Föreskriften behöver då<br>inte skrivas in särskilt i lagen.</p> <p>I tredje meningen i artikel 5 i direktivet görs ett undantag från<br>tolkningsregelns tilllämpningsområde. Det sägs att regeln inte gäller<br>&quot;vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2&quot;. Vad som avses är de<br>förfaranden som går ut på att få oskäliga avtalsvillkor förbjudna i<br>marknadsrättslig ordning. Frågan behandlas i avsnitt 11.</p> <h2>9 Rättsföljd</h2> <p>Regeringens förslag: Jämkas ett avtalsvillkor i ett konsumentavtal<br>eller lämnas det utan avseende, skall avtalet i övrigt gälla utan änd-<br>ringar, om villkoret inte har varit föremål för individuell förhandling<br>och dessutom strider mot god sed och medför en betydande obalans<br>mellan parterna. Detta skall emellertid gälla endast om avtalet i<br>övrigt kan bestå med oförändrat innehåll och om konsumenten begär<br>att avtalet skall bestå.</p> <p>53</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:17<br>(se promemorian s. 66 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot<br>promemorians förslag. Allmänna reklamationsnämnden ifrågasätter dock<br>om inte kravet på att villkoret skall strida mot god sed kan slopas.<br>Några remissinstanser - däribland Juridiska fakultetsnämnden vid<br>Stockholms universitet - anför att promemorians förslag är svårt att<br>förstå. Svenska bankföreningen ifrågasätter om det över huvud taget är<br>nödvändigt att införa en rättsföljdsregel i enlighet med promemorians<br>förslag. Liknande synpunkter anförs av Försäkringsförbundet.</p> <p>Skälen för förslaget: I artikel 6.1 i direktivet anges vad som skall<br>vara rättsföljden av att ett avtalsvillkor är oskäligt:</p> <p>Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i<br>avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt<br>som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten<br>och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om<br>det kan bestå utan de oskäliga villkoren.</p> <p>Den föreskrivna rättsföljden kan delas upp i två moment:</p> <p>- det oskäliga villkoret skall inte vara bindande för konsumenten</p> <p>- &nbsp;avtalet skall, om det är möjligt, förbli bindande för parterna på i<br>övrigt samma villkor (&quot;grunder&quot; i den svenska översättningen).</p> <p>I 36 § avtalslagen ges delvis annorlunda föreskrifter beträffande rätts-<br>följden. Där sägs att ett avtalsvillkor som är oskäligt &quot;får jämkas eller<br>lämnas utan avseende&quot;. Och vidare sägs: &quot;Har villkoret sådan betydelse<br>för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla<br>med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller<br>i sin helhet lämnas utan avseende.&quot; Det har rått stor enighet om att<br>detta är ett lämpligt sätt att reglera rättsföljden av oskäliga avtalsvillkor.<br>Frågan nu är emellertid om regleringen i 36 § avtalslagen står i över-<br>ensstämmelse med de krav som direktivet ställer. Därvid får som<br>tidigare sagts ingen konsument bli sämre ställd enligt de nationella<br>reglerna än enligt direktivets regler (se avsnitt 5). Däremot är det inget<br>som hindrar att konsumenter blir bättre ställda enligt de nationella<br>bestämmelserna.</p> <p>Den första frågan är om de svenska bestämmelserna svarar mot<br>EG-direktivets första krav, att ett oskäligt villkor inte skall binda<br>konsumenten. Frågan är om detta lämnar utrymme för den svenska<br>lagens konstruktion som går ut på att ett oskäligt avtalsvillkor kan<br>jämkas, dvs. ändras.</p> <p>Det är inte helt klart hur uttrycket &quot;inte skall binda&quot; bör tolkas. En<br>möjlighet är att det innebär att villkoret inte skall gälla mot konsu-<br>menten enligt sitt innehåll. Så tolkat uppfylls direktivets krav, om<br>villkoret jämkas. En annan möjlig tolkning är att &quot;inte skall binda&quot;<br>innebär att villkoret inte till någon del skall gälla mot konsumenten. I så<br>fall kan de nationella lagarna knappast tillåta att villkoret jämkas.</p> <p>Den förstnämnda tolkningen av direktivets regel får anses mest<br>närliggande vid en bedömning av ordalydelsen enbart. Det som närmast<br>talar för den andra tolkningen är att det sägs i direktivet att avtalet skall &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;54</p> <p>förbli bindande för parterna på i övrigt samma villkor, om avtalet kan<br></p> <p>bestå utan det oskäliga villkoret. Det kan tyda på att tanken med Prop. 1994/95:17<br>direktivet är att oskäliga villkor skall tas bort helt och hållet.</p> <p>Vid bedömningen av vilken tolkning som kan vara den riktiga bör<br>man också ta hänsyn till ändamålet med regeln. Man kan konstatera att<br>det knappast är till konsumenternas fördel om oskäliga villkor alltid<br>måste ogiltigförklaras helt. I vissa fall kommer då avtalet inte att kunna<br>bestå, vilket kan vara till nackdel för konsumenten. Denne skulle nog<br>många gånger föredra att avtalet får bestå ojämkat i stället för att det<br>upphör att gälla. Ett exempel på en sådan situation kan vara ett kredit-<br>avtal där det anges att kreditbeloppet skall betalas ut till konsumenten<br>vid ett antal olika tidpunkter &quot;som bestäms av kreditgivaren&quot;.</p> <p>I promemorian görs den bedömningen att direktivets regel i varje fall<br>ger utrymme för den tolkningen att de nationella lagarna skall före-<br>skriva att ett oskäligt villkor inte blir gällande mot konsumenten enligt<br>sitt innehåll. Regeringen delar denna uppfattning. Det innebär att den<br>svenska regeln - med möjlighet till jämkning - kan behållas.</p> <p>Den andra frågan är om de svenska bestämmelserna svarar mot<br>direktivets andra krav, att avtalet skall förbli bindande på i övrigt<br>samma villkor, om det kan bestå utan det oskäliga villkoret. Detta är en<br>helt annan reglering än den svenska, som innebär att avtalet får jämkas<br>även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Den svenska regeln har betydande fördelar genom att den är mer<br>flexibel och ger domstolen större möjligheter att åstadkomma ett<br>välbalanserat slutresultat. Att ett oskäligt villkor jämkas eller lämnas<br>utan avseende kan sålunda medföra en påtaglig balansförskjutning i<br>avtalet. Om avtalet i övrigt lämnas orört, kan konsumenten få fördelar<br>som ter sig omotiverat stora. Det kan då framstå som skäligt att<br>återställa en rimlig balans mellan parterna genom att försämra villkoren<br>för konsumenten på något annat sätt, exempelvis genom ett höjt pris.</p> <p>En flexibel regel ter sig överlägsen i åtminstone de fall då ett av-<br>talsvillkor bedöms oskäligt utan att näringsidkaren alls för den skull kan<br>anses ha handlat illojalt. Då kan en flexibel regel vara en förutsättning<br>för att slutresultatet skall bli rimligt och för att det skall få en lämplig<br>balans. Det finns ju då knappast anledning att &quot;straffa&quot; näringsidkaren<br>på det sätt som sker genom direktivets regel.</p> <p>Att balansen återställs på det sätt som nu sagts synes direktivet<br>emellertid inte tillåta. Därmed kan det uppstå situationer där direktivets<br>regel ger ett mer förmånligt resultat för konsumenten än den svenska<br>bestämmelsen.</p> <p>Att märka är dock att ett avtalsvillkor är oskäligt enligt direktivet<br>endast då det i strid med god sed (&quot;contrary to the requirement of good<br>faith&quot;) medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldig-<br>heter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Det handlar alltså om<br>ganska kvalificerade fall. I sådana situationer ter det sig inte orimligt att<br>näringsidkaren får finna sig i att avtalet i vissa fall blir klart oförmånligt<br>för honom efter att ett oskäligt villkor jämkats eller lämnats utan<br>avseende. Man kan säga att näringsidkaren får &quot;skylla sig själv&quot; som<br>använt ett avtalsvillkor som är oskäligt i sådan grad att det strider mot &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;55</p> <p>god sed och medför en betydande obalans.</p> <p>Lagrådet har anfört att direktivet inte torde kräva någon komplettering Prop. 1994/95:17<br>av de svenska reglerna. Lagrådet har till stöd för sin uppfattning<br>åberopat den hänvisning till staternas nationella rätt som görs i artikel<br>6.1 och menat att avtalslagens reglering måste anses tillgodose direkti-<br>vets intentioner utan någon kompletterande regel. Detta gäller enligt<br>Lagrådet särskilt som direktivet rimligen måste läsas så att bedöm-<br>ningen av om avtalet &quot;kan” bestå utan det oskäliga villkoret skall göras<br>med utgångspunkt i en skälighetsbedömning. Lagrådet har sålunda<br>föreslagit att den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen (11 §<br>tredje stycket) utgår.</p> <p>Enligt regeringens mening har Lagrådets tolkning av direktivet i denna<br>del inte tillräckligt stöd i bestämmelsens ordalydelse. Den tolkning av<br>direktivet som gjorts i promemorian och lagrådsremissen överensstäm-<br>mer med tolkningen i Danmark, Finland och Norge. Med hänsyn till<br>det sagda och mot bakgrund av att den nationella regleringen alltid bör<br>ge ett minst lika förmånligt resultat för konsumenten som direktivet, är<br>regeringen inte beredd att följa Lagrådets förslag.</p> <p>För att svensk rätt säkert skall uppfylla direktivets krav (se avsnitt 5)<br>måste det alltså enligt regeringens mening införas en särskild rättsföljds-<br>regel för åtminstone vissa situationer då avtalsvillkor jämkas eller<br>lämnas utan avseende. I dessa situationer bör avtalet i övrigt förbli<br>bindande för parterna på samma villkor som tidigare, om avtalet i<br>övrigt kan bestå utan det oskäliga villkoret. Då är frågan hur långt en<br>sådan regel bör sträcka sig. Bör den gälla i samtliga fall då ett av-<br>talsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende? Hur skall den annars<br>begränsas?</p> <p>Som tidigare sagts finns det situationer då en flexibel regel som den<br>som för närvarande finns i 36 § avtalslagen framstår som överlägsen. I<br>kommersiella förhållanden, som ju inte omfattas av direktivet, bör den<br>fortsätta att gälla genomgående. I konsumentavtal bör vidare den nya<br>bestämmelsen tillämpas - på samma sätt som blir fallet med direktivets<br>regel - bara i de fall då näringsidkaren kan anses ha brutit mot god sed<br>genom att använda det oskäliga villkoret. I sådana fall är det särskilt<br>motiverat att näringsidkaren drabbas av en förhållandevis sträng påföljd.</p> <p>Som har redovisats i avsnitt 7.4 preciseras oskälighetsbegreppet i<br>direktivet genom uttrycket &quot;om det i strid med kravet på god sed<br>medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter<br>enligt avtalet, till nackdel för konsumenten&quot;. Eftersom det bedömts<br>motiverat att begränsa den särskilda påföljden till väsentligen de<br>situationer som avses i direktivet, är det knappast skäl att i detaljer<br>avvika från direktivets lydelse. I stället bör samma precisering väljas<br>som i direktivet. Den särskilda rättsföljden bör alltså inträda när båda<br>rekvisiten för oskälighet - &quot;i strid med krav på god sed&quot; och &quot;en be-<br>tydande obalans&quot; - är uppfyllda.</p> <p>En särskild fråga är dock om direktivets uttryck &quot;god sed&quot; är lämpligt<br>att använda på grund av att liknande uttryck används i annan lagstift-<br>ning. Här kan nämnas begreppen &quot;god fastighetsmäklarsed&quot; och &quot;god<br>kreditgivningssed&quot;. Enligt regeringens mening finns det mot bakgrund &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;56</p> <p>av de preciseringar som gjorts när begreppet god sed använts i andra<br></p> <p>sammanhang inga vägande skäl att befara att begreppen kan &quot;smitta av Prop. 1994/95:17<br>sig&quot; på varandra. Några negativa effekter har inte heller påvisats av det<br>förhållandet att begreppet redan i dag används på olika sätt i olika<br>lagar.</p> <p>En annan fråga är om regeln bör gälla endast när det är villkor som<br>inte har varit föremål för individuell förhandling som jämkas eller<br>lämnas utan avseende. Det är inte givet att dessa villkor bör särbehand-<br>las. Ett avtalsvillkor som är oskäligt i sådan mån att det i strid med god<br>sed medför en betydande obalans kan ofta vara lika &quot;klandervärt&quot;, om<br>det varit föremål för individuell förhandling. Detta skulle tala mot en<br>särbehandling.</p> <p>A andra sidan kan en regel om att avtalet skall fortsätta att gälla på i<br>övrigt samma villkor ibland framstå som mindre ändamålsenlig när<br>villkoret har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Vidare finns det knappast tillräckliga skäl att gå ifrån direktivets<br>systematik i denna del när det på andra punkter ansetts att det bör<br>upprätthållas en skillnad mellan villkor som inte har varit individuellt<br>förhandlade och andra villkor. Övervägande skäl synes därför tala för<br>att den nya rättsföljdsregeln begränsas på samma sätt som direktivets<br>regel.</p> <p>Slutligen kan det diskuteras om den nya rättsföljdsregeln bör begrän-<br>sas till sådana fall då det är till konsumentens fördel att avtalet får<br>fortsätta att gälla på i övrigt samma villkor sedan det oskäliga villkoret<br>jämkats eller lämnats utan avseende. Någon sådan begränsning synes<br>emellertid inte vara nödvändig.</p> <p>När det gäller den lagtekniska utformningen av den särskilda rätts-<br>följdsregeln bör det för tydlighets skull anges att avtalet i övrigt skall<br>bestå endast om konsumenten begär det, dvs. om konsumenten fram-<br>ställer ett yrkande härom. Danmark och Norge har förklarat att de<br>kommer att utforma sina regler på det sättet.</p> <p>Vid överläggningarna har de övriga nordiska länderna förklarat att de<br>överväger att liksom Sverige införa en särskild regel om att avtalet i<br>övrigt skall bestå, om ett villkor jämkas eller lämnas utan avseende<br>därför att det är oskäligt enligt direktivets bestämning.</p> <h2>10 Skydd mot lagvalsklausuler</h2> <p>Regeringens förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land<br>utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på<br>avtalet skall inte gälla i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om<br>den lag som gäller för avtalet vid bortseende från villkoret är lagen i<br>ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den<br>lagen ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>57</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens Prop. 1994/95:17<br>(se promemorian s. 70 f.).</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget<br>eller lämnar det utan invändningar. Juridiska fakultetsstyrelsen vid<br>Lunds universitet diskuterar tolkningen av direktivets bestämmelse och<br>riktar invändningar mot vissa motivuttalanden i promemorian. Ytterliga-<br>re två remissinstanser framför invändningar mot utformningen av be-<br>stämmelsen.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Artikel 6.2 i direktivet lyder i</p> <p>den svenska versionen:</p> <p>Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till<br>medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för<br>att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta<br>direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig<br>lag för avtalet.</p> <p>Bestämmelsen avser att skydda konsumenten mot vissa avtalsklausuler<br>som anger vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Om tillämp-<br>ning av en sådan lagvalsklausul skulle innebära att konsumenten förlorar<br>det skydd som ges i direktivet, får klausulen inte tillämpas. Detta måste<br>medlemsstaterna säkerställa för sådana fall då avtalet har &quot;nära anknyt-<br>ning&quot; till EU-ländernas territorium. På EES-avtalets område torde detta<br>innebära att konsumenten skall ges motsvarande skydd, om avtalet har<br>nära anknytning till EES, det Europeiska Ekonomiska Samarbetsom-<br>rådet.</p> <p>Det bör noteras att bestämmelsen inte är en lagvalsregel i den me-<br>ningen att den anger vilket lands lag som skall väljas i ett visst fall.<br>Regeln utgår från att lagvalet i princip skall ske med tillämpning av<br>gällande internationellt privaträttsliga normer. Bestämmelsen avser<br>endast det fallet att en lagvalsklausul i ett avtal skulle medföra att en<br>EES-konsument får sämre skydd än enligt direktivet. Direktivet kräver<br>således inte att konsumenten skall skyddas mot att allmänna internatio-<br>nellt privaträttsliga normer i det enskilda fallet innebär att man skall<br>tillämpa lagen i ett land som ger konsumenten sämre skydd mot oskäli-<br>ga avtalsvillkor än direktivet.</p> <p>Svensk internationell privaträtt är på det förmögenhetsrättsliga om-<br>rådet i stort sett oreglerad i lag. Ett undantag utgör lagen (1964:528)<br>om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, som<br>bygger på 1955 års Haag-konvention i ämnet. Nyligen har tillkommit<br>lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Vid ett<br>EU-medlemskap torde Sverige komma att införa regler som innebär en<br>anpassning till 1980 års EG-konvention om tillämplig lag för kontrakts-<br>förpliktelser (den s.k. Romkonventionen om tillämplig lag). Reglerna i<br>konventionen bör därför beaktas när EG-direktivets regel om skydd mot<br>lagvalsklausuler vid oskäliga avtalsvillkor införlivas med svensk rätt.<br>Härvid skall hänsyn också tas till att Danmark och Finland har interna-<br>tionellt privaträttsliga regler som är anpassade till Romkonventionen.</p> <p>Konsumenten är i viss mån skyddad i svensk rätt mot lagvalsklausuler</p> <p>som försämrar hans rättsställning. Det sker genom att sådana lagvals- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;5g</p> <p>klausuler ibland kan bedömas vara oskäliga enligt 36 § avtalslagen. Som<br></p> <p>anförs i promemorian (s. 72) kan dock detta skydd inte anses tillräckligt Prop. 1994/95:17<br>för att uppfylla direktivets krav.</p> <p>Artikel 6.2 medför alltså att det måste införas en särskild lagregel i<br>svensk rätt som värnar konsumenten mot lagvalsklausuler som försäm-<br>rar hans skydd mot oskäliga avtalsvillkor i sådana avtal som har nära<br>anknytning till något EES-land. Frågan är då vilket tillämpningsområde<br>regeln bör ges. Detta är dels en fråga om vilka nationella rättsordningar<br>som skall beröras för att regeln skall gälla, dels en fråga om för vilka<br>slags rättsregler som parternas frihet att avtala om tillämplig lag skall<br>begränsas.</p> <p>För vilka lagkonflikter skall bestämmelsen gälla?</p> <p>Som sagts tidigare kräver inte direktivet skydd mot att allmänna interna-<br>tionellt privaträttsliga normer medför att en främmande rättsordning<br>med dåligt konsumentskydd blir tillämplig. Som anförs i promemorian<br>finns det inte heller i övrigt skäl att nu i svensk rätt införa ett sådant<br>internationellt privaträttsligt konsumentskydd.</p> <p>En komplicerad fråga är emellertid om regeln, som förutsätter att<br>avtalet har nära anknytning till EES-ländernas territorium, bör omfatta<br>situationer där enligt tillämplig internationell privaträtt lagen i ett annat<br>land än ett EES-land skall tillämpas. Frågan berörs av Juridiska fakul-<br>tetsstyrelsen vid Lunds universitet. Att frågan aktualiseras hänger sam-<br>man med att avtalet kan ha nära anknytning till EES men samtidigt ha<br>ännu närmare anknytning till något land utanför EES.</p> <p>Enligt direktivet skall konsumenten skyddas mot att &quot;förlora det skydd<br>som ges i detta direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs<br>som tillämplig lag för avtalet&quot;. Detta krav ställs för de fall då &quot;avtalet<br>har nära anknytning till medlemsstaternas territorium&quot;. Utformningen<br>av bestämmelsen synes innebära att direktivet kräver att de nationella<br>reglerna skyddar konsumenten endast i de fall då den tillämpliga in-<br>ternationella privaträtten - om man bortser från lagvalsklausulen -<br>utpekar lagen i ett EES-land som den lag som skall gälla för avtalet.<br>Utan att direktivet träds för när kan alltså lagvalsklausulen tillåtas att<br>gälla i alla de fall då den internationella privaträtten anvisar ett annat<br>lands lag än ett EES-lands.</p> <p>Promemorieförslaget är så utformat att en lagvalsklausul förlorar sin<br>giltighet i de fall då konsumenten &quot;annars&quot; - dvs. om klausulen till-<br>lämpas - skulle få ett sämre skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Det<br>innebär att klausulen blir ogiltig inte bara om den genom klausulen<br>valda lagen är sämre för konsumenten än direktivet utan också om den<br>visserligen inte är sämre än direktivet men sämre än den lag som skall<br>tillämpas på avtalet enligt internationellt privaträttsliga regler. Förslaget<br>går alltså längre än som krävs i direktivet.</p> <p>Det är knappast befogat att nu, utan koppling till EG-direktivet, införa<br>bestämmelser som innebär att konsumenten alltid skall ha minst det<br>skydd som ges i den lag som anvisas av gällande internationellt privat-<br>rättsliga regler. Promemorieförslaget går därför alltför långt. Eftersom<br></p> <p>förslaget bara gäller för avtal med nära anknytning till EES innebär det Prop. 1994/95:17<br>dessutom att avtal med sådan anknytning särbehandlas i omotiverat stor<br>utsträckning.</p> <p>Det är över huvud taget en rimlig utgångspunkt att svensk lag inte bör<br>särbehandla avtal med anknytning till EES i vidare mån än som krävs<br>enligt EG-direktivet. Därför bör en minimilösning väljas och sålunda<br>den ifrågavarande regeln skydda konsumenten bara i sådana fall då<br>något EES-lands lag skall gälla enligt allmänna internationellt privat-<br>rättsliga regler. I sådana fall skall alltså konsumenten skyddas mot att<br>en lagvalsklausul sätter honom i en sämre situation än direktivet. I<br>övriga fall gäller den lag som lagvalsklausulen anvisar.</p> <p>Genom den ändring som sålunda föreslås i förhållande till<br>promemorieförslaget synes ett par remissinstansers invändningar mot<br>regelns utformning i promemorian bli väsentligen tillgodosedda.</p> <p>För vilka rättsregler skall bestämmelsen gälla?</p> <p>Lagen skall alltså innehålla en bestämmelse om att lagvalsklausuler i<br>vissa fall inte blir gällande. En fråga är då om det bör föreskrivas en-<br>bart att en sådan lagvalsklausul som träffas av regeln inte gäller i fråga<br>om konsumenters skydd mot oskäliga avtalsvillkor, eller om en regel<br>bör innehålla att lagvalsklausulen inte gäller över huvud taget. I pro-<br>memorian förespråkas det första, mindre långtgående, alternativet. Även<br>enligt regeringens uppfattning bör detta föredras. Lagvalsklausulen bör<br>alltså bli tillämplig på avtalet utom vad gäller skyddet mot oskäliga av-<br>talsvillkor.</p> <p>Det kan också diskuteras om skyddet mot lagvalsklausuler bör in-<br>skränkas - på samma sätt som direktivets materiella bestämmelser - till<br>att gälla endast för oskäliga avtalsvillkor som inte är individuellt för-<br>handlade. Konsumenten skulle då kunna få ett försämrat lagvalsskydd i<br>fråga om andra oskäliga avtalsvillkor. Som visas i promemorian<br>(s. 73 f.) medför en sådan distinktion tillämpningssvårigheter. Regeln<br>om skydd mot lagvalsklausuler bör därför utformas så att endast ett<br>lands regler om oskäliga avtalsvillkor kommer att gälla för avtalet.</p> <p>Sålunda bör det föreskrivas att de ifrågavarande lagvalsklausulema<br>inte gäller i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>I promemorian görs bedömningen att den föreslagna regeln inte kom-<br>mer i konflikt med 1980 års Romkonventionen om tillämplig lag<br>(s. 74 f.). Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot detta.<br>Samma bedömning kan göras beträffande den nu föreslagna, något<br>ändrade, bestämmelsen.</p> <p>Vid de nordiska överläggningarna har det rått enighet om att direkti-<br>vets bestämmelse om lagvalsklausuler bör införlivas med de nationella<br>rättsordningarna. De övriga ländernas motsvarande bestämmelser torde<br>komma att utformas på i allt väsentligt samma sätt som den svenska.</p> <p>60</p> <h2>11 En marknadsrättslig oskälighetsregel</h2> <p>11.1 Utgångspunkter</p> <p>EG-direktivet innehåller både civilrättsliga och marknadsrättsliga be-<br>stämmelser. I artikel 7 anges vilka krav som ställs på den nationella<br>marknadsrättsliga lagstiftningen.</p> <p>Direktivets artikel 7 lyder:</p> <p>1. Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkur-<br>renternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra<br>fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter<br>med konsumenter.</p> <p>2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att<br>personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat<br>intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell<br>lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för<br>att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk<br>är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra<br>framtida bruk av sådana villkor.</p> <p>3. De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av<br>nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana<br>näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas samman-<br>slutningar som använder eller rekommenderar användandet av samma<br>allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor.</p> <p>Artikel 7.1 innebär ett allmänt åliggande för medlemsstaterna att se till<br>att det i den nationella rätten finns lämpliga och effektiva medel för att<br>hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal.<br>Bland de medel som avses skall enligt artikel 7.2 finnas bestämmelser<br>som ger enskilda personer eller organisationer rätt att underställa<br>avtalsvillkor, utformade för allmänt bruk, prövning av domstolar eller<br>administrativa myndigheter; dessa skall kunna förhindra framtida bruk<br>av villkor vilka bedöms vara oskäliga. I artikel 7.3 slutligen föreskrivs<br>mot vem åtgärder av sådant slag som anges i artikel 7.2 skall kunna<br>vidtas.</p> <p>Innehållet i den svenska marknadsrättsliga lagstiftningen har översikt-<br>ligt presenterats i avsnitt 4.1.3. Bestämmelser motsvarande direktivets<br>artikel 7 finns främst i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument-<br>förhållanden (avtalsvillkorslagen). Frågan huruvida det behövs nya eller<br>ändrade marknadsrättsliga bestämmelser för att den svenska rätten skall<br>bringas i överensstämmelse med direktivet besvaras därför i första hand<br>genom en jämförelse mellan artikel 7 och avtalsvillkorslagen. En sådan<br>jämförelse visar att de svenska reglerna i stort sett uppfyller direktivets<br>krav. Endast på enstaka punkter torde ändringar behövas. I detta avsnitt<br>(avsnitt 11) skall undersökas vilka ändringar som krävs för att reglerna<br>om förutsättningarna för marknadsrättsliga ingripanden skall överens-<br>stämma med direktivets motsvarande regler. De marknadsrättsliga sank-<br>tionerna skall därefter behandlas i nästa avsnitt (avsnitt 12).</p> <p>Artikel 7.2 och artikel 7.3 innehåller tämligen väl preciserade före-<br>skrifter om hur regelsystemet skall vara utformat när det gäller av-<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>61</p> <p>talsvillkor som har utformats för allmänt bruk, dvs. standardvillkor i<br>egentlig mening. I fråga om andra slags avtalsvillkor som omfattas av<br>direktivet finns inte några närmare angivna krav på de marknadsrättsliga<br>reglerna. I artikel 7.1 anges bara att det skall finnas lämpliga och<br>effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor;<br>det finns inga anvisningar om hur dessa medel skall vara beskaffade.</p> <p>Avtalsvillkorslagen är tillämplig på alla slags avtalsvillkor som avses<br>i direktivets artikel 7, såväl artikel 7.1 som artikel 7.2. Det föreslås<br>ingen ändring i detta avseende. De regler som föreslås gälla i fall som<br>avses i artikel 7.2 kommer alltså att gälla även i fall som avses i artikel<br>7.1. Den sistnämnda bestämmelsen behöver därför inte uppmärksammas<br>särskilt i det följande.</p> <p>I detta sammanhang kan också nämnas att tolkningsregeln i artikel 5<br>inte skall gälla vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2. Detta<br>sägs uttryckligen i sista meningen i artikel 5. Att tolkningsregeln inte<br>skall tillämpas i det marknadsrättsliga förfarandet är naturligt med tanke<br>på att det förfarandet är inriktat på generella förbud för framtiden. Då<br>passar inte tolkningsregeln, som tar sikte på ett individuellt avtalsför-<br>hållande mellan två parter. Avtalsvillkorslagen innehåller inte heller<br>någon sådan bestämmelse.</p> <p>I undantagsbestämmelsen i artikel 5 nämns förfaranden bara enligt<br>artikel 7.2, inte enligt artikel 7.1. En förklaring till det kan vara det<br>nyss nämnda förhållandet att det över huvud taget inte finns några<br>preciserade krav i direktivet på hur förfarandet enligt artikel 7.1 skall<br>vara utformat. När det nu föreslås att samma marknadsrättsliga för-<br>farande skall tillämpas på alla fall som omfattas av direktivet, saknas<br>det anledning att införa en särskild tolkningsregel för vissa av dessa<br>fall.</p> <p>Beträffande de marknadsrättsliga bestämmelserna uppvisar regelsyste-<br>men i de nordiska länderna sådana olikheter att överläggningarna inte<br>har kunnat syfta till mer än att att uppnå en gemensam syn på direkti-<br>vets tolkning och de krav som ställs på den nationella lagstiftningen.</p> <p>11.2 Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet</p> <p>Regeringens förslag: Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet<br>skall utformas på samma sätt som tidigare.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med<br>regeringens (se promemorian s. 78 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians bedömning godtas av flertalet av<br>de remissinstanser - däribland Marknadsdomstolen - som berör frågan.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I direktivets artikel 7.1 anges att det<br>i konsumenternas och konkurrenternas intresse skall finnas lämpliga och<br>effektiva medel för att bringa användandet av oskäliga avtalsvillkor till<br>upphörande. Det anges inte närmare i artikel 7 vad som där avses med<br>att ett avtalsvillkor är oskäligt. Det kan emellertid förutsättas att direkti-<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>62</p> <p>vet med oskäliga avtalsvillkor i artikel 7 avser sådana villkor som är Prop. 1994/95:17<br>oskäliga enligt den definition som finns i artikel 3 (se avsnitt 7).</p> <p>Direktivets föreskrifter innebär därför att det i nationell rätt skall<br>finnas bestämmelser som i detta hänseende är minst lika långtgående<br>som direktivet. Användandet av avtalsvillkor skall således kunna bringas<br>till upphörande om villkoren &quot;i strid med kravet på god sed medför en<br>betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel<br>för konsumenten&quot;.</p> <p>I artikel 4.1 första meningen anges att de omständigheter som skall<br>beaktas vid oskälighetsbedömningen är (a) vilken typ av varor eller<br>tjänster som avtalet avser, (b) alla omständigheter i samband med att<br>avtalet ingicks och (c) alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal<br>som det aktuella avtalet är beroende av. Uppräkningen måste - som<br>avhandlats tidigare (se avsnitt 7.1) - antas vara uttömmande. Det<br>innebär att inga andra omständigheter skall beaktas vid oskälighetsbe-<br>dömningen. I artikel 4.1 anges emellertid att vad som sägs i artikel 4.1<br>inte gäller vid tillämpning av artikel 7. Frågan är vilken betydelse detta<br>får vid tolkningen av direktivets marknadsrättsliga föreskrifter.</p> <p>Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att det föreligger en<br>väsentlig skillnad mellan att tillämpa civilrättsliga bestämmelser och<br>föreskrifter av marknadsrättslig karaktär. Vid prövning av om ett av-<br>talsvillkor är oskäligt enligt en civilrättslig bestämmelse är förhållande-<br>na i allmänhet individuella och utgången blir därför i hög grad beroende<br>av omständigheterna i det enskilda fallet. De omständigheter som anges<br>i artikel 4.1 har en sådan inriktning på det enskilda fallet som aktualise-<br>ras vid en civilrättslig bedömning, där det är fråga om ett visst avtal<br>mellan två individuella parter.</p> <p>När ett avtalsvillkors skälighet skall prövas med tillämpning av mark-<br>nadsrättsliga regler handlar det om en allmän bedömning där enskilda<br>förhållanden kommer i bakgrunden. De tolkningsdata som anges i<br>artikel 4.1 bör visserligen kunna användas även då, men de får inte<br>samma betydelse vid en marknadsrättslig som vid en civilrättslig pröv-<br>ning. Det kan t.ex. antas att omständigheterna vid ett enskilt avtals<br>tillkomst inte har någon nämnvärd betydelse vid en marknadsrättslig<br>prövning. Den marknadsrättsliga prövningen tar sikte på att pröva om<br>användningen av ett visst villkor skall förbjudas för framtiden. En<br>annan sak är att omständigheterna vid avtalets tillkomst kan ha betydel-<br>se i t.ex. de fall där en näringsidkare brukar använda en vilseledande<br>framställning. Men bedömningen tar då inte sikte på omständigheterna<br>i ett enskilt fall.</p> <p>Om ett visst avtalsvillkor har varit uppe till prövning civilrättsligt i ett<br>enskilt fall, bör den rättsliga bedömning som då gjordes inte vara<br>bindande vid en marknadsrättslig prövning. Det gäller i dag och det bör<br>gälla även enligt en lag som är anpassad till direktivets marknadsrättsli-<br>ga bestämmelser.</p> <p>Det anförda leder till slutsatsen att direktivets artikel 4.1 inte säger<br>något om huruvida man vid en marknadsrättslig prövning skall ta<br>hänsyn till sådana omständigheter som räknas upp där. Vad direktivet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;53</p> <p>föreskriver är att prövningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt enligt de<br></p> <p>marknadsrättsliga bestämmelserna skall ske utifrån den precisering som Prop. 1994/95:17<br>gjorts i artikel 3.1. Det innebär att avtalsvillkor som i strid med god sed<br>medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter<br>enligt avtalet till nackdel för konsumenten skall kunna angripas med de<br>marknadsrättsliga bestämmelserna.</p> <p>Denna tolkning av direktivets bestämmelser stämmer väl överens med<br>hur samspelet mellan de civilrättsliga och marknadsrättsliga bestämmel-<br>serna gestaltar sig enligt svensk rätt (jfr promemorian s. 20 f.).</p> <p>Frågan är därefter om avtalsvillkorslagens precisering av oskälighets-<br>rekvisitet är förenlig med direktivets krav. En utgångspunkt är därvid<br>att avtalsvillkorslagens precisering inte får vara snävare än direktivets<br>(se avsnitt 6.1). Det innebär att ett avtalsvillkor i samtliga fall där det<br>skulle vara oskäligt enligt direktivets marknadsrättsliga bestämmelser<br>också skall kunna anses oskäligt enligt de marknadsrättsliga bestämmel-<br>serna i den nationella lagen.</p> <p>Enligt 1 § avtalsvillkorslagen kan ett avtalsvillkor som en näringsid-<br>kare använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till<br>konsument för huvudsakligen enskilt bruk förbjudas av Marknadsdom-<br>stolen, om villkoret är oskäligt med hänsyn till vederlaget och övriga<br>omständigheter. Lagtexten innehåller alltså inte samma precisering som<br>återfinns i direktivets artikel 3.1. Frågan är om det är en bristande<br>överenstämmelse i sak, eller om skillnaden är endast språklig.</p> <p>Vid tillkomsten av avtalsvillkorslagen år 1971 utformades lagtexten på<br>så sätt att ett avtalsvillkor kunde förbjudas om villkoret var &quot;otillbör-<br>ligt&quot;. I samband med införandet av 1973 års konsumentköplag<br>(1973:877) byttes uttrycket &quot;otillbörligt&quot; ut mot &quot;oskäligt&quot;. Frågan hade<br>nämligen uppkommit om sådana avtalsvillkor som uppfyllde de mini-<br>mikrav som framgick av de föreslagna tvingande bestämmelserna i<br>konsumentköplagen ändå kunde betraktas som otillbörliga i avtalsvill-<br>korslagen mening. I förarbetena till konsumentköplagen uttalade före-<br>dragande statsrådet att ändringen från &quot;otillbörligt&quot; till &quot;oskäligt”<br>skedde för att förhindra varje möjlighet till missförstånd när det gällde<br>frågan om ett avtalsvillkor kunde förbjudas trots att villkoret inte stod i<br>strid med de tvingande bestämmelserna i konsumentköplagen. Före-<br>dragande statsrådet yttrade därvid att lagtexten i avtalsvillkorslagen<br>skulle justeras &quot;så att den bättre överensstämmer med lagens syfte och<br>ger ett mer rättvisande uttryck åt den innebörd som lagen skall ha enligt<br>förarbetena och som också synes ha varit vägledande för hittillsvarande<br>praxis&quot; (se prop. 1973:138 s. 118).</p> <p>Lagändringen var således inte avsedd att medföra någon egentlig<br>ändring i praxis eller av de allmänna bedömningsprinciper som angetts<br>i motiven till avtalsvillkorslagen.</p> <p>Vilka avtalsvillkor kan då drabbas av ett förbud enligt avtalsvillkorsla-<br>gen?</p> <p>Bland de avtalsvillkor som kan anses oskäliga och därmed förbjudas<br>av Marknadsdomstolen (för det fall näringsidkaren inte frivilligt upphör<br>att använda villkoret) kan urskiljas tre huvudgrupper.</p> <p>För det första kan nämnas avtalsvillkor som strider mot tvingande &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;64</p> <p>konsumentskyddande lagstiftning. Sådana villkor kan uppenbarligen</p> <p>vara oskäliga enligt avtalsvillkorslagen. Avtalsvillkoret brukar då anges Prop. 1994/95:17<br>vara oskäligt i sig. Det spelar nämligen ingen roll hur avtalet är ut-<br>format i övrigt. Det kan t.ex. röra sig om avtalsvillkor som strider mot<br>bestämmelser i någon av de civilrättsliga lagarna på konsumentområdet,<br>t.ex. hemförsäljningslagen (1981:1361), konsumentköplagen (1990:932)<br>eller konsumenttjänstlagen (1985:716). Ur praxis kan nämnas MD 1973<br>nr 10 där ett avtalsvillkor om konsumentens rätt att reklamera förbjöds<br>därför att det innebar en avvikelse från tvingande bestämmelser. Det<br>bör också framhållas att avtalsvillkor som strider mot tvingande allmän-<br>na rättsprinciper - utan att dessa framgår av lag - också kan förbjudas.<br>Här kan nämnas avtal som friskriver näringsidkaren från skadestånds-<br>skyldighet vid grov vårdslöshet, i de fall förbud mot sådan friskrivning<br>inte framgår av lag (exempelvis vid hyra av lös egendom). Också<br>avtalsvillkor som syftar till att kringgå tvingande bestämmelser kan<br>förbjudas.</p> <p>Den andra gruppen utgörs av avtalsvillkor som avviker från dispositi-<br>va regler. Det är naturligtvis inte så att ett avtalsvillkor är oskäligt vid<br>varje avvikelse från dispositiv rätt. Avvikelsen måste leda till att villko-<br>ret kan anses oskäligt. Beträffande sådana villkor uttalades i förarbetena<br>till avtalsvillkorslagen (se prop. 1971:15 s. 70 f.) att ett avtalsvillkor<br>typiskt sett fick anses som otillbörligt mot konsumenten, &quot;om det med<br>avvikelse från dispositiva rättsregler gav näringsidkaren en förmån eller<br>berövade konsumenten en rättighet och därigenom åstadkom en sådan<br>snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt<br>avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte<br>längre var för handen&quot;. Vid denna bedömning kan såväl priset som<br>övriga avtalsvillkor tas i beaktande. Det sagda innebär således att en<br>totalbedömning av avtalsvillkoret skall göras.</p> <p>Marknadsdomstolen har i åtskilliga fall (se t.ex. MD 1976:2, 1978:1,<br>1978:14, 1978:23 och 1980:25) hänvisat till de nyss angivna formule-<br>ringarna i motiven vid bedömning av om avtalsvillkor varit oskäliga<br>enligt 1 § avtalsvillkorslagen.</p> <p>En tredje grupp av avtalsvillkor är sådana som givits en vilseledande<br>eller oklar utformning.</p> <p>I promemorian görs den bedömningen att uttalandena i avtalsvill-<br>korslagens förarbeten om vilka avtalsvillkor som kan anses oskäliga och<br>den praxis som finns från Marknadsdomstolen tyder på att den mark-<br>nadsrättsliga generalklausulen stämmer väl överens med direktivets be-<br>stämmelser. Regeringen delar denna uppfattning.</p> <p>Särskilt bör då beaktas att uttalandena i motiven om sådana avtalsvill-<br>kor som med avvikelse från dispositiva rättsregler medför att en genom-<br>snittligt sett rimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter<br>inte längre är för handen nästan helt överensstämmer med ordalydelsen<br>i artikel 3.1 i direktivet, som talar om en betydande obalans i parternas<br>rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.</p> <p>Avtalsvillkorslagens oskälighetsbegrepp är alltså enligt regeringens<br>mening väl förenligt med direktivet och det är inte erforderligt med<br>någon saklig ändring av oskäl ighetsbegreppet. Frågan är då om det ändå &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;55</p> <p>finns skäl att överta EG-direktivets bestämning för att undanröja varje</p> <p>5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17<br></p> <p>tvivel om att den marknadsrättsliga lagstiftningen står i överensstämmel-<br>se med direktivet.</p> <p>Direktivets bestämning får anses något snävare än avtalsvillkorslagens<br>nuvarande regel. En ändring i bestämmelsens språkliga utformning<br>skulle därför medföra tvivel om vilken betydelse den praxis som hunnit<br>utbilda sig på avtalsvillkorslagens område har i fortsättningen. Vidare<br>skulle en ändring medföra vissa nya tillämpningsproblem. Härtill kom-<br>mer att konsumentskyddsnivån skulle sänkas något. Mot den bakgrun-<br>den är det knappast lämpligt att genomföra en sådan ändring.</p> <p>I enlighet med vad en remissinstans anför bör termen &quot;vederlaget&quot;<br>bytas mot ett modernare uttryck. Det av remissinstansen föreslagna<br>uttrycket &quot;ersättningen&quot; är emellertid mindre lämpligt. Lagrådet har<br>föreslagit termen &quot;priset&quot;. Regeringen instämmer i att detta är ett lämp-<br>ligare uttryck. Att termen &quot;priset&quot; används i stället för &quot;vederlaget&quot;<br>innebär ingen ändring i sak. Det marknadsrättsliga oskälighetsbegreppet<br>behålls alltså utan ändring. De marknadsrättsliga bedömningsgrunder<br>som tidigare lagts fast i motiv och praxis kommer därmed att gälla även<br>i fortsättningen.</p> <p>Med den utformning som lagens tillämpningsområde därmed får kom-<br>mer muntliga avtalsvillkor även fortsättningsvis att kunna angripas<br>marknadsrättsligt.</p> <p>11.3 I konsumenternas eller konkurrenternas intresse</p> <p>Regeringens förslag: Det skall göras ett tillägg i avtalsvillkorslagen<br>så att Marknadsdomstolen skall kunna förbjuda ett avtalsvillkor i de<br>fall då ett förbud är i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med<br>regeringens (se promemorian s. 84 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan<br>invändning av flertalet remissinstanser, däribland Marknadsdomstolen<br>och Konkurrensverket.</p> <p>Skälen för förslaget: I artikel 7 i direktivet anges att medlemsstaterna<br>skall se till att det &quot;i konsumenternas och konkurrenternas intresse&quot;<br>finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av<br>oskäliga avtalsvillkor. Direktivets formulering är inte helt entydig. Av<br>den framgår att nationell rätt inte behöver innehålla bestämmelser som<br>möjliggör ingripanden mot avtalsvillkor utan att det finns något konsu-<br>ment- eller konkurrentintresse som motiverar ett förbud. Men frågan är<br>vad som är den närmare innebörden av direktivets föreskrift.</p> <p>Avtalsvillkorslagen innehåller en bestämmelse om att ett förbud kan<br>meddelas mot ett oskäligt avtalsvillkor om det är &quot;påkallat från allmän<br>synpunkt&quot;. I förarbetena till avtalsvillkorslagen uttalades (se prop.<br>1971:15 s. 82) att lagen skulle vara tillämplig i första hand på villkor i<br>formulärrättens standardavtal men också i fråga om avtal som inte har<br>masskaraktär utan har utformats separat för enskilda fall. Det sades<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>66</p> <p>emellertid beträffande de senare fallen att det var tydligt att i dessa Prop. 1994/95:17<br>situationer ett ingripande med stöd av lagen var påkallat endast under<br>förutsättning att ett avgörande kunde väntas få prejudicerande betydelse<br>i ett stort antal fall, t.ex. om det kunde antas att ett visst avtal eller ett<br>visst villkor skulle komma att systematiskt användas under liknande<br>omständigheter eller mot andra konsumenter. Ingripanden borde inte<br>heller ske i enstaka fall utan att dessa hade principiell betydelse, vilket<br>borde komma till uttryck på så sätt i lagen att förbud fick meddelas<br>endast när ett sådant var påkallat från allmän synpunkt. Dessa uttalan-<br>den upprepades i prop. 1976/77:110 om ändring i avtalsvillkorslagen,<br>varigenom avtalsvillkorslagens tillämpningsområde utvidgades till att<br>avse även försäljning av bl.a. fast egendom och rättigheter (se prop. s.</p> <p>39).</p> <p>Det kan ifrågasättas om direktivets formulering &quot;i konsumenternas och<br>näringsidkarnas intresse&quot; avser något annat eller mera än avtalsvillkors-<br>lagens uttryck &quot;påkallat från allmän synpunkt&quot;. Innebär avtalsvillkors-<br>lagens föreskrift om att förbud kan meddelas om det &quot;är påkallat från<br>allmän synpunkt&quot; en begränsning i förhållande till direktivet? Som<br>tidigare framhållits får sådana begränsningar inte förekomma.</p> <p>Som anförs i promemorian kan man knappast med bestämdhet göra<br>gällande att det inte finns något fall där ett förbud ligger i konsumenter-<br>nas och konkurrenternas intresse, men där ett förbud inte är påkallat<br>från allmän synpunkt (se s. 86 i promemorian).</p> <p>Mot bakgrund av det principiella ställningstagande regeringen gjort<br>om att en säker lösning för införlivandet bör väljas (se avsnitt 5) bör<br>avtalsvillkorslagen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att ett<br>oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas av Marknadsdomstolen, om det är<br>påkallat från allmän synpunkt eller ett förbud annars ligger i konsumen-<br>ternas eller konkurrenternas intresse.</p> <p>I direktivet anges att lämpliga och effektiva medel skall finnas i<br>konsumenternas &quot;och&quot; konkurrenternas intresse. Direktivet kan emeller-<br>tid inte ges den innebörden att marknadsrättsliga åtgärder skall kunna<br>vidtas endast i sådana fall där ingripanden ligger i både konsumenternas<br>och konkurrenternas intresse. Det kan t.ex. tänkas fall där alla närings-<br>idkare använder samma oskäliga villkor eller där ett villkor används i<br>en monopolsituation. I dessa fall finns inget &quot;konkurrentintresse&quot; av ett<br>förbud. Mot den bakgrunden bör tillägget för tydlighets skull utformas<br>på så sätt att ett förbud skall kunna meddelas om det ligger i konsumen-<br>ternas eller konkurrenternas intresse.</p> <h2>12 Det marknadsrättsliga sanktionssystemet</h2> <p>12.1 Prövningsmyndigheter</p> <p>Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen med Konsu-<br>menttombudsmannen som övervakande myndighet och Marknads-<br>domstolen som i sista hand beslutande instans bör inte ändras.</p> <p>67</p> <p>Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm- Prop. 1994/95:17<br>mer med regeringens (se promemorian s. 87 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians bedömning godtas av remissinstan-<br>serna. I avsnitt 12.4 redovisas remissinstansernas syn på myndigheter-<br>nas roll på området för finansiella tjänster.</p> <p>Skälen för bedömningen: I artikel 7.2 finns bestämmelser om vem<br>som skall göra den marknadsrättsliga prövningen av avtalsvillkors<br>oskälighet (se avsnitt 11.1). Reglerna är opreciserade till sin utformning<br>och ger därför utrymme för olika lösningar i den nationella rätten.<br>Direktivtexten tyder inte på att det krävs någon mer utvecklad pro-<br>cessuell ordning. Det är således inte erforderligt med bestämmelser i<br>den nationella rätten exempelvis om att ett avtalsvillkor alltid skall<br>kunna prövas i en tvåpartsprocess inför domstol. Däremot måste enligt<br>direktivet frågan om ett avtalsvillkors oskälighet kunna föras inför en<br>domstol eller behörig myndighet som kan pröva villkoret och vidta<br>effektiva åtgärder för att hindra fortsatt användning av avtalsvillkoret.</p> <p>För närvarande är det marknadsrättsliga sanktionssystemet i avtalsvill-<br>korslagen uppbyggt på i huvudsak följande sätt.</p> <p>En fråga om förbud mot ett oskäligt avtalsvillkor tas upp av Mark-<br>nadsdomstolen efter ansökan. En sådan ansökan görs av Konsumentom-<br>budsmannen (KO). Om KO för ett visst fall beslutar att inte göra an-<br>sökan till Marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutning<br>av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Talerätten inför Mark-<br>nadsdomstolen för andra än KO är således endast subsidiär. En fråga<br>om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom att<br>den näringsidkare som antas ha använt ett oskäligt avtalsvillkor före-<br>läggs ett förbud till godkännande, s.k. förbudsföreläggande. Om ett<br>sådant föreläggande godkänns, gäller det som ett förbud av Marknads-<br>domstolen.</p> <p>Ett beslut i fråga om förbud utgör inte hinder mot att samma fråga<br>prövas på nytt när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl<br>föranleder det. Besluten vinner således inte rättskraft på samma sätt som<br>vid en process inför allmän domstol.</p> <p>Vid handläggningen hos KO är en näringsidkare skyldig att på an-<br>maning av KO inkomma med ett yttrande eller upplysningar i ett ärende<br>enligt avtalsvillkorslagen.</p> <p>Det marknadsrättsliga sanktionssystemet är alltså uppbyggt kring KO<br>som övervakande myndighet. KO har allt sedan tillkomsten av avtals-<br>villkorslagen år 1971 som ett led i sin övervakande verksamhet syste-<br>matiskt samlat in och granskat formulär till standardavtal inom olika<br>branscher. Utifrån den granskning som gjorts av olika avtalsvillkor har<br>KO därefter haft överläggningar med olika branschorganisationer och<br>enskilda företag rörande innehållet i olika förekommande standardavtal.<br>De överenskommelser som därvid har träffats har i allmänhet resulterat<br>i att näringsidkare förbundit sig att ur sina standardkontrakt utmönstra<br>avtalsvillkor som ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen. I andra fall<br>har branschorganisationer förbundit sig att verka för att deras med-<br>lemmar inte använder sådana avtalsvillkor. Företag som är medlemmar<br></p> <p>68</p> <p>i branschorganisationer brukar lojalt följa de branschöverenskommelser Prop. 1994/95:17<br>som sluts med KO.</p> <p>Av de ärenden som handläggs hos KO är det bara en liten andel som<br>går vidare till Marknadsdomstolen. Domstolen har hittills avgjort ett 50-<br>tal ärenden enligt avtalsvillkorslagen med ca 160 olika avtalsvillkor.</p> <p>Ett ärende kan anhängiggöras hos KO på olika sätt. Det kan ske efter<br>anmälan från t.ex. en konsument eller från en kommunal konsument-<br>vägledare. Även näringsidkare kan anmäla ärenden till KO. KO kan<br>dessutom själv ta initiativ till genomgångar av villkoren i olika<br>branscher. Sedan ett ärende anhängiggjorts hos KO kan denne, som<br>nyss nämnts, ta upp förhandlingar med näringsidkare eller branschorga-<br>nisationer.</p> <p>KO kan emellertid inte, mot en näringsidkares bestridande, meddela<br>ett verksamt förbud. En annan sak är att KO alltid kan påverka företag,<br>branschorganisationer och konsumenter genom information och allmän-<br>na råd (se 2 § förordning 1990:1179 med instruktion för Konsumentver-<br>ket).</p> <p>Den ordning som sålunda för närvarande gäller enligt svensk rätt med<br>KO som övervakande myndighet och med en möjlighet för KO att föra<br>ett ärende till Marknadsdomstolen är tillräcklig för att uppfylla direkti-<br>vets krav på att det skall finnas domstolar eller behöriga myndigheter<br>som kan avgöra om ett avtalsvillkor är oskäligt och använda lämpliga<br>och effektiva medel för att hindra fortsatt bruk.</p> <p>I en lagrådsremiss om ny marknadsföringslag (beslutad den 8 septem-<br>ber 1994) föreslår regeringen att Stockholms tingsrätt skall vara första<br>instans i - med något undantag - samtliga mål enligt den lagen och att<br>tingsrättens avgöranden skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen<br>som andra och sista instans. I lagrådsremissen föreslås att den nya<br>marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 juli 1995. Om förslaget<br>genomförs, bör instansordningen ses över även för mål om förbud mot<br>oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor förutsätter att nödvändiga för-<br>ändringar i svensk rätt genomförs senast den 1 januari 1995. Det är inte<br>möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende genomföra en änd-<br>ring av instansordningen motsvarande vad som föreslås för marknads-<br>föringsmålen. En sådan ändring förutsätter bl.a. organisatoriska för-<br>ändringar som inte kan ske nu. Regeringen avser därför att ta upp<br>frågan om instansordningen senare.</p> <p>Frågan om vem som skall få anhängiggöra en förbudstalan tas upp i<br>nästa avsnitt. Även beträffande den frågan aktualiseras en anpassning<br>till förslaget till ny marknadsföringslag.</p> <p>Det är vidare att märka att avtalsvillkorslagen i dag inte gäller i fråga<br>om verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen (se 2 § av-<br>talsvillkorslagen). Frågan om behovet av lagändringar på området för<br>finansiella tjänster behandlas i avsnitt 12.4.</p> <p>69</p> <p>12.2 Rätten att anhängiggöra en förbudsfråga</p> <p>Regeringens bedömning: Den ordning som gäller för närvarande<br>med en primär talerätt hos Marknadsdomstolen för Konsumentom-<br>budsmannen och med en subsidiär möjlighet för sammanslutningar av<br>näringsidkare, konsumenter och löntagare att göra ansökan till Mark-<br>nadsdomstolen behöver inte ändras.</p> <p>Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm-<br>mer med regeringens (se promemorian s. 89 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Promemorians bedömning tillstyrks eller lämnas<br>utan erinran av flertalet av remissinstanserna. Grupptalanutredningen<br>anför emellertid att uppdelningen i primär och sekundär talerätt inför<br>Marknadsdomstolen bör slopas samt att även enskilda konsumenter bör<br>ha talerätt. Industriförbundet anför att promemorians förslag om sub-<br>sidiär talerätt inte kan anses uppfylla direktivets krav och att enskilda<br>näringsidkare dessutom bör ha talerätt.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Artikel 7.2 föreskriver att<br>personer och organisationer som enligt nationell rätt har ett berättigat<br>intresse av att skydda konsumenter skall få anhängiggöra ett ärende om<br>förbud mot ett oskäligt avtalsvillkor hos vederbörande domstol eller<br>myndighet (se avsnitt 11.1). Enligt denna bestämmelse kan enskilda<br>personer, både fysiska och juridiska, ha rätt att väcka en förbudsfråga.<br>Denna rätt är dock begränsad; vederbörande skall ha ett berättigat<br>intresse att skydda konsumenter och i detta avseende hänvisar direktivet<br>till nationell rätt. Direktivet synes därmed i vid omfattning överlämna åt<br>den nationella lagstiftaren att bestämma vilka personer och organisatio-<br>ner som skall ha talerätt i ärenden om marknadsrättsliga förbud mot<br>oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Som har framgått av föregående avsnitt gäller enligt 3 § avtalsvill-<br>korslagen att Marknadsdomstolen tar upp en fråga om att förbjuda ett<br>oskäligt avtalsvillkor efter ansökan av KO och att sammanslutningar av<br>näringsidkare, konsumenter eller löntagare har en subsidiär rätt att göra<br>ansökan för den händelse KO avstår från det. Enskilda personer har<br>däremot ingen rätt att gå till Marknadsdomstolen. Dock kan naturligtvis<br>vem som helst fästa KO:s uppmärksamhet på ett avtalsvillkor vars<br>skälighet kan ifrågasättas.</p> <p>Frågan är då om dessa regler är tillräckliga för att uppfylla direktivets<br>föreskrifter om rätt att anhängiggöra en förbudsfråga.</p> <p>När det gäller organisationer kan frågan utan tvekan besvaras jakan-<br>de. Begränsningen till sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter<br>och löntagare ligger väl i linje med direktivets bestämmelse om organi-<br>sationer som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse av att skydda<br>konsumenter. Och organisationernas möjlighet att vända sig till KO<br>samt deras subsidiära talerätt hos Marknadsdomstolen måste anses<br>uppfylla direktivets krav på att organisationerna skall få anhängiggöra<br>ett ärende hos domstolar eller behöriga myndigheter.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>70</p> <p>Industriförbundet anför att direktivet bör tolkas så att sammanslut- Prop. 1994/95:17<br>ningar som givits talerätt skall ha denna talerätt primärt inför Marknads-<br>domstolen. Denna tolkning behöver emellertid inte läsas in i direktivets<br>ordalydelse, som endast anger att en taleberättigad skall kunna anhäng-<br>iggöra en sak vid domstolar eller &quot;behöriga administrativa myndig-<br>heter&quot;. Inget sägs om att talerätten inför domstol måste vara primär.</p> <p>Grupptalanutredningen anför, med hänvisning till att uppdelningen i<br>primär och sekundär talerätt bl.a. ger fel signaler om att staten har ett<br>generellt förstahandsansvar, att alla taleberättigade bör få anhängiggöra<br>talan direkt i Marknadsdomstolen. Ytterligare stöd för denna uppfatt-<br>ning finns enligt Grupptalanutredningen i Marknadsföringsutredningens<br>slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU 1993:59). Där föreslås att<br>organisationer och enskilda näringsidkare ges primär talerätt i mål om<br>förbud att fortsätta med viss marknadsföring och i mål om åläggande att<br>lämna viss information.</p> <p>Regeringen har som nyss sagts gjort den bedömningen att direktivet<br>inte kräver att organisationerna ges primär talerätt. Frågan är då om en<br>utvidgning av talerätten ändå bör ske. Enligt regeringens mening kan en<br>prövning enligt avtalsvillkorslagen visserligen inte fullt ut jämföras med<br>en prövning enligt marknadsföringslagen, men det finns ändå starka skäl<br>som talar för att talerätten görs primär för alla taleberättigade. Rege-<br>ringen återkommer strax till frågan.</p> <p>Det finns ett fall där det kan ifrågasättas om avtalsvillkorslagens<br>bestämmelser är tillräckliga för att uppfylla direktivet. Om en enskild<br>konsument eller näringsidkare anmäler ett avtalsvillkor till KO, och<br>denne beslutar att inte göra ansökan, medger inte avtalsvillkorslagen att<br>konsumenten eller näringsidkaren själv gör en ansökan till Marknads-<br>domstolen. KO:s beslut behöver inte nödvändigtvis grundas i en be-<br>dömning att Marknadsdomstolen skulle komma att ogilla en förbudsta-<br>lan. Det kan ligga andra skäl till grund för beslutet, t.ex. en prioritering<br>av KO:s resurser; KO är inte skyldig att föra varje villkor som kan<br>antas vara oskäligt till Marknadsdomstolen, inte ens i de fall där för-<br>handlingar med en näringsidkare inte leder till ett av KO önskat resul-<br>tat.</p> <p>I promemorian uttalas (s. 90) att en enskild konsument i allmänhet<br>inte har något omedelbart eget intresse av att driva en sådan förbudsta-<br>lan. Ett förbud har, som sagts tidigare, endast verkan för framtiden.<br>Till grund för uttalandet anförs i promemorian att en enskild konsument<br>som slutit ett avtal på oskäliga villkor kan väcka talan vid allmän<br>domstol för att få villkoret ogiltigförklarat eller jämkat; att få näringsid-<br>karen att upphöra med att använda avtalsvillkoret för framtiden ligger<br>däremot inte i konsumentens eget intresse. Han behöver sålunda själv<br>inte konfronteras med det oskäliga avtalsvillkoret eftersom han kan välja<br>att inte sluta avtal på samma villkor.</p> <p>Det får antas vara väl förenligt med direktivet att begränsa enskilda<br>personers rätt att agera till en möjlighet att väcka frågan hos KO, som i<br>detta sammanhang måste antas vara en behörig administrativ myndighet.<br>På motsvarande sätt får det antas vara tillräckligt för att uppfylla direk-<br></p> <p>71</p> <p>tivets krav att en näringsidkare kan påkalla KO:s ingripande mot en Prop. 1994/95:17<br>konkurrents avtalsvillkor.</p> <p>Ytterligare stöd för denna bedömning ligger i att direktivet anger att<br>personer &quot;eller&quot; organisationer som har ett berättigat intresse &quot;enligt<br>nationell rätt&quot; skall kunna anhängiggöra ett ärende hos domstolar och<br>behöriga myndigheter. Direktivets formulering får uppfattas dels så att<br>talerätt inte behöver tillkomma både personer och organisationer, dels<br>så att det lämnas till den nationella rätten att närmare utforma bestäm-<br>melserna om talerätten i dessa avseenden.</p> <p>De övriga nordiska länderna har gjort samma bedömningar som de<br>som nu har redovisats.</p> <p>Några ändringar när det gäller talerätten är sålunda inte erforderliga<br>på grund av direktivets bestämmelser.</p> <p>I den lagrådsremiss om ny marknadsföringslag som nämndes i före-<br>gående avsnitt föreslås att KO:s talerätt i mål om förbud eller åläggande<br>enligt marknadsföringslagen inte längre skall vara primär i förhållande<br>till andra taleberättigade. Som nämndes i föregående avsnitt skall<br>Stockholms tingsrätt vara första instans i marknadsföringsmålen. Den<br>nya marknadsföringslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.</p> <p>Enligt regeringens mening talar starka skäl för att en sådan förändring<br>av talerätten genomförs även när det gäller mål om oskäliga avtalsvill-<br>kor. Det gäller i synnerhet om förslaget för marknadsföringsmålen<br>genomförs. En sådan utvidgning bör emellertid göras i samband med en<br>ändring i instansordningen. Som anfördes i föregående avsnitt kan en<br>ändrad instansordning inte genomföras inom ramen för detta lagstift-<br>ningsärende. Regeringen avser därför att återkomma till frågan om<br>talerätten.</p> <p>12.3 Sanktioner</p> <p>Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om sanktioner för att<br>förhindra framtida bruk av oskäliga avtalsvillkor behålls.</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se pro-<br>memorian s. 91 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 7.2 skall<br>medlemsländerna se till att vederbörande domstol eller myndighet kan<br>använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av<br>oskäliga avtalsvillkor. Direktivet innehåller inte några närmare före-<br>skrifter om hur sanktionerna skall vara utformade i den nationella lagen.</p> <p>Föreskriften får anses innebära att det skall vara möjligt att förbjuda<br>oskäliga avtalsvillkor eller att tillgripa så kraftfulla åtgärder att effekten<br>i praktiken blir densamma. En möjlighet att förbjuda villkoret och<br>kombinera förbudet med ett vitesföreläggande uppfyller med säkerhet<br>direktivets krav.</p> <p>72</p> <p>Frågan är då om de sanktioner som finns i den svenska avtalsvillkors- Prop. 1994/95:17<br>lagen är tillräckliga. Enligt 1 § kan Marknadsdomstolen förbjuda ett<br>oskäligt avtalsvillkor. Förbudet skall förenas med vite, om inte detta av<br>särskilda skäl är obehövligt. Talan om utdömande av vite förs vid all-<br>män domstol av KO. I fråga om vite som förelagts av Marknadsdom-<br>stolen på talan av någon annan får talan föras även av denne.</p> <p>Avtalsvillkorslagens bestämmelser är väl förenliga med direktivet. De<br>framstår som ändamålsenliga och har fungerat väl. Det är därför inte<br>nödvändigt att ändra lagens bestämmelser i dessa avseenden.</p> <p>12.4 Finansiella tjänster</p> <p>Regeringens förslag: Det marknadsrättsliga sanktionssystemet görs<br>fullt ut tillämpligt även på finansiella tjänster. Ansvarsfördelningen<br>mellan Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen regleras<br>inte i lagen utan i myndigheternas instruktioner.</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>(se promemorian s. 92 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-<br>slaget eller lämnar det utan invändningar. Finansbolagens förening anser<br>att finansiella tjänster skall vara undantagna från tillämpningsområdet.<br>Göta hovrätt och Sveriges Försäkringsförbund anser att Finansinspektio-<br>nen bör ges möjlighet att föra talan inför Marknadsdomstolen. Svenska<br>Bankföreningen menar att Finansinspektionen bör vara ensam ansvarig<br>myndighet när det gäller tillsyn över finansiella tjänster. Finansinspek-<br>tionen framför ett eget förslag om hur ansvaret mellan inspektionen och<br>Konsumentverket/KO skall fördelas när det gäller bevakning av avtals-<br>villkor på det finansiella området. Enligt Finansinspektionens mening<br>bör även dess roll framgå av lagen. Flera remissinstanser betonar vikten<br>av att relationen mellan de berörda myndigheterna klargörs.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening bör alltså<br>avtalsvillkorslagens sanktionssystem behållas. I dag är emellertid lagens<br>tillämpningsområde begränsat. Lagen gäller sålunda inte för verksamhet<br>som står under Finansinspektionens tillsyn. Det betyder att försäkrings-<br>bolagens och kreditinstitutens avtalsvillkor är undantagna. Något mot-<br>svarande undantag finns inte i EG-direktivet.</p> <p>Direktivet fordrar att det i de nationella lagarna finns lämpliga och<br>effektiva medel för att bringa användandet av oskäliga avtalsvillkor till<br>upphörande. Som anförs i promemorian kan Finansinspektionens sank-<br>tionsmöjligheter på kreditinstitutens verksamhetsområde inte anses<br>tillräckliga för att uppfylla detta krav. Kreditinstitutens avtal med kon-<br>sumenter bör därför omfattas av avtalsvillkorslagens sanktionssystem.</p> <p>Som vidare anförs i promemorian kan den ordning som i dag finns på<br>försäkringsområdet möjligen anses uppfylla direktivets krav (se s. 93 i<br>promemorian). Det är emellertid angeläget att frågor om oskäliga av-<br></p> <p>73</p> <p>talsvillkor får en likformig behandling på alla näringsområden och att<br>det utvecklas en enhetlig praxis. Det finns knappast skäl att särbehandla<br>just försäkringsavtalen. Även försäkringsområdet bör därför omfattas av<br>det föreslagna systemet i avtalsvillkorslagen. Den särreglering som finns<br>i försäkringsrörelselagen bör emellertid, av de skäl som redovisas i pro-<br>memorian, tills vidare behållas oförändrad.</p> <p>Sålunda bör Marknadsdomstolen i fortsättningen få rätt att förbjuda<br>oskäliga avtalsvillkor även på de delar av det finansiella området som<br>ligger under Finansinspektionens tillsyn. Enligt promemorieförslaget<br>skall Konsumentombudsmannen föra talan inför domstolen även i fråga<br>om sådana avtalsvillkor. Göta hovrätt och Sveriges Försäkringsförbund<br>pekar i sina remissvar på möjligheten att Finansinspektionen får rätt att<br>föra talan på det finansiella området. En sådan ordning skulle emellertid<br>fordra relativt stora förändringar i inspektionens verksamhet. Inte minst<br>av kostnadsskäl får en sådan lösning anses mindre lämplig. Finansin-<br>spektionen har inte heller själv förespråkat en sådan lösning.</p> <p>Som föreslås i promemorian bör det i stället bli en uppgift för Konsu-<br>mentombudsmannen att föra talan inför Marknadsdomstolen i fråga om<br>alla finansiella tjänster. Det bör därvid noteras att KO redan i dag får<br>föra sådan talan när det gäller avtalsvillkor avseende finansiella tjänster<br>som inte ligger under Finansinspektionens tillsyn. Det gäller t.ex. ben-<br>sinbolagens och vissa andra varusäljares kreditgivning.</p> <p>KO bör även ha rätt att utfärda förbudsförelägganden på samma sätt<br>som beträffande avtalsvillkor på andra områden. Samma marknadsrätts-<br>liga regler kommer därmed att gälla på alla avtalsområden. Detta är i<br>sig en betydande fördel.</p> <p>Slutsatsen blir alltså att den nuvarande undantagsregeln i 2 § avtals-<br>villkorslagen bör upphävas.</p> <p>Ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket</p> <p>Enligt förslaget skall alltså den nya lagen omfatta även avtal om sådana<br>finansiella tjänster som ligger under Finansinspektionens tillsyn, främst<br>försäkringsbolagens och kreditinstitutens avtal med konsumenter. Kon-<br>sumentombudsmannen får till uppgift att föra talan inför Marknadsdom-<br>stolen även beträffande oskäliga villkor i sådana avtal. Det innebär att<br>det uppkommer vissa frågor om ansvarsfördelningen mellan Finansin-<br>spektionen och Konsumentverket/KO.</p> <p>Det är inte något nytt att myndigheters ansvarsområden delvis över-<br>lappar varandra. För Konsumentverket uppstår frågor om ansvars- och<br>behörighetsfördelning på bl.a. marknadsförings- och produktsäkerhets-<br>områdena. Normalt regleras inte fördelningsfrågoma, utan det förutsätts<br>att myndigheterna klarar upp eventuella problem genom samråd. Ibland<br>kan det dock finnas skäl att överväga närmare hur ansvars- och<br>behörighetsfördelningen bör bestämmas. När det gäller hanteringen av<br>produktsäkerhetsfrågor regleras sålunda förfarandet och ansvarsför-<br>delningen delvis i lag (se 4, 16 och 17 §§ produktsäkerhetslagen,<br>1988:1604).</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>74</p> <p>Finansinspektionen är tillsynsmyndighet när det gäller flertalet finan-<br>siella tjänster. I den egenskapen utfärdar inspektionen föreskrifter och<br>allmänna råd, förhandlar med näringsidkarna och deras organisationer<br>om standardavtal, handlägger klagomål från konsumenter, tar upp för-<br>handlingar med enskilda näringsidkare om deras agerande på marknaden<br>i olika hänseenden, genomför systematiska granskningar av avtalsvillkor<br>och övervakar marknaden i övrigt. I promemorian anförs att Finansin-<br>spektionen bör ha kvar sina tillsynsuppgifter. Det noteras därvid att<br>inspektionen har att tillse effektiviteten och sundheten inom det finans-<br>iella systemet och därför måste beakta även institutens ekonomiska<br>risker och annat som skall vägas mot enskilda kunders berättigade krav<br>på rörlighet och skäliga villkor. Vidare påpekas det angelägna i att<br>Konsumentombudsmannens och Finansinspektionens praxis på det fi-<br>nansiella området i huvudsak överensstämmer. Det förutsätter enligt<br>promemorian att myndigheterna samråder med varandra i tillsynsfrågor.</p> <p>I sitt remissyttrande anför Finansinspektionen att promemorieförslaget<br>medför att ansvarsfördelningen blir oklar, att myndigheterna ibland<br>kommer att arbeta parallellt med samma ärenden (dubbel tillsyn), att<br>effektiviteten blir dålig och att kostnaderna för tillsynen blir onödigt<br>höga. Inspektionen lämnar ett eget förslag till ansvarsfördelning när det<br>gäller bevakning av avtalsvillkor. Förslaget innebär att initiativet till en<br>prövning i Marknadsdomstolen primärt skall komma från Finansinspek-<br>tionen. På samma sätt som gäller i dag skall dock Konsumentverket och<br>andra intressenter kunna initiera ett ärende hos inspektionen. Finansin-<br>spektionen skall då vidta lämpliga tillsynsåtgärder och, om det bedöms<br>befogat, överlämna åt KO att ta upp frågan om förbud mot villkoret i<br>Marknadsdomstolen. För sådana fall då inspektionen bedömer att ett<br>förbud inte är befogat ges KO och andra intressenter en &quot;subsidiär tale-<br>rätt&quot;. KO kan sålunda enligt förslaget väcka talan även om Finansin-<br>spektionen har en annan uppfattning. I mål i Marknadsdomstolen bör<br>domstolen, enligt inspektionens förslag, vara skyldig att inhämta Finans-<br>inspektionens yttrande. Detta är enligt inspektionen särskilt viktigt i de<br>fall då den subsidiära talerätten utnyttjas.</p> <p>Konsumentverket framhåller att förfarandet enligt avtalsvillkorslagen<br>förutsätter att det finns en möjlighet för den ansvariga myndigheten att<br>agera på olika sätt, bl.a. att förhandla och träffa överenskommelser<br>branschvis eller med enskilda näringsidkare.</p> <p>Andra remissinstanser, bl.a. Marknadsdomstolen, anser det önskvärt<br>att relationen mellan berörda myndigheter belyses bättre än som skett i<br>promemorian.</p> <p>Det bör inte råda någon tvekan om hur ansvaret mellan de berörda<br>myndigheterna är fördelat när det gäller bevakning av avtalsvillkor på<br>det finansiella området. Det bör inte förekomma att båda myndigheterna<br>agerar parallellt i ett ärende. Sålunda bör ansvaret i princip ligga på en<br>myndighet i taget och det bör inte finnas någon tvekan om vilken av<br>myndigheterna som vid ett visst tillfälle ansvarar utåt. Av remissvaren<br>framgår att frågorna om ansvarsfördelningen behöver diskuteras något<br>utförligare än som skett i promemorian.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>75</p> <p>Utgångspunkterna för ansvars- och behörighetsfördelningen bör vara Prop. 1994/95:17<br>dels att Finansinspektionen är tillsynsmyndighet på området och i allt<br>väsentligt bör få behålla sina nuvarande arbetsuppgifter, dels att Konsu-<br>mentverket bör ha det ansvar och de befogenheter som följer med Kon-<br>sumentombudsmannens uppgift att föra talan inför Marknadsdomstolen<br>om förbud.</p> <p>Behovet av att klargöra ansvarsfördelningen är särskilt framträdande<br>för de fall då myndigheterna har olika uppfattningar i frågan om ett<br>visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte. Det finns visserligen ingen<br>anledning att anta att detta blir vanligt förekommande. Myndigheterna<br>synes hittills ha haft ett nära och förtroendefullt samarbete och haft lätt<br>att resonera sig fram till gemensamma ståndpunkter. Givetvis kan dock<br>skilda uppfattningar förekomma. Finansinspektionen skall säkerställa<br>stabilitet, effektivitet och sundhet i det finansiella systemet och måste ta<br>hänsyn bl.a. till institutens ekonomiska risker. Även Konsumentverket<br>skall visserligen anlägga en helhetssyn på frågan om ett avtalsvillkors<br>skälighet, men det är naturligt att verket tar särskild hänsyn till konsu-<br>mentintressena.</p> <p>Skulle det inträffa att åsikterna om ett avtalsvillkor går isär, bör myn-<br>digheterna försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt. Om det<br>misslyckas, bör dock båda myndigheterna i princip kunna handla utifrån<br>sin egen uppfattning.</p> <p>Finansinspektionen har som tillsynsmyndighet det primära ansvaret för<br>det verksamhetsområde som omfattas av tillsynen. Inspektionen sköter<br>därmed den löpande övervakningen av marknaden. I inspektionens<br>uppgifter ingår att bevaka avtalsvillkor, varvid inspektionen har skyldig-<br>het att ingripa om avtalsvillkor är utformade på ett sätt som inte stäm-<br>mer överens med bl.a. avtalsvillkorslagen.</p> <p>Finner inspektionen att ett förbudsföreläggande bör utfärdas eller en<br>talan om förbud föras inför Marknadsdomstolen, skall inspektionen<br>överlämna ärendet till KO. Härefter bör Konsumentverket ha det fulla<br>ansvaret. Därvid bör verket kunna fritt vidta de åtgärder som förutsätts<br>för att uppgiften skall kunna lösas på bästa sätt. Verket bör sålunda<br>bl.a. kunna föra förhandlingar med motparten och ingå förlikning.</p> <p>Även där Finansinspektionen har det primära ansvaret för tillsynen<br>kan Konsumentverket självfallet komma att uppmärksamma avtalsvillkor<br>av ett slag som enligt verkets uppfattning är oskäliga. Verket bör då<br>vända sig till Finansinspektionen. Inte minst eftersom Konsumentverket<br>har bred erfarenhet av avtalsvillkorsbevakning inom andra områden kan<br>det vara värdefullt om verkets kunskaper kommer till nytta även på den<br>del av det finansiella området där Finansinspektionen utövar tillsyn.</p> <p>Inget hindrar att myndigheterna kommer överens om att Konsument-<br>verket i enskilda fall tar över de uppgifter som normalt ankommer på<br>Finansinspektionen. Ibland kan det vara naturligt att det sker, t.ex. om<br>verket vid tillfället har större möjligheter att avsätta resurser för ärendet<br>och om det finns anledning att anta att KO ändå så småningom får över<br>ärendet för att väcka talan om förbud.</p> <p>Det är över huvud taget lämpligt an myndigheterna samråder i av- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;76</p> <p>talsvillkorsärenden och kommer överens om det lämpliga förfarandet i<br></p> <p>enskilda fall. Det bör självfallet så långt som möjligt undvikas att myn- Prop. 1994/95:17<br>digheterna utåt uppvisar olika åsikter i frågan om huruvida ett avtalsvill-<br>kor är godtagbart eller inte. Som sagts tidigare synes samarbetet mellan<br>myndigheterna hittills ha varit gott och det torde inte bli några problem<br>att upprätthålla ett väl fungerande samrådsförfarande.</p> <p>Om inspektionen finner det obefogat att väcka talan men Konsument-<br>verket gör en annan bedömning, bör KO i princip vara oförhindrad att<br>föra talan om förbud. Självfallet bör dock KO vid sin bedömning fästa<br>stor vikt vid inspektionens uppfattning. Normalt bör myndigheterna<br>kunna diskutera sig fram till en gemensam ståndpunkt.</p> <p>I princip skall KO kunna föra talan om förbud mot ett standardvillkor<br>som Finansinspektionen har förhandlat fram med en branschorganisa-<br>tion. Risken för sådan oenighet mellan KO och Finansinspektionen bör<br>undanröjas genom samråd mellan myndigheterna under förhandlingar<br>om standardavtal.</p> <p>För att Konsumentverket skall få tillfälle att göra en egen bedömning<br>i avtalsvillkorsärenden bör Finansinspektionen vidare underrätta verket<br>om sådana ärenden som avslutas utan att inspektionen vidarebefordrar<br>det till KO men som kan vara av intresse för verket.</p> <p>Även i de fall då myndigheterna har skilda uppfattningar bör Konsu-<br>mentverket ha det fulla ansvaret för ärendet sedan Finansinspektionen<br>avslutat det för egen del. Verket bör alltså kunna vidta de åtgärder som<br>är befogade inför en förbudstalan i Marknadsdomstolen eller ett för-<br>budsföreläggande.</p> <p>Det kan tänkas att KO i ett visst fall motsätter sig en önskan från<br>Finansinspektionen om att talan skall föras om förbud. I så fall bör<br>KO:s uppfattning vara den bestämmande. Givetvis bör myndigheterna<br>sträva efter att resonera sig fram till en gemensam uppfattning. Detta<br>överensstämmer med vad Finansinspektionen förordat.</p> <p>När talan väckts bör Marknadsdomstolen infordra ett yttrande från<br>Finansinspektionen, om inte inspektionens synpunkter ändå har kommit<br>fram. Marknadsdomstolen bör vara uppmärksam på att utvecklingen på<br>området finansiella tjänster ofta är snabb, varför det normalt torde<br>behövas ett yttrande från inspektionen. Att inspektionen får komma till<br>tals i målet är särskilt viktigt om talan förts mot inspektionens inrådan.<br>Det kan överlämnas åt Marknadsdomstolen att avgöra när ett yttrande<br>skall inhämtas. Det är sålunda inte nödvändigt att ge en särskild före-<br>skrift om det i lagen.</p> <p>KO bör som tidigare ha uppgiften att se till att förelagda viten döms ut<br>vid brott mot ett förbud. Det bör gälla även fullt ut på det finansiella<br>området. Självfallet ingår det i Finansinspektionens uppgifter som till-<br>synsmyndighet att se till att avtalsvillkor som förbjudits inte därefter<br>används på marknaden.</p> <p>Som tidigare föreslagits (avsnitt 12.2) skall sammanslutningar av<br>näringsidkare, konsumenter eller löntagare få ansöka hos Marknads-<br>domstolen om förbud mot avtalsvillkor. Liksom i dag skall det dock<br>fordras att KO först beslutat att inte göra någon ansökan. När någon<br>organisation har intresse av att utnyttja sin subsidiära talerätt måste KO<br>alltså alltid fatta ett eget beslut i frågan om talan skall väckas.</p> <p>77</p> <p>Det är inte nödvändigt att precisera myndigheternas ansvarsområden i Prop. 1994/95:17<br>detalj i lagen. Vad som ovan anförts om ansvarsfördelningen bör dock<br>i vissa huvuddrag komma till uttryck i myndigheternas instruktioner.</p> <p>12.5 Mot vem kan talan riktas?</p> <p>Regeringens förslag: Det skall införas en möjlighet att rikta ett<br>förbud även mot sammanslutningar som använder eller rekommende-<br>rar användandet av oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer i sak<br>med regeringens (se promemorian s. 95 f.).</p> <p>Remissinstanerna: Remissinstanserna lämnar över lag promemorians<br>förslag utan erinran. Marknadsdomstolen och Industriförbundet påpekar<br>att promemorians lagförslag har en lydelse som inte helt överensstäm-<br>mer med direktivets.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 7.3 föreskriver (se<br>avsnitt 11.1) att de rättsliga åtgärder som avses i artikel 7.2 skall, med<br>beaktande av nationell lag, kunna riktas enskilt eller samlat mot flera<br>näringsidkare inom samma näringsområde eller mot sammanslutningar<br>som använder eller rekommenderar användandet av oskäliga avtalsvill-<br>kor.</p> <p>För att direktivet skall vara uppfyllt får de nationella reglerna inte<br>vara mindre omfattande än direktivet när det gäller kretsen av närings-<br>idkare som kan drabbas av ett förbud. Härvid bör dock beaktas att<br>direktivet hänvisar till den nationella lagen: &quot;med beaktande av nationel-<br>la rättsregler&quot;.</p> <p>När det gäller kretsen av personer som kan drabbas av ett förbud<br>innebär direktivet att inte bara näringsidkare enligt den definition som<br>finns i artikel 2 c (se avsnitt 6.3) skall kunna drabbas av ett förbud.<br>Förbud skall kunnas riktas även mot sammanslutningar av näringsid-<br>kare. En sådan sammanslutning behöver inte själv vara näringsidkare.<br>Det kan antas att direktivet syftar på branschorganisationer och lik-<br>nande. Talan skall dessutom kunna riktas &quot;enskilt eller samlat&quot; mot<br>flera näringsidkare inom samma näringssektor.</p> <p>Frågan är då hur direktivet förhåller sig till avtalsvillkorslagen i de<br>avseenden som nu berörts.</p> <p>Avtalsvillkorslagen föreskriver att näringsidkare som använder ett<br>oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas att framdeles i liknande fall använda<br>samma eller liknande villkor. Direktivet är således uppfyllt när det<br>gäller talan mot enskilda näringsidkare.</p> <p>När det gäller uttrycket &quot;enskilt eller samlat mot flera näringsidkare<br>inom samma näringsområde&quot; ger direktivet utrymme för olika tolk-<br>ningar. Det framgår nämligen inte om direktivet tar sikte på att talan<br>skall kunna föras mot en obestämd grupp av näringsidkare (t.ex. &quot;alla<br>näringsidkare som säljer bilar och därvid använder ett visst villkor&quot;).<br>Om direktivet skall tolkas på detta sätt, uppfyller den svenska lagen inte<br></p> <p>78</p> <p>kraven i direktivet. En talan utformad på det sättet är nämligen för Prop. 1994/95:17<br>närvarande inte förenlig med svensk processrätt. Frågor av detta slag<br>övervägs emellertid inom ramen för Grupptalanutredningens arbete.</p> <p>Direktivet tillåter emellertid beträffande de marknadsrättsliga bestäm-<br>melserna att nationell lag beaktas även i detta hänseende. De rättsliga<br>åtgärder som omnämns i artikel 7.2 skall således &quot;med beaktande av<br>nationella rättsregler&quot; kunna riktas samlat mot flera näringsidkare inom<br>samma näringsområde. Det finns inget som hindrar KO eller någon<br>annan taleberättigad att samtidigt göra ansökan mot ett flertal näringsid-<br>kare som använder samma avtalsvillkor.</p> <p>Mot bakgrund av det anförda synes direktivet inte kräva att talan kan<br>riktas mot en obestämd grupp av näringsidkare. Någon ändring av de<br>marknadsrättsliga bestämmelserna i detta hänseende är därför inte<br>erforderlig.</p> <p>När det slutligen gäller förbud riktat mot sammanslutningar av nä-<br>ringsidkare som använder eller rekommenderar användandet av samma<br>oskäliga avtalsvillkor, torde avtalsvillkorslagen inte uppfylla direktivets<br>krav. Avtalsvillkorslagen medger nämligen bara att talan förs mot<br>näringsidkare. En sammanslutning av näringsidkare behöver inte själv<br>vara näringsidkare.</p> <p>De marknadsrättsliga bestämmelserna behöver därför kompletteras så<br>att ett förbud kan riktas mot sammanslutningar av näringsidkare som<br>använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna av-<br>talsvillkor. Bestämmelsen bör i enlighet med påpekandena från Mark-<br>nadsdomstolen och Industriförbundet utformas i överensstämmelse med<br>direktivets lydelse.</p> <h2>13 Vissa lagtekniska frågor</h2> <p>Regeringens förslag: Samtliga lagändringar skall genomföras i en ny<br>avtalsvillkorslag, som skall ersätta den gällande avtalsvillkorslagen.<br>En hänvisning skall göras i 36 § avtalslagen till de nya bestämmelser<br>i avtalsvillkorslagen som påverkar tillämpningen av den paragrafen.</p> <p>Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se<br>promemorian s. 97 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians<br>förslag till lagteknisk lösning eller lämnar det utan erinran. Några re-<br>missinstanser är emellertid kritiska och menar bl.a. att det inte är lämp-<br>ligt att ha både civilrättsliga och marknadsrättsliga bestämmelser i sam-<br>ma lag.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: De förslag som regeringen lägger<br>fram i denna lagrådsremiss innebär sammanfattningsvis följande:</p> <p>a) Begreppen &quot;konsument&quot; och &quot;näringsidkare&quot; definieras i nära<br>anslutning till EG-direktivet (avsnitten 6.2 och 6.3).</p> <p>79</p> <p>b) Det införs ett förbud mot att vid oskälighetsbedömningen beakta Prop. 1994/95:17<br>senare inträffade förhållanden till nackdel för konsumenten på så sätt att</p> <p>ett avtalsvillkor som annars skulle ha ansetts oskäligt bedöms som<br>skäligt. Detta gäller emellertid endast villkor som inte har varit föremål<br>för individuell förhandling (avsnitt 7.3).</p> <p>c) &nbsp;Listan på avtalsvillkor i direktivets bilaga införlivas med svensk<br>rätt genom motivuttalanden till de bestämmelser som innehåller ett<br>oskälighetsrekvisit (avsnitt 7.5).</p> <p>d) En tolkningsregel införs för sådana avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden som inte har varit föremål för individuell förhandling (avsnitt<br>8).</p> <p>e) &nbsp;Ett tillägg görs i lagen med innebörd att de delar av ett avtal som<br>inte jämkas eller lämnas utan avseende skall på konsumentens begäran<br>förbli bindande enligt de ursprungliga villkoren, om avtalet kan bestå<br>utan det oskäliga villkoret. Denna regel begränsas till sådana fall då det<br>oskäliga avtalsvillkoret strider mot god sed och medför en betydande<br>obalans till nackdel för konsumenten. Den skall vidare tillämpas endast<br>på sådana avtalsvillkor i konsumentförhållanden som inte har varit<br>föremål för individuell förhandling (avsnitt 9).</p> <p>f) &nbsp;En bestämmelse införs om skydd mot lagvalsklausuler som hän-<br>visar till lagen i ett land utanför EES-området och som gör att konsu-<br>menten får ett sämre skydd mot oskäliga avtalsvillkor (avsnitt 10).</p> <p>g) Ett oskäligt avtalsvillkor skall kunna förbjudas av Marknadsdom-<br>stolen inte bara om det är påkallat från allmän synpunkt utan dessutom<br>i alla fall då ett förbud är &quot;i konsumenternas eller konkurrenternas in-<br>tresse&quot; (avsnitt 11.3).</p> <p>h) Det marknadsrättsliga sanktionssystemet behålls i stort sett oför-<br>ändrat. Förbudstalan skall emellertid kunna riktas även mot samman-<br>slutningar av näringsidkare (avsnitt 12.5).</p> <p>i) &nbsp;Undantaget i 2 § avtalsvillkorslagen för verksamhet som står<br>under tillsyn av Finansinspektionen skall inte längre gälla. Det innebär<br>att oskäliga avtalsvillkor rörande finansiella tjänster i samtliga fall skall<br>kunna prövas av Marknadsdomstolen (avsnitt 12.4).</p> <p>Frågan är då hur ändringarna bör genomföras i lagtekniskt hänseende.<br>Bör ändringar göras i 36 § avtalslagen och i så fall i vilken utsträck-<br>ning? Eller bör alla ändringar göras på annat håll, t.ex. i lagen om<br>avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller genom att det införs en ny<br>lag som ersätter den lagen?</p> <p>Problemet gäller främst de ändringar och tillägg som hör till civil-<br>rätten, särskilt punkterna b och d - f (förbudet mot beaktande av senare<br>inträffade förhållanden, tolkningsregeln, den nya påföljdsregeln och<br>regeln om skydd mot lagvalsklausuler).</p> <p>De ändringar som direkt inverkar på den nuvarande regleringen i 36 §<br>avtalslagen och som skall begränsas till avtalsvillkor som inte har varit<br>föremål för individuell förhandling är:</p> <p>- förbudet mot beaktande av senare inträffade förhållanden till nack-<br>del för konsumenter och</p> <p>80</p> <p>- regeln om att ett konsumentavtal på konsumentens begäran skall Prop. 1994/95:17<br>gälla enligt i övrigt oförändrade villkor, om avtalet kan bestå utan det<br>oskäliga villkoret.</p> <p>Det grundläggande spörsmålet är om dessa ändringar bör tas in i 36 §<br>avtalslagen som särbestämmelser för konsumentavtal eller om det bör<br>införas särskilda bestämmelser för konsumentavtal någon annanstans.</p> <p>Att göra ändringar i eller i direkt anslutning till 36 § avtalslagen är<br>förenat med betydande nackdelar. Paragrafen, som har stor betydelse i<br>det praktiska rättslivet, har i dag ett koncentrerat och lättöverskådligt<br>innehåll. Med de aktuella ändringarna skulle den öka betydligt i omfång<br>och bli svåröverskådlig. Eftersom de nya reglerna avses gälla endast för<br>vissa konsumentavtal skulle paragrafen dessutom få skilda tillämpnings-<br>områden för olika delregler.</p> <p>Ändringarna bör i stället göras utanför 36 § avtalslagen genom att<br>nödvändiga särregler införs för oskäliga villkor i konsumentavtal. Såda-<br>na särregler bör inte tas in i den allmänna avtalslagen. Däremot synes<br>de enligt regeringens mening passa väl i en särskild lag om avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden.</p> <p>En annan fråga som rör den lagtekniska utformningen är om det bör<br>skapas en särskild generalklausul för konsumentavtal, eller om de sär-<br>skilda reglerna bör baseras på 36 § avtalslagen. I promemorian görs den<br>bedömningen att införande av en särskild generalklausul vid sidan av<br>36 § avtalslagen inte är ett lämpligt alternativ. Regeringen delar denna<br>uppfattning. En sådan generalklausul skulle komma att gälla endast för<br>vissa typer av avtalsvillkor och innebära att 36 § avtalslagen och den<br>särskilda generalklausulen många gånger fick tillämpas samtidigt och<br>parallellt. Att märka är för övrigt att 36 § avtalslagen tillkom främst i<br>konsumentskyddande syfte och att andra stycket innehåller särskilda<br>regler för bl.a. konsumentförhållanden.</p> <p>Lämpligare är att de särskilda reglerna för konsumentavtal baseras på<br>den allmänna generalklausulen i 36 § avtalslagen. En sådan metod<br>medför visserligen att man vid bedömning av vissa oskäliga avtalsvill-<br>kor i konsumentförhållanden ibland måste tillämpa bestämmelser i två<br>olika lagar. Detta kan dock inte anses vara någon avgörande nackdel.</p> <p>För att regleringen skall bli tydlig bör det i 36 § avtalslagen tas in en<br>hänvisning till de särskilda reglerna om oskäliga villkor i konsumentav-<br>tal.</p> <p>Det finns jämkningsbestämmelser för särskilda fall i 4 kap. 1 § andra<br>stycket tredje meningen jordabalken och i 8 § räntelagen. Tillämpningen<br>av dessa regler påverkas inte av de nu föreslagna bestämmelserna. Det<br>skall därför inte göras någon hänvisning i de angivna paragraferna.</p> <p>Bland civilrättsliga bestämmelser skall också införas en ny tolknings-<br>regel för vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt en regel om<br>skydd mot lagvalsklausuler; den senare skall gälla alla konsumentavtal.</p> <p>Mot bakgrund av vad som nyss anförts är det naturligt att även dessa<br>regler införs i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.</p> <p>Några remissinstanser framför kritik mot att civilrättsliga och mark-<br>nadsrättsliga bestämmelser förs in i samma lag och menar att bestäm- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;81</p> <p>melserna av principiella skäl bör hållas åtskilda. Att bestämmelser med</p> <p>6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17<br></p> <p>olika rättslig karaktär finns i en och samma lag förekommer emellertid Prop. 1994/95:17<br>redan i åtskilliga fall. Här kan nämnas konsumentkreditlagen (1992:830)<br>och lagen (1992:1672) om paketresor. Enligt regeringens mening finns<br>det inte några vägande principiella eller praktiska skäl som medför att<br>det skulle vara olämpligt att föra in de nya civilrättsliga bestämmelserna<br>i avtalsvillkorslagen.</p> <p>Lagrådet har inte haft någon erinran mot en sådan lösning.</p> <p>De förändringar som skall göras i de marknadsrättsliga reglerna bör<br>självfallet ske i avtalsvillkorslagen.</p> <p>Sammanfattningsvis bör alltså samtliga lagändringar göras i avtalsvill-<br>korslagen, varjämte en hänvisning bör tas in i 36 § avtalslagen. En<br>särskild fråga är då om den nu gällande avtalsvillkorslagen skall be-<br>hållas, eller om det är lämpligare att införa en ny lag om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden. De ändringar som skall göras är förhållandevis<br>omfattande. Den gällande avtalsvillkorslagen innehåller enbart mark-<br>nadsrättsliga regler, medan flera av de nya reglerna är civilrättsliga.<br>Lagen får alltså delvis en annan karaktär än tidigare. Det talar för att<br>den gällande avtalsvillkorslagen upphävs och ersätts med en ny lag.<br>Detta alternativ är lämpligt också från den synpunkten att EG-direktivet<br>därigenom kommer att införlivas med svensk rätt genom en ny lag.</p> <p>Reglerna i den nu gällande avtalsvillkorslagen kan överföras till den<br>nya lagen i stort sett oförändrade.</p> <p>En viktig fråga är då om den nya lagen i sin helhet bör gälla endast<br>för avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling<br>eller om den bör - som den nu gällande avtalsvillkorslagen - tillämpas<br>på alla villkor i konsumentavtal.</p> <p>När det gäller de civilrättsliga regeländringar som skall göras på<br>grund av direktivet har regeringen på alla punkter utom en - regeln till<br>skydd mot lagvalsklausuler - kommit till slutsatsen att de bör begränsas<br>till sådana avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling. Det talar för att en motsvarande begränsning<br>görs också när det gäller de marknadsrättsliga reglerna. En sådan be-<br>gränsning skulle också innebära att bestämmelserna harmoniseras helt<br>med EG:s regler. En sådan harmonisering bör eftersträvas och den bör<br>genomföras, om det inte finns några vägande skäl emot. Vidare ligger<br>det i marknadsrättens natur att den i första hand bör befatta sig med av-<br>talsvillkor som kommer att användas igen. Ofta är detta inte fallet när<br>det gäller villkor som har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Mot en sådan avgränsning av tillämpningsområdet som nu sagts talar<br>dock att de skulle innebära en begränsning av konsumentskyddet jämfört<br>med i dag. En sådan begränsning, låt vara av mindre praktisk betydelse,<br>bör knappast genomföras utan goda skäl. Vidare innebär avgränsningen<br>att det införs nya rättstillämpningsproblem. Det kan förutses svårigheter<br>särskilt när det gäller tillämpningen i den marknadsrättsliga processen<br>av den nya bevisregeln (se avsnitt 6.4).</p> <p>Skälen mot att begränsa tillämpningsområdet för de marknadsrättsliga<br>reglerna till villkor som inte varit föremål för individuell förhandling får<br>anses väga tyngre än skälen för. Den nya lagens tillämpningsområde<br></p> <p>82</p> <p>bör alltså begränsas på detta sätt endast när det gäller de civilrättsliga Prop. 1994/95:17<br>bestämmelserna.</p> <h2>14 Ikraftträdande m.m.</h2> <p>Regeringens förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den 1 janu-<br>ari 1995. Bestämmelserna skall, med undantag för tolkningsregeln,<br>tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdan-<br>det. Mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid domstol skall dock<br>prövas enligt äldre rätt.</p> <p>Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med<br>regeringens (se promemorian s. 101 f.).</p> <p>Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska till att bestäm-<br>melserna skall gälla även för rättshandlingar som företagits före ikraft-<br>trädandet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: På grund av Sveriges förpliktelser<br>enligt EES-avtalet bör de föreslagna lagändringarna träda i kraft den 1<br>januari 1995.</p> <p>Två av de föreslagna bestämmelserna (om senare inträffade för-<br>hållanden och om rättsföljden) rör tillämpningen av 36 § avtalslagen.<br>De innebär förbättringar för konsumenterna och bör därför, i enlighet<br>med den princip som tillämpades när 36 § avtalslagen infördes (se prop.<br>1975/76:81 s. 149), gälla även för rättshandlingar som har företagits<br>före ikraftträdandet.</p> <p>Även när det gäller den bestämmelse som skall skydda mot vissa lag-<br>valsklausuler bör samma princip tillämpas. Bestämmelsen bör alltså<br>tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdandet.</p> <p>Den nya tolkningsregeln avses gälla för alla i förväg utarbetade av-<br>talsvillkor i konsumentförhållanden, dvs. inte bara oskäliga villkor.<br>Regeln bör därför inte gälla beträffande avtal som har träffats före de<br>nya bestämmelsernas ikraftträdande. En annan sak är att detta i prakti-<br>ken inte betyder särskilt mycket. I de allra flesta fall torde en likartad<br>bedömning komma att ske om tolkningsfrågan uppkommer.</p> <p>Finansinspektionen, Försäkringsförbundet, Finansbolagens förening<br>och Svenska Bankföreningen är kritiska till att lagen ges retroaktiv<br>verkan. Ett par av remissinstanserna anför att promemorians förslag<br>leder till ekonomiska risker för de finansiella instituten.</p> <p>Regeringen anser inte att det finns fog för kritiken. De materiella<br>ändringar som föreslås är av begränsad betydelse och det kan knappast<br>antas att de kommer att leda till någon nämnvärd ökning av antalet<br>civilrättsliga tvister över huvud taget; att det skulle ske i sådan om-<br>fattning beträffande avtal som slutits före ikraftträdandet att det leder till<br>ekonomiskt besvärande följder för instituten kan inte antas.</p> <p>De marknadsrättsliga bestämmelserna torde inte heller ge upphov till<br>några särskilda övergångsproblem. Det är därvid att märka att Mark-<br></p> <p>83</p> <p>nadsdomstolen enligt den nya lagen endast kan förbjuda avtalsvillkor Prop. 1994/95:17<br>som används efter lagens ikraftträdande. Några retroaktivitetsproblem<br>kan därför inte uppkomma. Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet<br>är dessutom oförändrat.</p> <p>Det bör emellertid i övergångsbestämmelserna föreskrivas att äldre<br>bestämmelser skall gälla i de fall då mål pågår när den nya lagen träder<br>i kraft. Att låta de nya bestämmelserna tillämpas även i sådana fall är<br>olämpligt. Bl.a. kan det ändra de förutsättningar som låg till grund för<br>talans väckande (se prop. 1975/76:81 s. 170 och 174 rörande över-<br>gångsbestämmelserna vid tillkomsten av generalklausulen i 36 § av-<br>talslagen).</p> <h2>15 Förslagens kostnadseffekter</h2> <p>De nya civilrättsliga bestämmelserna innebär inte några stora avsteg<br>från vad som redan gäller enligt svensk rätt. Härav följer också att det<br>inte kan förväntas ske några förändringar av betydelse för de myndig-<br>heter - främst de allmänna domstolarna och Allmänna reklamations-<br>nämnden - som har att tillämpa bestämmelserna. Det finns således inte<br>skäl att anta att förändringarna kommer att medföra någon ökning av<br>måltillströmningen som leder till ökade kostnader för det allmänna.</p> <p>När det gäller de marknadsrättsliga bestämmelserna blir bedömningen<br>inte lika självklar. Genom den nya lagen kommer inte längre en stor del<br>av de s.k. finansiella tjänsterna att vara undantagna från den marknads-<br>rättsliga kontrollen hos Konsumentombudsmannen och Marknads-<br>domstolen. Det innebär att Konsumentverket kan antas få fler ärenden.<br>Omfattningen härav är dock svår att bedöma. Med hänsyn till vad som<br>anförts i avsnitt 12.4 om Finansinspektionens fortsatta tillsynsansvar<br>torde Konsumentverkets ärendeökning rymmas inom befintliga resurs-<br>ramar.</p> <p>De föreslagna ändringarna kan innebära att fler ärenden om oskäliga<br>avtalsvillkor förs vidare till Marknadsdomstolen än vad som nu sker.<br>Det kan emellertid inte antas att måltillströmningen till Marknadsdom-<br>stolen kommer att öka i en omfattning som medför ett ökat resursbehov<br>där.</p> <p>Övriga marknadsrättsliga förändringar torde sakna betydelse från<br>kostnadssynpunkt.</p> <h2>16 Författningskommentar</h2> <p>16.1 Inledande anmärkningar</p> <p>I propositionen föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden, som ersätter lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsu-<br>mentförhållanden. Förslaget innebär att de svenska bestämmelserna om<br></p> <p>84</p> <p>oskäliga avtalsvillkor anpassas till EG-direktivet om oskäliga villkor i Prop. 1994/95:17<br>konsumentavtal (93/13/EEG). Den föreslagna lagen innehåller till<br>skillnad mot den äldre lagen både civilrättsliga och marknadsrättsliga<br>bestämmelser. I bilaga 8 finns en jämförelsetabell med en samman-<br>ställning av de föreslagna nya bestämmelserna och motsvarande be-<br>stämmelser i EG-direktivet.</p> <p>För de nya bestämmelserna gäller allmänna principer om tolkning och<br>tillämpning av svensk lag. Eftersom bestämmelserna bygger på ett<br>EG-direktiv och i stora delar förutsätts ha väsentligen samma innebörd<br>som i direktivet, kan dock vägledande uttalanden i de svenska förarbete-<br>na inte förekomma på samma sätt som vid rent nationell lagstiftning.<br>Tolkningen av bestämmelserna blir i vissa fall ytterst en fråga för<br>EG-domstolen eller den särskilda EFTA-domstol som har tillskapats<br>enligt EES-avtalet (se artikel 107 och artikel 111.3 i EES-avtalet, det<br>särskilda avtalet om inrättande av ESA och EFTA-domstolen samt en<br>översiktlig beskrivning i Utrikesdepartementets Handelsavdelnings s.k.<br>Grönbok &quot;Avtalet om Europeiska Samarbetsområdet&quot;, februari 1992, s.<br>135 f.).</p> <p>I den mån bestämmelserna har samma materiella innehåll som EG-<br>direktivet innehåller författningskommentaren huvudsakligen en be-<br>skrivning av bestämmelsernas innehåll och inbördes förhållande samt,<br>när det gäller tolkning och tillämpning, vissa allmänna utgångspunkter<br>och antaganden. Antaganden om innebörden görs normalt bara om de<br>bedöms som säkra, men de måste ändå läsas mot bakgrund av reserva-<br>tionen i föregående stycke.</p> <p>16.2 Förslaget till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållan-<br>den</p> <p>En ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden införs. Den ersätter<br>lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Jämfört<br>med den lagen är den nya mer omfattande, främst därigenom att den<br>innehåller även vissa civilrättsliga regler. Den gamla lagen var helt<br>marknadsrättslig till sin karaktär, dvs. den innehöll regler avsedda att<br>skydda konsumenterna som ett kollektiv.</p> <p>Lagen har tre underrubriker. Under Allmänna bestämmelser finns<br>regler som preciserar tillämpningsområdet. Under Marknadsrättsliga<br>bestämmelser återfinns bestämmelser om det förfarande som går ut på<br>att förbjuda oskäliga avtalsvillkor för framtiden. Under rubriken Civil-<br>rättsliga bestämmelser finns dels en ny bestämmelse om tolkning av av-<br>talsvillkor, dels bestämmelser om jämkning av avtalsvillkor som kom-<br>pletterar den avtalsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen, dels<br>också en bestämmelse som ger konsumenten skydd mot vissa lagvals-<br>klausuler. Till bestämmelserna om tolkning och jämkning ansluter en<br>regel om bevisbördan för att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för<br>individuell förhandling.</p> <p>85</p> <p>Allmänna bestämmelser</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.</p> <p>Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.</p> <p>Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Som<br>förebild har tjänat 1 § i 1971 års avtalsvillkorslag.</p> <p>I första stycket anges att lagen tillämpas på avtalsvillkor som närings-<br>idkare använder i förhållande till konsumenter. Lagen tillämpas enligt<br>sin lydelse på avtalsvillkor som erbjuds konsumenter. Något avtal<br>behöver alltså inte ha slutits. Men även de avtalsvillkor som ingår i ett<br>träffat avtal anses &quot;erbjudna&quot; i lagens mening och omfattas därför av<br>reglerna. Lagens tillämpningsområde är vidsträckt genom att den till-<br>lämpas på avtalsvillkor över hela konsumentområdet, vilket innebär att<br>den omfattar även avtal rörande fast egendom (jfr prop. 1976/77:110 s.<br>43).</p> <p>Innebörden av begreppen näringsidkare och konsument behandlas i<br>2§.</p> <p>Bestämmelserna i lagen tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är<br>uppfyllda, även på muntliga avtalsvillkor.</p> <p>Lagen tillämpas fullt ut även på finansiella tjänster, vilket är en följd<br>av att det undantag som fanns i den äldre lagen rörande villkor i verk-<br>samhet som står under Finansinspektionens tillsyn inte längre gäller.<br>Den frågan har behandlats i avsnitt 12.4.</p> <p>Ett par remissinstanser har berört frågan om i vilken utsträckning den<br>föreslagna lagen är tillämplig på olika kollektivavtalsgrundade försäk-<br>ringar. Avgörande för den frågan är om det kan anses röra sig om<br>tjänster som näringsidkare &quot;erbjuder ... till konsumenter”. Det får<br>prövas utifrån dels definitionen på konsument i 2 § - varvid vid rättstill-<br>lämpningen måste beaktas att konsumenter inte får ges ett sämre skydd<br>enligt svensk rätt än de avses ha enligt direktivet - dels en bedömning<br>av vem som är part i avtalet. Den senare frågan är inte ny och kan inte<br>besvaras generellt i detta sammanhang.</p> <p>Andra stycket överensstämmer till sitt innehåll med bestämmelsen i<br>1 § tredje stycket i den gamla avtalsvillkorslagen; jämför också 1 §<br>andra stycket konsumentköplagen. Det innebär att lagen kan tillämpas<br>även om konsumentens motpart inte själv är näringsidkare men avtalet<br>har förmedlats av en näringsidkare. Att avtalet skall ha förmedlats<br>innebär inte att näringsidkaren måste ha uppträtt som fullmäktig. Be-<br>stämmelsen innefattar också andra fall där en näringsidkare medverkat<br>på motpartens sida. Om näringsidkaren endast har förmedlat kontakten<br>mellan parterna utan att ha förmedlat något erbjudande, tillämpas inte<br>lagen (se prop. 1976/77:110 s. 43 f.).</p> <p>Bestämmelsen i andra stycket innebär ingen ändring i sak i förhållande<br>till tidigare gällande rätt.</p> <p>86</p> <p>2 § I lagen avses med&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål</p> <p>som faller utanför näringsverksamhet,</p> <p>näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål<br>som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är<br>offentlig eller privat.</p> <p>Lagens tillämpningsområde anges i 1 §. För att ett avtalsvillkor skall<br>omfattas av lagen skall det användas av en näringsidkare vid erbjudande<br>av varor, tjänster och andra nyttigheter till konsumenter. I 2 § definieras<br>dessa båda begrepp. De har diskuterats i avsnitten 6.2 resp. 6.3.</p> <p>Konsument</p> <p>Definitionen på konsument överensstämmer i sak med direktivets defini-<br>tion. Den skiljer sig något från den definition som i övrigt används i<br>svensk rätt. I andra svenska lagar på konsumenträttens område har<br>motsvarande avgränsning gjorts utan att ordet konsument definierats<br>men med ett tillägg om att lagen gäller bara om konsumenten handlar<br>&quot;huvudsakligen för enskilt ändamål&quot; eller &quot;huvudsakligen för enskilt<br>bruk&quot; (se t.ex. 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första<br>stycket konsumentkreditlagen).</p> <p>Den nya utformningen av definitionen har tillkommit dels för att det<br>inte skall råda någon tvekan om att den överensstämmer med EG-de-<br>finitionen, dels för att Danmark, Finland och Norge nu anpassar konsu-<br>mentdefinitionen till EG:s.</p> <p>I sak torde den nya definitionen motsvara uttrycket &quot;huvudsakligen för<br>enskilt ändamål”, som används i konsumentköplagen och konsument-<br>tjänstlagen. Det framgår av officiella uttalanden från rådet och kommis-<br>sionen i EG att ett huvudsaklighetsrekvisit avses gälla trots att det inte<br>finns med i definitionen i direktivet. Så är definitionen utformad även i<br>svensk rätt. Personen i fråga skall anses vara konsument endast om den<br>vara, tjänst eller nyttighet som förvärvas är avsedd huvudsakligen för<br>ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Samtidigt står det klart<br>att lagen gäller även om varan, tjänsten eller nyttigheten är avsedd att<br>till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsentlig, användas för annat<br>än enskilt ändamål.</p> <p>Konsumenter är fysiska personer. Lagen är alltså inte tillämplig på<br>avtal som ingås av exempelvis bolag, ideella föreningar eller dödsbon<br>(se ang. dödsbon prop. 1984/85:110 s. 345 och 371 samt prop.<br>1989/90:89 s. 59).</p> <p>Endast en fysisk person som handlar för ändamål som faller huvud-<br>sakligen utanför en näringsverksamhet anses alltså vara konsument. En<br>person är därför inte konsument om den vara, tjänst eller nyttighet som<br>han förvärvar är avsedd att användas i näringsverksamhet. Att en vara<br>skall användas i personens anställning torde emellertid inte hindra att<br>förvärvet kan omfattas av lagens tilllämpningsområde.</p> <p>Den omständigheten att varan, tjänsten eller nyttigheten förvärvas för<br>att överlåtas till någon annan hindrar inte i och för sig att förvärvaren<br></p> <p>är konsument. Om vidareöverlåtelsen avses ske i förvärvarens näring Prop. 1994/95:17<br>eller yrke, är lagen dock inte tillämplig.</p> <p>I regel torde ändamålet med avtalet framgå tydligt. I händelse av tvist<br>torde utgångspunkten vara att avsikten hos den som ingår avtalet - den<br>vars egenskap av konsument sätts i fråga - är avgörande. Avser han att<br>agera för ändamål som ligger utanför näringsverksamhet, är han således<br>normalt att anse som konsument.</p> <p>Egenskapen av konsument torde i princip inte behöva vara synbar för<br>näringsidkaren. Har denne vilseletts av motpartens handlande, torde<br>detta dock ibland vara skäl nog för att lagen inte skall vara tillämplig.<br>Om en vara beställs under ett företags firma, torde sålunda beställaren<br>normalt inte vara att anse som konsument. Betydelsen av om det är<br>synbart för näringsidkaren att hans motpart är konsument har behandlats<br>något ytterligare i avsnitt 6.2.</p> <p>Ytterligare ledning för tolkning av konsumentbegreppet kan hämtas i<br>förarbetena till bl.a. konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 139 f.)<br>och konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 59 f. med hänvisningar).<br>Vad som sägs där torde - förutom när det gäller synbarheten - i allt<br>väsentligt äga tillämpning även med den delvis nya konsumentdefinitio-<br>nen.</p> <p>Näringsidkare</p> <p>Även definitionen på näringsidkare överensstämmer med direktivets<br>definition.</p> <p>Liksom beträffande begreppet konsument har det skett en viss an-<br>passning till direktivet. I svenska konsumenträttsliga lagar brukar annars<br>begreppet näringsidkare inte definieras. I stället brukar det göras ett<br>tillägg om att lagen gäller bara om näringsidkaren handlar &quot;i sin yrkes-<br>mässiga verksamhet&quot; (se t.ex. 1 § första stycket konsumenttjänstlagen,<br>1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första stycket konsument-<br>kreditlagen). I sak torde det inte vara fråga om någon ändring jämfört<br>med gällande rätt.</p> <p>Uttrycket &quot;näringsverksamhet&quot; torde, liksom annars i svensk rätt,<br>kunna översättas ungefär med verksamhet av ekonomisk natur och av<br>sådan karaktär att den är att anse som yrkesmässig. Det saknar be-<br>tydelse om verksamheten är offentlig eller privat. I lagtexten framgår<br>detta uttryckligen genom tillägget &quot;oavsett om den är offentlig eller<br>privat&quot;. Är det fråga om offentlig förvaltning under sådana förhållanden<br>att det framstår som verklighetsfrämmande att tala om ett avtalsför-<br>hållande i egentlig mening mellan två parter, torde det dock inte kunna<br>anses vara fråga om näringsverksamhet i lagens mening.</p> <p>Den som annars är näringsidkare men som i ett enskilt fall tillhanda-<br>håller en vara, tjänst eller annan nyttighet under sådana förhållanden att<br>han måste anses handla i sin egenskap av privatperson är i detta fall inte<br>näringsidkare i lagens mening. Han handlar då inte för ändamål som<br>har samband med hans näringsverksamhet. Den omständigheten att ett<br>avtal av visst slag normalt inte ingår i näringsidkarens rörelse hindrar<br></p> <p>88</p> <p>dock inte i och för sig att lagen är tillämplig. Ett exempel kan vara att Prop. 1994/95:17<br>ett företag i livsmedelsbranschen eller den finansiella sektorn säljer ut<br>sin kontorsutrustning för att anskaffa ny.</p> <p>Ytterligare ledning för tolkning av näringsidkarbegreppet kan hämtas</p> <p>i förarbetena till bl.a. konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 141</p> <p>f.) och konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 60 med hänvisningar).<br>Vad som sägs där torde i allt väsentligt äga tillämpning även med den<br>delvis nya näringsidkardefinitionen.</p> <p>Marknadsrättsliga bestämmelser</p> <p>3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till pris och övriga<br>omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen<br>förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma<br>eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän<br>synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas<br>intresse.</p> <p>Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra<br>som handlar på dennes vägnar.</p> <p>En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-<br>derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i fram-<br>tiden använda eller rekommendera villkoret.</p> <p>Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är<br>obehövligt.</p> <p>Paragrafen innehåller den grundläggande marknadsrättsliga generalklau-<br>sulen som möjliggör för Marknadsdomstolen att i vissa fall meddela<br>förbud mot användandet av oskäliga avtalsvillkor. Den motsvarar i stort<br>sett innehållet i 1 § 1971 års avtalsvillkorslag. Den har emellertid i<br>vissa delar justerats i enlighet med föreskrifterna i EG-direktivets<br>artikel 7.</p> <p>I första stycket föreskrivs att Marknadsdomstolen kan förbjuda oskäli-<br>ga avtalsvillkor. Innebörden av det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisi-<br>tet har behandlats i avsnitt 11.2. Bestämmelsen - som utformats enligt<br>Lagrådets förslag - överensstämmer i sak med äldre lag. Marknads-<br>domstolen kan - om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda - förbjuda<br>ett avtalsvillkor, om det är oskäligt mot konsumenten med hänsyn till<br>pris och övriga omständigheter.</p> <p>Ett förbud enligt bestämmelserna i första stycket kan riktas mot en<br>näringsidkare som använder ett oskäligt avtalsvillkor vid erbjudande av<br>varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter (jfr 1 §). Vad<br>som avses med näringsidkare och konsumenter vid tillämpning av denna<br>lag anges i 2 §.</p> <p>Det sätt på vilket oskälighetsrekvisitet formulerats överensstämmer<br>alltså i sak med bestämmelsen i 1 § första stycket 1971 års avtalsvill-<br>korslag. I motiven till den bestämmelsen uttalades (se prop. 1971:15<br>s. 71) att ett avtalsvillkor typiskt sett får anses otillbörligt mot konsu-<br>menten, om det med avvikelse från dispositiva rättsregler ger näringsid-<br>karen en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom<br>åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;89</p> <p>och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans<br></p> <p>mellan parterna inte längre är för handen. Denna precisering liknar Prop. 1994/95:17<br>direktivets.</p> <p>Den angivna oskälighetsnormen har tillämpats av Marknadsdomstolen<br>vid ett flertal avgöranden (se t.ex. MD 1973:19, MD 1973:29 och MD<br>1974:2).</p> <p>Det kan påpekas att genom en lagändring i samband med införandet<br>av 1973 års konsumentköplag uttrycket &quot;otillbörligt&quot; ändrades till<br>&quot;oskäligt&quot;, vilket inte innebar någon förändring beträffande de materiel-<br>la förutsättningarna för Marknadsdomstolen att meddela ett förbud.</p> <p>Den uttolkning som gjorts av det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisi-<br>tet i Marknadsdomstolens praxis äger i princip fortfarande giltighet,<br>varvid dock måste beaktas vad som anförs nedan om hänsyn till vill-<br>korsslistan i EG-direktivets bilaga. Således kan sådana avtalsvillkor som<br>medför att en genomsnittligt sett rimlig balans inte längre är för handen<br>även fortsättningsvis förbjudas av Marknadsdomstolen, om förutsätt-<br>ningarna i övrigt för förbud är uppfyllda. Liksom tidigare kan däremot<br>inte varje liten avvikelse från dispositiv rätt medföra ett förbud av<br>Marknadsdomstolen. Avvikelsen måste vara av betydelse för konsumen-<br>ten för att Marknadsdomstolen skall kunna ingripa med ett förbud.</p> <p>När det gäller avtalsvillkor som avviker från tvingande rättsregler kan<br>Marknadsdomstolen förbjuda dels avtalsvillkor som är formulerade<br>direkt i strid mot en tvingande bestämmelse i någon av de civilrättsliga<br>lagarna på konsumentområdet, dels avtalsvillkor som innebär ett kring-<br>gående av tvingande rättsregler.</p> <p>Bestämmelsen gäller som tidigare även muntliga avtalsvillkor (se även<br>författningskommentaren till 1 §).</p> <p>För att Marknadsdomstolen skall kunna meddela ett förbud räcker det<br>inte att en näringsidkare använder ett oskäligt avtalsvillkor. Det krävs<br>dessutom att ett förbud är påkallat från allmän synpunkt eller annars<br>ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Innebörden av<br>dessa uttryck har behandlats i avsnitt 11.3. Uttrycken &quot;påkallat från<br>allmän synpunkt&quot; - som är kvar från 1971 års avtalsvillkorslag - och &quot;i<br>konsumenternas intresse&quot; torde i de flesta fall ta sikte på samma slags<br>bedömning. I lagen har emellertid alltså även upptagits en bestämmelse<br>om att ett förbud kan meddelas också för det fall ett sådant ligger &quot;i<br>konkurrenternas intresse&quot;. Det innebär väsentligen att ett förbud kan<br>meddelas, om det ligger i andra näringsidkares intresse att någon som<br>använder oskäliga avtalsvillkor upphör med detta för framtiden. Det bör<br>emellertid kunna inträffa endast i undantagsfall att ett förbud då inte<br>samtidigt ligger i konsumenternas intresse.</p> <p>Ett förbud enligt förevarande paragraf innebär att näringsidkaren inte<br>får använda villkoret eller ett liknande villkor för framtiden. Ett mark-<br>nadsrättsligt förbud tar alltså inte sikte på att skydda en konsument som<br>slutit ett avtal vari villkoret ingår. Förbudet är framåtsyftande och skall<br>skydda konsumenterna som kollektiv mot att näringsidkaren använder<br>det oskäliga avtalsvillkoret igen. När det gäller avtal som redan slutits<br>kan ett oskäligt avtalsvillkor i stället angripas med den civilrättsliga<br>generalklausulen i 36 § avtalslagen, kompletterad med de bestämmelser &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;90</p> <p>som nu införs i 11 § förevarande lag.</p> <p>Ett förbud som meddelas skall gå ut på att näringsidkaren förbjuds att Prop. 1994/95:17<br>använda samma eller väsentligen samma villkor. Denna föreskrift<br>överensstämmer med 1 § första stycket i den tidigare avtalsvillkorsla-<br>gen. Huruvida väsentlig överenstämmelse föreligger skall inte bedömas<br>med utgångspunkt från en formell eller språklig jämförelse. Det väsent-<br>liga är om nya villkor i fråga om sina rättsliga och ekonomiska verk-<br>ningar är att anse som likvärdiga med det förbjudna villkoret. Har<br>förbudet avsett ett villkor som utformats vilseledande, får jämförelsen<br>gå ut på att undersöka om det nya villkoret har samma eller väsentligen<br>samma vilseledande effekt.</p> <p>I andra stycket föreskrivs att förbud kan riktas inte bara mot närings-<br>idkaren själv utan också mot den som är anställd hos denne eller i<br>övrigt handlar på hans uppdrag. Regeln överenstämmer helt med 1 §<br>tredje stycket i den tidigare avtalsvillkorslagen (se prop. 1971:15 s. 89<br>f.). Möjligheten kan tillgripas i de fall där näringsidkaren själv inte kan<br>nås av ett förbud. Sådana fall kan tänkas uppkomma t.ex. då utländska<br>företag bedriver försäljning genom anställda i Sverige. Vidare kan det<br>förekomma att ett förbud samtidigt riktas mot ett företag och mot någon<br>som är anställd i en ledande befattning i företaget. Det blir aktuellt när<br>personen i fråga driver, eller kan förväntas driva andra företag av<br>liknande slag (se MD 1976:7 och 1988:25).</p> <p>I tredje stycket finns bestämmelser om att Marknadsdomstolen kan<br>förbjuda en sammanslutning av näringsidkare att använda eller rekom-<br>mendera användning av ett oskäligt avtalsvillkor. Bestämmelsen saknar<br>motsvarighet i den tidigare avtalsvillkorslagen. Den har behandlats i<br>avsnitt 12.5.</p> <p>Bestämmelsen innebär att ett förbud kan riktas inte bara mot den<br>näringsidkare som själv använder ett oskäligt avtalsvillkor utan även<br>mot en organisation som - utan att själv vara näringsidkare i den me-<br>ning som avses i 2 § - använder eller rekommenderar användning av ett<br>sådant villkor. Vad som närmast kommer i fråga är branschorganisatio-<br>ner som för olika avtalsområden upprättat eller tillhandahåller standard-<br>villkor för sina medlemmar.</p> <p>Det är inte möjligt att med stöd av tredje stycket rikta ett förbud mot<br>anställda hos en sammanslutning eller mot andra som handlar på sam-<br>manslutningens vägnar att rekommendera ett visst avtalsvillkor. För-<br>budet kan endast riktas mot sammanslutningen som sådan. En näringsid-<br>kare som använder ett sålunda rekommenderat villkor kan naturligtvis<br>meddelas förbud enligt första stycket.</p> <p>Ett förbud skall enligt jjärde stycket, förenas med vite, om inte detta<br>av särskilda skäl är obehövligt. Bestämmelsen överenstämmer med 1 §<br>första stycket i den tidigare lagen. I prop. 1971:15 s. 88 nämndes som<br>exempel på fall där vite är obehövligt bl.a. att en välrenommerad<br>näringsidkare och Konsumentombudsmannen enas om att i syfte att få<br>till stånd ett principavgörande underställa Marknadsdomstolen ett visst<br>avtalsvillkor.</p> <p>91</p> <p>EG-direktivets bilaga</p> <p>Som tidigare sagts innehåller EG-direktivet en lista med typvillkor.<br>Listan har diskuterats i avsnitt 7.5. Det konstaterades där att villkoren i<br>listan typiskt sett är oskäliga vid en bedömning enligt 36 § avtalslagen.<br>Det gäller möjligen i ännu högre grad vid en bedömning enligt förevar-<br>ande paragraf eftersom bedömningen då är inriktad på villkorets typ och<br>det inte tas hänsyn till omständigheterna i något särskilt avtalsförhållan-<br>de. Det är alltså villkoret som sådant som beaktas vid oskälighetsbe-<br>dömningen (jfr prop. 1971:15 s. 73).</p> <p>Villkorslistan utgör enligt direktivet &quot;en vägledande, inte uttömmande<br>lista på villkor som kan anses oskäliga&quot; (artikel 3.3). Som sagts i avsnitt</p> <p>7.5 får detta anses medföra en skyldighet för lagstiftaren att ge sådana<br>anvisningar för tillämpningen som motsvarar innehållet i artikel 3.3 och<br>listan eller går längre till konsumenternas förmån.</p> <p>Det bör framhållas att villkoren i direktivets lista avser, liksom direk-<br>tivet i övrigt, endast villkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling. Det skall dessutom vara fråga om ett konsumentavtal. De<br>marknadsrättsliga bestämmelserna i den nya avtalsvillkorslagen innehål-<br>ler i likhet med den tidigare lagen inte någon begränsning till villkor<br>som inte varit föremål för individuell förhandling. Däremot har de civil-<br>rättsliga bestämmelserna i 10 och 11 §§ - men inte i 13 § - fått sitt till-<br>lämpningsområde avgränsat på samma sätt som i direktivet. Angående<br>den närmare innebörden av dessa avgränsningar hänvisas till författ-<br>ningskommentaren till 2 och 10 §§ samt avsnitten 6.2-6.4.</p> <p>Listan i direktivet har följande innehåll:</p> <p>1. Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är följande:</p> <p>a) &nbsp;att utesluta eller begränsa näringsidkarens rättsliga ansvar i hän-<br>delse av att konsumenten dör eller drabbas av personskada till<br>följd av näringsidkarens handlande eller underlåtenhet,</p> <p>b) &nbsp;att otillbörligt utesluta eller begränsa konsumentens lagliga rättig-<br>heter gentemot näringsidkaren eller någon annan part i händelse av<br>att näringsidkaren bryter helt eller delvis mot någon avtalsför-<br>pliktelse, däribland möjligheten för konsumenten att åberopa en<br>fordran som han kan ha mot näringsidkaren för kvittning mot en<br>skuld som han har till denne,</p> <p>c) att göra ett avtal bindande för konsumenten medan näringsidkarens<br>prestationer är underkastade villkor vars uppfyllande beror endast<br>på dennes vilja,</p> <p>d) att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av konsu-<br>menten när denne beslutar att inte ingå eller fullfölja avtalet, utan<br>att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp från<br>näringsidkaren då denne säger upp avtalet,</p> <p>e) &nbsp;att kräva att en konsument som inte uppfyller sitt betalningsåtagan-<br>de betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp,</p> <p>f) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga grun-<br>der när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta närings-<br>idkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda tjänster<br>när det är näringsidkaren själv som säger upp avtalet,</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>92</p> <p>g) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att utan rimligt varsel säga upp ett avtal Prop.<br>med obestämd varaktighet, med mindre än att det finns välgrunda-<br>de orsaker,</p> <p>h) att automatiskt förlänga ett avtal med bestämd varaktighet om<br>konsumenten inte säger ifrån, när sista datum för konsumenten att<br>framföra att han inte önskar förlänga avtalet ligger oskäligt tidigt,</p> <p>i) &nbsp;att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte<br>haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks,</p> <p>j) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något<br>giltigt skäl som anges i avtalet,</p> <p>k) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att ensidigt och utan giltigt skäl ändra<br>någon egenskap hos den vara eller tjänst som skall levereras,</p> <p>l) &nbsp;att ange att varans pris skall fastställas vid leveransen eller tillåta<br>att näringsidkaren höjer priset utan att konsumenten i båda fallen<br>har en motsvarande rätt att frånträda avtalet om det slutliga priset<br>är för högt i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet<br>ingicks,</p> <p>m) att ge näringsidkaren rätt att avgöra om den levererade varan eller<br>tjänsten överensstämmer med avtalet, eller att ge honom rätt att<br>ensam tolka ett avtalsvillkor.</p> <p>n) att begränsa näringsidkarens skyldighet att respektera de åtaganden<br>som hans representanter har gjort, eller att göra näringsidkarens<br>förpliktelser beroende av att särskilda formkrav iakttas,</p> <p>o) att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även<br>om inte näringsidkaren fullgör sina,</p> <p>p) att ge näringsidkaren möjlighet att utan konsumentens samtycke<br>överlåta sina rättigheter och förpliktelser enligt avtalet när detta<br>kan minska konsumentens säkerhet,</p> <p>q) &nbsp;att utesluta eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol<br>eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att<br>konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är<br>reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens<br>tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en<br>bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan<br>avtalspart.</p> <p>2. Räckvidd för g, j och 1</p> <p>a) &nbsp;En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av g,<br>förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd var-<br>aktighet ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Det<br>förutsätter dock att näringsidkaren är förpliktad att omgående<br>informera motparten och eventuella övriga avtalsparter.</p> <p>b) &nbsp;En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av j, förbe-<br>hålla sig rätten att, utan varsel om det finns giltigt skäl, ändra den<br>räntesats som konsumenten skall betala eller erhålla eller andra<br>kostnader för finansiella tjänster, förutsatt att näringsidkaren är<br>förpliktad att snarast möjligt informera motparten och eventuella<br>övriga avtalsparter och att dessa omgående kan säga upp avtalet.</p> <p>j hindrar inte heller att en näringsidkare förbehåller sig rätten att<br>ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd<br>tid, förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med<br>rimligt varsel och att denne kan säga upp avtalet.</p> <p>c) &nbsp;g, j och 1 gäller inte för:</p> <p>- transaktioner med värdepapper, finansiella instrument eller<br>andra varor eller tjänster där priset varierar med förändringar i en<br>börskurs eller ett börsindex eller en kapitalmarknadsränta som nä-<br>ringsidkaren inte har kontroll över,</p> <p>1994/95:17</p> <p>93</p> <p>- avtal om köp eller försäljning av utländsk valuta, resecheckar<br>eller internationella postanvisningar i utländsk valuta.</p> <p>d) Vad som sägs i 1 hindrar inte lagliga prisindexeringsklausuler,<br>under förutsättning att riktlinjerna för prissvängningarna beskrivs<br>tydligt.</p> <p>Som sagts ovan är villkorslistan enligt direktivet &quot;en vägledande, inte<br>uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga&quot;. Även om denna<br>formulering är icke-förpliktande torde den få uppfattas så att villkoren<br>i fråga typiskt sett bör bedömas som oskäliga i de nationella rättsord-<br>ningarna. Detta gäller dock bara i den mån det är fråga om sådana<br>villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell för-<br>handling, dvs. inom direktivets tillämpningsområde.</p> <p>Det krav som direktivet sålunda ställer på de nationella rättsordningar-<br>na i nu angivet hänseende är uppfyllt i svensk lag dels genom de civil-<br>rättsliga bestämmelserna i 36 § avtalslagen och i 11 § denna lag, dels<br>genom de marknadsrättsliga bestämmelserna i denna lag. De uppräkna-<br>de villkoren får vid en bedömning enligt de sistnämnda bestämmelserna<br>anses typiskt sett oskäliga när de förekommer i konsumentsammanhang.<br>Detsamma torde gälla vid en rent civilrättslig prövning, särskilt om det<br>är fråga om avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell för-<br>handling. I något fall är ett villkor som återfinns i listan ogiltigt redan<br>genom ett uttryckligt lagstadgande.</p> <p>Lagrådet har i sitt yttrande berört frågan om vilken betydelse det får<br>för rättsillämpningen att direktivets lista införlivas med svensk rätt ge-<br>nom att den tas in i författningskommentaren till den nya lagen om av-<br>talsvillkor i konsumentförhållanden. Därvid har Lagrådet framhållit att<br>uttalanden i författningskommentaren till lagen om avtalsvillkor i konsu-<br>mentförhållanden inte kan få någon betydelse för tolkningen av 36 § av-<br>talslagen, vars grundläggande rekvisit inte föreslås ändrade. Härtill har<br>dock Lagrådet tillagt att direktivet och dess bilaga måste kunna få be-<br>tydelse även för tilllämpningen av 36 § avtalslagen med hänsyn till att<br>det numera är vedertaget att tolkningen av svensk lag sker under be-<br>aktande av intresset att överensstämmelse nås med internationella över-<br>enskommelser.</p> <p>Regeringen instämmer i vad Lagrådet sålunda anfört.</p> <p>Flera av villkoren i listan nämndes uttryckligen i den genomgång som<br>gjordes i motiven till 1971 års avtalsvillkorslag (se prop. 1971:15 s. 13,<br>prop. 1976/77:110 s. 38 f.) och i motiven till 36 § avtalslagen när den<br>tillkom (se prop. 1975/76:81 s. 111 f. och 116 f.). Vad som uttalades i<br>dessa lagstiftningsärenden har giltighet även i fortsättningen.</p> <p>I bilaga 4 till departementspromemorian Oskäliga avtalsvillkor m.m.<br>Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor i<br>konsumentavtal (Ds 1994:29) finns en promemoria med hänvisningar till<br>förarbeten och rättsfall i anslutning till vart och ett av villkoren i listan.<br>Där framgår översiktligt hur villkoren i fråga, eller snarlika villkor,<br>tidigare behandlats i motivuttalanden och rättspraxis i Sverige.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>94</p> <p>Det finns emellertid anledning att här beröra några av villkoren i lis- Prop. 1994/95:17<br>tan närmare. Därvid berörs frågorna om marknadsrättslig resp, civil-<br>rättslig oskälighet i ett sammanhang.</p> <p>I b avses villkor som otillbörligt begränsar konsumentens rätt vid<br>kontraktsbrott. Näringsidkaren försöker alltså slippa ifrån det fulla an-<br>svaret för egna kontraktsbrott och det är fråga om en &quot;otillbörlig&quot; be-<br>gränsning. På de områden som är reglerade genom tvingande lagstift-<br>ning - exempelvis konsumentköp, konsumenttjänster, konsumentkrediter<br>och paketresor - är alla klausuler (frånsett något undantag som saknar<br>betydelse i detta sammanhang) som begränsar konsumentens rätt vid<br>kontraktsbrott ogiltiga, eftersom konsumenten alltid har den rätt som<br>den tvingande lagen ger honom. Även om det saknar praktisk betydelse<br>får sådana klausuler därmed också anses oskäliga enligt 36 § avtalsla-<br>gen. De är också direkt oskäliga enligt 3 § i förevarande lag.</p> <p>När det gäller sådana avtal på konsumentområdet som inte är reglera-<br>de genom tvingande lag, anses näringsidkaren i princip ha möjlighet att<br>reglera ansvaret för kontraktsbrott i avtalet. Denna frihet är dock be-<br>gränsad (se bl.a. prop. 1975/76:81 s. 144 f.). Sålunda torde konsumen-<br>ten exempelvis så gott som alltid ha rätt till prisreduktion om en för-<br>värvad vara, tjänst eller nyttighet är felaktig. Näringsidkaren kan vidare<br>i princip inte friskriva sig från skadeståndsansvar för uppsåt eller grov<br>försummelse. I vissa fall kan även villkor som innebär friskrivning från<br>skadeståndsansvar vid en mindre grad av försummelse åsidosättas. Som<br>framhölls i de ursprungliga motiven till 36 § avtalslagen (prop.<br>1976/77:81 s. 123 f.) kan redan den omständigheten att ett villkor av-<br>viker från dispositiv lag ibland medföra att det skall jämkas eller lämnas<br>utan avseende. Om villkoret är så utformat att begränsningen av konsu-<br>mentens rätt sker &quot;otillbörligt&quot;, är det ingen tvekan om att villkoret är<br>att bedöma som oskäligt enligt 36 § avtalslagen. Detsamma gäller vid<br>en prövning enligt förevarande 3 §. Men bedömningen bör, som fram-<br>gått, ofta vara strängare än så.</p> <p>I c nämns villkor som innebär en avancerad form av s.k. haltande<br>bundenhet. Med detta uttryck brukar vanligtvis avses att en av parterna<br>i ett avtalsförhållande är bunden av avtalet, medan den andra parten fritt<br>kan avgöra om och när han skall bli bunden. Detta behöver inte i sig<br>vara oskäligt. Avtalslagen kan sägas bygga på haltande bundenhet som<br>avtalsmekanism (se Hellner i Juridisk tidskrift nr 1990/91 s. 545 f.).<br>Den som avger ett anbud är bunden av detta, medan motparten inte blir<br>bunden förrän han avgett sin s.k. accept. I 2 och 3 §§ avtalslagen finns<br>regler om den s.k. acceptfristen, dvs. den tid inom vilken anbudet skall<br>besvaras. Men om ett villkor gentemot en konsument innebär att en<br>näringsidkare förlänger acceptfristen och därmed håller en konsument i<br>osäkerhet under lång tid, är villkoret ofta att anse som oskäligt (jfr<br>prop. 1975/76:81 s. 118).</p> <p>I 41 § tredje stycket första meningen konsumentköplagen finns en<br>regel som ger köparen ett visst skydd mot klausuler som skall ge sälja-<br>ren rätt att dröja med att svara på ett anbud. Enligt bestämmelsen kan<br>köparen utan ersättningsskyldighet avbeställa en vara i det skedet att &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;95</p> <p>säljaren ännu inte har accepterat ett anbud som köparen har lämnat.</p> <p>Den typ av villkor som nämns i direktivet går ännu längre till konsu- Prop. 1994/95:17<br>mentens nackdel. Medan konsumenten är bunden av avtalet har närings-<br>idkaren en betydande frihet. Hans prestationer är underkastade villkor<br>vars uppfyllande han själv råder helt över. Ett exempel kan vara att en<br>fastighetsmäklare förbehåller sig full frihet när det gäller att avgöra i<br>vad mån på marknaden utbjudna fastigheter skall erbjudas en kund som<br>anlitat mäklaren och erlagt förmedlingsavgift i förskott. Sådana villkor<br>är normalt oskäliga enligt såväl 36 § avtalslagen som 3 § avtalsvillkors-<br>lagen. Det är inte acceptabelt att näringsidkarens frihet är så mycket<br>större än konsumentens.</p> <p>Marknadsdomstolen har vid ett flertal tillfällen förbjudit avtalsvillkor<br>som på olika sätt inneburit haltande bundenhet till näringsidkarens för-<br>del (se t.ex. MD 1978:1).</p> <p>I g avses avtalsvillkor om uppsägning av avtal med obestämd varak-<br>tighet. Vad som kan vara oskäligt enligt direktivets typvillkor är att<br>näringsidkaren tillåts att utan &quot;välgrundade orsaker&quot; säga upp ett sådant<br>avtal &quot;utan rimligt varsel&quot;. I direktivet begränsas dock räckvidden av g<br>i bl.a. punkt 2 a. Där sägs att en leverantör av finansiella tjänster kan<br>förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd varaktighet<br>ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Den huvudsakliga<br>skillnaden jämfört med andra avtal är att det vid finansiella tjänster<br>räcker med &quot;giltigt skäl&quot; för uppsägningsrätt, medan det i övrigt krävs<br>&quot;välgrundade orsaker&quot;.</p> <p>I svensk rätt finns det inte på konsumentområdet några lagbestämmel-<br>ser om uppsägning av avtal med obestämd varaktighet. De begränsning-<br>ar som finns i kreditgivarens uppsägningsrätt i konsumentkreditlagen<br>(21 och 22 §§) avser förtida uppsägning, dvs. uppsägning som strider<br>mot avtalets bestämmelser om avtalstid. I propositionen till 36 § av-<br>talslagen berördes klausuler om uppsägning av avtal i förtid (s.k. för-<br>falloklausuler; prop. 1975/76:81 s. 127, jfr s. 139 f.) men inte klausuler<br>om uppsägning av avtal med obestämd varaktighet (jft dock SOU<br>1974:83 s. 156 f.). Det bör visserligen i princip vara lättare att säga<br>upp ett avtal av det slaget än att säga upp ett tidsbestämt avtal i förtid.<br>Bedömningen på detta område får emellertid i svensk rätt ske, liksom<br>på övriga områden, med hänsyn tagen till samtliga relevanta omständig-<br>heter. Därvid skall beaktas de speciella förhållanden som kan föreligga<br>inte bara inom området för finansiella tjänster utan också inom andra<br>avtalsområden (se t.ex. 26 § lagen, 1991:351, om handelsagentur där<br>det anges att part utan ersättningsskyldighet kan frånträda ett avtal om<br>det &quot;finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid&quot;).</p> <p>Dock kan det konstateras att avtalsvillkor som är så oförmånliga för<br>konsumenten som de i punkt g avsedda villkoren regelmässigt torde<br>betraktas som oskäliga enligt svensk rätt.</p> <p>I j behandlas klausuler om ensidig villkorsändring. Näringsidkaren bör<br>enligt direktivet inte kunna ges rätt att ensidigt ändra villkoren utan<br>giltigt skäl. Skälet skall finnas angivet i avtalet. Att den ena parten<br>tillåts att ändra avtalsvillkoren efter eget bestämmande strider mot den<br>grundläggande avtalsrättsliga principen att &quot;avtal skall hållas&quot;. Typvill- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;96</p> <p>koret i j kan sägas spegla denna princip genom att ensidiga ändringar</p> <p>fordrar &quot;giltigt skäl&quot; för att ett avtalsvillkor härom inte skall riskera att Prop. 1994/95:17<br>bedömas som oskäligt. Motsvarande princip får anses gälla enligt<br>svensk rätt (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 med hänvisning till SOU<br>1974:83 s. 149 f.). Därvid kan giltigt skäl anses föreligga exempelvis<br>när avtalet avser löpande tillhandahållande av en produkt eller en tjänst</p> <p>- t.ex. elektricitet eller sophämtning - för vilken kostnaderna varierar.<br>Däremot kan det inte anses som ett giltigt skäl exempelvis att näringsid-<br>karen behöver höja priset för att kompensera sig för förluster i andra<br>grenar av sin rörelse.</p> <p>I förarbetena till 36 § avtalslagen uttalade föredragande statsrådet att<br>jämkning borde kunna ske av prisklausuler som lägger i ena partens<br>hand att ensidigt avgöra huruvida inträffade förändringar motiverar en<br>prishöjning (prop. 1975/76:81 s. 118). Sålunda bör ett villkor om pris-<br>ändring ibland kunna anses oskäligt även om de förutsättningar som<br>anges i sig utgör &quot;giltigt skäl&quot;, nämligen om det i alltför hög grad läm-<br>nas åt näringsidkaren att bestämma om förutsättningarna är uppfyllda i<br>det enskilda fallet.</p> <p>I punkt 2 b görs i första stycket undantag för finansiella tjänster. Till<br>dessa hör bl.a. kreditgivning, inlåning på konto och fondkommissions-<br>verksamhet. I fråga om dessa tjänster kan näringsidkaren, enligt direkti-<br>vet, under närmare angivna förutsättningar ändra räntan och andra kost-<br>nader. Denna särreglering torde främst hänga samman med den omstän-<br>digheten att det är fråga om tjänster som tillhandahålls löpande, varvid<br>näringsidkarens kostnader varierar över tiden. Det är alltså den typ av<br>omständigheter som ändå - vid en tillämpning av huvudregeln - skulle<br>kunna utgöra giltigt skäl för ensidiga villkorsändringar.</p> <p>I den svenska konsumentkreditlagen finns tvingande bestämmelser som<br>begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan och avgifterna för krediten<br>(11 och 12 §§). På denna punkt är den svenska regleringen strängare än<br>EG-direktivet. Några motsvarande bestämmelser finns inte beträffande<br>finansiella tjänster i övrigt, exempelvis inlåning på bankkonto.</p> <p>Bedömningen av klausuler om ensidiga villkorsändringar sker i svensk<br>rätt med beaktande av alla relevanta omständigheter. Liksom när det<br>gäller andra villkor skall därvid eventuella särskilda förhållanden inom<br>ett visst område beaktas inom ramen för den samlade oskälighetsbedöm-<br>ningen. En generell särbehandling av ett visst avtalsområde kan knap-<br>past komma i fråga.</p> <p>I n nämns bl.a. avtalsvillkor som går ut på att begränsa den behörig-<br>het som tillkommer näringsidkarens representant. Om näringsidkaren<br>anlitar en representant, svarar han normalt för de åtaganden som denne<br>gör, givetvis med beaktande av de allmänna reglerna i avtalslagen om<br>behörighet och befogenhet (särskilt 10 och 11 §§). En uttrycklig regel<br>härom finns i 12 § hemförsäljningslagen. Där stadgas att ett ombud<br>skall anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller<br>att ingå avtal enligt hemförsäljningslagen, att utfästa förmåner avsedda<br>att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot betalning. Näringsidkaren kan<br>inte till nackdel för konsumenten inskränka ombudets behörighet.</p> <p>Ett villkor som inskränker skyldigheten att svara för representantens &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;97</p> <p>åtaganden innebär ofta, om det blir gällande, att konsumenten blir lurad</p> <p>7 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 17<br></p> <p>och tror att han ingår ett avtal som är förmånligare än det är. Numera Prop. 1994/95:17<br>torde sådana villkor ofta betraktas som oskäliga i konsumentförhållan-<br>den enligt svensk rätt. Den princip som kommer till uttryck i hemför-<br>säljningslagen torde sålunda i viss utsträckning gälla utan lagstöd på<br>andra områden när det gäller relationen mellan näringsidkare och kon-<br>sumenter (se bl.a. Adlercreutz, Avtalsrätt I, 9 uppl. 1989 s. 185 f. och<br>Ramberg, Allmän avtalsrätt, 3 uppl. 1991 s. 148 f.).</p> <p>Det som nu sagts gäller också villkor som innebär att näringsidkaren<br>inte blir bunden av förpliktelser, om inte vissa formkrav iakttagits. Den<br>typen av villkor nämns också i n i direktivets lista. Även detta kan vara<br>ett sätt för näringsidkaren att genom vilseledande komma ifrån sitt an-<br>svar mot konsumenten.</p> <p>I q behandlas bl.a. skiljeklausuler, dvs. avtalsklausuler som går ut på<br>att tvinga konsumenten att föra tvister om avtalet till skiljenämnd i stäl-<br>let för till domstol. Enligt direktivet bör sådana klausuler anses oskäli-<br>ga, om skiljeförfarandet inte är reglerat i lag. Skiljeklausuler bedöms i<br>svensk rätt numera ofta som oskäliga i konsumentförhållanden. I för-<br>arbetena till generalklausulen uttalades att det i många fall kan finnas<br>anledning att ingripa mot skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare<br>och konsumenter (se prop. 1975/76:81 s. 147). I rättspraxis finns flera<br>fall där skiljeklausuler i konsumentavtal lämnats utan avseende, trots att<br>skiljeförfarandet varit reglerat i lag (se NJA 1981 s. 711, NJA 1982 s.<br>800 och NJA 1983 s. 510 samt Adlercreutz, Avtalsrätt I, 9 uppl. s. 285<br>och Grönfors, Avtalslagen, 2 uppl. 1989 s. 192 med hänvisningar). Det<br>bör nämnas i sammanhanget att det i 3 a § lagen (1929:145) om skilje-<br>män finns en särskild lagregel om skiljeavtal i konsumentförhållanden.<br>Kan en konsumenttvist prövas av allmän domstol, får ett före tvisten<br>träffat skiljeavtal inte över huvud taget göras gällande, om de s.k. små-<br>målsreglerna i rättegångsbalken skall tillämpas på målet.</p> <p>Även i detta avseende går alltså svensk rätt längre till konsumentens<br>skydd än direktivet.</p> <p>Efter denna genomgång av vissa av de villkor som nämns i direktivet<br>finns det skäl att framhålla att det liksom tidigare är en samlad bedöm-<br>ning av omständigheterna i det enskilda fallet som till sist avgör om ett<br>villkor är att anse som oskäligt.</p> <p>Det bör vidare särskilt framhållas att den omständigheten att vissa<br>villkor nu behandlas särskilt inte avses innebära någon inskränkning i<br>det skydd mot oskäliga avtalsvillkor som gällt tidigare. Självfallet kan<br>även villkor som inte nämns i EG-direktivets lista, eller som delvis men<br>inte helt motsvarar dessa villkor, bedömas som oskäliga. Och den om-<br>ständigheten att listans tillämpningsområde är begränsat till villkor i<br>konsumentavtal som inte varit föremål för individuell förhandling hind-<br>rar inte att villkor av sådana slag som nämns i listan kan bedömas som<br>oskäliga enligt 36 § avtalslagen även när de förekommer i andra slags<br>avtal.</p> <p>4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan<br>av Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för<br></p> <p>98</p> <p>ett visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam- Prop. 1994/95:17<br>manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.</p> <p>Paragrafen överensstämmer med 3 § i den gamla avtalsvillkorslagen.<br>Den innebär att talerätten inför Marknadsdomstolen primärt ankommer<br>på Konsumentombudsmannen med en subsidiär talerätt för sammanslut-<br>ningar av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Bestämmelsen har<br>behandlats i avsnitt 12.2.</p> <p>Det har tidigare inte ställts upp några särskilda krav på att en sam-<br>manslutning skall ha ett visst antal medlemmar eller ha en viss repre-<br>sentativitet. Så görs inte heller i denna lag.</p> <p>Genom att den nya avtalsvillkorslagen görs tillämplig även på finan-<br>siella tjänster uppkommer vissa frågor om ansvarsfördelningen på detta<br>område mellan Finansinspektionen, som är tillsynsmyndighet, och Kon-<br>sumentombudsmannen. Dessa frågor har diskuterats i avsnitt 12.4.</p> <p>5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på<br>nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat sär-<br>skilt skäl.</p> <p>6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till<br>dess att det finns ett slutligt beslut.</p> <p>7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av<br>Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskä-<br>ligt avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller<br>inom viss tid (förbudsföreläggande).</p> <p>Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-<br>nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden<br>gäller dock inte.</p> <p>Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-</p> <p>en.</p> <p>8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upplys-<br>ningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-<br>karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga<br>näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.</p> <p>Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte över-<br>klagas.</p> <p>9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-<br>mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har<br>förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av<br>denne.</p> <p>Bestämmelserna i 5 - 9 §§ är likalydande med 3 a - 7 §§ i 1971 års av-<br>talsvillkorslag frånsett smärre redaktionella ändringar. Bestämmelserna<br>kommer i fortsättningen att vara tillämpliga i fråga om alla avtalsvillkor<br>på det finansiella området.</p> <p>99</p> <p>Civilrättsliga bestämmelser &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsid-<br>kare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.</p> <p>Paragrafen innehåller en tolkningsregel för konsumentavtal. Den gäller<br>för alla avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhand-<br>ling. Till skillnad från de föregående bestämmelserna i lagen är denna<br>och följande paragrafer inte marknadsrättsliga. De skall således inte<br>tillämpas i förfarandet hos KO och inför Marknadsdomstolen utan bara<br>vid enskilda tvister mellan näringsidkare och konsumenter. Tolknings-<br>regeln har sin motsvarighet i artikel 5 i direktivet och har behandlats i<br>avsnitt 8.</p> <p>I paragrafen anges att regeln tillämpas på avtalsvillkor som inte har<br>varit föremål för individuell förhandling. Uttrycket har diskuterats i<br>avsnitt 6.4. Bestämningen överensstämmer i sak med direktivet (artikel<br>3), som dock även innehåller vissa preciseringar i form av tolkningsan-<br>visningar (se nedan).</p> <p>Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling<br>förekommer främst i avtal med förtryckta kontraktsformulär som är<br>avsedda att användas många gånger, s.k. standardavtal. Sådana villkor<br>kan emellertid förekomma även i individuella avtal. Ofta är det så att<br>villkoret har utarbetats i förväg av näringsidkaren utan att konsumenten<br>haft inflytande på innehållet. Det skall, på samma sätt som i EG-direk-<br>tivet, alltid anses att sådana villkor inte har varit föremål för individuell<br>förhandling.</p> <p>Den omständigheten att vissa villkor har varit föremål för individuell<br>förhandling i ett avtal som annars är av standardavtalstyp hindrar inte<br>att övriga villkor omfattas av lagen (jfr artikel 3.2 andra stycket i direk-<br>tivet).</p> <p>I princip skall frågan om huruvida ett villkor inte har varit föremål för<br>individuell förhandling avgöras före tolkningsfrågan. Saken kompliceras<br>emellertid av att klassificerings frågan kan vara oskiljaktigt förenad med<br>frågan om hur villkoret skall tolkas och sålunda vara en del av tolkning-<br>en. Så kan vara fallet exempelvis om parterna är oense om huruvida ett<br>yttrande i samband med avtalsslutet påverkat innehållet i villkoret så-<br>dant det uttryckts i ett standardavtal. Frågan om hur sådana situationer<br>bör behandlas berörs i det följande.</p> <p>Tolkningsregeln gäller när det är oklart vilken innebörd ett avtalsvill-<br>kor har. I sådana fall gäller den tolkning som är till konsumentens för-<br>mån. Frågan är då i vilka fall regeln skall tillämpas, dvs. i vilka fall in-<br>nebörden kan anses oklar.</p> <p>Som utvecklats i avsnitt 8 kan innebörden inte anses oklar i de fall då<br>en gemensam partsavsikt kan fastställas. Då skall villkoret ges det in-<br>nehåll som parterna avsett. Det gäller även om villkorets ordalydelse i<br>och för sig lämnar utrymme för olika tolkningar.</p> <p>Vidare kan innebörden inte anses oklar, om ordalydelsen lämnar ut-<br>rymme för endast en tolkning och vad som förekommit i övrigt inte &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;100</p> <p>rubbar denna tolkning. Annorlunda ställer det sig om det som förekom-<br></p> <p>mit medför att avtalsvillkoret måste ges en annan innebörd än den som Prop. 1994/95:17<br>framgår av ordalydelsen. Då är ordalydelsen bara ett tolkningsdatum<br>bland flera. Om innebörden av villkoret då vid en samlad bedömning av<br>samtliga tolkningsdata är oklar, skall tolkningsregeln tillämpas och vill-<br>koret alltså tolkas till konsumentens förmån.</p> <p>Ett avtalsvillkors innebörd får anses oklar när ordalydelsen lämnar<br>utrymme för flera tolkningar och det inte finns några andra tolknings-<br>data som skingrar oklarheten. Det gäller både om det inte över huvud<br>taget finns några andra relevanta tolkningsdata och om det visserligen<br>förekommer andra sådana relevanta tolkningsdata men dessa inte undan-<br>röjer tveksamheten om villkorets innebörd.</p> <p>I vissa andra situationer kan det diskuteras om innebörden skall anses<br>vara oklar eller inte. Det kan vara fallet i sådana situationer som ligger<br>nära gemensam partsavsikt och där konsumenten bär största skulden till<br>att klarhet inte skapats. Ett exempel på detta kan vara att näringsidkaren<br>inte reflekterar över att ett avtalsvillkor kan tolkas på fler än ett sätt<br>medan konsumenten inser såväl näringsidkarens uppfattning som villko-<br>rets tvetydighet men avstår från att beröra saken i förhoppningen att<br>kunna genomdriva den tolkning som är förmånligast för honom själv.</p> <p>I detta och liknande fall uppkommer frågan om i vad mån andra tolk-<br>ningsprinciper kan tillämpas vid bedömning av om innebörden av vill-<br>koret är oklar. Flera sådana tolkningsprinciper har kommit att bli mer<br>eller mindre väl etablerade i svensk rättspraxis. Dessa principer har<br>systematiserats, kategoriserats och getts benämningar i den juridiska<br>litteraturen, varvid talats bl.a. om &quot;dolusregeln&quot;, &quot;culparegeln&quot; och<br>&quot;klargörandeprincipen&quot; (se t.ex. Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl. 1991<br>s. 106-126 och Fohlin, Avtalstolkning, 1989; båda med omfattande<br>hänvisningar). Även den s.k. förutsättningsläran används ibland för av-<br>talstolkning (se Adlercreutz a.a. s. 127 f. och Fohlin a.a. s. 24 f.).<br>Frågan om dessa tolkningsprincipers förhållande till den lagfästa tolk-<br>ningsregeln är olöst i EG-direktivet. Det får överlämnas åt rättstilllämp-<br>ningen att lösa den med beaktande av att den svenska rättens innebörd<br>skall ses i belysning av den rätta uttolkningen av direktivet.</p> <p>Kommer man fram till att innebörden av ett villkor är oklar, gäller<br>den lagfästa tolkningsregeln framför övriga tolkningsprinciper. Utanför<br>sitt tillämpningsområde har lagregeln däremot inte något företräde. Där<br>får rättsläget anses vara väsentligen detsamma som tidigare.</p> <p>Varje minsta osäkerhet om ett avtalsvillkors innebörd kan knappast<br>leda till att tolkningsregeln skall tillämpas. En alternativ tolkning måste<br>ha visst fog för sig för att villkorets innebörd skall kunna sägas vara<br>oklar. Fall av detta slag får lösas i rättstillämpningen, varvid måste<br>beaktas att regeln är hämtad från ett EG-direktiv med de förpliktelser<br>som följer därav.</p> <p>Regeln avser villkorets innebörd och får antas förutsätta att det först<br>fastställs hur villkoret formulerats. Detta får betydelse främst för munt-<br>liga avtalsvillkor, där det kan råda delade meningar om villkorets lydel-<br>se. Tolkningsregeln torde inte kunna användas för att fastställa lydelsen.<br>En annan sak är att det ofta - men inte alltid - finns skäl att här till-<br></p> <p>101</p> <p>lämpa en motsvarande princip i fråga om bevisbördan för lydelsen och Prop. 1994/95:17<br>vid tolkningen utgå från den lydelse som konsumenten hävdar.</p> <p>I de fall då tolkningsregeln skall tillämpas är följden enligt regeln att<br>den tolkning skall gälla som är till förmån för konsumenten. Vilken<br>tolkning som sålunda skall gälla framgår normalt klart, men saken kan<br>ibland vara tveksam. Sålunda kan man ibland tänka sig fler tolkningar<br>än två, varav ett par är närliggande medan en tredje - kanske den för<br>konsumenten gynnsammaste - är mindre närliggande. Man torde i<br>sådana fall ha att välja mellan de tolkningar som över huvud taget ter<br>sig rimliga.</p> <p>Någon gång kan det vara tveksamt vilken tolkning som är till förmån<br>för konsumenten. En av de möjliga tolkningarna kanske är kortsiktigt<br>gynnsammast, medan en annan ter sig långsiktigt bättre för konsumen-<br>ten. I sådana fall torde man regelmässigt få utgå från att den tolkning<br>som konsumenten gör gällande också är den som är till hans förmån i<br>direktivets mening.</p> <p>Att det i regeln sägs att den gäller &quot;vid en tvist mellan en näringsid-<br>kare och en konsument&quot; betyder - som har anmärkts tidigare - att den<br>inte tillämpas i marknadsrättsliga sammanhang, exempelvis när det skall<br>avgöras i ett förbudsförfarande om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte.</p> <p>11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell för-<br>handling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och andra<br>rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande begräns-<br>ningar.</p> <p>Omständigheter som inträffat efter det att avtalet ingåtts får inte be-<br>aktas till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som an-<br>nars vore att anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.</p> <p>Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om<br>villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till kon-<br>sumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsumenten<br>begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat innehåll.</p> <p>I paragrafen finns bestämmelser som modifierar tillämpningen av 36 §<br>avtalslagen på sådana avtalsvillkor som omfattas av EG-direktivet. Det<br>är i två hänseenden som direktivets bestämmelser, genom 11 §, inver-<br>kar på 36 § avtalslagen. Dels skall gälla att omständigheter som inträf-<br>fat efter det att avtalet ingåtts inte får beaktas till konsumentens nackdel<br>på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som oskäligt inte<br>kan åsidosättas eller jämkas. En bestämmelse om detta finns i andra<br>stycket. Dels måste påföljden av att ett villkor är oskäligt modifieras<br>något. Det har skett genom bestämmelsen i tredje stycket. Bestämmel-<br>serna har behandlats i avsnitt 7.3 resp, avsnitt 9.</p> <p>I första stycket anges paragrafens tillämpningsområde. Det är begrän-<br>sat till avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhand-<br>ling. Det innebär att de särskilda bestämmelserna om jämkning av av-<br>talsvillkor i konsumentavtal i den nya avtalsvillkorslagen i allmänhet<br>kommer att tillämpas på avtalsvillkor som har utarbetats i förväg utan<br>att konsumenten kunnat påverka deras innehåll. Den närmare innebör-<br>den av att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhand- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;102</p> <p>ling diskuteras i författningskommentaren till 10 §.</p> <p>I andra stycket har införts en bestämmelse med innebörd att omstän- Prop. 1994/95:17<br>digheter som inträffat efter avtalsslutet inte får beaktas till konsumen-<br>tens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som<br>oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas. Däremot kan sådana senare<br>inträffade omständigheter beaktas till konsumentens fördel. Vidare kan<br>de beaktas till konsumentens nackdel i den situationen att en näringsid-<br>kare hävdar att ett avtalsvillkor har blivit oskäligt till hans nackdel på<br>grund av senare inträffade förhållanden. Bestämmelsen gäller, liksom<br>paragrafen i övrigt, endast beträffande sådana villkor i konsumentavtal<br>som inte har varit föremål för individuell förhandling.</p> <p>Att bestämmelsen införts beror på att direktivet inte innehåller någon<br>anvisning om att senare inträffade förhållanden skall beaktas vid oskä-<br>lighetsbedömningen. I avsnitt 7.3 har angetts varför sådana förhållanden<br>bör kunna - liksom tidigare - beaktas till konsumentens fördel. Detta<br>strider inte mot direktivet, eftersom nationell rätt får göras mer förmån-<br>lig för konsumenten än direktivets regler (se artikel 8). Däremot skulle<br>det strida mot direktivet att tillåta beaktande av senare inträffade för-<br>hållanden till konsumentens nackdel.</p> <p>Bestämmelsen torde ha huvudsakligen teoretiskt intresse. Endast sällan<br>torde det förekomma att det inträffat omständigheter efter avtalsslutet<br>som får ett i grunden oskäligt avtalsvillkor att framstå som skäligt.</p> <p>Bestämmelsen i tredje stycket kompletterar de påföljdsregler som finns<br>i 36 § avtalslagen.</p> <p>Enligt 36 § första stycket avtalslagen får ett avtalsvillkor som är oskä-<br>ligt jämkas eller lämnas utan avseende. I vissa fall får avtalet jämkas<br>även i annat hänseende eller helt lämnas utan avseende. Det gäller,<br>enligt andra meningen, om det inte skäligen kan krävas att avtalet i<br>övrigt skall gälla med oförändrat innehåll sedan det oskäliga villkoret<br>jämkats eller lämnats utan avseende.</p> <p>Det nya i tredje stycket i förevarande paragraf är att avtalet i vissa fall<br>skall, sedan det oskäliga villkoret jämkats eller tagits bort, gälla utan<br>andra ändringar. Det gäller som framgår av första stycket endast för<br>villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. Den för<br>konsumenten förmånliga nya påföljdsregeln gäller dock bara om det<br>oskäliga villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans<br>till konsumentens nackdel. Det krävs vidare att avtalet kan bestå med i<br>övrigt oförändrat innehåll. Bestämmelsen är hämtad från EG-direktivet<br>och motsvarar i sak direktivets regel (artikel 6.1).</p> <p>I den svenska lagen har vidare lagts till att avtalet i övrigt skall bestå<br>utan ändringar endast om konsumenten begär det. Denna regel hänger<br>samman med den omständigheten att konsumenten i vissa fall kan före-<br>dra att avtalet inte alls blir gällande eller att vissa villkor ändras.</p> <p>Enligt den nya bestämmelsen skall alltså avtalet fortsätta att gälla utan<br>andra ändringar när ett oskäligt villkor jämkas eller lämnas utan avseen-<br>de. Till skillnad från vad som gäller enligt 36 § avtalslagen skall alltså<br>avtalet i övrigt inte jämkas. Inte heller kommer i fråga att lämna avtalet<br>helt utan avseende. Endast om avtalet inte kan bestå utan det oskäliga<br>villkoret i dess ursprungliga utformning blir detta aktuellt.</p> <p>103</p> <p>Genom den nya regeln kan konsumenten i praktiken bli försatt i en Prop. 1994/95:17<br>påtagligt gynnsam situation med ett klart förmånligare avtal än som<br>överenskommits. Näringsidkaren kan för sin del bli fast i ett i motsva-<br>rande mån oförmånligt avtalsförhållande. Denna konsekvens av regeln<br>kan ses som ett slags sanktion mot näringsidkaren för att han använt ett<br>avtalsvillkor som är oskäligt och dessutom oskäligt i sådan grad att det<br>strider mot god sed och medför en betydande obalans i parternas rättig-<br>heter och skyldigheter.</p> <p>Uttrycket &quot;god sed” är hämtat från direktivet och skall i möjligaste<br>mån tolkas enhetligt inom hela EES. Ett avtalsvillkor får anses strida<br>mot god sed bl.a. om det är ägnat att vilseleda konsumenten om hans<br>skyldigheter och rättigheter samt om det är tyngande för konsumenten<br>och &quot;gömts undan&quot; eller på annat sätt gjorts otydligt.</p> <p>Även uttrycket &quot;medför en betydande obalans till konsumentens nack-<br>del&quot; är hämtat från direktivet. Att ett avtalsvillkor som strider mot god<br>sed också skall medföra en betydande obalans till konsumentens nackdel<br>torde vara avsett att markera att inte varje avvikelse från god sed skall<br>medföra den strängare rättsföljd som anges i tredje stycket.</p> <p>När det sägs att avtalet skall gälla &quot;utan andra ändringar&quot; måste natur-<br>ligtvis en reservation göras för sådana avtalsmoment som hör ihop med<br>det oskäliga villkoret på ett sådant sätt att de inte kan fortleva oföränd-<br>rade. Ett exempel kan vara att en skiljeklausul som ogiltigförklaras<br>åtföljs av föreskrifter om kostnadsfördelningen i skiljeförfarandet och<br>bestämmelser om hur förfarandet skall gå till. Ett annat exempel kan<br>vara att en klausul om en oproportionerlig skadeståndsskyldighet för<br>konsumenten åtföljs av en avtalsbestämmelse om nivån på dröjsmåls-<br>ränta som skall beräknas på obetalda skadeståndsbelopp.</p> <p>Avtalet skall fortsätta att gälla endast &quot;om det kan bestå med i övrigt<br>oförändrat innehåll”. Denna begränsning är hämtad från direktivet. Den<br>torde ta sikte på framför allt sådana situationer då det oskäliga villkoret<br>har en så central betydelse för avtalet att detta kommer att sakna vettigt<br>innehåll utan villkoret. Ett exempel då begränsningen torde få tillämpas<br>är om ett avtal om en paketresa överlämnar åt researrangören att helt<br>fritt välja resmål och transportsätt för resenären. Ett annat exempel kan<br>vara att en produkt säljs på villkor att &quot;pris och övriga nödvändiga av-<br>talsvillkor fastställs av näringsidkaren vid leverans&quot;.</p> <p>12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål<br>för individuell förhandling.</p> <p>Paragrafen innehåller en bevisbörderegel. Om en näringsidkare hävdar<br>att ett avtalsvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han<br>bevisbördan för sitt påstående. Varken i bestämmelsen eller i den artikel<br>i direktivet där den är hämtad sägs något närmare om beviskravets styr-<br>ka. Avsikten är att denna fråga skall överlämnas till rättstillämpningen,<br>varvid hänsyn skall tas till att bestämmelsen härrör från ett EG-direktiv<br>med den bundenhet som det innebär.</p> <p>104</p> <p>13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska Prop.<br>ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i<br>fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med<br>bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomis-<br>ka samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd<br>mot oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Paragrafen ger konsumenterna skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler.<br>Liksom den föregående paragrafen gäller den enbart vid en civilrättslig<br>bedömning. Den skall alltså inte tillämpas i det marknadsrättsliga för-<br>farande som regleras i lagens inledande delar. Paragrafen avspeglar<br>artikel 6.2 i EG-direktivet och har behandlats i avsnitt 10.</p> <p>När ett avtal har anknytning till flera olika länder måste det avgöras<br>vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Lagbestämmelser och<br>oskrivna principer angående den frågan tillhör den s.k. internationella<br>privaträtten. Som en utgångspunkt gäller därvid att parterna genom en<br>s.k. lagvalsklausul i avtalet kan själva bestämma om tillämplig lag.<br>Regeln i 13 § innefattar en begränsning i den huvudprincipen.</p> <p>Det skydd som konsumenterna ges i 13 § är bara ett skydd mot av-<br>talade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte konsumenten<br>mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer medför att en<br>främmande rättsordning med ett dåligt konsumentskydd skall tillämpas.<br>Innehåller inte avtalet någon lagvalsklausul, skall sådana allmänna nor-<br>mer användas för fastställande av vilket lands lag som skall tillämpas på<br>avtalet.</p> <p>Vidare gäller bestämmelsen bara om lagvalsklausulen hänvisar till ett<br>land utanför EES. Hänvisar klausulen till något EES-land gäller den. Så<br>är fallet även om det innebär att konsumenten därigenom får ett sämre<br>skydd än han skulle ha fått enligt den lag som skulle ha tillämpats om<br>inte klausulen hade funnits. Eftersom EES-ländema är bundna av<br>EG-direktivet innebär detta inga beaktansvärda risker för konsumenter-<br>na.</p> <p>Lagvalsklausulen skall sättas åt sidan om dels den lag som gäller för<br>avtalet enligt tillämplig internationell privaträtt - dvs. om man bortser<br>från villkoret - är lagen i ett EES-land, dels den lagen ger konsumenten<br>ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor än den lag som anvisas i<br>klausulen. Vad som alltså skall jämföras är bestämmelserna om oskäliga<br>avtalsvillkor i det land som klausulen hänvisar till och motsvarande<br>bestämmelser i det land vars lag skall tillämpas enligt allmänna interna-<br>tionellt privaträttsliga regler. Utfaller jämförelsen så att den valda lagen<br>är sämre för konsumenten, skall klausulen inte tillämpas i fråga om<br>oskäliga avtalsvillkor. Då gäller i stället reglerna om oskäliga avtalsvill-<br>kor i den EES-lag som anvisas enligt allmän internationell privaträtt.<br>Det behöver självfallet inte vara svensk rätt utan kan vara någon annan<br>rättsordning. Men det kan alltså inte vara en rättsordning utanför EES.<br>I de fall då en sådan rättsordning är rätt lag enligt tillämplig internatio-<br>nell privaträtt, gäller lagvalsklausulen utan hinder av 13 §.</p> <p>Det är endast i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor som lagvals-<br>klausulen kan åsidosättas enligt 13 §. I övrigt gäller lagvalsklausulen i<br>den mån den inte sätts åt sidan med tillämpning av andra regler. Det i<br></p> <p>1994/95:17</p> <p>105</p> <p>klausulen utpekade landets lag skall alltså tillämpas på avtalet i alla Prop. 1994/95:17<br>hänseenden utom i fråga om oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Lagtexten har språkligt justeras något i förhållande till lagrådsremis-<br>sens förslag.</p> <p>Ikraftträdande m.m.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112)<br>om avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.</p> <p>2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock<br>inte beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>Lagen träder i kraft den 1 januari 1995, dvs. den tidpunkt då Sverige<br>enligt EES-kommitténs beslut skall ha anpassat sin lagstiftning till<br>EG-direktivet.</p> <p>De flesta av bestämmelserna i lagen avser ett förfarande för förbud<br>mot oskäliga avtalsvillkor. De reglerna kan tillämpas fullt ut så fort<br>lagen har trätt i kraft och förorsakar således inga övergångsproblem.</p> <p>I enlighet med de principer som tidigare har tillämpats vid införande<br>av generalklausuler mot oskäliga avtalsvillkor (se prop. 1975/76:81<br>s. 149) gäller de nya bestämmelserna om jämkning i 11 § även för avtal<br>eller andra rättshandlingar som har träffats eller företagits före ikraftträ-<br>dandet. Det utesluter inte att det kan finnas anledning att i det särskilda<br>fallet ta hänsyn till att ett villkor har kommit till innan de nya bestäm-<br>melserna trätt i kraft.</p> <p>Även bestämmelsen i 13 § om lagvalsklausuler skall tillämpas på alla<br>avtal, oavsett när de ingicks. När det gäller den regeln tillämpas alltså<br>samma princip som i fråga om 11 §. Det beror på att reglernas inrikt-<br>ning är att skydda konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Tolkningsregeln i 10 § har ett vidare tillämpningsområde såtillvida att<br>den skall gälla för alla avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit<br>föremål för individuell förhandling. Där saknar frågan om oskälighet<br>betydelse. Enligt en särskild övergångsbestämmelse gäller därför inte<br>10 § beträffande avtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdan-<br>de. Detta står i överensstämmelse med den allmänna princip inom av-<br>talsrätten som innebär att ny lag tillämpas endast på avtal som har in-<br>gåtts efter ikraftträdandet.</p> <p>I sista punkten av övergångsbestämmelserna föreskrivs att äldre be-<br>stämmelser gäller i de fall mål pågår vid domstol när den nya lagen<br>träder i kraft (se avsnitt 14).</p> <p>106</p> <p>16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om Prop. 1994/95:17<br>avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om-<br>råde</p> <p>36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret<br>är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid av-<br>talets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i<br>övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan<br>krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet<br>jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till be-<br>hovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager<br>en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om<br>villkor vid annan rättshandling än avtal.</p> <p>I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden<br>gäller dessutom 11 § lagen (1994:000) om avtalsvillkor i konsument-<br>förhållanden.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>I 36 § avtalslagen görs genom tillägget i fjärde stycket en hänvisning till<br>de bestämmelser om jämkning av villkor i konsumentavtal som införs i<br>den nya avtalsvillkorslagen. De bestämmelserna gäller endast villkor<br>som inte har varit föremål för individuell förhandling och innebär att<br>tillämpningen av 36 § avtalslagen modifieras något i två avseenden,<br>nämligen dels beträffande senare inträffade förhållanden, dels beträffan-<br>de rättsföljden av att ett avtalsvillkor är oskäligt. Bestämmelserna i<br>avtalsvillkorslagen kommenteras i avsnitt 16.2.</p> <p>Bestämmelsen träder i kraft samtidigt som den nya avtalsvillkorslagen.<br>Beträffande övergångsbestämmelserna hänvisas till författningskommen-<br>taren till avtalsvillkorslagen.</p> <p>16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om<br>marknadsdomstol m.m.</p> <p>11,13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.<br>har hänvisningarna ändrats till att gälla den nya avtalsvillkorslagen.</p> <p>107</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>RÅDETS DIREKTIV 93/13/EEG<br>av den 5 april 1993<br>om oskäliga villkor i konsumentavtal</p> <p>EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT<br>DETTA DIREKTIV</p> <p>med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska<br>ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,</p> <p>med beaktande av kommissionens förslag¹,</p> <p>i samarbete med Europaparlamentet²,</p> <p>med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³,</p> <p>och med beaktande av följande:</p> <p>Det är nödvändigt att besluta om åtgärder i syfte att gradvis upprätta den<br>inre marknaden före den 31 december 1992. Den inre marknaden<br>omfattar ett område utan inre gränser med fri rörlighet för varor,<br>personer, tjänster och kapital.</p> <p>Medlemsstaternas lagar om avtalsvillkor mellan den som säljer varor<br>eller tillhandahåller tjänster å ena sidan och en konsument å andra sidan<br>är mycket olika. Följaktligen skiljer sig de nationella marknaderna för<br>försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster till konsumenter<br>från varandra och en snedvridning av konkurrensen kan uppstå bland<br>varu- och tjänsteföretagen, i synnerhet när de verkar i andra med-<br>lemsstater.</p> <p>Speciellt medlemsstaternas lagar om oskäliga villkor i konsumentavtal<br>uppvisar påtagliga skillnader.</p> <p>Det åligger medlemsstaterna att se till att avtal som sluts med<br>konsumenter inte innehåller oskäliga villkor.</p> <p>Konsumenterna känner normalt inte till de andra medlemsländernas<br>lagregler gällande avtal om försäljning av varor eller tillhandahållande av<br>tjänster. Denna brist på kunskap kan få dem att avstå från direkta köp av<br>varor eller tjänster i en annan medlemsstat.</p> <p>För att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda<br>medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och<br>tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget<br>gäller är det väsentligt att eliminera oskäliga villkor från sådana avtal.</p> <p>Detta kommer att hjälpa varu- och tjänsteleverantörema att sälja varor<br>och tillhandahålla tjänster, såväl i hemlandet som på den inre marknaden.<br>På så vis stimuleras konkurrensen, vilket bidrar till ett ökat utbud för<br>gemenskapens medborgare i deras egenskap av konsumenter.</p> <p>Gemenskapens två konsumentpolitiska program⁴ understryker vikten<br>av att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Detta skydd bör<br>föreskrivas genom lagar och andra författningar som antingen<br>harmoniseras på gemenskapsnivå eller antas direkt på den nivån.</p> <p>I enlighet med den princip som läggs fast under rubriken &quot;Skydd av<br>konsumenternas ekonomiska intressen&quot; i de två programmen skall den</p> <p>108</p> <p>som förvärvar varor eller tjänster skyddas mot att näringsidkaren<br>missbrukar sin starka ställning och speciellt mot ensidiga standardavtal<br>och oskäligt utelämnande av väsentliga rättigheter i avtalen.</p> <p>Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i<br>fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts<br>mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte<br>göras tillämpligt på bl.a. anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som<br>gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och<br>organisation av bolag.</p> <p>Konsumenterna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och<br>skriftliga avtal, och i det sistnämnda fallet oavsett om villkoren finns i ett<br>eller flera dokument.</p> <p>Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell<br>harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte<br>förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med<br>iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom<br>strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.</p> <p>Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller<br>indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla<br>oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som<br>avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmel-<br>ser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemen-<br>skapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det av-<br>seendet omfattar uttrycket &quot;bindande författningsföreskrifter&quot; i artikel 1.2<br>även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande<br>parterna om inget annat har avtalats.</p> <p>Medlemsstaterna måste dock se till att oskäliga villkor inte ingår,<br>speciellt som detta direktiv också gäller för näringsverksamhet av<br>offentlig karaktär.</p> <p>Det är nödvändigt att fastställa allmänna kriterier för bedömningen av<br>om avtalsvillkor är oskäliga.</p> <p>Bedömningen av om villkor är oskäliga eller inte enligt dessa allmänna<br>kriterier, särskilt i näringsverksamhet av offentlig karaktär som<br>tillhandahåller kollektiva tjänster baserade på solidaritet mellan konsu-<br>menterna, måste kompletteras med en metod för att göra en samlad<br>bedömning av de olika berörda intressena; detta grundar kravet på god<br>sed. Vid bedömningen av begreppet god sed skall särskild hänsyn tas till<br>parternas inbördes styrkeförhållande i förhandlingshänseende, huruvida<br>konsumenten har uppmuntrats att acceptera villkoren och om varorna<br>eller tjänsterna sålts eller levererats på kundens särskilda beställning.<br>Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt<br>och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste<br>beakta.</p> <p>Den bifogade listan med avtalsvillkor kan vid tillämpningen av detta<br>direktiv bara ses som vägledande. På grund av direktivets karaktär av<br>minimidirektiv får medlemsstaterna genom sin nationella lagstiftning<br>utöka eller begränsa räckvidden för dessa villkor.</p> <p>Varornas eller tjänsternas karaktär bör inverka på bedömningen av<br>villkorens oskälighet.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>109</p> <p>Vid tillämpningen av detta direktiv skall inte bedömningen av Prop. 1994/95:17<br>villkorens oskälighet omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål Bilaga 1<br>eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna.<br>Avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset kan<br>likväl tas i beaktande vid bedömningen av skäligheten hos andra villkor.<br>Härav följer bl.a. att någon sådan bedömning inte skall göras av villkor<br>i försäkringsavtal som tydligt definierar och begränsar den försäkrade<br>risken och försäkrarens förpliktelser, eftersom dessa restriktioner beaktas<br>vid beräkningen av den premie som erläggs av konsumenten.</p> <p>Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och<br>konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I<br>tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen<br>gälla.</p> <p>Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer<br>i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor<br>ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men<br>avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder,<br>om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.</p> <p>Det finns en risk för att konsumenterna i vissa fall fråntas skyddet i<br>detta direktiv genom att avtalet utpekar ett tredje lands lag som den lag<br>som skall tillämpas på avtalet; bestämmelser skall därför tas med i detta<br>direktiv för att avvärja denna risk.</p> <p>Personer eller organisationer som anses ha ett befogat intresse i saken<br>enligt medlemsstatens lagstiftning skall ha möjlighet att vidta rättsliga<br>åtgärder mot standardvillkor i avtal som sluts med konsumenter, i<br>synnerhet oskäliga villkor, antingen inför en domstol eller inför en<br>förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut angående klagomål<br>eller att sätta igång en lämplig rättslig process. Denna möjlighet innebär<br>dock inte någon förhandsgranskning av de allmänna villkoren inom en<br>given ekonomisk sektor.</p> <p>Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste<br>förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt<br>tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.</p> <p>HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.</p> <p>Artikel 1</p> <p>1. Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och<br>andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som<br>sluts mellan en näringsidkare och en konsument.</p> <p>2. Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt<br>bestämmelser eller principer i internationella konventioner som<br>medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom<br>transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.</p> <p>110</p> <p>Artikel 2</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>I detta direktiv avses med</p> <p>a) oskäliga villkor: avtalsvillkor som definieras i artikel 3,</p> <p>b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas<br>av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller<br>yrke,</p> <p>c) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal<br>som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband<br>med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller<br>privat.</p> <p>Artikel 3</p> <p>1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling<br>skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en<br>betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet<br>till nackdel för konsumenten.</p> <p>2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för<br>individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten<br>därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller<br>särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.</p> <p>Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor<br>har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna<br>artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet<br>leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat<br>standardavtal.</p> <p>Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för<br>individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.</p> <p>3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som<br>kan anses oskäliga.</p> <p>Artikel 4</p> <p>1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett<br>avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor<br>eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tegen, vid tiden for<br>avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet<br>ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som<br>det är beroende av.</p> <p>111</p> <p>2. Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet &nbsp;Bilaga 1</p> <p>mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor;</p> <p>detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.</p> <p>Artikel 5</p> <p>I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig<br>form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid<br>tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest<br>gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel gäller inte vid de<br>förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.</p> <p>Artikel 6</p> <p>1. Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i<br>avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som<br>närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att<br>avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan<br>bestå utan de oskäliga villkoren.</p> <p>2. Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till<br>medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för<br>att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta<br>direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig<br>lag för avtalet.</p> <p>Artikel 7</p> <p>1. &nbsp;Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och<br>konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra<br>fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter<br>med konsumenter.</p> <p>2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att<br>personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat<br>intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell<br>lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för<br>att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är<br>oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra<br>framtida bruk av sådana villkor.</p> <p>3. De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av<br>nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana<br>näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas sammanslutningar<br>som använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna<br>avtalsvillkor eller liknande villkor.</p> <p>112</p> <p>Artikel 8</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får med-<br>lemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller<br>behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.</p> <p>Artikel 9</p> <p>Kommissionen skall till Europaparlamentet och till rådet överlämna en<br>rapport om tillämpningen av detta direktiv senast fem år efter den dag<br>som anges i artikel 10.1.</p> <p>Artikel 10</p> <p>1. Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1994 sätta i kraft de<br>lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta<br>direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.</p> <p>Dessa bestämmelser skall tillämpas på alla avtal som sluts efter den 31<br>december 1994.</p> <p>2. När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser skall de innehålla en<br>hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de<br>offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall<br>varje medlemsstat själv utfärda.</p> <p>3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till<br>centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det<br>område som omfattas av detta direktiv.</p> <p>Artikel 11</p> <p>Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.</p> <p>Utfärdat i Luxemburg den 5 april 1993.</p> <p>På rådets vägnar</p> <p>N. HELVEG PETERSEN</p> <p>Ordförande</p> <p>¹ EGT nr C 73, 24.3.1992, s. 7</p> <p>² EGT nr C 326, 16.12.1991, s. 108 och</p> <p>EGT nr C 21, 25.1.1993.</p> <p>113</p> <p>8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17</p> <p>159, 17.6.1991, s. 34<br>92, 25.4.1975, s. 1 och<br>133, 3.6.1981, s.l.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>114</p> <p>BILAGA</p> <p>AVTALSVILLKOR TILL VILKA HÄNVISAS I ARTIKEL 3.3</p> <p>1. Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är följande:</p> <p>a) &nbsp;att utesluta eller begränsa näringsidkarens rättsliga ansvar i<br>händelse av att konsumenten dör eller drabbas av personskada till<br>följd av näringsidkarens handlande eller underlåtenhet,</p> <p>b) &nbsp;att otillbörligt utesluta eller begränsa konsumentens lagliga<br>rättigheter gentemot näringsidkaren eller någon annan part i<br>händelse av att näringsidkaren bryter helt eller delvis mot någon<br>avtalsförpliktelse, däribland möjligheten för konsumenten att<br>åberopa en fordran som han kan ha mot näringsidkaren för<br>kvittning mot en skuld som han har till denne,</p> <p>c) &nbsp;att göra ett avtal bindande för konsumenten medan näringsidkarens<br>prestationer är underkastade villkor vars uppfyllande beror endast<br>på dennes vilja,</p> <p>d) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av<br>konsumenten när denne beslutar att inte ingå eller fullfölja avtalet,<br>utan att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp<br>från näringsidkaren då denne säger upp avtalet,</p> <p>e) &nbsp;att kräva att en konsument som inte uppfyller sitt betalnings-<br>åtagande betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp,</p> <p>f) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga<br>grunder när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta<br>näringsidkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda<br>tjänster när det är näringsidkaren själv som säger upp avtalet,</p> <p>g) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att utan rimligt varsel säga upp ett avtal<br>med obestämd varaktighet, med mindre än att det finns<br>välgrundade orsaker,</p> <p>h) &nbsp;att automatiskt förlänga ett avtal med bestämd varaktighet om<br>konsumenten inte säger ifrån, när sista datum för konsumenten att<br>framföra att han inte önskar förlänga avtalet ligger oskäligt tidigt,</p> <p>i) &nbsp;att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte<br>haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks,</p> <p>j) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något<br>giltigt skäl som anges i avtalet,</p> <p>k) &nbsp;att tillåta näringsidkaren att ensidigt och utan giltigt skäl ändra<br>någon egenskap hos den vara eller tjänst som skall levereras,</p> <p>l) &nbsp;att ange att varans pris skall fastställas vid leveransen eller tillåta<br>att näringsidkaren höjer priset utan att konsumenten i båda fallen<br>har en motsvarande rätt att frånträda avtalet om det slutliga priset<br>är för högt i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet<br>ingicks,</p> <p>m) att ge näringsidkaren rätt att avgöra om den levererade varan eller<br>tjänsten överensstämmer med avtalet, eller att ge honom rätt att<br>ensam tolka ett avtalsvillkor.</p> <p>n) &nbsp;att begränsa näringsidkarens skyldighet att respektera de åtaganden</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 1</p> <p>115</p> <p>som hans representanter har gjort, eller att göra näringsidkarens Prop. 1994/95:17<br>förpliktelser beroende av att särskilda formkrav iakttas, &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 1</p> <p>o) att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även<br>om inte näringsidkaren fullgör sina,</p> <p>p) att ge näringsidkaren möjlighet att utan konsumentens samtycke<br>överlåta sina rättigheter och förpliktelser enligt avtalet när detta<br>kan minska konsumentens säkerhet,</p> <p>q) &nbsp;att utesluta eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol<br>eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att<br>konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är<br>reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens<br>tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en<br>bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan<br>avtalspart.</p> <p>2. Räckvidd för g, j och 1</p> <p>a) &nbsp;En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av g,<br>förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd var-<br>aktighet ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Det<br>förutsätter dock att näringsidkaren är förpliktad att omgående<br>informera motparten och eventuella övriga avtalsparter.</p> <p>b) &nbsp;En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av j,<br>förbehålla sig rätten att, utan varsel om det finns giltigt skäl, ändra<br>den räntesats som konsumenten skall betala eller erhålla eller andra<br>kostnader för finansiella tjänster, förutsatt att näringsidkaren är<br>förpliktad att snarast möjligt informera motparten och eventuella<br>övriga avtalsparter och att dessa omgående kan säga upp avtalet.</p> <p>j hindrar inte heller att en näringsidkare förbehåller sig rätten att<br>ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd tid,<br>förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med rimligt<br>varsel och att denne kan säga upp avtalet.</p> <p>c) &nbsp;g, j och 1 gäller inte för:</p> <p>- transaktioner med värdepapper, finansiella instrument eller andra<br>varor eller tjänster där priset varierar med förändringar i en<br>börskurs eller ett börsindex eller en kapitalmarknadsränta som<br>näringsidkaren inte har kontroll över,</p> <p>- avtal om köp eller försäljning av utländsk valuta, resecheckar eller<br>internationella postanvisningar i utländsk valuta.</p> <p>d) &nbsp;Vad som sägs i 1 hindrar inte lagliga prisindexeringsklausuler,<br>under förutsättning att riktlinjerna för prissvängningarna beskrivs<br>tydligt.</p> <p>116</p> <p>COUNCIL</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>COUNCIL Directive 93/13/EEC<br>of 5 April 1993 on unfair terms in consumer<br>contracts</p> <p>THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,</p> <p>Having regard to the treaty establishing the European Economic<br>Community, and in particular article 100 a thereof,</p> <p>Having regard to the proposal from the Commission (1),</p> <p>In cooperation with the European Parliament (2),</p> <p>Having regard to the opinion of the economic and social committee (3),</p> <p>Whereas it is necessary to adopt measures with the aim of pro-<br>gressively establishing the internal market before 31 December 1992;<br>Whereas the internal market comprises an area without internal frontiers<br>in which goods, persons, services and Capital move freely;</p> <p>Whereas the laws of member States relating to the terms of contract<br>between the seller of goods or supplier of services, on the one hand, and<br>the consumer of them, on the other hand, show many disparities, with<br>the result that the national markets for the sale of goods and services to<br>consumers differ from each other and that distortions of competition may<br>arise amongst the sellers and suppliers, notably when they sell and supply<br>in other member States;</p> <p>Whereas, in particular, the laws of member States relating to unfair<br>terms in consumer contracts show marked divergences; whereas it is the<br>responsibility of the member States to ensure that contracts concluded<br>with consumers do not contain unfair terms;</p> <p>Whereas, generally speaking, consumers do not know the rules of law<br>which, in member States other than their own, govem contracts for the<br>sale of goods or services; whereas this lack of awareness may deter them<br>from direct transactions for the purchase of goods or services in another<br>member State;</p> <p>Whereas, in order to facilitate the establishment of the intemal market<br>and to safeguard the Citizen in his role as consumer when acquiring<br>goods and services under contracts which are govemed by the laws of<br>member States other than his own, it is essential to remove unfair terms<br>from those contracts;</p> <p>Whereas sellers of goods and suppliers of services will thereby be<br>helped in their task of selling goods and supplying services, both at home<br>and throughout the intemal market; whereas competition will thus be<br>stimulated, so contributing to increased choice for community citizens<br>as consumers;</p> <p>Whereas the two community programmes for a consumer protection<br>and information policy (4) underlined the importance of safeguarding<br>consumers in the matter of unfair terms of contract;</p> <p>Whereas this protection ought to be provided by laws and regulations<br>which are either harmonized at community level or adopted directly at</p> <p>117</p> <p>that level;</p> <p>Whereas in accordance with the principle laid down under the heading<br>'protection of the economic interests of the consumers’, as stated in those<br>programmes:'acquirers of goods and services should be protected against<br>the abuse of power by the seller or supplier, in particular against<br>one-sided standard contracts and the unfair exclusion of essential rights<br>in contracts’;</p> <p>Whereas more effective protection of the consumer can be achieved by<br>adopting uniform rules of law in the matter of unfair terms; whereas<br>those rules should apply to all contracts concluded between sellers or<br>suppliers and consumers; whereas as a result inter alia contracts relating<br>to employment, contracts relating to succession rights, contracts relating<br>to rights under family law and contracts relating to the incorporation and<br>organization of companies or partnership agreements must be excluded<br>from this Directive;</p> <p>Whereas the consumer must receive equal protection under contracts<br>concluded by word of mouth and written contracts regardless, in the<br>latter case, of whether the terms of the contract are contained in one or<br>more documents;</p> <p>Whereas, however, as they now stand, national laws allow only partial<br>harmonization to be envisaged; whereas, in particular, only contractual<br>terms which have not been individually negotiated are covered by<br>thisDirective; whereas member States should have the option, with due<br>regard for the treaty, to afford consumers a higher level of protection<br>through national provisions that are more stringent than those of this<br>Directive;</p> <p>Whereas the statutory or regulatory provisions of the member States<br>which directly or indirectly determine the terms of consumer contracts<br>are presumed not to contain unfair terms; whereas, therefore, it does not<br>appear to be necessary to subject the terms which reflect mandatory<br>statutory or regulatory provisions and the principles or provisions of<br>international conventions to which the member States or the community<br>are party;</p> <p>Whereas in that respect the wording 'mandatory statutory or regulatory<br>provisions’ in article 1 (2) also covers rules which, according to the law,<br>shall apply between the contracting parties provided that no other<br>arrangements have been established; whereas member States must<br>however ensure that unfair terms are not included, particularly because<br>this Directive also applies to trades, business or professions of a public<br>nature;</p> <p>Whereas it is necessary to fix in a general way the criteria for<br>assessing the unfair character of contract terms;</p> <p>Whereas the assessment, according to the general criteria chosen, of<br>the unfair character of terms, in particular in sale or supply activities of<br>a public nature providing collective services which take account of<br>solidarity among users, must be supplemented by a means of making an<br>overall evaluation of the different interests involved;</p> <p>Whereas this constitutes the requirement of good faith; whereas, in<br>making an assessment of good faith, particular regard shall be had to the</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>118</p> <p>strength of the bargaining positions of the parties, whether the consumer<br>had an inducement to agree to the term and whether the goods or<br>services were sold or supplied to the special order of the consumer;</p> <p>Whereas the requirement of good faith may be satisfied by the seller<br>or supplier where he deals fairly and equitably with the other party<br>whose legitimate interests he has to take into account;</p> <p>Whereas, for the purposes of this Directive, the annexed list of terms<br>can be of indicative value only and, because of the cause of the minimal<br>character of the Directive, the scope of these terms may be the subject<br>of amplification or more restrictive editing by the member States in their<br>national laws;</p> <p>Whereas the nature of goods or services should have an influence on<br>assessing the unfaimess of contractual terms;</p> <p>Whereas, for the purposes of this Directive, assessment of unfair<br>character shall not be made of terms which describe the main subject<br>matter of the contract nor the quality/price ratio of the goods or services<br>supplied; whereas the main subject matter of the contract and the<br>price/quality ratio may nevertheless be taken into account in assessing the<br>faimess of other terms; whereas it follows, inter alia, that in insurance<br>contracts, the terms which clearly deftne or circumscribe the insured risk<br>and the insurer’s liability shall not be subject to such assessment since<br>these restrictions are taken into account in calculating the premium paid<br>by the consumer;</p> <p>Whereas contracts should be drafted in plain, intelligible language, the<br>consumer should actually be given an opportunity to examine all the<br>terms and, if in doubt, the interpretation most favourable to the consumer<br>should pre vail;</p> <p>Whereas member States should ensure that unfair terms are not used in<br>contracts concluded with consumers by a seller or supplier and that if,<br>nevertheless, such terms are so used, they will not bind the consumer,<br>and the contract will continue to bind the parties upon those terms if it<br>is capable of continuing in existence without the unfair provisions;</p> <p>Whereas there is a risk that, in certain cases, the consumer may be<br>deprived of protection under this Directive by designating the law of a<br>non-member country as the law applicable to the contract;</p> <p>Whereas provisions should therefore be included in this Directive<br>designed to avert this risk;</p> <p>Whereas persons or organizations, if regarded under the law of a<br>member State as having a legitimate interest in the matter, must have<br>facilities for initiating proceedings concerning terms of contract drawn<br>up for general use in contracts concluded with consumers, and in<br>particular unfair terms, either before a court or before an administrative<br>authority competent to decide upon complaints or to initiate appropriate<br>legal proceedings;</p> <p>Whereas this possibility does not, however, entail prior verification of<br>the general conditions obtaining in individual economic sectors;</p> <p>Whereas the courts or administrative authorities of the member States<br>must have at their disposal adequate and effective means of preventing<br>the continued application of unfair terms in consumer contracts,</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>119</p> <p>HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Article 1</p> <p>1. The purpose of this Directive is to approximate the laws, regulations<br>and administrative provisions of the member States relating to unfair<br>terms in contracts concluded between a seller or supplier and a<br>consumer.</p> <p>2. The contractual terms which reflect mandatory statutory or regulatory<br>provisions and the provisions or principles of intemational conventions<br>to which the member States or the community are party, particularly in<br>the transport area, shall not be subject to the provisions of this Directive.</p> <p>Article 2</p> <p>For the purposes of this Directive:</p> <p>(a) ’unfair terms’ means the contractual terms defined in article 3;</p> <p>(b) ’consumer’ means any natural person who, in contracts covered by<br>this Directive, is acting for purposes which are outside his trade, business<br>or profession;</p> <p>(c) ’seller or supplier’ means any natural or legal person who, in contracts<br>covered by this Directive, is acting for purposes relating to his trade,<br>business or profession, whether publicly owned or privately owned.</p> <p>Article 3</p> <p>1. A contractual term which has not been individually negotiated shall be<br>regarded as unfair if, contrary to the requirement of good faith, it causes<br>a significant imbalance in the parties’ rights and obligations arising under<br>the contract, to the detriment of the consumer.</p> <p>2. A term shall always be regarded as not individually negotiated where<br>it has been drafted in advance and the consumer has therefore not been<br>able to influence the substance of the term, particularly in the context of<br>a pre-formulated standard contract. The fact that certain aspects of a term<br>or one specific term have been individually negotiated shall not exclude<br>the application of this article to the rest of a contract if an overall<br>assessment of the contract indicates that it is nevertheless a<br>pre-formulated standard contract. Where any seller or supplier claims<br>that a standard term has been individually negotiated, the burden of proof<br>in this respect shall be incumbent on him.</p> <p>3. The annex shall contain an indicative and non-exhaustive list of the<br>terms which may be regarded as unfair.</p> <p>120</p> <p>Article 4</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>1. Without prejudice to article 7, the unfaimess of a contractual term<br>shall be assessed, taking into account the nature of the goods or services<br>for which the contract was concluded and by referring, at the time of<br>conclusion of the contract, to all the circumstances attending the<br>conclusion of the contract and to all the other terms of the contract or of<br>another contract on which it is dependent.</p> <p>2. Assessment of the unfair nature of the terms shall reläte neither to the<br>definition of the main subject matter of the contract nor to the adequacy<br>of the price and remuneration, on the one hand, as against the services<br>or goods supplied in exchange, on the other, in so far as these terms are<br>in plain intelligible language.</p> <p>Article 5</p> <p>In the case of contracts where all or certain terms offered to the<br>consumer are in writing, these terms must always be drafted in plain,<br>intelligible language. Where there is doubt about the meaning of a term,<br>the interpretation most favourable to the consumer shall prevail. This rule<br>on interpretation shall not apply in the context of the procedures laid<br>down in article 7 (2).</p> <p>Article 6</p> <p>1. Member States shall lay down that unfair terms used in a contract<br>concluded with a consumer by a seller or supplier shall, as provided for<br>under their national law, not be binding on the consumer and that the<br>contract shall continue to bind the parties upon those terms if it is<br>capable of continuing in existence without the unfair terms.</p> <p>2. Member States shall take the necessary measures to ensure that the<br>consumer does not lose the protection granted by this Directive by virtue<br>of the choice of the law of a non-member country as the law applicable<br>to the contract if the latter has a close connection with the territory of the<br>member States.</p> <p>Article 7</p> <p>1. Member States shall ensure that, in the interests of consumers and of<br>competitors, adequate and effective means exist to prevent the continued<br>use of unfair terms in contracts concluded with consumers by sellers or<br>suppliers.</p> <p>2. The means referred to in paragraph 1 shall include provisions whereby<br>persons or organizations, having a legitimate interest under national law<br>in protecting consumers, may take action according to the national law<br>concemed before the courts or before competent administrative bodies<br></p> <p>121</p> <p>for a decision as to whether contractual terms drawn up for general use Prop. 1994/95:17<br>are unfair, so that they can apply appropriate and effective means to Bilaga 2<br>prevent the continued use of such terms.</p> <p>3. With due regard for national laws, the legal remedies referred to in<br>paragraph 2 may be directed separately or jointly against a number of<br>sellers or suppliers from the same economic sector or their associations<br>which use or recommend the use of the same general contractual terms<br>or similar terms.</p> <p>Article 8</p> <p>Member States may adopt or retain the most stringent provisions<br>compatible with the treaty in the area covered by this Directive, to<br>ensure a maximum degree of protection for the consumer.</p> <p>Article 9</p> <p>The Commission shall present a report to the European Parliament and<br>to the Council concerning the application of this Directive five years at<br>the latest after the date in article 10 (1).</p> <p>Article 10</p> <p>1. Member States shall bring into force the laws, regulations and<br>administrative provisions necessary to comply with this Directive no later<br>than 31 December 1994. They shall forthwith inform the Commission<br>thereof. These provisions shall be applicable to all contracts concluded<br>after 31 December 1994.</p> <p>2. When member States adopt these measures, they shall contain a<br>reference to this Directive or shall be accompanied by such reference on<br>the occasion of their official publication. The methods of making such a<br>reference shall be laid down by the member States.</p> <p>3. Member States shall communicate the main provisions of national law<br>which they adopt in the field covered by this Directive to the<br>Commission.</p> <p>Article 11</p> <p>This Directive is addressed to the member States.</p> <p>Done at Luxembourg, 5 April 1993.</p> <p>For the Council</p> <p>The President</p> <p>N. Helveg Petersen</p> <p>122</p> <p>(1) OJ no C 73, 24. 3. 1992, p. 7.</p> <p>(2) OJ no C 326, 16. 12. 1991, p. 108 and OJ no C 21, 25. 1. 1993.</p> <p>(3) OJ no C 159, 17. 6. 1991, p. 34.</p> <p>(4) OJ no C 92, 25. 4. 1975, p. 1 and OJ no C 133, 3. 6. 1981, p. 1.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>123</p> <p>Terms referred to in article 3 (3)</p> <p>Annex Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 2</p> <p>1. Terms which have the object or effect of:</p> <p>(a) excluding or limiting the legal liability of a seller or supplier in the<br>event of the death of a consumer or personal injury to the latter resulting<br>from an act or omission of that seller or supplier;</p> <p>(b) inappropriately excluding or limiting the legal rights of the consumer<br>vis-å-vis the seller or supplier or another party in the event of total or<br>partial non-performance or inadequate performance by the seller or<br>supplier of any of the contractual obligations, including the option of<br>offsetting a debt owed to the seller or supplier against any claim which<br>the consumer may have against him;</p> <p>(c) making an agreement binding on the consumer whereas provision of<br>services by the seller or supplier is subject to a condition whose<br>realization depends on his own will alone;</p> <p>(d) permitting the seller or supplier to retain sums paid by the consumer<br>where the latter decides not to conclude or perform the contract, without<br>providing for the consumer to receive compensation of an equivalent<br>amount from the seller or supplier where the latter is the party cancelling<br>the contract;</p> <p>(e) requiring any consumer who fails to fulfil his obligation to pay a<br>disproportionately high sum in compensation;</p> <p>(f) authorizing the seller or supplier to dissolve the contract on a<br>discretionary basis where the same facility is not granted to the consu-<br>mer, or permitting the seller or supplier to retain the sums paid for<br>services not yet supplied by him where it is the seller or supplier himself<br>who dissolves the contract;</p> <p>(g) enabling the seller or supplier to terminate a contract of indeterminate<br>duration without reasonable notice except where there are serious<br>grounds for doing so;</p> <p>(h) automatically extending a contract of fixed duration where the<br>consumer does not indicate otherwise, when the deadline fixed for the<br>consumer to express this desire not to extend the contract is unreasonably<br>early;</p> <p>(i) irrevocably binding the consumer to terms with which he had no real<br>opportunity of becoming acquainted before the conclusion of the contract;</p> <p>(j) enabling the seller or supplier to alter the terms of the contract<br>unilaterally without a valid reason which is specified in the contract;</p> <p>124</p> <p>(k) enabling the seller or supplier to alter unilaterally without a valid Prop. 1994/95:17<br>reason any characteristics of the product or service to be provided; &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 2</p> <p>(l) providing for the price of goods to be determined at the time of<br>delivery or allowing a seller of goods or supplier of services to increase<br>their price without in both cases giving the consumer the corresponding<br>right to cancel the contract if the final price is too high in relation to the<br>price agreed when the contract was concluded;</p> <p>(m) giving the seller or supplier the right to determine whether the goods<br>or services supplied are in conformity with the contract, or giving him<br>the exclusive right to interpret any term of the contract;</p> <p>(n) limiting the seller’s or supplier’s obligation to respect commitments<br>undertaken by his agents or making his commitments subject to<br>compliance with a particular formality;</p> <p>(o) obliging the consumer to fulfil all his obligations where the seller or<br>supplier does not perform his;</p> <p>(p) giving the seller or supplier the possibility of transferring his rights<br>and obligations under the contract, where this may serve to reduce the<br>guarantees for the consumer, without the latter’s agreement;</p> <p>(q) excluding or hindering the consumer’s right to take legal action or<br>exercise any other legal remedy, particularly by requiring the consumer<br>to take disputes exclusively to arbitration not covered by legal provisions,<br>unduly restricting the evidence available to him or imposing on him a<br>burden of proof which, according to the applicable law, should lie with<br>another party to the contract.</p> <p>2. Scope of subparagraphs (g), (j) and (1)</p> <p>(a) subparagraph (g) is without hindrance to terms by which a supplier<br>of financial services reserves the right to terminate unilaterally a contract<br>of indeterminate duration without notice where there is a valid reason,<br>provided that the supplier is required to inform the other contracting<br>party or parties thereof immediately.</p> <p>(b) subparagraph (j) is without hindrance to terms under which a supplier<br>of financial services reserves the right to alter the rate of interest payable<br>by the consumer or due to the latter, or the amount of other charges for<br>financial services without notice where there is a valid reason, provided<br>that the supplier is required to inform the other contracting party or<br>parties thereof at the earliest opportunity and that the latter are free to<br>dissolve the contract immediately.</p> <p>Subparagraph (j) is also without hindrance to terms under which a seller<br>or supplier reserves the right to alter unilaterally the conditions of a<br></p> <p>125</p> <p>contract of indeterminate duration, provided that he is required to inform Prop. 1994/95:17<br>the consumer with reasonable notice and that the consumer is ffee to Bilaga 2<br>dissolve the contract.</p> <p>(c) subparagraphs (g), (j) and (1) do not apply to:</p> <p>- transactions in transferable securities, financial instruments and other<br>products or services where the price is linked to fluctuations in a stock<br>exchange quotation or index or a financial market rate that the seller or<br>supplier does not control;</p> <p>- contracts for the purchase or sale of foreign currency, traveller’s<br>cheques or intemational money orders denominated in foreign currency;</p> <p>(d) subparagraph (1) is without hindrance to price-indexation clauses,<br>where lawful, provided that the method by which prices vary is explicitly<br>described.</p> <p>126</p> <p>Sammanfattning av departementspromemorian<br>Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med<br>svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor<br>i konsumentavtal (Ds 1994:29)</p> <p>Promemorian innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direktivet<br>om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. Det<br>kan förutses att Sverige kommer att bli förpliktat att anpassa sin<br>lagstiftning till direktivet senast den 31 december 1994.</p> <p>I promemorian föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden. Lagen ersätter 1971 års lag om avtalsvillkor i konsument-<br>förhållanden. En nyhet är att den nya lagen gäller för alla avtalsvillkor<br>på det finansiella området. Det innebär att sådana avtalsvillkor faller<br>under Konsumentombudsmannens tillsyn och utan undantag kan dras<br>under Marknadsdomstolens prövning.</p> <p>Den nya lagen innehåller marknadsrättsliga bestämmelser som i<br>huvudsak motsvarar 1971 års avtalsvillkorslag. Liksom enligt den gamla<br>lagen får Marknadsdomstolen förbjuda oskäliga avtalsvillkor på talan av<br>Konsumentombudsmannen och i vissa fall får Konsumentombudsmannen<br>utfärda s.k. förbudsföreläggande. En nyhet är dock att förbud kan riktas<br>även mot sammanslutningar av näringsidkare som rekommenderar eller<br>anvisar villkor som är oskäliga.</p> <p>Den nya lagen innehåller även civilrättsliga bestämmelser, som skall<br>tillämpas på i förväg utarbetade villkor i konsumentavtal. Med i förväg<br>utarbetade villkor avses sådana avtalsvillkor som inte har varit föremål<br>för individuell förhandling.</p> <p>Genom de nya bestämmelserna modifieras 36 § avtalslagen på två<br>punkter. Sålunda skall det i fortsättningen inte vara tillåtet vid en oskälig-<br>hetsbedömning enligt 36 § avtalslagen att till konsumentens nackdel<br>beakta omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts. Och om ett<br>avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, skall avtalet i övrigt<br>gälla utan ändringar, om villkoret strider mot god sed och medför en<br>betydande obalans mellan parterna. Detta gäller emellertid endast om<br>avtalet kan bestå utan det oskäliga villkoret.</p> <p>I 36 § avtalslagen görs endast den ändringen att det införs en hän-<br>visning till bestämmelserna om jämkning i den nya lagen.</p> <p>En uttrycklig lagbestämmelse införs nu om tolkning av avtalsvillkor. Är<br>det tveksamt vilken innebörd ett i förväg utarbetat avtalsvillkor har, skall<br>vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument den tolkning gälla<br>som är till förmån för konsumenten.</p> <p>I den nya lagen föreslås också en bestämmelse som skall skydda<br>konsumenten mot avtalsklausuler som innebär att avtalet skall regleras av<br>lagen i ett land utanför EES-området vars regler om oskäliga villkor är<br>mindre förmånliga för konsumenten än de som gäller utan lagvalsklausu-<br>len.</p> <p>De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 3</p> <p>127</p> <h2>Promemorians lagförslag</h2> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 4</p> <p>1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden</p> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Inledande bestämmelser</p> <p>1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.</p> <p>Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>förmedlar sådana erbjudanden som sägs i första stycket från en näringsid-<br>kare eller någon annan.</p> <p>2 § I lagen avses med</p> <p>konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål<br>som faller utanför näringsverksamhet,</p> <p>näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål<br>som har samband med hans näringsverksamhet.</p> <p>Marknadsrättsliga bestämmelser</p> <p>3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till vederlaget och<br>övriga omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdom-<br>stolen, om det är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i<br>konsumenternas eller konkurrenternas intresse, förbjuda näringsidkaren<br>att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma<br>villkor. Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl<br>är obehövligt.</p> <p>Förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra som<br>handlar på dennes vägnar.</p> <p>Om en sammanslutning av näringsidkare rekommenderar eller anvisar<br>användning av ett oskäligt avtalsvillkor, får sammanslutningen förbjudas<br>att i framtiden rekommendera eller anvisa villkoret.</p> <p>4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av<br>Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för ett visst fall att inte göra<br>någon ansökan, får ansökan göras av en sammanslutning av närings-<br>idkare, konsumenter eller löntagare.</p> <p>5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på<br>nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat särskilt<br>skäl.</p> <p>6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till<br>dess att slutligt beslut föreligger.</p> <p>7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av</p> <p>128</p> <p>Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskäligt Prop. 1994/95:17<br>avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller inom viss Bilaga 4<br>tid (förbudsföreläggande).</p> <p>Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-<br>nadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta<br>tiden har gått ut gäller dock inte.</p> <p>Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-</p> <p>en.</p> <p>8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-<br>lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-<br>karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga<br>näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.</p> <p>Mot Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får talan<br>inte föras.</p> <p>9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-<br>mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har<br>förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av<br>denne.</p> <p>Civilrättsliga bestämmelser</p> <p>10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som har utarbetats i förväg utan<br>att konsumenten har kunnat påverka dess innehåll är tveksam, skall vid<br>en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till<br>konsumentens förmån.</p> <p>11 § För avtalsvillkor som avses i 10 § gäller 36 § första stycket<br>avtalslagen (1915:218) med följande begränsningar.</p> <p>Vid prövningen får omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts<br>inte beaktas till konsumentens nackdel.</p> <p>Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om<br>villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till<br>konsumentens nackdel, avtalet i övrigt gälla utan ändringar, om det kan<br>bestå med oförändrat innehåll.</p> <p>12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor vara sådant som anges</p> <p>i 10 §.</p> <p>13 § Innehåller ett avtal som har nära anknytning till det Europeiska<br>Ekonomiska Samarbetsområdet ett villkor som anger att lagen i något<br>land utanför detta område skall tillämpas på avtalet, gäller villkoret inte<br>i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om konsumenten annars<br>skulle få ett sämre skydd mot sådana avtalsvillkor.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112) om&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;129</p> <p>avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.</p> <p>9 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17</p> <p>2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har Prop. 1994/95:17<br>företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock inte Bilaga 4<br>beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>130</p> <p>2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal Prop. 1994/95:17<br>och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Bilaga 4</p> <p>Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra<br>rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>36 §</p> <p>Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är<br>oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets<br>tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.<br>Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas<br>att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas<br>även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till<br>behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest<br>intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om<br>villkor vid annan rättshandling än avtal.</p> <p>/ fråga om jämkning av vissa<br>avtalsvillkor i konsumentförhål-<br>landen gäller dessutom 11 §<br>lagen (1994:000) om avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>131</p> <h2>Förteckning över remissinstanserna</h2> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 5</p> <p>Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Göta hovrätt,<br>Uppsala tingsrätt, Finansinspektionen, Konsumentverket/KO, Marknads-<br>domstolen, Allmänna reklamationsnämnden, Konkurrensverket, Juridiska<br>fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen<br>vid Lunds universitet, Grupptalanutredningen (Ju 1991:04), Sveriges<br>Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund,<br>Företagarnas Riksorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska Bank-<br>föreningen, Finansbolagens Förening, Sveriges Försäkringsförbund,<br>Konsumentvägledamas förening, Sveriges Konsumentråd samt professor<br>emeritus Jan Hellner.</p> <p>Yttranden har också inkommit från Sveriges Industriförbund och<br>Landsorganisationen i Sverige.</p> <p>Kommerskollegium, Svenska Kommunförbundet och Konsumenternas<br>försäkringsbyrå har avstått från att yttra sig.</p> <p>132</p> <h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2> <p>1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden</p> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Allmänna bestämmelser</p> <p>1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.</p> <p>Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de<br>förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.</p> <p>2 § I lagen avses med</p> <p>konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål<br>som faller utanför näringsverksamhet,</p> <p>näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål<br>som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är<br>offentlig eller privat.</p> <p>Marknadsrättsliga bestämmelser</p> <p>3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till ersättningen och<br>övriga omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen<br>förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma<br>eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän<br>synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas<br>intresse.</p> <p>Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra<br>som handlar på dennes vägnar.</p> <p>En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-<br>derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i framtiden<br>använda eller rekommendera villkoret.</p> <p>Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är<br>obehövligt.</p> <p>4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av<br>Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för ett<br>visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam-<br>manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.</p> <p>5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på<br>nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat särskilt<br>skäl.</p> <p>6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till<br>dess att det finns ett slutligt beslut.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 6</p> <p>133</p> <p>10 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17</p> <p>7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av Prop. 1994/95:17<br>Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskäligt Bilaga 6<br>avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller inom viss<br>tid (förbudsföreläggande).</p> <p>Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-<br>nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden gäller<br>dock inte.</p> <p>Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-</p> <p>en.</p> <p>8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-<br>lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-<br>karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga<br>näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.</p> <p>Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte<br>överklagas.</p> <p>9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-<br>mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har<br>förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av<br>denne.</p> <p>Civilrättsliga bestämmelser</p> <p>10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare<br>och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.</p> <p>11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell<br>förhandling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och<br>andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande be-<br>gränsningar.</p> <p>Omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts får inte beaktas till<br>konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att<br>anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.</p> <p>Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om<br>villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till<br>konsumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsumen-<br>ten begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat innehåll.</p> <p>12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål för<br>individuell förhandling.</p> <p>13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska<br>ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga<br>om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller för avtalet<br>vid bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekono-<br>miska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd</p> <p>134</p> <p>mot oskäliga avtalsvillkor.</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 6</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112) om<br>avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.</p> <p>2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock inte<br>beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>135</p> <p>2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal Prop. 1994/95:17<br>och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Bilaga 6</p> <p>Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra<br>rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>36 §'</p> <p>Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är<br>oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets<br>tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.<br>Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas<br>att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas<br>även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till<br>behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest<br>intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.</p> <p>Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om<br>villkor vid annan rättshandling än avtal.</p> <p>I fråga om jämkning av vissa<br>avtalsvillkor i konsumentförhål-<br>landen gäller dessutom 11 §<br>lagen (1994:000) om avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har<br>företagits före ikraftträdandet.</p> <p>3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt<br>äldre bestämmelser.</p> <p>'Senaste lydelse 1976:185.</p> <p>136</p> <p>3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Prop. 1994/95:17<br>marknadsdomstol m.m. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 6</p> <p>Härigenom föreskrivs att 1, 13-15 och 20 §§ lagen (1970:417) om<br>marknadsdomstol m.m.¹ skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>1 §^2<br>Marknadsdomstolen handlägger<br>mål enligt</p> <p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p> <p>2. marknadsföringslagen<br>(1975:1418),</p> <p>3. lagen (1971:112) om avtalsvill-<br>kor i konsumentförhållanden,</p> <p>4. lagen (1984:292) om avtalsvill-<br>kor mellan näringsidkare,</p> <p>5. produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604).</p> <p>Marknadsdomstolen handlägger<br>mål enligt</p> <p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p> <p>2. marknadsföringslagen<br>(1975:1418),</p> <p>3. lagen (1994:000) om avtalsvill-<br>kor i konsumentförhållanden,</p> <p>4. lagen (1984:292) om avtalsvill-<br>kor mellan näringsidkare,</p> <p>5. produktsäkerhetslagen</p> <p>(1988:1604)</p> <p>Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt<br>konkurrenslagen (1993:29). I stället gäller vad som föreskrivs i den<br>lagen.</p> <p>Ansökan om förbud eller åläg-<br>gande enligt 2-4 §§ marknads-<br>föringslagen (1975:1418), 1 §<br>lagen (1971:112) om avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden, 1 §<br>lagen (1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller 5-9 §§<br>eller 12 § tredje stycket pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>görs skriftligen. Av ansökningen<br>skall de skäl framgå på vilka<br>ansökningen grundas och den<br>utredning som sökanden åbero-<br>par.</p> <p>Ansökan om förbud eller åläg-<br>gande enligt 2-4 §§ marknads-<br>föringslagen (1975:1418), 1 §<br>lagen (1994:000) om avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden, 1 §<br>lagen (1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller 5-9 §§<br>eller 12 § tredje stycket pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>görs skriftligen. Av ansökningen<br>skall de skäl framgå på vilka<br>ansökningen grundas och den<br>utredning som sökanden åbero-<br>par.</p> <p>'Lagen omtryckt 1984:294.</p> <p>Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.</p> <p>²Senaste lydelse 1993:22.</p> <p>'Senaste lydelse 1993:22.</p> <p>137</p> <p>14 §⁴</p> <p>Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde<br>inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den<br>utredning de vill åberopa.</p> <p>I mål enligt marknadsföringsla-</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 6</p> <p>gen (1975:1418), lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden och pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>skall Konsumentombudsmannen<br>kallas till sammanträde, även om<br>han inte är sökande. Vidare skall<br>den som medverkar enligt 13 a §<br>kallas till sammanträde.</p> <p>1 mål enligt marknadsföringsla-<br>gen (1975:1418), lagen<br>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden och pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604)<br>skall Konsumentombudsmannen<br>kallas till sammanträde, även om<br>han inte är sökande. Vidare skall<br>den som medverkar enligt 13 a §<br>kallas till sammanträde.</p> <p>Före sammmanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i<br>den utsträckning domstolen bestämmer.</p> <p>15 §⁵</p> <p>Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt<br>15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om<br>tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.<br>Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant<br>sammanträde.</p> <p>Fråga om förbud eller åläggan-<br>de enligt 13 § marknadsföringsla-<br>gen (1975:1418), 5 § lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden eller 21 §<br></p> <p>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) får prövas utan<br>sammanträde enligt 14 § första<br>stycket.</p> <p>Fråga om förbud eller åläggande<br>enligt 13 § marknadsföringslagen<br>(1975:1418), &nbsp;8&nbsp;&nbsp;§ lagen</p> <p>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden eller 21 §<br></p> <p>produktsäkerhetslagen<br>(1988:1604) får prövas utan sam-<br>manträde enligt 14 § första styck-<br>et.</p> <p>Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan<br>att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i<br>frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest<br>håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller<br>12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock<br>även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om<br></p> <p>synnerliga skäl föreligger.</p> <p>⁴Senaste lydelse 1993:22.</p> <p>⁵Senaste lydelse 1993:22.</p> <p>138</p> <p>20 §⁶</p> <p>Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon<br>annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som<br>sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 6</p> <p>anses erforderligt.</p> <p>Delgivning av sådana domar<br>eller beslut av Marknadsdom-<br>stolen, som innefattar vitesföre-<br>läggande enligt marknadsförings-<br></p> <p>lagen (1975:1418), lagen<br>(1971:112) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, lagen<br>(1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604),<br>får inte ske enligt 12 § del-<br>givningslagen (1970:428), om det<br>inte finns anledning att anta att<br>den sökte har avvikit eller på<br>annat sätt håller sig undan.</p> <p>Delgivning av sådana domar<br>eller beslut av Marknadsdom-<br>stolen, som innefattar vitesföre-<br>läggande enligt marknadsförings-<br>lagen (1975:1418), lagen<br>(1994:000) om avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden, lagen<br>(1984:292) om avtalsvillkor<br>mellan näringsidkare eller pro-<br>duktsäkerhetslagen (1988:1604),<br>får inte ske enligt 12 § del-<br>givningslagen (1970:428), om det<br>inte finns anledning att anta att<br>den sökte har avvikit eller på<br>annat sätt håller sig undan.</p> <p>1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.</p> <p>2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid Marknadsdomstolen<br>prövas enligt äldre bestämmelser.</p> <p>⁶Senaste lydelse 1993:22.</p> <p>139</p> <h2>Lagrådets yttrande</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-09-23</p> <p>Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan<br>Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.</p> <p>Enligt en lagrådsremiss den 8 september 1994 (Justitiedepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om<br>avtalsvillkor i konsumentförhållanden m.m.</p> <p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingemar<br>Persson.</p> <p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-.</p> <p>Syftet med de remitterade förslagen är att införliva EG-direktivet om<br>oskäliga villkor i konsumentavtal med svensk rätt. I remissen har den<br>lösningen valts att låta 1971 års lag om oskäliga avtalsvillkor i konsu-<br>mentavtal ersättas av en ny lag i samma ämne, innefattande även vissa<br>civilrättsliga föreskrifter, samtidigt som de krav som direktivet ställer på<br>den civilrättsliga lagstiftningen avses vara i väsentliga delar tillgodosedda<br>genom bestämmelserna i 36 § avtalslagen. Mot en lösning efter dessa<br>linjer har Lagrådet inte någon erinran.</p> <p>Klart är dock att vissa problem möter när en juridisk teknik och en<br>begreppsbildning som inte helt överensstämmer med den svenska skall<br>införlivas med central marknads- och civilrättslig lagstiftning. Så t.ex.<br>framstår den i 10 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden<br>förslagna tolkningsregeln som en nyhet i civilrättslig lagstiftning av<br>förevarande slag. Det är också tänkbart att de nya definitionerna på<br>begreppen konsument och näringsidkare i nämnda lag kan föranleda<br>tolkningssvårigheter vid tillämpningen både av den lagen och av<br>näraliggande lagstiftning. I dessa avseenden synes dock de i remissen<br>valda lösningarna svårfrånkomliga.</p> <p>Ett särskilt problem som mött i detta fall gäller den i en bilaga till<br>direktivet upptagna förteckningen över avtalsvillkor som kan anses<br>oskäliga. Enligt direktivets artikel 3.3 är denna lista avsedd att vara<br>vägledande men inte uttömmande. I remissen uttalas att listan bör &quot;inför-<br>livas med svensk lag&quot; genom att det i förarbetena ges uttryck för det som<br>listan innehåller. I författningskommentaren har också gjorts en<br>förhållandevis ingående analys av vissa sådana punkter som upptas i<br>listan.</p> <p>Dessa uttalanden väcker frågan om den rättsliga karaktären av<br>rekommendationer av den art som innefattas i listan i förening med<br>direktivets artikel 3.3. Enligt vedertagna principer - se t.ex. prop.<br>1975/76:112 s. 62 f. - brukar det anses att sådana anvisningar som, utan<br>att vara formellt bindande, är avsedda att främja en enhetlig tillämpning<br>av en viss författning eller bidra till en viss utveckling av praxis skall<br>utfärdas i form av författning.</p> <p>Med hänsyn till det anförda skulle det kunna hävdas att listan, om den<br>i enlighet med intentionerna bakom direktivet avses bli vägledande även<br></p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 7</p> <p>140</p> <p>för de svenska domstolarna, borde få författningsform varvid med hänsyn Prop. 1994/95:17<br>till ämnet annan form än lag inte är möjlig. I vart fall synes det inte Bilaga 7<br>riktigt att säga att listan har &quot;införlivats med svensk lag&quot; genom att den<br>återgetts i författningskommentaren till lagen om avtalsvillkor i konsu-<br>mentförhållanden; de uttalanden som gjort i det sammanhanget kan ju för<br>övrigt enligt vanliga principer inte få betydelse för tolkningen av 36 §<br>avtalslagen, som inte föreslås ändrad beträffande de grundläggande<br>rekvisiten. Här kan ytterligare hänvisas till den diskussion som i olika<br>sammanhang har förts just i fråga om den rättsliga karaktären av<br>riktlinjer på konsumenträttens område (se Holmberg - Stjemquist,<br>Grundlagarna s. 238 f. med hänvisningar).</p> <p>Å andra sidan måste beaktas att de exempel som ges i listan är allmänt<br>hållna och att det av flera skäl ter sig mindre lämpligt att återge den i<br>svensk författning. Lagrådet kan instämma i att de i listan uppräknade<br>villkoren i allmänhet är av den karaktären att de vid en prövning enligt<br>36 § avtalslagen eller den nya lagen om avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden typiskt sett skulle få anses oskäliga när de förekommer i<br>konsumentavtal som inte har blivit föremål för individuell förhandling.<br>När det som beträffande den nya lagen om avtalsvillkor i konsumentför-<br>hållanden är fråga om en lagstiftning som tillkommit med uttalat syfte att<br>tillgodose ett EG-direktiv får dessutom anses att svenska domstolar även<br>utan några särskilda uttalanden i förarbetena skulle ha anledning att<br>beakta listan, eftersom denna utgör en del av själva direktivet. Med<br>hänsyn till att det numera är vedertaget att tolkningen av svensk<br>lagstiftning sker under beaktande av intresset att överensstämmelse nås<br>med internationella överenskommelser (se t.ex. Danelius, Mänskliga<br>rättigheter, 5 uppl. s. 83) måste direktivet och den till denna fogade<br>bilagan kunna få viss betydelse även för tillämpningen av 36 § av-<br>talslagen, fastän denna bestämmelse tillkommit utan samband med<br>direktivet. Det förhållandet att listan inte avses komma till uttryck i<br>författningsform föranleder därför inte någon erinran från Lagrådets sida<br>trots vad som anförts i föregående stycke.</p> <p>Förslaget till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden</p> <p>3 §</p> <p>De i första stycket angivna förutsättningarna för att Marknadsdomstolen<br>skall kunna meddela förbud är avsedda att vara i sak desamma som de<br>som kommer till uttryck i 1 § första stycket i nuvarande lagen (1971:112)<br>om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. I sistnämnda lag anges som en<br>förutsättning att det är fråga om ett villkor som med hänsyn till vederla-<br>get och övriga omständigheter är att anse som oskäligt. Uttrycket<br>&quot;vederlaget&quot; har i remissförslaget bytts ut mot &quot;ersättningen&quot;. Sistnämn-<br>da term för emellertid i civilrättslig lagstiftning av förevarande slag<br>närmast tanken till skadestånd. För det fall uttrycket vederlag av<br>språkliga skäl inte anses böra användas förordar Lagrådet att ”ersätt- &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;141</p> <p>ningen och övriga omständigheter&quot; byts ut mot &quot;pris och övriga</p> <p>omständigheter&quot;. Att regeln är tillämplig även på exempelvis bytesaffärer Prop. 1994/95:17<br>torde stå klart även med denna avfattning. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 7<br></p> <p>11 §</p> <p>I andra stycket föreskrivs enligt remissförslaget att omständigheter som<br>inträffat efter det att avtalet ingåtts inte får beaktas till konsumentens<br>nackdel på sådant sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som<br>oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas. Regeln är avsedd som en<br>komplettering till 36 § avtalslagen.</p> <p>Att denna regel har ansetts behövlig sammanhänger enligt remissens<br>motivering med avfattningen av artikel 4.1 i direktivet. Det anges där att<br>frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt skall bedömas med beaktande av<br>vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn<br>tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband<br>med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något<br>annat avtal som det är beroende av.</p> <p>Att de berörda föreskrifterna i direktivet innebär att sådana förhållanden<br>alltid måste beaktas vid prövningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt är<br>fullt klart. Däremot synes avfattningen inte ge vid handen att före-<br>skrifterna måste, såsom antagits i lagrådsremissen, uppfattas som ett<br>ovillkorligt förbud mot att beakta även andra omständigheter - ex-<br>empelvis sådana som inträffat efter avtalet - vid denna prövning. Enligt<br>vad som upplysts vid föredragningen finns det inte heller några för-<br>arbeten till direktivet som kan bilda underlag för denna tolkning, vilken<br>i betraktande av att det här rör sig om en generalklausul framstår som<br>mindre väl förenlig med vanliga lagtolkningsprinciper.</p> <p>Den regel som med utgångspunkt i den i remissen antagna innebörden<br>av direktivets artikel 4.1 föreslås i 11 § andra stycket anges i för-<br>fattningskommentaren ha huvudsakligen teoretiskt intresse. Det är<br>emellertid inte uteslutet att praktiska fall kan uppkomma då regeln kan<br>få betydelse, och den kan i sådana fall tänkas få anmärkningsvärda<br>konsekvenser. I synnerhet gäller detta då en sådan efterföljande omstän-<br>dighet, som enligt regeln inte skall få beaktas till konsumentens nackdel,<br>består i att näringsidkaren avhjälpt en diskutabel klausul.</p> <p>Det anförda har lett Lagrådet till slutsatsen att den i 11 § andra stycket<br>upptagna regeln inte är nödvändig för att Sverige skall uppfylla sina<br>skyldigheter enligt direktivet och att regeln dessutom sakligt sett är<br>mindre lämplig. Lagrådet avstyrker således förslaget i denna del</p> <p>Den föreslagna föreskriften i tredje stycket har samband med artikel 6.1<br>i direktivet, där det anges att medlemsstaterna skall föreskriva att<br>oskäliga villkor som används i ett avtal som en näringsidkare sluter med<br>en konsument inte är, på sätt närmare stadgas i deras nationella rätt,<br>bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande på samma<br>grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren. I remissen har<br>antagits att denna regel inte innebär att ett oskäligt avtalsvillkor<br>nödvändigtvis skall ogiltigförklaras helt och hållet utan att den också ger<br>utrymme för att jämkning av villkoret kan äga rum. Lagrådet ansluter sig</p> <p>142</p> <p>till denna tolkning. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</p> <p>Villkoret kan emellertid tänkas ha sådan betydelse för avtalet att det Bilaga 7<br>inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat<br>innehåll. För fall av detta slag medger 36 § avtalslagen att avtalet får<br>jämkas även i annat avseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.</p> <p>Inte minst med hänsyn till den hänvisning som i artikeln görs till<br>staternas nationella rätt måste avtalslagens reglering anses tillgodose<br>direktivets intentioner i nu aktuellt hänseende utan någon kompletterande<br>regel. Detta gäller särskilt med hänsyn till att direktivets föreskrift att<br>avtalet skall förbli bindande om det kan bestå utan de oskäliga villkoren<br>rimligen måste läsas så att bedömningen av om avtalet &quot;kan&quot; bestå skall<br>göras med utgångspunkt i en skälighetsbedömning. Den föreslagna<br>föreskriften i 11 § tredje stycket är således enligt Lagrådets uppfattning<br>överflödig, och den får också anses oklar till sin innebörd när det gäller<br>förhållandet till avtalslagen.</p> <p>Med hänsyn till det sagda förordar Lagrådet att 11 § utgår.</p> <p>Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra<br>rättshandlingar på förmögenhetsrättens område</p> <p>Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört i det föregående förordar<br>Lagrådet att detta lagförslag utgår.</p> <p>Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol</p> <p>Förslaget lämnas utan erinran.</p> <p>143</p> <p>Jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna Prop. 1994/95:17</p> <p>i EG-direktivet och motsvarande bestämmelser i svensk lag Bilaga 8<br>enligt propositionen</p> <table border="1"> <tr><td> <p>EG-direktivet</p></td><td> <p>Lagförslaget</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 1.1</p></td><td></td></tr> </table> <table border="1"> <tr><td> <p>Artikel 1.2</p></td><td> <p>-</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 2 a + 3.1</p></td><td> <p>1 § 1 st. och 3 § 1 st.</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 2 b</p></td><td> <p>2 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 2 c</p></td><td> <p>2 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 3.1</p></td><td> <p>(se vid artikel 2 a)</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 3.2 1 st.</p></td><td> <p>10 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 3.2 2 st.</p></td><td> <p>-</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 3.2 3 st.</p></td><td> <p>12 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 3.3 +<br>bilagan</p></td><td> <p>3 § 1 st.</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 4.1</p></td><td> <p>3 § 1 st. samt 11 § 1 och 2 st.</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 4.2</p></td><td></td></tr> </table> <table border="1"> <tr><td> <p>Artikel 5</p></td><td> <p>10 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 6.1</p></td><td> <p>11 § 1 st. och 3 st.</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 6.2</p></td><td> <p>13 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 7.1</p></td><td> <p>3, 4 och 7 §§</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 7.2</p></td><td> <p>3, 4 och 7 §§</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 7.3</p></td><td> <p>3 §</p></td></tr> <tr><td> <p>Artikel 8</p></td><td></td></tr> </table> <p>Artikel 9</p> <p>144</p> <p>Artikel 10.1</p> <p>ikraftträdande- och<br>övergångsbestämmelserna</p> <p>Prop. 1994/95:17</p> <p>Bilaga 8</p> <p>Artikel 10.2</p> <p>Artikel 10.3</p> <p>Artikel 11</p> <p>saknar motsvarighet i direktivet</p> <p>1 § 2 st.</p> <p>5 §</p> <p>6§</p> <p>8 §</p> <p>9§</p> <p>145</p> <h2>Justitiedepartementet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1994/95:17</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1994</p> <p>Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,</p> <p>Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,</p> <p>Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,</p> <p>Winberg, Uusman, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson</p> <p>Föredragande: statsrådet Freivalds</p> <p>Regeringen beslutar proposition 1994/95:17 Oskäliga avtalsvillkor m.m.<br>Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor<br>i konsumentförhållanden.</p> <p>146</p> <p>gotab 47071, Stockholm 1994</p> 1 1 att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till bifall = utskottet 1994/95:LU5 ? 1 1 att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till ? B Bordläggning 1994-10-20 00:00:00 inträffat 2 INL Inlämning 1994-10-20 00:00:00 inträffat 60 HÄN Hänvisning 1994-10-21 00:00:00 inträffat 3 MOT Motionstid slutar 1994-11-04 00:00:00 inträffat 4 inlamnatav Inlämnat av Justitiedepartementet 2014-11-23 17:08:53 statustext statustext Ärendet är avslutat GI0317 2019-05-28 12:24:29 tilldelat Tilldelat Lagutskottet 2014-11-23 17:08:53 GI0317 prop_199495__17.pdf 6675118 pdf Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden https://data.riksdagen.se/fil/7CB517EB-3642-4C1D-A62A-021B1C52D631 behandlas_i 1994/95:LU5 GI01LU5 bet 1994/95 LU5 Oskäliga avtalsvillkor m.m. Betänkande