2228936GH032011993/94201propproppropProposition 1993/94:201PropositionPropositionJustitiedepartementet20101994-03-17 00:00:002025-12-19 13:49:001994-01-01 00:00:00Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter digitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GH03201/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GH03201https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GH03201
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>1993/94:201</h1>
<h2>Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av<br>konsumentkrediter</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GH03201/prop_199394__201-1.png" style="width:41pt;height:70pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>1993/94:201</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 17 mars 1994</p>
<p>Carl Bildt</p>
<p>Gun Hellsvik<br>(Justitiedepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen föreslås en ändring i konsumentkreditlagens be-<br>stämmelser om s.k. ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av<br>lån med bunden ränta. Enligt gällande rätt skall kreditgivaren vid<br>förtidsbetalning få en skälig ersättning av kredittagaren för den<br>förlust som kreditgivaren gör genom att krediten löses i förtid. De<br>nuvarande reglerna har emellertid visat sig inte ge kreditgivarna<br>tillräcklig kompensation i vissa fall. Den nu föreslagna ändringen<br>syftar till att rätta till det förhållandet.</p>
<p>Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.</p>
<p>1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 201</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 1993/94:201</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut 3</p>
<p>2 Lagtext 4</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning 6</p>
<p>4 Gällande regler 6</p>
<p>5 Behovet av en lagändring 7</p>
<p>6 Hur bör en ny regel om ränteskillnadsersättning</p>
<p>utformas? 9</p>
<p>7 Ikraftträdande m.m. 14</p>
<p>8 Kostnader 14</p>
<p>9 Författningskommentar 14</p>
<p>Bilaga 1 Lagrådets yttrande 18</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde</p>
<p>den 17 mars 1994 19</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut <sup>Pr</sup>°p- 1993/94:201</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen</p>
<p>antar regeringens förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen</p>
<h2>(1992:830).</h2>
<p>1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 201</p>
<h2>2 Lagtext</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<p>Prop. 1993/94:201</p>
<p>Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen<br>(1992:830)</p>
<p>Härigenom föreskrivs att 24 § konsumentkreditlagen (1992:830)<br>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>24 §</p>
<p>Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när<br>kreditgivarens fordran beräknas:</p>
<p>1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten<br>för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid<br>beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse</p>
<p>med god kreditgivningssed.</p>
<p>2. Kreditgivaren får inte till-<br>godoräkna sig någon ersättning<br>för att skulden betalas i förtid.<br>Är räntan för en kredit bunden<br>för hela eller en del av avtalsti-<br>den har dock kreditgivaren, om<br>han gjort förbehåll om det, rätt<br>att för återstående del av den<br>tiden av konsumenten ta ut<br>ersättning för skillnaden mellan<br>räntan på krediten och räntan på<br>nya krediter av motsvarande<br>slag. Har för en kredit med<br>bunden ränta lämnats statlig<br>kreditgaranti och utgår avgift för<br>garantin gäller detsamma be-<br>träffande den del av räntan som<br>inte motsvaras av kreditgaranti-<br>avgiften.</p>
<p>2. Kreditgivaren får inte till-<br>godoräkna sig någon ersättning<br>för att skulden betalas i förtid.<br>Är räntan för en kredit bunden<br>för hela eller en del av avtalsti-<br>den har dock kreditgivaren, om<br>han gjort förbehåll om det, rätt<br>att för återstående del av den<br>tiden ta ut ränteskillnadsersätt-<br>ning av kredittagaren. Om kredi-<br>ten är avsedd för bostadsända-<br>mål, får ersättningen högst<br>motsvara skillnaden mellan å<br>ena sidan räntan på krediten och<br>å andra sidan räntan, ökad med<br>en procentenhet, på statsobliga-<br>tioner med en förfallotid som<br>motsvarar återstående räntebind-<br>ningstid för krediten eller, om<br>den tid för vilken ränteskillnads-</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>Prop. 1993/94:201</p>
<p>ersättning skall betalas är korta-<br>re än ett år, på statsskuldväxlar<br>med en löptid som motsvarar<br>återstående räntebindningstidför<br>krediten. Är krediten inte avsedd<br>för bostadsändamål, får ersätt-<br>ningen högst motsvara skillnaden<br>mellan å ena sidan räntan på<br>krediten och å andra sidan<br>räntan på nya krediter av mot-<br>svarande slag. Har för en kredit<br>med bunden ränta lämnats statlig<br>kreditgaranti och utgår avgift för<br>garantin gäller vad som nu före-<br>skrivits om ränteskillnadsersätt-<br>ning beträffande den del av<br>räntan som inte motsvaras av<br>kreditgarantiavgiften.</p>
<p>3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en<br>förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den<br>första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en<br>konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen<br>(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.</p>
<p>Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,<br>tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan<br>parterna.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller<br>dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p>
<h2>3 Ärendet och dess beredning <sup>Pro</sup>P- 1993/94:201</h2>
<p>Den nya konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 januari 1993</p>
<p>(prop. 1991/92:83, bet. 1991/92:LU28, rskr. 1991/92:319). Genom<br>lagen har svensk rätt anpassats till EG:s regelsystem för konsument-<br>krediter. Det innebär främst att konsumenterna har fått ett förstärkt<br>skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra<br>krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss<br>tjänst.</p>
<p>Konsumentkreditlagen har ändrats genom SFS 1993:214 (bet.<br>1992/93:LU38, rskr. 1992/93:260) och SFS 1993:1214 (prop.<br>1993/94:55, bet. 1993/94:LU6, rskr. 1993/94:23).</p>
<p>I en framställning som kom in till Justitiedepartementet den 15<br>december 1993 hemställde Svenska Bankföreningen att lagens<br>bestämmelser om s.k. ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning<br>av räntebundna lån skulle ändras (24 § första stycket 2). Överlägg-<br>ningar ägde rum den 18 januari 1994 mellan företrädare för<br>Justitiedepartementet, Svenska Bankföreningen och flera hypoteksin-<br>stitut.</p>
<p>Ett utkast till lagrådsremiss har diskuterats vid överläggningar i<br>Justitiedepartementet den 15 februari 1994.1 överläggningarna deltog<br>företrädare för Stockholms tingsrätt, Sveriges riksbank, Finansin-<br>spektionen, Konsumentverket, Konkurrensverket, Allmänna reklama-<br>tionsnämnden, Sveriges advokatsamfund, Svenska Bankföreningen,<br>Finansbolagens förening, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,<br>Spintab, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Villaägareför-<br>bund. En utskrift av vad som anfördes vid överläggningarna finns<br>tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4828).</p>
<p>Lagrådet</p>
<p>Regeringen beslutade den 17 februari 1994 att inhämta Lagrådets<br>yttrande över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 1.</p>
<p>Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.</p>
<h2>4 Gällande regler</h2>
<p>I den nya konsumentkreditlagen finns bestämmelser som ger<br>konsumenten rätt att betala sin skuld i förtid och som reglerar den<br>ekonomiska uppgörelsen vid sådan förtidsbetalning (21 och 24 §§).<br>Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten<br>fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter (24 § första<br></p>
<p>stycket 1). Kreditgivaren får enligt huvudregeln inte tillgodoräkna sig Prop. 1993/94:201<br>någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Men om räntan för<br>en kredit är bunden för hela eller en del av avtalstiden, får kredit-<br>givaren, om han har gjort förbehåll om det, ta ut s.k. ränteskillnads-<br>ersättning för återstående del av den räntebundna tiden (24 § första<br>stycket 2).</p>
<p>Ränteskillnadsersättningen skall enligt lagen vara "ersättning för<br>skillnaden mellan räntan för krediten och räntan på nya krediter av<br>motsvarande slag". Därav följer att ersättning för ränteförlust<br>kommer i fråga bara då räntenivån för motsvarande krediter vid<br>förtidsbetalningen är lägre än den avtalade bundna räntan. Ersätt-<br>ningens storlek blir beroende av dels den angivna ränteskillnaden,<br>dels det förtidsbetalade beloppets storlek och dels tiden fram till nästa<br>räntejusteringstillfälle eller — om ingen justering av räntan skall<br>göras — tiden fram till slutbetalning av avtalet.</p>
<p>Vid beräkningen skall alltså en jämförelse göras med "nya lån av<br>motsvarande slag". Enligt förarbetena (prop. 1991/92:83 s. 138 f.)<br>innebär detta normalt att jämförelsen kan göras med den aktuella<br>kreditgivarens lån av samma typ. Skulle lånekonstruktionerna ha<br>förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får jämförelsen enligt<br>propositionen avse något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt<br>mycket liknar det gamla, eller något motsvarande lån hos en annan<br>kreditgivare.</p>
<h2>5 Behovet av en lagändring</h2>
<p>De institut som lämnar räntebundna krediter erbjuder oftast två eller<br>tre alternativa bindningstider. De vanligaste räntebindningstiderna är<br>två år och fem år, men även t.ex. ett år och tio år förekommer.<br>Räntesatserna ligger normalt ganska nära varandra. Räntesatsen för<br>ett lån med kort bindningstid är ibland lägre och ibland högre än<br>räntesatsen för ett lån med lång bindningstid. Hur dessa räntesatser<br>förhåller sig till varandra beror på flera olika faktorer.</p>
<p>Det nuvarande sättet att beräkna ränteskillnadsersättning medför att<br>konsumenterna i vissa räntelägen kan bli extra benägna att förtidsbe-<br>tala ett bundet lån och ersätta det med ett annat bundet lån. Det<br>gäller i vissa fall när den aktuella marknadsräntan för bundna lån är<br>lägre än räntan för krediten. Ytterligare en förutsättning är att den<br>aktuella räntan för krediter med samma räntebindningstid —<br>"krediter av motsvarande slag" enligt 24 § första stycket 2 konsu-<br>mentkreditlagen — är högre än räntan för lån med kortare räntebind-</p>
<p>ningstid. Prop. 1993/94:201</p>
<p>Om konsumenten i den angivna situationen säger upp sin kredit och<br>ersätter den med en annan räntebunden kredit för resten av kreditti-<br>den, utsätts kreditgivaren för en risk för att de återbetalade pengarna<br>inte kan placeras med en avkastning som är tillräckligt hög för att<br>ränteskillnadsersättningen skall täcka skillnaden i avkastning mellan<br>den uppsagda krediten och den nya placeringen. Risksituationen för<br>hypoteksinstituten är speciell på grund av de krav som gäller för<br>instituten om en stabil relation mellan upplåning och utlåning (se<br>avsnitt 6 nedan). Kreditgivaren drabbas också av vissa admini-<br>strationskostnader. De förluster som kreditgivarna härigenom kan<br>komma att drabbas av kan sammanlagt uppgå till betydande belopp.<br>Med tanke på de förutsättningar under vilka de berörda kreditgivarna<br>på framför allt bostadsfinansieringsområdet arbetar, kan detta<br>knappast godtas.</p>
<p>Det kan alltså i vissa lägen uppstå ekonomiska motiv för konsu-<br>menterna att förtidsbetala bundna lån, samtidigt som förtidsbe-<br>talningar medför förlustrisker för kreditgivarna. Särskilt om många<br>konsumenter samtidigt löser sina lån, kan konsekvenserna bli<br>allvarliga för de berörda kreditinstituten. Stabiliteten i systemet kan<br>komma att hotas.</p>
<p>Företrädare för kreditinstituten har uppgivit att antalet förtidsupp-<br>sägningar har ökat sedan konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1<br>januari 1993. Särskilt märkbart var detta under hösten 1993 med de<br>ränteförhållanden som då rådde på kreditmarknaden.</p>
<p>Vad som nu har anförts visar att de nuvarande reglerna om<br>ränteskillnadsersättning inte är helt lämpligt avpassade för de<br>förhållanden som nu råder på marknaden för s.k. bundna krediter.<br>Regeringen anser därför, i likhet med flertalet av de myndigheter och<br>organisationer — däribland Sveriges Riksbank och Finansinspektio-<br>nen — som deltog i de förut nämnda överläggningarna den 15<br>februari 1994, att det finns anledning att göra en justering i reglerna.</p>
<h2>6 Hur bör en ny regel om ränteskillnadsersättning <sup>Pro</sup>P 1993/94:201<br>utformas?</h2>
<p>Regeringens förslag: Konsumentkreditlagens regler om ränte-<br>skillnadsersättning vid förtidsbetalning ändras i fråga om krediter<br>för bostadsändamål. Ränteskillnadsersättningen får i fortsättningen<br>högst motsvara skillnaden mellan räntan på den kredit som<br>kredittagaren förtidsbetalar och räntan, ökad med en procentenhet,<br>på statsobligationer eller, om den tid för vilken ränteskillnadser-<br>sättning skall betalas är kortare än ett år, på statsskuldväxlar.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Som har anförts i föregående<br>avsnitt bör lagen ändras för att det skall bli möjligt att komma till<br>rätta med de problem som de nuvarande reglerna i vissa fall kan<br>medföra. Det gäller således att finna en lösning som ger en bättre<br>balans mellan konsumentens intresse av att verkligen på rimliga<br>villkor kunna säga upp en bunden kredit i förtid och kreditgivarens<br>intresse av att hålla en långsiktigt stabil relation mellan upplåning<br>och utlåning. Som har framhållits från flera håll vid de överlägg-<br>ningar som hållits i lagstiftningsärendet den 18 januari och den 15<br>februari 1994 ligger det sist nämnda även i konsumenternas intresse,<br>eftersom räntan på de ifrågavarande krediterna då kan hållas nere.</p>
<p>Av förarbetena till konsumentkreditlagen framgår att avsikten varit<br>att kreditgivaren vid förtidsbetalning av räntebundna lån skall ha<br>ersättning för den förlust som han drabbas av (prop. 1991/92:83<br>s. 70 f. och s. 138). Det är en självklar utgångspunkt för regleringen<br>att förlusten i princip skall ersättas. Det är emellertid inte givet, när<br>en förtidsbetalning görs, hur stor kreditgivarens förlust kommer att<br>bli. Det är därför nödvändigt att ta ställning till frågan i vilken mån<br>kreditgivaren bör ha rätt till ersättning för den risk för förluster som<br>han utsätts för.</p>
<p>Som framgår av förarbetena till konsumentkreditlagen har lagstifta-<br>ren övervägt frågan om en särskild riskersättning (prop. 1991/92:83<br>s. 71). Föredragande statsrådet uttalade att kreditgivaren med en<br>särskild riskersättning blir överkompenserad i alla de fall då de<br>återbetalade pengarna kan placeras om till gällande marknadsränta.<br>Vidare uttalades att det är svårt med hänsyn till det starkt för-<br>änderliga marknadsläget att i förväg bestämma en rimlig nivå för en<br>riskersättning samt att en sådan ersättning medför att den önskvärda<br>rörligheten på marknaden minskar.</p>
<p>I Svenska Bankföreningens framställning och vid de överläggningar Prop. 1993/94:201<br>som förekommit (se avsnitt 3 ovan) har på nytt anförts skäl för att<br>ränteskillnadsersättningen skall innehålla en kompensation för<br>kreditinstitutens risker vid förtida återbetalning. Därvid har bl.a.<br>framhållits de särskilda problem som hypoteksinstituten ställs inför<br>på grund av kraven på s.k. matchning mellan upplåning och utlåning.<br>Dessa krav finns intagna i bolagsordningarna och innebär i sak bl.a.<br>att instituten i princip inte skall låna ut mer än de lånar upp, att för<br>tidigt återbetalade medel normalt skall användas för att lösa motsva-<br>rande upplåningsengagemang samt att villkoren för upplåning och<br>utlåning skall gå hand i hand. Enligt vad instituten har anfört är de<br>ibland, på grund av matchningskraven, förhindrade att på nytt låna<br>ut förtidsåterbetalade medel, eftersom tiden för nyutlåningen i princip<br>måste överensstämma med den tid som återstår av upplåningstiden<br>för medlen i fråga. I praktiken söker instituten placera återbetalade<br>medel så förmånligt som möjligt. Ofta placeras medlen i bostads-<br>eller statsobligationer, varvid avkastningen understiger den ränta som<br>i dag används som jämförränta vid beräkning av ränteskillnadsersätt-<br>ning.</p>
<p>Matchningsproblemet bör visserligen inte tillmätas någon avgörande<br>betydelse. Instituten hanterar nämligen i allmänhet stora volymer och<br>marknaden erbjuder kontinuerliga upp- och utlåningsmöjligheter för<br>kortare och längre tider, varför effekterna av förtidsåterbetalningar<br>i betydande mån torde kunna neutraliseras. Utan tvivel är dock en<br>rätt till förtidslösen för konsumenten förenad med vissa ränterisker<br>för kreditgivaren. Förlusten torde ofta bli något större än den<br>ränteskillnadsersättning som kreditgivaren får ta ut enligt gällande<br>regler.</p>
<p>Vad som anfördes angående riskersättning i förarbetena till<br>konsumentkreditlagen (se tidigare i detta avsnitt) äger visserligen<br>alltjämt giltighet. Det kan tilläggas att en sådan ersättning gör det<br>svårare för konsumenten att sanera sin ekonomi genom att spara för<br>att kunna lösa lån. Det bör därför inte komma i fråga att ge<br>kreditgivarna full ersättning för de ränterisker som uppkommer på<br>grund av konsumenternas rätt till förtidsbetalning. Förlustriskerna<br>måste dock beaktas när nya regler om ränteskillnadsersättning<br>utformas. Som tidigare framhållits är det angeläget att kreditgivarnas<br>risker begränsas.</p>
<p>Ränteskillnadsersättningen kan ha stor ekonomisk betydelse för<br>parterna och bör uppenbarligen inte bestämmas ensidigt av den ena<br>parten inom allmänt angivna ramar. I stället bör en regel om<br>ränteskillnadsersättning — liksom enligt gällande rätt — utformas så</p>
<p>10<br></p>
<p>att det i princip är möjligt att beräkna ersättningen direkt med hjälp Prop. 1993/94:201<br>av lagtexten.</p>
<p>Liksom i gällande rätt bör utgångspunkten för en ny regel vara att<br>kreditgivaren skall ta i anspråk de möjligheter som finns att begränsa<br>skadan genom att omplacera de medel som han får in genom den<br>förtida återbetalningen. En ny regel bör emellertid, till skillnad från<br>den nu gällande, utgå från att den omplacering som skall ske skall<br>avse endast den återstående delen av den tid för vilken det inlösta<br>lånet bundits (dvs. den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall<br>betalas). Detta får betydelse för vilken ränta som skall användas som<br>"jämförränta" vid beräkning av ränteskillnadsersättningen. Det bör<br>vara en ränta som gäller för en placering för en tidsrymd som nära<br>motsvarar återstående kredittid.</p>
<p>Frågan är då vilken ränta som skall användas som jämförränta.<br>Enligt gällande rätt är jämförräntan "räntan för krediter av motsva-<br>rande slag". Ett problem med en sådan regel är emellertid, som<br>tidigare anförts, att kreditgivaren inte alltid kan placera om förtidsbe-<br>talda medel genom att lämna en kredit av motsvarande slag. Oftast<br>blir omplaceringen mindre förmånlig. Ett annat problem är att det<br>inte säkert finns någon ny kredit som på det sätt som anges i<br>gällande rätt kan läggas till grund för bestämmandet av ränteskill-<br>nadsersättningen. Det kan bero på t.ex. att kreditgivaren av någon<br>anledning inte vid inlösentillfället erbjuder nya krediter. Ytterligare<br>ett skäl kan vara att den ifrågavarande kreditgivaren vid inlösentill-<br>fället visserligen erbjuder nya krediter men inte sådana som motsva-<br>rar den kredit som skall inlösas. Hur man skall förfara i sådana fall<br>har emellertid behandlats i förarbetena till den nu gällande be-<br>stämmelsen (se prop. 1991/92:83 s. 138 f.).</p>
<p>På grund av det anförda är det inte lämpligt att i en ny regel basera<br>jämförräntan på räntan för nya krediter som kreditgivaren erbjuder.<br>En ny regel bör i stället utgå från en placeringsmöjlighet som<br>generellt står till förfogande för kreditgivaren och som är offentligt<br>noterad. Så är fallet med statsobligationer och statsskuldväxlar.<br>Dessa får även i övrigt anses lämpliga att tjäna som underlag för att<br>bestämma jämförräntan. I enlighet med vad som anförts tidigare bör<br>jämförräntan baseras på räntan för de statsobligationer resp,<br>statsskuldväxlar som har en förfallotid som motsvarar återstående<br>räntebindningstid för krediten.</p>
<p>Med hänsyn till vad som anförts tidigare om de aktuella kreditinsti-<br>tutens verksamhetsomfattning och omplaceringsmöjligheter bör man<br>dock kunna utgå från att instituten genomsnittligt sett kan åstad-<br>komma en bättre avkastning på i förtid återbetalda medel än vad som</p>
<p>11<br></p>
<p>instituten — utan att anstränga sig alls — kan få genom en placering Prop. 1993/94:201<br>i statsobligationer och statsskuldväxlar. Detta gäller även om man<br>beaktar de restriktioner som gäller för de ifrågavarande kreditinstitu-<br>tens placeringar. Regeringen anser därför — i likhet med vad bl.a.<br>Finansinspektionen framförde vid överläggningarna den 15 februari<br>1994 — att den ränta på alternativplacering som bör användas i den<br>nya regeln som avdragspost bör vara något större än räntan på<br>statsobligationer och statsskuldväxlar. Härigenom kan också uppnås<br>att den räntenivå som skall användas för att beräkna avdragsposten<br>kan — i olika hög grad vid olika tidpunkter beroende på marknads-<br>relaterade fluktuationer i de olika räntorna — komma att ligga<br>ganska nära räntenivån på nya räntebundna krediter som kredit-<br>givaren tillhandahåller. Vid överläggningarna den 15 februari 1994<br>framfördes också från Svenska Bankföreningens sida att föreningen<br>kunde godta att den räntesats som används för att bestämma<br>avdragsposten läggs något över räntan på statsobligationer resp,<br>statsskuldväxlar.</p>
<p>Vad saken gäller är således att finna en räntenivå som genomsnitt-<br>ligt sett leder till en rimlig avvägning mellan parternas motstående<br>intressen och som normalt sett inte medför risk för någon större<br>överkompensation eller underkompensation.</p>
<p>Vid bestämmande av en lämplig nivå på jämförräntan bör man<br>beakta den räntedifferens som genomsnittligt förekommer mellan å<br>ena sidan de placeringsmöjligheter som kreditgivaren i vissa fall kan<br>utnyttja när han i förtid får medel tillgängliga, främst placering i nya<br>räntebundna krediter med två resp, fem års bindningstid, och å andra<br>sidan den placeringsmöjlighet som alltid står till buds, dvs. stats-<br>obligationer och statsskuldväxlar. Vidare bör man beakta vad som<br>anförts från branschens sida om omplaceringsmöjligheter och<br>förlustrisker. Slutligen bör beaktas vad som tidigare anförts som skäl<br>mot en alltför generös riskersättning.</p>
<p>En lämplig nivå på jämförräntan synes då vara en ränta som med<br>en procentenhet överstiger räntan på sådana statsobligationer resp,<br>statsskuldväxlar som — enligt vad som tidigare sagts — har en för-<br>fallotid som motsvarar återstående räntebindningstid för krediten.</p>
<p>En jämförränta som utgår från räntan på statsobligationer resp,<br>statsskuldväxlar passar dock inte bra för alla typer av krediter med<br>bunden ränta. Konsumentverket har under ärendets beredning i<br>Justitiedepartementet bl.a. pekat på att en regel som tar räntan på<br>dessa obligationer resp, växlar till utgångspunkt kan få mindre<br>lyckade konsekvenser för vissa fall som gäller kreditköp. En lämplig<br>lösning är då att den nya regelns tillämplighet begränsas till bostads-<br></p>
<p>12<br></p>
<p>finansieringsfallen. De problem som den nuvarande regeln ger synes Prop. 1993/94:201<br>endast avse bostadsfinansieringsinstituten.</p>
<p>Den nya regeln bör sålunda gälla enbart för krediter för bostads-<br>ändamål (beträffande innebörden av detta uttryck se 11 och 21 §§<br>konsumentkreditlagen; jfr även bet. 1991/92:LU28 s. 13 och<br>Eriksson-Lambertz, Konsumentkrediter, Kommentar till konsu-<br>mentkreditlagen, s. 228). För andra fall bör den hittillsvarande<br>regeln gälla även i fortsättningen.</p>
<p>De nya bestämmelserna om ränteskillnadsersättning bör utformas<br>på ett sådant sätt att de anger vad konsumenten högst skall betala i<br>ersättning till kreditgivaren. Som har framhållits tidigare är utgångs-<br>punkten för regleringen att kreditgivaren skall få en skälig ersättning<br>för den förlust som han drabbas av till följd av förtidsbetalningen.<br>Förlusten kan emellertid inte fastställas exakt i det enskilda fallet.<br>Den föreslagna bestämmelsen är att se som en schablon som kredit-<br>givaren kan tillämpa i normala fall. Om det däremot i ett enskilt fall<br>är uppenbart att schablonen leder till att kreditgivaren blir över-<br>kompenserad, får det anses strida mot god kreditgivningssed att<br>kreditgivaren fullt ut utnyttjar den ram för ersättningen som regeln<br>ger. Det får ankomma på Finansinspektionen att övervaka att kredit-<br>givarna tillämpar god kreditgivningssed i detta avseende. Med hänsyn<br>till frågans stora betydelse för enskilda konsumenter är det angeläget<br>att Finansinspektionen noga följer utvecklingen och vid behov<br>ingriper för att rätta till missförhållanden. Vidare bör Finans-<br>inspektionen inom två år utvärdera de nya reglerna och avge rapport<br>till regeringen. Utvärderingen bör avse dels en bedömning av om<br>jämförräntan enligt propositionen ligger på rätt nivå, dels en<br>granskning av om institutens tillämpning överensstämt med god<br>kreditgivningssed.</p>
<p>Med en regel som den angivna kan konsumenten i vissa fall göra<br>en förtjänst genom att byta till en bunden kredit hos en kreditgivare<br>som erbjuder lägre ränta. Denna effekt finns det inte skäl att<br>motverka genom lagstiftning. Inte heller finns det anledning att med<br>lagstiftning motverka konsumentens möjligheter att göra en vinst<br>genom att byta till ett ränterörligt lån. En sådan omläggning är<br>förenad med risker också för kredittagaren.</p>
<p>Kreditinstituten har menat att de bör ha rätt att ta ut särskild<br>ersättning för de ökade administrativa kostnader som uppkommer vid<br>förtidsåterbetalning. Enligt Svenska Bankföreningens framställning<br>kan dessa kostnader beräknas till ungefär 250 kr per förtidsuppsagd<br>kredit. Merkostnaderna uppkommer bl.a. genom att låneärendet<br>måste aktualiseras och kräver kontakter med kunden utöver det</p>
<p>13<br></p>
<p>normala. Vidare skall de återbetalade medlen tas emot och placeras Prop. 1993/94:201<br>om, varjämte pantbrev och andra säkerheter kräver viss hantering.</p>
<p>Vid införandet av nya konsumentkreditlagen var lagstiftarens<br>uttryckliga ställningstagande att kreditgivaren i princip inte bör ha<br>rätt till någon särskild ersättning för att en kredit sägs upp i förtid<br>(prop. 1991/92:83 s. 69). Ränteskillnadsersättningen vid bundna<br>krediter är ett undantag. Att kreditgivaren sålunda inte har rätt till<br>ersättning för merkostnader när ett lån sägs upp i förtid gäller för<br>både ränterörliga och bundna krediter. Det finns knappast anledning<br>att i detta avseende genom en lagändring särbehandla lån med<br>bunden ränta. Kostnaderna är relativt blygsamma och kreditgivaren<br>kan kompensera sig för dem, liksom för andra kostnader, genom<br>räntesättningen.</p>
<p>Reglerna bör alltså inte inrymma någon särskild kompensation för<br>administrativa kostnader i samband med förtidsuppsägning.</p>
<h2>7 Ikraftträdande m.m.</h2>
<p>Den föreslagna lagändringen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1994.</p>
<p>Enligt allmänna principer inom kontraktsrätten blir en ny lagregel,<br>om inte annat sägs, tillämplig endast i fråga om avtal som har ingåtts<br>efter ikraftträdandet. Det kan hävdas att de tidigare reglerna är<br>omotiverat förmånliga för vissa konsumenter och att den nya regeln<br>därför borde gälla även för gamla krediter. Detta skäl kan dock inte<br>anses väga så tungt att den normala principen bör frångås. De nya<br>reglerna bör alltså inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före<br>ikraftträdandet.</p>
<h2>8 Kostnader</h2>
<p>Den ändring som föreslås torde inte medföra några kostnader för det<br>allmänna.</p>
<p>Inte heller för kreditgivarna uppkommer några kostnadsökningar.<br>För de kreditinstitut som erbjuder räntebundna krediter medför<br>lagändringen minskade förluster vid förtidsinlösen.</p>
<h2>9 Författningskommentar</h2>
<p>24 § Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när<br>kreditgivarens fordran beräknas:</p>
<p>14</p>
<p>1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten Prop. 1993/94:201<br>för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid</p>
<p>beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse<br>med god kreditgivningssed.</p>
<p>2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att<br>skulden betalas i förtid. Ar räntan för en kredit bunden för hela eller<br>en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll<br>om det, rätt att för återstående del av den tiden ta ut ränteskillnads-<br>ersättning av kredittagaren. Om krediten är avsedd för bostads-<br>ändamål, får ersättningen högst motsvara skillnaden mellan å ena<br>sidan räntan på krediten och å andra sidan räntan, ökad med en<br>procentenhet, på statsobligationer med en förfallotid som motsvarar<br>återstående räntebindningstid för krediten eller, om den tid för vilken<br>ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare än ett år, på stats-<br>skuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebind-<br>ningstid för krediten. Är krediten inte avsedd för bostadsändamål, får<br>ersättningen högst motsvara skillnaden mellan å ena sidan räntan på<br>krediten och å andra sidan räntan på nya krediter av motsvarande<br>slag. Har för en kredit med bunden ränta lämnats statlig kreditgaranti<br>och utgår avgift för garantin gäller vad som nu föreskrivits om<br>ränteskillnadsersättning beträffande den del av räntan som inte mot-<br>svaras av kreditgarantiavgiften.</p>
<p>3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en<br>förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den<br>första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en konsu-<br>ment vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen<br>(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.</p>
<p>Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,<br>tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan<br>parterna.</p>
<p>Bestämmelserna om s.k. ränteskillnadsersättning i 24 § första stycket</p>
<p>2 har ändrats. Motsvarigheten till den bestämmelse som tidigare<br>fanns i andra meningen är uppdelad på tre meningar. Sista meningen<br>i punkten är i sak oförändrad.</p>
<p>I andra meningen anges nu endast att kreditgivaren vid krediter<br>med bunden ränta har rätt att för återstående del av den räntebundna<br>tiden ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren.</p>
<p>Liksom tidigare skall ränteskillnadsersättningen beräknas genom att<br>räntan för krediten ställs mot en jämförränta. Kreditgivaren har<br>sålunda rätt att för återstående del av den räntebundna tiden ta ut<br>ersättning av kredittagaren för skillnaden mellan krediträntan och<br>jämförräntan.</p>
<p>För krediter som är för bostadsändamål ges nya regler om<br>jämförräntan i tredje meningen. Med krediter för bostadsändamål<br>avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller<br>bostadsrätt. Även kredit som beviljas exempelvis för bostad på ofri</p>
<p>15<br></p>
<p>grund eller liknande bör dock omfattas av bestämmelsen. (Jfr bet. Prop. 1993/94:201<br>1991/92:LU28 s. 13; se också Eriksson-Lambertz, Konsument-<br>krediter, Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag, s. 228.)</p>
<p>Som jämförränta får enligt de nya reglerna användas räntan på<br>statsobligationer resp, statsskuld växlar ökad med en procentenhet.<br>Om den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare<br>än ett år, skall jämförräntan baseras på statsskuldväxelräntan. I<br>övriga fall skall den baseras på räntan för statsobligationer. Den<br>ränta skall användas som avser statsobligationer och statsskuldväxlar<br>med en förfallotid resp, löptid som motsvarar återstående räntebind-<br>ningstid för krediten. Om återstående räntebindningstid inte exakt<br>motsvarar tiden för någon statsobligation eller statsskuld växel, får<br>den ränta användas som avser det instrument vars förfallotid resp,<br>löptid närmast motsvarar den återstående räntebindningstiden.</p>
<p>För både statsobligationer och stats skuld växlar noteras såväl köp-<br>som säljränta. I detta sammanhang är det säljräntan som är relevant.</p>
<p>Det anges uttryckligen att ränteskillnadsersättningen får "högst"<br>motsvara skillnaden mellan krediträntan och jämförräntan. God<br>kreditgivningssed kan — som anförts i den allmänna motiveringen —<br>medföra att kreditgivaren i vissa fall inte får utnyttja hela den ram<br>som ränteskillnadsersättningsregeln tillhandahåller. Det ankommer på<br>Finansinspektionen att se till att god kreditgivningssed iakttas i detta<br>avseende.</p>
<p>Ränteskillnadsersättningen bör nuvärdesberäknas (jfr prop.<br>1991/92:83 s. 138).</p>
<p>Kreditgivaren kan inte med för konsumenten bindande verkan<br>föreskriva i avtalet att någon annan räntesats än den som anges i<br>förevarande paragraf skall användas som jämförränta. På grund av<br>lagens tvingande karaktär (se 4 §) kan en sådan avtalsklausul inte<br>tillämpas, om den är till nackdel för konsumenten jämfört med lagens<br>bestämmelse. Däremot kan den givetvis tillämpas om den skulle vara<br>till konsumentens fördel.</p>
<p>I fråga om krediter för annat än bostadsändamål gäller, som<br>framgår av fjärde meningen, oförändrade regler. Jämförräntan skall<br>således avse "nya krediter av motsvarande slag". Innebörden av detta<br>uttryck har utvecklats i prop. 1991/92:83 (se s. 138 f.). Normalt<br>innebär det att jämförelsen skall göras med den aktuella kredit-<br>givarens lån av samma typ. Skulle lånekonstruktionerna ha för-<br>ändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får jämförelsen avse<br>något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt mycket liknar det<br>gamla lånet eller något motsvarande lån hos en annan kreditgivare.</p>
<p>I övrigt är reglerna om kreditgivarens rätt till ersättning vid</p>
<p>16</p>
<p>förtidsbetalning oförändrade.</p>
<p>Prop. 1993/94:201</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller<br>dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.</p>
<p>I enlighet med allmänna principer inom kontraktsrätten skall äldre<br>föreskrifter gälla i fråga om kreditavtal som har träffats innan den<br>nya regeln trätt i kraft. Det betyder att ränteskillnadsersättning i<br>fråga om lån med bunden ränta som tagits under tiden mellan den 1<br>januari 1993 och den 1 juli 1994 skall beräknas enligt 24 § första<br>stycket 2 i den gamla lydelsen.</p>
<p>17</p>
<p>LAGRÅDET</p>
<p>Prop. 1993/94:201</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-10</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet UlfGad, regeringsrådet Leif Lindstam<br>och justitierådet Bengt Lambe.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 17 februari 1994 (Justitiedepartementet)<br>har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till<br>lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).</p>
<p>Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran<br>Lambertz.</p>
<p>Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>18</p>
<h2>Justitiedepartementet <sup>Pro</sup>P- 1993/94:201</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1994</p>
<p>Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden<br>B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson,<br>Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Ask</p>
<p>Föredragande: statsrådet Hellsvik</p>
<p>Regeringen beslutar proposition 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning<br>vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter.</p>
<p>19</p>
<p>gotab 46303, Stockholm 1994</p>
11att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget tillbifall= utskottet1993/94:LU29?11att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till?BBordläggning1994-03-31 00:00:00inträffat2INLInlämning1994-03-31 00:00:00inträffat60HÄNHänvisning1994-04-11 00:00:00inträffat3MOTMotionstid slutar1994-04-19 00:00:00inträffat4inlamnatavInlämnat avJustitiedepartementet2014-11-24 02:55:52statustextstatustextÄrendet är avslutatGH032012019-05-28 12:25:46tilldelatTilldelatLagutskottet2014-11-24 02:55:52GH03201prop_199394__201.pdf650241pdfRänteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter https://data.riksdagen.se/fil/219B30F2-2670-417C-A644-7245C92E3D93behandlas_i1993/94:LU29GH01LU29bet1993/94LU29Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.Betänkandeföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 1993/94:201<br/>
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterGH02L16mot1993/94L16med anledning av prop. 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterMotionföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 1993/94:201<br/>
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterGH02L17mot1993/94L17med anledning av prop. 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterMotionföljdmotionav Elisabeth Persson m.fl. (V)<br/>
med anledning av prop. 1993/94:201<br/>
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterGH02L16mot1993/94L16med anledning av prop. 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterav Elisabeth Persson m.fl. (V)Motionföljdmotionav Lars Biörck (M)<br/>
med anledning av prop. 1993/94:201<br/>
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterGH02L17mot1993/94L17med anledning av prop. 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediterav Lars Biörck (M)Motion