<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2284295</hangar_id>
 <dok_id>GH03130</dok_id>
 <rm>1993/94</rm>
 <beteckning>130</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1993/94:130</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>130</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1994-03-10 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:48:20</systemdatum>
 <publicerad>2008-08-25 15:10:48</publicerad>
 <titel>Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GH03130/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GH03130</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GH03130</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1993/94:130&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;Ändringar i brottsbalken m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;(ansvarsfrihetsgrunder m.m.)&lt;/h3&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GH03130/prop_199394__130-1.png" style="width:40pt;height:32pt;"/&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GH03130/prop_199394__130-2.png" style="width:37pt;height:21pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 10 mars 1994&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Justitiedepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen läggs fram förslag som avser förstärkning av legalitets-&lt;br&gt;principen, förtydligande av de allmänna reglerna om ansvarsfrihet i 24 kap.&lt;br&gt;brottsbalken (BrB) och lagfästande av vissa hittills oskrivna ansvarsfrihets-&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att ett förbud mot analogisk tillämpning av straff-&lt;br&gt;bud skall införas. Vidare föreslås en generell reglering - dvs. en reglering&lt;br&gt;som gäller även för straffbestämmelser utanför BrB - av vad som skall gälla i&lt;br&gt;vissa centrala straffrättsliga hänseenden. Förslaget i denna del innebär att&lt;br&gt;BrB:s reglering av det subjektiva rekvisitet, dvs. vilket krav på uppsåt eller&lt;br&gt;oaktsamhet som skall uppställas vid olika brott, och av medverkansansvaret&lt;br&gt;blir tillämplig även inom specialstraffrätten. Den generella regeln om&lt;br&gt;medverkansansvar gäller dock endast för sådana brott för vilka föreskrivs&lt;br&gt;fängelse. Som en följd av förslaget om förbud mot analogisk tillämpning av&lt;br&gt;straffbud ändras skattebrottslagen (1971:69) så att förfaranden som hittills&lt;br&gt;ansetts straffbara endast analogivis uttryckligen omfattas av straffbe-&lt;br&gt;stämmelsen om skattebedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnittet om ansvarsfrihet innebär förslagen när det gäller de ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrunder som nu är lagreglerade, dvs. nödvärn (24 kap. 1 § BrB), laga&lt;br&gt;befogenhet (24 kap. 2 och 3 §§ BrB), nöd (24 kap. 4 § BrB), excess&lt;br&gt;(nuvarande 24 kap. 5 § BrB) och förmans befallning (nuvarande 24 kap. 6 §&lt;br&gt;BrB), i huvudsak inga materiella ändringar utan endast förtydliganden. Dock&lt;br&gt;vidgas nödrätten något. Förtydligandena innebär bl.a. att både nödvärns- och&lt;br&gt;nödbestämmelsen får en ny utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsfrihetsgrundema samtycke och straffrättsvillfarelse (egentlig rätts- Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;villfarelse) föreslås lagreglerade. I huvudsak ansluter den föreslagna regle-&lt;br&gt;ringen till vad som får betraktas som gällande rätt på dessa områden. Dock&lt;br&gt;sker en försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid straffrätts-&lt;br&gt;villfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen tas också frågan, om det i BrB bör införas en motsvarighet&lt;br&gt;till den tryckfrihetsrättsliga s.k. instruktionen (1 kap. 4 § tryckfrihetsförord-&lt;br&gt;ningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen), upp till behandling. Något&lt;br&gt;förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehållsförteckning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut......................................................................... 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Lagtext....................................................................................................... 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken.......................................... 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)................. 10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Ärendet och dess beredning...................................................................... 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 Lagrådet............................................................................................. 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Allmän motivering................................................................................... 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 Inledning............................................................................................ 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 Legalitetsprincipen............................................................................. 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.1 Förbud mot analogisk tillämpning av straffbud....................... 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.2 Det subjektiva rekvisitet inom specialstraffrätten................... 20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.3 Medverkansansvaret inom specialstraffrätten......................... 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3 Ansvarsfrihetsgrunder........................................................................ 28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.1 Nödvärn................................................................................... 28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.2 Laga befogenhet...................................................................... 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.3 Nöd.......................................................................................... 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.4 Samtycke................................................................................. 37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.5 Excess...................................................................................... 44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.6 Tillfällig sinnesförvirring ....................................................... 48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.7 Straffrättsvillfarelse................................................................. 50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.8 Övriga frågor........................................................................... 60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4 Parallellinstruktion............................................................................ 63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5 Kostnader och ikraftträdande............................................................ 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Specialmotivering...................................................................................... 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 Förslaget till lag om ändring i&amp;nbsp;brottsbalken...................................... 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i&amp;nbsp;skattebrottslagen (1971:69)............... 75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Fängelsestraffkommitténs sammanfattning av betänkandet&lt;br&gt;Frihet från ansvar (SOU 1988:7).............................................. 76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Fängelsestraffkommitténs lagförslag....................................... 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna - Frihet från ansvar&lt;br&gt;(SOU 1988:7)........................................................................... 95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Sammanfattning av departementspromemorian&lt;br&gt;”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet av yttran-&lt;br&gt;defrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)................... 96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna&lt;br&gt;”PARALLELLINSTRUKTION&amp;quot; Om tillgodoseendet av yttran-&lt;br&gt;defrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)................... 98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådsremissens lagförslag.................................................... 99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådets yttrande.................................................................... 105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994 .............. 110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen&lt;br&gt;antar regeringens förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Lagtext&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har följande förslag till lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att nuvarande 24 kap. 5 § skall betecknas 24 kap. 6 § och nuvarande&lt;br&gt;24 kap. 6 § skall betecknas 24 kap. 8 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att de nya 24 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att rubriken till 24 kap. skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 23 kap. 4 §, 24 kap. 1^1 §§ och 29 kap. 3 §&lt;br&gt;skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 24 kap. 5, 7 och 9 §§,&lt;br&gt;av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är gärning, för vilken i den-&lt;br&gt;na balk eller i annan lag eller för-&lt;br&gt;fattning är stadgat straff som ne-&lt;br&gt;dan sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är en gärning som är be-&lt;br&gt;skriven i denna balk eller i annan&lt;br&gt;lag eller författning och för vilken&lt;br&gt;straff som sägs nedan är föreskri-&lt;br&gt;vet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna balk beskriven gärning&lt;br&gt;skall, om ej annat sägs, anses som&lt;br&gt;brott endast då den begås uppsåt-&lt;br&gt;ligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har gärningen begåtts under&lt;br&gt;självförvållat rus eller var gärnings-&lt;br&gt;mannen eljest genom eget vållande&lt;br&gt;tillfälligt från sina sinnens bruk, må&lt;br&gt;därav icke föranledas att gärningen&lt;br&gt;ej anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning skall, om inte annat&lt;br&gt;är särskilt föreskrivet, anses som&lt;br&gt;brott endast då den begås uppsåt-&lt;br&gt;ligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har gärningen begåtts under&lt;br&gt;självförvållat rus eller var gärnings-&lt;br&gt;mannen på annat vis genom eget&lt;br&gt;vållande tillfälligt från sina sinnens&lt;br&gt;bruk, skall detta inte föranleda att&lt;br&gt;gärningen inte anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är&lt;br&gt;stadgat för viss gärning skall ådö-&lt;br&gt;mas ej blott den som utfört gär-&lt;br&gt;ningen utan jämväl annan som&lt;br&gt;främjat denna med råd eller dåd.&lt;br&gt;Den som ej är att anse såsom gär-&lt;br&gt;ningsman dömes, om han förmått&lt;br&gt;annan till utförandet, för anstiftan&lt;br&gt;av brottet och eljest för medhjälp&lt;br&gt;därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Envar medverkande bedömes&lt;br&gt;efter det uppsåt eller den oaktsam-&lt;br&gt;het som ligger honom till last. An-&lt;br&gt;svar som är stadgat för gärning av&lt;br&gt;syssloman, gäldenär eller annan i&lt;br&gt;särskild ställning skall ock drabba&lt;br&gt;den som jämte honom medverkat&lt;br&gt;till gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i denna paragraf sägs skall&lt;br&gt;ej gälla, om annat följer av vad för&lt;br&gt;särskilda fall är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är före-&lt;br&gt;skrivet för viss gärning skall ådö-&lt;br&gt;mas inte bara den som utfört gär-&lt;br&gt;ningen utan även annan som främ-&lt;br&gt;jat denna med råd eller dåd. Det-&lt;br&gt;samma skall gälla beträffande i&lt;br&gt;annan lag eller författning straff-&lt;br&gt;belagd gärning, för vilken fängelse&lt;br&gt;är föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte är att anse som&lt;br&gt;gärningsman döms, om han har&lt;br&gt;förmått annan till utförandet, för&lt;br&gt;anstiftan av brottet och annars för&lt;br&gt;medhjälp till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje medverkande bedöms ef-&lt;br&gt;ter det uppsåt eller den oaktsamhet&lt;br&gt;som ligger honom till last. Ansvar&lt;br&gt;som är föreskrivet för gärning av&lt;br&gt;syssloman, gäldenär eller annan i&lt;br&gt;särskild ställning skall ådömas&lt;br&gt;även den som tillsammans med ho-&lt;br&gt;nom medverkat till gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf&lt;br&gt;skall inte gälla, om något annat&lt;br&gt;följer av vad för särskilda fall är&lt;br&gt;föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om nödvärn och annan&lt;br&gt;nödhandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om allmänna grunder för&lt;br&gt;ansvarsfrihet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begår i nöd-&lt;br&gt;värn skall icke medföra ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i&lt;br&gt;nödvärn utgör brott endast om den&lt;br&gt;med hänsyn till angreppets beskaf-&lt;br&gt;fenhet, det angripnas betydelse och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt är up-&lt;br&gt;penbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt till nödvärn föreligger mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ett påbörjat eller överhängan-&lt;br&gt;de brottsligt angrepp på person el-&lt;br&gt;ler egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nödvärn handlar den som söker&lt;br&gt;avvärja ett påböljat eller överhäng-&lt;br&gt;ande brottsligt angrepp på person&lt;br&gt;eller egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betvinga den som med våld eller&lt;br&gt;hot om våld eller på annat sätt hin-&lt;br&gt;drar att egendom återtages på bar&lt;br&gt;gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hindra någon att olovligen in-&lt;br&gt;tränga i rum, hus, gård eller fartyg,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från rum, hus, gård eller fartyg&lt;br&gt;avlägsna någon, som inträngt olov-&lt;br&gt;ligen eller, om det är bostad, eljest&lt;br&gt;vägrar att på tillsägelse lämna den-&lt;br&gt;na,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allt såvitt ej handlingen med&lt;br&gt;hänsyn till angreppets beskaffenhet&lt;br&gt;och det angripnas betydelse är up-&lt;br&gt;penbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som med våld eller hot&lt;br&gt;om våld eller på annat sätt hindrar&lt;br&gt;att egendom återtas på bar gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som olovligen trängt in i&lt;br&gt;eller försöker tränga in i rum, hus,&lt;br&gt;gård eller fartyg, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. den som vägrar att lämna en&lt;br&gt;bostad efter tillsägelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars berö-&lt;br&gt;vad friheten eller sätter han sig med&lt;br&gt;våld eller hot om våld till motvärn&lt;br&gt;eller gör han på annat sätt motstånd&lt;br&gt;mot någon under vars uppsikt han&lt;br&gt;står, då denne skall hålla honom till&lt;br&gt;ordningen, får det våld brukas som&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna&lt;br&gt;kan anses försvarligt för att rym-&lt;br&gt;ningen skall hindras eller ordningen&lt;br&gt;upprätthållas. Detsamma skall gälla,&lt;br&gt;om någon annan än som nu har&lt;br&gt;nämnts gör motstånd i ett sådant&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars berö-&lt;br&gt;vad friheten eller sätter han sig med&lt;br&gt;våld eller hot om våld till motvärn&lt;br&gt;eller gör han på annat sätt motstånd&lt;br&gt;mot någon under vars uppsikt han&lt;br&gt;står, då denne skall hålla honom till&lt;br&gt;ordningen, får det våld brukas som&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna dr&lt;br&gt;försvarligt för att rymningen skall&lt;br&gt;hindras eller ordningen upprätt-&lt;br&gt;hållas. Detsamma skall gälla, om&lt;br&gt;någon annan än som nu har nämnts&lt;br&gt;gör motstånd i ett sådant fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt&lt;br&gt;föreskrifter i polislagen (1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;/ fall då någon enligt första&lt;br&gt;stycket eller enligt polislagen har&lt;br&gt;rätt att bruka våld har var och en&lt;br&gt;som kommer honom till hjälp sam-&lt;br&gt;ma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid, så&lt;br&gt;ock eljest vid tillfälle, då brott mot&lt;br&gt;krigslydnaden medför särskild fara,&lt;br&gt;må krigsman mot underlydande som&lt;br&gt;visar ohörsamhet bruka det våld&lt;br&gt;som är nödigt för att upprätthålla&lt;br&gt;krigslydnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 fall som nu avses skall vad i 2 §&lt;br&gt;tredje stycket sägs äga motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än förut i&lt;br&gt;detta kapitel är sagt, för att avvärja&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa, rädda vär-&lt;br&gt;defull egendom eller av annan så-&lt;br&gt;dan orsak handlar i nöd, skall ock&lt;br&gt;vara fri från ansvar, om gärningen&lt;br&gt;med hänsyn till farans beskaffen-&lt;br&gt;het, den skada som åsamkas annan&lt;br&gt;och omständigheterna i övrigt mås-&lt;br&gt;te anses försvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid eller&lt;br&gt;vid annat tillfälle, då brott mot lyd-&lt;br&gt;naden medför särskild fara, får&lt;br&gt;militär förman mot underlydande&lt;br&gt;som inte lyder bruka det våld som&lt;br&gt;är nödvändigt för att lydnaden skall&lt;br&gt;kunna upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon, i annat&lt;br&gt;fall än som nämnts tidigare i detta&lt;br&gt;kapitel, begår i nöd utgör brott en-&lt;br&gt;dast om den med hänsyn till farans&lt;br&gt;beskaffenhet, den skada som åsam-&lt;br&gt;kas annan och omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nöd föreligger när fara hotar&lt;br&gt;liv, hälsa, egendom eller något an-&lt;br&gt;nat viktigt av rättsordningen skyd-&lt;br&gt;dat intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon enligt 1-4 §§ detta&lt;br&gt;kapitel eller enligt 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) har rätt att begå en&lt;br&gt;annars straffbelagd handling, har&lt;br&gt;var och en som hjälper honom&lt;br&gt;samma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon i fall som avses i 1-&lt;br&gt;4 §§ detta kapitel eller 10 § polis-&lt;br&gt;lagen (1984:387) gjort större våld&lt;br&gt;eller svårare skada än i varje fall&lt;br&gt;är medgivet, skall han likväl ej dö-&lt;br&gt;mas till ansvar, om omständighe-&lt;br&gt;terna var sådana att han svårligen&lt;br&gt;kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes gärningen brottslig, må&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än för&lt;br&gt;brottet eljest är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon i fall där 1-5 §§ detta&lt;br&gt;kapitel eller 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) är tillämplig har gjort&lt;br&gt;mer än vad som är medgivet, skall&lt;br&gt;han ändå vara fri från ansvar, om&lt;br&gt;omständigheterna var sådana att han&lt;br&gt;svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begått på&lt;br&gt;order av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall ej medföra ansvar för ho-&lt;br&gt;nom, om han med hänsyn till lyd-&lt;br&gt;nadsförhållandets art, gärningens&lt;br&gt;beskaffenhet och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt hade att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begär&lt;br&gt;med samtycke från den mot vilken&lt;br&gt;den riktas utgör brott endast om&lt;br&gt;gärningen, med hänsyn till den&lt;br&gt;skada, kränkning eller fara som&lt;br&gt;den medför, dess syfte och övriga&lt;br&gt;omständigheter, är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår på&lt;br&gt;order av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall inte medföra ansvar för&lt;br&gt;honom, om han med hänsyn till&lt;br&gt;lydnadsförhållandets art, gärning-&lt;br&gt;ens beskaffenhet och omständighe-&lt;br&gt;terna i övrigt har att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i&lt;br&gt;villfarelse rörande dess tillåtlighet&lt;br&gt;(straffrättsvillfarelse) skall inte&lt;br&gt;medföra ansvar för honom om vill-&lt;br&gt;farelsen pä grund av att fel före-&lt;br&gt;kommit vid kungörandet av den&lt;br&gt;straffrättsliga bestämmelsen eller&lt;br&gt;av annan orsak var uppenbart ur-&lt;br&gt;säktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet&lt;br&gt;skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller&lt;br&gt;av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt hand-&lt;br&gt;lande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande&lt;br&gt;stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet el-&lt;br&gt;ler omdömesförmåga eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark&lt;br&gt;mänsklig medkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande&lt;br&gt;stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet el-&lt;br&gt;ler omdömesförmåga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark&lt;br&gt;mänsklig medkänsla eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om gärningen, utan att vara fri&lt;br&gt;från ansvar, är sådan som avses&lt;br&gt;24 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:645.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:1138.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart påkallat&lt;br&gt;med hänsyn till brottets straffvärde,&lt;br&gt;får dömas till lindrigare straff än&lt;br&gt;som är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat med hänsyn&lt;br&gt;till brottets straffvärde, får dömas&lt;br&gt;till lindrigare straff än som är före-&lt;br&gt;skrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffbestämmelse i annan lag&lt;br&gt;eller författning än brottsbalken, 1 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse&lt;br&gt;tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft efter utgången av juni&lt;br&gt;månad 1994 eller som ändrats i något avseende efter denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) Prop. 1993/94:130&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följan-&lt;br&gt;de lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som till ledning för myn-&lt;br&gt;dighets beslut i fråga om skatt el-&lt;br&gt;ler avgift uppsåtligen avger hand-&lt;br&gt;ling med oriktig uppgift och däri-&lt;br&gt;genom föranleder att skatt eller&lt;br&gt;avgift påföres med för lågt belopp&lt;br&gt;eller tillgodoräknas med för högt&lt;br&gt;belopp dömes för skattebe-&lt;br&gt;drägeri till fängelse i högst två&lt;br&gt;år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller den som med&lt;br&gt;avsikt att skatt eller avgift skall på-&lt;br&gt;föras med för lågt belopp underlå-&lt;br&gt;ter att avge deklaration eller där-&lt;br&gt;med jämförlig handling och däri-&lt;br&gt;genom föranleder att för lågt be-&lt;br&gt;lopp påföres honom eller den han&lt;br&gt;företräder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För skattebedrägeri skall också&lt;br&gt;den dömas som med avsikt att&lt;br&gt;skatt skall påföras med för lågt&lt;br&gt;belopp överenskommer med sin&lt;br&gt;arbetsgivare eller annan som är&lt;br&gt;skyldig att utan föreläggande läm-&lt;br&gt;na kontrolluppgift enligt 3 kap.&lt;br&gt;lagen (1990:325) om självdeklara-&lt;br&gt;tion och kontrolluppgifter, att den-&lt;br&gt;ne skall underlåta att fullgöra sin&lt;br&gt;uppgiftsskyldighet, och som däri-&lt;br&gt;genom föranleder att skatt på&lt;br&gt;grundval av förenklad självdekla-&lt;br&gt;ration påförs honom med för lågt&lt;br&gt;belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&amp;gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som till ledning för myn-&lt;br&gt;dighets beslut i fråga om skatt el-&lt;br&gt;ler avgift uppsåtligen avger hand-&lt;br&gt;ling med oriktig uppgift och däri-&lt;br&gt;genom föranleder att skatt eller&lt;br&gt;avgift inte påförs eller påförs med&lt;br&gt;för lågt belopp eller tillgodoräknas&lt;br&gt;med för högt belopp döms för&lt;br&gt;skattebedrägeri till fängelse i&lt;br&gt;högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller den som med&lt;br&gt;avsikt att skatt eller avgift inte skall&lt;br&gt;påföras eller skall påföras med för&lt;br&gt;lågt belopp underlåter att avge de-&lt;br&gt;klaration eller därmed jämförlig&lt;br&gt;handling och därigenom föranleder&lt;br&gt;att han eller den han företräder inte&lt;br&gt;påförs skatt eller avgift eller påförs&lt;br&gt;skatt eller avgift med för lågt be-&lt;br&gt;lopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För skattebedrägeri skall också&lt;br&gt;den dömas som med avsikt att skatt&lt;br&gt;inte skall påföras eller skall påföras&lt;br&gt;med för lågt belopp överenskom-&lt;br&gt;mer med sin arbetsgivare eller&lt;br&gt;annan som är skyldig att utan före-&lt;br&gt;läggande lämna kontrolluppgift&lt;br&gt;enligt 3 kap. lagen (1990:325) om&lt;br&gt;självdeklaration och kontrollupp-&lt;br&gt;gifter, att denne skall underlåta att&lt;br&gt;fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och&lt;br&gt;som därigenom föranleder att skatt&lt;br&gt;på grundval av förenklad självde-&lt;br&gt;klaration inte påförs eller påförs&lt;br&gt;honom med för lågt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:360.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Ärendet och dess beredning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för&lt;br&gt;Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om&lt;br&gt;bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängelse-&lt;br&gt;straffkommittén (Ju 1979:04).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har avgett sammanlagt fyra betänkanden. De tre första - del-&lt;br&gt;betänkandena Fjorton dagars fängelse (SOU 1980:1) och Villkorlig frigiv-&lt;br&gt;ning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården (SOU&lt;br&gt;1981:92) samt huvudbetänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:13-15) - har&lt;br&gt;lett till lagstiftning beträffande bl.a. minimitiden för fängelsestraff, vill-&lt;br&gt;korlig frigivning (halvtidsfrigivning), regler för påföljdsval och straffmät-&lt;br&gt;ning, bötesstraffet samt utformningen av vissa straffskalor. Beträffande&lt;br&gt;dessa ändringar i brottsbalken (BrB) hänvisas till prop. 1980/81:44, bet.&lt;br&gt;1980/8l:JuU32, rskr. 1980/81:252, SFS 1981:331, prop. 1981/82:153, bet.&lt;br&gt;1981/82:JuU51, rskr. 1981/82:297, SFS 1982:363, prop. 1982/83:85, bet.&lt;br&gt;1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240, prop. 1987/88:120, bet.&lt;br&gt;1987/88:JuU45, rskr. 1987/88:404, SFS 1988:942-948, prop. 1990/91:68,&lt;br&gt;bet. 1990/9l:JuU 10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240-301 och prop.&lt;br&gt;1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fängelsestraffkommittén överlämnade i maj 1988 sitt slutbetänkande&lt;br&gt;Frihet från ansvar (SOU 1988:7). I arbetet med det betänkandet deltog som&lt;br&gt;ledamöter hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, ordförande, riksdagsle-&lt;br&gt;damöterna Helge Klöver, Lars-Erik Lövdén och Jerry Martinger, f.d. riks-&lt;br&gt;dagsledamoten Lisa Mattson, fastighetsmäklaren Jan Nilsson och lands-&lt;br&gt;tingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet behandlar kommittén den straffrättsliga legalitetsprincipen&lt;br&gt;och föreslår lagstiftningsåtgärder som syftar till att stärka denna princips in-&lt;br&gt;flytande inom svensk straffrätt. Kommittén gör också en genomgång av de&lt;br&gt;allmänna grunderna för ansvarsfrihet och föreslår dels en del ändringar i de&lt;br&gt;nuvarande reglerna, dels att vissa oskrivna ansvarsfrihetsgrunder lagfästs.&lt;br&gt;Betänkandet var enhälligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs sammanfattning finns i bilaga 1 och kommitténs lagförslag i&lt;br&gt;bilaga 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna&lt;br&gt;finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i&lt;br&gt;Justitiedepartementet (dnr 88-2000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992&lt;br&gt;(prop. 1990/91:64, bet. 1990/91 :KU21, rskr. 1990/91:254, bet.&lt;br&gt;1991/92:KU1, rskr. 1991/92:2). Under förarbetena till denna väcktes tanken,&lt;br&gt;att man skulle ge den tryckfrihetsrättsliga instruktionen ett vidgat&lt;br&gt;tillämpningsområde. Instruktionen föreskriver att alla som har att vaka över&lt;br&gt;tryckfrihetsförordningens efterlevnad skall ha i åtanke att tryckfriheten&lt;br&gt;utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa uppmärksamheten&lt;br&gt;mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mera på syftet än&lt;br&gt;på framställningssättet samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Närmare&lt;br&gt;bestämt menade man från vissa håll att instruktionen borde vara direkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillämplig även i sådana brottmål som har tryckfrihetsrättslig eller&lt;br&gt;yttrandefrihetsrättslig anknytning men som inte handläggs som tryck-&lt;br&gt;frihetsmål eller yttrandefrihetsmål. Konstitutionsutskottet uttalade i sitt av&lt;br&gt;riksdagen godkända betänkande 1990/91 :KU21 att det finns skäl som talar&lt;br&gt;för att det i BrB bör föras in en motsvarighet till instruktionen i tryck-&lt;br&gt;frihetsförordningen och i yttrandefrihetsgrundlagen; en parallellinstruktion.&lt;br&gt;Enligt utskottet bör frågan övervägas i samband med att ställning tas till&lt;br&gt;Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagens ställningstagande föranledde att en departementspromemoria&lt;br&gt;- ”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet av yttrandefrihets-&lt;br&gt;intresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78) - utarbetades i ämnet. Promemo-&lt;br&gt;rian har remissbehandlats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians sammanfattning finns i bilaga 4. En förteckning över&lt;br&gt;remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena&lt;br&gt;finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 91-1274).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.1 &amp;nbsp;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 4 november 1993 att inhämta Lagrådets yttrande&lt;br&gt;över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På Lagrådets inrådan har vissa ändringar gjorts i 24 kap. 9 § BrB. Vidare&lt;br&gt;har 2 § skattebrottslagen (1971:69) givits den lydelse Lagrådet förordat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i berörda avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 &amp;nbsp;Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande behandlas frågor av central bety-&lt;br&gt;delse inom straffrätten. Flertalet gäller straffrättsliga problem som är svåra&lt;br&gt;att omformulera till en i alla stycken helt invändningsfri lagtext. Det gäller&lt;br&gt;särskilt de allmänna grunderna för ansvarsfrihet och i all synnerhet de som&lt;br&gt;hittills lämnats oreglerade. Rättsutvecklingen på dessa områden har därför i&lt;br&gt;stor utsträckning fått ske genom utveckling i praxis. Några mer betydande&lt;br&gt;olägenheter härav har heller i och för sig inte kunnat förmärkas. Å andra si-&lt;br&gt;dan, när nu frågan om ett ytterligare befästande av legalitetsprincipen upptas&lt;br&gt;till prövning, är det angeläget att undersöka förutsättningarna att - så långt&lt;br&gt;det är möjligt - i brottsbalken mer fullständigt reglera de allmänna förut-&lt;br&gt;sättningarna för straffrättsligt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förslag som lämnas i kommittébetänkandet ansluter i allt väsentligt&lt;br&gt;till gällande rätt. En sådan uppläggning av en reform är enligt regeringens&lt;br&gt;mening riktig. Det finns all anledning att tro att den praxisbildning som skett&lt;br&gt;på de behandlade områdena är väl förankrad i det allmänna rättsmedve-&lt;br&gt;tandet. Det kan tilläggas att försiktighet allmänt bör iakttas med att i större&lt;br&gt;utsträckning förändra regelsystemet i den mer centrala straffrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förslag som kommittén framlagt - och som regeringen i huvudsak&lt;br&gt;ansluter sig till - innebär således i stor utsträckning endast en kodifiering av&lt;br&gt;gällande rätt. Regeringen är medveten om att de föreslagna bestämmelserna,&lt;br&gt;exempelvis vad avser verkan av samtycke, inte har någon absolut exakthet&lt;br&gt;och att det även fortsättningsvis kommer att lämnas ett utrymme för tolkning&lt;br&gt;i de reglerade situationerna. Det är dock regeringens övertygelse att den fö-&lt;br&gt;reslagna lagstiftningen ändå kommer att medföra en ytterligare stadga och&lt;br&gt;enhetlighet i bedömningen av hithörande frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 Legalitetsprincipen&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;4.2.1 Förbud mot analogisk tillämpning av straffbud&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Ett förbud mot analogisk tillämpning av straff-&lt;br&gt;bud införs i brottsbalken. Samtidigt ändras skattebrottslagen så, att ett&lt;br&gt;sådant förfarande - varigenom skatt undandras - som ansetts&lt;br&gt;straffbart endast genom analogislut, blir uttryckligen straffbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Vi har&lt;br&gt;dock valt en något annorlunda utformning av lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Kommitténs förslag att lagfästa ett förbud mot&lt;br&gt;analogisk tillämpning av straffstadganden har fått ett starkt stöd av&lt;br&gt;remissinstanserna. Endast Föreningen Sveriges åklagare anser att det bör&lt;br&gt;finnas en möjlighet till analogislut. Enligt föreningen behövs detta för att&lt;br&gt;stötande resultat skall kunna undvikas. Eslövs tingsrätt, som ansluter sig till&lt;br&gt;principen om förbud mot analogisk tillämpning av straffbestämmelser,&lt;br&gt;menar att kommittéförslaget är ”mindre välbetänkt” eftersom det innebär&lt;br&gt;lagstiftning mot en ”viss teknisk rättsfigur”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa remissinstanser har haft synpunkter på utformningen av bestäm-&lt;br&gt;melsen. Bl.a. menar Riksåklagaren (RÅ) att bestämmelsen bör utgöra en&lt;br&gt;egen paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en handling skall utgöra brott och således kunna leda till utdömande&lt;br&gt;av en straffrättslig påföljd krävs ett stadgande i lag eller i annan författning.&lt;br&gt;Denna grundsats benämns legalitetsprincipen och ingår som en väsentlig&lt;br&gt;beståndsdel i alla civiliserade länders rättssystem. Den har fått sitt klassiska&lt;br&gt;uttryck genom den latinska sentensen: nulla poena sine lege, nulla poena&lt;br&gt;sine crimine, nullum crimen sine poena legali, dvs. inget straff utan lag,&lt;br&gt;inget straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad regeringen i detta sammanhang kommer att behandla är den straff-&lt;br&gt;rättsliga legalitetsprincipen. Det bör emellertid påpekas att en legalitetsprin-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;cip gäller även inom andra delar av rättssystemet. Så kan legalitetsprincipen&lt;br&gt;sägas komma till uttryck i 2 kap. regeringsformen med dess reglering av&lt;br&gt;grundläggande fri- och rättigheter, vilka inte kan begränsas annat än genom&lt;br&gt;lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett exempel på legalitetsprincipens tillämpning utanför straffrätten som&lt;br&gt;kan nämnas är socialrätten. Administrativa frihetsberövanden får t.ex. inte&lt;br&gt;ske utan lagstöd. Också inom skatterätten är legalitetsprincipen av grund-&lt;br&gt;läggande betydelse. Sin största betydelse har den dock inom straffrätten.&lt;br&gt;Detta hänger samman bl.a. med att straffrättsliga ingripanden är ett uttryck&lt;br&gt;för en ensidig maktutövning och inte sker med hänvisning till personliga&lt;br&gt;behov hos den som utsätts för dem, utan äger rum därför att han har begått&lt;br&gt;ett brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 kap. 1 § brottsbalken (BrB) definieras brott som gärning för&lt;br&gt;vilken i BrB eller i annan lag eller författning är stadgat straff. Bestäm-&lt;br&gt;melsen kan ses som ett uttryck för legalitetsprincipen. Vidare gäller enligt&lt;br&gt;2 kap. 10 § första stycket regeringsformen att straff eller annan brottspåföljd&lt;br&gt;inte får åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den&lt;br&gt;förövades. Inte heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den&lt;br&gt;som då var föreskriven. Vad som gäller om brottspåföljd gäller även&lt;br&gt;förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i regeringsformen får i första hand anses vara riktad till&lt;br&gt;lagstiftaren och innebär att retroaktiv strafflagstiftning är förbjuden. Den&lt;br&gt;måste emellertid enligt sin ordalydelse även ses som en föreskrift för&lt;br&gt;domstolarna och övriga rättstillämpande myndigheter. I vilken utsträckning&lt;br&gt;som stadgandet är avsett att innefatta ett förbud mot analogisk tillämpning&lt;br&gt;av straffbestämmelser är dock osäkert. Visserligen torde dess ordalydelse&lt;br&gt;knappast lämna utrymme för någon annan uppfattning än att den inrymmer&lt;br&gt;ett sådant förbud, men frågan berördes inte i förarbetena. Där talas endast&lt;br&gt;om att avsikten varit att förhindra retroaktiv strafflagstiftning och enligt&lt;br&gt;brottsbalkskommentaren (Beckman m.fl., Brottsbalken III 3:e uppl. 1985&lt;br&gt;s. 469) är 2 kap. 10 § regeringsformen inte avsedd att helt utesluta ana-&lt;br&gt;logislut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 10 § regeringsformen kompletteras av&lt;br&gt;en bestämmelse i vanlig lag, nämligen 5 § lagen (1964:163) om införande&lt;br&gt;av brottsbalken (BrP). Enligt denna får ingen dömas för gärning, för vilken&lt;br&gt;det inte var stadgat straff när den begicks. Vidare gäller att straff skall be-&lt;br&gt;stämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag&lt;br&gt;när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från&lt;br&gt;straff eller till lindrigare straff. Undantag från denna regel görs dock beträf-&lt;br&gt;fande gärning som under viss tid var straffbelagd på grund av då rådande&lt;br&gt;särskilda förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att 5 § BrP inte skall tolkas så att den innebär ett absolut förbud mot&lt;br&gt;analogisk tillämpning av straffbud framgår av förarbetena till BrB. I 1958&lt;br&gt;års lagrådsremiss med förslag till brottsbalk föreslogs ett stadgande om att&lt;br&gt;som brott skulle anses endast gärning som inryms under en i balken eller&lt;br&gt;eljest i lag eller i författning given brottsbeskrivning. Detta skulle kunna ses&lt;br&gt;som ett försök att lagfästa legalitetsprincipen. I remissen uttalades (prop.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1962:10 s. B 56) att principen att en gärning inte kan betraktas som brott&lt;br&gt;utan ett uttryckligt stöd i lag är allmänt omfattad i västerländska kulturstater&lt;br&gt;och även i Sverige djupt rotad i rättslivet. Dåvarande departementschefen&lt;br&gt;framhöll emellertid att när det gällde den för principen centrala frågan vad&lt;br&gt;lagen skall anses omfatta innebar det föreslagna stadgandet inte att det i&lt;br&gt;vaije särskilt fall måste finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av la-&lt;br&gt;gen. Lagen skulle enligt honom i stället enligt vedertagna grundsatser tolkas&lt;br&gt;så att dess rätta mening utröntes, vilket åtminstone inom specialstraffrätten&lt;br&gt;torde innebära att även analogisk tillämpning skulle vara tillåten, fastän ”en-&lt;br&gt;dast inom mycket snäva gränser”. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § BrB kan emel-&lt;br&gt;lertid ses som en erinran om legalitetsprincipens betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon helt säker beskrivning av hur svensk rätt numera ställer sig till&lt;br&gt;analogisk tilllämpning av straffbud går inte att ge. Detta gäller särskilt som&lt;br&gt;begreppet analogi, såsom framgår nedan, förefaller kunna tolkas på olika&lt;br&gt;sätt. En i doktrinen till synes allmänt omfattad uppfattning är att analogisk&lt;br&gt;lagtillämpning definitionsmässigt innebär att ett förfarande anses straffbart&lt;br&gt;trots att det står klart att det aktuella fallet inte ryms under det ifrågakomna&lt;br&gt;straffbudet (se t.ex. Agge, Straffrättens allmänna del, andra häftet, 1970, s.&lt;br&gt;230 och Beckman m.fl., Brottsbalken I 5:e uppl. 1987 s. 20 f.). Professorn&lt;br&gt;Stig Strömholm har i boken Rätt, Rättskällor och Rättstillämpning (4:e uppl.&lt;br&gt;1992 s. 407) uttryckt saken så att laganalogi förekommer när en rättsregel&lt;br&gt;tillämpas på ett fall som inte utan uppenbart våldförande på språket kan&lt;br&gt;pressas in under ens det vagt avgränsade ytterområdet av det aktuella&lt;br&gt;begreppets betydelseområde. Med denna definition står det klart att&lt;br&gt;utrymmet i rättstillämpningen för analogitolkning ansetts begränsat. I den&lt;br&gt;straffrättsliga doktrinen har läget också beskrivits så att det är tillåtet att&lt;br&gt;döma till ansvar i fall som ligger så nära dem som är uttryckligt straffbe-&lt;br&gt;lagda att det skulle framstå som alltför ”formalistiskt” att inte tillämpa&lt;br&gt;straffbudet. Detta har emellertid ansetts gälla endast om situationen samti-&lt;br&gt;digt är sådan att det inte möter några betänkligheter att göra avkall på kravet&lt;br&gt;att lagstiftaren skall ha tagit ställning för kriminalisering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rättspraxis finns ett par exempel på analogisk tillämpning av straffbud.&lt;br&gt;Det mest tydliga är Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1978 s. 452,&lt;br&gt;som avsåg tillämpning av 2 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69). I&lt;br&gt;domen uttalade Högsta domstolen bl.a. följande. ”För en analogisk tillämp-&lt;br&gt;ning ... av 2 § andra stycket skattebrottslagen talar ... synpunkterna med så-&lt;br&gt;dan styrka att de - även med beaktande av den i och för sig tungt vägande&lt;br&gt;legalitetsprincipen - måste anses utslagsgivande.” Domen innebar alltså att&lt;br&gt;en person fälldes till ansvar för skattebedrägeri trots att hans gärning inte&lt;br&gt;täcktes av det aktuella straffstadgandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Å andra sidan kan nämnas att även den uppfattningen framförts, att det&lt;br&gt;inte ens i det nyss angivna rättsfallet var fråga om analogitolkning utan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;endast om en, låt vara fri, tolkning av den aktuella straffbestämmelsen&lt;br&gt;(Brottsbalken I s. 21).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen utgick regeringen, bl.a. mot bakgrund av vad som ovan&lt;br&gt;anförts, från att utrymmet för analogitolkning på straffrättens område är&lt;br&gt;starkt begränsat. Lagrådet har emellertid redovisat en delvis annorlunda upp-&lt;br&gt;fattning. I sitt yttrande har Lagrådet, i anslutning till beskrivningen av gäl-&lt;br&gt;lande rätt, anfört:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill ifrågasätta om utrymmet verkligen är så begränsat som görs&lt;br&gt;gällande i remissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I själva verket synes det finnas ett stort rättsområde där analogisk&lt;br&gt;tillämpning av straffbestämmelserna förekommer. Det gäller det s.k. före-&lt;br&gt;tagaransvaret. Enligt svensk rätt kan, med undantag för företagsbot, endast&lt;br&gt;fysiska personer straffas. I många fall tar emellertid en straffbestämmelse&lt;br&gt;sikte på subjekt i viss ställning, t.ex. innehavare av rörelse eller ägare av viss&lt;br&gt;egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som exempel på sådan lagstiftningsteknik har Lagrådet angivit straff-&lt;br&gt;bestämmelser som riktar sig mot ”ägare”, ”arbetsgivare”, ”uppdragsgivare”&lt;br&gt;och ”tillståndshavare” och härvid hänvisat till 5 kap. 14 § tryckfrihets-&lt;br&gt;förordningen, 79 § vägtrafikskattelagen (1988:327), 8 kap. 11 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 80 och&lt;br&gt;81 §§ uppbördslagen (1953:272) samt 21 § yrkestrafiklagen (1988:263).&lt;br&gt;Lagrådet fortsätter:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I svensk rättspraxis har fysiska personer sedan gammalt dömts till&lt;br&gt;straffansvar för brott mot bestämmelser som de nu angivna utan hinder av att&lt;br&gt;”ägaren”, ”arbetsgivaren”, ”tillståndshavaren” etc. varit en juridisk person&lt;br&gt;och gärningen begåtts som ett led i den juridiska personens verksamhet. Det&lt;br&gt;är tydligt att domstolarna därvid tillämpat bestämmelserna analogiskt eller&lt;br&gt;kvasianalogiskt och alltså utvidgat straffbudets gämingsinnehåll utöver dess&lt;br&gt;ordalydelse (se Thomstedt, Om företagaransvar, 1948, s. 113 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I senare tiders författningar anges vanligen det rättssubjekt som skall&lt;br&gt;straffas vid brott mot en bestämmelse med det neutrala uttrycket ”den som”.&lt;br&gt;En så formulerad straffbestämmelse ger möjligheter att intolka ett&lt;br&gt;straffansvar för t.ex. styrelseledamöter vid brott som begås i ett aktiebolags&lt;br&gt;rörelse. Någon sådan tolkningsmöjlighet föreligger enligt Lagrådet knappast&lt;br&gt;om det ansvariga rättssubjektet betecknats ”ägaren” och denne är en juridisk&lt;br&gt;person.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med den tolkning som Lagrådet givit åt begreppet analogisk tillämpning&lt;br&gt;av straffbud skulle utrymmet härför enligt gällande rätt uppenbarligen vara&lt;br&gt;betydande. Enligt regeringens mening är det dock tveksamt om de av&lt;br&gt;Lagrådet valda exemplen verkligen utgör analogisk tillämpning av straff-&lt;br&gt;bud. Regeringen återkommer härtill nedan i motiveringen för förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beskrivningen av gällande rätt är således avhängig av hur begreppet&lt;br&gt;analogi definieras. Så mycket kan dock konstateras att det faktiska ut-&lt;br&gt;rymmet för att tillämpa ett straffbud, trots att det står klart att det aktuella&lt;br&gt;fallet inte ens efter tolkning i avsikt att utröna stadgandets rätta mening kan&lt;br&gt;inordnas därunder, är mycket begränsat. Om analogitolkning definieras på&lt;br&gt;detta sätt, vilket regeringen finner naturligt, torde, såvitt kan bedömas, det&lt;br&gt;enda mer allmänna exemplet härpå vara medverkansansvaret inom special-&lt;br&gt;straffrätten (jfr avsnitt 4.2.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konventionsåtaganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som är av betydelse i sammanhanget, och som också kommittén&lt;br&gt;tagit upp, är om svensk rätt - såsom den av regeringen redovisats ovan -&lt;br&gt;står i överensstämmelse med de internationella konventioner som Sverige&lt;br&gt;har ratificerat. Av särskilt intresse är den europeiska konventionen angående&lt;br&gt;skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I&lt;br&gt;konventionens artikel 7 stadgas att ingen får fällas till ansvar för en gärning&lt;br&gt;eller en underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående inte utgjorde&lt;br&gt;brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Något fall av analogisk&lt;br&gt;tillämpning av straffbud har ännu inte underställts den europeiska dom-&lt;br&gt;stolens prövning. Frågan har emellertid aktualiserats vid flera tillfällen i&lt;br&gt;kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Härvid har kommissionen -&lt;br&gt;även om den inte kunnat konstatera att analogisk tillämpning förekommit -&lt;br&gt;klart uttalat att artikel 7 i konventionen skall ges den innebörden att den för-&lt;br&gt;bjuder analogislut på straffrättens område. Regeringen har i propositionen&lt;br&gt;1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och&lt;br&gt;rättighetsfrågor föreslagit att konventionen skall införlivas med svensk rätt&lt;br&gt;och därigenom bli direkt tillämplig här i landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud bör införas i BrB&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den straffrättsliga legalitetsprincipen har på senare tid mera allmänt tagits&lt;br&gt;upp till diskussion. Man kan i denna diskussion se en klar strävan att tydli-&lt;br&gt;gare avgränsa det straffbelagda området. Förutom i det betänkande som lig-&lt;br&gt;ger till grund för detta lagstiftningsärende kan pekas på de förslag som 1983&lt;br&gt;lades fram av Förmögenhetsbrottsutredningen i betänkandet Översyn av&lt;br&gt;lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott (SOU 1983:50).&lt;br&gt;Av intresse i sammanhanget är också propositionen 1984/85:32 om&lt;br&gt;riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. I denna&lt;br&gt;uttalas bl.a. (s. 39) att ambitionen vid ny eller ändrad strafflagstiftning bör&lt;br&gt;vara att det straffbara området om möjligt skall avgränsas på ett klarare sätt&lt;br&gt;än som är fallet vid vissa brott i BrB. (Se även bet. 1984/85:JuU28 s. 23 ff.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna strävan att ytterligare hävda legalitetsprincipen på det straffrätts-&lt;br&gt;liga området har även kommit till uttryck i lagstiftningen. Främst gäller&lt;br&gt;detta införandet av särskilda och detaljerade regler för straffmätning och på-&lt;br&gt;följdsval (29 och 30 kap. BrB) efter förslag av Fängelsestraffkommittén i&lt;br&gt;dess huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13-15). Direktiven till&lt;br&gt;Straffsystemkommittén (Ju 1992:07, dir. 1992:47), vars arbete pågår, får&lt;br&gt;också betraktas som uttryck för en vilja att gå vidare i en riktning som&lt;br&gt;innebär att mindre utrymme lämnas för en tillämpning av det straffrättsliga&lt;br&gt;regelsystemet som går utöver vad som följer av en strikt läsning av givna&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För regeringen är det naturligt att fullfölja den inriktning av reformarbetet&lt;br&gt;som nu beskrivits. Legalitetsprincipen är fundamental i ett rättssäkert straff-&lt;br&gt;system. Endast det som är tydligt straffbelagt i lag bör få föranleda straff-&lt;br&gt;rättsliga ingripanden. Visserligen präglas svensk straffrättskipning i hög grad&lt;br&gt;av de krav som legalitetsprincipen ställer. Enligt regeringens mening måste&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det dock anses vara en brist att den straffrättsliga legalitetsprincipen inte fått&lt;br&gt;ett klart och entydigt uttryck i vår strafflagstiftning, inte minst med hänsyn&lt;br&gt;till de redovisade konventionsåtagandena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I syfte att avhjälpa denna brist lades i lagrådsremissen fram förslag till en&lt;br&gt;bestämmelse som var avsedd att innefatta ett uttryckligt förbud mot&lt;br&gt;analogisk tillämpning av strafflag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har riktat invändningar mot detta förslag och menat att det&lt;br&gt;sakligt sett får onöjaktiga och svåröverblickbara konsekvenser när det gäller&lt;br&gt;företagaransvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anför med hänvisning till dess ovan redovisade uppfattning an-&lt;br&gt;gående gällande rätt, att företagaransvaret försvinner på en rad områden om&lt;br&gt;möjligheten till analogisk tillämpning försvinner. Lagrådet fortsätter:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet kan inte överblicka i vilken omfattning straffbestämmelser av nu&lt;br&gt;angivet slag förekommer, men redan de exempel som har lämnats ovan ger&lt;br&gt;vid handen att sådana bestämmelser inte är ovanliga. Det inger be-&lt;br&gt;tänkligheter att upphöja den remitterade bestämmelsen till lag innan en&lt;br&gt;inventering av författningsbeståndet har skett och erforderliga för-&lt;br&gt;fattningsändringar företagits. I allt fall bör bestämmelsen inte träda i kraft&lt;br&gt;innan så skett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i sin kritik mot den föreslagna bestämmelsen inte angivit&lt;br&gt;några andra fall än de nu nämnda som reglerar företagaransvaret. Regeringen&lt;br&gt;har i och för sig uppfattningen att den exemplifierade lagstiftningsmetoden&lt;br&gt;från legalitetssynpunkt är mindre lämplig. Enligt regeringens mening kan&lt;br&gt;dock Lagrådets uppfattning att företagaransvaret i stor utsträckning förut-&lt;br&gt;sätter analogisk eller kvasianalogisk rättstillämpning starkt ifrågasättas,&lt;br&gt;särskilt mot bakgrund av senare års i olika sammanhang redovisade uppfatt-&lt;br&gt;ning av begreppet analogitolkning. Vad det i de av Lagrådet nämnda fallen i&lt;br&gt;stället får anses vara frågan om är närmast traditionell lagtolkning i avsikt att&lt;br&gt;utröna ett straffbuds reella innehåll, något som givetvis alltid är tillåtet.&lt;br&gt;Eftersom ett straffbud inte kan - och inte heller har kunnat - rikta sig mot en&lt;br&gt;juridisk person är det uppenbart att i exempelvis begreppet ägare måste, i&lt;br&gt;den mån det inte som i t.ex. 5 § yrkestrafiklagen (1988:263) är direkt reglerat&lt;br&gt;i lagen, tolkas in den som i en viss situation kan anses företräda ägaren. En&lt;br&gt;sådan tolkningsoperation måste det alltid stå domstolarna fritt att utföra och&lt;br&gt;kan knappast anses innebära att straffansvar åläggs utan stöd av bestäm-&lt;br&gt;melsens ordalydelse. Som ett annat exempel på en sådan, uppenbarligen&lt;br&gt;tillåten, tolkningsoperation kan nämnas att underlåtenhet i många fall anses&lt;br&gt;straffbar trots att själva straffbestämmelsen primärt beskriver ett aktivt&lt;br&gt;handlande (s.k. oäkta underlåtenhetsbrotf).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med det i lagrådsremissen framlagda förslaget har naturligtvis&lt;br&gt;inte heller varit att inskränka straffbarheten i förhållande till dagens regler i&lt;br&gt;de fall som Lagrådet nämner. Av beskrivningen av gällande rätt framgår att&lt;br&gt;regeringen velat ge begreppet analogitolkning en avsevärt mer inskränkt&lt;br&gt;betydelse än den som Lagrådet ger uttryck för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att analogibegreppet skall kunna ges ett i detta sammanhang&lt;br&gt;meningsfullt innehåll är det också, enligt regeringens mening, naturligt att&lt;br&gt;använda det som ett åskådliggörande av en tolkningsmetod som ligger klart&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utanför det som legalitetsprincipen inom straffrätten medger. Sedd i denna&lt;br&gt;mer inskränkta bemärkelse, vilken överensstämmer såväl med den upp-&lt;br&gt;fattning av gällande rätt som regeringen nyss redovisat som - såvitt kan&lt;br&gt;bedömas - med innebörden av den nämnda konventionen, är det uppenbart&lt;br&gt;att ett förbud mot analogisk lagtolkning inom straffrätten inte får de effekter&lt;br&gt;som Lagrådet befarar. Ett sådant förbud skulle för svensk rätts del till och&lt;br&gt;med kunna sägas få en mer symbolisk än praktisk betydelse. Det gäller&lt;br&gt;särskilt som det utrymme som hittills funnits i praxis för sådan lagtolkning&lt;br&gt;genom regeringens i det följande framlagda förslag i praktiken kommer att&lt;br&gt;undanröjas. Ett förbud skulle således närmast tjäna som en erinran om att&lt;br&gt;endast förfaranden som med tillämpande av vedertagna tolkningsmetoder&lt;br&gt;kan inordnas under en brottsbeskrivning i BrB eller i annan författning får&lt;br&gt;ligga till grund för utkrävande av straffrättsligt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda finner regeringen att förbud mot analogisk&lt;br&gt;lagtillämpning, i den av regeringen angivna bemärkelsen, nu bör genom-&lt;br&gt;föras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den närmare utformningen av bestämmelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har föreslagit att det till BrB:s inledningsparagraf skall fogas ett&lt;br&gt;nytt andra stycke enligt vilket en straffbestämmelse inte får ges en vidare&lt;br&gt;tillämpning än dess ordalydelse medger. Kommittén föreslår att inlednings-&lt;br&gt;bestämmelsen i 5 § BrP flyttas till detta stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nämnts anser RÅ i sitt remissvar att den föreslagna bestämmelsen är&lt;br&gt;så viktig att den bör utgöra en särskild paragraf. Vidare ifrågasätter RÅ om&lt;br&gt;det är lämpligt att utforma bestämmelsen som en handlingsregel. Enligt&lt;br&gt;RÅ:s bedömning skulle det från lagteknisk och systematisk synpunkt vara&lt;br&gt;mer konsekvent om förbudet mot analogislut och mot retroaktiv strafflag-&lt;br&gt;stiftning utformas i anslutning till definitionen av brott i 1 kap. 1 § första&lt;br&gt;stycket BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieombudsmannen (JO) godtar kommitténs förslag men anser att&lt;br&gt;åtgärden att till 1 kap. 1 § BrB föra över endast första stycket i 5 § BrP är&lt;br&gt;ofullständig. Enligt hans mening bör även bestämmelsen i 5 § andra stycket&lt;br&gt;BrP om att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen&lt;br&gt;företogs, flyttas med. JO anser dessutom att föreskriften i 2 kap. 10 § första&lt;br&gt;stycket tredje meningen regeringsformen, om att vad som i dessa hän-&lt;br&gt;seenden gäller om brottspåföljder gäller även förverkande och annan&lt;br&gt;särskild rättsverkan av brott, skall tas med.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan för sin egen del i huvudsak ansluta sig till de synpunkter&lt;br&gt;som framförts av RÅ och JO. Konstruerar man bestämmelsen som en&lt;br&gt;handlingsregel och därvid även flyttar över inledningsbestämmelsen i 5 §&lt;br&gt;BrP bör man, i konsekvensens namn, i paragrafen även ta med de av JO&lt;br&gt;angivna bestämmelserna. Men detta behövs inte om man följer RÅ:s tanke&lt;br&gt;att knyta utformningen av legalitetsprincipen till den nuvarande föreskriften&lt;br&gt;i 1 kap. 1 § om vad som utgör brott. En sådan åtgärd skulle också stämma&lt;br&gt;bättre med innebörden av legalitetsprincipen. Enligt vår mening bör man&lt;br&gt;därför gå tillväga på det sättet. Därmed tillgodoser man även den av Eslövs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tingsrätt framförda åsikten att man bör undvika att lagstifta mot en viss Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;teknisk rättsfigur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har stannat för att 1 kap. 1 § BrB bör ges följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller&lt;br&gt;författning och för vilken straffsom sägs nedan är föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har mot detta förslag, vilket överensstämmer med det som upp-&lt;br&gt;togs i lagrådsremissen, invänt att det är svårt att av bestämmelsens orda-&lt;br&gt;lydelse förstå att det rör sig om ett förbud mot analogisk rättstillämpning&lt;br&gt;och att kommittéförslaget var klarare på denna punkt. Regeringen har i och&lt;br&gt;för sig förståelse för denna uppfattning. Fördelarna såväl lagtekniskt som&lt;br&gt;språkligt med att ge uttryck för förbudet i anslutning till definitionen av&lt;br&gt;brott är dock enligt regeringen så stora att den metoden trots allt bör väljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget medför att förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning och retro-&lt;br&gt;aktiv tillämpning av strafflag alltjämt regleras i 5 § BrP.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med den nu föreslagna lagändringen bör även 2 § skatte-&lt;br&gt;brottslagen (1971:69) ändras så att också sådant förfarande, som dom-&lt;br&gt;stolarna för närvarande fäller till ansvar för genom analogitolkning, täcks av&lt;br&gt;bestämmelsens ordalydelse. Härvid bör det av Skattetilläggsutredningen ut-&lt;br&gt;arbetade förslaget läggas till grund för lagändringen (se avsnitt 4.3.8).&lt;br&gt;Denna lagstiftningsåtgärd, som är nödvändig för att inte det straffbara om-&lt;br&gt;rådet vid skattebedrägeri skall minskas, skall inte ses som ett föregripande&lt;br&gt;av 1993 års skattebrottsutrednings (Fi 1993:08) arbete. Den utredningen har&lt;br&gt;alltså fortfarande till uppgift bl.a. att göra en fullständig översyn av 2 §&lt;br&gt;skattebrottslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.2.2 Det subjektiva rekvisitet inom specialstraffrätten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Stadgandet i 1 kap. 2 § BrB om att i balken be-&lt;br&gt;skriven gärning skall, om inte annat sägs, anses som brott endast om&lt;br&gt;den begås uppsåtligen görs generellt tillämpligt. Vissa övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelser meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Även när det gäller förslaget att generellt lagreglera&lt;br&gt;det subjektiva rekvisitet inom specialstraffrätten har kommitténs förslag fått&lt;br&gt;ett kraftigt stöd av remissinstanserna. Ingen säger nej till förslaget. Från&lt;br&gt;flera håll påpekas emellertid att, som kommittén också framhållit, en ge-&lt;br&gt;nomgång av olika specialstraffrättsliga bestämmelser behövs och att denna&lt;br&gt;bör göras så snart som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO har synpunkter på hur övergångsbestämmelserna skall konstrueras&lt;br&gt;medan Föreningen Sveriges åklagare har invändningar mot den lagtekniska&lt;br&gt;lösningen. Föreningen menar att det, om inte annat sägs i straffbudet, inom&lt;br&gt;specialstraffrätten bör räcka med oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan vad som utgör brott besvaras inte enbart av de objektiva rekvisit som&lt;br&gt;utgör brottsbeskrivning i de olika straffstadgandena. Även gärningsmannens&lt;br&gt;subjektiva förhållande till gärningen är av betydelse. Normalt krävs full&lt;br&gt;överensstämmelse mellan brottsbeskrivningamas objektiva och subjektiva&lt;br&gt;sidor. Detta innebär, för att ansvar skall kunna ådömas, att händelse-&lt;br&gt;förloppet i sina huvuddrag skall omfattas av den handlandes uppsåt eller&lt;br&gt;oaktsamhet (täckningsprincipen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det subjektiva rekvisitet i en brottsbeskrivning kan bestå i ett krav på&lt;br&gt;uppsåt (dolus). Härmed menas i princip att det för straffbarhet krävs att gär-&lt;br&gt;ningsmannen utfört den brottsliga handlingen med ”vett och vilja”. Av upp-&lt;br&gt;såt finns i svensk rätt tre olika former. I regel är det för straffbarhet likgiltigt&lt;br&gt;vilken form av uppsåt som gärningsmannen haft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom uppsåtsläran skiljer man mellan uppsåt till effekten och uppsåt till&lt;br&gt;gärningsmoment. Den vanligast förekommande uppsåtsformen är direkt&lt;br&gt;uppsåt (dolus directus), som enkelt kan sägas innebära ett krav på att gär-&lt;br&gt;ningsmannen hade full vetskap om de föreliggande omständigheter, som&lt;br&gt;utgjorde gärningsmoment, och eftersträvade det brottsliga resultatet. En an-&lt;br&gt;nan uppsåtsform är indirekt uppsåt (dolus indirectus). Även här krävs att&lt;br&gt;gärningsmannen hade insikt i de föreliggande omständigheterna eller gär-&lt;br&gt;ningsmomenten. Det brottsliga resultatet är emellertid inte på samma sätt&lt;br&gt;som vid direkt uppsåt eftersträvat av gärningsmannen, men han skall ha&lt;br&gt;uppfattat det som nödvändigt förbundet med ett annat resultat som han ville&lt;br&gt;uppnå. Den tredje uppsåtsformen är eventuellt uppsåt (dolus eventualis).&lt;br&gt;Härmed avses att existensen av en viss omständighet, som utgjorde gär-&lt;br&gt;ningsmoment, för gärningsmannen tedde sig som oviss men möjlig. Sam-&lt;br&gt;tidigt skall förhållandena vara sådana att man kan utgå från att han skulle ha&lt;br&gt;företagit den brottsliga gärningen även om han varit fullt säker på att denna&lt;br&gt;omständighet förelåg. När det gäller det brottsliga resultatet behöver detta&lt;br&gt;inte vara eftersträvat av gärningsmannen och inte ens nödvändigt förbundet&lt;br&gt;med det resultat som han vill uppnå, men han skall ha uppfattat det som en&lt;br&gt;möjlig biverkan till den effekt han eftersträvade och omständigheterna skall&lt;br&gt;vara sådana att man kan hålla för visst att han, om han hade vetat att&lt;br&gt;effekten skulle inträda, inte skulle ha avstått från gärningen. Det utmärkande&lt;br&gt;för det eventuella uppsåtet är att domstolen på detta sätt skall göra ett&lt;br&gt;hypotetiskt prov avseende gärningsmannens handlande för det fall han hade&lt;br&gt;haft full visshet om samtliga gämingsomständigheter och effekter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid åtskilliga brott krävs det inte uppsåt från gärningsmannens sida för&lt;br&gt;att straffbarhet skall inträda, utan det räcker med oaktsamhet (culpa). På&lt;br&gt;motsvarande sätt som i fråga om uppsåt skall brottsbeskrivningens olika&lt;br&gt;objektiva moment täckas av oaktsamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningen för att culparekvisitet skall vara uppfyllt är att gärnings-&lt;br&gt;mannen inte iakttagit tillräcklig aktsamhet. Det krav som i detta hänseende&lt;br&gt;ställs i olika sammanhang växlar. Vid flera brott gäller att ringa oaktsamhet&lt;br&gt;inte medför ansvar och ibland krävs det för att ansvar skall inträda att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdslösheten har varit grov. Men innebörden av culparekvisitet växlar Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;även, och det utan att det direkt framgår av lagtexten, med de olika straff-&lt;br&gt;bestämmelsernas natur. Vid vissa ordningsförseelser, särskilt inom närings-&lt;br&gt;rättens område, har i rättspraxis kravet på aktsamhet ställts högt, vilket in-&lt;br&gt;neburit att en mycket lindrig grad av oaktsamhet föranlett ansvar. I andra&lt;br&gt;fall, speciellt vid något allvarligare brott, har culparekvisitet tolkats så att&lt;br&gt;oaktsamheten skall ha nått en viss nivå för att vara straffbar och detta även&lt;br&gt;om ansvarsfrihet vid ringa oaktsamhet inte är uttryckligen föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall kravet på subjektivt rekvisit efterges och ansvar inträder även om&lt;br&gt;varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas gärningsmannen till last talar&lt;br&gt;man om strikt ansvar. Det är emellertid en omdiskuterad fråga, om strikt&lt;br&gt;ansvar förekommer inom straffrätten. Ett ansvar som liknar det strikta är det&lt;br&gt;som en utgivare enligt tryckfrihetsförordningen (TF) har för innehållet i en&lt;br&gt;periodisk skrift (8 kap. 1 § TF). Här gäller nämligen en legalpresumtion för&lt;br&gt;vetskap om innehållet i skriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande reglering av det subjektiva rekvisitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. 2 § BrB finns en generell bestämmelse rörande vad som, när det&lt;br&gt;gäller brottsstadgandena i balken, krävs i fråga om subjektivt rekvisit. Där&lt;br&gt;stadgas att vid brotten i BrB krävs uppsåt om inget annat sägs i straffstad-&lt;br&gt;gandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 1 kap. 2 § BrB gäller alltså endast beträffande brotten i&lt;br&gt;BrB. Vad som inom specialstraffrätten krävs på den subjektiva sidan för att&lt;br&gt;brott skall föreligga är många gånger oklart. I modernare specialstraffrätts-&lt;br&gt;liga författningar klargörs i regel direkt i lagtexten vilket subjektivt rekvisit&lt;br&gt;som gäller men i äldre bestämmelser är frågan ofta oreglerad. Som exempel&lt;br&gt;på det sistnämnda kan pekas på bestämmelsen om olovlig köming i 3 §&lt;br&gt;trafikbrottslagen (1951:649). Det måste dock framhållas att det, i många fall&lt;br&gt;där en uttrycklig reglering saknas, framgår relativt klart av bestämmelsens&lt;br&gt;natur och dess syfte vad som skall gälla i subjektivt hänseende. Om så inte&lt;br&gt;är fallet blir frågan emellertid till sist beroende av domstolarnas tolkning av&lt;br&gt;bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En generell reglering av det subjektiva rekvisitet bör ske även för brotten&lt;br&gt;utanför BrB&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har i föregående avsnitt redogjort för legalitetsprincipen och de&lt;br&gt;krav som denna uppställer i fråga om lagstöd på straffrättens område.&lt;br&gt;Lagstödet bör naturligtvis omfatta inte bara brottets objektiva sida utan även&lt;br&gt;det subjektiva rekvisitet. I varje straffstadgande bör därför anges vad som&lt;br&gt;krävs i fråga om uppsåt eller oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta krav tillgodoses sedan ett antal år tillbaka regelmässigt även vid ny&lt;br&gt;lagstiftning på specialstraffrättens område. Sedan år 1969 gäller nämligen&lt;br&gt;av Statsrådsberedningen utfärdade riktlinjer, enligt vilka kravet i subjektivt&lt;br&gt;hänseende måste göras klart vid utformandet av straffbestämmelser. Men&lt;br&gt;beträffande äldre specialstraffrättsliga lagstiftningsprodukter är läget som vi&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nyss angivit ett annat. Här saknas ofta en reglering av det subjektiva rekvi-&lt;br&gt;sitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår mening är det angeläget att åstadkomma en förbättring på&lt;br&gt;denna punkt. Regeringen delar alltså, liksom remissinstanserna, kommitténs&lt;br&gt;uppfattning att en generellt verkande lagstiftning på området är önskvärd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om utformningen av denna lagstiftning har regeringen ingen annan&lt;br&gt;uppfattning än kommittén. På samma sätt som i BrB bör utgångspunkten&lt;br&gt;vara att det för ansvar skall krävas uppsåt. Om lagstiftaren vill sträcka an-&lt;br&gt;svaret längre får det särskilt anges i straffstadgandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i 1 kap. 2 § BrB bör alltså göras generellt tillämplig. Men en så-&lt;br&gt;dan åtgärd kan inte gälla de specialstraffrättsliga straffbud som redan existe-&lt;br&gt;rar. Något sådant skulle nämligen få otillfredsställande konsekvenser genom&lt;br&gt;att straffansvaret vid många brott skulle inskränkas på ett sätt som inte är&lt;br&gt;lämpligt. Den nya 1 kap. 2 § BrB bör alltså göras tillämplig endast på straff-&lt;br&gt;bestämmelser som tillkommer samtidigt som eller efter lagändringen. Detta&lt;br&gt;ställer, som kommittén också framhållit, krav på åtgärder som tar sikte på&lt;br&gt;nu gällande straffbestämmelser. Enligt kommitténs mening bör en&lt;br&gt;genomgång i fråga om kravet på subjektivt rekvisit göras beträffande hela&lt;br&gt;specialstraffrätten. Kommittén anför att det är särskilt angeläget att de&lt;br&gt;centrala lagarna snarast ses över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser har instämt i vad kommittén uttalat och för egen del&lt;br&gt;har regeringen i och för sig ingen avvikande uppfattning. Någon samlad&lt;br&gt;översyn finner vi dock för närvarande inte befogad. Det lämpligaste till-&lt;br&gt;vägagångssättet torde i stället vara att varje departement inom regerings-&lt;br&gt;kansliet granskar de straffbestämmelser som faller inom dess ansvarsområde&lt;br&gt;och utarbetar underlag till erforderlig lagstiftning. Det torde dock stå klart&lt;br&gt;att en genomgång av detta slag kommer att ta flera år i anspråk. Under en&lt;br&gt;övergångstid, som regeringen föreslår sätts till fem år, får man acceptera en&lt;br&gt;situation där nya straffbud omfattas av den generella subjektiva regleringen&lt;br&gt;medan för sådana straffbestämmelser som var i kraft vid lagändringen det&lt;br&gt;subjektiva rekvisitet i många fall tills vidare får kvarstå oreglerat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna skall den&lt;br&gt;nya avfattningen av 1 kap. 2 § första stycket BrB inte tillämpas på ett straff-&lt;br&gt;stadgande i annan lag eller författning än BrB som trätt i kraft före lag-&lt;br&gt;ändringens ikraftträdande. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något&lt;br&gt;avseende efter lagändringens ikraftträdande skall dock enligt kommittén den&lt;br&gt;nya regeln tillämpas på straffstadgandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén tänkte sig alltså att varje ändring av en straffbestämmelse&lt;br&gt;skulle få till följd att den generella regleringen i 1 kap. 2 § BrB blev till-&lt;br&gt;lämplig på bestämmelsen. Tanken bakom detta är uppenbarligen att det&lt;br&gt;skall vara enkelt för de tillämpande myndigheterna att avgöra vad som är&lt;br&gt;gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan i huvudsak hålla med kommittén. Även om en ordning av&lt;br&gt;detta slag ställer stora krav på lagstiftaren är den nödvändig för att regle-&lt;br&gt;ringen skall motsvara de krav på tydlighet som det finns anledning att ställa&lt;br&gt;på all lagstiftning och i synnerhet på strafflagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO har emellertid uppmärksammat ett problem med den föreslagna över-&lt;br&gt;gångsregleringen. Den av kommittén föreslagna formuleringen ger enligt JO&lt;br&gt;utrymme för situationer där ett skenbart oreglerat tillstånd uppstår. Det kan&lt;br&gt;vara så att en översyn av det subjektiva rekvisitet i en äldre straffbestäm-&lt;br&gt;melse har skett i ett lagstiftningsärende efter ikraftträdandet men att detta&lt;br&gt;inte, och inte heller något annat, har föranlett något ingrepp i stadgandet.&lt;br&gt;Man har alltså kommit fram till att för straffbarhet skall krävas uppsåt. Trots&lt;br&gt;att således en prövning skett som borde ha lett till att 1 kap. 2 § första&lt;br&gt;stycket BrB blev direkt tillämplig, medför den av kommittén föreslagna&lt;br&gt;övergångsbestämmelsen att lagstöd saknas för tillämpning av BrB:s bestäm-&lt;br&gt;melse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt regeringens bedömning knappast möjligt att lösa det av JO&lt;br&gt;angivna problemet genom att konstruera övergångsbestämmelserna på ett&lt;br&gt;annorlunda sätt än kommittén föreslagit. I situationer som den angivna&lt;br&gt;måste därför lagstiftaren direkt i straffstadgandet sätta ut det krav på sub-&lt;br&gt;jektivt rekvisit som skall gälla. Med hänsyn till de varierande subjektiva&lt;br&gt;rekvisit som gäller inom specialstraffrätten ser regeringen det inte heller&lt;br&gt;som en nackdel att, i dessa fall och under övergångstiden, kravet på uppsåt&lt;br&gt;uttryckligen anges i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott begångna under berusning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. 2 § andra stycket BrB finns en bestämmelse om hur kravet på det&lt;br&gt;subjektiva rekvisitet skall tolkas vid fall av självförvållad berusning och lik-&lt;br&gt;nande tillstånd. Kommittén har inte föreslagit någon ändring av denna be-&lt;br&gt;stämmelse, även om kommittén kritiserat både utformningen och tillämp-&lt;br&gt;ningen av den. Inte heller regeringen anser att bestämmelsen skall ändras i&lt;br&gt;materiellt hänseende i detta sammanhang. I avsnitt 4.3.6 kommer vi att när-&lt;br&gt;mare utveckla vårt ställningstagande på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.2.3 Medverkansansvaret inom specialstraffrätten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Den allmänna medverkansregleringen i 23 kap.&lt;br&gt;4 § BrB utvidgas till att gälla även utanför balken straffbelagda&lt;br&gt;gärningar för vilka fängelse är föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Dock föreslog&lt;br&gt;kommittén även dels en redaktionell förändring av medverkansbestämmel-&lt;br&gt;sen, dels den ändringen att den som medverkat i form av medhjälp alltid&lt;br&gt;skall anses ha medverkat endast i mindre mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Inte heller när det gäller att lagreglera medverkans-&lt;br&gt;ansvaret inom specialstraffrätten har någon remissinstans motsatt sig&lt;br&gt;inriktningen på kommitténs förslag. Förslaget att omformulera medverkans-&lt;br&gt;bestämmelsen har emellertid kritiserats från vissa håll, bl.a. från JO.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kritiken gäller särskilt förslaget att den som medverkat i form av medhjälp Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;alltid skall anses ha medverkat endast mindre mån. Från flera håll har det&lt;br&gt;påpekats att en specialstraffrättslig genomgång avseende bl.a. medverkans-&lt;br&gt;ansvaret behövs.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffansvar åvilar ofta inte endast den som i strikt mening är gärningsman.&lt;br&gt;Även den som på annat sätt medverkat i en straffbar gärning kan fällas till&lt;br&gt;ansvar. Man skiljer, vid sidan om gärningsmannaskap, mellan anstiftan till&lt;br&gt;brott och medhjälp till brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att anstifta någon att göra något är att ”förmå” denne att utföra gärning-&lt;br&gt;en. Vad det är fråga om är alltså att genom psykisk påverkan orsaka den&lt;br&gt;andres gärning. Anstiftan förutsätter varken övertalning eller vilseledande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medhjälp till en brottslig gärning består i ett främjande som inte uppfyller&lt;br&gt;kraven för anstiftan. Medhjälp kan vara fysisk eller psykisk. Som exempel&lt;br&gt;på den förstnämnda formen av medhjälp kan nämnas vakthållning vid ett&lt;br&gt;inbrott. Psykisk medhjälp kan bestå i råd eller uppmuntran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa fall kan den som i formell mening endast anstiftat annans gärning&lt;br&gt;vara att bedöma som gärningsman. Detta kan vara fallet om den anstiftade&lt;br&gt;närmast varit ett viljelöst eller omdömeslöst redskap i anstiftarens händer.&lt;br&gt;Man talar här om medelbart gärningsmannaskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om medverkansansvar finns i 23 kap. 4 § BrB. Enligt denna&lt;br&gt;paragraf skall ansvar som i balken är stadgat för viss gärning ådömas inte&lt;br&gt;bara den som har utfört gärningen utan även den som har främjat denna med&lt;br&gt;råd eller dåd. Som nyss nämnts skall, om det inte är fråga om gärningsman-&lt;br&gt;naskap, dömas för anstiftan till brottet, om det är frågan om någon som har&lt;br&gt;förmått någon annan till brottet, och annars för medhjälp till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB gäller, enligt paragrafens tredje stycke,&lt;br&gt;inte i de fall som annat är särskilt föreskrivet. Exempel på brott där inte alla&lt;br&gt;medverkande ådrar sig ansvar är ocker (9 kap. 5 § BrB) och koppleri (6 kap.&lt;br&gt;8 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffet för övriga medverkande är i princip samma som för gär-&lt;br&gt;ningsmannen. I praktiken torde dock den som gjort sig skyldig endast till&lt;br&gt;medhjälp regelmässigt bli föremål för en mildare bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid brottsbalksbrotten gäller alltså ett generellt ansvar även för andra&lt;br&gt;medverkande än gärningsmannen. Vid brotten utanför BrB är läget dock&lt;br&gt;annorlunda. Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB gäller nämligen endast brotten&lt;br&gt;i BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett mindre antal specialstraffrättsliga lagar, t.ex. narkotikastrafflagen&lt;br&gt;(1968:64), finns det en uttrycklig reglering av medverkansansvaret. I dessa&lt;br&gt;fall är saken naturligtvis klar. Men finns ingen sådan reglering skall enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;doktrin och praxis straffansvaret i specialstraffrätten för anstiftare och&lt;br&gt;medhjälpare behandlas enligt följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Lösningen kan framgå vid en tolkning av straffbudet. Ibland är straff-&lt;br&gt;bestämmelserna utformade så att det framgår hur frågan om ansvar för med-&lt;br&gt;verkan skall besvaras. Ofta rör det sig om slutledningar e contrario, dvs.&lt;br&gt;motsatsslut. När det t.ex. i en författning stadgas att viss medverkan är&lt;br&gt;straffbelagd får detta tolkas så att annan medverkan inte utgör brott (se 3 §&lt;br&gt;trafikbrottslagen [1951:649]).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. BrB:s medverkansreglering kan vara att tillämpa analogiskt. I praxis&lt;br&gt;sker en sådan analogisk tillämpning i de fall straffskalan för det special-&lt;br&gt;straffrättsliga stadgandet innehåller fängelse. I fråga om brott som endast&lt;br&gt;har böter i straffskalan gäller olika regler beroende på om straffstadgandet&lt;br&gt;tillkommit före eller efter juni månad 1969. Då utfärdade nämligen Stats-&lt;br&gt;rådsberedningen anvisningar för författningsskrivning som innebär att, om&lt;br&gt;avsikten är att ansvar även för anstiftan och medhjälp skall förekomma,&lt;br&gt;detta klart skall utsägas i bestämmelsen. Detta innebär att man kan utgå från&lt;br&gt;att annan medverkan än gärningsmannaskap till rena bötesbrott som är till-&lt;br&gt;skapade efter juni 1969 inte skall föranleda ansvar om inget annat sägs i den&lt;br&gt;aktuella författningen. När det gäller äldre författningar är läget emellertid&lt;br&gt;oklart i den mån Högsta domstolen inte har haft frågan uppe till bedömande.&lt;br&gt;Så mycket torde man dock kunna säga som att någon analogisk tillämpning&lt;br&gt;av 23 kap. 4 § BrB inte sker beträffande helt bagatellartade brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågans tidigare behandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ett lagfästande av medverkansansvaret inom specialstraffrätten&lt;br&gt;har, som kommittén redovisat, tidigare varit föremål för diskussion vid ett&lt;br&gt;par tillfällen. En redogörelse för de synpunkter som lagts fram finns i betän-&lt;br&gt;kandet (s. 55 ff.). Här skall vi endast uppehålla oss vid de förslag som vid&lt;br&gt;olika tillfällen lagts fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffrättskommittén föreslog i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU&lt;br&gt;1953:14 s. 368) att medverkansansvar skulle föreligga vid specialstraff-&lt;br&gt;rättsliga brott vars straffskala innehåller fängelse. Enligt Straffrättskom-&lt;br&gt;mitténs mening saknas det ur kriminalpolitisk synvinkel i allmänhet anled-&lt;br&gt;ning att utsträcka medverkansansvaret längre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen om specialstraffrätten ansåg i betänkandet Vissa special-&lt;br&gt;straffrättsliga problem (Ds Ju 1975:23) i första hand att någon lagstiftning&lt;br&gt;inte skulle ske. Utredningens huvudförslag skall ses mot bakgrund av de&lt;br&gt;riktlinjer som Statsrådsberedningen utfärdat år 1969. Utredningen lade&lt;br&gt;emellertid fram även ett alternativt förslag. Enligt detta skulle bestämmelsen&lt;br&gt;i 23 kap. 4 § BrB göras generellt tillämplig. Dock skulle anstiftan och med-&lt;br&gt;hjälp inte vara straffbar om endast penningböter var stadgat för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan här tilläggas att frågan om innebörden av medverkansansvaret tas&lt;br&gt;upp i departementspromemorian Efter Lindome (Ds 1993:15). Beredningen&lt;br&gt;av de frågor som föranleds av innehållet i promemorian pågår för närvaran-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de inom Justitiedepartementet. De berörs därför inte vidare i detta samman- Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;hang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En generell reglering av medverkansansvaret bör ske även för brotten utan-&lt;br&gt;för BrB&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i fråga om medverkansansvaret inom specialstraffrätten gör sig de&lt;br&gt;krav som legalitetsprincipen ställer gällande. Den nuvarande situationen&lt;br&gt;med ett på många håll inom specialstraffrätten oreglerat medverkansansvar&lt;br&gt;är inte godtagbar. Den torde även vara svår att förena med det förbud mot&lt;br&gt;analogisk tillämpning av straffbestämmelser som regeringen nyss förordat.&lt;br&gt;Liksom kommittén och remissinstanserna anser regeringen sålunda att en&lt;br&gt;lagreglering bör ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon kritik har från remissinstansernas sida inte riktats mot den av-&lt;br&gt;gränsning av medverkansansvaret inom specialstraffrätten som kommittén,&lt;br&gt;för övrigt i nära överensstämmelse med både Straffrättskommittén och&lt;br&gt;Utredningen om specialstraffrätten, förordat. Inte heller regeringen finner&lt;br&gt;anledning till någon anmärkning mot kommitténs förslag, som i själva&lt;br&gt;verket överensstämmer med vad som i stora delar redan nu får anses vara&lt;br&gt;gällande rätt. Genom förslaget blir den allmänna medverkansregleringen i&lt;br&gt;BrB, som alltså innebär att inte endast gärningsmannen ådrar sig straffrätts-&lt;br&gt;ligt ansvar utan även anstiftare och medhjälpare, uttryckligen tillämplig på&lt;br&gt;alla specialstraffrättsliga brott som har fängelse i straffskalan. Härigenom&lt;br&gt;kommer endast de rena bötesbrotten i specialstraffrätten att undantas från&lt;br&gt;medverkansregleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget medför, som kommittén påpekat, att medverkansansvaret för&lt;br&gt;vissa äldre specialstraffrättsliga bötesbrott avskaffas. Regeringen ser ingen&lt;br&gt;nackdel i detta och några övergångsregler torde inte vara erforderliga.&lt;br&gt;Regeringen ställer sig alltså bakom detta förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagstiftningsåtgärd i enlighet med kommitténs förslag innebär att för-&lt;br&gt;utsättningarna för en del av de särskilda reglerna om medverkansansvar i&lt;br&gt;specialstraffrätten i viss mån ändras. Denna fråga bör uppmärksammas i det&lt;br&gt;kommande lagstiftningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått föreslog kommittén även dels en redaktionell förändring av&lt;br&gt;medverkansbestämmelsen, dels den sakliga ändringen att den som medver-&lt;br&gt;kat bara som medhjälpare alltid skall anses ha medverkat endast i mindre&lt;br&gt;mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till redaktionell ändring innebar ett avskaffande av den regel i&lt;br&gt;paragrafens andra stycke, andra meningen, som slår fast att ansvar som är&lt;br&gt;stadgat för någon i särskild ställning också skall drabba den som jämte ho-&lt;br&gt;nom medverkat till gärningen. Skälet för kommittéförslaget i denna del var&lt;br&gt;att regeln är onödig, eftersom detta medverkansansvar framgår redan av pa-&lt;br&gt;ragrafens första stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del kan regeringen visserligen hålla med kommittén om att den&lt;br&gt;aktuella regeln sakligt sett framstår som överflödig. I tydlighetens intresse&lt;br&gt;anser vi emellertid att den bör vara kvar. Regeringen är alltså inte beredd att&lt;br&gt;förorda att kommitténs förslag på denna punkt genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda gäller också förslaget att i materiellt hänseende ändra straffbe-&lt;br&gt;stämmelsen om medhjälp. Även om medhjälparen i regel gjort sig skyldig&lt;br&gt;till en mindre straffvärd gärning än den som är att bedöma som gärningsman&lt;br&gt;eller anstiftare, kan undantag förekomma. Domstolarna bör alltså även fort-&lt;br&gt;sättningsvis få bedöma detta från fall till fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.3 Ansvarsfrihetsgrunder&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;4.3.1 Nödvärn&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Nödvämsbestämmelsens materiella innehåll&lt;br&gt;ändras inte. Paragrafen redigeras emellertid om så att innebörden av&lt;br&gt;nödvärnsrätten kommer till klarare uttryck.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Vi har dock ut-&lt;br&gt;format lagtexten något annorlunda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har redovisat någon an-&lt;br&gt;nan uppfattning än kommittén när det gäller det materiella innehållet i&lt;br&gt;nödvärnsbestämmelsen. Från något håll har framförts att domstolarnas&lt;br&gt;tillämpning av bestämmelsen är alltför restriktiv. Även behovet av infor-&lt;br&gt;mationsinsatser har berörts i remissvaren liksom frågan om vad som skall&lt;br&gt;krävas av en nödvärnsinvändning för att den skall godtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund avstyrker att lagtexten ändras. RA är tveksam till&lt;br&gt;om den föreslagna lydelsen är bättre än den nuvarande. Brottsförebyggande&lt;br&gt;rådet (BRA) har starka invändningar mot den föreslagna texten. De flesta re-&lt;br&gt;missinstanserna godtar dock kommitténs förslag. Några åter, bl.a. Stock-&lt;br&gt;holms tingsrätt och JO, anser att lagtexten bör utformas på ett något&lt;br&gt;annorlunda sätt än som gjorts i betänkandet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § BrB. Den innebär att en gär-&lt;br&gt;ning som någon begår i en nödvärnssituation och som håller sig inom grän-&lt;br&gt;serna för nödvärnsrätten inte skall medföra ansvar. Nödvämsrätt föreligger&lt;br&gt;enligt paragrafen i fyra olika situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Först anges det fallet att någon söker avvärja ett påbörjat eller överhäng-&lt;br&gt;ande brottsligt angrepp på person eller egendom. Med brottsligt angrepp&lt;br&gt;menas ett angrepp som uppfyller rekvisiten för ett brott, däribland uppsåts-&lt;br&gt;eller oaktsamhetsrekvisitet. Däremot krävs inte att angriparen fyllt 15 år el-&lt;br&gt;ler att han är psykiskt normal. Även bam och psykiskt abnorma kan ju begå&lt;br&gt;brott enligt BrB. Eftersom en nödvämshandling inte är brottslig är nödvärn&lt;br&gt;inte medgivet mot en handling som är företagen i nödvärn. Att nödvämsrätt&lt;br&gt;föreligger vid ett påbörjat eller överhängande angrepp innebär att nödväms-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rätt inte föreligger när angreppet upphört om inte ett nytt angrepp är över-&lt;br&gt;hängande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som andra punkt i nödvämsparagrafen nämns den situationen att någon&lt;br&gt;söker betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hin-&lt;br&gt;drar att egendom återtas på bar gärning. Enligt punkten 3 i övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelserna till lagen den 12 juni 1942 om ändring i vissa delar av straff-&lt;br&gt;lagen, som enligt 14 § BrP fortfarande äger tillämpning, får varje besitt-&lt;br&gt;ningsförhållande, som någon rubbat utan rätt, ”å färsk gärning” återställas.&lt;br&gt;Med ”bar gärning” i nödvämsparagrafen avses ett närmare samband med&lt;br&gt;gärningen. Detta innebär att den som med laga rätt skall återställa ett rubbat&lt;br&gt;besittningsförhållande inte i alla situationer har nödvämsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tredje nödvämssituation upptas att någon söker hindra någon att&lt;br&gt;olovligen tränga in i mm, hus, gård eller fartyg. Fallet svarar mot bestäm-&lt;br&gt;melsen i 4 kap. 6 § första stycket BrB, som stadgar att som hemfridsbrott&lt;br&gt;skall anses att olovligen intränga där annan har sin bostad vare sig det är&lt;br&gt;frågan om rum, hus, gård eller fartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen stadgas att nödvämsrätt föreligger då någon söker att från ut-&lt;br&gt;rymmen av nyss nämnt slag avlägsna någon, som trängt in olovligen eller,&lt;br&gt;om det är bostad, annars vägrar att på tillsägelse lämna denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en förutsättning för att ansvarsfrihet skall föreligga i de angivna si-&lt;br&gt;tuationerna gäller att den gärning som begås inte med hänsyn till angreppets&lt;br&gt;beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Det in-&lt;br&gt;nebär att nödvärnsrätten inte är knuten till vad som i det enskilda fallet kan&lt;br&gt;behövas för att avvärja det brottsliga angreppet. I vissa fall tillåter lagen&lt;br&gt;alltså den angripne att göra mer än vad som fordras för att förhindra den&lt;br&gt;brottsliga gärningen bara det inte är uppenbart oförsvarligt, medan det i&lt;br&gt;andra fall kan vara uppenbart oförsvarligt att göra vad som behövs. Det&lt;br&gt;senare kan gälla t.ex. vid angrepp av bam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nödvämsbestämmelsen, liksom för övrigt vissa andra objektiva ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrunder, kompletteras av en regel i nuvarande 24 kap. 5 § BrB som&lt;br&gt;innebär att om någon, som varit i en nödvämsituation, gjort större våld eller&lt;br&gt;svårare skada än i varje särskilt fall är medgivet (excess) han likväl inte&lt;br&gt;skall dömas till ansvar, om förhållandena var sådana att han svårligen kunde&lt;br&gt;besinna sig. Denna paragraf innehåller också en regel om strafflindring om&lt;br&gt;det förelegat svårigheter till besinning men dessa svårigheter inte varit så&lt;br&gt;stora att ansvarsfrihet bör inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nödvärnsbestämmelsens innebörd bör inte ändras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kommittén måste nödvärnsrätten alltid bli beroende av en avvägning&lt;br&gt;mellan motstående intressen. På ena sidan finns intresset av att en person&lt;br&gt;som blir angripen skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot&lt;br&gt;angreppet. Som kommittén konstaterat är detta intresse naturligtvis starkt.&lt;br&gt;Det måste emellertid vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte bäddar&lt;br&gt;för en upptrappning av våldet i samhället. Det är inte rimligt att brottsliga&lt;br&gt;angrepp får mötas av motåtgärder som inte står i proportion till angreppen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande lagstiftningen innebär, i enlighet med vad som uttalas i&lt;br&gt;förarbetena till BrB (SOU 1953:14 s. 377), att det finns en relativt bred&lt;br&gt;marginal till förmån för den angripne vid bedömandet av om han hållit sig&lt;br&gt;inom gränserna för nödvärnsrätten. Detta har också kommit till uttryck i&lt;br&gt;Högsta domstolens praxis på området. Här kan pekas på rättsfallen NJA&lt;br&gt;1969 s. 425, 1970 s. 58, 1971 s. 442 och 1978 s. 356.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste två decennierna har frågan om nödvämsrättens omfatt-&lt;br&gt;ning varit föremål för riksdagens bedömning vid flera olika tillfällen (se&lt;br&gt;bl.a. bet. 1LU 1970:6, bet. 1982/83:JuU3 och bet. 1986/87:JuU5). Detta har&lt;br&gt;haft sin grund i främst att det från vissa håll, bl.a. från Sveriges advokat-&lt;br&gt;samfund, påståtts att domstolarnas tillämpning av nödvämsbestämmelsen&lt;br&gt;varit alltför snäv. Riksdagen har vid varje tillfälle ansett att det saknats skäl&lt;br&gt;att vidta några ändringar i nödvärnsrätten. Med anledning av under senare år&lt;br&gt;väckta motioner angående förtydligande av nödvärnsrätten har dock Justitie-&lt;br&gt;utskottet hänvisat till det nu aktuella lagstiftningsärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs uppfattning när det gäller nödvämsrättens omfattning har&lt;br&gt;inte motsagts av någon av remissinstanserna. Inte heller regeringen har nå-&lt;br&gt;gon annan uppfattning än kommittén. Nödvärnsrätten innebär att det finns&lt;br&gt;ett förhållandevis stort utrymme för den som angrips att försvara sig och sin&lt;br&gt;egendom och så bör det också vara. Något skäl till förändring av nödvärns-&lt;br&gt;rätten föreligger således inte. Den osäkerhet som kan föreligga i praxis och&lt;br&gt;som måhända kan ligga till grund för kritiken att nödvämsbestämmelsen&lt;br&gt;ibland ges en för snäv tolkning, bör i stället föranleda att lagtexten utformas&lt;br&gt;på ett tydligare sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan det finnas skäl att något beröra den processuella&lt;br&gt;hanteringen av nödvämsbestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande principen är och skall vara att det är åklagaren som&lt;br&gt;skall styrka att den tilltalade inte handlat i nödvärn. Detta följer av allmän-&lt;br&gt;na regler om åklagarens bevisbörda i brottmål. I något remissvar har frågan&lt;br&gt;berörts vad man bör kräva av en invändning om nödvärn från den tilltalade i&lt;br&gt;en rättegång för att åklagaren skall behöva föra motbevisning. Spörsmålet&lt;br&gt;rör egentligen vilket beviskrav man bör ställa på åklagaren i detta läge.&lt;br&gt;Denna fråga behandlas i ett relativt nyligen avgjort rättsfall från Högsta&lt;br&gt;domstolen, NJA 1990 s. 210. Där uttalar Högsta domstolen att vad som bör&lt;br&gt;krävas av åklagaren är att han förebringar så mycket bevisning att&lt;br&gt;nödvämsinvändningen/rawstdr som obefogad. Det kan tilläggas att åklaga-&lt;br&gt;ren i många fall kan styrka sitt åtal även utan någon egentlig bevisning i&lt;br&gt;nödvämsfrågan. Detta gäller om den tilltalade framfört ett påstående om&lt;br&gt;nödvärn som inte till någon del konkretiserats eller som är så orimligt att det&lt;br&gt;kan lämnas utan avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtexten bör formuleras om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt remissvar över den motion som låg till grund för Justitieutskottets be-&lt;br&gt;tänkande 1982/83:3 uttalade Sveriges advokatsamfund att det finns an-&lt;br&gt;ledning att ifrågasätta om inte en omarbetning av lagtexten är nödvändig&lt;br&gt;mot bakgrund av att underrätterna, trots vägledande avgöranden från Högsta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstolen, fortsatt med en tillämpning som strider mot de tankegångar som&lt;br&gt;ligger till grund för bestämmelserna om nödvämsrätt. Om lagtexten är svår&lt;br&gt;för domstolar och åklagare att tillämpa enligt de tankegångar som ligger&lt;br&gt;bakom så är den, framhöll samfundet, närmast helt obegriplig för den&lt;br&gt;vanlige medborgaren. Samfundet pekade på att bestämmelsen, som väsent-&lt;br&gt;ligen innehåller en enda, nio rader lång mening, är svårläst och erbjuder&lt;br&gt;flera för lekmannen otillgängliga finesser. Samfundet menade att den med-&lt;br&gt;borgare, som har förmåga och vågar tänka sig att begagna sin nödvämsrätt,&lt;br&gt;inte kan hämta någon ledning ur lagtexten utan blir - om han värjer sig i en&lt;br&gt;nödvärnssituation - helt hänvisad till en efterhandsgranskning från&lt;br&gt;åklagarens och domstolens sida med ett mer eller mindre slumpartat&lt;br&gt;resultat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis ett starkt önskemål att all lagtext är utformad på ett så-&lt;br&gt;dant sätt att var och en kan tillägna sig den och få en klar uppfattning om&lt;br&gt;vilka grundsatser som gäller. Detta gäller inte minst på straffrättens område&lt;br&gt;och när det, som här, är fråga om en central reglering. Regeringen delar ad-&lt;br&gt;vokatsamfundets och kommitténs åsikt att nödvämsparagrafens språkliga&lt;br&gt;utformning är något svårtillgänglig och att paragrafen skulle vinna på en&lt;br&gt;omredigering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns också ett annat skäl att ändra i bestämmelsen. Av den nuva-&lt;br&gt;rande lydelsen kan man, genom att det anges att ”i nödvärn handlar den som&lt;br&gt;söker avvärja, betvinga&amp;quot; etc., få intrycket att det för ansvarsfrihet krävs att&lt;br&gt;den som handlar har ett särskilt syfte med handlingen eller åtminstone att&lt;br&gt;han är medveten om att det är fråga om en nödvärnssituation. Något sådant&lt;br&gt;krav har emellertid inte satts upp. Även den som handlar i en nödvämssitu-&lt;br&gt;ation men som är omedveten om detta går alltså fri från ansvar om hans&lt;br&gt;gärning inte är uppenbart oförsvarlig. Detta hänger samman med att nöd-&lt;br&gt;värn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Lagtexten är således på denna&lt;br&gt;punkt något vilseledande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i ett annat hänseende är den nuvarande lagtexten något missvisan-&lt;br&gt;de. Det gäller i fråga om vilka omständigheter som skall beaktas vid&lt;br&gt;försvarlighetsbedömningen. För närvarande nämns endast angreppets be-&lt;br&gt;skaffenhet och det angripnas betydelse. Härigenom skiljer sig nödvämspara-&lt;br&gt;grafen från nödbestämmelsen, enligt vilken hänsyn skall tas bl.a. till ”om-&lt;br&gt;ständigheterna i övrigt”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det framstår som diskutabelt om bedömningen av om en nödvärns-&lt;br&gt;handling är uppenbart oförsvarlig strängt kan begränsas till de båda i nöd-&lt;br&gt;värnsparagrafen angivna omständigheterna. Frågan är alltså om inte även&lt;br&gt;andra omständigheter måste kunna tas i beaktande. Här kan hänvisas till&lt;br&gt;rättsfallet NJA 1970 s. 58 i vilket Högsta domstolen i domskälen åberopade&lt;br&gt;bl.a. just omständigheterna i övrigt. Förhållandena kan vara sådana att den&lt;br&gt;angripne i stället för att slå ned angriparen bör göra något annat, t.ex.&lt;br&gt;påkalla hjälp av en granne eller av polis. Vidare kan redan rop på hjälp&lt;br&gt;ibland vara tillräckligt för att hejda ett angrepp. När det är uppenbart att&lt;br&gt;angriparen handlar i villfarelse, t.ex. förväxlar den angripne med någon&lt;br&gt;annan, kan redan en upplysning om det rätta förhållandet få honom att avstå.&lt;br&gt;Hänsyn skall också tas till den angripnes egenskaper, främst hans&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kroppskrafter. Det kan vara icke uppenbart oförsvarligt av en svag person&lt;br&gt;att försvara sig med ett tillhygge som en stark person inte skulle ha kunnat&lt;br&gt;använda utan att göra sig skyldig till uppenbart oförsvarlig handling. Helt&lt;br&gt;naturligt måste hänsyn också tas till angriparens egenskaper. Även om en&lt;br&gt;angripen i regel har rätt att stanna kvar och försvara sig, kan fall förekomma&lt;br&gt;där han förfar uppenbart oförsvarligt genom att inte ge vika. Exempel härpå&lt;br&gt;är angrepp av minderåriga och av psykiskt abnorma, mot vilka ju också&lt;br&gt;nödvämsrätt kan förekomma. Det motsatta gäller, dvs. kraftigare våld än&lt;br&gt;annars kan vara befogat, i de fall angriparen är stark eller upphetsad. I sist-&lt;br&gt;nämnda hänseende kan hänvisas till rättsfallet NJA 1971 s. 442.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening kan det alltså, som också kommittén kommit&lt;br&gt;fram till, ifrågasättas om alla de faktorer som sålunda skall tas med i be-&lt;br&gt;dömningen verkligen kan inordnas under uttrycken ”angreppets beskaffen-&lt;br&gt;het” och ”det angripnas betydelse”. För egen del anser regeringen att så&lt;br&gt;knappast är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu sagda, liksom det förhållandet att ”omständigheterna i övrigt”&lt;br&gt;enligt vad som tidigare sagts uttryckligen skall beaktas vid den bedömning&lt;br&gt;som skall göras enligt nödbestämmelsen leder till att lagtexten i nödvärns-&lt;br&gt;bestämmelsen bör formuleras så att en gärning som någon begår i nödvärn&lt;br&gt;utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det&lt;br&gt;angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.&lt;br&gt;Men också i övrigt bör lagtexten förtydligas. De språkliga ändringarna i&lt;br&gt;paragrafen kommenteras i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.2 Laga befogenhet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Det materiella innehållet i bestämmelserna i&lt;br&gt;24 kap. 2 och 3 §§ BrB ändras i princip inte. Däremot moderniseras&lt;br&gt;lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: När det gäller 24 kap. 2 § BrB har ingen remissin-&lt;br&gt;stans haft några invändningar mot kommitténs förslag. I fråga om 24 kap.&lt;br&gt;3 § BrB har Överbefälhavaren (ÖB) och Sveriges domareförbund hållit med&lt;br&gt;kommittén om att bestämmelsen bör ses över. Domareförbundet har dock&lt;br&gt;inte godtagit kommitténs förslag. Övriga remissinstanser som yttrat sig i&lt;br&gt;denna del har tillstyrkt förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 kap. 5-9 §§ regeringsformen finns bestämmelser som ger varje med-&lt;br&gt;borgare skydd mot ingripanden från det allmännas sida i form av kränkning&lt;br&gt;av den personliga integriteten. Det är emellertid givet att även en rättsstat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;måste ha möjlighet att ta till tvång gentemot medborgarna i olika samman-&lt;br&gt;hang. Så är våld, frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ibland nöd-&lt;br&gt;vändiga, t.ex. för att allmänheten skall kunna skyddas, ordning och säkerhet&lt;br&gt;kunna upprätthållas och brott kunna upptäckas och beivras. Att undantag&lt;br&gt;från straffbarheten gäller för den som med laga befogenhet företar sådana&lt;br&gt;åtgärder är naturligt. Bestämmelser härom finns bl.a. i 24 kap. 2 och 3 §§&lt;br&gt;BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 24 kap. 2 § BrB behandlas först det fallet att den som är intagen i krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt eller häktad, anhållen eller annars berövad friheten rymmer.&lt;br&gt;Mot rymlingen får det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna&lt;br&gt;kan anses försvarligt för att rymningen skall hindras. Motsvarande gäller om&lt;br&gt;rymlingen med våld eller hot om våld sätter sig till motvärn eller om han på&lt;br&gt;annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt han står då denne&lt;br&gt;skall hålla honom till ordningen. I dessa fall får det våld brukas som med&lt;br&gt;hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt för upprätthållandet av&lt;br&gt;ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke hänvisas, när det gäller rätt för polismän och&lt;br&gt;viss annan personal att bruka våld, till bestämmelserna i polislagen&lt;br&gt;(1984:387). Slutligen anges i ett tredje stycke, att i de fall någon enligt para-&lt;br&gt;grafens första stycke eller enligt polislagen har rätt att bruka våld, var och&lt;br&gt;en som kommer honom till hjälp har samma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 24 kap. 3 § BrB behandlas krigsmans rätt att bruka våld. I paragrafen&lt;br&gt;anges att krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet får bruka det&lt;br&gt;våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydnaden. Det sagda gäller dock&lt;br&gt;endast vid myteri (se 16 kap. 6 § BrB) eller under strid eller vid annat till-&lt;br&gt;fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Bestämmelsen är i&lt;br&gt;princip tillämplig även i fredstid. Myteribestämmelsen t.ex. är ju inte be-&lt;br&gt;gränsad till krigsförhållanden. Att 24 kap. 3 § BrB blir aktuell för tillämp-&lt;br&gt;ning under fredsförhållanden torde dock vara mycket ovanligt. Om discipli-&lt;br&gt;nen äventyras i fred räcker det normalt att vidta andra åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa språkliga och redaktionella förändringar bör göras i lagtexten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kommittén kommit fram till saknas skäl att i sak ändra innehållet i de&lt;br&gt;aktuella bestämmelserna. Dock bör vissa språkliga och redaktionella för-&lt;br&gt;ändringar göras. I huvudsak hänvisas här till specialmotiveringen. I detta&lt;br&gt;sammanhang skall endast en fråga rörande 24 kap. 3 § BrB beröras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som enligt paragrafen får bruka våld är ”krigsman”. Av definitionen&lt;br&gt;av detta begrepp i 21 kap. BrB och i 2 och 3 §§ lagen (1986:644) om disci-&lt;br&gt;plinförseelser av krigsmän, m.m. framgår att bl.a. yrkesofficerare under&lt;br&gt;fredstid normalt inte är krigsmän. Paragrafen innebär alltså enligt sin orda-&lt;br&gt;lydelse att det i fredstid inte är tillåtet för t.ex. yrkesofficerare att bruka våld&lt;br&gt;mot underlydande som visar ohörsamhet men att värnpliktiga befäl har rätt&lt;br&gt;att göra detta. Detta fel i lagtexten bör naturligtvis rättas till. Kommittén har&lt;br&gt;föreslagit att ordet krigsman byts ut mot ”militär förman”. Under remissbe-&lt;br&gt;handlingen har ingen erinran riktats häremot. Regeringen ansluter sig därför&lt;br&gt;till kommitténs förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan tilläggas att en definition av vad som avses med militär personal&lt;br&gt;finns i förordningen (FFS 1983:50) om försvarsmaktens personal. Frågan&lt;br&gt;vem som är att betrakta som förman regleras i förordningen (FFS 1983:31)&lt;br&gt;med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.3 Nöd&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Nödbestämmelsens innebörd ändras så att ut-&lt;br&gt;rymmet att handla i nöd för att rädda egendom utvidgas. I övrigt redi-&lt;br&gt;geras nödparagrafen om på motsvarande sätt som nödvärnsbestäm-&lt;br&gt;melsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Vi har dock ut-&lt;br&gt;format lagtexten något annorlunda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Sveriges domareförbund har tagit avstånd från kom-&lt;br&gt;mittéförslaget med åberopande av att det kan leda till en alltför stor ut-&lt;br&gt;vidgning av nödrätten. I övrigt har kommitténs förslag när det gäller det&lt;br&gt;materiella innehållet i nödbestämmelsen godtagits av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par remissinstanser har haft synpunkter på utformningen av lagtexten.&lt;br&gt;Bl.a. vänder sig RA och JO mot det av kommittén föreslagna uttrycket ”är&lt;br&gt;att jämställa därmed”. Övriga remissinstanser har emellertid i huvudsak&lt;br&gt;godtagit kommitténs lagtextförslag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 24 kap. 4 § BrB skall den som för att avvärja fara för liv eller hälsa,&lt;br&gt;rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri&lt;br&gt;från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada&lt;br&gt;som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nödbestämmelsen är subsidiär i förhållande till 24 kap. 1-3 §§ BrB, dvs.&lt;br&gt;den skall tillämpas först om ansvarsfrihet inte skall inträda enligt dessa pa-&lt;br&gt;ragrafer. Bestämmelsen är avsedd att ge en regel för fall av intressekolli-&lt;br&gt;sion. Vad det är frågan om är att två intressen, som båda skyddas av rätts-&lt;br&gt;ordningen, kolliderar och att den fara som hotar det ena intresset kan&lt;br&gt;avvärjas endast genom ett intrång i det andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De av rättsordningen skyddade intressen som nödbestämmelsen uttryckli-&lt;br&gt;gen skyddar är liv, hälsa och egendom. Men en nödsituation kan föreligga&lt;br&gt;även när andra intressen är hotade. I paragrafen lämnas därför utrymme för&lt;br&gt;en nödhandling som företas av annan orsak. Vad som här syftas på är all-&lt;br&gt;männa intressen. För att en gärning skall vara fri från ansvar i ett sådant fall&lt;br&gt;bör dock i regel gälla att intresset skall vara av synnerlig vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skillnad i förhållande till nödvämsbestämmelsen är att det - för att&lt;br&gt;nödrätt skall föreligga - inte krävs att faran uppkommit genom ett brottsligt&lt;br&gt;angrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda för en gärning som be-&lt;br&gt;gås i nöd är som framgått att denna ”måste anses försvarlig”. Detta innebär&lt;br&gt;att utrymmet att företa nödhandlingar är snävare än det som finns för nöd-&lt;br&gt;värnshandlingar. Det åligger alltså en nödställd att i större utsträckning än&lt;br&gt;den som är i en nödvärnssituation sätta sina egna intressen åt sidan. I princip&lt;br&gt;gäller att den gärning som företas i nöd skall vara påkallad av ett intresse av&lt;br&gt;betydligt större vikt än det som offras. Nödbestämmelsen är enligt dess för-&lt;br&gt;arbeten (se prop. 1962:10 s. B 334) avsedd att tillämpas endast i undantags-&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom nödvämsbestämmelsen kompletteras nödbestämmelsen av en re-&lt;br&gt;gel i nuvarande 24 kap. 5 § BrB som innebär bl.a. att ansvarsfrihet kan in-&lt;br&gt;träda vid excess om den handlande svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna att handla i nöd för att rädda egendom bör öka&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som redogjorts för i det föregående skall nödbestämmelsen enligt gällande&lt;br&gt;rätt tillämpas endast i undantagsfall. Det krävs ett nödläge som innebär att&lt;br&gt;en fara hotar intressen av sådan vikt som liv, hälsa eller värdefull egendom&lt;br&gt;eller annat som klart är att jämställa härmed. I förarbetena har Straff-&lt;br&gt;rättskommittén uttalat bl.a. att, då fråga ej är om fara för liv eller hälsa utan&lt;br&gt;om ekonomiska värden, förutsättningarna för paragrafens tillämplighet&lt;br&gt;sällan kan anses uppfyllda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Fängelsestraffkommitténs uppfattning bör nödbestämmelsens in-&lt;br&gt;nehåll i huvudsak kvarstå oförändrat. På en punkt anser emellertid kommit-&lt;br&gt;tén att den nuvarande lagstiftningen ger uttryck för en alltför restriktiv in-&lt;br&gt;ställning. Det gäller den situationen att fara hotar endast egendom. Enligt&lt;br&gt;kommittén är det inte befogat att kräva att egendom skall vara värdefull för&lt;br&gt;att nödrätt skall föreligga utan sådan rätt bör föreligga i princip i alla situa-&lt;br&gt;tioner när fara hotar egendom. Det sagda innebär naturligtvis inte att varje&lt;br&gt;nödhandling bör vara tillåten. Kommittén pekar på att en avvägning alltid&lt;br&gt;skall göras mellan den hotade egendomen och det uppoffrade intresset ge-&lt;br&gt;nom att ansvarsfrihet skall inträda endast när gärningen är försvarlig.&lt;br&gt;Härigenom är det, enligt kommittén, uppenbart att ju mindre värde egendo-&lt;br&gt;men har desto mindre är utrymmet för att medge ansvarsfrihet på grund av&lt;br&gt;nöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen delar kommitténs uppfattning. Också enligt regeringens me-&lt;br&gt;ning finns det situationer då en nödhandling, som i och för sig alltså faller&lt;br&gt;under ett brottsstadgande, kan vara befogad även om den egendom som den&lt;br&gt;gäller har ett mindre värde. I undantagsfall bör det inte heller vara uteslutet&lt;br&gt;med ansvarsfrihet trots att egendomen har endast affektionsvärde. Här kan&lt;br&gt;pekas på det av kommittén anförda exemplet att det bör vara tillåtet att&lt;br&gt;rädda även en gammal hund utan något egentligt ekonomiskt värde från att&lt;br&gt;dö av koloxidförgiftning genom att slå sönder en fönsterruta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda leder till att kommitténs förslag att ur lagtexten i nödparagrafen&lt;br&gt;utmönstra ordet ”värdefull”, så att bestämmelsens innebörd blir att nödrätt&lt;br&gt;föreligger då fara hotar egendom i allmänhet, enligt regeringens mening bör&lt;br&gt;genomföras. Att inte vilken nödhandling som helst kan godtas och att egen-&lt;br&gt;domens värde - det ekonomiska värdet eller affektionsvärdet - får betydelse&lt;br&gt;för vilken nödhandling som är tillåten, kommer därefter att framgå endast&lt;br&gt;genom försvarlighetsrekvisitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtexten bör formuleras om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har, även om någon mera allmän kritik inte har riktats mot nöd-&lt;br&gt;bestämmelsens utformning, föreslagit att lagtexten omformuleras på&lt;br&gt;motsvarande sätt som nödvämsbestämmelsen. Detta har i huvudsak till-&lt;br&gt;styrkts av remissinstanserna och även regeringen anser att en omredigering&lt;br&gt;bör ske. Det är naturligt att nödparagrafen så långt som möjligt utformas på&lt;br&gt;ett sätt som ansluter till nödvämsparagrafen. Detta innebär bl.a. att paragra-&lt;br&gt;fen styckeindelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Men det finns också andra skäl att omformulera 24 kap. 4 § BrB. Ett så-&lt;br&gt;dant skäl är, som också angetts vid nödvämsbestämmelsen, att det är ange-&lt;br&gt;läget att utmönstra uttrycken ”för att avvärja” etc. ur lagtexten. Detta kan&lt;br&gt;nämligen ge det felaktiga intrycket att det för ansvarsfrihet vid nöd krävs att&lt;br&gt;den handlande haft ett särskilt syfte. Nöd är, på samma sätt som nödvärn, en&lt;br&gt;objektiv ansvarsfrihetsgrund och syftet med gärningen saknar därmed bety-&lt;br&gt;delse för den straffrättsliga bedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med den av regeringen förordade omredigeringen av nödbestämmelsen&lt;br&gt;kommer en i nöd företagen gärning utgöra brott endast om den är oför-&lt;br&gt;svarlig. Ordalydelsen i paragrafen kommer alltså att, i motsats till för&lt;br&gt;närvarande, uttrycka en presumtion för ansvarsfrihet vid nöd. Detta anser&lt;br&gt;regeringen vara riktigt. Sakligt sett är dock denna ändring avsedd att vara av&lt;br&gt;redaktionell karaktär och är således inte uttryck för någon materiell förän-&lt;br&gt;dring av försvarlighetsbedömningen. Det kan emellertid inte uteslutas att&lt;br&gt;den nya formuleringen leder till att domstolarna friar från ansvar i nödsitua-&lt;br&gt;tioner i något fler fall än för närvarande. En sådan rättsutveckling finns det&lt;br&gt;enligt regeringens uppfattning inte anledning att ställa sig avvisande till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslog att uttrycket ”annan sådan orsak” skulle ersättas med&lt;br&gt;lokutionen ”annat som är att jämställa därmed” och att denna skulle syfta på&lt;br&gt;endast liv och hälsa. Att den nuvarande syftningen på egendom togs bort i&lt;br&gt;kommittéförslaget motiverades med att skyddsobjektet egendom hade blivit&lt;br&gt;så vidsträckt när rekvisitet ”värdefull” slopats och alltså att nödbestämmel-&lt;br&gt;sen annars hade fått en alltför vidsträckt utformning. Någon ändring i sak&lt;br&gt;var inte avsedd. Fortfarande skulle kravet på jämförbarhet med liv och hälsa&lt;br&gt;ställas högt och tillämpningen vara restriktiv. För egen del är regeringen&lt;br&gt;som framgått beredd att godta kommitténs uppfattning att någon ändring av&lt;br&gt;nödrättens omfattning inte behövs på denna punkt. Paragrafen kan emeller-&lt;br&gt;tid ges en ännu tydligare utformning om man låter uttrycket ”av annan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådan orsak” ersättas med ”annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse”. Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;Regeringens förslag har därför den innebörden.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.4 Samtycke&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke in-&lt;br&gt;förs. Regeln får sin plats i 24 kap. 7 § BrB och innebär att en gärning&lt;br&gt;som någon företar med samtycke av den mot vilken den riktas skall&lt;br&gt;utgöra brott endast om gärningen med hänsyn till den skada, kränk-&lt;br&gt;ning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter&lt;br&gt;är oförsvarlig. Vad avser tolkningen av bestämmelsen uttalas att vid&lt;br&gt;uppsåtligt tillfogande av kroppsskada gränsen för ansvarsfriande&lt;br&gt;verkan av samtycke bör dras på i princip samma sätt som gränsen&lt;br&gt;mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. Regeln är&lt;br&gt;inte avsedd att ge utrymme för att samtycke vid grov misshandel eller&lt;br&gt;vid uppsåtligt dödande i något fall ska leda till ansvarsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. En&lt;br&gt;betydande skillnad är dock att regeringen, i motsats till kommittén, inte un-&lt;br&gt;der några förhållanden kan acceptera att samtycke skall kunna leda till frihet&lt;br&gt;från ansvar för uppsåtligt dödande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser anser att en&lt;br&gt;lagregel om verkan av samtycke på det straffrättsliga området bör införas.&lt;br&gt;Bland dessa finns RA, BRA, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms och&lt;br&gt;Norrköpings tingsrätter, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-&lt;br&gt;versitet och JO. Eslövs och Piteå tingsrätter ställer sig tvekande i frågan&lt;br&gt;medan bl.a. Domstolsverket, Svea hovrätt och Sveriges domareförbund&lt;br&gt;avstyrker kodifiering av ansvarsfrihetsgrunden samtycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller innehållet i den föreslagna regeln är det bara ett par re-&lt;br&gt;missinstanser som godtagit kommitténs förslag som det föreligger. En ge-&lt;br&gt;nomgående synpunkt är att ansvarsfrihet aldrig bör inträda vid uppsåtligt&lt;br&gt;dödande. Denna uppfattning har också med stort eftertryck framförts i de&lt;br&gt;spontana remissvar som kommit in. En synpunkt som flera remissinstanser&lt;br&gt;ger uttryck för är att lagtexten bör preciseras närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett antal remissinstanser tar upp frågan om lek och idrott och om åtgärder&lt;br&gt;på det medicinska fältet. Vissa anser att den straffrättsliga regleringen på&lt;br&gt;detta område bör undantas från paragrafens tillämpningsområde och utredas&lt;br&gt;närmare, medan andra ifrågasätter om inte den föreslagna regeln kommer att&lt;br&gt;medföra att frågan får sin lösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta godtar kommitténs förslag att hypotetiskt samtycke inte skall&lt;br&gt;kunna grunda ansvarsfrihet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms&lt;br&gt;universitet anser dock att någon form av livets regel behövs och att frågan&lt;br&gt;således inte kan avfärdas på det sätt kommittén gjort. Centralorganisationen&lt;br&gt;SACO/SR menar att en regel om presumerat samtycke är nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland dem som motsätter sig att kommitténs förslag i denna del läggs till&lt;br&gt;grund för lagstiftning anser Svea hovrätt att den föreslagna regeln skapar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fler problem än den löser, medan domareförbundet menar att avgränsnings-&lt;br&gt;problemen är för stora och att paragrafen är alltför svepande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke finns inte i svensk straffrätt.&lt;br&gt;Däremot finns en oskriven regel som innebär att samtycke i vissa fall friar&lt;br&gt;från ansvar. Ansvarsfrihet på grund av samtycke förekommer ofta i det&lt;br&gt;praktiska livet men kommer sällan under domstols prövning. Därmed är&lt;br&gt;rättspraxis på området mycket sparsam. Högsta domstolen har dock i en den&lt;br&gt;26 oktober 1993 meddelad dom, DB 596, tagit upp en fråga om an-&lt;br&gt;svarsfrihet på grund av samtycke. För närmare kunskap om samtycke som&lt;br&gt;ansvarsfrihetsgrund är man emellertid hänvisad till den juridiska doktrinen.&lt;br&gt;Kommittén har relativt utförligt redovisat vad som kan bedömas vara&lt;br&gt;gällande rätt. Regeringen vill därför i huvudsak hänvisa till betänkandet&lt;br&gt;(s. 99 ff.) i detta avseende. En kortfattad beskrivning av rättsläget skall dock&lt;br&gt;lämnas i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att vad som i detta sammanhang behandlas är endast den&lt;br&gt;verkan som samtycke har när det gäller straffrättsligt ansvar. Detta innebär&lt;br&gt;inte att samtycke saknar betydelse på andra rättsområden. Det är emellertid&lt;br&gt;främst på straffrättens område som frågan aktualiseras och som det finns&lt;br&gt;tillräckligt underlag för lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Situationer vid vilka samtycke friar från ansvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betydelsen av samtycke vid de olika brotten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtycke som ansvarsfrihetsgrund har sin största betydelse vid brotten mot&lt;br&gt;person och då särskilt vid brotten mot liv och hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtycke torde aldrig kunna utesluta ansvar för den som berövat annan&lt;br&gt;livet. Detta innebär emellertid inte att samtycke saknar betydelse vid mord&lt;br&gt;(3 kap. 1 § BrB), dråp (3 kap. 2 § BrB) eller vållande till annans död (3 kap.&lt;br&gt;7 § BrB). Samtycke får nämligen betydelse på så sätt att gärningens straff-&lt;br&gt;värde regelmässigt minskar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller misshandelsbrotten är rättsläget beträffande ansvarsfrihet&lt;br&gt;vid samtycke inte lika klart. Att med någons samtycke tillfoga denne smärta&lt;br&gt;eller ringa kroppsskada är dock normalt inte straffbart. Vid allvarligare ska-&lt;br&gt;dor är däremot huvudregeln att ansvarsfrihet inte inträder. Det finns dock&lt;br&gt;situationer där området för ansvarsfrihet sträcker sig in över området för till-&lt;br&gt;fogande av kroppsskada som inte är ringa. Ett sådant fall kan vara om gär-&lt;br&gt;ningen har ett godtagbart syfte. Det ansvarsfria området synes i huvudsak&lt;br&gt;kunna beskrivas så att om misshandeln med hänsyn till samtliga omständig-&lt;br&gt;heter - utom det förhållandet att samtycke förelåg - skulle ha bedömts som&lt;br&gt;ringa skall inte dömas till ansvar om den mot vilken gärningen riktades sam-&lt;br&gt;tyckte till den. Detta innebär att vid normalgraden av misshandel ett sam-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tycke i princip inte medför ansvarsfrihet liksom det inte heller gör det vid Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;grov misshandel. I de fall samtycket inte leder till ansvarsfrihet kan det dock&lt;br&gt;medföra att straffvärdet hos gärningen minskar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda har rört brotten mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. Men även vid&lt;br&gt;andra brott mot person kan samtycke ha ansvarsfrihetsgrundande verkan. Så&lt;br&gt;kan samtycke utesluta ansvar för brott mot frihet och frid i 4 kap. BrB och&lt;br&gt;vid förtalsbrotten i 5 kap. BrB. Det kan tilläggas att avsaknaden av sam-&lt;br&gt;tycke är för vissa, men dock inte alla, av sexualbrotten i 6 kap. BrB en för-&lt;br&gt;utsättning för att brott skall föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också vid andra typer av brott som riktar sig mot fysiska eller juridiska&lt;br&gt;personer har samtycke från den mot vilken gärningen riktas betydelse. Här&lt;br&gt;kommer främst förmögenhetsbrotten i 8-12 kap. BrB i åtanke, vilka för sin&lt;br&gt;tillämpning i de flesta fallen kräver att samtycke inte föreligger. När det&lt;br&gt;däremot gäller brotten mot allmänheten (13-15 kap. BrB) och brotten mot&lt;br&gt;staten (16-22 kap. BrB) liksom de specialstraffrättsliga brotten kan sam-&lt;br&gt;tycke endast i undantagsfall få betydelse som ansvarsfrihetsgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för att ett samtycke skall vara giltigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ett samtycke skall ha ansvarsfriande verkan i det enskilda fallet&lt;br&gt;måste vissa garantier föreligga för att samtycket verkligen innebär att den&lt;br&gt;enskilde har gett upp det straffskyddade intresse som det är frågan om.&lt;br&gt;Samtycket måste alltså vara giltigt. Detta innebär i första hand att det måste&lt;br&gt;ha lämnats av någon som är behörig att förfoga över det aktuella intresset.&lt;br&gt;Men det krävs också att samtycket lämnats av någon som är kapabel att för-&lt;br&gt;stå innebörden av det, att det är frivilligt och att det är allvarligt menat samt&lt;br&gt;att det givits med full insikt om relevanta förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtycket måste, för att ha ansvarsfriande verkan, föreligga när den ak-&lt;br&gt;tuella annars straffbelagda gärningen företas. Vid gärningar utsträckta i&lt;br&gt;tiden måste samtycket föreligga under hela den tid som gärningsmannen har&lt;br&gt;skeendet under kontroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något krav på att samtycket skall ha tagit sig något yttre uttryck finns&lt;br&gt;inte. Det är alltså tillräckligt med ett tyst inre samtycke. Om saken kommer&lt;br&gt;under rättslig prövning och samtycket förnekas får dock krävas att det finns&lt;br&gt;något som tyder på att ett samtycke förelegat. På detta sätt kan olika typer&lt;br&gt;av manifestationer av samtycket få betydelse för den rättsliga hanteringen,&lt;br&gt;även om sådana alltså egentligen inte krävs materiellt sett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hypotetiskt samtycke&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hypotetiskt samtycke förstås att något samtycke inte föreligger, men att&lt;br&gt;omständigheterna är sådana att man objektivt sett kan anta att den som hade&lt;br&gt;förfoganderätten över intresset inte skulle ha haft något att invända mot in-&lt;br&gt;trånget om han, med full insikt om de relevanta förhållandena, varit i till-&lt;br&gt;fälle att ta ställning. Eventuellt kan man tala om hypotetiskt samtycke också&lt;br&gt;i fall där samtycke nekats, men där samtycke skulle ha givits om veder-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;börande känt till samtliga relevanta omständigheter. De gärningar där frågan&lt;br&gt;om hypotetiskt samtycke aktualiseras är ofta bagatellartade. Som exempel&lt;br&gt;kan nämnas att någon lånar gräsklipparen av en bortrest granne eller tar sig&lt;br&gt;in i hans hus för att i all välmening se till något eller avhjälpa något fel, trots&lt;br&gt;att man inte kan tala om att en nödsituation föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är osäkert om svensk rätt godtar hypotetiskt samtycke som ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrund. Samtidigt som man på många håll inom doktrinen tar avstånd&lt;br&gt;från det hypotetiska samtycket finns uppfattningen att det behövs en regel&lt;br&gt;av detta slag i det dagliga praktiska livet. Och i rättspraxis finns både fall&lt;br&gt;som talar för och fall som talar emot att hypotetiskt samtycke accepteras&lt;br&gt;som ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder inom sjukvården samt lek och idrott&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom sjukvården förekommer åtgärder som i och för sig uppfyller rekvisiten&lt;br&gt;för t.ex. misshandel. Det kan naturligtvis ifrågasättas om exempelvis en&lt;br&gt;operation verkligen bör tas in under begreppet misshandel. I doktrinen har&lt;br&gt;påpekats att en typisk misshandel sker i avsikt att tillfoga skada eller smärta&lt;br&gt;medan operationens syfte är det rakt motsatta. Häremot kan emellertid sägas&lt;br&gt;att även en otypisk handling som faller under rekvisiten i 3 kap. 5 § BrB en-&lt;br&gt;ligt lagens bokstav utgör misshandel. I vart fall torde en illa utförd eller&lt;br&gt;omotiverad operation kunna bestraffas som vållande till kroppsskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtycke från patienten är en grundläggande förutsättning för i princip&lt;br&gt;all sjukvård. Förekomsten av samtycke är emellertid inte det enda som styr&lt;br&gt;tillåtligheten när det gäller åtgärder på det medicinska fältet. Bl.a. kan också&lt;br&gt;nödbestämmelsen vara tillämplig. En grundprincip är att åtgärder av läkare&lt;br&gt;är tillåtna även utan lagstöd om de sker i överensstämmelse med vetenskap&lt;br&gt;och beprövad erfarenhet och patienten inte motsätter sig dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom lek och idrott godtas svårare misshandel än som i allmänhet accep-&lt;br&gt;teras på grund av enbart samtycke. I många sporter är det ofrånkomligt att&lt;br&gt;deltagarna utsätts för ett visst mått av både avsiktligt och oavsiktligt våld&lt;br&gt;under stridens hetta, t.ex. inom ishockey. I boxning utgör t.o.m. uppsåtlig&lt;br&gt;misshandel det centrala momentet i sporten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis inte endast frågan om ansvar för misshandel som&lt;br&gt;skulle kunna aktualiseras när det gäller lek och idrott. Även rekvisiten för&lt;br&gt;exempelvis vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB) och&lt;br&gt;ofredande (4 kap. 7 § BrB) kan ofta tänkas vara uppfyllda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de flesta sporter, som innefattar handgripligt beteende, finns det regler&lt;br&gt;som har karaktär av säkerhetsföreskrifter. I huvudsak torde man kunna utgå&lt;br&gt;från att den som följer dessa inte skall fällas till ansvar för brott, även om&lt;br&gt;hans förfarande i och för sig ryms under ett straffstadgande. Men inte heller&lt;br&gt;om dessa regler överträds är det givet att ansvar skall inträda. Det finns&lt;br&gt;sporter som allmänt bedrivs på ett sådant sätt att regelöverträdelser, som&lt;br&gt;ibland leder till personskador, är oundvikliga. Som exempel kan, förutom&lt;br&gt;ishockey, nämnas fotboll, handboll, bandy och rugby. Den som frivilligt&lt;br&gt;deltar i sporter av denna typ är medveten om skaderisken. Detta innebär&lt;br&gt;dock inte att man generellt kan säga att han godtar skadan i det enskilda&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fallet. Att använda samtycke som grund för ansvarsfrihet är därför inte&lt;br&gt;möjligt i alla situationer. Ansvarsfriheten följer här i stället av att vissa&lt;br&gt;regelöverträdelser är allmänt godtagna i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke bör införas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande Frihet från&lt;br&gt;ansvar (SOU 1988:7 s. 111 ff.) har frågan, om en lagregel om ansvarsfrihet&lt;br&gt;vid samtycke till brottslig gärning skall införas, varit aktuell vid flera&lt;br&gt;tillfällen och under en lång följd av år. Flera olika förslag har lagts fram.&lt;br&gt;Lagstiftaren har dock inte ansett sig böra lagstifta på grundval av något av&lt;br&gt;dessa. Nu har frågan åter kommit på dagordningen genom Fängelse-&lt;br&gt;straffkommitténs förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén anser att starka skäl talar för att den ansvarsfriande verkan&lt;br&gt;som samtycke har bör lagfästas. Främst pekar kommittén på de krav som le-&lt;br&gt;galitetsprincipen ställer. Enligt kommittén bör i den mån det är möjligt varje&lt;br&gt;omständighet som inverkar på frågan, om en handling utgör brott eller ej,&lt;br&gt;regleras i lag. Vidare antar kommittén att en lagstiftning på området skulle&lt;br&gt;medföra en del effektivitetsvinster inom rättsväsendet. Härvid pekar kom-&lt;br&gt;mittén på att samtyckesfrågor ibland är komplicerade och att deras lösande&lt;br&gt;skulle underlättas av en lagreglering samt på att en lagregel skulle ge&lt;br&gt;säkrare avgöranden i mål där samtyckesfrågan är aktuell och således en&lt;br&gt;större stadga på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta remissinstanserna har anslutit sig till uppfattningen att ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrunden samtycke bör lagregleras. Även regeringen har denna upp-&lt;br&gt;fattning. Främst vill regeringen peka på att det är angeläget att, så långt det&lt;br&gt;går, undvika att straffrättsliga frågor får sin lösning utanför lagen. Det är,&lt;br&gt;även om det inte går att undvika att en del frågor får sin lösning i rättspraxis,&lt;br&gt;lagstiftaren som skall dra gränsen kring det straffbara området. Med hänsyn&lt;br&gt;till den betydelse som samtyckesproblematiken har för bedömningen av&lt;br&gt;många brott talar således starka principiella skäl för att en reglering av sam-&lt;br&gt;tycke som ansvarsfrihetsgrund bör införas. Endast om det skulle varit omöj-&lt;br&gt;ligt att skapa en sådan lagregel, som tillgodoser de krav som man bör ställa&lt;br&gt;på straffrättsliga regleringar, hade frågan bort lämnas åt doktrin och praxis&lt;br&gt;att lösa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har även åberopat effektivitetsskäl för en lagstiftning. Det är&lt;br&gt;klart att en lagreglering för med sig ett bättre underlag för domstolarnas och&lt;br&gt;andra myndigheters bedömningar av samtyckesfrågor och därmed säkrare&lt;br&gt;avgöranden. Detta är naturligtvis av godo och talar för lagstiftning. För egen&lt;br&gt;del tror regeringen dock knappast att en lagreglering i övrigt medför några&lt;br&gt;märkbara effektivitetsvinster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om vi således tar ställning för ett införande av en lagregel om an-&lt;br&gt;svarsfrihet vid samtycke vill vi framhålla att vi inte föreställer oss att man&lt;br&gt;med en ny sådan regel kan ge domstolarna heltäckande anvisningar för hur&lt;br&gt;olika samtyckessituationer skall lösas. Den oklarhet som nu i viss utsträck-&lt;br&gt;ning råder beträffande samtyckets ansvarsfriande verkan kommer alltså inte&lt;br&gt;att helt kunna undanröjas genom lagstiftning. Detta innebär att det i inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ringa utsträckning även fortsättningsvis blir en sak för domstolarna att när-&lt;br&gt;mare pröva var gränserna för ansvarsfrihet på grund av samtycke går.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kraven för att ett samtycke skall ha ansvarsfriande verkan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har i det föregående redogjort för vad som får anses vara gäl-&lt;br&gt;lande rätt i fråga om de krav som man bör ställa på ett samtycke för att det&lt;br&gt;skall ha verkan som ansvarsfrihetsgrund. Kommittén har inte föreslagit att&lt;br&gt;några ändringar skall vidtas i detta hänseende. Inte heller har några önske-&lt;br&gt;mål i den vägen framförts av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även regeringen ansluter sig till kommitténs ställningstagande i detta av-&lt;br&gt;seende. En lagreglering bör alltså innebära endast en kodifiering av vad som&lt;br&gt;redan nu kan bedömas vara gällande rätt, med de förtydliganden som anges&lt;br&gt;i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt om hypotetiskt samtycke&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått är rättsläget när det gäller hypotetiskt samtycke oklart även&lt;br&gt;om man inom doktrinen kan finna stöd för ett avvisande av sådant samtycke&lt;br&gt;som ansvarsfrihetsgrund. Kommitténs slutsats är att hypotetiskt samtycke&lt;br&gt;inte bör accepteras som ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt. I detta avseende&lt;br&gt;får kommittén stöd av de flesta remissinstanserna. Dock är Juridiska&lt;br&gt;fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Centralorganisationen&lt;br&gt;SACO/SR, som nyss nämnts, mera tvekande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också regeringen anser att det i och för sig finns skäl att inta en reserve-&lt;br&gt;rad hållning till hypotetiskt samtycke. En regel som direkt slår fast hypote-&lt;br&gt;tiskt samtycke som en ansvarsfrihetsgrund skulle kunna uppfattas som en&lt;br&gt;minskning av det skydd som strafflagstiftningen ger den enskilde mot an-&lt;br&gt;grepp av andra. Dessutom skulle en regel av detta slag innebära tillämp-&lt;br&gt;ningsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av regeringen föreslagna regeln om ansvarsfrihet vid samtycke om-&lt;br&gt;fattar därför enligt sin ordalydelse inte hypotetiskt samtycke. Detta innebär&lt;br&gt;emellertid inte att ansvarsfrihet i dessa och liknande fall skall vara helt ute-&lt;br&gt;sluten. I praktiken torde den oskrivna ansvarsfrihetsgrund som ibland till-&lt;br&gt;lämpas i mera bagatell artade mål, och som har formen av en hänvisning till&lt;br&gt;”livets regel” eller ”social adekvans” eller liknande i litteraturen använda ut-&lt;br&gt;tryck, ofta kunna åberopas i sådana situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke till kroppsskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs slutsats - som regeringen ansluter sig till - beträffande gällan-&lt;br&gt;de rätt är att gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke till kroppsskada&lt;br&gt;normalt går mellan vad som, med bortseende från samtycke, skulle anses&lt;br&gt;som ringa misshandel och - med motsvarande förbehåll - normalgraden av&lt;br&gt;misshandel. Av naturliga skäl kan samtycke inte heller leda till ansvarsfrihet&lt;br&gt;från gärningar som utgör grov misshandel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget från kommittén innebär inte heller i detta avseende någon&lt;br&gt;avvikelse från vad som kan bedömas vara gällande rätt. Gränsen för an-&lt;br&gt;svarsfrihet vid samtycke går alltså enligt förslaget i princip mellan ringa&lt;br&gt;misshandel och normalgraden av misshandel. En absolut gränsdragning har&lt;br&gt;kommittén dock inte velat göra. Enligt kommittén bör det i undantagsfall&lt;br&gt;vara tillåtet att sträcka ansvarsfriheten något längre än till övre gränsen för&lt;br&gt;ringa misshandel. Någon närmare precisering i detta avseende innehåller&lt;br&gt;betänkandet emellertid inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också regeringen anser att det är ett riktigt ställningstagande att ansluta&lt;br&gt;till gällande rätt i fråga om hur långt området för ansvarsfrihet bör sträcka&lt;br&gt;sig vid samtycke till kroppsskada. Vidare håller regeringen med kommittén&lt;br&gt;om att en absolut gränsdragning är svår att göra och att utrymme bör ges till&lt;br&gt;domstolarna att i vissa fall gå längre än till övre gränsen för ringa misshan-&lt;br&gt;del. Fall kan finnas där gärningen i och för sig är att bedöma som normal-&lt;br&gt;graden av brottet men omständigheterna ändå är sådana att ett samtycke bör&lt;br&gt;medföra ansvarsfrihet. I detta ligger emellertid att om misshandeln i sig är&lt;br&gt;att bedöma som grov, samtycke inte bör ges ansvarsfriande verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör poängteras att, om gärningen befinns brottslig, dess straffvärde i&lt;br&gt;de fall samtycke förelegat ofta är betydligt lägre än om samtycke inte före-&lt;br&gt;legat. Likaså bör framhållas att frågan om misshandelsbrottet är sådant att&lt;br&gt;samtycket leder till ansvarsfrihet i princip bör bedömas innan denna straff-&lt;br&gt;värdereduktion har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtycke medför inte ansvarsfrihet vid uppsåtligt dödande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bred majoritet av remissinstanserna har motsatt sig kommitténs förslag&lt;br&gt;att den som med samtycke berövat någon livet, låt vara i extrema undan-&lt;br&gt;tagssituationer, skall kunna gå fri från ansvar. Denna inställning utgör också&lt;br&gt;det dominerande inslaget i de många spontana remissvar som avgivits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De gärningar som det här är frågan om är så allvarliga att det förhållan-&lt;br&gt;det, att samtycke förelegat eller rent av att dödandet skett på uppmaning&lt;br&gt;från någon som inte längre vill leva, inte i något fall bör leda till frihet från&lt;br&gt;ansvar. Det är fullt tillräckligt med det hänsynstagande till gärningsmannens&lt;br&gt;avsikter och motiv som skall ske enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB och&lt;br&gt;den reducering av straffvärdet som enligt 29 kap. 3 § BrB blir följden av att&lt;br&gt;en gärning föranletts av stark mänsklig medkänsla och att samtycke&lt;br&gt;förelegat (se förslaget till ändrad lydelse av 29 kap. 3 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder pä det medicinska fältet samt lek och idrott&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän regel om ansvarsfrihet vid samtycke kommer att omfatta även åt-&lt;br&gt;gärder på det medicinska fältet samt förhållandena när det gäller lek och&lt;br&gt;idrott. Såsom framgår av beskrivningen av gällande rätt är emellertid svårig-&lt;br&gt;heterna att applicera vedertagna straffrättsliga resonemang här uppenbara.&lt;br&gt;På dessa områden måste en annorlunda gränsdragning göras än på privat-&lt;br&gt;livets område i övrigt. Att så är förhållandet är såväl nödvändigt som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;naturligt med hänsyn till bl.a. syftet med handlingar inom dessa områden.&lt;br&gt;Även om sålunda bestämmelsen i och för sig är tillämplig också här måste&lt;br&gt;inte minst försvarlighetsbedömningen i dessa fall göras från andra utgångs-&lt;br&gt;punkter. Det innebär att bestämmelsen i praktiken torde få begränsad&lt;br&gt;betydelse på dessa områden. Någon förändring av vad som i dag kan anses&lt;br&gt;vara gällande rätt är heller inte avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagregelns utformning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har föreslagit att lagregeln om ansvarsfrihet på grund av sam-&lt;br&gt;tycke ges en allmänt hållen utformning. Som framgått anser några re-&lt;br&gt;missinstanser att lagtexten bör preciseras närmare. För egen del kan rege-&lt;br&gt;ringen instämma i den tankegång som ligger bakom dessa remissynpunkter,&lt;br&gt;vilka ligger väl i linje med ett hävdande av legalitetsprincipen på straffrät-&lt;br&gt;tens område. Det är emellertid uppenbart att det möter stora svårigheter att&lt;br&gt;utforma en ansvarsfrihetsregel avseende samtycke, som är avsedd att kunna&lt;br&gt;tillämpas i flera olika typer av situationer, på ett mera detaljerat sätt. Med&lt;br&gt;hänsyn till de tidigare redovisade motiven för införandet av en bestämmelse&lt;br&gt;om den straffrättsliga verkan av samtycke, låter sig enligt regeringens me-&lt;br&gt;ning en mer allmänt hållen bestämmelse försvaras. Av det som tidigare an-&lt;br&gt;förts framgår också att utrymmet för ansvarsfrihet på grund av samtycke i&lt;br&gt;inte oväsentlig grad även fortsättningsvis kommer att bestämmas genom&lt;br&gt;domstolarnas praxis. Regeringen förordar därför att lagtexten i huvudsak får&lt;br&gt;den utformning som kommittén föreslagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår således att en gärning, som någon begår med sam-&lt;br&gt;tycke från den mot vilken den riktas, skall utgöra brott endast om gärningen&lt;br&gt;med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte&lt;br&gt;och övriga omständigheter är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.5 Excess&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Excessbestämmelsen ändras så att den blir di-&lt;br&gt;rekt tillämplig i alla de situationer i vilka ansvarsfrihet kan inträda en-&lt;br&gt;ligt nuvarande 24 kap. 1-4 §§ BrB och 10 § polislagen (1984:387)&lt;br&gt;och inte bara när en situation av sådant slag som anges i dessa&lt;br&gt;paragrafer objektivt sett föreligger. Detta innebär att ansvarsfrihet kan&lt;br&gt;inträda även vid s.k. putativ excess. Straffnedsättningsregeln i&lt;br&gt;excessbestämmelsens andra stycke flyttas till 29 kap. 3 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer till innebörden med regeringens.&lt;br&gt;Kommittén föreslår dock en uttrycklig föreskrift angående verkan av putativ&lt;br&gt;excess, dvs. när någon handlat i exempelvis en inbillad nödvärnssituation&lt;br&gt;och därvid vidtagit en åtgärd som - även om den inbillade situationen varit&lt;br&gt;verklig - skulle ha varit uppenbart oförsvarlig men där den handlande i den&lt;br&gt;inbillade situationen svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker kom-&lt;br&gt;mitténs förslag. Dock framhåller en del av dessa att det kan uppstå&lt;br&gt;bevisproblem vid tillämpningen och att det bör krävas att den tilltalade hade&lt;br&gt;befogad anledning att uppfatta situationen på det sätt han gjorde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget avstyrks av RA, Domstolsverket, Sveriges domareförbund och&lt;br&gt;Föreningen Sveriges åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt RÅ synes den föreslagna regleringen ge ett alltför stort utrymme&lt;br&gt;för ansvarsfrihet vid invändningar om putativ excess. Läget måste vara&lt;br&gt;sådant att han med hänsyn till omständigheterna kan sägas ha haft fog för&lt;br&gt;sin uppfattning. RÅ ifrågasätter för övrigt starkt om någon reglering av den&lt;br&gt;angivna situationen över huvud taget är erforderlig, särskilt som det inte&lt;br&gt;ansetts nödvändigt att reglera vad som i subjektivt hänseende i övrigt gäller&lt;br&gt;beträffande nödvärn och nöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolsverket menar att det inte föreligger några sakliga skäl för en ut-&lt;br&gt;vidgning av excessbestämmelsen medan Sveriges domareförbund befarar att&lt;br&gt;förslaget kan leda till svårigheter i rättstillämpningen och att det inte heller&lt;br&gt;behövs för att man skall nå ett rimligt resultat. Domareförbundet har även&lt;br&gt;synpunkter på den nuvarande lydelsen av excessbestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen Sveriges åklagare anser att bestämmelsen inte behövs och&lt;br&gt;dessutom, om den skall införas, att ”fog” för uppfattningen måste ha funnits.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon i fall som avses i 24 kap. 1-4 §§ BrB - dvs. i en nödvärns- eller&lt;br&gt;nödsituation eller då personen i fråga haft laga befogenhet - eller i 10 §&lt;br&gt;polislagen (1984:387) har gjort större våld eller svårare skada än i varje fall&lt;br&gt;är medgivet skall han enligt nuvarande 24 kap. 5 § första stycket BrB vara&lt;br&gt;fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde be-&lt;br&gt;sinna sig. Vidare gäller enligt paragrafens andra stycke att han, om gär-&lt;br&gt;ningen vid denna prövning bedöms som brottslig, kan få strafflindring.&lt;br&gt;Detta hänger samman med att fall, där den handlande svårligen kunde be-&lt;br&gt;sinna sig, utan någon bestämd gräns går över i fall där det mötte svårigheter&lt;br&gt;för honom att besinna sig. Straffet får i dessa fall sättas under straffskalans&lt;br&gt;minimum och lägst till allmänna bötesminimum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömande av om gärningsmannen svårligen kunde besinna sig bör&lt;br&gt;beaktas dels farans art och den tid som stått till förfogande för en adekvat&lt;br&gt;reaktion, dels gärningsmannens individuella egenskaper. Särskild vikt bör&lt;br&gt;läggas vid om faran var stor eller överhängande eller om angreppet kom&lt;br&gt;plötsligt eller på ett oväntat sätt. I synnerhet gäller detta i nödvämssituatio-&lt;br&gt;ner. Om gärningsmannen snabbt måste fatta beslut om hur han skall bete&lt;br&gt;sig, kan man inte begära lika mycket av honom som om han hade tid till&lt;br&gt;övervägande. Det bör beaktas, att förhållandena i den aktuella typen av situ-&lt;br&gt;ationer mycket ofta är sådana att de ställer stora krav på sinnesnärvaro och&lt;br&gt;självbehärskning. Som exempel på individuella egenskaper som bör beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan nämnas nervositet, lättskrämdhet och häftigt lynne men också mera till- Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;fälliga subjektiva tillstånd, t.ex. akut rädsla eller panikkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Excessbestämmelsen behandlar endast det fallet att en situation som&lt;br&gt;anges i 24 kap. 1-4 §§ BrB eller 10 § polislagen rent faktiskt förelegat. Den&lt;br&gt;som trott sig vara i exempelvis en nödsituation, dvs. den som felaktigt upp-&lt;br&gt;fattat omständigheterna så att han skulle ha befunnit sig i nöd om den inbil-&lt;br&gt;lade situationen varit verklig, anses i doktrinen inte enligt paragrafens orda-&lt;br&gt;lydelse kunna gå fri från ansvar vid fall av excess där han svårligen kunde&lt;br&gt;besinna sig. Han kan inte heller med stöd av lagtexten få strafflindring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt doktrinen bör excessbestämmelsen emellertid inte tillämpas på&lt;br&gt;detta sätt. En författare menar att ansvarsfrihet och strafflindring enligt&lt;br&gt;excessbestämmelsen bör inträda på samma sätt vid inbillade situationer som&lt;br&gt;vid verkliga (Jareborg, Brottsbalken kap. 23-24 m.m. s. 89). Även brotts-&lt;br&gt;balkskommentaren (Beckman m.fl., Brottsbalken II 6:e uppl. 1990 s. 691 f.)&lt;br&gt;intar denna hållning. Detta innebär att också den som trott sig vara angripen&lt;br&gt;bör få åtnjuta åtminstone straffnedsättning enligt paragrafen, om han över-&lt;br&gt;skrider den rätt han skulle ha haft om hans föreställning var riktig. Kom-&lt;br&gt;mentaren framhåller att även denne lätt kan göra en felbedömning av vad&lt;br&gt;situationen, i hans fall den inbillade situationen, ger honom rätt att göra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon stadgad praxis avseende dessa situationer torde inte föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verkan av putativ excess bör omfattas av excessbestämmelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har föreslagit att den som svårligen kunde besinna sig i en inbil-&lt;br&gt;lad nöd- eller nödvärnssituation eller i en situation där han inbillat sig ha&lt;br&gt;laga befogenhet, uttryckligen skall omfattas av excessbestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs redovisade uppfattning att putativ excess för närvarande inte&lt;br&gt;omfattas av excessbestämmelsen är enligt regeringens mening i viss mån&lt;br&gt;diskutabel. Skäl kan anföras för att det redan av den vanliga uppsåtsbedöm-&lt;br&gt;ningen följer att fall av inbillade - putativa - nödvämssituationer och nöd-&lt;br&gt;situationer på samma sätt som verkliga sådana situationer omfattas av&lt;br&gt;excessbestämmelsen. För dennas tillämpning skulle det således inte krävas&lt;br&gt;att det rent faktiskt förelegat en situation som beskrivs i 24 kap. 1^4 §§ BrB&lt;br&gt;eller 10 § polislagen och det skulle alltså i de angivna fallen inte vara frågan&lt;br&gt;om någon analogisk tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett hur det förhåller sig härmed är det dock angeläget att den osäker-&lt;br&gt;het som föreligger i denna fråga undanröjs. Den lösning som då väljs bör&lt;br&gt;klargöra att ansvarsfrihet i enlighet med kommitténs förslag bör inträda vid&lt;br&gt;putativexcess. Detta har också tillstyrkts av en majoritet av remissinstan-&lt;br&gt;serna. Regeringen är därför beredd att godta innebörden av kommitténs för-&lt;br&gt;slag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som redovisats i det föregående har vissa remissinstanser hävdat att&lt;br&gt;kommittéförslaget innebär en utvidgning av gällande rätt. Av vad som nyss&lt;br&gt;sagts framgår att det är osäkert om denna uppfattning är riktig. I detta avse-&lt;br&gt;ende kan man för övrigt peka på RÅ:s remissvar, där det uttalats att det är&lt;br&gt;tveksamt om någon lagreglering av den aktuella situationen är nödvändig&lt;br&gt;och om alltså ansvarsfriheten inte följer redan av gällande lagtext. En enligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regeringens mening ändamålsenlig lösning är då att, i stället för den av&lt;br&gt;kommittén föreslagna modellen med en uttrycklig föreskrift om vad som&lt;br&gt;skall gälla om den handlande trodde att han var i en situation av det aktuella&lt;br&gt;slaget, ändra inledningen av excessbestämmelsen så att det redan där fram-&lt;br&gt;går att fallen av putativ excess omfattas av ansvarsfrihetsregeln i paragrafen.&lt;br&gt;Detta blir läget om man, i stället för att inskränka paragrafens tillämpnings-&lt;br&gt;område till fall som avses i 1^4 §§ etc., anger detta till fall där de angivna&lt;br&gt;paragraferna är tillämpliga. Regeringens förslag har den innebörden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några instanser för i sina remissvar rörande excessbestämmelsen fram&lt;br&gt;åsikten att det bör krävas att den som handlat i t.ex. putativt nödvärn haft&lt;br&gt;fog för sin uppfattning om att han befann sig i en nödvärnssituation för att&lt;br&gt;han skall beviljas ansvarsfrihet vid excess. Denna inställning är dock svår&lt;br&gt;att förena med gällande principer för uppsåtsbedömningen. Täckningsprin-&lt;br&gt;cipen inom straffrätten, som innebär att det subjektiva rekvisit som gäller&lt;br&gt;enligt en straffbestämmelse skall täcka de objektiva gämingsmomenten eller&lt;br&gt;den effekt som straffbestämmelsen tar sikte på för att ansvar skall kunna&lt;br&gt;ådömas, gäller även ansvarsfrihetsreglema. Detta innebär att den som begått&lt;br&gt;en gärning måste - om det är fråga om ett uppsåtligt brott - ha haft insikt&lt;br&gt;bl.a. om att det inte varit fråga om en nödvärnssituation för att han skall&lt;br&gt;kunna straffas. Trodde han, ehuru felaktigt, att ett brottsligt angrepp var&lt;br&gt;överhängande är den gärning som han begick fri från ansvar om hans&lt;br&gt;handlande i förhållande till den inbillade situationen inte var uppenbart oför-&lt;br&gt;svarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nu angivet fall spelar det alltså, förutsatt att det rört sig om ett brott för&lt;br&gt;vilket det för straffbarhet krävs uppsåt, ingen roll om den som handlade&lt;br&gt;hade fog för sin missuppfattning eller ej. Hur det än förhöll sig med detta&lt;br&gt;skall han gå fri från ansvar. Det är då inte logiskt att kräva av den som gjort&lt;br&gt;sig skyldig till excess, dvs. som gått längre i sin nödvärnshandling än&lt;br&gt;tillåtet, att han skall ha haft fog för sin uppfattning om ett överhängande&lt;br&gt;brottsligt angrepp. En sådan ordning påverkar för övrigt inte bara tillämp-&lt;br&gt;ningen av förevarande paragraf utan också täckningsprincipens tillämpning&lt;br&gt;över huvud taget på de objektiva ansvarsfrihetsgrundemas område och leder&lt;br&gt;fel. Något krav på att den som handlat i putativ excess skall ha haft fog för&lt;br&gt;sin uppfattning om den situation som han befann sig i skall alltså inte upp-&lt;br&gt;ställas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda skall inte förväxlas med det krav på bevisningens styrka som&lt;br&gt;bör gälla. Ett blankt påstående att man handlat i putativt nödvärn och därför&lt;br&gt;skall gå fri från ansvar kan naturligtvis inte godtas. Det måste föreligga så-&lt;br&gt;dana omständigheter att invändningen inte framstår som obefogad. Detta är&lt;br&gt;redan gällande rätt och att föreslå någon ändring härav är inte aktuellt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.6 Tillfällig sinnesförvirring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Någon lagstiftning beträffande verkan av till-&lt;br&gt;fällig sinnesförvirring föreslås inte. Frågan härom, liksom frågan om&lt;br&gt;den straffrättsliga regleringen av brott begångna under berusning, får i&lt;br&gt;stället bli föremål för fortsatta överväganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag går ut på att en särskild lagregel om ansvarsfrihet&lt;br&gt;vid tillfällig sinnesförvirring skall införas. Kommittén anser vidare att de&lt;br&gt;regler som gäller för brott som begåtts under berusning bör bli föremål för&lt;br&gt;översyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Antalet remissinstanser&lt;br&gt;som tillstyrker kommittéförslaget är ungefär lika många som de som anser&lt;br&gt;att det inte bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remissinstanser som avstyrker förslaget är RA, Domstolsverket,&lt;br&gt;Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Svea hovrätt, Hovrätten för&lt;br&gt;Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, en minoritet i Norrköpings tingsrätt,&lt;br&gt;JO och Föreningen Sveriges åklagare. En genomgående synpunkt som förs&lt;br&gt;fram är att det är oacceptabelt med olika regler för gärningar som begås av&lt;br&gt;tillfälligt förvirrade personer och för sådana som begås av personer som är&lt;br&gt;mera permanent förvirrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De som tillstyrker förslaget är ÖB, majoriteten i Norrköpings tingsrätt,&lt;br&gt;Piteå tingsrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,&lt;br&gt;Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges&lt;br&gt;polischefer, Centralorganisationen SACO/SR och Svenska Arbetsgivare-&lt;br&gt;föreningen. Av dessa sistnämnda anser domareförbundet att endast hög-&lt;br&gt;gradiga omtöckningstillstånd bör leda till ansvarsfrihet. Förbundet ifråga-&lt;br&gt;sätter om inte frågan bör lösas i samband med att man tar ställning till hur&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare skall behandlas straffrättsligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser delar den av kommittén framförda uppfattningen att&lt;br&gt;de regler som gäller för brott som begåtts under berusning bör bli föremål&lt;br&gt;för översyn.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag tar sikte på tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i&lt;br&gt;utan egen skuld. Som exempel på sådan kan nämnas förvirring på grund av&lt;br&gt;feber, chock eller slag mot huvudet samt omtöckning på grund av medicine-&lt;br&gt;ring enligt läkares anvisningar. Vidare kan nämnas fall då narkotika, alkohol&lt;br&gt;eller något annat ämne ofrivilligt tillförts kroppen och förvirring i samband&lt;br&gt;med uppvaknande ur sömn, narkos eller hypnos.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 BrB saknas en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som begått en&lt;br&gt;brottslig gärning i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring som han råkat i&lt;br&gt;utan egen skuld. Däremot finns i 1 kap. 2 § andra stycket BrB en regel, som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innebär att om en gärning begåtts under självförvållat rus eller om&lt;br&gt;gärningsmannen annars genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens&lt;br&gt;bruk, så skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln avser alltså det fallet att gärningsmannen själv på ett icke ursäkt-&lt;br&gt;ligt sätt försatt sig i det förvirrade sinnestillståndet. Har han gjort det skall&lt;br&gt;förvirringen inte verka till hans förmån i straffrättsligt hänseende. Härav&lt;br&gt;skulle man kunna dra slutsatsen att lagrummet innebär att om gärningsman-&lt;br&gt;nen utan egen skuld blivit förvirrad så skall hans gärning inte anses som&lt;br&gt;brott. Detta är emellertid inte avsikten med bestämmelsen. Men meningen&lt;br&gt;var inte heller att denna kategori, som hade varit fri från ansvar enligt en ut-&lt;br&gt;trycklig bestämmelse i strafflagen, i och med införandet av BrB skulle fällas&lt;br&gt;till ansvar. Man ansåg endast att en bestämmelse om detta var onödig då&lt;br&gt;ansvarsfrihet följer av den allmänna uppsåtsregleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon lagregel om ansvarsfrihetsgrundande verkan av tillfällig sinnesför-&lt;br&gt;virring bör inte införas nu&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppfattningen att det inte behövs någon ansvarsfrihetsregel som tar sikte på&lt;br&gt;fall av tillfällig sinnesförvirring utan egen skuld är i och för sig diskutabel.&lt;br&gt;Från flera håll har gjorts gällande att den tolkning av uppsåtsrekvisitet som&lt;br&gt;gjordes i förarbetena till BrB är felaktig. Osäkerheten i detta hänseende&lt;br&gt;föranledde också departementschefen att i förarbetena till BrP (prop.&lt;br&gt;1964:10 s. 107) uttala att de som var fria från ansvar enligt strafflagens be-&lt;br&gt;stämmelse om tillfällig sinnesförvirring även enligt BrB skulle gå fria från&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan, om det finns något behov av en regel om verkan av tillfällig sin-&lt;br&gt;nesförvirring, har efter införandet av BrB diskuterats i den juridiska&lt;br&gt;doktrinen. Bl.a. professorn Ivar Strahl har ifrågasatt om en bestämmelse i&lt;br&gt;ämnet verkligen är obehövlig. Och kommittén har ansett det klart att ett&lt;br&gt;sådant behov föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del är också regeringen närmast av den uppfattningen att en re-&lt;br&gt;gel om ansvarsfrihet vid fall av tillfällig sinnesförvirring utan egen skuld&lt;br&gt;skulle fylla en funktion i BrB. Frågan om synen på de tillfälligt sinnesför-&lt;br&gt;virrade kan emellertid inte behandlas isolerad från den om straffrättsliga in-&lt;br&gt;gripanden mot psykiskt störda lagöverträdare dvs. mot dem som är mera&lt;br&gt;permanent förvirrade. Detta har kommittén också påpekat. Enligt kom-&lt;br&gt;mitténs mening ligger det närmast till hands att även för denna kategori ge&lt;br&gt;ansvarsfrihet och sedan, utanför det straffrättsliga systemet, tillgodose det&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård, ofta i form av tvångsvård, som föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta sistnämnda spörsmål, dvs. frågan om vilka regler som bör gälla för&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare, har nyligen varit föremål för riksdagens be-&lt;br&gt;slut (prop. 1990/91:58, bet. 1990/91 :JuU34, rskr. 1990/91:330). Detta beslut&lt;br&gt;innebär bl.a. ett konfirmerande av den linje som BrB bygger på, nämligen&lt;br&gt;att de psykiskt störda lagöverträdarna straffrättsligt skall svara för sina gär-&lt;br&gt;ningar och att den hänsyn som bör tas till deras psykiska tillstånd skall tas&lt;br&gt;genom begränsningar på påföljdssidan. Någon ändring av denna ordning bör&lt;br&gt;inte ske nu. Att i detta läge föreslå att en ansvarsfrihetsregel införs för dem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som, utan eget vållande, tillfälligt är från sina sinnens bruk - en regel som&lt;br&gt;skulle befästa skiljelinjen mellan ansvaret vid tillfälliga och vid permanenta&lt;br&gt;förvirringstillstånd - är enligt regeringens mening inte lämpligt. Regeringen&lt;br&gt;anser alltså att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som antytts innebär det sagda inte att den nuvarande ordningen går helt&lt;br&gt;fri från kritik. Även fortsättningsvis kan de tillfälligt sinnesförvirrade, på&lt;br&gt;grund av förarbetsuttalandet år 1964, gå fria från ansvar medan de psykiskt&lt;br&gt;sjuka kommer att fällas till ansvar för brott. Detta är i och för sig en ologisk&lt;br&gt;ordning. Det stämmer också dåligt överens med legalitetsprincipen att an-&lt;br&gt;svarsfrihetsregeln för tillfälligt sinnesförvirrade är oskriven. På sikt skulle&lt;br&gt;således en annan ordning vara önskvärd. Regeringen överväger därför att i&lt;br&gt;annan ordning låta undersöka denna fråga och för övrigt också en del andra&lt;br&gt;allmänstraffrättsliga problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang vill regeringen också ta upp vad kommittén anfört&lt;br&gt;rörande den straffrättsliga regleringen av gärningar som begås av berusade&lt;br&gt;personer. Enligt kommitténs uppfattning är det nuvarande rättsläget när det&lt;br&gt;gäller behandlingen av det subjektiva rekvisitet i fall av självförvållad be-&lt;br&gt;rusning, som innebär att kravet på uppsåt eller oaktsamhet i sådana fall i&lt;br&gt;princip skall efterges, orimligt. Kommittén anser att det naturliga skulle vara&lt;br&gt;att upprätthålla de vanliga reglerna om uppsåt och oaktsamhet även när gär-&lt;br&gt;ningsmannen är berusad. Något förslag i detta avseende lägger kommittén&lt;br&gt;emellertid inte fram. Detta hänger samman med att frågan om den straff-&lt;br&gt;rättsliga verkan av berusning är av sådan art att den - för att ett lagstift-&lt;br&gt;ningsprojekt skall kunna genomföras - kräver ett omfattande förarbete, nå-&lt;br&gt;got som legat utanför kommitténs direktiv. Det är emellertid kommitténs be-&lt;br&gt;stämda uppfattning att det nuvarande rättsläget är otillfredsställande och att&lt;br&gt;en ändring snarast bör komma till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs uppfattning i detta avseende delas av flera remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad kommittén uttalar om den straffrättsliga regleringen av brott be-&lt;br&gt;gångna under berusning kan inte lämnas utan avseende. Nuvarande regle-&lt;br&gt;ring förefaller ibland kunna leda till otillfredsställande resultat, åtminstone&lt;br&gt;vid en strikt tillämpning. Något underlag för en förändring av lagstiftningen&lt;br&gt;föreligger emellertid inte. Däremot förtjänar även denna fråga uppmärksam-&lt;br&gt;het i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.7 Straffrättsvillfarelse&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En lagregel om ansvarsfrihet vid straffrättsvill-&lt;br&gt;farelse införs. Denna ansluter i huvudsak till vad som är gällande rätt,&lt;br&gt;men är avsedd att i vissa begränsade avseenden leda till en försiktig&lt;br&gt;utvidgning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker att&lt;br&gt;det införs en lagregel om ansvarsfrihet vid rättsvillfarelse. Endast Dom-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stolsverket och Eslövs tingsrätt anser det tveksamt om kommitténs förslag&lt;br&gt;bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksskatteverket, vars remissvar får tolkas så att man inte motsätter sig en&lt;br&gt;lagstiftning på området, framhåller bl.a. att förslaget kan medföra betydande&lt;br&gt;svårigheter i det att det kommer att bli svårt för åklagaren att, när det är&lt;br&gt;frågan om råd från en skattemyndighet, vederlägga vad den misstänkte&lt;br&gt;uppger om vad han fått för råd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om således förslaget att införa en lagregel om ansvarsfrihet vid&lt;br&gt;rättsvillfarelse tillstyrkts över lag av remissinstanserna har många av dem&lt;br&gt;haft synpunkter på lagregelns utformning. En mera allmän uppfattning är att&lt;br&gt;bestämmelsen bör vara tydligare och alltså mera utförlig än kommittén&lt;br&gt;föreslagit. Ett par remissinstanser motsätter sig en utvidgning av området&lt;br&gt;för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse. En synpunkt som förs fram är att&lt;br&gt;gränsen mellan olika slag av rättsvillfarelse bör klargöras, dvs. att det i lag&lt;br&gt;bör framgå vilka typer av rättsvillfarelse som den aktuella bestämmelsen är&lt;br&gt;avsedd att reglera.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Olika typer av villfarelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffrättslig villfarelse brukar delas in i tre olika typer, nämligen faktisk&lt;br&gt;villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och egentlig rättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med faktisk villfarelse, eller - bättre uttryckt - villfarelse om faktum, av-&lt;br&gt;ses den situationen att en person har en felaktig uppfattning om ett visst&lt;br&gt;faktiskt förhållande. Ett klassiskt och av kommittén anfört exempel rör till-&lt;br&gt;lämpningen av straffbestämmelsen i 7 kap. 1 § BrB om tvegifte. Enligt&lt;br&gt;denna straffas bl.a. den som är gift men som trots detta ingår nytt äktenskap.&lt;br&gt;Den omständigheten att äktenskap föreligger skall vara subjektivt täckt för&lt;br&gt;att ansvar skall kunna utdömas, vilket i det här fallet innebär ett krav på&lt;br&gt;uppsåt. För att ansvar skall inträda måste man alltså inse att man redan är&lt;br&gt;gift. Detta innebär exempelvis att ansvar inte inträder om den som gifte sig&lt;br&gt;felaktigt trodde att hans hustru hade dött i samband med en drunknings-&lt;br&gt;olycka. Han svävade då i en faktisk villfarelse som utesluter uppsåt. Inte ens&lt;br&gt;om vederbörande kan sägas ha varit grovt vårdslös när det gäller hans upp-&lt;br&gt;fattning om att hustrun var död inträder ansvar. Läget i detta sistnämnda&lt;br&gt;hänseende hade dock varit ett annat om gärningen varit brottslig även vid&lt;br&gt;oaktsamhet. I sådana fall skall nämligen också den vars misstag kan tillskri-&lt;br&gt;vas vårdslöshet eller, som man brukar uttrycka det, är oursäktligt, dömas till&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med rättsvillfarelse avses en villfarelse rörande innehållet i vissa rätts-&lt;br&gt;regler eller rättsliga förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oegentlig rättsvillfarelse består i missuppfattning - inte om att ett visst i&lt;br&gt;en straffbestämmelse angivet förfarande är brottsligt - utan om en bakom-&lt;br&gt;liggande rättsregel eller någon annan typ av rättsnorm eller något rättsfak-&lt;br&gt;tum som har betydelse för tillämpningen av straffbudet. För att ta exemplet&lt;br&gt;med tvegifte föreligger oegentlig rättsvillfarelse om den som tidigare gift sig&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i Sverige gifter om sig i den felaktiga tron att en äktenskapsskillnad avse-&lt;br&gt;ende det gamla äktenskapet som beslutats utomlands är giltig enligt svensk&lt;br&gt;internationell privaträtt. Oegentlig rättsvillfarelse skall straffrättsligt&lt;br&gt;behandlas på samma sätt som faktisk villfarelse. Detta innebär att frågan,&lt;br&gt;om ansvar skall ådömas eller inte, får sin lösning inom ramen för&lt;br&gt;hanteringen av det subjektiva rekvisitet. Vad det är frågan om är helt enkelt&lt;br&gt;en tillämpning av den inom straffrätten gällande täckningsprincipen, dvs. att&lt;br&gt;brottets objektiva sida - i det här fallet ett gärningsmoment - i princip skall&lt;br&gt;vara fullständigt subjektivt täckt för att ansvar skall kunna utkrävas. I&lt;br&gt;exemplet skall den som gifter sig inte fällas till ansvar, vilket här gäller även&lt;br&gt;om han varit vårdslös i fråga om att inte bättre ta reda på vad som gällde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat av kommittén anfört exempel på faktisk villfarelse och oegent-&lt;br&gt;lig rättsvillfarelse rör äganderätten vid stöld. Enligt 8 kap. 1 § BrB skall för&lt;br&gt;stöld dömas den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna&lt;br&gt;sig det. Den som tar något som han tror tillhör honom själv skall gå fri från&lt;br&gt;ansvar vare sig misstaget beror på att han förväxlat föremål (faktisk villfa-&lt;br&gt;relse) eller på att han har en felaktig uppfattning om reglerna beträffande&lt;br&gt;äganderättens omfattning (oegentlig rättsvillfarelse).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med egentlig rättsvillfarelse eller, som kommittén valt att benämna denna&lt;br&gt;typ av villfarelse, straffrättsvillfarelse avses villfarelse om innehållet i&lt;br&gt;strafflag. Egentlig rättsvillfarelse är utan betydelse för den vanliga uppsåts-&lt;br&gt;eller vårdslöshetsbedömningen. Behandlingen av denna typ av rättsvill-&lt;br&gt;farelse gäller i stället frågan, huruvida en person skall gå fri från ansvar eller&lt;br&gt;få ett lägre straff om han inte insett att han överträtt en straffbestämmelse.&lt;br&gt;Kommittén har som exempel anfört det fallet att en person kommer till&lt;br&gt;Sverige och gifter sig här trots att han redan har en eller flera hustrur i hem-&lt;br&gt;landet. Det förhållandet att han trodde att månggifte var tillåtet i Sverige in-&lt;br&gt;nebär att han svävade i egentlig rättsvillfarelse. I princip påverkar egentlig&lt;br&gt;rättsvillfarelse inte den straffrättsliga bedömningen, utan den som gjort ett&lt;br&gt;misstag av detta slag skall fällas till ansvar på samma sätt som om han hade&lt;br&gt;förstått att hans gärning var brottslig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av denna redogörelse kan man få intrycket att det skulle vara möjligt att i&lt;br&gt;förväg bedöma hur olika typer av rättslig villfarelse, när det gäller en straff-&lt;br&gt;rättslig reglering, skall behandlas, dvs. vilka fall som utgör oegentlig rätts-&lt;br&gt;villfarelse och som leder till ansvarsfrihet i vart fall för uppsåtliga brott och&lt;br&gt;vilka som utgör egentlig rättsvillfarelse och som i de allra flesta fallen inte&lt;br&gt;har någon straffrättslig betydelse. Så är emellertid inte fallet. Visserligen har&lt;br&gt;man viss hjälp av de typfall som nämnts i det föregående men det finns ex-&lt;br&gt;empel på situationer som, om man skulle gå efter dessa typfall, borde&lt;br&gt;behandlas som oegentlig rättsvillfarelse men som - på grund av uttalanden i&lt;br&gt;lagförarbeten eller genom domstolspraxis - förts till gruppen egentlig rätts-&lt;br&gt;villfarelse. Som exempel kan nämnas den vanliga formen av varusmuggling&lt;br&gt;(se NJA 1985 s. 281 I och II). Detta innebär att, när en fråga om rättsvillfa-&lt;br&gt;relse inställer sig, tolkningsproblemen i fråga om vilken typ av rättsvillfarel-&lt;br&gt;se det rör sig om för främst domstolarna inte sällan är betydande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Terminologin på området&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén har föreslagit att egentlig rättsvillfarelse fortsättningsvis skall&lt;br&gt;benämnas straffrättsvillfarelse. Tanken bakom detta förslag är att det här-&lt;br&gt;med skall bli lättare att skilja mellan de båda typerna av rättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon invändning mot kommitténs förslag i detta hänseende har inte&lt;br&gt;framförts av remissinstanserna. Regeringen delar bedömningen att benäm-&lt;br&gt;ningen straffrättsvillfarelse kan underlätta förståelsen för regelsystemet. I&lt;br&gt;fortsättningen kommer vi följaktligen att i stället för det nuvarande begrep-&lt;br&gt;pet egentlig rättsvillfarelse använda termen straffrättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare om straffrättsvillfarelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon lagregel om verkan av straffrättsvillfarelse finns inte. I praxis har&lt;br&gt;emellertid straffrättsvillfarelse i vissa undantagsfall godtagits som ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrund. Rättsläget kan beskrivas på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den allmänna uppfattningen är att man av kriminalpolitiska skäl inte kan&lt;br&gt;gå så långt i kravet på subjektiv täckning att man kräver att gärningsmannen&lt;br&gt;hade kännedom om att gärningen var brottslig för att han skall kunna dömas&lt;br&gt;för brottet. Ett sådant krav skulle leda till att en orimlig bevisbörda lades på&lt;br&gt;åklagaren. Inte minst gäller detta i fråga om den stora massan av special-&lt;br&gt;straffrättsliga brott. Att visa att den tilltalade kände till straffbestämmelsen&lt;br&gt;skulle många gånger bli ogörligt. Även vid oaktsamhetsbrott skulle - låt&lt;br&gt;vara inte i samma utsträckning - bevissvårigheter inställa sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda innebär att principen är att en felaktig uppfattning eller okun-&lt;br&gt;nighet om straffbud inte friar från ansvar. Men denna princip gäller inte utan&lt;br&gt;undantag. I vissa fall bedömer domstolarna en gärning som mindre straff-&lt;br&gt;värd när gärningsmannen trodde att den var tillåten eller inte förstod att den&lt;br&gt;var straffbelagd. Ibland leder också straffrättsvillfarelse till ansvarsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utförligt redovisas i betänkandet (s. 165 ff.) har det inom doktrinen&lt;br&gt;utbildats olika teorier om hur straffrättsvillfarelse bör behandlas. Svensk rätt&lt;br&gt;har enligt kommittén stannat för en relativt sträng variant av vad som brukar&lt;br&gt;benämnas ursäktsteorin. Enligt denna teori är huvudregeln att straffrätts-&lt;br&gt;villfarelse saknar relevans. Undantag bör dock göras i särskilda fall där gär-&lt;br&gt;ningsmannens villfarelse framstår som ursäktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt ursäktsteorin blir hänsynen till rättskipningens effektivitet tillräck-&lt;br&gt;ligt tillgodosedd om det för ansvarsfrihet krävs att något klander inte kan&lt;br&gt;riktas mot gärningsmannen i anledning av gärningen. Men teorin förutsätter&lt;br&gt;att var och en är skyldig att sätta sig in i de regler som gäller för honom i det&lt;br&gt;dagliga livet, t.ex. när det gäller hans yrke, och att straffrättsvillfarelse alltså&lt;br&gt;inte kan fria från ansvar när någon har försummat dessa skyldigheter.&lt;br&gt;Ursäktsteorin innebär att domstolen kan sätta ned straffet eller lämna gär-&lt;br&gt;ningen helt utan straff. Det sistnämnda sker genom att domstolen meddelar&lt;br&gt;en frikännande dom och således ogillar åtalet. Innan de nuvarande påföljds-&lt;br&gt;bestämningsreglerna infördes kunde rätten i dessa situationer även meddela&lt;br&gt;påföljdseftergift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De fall i vilka domstolarna friat från ansvar på grund av straffrättsvillfa-&lt;br&gt;relse är följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Det har varit frågan om en felaktigt publicerad författningsbestäm-&lt;br&gt;melse eller fall där gärningsmannen, trots en formellt sett fullständigt riktig&lt;br&gt;publicering, inte haft möjlighet att få kännedom om innehållet i en&lt;br&gt;rättsregel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Det har varit fråga om ett synnerligen otydligt straffbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Offentlig myndighet har genom någon ämbetsåtgärd gett gärningsman-&lt;br&gt;nen anledning att anta att det överträdda straffbudet haft ett annat innehåll&lt;br&gt;än det i verkligheten haft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Privata sakkunniga eller enskilda personer med auktoritativ ställning&lt;br&gt;har lämnat felaktiga upplysningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De uppräknade situationerna är ovanliga. Särskilt gäller detta fallen under&lt;br&gt;1 och 2. De exempel som finns på punkten 1 härrör i huvudsak från tiden&lt;br&gt;under eller omedelbart efter första världskriget och har avsett överträdelser&lt;br&gt;av författningar som trätt i kraft strax innan gärningen begicks och som&lt;br&gt;gärningsmannen inte hunnit få vetskap om. Även ansvarsfrihet enligt punk-&lt;br&gt;ten 2 är något exceptionellt. Vad beträffar punkten 4 torde där nämnda&lt;br&gt;omständigheter i regel ha beaktats endast i mildrande riktning vid påföljds-&lt;br&gt;bestämningen och således inte ha föranlett ansvarsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagregel om ansvarsfrihet i vissa undantagsfall vid straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;bör införas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som Fängelsestraffkommittén redovisat (s. 168 ff.) har frågan om en lag-&lt;br&gt;reglering av verkan av straffrättsvillfarelse, liksom den i det föregående&lt;br&gt;behandlade frågan om en lagstiftning rörande verkan av samtycke, tidigare&lt;br&gt;varit föremål för lagstiftarens intresse. I förarbetena till BrB (prop. 1962:10&lt;br&gt;s. B 61) uttalade emellertid departementschefen att det bör få ankomma på&lt;br&gt;rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande av de förhållanden&lt;br&gt;som föreligger i varje särskilt fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén anser att starka skäl talar för att verkan av straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;lagfästs. I princip anlägger kommittén samma synpunkter som på frågan hu-&lt;br&gt;ruvida verkan av samtycke bör lagregleras. Som framgått har kommittén här&lt;br&gt;fått stöd av en så gott som enig remissopinion. Lagrådet har, med hänvis-&lt;br&gt;ning till svårigheterna att formulera en invändningsfri lagtext, ställt sig&lt;br&gt;tvekande till lämpligheten av en lagreglering. Lagrådet har dock uttalat för-&lt;br&gt;ståelse för önskemålet att brottsbalken skall innehålla en bestämmelse om&lt;br&gt;straffrättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening har den uppfattning som kommittén och&lt;br&gt;remissinstanserna redovisat starkt fog för sig. Ett lagfästande av verkan av&lt;br&gt;straffrättsvillfarelse ligger väl i linje med den bedömning regeringen tidi-&lt;br&gt;gare har gjort av värdet av ett ytterligare befästande av legalitetsprincipen. I&lt;br&gt;fråga om straffrättsvillfarelse gäller även, på samma sätt som i fråga om&lt;br&gt;samtycke, att det rör sig om ett komplicerat område av straffrätten och att en&lt;br&gt;lagstiftning redan av detta skäl är angelägen. Någon risk för att en uttrycklig&lt;br&gt;regel, om att ansvarsfrihet i vissa undantagsfall inträder vid straffrätts-&lt;br&gt;villfarelse, skulle minska de straffrättsliga bestämmelsernas effektivitet kan&lt;br&gt;regeringen inte se. Som kommittén har uttalat kan rättsordningen inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förlora i auktoritet på att den klart talar om att den avstår från att behandla Prop- 1993/94:130&lt;br&gt;medborgarna på ett orättfärdigt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt om regelns innehåll&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från några remissinstanser har framhållits att en lagstiftning på området inte&lt;br&gt;endast bör klargöra i vilka fall som straffrättsvillfarelse skall leda till an-&lt;br&gt;svarsfrihet utan också i vilka situationer en rättsvillfarelse skall behandlas&lt;br&gt;som en straffrättsvillfarelse. Kommittén har inte föreslagit någon sådan&lt;br&gt;reglering utan ansett att denna fråga liksom hittills skall överlämnas åt&lt;br&gt;praxis. Dock har kommittén pekat på det principiellt otillfredsställande i&lt;br&gt;detta och framhållit att lagstiftaren framdeles bör ägna spörsmålet en ökad&lt;br&gt;uppmärksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan instämma i att det skulle vara önskvärt med ett klar-&lt;br&gt;görande av när en rättsvillfarelse skall behandlas som en straffrättsvill-&lt;br&gt;farelse - och leda till frihet från ansvar endast i rena undantagsfall - och när&lt;br&gt;den utgör en oegentlig rättsvillfarelse och därmed skall behandlas på samma&lt;br&gt;sätt som en faktisk villfarelse. En lagstiftning som reglerar denna fråga&lt;br&gt;kräver emellertid ingående överväganden. Det kan till och med diskuteras&lt;br&gt;om det över huvud taget är möjligt att skapa en lagregel som täcker alla&lt;br&gt;olika fall och som samtidigt är tillräckligt instruktiv. Genom den artrika&lt;br&gt;flora av straffbestämmelser med mycket varierande utformning, som finns&lt;br&gt;inom specialstraffrätten, föreligger nämligen uppenbara svårigheter att&lt;br&gt;skapa en regel som har en tillräcklig grad av precision. Betydelsen av gräns-&lt;br&gt;dragningen mellan de olika villfarelseformerna kan dock tonas ned något&lt;br&gt;genom att straffrättsvillfarelser som till sin natur inte skiljer sig så mycket&lt;br&gt;från oegentliga rättsvillfarelser men som inte leder till ansvarsfrihet, i ökad&lt;br&gt;utsträckning beaktas vid straffvärdebedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga i detta sammanhang är hur begreppet villfarelse skall&lt;br&gt;tolkas. Med villfarelse avses språkligt sett en oriktig uppfattning. Enligt&lt;br&gt;kommittén är därför okunnighet inte synonymt med villfarelse. Detta leder&lt;br&gt;kommittén till att som princip bör gälla att den som inte känner till en&lt;br&gt;straffbestämmelse inte skall kunna åberopa straffrättsvillfarelse. Enligt kom-&lt;br&gt;mittén bör det alltså, åtminstone i normalfallet, krävas att personen i fråga&lt;br&gt;aktivt tror att hans handlingssätt är tillåtet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens uppfattning kan det sättas frågetecken för denna&lt;br&gt;språkliga slutledning. Detta gäller särskilt som kommittén sedan föreslår att&lt;br&gt;okunnighet i vissa fall skall kunna leda till ansvarsfrihet inom ramen för&lt;br&gt;regleringen av straffrättsvillfarelse. Rättsläget är för övrigt redan nu sådant&lt;br&gt;att ren okunnighet om straffbestämmelser i vissa, låt vara synnerligen&lt;br&gt;sällsynta, fall leder till ansvarsfrihet. Som regeringen ser det kan man&lt;br&gt;mycket väl tala om villfarelse i situationer då någon över huvud taget inte&lt;br&gt;känner till en straffbestämmelse. Detta gäller om en person av någon&lt;br&gt;anledning inte kunnat få reda på innehållet i ett nytt straffbud lika väl som&lt;br&gt;om han över huvud taget inte reflekterat över att ett förfarande kunde utgöra&lt;br&gt;brott. Det kan i sammanhanget påpekas att om en lagöverträdelse skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;behandlas enligt reglerna för oegentlig rättsvillfarelse, ren okunnighet leder&lt;br&gt;till ansvarsfrihet, i de fall det för ansvar krävs uppsåt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller utformningen av regeln om straffrättsvillfarelse vill rege-&lt;br&gt;ringen inledningsvis slå fast att den grundläggande principen även i fort-&lt;br&gt;sättningen bör vara att missuppfattningar och okunnighet rörande straffbe-&lt;br&gt;stämmelser inte fritar från ansvar. Motsatsen är otänkbar. En sådan ordning&lt;br&gt;skulle innebära att den som höll sig i okunnighet skulle premieras framför&lt;br&gt;den som känner lagen. Vidare skulle åklagarens bevisbörda på den subjek-&lt;br&gt;tiva sidan bli mycket tung, särskilt på specialstraffrättens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag till materiellt innehåll i bestämmelsen om straff-&lt;br&gt;rättsvillfarelse ansluter i huvudsak till det nuvarande rättsläget. Dock fö-&lt;br&gt;reslår kommittén på ett par punkter att utrymmet för ansvarsfrihet skall vid-&lt;br&gt;gas något. Detta innebär emellertid inte annat än att ansvarsfrihet även fort-&lt;br&gt;sättningsvis skall inträda endast i rena undantagsfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén pläderar även för att den s.k. skuldteorin skall ersätta den en-&lt;br&gt;ligt kommittén nu förhärskande ursäktsteorin. Enligt kommittén, som ingå-&lt;br&gt;ende redovisar den framställning av olika teoribildningar när det gäller an-&lt;br&gt;svarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse som gjorts i den straffrättsliga&lt;br&gt;doktrinen, innebär skuldteorin att det - för att ett brott skall föreligga - for-&lt;br&gt;dras att gärningsmannen haft möjlighet att inse gärningens otillåtlighet och&lt;br&gt;att det skall kunna läggas honom till last att han inte gjort det. Det sagda in-&lt;br&gt;nebär att det, utöver de vanliga objektiva och subjektiva rekvisiten, för an-&lt;br&gt;svar skall krävas ytterligare ett moment på den subjektiva sidan som inte har&lt;br&gt;med det vanliga uppsåts- eller vårdslöshetsrekvisitet att göra. I stället är det&lt;br&gt;alltså frågan om ett fristående subjektivt rekvisit, ett culparekvisit, som in-&lt;br&gt;nebär att gärningsmannen skall fällas till ansvar endast om han haft möjlig-&lt;br&gt;het att förstå att gärningen var otillåten och hans bristande kännedom om&lt;br&gt;straffbestämmelsen beror på oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan ansluta sig till det synsätt som skuldteorin representerar.&lt;br&gt;Regeringen vill emellertid framhålla, vilket för övrigt kommittén påpekar,&lt;br&gt;att skillnaden mellan ursäktsteorin och en på detta sätt definierad skuldteori&lt;br&gt;inte är särskilt stor. Detta gäller i synnerhet som en lagreglering på grundval&lt;br&gt;av ursäktsteorin inte skulle se mycket annorlunda ut än en som grundar sig&lt;br&gt;på skuldteorin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande principen för ansvarsfrihet på grund av straffrättsvill-&lt;br&gt;farelse bör alltså kunna formuleras så att ansvarsfrihet skall inträda i de fall&lt;br&gt;gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och&lt;br&gt;i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oakt-&lt;br&gt;samhet. Det förtjänar dock att betonas att kravet på aktsamhet måste ställas&lt;br&gt;mycket högt. Vad det är frågan om är situationer där villfarelsen är uppen-&lt;br&gt;bart ursäktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagregel om verkan av straffrättsvillfarelse bör, i fråga om de krav&lt;br&gt;som bör ställas på den enskilde beträffande kunskap om innehållet i gällan-&lt;br&gt;de rätt, i huvudsak ansluta till den ståndpunkt som svensk rätt får anses ha&lt;br&gt;intagit. Det är emellertid regeringens uppfattning att domstolarna i vissa fall&lt;br&gt;medgett ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse i alltför liten ut-&lt;br&gt;sträckning. Regeringen delar därför kommitténs och de flesta remissin-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stansernas uppfattning att området för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;bör utvidgas något.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det i lagrådsremissen framlagda förslaget avsågs ge uttryck härför. På&lt;br&gt;Lagrådets inrådan har emellertid bestämmelsen omformulerats. Lydelsen är&lt;br&gt;dock något annorlunda än den Lagrådet förordade. Bestämmelsen har i&lt;br&gt;propositionen följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straff-&lt;br&gt;rättsvillfarelse) skall inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på&lt;br&gt;grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestäm-&lt;br&gt;melsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under följande rubriker kommer vi mera i detalj att redogöra för vår&lt;br&gt;uppfattning rörande de olika situationer i vilka ansvarsfrihet på grund av&lt;br&gt;straffrättsvillfarelse bör kunna komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Felaktig publicering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande rätt inträder ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;om den aktuella författningsbestämmelsen var felaktigt publicerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är frågan om överträdelse av en felaktigt publicerad författnings-&lt;br&gt;bestämmelse och felaktigheten påverkat möjligheten att få kännedom om&lt;br&gt;bestämmelsens rätta innebörd står det enligt regeringens mening klart att&lt;br&gt;ansvar inte skall ådömas. För att någon skall kunna fällas till ansvar måste&lt;br&gt;krävas att den aktuella straffbestämmelsen publicerats på ett riktigt sätt.&lt;br&gt;Lagrådet har i anslutning härtill anfört att det i lagrådsremissen framlagda&lt;br&gt;förslaget kunde ge intryck av att varje formell brist i kungörelseförfarandet&lt;br&gt;leder till ansvarsfrihet utan avseende på om bristen varit kausal till&lt;br&gt;straffrättsvillfarelsen eller ej. Detta torde emellertid enligt Lagrådet inte vara&lt;br&gt;avsett. Lagrådet fortsätter:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villfarelsen skall ha berott på felaktigheten i fråga om kungörandet&lt;br&gt;samtidigt som villfarelsen skall ha varit uppenbart ursäktlig. Härav torde&lt;br&gt;följa att inte vilket obetydligt fel som helst kan leda till ansvarsfrihet. Det&lt;br&gt;måste vara fråga om en mera väsentlig felaktighet. De fall som närmast&lt;br&gt;kommer i åtanke är att kungörandet inte har ägt rum innan den straffbelagda&lt;br&gt;gärningen begicks eller att kungörandet av successiva ändringar som träder i&lt;br&gt;kraft samtidigt gjorts på ett sådant sätt att betydande svårigheter förelegat att&lt;br&gt;klarlägga den slutliga lydelsen av ett straffstadgande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till vad Lagrådet anfört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med felaktig publicering avses främst brister i kungörelseförfarandet och&lt;br&gt;feltryck i svensk författningssamling. En likartad omständighet som inte är&lt;br&gt;direkt jämställd med felaktig publicering men som kan medföra att en&lt;br&gt;villfarelse är uppenbart ursäktlig är tryckfel i lagboken av sådan art att en&lt;br&gt;författnings rätta innebörd inte går att utläsa. Ett specialfall av sådant slag&lt;br&gt;är det att ett straffsanktionerat förbud gäller endast inom ett begränsat&lt;br&gt;mindre område. Det kan vara fråga om ett naturskyddsområde eller ett&lt;br&gt;militärt skyddsområde. Här gäller ofta att förbudet skall vara tillkännagivet&lt;br&gt;genom skyltar eller anslag på platsen. Om dessa skyltar eller anslag&lt;br&gt;antingen saknas eller är så skadade att deras innebörd inte framgår bör, som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också skett i praxis i vissa fall, ansvarsfrihet inträda för den som överträder&lt;br&gt;förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärningsmannen saknade av någon annan anledning möjlighet att få&lt;br&gt;kännedom om innehållet i en straffbestämmelse, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande rätt medges ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;om gärningsmannen, trots en formellt sett riktig publicering, inte haft möj-&lt;br&gt;lighet att få kännedom om innehållet i en viss straffbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande regeln när det gäller författningar som publicerats på&lt;br&gt;ett riktigt sätt bör liksom nu vara att okunnighet om innehållet i en författ-&lt;br&gt;ning inte leder till ansvarsfrihet. Endast i de fall okunnigheten, i enlighet&lt;br&gt;med vad som nyss anförts, inte kan läggas gärningsmannen till last som för-&lt;br&gt;summelse bör ansvarsfrihet inträda. Mycket stora krav måste emellertid stäl-&lt;br&gt;las på den enskilde. Principen måste vara att bestämmelser som är intagna i&lt;br&gt;författningssamling eller som på annat sätt kungjorts i rättsenlig ordning&lt;br&gt;betraktas som allmänt kända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan pekas på att vissa myndighetsföreskrifter för att&lt;br&gt;få bindande verkan gentemot allmänheten, t.ex. lokala trafikföreskrifter, i&lt;br&gt;regel skall kungöras genom vägmärken. Av 167 § vägtrafikkungörelsen&lt;br&gt;(1972:603) följer att brister i detta avseende leder till att ansvar inte skall&lt;br&gt;ådömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom enligt gällande rätt bör ansvarsfrihet enligt denna grund inträda&lt;br&gt;endast i mycket udda situationer. Det bör framhållas att den som medvetet&lt;br&gt;håller sig i okunnighet, t.ex. genom att bosätta sig på en ensligt belägen&lt;br&gt;plats och avskärma sig från yttervärlden, inte bör medges ansvarsfrihet på&lt;br&gt;grund av okunnighet om ett straffbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett särskilt fall är det att en utlänning kommer till Sverige och begår ett&lt;br&gt;brott mot en straffbestämmelse som för honom framstår som helt främ-&lt;br&gt;mande mot bakgrund av rättsuppfattningen i hans eget land. Utan tvekan&lt;br&gt;kan det förekomma situationer av detta slag där straffrättsvillfarelsen bör&lt;br&gt;kunna leda till ansvarsfrihet även om huvudregeln är den motsatta. Det bör&lt;br&gt;dock, i enlighet med det tidigare anförda, för ansvarsfrihet krävas att det rör&lt;br&gt;sig om fall där personen i fråga inte kan lastas för att han inte kände till&lt;br&gt;existensen av en lagreglering. Av den utlänning som kör bil i Sverige måste&lt;br&gt;man kräva kunskap om de svenska trafikreglerna. Och av den som för in&lt;br&gt;varor i landet är det rimligt att förutsätta kunskap om tull- och andra in-&lt;br&gt;förselbestämmelser. I vart fall får det i de allra flesta fallen anses som klart&lt;br&gt;oaktsamt att inte förvissa sig om vad som gäller. Självklart är det, som&lt;br&gt;Lagrådet påpekar, inte heller meningen att främmande rättsuppfattningar om&lt;br&gt;tillåtligheten av våld, tvång eller hot mot person skall godtas som ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Otydligt straffbud&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även ansvarsfrihet på grund av otydlighet i ett straffbud bör behandlas med&lt;br&gt;mycket stor restriktivitet. Med otydlighet förstås här språklig oklarhet. För&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att frågan om ansvarsfrihet enligt denna punkt över huvud taget skall bli&lt;br&gt;aktuell förutsätts helt naturligt att den spärr, när det gäller vad som omfattas&lt;br&gt;av en straffbestämmelse, som reses enligt 1 kap. 1 § BrB - och som&lt;br&gt;förstärks enligt den nya lydelsen - har passerats och gärningen alltså befinns&lt;br&gt;straffbar. Detta innebär att området för ansvarsfrihet på grund av otydlighet&lt;br&gt;i straffbudet blir mycket litet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang bör, som kommittén också gjort, påpekas att man vid&lt;br&gt;bedömningen av vad en straffbestämmelse omfattar måste beakta - inom de&lt;br&gt;gränser som legalitetsprincipen ställer upp - både motivuttalanden och rätts-&lt;br&gt;praxis. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om en handling, som ligger&lt;br&gt;nära periferin av beskrivningen av det straffbara området, är brottslig eller&lt;br&gt;inte. Ett förfarande, vars egenskap av brott skulle kunna vara något tvek-&lt;br&gt;samt om man ser endast till lagtexten, kan därför inte leda till ansvarsfrihet&lt;br&gt;på grund av straffrättsvillfarelse om den lösts i lagförarbeten eller i praxis på&lt;br&gt;ett sätt som täcks av lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Felaktiga besked från myndighet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De i praktiken vanligaste fallen av ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfa-&lt;br&gt;relse är de där den handlande på olika sätt har försökt att ta reda på innehål-&lt;br&gt;let i gällande rätt men misslyckats och till följd av detta överträtt ett straff-&lt;br&gt;bud. I första hand är det här frågan om fall där någon vänt sig till en myn-&lt;br&gt;dighet för att få besked om hur han skall skall förfara i en viss situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med den detaljerade och ofta komplicerade lagstiftning som vi har på&lt;br&gt;många områden framstår det inte sällan som naturligt för enskilda personer&lt;br&gt;att vända sig till olika myndigheter för att få råd för sitt handlande. Och i de&lt;br&gt;fall en myndighet fattat ett beslut som rör den aktuella frågan utgör detta för&lt;br&gt;de flesta ett auktoritativt besked som man rättar sig efter. Liksom kommittén&lt;br&gt;anser regeringen att det är naturligt, att den som följer ett felaktigt råd eller&lt;br&gt;ett beslut från en myndighet och inte förstår att han begår en straffbar gär-&lt;br&gt;ning, skall gå fri från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De råd eller beslut som avses kan framgå av skriftligt informationsmate-&lt;br&gt;rial från myndigheten. Men det kan också röra sig om muntliga besked. Här&lt;br&gt;bör emellertid vissa krav ställas på den enskilde. Grundläggande är natur-&lt;br&gt;ligtvis att gärningsmannen vänt sig till rätt myndighet och att han lämnat ett&lt;br&gt;riktigt och fullständigt underlag för det svar han önskat få. En förutsättning&lt;br&gt;är vidare, som Lagrådet påpekar, att den enskilde måste ha haft något&lt;br&gt;särskilt skäl för att vända sig till myndigheten. Omständigheterna måste&lt;br&gt;också ha varit sådana att myndigheten haft möjlighet och behörighet att ge&lt;br&gt;ett auktoritativt besked.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda har avsett felaktig information från offentlig myndighet. En&lt;br&gt;annan typ av fall är de där ett lagstridigt handlande föregåtts av kontakt med&lt;br&gt;någon privat sakkunnig eller med en enskild person med auktoritativ&lt;br&gt;ställning och där denne gett ett, som det visat sig, felaktigt besked. För&lt;br&gt;närvarande torde dessa fall i princip inte kunna leda till ansvarsfrihet utan&lt;br&gt;endast till en mildare påföljdsbestämning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom kommittén anser regeringen att, även om dörren inte helt bör&lt;br&gt;stängas till ansvarsfrihet pä grund av straffrättsvillfarelse i dessa fall,&lt;br&gt;mycket stor restriktivitet här bör iakttas. Endast i de fall det rör sig om ett&lt;br&gt;förhållandevis lindrigt brott, det inte finns någon naturlig myndighet att vän-&lt;br&gt;da sig till, rådgivaren har specialkunskaper och i övrigt är seriös samt det&lt;br&gt;råd han gett framstår som väl övervägt och rimligt, bör ansvarsfrihet kunna&lt;br&gt;inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tredje typ av fall är de där den handlande på egen hand försökt att ta&lt;br&gt;reda på gällande bestämmelser. Även här bör man som kommittén föreslagit&lt;br&gt;kunna medge ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse i vissa fall. Det&lt;br&gt;bör emellertid krävas både att personen i fråga har förutsättningar att tillgo-&lt;br&gt;dogöra sig innehållet i de aktuella bestämmelserna och att tillräckliga efter-&lt;br&gt;forskningar gjorts. Den övergripande principen bör ju vara att det misstag&lt;br&gt;som gjorts inte får framstå som oaktsamt om ansvarsfrihet skall inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingen av en invändning om straffrättsvillfarelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som i fråga om övriga ansvarsfrihetsgrunder är det åklagaren&lt;br&gt;som har bevisbördan för att straffrättsvillfarelse inte förelegat. Men om&lt;br&gt;inget tyder på att sådan villfarelse förelegat och om den tilltalade inte heller&lt;br&gt;aktualiserar frågan behöver åklagaren självfallet inte beröra saken. Inte&lt;br&gt;heller ett blankt påstående om straffrättsvillfarelse bör godtas. I stället bör&lt;br&gt;krävas att den tilltalade, i de fall han påstår sig ha inhämtat besked från en&lt;br&gt;myndighet, på ett trovärdigt sätt anger vem han har varit i kontakt med, när&lt;br&gt;kontakten togs och vilket råd han fått. När det gäller av gärningsmannen&lt;br&gt;själv gjorda efterforskningar måste dessa kunna redovisas detaljerat. Blir&lt;br&gt;inte uppgifterna på detta sätt preciserade har åklagaren ingen möjlighet att&lt;br&gt;vederlägga dem, vilket, om de ändå skulle godtas, i praktiken många gånger&lt;br&gt;skulle innebära att även obefogade invändningar om straffrättsvillfarelse&lt;br&gt;skulle leda till ansvarsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.3.8 Övriga frågor&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Frivilligt tillbakaträdande och frivillig rättelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om frivilligt tillbakaträ-&lt;br&gt;dande och frivillig rättelse ändras inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag innebär att frivilligt tillbakaträdande och frivillig&lt;br&gt;rättelse, i de fall som för närvarande leder till ansvarsfrihet, i stället skall&lt;br&gt;leda till obligatorisk påföljdseftergift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i&lt;br&gt;frågan tillstyrker, utan att närmare gå in på frågan, kommitténs förslag.&lt;br&gt;Flera remissinstanser ställer sig emellertid avvisande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt RÅ känns regler om obligatorisk påföljdseftergift i vissa fall&lt;br&gt;främmande och leder till svårigheter vid åtalsbeslut. Överåklagaren i&lt;br&gt;Malmö anser att de teoretiska skälen för en lagändring saknar tillräcklig&lt;br&gt;tyngd medan de praktiska följderna av förslagen enligt honom synes leda till&lt;br&gt;försämringar vad gäller ärendenas rationella handläggning. Enligt Stats-&lt;br&gt;åklagarmyndigheten för speciella mål ter det sig föga rationellt att av skäl&lt;br&gt;som förefaller påfallande teoretiska införa lagregler som inte har till syfte att&lt;br&gt;leda till andra och bättre resultat än sådana som kan nås med redan&lt;br&gt;befintliga regler. BRA, som anser att den av kommittén angivna principen i&lt;br&gt;och för sig är tilltalande, framhåller att de praktiska konsekvenserna av för-&lt;br&gt;slaget är mindre lyckade. Norrköpings tingsrätt menar att förslaget är tvek-&lt;br&gt;samt från rättspraktisk synpunkt och tror att de nuvarande reglerna, som&lt;br&gt;bygger på ansvarsfrihet i dessa situationer, i större utsträckning talar för att&lt;br&gt;gärningsmannen besinnar sig. Enligt Sveriges domareförbund, som påpekar&lt;br&gt;att det i rättstillämpningen inte finns något behov av en ändring, känns&lt;br&gt;kommitténs resonemang konstlat och främmande. Föreningen Sveriges&lt;br&gt;åklagare, som inte heller anser att det finns något behov av en lagändring på&lt;br&gt;området, finner att kommittén inte har redovisat några bärande skäl för för-&lt;br&gt;slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Såsom påpekats från flera remissin-&lt;br&gt;stanser grundar sig förslagen i denna del inte på något praktiskt behov utan&lt;br&gt;vilar endast på kommitténs uppfattning att frivilligt tillbakaträdande och&lt;br&gt;frivillig rättelse är omständigheter som av teoretiska skäl inte bör kunna&lt;br&gt;leda till ansvarsfrihet och att man bör göra skillnad på omständigheter som&lt;br&gt;bör leda till denna rättsföljd och sådana som i stället bör leda till påföljds-&lt;br&gt;eftergift. Visserligen torde det från det av kommittén anlagda straffrätts-&lt;br&gt;teoretiska perspektivet inte finnas något att invända mot kommitténs tanke-&lt;br&gt;gångar eller förslag. Med hänsyn till vad som främst från åklagarhåll&lt;br&gt;framförts om praktiska svårigheter vid ett genomförande och till de invänd-&lt;br&gt;ningar som kan göras mot ett system med obligatorisk påföljdseftergift i&lt;br&gt;vissa fall, bör kommitténs förslag i denna del inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän regel om sänkt straffvärde i de fall situationer enligt 24 kap. BrB&lt;br&gt;föreligger&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En allmän regel införs om sänkt straffvärde när&lt;br&gt;situationer enligt 24 kap. BrB föreligger men ansvarsfrihet inte skall&lt;br&gt;inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår en regel om sänkt straffvärde när situationer enligt&lt;br&gt;24 kap. BrB föreligger men ansvarsfrihet inte skall inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Sveriges doma-&lt;br&gt;reförbund som funnit anledning att gå närmare in på förslaget. Enligt&lt;br&gt;domareförbundet blir det svåröverskådligt när man på detta sätt särar straff-&lt;br&gt;nedsättningsregler och ansvarsfrihetsregler som sakligt sett hör samman.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessutom blir enligt förbundet reglerna om straffvärde, som redan är&lt;br&gt;komplicerade, än mer svåröverskådliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Om en ansvarsfrihetsregel är tillämplig&lt;br&gt;innebär detta att den gärning som företagits inte utgör brott. Om gränsen för&lt;br&gt;vad som tillåts enligt en ansvarsfrihetsregel passerats föreligger å andra&lt;br&gt;sidan en straffbar gärning. För denna skall, om inte excessbestämmelsen i&lt;br&gt;24 kap. BrB leder till annat, påföljd bestämmas på vanligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I många fall skulle detta emellertid bli orimligt. Om exempelvis omstän-&lt;br&gt;digheterna vid en gärning som företagits med samtycke visserligen inte kan&lt;br&gt;leda till ansvarsfrihet men gränsen härför precis överskridits är det inte&lt;br&gt;rimligt att bestämma påföljden helt med bortseende från att samtycke fak-&lt;br&gt;tiskt förelåg. Hänsyn måste tas till det förhållandet att en gärnings straff-&lt;br&gt;värde, även om det inte försvinner helt såsom när en ansvarsfrihetsregel&lt;br&gt;skall tillämpas, påverkas i minskande riktning av att den företagits i en si-&lt;br&gt;tuation och på ett sätt som liknar vad som beskrivs i en ansvarsfrihetsregel.&lt;br&gt;Så torde också ske i rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta är bakgrunden till kommitténs förslag att det i 29 kap. BrB bör&lt;br&gt;införas en bestämmelse som innebär att om det föreligger omständigheter&lt;br&gt;som kan föranleda ansvarsfrihet enligt 24 kap. BrB men gärningen ändå är&lt;br&gt;brottslig, så skall omständigheterna beaktas vid bedömningen av straff-&lt;br&gt;värdet. Rätten skall härvid enligt förslaget få döma till lindrigare straff än&lt;br&gt;som är föreskrivet för brottet. Samtidigt har kommittén föreslagit att regeln i&lt;br&gt;nuvarande 24 kap. 5 § andra stycket BrB om straffnedsättning i fall av&lt;br&gt;excess skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill regeringen först slå fast att vi delar kommitténs uppfatt-&lt;br&gt;ning att straffvärdet typiskt sett påverkas i minskande riktning i de aktuella&lt;br&gt;situationerna. Detta är för övrigt redan gällande rätt i de fall anledningen till&lt;br&gt;att ansvarsfrihet inte skall inträda enligt bestämmelserna i 24 kap. BrB om&lt;br&gt;nödvärn, laga befogenhet och nöd eller enligt 10 § polislagen är att den&lt;br&gt;handlande gjort mer än som varit tillåtet men det samtidigt varit så att situa-&lt;br&gt;tionen inneburit svårigheter för honom att besinna sig (se nuvarande 24 kap.&lt;br&gt;5 § andra stycket BrB). Det är därför helt följdriktigt att föreslå en mera ge-&lt;br&gt;nerell lagregel om detta. Såsom ett speciellt exempel på när en regel av detta&lt;br&gt;slag får tillämpning kan nämnas straffrättsvillfarelser som till sin natur&lt;br&gt;ligger nära gränsen till oegentlig rättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att den aktuella regeln naturligtvis skall tillämpas med&lt;br&gt;urskillning. Fall kan förekomma där man knappast kan tala om en minsk-&lt;br&gt;ning av straffvärdet. Som exempel kan nämnas att den tilltalade, som hand-&lt;br&gt;lade uppenbart oförsvarligt i en nödvärnssituation, över huvud taget inte var&lt;br&gt;medveten om att han hade rätt att handla i nödvärn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln är till sin natur en straffmätningsregel och hör enligt regeringens&lt;br&gt;bedömning hemma i 29 kap. BrB som behandlar frågor härom. Bestämmel-&lt;br&gt;sen kan naturligt anknytas till de regler i 29 kap. 3 § BrB som upptar&lt;br&gt;förmildrande omständigheter vid straffvärdebedömningen. Härigenom kan&lt;br&gt;också åstadkommas en regel som avser samtliga ansvarsfrihetsgrunder i&lt;br&gt;24 kap. BrB. således även de nytillkomna straffrättsvillfarelse och sam-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tycke. Enligt regeringens mening blir regelsystemet härigenom mer logiskt Prop. 1993/94:130&lt;br&gt;och lättöverskådligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändring i skattebrottslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Skattebrottslagen (1971:69) ändras så att även&lt;br&gt;fall där något skattebeslut inte har fattats uttryckligen omfattas av&lt;br&gt;bestämmelsen om skattebedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skattetilläggsutredningen (Fi 1975:06) föreslår i sitt betänkande Över-&lt;br&gt;syn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 2 (SOU 1982:54), bl.a. en&lt;br&gt;ändring av lagtexten avseende skattebedrägeri så att även de fall där inget&lt;br&gt;skattebeslut fattats uttryckligen blir straffbara som skattebedrägeri. Fäng-&lt;br&gt;elsestraffkommittén menade att detta förslag bör genomföras i samband&lt;br&gt;med att analogisk rättstillämpning av straffbestämmelser förbjuds (se 1 kap.&lt;br&gt;1 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon remissbehandling av denna del av Skattetilläggsutredningens&lt;br&gt;förslag har inte genomförts. Riksskatteverket har dock i sitt remissvar i det&lt;br&gt;nu aktuella lagstiftningsärendet tillstyrkt att 2 § skattebrottslagen ändras i&lt;br&gt;enlighet med Skattetilläggsutredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Skattetilläggsutredningen har alltså, mot&lt;br&gt;bakgrund av Högsta domstolens rättstillämpning i rättsfallet NJA 1978 s.&lt;br&gt;452, föreslagit att 2 § skattebrottslagen skall ändras. Förslaget går i detta av-&lt;br&gt;seende ut på att även fall där en underlåtenhet att avge allmän själv-&lt;br&gt;deklaration inte föranleder något skattebeslut, uttryckligen skall utgöra&lt;br&gt;skattebedrägeri. En lagstiftning i enlighet med förslaget ligger väl i linje&lt;br&gt;med de övriga förslagen i remissen och är nödvändig vid den ändring av 1&lt;br&gt;kap. 1 § BrB som regeringen nyss föreslagit. Med hänsyn härtill och då&lt;br&gt;inget framkommit som talar mot att förslaget genomförs bör så ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nämnts i avsnitt 4.2.1, är ändringen temporär i avvaktan på resultatet&lt;br&gt;av 1993 års skattebrottsutrednings arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4 Parallellinstruktion&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Något förslag om införande av en s.k. parallell-&lt;br&gt;instruktion i BrB läggs inte fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorians förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna, däribland&lt;br&gt;Justitiekanslern, RA och samtliga sex hovrätter samt av ett flertal av tings-&lt;br&gt;rätterna, delar den uppfattning som förs fram i promemorian. Vidare&lt;br&gt;ansluter sig bl.a. JO och Pressombudsmannen till bedömningarna i pro-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;memorian. I stor utsträckning instämmer de nu angivna remissinstanserna&lt;br&gt;helt i de överväganden som redovisas. De remissinstanser som går emot&lt;br&gt;slutsatsen i promemorian är bl.a. Stockholms tingsrätt, Svenska Tidnings-&lt;br&gt;utgivareföreningen, Svenska Journalistförbundet och Teatrarnas Riksför-&lt;br&gt;bund. En genomgående inställning hos dessa instanser är att uppfattningen&lt;br&gt;att det inte är möjligt att skapa en regel av det ifrågasatta slaget är felaktig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för regeringens förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) finns en bestäm-&lt;br&gt;melse som föreskriver att alla som har att vaka över TF:s efterlevnad skall&lt;br&gt;ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid&lt;br&gt;fästa uppmärksamheten mera på ämnets och tankens än på uttryckets&lt;br&gt;lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål&lt;br&gt;hellre fria än fälla. Denna, den tryckfrihetsrättsliga s.k. instruktionen, har på&lt;br&gt;sina håll ansetts vara en av de viktigaste bestämmelserna i TF. I yttran-&lt;br&gt;defrihetsgrundlagen finns en motsvarande bestämmelse (1 kap. 5 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Instruktionen gäller endast mål som handläggs enligt TF eller enligt ytt-&lt;br&gt;randefrihetsgrundlagen. Utanför TF och yttrandefrihetsgrundlagen finns det&lt;br&gt;för närvarande ingen uttrycklig allmän lagregel om rätt och skyldighet att&lt;br&gt;beakta yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena, om dessa kollide-&lt;br&gt;rar med något annat intresse som skyddas av rättsordningen. Exempel på&lt;br&gt;situationer där sådana kollisioner kan uppstå är mål om påstådda missbruk&lt;br&gt;av yttrandefriheten på teatrar, utställningar och vid demonstrationer. Vid&lt;br&gt;sidan av brottmålsområdet kan sådana situationer uppstå även i mål som&lt;br&gt;gäller åsidosättande av avtalad tystnadsplikt i meddelarsituationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan, om en bestämmelse med samma innebörd som instruktionen, en&lt;br&gt;s.k. parallellinstruktion, behövs för att domstolarna även i vanliga brottmål&lt;br&gt;skall kunna ta hänsyn av det slag som instruktionen föreskriver, aktua-&lt;br&gt;liserades i samband med arbetet med yttrandefrihetsgrundlagen (prop.&lt;br&gt;1986/87:157 s. 163, prop. 1990/91:64 s. 109). I sitt av Riksdagen godkända&lt;br&gt;betänkande 1990/91:KU21 (s. 22) uttalade Konstitutionsutskottet att det&lt;br&gt;finns skäl som talar för att det bör finnas ett allmänt formellt stöd för&lt;br&gt;beaktande av de yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål.&lt;br&gt;Avsikten med en sådan bestämmelse skulle alltså vara att ge de rättstil-&lt;br&gt;lämpande organen ett uttryckligt stöd för att allmänt beakta yttrandefrihets-&lt;br&gt;och informationsfrihetsintressena och att inskärpa vikten av att så sker.&lt;br&gt;Enligt utskottets mening borde en eventuell sådan reglering tas in i den&lt;br&gt;allmänna strafflagstiftningen i samband med den översyn av ansvarsfri-&lt;br&gt;hetsreglerna som aktualiseras genom Fängelsestraffkommitténs slutbetän-&lt;br&gt;kande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagens ställningstagande ledde till att det inom regeringskansliet utar-&lt;br&gt;betades en promemoria ”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet&lt;br&gt;av yttrandefrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78). I denna tecknas&lt;br&gt;en bakgrund till frågan och övervägs olika tänkbara vägar att gå fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian finns det tre alternativ när det gäller att föra in regler&lt;br&gt;motsvarande instruktionen i BrB. Man skulle kunna omformulera instruk-&lt;br&gt;tionen till en ny allmän ansvarsfrihetsregel. Men det är också möjligt att låta&lt;br&gt;den aktuella tanken mynna ut i en straffmätningsregel. Slutligen kan man&lt;br&gt;för tillgodoseendet av det ifrågavarande syftet tänka sig en allmän tolk-&lt;br&gt;ningsregel för straffbestämmelser. I promemorian diskuteras sedan dessa&lt;br&gt;alternativ. Promemorians slutsats är emellertid att inget av dem uppfyller de&lt;br&gt;krav som man bör ställa på straffrättslig lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De överväganden som görs i promemorian leder alltså fram till att en&lt;br&gt;lagreglering om att yttrandefrihetsintresset skall beaktas i vanliga brottmål&lt;br&gt;inte låter sig konstrueras på ett sätt som tillgodoser de krav som man bör&lt;br&gt;ställa på lagstiftning av det aktuella slaget. Något förslag till en sådan lag-&lt;br&gt;stiftning läggs alltså inte fram. I promemorian framhålls emellertid att det&lt;br&gt;för domstolarna redan i dag finns stöd i lag för att ta hänsyn av det aktuella&lt;br&gt;slaget. Det pekas på att det i de fall där frågan typiskt sett blir aktuell finns&lt;br&gt;direkta lagbestämmelser som anger i vilken mån som yttrandefrihetsintres-&lt;br&gt;set skall beaktas. Vidare nämns i promemorian att det i 29 kap. 1 § andra&lt;br&gt;stycket BrB särskilt anges att gärningsmannens avsikter och motiv skall be-&lt;br&gt;aktas vid bestämmandet av ett brotts straffvärde och därmed vid både på-&lt;br&gt;följdsvalet och straffmätningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian avslutas med konstaterandet att de skäl som talar för en lag-&lt;br&gt;reglering på området inte är så starka som man i förstone kan tro. Man kan&lt;br&gt;enligt promemorian knappast, med hänsyn till att yttrandefrihetsintresset&lt;br&gt;och intresset av informationsfrihet även utan direkt lagstöd beaktas i rätts-&lt;br&gt;tillämpningen, påvisa något behov av lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En parallellinstruktion bör inte införas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått har både de skäl som anförs i promemorian och den slutsats&lt;br&gt;som dras i denna, och som innebär att en lagstiftning av det ifrågasatta sla-&lt;br&gt;get inte bör införas, mötts av instämmande från en stor majoritet av re-&lt;br&gt;missinstanserna. Även om regeringen helt ansluter sig till de tankegångar&lt;br&gt;om yttrandefrihetens stora betydelse för samhällslivet och för vårt demokra-&lt;br&gt;tiska system som föranledde det nyss nämnda uttalandet av Konstitutions-&lt;br&gt;utskottet, anser regeringen mot bakgrund härav att det inte nu är vare sig&lt;br&gt;behövligt eller lämpligt att genomföra en lagreglering av det slag som&lt;br&gt;ifrågasatts. Regeringen vill, liksom för övrigt görs i promemorian, peka på&lt;br&gt;vikten av att den straffrättsliga lagstiftningen utformas på ett sätt som till-&lt;br&gt;godoser de höga krav som man måste ställa på denna. Med hänsyn dels till&lt;br&gt;svårigheterna att hitta en tillfredsställande lösning, dels till att redan dagens&lt;br&gt;lagstiftning om ansvar, straffmätning och påföljdsval ger utrymme för att&lt;br&gt;beakta det angivna intresset, finner regeringen således inte skäl att lägga&lt;br&gt;5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fram något förslag om införande av parallellinstruktion i BrB. Regeringen&lt;br&gt;anser inte heller att det finns skäl att vidare utreda frågan. Det hindrar inte&lt;br&gt;att man uppmärksamt bör följa utvecklingen på området.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.5 Kostnader och ikraftträdande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslagen torde inte medföra några kostnadskonsekvenser. Lagändringarna&lt;br&gt;bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;1 kap.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har ändrats i avsikt att markera att analogisk tillämpning av&lt;br&gt;straffbud inte skall vara tillåten. Med analogisk tillämpning menas i detta&lt;br&gt;sammanhang att ett förfarande anses straffbart trots att det inte med ve-&lt;br&gt;dertagna tolkningsmetoder kan inordnas under ett straffbuds ordalydelse.&lt;br&gt;Ändringen har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt&lt;br&gt;4.2.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § samt övergångsbestämmelserna till denna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafens första stycke innebär att, om inte annat är&lt;br&gt;föreskrivet, det uttryckliga krav på uppsåt som idag gäller för brott enligt&lt;br&gt;BrB, utvidgas till att gälla alla straffbestämmelser. Liksom ändringen i före-&lt;br&gt;gående paragraf grundar sig förslaget på en strävan att tydligare framhålla&lt;br&gt;legalitetsprincipen på det straffrättsliga området. Förslaget har kommen-&lt;br&gt;terats i allmänmotiveringen under avsnitt 4.2.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen innebär att BrB:s allmänna reglering av det subjektiva rekvisi-&lt;br&gt;tet blir tillämplig också på specialstrafffättens område och att det alltså ställs&lt;br&gt;upp en presumtion även när det gäller straffbestämmelser utanför BrB för&lt;br&gt;att uppsåt skall fordras för att straffrättsligt ansvar skall utkrävas. Om&lt;br&gt;således även oaktsamhet skall vara straffbart måste detta uttryckligen anges&lt;br&gt;i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lydelsen kräver en övergångsbestämmelse. Denna innebär att&lt;br&gt;1 kap. 2 § första stycket i sin nya lydelse inte skall tillämpas före den 1 juli&lt;br&gt;1999 på en straffbestämmelse i annan lag eller författning än BrB som trätt i&lt;br&gt;kraft före den 1 juli 1994. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något&lt;br&gt;hänseende den 1 juli 1994 eller senare skall dock bestämmelsen även före&lt;br&gt;den 1 juli 1999 tillämpas på straffstadgandet. Den ändring som skett i ett&lt;br&gt;straffstadgande för att den nya regeln omedelbart skall bli tillämplig be-&lt;br&gt;höver inte röra de subjektiva förutsättningarna för att ett brott skall föreligga&lt;br&gt;och inte heller de objektiva rekvisiten, utan varje ändring i en specialstraff-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättslig straffbestämmelse innebär att, om inte annat sägs, det härefter för&lt;br&gt;straffbarhet kommer att krävas uppsåt. Om detta inte är avsikten, vilket det&lt;br&gt;sannolikt ofta inte kommer att vara, får det i samband med ändringen direkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 straffbestämmelsen anges vilket subjektivt rekvisit som skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i anslutning härtill anfört:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna övergångsbestämmelsen gäller således endast special-&lt;br&gt;straffrätten. Bestämmelsen är lätt att tillämpa. Den som efter den 1 juli 1994&lt;br&gt;har att pröva om uppsåt eller vårdslöshet krävs för ansvar enligt en viss&lt;br&gt;specialstraffbestämmelse har endast att ta reda på om den lydelse av&lt;br&gt;bestämmelsen som skall tillämpas har trätt i kraft efter nämnda tidpunkt.&lt;br&gt;Det är likgiltigt om bestämmelsen ändrats i något avseende som är relevant&lt;br&gt;för den prövning som saken gäller. Innehåller exempelvis en paragraf med&lt;br&gt;straffbestämmelser flera punkter och har paragrafen ändrats med avseende&lt;br&gt;på en av dessa får det betydelse för tillämpningen också av de övriga&lt;br&gt;punkterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så som övergångsregleringen är utformad gäller 1 kap. 2 § första stycket&lt;br&gt;brottsbalken i dess nya lydelse inte s.k. blankettstraffbud med mindre själva&lt;br&gt;straffbestämmelsen ändrats. Antag att en specialstraffbestämmelse lyder&lt;br&gt;”Den som bryter mot 7 § dömes till...” och att 7 § ändras efter utgången av&lt;br&gt;juni 1994. En sådan ändring leder inte till att uppsåtskravet i 1 kap. 2 §&lt;br&gt;första stycket brottsbalken i dess nya lydelse skall tillämpas på blankett-&lt;br&gt;straffbudet. Lagrådet förutsätter emellertid att man vid författningsändringar&lt;br&gt;av sist angivet slag, såsom också förutskickas i lagrådsremissen, följer upp&lt;br&gt;ärendet genom att i straffbestämmelsen skriva in ett uttryckligt krav på&lt;br&gt;uppsåt, om det är detta subjektiva rekvisit som man vill ha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har inget att erinra mot vad Lagrådet anfört. Det bör emel-&lt;br&gt;lertid i tydlighetens intresse påpekas att övergångsbestämmelsen i lagråds-&lt;br&gt;remissen hade en något annorlunda utformning. Med den i denna propo-&lt;br&gt;sition föreslagna lydelsen av övergångsbestämmelsen gäller alltså att 1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § första stycket skall tillämpas även på bestämmelser som trätt i kraft den&lt;br&gt;1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har endast språkliga förändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;23 kap.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke innehåller den centrala bestämmelsen om medver-&lt;br&gt;kan till brott enligt BrB. Den innebär att ansvar som är föreskrivet för en&lt;br&gt;viss gärning skall, om inte annat följer av något stadgande avseende&lt;br&gt;särskilda fall i BrB eller i annan lag eller författning, ådömas inte bara den&lt;br&gt;som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd.&lt;br&gt;Den som inte är att anse som gärningsman skall, om han förmått annan till&lt;br&gt;utförandet, dömas för anstiftan till brottet och annars för medhjälp därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med regleringen av det subjektiva rekvisitet vid brottsliga gär-&lt;br&gt;ningar i 1 kap. 2 § innebär ändringen att det medverkansansvar som gäller i&lt;br&gt;fråga om brottsbalksbrotten görs generellt tillämpligt inom straffrätten.&lt;br&gt;Detta leder till att den nuvarande analogiska tillämpningen av paragrafen på&lt;br&gt;det specialstraffrättsliga fältet upphör. Även detta förslag hänger samman&lt;br&gt;med huvudinriktningen i lagstiftningsärendet, nämligen att värna om den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;straffrättsliga legalitetsprincipen. Det har kommenterats i allmänmotive-&lt;br&gt;ringen i avsnitt 4.2.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i paragrafen innebär att det medverkansansvar vid brottsliga&lt;br&gt;gärningar som enligt paragrafen drabbar anstiftare och medhjälpare till brott&lt;br&gt;får tillämpning, förutom beträffande brotten i BrB, på alla specialstraffrätts-&lt;br&gt;liga brott för vilka fängelse är föreskrivet. Dock gäller som framgått enligt&lt;br&gt;paragrafens fjärde stycke ett undantag för det fall något annat är särskilt&lt;br&gt;föreskrivet vid det speciella specialstraffrättsliga brottet. Det kan exem-&lt;br&gt;pelvis förekomma att medverkansansvar stadgas även för brott för vilket&lt;br&gt;endast böter är föreskrivet. Men det kan också vara så att det vid ett special-&lt;br&gt;straffrättsligt brott finns en särskild reglering av medverkansansvaret som&lt;br&gt;inte helt ansluter till utformningen av förevarande paragraf. Som exempel&lt;br&gt;kan tas brottet olovlig köming i 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa&lt;br&gt;trafikbrott. Den uttryckliga medverkansreglering som gäller i fråga om&lt;br&gt;olovlig köming kommer alltså såsom lex specialis att gälla även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen och inte påverkas av förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat undantag är det som anges i allmänmotiveringen dvs. att det för&lt;br&gt;att ett brott skall föreligga krävs flera aktörer men inte alla ådrar sig ansvar.&lt;br&gt;Finns inte någon nu angiven specialreglering av medverkansansvaret be-&lt;br&gt;träffande en straffbestämmelse utanför BrB gäller emellertid att straffansvar&lt;br&gt;för anstiftare och medhjälpare kan utdömas om brottets straffskala inne-&lt;br&gt;håller fängelse. Omvänt gäller att vid rena bötesbrott inom specialstraff-&lt;br&gt;rätten endast den som är att betrakta som gärningsman kan fällas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har en viss redaktionell förändring och en språklig moderni-&lt;br&gt;sering företagits.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;24 kap.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Kapitlet, som för närvarande innehåller de allmänna objektiva ansvarsfri-&lt;br&gt;hetsreglema om nödvärn (1 §), laga befogenhet (2 och 3 §§), nöd (4 §) och&lt;br&gt;förmans befallning (föreslagna 8 §) samt den subjektiva ansvarsfrihetsregeln&lt;br&gt;vid excess (föreslagna 6 §), blir föremål för omfattande förändringar. Dessa&lt;br&gt;innebär främst dels att de nuvarande reglerna förtydligas, dels att de oreg-&lt;br&gt;lerade ansvarsfrihetsgrunderna samtycke och straffrättsvillfarelse lagreg-&lt;br&gt;leras (föreslagna 7 och 9 §§). I samband med utbyggnaden av kapitlet&lt;br&gt;ändras rubriken till Om allmänna grunder för ansvarsfrihet för att bättre än&lt;br&gt;den nuvarande täcka innehållet i kapitlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras rätten till nödvämshandling. Ändringarna i paragrafen&lt;br&gt;är endast språkliga och redaktionella och har i allmänmotiveringen kom-&lt;br&gt;menterats i avsnitt 4.3.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket finns den centrala regeln om nödvämshandlingars tillåt-&lt;br&gt;lighet. De nuvarande dubbla negationerna, som framgår om man läser ihop&lt;br&gt;paragrafens inledning med dess slut, har bytts ut mot en språkligt sett rak&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagtext som innebär att en gärning som är begången i nödvärn utgör brott&lt;br&gt;endast om den är uppenbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget leder till att innebörden av nödvämsbegreppet i viss mån än-&lt;br&gt;dras. Till skillnad från i dag skall en person anses handla i nödvärn även om&lt;br&gt;hans handlande är uppenbart oförsvarligt. En sådan handling medför dock&lt;br&gt;inte frihet från ansvar. Gränsen för det straffbara området ändras således&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till nuvarande lydelse har vidare den förändringen gjorts att&lt;br&gt;även omständigheterna i övrigt nämns bland det som skall beaktas vid be-&lt;br&gt;dömningen av om en nödvämshandling är uppenbart oförsvarlig och således&lt;br&gt;skall föranleda ansvar, om inte excessbestämmelsen i 6 § leder till ansvars-&lt;br&gt;frihet. Det aktuella tillägget har gjorts för att markera att försvarlighetsbe-&lt;br&gt;dömningen skall göras genom en sammanvägning av samtliga relevanta om-&lt;br&gt;ständigheter. Någon ändring i sak är det inte frågan om. Fortfarande gäller&lt;br&gt;alltså att det för den som handlar i nödvärn finns en relativt bred marginal&lt;br&gt;vid bedömandet av om han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten.&lt;br&gt;Genom den nya lydelsen svarar lagtexten emellertid bättre mot de olika om-&lt;br&gt;ständigheter som skall beaktas vid bedömningen av var gränsen går för vad&lt;br&gt;som är uppenbart oförsvarligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke anges de olika nödvärnssituationema, nu i en&lt;br&gt;punktvis uppräkning. De olika nödvämsfallen skall tillämpas på samma sätt&lt;br&gt;som för närvarande. Andra stycket inleds med lokutionen Rätt till nödvärn&lt;br&gt;föreligger mot i stället för som nu med / nödvärn handlar den som söker.&lt;br&gt;Skälet till att ordet söker har tagits bort ur lagtexten tillsammans med&lt;br&gt;handlingsverben avvärja, betsinga, hindra och avlägsna är att dessa ord kan&lt;br&gt;ge det felaktiga intrycket att den som har nödvämsrätt dels måste utföra en&lt;br&gt;handling, dels måste ha ett visst syfte med denna och alltså vara medveten&lt;br&gt;om att en nödvärnssituation rent faktiskt föreligger. Ändringen innebär&lt;br&gt;naturligtvis inte att vilken handling som helst är tillåten. Ansvarsfrihet&lt;br&gt;inträder sålunda inte för handlingar som varken objektivt eller subjektivt sett&lt;br&gt;är ägnade att avvärja nödvämssituationen. Detta framgår av att rätten till&lt;br&gt;nödvärn föreligger mot ett angrepp eller mot en viss person och av kravet på&lt;br&gt;att handlingen inte får vara uppenbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens nuvarande lydelse innebär att en i nödvärn företagen gärning&lt;br&gt;inte skall medföra ansvar. För att det tydligare skall framgå att nödvärn är&lt;br&gt;en objektiv ansvarsfrihetsgrund anges i den nya lydelsen att en i nödvärn&lt;br&gt;begången gärning inte utgör brott. Till skillnad från vad som regelmässigt&lt;br&gt;gäller vid subjektiva ansvarsfrihetsgrunder, t.ex. straffrättsvillfarelse, har i&lt;br&gt;nödvärnsfallet inte heller andra eventuellt medverkande gjort sig skyldiga&lt;br&gt;till brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke, som innehåller bestämmelsen om våldsanvänd-&lt;br&gt;ning mot den som med stöd av lag är berövad friheten men som rymmer el-&lt;br&gt;ler gör motstånd, är i sak oförändrat. En språklig ändring har emellertid&lt;br&gt;vidtagits i det att uttrycket kan anses försvarligt har bytts ut mot är försvar -&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligt. Detta har skett för att kongruens skall uppnås med 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) som innehåller en motsvarande bestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens tredje stycke har utgått. Det har ersatts av en motsvarande be-&lt;br&gt;stämmelse i 5 § som gäller 1-4 §§ och 10 § polislagen. Någon ändring i sak&lt;br&gt;innebär detta inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens nuvarande första stycke innehåller en bestämmelse om det våld&lt;br&gt;som militär överordnad inom försvarsmakten får bruka mot underlydande i&lt;br&gt;samband med myteri eller under strid eller annars när brott mot krigslydna-&lt;br&gt;den medför särskild fara. I nuvarande andra stycket finns en regel om att&lt;br&gt;den som kommer till hjälp i en situation som avses i paragrafens första&lt;br&gt;stycke har samma rätt att bruka våld som den överordnade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket har undergått ett antal språkliga förän-&lt;br&gt;dringar. I huvudsak består ändringarna i att termen krigslydnaden har bytts&lt;br&gt;ut mot lydnaden och att militär förman har ersatt krigsman. Sistnämnda än-&lt;br&gt;dring har i allmänmotiveringen kommenterats i avsnitt 4.3.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att lydnaden har ersatt krigslydnaden beror på att bestämmelsen är&lt;br&gt;tillämplig även i fredstid och att det nuvarande ordvalet kan ge ett felaktigt&lt;br&gt;intryck i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens andra stycke har utgått och har, liksom 2 § tredje stycket, er-&lt;br&gt;satts av en motsvarande bestämmelse i 5 §. Någon ändring i sak är det inte&lt;br&gt;frågan om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regeln om ansvarsfrihet på grund av nöd. Den har i&lt;br&gt;allmänmotiveringen kommenterats i avsnitt 4.3.3. 1 sak har endast den än-&lt;br&gt;dringen vidtagits att begränsningen till värdefull egendom har slopats. Detta&lt;br&gt;innebär en viss utvidgning av möjligheterna att ansvarsfritt handla i nöd när&lt;br&gt;fråga är om att rädda egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtexten har, i likhet med den i nödvämsbestämmelsen, undergått en&lt;br&gt;betydande förändring i språkligt och redaktionellt hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett nytt första stycke finns den centrala regeln om ansvarsfrihet för gär-&lt;br&gt;ningar som begås i nöd. På motsvarande sätt som vid nödvärn innebär re-&lt;br&gt;geln att en i nöd företagen gärning utgör brott endast om den som handlat i&lt;br&gt;nöd gått för långt och överskridit gränsen för nödrätten. För nödparagrafens&lt;br&gt;del innebär detta att han vidtagit en nödåtgärd som varit oförsvarlig med&lt;br&gt;hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omstän-&lt;br&gt;digheterna i övrigt. Ändringen av försvarlighetsrekvisitet är språklig och är&lt;br&gt;således i princip inte avsedd att leda till ändring i sak. Som angivits i all-&lt;br&gt;mänmotiveringen kan det emellertid inte uteslutas att den nya utformningen&lt;br&gt;även i detta hänseende leder till ett i domstolspraxis något vidgat område för&lt;br&gt;ansvarsfrihet vid nöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den språkliga uppbyggnaden av bestämmelsen har ut-&lt;br&gt;trycken för att avvärja respektive rädda och handlar i nöd ersatts av formu-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;leringar som varken antyder att den handlande behöver ha något särskilt&lt;br&gt;syfte med sin åtgärd - eller ens förstå att det är fråga om en nödsituation -&lt;br&gt;eller utföra någon egentlig handling. Det förstnämnda har kommenterats vid&lt;br&gt;nödvämsbestämmelsen. Här bör tilläggas att det för ansvarsfrihet alltså inte&lt;br&gt;uppställs något krav på ett aktivt handlande. Det är nämligen fullt möjligt&lt;br&gt;att gå fri från ansvar också för underlåtenhetsbrott som företas i nöd. Detta&lt;br&gt;gäller för övrigt generellt, t.ex. även för nödvämsfallens del, men är oftare&lt;br&gt;tillämpligt vid nöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att handlingsverben avvärja och rädda har utgått ur lagtexten innebär inte&lt;br&gt;att vilka gärningar som helst ansvarsfritt får begås i en nödsituation. I prin-&lt;br&gt;cip gäller att en nödhandling objektivt eller subjektivt sett skall vara ägnad&lt;br&gt;att avhjälpa nöden. Detta ligger i uttrycket gärning som någon begår i nöd.&lt;br&gt;Dessutom skall en försvarlighetsbedömning göras. En i en nödsituation be-&lt;br&gt;gången gärning som inte kan och som inte heller är avsedd att kunna på-&lt;br&gt;verka den uppkomna situationen är naturligtvis - om den över huvud taget&lt;br&gt;kan anses begången i nöd - oförsvarlig och kan inte resultera i att gärningen&lt;br&gt;inte anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nya andra stycket innehåller en beskrivning av i vilka situationer som&lt;br&gt;nöd föreligger. Denna är, som nämnts i det föregående, ändrad såtillvida&lt;br&gt;som det för nödrätt inte längre krävs att den egendom som är utsatt för fara&lt;br&gt;skall vara värdefull. I sak innebär detta en utvidgning. En avvägning skall&lt;br&gt;dock, liksom när det gäller fara för liv eller hälsa, göras mellan den hotade&lt;br&gt;egendomen och det uppoffrade intresset. Ju mindre värde egendomen har,&lt;br&gt;desto mera sällan kan ansvarsfrihet inträda för annars straffbelagd gärning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket av annan sådan orsak har av tydlighetsskäl ersatts av annat&lt;br&gt;viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Någon förändring i sak är inte&lt;br&gt;avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som är ny, har införts en för 1-4 §§ och 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) gemensam bestämmelse som innebär att om någon har rätt att&lt;br&gt;enligt något av dessa lagrum företa en annars straffbelagd gärning, så har&lt;br&gt;var och en som kommer honom till hjälp samma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande förekommer en bestämmelse av detta slag endast vid 2&lt;br&gt;och 3 §§. Detta har ibland felaktigt uppfattats så att rätt att hjälpa till på den&lt;br&gt;angripnes eller nödställdes sida inte skulle finnas. I tydlighetens intresse har&lt;br&gt;därför en uttrycklig lagregel härom införts och sammanförts med den regel&lt;br&gt;som gäller för 2 och 3 §§. Någon ändring i sak innebär detta inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns ansvarsfrihetsregeln för fall av excess. Den innebär enligt&lt;br&gt;sin nuvarande ordalydelse att om någon har gjort mer än vad som är&lt;br&gt;medgivet i fall som avses i 1-4 §§ eller 10 § polislagen (1984:387) så skall&lt;br&gt;han ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han&lt;br&gt;svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledningen av paragrafen har ändrats. I stället för att syfta på fall som av-&lt;br&gt;ses i 1-4 §§ etc. tar lagtexten sikte på fall där 1-5 §§ etc. är tillämplig.&lt;br&gt;Ändringen är avsedd att markera att ansvarsfrihet enligt paragrafen kan in-&lt;br&gt;träda även om ett fall som avses i 1-5 §§ eller i 10 § polislagen objektivt&lt;br&gt;sett inte förelegat, nämligen om den handlande trott att han var i en situation&lt;br&gt;av det slag som anges i de nämnda paragraferna och han i denna inbillade&lt;br&gt;situation gjorde för mycket på grund av att han svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För gärningar som är straffbara redan vid oaktsamhet gäller att för an-&lt;br&gt;svarsfrihet krävs att missbedömningen av situationen inte är oaktsam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande andra stycket i paragrafen har ersatts av 29 kap. 3 § första&lt;br&gt;stycket 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bestämmelsen, som är ny, ges en regel om ansvarsfrihet på grund av sam-&lt;br&gt;tycke. I allmänmotiveringen har frågan behandlats i avsnitt 4.3.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda på&lt;br&gt;grund av samtycke är att ett giltigt samtycke föreligger. Vad som krävs i&lt;br&gt;detta hänseende har angivits i avsnitt 4.3.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtyckesregleringen tar sikte främst på brotten mot person och då sär-&lt;br&gt;skilt brotten mot liv och hälsa (3 kap.) och brotten mot frihet och frid&lt;br&gt;(4 kap.). Paragrafen berör inte de fall i vilka det redan i straffstadgandet&lt;br&gt;reglerats vilken inverkan samtycke har eller detta framgår på annat sätt. Det&lt;br&gt;innebär att flera brott mot person är undantagna från paragrafens till-&lt;br&gt;lämpningsområde. Som exempel kan nämnas en del av sexualbrotten, t.ex.&lt;br&gt;sexuellt umgänge med barn (6 kap. 5 §), samt tvegifte (7 kap. 1 §). I dessa&lt;br&gt;fall påverkas nämligen inte straffbarheten av om samtycke förelegat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen skall inte heller tillämpas vid tillgreppsbrotten, som ju för&lt;br&gt;ansvar kräver att samtycke inte förelegat, eller vid övriga förmögenhets-&lt;br&gt;brott. Av naturliga skäl har den i princip inte heller någon aktualitet när det&lt;br&gt;gäller brotten mot allmänheten (13-15 kap.) och i princip inte heller vid&lt;br&gt;brotten mot staten (16-22 kap.). Det bör emellertid nämnas att ansvar för&lt;br&gt;urkundsförfalskning (14 kap. 1 §) inte skall ådömas i fall då någon med&lt;br&gt;samtycke skrivit annans namn på t.ex. ett skuldebrev. Genom samtycket&lt;br&gt;anses nämligen en sådan urkund vara äkta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte varje gärning som företas med giltigt samtycke undantas från det&lt;br&gt;straffbelagda området utan endast sådana som med hänsyn till den skada,&lt;br&gt;kränkning eller fara som gärningen innebär, dess syfte och övriga omstän-&lt;br&gt;digheter inte är oförsvarlig. En prövning skall alltså göras av försvarligheten&lt;br&gt;av gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Störst tillämpningsområde torde bestämmelsen ha vid misshandelsbrottet.&lt;br&gt;Som framgått i allmänmotiveringen dras gränsen mellan tillåtna och otill-&lt;br&gt;låtna misshandelsgämingar, som företagits med samtycke, för närvarande på&lt;br&gt;i huvudsak samma sätt som gränsen mellan normalgraden av misshandel&lt;br&gt;och ringa misshandel. I lagtexten har som nyss nämnts den prövning som&lt;br&gt;skall ske av ansvarsfrågan vid samtycke uttryckts så att en bedömning skall&lt;br&gt;göras av gärningens försvarlighet med hänsyn till den skada, kränkning eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fara som den innebär, dess syfte och övriga omständigheter. Denna pröv-&lt;br&gt;ning torde kunna ske utifrån väsentligen samma utgångspunkter som skall&lt;br&gt;läggas till grund för gränsdragningen mellan ringa misshandel och normal-&lt;br&gt;graden av brottet. Regleringen bör i princip medföra att en med samtycke&lt;br&gt;företagen gärning, som, om samtycke inte förelegat, skulle ha varit att bedö-&lt;br&gt;ma som ringa misshandel, inte utgör brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda innebär emellertid inte att ansvarsfrihet är utesluten i alla de&lt;br&gt;situationer där misshandelsgämingen, med bortseende från samtycket, enligt&lt;br&gt;praxis hänförs till normalgraden av misshandel. Även gärningar som utgör&lt;br&gt;normalgraden av misshandel bör i vissa fall kunna bli fria från ansvar. Detta&lt;br&gt;gäller särskilt om de ligger nära gränsen för ringa brott. För detta krävs dock&lt;br&gt;att de omständigheter som talar för ansvarsfrihet, främst gärningens syfte, är&lt;br&gt;starka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid gärningar som, med bortseende från samtycket, är att bedöma som&lt;br&gt;grov misshandel innebär regeln att samtycke inte leder till ansvarsfrihet.&lt;br&gt;Ansvarsfrihet på grund av samtycke är också uteslutet vid gärningar som&lt;br&gt;innebär uppsåtligt dödande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett samtycke till att bli utsatt för fara, något som kan aktualiseras vid&lt;br&gt;vållande till annans död (3 kap. 7 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom&lt;br&gt;(3 kap. 8 §) och framkallande av fara för annan (3 kap. 9 §), omfattar många&lt;br&gt;gånger även att faran förverkligas på ett typiskt sätt. Stor betydelse måste&lt;br&gt;dock härvid - i viss parallellitet med förhållandena vid misshandelsbrottet -&lt;br&gt;tillmätas den inträffade skadans omfattning. Är skadan allvarlig talar detta&lt;br&gt;mot att ett samtycke till att utsätta sig för den fara, som resulterat i skadan,&lt;br&gt;skall anses omfatta även skadefallet. Vid vållande till annans död torde&lt;br&gt;ansvarsfrihet aldrig kunna grundas på samtycke. Däremot bör detta kunna&lt;br&gt;komma i fråga i vissa fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom. Även&lt;br&gt;vid framkallande av fara för annan bör samtycke kunna leda till att&lt;br&gt;gärningen inte utgör brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är uppenbart att en generellt sett annan försvarlighetsbedömning än&lt;br&gt;annars måste göras beträffande medicinska åtgärder samt när det är frågan&lt;br&gt;om lek och idrott. Frågan har diskuterats i allmänmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns en regel som innebär att ansvarsfrihet skall inträda för en&lt;br&gt;gärning som någon begår på order av den under vars lydnad han står, om&lt;br&gt;han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt har att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna i paragrafen är endast språkliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bestämmelsen, som är ny, finns en regel om ansvarsfrihet på grund av&lt;br&gt;straffrättsvillfarelse. Förslaget har i allmänmotiveringen behandlats i avsnitt&lt;br&gt;4.3.7. För att markera undantagskaraktären av de omständigheter som kan&lt;br&gt;föranleda ansvarsfrihet har, på inrådan av Lagrådet, som exempel i lagtexten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;valts felaktighet i samband med kungörandet av en straffrättslig bestäm-&lt;br&gt;melse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagregeln behandlar endast ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfa-&lt;br&gt;relse. Frågan, huruvida en rättslig villfarelse i ett straffrättsligt sammanhang&lt;br&gt;skall behandlas som straffrättsvillfarelse eller som oegentlig rättsvillfarelse,&lt;br&gt;tas alltså inte upp i paragrafen. Liksom för närvarande överlämnas detta&lt;br&gt;spörsmål till rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande regeln i paragrafen är att en straffrättsvillfarelse skall&lt;br&gt;leda till ansvarsfrihet bara i de fall den är uppenbart ursäktlig. Detta innebär&lt;br&gt;att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor restriktivitet. Endast om&lt;br&gt;gärningsmannen saknat möjlighet att förstå att gärningen var otillåten eller&lt;br&gt;hans bristande kännedom härom av annan orsak måste bedömas som uppen-&lt;br&gt;bart ursäktlig skall ansvarsfrihet inträda. Som anförts i allmänmotiveringen&lt;br&gt;- där bestämmelsens närmare tillämpning har kommenterats utförligt - skall&lt;br&gt;kravet på aktsamhet ställas mycket högt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;29 kap.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ny femte punkt har lagts till i paragrafens första stycke. Den innebär att&lt;br&gt;det som en förmildrande omständighet skall beaktas om det förelegat fall&lt;br&gt;som avses i 24 kap. men gärningen ändå är brottslig. Innebörden av än-&lt;br&gt;dringen har behandlats under avsnitt 4.3.9 i allmänmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärnings straffvärde påverkas av i vilken situation den har begåtts.&lt;br&gt;Som exempel kan nämnas det fallet att någon i en nödsituation tillgripit en&lt;br&gt;åtgärd, som i och för sig är straffbar genom att den varit oförsvarlig. I&lt;br&gt;jämförelse med att samma handling förekommer i en situation där nödrätt&lt;br&gt;inte föreligger har den förra gärningen regelmässigt ett lägre straffvärde. Ju&lt;br&gt;mer gärningmannen genom sitt handlande överskridit gränsen för an-&lt;br&gt;svarsfritt handlande, desto mindre förmildrande verkan har emellertid&lt;br&gt;förhållandet att gärningen företogs i en nödvärnssituation, ett nödläge, med&lt;br&gt;samtycke etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya femte punkten är tillämplig beträffande alla objektiva och sub-&lt;br&gt;jektiva ansvarsfrihetsregler i 24 kap. Utrymmet att tillämpa den vid straff-&lt;br&gt;rättsvillfarelse torde dock, med hänsyn till den restriktivitet som gäller för&lt;br&gt;ansvarsfrihet på grund av sådan villfarelse, vara mindre än vid andra an-&lt;br&gt;svarsfrihetsgrunder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har den förändringen gjorts att det inte längre skall finnas&lt;br&gt;ett uppenbarhetsrekvisit för att rätten skall få döma till lindrigare straff än&lt;br&gt;som är föreskrivet för brottet. Ändringen, som delvis föranletts av att straff-&lt;br&gt;nedsättningsregeln i nuvarande 24 kap. 5 § andra stycket flyttas till fö-&lt;br&gt;revarande paragraf, och som kommer att påverka samtliga i första stycket&lt;br&gt;uppräknade omständigheter, medför att den tröskeleffekt som uppenbar-&lt;br&gt;hetsrekvisitet inneburit undanröjs. Bestämmelsen i sin föreslagna lydelse&lt;br&gt;innebär en anpassning till principen att straffet alltid skall utmätas främst&lt;br&gt;efter brottets straffvärde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen&lt;br&gt;(1971:69)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har det tillägget gjorts att även de fall i vilka nå-&lt;br&gt;got beslut om påföring av skatt över huvud taget inte fattats täcks av lagtex-&lt;br&gt;ten. I förhållande till den rättstillämpning som Högsta domstolen slagit fast i&lt;br&gt;rättsfallet NJA 1978 s. 452 innebär den nya lagtexten ingen saklig ändring,&lt;br&gt;utan endast att skattebrottslagen uttryckligen kommer att omfatta även den i&lt;br&gt;det målet aktuella situationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i anslutning härtill anfört:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i och för sig inte någon erinran mot förslaget. Detta ger&lt;br&gt;emellertid anledning att överväga om inte motsvarande justeringar bör göras&lt;br&gt;av lagtexten i paragrafens första och tredje stycken. Något behov av att&lt;br&gt;ändra dessa lagrum på den grunden att de skall täcka även fall där skatte-&lt;br&gt;beslut inte fattas torde visserligen inte föreligga. Däremot kan tolknings-&lt;br&gt;problem uppkomma om man, i enlighet med förslaget, i andra stycket som&lt;br&gt;handlingseffekt anger såväl att den skattskyldige undgår att påföras skatt&lt;br&gt;som att han påförs skatt med för lågt belopp medan man i första och tredje&lt;br&gt;styckena anger endast det sistnämnda fallet. Det kan leda till ett motsatsslut&lt;br&gt;att första och tredje styckena inte täcker sådana fall där ett skattebeslut, t.ex.&lt;br&gt;ett taxeringsbeslut, visserligen fattas, men någon skattepåföring inte blir&lt;br&gt;aktuell eftersom inkomsterna understiger skattepliktsgränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det anförda bör även första och tredje styckena av 2 §&lt;br&gt;justeras. I samband därmed bör en redaktionell ändring göras i andra&lt;br&gt;stycket. Något behov av att ändra också i 5 och 7 §§, där liknande uttryck&lt;br&gt;förekommer, torde inte föreligga, eftersom dessa paragrafer är uppbyggda&lt;br&gt;med ett farerekvisit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har givits den lydelse som Lagrådet förordat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Fängelsestraffkommitténs sammanfattning av förslagen Prop. 1993/94:130&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;i betänkandet Frihet från ansvar (SOU 1988:7) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I detta betänkande behandlar vi vad som återstår av vårt uppdrag, nämligen&lt;br&gt;de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Vi tar också upp den straffrättsliga&lt;br&gt;legalitetsprincipen till behandling. Förslagen i betänkandet skall delvis ses&lt;br&gt;mot bakgrund av förslagen i vårt huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU&lt;br&gt;1986:13-15). Dels är det så att vi nu fullföljer vissa tankegångar från hu-&lt;br&gt;vudbetänkandet. Dels tar vi på nytt upp en del förslag som finns där och&lt;br&gt;som enligt vad vi har inhämtat inte är avsedda att genomföras inom den&lt;br&gt;allra närmaste framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller våra förslag i huvudbetänkandet har regeringen nu beslutat&lt;br&gt;en lagrådsremiss med förslag till regler för påföljdsval och straff mätning.&lt;br&gt;En proposition i ämnet är avsedd att föreläggas vårriksdagen. Vi har i vårt&lt;br&gt;arbete med detta betänkande beaktat innehållet i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Betänkandets innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet tar vi upp samtliga bestämmelser i 24 kap. brottsbalken (BrB)&lt;br&gt;till behandling. Vi behandlar således nödvärn (24 kap. 1 § BrB), laga befo-&lt;br&gt;genhet (24 kap. 2 och 3 §§ BrB), nöd (24 kap. 4 § BrB), excess (f.n 24 kap.&lt;br&gt;5 § BrB) och förmans befallning (f.n. 24 kap. 6 § BrB). Dessutom behandlar&lt;br&gt;vi utförligt de viktigaste oskrivna ansvarsfrihetsgrundema, nämligen sam-&lt;br&gt;tycke, tillfällig sinnesförvirring och rättsvillfarelse, beträffande vilka vi&lt;br&gt;föreslår lagstiftning. Vidare tar vi upp angrepp mot egen rättssfär samt&lt;br&gt;frivilligt tillbakaträdande och frivillig rättelse. Vi tar också upp vissa ytterli-&lt;br&gt;gare objektiva ansvarsfrihetsgrunder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan vi i betänkandet kommer in på de olika allmänna ansvarsfrihets-&lt;br&gt;grunderna behandlar vi i ett avsnitt den straffrättsliga legalitetsprincipen.&lt;br&gt;Det ställningstagande som vi gör beträffande legalitetsprincipen genomsyrar&lt;br&gt;sedan resten av betänkandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslagets huvudsakliga inriktning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet betonar vi de i straffrätten grundläggande intressena av legali-&lt;br&gt;tet, konsekvens, likformighet och förutsebarhet. Vi för fram legalitetsprin-&lt;br&gt;cipen och förstärker dess inflytande inom straffrätten genom en rad förslag&lt;br&gt;till ny lagstiftning. När det gäller ansvarsfrihetsgrundema fullföljer vi vår&lt;br&gt;tanke i huvudbetänkandet att ytterligare söka samla de allmänna ansvars-&lt;br&gt;frihetsreglema i 24 kap. BrB. Vi fullföljer även tanken att det är av vikt att&lt;br&gt;en klar gräns upprätthålls mellan ansvarsfrihet och påföljdseftergift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen i betänkandet är, såvitt gäller ansvarsfrihetsreglema, inte revo-&lt;br&gt;lutionerande. Detta har sin grund i att vi anser att straffsystemets auktoritet&lt;br&gt;fordrar att de undantag som görs genom allmänna ansvarsfrihetsregler är väl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;övervägda och väl motiverade. Utrymmet för en utvidgning av tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för de allmänna ansvarsfrihetsreglema är begränsat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I huvudsak innebär våra förslag ett godtagande av den ståndpunkt som&lt;br&gt;gällande rätt intagit. På några punkter föreslår vi dock förändringar. Således&lt;br&gt;föreslår vi att möjligheterna att ansvarsfritt handla i nöd ökar. Vi föreslår&lt;br&gt;vidare en viss utvidgning av tillämpningsområdet för ansvarsfrihet vid rätts-&lt;br&gt;villfarelse. Vi föreslår också att excessbestämmelsen utvidgas i ett hän-&lt;br&gt;seende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nedan skall vi i korthet redovisa de viktigaste av våra förslag.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Legalitetsprincipen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Legalitetsprincipen kan kortfattat sägas innebära att det måste finnas stöd i&lt;br&gt;lag eller annan författning för att en handling skall utgöra brott och kunna&lt;br&gt;leda till utdömande av en straffrättslig påföljd. Legalitetsprincipen uttrycks&lt;br&gt;ofta med den latinska satsen nulla poena sine lege dvs. inget straff utan lag.&lt;br&gt;I svensk straffrätt iakttas legalitetsprincipen. Trots detta anses det tillåtet, låt&lt;br&gt;vara i undantagsfall att tillämpa straffbud analogiskt dvs. att döma för en&lt;br&gt;gärning som inte omfattas av ordalydelsen av något straffstadgande men&lt;br&gt;som ligger så nära ett sådant att den anses straffvärd. Vidare anses analogisk&lt;br&gt;tillämpning av medverkansreglerna i BrB tillåten på specialstraffrättens&lt;br&gt;område i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att en så långt möjligt strikt tillämpning av legalitetsprincipen är&lt;br&gt;av avgörande betydelse för att vårt straffrättssystem skall uppfattas som&lt;br&gt;legitimt. De nu nämnda undantag från legalitetsprincipen som görs i svensk&lt;br&gt;rätt anser vi vara oacceptabla. Analogisk tillämpning av straffbud strider&lt;br&gt;dessutom mot internationella konventioner som Sverige undertecknat, bl.a.&lt;br&gt;Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Vi föreslår därför&lt;br&gt;att ett absolut förbud mot analogisk tillämpning av straffbud införs i 1 kap.&lt;br&gt;1 § BrB. Vi föreslår också att tillämpningen av BrB:s medverkansregler&lt;br&gt;inom specialrättens område regleras i lag (23 kap. 4 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;F.n. är det subjektiva rekvisitet ofta oreglerat i specialstraffrättsliga be-&lt;br&gt;stämmelser. Detta innebär att det ofta inte framgår av straffbudet om det för&lt;br&gt;ansvar krävs uppsåt eller om det räcker med oaktsamhet. Även detta förhål-&lt;br&gt;lande strider mot de krav som legalitetsprincipen ställer. Vi föreslår att en&lt;br&gt;regel införs i 1 kap. 2 § BrB som på sikt avhjälper den brist som det oregle-&lt;br&gt;rade subjektiva rekvisitet utgör.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Nödvärn&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att den nuvarande nödvärnsregleringen i 24 kap. 1 § BrB, som in-&lt;br&gt;nebär att den som angrips har en relativt bred marginal när det gäller mot-&lt;br&gt;åtgärder, ger uttryck för en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset&lt;br&gt;att den angripne skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot&lt;br&gt;angreppet och å andra sidan intresset att inte tillåta att våldet i samhället&lt;br&gt;trappas upp. Någon saklig ändring föreslår vi därför inte när det gäller nöd-&lt;br&gt;värnsrättens omfattning. Däremot föreslår vi en total omredigering av lag-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;texten, som f.n. är något svårtillgänglig. Den nya formuleringen gör be-&lt;br&gt;stämmelsen mera lättläst. Den innebär också att nödvärnsrätten framhävs&lt;br&gt;tydligare.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Laga befogenhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Genom reglerna i BrB om laga befogenhet anges dels vilken rätt som finns&lt;br&gt;att bruka våld mot den som med laga rätt är berövad friheten men som för-&lt;br&gt;söker rymma eller sätta sig till motvärn mot den under vars uppsikt han står&lt;br&gt;(24 kap. 2 § BrB), dels rätten för militär förman att vid myteri och liknande&lt;br&gt;situationer bruka våld mot underlydande (24 kap. 3 § BrB). Vi föreslår inga&lt;br&gt;förändringar i sak när det gäller dessa bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Nöd&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande regleringen i 24 kap. 4 § BrB av rätten att handla i nöd anser&lt;br&gt;vi i huvudsak vara lämplig. Förutom redaktionella och språkliga ändringar&lt;br&gt;föreslår vi endast en förändring. Enligt vår uppfattning är rätten att i nöd-&lt;br&gt;situationer handla för att rädda egendom alltför inskränkt. F.n. krävs, för att&lt;br&gt;en i nöd företagen straffbelagd gärning skall vara fri från ansvar, att det i&lt;br&gt;princip skall ha varit fråga om att avvärja fara för liv eller hälsa eller att&lt;br&gt;rädda ”värdefull” egendom. Vi anser att kravet på att egendomen skall vara&lt;br&gt;värdefull uttrycker en alltför restriktiv linje. All typ av egendom, även sådan&lt;br&gt;som har ett lågt ekonomiskt värde eller endast affektionsvärde, bör i nödsi-&lt;br&gt;tuationer få räddas genom straffbelagd gärning. Självklart får en avvägning&lt;br&gt;göras mellan egendomens värde och gärningens svårhet. Nödhandlingen&lt;br&gt;skall ju vara försvarlig för att ansvarsfrihet skall inträda. Ju mindre värde&lt;br&gt;egendomen har desto större restriktivitet måste iakttas när det gäller nöd-&lt;br&gt;handlingens tillåtlighet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förmans befallning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 24 kap. 6 § BrB skall en gärning som någon begått på order av den&lt;br&gt;under vars lydnad han står inte medföra ansvar för honom om han med hän-&lt;br&gt;syn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständighe-&lt;br&gt;terna i övrigt hade att lyda ordern. Vi har inte funnit skäl att vidta några&lt;br&gt;ändringar i sak i paragrafen (i förslaget 24 kap. 7 § BrB), som alltså kvarstår&lt;br&gt;med nuvarande innehåll.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Samtycke&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Någon lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke finns inte i svensk rätt. En&lt;br&gt;oskriven reglering finns emellertid. Vi föreslår att en regel om ansvarsfrihet&lt;br&gt;vid samtycke införs i BrB (24 kap. 8 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsfrihet vid samtycke är något som förekommer ofta i det praktiska&lt;br&gt;livet. Den tankemässiga bakgrunden kan uttryckas i den romerskrättsliga&lt;br&gt;satsen volenti non fit iniuria dvs. den samtyckande sker ingen orätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi ansluter oss i vårt förslag i huvudsak till den ståndpunkt beträffande&lt;br&gt;samtyckes ansvarsfriande verkan som doktrin och praxis intagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som förutsättning för att ansvarsfrihet skall inträda på grund av&lt;br&gt;samtycke gäller i första hand att samtycket är giltigt. Detta innebär att det&lt;br&gt;krävs att samtycket är frivilligt och att det lämnats med kännedom om alla&lt;br&gt;relevanta förhållanden. Det behöver inte manifesteras men det måste&lt;br&gt;föreligga vid tidpunkten för gärningen. Vi godtar inte s.k. hypotetiskt sam-&lt;br&gt;tycke, dvs. fall där samtycke inte lämnats men den mot vilken gärningen&lt;br&gt;riktade sig skulle ha samtyckt om han blivit tillfrågad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtyckesregleringen tar främst sikte på brotten mot liv och hälsa&lt;br&gt;(3 kap. BrB) och mot frihet och frid (4 kap. BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte varje gärning som företas med samtycke och som annars skulle ha&lt;br&gt;varit brottslig undantas från det brottsliga området. Vad som krävs är att&lt;br&gt;gärningen med hänsyn till den skada eller fara som den innebär, dess syfte&lt;br&gt;och övriga omständigheter är försvarlig. När det gäller misshandelsbrott&lt;br&gt;(3 kap. 5 § BrB) dras gränsen mellan försvarliga och oförsvarliga gärningar,&lt;br&gt;dvs. mellan icke brottsligt och brottsligt, i princip på samma sätt som&lt;br&gt;gränsen mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. En med&lt;br&gt;samtycke företagen gärning, som om samtycke inte förelegat skulle för-&lt;br&gt;anlett ansvar för endast ringa misshandel, är alltså inte brottslig. Men även&lt;br&gt;något allvarligare misshandelsgämingar kan enligt vårt förslag i undantags-&lt;br&gt;fall gå fria från ansvar om samtycke förelegat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verkan av samtycke till straffbelagd gärning har betydelse även i sam-&lt;br&gt;band med lek och idrott och på det medicinska fältet. Vi behandlar dock&lt;br&gt;inte dessa områden i betänkandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Angrepp mot egen rättssfär&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Angrepp mot egen rättssfär nämns ibland som ett allmänt undantag från det&lt;br&gt;brottsliga området. Detta är också naturligt om man ser straffbuden som&lt;br&gt;riktade även mot den handlande själv. Han skall ju inte drabbas av ansvar&lt;br&gt;för en gärning som han riktar endast mot sig själv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att det saknas tillräckliga skäl för att ta upp angrepp mot egen&lt;br&gt;rättssfär som en särskild ansvarsfrihetsgrund. Praktiskt taget all strafflag-&lt;br&gt;stiftning är numera utformad så att det klart framgår vem eller vilka som är&lt;br&gt;avsedda att falla inom det straffbelagda området.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Ytterligare objektiva ansvarsfrihetsgrunder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 24 kap. BrB och även på en lång rad andra ställen i lagen har lagstiftaren&lt;br&gt;angett vilka undantag som skall göras från det annars brottsliga området.&lt;br&gt;Trots den stora mängd ansvarsfrihetsregler som finns kommer det, även&lt;br&gt;med ett genomförande av våra förslag till lagstiftning beträffande samtycke,&lt;br&gt;tillfällig sinnesförvirring och rättsvillfarelse, att kvarstå ett antal situationer&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i vilka domstolarna måste medge ansvarsfrihet utan stöd av lag. I huvudsak&lt;br&gt;rör det sig om intressekollisioner där det av lagen straffskyddade intresset&lt;br&gt;överflyglas av ett annat viktigare intresse. Vi redovisar i avsnitt 10 närmare&lt;br&gt;vilka situationer det rör sig om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De krav legalitetsprincipen ställer talar för att även dessa ytterligare&lt;br&gt;objektiva ansvarsfrihetsgrunder ges ett stöd i lag. Vi har emellertid inte fun-&lt;br&gt;nit det möjligt att på ett godtagbart sätt utforma en lagregel som täcker de&lt;br&gt;nu aktuella situationerna. Vi lägger därför inte fram något förslag till lag-&lt;br&gt;stiftning. Den genomgång av de olika situationerna som vi gör kan emeller-&lt;br&gt;tid, även utan lagstiftning, vara en vägledning för de rättstillämpande&lt;br&gt;organen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Excess&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 nuvarande 24 kap. 5 § BrB finns en regel som innebär att om någon i en&lt;br&gt;nödvärns- eller nödsituation eller då han haft laga befogenhet enligt 24 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 eller 3 § eller enligt 10 § polislagen (1984:387) gör större våld eller&lt;br&gt;svårare skada än i varje fall är medgivet så skall han likväl inte dömas till&lt;br&gt;ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.&lt;br&gt;Enligt vår uppfattning är denna regel lämpligt avpassad. Den har emellertid&lt;br&gt;en svaghet. Enligt ordalydelsen medger bestämmelsen ansvarsfrihet endast i&lt;br&gt;de fall en situation enligt 24 kap. 1-4 §§ eller 10 § polislagen rent objektivt&lt;br&gt;förelegat.Vi anser att detta är för snävt. Ansvarsfrihet bör inträda även för&lt;br&gt;den som svårligen kunde besinna sig i det fall han missuppfattat situationen&lt;br&gt;men trott att en nödvärns- eller nödsituation förelåg eller att han hade laga&lt;br&gt;befogenhet. Vi föreslår att excessbestämmelsen (i förslaget 24 kap. 6 § BrB)&lt;br&gt;kompletteras med en bestämmelse härom.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Tillfällig sinnesförvirring&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 5 kap. 5 § strafflagen fanns en bestämmelse som uteslöt straffansvar för&lt;br&gt;den som begått en straffbelagd gärning när han - utan egen skuld - råkat i&lt;br&gt;en sådan sinnesförvirring att han ”ej till sig visste”. I BrB saknas en motsva-&lt;br&gt;rande regel. I stället finns i 1 kap. 2 § andra stycket BrB en bestämmelse&lt;br&gt;som innebär att om en gärning begåtts under självförvållat rus eller om gär-&lt;br&gt;ningsmannen annars genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens&lt;br&gt;bruk så skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid förarbetena till BrB antog man att en regel om ansvarsfrihet i enlig-&lt;br&gt;het med 5 kap. 5 § strafflagen inte behövdes. Detta grundade man på att&lt;br&gt;gärningar begångna i det åsyftade tillståndet inte skulle anses som brott&lt;br&gt;eftersom uppsåt måste saknas. Det torde stå klart att detta antagande var&lt;br&gt;felaktigt. Även den som är tillfälligt sinnesförvirrad kan företa gärningar&lt;br&gt;med uppsåt. För att avhjälpa den brist som sålunda finns föreslår vi en&lt;br&gt;lagregel om ansvarsfrihet för gärning som någon företar då han, utan eget&lt;br&gt;vållande, tillfälligt är från sina sinnens bruk. I praktiken innebär förslaget&lt;br&gt;ingen förändring av gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår inte någon förändring av 1 kap. 2 § andra stycket BrB. I av-&lt;br&gt;snitt 12.2 påtalar vi emellertid de orimliga resultat bestämmelsen ger upp-&lt;br&gt;hov till. Vi föreslår där att den snarast blir föremål för en översyn som leder&lt;br&gt;till att det nuvarande otillfredsställande rättsläget ändras.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Rättsvillfarelse&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Under rubriken rättsvillfarelse tar vi upp och behandlar endast s.k. egentlig&lt;br&gt;rättsvillfarelse. Med egentlig rättsvillfarelse avses villfarelse om innehållet i&lt;br&gt;strafflag. För att lättare skilja denna typ av rättsvillfarelse från s.k. oegentlig&lt;br&gt;rättsvillfarelse föreslår vi benämningen straffrättsvillfarelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffrättsvillfarelse utgör, liksom t.ex. samtycke, en oreglerad ansvars-&lt;br&gt;frihetsgrund. Tanken bakom ansvarsfrihetsgrunden straffrättsvillfarelse är&lt;br&gt;att den som gjort vad som kan begäras av honom för att ta reda på innebör-&lt;br&gt;den av gällande rätt inte skall fällas till ansvar för gärning som han trodde&lt;br&gt;var tillåten. Vi föreslår att en lagreglering om straffrättsvillfarelse införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller de fall i vilka straffrättsvillfarelse skall föranleda ansvars-&lt;br&gt;frihet ansluter vi oss i stora delar till den praxis som råder. Störst praktisk&lt;br&gt;betydelse har de fall där den handlande på olika sätt före handlingen försökt&lt;br&gt;ta reda på innehållet i gällande rätt men misslyckats och på grund härav&lt;br&gt;överträtt ett straffbud. Ofta rör det sig om förfrågan hos myndigheter. Den&lt;br&gt;som följer ett felaktigt råd eller ett beslut från en offentlig myndighet, och&lt;br&gt;som därigenom begår en straffbelagd gärning, bör enligt vår uppfattning&lt;br&gt;med framgång kunna åberopa straffrättsvillfarelsen för att gå fri från ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;F.n. kan felaktig information från privata sakkunniga eller enskilda per-&lt;br&gt;soner med auktoritativ ställning inte föranleda ansvarsfrihet. Vi delar i&lt;br&gt;princip den restriktiva ståndpunkt som gällande rätt intagit. Att helt stänga&lt;br&gt;dörren till ansvarsfrihet i dessa fall vill vi emellertid inte göra. Även om stor&lt;br&gt;återhållsamhet bör iakttas anser vi alltså att även felaktiga råd från andra än&lt;br&gt;offentliga myndigheter i vissa fall bör kunna leda till ansvarsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan grupp av fall för vilka vi vill öppna en möjlighet till ansvars-&lt;br&gt;frihet på grund av straffrättsvillfarelse är de där gärningsmannen på egen&lt;br&gt;hand sökt ta reda på gällande rätt. Även här bör emellertid stor restriktivitet&lt;br&gt;iakttas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen anser vi att det undantagsvis bör vara möjligt att frikänna på&lt;br&gt;grund av straffrättsvillfarelse även i fall då gärningsmannen är helt okunnig&lt;br&gt;om en viss straffbestämmelse. Det rör sig emellertid här om extrema undan-&lt;br&gt;tagsfall.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Frivilligt tillbakaträdande och frivillig rättelse&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En av tankarna i vårt huvudbetänkande var att det är angeläget att skilja&lt;br&gt;mellan omständigheter som skall leda till ansvarsfrihet och sådana som&lt;br&gt;skall leda till påföljdseftergift. Vi fullföljer denna tanke i detta betänkande.&lt;br&gt;Detta tar sig bl.a. uttryck i att en del regler om ansvarsfrihet vid frivilligt&lt;br&gt;tillbakaträdande och frivillig rättelse, dvs. i fall där rent faktiskt ett brott&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begåtts, ändras till att avse påföljdseftergift. För det praktiska rättslivet&lt;br&gt;torde ändringarna sakna betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Kostnader&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Ett genomförande av våra förslag påverkar inte statens kostnader för rätts-&lt;br&gt;väsendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Fängelsestraffkommitténs lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;I &amp;nbsp;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att nuvarande 23 kap. 5 § samt 24 kap. 5 och 6 §§ skall betecknas&lt;br&gt;24 kap. 9, 6 resp. 7 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att nya 24 kap. 6, 7 och 9 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1 kap 1-2 §§, 9 kap. 11 §, 13 kap. 11 §, 14 kap. 11 §, 15 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §, 23 kap. 3, 4 och 6 §§, 24 kap. 1^1 §§, 29 kap. 6 § samt rubriken till 24&lt;br&gt;kap. skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 24 kap. 5, 8, 10 och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;II §§ samt 29 kap. 2 a § av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning&lt;br&gt;är stadgat straff som nedan sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En straffbestämmelse får inte ges&lt;br&gt;en vidare tillämpning än dess orda-&lt;br&gt;lydelse medger. Ingen får dömas för&lt;br&gt;en gärning som inte var ett brott när&lt;br&gt;den företogs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 denna balk beskriven gärning&lt;br&gt;skall, om ej annat sägs, anses som&lt;br&gt;brott endast då den begås uppsåtli-&lt;br&gt;gen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som beskrivs i denna&lt;br&gt;balk eller i annan lag eller författ-&lt;br&gt;ning skall, om inte annat sägs, anses&lt;br&gt;som brott endast då den företas upp-&lt;br&gt;såtligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen&lt;br&gt;eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, må därav icke&lt;br&gt;föranledas att gärningen ej anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;U§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning&lt;br&gt;eller ocker dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas; dock skall vad i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom för förberedelse till bedrä-&lt;br&gt;geri eller grovt bedrägeri dömes den&lt;br&gt;som för att bedraga försäkrings-&lt;br&gt;givare eller eljest med bedrägligt&lt;br&gt;uppsåt skadar sig eller annan till&lt;br&gt;person eller egendom. Detsamma&lt;br&gt;skall gälla, om någon med uppsåt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försök till utpressning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom för förberedelse till bedrä-&lt;br&gt;geri eller grovt bedrägeri döms den&lt;br&gt;som för att bedra försäkringsgivare&lt;br&gt;eller annars med bedrägligt uppsåt&lt;br&gt;skadar sig eller någon annan till&lt;br&gt;person eller egendom. Detsamma&lt;br&gt;skall gälla, om någon med uppsåt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som nyss sagts söker åstadkomma&lt;br&gt;sådan skada. Har han innan skadan&lt;br&gt;inträtt frivilligt avstått från att full-&lt;br&gt;följa gärningen, skall han vara fri&lt;br&gt;från ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som nyss sagts söker åstadkomma&lt;br&gt;sådan skada. Har han innan skadan&lt;br&gt;inträtt frivilligt avstått från att full-&lt;br&gt;följa gärningen, skall påföljdsefter-&lt;br&gt;gift meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 kap&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som har ådragit sig&lt;br&gt;ansvar enligt 1,2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9&lt;br&gt;eller 10 § eller enligt 5 a § för luft-&lt;br&gt;fartssabotage, frivilligt har avvärjt&lt;br&gt;en sådan fara eller verkan som an-&lt;br&gt;ges där innan avsevärd olägenhet&lt;br&gt;har uppkommit, får han dömas till&lt;br&gt;lindrigare straff än vad som är före-&lt;br&gt;skrivet för gärningen. Var faran&lt;br&gt;ringa och är för gärningen ej före-&lt;br&gt;skrivet svårare straff än fängelse i&lt;br&gt;ett år, skall han ej dömas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon, som ådragit sig an-&lt;br&gt;svar enligt 1, 2, 3, 6,7, 8, 8 a, 9 eller&lt;br&gt;10 § eller enligt 5 a § för luft-&lt;br&gt;fartssabotage, innan avsevärd olä-&lt;br&gt;genhet uppkommit frivilligt avvärjt&lt;br&gt;en sådan fara eller verkan som&lt;br&gt;anges där, får han dömas till lind-&lt;br&gt;rigare straff än vad som är stadgat&lt;br&gt;för gärningen. Var faran ringa och&lt;br&gt;är för gärningen inte stadgat svårare&lt;br&gt;straff än fängelse i ett år, skall på-&lt;br&gt;följdseftergift meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon, som ådragit sig an-&lt;br&gt;svar enligt vad förut i detta kapitel&lt;br&gt;är sagt, innan avsevärd olägenhet&lt;br&gt;uppkommit frivilligt avvärjt den&lt;br&gt;fara i bevishänseende som gär-&lt;br&gt;ningen innebar, må dömas till lind-&lt;br&gt;rigare straff än för gärningen är&lt;br&gt;stadgat. Var faran ringa och är för&lt;br&gt;gärningen ej stadgat svårare straff&lt;br&gt;än fängelse i sex månader, skall ej&lt;br&gt;dömas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon, som ådragit sig an-&lt;br&gt;svar enligt vad förut i detta kapitel&lt;br&gt;är sagt, innan avsevärd olägenhet&lt;br&gt;uppkommit frivilligt avvärjt den&lt;br&gt;fara i bevishänseende som gär-&lt;br&gt;ningen innebar, får han dömas till&lt;br&gt;lindrigare straff än vad som är stad-&lt;br&gt;gat för gärningen. Var faran ringa&lt;br&gt;och är för gärningen inte stadgat&lt;br&gt;svårare straff än fängelse i sex må-&lt;br&gt;nader, skall påföljdseftergift med-&lt;br&gt;delas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon, som ådragit sig ansvar&lt;br&gt;enligt vad förut i detta kapitel är&lt;br&gt;sagt, innan avsevärd olägenhet upp-&lt;br&gt;kommit frivilligt rättat felet eller på&lt;br&gt;annat sätt avvärjt fara för vidare&lt;br&gt;olägenhet, må dömas till lindrigare&lt;br&gt;straff än för gärningen är stadgat.&lt;br&gt;Var faran ringa och är för gärningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon, som ådragit sig an-&lt;br&gt;svar enligt vad förut i detta kapitel&lt;br&gt;är sagt, innan avsevärd olägenhet&lt;br&gt;uppkommit frivilligt rättat felet eller&lt;br&gt;på annat sätt avvärjt fara för vidare&lt;br&gt;olägenhet, får han dömas till lind-&lt;br&gt;rigare straff än vad som är stadgat&lt;br&gt;för gärningen. Var faran ringa och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lydelse enligt lagrådsremiss.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ej stadgat svårare straff än fängelse är för gärningen inte stadgat svårare&lt;br&gt;i sex månader, skall ej dömas till straff än fängelse i sex månader,&lt;br&gt;ansvar. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;skall påföljdseftergift meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar för försök, förberedelse&lt;br&gt;eller stämpling till brott skall ej&lt;br&gt;ådömas den som frivilligt, genom&lt;br&gt;att avbryta gärningens utförande&lt;br&gt;eller annorledes, föranlett att brottet&lt;br&gt;ej fullbordats. Ändå att brottet full-&lt;br&gt;bordats må den som tagit olovlig&lt;br&gt;befattning med hjälpmedel ej på&lt;br&gt;den grund dömas till ansvar, om&lt;br&gt;han frivilligt förebyggt den brotts-&lt;br&gt;liga användningen av hjälpmedlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För försök, förberedelse eller&lt;br&gt;stämpling till brott skall påföljdsef-&lt;br&gt;tergift meddelas om gärningsman-&lt;br&gt;nen frivilligt, genom att avbryta&lt;br&gt;gärningens utförande eller på annat&lt;br&gt;sätt, föranlett att brottet inte full-&lt;br&gt;bordats. Även om brottet fullbordats&lt;br&gt;skall påföljdseftergift meddelas den&lt;br&gt;som tagit olovlig befattning med&lt;br&gt;hjälpmedel, om han frivilligt före-&lt;br&gt;byggt den brottsliga användningen&lt;br&gt;av hjälpmedlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är stad-&lt;br&gt;gat för viss gärning skall ådömas ej&lt;br&gt;blott den som utfört gärningen utan&lt;br&gt;jämväl annan som främjat denna&lt;br&gt;med råd eller dåd. Den som ej är att&lt;br&gt;anse såsom gärningsman dömes, om&lt;br&gt;han förmått annan till utförandet,&lt;br&gt;för anstiftan av brottet och eljest för&lt;br&gt;medhjälp därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Envar medverkande bedömes ef-&lt;br&gt;ter det uppsåt eller den oaktsamhet&lt;br&gt;som ligger honom till last. Ansvar&lt;br&gt;som är stadgat för gärning av syss-&lt;br&gt;loman, gäldenär eller annan i sär-&lt;br&gt;skild ställning skall ock drabba den&lt;br&gt;som jämte honom medverkat till&lt;br&gt;gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i denna paragraf sägs, skall&lt;br&gt;ej gälla, om annat följer av vad för&lt;br&gt;särskilda/a// är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är stad-&lt;br&gt;gat för viss gärning skall ådömas&lt;br&gt;inte bara den som utfört gärningen&lt;br&gt;utan även annan som främjat denna&lt;br&gt;med råd eller dåd. Detsamma skall&lt;br&gt;gälla beträffande utanför balken&lt;br&gt;straffbelagd gärning för vilken fäng-&lt;br&gt;else är stadgat. Den som inte är att&lt;br&gt;anse som gärningsman döms, om&lt;br&gt;han har förmått någon annan till ut-&lt;br&gt;förandet, för anstiftan av brottet och&lt;br&gt;annars för medhjälp till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Envar medverkande bedöms efter&lt;br&gt;det uppsåt eller den oaktsamhet som&lt;br&gt;ligger honom till last.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som medverkat i form av&lt;br&gt;medhjälp eller annars endast i&lt;br&gt;mindre män skall i ringa fall inte&lt;br&gt;dömas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf&lt;br&gt;skall inte gälla, om något annat&lt;br&gt;följer av särskilda föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåter någon att i tid anmäla&lt;br&gt;eller eljest avslöja brott som är å&lt;br&gt;färde, när det kan ske utan fara för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåter någon att i tid anmäla&lt;br&gt;eller eljest avslöja brott som är å&lt;br&gt;färde, när det kan ske utan fara för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;honom själv eller någon av hans&lt;br&gt;närmaste, skall han i de fall särskilt&lt;br&gt;stadgande givits därom dömas för&lt;br&gt;underlåtenhet att avslöja brottet en-&lt;br&gt;ligt vad som är stadgat för den som&lt;br&gt;allenast i mindre mdn medverkat till&lt;br&gt;sådant brott; dock md ej i något fall&lt;br&gt;dömas till svårare straff än fängelse&lt;br&gt;i två år. I de fall då det är särskilt&lt;br&gt;föreskrivet skall för underlåtenhet&lt;br&gt;att avslöja brott ansvar enligt vad nu&lt;br&gt;sagts ådömas jämväl den som ej in-&lt;br&gt;sett men bort inse att brottet var å&lt;br&gt;färde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;honom själv eller någon av hans&lt;br&gt;närmaste, skall han i de fall särskilt&lt;br&gt;stadgande givits därom dömas för&lt;br&gt;underlåtenhet att avslöja brottet. I&lt;br&gt;ringa fall skall dock inte dömas till&lt;br&gt;ansvar. Skall gärningen medföra&lt;br&gt;ansvar får straffet sättas under vad&lt;br&gt;som är stadgat för brottet. Inte i&lt;br&gt;något fall får dömas till svårare&lt;br&gt;straff än fängelse i två år. I de fall&lt;br&gt;då det är särskilt föreskrivet skall&lt;br&gt;för underlåtenhet att avslöja brott&lt;br&gt;ansvar enligt vad nu sagts ådömas&lt;br&gt;övezt den som inte insett men bort&lt;br&gt;inse att brottet var å färde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än&lt;br&gt;första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras&lt;br&gt;vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras&lt;br&gt;närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att&lt;br&gt;hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med&lt;br&gt;mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om nödvärn och annan&lt;br&gt;nödhandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om allmänna grunder för&lt;br&gt;ansvarsfrihet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begår i nöd-&lt;br&gt;värn skall icke medföra ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nödvärn handlar den som söker&lt;br&gt;avvärja ett påbörjat eller över-&lt;br&gt;hängande brottsligt angrepp på per-&lt;br&gt;son eller egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betvinga den som med våld eller&lt;br&gt;hot om våld eller på annat sätt hind-&lt;br&gt;rar att egendom återtages på bar&lt;br&gt;gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hindra någon att olovligen in-&lt;br&gt;tränga i rum, hus, gård eller fartyg,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från rum, hus, gård eller fartyg&lt;br&gt;avlägsna någon, som inträngt olov-&lt;br&gt;ligen eller, om det är bostad, eljest&lt;br&gt;vägrar att på tillsägelse lämna den-&lt;br&gt;na,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allt såvitt ej handlingen med hän-&lt;br&gt;syn till angreppets beskaffenhet och&lt;br&gt;det angripnas betydelse är uppen-&lt;br&gt;bart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon företar i&lt;br&gt;nödvärn skall medföra ansvar en-&lt;br&gt;dast om den med hänsyn till&lt;br&gt;angreppets beskaffenhet, det angrip-&lt;br&gt;nas betydelse och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt är uppenbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En nödvärnssituation föreligger&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. när någon påbörjat ett brottsligt&lt;br&gt;angrepp på person eller egendom el-&lt;br&gt;ler när ett sådant är överhängande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. när någon med våld eller hot&lt;br&gt;om våld eller på annat sätt hindrar&lt;br&gt;att egendom återtas på bar gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. när någon olovligen söker&lt;br&gt;tränga in eller har trängt in i rum,&lt;br&gt;hus, gård eller fartyg, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. när någon vägrar att på tillsä-&lt;br&gt;gelse lämna en bostad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars berö-&lt;br&gt;vad friheten eller sätter han sig med&lt;br&gt;våld eller hot om våld till motvärn&lt;br&gt;eller gör han på annat sätt motstånd&lt;br&gt;mot någon under vars uppsikt han&lt;br&gt;står, då denne skall hålla honom till&lt;br&gt;ordningen, får det våld brukas som&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna&lt;br&gt;kan anses försvarligt för att rym-&lt;br&gt;ningen skall hindras eller ordningen&lt;br&gt;upprätthållas. Detsamma skall gälla,&lt;br&gt;om någon annan än som nu har&lt;br&gt;nämnts gör motstånd i ett sådant&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars be-&lt;br&gt;rövad friheten eller sätter han sig&lt;br&gt;med våld eller hot om våld till&lt;br&gt;motvärn eller gör han på annat sätt&lt;br&gt;motstånd mot någon under vars&lt;br&gt;uppsikt han står, då denne skall&lt;br&gt;hålla honom till ordningen, får det&lt;br&gt;våld brukas som med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna är försvarligt för&lt;br&gt;att rymningen skall hindras eller&lt;br&gt;ordningen upprätthållas. Detsamma&lt;br&gt;skall gälla, om någon annan än som&lt;br&gt;nu har nämnts gör motstånd i ett&lt;br&gt;sådant fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt&lt;br&gt;föreskrifter i polislagen (1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;/ fall då någon enligt första&lt;br&gt;stycket eller enligt polislagen har&lt;br&gt;rätt att bruka våld har var och en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som kommer honom till hjälp sam-&lt;br&gt;ma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid, så&lt;br&gt;ock eljest vid tillfälle, då brott mot&lt;br&gt;krigslydnaden medför särskild fara,&lt;br&gt;må krigsman mot underlydande&lt;br&gt;som visar ohörsamhet bruka det&lt;br&gt;våld som är nödigt för att upprätt-&lt;br&gt;hålla krigslydnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som nu avses skall vad i 2 §&lt;br&gt;tredje stycket sägs äga motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid eller&lt;br&gt;vid annat tillfälle, då brott mot lyd-&lt;br&gt;naden medför särskild fara, får mili-&lt;br&gt;tär förman mot underlydande som&lt;br&gt;visar ohörsamhet bruka det våld&lt;br&gt;som är nödvändigt för att lydnaden&lt;br&gt;skall kunna upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än förut i&lt;br&gt;detta kapitel är sagt, för att avvärja&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa, rädda värde-&lt;br&gt;full egendom eller av annan sådan&lt;br&gt;orsak handlar i nöd, skall ock vara&lt;br&gt;fri från ansvar, om gärningen med&lt;br&gt;hänsyn till farans beskaffenhet, den&lt;br&gt;skada som åsamkas annan och om-&lt;br&gt;ständigheterna i övrigt måste anses&lt;br&gt;försvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon, i annat&lt;br&gt;fall än som nämnts tidigare i detta&lt;br&gt;kapitel, företar i nöd skall medföra&lt;br&gt;ansvar endast om den med hänsyn&lt;br&gt;till farans beskaffenhet, den skada&lt;br&gt;som åsamkas annan och omständig-&lt;br&gt;heterna i övrigt är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En nödsituation föreligger vid&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa eller för an-&lt;br&gt;nat som är att jämställa därmed&lt;br&gt;och vid fara för egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon i fall som avses i 1-&lt;br&gt;4 §§ detta kapitel eller 10 § polisla-&lt;br&gt;gen (1984:387) gjort större våld&lt;br&gt;eller svårare skada än i varje fall är&lt;br&gt;medgivet, skall han likväl ej dömas&lt;br&gt;till ansvar, om omständigheterna&lt;br&gt;var sådana att han svårligen kunde&lt;br&gt;besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes gärningen brottslig, må&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än för&lt;br&gt;brottet eljest är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begått på or-&lt;br&gt;der av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall ej medföra ansvar för ho-&lt;br&gt;nom, om han med hänsyn till lyd-&lt;br&gt;nadsförhållandets art, gärningens&lt;br&gt;beskaffenhet och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt hade att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon enligt 1^4 §§ detta&lt;br&gt;kapitel eller enligt 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) har rätt att företa en an-&lt;br&gt;nars straffbelagd gärning, sä har&lt;br&gt;var och en som kommer honom till&lt;br&gt;hjälp samma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon i fall som avses i 1-&lt;br&gt;5 §§ detta kapitel eller i 10 § polis-&lt;br&gt;lagen (1984:387) har gjort mer än&lt;br&gt;vad som är medgivet skall han likväl&lt;br&gt;vara fri från ansvar, om omstän-&lt;br&gt;digheterna var sådana att han svår-&lt;br&gt;ligen kunde besinna sig. Motsva-&lt;br&gt;rande skall gälla den som trodde att&lt;br&gt;han var i en situation som avses i&lt;br&gt;nämnda paragrafer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon förmåtts att medverka&lt;br&gt;till brott genom tvång, svek eller&lt;br&gt;missbruk av hans ungdom, oför-&lt;br&gt;stånd eller beroende ställning eller&lt;br&gt;ock medverkat allenast i mindre&lt;br&gt;mån, må straffet för honom sättas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon företar på&lt;br&gt;order av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall inte medföra ansvar för&lt;br&gt;honom, om han med hänsyn till lyd-&lt;br&gt;nadsförhållandets art, gärningens&lt;br&gt;beskaffenhet och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt har att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon företar&lt;br&gt;med samtycke från den mot vilken&lt;br&gt;den riktas skall inte medföra ansvar&lt;br&gt;om den med hänsyn till den skada&lt;br&gt;eller fara som den innebär, dess&lt;br&gt;syfte och övriga omständigheter är&lt;br&gt;försvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har förmåtts att med-&lt;br&gt;verka till brott genom tvång, svek&lt;br&gt;eller missbruk av hans ungdom,&lt;br&gt;oförstånd eller beroende ställning&lt;br&gt;skall i ringa fall inte dömas till an-&lt;br&gt;svar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:645.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;under vad för brottet eljest är stad-&lt;br&gt;gat; i ringa fall skall ej dömas till&lt;br&gt;ansvar. Detsamma skall gälla, då&lt;br&gt;fråga är att ansvar som är stadgat&lt;br&gt;för någon i särskild ställning skall&lt;br&gt;ådömas annan medverkande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon företar då&lt;br&gt;han, utan eget vållande, tillfälligt är&lt;br&gt;från sina sinnens bruk skall inte&lt;br&gt;medföra ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon företar i&lt;br&gt;uppenbart ursäktlig villfarelse rö-&lt;br&gt;rande dess tillåtlighet (straffrätts-&lt;br&gt;villfarelse) skall inte medföra an-&lt;br&gt;svar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 a §&lt;sup&gt;6&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreligger det någon omständig-&lt;br&gt;het som nämns i 24 kap., men är&lt;br&gt;gärningen likväl brottslig, skall om-&lt;br&gt;ständigheten beaktas vid bedöm-&lt;br&gt;ningen av straffvärdet. Härvid får&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än som&lt;br&gt;är stadgat för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppen-&lt;br&gt;bart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om andra fall där påföljdsefter-&lt;br&gt;gift skall meddelas finns särskilda&lt;br&gt;bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket skall inte tillämpas på ett&lt;br&gt;straffstadgande i annan lag eller författning än brottsbalken som trätt i kraft&lt;br&gt;före 19 -00-00. Har ett sådant straffstadgande ändrats i något avseende efter&lt;br&gt;bestämmelsens ikraftträdande skall denna dock tillämpas på straffstad-&lt;br&gt;gandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;6&lt;/sup&gt; Paragrafen skall ingå i 29 kap. enligt lagrådsremiss.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt; Paragrafen skall ingå i 29 kap. enligt lagrådsremiss.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brotts-&lt;br&gt;balken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:163) om införande av brotts-&lt;br&gt;balken skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen må dömas för gärning, för&lt;br&gt;vilken ej var stadgat straff när den&lt;br&gt;begicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.&lt;br&gt;Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder&lt;br&gt;till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej&lt;br&gt;gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund&lt;br&gt;av då rådande särskilda förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i&lt;br&gt;brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före deri 1&lt;br&gt;januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under in-&lt;br&gt;flytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tilläm-&lt;br&gt;pas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning&lt;br&gt;jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall&lt;br&gt;bestämmas enligt äldre lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 12 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha föl-&lt;br&gt;jande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;/ fall som avses i 2-9 §.§' skall på-&lt;br&gt;följd efterges för den som frivilligt&lt;br&gt;vidtar åtgärd som leder till att&lt;br&gt;skatten eller avgiften kan påföras&lt;br&gt;eller tillgodoräknas med rätt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar enligt 2-9 § inträder ej&lt;br&gt;för den som frivilligt vidtager åt-&lt;br&gt;gärd som leder till att skatten eller&lt;br&gt;avgiften kan påföras eller tillgodo-&lt;br&gt;räknas med rätt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 31 § kupongskattelagen (1970:624) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14 § första&lt;br&gt;stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom&lt;br&gt;eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två år eller, om&lt;br&gt;brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om&lt;br&gt;annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst&lt;br&gt;sex år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i första stycket&lt;br&gt;eller andra stycket skall påföljd&lt;br&gt;efterges för den som frivilligt rättar&lt;br&gt;oriktig uppgift eller annars fullgör&lt;br&gt;underlåten uppgiftsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket&lt;br&gt;dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket inträder ej för den som fri-&lt;br&gt;villigt rättar oriktig uppgift eller el-&lt;br&gt;jest fullgör underlåten uppgiftsskyl-&lt;br&gt;dighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra&lt;br&gt;stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för&lt;br&gt;brottet inom fem år från brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69)&lt;br&gt;tillämpas på brott enligt denna paragraf. Bestämmelserna i 14 a-14 c §§&lt;br&gt;skattebrottslagen tillämpas också på brott enligt första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1985:111.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varu-&lt;br&gt;smuggling&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1960:418) om straff för varusmugg-&lt;br&gt;ling skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som av grov oaktsamhetför-&lt;br&gt;övar gärning som i 1 eller 4 § sägs,&lt;br&gt;dömes till böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst två år. I ringa fall skall dock&lt;br&gt;ej till straff dömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket gäller även när nå-&lt;br&gt;gon, genom att lämna oriktig upp-&lt;br&gt;gift i tulldeklaration eller medelst&lt;br&gt;annat vilseledande i samband med&lt;br&gt;tullbehandling av gods eller pröv-&lt;br&gt;ning som i 4 § 4 avses eller genom&lt;br&gt;underlåtenhet som i 4 § 5 sägs, av&lt;br&gt;grov oaktsamhet föranleder fara för&lt;br&gt;att tull eller annan allmän avgift&lt;br&gt;undandrages statsverket eller för att&lt;br&gt;gods införes eller utföres i strid mot&lt;br&gt;förbud. Vad nu sagts skall dock ej&lt;br&gt;gälla den som frivilligt vidtager åt-&lt;br&gt;gärd som leder till att faran ej längre&lt;br&gt;föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som av grov oaktsamhet&lt;br&gt;företar en gärning som i 1 eller 4 §&lt;br&gt;sägs, döms till böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst två år. I ringa fall skall dock&lt;br&gt;inte dömas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket gäller även när nå-&lt;br&gt;gon, genom att lämna oriktig upp-&lt;br&gt;gift i tulldeklaration eller meddelst&lt;br&gt;annat vilseledande i samband med&lt;br&gt;tullbehandling av gods eller pröv-&lt;br&gt;ning som i 4 § 4 avses eller genom&lt;br&gt;underlåtenhet som i 4 § 5 sägs, av&lt;br&gt;grov oaktsamhet föranleder fara för&lt;br&gt;att tull eller annan allmän avgift&lt;br&gt;undandrages statsverket eller för att&lt;br&gt;gods införes eller utföres i strid mot&lt;br&gt;förbud. / fall som nu sagts skall&lt;br&gt;dock den som frivilligt vidtar åtgärd&lt;br&gt;som leder till att faran inte längre&lt;br&gt;föreligger meddelas påföljdsefter-&lt;br&gt;gift-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1973:672.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för&lt;br&gt;oriktig ursprungsdeklaration m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för&lt;br&gt;oriktig ursprungsdeklaration m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvaiande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som frivilligt rättar oriktig Den som frivilligt rättar oriktig&lt;br&gt;uppgift skall vara/ri/rdw srrajjf &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;uppgift skall meddelas påföljds-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eftergift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förteckning över remissinstanserna - Frihet från ansvar&lt;br&gt;(SOU 1988:7)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksåklagaren (RÅ),&lt;br&gt;Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS),&lt;br&gt;Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Överbefälhavaren (ÖB), Socialstyrelsen,&lt;br&gt;Riksskatteverket (RSV), Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,&lt;br&gt;Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Eslövs tingsrätt, Piteå tingsrätt,&lt;br&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Justitieombuds-&lt;br&gt;mannen (JO), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Fö-&lt;br&gt;reningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Tjänstemän-&lt;br&gt;nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och&lt;br&gt;Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndighe-&lt;br&gt;terna i Stockholm och Malmö, från Statsåklagarmyndigheten för speciella&lt;br&gt;mål och från överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Kalmar medan&lt;br&gt;RPS har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg&lt;br&gt;och Malmö. Till RSV:s yttrande är bifogat yttranden från länsskattemyndig-&lt;br&gt;hetema i Stockholms län, Göteborgs- och Bohus län, Västmanlands län och&lt;br&gt;Norrbottens län. Yttrandet från Centralorganisationen SACO/SR har avfat-&lt;br&gt;tats av Sveriges läkarförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härutöver har inkommit en rad spontana yttranden från myndigheter, or-&lt;br&gt;ganisationer och privatpersoner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Sammanfattning av departementspromemorian&lt;br&gt;”parallellinstruktion” Om tillgodoseendet av&lt;br&gt;yttrandefrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) finns en bestäm-&lt;br&gt;melse som föreskriver att alla som har att vaka över TF:s efterlevnad skall&lt;br&gt;ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid&lt;br&gt;fästa uppmärksamheten mera på ämnets och tankens än på uttryckets&lt;br&gt;lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål&lt;br&gt;hellre fria än fälla. Bestämmelsen brukar kallas den tryckfrihetsrättsliga&lt;br&gt;instruktionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Instruktionen gäller endast i mål som handläggs enligt TF. Fråga har&lt;br&gt;väckts om inte en bestämmelse av samma innebörd, en s.k. parallell-&lt;br&gt;instruktion, behövs för att domstolarna även i vanliga brottmål skall ha stöd&lt;br&gt;i lag för att ta hänsyn av det slag som instruktionen föreskriver. Avsikten&lt;br&gt;med en sådan bestämmelse skulle också vara att hos de rättstillämpande&lt;br&gt;organen inskärpa vikten av att yttrandefrihets- och informationsfrihets-&lt;br&gt;intressena beaktas i rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehållet i promemorian&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I promemorian redogörs för den närmare innebörden av instruktionen.&lt;br&gt;Vidare ges en bakgrund till bestämmelsen, som är av gammalt datum. De&lt;br&gt;uttalanden som under senare tid gjorts i olika sammanhang beträffande&lt;br&gt;behovet av en utvidgning av instruktionens tillämpningsområde redovisas&lt;br&gt;också.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Instruktionen kan sägas vara en regel som innebär att intresset av&lt;br&gt;yttrandefrihet och informationsfrihet skall beaktas när detta kolliderar med&lt;br&gt;andra intressen som också värnas av lagstiftningen. Som en jämförelse finns&lt;br&gt;därför i promemorian ett avsnitt som mera allmänt behandlar intresse-&lt;br&gt;kollisioner inom straffrätten. En särskild redovisning görs även för de&lt;br&gt;regler - skrivna och oskrivna - som redan finns och som innebär att hänsyn&lt;br&gt;vid rättskipningen skall tas till just yttrande- och informationsfrihets-&lt;br&gt;intressena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian finns som bakgrundsmaterial en kort beskrivning av de&lt;br&gt;allmänna regler som gäller för påföljdsbestämning samt en redovisning av&lt;br&gt;ett par rättsfall. Det ena belyser rättsläget i fråga om hänsynstagande vid&lt;br&gt;rättskipningen till yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena. Det&lt;br&gt;andra rör innebörden av instruktionen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Övervägandena&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I övervägandeavsnittet anges tre olika modeller för att i lagstiftningen, dvs. i&lt;br&gt;brottsbalken (BrB), föra in en regel som innebär att instruktionens tillämp-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningsområde utvidgas till att avse också vanliga brottmål. Det diskuteras&lt;br&gt;sedan huruvida någon av dessa är lämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den första modellen innebär att man låter innebörden av instruktionen få&lt;br&gt;formen av ytterligare en allmän ansvarsfrihetsregel. En sådan regel skulle&lt;br&gt;kunna innebära att en gärning som tillgodosett yttrande- eller informa-&lt;br&gt;tionsfriheten skall medföra ansvar endast om den med hänsyn till om-&lt;br&gt;ständigheterna är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härefter resoneras kring den andra modellen. Denna innebär att man ger&lt;br&gt;instruktionen formen av en straffmätningsregel. Det exempel på utform-&lt;br&gt;ningen av en regel av detta slag som promemorian innehåller innebär att det&lt;br&gt;som en förmildrande omständighet särskilt skall beaktas om brottet för-&lt;br&gt;anletts av intresset av yttrandefrihet eller informationsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen redovisas den tredje modellen. Enligt denna ges innebörden av&lt;br&gt;instruktionen formen av en allmän tolkningsregel i inledningen till BrB.&lt;br&gt;Lydelsen av en sådan regel skulle kunna vara att rätten, vid bedömande av&lt;br&gt;om en gäming skall anses som brott, särskilt skall beakta om syftet med&lt;br&gt;gärningen varit att tillgodose intresset av yttrande- eller informationsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Resultatet av övervägandena&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Slutsatsen i promemorian är att ingen av de tre tänkbara modellerna upp-&lt;br&gt;fyller de krav som man bör ställa på lagstiftning av ifrågavarande slag. De&lt;br&gt;överväganden som gjorts leder alltså fram till att en lagstiftning om att&lt;br&gt;yttrandefrihetsintresset och intresset av informationsfrihet skall beaktas i&lt;br&gt;vanliga brottmål inte låter sig konstruera på ett sätt som tillgodoser de krav&lt;br&gt;som man bör ställa på strafflagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian framhålls emellertid att det för domstolarna redan i dag&lt;br&gt;finns stöd i lag för att ta hänsyn av det aktuella slaget. Dels finns det i de&lt;br&gt;fall där frågan typiskt sett blir aktuell direkta lagbestämmelser som anger i&lt;br&gt;vilken mån som yttrandefrihetsintresset skall beaktas. Dels anges i BrB:s&lt;br&gt;straffmätningskapitel särskilt att gärningsmannens avsikter och motiv skall&lt;br&gt;beaktas vid bestämmandet av ett brotts straffvärde och därmed vid både&lt;br&gt;påföljdsvalet och straffmätningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär att de skäl som talar för en lagstiftning på området inte är så&lt;br&gt;starka som man i förstone kan tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förteckning över remissinstanserna &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1993/94:130&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;”PARALLELLINSTRUKTION” Om tillgodoseendet av ytt- Bilaga 5&lt;br&gt;randefrihetsintresset i vanliga brottmål (Ds 1991:78)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling. Re-&lt;br&gt;missvar har inkommit från Justitiekanslem (JK), RÅ, RPS, Domstolsverket,&lt;br&gt;Svea hovrätt, Göta hovrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten&lt;br&gt;för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norr-&lt;br&gt;land, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Norrköpings tingsrätt,&lt;br&gt;Karlstads tingsrätt, ÖB, Styrelsen för psykologiskt försvar, Juridiska&lt;br&gt;fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Juridiska fakultetsnämnden&lt;br&gt;vid Uppsala universitet, Radiolagsutredningen (U1985:05), JO, TCO,&lt;br&gt;Sveriges Industriförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges&lt;br&gt;åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Allmänhetens Pressombudsman&lt;br&gt;(PO), Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska Journalistförbun-&lt;br&gt;det, Publicistklubben (PK), Sveriges författarförbund. Teatrarnas Riksför-&lt;br&gt;bund (TR) samt från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbets-&lt;br&gt;nämnd (KLYS).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanställningar över remissyttrandena har upprättats inom Justitiede-&lt;br&gt;partementet och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 88-2000 res-&lt;br&gt;pektive 91-1274).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att nuvarande 24 kap. 5 § skall betecknas 24 kap. 6 § och nuvarande&lt;br&gt;24 kap. 6 § skall betecknas 24 kap. 8 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att nya 24 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 23 kap. 4 §, 24 kap. 1-4 §§, 29 kap. 3 § och&lt;br&gt;rubriken till 24 kap. skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 24 kap. 5,7 och 9 §§&lt;br&gt;av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är gärning, för vilken i den-&lt;br&gt;na balk eller i annan lag eller för-&lt;br&gt;fattning är stadgat straff som ne-&lt;br&gt;dan sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna balk beskriven gärning&lt;br&gt;skall, om ej annat sägs, anses som&lt;br&gt;brott endast då den begås uppsåtli-&lt;br&gt;gen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har gärningen begåtts under&lt;br&gt;självförvållat rus eller var gärnings-&lt;br&gt;mannen eljest genom eget vållande&lt;br&gt;tillfälligt från sina sinnens bruk, må&lt;br&gt;därav icke föranledas att gärningen&lt;br&gt;ej anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott är en gärning som är be-&lt;br&gt;skriven i denna balk eller i annan&lt;br&gt;lag eller författning och för vilken&lt;br&gt;straff som sägs nedan är föreskri-&lt;br&gt;vet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning skall, om inte annat&lt;br&gt;är särskilt föreskrivet, anses som&lt;br&gt;brott endast då den begås uppsåt-&lt;br&gt;ligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har gärningen begåtts under&lt;br&gt;självförvållat rus eller var gärnings-&lt;br&gt;mannen på annat vis genom eget&lt;br&gt;vållande tillfälligt från sina sinnens&lt;br&gt;bruk, skall detta inte föranleda att&lt;br&gt;gärningen inte anses som brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är före-&lt;br&gt;skrivet för viss gärning skall ådö-&lt;br&gt;mas inte bara den som utfört gär-&lt;br&gt;ningen utan även annan som främ-&lt;br&gt;jat denna med råd eller dåd. Dets-&lt;br&gt;amma skall gälla beträffande i&lt;br&gt;annan lag eller författning straffbe-&lt;br&gt;lagd gärning, för vilken fängelse är&lt;br&gt;föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar som i denna balk är&lt;br&gt;stadgat för viss gärning skall ådö-&lt;br&gt;mas ej blott den som utfört gär-&lt;br&gt;ningen utan jämväl annan som&lt;br&gt;främjat denna med råd eller dåd.&lt;br&gt;Den som ej är att anse såsom gär-&lt;br&gt;ningsman dömes, om han förmått&lt;br&gt;annan till utförandet, för anstiftan&lt;br&gt;av brottet och eljest för medhjälp&lt;br&gt;därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Envar medverkande bedömes&lt;br&gt;efter det uppsåt eller den oaktsam-&lt;br&gt;het som ligger honom till last. An-&lt;br&gt;svar som är stadgat för gärning av&lt;br&gt;syssloman, gäldenär eller annan i&lt;br&gt;särskild ställning skall ock drabba&lt;br&gt;den som jämte honom medverkat&lt;br&gt;till gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i denna paragraf sägs skall&lt;br&gt;ej gälla, om annat följer av vad för&lt;br&gt;särskilda fall är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte är att anse som&lt;br&gt;gärningsman döms, om han har&lt;br&gt;förmått annan till utförandet, för&lt;br&gt;anstiftan till brottet och annars för&lt;br&gt;medhjälp till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje medverkande bedöms ef-&lt;br&gt;ter det uppsåt eller den oaktsamhet&lt;br&gt;som ligger honom till last. Ansvar&lt;br&gt;som är föreskrivet för gärning av&lt;br&gt;syssloman, gäldenär eller annan i&lt;br&gt;särskild ställning skall drabba även&lt;br&gt;den som jämte honom medverkat&lt;br&gt;till gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf&lt;br&gt;skall inte gälla, om något annat&lt;br&gt;följer av annan lag eller författ-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om nödvärn och annan&lt;br&gt;nödhandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 kap. Om allmänna grunder&lt;br&gt;for ansvarsfrihet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i&lt;br&gt;nödvärn utgör brott endast om den&lt;br&gt;med hänsyn till angreppets beskaf-&lt;br&gt;fenhet, det angripnas betydelse och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt är up-&lt;br&gt;penbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt till nödvärn föreligger mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ett påböijat eller överhängan-&lt;br&gt;de brottsligt angrepp på person el-&lt;br&gt;ler egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som med våld eller hot&lt;br&gt;om våld eller på annat sätt hindrar&lt;br&gt;att egendom återtas på bar gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som olovligen trängt in i&lt;br&gt;eller försöker tränga in i rum, hus,&lt;br&gt;gård eller fartyg, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. den som vägrar att lämna en&lt;br&gt;bostad efter tillsägelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begår i nöd-&lt;br&gt;värn skall icke medföra ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nödvärn handlar den som söker&lt;br&gt;avvärja ett påbörjat eller över-&lt;br&gt;hängande brottsligt angrepp på per-&lt;br&gt;son eller egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betvinga den som med våld eller&lt;br&gt;hot om våld eller på annat sätt hin-&lt;br&gt;drar att egendom återtages på bar&lt;br&gt;gärning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hindra någon att olovligen in-&lt;br&gt;tränga i rum, hus, gård eller fartyg,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från rum, hus, gärd eller fartyg&lt;br&gt;avlägsna någon, som inträngt olov-&lt;br&gt;ligen eller, om det är bostad, eljest&lt;br&gt;vägrar att på tillsägelse lämna&lt;br&gt;denna,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allt såvitt ej handlingen med&lt;br&gt;hänsyn till angreppets beskaffenhet&lt;br&gt;och det angripnas betydelse är up-&lt;br&gt;penbart oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars berö-&lt;br&gt;vad friheten eller sätter han sig med&lt;br&gt;våld eller hot om våld till motvärn&lt;br&gt;eller gör han på annat sätt motstånd&lt;br&gt;mot någon under vars uppsikt han&lt;br&gt;står, då denne skall hålla honom till&lt;br&gt;ordningen, får det våld brukas som&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna&lt;br&gt;kan anses försvarligt för att rym-&lt;br&gt;ningen skall hindras eller ordningen&lt;br&gt;upprätthållas. Detsamma skall gälla,&lt;br&gt;om någon annan än som nu har&lt;br&gt;nämnts gör motstånd i ett sådant&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rymmer den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller som är&lt;br&gt;häktad, anhållen eller annars berö-&lt;br&gt;vad friheten eller sätter han sig med&lt;br&gt;våld eller hot om våld till motvärn&lt;br&gt;eller gör han på annat sätt motstånd&lt;br&gt;mot någon under vars uppsikt han&lt;br&gt;står, då denne skall hålla honom till&lt;br&gt;ordningen, får det våld brukas som&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna är&lt;br&gt;försvarligt för att rymningen skall&lt;br&gt;hindras eller ordningen upprätt-&lt;br&gt;hållas. Detsamma skall gälla, om&lt;br&gt;någon annan än som nu har nämnts&lt;br&gt;gör motstånd i ett sådant fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i övrigt&lt;br&gt;föreskrifter i polislagen (1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall då någon enligt första&lt;br&gt;stycket eller enligt polislagen har&lt;br&gt;rätt att bruka våld har var och en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som kommer honom till hjälp sam-&lt;br&gt;ma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid, så&lt;br&gt;ock eljest vid tillfälle, då brott mot&lt;br&gt;krigslydnaden medför särskild fara,&lt;br&gt;må krigsman mot underlydande som&lt;br&gt;visar ohörsamhet bruka det våld&lt;br&gt;som är nödigt för att upprätthålla&lt;br&gt;krigslydnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som nu avses skall vad i 2 §&lt;br&gt;tredje stycket sägs äga motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än förut i&lt;br&gt;detta kapitel är sagt, för att avvärja&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa, rädda vär-&lt;br&gt;defull egendom eller av annan så-&lt;br&gt;dan orsak handlar i nöd, skall ock&lt;br&gt;vara fri från ansvar, om gärningen&lt;br&gt;med hänsyn till farans beskaffenhet,&lt;br&gt;den skada som åsamkas annan och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt måste an-&lt;br&gt;ses försvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid myteri eller under strid eller&lt;br&gt;vid annat tillfälle, då brott mot lyd-&lt;br&gt;naden medför särskild fara, får mi-&lt;br&gt;litärförman mot underlydande som&lt;br&gt;visar ohörsamhet bruka det våld&lt;br&gt;som är nödvändigt för att lydnaden&lt;br&gt;skall kunna upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon, i annat&lt;br&gt;fall än som nämnts tidigare i detta&lt;br&gt;kapitel, begår i nöd utgör brott en-&lt;br&gt;dast om den med hänsyn till farans&lt;br&gt;beskaffenhet, den skada som åsam-&lt;br&gt;kas annan och omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nöd föreligger när fara hotar liv,&lt;br&gt;hälsa, egendom eller något annat&lt;br&gt;viktigt av rättsordningen skyddat&lt;br&gt;intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon i fall som avses i 1-&lt;br&gt;4 §§ detta kapitel eller 10 § polis-&lt;br&gt;lagen (1984:387) gjort större våld&lt;br&gt;eller svårare skada än i varje fall&lt;br&gt;är medgivet, skall han likväl ej dö-&lt;br&gt;mas till ansvar, om omständig-&lt;br&gt;heterna var sådana att han svårli-&lt;br&gt;gen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes gärningen brottslig, må&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än för&lt;br&gt;brottet eljest är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon enligt 1-4 §§ detta&lt;br&gt;kapitel eller enligt 10 § polis lagen&lt;br&gt;(1984:387) har rätt att begå en an-&lt;br&gt;nars straffbelagd gärning, har var&lt;br&gt;och en som kommer honom till&lt;br&gt;hjälp samma rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon i fall där 1-5 §§ det-&lt;br&gt;ta kapitel eller 10 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) är tillämplig har gjort&lt;br&gt;mer än vad som är medgivet, skall&lt;br&gt;han ändå vara fri från ansvar, om&lt;br&gt;omständigheterna var sådana att&lt;br&gt;han svårligen kunde besinna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gärning som någon begått på&lt;br&gt;order av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall ej medföra ansvar för ho-&lt;br&gt;nom, om han med hänsyn till lyd-&lt;br&gt;nadsförhållandets art, gärningens&lt;br&gt;beskaffenhet och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt hade att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår&lt;br&gt;med samtycke frän den mot vilken&lt;br&gt;den riktas utgör brott endast om&lt;br&gt;gärningen, med hänsyn till den&lt;br&gt;skada, kränkning eller fara som&lt;br&gt;den medför, dess syfte och övriga&lt;br&gt;omständigheter, är oförsvarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår på&lt;br&gt;order av den under vars lydnad han&lt;br&gt;står skall inte medföra ansvar för&lt;br&gt;honom, om han med hänsyn till&lt;br&gt;lydnadsförhållandets art, gärning-&lt;br&gt;ens beskaffenhet och omständig-&lt;br&gt;heterna i övrigt har att lyda ordern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i&lt;br&gt;villfarelse om dess tillåtlighet&lt;br&gt;(straffrättsvillfarelse) skall inte&lt;br&gt;medföra ansvar om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1984:389.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:645.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. författningsbestämmelsen var&lt;br&gt;felaktigt publicerad eller gärnings-&lt;br&gt;mannen av någon annan anledning&lt;br&gt;saknade möjlighet att fä kännedom&lt;br&gt;om innehållet i den,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. författningsbestämmelsen var&lt;br&gt;synnerligen otydlig och detta orsa-&lt;br&gt;kade villfarelsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en myndighet genom felaktiga&lt;br&gt;upplysningar eller på något annat&lt;br&gt;sätt orsakade villfarelsen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. villfarelsen av någon annan&lt;br&gt;anledning var uppenbart ursäktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet&lt;br&gt;skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller&lt;br&gt;av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt hand-&lt;br&gt;lande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande&lt;br&gt;stått i samband med hans uppen-&lt;br&gt;bart bristande utveckling, erfaren-&lt;br&gt;het eller omdömesförmåga eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark&lt;br&gt;mänsklig medkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart påkallat&lt;br&gt;med hänsyn till brottets straffvärde,&lt;br&gt;får dömas till lindrigare straff än&lt;br&gt;som är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande&lt;br&gt;stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet el-&lt;br&gt;ler omdömesförmåga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark&lt;br&gt;mänsklig medkänsla eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om gärningen, utan att vara fri&lt;br&gt;från ansvar, är sådan som avses i&lt;br&gt;24 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat med hänsyn&lt;br&gt;till brottets straffvärde, får dömas&lt;br&gt;till lindrigare straff än som är före-&lt;br&gt;skrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffstadgande i annan lag eller&lt;br&gt;författning än brottsbalken, bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket tilläm-&lt;br&gt;pas endast på straffstadgande som trätt i kraft efter den 1 juli 1994 eller som&lt;br&gt;ändrats i något avseende efter denna dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:1138.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följan-&lt;br&gt;de lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift&lt;br&gt;uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder&lt;br&gt;att skatt eller avgift påföres med för lågt belopp eller tillgodoräknas med&lt;br&gt;för högt belopp dömes för skattebedrägeri till fängelse i högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller den som med&lt;br&gt;avsikt att skatt eller avgift skall på-&lt;br&gt;föras med för lågt belopp underlå-&lt;br&gt;ter att avge deklaration eller där-&lt;br&gt;med jämförlig handling och däri-&lt;br&gt;genom föranleder att för lågt be-&lt;br&gt;lopp påföres honom eller den han&lt;br&gt;företräder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller den som med&lt;br&gt;avsikt att skatt eller avgift inte skall&lt;br&gt;påföras eller påföras med för lågt&lt;br&gt;belopp underlåter att avge deklara-&lt;br&gt;tion eller därmed jämförlig handling&lt;br&gt;och därigenom föranleder att han&lt;br&gt;eller den han företräder undgår att&lt;br&gt;påföras skatt eller avgift eller på-&lt;br&gt;förs skatt eller avgift med för lågt&lt;br&gt;belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För skattebedrägeri skall också den dömas som med avsikt att skatt skall&lt;br&gt;påföras med för lågt belopp överenskommer med sin arbetsgivare eller&lt;br&gt;annan som är skyldig att utan föreläggande lämna kontrolluppgift enligt&lt;br&gt;3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, att&lt;br&gt;denne skall underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och som däri-&lt;br&gt;genom föranleder att skatt på grundval av förenklad självdeklaration påförs&lt;br&gt;honom med för lågt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:360.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådets yttrande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ut protokoll vid sammanträde 1993-12-06&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,&lt;br&gt;regeringsrådet Arne Baekkevold.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1993 (Justitiedepartementet) har&lt;br&gt;regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i brottsbalken, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rådmannen Martin Borgeke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förslaget till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. 1 § föreslås ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbestäm-&lt;br&gt;melser. I Fängelsestraffkommitténs förslag, som ligger till grund för lag-&lt;br&gt;rådsremissen, uttrycktes förbudet genom en föreskrift om att en straff-&lt;br&gt;bestämmelse inte får ges en vidare tillämpning än dess ordalydelse innebär.&lt;br&gt;Regeringsförslaget uttrycker samma sak genom en påbyggnad av brottsde-&lt;br&gt;finitionen i 1 kap. 1 § brottsbalken. Brott är enligt sistnämnda förslag en&lt;br&gt;straffbelagd ”gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller&lt;br&gt;författning”. I kravet på att gärningen skall finnas beskriven i en författning&lt;br&gt;skall således ligga det nämnda förbudet mot analogisk rättstillämpning. Vid&lt;br&gt;en jämförelse framstår kommittéförslaget som klarare. I själva verket är det&lt;br&gt;svårt att av ordalydelsen i regeringsförslaget förstå att det rör sig om ett för-&lt;br&gt;bud mot analogisk rättstillämpning. Detta framgår först vid en läsning av&lt;br&gt;motiven till bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen anförs att det inte går att ge någon helt säker beskriv-&lt;br&gt;ning av hur svensk rätt ställer sig till analogisk tillämpning av straffbud. Så&lt;br&gt;mycket står dock klart, fortsätter remissen, att det i rättstillämpningen an-&lt;br&gt;setts finnas ett begränsat utrymme för analogitolkning. Lagrådet vill ifråga-&lt;br&gt;sätta om utrymmet verkligen är så begränsat som görs gällande i remissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I själva verket synes det finnas ett stort rättsområde där analogisk&lt;br&gt;tillämpning av straffbestämmelserna förekommer. Det gäller det s.k. företa-&lt;br&gt;garansvaret. Enligt svensk rätt kan, med undantag för företagsbot, endast&lt;br&gt;fysiska personer straffas. I många fall tar emellertid en straffbestämmelse&lt;br&gt;sikte på subjekt i viss ställning, t.e.x innehavare av rörelse eller ägare av&lt;br&gt;viss egendom. Som exempel på denna författningsteknik vill Lagrådet&lt;br&gt;nämna följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 5 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen straffas ägaren till en perio-&lt;br&gt;disk skrift om han underlåter att fullgöra viss anmälningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om straffansvar för ägaren föreskrivs i 79 § vägtrafikskat-&lt;br&gt;telagen (1988:327) om hans fordon brukas i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 8 kap. 11 § första stycket andra meningen lagen (1976:380) om arbets-&lt;br&gt;skadeförsäkring föreskrivs straff för arbetsgivare och uppdragsgivare som&lt;br&gt;underlåter att fullgöra viss uppgiftsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsgivaren är den som skall straffas enligt 80 och 81 §§ uppbördslagen&lt;br&gt;(1953:272) om han åsidosätter skyldighet att verkställa skatteavdrag m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndshavaren skall straffas enligt 21 § yrkestrafiklagen (1988:263)&lt;br&gt;om han bryter mot villkor som meddelats i tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I svensk rättspraxis har fysiska personer sedan gammalt dömts till straff-&lt;br&gt;ansvar för brott mot bestämmelser som de nu angivna utan hinder av att&lt;br&gt;”ägaren”, ”arbetsgivaren”, ”tillståndshavaren” etc. varit en juridisk person&lt;br&gt;och gärningen begåtts som ett led i den juridiska personens verksamhet. Det&lt;br&gt;är tydligt att domstolarna därvid tillämpat bestämmelserna analogiskt eller&lt;br&gt;kvasianalogiskt och alltså utvidgat straffbudets gärningsinnehåll utöver dess&lt;br&gt;ordalydelse (se Thomstedt, Om företagaransvar, 1948, s. 113 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I senare tiders författningar anges vanligen det rättssubjekt som skall&lt;br&gt;straffas vid brott mot en bestämmelse med det neutrala uttrycket ”den som”.&lt;br&gt;En så formulerad straffbestämmelse ger möjligheter att intolka ett straffan-&lt;br&gt;svar för t.ex. styrelseledamöter vid brott som begås i ett aktiebolags rörelse.&lt;br&gt;Någon sådan tolkningsmöjlighet föreligger enligt Lagrådet knappast om det&lt;br&gt;ansvariga rättssubjektet betecknats ”ägaren” och denne är en juridisk&lt;br&gt;person. Stängs möjligheterna till analogisk tillämpning av sådana straff-&lt;br&gt;bestämmelser, försvinner företagaransvaret på en rad områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet kan inte överblicka i vilken omfattning straffbestämmelser av nu&lt;br&gt;angivet slag förekommer, men redan de exempel som har lämnats ovan ger&lt;br&gt;vid handen att sådana bestämmelser inte är ovanliga. Det inger betänklighe-&lt;br&gt;ter att upphöja den remitterade bestämmelsen till lag innan en inventering&lt;br&gt;av författningsbeståndet har skett och erforderliga författningsändringar&lt;br&gt;företagits. I allt fall bör bestämmelsen inte träda i kraft innan så skett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det remitterade förslaget har till syfte, förutom att ytterligare befästa le-&lt;br&gt;galitetsprincipen inom straffrätten, att i anslutning därtill lagfästa vissa av&lt;br&gt;de allmänna grunder för ansvarsfrihet som hittills lämnats oreglerade.&lt;br&gt;Inledningsvis uttalas i remissen att det i flertalet fall är fråga om problem&lt;br&gt;som är svåra att omformulera till en i alla stycken helt invändningsfri lag-&lt;br&gt;text.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har funnit anledning att kritisera de valda lösningarna endast&lt;br&gt;såvitt avser betydelsen av egentlig rättsvillfarelse i fråga om straffrättsliga&lt;br&gt;lagbud, i förslaget kallad straffrättsvillfarelse. En jämförelse mellan lag-&lt;br&gt;texten i den föreslagna 24 kap. 9 § å ena sidan och motiveringen, särskilt&lt;br&gt;den allmänna motiveringen i remissen, å andra sidan ger belägg för den&lt;br&gt;inledningsvis anmärkta svårigheten att ge uttryck för vad som avses i en helt&lt;br&gt;invändningsfri lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den allmänna motiveringen framgår att straffrättsvillfarelse skall - i&lt;br&gt;huvudsaklig anslutning till vad som får antas vara gällande rätt - ha an-&lt;br&gt;svarsbefriande verkan endast i undantagsfall, då villfarelsen är uppenbart ur-&lt;br&gt;säktlig. Den beskrivning som lagtexten innehåller av fall då ansvarsfrihet på&lt;br&gt;grund av straffrättsvillfarelse kan komma i fråga liksom något uttalande i&lt;br&gt;specialmotiveringen är dock av den natur att allmänhet och domstolar kan få&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppfattningen att ansvarsfrihet inträder i större utsträckning än lagstiftaren&lt;br&gt;avsett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om den allmänna motiveringen i fråga om straffrättsvillfarelse ger&lt;br&gt;bättre besked om avsikten med den föreslagna bestämmelsen kan det dock&lt;br&gt;finnas anledning till ifrågasättande på vissa punkter. Vad som sägs om fel-&lt;br&gt;aktig publicering jämfört med lagtexten kan ge intryck av att varje formell&lt;br&gt;brist i kungörelseförfarandet leder till ansvarsbefrielse utan avseende på om&lt;br&gt;bristen varit kausal till straffrättsvillfarelsen eller ej. Detta torde inte vara&lt;br&gt;avsett. Villfarelsen skall ha berott på felaktigheten i fråga om kungörandet&lt;br&gt;samtidigt som villfarelsen skall ha varit uppenbart ursäktlig. Härav torde&lt;br&gt;följa att inte vilket obetydligt fel som helst kan leda till ansvarsfrihet. Det&lt;br&gt;måste vara fråga om en mera väsentlig felaktighet. De fall som närmast&lt;br&gt;kommer i åtanke är att kungörandet inte har ägt rum innan den straffbelagda&lt;br&gt;gärningen begicks eller att kungörandet av successiva ändringar som träder i&lt;br&gt;kraft samtidigt gjorts på ett sådant sätt att betydande svårigheter förelegat att&lt;br&gt;klarlägga den slutliga lydelsen av ett straffstadgande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med felaktigheter i kungörandet bör inte jämställas det i remissen om-&lt;br&gt;nämnda fallet av tryckfel i lagboken. Inte heller brister i fråga om lokal&lt;br&gt;skyltning bör - även om så i något fall skett i doktrinen - anses höra hit i&lt;br&gt;andra fall än då skyltning är av rättskonstitutiv art såsom fallet är enligt&lt;br&gt;167 § vägtrafikkungörelsen (1972:603). Härmed är inte sagt att publice-&lt;br&gt;ringsbrister av nu berört slag inte kan leda till straffrättsvillfarelse som med-&lt;br&gt;för ansvarsfrihet. Systematiskt bör dessa fall av villfarelse hänföras till den&lt;br&gt;kategori som i lagtextförslaget beskrivs som att ”villfarelsen av någon an-&lt;br&gt;nan anledning var uppenbart ursäktlig”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sist sagda bör gälla även övriga i remissen särskilt beskrivna fall. Vad&lt;br&gt;särskilt avser utlänningars okunnighet om svensk lag måste understrykas&lt;br&gt;vad som sägs i remissens allmänna motivering om denna fråga. Det är t.ex.&lt;br&gt;inte meningen att främmande rättsuppfattning om tillåtligheten av våld,&lt;br&gt;tvång eller hot mot person skall kunna åberopas som ansvarsfrihetsgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet finner även skäl att uppehålla sig vid det som punkt 3 i den&lt;br&gt;föreslagna 24 kap. 9 § upptagna fallet att en myndighet genom felaktiga&lt;br&gt;upplysningar eller på annat sätt orsakat villfarelsen. Remissens motivering&lt;br&gt;till denna punkt synes kunna ge en felaktig föreställning om lagtextens&lt;br&gt;räckvidd i detta fall. En gärningsman kan inte befria sig från ansvar genom&lt;br&gt;att vända sig med en förfrågan till en myndighet om det inte finns särskilda&lt;br&gt;skäl att vända sig till myndigheten. Omständigheterna måste också ha varit&lt;br&gt;sådana att myndigheten haft möjlighet och behörighet att ge ett auktoritativt&lt;br&gt;besked.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den angivna bakgrunden kan den frågan ställas om det inte vore bäst&lt;br&gt;att alltjämt lämna egentlig rättsvillfarelse som ansvarsfrihetsgrund utanför&lt;br&gt;det lagreglerade området, helst som detta alltjämt blir fallet med flera andra&lt;br&gt;av rättsordningen godtagna ansvarsfrihetsgrunder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har dock förståelse för önskemålet att brottsbalken skall inne-&lt;br&gt;hålla en bestämmelse om straffrättsvillfarelse men finner att den av&lt;br&gt;Fängelsestraffkommittén valda metoden med en allmänt hållen regel vore&lt;br&gt;att föredra. Det kan dock finnas skäl att bestämmelsen innehåller ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;exempel på villfarelseanledningar som gör att undantagskaraktären av dessa&lt;br&gt;anledningar understryks. I Lagrådets lagtextförslag har som sådant exempel&lt;br&gt;valts felaktigheter i fråga om kungörandet, uttrycket taget i den bemärkelse&lt;br&gt;som framgår av det som anförts i det föregående. Lagrådet föreslår att&lt;br&gt;24 kap. 9 § får följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gärning som någon begår i tro att den är tillåten (straffrättsvillfarelse)&lt;br&gt;skall inte medföra ansvar om villfarelsen var uppenbart ursäktlig på grund&lt;br&gt;av att en felaktighet förekommit i fråga om kungörandet av den straffrätts-&lt;br&gt;liga bestämmelsen eller på grund av någon annan sådan utomordentlig om-&lt;br&gt;ständighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övergångsbestämmelserna föreslås en föreskrift som innebär att 1 kap.&lt;br&gt;2 § första stycket brottsbalken i dess föreslagna lydelse skall till utgången av&lt;br&gt;juni 1999 tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft efter den&lt;br&gt;1 juli 1994 eller som ändrats i något avseende efter denna dag. Vad som&lt;br&gt;sagts nu gäller dock endast straffbestämmelse i annan lag eller författning&lt;br&gt;än brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna övergångsbestämmelsen gäller således endast special-&lt;br&gt;straffrätten. Bestämmelsen är lätt att tillämpa. Den som efter den 1 juli 1994&lt;br&gt;har att pröva om uppsåt eller vårdslöshet krävs för ansvar enligt en viss spe-&lt;br&gt;cialstraffbestämmelse har endast att ta reda på om den lydelse av bestäm-&lt;br&gt;melsen som skall tillämpas har trätt i kraft efter nämnda tidpunkt. Det är lik-&lt;br&gt;giltigt om bestämmelsen ändrats i något avseende som är relevant för den&lt;br&gt;prövning som saken gäller. Innehåller exempelvis en paragraf med straffbe-&lt;br&gt;stämmelser flera punkter och har paragrafen ändrats med avseende på en av&lt;br&gt;dessa får det betydelse för tillämpningen också av de övriga punkterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så som övergångsregleringen är utformad gäller 1 kap. 2 § första stycket&lt;br&gt;brottsbalken i dess nya lydelse inte s.k. blankettstraffbud med mindre själva&lt;br&gt;straffbestämmelsen ändrats. Antag att en specialstraffbestämmelse lyder&lt;br&gt;”Den som bryter mot 7 § dömes till...” och att 7 § ändras efter utgången av&lt;br&gt;juni 1994. En sådan ändring leder inte till att uppsåtskravet i 1 kap. 2 §&lt;br&gt;första stycket brottsbalken i dess nya lydelse skall tillämpas på blankett-&lt;br&gt;straffbudet. Lagrådet förutsätter emellertid att man vid författningsändringar&lt;br&gt;av sist angivet slag, såsom också förutskickas i lagrådsremissen, följer upp&lt;br&gt;ärendet genom att i straffbestämmelsen skriva in ett uttryckligt krav på upp-&lt;br&gt;såt, om det är detta subjektiva rekvisit som man vill ha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 § andra stycket, som gäller skattebedrägeri vid underlåtenhet att avge&lt;br&gt;deklaration, föreslås att lagtexten ändras så att den täcker även fall där un-&lt;br&gt;derlåtenheten inte föranleder något skattebeslut. Nuvarande lagtext förutsät-&lt;br&gt;ter enligt ordalagen att ett sådant beslut fattas, men i praxis har lagrummet&lt;br&gt;genom analogisk lagtillämpning ansetts tillämpligt även om något skattebe-&lt;br&gt;slut inte fattas. Förslaget innebär således inte någon saklig ändring utan har&lt;br&gt;samband med införandet av förbudet mot analogisk tillämpning av straff-&lt;br&gt;bud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i och för sig inte någon erinran mot förslaget. Detta ger&lt;br&gt;emellertid anledning att överväga om inte motsvarande justeringar bör göras&lt;br&gt;av lagtexten i paragrafens första och tredje stycken. Något behov av att&lt;br&gt;ändra dessa lagrum på den grunden att de skall täcka även fall där skattebe-&lt;br&gt;slut inte fattas torde visserligen inte föreligga. Däremot kan tolknings-&lt;br&gt;problem uppkomma om man, i enlighet med förslaget, i andra stycket som&lt;br&gt;handlingseffekt anger såväl att den skattskyldige undgår att påföras skatt&lt;br&gt;som att han påförs skatt med för lågt belopp medan man i första och tredje&lt;br&gt;styckena anger endast det sistnämnda fallet. Det kan leda till ett motsatsslut&lt;br&gt;att första och tredje styckena inte täcker sådana fall där ett skattebeslut, t.ex.&lt;br&gt;ett taxeringsbeslut, visserligen fattas, men någon skattepåföring inte blir&lt;br&gt;aktuell eftersom inkomsterna understiger skattepliktsgränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det anförda bör även första och tredje styckena av 2 §&lt;br&gt;justeras. I samband därmed bör en redaktionell ändring göras i andra&lt;br&gt;stycket. Något behov av att ändra också i 5 och 7 §§, där liknande uttryck&lt;br&gt;förekommer, torde inte föreligga, eftersom dessa paragrafer är uppbyggda&lt;br&gt;med ett farerekvisit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår att 2 § får följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift upp-&lt;br&gt;såtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att&lt;br&gt;skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp eller tillgodo-&lt;br&gt;räknas med för högt belopp dömes för skattebedrägeri till fängelse i högst&lt;br&gt;två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller den som med avsikt att skatt eller avgift inte skall på-&lt;br&gt;föras eller påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller&lt;br&gt;därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att han eller den han&lt;br&gt;företräder inte påförs skatt eller avgift eller påförs skatt eller avgift med för&lt;br&gt;lågt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För skattebedrägeri skall också den dömas som med avsikt att skatt inte&lt;br&gt;sskall påföras eller påföras med för lågt belopp överenskommer med sin ar-&lt;br&gt;betsgivare eller annan som är skyldig att utan föreläggande lämna kontroll-&lt;br&gt;uppgift enligt 3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-&lt;br&gt;uppgifter, att denne skall underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och&lt;br&gt;som därigenom föranleder att skatt på grundval av förenklad självdeklara-&lt;br&gt;tion inte påförs eller påförs honom med för lågt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,&lt;br&gt;Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,&lt;br&gt;Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.Westerberg, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1993/94:130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.&lt;br&gt;(ansvarsfrihetsgrunder m.m.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 46173, Stockholm 1994&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1993/94:JuU27</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1994-03-18 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1994-03-21 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1994-03-22 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1994-04-11 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Justitiedepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 08:54:10</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GH03130</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:25:37</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 08:54:10</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GH03130</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199394__130.pdf</filnamn>
<filstorlek>4713753</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/E5606AA5-B7CC-4A20-ADC9-38B3A62AF8A6</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1993/94:JuU27</uppgift>
<ref_dok_id>GH01JuU27</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1993/94</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU27</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ansvarsfrihetsgrunder m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1993/94:130&lt;br/&gt;
Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</uppgift>
<ref_dok_id>GH02Ju34</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1993/94</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju34</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.  (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Bengt Harding Olson  (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1993/94:130&lt;br/&gt;
Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</uppgift>
<ref_dok_id>GH02Ju34</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1993/94</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju34</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.  (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Bengt Harding Olson  (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>