<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2293333</hangar_id>
 <dok_id>GG03222</dok_id>
 <rm>1992/93</rm>
 <beteckning>222</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1992/93:222</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Justitiedepartement</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>222</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1993-03-25 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2021-04-06 16:22:59</systemdatum>
 <publicerad>1993-03-25 00:00:00</publicerad>
 <titel>om ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GG03222/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GG03222</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GG03222</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1992/93:222&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med&lt;br&gt;anledning av EES-avtalet&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GG03222/prop_199293__222-1.png" style="width:41pt;height:33pt;"/&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GG03222/prop_199293__222-2.png" style="width:39pt;height:22pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp&lt;br&gt;i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen behandlas frågan om en anpassning av svensk&lt;br&gt;försäkringsavtalsrätt till reglerna i EG-direktiven om livförsäkring&lt;br&gt;och skadeförsäkring. Direktiven ingår i det regelverk som omfattas&lt;br&gt;av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås nya lagregler på två områden. Det gäller&lt;br&gt;dels frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på avtal om&lt;br&gt;livförsäkring eller skadeförsäkring, dels frågan om försäkringstaga-&lt;br&gt;rens rätt att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom en&lt;br&gt;viss tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har kommit&lt;br&gt;till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås att direktivens regler om lagval skall införlivas i svensk&lt;br&gt;rätt genom en särskild lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal&lt;br&gt;som har anknytning till stater inom Europeiska ekonomiska sam-&lt;br&gt;arbetsområdet. Enligt den nya lagen blir huvudregeln för avtal om&lt;br&gt;livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren, om han&lt;br&gt;är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort skall tillämpas på&lt;br&gt;försäkringsavtalet. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas&lt;br&gt;i stället lagen i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för&lt;br&gt;är beläget. För avtal om skadeförsäkring innebär huvudregeln att&lt;br&gt;lagen i den EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;förvaltning i den staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om&lt;br&gt;livförsäkring föreslås bli införd i svensk rätt genom en ny paragraf&lt;br&gt;i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen&lt;br&gt;bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Propositionens lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämpningsområde m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har&lt;br&gt;anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk&lt;br&gt;person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkrings-&lt;br&gt;tagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är&lt;br&gt;beläget i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)?.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som&lt;br&gt;har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade risken&lt;br&gt;är belägen i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)?.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess&lt;br&gt;innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäk-&lt;br&gt;ring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat där&lt;br&gt;registreringen har skett,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre&lt;br&gt;och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den&lt;br&gt;EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-&lt;br&gt;ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-&lt;br&gt;stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;‘Jfr EES-avtalet bilaga IX och rådets direktiv 88/357/EEG (EGT nr&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;L 172, 4.7.1988, s. 1) m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-&lt;br&gt;ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;Se not 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslöshets-&lt;br&gt;försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1979:84)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om delpensionsförsäkring, lagen (1991:1047) om sjuklön eller lagen&lt;br&gt;(1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om livförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort. Om försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas lagen&lt;br&gt;i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort i en EES-stat och är medborgare i en annan EES-stat, får&lt;br&gt;parterna avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och&lt;br&gt;medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin&lt;br&gt;centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i&lt;br&gt;den staten tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen är&lt;br&gt;utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat&lt;br&gt;skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Om försäkringstagaren inte har sin vanliga vistelseort eller inte har&lt;br&gt;sin centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna&lt;br&gt;avtala att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall vara&lt;br&gt;antingen lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen i den stat&lt;br&gt;där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala&lt;br&gt;förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet omfattar&lt;br&gt;två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och belägna i skilda&lt;br&gt;EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i första stycket avtala&lt;br&gt;att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i någon av dessa EES-stater&lt;br&gt;eller i den stat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har&lt;br&gt;sin centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger&lt;br&gt;parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får parterna&lt;br&gt;utnyttja denna avtalsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till&lt;br&gt;händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat där&lt;br&gt;risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda staten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken stats&lt;br&gt;lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta gäller en risk&lt;br&gt;som hänför sig till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)',&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är&lt;br&gt;näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 3, 8-10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen, om försäkrings-&lt;br&gt;tagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är&lt;br&gt;uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett&lt;br&gt;belopp motsvarande 6 200 000 ecu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) Försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett&lt;br&gt;belopp motsvarande 12 800 000 ecu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) Försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer&lt;br&gt;anställda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-&lt;br&gt;ning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en viss&lt;br&gt;stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av betydelse vid&lt;br&gt;tiden för nämnda avtal anknyter till en och samma EES-stat, skall sådana&lt;br&gt;bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som enligt den lagen&lt;br&gt;inte får åsidosättas genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen&lt;br&gt;uttiyckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständigheterna.&lt;br&gt;Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på avtalet&lt;br&gt;tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till vilken avtalet&lt;br&gt;har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall avtalet anses ha&lt;br&gt;sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon annan&lt;br&gt;av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag enligt&lt;br&gt;första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får lagen i den&lt;br&gt;förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om det finns&lt;br&gt;synnerliga skäl för det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning&lt;br&gt;för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om obligatorisk skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för&lt;br&gt;vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har&lt;br&gt;föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vissa tvingande regler&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs vid svensk domstol,&lt;br&gt;skall utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-&lt;br&gt;stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag som&lt;br&gt;i övrigt är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;br&gt;skall införas en ny paragraf, 97 a §, av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom&lt;br&gt;två veckor från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit&lt;br&gt;till stånd. Detta gäller dock inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på&lt;br&gt;gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller&lt;br&gt;mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,&lt;br&gt;befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till&lt;br&gt;nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-&lt;br&gt;ren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.&lt;br&gt;Westerberg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,&lt;br&gt;Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om ändringar i svensk försäkringsavtals-&lt;br&gt;rätt med anledning av EES-avtalet&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen har nyligen godkänt avtalet om Europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet, EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet.&lt;br&gt;1992/93 :EU1, rskr. 1992/93:18). Genom avtalet har Sverige och&lt;br&gt;övriga deltagande EFTA-länder förbundit sig att införliva stora delar&lt;br&gt;av EG:s regelverk i sin rättsordning. Regeringen har den 18 mars&lt;br&gt;1993 beslutat prop. 1992/93:225 om godkännande av protokoll med&lt;br&gt;justeringar av avtalet om EES m.m. Protokollet är föranlett av att&lt;br&gt;Schweiz på grund av ett negativt utfall i en folkomröstning inte kan&lt;br&gt;ratificera EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom EES-avtalet skapas ett samarbetsområde där varor, tjänster,&lt;br&gt;personer och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Man&lt;br&gt;talar om de fyra friheterna. Samarbetet skall ske på grundval av de&lt;br&gt;delar av EG:s regelverk - 1’acquis communautaire - som har bedömts&lt;br&gt;relevanta för ett deltagande i EG:s inre marknad. Dessa regler har&lt;br&gt;integrerats i EES-avtalet och skall inordnas i EFTA-ländemas&lt;br&gt;rättsordningar. Enhetliga regler skall gälla inom hela samarbets-&lt;br&gt;området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På området för finansiella tjänster har Sverige och övriga EES-stater&lt;br&gt;genom avtalet åtagit sig att införa regler om etableringsfrihet och om&lt;br&gt;rätt att tillhandahålla tjänster motsvarande vad som enligt Romför-&lt;br&gt;draget gäller för medlemsländerna i EG. De grundläggande reglerna&lt;br&gt;om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster finns i&lt;br&gt;artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur&lt;br&gt;till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför&lt;br&gt;sig bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringsverksamhet. De centrala EES-reglema för försäkringsverk- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;samhet finns i de EG-direktiv som benämns första skadeförsäkrings-&lt;br&gt;direktivet (73/239/EEG) och andra skadeförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;(88/357/EEG) samt första livförsäkringsdirektivet (79/267/EEG) och&lt;br&gt;andra livförsäkringsdirektivet (90/619/EEG). Under år 1992 har EG&lt;br&gt;antagit såväl ett tredje skadeförsäkringsdirektiv (92/49/EEG) som ett&lt;br&gt;tredje livförsäkringsdirektiv (92/96/EEG). Dessa båda direktiv ingår&lt;br&gt;inte ännu i EES-avtalet men avsikten är att de skall integreras i detta.&lt;br&gt;Gemensamt för alla de nämnda direktiven är att de avser huvudsak-&lt;br&gt;ligen frågor om försäkringsrörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra livförsäkringsdirektiven samt första och andra&lt;br&gt;skadeförsäkringsdirektiven ligger till grund för förslag till lagstiftning&lt;br&gt;som utarbetats inom Finansdepartementet. Statsrådet Lundgren&lt;br&gt;kommer senare i dag att anmäla frågan om remiss till Lagrådet av&lt;br&gt;detta förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Finansdepartementets lagstiftningsärende undantas två frågor som&lt;br&gt;hör till Justitiedepartementets ansvarsområde. Det gäller dels regler&lt;br&gt;om lagval i det andra skadeförsäkringsdirektivet och i det andra&lt;br&gt;livförsäkringsdirektivet, dels en regel om uppsägningsrätt för&lt;br&gt;försäkringstagaren i det andra livförsäkringsdirektivet. Utdrag ur&lt;br&gt;dessa direktiv på engelska resp, svenska bör fogas som bilagor 1 och&lt;br&gt;2 resp. 3 och 4 till protokollet i detta ärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nyssnämnda regler har behandlats i en inom Justitiedepartementet&lt;br&gt;upprättad promemoria, EG-anpassning av svensk försäkringsavtalsrätt&lt;br&gt;(Ds 1992:28). I promemorian föreslås att lagvalsreglerna införlivas&lt;br&gt;i svensk rätt genom en särskild lag samt att regeln om uppsägnings-&lt;br&gt;rätt tas in i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Promemorian har&lt;br&gt;remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en&lt;br&gt;sammanfattning av promemorian som bilaga 5, dels promemorians&lt;br&gt;lagförslag som bilaga 6, dels en förteckning över remissinstanserna&lt;br&gt;som bilaga 7. En sammanställning av remissyttrandena finns&lt;br&gt;tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets dnr 92-1474).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kommer i det följande att ta upp de lagstiftningsfrågor som har&lt;br&gt;behandlats i promemorian från Justitiedepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 10 september 1992 att inhämta Lagrådets&lt;br&gt;yttrande över förslag till lag om tillämplig lag för vissa försäkringsav-&lt;br&gt;tal, m.m. som hade upprättats inom Justitiedepartementet. Lagråds-&lt;br&gt;remissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som&lt;br&gt;bilaga 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till&lt;br&gt;protokollet i detta ärende som bilaga 9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har godtagit förslagen men har på en punkt ifrågasatt valet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av terminologi. Lagrådet har förordat att uttrycket &amp;quot;hemvist&amp;quot; byts Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;mot &amp;quot;vanliga vistelseort&amp;quot; som motsvarighet till uttrycket &amp;quot;habitual&lt;br&gt;residence&amp;quot; i den engelska versionen av EG-direktiven. Som framgår&lt;br&gt;av det följande (se avsnitt 4.1) delar jag Lagrådets uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har gjort några redaktionella ändringar i de remitterade&lt;br&gt;lagförslagen. Vidare föreslår jag en ändring som är föranledd av&lt;br&gt;senare tillkommen lagstiftning (se specialmotiveringen till 4 § i för-&lt;br&gt;slaget till lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal). Slutligen&lt;br&gt;har utformningen av 1 och 9 §§ i förslaget till lag om tillämplig lag&lt;br&gt;för vissa försäkringsavtal anpassats för att stämma överens med&lt;br&gt;lagförslagen i Finansdepartementets lagstiftningsärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ärendet har jag samrått med statsrådet Lundgren.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag har av de flesta remissinstanserna bemötts&lt;br&gt;positivt eller lämnats utan erinran. Jag lägger därför promemorians&lt;br&gt;förslag i de flesta avseenden till grund för mina ställningstaganden.&lt;br&gt;På ett par punkter gör jag en annan bedömning än den som redovisas&lt;br&gt;i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser har kritiserat att de svenska lagvalsreglema&lt;br&gt;lagtekniskt nära återspeglar direktivens bestämmelser. I några fall har&lt;br&gt;anförts att vissa frågor behöver utvecklas närmare, såsom innebörden&lt;br&gt;av vissa begrepp och uttryck hämtade från direktiven. Från flera håll&lt;br&gt;har man pekat på oklarheter och efterlyst ytterligare vägledning för&lt;br&gt;tolkning och tillämpning av reglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till detta vill jag erinra om att syftet med lagstiftningen är att&lt;br&gt;anpassa svensk rätt till EG-direktivens regler. Reglerna i direktiven&lt;br&gt;är utformade så att möjligheterna att avvika från direktivtexten är&lt;br&gt;mycket begränsade. Man måste då gå försiktigt till väga för att inte&lt;br&gt;avlägsna sig från direktivens EG-rättsliga innebörd. Vissa begrepp&lt;br&gt;och uttryck i direktivtexten måste användas också i de svenska&lt;br&gt;reglerna, eftersom det inte finns utrymme för att ersätta dem med&lt;br&gt;andra inarbetade nationella formuleringar. Vidare är det uteslutet att&lt;br&gt;med utförliga svenska lagmotiv ge anvisningar för tolkningen av&lt;br&gt;oklara bestämmelser i EG-direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu anfört gäller på motsvarande sätt när andra EG-regler&lt;br&gt;till följd av EES-avtalet skall införlivas i svensk rätt, se prop.&lt;br&gt;1991/92:170 s. 149 f. och bet. 1992/93:EU1 s. 170 f. I praktiken&lt;br&gt;betyder detta att hittillsvarande svensk lagstiftningsteknik kommer att&lt;br&gt;i vissa avseenden grundligt förändras med ett EES-avtal och, längre&lt;br&gt;fram, genom ett EG-medlemskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till EG:s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vana vid i Sverige. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;kompromisser inom rådet och kommissionen, beslut som dessutom&lt;br&gt;har förhandlats fram utan offentlig insyn. De enda officiella motiv&lt;br&gt;som finns till EG-lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt&lt;br&gt;hållna ingresser (preamblar) som vanligen inleder varje förordning&lt;br&gt;eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller&lt;br&gt;argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och&lt;br&gt;utskottsbetänkanden. Några uttalanden om hur en viss bestämmelse&lt;br&gt;i en förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i några andra dokument eller uttalanden från kommis-&lt;br&gt;sionen eller ministerrådet i samband med att nya regler antas ges&lt;br&gt;någon sådan vägledning. Detta beror på att det är EG-domstolen som&lt;br&gt;enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa&lt;br&gt;uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EES-avtalet (artikel 6) finns regler om en enhetlig tolkning och&lt;br&gt;tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler i EG-&lt;br&gt;rätten. Redan detta förhållande omöjliggör i princip att vi i proposi-&lt;br&gt;tioner eller utskottsbetänkanden i samband med att vi införlivar&lt;br&gt;sådana regler med svensk rätt ger anvisningar om hur dessa regler&lt;br&gt;bör tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall införliva&lt;br&gt;förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar eller&lt;br&gt;tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga&lt;br&gt;om formerna för och sättet för införlivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagförarbeten på de områden som omfattas av EES-avtalet finns&lt;br&gt;det inte något utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa&lt;br&gt;regler bör tolkas som hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse&lt;br&gt;i domstolarnas rättstillämpning. Detta innebär emellertid inte att&lt;br&gt;motivuttalanden helt kommer att saknas på dessa områden. Bl.a. kan&lt;br&gt;det vara lämpligt att i en lagrådsremiss eller en proposition som&lt;br&gt;gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttalanden om varför en&lt;br&gt;viss föreslagen reglering kan anses överensstämma med vad det&lt;br&gt;ifrågavarande direktivet kräver. Till ledning för rättstillämpningen&lt;br&gt;kan det vidare finnas anledning att beskriva reglernas bakgrund,&lt;br&gt;inbördes förhållande och dylikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu anfört innebär alltså att det inte kan komma i fråga att&lt;br&gt;genom lagbestämmelser eller motivuttalanden genomföra en svensk&lt;br&gt;tolkning av direktivens regler som riskerar att avvika från EG-rättens.&lt;br&gt;Det medför att man i Sverige på samma sätt som inom EG får leva&lt;br&gt;med en viss osäkerhet om direktivens innebörd intill dess denna&lt;br&gt;preciseras genom domstolsavgöranden eller på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhålls i prop. 1991/92:170 och som också riksdagen har&lt;br&gt;understrukit medför denna förändrade lagstiftningsteknik att dom-&lt;br&gt;stolarnas betydelse över huvud taget torde komma att öka, samtidigt&lt;br&gt;som det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda ansluter jag mig till den lagstiftningsteknik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som använts i promemorian. Beträffande några bestämmelser föreslår Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;jag vissa omformuleringar för att bestämmelserna skall stämma bättre&lt;br&gt;överens med EG-reglema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang vill jag nämna att en remissinstans, Hovrätten&lt;br&gt;för Västra Sverige, har efterlyst vägledning även beträffande en del&lt;br&gt;allmänna frågor som aktualiseras inom den internationella privaträt-&lt;br&gt;ten, såsom frågan om en domstol skall tillämpa lagvalsreglema&lt;br&gt;självmant eller först om de åberopas av någon av parterna. Frågor av&lt;br&gt;den karaktären regleras inte i direktiven och de måste även i&lt;br&gt;fortsättningen lösas i rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Regler om lagval&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.2.1 Gällande rätt&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Avtalsstatutet'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den svenska internationella privaträtten anses varje enskilt för-&lt;br&gt;mögenhetsrättsligt avtal i princip vara underkastat ett visst lands lag.&lt;br&gt;Denna rättsordning betecknas som kontraktets avtalsstatut. Man skall&lt;br&gt;således kunna hänföra varje avtal under en viss rättsordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt avtalsstatutet prövas först och främst frågor om ett avtals&lt;br&gt;giltighet. Det gäller regler om hur avtal kommer till stånd och&lt;br&gt;huruvida avtalet är ogiltigt på grund av tvång, svek, misstag o.d.&lt;br&gt;Avtalsstatutet används också för att avgöra frågor om de avtals-&lt;br&gt;slutande parternas inbördes rättigheter och förpliktelser på grund av&lt;br&gt;avtalet. Avtalsstatutet bestämmer ramen för parternas avtalsfrihet,&lt;br&gt;såtillvida att avtal eller enskilda avtalsvillkor som strider mot&lt;br&gt;tvingande regler i avtalsstatutet är ogiltiga. Om parterna inte utnyttjar&lt;br&gt;den avtalsfrihet som de har enligt avtalsstatutet, blir det de dispositiva&lt;br&gt;bestämmelserna i den rättsordningen som skall användas för att tolka&lt;br&gt;och utfylla avtalet. Avtalsstatutet tillämpas också i fråga om skade-&lt;br&gt;ståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott, preskription och&lt;br&gt;skyldighet att betala ränta. Vidare anses frågor om en avtalsparts&lt;br&gt;överlåtelse av rättigheter enligt avtalet och andra typer av ändringar&lt;br&gt;i avtalet följa avtalsstatutets regler. Också frågor om kvittning anses&lt;br&gt;höra till avtalsstatutets tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som exempel på frågor där avtalsstatutet inte är tillämpligt kan&lt;br&gt;nämnas parternas rättskapacitet och rättshandlingsförmåga. Frågan&lt;br&gt;om en person har behörighet att på grund av fullmakt ingå avtal i&lt;br&gt;annans namn anses också ligga utanför avtalsstatutets tillämpnings-&lt;br&gt;område. Detsamma gäller avtalets sakrättsliga verkningar; här gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Framställningen i detta avsnitt baseras huvudsakligen på Bogdan,&lt;br&gt;Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., avsnitt 14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i stället de sakrättsliga lagvalsreglerna. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I svensk rätt finns det inte några allmänna internationellt privaträtts-&lt;br&gt;liga lagregler om sättet att fastställa avtalsstatutet. Skrivna lag-&lt;br&gt;valsregler finns i första hand i lagen (1964:528) om tillämplig lag&lt;br&gt;beträffande internationella köp av lösa saker, växellagen (1932:130)&lt;br&gt;och checklagen (1932:131). Dessutom finner man i vissa lagar&lt;br&gt;enstaka, ofta ofullständiga och ensidiga, lagvalsregler avseende vissa&lt;br&gt;speciella rättsförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När man skall fastställa avtalsstatutet utanför nu nämnda reglers&lt;br&gt;tillämpningsområde är man hänvisad till den juridiska litteraturen och&lt;br&gt;till ett antal rättsfall. Utgångspunkten är här att parterna i ett avtal&lt;br&gt;som har internationell karaktär själva får bestämma vilket lands lag&lt;br&gt;som skall vara avtalsstatut för deras överenskommelse. Det har dock&lt;br&gt;i den rättsliga litteraturen hävdats att deras valfrihet skulle begränsas&lt;br&gt;till de rättsordningar som har en stark naturlig anknytning till&lt;br&gt;rättsförhållandet för att inte parterna skulle ha obegränsade möjlig-&lt;br&gt;heter att undkomma tvingande civilrättslig lagstiftning. Den moderna&lt;br&gt;inställningen torde vara att en anknytning till den valda lagen inte&lt;br&gt;erfordras så snart ett rimligt intresse för det gjorda lagvalet kan&lt;br&gt;konstateras hos parterna eller en av dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan begränsning som föreslagits i litteraturen går ut på att&lt;br&gt;man i den svagare partens intresse i det närmaste utesluter av-&lt;br&gt;talsparternas rätt att själva välja tillämplig lag i anställnings- och&lt;br&gt;konsumentavtal, så att parternas lagval skall vara avgörande endast&lt;br&gt;i fråga om vanliga kommersiella avtal. Tanken har då varit att&lt;br&gt;tvingande bestämmelser på dessa områden är ett slags ordre public-&lt;br&gt;regler, dvs. de slår igenom i vissa fall även när utländsk rätt i princip&lt;br&gt;är tillämplig på rättsförhållandet. Man skall därvid fastställa tillämplig&lt;br&gt;lag med hjälp av vanliga internationellt privaträttsliga principer, men&lt;br&gt;vissa svenska ordre public-regler slår igenom även när rättsförhållan-&lt;br&gt;det i princip är underkastat ett främmande avtalsstatut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om parterna inte har valt något visst lands lag, anses avtalsstatutet&lt;br&gt;vara rättsordningen i det land som uppvisar den starkaste och mest&lt;br&gt;relevanta anknytningen till avtalet. För att fastställa vilken denna&lt;br&gt;rättsordning är använder sig svenska domstolar av den s.k. indivi-&lt;br&gt;dualiserande metoden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Metoden innebär att man tar hänsyn till avtalets alla individuella&lt;br&gt;anknytningar till olika länder, såsom parternas nationalitet och&lt;br&gt;hemvist (eventuellt var det fasta driftställe som avtalet rör är beläget),&lt;br&gt;platsen för avtalets tillkomst, platsen där avtalsförpliktelserna skall&lt;br&gt;uppfyllas, avtalat myntslag, avtalets språk osv. Valet av avtalsstatut&lt;br&gt;beror på de olika anknytningarnas intensitet och samspel i det&lt;br&gt;enskilda fallet, varvid vissa anknytningar (t.ex. parternas hemvist)&lt;br&gt;tillmäts avsevärt större betydelse än andra (t.ex. avtalets språk).&lt;br&gt;Genom att väga de olika anknytningarna mot varandra försöker man&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;få en helhetsbild av till vilket land avtalet har sin starkaste naturliga Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;anknytning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För vissa ofta förekommande avtal har man i den juridiska lit-&lt;br&gt;teraturen och i rättspraxis utvecklat s.k. presumtionsregler som&lt;br&gt;används för att bestämma avtalsstatutet, om omständigheterna i det&lt;br&gt;enskilda fallet inte ger vid handen att avtalet har en starkare anknyt-&lt;br&gt;ning till någon annan rättsordning. Reglerna är inte bindande utan&lt;br&gt;kan närmast betecknas som rekommendationer. De s.k. massavtalen,&lt;br&gt;dvs. sådana avtal med visst typiskt och standardiserat innehåll som i&lt;br&gt;mängder ingås av företag som försäkringsbolag, banker, transport-&lt;br&gt;företag, resebyråer osv. anses i tveksamma fall böra prövas enligt&lt;br&gt;lagen i det land där företaget har sitt säte. Om avtalet har ingåtts&lt;br&gt;genom ett fast driftställe, anses driftställets ort i stället vara avgöran-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk lagstiftning om försäkringsavtal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtal om privat försäkring regleras i dag väsentligen i lagen&lt;br&gt;(1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller skadeförsäkring&lt;br&gt;för konsumenter har reglerna i den lagen dock ersatts av kon-&lt;br&gt;sumentförsäkringslagen (1980:38, KFL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En statlig utredning, den s.k. Försäkringsrättskommittén, har i ett&lt;br&gt;delbetänkande (SOU 1986:56) föreslagit en personförsäkringslag, som&lt;br&gt;skall ersätta FAL:s regler om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs slutbetänkande (SOU 1989:88) innehåller förslag till en&lt;br&gt;skadeförsäkringslag, som tillsammans med den tidigare föreslagna&lt;br&gt;personförsäkringslagen avses ersätta såväl FAL som KFL. Skadeför-&lt;br&gt;säkringslagen avses gälla försäkring för både företag och kon-&lt;br&gt;sumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtalsstatut för försäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varken i FAL eller KFL finns det några internationellt privaträttsliga&lt;br&gt;regler om tillämplig lag. Sådana regler föreslås inte heller i förslaget&lt;br&gt;till personförsäkringslag (SOU 1986:56) eller i förslaget till skadeför-&lt;br&gt;säkringslag (SOU 1989:88). Här blir i stället allmänna rättsprinciper&lt;br&gt;tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I brist på avtalsreglering gäller grundsatsen att lagen på försäkrings-&lt;br&gt;bolagets domicilort blir tillämplig såsom avtalsstatut; om avtalet&lt;br&gt;ingåtts genom ett fast driftställe, tillämpas i stället lagen på drift-&lt;br&gt;ställets ort (se Bogdan, Internationell privat- och processrätt, 4 uppl.&lt;br&gt;s. 243). Genom avtalet kan emellertid bestämmas att ett annat lands&lt;br&gt;lag skall vara avtalsstatut. Den omständigheten att den utländska&lt;br&gt;rättsordningen inte är förenlig med svensk tvingande lagstiftning&lt;br&gt;anses inte hindra att en hänvisning till den utländska lagen slår&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;igenom. För att de svenska reglerna skall ta över torde fordras att Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;den utländska lagstiftningen på ett mera markant sätt avviker från de&lt;br&gt;svenska rättsreglerna; det är då närmast fråga om tillämpning av&lt;br&gt;grundsatsen om ordre public, varvid man dock synes ge denna ett&lt;br&gt;mer vidsträckt område än annars (se SOU 1989:88 s. 138; jfr Bogdan,&lt;br&gt;avsnitt 14.6 med hänvisningar).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag&lt;br&gt;att driva försäkringsrörelse i Sverige bör nämnas i detta sammanhang.&lt;br&gt;Enligt 5 § första stycket i den lagen skall ett utländskt försäkrings-&lt;br&gt;bolag som driver försäkringsrörelse i Sverige lyda under svensk lag&lt;br&gt;i alla rättsförhållanden som härrör från bolagets verksamhet här i&lt;br&gt;landet. Bestämmelsen torde inte vara att anse som en lagvalsregel&lt;br&gt;utan som en regel om att försäkringsbolaget i dessa förhållanden&lt;br&gt;måste underkasta sig svensk lag, inklusive svensk internationell&lt;br&gt;privaträtt (jfr beträffande motsvarande regel i dansk rätt, Lovforslag&lt;br&gt;nr. L 8 FT 1983-84 [2. samling] s. 29).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Romkon ventionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 19 juni 1980 undertecknades i Rom EG-konventionen om&lt;br&gt;tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser. Romkonventionen är&lt;br&gt;avsedd att unifiera EG-ländemas lagvalsregler på avtalsrättens&lt;br&gt;område. Vissa undantag har gjorts i fråga om tillämpningsområdet.&lt;br&gt;Konventionen är t.ex. inte tillämplig på sådana avtal om direkt&lt;br&gt;försäkring som avser risker belägna i EG-ländema (artikel 1.3). En&lt;br&gt;beskrivning av konventionens huvudsakliga innehåll finns i promemo-&lt;br&gt;rian (s. 18 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstols behörighet och verkställighet av domar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De internationellt privaträttsliga frågorna om tillämplig lag har nära&lt;br&gt;samband med de internationellt processrättsliga frågorna, särskilt&lt;br&gt;frågan om svensk domsrätt. För att frågan om tillämplig lag över&lt;br&gt;huvud taget skall uppkomma inför svensk domstol krävs det att&lt;br&gt;svensk domsrätt föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som påpekas i promemorian (s. 21) har svensk rätt hittills i stor&lt;br&gt;utsträckning saknat lagregler om domstols internationella behörighet&lt;br&gt;på privaträttens område. Möjligheterna till verkställighet av utländska&lt;br&gt;domar har också varit begränsade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mellan EG:s medlemsländer gäller den s.k. Brysselkonventionen,&lt;br&gt;1968 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet&lt;br&gt;av domar i civila och kommersiella mål. Genom denna konvention&lt;br&gt;har EG-ländema åstadkommit en enhetlig reglering av domstols&lt;br&gt;internationella behörighet och i fråga om erkännande och verkställig-&lt;br&gt;het av domar på privaträttens område. Brysselkonventionen kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillträdas endast av EG:s medlemsländer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De enhetliga regler som genom Brysselkonventionen gäller för EG-&lt;br&gt;ländema utsträcks till EFTA-ländema genom den s.k. Luganokonven-&lt;br&gt;tionen, 1988 års konvention om domstols behörighet och om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av domar på privaträttens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Luganokonventionen gäller inte bara i förhållandet mellan å ena&lt;br&gt;sidan EFTA-ländema och å andra sidan EG-länderna utan gäller&lt;br&gt;också i EFTA-ländemas inbördes förhållanden. Den gäller däremot&lt;br&gt;inte mellan EG-ländema. I deras inbördes förhållande gäller Bryssel-&lt;br&gt;konventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Luganokonventionen innehåller i avsnitt 3 tvingande behörighetsreg-&lt;br&gt;ler för försäkringstvister. Syftet bakom dessa regler är att skydda&lt;br&gt;försäkringstagaren, som normalt är den svagare parten i ett avtalsför-&lt;br&gt;hållande. Reglerna tillåter i princip försäkringstagaren att alltid&lt;br&gt;processa i sitt eget hemvistland, oavsett om försäkringstagaren är&lt;br&gt;kärande eller svarande i målet. Försäkringstagaren har själv dämtöver&lt;br&gt;olika fora att välja mellan när han är kärandepart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har ratificerat Luganokonventionen. Den särskilda lagstift-&lt;br&gt;ningen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen (SFS&lt;br&gt;1992:794-800) har trätt i kraft den 1 januari 1993 (se SFS 1992:973).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.2 EG-reglerna om lagval vid försäkringsavtal&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Avtal om skadeförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv (88/357/EEG) innehåller regler&lt;br&gt;om tillämplig lag för sådana försäkringsavtal som avser risker&lt;br&gt;belägna i medlemsstaterna (se artiklarna 7 och 8). Vad som avses&lt;br&gt;med att en risk är belägen i en viss medlemsstat framgår av definitio-&lt;br&gt;nen i artikel 2 (d). Enligt huvudregeln anses risken vara belägen där&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort (&amp;quot;habitual residence&amp;quot;)&lt;br&gt;eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, där han har det&lt;br&gt;driftställe som försäkringen gäller för. Andra regler gäller dock för&lt;br&gt;försäkring av byggnader, fordon och vissa risker i samband med resa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av artikel 7 framgår dels i vilken utsträckning parterna får avtala&lt;br&gt;om tillämplig lag för sitt försäkringsavtal och vilket lands lag som&lt;br&gt;partema i så fall kan välja, dels vilken lag som är tillämplig på&lt;br&gt;avtalet, om partema inte har gjort något giltigt lagval.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande regeln i artikel 7.1 innebär att, om risken är&lt;br&gt;belägen i den medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort eller sin centrala förvaltning, lagen i den staten skall&lt;br&gt;tillämpas. Definitionen av uttrycket &amp;quot;den medlemsstat där risken är&lt;br&gt;belägen&amp;quot; leder till att det anknytningsmomentet i regel pekar på&lt;br&gt;samma land som det andra momentet, dvs. försäkringstagarens&lt;br&gt;vanliga vistelseort eller centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ifall dessa båda moment inte pekar på samma land och om partema&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte har valt något lands lag, tillämpas lagen i den stat som avtalet Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;har sin närmaste anknytning till. Därvid presumeras avtalet ha sin&lt;br&gt;närmaste anknytning till den medlemsstat där risken är belägen. Med&lt;br&gt;detta uttryck avses som nyss nämnts enligt huvudregeln lagen i den&lt;br&gt;medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller,&lt;br&gt;om försäkringstagaren är en juridisk person, lagen i den stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren har det driftställe som försäkringen gäller för.&lt;br&gt;Försäkringsbolagets säte är alltså inte någon avgörande omständighet&lt;br&gt;för lag val et.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Parternas valmöjligheter framgår av artikel 7.1 a) - f). Endast i&lt;br&gt;fråga om vissa stora risker, närmast olika former av transportförsäk-&lt;br&gt;ring, har parterna full frihet vid lagvalet. I övrigt har parterna&lt;br&gt;möjlighet att välja mellan lagarna i de medlemsstater som avtalet har&lt;br&gt;anknytning till. Valmöjligheterna är beroende av vissa omständigheter&lt;br&gt;såsom försäkringstagarens vanliga vistelseort och riskens belägenhet.&lt;br&gt;Av betydelse är också om den försäkrade risken är hänförlig till&lt;br&gt;näringsverksamhet eller inte. Om de utpekade lagarna medger det,&lt;br&gt;har parterna möjlighet att välja även ett annat lands lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 7.2 första stycket får medlemsstaterna tillämpa be-&lt;br&gt;stämmelser i den egna rättsordningen som är tvingande på sådant sätt&lt;br&gt;att de skall tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig&lt;br&gt;på avtalet. Artikeln handlar alltså inte om samtliga tvingande regler&lt;br&gt;utan endast om en särskild grupp bland dem, nämligen regler vilka&lt;br&gt;till den grad är tvingande att de är avsedda att bli tillämpliga oavsett&lt;br&gt;vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.&lt;br&gt;Enligt artikelns andra stycke kan en medlemsstat föreskriva att även&lt;br&gt;sådana tvingande regler i den medlemsstat där risken är belägen eller&lt;br&gt;i den medlemsstat där obligatorisk försäkring är föreskriven får&lt;br&gt;tillämpas, oavsett vilket lands lag som skall tillämpas i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 8 innehåller vissa specialregler för obligatorisk försäkring.&lt;br&gt;Om lagen i den stat där risken är belägen och lagen i den stat där&lt;br&gt;obligatorisk försäkring föreskrivs står i strid med varandra, skall&lt;br&gt;enligt artikel 8.3 den senare medlemsstatens lag gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 8.4 c) får en medlemsstat avvika från lag valsreglerna&lt;br&gt;i artikel 7 och föreskriva att i stället lagen i det land som påbjudit&lt;br&gt;försäkringsplikten skall tillämpas på försäkringsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivets regler är begränsade till själva lagvalet. Därutöver skall&lt;br&gt;medlemsstaterna tillämpa sina allmänna internationellt privaträttsliga&lt;br&gt;regler för avtalsförhållanden på de försäkringsavtal som omfattas av&lt;br&gt;direktivet (se artikel 7.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlemsstaterna var enligt artikel 32 förpliktade att ändra sin&lt;br&gt;nationella lagstiftning så att den stämmer överens med direktivet&lt;br&gt;senast den 30 december 1989. De nya reglerna skulle träda i kraft&lt;br&gt;senast den 30 juni 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) har parternas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avtalsfrihet vid lagvalet utvidgats till att gälla alla stora risker. Stora Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;risker hänför sig till sådana kategorier försäkringstagare som inte&lt;br&gt;anses vara i behov av särskilt skydd. Det är här fråga om för-&lt;br&gt;säkringstagare med viss ställning eller som har en verksamhet av viss&lt;br&gt;omfattning eller som försäkrar vissa särskilda risker. Gemensamt för&lt;br&gt;dessa kategorier är att det typiskt sett är fråga om försäkringstagare&lt;br&gt;som har möjlighet att själva tillvarata sina intressen gentemot&lt;br&gt;försäkringsgivare. Andra risker än stora risker kallas allmänt för&lt;br&gt;massrisker. För massrisker skall, såsom framgår av det andra&lt;br&gt;skadeförsäkringsdirektivet, lagen i den medlemsstat där risken är&lt;br&gt;belägen tillämpas. I dessa fall bedöms försäkringstagaren vara i behov&lt;br&gt;av särskilt skydd och det anses han få om lagen i den stat där han har&lt;br&gt;sin vanliga vistelseort blir tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtal om livförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG:s andra livförsäkringsdirektiv (90/619/EEG) innehåller i artikel 4&lt;br&gt;lagvalsregler för livförsäkring. Av artikeln framgår att tillämpnings-&lt;br&gt;området för lagvalsreglema begränsas till sådana fall där livförsäkring&lt;br&gt;meddelas någon som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat&lt;br&gt;eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, där det driftställe&lt;br&gt;som avtalet gäller för är beläget i en medlemsstat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av artikel 4.1 i det andra livförsäkringsdirektivet framgår att avtal&lt;br&gt;om livförsäkring skall vara underkastat lagen i den medlemsstat där&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om försäkrings-&lt;br&gt;tagaren är en juridisk person, lagen i den medlemsstat där han har det&lt;br&gt;driftställe som avtalet gäller för. Om den utpekade lagen tillåter det,&lt;br&gt;får parterna välja något annat lands lag. Om försäkringstagaren är en&lt;br&gt;fysisk person och har sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat&lt;br&gt;än den där han är medborgare, får parterna enligt artikel 4.2 avtala&lt;br&gt;att lagen i sist nämnda stat skall tillämpas i stället för lagen i det land&lt;br&gt;där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom för avtal om skadeförsäkring får medlemsstaterna även vid&lt;br&gt;livförsäkring tillämpa sådana nationella bestämmelser som är&lt;br&gt;tvingande på det sättet att de skall tillämpas oavsett vilket lands lag&lt;br&gt;som i övrigt är tillämplig på avtalet (se artikel 4.4 första stycket). I&lt;br&gt;andra stycket av artikel 4.4. finns en regel motsvarande artikel 7.2&lt;br&gt;andra stycket i det andra skadeförsäkringsdirektivet. Av andra stycket&lt;br&gt;i artikel 4.4. framgår att en medlemsstat kan föreskriva att även&lt;br&gt;tvingande regler av den angivna karaktären i lagen i det medlemsland&lt;br&gt;där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sitt driftställe&lt;br&gt;skall tillämpas, oavsett vilket lands lag som skall tillämpas i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 4.5 skall medlemsstaterna i övrigt tillämpa sina&lt;br&gt;allmänna internationellt privaträttsliga regler på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktivets artikel 30 skall medlemsstaterna ha införlivat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;direktivet med nationell rätt senast den 20 november 1992. De nya Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;reglerna skall träda i kraft senast den 20 maj 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nyligen antagna tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG)&lt;br&gt;bygger beträffande lagvalsfrågoma helt på reglerna i det andra&lt;br&gt;livförsäkringsdirektivet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.3 Lagvalsreglernas införande i svensk rätt&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Lagvalsreglema i det andra livförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;och i det andra skadeförsäkringsdirektivet införlivas med svensk&lt;br&gt;rätt genom en ny lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s. 25 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av&lt;br&gt;samtliga remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I syfte att uppfylla EES-avtalet i denna del&lt;br&gt;bör lagvalsreglema i det andra skadeförsäkringsdirektivet och i det&lt;br&gt;andra livförsäkringsdirektivet införlivas i svensk rätt. Den svenska&lt;br&gt;lagstiftningen bör ske på sådant sätt att de nya reglerna kan träda i&lt;br&gt;kraft samtidigt med EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningsområdet för lagvalsreglema i det andra livförsäkrings-&lt;br&gt;direktivet begränsas till sådana fall där livförsäkring meddelas någon&lt;br&gt;som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat eller, om för-&lt;br&gt;säkringstagaren är en juridisk person, där det driftställe som avtalet&lt;br&gt;gäller för är beläget i en medlemsstat. Det andra skadeförsäkrings-&lt;br&gt;direktivets lagvalsregler gäller sådana försäkringsavtal som avser&lt;br&gt;risker belägna i medlemsstaterna. Dessa begränsningar av reglernas&lt;br&gt;tillämpningsområde bör ses mot bakgrund av undantaget i Romkon-&lt;br&gt;ventionen om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser för&lt;br&gt;sådana försäkringsavtal som avser risker belägna i medlemsstaterna&lt;br&gt;(se avsnitt 2.2.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått av vad jag sagt i det föregående (se avsnitt 2.2.1) har&lt;br&gt;Sverige inte några allmänna lagregler om lagval vid kontraktsrättsliga&lt;br&gt;förpliktelser. Mot den bakgrunden behandlas i promemorian frågan&lt;br&gt;huruvida en svensk lagstiftning om tillämplig lag vid försäkringsavtal&lt;br&gt;bör begränsas till sådana fall som omfattas av EG-direktivens&lt;br&gt;lagvalsregler. Analysen i promemorian mynnar ut i att övervägande&lt;br&gt;skäl talar för en sådan begränsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivens lagvalsregler är utformade på ett sätt som försvårar att&lt;br&gt;reglerna görs tillämpliga även utanför EES. Parternas möjligheter att&lt;br&gt;avtala om tillämplig lag är i de flesta fall knutna till att avtalet har&lt;br&gt;anknytning till flera medlemsländer. Enligt direktivens regler är&lt;br&gt;parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag begränsade till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättsordningen i någon av flera utpekade medlemsstater, se ex- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;empelvis artikel 7.1 b)-d) i det andra skadeförsäkringsdirektivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Endast undantagsvis medger direktivet att parterna får välja lagen i&lt;br&gt;ett land utanför EES. De regler som skall gälla för avtal som på&lt;br&gt;angivet sätt har anknytning till flera EES-stater kan inte göras&lt;br&gt;universellt tillämpliga, eftersom valmöjligheterna då skulle bli för&lt;br&gt;vida i förhållande till direktivets regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom anförs i promemorian kan det vidare finnas skäl att se&lt;br&gt;utformningen av lagvalsregler för försäkringsavtal utanför EES i ett&lt;br&gt;vidare perspektiv än vad som är möjligt inom ramen för detta&lt;br&gt;lagstiftningsärende. Sådana regler kan t.ex. böra övervägas i samband&lt;br&gt;med frågan om en lagreglering av lagval vid kontraktsrättsliga&lt;br&gt;förpliktelser i allmänhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda ansluter jag mig i likhet med remissinstan-&lt;br&gt;serna till promemorians bedömning att tillämpningsområdet för de&lt;br&gt;föreslagna lagvalsreglema bör begränsas till sådana försäkringsavtal&lt;br&gt;som har anknytning till två eller flera EES-stater.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag går härefter över till frågan om hur EG:s regler lagtekniskt skall&lt;br&gt;införlivas med svensk rätt. Ett direktiv är inom EG bindande för&lt;br&gt;medlemsstaterna på det sättet att dessa är skyldiga att uppnå de mål&lt;br&gt;som anges i direktivet. Hur detta närmare skall gå till överlämnas&lt;br&gt;emellertid åt medlemsstaterna att själva avgöra. När reglerna i ett&lt;br&gt;direktiv skall införas i den nationella lagen får medlemsstaterna alltså&lt;br&gt;välja form och metod. Genom EES-avtalet gäller motsvarande&lt;br&gt;ordning för EFTA-ländema när de skall bringa den nationella rätten&lt;br&gt;i överensstämmelse med reglerna i de direktiv som omfattas av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått av det föregående (se avsnitt 2.2.1) regleras avtal om&lt;br&gt;privat försäkring i svensk rätt huvudsakligen i FAL. Såvitt gäller&lt;br&gt;skadeförsäkring för konsumenter gäller i stället KFL. I EG:s&lt;br&gt;lagvalsregler skiljer man inte på samma sätt mellan konsumentför-&lt;br&gt;säkring och företagsförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare skiljer sig EG-direktivens gränsdragning mellan livförsäkring&lt;br&gt;och skadeförsäkring från gällande svensk försäkringslagstiftning.&lt;br&gt;Livförsäkringsdirektiven är sålunda tillämpliga även på två försäk-&lt;br&gt;ringsformer som inte förekommer i Sverige, nämligen giftermåls-&lt;br&gt;försäkring och födelseförsäkring. Vidare omfattar livförsäkrings-&lt;br&gt;direktiven försäkring (främst sjuk- och olycksfallsförsäkring) som&lt;br&gt;utgör tillägg till en konventionell livförsäkring samt inte uppsägnings-&lt;br&gt;bar sjuk- och olycksfallsförsäkring av det slag som finns i Irland och&lt;br&gt;Storbritannien (artikel 1 i det första livförsäkringsdirektivet).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag inledningsvis nämnde skall regeringen senare i dag besluta&lt;br&gt;om en lagrådsremiss om anpassning av den svenska lagstiftningen om&lt;br&gt;försäkringsverksamhet till EG:s regler. Det förslaget syftar bl.a. till&lt;br&gt;att de svenska reglerna om indelning i försäkringsklasser skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anpassas till EG-reglemas gränsdragning mellan livförsäkring och Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;skadeförsäkring. För att de svenska lagvalsreglema skall stämma&lt;br&gt;överens med EG:s regler måste också de utformas med utgångspunkt&lt;br&gt;från denna gränsdragning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa skillnader mellan EG-reglernas uppbyggnad och nu gällande&lt;br&gt;ordning i Sverige talar för att lagvalsreglema inte bör tillföras FAL&lt;br&gt;och KFL. Därtill kommer de överväganden som nyss redovisades&lt;br&gt;angående begränsningen av lagvalsreglemas tillämpningsområde. I&lt;br&gt;sammanhanget kan anmärkas att det i Justitiedepartementet pågår ett&lt;br&gt;arbete på en ny försäkringsavtalslagstiftning på grundval av Försäk-&lt;br&gt;ringsrättskommitténs betänkanden. Beredningen av det ärendet&lt;br&gt;kommer inte att bli klar innan EES-avtalet avses träda i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda anser jag i likhet med remissinstanserna att&lt;br&gt;lagvalsreglema bör införas i svensk rätt genom en särskild in-&lt;br&gt;ternationellt privaträttslig lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsförbundet har anfört att vissa understödsföreningar som&lt;br&gt;är undantagna från livförsäkringsdirektiven borde undantas också från&lt;br&gt;de föreslagna svenska lagvalsreglema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Understödsföreningar är föreningar för inbördes bistånd som&lt;br&gt;bedriver försäkringsverksamhet. Verksamheten regleras främst i lagen&lt;br&gt;(1972:262) om understödsföreningar (UFL). I betänkandet Försäk-&lt;br&gt;ringsföreningar (SOU 1990:101) föreslås att UFL skall ersättas av en&lt;br&gt;ny lag om försäkringsföreningar. Betänkandet har remissbehandlats&lt;br&gt;och övervägs för närvarande i Finansdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivens undantag för vissa understödsföreningar får antas ha&lt;br&gt;sin förklaring i att direktivens regler om olika försäkringsrörel-&lt;br&gt;sefrågor inte är anpassade till dessa föreningars verksamhet. Det finns&lt;br&gt;däremot inte skäl att beträffande lagvalsreglema behandla under-&lt;br&gt;stödsföreningarna på annat sätt än andra försäkringsgivare inom EES.&lt;br&gt;Det har inte framkommit att det skulle vara förenat med någon&lt;br&gt;olägenhet om lagvalsreglema blir tillämpliga också på under-&lt;br&gt;stödsföreningarna. Jag anser därför att det för närvarande inte finns&lt;br&gt;skäl att undanta dessa från lagvalsreglema. Om den fortsatta bered-&lt;br&gt;ningen av betänkandet om försäkringsföreningar ger anledning att&lt;br&gt;ompröva denna ståndpunkt, får frågan om lagvalsreglemas tillämplig-&lt;br&gt;het på understödsföreningarnas verksamhet då tas upp på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.4 Parternas möjligheter att välja tillämplig lag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om försäkringsavtalet avser s.k. stora risker, skall&lt;br&gt;partema ha full frihet att avtala om tillämplig lag. I övrigt skall de&lt;br&gt;svenska lagvalsreglema bygga på EG-reglemas miniminivå i fråga&lt;br&gt;om parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag. Den svenska&lt;br&gt;lagen skall således inte innehålla några regler om möjlighet för&lt;br&gt;parterna att avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i&lt;br&gt;stället för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt&lt;br&gt;direktivens grundläggande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Enligt promemorians förslag omfattar Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;parternas avtalsfrihet vid lagvalet endast sådana stora risker som&lt;br&gt;avser transportförsäkring. I övrigt stämmer förslaget överens med&lt;br&gt;mitt (se promemorian s. 28 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt&lt;br&gt;promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Några instanser&lt;br&gt;har dock förespråkat att partsautonomin skall ges större utrymme än&lt;br&gt;i promemorieförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgått av det föregående (se avsnitt&lt;br&gt;2.2.2) anger direktivens lagvalsregler i vilken utsträckning parterna&lt;br&gt;har möjlighet att avtala om tillämplig lag. Vilka rättsordningar som&lt;br&gt;parterna i det enskilda fallet kan välja mellan beror på vilken typ av&lt;br&gt;försäkring som avtalet gäller och vilka anknytningsmoment till olika&lt;br&gt;stater som föreligger. Gemensamt för reglerna är att det inte tillmäts&lt;br&gt;någon vikt var försäkringsbolaget har sitt säte. I stället är det&lt;br&gt;försäkringstagarens vanliga vistelseort och platsen där den försäkrade&lt;br&gt;risken finns som är avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagvalsreglema är utformade som minimiregler för avtalsfriheten&lt;br&gt;på så sätt att den nationella lag som utpekas enligt de grundläggande&lt;br&gt;reglerna kan tillåta parterna större frihet när det gäller lagvalet.&lt;br&gt;Partema har alltså i så fall en möjlighet att avtala om att ett annat&lt;br&gt;lands lag skall tillämpas på avtalet i stället för den lag som pekas ut&lt;br&gt;genom direktivets grundläggande lagvalsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är nu om de svenska lagvalsreglema för försäkringsavtal&lt;br&gt;skall erbjuda partema större avtalsfrihet än vad som framgår av dessa&lt;br&gt;grundläggande regler i direktiven. Promemorians förslag innebär att&lt;br&gt;de svenska lagvalsreglema skall bygga på EG-reglemas miniminivå&lt;br&gt;i fråga om parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag. Enligt&lt;br&gt;promemorians förslag skall således den svenska lagen inte ge partema&lt;br&gt;några möjligheter att välja ett annat lands lag för det fall att svensk&lt;br&gt;lag utpekas som tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag har godtagits av de flesta remissinstanserna.&lt;br&gt;Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har dock förespråkat att&lt;br&gt;partema i enlighet med den sedvanliga svenska inställningen till&lt;br&gt;partsautonomi bör ges full frihet att avtala om tillämplig lag för det&lt;br&gt;fall att svensk lag utpekas som tillämplig enligt de grundläggande&lt;br&gt;principerna i direktivet. Företagarnas Riksorganisation och Köpman-&lt;br&gt;naförbundet har anfört att lagvalsreglema bör utformas så att parterna&lt;br&gt;skall kunna avtala om vilket lands lag som skall tillämpas vid&lt;br&gt;tolkning av avtalet. Enligt organisationerna skulle partema därigenom&lt;br&gt;kunna komma överens om att lagen i företagets hemland skall&lt;br&gt;användas vid tolkning av försäkringsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad först gäller livförsäkring innebär direktivets huvudregel (artikel&lt;br&gt;4.1) att försäkringsavtalet skall vara underkastat lagen i det land där&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort. Om den utpekade lagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillåter det, får parterna välja något annat lands lag. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om svensk lag utpekas som tillämplig, är det reglerna i FAL som&lt;br&gt;skall tillämpas på försäkringsavtalet. Med hänsyn till att försäkrings-&lt;br&gt;tagaren typiskt sett befinner sig i underläge mot försäkringsbolaget&lt;br&gt;framstår det som ändamålsenligt att lagen i det land där han har sin&lt;br&gt;vanliga vistelseort blir tillämplig på avtalet. Det är den lag som han&lt;br&gt;i regel har de bästa möjligheterna att sätta sig in i. Om försäkrings-&lt;br&gt;tagaren är utländsk medborgare, kan han naturligtvis ha minst lika&lt;br&gt;goda möjligheter att tillgodogöra sig medborgarskapslandet lag. För&lt;br&gt;sådant fall finns dock redan en valmöjlighet enligt direktivets artikel&lt;br&gt;4.2. Med hänsyn härtill finns det i den angivna situationen inte några&lt;br&gt;starka skäl för att ge parterna utrymme för någon ytterligare lag-&lt;br&gt;valsmöjlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller skadeförsäkring finns det på grund av den&lt;br&gt;svenska lagstiftningens utformning anledning att först beröra sådana&lt;br&gt;fall där försäkringstagaren är en konsument. Om svensk lag utpekas&lt;br&gt;som tillämplig, blir försäkringsavtalet i de flesta fall underkastat&lt;br&gt;KFL:s bestämmelser (se 1 § KFL). KFL är tvingande lag till förmån&lt;br&gt;för försäkringstagaren, försäkrad eller annan som kan vara berättigad&lt;br&gt;till ersättning (3 §). Syftet att skydda försäkringstagaren genom&lt;br&gt;tvingande regler gör sig lika starkt gällande i fall det finns något&lt;br&gt;internationellt anknytningsmoment som när det gäller kon-&lt;br&gt;sumentförsäkringsavtal utan sådan anknytning. Det bör även här&lt;br&gt;tillmätas betydelse att försäkringstagarens lands lag är den rättsord-&lt;br&gt;ning som han har lättast att sätta sig in i. Dessa skyddssynpunkter&lt;br&gt;talar enligt min mening starkt för att parterna vid konsumentför-&lt;br&gt;säkring inte bör medges någon rätt att avtala om att något annat lands&lt;br&gt;lag skall tillämpas för det fall att svensk lag utpekas som tillämplig&lt;br&gt;enligt direktivets minimiregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad slutligen angår skadeförsäkring som meddelas annan än&lt;br&gt;konsument bör till en början beaktas att redan direktivets grundläg-&lt;br&gt;gande regler ger parterna flera möjligheter att avtala vilket lands lag&lt;br&gt;som skall tillämpas på deras avtal. I sådana fall där försäkringstaga-&lt;br&gt;rens vanliga vistelseort eller centrala förvaltning samt risken är&lt;br&gt;belägen i en och samma stat gäller det bara om den statens lag ger&lt;br&gt;parterna valmöjlighet. Men i andra fall, där inte de båda viktigaste&lt;br&gt;anknytningsmomenten pekar mot samma stat, tillåter direktivet större&lt;br&gt;valmöjligheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För de stora risker som anges i artikel 7.1 (f) har parterna i princip&lt;br&gt;full valfrihet. Det rör sig här om olika former av transportförsäkring.&lt;br&gt;Denna partsautonomi har genom det tredje skadeförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;(artikel 27) utvidgats till att gälla alla stora risker. Som påpekats i&lt;br&gt;avsnitt 1 ingår detta direktiv inte ännu i EES-avtalet. Svenska&lt;br&gt;avdelningen av AIDA (Association Internationale de Droit des&lt;br&gt;Assurances) har dock förespråkat att regeln om partsautonomin vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stora risker genomförs redan nu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss påpekat (se avsnitt 2.2.2) grundas uppdelningen&lt;br&gt;mellan stora risker och massrisker på uppfattningen att försäkrings-&lt;br&gt;tagaren vid stora risker genom sin ställning eller storlek eller det slag&lt;br&gt;av risk som skall försäkras får anses inte behöva det särskilda skydd&lt;br&gt;som påkallas för övriga försäkringstagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gräns som dras i direktiven mellan stora risker och massrisker&lt;br&gt;bör enligt min mening ligga till grund också för utformningen av de&lt;br&gt;svenska lagvalsreglema i nu berört avseende. Det finns därvid&lt;br&gt;anledning att redan nu anpassa den svenska lagstiftningen till regeln&lt;br&gt;i det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Partemas avtalsfrihet vid stora&lt;br&gt;risker i förening med de valmöjligheter som direktivens övriga&lt;br&gt;grundläggande regler erbjuder får anses utgöra en rimlig balans&lt;br&gt;mellan de olika intressen som gör sig gällande. Härtill kommer att de&lt;br&gt;flesta reglerna i FAL inte är tvingande. Parterna har alltså möjlighet&lt;br&gt;att ersätta FAL:s dispositiva bestämmelser med andra regler i&lt;br&gt;försäkringsavtalet. Med hänsyn till det anförda anser jag att det inte&lt;br&gt;finns skäl att i den svenska lagen införa regler som går längre i fråga&lt;br&gt;om möjligheterna för parterna att avtala om att något annat lands lag&lt;br&gt;skall vara tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.5 Tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: På avtal om obligatorisk skadeförsäkring skall lagen&lt;br&gt;i den EES-stat som har påbjudit försäkringsplikten tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s. 30 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av&lt;br&gt;samtliga remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Artikel 8 i det andra skadeförsäkrings-&lt;br&gt;direktivet innehåller vissa specialregler för obligatorisk försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagen i den medlemsstat där risken är belägen och lagen i den&lt;br&gt;medlemsstat där obligatorisk försäkring föreskrivs står i strid med&lt;br&gt;varandra, skall enligt artikel 8.3 den senare medlemsstatens lag gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 8.4 c) får en medlemsstat avvika från lagvalsreglema&lt;br&gt;i artikel 7 och föreskriva att i stället lagen i det land som påbjudit&lt;br&gt;försäkringsplikten skall tillämpas på försäkringsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian påpekas att föreskrifter om att en viss skadeförsäk-&lt;br&gt;ring skall vara obligatorisk i regel syftar till att skydda en skadelidan-&lt;br&gt;de tredje man och är betingade av nationella bedömningar av vilket&lt;br&gt;skydd som behövs och hur det bör utformas. Reglerna om vem som&lt;br&gt;skall vara skyldig att teckna sådan försäkring, vem försäkringsskyddet&lt;br&gt;skall gälla, hur ansvaret skall begränsas, och liknande frågor, kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skilja sig åt mellan olika länder. Vidare kan vissa typer av försäkring- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;ar vara obligatoriska endast i vissa länder. Som exempel på en sådan&lt;br&gt;obligatorisk försäkring kan nämnas den svenska miljöskadeförsäkring-&lt;br&gt;en. Regler om den försäkringen finns i 65 - 68 §§ miljöskyddslagen&lt;br&gt;(1969:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda talar för att lagvalsreglema bör anpassas till de&lt;br&gt;speciella förhållandena vid obligatorisk försäkring. I likhet med&lt;br&gt;remissinstanserna anser jag därför att det i de svenska lagvalsreglema&lt;br&gt;bör föreskrivas att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring skall vara&lt;br&gt;underkastat lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplik-&lt;br&gt;ten. Som påpekas i promemorian står en sådan regel för övrigt också&lt;br&gt;i överensstämmelse med föreskriften i direktivets artikel 8.3 om&lt;br&gt;företräde för den statens lag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.6 Vissa tvingande regler&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: EG-direktivens lagvalsregler skall inte hindra&lt;br&gt;tillämpning av vissa tvingande regler i domstolslandets lag vid&lt;br&gt;sidan av avtalsstatutet. Sverige bör därutöver inte utnyttja möj-&lt;br&gt;ligheten i EG-direktiven att införa regler om rätt för domstolen att&lt;br&gt;vid sidan av avtalsstatutet beakta vissa tvingande regler i andra&lt;br&gt;länders rättsordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s. 31 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av&lt;br&gt;samtliga remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Artikel 7.2 i det andra skadeförsäkrings-&lt;br&gt;direktivet och artikel 4.4 i det andra livförsäkringsdirektivet in-&lt;br&gt;nehåller föreskrifter om vissa tvingande regler. Reglerna har sin&lt;br&gt;motsvarighet i Romkonventionens artikel 7. Det är fråga om vissa&lt;br&gt;särskilt kvalificerade regler som anses ha sådan genomslagskraft att&lt;br&gt;de skall tillämpas oberoende av vilket lands lag som i övrigt är&lt;br&gt;tillämplig på avtalet. I den juridiska litteraturen har de ibland kallats&lt;br&gt;internationellt tvingande regler (se Bogdan i Tidsskrift for Rettsviten-&lt;br&gt;skab, TfR, 1982 s.35).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket i artikel 7.2 i det andra skadeförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;och första stycket i artikel 4.4 i det andra livförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;innebär att direktivens lagvalsregler inte skall hindra tillämpning av&lt;br&gt;internationellt tvingande regler i domstolslandets lag. En regel av den&lt;br&gt;innebörden måste införas också i de svenska lagvalsreglema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i nyss angivna artiklar ger ett medlemsland valfrihet&lt;br&gt;i frågan om landets domstolar skall ha möjlighet att utöver domstols-&lt;br&gt;landets egna internationellt tvingande regler tillämpa sådana regler i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättsordningar i länder som försäkringsavtalet har anknytning till. Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som påpekas i promemorian finns det motsvarande regler i Rom-&lt;br&gt;konventionen (artikel 7.1). En stat kan dock reservera sig mot denna&lt;br&gt;regel i samband med anslutning till konventionen. Regeln kan&lt;br&gt;närmast tolkas så att den förpliktar de konventionsanslutna staterna -&lt;br&gt;i den mån de inte har reserverat sig mot den - att ge sina domstolar&lt;br&gt;nästan fria händer såvitt fråga är om tillämpning av sådana inter-&lt;br&gt;nationellt tvingande regler som inte tillhör avtalsstatutet. Regeln har&lt;br&gt;kritiserats i den juridiska litteraturen (se Bogdan i TfR 1982 s.40).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande regel i det andra skadeförsäkringsdirektivet innebär att&lt;br&gt;internationellt tvingande regler i den medlemsstat där risken är&lt;br&gt;belägen, eller i den medlemsstat där obligatorisk försäkring är&lt;br&gt;föreskriven, får tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt är&lt;br&gt;tillämplig på avtalet. I det andra livförsäkringsdirektivet gäller&lt;br&gt;detsamma beträffande internationellt tvingande regler i den med-&lt;br&gt;lemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller det&lt;br&gt;driftställe som avtalet gäller för. I stället för den reservationsmöjlig-&lt;br&gt;het som Romkonventionen innehåller i detta avseende förutsätter EG-&lt;br&gt;direktivens regler en uttrycklig föreskrift i domstolslandets lag (se&lt;br&gt;Philip, Private International Law of Insurance in Denmark and the&lt;br&gt;European Communities, i Festskrift till Grönfors s. 356).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad först gäller obligatorisk skadeförsäkring påkallar direktivets&lt;br&gt;regel inte någon särskild föreskrift i den svenska lagen. Enligt den&lt;br&gt;ordning jag föreslagit i det föregående (se avsnitt 2.2.5) skall lagen&lt;br&gt;i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplikten tillämpas i dess&lt;br&gt;helhet på sådan försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande övriga fall vore det främmande för svensk rätt att ge&lt;br&gt;domstolarna möjlighet att vid sidan av avtalsstatutet och eventuella&lt;br&gt;tvingande regler i domstolslandets lag tillämpa andra staters tvingande&lt;br&gt;regler. En sådan möjlighet skulle leda till bl.a. att olika länders regler&lt;br&gt;kan bli tillämpliga på samma avtalsförhållande. En sådan ordning&lt;br&gt;försvårar parternas möjligheter att förutse vilka regler som skall&lt;br&gt;tillämpas på deras avtal. Därtill kommer att de redan tidigare&lt;br&gt;invecklade lagvalsreglema därigenom blir än svårare att tillämpa. På&lt;br&gt;grund av vad jag nu anfört bör Sverige undvika att komplicera&lt;br&gt;lagstiftningen med en föreskrift motsvarande de nu berörda fakultati-&lt;br&gt;va EG-reglema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det återstår att något beröra regeln i tredje stycket i artikel 7.2 i det&lt;br&gt;andra skadeförsäkringsdirektivet. Den föreskriver att när ett avtal&lt;br&gt;täcker risker belägna i mer än en medlemsstat, avtalet vid tillämpning&lt;br&gt;av artikel 7.2 skall anses utgöra flera avtal, vart och ett hänförligt till&lt;br&gt;endast en medlemsstat. Enligt artikel 8.4 a) skall nyssnämnda regel&lt;br&gt;gälla i de fall försäkringsavtalet ger skydd i flera medlemsstater, av&lt;br&gt;vilka åtminstone en infört skyldighet att teckna försäkring. Vad nu&lt;br&gt;sagts skall dock inte gälla om annat följer av artikel 8.4 b) och c).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått av det föregående (se avsnitt 2.2.5) föreslår jag med Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;stöd av artikel 8.4 c) att avtal om obligatorisk försäkring skall vara&lt;br&gt;underkastat lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplik-&lt;br&gt;ten. I andra fall torde en tillämpning av övriga lagvalsregler i&lt;br&gt;direktivet i förening med allmänna internationellt privaträttsliga&lt;br&gt;grundsatser ge samma resultat som förevarande regel i direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda betyder att jag, i likhet med remissinstanserna, delar&lt;br&gt;promemorians bedömning att det inte erfordras någon uttrycklig&lt;br&gt;lagregel om detta.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.7 Stater med mer än ett rättssystem&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: En regel i direktiven om stater som består av&lt;br&gt;flera territoriella enheter med olika avtalsrättsliga regler behöver&lt;br&gt;inte införas i den svenska lagen eftersom regeln redan framgår av&lt;br&gt;allmänna principer i svensk internationell privaträtt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning&lt;br&gt;(se promemorian s. 33).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Bedömningen godtas genomgående av remiss-&lt;br&gt;instanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Artikel 4.3 i det andra livförsäkrings-&lt;br&gt;direktivet och artikel 7.1 i) i det andra skadeförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;innehåller en regel som avser förbunds stater och andra stater inom&lt;br&gt;vilka det finns olika rättssystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En stat kan omfatta flera delstater eller territoriella enheter som har&lt;br&gt;olika avtalsrättsliga regler. Förevarande bestämmelser i direktiven&lt;br&gt;innebär att varje delstat eller territoriell enhet, inom vilken särskilda&lt;br&gt;avtalsrättsliga regler gäller, skall anses som en stat när det bestäms&lt;br&gt;vilket lands lag som är tillämplig på försäkringsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna regel får redan anses framgå av allmänna principer i svensk&lt;br&gt;internationell privaträtt, jfr Bogdan, Svensk internationell privat- och&lt;br&gt;processrätt, 4 uppl., s. 31. Jag ansluter mig därför liksom remiss-&lt;br&gt;instanserna till promemorians bedömning att det inte är erforderligt&lt;br&gt;att införa en motsvarande regel i den svenska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om livför-&lt;br&gt;säkring&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.3.1 Bakgrund&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;EG-regeln om uppsägningsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 15 i det andra livförsäkringsdirektivet har följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare, som Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;i något av de fall som avses i avdelning III ingår ett individuellt&lt;br&gt;livförsäkringsavtal, skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har&lt;br&gt;kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från&lt;br&gt;alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall&lt;br&gt;bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 4 gäller&lt;br&gt;för avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstaga-&lt;br&gt;ren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa punkt 1 på avtal med en&lt;br&gt;giltighetstid om sex månader eller mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I direktivet görs skillnad mellan å ena sidan rätten för ett försäk-&lt;br&gt;ringsbolag att bedriva försäkringsverksamhet i en medlemsstat genom&lt;br&gt;etablering i den staten och å andra sidan rätten för ett försäkrings-&lt;br&gt;bolag som är etablerat i en medlemsstat att tillhandahålla försäkrings-&lt;br&gt;tjänster i andra medlemsstater. Avdelning III, vartill hänvisas i&lt;br&gt;artikelns första stycke, innehåller särskilda regler som gäller i sådana&lt;br&gt;fall där ett försäkringsbolag genom ett driftställe beläget i en viss&lt;br&gt;medlemsstat har försäkrat en risk i en annan medlemsstat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I artikelns tredje stycke hänvisas till reglerna i artikel 4 om&lt;br&gt;tillämplig lag, vilka behandlats närmare i föregående avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I FAL finns det inte någon allmän regel om försäkringstagarens rätt&lt;br&gt;att säga upp försäkringen. I 26 § finns vissa specialregler om&lt;br&gt;uppsägning vid försäkringsgivarens obestånd. En annan regel om&lt;br&gt;uppsägning finns i 27 § för det fall att försäkringsgivarens rätt att&lt;br&gt;driva försäkringsrörelse här i landet upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid livförsäkringsavtal har försäkringstagaren ingen skyldighet att&lt;br&gt;fortsätta ett försäkringsavtal under hela den avtalade tiden. Enligt&lt;br&gt;98 § FAL är han, om premiebetalning skall ske periodvis, inte&lt;br&gt;skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för&lt;br&gt;en senare period.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsrättskommittén har i betänkandet om personförsäk-&lt;br&gt;ringslag föreslagit en regel av innebörd att försäkringstagaren skall&lt;br&gt;ha rätt att när som helst säga upp försäkringen, se 3 kap. 3 §&lt;br&gt;förslaget till personförsäkringslag. Den föreslagna bestämmelsen&lt;br&gt;innehåller också kompletterande regler om rätt till återköp och rätt till&lt;br&gt;s.k. fribrev (se SOU 1986:56 s. 61 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt motiven till den föreslagna regeln skall försäkringstagaren ha&lt;br&gt;en i princip oinskränkt rätt att säga upp sin försäkring till omedelbart&lt;br&gt;upphörande. Detta skall inte bara gälla långvariga livförsäkringar med&lt;br&gt;inslag av sparande. Även den som har tecknat en ettårig olycksfalls-&lt;br&gt;eller sjukförsäkring men som kort därefter får samma skydd t.ex.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som anställningsförmån på en ny arbetsplats, har enligt Försäkrings- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;rättskommittén ett befogat intresse av att kunna säga upp försäkringen&lt;br&gt;(se SOU 1986:56 s. 520).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp&lt;br&gt;försäkringen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen av&lt;br&gt;betänkandet. Förslaget till personförsäkringslag bereds i Justitiedepar-&lt;br&gt;tementet tillsammans med kommitténs slutbetänkande med förslag till&lt;br&gt;skadeförsäkringslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt KFL har försäkringstagaren endast i vissa fall rätt att säga&lt;br&gt;upp försäkringen under försäkringstiden. Enligt 20 § KFL får&lt;br&gt;försäkringstagaren säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar&lt;br&gt;verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en&lt;br&gt;annan liknande omständighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringstagaren har också rätt att säga upp en försäkring som&lt;br&gt;förnyats så länge han inte har betalt premien för den. Motsvarande&lt;br&gt;omedelbara uppsägningsrätt föreligger, om försäkringsbolaget enligt&lt;br&gt;19 § KFL ändrar försäkrings villkoren under försäkringstiden. En&lt;br&gt;förnyad försäkring upphör också omedelbart, om försäkringstagaren&lt;br&gt;utan att betala premie för denna försäkring tecknar en motsvarande&lt;br&gt;försäkring hos ett annat försäkringsbolag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang bör nämnas att hemförsäljningslagen&lt;br&gt;(1981:1361) innehåller regler om ångerrätt. Lagen har nyligen&lt;br&gt;anpassats till reglerna i ett EG-direktiv om konsumentskydd vid avtal&lt;br&gt;som ingås utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe (se prop.&lt;br&gt;1992/93:167). Enligt den nya lydelsen (SFS 1992:1111), som gäller&lt;br&gt;från och med den 1 januari 1993, omfattar lagen även tjänster men&lt;br&gt;i enlighet med EG-direktivet är försäkringsavtal undantagna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.2 En ny regel om uppsägningsrätt&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: I FAL införs en tvingande regel om rätt för försäk-&lt;br&gt;ringstagaren att säga upp en individuell livförsäkring inom två&lt;br&gt;veckor efter det att han har fått kännedom om att försäkrings-&lt;br&gt;avtalet har kommit till stånd. Den särskilda uppsägningsrätten&lt;br&gt;skall inte gälla försäkringar med en avtalad giltighetstid om högst&lt;br&gt;sex månader. Om försäkringstagaren säger upp avtalet, skall han&lt;br&gt;befrias från alla framtida förpliktelser som annars skulle följa av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;förslag till uppsägningsrätt för livförsäkringsavtal. I promemorian har&lt;br&gt;bestämmelsen dock utformats annorlunda. Promemorian innehåller&lt;br&gt;dessutom ett förslag till regel om uppsägningsrätt vid sådan olycks-&lt;br&gt;falls- eller sjukförsäkring som tecknats som tillägg till livförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förslaget saknar motsvarighet i mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker prome-&lt;br&gt;morians förslag eller lämnar det utan erinran. Två instanser anser&lt;br&gt;dock att det inte finns behov av någon regel om uppsägningsrätt för&lt;br&gt;livförsäkringsavtal. Tre instanser anser att uppsägningsfristen bör&lt;br&gt;förlängas till 30 dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag nyss nämnt ingår det andra&lt;br&gt;livförsäkringsdirektivet i den del av EG:s regelverk som Sverige&lt;br&gt;genom EES-avtalet åtagit sig att införliva i sin rättsordning. Direk-&lt;br&gt;tivets artikel 15 innebär en skyldighet att införa en regel om uppsäg-&lt;br&gt;ningsrätt i lagstiftningen om försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna fråga måste beredas i sådan ordning att en lagändring kan&lt;br&gt;träda i kraft samtidigt som EES-avtalet. Det innebär att Sverige inte&lt;br&gt;kan vänta med denna reglering till dess att en reform av försäkrings-&lt;br&gt;lagstiftningen på grundval av Försäkringsrättskommitténs förslag till&lt;br&gt;personförsäkringslag kan genomföras. I stället bör en på direktivet&lt;br&gt;byggd lagregel om rätt för försäkringstagaren att säga upp försäkring-&lt;br&gt;en föras in i FAL. Regleringen bör därvid begränsas i huvudsak till&lt;br&gt;vad som erfordras för att Sverige skall leva upp till sina åtaganden&lt;br&gt;enligt EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsförbundet har, med instämmande av Försäkringsjuridis-&lt;br&gt;ka föreningen, ifrågasatt behovet av att komplettera FAL med'en&lt;br&gt;regel om uppsägningsrätt för livförsäkringsavtal. Försäkringsför-&lt;br&gt;bundet har hänvisat till regeln i 98 § FAL som innebär att en&lt;br&gt;försäkringstagare inte mot sin vilja kan avkrävas premie för en senare&lt;br&gt;premieperiod.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag till en början betona att bestämmelsen i 98 §&lt;br&gt;FAL avser betalning av premie för en senare period (fömyelsepre-&lt;br&gt;mie), se Eklund - Hemberg, Lagen om försäkringsavtal, 3 uppl.,&lt;br&gt;s. 178). Regeln torde däremot inte kunna åberopas av försäkrings-&lt;br&gt;tagaren för att komma ifrån betalning av premien för den första&lt;br&gt;perioden. Vidare innebär direktivet just att det skall införas en regel&lt;br&gt;om uppsägningsrätt. En sådan regel får betydelse också i det fallet att&lt;br&gt;försäkringsavtalet sägs upp efter att första premien har erlagts. Som&lt;br&gt;jag återkommer till i det följande skall i sådant fall en avräkning&lt;br&gt;göras mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda ansluter jag mig i likhet med det stora&lt;br&gt;flertalet remissinstanser till promemorians bedömning att Sverige för&lt;br&gt;att uppfylla direktivet måste komplettera sin lagstiftning om försäk-&lt;br&gt;ringsavtal med en särskild uppsägningsregel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivets regel om uppsägningsrätt gäller endast för sådana för- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;säkringsavtal som ingåtts inom ramen för friheten inom EG att till-&lt;br&gt;handahålla försäkringstjänster över nationsgränserna. Genom EES-&lt;br&gt;avtalet blir direktivets regel tillämplig på sådana avtal inom hela&lt;br&gt;samarbetsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss påpekade (se avsnitt 2.3.1) finns det inte någon&lt;br&gt;allmän lagregel om rätt för försäkringstagaren att säga upp ett avtal&lt;br&gt;om livförsäkring. En specialregel om uppsägningsrätt för sådana&lt;br&gt;försäk-ringsavtal som ingåtts inom ramen för den fria gränsöverskri-&lt;br&gt;dande tjänstehandeln inom EES kan leda till felaktiga motsatsslut&lt;br&gt;angående möjligheterna för försäkringstagaren att säga upp andra&lt;br&gt;försäkringsavtal. Regeln bör därför enligt min mening ges generell&lt;br&gt;giltighet och alltså gälla även för sådana livförsäkringsavtal som ingås&lt;br&gt;av försäkringsbolag som på något sätt är etablerade här i landet. En&lt;br&gt;sådan regel ligger för övrigt i linje med det tredje livförsäkringsdirek-&lt;br&gt;tivet (92/96/EEG). Enligt direktivets artikel 30 skall nämligen&lt;br&gt;begränsningen till sådana försäkringsavtal som träffats inom ramen&lt;br&gt;för den fria tjänstehandeln inte längre gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska bestämmelsens tillämplighet bör inte heller begränsas&lt;br&gt;till avtal om försäkring inom EES. Regeln bör gälla närhelst svenska&lt;br&gt;uppsägningsregler blir tillämpliga enligt de internationellt privaträtts-&lt;br&gt;liga reglerna, oavsett om det försäkringsbolag som meddelat&lt;br&gt;försäkringen är etablerat i något EES-land.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det återstår att ta ställning till vilka försäkringsformer som regeln&lt;br&gt;om uppsägningsrätt skall vara tillämplig på. Som jag nyss påpekat (se&lt;br&gt;avsnitt 2.2.3) gäller livförsäkringsdirektivet även sådana försäkringar&lt;br&gt;som tecknas som tillägg till livförsäkring (främst sjuk- och olycks-&lt;br&gt;fallsförsäkring). I promemorian föreslås också en regel om uppsäg-&lt;br&gt;ningsrätt för sådana tilläggsförsäkringar. Direktivets artikel 15 gäller&lt;br&gt;emellertid enligt sin ordalydelse endast livförsäkringsavtal. Enligt en&lt;br&gt;definition i artikel 1 i det första livförsäkringsdirektivet omfattar&lt;br&gt;begreppet livförsäkring inte tilläggsförsäkring av det nu nämnda&lt;br&gt;slaget. Till skillnad från vad som anförs i promemorian har jag därför&lt;br&gt;funnit att direktivet inte innehåller någon förpliktelse för med-&lt;br&gt;lemsländerna att införa regler om uppsägningsrätt även för tilläggs-&lt;br&gt;försäkringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga uppkommer då om en sådan regel för tilläggsförsäkringar är&lt;br&gt;påkallad av andra skäl. På den svenska marknaden torde avsedda&lt;br&gt;tilläggsförsäkringar inte förekomma i någon större utsträckning. En&lt;br&gt;form av tilläggsförsäkring är emellertid den s.k. premiebefriel-&lt;br&gt;seförsäkringen som tecknas som tillägg till exempelvis en pen-&lt;br&gt;sionsförsäkring. Premiebefrielseförsäkringen är utformad så att den&lt;br&gt;får anses upphöra utan någon särskild uppsägning, om huvudförsäk-&lt;br&gt;ringen sägs upp. Man får i framtiden räkna med att andra former av&lt;br&gt;tilläggsförsäkring kan utvecklas på den svenska marknaden när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;branschen anpassar sig till den nya indelningen i försäkringsklasser Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;som föreskrivs i EG-direktiven. Det är rimligt att anta att försäkrings-&lt;br&gt;bolagen i så fall kommer att klargöra i försäkringsvillkoren under&lt;br&gt;vilka förutsättningar sådana tilläggsförsäkringar kan sägas upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avvaktan på resultatet av den fortsatta beredningen av Försäkrings-&lt;br&gt;rättskommitténs förslag finns det inte anledning att nu göra andra&lt;br&gt;ändringar i den svenska försäkringsavtalsrätten än som är nödvändiga&lt;br&gt;för att uppfylla EES-avtalet. Jag föreslår därför att den särskilda&lt;br&gt;uppsägningsregeln i enlighet med EG-direktivets regel begränsas till&lt;br&gt;att avse endast livförsäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktivets artikel 15.2 behöver regeln om den särskilda&lt;br&gt;uppsägningsrätten inte tillämpas på avtal som har en giltighetstid på&lt;br&gt;sex månader eller mindre. En uppsägningsrätt behövs främst vid avtal&lt;br&gt;som innebär ett långsiktigt åtagande. Den svenska bestämmelsen bör&lt;br&gt;därför begränsas på det sätt som direktivet ger möjlighet till. I&lt;br&gt;förhållande till promemorieförslaget föreslår jag att bestämmelsen i&lt;br&gt;detta avseende omformuleras för att bättre stämma överens med&lt;br&gt;direktivets regel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivets artikel 15 gäller uttryckligen endast avtal om&lt;br&gt;individuell livförsäkring. Den skall alltså inte tillämpas på kollektiv&lt;br&gt;försäkring. FAL:s regler är skrivna för att reglera individuella&lt;br&gt;försäkringsavtal. De kollektiva privata försäkringarna har utvecklats&lt;br&gt;efter FAL:s tillkomst. I avsaknad av andra regler blir FAL:s&lt;br&gt;bestämmelser i tillämpliga delar normerande även för de kollektiva&lt;br&gt;försäkringarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till personförsäkringslag innehåller särskilda regler om&lt;br&gt;gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. Som nämnts&lt;br&gt;bereds detta lagförslag för närvarande i Justitiedepartementet. De&lt;br&gt;särskilda överväganden som erfordras i fråga om regleringen av nyss&lt;br&gt;nämnda typer av försäkring såvitt avser rätten för en enskild&lt;br&gt;gruppmedlem resp, den försäkrade gruppens företrädare att säga upp&lt;br&gt;en försäkring bör göras inom ramen för det arbetet. Det bör därför&lt;br&gt;inte nu komma i fråga att utsträcka den särskilda EES-regleringen till&lt;br&gt;gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. I enlighet med&lt;br&gt;EG-reglema bör den svenska uppsägningsregeln uttryckligen&lt;br&gt;begränsas till individuell försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-reglema skall tidsfristen för uppsägningen uppgå till&lt;br&gt;minst 14 dagar och högst 30 dagar. Fristen skall räknas från den dag&lt;br&gt;då försäkringstagaren informerades om att försäkringsavtal har&lt;br&gt;kommit till stånd. Av artikel 15.1 tredje stycket framgår att reglerna&lt;br&gt;i den nationella lag som enligt artikel 4 är tillämplig på försäkrings-&lt;br&gt;avtalet avgör hur försäkringstagaren skall informeras om att avtal har&lt;br&gt;kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I FAL finns det inte några särskilda bestämmelser om försäkrings-&lt;br&gt;givarens information till försäkringstagaren. Utförliga informations-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regler har föreslagits i betänkandet om personförsäkringslag (se SOU Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;1986:56 s. 253 f.). I avvaktan på den fortsatta beredningen av detta&lt;br&gt;förslag bör Sverige kunna undvara särskilda regler om försäkrings-&lt;br&gt;bolagens informationsskyldighet. Tidsfristen för den nu föreslagna&lt;br&gt;uppsägningsrätten bör knytas till den tidpunkt då försäkringstagaren&lt;br&gt;fick kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås uppsägningsfristen vara 14 dagar. Förslaget&lt;br&gt;godtas av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket, Företagarnas&lt;br&gt;Riksorganisation och Köpmannaförbundet har dock förespråkat att&lt;br&gt;fristen skall förlängas till 30 dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en jämförelse kan nämnas att ångerfristen enligt hemförsälj-&lt;br&gt;ningslagen utgör en vecka från den dag då konsumenten tagit emot&lt;br&gt;en skriftlig handling där han informeras om innehållet i den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som Konsumentverket framhållit innebär livförsäkringsavtal ofta&lt;br&gt;långsiktiga åtaganden och avtalen kan vara komplicerade att sätta sig&lt;br&gt;in i. Innan ett avtal om individuell livförsäkring kommer till stånd har&lt;br&gt;det emellertid i regel förekommit flera kontakter mellan försäkrings-&lt;br&gt;bolagets representant och försäkringstagaren. Vanligtvis får försäk-&lt;br&gt;ringstagaren därvid information om försäkringen och avkrävs även&lt;br&gt;vissa uppgifter om sina personliga förhållanden. Med hänsyn härtill&lt;br&gt;får det anses räcka med 14 dagar för att försäkringstagaren skall&lt;br&gt;kunna ta ställning till om han skall fullfölja det ingångna avtalet. Vid&lt;br&gt;bedömningen av hur lång frist som erfordras får man också beakta att&lt;br&gt;försäkringstagaren även senare har möjlighet att upphöra med&lt;br&gt;försäkringen. Som tidigare nämnts är han enligt 98 § FAL inte&lt;br&gt;skyldig att erlägga premie för en senare period när premiebetalningen&lt;br&gt;skall ske periodvis. Det är naturligtvis också av värde för försäk-&lt;br&gt;ringsbolaget att det utan alltför lång tidsutdräkt får klart för sig om&lt;br&gt;avtalet blir bestående. På grund av det anförda delar jag i likhet med&lt;br&gt;de flesta remissinstanserna uppfattningen i promemorian att en&lt;br&gt;tidsfrist om 14 dagar är lämplig. Jag återkommer i specialmotive-&lt;br&gt;ringen till den lagtekniska utformningen av bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med EG-direktivets regel bör den svenska bestämmelsen&lt;br&gt;om försäkringstagarens uppsägningsrätt vara tvingande till förmån för&lt;br&gt;försäkringstagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det återstår att behandla konsekvenserna av att försäkringstagaren&lt;br&gt;utnyttjar den föreslagna uppsägningsrätten. Härom föreskriver EG-&lt;br&gt;direktivets artikel 15.1 andra stycket endast att försäkringstagarens&lt;br&gt;uppsägning skall innebära att han befrias från alla från avtalet&lt;br&gt;härrörande framtida förpliktelser. Beträffande övriga rättsverkningar&lt;br&gt;av en uppsägning hänvisas i direktivet till reglerna i den nationella&lt;br&gt;lag som enligt artikel 4 är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par bestämmelser i FAL får här viss betydelse. Om försäkrings-&lt;br&gt;avtalet upphör av annan anledning än försäkringsgivarens uppsägning,&lt;br&gt;får enligt 16 § andra stycket FAL försäkringsgivaren åtnjuta endast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;så stor del av premien som belöper på tilländalupen del av försäk- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;ringstiden. Av 17 § andra stycket FAL framgår dock att vad som&lt;br&gt;sägs i 16 § inte skall tillämpas i de fall då de försäkringsmässiga&lt;br&gt;grunderna skall innehålla bestämmelser om försäkringstagarens rätt&lt;br&gt;när försäkringen upphör i förtid. Med grunder avses de särskilda&lt;br&gt;regler som enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) skall upprättas,&lt;br&gt;om ett försäkringsbolags rörelse avser vissa typer av försäkring, t.ex.&lt;br&gt;livförsäkring. Grunderna är att anse som komplement till bolagsord-&lt;br&gt;ning och avtalsvillkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa svenska bestämmelser får anses vara förenliga med EG-direk-&lt;br&gt;tivets artikel 15.1 andra stycket. Försäkringsbolaget har alltså rätt att&lt;br&gt;tillgodoräkna sig så stor del av premien som motsvarar den tid&lt;br&gt;försäkringen varit gällande. Frågor om avräkning vid försäkringens&lt;br&gt;upphörande regleras vanligtvis i grunderna och försäkrings villkoren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän bestämmelse av samma innebörd som direktivets artikel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15.1 andra stycket bör föras in i den svenska lagen. Ytterligare&lt;br&gt;lagregler om rättsförhållandet mellan parterna i anledning av avtalets&lt;br&gt;upphörande bör enligt min mening anstå till dess resultatet av&lt;br&gt;beredningen av förslaget till personförsäkringslag föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Kostnader och resursbehov&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna lagreglerade uppsägningsrätten för försäkringstagaren&lt;br&gt;kan antas leda till att avtal om livförsäkring sägs upp i något fler fall&lt;br&gt;än tidigare. Merarbetet för försäkringsbolagen torde dock endast bli&lt;br&gt;marginellt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom de föreslagna lagvalsreglerna beträffande försäkringsavtal&lt;br&gt;införs lagstiftning på ett område som hittills byggt på rättspraxis och&lt;br&gt;uttalanden i den juridiska litteraturen. De nya lagreglerna bör kunna&lt;br&gt;minska behovet av att anlita domstolarna för att få frågan om&lt;br&gt;tillämplig lag bedömd. I de fall då domstolarna trots allt får pröva&lt;br&gt;försäkringstvister med anknytning till flera stater, bör den nya&lt;br&gt;internationellt privaträttsliga lagstiftningen kunna bidra till att&lt;br&gt;underlätta det rättsliga förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i övrigt torde den nya lagstiftningen medföra några&lt;br&gt;kostnader och resursbehov för enskilda eller det allmänna som bör&lt;br&gt;beaktas i sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Ikraftträdande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen är föranledd av EES-avtalet och bör därför&lt;br&gt;träda i kraft vid samma tidpunkt som avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är för närvarande inte klart när EES-avtalet kan träda i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma när de föreslagna&lt;br&gt;reglerna om lagval och uppsägningsrätt skall träda i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med allmänna rättsgrundsatser bör de nya reglerna i Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;princip tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet&lt;br&gt;upprättats förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande båda lagförslagen har jag samrått med statsrådet&lt;br&gt;Lundgren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har granskat lagförslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för vissa försäk-&lt;br&gt;ringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik och disposition&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av lagens rubrik framgår att det är fråga om en internationellt&lt;br&gt;privaträttslig lag samt att den är tillämplig endast på vissa för-&lt;br&gt;säkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 och 2 §§ anges lagens tillämpningsområde. Där anges också vad&lt;br&gt;som i lagen avses med begreppen livförsäkring och skadeförsäkring.&lt;br&gt;I 3 § finns en definition av uttrycket &amp;quot;EES-stat där risken är&lt;br&gt;belägen&amp;quot;, som är centralt i lagvalsreglema för skadeförsäkring. Enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § undantas vissa typer av försäkring från lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De egentliga lagvalsreglema beträffande livförsäkringsavtal finns i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De närmast följande paragraferna, 6-11 §§, innehåller lagvalsregler-&lt;br&gt;na för skadeförsäkringsavtal. En specialregel om tillämplig lag&lt;br&gt;beträffande avtal om obligatorisk skadeförsäkring finns i 12 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens avslutande paragraf, 13 §, innehåller en regel om företräde&lt;br&gt;vid tillämpningen för sådana svenska bestämmelser som är tvingande&lt;br&gt;oavsett vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen har samma disposition som promemorians lagförslag. De&lt;br&gt;enskilda paragraferna i lagen överensstämmer nära med motsvarande&lt;br&gt;paragrafer i promemorieförslaget. Vissa redaktionella ändringar har&lt;br&gt;dock gjorts. På några punkter har bestämmelser ändrats i sak, vilket&lt;br&gt;anges särskilt i motiveringen till de enskilda paragraferna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nämnde i min inledning har Lagrådet på en punkt ifrågasatt&lt;br&gt;valet av terminologi i det remitterade lagförslaget. Det gäller be-&lt;br&gt;skrivningen av den anknytning som fysiska personer har till ett visst&lt;br&gt;land på grund av bosättning där. I EG-direktiven om livförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och skadeförsäkring används termen &amp;quot;habitual residence&amp;quot;. I prome- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;morian och det lagförslag som remitterades till Lagrådet användes&lt;br&gt;uttrycket hemvist. I enlighet med vad Lagrådet förordat används i den&lt;br&gt;nu föreslagna lagtexten i stället uttrycket &amp;quot;vanliga vistelseort&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämpningsområde m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har&lt;br&gt;anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk&lt;br&gt;person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om&lt;br&gt;försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet&lt;br&gt;gäller för är beläget i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)’.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen anger lagens tillämpningsområde beträffande avtal om&lt;br&gt;livförsäkring. Lagens regler om livförsäkring är föranledda av att&lt;br&gt;EG:s livförsäkringsdirektiv till följd av EES-avtalet skall införlivas&lt;br&gt;i svensk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket framgår att lagen gäller vissa försäkringsavtal som&lt;br&gt;har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet. Tillämpningsområdet begränsas genom kravet på&lt;br&gt;att försäkringstagaren, om han är en fysisk person, skall ha sin&lt;br&gt;vanliga vistelseort i en EES-stat. Är försäkringstagaren en juridisk&lt;br&gt;person, krävs i stället att det driftställe som avtalet gäller för är&lt;br&gt;beläget i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med försäkringsavtal avses här detsamma som i FAL, dvs. sådana&lt;br&gt;avtal varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäk-&lt;br&gt;ringsrörelse. Det innebär bl.a. att lagen är tillämplig även på sådana&lt;br&gt;försäkringsavtal som ingås av understödsföreningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen finns det inte någon närmare definition av vad som menas&lt;br&gt;med att ett försäkringsavtal har anknytning till två eller flera stater.&lt;br&gt;Till följd härav får man i varje särskilt fall avgöra om ett försäkrings-&lt;br&gt;avtal har sådan anknytning till mer än en stat - t.ex. på grund av att&lt;br&gt;försäkringsbolaget har sitt säte i en annan stat än den där försäkrings-&lt;br&gt;tagaren har sin vanliga vistelseort - att det faller under lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges vad som i denna lag avses med livförsäkring.&lt;br&gt;Till skillnad från promemorieförslaget definieras begreppet livförsäk-&lt;br&gt;ring i lagen genom en hänvisning till indelningen i försäkringsklasser&lt;br&gt;enligt lagstiftningen om försäkringsverksamhet. Bestämmelsen syftar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-&lt;br&gt;ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till att uppfylla artikel 4 i det andra livförsäkringsdirektivet, som Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;föreskriver att lagvalsreglema skall tillämpas på sådana verksamheter&lt;br&gt;som avses i det första livförsäkringsdirektivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till försäkringsrörelselagen gäller den lydelse av lagen&lt;br&gt;som föreslås i en inom Finansdepartementet utarbetad lagrådsremiss&lt;br&gt;den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet&lt;br&gt;med anledning av EES-avtalet. Enligt förslaget skall en ny paragraf&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 försäkringsrörelselagen, 2 kap. 3 b §, innehålla den klassindelning&lt;br&gt;som enligt det första livförsäkringsdirektivet skall tillämpas vid&lt;br&gt;beviljande av koncession för livförsäkring. Klassindelningen grundar&lt;br&gt;sig på det första livförsäkringsdirektivet artikel 7.2 och bilagan till&lt;br&gt;direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget avser klass 1 a konventionella livförsäkringar.&lt;br&gt;Klass 1 b avser sådan försäkring som meddelas som tillägg till en&lt;br&gt;konventionell livförsäkring. I direktivet nämns främst olika olycks-&lt;br&gt;fallsförsäkringar och sjukförsäkring. Uppräkningen kan dock inte&lt;br&gt;anses vara uttömmande. Exempelvis torde premiebefrielseförsäkring&lt;br&gt;omfattas av bestämmelsen. Klass 2 omfattar två försäkringsformer&lt;br&gt;som ännu inte förekommer i Sverige, nämligen giftermålsförsäkring&lt;br&gt;och födelseförsäkring. Klass 3 omfattar försäkring som avses i&lt;br&gt;klasserna 1 a och 2 och som är anknuten till värdepappersfonder.&lt;br&gt;Klass 4 omfattar sådan sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som&lt;br&gt;gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den&lt;br&gt;försäkrade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av försäk-&lt;br&gt;ringsbolaget eller får sägas upp endast under särskilda förhållanden&lt;br&gt;som anges i försäkringsavtalet. I det första livförsäkringsdirektivet&lt;br&gt;beskrivs motsvarande klass som det slags permanent, inte uppsäg-&lt;br&gt;ningsbar sjukförsäkring som finns i Irland och Storbritannien&lt;br&gt;(&amp;quot;permanent health insurance not subject to cancellation&amp;quot;).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom hänvisningarna i förevarande stycke och i 2 § andra stycket&lt;br&gt;till försäkringsrörelselagen kommer definitionerna av begreppen&lt;br&gt;livförsäkring och skadeförsäkring att stämma överens med gräns-&lt;br&gt;dragningen mellan dessa försäkringsformer i EG-direktiven.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som&lt;br&gt;har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade&lt;br&gt;risken är belägen i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som&lt;br&gt;anges i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)'.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-&lt;br&gt;ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens regler om avtal om skadeförsäkring är föranledda av att EG:s Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;skadeförsäkringsdirektiv till följd av EES-avtalet skall införlivas i&lt;br&gt;svensk rätt. Genom EES-avtalet kommer lagvalsreglema i skadeför-&lt;br&gt;säkringsdirektivet att gälla sådana försäkringsavtal som avser risker&lt;br&gt;belägna i EES-statema. Som framgår av första stycket i förevarande&lt;br&gt;paragraf är den svenska lagen begränsad på motsvarande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande vad som menas med försäkringsavtal och med att ett&lt;br&gt;försäkringsavtal har anknytning till två eller flera stater hänvisas till&lt;br&gt;specialmotiveringen till 1 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges vad som i denna lag avses med skadeförsäk-&lt;br&gt;ring. Till skillnad från promemorieförslaget definieras begreppet&lt;br&gt;skadeförsäkring i lagen genom en hänvisning till den nya indelning&lt;br&gt;i försäkringsklasser som föreslås i lagrådsremissen om ändrad&lt;br&gt;lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;br&gt;I den föreslagna lydelsen av 2 kap 3 a § försäkringsrörelselagen&lt;br&gt;anges vad en koncession för skadeförsäkringsrörelse skall avse.&lt;br&gt;Uppräkningen motsvarar de försäkringsklasser som anges i bilaga till&lt;br&gt;det första skadeförsäkringsdirektivet i den lydelse som gäller sedan&lt;br&gt;bilagan ändrats genom turistassistansdirektivet (84/641/EEG) och&lt;br&gt;rättsskyddsdirektivet (87/344/EEG).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna indelningen omfattar följande försäkringsklasser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. olycksfall, dock inte försäkring som avses i 2 kap. 3 b § klass 4&lt;br&gt;försäkringsrörelselagen (se ovan specialmotiveringen till 1 § i&lt;br&gt;förevarande lag), 2. sjukdom, dock inte försäkring som avses i 2 kap.&lt;br&gt;3 b § klass 4 försäkringsrörelselagen, 3. landfordon, 4. spårfordon,&lt;br&gt;5. luftfartyg, 6. fartyg, 7. godstransport, 8. brand och naturkrafter,&lt;br&gt;9. annan sakskada, 10. motorfordonsansvar, 11. luftfartygsansvar,&lt;br&gt;12. fartygsansvar, 13. allmän ansvarighet, 14. kredit, 15. borgen, 16.&lt;br&gt;annan förmögenhetsskada, 17. rättsskydd, samt 18. assistans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess&lt;br&gt;innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma&lt;br&gt;försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat&lt;br&gt;där registreringen har skett,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre&lt;br&gt;och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker,&lt;br&gt;den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-&lt;br&gt;ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den&lt;br&gt;EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § första stycket begränsas lagens tillämpningsområde&lt;br&gt;beträffande avtal om skadeförsäkring till sådana fall där den försäk-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rade risken är belägen i en EES-stat. I förevarande paragraf klargörs Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;innebörden av uttrycket &amp;quot;EES-stat där risken är belägen&amp;quot;, som är&lt;br&gt;centralt för lagvalsreglema om skadeförsäkring. Regeln har sin&lt;br&gt;förebild i artikel 2 d) i det andra skadeförsäkringsdirektivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Definitionen får betydelse när man skall avgöra dels vilket lagval&lt;br&gt;som partema har rätt att avtala om, dels vilken stats lag som skall&lt;br&gt;gälla, om partema inte har avtalat om någon tillämplig lag (se 6-8 §§&lt;br&gt;och 11 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämningen av vilken EES-stat risken skall anses vara belägen i&lt;br&gt;är avhängig av vilket slags försäkring som det gäller. Huvudregeln&lt;br&gt;(d) är att den EES-stat där risken är belägen är den stat där för-&lt;br&gt;säkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den stat&lt;br&gt;där det driftställe som försäkringsavtalet gäller för är beläget.&lt;br&gt;Begreppen vanlig vistelseort och driftställe behandlas i specialmotive-&lt;br&gt;ringen till 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag från huvudregeln i d) gäller när försäkringsavtalet avser&lt;br&gt;a) byggnad och dess innehåll, b) registreringspliktiga fordon, eller c)&lt;br&gt;risker i samband med resor eller semester under förutsättning att&lt;br&gt;försäkringsavtalet har en giltighetstid av högst fyra månader. I dessa&lt;br&gt;fall är &amp;quot;EES-stat där risken är belägen&amp;quot; det land a) där fastigheten&lt;br&gt;finns, b) där fordonet har registrerats, resp, c) där försäkringstagaren&lt;br&gt;tecknade försäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslös-&lt;br&gt;hetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen&lt;br&gt;(1979:84) om delpensionsförsäkring, lagen (1991:1047) om sjuklön&lt;br&gt;eller lagen (1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom EG-direktiven om livförsäkring och skadeförsäkring gäller&lt;br&gt;den svenska lagen endast direkt försäkring. Som framgår av föreva-&lt;br&gt;rande paragraf faller avtal om återförsäkring utanför lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I överensstämmelse med EG-direktiven om livförsäkring och&lt;br&gt;skadeförsäkring gäller lagen endast avtal om privat försäkring. Detta&lt;br&gt;framgår av förevarande paragraf där vissa typer av försäkring&lt;br&gt;undantas från lagens tillämpningsområde. Lagen är således inte&lt;br&gt;tillämplig på socialförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De försäkringar som anges i paragrafen undantas också från FAL:s&lt;br&gt;tillämpningsområde (se senast SFS 1993:17, som träder i kraft den&lt;br&gt;1 juli 1993). Paragrafens lydelse skiljer sig från det lagförslag som&lt;br&gt;remitterades till Lagrådet genom undantaget för den nyligen beslutade&lt;br&gt;lagen om försäkring mot vissa semesterlönekostnader, som träder i&lt;br&gt;kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att lagen är tillämplig på såväl individuell försäk- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;ring som kollektiv försäkring. Någon uttrycklig regel om detta har&lt;br&gt;inte bedömts vara nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om livförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort. Om försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas&lt;br&gt;lagen i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är&lt;br&gt;beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort i en EES-stat och är medborgare i en annan EES-stat, får&lt;br&gt;parterna avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och&lt;br&gt;medger det, får parterna avtala att lagen i nagon annan stat skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen reglerar lagvalet vid avtal om livförsäkring. Vad som&lt;br&gt;avses med livförsäkring anges i 1 § andra stycket. Lagvalsreglema i&lt;br&gt;förevarande paragraf motsvaras av artikel 4.1-2 i det andra livförsäk-&lt;br&gt;ringsdirektivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket framgår att avtal om livförsäkring skall regleras&lt;br&gt;av lagen i den EES-stat där försäkringstagaren, om han är en fysisk&lt;br&gt;person, har sin vanliga vistelseort. Om försäkringstagaren är en&lt;br&gt;juridisk person, blir lagen i den EES-stat tillämplig där det driftställe&lt;br&gt;som avtalet gäller för är beläget. Vid bestämningen av tillämplig lag&lt;br&gt;är det försäkringstagarens förhållanden som är avgörande och inte&lt;br&gt;försäkringsbolagets eller den försäkrades förhållanden. Om en fysisk&lt;br&gt;person tecknar en livförsäkring på någon annan persons liv, är det&lt;br&gt;alltså för lagvalet avgörande var den som har tecknat försäkringen&lt;br&gt;har sin vanliga vistelseort. Om en juridisk person tecknar en kollektiv&lt;br&gt;försäkring för de anställda vid ett visst driftställe, blir det för lagvalet&lt;br&gt;avgörande i vilket land driftstället är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av direktivets regler framgår inte uttryckligen vilken tidpunkt som&lt;br&gt;är relevant för bedömningen av var försäkringstagaren har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort. Enligt Romkonventionen är den avgörande tidpunkten när&lt;br&gt;avtalet ingås (artikel 4.2). Denna princip får antas gälla även vid&lt;br&gt;tillämpning av direktivet. Principen innebär att förändringar av t.ex.&lt;br&gt;en persons vanliga vistelseort inte inverkar på lagvalet för redan&lt;br&gt;ingångna avtal. Som framhållits i den svenska juridiska litteraturen&lt;br&gt;vore det oacceptabelt om avtalsparternas inbördes rättigheter och&lt;br&gt;skyldigheter skulle ändras genom ena partens ensidiga handlande (se&lt;br&gt;Bogdan i TfR 1980 s. 22). Om försäkringstagaren är en fysisk&lt;br&gt;person, torde det vara hans vanliga vistelseort när avtalet ingås som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är avgörande för lagvalet. Om försäkringstagaren är en juridisk Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;person, torde avgörande bli var det ifrågavarande driftstället finns när&lt;br&gt;avtalet ingås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I regeln läggs avgörande vikt vid anknytningsmomentet &amp;quot;vanlig&lt;br&gt;vistelseort&amp;quot;. I direktivets artikel 4 används uttrycket &amp;quot;habitual&lt;br&gt;residence&amp;quot;. Detta uttryck har tidigare ofta översatts med &amp;quot;hemvist&amp;quot;&lt;br&gt;då konventioner på den internationella privaträttens område har&lt;br&gt;införlivats med svensk rätt (se SOU 1987:18 s. 60). Som Lagrådet&lt;br&gt;har påpekat har dock uttrycket &amp;quot;vanlig vistelseort&amp;quot; nyligen använts&lt;br&gt;när det har varit fråga om lagstiftning med anknytning till EG-rätten.&lt;br&gt;På Lagrådets inrådan har samma uttryckssätt valts även här. Be-&lt;br&gt;greppet &amp;quot;habitual residence&amp;quot; definieras inte i direktivet. Innebörden&lt;br&gt;får bestämmas i rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;driftställe&amp;quot; motsvaras i den engelska direktivtexten av&lt;br&gt;ordet &amp;quot;establishment&amp;quot;. Med uttrycket avses enligt artikel 2 c) i det&lt;br&gt;andra livförsäkringsdirektivet ett företags huvudkontor, agentur eller&lt;br&gt;filial (jfr det andra skadeförsäkringsdirektivets artikel 2 c). Enligt&lt;br&gt;artikel 3 skall ett företags stadigvarande närvaro i en stat betraktas&lt;br&gt;som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har formen av&lt;br&gt;en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor som förestås&lt;br&gt;av företagets egen personal eller av någon som är fristående från&lt;br&gt;företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på&lt;br&gt;samma sätt som en agentur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för lagvalet när försäkringstagaren är en juridisk person&lt;br&gt;är i vilken EES-stat den rörelse bedrivs som försäkringsavtalet gäller.&lt;br&gt;Det har alltså inte någon betydelse var bolaget har sitt säte. Om t.ex.&lt;br&gt;ett tyskt bolag, som bedriver verksamhet i Sverige, genom ett&lt;br&gt;dotterbolag eller en filial försäkrar sina anställda i Sverige, kommer&lt;br&gt;svensk lag att bli tillämplig på avtalet, oavsett om det är moderbola-&lt;br&gt;get i Tyskland eller det svenska dotterbolaget eller den svenska&lt;br&gt;filialen som sluter försäkringsavtalet. Eftersom de flesta anställda bor&lt;br&gt;i det land där deras ordinarie arbetsplats ligger, kommer den lag som&lt;br&gt;skall tillämpas på sådana kollektiva försäkringar att vara samma lag&lt;br&gt;som skulle ha tillämpats, om i stället de anställda hade tecknat&lt;br&gt;individuella livförsäkringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket finns en särskild valmöjlighet för det fall att&lt;br&gt;försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort&lt;br&gt;i en annan EES-stat än den EES-stat där han är medborgare. Parterna&lt;br&gt;får då avtala om att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren är&lt;br&gt;medborgare skall tillämpas i stället för den lag som avses i första&lt;br&gt;stycket första meningen, dvs. lagen i den stat där han har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som påpekats gäller bestämmelsen i andra stycket endast om försäk-&lt;br&gt;ringstagaren är en fysisk person. När försäkringstagaren är en&lt;br&gt;juridisk person finns det inte någon motsvarande valmöjlighet. Den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omständigheten att de som blir försäkrade enligt avtalet är fysiska Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;personer har alltså inte någon betydelse för lagvalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivets artikel 4.1 andra meningen förutsätter att inte bara de&lt;br&gt;materiella reglerna i den utpekade lagen skall tillämpas utan även den&lt;br&gt;lagens lagvalsregler. Om den lag som pekas ut i första meningen&lt;br&gt;tillåter det, får parterna enligt andra meningen avtala att lagen i&lt;br&gt;någon annan stat skall tillämpas. Denna valmöjlighet behöver inte&lt;br&gt;vara begränsad till EES-stater. Den utpekade lagen kan alltså&lt;br&gt;innehålla en lagvalsregel som ger parterna rätt att välja lagen även i&lt;br&gt;en stat utanför EES.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande regel har i den svenska lagen tagits in i tredje stycket&lt;br&gt;i förevarande paragraf. Som framgår av lydelsen blir den regeln&lt;br&gt;tillämplig endast om den lag som pekas ut är utländsk. Sverige har&lt;br&gt;alltså inte utnyttjat möjligheten att på det sättet utvidga parternas&lt;br&gt;valmöjligheter. Om svensk lag utpekas enligt bestämmelsen i första&lt;br&gt;stycket, ger den alltså inte parterna någon rätt att avtala att lagen i&lt;br&gt;någon annan stat skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I direktivet finns det inte någon regel om vid vilken tidpunkt som&lt;br&gt;en överenskommelse om tillämplig lag måste föreligga för att den i&lt;br&gt;händelse av en tvist mellan parterna skall kunna beaktas. Eventuella&lt;br&gt;överenskommelser om tillämplig lag brukar träffas i samband med att&lt;br&gt;avtalet ingås, men det har påpekats i den svenska juridiska litteratu-&lt;br&gt;ren att det inte tycks föreligga några hinder för att domstolen&lt;br&gt;tillämpar den lag som parterna väljer först senare, t.ex. i samband&lt;br&gt;med själva processen (se Bogdan, Internationell privat- och process-&lt;br&gt;rätt, 4 uppl., s. 42 med hänvisningar).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin&lt;br&gt;centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen&lt;br&gt;i den staten tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen&lt;br&gt;är utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon&lt;br&gt;annan stat skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 6-11 §§ regleras tillämplig lag vid avtal om skadeförsäkring som&lt;br&gt;inte är obligatorisk. Obligatorisk skadeförsäkring regleras i stället av&lt;br&gt;bestämmelsen i 12 §. Bestämmelserna i 6-11 §§ bygger på motsva-&lt;br&gt;rande regler i det andra skadeförsäkringsdirektivets artikel 7. Ett&lt;br&gt;övergripande syfte med bestämmelserna är, liksom beträffande&lt;br&gt;reglerna om lagval vid livförsäkring, att försäkringstagaren inte skall&lt;br&gt;bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De relevanta anknytningsmomenten här är den stat där risken är&lt;br&gt;belägen (6, 7 och 11 §§), den stat där försäkringstagaren har sin&lt;br&gt;vanliga vistelseort resp, sin centrala förvaltning (6 och 7 §§) och den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stat där den händelse kan uppkomma som den försäkrade risken avser Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;(8 §)•&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till promemorieförslaget har lagtexten i 6 § justerats&lt;br&gt;genom att uttrycket central ledning har ersatts med central förvalt-&lt;br&gt;ning, som bättre motsvarar direktivets uttryck, vilket enligt den&lt;br&gt;engelska versionen är &amp;quot;central administration&amp;quot;. Flera remissinstanser&lt;br&gt;har önskat få klarlagt om detta anknytningsmoment avser endast&lt;br&gt;juridiska personer. Direktivet ger inte någon uttrycklig vägledning i&lt;br&gt;den frågan. Det är ovanligt att en fysisk person bedriver rörelse på&lt;br&gt;sådant sätt att han skall anses ha den centrala förvaltningen av&lt;br&gt;rörelsen i ett annat land än där han har sin vanliga vistelseort. Den&lt;br&gt;svenska regeln kan dock inte i detta hänseende preciseras närmare än&lt;br&gt;vad som har gjorts i direktivet. Frågan får alltså prövas i rättstillämp-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förevarande paragraf, som motsvarar artikel 7.1 a) i det andra&lt;br&gt;skadeförsäkringsdirektivet, föreskrivs att den tillämpliga lagen skall&lt;br&gt;vara lagen i den EES-stat där försäkringstagaren har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort resp, har sin centrala förvaltning, om det är den stat där&lt;br&gt;risken är belägen. Detta är oftast fallet i konsumentförsäkring, t.ex.&lt;br&gt;när en konsument försäkrar sitt hem, sin bil e.d. eller när han tecknar&lt;br&gt;reseförsäkring för vanliga semesterresor. Regeln gäller även när ett&lt;br&gt;företag med sin centrala förvaltning i Sverige försäkrar sin egendom&lt;br&gt;och verksamhet i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom är fallet vid livförsäkring enligt 5 § finns i 6 § en regel som&lt;br&gt;tillåter parterna att välja en annan lag än den utländska lag som&lt;br&gt;utpekas, under förutsättning att den lagen medger det. Denna val-&lt;br&gt;möjlighet behöver inte vara begränsad till EES-stater. Om den&lt;br&gt;utpekade EES-statens lag i sin tur innehåller en lagvalsregel som&lt;br&gt;innebär att även lagen i stater utanför EES kan väljas, får parterna&lt;br&gt;utnyttja denna valmöjlighet. I likhet med vad som påpekats i special-&lt;br&gt;motiveringen till 5 § angående lagvalet vid livförsäkring bör här&lt;br&gt;erinras om att Sverige inte heller beträffande skadeförsäkring har&lt;br&gt;utnyttjat möjligheten enligt direktivet att utvidga parternas valmöjlig-&lt;br&gt;heter. Om svensk lag utpekas enligt bestämmelsen i förevarande&lt;br&gt;paragraf, ger den alltså i och för sig inte parterna någon rätt att avtala&lt;br&gt;om att lagen i någon annan stat skall tillämpas. En annan sak är att&lt;br&gt;parterna kan utnyttja det förhållandet att de flesta bestämmelserna i&lt;br&gt;FAL inte är tvingande och därigenom avtala bort FAL i dessa delår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i specialmotiveringen till reglerna om livförsäkrings-&lt;br&gt;avtal i 5 § om inverkan på lagvalet av förändringar i anknytnings-&lt;br&gt;momenten och om tidpunkten för eventuella överenskommelser om&lt;br&gt;tillämplig lag har bäring också på motsvarande frågor beträffande&lt;br&gt;avtal om skadeförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren inte har sin vanliga vistelseort eller inte har&lt;br&gt;sin centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får&lt;br&gt;parterna avtala att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall&lt;br&gt;vara antingen lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen&lt;br&gt;i den stat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har&lt;br&gt;sin centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet&lt;br&gt;omfattar två eller flera risker hänförliga til) sådan verksamhet och&lt;br&gt;belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i&lt;br&gt;första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i&lt;br&gt;någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har&lt;br&gt;sin vanliga vistelseort eller har sin centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger&lt;br&gt;parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får&lt;br&gt;parterna utnyttja denna avtalsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar artikel 7.1 b)-d) i det andra skadeförsäkringsdi-&lt;br&gt;rektivet. Av bestämmelsen i första stycket framgår vilket lands lag&lt;br&gt;som kan väljas i de fall då risken är belägen i en EES-stat men&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala&lt;br&gt;förvaltning i en annan stat inom eller utanför EES. Parterna har då&lt;br&gt;möjlighet att avtala om att tillämplig lag skall vara någon av dessa&lt;br&gt;båda staters lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När den som bedriver näringsverksamhet ingår ett försäkringsavtal&lt;br&gt;som täcker två eller flera risker i flera EES-stater skall parterna enligt&lt;br&gt;bestämmelsen i andra stycket kunna avtala om att tillämplig lag skall&lt;br&gt;vara någon av dessa EES-staters lagar eller lagen i den stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort resp, har sin centrala&lt;br&gt;förvaltning. Det sistnämnda alternativet omfattar såväl EES-stater&lt;br&gt;som andra stater.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i tredje stycket slår fast att parterna i fall som avses i första&lt;br&gt;eller andra stycket får avtala om att någon annan lag skall vara&lt;br&gt;tillämplig, om lagen i de EES-stater som enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket kan vara tillämplig på försäkringsavtalet ger parterna denna&lt;br&gt;möjlighet. Som påpekats i specialmotiveringen till 6 § har Sverige&lt;br&gt;inte utnyttjat denna möjlighet för det fall att svensk lag utpekas som&lt;br&gt;tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket har utformats i överensstämmelse med&lt;br&gt;artikel 7.1 d). Direktivets regel utvisar inte klart om det krävs att&lt;br&gt;lagen i samtliga de stater som avses i 7.1 b) resp, c) skall innehålla&lt;br&gt;regler som ger parterna större möjligheter att avtala om tillämplig lag&lt;br&gt;eller om det är tillräckligt att lagen i exempelvis den stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort möjliggör ett friare&lt;br&gt;lag val. Det är emellertid rimligt att utgå från att regeln blir tillämplig&lt;br&gt;redan om lagen i någon av de angivna staterna ger parterna större&lt;br&gt;frihet vid lagvalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till&lt;br&gt;händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat där&lt;br&gt;risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda&lt;br&gt;staten skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar artikel 7.1 e) i det andra skadeförsäkringsdirek-&lt;br&gt;tivet. Bestämmelsen ger parterna ytterligare en valmöjlighet. Om de&lt;br&gt;försäkrade riskerna är begränsade till händelser som uppkommer i en&lt;br&gt;annan EES-stat än den där risken är belägen enligt definitionen i 3 §,&lt;br&gt;får parterna avtala att lagen i den förstnämnda staten skall tillämpas&lt;br&gt;på deras försäkringsavtal oavsett vad som sägs i 6 och 7 §§. Om&lt;br&gt;försäkringen exempelvis gäller lösöre som uteslutande befinner sig i&lt;br&gt;en annan EES-stat än den EES-stat där försäkringstagaren har sin&lt;br&gt;vanliga vistelseort, är det enligt förevarande paragraf möjligt för&lt;br&gt;parterna att avtala om att lagen i den EES-stat där skadan kan uppstå&lt;br&gt;skall vara tillämplig på försäkringsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att ordet risk här används i två betydelser. I&lt;br&gt;paragrafens inledning avser risk det objekt eller intresse som skyddas&lt;br&gt;genom försäkringen medan ordet i paragrafens senare del ingår i den&lt;br&gt;lagtekniska termen &amp;quot;EES-stat där risken är belägen&amp;quot;, som definieras&lt;br&gt;i 3 §. Den svenska regeln har utformats för att stämma helt överens&lt;br&gt;med artikel 7.1 e) i det andra skadeförsäkringsdirektivet, där termen&lt;br&gt;risk används på dessa sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken stats&lt;br&gt;lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta gäller en&lt;br&gt;risk som hänför sig till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)’,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;, om försäknngstagaren är&lt;br&gt;näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 3, 8-10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;, om försäkrings-&lt;br&gt;tagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är&lt;br&gt;uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;‘Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-&lt;br&gt;ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) Försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) Försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer&lt;br&gt;anställda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncern-&lt;br&gt;redovisning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar artikel 7.1 f) i det andra skadeförsäkringsdir.ek-&lt;br&gt;tivet enligt den lydelse som föreskrivs i artikel 27 i det nyligen&lt;br&gt;antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG). Bestämmelsen&lt;br&gt;i förevarande paragraf avser sådana risker som i dessa direktiv&lt;br&gt;betecknas som stora risker. Stora risker hänför sig till sådana&lt;br&gt;kategorier försäkringstagare som inte anses vara i behov av särskilt&lt;br&gt;skydd. Det är här fråga om försäkringstagare med viss ställning eller&lt;br&gt;som har en verksamhet av viss omfattning eller som försäkrar vissa&lt;br&gt;särskilda risker. Paragrafen skiljer sig från promemorieförslaget&lt;br&gt;därigenom att den gäller alla typer av stora risker och således inte är&lt;br&gt;begränsad till olika former av transportförsäkring. Frågan har&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningarna till försäkringsrörelselagen gäller den lydelse av&lt;br&gt;lagen som föreslås i lagrådsremissen om ändrad lagstiftning för&lt;br&gt;försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppräkningen av risker i paragrafen stämmer överens med artikel&lt;br&gt;5 d) i första skadeförsäkringsdirektivet, som införts genom artikel 5&lt;br&gt;i det andra skadeförsäkringsdirektivet och senast ändrats genom&lt;br&gt;artikel 2 i direktivet om fri tjänstehandel för motorfordonsförsäkring&lt;br&gt;(90/618/EEG). I vissa fall är det riskens art och i vissa fall är det&lt;br&gt;försäkringstagarens ställning och omfattningen av hans verksamhet&lt;br&gt;som kvalificerar risken som stor. Gemensamt är dock att det skall&lt;br&gt;vara sådana fall där försäkringstagaren, åtminstone typiskt sett, själv&lt;br&gt;kan tillvarata sina intressen gentemot en försäkringsgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 1 i första stycket upptar sådana fall där riskens art motiverar&lt;br&gt;klassificeringen till stora risker och omfattar försäkringsklassema&lt;br&gt;spårfordon, luftfartyg, fartyg, godstransport, lufitfartygsansvar och&lt;br&gt;fartygsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 regleras det fall att försäkringstagarens ställning motiverar&lt;br&gt;en behandling som stor risk. Denna punkt omfattar kredit- och&lt;br&gt;borgensförsäkring, om den försäkrade risken avser försäkringstaga-&lt;br&gt;rens näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3 slutligen ingår de fall där försäkringstagaren har en sådan&lt;br&gt;omfattning på verksamheten att denna skall hänföras till stor risk.&lt;br&gt;Risken skall dock i detta fall ingå i försäkringsklassema landfordon,&lt;br&gt;brand och naturkrafter, annan sakskada, motorfordonsansvar, allmän&lt;br&gt;ansvarighet eller annan förmögenhetsskada. Försäkringstagaren skall&lt;br&gt;uppfylla minst två av de villkor som anges under punkterna a-c.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingår försäkringstagaren i en koncern skall, enligt andra stycket i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förevarande paragraf, hela koncernens balansomslutning, bruttoom- Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;sättning och antal anställda beaktas när man avgör om försäkrings-&lt;br&gt;tagarens verksamhet har en sådan omfattning att det enligt första&lt;br&gt;stycket punkt 3 skall anses föreligga en stor risk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det andra skadeförsäkringsdirektivets definition av stora risker&lt;br&gt;(artikel 5) innehåller en hänvisning till direktivet om sammanställd&lt;br&gt;redovisning (83/349/EEG). Detta direktiv har ännu inte införlivats i&lt;br&gt;svensk rätt. För bestämningen av vad som i förevarande stycke menas&lt;br&gt;med koncern som avger koncernredovisning blir de nuvarande&lt;br&gt;reglerna i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1980:1103) om&lt;br&gt;årsredovisning m.m. i vissa företag tillämpliga. Lydelsen av&lt;br&gt;paragrafens andra stycke kan behöva justeras när det berörda&lt;br&gt;redovisningsdirektivet införlivas i svensk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att parterna vid avtal&lt;br&gt;om försäkring av stora risker har frihet att avtala om vilken lag som&lt;br&gt;skall vara tillämplig. Parterna är inte hänvisade till ett val mellan&lt;br&gt;olika EES-stater utan de kan välja även lagen i ett land utanför EES.&lt;br&gt;En inskränkning i parternas avtalsfrihet finns dock i 10 § i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en viss&lt;br&gt;stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av betydelse&lt;br&gt;vid tiden för nämnda avtal anknyter till en och samma EES-stat, skall&lt;br&gt;sådana bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som enligt&lt;br&gt;den lagen inte får åsidosättas genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar artikel 7.1 g) i det andra skadeförsäkringsdirek-&lt;br&gt;tivet. Paragrafen innehåller en reglering av det fall att parterna, trots&lt;br&gt;att avtalsförhållandet har reell anknytning endast till en EES-stat, har&lt;br&gt;avtalat att en annan stats lag skall vara tillämplig på av-&lt;br&gt;talsförhållandet. Bestämmelsen innebär att parterna inte kan avtala&lt;br&gt;bort tvingande regler i en EES-stats lag, om alla övriga relevanta&lt;br&gt;omständigheter vid tiden för lagvalet hänför sig till just den staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med tvingande regler avses här inte bara den begränsade kategori&lt;br&gt;av bestämmelser som är tvingande i internationella förhållanden (jfr&lt;br&gt;specialmotiveringen till 13 §) utan alla indispositiva regler i den&lt;br&gt;interna rätten i den stat som avtalet har sin reella anknytning till. Som&lt;br&gt;exempel på sådana tvingande regler för svensk del kan nämnas&lt;br&gt;bestämmelserna i KFL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen uttryck-&lt;br&gt;ligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständigheterna. Om&lt;br&gt;så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på avtalet&lt;br&gt;tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till vilken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall avtalet Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken är&lt;br&gt;belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon&lt;br&gt;annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag&lt;br&gt;enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får&lt;br&gt;lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om&lt;br&gt;det finns synnerliga skäl för det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar artikel 7.1 h) i det andra skadeförsäkringsdirek-&lt;br&gt;tivet. I första stycket slås till en början fast att valet av tillämplig lag&lt;br&gt;skall antingen uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av&lt;br&gt;omständigheterna i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen av första stycket regleras det fallet att lagvalet&lt;br&gt;inte framgår vare sig av avtalet eller av omständigheterna i övrigt. I&lt;br&gt;sådana fall blir den grundläggande lagvalsregeln i 6 § första me-&lt;br&gt;ningen tillämplig. Den innebär att lagen i den EES-stat där risken är&lt;br&gt;belägen blir tillämplig om försäkringstagaren har sin vanliga&lt;br&gt;vistelseort eller har sin centrala förvaltning där. Om inte heller&lt;br&gt;förutsättningarna för den regeln föreligger, innebär bestämmelsen i&lt;br&gt;andra meningen av förevarande stycke att tillämplig lag skall vara&lt;br&gt;lagen i den stat till vilken parternas försäkringsavtal har sin närmaste&lt;br&gt;anknytning. Detta innebär ett fastställande av den individualiserings-&lt;br&gt;metod som har godtagits i rättspraxis och i den rättsliga litteraturen&lt;br&gt;(se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Enligt tredje me-&lt;br&gt;ningen i första stycket skall avtalet presumeras ha sin närmaste&lt;br&gt;anknytning till den EES-stat där risken är belägen. Uttrycket &amp;quot;EES-&lt;br&gt;stat där risken är belägen&amp;quot; definieras i 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anses någon viss del som kan särskiljas från avtalet i övrigt ha en&lt;br&gt;närmare anknytning till någon annan stat än den vars lag skall&lt;br&gt;tillämpas på avtalet, kan enligt andra stycket på denna del tillämpas&lt;br&gt;lagen i den stat till vilken delen har sin närmaste anknytning. Genom&lt;br&gt;denna regel undviker man att valet av tillämplig lag blir beroende av&lt;br&gt;om ett avtal betraktas som ett enda avtal eller som flera separata&lt;br&gt;avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket skiljer sig från promemorieförslaget&lt;br&gt;därigenom att det krävs synnerliga skäl för att olika länders lagar&lt;br&gt;skall kunna tillämpas på skilda delar av avtalet. Genom tillägget&lt;br&gt;uppnås bättre överensstämmelse med regeln i direktivet där motsva-&lt;br&gt;rande begränsning anges med orden &amp;quot;by way of exception&amp;quot;. Denna&lt;br&gt;begränsning ligger i linje med svensk internationell privaträtts&lt;br&gt;negativa inställning till s.k. dépe^age (se Bogdan, Internationell&lt;br&gt;privat- och processrätt, 4 uppl. s. 249). Bedömningen av vad som&lt;br&gt;skall anses utgöra synnerliga skäl måste överlämnas till rättstillämp-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om obligatorisk skadeförsäkring &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för&lt;br&gt;vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har&lt;br&gt;föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en specialregel för avtal om obligatorisk&lt;br&gt;skadeförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 8 i det andra skadeförsäkringsdirektivet innehåller särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om obligatorisk skadeförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktivets artikel 8.3 skall lagen i den EES-stat som påbjudit&lt;br&gt;försäkringsplikten gälla, om den lagen strider mot lagen i den EES-&lt;br&gt;stat där risken är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 8.4 c) i det andra skadeförsäkringsdirektivet ger en&lt;br&gt;medlemsstat rätt att avvika från reglerna i artikel 7 och föreskriva att&lt;br&gt;för avtal om obligatorisk försäkring den lag skall tillämpas som gäller&lt;br&gt;i den stat som påbjudit försäkringsplikten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna valmöjlighet har utnyttjats i förevarande paragraf. Den ger&lt;br&gt;också uttryck för den regel som finns i direktivets artikel 8.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att det är lagen i den EES-stat som har&lt;br&gt;påbjudit försäkringsplikten som skall vara exklusivt tillämplig på avtal&lt;br&gt;om obligatorisk försäkring. Som påpekas i specialmotiveringen till&lt;br&gt;13 § kan dock, när en tvist om ett avtal om obligatorisk försäkring&lt;br&gt;prövas här i riket, sådana tvingande svenska regler som inte får&lt;br&gt;åsidosättas oavsett vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på avtalet&lt;br&gt;tillåtas slå genom vid prövningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vissa tvingande regler&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;B §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en tvist om försäkringsavtal handläggs vid svensk domstol,&lt;br&gt;skall utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-&lt;br&gt;stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag&lt;br&gt;som i övrigt är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har sina förebilder i artikel 4.4 första stycket i det andra&lt;br&gt;livförsäkringsdirektivet och artikel 7.2 första stycket i det andra&lt;br&gt;skadeförsäkringsdirektivet. Det kan nämnas att en regel med motsva-&lt;br&gt;rande innebörd finns i Romkonventionen om tillämplig lag på&lt;br&gt;kontraktsrättsliga förpliktelser (artikel 7.2). Regeln ger svenska&lt;br&gt;domstolar utrymme för att tillämpa vissa tvingande regler i svensk&lt;br&gt;rätt på försäkringsavtalet oavsett vilket lands lag som annars skall&lt;br&gt;användas. Det är här fråga om regler som är tvingande på ett sådant&lt;br&gt;sätt att de inte kan åsidosättas ens genom parternas frihet att välja&lt;br&gt;tillämplig lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen avser således inte samtliga tvingande regler utan endast Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;en särskild grupp av dessa. Det är fråga om vissa särskilt kvalificera-&lt;br&gt;de regler som anses ha sådan genomslagskraft att de skall tillämpas&lt;br&gt;oberoende av vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.&lt;br&gt;Dessa regler påkallar tillämpning vid sidan av den lag som i övrigt&lt;br&gt;utgör avtalsstatutet och medför vissa modifikationer i den lagens&lt;br&gt;faktiska verkan. Regler av detta slag betecknas i den juridiska&lt;br&gt;litteraturen som &amp;quot;absoluta regler&amp;quot; (se Eek, Lagkonflikter i tvistemål,&lt;br&gt;s. 265 f. och Lagkonflikter i tvistemål II, s. 107), &amp;quot;internationellt&lt;br&gt;tvingande regler&amp;quot; (se Bogdan i Tidsskrift for Rettsvitenskab (TfR)&lt;br&gt;1982 s. 35) respektive &amp;quot;positiv ordre public&amp;quot; (se Bogdan, Svensk&lt;br&gt;internationell privat- och processrätt, 4. uppl. s. 78 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilka regler som faller in i denna kategori beror uteslutande på&lt;br&gt;svensk rätt. Några uttryckliga lagbestämmelser härom finns inte. Inte&lt;br&gt;heller finns det några avgöranden i rättspraxis som kan ge vägled-&lt;br&gt;ning. Frågan får besvaras särskilt för varje regel efter en bedömning&lt;br&gt;med hänsyn till regelns syfte och karaktär. Inom privaträttens område&lt;br&gt;rör det sig oftast om regler som är avsedda att skydda en av&lt;br&gt;avtalsparterna. Därmed är dock inte sagt att alla civilrättsliga&lt;br&gt;tvingande skyddsregler är &amp;quot;internationellt tvingande&amp;quot;. Som ett&lt;br&gt;tänkbart exempel på regler inom avtalsrätten som är tvingande oavsett&lt;br&gt;lagvalsreglema har i litteraturen nämnts 36 § avtalslagen (se TfR&lt;br&gt;1982 s. 35).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av det anförda går det inte nu att ange vilka regler i&lt;br&gt;svensk rätt som förevarande paragraf kan tillämpas på. Den närmare&lt;br&gt;bestämningen av vilka svenska regler som har denna tvingande&lt;br&gt;karaktär i internationella förhållanden får överlämnas till rättstillämp-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av paragrafen framgår att de tvingande regler som här avses skall&lt;br&gt;ges företräde framför de regler som annars skulle vara tillämpliga på&lt;br&gt;avtalet enligt lagens övriga bestämmelser. Vad nu sagts gäller i och&lt;br&gt;för sig även när det är fråga om obligatorisk skadeförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om för-&lt;br&gt;säkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Liksom i promemorian föreslås i lagrådsremissen en ny paragraf,&lt;br&gt;97 a §. Däremot saknar lagrådsremissen en motsvarighet till den&lt;br&gt;andra paragrafen, 119 a, som föreslogs i promemorian. Frågan har&lt;br&gt;behandlats i avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom två&lt;br&gt;veckor från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit till&lt;br&gt;stånd. Detta gäller dock inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller&lt;br&gt;mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,&lt;br&gt;befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till&lt;br&gt;nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-&lt;br&gt;ren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny. Enligt första stycket har försäkringstagaren en i&lt;br&gt;princip oinskränkt rätt att säga upp ett avtal om livförsäkring inom&lt;br&gt;två veckor efter att han fått kännedom om att försäkringsavtalet har&lt;br&gt;kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen är föranledd av artikel 15 i EG:s andra livförsäk-&lt;br&gt;ringsdirektiv men den har ett vidare tillämpningsområde än EG-&lt;br&gt;regeln. I direktivet görs skillnad mellan verksamhet genom etablering&lt;br&gt;och verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla&lt;br&gt;tjänster. Enligt artikel 15 skall försäkringstagaren ges möjlighet att&lt;br&gt;säga upp livförsäkringsavtal som ingåtts inom ramen för ett fritt&lt;br&gt;tillhandahållande av tjänster inom en tid av 14 till 30 dagar. Denna&lt;br&gt;regel ingår i de särskilda föreskrifter som gäller i sådana fall där ett&lt;br&gt;försäkringsbolag genom ett driftställe beläget i en viss medlemsstat&lt;br&gt;har försäkrat en risk i en annan medlemsstat (direktivets avsnitt III).&lt;br&gt;Den svenska motsvarigheten är emellertid inte begränsad till dessa&lt;br&gt;fall utan har generell giltighet. Den gäller alltså även vid försäkring&lt;br&gt;som tillhandahålls i Sverige genom ett försäkringsbolags driftställe&lt;br&gt;här i landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till bestämmelserna i lagen (1930:173) om beräkning&lt;br&gt;av lagstadgad tid har tidsfristen angetts till &amp;quot;två veckor&amp;quot; i stället för&lt;br&gt;&amp;quot;14 dagar&amp;quot; som föreslogs i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den särskilda uppsägningsrätten gäller endast vid avtal om in-&lt;br&gt;dividuell livförsäkring. Enligt första stycket 1 undantas försäkringar&lt;br&gt;som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och&lt;br&gt;handhas av företrädare för gruppen (jfr 1 § tredje stycket KFL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av direktivets artikel 15 undantas i den svenska lagen&lt;br&gt;också försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller&lt;br&gt;mindre, se första stycket 2 i förevarande paragraf. Undantaget har&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Paragrafen&lt;br&gt;har i förhållande till promemorieförslaget formulerats på ett sätt som&lt;br&gt;stämmer bättre överens med direktivtexten. Genom den ändrade&lt;br&gt;lydelsen klarläggs att uppsägningsregeln omfattar alla individuella&lt;br&gt;livförsäkringsavtal utom dem som har en avtalad giltighetstid av högst&lt;br&gt;sex månader. Därav framgår att uppsägningsrätten gäller också&lt;br&gt;försäkringar som gäller tills vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidsfristen på två veckor skall räknas från den dag då försäkrings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tagaren fick kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;stånd. Den tidpunkt då försäkringen skall börja gälla saknar däremot&lt;br&gt;betydelse i sammanhanget. Det finns ingen reglering i lagtexten om&lt;br&gt;vid vilken tidpunkt eller på vilket sätt försäkringstagaren skall få&lt;br&gt;information om att avtal kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ingående av försäkringsavtal gäller allmänna avtalsrättsliga&lt;br&gt;principer. Bindande avtal föreligger, när antagande svar avgetts på&lt;br&gt;motpartens anbud och denne tagit del av accepten. Ofta består&lt;br&gt;accepten i att bolaget sänder försäkringsbrev till försäkringstagaren&lt;br&gt;med anledning av hans begäran om försäkring. Ibland får försäkrings-&lt;br&gt;tagaren bara ett skriftligt besked om att försäkring gäller för honom&lt;br&gt;enligt bolagets allmänna villkor. Vid muntligt avtal torde försäkrings-&lt;br&gt;tagaren vid samtalet mellan honom och företrädare för försäkrings-&lt;br&gt;givaren få klart för sig att avtal kommit till stånd. Tidsfristen för&lt;br&gt;uppsägning börjar då löpa vid denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom det ligger i försäkringsbolagets intresse att tidsfristen för&lt;br&gt;uppsägning börjar löpa, får bolaget anses ha bevisbördan för att&lt;br&gt;försäkringstagaren har fått kännedom om att försäkringsavtalet&lt;br&gt;kommit till stånd vid den tidpunkt som bolaget gör gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Görs uppsägningen muntligen, bör försäkringen anses upphöra&lt;br&gt;omedelbart, om inte annat framgår av omständigheterna. Vid skriftlig&lt;br&gt;uppsägning torde allmänna avtalsrättsliga principer innebära att&lt;br&gt;försäkringen normalt fortsätter att gälla tills uppsägningshandlingen&lt;br&gt;kom in till försäkringsbolaget. Om försäkringstagaren råkar ut för ett&lt;br&gt;försäkringsfall efter det att uppsägningen har avsänts men innan den&lt;br&gt;nått fram till försäkringsbolaget, omfattas skadan alltså av försäkring-&lt;br&gt;en trots uppsägningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-regeln skall uppsägningen innebära att försäkringstagaren&lt;br&gt;befrias från alla framtida förpliktelser som härrör från försäkrings-&lt;br&gt;avtalet. Motsvarande regel har intagits i andra stycket av förevarande&lt;br&gt;paragraf. I övrigt innehåller paragrafen inte någon bestämmelse om&lt;br&gt;avräkningen mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren med&lt;br&gt;anledning av uppsägningen. Beträffande försäkringsbolagets rätt till&lt;br&gt;premie för förfluten tid gäller reglerna i 16 och 17 §§. Enligt 16 §&lt;br&gt;andra stycket får försäkringsgivaren åtnjuta endast så stor del av&lt;br&gt;premien som belöper på tilländalupen del av försäkringstiden, om&lt;br&gt;avtalet upphör av annan anledning än försäkringsgivarens uppsägning.&lt;br&gt;Enligt 17 § andra stycket skall dock vad som sägs i 16 § inte&lt;br&gt;tillämpas i de fall då grunderna för försäkringen skall innehålla&lt;br&gt;bestämmelser om försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i&lt;br&gt;förtid. Med grunderna avses de särskilda regler som enligt försäk-&lt;br&gt;ringsrörelselagen (1982:713) skall upprättas, om ett försäkringsbolags&lt;br&gt;rörelse avser vissa typer av försäkring, t.ex. livförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren har betalat hela eller någon del av premien,&lt;br&gt;uppkommer också frågor om försäkringstagarens rätt till försäkring-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ens värde. Dessa spörsmål regleras i försäkringsvillkoren och Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;grunderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det enklaste fallet, när försäkringen inte har något återköps- eller&lt;br&gt;fribrevsvärde, torde uppsägningen innebära att försäkringen upphör&lt;br&gt;att gälla vid uppsägningen och att en del av premien betalas tillbaka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något mer komplicerad blir situationen när försäkringen har ett&lt;br&gt;positivt försäkringstekniskt värde, som skall tillgodogöras för-&lt;br&gt;säkringstagaren vid uppsägningen. Detta kan ske genom att för-&lt;br&gt;säkringsbolaget återköper försäkringen - dvs. betalar ut försäkringens&lt;br&gt;återköpsvärde - eller genom att försäkringen övergår till fribrev. Det&lt;br&gt;finns inte några bestämmelser i FAL om rätten till fribrev eller&lt;br&gt;återköp. Däremot är även dessa frågor reglerade i försäkringsvillko-&lt;br&gt;ren och grunderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det finns ett värde att tillgå, torde försäkringstagaren enligt&lt;br&gt;dessa regler vanligtvis ha rätt att välja om han vill ha fribrev eller få&lt;br&gt;försäkringen återköpt. Vissa inskränkningar i valfriheten finns dock.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket framgår att reglerna i första och andra styckena är&lt;br&gt;tvingande till förmån för försäkringstagaren. Uppsägningsrätten kan&lt;br&gt;alltså inte avtalas bort eller inskränkas. Däremot utgör regeln inte&lt;br&gt;något hinder mot att försäkringstagaren genom avtalet tillförsäkras en&lt;br&gt;uppsägningsrätt som går längre än den föreskrivna, t.ex. i form av en&lt;br&gt;längre tidsfrist för uppsägningen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regering-&lt;br&gt;en föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar&lt;br&gt;att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som&lt;br&gt;föredraganden har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SECOND COUNCEL DIRECTIVE&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;of 22 June 1988&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;on the coordination of laws, regulations and administrative&lt;br&gt;provisions relating to direct insurance other than life assurance&lt;br&gt;and laying down provisions to facilitate the effective exercise of&lt;br&gt;freedom to provide services and amending Directive 73/239/EEC&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(88/357/EEC)&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;TITLE I&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;General provisions&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The object of this Directive is:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) to supplement the first Directive 73/239/EEC;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) to lay down special provisions relating to freedom to provide&lt;br&gt;services for the undertakings and in respect of the classes of&lt;br&gt;insurance covered by that first Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of this Directive:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) 'first Directive’ means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Directive 73/239/EEC;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) 'undertaking':&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- for the purposes of applying Titles I and II, means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;any undertaking which has received official authorization under&lt;br&gt;Article 6 or 23 of the first Directive,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- for the purposes of applying Title III and Title V, means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;any undertaking which has received official authorization under&lt;br&gt;Article 6 of the first Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) 'establishmenf:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means the head office, agency or branch of an undertaking,&lt;br&gt;account being taken of Article 3;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) 'Member State where the risk is situated’ means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State in which the property is situated, where the Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;insurance relätes either to buildings or to buildings and their Bilaga 1&lt;br&gt;contents, in so far as the contents are covered by the same&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;insurance policy,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State of registration, where the insurance relätes to&lt;br&gt;vehicles of any type,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State where the policy-holder took out the policy in&lt;br&gt;the case of policies of a duration of four months or less covering&lt;br&gt;travel or holiday risks, whatever the class concerned,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State where the policy-holder has his habitual&lt;br&gt;residence or, if the policy-holder is a legal person, the Member&lt;br&gt;State where the latter’s establishment, to which the contract&lt;br&gt;relätes, is situated, in all cases not explicitly covered by the&lt;br&gt;forego ing indents;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) Member State of establishment’ means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State in which the establishment covering the risk is&lt;br&gt;situated;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(f) 'Member State of provision of services’ means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- the Member State in which the risk is situated when it is covered&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;by an establishment situated in another Member State.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of the first Directive and of this Directive, any&lt;br&gt;permanent presence of an undertaking in the territory of a Member&lt;br&gt;State shall be treated in the same way as an agency or branch, even&lt;br&gt;if that presence does not take the form of a branch or agency, but&lt;br&gt;consists merely of an office managed by the undertaking’s own staff&lt;br&gt;or by a person who is independent but has permanent authority to act&lt;br&gt;for the undertaking as an agency would.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of this Directive and the first Directive, general and&lt;br&gt;special policy conditions shall not include specific conditions intended&lt;br&gt;to meet, in an individual case, the particular circumstances of the risk&lt;br&gt;to be covered.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;TITLE II&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;Provisions supplementary to the first Directive&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The following is added to Article 5 of the first Directive:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;’(d) &amp;quot;large risks&amp;quot; means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(i) risks classified under classes 4, 5, 6, 7, 11 and 12 of point A of&lt;br&gt;the Annex;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) risks classified under classes 14 and 15 of point A of the&lt;br&gt;Annex, where the policy-holder is engaged professionally in an&lt;br&gt;industrial or commercial activity or in one of the liberal profes-&lt;br&gt;sions, and the risks reläte to such activity;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) risks classified under classes 8, 9, 13 and 16 of point A of the&lt;br&gt;Annex in so far as the policy-holder exceeds the limits of at least&lt;br&gt;two of the following three criteria:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;first stage: until 31 December 1992:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- balance-sheet total: 12,4 million ECU,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- net turnover: 24 million ECU,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- average number of employees during the financial year: 500.&lt;br&gt;second stage: from 1 January 1993:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- balance-sheet total: 6,2 million ECU,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- net turnover: 12,8 million ECU,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- average number of employees during the financial year: 250.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;If the policy-holder belongs to a group of undertakings for which&lt;br&gt;Consolidated accounts within the meaning of Directive 83/349/EEC &lt;sup&gt;1&lt;br&gt;&lt;/sup&gt;are drawn up, the criteria mentioned above shall be applied on the&lt;br&gt;basis of the Consolidated accounts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Each Member State may add to the category mentioned under (iii)&lt;br&gt;risks insured by professional associations, joint ventures or temporary&lt;br&gt;groupings.’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; OJ No L 193, 18.7.1983, p.l.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of applying the first subparagraph of Article 15 (2)&lt;br&gt;and Article 24 of the first Directive, the Member States shall comply&lt;br&gt;with Annex 1 to this Directive as regards the matching rules.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. The law applicable to contracts of insurance referred to by this&lt;br&gt;Directive and covering risks situated within the Member States is&lt;br&gt;determined in accordance with the following provisions:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) Where a policy-holder has his habitual residence or central&lt;br&gt;administration within the territory of the Member State in which&lt;br&gt;the risk is situated, the law applicable to the insurance contract&lt;br&gt;shall be the law of that Member State. However, where the law&lt;br&gt;of that Member State so allows, the parties may choose the law of&lt;br&gt;another country.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) Where a policy-holder does not have his habitual residence or&lt;br&gt;central administration in the Member State in which the risk is&lt;br&gt;situated, the parties to the contract of insurance may choose to&lt;br&gt;apply either the law of the Member State in which the risk is&lt;br&gt;situated or the law of the country in which the policy-holder has&lt;br&gt;his habitual residence or central administration.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) Where a policy-holder pursues a commercial or industrial activity&lt;br&gt;or a liberal profession and where the contract covers two or more&lt;br&gt;risks relating to these activities and situated in different Member&lt;br&gt;States, the freedom of choice of the law applicable to the contract&lt;br&gt;shall extend to the laws of those Member States and of the country&lt;br&gt;in which the policy-holder has his habitual residence or central ad-&lt;br&gt;ministration.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) Notwithstanding subparagraphs (b) and (c), where the Member&lt;br&gt;States referred to in those subparagraphs grant greater freedom of&lt;br&gt;choice of the law applicable to the contract, the parties may take&lt;br&gt;advantage of this freedom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) Notwithstanding subparagraphs (a), (b) and (c), when the risks&lt;br&gt;covered by the contract are limited to events occurring in one&lt;br&gt;Member State other than the Member State where the risk is&lt;br&gt;situated, as defined in Article 2 (d), the parties may always&lt;br&gt;choose the law of the former State.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(f) For the risks referred to in Article 5 (d) (i) of the first Directive, Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;the parties to the contract may choose any law. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(g) The fact that, in the cases referred to in subparagraph (a) or (f),&lt;br&gt;the parties have chosen a law shall not, where all the other&lt;br&gt;elements relevant to the situation at the time of the choice are&lt;br&gt;connected with one Member State only, prejudice the application&lt;br&gt;of the mandatory rules of the law of that Member State, which&lt;br&gt;means the rules from which the law of that Member State allows&lt;br&gt;no derogation by means of a contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(h) The choice referred to in the preceding subparagraphs must be&lt;br&gt;expressed or demonstrated with reasonable certainty by the terms&lt;br&gt;of the contract or the circumstances of the case. If this is not so,&lt;br&gt;or if no choice has been made, the contract shall be govemed by&lt;br&gt;the law of the country, from amongst those considered in the&lt;br&gt;relevant subparagraphs above, with which it is most closely&lt;br&gt;connected. Nevertheless, a severable part of the contract which&lt;br&gt;has a closer connection with another country, from amongst those&lt;br&gt;considered in the relevant subparagraphs, may by way of&lt;br&gt;exception be govemed by the law of that other country. The&lt;br&gt;contract shall be rebuttably presumed to be most closely connected&lt;br&gt;with the Member State in which the risk is situated.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(i) Where a State includes several territorial units, each of which has&lt;br&gt;its own rules of law conceming contractual obligations, each unit&lt;br&gt;shall be considered as a country for the purposes of identifying&lt;br&gt;the law applicable under this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;A Member State in which various territorial units have their own&lt;br&gt;rules of law conceming contractual obligations shall not be bound&lt;br&gt;to apply the provisions of this Directive to conflicts which arise&lt;br&gt;between the laws of those units.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Nothing in this Article shall restrict the application of the rules of&lt;br&gt;the law of the forum in a situation where they are mandatory,&lt;br&gt;irrespective of the law otherwise applicable to the contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;If the law of a Member State so stipulates, the mandatory rules of the&lt;br&gt;law of the Member State in which the risk is situated or of the&lt;br&gt;Member State imposing the obligation to take out insurance may be&lt;br&gt;applied if and in so far as, under the law of those States, those rules&lt;br&gt;must be applied whatever the law applicable to the contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Where the contract covers risks situated in more than one Member&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;State, the contract is considered for the purposes of applying this Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;paragraph as constituting several contracts each relating to only one Bilaga 1&lt;br&gt;Member State.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Subject to the preceding paragraphs, the Member States shall apply&lt;br&gt;to the insurance contracts referred to by this Directive their general&lt;br&gt;rules of private international law conceming contractual obligations.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Under the conditions set out in this Article, insurance undertakings&lt;br&gt;may offer and conclude compulsory insurance contracts in accordance&lt;br&gt;with the rules of this Directive and of the first Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. When a Member State imposes an obligation to take out insurance,&lt;br&gt;the contract shall not satisfy that obligation unless it is in accordance&lt;br&gt;with the specific provisions relating to that insurance laid down by&lt;br&gt;that Member State.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. When, in the case of compulsory insurance, the law of the&lt;br&gt;Member State in which the risk is situated and the law of the&lt;br&gt;Member State imposing the obligation to take out insurance contradict&lt;br&gt;each other, the latter shall prevail.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. (a) Subject to subparagraphs (b) and (c) of this paragraph, the&lt;br&gt;third subparagraph of Article 7 (2) shall apply where the&lt;br&gt;insurance contract provides cover in several Member States of&lt;br&gt;which at least one imposes an obligation to take out insurance.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) A Member State which, on the date of notification of this&lt;br&gt;Directive, requires that any undertaking established within its&lt;br&gt;territory must obtain approval for the general and special condi-&lt;br&gt;tions of its compulsory insurance, may also, by way of derogation&lt;br&gt;from Artides 9 and 18, require such conditions to be approved in&lt;br&gt;the case of any insurance undertaking offering such cover, within&lt;br&gt;its territory, under the conditions provided for in Article 12 (1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) A Member State may, by way of derogation from Article 7,&lt;br&gt;lay down that the law applicable to a compulsory insurance&lt;br&gt;contract is the law of the State which imposes the obligation to&lt;br&gt;take out insurance.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) Where a Member State imposes compulsory insurance and the&lt;br&gt;insurer must notify the competent authorities of any cessation of&lt;br&gt;cover, such cessation may be invoked against injured third parties&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;only in the circumstances laid down in the legislation of that State.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. (a) Each Member State shall communicate to the Commission the&lt;br&gt;risks against which insurance is compulsory under its legislation,&lt;br&gt;stating:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- &amp;nbsp;the specific legal provisions relating to that insurance,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- &amp;nbsp;the particulars which must be given in the certificate which&lt;br&gt;an insurer must issue to an insured person where that State&lt;br&gt;requires proof that the obligation to take out insurance has&lt;br&gt;been complied with. A Member State may require that&lt;br&gt;those particulars include a declaration by the insurer to the&lt;br&gt;effect that the contract complies with the specific provisions&lt;br&gt;relating to that insurance.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) The Commission shall publish the particulars referred to in&lt;br&gt;subparagraph (a) in the Official Journal of the European&lt;br&gt;Communities.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) A Member State shall accept, as proof that the insurance&lt;br&gt;obligation has been fulfilled, a certificate, the content of&lt;br&gt;which is in conformity with the second indent of subparagraph&lt;br&gt;(a).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;TITLE V&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;Final provisions&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States shall amend their national provisions to comply with&lt;br&gt;this Directive within 18 months of the date of its notification ' and&lt;br&gt;shall forthwith inform the Commission thereof.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The provisions amended in accordance with this Article shall be&lt;br&gt;applied within 24 months of the date of the notification of the&lt;br&gt;Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; This Directive was notified to Member States on 30 June 1988.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;COUNCIL DIRECTIVE&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;of 8 November 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;on the coordination of laws, regulations and administrative&lt;br&gt;provisions relating to direct life assurance, laying down provisions&lt;br&gt;to facilitate the effective exercise of freedom to provide services&lt;br&gt;and amending Directive 79/267/EEC&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(90/619/EEC)&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;TITLE I&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;General provisions&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The object of this Directive is to:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) supplement Directive 79/267/EEC;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) lay down specific provisions relating to freedom to provide&lt;br&gt;services in respect of the activities referred to in the said Directive,&lt;br&gt;such provisions being set forth in Title III of this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of this Directive:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) 'First Directive’: means Directive 79/267/EEC;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) ’undertaking’:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- &amp;nbsp;for the purposes of Titles I and II, means any undertaking&lt;br&gt;which has received official authorization under Article 6 or&lt;br&gt;Article 27 of the First Directive,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- &amp;nbsp;for the purposes of Titles III and IV, means any undertaking&lt;br&gt;which has received official authorization under Article 6 of the&lt;br&gt;First Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) 'establishment’:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means the head office, an agency or a branch of an undertaking,&lt;br&gt;having regard to Article 3;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) 'commitment’:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means a commitment represented by one of the kinds of insurance&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;or operation referred to in Article 1 of the First Directive; &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) 'Member State of the commitment’:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means the Member State where the policy-holder has his habitual&lt;br&gt;residence or, if the policy-holder is a legal person, the Member&lt;br&gt;State where the latter’s establishment, to which the contract relätes&lt;br&gt;is situated;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(f) ’Member State of establishment’;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means the Member State in which the establishment covering the&lt;br&gt;commitment is situated;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(g) 'Member State of provision of services’;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means the Member State of the commitment where the commit-&lt;br&gt;ment is covered by an establishment situated in another Member&lt;br&gt;State;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(h) ’parent undertaking’:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means a parent undertaking within the meaning of Artides 1 and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 of Directive 83/349/EEC (’);&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(i) ’subsidiary’;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;means a subsidiary undertaking within the meaning of Artides 1&lt;br&gt;and 2 of Directive 83/349/EEC; any subsidiary undertaking of a&lt;br&gt;subsidiary undertaking shall also be regarded as a subsidiary of&lt;br&gt;the parent undertaking which is at the head of those undertakings.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purposes of the First Directive and of this Directive, any&lt;br&gt;permanent presence of an undertaking in the territory of a Member&lt;br&gt;State shall be treated in the same way as an agency or branch, even&lt;br&gt;if that presence does not take the form of a branch or agency, but&lt;br&gt;consists merely of an office managed by the undertaking’s own staff&lt;br&gt;or by a person who is independent but has permanent authority to act&lt;br&gt;for the undertaking as an agency would.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;TITLE II&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;Provisions supplementary to the First Directive&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. The law applicable to contracts relating to the activities referred&lt;br&gt;to in the First Directive shall be the law of the Member State of the&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;commitment. However, where the law of that State so allows, the Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;parties may choose the law of another country. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Where the policy-holder is a natural person and has his habitual&lt;br&gt;residence in a Member State other than that of which he is a national,&lt;br&gt;the parties may choose the law of the Member State of which he is&lt;br&gt;a national.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Where a State includes several territorial units, each of which has&lt;br&gt;its own rules of law conceming contractual obligations, each unit&lt;br&gt;shall be considered a country for the purposes of identifying the law&lt;br&gt;applicable under this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;A Member State in which various territorial units have their own&lt;br&gt;rules of law conceming contractual obligations shall not be bound to&lt;br&gt;apply the provisions of this Directive to conflicts which arise between&lt;br&gt;the laws of those units.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Nothing in this Article shall restrict the application of the rules of&lt;br&gt;the law of the forum in a situation where they are mandatory,&lt;br&gt;irrespective of the law otherwise applicable to the contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;If the law of a Member State so stipulates, the mandatory rules of the&lt;br&gt;law of the Member State of the commitment may be applied if and&lt;br&gt;in so far as, under the law of that Member State, those rules must be&lt;br&gt;applied whatever the law applicable to the contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;Subject to the preceding paragraphs, the Member States shall&lt;br&gt;apply to the assurance contracts referred to in this Directive their&lt;br&gt;general rules of private international law conceming contractual&lt;br&gt;obligations.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TITLE III&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Provisions relating specifically to the freedom to provide services&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Each Member State shall prescribe that a policy-holder who&lt;br&gt;concludes an individual life-assurance contract in one of the cases&lt;br&gt;referred to in Title III shall have a period of between 14 and 30 days&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;from the time when he was informed that the contract had been Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;concluded within which to cancel the contract. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The giving of notice of cancellation by the policy-holder shall have&lt;br&gt;the effect of releasing him from any future obligation arising from the&lt;br&gt;contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The other legal effects and the conditions of cancellation shall be&lt;br&gt;determined by the law applicable to the contract as defined in Article&lt;br&gt;4, notably as regards the arrangements for informing the policy-&lt;br&gt;holder that the contract has been concluded.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The Member States need not apply paragraph 1 to contracts of six&lt;br&gt;month’s duration or less.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TITLE V&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Final provisions&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Article 30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States shall amend their national provisions to comply with&lt;br&gt;this Directive within 24 months of the date of its notification &lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; and&lt;br&gt;shall forthwith inform the Commission thereof.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The provisions amended in accordance with the first paragraph shall&lt;br&gt;be applied within 30 months of the date of notification of this&lt;br&gt;Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; This Directive was notified to the Member States on 20 November&lt;br&gt;1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅDETS ANDRA DIREKTIV &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;Pro&lt;/sup&gt;P 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av den 22 juni 1988&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om samordning av lagar och andra författningar som avser annan&lt;br&gt;direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda&lt;br&gt;att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla&lt;br&gt;tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(88/357/EEG)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING I&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Allmänna bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta direktiv har till ändamål&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) att komplettera första direktivet 73/239/EEG, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) att ge särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster&lt;br&gt;för sådana företag och med avseende på sådana försäkringsklasser&lt;br&gt;som omfattas av första direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta direktiv avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) första direktivet'.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;direktiv 73/239/EEG,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) företag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid tillämpning av avdelning I och avdelning II:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;företag som beviljats auktorisation enligt artikel 6 eller 23 i första&lt;br&gt;direktivet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid tillämpning av avdelning III och avdelning V:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;företag som beviljats auktorisation enligt artikel 6 i första direktivet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) etableringsställe:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett företags huvudkontor, agentur eller filial, med beaktande av&lt;br&gt;artikel 3,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) medlemsstat där risken är belägen:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när försäkringen&lt;br&gt;avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del&lt;br&gt;byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen avser&lt;br&gt;fordon av något slag;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäkring, när&lt;br&gt;försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och&lt;br&gt;omfattar rese- eller semesterrisker, oberoende av försäkringsklass;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt&lt;br&gt;eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den medlemsstat&lt;br&gt;där försäkringstagarens etableringsställe, för vilket försäkringen&lt;br&gt;gäller, är beläget, i alla andra fall än dem som uttryckligen omfattas&lt;br&gt;av föregående strecksatser,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e) medlemsstat för etableringsstället:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den medlemsstat i vilken det etableringsställe från vilket risken&lt;br&gt;försäkras är beläget,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;f) medlemsstat där tjänsterna utförs:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den medlemsstat i vilken risken är belägen, när denna försäkras från&lt;br&gt;ett etableringsställe i en annan medlemsstat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpning av första direktivet och av detta direktiv skall ett&lt;br&gt;företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium&lt;br&gt;betraktas som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har&lt;br&gt;formen av en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor&lt;br&gt;som förestås av företagets egen personal eller av någon som är&lt;br&gt;fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda&lt;br&gt;företaget på samma sätt som en agentur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpning av detta direktiv och av första direktivet skall till&lt;br&gt;allmänna och särskilda försäkringsvillkor inte räknas sådana speciella&lt;br&gt;villkor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständig-&lt;br&gt;heter som hänför sig till den risk som skall försäkras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING II&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kompletterande bestämmelser till första direktivet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I artikel 5 i första direktivet skall följande läggas till:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;d) stora risker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i) sådana risker som anges under försäkringsklassema 4, 5, 6, 7, 11&lt;br&gt;och 12 i punkt A i bilagan;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ii) sådana risker som anges under försäkringsklassema 14 och 15 i&lt;br&gt;punkt A i bilagan, i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver&lt;br&gt;industriell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i något av&lt;br&gt;de fria yrkena, och riskerna avser sådan verksamhet;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;iii) sådana risker som anges under försäkringsklassema 8, 9, 13, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 i punkt A i bilagan, såvida försäkringstagaren överskrider&lt;br&gt;gränserna för åtminstone två av följande tre kriterier:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;första stadiet: till och med den 31 december 1992:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- balansomslutning: 12,4 miljoner ecu,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- nettoomsättning: 24 miljoner ecu,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret: 500;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra stadiet: från och med den 1 januari 1993:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- balansomslutning: 6,2 miljoner ecu&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- nettoomsättning: 12,8 miljoner ecu,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret: 250.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det fall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken&lt;br&gt;upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv 83/349/EEG (1)&lt;br&gt;skall den sammanställda redovisningen ligga till grund för tillämpning&lt;br&gt;av ovan nämnda kriterier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje medlemsstat får till den ovan under iii) beskrivna riskkategorin&lt;br&gt;hänföra sådana risker som försäkras av yrkessammanslutningar, sam-&lt;br&gt;riskföretag (’joint ventures’) eller tillfälliga sammanslutningar.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpning av artikel 15.2 första stycket och artikel 24 i första&lt;br&gt;direktivet, skall medlemsstaterna iaktta matchningsreglerna i bilaga&lt;br&gt;1 till detta direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Följande regler är bestämmande för vilken lag som är tillämplig&lt;br&gt;på sådana försäkringsavtal som avses i detta direktiv och som&lt;br&gt;omfattar risker belägna inom medlemsstaterna:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) När försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller har sin&lt;br&gt;centrala ledning inom territoriet för den medlemsstat där risken är&lt;br&gt;belägen, skall lagen i den medlemsstaten tillämpas på avtalet. Där&lt;br&gt;lagen i denna medlemsstat så medger har dock parterna frihet att&lt;br&gt;välja ett annat lands lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) När försäkringstagaren inte är stadigvarande bosatt eller har sin&lt;br&gt;centrala ledning i den medlemsstat där risken är belägen, får parterna&lt;br&gt;i försäkringsavtalet välja att tillämpa antingen lagen i den medlemsstat&lt;br&gt;där risken är belägen eller lagen i det land där försäkringstagaren är&lt;br&gt;stadigvarande bosatt eller har sin centrala ledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) &amp;nbsp;När försäkringstagaren driver kommersiell eller industriell&lt;br&gt;verksamhet eller är verksam inom något av de fria yrkena och avtalet&lt;br&gt;omfattar två eller flera risker, hänförliga till sådan verksamhet och&lt;br&gt;belägna i skilda medlemsstater, får som tillämplig lag på avtalet&lt;br&gt;väljas lagen i någon av dessa medlemsstater eller i det land där&lt;br&gt;försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller har sin centrala&lt;br&gt;ledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) För det fall medlemsstaterna som avses i styckena b och c medger&lt;br&gt;större valfrihet avseende tillämplig lag på avtalet, får parterna trots&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelserna i de nämnda styckena utnyttja denna frihet. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e) När de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till&lt;br&gt;händelser som uppkommer i en annan medlemsstat än den där risken&lt;br&gt;är belägen, i enlighet med definitionen i artikel 2 d, får parterna&lt;br&gt;oavsett bestämmelserna i a, b och c ovan, välja lagen i den först-&lt;br&gt;nämnda medlemsstaten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;f) För risker som avses i artikel 5 d i) i första direktivet, får&lt;br&gt;avtalsparterna fritt välja lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;g) Det förhållandet att parterna i ett fall som avses i a eller f ovan har&lt;br&gt;valt en lag skall inte, om alla övriga relevanta omständigheter vid&lt;br&gt;tiden för valet av lag hänför sig till endast en medlemsstat, hindra&lt;br&gt;tillämpning av tvingande föreskrifter i den medlemsstaten, alltså&lt;br&gt;sådana föreskrifter från vilka medlemsstatens lag inte medger någon&lt;br&gt;avvikelse genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;h) Det val av lag som avses i föregående stycken skall antingen&lt;br&gt;uttryckligen anges eller tillräckligt klart framgå av villkoren i försäk-&lt;br&gt;ringsavtalet eller av omständigheterna i det enskilda fallet. Om så inte&lt;br&gt;är förhållandet, eller om något val inte har gjorts, skall för avtalet&lt;br&gt;gälla lagen i det av de länder, som avses i styckena ovan, med vilket&lt;br&gt;avtalet har närmast anknytning. För det fall en avskiljbar del av&lt;br&gt;avtalet har starkare anknytning till ett annat av de länder som avses&lt;br&gt;i styckena ovan, får dock lagen i det landet undantagsvis tillämpas på&lt;br&gt;denna del av avtalet. Avtalet skall presumeras ha närmast samband&lt;br&gt;med den medlemsstat där risken är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i) Om en medlemsstat består av flera territoriella enheter, som var&lt;br&gt;och en har sina lagregler om avtalsrättsliga förpliktelser, skall varje&lt;br&gt;sådan enhet betraktas som ett land vid bestämmandet av den lag som&lt;br&gt;skall gälla enligt detta direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En medlemsstat, i vilken olika territoriella enheter har särskilda&lt;br&gt;regler om avtalsrättsliga skyldigheter, behöver inte tillämpa&lt;br&gt;bestämmelserna i detta direktiv i de fall där sådana enheters lagar står&lt;br&gt;i strid med varandra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Ingenting i denna artikel skall begränsa tillämpning av tvingande&lt;br&gt;lag i domstolslandet, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är föreskrivet i en viss medlemsstats lag får tvingande&lt;br&gt;lagregler i den medlemsstat där risken är belägen, eller i den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;medlemsstat där obligatorisk försäkring är föreskriven, tillämpas, om Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;och i den utsträckning som sådana regler enligt dessa staters lag skall Bilaga 3&lt;br&gt;tillämpas, oavsett vilken lag som gäller för avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett avtal omfattar risker belägna i mer än en medlemsstat, skall&lt;br&gt;avtalet vid tillämpning av denna punkt anses utgöra flera avtal, vart&lt;br&gt;och ett hänförligt till endast en medlemsstat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om inte annat följer av föregående punkter skall medlemsstaterna&lt;br&gt;på försäkringsavtal som avses i detta direktiv tillämpa sina allmänna&lt;br&gt;regler inom området för internationell privaträtt, tillämpliga på&lt;br&gt;avtalsrättsliga skyldigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. På de villkor som anges i denna artikel får försäkringsföretagen&lt;br&gt;erbjuda och meddela obligatorisk försäkring i enlighet med be-&lt;br&gt;stämmelserna i detta direktiv och i första direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäkring,&lt;br&gt;skall ett avtal anses uppfylla en sådan skyldighet endast om det är i&lt;br&gt;överensstämmelse med de särskilda bestämmelser som gäller för&lt;br&gt;sådan försäkring i den medlemsstat där försäkringsskyldigheten&lt;br&gt;föreskrivits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om, när det gäller obligatorisk försäkring, lagen i den medlemsstat&lt;br&gt;där risken är belägen och lagen i den medlemsstat där obligatorisk&lt;br&gt;försäkring föreskrivs står i strid med varandra, skall den senare&lt;br&gt;medlemsstatens lagstiftning gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. a) Om inte annat följer av b och c i denna punkt skall artikel 7.2&lt;br&gt;tredje stycket gälla i de fall försäkringsavtalet ger skydd i flera med-&lt;br&gt;lemsstater, av vilka minst en infört skyldighet att teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) En medlemsstat vilken vid tiden för anmälan av detta direktiv&lt;br&gt;kräver att varje företag som etablerats inom dess territorium skall&lt;br&gt;erhålla godkännande av allmänna och särskilda villkor i sin obligato-&lt;br&gt;riska försäkring, får, med avvikelse från bestämmelserna i artiklarna&lt;br&gt;9 och 18, kräva godkännande av sådana villkor även för alla andra&lt;br&gt;försäkringsföretag som på de villkor som sägs i artikel 12.1 erbjuder&lt;br&gt;sådant försäkringsskydd inom statens territorium.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) En medlemsstat får, med avvikelse från bestämmelserna i artikel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7, föreskriva att för avtal om obligatorisk försäkring skall tillämpas&lt;br&gt;den lag som gäller i den medlemsstat som föreskriver skyldigheten att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och försäk-&lt;br&gt;ringsgivaren är skyldig att anmäla till de behöriga myndigheterna att&lt;br&gt;försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande göras gällande&lt;br&gt;gentemot skadelidande tredje man endast under de förutsättningar&lt;br&gt;som anges i denna stats lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. a) Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om de risker&lt;br&gt;för vilka försäkring är obligatorisk enligt statens lag, och därvid ange&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- de särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vad som skall anges i ett sådant intyg som en försäkringsgivare är&lt;br&gt;skyldig att utfärda till en försäkrad, i fall där denna stat fordrar bevis&lt;br&gt;om att skyldigheten att teckna försäkring har uppfyllts. En med-&lt;br&gt;lemsstat får kräva att intyget även skall innehålla en förklaring av&lt;br&gt;försäkringsgivaren att försäkringsavtalet är i överensstämmelse med&lt;br&gt;de särskilda regler som gäller för sådan försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) Kommissionen skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning&lt;br&gt;publicera de upplysningar som avses i stycke a ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) Varje medlemsstat skall som bevis för att försäkringsskyldigheten&lt;br&gt;har uppfyllts godta ett intyg vars innehåll är i överensstämmelse med&lt;br&gt;stycke a andra strecksatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING V&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Slutbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlemsstaterna skall inom 18 månader från dagen för anmälan av&lt;br&gt;detta direktiv (1) vidta de ändringar i sina nationella bestämmelser&lt;br&gt;som behövs för att följa detta direktiv och genast underrätta kommis-&lt;br&gt;sionen om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De bestämmelser som ändrats i enlighet med denna artikel skall börja&lt;br&gt;tillämpas inom 24 månader från dagen för anmälan av detta direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 30 juni 1988.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅDETS DIREKTIV&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av den 8 november 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om samordning av lagar och andra författningar om direkt&lt;br&gt;livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare&lt;br&gt;att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om&lt;br&gt;ändring av direktiv 79/267/EEG&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(90/619/EEG)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING I&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Allmänna bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta direktiv har till ändamål&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) att komplettera direktiv 79/267/EEG,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) att ge särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster&lt;br&gt;såvitt avser de verksamheter som avses i nämnda direktiv, vilka be-&lt;br&gt;stämmelser närmare anges i avdelning III i föreliggande direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta direktiv avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) första direktivet: direktiv 79/267/EEG,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) foretag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- i avdelning I och II: varje företag som har beviljats behörig&lt;br&gt;auktorisation i enlighet med artikel 6 eller 27 i första direktivet;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- i avdelning III och IV: varje företag som har beviljats behörig&lt;br&gt;auktorisation i enlighet med artikel 6 i första direktivet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) etableringsställe:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett företags huvudkontor, agentur eller filial, med beaktande av&lt;br&gt;artikel 3,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) åtagande:&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett åtagande i någon av de försäkringsformer eller verksamhetsformer&lt;br&gt;som avses i artikel 1 i första direktivet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e) medlemsstat för åtagandet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller,&lt;br&gt;om försäkringstagaren är en juridisk person, den medlemsstat där&lt;br&gt;försäkringstagarens etableringsställe, för vilket avtalet gäller, är&lt;br&gt;beläget,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;f) medlemsstat för etableringsstället:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den medlemsstat i vilken det etableringsställe, från vilket åtagandet&lt;br&gt;försäkras, är beläget,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;g) medlemsstat där tjänsterna utförs:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;medlemsstaten för åtagandet, när detta försäkras från ett&lt;br&gt;etableringsställe beläget i en annan medlemsstat,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;h) moderföretag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett moderföretag i den betydelse som sägs i artiklarna 1 och 2 i&lt;br&gt;direktiv 83/349/EEG (1),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i) dotterföretag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett dotterföretag i den betydelse som anges i artiklarna 1 och 2 i&lt;br&gt;direktiv 83/349/EEG; ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också&lt;br&gt;anses vara ett dotterföretag till det moderföretag som är överordnat&lt;br&gt;dessa företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpning av första direktivet och av detta direktiv skall ett&lt;br&gt;företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium&lt;br&gt;betraktas som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har&lt;br&gt;formen av en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor&lt;br&gt;som förestås av företagets egen personal eller av någon som är&lt;br&gt;fristående från företaget men som har en stående fullmakt att&lt;br&gt;företräda företaget på samma sätt som en agentur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING II&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kompletterande bestämmelser till första direktivet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. På sådana avtal som rör verksamheter som avses i första&lt;br&gt;direktivet, skall lagen i medlemsstaten för åtagandet tillämpas. Där&lt;br&gt;denna lag så medger, har dock parterna frihet att välja ett annat lands&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. När försäkringstagaren är en fysisk person som är stadigvarande&lt;br&gt;bosatt i en annan medlemsstat än den där han är medborgare, får&lt;br&gt;parterna välja lagen i den medlemsstat där han är medborgare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om en stat består av flera territoriella enheter, som var och en har&lt;br&gt;sin avtalsrättsliga lagstiftning, skall varje sådan enhet anses som ett&lt;br&gt;land vid bestämmandet av den lag som skall gälla enligt detta&lt;br&gt;direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En medlemsstat, i vilken olika territoriella enheter inte har samma&lt;br&gt;avtalsrättsliga lagstiftning, behöver inte tillämpa bestämmelserna i&lt;br&gt;detta direktiv i de fall sådana enheters lagar står i strid med varandra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Ingenting i denna artikel skall begränsa tillämpning av tvingande&lt;br&gt;lag i domstolslandet, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är föreskrivet i en viss medlemsstats lag, får tvingande&lt;br&gt;lagregler i medlemsstaten för åtagandet tillämpas, om och i den&lt;br&gt;utsträckning sådana regler enligt denna stats lag skall tillämpas,&lt;br&gt;oavsett vilken lag som gäller för avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Om inte annat följer av föregående punkter skall medlemsstaterna&lt;br&gt;på försäkringsavtal som avses i detta direktiv tillämpa sina allmänna&lt;br&gt;regler inom området för internationell privaträtt, tillämpliga på&lt;br&gt;avtalsrättsliga förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING III&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bestämmelser rörande friheten att tillhandahålla tjänster&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare, som&lt;br&gt;i något av de fall som avses i avdelning III ingår ett individuellt&lt;br&gt;livförsäkringsavtal, skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan&lt;br&gt;14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har&lt;br&gt;kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från&lt;br&gt;alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall&lt;br&gt;bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 4 gäller&lt;br&gt;för avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket&lt;br&gt;försäkringstagaren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa punkt 1 på avtal med en&lt;br&gt;giltighetstid om sex månader eller mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AVDELNING V&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Slutbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Artikel 30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlemsstaterna skall inom 24 månader från anmälan (1) av detta&lt;br&gt;direktiv vidta de ändringar i sina nationella bestämmelser som behövs&lt;br&gt;för att följa detta direktiv och genast underrätta kommissionen om&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De bestämmelser som ändrats enligt första stycket skall börja&lt;br&gt;tillämpas inom 30 månader från dagen för anmälan av detta direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 20 november&lt;br&gt;1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning av departementspromemorian Prop. 1992/93:222&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;(Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk försäkrings- &lt;sup&gt;Bllaga 5&lt;br&gt;&lt;/sup&gt;avtalsrätt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I denna promemoria behandlas frågan om en anpassning av svensk&lt;br&gt;försäkringsavtalsrätt till reglerna i EG-direktiven om livförsäkring&lt;br&gt;och skadeförsäkring. Direktiven ingår i det regelverk som omfattas&lt;br&gt;av EES-avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås nya lagregler på två områden. Det gäller&lt;br&gt;dels frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på avtal om&lt;br&gt;livförsäkring eller skadeförsäkring, dels frågan om försäkringstaga-&lt;br&gt;rens rätt att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom en&lt;br&gt;viss tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har ingåtts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås att direktivens regler om lagval skall införlivas i svensk&lt;br&gt;rätt genom en särskild lag om tillämplig lag beträffande vissa&lt;br&gt;försäkringsavtal som har anknytning till stater inom det europeiska&lt;br&gt;ekonomiska samarbetsområdet. Enligt den nya lagen blir huvudregeln&lt;br&gt;för avtal om livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkrings-&lt;br&gt;tagaren har hemvist skall tillämpas på försäkringsavtalet. Ar försäk-&lt;br&gt;ringstagaren en juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-&lt;br&gt;stat där han har det driftställe som avtalet gäller för. För avtal om&lt;br&gt;skadeförsäkring innebär huvudregeln att lagen i den EES-stat där&lt;br&gt;risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om försäkringstagaren har&lt;br&gt;hemvist eller har sin centrala ledning i den staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om&lt;br&gt;livförsäkring föreslås bli införd i svensk rätt genom två nya paragra-&lt;br&gt;fer i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen&lt;br&gt;bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;Pr&lt;/sup&gt;°p- 1992/93:222&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om tillämplig lag beträffande vissa försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämpningsområde m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har&lt;br&gt;anknytning till två eller flera stater inom det europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren har hemvist i&lt;br&gt;en EES-stat. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas lagen&lt;br&gt;om det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med livförsäkring avses i denna lag också olycksfalls- eller&lt;br&gt;sjukförsäkring som tecknas som tillägg till livförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring&lt;br&gt;som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade&lt;br&gt;risken är belägen i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med skadeförsäkring avses i denna lag annan försäkring än&lt;br&gt;livförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess&lt;br&gt;innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma&lt;br&gt;försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) när försäkringen avser fordon som skall registreras, den EES-stat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där registreringen har skett,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre&lt;br&gt;och oberoende av verksamhetsgren täcker rese- eller semesterrisker,&lt;br&gt;den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a) - c) den EES-&lt;br&gt;stat där försäkringstagaren har hemvist eller, om försäkringstagaren&lt;br&gt;är en juridisk person, den EES-stat där han har det driftställe som&lt;br&gt;försäkringen gäller för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om ar-&lt;br&gt;betslöshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,&lt;br&gt;lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring eller lagen (1991:1047) om&lt;br&gt;sjuklön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag beträffande avtal om livförsäkring &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § På avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;amp;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringstagaren har hemvist eller, om försäkringstagaren är en&lt;br&gt;juridisk person, lagen i den EES-stat där han har det driftställe som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avtalet gäller för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den lag som är tillämplig enligt första stycket medger det, får&lt;br&gt;parterna avtala att lagen i någon annan stat skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren är en fysisk person som har hemvist i en&lt;br&gt;annan EES-stat än i den EES-stat där han är medborgare, får parterna&lt;br&gt;i stället avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag beträffande avtal om skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Om försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala ledning&lt;br&gt;i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i den staten tillämpas&lt;br&gt;på avtalet. Om den lagen medger det, får parterna avtala att lagen i&lt;br&gt;någon annan stat skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Om försäkringstagaren inte har hemvist eller inte har sin centrala&lt;br&gt;ledning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna avtala att&lt;br&gt;tillämplig lag för avtalet skall vara antingen lagen i den EES-stat där&lt;br&gt;risken är belägen eller lagen i den stat där försäkringstagaren har&lt;br&gt;hemvist eller har sin centrala ledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet&lt;br&gt;omfattar två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och&lt;br&gt;belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i&lt;br&gt;första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i&lt;br&gt;någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har&lt;br&gt;hemvist eller har sin centrala ledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger&lt;br&gt;parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får&lt;br&gt;parterna utnyttja denna avtalsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade&lt;br&gt;till händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat&lt;br&gt;där risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda&lt;br&gt;staten skall tillämpas utan hinder av bestämmelserna i 6 och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Om avtalet avser jämvägsförsäkring, luftfartsförsäkring, sjö-&lt;br&gt;kaskoförsäkring, transportförsäkring, luftansvarsförsäkring eller&lt;br&gt;sjöfartsansvarsförsäkring får parterna avtala vilken stats lag som skall&lt;br&gt;vara tillämplig på avtalet utan hinder av bestämmelserna i 6-8 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en&lt;br&gt;viss stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av&lt;br&gt;betydelse vid tiden för lagvalet anknyter till en och samma EES-stat,&lt;br&gt;skall sådana bestämmelser i den sist nämnda statens lag tillämpas som&lt;br&gt;enligt den lagen inte får åsidosättas genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen&lt;br&gt;uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständighe-&lt;br&gt;terna. Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på&lt;br&gt;avtalet tillämpas lagen i den av de stater som avses i 7, 8 eller 10 §§&lt;br&gt;till vilken avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas,&lt;br&gt;skall avtalet anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där&lt;br&gt;risken är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en avskiljbar del av avtalet har en starkare anknytning till&lt;br&gt;någon annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat&lt;br&gt;vars lag enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på&lt;br&gt;avtalet, får lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag beträffande avtal om obligatorisk skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § På avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för&lt;br&gt;vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har&lt;br&gt;föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vissa tvingande regler&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs här i riket, skall&lt;br&gt;utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-&lt;br&gt;stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag&lt;br&gt;som i övrigt är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraft-&lt;br&gt;trädandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;br&gt;skall införas två nya paragrafer, 97 a § och 119 a §, av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97 a § Om försäkringens avtalade giltighetstid överstiger sex&lt;br&gt;månader, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen inom&lt;br&gt;fjorton dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet&lt;br&gt;ingåtts. Detta gäller dock inte försäkringar som grundas på kollek-&lt;br&gt;tivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare&lt;br&gt;för gruppen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,&lt;br&gt;befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till&lt;br&gt;nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkrings-&lt;br&gt;givaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119 a § Bestämmelserna i 97 a § om försäkringstagarens uppsäg-&lt;br&gt;ningsrätt gäller även sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som&lt;br&gt;tecknats som tillägg till livförsäkring, dock inte försäkring som&lt;br&gt;grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och&lt;br&gt;handhas av företrädare för gruppen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraft-&lt;br&gt;trädandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;över departementspromemorian (1992:28) EG- Bilaga 7&lt;br&gt;anpassning av svensk försäkringsavtalsrätt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten&lt;br&gt;för Västra Sverige, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Konsu-&lt;br&gt;mentverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,&lt;br&gt;Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam,&lt;br&gt;Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska avdelningen av Association&lt;br&gt;Internationale de Droit des Assurances, Konsumenternas Försäkrings-&lt;br&gt;byrå, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,&lt;br&gt;Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har Sjöassuradöremas Förening avgett ett yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Södertälje tingsrätt, Sveriges Domareförbund, Utländska Försäk-&lt;br&gt;ringsbolags Förening, Svenska Försäkringsmäklares Förening,&lt;br&gt;Kooperativa Förbundet och Svenska Handelskammarförbundet har&lt;br&gt;beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop- 1992/93:222&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämpningsområde m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har&lt;br&gt;anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska&lt;br&gt;samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk&lt;br&gt;person som har hemvist i en EES-stat. Är försäkringstagaren en&lt;br&gt;juridisk person, tillämpas lagen, om det driftställe som avtalet gäller&lt;br&gt;för är beläget i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med livförsäkring avses i denna lag dels sådana försäkringar som&lt;br&gt;anges i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)', dels sådana&lt;br&gt;försäkringar som avses i 1 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar&lt;br&gt;med anknytning till värdepappersfonder&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring&lt;br&gt;som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade&lt;br&gt;risken är belägen i en EES-stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som&lt;br&gt;anges i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)'.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess&lt;br&gt;innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma&lt;br&gt;försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där registreringen har skett,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre&lt;br&gt;och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker,&lt;br&gt;den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'Föreslagen lydelse enligt promemoria med utkast till lagrådsremiss&lt;br&gt;om EES-anpassad lagstiftning om försäkringsverksamhet (Finansde-&lt;br&gt;partementet dnr 3682/92).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har hemvist&lt;br&gt;eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där&lt;br&gt;det driftställe som avtalet gäller för är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i&lt;br&gt;lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om&lt;br&gt;arbetslöshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,&lt;br&gt;lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring eller lagen (1991:1047) om&lt;br&gt;sjuklön.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om livförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har hemvist. Om&lt;br&gt;försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas lagen i den EES-&lt;br&gt;stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren är en fysisk person som har hemvist i en&lt;br&gt;annan EES-stat än i den EES-stat där han är medborgare, får parterna&lt;br&gt;avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och&lt;br&gt;medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Om försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala för-&lt;br&gt;valtning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i den staten&lt;br&gt;tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen är utländsk&lt;br&gt;och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Om försäkringstagaren inte har hemvist eller inte har sin centrala&lt;br&gt;förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna avtala&lt;br&gt;att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall vara antingen&lt;br&gt;lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen i den stat där&lt;br&gt;försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet&lt;br&gt;omfattar två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och&lt;br&gt;belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i&lt;br&gt;första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i&lt;br&gt;någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har&lt;br&gt;hemvist eller har sin centrala förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger&lt;br&gt;parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får&lt;br&gt;parterna utnyttja denna avtalsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;till händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda&lt;br&gt;staten skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken&lt;br&gt;stats lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta&lt;br&gt;gäller en risk som hänför sig till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)’,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen', om försäkringstagaren är&lt;br&gt;näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första&lt;br&gt;stycket 3, 8, 9, 10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;, om försäk-&lt;br&gt;ringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsätt-&lt;br&gt;ningar är uppfyllda:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst&lt;br&gt;ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) Försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett&lt;br&gt;belopp motsvarande 12 800 000 ecu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) Försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i&lt;br&gt;genomsnitt minst 250 personer anställda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger kon-&lt;br&gt;cernredovisning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla&lt;br&gt;koncernen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en&lt;br&gt;viss stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av&lt;br&gt;betydelse vid tiden för lagvalet anknyter till en och samma EES-stat,&lt;br&gt;skall sådana bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som&lt;br&gt;enligt den lagen inte får åsidosättas genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;‘Föreslagen lydelse enligt promemoria med utkast till lagrådsremiss&lt;br&gt;om EES-anpassad lagstiftning om försäkringsverksamhet (Finans-&lt;br&gt;departementet dnr 3682/92).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen Prop. 1992/93:222&lt;br&gt;uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständig- Bilaga 8&lt;br&gt;heterna. Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avtalet tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till&lt;br&gt;vilken avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall&lt;br&gt;avtalet anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken&lt;br&gt;är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon&lt;br&gt;annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag&lt;br&gt;enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får&lt;br&gt;lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om&lt;br&gt;det finns synnerliga skäl för det.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillämplig lag för avtal om obligatorisk skadeförsäkring&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället&lt;br&gt;för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som&lt;br&gt;har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vissa tvingande regler&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs i Sverige, skall utan&lt;br&gt;hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska bestämmelser&lt;br&gt;tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag som i övrigt&lt;br&gt;är tillämplig på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;br&gt;skall införas en ny paragraf, 97 a §, av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom&lt;br&gt;fjorton dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet&lt;br&gt;kommit till stånd. Detta gäller dock inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på&lt;br&gt;gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller&lt;br&gt;mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,&lt;br&gt;befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till&lt;br&gt;nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-&lt;br&gt;ren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-&lt;br&gt;Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 september 1992&lt;br&gt;har regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta&lt;br&gt;lagrådets yttrande över förslag till lag om tillämplig lag för vissa&lt;br&gt;försäkringsavtal, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-&lt;br&gt;Anders Broqvist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anser att de remitterade lagförslagen i allt väsentligt väl&lt;br&gt;svarar mot önskemålet om en nära anslutning till EG-direktiven om&lt;br&gt;livförsäkring och skadeförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en punkt vill lagrådet dock ifrågasätta valet av terminologi. Det&lt;br&gt;gäller beskrivningen i förslaget till lag om tillämplig lag för vissa&lt;br&gt;försäkringsavtal av den anknytning som fysiska personer har till ett&lt;br&gt;visst land på grund av bosättning där. Några länder gör skillnad&lt;br&gt;mellan &amp;quot;domicile&amp;quot; och &amp;quot;habitual residence&amp;quot; och det förekommer att&lt;br&gt;dessa termer används vid sidan av varandra i en och samma text. Ett&lt;br&gt;exempel är artikel 5.2 i Luganokonventionen, där de båda begreppen&lt;br&gt;i den svenska versionen återgetts med uttrycken &amp;quot;hemvist&amp;quot; respektive&lt;br&gt;&amp;quot;vanliga vistelseort&amp;quot;. I EG-direktiven om livförsäkring och skadeför-&lt;br&gt;säkring används termen &amp;quot;habitual residence&amp;quot;, medan det remitterade&lt;br&gt;lagförslaget genomgående använder uttrycket &amp;quot;hemvist&amp;quot;. Även om det&lt;br&gt;från rent internrättsliga synpunkter knappast hade funnits något att&lt;br&gt;erinra mot detta ordval (jfr prop. 1991/92:128 s. 174), anser lagrådet&lt;br&gt;att önskemålet om en nära anslutning till direktivtexten gör det&lt;br&gt;motiverat att i den nu aktuella internationellt privaträttsliga reglering-&lt;br&gt;en välja ett annat uttryck. I den svenska översättningen av direktiven&lt;br&gt;används uttrycket &amp;quot;stadigvarande bosatt&amp;quot;, vilket i och för sig kunde&lt;br&gt;ha varit ett godtagbart ordval. Lagrådet vill emellertid erinra om att&lt;br&gt;det nyligen remitterade förslaget till lag om skydd för kretsmönster&lt;br&gt;för halvledarprodukter, som också ansluter till EG-direktiv där&lt;br&gt;termen &amp;quot;habitual residence&amp;quot; används, innehåller uttrycket &amp;quot;vanliga&lt;br&gt;vistelseort&amp;quot;, dvs. samma uttryck som i den svenska versionen av&lt;br&gt;Luganokonventionen. För enhetlighetens skull förordar lagrådet att&lt;br&gt;det uttrycket används också i lagen om tillämplig lag för vissa&lt;br&gt;försäkringsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal&lt;br&gt;lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll............... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag...................... 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 25 mars 1993 .......................... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning.............................. 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Allmän motivering........................10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter.................10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Regler om lag val......................12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.1 Gällande rätt.....................12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.2 EG-reglema om lagval vid försäkringsavtal . . 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.3 Lagvalsreglemas införande i svensk rätt .... 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.4 Parternas möjligheter att välja tillämplig lag . . 21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.5 Tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.6 Vissa tvingande regler...............25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.7 Stater med mer än ett rättssystem ........27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;livförsäkring............................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 Bakgrund.......................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 En ny regel om uppsägningsrätt.........29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 Kostnader och resursbehov................34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 Ikraftträdande m.m.....................34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Upprättade lagförslag......................35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Specialmotivering ........................35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för vissa försäk-&lt;br&gt;ringsavtal .............................35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringsavtal..........................50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Hemställan ............................53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Beslut................................53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Utdrag ur EG:s andra skadeförsäkrings-&lt;br&gt;direktiv (88/357/EEG) i engelsk version ............54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Utdrag ur EG:s andra livförsäkringsdirektiv&lt;br&gt;(90/619/EEG) i engelsk version..................61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Utdrag ur EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv&lt;br&gt;(88/357/EEG) i svensk version..................65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Utdrag ur EG:s andra livförsäkringsdirektiv&lt;br&gt;(90/619/EEG) i svensk version..................72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Sammanfattning av departementspromemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk försäkrings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avtalsrätt ...............................76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Promemorians lagförslag................77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna .........81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag .............82 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 13 oktober 1992 ........................ 87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 43451, Stockholm 1993&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1992/93:LU16</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1993-03-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1993-03-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1993-03-31 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1993-04-19 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Vänsterpartiet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 22:30:56</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GG03222</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:26:48</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Lagutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 22:30:56</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GG03222</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199293__222.pdf</filnamn>
<filstorlek>3601626</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/C2D3FE7E-67DC-4607-B715-AA9A7671A6C6</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1992/93:LU16</uppgift>
<ref_dok_id>GG01LU16</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU16</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s regelverk m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1992/93:222&lt;br/&gt;
Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</uppgift>
<ref_dok_id>GG02L23</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L23</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1992/93:222 Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Elisabeth Persson  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1992/93:222&lt;br/&gt;
Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</uppgift>
<ref_dok_id>GG02L23</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L23</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1992/93:222 Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Elisabeth Persson  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>