<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2284663</hangar_id>
 <dok_id>GG0325</dok_id>
 <rm>1992/93</rm>
 <beteckning>25</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1992/93:25</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>25</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1993-01-21 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:44:11</systemdatum>
 <publicerad>2008-08-25 13:05:03</publicerad>
 <titel>om handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk underskning m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GG0325/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GG0325</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GG0325</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1992/93:25&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om handläggning av brottmål efter&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GG0325/prop_199293__25-1.png" style="width:40pt;height:67pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i&lt;br&gt;bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 januari 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen behandlas vissa frågor som gäller rättegången i brott-&lt;br&gt;mål i sådana fall när rätten beslutar att den tilltalade skall genomgå&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om huvudförhandlingen i målet har uppskjutits på grund av att den&lt;br&gt;tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, skall rätten i&lt;br&gt;princip kunna hålla fortsatt huvudförhandling när undersökningen&lt;br&gt;har slutförts. Det föreslås också vissa ändringar vad gäller reglerna om&lt;br&gt;jäv för domare. En domare skall anses jävig att handlägga ett brottmål&lt;br&gt;vid huvudförhandling, om han före denna huvudförhandling har prö-&lt;br&gt;vat frågan om den tilltalade har begått gärningen. Bestämmelsen blir&lt;br&gt;tillämplig bl.a. i den situationen att rätten inte håller fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling sedan den rättspsykiatriska undersökningen slutförts utan&lt;br&gt;håller ny huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen behandlas också vissa andra jävsfrågor. Det föreslås&lt;br&gt;att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna väljas till&lt;br&gt;nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 25&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-&lt;br&gt;ken skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domare är jävig att handlägga mål:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess&lt;br&gt;utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller&lt;br&gt;nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det&lt;br&gt;svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller&lt;br&gt;om han på liknande sätt är part närstående;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan&lt;br&gt;vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-&lt;br&gt;dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare&lt;br&gt;eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,&lt;br&gt;stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun&lt;br&gt;eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller&lt;br&gt;styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,&lt;br&gt;som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller&lt;br&gt;skada, står i förhållande, som avses i 4;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med&lt;br&gt;honom för att göra honom jävig;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat&lt;br&gt;beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller&lt;br&gt;såsom skiljeman tagit befattning därmed;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. om han i saken såsom rätte-&lt;br&gt;gångsombud fört parts talan eller&lt;br&gt;biträtt part eller vittnat eller varit&lt;br&gt;sakkunnig; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. om eljest särskild omständig-&lt;br&gt;het föreligger, som är ägnad att&lt;br&gt;rubba förtroendet till hans opar-&lt;br&gt;tiskhet i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. vid huvudförhandling vid vil-&lt;br&gt;ken ett brottmål slutligt avgörs om&lt;br&gt;han före denna huvudförhandling&lt;br&gt;har prövat frågan om den tilltalade&lt;br&gt;har begått gärningen;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. om han i saken såsom rätte-&lt;br&gt;gångsombud fört parts talan eller&lt;br&gt;biträtt part eller vittnat eller varit&lt;br&gt;sakkunnig; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. om eljest särskild omstän-&lt;br&gt;dighet föreligger, som är ägnad att&lt;br&gt;rubba förtroendet till hans opar-&lt;br&gt;tiskhet i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:1260.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranle-&lt;br&gt;das av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett samman-&lt;br&gt;hang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad huvudför-&lt;br&gt;handling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 §&lt;br&gt;första stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram&lt;br&gt;något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det&lt;br&gt;är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så&lt;br&gt;snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen åter-&lt;br&gt;upptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutan-&lt;br&gt;de eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om&lt;br&gt;inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppskov är&lt;br&gt;nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, får&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden&lt;br&gt;uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling&lt;br&gt;hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger&lt;br&gt;synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en&lt;br&gt;sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av bestämmelserna i&lt;br&gt;andra stycket får fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling hållas i den mån uppskov&lt;br&gt;har föranletts av en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning, om det inte är&lt;br&gt;olämpligt med hänsyn till uppsko-&lt;br&gt;vets längd och omständigheterna i&lt;br&gt;målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-&lt;br&gt;bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad&lt;br&gt;som sägs i 45 kap. 15 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser&lt;br&gt;tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat beslut&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:747.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-&lt;br&gt;lar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Valbar till nämndeman i kammarratt och lansrätt är svensk medbor-&lt;br&gt;gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har&lt;br&gt;förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänsteman vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, allmän försäkringskassa eller&lt;br&gt;riksförsäkringsverket far inte vara&lt;br&gt;nämndeman. Detsamma gäller&lt;br&gt;lagfaren domare, åklagare, polis-&lt;br&gt;man och advokat eller annan som&lt;br&gt;har till yrke att föra andras talan&lt;br&gt;inför rätta, ledamot av socialför-&lt;br&gt;säkringsnämnd och icke lagfaren&lt;br&gt;ledamot av försäkringsöverdom-&lt;br&gt;stolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämndeman i länsrätt får inte&lt;br&gt;marrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänstemän vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, allmän försäkringskassa eller&lt;br&gt;Riksförsäkringsverket får inte&lt;br&gt;vara nämndeman. Detsamma gäl-&lt;br&gt;ler lagfaren domare, åklagare, po-&lt;br&gt;lisman och advokat eller annan&lt;br&gt;som har till yrke att föra andras&lt;br&gt;talan inför rätta samt ledamot av&lt;br&gt;skattenämnd eller socialförsäk-&lt;br&gt;ringsnämnd och icke lagfaren le-&lt;br&gt;damot av försäkringsöverdomsto-&lt;br&gt;len.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ämtidigt vara nämndeman i kam-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte&lt;br&gt;skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som&lt;br&gt;nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten prövar självmant den valdes behörighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:539 (jfr 1991:363).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1993&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-&lt;br&gt;berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel,&lt;br&gt;Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,&lt;br&gt;Unckel, P. Westerberg, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om handläggning av brottmål efter&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I promemorian (Ds 1992:23) Handläggningen av brottmål efter rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning m.m. föreslås bl.a. vissa ändringar i rätte-&lt;br&gt;gångsbalken (RB) såvitt gäller reglerna om fortsatt huvudförhandling i&lt;br&gt;brottmål och domarjäv. Promemorian har remissbehandlats. Jag avser&lt;br&gt;nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian. Till protokollet&lt;br&gt;i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som&lt;br&gt;bilaga 1, dels promemorians lagförslag som bilaga 2 och dels en för-&lt;br&gt;teckning av remissinstanserna som bilaga 3.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 26 november 1992 att inhämta Lagrådets&lt;br&gt;yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet&lt;br&gt;remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som&lt;br&gt;bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har inte haft någon erinran mot den föreslagna ändringen&lt;br&gt;av 46 kap. 11 § RB men har ifrågasatt om inte föreslaget far en mer&lt;br&gt;begränsad räckvidd än som avsetts. Lagrådet har avstyrkt förslaget till&lt;br&gt;ändring av 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Lagrådet har&lt;br&gt;slutligen förordat att jävsfrågorna övervägs ytterligare i ett vidare&lt;br&gt;perspektiv och att den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § RB förtydligas, om&lt;br&gt;det anses att en sådan jävsregel bör införas redan innan en sådan&lt;br&gt;översyn hunnit vidtas. Lagrådet har lämnat förslaget till lag om änd-&lt;br&gt;ring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utan erinran. Lagrå-&lt;br&gt;dets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Jag&lt;br&gt;återkommer närmare till Lagrådets synpunkter i anslutning till att jag&lt;br&gt;behandlar de olika förslagen (avsnitt 3.2 och 3.3). Jag vill redan här&lt;br&gt;nämna att jag i allt väsentligt godtar de av Lagrådet framförda syn-&lt;br&gt;punkterna.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Bakgrund&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 De aktuella frågorna&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En av huvudprinciperna i rättegångsförfarandet enligt RB är att hu-&lt;br&gt;vudförhandlingen i målet, där underlaget för rättens avgörande läggs&lt;br&gt;fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som möjligt (koncentra-&lt;br&gt;tionsprincipen). Syftet med det är att skapa goda förutsättningar för&lt;br&gt;rättens bevisvärdering. Möjligheterna att göra uppehåll i en påbörjad&lt;br&gt;huvudförhandling är därför noggrant reglerade i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten beslutar om rättspsykiatrisk undersökning i ett mål&lt;br&gt;brukar målet vilandeförklaras i avvaktan på att undersökningen blir&lt;br&gt;färdig. När det rättspsykiatriska utlåtandet kommer in till rätten måste&lt;br&gt;som regel en ny huvudförhandling hållas. Det hänger samman med att&lt;br&gt;reglerna om fortsatt huvudförhandling i princip endast medger att&lt;br&gt;uppskov görs under huvudförhandlingen med högst femton dagar&lt;br&gt;(46 kap. 11 § RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har i skrivelser till Justitiede-&lt;br&gt;partementet (dnr 91-567 och 91-4173) pekat på olägenheter som är&lt;br&gt;förknippade med nuvarande regler för genomförande av huvudför-&lt;br&gt;handlingen i de fall rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning.&lt;br&gt;Stockholms tingsrätt framhåller i sin skrivelse att det är angeläget att&lt;br&gt;man genom ändrade regler försöker finna en från rättssäkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt tillfredsställande lösning på problemet med dubbla huvudför-&lt;br&gt;handlingar i dessa mål. Enligt tingsrätten åsamkas både domstolsväsen-&lt;br&gt;det, åklagarväsendet och den allmänna rättshjälpen stora kostnader på&lt;br&gt;grund av att huvudförhandlingarna måste tas om från början.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om handläggningen av brottmål där rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning förekommer har även tidigare tagits upp med utgångspunkt i&lt;br&gt;olägenheter med den gällande ordningen (se t.ex. SOU 1977:23 och&lt;br&gt;1984:64 och JuU 1987/88:3; jfr också prop. 1990/91:58 s. 504 f.) De&lt;br&gt;förslag till lösningar på problemen som i dessa sammanhang har lagts&lt;br&gt;fram har dock inte lett till lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om handläggningen av dessa mål har aktualiserats också med&lt;br&gt;utgångspunkt i vissa bestämmelser i den europeiska konventionen&lt;br&gt;angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande&lt;br&gt;friheterna (Europakonventionen). I en del domstolar anses att domsto-&lt;br&gt;lens sammansättning helst bör vara densamma vid båda rättegångstill-&lt;br&gt;fällena, vilket innebär att den domare som en gång har tagit ställning&lt;br&gt;till bevisning om den tilltalades ansvar för gärningen far pröva denna&lt;br&gt;fråga igen vid den andra huvudförhandlingen. Det kan sättas i fråga&lt;br&gt;om en sådan ordning är förenlig med det krav på opartisk domstol&lt;br&gt;som ställs upp i artikel 6 i Europakonventionen. Saken har blivit&lt;br&gt;aktuell genom Europadomstolens dom den 24 maj 1989 i målet&lt;br&gt;Mogens Hauschildt mot Danmark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Europakonventionens artikel 6 föreskrivs bl.a. att var och en skall,&lt;br&gt;när det gäller att pröva hans civila rättigheter eller skyldigheter eller&lt;br&gt;anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Europa- Prop.&lt;br&gt;domstolen fann i det nyssnämnda målet att Danmark hade kränkt&lt;br&gt;konventionens bestämmelse om opartiskhet i följande hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hauschildt var i Danmark misstänkt för brott. En domare i byretten&lt;br&gt;som under förundersökningen av brottet flera gånger beslutade att&lt;br&gt;Hauschildt skulle kvarbli i häkte deltog därefter i prövningen av åtalet&lt;br&gt;mot honom. De domare som deltog i överprövning av målet i landsret-&lt;br&gt;ten fattade också dessförinnan flera beslut i häktningsfrågan. Enbart&lt;br&gt;den omständigheten att samma domare deltog i prövningen av såväl&lt;br&gt;häktningsfrågan som åtalet utgjorde dock, enligt Europadomstolen,&lt;br&gt;inte en kränkning av konventionen. En av de bestämmelser i den&lt;br&gt;danska rättegångsbalken (retsplejeloven), som de danska domarna hade&lt;br&gt;tillämpat vid prövningen av häktningsfrågan, förutsatte emellertid en&lt;br&gt;mycket stark grad av misstanke (saerlig bestyrket mistanke; § 762 stk. 2&lt;br&gt;retsplejeloven). Europadomstolen fann att skillnaden mellan denna&lt;br&gt;höga grad av misstanke och vad som krävs för att döma någon för ett&lt;br&gt;brott var så liten att opartiskheten hos domstolarna på objektiva&lt;br&gt;grunder kunde ifrågasättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Danmark har med anledning av domen ändrat sina regler om&lt;br&gt;domarjäv. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1990, innebär&lt;br&gt;att ingen får delta som domare i en brottmålsprocess om han, innan&lt;br&gt;domstolsförhandlingen börjat, har fattat beslut i en häktningsfråga med&lt;br&gt;stöd av den nyssnämnda bestämmelsen i retsplejeloven. Enligt den nya&lt;br&gt;regeln skall jäv också anses föreligga om domaren har beslutat om&lt;br&gt;vissa andra tvångsmedel, såvida beslutet innefattar en bedömning av&lt;br&gt;den tilltalades skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europadomstolens dom i Hauschildtmålet har betydelse även för&lt;br&gt;svenskt vidkommande vad gäller handläggningen av brottmål efter&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning. Det finns också andra situationer där&lt;br&gt;jävsproblem likartade det i Hauschildtmålet kan uppkomma i svensk&lt;br&gt;rättstillämpning. Dessa olika situationer behandlas i närmast följande&lt;br&gt;avsnitt. Jag tar upp även några andra jävsfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Gällande svensk rätt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.2.1 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått brott under inflytande av allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning far rätten, enligt 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB), inte bestäm-&lt;br&gt;ma påföljden till fängelse. Rätten kan i stället med stöd av 31 kap. 3 §&lt;br&gt;BrB förordna om överlämnande till rättspsykiatrisk vård, varvid rätten&lt;br&gt;kan föreskriva att särskild utskrivningsprövning enligt lagen&lt;br&gt;(1990:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning far&lt;br&gt;rätten inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts i målet. I andra situationer där överlämnande&lt;br&gt;är aktuellt kan domstolen använda sig av också andra former av&lt;br&gt;medicinsk utredning, t.ex. ett s.k. § 7-intyg utfärdat av en rättspsykiater&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. En rättspsykiatrisk Prop.&lt;br&gt;undersökning skall, om den misstänkte är häktad, ha slutförts inom&lt;br&gt;fyra veckor. Motsvarande tid vad gäller den som är på fri fot är sex&lt;br&gt;veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning far meddelas bara om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-&lt;br&gt;rebragts om att han har begått den (2 § lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning). Detta innebär att, om den tilltalade inte har erkänt&lt;br&gt;gärningen, domstolen först måste hålla huvudförhandling i målet för&lt;br&gt;att konstatera om det föreligger övertygande bevisning för att han har&lt;br&gt;begått gärningen. Finner domstolen att så är fallet, kan den förordna&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning. I avvaktan på att undersökningen&lt;br&gt;skall bii klar brukar målet vilandeförklaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;övertygande bevisning&amp;quot; far i princip anses motsvara vad&lt;br&gt;som krävs för att döma den tilltalade för brottet (jfr Ekelöf, Rättegång&lt;br&gt;V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Uttrycket &amp;quot;övertygande bevisning&amp;quot; i 2 §&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk undersökning innebär således ett högre be-&lt;br&gt;viskrav än t.ex. &amp;quot;sannolika skäl&amp;quot; (jfr också JO:s ämbetsberättelse 1963&lt;br&gt;s. 66).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.2 Reglerna om uppskjuten huvudförhandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som redan nämnts är en av huvudprinciperna bakom förfarandet&lt;br&gt;enligt RB att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens komman-&lt;br&gt;de avgörande läggs fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som&lt;br&gt;möjligt. Denna koncentrationsprincip kommer för brottmålens del till&lt;br&gt;uttryck i 46 kap. 11 § RB. Syftet med en koncentrerad huvudförhand-&lt;br&gt;ling är att skapa goda förutsättningar för den fria bevisvärderingen (jfr&lt;br&gt;Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 7 ff). För att säkra koncentra-&lt;br&gt;tionsprincipen är möjligheterna att göra uppehåll i en påbörjad hu-&lt;br&gt;vudförhandling noggrant reglerade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det första kan en förhandling avbrytas enligt 1 kap. 9 § RB. Ett&lt;br&gt;sådant avbrott, som får göras under i princip högst två arbetsdagar i&lt;br&gt;veckan, syftar till att ge möjlighet för rätten och parterna att få tid till&lt;br&gt;att sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det andra kan enligt 46 kap. 11 § andra stycket RB en&lt;br&gt;huvudförhandling uppskjutas under normalt högst femton dagar sam-&lt;br&gt;manlagt. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger syn-&lt;br&gt;nerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en&lt;br&gt;sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån, kan&lt;br&gt;längre uppskov komma i fråga. Men som huvudregel gäller, när den&lt;br&gt;sammanlagda uppskovstiden uppgår till mer än femton dagar, att&lt;br&gt;målet skall tas om från början vid en ny huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om uppskjuten huvudförhandling fick sin nuvarande ut-&lt;br&gt;formning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1988&lt;br&gt;(prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278 och SFS&lt;br&gt;1987:747). I propositionen anfördes (s. 222 ff.) att femtondagarsregeln&lt;br&gt;kan medföra problem framför allt i mål av mer vidlyftig beskaffenhet&lt;br&gt;men att det även i mål med något kortare sammanlagd förhandlingstid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan vara processekonomiskt i hög grad motiverat att något längre Prop.&lt;br&gt;uppskov far beviljas. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga&lt;br&gt;skäl eller inte skall enligt propositionen stor vikt fästas vid hur&lt;br&gt;vidlyftigt målet är och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas&lt;br&gt;kräva. Även andra faktorer skall vägas in. Dit hör t.ex. hur långt&lt;br&gt;förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när femtonda-&lt;br&gt;garsgränsen uppnåtts. Om t.ex. bara pläderingarna återstår ökar skälen&lt;br&gt;för fortsatt huvudförhandling. I mål med en huvudförhandlingstid om&lt;br&gt;högst några få dagar bör femtondagarsgränsen få överskridas bara i&lt;br&gt;yttersta undantagsfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det i lagtexten införda nya rekvisitet &amp;quot;och syftet med en sammanhål-&lt;br&gt;len huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån&amp;quot; tillkom efter&lt;br&gt;förslag från rättegångsutredningen. Syftet — att trygga koncentrationen&lt;br&gt;och därmed tillgodose intresset av att åstadkomma en tillfredsställande&lt;br&gt;utredning av relevanta fakta — kunde enligt propositionen alltid sägas&lt;br&gt;bli tillgodosett om den sammanlagda uppskovstiden är högst femton&lt;br&gt;dagar medan detta inte är självklart vid längre uppskov. Frågan om&lt;br&gt;koncentrationen är väsentligen eftersatt eller inte får bedömas med&lt;br&gt;ledning av förhållandena i det enskilda fallet. I propositionen poängte-&lt;br&gt;ras (a. prop. s. 224) särskilt att upptagande av olika bevis vilkas värde&lt;br&gt;skall vägas mot varandra i de allra flesta fall bör ske inom en kort&lt;br&gt;tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen som&lt;br&gt;lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt skall höras vid&lt;br&gt;förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fortsatt huvudförhandling fortsätter i princip där det förra hu-&lt;br&gt;vudförhandlingssammanträdet slutade. Vad som förekommit vid före-&lt;br&gt;gående sammanträden är processmaterial vid den fortsatta huvudför-&lt;br&gt;handlingen, dvs. det får läggas till grund för rättens avgörande i målet.&lt;br&gt;Så är inte fallet vid en ny huvudförhandling. Vid ny huvudförhandling&lt;br&gt;skall målet i princip tas om till fullständig handläggning; sakframställ-&lt;br&gt;ningar och pläderingar måste upprepas och tidigare förebringad bevis-&lt;br&gt;ning skall som regel tas upp på nytt. Bevis som har tagits upp vid&lt;br&gt;tidigare handläggning skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är&lt;br&gt;av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp&lt;br&gt;beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom&lt;br&gt;protokoll eller på annat lämpligt sätt (se 46 kap. 13 § andra stycket&lt;br&gt;RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ny huvudförhandling hålls efter det att rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning genomförts, tas som regel bevisningen i skuldfrågan inte upp&lt;br&gt;på nytt. Omedelbarhetsprincipen anses tillgodosedd så till vida att&lt;br&gt;rätten vid det första rättegångstillfället har bedömt bevisningen (jfr&lt;br&gt;Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Ett återupptagande av&lt;br&gt;bevisningen anses därför inte ha någon betydelse i målet (jfr prop.&lt;br&gt;1966 nr 60 s. 19 samt JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 64 och 1986/87 s.&lt;br&gt;66). Självfallet kan det i vissa fall vara motiverat att återuppta bevis-&lt;br&gt;ningen. Så kan t.ex. vara fallet när ny bevisning tillkommit efter&lt;br&gt;beslutet om rättspsykiatrisk undersökning eller när vad som kommit&lt;br&gt;fram i undersökningen ställer skuldfrågan, särskilt då vad gäller det&lt;br&gt;s.k. subjektiva rekvisitet, i ny dager.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan skillnad mellan fortsatt och ny huvudförhandling är att Prop. 1992/93:25&lt;br&gt;en fortsatt huvudförhandling förutsätter att rättens ledamöter har delta-&lt;br&gt;git även vid det föregående sammanträdet, medan rätten kan ha en helt&lt;br&gt;annan sammansättning vid en ny huvudförhandling (30 kap. 2 § 2&lt;br&gt;RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.3 Reglerna om domarjäv&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 4 kap. 13 § RB finns regler om domarjäv. Syftet med reglerna är att&lt;br&gt;utesluta en domare från handläggningen av ett mål när hans ställning&lt;br&gt;antingen till någon av parterna eller till saken kan innebära fara för&lt;br&gt;partiskhet eller för berättigad misstanke om partiskhet. Paragrafen&lt;br&gt;innehåller en uppräkning i nio punkter av vad som gör domaren&lt;br&gt;obehörig att delta i handläggningen av ett mål. De jävsgrunder som är&lt;br&gt;av särskilt intresse för de frågor som behandlas i detta lagstiftningsären-&lt;br&gt;de är punkterna 7 och 9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 7 är en domare i vissa fall jävig att handlägga ett mål,&lt;br&gt;om han tidigare har tagit befattning med den sak som är föremål för&lt;br&gt;handläggning. Detta är fallet dels om han i annan rätt såsom domare&lt;br&gt;eller befattningshavare har fattat beslut som rör saken, dels om han&lt;br&gt;har tagit befattning med saken hos annan myndighet än domstol eller&lt;br&gt;såsom skiljeman. Ordet &amp;quot;beslut&amp;quot; skall läsas som &amp;quot;avgörande&amp;quot; och&lt;br&gt;omfattar alltså både domar och beslut (jfr Fitger, Rättegångsbalken s.&lt;br&gt;4:25 och Ekelöf, Rättegång I, 7 uppl. 1990, s. 133). En viktig begräns-&lt;br&gt;ning av denna punkts tillämplighet ligger i orden &amp;quot;i annan rätt&amp;quot;. Den&lt;br&gt;omständigheten att en domare lett en häktningsförhandling eller förbe-&lt;br&gt;redelsen i ett tvistemål anses inte utgöra något hinder enligt punkt 7&lt;br&gt;mot att han deltar i huvudförhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 9 finns en generalklausul om domarjäv. En domare skall&lt;br&gt;enligt denna punkt anses jävig, om det i övrigt föreligger någon&lt;br&gt;särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans&lt;br&gt;opartiskhet i målet. En sådan omständighet kan avse domarens förhål-&lt;br&gt;lande antingen till någon av parterna eller till den sak som är föremål&lt;br&gt;för handläggning. Att omständigheten &amp;quot;är ägnad&amp;quot; att rubba förtroendet&lt;br&gt;för domarens opartiskhet betyder att frågan skall bedömas efter en&lt;br&gt;objektiv måttstock och att frågan om domaren &amp;quot;känner sig jävig&amp;quot; eller&lt;br&gt;inte i princip inte tillagts någon betydelse (jfr Fitger, a.a. s. 4:27).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett mål återförvisas från högre rätt till lägre rätt, anses det i&lt;br&gt;allmänhet inte föreligga något hinder mot att samma domare som&lt;br&gt;tidigare deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i målet på&lt;br&gt;nytt. Tvärtom är det brukligt att återförvisade mål handläggs av den&lt;br&gt;domare som tidigare handlagt målet. Detta gäller såväl då återförvis-&lt;br&gt;ningen skett på grund av ett formfel som då ny bevisning åberopats i&lt;br&gt;den högre rätten och denna anser att bevisningen bör tas upp vid den&lt;br&gt;lägre rätten och därför återförvisar målet (jfr Fitger, a.a. s. 4:30).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje domare är skyldig att anmäla för rätten om han anser att hans&lt;br&gt;opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan tilläggas att den omständigheten att en lagfaren domare Prop.&lt;br&gt;varit jävig kan utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade i&lt;br&gt;brottmål (58 kap. 2 § 2 RB).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Europakonventionen och dess tillämpning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 Rätten till opartisk domstolsprövning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige är sedan år 1952 ansluten till Europakonventionen och har&lt;br&gt;därmed åtagit sig att garantera de rättigheter och friheter som anges i&lt;br&gt;konventionen för var och en som befinner sig under svensk juris-&lt;br&gt;diktion. Till de rättigheter som är skyddade enligt konventionen hör&lt;br&gt;sådana som tar sikte på att ge den enskilde ett skydd i samband med&lt;br&gt;förfarandet inför domstol och när domstolen meddelar dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras i artikel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 i konventionen. Denna bestämmelse har, såvitt här är av intresse,&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och&lt;br&gt;skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till&lt;br&gt;opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför oavhängig&lt;br&gt;och opartisk domstol, som upprättats enligt lag......&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 Målet Hauschildt mot Danmark&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mogens Hauschildt drev ett företag som bl.a. handlade med guld. I&lt;br&gt;januari 1980 anhölls Hauschildt såsom misstänkt för bedrägeri och&lt;br&gt;skattebrott. Han häktades ett par dagar senare av Köpenhamns byret&lt;br&gt;med stöd bl.a. av § 762 stk. 2 retsplejeloven. Enligt den bestämmelsen&lt;br&gt;kan en misstänkt person häktas om det föreligger en &amp;quot;saerlig bestyrket&lt;br&gt;mistanke&amp;quot; (en särskilt stark grad av misstanke) att han har begått ett&lt;br&gt;brott, som är föremål för allmänt åtal och på vilket kan följa fängelse i&lt;br&gt;sex år eller mer, och respekten för allmänintresset med hänsyn till de&lt;br&gt;upplysningar som har lämnats om målets allvar bedöms kräva att den&lt;br&gt;misstänkte inte bör vara på fri fot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hauschildt hölls häktad till dess att rättegången mot honom började&lt;br&gt;i april 1981. Under tiden innan huvudförhandlingen började fattades&lt;br&gt;fortlöpande nya beslut i häktningsfrågan med stöd av bl.a. § 762 stk. 2&lt;br&gt;retsplejeloven. Flera av dessa beslut fattades av en och samme domare&lt;br&gt;(Larsen). Denne var också ordförande vid den huvudförhandling som&lt;br&gt;följde mot Hauschildt. Dessutom ingick då två nämndemän i rätten.&lt;br&gt;Åtalet mot Hauschildt gällde bedrägeri och förskingring till ett värde&lt;br&gt;av 45 miljoner danska kronor. Den 1 november 1982 dömdes Hau-&lt;br&gt;schildt i enlighet med åtalet till sju års fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hauschildt överklagade domen till 0stre Landsret. Rätten bestod av&lt;br&gt;tre juristdomare och tre nämndemän. Innan huvudförhandlingen bör-&lt;br&gt;jade fattade rätten flera beslut om att Hauschildt skulle kvarbli i häkte.&lt;br&gt;Besluten grundade sig bl.a. på § 762 stk. 2 retsplejeloven. I mars 1984&lt;br&gt;dömde landsretten Hauschildt i enlighet med sex av de åtta åtalspunk-&lt;br&gt;terna till fem års fängelse. Ansökan om dispens för prövning i&lt;br&gt;Hojesteret avslogs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hauschildt vände sig till Kommissionen för de mänskliga rättigheter- Prop.&lt;br&gt;na och gjorde gällande att han inte hade fått en opartisk domstolspröv-&lt;br&gt;ning med hänsyn till att ordföranden i byretten och domarna i&lt;br&gt;landsretten hade fattat flera beslut i häktningsfrågan före huvudför-&lt;br&gt;handlingen. Kommissionen uttalade — med nio röster mot sju — att&lt;br&gt;det inte förelåg någon kränkning av artikel 6.1 i konventionen. Målet&lt;br&gt;hänsköts av kommissionen till Europadomstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande sakfrågan uttalade Europadomstolen att frågan huruvida&lt;br&gt;domstolen var att anse som opartisk eller inte måste avgöras utifrån&lt;br&gt;dels en subjektiv, dels en objektiv prövning. Domstolen anförde följan-&lt;br&gt;de såvitt nu är av intresse (inofficiell översättning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46. Förhandenvaron av opartiskhet i den mening som avses i artikel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 måste bestämmas utifrån en subjektiv prövning, dvs. grundad på&lt;br&gt;domarens personliga övertygelse i ett visst mål, samt dessutom utifrån&lt;br&gt;en objektiv prövning, varvid man fastställer huruvida det finns sådana&lt;br&gt;garantier i detta avseende beträffande en domare att varje berättigat&lt;br&gt;tvivel beträffande hans opartiskhet kan uteslutas (se bland andra avgö-&lt;br&gt;randen domen i De Cubbermålet den 26 oktober 1984, serie A nr 86 s.&lt;br&gt;13-14, § 24). XXX&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47. Vad angår den subjektiva prövningen har klaganden inte gjort&lt;br&gt;gällande, vare sig inför kommissionen eller inför domstolen, att do-&lt;br&gt;marna i fråga agerade utifrån en förutfattad mening. Bortsett från detta&lt;br&gt;måste man utgå från att det föreligger personlig opartiskhet hos en&lt;br&gt;domare så länge inte motsatsen har bevisats. I detta fall föreligger inget&lt;br&gt;sådant bevis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återstår alltså den objektiva prövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48. Vid den objektiva prövningen måste det fastställas huruvida, helt&lt;br&gt;bortsett från domarens personliga förhållningssätt, det föreligger sär-&lt;br&gt;skiljbara omständigheter som gör att tvivel kan uppstå angående hans&lt;br&gt;opartiskhet. I detta avseende kan även det intryck som ges ha betydel-&lt;br&gt;se. Vad som står på spel är det förtroende som domstolarna i ett&lt;br&gt;demokratiskt samhälle måste inge hos allmänheten och framför allt,&lt;br&gt;såvitt angår brottmål, hos den anklagade. 1 enlighet härmed måste&lt;br&gt;varje domare beträffande vilken det finns en grundad anledning att&lt;br&gt;befara en brist på opartiskhet träda tillbaka (se mutatis mutandis, det&lt;br&gt;tidigare citerade De Cubbermålet, serie A nr 86, s. 14, § 26).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär att när det gäller att avgöra huruvida i ett givet mål&lt;br&gt;det finns grundad anledning att befara att en viss domare inte är&lt;br&gt;opartisk, den anklagades uppfattning är viktig men inte avgörande (se&lt;br&gt;domen i Piersackmålet den 1 oktober 1982, serie A nr. 53, s. 16, § 31).&lt;br&gt;Det som är avgörande är huruvida dessa farhågor kan anses vara&lt;br&gt;objektivt berättigade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49. I förevarande mål var den befarade bristen på opartiskhet&lt;br&gt;grundad på den omständigheten att den domare i byretten som var&lt;br&gt;ordförande i målet och de domare i landsretten, som slutligen deltog i&lt;br&gt;avgörandet av målet sedan det överklagats, dessförinnan hade tagit&lt;br&gt;befattning med målet på ett tidigare stadium av rättegången och även&lt;br&gt;hade fattat olika beslut som rörde klaganden innan huvudförhandligen&lt;br&gt;hade börjat (se styckena 20—22 och 26 ovan).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna typ av situation kan inge den tilltalade farhågor beträffande&lt;br&gt;domarens opartiskhet; farhågor som är förståeliga men icke desto&lt;br&gt;mindre inte nödvändigtvis måste betraktas som objektivt berättigade.&lt;br&gt;Huruvida de skall betraktas på det sättet beror på omständigheterna i&lt;br&gt;det särskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50. Som framgår av §§ 742 och 743 retsplejeloven (se stycke 31&lt;br&gt;ovan) är förundersökning och åtal i Danmark uteslutande förbehållet&lt;br&gt;polis och åklagare. I det förfarande, som klagandens farhågor om&lt;br&gt;bristande opartiskhet hänför sig till och som avser ett förstadium till&lt;br&gt;huvudförhandlingen, är domarens ställning helt oberoende; han är&lt;br&gt;inte ansvarig för målets förberedande till huvudförhandling och inte&lt;br&gt;heller för beslutet att ställa den misstänkte inför rätta (§§ 746, 760, 762&lt;br&gt;och 779 — se styckena 32, 33 och 36 ovan). Detta gäller även de beslut&lt;br&gt;som klaganden har hänvisat till, inklusive besluten att han skulle&lt;br&gt;kvarbli i häkte och hållas isolerad. Alla dessa beslut meddelades på&lt;br&gt;begäran av polisen. Klaganden bestred eller hade möjlighet att bestrida&lt;br&gt;deras begäran med hjälp av advokat (se styckena 23 och 24 ovan).&lt;br&gt;Förhandlingar i dessa frågor är som regel offentliga. Med hänsyn till&lt;br&gt;beskaffenheten av de funktioner som den berörda domaren utövade&lt;br&gt;innan han tog del i målets avgörande skiljer sig detta mål i själva&lt;br&gt;verket från Piersack och De Cubbermålen (domarna har tidigare&lt;br&gt;citerats) och från Ben Yaacoubmålet (dom den 27 november 1987,&lt;br&gt;serie A nr. 127-A, s. 7, § 9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De frågor, som domaren måste besvara när han fattar beslut i sådana&lt;br&gt;preliminärfrågor, är dessutom inte desamma som de som är avgörande&lt;br&gt;för hans slutliga dom. När domaren fattar beslut om att någon skall&lt;br&gt;kvarbli i häkte och andra liknande beslut före huvudförhandlingen,&lt;br&gt;bedömer han föreliggande fakta för att försäkra sig om huruvida&lt;br&gt;polisens misstanke prima facie är grundad; när han dömer i målet&lt;br&gt;måste han avgöra huruvida den bevisning som har framlagts och&lt;br&gt;diskuterats i rätten är tillräcklig för att finna den anklagade skyldig.&lt;br&gt;Misstanke och ett formellt konstaterande att någon är skyldig kan inte&lt;br&gt;behandlas på samma sätt (se t.ex. domen i Lutzmålet den 25 augusti&lt;br&gt;1987, serie A nr. 123-A, s. 25-26, § 62).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enbart den omständigheten att en domare, vare sig i den lägre&lt;br&gt;instansen eller i högre instanser i ett system som det danska, har fattat&lt;br&gt;beslut, inklusive beslut i häktningsfrågor, i målet innan huvudförhand-&lt;br&gt;lingen har tagit sin början kan därför enligt domstolens mening inte i&lt;br&gt;sig berättiga till farhågor angående domarens opartiskhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51. Icke desto mindre kan särskilda omständigheter i ett givet fall&lt;br&gt;vara sådana att de berättigar till en annan slutsats. I förevarande mål&lt;br&gt;kan domstolen inte annat än att fästa särskild vikt vid det faktum att i&lt;br&gt;nio av de beslut, som fattades i frågan om Hauschildts kvarhållande i&lt;br&gt;häkte, domare Larsen stödde sig på § 762 stk. 2 retsplejeloven (se&lt;br&gt;stycket 20 ovan). De domare som slutligen deltog i det överklagade&lt;br&gt;målets avgörande stödde sig likaså på samma bestämmelse vid ett antal&lt;br&gt;tillfällen när de, innan huvudförhandlingen hade börjat, beslutade att&lt;br&gt;klaganden skulle kvarbli i häkte (se styckena 26—27 ovan).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52. För att § 762 stk. 2 retsplejeloven skall vara tillämplig krävs bl.a.&lt;br&gt;att domaren skall vara övertygad om att det föreligger en &amp;quot;saerlig&lt;br&gt;bestyrket mistanke&amp;quot; att den misstänkte har begått det eller de brott&lt;br&gt;som han anklagas för. Detta uttryck har officiellt förklarats innebära&lt;br&gt;att domaren måste vara övertygad om att det föreligger &amp;quot;en mycket hög&lt;br&gt;grad av klarhet&amp;quot; i skuldfrågan (se styckena 34—35 ovan). Skillnaden&lt;br&gt;mellan den fråga som domaren måste bedöma när han tillämpar denna&lt;br&gt;paragraf och den fråga han måste ta ställning till när han dömer i&lt;br&gt;målet blir därmed hårfin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omständigheterna i målet medför därför att domstolen är av den&lt;br&gt;uppfattningen att opartiskheten hos de aktuella domstolarna kan ifrå-&lt;br&gt;gasättas och att klagandens farhågor i detta avseende kan anses objek-&lt;br&gt;tivt berättigade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53. Domstolen drar alltså den slutsatsen att det har förekommit en&lt;br&gt;kränkning av artikel 6.1 i konventionen.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolens dom beslöts med röstsiffrorna 17—5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av domskälen framgår att Europadomstolen gör åtskillnad mellan&lt;br&gt;beslut som rätten har fattat innan själva huvudförhandlingen har&lt;br&gt;börjat och sådana som har fattats under huvudförhandlingen. I sin&lt;br&gt;inledande faktaredovisning redogör domstolen för de häktningsbeslut&lt;br&gt;som har fattats av domare Larsen. Enligt redovisningen fattade domare&lt;br&gt;Larsen femton olika beslut i häktningsfrågan innan huvudförhandling-&lt;br&gt;en hade inletts. Nio av dessa beslut gällde förlängning av själva&lt;br&gt;häktningen. Sedan huvudförhandlingen hade inletts förlängde Larsen&lt;br&gt;vid 21 tillfällen häktningsbeslutet med stöd av § 762 (1) och (2) i&lt;br&gt;retsplejeloven. Vid sin bedömning av den påstådda kränkningen av art.&lt;br&gt;6.1. tar domstolen emellertid enbart upp de beslut som fattades innan&lt;br&gt;själva huvudförhandlingen inleddes. Likaså när det gäller prövningen i&lt;br&gt;andra instans nämner domstolen endast de beslut som fattades innan&lt;br&gt;huvudförhandlingen började (stycke 51 i domen, se ovan). I original&lt;br&gt;lyder domsmotiveringen i stycke 51 enligt följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;In the instant case, the Court cannot but attach particular importance&lt;br&gt;to the fact that in nine of the decisions continuing Mr Hauschildt’s&lt;br&gt;detention on remand, Judge Larsen relied specificaliy on section&lt;br&gt;762(2) of the Act (see paragraph 20 above). Similarly, when deciding,&lt;br&gt;before the opening of the trial on appeal, to prolong the applicant’s&lt;br&gt;detention on remand, the judges who eventually took part in deciding&lt;br&gt;the case on appeal relied specificaliy on the same provision on a&lt;br&gt;number of occasions (see paragraphs 25—27 above).&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan därför finnas anledning att tolka Europadomstolens dom så&lt;br&gt;att beslut som fattas under den huvudförhandling i vilken åtalet som&lt;br&gt;sådant skall prövas inte medför att domstolen skall betraktas som&lt;br&gt;partisk. Ett motsatt betraktelsesätt skulle nämligen leda till konsekven-&lt;br&gt;sen att rätten ständigt skulle löpa risken att bli jävig under huvudför-&lt;br&gt;handlingen på grund av något beslut under huvudförhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Översikt av frågor som Hauschildtdomen&lt;br&gt;aktualiserar vad gäller svensk lagstiftning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I promemorian redovisas översiktligt olika situationer där jävsproblem&lt;br&gt;likartade det i Hauschildtmålet möjligen skulle kunna uppkomma i&lt;br&gt;svensk rättstillämpning (avsnitt 2.4). Enligt promemorian är det hu-&lt;br&gt;vudsakligen i samband med beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;som sådana problem kan uppstå. Remissinstanserna har med något&lt;br&gt;enstaka undantag godtagit denna bedömning. Jag gör i det följande en&lt;br&gt;genomgång av de situationer som redovisas i promemorian och åter-&lt;br&gt;kommer senare mera utförligt till de lagändringar som enligt min&lt;br&gt;mening bör göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.1 Beslut om häktning m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 24 kap. RB finns regler om häktning och anhållande. Enligt 1 § får&lt;br&gt;den häktas som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket&lt;br&gt;är föreskrivet fängelse ett år eller mer. Därutöver skall det finnas risk&lt;br&gt;för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig&lt;br&gt;lagföring eller straff, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga&lt;br&gt;verksamhet. Beviskravet sannolika skäl återfinns även i 2 §. Enligt&lt;br&gt;denna paragraf far häktning ske under vissa förutsättningar oberoende&lt;br&gt;av brottets beskaffenhet. Vid s.k. utredningshäktning enligt 3 § krävs i&lt;br&gt;bevishänseende endast skälig misstanke om att den misstänkte har&lt;br&gt;begått brottet, såvida förutsättningarna i övrigt enligt 1 och 2 §§ är&lt;br&gt;uppfyllda samt det dessutom är av synnerlig vikt att den misstänkte tas&lt;br&gt;i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur förhåller sig då beviskravet &amp;quot;sannolika skäl&amp;quot;, som är den högsta&lt;br&gt;graden av misstanke enligt 24 kap. RB, till vad som krävs för att åtala&lt;br&gt;och fälla den misstänkte för brottet? Enligt förarbetena till RB (pro-&lt;br&gt;cesslagberedningen i NJA II 1943 s. 320) ansågs det inte möjligt att&lt;br&gt;genom en fast regel närmare ange vad som är att anse som sannolika&lt;br&gt;skäl för misstanke utan denna fråga måste bedömas efter omständighe-&lt;br&gt;terna i varje särskilt fall. Att skäl föreligger som leder misstanken mot&lt;br&gt;en viss person är, enligt beredningen, inte tillräcklig anledning att&lt;br&gt;häkta honom. A andra sidan behöver skälen inte vara av den styrka att&lt;br&gt;de utgör tillräcklig grund för att väcka åtal. De föreliggande omstän-&lt;br&gt;digheterna måste dock, anför beredningen, vara sådana att de vid en&lt;br&gt;objektiv bedömning far misstanken att framstå som berättigad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att åtal skall få väckas förutsätts en ännu högre grad av sanno-&lt;br&gt;likhet för att brottsmisstanken är riktig. Enligt 2 kap. 6 § RB skall&lt;br&gt;åklagare, om inte annat är föreskrivet, åtala brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal. Enligt RB:s förarbeten och stadgad praxis innebär regeln&lt;br&gt;att allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligger att den&lt;br&gt;misstänkte är skyldig till brottet (se NJA II 1943 s. 258 f). Enligt&lt;br&gt;processlagberedningen inträder en skyldighet för åklagaren att åtala&lt;br&gt;först då åklagaren på objektiva grunder kan emotse den misstänktes&lt;br&gt;sakfällande. Åklagaren är inte, enligt beredningen, skyldig att väcka&lt;br&gt;åtal &amp;quot;så snart blott sannolika skäl mot den misstänkte föreligga&amp;quot;. För&lt;br&gt;skyldigheten att åtala måste, enligt beredningen, skälen mot den miss-&lt;br&gt;tänkte vara starkare än att de kan betecknas som endast sannolika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller domstolsprocessen saknas utryckliga regler om hur&lt;br&gt;stark bevisning som krävs för att den tilltalade skall kunna dömas för&lt;br&gt;brottet. Enligt Ekelöf (Rättegång IV, femte uppl. 1982, s. 124 f.) skulle&lt;br&gt;det — med den av honom använda terminologin — inte räcka med att&lt;br&gt;den tilltalades skuld &amp;quot;styrkts&amp;quot; i målet utan denna måste ha gjorts&lt;br&gt;&amp;quot;uppenbar (beyond any reasonable doubt)&amp;quot;. I praxis uttrycks beviskra-&lt;br&gt;vet så att det skall vara &amp;quot;ställt utom rimligt tvivel&amp;quot; att den tilltalade har&lt;br&gt;gjort sig skyldig till brottet för att en fällande dom skall få meddelas&lt;br&gt;(NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164 och den skiljaktiga meningen i HD&lt;br&gt;i NJA 1982 s. 114).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det nu sagda framgår att även om &amp;quot;sannolika skäl&amp;quot; är den högsta Prop.&lt;br&gt;grad av misstanke som används vid tvångsmedel, ligger denna misstan-&lt;br&gt;kegrad ändå en bra bit under inte bara vad som krävs för att en&lt;br&gt;fällande dom skall få meddelas utan även vad som krävs för att väcka&lt;br&gt;åtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för Europadomstolens dom i Hauschildtmålet var att det&lt;br&gt;höga beviskrav för den misstänktes skuld som gällde enligt den tilläm-&lt;br&gt;pade häktningsbestämmelsen medförde att skillnaden mellan att bedö-&lt;br&gt;ma häktningsfrågan och att ta ställning till åtalet som sådant var&lt;br&gt;marginell. Domarens opartiskhet kunde därför på objektiva grunder&lt;br&gt;ifrågasättas. Europadomstolen konstaterade samtidigt att enbart den&lt;br&gt;omständigheten att en domare har fattat beslut i målet, inklusive beslut&lt;br&gt;i häktningsfrågor, innan förhandlingen påbörjats inte i sig berättigar&lt;br&gt;till farhågor beträffande domarens opartiskhet. I promemorian dras&lt;br&gt;slutsatsen att det för svenskt vidkommande — med hänsyn till den&lt;br&gt;skillnad vad gäller kravet på bevisningens styrka som finns mellan å&lt;br&gt;ena sidan &amp;quot;sannolika skäl&amp;quot; och å andra sidan &amp;quot;styrkt&amp;quot; eller &amp;quot;ställt utom&lt;br&gt;rimligt tvivel&amp;quot; — knappast bör uppkomma några motsvarande pro-&lt;br&gt;blem vid tillämpning av olika straffprocessuella tvångsmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna uppfattning har vunnit anslutning hos alla remissinstanser&lt;br&gt;utom en. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet för i sitt&lt;br&gt;remissvar ett resonemang som mynnar ut i att jävsproblemen i sam-&lt;br&gt;band med häktning är betydligt mer komplicerade än vad som anges i&lt;br&gt;promemorian. En argumentationslinje i remissvaret är att det skulle&lt;br&gt;vara av betydelse vad domaren faktiskt sett är övertygad om, även om&lt;br&gt;detta inte fästs på pränt i häktningsbeslutet. Fakultetsstyrelsen tar bl.a.&lt;br&gt;upp den situationen att en domare &amp;quot;de facto anser att materialet&lt;br&gt;innefattar övertygande bevisning&amp;quot;, även om detta alltså inte sägs i&lt;br&gt;häktningsbeslutet. Vidare anges som ett jävsproblem att en domare i en&lt;br&gt;del fall sannolikt inte vill desavouera sina egna häktningsbeslut genom&lt;br&gt;att sedermera frikänna en tilltalad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kan för egen del inte förstå att de situationer som Juridiska&lt;br&gt;fakultetsstyrelsen tar upp skulle innebära några problem utifrån de&lt;br&gt;aspekter av jävsproblematiken som behandlas i detta lagstiftningsären-&lt;br&gt;de. Europadomstolen gör i sin dom (punkten 46) en tydlig åtskillnad&lt;br&gt;mellan det som domstolen benämner den subjektiva prövningen och&lt;br&gt;den objektiva prövningen av opartiskheten. Den subjektiva prövningen&lt;br&gt;är en bedömning av om domarens personliga övertygelse i ett visst mål&lt;br&gt;leder till att han får anses jävig att handlägga målet. Den saken&lt;br&gt;prövades inte i Hauschildtmålet och den tas inte heller upp i detta&lt;br&gt;lagstiftningsärende. Vad frågan här gäller är i stället den objektiva&lt;br&gt;prövningen, dvs. om det finns sådana yttre garantier i jävshänseende&lt;br&gt;beträffande domarens handläggning av målet att varje berättigat tvivel&lt;br&gt;beträffande hans opartiskhet kan uteslutas. De invändningar som fa-&lt;br&gt;kultetsstyrelsen har rest mot förslaget i detta hänseende synes mig vara&lt;br&gt;att hänföra till den subjektiva prövningen av en domares opartiskhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu sagda betyder självklart inte att det vid jävsfrågans bedöm-&lt;br&gt;ning skulle sakna betydelse att en domare har en förutbestämd uppfatt-&lt;br&gt;ning i en fråga som han skall pröva. Finns det omständigheter i det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enskilda målet som tyder på att så kan vara fallet, är det emellertid Prop.&lt;br&gt;möjligt för den tilltalade att göra jävsinvändning och att därmed få den&lt;br&gt;saken prövad. En domare som vet med sig att han har en förutbestämd&lt;br&gt;uppfattning i målet bör naturligtvis självmant avträda och inte hand-&lt;br&gt;lägga målet vid den slutliga prövningen. Jag anser att de jävsregler som&lt;br&gt;i dag finns i RB är tillräckliga för att klara dessa situationer. Som jag&lt;br&gt;tidigare nämnde har Europadomstolen slagit fast att enbart den om-&lt;br&gt;ständigheten att en domare fattat beslut i häktningsfrågor innan hu-&lt;br&gt;vudförhandlingen påbörjats inte i sig berättigar till farhågor beträf-&lt;br&gt;fande domarens opartiskhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang bör också uppmärksammas att en domare i ett&lt;br&gt;visst mål kan ha att ta ställning till samma fråga flera gånger i samband&lt;br&gt;med beslut under rättegången. Det gäller t.ex. vid s.k. omhäktning, där&lt;br&gt;den misstänkte bestrider att det föreligger häktningsskäl. Enligt min&lt;br&gt;mening kan det inte vara någon tvekan om att en domare som i&lt;br&gt;samband med det första häktningsbeslutet kommit fram till att det t.ex.&lt;br&gt;föreligger sannolika skäl för att den misstänkte begått gärningen och&lt;br&gt;risk för fortsatt brottslig verksamhet också skall fa ta ställning till dessa&lt;br&gt;frågor på nytt vid omhäktning. Domen i Hauschildtmålet föranleder&lt;br&gt;inte heller i detta hänseende någon ändrad ordning. Europadomstolen&lt;br&gt;synes tvärtom ha godtagit att samme domare under rättegången fattar&lt;br&gt;upprepade häktningsbeslut, som ju i praktiken oftast grundas på i stort&lt;br&gt;sett samma underlag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis delar jag alltså den uppfattning som framförs i&lt;br&gt;promemorian och som godtagits av nästan alla remissinstanser att de&lt;br&gt;jävsfrågor som har aktualiserats genom Hauschildtmålet inte innebär&lt;br&gt;några problem för svenskt vidkommande vid tillämpning av olika&lt;br&gt;straffprocessuella tvångsmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.2 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag redan nämnt (avsnitt 2.2.1) måste det föreligga övertygande&lt;br&gt;bevisning om att den tilltalade har begått gärningen för att domstolen&lt;br&gt;skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning. Eftersom uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;övertygande bevisning&amp;quot; i princip får anses innefatta samma beviskrav&lt;br&gt;som gäller för att kunna fälla den tilltalade för brottet (jfr uttrycken&lt;br&gt;&amp;quot;styrkt&amp;quot; eller &amp;quot;ställt utom rimligt tvivel&amp;quot;) innebär det att rätten skall ta&lt;br&gt;ställning till den tilltalades skuld på ett i princip likvärdigt sätt vid två&lt;br&gt;olika tillfallen. Om samma ledamöter deltar i bägge huvudförhandling-&lt;br&gt;arna kan det alltså — med det synsätt som kommer till uttryck i&lt;br&gt;Europadomstolens dom i Hauschildtmålet — ifrågasättas om domsto-&lt;br&gt;len är opartisk i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonven-&lt;br&gt;tionen. Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att&lt;br&gt;reglerna för handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning måste ändras i detta hänseende. Remissinstanserna har över lag&lt;br&gt;gjort samma bedömning. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt&lt;br&gt;3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.3 Mål med flera tilltalade&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hojesteret i Danmark har — med hänsyn till Europadomstolens dom i&lt;br&gt;Hauschildtmålet — i en dom meddelad i december 1989 ifrågasatt om&lt;br&gt;en domare, som vid olika tillfällen prövat åtalet mot flera medverkan-&lt;br&gt;de i samma brottslighet, kan anses som opartisk vid den senare av flera&lt;br&gt;rättegångar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det fall som Hojesteret hade att pröva var förutsättningarna följande.&lt;br&gt;T. åtalades vid byretten för häleri för ett sammanlagt värde av ca. en&lt;br&gt;miljon danska kronor samt för innehav och försäljning av drygt ett&lt;br&gt;kilo amfetamin. Byretten med retsassessorn A.H. som ordförande döm-&lt;br&gt;de T. i november 1988 till fängelse i tre år och elva månader. Samma&lt;br&gt;domare, A.H., hade vid två olika tillfällen i november 1987 dömt A.&lt;br&gt;och E. för narkotikabrott bestående i att de köpt amfetamin av T. Före&lt;br&gt;huvudförhandlingen mot T. i byretten framställde T:s försvarare —&lt;br&gt;med hänvisning till Europakonventionens artikel 6 — jävsinvändning&lt;br&gt;mot A.H. på grund av att hon tidigare prövat åtalen mot A. och E. och&lt;br&gt;därför inte opartiskt kunde ta ställning till åtalet mot T. Byretten&lt;br&gt;ogillade jävsinvändningen med hänvisning till att denna situation inte&lt;br&gt;var jävsgrundande enligt en angiven bestämmelse i retsplejeloven eller&lt;br&gt;i analogi med den. T. besvärade sig över beslutet. Landsretten fastställ-&lt;br&gt;de byrettens beslut med motiveringen att förarbetena till den aktuella&lt;br&gt;bestämmelsen i retsplejeloven inte gav stöd för en sådan extensiv&lt;br&gt;tolkning som T. hävdade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hpjesteret uttalade vid sin prövning att det dittills hade ansetts som&lt;br&gt;mest betryggande att ett brottmål under hela förloppet vid domstolen&lt;br&gt;såvitt möjligt handlades av samma domare. Denne far därigenom enligt&lt;br&gt;Hpjesteret bästa möjliga kunskap om målet, vilket är nödvändigt för&lt;br&gt;att ett riktigt avgörande skall kunna träffas. Hojesteret pekade också på&lt;br&gt;att ett sådant tillvägagångssätt, som anses i hög grad tids- och arbetsbe-&lt;br&gt;sparande, är särskilt ändamålsenligt i mål med ett stort antal åtals-&lt;br&gt;punkter och/eller flera tilltalade. Enligt en bestämmelse i retsplejelo-&lt;br&gt;ven skall sådana mål, med hänsyn till risken för att de i onödan&lt;br&gt;uppehålls, inte förenas utan behandlas var för sig. Med anledning av&lt;br&gt;det kan det enligt Hojesteret förekomma att omständigheter, som i det&lt;br&gt;första målet har lagts till grund som bevis, blir föremål för bevisföring&lt;br&gt;även i det senare målet. Det förhållandet att den senare processen sker&lt;br&gt;under medverkan av en eller flera domare, som har deltagit vid&lt;br&gt;bedömningen av det första målet, har enligt Hpjesteret inte ansetts som&lt;br&gt;en omständighet som kan vara ägnad att väcka tvivel om den aktuella&lt;br&gt;domarens fullständiga opartiskhet. Hpjesteret fann dock att det i belys-&lt;br&gt;ning av Europadomstolens dom i Hauschildtmålet måste anses tvek-&lt;br&gt;samt om denna praxis är förenlig med artikel 6 i Europakonventionen.&lt;br&gt;Med hänsyn till de mycket långtgående konsekvenser för domstolsorga-&lt;br&gt;nisationen i Danmark, särskilt för domstolar med endast en domare,&lt;br&gt;som en sådan tolkning skulle medföra, ansåg H0jesteret att det borde&lt;br&gt;överlåtas på lagstiftaren att ta ställning till den frågan. Hpjesteret&lt;br&gt;uttalade vidare att det, såvitt känt, inte finns något avgörande i kom-&lt;br&gt;missionen eller domstolen som tar ställning till frågan om jäv i en&lt;br&gt;situation som den förevarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av Hojesterets bedömningar i detta mål har i den Prop.&lt;br&gt;danska proposition i vilken man föreslog ändrade regler för jäv i&lt;br&gt;häktningsfallet uttalats att — beroende på omständigheterna i det&lt;br&gt;enskilda fallet — jäv för domaren bör anses föreligga när han tidigare&lt;br&gt;bedömt frågor om andras medverkan i samma brottslighet. Tvivel om&lt;br&gt;domarens opartiskhet kan enligt den danska propositionen uppstå bl.a.&lt;br&gt;i mål om häleri, narkotikabrott och andra brott som begås i flera led&lt;br&gt;genom en avsättningskedja och där bevisningen för leverantörens skuld&lt;br&gt;består av uppgifter från mottagaren. Denna jävssituation föreslogs löst&lt;br&gt;genom en generalklausul. En sådan har tagits in i § 61 retsplejeloven&lt;br&gt;enligt vilken ingen får delta som domare i en sak om det föreligger&lt;br&gt;omständigheter som är ägnade att resa tvivel om domarens fullständiga&lt;br&gt;opartiskhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Situationer motsvarande den nu relaterade danska kan i Sverige&lt;br&gt;uppkomma, dels i brottmål med flera tilltalade där deldom tidigare&lt;br&gt;meddelats mot någon eller några av de tilltalade, dels om åtal väcks vid&lt;br&gt;skilda tillfällen mot flera medverkande i samma brottslighet och målen&lt;br&gt;inte handläggs och avgörs tillsammans. Om samma domare deltar vid&lt;br&gt;bägge huvudförhandlingarna kan den som är tilltalad i den andra&lt;br&gt;huvudförhandlingen känna oro för att rätten — på grund av sin&lt;br&gt;tidigare befattning med åtalet mot den medtilltalade — har en förutfat-&lt;br&gt;tad mening såvitt gäller åtalet mot honom. I sådana situationer kan&lt;br&gt;man — med Europadomstolens terminologi — tala om en objektivt&lt;br&gt;berättigad misstro som medför att domaren får anses jävig att handläg-&lt;br&gt;ga den senare huvudförhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bestämmelse i huvudsak motsvarande den nya danska general-&lt;br&gt;klausulen finns redan i svensk rätt, i 4 kap. 13 § 9 RB. Jag delar den&lt;br&gt;uppfattning som framförs i promemorian att en tolkning av denna&lt;br&gt;bestämmelse i belysning av Europadomstolens praxis kan medföra att&lt;br&gt;jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel&lt;br&gt;angående domstolens opartiskhet. Någon lagändring för att åstadkom-&lt;br&gt;ma detta behövs således inte. Remissinstanserna har över lag bedömt&lt;br&gt;saken på samma sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.4 Tvistemål m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som redovisas i promemorian kan även i tvistemålssammanhang den&lt;br&gt;situationen uppkomma att en domare vid avgörandet av ett mål tar&lt;br&gt;ställning till en fråga som senare visar sig fa betydelse även i ett annat&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett exempel som nämns i promemorian är att köparen av en&lt;br&gt;fastighet, A, stämmer säljaren B och yrkar nedsättning av köpeskilling-&lt;br&gt;en på grund av fel i fastigheten. Felet påstås bestå i fuktskador&lt;br&gt;föranledda av ett felaktigt anlagt dräneringssystem. I målet hörs ett&lt;br&gt;antal personer, däribland byggnadstekniker som har undersökt huset.&lt;br&gt;Domstolen finner att fastigheten var behäftad med fel vid köpetillfället&lt;br&gt;och tillerkänner köparen avdrag på köpeskillingen. B, som kort före&lt;br&gt;överlåtelsen till A hade köpt fastigheten av C, väcker talan mot denne&lt;br&gt;och yrkar nedsättning av sin köpeskilling med motsvarande belopp på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;grund av att felet i fastigheten måste ha funnits även vid hans förvärv. Prop.&lt;br&gt;Dräneringssystemet var ju anlagt redan då. B åberopar samma bevis-&lt;br&gt;ning som A åberopade i det tidigare målet. Samma domare, som&lt;br&gt;dömde i målet mellan A och B, skall döma även i det nya målet och&lt;br&gt;på nytt — mot bakgrund av samma bevisning som i det tidigare målet&lt;br&gt;— pröva huruvida fastigheten var behäftad med fel även när B köpte&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har samma uppfattning som den som redovisas i promemorian&lt;br&gt;att den fråga som rätten har att bedöma i mål nummer två inte är&lt;br&gt;identisk med frågan i den första processen. Felbedömningen skall i&lt;br&gt;dessa fall göras utifrån två helt olika köpetillfällen med allt vad det&lt;br&gt;innebär i fråga om avtalets innehåll, undersökningspliktens fullgöran-&lt;br&gt;de osv. Skulle situationen någon enstaka gång vara sådan att domsto-&lt;br&gt;lens opartiskhet i målet kan ifrågasättas är bestämmelsen i 4 kap. 13 §&lt;br&gt;9 RB tillräcklig. I likhet med remissinstanserna godtar jag således&lt;br&gt;bedömningen i promemorian att några lagändringar inte behövs i detta&lt;br&gt;hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat exempel, som inte tas upp i promemorian, är när ett&lt;br&gt;yrkande om skadestånd i anledning av brott avskiljs från brottmålet&lt;br&gt;och handläggs i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Den domare&lt;br&gt;som har varit med och avgjort brottmålet kan i en sådan situation vara&lt;br&gt;jävig att senare handlägga skadeståndsfrågan. Den jävssituationen täcks&lt;br&gt;enligt min mening av reglerna i 4 kap. 13 § 9 RB och någon&lt;br&gt;lagändring behövs därför inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian behandlas också olika typer av interimistiska beslut&lt;br&gt;och beslut om kvarstad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I familjemål har parterna möjlighet att begära interimistiska beslut,&lt;br&gt;bl.a. vad gäller vårdnad och umgänge. Enligt 6 kap. 20 § föräldrabal-&lt;br&gt;ken far rätten exempelvis interimistiskt besluta i dessa frågor &amp;quot;efter vad&lt;br&gt;som är bäst för barnet&amp;quot;. Senare kommer rätten att slutligt ta ställning&lt;br&gt;till i princip samma frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Aven i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen förekommer beslut av&lt;br&gt;interimistisk karaktär. Enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda be-&lt;br&gt;stämmelser om vård av unga (LVU) kan socialnämnden besluta att den&lt;br&gt;som är under 20 år omedelbart skall omhändertas. Beslutet skall&lt;br&gt;underställas länsrätten inom en vecka. Om länsrätten fastställer beslu-&lt;br&gt;tet om omedelbart omhändertagande, skall socialnämnden inom viss&lt;br&gt;tid ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd&lt;br&gt;av LVU. Motsvarande bestämmelser finns i lagen (1988:870) om vård&lt;br&gt;av missbrukare i vissa fall. Rättens beslut i de nu angivna fallen&lt;br&gt;innefattar en bedömning av en fråga som ligger mycket nära den fråga&lt;br&gt;som rätten slutgiltigt skall ta ställning till sedan socialnämnden lämnat&lt;br&gt;in en ansökan om vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare exempel, som inte särskilt nämns i promemorian, är&lt;br&gt;vissa interimistiska beslut på arbetsrättens område. Om en arbetstagare&lt;br&gt;har blivit uppsagd från sin anställning, kan domstol med stöd av 34 §&lt;br&gt;tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd besluta för tiden&lt;br&gt;intill det slutliga avgörandet att anställningen skall upphöra vid upp-&lt;br&gt;sägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmer. Omvänt kan domstolen i samband med avskedande interi- Prop.&lt;br&gt;mistiskt besluta att anställningen skall bestå tills tvisten slutligt har&lt;br&gt;avgjorts (se 35 § andra stycket samma lag). I båda fallen kommer&lt;br&gt;domstolen att slutligt ta ställning i tvisten när dom meddelas i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europakommissionen har i ett beslut den 4 april 1990 prövat en&lt;br&gt;anmälan mot Sverige för kränkning av artikel 6 i samband med beslut&lt;br&gt;om omhändertagande av ett barn enligt LVU (målet 13635/88). Klagan-&lt;br&gt;den menade att hennes rätt till en opartisk domstolsprövning hade&lt;br&gt;kränkts därför att de domare i länsrätten och kammarrätten som&lt;br&gt;dömde i målet dessförinnan hade fastställt socialnämndens beslut om&lt;br&gt;omedelbart omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommissionen fann att den prövning som domstolarna gör innan de&lt;br&gt;fattar det interimistiska beslutet innefattar en summarisk bedömning&lt;br&gt;av det befintliga materialet och att denna bedömning skiljer sig från&lt;br&gt;den bedömning som domstolen gör när den slutligen har att ta&lt;br&gt;ställning till om ett omhändertagande skall ske. Kommissionen uttala-&lt;br&gt;de vidare att enbart den omständigheten att en domare i ett system&lt;br&gt;som det svenska, vare sig i den lägre instansen eller i högre instanser,&lt;br&gt;först beslutar om ett omedelbart omhändertagande och därefter deltar i&lt;br&gt;den slutliga prövningen av om barnet skall omhändertas, inte i sig&lt;br&gt;berättigar till farhågor angående domarens opartiskhet. Med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna i målet fann kommissionen därför att några tvivel&lt;br&gt;angående domstolarnas opartiskhet inte kunde resas och att klagandens&lt;br&gt;farhågor i detta avseende inte kunde anses objektivt berättigade. Ansö-&lt;br&gt;kan avvisades av kommissionen såsom uppenbart ogrundad. Kommis-&lt;br&gt;sionens uttalande överensstämmer i denna del med Europadomstolens&lt;br&gt;uttalanden i Hauschildtmålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att det inte&lt;br&gt;finns skäl att anse en domare jävig enbart av den anledningen att han&lt;br&gt;fattat beslut i preliminära frågor i målet. Inte ens om det i princip är&lt;br&gt;samma fråga som är uppe till bedömning vid olika tillfallen kan jäv&lt;br&gt;anses föreligga i sådana situationer. Remissinstanserna har inte redovi-&lt;br&gt;sat några från promemorian avvikande uppfattningar i denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid prövning av frågor om kvarstad m.m. enligt bestämmelserna i&lt;br&gt;15 kap. RB tar domaren endast ställning till frågan om käranden eller&lt;br&gt;sökanden har visat sannolika skäl för sitt anspråk. Inte heller här&lt;br&gt;uppstår enligt min mening någon jävssituation, vilket också är remiss-&lt;br&gt;instansernas uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.5 Återförvisade mål&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns olika situationer i vilka ett mål kan återförvisas från en&lt;br&gt;högre instans till en lägre instans för ny prövning. Om samma domare&lt;br&gt;som dömde i målet i den första omgången deltar även i den prövning&lt;br&gt;som sker efter återförvisningen, uppkommer frågan om det kan anses&lt;br&gt;föreligga objektivt berättigat tvivel angående domarens opartiskhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Aterförvisning kan förekomma dels om det har förekommit rätte-&lt;br&gt;gångsfel i underinstansen, dels om det i överinstansen aktualiseras&lt;br&gt;frågor som underrätten inte har tagit ställning till. I det sistnämnda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fallet sker återförvisningen oftast med hänvisning till instansordningens Prop.&lt;br&gt;princip. Om ny bevisning har tillkommit i överinstansen, återförvisas&lt;br&gt;målet således ofta med motiveringen att den nya bevisningen bör&lt;br&gt;prövas i första instans. Så kan även vara fallet om underrätten har&lt;br&gt;prövat endast en av flera alternativa grunder eller invändningar. För&lt;br&gt;den händelse överinstansen skulle underkänna den grunden eller&lt;br&gt;invändningen, kan den komma att ställas inför frågor som underrätten&lt;br&gt;inte har redovisat något ställningstagande till (jfr Welamson, Rättegång&lt;br&gt;VI, andra upplagan 1978, s. 136).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian uppstår sällan eller aldrig någon jävsfråga om&lt;br&gt;återförvisning skett för att underrätten skall få anledning att pröva en&lt;br&gt;alternativ grund som den inte hade anledning att pröva vid den första&lt;br&gt;rättegången. Jag delar den uppfattningen. Som exempel kan nämnas&lt;br&gt;ett mål om testamentsklander där arvingen (käranden) yrkar att testa-&lt;br&gt;mentet skall förklaras ogiltigt, varvid han i första hand åberopar att&lt;br&gt;testamentet inte är upprättat i laga form, i andra hand att testamentet&lt;br&gt;har upprättats under inflytande av sinnessjukdom och i sista hand att&lt;br&gt;någon svikligen har förlett testator att upprätta testamentet. Om tings-&lt;br&gt;rätten i sin dom bifallit käromålet på grund av att den funnit att&lt;br&gt;testamentet inte är upprättat i laga form men hovrätten i sin tur&lt;br&gt;underkänt den grunden och återförvisat målet till tingsrätten, har&lt;br&gt;tingsrätten att i en ny rättegång ta ställning till de återstående grunder-&lt;br&gt;na. Dessa föranleder helt andra bedömningar av tingsrätten jämfört&lt;br&gt;med formgrunden. Den eller de domare som har dömt i första&lt;br&gt;omgången bör därför inte anses jäviga att handlägga målet sedan det&lt;br&gt;återförvisats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är samma fråga som rätten har att ta ställning till vid de&lt;br&gt;bägge prövningarna kan det enligt min uppfattning ifrågasättas om&lt;br&gt;domstolen på objektiva grunder kan anses som opartisk. Frågan måste&lt;br&gt;dock bedömas från fall till fall. Har återförvisningen skett på grund av&lt;br&gt;att det har tillkommit ny bevisning får väl i allmänhet den fråga som&lt;br&gt;rätten skall ta ställning till vid den andra huvudförhandlingen anses&lt;br&gt;identisk med den fråga som den redan bedömt vid den första förhand-&lt;br&gt;lingen. Att ny bevisning tillkommit innebär ju inte att den fråga som&lt;br&gt;rätten har att ta ställning till i och för sig förändras och det kan därför&lt;br&gt;uppstå situationer där jäv kan anses föreligga. Som framhålls i prome-&lt;br&gt;morian ryms denna jävssituation förmodligen redan i dag under gene-&lt;br&gt;ralklausulen för jäv i 4 kap. 13 § 9 RB. En tillämpning av denna&lt;br&gt;bestämmelse i belysning av Europadomstolens praxis kan alltså medfö-&lt;br&gt;ra att jäv skall anses föreligga med hänsyn till att en part kan hysa&lt;br&gt;objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet. I prome-&lt;br&gt;morian har dock föreslagits en uttrycklig jävsregel för brottmålens del&lt;br&gt;som också tar sikte på återförvisade mål. Remissinstanserna har godta-&lt;br&gt;git detta och även jag ställer mig positiv till att ett klargörande sker i&lt;br&gt;detta hänseende. Jag återkommer också till den frågan senare (avsnitt&lt;br&gt;3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Ändrade regler vid uppskjuten huvudförhandling Prop. 1992/93:25&lt;br&gt;i brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: I ett brottmål där huvudförhandlingen har upp-&lt;br&gt;skjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning, skall rätten i princip kunna hålla fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling i målet när undersökningen har slutförts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.&lt;br&gt;Promemorians förslag innehåller dock också ett förslag om att rätten i&lt;br&gt;beslutet att inhämta rättspsykiatrisk undersökning skriftligen skall re-&lt;br&gt;dovisa sin bedömning av bevisningen och av frågan om den tilltalade&lt;br&gt;har begått den åtalade gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget i stort har godtagits av samtliga remiss-&lt;br&gt;instanser utom Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet som&lt;br&gt;rekommenderar att frågorna utreds ytterligare. Några remissinstanser&lt;br&gt;har ställt sig kritiska till enskildheter i förslaget. Ett par remissinstan-&lt;br&gt;ser har framfört lagtekniska synpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har anfört&lt;br&gt;behöver förfarandereglerna för brottmålsrättegången ändras mot bak-&lt;br&gt;grund av Hauschildtdomen i de fall rätten beslutar om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning. Det finns också andra skäl för ändrad lagstiftning.&lt;br&gt;Systemet med dubbla huvudförhandlingar i mål med rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning utgör en belastning för domstolarna liksom för de parter&lt;br&gt;och andra som medverkar i rättegången. Med det ansträngda arbetsläge&lt;br&gt;som i dag råder i domstolarna har problemen blivit alltmer påtagliga.&lt;br&gt;Praxis vid hanteringen av dessa mål skiftar också i domstolarna. En del&lt;br&gt;domstolar anser att ett sådant mål vid det andra rättegångstillfället bör&lt;br&gt;prövas i en helt ny sammansättning medan andra strävar efter att&lt;br&gt;rätten skall ha samma sammansättning vid båda förhandlingstillfällena.&lt;br&gt;Målen är ofta omfattande. Den nya huvudförhandlingen innebär i de&lt;br&gt;flesta fall inte heller några fördelar från utredningssynpunkt. Enligt&lt;br&gt;vad som framkommit om domstolarnas praxis förebringas bevisningen&lt;br&gt;vanligen genom att protokoll läses upp. Den nya rättegångens egentliga&lt;br&gt;syfte blir därmed i allmänhet att bestämma påföljden för brottet; de&lt;br&gt;övriga delarna av förhandlingen tenderar att bli enbart en föredragning&lt;br&gt;av vad som tidigare har förekommit i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett stort antal remissinstanser bekräftar i sina remissvar att den&lt;br&gt;nuvarande ordningen inte är tillfredsställande och att det finns ett&lt;br&gt;reformbehov på området. Från flera håll efterlyses snabba åtgärder för&lt;br&gt;att komma till rätta med problemen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den tolkning av Europadomstolens dom i Hauschildtmålet som görs&lt;br&gt;i promemorian innebär att frågan om jäv skall anses föreligga eller&lt;br&gt;inte för de domare som förordnat om rättspsykiatrisk undersökning är&lt;br&gt;beroende av på vilket stadium av rättegången som beslutet fattats.&lt;br&gt;Europadomstolen skiljer mellan beslut som rätten fattat innan huvud-&lt;br&gt;förhandlingen börjat och sådana som fattas under huvudförhandlingen.&lt;br&gt;Om rätten under pågående huvudförhandling skulle förordna om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatrisk undersökning — dvs. om rätten sedan utlåtandet kom-&lt;br&gt;mit in håller fortsatt huvudförhandling — uppstår därför inga sådana&lt;br&gt;jävsproblem som Hauschildtdomen illustrerar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen anfördes mot denna bakgrund att man, på det sätt&lt;br&gt;som anges i promemorian, skulle kunna komma till rätta såväl med&lt;br&gt;problemet med dubbla huvudförhandlingar som Hauschildtproblema-&lt;br&gt;tiken, om prövningen av åtalet i dessa fall sker under en och samma&lt;br&gt;huvudförhandling. Den lösning som förordas i promemorian och av&lt;br&gt;huvuddelen av remissinstanserna och som redovisades i lagrådsremis-&lt;br&gt;sen är att införa en regel som innebär att uppskov som är föranledda&lt;br&gt;av rättspsykiatriska undersökningar inte medför att en ny huvudför-&lt;br&gt;handling behöver hållas. Det skall i stället vara möjligt att hålla fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling i sådana situationer. Detta är också mitt förslag.&lt;br&gt;Lagrådet har inte haft något att erinra mot att rätten skall kunna hålla&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det till Lagrådet remitterade förslaget fanns — med utgångspunkt i&lt;br&gt;promemorians förslag — följande uppläggning av en brottmålsrätte-&lt;br&gt;gång i de nu diskuterade fallen. Rätten skulle inleda huvudförhand-&lt;br&gt;lingen på vanligt sätt, varvid den tilltalade skulle höras över åtalet och&lt;br&gt;den muntliga och skriftliga bevisningen tas upp. Sedan den första&lt;br&gt;delen av huvudförhandlingen avslutats och uppskov meddelats i för-&lt;br&gt;handlingen, skulle rätten i beslutet om rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;lämna ett motiverat ställningstagande till frågan om den tilltalade har&lt;br&gt;begått gärningen. Rätten skulle alltså i ett skriftligt beslut nedteckna&lt;br&gt;sin bedömning av bevisningen i målet och hur man ställer sig i&lt;br&gt;skuldfrågan. När det gällde förfarandet efter det att det rättspsykiatriska&lt;br&gt;utlåtandet har kommit in till rätten innebar den nu angivna lösningen&lt;br&gt;att den fortsatta huvudförhandlingen i princip tog vid där den förra&lt;br&gt;slutade. Rätten skulle fortsätta huvudförhandlingen med samma leda-&lt;br&gt;möter som deltog vid det första förhandlingstillfället. Vid den fortsatta&lt;br&gt;huvudförhandlingen skulle den rättspsykiatriska undersökningen gås&lt;br&gt;igenom. Den bevisning som togs upp av rätten vid det första rätte-&lt;br&gt;gångstillfållet behövde inte tas upp igen vid den fortsatta huvudför-&lt;br&gt;handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har inte haft någon erinran mot förslaget att rätten skall&lt;br&gt;kunna hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningen avslutats men har ifrågasatt om inte den föreslagna&lt;br&gt;bestämmelsen får en mer begränsad räckvidd än som varit avsett.&lt;br&gt;Lagrådet har avstyrkt förslaget om att rätten skriftligen skall motivera&lt;br&gt;sitt ställningstagande till frågan om den tilltalade begått gärningen.&lt;br&gt;Lagrådet har vidare ifrågasatt om jävsfrågorna fått en tillfredsställande&lt;br&gt;lösning genom det remitterade förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är — som jag strax skall utveckla närmare — beredd att i allt&lt;br&gt;väsentligt godta Lagrådets synpunkter i fråga om tillämpningsområdet&lt;br&gt;för den föreslagna regeln om fortsatt huvudförhandling och om det&lt;br&gt;skriftligen motiverade ställningstagandet. Enligt min mening kommer&lt;br&gt;också jävsfrågan därigenom i en något annorlunda belysning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare om fortsatt huvudförhandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från någon remissinstans har invänts att den ordning som förespråkas&lt;br&gt;i promemorian innebär ett ingrepp i koncentrationsprincipen och att&lt;br&gt;den försämrar förutsättningarna för den fria bevisvärderingen. Den&lt;br&gt;saken diskuteras i promemorian och jag är givetvis medveten om att&lt;br&gt;det finns en risk i det avseendet. Å andra sidan handläggs flertalet av&lt;br&gt;dessa mål redan i dag på ett sådant sätt att ett genomförande av&lt;br&gt;förslaget knappast skulle innebära några egentliga förändringar från&lt;br&gt;bevisvärderingssynpunkt. Som jag nyss nämnde är det vanligt att den&lt;br&gt;nya huvudförhandlingen är inriktad på påföljdsfrågan och att den&lt;br&gt;tidigare upptagna bevisningen i målet behandlas mera summariskt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som tas upp i promemorian är om det bör finnas en i lag&lt;br&gt;angiven yttersta tidsgräns för uppskovets längd eller om det utan&lt;br&gt;särskild reglering skall överlämnas till rätten att avgöra om fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling skall hållas eller om rättegången bör tas om på nytt.&lt;br&gt;I promemorian har man valt den senare linjen, vilket har kritiserats av&lt;br&gt;flera remissinstanser. Justitiekanslern framhåller att det åtminstone vid&lt;br&gt;längre uppskov inträder ett läge där nackdelarna för bl.a. bevisvärder-&lt;br&gt;ingen blir så stora att de överväger de praktiska fördelar man önskar&lt;br&gt;uppnå med den nya ordningen. Justitiekanslern förordar därför att&lt;br&gt;frågan görs till föremål för förnyade överväganden under det fortsatta&lt;br&gt;lagstiftningsarbetet. Sveriges advokatsamfund anser att alltför långa&lt;br&gt;uppskov innebär ett oacceptabelt avsteg från koncentrationsprincipen i&lt;br&gt;domstolsprocessen och förordar att det i lagen införs en yttersta&lt;br&gt;tidsgräns för möjligheten till fortsatt huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min egen inställning i denna fråga är följande. Om ett mål har&lt;br&gt;vilandeförklarats på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning (32 kap. 5 § RB), måste rätten återuppta för-&lt;br&gt;handlingen så snart det rättspsykiatriska utlåtandet har kommit in till&lt;br&gt;rätten. Av bestämmelserna i 46 kap. 11 § första stycket RB följer att&lt;br&gt;huvudförhandlingen skall återupptas så snart som möjligt och att&lt;br&gt;särskild skyndsamhet gäller för mål där den tilltalade är häktad. Några&lt;br&gt;särskilda bestämmelser som markerar att förhandlingen skall återupp-&lt;br&gt;tas med skyndsamhet sedan det rättspsykiatriska utlåtandet kommit in&lt;br&gt;till rätten behövs därmed inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är då om det därutöver behövs någon yttersta tidsgräns för&lt;br&gt;att förhindra att fortsatt huvudförhandling hålls vid långa uppskov som&lt;br&gt;föranleds av att den rättspsykiatriska undersökningen drar ut på tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har varit inne på skall en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning där den tilltalade är häktad numera genomföras inom fyra veckor&lt;br&gt;från beslutet om rättspsykiatrisk undersökning (6 § andra stycket lagen&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning). Motsvarande tid vad gäller personer&lt;br&gt;som är på fri fot är sex veckor. Enligt uppgifter från Rättsmedicinal-&lt;br&gt;verket och från flera domstolar iakttar de rättspsykiatriska klinikerna&lt;br&gt;dessa tider nästan undantagslöst. I de fall en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning inte går att genomföra inom lagstadgad tid, t.ex. på grund av&lt;br&gt;sjukdom hos den tilltalade, krävs att rätten medger anstånd med att ge&lt;br&gt;in undersökningen. I ett mål där rättspsykiatrisk undersökning har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslutats, kan rätten alltså räkna med att undersökningen i de allra Prop.&lt;br&gt;flesta fall kommer att vara slutförd inom fyra resp, sex veckor och att&lt;br&gt;det därefter kommer att vara möjligt att fortsätta huvudförhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock inga garantier för att undersökningen kan genomfö-&lt;br&gt;ras inom denna tid. Den tilltalade kan t.ex. avvika och hålla sig undan&lt;br&gt;en längre tid innan undersökningen kan påbörjas eller avslutas och&lt;br&gt;uppskovstiden kan därmed bli avsevärt längre. Frågan är om det skall&lt;br&gt;vara möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling också i dessa fall, då&lt;br&gt;förhandlingen kanske uppskjutits i åtskilliga månader, eller om be-&lt;br&gt;stämmelsen bör förses med en yttersta tidsgräns, som innebär att&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling far hållas om det uppskov som föranleds av&lt;br&gt;den rättspsykiatriska undersökningen uppgår till högst ett visst antal&lt;br&gt;veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt min mening svårt att bestämma en tidsgräns som&lt;br&gt;fångar in de fall där fortsatt huvudförhandling är lämplig och utesluter&lt;br&gt;de olämpliga fallen. En i lagen angiven tidsgräns sätter också uppsko-&lt;br&gt;vets längd i fokus på ett sätt som enligt min mening är olyckligt. Med&lt;br&gt;en tidsgräns riskerar man också en stelbent tillämpning av bestämmel-&lt;br&gt;serna och att fortsatt huvudförhandling hålls också i mål där det av&lt;br&gt;andra skäl är olämpligt. Enligt min mening bör i stället omständighe-&lt;br&gt;terna i det aktuella målet få avgöra om fortsatt eller ny huvudförhand-&lt;br&gt;ling skall hållas. I ett mål med omfattande bevisning och där huvud-&lt;br&gt;förhandlingen kanske pågår i flera veckor innan rätten beslutar om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning kan exempelvis ett uppskov om tio veck-&lt;br&gt;or anses vara fullt acceptabelt om det enda som återstår är att bestäm-&lt;br&gt;ma påföljden på grundval av ett klart och entydigt rättspsykiatriskt&lt;br&gt;utlåtande. I ett annat mål, med betydligt kortare uppskov, kan å andra&lt;br&gt;sidan en ny huvudförhandling vara nödvändig med hänsyn till vad&lt;br&gt;som framkommit vid den rättspsykiatriska undersökningen eller ge-&lt;br&gt;nom att ny bevisning tillkommit. Det bör enligt min mening inte&lt;br&gt;heller vara uteslutet att hålla fortsatt huvudförhandling i ett mål där&lt;br&gt;yttrande har inhämtats från Socialstyrelsens rättsliga råd, även om&lt;br&gt;sådana yttranden numera är relativt sällsynt förekommande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag förordar således en fakultativ regel som gör det möjligt för&lt;br&gt;domstolen att avgöra om fortsatt eller ny huvudförhandling bör hållas&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En bestämmelse&lt;br&gt;om att rätten får hålla fortsatt huvudförhandling när uppskovet föran-&lt;br&gt;leds av en rättspsykiatrisk undersökning är som jag redan varit inne på&lt;br&gt;i första hand avsedd att tillämpas i mål där undersökningen genomförs&lt;br&gt;inom den normala tiden, fyra resp, sex veckor. Det bör därför framgå&lt;br&gt;av lagtexten att fortsatt huvudförhandling inte får hållas om det är&lt;br&gt;olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och omständigheterna i&lt;br&gt;målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har inte haft någon erinran mot den föreslagna lagtexten&lt;br&gt;men har framfört synpunkter som hänger samman med frågan hur&lt;br&gt;man med en sådan uppläggning av rättegången skall hantera nytt&lt;br&gt;processmaterial, dvs. processmaterial som åberopas och förs in i målet&lt;br&gt;först sedan den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts. Från&lt;br&gt;någon remissinstans har ifrågasatts om inte förekomsten av sådant&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;processmaterial borde medföra hinder för fortsatt huvudförhandling&lt;br&gt;och att man i sådana lägen skulle vara skyldig att ta om huvudförhand-&lt;br&gt;lingen från början. En situation som då särskilt har nämnts är att den&lt;br&gt;nya bevisningen, exempelvis ett nytt vittne, lämnar uppgifter som&lt;br&gt;strider mot vad ett tidigare hört vittne har sagt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det till Lagrådet remitterade förslaget hävdade jag bl.a. att gränsen&lt;br&gt;för fortsatt huvudförhandling inte borde behöva dras så snävt. En regel&lt;br&gt;om att ny huvudförhandling skulle behöva hållas så snart ny bevisning&lt;br&gt;åberopades skulle riskera att begränsa tillämpligheten av de nya regler-&lt;br&gt;na. I lagrådsremissen uttalades mot denna bakgrund bl.a. att det bör&lt;br&gt;vara möjligt för rätten att ta upp ny bevisning liksom att höra om&lt;br&gt;vittnen vid den fortsatta huvudförhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i denna del anfört följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande bestämmelser far till följd att en ny huvudförhandling i&lt;br&gt;regel måste hållas när en rättspsykiatrisk undersökning har genom-&lt;br&gt;förts. Som närmare utvecklas i remissprotokollet kan denna ordning&lt;br&gt;medföra betydande processekonomiska och andra olägenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna ändringen av 46 kap. 11 § RB innebär enligt sin&lt;br&gt;lydelse att möjligheterna att hålla en fortsatt huvudförhandling i stället&lt;br&gt;för en ny ökas väsentligt när rättspsykiatrisk undersökning har företa-&lt;br&gt;gits. Förslaget ger samtidigt rätten utrymme att — inom ramen för den&lt;br&gt;föreskrivna lämplighetsprövningen — beakta intresset av att skapa&lt;br&gt;goda förutsättningar för bevisvärderingen. Lagrådet finner inte anled-&lt;br&gt;ning till erinran mot förslaget till lagtext men vill ifrågasätta om inte&lt;br&gt;gränsen för fortsatt huvudförhandling bör dras snävare än som antyds i&lt;br&gt;avsnitt 3.2 av allmänmotiveringen. Där förutsätts bl.a. att fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling skall kunna hållas i de fall då nya vittnesuppgifter&lt;br&gt;eller andra nytillkomna uppgifter gör det nödvändigt att hålla förnyade&lt;br&gt;förhör med tidigare vittnen. Lagrådet ifrågasätter om det inte i sådana&lt;br&gt;situationer kan visa sig lämpligt att med hänsyn till koncentrations-&lt;br&gt;principen ta upp den nya bevisningen vid en ny huvudförhandling.&lt;br&gt;Denna bedömning påverkas inte av det nedan behandlade — och av&lt;br&gt;lagrådet avstyrkta — förslaget till ändring av 2 § lagen om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets uppfattning är således att det kan finnas anledning att anta&lt;br&gt;att den föreslagna bestämmelsen om fortsatt huvudförhandling kan&lt;br&gt;komma att tillämpas mer restriktivt än som antyds i remissprotokollet.&lt;br&gt;Också av ett annat skäl kan man förmoda att förslaget får en mer&lt;br&gt;begränsad räckvidd än som varit avsett. Som strax skall utvecklas&lt;br&gt;närmare är det inte osannolikt att den nya syn på jävsffågorna som&lt;br&gt;föranleds av Hauschildtdomen kan medföra att ny huvudförhandling&lt;br&gt;måste hållas i större utsträckning än som förutsatts i remissprotokollet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag godtar Lagrådets synpunkter. I enlighet med vad jag nyss anfört&lt;br&gt;bör rätten med hänsyn till omständigheterna i det aktuella målet&lt;br&gt;avgöra om fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas sedan den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningen genomförts. Jag ser inga egentliga&lt;br&gt;nackdelar med en ordning som innebär att det normala blir att ny&lt;br&gt;huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför det&lt;br&gt;andra förhandlingstillfället. Erfarenhetsmässigt är det högst ovanligt att&lt;br&gt;ny bevisning åberopas i detta skede av rättegången. Den regel som&lt;br&gt;föreslås och som innebär att rätten lår hålla fortsatt huvudförhandling&lt;br&gt;i mål där rättspsykiatrisk undersökning äger rum blir därmed i första&lt;br&gt;hand aktuell att tillämpa i de fall då skuldfrågan är utredd och klar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och där det enda som i princip återstår vid det andra förhandlingstill- Prop.&lt;br&gt;fallet är att bestämma påföljden. Med en sådan ordning kommer också&lt;br&gt;jävsfrågan i en annan belysning. Jag återkommer strax till denna fråga&lt;br&gt;(avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid fortsatt huvudförhandling enligt den av mig föreslagna ordning-&lt;br&gt;en måste rätten i princip ha samma sammansättning som vid det första&lt;br&gt;förhandlingstillfället (30 kap. 2 § RB). Som har påpekats under&lt;br&gt;remissbehandlingen av promemorian är det därför angeläget att ha en&lt;br&gt;god personalplanering som gör det möjligt för domstolens ledamöter&lt;br&gt;att medverka också vid den fortsatta huvudförhandlingen. Lämpligt&lt;br&gt;kan väl vara att rätten redan vid det första förhandlingstillfället i&lt;br&gt;samråd med dem som berörs bestämmer tid för den fortsatta huvudför-&lt;br&gt;handlingen. Om det inträffar förfall för någon av nämndemännen&lt;br&gt;sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är dock rätten domför med&lt;br&gt;två eller fyra nämndemän beroende på om rätten från början består av&lt;br&gt;tre eller fem nämndemän (1 kap. 3 b § RB). Bestämmelserna i RB&lt;br&gt;lämnar också utrymme för rätten att i mer omfattande och komplice-&lt;br&gt;rade mål utöka antalet ledamöter för att gardera sig mot risken att&lt;br&gt;behöva ta om huvudförhandlingen vid förfall för rättens ordförande&lt;br&gt;eller fler än en av nämndemännen under rättegångens förlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par remissinstanser har väckt frågan om inte de nya reglerna&lt;br&gt;kunde utsträckas till att omfatta också sådana situationer när rätten&lt;br&gt;beslutar om undersökning enligt 7 § lagen (1991:2041) om personut-&lt;br&gt;redning i brottmål, m.m. (de s.k: § 7-intygen). Jag är tveksam till en&lt;br&gt;sådan utvidgning, bl.a. eftersom ett § 7-intyg i normalfallet kan utfär-&lt;br&gt;das inom ramen för femtondagarsfristen. Enligt min uppfattning bör&lt;br&gt;alltså möjligheten att hålla fortsatt huvudförhandling i sådana fall när&lt;br&gt;uppskovet överstiger femton dagar inskränka sig till de mål där rätten&lt;br&gt;har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mellandomsliknande beslut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har varit inne på föreslogs i promemorian att rätten i&lt;br&gt;sitt beslut om att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning skall lämna ett motiverat ställningstagande i frågan om den&lt;br&gt;tilltalade har begått den åtalade gärningen. Förslaget motiverades bl.a.&lt;br&gt;med att man därigenom skulle komma till rätta med de nackdelar från&lt;br&gt;bevisvärderingssynpunkter som följde med långa uppskov i huvudför-&lt;br&gt;handlingen. En remissinstans, Domstolsverket (DV) har i sitt remissvar&lt;br&gt;ställt sig tveksam till en sådan ordning. DV framhåller att motivering-&lt;br&gt;arna i ett sådant beslut inte skulle vinna rättskraft och därför inte ha&lt;br&gt;någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet inför den&lt;br&gt;fortsatta huvudförhandlingen. Det syftet skulle enligt DV lika bra&lt;br&gt;tillgodoses genom att rätten, i den utsträckning det behövdes, förde&lt;br&gt;minnesanteckningar över vad överläggningen resulterat i. I många mål&lt;br&gt;kan det dessutom, menar DV, ta en inte obetydlig tid att formulera en&lt;br&gt;skriftlig redovisning av rättens inställning i ansvarsdelen. Därmed&lt;br&gt;uppstår en risk att beslutet om rättspsykiatrisk undersökning fördröjs.&lt;br&gt;De flesta remissinstanserna har dock godtagit denna konstruktion och&lt;br&gt;denna lösning föreslogs också i det till Lagrådet remitterade förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen anfördes bl.a. att man med ett sådant beslut skapar Prop.&lt;br&gt;goda förutsättningar för en säker bevisvärdering och att det ligger ett&lt;br&gt;särskilt värde i att rättens bedömning av bevisningen och den tilltala-&lt;br&gt;des ansvar för gärningen ges i skriftlig form och som ett mellandoms-&lt;br&gt;liknande beslut. Vidare anfördes att det med hänsyn till det långa&lt;br&gt;uppehållet i förhandlingen är angeläget att rättens preliminära bedöm-&lt;br&gt;ning av ansvarsfrågan finns noggrant nedtecknad inför den fortsatta&lt;br&gt;huvudförhandlingen. En sådan ordning skulle, enligt vad som anfördes&lt;br&gt;i lagrådsremissen, ge en större fasthet i handläggningen och var ägnad&lt;br&gt;att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett sämre läge när&lt;br&gt;uppskovstiden förlängs. Eftersom rätten redan enligt nu gällande regler&lt;br&gt;måste göra en bedömning av om den tilltalade har begått den åtalade&lt;br&gt;gärningen innehöll förslaget enligt vad som anfördes i lagrådsremissen&lt;br&gt;endast den nyheten att ställningstagandet skall redovisas skriftligen.&lt;br&gt;Vidare anfördes att ställningstagandet i skuldfrågan skulle ske i form&lt;br&gt;av ett beslut under rättegången, som alltså inte vinner rättskraft, och&lt;br&gt;att det därför kan ändras eller bekräftas i den efterföljande domen&lt;br&gt;beroende på hur målet utvecklar sig. Det förutsattes att beslutet i fråga&lt;br&gt;i många fall skulle utgöra en del av domskälen i den slutliga domen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det till Lagrådet remitterade förslaget innehöll mot denna bakgrund&lt;br&gt;en ändring i 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i denna del anfört följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslagna nya andra stycket innebär att rätten blir skyldig att i&lt;br&gt;beslutet om rättspsykiatrisk undersökning redovisa sin bedömning av&lt;br&gt;bevisningen och skuldfrågan. Detta &amp;quot;mellandomsliknande&amp;quot; beslut skall&lt;br&gt;liksom hittills vara oförbindande för rätten vid det slutliga avgörandet&lt;br&gt;av målet och skall inte kunna överklagas särskilt i annan mån än som&lt;br&gt;följer av 49 kap. 6 § RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besluten om rättspsykiatrisk undersökning skall självfallet vara&lt;br&gt;grundade på överväganden som är lika ingående som när det gäller&lt;br&gt;skälen till en fällande dom. Därmed är emellertid inte sagt att det är&lt;br&gt;befogat att föreskriva en direkt skyldighet för rätten att redovisa sin&lt;br&gt;bedömning på det sätt som föreslagits. 1 lagrådsremissen motiveras den&lt;br&gt;föreslagna ordningen med att den ger större fasthet i handläggningen&lt;br&gt;och är ägnad att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett&lt;br&gt;sämre läge när uppskovstiden förlängs. Lagrådet vill emellertid ifråga-&lt;br&gt;sätta om förslaget ger några egentliga vinster i dessa hänseenden.&lt;br&gt;Mycket talar för att den föreskrivna beslutsmotiveringen — såsom&lt;br&gt;domstolsverket anfört i sitt remissyttrande — i praktiken inte kommer&lt;br&gt;att ha någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet för&lt;br&gt;domstolen. Detta syfte bör kunna tillgodoses lika bra med de interna&lt;br&gt;minnesanteckningar som en domare torde föranstalta om utan särskild&lt;br&gt;lagföreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det sagda kommer att den föreslagna ordningen kan befaras&lt;br&gt;medföra nya problem. Av specialmotiveringen framgår att det &amp;quot;mellan-&lt;br&gt;domsliknande&amp;quot; beslutet är tänkt att i många fall utgöra en del av de&lt;br&gt;framtida domskälen. Denna ordning kan medföra risk för att antingen&lt;br&gt;genomförandet av den xättspsykiatriska undersökningen försenas på&lt;br&gt;grund av den tid som behövs för beslutsformuleringen eller domskälen&lt;br&gt;blir mindre innehållsrika än som i dag anses lämpligt. Vidare bör inte&lt;br&gt;bortses från risken att en utförlig redovisning av rättens preliminära&lt;br&gt;bedömning av bevisningen och skuldfrågan kan komma att onödigtvis&lt;br&gt;styra parternas fortsatta agerande i processen mot enskildheter i rättens&lt;br&gt;redovisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget till ändring av 2 § Prop. 1992/93:25&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har övertygats av Lagrådets synpunkter att man bör avstå från en&lt;br&gt;ordning med ett mellandomsliknande beslut. Visserligen finns det som&lt;br&gt;jag redovisat fördelar med en sådan ordning men som Lagrådet fram-&lt;br&gt;håller också nackdelar. Jag lägger därför inte fram något förslag om&lt;br&gt;ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Jäv i brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Reglerna om jäv i RB ändras så att en domare skall&lt;br&gt;anses jävig att handlägga ett brottmål vid huvudförhandling, om&lt;br&gt;han före denna huvudförhandling har prövat om den tilltalade&lt;br&gt;har begått gärningen. Bestämmelsen blir tillämplig i de fall&lt;br&gt;rätten inte kan hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningen har slutförts utan håller ny huvud-&lt;br&gt;förhandling. Bestämmelsen blir också direkt tillämplig när ett&lt;br&gt;brottmål återförvisas från en högre instans till en lägre instans&lt;br&gt;och domaren har deltagit i det överklagade avgörandet i den&lt;br&gt;lägre instansen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Juridiska fakul-&lt;br&gt;tetsstyrelsen vid Uppsala universitet har tillstyrkt förslaget eller lämnat&lt;br&gt;det utan erinran. Några remissinstanser har framfört lagtekniska syn-&lt;br&gt;punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Om rätten håller hålla ny huvudförhandling&lt;br&gt;sedan den rättspsykiatriska undersökningen avslutats bör Europadom-&lt;br&gt;stolens avgörande i Hauschildtmålet leda till att jäv anses uppstå för&lt;br&gt;ledamöterna och att således ingen av rättens ledamöter far delta i den&lt;br&gt;nya huvudförhandlingen (jfr avsnitt 2.3.2 ovan). Rätten måste således i&lt;br&gt;en sådan situation bytas ut i sin helhet. För detta talar också den&lt;br&gt;obalans som uppkommer mellan rättens ledamöter om vissa men inte&lt;br&gt;alla redan har iakttagit och bedömt bevisningen och tagit ställning i&lt;br&gt;skuldfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 4 kap. 13 § RB bör därför kompletteras med en&lt;br&gt;bestämmelse enligt vilken en domare är jävig om han före den&lt;br&gt;huvudförhandling vid vilken målet slutligt avgörs har prövat fråga om&lt;br&gt;den tilltalade har begått den åtalade gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i denna del anfört följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ändring av 4 kap. 13 § RB har sin utgångspunkt i&lt;br&gt;artikel 6.1 i Europakonventionen och i Europadomstolens dom i&lt;br&gt;Hauschildtmålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det synsätt som kommit till uttryck i Europadomstolens avgörande&lt;br&gt;ger utan tvivel anledning att se över RB:s jävsregler. I remissprotokol-&lt;br&gt;let har antagits att avgörandet får till konsekvens att en domare, som&lt;br&gt;deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning, skall anses jävig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om en ny huvudförhandling hålls i målet. Lagrådet instämmer i denna Prop. 1992/93:25&lt;br&gt;bedömning. Från den utgångspunkten finns det inte något att erinra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mot den föreslagna nya jävsregeln i punkt 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen hävdade jag att sådana beslut i skuldfrågan som&lt;br&gt;fattats under en pågående huvudförhandling med tillämpning av den&lt;br&gt;nu föreslagna regeln om fortsatt huvudförhandling däremot inte borde&lt;br&gt;anses grunda jäv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På denna punkt har Lagrådet i anslutning till det nyss återgivna uttalat&lt;br&gt;följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet ställer sig ändå tveksamt till om jävsfrågorna fått en till-&lt;br&gt;fredsställande lösning genom det remitterade förslaget. Resonemangen&lt;br&gt;i remissprotokollet utgår från att kravet på opartiskhet i artikel 6.1 i&lt;br&gt;Europakonventionen inte hindrar att en domare som deltagit i beslutet&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning deltar också i en fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling som genomförs enligt den föreslagna nya regeln i 46 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;II § RB. Lagrådet ifrågasätter emellertid om det verkligen bör medfö-&lt;br&gt;ra en avgörande skillnad att en ny huvudförhandling rent tekniskt&lt;br&gt;ändras till en fort it sådan. I Hauschildtdomen hade domstolen inte&lt;br&gt;anledning att ta ställning till om kravet på opartiskhet vid en objektiv&lt;br&gt;prövning kan anses uppfyllt när en domare i ett beslut konstaterar att&lt;br&gt;övertygande bevisning om den tilltalades skuld föreligger och därefter&lt;br&gt;— sedan ett avbrott på flera veckor ägt rum — deltar i vad som&lt;br&gt;formellt utgör en fortsättning på den tidigare förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet förutser mot denna bakgrund att en tillämpning av de&lt;br&gt;principer som kommit till uttryck i Hauschildtdomen kan komma att&lt;br&gt;innebära att jäv anses föreligga i vissa fall av fortsatt huvudförhandling.&lt;br&gt;Den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § 8 RB omfattar inte dessa fall. I&lt;br&gt;remissprotokollet behandlas ett antal andra tänkbara jävssituationer&lt;br&gt;som inte kommer att omfattas av punkt 8, nämligen bl.a. situationer&lt;br&gt;som kan uppkomma i brottmål med flera tilltalade och i vissa tviste-&lt;br&gt;mål. Det antas i protokollet att man beträffande dessa skall kunna falla&lt;br&gt;tillbaka på den s.k. generalklausulen, som enligt förslaget flyttas med&lt;br&gt;oförändrad lydelse till 4 kap. 13 § 10 RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är möjligt att antagandet om tillämpligheten av generalklausu-&lt;br&gt;len visar sig riktigt och det är möjligt att klausulen kan bli tillämplig&lt;br&gt;också i de av lagrådet nyss berörda fall där jäv kan väntas föreligga&lt;br&gt;trots att rätten håller fortsatt och inte ny huvudförhandling. Det är&lt;br&gt;dock från lagteknisk synpunkt inte någon lyckad lösning att i punkt 8&lt;br&gt;uttryckligen reglera endast några av de förutsedda jävsfallen i förlitan&lt;br&gt;på att andra liknande fall skall tas om hand av den oförändrade&lt;br&gt;generalklausulen, som förutsätts bli tolkad &amp;quot;i belysning av Europadom-&lt;br&gt;stolens praxis&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar lagrådet att jävsfrågorna övervägs&lt;br&gt;ytterligare i ett vidare perspektiv. Om det anses att en ny jävsregei&lt;br&gt;enligt remissförslaget bör införas redan innan en sådan översyn har&lt;br&gt;hunnit vidtas — något som bör uppfattas som en provisorisk åtgärd i&lt;br&gt;avvaktan på resultatet av en fortsatt översyn — bör punkten 8 förtydli-&lt;br&gt;gas så att det klart framgår att jäv inträder först när den nya huvudför-&lt;br&gt;handlingen påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 3.2) tagit fasta på Lagrådets synpunk-&lt;br&gt;ter när det gäller i vilken utsträckning de nya reglerna om fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling bör tillämpas sedan den rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningen genomförts. Det innebär att rätten normalt kommer att in-&lt;br&gt;skränka sig till att behandla påföljdsfrågor och liknande frågor vid den&lt;br&gt;fortsatta huvudförhandlingen. Med denna justering kommer också&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;jävsfrågorna i en annan belysning. I de fall ny huvudförhandling hålls Prop.&lt;br&gt;måste ju rättens samtliga ledamöter bytas ut och då uppstår inga&lt;br&gt;jävsproblem. Och om den nya regeln som medger fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling tillämpas i de mål där endast påföljd och liknande frågor&lt;br&gt;återstår kan det knappast med fog hävdas att sådana jävsproblem som&lt;br&gt;Hauschildtdomen illustrerar skulle uppstå. Såvitt jag förstår måste&lt;br&gt;detta också vara Lagrådets uppfattning — i annat fall skulle en regel&lt;br&gt;som medger att rätten håller fortsatt huvudförhandling vara tämligen&lt;br&gt;meningslös. Jäv bör därför normalt inte anses föreligga för rättens&lt;br&gt;ledamöter i dessa situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kan i och för sig instämma i Lagrådets synpunkter när det gäller&lt;br&gt;den lagtekniska lösningen. Den är kanske inte helt tillfredsställande&lt;br&gt;även om den reglerar de i praktiken vanligaste situationerna och det&lt;br&gt;kan därför finnas anledning att i annat sammanhang se över jävsbe-&lt;br&gt;stämmelserna i ett bredare perspektiv. Enligt min mening är det dock&lt;br&gt;angeläget att nu, inte minst med hänsyn till domstolarnas skiftande&lt;br&gt;tillämpning av jävsbestämmelserna i denna typ av mål, uttryckligen&lt;br&gt;klargöra att jäv föreligger i de fall som Hauschildtdomen illustrerar&lt;br&gt;och att jäv således föreligger vid huvudförhandling i brottmål — dvs.&lt;br&gt;vid en ny huvudförhandling — om rätten före denna förhandling har&lt;br&gt;prövat om den tilltalade begått den åtalade gärningen. Jag är beredd att&lt;br&gt;förtydliga lagtexten i den riktning Lagrådet förordat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En jävsbestämmelse som innebär att en domare är jävig att handläg-&lt;br&gt;ga ett mål om han tidigare tagit ställning i skuldfrågan omfattar också&lt;br&gt;de fall då ett brottmål återförvisats från högre rätt till lägre rätt (jfr&lt;br&gt;avsnitt 3.1.5). Att bestämmelsen inbegriper också sådana mål ligger väl&lt;br&gt;i linje med Europadomstolens uttalanden i Hauschildtdomen och är&lt;br&gt;enligt min mening motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Vissa andra jävsfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som är ledamot av skattenämnd skall inte&lt;br&gt;kunna väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol. Nå-&lt;br&gt;gon motsvarande ändring görs inte beträffande nämndemän som&lt;br&gt;har sin anställning vid en socialförvaltning eller nämndemän&lt;br&gt;som har förtroendeuppdrag i socialnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget&lt;br&gt;eller lämnat det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 7 kap. 6 § andra stycket taxeringsla-&lt;br&gt;gen (1990:324) gäller att en tjänsteman inom skatteförvaltningen eller&lt;br&gt;vid allmän förvaltningsdomstol eller en nämndeman i allmän förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstol inte far väljas till ledamot av skattenämnd. Det omvända&lt;br&gt;gäller emellertid inte, dvs. det finns inget hinder att till nämndeman i&lt;br&gt;allmän förvaltningsdomstol välja den som redan är ledamot av skatte-&lt;br&gt;nämnd, låt vara att om detta undantagsvis skulle inträffa nämndeman-&lt;br&gt;nen skulle vara skyldig att avgå som ledamot av skattenämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att uppnå överensstämmelse mellan lagen om allmänna förvalt- Prop.&lt;br&gt;ningsdomstolar och taxeringslagen på denna punkt föreslås i prome-&lt;br&gt;morian att ledamot av skattenämnd skall föras in i uppräkningen i&lt;br&gt;20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar över katego-&lt;br&gt;rier som är uteslutna från att vara nämndemän vid allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar. Remissinstanserna ställer sig positiva till en sådan&lt;br&gt;förändring och även jag anser att den bör genomföras. Lagrådet har&lt;br&gt;lämnat förslaget utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian diskuteras också vissa andra jävsfrågor som har&lt;br&gt;aktualiserats i olika sammanhang. Det gäller bl.a. frågan om vissa&lt;br&gt;kategorier av tjänstemän och förtroendevalda bör vara uteslutna som&lt;br&gt;nämndemän därför att de på grund av sitt yrke eller uppdrag typiskt&lt;br&gt;sett kan befaras ha en viss förhandsuppfattning i vissa frågor eller,&lt;br&gt;vilket är tillräckligt, därför att en part kan hysa objektivt berättigade&lt;br&gt;farhågor om att så är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan i dag finns vissa begränsningar. Enligt 4 kap. 6 § RB och&lt;br&gt;20 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är vissa&lt;br&gt;tjänstemän och en del andra yrkeskategorier inte valbara till nämnde-&lt;br&gt;män.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har ifrågasatts om det är lämpligt att tjänstemän vid socialför-&lt;br&gt;valtningar eller förtroendevalda ledamöter i socialnämnder deltar som&lt;br&gt;nämndemän i mål om vårdnad eller umgänge vid de allmänna dom-&lt;br&gt;stolarna och mål om omhändertagande av barn m.m. vid förvaltnings-&lt;br&gt;domstolarna. Vissa socialsekreterare kan på grund av delegation ibland&lt;br&gt;företräda kommunen inför domstol i dessa typer av mål. Om den&lt;br&gt;förtroendevalde eller tjänstemannen själv deltagit i beslutet eller hand-&lt;br&gt;läggningen av ärendet medför regeln om tvåinstansjäv att han eller hon&lt;br&gt;inte kan delta som domare i målet (jfr 41 § förvaltningsprocesslagen,&lt;br&gt;1971:291, för förvaltningsdomstolarnas del). Men även om så inte är&lt;br&gt;fallet kan den omständigheten att tjänstemannen eller den förtroende-&lt;br&gt;valde i sitt yrke eller uppdrag har att företräda vissa intressen inge&lt;br&gt;parten tvivel om att han på ett opartiskt sätt kan bedöma ett mål där&lt;br&gt;dessa intressen kan komma att stå emot partens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ena parten kan t.ex. sätta i fråga tillvägagångssättet vid eller innehål-&lt;br&gt;let i en vårdnadsutredning som ligger till grund för socialnämndens&lt;br&gt;ställningstagande i målet. Parten kan då känna sig orolig för att t.ex. en&lt;br&gt;nämndeman som vanligtvis tjänstgör i socialnämnden kommer att&lt;br&gt;bedöma hans invändningar beträffande utredningens kvalitet på ett&lt;br&gt;mindre objektivt sätt eller till och med ha en förhandsinställning i&lt;br&gt;dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande problem kan uppkomma även i andra mål som hand-&lt;br&gt;läggs i förvaltningsdomstol, bl.a. när det gäller tillämpningen av lagen&lt;br&gt;(1988:153) om bistånd till asylsökande m.fl. Frågor om sådant bistånd&lt;br&gt;prövas i vissa fall av socialnämnd och kan efter överklagande avgöras&lt;br&gt;av länsrätt. Om en nämndeman som deltar vid handläggningen av ett&lt;br&gt;sådant mål i länsrätten t.ex. är anställd vid socialförvaltningen, kan den&lt;br&gt;asylsökande känna tvekan om nämndemannens opartiskhet vid pröv-&lt;br&gt;ningen av målet. Samma slags tvivel kan tänkas uppkomma i mål om&lt;br&gt;omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestäm-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen J992I93. 1 saml. Nr 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;melser om vård av unga, där socialnämnd är part i målet (se 4 § i den Prop.&lt;br&gt;lagen). Sveriges domareförbund har i sitt remissyttrande över prome-&lt;br&gt;morian anfört ytterligare exempel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det angeläget att nämndemannakåren är så&lt;br&gt;allsidigt sammansatt som möjligt. Man bör därför, som också framhålls&lt;br&gt;i promemorian, vara försiktig med att generellt utesluta vissa person-&lt;br&gt;kategorier från att vara nämndemän. Det gäller även om man skulle&lt;br&gt;begränsa sig till att förbjuda dessa att tjänstgöra i vissa måityper. Jag är&lt;br&gt;emellertid medveten om att de nuvarande reglerna i vissa situationer&lt;br&gt;kan brista i tydlighet och därigenom föranleda tveksamhet om jävets&lt;br&gt;omfattning. Som ett par remissinstanser har varit inne på kan reglerna&lt;br&gt;därför behöva ses över för att bättre klargöra vilka personkategorier&lt;br&gt;som skall omfattas av jävsregler och om vissa målkategorier kräver&lt;br&gt;särskilda hänsynstaganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det alltså kan finnas ett visst behov av översyn på området,&lt;br&gt;delar jag den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian att&lt;br&gt;det i praktiken inte är särskilt vanligt att en part har anledning att&lt;br&gt;hysa objektivt berättigade farhågor angående nämndemannens opar-&lt;br&gt;tiskhet i de nu diskuterade målen. Skulle en sådan situation uppkom-&lt;br&gt;ma bör den också i allmänhet kunna lösas genom tillämpning av&lt;br&gt;generalklausulen för jäv. Det är enligt min mening angeläget att&lt;br&gt;domstolarna själva är uppmärksamma på de jävsförhållanden som på&lt;br&gt;detta sätt kan föreligga och ingriper där det är nödvändigt. Jag är inte&lt;br&gt;beredd att föreslå några lagändringar i detta hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian behandlas slutligen jävsfrågor beträffande ledamöter&lt;br&gt;av skattemyndigheters lekmannastyrelser. I likhet med remissinstanser-&lt;br&gt;na delar jag bedömningen i promemorian att dessa ledamöter inte på&lt;br&gt;det sättet tar del i handläggningen av enskilda ärenden att de generellt&lt;br&gt;sett bör uteslutas från möjligheten att vara nämndemän vid allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar. En skattemyndighets styrelse har bl.a. en norm-&lt;br&gt;givande funktion och kan fatta beslut om föreskrifter som riktar sig till&lt;br&gt;allmänheten. Att en ledamot av styrelsen har deltagit i behandlingen&lt;br&gt;av en sådan föreskrift betyder alltså normalt inte att ledamoten skulle&lt;br&gt;vara jävig att som nämndeman i förvaltningsdomstol vara med och&lt;br&gt;tillämpa bestämmelsen i det enskilda fallet. Om opartiskheten hos en&lt;br&gt;nämndeman som deltagit i en skattemyndighets styrelse undantagsvis&lt;br&gt;skulle ifrågasättas på någon annan grund, bör situationen kunna lösas&lt;br&gt;med hjälp av de vanliga jävsreglerna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.5 Ikraftträdande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås inte några övergångsbestämmelser. Tanken&lt;br&gt;synes emellertid ha varit att reglerna inte skall börja tillämpas fullt ut&lt;br&gt;den dag de träder i kraft utan att domstolarna, för det fall beslutet om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning har fettats före ikraftträdandet, över-&lt;br&gt;gångsvis skal! tillämpa de gällande reglerna om uppskov i huvudför-&lt;br&gt;handlingen, dvs. att i sådana situationer avstå från att tillämpa den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;längre uppskovstid som den föreslagna lagen ger möjlighet till. Skälet Prop. 1992/93:25&lt;br&gt;till det skulle vara att rätten i en sådan situation inte har något&lt;br&gt;mellandomsliknande beslut att falla tillbaka på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del kan jag i sak ansluta mig till den ordning som föreslås&lt;br&gt;i promemorian. Jag anser emellertid i likhet med Norrköpings tings-&lt;br&gt;rätt att en sådan uppläggning kräver en uttrycklig övergångsbestämmel-&lt;br&gt;se. I övergångsbestämmelsen bör alltså anges att möjligheten till ett&lt;br&gt;längre uppskov i huvudförhandlingen i enlighet med den föreslagna&lt;br&gt;bestämmelsen i 46 kap. 11 § RB inte far tillämpas, om rätten har fattat&lt;br&gt;beslutet om att inhämta den rättspsykiatriska undersökningen före&lt;br&gt;ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.6 Kostnader&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;De föreslagna ändringarna vad gäller brottmålsrättegången innebär att&lt;br&gt;domstolarna som regel inte längre blir tvungna att hålla ny huvudför-&lt;br&gt;handling i mål där rättspsykiatrisk undersökning har inhämtats. Hu-&lt;br&gt;vudförhandlingen skall i princip kunna fortsätta där den slutade före&lt;br&gt;beslutet om rättspsykiatrisk undersökning. Detta bör kunna leda till&lt;br&gt;kostnadsbesparingar både för domstolarna och för åklagarna; dels&lt;br&gt;genom att dubbelarbete undviks och dels genom att målen kan hand-&lt;br&gt;läggas på kortare tid. Även rättshjälpskostnaderna kan komma att&lt;br&gt;begränsas genom den föreslagna ordningen. På grund av den osäkerhet&lt;br&gt;som alltjämt råder vad gäller det framtida behovet av rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningar, är det emellertid svårt att ange storleken på eventuella&lt;br&gt;besparingar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet&lt;br&gt;upprättats förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-&lt;br&gt;stolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har granskats av Lagrådet .&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;4 kap. 13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse en uppräkning i nio&lt;br&gt;punkter av de olika domarjäven, dvs. de diskvalifikationsgrunder som&lt;br&gt;gör en domare obehörig att delta i handläggningen av ett visst mål.&lt;br&gt;Punkterna 1 — 8 reglerar speciella situationer medan punkten 9 inne-&lt;br&gt;håller en generalklausul.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har utvecklat i avsnitt 3.3 krävs en jävsbestämmelse också Prop.&lt;br&gt;för den situationen att en domare som skall handlägga ett brottmål vid&lt;br&gt;huvudförhandling som tidigare under målets handläggning har prövat&lt;br&gt;om den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Promemorians&lt;br&gt;förslag innebär att en sådan bestämmelse skall införas som ett nytt&lt;br&gt;andra stycke i paragrafen. Flera remissinstanser har haft invändningar&lt;br&gt;mot detta och ansett det mer naturligt att bestämmelsen införs som en&lt;br&gt;särskild punkt före generalklausulen i punkt 9 eller att generalklausu-&lt;br&gt;len arbetas om så att den innefattar även den föreslagna regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kan instämma i den kritiken. Det är emellertid enligt min&lt;br&gt;mening inte lämpligt att göra ändringar i generalklausulen. Den före-&lt;br&gt;slagna bestämmelsen reglerar en speciell situation och den bör därmed&lt;br&gt;i systematiskt hänseende ligga före generalklausulen. Mitt förslag är&lt;br&gt;därför utformat så att bestämmelsen utgör punkt 8 i paragrafen. De&lt;br&gt;nuvarande reglerna i punkt 8 och 9 betecknas till följd härav punkt 9&lt;br&gt;resp. 10. Bestämmelsen har förtydligats efter påpekande från Lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i punkt 8 tar alltså enbart sikte på jäv i brottmål. Den&lt;br&gt;är i första hand tillämplig i den situationen att domaren vid en tidigare&lt;br&gt;huvudförhandling har beslutat om rättspsykiatrisk undersökning och&lt;br&gt;åtalet mot den tilltalade därefter skall prövas vid en ny huvudförhand-&lt;br&gt;ling. Om fortsatt huvudförhandling hålls enligt den föreslagna ändring-&lt;br&gt;en i 46 kap. 11 § RB föreligger däremot inte jäv för den domare som&lt;br&gt;prövat skuldfrågan vid det första förhandlingstillfället (se avsnitt 3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya jävsgrunden är så formulerad att den också omfattar fall då&lt;br&gt;högre rätt undanröjer en lägre rätts dom i brottmål och återförvisar&lt;br&gt;målet till fortsatt handläggning i den lägre rätten (jfr avsnitt 3.1.5 och&lt;br&gt;avsnitt 3.3). Bestämmelsen gäller inte i de fall ett tvistemål återförvisas&lt;br&gt;till lägre rätt. I sådana fall kan dock jävsbestämmelsen i punkt 9 vara&lt;br&gt;tillämplig. Denna fråga har behandlats i avsnitt 3.1.5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en domare skall bli jävig enligt bestämmelsen krävs alltså till&lt;br&gt;en början att han under målets handläggning har prövat om den&lt;br&gt;tilltalade har begått den åtalade gärningen. Så är t.ex. fallet om&lt;br&gt;domaren i samband med ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;har konstaterat att det föreligger övertygande bevisning om att den&lt;br&gt;tilltalade har begått den åtalade gärningen. Men också en domare som&lt;br&gt;vid prövning av skuldfrågan i en sådan situation inte funnit övertygan-&lt;br&gt;de bevisning föreligga träffes givetvis av jävsregeln. Utanför tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet faller däremot de bedömningar som en domare måste&lt;br&gt;göra i samband med beslut om olika straffprocessuella tvångsmedel,&lt;br&gt;t.ex om det föreligger sannolika skäl för misstanke om brott eller om&lt;br&gt;någon är skäligen misstänkt för brottet. Den omständigheten att en&lt;br&gt;domare har fattat beslut i sådana preliminära frågor, som ju inte&lt;br&gt;kräver samma ingående prövning av skuldfrågan som t.ex. ett beslut&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning, medför inte att han anses jävig att&lt;br&gt;delta i målets avgörande (jfr avsnitt 3.1.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningen av den tilltalades ansvar skall ha skett före den huvud-&lt;br&gt;förhandling då målet slutligt avgörs. Ett ställningstagande i ansvarsfrå-&lt;br&gt;gan som sker vid den huvudförhandling då målet avgörs påverkas&lt;br&gt;alltså inte av den föreslagna jävsregeln. Det nu sagda innebär att den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;situation som föreligger då rätten i enlighet med de föreslagna reglerna Prop.&lt;br&gt;i 46 kap. 11 § RB håller fortsatt huvudförhandling inte medför att jäv&lt;br&gt;uppstår. Bestämmelsen är däremot tillämplig om rätten har tagit&lt;br&gt;ställning i ansvarsfrågan på det sätt som anges i paragrafen vid en&lt;br&gt;huvudförhandling som avbryts eller skjuts upp och målet sedermera&lt;br&gt;avgörs vid en ny huvudförhandling. Ett exempel på det fallet är att&lt;br&gt;rätten efter ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning inte kan hålla&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling sedan undersökningen slutförts utan att hu-&lt;br&gt;vudförhandlingen måste tas om från början. De domare som deltog vid&lt;br&gt;det första huvudförhandlingstillfället kan i en sådan situation inte delta&lt;br&gt;vid den nya huvudförhandlingen. Dessa frågor har behandlats i avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en domare har tagit ställning i en ansvarsfråga på det sätt som&lt;br&gt;anges i den nya bestämmelsen, innebär jävet att domaren är förhindrad&lt;br&gt;att fortsättningsvis handlägga målet. Jävets omfattning har här samma&lt;br&gt;innebörd som i de övriga jävsbestämmelserna i paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i punkt 9 och 10 motsvarar helt de nuvarande&lt;br&gt;reglerna i punkt 8 och 9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 kap. 11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om uppskov med en påbörjad huvudför-&lt;br&gt;handling. Bestämmelserna i första och andra styckena är oförändrade.&lt;br&gt;De innebär bl.a. att fortsatt huvudförhandling får hållas i ett mål om&lt;br&gt;den sammanlagda uppskovstiden inte överstiger femton dagar. I annat&lt;br&gt;fall skall i princip ny huvudförhandling hållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett nytt tredje stycke har tagits in ett undantag från reglerna i andra&lt;br&gt;stycket. Uppskov i förhandlingen som föranleds av att den tilltalade&lt;br&gt;skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning hindrar inte att rätten&lt;br&gt;håller fortsatt huvudförhandling. Fortsatt huvudförhandling far dock&lt;br&gt;inte hållas om det är olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och&lt;br&gt;omständigheterna i målet. Bestämmelsen har kommenterats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantagsbestämmelsen i tredje stycket innebär ingen ändring i den&lt;br&gt;femtondagarsregel som följer av andra stycket vad gäller andra anled-&lt;br&gt;ningar till uppskov, även om de förekommer i ett mål där beslut har&lt;br&gt;fattats om rättspsykiatrisk undersökning. Det är med andra ord inte&lt;br&gt;möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling i ett mål där rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning genomförs om det av andra skäl förekommer uppskov i&lt;br&gt;förhandlingen som — utöver den tid som åtgått för den rättspsykiatris-&lt;br&gt;ka undersökningen — överstiger femton dagar och synnerliga skäl&lt;br&gt;enligt reglerna i andra stycket inte föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I normalfallet genomförs i dag en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;såvitt gäller häktade inom loppet av fyra veckor. Ar den tilltalade på&lt;br&gt;fri fot är motsvarande tid sex veckor. Det betyder att den fortsatta&lt;br&gt;huvudförhandlingen i målet som regel kan hållas inom fyra — sju&lt;br&gt;veckor från beslutet om rättspsykiatrisk undersökning. Som har fram-&lt;br&gt;hållits i den allmänna motiveringen är det angeläget att rätten redan&lt;br&gt;vid det första förhandlingstillfället planerar för den fortsatta huvudför-&lt;br&gt;handlingen för att därigenom undvika onödig tidsutdräkt. I de prak-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tiskt viktiga fallen där en person är häktad blir uppskovet i huvudför- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handlingen normalt inte längre än fyra — fem veckor. För dem som&lt;br&gt;inte är ffihetsberövade, kan uppskovet bli något längre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i tredje stycket om att fortsatt huvudförhandling far hållas&lt;br&gt;efter det att den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts är&lt;br&gt;fakultativ. Det ankommer alltså på rätten att avgöra om uppskovet i&lt;br&gt;förhandlingen är sådant att det med hänsyn till målets beskaffenhet&lt;br&gt;bör hållas fortsatt huvudförhandling. I de allra flesta fall kan man&lt;br&gt;räkna med att så är fallet. Undantagsvis kan dock förekomma att ny&lt;br&gt;huvudförhandling behöver hållas. Det skall ske om det med hänsyn&lt;br&gt;till uppskovets längd och omständigheterna i målet är olämpligt att&lt;br&gt;hålla fortsatt huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enbart den omständigheten att den rättspsykiatriska undersökningen&lt;br&gt;drar ut på tiden ett antal veckor utöver det normala bör som regel inte&lt;br&gt;föranleda att ny huvudförhandling behöver hållas, om inte andra&lt;br&gt;förhållanden, t.ex. vad gäller bevisningen, komplicerar situationen.&lt;br&gt;Som framhålls i avsnitt 3.2 bör ett uppskov på åtta — tio veckor&lt;br&gt;kunna godtas, om det enda som återstår är att bestämma påföljden på&lt;br&gt;grundval av ett klart och entydigt rättspsykiatriskt utlåtande. Om&lt;br&gt;emellertid uppskovet i förhandlingen blir avsevärt längre än normalt&lt;br&gt;på grund av fördröjning med det rättspsykiatriska utlåtandet samtidigt&lt;br&gt;som omständigheterna i målet, t.ex. ny bevisning, komplicerar bedöm-&lt;br&gt;ningen, kan det finnas skäl att hålla ny huvudförhandling. Det är&lt;br&gt;rätten som med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda målet&lt;br&gt;skall bedöma om det är olämpligt att hålla fortsatt huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelserna i paragrafens första stycke följer att den fortsatta&lt;br&gt;huvudförhandlingen skall återupptas snarast möjligt efter det att det&lt;br&gt;rättspsykiatriska utlåtandet kommit in till rätten och att särskild skynd-&lt;br&gt;samhet gäller för mål där den tilltalade är häktad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafens sista stycke är oförändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslutet om att den tilltalade skall genomgå&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet av de föreslagna&lt;br&gt;bestämmelserna, skall äldre regler tillämpas. Det betyder att rätten&lt;br&gt;måste hålla ny huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningen slutförts. Den nya regeln om domarjäv blir inte tillämplig i en&lt;br&gt;sådan situation.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289)&lt;br&gt;om allmänna förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppräkningen i paragrafens andra stycke av de kategorier av personer&lt;br&gt;som är uteslutna från möjligheten att vara nämndeman vid allmän&lt;br&gt;förvaltningsdomstol har kompletterats med ledamot av skattenämnd.&lt;br&gt;Ändringen har motiverats i avsnitt 3.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser i paragrafen är oförändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemtäller jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-&lt;br&gt;stolar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar&lt;br&gt;att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-&lt;br&gt;draganden har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning av promemorian Ds 1992:23&lt;br&gt;Promemorian tar upp vissa problem i samband med handläggningen&lt;br&gt;av brottmål sedan rätten har beslutat om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning. Det gäller dels de problem som hänger samman med att ny&lt;br&gt;huvudförhandling måste hållas sedan den rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningen slutförts, dels frågan om jäv uppstår om samma domare deltar&lt;br&gt;vid bägge huvudförhandlingarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om fortsatt huvudförhandling medger att uppskov görs&lt;br&gt;under huvudförhandlingen under högst femton dagar. Är den sam-&lt;br&gt;manlagda uppskovstiden längre, vilket den som regel är i de fall rätten&lt;br&gt;beslutar om rättspsykiatrisk undersökning, måste i allmänhet en ny&lt;br&gt;huvudförhandling hållas. Detta medför stora problem för domstolarna&lt;br&gt;och övriga inblandade parter, särskilt när det gäller omfattande mål&lt;br&gt;som tar flera dagar eller veckor i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jävsfrågan har aktualiserats genom en dom i Europadomstolen mot&lt;br&gt;Danmark, det s.k. Hauschildtmålet. I det målet ansåg Europadomsto-&lt;br&gt;len att de domstolar som prövat åtalet mot Hauschildt inte kunde&lt;br&gt;betraktas som opartiska eftersom de innan huvudförhandlingen tog sin&lt;br&gt;början i princip hade tagit ställning i skuldfrågan i samband med&lt;br&gt;beslut om häktning. Europadomstolens resonemang i Hauschildtmålet&lt;br&gt;kan för Sveriges del ha relevans för handläggningen av brottmål sedan&lt;br&gt;domstolen efter prövning av bevisningen har förordnat om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning. Däremot har Hauschildtdomen ingen betydelse&lt;br&gt;när det gäller de svenska häktningsreglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den lösning som föreslås i promemorian är att rättegångsbalkens&lt;br&gt;regler ändras så att rätten i de fall rättspsykiatriskt utlåtande har&lt;br&gt;inhämtats far hålla fortsatt huvudförhandling även när den samman-&lt;br&gt;lagda uppskovstiden överstiger femton dagar. Därigenom kan man&lt;br&gt;också komma till rätta med jävsproblematiken i dessa mål. I prome-&lt;br&gt;morian föreslås också att rätten i samband med beslutet om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning skall meddela ett mellandomsliknande beslut i&lt;br&gt;skuldfrågan. Denna ordning är påkallad bl.a. för att motverka de&lt;br&gt;nackdelar ur framför allt bevisvärderingssynpunkt, som följer av att&lt;br&gt;man gör avkall på koncentrationsprincipen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås vidare att reglerna om jäv i rättegångsbalken&lt;br&gt;4 kap. 13 § kompletteras med en ny jävsgrund som omfattar de fall då&lt;br&gt;en domare tidigare i samma rätt har tagit ställning till skuldfrågan.&lt;br&gt;Bestämmelsen blir tillämplig om rätten undantagsvis av någon anled-&lt;br&gt;ning inte kan hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatris-&lt;br&gt;ka undersökningen slutförts — t.ex. därför att ordföranden fått förfall&lt;br&gt;— utan tvingas hålla en ny huvudförhandling. I sådant fall måste&lt;br&gt;således rättens samtliga ledamöter bytas ut. Den nya jävsgrunden blir&lt;br&gt;också tillämplig när högre rätt undanröjer lägre rätts brottmålsdom&lt;br&gt;och återförvisar målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås också en ändring i lagen om allmänna förvaltningsdom-&lt;br&gt;stolar för att förhindra att den som är ledamot av skattenämnd väljs till&lt;br&gt;nämndeman på samma sätt som taxeringslagen förbjuder att nämnde-&lt;br&gt;man i förvaltningsdomstol väljs till ledamot av skattenämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 25&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;br&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-&lt;br&gt;ken skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;sup&gt;l&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domare är jävig att handlägga mål:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess&lt;br&gt;utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller&lt;br&gt;nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det&lt;br&gt;svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller&lt;br&gt;om han på liknande sätt är part närstående;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan&lt;br&gt;vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-&lt;br&gt;dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare&lt;br&gt;eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,&lt;br&gt;stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun&lt;br&gt;eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller&lt;br&gt;styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,&lt;br&gt;som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller&lt;br&gt;skada, står i förhållande, som avses i 4;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med&lt;br&gt;honom för att göra honom jävig;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat&lt;br&gt;beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller&lt;br&gt;såsom skiljeman tagit befattning därmed;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller&lt;br&gt;biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba&lt;br&gt;förtroendet till hans opartiskhet i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En domare är också jävig att&lt;br&gt;handlägga brottmål om han innan&lt;br&gt;huvudförhandlingen påbörjas har&lt;br&gt;fattat beslut som innebär att han&lt;br&gt;funnit övertygande bevisning före-&lt;br&gt;ligga om att den tilltalade har be-&lt;br&gt;gått den åtalade gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydele 1988:1260.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan för-&lt;br&gt;anledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett&lt;br&gt;sammanhang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad&lt;br&gt;huvudförhandling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum&lt;br&gt;enligt 3 § första stycket, om det efter handläggningens början har&lt;br&gt;kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars&lt;br&gt;finner att det är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall&lt;br&gt;återupptas så snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall för-&lt;br&gt;handlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående för-&lt;br&gt;handlings avslutande eller, då han häktas därefter, från dagen för hans&lt;br&gt;häktande, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre&lt;br&gt;uppskov är nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, far&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden&lt;br&gt;uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling&lt;br&gt;hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger&lt;br&gt;synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en&lt;br&gt;sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beror uppskovet på att rätten be-&lt;br&gt;slutat om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning, får fortsatt huvudförhandling&lt;br&gt;dock alltid hållas sedan undersök-&lt;br&gt;ningen slutförts, även om den sam-&lt;br&gt;manlagda uppskovstiden är längre&lt;br&gt;än som sägs i andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-&lt;br&gt;bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad&lt;br&gt;som sägs i 45 kap. 15 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:747.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medbor-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har&lt;br&gt;förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänsteman vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, lagfaren domare, åklagare,&lt;br&gt;polisman eller advokat eller an-&lt;br&gt;nan som har till yrke att föra&lt;br&gt;andras talan inför rätta lar inte&lt;br&gt;vara nämndeman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämndeman i länsrätt far inte&lt;br&gt;marrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänsteman vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, ledamot i skattenämnd, lagfa-&lt;br&gt;ren domare, åklagare, polisman&lt;br&gt;eller advokat eller annan som har&lt;br&gt;till yrke att föra andras talan inför&lt;br&gt;rätta lar inte vara nämndeman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samtidigt vara nämndeman i kam-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte&lt;br&gt;skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som&lt;br&gt;nämndeman är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den&lt;br&gt;som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt&lt;br&gt;uppdrag förrän efter tre år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten prövar självmant den valdes behörighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:539.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1991:1137) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning lär bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-&lt;br&gt;rebragts om att han har begått den. Sådant beslut Sr dock inte&lt;br&gt;meddelas, om påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte inte har er-&lt;br&gt;känt gärningen, skall beslutet inne-&lt;br&gt;hålla uppgift om vad som är bevi-&lt;br&gt;sat i målet och rättens ställningsta-&lt;br&gt;gande till frågan om den misstänk-&lt;br&gt;te har begått gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning av remissinstanser som yttrat sig&lt;br&gt;över promemorian Ds 1992:23&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslern, Domstolsverket, Riks-&lt;br&gt;åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen,&lt;br&gt;Rättsmedicinalverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,&lt;br&gt;Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Umeå&lt;br&gt;tingsrätt, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges&lt;br&gt;advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Nämndemännens riksför-&lt;br&gt;bund och Föreningen Sveriges åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-&lt;br&gt;ken skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domare är jävig att handlägga mål:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess&lt;br&gt;utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller&lt;br&gt;nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det&lt;br&gt;svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller&lt;br&gt;om han på liknande sätt är part närstående;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan&lt;br&gt;vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-&lt;br&gt;dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare&lt;br&gt;eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,&lt;br&gt;stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun&lt;br&gt;eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller&lt;br&gt;styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,&lt;br&gt;som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller&lt;br&gt;skada, står i förhållande, som avses i 4;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med&lt;br&gt;honom för att göra honom jävig;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat&lt;br&gt;beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller&lt;br&gt;såsom skiljeman tagit befattning därmed;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. om målet är ett brottmål och&lt;br&gt;han före den huvudförhandling vid&lt;br&gt;vilken målet slutligt avgörs har prö-&lt;br&gt;vat fråga om den tilltalade har be-&lt;br&gt;gått den åtalade gärningen;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. om han i saken såsom rätte- 9. om han i saken såsom rätte-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gångsombud fört parts talan eller&lt;br&gt;biträtt part eller vittnat eller varit&lt;br&gt;sakkunnig; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. om eljest särskild omständig-&lt;br&gt;het föreligger, som är ägnad att&lt;br&gt;rubba förtroendet till hans opar-&lt;br&gt;tiskhet i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gångsombud fört parts talan eller&lt;br&gt;biträtt part eller vittnat eller varit&lt;br&gt;sakkunnig; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. om eljest särskild omstän-&lt;br&gt;dighet föreligger, som är ägnad att&lt;br&gt;rubba förtroendet till hans opar-&lt;br&gt;tiskhet i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:1260,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranle-&lt;br&gt;das av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett samman-&lt;br&gt;hang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad huvudför-&lt;br&gt;handling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 §&lt;br&gt;första stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram&lt;br&gt;något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det&lt;br&gt;är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så&lt;br&gt;snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen åter-&lt;br&gt;upptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutan-&lt;br&gt;de eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om&lt;br&gt;inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppskov är&lt;br&gt;nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, får&lt;br&gt;fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden&lt;br&gt;uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling&lt;br&gt;hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger&lt;br&gt;synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en&lt;br&gt;sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av bestämmelserna i&lt;br&gt;andra stycket får fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling hållas i den mån uppskov&lt;br&gt;har föranletts av en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning, om det inte är&lt;br&gt;olämpligt med hänsyn till uppsko-&lt;br&gt;vets längd och omständigheterna i&lt;br&gt;målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-&lt;br&gt;bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad&lt;br&gt;som sägs i 45 kap. 15 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser&lt;br&gt;tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat beslut&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:747.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medbor-&lt;br&gt;gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har&lt;br&gt;förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänsteman vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, allmän föräkringskassa eller&lt;br&gt;riksförsäkringsverket får inte vara&lt;br&gt;nämndeman. Detsamma gäller&lt;br&gt;lagfaren domare, åklagare, polis-&lt;br&gt;man och advokat eller annan som&lt;br&gt;har till yrke att föra andras talan&lt;br&gt;inför rätta, ledamot av socialför-&lt;br&gt;säkringsnämnd och icke lagfaren&lt;br&gt;ledamot av försäkringsöver-&lt;br&gt;domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänsteman vid domstol, skatte-&lt;br&gt;myndighet, länsstyrelse eller un-&lt;br&gt;der länsstyrelse lydande myndig-&lt;br&gt;het, allmän försäkringskassa eller&lt;br&gt;Riksförsäkringsverket får inte&lt;br&gt;vara nämndeman. Detsamma gäl-&lt;br&gt;ler lagfaren domare, åklagare, po-&lt;br&gt;lisman och advokat eller annan&lt;br&gt;som har till yrke att föra andras&lt;br&gt;talan inför rätta samt ledamot av&lt;br&gt;skattenämnd eller socialförsäk-&lt;br&gt;ringsnämnd och icke lagfaren le-&lt;br&gt;damot av försäkringsöverdomsto-&lt;br&gt;len.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kam-&lt;br&gt;marrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte&lt;br&gt;skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som&lt;br&gt;nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten prövar självmant den valdes behörighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:539.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1991:1137) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning Sr bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-&lt;br&gt;rebragts om att han har begått den. Sådant beslut Sr dock inte&lt;br&gt;meddelas, om påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte inte har er-&lt;br&gt;känt gärningen, skall rätten ange i&lt;br&gt;beslutet vad som är bevisat i målet&lt;br&gt;och redovisa sitt ställningstagande&lt;br&gt;till frågan om den misstänkte har&lt;br&gt;begått gärningen. Beslut om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning skall med-&lt;br&gt;delas så snart som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-12-28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-&lt;br&gt;Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1992 har&lt;br&gt;regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrå-&lt;br&gt;dets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f. byråchefen Håkan&lt;br&gt;Lavén.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i&lt;br&gt;lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remitterade förslagen syftar bl.a. till att avhjälpa de olägenheter&lt;br&gt;som i dag kan uppkomma i ett brottmål när huvudförhandling skall&lt;br&gt;genomföras efter en avslutad rättspsykiatrisk undersökning. I det syftet&lt;br&gt;föreslås en ändring av bestämmelserna om uppskjuten huvudförhand-&lt;br&gt;ling i 46 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) och i anslutning därtill en&lt;br&gt;komplettering av beslutsreglerna i 2 § lagen (1991:1137) om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning. Ett annat syfte har varit att lösa de jävsproblem&lt;br&gt;som aktualiseras av den s.k. Hauschildtdomen. I detta syfte föreslås en&lt;br&gt;ändring av jävsreglerna i 4 kap. 13 § RB. Lagrådet behandlar förslagen&lt;br&gt;i nu nämnd ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 kap. 11 § RB&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande bestämmelser får till följd att en ny huvudförhandling i&lt;br&gt;regel måste hållas när en rättspsykiatrisk undersökning har genom-&lt;br&gt;förts. Som närmare utvecklas i remissprotokollet kan denna ordning&lt;br&gt;medföra betydande processekonomiska och andra olägenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna ändringen av 46 kap. 11 § RB innebär enligt sin&lt;br&gt;lydelse att möjligheterna att hålla en fortsatt huvudförhandling i stället&lt;br&gt;för en ny ökas väsentligt när rättspykiatrisk undersökning har företa-&lt;br&gt;gits. Förslaget ger samtidigt rätten utrymme att — inom ramen för den&lt;br&gt;föreskrivna lämplighetsprövningen — beakta intresset av att skapa&lt;br&gt;goda förutsättningar för bevisvärderingen. Lagrådet finner inte anled-&lt;br&gt;ning till erinran mot förslaget till lagtext men vill ifrågasätta om inte&lt;br&gt;gränsen för fortsatt huvudförhandling bör dras snävare än som antyds i&lt;br&gt;avsnitt 3.2 av allmänmotiveringen. Där förutsätts bl.a. att fortsatt&lt;br&gt;huvudförhandling skall kunna hållas i de fall då nya vittnesuppgifter&lt;br&gt;eller andra nytillkomna uppgifter gör det nödvändigt att hålla förnyade&lt;br&gt;förhör med tidigare vittnen. Lagrådet ifrågasätter om det inte i sådana&lt;br&gt;situationer kan visa sig lämpligt att med hänsyn till koncentrations-&lt;br&gt;principen ta upp den nya bevisningen vid en ny huvudförhandling.&lt;br&gt;Denna bedömning påverkas inte av det nedan behandlade — och av&lt;br&gt;lagrådet avstyrkta — förslaget till ändring av 2 § lagen om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets uppfattning är således att det kan finnas anledning att anta&lt;br&gt;att den föreslagna bestämmelsen om fortsatt huvudförhandling kan&lt;br&gt;komma att tillämpas mer restriktivt än som antyds i remissprotokollet.&lt;br&gt;Också av ett annat skäl kan man förmoda att förslaget far en mer&lt;br&gt;begränsad räckvidd än som varit avsett. Som strax skall utvecklas&lt;br&gt;närmare är det inte osannolikt att den nya syn på jävsfrågorna som&lt;br&gt;föranleds av Hauschildtdomen kan medföra att ny huvudförhandling&lt;br&gt;måste hållas i större utsträckning än som förutsatts i remissprotokollet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslagna nya andra stycket innebär att rätten blir skyldig att i&lt;br&gt;beslutet om rättspsykiatrisk undersökning redovisa sin bedömning av&lt;br&gt;bevisningen och skuldfrågan. Detta &amp;quot;mellandomsliknande&amp;quot; beslut skall&lt;br&gt;liksom hittills vara oförbindande för rätten vid det slutliga avgörandet&lt;br&gt;av målet och skall inte kunna överklagas särskilt i annan mån än som&lt;br&gt;följer av 49 kap. 6 § RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besluten om rättspsykiatrisk undersökning skall självfallet vara&lt;br&gt;grundade på överväganden som är lika ingående som när det gäller&lt;br&gt;skälen till en fållande dom. Därmed är emellertid inte sagt att det är&lt;br&gt;befogat att föreskriva en direkt skyldighet för rätten att redovisa sin&lt;br&gt;bedömning på det sätt som föreslagits. I lagrådsremissen motiveras den&lt;br&gt;föreslagna ordningen med att den ger större fasthet i handläggningen&lt;br&gt;och är ägnad att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett&lt;br&gt;sämre läge när uppskovstiden förlängs. Lagrådet vill emellertid ifråga-&lt;br&gt;sätta om förslaget ger några egentliga vinster i dessa hänseenden.&lt;br&gt;Mycket talar för att den föreskrivna beslutsmotiveringen — såsom&lt;br&gt;domstolsverket anfört i sitt remissyttrande — i praktiken inte kommer&lt;br&gt;att ha någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet för&lt;br&gt;domstolen. Detta syfte bör kunna tillgodoses lika bra med de interna&lt;br&gt;minnesanteckningar som en domare torde föranstalta om utan särskild&lt;br&gt;lagföreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det sagda kommer att den föreslagna ordningen kan befaras&lt;br&gt;medföra nya problem. Av specialmotiveringen framgår att det &amp;quot;mellan-&lt;br&gt;domsliknande&amp;quot; beslutet är tänkt att i många fall utgöra en del av de&lt;br&gt;framtida domskälen. Denna ordning kan medföra risk för att antingen&lt;br&gt;genomförandet av den rättspsykiatriska undersökningen försenas på&lt;br&gt;grund av den tid som behövs för beslutsformuleringen eller domskälen&lt;br&gt;blir mindre innehållsrika än som i dag anses lämpligt. Vidare bör inte&lt;br&gt;bortses från risken att en utförlig redovisning av rättens preliminära&lt;br&gt;bedömning av bevisningen och skuldfrågan kan komma att onödigtvis&lt;br&gt;styra parternas fortsatta agerande i processen mot enskildheter i rättens&lt;br&gt;redovisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget till ändring av 2 §&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk undersökning. För det fall att förslaget ändå&lt;br&gt;anses böra genomföras vill lagrådet anföra följande synpunkter på den&lt;br&gt;lagtekniska utformningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt det föreslagna andra stycket krävs en beslutsmotivering endast&lt;br&gt;i de fall där den misstänkte inte har erkänt gärningen. Denna begräns-&lt;br&gt;ning synes falla tillbaka på paragrafens första stycke, som ger intryck&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av att ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning kan grundas blott&lt;br&gt;och bart på ett erkännande. I förarbetena uttalades dock bl.a. att det&lt;br&gt;ligger i sakens natur att domstolen måste förvissa sig om att erkännan-&lt;br&gt;det har stöd av andra föreliggande omständigheter (prop. 1990/91:58&lt;br&gt;bil. 2 s. 504). Enligt lagrådets mening bör ett krav på beslutsmotivering&lt;br&gt;omfatta även den bedömning av omständigheterna i målet som rätten&lt;br&gt;skall göra när ett erkännande föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rent språkligt synes det nya stycket ha knutits nära till den något&lt;br&gt;ålderdomliga bestämmelsen i 30 kap. 5 § RB och är därmed behäftad&lt;br&gt;med samma oklarhet som denna när det gäller kravet på beslutskälens&lt;br&gt;omfattning (se t.ex. Ekelöf, Rättegång V, 1987, s. 204 ff ). Av special-&lt;br&gt;motiveringen till stycket framgår att beslutet skall innehålla en full-&lt;br&gt;ständig motivering i frågan. Det räcker således inte med att, såsom&lt;br&gt;texten låter antyda, beslutet anger vilka rättsfakta som ansetts föreligga&lt;br&gt;utan det krävs också att skälen för rättens ståndpunkt redovisas. Det är&lt;br&gt;önskvärt att den avsedda innebörden kommer till klarare uttryck i&lt;br&gt;lagtexten, t.ex. genom en formulering i linje med den som finns i 30 §&lt;br&gt;andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 20 § första styck-&lt;br&gt;et förvaltningslagen (1986:223).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap. 13 § RB&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ändring av 4 kap. 13 § RB har sin utgångspunkt i artikel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 i Europakonventionen och i Europadomstolens dom i Hauschildt-&lt;br&gt;målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det synsätt som kommit till uttryck i Europadomstolens avgörande&lt;br&gt;ger utan tvivel anledning att se över RB:s jävsregler. I remissprotokol-&lt;br&gt;let har antagits att avgörandet får till konsekvens att en domare, som&lt;br&gt;deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning, skall anses jävig&lt;br&gt;om en ny huvudförhandling hålls i målet. Lagrådet instämmer i denna&lt;br&gt;bedömning. Från den utgångspunkten finns det inte något att erinra&lt;br&gt;mot den föreslagna nya jävsregeln i punkt 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet ställer sig ändå tveksamt till om jävsfrågorna fått en till-&lt;br&gt;fredsställande lösning genom det remitterade förslaget. Resonemangen&lt;br&gt;i remissprotokollet utgår från att kravet på opartiskhet i artikel 6.1 i&lt;br&gt;Europakonventionen inte hindrar att en domare som deltagit i beslutet&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning deltar också i en fortsatt huvudför-&lt;br&gt;handling som genomförs enligt den föreslagna nya regeln i 46 kap.&lt;br&gt;11 § RB. Lagrådet ifrågasätter emellertid om det verkligen bör medfö-&lt;br&gt;ra en avgörande skillnad att en ny huvudförhandling rent tekniskt&lt;br&gt;ändras till en fortsatt sådan. I Hauschildtdomen hade domstolen inte&lt;br&gt;anledning att ta ställning till om kravet på opartiskhet vid en objektiv&lt;br&gt;prövning kan anses uppfyllt när en domare i ett beslut konstaterar att&lt;br&gt;övertygande bevisning om den tilltalades skuld föreligger och därefter&lt;br&gt;— sedan ett avbrott på flera veckor ägt rum — deltar i vad som&lt;br&gt;formellt utgör en fortsättning på den tidigare förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet förutser mot denna bakgrund att en tillämpning av de&lt;br&gt;principer som kommit till uttryck i Hauschildtdomen kan komma att&lt;br&gt;innebära att jäv anses föreligga i vissa fall av fortsatt huvudförhandling.&lt;br&gt;Den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § 8 RB omfattar inte dessa fall. I&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;remissprotokollet behandlas ett antal andra tänkbara jävssituationer&lt;br&gt;som inte kommer att omfattas av punkt 8, nämligen bl.a. situationer&lt;br&gt;som kan uppkomma i brottmål med flera tilltalade och i vissa tviste-&lt;br&gt;mål. Det antas i protokollet att man beträffande dessa skall kunna falla&lt;br&gt;tillbaka på den s.k. generalklausulen, som enligt förslaget flyttas med&lt;br&gt;oförändrad lydelse till 4 kap. 13 § 10 RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är möjligt att antagandet om tillämpligheten av generalklausu-&lt;br&gt;len visar sig riktigt och det är möjligt att klausulen kan bli tillämplig&lt;br&gt;också i de av lagrådet nyss berörda fall där jäv kan väntas föreligga&lt;br&gt;trots att rätten håller fortsatt och inte ny huvudförhandling. Det är&lt;br&gt;dock från lagteknisk synpunkt inte någon lyckad lösning att i punkt 8&lt;br&gt;uttryckligen reglera endast några av de förutsedda jävsfallen i förlitan&lt;br&gt;på att andra liknande fall skall tas om hand av den oförändrade&lt;br&gt;generalklausulen, som förutsätts bli tolkad &amp;quot;i belysning av Europadom-&lt;br&gt;stolens praxis&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar lagrådet att jävsfrågorna övervägs&lt;br&gt;ytterligare i ett vidare perspektiv. Om det anses att en ny jävsregel&lt;br&gt;enligt remissförslaget bör införas redan innan en sådan översyn har&lt;br&gt;hunnit vidtas — något som bör uppfattas som en provisorisk åtgärd i&lt;br&gt;avvaktan på resultatet av en fortsatt översyn — bör punkten 8 förtydli-&lt;br&gt;gas så att det klart framgår att jäv inträder först när den nya huvudför-&lt;br&gt;handlingen påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget lämnas utan erinran&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Proposition....................................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag ............................ 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari&lt;br&gt;1993 ............................................ 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning....................................... 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Bakgrund ...................................... 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 De aktuella frågorna......................... 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Gällande svensk rätt ......................... 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.1 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning..... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.2 Reglerna om uppskjuten&amp;nbsp;huvudförhandling . .&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.3 Reglerna om domarjäv .................. 10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Europakonventionen och dess tillämpning........ 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 Rätten till opartisk domstolsprövning....... 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 Målet Hauschildt mot Danmark........... 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Allmän motivering ............................... 14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 Översikt av frågor som Hauschildtdomen aktualise-&lt;br&gt;rar vad gäller svensk lagstiftning................... 14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.1 Beslut om häktning m.m................. 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.2 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning..... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.3 Mål med flera tilltalade.................. 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.4 Tvistemål m.m......................... 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.5 Återförvisade mål ...................... 21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 Ändrade regler vid uppskjuten huvudförhandling i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottmål ..................................... 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 Jäv i brottmål .............................. 30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4 Vissa andra jävsfrågor ........................ 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5 Ikraftträdande m.m.......................... 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.6 Kostnader ................................. 35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Upprättade lagförslag.............................. 35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Specialmotivering................................ 35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 Förslaget till lag om&amp;nbsp;ändring i rättegångsbalken ....&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna förvaltningsdomstolar ................... 38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Hemställan ..................................... 39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Beslut ......................................... 39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilagor&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Sammanfattning av promemorian Ds 1992:23 ........... 40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Promemorians lagförslag........................... 42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Förteckning av remissinstanser som yttrat sig över&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;promemorian Ds 1992:23 ............................ 46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Lagrådsremissens lagförslag......................... 47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Lagrådets yttrande................................ 51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 42813, Stockholm 1993&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall med viss justering av lagtext</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1992/93:JuU29</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1993-02-02 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1993-02-09 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1993-02-10 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1993-02-24 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text></text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-22 17:34:19</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GG0325</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:26:51</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-22 17:34:19</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GG0325</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199293__25.pdf</filnamn>
<filstorlek>2319498</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk underskning m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/AE4E502D-7A58-4D90-B881-B31C79A2C55C</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1992/93:JuU29</uppgift>
<ref_dok_id>GG01JuU29</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU29</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>