<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2888567</hangar_id>
 <dok_id>GHB177</dok_id>
 <rm>1993</rm>
 <beteckning>77</beteckning>
 <typ>dir</typ>
 <subtyp></subtyp>
 <doktyp>dir</doktyp>
 <typrubrik>Kommittédirektiv 1993:77</typrubrik>
 <dokumentnamn>Kommittédirektiv</dokumentnamn>
 <debattnamn>Kommittédirektiv</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Ju-dep</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>77</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1993-06-24 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-10-17 05:08:41</systemdatum>
 <publicerad>1993-06-24 00:00:00</publicerad>
 <titel>Översyn av rättshjälpslagen</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status></status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source>RKFTP</source>
 <sourceid>Dir. 1993:77</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GHB177/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GHB177</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GHB177</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;div&gt;&lt;h2&gt;Översyn av rättshjälpslagen&lt;/h2&gt;
&lt;style&gt;div.doctoc { padding: 10px;position: relative;width: 90%;border-bottom: #ccc 1px solid;border-top: #ccc 1px solid;font-size:85%;}&lt;/style&gt;&lt;div class="doctoc"&gt;&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;&lt;ul class="ultoc"&gt;&lt;/ul&gt;&lt;/div&gt;&lt;div&gt;
  Dir. 1993:77&lt;p&gt;&lt;a name="S1"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Beslut vid regeringssammanträde 1993-06-24&lt;p&gt;&lt;a name="S2"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.&lt;p&gt;&lt;a name="S3"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Mitt förslag&lt;p&gt;&lt;a name="S4"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över
  rättshjälpslagen (1972:429).&lt;p&gt;&lt;a name="S5"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Bakgrund&lt;p&gt;&lt;a name="S6"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpslagen (RHL) trädde i kraft den 1 juli 1973. Under de år som
  gått har lagen ändrats åtskilliga gånger. I dag lämnas rättshjälp i form
  av allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom
  offentligt biträde och rådgivning. Från rättshjälpsanslaget betalas också
  kostnader för målsägandebiträde.&lt;p&gt;&lt;a name="S7"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Reformarbetet&lt;p&gt;&lt;a name="S8"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  En större reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90) då domstolar och
  vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter att besluta i
  rättshjälpsfrågor samtidigt som de  rättshjälpsnämnder som inrättats vid
  lagens tillkomst minskades från sex till fyra.&lt;p&gt;&lt;a name="S9"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgifterna (prop.
  1980/81:20 och prop. 1981/82:28). År 1982 slopades också möjligheterna
  till rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för att upprätta
  äktenskapsförord och testamente. Samtidigt begränsades möjligheterna att i
  vissa fall få rättshjälp innan ett annat likartat mål, s.k. pilotfall,
  avgjorts (prop. 1981/82:28). År 1983 gjordes rätten till allmän rättshjälp
  i vissa fastighetstvister subsidiär till rättsskyddsförsäkring och
  möjligheterna till biträde i bodelningsärenden begränsades. Vidare inför-
  des en ny avgift, tilläggsavgift, som beräknades med utgångspunkt i
  rättshjälpsbiträdets arvode (prop. 1982/83:61).&lt;p&gt;&lt;a name="S10"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Genom ändringar i 21 kap. rättegångsbalken (RB) begränsades från den 1 ja-
  nuari 1984 rätten till offentlig försvarare åt misstänkt i brottmål (prop.
  1983/84:23).&lt;p&gt;&lt;a name="S11"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  År 1988 inskränktes möjligheterna att få allmän rättshjälp i ytterligare
  typer av tvister där den rättssökande i stället kan få ersättning genom
  försäkringar av olika slag (prop. 1987/88:73). De besparingar som
  härigenom uppkom begränsades emellertid genom att rättshjälpsavgifterna
  samtidigt halverades och den övre inkomstgränsen för rätt till allmän
  rättshjälp höjdes. Rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet, som
  tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt.&lt;p&gt;&lt;a name="S12"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Lagen (1988:609) om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988
  (prop. 1987/88:107). Rätten till målsägandebiträde utvidgades 1991 (prop.
  1989/90:158).&lt;p&gt;&lt;a name="S13"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den 1 juli 1989 infördes generösare regler för rätt till allmän rättshjälp
  i fastighetstvister och patientskadeärenden (prop. 1988/89:117).&lt;p&gt;&lt;a name="S14"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den senaste ändringen i rättshjälpslagen trädde i kraft den 1 mars 1993.
  De avgifter som de rättssökande skall betala höjdes genomgående. Vidare
  ändrades avgiftssystemet i syfte att öka de rättssökandes
  kostnadsmedvetande. I propositionen (1992/93:109) redovisas ett antal
  frågor på rättshjälpsområdet som skall undersökas närmare och tas upp i
  andra sammanhang. Det gäller bl.a. den allmänna rättshjälpens förhållande
  till försäkringar, möjligheten att utvidga taxeregleringen och frågan om
  överförande av regleringen beträffande offentliga biträden till respektive
  materiell lagstiftning. Under lagstiftningsärendets gång framfördes också
  en rad förslag till förändringar beträffande rättshjälpen som inte kunde
  behandlas i det sammanhanget.&lt;p&gt;&lt;a name="S15"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Taxor m.m.&lt;p&gt;&lt;a name="S16"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 273 ff) förutsätts
  att ersättning till biträde och offentlig försvarare i betydande
  utsträckning skall regleras med hjälp av taxor. För närvarande finns två
  taxor på rättshjälpsområdet: en taxa för ersättning till biträde i mål om
  äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (den s.k. äktenskapsskill-
  nadstaxan) och en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa
  brottmål i tingsrätt och hovrätt (den s.k. brottmålstaxan).&lt;p&gt;&lt;a name="S17"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den viktigaste faktorn i taxesystemet är den ersättning per timme som får
  anses skälig, den s.k. timkostnadsnormen. I propositionen framhölls att
  utgångspunkten för timersättningen borde vara den genomsnittliga kostnaden
  per timme för advokatverksamhet och att självkostnaderna vid de allmänna
  advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse. Timkostnadsnormen har i
  rättstillämpningen blivit normgivande vid bestämmande av ersättning inom
  hela rättshjälpsområdet.&lt;p&gt;&lt;a name="S18"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Tidigare beslutades taxorna - och därmed också timkostnadsnormerna - av
  Domstolsverket efter delegering från regeringen. I november 1990 återtog
  regeringen befogenheten att bestämma taxorna enligt rättshjälpslagen. Från
  och med år 1992 har Domstolsverket återfått rätten att fastställa taxor
  men regeringen har behållit rätten att besluta timkostnadsnormer som skall
  ligga till grund för taxorna (jfr 22 § andra stycket
  rättshjälpsförordningen, 1979:938).&lt;p&gt;&lt;a name="S19"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I samband med de senaste ändringarna i rättshjälpslagen beslutade
  regeringen att olika timkostnadsnormer skulle gälla för brottmålstaxan och
  äktenskapsskillnadstaxan. Normerna fastställdes den 5 november 1992 till
  850 resp. 890 kr inklusive mervärdesskatt.&lt;p&gt;&lt;a name="S20"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Högsta domstolen fann i beslut den 19 mars 1993 (SÖ 162) - bl.a. mot bak-
  grund av beräkningar som Domstolsverket har gjort - att skälig ersättning
  till en offentlig försvarare är 910 kr (inklusive mervärdesskatt).
  Beslutet avser ersättning utanför det taxesatta området.&lt;p&gt;&lt;a name="S21"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Regeringen bestämde den 29 april 1993 en gemensam timkostnadsnorm för
  brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan till 910 kr inklusive
  mervärdesskatt att gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den 30 juni 1994.&lt;p&gt;&lt;a name="S22"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  De nuvarande beräkningsgrunderna för att fastställa timkostnadsnormen är
  relativt komplicerade och förenade med en del svagheter. Regeringen gav
  den 13  maj 1993 Riksrevisionsverket i uppdrag att se över
  beräkningsgrunderna och att undersöka om förutsättningar finns att införa
  differentierade normer i olika hänseenden. Uppdraget skall redovisas
  senast den 1 oktober 1993.&lt;p&gt;&lt;a name="S23"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den nuvarande organisationen&lt;p&gt;&lt;a name="S24"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Riksdagen beslutade år 1989 om en ny organisation inom rättshjälpssystemet
  och ändrade beslutsbefogenheter för vissa rättshjälpsfrågor (prop.
  1988/89:117).  Ändringarna genomfördes den 1 januari 1991. Den nya
  organisationen innebar att en enda myndighet, Rättshjälpsmyndigheten,
  ersatte fyra rättshjälpsnämnder i vardera Stockholm, Göteborg, Malmö och
  Sundsvall. Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för rättshjälpen. Dess
  uppgift att pröva vissa överklaganden enligt rättshjälpslagen övertogs av
  en ny myndighet, Rättshjälpsnämnden. Målet för omorganisationen var att få
  till stånd en mer rationell hantering av rättshjälpsärenden. Det
  förutsattes att det mesta av arbetet skulle bedrivas med hjälp av
  datorstöd och att internadministrationen skulle minimeras. Båda de nya
  myndigheterna lokaliserades till Sundsvall.&lt;p&gt;&lt;a name="S25"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpsmyndigheten tog genom reformen över en del ekonomiadministra-
  tiva uppgifter i rättshjälpsärenden från domstolarna. I Rättshjälpsmyn-
  dighetens uppgifter ingår också att fullgöra kanslifunktionen åt
  Rättshjälpsnämnden.&lt;p&gt;&lt;a name="S26"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. Rättshjälpsmyn-
  digheten. Det är således Domstolsverket som i administrativt hänseende
  skall leda och samordna Rättshjälpsmyndighetens verksamhet. Domstolsverket
  har vidare det samlade ansvaret för rättshjälpsmedlens användning. I
  Domstolsverkets uppgifter ingår också rätten att föra talan mot beslut om
  rättshjälp och att begära beslut om att rättshjälp skall upphöra (49 a-b
  §§ RHL).&lt;p&gt;&lt;a name="S27"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Vid Rättshjälpsmyndigheten finns för närvarande 24,75 tjänster, varav två
  och en halv tjänst avser Rättshjälpsnämndens kansli. I den sistnämnda
  propositionen (s.17) har angetts att verksamheten skall kunna bedrivas med
  drygt 20 anställda. Till grund för den bedömningen låg uppgifter och
  beräkningar som tagits fram av Domstolsverket (DV Rapport 1987:11). Före
  omorganisationen var  antalet anställda betydligt större.&lt;p&gt;&lt;a name="S28"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha varit
  ordinarie domare, och fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara eller
  ha varit advokater, varav en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt
  verksam. För ordförande och ledamöter finns ersättare. Föredragande i
  nämnden är en särskild handläggare som vid enstaka tillfällen biträds av
  fiskaler från Kammarrätten i Sundsvall. Från Rättshjälpsmyndigheten och
  Rättshjälpsnämnden har man framfört att man ofta har behov av extra
  föredragande inför nämnden och att man då har svårigheter att rekrytera
  sådana.&lt;p&gt;&lt;a name="S29"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Fr.o.m. budgetåret 1992/93 tilldelas Rättshjälpsmyndigheten medel i form
  av ramanslag. Anslaget disponeras av Domstolsverket. Anslaget för
  innevarande budgetår uppgår till 10 714 000 kr. Anslaget för budgetåret
  1993/94 kommer att uppgå till 11 684 000 kr (prop. 1992/93:100 bil. 3 s.
  118 f). Detta innebär att myndigheten - förutom pris- och löneomräkning -
  får en resursförstärkning med 270  000 kr i förhållande till budgetåret
  1992/93. Bakgrunden till resursförstärkningen är den kraftiga ökningen av
  antalet ärenden som kommit in till Rättshjälpsnämnden. Detta har medfört
  ökade kostnader för en extra föredragande och höga kostnader för resor för
  ledamöterna i nämnden.&lt;p&gt;&lt;a name="S30"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Behov av en översyn&lt;p&gt;&lt;a name="S31"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  De senaste ändringarna i rättshjälpslagen skall ses mot bakgrund av det
  statsfinansiella läget. Kostnaderna för rättshjälpen beräknas för
  budgetåret 1993/94 till 815 miljoner kr (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 116).
  I 1992 års budgetproposition aviserades besparingsåtgärder på
  rättshjälpsområdet omfattande 40 miljoner kr. I budgetpropositionen angavs
  särskilt en sänkning av den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp
  som en besparingsåtgärd. Regeringen föreslog i en proposition till
  riksdagen våren 1992 (prop. 1991/92:159) att den övre inkomstgränsen
  skulle sänkas från sju till fyra basbelopp. Riksdagen avslog emellertid
  propositionen. Justitieutskottet anförde i sitt betänkande över förslaget
  (bet. 1991/92:JuU26 s.  9) att besparingar och effektiviseringar inom
  rättshjälpssystemet krävs. I detta syfte borde, enligt utskottet, en
  samlad översyn ske på grundval av en rapport om rätts hjälpens
  effektivitet som Riksrevisionsverket avgett. Hösten 1992 återkom rege-
  ringen till riksdagen med förslag om bl.a. höjda rättshjälpsavgifter
  (prop. 1992/93:109). Ändringarna innebar inte någon mer omfattande reform
  av rättshjälpslagen. I propositionen förutskickades emellertid att
  ytterligare förändringar på flera områden skulle undersökas vidare.&lt;p&gt;&lt;a name="S32"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. (bet. 1992/93:JuU26 s. 7) har
  justitieutskottet anfört att kostnadsdämpande åtgärder i fråga om
  biträdesersättning är angelägna, bl.a. med hänsyn till Högsta domstolens
  beslut den 19 mars 1993 om ersättning till offentlig försvarare.&lt;p&gt;&lt;a name="S33"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Det statsfinansiella läget och det besparingskrav som ställts på
  rättshjälpsområdet innebär naturligtvis att det är nödvändigt att överväga
  olika ändringar för att rättshjälpen skall kunna hålla en så hög kvalitet
  som möjligt till en försvarbar kostnad. Det finns dock, bortsett från de
  aspekterna, ett behov av en mera genomgripande översyn av villkoren för
  och omfattningen av rättshjälpen. Regelsystemet har kritiserats för att
  vara alltför komplicerat och för att inte svara mot berättigade krav på
  effektivitet. Också regelsystemet till den del det avser bestämmande av
  ersättning till biträden och offentliga försvarare behöver ses över.&lt;p&gt;&lt;a name="S34"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I samband med en översyn av det slag som nu skisserats är det lämpligt att
  också se över organisationen inom rättshjälpssystemet och verksamheten vid
  Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden.&lt;p&gt;&lt;a name="S35"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  En särskild utredare bör göra översynen.&lt;p&gt;&lt;a name="S36"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Närmare om utredningsuppdraget&lt;p&gt;&lt;a name="S37"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Som jag nyss har varit inne på bör rättshjälpslagen ses över av flera
  skäl. De områden det närmast rör sig om är ersättningsfrågor, den allmänna
  rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar, regleringen
  beträffande offentliga biträden och frågor som har med omfattningen av den
  allmänna rättshjälpen och avgiftssystemet att göra. Härtill kommer frågor
  av organisatorisk karaktär.&lt;p&gt;&lt;a name="S38"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att de begränsade resurser
  som i den samhällsekonomiska situationen står till buds skall sättas in på
  de områden  där de bäst behövs och komma de människor till del som är i
  störst behov av  rättsligt bistånd. De åtgärder som föreslås skall vara
  sådana att de kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar men
  får inte medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat.
  Rättshjälpen måste fungera som ett slags yttersta skyddsnät som fångar upp
  dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt (se prop. 1992/93:109
  s. 19).&lt;p&gt;&lt;a name="S39"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  När det gäller frågor om ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen
  och till offentliga försvarare bör utgångspunkten vara att de skall få
  ersättning för det  arbete och de kostnader uppdraget krävt och att en
  reell prövning av ersättningsanspråken måste ske när beslut om ersättning
  fattas.&lt;p&gt;&lt;a name="S40"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I utredningsarbetet bör innehållet i Europarådets rekommendationer om
  rättshjälp (resolution [76] 5 on legal aid in civil, commercial and
  administrative matters och resolution [78] 8 on legal aid and advice)
  beaktas.&lt;p&gt;&lt;a name="S41"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Flera av de frågor som bör tas upp har behandlats i tidigare
  utredningsarbete, bl.a. i Rättshjälpskommitténs huvudbetänkande Den
  allmänna rättshjälpen (SOU 1984:66). Några förslag i den riktning jag
  förordar har inte lagts fram. I några fall ansågs andra lösningar bättre
  kunna ge de besparingar och ökad effektivitet som också vid den tidpunkten
  eftersträvades. Behovet att ytterligare effektivisera rättshjälpen och
  åstadkomma besparingar kvarstår dock. Förnyade överväganden bör därför
  göras.&lt;p&gt;&lt;a name="S42"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  När det gäller inriktningen på arbetet är särskilt följande frågor
  angelägna.&lt;p&gt;&lt;a name="S43"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Kostnadskontroll och taxor&lt;p&gt;&lt;a name="S44"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  En viktig del i rättshjälpssystemet är regleringen av ersättning till
  biträden och offentliga försvarare. Möjligheten till en effektiv
  kostnadskontroll är en central faktor när det gäller att hålla kostnaderna
  nere. Ett sätt att åstadkomma kostnadskontroll kan vara taxereglering.&lt;p&gt;&lt;a name="S45"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Systemet med taxor syftar till att underlätta bedömningen av kostnadsan-
  språken, att bidra till enhetlig praxis vid bedömning av
  biträdesersättning samt till att över huvud taget verka kostnadsdämpande.
  Någon genomgripande utvärdering och översyn av taxesystemet har inte
  gjorts sedan rättshjälpslagen infördes. Det bör nu utredas om taxorna har
  den kostnadsdämpande effekt som eftersträvats. I  det sammanhanget bör
  utredas om det är möjligt med något annat system - där t.ex. konkurrens
  och andra marknadsfaktorer får inverka - för att bestämma ersättning till
  biträden på rättshjälpsområdet.&lt;p&gt;&lt;a name="S46"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Som redan nämnts var förekomsten av taxor förutsatt redan vid rättshjälps-
  lagens tillkomst. De olika slag av taxor som diskuterades var saktaxor,
  värdetaxor och tidstaxor (se prop. 1972:4 s. 276 ff). Med saktaxor avses
  att normalarvoden bestäms för grupper av mål och ärenden som normalt
  kräver en tidsmässigt begränsad och förutsebar tidsinsats av biträdet.
  Värdetaxor innebär att biträdets arvode ställs i relation till den
  rättssökandes ekonomiska intresse i sakens utgång i syfte att få ett
  rimligt förhållande mellan tvisteföremålets värde och kostnadernas
  storlek. Genom tidstaxor bestäms arvodet efter tidsåtgången i det enskilda
  fallet. Utöver dessa former av taxor diskuterades, och infördes sedermera,
  en taxa för ersättning till offentliga försvarare som bygger på
  förhandlingstiden vid domstolen. Vid sidan av denna infördes endast en
  ytterligare taxa, en saktaxa för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam
  ansökan.&lt;p&gt;&lt;a name="S47"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Ersättnings- och taxefrågor behandlas i propositionen 1981/82:28 (s. 14
  ff). Där anförs bl.a. att metoderna att bestämma ersättning inom
  rättshjälpsområdet kommit att innebära att tidstaxor i praktiken gäller.
  Ett sådant system kan enligt propositionen kritiseras för att gynna
  medelmåttighet på skicklighetens bekostnad och för att hämma viljan att
  rationalisera. Departementschefen framhöll att tidsåtgången måste vara en
  viktig faktor vid arvodesbestämningen men att större hänsyn borde tas till
  uppdragets omfattning och den skicklighet med vilken det utförts.
  Propositionen ledde till en ändring i 22 § RHL. Där anges nu att
  uppdragets art och omfattning skall beaktas vid bedömning av vad som är
  skäligt arvode och att hänsyn skall tas till andra omständigheter av
  betydelse, såsom den skicklighet och omsorg som uppdraget utförts med och
  den tid som har lagts ned på uppdraget.&lt;p&gt;&lt;a name="S48"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpskommittén övervägde i betänkandet Den allmänna rättshjälpen
  (SOU 1984:66 s.152 f) bl.a. metoder att åstadkomma en effektivare
  kostnadskontroll. I det sammanhanget berördes frågan om flera saktaxor
  borde utformas. Kommittén fann vid sin genomgång inte någon ärendegrupp
  för vilken man ville förorda en saktaxa. I den proposition (1987/88:73)
  som följde på betänkandet  ansågs bestämmelserna om arvodesbestämning i
  rättshjälpslagen - trots kritik mot s.k. taxeglidning och kritiken mot det
  s.k. tidstaxesystemet - vara väl avvägda (se s. 64-66). Någon lagändring
  föreslogs därför inte.&lt;p&gt;&lt;a name="S49"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I rapporten Rättshjälpens effektivitet - regeringsuppdrag (F 1992:6) kon-
  staterade Riksrevisionsverket (s. 52 och 67) att saktaxorna fastställs med
  tidsåtgången som enda beräkningsgrund och att Domstolsverket inte gör
  någon egen bedömning av nödvändigheten av de olika arbetsmomenten.
  Riksrevisionsverket ansåg att utgångspunkterna för att bestämma saktaxorna
  borde omprövas.&lt;p&gt;&lt;a name="S50"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I 1992 års proposition om ändring i rättshjälpslagen m.m. (1992/93:109 s.
  41f) tas frågor om utökad användning av taxor upp. Det sägs bl.a. att
  frågan om utvidgning av brottmålstaxans tillämpningsområde skall
  undersökas närmare. Vidare anförs att det kunde vara lämpligt att se över
  utgångspunkterna för beräkning av saktaxan och att undersöka om
  ytterligare områden, t.ex underhållsmål och ärenden på
  utlänningslagstiftningens och den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningens
  områden, kan lämpa sig för taxereglering.&lt;p&gt;&lt;a name="S51"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Andra vägar att hålla rättshjälpskostnaderna på en rimlig nivå kan vara
  att ställa högre krav på utformningen av de kostnadsräkningar som ligger
  till grund för bedömning av ersättningsanspråken och att - efter mönster
  av vad som tillämpas i t.ex. Finland - sprida information om praxis när
  det gäller ersättningar som beslutats i olika mål. En annan metod att
  förbättra kostnadskontrollen kan vara att se till att beslut om ersättning
  enligt rättshjälpslagen fattas separat och inte i samband med dom eller
  beslut i sak. Också andra lösningar kan tänkas.&lt;p&gt;&lt;a name="S52"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den översyn jag föreslår bör omfatta regleringen av ersättning till
  biträden i dess helhet. Utredaren bör undersöka om bestämmelserna angående
  ersättning till biträden och offentliga försvarare (22 § RHL och 21 kap.
  10 § rättegångsbalken) är ändamålsenligt utformade. I översynen bör ingå
  en förutsättningslös granskning av de olika slagen av taxor. Om taxor kan
  visas vara kostnadsdämpande bör det undersökas om ytterligare områden kan
  taxesättas. Utredaren bör ta del av de metoder andra näraliggande
  rättssystem, särskilt övriga nordiska länder, har för bestämmande av
  ersättning på rättshjälpsområdet och undersöka om dessa kan vara lämpliga
  att införa i Sverige.&lt;p&gt;&lt;a name="S53"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringar&lt;p&gt;&lt;a name="S54"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I prop. 1992/93:109 om ändring i rättshjälpslagen m.m. anförs (s. 19 ff)
  att den allmänna rättshjälpen på sikt bör göras generellt subsidiär till
  rättsskyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i
  angelägenheter som omfattas av rättsskyddsförsäkringar eller liknande
  rättsskydd. I ett utkast till lagrådsremiss i det lagstiftningsärendet
  hade en bestämmelse av den innebörden föreslagits. Utkastet var föremål
  för överläggningar i Justitiedepartementet den 7 september 1992. Kritik
  riktades mot förslaget, främst när det gällde avsaknaden av analyser om
  vilka närmare konsekvenser det skulle medföra. Då det fanns skäl att
  ytterligare undersöka saken föreslogs inga förändringar i propositionen. I
  propositionen anförs att en analys av hur stora besparingarna på
  rättshjälpsanslaget skulle bli och vilka ekonomiska konsekvenser en sådan
  ordning skulle få för försäkringsbolagen först måste göras. Vidare anförs
  att vissa lagtekniska frågor bör beredas ytterligare. Försäkringsbolagen
  bör också få bättre tid på sig att anpassa sig till nyordningen.&lt;p&gt;&lt;a name="S55"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredaren bör överväga frågan om att göra den allmänna rättshjälpen gene-
  rellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar och lämna förslag till
  lagändringar. En fungerande ordning där den allmänna rättshjälpen är
  subsidiär till försäkringar förutsätter viss samordning med de
  försäkringsvillkor som gäller för rättsskydd. Denna del av uppdraget bör
  därför utföras i samverkan med försäkringsbolagen.&lt;p&gt;&lt;a name="S56"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Offentliga biträden&lt;p&gt;&lt;a name="S57"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  En av formerna för rättshjälp är rätten till offentligt biträde.
  Offentligt biträde kan beviljas i ärenden som anges i 41 § RHL. Det är
  fråga om ärenden som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller
  kroppsliga integritet. Den största gruppen ärenden är avvisnings- och
  utvisningsärenden enligt utlänningslagstiftningen. Ärenden enligt den
  psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen hör också hit. I övrigt är det
  bl.a. fråga om tvångsomhändertagande unga och av missbrukare, ärenden som
  rör verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd och ärenden
  enligt  smittskyddslagen.&lt;p&gt;&lt;a name="S58"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Kostnaderna för offentligt biträde beräknas för budgetåret 1993/94 uppgå
  till 178 miljoner kr. Under perioden 1986-1990 var det kostnaderna för
  offentligt biträde som ökade mest (98 procent) av de olika formerna för
  rättshjälp.&lt;p&gt;&lt;a name="S59"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I propositionen 1992/93:109 diskuteras (s. 35 ff) om rätten till
  offentligt biträde också i fortsättningen skall regleras i
  rättshjälpslagen och betalas från rättshjälpsanslaget. I det nyss
  redovisade utkastet till lagrådsremiss föreslogs att den del av
  rättshjälpsanslaget som hänför sig till Statens invandrarverk skulle
  avskiljas. Det anförs i propositionen att det kanske vore lämpligare att
  reglera rätten till offentligt biträde direkt i den materiella
  lagstiftning det handlar om och hålla kostnaderna utanför
  rättshjälpsanslaget. Bestämmelserna om t.ex. beviljande och omfattning
  kunde med en sådan ordning bättre anpassas efter de specifika behov som
  gör sig gällande i de olika ärendekategorierna. Ordningen skulle också
  motverka de generella urholkningarna på rättshjälpsområdet. Skäl som har
  att göra med kostnadsansvar och kostnadskontroll ansågs också tala för en
  sådan lösning. Några förändringar förordades inte i propositionen. Det
  ansågs inte lämpligt att gå fram med särskilda lösningar på vissa
  verksamhetsområden.&lt;p&gt;&lt;a name="S60"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. behandlar justitieutskottet
  denna fråga (bet. 1992/93:JuU26 s. 11 f). Enligt utskottets uppfattning
  finns det skäl att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna för
  offentligt biträde även i framtiden skall belasta rättshjälpsanslaget. I
  varje fall finns anledning att överväga en särredovisning av kostnaderna
  för sådant biträde. En annan enligt utskottet tänkbar ordning är att
  kostnaderna belastar respektive myndighets anslag och att rätten till
  offentligt biträde regleras i den materiella lagstiftningen på olika
  områden. Härigenom skulle den fördelen uppnås att resurser och
  verksamhetsansvar följs åt. Utskottet anförde vidare att regeringen
  närmare bör överväga de anförda frågorna och att det får ankomma på
  regeringen att avgöra formerna härför. Justitieutskottet hemställde att
  riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad som anförts.
  Riksdagen biföll den 22 april 1993 utskottets hemställan (rskr.
  1992/93:291).&lt;p&gt;&lt;a name="S61"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredaren bör undersöka möjligheterna att överföra regleringen beträffande
  offentliga biträden för var och en av ärendekategorierna till respektive
  materiell lagstiftning och föreslå de lagändringar som kan vara befogade.&lt;p&gt;&lt;a name="S62"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Andra reformförslag&lt;p&gt;&lt;a name="S63"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning bör renodlas. Det bör
  utredas om rättshjälpslagstiftningen kan ändras så att bistånd i större
  utsträckning än vad som för närvarande är fallet inriktas på de fall där
  det bäst behövs. Det finns anledning att misstänka att allmän rättshjälp i
  dag i en inte obetydlig omfattning utgår i fall där det inte kan anses
  befogat att det allmänna helt eller delvis skall bekosta tvisten. I 1992
  års lagstiftningsärende framfördes flera förslag till förändringar av
  regleringen. Skäl finns att i en samlad översyn gå igenom vilka åtgärder
  som är lämpliga för att effektivisera rättshjälpen.&lt;p&gt;&lt;a name="S64"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Översynen i denna del bör främst avse villkoren för och omfattningen av
  rättshjälpen. Även avgiftssystemet och förfarandet vid ansökan om
  rättshjälp bör ses över. En annan fråga som bör undersökas är möjligheten
  att för vissa måltyper flytta tyngdpunkten från allmän rättshjälp till
  rådgivning. Det förtjänar att framhållas att inte bara det allmänna utan
  också en enskild rättssökande har fördel av att det rättsliga biståndet
  kan ges till en rimlig kostnad.&lt;p&gt;&lt;a name="S65"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Allmän rättshjälp beviljas i dag den som har behov av bistånd i en
  rättslig angelägenhet och vars inkomst inte överstiger en viss nivå.
  Undantag och begränsningar i rätten till rättshjälp gäller för vissa typer
  av mål. Dessutom gäller att rättshjälp inte skall beviljas den som inte
  har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Att befogat intresse
  saknas av att få saken behandlad är också ett av flera skäl att förordna
  att redan beviljad rättshjälp skall upphöra. Rättshjälpen skall dock inte
  upphöra om det skulle vara uppenbart oskäligt. Intresseprövningen
  förutsattes vid rättshjälpslagens tillkomst göras både av den myndighet
  som fattar beslut om rättshjälp och av rättshjälpsbiträdet. Högsta
  domstolen har emellertid uttalat (NJA 1982 s. 175 I) att det inte är
  förenligt med de grundläggande principerna för rättegången att en domstol
  i rättshjälpsfrågan gör en förberedande sakprövning för att avgöra om
  rättshjälp skall beviljas eller få behållas. Endast i uppenbara fall kan
  enligt Högsta domstolen brist på befogat intresse av sakens prövning få
  anses föreligga. När det gäller biträdens skyldighet att göra en in
  tresseprövning har Högsta domstolen uttalat att tyngdpunkten i biträdets
  insatser därvidlag bör ligga på ett tidigt stadium. När saken kommit under
  domstols prövning bör ansvaret i första hand ligga hos domstolen.&lt;p&gt;&lt;a name="S66"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Nu berörd fråga behandlades av Rättshjälpskommittén. I kommittédirektiven
  (dir. 1981:75) anförs bl.a. att vissa erfarenheter tyder på att reglerna
  om befogat intresse sällan tillämpas. Rättshjälpskommittén diskuterade
  några förslag till lösning av problemet men ansåg att inget av dem kunde
  leda till en enkel och effektiv intresseprövning (SOU 1984:66 s. 89).
  Genom att man utformade ett system som initierar den rättssökande att göra
  processekonomiska överväganden ansåg kommittén att det eftersträvade
  syftet ändå kunde tillgodoses.&lt;p&gt;&lt;a name="S67"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Det finns skäl att i belysning av vad som nu har anförts se över de grund-
  läggande förutsättningarna för beviljande av rättshjälp och för att
  rättshjälp skall upphöra. Tidigare redovisade rättsfall väcker också
  frågan om samma domare skall fatta beslut i rättshjälpsfrågor och pröva
  målet i sak. Också frågan om omfattningen av biträdenas skyldighet att
  göra en intresseprövning bör behandlas i det sammanhanget.&lt;p&gt;&lt;a name="S68"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Vidare bör undersökas om ytterligare någon ärendekategori kan undantas
  från rättshjälpsområdet, t.ex. gemensamma ansökningar om
  äktenskapsskillnad. En sådan lösning skulle kunna kombineras med en
  utvidgning av rådgivningsinstitutet. Man kan också tänka sig att rätten
  till rättshjälp inte helt tas bort men begränsas till fall där bistånd
  verkligen behövs. På familjerättsområdet har olika idéer förts fram t.ex.
  att rättshjälp i vårdnadsmål inte skall beviljas innan samarbetssamtal
  prövats. Också detta förslag bör övervägas.&lt;p&gt;&lt;a name="S69"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredaren bör också undersöka möjligheterna att över huvud taget förbättra
  och utvidga rådgivningsinstitutet. Ett utökat tillämpningområde för
  rådgivningsinstitutet kan medföra att den allmänna rättshjälpen avlastas,
  vilket innebär kostnadslättnader för både de rättssökande och det
  allmänna.&lt;p&gt;&lt;a name="S70"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Vissa mål pågår under lång tid och i flera instanser. Det är inte ovanligt
  att en process tar två år eller mer. Har rättshjälp beviljats i målet
  gäller rättshjälpen tills processen är avslutad. Man kan tänka sig att ett
  beslut om rättshjälp bara skall omfatta den instans där den beviljas.
  Rättshjälp beviljad av Rättshjälpsmyndigheten skulle i sådant fall  gälla
  endast så länge den rättsliga angelägenheten  inte är anhängiggjord vid
  domstol. En annan tänkbar ordning kan vara att rättshjälpen bara skall
  omfatta kostnader upp till en viss nivå. Ytterligare en tänkbar lösning
  kan vara att möjligheterna till rättshjälp i ny instans begränsas jämfört
  med vad som gäller i första instans. Sistnämnda fråga tas också upp i
  direktiven till den särskilde utredare som skall se över formerna för
  rättegången i hovrätt m.m. (dir. 1993:38).&lt;p&gt;&lt;a name="S71"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Ett alternativ eller ett komplement kan vara att ny avgift skall betalas i
  ny instans eller när en viss kostnadsnivå uppnåtts. När en process pågår
  under lång tid upparbetas ny betalningförmåga hos rättshjälpstagaren
  allteftersom tiden går. Dennes ekonomiska förhållanden kan dessutom under
  den tid en process pågår ha förbättrats. Enligt gällande regler kan
  egenavgifterna i sistnämnda fall höjas men det sker sannolikt inte
  särskilt ofta. Andra alternativ är att omprövning av rättshjälpen skall
  ske eller ny avgift betalas vid vissa tidsintervall.&lt;p&gt;&lt;a name="S72"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  En faktor som bidrar till att hålla rättshjälpen inom rimliga ramar är
  rättshjälpstagarnas kostnadsansvar. Det är visserligen inte meningen att
  någon av ekonomiska skäl skall tvingas avstå från driva en berättigad
  process. Den bedömning av risken att få svara för kostnader i målet som en
  part utan rättshjälp förutsätts göra bör emellertid göras också av en part
  som har rättshjälp. Egenavgifterna i rättshjälpssystemet har nyligen
  höjts. Utredaren bör undersöka om ytterligare förändringar bör ske, t.ex.
  om taket för tilläggsavgiften bör vara högre än det nu är. En annan
  möjlighet som bör undersökas är om, i mål där barn är part (mål om
  underhåll och faderskap), egenavgifterna kan beräknas med ledning av
  vårdnadshavarens inkomster och inte som nu är fallet utifrån barnets
  inkomster.&lt;p&gt;&lt;a name="S73"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I utredningsuppdraget bör också ingå en undersökning av om prövningen av
  en ansökan om rättshjälp, t.ex. när det gäller kontroll av lämnade
  inkomstuppgifter, kan förbättras.&lt;p&gt;&lt;a name="S74"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Organisatoriska frågor&lt;p&gt;&lt;a name="S75"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden har nu bedrivit sin
  verksamhet i den nya organisationen under drygt två år.&lt;p&gt;&lt;a name="S76"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Riksrevisionsverket har i rapporten Rättshjälpens effektivitet - regerings
  uppdrag (s. 53 ff, 67 ff) tagit upp frågor som rör administration och
  organisation av rättshjälpen. Där påpekas bl.a. att Domstolsverkets ansvar
  för tillsyn och uppföljning av Rättshjälpsmyndighetens uppgifter inte
  klarlagts, att uppföljningen av kostnadsfördelning m.m. inom rättshjälpen
  har brister och att det spridda beslutsfattandet innebär att ingen
  myndighet ansvarar för att kostnaderna hålls nere. Sådana frågor behandlas
  också i departementspromemorian Domstolsväsendet; organisation och
  administration i framtiden (Ds 1992:38 s. 116 ff) och i prop. 1992/93:109
  (s. 42 f).&lt;p&gt;&lt;a name="S77"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Riksrevisionsverket har i en revisionsrapport den 24 november 1992 (RRV
  dnr 1992:J180) vid granskningen av Rättshjälpsmyndigheten konstaterat
  vissa brister i redovisningen och i de ekonomiadministrativa rutinerna.&lt;p&gt;&lt;a name="S78"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Det finns således flera skäl till att de aktuella reglerna och
  verksamheten vid Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden nu bör ses
  över. Det bör därför göras en utvärdering av hur de nya reglerna slagit ut
  i praktiken, om syftet med de nya reglerna har uppnåtts, om de nya
  reglerna är effektiva och om ansvarsfördelningen mellan t.ex.
  Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten är den bästa möjliga. Vidare bör
  undersökas om den nuvarande fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena
  sidan Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden och å andra sidan
  övriga myndigheter som beslutar i rättshjälpsfrågor är lämplig.&lt;p&gt;&lt;a name="S79"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Den översyn av rättshjälpslagen som jag föreslagit i det föregående kan
  också behöva föranleda organisatoriska förändringar. De frågor om
  kostnadskontroll jag har behandlat hänger bl.a. samman med den ordning som
  gäller för beslutsfattandet, dvs. när och av vem beslut om rättshjälp
  fattas och vem som prövar överklaganden. Också frågor om hur uppgifter om
  beslut i dessa delar samlas och bearbetas har betydelse för
  kostnadskontrollen. Vidare kan utredarens överväganden såvitt avser de
  offentliga biträdena innebära att området för Rättshjälpsmyndighetens och
  framför allt Rättshjälpsnämndens arbetsuppgifter bör förändras. För beslut
  i frågor om rättshjälp som fattas av domstol gäller att överklagande skall
  ske i den ordning som i övrigt gäller för överklagande av domstolens
  beslut. För beslut av andra myndigheter än domstolar gäller att besluten
  överklagas hos Rättshjälpsnämnden. Denna ordning kan sägas minska
  möjligheterna att åstadkomma en effektiv kostnadskontroll och en enhetlig
  rättstillämpning. Å andra sidan kan  skäl anföras mot en ändrad ordning.
  Utredaren bör överväga också dessa frågor.&lt;p&gt;&lt;a name="S80"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  I samband med frågorna om ansvarsfördelning mellan Domstolsverket och
  Rättshjälpsmyndigheten berörs i prop. 1992/93:109 (s. 44 f) frågan om
  Domstolsverkets talerätt. Verket hade i en skrivelse begärt att få
  partsställning i frågor om ersättningar som betalas av allmänna medel. Av
  flera skäl, bl.a. att Justitiekanslerns arbetsuppgifter, i vilka talerätt
  enligt rättshjälpslagen ingår, var föremål för utredning togs inte någon
  slutlig ställning i frågan. Utredaren bör i den omfattning det är lämpligt
  göra förnyade överväganden när det gäller Domstolsverkets talerätt.&lt;p&gt;&lt;a name="S81"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  De frågor jag nu tagit upp bör övervägas förutsättningslöst och i
  belysning av de ställningstaganden som görs i övriga frågor. Om
  regelverket enligt utredarens mening inte är tillfredsställande,
  materiellt eller formellt, bör utredaren föreslå lämpliga åtgärder.&lt;p&gt;&lt;a name="S82"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Övrigt&lt;p&gt;&lt;a name="S83"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredningsuppdraget bör inte begränsas till de frågor jag tagit upp.
  Utredaren bör ha fria händer att föreslå andra ändringar som kan leda till
  ökad effektivitet och kostnadsbesparingar, och till att
  rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst behövs.&lt;p&gt;&lt;a name="S84"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Uppdragets genomförande m.m.&lt;p&gt;&lt;a name="S85"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och
  särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.
  1984:05), angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.
  1988:43) samt angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir.
  1992:50). Utredaren skall vidare analysera och redovisa sina förslag ur
  ett jämställdhetsperspektiv.&lt;p&gt;&lt;a name="S86"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredaren bör samråda med Utredningen om rättegången i hovrätt m.m. (Ju
  1993:04, dir. 1993:38) och med Utredningen om domstolarnas och domarnas
  ställning inför 2000-talet (Ju 1993:06, dir. 1993:47).&lt;p&gt;&lt;a name="S87"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Utredaren bör vid uppdragets genomförande samråda med Domstolsverket  och
  Riksrevisionsverket samt andra myndigheter som berörs av de frågor som tas
  upp i utredningen. Uppdraget bör fullgöras i kontakt med Sveriges advokat-
  samfund.&lt;p&gt;&lt;a name="S88"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Uppdraget bör redovisas senast den 1 maj 1995. Om utredaren anser det
  lämpligt kan någon del av uppdraget, t.ex. frågorna om kostnadskontroll
  och taxor, redovisas i ett delbetänkande.&lt;p&gt;&lt;a name="S89"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Jag har i detta ärende samrått med chefen för Kulturdepartementet och
  chefen för Socialdepartementet.&lt;p&gt;&lt;a name="S90"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Hemställan&lt;p&gt;&lt;a name="S91"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
  bemyndigar chefen för Justitiedepartementet&lt;p&gt;&lt;a name="S92"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen
  (1976:119) - för att se över rättshjälpslagen (1972:429) och&lt;p&gt;&lt;a name="S93"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den
  särskilde utredaren.&lt;p&gt;&lt;a name="S94"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
  belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.&lt;p&gt;&lt;a name="S95"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Beslut&lt;p&gt;&lt;a name="S96"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;

  Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
  hennes hemställan.&lt;p&gt;&lt;a name="S97"&gt;&lt;/a&gt;&lt;/p&gt;&lt;pre&gt;                         (Justitiedepartementet)&lt;/pre&gt;&lt;/div&gt;&lt;/div&gt;</html>
</dokument>
</dokumentstatus>