<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2222914</hangar_id>
 <dok_id>GG03210</dok_id>
 <rm>1992/93</rm>
 <beteckning>210</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1992/93:210</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>210</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1993-03-18 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:46:10</systemdatum>
 <publicerad>2008-08-25 13:03:44</publicerad>
 <titel>om ny ordningslag m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GG03210/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GG03210</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GG03210</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1992/93:210&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om ny ordningslag m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-&lt;br&gt;gade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 mars 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås en ny ordningslag som skall ersätta allmänna ord-&lt;br&gt;ningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankoms-&lt;br&gt;ter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med den nya lagen är dels att anpassa allmänna ordningsstadgans&lt;br&gt;föreskrifter till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten&lt;br&gt;och dels att hålla samman de grundläggande ordnings- och säkerhetsföre-&lt;br&gt;skrifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen&lt;br&gt;ersätts med uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats avses i huvudsak&lt;br&gt;detsamma som med allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan. En ut-&lt;br&gt;vidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k. in-&lt;br&gt;netorg och väntsalar som används för allmän trafik skall anses utgöra&lt;br&gt;offentlig plats vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utom-&lt;br&gt;hus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget förs regleringen av allmänna sammankomster och offent-&lt;br&gt;liga tillställningar samman i ett särskilt kapitel i lagen (2 kap.). Jämfört med&lt;br&gt;nuvarande ordning skall cirkusföreställningar behandlas som allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster i framtiden. Vidare införs krav på besiktning och godkännande&lt;br&gt;av s.k. samlingstält och tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att polisen i vissa fall skall&lt;br&gt;kunna ta betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän&lt;br&gt;sammankomst i vinstsyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom nu skall det i framtiden krävas tillstånd av polisen för att få ta of-&lt;br&gt;fentlig plats i anspråk för något annat ändamål än det som platsen har upp-&lt;br&gt;låtits för. Vidare införs möjligheten att förverka bl.a. varor hos den som bry-&lt;br&gt;ter mot tillståndskravet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär också ett ökat krav på säkerheten hos brunnar. I framti-&lt;br&gt;den skall brunnar förses med sådana säkerhetsanordningar att de ger ett till-&lt;br&gt;räckligt skydd för olyckor med barn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Formerna för antagande av lokala föreskrifter ändras så till vida att kom-&lt;br&gt;munfullmäktiges beslut i framtiden inte skall underställas länsstyrelsens&lt;br&gt;prövning. I stället kommer kommunerna ensamma att få besluta sådana&lt;br&gt;föreskrifter. Kommunen är emellertid skyldig att anmäla sitt beslut till läns-&lt;br&gt;styrelsen, som ges befogenhet att upphäva lokala föreskrifter som strider&lt;br&gt;mot bestämmelserna i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att polismyndighets beslut skall kunna över-&lt;br&gt;klagas till länsrätt och inte som nu till länsstyrelse. Vidare föreslås att möj-&lt;br&gt;ligheten att överklaga beslut till regeringen tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya ordningslagen innehåller också ett särskilt kapitel (4 kap.) om&lt;br&gt;ordningen och säkerheten i viss kollektiv persontrafik. Bestämmelserna er-&lt;br&gt;sätter de reglementen som i dag kan bestämmas med stöd av 25 § allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen innehåller också förslag till ändringar i viss annan lagstift-&lt;br&gt;ning. Bl.a. föreslås att de nuvarande bestämmelserna i allmänna ordnings-&lt;br&gt;stadgan om gaturenhållning förs över till renhållningslagen (1979:596).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya ordningslagen liksom föreslagna författningsändringar avses&lt;br&gt;träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt kommer lagen om allmänna&lt;br&gt;sammankomster, allmänna ordningsstadgan, förordningen (1874 nr 26&lt;br&gt;s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna&lt;br&gt;hamnarne i riket samt kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpnings-&lt;br&gt;föreskrifter till 1874 års förordning att upphöra att gälla. Vid ikraftträdan-&lt;br&gt;det kommer också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen&lt;br&gt;(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion liksom taxor och reglementen som&lt;br&gt;har beslutats med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars&lt;br&gt;1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan att upphöra&lt;br&gt;att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär vidare att nuvarande lokala ordningsföreskrifter skall&lt;br&gt;upphöra att gälla den 1 januari 1996. Föreskrifter som har beslutats med&lt;br&gt;stöd av länsstyrelseinstruktionen skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Ordningslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap. Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på&lt;br&gt;offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.), dels&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 viss kollektiv persontrafik (4 kap.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas&lt;br&gt;som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-&lt;br&gt;samhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmän-&lt;br&gt;heten, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används&lt;br&gt;för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-&lt;br&gt;skriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser,&lt;br&gt;järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte&lt;br&gt;omfattas av bestämmelserna i första stycket, skall jämställas med offentliga&lt;br&gt;platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under förutsätt-&lt;br&gt;ning att områdena är tillgängliga för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt för&lt;br&gt;allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa.&lt;br&gt;Detsamma gäller områden som omfattas av en föreskrift enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Definitioner&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Med allmän sammankomst enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för&lt;br&gt;överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelä-&lt;br&gt;genhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att med-&lt;br&gt;dela allmän eller medborgerlig bildning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sammankomster som hålls för religionsutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-&lt;br&gt;mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas&lt;br&gt;för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sam-&lt;br&gt;mankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör&lt;br&gt;anses jämställd med en sådan sammankomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även om&lt;br&gt;det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning eller&lt;br&gt;förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cirkus-&lt;br&gt;föreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med offentlig tillställning enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. danstillställningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tivolinöjen och festtåg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. marknader och mässor, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för&lt;br&gt;allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,&lt;br&gt;medlemskap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en till-&lt;br&gt;ställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är&lt;br&gt;en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att&lt;br&gt;anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med&lt;br&gt;hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller&lt;br&gt;för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan&lt;br&gt;tillställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på tillstånd eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan till-&lt;br&gt;stånd anordnas på offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det är&lt;br&gt;fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller liknande&lt;br&gt;nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport eller profes-&lt;br&gt;sionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för&lt;br&gt;trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyldigheten att söka tillstånd&lt;br&gt;enligt detta stycke för tillställning av visst slag. Ett beslut om befrielse får&lt;br&gt;förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkusfö-&lt;br&gt;reställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade delta-&lt;br&gt;garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anord-&lt;br&gt;ningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna&lt;br&gt;en sådan allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställning som det&lt;br&gt;inte krävs tillstånd för enligt 4 § skall anmäla detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-&lt;br&gt;ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om&lt;br&gt;det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid&lt;br&gt;den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller för&lt;br&gt;att trafiken störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte an-&lt;br&gt;mälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den utvalda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses före-&lt;br&gt;komma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för tra-&lt;br&gt;fiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får&lt;br&gt;anordnaren befrias från anmälningsskyldigheten i fråga om allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster eller offentliga tillställningar av visst slag. Ett beslut om befrielse&lt;br&gt;får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ansökan om tillstånd och anmälan görs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning skall göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall ansökan ha&lt;br&gt;kommit in senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan skall göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt skall anmälan&lt;br&gt;ha kommit in senast fem dagar före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad ansökan och anmälan skall innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning skall innehålla uppgifter om anordnaren, ti-&lt;br&gt;den för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga ut-&lt;br&gt;formning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren&lt;br&gt;avser att vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 § andra&lt;br&gt;stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga till-&lt;br&gt;ställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-&lt;br&gt;sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i&lt;br&gt;något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter&lt;br&gt;samråd med polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas&lt;br&gt;av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde&lt;br&gt;stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster eller tillställ-&lt;br&gt;ningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller anmä-&lt;br&gt;lan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. An-&lt;br&gt;ordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller&lt;br&gt;dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sam-&lt;br&gt;mankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en an-&lt;br&gt;mälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en un-&lt;br&gt;dersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en&lt;br&gt;sakkunnig på anordnarens bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nöd-&lt;br&gt;vändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till&lt;br&gt;trafiken eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall väg-&lt;br&gt;ras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett sam-&lt;br&gt;lingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs i 12 §&lt;br&gt;eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och&lt;br&gt;andra olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Beslut med anledning av en ansökan eller en anmälan enligt 6 § skall&lt;br&gt;meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 16 § andra&lt;br&gt;stycket som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som an-&lt;br&gt;ordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan komma&lt;br&gt;att bli tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att hålla ord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerheten hos tält och tivolianordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga&lt;br&gt;tillställningar endast om det har betryggande brandtålighet och stabilitet samt&lt;br&gt;i övrigt tältet och dess inredning erbjuder betryggande säkerhet mot brand&lt;br&gt;eller andra olycksfall och utrymningsvägama är tillfredsställande. Ett tält&lt;br&gt;som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov&lt;br&gt;(samlingstält) skall vara besiktigat och godkänt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och&lt;br&gt;vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något avse-&lt;br&gt;ende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och&lt;br&gt;högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna sammankomster eller&lt;br&gt;offentliga tillställningar, på grund av skada eller av någon annan orsak inte&lt;br&gt;erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får polismyn-&lt;br&gt;digheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster eller tillställ-&lt;br&gt;ningar så länge felet består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Tivolianordningar, såsom karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor&lt;br&gt;och liknande anordningar, får användas vid allmänna sammankomster eller&lt;br&gt;offentliga tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot&lt;br&gt;olycksfall och om de är besiktigade och godkända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela&lt;br&gt;föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-&lt;br&gt;ordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt&lt;br&gt;med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epi-&lt;br&gt;demi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller&lt;br&gt;del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas om förbudet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är nödvändigt för att motverka epidemi och att offentliga tillställningar inte får&lt;br&gt;hållas om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller&lt;br&gt;krigsfara eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får&lt;br&gt;innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för anord-&lt;br&gt;naren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter får&lt;br&gt;åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar. Villkoren får&lt;br&gt;inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att&lt;br&gt;möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigtvis försvåras&lt;br&gt;på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning som skall gälla enligt villkor som polismyndigheten&lt;br&gt;har meddelat med stöd av 16 § andra stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Vid en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas&lt;br&gt;bara om det sker vid tillåten servering av sådana drycker. Spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl som inte får drickas vid tillställningen får inte heller förvaras i lo-&lt;br&gt;kalen eller på platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får för särskilda fall medge undantag från första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens till-&lt;br&gt;stånd förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän sam-&lt;br&gt;mankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola eller&lt;br&gt;högskola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten&lt;br&gt;användas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls&lt;br&gt;inomhus. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock&lt;br&gt;polismyndigheten befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för&lt;br&gt;sammankomster eller tillställningar av visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21§ Chefen för polismyndigheten skall ha fritt tillträde till allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer&lt;br&gt;som polismyndigheten har utsett att närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag&lt;br&gt;på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett&lt;br&gt;förbud enligt 25 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid&lt;br&gt;själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara&lt;br&gt;omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande&lt;br&gt;eller allvarlig störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider&lt;br&gt;mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-&lt;br&gt;lig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen&lt;br&gt;genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i&lt;br&gt;dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-&lt;br&gt;lig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket inte följs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt&lt;br&gt;22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otill-&lt;br&gt;räckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen,&lt;br&gt;skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Polismyndigheten får förbjuda att det hålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av&lt;br&gt;samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,&lt;br&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-&lt;br&gt;komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma&lt;br&gt;slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oordning,&lt;br&gt;fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning av&lt;br&gt;samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig&lt;br&gt;störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara&lt;br&gt;omgivning och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i enlig-&lt;br&gt;het med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning får&lt;br&gt;meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oord-&lt;br&gt;ning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande&lt;br&gt;åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för ord ni ngshdl In ing&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta&lt;br&gt;polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän&lt;br&gt;sammankomst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som anges i&lt;br&gt;7 § 5 mom. fjärde stycket a) -d) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det högsta&lt;br&gt;belopp som har bestämts enligt 11 § inte överskridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte&lt;br&gt;eller av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som&lt;br&gt;krävs enligt 4 eller 5 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldigheten i sådan tid att beslut enligt 11 § har kunnat meddelas före sam-&lt;br&gt;mankomsten eller tillställningen, skall polismyndigheten ålägga anordnaren&lt;br&gt;att ersätta myndighetens kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens försum-&lt;br&gt;melse. Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter och vill-&lt;br&gt;kor om ordning och säkerhet som har gällt för sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte är&lt;br&gt;ersättningsskyldiga enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-&lt;br&gt;nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett&lt;br&gt;skäligt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns särskilda&lt;br&gt;skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos läns-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överklagas hos länsrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 15 § andra stycket och Socialstyrelsens beslut&lt;br&gt;enligt 19 § får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte något annat har beslutats gäller polismyndighetens beslut omedel-&lt;br&gt;bart utom när det är fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller 27 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt-&lt;br&gt;ligen eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i 4&lt;br&gt;eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 §&lt;br&gt;andra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt tillämpliga&lt;br&gt;föreskrifter är skyldig att upplysa om i en ansökan eller en anmälan eller om&lt;br&gt;sådana omständigheter som polismyndigheten kan begära uppgift om med&lt;br&gt;stöd av 9 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält&lt;br&gt;som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud&lt;br&gt;eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och därvid&lt;br&gt;tillåter användning av en tivolianordning som saknar föreskrivet god-&lt;br&gt;kännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som har&lt;br&gt;meddelats för användandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-&lt;br&gt;stånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller upplösts&lt;br&gt;enligt 22 eller 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 § första&lt;br&gt;stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till penning-&lt;br&gt;böter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall 23 kap.&lt;br&gt;4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträf-&lt;br&gt;fande sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som får&lt;br&gt;hållas utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med hänsyn&lt;br&gt;till omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat någon olä-&lt;br&gt;genhet. Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen inte har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillsättning&lt;br&gt;har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som har&lt;br&gt;uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses skä-&lt;br&gt;ligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om den inte finns&lt;br&gt;i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den avvi-&lt;br&gt;kelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i an-&lt;br&gt;nat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 18 § eller med&lt;br&gt;villkor enligt 16 § andra stycket första meningen finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polisman får vid tillträdet till en offentlig tillställning liksom i lokalen&lt;br&gt;eller på platsen för tillställningen företa kroppsvisitation för att söka efter&lt;br&gt;spritdrycker, vin eller starköl, om polismyndigheten inte har meddelat sådant&lt;br&gt;undantag som sägs i 18 § andra stycket. Kroppsvisitation får vidtas endast&lt;br&gt;om det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför sådana&lt;br&gt;drycker till tillställningen. Detsamma gäller i fråga om en allmän samman-&lt;br&gt;komst, om polismyndigheten enligt 16 § andra stycket första meningen har&lt;br&gt;meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och förvaring av sådana&lt;br&gt;drycker som sägs i 18 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bemyndigande» om motorsport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga&lt;br&gt;om motorsport meddela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av&lt;br&gt;en anläggning eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i&lt;br&gt;övrigt behövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva&lt;br&gt;att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga om tid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller upp-&lt;br&gt;visning i motorsport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. Allmän ordning och säkerhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av&lt;br&gt;polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det än-&lt;br&gt;damål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget.&lt;br&gt;Tillstånd behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i&lt;br&gt;obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd en-&lt;br&gt;dast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd&lt;br&gt;ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker ansökan,&lt;br&gt;får tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer villkor&lt;br&gt;enligt 15 §, får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den&lt;br&gt;är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar&lt;br&gt;som medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall&lt;br&gt;avhjälpas utan oskäligt dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-&lt;br&gt;lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande&lt;br&gt;anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom uppkom-&lt;br&gt;mer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för att åtgärderna i första och andra styckena vidtas vilar på äga-&lt;br&gt;ren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är&lt;br&gt;i ägarens ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför&lt;br&gt;liknande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet&lt;br&gt;och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller&lt;br&gt;egendom kommer till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med&lt;br&gt;de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas&lt;br&gt;belägenhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett&lt;br&gt;tillräckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens&lt;br&gt;ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund&lt;br&gt;är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nödvändiga&lt;br&gt;säkerhetsanordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får i fråga om en särskild anläggning besluta om de sä-&lt;br&gt;kerhetsåtgärder som skall vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polis-&lt;br&gt;myndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom&lt;br&gt;område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen&lt;br&gt;med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller&lt;br&gt;utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som&lt;br&gt;har fyllt 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter till-&lt;br&gt;stånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjut-&lt;br&gt;bana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyn-&lt;br&gt;digheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet&lt;br&gt;och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktans-&lt;br&gt;värd olägenhet för person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får&lt;br&gt;meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som&lt;br&gt;behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får&lt;br&gt;meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som&lt;br&gt;behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd&lt;br&gt;av användningen av pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i&lt;br&gt;en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen.&lt;br&gt;Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i&lt;br&gt;fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av kom-&lt;br&gt;munen helägt företag. I fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av någon&lt;br&gt;annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrif-&lt;br&gt;ter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på land&lt;br&gt;inom vilket föreskrifterna skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får,&lt;br&gt;om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor&lt;br&gt;mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare&lt;br&gt;om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruv-&lt;br&gt;områden, skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Föreskrifter enligt 8-11 §§ får inte angå förhållanden som är reglerade&lt;br&gt;i denna lag eller annan författning eller som enligt lagen eller annan för-&lt;br&gt;fattning kan regleras på något annat sätt. Föreskrifterna får inte lägga onödigt&lt;br&gt;tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den&lt;br&gt;enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva föreskrifter som&lt;br&gt;avses i 1 kap. 2 § andra stycket eller i 8 eller 9 § eller 10 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall upphäva en föreskrift som strider mot denna lag.&lt;br&gt;Länsstyrelsens beslut om upphävande skall fattas inom tre veckor från den&lt;br&gt;dag kommunens beslut anmälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för prövningen, får tiden förlängas till högst två månader. Om tiden förlängs&lt;br&gt;skall länsstyrelsen inom treveckorstiden besluta om tillfälligt upphävande för&lt;br&gt;den tid som prövningen pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd och villkor m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel&lt;br&gt;eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av&lt;br&gt;hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser&lt;br&gt;tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild&lt;br&gt;hänsyn tas till gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor som&lt;br&gt;behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren&lt;br&gt;får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade in-&lt;br&gt;skränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs&lt;br&gt;för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om&lt;br&gt;skötseln av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och&lt;br&gt;trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller&lt;br&gt;särskilda bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall&lt;br&gt;innehålla de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra&lt;br&gt;stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §.&lt;br&gt;Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall&lt;br&gt;också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjande-&lt;br&gt;rättshavare kan behövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla erinran om&lt;br&gt;möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunallagen&lt;br&gt;(1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att&lt;br&gt;människors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett särskilt fall&lt;br&gt;ge anvisningar eller tillsägelser till innehavaren och besökande för&lt;br&gt;användningen av sådana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser&lt;br&gt;för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har&lt;br&gt;tillträde till. Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda fortsatt&lt;br&gt;användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verksam-&lt;br&gt;het som avses i första stycket, skall polismyndigheten anmäla förhållandet till&lt;br&gt;kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Aterkallelse av tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet&lt;br&gt;har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast&lt;br&gt;efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för&lt;br&gt;kommunen att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse för&lt;br&gt;trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt sin&lt;br&gt;skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta&lt;br&gt;ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte betalar ge-&lt;br&gt;nast efter uppmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om yttrande&lt;br&gt;upphävts efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel,&lt;br&gt;lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av&lt;br&gt;5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga honom att&lt;br&gt;inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse&lt;br&gt;genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan föregående&lt;br&gt;tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar,&lt;br&gt;skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på en offentlig&lt;br&gt;plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor som gäller&lt;br&gt;för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits&lt;br&gt;bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller&lt;br&gt;något annat skrymmande föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas&lt;br&gt;också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om föremå-&lt;br&gt;let ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det är up-&lt;br&gt;penbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans ställe har&lt;br&gt;bestämt platsen för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att&lt;br&gt;följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges&lt;br&gt;bekostnad genom polismyndighetens försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den för-&lt;br&gt;sumliges bekostnad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har&lt;br&gt;satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efterforsk-&lt;br&gt;ning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är&lt;br&gt;nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1,&lt;br&gt;3, 4 eller 6 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot&lt;br&gt;förbud enligt 17 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter&lt;br&gt;mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8-11 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är&lt;br&gt;otillåten enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om&lt;br&gt;barnet straffas enligt 22 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillå-&lt;br&gt;ten enligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 §&lt;br&gt;andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshavaren&lt;br&gt;gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 20 § döms inte&lt;br&gt;till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan&lt;br&gt;egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras för-&lt;br&gt;verkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förver-&lt;br&gt;kandet inte är oskäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-&lt;br&gt;munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som&lt;br&gt;kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med&lt;br&gt;den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte&lt;br&gt;gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos&lt;br&gt;den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestäm-&lt;br&gt;melser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten.&lt;br&gt;Dock får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk&lt;br&gt;offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett avstyrkande från&lt;br&gt;kommunen enligt 2 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § eller i 2 § eller någon av 8-10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap. kommunallagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 13 § andra&lt;br&gt;stycket får överklagas av kommunen hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spårväg&lt;br&gt;samt sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkestrafik-&lt;br&gt;lagen (1988:263).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med trafiktjänsteman förstås förare samt den som annars, på grund av&lt;br&gt;anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som&lt;br&gt;avses i 1 §, har uppgifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken.&lt;br&gt;Bestämmelserna i detta kapitel om trafiktjänstemän gäller endast den som ge-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nom att bära uniform eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att han&lt;br&gt;är trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ordning och säkerhet upprätthälls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvisningar eller till-&lt;br&gt;sägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall&lt;br&gt;upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på&lt;br&gt;dess färdmedel. Detta gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid tillåten&lt;br&gt;servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett för-&lt;br&gt;täringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-&lt;br&gt;delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-&lt;br&gt;råde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt&lt;br&gt;klart framgår att allmänheten inte har tillträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar eller&lt;br&gt;på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Det är förbjudet att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. utan tillstånd av trafikföretaget inom dess område eller på dess färdme-&lt;br&gt;del medföra egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka av-&lt;br&gt;sevärd olägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. röka inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under&lt;br&gt;jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förorena eller skräpa ned på färdmedel eller inom trafikföretagets om-&lt;br&gt;råde, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbana&lt;br&gt;utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel får vägras den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. är berusad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. medför egendom som avses i 6 § 1, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att&lt;br&gt;han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i&lt;br&gt;trafiken är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafik-&lt;br&gt;företagets område eller färdmedel. Detsamma gäller den som har brutit mot&lt;br&gt;någon av 4-6 §§ eller som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av&lt;br&gt;en trafiktjänsteman enligt 3 §, om överträdelsen eller underlåtelsen har&lt;br&gt;väsentlig betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Om den som har vägrats tillträde enligt 7 § eller som uppmanats enligt&lt;br&gt;8 § att lämna trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir&lt;br&gt;tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff och förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Den som bryter mot någon av 4-6 §§ döms till penningböter, om gär-&lt;br&gt;ningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken eller någon annan&lt;br&gt;författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som&lt;br&gt;förtär sådana drycker i strid med 4 § finns bestämmelser i lagen (1958:205)&lt;br&gt;om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) förordningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-&lt;br&gt;ningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till för-&lt;br&gt;ordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med stöd&lt;br&gt;av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med&lt;br&gt;stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföreskrifter, hamnordningar och&lt;br&gt;andra ordningsföreskrifter för hamnar som har utfärdats före ordningslagens&lt;br&gt;ikraftträdande upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen&lt;br&gt;(1971:460) skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en författning&lt;br&gt;som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas ordningslagen vid prövning efter&lt;br&gt;ikraftträdandet, om inte något annat sägs i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket&lt;br&gt;ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13 §§&lt;br&gt;ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning användas för sitt&lt;br&gt;ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till användning utan före-&lt;br&gt;gående besiktning upphör dock den 30 juni 1994, om inte skriftlig ansökan&lt;br&gt;om besiktning har gjorts dessförinnan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före ordnings-&lt;br&gt;lagens ikraftträdande enligt en författning som avses i punkt 1 andra - fjärde&lt;br&gt;styckena gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen&lt;br&gt;hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag till-&lt;br&gt;lämpas i stället den nya föreskriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att&lt;br&gt;uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1957:259) om rätt för kom-&lt;br&gt;mun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. samt 1 och&lt;br&gt;2 §§ lagen skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig&lt;br&gt;plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har tillstånd lämnats att taga i&lt;br&gt;anspråk plats som i 1 § allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan sägs för ändamål,&lt;br&gt;varom i 2 § av stadgan förmäles,&lt;br&gt;må kommun, därest platsen står un-&lt;br&gt;der dess förvaltning, uttaga avgift&lt;br&gt;för upplåtelsen. Rätt att uttaga av-&lt;br&gt;gift föreligger även i fråga om upp-&lt;br&gt;låtelse, som avser salutorg eller lik-&lt;br&gt;nande plats som i vederbörlig ord-&lt;br&gt;ning upplåtits till allmän försälj-&lt;br&gt;ningsplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgift utgår med belopp, som&lt;br&gt;kan anses skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;ändamålet med upplåtelsen, nyttja-&lt;br&gt;rens fördel av denna, kommunens&lt;br&gt;kostnader med anledning av upplå-&lt;br&gt;telsen och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunder för beräkning av avgift&lt;br&gt;beslutas av kommunfullmäktige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tillstånd enligt 3 kap. 1 §&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) har läm-&lt;br&gt;nats i fråga om sådan offentlig plats&lt;br&gt;som står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning, får kommunen ta ut ersättning&lt;br&gt;för användningen. Rätt att ta ut er-&lt;br&gt;sättning föreligger också i fråga om&lt;br&gt;användning, som avser salutorg el-&lt;br&gt;ler liknande plats som kommunen&lt;br&gt;har upplåtit till allmän försäljnings-&lt;br&gt;plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning utgår i form av en av-&lt;br&gt;gift med belopp, som kan anses skä-&lt;br&gt;ligt med hänsyn till ändamålet med&lt;br&gt;upplåtelsen, nyttjarens fördel av&lt;br&gt;denna, kommunens kostnader med&lt;br&gt;anledning av upplåtelsen och övriga&lt;br&gt;omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunder för beräkning av avgif-&lt;br&gt;ten beslutas av kommunfullmäktige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra och&lt;br&gt;tredje styckena gäller inte, när kom-&lt;br&gt;munen enligt 3 kap. 2 § andra&lt;br&gt;stycket 2 ordningslagen inte har&lt;br&gt;hörts över ansökan om tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den omfattning som behövs för&lt;br&gt;att ordna trafiken får en kommun ta&lt;br&gt;ut avgift för rätten att parkera på så-&lt;br&gt;dana allmänna platser som kommu-&lt;br&gt;nen har upplåtit för parkering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den omfattning som behövs för&lt;br&gt;att ordna trafiken får en kommun ta&lt;br&gt;ut ersättning i form av en avgift för&lt;br&gt;rätten att parkera på sådana offent-&lt;br&gt;liga platser som står under kommu-&lt;br&gt;nens förvaltning och som kommu-&lt;br&gt;nen har upplåtit för parkering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1972:102.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:879.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunderna för beräkning av sä-&lt;br&gt;dan avgift beslutas av kommunfull-&lt;br&gt;mäktige. Därvid gäller följande. För&lt;br&gt;att underlätta för näringsidkare och&lt;br&gt;andra med särskilda behov av att&lt;br&gt;parkera i sitt arbete eller för dem&lt;br&gt;som bor i ett visst område att par-&lt;br&gt;kera inom området får avgifter tas&lt;br&gt;ut efter särskilda grunder av dem&lt;br&gt;som beslutet gäller. Avgiften får i&lt;br&gt;sådana fall fastställas till ett en-&lt;br&gt;gångsbelopp för en viss period. Rö-&lt;br&gt;relsehindrade får befrias från av-&lt;br&gt;giftsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse på allmän plats av&lt;br&gt;särskilda uppställningsplatser för&lt;br&gt;fordon, som används i yrkesmässig&lt;br&gt;trafik för personbefordran, får kom-&lt;br&gt;munen ta ut avgift med det belopp&lt;br&gt;som behövs för att täcka kom-&lt;br&gt;munens kostnader för upplåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunderna för beräkning av av-&lt;br&gt;giften beslutas av kommunfullmäk-&lt;br&gt;tige. Därvid gäller följande. För att&lt;br&gt;underlätta för näringsidkare och&lt;br&gt;andra med särskilda behov av att&lt;br&gt;parkera i sitt arbete eller för dem&lt;br&gt;som bor i ett visst område att par-&lt;br&gt;kera inom området får avgifter tas ut&lt;br&gt;efter särskilda grunder av dem som&lt;br&gt;beslutet gäller. Avgiften får i sådana&lt;br&gt;fall fastställas till ett engångsbelopp&lt;br&gt;för en viss period. Rörelsehindrade&lt;br&gt;får befrias från avgiftsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse på offentlig plats&lt;br&gt;som står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning av särskilda uppställningsplat-&lt;br&gt;ser för fordon, som används i yr-&lt;br&gt;kesmässig trafik för personbeford-&lt;br&gt;ran, får kommunen ta ut avgift med&lt;br&gt;det belopp som behövs för att täcka&lt;br&gt;kommunens kostnader för använd-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1, 18, 19 och 24 §§ renhållningslagen&lt;br&gt;(1979:596) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;sup&gt;!&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör&lt;br&gt;från hushåll och därmed jämförligt avfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slut-&lt;br&gt;ligt omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-&lt;br&gt;skriva att hushållsavfall och annat avfall får införas till eller utföras ur riket&lt;br&gt;endast efter särskilt tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med fastighetsinnehavare avses i&lt;br&gt;lagen den som äger fastigheten eller&lt;br&gt;den som enligt 1 kap. 5 § fastighets-&lt;br&gt;taxeringslagen (1979:1152) skall&lt;br&gt;anses som fastighetsägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inom områden&lt;br&gt;med stadsplan fullgöra den skyldig-&lt;br&gt;het som föreskrivs i 3 § allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan (1956:617) att&lt;br&gt;hålla ren gata, torg, park och an-&lt;br&gt;nan sådan allmän plats samt allmän&lt;br&gt;väg. På sådan allmän plats och på&lt;br&gt;allmän väg inom områden med&lt;br&gt;stadsplan skall kommunen även&lt;br&gt;röja snö, skaffa undan snö och is,&lt;br&gt;sanda eller vidta annan åtgärd för&lt;br&gt;att motverka halka, föra bort sand&lt;br&gt;och annat som påförts till motver-&lt;br&gt;kande av halka samt rensa och tina&lt;br&gt;upp rännstensbrunn och ledning&lt;br&gt;som förbinder sådan brunn med&lt;br&gt;allmän avloppsledning. Inom områ-&lt;br&gt;den med byggnadsplan skall kom-&lt;br&gt;munen fullgöra motsvarande skyl-&lt;br&gt;dighet i fråga om allmän väg.&lt;br&gt;Skyldighet att vidta åtgärd som&lt;br&gt;sagts nu gäller dock inte i den mån&lt;br&gt;åtgärden skall vidtas av staten som&lt;br&gt;väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt avser gator, vägar, torg,&lt;br&gt;parker och andra allmänna platser,&lt;br&gt;som är redovisade i detaljplan en-&lt;br&gt;ligt plan- och bygglagen (1987:10)&lt;br&gt;och för vilka kommunen är huvud-&lt;br&gt;man, svarar kommunen för att plat-&lt;br&gt;serna genom gaturenhållning, snö-&lt;br&gt;röjning och liknande åtgärder hålls&lt;br&gt;i ett sådant skick att uppkomsten av&lt;br&gt;sanitär olägenhet hindras samt de&lt;br&gt;krav tillgodoses, som med hänsyn&lt;br&gt;till förhållandena på platsen och&lt;br&gt;övriga omständigheter kan ställas i&lt;br&gt;fråga om trevnad, framkomlighet&lt;br&gt;och trafiksäkerhet. Kommunens&lt;br&gt;skyldigheter gäller inte, om åtgär-&lt;br&gt;derna skall utföras av staten som&lt;br&gt;väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom områden, som i detaljplan&lt;br&gt;redovisas som kvartersmark och&lt;br&gt;som har iordningställts och begag-&lt;br&gt;nas för allmän trafik, är fastighets-&lt;br&gt;innehavaren skyldig att utföra så-&lt;br&gt;dana åtgärder som avses i första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av vad som sägs i&lt;br&gt;andra stycket ansvarar dock kom-&lt;br&gt;munen i enlighet med vad som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:647.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När särskilda skäl föreligger, får&lt;br&gt;regeringen på framställning av&lt;br&gt;kommunen medge undantag från&lt;br&gt;första stycket.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anges i första stycket för områden&lt;br&gt;som skall användas för allmän tra-&lt;br&gt;fik och som har upplåtits till kom-&lt;br&gt;munen med nyttjanderätt eller an-&lt;br&gt;nan särskild rätt enligt 14 kap. 2 §&lt;br&gt;plan- och bygglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När särskilda skäl föreligger, får&lt;br&gt;regeringen på framställning av&lt;br&gt;kommunen medge kommunen un-&lt;br&gt;dantag från skyldigheten enligt förs-&lt;br&gt;ta stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen kan ålägga den som&lt;br&gt;äger en fastighet inom ett område&lt;br&gt;med fastställd stadsplan eller som i&lt;br&gt;stället för ägaren är skattskyldig för&lt;br&gt;fastigheten enligt kommunalskatte-&lt;br&gt;lagen (1928:370) att fullgöra skyl-&lt;br&gt;dighet som anges i 18 § första&lt;br&gt;stycket i fråga om gångbana eller&lt;br&gt;annat utrymme utanför fastigheten&lt;br&gt;som behövs för gångtrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har person som avses i första&lt;br&gt;stycket inte tidigare haft sådan skyl-&lt;br&gt;dighet, skall kommunens beslut un-&lt;br&gt;derställas länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen kan ålägga en fastig-&lt;br&gt;hetsinnehavare inom ett område&lt;br&gt;med detaljplan där kommunen är&lt;br&gt;huvudman för allmänna platser att&lt;br&gt;utföra de åtgärder som avses i 18 §&lt;br&gt;första stycket i fråga om gångbana&lt;br&gt;eller något annat utrymme utanför&lt;br&gt;fastigheten som behövs för gångtra-&lt;br&gt;fiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regering-&lt;br&gt;ens bemyndigande, en kommun får&lt;br&gt;meddela närmare föreskrifter i&lt;br&gt;fråga om de åtgärder som skall vid-&lt;br&gt;tas av fastighetsinne havaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 7 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i&lt;br&gt;större omfattning samla in och forsla bort avfall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. inte fullgör vad som åligger honom enligt föreskrift som meddelats&lt;br&gt;med stöd av 9 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall döms inte till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till ansvar för gärningen döms&lt;br&gt;inte om ansvar kan ådömas enligt&lt;br&gt;brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet inte full-&lt;br&gt;gör sin skyldighet enligt 18 § andra&lt;br&gt;stycket eller 19 § som fastighetsin-&lt;br&gt;nehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till ansvar för gärning enligt&lt;br&gt;första eller tredje stycket döms inte&lt;br&gt;om ansvar kan ådömas enligt brotts-&lt;br&gt;balken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:235. Ny lydelse föreslagen i prop. 1992/93:180.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-&lt;br&gt;svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbu-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)&lt;br&gt;dels att 25 och 26 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 25 a och 33 a §§, av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller trafi-&lt;br&gt;kutövarens tillstånd får inte någon&lt;br&gt;beträda spårområden för järnväg&lt;br&gt;och tunnelbana utom på platser där&lt;br&gt;det av skyltar, utjämning av höjd-&lt;br&gt;skillnaden mellan spåren och mark-&lt;br&gt;planet, gångfållor eller andra anord-&lt;br&gt;ningar klart framgår att allmänheten&lt;br&gt;har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller&lt;br&gt;trafikutövarens tillstånd får inte nå-&lt;br&gt;gon beträda en sådan del av en&lt;br&gt;spårvägs spårområde för vilken det&lt;br&gt;genom stängsel eller skyltar eller på&lt;br&gt;annat liknande sätt klart framgår&lt;br&gt;att allmänheten inte har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller trafi-&lt;br&gt;kutövarens tillstånd får inte någon&lt;br&gt;beträda spårområdet för järnväg&lt;br&gt;utom på platser där det av skyltar,&lt;br&gt;utjämning av höjdskillnaden mellan&lt;br&gt;spåren och markplanet, gångfållor&lt;br&gt;eller andra anordningar klart fram-&lt;br&gt;går att allmänheten har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdrycker får inte förtäras&lt;br&gt;inom järnvägens område och dess&lt;br&gt;färdmedel. Förbudet gäller inte i&lt;br&gt;fråga om förtäring av drycker vid&lt;br&gt;tillåten servering och inte heller om&lt;br&gt;järnvägen för särskilt fall har med-&lt;br&gt;gett förtäringen. Med alkohol-&lt;br&gt;drycker förstås spritdrycker, vin,&lt;br&gt;starköl och öl i den betydelse dessa&lt;br&gt;beteckningar har i lagen (1977:292)&lt;br&gt;om tillverkning av drycker, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En befattningshavare i säkerhets-&lt;br&gt;eller ordningstjänst vid järnväg får&lt;br&gt;från järnvägens område avlägsna&lt;br&gt;den som öveträder förbudet i 25 §&lt;br&gt;första stycket, den som uppträder&lt;br&gt;berusad eller stör ordningen och den&lt;br&gt;som genom sitt uppträdande äventy-&lt;br&gt;rar säkerheten i järnvägsdriften. Om&lt;br&gt;det är absolut nödvändigt, får han&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En befattningshavare i säkerhets-&lt;br&gt;eller ordningstjänst vid järnväg får&lt;br&gt;från järnvägens område och dess&lt;br&gt;färdmedel avlägsna den som öveträ-&lt;br&gt;der förbudet i 25 § första stycket,&lt;br&gt;den som uppträder berusad eller stör&lt;br&gt;ordningen och den som genom sitt&lt;br&gt;uppträdande äventyrar säkerheten i&lt;br&gt;järnvägsdriften. Om det är absolut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omhänderta en sådan person. Om så&lt;br&gt;sker, skall polisen omedelbart un-&lt;br&gt;derrättas. Den omhändertagne får&lt;br&gt;hållas kvar till dess att han har över-&lt;br&gt;lämnats till en polisman eller det&lt;br&gt;inte längre finns skäl till omhänder-&lt;br&gt;tagande, dock längst sex timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nödvändigt, får han omhänderta en&lt;br&gt;sådan person. Om så sker, skall po-&lt;br&gt;lisen omedelbart underrättas. Den&lt;br&gt;omhändertagne får hållas kvar till&lt;br&gt;dess att han har överlämnats till en&lt;br&gt;polisman eller det inte längre finns&lt;br&gt;skäl till omhändertagande, dock&lt;br&gt;längst sex timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En befattningshavare i säkerhets-&lt;br&gt;eller ordningstjänst vid järnväg får&lt;br&gt;från järnvägens område avlägsna&lt;br&gt;den som överträder förbudet i&lt;br&gt;25 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;l fråga om beslag och förver-&lt;br&gt;kande av alkoholdrycker hos den&lt;br&gt;som förtär sådana drycker i strid&lt;br&gt;med 25 a § finns bestämmelser i la-&lt;br&gt;gen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 56 § lagen (1977:293) om handel med drycker&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På serveringsställe, för vilket till-&lt;br&gt;stånd till servering av alkohol-&lt;br&gt;drycker gäller, får ej någon dricka&lt;br&gt;eller tillåtas dricka andra alkohol-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På serveringsställe, för vilket till-&lt;br&gt;stånd till servering av alkohol-&lt;br&gt;drycker gäller, får ej någon dricka&lt;br&gt;eller tillåtas dricka andra alkohol-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drycker än som har serverats i en-&lt;br&gt;lighet med tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drycker än som har serverats i en-&lt;br&gt;lighet med tillståndet. Vad som har&lt;br&gt;sagts nu gäller inte i fräga om för-&lt;br&gt;täring av öl på järnvägståg i inrikes&lt;br&gt;trafik, om järnvägen för särskilt fall&lt;br&gt;har medgett förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serve-&lt;br&gt;ringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt&lt;br&gt;upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat&lt;br&gt;och dryck tillhandahålles av innehavaren eller genom dennes försorg och&lt;br&gt;där servering av alkoholdrycker ej är tillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdryck som ej får serveras i lokal som avses i denna paragraf får&lt;br&gt;ej heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymmen annat än om&lt;br&gt;det är uppenbart att drycken ej är avsedd att drickas på stället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-&lt;br&gt;holhaltiga drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1958:205) om förverkande&lt;br&gt;av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&amp;gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos&lt;br&gt;den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa tra-&lt;br&gt;fikbrott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen&lt;br&gt;(1957:297) eller 325 § eller 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) skall förklaras&lt;br&gt;förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas&lt;br&gt;hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit&lt;br&gt;avsedda även för den som begått gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medför någon i strid mot gäl-&lt;br&gt;lande bestämmelser spritdrycker,&lt;br&gt;vin eller starköl vid en offentlig till-&lt;br&gt;ställning, skall dessa också förkla-&lt;br&gt;ras förverkade, om det inte finns&lt;br&gt;särskilda skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl,&lt;br&gt;som påträffas hos den som för-&lt;br&gt;tär eller förvarar sådana drycker i&lt;br&gt;strid med villkor enligt 2 kap. 16 §&lt;br&gt;andra stycket första meningen eller&lt;br&gt;med 2 kap. 18 § ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000) eller med lokal ord-&lt;br&gt;ningsföreskrift skall, oavsett vem&lt;br&gt;dryckerna tillhör, förklaras för-&lt;br&gt;verkade, om inte särskilda skäl talar&lt;br&gt;mot det. Detsamma skall gälla&lt;br&gt;alkoholdrycker som påträffas hos&lt;br&gt;den som förtär sådana drycker i&lt;br&gt;strid med 4 kap. 4 § ordningslagen&lt;br&gt;eller med 25 a § järnvägssäker-&lt;br&gt;hetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts i tredje stycket&lt;br&gt;gäller också i fråga om sådana&lt;br&gt;drycker som avses där och som på-&lt;br&gt;träffas hos någon som vid tillfället&lt;br&gt;var i sällskap med den som bröt mot&lt;br&gt;bestämmelsen, om det är sannolikt&lt;br&gt;att dryckerna var avsedda även för&lt;br&gt;den senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande av-&lt;br&gt;vikelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa&lt;br&gt;eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall&lt;br&gt;må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen&lt;br&gt;(1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:667.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1980:582.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till&lt;br&gt;egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid för-&lt;br&gt;säljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsleda-&lt;br&gt;ren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första&lt;br&gt;punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndig-&lt;br&gt;heten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller&lt;br&gt;såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar&lt;br&gt;egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.&lt;br&gt;Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av besla-&lt;br&gt;get missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han&lt;br&gt;erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres&lt;br&gt;vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning ut-&lt;br&gt;betalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas&lt;br&gt;inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i&lt;br&gt;samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och&lt;br&gt;väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad&lt;br&gt;enligt 1 §. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken besla-&lt;br&gt;get skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en&lt;br&gt;månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att,&lt;br&gt;om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande.&lt;br&gt;Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer beslag&lt;br&gt;slagtagna egendomen i föreläggande&lt;br&gt;slaget göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot gäl-&lt;br&gt;lande bestämmelser medföres vid&lt;br&gt;offentlig tillställning, har den som&lt;br&gt;tjänstgör som ordningsvakt vid till-&lt;br&gt;ställningen samma rätt att taga&lt;br&gt;egendomen i beslag som enligt rät-&lt;br&gt;tegångsbalken tillkommer polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt be-&lt;br&gt;slag skall skyndsamt till polismyn-&lt;br&gt;digheten göra anmälan härom och&lt;br&gt;överlämna den beslagtagna egendo-&lt;br&gt;men.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och förelägger förverkande av den be-&lt;br&gt;av ordningsbot, skall anmälan om be-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 fråga om sådana drycker som&lt;br&gt;avses i 1 § tredje stycket och som&lt;br&gt;förtärs eller förvaras i strid med&lt;br&gt;villkor enligt 2 kap. 16 § andra&lt;br&gt;stycket första meningen eller med&lt;br&gt;2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ord-&lt;br&gt;ningslagen (0000:000) eller med&lt;br&gt;25 a § jämvägssäkerhetslagen&lt;br&gt;(1990:1157) har den som tjänstgör&lt;br&gt;som ordningsvakt vid en allmän&lt;br&gt;sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning eller inom ett trafikföre-&lt;br&gt;tags område eller dess färdmedel&lt;br&gt;eller som befattningshavare i säker-&lt;br&gt;hets- eller ordningstjänst vid järn-&lt;br&gt;väg samma rätt att ta egendomen i&lt;br&gt;beslag som enligt rättegångsbalken&lt;br&gt;tillkommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt eller befattnings-&lt;br&gt;havare i säkerhets- eller ordnings-&lt;br&gt;tjänst vid järnväg som har verkställt&lt;br&gt;beslag skall skyndsamt anmäla det-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ta till polismyndigheten och över-&lt;br&gt;lämna den beslagtagna egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss&lt;br&gt;tjänsteutövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänste-&lt;br&gt;utövning&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken skall tillkomma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid ka-&lt;br&gt;nal- eller slussverk eller järnvägsanläggning eller allmän flygplats eller god-&lt;br&gt;känd enskild flygplats;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och&lt;br&gt;därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. trafiktjänsteman för vilken be-&lt;br&gt;stämmelserna i 4 kap. ordningsla-&lt;br&gt;gen (0000:000) gäller enligt vad&lt;br&gt;som sägs i 2 § nämnda kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:654.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar&lt;br&gt;och andra författningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar&lt;br&gt;och andra författningar&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om andra författningar än lagar gäller att 4-9 §§ inte tillämpas på&lt;br&gt;en författning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. som på grund av sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till envar&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. som endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller för-&lt;br&gt;hållandet mellan statliga myndigheter inbördes, förutsatt att författningen&lt;br&gt;inte innehåller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående&lt;br&gt;eller för berörda arbetstagares eller uppdragstagares rättsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva dels att&lt;br&gt;lokala trafikföreskrifter inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;9 §, dels att föreskrifter om högsta&lt;br&gt;tillåtna färdhastighet inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;6§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva dels att&lt;br&gt;lokala trafikföreskrifter eller före-&lt;br&gt;skrifter som avses i 3 kap. 11 § ord-&lt;br&gt;ningslagen (0000:000) inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;9 §, dels att föreskrifter om högsta&lt;br&gt;tillåtna färdhastighet inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;6§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1989:935.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid&lt;br&gt;1. offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i 9 § allmänna ordningsstad-&lt;br&gt;gan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna sammankomster som&lt;br&gt;avses i 2 kap. 1 § ordningslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. allmänna sammankomster som&lt;br&gt;avses i 1 § lagen (1956:618) om all-&lt;br&gt;männa sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. badplatser, lägerområden samt&lt;br&gt;lokaler eller platser för sport, spel&lt;br&gt;eller annan sådan verksamhet, allt&lt;br&gt;under förutsättning att allmänheten&lt;br&gt;har tillträde dit,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(0000:000) och cirkusföreställ-&lt;br&gt;ningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i 2 kap. 3 § ordningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bad- eller campingplatser och&lt;br&gt;lokaler eller platser för idrott, fri-&lt;br&gt;luftsliv, spel, lek, förströelse eller&lt;br&gt;liknande som allmänheten har till-&lt;br&gt;träde till, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten&lt;br&gt;med tillstånd enligt 37 § lagen (1977:293) om handel med drycker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och&lt;br&gt;explosiva varor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:868) om brandfarliga och ex-&lt;br&gt;plosiva varor skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor&lt;br&gt;som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att&lt;br&gt;förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller&lt;br&gt;explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser&lt;br&gt;om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder&lt;br&gt;mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering&lt;br&gt;av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I&lt;br&gt;räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för&lt;br&gt;ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks-&lt;br&gt;och skadeförebyggande åtgärder vid brand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sprängning och fyr-&lt;br&gt;verkeri inom område med detalj-&lt;br&gt;plan, inom vilken kommunen är hu-&lt;br&gt;vudman för allmänna platser, finns&lt;br&gt;bestämmelser i 6 § allmänna ord-&lt;br&gt;ningsstadgan (1956:617).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sprängning och an-&lt;br&gt;vändning av pyrotekniska varor&lt;br&gt;finns bestämmelser i 2 kap. 20 § och&lt;br&gt;3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;11 Förslag till&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1992/93:210&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga om försäljning som sker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid&lt;br&gt;enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller trans-&lt;br&gt;port av varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna får dock inte avse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäljning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- inom en lokal där någon annan&lt;br&gt;näringsidkare bedriver stadigva-&lt;br&gt;rande försäljning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som har ställts&lt;br&gt;upp efter tillstånd enligt 2 § all-&lt;br&gt;männa ordningsstadgan (1956:617)&lt;br&gt;eller på ett salutorg eller någon lik-&lt;br&gt;nande plats som kommunen har&lt;br&gt;upplåtit till allmän försäljningsplats,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid offentliga tillställningar&lt;br&gt;som avses i allmänna ordnings-&lt;br&gt;stadgan eller vid allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster som avses i lagen&lt;br&gt;(1956:618) om allmänna samman-&lt;br&gt;komster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna får dock inte avse&lt;br&gt;försäljning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- inom en lokal där någon annan&lt;br&gt;näringsidkare bedriver stadigva-&lt;br&gt;rande försäljning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som har ställts&lt;br&gt;upp efter tillstånd enligt 3 kap. 1 §&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) eller på&lt;br&gt;ett salutorg eller någon liknande&lt;br&gt;plats som kommunen har upplåtit&lt;br&gt;till allmän försäljningsplats, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,&lt;br&gt;Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,&lt;br&gt;Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel,&lt;br&gt;P. Westerberg, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om ny ordningslag m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för dåvarande&lt;br&gt;Kommundepartementet i februari 1977 en särskild utredare, numera tings-&lt;br&gt;rättslagmannen Erik Neergaard, med uppdrag att göra en översyn av all-&lt;br&gt;männa ordningsstadgan (1956:617, AOst) i syfte att anpassa stadgan till re-&lt;br&gt;geringsformens (RF) bestämmelser om normgivningsmakten. Vidare ingick&lt;br&gt;i uppdraget att överväga och behandla ett antal frågor som angavs i direkti-&lt;br&gt;ven (Dir. 1977:15). Utredningen antog namnet Ordningsstadgeutredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen lade i maj 1978 fram delbetänkandet (Ds Kn 1978:2) Kost-&lt;br&gt;nader för ordningshållning vid offentliga tillställningar m.m., som behand-&lt;br&gt;lade frågor om kostnader för ordningshållning, tillståndskrav för motortäv-&lt;br&gt;lingar och uppställning av föremål på gångbanor. Vidare avlämnade utred-&lt;br&gt;ningen i december 1981 delbetänkandet (Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring&lt;br&gt;på allmän plats. I betänkandet behandlades dels frågan om förbud mot alko-&lt;br&gt;holförtäring på allmän plats, dels frågan om lättnader i tillståndskravet för&lt;br&gt;gatumusik. Förslagen har lett till lagstiftning (prop. 1979/80:17, bet.&lt;br&gt;1979/80:KU19, rskr. 1979/80:35, SFS 1979:970 och 971 resp. prop.&lt;br&gt;1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58, SFS 1982:1171 och 1172).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen överlämnade i april 1985 sitt slutbetänkande (SOU&lt;br&gt;1985:24) Ordningslag. Utredningens förslag innebär i huvudsak att bestäm-&lt;br&gt;melserna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förs&lt;br&gt;samman till en lag, att de nuvarande bestämmelserna i AOst - utom såvitt&lt;br&gt;avser offentliga tillställningar - tas in i en ny ordningslag och att bestäm-&lt;br&gt;melser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik tas in i en särskild lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens sammanfattning av innehållet i slutbetänkandet och lag-&lt;br&gt;förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En förteckning över&lt;br&gt;remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En&lt;br&gt;sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet&lt;br&gt;och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 85-1777).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Justitiedepartementet har i juli 1985 upprättats en promemoria an-&lt;br&gt;gående möjligheterna att ingripa mot störande gatumusik. I promemorian&lt;br&gt;behandlas frågan om en ändring av lagstiftningen i syfte att öka möjlig-&lt;br&gt;heterna till ingripande mot störande gatumusik. Promemorian bör fogas till&lt;br&gt;protokollet i detta ärende som bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-&lt;br&gt;serna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. En samman-&lt;br&gt;ställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och&lt;br&gt;finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 85-1862).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) föreslår i en skrivelse&lt;br&gt;till den dåvarande regeringen i maj 1985 en ändring i lagen (1966:742) om&lt;br&gt;hotell- och pensionatrörelse. Förslaget innebär att den som för korttids-&lt;br&gt;uthyrning av en bostadslägenhet som har möblerats tillfälligt i avvaktan på&lt;br&gt;uthyrning för permanent boende i vissa fall skall undantas från tillstånds-&lt;br&gt;kravet i lagen. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga&lt;br&gt;6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna&lt;br&gt;bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7. Remissyttrandena&lt;br&gt;finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 85-1318).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för&lt;br&gt;Justitiedepartementet i november 1989 en kommission med uppdrag att&lt;br&gt;motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren. I uppdraget låg att öka&lt;br&gt;skyddet för grupper som löper särskild risk att utsättas för våld, att främja&lt;br&gt;åtgärder som är ägnade att motverka våldet, särskilt på gator och torg, samt&lt;br&gt;att förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsverkare. Kommissionen an-&lt;br&gt;tog namnet Våldskommissionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våldskommissionen överlämnade i juni 1990 till dåvarande chefen för&lt;br&gt;Justitiedepartementet en promemoria om alkohol och gatuvåld. I promemo-&lt;br&gt;rian föreslår kommissionen bl.a. att lagen (1977:293) om handel med&lt;br&gt;drycker kompletteras med en bestämmelse som ålägger den som har fått&lt;br&gt;tillstånd till servering av alkoholdrycker att svara för att ordning råder i och&lt;br&gt;utanför serveringslokalen. Promemorian finns intagen som bilaga till kom-&lt;br&gt;missionens slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våldskommissionens förslag har remissbehandlats. En sammanställning&lt;br&gt;av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns till-&lt;br&gt;gänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-2825).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser nu att behandla de frågor som har tagits upp i Ordningsstad-&lt;br&gt;geutredningens slutbetänkande, den inom Justitiedepartementet upprättade&lt;br&gt;promemorian angående möjligheterna att ingripa mot störande gatumusik,&lt;br&gt;SABO:s skrivelse med förslag till undantag från krav på tillstånd för kort-&lt;br&gt;tidsuthyrning av möblerad bostadslägenhet samt Våldskommissionens för-&lt;br&gt;slag, såvitt det avser ordningshållning i anslutning till lokaler där alkohol-&lt;br&gt;drycker serveras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser också att i detta sammanhang behandla vissa frågor som har&lt;br&gt;väckts i olika skrivelser och som i allt väsentligt rör allmän ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet. Sålunda bör här nämnas att jag bl.a. kommer att ta upp frågor som&lt;br&gt;har väckts av Stockholms kommun och Sveriges Köpmannaförbund om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regleringen av ianspråktagande av allmän plats, av Polismyndigheten i&lt;br&gt;Halmstad om ordningshållningen vid restauranger m.m. samt från Stock-&lt;br&gt;holms och Göteborgs kommuner om utökade möjligheter att från allmän&lt;br&gt;plats avlägsna affischer, skyltar m.m. som har satts upp utan tillstånd.&lt;br&gt;Vidare kommer jag att behandla framställningar från Rikspolisstyrelsen&lt;br&gt;(RPS), Stockholms kommun, Polismyndigheten i Malmö och Sveriges&lt;br&gt;Köpmannaförbund som rör beslag och förverkande av varor som säljs på&lt;br&gt;allmän plats utan tillstånd för platsens ianspråktagande. Slutligen bör också&lt;br&gt;nämnas att jag kommer att gå in på regleringen av bl.a. användningen av&lt;br&gt;fyrverkerier och andra pyrotekniska varor som har tagits upp i skrivelser&lt;br&gt;från RPS och Sprängämnesinspektionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förslag som berör kommuner och länsstyrelser tas upp i samråd med&lt;br&gt;chefen för Civildepartementet. Jag har också i andra delar samrått med de&lt;br&gt;statsråd som anges i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 18 juni 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över&lt;br&gt;förslag som i ärendet upprättats inom Justitiedepartementet till ny ordnings-&lt;br&gt;lag samt till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att&lt;br&gt;uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m., lag om ändring i&lt;br&gt;renhållningslagen (1979:596), lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen&lt;br&gt;(1990:1157), lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker, lag&lt;br&gt;om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker&lt;br&gt;m.m., lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter,&lt;br&gt;lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning, lag&lt;br&gt;om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra för-&lt;br&gt;fattningar, lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, lag om&lt;br&gt;ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och lag om&lt;br&gt;ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. De till Lagrådet remit-&lt;br&gt;terade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har den 14 december 1992 yttrat sig över de remitterade för-&lt;br&gt;slagen. Yttrandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9. I&lt;br&gt;samband med att jag behandlar de enskilda lagförslagen kommer jag in på&lt;br&gt;Lagrådets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag godtar&lt;br&gt;Lagrådets förslag till ändringar i den mån inte annat framgår. Utöver dessa&lt;br&gt;ändringar har vissa justeringar gjorts i förhållande till de lagförslag som&lt;br&gt;remitterades till Lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Nuvarande reglering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Ordningslagstiftningen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om allmän ordning och säkerhet finns i bl.a. allmänna ord-&lt;br&gt;ningsstadgan (1956:617, AOst), lagen (1956:618) om allmänna samman-&lt;br&gt;komster (LAS) och förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnord-&lt;br&gt;ningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(hamnordningsförordningen). Till ordningslagstiftningen bör räknas även&lt;br&gt;10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460, L Instr.), som fortfarande skall&lt;br&gt;gälla enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen&lt;br&gt;(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AOst trädde i kraft den 1 januari 1958 och ersatte ordningsstadgan för&lt;br&gt;rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22). Tillkomsten av AOst föregicks av&lt;br&gt;betänkandena (SOU 1944:48) med förslag till allmän ordningsstadga och&lt;br&gt;(SOU 1954:37) Allmän ordningsstadga. 1944 års betänkande utsattes vid&lt;br&gt;remissbehandlingen för så kraftig kritik att det inte ansågs kunna ligga till&lt;br&gt;grund för lagstiftning. En ny utredning tillsattes och den avlämnade sitt&lt;br&gt;betänkande år 1954. Detta innehöll förutom förslag till allmän ordnings-&lt;br&gt;stadga även förslag till en lag om allmänna sammankomster och en lag&lt;br&gt;angående skyldighet att renhålla gata m.m. Efter remissbehandling av 1954&lt;br&gt;års betänkande lades en proposition fram. Propositionen bifölls av 1956 års&lt;br&gt;riksdag (prop. 1956:143, bet. 1956:1LU 37, rskr. 1956:401).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna ordningsstadgan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AOst innehåller dels allmänna ordningsföreskrifter, dels föreskrifter om of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar. De allmänna ordningsföreskrifterna gäller i vissa fall&lt;br&gt;för endast allmänna platser. Begreppet allmän plats definieras i 1 § första&lt;br&gt;stycket AOst som gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd&lt;br&gt;stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats och som har upplåtits för avsett&lt;br&gt;ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg&lt;br&gt;liksom annat område som är upplåtet till eller annars används för allmän&lt;br&gt;trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allmän plats har en viktig rättslig funktion i AOst. Sålunda&lt;br&gt;ligger det till grund för avgränsningen av tillämpningsområdet för krav på&lt;br&gt;tillstånd för att få ta i anspråk ett område som används för allmän trafik&lt;br&gt;m.m. Begreppet allmän plats används också för att avgränsa tillämpnings-&lt;br&gt;området för olika lokala ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 § finns bestämmelser om krav på polismyndighetens tillstånd för att&lt;br&gt;få ta i anspråk en allmän plats för något annat ändamål än det för vilket&lt;br&gt;platsen har upplåtits eller anvisats eller som är allmänt vedertaget. Vidare&lt;br&gt;finns i 3-6 §§ bestämmelser om renhållningsåtgärder, om tillsyn av bygg-&lt;br&gt;nader, om avlägsnande av snö och is från takrännor, om säkerhetsåtgärder&lt;br&gt;vid grävning, schaktning och liknande arbeten, om skyddsanordningar vid&lt;br&gt;brunnar, om sprängning, fyrverkeri och skjutning med olika typer av vapen&lt;br&gt;samt om krav på godkännande av civila skjutbanor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § första stycket får regeringen meddela de ytterligare ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter i fråga om den allmänna ordningen som - utöver de allmänna&lt;br&gt;ordningsföreskrifterna i AOst - behövs för en kommun eller del av en&lt;br&gt;kommun. Sådana föreskrifter får enligt nämnda bestämmelse efter bemyn-&lt;br&gt;digande från regeringen meddelas av en länsstyrelse eller en kommun i en&lt;br&gt;lokal ordningsstadga. Vidare får i en lokal ordningsstadga enligt 1 § andra&lt;br&gt;stycket AOst bestämmas att sådana till allmänt begagnande upplåtna om-&lt;br&gt;råden som inte är allmän plats enligt huvudregeln i 1 § första stycket skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vara likställda med allmän plats vid tillämpningen av de allmänna ordnings-&lt;br&gt;föreskrifterna i AOst eller av föreskrifter i en lokal ordningsstadga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har i förordningen (1982:1173) med bemyndigande för kom-&lt;br&gt;muner och länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter bemyndigat&lt;br&gt;landets kommuner och länsstyrelser att i lokal ordningsstadga meddela&lt;br&gt;sådana föreskrifter om den allmänna ordningen som avses i 7 § första&lt;br&gt;stycket AOst. Enligt förordningen får föreskrifterna emellertid inte innebära&lt;br&gt;en inskränkning i den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt eller&lt;br&gt;något annat konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 23 § AOst föreskrivs att en lokal ordningsstadga skall antas av kom-&lt;br&gt;munfullmäktige. Beslutet skall underställas länsstyrelsen. Fullmäktiges&lt;br&gt;beslut att anta en lokal ordningsstadga får enligt 27 § andra stycket AOst&lt;br&gt;överklagas genom kommunalbesvär (numera laglighetsprövning enligt 10&lt;br&gt;kap. kommunallagen, 1991:900). Däremot skall länsstyrelsens beslut i ett&lt;br&gt;underställningsärende enligt fjärde stycket i den aktuella paragrafen över-&lt;br&gt;klagas till regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 § AOst får en polismyndighet meddela de ordningsföreskrifter&lt;br&gt;som behövs för särskilda fall. Föreskrifterna (rätteligen villkor enligt nuva-&lt;br&gt;rande terminologi, se avsnitt 2.2) får ta sikte på dels viss verksamhet som&lt;br&gt;bedrivs på allmän plats, dels på användande av badplats o.d. dit allmänheten&lt;br&gt;har tillträde samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande.&lt;br&gt;Föreskrifterna får emellertid inte vara sådana generella föreskrifter för en&lt;br&gt;kommun som skall meddelas i en lokal ordningsstadga (jfr 8 § tredje stycket&lt;br&gt;AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 25 § AOst finns en bestämmelse om befogenhet för en länsstyrelse att&lt;br&gt;efter hörande av kommunfullmäktige utfärda lokala taxor och reglementen&lt;br&gt;för åkare, spårvägsföretag m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förseelser mot de allmänna ordningsföreskrifterna i AOst eller mot en&lt;br&gt;bestämmelse i en lokal ordningsstadga, taxa eller reglemente eller mot ett&lt;br&gt;villkor som en polismyndighet har meddelat med stöd av 8 § kan bestraffas&lt;br&gt;enligt 28 §. AOst innehåller också i 29-31 §§ bestämmelser om förverkande&lt;br&gt;och om vitesföreläggande eller tvångsutförande på den enskildes bekostnad&lt;br&gt;i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga tillställningar regleras i 9-22 §§ AOst. Enligt 9 § första&lt;br&gt;stycket avses med offentlig tillställning tävling eller uppvisning i sport och&lt;br&gt;idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, fest-&lt;br&gt;tåg samt tillställning av något annat slag, som anordnas för allmänheten och&lt;br&gt;som inte avses i LAS. Bestämmelserna om offentliga tillställningar avser i&lt;br&gt;övrigt bl.a. krav på polismyndighetens tillstånd i vissa fall (12 §), anmäl-&lt;br&gt;ningsskyldighet (13 §), ordningshållning (16 §), inställande och upplösning&lt;br&gt;(19 §) samt förbud mot förnyande av en offentlig tillställning (20 §). Vidare&lt;br&gt;finns bestämmelser om överklagande (27 §), om straff (29 §) och om för-&lt;br&gt;verkande (30 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om allmänna sammankomster&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av regeringsformens&lt;br&gt;(RF) bestämmelser om mötes- och demonstrationsfrihetema. Lagen är&lt;br&gt;enligt 1 § första stycket tillämplig på en allmän sammankomst som hålls för&lt;br&gt;överläggning, opinionsyttring eller upplysning i någon allmän eller enskild&lt;br&gt;angelägenhet eller som avser föreläsning eller föredrag för undervisning&lt;br&gt;eller meddelande av någon allmän eller medborgerlig bildning eller reli-&lt;br&gt;gionsutövning. Enligt samma stycke gäller lagen också för en allmän tea-&lt;br&gt;terföreställning, konsert, biografföreställning eller någon annan samman-&lt;br&gt;komst för framförande av ett konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LAS innehåller vidare bestämmelser om bl.a. krav på polismyndighetens&lt;br&gt;tillstånd för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats (3 §),&lt;br&gt;om anmälningsskyldighet i andra fall (4 §), om vad en ansökan och anmälan&lt;br&gt;skall innehålla (5 och 6 §§), om ordningshållning vid en sammankomst&lt;br&gt;(7 §), om inställande och upplösning av en sammankomst (10 §), om förbud&lt;br&gt;mot förnyande av en sammankomst (11 §) samt om överklagande (13 §),&lt;br&gt;om straff (15 §) och om förverkande (16 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i LAS sammanfaller i stort med vad som enligt AOst gäller&lt;br&gt;för offentliga tillställningar. Bestämmelserna om allmänna sammankomster&lt;br&gt;är emellertid i allt väsentligt mindre långtgående än de som gäller för&lt;br&gt;offentliga tillställningar. Skälet till det och till att allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar reglerats i skilda författningar med olika stats-&lt;br&gt;rättslig valör var att sammankomsterna med hänsyn till mötesfriheten an-&lt;br&gt;sågs kräva ett starkare rättsligt skydd än tillställningarna (jfr prop. 1956:143&lt;br&gt;s. 143).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelseinstruktionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som inledningsvis har nämnts bör även bestämmelsen i 10 § L Instr. räknas&lt;br&gt;till ordningslagstiftningen. Enligt den paragrafen har en länsstyrelse rätt att&lt;br&gt;förelägga vite för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, i de fall då&lt;br&gt;påföljd inte är bestämd i lag eller någon annan författning. Länsstyrelserna&lt;br&gt;har med stöd av 10 § L Instr. meddelat såväl individuella vitesföre-&lt;br&gt;lägganden mot enskilda som generella vitessanktionerade föreskrifter för&lt;br&gt;var och en.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Grundlagsregler&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäk-&lt;br&gt;rad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet,&lt;br&gt;föreningsfrihet och religionsfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttrandefriheten definieras som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på&lt;br&gt;något annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och&lt;br&gt;känslor. Med mötesfrihet avses en frihet att anordna eller bevista en sam-&lt;br&gt;mankomst för upplysning, meningsyttring eller något liknande syfte eller&lt;br&gt;för framförande av ett konstnärligt verk. Demonstrationsfriheten innebär&lt;br&gt;frihet att anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande-,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt uttryck&lt;br&gt;benämnas som opinionsfriheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsningar av de olika opinionsfrihetema får ske endast för att tillgo-&lt;br&gt;dose för varje frihet särskilt angivna syften. Sålunda får yttrandefriheten en-&lt;br&gt;ligt 2 kap. 13 § första stycket RF begränsas endast med hänsyn till rikets sä-&lt;br&gt;kerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,&lt;br&gt;privatlivets helgd eller för att förebygga och beivra brott. Vidare får friheten&lt;br&gt;att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av&lt;br&gt;yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Enligt&lt;br&gt;andra stycket i den aktuella paragrafen skall vid bedömningen av vilka&lt;br&gt;begränsningar som får ske med stöd av första stycket särskilt beaktas vikten&lt;br&gt;av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, veten-&lt;br&gt;skapliga och kulturella angelägenheter. I tredje stycket i förevarande para-&lt;br&gt;graf föreskrivs att som begränsning av yttrandefriheten inte skall anses&lt;br&gt;meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandets innehåll&lt;br&gt;närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden. Hit räknas&lt;br&gt;bl.a. bestämmelsen i 2 § första stycket AOst om krav på polismyndighetens&lt;br&gt;tillstånd i vissa fall (jfr prop. 1975/76:209 s. 155 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mötes- och demonstrationsfriheterna får enligt 2 kap. 14 § första stycket&lt;br&gt;RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller&lt;br&gt;demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas&lt;br&gt;endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normgivningsmakten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om normgivningsmakten, dvs. rätten för riksdagen och regeringen&lt;br&gt;att besluta om rättsregler, finns i främst 8 kap. RF. Rättsregler har karaktär&lt;br&gt;av generella föreskrifter - normer - som i princip är bindande för såväl&lt;br&gt;myndigheter som enskilda. Av förarbetena till RF (prop. 1973:90 s. 203 f.)&lt;br&gt;framgår att en norm anses uppfylla kravet på generell tillämpbarhet, om den&lt;br&gt;avser t.ex. situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller&lt;br&gt;om den riktar sig till eller på något annat sätt berör en i allmänna termer&lt;br&gt;bestämd personkrets. En föreskrift kan sålunda vara generell även om den&lt;br&gt;har tidsbegränsad giltighet eller gäller endast inom ett lokalt avgränsat&lt;br&gt;område. Som generella föreskrifter anses t.ex. lokala förbud mot allmänna&lt;br&gt;sammankomster eller offentliga tillställningar vid krig, krigsfara eller farsot&lt;br&gt;(2 § LAS resp. 11 § AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De centrala delarna av normgivningsmakten ankommer på riksdagen. I&lt;br&gt;8 kap. RF anges ett antal ämnen i vilka det i första hand ankommer på riks-&lt;br&gt;dagen att besluta, det s.k. primära lagområdet. Hit hör frågor av bl.a. privat-&lt;br&gt;rättslig natur, dvs. föreskrifter om enskildas personliga ställning och om de-&lt;br&gt;ras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2 §). Till detta&lt;br&gt;område hör vidare föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det all-&lt;br&gt;männa som gäller åligganden för enskilda och i övrigt avser ingrepp i den&lt;br&gt;enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden, s.k. betungande offent-&lt;br&gt;ligrättsliga föreskrifter (8 kap. 3 §). Till den betungande offentligrättsliga&lt;br&gt;lagstiftningen hör bl.a. föreskrifter om brott och rättsverkan av brott. Vidare&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anges att föreskrifter om kommunernas befogenheter och åligganden skall&lt;br&gt;ha lagform (8 kap. 5 §). Dit hör bl.a. bestämmelser som tillåter kom-&lt;br&gt;munerna att själva meddela föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom delar av det primära lagområdet är delegation till regeringen av&lt;br&gt;riksdagens normgivningsmakt inte möjlig, det s.k. obligatoriska lagområdet.&lt;br&gt;Det obligatoriska lagområdet innefattar huvuddelen av den civilrättsliga&lt;br&gt;lagstiftningen samt föreskrifter som begränsar de grundläggande fri- och&lt;br&gt;rättigheterna. Inom andra delar av det primära lagområdet kan riksdagen&lt;br&gt;emellertid genom lag delegera sin normgivningskompetens till rege-&lt;br&gt;ringen. I 8 kap. 7-10 §§ RF anges uttömmande de fall där delegering till re-&lt;br&gt;geringen kan ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 kap. 7 § första stycket RF kan regeringen, utan hinder av 3 eller&lt;br&gt;5 § i samma kapitel, efter bemyndigande i lag genom förordning meddela&lt;br&gt;föreskrifter om bl.a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa (punkt 1)&lt;br&gt;samt trafik eller ordningen på allmän plats (punkt 5). Bemyndigandet ger&lt;br&gt;enligt förevarande paragrafs andra stycke inte regeringen rätt att besluta om&lt;br&gt;någon annan rättsverkan av brott än böter. Riksdagen kan dock i den lag&lt;br&gt;som innehåller bemyndigandet föreskriva om någon annan rättsverkan än&lt;br&gt;böter för en överträdelse av en föreskrift som regeringen meddelar med stöd&lt;br&gt;av bemyndigandet, s.k. blankettstraffstadgande. Av ett lagstiftningsärende&lt;br&gt;angående följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens&lt;br&gt;bestämmelser om normgivning (prop. 1975:8 s. 45) framgår att regeringen&lt;br&gt;också bör kunna förena föreskrifterna med någon annan sanktion än böter,&lt;br&gt;om sanktionen inte begränsar någon av fri- och rättigheterna. Sålunda anses&lt;br&gt;regeringen med stöd av ett bemyndigande i lag kunna meddela föreskrifter&lt;br&gt;om bl.a. vitesföreläggande. Föredragande statsrådet uttalade (a. prop. s. 45)&lt;br&gt;att denna befogenhet bör tillkomma regeringen utan att det särskilt behöver&lt;br&gt;omnämnas i riksdagens bemyndigande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har också en direkt på regleringen i RF grundad behörighet&lt;br&gt;att besluta normer. Hit hör dels föreskrifter som enligt RF inte skall med-&lt;br&gt;delas av riksdagen, den s.k. restkompetensen, dels föreskrifter om verk-&lt;br&gt;ställighet av lag (8 kap. 13 § RF). Med föreskrifter om verkställighet av lag&lt;br&gt;avses i första hand tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I&lt;br&gt;motiven till den aktuella bestämmelsen uttalade emellertid föredragande&lt;br&gt;statsrådet (prop. 1973:90 s. 211) att det i viss mån torde vara ofrånkomligt&lt;br&gt;att tillåta att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta verk-&lt;br&gt;ställighetsföreskrifter i materiellt hänseende ”fyller ut” en lag även om&lt;br&gt;lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet.&lt;br&gt;Enligt föredraganden måste en förutsättning för att regeringen skall få göra&lt;br&gt;detta vara att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att&lt;br&gt;regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen&lt;br&gt;beslutade föreskriften. Föredraganden var av den uppfattningen att i verk-&lt;br&gt;ställighetsföreskriftens form inte får beslutas om något som kan upplevas&lt;br&gt;som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett&lt;br&gt;tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska&lt;br&gt;förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst&lt;br&gt;ämne kan den enligt 8 kap. 11 § RF samtidigt medge att regeringen över-&lt;br&gt;lämnar åt en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela före-&lt;br&gt;skrifter i ämnet, s.k. vidaredelegation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 kap. 13 § andra stycket RF får regeringen däremot delegera rest-&lt;br&gt;kompetensen endast till en förvaltningsmyndighet. Samma begränsning&lt;br&gt;gäller i fråga om verkställighetsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den lokala förordningsmakten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten för kommunerna att meddela föreskrifter genom lokala ordnings-&lt;br&gt;stadgor grundade sig tidigare i stor utsträckning på författningar som be-&lt;br&gt;slutats av Kungl. Maj:t - med eller utan riksdagens hörande - inom ramen&lt;br&gt;för den s.k. ekonomiska och administrativa lagstiftningen i 1809 års&lt;br&gt;regeringsform. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till nuvarande RF&lt;br&gt;gäller dessa äldre författningar utan hinder av att de inte har tillkommit i&lt;br&gt;den ordning som föreskrivs i RF. Bemyndiganden som har beslutats av&lt;br&gt;Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam får enligt&lt;br&gt;samma punkt i övergångsbestämmelserna utnyttjas även efter det att nya RF&lt;br&gt;har trätt i kraft, till dess riksdagen bestämmer något annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom 1974 års grundlagsreform fördes stora delar av befogenheten att&lt;br&gt;besluta föreskrifter inom den ekonomiska och administrativa lagstiftningen&lt;br&gt;över till lagområdet. I lagstiftningsärendet uttalade emellertid föredragande&lt;br&gt;statsrådet (prop. 1973:90 s. 207) att avsikten var att den kompetensför-&lt;br&gt;delning som hade utvecklats i praxis i huvudsak skulle gälla också i fram-&lt;br&gt;tiden. I nya RF togs därför in de bestämmelser om delegation och vidare-&lt;br&gt;delegation som nyss har redogjorts för. Härigenom ges sålunda grundlags-&lt;br&gt;stöd för den lokala förordningsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Allmänna utgångspunkter&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Behovet av en reform&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den mera centrala ordningslagstiftningen utgörs enligt nuvarande ordning&lt;br&gt;av bestämmelserna i AOst och LAS. Till ordningslagstiftningen bör också&lt;br&gt;räknas bestämmelsen i 10 § L Instr., som fortfarande skall gälla enligt punkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 i övergångsbestämmelserna till förordningen med länsstyrelseinstruktion,&lt;br&gt;och bestämmelserna i förordningen angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförord-&lt;br&gt;ningen). Även de föreskrifter med lokalt tillämpningsområde som utfärdas&lt;br&gt;med stöd av AOst, L Instr. och hamnordningsförordningen utgör givetvis en&lt;br&gt;väsentlig del av ordningslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningslagstiftningen är i vissa delar föråldrad. Behovet av lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter o.d. har i någon mån minskat till följd av under senare år&lt;br&gt;tillkommen lagstiftning. Således fyller enligt min mening nuvarande ord-&lt;br&gt;ningslagstiftning inte de krav som ett modernt samhälle ställer på ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetsfrågor. Enligt min mening måste regleringen på det här&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;området anpassas till dagens behov och krav. Jag kommer därför att i det&lt;br&gt;följande behandla den nuvarande regleringen i ämnet och ta ställning till&lt;br&gt;vilka reformer som bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett modernt samhälle uppkommer ett stort antal frågor som rör ordning&lt;br&gt;och säkerhet. Var och en av dessa frågor kan i och för sig påstås kräva för-&lt;br&gt;fattningsreglering. Enligt min mening är det emellertid inte möjligt eller ens&lt;br&gt;önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera vatje situation som kan&lt;br&gt;tänkas innebära en säkerhetsrisk för allmänheten eller som kan tänkas ge&lt;br&gt;upphov till friktioner mellan människor. Som jag ser det kan en sådan&lt;br&gt;detaljreglering lätt leda till att den av allmänheten uppfattas som ett onödigt&lt;br&gt;tvång. Det leder i sin tur till att efterlevnaden av reglerna kan upprätthållas&lt;br&gt;endast med stor svårighet. Enligt min mening bör därför behovet av en viss&lt;br&gt;föreskrift alltid vägas mot intresset av att den enskildes handlingsfrihet inte&lt;br&gt;blir föremål för opåkallade inskränkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina ställningstagande i det följande kommer således att utgå från den&lt;br&gt;ståndpunkten att regleringen av ordnings- och säkerhetsfrågor bör innehålla&lt;br&gt;endast föreskrifter för vilka det finns ett allmänt och påtagligt behov.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Lagtekniska utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;3.2.1 Anpassning till regeringsformen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AOst är beslutad av regeringen efter riksdagens hörande med stöd av den&lt;br&gt;s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten i 1809 års regeringsform (se avsnitt&lt;br&gt;2.2). Både de allmänna ordningsföreskrifterna i stadgan och stadgans be-&lt;br&gt;stämmelser om offentliga tillställningar är emellertid i stor utsträckning&lt;br&gt;sådana för den enskilde betungande föreskrifter som enligt 8 kap. 3 § RF i&lt;br&gt;princip skall meddelas genom lag. Detsamma gäller också flertalet lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter, hamnordningsföreskrifter och föreskrifter som medde-&lt;br&gt;lats med stöd av 10 § L Instr. Sålunda är en reformering av ordnings-&lt;br&gt;lagstiftningen enligt min mening påkallad även av konstitutionella skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2.2 Bemyndiganden att meddela föreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna ordningsföreskrifterna i AOst och de lokala ordningsföreskrif-&lt;br&gt;terna fordrar som nämnts i det föregående (avsnitt 3.2.1) i princip lagform. I&lt;br&gt;den mån föreskrifterna rör ett ämne som är delegeringsbart enligt 8 kap. 7 §&lt;br&gt;första stycket RF, t.ex. skydd för människors liv, personliga säkerhet eller&lt;br&gt;hälsa (punkt 1) eller ordningen på allmän plats (punkt 5), kan riksdagen&lt;br&gt;emellertid i och för sig överlåta hela eller delar av sin normgivning i ämnet&lt;br&gt;till regeringen. Riksdagen kan i samband härmed enligt 8 kap. 11 § RF&lt;br&gt;medge att regeringen överlämnar åt en förvaltningsmyndighet eller en kom-&lt;br&gt;mun att meddela ordningsföreskrifter. Grundlagen drar således i dessa fall&lt;br&gt;inte upp någon självklar gräns mellan de föreskrifter som bör beslutas&lt;br&gt;genom lag och de föreskrifter som efter riksdagens bemyndigande kan be-&lt;br&gt;slutas av regeringen eller en kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till AOst (prop. 1956:143) diskuterades ingående hur gränsen&lt;br&gt;borde dras mellan å ena sidan generella för hela landet gällande bestäm-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;melser och å andra sidan föreskrifter med lokalt begränsat tillämpnings-&lt;br&gt;område. Föredragande statsrådet framhöll (a. prop. s. 44) att en allmän&lt;br&gt;ordningsstadga som skulle gälla för hela riket borde innehålla endast regler&lt;br&gt;beträffande vilka ett verkligt behov kunde anses finnas för varje enskild&lt;br&gt;kommun. Föredragandens överväganden (se a. prop. s. 45) ledde till att&lt;br&gt;AOst kom att innehålla endast ett fåtal allmänna föreskrifter. I samman-&lt;br&gt;hanget framhöll föredraganden att de ytterligare ordningsföreskrifter som&lt;br&gt;kunde behövas borde meddelas i form av lokala ordningsstadgor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det bör de synpunkter som föredragande statsrådet gav&lt;br&gt;uttryck för i motiven till AOst vara vägledande också för utformningen av&lt;br&gt;ordningslagstiftningen i förevarande lagstiftningsärende. I likhet med utred-&lt;br&gt;ningen anser jag sålunda att även en framtida reglering på området bör an-&lt;br&gt;passas till den enskilda kommunens behov av ordningsföreskrifter. En så-&lt;br&gt;dan ordning förutsätter således att den lokala normgivningen behålls i en&lt;br&gt;eller annan form.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Den lagtekniska lösningen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;3.3.1 En sammanhållen ordningsreglering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsstadgeutredningens förslag innebär att en ordningslag som delvis&lt;br&gt;ersätter regleringen i AOst och som innehåller grundläggande ordnings- och&lt;br&gt;säkerhetsföreskrifter samt föreskrifter om påföljd och tvångsmedel av olika&lt;br&gt;slag m.m. införs. Vidare föreslår utredningen en särskild lag om ordning&lt;br&gt;och säkerhet i kollektivtrafik. Enligt utredningens ställningstagande skall&lt;br&gt;den lagen ersätta de reglementen för viss kollektivtrafik som enligt nu-&lt;br&gt;varande ordning utfärdas med stöd av bestämmelsen i 25 § AOst. Slutligen&lt;br&gt;föreslår utredningen att regleringen av allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar förs samman i en lag om allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig om utredningens förslag&lt;br&gt;till lagteknisk lösning. Flertalet av de instanser som har uttalat sig i frågan&lt;br&gt;ställer sig positiva till utredningens ställningstagande eller lämnar det utan&lt;br&gt;erinran. Några instanser har emellertid kritiserat förslaget att dela upp regle-&lt;br&gt;ringen av de aktuella områdena på flera olika författningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningslagstiftningen innehåller bestämmelser som i stor utsträckning&lt;br&gt;berör gemene man. Och den har i olika sammanhang kritiserats för att vara&lt;br&gt;oöverskådlig och svårtillgänglig för såväl enskilda som för de myndigheter&lt;br&gt;som har att tillämpa lagstiftningen. Jag ser det därför som en angelägen&lt;br&gt;uppgift att i detta sammanhang beakta att lagstiftningen på det aktuella&lt;br&gt;området blir överskådlig och lättillgänglig. Mot den bakgrunden bör enligt&lt;br&gt;min mening antalet författningar som reglerar ordningen och säkerheten på&lt;br&gt;olika områden begränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag att föreskrifter om ordning och&lt;br&gt;säkerhet som är generellt tillämpliga för hela landet bör samlas i en ny sam-&lt;br&gt;manhållen ordningslag. Av grundläggande betydelse för ordningslag-&lt;br&gt;stiftningen är begreppet allmän plats. Det ligger bl.a. till grund för att av-&lt;br&gt;gränsa tillämpningsområdet för regleringen i AOst om krav på tillstånd för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att få ta i anspråk områden som används för allmän trafik m.m. Ett annat&lt;br&gt;område där avgränsningen av allmän plats enligt AOst har en viktig funk-&lt;br&gt;tion är bestämmelserna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för att få&lt;br&gt;anordna allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutom i AOst återfinns begreppet allmän plats i ett flertal andra författ-&lt;br&gt;ningar, t.ex. RF, brottsbalken (BrB) samt plan- och bygglagen (1987:10,&lt;br&gt;PBL). I dessa författningar har begreppet allmän plats delvis en annan inne-&lt;br&gt;börd än i AOst. I det följande (avsnitt 4.1) avser jag att behandla frågan om&lt;br&gt;begreppet allmän plats bör behållas i ordningslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det kommer det även i framtiden att finnas ett behov av&lt;br&gt;flertalet av de allmänna ordningsföreskrifter som i dag återfinns i AOst. I&lt;br&gt;det följande avser jag att behandla de bestämmelser som den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen bör innehålla. En grundläggande fråga i det här sammanhanget - till&lt;br&gt;vilken jag strax återkommer (avsnitt 4.3.1) - är kravet på tillstånd för att få&lt;br&gt;ta i anspråk en plats som är upplåten till allmänhetens begagnande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra frågor som enligt min mening bör regleras i en ny ordningslag är&lt;br&gt;sådana som rör åtgärder till skydd för personer och egendom i olika sam-&lt;br&gt;manhang samt säkerhetsanordningar vid brunnar o.d. Till dessa frågor avser&lt;br&gt;jag att återkomma i det följande (avsnitt 4.3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av pyrotekniska varor samt sprängning och användning&lt;br&gt;av skjutvapen är frågor som enligt min uppfattning bör omgärdas med&lt;br&gt;ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Behovet av bestämmelser i dessa&lt;br&gt;ämnen kommer jag också att behandla i det följande (avsnitt 4.3.3 och&lt;br&gt;4.3.4). Även frågor om ordning och säkerhet vid fritidsanläggningar m.m.&lt;br&gt;bör enligt min mening behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nya ordningslagen bör också tas in bestämmelser om polisens&lt;br&gt;befogenheter i samband med prövningen av en ansökan om att få ta i an-&lt;br&gt;språk en plats som är upplåten till allmänhetens begagnande. Även till&lt;br&gt;denna fråga återkommer jag strax (avsnitt 4.3.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som nu gäller enligt AOst bör den nya lagen innehålla&lt;br&gt;bestämmelser om förfarandet vid överklagande av olika beslut, straff,&lt;br&gt;beslag och förverkande samt föreläggande, vite och tvångsutförande på den&lt;br&gt;enskildes bekostnad. Den närmare utformningen av bestämmelserna i dessa&lt;br&gt;ämnen kommer jag att behandla i det följande (avsnitt 4.3.10-4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av det föregående (avsnitt 3.2.2) bör enligt min uppfattning&lt;br&gt;en ny ordningslag innehålla endast föreskrifter som det finns ett allmänt och&lt;br&gt;påtagligt behov av. Enligt min mening bör en ny ordningslag således inne-&lt;br&gt;hålla endast generella föreskrifter. Med en sådan ordning kan emellertid be-&lt;br&gt;hovet av ordningsföreskrifter inte tillgodoses i alla sammanhang eftersom&lt;br&gt;behovet av sådana föreskrifter torde variera högst väsentligt mellan stor-&lt;br&gt;städer och landsortskommuner. Även inom en och samma kommun kan&lt;br&gt;behovet av ordningsföreskrifter variera. Mot den bakgrunden anser jag att&lt;br&gt;den nya ordningslagen bör innehålla ett bemyndigande för kommunerna att&lt;br&gt;besluta om lokala ordningsföreskrifter. Frågan om bemyndigandets utform-&lt;br&gt;ning och om formerna för beslut om lokala ordningsföreskrifter kommer jag&lt;br&gt;att behandla närmare i det följande (avsnitt 4.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt hamnordningsförordningen och andra ordningsföreskrifter för de&lt;br&gt;allmänna hamnarna i riket skall det för varje större stapelstad finnas en&lt;br&gt;hamnordning med de föreskrifter om ordningen i hamnen som behövs&lt;br&gt;utöver bestämmelserna i AOst. I fråga om antagande, tillämpning m.m. av&lt;br&gt;hamnordningar gäller AOst:s bestämmelser om lokala ordningsföreskrifter.&lt;br&gt;Hamnordningsförordningen är föråldrad och dess bestämmelser är inte&lt;br&gt;heller förenliga med RF:s regler om normgivningsmakten. Av skäl som jag&lt;br&gt;närmare kommer att redovisa i det följande (avsnitt 4.3.7) bör enligt min&lt;br&gt;mening föreskrifter av den typ som nu finns i de lokala hamnordningarna&lt;br&gt;kunna meddelas också i framtiden. Jag anser att systematiska skäl talar för&lt;br&gt;att även bestämmelser på det här området bör tas in i den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av 10 § L Instr. har länsstyrelserna utfärdat såväl generella som&lt;br&gt;individuella vitesförelägganden i frågor som rör allmän ordning och säker-&lt;br&gt;het. Till följd av nytillkommen speciallagstiftning i olika ämnen har enligt&lt;br&gt;min mening behovet av sådana föreskrifter och beslut minskat i betydelse.&lt;br&gt;Som framgår av mina överväganden i det följande (avsnitt 4.3.8) anser jag&lt;br&gt;emellertid att det även i framtiden kan finnas ett behov av att kunna besluta&lt;br&gt;om tillträdesförbud för allmänheten till vissa områden, t.ex. vid allvarliga&lt;br&gt;olyckor. Sådana föreskrifter förutsätter emellertid bemyndigande i lag. I lik-&lt;br&gt;het med utredningen anser jag att ett sådant bemyndigande bör tas in i den&lt;br&gt;nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ordning med reglering av allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar i skilda författningar med olika statsrättslig valör&lt;br&gt;grundas på att sammankomsterna med hänsyn till mötesfrihetens särskilda&lt;br&gt;betydelse ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än de rena nöjestillställ-&lt;br&gt;ningarna. Genom nuvarande RF:s bestämmelser om normgivningsmakten&lt;br&gt;och om medborgerliga fri- och rättigheter (se avsnitt 2.2) har emellertid&lt;br&gt;frågan om författningarnas konstitutionella beskaffenhet kommit i ett delvis&lt;br&gt;nytt läge. Regleringen i RF innebär att begränsningar i bl.a. mötes- och de-&lt;br&gt;monstrationsfriheterna får med vissa undantag göras endast genom lag.&lt;br&gt;Bestämmelser som på olika sätt inskränker rätten att anordna allmänna&lt;br&gt;sammankomster kräver således även i framtiden lagform. De offentliga&lt;br&gt;tillställningarna har inte motsvarande grundlagsskydd. Flertalet bestäm-&lt;br&gt;melser i AOst om offentliga tillställningar hör emellertid enligt regleringen i&lt;br&gt;RF till det primära lagområdet genom att de är betungande för den enskilde&lt;br&gt;och skall därför meddelas i eller med stöd av lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av att såväl de allmänna sammankomsterna som de offent-&lt;br&gt;liga tillställningarna bör regleras i lag innebär det enligt min mening en&lt;br&gt;betydande förenkling om bestämmelserna förs samman i en författning. Jag&lt;br&gt;kommer i det följande (avsnitt 4.2.1) att närmare utveckla mitt ställnings-&lt;br&gt;tagande i den frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att bestämmelserna om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar tas in i en separat lag, skild från övrig&lt;br&gt;ordningslagstiftning. Enligt min mening är regleringen av allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar betingad av i huvudsak samma&lt;br&gt;intressen som ligger bakom de bestämmelser som enligt min uppfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bör finnas i en ny ordningslag. Med hänsyn till den sakliga anknytningen till&lt;br&gt;sistnämnda bestämmelser, bl.a. innebörden av platser som är upplåtna till&lt;br&gt;allmänt begagnande, bör reglerna om allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar tas in i den nya ordningslagen och bilda ett särskilt&lt;br&gt;kapitel där. En ordningslag med ett sådant samlat innehåll har enligt min&lt;br&gt;mening klara fördelar med hänsyn till den praktiska tillämpningen, inte&lt;br&gt;minst för polismyndigheter och övriga myndigheter som har att tillämpa&lt;br&gt;lagstiftningen. Enligt min mening finns det inte anledning att befara att en&lt;br&gt;sammanhållen reglering av allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar kommer att medföra att skyddet för de grundlags skyddade sam-&lt;br&gt;mankomsterna försämras. Mötes- och demonstrationsfriheterna får enligt&lt;br&gt;2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet&lt;br&gt;vid sammankomsten eller demonstrationen. I övrigt får dessa friheter&lt;br&gt;begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning utgör cirkusföreställningar offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar. Utredningens förslag innebär inte någon ändring härvidlag. Av skäl&lt;br&gt;som jag kommer att utveckla närmare i det följande (avsnitt 4.2.2) anser jag&lt;br&gt;emellertid att cirkusföreställningar i det här sammanhanget bör behandlas&lt;br&gt;som allmänna sammankomster i stället för som offentliga tillställningar. Jag&lt;br&gt;återkommer i det följande (avsnitt 4.2.5) också till frågan om säkerhetskrav&lt;br&gt;beträffande tält som används vid bl.a. cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare kommer jag i det följande (avsnitt 4.2.3 och 4.2.4) att ta upp&lt;br&gt;frågor om krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar samt polisens möjlighet att ingripa&lt;br&gt;mot sammankomster och tillställningar vid ordningsstöming m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom beträffande bl.a. cirkustält anser jag att det är angeläget att tivoli-&lt;br&gt;anordningar är betryggande från säkerhetssynpunkt. Enligt min mening bör&lt;br&gt;en tivolianordning få användas vid en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning bara om den erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall. Av&lt;br&gt;skäl som jag kommer att närmare redogöra för i det följande (avsnitt 4.2.6)&lt;br&gt;bör tivolianordningar få användas bara om de är besiktigade och godkända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 25 § AOst skall länsstyrelsen efter kommunens hörande utfärda&lt;br&gt;lokala taxor och reglementen för åkare, spårvägsföretag, stadsbud m.fl. om&lt;br&gt;det behövs och om sådana taxor och reglementen inte skall utfärdas i någon&lt;br&gt;annan ordning. Åtskilliga taxor och reglementen som har utfärdats med stöd&lt;br&gt;av bestämmelsen i AOst tillämpas inte längre. I likhet med utredningen&lt;br&gt;anser jag att det inte längre finns något behov av en bestämmelse om fast-&lt;br&gt;ställelse av taxor och reglementen för flertalet av de verksamheter som&lt;br&gt;regleras i 25 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa gällande lokala reglementen innehåller emellertid ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för skilda slag av kollektiv persontrafik. I likhet med utredningen&lt;br&gt;anser jag att bestämmelser som reglerar ordningen och säkerheten i den&lt;br&gt;kollektiva persontrafiken bör finnas även i framtiden. Jag tänker då närmast&lt;br&gt;på bestämmelser om sådant som allmänhetens åligganden, förbud mot&lt;br&gt;alkoholförtäring, trafikpersonalens befogenheter och möjligheter till in-&lt;br&gt;gripanden vid störande beteenden. Likaså bör regleringen av den kollektiva&lt;br&gt;persontrafiken innehålla bestämmelser om avvisning och avlägsnande samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om straff. Huvuddelen av dessa bestämmelser skall enligt regleringen i RF&lt;br&gt;meddelas genom lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av samma skäl som jag har anfört beträffande allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar bör enligt min mening ordningsföreskrifterna&lt;br&gt;för den kollektiva persontrafiken tas in i ett särskilt kapitel i den nya ord-&lt;br&gt;ningslagen. Enligt min mening bör regleringen gälla för trafik med tunnel-&lt;br&gt;bana och spårväg samt för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter&lt;br&gt;som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). Vidare bör de nuvarande bestäm-&lt;br&gt;melserna i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) om förbud mot att beträda&lt;br&gt;spårområde för tunnelbana eller spårväg föras över till ordningslagen. Mina&lt;br&gt;närmare överväganden i frågor rörande den kollektiva persontrafiken&lt;br&gt;återkommer jag till i det följande (avsnitt 4.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3.2 Lagstiftning i vissa särskilda ämnen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i 2 § AOst och den till regleringen knutna rätten för kom-&lt;br&gt;munerna att ta ut avgifter enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att&lt;br&gt;uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) har&lt;br&gt;ansetts utesluta att kommunerna ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal be-&lt;br&gt;träffande sådana områden som är allmänna platser enligt 1 § AOst. Enligt&lt;br&gt;min uppfattning bör en kommun som med nyttjanderätt upplåter kvarters-&lt;br&gt;mark som förvaltas av kommunen i allmänhet kunna jämställas med en&lt;br&gt;enskild fastighetsägare. I dessa fall bör kommunen sålunda ha rätt att träffa&lt;br&gt;avtal med nyttjanderättshavaren om ersättning för upplåtelsen av platsen.&lt;br&gt;Av mina överväganden i det följande (avsnitt 4.3.1 och 5.1) framgår att&lt;br&gt;upplåtelser av detta slag bör undantas från regleringen i avgiftslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen av skyldigheten att hålla rent på gator, vägar och andra all-&lt;br&gt;männa platser samt andra för allmänheten tillgängliga områden är utspridd&lt;br&gt;på ett flertal lagar och andra författningar. I 3 § AOst finns de grundläg-&lt;br&gt;gande bestämmelserna om gaturenhållning. Bestämmelser i detta ämne&lt;br&gt;finns också i renhållningslagen (1979:596). Sålunda föreskrivs i 18 § ren-&lt;br&gt;hållningslagen att en kommun skall inom områden med stadsplan fullgöra&lt;br&gt;den skyldighet som föreskrivs i 3 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan i förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s. 89) övervägdes om inte&lt;br&gt;bestämmelserna om gaturenhållning borde samlas i den samtidigt före-&lt;br&gt;slagna lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. Mot bakgrund av bl.a. att&lt;br&gt;bestämmelserna om gaturenhållning hade ett nära samband med ordnings-&lt;br&gt;föreskrifterna i stadgan stannade föredragande statsrådet för att ta in före-&lt;br&gt;skrifter angående innebörden av skyldigheten att hålla rent på gator m.m. i&lt;br&gt;AOst. Lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. kom sålunda att reglera&lt;br&gt;endast frågan vem som skall ha ansvaret för renhållningsskyldigheten. Av&lt;br&gt;skäl som jag kommer att redovisa i det följande (avsnitt 5.2) anser jag att&lt;br&gt;bestämmelserna i AOst om skyldighet att hålla rent på gator m.m. och om&lt;br&gt;möjlighet för kommunerna att meddela lokala ordningsföreskrifter om&lt;br&gt;sådan renhållning bör slopas samt att regleringen av gaturenhållningen&lt;br&gt;samlas i renhållningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om alkoholförtäring på tåg regleras för närvarande endast genom&lt;br&gt;föreskrifterna i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), som gäller&lt;br&gt;i den mån det förekommer servering av alkoholdrycker på tåg eller inom&lt;br&gt;någon annan del av trafikföretagets område. Enligt min mening bör be-&lt;br&gt;träffande järnvägstrafik införas motsvarande förtäringsförbud och förver-&lt;br&gt;kanderegel som i fråga om den kollektivtrafik som omfattas av regleringen i&lt;br&gt;den nya ordningslagen. Jag kommer i det följande (avsnitt 5.3) att närmare&lt;br&gt;utveckla mina skäl för en sådan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hundar som springer lösa utan tillsyn på platser som är upplåtna för all-&lt;br&gt;män trafik kan utgöra problem för ordningen och säkerheten på platsen. Jag&lt;br&gt;återkommer i det följande (avsnitt 5.4) till den frågan.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Regleringen i en ordningslag, m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 Offentliga platser&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen ersätts med&lt;br&gt;uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats enligt ordningslagen avses i&lt;br&gt;huvudsak detsamma som med allmän plats enligt allmänna ordningsstad-&lt;br&gt;gan. En utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkerings-&lt;br&gt;platser, s.k. innetorg och väntsalar som kan sägas användas för allmän&lt;br&gt;trafik skall anses utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet&lt;br&gt;är beläget inom- eller utomhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som enligt allmänna ordningsstadgan skall rege-&lt;br&gt;ringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun få föreskriva&lt;br&gt;att även andra områden än sådana som enligt ordningslagen är offentliga&lt;br&gt;platser vid tillämpning av de allmänna föreskrifterna i ordningslagen om&lt;br&gt;ordning och säkerhet och av föreskrifter i en lokal ordningsstadga skall&lt;br&gt;jämställas med offentlig plats. En förutsättning för detta är dock att om-&lt;br&gt;rådena är tillgängliga för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Uttrycket allmän&lt;br&gt;plats används emellertid i utredningsförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av fler-&lt;br&gt;talet av de instanser som har kommenterat det. JO ifrågasätter emellertid&lt;br&gt;om inte förslaget sträcker sig för långt med hänsyn till innebörden av&lt;br&gt;begreppet allmän plats enligt regeringsformen. Han pekar därvid på att&lt;br&gt;förslaget om möjlighet att genom bemyndigande utsträcka vad som sägs om&lt;br&gt;allmän plats till att omfatta även andra områden har nackdelar från&lt;br&gt;lagteknisk synpunkt och framhåller att ordningslagen bör innehålla en klar&lt;br&gt;avgränsning av dessa områden. Polismyndigheten i Stockholm menar att&lt;br&gt;utredningen borde ha föreslagit ett platsbegrepp som är exklusivt för&lt;br&gt;ordningslagstiftningen, t.ex. offentlig plats, och till sådan plats hänfört bara&lt;br&gt;mark som ägaren varaktigt och på ett för honom bindande sätt har upplåtit&lt;br&gt;för allmän samfärdsel. Från flera kommuner anförs att begreppet allmän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;plats bör definieras klarare och ges en gemensam innebörd på de olika Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;lagstiftningsområden där det förekommer. Polismyndigheten i Helsingborg&lt;br&gt;anser att förslaget inte tillräckligt klart avgränsar begreppet allmän plats när&lt;br&gt;det gäller t.ex. ett vattenområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planverket är tveksamt till behovet av att låta även allmän plats enligt&lt;br&gt;plan- och bygglagen (1987:10) inom detaljplanelagt område, där kommunen&lt;br&gt;inte är huvudman, utgöra allmän plats enligt ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten i Vimmerby och Länsstyrelsen i Kalmar län, som av-&lt;br&gt;styrker den utvidgning av begreppet allmän plats som förslaget innebär,&lt;br&gt;pekar på att utvidgningen får till följd att även t.ex. större parkeringsplatser,&lt;br&gt;som är avsedda för allmänheten, innetorg och väntsalar omfattas av be-&lt;br&gt;greppet; detta leder till att den ordningshållning på enskilds bekostnad&lt;br&gt;genom ordningsvakter och väktare som nu sker på dessa områden inte&lt;br&gt;längre kan accepteras. Sveriges Fastighetsägareförbund kan inte se att inne-&lt;br&gt;torg intar en sådan särställning i förhållande till andra platser för samman-&lt;br&gt;komster inomhus att de bör betraktas som allmänna platser. Förbundet&lt;br&gt;kritiserar att förändringen kommer att medföra att det krävs tillstånd av&lt;br&gt;polisen för att få ha korv- och glasstånd m.m. på innetorg, att kommunen&lt;br&gt;kommer att få vetorätt vid tillståndsgivningen och att fastighetsägaren inte&lt;br&gt;kommer att kunna påverka denna. Även Polismyndigheten i Malmö av-&lt;br&gt;styrker utvidgningen av begreppet allmän plats till att omfatta innetorg.&lt;br&gt;Norrköpings tingsrätt kritiserar utredningens uttalanden att endast större&lt;br&gt;innetorg typ Täby centrumanläggning skall anses utgöra allmän plats.&lt;br&gt;Polismyndigheten i Umeå delar inte utredningens uppfattning att kundpar-&lt;br&gt;kering, som omfattar bara ett fåtal platser, bör undantas från begreppet&lt;br&gt;allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Stockholms län anser att innetorg, enskilda vägar, trafik-&lt;br&gt;platser inom specialområden, allmänna parkeringsplatser samt gång-, cykel-&lt;br&gt;och ridvägar bör anges som exempel i lagtexten på områden som, om de an-&lt;br&gt;vänds för allmän trafik, generellt skall vara att anse som allmän plats. Bl.a.&lt;br&gt;JK anser att utvidgningen av begreppet allmän plats till att omfatta innetorg&lt;br&gt;bör komma till direkt uttryck i ordningslagen. Från Stockholms och&lt;br&gt;Östersunds tingsrätter uttalas att det av lagtexten uttryckligen bör framgå&lt;br&gt;att även platser inomhus omfattas av begreppet allmän plats. Polismyn-&lt;br&gt;digheten i Halmstad menar att uttrycket allmän samfärdsel bör behållas i&lt;br&gt;lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän plats enligt AOst&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som är att anse som allmän plats enligt AOst anges i 1 §. Enligt första&lt;br&gt;stycket är allmän plats sådan gata, torg, park och annan plats som enligt&lt;br&gt;fastställd stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats under förutsättning&lt;br&gt;att den har upplåtits för avsett ändamål. Även en sådan del av ett&lt;br&gt;hamnområde som är tillgängligt för allmänheten samt allmän väg eller&lt;br&gt;annat område som är upplåtet till eller annars nyttjas för allmän samfärdsel&lt;br&gt;är att anse som allmän plats. I en lokal ordningsstadga kan enligt andra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket bestämmas att även andra områden, som är upplåtna till allmänt&lt;br&gt;begagnande vid tillämpningen av de allmänna ordningsföreskrifterna i AOst&lt;br&gt;eller av föreskrifter i en lokal ordningsstadga, skall vara likställda med&lt;br&gt;allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom plan- och bygglagen (PBL), som trädde i kraft år 1987, upphäv-&lt;br&gt;des bl.a. byggnadslagen (1947:385). I PBL regleras den närmare använd-&lt;br&gt;ningen av marken och bebyggelsen genom detaljplaner, som motsvarar be-&lt;br&gt;greppen stads- och byggnadsplaner i byggnadslagen. Av övergångsbestäm-&lt;br&gt;melserna till PBL (17 kap. 4 och 27 §§) följer att stads- och byggnadsplaner&lt;br&gt;enligt byggnadslagen eller stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer&lt;br&gt;och bestämmelser som anges i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyck-&lt;br&gt;ningsplaner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 § bygg-&lt;br&gt;nadslagen, skall gälla som detaljplaner som har antagits med stöd av PBL.&lt;br&gt;Vidare skall enligt övergångsbestämmelserna till PBL vad som i lag eller&lt;br&gt;någon annan författning föreskrivs om stadsplan i stället avse detaljplan,&lt;br&gt;inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, och vad som&lt;br&gt;föreskrivs om byggnadsplan avse detaljplan, inom vilken någon annan än&lt;br&gt;kommunen är huvudman för allmänna platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 5 kap. 3 § första stycket PBL skall det i en detaljplan anges och&lt;br&gt;till gränserna utmärkas allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker&lt;br&gt;(punkt 1), kvartersmark för bl.a. bebyggelse, idrotts- och fritidsanlägg-&lt;br&gt;ningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och ener-&lt;br&gt;gi samt skydds- och säkerhetsområden (punkt 2) och vattenområden för&lt;br&gt;bl.a. båthamnar och friluftsbad (punkt 3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med gata avses områden för fordons- och gångtrafik i en sådan detalj-&lt;br&gt;plan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Med väg avses&lt;br&gt;områden för dessa ändamål i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt&lt;br&gt;att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser.&lt;br&gt;Väg kan vara allmän eller enskild som strax kommer att framgå. Här bör&lt;br&gt;tilläggas att det även kan förekomma att staten är väghållare för vad som i&lt;br&gt;en detaljplan betecknas som gata, nämligen för allmänna vägar inom en&lt;br&gt;detaljplan med kommunalt huvudmannaskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ett område som är allmän plats enligt en detaljplan skall bli&lt;br&gt;allmän plats också i AOst:s mening krävs i princip att området har upplåtits&lt;br&gt;för avsett ändamål. En gata är upplåten för avsett ändamål när den har&lt;br&gt;ställts i ordning och upplåtits för trafik. Parker och torg anses vara upplåtna&lt;br&gt;när området har ställts i ordning i enlighet med planens bestämmelser. Upp-&lt;br&gt;låtande till allmänt begagnande skall ske i takt med bebyggelsen enligt vad&lt;br&gt;som närmare anges i PBL (6 kap. 26 § andra stycket). Det bör tilläggas att&lt;br&gt;ett område som enligt en detaljplan utgör allmän plats men som inte har&lt;br&gt;upplåtits för avsett ändamål enligt vad som anges i PBL ändå kan vara&lt;br&gt;allmän plats enligt AOst, nämligen om området genom sitt faktiska&lt;br&gt;användningssätt är upplåtet eller nyttjas för allmän samfärdsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En detaljplan kan innehålla bestämmelser om att mark som är avsedd för&lt;br&gt;enskilt byggande även skall användas för en allmän trafikanläggning (5 kap.&lt;br&gt;7 § första stycket 10 och 14 kap. 2 § PBL). Sådana områden får anses som&lt;br&gt;allmän plats enligt AOst när de har gjorts tillgängliga för allmän samfärdsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt AOst utgör hamnområden allmän plats. I byggnadslagen beteck-&lt;br&gt;nades sådana områden som specialområden. Kategorierna byggnadskvarter&lt;br&gt;och specialområden har i PBL sammanförts under begreppet kvartersmark&lt;br&gt;(5 kap. 3 § första stycket 2). Detta begrepp innefattar all mark inom ett&lt;br&gt;planområde som inte skall utgöra allmän plats i PBL:s mening eller even-&lt;br&gt;tuellt vattenområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket hamnområde har skiftande betydelse. Det kan vara beteck-&lt;br&gt;ningen på exempelvis det område på land eller i vattnet som ägs av hamn-&lt;br&gt;innehavaren eller förvaltas av hamnmyndigheten, det vattenområde som är&lt;br&gt;allmän hamn eller det område i vattnet eller på land beträffande vilket före-&lt;br&gt;skrifter utöver AOst har utfärdats rörande ordningen i hamnen (hamn-&lt;br&gt;ordning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I AOst avses med hamnområde det område som i detaljplan redovisas&lt;br&gt;som kvartersmark för hamnverksamhet. Hamnområdet innefattar i allmän-&lt;br&gt;het bara själva landområdet medan vattnet i planen läggs ut som vatten-&lt;br&gt;område. För att ett hamnområde skall bli allmän plats enligt AOst krävs att&lt;br&gt;det är tillgängligt för allmänheten. Sådana delar av ett hamnområde som är&lt;br&gt;avspärrade, t.ex. ett frihamnsområde, utgör därför inte allmän plats. Vid&lt;br&gt;tillämpningen av AOst saknar det betydelse om en hamn är allmän eller&lt;br&gt;enskild.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också allmän väg är allmän plats enligt AOst. Bestämmelser om all-&lt;br&gt;männa vägar finns i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954).&lt;br&gt;Allmän väg är främst väg som anläggs enligt väglagen eller enligt lagen&lt;br&gt;förändras till allmän väg. Även vägar upplåtna för allmän samfärdsel, som&lt;br&gt;av ålder har ansetts som allmänna eller enligt äldre bestämmelser anlagts&lt;br&gt;som eller förändrats till allmänna och som vid väglagens ikraftträdande&lt;br&gt;hölls av staten eller en kommun, är allmänna vägar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En väg upphör att vara allmän när vägen dras in. Om en kommun är väg-&lt;br&gt;hållare, vilket innefattar ansvar för byggande och drift av väg, upphör vägen&lt;br&gt;att vara allmän när den enligt PBL upplåts eller skall vara upplåten till&lt;br&gt;allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begag-&lt;br&gt;nande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän&lt;br&gt;när kommunen tar över väghållningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägbegreppet definieras i 2 § väglagen. Till väg hör vägbana och övriga&lt;br&gt;väganordningar. Med väganordning avses en anordning som stadigvarande&lt;br&gt;behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som har kommit till&lt;br&gt;stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne. En allmän väg&lt;br&gt;skall i princip behövas för allmän samfärdsel. Vägar som är avsedda för&lt;br&gt;vissa speciella färdsätt, t.ex. särskilda gångvägar, cykelstigar och ridvägar,&lt;br&gt;är därför i allmänhet inte att anse som allmänna vägar. En gång- eller cykel-&lt;br&gt;bana som ligger i anslutning till allmän väg anses däremot ingå i vägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till begreppet allmän plats enligt AOst hör slutligen andra områden som&lt;br&gt;är upplåtna till eller annars nyttjas för allmän samfärdsel. Hit hör främst de&lt;br&gt;enskilda vägarna. Bestämmelser om enskilda vägar finns i lagen (1939:608)&lt;br&gt;om enskilda vägar och anläggningslagen (1973:1149). Lagen om enskilda&lt;br&gt;vägar är tillämplig även på t.ex. gång-, cykel- och ridvägar. Till en enskild&lt;br&gt;väg hör enligt 2 § vägbanan och de områden intill vägbanan som stadig-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;varande behövs för vägens bestånd och underhåll. Anläggningslagens väg-&lt;br&gt;begrepp sammanfaller i huvudsak med väglagens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en enskild väg skall bli allmän plats enligt AOst fordras att den är&lt;br&gt;upplåten till eller nyttjad för allmän samfärdsel. Att en väg är upplåten till&lt;br&gt;eller nyttjad för allmän samfärdsel innebär enligt motiven till AOst (prop.&lt;br&gt;1956:143 s. 53) att den är ”allmänneligen befaren”, dvs. att den används i&lt;br&gt;någon utsträckning av allmänheten och inte enbart för trafik till och från&lt;br&gt;enstaka fastigheter. Enligt allemansrätten anses det stå var och en fritt att&lt;br&gt;trafikera en enskild väg på ett sätt som inte skadar vägen, dvs. i praktiken&lt;br&gt;genom gång- och cykeltrafik. Ägaren får förbjuda motorfordonstrafik på&lt;br&gt;vägen (151 § första stycket vägtrafikkungörelsen, 1972:603).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver de enskilda vägarna är varje område som rent faktiskt är upplåtet&lt;br&gt;till eller nyttjas för allmän samfärdsel allmän plats enligt AOst. Även tomt-&lt;br&gt;mark kan således vara allmän plats, t.ex. om allmänheten med ägarens sam-&lt;br&gt;tycke använder tomten för gång- eller cykeltrafik. Möjligen får också tomt-&lt;br&gt;mark som är upplåten för allmän parkering anses som allmän plats enligt&lt;br&gt;AOst. Boendeparkering på tomtmark får emellertid anses falla utanför&lt;br&gt;begreppet. Att samfärdseln eller trafiken skall vara ”allmän” innebär inte att&lt;br&gt;området måste vara upplåtet för eller använt för alla former av trafik. Även&lt;br&gt;platser som är upplåtna till eller används för endast en viss typ av trafik,&lt;br&gt;t.ex. gång- eller cykeltrafik, är således allmänna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 52 f.) framgår att med uttrycket&lt;br&gt;allmän plats förstås endast utomhus belägna områden. Inomhuslokaler dit&lt;br&gt;allmänheten har tillträde är därför i princip inte allmänna platser i AOst:s&lt;br&gt;mening. Detta torde i allmänhet följa redan av att lokalerna inte utgör sam-&lt;br&gt;färdselområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller allmänna kommunikationsmedel utgör allmänna platser enligt&lt;br&gt;AOst. Vilka delar i övrigt av en anläggning för allmänna kommunikationer&lt;br&gt;som utgör allmän plats enligt AOst är mera oklart. Enligt förarbetena till&lt;br&gt;AOst (prop. 1956:143 s. 53) utgör stationsväntsalar och andra järnvägs-&lt;br&gt;områden inomhus samt perronger i allmänhet inte allmänna platser i AOst.s&lt;br&gt;mening. Dit räknas emellertid järnvägsområden utomhus, eftersom dessa&lt;br&gt;vanligtvis nyttjas för allmän samfärdsel. Innebörden av allmän plats i an-&lt;br&gt;slutning till en kommunikationsanläggning har närmare avgränsats i rätts-&lt;br&gt;tillämpningen. Sålunda räknas numera regelmässigt som allmänna platser&lt;br&gt;sådana delar av ett utomhus beläget stationsområde och området framför&lt;br&gt;entrén till en stationsbyggnad som nyttjas för allmän samfärdsel. Även&lt;br&gt;platser under tak eller under jord kan ibland vara allmänna platser enligt&lt;br&gt;AOst. Som exempel kan nämnas nedgången till en tunnelbanestation. Grän-&lt;br&gt;sen för området dras så att platsen blir allmän, om allmänheten har obe-&lt;br&gt;hindrat tillträde till den. Sådana delar av trafikområdet som är avspärrade&lt;br&gt;för allmänheten eller till vilka tillträde är beroende av färdbiljett anses emel-&lt;br&gt;lertid inte som allmänna platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen kan en kommun i en lokal ordningsstadga bestämma att även&lt;br&gt;andra till allmänt begagnande upplåtna områden än sådana som generellt är&lt;br&gt;allmänna platser enligt AOst skall vara likställda med allmän plats vid&lt;br&gt;tillämpningen av de allmänna föreskrifterna i AOst eller av föreskrifter i en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lokal ordningsstadga. Föreskrifter i lokala ordningsstadgor om utvidgning&lt;br&gt;av begreppet allmän plats är vanliga. De områden som oftast likställs med&lt;br&gt;sådan plats är idrotts- och badplatser, fritidsområden, campingplatser,&lt;br&gt;parker, trädgårdsanläggningar, kyrkogårdar, begravningsplatser, slalom-&lt;br&gt;backar, järnvägsområden och s.k. innetorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här bör också nämnas att definitionen av allmän plats i 1 § första stycket&lt;br&gt;AOst ligger till grund för avgränsningen av området för krav på polismyn-&lt;br&gt;dighetens tillstånd enligt 3 § första stycket LAS för hållande av allmänna&lt;br&gt;sammankomster (jfr prop. 1956:143 s. 174 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän plats enligt annan lagstiftning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allmän plats förekommer - förutom i AOst och PBL - i bl.a. RF,&lt;br&gt;tryckfrihetsförordningen (TF), yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och brotts-&lt;br&gt;balken (BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I BrB utgör bestämningen allmän plats ett rekvisit för den straffbara&lt;br&gt;handlingen vid vissa brott. Som exempel på ett sådant brott kan nämnas&lt;br&gt;förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Begreppet allmän plats har en&lt;br&gt;betydligt mera vidsträckt innebörd enligt BrB än i AOst. Enligt BrB anses&lt;br&gt;det i princip omfatta varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för&lt;br&gt;eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde till&lt;br&gt;området endast under vissa tider, är platsen att anse som allmän under sådan&lt;br&gt;tid men inte i övrigt. Av motiven (prop. 1962:10 del B s. 238) framgår att&lt;br&gt;bestämningen av begreppet allmän plats har hämtats från beskrivningen i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 kap. 11 § strafflagen av platsen för straffbart förargelseväckande be-&lt;br&gt;teende. Mot den bakgrunden anses som allmänna platser bl.a. gator, vägar,&lt;br&gt;torg och parker liksom för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och&lt;br&gt;andra trafikområden, väntsalar, restauranger, affärer och biografer. Även&lt;br&gt;idrottsområden, bad- och campingplatser, kyrkogårdar samt tåg och andra&lt;br&gt;allmänna kommunikationsmedel är exempel på vad som är allmän plats&lt;br&gt;enligt BrB. Undantaget från begreppet är enskilda områden, dit allmänheten&lt;br&gt;inte har tillträde, samt skog och mark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även för brottet otillåtet förfarande med pornografisk bild (16 kap. 11 §&lt;br&gt;BrB) utgör bestämningen allmän plats ett rekvisit för den straffbara hand-&lt;br&gt;lingen. Paragrafen innebär en begränsning i den fria spridningsrätten enligt&lt;br&gt;TF. Vid paragrafens tillkomst år 1970 (prop. 1970:125, bet. 197O:1LU47,&lt;br&gt;rskr. 1970:267) togs därför in en motsvarande bestämmelse i TF om be-&lt;br&gt;gränsningar i spridningsrätten. Enligt 6 kap. 2 § TF skall sålunda utan hin-&lt;br&gt;der av förordningens bestämmelser gälla vad som föreskrivs i lag för det&lt;br&gt;fall att någon under de förutsättningar som anges i paragrafen förevisar&lt;br&gt;pornografisk bild på eller invid allmän plats. Detsamma gäller enligt 3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § första stycket 1 YGL. Bestämningen av begreppet allmän plats i TF&lt;br&gt;och YGL får förutsättas korrespondera med motsvarande begrepp i BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 RF kan regeringen efter bemyndigande&lt;br&gt;i lag meddela föreskrifter om bl.a. ordningen på allmän plats. Vad som här&lt;br&gt;avses med allmän plats framgår inte närmare av motiven till RF. Före-&lt;br&gt;dragande statsrådet hänvisade där (prop. 1973:90 s. 311) till vissa utta-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;landen i det utredningsförslag (SOU 1972:15 s. 104 f., 154 och 161) som&lt;br&gt;låg till grund för RF. Dessa tyder närmast på att termen används med den&lt;br&gt;innebörd som gäller enligt BrB och således har en vidare omfattning än den&lt;br&gt;som gäller enligt 1 § AOst. Här bör också erinras om det bemyndigande för&lt;br&gt;regeringen att meddela ordningsföreskrifter som år 1982 infördes i 7 § AOst&lt;br&gt;(prop. 1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58). Bemyndigandet&lt;br&gt;avser ”ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen”. Riks-&lt;br&gt;dagens ställningstagande genom lagändringen kan sägas vila på uppfatt-&lt;br&gt;ningen att bestämningen ”allmän plats” i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF kan&lt;br&gt;grunda rätt att ge tämligen vidsträckta bemyndiganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allmän plats ersätts av uttrycket offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allmän plats i AOst har en viktig rättslig funktion. Det ligger till&lt;br&gt;grund för att avgränsa tillämpningsområdet för regleringen i AOst om krav&lt;br&gt;på tillstånd för att ta i anspråk områden som används för allmän trafik m.m.&lt;br&gt;och för olika lokala ordningsföreskrifter som meddelas med stöd av AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat område där avgränsningen av allmän plats enligt AOst har en&lt;br&gt;viktig funktion gäller reglerna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för&lt;br&gt;att anordna allmänna sammankomster. Med hänsyn till att reglerna om&lt;br&gt;allmänna sammankomster berör de grundlagsfästa mötes- och demonstra-&lt;br&gt;tionsfriheterna är det tydligt att omfattningen av begreppet allmän plats är&lt;br&gt;av vital betydelse för vårt demokratiska samhälle. Det bör visserligen fram-&lt;br&gt;hållas att avgränsningen av vad som är att anse som allmän plats i det här&lt;br&gt;sammanhanget inte påverkar t.ex. polisens skyldighet att upprätthålla den&lt;br&gt;allmänna ordningen och att ingripa mot brott och andra ordningsstörningar&lt;br&gt;(jfr 2 § polislagen, 1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag skall strax gå in på frågan hur det aktuella begreppet bör avgränsas i&lt;br&gt;framtiden. Först vill jag emellertid ta upp frågan om benämningen allmän&lt;br&gt;plats bör behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande innebär att uttrycket allmän plats behålls&lt;br&gt;som beteckning på ett enhetligt grundläggande begrepp inom ordningslag-&lt;br&gt;stiftningen. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att uttrycket&lt;br&gt;numera är så inarbetat och välkänt att det bör behållas. Några remissinstan-&lt;br&gt;ser, bl.a. Polismyndigheten i Stockholm, har emellertid föreslagit att ett nytt&lt;br&gt;uttryck - offentlig plats - införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del har jag uppfattningen att övervägande skäl talar för att det i&lt;br&gt;den nya ordningslagen bör tas in ett nytt uttryck som ersätter allmän plats i&lt;br&gt;AOst. Som jag strax skall återkomma till föreslår jag att områden som an-&lt;br&gt;vänds för allmän trafik även i fortsättningen skall uttryckas på ett enhetligt&lt;br&gt;sätt i ordningslagstiftningen. Förslaget innebär också i linje med nuvarande&lt;br&gt;ordning att områden som är tillgängliga för allmänheten i vissa avseenden&lt;br&gt;skall kunna efter bemyndigande jämställas med områden som faller under&lt;br&gt;nyssnämnda uttryck. Detta förutsätter som jag återkommer till i det följande&lt;br&gt;att uttrycket allmän plats i RF har en vidare innebörd än det förra uttrycket.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan av detta skäl står det enligt min uppfattning klart att det i den nya&lt;br&gt;ordningslagen bör väljas ett annat uttryck för allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också peka på den risk för förväxling i övrigt som råder genom&lt;br&gt;att uttrycket ”allmän plats” förekommer i flera författningar och med delvis&lt;br&gt;olika innebörd. Som exempel kan nämnas att uttrycket i BrB:s mening&lt;br&gt;anses omfatta vaije plats, inomhus eller utomhus, som är upplåten för eller&lt;br&gt;annars frekventeras av allmänheten. I straffrättsliga sammanhang kan&lt;br&gt;således en plats vara allmän under vissa tider - då allmänheten har tillträde&lt;br&gt;dit - men under andra tider sakna denna egenskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har sålunda kommit fram till att uttrycket allmän plats i AOst bör i&lt;br&gt;klarhetens intresse i den nya ordningslagen ersättas av ett uttryck som inte&lt;br&gt;finns i lagstiftningen på annat håll. Det vid remissbehandlingen föreslagna&lt;br&gt;uttrycket offentlig plats anser jag därvid vara det lämpligaste. Att uttrycket&lt;br&gt;offentlig plats inte används i bestämmelsen i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF&lt;br&gt;utgör som jag ser det inte något hinder så länge som innebörden av uttrycket&lt;br&gt;enligt den nya ordningslagen inte sträcker sig utöver vad som är att förstå&lt;br&gt;som allmän plats enligt RF. Jag föreslår sålunda att detta uttryck förs in i&lt;br&gt;ordningslagen. Mitt förslag till ordningslag har också utformats i enlighet&lt;br&gt;med detta ställningstagande. Detta innebär bl.a. att uttrycket offentlig plats&lt;br&gt;används vid avgränsningen av tillämpningsområdet för krav på tillstånd för&lt;br&gt;att få anordna allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av begreppet offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § första stycket AOst omfattar uttrycket allmän plats samfärdsel-&lt;br&gt;områden av olika slag. Vid bestämmelsens tillkomst framfördes kritik mot&lt;br&gt;avgränsningen av uttryckets innebörd från flera remissinstanser. Enligt des-&lt;br&gt;sa begränsades innebörden i förhållande till vad som gällde tidigare i allt för&lt;br&gt;hög grad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen tycks emellertid ha fungerat väl. En väsentlig orsak till att&lt;br&gt;farhågorna inte har besannats torde vara att det i AOst också fördes in en&lt;br&gt;möjlighet för kommunerna att genom lokala bestämmelser utvidga tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för olika ordningsföreskrifter, allmänna eller lokala. Sådana&lt;br&gt;föreskrifter är också tämligen vanligt förekommande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om krav på tillstånd för att få använda offentlig plats och&lt;br&gt;för att få anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar på&lt;br&gt;sådan plats bör enligt min mening i första hand omfatta trafikområden av&lt;br&gt;olika slag som vägar, gator, torg, parker och andra områden för allmän&lt;br&gt;trafik. Hänsyn till den allmänna ordningen och till trafiken liksom intresset&lt;br&gt;över huvud av framkomlighet och säkerhet motiverar en särskild tillstånds-&lt;br&gt;prövning innan ett sådant område tas i anspråk för något annat ändamål än&lt;br&gt;det för vilket området är avsett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För andra områden än dem som jag nu har nämnt är behovet av regler&lt;br&gt;om tillståndsprövning eller av andra generella ordningsföreskrifter i&lt;br&gt;allmänhet mindre framträdande. Jag anser därför att det inte är motiverat att&lt;br&gt;ge uttrycket offentlig plats någon påtagligt förändrad innebörd i förhållande&lt;br&gt;till vad som avses med uttrycket allmän plats i AOst. Mitt ställningstagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förutsätter emellertid att kommunerna på motsvarande sätt som enligt AOst&lt;br&gt;ges möjlighet att vid behov föreskriva att olika ordningsföreskrifter skall&lt;br&gt;vara tillämpliga också på andra områden än sådana som utgör offentlig plats&lt;br&gt;enligt den nya ordningslagen. Med en sådan ordning kan tillämpnings-&lt;br&gt;området för såväl de allmänna ordningsföreskrifterna i lagen som olika&lt;br&gt;lokala föreskrifter bättre anpassas till de lokala förhållandena. Jag återkom-&lt;br&gt;mer till denna fråga i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket allmän plats har i AOst knutits till vad som är allmän plats&lt;br&gt;enligt fastställd stads- eller byggnadsplan eller allmän väg enligt väglagen.&lt;br&gt;En fördel med att behålla denna anknytning är att bestämningen av vad som&lt;br&gt;är offentlig plats, åtminstone formellt sett, blir enkel och tydlig. Det går&lt;br&gt;sålunda direkt av en karta att läsa ut om ett område är offentlig plats eller&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det finns behov av att låta begreppet offentlig plats omfatta&lt;br&gt;flera olika typer av områden som inte redovisas som allmänna platser i fast-&lt;br&gt;ställda detaljplaner anser jag att anknytningen till begreppet allmän plats i&lt;br&gt;PBL, liksom anknytningen till väglagens vägbegrepp, bör behållas. I likhet&lt;br&gt;med vad som gäller enligt AOst bör övriga områden som är att anse som&lt;br&gt;offentlig plats anges genom en särskild uppräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller hamnområden är ett sådant område alltid allmän plats&lt;br&gt;enligt AOst, om det är tillgängligt för allmänheten. Med hamnområde avses&lt;br&gt;ett område som i detaljplan har angetts som allmän plats eller som kvarters-&lt;br&gt;mark för hamnverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt de större hamnarna utgör mer eller mindre utpräglade industrian-&lt;br&gt;läggningar. I motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 53) anförde föredragande&lt;br&gt;statsrådet att för allmänheten tillgängliga delar av ett hamnområde alltid&lt;br&gt;borde anses som allmän plats, främst med hänsyn till de risker som det&lt;br&gt;innebar att anordna en offentlig tillställning inom ett sådant område. Enligt&lt;br&gt;min mening har detta skäl alltjämt giltighet. Dessutom kan hamnverk-&lt;br&gt;samheten allvarligt störas, om det inom ett större och mera industriellt beto-&lt;br&gt;nat hamnområde anordnas allmänna sammankomster eller offentliga till-&lt;br&gt;ställningar eller om det där bedrivs någon annan verksamhet som helt sak-&lt;br&gt;nar samband med hamnverksamheten. I linje med utredningens ställnings-&lt;br&gt;tagande bör sålunda ett hamnområde som är tillgängligt för allmänheten&lt;br&gt;utgöra offentlig plats. För tydlighetens skull bör det emellertid i den nya&lt;br&gt;ordningslagen anges att det skall vara fråga om ett område som enligt&lt;br&gt;detaljplan är avsett för hamnverksamhet och som har upplåtits för detta&lt;br&gt;ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag i fråga om egenskapen av offentlig plats hos allmänna vägar,&lt;br&gt;gator, torg, parker m.m. och områden som är avsedda för hamnverksamhet&lt;br&gt;stämmer i sak överens med vad som nu gäller enligt AOst. Ett behov av att&lt;br&gt;kunna meddela lokala ordningsföreskrifter, liksom ett behov av att upprätt-&lt;br&gt;hålla krav på tillstånd m.m. i vissa fall för att få anordna allmänna samman-&lt;br&gt;komster eller offentliga tillställningar och för att få använda områden på ett&lt;br&gt;sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket ett område kan&lt;br&gt;vara avsett, finns självfallet även beträffande andra områden än de som jag&lt;br&gt;här har behandlat. Det avgörande för om ett sådant behov kan anses före-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligga är främst om ordningen och säkerheten kan störas genom att någon&lt;br&gt;annan än för området avsedd verksamhet får förekomma där utan att någon&lt;br&gt;tillståndsprövning har ägt rum eller om området annars är sådant att sär-&lt;br&gt;skilda ordningsföreskrifter kan behövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bebyggelseplaneringen är det vanligt förekommande att områden för&lt;br&gt;skilda slag av trafik, torg, parker, m.m. i en plan redovisas som kvarters-&lt;br&gt;mark och inte som mark för allmän plats. Det sker t.ex. när ett område över&lt;br&gt;eller under ett trafikområde skall kunna användas för något annat ändamål.&lt;br&gt;Även torg är inte sällan belägna på kvartersmark. Detta gäller särskilt de&lt;br&gt;s.k. innetorgen men också utomhus belägna torg redovisas ibland som&lt;br&gt;kvartersmark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En vanligt förekommande planutformning, särskilt i områden med små-&lt;br&gt;husbebyggelse, är s.k. storkvarter. Förutom byggnadstomter för husen inne-&lt;br&gt;håller storkvarteren en eller flera kommunikationstomter, dvs. särskilt för&lt;br&gt;hela husgruppen gemensamt avsatta områden som innehåller gemensam&lt;br&gt;mark i form av gator, parker, m.m. Sådana s.k. kvasiallmänna platser är i&lt;br&gt;regel upplåtna för eller nyttjade för allmän trafik. De kvasiallmänna plat-&lt;br&gt;serna skiljer sig ofta varken till utformning eller användningssätt från de&lt;br&gt;egentliga allmänna platserna i PBL:s mening och uppfattas också av&lt;br&gt;allmänheten som sådana. De bör därför betraktas som offentliga platser&lt;br&gt;enligt den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av att det även i fråga om sådana områden finns ett behov&lt;br&gt;av föreskrifter för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet anser jag att&lt;br&gt;en motsvarighet till uttrycket ”annat område, som är upplåtet till eller eljest&lt;br&gt;nyttjas för allmän samfärdsel”, som utgör en bestämning av allmän plats&lt;br&gt;enligt AOst, inte kan undvaras. Denna avgränsning bör emellertid kunna&lt;br&gt;förenklas och förtydligas något. Jag förordar sålunda att områden över&lt;br&gt;huvud som används för allmän trafik skall vara offentliga platser. Därvid&lt;br&gt;bör det - som några remissinstanser har framhållit - inte göras någon&lt;br&gt;skillnad mellan platser som är belägna inom- eller utomhus. Jag anser såle-&lt;br&gt;des att uttrycket bör få en något vidare innebörd än vad motsvarande uttryck&lt;br&gt;nu har enligt AOst. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare&lt;br&gt;avgränsningen. Här vill jag endast nämna att bl.a. enskilda vägar, trafik-&lt;br&gt;platser, ”allmänna” parkeringsplatser, gång-, cykel- och ridvägar och vissa&lt;br&gt;s.k. innetorg kan komma att omfattas. Beträffande innetorgen kommer det&lt;br&gt;att innebära vissa förändringar i förhållande till nuvarande ordning, t.ex. i&lt;br&gt;fråga om kravet på tillstånd från polisen att ta i anspråk sådan plats. Mot&lt;br&gt;bakgrund av att samma hänsyn i fråga om ordning och säkerhet gör sig&lt;br&gt;gällande - i varje fall när det gäller de större innetorgen - som vid andra&lt;br&gt;platser upplåtna för allmän trafik, anser jag att det är naturligt att samma&lt;br&gt;regler skall gälla. Givetvis bör det förutsättas att platsen verkligen används&lt;br&gt;av allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas möjlighet att jämställa områden med offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har nämnt i det föregående skall enligt PBL (5 kap. 3 §) områden i&lt;br&gt;en detaljplan utmärkas som allmänna platser, kvartersmark eller vatten-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;områden. Exempel på områden som i detaljplan är markerade som kvarters-&lt;br&gt;mark eller som vattenområde och som inte utgör allmän plats i AOst är järn-&lt;br&gt;vägsområden, flygplatser, idrottsområden och badplatser. Det är inte ovan-&lt;br&gt;ligt att sådana områden genom lokala ordningsföreskrifter likställs med all-&lt;br&gt;män plats. Jag anser att sådana områden inte generellt bör föras in under&lt;br&gt;begreppet offentlig plats i ordningslagen. Ett skäl till det är att behovet av&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för sådana områden inte sällan skiftar från kommun till&lt;br&gt;kommun. Behovet av sådana föreskrifter kan också ställa sig olika beträf-&lt;br&gt;fande olika områden inom en och samma kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av avgörande betydelse för riksdagens och regeringens möjligheter&lt;br&gt;enligt RF att till kommunerna delegera en befogenhet att utvidga tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för skilda ordningsföreskrifter är tolkningen av uttrycket&lt;br&gt;”allmän plats” i RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 och 11 § RF kan kommunerna bemyn-&lt;br&gt;digas att meddela föreskrifter om ordningen på allmän plats. En föreskrift&lt;br&gt;om att vissa andra områden än offentliga platser vid tillämpning av ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter i ordningslagen och lokal ordningsstadga skall jämställas&lt;br&gt;med offentliga platser måste enligt min mening i och för sig anses vara en&lt;br&gt;föreskrift om ordningen. Kommunerna bör således i princip kunna grunda&lt;br&gt;en befogenhet att meddela en föreskrift av denna typ på ett bemyndigande&lt;br&gt;att meddela ordningsföreskrifter. En förutsättning för ett sådant bemyn-&lt;br&gt;digande är emellertid att begreppet allmän plats i RF har en mera vidsträckt&lt;br&gt;innebörd än begreppet offentlig plats i den nya ordningslagen. Det finns&lt;br&gt;annars inte något utrymme för lokal normgivning, eftersom kommunernas&lt;br&gt;befogenheter inte kan omfatta andra områden än sådana som utgör allmän&lt;br&gt;plats enligt RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag inledningsvis har nämnt ger motiven till RF inte någon klar led-&lt;br&gt;ning om vad som avses med allmän plats i RF. Enligt min mening saknas&lt;br&gt;det anledning att anta att uttrycket har annan innebörd i RF än i TF och&lt;br&gt;YGL, där det uppenbarligen sammanfaller med BrB:s begrepp. Detta in-&lt;br&gt;nebär att med allmän plats i bestämmelsen i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF&lt;br&gt;skall förstås områden utomhus eller inomhus som är upplåtna för eller som&lt;br&gt;annars frekventeras av allmänheten, dvs. för allmänheten tillgängliga områ-&lt;br&gt;den utom skog och mark. En sådan tolkning stämmer också överens med&lt;br&gt;ställningstagandet beträffande den nuvarande delegationsmöjligheten. En&lt;br&gt;bestämmelse med bemyndigande för kommunerna att föreskriva en utvidg-&lt;br&gt;ning av tillämpningsområdet för vissa ordningsföreskrifter utöver vad som&lt;br&gt;följer av ordningslagen kommer därför som jag ser det inte att komma i&lt;br&gt;konflikt med RF:s regler om normgivningsmakten, om bemyndigandet&lt;br&gt;begränsas till att gälla beträffande områden som är att anse som allmän plats&lt;br&gt;enligt BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen, som förordar att begreppet allmän plats behålls i ordnings-&lt;br&gt;lagstiftningen, anser att ordningsföreskrifterna i ordningslagen och en lokal&lt;br&gt;ordningsstadga genom ett beslut på lokal nivå bör kunna göras tillämpliga&lt;br&gt;också på andra områden än sådana som generellt är att anse som allmän&lt;br&gt;plats enligt utredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser att det på motsvarande sätt som nu finns behov av att&lt;br&gt;kunna utsträcka de bestämmelser om ordning och säkerhet i ordningslagen&lt;br&gt;och de lokala ordningsföreskrifter som gäller beträffande offentlig plats till&lt;br&gt;att omfatta även andra områden. Som jag nyss har angett måste det emel-&lt;br&gt;lertid vara fråga om områden som är tillgängliga för allmänheten. Och i&lt;br&gt;likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning bör möjligheterna att på&lt;br&gt;detta sätt utsträcka regleringen beträffande offentlig plats till andra områden&lt;br&gt;inte omfatta t.ex. reglerna om krav på tillstånd för att få anordna allmänna&lt;br&gt;sammankomster eller offentliga tillställningar på offentliga platser. Som jag&lt;br&gt;strax skall återkomma till (avsnitt 4.2) innebär mitt förslag till ny ordnings-&lt;br&gt;lag att dessa regler förs samman i ett särskilt kapitel i ordningslagen. Med&lt;br&gt;hänsyn till bl.a. detta bör enligt min mening i linje med nuvarande ordning&lt;br&gt;den lösningen väljas att de nu aktuella områdena jämställs med offentliga&lt;br&gt;platser vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen om ordning och säker-&lt;br&gt;het och av lokala ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör det i ordningslagen tas in en be-&lt;br&gt;stämmelse med bemyndigande för regeringen att föreskriva att andra om-&lt;br&gt;råden än offentliga platser och som är tillgängliga för allmänheten skall&lt;br&gt;jämställas med offentlig plats. På samma sätt som enligt nuvarande ordning&lt;br&gt;kan behov av ett sådant bemyndigande tänkas uppkomma i fråga om t.ex.&lt;br&gt;anläggningar för lek, idrott och camping eller för badplatser, järnvägsom-&lt;br&gt;råden och begravningsplatser. Regeringen skall enligt bestämmelsen kunna&lt;br&gt;överlämna sina befogenheter enligt bemyndigandet till kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser att efter samråd med chefen för Civildepartementet återkomma&lt;br&gt;till regeringen i frågan om föreskrifter i förordning om sådana befogenheter&lt;br&gt;för kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;4.2.1 Regleringen av allmänna sammankomster och av offentliga till-&lt;br&gt;ställningar förs samman&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Reglerna om allmänna sammankomster och om offentliga&lt;br&gt;tillställningar förs samman i ett särskilt kapitel i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att reglerna om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar förs samman till en särskild lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De instanser som har behandlat förslaget i denna&lt;br&gt;del anser genomgående att det innebär en förbättring att föra samman&lt;br&gt;reglerna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare&lt;br&gt;gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfri-&lt;br&gt;het. Med mötesfrihet avses enligt RF frihet att anordna och bevista sam-&lt;br&gt;mankomst för upplysning, meningsyttring eller något annat liknande syfte&lt;br&gt;eller för framförande av konstnärligt verk och med demonstrationsfrihet fri-&lt;br&gt;heten att anordna och delta i demonstration på allmän plats. I 2 kap. 12 och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §§ finns bestämmelser om i vilken form och inom vilka ramar som mö-&lt;br&gt;tes- och demonstrationsfriheterna får begränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS), som bl.a. inne-&lt;br&gt;fattar sådana begränsningar som avses i 2 kap. 12 och 14 §§ RF, regleras&lt;br&gt;sådana sammankomster som omfattas av RF:s bestämmelser om mötes- och&lt;br&gt;demonstrationsfriheterna. Lagen är tillämplig på en allmän sammankomst&lt;br&gt;som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller&lt;br&gt;enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag&lt;br&gt;för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning&lt;br&gt;eller religionsutövning. Den gäller också beträffande allmänna teaterföre-&lt;br&gt;ställningar, konserter, biografföreställningar och andra allmänna samman-&lt;br&gt;komster för att framföra konstnärliga verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LAS innehåller bestämmelser om krav på polisens tillstånd för att få an-&lt;br&gt;ordna en allmän sammankomst på allmän plats, om anmälningsskyldighet i&lt;br&gt;andra fall, om innehållet i en ansökan eller anmälan, om ordningshållning,&lt;br&gt;om inställande, upplösning och förbud mot förnyande av allmän samman-&lt;br&gt;komst samt om straff och överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om offentliga tillställningar finns i AOst. Med offentlig&lt;br&gt;tillställning avses tävling eller uppvisning i sport och idrott, danstillställ-&lt;br&gt;ning, cirkusföreställning, tivolinöjen, festtåg, marknad och mässa samt till-&lt;br&gt;ställning av något annat slag som anordnas för allmänheten och som inte&lt;br&gt;avses i LAS. En offentlig tillställning har således typiskt sett nöjeskaraktär.&lt;br&gt;Föreskrifterna om offentliga tillställningar gäller i övrigt krav på polisens&lt;br&gt;tillstånd för att få anordna tillställningar i vissa fall, anmälningsskyldighet,&lt;br&gt;innehållet i ansökan eller anmälan, ordningshållning och kostnader för ord-&lt;br&gt;ningshållning samt inställande, upplösning eller förbud mot förnyande av&lt;br&gt;offentlig tillställning. Vidare finns bestämmelser om straff, förverkande och&lt;br&gt;överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i AOst av offentliga tillställningar sammanfaller i stort med&lt;br&gt;vad som enligt LAS gäller beträffande allmänna sammankomster. Före-&lt;br&gt;skrifterna om offentliga tillställningar är emellertid på flera punkter mera&lt;br&gt;långtgående. Som tidigare har angetts är AOst beslutad av regeringen efter&lt;br&gt;riksdagens hörande med stöd av den s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten&lt;br&gt;enligt 1809 års regeringsform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1868 års ordningsstadga, som föregick AOst och LAS, gjordes inte nå-&lt;br&gt;gon grundläggande skillnad mellan allmänna sammankomster och offent-&lt;br&gt;liga tillställningar. Sammankomster hänfördes sålunda under tillställnings-&lt;br&gt;begreppet. Även ett utredningsförslag på 1940-talet (SOU 1944:48) utgick&lt;br&gt;från att bestämmelser om församlingsfriheten, dvs. rätten för medborgarna&lt;br&gt;att hålla sammankomster för överläggning om allmänna eller enskilda&lt;br&gt;angelägenheter, borde tas in i en ny ordningsstadga. I direktiven för en ny&lt;br&gt;utredning, som resulterade i det förslag som låg till grund för AOst och&lt;br&gt;LAS (SOU 1954:37), framhöll emellertid föredragande statsrådet att för-&lt;br&gt;samlingsfriheten var ett så väsentligt element i en demokratisk samhälls-&lt;br&gt;ordning att dess huvudgrunder borde slås fast i lag. I enlighet med det&lt;br&gt;förordades i 1954 års betänkande att församlingsfriheten skulle omgärdas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med det skydd som följde av en reglering i lag medan tillställningarna&lt;br&gt;liksom tidigare skulle regleras i en ordningsstadga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget följdes i det lagstiftningsärende varigenom AOst och&lt;br&gt;LAS infördes (prop. 1956:143, bet. 1956:1LU37, rskr. 1956:401). Före-&lt;br&gt;dragande statsrådet ansåg (a. prop. s. 152) att som allmänna samman-&lt;br&gt;komster borde betecknas vad som med hänsyn till församlingsfrihetens&lt;br&gt;grundsatser krävde reglering i lag. Tillställningsbegreppet skulle användas i&lt;br&gt;de fall då erforderliga föreskrifter i ordningens och säkerhetens intresse&lt;br&gt;borde tas upp i den nya allmänna ordningsstadgan. Frågan om att införa&lt;br&gt;grundlagsskydd för församlingsfriheten borde emellertid enligt föredragan-&lt;br&gt;den (a. prop. s. 43) inte tas upp till prövning i samband med den reglering&lt;br&gt;från ordnings- och säkerhetssynpunkt som det då var fråga om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttryckligt grundlagsstöd fick församlingsfriheten först genom nya RF:s&lt;br&gt;ikraftträdande år 1975. Församlingsfriheten kommer i RF till uttryck genom&lt;br&gt;bestämmelserna om mötes- och demonstrationsfriheterna. Möjligheterna att&lt;br&gt;inskränka rätten att anordna möten och demonstrationer är starkt begränsade&lt;br&gt;genom dessa bestämmelser. Enligt 2 kap. 14 § första stycket RF får mötes-&lt;br&gt;och demonstrationsfriheterna begränsas endast av hänsyn till ordning och&lt;br&gt;säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen, till trafiken eller till ri-&lt;br&gt;kets säkerhet eller för att motverka farsot. Vidare gäller de mera allmänna&lt;br&gt;bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra stycket RF om att begränsningar i bl.a.&lt;br&gt;opinionsfrihetema får göras endast för att tillgodose ändamål som är god-&lt;br&gt;tagbara i ett demokratiskt samhälle och att begränsningarna aldrig får gå ut-&lt;br&gt;över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett&lt;br&gt;dem och inte heller så långt att de utgör hot mot den fria åsiktsbildningen.&lt;br&gt;De särskilda begränsningsändamålen i 2 kap. 14 § första stycket RF har ut-&lt;br&gt;formats främst med tanke på att regleringen i LAS om bl.a. tillståndskrav&lt;br&gt;och anmälningsskyldighet, upplösning m.m. skulle få grundlagsstöd (SOU&lt;br&gt;1975:75 s. 131, prop. 1975/76:209 s. 111 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För de skilda opinionsfrihetema, dvs. yttrande- och informationsfrihe-&lt;br&gt;terna, mötes- och demonstrationsfriheterna, föreningsfriheten och religions-&lt;br&gt;friheten, gäller enligt RF olika regler om begränsningsändamålen. I motiven&lt;br&gt;till de ändringar i RF som trädde i kraft år 1977 uppmärksammades att de&lt;br&gt;olika friheterna ofta griper in i varandra. Sammanfattningsvis innebär de&lt;br&gt;ställningstaganden som då gjordes av intresse i detta sammanhang (prop.&lt;br&gt;1975/76:209 s. 104 och 114) att bestämmelser som tar sikte på endast att&lt;br&gt;begränsa själva mötessituationen eller rätten att anordna ett grundlagsskyd-&lt;br&gt;dat möte (eller en demonstration) skall ses som en begränsning enbart av&lt;br&gt;mötes- eller demonstrationsfriheten enligt RF. Om bestämmelsen dessutom&lt;br&gt;syftar till att reglera t.ex. de yttranden som får förekomma vid en samman-&lt;br&gt;komst, måste emellertid även RF:s krav för begränsningar av yttrandefrihe-&lt;br&gt;ten vara uppfyllda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 kap. 12 § första stycket RF får begränsningarna i opinionsfrihe-&lt;br&gt;tema ske i lag eller, i vissa angivna undantagsfall, efter bemyndigande i lag&lt;br&gt;genom någon annan författning. Ett av undantagen gäller begränsning av&lt;br&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna av hänsyn till rikets säkerhet eller för&lt;br&gt;att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga tillställningar enligt AOst anses inte omfattas av RF:s regler&lt;br&gt;om mötes- och demonstrationsfrihet. Det innebär att rätten att anordna of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar kan underkastas längre gående inskränkningar än de&lt;br&gt;som enligt RF gäller i fråga om allmänna sammankomster. Det är vidare&lt;br&gt;möjligt att med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 1 och 5 RF reglera offent-&lt;br&gt;liga tillställningar i annan författning än lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Utredningens uppdrag har, med undantag för&lt;br&gt;några speciella frågor som jag strax återkommer till, inte omfattat någon&lt;br&gt;allmän översyn av reglerna om allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar. Med hänsyn till det har utredningen här begränsat sitt arbete&lt;br&gt;till i huvudsak en lagteknisk översyn av bestämmelserna och en anpassning&lt;br&gt;av dessa till RF:s regler om normgivningsmakten och om medborgerliga fri-&lt;br&gt;och rättigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill till en början slå fast att det även i fortsättningen krävs en regle-&lt;br&gt;ring av de företeelser som enligt nuvarande lagstiftning utgör allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar. Den begränsade översyn på&lt;br&gt;området som utredningen har företagit gör det emellertid inte motiverat att i&lt;br&gt;detta sammanhang vidta några väsentliga sakliga ändringar i regleringen.&lt;br&gt;Mitt ställningstagande innebär bl.a. att den nuvarande avgränsningen av&lt;br&gt;allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i huvudsak bör be-&lt;br&gt;hållas oförändrad. Jag återkommer emellertid strax (avsnitt 4.2.2) till den&lt;br&gt;ändring som i detta avseende bör göras i fråga om cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller den lagtekniska utformningen vill jag peka på att&lt;br&gt;den nuvarande regleringen av allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar i skilda författningar med olika statsrättslig valör grundas på att&lt;br&gt;sammankomsterna med hänsyn till församlingsfrihetens särskilda betydelse&lt;br&gt;ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än de rena nöjestillställningarna.&lt;br&gt;Genom RF:s bestämmelser om normgivningsmakten och om medborgerliga&lt;br&gt;fri- och rättigheter, som har behandlats i det föregående (avsnitt 2.2), har&lt;br&gt;emellertid frågan om författningarnas konstitutionella beskaffenhet kommit&lt;br&gt;i ett delvis nytt läge. I LAS regleras i princip sådana sammankomster som&lt;br&gt;omfattas av de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna.&lt;br&gt;Regleringen i RF innebär att begränsningar i bl.a. dessa opinionsfriheter&lt;br&gt;med vissa undantag, endast får göras genom lag. Bestämmelser som på&lt;br&gt;olika sätt inskränker rätten att anordna allmänna sammankomster kräver&lt;br&gt;således även i framtiden i princip lagform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De offentliga tillställningarna har inte motsvarande grundlagsskydd.&lt;br&gt;Flertalet bestämmelser i AOst om offentliga tillställningar hör emellertid&lt;br&gt;enligt RF till det primära lagområdet genom att de är ”betungande” och&lt;br&gt;skall därför meddelas i lagform. Om bestämmelserna rör ordningen på all-&lt;br&gt;män plats eller skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa eller något annat&lt;br&gt;delegeringsbart ämne, kan de efter bemyndigande i lag meddelas i en rege-&lt;br&gt;ringsförfattning eller i föreskrifter beslutade av en förvaltningsmyndighet&lt;br&gt;eller kommun (8 kap. 11 § RF). Jag vill emellertid peka på att bestämmelser&lt;br&gt;motsvarande åtskilliga av de nuvarande i AOst om begränsningar på olika&lt;br&gt;sätt av rätten att anordna offentliga tillställningar inte får delegeras på detta&lt;br&gt;sätt. Detta gäller i första hand föreskrifter som syftar till att upprätthålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ordningen vid en tillställning som inte hålls på allmän plats och bestämmel-&lt;br&gt;ser om annan brottspåföljd än böter. Mot bakgrund av att flertalet av de be-&lt;br&gt;stämmelser om offentliga Ullställningar som bör finnas också i fortsätt-&lt;br&gt;ningen kräver lagform anser jag i likhet med utredningen att regleringen av&lt;br&gt;de offentliga tillställningarna bör ske i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När på detta sätt såväl de allmänna sammankomsterna som de offentliga&lt;br&gt;tillställningarna avses bli reglerade i lag delar jag utredningens uppfattning&lt;br&gt;att det kan ifrågasättas om regleringen även i framtiden bör ske i skilda för-&lt;br&gt;fattningar. Som utredningen anför måste likartade bedömningar från ord-&lt;br&gt;nings- och säkerhetssynpunkt göras i ärenden om sammankomster och i&lt;br&gt;ärenden som rör tillställningar. Detta gäller inte minst sedan teaterföreställ-&lt;br&gt;ningar, varitéer, konserter och andra konstnärliga uttrycksformer tillerkänts&lt;br&gt;grundlagsskydd och som en följd av det skall anses som allmänna samman-&lt;br&gt;komster i stället för offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill vidare peka på att regleringen av sammankomsterna från syste-&lt;br&gt;matisk synpunkt inte nämnvärt skiljer sig från regleringen av tillställningar-&lt;br&gt;na. Även i sakligt hänseende visar bestämmelserna tämligen stor överens-&lt;br&gt;stämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund anser jag i linje med utredningens uppfattning att&lt;br&gt;det skulle innebära en betydande förenkling att föra samman bestämmel-&lt;br&gt;serna i en författning. Den omständigheten att sammankomsterna till skill-&lt;br&gt;nad från tillställningarna i princip omfattas av RF:s fri- och rättighetsskydd&lt;br&gt;har som utredningen anför inte någon avgörande betydelse i detta avseende.&lt;br&gt;Den skillnad i regleringen av sammankomster och av tillställningar som är&lt;br&gt;motiverad av att sammankomsterna har ett starkare rättsligt skydd kan så-&lt;br&gt;lunda liksom nu upprätthållas, även om det sker inom ramen för en och&lt;br&gt;samma författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser dessutom att regleringen av allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar, med hänsyn till den sakliga anknytningen till de öv-&lt;br&gt;riga bestämmelser som är avsedda att tas in i den nya ordningslagen, också&lt;br&gt;bör tas in i denna lag och bilda ett särskilt kapitel i den. Jag vill här peka på&lt;br&gt;att de nuvarande reglerna om offentliga tillställningar finns i AOst, vars be-&lt;br&gt;stämmelser i övrigt ju enligt mitt förslag skall tas in i ordningslagen.&lt;br&gt;Regleringen av de allmänna sammankomsterna är betingad av i stort sett&lt;br&gt;samma intressen som de offentliga tillställningarna, nämligen i första hand&lt;br&gt;ordnings- och säkerhetshänsyn. Vidare vill jag peka på att begreppet offent-&lt;br&gt;lig plats, som enligt mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.1) motsvarar det&lt;br&gt;nuvarande begreppet allmän plats och skall föras in i den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen, på motsvarande sätt som nu kommer att användas för att avgränsa&lt;br&gt;krav på tillstånd eller anmälan för den som anordnar allmänna samman-&lt;br&gt;komster eller offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också med hänsyn till intresset att i en sammanhållen lag samla den&lt;br&gt;centrala ordningslagstiftningen bör regleringen av allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar tas in i den nya ordningslagen. Som&lt;br&gt;jag tidigare har angett anser jag att en ordningslag med ett sådant samlat&lt;br&gt;innehåll skulle ha klara fördelar med hänsyn till den praktiska tillämp-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen, inte minst för polismyndigheter och övriga berörda myndigheter Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;som har att tillämpa lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag förordar alltså att reglerna om allmänna sammankomster och offent-&lt;br&gt;liga tillställningar förs samman och får bilda ett särskilt kapitel i den nya&lt;br&gt;ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.2 Cirkusföreställningar - allmänna sammankomster eller offentliga&lt;br&gt;tillställningar?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Cirkusföreställningar skall i ordningslagen behandlas som&lt;br&gt;allmänna sammankomster och inte som offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande innebär att cirkusföreställningar även i&lt;br&gt;fortsättningen skall anses utgöra offentliga tillställningar. I syfte att under-&lt;br&gt;lätta för cirkusverksamheten föreslår utredningen i stället bl.a. att undantag&lt;br&gt;görs från nuvarande tillståndskrav när det gäller cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har i allmänhet inte berört denna fråga. Bl.a. Statens&lt;br&gt;kulturråd, Svenska kommunförbundet, Svenska Teaterförbundet och&lt;br&gt;Akademien för cirkuskonstens bevarande i Sverige kritiserar emellertid ut-&lt;br&gt;redningens ställningstagande och föreslår att cirkusföreställningar fortsätt-&lt;br&gt;ningsvis skall utgöra allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 9 § AOst utgör cirkusföreställ-&lt;br&gt;ningar offentliga tillställningar. Enligt 12 § första stycket AOst krävs till-&lt;br&gt;stånd av polisen för att få anordna offentliga tillställningar på allmän plats.&lt;br&gt;Enligt andra stycket i paragrafen krävs det sådant tillstånd även för att få&lt;br&gt;anordna bl.a. cirkusföreställningar på andra ställen än allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även teaterföreställningar, konserter och biografföreställningar utgjorde&lt;br&gt;tidigare offentliga tillställningar men fördes med verkan fr.o.m år 1977&lt;br&gt;över från AOst till LAS (prop. 1976/77:39, bet. 1976/77:KU16, rskr.&lt;br&gt;1976/77:56). Det skedde som en följd av den förstärkning av bl.a.&lt;br&gt;mötesfriheten som gjordes genom ändringar i RF, som trädde i kraft samma&lt;br&gt;år (prop. 1975/76:209, bet. 1975/76:KU56, rskr. 1975/76:414, bet.&lt;br&gt;1976/77:KU1, rskr. 1976/77:29). Enligt 1 § första stycket andra meningen&lt;br&gt;LAS har sålunda LAS tillämpning även på allmän teaterföreställning, kon-&lt;br&gt;sert, biografföreställning eller någon annan allmän sammankomst för att&lt;br&gt;framföra konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom de nämnda ändringarna i RF fick grundlagsskyddet för mötesfri-&lt;br&gt;heten sin nuvarande utformning. Enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 RF är så-&lt;br&gt;lunda varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet.&lt;br&gt;Mötesfriheten utgör enligt bestämmelsen frihet att anordna och bevista en&lt;br&gt;sammankomst för upplysning, meningsyttring eller något annat liknande&lt;br&gt;syfte eller för framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det aktuella lagstiftningsärendet uttalade föredragande statsrådet bl.a.&lt;br&gt;följande (prop. 1975/76:209 s. 110 f.). Enligt hans uppfattning borde ut-&lt;br&gt;gångspunkten vid avgränsandet av det område som skulle skyddas genom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelserna om mötesfriheten vara att denna frihet i största möjliga ut-&lt;br&gt;sträckning skulle korrespondera med yttrande- och informationsfriheterna.&lt;br&gt;Principen borde vara att sammankomster som avsåg framförande eller del-&lt;br&gt;fående av yttranden som skyddades av reglerna om yttrande- och informa-&lt;br&gt;tionsfriheterna skulle omfattas av RF:s skydd för mötesfriheten. Detta inne-&lt;br&gt;bar bl.a. att sammankomster för att framföra konstnärliga verk borde bere-&lt;br&gt;das samma skydd som t.ex. politiska eller religiösa sammankomster. Före-&lt;br&gt;draganden ansåg av denna anledning att den av ifrågavarande utredning&lt;br&gt;föreslagna utvidgningen av det skyddade området till att omfatta också opi-&lt;br&gt;nionsbildande teater m.m. inte gick tillräckligt långt. Det var knappast möj-&lt;br&gt;ligt att i rättstillämpningen dra en gräns mellan opinionsbildande teater, å&lt;br&gt;den ena, och andra former av scenisk framställning, å den andra sidan.&lt;br&gt;Grundlagsskyddet borde därför enligt föredraganden utformas så att det i&lt;br&gt;princip omfattade alla former av scenisk framställning. Han ansåg vidare att&lt;br&gt;det inte fanns någon anledning att från det skyddade området undanta t.ex.&lt;br&gt;sådana konserter och sammankomster för högläsning ur litterära verk eller&lt;br&gt;för förevisning av film som inte kunde betraktas som medier för opinions-&lt;br&gt;yttring. Föredraganden påpekade att utvidgningen av det skyddade området&lt;br&gt;gjorde det nödvändigt med vissa ändringar i LAS och AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket 3 RF&lt;br&gt;uttalade föredraganden bl.a. följande (prop. 1975/76:209 s. 143). Den före-&lt;br&gt;slagna definitionen innebar en viss utvidgning av det skyddade området i&lt;br&gt;förhållande till utredningsförslaget. Denna utvidgning hade skett främst ge-&lt;br&gt;nom att sammankomster för framförande av konstnärligt verk generellt om-&lt;br&gt;fattades av skyddet. Härigenom hade detta kommit att avse också sådana&lt;br&gt;teater- och biografföreställningar, konserter, recitationsaftnar etc. som inte&lt;br&gt;kunde uppfattas som medier för opinionsyttring. Bestämningen ”konstnär-&lt;br&gt;lig” borde enligt föredraganden i detta sammanhang uppfattas som beteck-&lt;br&gt;ning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett kvalitetskrav.&lt;br&gt;Om ändamålet med en sammankomst var framförande av ett verk som till&lt;br&gt;sin typ kunde hänföras till någon konstnärlig uttrycksform, t.ex. film, musik&lt;br&gt;eller ett verk avsett för scenisk framställning, borde sammankomsten&lt;br&gt;normalt anses omfattas av RF:s skydd för mötesfriheten, även om det fram-&lt;br&gt;förda verkets konstnärliga värde i ett visst fall inte skulle vara särskilt fram-&lt;br&gt;trädande. Enligt föredraganden förelåg grundlagsskydd däremot inte, om&lt;br&gt;det framstod som helt främmande för vanligt språkbruk att i något hän-&lt;br&gt;seende tala om framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragandens uttalanden i lagstiftningsärendet föranledde inga erin-&lt;br&gt;ringar vid riksdagsbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nämnda lagstiftningsärendet om ändringar i bl.a. LAS och AOst&lt;br&gt;med anledning av de nya reglerna i RF om medborgerliga fri- och rättighe-&lt;br&gt;ter pekade föredragande statsrådet bl.a. (prop. 1976/77:39 s. 6 ff.) på att&lt;br&gt;mötesfriheten enligt de nya grundlagsreglerna kom att omfatta - förutom&lt;br&gt;som då sammankomster i opinionsbildnings- eller undervisningssyfte eller&lt;br&gt;för religionsutövning - även sammankomster för framförande av konst-&lt;br&gt;närligt verk, t.ex. konserter, teater- och biografföreställningar. Skyddet kom&lt;br&gt;dessutom att förstärkas bl.a. genom att mötesfriheten fick begränsas endast&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av hänsyn till rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet vid samman-&lt;br&gt;komsten eller till trafiken eller för att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden pekade också på att det på vanlig författningsnivå fanns&lt;br&gt;regler om möten huvudsakligen i två författningar, LAS och AOst. LAS var&lt;br&gt;enligt en uppräkning i 1 § första stycket tillämplig på sammankomster som&lt;br&gt;dittills hade varit omfattade av mötesfriheten enligt RF. I AOst fanns före-&lt;br&gt;skrifter om offentliga tillställningar, bl.a. teaterföreställningar, konserter och&lt;br&gt;biografföreställningar. Föredraganden anförde vidare att väsentligen likar-&lt;br&gt;tade bestämmelser gällde för möten enligt de två författningarna. I vissa&lt;br&gt;hänseenden hade emellertid allmänna sammankomster ett starkare skydd än&lt;br&gt;offentliga tillställningar. Tillstånd till en allmän sammankomst fick vägras&lt;br&gt;endast om det var nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning.&lt;br&gt;Någon motsvarighet till denna regel fanns inte i fråga om offentliga till-&lt;br&gt;ställningar. På liknande sätt var förutsättningarna för att inställa eller upp-&lt;br&gt;lösa en allmän sammankomst och för att förbjuda förnyande av samman-&lt;br&gt;komsten snävare än beträffande en offentlig tillställning. De möjligheter&lt;br&gt;som förelåg att vägra tillstånd och att ingripa mot en allmän sammankomst&lt;br&gt;anslöt till de intressen för vilka RF i dess nya lydelse tillät begränsning av&lt;br&gt;mötesfriheten, medan tillståndsvägran och ingripande i fråga om en offent-&lt;br&gt;lig tillställning kunde ske även i andra fall. Enligt föredragandens mening&lt;br&gt;borde därför den reglering av möten som LAS innehöll då göras tillämplig&lt;br&gt;också på sammankomster för framförande av konstnärligt verk. Som en&lt;br&gt;följd av det borde samtidigt sådana sammankomster undantas från regle-&lt;br&gt;ringen i AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden förordade att den ändring i LAS som behövdes fick for-&lt;br&gt;men av ett tillägg till uppräkningen av de sammankomster lagen var&lt;br&gt;tillämplig på av innebörd att lagen skulle äga tillämpning också på allmän&lt;br&gt;teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller någon annan allmän&lt;br&gt;sammankomst för framförande av konstnärligt verk. Begreppet samman-&lt;br&gt;komst för framförande av konstnärligt verk borde enligt föredraganden i&lt;br&gt;detta sammanhang uppfattas på samma sätt som enligt RF. I denna fråga&lt;br&gt;hänvisade han i övrigt till vad som anförts i den nyssnämnda propositionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare pekade föredraganden på att de dåvarande bestämmelserna i LAS&lt;br&gt;var tillämpliga även om det förekom ett mindre inslag av underhållning&lt;br&gt;eller förströelse vid den allmänna sammankomsten. Så borde enligt honom&lt;br&gt;vara fallet även i fortsättningen. Med anledning av att sådana inslag ofta&lt;br&gt;kunde sägas utgöra framförande av konstnärligt verk och därmed falla in&lt;br&gt;under den utvidgade huvudregeln borde emellertid lagtexten jämkas något.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med dåvarande principer för gränsdragningen mellan LAS och&lt;br&gt;AOst:s tillämpningsområden borde enligt föredraganden i de fall där tvekan&lt;br&gt;rådde huruvida ett möte var en allmän sammankomst eller en offentlig till-&lt;br&gt;ställning LAS i regel anses tillämplig. Man borde utgå från en helhetsbe-&lt;br&gt;dömning. Ett trollerinummer som ingick i en revy eller kabaré fick enligt&lt;br&gt;föredraganden sålunda anses vara en del av framförandet av det konst-&lt;br&gt;närliga verk som den samlade sceniska framställningen utgjorde. En&lt;br&gt;offentlig filmförevisning som ingick som ett moment i en pornografisk&lt;br&gt;föreställning borde å andra sidan inte betraktas som en biografföreställning,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utan AOst borde vara tillämplig också på sådan förevisning (offentliga&lt;br&gt;tillställningar som utgör pornografiska föreställningar får numera enligt&lt;br&gt;10 § AOst inte anordnas).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden pekade på att med offentlig tillställning förstods enligt&lt;br&gt;9 § första stycket AOst i dess då gällande lydelse bl.a. teaterföreställning,&lt;br&gt;konsert och biografföreställning. Dessa sammankomster borde enligt&lt;br&gt;föredraganden utgå ur uppräkningen. Och i 21 § AOst gavs då regler som&lt;br&gt;rörde bl.a. barns medverkan i teaterföreställning m.m. Även här borde enligt&lt;br&gt;föredraganden denna typ av sammankomst utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragandens uttalanden i det nu aktuella lagstiftningsärendet föran-&lt;br&gt;ledde inte några erinringar vid riksdagsbehandlingen. Lagändringarna inne-&lt;br&gt;bar sålunda att sådana teaterföreställningar, konserter och biografföreställ-&lt;br&gt;ningar som anordnas för allmänheten inte längre utgör offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar utan allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Utredningen har mot bakgrund av en av rege-&lt;br&gt;ringen till utredningen överlämnad skrivelse från Statens kulturråd om åt-&lt;br&gt;gärder för att underlätta cirkusverksamheten i Sverige övervägt frågan om&lt;br&gt;cirkusföreställningar bör behandlas som allmänna sammankomster i stället&lt;br&gt;för som offentliga tillställningar. I skrivelsen anförde kulturrådet en rad skäl&lt;br&gt;för att cirkusföreställningar i lagstiftningen bör behandlas som allmänna&lt;br&gt;sammankomster. Utredningen har efter en analys av ställningstagandena i&lt;br&gt;de nyssnämnda lagstiftningsärendena intagit ståndpunkten att cirkusföre-&lt;br&gt;ställningar inte bör betraktas som grundlagsskyddade sammankomster för&lt;br&gt;att framföra konstnärligt verk och att de som en följd av det inte heller kan&lt;br&gt;utgöra allmänna sammankomster enligt LAS.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten för utredningens överväganden är således att vad som&lt;br&gt;utgör allmän sammankomst enligt ordningslagstiftningen i sak bör överens-&lt;br&gt;stämma med den typ av sammankomster som omfattas av grundlags-&lt;br&gt;skyddet. Även för egen del anser jag att det är ytterst angeläget att försäkra&lt;br&gt;sig om att grundlagsskyddade sammankomster faller in under regleringen&lt;br&gt;av allmänna sammankomster i ordningslagstiftningen. Däremot bör det&lt;br&gt;enligt min mening inte anses uteslutet att sammankomster som inte faller in&lt;br&gt;under grundlagsskyddet eller som det är tveksamt om de faller in under&lt;br&gt;detta i ordningslagstiftningen uttryckligen likställs med en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst. Detta bör emellertid endast komma i fråga om det finns mycket&lt;br&gt;starka skäl för en sådan ordning. En faktor som måste beaktas i det sam-&lt;br&gt;manhanget är att omfattningen av grundlagsskyddet inte i sig påverkas av&lt;br&gt;om lagstiftningen om allmänna sammankomster förändras. Det utesluter&lt;br&gt;dock inte att det kan finnas starka skäl för att i ordningslagstiftningen ge&lt;br&gt;vidare eller mer preciserade regler än de som finns i RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad angår frågan om cirkusföreställningar bör behandlas som allmänna&lt;br&gt;sammankomster vill jag först erinra om föredragande statsrådets uttalanden&lt;br&gt;i det lagstiftningsärende varigenom skyddet för mötesfriheten enligt 2 kap.&lt;br&gt;1 § första stycket 3 RF fick sin nuvarande utformning (prop. 1975/76:209&lt;br&gt;s. 143). Av uttalandena framgår att detta skydd är avsett att generellt om-&lt;br&gt;fatta sammankomster för att framföra ett konstnärligt verk. Om ändamålet&lt;br&gt;med sammankomsten är att framföra ett verk som till sin typ kan hänföras&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till någon konstnärlig uttrycksform, skall sammankomsten normalt anses&lt;br&gt;omfattad av RF:s skydd för mötesfriheten. Verk avsedda för scenisk fram-&lt;br&gt;ställning nämndes av föredraganden som exempel på en konstnärlig ut-&lt;br&gt;trycksform. Av hans uttalanden framgår emellertid att grundlagsskydd inte&lt;br&gt;föreligger, om det framstår som helt främmande för vanligt språkbruk att i&lt;br&gt;något hänseende tala om framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om den rättsliga behandlingen av cirkusföreställningar bör bedö-&lt;br&gt;mas mot denna bakgrund. Det står klart att sceniska framställningar som&lt;br&gt;t.ex. balettföreställningar och varitéer generellt omfattas av skyddet för&lt;br&gt;mötesfriheten och också utgör allmänna sammankomster enligt LAS.&lt;br&gt;Cirkusföreställningar måste enligt min uppfattning typiskt sett anses ha så&lt;br&gt;stora likheter med sådana sammankomster att det saknas tillräckliga skäl för&lt;br&gt;att i ordningslagstiftningen behandla dem på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till bilden hör också att cirkusverksamheten betraktas som en konstart&lt;br&gt;som statsmakterna i flera olika sammanhang förklarat sig vilja stödja. Jag&lt;br&gt;vill här peka på Kulturutskottets uttalanden i november 1986 i sitt av riks-&lt;br&gt;dagen godkända betänkande (bet. 1986/87:KrU4) om vikten av att insatser&lt;br&gt;görs för att främja cirkuskonsten. Ett annat exempel är föredragande&lt;br&gt;statsrådets uttalande i motiven till djurskyddslagen (1988:534), som skäl för&lt;br&gt;att något förbud mot att förevisa vissa djur på cirkus inte borde införas, att&lt;br&gt;cirkus är en mycket gammal kulturform som det är viktigt att bevara (prop.&lt;br&gt;1987/88:93 s. 61). Slutligen vill jag här peka på att cirkusföreställningar&lt;br&gt;jämte konserter samt biograf-, teater-, opera- och balettföreställningar un-&lt;br&gt;dantagits från den generella mervärdesskatteplikten (se bet. 1989/90:SkU31&lt;br&gt;s. 106).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund delar jag den uppfattning som bl.a. kulturrådet och&lt;br&gt;kommunförbundet framfört vid remissbehandlingen att cirkusföreställningar&lt;br&gt;i den nya ordningslagen bör behandlas som allmänna sammankomster och&lt;br&gt;inte som offentliga tillställningar. Med hänsyn till kopplingen mellan be-&lt;br&gt;greppet allmän sammankomst och den grundlagsskyddade mötesfriheten&lt;br&gt;bör de dock definitionsmässigt också fortsättningsvis anses utgöra en form&lt;br&gt;av offentliga tillställningar. Mitt förslag i fråga om regleringen av allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar har utformats i enlighet med&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.2.5) till frågan om säkerhetskrav&lt;br&gt;beträffande tält som används vid cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.3 Krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: De nuvarande kraven på tillstånd eller anmälan för att få&lt;br&gt;anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behålls i&lt;br&gt;huvudsak oförändrade. Anmälningsskyldigheten utvidgas emellertid till&lt;br&gt;att generellt omfatta allmänna sammankomster inomhus inom områden&lt;br&gt;som redovisas i detaljplan och offentliga tillställningar som anordnas&lt;br&gt;utomhus utom detaljplanelagt område, om det på grund av det förväntade&lt;br&gt;antalet deltagare vid sammankomsten eller tillställningen finns risk för&lt;br&gt;att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid den eller för att trafiken&lt;br&gt;störs. Samtidigt avskaffas de nuvarande befogenheterna för länsstyrelsen&lt;br&gt;att utvidga anmälningsskyldigheten beträffande sammankomster och&lt;br&gt;tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande överensstämmer i huvudsak med nuva-&lt;br&gt;rande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Utredningens ställningstagande i den generella frå-&lt;br&gt;gan om krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna samman-&lt;br&gt;komster eller offentliga tillställningar har inte närmare kommenterats av&lt;br&gt;remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens uppfattning att det inte åter bör införas ett generellt krav på&lt;br&gt;tillstånd för sådana former av gatumusik som nu är undantagna från kravet&lt;br&gt;på tillstånd för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats får&lt;br&gt;kritik på några håll. Polismyndigheten i Stockholm anser att det enligt lagen&lt;br&gt;inte bör vara presumtion för att gatumusik utgör allmänna sammankomster.&lt;br&gt;Några remissinstanser anser att kommunerna genom lokala föreskrifter bör&lt;br&gt;få införa tillståndskrav beträffande framförande av konstnärligt verk på&lt;br&gt;vissa platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett relativt stort antal instanser inom polisväsendet pekar på att s.k. rock-&lt;br&gt;galor och liknande typer av inomhuskonserter kan ge upphov till ordnings-&lt;br&gt;hållningsproblem. Dessa remissinstanser anser därför att konserter av detta&lt;br&gt;slag som kan förväntas samla ett så stort deltagarantal att fara för ordning&lt;br&gt;och säkerhet kan uppkomma bör omfattas av krav på anmälningsskyldighet.&lt;br&gt;Polismyndigheten i Uppsala anser emellertid att anmälningsskyldighet bör&lt;br&gt;föreskrivas generellt för allmänna sammankomster som hålls inomhus inom&lt;br&gt;numera detaljplanelagt område; anordnare av andra sammankomster än&lt;br&gt;konserter som saknar intresse från ordningssynpunkt kan därvid av polisen&lt;br&gt;befrias från anmälningsskyldigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ungefär samma remissinstanser som behandlar problemet med inomhus-&lt;br&gt;konserter pekar på att det sedan AOst infördes har tillkommit stora evene-&lt;br&gt;mang, t.ex. orienterings- och pimpelfisketävlingar, som med hänsyn till be-&lt;br&gt;hovet av polisiära insatser i trafikhänseende m.m. bör omfattas av anmäl-&lt;br&gt;ningsskyldigheten beträffande offentliga tillställningar. Dessa remissinstan-&lt;br&gt;ser föreslår att även evenemang av detta slag, som anordnas utanför numera&lt;br&gt;detaljplanelagda områden, skall omfattas av krav på anmälan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ordning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det krävs tillstånd av polisen för att få anordna allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar på ställen som utgör allmän plats enligt AOst&lt;br&gt;(3 § första stycket LAS resp. 12 § första stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om vissa offentliga tillställningar, nämligen offentliga danstill-&lt;br&gt;ställningar, cirkusföreställningar, tivolinöjen, marknader och därmed jäm-&lt;br&gt;förliga nöjestillställningar samt tävlingar och uppvisningar i motorsport och&lt;br&gt;professionell brottning, krävs det emellertid alltid tillstånd, alltså oavsett var&lt;br&gt;tillställningen äger rum (12 § andra stycket AOst). Om det kan ske utan fara&lt;br&gt;för ordning och säkerhet, får emellertid polisen i sådana fall medge befrielse&lt;br&gt;från skyldigheten att söka tillstånd beträffande tillställningar av ett visst slag&lt;br&gt;(12 § tredje stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare får en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk&lt;br&gt;hållas på allmän plats utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade&lt;br&gt;deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten och de&lt;br&gt;anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik&lt;br&gt;eller allmän ordning (3 § tredje stycket LAS).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras bara om det är nödvän-&lt;br&gt;digt med hänsyn till trafiken eller den allmänna ordningen (3 § andra&lt;br&gt;stycket LAS). Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande&lt;br&gt;offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att inom stads- eller byggnadsplanelagt område få anordna en allmän&lt;br&gt;sammankomst på en annan plats utomhus än som utgör allmän plats enligt&lt;br&gt;AOst krävs att anmälan görs till polisen (4 § första stycket LAS). Samma&lt;br&gt;skyldighet gäller beträffande den som vill anordna en offentlig tillställning&lt;br&gt;- vare sig utom- eller inomhus - inom stads- eller byggnadsplanelagt&lt;br&gt;område för vilken inte krävs tillstånd (13 § första stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen,&lt;br&gt;utvidga anmälningsskyldigheten beträffande allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar till att gälla även för andra områden (4 § andra&lt;br&gt;stycket LAS resp. 13 § andra stycket AOst). Tillställningar som hålls inom-&lt;br&gt;hus får därvid undantas (13 § andra stycket AOst). Och beträffande all-&lt;br&gt;männa sammankomster, med undantag för sådana som är att hänföra till re-&lt;br&gt;ligionsutövning eller föreläsning eller föredrag av visst slag, får länsstyrel-&lt;br&gt;sen utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta sammankomster som&lt;br&gt;hålls inomhus (4 § andra stycket LAS).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polisen i fråga om&lt;br&gt;sammankomster eller tillställningar av visst slag medge en anordnare be-&lt;br&gt;frielse från anmälningsskyldigheten (4 § tredje stycket LAS resp. 13 §&lt;br&gt;tredje stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får före-&lt;br&gt;skriva att allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar inte får&lt;br&gt;hållas inom visst län eller del av län, om det är påkallat med hänsyn till krig,&lt;br&gt;krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot (2 §&lt;br&gt;LAS resp. 11 § AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ställningstaganden i ett tidigare lagstiftningsärende&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan utredningens förslag lades fram år 1985 har frågan om regleringen av&lt;br&gt;allmänna sammankomster behandlats i ett annat sammanhang, nämligen i&lt;br&gt;lagstiftningsärendet med anledning av Yttrandefrihetsutredningens (YFU)&lt;br&gt;betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten (prop. 1986/87:151, bet.&lt;br&gt;1987/88.KU36, rskr. 1987/88:290, prop. 1987/88:32, bet. 1987/88:KU33,&lt;br&gt;rskr. 1987/88:314, bet. 1988/89:KU2, rskr. 1988/89:11). YFU:s ställnings-&lt;br&gt;taganden i dessa frågor innebar i huvudsak följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;YFU ansåg att kravet på tillstånd för att få anordna en sammankomst el-&lt;br&gt;ler en demonstration var otillfredsställande från principiell synpunkt. Blotta&lt;br&gt;möjligheten att på förhand förbjuda en sammankomst eller en demonstra-&lt;br&gt;tion kunde inbjuda till en tvivelaktig tillämpning. YFU föreslog därför att&lt;br&gt;tillståndsreglerna avskaffades. Intresset av allmän ordning och säkerhet&lt;br&gt;borde enligt utredningen i stället kunna tillgodoses genom regler om anmäl-&lt;br&gt;ningsskyldighet och rätt för myndigheterna att ge föreskrifter i ordnings-&lt;br&gt;frågor, t.ex. tilldelning av tid och plats för sammankomster. I fråga om&lt;br&gt;rätten för myndigheterna att upplösa allmänna sammankomster eller de-&lt;br&gt;monstrationer var det enligt utredningen uppenbart att sådana samman-&lt;br&gt;komster måste kunna upplösas, om de hölls under krig eller under andra&lt;br&gt;liknande utomordentliga förhållanden i strid med ett förbud. Överträdelser&lt;br&gt;av ordningsföreskrifter för en sammankomst eller demonstration borde&lt;br&gt;däremot inte utgöra grund för upplösning. Att anmälningsplikten hade för-&lt;br&gt;summats borde inte heller vara en tillräcklig grund för upplösning. I övrigt&lt;br&gt;drog utredningen den slutsatsen att LAS i stort innebar en rimlig avvägning.&lt;br&gt;YFU förordade att bestämmelserna i RF utformades i enlighet med ut-&lt;br&gt;redningens ställningstaganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.&lt;br&gt;1986/87:151 s. 74) att han för sin del såg ett betydande värde i YFU:s för-&lt;br&gt;slag i syfte att förebygga ett tvivelaktigt handhavande av myndigheternas&lt;br&gt;befogenheter gentemot medborgare som vill utöva sin frihet att ordna och&lt;br&gt;delta i demonstrationer och sammankomster. Den faktiska innebörden av&lt;br&gt;vad som redan gällde torde emellertid i själva verket inte ligga långt från&lt;br&gt;vad YFU hade föreslagit. Utredningen ansåg själv att föreskrifter i ord-&lt;br&gt;ningsfrågor kunde behövas för att tillgodose allmän ordning och säkerhet&lt;br&gt;vid demonstrationer och sammankomster. Under remissbehandlingen av&lt;br&gt;YFU:s förslag hade påpekats att sådana ordningsregler måste kunna avse&lt;br&gt;t.ex. tid och plats för en demonstration. Den reella innebörden av en sådan&lt;br&gt;reglering låg i praktiken mycket nära en ordning med krav på tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon kritik av den dittillsvarande tillämpningen av de regler som gällde&lt;br&gt;i fråga om demonstrationer och allmänna sammankomster hade inte kommit&lt;br&gt;fram i lagstiftningsärendet. Det fanns enligt föredraganden goda skäl som&lt;br&gt;talade för den nuvarande ordningen med krav på tillstånd - skäl som inte&lt;br&gt;kunde avfärdas utan vidare. De skulle komma att prövas ytterligare vid den&lt;br&gt;fortsatta beredningen av ärendet om en översyn av AOst och angränsande&lt;br&gt;författningar på grundval av Ordningsstadgeutredningens betänkande.&lt;br&gt;Frågan huruvida tillståndskravet skulle upprättas i vanlig lag borde prövas i&lt;br&gt;det sammanhanget. I det aktuella lagstiftningsärendet ville föredraganden&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;endast göra det ställningstagandet att han ansåg att övervägande skäl talade&lt;br&gt;mot att man i grundlag införde ett förbud mot krav på tillstånd för de-&lt;br&gt;monstrationer och allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt föredraganden borde inte heller YFU:s övriga förslag om änd-&lt;br&gt;ringar av de materiella reglerna i RF om mötes- och demonstrationsfrihe-&lt;br&gt;terna genomföras. De begränsningar i fråga om inskränkningsändamålen&lt;br&gt;som framgick av 2 kap. 14 § RF fick anses tillräckliga. Den närmare regle-&lt;br&gt;ringen inom dessa ramar borde liksom dittills göras i vanlig lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragandens uttalanden föranledde inga erinringar vid riksdagsbe-&lt;br&gt;handlingen (jfr bet. 1987/88:KU36 s. 117).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndskrav&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning gäller krav i vissa fall på tillstånd eller anmälan&lt;br&gt;för att få anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.&lt;br&gt;Ordningsstadgeutredningens ställningstaganden innebär att detta system be-&lt;br&gt;hålls i huvudsak oförändrat. Jag tar först upp frågan om krav på tillstånd för&lt;br&gt;att få anordna allmänna sammankomster pä offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det har tillståndsprövningen vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;sannolikt haft avgörande betydelse för att mötes- och demonstrationsfrihe-&lt;br&gt;terna under de senaste årtiondena i allmänhet har kunnat utövas under fred-&lt;br&gt;liga och ordnade förhållanden i vårt land även om det ibland har förekom-&lt;br&gt;mit beklagansvärda undantag. Prövningen i tillståndsärendet ger polisen en&lt;br&gt;möjlighet att se till att sammankomster och demonstrationer inte kolliderar&lt;br&gt;utan att varje möte kan genomföras utan störningar från andra tillstånds-&lt;br&gt;krävande aktiviteter. Detta har som utredningen pekar på fått särskilt stor&lt;br&gt;betydelse sedan de politiska partiernas verksamhet för propaganda och&lt;br&gt;opinionsbildning alltmer förskjutits från stora enstaka demonstrationer till&lt;br&gt;täta och ofta korta s.k. torgmöten på särskilt attraktiva platser och tider.&lt;br&gt;Självfallet är det från ordningssynpunkt angeläget att större demonstrations-&lt;br&gt;tåg o.d. kan skiljas åt på ett effektivt sätt, särskilt om de företräder skilda&lt;br&gt;meningsriktningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utredningen anför ger ett anmälningsförfarande i kombination med&lt;br&gt;möjligheter att utfärda ordningsföreskrifter inte tillräckliga garantier för att&lt;br&gt;allmänna sammankomster skall kunna hållas på offentlig plats utan fara för&lt;br&gt;ordning och säkerhet. Det är visserligen mycket sällan som tillstånd till en&lt;br&gt;allmän sammankomst vägras. Detta förhållande skall emellertid ses mot&lt;br&gt;bakgrund av att polisen vid sin behandling av tillståndsärendet som en sista&lt;br&gt;utväg kan vägra att ge det begärda tillståndet, om en överenskommelse med&lt;br&gt;sökanden om t.ex. tid och plats för sammankomsten inte kan uppnås. Att&lt;br&gt;polisen enligt nuvarande ordning (10 § LAS) har befogenhet att upplösa en&lt;br&gt;sammankomst som anordnas trots polisens avslagsbeslut, oavsett om sam-&lt;br&gt;mankomsten har medfört ordnings- eller säkerhetsproblem eller inte, är san-&lt;br&gt;nolikt väl känt bland dem som ombesörjer tillståndsansökningar för poli-&lt;br&gt;tiska partiers eller andra organisationers räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom utredningen anser jag sålunda att man inte kan bortse från att po-&lt;br&gt;lisens möjlighet att ytterst ”sätta kraft bakom orden” har bidragit till att&lt;br&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna i allmänhet har kunnat utövas på ett&lt;br&gt;smidigt och friktionsfritt sätt. En ordning som innebär att en tillståndspröv-&lt;br&gt;ning inte kommer till stånd kan därför som jag ser det snarare befaras mot-&lt;br&gt;verka de intressen som ligger till grund för yttrande- och mötesfriheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också peka på att ett förfarande i linje med YFU:s förslag, som&lt;br&gt;innebär att polisen i stället för att besluta om tillstånd skulle kunna meddela&lt;br&gt;villkor om t.ex. tid och plats för sammankomsten, mera i teorin än i prakti-&lt;br&gt;ken skiljer sig från den nuvarande regleringen. Som jag ser det innefattar&lt;br&gt;nämligen ett villkor om att en sammankomst - efter föreskriven anmälan -&lt;br&gt;får hållas bara på viss plats och under viss tid ett förbud för anordnaren att&lt;br&gt;hålla sammankomsten på någon annan tid och plats, t.ex. just den tid och&lt;br&gt;plats som anmälan avser. Att överträdelse av ett sådant villkor inte skall&lt;br&gt;medföra att polisen får upplösa sammankomsten innebär inte någon avvi-&lt;br&gt;kelse i förhållande till nuvarande ordning, enligt vilken den omständigheten&lt;br&gt;att en sammankomst hålls utan att föreskrivet tillstånd har sökts eller anmä-&lt;br&gt;lan gjorts inte anses kunna medföra att sammankomsten får upplösas. Jag&lt;br&gt;återkommer strax till frågan om möjligheterna att upplösa en sammankomst&lt;br&gt;(avsnitt 4.2.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller undantaget från kravet på tillstånd för att få anordna&lt;br&gt;en allmän sammankomst på offentlig plats, om det är fråga om att framföra&lt;br&gt;ett konstnärligt verk och sammankomsten med hänsyn till det väntade delta-&lt;br&gt;garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de an-&lt;br&gt;ordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik eller&lt;br&gt;allmän ordning, vill jag peka på att denna fråga sammanhänger med ett&lt;br&gt;problem som jag strax återkommer till, nämligen möjligheterna att ingripa&lt;br&gt;mot störande gatumusik (avsnitt 4.2.4). Som kommer att framgå innebär&lt;br&gt;mitt förslag för att komma till rätta med det problemet att en sammankomst&lt;br&gt;för att framföra ett musikaliskt eller något annat konstnärligt verk får upplö-&lt;br&gt;sas, om sammankomsten genom störande ljud eller på något annat sätt&lt;br&gt;vållar allvarlig olägenhet för den närmaste omgivningen. Jag anser därför&lt;br&gt;att det med hänsyn till problemet med störande gatumusik inte är påkallat&lt;br&gt;att, som några remissinstanser varit inne på, slopa begränsningen av till-&lt;br&gt;ståndstvånget för konstnärliga framträdanden på offentlig plats. Enligt min&lt;br&gt;uppfattning är det inte heller av något annat skäl motiverat att nu ompröva&lt;br&gt;lämpligheten av denna begränsning, som infördes år 1983. Mitt ställnings-&lt;br&gt;tagande i denna fråga överensstämmer med utredningens. Jag återkommer i&lt;br&gt;specialmotiveringen till den justering som bör göras i den nuvarande be-&lt;br&gt;stämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande offentliga tillställningar som anordnas på offentlig plats an-&lt;br&gt;ser utredningen att det nuvarande tillståndskravet skall behållas. Detsamma&lt;br&gt;gäller enligt utredningens uppfattning, utom beträffande cirkusföreställ-&lt;br&gt;ningar som nyss har behandlats (avsnitt 4.2.2), i fråga om det generella till-&lt;br&gt;ståndskrav som nu är föreskrivet beträffande nöjestillställningar och vissa&lt;br&gt;andra typer av offentliga tillställningar. Mitt ställningstagande här, med un-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dantag för frågan om cirkusföreställningar, överensstämmer med utred-&lt;br&gt;ningens, som inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningsskyldighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller den nuvarande ordningen med anmälningsskyldighet be-&lt;br&gt;träffande vissa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar anser&lt;br&gt;utredningen att bestämmelserna i 4 § andra stycket LAS resp. 13 § andra&lt;br&gt;stycket AOst är överflödiga och inte bör ges någon motsvarighet i den nya&lt;br&gt;ordningslagen. Enligt bestämmelserna ges länsstyrelsen befogenhet att före-&lt;br&gt;skriva att anmälningsskyldigheten skall gälla också för områden utanför&lt;br&gt;stads- eller byggnadsplan och att sådan skyldighet - med vissa undantag -&lt;br&gt;skall gälla även för sammankomster som hålls inomhus inom sådana områ-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har det emellertid från polishåll pekats på be-&lt;br&gt;hovet av anmälningsskyldighet vid bl.a. rockgalor och liknande konserter&lt;br&gt;inomhus inom områden som redovisas i detaljplan liksom vid nya typer av&lt;br&gt;evenemang, som utgör offentliga tillställningar, utanför sådana områden,&lt;br&gt;t.ex. orienterings- och pimpelfisketävlingar. Det gemensamma för dessa&lt;br&gt;sammankomster och tillställningar är att de kan samla en stor publik eller&lt;br&gt;ett stort antal deltagare som med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid&lt;br&gt;evenemanget eller från trafiksynpunkt gör det påkallat att polisen får under-&lt;br&gt;rättelse om att evenemanget är avsett att äga rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser att det bör finnas en skyldighet att underrätta polisen i fall&lt;br&gt;av det nyssnämnda slaget. Skyldigheten bör emellertid inträda först när det&lt;br&gt;med hänsyn till det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras&lt;br&gt;vid den eller för att trafiken störs. Mitt förslag innebär därför att en bestäm-&lt;br&gt;melse av denna innebörd tas in i den nya ordningslagen och får ersätta de&lt;br&gt;nuvarande föreskrifterna om befogenhet för länsstyrelsen att i liknande fall&lt;br&gt;föreskriva anmälningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt innebär mitt ställningstagande, som i sak överensstämmer med&lt;br&gt;utredningens, att det i motsvarighet till nuvarande ordning skall gälla an-&lt;br&gt;mälningsskyldighet för den som avser att inom område som redovisas i de-&lt;br&gt;taljplan anordna en allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning som inte omfattas av tillståndskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.4 Polisens möjligheter att ingripa mot allmänna sammankomster Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;och offentliga tillställningar vid ordningsstörningar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: De nuvarande reglerna om polisens befogenheter att av&lt;br&gt;ordningsskäl m.m. ingripa mot allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar behålls i huvudsak oförändrade. Även allvarligare trafik-&lt;br&gt;störningar som föranleds av en sammankomst eller tillställning skall&lt;br&gt;emellertid kunna utgöra grund för att upplösa sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen eller för att förbjuda att en sammankomst eller tillställning av&lt;br&gt;samma slag hålls på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare skall en allmän sammankomst på offentlig plats för att fram-&lt;br&gt;föra ett musikaliskt eller något annat konstnärligt verk - exempelvis&lt;br&gt;gatumusik - eller en offentlig tillställning få upplösas av polisen, om&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen genom ljud eller på något annat sätt&lt;br&gt;medför allvarlig störning av ordningen i den närmaste omgivningen.&lt;br&gt;Denna befogenhet för polisen gäller dock inte i den mån samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Även ut-&lt;br&gt;redningen anser att polisen bör ges befogenhet att ingripa mot gatumusik&lt;br&gt;som är störande för omgivningen. Enligt utredningen krävs för det att RF&lt;br&gt;ändras så att mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas av hänsyn&lt;br&gt;till ordning och säkerhet inte bara vid själva sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget, som överensstämmer i sak med mitt, innebär att&lt;br&gt;polisen skall få upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konst-&lt;br&gt;närligt verk, om sammankomsten vållar allvarlig olägenhet i den närmaste&lt;br&gt;omgivningen genom störande ljud eller på något annat jämförbart sätt. En&lt;br&gt;förutsättning är att sammankomsten inte äger rum i enlighet med meddelat&lt;br&gt;tillstånd. Vad som i promemorian föreslås beträffande de ifrågavarande&lt;br&gt;sammankomsterna är avsett att omfatta även offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med några undantag berört enbart problemet&lt;br&gt;med störande gatumusik. De allra flesta instanserna ansluter sig uttryckligen&lt;br&gt;till utredningens ställningstagande liksom ställningstagandet i promemorian&lt;br&gt;att polisen bör ha befogenhet att ingripa mot gatumusik o.d. som är störande&lt;br&gt;för omgivningen. JO delar emellertid inte uppfattningen om behovet av en&lt;br&gt;lagändring och menar att promemorieförslaget innebär en inskränkning av&lt;br&gt;mötesfriheten som det saknas påtagliga skäl för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser kritiserar begreppet ”allvarlig olägenhet” i prome-&lt;br&gt;morieförslaget. RA anser att ljudstörningar kan vara av sådan art att de kan&lt;br&gt;ge upphov till svårare oordning men att uttrycket ”olägenhet” kan tolkas&lt;br&gt;som ett vidare begrepp än ”oordning”. RÅ föreslår därför att uttrycket&lt;br&gt;”vållar allvarlig olägenhet” i promemorieförslaget ersätts av uttrycket&lt;br&gt;”allvarligt stör ordningen”. Enligt Jönköpings kommun bör störande gatu-&lt;br&gt;musik sorteras in under begreppet allmän ordning, och tillämpningen bör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;här knyta an till vad som utgör sanitär olägenhet enligt hälsoskyddslagen&lt;br&gt;(1982:1080).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt RA bör frågan hur s.k. blandade uttrycksformer skall bedömas be-&lt;br&gt;lysas ytterligare. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå an-&lt;br&gt;ser att begreppen musikalisk och konstnärlig båda kan behövas som be-&lt;br&gt;stämning av de verk framförandet skall avse. Polismyndigheten i Malmö&lt;br&gt;pekar på att problemet med ordningsstörningar vid allmänna samman-&lt;br&gt;komster för att framföra konstnärligt verk inte bara gäller gatumusik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RPS anser att rätten att upplösa en sammankomst av det aktuella slaget&lt;br&gt;bör gälla även i det fall tillstånd lämnats medan Jönköpings kommun har&lt;br&gt;uppfattningen att en allmän sammankomst beträffande vilken det råder till-&lt;br&gt;ståndskrav bör kunna upplösas redan på den grunden att tillstånd inte har&lt;br&gt;inhämtats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bl.a. RPS och Stockholms kommun (hälso- och miljöskyddsnämnden) an-&lt;br&gt;ser att polisen bör kunna ingripa även mot en offentlig tillställning som är&lt;br&gt;störande för den närmaste omgivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Bland de grundläggande fri- och rättighe-&lt;br&gt;terna i 2 kap. 1 § RF ingår mötes- och demonstrationsfriheterna. Dessa fri-&lt;br&gt;heter får enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas endast av hänsyn till&lt;br&gt;rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demon-&lt;br&gt;strationen eller till trafiken eller för att motverka farsot. De allmänna villkor&lt;br&gt;för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som anges i&lt;br&gt;2 kap. 12 § RF gäller också. Dessa innebär bl.a. att en sådan begränsning i&lt;br&gt;princip skall ske genom lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § första stycket LAS får polisen upplösa eller inställa en allmän&lt;br&gt;sammankomst, om beslut har meddelats att sammankomsten inte får äga&lt;br&gt;rum. Detsamma gäller om sammankomsten hålls i strid med ett förbud som&lt;br&gt;enligt 2 § i krigssituationer m.m. har meddelats av regeringen eller länssty-&lt;br&gt;relsen mot sammankomster i ett visst län eller en viss del av länet. Enligt&lt;br&gt;19 § första stycket första meningen AOst jämförd med 11 § stadgan gäller&lt;br&gt;motsvarande ordning beträffande offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har enligt 10 § första stycket andra meningen LAS polisen befo-&lt;br&gt;genhet att upplösa en allmän sammankomst, om sammankomsten föranleder&lt;br&gt;svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra åtgärder&lt;br&gt;har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för&lt;br&gt;de närvarande. Beträffande offentliga tillställningar gäller här enligt 19 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen AOst att polisen har rätt att upplösa en till-&lt;br&gt;ställning, om det vid denna förekommer något som strider mot lag eller om&lt;br&gt;tillställningen föranleder oordning eller fara för de närvarande och andra åt-&lt;br&gt;gärder har visat sig vara otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt&lt;br&gt;förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de närvarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisen får enligt 11 § LAS förbjuda förnyande av en allmän samman-&lt;br&gt;komst, om sammankomsten har visat sig föranleda svårare oordning eller&lt;br&gt;avsevärd fara för de närvarande och detta inte kan förebyggas genom ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter eller några andra åtgärder. Enligt 20 § AOst gäller i detta&lt;br&gt;avseende beträffande offentliga tillställningar att polisen får förbjuda för-&lt;br&gt;nyande av en tillställning som åsyftar eller innebär något som strider mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lag. Sådant förbud får enligt sistnämnda paragraf också meddelas, om&lt;br&gt;tillställningen har visat sig föranleda oordning eller fara för de närvarande&lt;br&gt;och detta inte kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller några andra&lt;br&gt;åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 10 § LAS regleras endast polisens möjlighet att inställa eller upplösa en&lt;br&gt;allmän sammankomst som sådan, däremot inte polisens möjligheter att in-&lt;br&gt;gripa mot en enskild deltagare. Detta förhållande betonades i det lagstift-&lt;br&gt;ningsärende genom vilket paragrafen fick sin nuvarande lydelse (prop.&lt;br&gt;1970:125 s. 61). Bestämmelser om ingripande mot en enskild person som&lt;br&gt;stör ordningen eller begår brott finns i 24 kap. RB (gripande och medta-&lt;br&gt;gande till förhör) och i 13 § polislagen (1984:387). Enligt sistnämnda&lt;br&gt;paragraf får en polisman, om det är nödvändigt för att ordningen skall kun-&lt;br&gt;na upprätthållas, avvisa eller avlägsna den som genom sitt uppträdande stör&lt;br&gt;den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna från något&lt;br&gt;visst område eller omhänderta honom. Detsamma gäller enligt paragrafen,&lt;br&gt;om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna av-&lt;br&gt;värjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 13 § polislagen anses inte utgöra någon begränsning&lt;br&gt;av mötesfriheten. De kan tillämpas också beträffande den som deltar i ett&lt;br&gt;grundlagsskyddat möte, t.ex. en gatumusikant, och som därvid stör ord-&lt;br&gt;ningen eller begår brott. Paragrafen får emellertid inte användas så att be-&lt;br&gt;stämmelserna i LAS om upplösning av allmänna sammankomster kringgås.&lt;br&gt;Detta innebär att ett ingripande inte får grundas enbart på den omständighe-&lt;br&gt;ten att någon deltar i ett möte. I så fall anses ingripandet nämligen vara rik-&lt;br&gt;tat också mot själva mötet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Utredningens ställningstagande innebär att nu-&lt;br&gt;varande ordning när det gäller polisens befogenheter att av ordningsskäl&lt;br&gt;m.m. ingripa mot allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar&lt;br&gt;behålls i huvudsak oförändrad. Jag kan, utom i ett avseende som jag strax&lt;br&gt;skall återkomma till, ansluta mig till detta ställningstagande som i stort sett&lt;br&gt;har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. I saklig överensstämmelse&lt;br&gt;med vad utredningen har föreslagit anser jag att även allvarliga trafikstör-&lt;br&gt;ningar som föranleds av en sammankomst eller tillställning skall kunna ut-&lt;br&gt;göra grund för att upplösa sammankomsten eller tillställningen eller för att&lt;br&gt;förbjuda att en sammankomst eller tillställning av samma slag hålls på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det problem som utredningen har uppehållit sig särskilt vid i detta sam-&lt;br&gt;manhang och som också har behandlats i den inom Justitiedepartementet år&lt;br&gt;1985 upprättade promemorian, som jag nämnt inledningsvis, gäller&lt;br&gt;störande gatumusik. Enligt utredningens uppfattning är en ordning som&lt;br&gt;innebär att samhället inte kan ingripa mot störande gatumusik oacceptabel.&lt;br&gt;Den analys utredningen har gjort av lagstiftningens innebörd när det gäller&lt;br&gt;polisens möjligheter att ingripa mot gatumusik som är störande för&lt;br&gt;omgivningen visar emellertid enligt utredningen att dessa möjligheter är&lt;br&gt;begränsade. Problemet hade enligt utredningen sin grund i att 2 kap. 14 §&lt;br&gt;första stycket RF i dess lydelse då utredningen lade fram sitt betänkande år&lt;br&gt;1985 innebar att mötes- och demonstrationsfriheterna fick begränsas av&lt;br&gt;hänsyn till ordning och säkerhet bara vid själva sammankomsten eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;demonstrationen. Detta medförde enligt utredningen i sin tur att polisen inte&lt;br&gt;har eller i vanlig lag kan ges befogenhet att ingripa mot gatumusik som var&lt;br&gt;uppenbart störande för de kringboende, såvida inte sammankomsten också&lt;br&gt;medförde svårare oordning vid själva sammankomsten eller för de när-&lt;br&gt;varande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den inom Justitiedepartementet upprättade promemorian görs en annan&lt;br&gt;tolkning av 2 kap. 14 § första stycket RF i dess då gällande lydelse, som&lt;br&gt;innebar att även hänsynen till ordning och säkerhet i den omedelbara&lt;br&gt;omgivningen av en allmän sammankomst fick beaktas vid begränsning av&lt;br&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna i den mån det var fråga om störningar&lt;br&gt;som utgjorde en direkt följd av sammankomsten eller demonstrationen. Mot&lt;br&gt;bakgrund av denna tolkning föreslås i promemorian att polisen skall få&lt;br&gt;upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk, om&lt;br&gt;sammankomsten vållar allvarlig olägenhet i den närmaste omgivningen&lt;br&gt;genom störande ljud eller på något annat jämförbart sätt. Befogenheten att&lt;br&gt;upplösa sammankomsten skall emellertid enligt förslaget inte gälla, om&lt;br&gt;sammankomsten äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del konstaterar jag liksom utredningen att gatumusik kan vara&lt;br&gt;ett uppskattat inslag i gatubilden som berikar stadsmiljön. Erfarenheterna&lt;br&gt;från bl.a. stadsdelen Gamla Stan i Stockholm, där kommunen under första&lt;br&gt;hälften av 1980-talet fick ta emot många klagomål på grund av störningar i&lt;br&gt;stadsmiljön, visar emellertid att gatumusik som utövas på ett hänsynslöst&lt;br&gt;sätt kan vara utomordentligt störande för dem som bor eller arbetar i närhe-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med utredningens uppfattning och med mitt ställningstagande&lt;br&gt;nyss angående ordningen med tillståndskrav beträffande allmänna samman-&lt;br&gt;komster (avsnitt 4.2.3) vill jag emellertid till en början slå fast att det inte är&lt;br&gt;motiverat att nu rucka på de lättnader i tillståndskravet för gatumusik som&lt;br&gt;har införts genom bestämmelsen i 3 § tredje stycket LAS, som trädde i kraft&lt;br&gt;år 1983 (prop. 1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58). Bestäm-&lt;br&gt;melsen innebär att gatumusik faller utanför tillståndskravet, om den med&lt;br&gt;hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för&lt;br&gt;sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga&lt;br&gt;rum utan fara för trafik eller allmän ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare innebär mitt ställningstagande nu angående möjligheterna att&lt;br&gt;upplösa sammankomster att det inte heller i fortsättningen skall vara möjligt&lt;br&gt;att upplösa en sammankomst enbart av det skälet att tillstånd till den saknas&lt;br&gt;därför att någon ansökan inte har gjorts. Jag delar utredningens uppfattning&lt;br&gt;att det inte bör komma i fråga att göra ett undantag från denna princip just&lt;br&gt;för gatumusik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom utredningen anser jag emellertid att det bör finnas möjligheter att&lt;br&gt;ingripa mot gatumusik som visar sig vara störande för omgivningen. Men&lt;br&gt;sedan år 1985 då utredningen lades fram och promemorian upprättades&lt;br&gt;framstår de rättsliga förutsättningarna här som delvis förändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringsrätten har sålunda år 1986 (5582-1985, 5756-1985) prövat hu-&lt;br&gt;ruvida ett beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm med stöd&lt;br&gt;av hälsoskyddslagen att begränsa gatumusik i Gamla Stan stått i strid med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RF. Nämndens beslut innebar att gatumusik i viss, mindre del av stadsdelen&lt;br&gt;fick förekomma endast under viss tid och under vissa ytterligare villkor för&lt;br&gt;musicerandet, bl.a. att det inte uppstod sanitär olägenhet för närboende m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringsrätten fann att beslutet hade övervägande karaktär av beslut i&lt;br&gt;ett särskilt fall och att det därför hade stöd i 14 § hälsoskyddslagen. Denna&lt;br&gt;bestämmelse ger nämligen en miljö- och hälsoskyddsnämnd befogenhet att i&lt;br&gt;särskilda fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av&lt;br&gt;sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet&lt;br&gt;eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten&lt;br&gt;har tillträde till. Regeringsrätten fann vidare att nämndens beslut, som grun-&lt;br&gt;dats på hälsoskyddslagens regler om sanitär olägenhet och som sålunda inte&lt;br&gt;avsåg den i RF grundlagsskyddade mötesfriheten, inte kunde anses som en&lt;br&gt;rättighetsbegränsning. Inte heller i något annat hänseende fann Regerings-&lt;br&gt;rätten att beslutet stred mot RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag konstaterar mot bakgrund av Regeringsrättens avgörande att det nu-&lt;br&gt;mera inte kan anses råda någon tvekan om att det med stöd av hälsoskydds-&lt;br&gt;lagen är möjligt att begränsa gatumusik på platser där sådan kan ge upphov&lt;br&gt;till sanitär olägenhet. Härigenom är det möjligt att på förhand förbjuda ga-&lt;br&gt;tumusik på känsliga platser eller på platser där sådan tidigare medfört sani-&lt;br&gt;tära olägenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av denna ordning bör det emellertid med stöd av ordningslag-&lt;br&gt;stiftningen finnas möjligheter för polisen att i det enskilda fallet avbryta&lt;br&gt;musicerande, som är störande för omgivningen, genom att kunna upplösa&lt;br&gt;den sammankomst som gatumusiken innefattar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här peka på att föredragande statsrådets ställningstagande i lag-&lt;br&gt;stiftningsärendet med anledning av Yttrandefrihetsutredningens förslag (se&lt;br&gt;prop. 1986/87:151 s. 74) innebar att det då inte fanns anledning att ändra&lt;br&gt;regleringen i 2 kap. 14 § första stycket RF om möjligheterna att inskränka&lt;br&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna. Genom det ärendet fick emellertid&lt;br&gt;2 kap. 14 § första stycket RF en delvis ny utformning. I specialmotiveringen&lt;br&gt;till paragrafen (prop. 1986/87:151 s. 182 f.) pekade föredraganden på att det&lt;br&gt;gjorts gällande att det inte var möjligt att begränsa mötes- eller demonstra-&lt;br&gt;tionsfriheten på grund av bullerstörningar som inträdde som en följd av en&lt;br&gt;sammankomst men inte drabbade dem som deltog i sammankomsten utan&lt;br&gt;endast andra som vistades i närheten. Enligt föredraganden måste emellertid&lt;br&gt;uttrycket ”vid sammankomsten eller demonstrationen” anses ge ett sådant&lt;br&gt;utrymme för begränsningar av dessa friheter. Inte bara ordningen och säker-&lt;br&gt;heten bland just de personer som deltog i sammankomsten utan också ord-&lt;br&gt;nings- och säkerhetsproblem som samtidigt uppstod i sammankomstens&lt;br&gt;omedelbara omgivning och var en direkt följd av sammankomsten kunde&lt;br&gt;således ligga till grund för begränsningar av mötes- och demonstrationsfri-&lt;br&gt;heterna. Föredraganden pekade här på den nu aktuella promemorian. Utta-&lt;br&gt;landena föranledde inga erinringar vid riksdagsbehandlingen (jfr bet.&lt;br&gt;1987/88:KU36 och 1988/89:KU2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av de uttalanden som har gjorts i det nyssnämnda lagstift-&lt;br&gt;ningsärendet angående innebörden av bestämmelsen i 2 kap. 14 § första&lt;br&gt;stycket första meningen RF, som fick sin lydelse år 1988, står det enligt min&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mening klart att det finns rättsliga förutsättningar för att kunna ingripa mot&lt;br&gt;gatumusik som är störande för omgivningen. I linje med promemorieförsla-&lt;br&gt;get anser jag därför att det i den nya ordningslagen bör införas en bestäm-&lt;br&gt;melse om att en sammankomst på offentlig plats för att framföra konstnär-&lt;br&gt;ligt verk bör kunna upplösas om sammankomsten genom ljud eller på något&lt;br&gt;annat sätt allvarligt stör ordningen i den närmaste omgivningen. Begreppet&lt;br&gt;”konstnärligt verk” bör här väljas i stället för ”musikaliskt verk” med hän-&lt;br&gt;syn till intresset av att undvika gränsdragningsproblem vid sammankomster&lt;br&gt;där det förekommer blandade uttrycksformer. Jag vill också peka på att den&lt;br&gt;tilltänkta nya bestämmelsen inte bara omfattar gatumusik och liknande utan&lt;br&gt;även t.ex. konserter inomhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med ställningstagandet i promemorian anser jag att det inte bör&lt;br&gt;vara möjligt att upplösa en sammankomst på den nu aktuella grunden om&lt;br&gt;sammankomsten äger rum i enlighet med meddelat tillstånd. Om det exem-&lt;br&gt;pelvis i tillståndet för ett evenemang som villkor har angetts viss tid och&lt;br&gt;denna överskridits, bör dock den nya regeln kunna tillämpas. Regeln bör&lt;br&gt;naturligtvis, inte minst med tanke på problemet med gatumusik, kunna&lt;br&gt;tillämpas också i de fall då en sammankomst inte har omfattats av kravet på&lt;br&gt;tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har påpekats vid remissbehandlingen finns det behov av motsva-&lt;br&gt;rande möjlighet att upplösa offentliga tillställningar. Här krävs inte såsom&lt;br&gt;vid allmänna sammankomster stöd i regleringen i RF. Den nuvarande befo-&lt;br&gt;genheten enligt 19 § första stycket andra meningen AOst för polisen att&lt;br&gt;upplösa en offentlig tillställning, bl.a. om den ”föranleder oordning”, torde i&lt;br&gt;och för sig omfatta även allvarligare bullerstörningar i närheten av den plats&lt;br&gt;där en tillställning äger rum. Enligt min uppfattning får det emellertid inte&lt;br&gt;råda någon tvekan om att det finns lika stora möjligheter att ingripa mot of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar som ger upphov till bullerstörningar och liknande&lt;br&gt;som beträffande allmänna sammankomster. I enlighet med promemorie-&lt;br&gt;förslagets innebörd bör därför den nya bestämmelsen omfatta även&lt;br&gt;offentliga tillställningar utan någon begränsning till tillställningar av något&lt;br&gt;visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om möjligheterna att ingripa mot en gatumusikant i dennes egen-&lt;br&gt;skap av enskild mötesdeltagare tar jag upp i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.5 Säkerhetsföreskrifter för mötes- och föreställningstält&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett tält skall få användas vid en allmän sammankomst eller&lt;br&gt;offentlig tillställning bara om det erbjuder betryggande säkerhet mot&lt;br&gt;brand och andra olycksfall. Tält som är avsedda för flera än 150 personer&lt;br&gt;och som får uppföras utan bygglov (samlingstält) skall vara besiktigade&lt;br&gt;och godkända. Vid besiktningen skall särskilt tältets brandtålighet och&lt;br&gt;stabilitet och dess inredning prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktning skall ske innan ett samlingstält första gången tas i bruk i&lt;br&gt;Sverige och vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har&lt;br&gt;ändrats i ett avseende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall&lt;br&gt;det åter besiktigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett godkännande skall gälla för en tid av minst tre och högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett samlingstält på grund av skada eller av någon annan orsak inte&lt;br&gt;erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, skall&lt;br&gt;polisen få förbjuda att tältet används så länge felet består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Enligt ut-&lt;br&gt;redningsförslaget skall emellertid en riksprovplats få utfärda användnings-&lt;br&gt;förbud och polisen få meddela interimistiska förbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av polismyndighe-&lt;br&gt;terna i Helsingborg, Borås och Eskilstuna, Statens energiverk, Statens&lt;br&gt;provningsanstalt och Svenska Teaterförbundet. Statens mät- och provråd är&lt;br&gt;positivt till att en reglering med krav på provning och kontroll på området&lt;br&gt;införs. Polismyndigheten i Malmö har ingen erinran mot förslaget men anser&lt;br&gt;att det inte medför att polisens lokala kontroll av föreställningstält kan&lt;br&gt;minskas. Mot den bakgrunden ifrågasätter polismyndigheten, om inte&lt;br&gt;anordnande av en cirkusföreställning bör kräva tillstånd oberoende av var&lt;br&gt;föreställningen äger rum. Polismyndigheten i Helsingborg anser att polisen&lt;br&gt;bör ha större möjligheter än utredningen förutsätter att på anordnarens&lt;br&gt;bekostnad anlita sakkunnig hjälp, t.ex. när det gäller elinstallationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges industriförbund anser att förslaget är onödigt komplicerat.&lt;br&gt;Enligt förbundet bör tältduk brandprovas vid Statens provningsanstalt me-&lt;br&gt;dan kontrollen av läktare och sittplatser, som inte avser den mekaniska håll-&lt;br&gt;fastheten utan hur tältet byggts upp på den aktuella platsen, kan utföras av&lt;br&gt;polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens kulturråd anser att regleringen bör utformas så att alla typer av&lt;br&gt;föreställningar och sammankomster likställs när det gäller kraven på sam-&lt;br&gt;lingstält. Enligt kulturrådet innebär förslaget en diskriminering av cirkusfö-&lt;br&gt;reställningar med hänsyn till utredningens ställningstagande att sådana fö-&lt;br&gt;reställningar även i fortsättningen skall utgöra offentliga tillställningar;&lt;br&gt;kulturrådet pekar därvid på bl.a. att den som anordnar en allmän samman-&lt;br&gt;komst i ett tält som inte är uppfört på allmän plats inte underkastas till-&lt;br&gt;ståndsprövning med krav på bevis om att tältet har godkänts. Akademien för&lt;br&gt;cirkuskonstens bevarande i Sverige anför liknande synpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens planverk tillstyrker förslaget att riksprovplats ombesörjer besikt-&lt;br&gt;ning och godkännande av samlingstält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt LAS och AOst fordras i olika fall&lt;br&gt;tillstånd av polisen för att få anordna allmänna sammankomster och offent-&lt;br&gt;liga tillställningar. Med undantag för vissa mindre sammankomster för&lt;br&gt;framförande av konstnärligt verk fordras alltid tillstånd, om en samman-&lt;br&gt;komst eller tillställning skall hållas på allmän plats. För cirkusföreställ-&lt;br&gt;ningar och vissa andra tillställningar fordras tillstånd oavsett var de hålls.&lt;br&gt;Prövningen av en tillståndsansökan skall alltid ske utifrån trafikens samt&lt;br&gt;den allmänna ordningens och säkerhetens intressen. Varken LAS eller AOst&lt;br&gt;innehåller några bestämmelser om hur prövningen av säkerheten hos de an-&lt;br&gt;ordningar som avses förekomma vid en sammankomst eller tillställning&lt;br&gt;skall gå till eller vilka kriterier som skall gälla för prövningen. 114 § tredje&lt;br&gt;stycket AOst finns emellertid en bestämmelse som ger polisen befogenhet&lt;br&gt;att vid en tillställning på anordnarens bekostnad anlita sakkunnig för en un-&lt;br&gt;dersökning som kräver särskild fackkunskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En praxis har utbildats för polisens prövning av ärenden om tillstånd att&lt;br&gt;anordna sammankomster och tillställningar i tält. Vissa riktlinjer har utarbe-&lt;br&gt;tats internt inom de olika polismyndigheterna medan andra har tillkommit&lt;br&gt;efter råd och anvisningar från någon annan myndighet. Enligt 26 § AOst&lt;br&gt;skall polisen vid handläggningen av bl.a. ärenden om tillstånd att anordna&lt;br&gt;offentliga tillställningar samråda med annan myndighet som berörs av ären-&lt;br&gt;det. Polisen remitterar därför regelmässigt ansökningar om tillstånd att an-&lt;br&gt;ordna cirkusföreställningar till den eller de nämnder för räddningstjänsten&lt;br&gt;som finns i kommunen (för enkelhetens skull i det följande benämnd rädd-&lt;br&gt;ningsnämnd). Ett sådant remissförfarande kan också - utan uttryckligt för-&lt;br&gt;fattningsstöd - förekomma vid ansökningar om tillstånd att anordna sam-&lt;br&gt;mankomster i tält eller vid anmälningar om sådana sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan polisen ger tillstånd att anordna en sammankomst eller en tillställ-&lt;br&gt;ning i ett tält, t.ex. en cirkusföreställning, brukar man vidare besiktiga tältet&lt;br&gt;och de anordningar som finns i detta. Besiktningen utförs av räddnings-&lt;br&gt;nämnden eller, ibland, av särskilt anlitade sakkunniga, t.ex. besiktningsmän&lt;br&gt;hos Aktiebolaget Svensk Anläggningsprovning. För att underlätta rädd-&lt;br&gt;ningsnämndernas handläggning av ärenden rörande brandskydd vid till-&lt;br&gt;ställningar eller sammankomster har Statens räddningsverk utarbetat ett cir-&lt;br&gt;kulär i ämnet (SRV Cirkulär 3/91 B).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom bindande föreskrifter om besiktning och avsyning av cirkustält&lt;br&gt;och andra mötestält saknas, beslutar således varje polismyndighet själv-&lt;br&gt;ständigt om vilka krav som skall gälla i fråga om brandsäkerhet och om de&lt;br&gt;föreskrifter som skall gälla för föreställningen eller mötet. Ett vanligt villkor&lt;br&gt;i fråga om tillstånd till cirkusföreställningar är att cirkustältet och de artist-&lt;br&gt;anordningar och åskådarplatser som finns i detta inte får tas i bruk innan de&lt;br&gt;på tillståndshavarens bekostnad har besiktigats och godkänts av en sak-&lt;br&gt;kunnig person som har anvisats av polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en utredningsrapport från Statens kulturråd år 1981 behandlades olika&lt;br&gt;frågor med syfte att underlätta för cirkusverksamheten i Sverige. Bl.a. fö-&lt;br&gt;reslogs att det skulle införas ett system med centralt godkännande beträf-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fande alla föreställningstält över viss storlek. Förslaget mottogs genom-&lt;br&gt;gående positivt. En framställning år 1983 från kulturrådet i dessa frågor&lt;br&gt;överlämnades av den dåvarande regeringen i juni 1984 till utredningen.&lt;br&gt;Enligt regeringens beslut skulle det ankomma på utredningen att pröva&lt;br&gt;frågan om säkerhetsföreskrifter o.d. för föreställningar i tält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: För närvarande underkastas cirkusföreställ-&lt;br&gt;ningar säkerhetskrav i samband med prövningen av tillstånd att anordna of-&lt;br&gt;fentlig tillställning. Utredningen pekar på den kritik som har förekommit&lt;br&gt;mot att det här sker varierande bedömningar. Enligt utredningen är det&lt;br&gt;angeläget att en mera fast och enhetlig prövning av säkerhetsfrågorna i&lt;br&gt;samband med cirkusföreställningar kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar utredningens uppfattning. Som har framgått av det föregående&lt;br&gt;(avsnitt 4.2.2) föreslår emellertid jag till skillnad från utredningens ställ-&lt;br&gt;ningstagande att cirkusföreställningar i det här sammanhanget i fort-&lt;br&gt;sättningen skall behandlas som allmänna sammankomster och inte som&lt;br&gt;offentliga tillställningar. Kraven från säkerhetssynpunkt på de tält som an-&lt;br&gt;vänds vid cirkusföreställningar bör emellertid inte av detta skäl sättas lägre.&lt;br&gt;Som utredningen anför är det också självklart att grundlagsskyddet för&lt;br&gt;mötesfriheten inte innebär att allmänheten skall få utsättas för faror i&lt;br&gt;samband med att man bevistar tältmöten. Liksom utredningen anser jag&lt;br&gt;därför att samma bestämmelser i säkerhetshänseende bör gälla för alla&lt;br&gt;samlingstält, oavsett om de skall användas vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund delar jag utredningens uppfattning att det bör infö-&lt;br&gt;ras en ordning som innebär att ett föreställningstält får användas vid en all-&lt;br&gt;män sammankomst eller offentlig tillställning endast om det erbjuder be-&lt;br&gt;tryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall. Är det fråga om ett&lt;br&gt;större tält bör det krävas att det är besiktigat och godkänt från säkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt. Denna prövning bör med hänsyn till behovet av en enhetlig bedöm-&lt;br&gt;ning och till att avgränsningen av kravet på tillstånd eller anmälan skiljer&lt;br&gt;sig åt vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar göras i sär-&lt;br&gt;skild ordning innan ett tält tas i bruk i Sverige och därefter ske med åter-&lt;br&gt;kommande intervaller. Som jag ser det bör det införas en skyldighet att låta&lt;br&gt;besiktiga ett föreställningstält som knyts till själva användandet av tältet.&lt;br&gt;Det bör sålunda ankomma på den som anordnar en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning att svara för att tältet med inredning etc. är god-&lt;br&gt;känt från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag skall här i korthet ange hur den nya ordningen med besiktning och&lt;br&gt;godkännande av samlingstält bör vara utformad. Mina överväganden över-&lt;br&gt;ensstämmer huvudsakligen med utredningens förslag, som i stort sett har&lt;br&gt;fått ett positivt bemötande vid remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tält som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan&lt;br&gt;bygglov - samlingstält - skall vara besiktigat och godkänt innan det får an-&lt;br&gt;vändas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Tält för&lt;br&gt;vilka bygglov krävs bör således undantas från den tilltänkta regleringen, ef-&lt;br&gt;tersom det i dessa fall sker en tillfredsställande prövning från säkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt i bygglovärendet. Godkännandet bör inhämtas innan tältet första&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gängen tas i bruk i Sverige och därefter vid återkommande besiktningar. Ett&lt;br&gt;godkännande bör i allmänhet gälla i fem år. Om det finns särskilda skäl, bör&lt;br&gt;det dock kunna bestämmas en längre eller kortare giltighetstid för godkän-&lt;br&gt;nandet, dock lägst tre och högst sju år. Vidare bör besiktningstvång gälla,&lt;br&gt;om tältet inom giltighetstiden för ett godkännande har ändrats i något av-&lt;br&gt;seende som har väsentlig betydelse för säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om användningsförbud&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen och den fortlöpande kontrollen av ett samlingstält bör ut-&lt;br&gt;föras av ett behörigt organ i ett öppet system. I denna fråga vill jag här&lt;br&gt;nämna - och närmare än i lagrådsremissen utveckla - följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagen (1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om&lt;br&gt;mätning finns en särskild organisation för av staten föreskriven kontroll&lt;br&gt;genom provning eller besiktning. För sådan kontroll kan enligt lagen utses&lt;br&gt;en riksprovplats för ett visst kontrollområde. En riksprovplats skall vara en&lt;br&gt;myndighet eller ett aktiebolag där staten har sådant inflytande att bolagets&lt;br&gt;(riksprovplatsens) oberoende ställning inte kan ifrågasättas. Riksprovplatsen&lt;br&gt;utför kontrollen på statens vägnar och har inom sitt område principiellt mo-&lt;br&gt;nopolställning beträffande föreskriven kontroll. Riksprovplatsema står un-&lt;br&gt;der tillsyn av Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med obligatorisk kontroll avses enligt lagen om kontroll genom teknisk&lt;br&gt;provning och om mätning (1 §) bl.a. sådan kontroll genom teknisk prov-&lt;br&gt;ning, analys eller någon liknande undersökning som är föreskriven i lag&lt;br&gt;eller någon annan författning. Enligt lagen kan vidare för varje område för&lt;br&gt;obligatorisk kontroll (kontrollområde) av regeringen utses en eller flera&lt;br&gt;riksprovplatser, och om en riksprovplats utsetts för ett kontrollområde skall&lt;br&gt;obligatorisk kontroll inom kontrollområdet som huvudregel utföras vid&lt;br&gt;riksprovplatsen (2 och 3 §§). Regeringen har i förordningen (1989:527) om&lt;br&gt;riksprovplatser och riksmätplatser angett riksprovplatser och kontrollom-&lt;br&gt;råden för varje sådan provplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att utse en riksprovplats för uppgiften att besiktiga samlingstält är emel-&lt;br&gt;lertid ingen praktisk möjlighet, eftersom riksdagen nyligen har fattat ett&lt;br&gt;principbeslut att avskaffa systemet med riksprovplatser (prop. 1991/92:170,&lt;br&gt;bil. 11, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18). Beslutet sammanhänger med&lt;br&gt;den anpassning av viss teknisk kontroll till EG:s system som EES-avtalet&lt;br&gt;kräver. Riksdagen antog samtidigt en ny lag (1992:1119) om teknisk kon-&lt;br&gt;troll, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer och då ersätter den&lt;br&gt;nyssnämnda lagen från år 1989. Enligt riksdagsbeslutet skall inriktningen&lt;br&gt;vara att riksprovplatsema är avskaffade den 1 januari 1994. Det ankommer&lt;br&gt;på varje sektor med riksprovplats att där genomföra förändringen. Det krävs&lt;br&gt;inte bara författningsändringar utan också att andra behöriga organ finns&lt;br&gt;tillgängliga för att utföra den provning eller kontroll som föreskrifterna krä-&lt;br&gt;ver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För förtroendet för ett öppet system krävs att de organ som utför prov-&lt;br&gt;ningen eller kontrollen är tekniskt kompetenta och i övrigt lämpliga för&lt;br&gt;uppgiften. Ett sätt att påvisa detta är ackreditering, som innebär en formell&lt;br&gt;prövning och erkännande av ett organs kompetens att utföra viss provning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;certifiering eller besiktning. I Sverige handhar SWEDAC ett system för&lt;br&gt;sådan ackreditering enligt bestämmelser i såväl nu gällande lag om kontroll&lt;br&gt;genom teknisk provning och om mätning som den lag om teknisk kontroll&lt;br&gt;som ännu inte har trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En övergång från systemet med riksprovplatser till en öppen ordning får&lt;br&gt;konsekvenser för kontrollens rättsliga karaktär. Ett traditionellt obligatoriskt&lt;br&gt;godkännande från en riksprovplats sker på statens vägnar och har offentlig-&lt;br&gt;rättslig karaktär. En sådan godkännandeverksamhet innefattar myndighets-&lt;br&gt;utövning. I lagreglerna om riksprovplatser finns behövligt lagstöd för att&lt;br&gt;överlämna godkännandeprövning till riksprovplatser som inte är myndighe-&lt;br&gt;ter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett öppet system förutsätts däremot inte medverkande organ handha&lt;br&gt;myndighetsutövning. I ett fall som det nu aktuella kan innehavaren åläggas&lt;br&gt;att, som förutsättning för att få använda tältet, kunna visa upp ett intyg från&lt;br&gt;ett tekniskt kompetent organ om att gällande säkerhetskrav är uppfyllda.&lt;br&gt;Den som anlitas för besiktningen utför således denna på uppdragsbasis och&lt;br&gt;helt på egna vägnar. Besiktningsintyget har därmed en helt annan karaktär&lt;br&gt;än ett myndighetsgodkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De här förordade säkerhetskraven på tält som används vid allmänna&lt;br&gt;sammankomster eller offentliga tillställningar bör naturligtvis ligga till&lt;br&gt;grund för polisens prövning av tillstånd att anordna sammankomster eller&lt;br&gt;tillställningar. Om ett tält inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och&lt;br&gt;andra olycksfall, bör således tillstånd inte ges. Detsamma gäller om ett&lt;br&gt;samlingstält inte är godkänt. Frågan om vad som här gäller i de fall då det&lt;br&gt;endast föreligger anmälningsskyldighet eller då varken tillståndskrav eller&lt;br&gt;anmälningsskyldighet föreligger tar jag upp i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att det införs ett kontrollförfarande bör emellertid få till följd att den&lt;br&gt;prövning som görs av polisen med hjälp av bl.a. den eller de nämnder i&lt;br&gt;kommunen som svarar för räddningstjänsten i det enskilda tillståndsärendet&lt;br&gt;i dessa fall blir tämligen summarisk. De lokala myndigheterna bör kunna&lt;br&gt;begränsa sin undersökning till en kontroll av att godkännandebevis finns, att&lt;br&gt;tältet överensstämmer med beviset och att inredning m.m. har ställts upp&lt;br&gt;enligt de ritningar som skall bifogas godkännandebeviset. Särskild&lt;br&gt;sakkunnigbesiktning torde således behövas endast i undantagsfall, t.ex. om&lt;br&gt;det finns anledning att anta att tältet har skadats eller att det annars på&lt;br&gt;väsentliga punkter avviker från vad som anges i beviset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om tält som inte utgör samlingstält - dvs. tält som är avsedda för&lt;br&gt;högst 150 personer - blir emellertid kraven på den lokala kontrollen i sam-&lt;br&gt;band med polisens tillståndsprövning desamma som hittills.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser av den nu aktuella innebörden med krav på provning,&lt;br&gt;kontroll eller besiktning är sådana för den enskilde betungande föreskrifter&lt;br&gt;som enligt RF i princip skall meddelas genom lag (8 kap. 3 § första stycket&lt;br&gt;RF). Eftersom de tilltänkta föreskrifterna avser skydd för liv, personlig sä-&lt;br&gt;kerhet eller hälsa, skulle regeringen efter bemyndigande i lag kunna med-&lt;br&gt;dela reglerna i en förordning (8 kap. 7 § första stycket 1 RF). I den del för-&lt;br&gt;slaget berör allmänna sammankomster i tält innebär det emellertid en sådan&lt;br&gt;begränsning från säkerhetssynpunkt av mötesfriheten som får ske endast&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genom bestämmelser i lag (2 kap. 14 § första stycket första meningen och&lt;br&gt;12 § första stycket RF).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med utredningsförslaget bör därför de grundläggande bestämmel-&lt;br&gt;serna om ett kontrollförfarande och säkerhetskraven i övrigt beträffande tält&lt;br&gt;som används vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tas&lt;br&gt;in i den nya ordningslagen. Närmare bestämmelser i frågan kan däremot&lt;br&gt;meddelas i en förordning som verkställighetsföreskrifter. De rent tekniska&lt;br&gt;föreskrifterna bör kunna meddelas av en myndighet. Jag återkommer till&lt;br&gt;dessa frågor i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad utredningen föreslår bör det införas en bestämmelse&lt;br&gt;om straff för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning i strid med säkerhetsföreskrifterna. Även denna fråga tar jag upp i&lt;br&gt;specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.6 Säkerheten beträffande tivolianordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Tivolianordningar skall få användas vid allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar bara om de erbjuder betryg-&lt;br&gt;gande säkerhet mot olycksfall och om de är besiktigade och godkända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få&lt;br&gt;meddela föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en&lt;br&gt;tivolianordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av polismyndighe-&lt;br&gt;terna i Eskilstuna och Borås, Statens planverk, Barnmiljörådet och Sveriges&lt;br&gt;Nöjesparksförening. Statens mät- och provråd är positivt till att en reglering&lt;br&gt;med krav på provning och kontroll införs. Bl.a. RPS pekar på behovet av&lt;br&gt;säkrare anordningar på s.k. sommarland, som inte utgör tivolianordningar.&lt;br&gt;Sveriges Nöjesparksförening anser vidare det vara angeläget att även ägaren&lt;br&gt;till tivolianordningar är ansvarig för att säkerhetskraven efterlevs. Polismyn-&lt;br&gt;digheten i Malmö har ingen erinran mot utredningens förslag men anser att&lt;br&gt;förslaget inte medför att polisens lokala kontroll av tivolianordningar kan&lt;br&gt;minskas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk pekar på att Statens elektriska inspektion, för vilken&lt;br&gt;verket är chefsmyndighet, har erfarenhet av brister i efterlevnaden av elsä-&lt;br&gt;kerhetsbestämmelserna för tivolianordningar. Enligt verket är en samord-&lt;br&gt;ning av kontroll och besiktning på området motiverad, om det även beträf-&lt;br&gt;fande mekaniska konstruktioner behövs en kontroll av det föreslagna slaget,&lt;br&gt;något som verket inte kan bedöma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Tivoliägareförening anser att det nuvarande besiktningssys-&lt;br&gt;temet bör finnas kvar mot bakgrund av att det förekommer ett ringa antal&lt;br&gt;olyckstillbud med personskador vid användning av tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 9 och 12 §§ AOst utgör tivolinöjen&lt;br&gt;för allmänheten offentliga tillställningar, som kräver tillstånd oavsett var de&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anordnas. Vad som skall avses med tivolinöjen berördes inte i förarbetena&lt;br&gt;till AOst. Som tivolinöje brukar emellertid betraktas en tillställning vid vil-&lt;br&gt;ken allmänheten erbjuds att mot betalning använda olika mekaniska anord-&lt;br&gt;ningar för nöjesändamål, t.ex. karuseller, bilbanor, bergbanor och skjutba-&lt;br&gt;nor. Vanliga lekredskap på en lekplats anses däremot falla utanför be-&lt;br&gt;greppet tivolinöje.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En vanlig situation är att en förening av något slag anordnar en offentlig&lt;br&gt;tillställning i vilken tivolianordningar kan ingå som förströelser. Anord-&lt;br&gt;ningarna tillhör i allmänhet någon utomstående tivoliägare och hyrs av&lt;br&gt;föreningen. Det förekommer även att arrangören mot ersättning upplåter&lt;br&gt;mark till tivoliägaren för att ställa upp anordningarna. Därvid är det vanligt&lt;br&gt;att bara festarrangören - och inte den eller de tivoliägare vars anordningar&lt;br&gt;ställs upp på festplatsen - ansöker om tillstånd till tillställningen. Arran-&lt;br&gt;gören debiteras också kostnaderna för besiktning av tivolianordningama.&lt;br&gt;Om dessa vid besiktningen visar sig ha fel eller brister, riktas emellertid&lt;br&gt;eventuella förelägganden mot tivolianordningens ägare. Det förekommer&lt;br&gt;också förfaranden där arrangören upplåter områden inom festplatsen till&lt;br&gt;tivoliägare, som var för sig ansöker om tillstånd för tivolinöjen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som angetts i det föregående (avsnitt 4.2.5) finns inte några bestämmel-&lt;br&gt;ser om provning eller besiktning av anordningar som avses förekomma vid&lt;br&gt;offentliga tillställningar. Bindande sådana föreskrifter beträffande tivolian-&lt;br&gt;ordningar har inte heller utfärdats i någon annan ordning. RPS har emeller-&lt;br&gt;tid utfärdat vissa anvisningar för besiktning och avsyning av tivolianord-&lt;br&gt;ningar till ledning för polismyndigheterna (FAP 515-1). Liksom i fråga om&lt;br&gt;cirkusföreställningar kan därvid polisen anlita någon sakkunnig på anordna-&lt;br&gt;rens bekostnad för utredning som kräver särskild fackkunskap. Besiktning&lt;br&gt;av ambulerande tivolianordningar utförs ofta av privatpersoner med teknisk&lt;br&gt;utbildning. Aktiebolaget Svensk Anläggningsprovning, som är en riksprov-&lt;br&gt;plats, anlitas också för besiktning av sådana anordningar men framför allt&lt;br&gt;för besiktning av fasta tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anordningar av det sistnämnda slaget finns i nöjesparkerna Gröna Lund i&lt;br&gt;Stockholm och Liseberg i Göteborg samt i vissa folkparker och djurparker&lt;br&gt;m.m. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 PBL krävs bygglov för att anordna&lt;br&gt;bl.a. nöjes- och djurparker. Av förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1 s. 683)&lt;br&gt;framgår att tivolianordningar som hör till dessa anläggningar omfattas av&lt;br&gt;motsvarande krav på säkerhet, besiktning m.m. som byggnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nyssnämnda anvisningarna av RPS innehåller inte något om den tek-&lt;br&gt;niska utformningen och standarden i fråga om tivolianordningarnas meka-&lt;br&gt;niska delar. I fråga om den elektriska installationen anges att elektriska an-&lt;br&gt;läggningar skall uppfylla kraven i gällande föreskrifter om utförande och&lt;br&gt;skötsel av elektriska starkströmsanläggningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om den elektriska utrustningen hos en tivolianordning&lt;br&gt;finns i åtskilliga författningar, främst lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa&lt;br&gt;bestämmelser om elektriska anläggningar, förordningen (1957:601) om&lt;br&gt;elektriska starkströmsanläggningar samt Statens energiverks (numera El-&lt;br&gt;säkerhetsverket) föreskrifter om starkströmsanläggningars utförande och&lt;br&gt;skötsel (STEV-FS 1988:1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av arbetsmiljölagen (1977:1160)&lt;br&gt;och arbetsmiljöförordningen (1977:1166) gett ut vissa föreskrifter om&lt;br&gt;lyftanordningar samt godkänt normer för sådana anordningar som getts ut&lt;br&gt;av Ingenjörsvetenskapsakademiens kran- och hisskommission resp.&lt;br&gt;Sveriges standardiseringskommission. Dessa normer tycks i viss utsträck-&lt;br&gt;ning tillämpas analogt vid kontroller och besiktningar av tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Liksom beträffande föreställningstält är det&lt;br&gt;angeläget att tivolianordningar är betryggande från säkerhetssynpunkt.&lt;br&gt;Tivolianordningar används som regel av ett stort antal människor, inte minst&lt;br&gt;av barn. Antalet olyckor med allvarliga personskador till följd av använd-&lt;br&gt;ningen av tivolianordningar i Sverige är visserligen inte stort. Tillgängliga&lt;br&gt;uppgifter visar emellertid att olyckor eller olyckstillbud inte är ovanliga,&lt;br&gt;även om personskadorna i allmänhet är begränsade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning sker viss kontroll och besiktning av tivolian-&lt;br&gt;ordningar i samband med polisens prövning av tillstånd att anordna&lt;br&gt;offentlig tillställning som innefattar tivolinöjen. Några enhetliga normer för&lt;br&gt;konstruktion, skötsel, provning och besiktning finns emellertid inte.&lt;br&gt;Beträffande de elektriska komponenterna i tivolianordningar finns vissa&lt;br&gt;föreskrifter medan sådana saknas helt i fråga om den mekaniska konstruk-&lt;br&gt;tionen och funktionsdugligheten. Det finns inte heller några bindande före-&lt;br&gt;skrifter om kompetensen hos dem som utför besiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att det beträffande tivolianordningar införs regler&lt;br&gt;som motsvarar vad utredningen föreslår i fråga om provning och besiktning&lt;br&gt;av samlingstält. Enligt utredningen bör det sålunda införas bestämmelser&lt;br&gt;om tekniskt utförande, besiktning och fortlöpande kontroll av tivolian-&lt;br&gt;ordningar. I syfte att åstadkomma en mera enhetlig och fast praxis på om-&lt;br&gt;rådet bör det enligt utredningen vidare införas föreskrifter som garanterar&lt;br&gt;att besiktning och kontroll kommer att utföras av kunnig och kompetent&lt;br&gt;personal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning är det otillfredsställande att det för närvarande&lt;br&gt;saknas enhetliga normer och ett fast kontrollförfarande i fråga om säker-&lt;br&gt;hetskraven på tivolianordningar. Jag delar därför utredningens uppfattning&lt;br&gt;om behovet av en reglering på området. Utredningens förslag har också i&lt;br&gt;stort sett fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som behandlat&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag är därför att det beträffande tivolianordningar införs en ord-&lt;br&gt;ning motsvarande vad som har föreslagits beträffande samlingstält (avsnitt&lt;br&gt;4.2.5). En tivolianordning bör således få användas vid en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning bara om den erbjuder betryggande säkerhet&lt;br&gt;mot olycksfall och om den med hänsyn till hållfasthet, stabilitet och i övrigt&lt;br&gt;är besiktigad och godkänd. Föreskrifter om provning, besiktning och kon-&lt;br&gt;troll skall enligt RF i princip meddelas genom lag. I linje med utredningens&lt;br&gt;förslag föreslår jag därför att de grundläggande föreskrifterna om tivolian-&lt;br&gt;ordningamas beskaffenhet samt om provning, besiktning och kontroll tas in&lt;br&gt;i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De bestämmelser jag här föreslår i fråga om tivolianordningar kan till&lt;br&gt;skillnad från motsvarande regler beträffande samlingstält inte anses utgöra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon begränsning av mötesfriheten. Detta får anses gälla även om en&lt;br&gt;tivolianordning används i samband med en allmän sammankomst. I linje&lt;br&gt;med utredningens förslag föreslår jag därför att det i ordningslagen tas in ett&lt;br&gt;bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-&lt;br&gt;stämmer att meddela närmare föreskrifter om provning, besiktning och&lt;br&gt;användningsförbud beträffande tivolianordningar. Min avsikt är att åter-&lt;br&gt;komma till regeringen om sådana bestämmelser i en förordning. Mera&lt;br&gt;detaljbetonade bestämmelser av i huvudsak teknisk natur kan däremot&lt;br&gt;meddelas på myndighetsnivå. Jag återkommer i specialmotiveringen till&lt;br&gt;huvuddragen av det kontrollförfarande på området som är avsett att införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom beträffande samlingstält bör det finnas en bestämmelse om straff&lt;br&gt;för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;och därvid använder en tivolianordning i strid med säkerhetsföreskrifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.7 Offentliga pornografiska föreställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det nuvarande förbudet mot att anordna offentliga por-&lt;br&gt;nografiska föreställningar tas in oförändrat i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte behandlat frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Efter en ändring i AOst år 1982 är det en-&lt;br&gt;ligt 10 § förbjudet att anordna offentlig tillställning som utgör pornografisk&lt;br&gt;föreställning, och den som bryter mot förbudet kan enligt 29 § första stycket&lt;br&gt;1 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (prop. 1981/82:187,&lt;br&gt;bet. 1981/82:JuU56, rskr. 1981/82:355). Till grund för lagändringen låg&lt;br&gt;förslag som hade framförts av 1977 års prostitutionsutredning i betänkandet&lt;br&gt;(SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om åtgärder mot otillåtna pornografiska föreställningar har under&lt;br&gt;senare år varit föremål för riksdagens ställningstagande vid flera tillfällen.&lt;br&gt;Hösten 1989 avslog riksdagen motioner med begäran om att förbudet mot&lt;br&gt;offentliga pornografiska föreställningar i AOst skulle göras verksammare. I&lt;br&gt;sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:JuU6) uttalade Justitieut-&lt;br&gt;skottet bl.a. följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet utgjorde ett led i samhällets ansträngningar mot prostitution,&lt;br&gt;och det var också åtgärder av samma slag som vidtogs mot prostitutionen&lt;br&gt;som i första hand skulle tillgripas mot de s.k. sexklubbarna. Syftet med&lt;br&gt;dessa åtgärder var att förhindra att unga kvinnor drogs in i den verksamhet&lt;br&gt;som bedrevs i anslutning till pornografiska föreställningar. Ansvaret för att&lt;br&gt;förbudet i AOst efterlevdes ålåg polis och åklagare. Utskottet betonade att&lt;br&gt;det viktiga förebyggande arbetet med att få unga människor att hålla sig&lt;br&gt;borta från dessa miljöer var en uppgift främst för socialtjänsten. För att&lt;br&gt;tillämpningen av bestämmelsen i AOst skall få avsedd effekt var det enligt&lt;br&gt;utskottet nödvändigt att polis och åklagare noga följde utvecklingen och ut-&lt;br&gt;nyttjade de möjligheter till ingripande som lagstiftningen medgav. Utskottet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betonade också den brottsförebyggande effekten av en väl synlig, patrulle-&lt;br&gt;rande polis. Vidare pekade utskottet på att den numera gällande ordningen&lt;br&gt;att besluten om den närmare inriktningen av polisverksamheten och an-&lt;br&gt;vändningen av polisens resurser fattas på lokal nivå kunde bidra till att vid&lt;br&gt;behov skapa goda förutsättningar för ett aktivt arbete av polisen med att&lt;br&gt;förhindra inte bara prostitution över huvud utan också olagliga pornogra-&lt;br&gt;fiska föreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt av riksdagen våren 1990 godkända betänkande (1989/90:JuU29)&lt;br&gt;vidhöll utskottet sin tidigare inställning. Utskottet tilläde att riksdagen nyli-&lt;br&gt;gen hade antagit en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga&lt;br&gt;(LVU; prop. 1989/90:28, bet. 1989/90:SoU15, rskr. 1989/90:112). Utskottet&lt;br&gt;pekade på att samhället med stöd av LVU skall kunna ingripa bl.a. om den&lt;br&gt;unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom&lt;br&gt;missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något&lt;br&gt;annat socialt nedbrytande beteende. Som exempel på sistnämnda beteende&lt;br&gt;nämns i förarbetena att den unge uppträder på sexklubb (a. prop. s. 66).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen har också våren 1991 avslagit motioner med begäran om&lt;br&gt;skärpningar av förbudet i AOst mot offentlig pornografisk föreställning&lt;br&gt;(bet. 1990/9 l:JuU21).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Jag anser att det är angeläget att kraftfulla åt-&lt;br&gt;gärder vidtas mot prostitutionen i samhället. En sådan åtgärd är lagstiftning&lt;br&gt;som har till syfte att motverka förekomsten av prostitution. Förbudet mot&lt;br&gt;offentlig pornografisk föreställning i 10 § AOst tillkom också just i detta&lt;br&gt;syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det här sammanhanget bör nämnas att Justitieutskottet i sitt av riks-&lt;br&gt;dagen godkända betänkande (bet. 1992/93:JuU15, rskr. 1992/93:133) uttalat&lt;br&gt;att frågan om kriminalisering av prostitution bör få en ordentlig genom-&lt;br&gt;lysning och att det får ankomma på regeringen att närmare överväga for-&lt;br&gt;merna för det arbetet. Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid framhålla att även andra åtgärder vid sidan om lag-&lt;br&gt;stiftning krävs för att attityden till prostitutionen skall förändras. Jag tänker&lt;br&gt;då särskilt på upplysning och opinionsbildning. Som jag ser det har föräld-&lt;br&gt;rar, skola och andra samhällsorgan med många kontakter med ungdomar en&lt;br&gt;viktig roll att fylla när det gäller att påverka ungdomars inställning till&lt;br&gt;prostitution.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad riksdagen i olika sammanhang har uttalat anser jag att&lt;br&gt;anledning saknas att göra några förändringar i det nu gällande förbudet mot&lt;br&gt;offentlig pornografisk föreställning. Att förbudet efterlevs är en fråga som&lt;br&gt;ankommer främst på polis och åklagare. Jag vill emellertid betona att so-&lt;br&gt;cialtjänsten har en viktig roll att fylla när det gäller att hålla unga människor&lt;br&gt;borta från skadliga miljöer. De s.k. sexklubbama är exempel på just en så-&lt;br&gt;dan för ungdomar skadlig miljö.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag blir sålunda att förbudet mot offentlig pornografisk föreställ-&lt;br&gt;ning tas in i oförändrat skick i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.8 Kostnader för ordningshållning vid allmänna sammankomster Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning skall kunna åläggas att ersätta polisens kost-&lt;br&gt;nader för den ordningshållning som föranleds av sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen. På motsvarande sätt som nu skall dock vissa ideella före-&lt;br&gt;ningar som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;vara undantagna från möjligheten att åläggas skyldighet att ersätta&lt;br&gt;polisens kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har inte närmare berört frågan om möjlighet att ålägga den&lt;br&gt;som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skyl-&lt;br&gt;dighet att ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan. Polis-&lt;br&gt;myndigheterna i Stockholm och Göteborg pekar på att s.k. popgalor&lt;br&gt;vanligtvis kräver betydande polisinsatser och att anordnare av sådana all-&lt;br&gt;männa sammankomster inte kan åläggas att ersätta polisens kostnader för&lt;br&gt;ordningshållningen vid sammankomsten. Dessa instanser anser att samma&lt;br&gt;bestämmelser bör gälla för allmänna sammankomster, som anordnas i vinst-&lt;br&gt;syfte, som för offentliga tillställningar i fråga om polisens möjlighet att&lt;br&gt;ålägga anordnaren att ersätta polisen för kostnader för att hålla ordning.&lt;br&gt;Polismyndigheten i Stockholm anser att de begränsningar i en sådan möjlig-&lt;br&gt;het som ligger i att det skall vara fråga om vinstsyfte, att ideella föreningar&lt;br&gt;inte skall bli ersättningsskyldiga och att betalningsskyldigheten i vissa fall&lt;br&gt;kan efterges bör vara en tillräckiig garanti för att betalningsansvaret inte in-&lt;br&gt;nebär någon inskränkning i mötesfriheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten i Ludvika anser att undantaget för en ideell förening att&lt;br&gt;ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid en offentlig tillställning&lt;br&gt;framstår som omotiverat. Myndigheten pekar på att många stora idrotts- och&lt;br&gt;marknadsevenemang som kräver betydande polisiära insatser har en ideell&lt;br&gt;förening som ansvarig anordnare och att sådana föreningar i allt högre grad&lt;br&gt;drivs som företag. I sammanhanget erinrar polismyndigheten om senare års&lt;br&gt;tilltagande läktarvåld på olika idrottsarenor och de polisinsatser som detta&lt;br&gt;har medfört. Enligt myndigheten ligger en utvidgad ersättningsskyldighet&lt;br&gt;väl i linje med senare års tankar att det allmänna skall ”ta betalt” för sina&lt;br&gt;tjänster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 17 § första stycket AOst skall den&lt;br&gt;som anordnar en offentlig tillställning i vinstsyfte ersätta polisens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Härifrån görs emel-&lt;br&gt;lertid undantag, om anordnaren är en sådan ideell förening som avses i 7 §&lt;br&gt;5 mom. fjärde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Ersätt-&lt;br&gt;ningsskyldighet får enligt bestämmelsen i AOst nedsättas eller efterges, om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om tillstånd att anordna en offentlig tillställning skall bl.a. inne-&lt;br&gt;hålla uppgift om det högsta belopp som anordnaren kan komma att åläggas&lt;br&gt;att betala i ersättning för polisens kostnader för att upprätthålla ordningen&lt;br&gt;(17 a § tredje meningen AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldighet beslutas av polismyndigheten och det högsta be-&lt;br&gt;lopp som kan ha bestämts enligt 17 a § får inte överskridas (17 § andra&lt;br&gt;stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som anordnar en allmän sammankomst får inte åläggas att ersätta&lt;br&gt;polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av sammankomsten&lt;br&gt;(8 § LAS). Begränsningen har motiverats med att det med hänsyn till vikten&lt;br&gt;av att församlingsrätten inte underkastas andra inskränkningar än sådana&lt;br&gt;som är oundgängligen nödvändiga är riktigast att samhället undantagslöst&lt;br&gt;tar på sig kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal eller för-&lt;br&gt;ordnade ordningsvakter vid allmänna sammankomster (prop. 1956:143 s.&lt;br&gt;301).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förordningen (1982:789) om ersättning för polisbevakning och för an-&lt;br&gt;slutning av larmanläggningar till polisen (omtryckt SFS 1984:729, därefter&lt;br&gt;ändrad SFS 1989:904) finns närmare bestämmelser om den ersättning som&lt;br&gt;skall betalas för ordningshållning vid en offentlig tillställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det all-&lt;br&gt;männa omfattar enligt 2 kap. 1 § RF, efter en utvidgning av det skyddade&lt;br&gt;området enligt bestämmelsen som trädde i kraft år 1977, frihet att anordna&lt;br&gt;och bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller liknande&lt;br&gt;syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Utvidgningen av det skyd-&lt;br&gt;dade området för mötesfriheten har lett till bl.a. att konserter och teater- och&lt;br&gt;biografföreställningar numera utgör allmänna sammankomster i stället för&lt;br&gt;som tidigare offentliga tillställningar. Ordningsstadgeutredningen pekade i&lt;br&gt;en promemoria år 1978 (Ds Kn 1978:2) på att en konsekvens av detta hade&lt;br&gt;blivit att en del renodlat kommersiella arrangemang, t.ex. konserter av&lt;br&gt;kommersiellt inriktade popgrupper, skall betraktas som allmänna samman-&lt;br&gt;komster. Mot den bakgrunden föreslog utredningen att samma regler beträf-&lt;br&gt;fande skyldighet att svara för polisens kostnader för ordningshållning skall&lt;br&gt;gälla för allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar. Utred-&lt;br&gt;ningens förslag fick ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet ansåg i det aktuella lagstiftningsärendet (prop.&lt;br&gt;1979/80:17 s. 19 f.) att man inte borde öppna någon möjlighet att ta ut er-&lt;br&gt;sättning för samhällets kostnader för ordningshållningen vid en allmän&lt;br&gt;sammankomst och uttalade till stöd för den ståndpunkten bl.a. följande. Att&lt;br&gt;vissa slag av sammankomster förts över från AOst till LAS hade sin grund i&lt;br&gt;att området för den grundlagsskyddade mötesfriheten utvidgades. Det kunde&lt;br&gt;på goda grunder hävdas att försiktighet borde iakttas när det gällde att&lt;br&gt;införa sådana begränsningar i mötesfriheten som i och för sig var förenliga&lt;br&gt;med RF, t.ex. ett kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid&lt;br&gt;allmänna sammankomster. Detta fick visserligen till följd att också anord-&lt;br&gt;nare av vissa utpräglat kommersiella arrangemang undgick kostnadsansvar.&lt;br&gt;De olägenheter som följde härav var enligt föredraganden emellertid&lt;br&gt;obetydliga. Enligt honom måste i sammanhanget också beaktas att det var&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mycket svårt att i en författning dra en från alla synpunkter godtagbar gräns&lt;br&gt;mellan de sammankomster som aldrig borde vara förenade med kostnads-&lt;br&gt;ansvar och de sammankomster där ett sådant skulle kunna komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RPS har i en skrivelse till regeringen från januari 1987 föreslagit att reg-&lt;br&gt;lerna för att ålägga en anordnare av en konsert som anordnas i vinstsyfte&lt;br&gt;och offentlig tillställning ersättningsskyldighet bör ses över i syfte att göra&lt;br&gt;det möjligt att ålägga arrangören av konserten eller tillställningen att betala&lt;br&gt;kostnader för polisinsatser utöver det normala.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsstadgeutredningen övervägde i den tidigare nämnda promemo-&lt;br&gt;rian (Ds Kn 1978:2) om undantag från den principiella kostnadsbefrielsen&lt;br&gt;för ideella föreningar borde göras i fråga om vissa sportevenemang. Utred-&lt;br&gt;ningen ansåg att mot ett förslag att ideella föreningar generellt skulle befrias&lt;br&gt;från skyldighet att svara för kostnader för polisbevakning vid offentliga&lt;br&gt;tillställningar kunde invändas att de tillställningar som föranledde insatser&lt;br&gt;från polisens sida gav anordnaren intäkter och att det var rimligt att statens&lt;br&gt;kostnader betalades med en del av intäkterna. Undantag skulle således kun-&lt;br&gt;na tänkas i fråga om sådana sportgrenar där intäkterna från tävlingar var&lt;br&gt;betydande samtidigt som förhållandevis stora insatser av polispersonal&lt;br&gt;kunde behövas för ordningshållningen. De tävlingar som utredningen tog&lt;br&gt;upp i det sammanhanget var vissa fotbolls- och ishockeymatcher och motor-&lt;br&gt;tävlingar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den frågan uttalade föredragande statsrådet i det tidigare nämnda lag-&lt;br&gt;stiftningsärendet (prop. 1979/80:17 s. 17) att idrottsrörelsen har stor bety-&lt;br&gt;delse för den förebyggande hälsovården och att den gör stora insatser för att&lt;br&gt;aktivera och ta hand om ungdomar. Vidare konstaterade föredraganden att&lt;br&gt;det ter sig motsägelsefullt att det allmänna å ena sidan ger ett betydande&lt;br&gt;stöd till idrotten, liksom till annan ideell verksamhet, och å andra sidan för-&lt;br&gt;behåller sig möjligheten att ta betalt för den ordningshållning som behövs&lt;br&gt;vid offentliga tillställningar vilkas syfte till stor del är att ytterligare bidra&lt;br&gt;till finansieringen av den rent ideella verksamheten. Föredraganden konsta-&lt;br&gt;terade också att det knappast är möjligt att på ett tillfredsställande sätt i för-&lt;br&gt;fattning ange de fall i vilka föreningen skulle vara skyldig att stå för poli-&lt;br&gt;sens kostnader för ordningshållning (a. prop. s. 22). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;lt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om fördelning av ansvaret&lt;br&gt;för ordning och säkerhet vid en allmän sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning måste som jag ser det en utgångspunkt vara att huvudansvaret åvi-&lt;br&gt;lar anordnaren. Polisen skall i ett sådant sammanhang inrikta sig på att svara&lt;br&gt;för kvalificerade polisiära uppgifter. Därmed avser jag här främst att för-&lt;br&gt;hindra brott, ingripa när brott har begåtts och att övervaka trafiken på gator&lt;br&gt;och vägar. Mot den bakgrunden kan det inte sägas generellt när poliser skall&lt;br&gt;användas för att upprätthålla ordningen vid allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Problemen med ordningshållningen i samband med s.k. pop- eller rock-&lt;br&gt;galor och liknande konserter har accentuerats under senare år. En del av&lt;br&gt;dessa problem kan tillskrivas den alkoholförtäring som har förekommit i&lt;br&gt;samband med sådana sammankomster. Som ett led i att komma till rätta&lt;br&gt;med dessa ordningsstörningar föreslår jag i det följande att polisen skall ges&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjlighet att meddela förtäringsförbud i samband med sådana samman-&lt;br&gt;komster (se specialmotiveringen till 2 kap. 18 § ordningslagen). En sådan&lt;br&gt;ordning kan antas komma att underlätta ordningshållningen. En ytterligare&lt;br&gt;åtgärd som jag föreslår i syfte att komma till rätta med den oordning som&lt;br&gt;förekommer vid vissa allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar som bör nämnas i sammanhanget är mitt förslag i det följande om&lt;br&gt;möjlighet för polisen att vid i första hand vissa danstillställningar i samband&lt;br&gt;med att tillstånd ges föreskriva krav på s.k. engångsinsläpp (se special-&lt;br&gt;motiveringen till 2 kap. 16 § ordningslagen). Denna möjlighet skulle i vissa&lt;br&gt;fall kunna utnyttjas av polisen i samband med att villkor meddelas vid&lt;br&gt;beslut med anledning av en ansökan om att få anordna en konsert eller vid&lt;br&gt;anmälan av en konsert av det nu aktuella slaget (se 2 kap. 11 § ordnings-&lt;br&gt;lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här erinra om mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.2.3) om att&lt;br&gt;anmälningsskyldigheten vid allmänna sammankomster skall utvidgas till att&lt;br&gt;generellt omfatta allmänna sammankomster inomhus inom ett område som&lt;br&gt;redovisas i detaljplan, om det på grund av det förväntade antalet deltagare&lt;br&gt;vid sammankomsten finns risk för att ordningen störs eller säkerheten även-&lt;br&gt;tyras vid den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning&lt;br&gt;eller för att trafiken störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då rent kommersiella intressen utgör syftet med en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst, vilket oftast är fallet med s.k. pop- eller rockgalor och liknande&lt;br&gt;konserter, anser jag det vara befogat att i vissa fall låta anordnaren bära den&lt;br&gt;kostnad för ordningshållningen som sammankomsten för med sig. Som&lt;br&gt;konstaterades i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet (prop. 1979/80:17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s. 19) föreligger inte några hinder enligt RF mot en sådan ordning. Till&lt;br&gt;skillnad från vad som uttalades i det ärendet anser jag att det inte bör&lt;br&gt;föreligga några avgörande svårigheter för polisen att avgöra i vilka fall en&lt;br&gt;allmän sammankomst anordnas i vinstsyfte. Att ålägga den som anordnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t. ex. en konsert i vinstsyfte och med stor publiktillströmning att svara för&lt;br&gt;polisens kostnader för att upprätthålla ordningen vid sammankomsten måste&lt;br&gt;anses rimligt. Ett visst kostnadsansvar för arrangörer av denna typ av stora&lt;br&gt;evenemang ligger också i linje med de budgetpolitiska strävandena att&lt;br&gt;avgiftsbelägga vissa tjänster som polisväsendet utför. Jag föreslår därför att&lt;br&gt;bestämmelser förs in i den nya ordningslagen som gör det möjligt för&lt;br&gt;polisen att i de undantagssituationer som nu har berörts ålägga den som&lt;br&gt;anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte att ersätta polisens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning som föranleds av sammankomsten, om denna på grund&lt;br&gt;av väntad publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir omfattande&lt;br&gt;och det kan anses skäligt att arrangören helt eller delvis betalar kostnaderna.&lt;br&gt;Mitt förslag innebär således en viss utvidgning av skyldigheten att ersätta&lt;br&gt;polisens kostnader för att upprätthålla ordningen vid allmänna samman-&lt;br&gt;komster i förhållande till vad som nu gäller enligt 8 § LAS. Bestämmelsen&lt;br&gt;är som framgått avsedd att tillämpas med restriktivitet. Ett kostnadsansvar&lt;br&gt;för arrangörer är motiverat huvudsakligen bara i fråga om större pop- och&lt;br&gt;rockkonserter och andra arrangemang av motsvarande karaktär och om-&lt;br&gt;fattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan om undantag för vissa ideella föreningar från er-&lt;br&gt;sättningsskyldighet för kostnader för ordningshållning vid offentliga till-&lt;br&gt;ställningar som anordnas i vinstsyfte har jag inte funnit skäl att överväga&lt;br&gt;någon förändring alls av den nuvarande regleringen. Däremot bör ett mot-&lt;br&gt;svarande undantag införas i fråga om den föreslagna ersättningsskyl-&lt;br&gt;digheten vid allmänna sammankomster av det slag som jag nyss har be-&lt;br&gt;handlat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.9 Minderårigas medverkan vid cirkusföreställningar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Någon motsvarighet till bestämmelsen i allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan om barns medverkan vid cirkusföreställningar eller&lt;br&gt;vid tivolinöjen, marknader o.d. bör inte införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att en reglering som svarar mot nuvarande&lt;br&gt;ordning om barns medverkan vid cirkusföreställningar eller vid tivolinöjen,&lt;br&gt;marknader o.d. behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Arbetarskyddsstyrelsen har som enda instans yttrat&lt;br&gt;sig över förslaget. Styrelsen ifrågasätter om det finns behov av en så omfat-&lt;br&gt;tande tillståndsplikt som utredningsförslaget innebär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Utredningen föreslår att barn under 16 år&lt;br&gt;inte utan tillstånd av Yrkesinspektionen skall få medverka vid offentliga&lt;br&gt;cirkusföreställningar, tivolinöjen, marknader eller därmed jämförliga of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar. Enligt utredningen skall sådant tillstånd få ges&lt;br&gt;endast om medverkandet inte kan antas inverka menligt på barnets hälsa,&lt;br&gt;utveckling eller skolgång. Utredningens förslag innebär undantag från till-&lt;br&gt;ståndskravet, om frågan om barnets medverkan prövas av Yrkesinspek-&lt;br&gt;tionen enligt bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I arbetsmiljölagen har gjorts vissa ändringar av betydelse i detta&lt;br&gt;sammanhang. Ändringarna har trätt i kraft i december 1990 (prop.&lt;br&gt;1989/90:60, bet. 1989/90:AU16, rskr. 1989/90:115, bet. 1990/91:AU10,&lt;br&gt;rskr. 1990/91:10, SFS 1990:973). I anslutning till lagändringarna beslöts att&lt;br&gt;Sverige skulle ratificera ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för&lt;br&gt;tillträde till arbete. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebar bl.a. att det har&lt;br&gt;införts en lägsta gräns för arbete på 13 år, vilket var en förutsättning för att&lt;br&gt;göra ratifikationen möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet pekade på (a. prop. s. 21) att arbetsmiljölagens&lt;br&gt;bestämmelser endast i viss utsträckning var tillämpliga på egna företagare.&lt;br&gt;Bl.a. så gällde inte minderårigbestämmelserna för egna företagare. Dessa&lt;br&gt;gällde endast vid arbete som någon utför i egenskap av arbetstagare samt i&lt;br&gt;viss utsträckning för elevarbete och arbete av person som får vård i anstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden framhöll (a. prop. s. 21) att det är av värde ur skyddssyn-&lt;br&gt;punkt att minderårigreglerna gäller även för kategorierna egna företagare&lt;br&gt;och medhjälpande familjemedlemmar. Med en sådan ordning skulle enligt&lt;br&gt;henne också vissa gränsdragningsproblem om ett anställningsförhållande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreligger eller inte undanröjas. Vid riksdagsbehandlingen riktades ingen&lt;br&gt;erinran mot förslaget att utvidga arbetsmiljölagens bestämmelser så att&lt;br&gt;de kan tillämpas även på minderåriga som inte är arbetstagare (bet.&lt;br&gt;1989/90:AU16s. 6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag lades fram mot bakgrund av att de då gällande&lt;br&gt;bestämmelserna i arbetsmiljölagen inte var tillämpliga på underåriga som&lt;br&gt;deltar i familjeföretagsverksamhet, vilket är vanligt vid sådana verksam-&lt;br&gt;heter som cirkus, tivoli och marknader. Genom den nyssnämnda ändringen&lt;br&gt;i arbetsmiljölagen av minderårigbestämmelsema har den brist som utred-&lt;br&gt;ningen pekat på undanröjts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar Lagrådets uppfattning att det i ordningslagen saknas skäl för&lt;br&gt;att i lagtexten erinra om att arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser som&lt;br&gt;reglerar förutsättningarna för minderårigas rätt att utföra olika former av&lt;br&gt;arbete. Någon bestämmelse som svarar mot 21 § första stycket AOst bör&lt;br&gt;därför inte tas in i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 12 § andra stycket LAS och 21 § tredje stycket AOst finns be-&lt;br&gt;stämmelser om att det gäller särskilda föreskrifter för biografföre-&lt;br&gt;ställningar, filmförevisningar på offentlig tillställning, tävlingar med fordon&lt;br&gt;på väg och tävlingar eller uppvisningar med luftfartyg utöver bestäm-&lt;br&gt;melserna i nämnda författningar. Även i det här avseendet delar jag Lag-&lt;br&gt;rådets uppfattning att någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda&lt;br&gt;föreskrifter i LAS och AOst inte erfordras i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.3 Allmän ordning och säkerhet, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;4.3.1 Användning av offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav pä tillstånd av polisen behålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: På motsvarande sätt som nu skall det krävas tillstånd av&lt;br&gt;polisen för att få använda vissa offentliga platser på något annat sätt än&lt;br&gt;som stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har upplåtits&lt;br&gt;eller som är allmänt vedertaget. Tillstånd skall inte krävas, om platsen tas&lt;br&gt;i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att in-&lt;br&gt;kräkta på någon annans tillstånd. I fråga om allmänna vägar gäller kravet&lt;br&gt;på tillstånd endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-&lt;br&gt;ningsförslagets undantag från tillståndskravet utgör dock ett större till-&lt;br&gt;ståndsfritt utrymme, eftersom det enbart förutsätter att området tas i anspråk&lt;br&gt;endast tillfälligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: JO anser att prövning enligt ordningslagstiftningen&lt;br&gt;i de aktuella situationerna bör ske endast i sådana fall där någon annan&lt;br&gt;prövning enligt särskilda föreskrifter av någon myndighet inte kommer till&lt;br&gt;stånd. Bl.a. är det enligt JO onödigt att vid disposition av allmän plats kräva&lt;br&gt;såväl tillstånd av polisen som bygglov av kommunens byggnadsnämnd. JO&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anser sålunda att alla former av mer eller mindre permanenta anordningar&lt;br&gt;på allmän plats, t.ex. gatukök och trottoarserveringar, bör föras bort från&lt;br&gt;ordningslag stiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet remissinstanser ansluter sig till eller har ingen erinran mot ställ-&lt;br&gt;ningstagandet att polisen även i fortsättningen skall vara tillståndsmyn-&lt;br&gt;dighet. Svenska kommunförbundet anser att den nuvarande ordningen med&lt;br&gt;vetorätt för kommunen och slutlig beslutanderätt för polisen utgör en&lt;br&gt;kompromiss som uppfyller vissa krav på fördelning av inflytande över&lt;br&gt;tillståndsgivningen. Enligt förbundet måste ett kommunalt övertagande av&lt;br&gt;beslutanderätten rimligtvis förenas med möjlighet till förvaltningsbesvär&lt;br&gt;över kommunens beslut, något som skulle leda till ökade möjligheter att&lt;br&gt;upphäva kommunens beslut, om inte prövningsgrunderna görs snäva.&lt;br&gt;Sådana grunder låter sig enligt förbundet svårligen förenas med kommu-&lt;br&gt;nernas intressen och politiska målsättningar. Förbundet anser därför att&lt;br&gt;vetorätten alltjämt måste anses utgöra det styrinstrument som bäst gagnar&lt;br&gt;kommunernas specifika intressen, förutsatt att det inte införs någon&lt;br&gt;motiveringsplikt för att avge veto. Vidare ifrågasätter förbundet behovet av&lt;br&gt;tillståndsprövning av polisen vid upplåtelse av kommunal tomtmark som är&lt;br&gt;allmän plats. Enligt förbundet bör bedömningar från ordnings- och säker-&lt;br&gt;hetssynpunkt här kunna ske av något kommunalt organ.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mindre antal remissinstanser, bl.a. RPS och några kommuner, anser&lt;br&gt;att tillståndsförfarandet bör kastas om så att kommunerna blir tillstånds-&lt;br&gt;myndigheter och polisen i stället får yttra sig i ärendena om tillstånd.&lt;br&gt;Stockholms kommun (gatunämnden) anser att en sådan särlösning krävs för&lt;br&gt;denna kommun, om nuvarande ordning i övrigt får bestå. Kommunens&lt;br&gt;juridiska avdelning pekar på en alternativ lösning, som innebär att de&lt;br&gt;kommuner som så önskar får rätt att ta över tillståndsgivningen. Polismyn-&lt;br&gt;digheten i Stockholm anser att markägaren bör avgöra frågan om med-&lt;br&gt;givande att disponera marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser avstyrker förslaget om undantag från tillståndskra-&lt;br&gt;vet vid tillfälligt ianspråktagande av allmän plats medan ett relativt stort&lt;br&gt;antal instanser anser att det krävs preciseringar av de situationer där det inte&lt;br&gt;krävs tillstånd. Länsstyrelsen i Kalmar län och Polismyndigheten i Vim-&lt;br&gt;merby anser att tillstånd inte heller skall krävas om en plats utnyttjas bara i&lt;br&gt;ringa utsträckning. Riksförbundet Kiosk- och Gatukök och Sveriges Kiosk-&lt;br&gt;ägares Riksförbund anser att det av lagen uttryckligen skall framgå att&lt;br&gt;ianspråktagande av allmän plats som sträcker sig över en dag inte utgör&lt;br&gt;tillfälligt ianspråktagande. Enligt Föreningen Sveriges polischefer och&lt;br&gt;Föreningen Sveriges länspolischefer bör utredningens uttalanden om&lt;br&gt;innebörden av tillfälligt ianspråktagande komma till uttryck i själva lag-&lt;br&gt;texten. Polismyndigheten i Helsingborg pekar på att undantaget kan&lt;br&gt;åstadkomma problem bl.a. genom att både tillståndshavare och ”tillfälliga&lt;br&gt;brukare” kan göra anspråk på en plats. Enligt polismyndigheten bör allt&lt;br&gt;användande av allmän plats anmälas till polisen, som utfärdar ett avgiftsfritt&lt;br&gt;anmälningsbevis i de fall tillstånd inte krävs; beviset skall kunna förenas&lt;br&gt;med ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Polismyndigheten i Uppsala pekar&lt;br&gt;på att det i Uppsala kommun efter generellt medgivande av kommunen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillämpas en ordning som innebär att upplåtelser av allmän plats, som inte&lt;br&gt;sträcker sig utöver åtta timmar, kan sanktioneras av vakthavande polisbefäl&lt;br&gt;och förenas med villkor som meddelas muntligen. Stockholms kommun&lt;br&gt;(gatukontoret), som avstyrker förslaget om undantag från tillståndskrav vid&lt;br&gt;tillfälligt ianspråktagande, anser att polisen och kommunen kan skapa enkla&lt;br&gt;och smidiga rutiner för prövningsförfarandet vid sådana markdispositioner&lt;br&gt;som uppenbarligen inte kan medföra trafikhinder m.m. Kalmar kommun&lt;br&gt;(stadskansliet) pekar på möjligheten att behålla tillståndskravet även vid&lt;br&gt;tillfälligt ianspråktagande men att tillstånd kan få ges av polisen utan att&lt;br&gt;kommunen har yttrat sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planverket erinrar om att kommunerna inte har någon skyldighet att upp-&lt;br&gt;låta allmänna platser inom områden med byggnadsplan. Verket anser att en&lt;br&gt;reglering enligt utredningsförslaget av markupplåtelser inom sådana&lt;br&gt;områden inte bör införas utan en närmare utredning av frågan. Enligt verket,&lt;br&gt;som vid remissbehandlingen utgick från det förslag till PBL som senare&lt;br&gt;infördes, bör tillstånd inte krävas för att få nyttja allmänna platser för vilka&lt;br&gt;kommunen inte är huvudman (jfr 5 kap. 4 § PBL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kalmar kommun (gatukontoret) pekar på att ansökningar om tillstånd att&lt;br&gt;ta i anspråk allmän plats ofta ges in alltför sent före det aktuella tillfället,&lt;br&gt;och kommunen anser det önskvärt att frågan regleras, där hänsyn måste tas&lt;br&gt;till akuta fall etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 2 § AOst får allmän plats inom&lt;br&gt;stadsplanelagt område inte användas för upplag, avstjälpning, försäljnings-&lt;br&gt;stånd, ställningar och liknande utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd&lt;br&gt;behövs enligt paragrafen också om platsen i övrigt skall brukas på ett sätt&lt;br&gt;som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har upplåtits&lt;br&gt;eller anvisats eller som är allmänt vedertaget. Från kravet på tillstånd görs&lt;br&gt;undantag för försäljning på salutorg och liknande plats som är upplåten till&lt;br&gt;allmän försäljningsplats. Tillstånd behövs enligt paragrafen inte heller för&lt;br&gt;att ta i anspråk en allmän väg genom åtgärd som är reglerad i 43-47 §§&lt;br&gt;väglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till AOst diskuterades ingående om tillståndsgivningen&lt;br&gt;enligt 2 § borde ankomma på polismyndigheten eller på en kommunal&lt;br&gt;myndighet (prop. 1956:143 s. 83 f.). Föredragande statsrådet framhöll att,&lt;br&gt;eftersom gator och andra allmänna platser i regel ägdes eller förvaltades av&lt;br&gt;kommunerna, det var befogat att kommunerna fick ett avgörande inflytande&lt;br&gt;på frågan om vem som skulle få nyttja marken. Å andra sidan utgjorde den&lt;br&gt;omständigheten att framför allt ordnings- och trafikförhållandena skulle&lt;br&gt;beaktas ett skäl för att lägga beslutanderätten hos polisen. Hänsynen till&lt;br&gt;allmänheten talade för att förfarandet skulle vara enkelt, och man borde om&lt;br&gt;möjligt undvika att kräva tillstånd av flera myndigheter. Den lämpligaste&lt;br&gt;lösningen var därför enligt föredraganden att låta avgörandet ankomma på&lt;br&gt;polismyndigheten men att samtidigt ge kommunen en vetorätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan polismyndigheten lämnar tillstånd att använda allmän plats, skall&lt;br&gt;myndigheten sålunda enligt 2 § andra stycket AOst inhämta yttrande i&lt;br&gt;frågan från den kommunala nämnd som kommunen har bestämt. Om denna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avstyrker ansökan får polismyndigheten inte meddela tillstånd. Kommunen&lt;br&gt;har således en vetorätt i fråga om platsupplåtelser enligt 2 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall enligt 2 § tredje stycket AOst vid tillståndspröv-&lt;br&gt;ningen ta särskild hänsyn till gångtrafikens intresse och, om tillstånd beslu-&lt;br&gt;tas, meddela de föreskrifter som behövs för att förhindra olyckshändelser.&lt;br&gt;Polismyndigheten kan enligt 8 § AOst också meddela de föreskrifter för sär-&lt;br&gt;skilda fall som behövs i fråga om handel och därmed jämförlig verksamhet&lt;br&gt;på eller invid allmänna platser utomhus eller för någon annan verksamhet&lt;br&gt;på allmän plats, om verksamheten inte är att hänföra till allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning. Vidare kan polismyndigheten förbjuda&lt;br&gt;sådan verksamhet samt bestämma att försäljningsstånd, ställningar o.d. som&lt;br&gt;utan tillstånd har ställts upp på eller invid allmän plats skall tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut i tillståndsfrågan får överklagas hos länsstyrel-&lt;br&gt;sen (27 § första stycket AOst). Kommunens beslut får överklagas genom&lt;br&gt;kommunalbesvär (numera laglighetsprövning; 27 § andra stycket AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grundtanken bakom bestämmelserna i 2 § AOst är att allmänna platser&lt;br&gt;regelmässigt är upplåtna eller anvisade för något visst ändamål - i huvudsak&lt;br&gt;för den allmänna samfärdseln - och att platserna därför inte utan särskilt&lt;br&gt;tillstånd mera varaktigt bör få användas för något annat ändamål. Om&lt;br&gt;allmänna platser fritt skulle få användas för olika ändamål, skulle nämligen&lt;br&gt;allvarliga störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen kunna&lt;br&gt;uppkomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts är tillämpningsområdet för bestämmelserna i 2 § AOst&lt;br&gt;om tillstånd för att få ta i anspråk allmän plats begränsat till områden inom&lt;br&gt;stadsplanelagt område. För områden utanför tätorterna har bestämmelserna i&lt;br&gt;väglagstiftningen ansetts tillräckliga. Bestämmelsernas tillämpningsområde&lt;br&gt;kan emellertid enligt 7 § AOst genom föreskrifter i en lokal ordningsstadga&lt;br&gt;utvidgas till att avse också andra områden än allmänna platser inom&lt;br&gt;stadsplanelagt område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § AOst med krav på tillstånd utgör enbart en&lt;br&gt;offentligrättslig reglering vid vilken i huvudsak ordnings- och trafiksyn-&lt;br&gt;punkter skall beaktas. Den ger således inte kommunerna rätt att genom&lt;br&gt;civilrättsliga avtal upplåta allmänna platser för skilda ändamål. Enligt 1 §&lt;br&gt;lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser&lt;br&gt;å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) har en kommun, under förutsättning att&lt;br&gt;tillstånd lämnats för att få ta i anspråk en plats som är allmän enligt 1 §&lt;br&gt;AOst för något ändamål som sägs i 2 § stadgan och att platsen står under&lt;br&gt;kommunens förvaltning, rätt att ta ut viss avgift för upplåtelsen. Härigenom&lt;br&gt;anses utrymme saknas för en kommun att ingå civilrättsliga nyttjanderätts-&lt;br&gt;avtal i fråga om sådan mark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 § AOst ges exempel på olika former av tillståndskrävande verk-&lt;br&gt;samhet. Uppräkningen är emellertid inte uttömmande. Som försäljnings-&lt;br&gt;stånd betraktas kiosker, korv- och glasstånd, lotteristånd m.m. Andra&lt;br&gt;anordningar som faller under bestämmelsen är t.ex. trottoarserveringar,&lt;br&gt;soffor, cykelställ, annonspelare, montrar, skyltar och avfallsbehållare.&lt;br&gt;Tillstånd enligt paragrafen behövs så snart en anordning inkräktar på själva&lt;br&gt;den allmänna platsen. Bestämmelserna blir följaktligen inte tillämpliga, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en anordning sätts upp i t.ex. en port som gränsar till en allmän plats. Inte&lt;br&gt;heller skyltar, antenner m.m., som har anbringats på sådan höjd över&lt;br&gt;marken att de inte utgör hinder för att använda platsen för avsett ändamål,&lt;br&gt;faller under paragrafen. Av avgörande betydelse för bedömningen om&lt;br&gt;tillstånd enligt paragrafen behövs blir således om platsen genom olika&lt;br&gt;åtgärder tas i anspråk på ett sådant sätt att trafiken eller den allmänna&lt;br&gt;ordningen störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen uppkommer främst&lt;br&gt;när en plats mera varaktigt tas i anspråk genom olika anordningar. Tillstånd&lt;br&gt;enligt paragrafen behövs därför inte för ett mera tillfälligt ianspråktagande&lt;br&gt;av platsen (prop. 1956:143 s. 82). Högsta domstolen har också i rättsfallet&lt;br&gt;NJA 1975 s. 563 slagit fast att kringföringshandel på allmän plats som sker&lt;br&gt;utan ett mera varaktigt ianspråktagande av området inte faller under&lt;br&gt;tillståndskravet enligt 2 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Torghandel har undantagits från kravet på tillstånd enligt nyssnämnda&lt;br&gt;paragraf. Det har nämligen ansetts onödigt att kräva tillstånd för försäljning&lt;br&gt;på platser som har upplåtits för just detta ändamål. Upplåtelse av allmän&lt;br&gt;plats till salutorg eller någon annan allmän försäljningsplats är en kom-&lt;br&gt;munal angelägenhet, och upplåtelsen sker genom beslut av en kommunal&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenserna av att mark som är allmän plats enligt AOst också är en-&lt;br&gt;skild mark har inte närmare berörts i förarbetena till AOst. Polisens&lt;br&gt;tillståndsprövning avser i huvudsak att tillgodose det allmänna intresset av&lt;br&gt;att ordning och säkerhet upprätthålls. Någon annan markägare än kom-&lt;br&gt;munen, som i 2 § AOst tillagts en vetorätt, har inte något inflytande över&lt;br&gt;tillståndsprövningen. Polismyndighetens tillstånd att ta i anspråk allmän&lt;br&gt;plats ersätter emellertid inte det samtycke på civilrättslig grund från&lt;br&gt;vederbörande markägare som kan behövas för att området skall få utnyttjas.&lt;br&gt;Att ägaren till en fastighet har godtagit att denna används för allmän trafik&lt;br&gt;innebär nämligen inte att han måste finna sig i att området disponeras också&lt;br&gt;för något annat ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisen har inte någon skyldighet att i tillståndsärendet kontakta mark-&lt;br&gt;ägaren för att fråga om denne lämnar sitt tillstånd till det begärda ianspråk-&lt;br&gt;tagandet av området. JO har emellertid i olika sammanhang uttalat att det är&lt;br&gt;lämpligt att polismyndigheten i sitt beslut tar in en erinran om att mark-&lt;br&gt;ägarens samtycke kan behövas (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 88&lt;br&gt;ff.). Men polismyndigheten kan inte, om markägarens inställning är känd&lt;br&gt;för myndigheten, vägra tillstånd med motiveringen att markägaren inte har&lt;br&gt;lämnat sitt samtycke till den aktuella aktiviteten. Myndigheten skall inte&lt;br&gt;heller lämna biträde åt en markägare, som har vägrat att tillåta en sådan&lt;br&gt;aktivitet på sin mark, i något annat fall än då ingripande krävs för att&lt;br&gt;upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller för att beivra brott (jfr JO:s&lt;br&gt;ämbetsberättelse 1975 s. 99).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.1)&lt;br&gt;föreslår jag att AOst:s uttryck allmän plats ersätts med uttrycket offentlig&lt;br&gt;plats i den nya ordningslagen. Mitt förslag innebär att offentlig plats har en&lt;br&gt;något vidare innebörd än allmän plats i AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndskravet behålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga platser är regelmässigt upplåtna eller anvisade för ett visst&lt;br&gt;ändamål. Vägar, gator och torg är upplåtna för allmän trafik och hamn-&lt;br&gt;områden för skilda slag av hamnverksamhet. Även om en offentlig plats på&lt;br&gt;detta sätt genom beslut i en detaljplan eller i någon annan ordning är&lt;br&gt;upplåten för ett visst ändamål är det naturligt och ofta ofrånkomligt att&lt;br&gt;platsen nyttjas också för andra syften, t.ex. för uppställning eller för&lt;br&gt;servering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet i 2 § AOst på tillstånd till markutnyttjande har motiverats av att&lt;br&gt;ett obegränsat användande av marken för något annat ändamål än det för&lt;br&gt;vilket den i första hand är avsedd skulle kunna orsaka påtagliga störningar i&lt;br&gt;trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten. Detta betrak-&lt;br&gt;telsesätt har enligt min mening fortfarande giltighet. Mot den bakgrunden&lt;br&gt;anser jag att det i flertalet fall är ofrånkomligt att det också i fortsättningen&lt;br&gt;skall krävas tillstånd för att få använda ett område av det aktuella slaget för&lt;br&gt;andra ändamål än det som området har upplåtits för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om krav på tillstånd ställer sig emellertid annorlunda när en plats&lt;br&gt;tas i anspråk på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för vilket&lt;br&gt;den har upplåtits. I dessa situationer saknas det enligt min mening skäl att&lt;br&gt;företa en prövning enligt ordningslagstiftningen. Så måste anses vara fallet&lt;br&gt;även om ianspråktagandet sker genom någon åtgärd som skulle kräva&lt;br&gt;tillstånd enligt någon annan lagstiftning. Regleringen i den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen om tillståndskrav bör därför utformas i linje med nuvarande ordning&lt;br&gt;så att det som en huvudregel anges att offentliga platser får användas endast&lt;br&gt;på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har&lt;br&gt;upplåtits eller som annars är allmänt vedertaget. Upplåtelse för andra&lt;br&gt;ändamål skall enligt min mening få ske endast efter tillstånd i varje enskilt&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § AOst är allmänna platser inom ett byggnadsplanelagt område&lt;br&gt;undantagna från tillståndskravet. I övergångsbestämmelserna till PBL&lt;br&gt;(17 kap. 4 §) föreskrivs bl.a. att stadsplaner och byggnadsplaner enligt&lt;br&gt;byggnadslagen eller stadsplanelagen skall gälla som detaljplaner enligt&lt;br&gt;PBL. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kravet på tillstånd skall&lt;br&gt;gälla inom detaljplanelagt område enligt PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planverket konstaterar att kommunerna enligt nuvarande ordning inte har&lt;br&gt;någon skyldighet att upplåta allmänna platser inom områden med byggnads-&lt;br&gt;plan. Enligt verket bör ett krav på tillstånd för markupplåtelser inom sådana&lt;br&gt;områden inte införas utan en närmare utredning. Planverket hävdar att beho-&lt;br&gt;vet av tillståndskrav inte kan vara lika stort för områden med fritidsbebyg-&lt;br&gt;gelse som för tätorter med permanentbebyggelse. Vidare pekar verket på att&lt;br&gt;den dåvarande byggnadslagen inte innehöll någon föreskrift om att&lt;br&gt;allmänna platser i områden med byggnadsplan skulle upplåtas till allmänt&lt;br&gt;begagnande utan endast ”för samfärdsel inom området” (112 §) resp, ”för&lt;br&gt;områdets ändamålsenliga användning” (113 §). Planverket anser därför att&lt;br&gt;vad som gällde för byggnadsplaner före PBL:s ikraftträdande skall gälla&lt;br&gt;sådana detaljplaner där kommunen inte är huvudman för allmänna platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att det inte finns något behov av att göra en sådan Prop.&lt;br&gt;åtskillnad som Planverket har föreslagit. Redan före PBL:s ikraftträdande&lt;br&gt;omfattade tillståndskravet åtskilliga allmänna platser inom byggnads-&lt;br&gt;planelagda områden till följd av föreskrifter i lokala ordningsstadgor. Den&lt;br&gt;ordning som jag här föreslår och som överensstämmer med utredningens&lt;br&gt;förslag kommer således i praktiken inte att innebära någon nämnvärd&lt;br&gt;utvidgning av tillståndskravet i förhållande till nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndskravet bör enligt min mening i första hand gälla beträffande så-&lt;br&gt;dana platser som enligt den nya ordningslagen alltid skall vara offentliga&lt;br&gt;platser. Därutöver bör ett tillståndskrav gälla även för andra områden som&lt;br&gt;är tillgängliga för allmänheten och som enligt vad jag har föreslagit i det&lt;br&gt;föregående (avsnitt 4.1) skall kunna jämställas med offentlig plats i vissa&lt;br&gt;hänseenden genom föreskrifter av regeringen eller en kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller krav på tillstånd för att få ta i anspråk allmän väg föreslår jag&lt;br&gt;inte någon ändring av den nuvarande ordningen. Således föreslår jag att det&lt;br&gt;även i fortsättningen skall krävas tillstånd endast för sådana åtgärder som&lt;br&gt;inte är reglerade i väglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt AOst krävs inte tillstånd för ett tillfälligt ianspråktagande av&lt;br&gt;allmän plats. Det är i dessa fall fråga om ett sådant nyttjande av platsen att&lt;br&gt;störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten inte&lt;br&gt;kan påräknas, vilket tillståndsprövningen syftar till att förhindra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att undantaget från krav på tillstånd tas in i lagen.&lt;br&gt;Ett stort antal remissinstanser anser att det i förhållande till förslaget krävs&lt;br&gt;preciseringar av de situationer då tillstånd inte krävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att det bör finnas ett visst utrymme för att i vissa&lt;br&gt;situationer efterge kravet på tillstånd. För att inte störningar skall upp-&lt;br&gt;komma i trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten bör dock&lt;br&gt;det tillståndsfria utrymmet begränsas såväl rent fysiskt som tidsmässigt.&lt;br&gt;Vidare bör den som utan tillstånd nyttjar en offentlig plats genom sitt&lt;br&gt;ianspråktagande inte få inkräkta på någon annans rätt att nyttja platsen, om&lt;br&gt;den sistnämnde har fått tillstånd att ta platsen i anspråk. Jag tar i special-&lt;br&gt;motiveringen närmare upp förutsättningarna för att utan tillstånd tillfälligt få&lt;br&gt;nyttja offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten behålls som tillståndsmyndighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av redogörelsen för nuvarande ordning har framgått att polismyndigheten&lt;br&gt;är tillståndsmyndighet vid prövningen enligt AOst och att kommunens&lt;br&gt;intressen har tillgodosetts genom en vetorätt. Utredningens ställnings-&lt;br&gt;tagande innebär att nuvarande ordning i detta avseende behålls. Några&lt;br&gt;remissinstanser anser emellertid att tillståndsförfarandet enligt ordnings-&lt;br&gt;lagen bör bli det omvända i förhållande till vad som nu gäller. Dessa&lt;br&gt;instanser förordar således att kommunerna blir tillståndsmyndigheter och att&lt;br&gt;polismyndigheterna får yttra sig i tillståndsärendena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag först peka på att i ärenden om markupplåtelser både&lt;br&gt;polismyndigheten och, beträffande kommunal mark, kommunen har bety-&lt;br&gt;dande intressen att tillvarata. I den reglering från ordningssynpunkt som det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;här är fråga om måste emellertid den grundläggande prövningen ske utifrån&lt;br&gt;vikten av att allmän ordning och säkerhet upprätthålls och att trafiken inte&lt;br&gt;onödigtvis hindras eller störs. Uppgiften att förebygga och ingripa mot ord-&lt;br&gt;ningsstömingar och att övervaka trafiken ankommer på polisen. Kommu-&lt;br&gt;nerna har inte några sådana uppgifter. Det är därför naturligt att prövningen&lt;br&gt;av olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning och&lt;br&gt;säkerhet läggs på polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De synpunkter som en kommun har att beakta i ärenden rörande mark-&lt;br&gt;upplåtelser hänger delvis samman med kommunens ställning som ägare av&lt;br&gt;marken i många fall och till intresset av att kommunen kan fullgöra de&lt;br&gt;uppgifter som ankommer på den i fråga om t.ex. renhållning, snöröjning&lt;br&gt;och underhåll. Kommunen har sålunda att ta ställning till om den tilltänkta&lt;br&gt;markanvändningen kan medföra skador på marken eller på olika anord-&lt;br&gt;ningar på eller under denna eller om den kan inkräkta på skilda kommunala&lt;br&gt;uppgifter. Detta är i huvudsak synpunkter som varje markägare beaktar&lt;br&gt;innan han ger sitt tillstånd till en upplåtelse av marken. Att kommunerna har&lt;br&gt;viktiga uppgifter på byggnads-, plan-, miljö- och trafiklagstiftningens&lt;br&gt;område och att synpunkter på dessa områden kan ha betydelse i ett upp-&lt;br&gt;låtelseärende utgör emellertid inte enligt min mening skäl att anförtro en&lt;br&gt;prövning som främst skall göras från ordningssynpunkt på kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda gäller naturligtvis särskilt i de fall då ansökan avser mark som&lt;br&gt;ägs av enskilda och det kommunala intresset i saken är uttunnat. Som jag&lt;br&gt;ser det skulle ett system med kommunen som tillståndsmyndighet endast i&lt;br&gt;ärenden rörande kommunal mark och polismyndigheten som tillstånds-&lt;br&gt;myndighet i övriga ärenden bli alltför komplicerat. Enligt min mening talar&lt;br&gt;således övervägande skäl för att polismyndigheten också i fortsättningen&lt;br&gt;skall vara tillståndsmyndighet i samtliga tillståndsärenden. Mitt förslag har&lt;br&gt;utformats i enlighet med detta ställningstagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas befogenheter vid tillståndsprövningen, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Liksom nu skall polisen innan frågan om tillstånd att ta i&lt;br&gt;anspråk offentlig plats prövas inhämta yttrande från kommunen.&lt;br&gt;Ordningen med vetorätt för kommunen behålls. Yttrande skall emellertid&lt;br&gt;- med undantag för kvartersmark som upplåtits för hamnverksamhet -&lt;br&gt;inte inhämtas i de fall det är fråga om att enligt överenskommelse med&lt;br&gt;kommunen ta i anspråk kvartersmark som står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning eller att ta i anspråk mark som inte står under kommunens för-&lt;br&gt;valtning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett yttrande av en kommun i ett tillståndsärende skall kunna förenas&lt;br&gt;med de villkor som behövs för att tillgodose kommunens intressen som&lt;br&gt;ägare eller förvaltare av den offentliga platsen eller de intressen som&lt;br&gt;kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning, stadsbilden och&lt;br&gt;trafiken. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som kommunen kan ha&lt;br&gt;ställt upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag motsvarar i huvudsak mitt. Utredningsförslaget&lt;br&gt;saknar dock motsvarighet till undantaget från skyldigheten för polisen att&lt;br&gt;inhämta yttrande av kommunen då ansökan avser mark som inte står under&lt;br&gt;kommunens förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flera instanser ifrågasätter om en kommun skall ha&lt;br&gt;yttrande- och vetorätt beträffande mark som är i privat ägo. Från en del håll&lt;br&gt;föreslås att markägaren i sådana fall ges vetorätt vid tillståndsprövningen&lt;br&gt;eller att en förutsättning för tillstånd skall vara att sökanden kan visa att&lt;br&gt;markägaren har lämnat samtycke till användningen eller att sådant samtycke&lt;br&gt;är villkor för tillståndet. Några instanser betonar i stället att polisen skall ha&lt;br&gt;skyldighet att vid tillstånd erinra om att det även krävs medgivande av&lt;br&gt;markägaren för att få använda marken. Enligt Polismyndigheten i Stock-&lt;br&gt;holm, som anser att markägaren bör avgöra frågan om medgivande att&lt;br&gt;disponera marken, bör denne i sin tur åläggas att inhämta polisens med-&lt;br&gt;givande. Polismyndigheten i Ludvika och Karlskrona kommun anser att&lt;br&gt;undantaget från yttrande- och vetorätt för kommunen skall gälla beträffande&lt;br&gt;kvartersmark som står under kommunens förvaltning och som har upplåtits&lt;br&gt;med nyttjanderätt. JO anser att en vetorätt för kommunen blir överflödig,&lt;br&gt;om tillståndsprövningen enligt ordningslagstiftningen renodlas på det sätt&lt;br&gt;som han föreslår (se föregående avsnitt). Nynäshamns kommun anser att&lt;br&gt;upplåtelse av allmän plats skall betraktas som lägenhetsarrende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms kommun (juridiska avdelningen) avstyrker förslaget att kom-&lt;br&gt;munen inte skall ges yttrande- och vetorätt, om ansökan avser kvartersmark&lt;br&gt;som står under kommunens förvaltning. Enligt avdelningen är kommunens&lt;br&gt;befogenheter att i ett sådant fall förhindra användningen av marken be-&lt;br&gt;gränsade, även om det skulle krävas tillstånd av kommunen som markägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget att kommunen, när den tillstyrker en ansökan om tillstånd till&lt;br&gt;användning av allmän plats, får meddela de föreskrifter för användningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som behövs tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissin- Prop.&lt;br&gt;stanserna. Polismyndigheten i Eskilstuna pekar på att kommunens möjlig-&lt;br&gt;heter att ge uttryckliga föreskrifter för markens användning underlättar för&lt;br&gt;polisen att bedöma en ansökan från ordnings- och säkerhetssynpunkt. NO&lt;br&gt;pekar på att möjligheten att förena ett yttrande med villkor kan skapa&lt;br&gt;osäkerhet för näringsidkare med försäljningsstånd på allmän plats; den&lt;br&gt;markutnyttjare som sluter ett civilrättsligt avtal med en kommun kan enligt&lt;br&gt;NO här komma i ett bättre läge än den som får nyttja mark genom ett&lt;br&gt;offentligrättsligt tillstånd enligt det nu aktuella systemet. NO är därför inte&lt;br&gt;övertygad om att förslaget i denna del tillgodoser intresset av rättssäkerhet&lt;br&gt;och konkurrens på lika villkor. JO ansluter sig inte till utredningens&lt;br&gt;uttalanden om att polisen skall avslå en ansökan när kommunen har lämnat&lt;br&gt;föreskrifter som går längre än vad lagen medger. Enligt honom bör polisen i&lt;br&gt;första hand ta upp frågan med kommunen och se om den går att lösa på&lt;br&gt;annat sätt. Först därefter bör polisen meddela beslut i saken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet anser att villkor från en kommun, som det&lt;br&gt;inte ankommer på en kommun att föreskriva, skall kunna leda till att polisen&lt;br&gt;avslår tillståndsansökan med hänvisning till att befogenhetsöverskridanden&lt;br&gt;från kommunen utgör en grund som kan angripas av sökanden genom&lt;br&gt;förvaltningsbesvär. Någon bedömning från polisen om att kommunen måste&lt;br&gt;anses ha avstyrkt ansökan skall enligt förbundet däremot inte förekomma&lt;br&gt;vid prövningen. Från något håll pekas på behovet för en kommun av att&lt;br&gt;kunna uppställa villkor som rör även sanitära eller omgivningshygieniska&lt;br&gt;krav. Med hänsyn till att brott mot föreskrifter som en kommun har ställt&lt;br&gt;upp kan leda till bötesstraff enligt förslaget är det enligt Stockholms tings-&lt;br&gt;rätt angeläget att dessa får en klar och otvetydig utformning; enligt tings-&lt;br&gt;rätten gäller detsamma självfallet beträffande föreskrifter som meddelats av&lt;br&gt;polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms kommun (fritidsnämnden och juridiska avdelningen) anser att&lt;br&gt;en kommun bör kunna ställa upp föreskrifter med hänsyn till andra intressen&lt;br&gt;än vad utredningsförslaget innebär. Kommunen föreslår sålunda att före-&lt;br&gt;skrifter får meddelas om bl.a. begränsning av de varuslag som får säljas på&lt;br&gt;en försäljningsplats och om tiden för försäljningen. Juridiska avdelningen&lt;br&gt;anser vidare att en kommun skall ha möjlighet att ställa upp föreskrifter om&lt;br&gt;möjlighet för kommunen att undersöka om den som ansöker om tillstånd&lt;br&gt;har uppfyllt sina skyldigheter mot skattemyndigheterna liksom att ett&lt;br&gt;tillstånd skall kunna återkallas vid mer kvalificerade överträdelser på&lt;br&gt;skatteområdet. Karlskrona kommun, som anför liknande synpunkter som&lt;br&gt;Stockholms kommun, anser att en kommun bör få utöva sin vetorätt i det&lt;br&gt;fall en sökande tidigare inte har gjort rätt för sig i ekonomiskt avseende&lt;br&gt;gentemot kommunen och även ha rätt att kräva att sökanden ställer&lt;br&gt;godtagbar säkerhet innan kommunen tillstyrker ansökan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NO anser att kommunerna beträffande handel på allmän plats inte bör&lt;br&gt;ges mer långtgående befogenheter enligt ordningslagen än vad som gäller&lt;br&gt;enligt PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: En ansökan om tillstånd enligt 2 § AOst&lt;br&gt;skall ges in till polismyndigheten. Polisens prövning är begränsad till frågan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om hinder möter från ordnings- och säkerhetssynpunkt (prop. 1956:143 Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s. 113). Om några sådana hinder inte möter, skall polismyndigheten inhämta&lt;br&gt;yttrande från kommunen. Kommunen har att avgöra om den aktuella platsen&lt;br&gt;alls skall få användas för det tilltänkta ändamålet och även vilken av flera&lt;br&gt;sökande som skall ges tillstånd. Om kommunen avstyrker ansökan får&lt;br&gt;tillstånd inte meddelas. Varken själva bestämmelserna i AOst eller motiven&lt;br&gt;till dessa innehåller några riktlinjer för hur en kommun får utöva sin&lt;br&gt;vetorätt. Enligt den praxis som har utvecklats på området anses emellertid&lt;br&gt;kommunens prövningsrätt vara mera vidsträckt än polismyndighetens.&lt;br&gt;Kommunens prövningsrätt är sålunda inte begränsad till enbart hänsynen till&lt;br&gt;allmän ordning och säkerhet. En kommun har ansetts vara berättigad att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t. ex. anlägga sociala synpunkter vid valet mellan flera sökande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunens yttrande bör utmynna i ett klart avstyrkande eller tillstyr-&lt;br&gt;kande. Det har emellertid ansetts att ett tillstyrkande yttrande kan förenas&lt;br&gt;med olika villkor som har ett direkt samband med upplåtelsen. Sådana&lt;br&gt;villkor kan röra renhållning, snöröjning, ledningsdragning och över huvud&lt;br&gt;vård och underhåll av den allmänna marken och vad som finns på denna.&lt;br&gt;Villkor som angår skyldighet för tillståndshavaren att betala avgift för&lt;br&gt;markanvändningen eller att ta på sig ekonomiska förpliktelser utöver vad&lt;br&gt;som följer av allmänna regler om t.ex. skadeståndsskyldighet är emellertid&lt;br&gt;inte tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens tillstånd kan förenas med de villkor för platsens an-&lt;br&gt;vändande som myndigheten eller kommunen ansett påkallade. Tillståndet&lt;br&gt;kan också innehålla en erinran om att tillstånd kan behövas också av någon&lt;br&gt;annan myndighet eller medgivande av markägaren, om denne är någon&lt;br&gt;annan än kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas uppgifter inom byggnads-, plan-, miljö- och trafikområdet&lt;br&gt;medför att de har viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta&lt;br&gt;offentliga platser för andra ändamål än de som området har avsatts för. Som&lt;br&gt;jag tidigare har framhållit (se föregående avsnitt) är polismyndighetens&lt;br&gt;huvudsakliga uppgift att bevaka ordningssynpunkter i samband med&lt;br&gt;användningen av offentliga platser. Kommunen å sin sida har mera över-&lt;br&gt;gripande samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. Vidare måste de&lt;br&gt;politiska målsättningarna i en kommun tillåtas spela roll för kommunens&lt;br&gt;ställningstagande till ianspråktagande av offentlig plats för något annat&lt;br&gt;ändamål än det för vilket området avsatts. Mot bakgrund av det sagda bör&lt;br&gt;den ordningen behållas att polismyndigheten innan tillstånd ges skall&lt;br&gt;inhämta kommunens yttrande i frågan och att tillstånd inte får ges om&lt;br&gt;kommunen avstyrker ansökan. Enligt min mening blir kommunernas in-&lt;br&gt;tressen i sammanhanget väl tillgodosedda om den kommunala vetorätten&lt;br&gt;behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i 2 § AOst och den till denna knutna rätten för kommunerna&lt;br&gt;att ta ut avgifter enligt avgiftslagen har ansetts utesluta att kommunerna&lt;br&gt;ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande sådana områden som är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna platser enligt 1 § AOst. I motiven till avgiftslagen underströks&lt;br&gt;också att tillståndsprövningen enligt 2 § AOst uteslöt att det vid sidan av&lt;br&gt;denna tillämpades ett särskilt civilrättsligt upplåtelseförfarande (prop.&lt;br&gt;1957:157 s. 53).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då kvartersmark som förvaltas av kommunen blivit offentlig&lt;br&gt;plats har detta skett endast genom att kommunen har tillåtit viss trafik på&lt;br&gt;området eller upplåtit platsen för exempelvis allmän parkering. Den&lt;br&gt;situationen skiljer sig således inte från de fall där marken ägs av en enskild&lt;br&gt;fastighetsägare. En sådan fastighetsägare kan fritt upplåta sin mark för&lt;br&gt;skilda ändamål, även om marken utgör offentlig plats enligt ordnings-&lt;br&gt;lagstiftningen. Då det gäller kvartersmark som står under kommunens för-&lt;br&gt;valtning har kommunen inte heller en sådan begränsad förfoganderätt som&lt;br&gt;anses gälla i fråga om gator och liknande offentliga platser. Detta synsätt är&lt;br&gt;emellertid inte direkt tillämpligt på kvartersmark som kommunen upplåtit&lt;br&gt;för hamnverksamhet. Kommunens möjlighet att fritt förfoga över sådana&lt;br&gt;områden kan sägas vara begränsad på samma sätt som gäller för bl.a. gator.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den bakgrunden anser jag att det inte bör finnas något hinder mot att&lt;br&gt;en kommun - med undantag för kvartersmark som upplåtits för hamn-&lt;br&gt;verksamhet - med nyttjanderätt upplåter kvartersmark som står under dess&lt;br&gt;förvaltning och är offentlig plats. Även i dessa fall bör emellertid en pröv-&lt;br&gt;ning göras från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Polismyndighetens pröv-&lt;br&gt;ning vid ianspråktagande av offentlig plats bör därför omfatta även&lt;br&gt;kvartersmark som står under kommunens förvaltning och har upplåtits&lt;br&gt;genom civilrättsligt nyttjanderättsavtal. Jag anser emellertid att det i sådana&lt;br&gt;fall blir överflödigt att inhämta yttrande från kommunen. Jag återkommer&lt;br&gt;strax till frågan om kommunernas befogenheter att upplåta offentliga platser&lt;br&gt;med nyttjanderätt (avsnitt 5.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller beträffande offentliga platser på mark som ägs av enskilda&lt;br&gt;anser jag det vara motiverat med yttrande från kommunen. Vid tillstånds-&lt;br&gt;prövning beträffande användning av sådana offentliga platser gör sig så-&lt;br&gt;lunda enligt min uppfattning det kommunala intresset inte särskilt starkt&lt;br&gt;gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att som Sveriges Fastighetsägareförbund har föreslagit tillerkänna&lt;br&gt;privata fastighetsägare en vetorätt på samma sätt som gäller för kommu-&lt;br&gt;nerna anser jag emellertid skulle medföra oacceptabla administrativa&lt;br&gt;problem för polisens handläggning av tillståndsärendena. Emellertid bör det&lt;br&gt;tydligare än vad som gäller enligt AOst framgå att det förutom polis-&lt;br&gt;myndighetens tillstånd krävs medgivande från fastighetsägaren för markens&lt;br&gt;nyttjande. Jag förordar därför att det i den nya ordningslagen uttryckligen&lt;br&gt;anges att det utöver polismyndighetens tillstånd kan krävas ett medgivande&lt;br&gt;från fastighetsägaren eller någon annan som har rätt att disponera marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjlighet för en kommun att föreskriva villkor&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning är kommunernas prövning i tillståndsärendena&lt;br&gt;inte begränsad till en prövning från enbart ordnings- och säkerhetssynpunkt.&lt;br&gt;Kommunerna får emellertid vid sin prövning inte beakta helt ovidkom-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mande faktorer. Men kommunerna anses ha rätt att göra avsteg från den&lt;br&gt;kommunala likställighetsprincipen för att kunna anlägga sociala synpunkter&lt;br&gt;på prövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunerna anses också ha rätt att ställa upp olika villkor för markan-&lt;br&gt;vändningen, under förutsättning att villkoren har ett direkt samband med&lt;br&gt;nyttjandet. Ett villkor för upplåtelsen som har ställts upp av kommunen bru-&lt;br&gt;kar tas in i polismyndighetens beslut. Exempel på sådana villkor är&lt;br&gt;säkerställande av snöröjning och renhållning eller något annat underhåll av&lt;br&gt;platsen. Otillåtna villkor är t.ex. sådana där sökanden åläggs att betala avgift&lt;br&gt;eller att ta på sig ekonomiska förpliktelser utöver vad som följer av&lt;br&gt;allmänna regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag att starka skäl talar mot att i detalj&lt;br&gt;reglera kommunernas möjligheter att ha inflytande på användning av&lt;br&gt;offentliga platser som kräver tillstånd av polisen. Kommunernas mång-&lt;br&gt;skiftande uppgifter medför att kommunen måste få bedöma frågan om ett&lt;br&gt;begärt ianspråktagande skall få komma till stånd från en mångfald olika&lt;br&gt;synpunkter. De lokala förhållandena, liksom den politiska målsättningen&lt;br&gt;inom kommunen, måste kunna få avgörande betydelse för kommunens&lt;br&gt;ställningstagande. Kommunernas vetorätt bör således inte bindas genom en&lt;br&gt;författningsreglering. I likhet med nuvarande ordning kommer då kommu-&lt;br&gt;nernas befogenheter att begränsas endast av möjligheten för den enskilde att&lt;br&gt;genom laglighetsprövning enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen&lt;br&gt;(1991:900) angripa ett kompetensöverskridande eller på något annat sätt&lt;br&gt;felaktigt beslut. Den möjligheten till överklagande får anses utgöra en&lt;br&gt;tillräcklig garanti för att kommunerna inte låter helt ovidkommande&lt;br&gt;synpunkter påverka bedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tillståndshavaren bryter mot ett av kommunen uppställt villkor, kan&lt;br&gt;tillståndet enligt nuvarande reglering återkallas endast under förutsättning&lt;br&gt;att åsidosättandet innebär en störning av den allmänna ordningen eller&lt;br&gt;säkerheten. Polismyndigheten kan nämligen enligt AOst åberopa enbart&lt;br&gt;ordnings-, säkerhets- och trafiksynpunkter för ett återkallelsebeslut. De&lt;br&gt;villkor som kommunen kan vilja ställa upp är emellertid ofta av sådan natur&lt;br&gt;att de inte gärna kan sägas vara grundade på sådana synpunkter. Möj-&lt;br&gt;ligheten att ställa upp villkor framstår mot den bakgrunden som inne-&lt;br&gt;hållslös, när ett tillstånd inte kan återkallas om tillståndshavaren bryter mot&lt;br&gt;villkoret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att komma till rätta med olägenheter av detta slag förekommer det att&lt;br&gt;kommuner vid sidan av den offentligrättsliga upplåtelsen ingår civilrättsliga&lt;br&gt;avtal med sökanden rörande olika frågor i samband med nyttjandet. En&lt;br&gt;vanlig ordning i dessa sammanhang är att sökanden får godkänna avtalet&lt;br&gt;innan kommunen tillstyrker ansökan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står enligt min uppfattning klart att kommunerna har ett beaktansvärt&lt;br&gt;intresse av att kunna ställa upp olika villkor för ett markutnyttjande.&lt;br&gt;Åtskilliga sådana villkor har inte något direkt samband med allmän ordning&lt;br&gt;och säkerhet utan syftar mera till att tillgodose kommunernas krav som&lt;br&gt;fastighetsägare eller som ansvariga för trafikregleringen eller den allmänna&lt;br&gt;miljön. Kommunerna bör därför, när ett tillstyrkande yttrande ges, ha&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjlighet att ställa upp de villkor för nyttjandet som behövs. Med en sådan&lt;br&gt;ordning minskar också behovet av civilrättsliga överenskommelser påtag-&lt;br&gt;ligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bestämmelse som ger kommunerna rätt att ställa upp villkor av det&lt;br&gt;slag som jag nu har nämnt måste med nödvändighet bli allmänt hållen.&lt;br&gt;Kommunerna bör för det första kunna ställa upp sådana villkor som behövs&lt;br&gt;för att kommunen skall kunna fullgöra sina uppgifter som ägare eller förval-&lt;br&gt;tare av marken, t.ex. villkor som syftar till att underlätta renhållning, snöröj-&lt;br&gt;ning, ledningsdragning och gatuarbeten samt villkor om belastning av&lt;br&gt;marken. Kommunerna bör vidare kunna ställa upp de villkor som behövs&lt;br&gt;för att tillgodose de intressen som kommunerna har att bevaka i fråga om&lt;br&gt;markanvändningen, stadsbilden och trafiken. Utanför kommunens befogen-&lt;br&gt;heter bör däremot falla villkor om skadestånd eller andra ekonomiska&lt;br&gt;förpliktelser, t.ex. skyldighet för sökanden att betala skatter eller andra&lt;br&gt;allmänna avgifter. Kommunen bör inte heller kunna ställa upp villkor om&lt;br&gt;skyldighet att betala avgift för nyttjandet av marken. Denna skyldighet är&lt;br&gt;nämligen reglerad i 1 § avgiftslagen. Jag avser att i det följande (avsnitt 5.1)&lt;br&gt;närmare behandla frågan om möjlighet för kommunen att i vissa fall ta ut&lt;br&gt;avgift för markupplåtelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunen har förenat sitt yttrande med ett villkor som går utöver&lt;br&gt;vad som anges i den tilltänkta bestämmelsen i ordningslagen, bör polismyn-&lt;br&gt;digheten inte kunna bortse från villkoret. Yttrandet måste i ett sådant fall&lt;br&gt;uppfattas som ett avstyrkande, och det begärda tillståndet kan således inte&lt;br&gt;meddelas. Polismyndigheten bör emellertid i ett sådant fall kunna begära ett&lt;br&gt;kompletterande yttrande från kommunen så att denna får tillfälle att ta&lt;br&gt;ställning till om medgivandet kan ges utan det otillåtna villkoret. Sker inte&lt;br&gt;det skall ansökan avslås. Detsamma gäller om polismyndigheten anser att&lt;br&gt;ett villkor som kommunen vill ställa upp är olämpligt av hänsyn till allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet eller till trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunens yttrande bör liksom nu kunna överklagas genom laglighets-&lt;br&gt;prövning. Detta bör gälla också i fråga om de villkor som är intagna i&lt;br&gt;yttrandet. Om ett tillstyrkande yttrande upphävs efter överklagande, kanske&lt;br&gt;på grund av att yttrandet innehåller ett villkor som kommunen inte hade fått&lt;br&gt;ställa upp, föreligger inte längre något tillstyrkande. Polismyndigheten&lt;br&gt;måste då ha möjlighet - och skyldighet - att återkalla ett redan meddelat&lt;br&gt;tillstånd. Jag kommer strax (avsnitt 4.3.9) att närmare behandla frågan om&lt;br&gt;återkallelse av tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De problem som hänger samman med användning av offentlig plats för&lt;br&gt;att ställa upp containrar kommer jag att behandla i det följande (avsnitt&lt;br&gt;4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.2 Krav på vissa skadeförebyggande åtgärder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom på offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skyldigheten enligt allmänna ordningsstadgan att till&lt;br&gt;skydd för den som uppehåller sig på allmän plats avhjälpa brister på&lt;br&gt;byggnader m.m. och avlägsna snö och is från tak m.m. ges en motsva-&lt;br&gt;righet i ordningslagen. I förhållande till den nuvarande regleringen in-&lt;br&gt;nebär de nya föreskrifterna den utvidgningen att skyddet avser även&lt;br&gt;egendom och att det införs en skyldighet att vidta skadeförebyggande&lt;br&gt;åtgärder då snö och is avlägsnas från tak m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget överensstämmer i sak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har berört utredningens&lt;br&gt;förslag i dessa frågor. De remissinstanser som har yttrat sig har i huvudsak&lt;br&gt;ställt sig bakom förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § AOst skall byggnader, ställningar,&lt;br&gt;skyltar och liknande anordningar ägnas sådan tillsyn att det inte uppkommer&lt;br&gt;fara för dem som färdas eller uppehåller sig på allmän plats. I paragrafen&lt;br&gt;föreskrivs också att snö och is som kan vålla olycksfall för en sådan väg-&lt;br&gt;trafikant skall avlägsnas från tak, rännor o.d. Överträdelser av bestäm-&lt;br&gt;melserna bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och andra styckena&lt;br&gt;AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vitesföreläggande&lt;br&gt;komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av polisen på&lt;br&gt;dennes bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande bestämmelser till skydd för den som befinner sig på en of-&lt;br&gt;fentlig plats bör enligt min uppfattning tas in i den nya ordningslagen.&lt;br&gt;Skyddet bör emellertid i linje med utredningens förslag gälla även egendom&lt;br&gt;på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i det här sammanhanget erinra om att det i 3 kap. 13 § PBL finns&lt;br&gt;bestämmelser om underhåll av byggnader. Vidare finns i den lagen bestäm-&lt;br&gt;melser om möjlighet för kommunen att på ägarens bekostnad utreda&lt;br&gt;behovet av underhållsåtgärder (10 kap. 20 §). Plan- och bygglagstiftningens&lt;br&gt;bestämmelser i det här avseendet tar emellertid främst sikte på att förhindra&lt;br&gt;att ett eftersatt underhåll skapar påfrestningar för de boende (se prop.&lt;br&gt;1985/86:1 s. 512). Skyldigheten enligt AOst att avhjälpa brister på&lt;br&gt;byggnader avser att skydda personer som uppehåller sig på allmänna&lt;br&gt;platser. Bestämmelserna i PBL ger sålunda enligt min mening inte ett&lt;br&gt;tillräckligt skydd för personer och egendom på offentliga platser. Jag anser&lt;br&gt;därför att det är erforderligt att även byggnader skall omfattas av den nya&lt;br&gt;ordningslagens krav på skyldighet att avhjälpa brister till skydd för personer&lt;br&gt;och egendom som finns på offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller skyldigheten enligt 4 § AOst att avlägsna snö och is från&lt;br&gt;tak m.m. vill jag peka på att det i Svenska kommunförbundets normal-&lt;br&gt;förslag till lokal ordningsstadga (10 §) finns en kompletterande föreskrift&lt;br&gt;om bl.a. skadeförebyggande åtgärder. Bestämmelsen som förekommer&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänt i de lokala ordningsstadgoma innebär bl.a. att sådana åtgärder skall&lt;br&gt;vidtas, då snö och is avlägsnas enligt 4 § AOst, att det inte uppstår fara för&lt;br&gt;skada på person och egendom. Jag delar utredningens uppfattning att&lt;br&gt;bestämmelsen i detta avseende bör ges generell giltighet och tas in i den nya&lt;br&gt;ordningslagen. Om mitt förslag genomförs, blir alltså lokala föreskrifter på&lt;br&gt;denna punkt överflödiga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vem skyldigheten&lt;br&gt;att vidta skadeförebyggande åtgärder skall åvila. Frågan om möjligheterna&lt;br&gt;att ingripa mot den försumlige tar jag upp i det följande (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom vid vissa farliga arbeten m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skyldigheten enligt allmänna ordningsstadgan att vidta&lt;br&gt;skyddsåtgärder vid grävningsarbeten m.m. ges motsvarighet i ord-&lt;br&gt;ningslagen. I förhållande till nuvarande ordning innebär emellertid den&lt;br&gt;nya föreskriften den utvidgningen att skyddet avser inte bara personer&lt;br&gt;utan även egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget överensstämmer i sak med mitt utom så till vida att&lt;br&gt;utredningen inte föreslår någon utvidgning i fråga om skyddsobjekten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte närmare berört frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 5 § första stycket AOst föreskrivs att den som&lt;br&gt;tar upp en vak eller isränna, verkställer schaktning eller grävning eller utför&lt;br&gt;något annat liknande arbete, som med hänsyn till platsens belägenhet och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt medför fara för någon annan, är skyldig att vidta&lt;br&gt;de åtgärder som erfordras för att förebygga faran. Överträdelser av be-&lt;br&gt;stämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och andra styckena&lt;br&gt;AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vitesföreläggande&lt;br&gt;komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av polisen på&lt;br&gt;dennes bekostnad. Skyddsföreskrifter vid farliga arbeten och åtgärder på&lt;br&gt;särskilda områden finns i t.ex. minerallagstiftningen, plan- och bygglag-&lt;br&gt;stiftningen och arbetsmiljölagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning bör det även i framtiden finnas en bestämmelse&lt;br&gt;om skydd för allmänheten motsvarande 5 § första stycket AOst. I likhet&lt;br&gt;med utredningen anser jag att tillämpningsområdet för en sådan bestäm-&lt;br&gt;melse, som bör tas in i den nya ordningslagen, inte bör utvidgas till att&lt;br&gt;omfatta andra farliga arbeten och åtgärder än som omfattas av den&lt;br&gt;nuvarande föreskriften. Jag delar emellertid den uppfattning som framförts&lt;br&gt;under remissbehandlingen att den nya bestämmelsen, i likhet med den i det&lt;br&gt;föregående avsnittet behandlade föreskriften om åtgärder mot brister på&lt;br&gt;byggnader m.m., bör ta sikte på skydd inte bara för människor utan även för&lt;br&gt;egendom, t.ex. husdjur och fordon. Som jag ser det kan en sådan utvidgning&lt;br&gt;av bestämmelsen, som avvisades vid tillkomsten av AOst (se prop.&lt;br&gt;1956:143 s. 98), numera inte anses alltför långtgående. En annan sak är att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det kan ställas högre krav i fråga om anordningar till skydd för personer än&lt;br&gt;beträffande egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bammiljörådet har vid remissbehandlingen uttalat att en myndighet -&lt;br&gt;t.ex. länsstyrelsen - bör få ansvaret att se över att säkerheten vid grustag,&lt;br&gt;vare sig de är i drift eller inte, är tillfredsställande. Jag vill med anledning&lt;br&gt;av det peka på att länsstyrelsen redan i viss mån kan sägas ha en sådan&lt;br&gt;funktion med stöd av den ännu gällande 10 § i 1971 års länsstyrelse-&lt;br&gt;instruktion, som enligt mitt förslag får en motsvarighet i ordningslagen&lt;br&gt;(3 kap. 11 §). Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 4.3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har vidare dåvarande Planverket uttalat att&lt;br&gt;bestämmelser om skyddsanordningar i branta slänter, vid stup o.d. bör tas in&lt;br&gt;i ordningslagen i anslutning till de nu aktuella föreskrifterna. Som jag ser&lt;br&gt;det skulle emellertid sådana bestämmelser i väsentlig mån skilja sig från&lt;br&gt;föreskrifterna i 5 § andra stycket AOst, som ju tar sikte på de risker som&lt;br&gt;vissa farliga arbeten eller åtgärder innebär för utomstående. Jag anser också&lt;br&gt;att det skulle sträcka sig alltför långt att i ordningslagen ta in skyddsbestäm-&lt;br&gt;melser av detta slag med generell tillämpning. Enligt min uppfattning är&lt;br&gt;regleringen i PBL i detta hänseende tillräcklig. Jag vill här peka på&lt;br&gt;föreskriften i 3 kap. 15 § första stycket 3 PBL, som innebär att det be-&lt;br&gt;träffande tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall tillses bl.a. att risken&lt;br&gt;för olycksfall begränsas. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop.&lt;br&gt;1985/86:1 s. 518) ger den möjlighet att kräva exempelvis staket vid branta&lt;br&gt;slänter. Av 3 kap. 18 § samma lag följer vidare att vad som föreskrivs i den&lt;br&gt;nyssnämnda bestämmelsen skall tillämpas i skälig utsträckning i fråga om&lt;br&gt;allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill slutligen peka på att utredningen har övervägt frågan om kom-&lt;br&gt;muner eller privata fastighetsägare bör åläggas ett generellt ansvar för att&lt;br&gt;svaga isar märks ut. Utredningen anser att ett sådant ansvar, i likhet med&lt;br&gt;gällande ordning, bör finnas bara om kommunen eller fastighetsägaren&lt;br&gt;genom särskilda anordningar eller åtgärder har ställt det aktuella området&lt;br&gt;till allmänhetens förfogande för t.ex. friluftsliv eller rekreation. Jag delar&lt;br&gt;utredningens uppfattning och lägger alltså inte fram något förslag i denna&lt;br&gt;fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerhetsanordningar vid brunnar o.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara&lt;br&gt;försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till deras&lt;br&gt;belägenhet och utförande. En sådan anordning skall vara utformad så att&lt;br&gt;den ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn. Anläggningens ägare&lt;br&gt;eller den som till följd av avtal eller på någon annan grund är i ägarens&lt;br&gt;ställe skall ansvara för att anläggningen är försedd med nödvändiga sä-&lt;br&gt;kerhetsanordningar. Polisen får i fråga om en särskild anläggning besluta&lt;br&gt;om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;113&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär liksom mitt att brunnar skall vara för-&lt;br&gt;sedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till deras belä-&lt;br&gt;genhet och utförande. Enligt utredningsförslaget skall vidare de risker som&lt;br&gt;brunnar kan innebära för barn särskilt beaktas. Utredningens förslag om&lt;br&gt;vem som skall ha ansvar för att erforderliga säkerhetsåtgärder vidtas i fråga&lt;br&gt;om brunnar överensstämmer med mitt. Utredningsförslaget innehåller emel-&lt;br&gt;lertid ingen motsvarighet till mitt förslag i fråga om möjligheten för polisen&lt;br&gt;att i fråga om en särskild anläggning besluta om de säkerhetsåtgärder som&lt;br&gt;skall vidtas och om säkerhetskrav på andra anläggningar än brunnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast ett mindre antal instanser har berört den av&lt;br&gt;utredningen behandlade frågan om skyddsåtgärder vid brunnar. Utred-&lt;br&gt;ningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av några kommuner och&lt;br&gt;Svenska vatten- och avloppsverksföreningen. Barnmiljörådets ställnings-&lt;br&gt;tagande innebär att kraven på skyddsåtgärder vid brunnar bör gå längre än&lt;br&gt;vad utredningen har föreslagit. Rådet anser sålunda bl.a. att brunnar belägna&lt;br&gt;i närheten av platser där barn ofta vistas alltid skall vara försedda med&lt;br&gt;anordningar till skydd för barn. Dåvarande Planverket, som förklarar sig i&lt;br&gt;och för sig ha förståelse för kostnadsaspekten, finner det beklagligt att&lt;br&gt;utredningen av ekonomiska skäl ansett sig vara förhindrad att föreslå&lt;br&gt;generella krav på bamsäkra lock på befintliga brunnar. Verket pekar vidare&lt;br&gt;på att kravet på skyddsåtgärder bör omfatta även simbassänger. Svenska&lt;br&gt;Kommunalarbetareförbundet anser att kommunerna bör åläggas att upprätta&lt;br&gt;en långsiktig plan för att genomföra utbyte av brunnslock som är farliga&lt;br&gt;från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 5 § andra stycket AOst föreskrivs att det vid&lt;br&gt;brunnar skall vidtas sådana skyddsanordningar som kan anses påkallade&lt;br&gt;med hänsyn till platsens belägenhet och övriga omständigheter. Över-&lt;br&gt;trädelser av bestämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och&lt;br&gt;andra styckena AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vites-&lt;br&gt;föreläggande komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av&lt;br&gt;polisen på dennes bekostnad. Några krav på säkerhetsåtgärder vid liknande&lt;br&gt;anläggningar, t.ex. bassänger, föreskrivs inte i AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningsområdet för bestämmelsen i AOst om skyddsanordningar&lt;br&gt;vid brunnar är inte begränsat till brunnar inom vissa områden. Enligt plan-&lt;br&gt;och bygglagstiftningen finns också krav på sådana anordningar i fråga om&lt;br&gt;bl.a. brunnar. Kraven är emellertid här begränsade till att gälla vissa&lt;br&gt;områden. Bestämmelserna i 3 kap. PBL innebär bl.a. att det ställs allmänt&lt;br&gt;utformade krav på byggnader, tomter och allmänna platser m.m. till skydd&lt;br&gt;mot olycksfall (se 2, 6 och 13 §§). Boverket har utformat närmare&lt;br&gt;föreskrifter för tillämpningen av dessa säkerhetskrav (Svensk Byggnorm&lt;br&gt;kap. 5:42 och 2:137). Det kan också nämnas att dåvarande Planverket till&lt;br&gt;Svenska vatten- och avloppsverksföreningen har överlämnat frågan om&lt;br&gt;typgodkännande av brunnslock och låsanordningar till brunnslock.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De risker från olyckssynpunkt som brunnar, bassänger och andra sådana&lt;br&gt;anläggningar innebär har under senare år uppmärksammats alltmer.&lt;br&gt;Intresset har särskilt knutits till den fara för barn som brunnar med brist-&lt;br&gt;fälliga säkerhetsanordningar utgör. Även de olycksrisker som t.ex. sim-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bassänger och prydnadsbrunnar innebär för barn har aktualiserats. Bak-&lt;br&gt;grunden är att det årligen vid anläggningar av det här aktuella slaget in-&lt;br&gt;träffar ett antal olyckor eller olyckstillbud med barn inblandade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning är det närmast självklart att de lagstiftnings-&lt;br&gt;åtgärder skall vidtas som är möjliga till skydd mot olyckor av denna&lt;br&gt;karaktär. Den nuvarande regleringen innebär att det finns bestämmelser om&lt;br&gt;skyddsanordningar vid brunnar, oavsett var de är belägna, och ytterligare&lt;br&gt;säkerhetskrav på brunnar liksom på bassänger o.d. på de områden där PBL&lt;br&gt;är tillämplig, dvs. i huvudsak tomter och områden som utgör allmän plats&lt;br&gt;enligt den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det finns det behov av att i lag ange allmänna säkerhetskrav&lt;br&gt;på brunnar, simbassänger, prydnadsdammar och liknande anläggningar&lt;br&gt;oavsett var sådana anläggningar är belägna. Det bör sålunda enligt min&lt;br&gt;mening ställas krav på att en anläggning av det aktuella slaget är försedd&lt;br&gt;med någon form av säkerhetsanordning. Jag vill här peka på bl.a. att det i&lt;br&gt;Norge sedan länge funnits lagstiftning om säkerhetsåtgärder vid brunnar&lt;br&gt;och dammar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med utredningsförslaget bör säkerhetskravet anpassas till vad som&lt;br&gt;är rimligt med hänsyn till en anläggnings belägenhet och utförande. Exem-&lt;br&gt;pelvis måste kravet på säkerhetsanordning ställas annorlunda i fråga om en&lt;br&gt;simbassäng, som är belägen på en villatomt, än beträffande en brunn vid en&lt;br&gt;lekplats. I det förra fallet kan kravet bestå i att bassängen har skyddstäck-&lt;br&gt;ning eller är omgärdad av staket. Kravet i det senare fallet kan innebära att&lt;br&gt;brunnslocket har en låsanordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning är det sålunda inte lämpligt eller ens möjligt att i&lt;br&gt;föreskrifter av detta slag närmare ange de rent tekniska anordningar som&lt;br&gt;skall finnas vid anläggningar av det ifrågavarande slaget för att kravet på&lt;br&gt;säkerhetsanordning skall vara uppfyllt. Jag vill här peka på bl.a. att det&lt;br&gt;beträffande anläggningar som omfattas av detaljerade säkerhetsföreskrifter&lt;br&gt;med stöd av PBL inte kan anses ändamålsenligt att det på annat håll i&lt;br&gt;lagstiftningen finns en mer långtgående eller detaljerad reglering i samma&lt;br&gt;fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att det inte införs något uttryckligt krav på&lt;br&gt;att alla brunnar skall vara barnsäkra men att det i ordningslagen tydligt&lt;br&gt;anges att de risker som brunnar kan innebära för barn särskilt skall beaktas&lt;br&gt;vid bedömningen av vilka säkerhetsanordningar som behövs i det enskilda&lt;br&gt;fallet. Enligt min mening bör de nya föreskrifterna med krav på säkerhets-&lt;br&gt;anordningar innebära en klar skärpning i fråga om brunnar i förhållande till&lt;br&gt;den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket AOst. Det bör sålunda i&lt;br&gt;den nya ordningslagen slås fast att en säkerhetsanordning skall ge ett&lt;br&gt;tillräckligt skydd mot olycksfall med barn. Och detta krav bör gälla även&lt;br&gt;vid andra anläggningar än brunnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med kravet att en säkerhetsanordning skall ge ett tillräckligt&lt;br&gt;skydd mot olycksfall med barn är att i lag markera att anordningen skall&lt;br&gt;rent tekniskt vara ägnad att förhindra bamolycksfall. Det kan innebära&lt;br&gt;exempelvis att en brunn är försedd med ett låsbart lock. Om ett likvärdigt&lt;br&gt;skydd uppnås med någon annan teknisk lösning, t.ex. genom lockets egen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tyngd, bör naturligtvis även denna lösning anses uppfylla kravet på skydd&lt;br&gt;mot bamolycksfall. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om&lt;br&gt;kravet på ”barnsäkra” brunnslock.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär således att det i lag inte konkret anges vilken typ av&lt;br&gt;säkerhetsanordning som krävs i det enskilda fallet vid en anläggning av det&lt;br&gt;aktuella slaget. Det kan emellertid finnas behov av att ingripa mot anlägg-&lt;br&gt;ningar som utgör en fara för omgivningen och direkt ange vilken teknisk&lt;br&gt;metod som skall användas för att kravet på skyddsanordning skall anses&lt;br&gt;uppfyllt. Denna uppgift bör åvila polisen, som alltså i fråga om en särskild&lt;br&gt;anläggning bör få besluta om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas. Att&lt;br&gt;polisen i dessa fall bör kunna bl.a. förelägga den försumlige att vidta åtgär-&lt;br&gt;der återkommer jag till i det följande (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om vem som bör ha ansvaret för att kravet på säkerhetsan-&lt;br&gt;ordningar är uppfyllt i det särskilda fallet återkommer jag till i specialmoti-&lt;br&gt;veringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.3 Användningen av pyrotekniska varor&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Pyrotekniska varor får användas utan tillstånd av polisen&lt;br&gt;endast om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet&lt;br&gt;och övriga omständigheter inte innebär risk för skada på eller någon&lt;br&gt;annan beaktansvärd olägenhet för person eller egendom. Genom lokala&lt;br&gt;föreskrifter skall tillståndskravet kunna utvidgas att generellt omfatta&lt;br&gt;t.ex. vissa platser eller användningen av vissa pyrotekniska varor. I&lt;br&gt;undantagsfall skall genom sådana föreskrifter även ett absolut förbud&lt;br&gt;kunna införas inom vissa områden. Vidare skall pyrotekniska varor få&lt;br&gt;användas inomhus vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning bara efter tillstånd av polisen. Om det kan ske utan fara för ordning&lt;br&gt;och säkerhet, får dock polisen befria anordnaren av sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen från skyldigheten att söka tillstånd för samman-&lt;br&gt;komster eller tillställningar av visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att pyrotekniska varor inte får användas&lt;br&gt;utan tillstånd av polisen inom område som omfattas av detaljplan, om det&lt;br&gt;inte är fråga om varor som fritt får förvärvas av var och en som har fyllt 15&lt;br&gt;år. Det innehåller en motsvarighet till mitt förslag om möjlighet att utvidga&lt;br&gt;tillståndskravet genom lokala föreskrifter. Frågan om tillståndskrav för&lt;br&gt;användning av pyrotekniska varor inomhus vid bl.a. offentliga tillställningar&lt;br&gt;har inte behandlats av utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har berörts av ett mindre antal instanser.&lt;br&gt;Det tillstyrks av bl.a. Konsumentverket och Barnmiljörädet. Sprängämnes-&lt;br&gt;konsulenten vid Polismyndigheten i Stockholm påpekar bl.a. att det på vissa&lt;br&gt;platser i Stockholm anordnas fyrverkerier av den största typen som med&lt;br&gt;utredningens förslag inte skulle omfattas av tillståndskrav annat än som&lt;br&gt;offentlig tillställning. Förslaget att användningen av varor som fritt får för-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;värvas av den som fyllt 15 år inte skall omfattas av något tillståndskrav&lt;br&gt;skulle enligt sprängämneskonsulentens uppfattning medföra en ökad an-&lt;br&gt;vändning av bl.a. raketer. Ordningsavdelningen vid polismyndigheten pekar&lt;br&gt;på att det i dag sker en omfattande försäljning av fyrverkeripjäser utan att&lt;br&gt;köparna har tillstånd till varornas användning och att utredningens förslag&lt;br&gt;medför att sådan försäljning kommer att öka. Ordningsavdelningen anser att&lt;br&gt;det bör införas en straffsanktionerad skyldighet för den som säljer&lt;br&gt;pyrotekniska varor, som kräver tillstånd för användning, att kontrollera att&lt;br&gt;köparen har sådant tillstånd. För att en sådan kontroll skall kunna&lt;br&gt;genomföras bör enligt ordningsavdelningen tillståndskravet för användning&lt;br&gt;gälla alla områden. Polismyndigheten i Helsingborg, som anför liknande&lt;br&gt;synpunkter, anser att tillverkning och användning av s.k. mindre pyro-&lt;br&gt;tekniska varor - bl.a. mindre smällare och smatterband - bör förbjudas helt,&lt;br&gt;eftersom användningen av dessa varor enbart är störande för omgivningen&lt;br&gt;och medför påtagliga olägenheter särskilt för gamla och sjuka och för djur.&lt;br&gt;Polismyndigheten i Ludvika uttalar att det är tveksamt om den nuvarande&lt;br&gt;regleringen på området bör ändras men att om så sker bör även personer&lt;br&gt;över 18 år fritt få använda pyrotekniska varor som bara får förvärvas av&lt;br&gt;sådana personer; genom lokala föreskrifter bör då kunna föreskrivas till-&lt;br&gt;ståndsskyldighet vid användning inom vissa allmänna platser, t.ex. city-&lt;br&gt;områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sprängämnesinspektionen förordar att regleringen av användningen av&lt;br&gt;pyrotekniska varor utformas på följande sätt. Anordnande av större fyr-&lt;br&gt;verkerier (t.ex. jubileumsfyrverkerier och fyrverkerier anordnade i anslut-&lt;br&gt;ning till större folksamlingar) skall omfattas av tillståndskrav. Mindre&lt;br&gt;fyrverkerier (t.ex. nyårsfyrverkerier och fyrverkerier i anslutning till famil-&lt;br&gt;jehögtider) skall däremot få anordnas utan tillstånd. Genom lokala&lt;br&gt;föreskrifter skall få anges avgränsade områden (t.ex. vid sjukhus och vård-&lt;br&gt;hem) där fyrverkerier inte skall få förekomma. De resurser som skulle&lt;br&gt;krävas för en utökad tillståndsgivning enligt utredningsförslaget och in-&lt;br&gt;formation om de nya reglerna skall i stället användas för information och&lt;br&gt;upplysning, i syfte att få ökat ansvar och ökad säkerhet vid användning av&lt;br&gt;fyrverkerier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket pekar på att begreppet hälsa i förslaget till bestämmelse&lt;br&gt;om möjlighet för en kommun att meddela lokala föreskrifter om använd-&lt;br&gt;ningen av pyrotekniska varor bör omfatta inte bara fysiskt utan även&lt;br&gt;psykiskt och socialt välbefinnande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 6 § första stycket AOst får bl.a.&lt;br&gt;fyrverkerier inte äga rum inom stadsplanelagt område - dvs. numera&lt;br&gt;område som omfattas av detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman&lt;br&gt;för allmänna platser (se 17 kap. 27 § PBL) - utan tillstånd av polis-&lt;br&gt;myndigheten. Överträdelse av bestämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna&lt;br&gt;i 28 § första och andra styckena AOst med böter. Enligt tredje stycket i&lt;br&gt;sistnämnda paragraf skall den som har vårdnaden om ett barn under 15 år,&lt;br&gt;som handlar i strid med bestämmelsen i 6 § första stycket AOst, bestraffas&lt;br&gt;enligt föreskrifterna i första och andra styckena i 28 §, om denne inte har&lt;br&gt;gjort vad som ankommer på honom för att förhindra förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av 7 § AOst kan tillståndskravet beträffande fyrverkerier&lt;br&gt;genom föreskrifter i lokala ordningsstadgor utvidgas till att gälla också för&lt;br&gt;t.ex. byggnadsplanelagda områden, dvs. numera områden som omfattas av&lt;br&gt;detaljplan, inom vilken någon annan än kommunen är huvudman för&lt;br&gt;allmänna platser (se 17 kap. 27 § PBL). En sådan föreskrift har tagits in i&lt;br&gt;normalförslaget till lokal ordningsstadga. Det är också möjligt att i lokala&lt;br&gt;ordningsstadgor föreskriva att kravet på tillstånd skall gälla för användning&lt;br&gt;av pyrotekniska artiklar som inte är fyrverkeripjäser. Frågan i vilka fall&lt;br&gt;användning av pyrotekniska varor inte utgör fyrverkeri berördes inte&lt;br&gt;närmare i förarbetena till AOst (jfr prop. 1956:143 s. 105).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, som trädde i&lt;br&gt;kraft år 1989, gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva&lt;br&gt;varor. Syftet med lagen är att förhindra att sådana varor orsakar brand eller&lt;br&gt;explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv,&lt;br&gt;hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av varorna&lt;br&gt;(se 1 § andra stycket). Avsikten är sålunda att åtgärder för att förebygga&lt;br&gt;andra skador som kan uppkomma vid hanteringen av dessa varor skall&lt;br&gt;regleras genom någon annan för ändamålet avsedd lagstiftning (prop.&lt;br&gt;1987/88:101 s. 16 ff.). I lagen (4 § tredje stycket) har tagits in en upplysning&lt;br&gt;om att det i fråga om bl.a. fyrverkeri inom område med detaljplan, inom&lt;br&gt;vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, finns bestämmelser i&lt;br&gt;6 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen innehåller vidare bl.a. följande föreskifter. Regeringen eller den&lt;br&gt;myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att närmare ange om-&lt;br&gt;rådet för lagens tillämplighet när det gäller att bestämma och närmare&lt;br&gt;definiera de varor som skall inrymmas under benämningen explosiva varor&lt;br&gt;(2 §). Den som hanterar explosiva varor skall vidta de åtgärder och de&lt;br&gt;försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som&lt;br&gt;inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller&lt;br&gt;egendom genom brand eller explosion (7 § första stycket). Begreppet&lt;br&gt;hantering enligt lagen har en vid innebörd (3 §). Även t.ex. användning&lt;br&gt;omfattas av begreppet. Den som hanterar eller importerar explosiva varor&lt;br&gt;skall ha tillstånd till det (11 §). Polisen eller Sprängämnesinspektionen&lt;br&gt;prövar enligt vad regeringen närmare föreskriver frågor om tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen finns vissa bestämmelser om straffansvar. Den som med uppsåt&lt;br&gt;eller av grov oaktsamhet bryter mot kravet på försiktighetsmått och med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. kravet på tillstånd eller mot&lt;br&gt;föreskrifter som regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer&lt;br&gt;har meddelat i olika hänseenden kan dömas till böter eller fängelse i högst&lt;br&gt;ett år (21 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor har&lt;br&gt;regeringen meddelat bl.a. följande föreskrifter om sådana varor enligt den&lt;br&gt;nyssnämnda lagen. Av 3 § följer att Sprängämnesinspektionen får före-&lt;br&gt;skriva om undantag från tillämpningen av lagen och föreskrifter som har&lt;br&gt;meddelats med stöd av lagen i fråga om vissa explosiva varor eller i fråga&lt;br&gt;om viss hantering eller import. Till explosiva varor hänförs varor som&lt;br&gt;består av eller innehåller explosivämnen. Explosiva varor klassificeras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt de närmare föreskrifter som Sprängämnesinspektionen meddelar, och&lt;br&gt;inspektionen meddelar beslut om ett ämne är att anse som explosivämne&lt;br&gt;(8 §). Explosiva varor får hanteras eller importeras endast av den som har&lt;br&gt;fyllt 18 år. För att en explosiv vara skall få hanteras eller importeras krävs&lt;br&gt;att den är godkänd av Sprängämnesinspektionen (10 §). Beslut om godkän-&lt;br&gt;nande skall innehålla uppgifter om bl.a. de villkor som skall gälla för varan&lt;br&gt;(11 §). Frågor om tillstånd för allmänheten att hantera explosiva varor&lt;br&gt;prövas av polisen (23 §). Den som har tillstånd att överlåta explosiva varor&lt;br&gt;skall förvissa sig om att förvärvaren har tillstånd att inneha explosiva varor&lt;br&gt;av det slag och i den mängd som överlåtelsen avser (33 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Pyrotekniska varor utgör enligt Sprängämnesinspektionens föreskrifter&lt;br&gt;explosiva varor (se SÄIFS 1989:8 resp. 9). Inspektionen har meddelat före-&lt;br&gt;skrifter om godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter&lt;br&gt;samt allmänna råd om godkännande av nöjesfyrverkerier (SÄIFS 1986:3&lt;br&gt;resp. 1992:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att godkännande av en pyro-&lt;br&gt;teknisk vara kan förenas med villkor och att vissa pyrotekniska pjäser (s.k.&lt;br&gt;grodor, gräshoppor, häxpipor, svärmare m.fl.) inte har godkänts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den förteckning över godkända fyrverkeripjäser som Sprängämnes-&lt;br&gt;inspektionen har upprättat innehåller i dagsläget omkring 1 000 pjäser. En&lt;br&gt;del av dessa pjäser räknas som s.k. mindre pyrotekniska artiklar medan åter-&lt;br&gt;stoden hör till den typ som klassificeras som s.k. större pyrotekniska varor.&lt;br&gt;Denna uppdelning avspeglar sig i villkoret vid varans godkännande att&lt;br&gt;tillstånd för förvärv och innehav av den inte krävs av den som fyllt 15 resp.&lt;br&gt;18 år. Till de artiklar som fritt får förvärvas och innehas av den som har&lt;br&gt;fyllt 15 år hör ett antal mindre fyrverkeripjäser med laddning av lägre vikt&lt;br&gt;(t.ex. raketer och s.k. solar, romerska ljus och fontäner). Knallpulver och&lt;br&gt;vissa mindre effekter (partypoppers) är också pyrotekniska varor. Dessa får&lt;br&gt;emellertid förvärvas fritt och omfattas endast av den reglering som gäller&lt;br&gt;för tillverkningen av varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sprängämnesinspektionen har vid remissbehandlingen uttalat att syftet&lt;br&gt;med föreskrifterna är att samtliga typer av fyrverkerier skall granskas och&lt;br&gt;godkännas av inspektionen för att garantera en förbättrad kvalitet och funk-&lt;br&gt;tion hos de produkter som säljs till allmänheten. Inspektionen har vidare&lt;br&gt;uttalat att den räknar med att vid bedömningen av olika pjäser se mindre till&lt;br&gt;satsvikter och i stället i större utsträckning göra en bedömning av den&lt;br&gt;enskilda produktens funktion och uppträdande, något som är av avgörande&lt;br&gt;betydelse när det gäller att fastställa åldersgränsen och övriga villkor för att&lt;br&gt;godkänna varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör slutligen påpekas att det kan inträda ansvar enligt BrB för den&lt;br&gt;som handskas med pyrotekniska varor på ett sätt som kan medföra skada&lt;br&gt;eller någon annan olägenhet. Sålunda kan bestämmelserna om t.ex. vållande&lt;br&gt;till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §), ofredande (4 kap. 7 §),&lt;br&gt;allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) och förargelseväckande beteende&lt;br&gt;(15 kap. 16 §) bli tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: När det gäller användningen av pyrotekniska&lt;br&gt;varor vill jag till en början framhålla att det inte finns skäl att motverka&lt;br&gt;användningen i sig av sådana varor för nöjesändamål. Jag vill också peka på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att pyrotekniska varor har andra användningsområden, t.ex. för signal-&lt;br&gt;givning i räddningssammanhang, där dessa varor från samhällssynpunkt&lt;br&gt;fyller ett klart behov. Något generellt förbud mot att använda pyrotekniska&lt;br&gt;varor bör därför som jag ser det inte övervägas. Däremot är det från lag-&lt;br&gt;stiftningssynpunkt angeläget att användning och annan hantering av dessa&lt;br&gt;varor blir föremål för kontroll så att risken för skador och andra olägenheter&lt;br&gt;till följd av hanteringen motverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av redogörelsen för nuvarande ordning regleras hante-&lt;br&gt;ringen av pyrotekniska varor av lagen om brandfarliga och explosiva varor.&lt;br&gt;Syftet med lagen är att förhindra att brand eller explosion som inte är&lt;br&gt;avsedd uppkommer vid hanteringen av sådana varor som omfattas av lagen&lt;br&gt;och att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom på grund&lt;br&gt;av att brand eller explosion uppkommit i samband med hanteringen.&lt;br&gt;Bestämmelserna i lagen och de föreskrifter som har utfärdats med stöd av&lt;br&gt;lagen innebär att hanteringen av pyrotekniska varor är kringgärdad av be-&lt;br&gt;gränsningar i olika avseenden, bl.a. om krav på godkännande av de produk-&lt;br&gt;ter som får säljas till allmänheten och om åldersgräns för förvärv och inne-&lt;br&gt;hav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med regleringen av hanteringen av brandfarliga och explosiva&lt;br&gt;varor är visserligen i princip inte att motverka användning av pyrotekniska&lt;br&gt;varor som i och för sig får avsedd effekt men som leder till ordnings-&lt;br&gt;störningar. Det är emellertid tydligt att syftet med dessa regler delvis&lt;br&gt;sammanfaller med syftet bakom den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst&lt;br&gt;om krav på tillstånd för att få anordna fyrverkeri. Jag vill här peka på bl.a.&lt;br&gt;aktsamhetsregeln i 7 § första stycket i den nu aktuella lagen, som medför en&lt;br&gt;skyldighet att förebygga skador på liv, hälsa eller egendom genom brand&lt;br&gt;eller explosion till följd av användning av pyrotekniska varor. Den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot denna regel eller föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av den kan dömas till böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst ett år (21 § första stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen av hanteringen av brandfarliga och explosiva varor kan så-&lt;br&gt;lunda sägas vara avsedd att motverka även rena ordningsstörningar i stor ut-&lt;br&gt;sträckning. Jag vill här peka på att skyldigheten enligt den nyssnämnda akt-&lt;br&gt;samhetsregeln att förebygga skador på liv, hälsa eller egendom måste anses&lt;br&gt;omfatta även skador av t.ex. psykiskt slag hos människor och djur till följd&lt;br&gt;av användning av pyrotekniska varor. Men även om den nämnda reg-&lt;br&gt;leringen delvis har samma syfte som föreskriften i 6 § AOst om användning&lt;br&gt;av fyrverkerier finns det även i fortsättningen behov av en särskild reglering&lt;br&gt;i ordningshänseende som innebär en begränsning av användningen av&lt;br&gt;pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utformningen av en begränsning från ordningssynpunkt av använd-&lt;br&gt;ningen av pyrotekniska varor måste en avvägning göras mellan olika&lt;br&gt;motstående intressen och hänsyn. En reglering i syfte att motverka ord-&lt;br&gt;ningsstömingar bör självfallet utformas så att detta syfte blir tillgodosett i så&lt;br&gt;hög grad som möjligt. Samtidigt är det angeläget att regleringen inte&lt;br&gt;sträcker sig så långt att detta syfte i själva verket riskerar att motverkas&lt;br&gt;genom att t.ex. ungdomar i ökad omfattning använder hemtillverkade&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”bomber” av olika slag. Den begränsning på området som regleringen&lt;br&gt;innebär bör naturligtvis också vara så klart avgränsad som möjligt. Inte&lt;br&gt;minst viktigt är att regleringen är utformad så att den leder till efterlevnad&lt;br&gt;utan att skapa onödig byråkrati för allmänheten och administrativt krångel&lt;br&gt;för myndigheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst har från dessa utgångspunkter&lt;br&gt;vissa brister i utformningen som också gett upphov till tillämpnings-&lt;br&gt;problem. Uttrycket ”fyrverkeri” i bestämmelsen leder som utredningen har&lt;br&gt;påpekat tanken närmast till ett särskilt arrangemang vid vilket inte alltför&lt;br&gt;obetydliga pjäser avfyras. En så snäv avgränsning torde dock inte ha varit&lt;br&gt;avsedd när AOst infördes (se prop. 1956:143 s. 105, bet. 1956:1LU37&lt;br&gt;s. 46). Ett annat problem med bestämmelsens tillämpning är begränsningen&lt;br&gt;till stadsplanelagt område, som numera enligt PBL motsvaras av område&lt;br&gt;med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser&lt;br&gt;(jfr 4 § tredje stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor). Som&lt;br&gt;utredningen anför kan det vara svårt för allmänheten att utan närmare&lt;br&gt;efterforskningar avgöra om ett område är av detta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utformningen av 6 § AOst medför att en stor del av den användning av&lt;br&gt;pyrotekniska varor som förekommer hos allmänheten vid nyår och vissa an-&lt;br&gt;dra helger får anses kräva tillstånd av polisen. Under remissbehandlingen&lt;br&gt;har det från polishåll påpekats att det endast är i få fall som ansökan om&lt;br&gt;tillstånd sker. Vidare är det uppenbart att polisen saknar möjlighet att&lt;br&gt;effektivt kontrollera efterlevnaden av kravet på tillstånd vid dessa tillfällen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är de nuvarande förhållandena i detta avseende otillfreds-&lt;br&gt;ställande. Enligt min uppfattning är det inte någon lämplig ordning att gene-&lt;br&gt;rellt kräva tillstånd av polisen beträffande de nöjesfyrverkerier i tätorter&lt;br&gt;som anordnas av tradition hos en stor del av allmänheten vid de nyss-&lt;br&gt;nämnda tillfällena. Som regel används de pyrotekniska varor som här&lt;br&gt;förekommer på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt. Och med hänsyn till de&lt;br&gt;tillfällen det är fråga om får olägenheterna med användningen från ord-&lt;br&gt;ningssynpunkt i allmänhet anses vara begränsade. Vidare är det naturligtvis&lt;br&gt;från kriminalpolitisk synpunkt inte godtagbart att det gäller en ordning som&lt;br&gt;innebär att ett stort antal personer vid ett och samma tillfälle medvetet eller&lt;br&gt;omedvetet bryter mot ett straffsanktionerat krav på tillstånd, vars&lt;br&gt;efterlevnad polisen med hänsyn till omständigheterna saknar praktiska&lt;br&gt;möjligheter att övervaka och som det från det allmännas sida inte finns&lt;br&gt;någon egentlig anledning att ingripa mot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser således att det i fortsättningen inte bör finnas ett generellt&lt;br&gt;utformat krav, motsvarande vad som föreskrivs i 6 § AOst, på tillstånd av&lt;br&gt;polisen för att få använda pyrotekniska varor som innefattar bl.a. den&lt;br&gt;allmänt utbredda användning som förekommer vid t.ex. nyår. Enligt min&lt;br&gt;mening bör det i stället införas en regel som medför krav på tillstånd när&lt;br&gt;användningen av pyrotekniska varor i det enskilda fallet medför risker för&lt;br&gt;att någon beaktansvärd olägenhet för omgivningen uppkommer. Jag anser&lt;br&gt;att man här bör väga in inte enbart vad som kan sägas utgöra en störning av&lt;br&gt;den allmänna ordningen. Om användningen innebär risk för skada på eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon annan beaktansvärd olägenhet för personer eller egendom, t.ex.&lt;br&gt;husdjur, bör användningen av pyrotekniska varor kräva tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser således att det inte bör göras någon avgränsning till pyro-&lt;br&gt;tekniska varor av visst slag. Den lösning som utredningen valt i detta&lt;br&gt;hänseende, och som innebär en anknytning till rätten för den som har fyllt&lt;br&gt;15 år att fritt förvärva sådana varor enligt regleringen om brandfarliga och&lt;br&gt;explosiva varor, är som jag ser det mindre lämplig. Som har påpekats under&lt;br&gt;remissbehandlingen kan nämligen även användningen av mindre pyro-&lt;br&gt;tekniska artiklar, som får förvärvas fritt av sådana personer, ge upphov till&lt;br&gt;påtagliga olägenheter t.ex. för den som är gammal eller sjuk eller för djur.&lt;br&gt;Som också har påpekats under remissbehandlingen medför en anknytning&lt;br&gt;av tillståndskravet till denna åldersgräns risk för en ökad försäljning och&lt;br&gt;användning av dessa produkter. Vidare är det från lagstiftningssynpunkt&lt;br&gt;diskutabelt att låta innehållet i en bestämmelse i lag styras av föreskrifter på&lt;br&gt;myndighetsnivå som har beslutats med stöd av en annan lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller det geografiska tillämpningsområdet för ett tillståndskrav&lt;br&gt;innebär den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst en begränsning till om-&lt;br&gt;råden med detaljplan inom vilken kommuner är huvudman för allmänna&lt;br&gt;platser. Flertalet kommuner har emellertid genom föreskrifter i den lokala&lt;br&gt;ordningsstadgan utsträckt bestämmelsens tillämpningsområde till att om-&lt;br&gt;fatta alla områden med detaljplan. Utredningen, som anser att kravet på&lt;br&gt;tillstånd bör gälla för alla områden med sammanhängande bebyggelse, har&lt;br&gt;också föreslagit att kravet skall gälla för områden med detaljplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet är behovet av tillståndskrav i de allra flesta fall begränsat till&lt;br&gt;områden med sammanhängande bebyggelse. En anknytning av tillstånds-&lt;br&gt;kravet till plan- och bygglagstiftningens planbegrepp ger visserligen en klar&lt;br&gt;avgränsning men medför samtidigt risk för en stelbent tillämpning. Som har&lt;br&gt;påpekats under remissbehandlingen finns det områden i landet med tät-&lt;br&gt;bebyggelse som inte omfattas av detaljplan (t.ex. Skeppsholmen och vissa&lt;br&gt;andra delar av Stockholm). Det kan naturligtvis också tänkas förekomma&lt;br&gt;publikdragande evenemang med nöjesfyrverkeri på områden som inte&lt;br&gt;omfattas av detaljplan och beträffande vilka evenemang det finns skäl att&lt;br&gt;upprätthålla ett tillståndskrav i det aktuella hänseendet. Samtidigt finns det&lt;br&gt;områden som omfattas av detaljplan, t.ex. strand- och grönområden, där det&lt;br&gt;knappast är befogat att ett krav på tillstånd att använda pyrotekniska varor&lt;br&gt;bör gälla. Kritiken mot den nuvarande anknytningen till stadsplanelagt&lt;br&gt;område, när det gäller svårigheterna för allmänheten att avgöra om ett&lt;br&gt;område är av det slaget, kan också i viss mån riktas mot utredningens för-&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför, i likhet med vad Polismyndigheten i Stockholm har an-&lt;br&gt;fört under remissbehandlingen, att kravet på tillstånd för att använda pyro-&lt;br&gt;tekniska varor inte bör begränsas till att omfatta områden av visst slag. I sak&lt;br&gt;är denna utvidgning inte avsedd att innebära någon större avvikelse i förhål-&lt;br&gt;lande till utredningens förslag, eftersom kravet på tillstånd med mitt förslag&lt;br&gt;är beroende av en bedömning av risken för olägenheter för omgivningen&lt;br&gt;och därför ändå i många fall kommer att gälla då användningen av&lt;br&gt;pyrotekniska varor sker inom en sammanhållen bebyggelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till begränsning av möjligheterna för allmänheten att&lt;br&gt;använda pyrotekniska varor innebär således att det liksom nu skall gälla ett&lt;br&gt;krav på tillstånd i vissa fall men att det här, till skillnad från nuvarande&lt;br&gt;ordning och utredningens förslag, inte skall finnas någon geografisk&lt;br&gt;avgränsning eller avgränsning till varor av visst slag. I stället anknyter en-&lt;br&gt;ligt mitt förslag tillståndskravet till en bedömning som skall göras i det sär-&lt;br&gt;skilda fallet av risken för att person eller egendom skadas eller drabbas av&lt;br&gt;någon annan beaktansvärd olägenhet till följd av användningen av de&lt;br&gt;aktuella pyrotekniska varorna. De omständigheter som i första hand bör&lt;br&gt;beaktas vid denna riskbedömning är tidpunkten och platsens belägenhet. Jag&lt;br&gt;återkommer i specialmotiveringen närmare till de situationer då tillstånds-&lt;br&gt;krav är avsett att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till utformning av tillståndskravet vid användning av pyro-&lt;br&gt;tekniska varor innebär att det kan finnas ett låt vara begränsat behov av att&lt;br&gt;genom lokala föreskrifter utvidga kravet till att gälla generellt i vissa av-&lt;br&gt;seenden. Exempelvis bör det vara möjligt för en kommun att föreskriva att&lt;br&gt;pyrotekniska varor inte får användas utan tillstånd inom områden som är&lt;br&gt;särskilt känsliga med hänsyn till risken för att användningen innebär&lt;br&gt;olägenhet för omgivningen, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem. I undantagsfall&lt;br&gt;bör som jag ser det kommunen även ha möjlighet att helt förbjuda använd-&lt;br&gt;ningen av pyrotekniska varor. Vad jag här tänker på är s.k. innetorg och&lt;br&gt;liknande offentliga platser, där användningen av pyrotekniska varor - även&lt;br&gt;om den i normala fall med hänsyn till varans beskaffenhet är att anse som&lt;br&gt;harmlös - över huvud inte bör få förekomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter av detta slag skall enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag.&lt;br&gt;Eftersom föreskrifterna avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa el-&lt;br&gt;ler ordningen på allmän plats får emellertid regeringen, efter bemyndigande&lt;br&gt;i lag, överlåta på kommunerna att meddela sådana föreskrifter (se 8 kap. 7 §&lt;br&gt;första stycket 1 och 5 samt 11 § RF). Mitt förslag, som på denna punkt&lt;br&gt;överensstämmer med utredningens, innebär att bestämmelser tas in i den&lt;br&gt;nya ordningslagen med bemyndigande för regeringen och, efter regeringens&lt;br&gt;bestämmande, kommunerna att meddela de föreskrifter för en kommun eller&lt;br&gt;del av en kommun som behövs för att förebygga att människors hälsa&lt;br&gt;äventyras till följd av användningen av pyrotekniska varor. I den mån syftet&lt;br&gt;med en föreskrift om utökat tillståndskrav för eller förbud i visst avseende&lt;br&gt;mot användning av pyrotekniska varor är att motverka ordningsstöming på&lt;br&gt;offentlig plats kan lokala föreskrifter meddelas med stöd av den allmänna&lt;br&gt;bestämmelsen om bemyndigande att meddela sådana föreskrifter om&lt;br&gt;ordningshållning på offentlig plats, som jag strax återkommer till (av-&lt;br&gt;snitt 4.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller själva tillståndsförfarandet bör samma ordning gälla&lt;br&gt;som i dag. Polismyndigheten på orten där användningen av pyrotekniska&lt;br&gt;varor är avsedd att ske bör alltså vara tillståndsmyndighet även i fort-&lt;br&gt;sättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av de nu behandlade fallen bör det enligt min mening införas&lt;br&gt;ett obligatoriskt krav på tillstånd för användning av pyrotekniska varor i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa särskilda situationer, nämligen då en sådan vara används inomhus vid&lt;br&gt;allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § andra stycket LAS och 16 § tredje stycket AOst får polisen&lt;br&gt;meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid&lt;br&gt;en allmän sammankomst resp, offentlig tillställning. Polisen har alltså i och&lt;br&gt;för sig befogenhet att i dessa sammanhang begränsa eller helt förbjuda an-&lt;br&gt;vändningen av pyrotekniska varor. Att denna befogenhet sällan eller aldrig&lt;br&gt;utnyttjas beror naturligtvis på att polisen inte i förväg får kännedom om att&lt;br&gt;pyrotekniska varor kommer att användas vid sammankomster eller tillställ-&lt;br&gt;ningar. I lagstiftningsärendet har emellertid dåvarande Statens brandnämnd&lt;br&gt;satt i fråga om pyrotekniska varor bör få användas inomhus vid allmänna&lt;br&gt;sammankomster eller offentliga tillställningar bara efter medgivande av&lt;br&gt;polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De pyrotekniska varor som används i de nu aktuella sammanhangen vid&lt;br&gt;t.ex. rock- eller popkonserter eller teaterföreställningar brukar avse endast&lt;br&gt;rök- eller ljuseffekter. Man bör emellertid enligt min uppfattning inte under-&lt;br&gt;skatta risken för att användningen av sådana varor t.ex. kan försvåra rädd-&lt;br&gt;ningsarbetet vid en brand. Jag anser därför att det från säkerhetssynpunkt är&lt;br&gt;motiverat att införa krav på tillstånd av polisen för att få använda pyrotek-&lt;br&gt;niska varor vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som&lt;br&gt;äger rum inomhus. Om kraven på ordning och säkerhet tillåter det, bör&lt;br&gt;emellertid enligt min mening polisen kunna befria anordnaren från att söka&lt;br&gt;sådant tillstånd för sammankomster eller tillställningar av visst slag. Mitt&lt;br&gt;förslag innebär att en bestämmelse om detta tas in i den nya ordningslagen i&lt;br&gt;anslutning till föreskrifterna om allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar. Vad gäller en föreställning som är avsedd att uppföras under&lt;br&gt;en längre tid på samma plats, t.ex. en teaterföreställning, bör, om ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetsaspekterna inte kräver något annat, enligt min mening polisen&lt;br&gt;kunna meddela ett tillstånd för samtliga föreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det får förutsättas att polismyndigheten i denna tillståndsfråga utnyttjar&lt;br&gt;möjligheten att höra den eller de nämnder i kommunen som svarar för rädd-&lt;br&gt;ningstjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sprängämnesinspektionen har i en skrivelse till den dåvarande rege-&lt;br&gt;ringen i januari 1991 tagit upp frågan om tillstånd att sälja fyrverkerier och&lt;br&gt;pyrotekniska varor inom vissa bostadsområden när användningen av dessa&lt;br&gt;kan förväntas medföra betydande obehag för de omkringboende. Inspek-&lt;br&gt;tionen anser att det är angeläget att man genom lagstiftning förhindrar&lt;br&gt;försäljning av explosiva varor även i sådana fall där en användning av&lt;br&gt;varorna medför olägenheter främst från ordningssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RPS har i en skrivelse till den dåvarande regeringen i april 1991 tagit upp&lt;br&gt;samma problem. RPS förordar, om det skulle visa sig omöjligt att begränsa&lt;br&gt;försäljningen av pyrotekniska varor, en närmare undersökning av möjlighe-&lt;br&gt;terna att motverka att pyrotekniska artiklar används som vapen mot bl.a.&lt;br&gt;poliser och som hjälpmedel vid skadegörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid redovisningen av nuvarande ordning har utförligt redogjorts för&lt;br&gt;bestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Jag vill här&lt;br&gt;peka på att det av regeln i 7 § första stycket följer en skyldighet för bl.a.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;användaren att vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att&lt;br&gt;förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och&lt;br&gt;begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion.&lt;br&gt;Det stora flertalet av dem som använder smällare och fyrverkerier följer&lt;br&gt;också bestämmelserna om aktsamhet vid användningen. Som jag ser det&lt;br&gt;finns det inte någon framkomlig väg att genom generella och lätt tillämpliga&lt;br&gt;bestämmelser förhindra att pyrotekniska varor kommer till användning vid&lt;br&gt;t.ex. brott som innefattar våld mot person eller skadegörelse. Jag vill här&lt;br&gt;också peka på att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot&lt;br&gt;bestämmelsen i 7 § första stycket kan dömas till böter eller fängelse i högst&lt;br&gt;ett år (21 § första stycket 1 lagen om brandfarliga och explosiva varor).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning regleras försäljningen av pyrotekniska artiklar&lt;br&gt;i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Den som hanterar sådana varor&lt;br&gt;skall enligt 11 § första stycket ha tillstånd till det. Ett tillstånd skall be-&lt;br&gt;gränsas till viss tid och innehålla de villkor som kan förutses erforderliga&lt;br&gt;från brand- och explosionssynpunkt under tillståndets giltighetstid (14 §&lt;br&gt;första stycket). I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:101 s. 36)&lt;br&gt;uttalades att villkoren kan avse också brukarens skyldigheter; rätten att&lt;br&gt;uppställa villkor är emellertid alltid knuten till de syften som lagstiftningen&lt;br&gt;har att tillvarata, och villkoren skall således alltid vara påkallade från brand-&lt;br&gt;eller explosionssynpunkt. Om det behövs från sådan synpunkt, får till-&lt;br&gt;ståndsmyndigheten föreskriva att nya eller ändrade villkor skall gälla för&lt;br&gt;tillståndet (14 § andra stycket). Under vissa i lagen närmare angivna förhål-&lt;br&gt;landen får ett tillstånd återkallas (15 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att begränsa möjligheten för den som uppfyller kraven för tillstånd&lt;br&gt;enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor att saluföra pyrotekniska&lt;br&gt;produkter endast på grund av att varorna kan komma till användning på ett&lt;br&gt;sätt som vållar olägenheter från ordningssynpunkt framstår som tveksamt.&lt;br&gt;Det är förenat med stora svårigheter att utforma kriterier för när tillstånd till&lt;br&gt;försäljning skall kunna vägras på grund av ordningsskäl, vilka inte samtidigt&lt;br&gt;medför en oacceptabel inskränkning i näringsfriheten och även i konkur-&lt;br&gt;rensfriheten inom handeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller framstår en bestämmelse med sådant innehåll som effektiv.&lt;br&gt;Den som önskar köpa pyrotekniska varor kan ju med lätthet göra sina inköp&lt;br&gt;i ett område där något sådant försäljningsförbud som RPS och Spräng-&lt;br&gt;ämnesinspektionen har föreslagit inte finns. Vidare anser jag att ett sådant&lt;br&gt;förbud, av samma skäl som kan anföras mot ett användningsförbud enligt&lt;br&gt;vad jag nyss har angett, kan medföra en inte försumbar risk för att tillverk-&lt;br&gt;ningen av s.k. hemmagjorda bomber ökar i de områden där försäljning är&lt;br&gt;förbjuden av ordningsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande blir således att något förbud mot försäljning av&lt;br&gt;pyrotekniska varor på grund av att användningen av dem kan komma att&lt;br&gt;vålla olägenheter från ordningssynpunkt inte bör införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 denna fråga har jag samrått med chefen för Näringsdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.4 Sprängning och användning av skjutvapen m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eld-&lt;br&gt;vapen utvidgas till att omfatta, förutom stadsplanelagt område såsom nu,&lt;br&gt;varje område som omfattas av detaljplan. Samma utvidgning görs be-&lt;br&gt;träffande bestämmelserna om tillståndskrav vid skjutning med luft- eller&lt;br&gt;fjädervapen. Det skall finnas möjlighet att i lokal ordningsstadga ut-&lt;br&gt;sträcka tillståndskravet till andra områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nära överensstämmelse med nuvarande ordning skall en skjutbana&lt;br&gt;som inte hör till försvarsmakten få användas bara efter tillstånd av poli-&lt;br&gt;sen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få&lt;br&gt;meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjutbanor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt i fråga om en utvidg-&lt;br&gt;ning av tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldvapen. Enligt&lt;br&gt;utredningens förslag är tillämpningsområdet för tillståndskravet inte avsett&lt;br&gt;att kunna utsträckas genom lokala föreskrifter. Utredningens förslag om till-&lt;br&gt;ståndskrav beträffande skjutbanor överensstämmer med mitt. Utrednings-&lt;br&gt;förslaget saknar motsvarighet till mitt förslag om bemyndigande att&lt;br&gt;meddela vissa föreskrifter om skjutbanor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett mindre antal instanser, i huvudsak inom polis-&lt;br&gt;väsendet, har berört utredningens förslag. Polismyndigheten i Stockholm an-&lt;br&gt;ser att tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldvapen bör&lt;br&gt;kunna genom lokala föreskrifter utsträckas till att omfatta även områden&lt;br&gt;som inte omfattas av detaljplan. Enligt Polismyndigheten i Amål bör mål-&lt;br&gt;skjutning med eldvapen som förekommer utanför godkända skjutbanor&lt;br&gt;kräva tillstånd. Från några håll pekas på att polisen bör kunna efterge kravet&lt;br&gt;på tillstånd till skottlossning inom obebyggda områden som omfattas av&lt;br&gt;detaljplan men som har reserverats för framtida bebyggelse. Polismyndig-&lt;br&gt;heten i Stockholm tillstyrker förslaget om tillståndskrav beträffande skjut-&lt;br&gt;banor medan Polismyndigheten i Helsingborg anser att länsstyrelsen bör&lt;br&gt;vara tillståndsmyndighet. Från flera håll pekas på att begreppet skjutbana är&lt;br&gt;oklart och att det behövs enhetliga normer för utförande och besiktning av&lt;br&gt;skjutbanor som inte hör till försvarsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Föreskrifter om bl.a. sprängning och an-&lt;br&gt;vändning av skjutvapen finns i 6 § AOst. Enligt första stycket får bl.a.&lt;br&gt;sprängning och skjutning med eldvapen inte äga rum inom stadsplanelagt&lt;br&gt;område utan tillstånd av polismyndigheten. Den som inte har fyllt 18 år får&lt;br&gt;enligt andra stycket inte heller utan tillstånd för skjutning utomhus använda&lt;br&gt;luft- eller fjädervapen, med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kan&lt;br&gt;skjutas ut; detsamma gäller även utanför stadsplanelagt område, om inte&lt;br&gt;skjutningen sker under uppsikt av en person som har fyllt 20 år. Av tredje&lt;br&gt;stycket i paragrafen följer att en skjutbana som inte hör till försvarsmakten&lt;br&gt;inte får tas i bruk innan den har godkänts av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag att bestämmelser som motsvarar de&lt;br&gt;nämnda föreskrifterna i 6 § AOst bör tas in i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller kravet på tillstånd till sprängning och skjutning med eldva-&lt;br&gt;pen vill jag peka på att flertalet kommuner genom föreskrifter i den lokala&lt;br&gt;ordningsstadgan har utvidgat tillämpningsområdet för den aktuella bestäm-&lt;br&gt;melsen till att omfatta också byggnadsplanelagda områden och i vissa fall&lt;br&gt;även andra områden. Som utredningen anför är det motiverat att tillstånds-&lt;br&gt;kravet utvidgas till att omfatta alla områden med sammanhållen bebyggelse.&lt;br&gt;För att få en klar och i övrigt från tillämpningssynpunkt lämplig avgräns-&lt;br&gt;ning bör man därför enligt min uppfattning knyta an till områden som&lt;br&gt;omfattas av detaljplan enligt PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av att genom lokala föreskrifter kunna utsträcka tillståndskravet&lt;br&gt;vid sprängning och skjutning med eldvapen till ytterligare områden får&lt;br&gt;anses vara mycket begränsat. Jag vill likväl, till skillnad från utredningen,&lt;br&gt;inte utesluta möjligheten att meddela sådana föreskrifter. Jag vill härvid&lt;br&gt;peka på vad Polismyndigheten i Stockholm under remissbehandlingen an-&lt;br&gt;fört om förhållandena i bl.a. Stockholm där det för närvarande finns om-&lt;br&gt;råden som inte omfattas av detaljplan men där mycket människor rör sig&lt;br&gt;och där den befintliga eller närliggande bebyggelsen är tät. Det bör därför&lt;br&gt;vara möjligt att genom lokala föreskrifter kunna utsträcka det aktuella till-&lt;br&gt;ståndskravet att omfatta även sådana områden. Samtidigt vill jag liksom&lt;br&gt;utredningen peka på att tillståndskravet vid sprängning och skottlossning&lt;br&gt;inte bör utsträckas till att omfatta vidsträckta områden av landsbygds-&lt;br&gt;karaktär (jfr JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 489).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också bestämmelser om skjutning med luft- eller fjädervapen, motsva-&lt;br&gt;rande 6 § andra stycket AOst, bör tas in i den nya ordningslagen. Tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för dessa bör därvid utvidgas på motsvarande sätt som&lt;br&gt;beträffande de nyssnämnda reglerna om sprängning m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller den nuvarande bestämmelsen om att en skjutbana&lt;br&gt;som inte hör till försvarsmakten inte får tas i bruk innan den har godkänts&lt;br&gt;av polismyndigheten vill jag här bara peka på att jag strax (avsnitt 4.3.9)&lt;br&gt;kommer att behandla möjligheten att under vissa förutsättningar återkalla&lt;br&gt;tillståndsbeslut som har meddelats enligt ordningslagen. Jag anser att en&lt;br&gt;ordning med tillståndsbeslut bör gälla även i fråga om skjutbanor, vilket&lt;br&gt;innebär att det blir möjligt att återkalla ett tillstånd att använda en skjutbana,&lt;br&gt;om det är påkallat av säkerhetsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har det från något håll föreslagits att läns-&lt;br&gt;styrelsen i stället för polismyndigheten skall pröva frågan om tillstånd att&lt;br&gt;använda en skjutbana som inte hör till försvarsmakten och att polis-&lt;br&gt;myndigheten ges rollen av remissmyndighet i förhållande till länsstyrelsen.&lt;br&gt;Det kan enligt min mening anföras vissa skäl för en sådan lösning. Jag vill&lt;br&gt;här peka på att länsstyrelserna redan har tillagts prövning enligt miljö-&lt;br&gt;skyddslagstiftningen av vissa frågor om skjutbanor. Enligt miljöskydds-&lt;br&gt;förordningen (1981:574) krävs det sålunda tillstånd av länsstyrelsen för att&lt;br&gt;få anlägga en skjutbana som hör till försvarsmakten; för att få anlägga en&lt;br&gt;skjutbana av det nu aktuella slaget är det i stället föreskrivet skyldighet att&lt;br&gt;göra anmälan till kommunen (se 2, 3 och 16 §§). Länsstyrelsen är enligt 5 §&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;miljöskyddsförordningen i båda fallen tillståndsmyndighet vid sådan Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;frivillig prövning av miljöfarlig verksamhet som avses i miljöskyddslagen&lt;br&gt;(1969:387). Intresset av en bättre samordning med det förfarande som är&lt;br&gt;föreskrivet enligt miljöskyddslagstiftningen skulle sålunda kunna tala för att&lt;br&gt;den nu aktuella tillståndsprövningen förläggs till länsstyrelsen i stället för&lt;br&gt;såsom nu polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon egentlig kritik mot den nuvarande ordningen med polismyndighe-&lt;br&gt;ten som prövningsorgan i fråga om godkännande av skjutbanor har emel-&lt;br&gt;lertid i övrigt inte framkommit vid remissbehandlingen. Vad som däremot&lt;br&gt;har påpekats från flera håll gäller behovet av enhetliga normer för&lt;br&gt;tillståndsprövningen om vad som omfattas av begreppet skjutbana och om&lt;br&gt;utförande och besiktning av skjutbanor. Om uppgiften att vara tillstånds-&lt;br&gt;myndighet i fråga om skjutbanor läggs på polismyndigheten även i fort-&lt;br&gt;sättningen, får man naturligtvis räkna med att ärenden av detta slag liksom&lt;br&gt;hittills inte blir särskilt ofta förekommande hos de enskilda polismyn-&lt;br&gt;digheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser emellertid att man bör behålla ordningen med polismyndig-&lt;br&gt;heten som tillståndsmyndighet i de nu aktuella ärendena men att regeringen,&lt;br&gt;eller den myndighet som regeringen bestämmer, bör få meddela föreskrifter&lt;br&gt;om utförande och besiktning av skjutbanor. Om förslaget genomförs, avser&lt;br&gt;jag att återkomma till regeringen med förslag till ett bemyndigande för RPS&lt;br&gt;att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.5 Ordning och säkerhet vid fritidsanläggningar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Några allmänna föreskrifter om ordning och säkerhet&lt;br&gt;vid anläggningar för friluftsliv och andra fritidsanläggningar, utöver vad&lt;br&gt;som följer av den straff- eller skadeståndsrättsliga lagstiftningen, bör inte&lt;br&gt;införas i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande överensstämmer med min bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Utredningens ställningstagande godtas eller lämnas&lt;br&gt;utan erinran av de remissinstanser som har berört dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: AOst innehåller inte några generella ord-&lt;br&gt;nings- och säkerhetsföreskrifter rörande bad, camping, idrott eller andra&lt;br&gt;former av fritidsaktiviteter. Sådana regler finns inte heller i någon annan&lt;br&gt;lagstiftning. AOst ger emellertid kommunerna en möjlighet att meddela&lt;br&gt;föreskrifter om idrott och friluftsliv med lokalt begränsat tillämpnings-&lt;br&gt;område. De lokala ordningsstadgoma innehåller också i stor utsträckning&lt;br&gt;föreskrifter om livräddningsmateriel vid badplatser m.m. I övrigt är lokala&lt;br&gt;bestämmelser om ordning och säkerhet i samband med idrott och friluftsliv&lt;br&gt;mindre vanliga. I sammanhanget bör också nämnas polisens befogenhet&lt;br&gt;enligt 8 § AOst att för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter för bl.a.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;användande av badplatser och lägerområden samt lokaler eller platser för&lt;br&gt;sport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s. 112 f.) förordade föredragande&lt;br&gt;statsrådet att ordningsföreskrifter för bad- och campingplatser skulle tas in i&lt;br&gt;lokala ordningsstadgor och att AOst borde innehålla endast en bestämmelse&lt;br&gt;som gav polisen möjlighet att i särskilda fall ingripa med ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för bl.a. bad, camping och sport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag att det inte finns något egentligt behov&lt;br&gt;av generella bestämmelser som ålägger innehavare av anläggningar för&lt;br&gt;idrott och friluftsliv att vidta åtgärder för att förebygga olycksfall bland dem&lt;br&gt;som använder anläggningarna. Tillämpningsområdet för sådana generella&lt;br&gt;bestämmelser skulle inte kunna avgränsas med tillräcklig tydlighet. De an-&lt;br&gt;läggningar som sådana bestämmelser skulle ta sikte på är av vitt skilda slag&lt;br&gt;och avser många olika verksamheter. Bestämmelserna skulle därför med&lt;br&gt;nödvändighet få utformas på ett så allmänt sätt att de inte skulle ge något&lt;br&gt;klart besked om vad som åligger innehavaren av en viss anläggning. Som&lt;br&gt;jag ser det är sålunda den straff- och skadeståndsrättsliga lagstiftningen&lt;br&gt;tillräcklig i detta avseende. Jag föreslår därför inte några allmänna före-&lt;br&gt;skrifter om ordning och säkerhet vid anläggningar för friluftsliv och andra&lt;br&gt;fritidsanläggningar. I det följande tar jag emellertid upp frågan om det&lt;br&gt;behövs bestämmelser för att främja säkerheten vid anläggningar för&lt;br&gt;särskilda former av idrott och andra fritidsaktiviteter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bad- och campingplatser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nuvarande befogenheten enligt allmänna ordnings-&lt;br&gt;stadgan för polisen att meddela ordningsföreskrifter för en viss bad- eller&lt;br&gt;campingplats ges en motsvarighet i ordningslagen. Några särskilda före-&lt;br&gt;skrifter om säkerheten vid badplatser införs inte. För bad- eller camping-&lt;br&gt;platser som utgör offentlig plats skall även i fortsättningen lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter kunna meddelas. Någon möjlighet införs inte att vid&lt;br&gt;sidan av sjölagstiftningen kunna meddela förbud mot motorbåtstrafik,&lt;br&gt;vattenskidåkning o.d. vid en badplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan erin-&lt;br&gt;ran av flertalet av de remissinstanser som har berört dessa frågor. Svenska&lt;br&gt;Livräddningssällskapet-Simfrämjandet anser att en skyldighet för ägare och&lt;br&gt;innehavare av badplatser att hålla badvakter bör övervägas. Sveriges Cam-&lt;br&gt;pingvärdars Riksförbund Ek. Förening anser att terrängtrafikregleringen bör&lt;br&gt;stramas upp för att motverka ”vild/fri” camping. Enligt föreningens upp-&lt;br&gt;fattning bör vidare frågor som rör förhållandena på campingplatser kunna&lt;br&gt;regleras genom lokala ordningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Malmöhus län&lt;br&gt;och Helsingborgs kommun anser att i lokala ordningsföreskrifter badplatser&lt;br&gt;bör kunna omfatta även vattenområden. Länsstyrelsen pekar därvid på att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utredningens förslag inte gör det möjligt att ta in förbud mot fiske från&lt;br&gt;strand eller med långrev i vattenområde vid badplatser under badsäsong.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: 1 förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s.&lt;br&gt;99) anförde föredragande statsrådet att det var synnerligen angeläget att&lt;br&gt;man genom olika åtgärder försökte minska antalet drunkningsolyckor och&lt;br&gt;att det uppenbarligen var av väsentlig betydelse att det vid alla större&lt;br&gt;badplatser fanns tillgänglig livräddningsmateriel. Förhållandena i detta&lt;br&gt;hänseende var enligt föredraganden långt ifrån tillfredsställande även om&lt;br&gt;kommunerna då under senare år i viss utsträckning hade försett allmänna&lt;br&gt;badplatser med livräddningsmateriel. En bestämmelse om skyldighet att&lt;br&gt;hålla sådan utrustning var därför i och för sig befogad. Föredraganden&lt;br&gt;ställde sig dock tveksam till om man borde införa en generell föreskrift,&lt;br&gt;främst med hänsyn till svårigheterna att ge en sådan föreskrift en utform-&lt;br&gt;ning som gjorde det möjligt att beakta de skilda förhållandena inom olika&lt;br&gt;kommuner. För andra större utomhusbad än kommunala borde be-&lt;br&gt;stämmelser i ämnet tas in i den lokala ordningsstadgan. Enligt före-&lt;br&gt;draganden skulle frågan få tas upp till förnyad prövning i framtiden, om&lt;br&gt;kommunerna, beträffande de egna utomhusbaden, inte löste frågan på ett&lt;br&gt;tillfredsställande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om badförbud och om livräddningsmateriel har emellertid&lt;br&gt;tagits in i åtskilliga lokala ordningsstadgor. Några lokala ordningsstadgor&lt;br&gt;innehåller föreskrifter som bl.a. förbjuder motorbåtstrafik vid badplatser&lt;br&gt;eller på vissa särskilt angivna vattendrag. Även regler om förbud mot&lt;br&gt;vattenskidåkning vid badplatser och om hastighetsbegränsning för motor-&lt;br&gt;båtar förekommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter för trafiken med fartyg inom svenska farvatten finns främst i&lt;br&gt;sjötrafikförordningen (1986:300). I 1 kap. 1 § föreskrivs att med fartyg i&lt;br&gt;förordningens mening skall avses varje farkost som används eller kan&lt;br&gt;användas till transport på vattnet. Enligt 2 kap. 1 § i förordningen är det&lt;br&gt;Sjöfartsverket som meddelar de föreskrifter som behövs med hänsyn till&lt;br&gt;sjösäkerheten vid förande av fartyg. I 2 § första stycket samma kapitel&lt;br&gt;föreskrivs att länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela&lt;br&gt;föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i&lt;br&gt;rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller&lt;br&gt;liknande sporter. Enligt andra stycket i paragrafen får länsstyrelsen efter&lt;br&gt;samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om andra begränsningar&lt;br&gt;och förbud som avser rätten att använda vattenområde för trafik med fartyg,&lt;br&gt;om föreskriften behövs bl.a. av andra säkerhetsskäl än som anges i 1 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 324 a § sjölagen (1891:35 s. 1), som trädde i kraft den 1 juli 1991,&lt;br&gt;kan straff följa för den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller&lt;br&gt;annars med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen (prop.&lt;br&gt;1990/91:128, bet. 1990/91:LU35, rskr. 1990/91:331). Föredragande stats-&lt;br&gt;rådet anförde (a. prop. s. 19 f.) i motiven till bestämmelsen att den tar sikte&lt;br&gt;på bl.a. de fall där framförandet sker på sådant sätt att personer som idkar&lt;br&gt;friluftsliv onödigt störs eller att svallvågor rivs upp och vållar problem för&lt;br&gt;badande eller personer som vistas på land.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt PBL är skidbackar med liftar och friluftsbad bygglovpliktiga&lt;br&gt;(8 kap. 2 § första stycket 1). Skälet för detta är främst att sådana anlägg-&lt;br&gt;ningar är arealkrävande, att de medför konsekvenser för de närboende, t.ex.&lt;br&gt;i form av ökad trafik, samt att de kan inverka på det rörliga friluftslivets&lt;br&gt;intressen och påverka landskapsbilden (prop. 1985/86:1 s. 682). Lagrådet&lt;br&gt;uttalade i lagstiftningsärendet att det var lämpligt att inte enbart bygg-&lt;br&gt;naderna utan anläggningen i sin helhet underkastades byggnadsnämndens&lt;br&gt;prövning och tillsyn. Därigenom borde byggnadsnämnden se till att säker-&lt;br&gt;hetskraven enligt 3 kap. 6 § första stycket jämfört med 14 § samma kapitel&lt;br&gt;PBL var uppfyllda (prop. 1985/86:1 s. 683).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet uttalade i det nämnda lagstiftningsärendet&lt;br&gt;(a. prop. s. 684) beträffande skidbackar och badplatser att det kan vara&lt;br&gt;osäkert när bygglovplikten inträder. Föredraganden framhöll att en anlägg-&lt;br&gt;ning över huvud inte kan anses ha kommit till stånd bara för att allmänheten&lt;br&gt;utnyttjar en naturlig backe eller en badstrand för skidåkning resp, bad; något&lt;br&gt;sådant kan inte få till följd att fastighetsägaren skall bli skyldig att söka&lt;br&gt;bygglov. Enligt föredraganden krävs för att bygglovplikt skall inträda att&lt;br&gt;fastighets-ägaren vidtar åtgärder av något slag för att bereda marken för det&lt;br&gt;nya ändamålet; när det gäller en skidbacke kan det vara fråga om träd-&lt;br&gt;fällning, markarbeten och inrättande av en skidlift och när det gäller en bad-&lt;br&gt;strand rensning, utfyllnad, anläggande av bryggor m.m. Bygglovplikten bör&lt;br&gt;då enligt föredraganden konstitueras av åtgärderna sammantagna, i förening&lt;br&gt;med deras syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1987, åligger det ägare eller innehavare av byggnader eller andra anlägg-&lt;br&gt;ningar att i skälig omfattning hålla utrustning för bl.a. livräddning vid brand&lt;br&gt;eller någon annan olyckshändelse (41 §). I förarbetena till lagen uttalade&lt;br&gt;föredragande statsrådet (prop. 1985/86:170 s. 48) att skyldigheten att hålla&lt;br&gt;utrustning även omfattar sådan utrustning som behövs för livräddning vid&lt;br&gt;andra olyckshändelser än brand vid vissa anläggningar såsom badplatser,&lt;br&gt;simhallar och andra fritidsanläggningar. Som exempel på sådan utrustning&lt;br&gt;vid badplatser nämndes livbojar, kastlinor, livbåtar och annan utrustning för&lt;br&gt;livräddning (a. prop. s. 84).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter, liksom enligt den nuvarande ordningen, inte få meddelas i fråga om&lt;br&gt;förhållanden som är reglerade eller kan regleras enligt någon annan författ-&lt;br&gt;ning än den nya ordningslagen. Lokala ordningsföreskrifter om skyldighet&lt;br&gt;att hålla livräddningsutrustning m.m. kommer därför inte kunna att med-&lt;br&gt;delas i lokal ordningsstadga, eftersom dessa frågor är reglerade i PBL och&lt;br&gt;räddningstjänstlagen. Mot bakgrund av bestämmelserna där anser jag i&lt;br&gt;likhet med utredningen att det inte heller finns något behov av någon&lt;br&gt;bestämmelse i ordningslagen om skyldighet att hålla livräddningsutrustning&lt;br&gt;vid badplatser. Samma synpunkter gör sig gällande såvitt avser föreskrifter&lt;br&gt;om förbud för motorbåtstrafik m.m. vid badplatser eftersom länsstyrelsen&lt;br&gt;med stöd av 2 kap. 2 § andra stycket sjötrafikförordningen kan meddela&lt;br&gt;sådana begränsningar av motorbåtstrafiken. Detsamma gäller i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;färdsätt vid motorbåtstrafik m.m. eftersom olämpliga beteenden i samband Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;därmed är belagda med straff i 324 a § sjölagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I gällande lokala ordningsstadgor finns inte sällan föreskrifter om förbud&lt;br&gt;mot badning på vissa farliga platser, t.ex. hamnar eller i närheten av kablar&lt;br&gt;och ledningar av olika slag. Sådana föreskrifter bör alltjämt kunna meddelas&lt;br&gt;som lokala ordningsföreskrifter, om förbudet avses gälla en offentlig plats,&lt;br&gt;t.ex. ett för allmänheten tillgängligt hamnområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser framhåller vikten av att en kommun skall kunna&lt;br&gt;meddela lokala ordningsföreskrifter som gäller även för ett till en badplats&lt;br&gt;angränsande vattenområde. Remissinstanserna pekar därvid främst på de&lt;br&gt;risker som de badande löper på grund av att fiske med olika redskap bedrivs&lt;br&gt;i anslutning till badplatser. Som jag återkommer till i specialmotiveringen&lt;br&gt;skall till en badplats hänföras inte endast ett område på land utan också det&lt;br&gt;närmast land belägna vattenområdet som utnyttjas av de badande. Häri-&lt;br&gt;genom kan således i lokala föreskrifter föreskrivas vilka förhållningsregler&lt;br&gt;av ordningskaraktär som skall gälla för ett sådant vattenområde med av-&lt;br&gt;seende på fisket inom området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av 8 § AOst kan polisen meddela särskilda ordningsföreskrifter&lt;br&gt;för t.ex. en viss badplats. En sådan föreskrift kan innebära exempelvis för-&lt;br&gt;bud mot bad vid svåra väderleksförhållanden. Enligt min mening bör&lt;br&gt;polisen i framtiden ha rätt att i ett särskilt fall ge anvisningar eller till-&lt;br&gt;sägelser till bl.a. besökande på en badplats, om det behövs för att bl.a. för-&lt;br&gt;hindra att människor kommer till skada. Om det behövs bör polisen också&lt;br&gt;kunna förbjuda fortsatt verksamhet på platsen. Bestämmelser med detta&lt;br&gt;innehåll bör således tas in i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från ordningssynpunkt behövs det enligt min uppfattning inte några&lt;br&gt;generella regler för campingverksamhet. De ordningsföreskrifter på avtals-&lt;br&gt;rättslig grund som gäller för åtskilliga campingplatser fyller utan tvivel en&lt;br&gt;viss funktion. Om allmänna ordningsföreskrifter ändå skulle anses&lt;br&gt;påkallade i någon kommun, bör sådana kunna meddelas genom lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter för de campingplatser som enligt vad kommunen har&lt;br&gt;bestämt skall vara offentlig plats. På motsvarande sätt som gäller enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning bör vidare polisen för en viss campingplats kunna ge de&lt;br&gt;anvisningar eller tillsägelser som behövs för att förebygga oordning eller för&lt;br&gt;att förhindra att människors hälsa eller egendom kommer till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Terrängkörning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Någon möjlighet införs inte att vid sidan av vad som följer&lt;br&gt;av regleringen av terrängtrafik kunna förbjuda eller begränsa t.ex.&lt;br&gt;snöskotertrafik i skidbackar eller skidspår eller mopedkörning i motions-&lt;br&gt;spår. Ridning i motionsspår eller löpning i skidspår skall även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen kunna förbjudas genom lokala ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Trafiksäket hetsverket anser det vara tveksamt om&lt;br&gt;det av regleringen av terrängtrafik följer ett förbud mot barmarksköming i&lt;br&gt;slalombackar och motionsspår men att behovet av ett sådant förbud kan&lt;br&gt;tillgodoses genom lokala trafikföreskrifter. Enligt Naturvårdsverket bör det&lt;br&gt;klargöras att även löpning i skidspår kan förbjudas genom lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Terrängkörning regleras främst i 118—&lt;br&gt;123 §§ vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) samt i terrängkörningslagen&lt;br&gt;(1975:1313, TKL). Bestämmelserna i VTK avser köming med terräng-&lt;br&gt;fordon på väg medan övriga författningar reglerar köming i terräng med&lt;br&gt;terrängfordon och motorfordon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som avses med väg resp, terräng anges i 2 § VTK och 3 §&lt;br&gt;terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK). Enligt dessa bestämmelser är&lt;br&gt;väg dels sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används&lt;br&gt;för trafik med motorfordon, dels led som är anordnad för cykeltrafik och&lt;br&gt;dels gång- eller ridbana invid led eller plats som nyss har nämnts. Områden&lt;br&gt;som inte är att anse som väg är terräng.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § TKL är köming i terräng med terrängfordon och motorfordon&lt;br&gt;förbjuden i hela landet på barmark samt på snö inom områden med&lt;br&gt;ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada&lt;br&gt;på skogen. Generella undantag från förbudet gäller för bl.a. vissa körningar&lt;br&gt;i nyttotrafik (2 § TKL jfr 1 § terrängkömingsförordningen 1978:594, TKF).&lt;br&gt;Länsstyrelsen får föreskriva ytterligare undantag från förbudet, om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl (5 § TKF). Inom delar av fjällområdet kan regeringen&lt;br&gt;förbjuda körning även på andra snötäckta områden än ungskogsmark (1 §&lt;br&gt;TKL jfr 3 och 4 §§ TKF).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 3 § TKL har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvalt-&lt;br&gt;ningsmyndighet tillagts befogenhet att även i andra fall än som anges i 1 §&lt;br&gt;TKL förbjuda terrängkörning inom visst område och att meddela före-&lt;br&gt;skrifter för sådan körning. Som en förutsättning härför anges i lagen att&lt;br&gt;körningen kan medföra olägenheter från naturvårdssynpunkt eller någon&lt;br&gt;annan allmän synpunkt. Med ”annan allmän synpunkt” avses bl.a. fri-&lt;br&gt;luftslivets intressen (prop. 1975/76:67 s. 45). Förbudet eller föreskrifterna&lt;br&gt;får inte onödigtvis hindra nyttoköming. Det ankommer på länsstyrelsen att&lt;br&gt;genom lokala trafikföreskrifter meddela förbud eller föreskrifter enligt 3 §&lt;br&gt;första stycket TKL (jfr 5 § andra stycket TKF).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TTK innehåller trafikregler för terräng och är således närmast en motsva-&lt;br&gt;righet till VTK. Enligt 57 § andra stycket TTK får lokala trafikföreskrifter&lt;br&gt;för terräng meddelas för visst område eller för viss färdled. Föreskrifterna&lt;br&gt;får dock inte gälla trafik inom inhägnat tävlingsområde e.d. inhägnat om-&lt;br&gt;råde. De lokala trafikföreskrifterna får avse förbud mot trafik med fordon av&lt;br&gt;visst slag, förbud mot att stanna eller parkera fordon, färdhastighet,&lt;br&gt;belysning och annan åtgärd för reglering av trafiken. Det ankommer på&lt;br&gt;kommunen att meddela lokala trafikföreskrifter (58 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala trafikföreskrifter om förbud mot trafik inom visst område och om&lt;br&gt;färdhastighet m.m. kan således meddelas såväl av länsstyrelsen med stöd av&lt;br&gt;3 § TKL som av kommunen enligt 58 § TTK.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om mopedåkning och ridning i motionsspår gäller följande.&lt;br&gt;Mopeden är ett motorfordon och omfattas därför av det allmänna förbudet&lt;br&gt;mot körning på barmark (1 § första stycket 1 TKL). Mopedkörning i snöfri&lt;br&gt;terräng, t.ex. i särskilt anlagda motionsspår, är således förbjuden om inte&lt;br&gt;undantag från förbudet har gjorts med stöd av 2 § TKL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglering av ridning i terräng anses däremot enligt Trafiksäkerhets-&lt;br&gt;verkets praxis inte kunna meddelas som en lokal trafikföreskrift enligt TTK.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av redogörelsen för innehållet i gällande för-&lt;br&gt;fattningar om terrängtrafik framgår att förbud mot körning med snöskoter,&lt;br&gt;andra terrängfordon och motorfordon i skidbackar och skidspår kan med-&lt;br&gt;delas av kommunen i form av lokala trafikföreskrifter. Även länsstyrelsen&lt;br&gt;kan förbjuda sådan köming. För köming på mark som inte är snötäckt gäller&lt;br&gt;ett generellt förbud mot barmarkskörning. Gällande reglering erbjuder&lt;br&gt;sålunda enligt min uppfattning tillräckliga möjligheter att förbjuda eller&lt;br&gt;begränsa snöskotertrafik eller någon annan icke önskvärd trafik i skidbackar&lt;br&gt;och skidspår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mopedkörning på snötäckt mark torde mera sällan utgöra något problem.&lt;br&gt;Om så någon gång skulle anses vara fallet kan även sådan körning förbjudas&lt;br&gt;eller begränsas genom lokala trafikföreskrifter. Eftersom tillåtligheten av&lt;br&gt;mopedkörning i terräng regleras i särskild ordning bör inte, i linje med mitt&lt;br&gt;förslag i föregående avsnitt, den frågan kunna regleras i lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till att reglering av ridning i terräng anses kunna meddelas&lt;br&gt;som en lokal ordningsföreskrift synes något hinder mot att i lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga vid behov förbjuda ridning i motionsspår inte föreligga. På samma&lt;br&gt;sätt kan löpning i skidspår förbjudas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skidliftar och skidbackar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Några särskilda säkerhetsföreskrifter beträffande skidliftar&lt;br&gt;och skidbackar införs inte. Polisen får emellertid på motsvarande sätt&lt;br&gt;som gäller enligt nuvarande ordning rätt att för en viss anläggning som&lt;br&gt;allmänheten har tillträde till ge de anvisningar eller tillsägelser som&lt;br&gt;behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors&lt;br&gt;hälsa eller egendom skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan erin-&lt;br&gt;ran av de remissinstanser som berör dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Anläggningar för utförsåkning kräver bygglov i&lt;br&gt;vissa fall. Förutsättningarna för bygglovplikt beträffande sådana anlägg-&lt;br&gt;ningar har jag behandlat i det föregående i samband med redogörelsen för&lt;br&gt;nuvarande ordning i fråga om ordning och säkerhet vid bad- och camping-&lt;br&gt;platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den huvudsakliga prövningen av liftanläggningar sker emellertid inte en-&lt;br&gt;ligt bygglagstiftningen. För skidliftar gäller i stället föreskrifter och allmän-&lt;br&gt;na råd av Arbetarskyddsstyrelsen (nr 97 från år 1974 om släpliftar ändrad år&lt;br&gt;1982 och nr 129 från år 1978 om stol- och korgliftar). Anvisningarna är&lt;br&gt;utarbetade efter samråd med Naturvårdsverket, RPS och dåvarande Statens&lt;br&gt;industriverk. De innehåller mycket detaljbetonade anvisningar i fråga om&lt;br&gt;planering, teknisk utformning, underhåll m.m. av skidliftar och regler om&lt;br&gt;obligatorisk besiktning av liftarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall första besiktning av en&lt;br&gt;skidlift utföras innan liften för första gången tas i bruk och efter väsentlig&lt;br&gt;ändring av liften. Förnyad besiktning skall göras inom tolv månader från&lt;br&gt;närmast föregående besiktning. Besiktningen utförs av riksprovplats (Aktie-&lt;br&gt;bolaget Svensk Anläggningsprovning). Om liften är så bristfällig att ett&lt;br&gt;driftförbud aktualiseras vid en besiktning, skall Yrkesinspektionen genast&lt;br&gt;underrättas. Det ankommer på Yrkesinspektionen att meddela de före-&lt;br&gt;lägganden eller förbud som behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening finns det i sak inte något behov av ytterligare säker-&lt;br&gt;hetsföreskrifter för skidliftar utöver Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter&lt;br&gt;och allmänna råd på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det här sammanhanget bör också nämnas att inom Näringsdeparte-&lt;br&gt;mentet pågår arbete med en ny förordning om vissa maskindrivna portar,&lt;br&gt;hissar och andra rörliga anordningar. Den nya förordningen är avsedd att&lt;br&gt;ersätta hisskungörelsen (1939:783) och förordningen (1979:210) om&lt;br&gt;maskindrivna portar m.m. Förordningsförslaget innebär att bl.a. skidliftar&lt;br&gt;skall uppfylla vissa krav när det gäller säkerhet och skydd mot ohälsa och&lt;br&gt;att vissa mer komplicerade eller farliga anordningar skall besiktigas vid&lt;br&gt;vissa tillfällen. Enligt förslaget kommer straff att kunna följa för den som&lt;br&gt;använder en obesiktigad anordning, som omfattas av krav på besiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder för att förbättra skidsäkerheten bör således främst inriktas på&lt;br&gt;förhållandena i skidbackarna. Inte så få skador uppkommer till följd av&lt;br&gt;kollisioner mellan skidåkare. Redan med gällande regler finns möjlighet att&lt;br&gt;ingripa mot ovarsam åkning i skidbackarna. Jag tänker då främst på det&lt;br&gt;straffrättsliga ansvar som kan göras gällande med stöd av BrB:s bestäm-&lt;br&gt;melser om brott mot liv och hälsa, framför allt bestämmelserna i 3 kap. 7&lt;br&gt;och 8 §§ om ansvar för vållande till annans död och för vållande till kropps-&lt;br&gt;skada eller sjukdom. Oaktsam åkning kan givetvis också vara skadestånds&lt;br&gt;grundande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olycksfall vid utförsåkning kan också bero på olika brister i backens ut-&lt;br&gt;formning. I vilken utsträckning som en ägare eller innehavare av en skidan-&lt;br&gt;läggning kan göras ansvarig för skador som drabbar de besökande är svårt&lt;br&gt;att ange, särskilt som rättspraxis i frågan är sparsam. Högsta domstolen&lt;br&gt;(HD) har emellertid i en dom (NJA 1987 s. 222) ålagt ägaren till en skid-&lt;br&gt;anläggning att utge skadestånd till en skidåkare som - vid utförsåkning i en&lt;br&gt;backe belägen inom ett för sådant ändamål upplåtet område - fallit i ett&lt;br&gt;stenigt område med otillräckligt snötäcke och skadat sig. HD uttalade i sina&lt;br&gt;skäl att det i betydande utsträckning måste ankomma på skidåkaren själv att&lt;br&gt;svara för att han färdas på sådant sätt som hans erfarenhet och skicklighet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samt förhållandena på platsen vid tillfället i fråga kräver för att han inte&lt;br&gt;skall komma till skada. Enligt HD åligger det emellertid upplåtaren av en&lt;br&gt;sådan anläggning att ta med i beräkningen att vissa hinder med hänsyn till&lt;br&gt;förhållandena kan vara opäräkneliga för åkaren och orsaka allvarliga per-&lt;br&gt;sonskador. Mot den bakgrunden fann HD att det åligger upplåtaren av&lt;br&gt;anläggningen att vidta åtgärder för att förebygga skador, men att det inte&lt;br&gt;låter sig mera exakt ange vilka åtgärder som skall komma i fråga. HD ansåg&lt;br&gt;att den saken måste bedömas med utgångspunkt i föreliggande särskilda&lt;br&gt;omständigheter varvid de inom branschen vedertagna säkerhetsreglema och&lt;br&gt;där i övrigt rådande praxis kan tjäna som vägledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje utövande av sport eller idrott medför en inte obetydlig risk för ska-&lt;br&gt;dor. Den som ägnar sig åt sådana aktiviteter får därför i viss mån anses ha&lt;br&gt;godtagit denna risk. Emellertid måste den som besöker en idrotts- eller fri-&lt;br&gt;tidsanläggning ha rätt att utgå från att de anordningar som förekommer där&lt;br&gt;inte har sådana brister som kan medföra mera påtagliga eller oförutsedda&lt;br&gt;risker för skada, även om nyttjaren själv iakttar normal försiktighet. Detta&lt;br&gt;innebär i huvudsak att den som driver t.ex. en liftanläggning med särskilt&lt;br&gt;iordningställda skidbackar bör vidta sådana säkerhetsåtgärder som redan nu&lt;br&gt;får anses åligga honom från skadeståndsrättslig synpunkt. Ansvaret bör i&lt;br&gt;princip vara begränsat till det särskilt iordningställda och preparerade&lt;br&gt;åkområdet, i vart fall om gränserna för detta är tydligt utmärkta eller fram-&lt;br&gt;går på något annat sätt. Med stöd av räddningstjänstlagens bestämmelser&lt;br&gt;bör det också kunna krävas att en sådan anläggning är utrustad med för-&lt;br&gt;bandsartiklar, bår, pulka och annan utrustning som kan behövas för in-&lt;br&gt;gripande vid olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En säkerhetsbestämmelse som särskilt reglerar utförsåkningen skulle&lt;br&gt;med nödvändighet bli så oprecis att det kan ifrågasättas om den skulle ge&lt;br&gt;någon vägledning i det enskilda fallet. Det framstår också som omotiverat&lt;br&gt;att i den nya ordningslagen särskilt reglera utförsåkningen medan andra&lt;br&gt;former av idrott och friluftsaktiviteter förblir oreglerade. Mot den bak-&lt;br&gt;grunden anser jag i likhet med utredningen att det här området inte bör&lt;br&gt;författningsregleras. Frågan kan inte heller anses lämpad för reglering&lt;br&gt;genom lokala ordningsföreskrifter. Utan ett särskilt bemyndigande med stöd&lt;br&gt;av 8 kap. 7 § första stycket 1 RF kan lokala föreskrifter i ämnet inte&lt;br&gt;meddelas i fråga om andra anläggningar än sådana som enligt kommunens&lt;br&gt;beslut är att jämställa med offentlig plats. Som jag strax återkommer till&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.9) föreslår jag emellertid att polisen på motsvarande sätt som&lt;br&gt;gäller enligt nuvarande ordning får rätt att för en viss anläggning som&lt;br&gt;allmänheten har tillträde till ge de anvisningar eller tillsägelser som behövs&lt;br&gt;för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller&lt;br&gt;egendom kommer till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vattenrutschbanor o.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Polisen ges möjlighet att ge anvisningar eller tillsägelser&lt;br&gt;för vattenrutschbanor och liknande anläggningar för lek eller förströelse&lt;br&gt;som allmänheten har tillträde till, om det behövs för att förebygga&lt;br&gt;oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom&lt;br&gt;skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag saknar motsvarighet till mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: RPS, polismyndigheterna i Visby, Vimmerby och&lt;br&gt;Skara samt Länsstyrelsen i Kalmar län pekar på behovet av föreskrifter för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s. k. sommar- eller lekland och liknande anläggningar, där det förekommer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t. ex. åkning i linbanor och vattenrutschbanor och aktiviteter på studsmattor.&lt;br&gt;De föreslår att en bestämmelse om polisens möjlighet att meddela ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetsföreskrifter i särskilda fall får omfatta även sådana anord-&lt;br&gt;ningar. Polismyndigheten i Skara föreslår emellertid att samtliga attrak-&lt;br&gt;tioner vid de aktuella anläggningarna i första hand skall vara underkastade&lt;br&gt;ett centralt provnings- och kontrollförfarande; i andra hand, om offentliga&lt;br&gt;tillställningar inte anses äga rum där, bör polisen ges rätt att utfärda sådana&lt;br&gt;ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Konsumentverket pekar på behovet av&lt;br&gt;säkerhetsföreskrifter för fritidsanläggningar med t.ex. större vattenrutsch-&lt;br&gt;banor och vinter- och sommarrodelbanor. Enligt verket bör det övervägas&lt;br&gt;att införa en allmän regel om skyldighet för innehavare av fritidsan-&lt;br&gt;läggningar att vidta åtgärder för att förebygga olycksfall bland dem som&lt;br&gt;använder anläggningarna. Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter om inte också&lt;br&gt;rodelbanor bör omfattas av kontroll. Barnmiljörådet betonar vikten av att&lt;br&gt;det finns säkerhetsföreskrifter för vattenrutschbanor och föreslår att polisen&lt;br&gt;ges möjlighet att utfärda ordnings- och säkerhetsföreskrifter för sådana&lt;br&gt;anläggningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Vattenrutschbanor är anläggningar som van-&lt;br&gt;ligtvis är uppförda vid friluftsbad eller s.k. sommarland. Som jag nyss har&lt;br&gt;redogjort för (se avsnittet under rubriken Bad- och campingplatser) gäller&lt;br&gt;det bygglovplikt för sådana anläggningar. I linje med vad jag nyss har sagt&lt;br&gt;om skidliftar och skidbackar anser jag att frågan om säkerhetskrav på&lt;br&gt;vattenrutschbanor o.d. inte lämpar sig för en reglering i en ordningslag.&lt;br&gt;Däremot anser jag att polisen bör ges möjlighet att ge anvisningar eller&lt;br&gt;tillsägelser för sådan verksamhet som allmänheten har tillträde till, om det&lt;br&gt;behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors&lt;br&gt;hälsa eller egendom kommer till skada. Till detta återkommer jag strax&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.6 Lokal normgivning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas befogenhet att meddela lokala föreskrifter behålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: På motsvarande sätt som nu ges kommuner möjlighet att&lt;br&gt;meddela lokala föreskrifter. En lokal föreskrift får innehålla endast&lt;br&gt;sådana bestämmelser som behövs för att upprätthålla den allmänna ord-&lt;br&gt;ningen på en offentlig plats eller för att förebygga att människors hälsa&lt;br&gt;skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som nu gäller får en lokal ordningsföreskrift som rör&lt;br&gt;ordningen på offentlig plats inte angå förhållanden som är reglerade i&lt;br&gt;någon annan författning eller som enligt föreskrift i någon annan för-&lt;br&gt;fattning kan regleras i annan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller får genom en lokal föreskrift läggas onödigt tvång på&lt;br&gt;allmänheten eller annars göras någon obefogad inskränkning i den en-&lt;br&gt;skildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av en&lt;br&gt;majoritet av de instanser som har yttrat sig i frågan. Mot bakgrund av att&lt;br&gt;ordningsfrågor numera är en statlig angelägenhet ifrågasätter JO om inte det&lt;br&gt;primära ansvaret för den lokala normgivningen i ordningsfrågor bör läggas&lt;br&gt;över på länsstyrelserna. Enligt JO är en sådan reglering att föredra också&lt;br&gt;från den synpunkten att det regionala ansvaret för polisverksamheten ligger&lt;br&gt;hos länsstyrelserna. JO anser att en sådan ordning som han föreslår skulle&lt;br&gt;åstadkomma en ökad likformighet i reglerna för olika kommuner i regionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges länspolis-&lt;br&gt;chefer anser att det bör finnas en lagbestämmelse om skyldighet för en&lt;br&gt;kommun att samråda med polismyndigheten innan beslut om lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter fattas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: I 7 § första stycket AOst finns ett&lt;br&gt;bemyndigande för regeringen att meddela de ytterligare föreskrifter, utöver&lt;br&gt;vad som anges i AOst, om den allmänna ordningen som behövs för en&lt;br&gt;kommun eller del av en kommun. En sådan föreskrift får emellertid inte&lt;br&gt;angå förhållanden som är reglerade i någon annan författning eller som kan&lt;br&gt;regleras med stöd av en sådan. Sådana föreskrifter kan enligt bestämmelsen&lt;br&gt;i första stycket också efter bemyndigande av regeringen meddelas av en&lt;br&gt;kommun eller en länsstyrelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har i förordningen (1982:1173) med bemyndigande för kom-&lt;br&gt;muner och länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter bemyndigat&lt;br&gt;landets kommuner och länsstyrelser att i lokal ordningsstadga meddela före-&lt;br&gt;skrifter om den allmänna ordningen. Enligt förordningen får emellertid be-&lt;br&gt;myndigandet inte utnyttjas för att meddela föreskrifter som innebär en in-&lt;br&gt;skränkning i den enskildes frihet att framföra musikaliskt eller något annat&lt;br&gt;konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket i 7 § AOst skall vid meddelande av en lokal&lt;br&gt;ordningsföreskrift tillses att därigenom inte läggs onödigt tvång på allmän-&lt;br&gt;heten eller annars görs någon obefogad inskränkning i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 22 § första stycket AOst föreskrivs att i en lokal ordningsstadga också&lt;br&gt;får bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas om tillträde&lt;br&gt;till en offentlig tillställning och om ordningen vid en sådan tillställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överträdelse av en föreskrift i lokal ordningsstadga kan enligt 28 § första&lt;br&gt;stycket AOst bestraffas med penningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till AOst anförde föredragande statsrådet (prop. 1956:143&lt;br&gt;s. 109) att det inte var möjligt eller ens lämpligt att genom bestämmelser i&lt;br&gt;stadgan mera i detalj ange vilka frågor som fick regleras genom lokala be-&lt;br&gt;stämmelser. Enligt föredraganden borde emellertid, som en allmän begräns-&lt;br&gt;ning för att hindra att man meddelade alltför långtgående föreskrifter, i&lt;br&gt;AOst föreskrivas att det genom en lokal ordningsföreskrift inte fick läggas&lt;br&gt;onödigt tvång på allmänheten eller på något annat sätt göras någon obe-&lt;br&gt;fogad inskränkning i den enskildes frihet (a. prop. s. 110).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden underströk också (a. prop. s. 110) att en lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga får innehålla endast ”ytterligare föreskrifter” om den allmänna ord-&lt;br&gt;ningen. Sålunda utgör bestämmelserna i AOst minimibestämmelser som un-&lt;br&gt;der alla förhållanden skall gälla. Föredraganden framhöll att någon in-&lt;br&gt;skränkning av de allmänna bestämmelserna inte var tillåten. Men däremot&lt;br&gt;kan ett allmänt stadgande i AOst utformas mera i detalj genom lokala före-&lt;br&gt;skrifter. Enligt föredraganden skall som en allmän begränsning gälla även&lt;br&gt;att en lokal ordningsföreskrift inte får angå förhållanden som är reglerade i&lt;br&gt;någon annan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om kommunerna vid antagande av lokala ordningsstadgor med&lt;br&gt;hänsyn till bestämmelsen i 7 § andra stycket AOst har gått utöver sina befo-&lt;br&gt;genheter har vid skilda tillfällen prövats av regeringen i besvärsärenden&lt;br&gt;angående fastställelse av lokala ordningsstadgor, av Regeringsrätten och av&lt;br&gt;JO. Även med den här aktuella begränsningen har kommunerna emellertid&lt;br&gt;en stor frihet att utforma lokala stadgor. Mot bakgrund av det framhöll före-&lt;br&gt;dragande statsrådet i motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 109) vikten av att&lt;br&gt;de lokala bestämmelserna blev enhetliga och materiellt lämpliga. Enligt&lt;br&gt;hans mening var det därför värdefullt om förslag till normalstadga kunde&lt;br&gt;upprättas centralt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet har också utarbetat ett normalförslag till&lt;br&gt;lokal ordningsstadga. I normalförslaget finns bestämmelser om bl.a. ren-&lt;br&gt;hållningsskyldighet för fastighetsägare, hur man skall förfara vid lastning,&lt;br&gt;lossning och uppläggning av gods och varor på allmän plats, förbud mot&lt;br&gt;nedskräpning, krav på tillstånd vid penninginsamling, hur markiser skall&lt;br&gt;vara anbringade, tillfällig handel, krav på tillstånd vid anbringande av&lt;br&gt;affischer o.d. på allmän plats, krav på tillstånd vid yrkesmässigt utförande&lt;br&gt;av sång och musik samt hållande av hund. Normalförslaget innehåller också&lt;br&gt;en hänvisning till AOst:s bestämmelser om straff och andra påföljder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av den föregående framställningen har fram-&lt;br&gt;gått att den nya ordningslagen bör innehålla ordningsföreskrifter av endast&lt;br&gt;allmän natur. Enbart bestämmelserna i lagen är därför inte, som jag ser det,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillräckliga för att i alla avseenden svara mot en enskild kommuns behov av&lt;br&gt;bestämmelser om allmän ordning och säkerhet inom kommunen eller inom&lt;br&gt;en del av kommunen. Utredningen har också vid en genomgång av landets&lt;br&gt;samtliga lokala ordningsstadgor konstaterat att av landets dåvarande 279&lt;br&gt;kommuner endast åtta helt saknade lokala ordningsstadgor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om möjligheten att meddela lokala föreskrifter skall behållas måste&lt;br&gt;erforderliga bemyndiganden ges i lag, eftersom föreskrifterna i de lokala&lt;br&gt;ordningsstadgoma är sådana för den enskilde betungande föreskrifter som i&lt;br&gt;princip skall meddelas genom lag (jfr avsnitt 2.2). Sålunda bör det enligt&lt;br&gt;min mening i den nya ordningslagen på samma sätt som nu tas in en be-&lt;br&gt;stämmelse där regeringen bemyndigas att meddela lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter. För att de lokala föreskrifterna skall kunna anpassas till behovet av&lt;br&gt;en reglering av mera detalj betonade ordningsfrågor inom varje enskild kom-&lt;br&gt;mun eller del av en kommun är det enligt min mening också nödvändigt&lt;br&gt;med ett bemyndigande för regeringen att överlåta på kommunerna att&lt;br&gt;meddela lokala ordningsföreskrifter. Ett sådant bemyndigande bör således&lt;br&gt;tas in i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att som JO föreslår överlämna åt länsstyrelserna att meddela lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter för en kommun eller del av en kommun anser jag av prin-&lt;br&gt;cipiella skäl mindre lämpligt. En sådan ordning skulle enligt min mening&lt;br&gt;med fog kunna sägas strida mot grunderna för den kommunala själv-&lt;br&gt;styrelsen. Vidare torde de enskilda kommunerna bättre än länsstyrelserna&lt;br&gt;kunna avgöra behovet av lokala föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utformningen av ett bemyndigande måste man enligt min mening&lt;br&gt;beakta att samhällsutvecklingen kan komma att medföra krav på nya lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter som man i dag inte har något behov av. Bemyndigandet&lt;br&gt;bör därför utformas så att kommunerna med stöd av detta kan meddela före-&lt;br&gt;skrifter som tillgodoser såväl dagens behov som ett eventuellt framtida be-&lt;br&gt;hov av sådana föreskrifter. Därtill kommer som jag nyss har pekat på att de&lt;br&gt;lokala ordningsstadgoma innehåller bestämmelser i ämnen av vitt skilda&lt;br&gt;slag. Detta leder enligt min mening till att ett bemyndigande måste bli så&lt;br&gt;vittgående att det ger utrymme för lokal reglering i alla de skilda frågor där&lt;br&gt;en sådan reglering kan behövas. Samtidigt måste emellertid bemyndigandet&lt;br&gt;vara så avgränsat och preciserat att det inte kommer i konflikt med inten-&lt;br&gt;tionerna bakom RF:s regler om normgivningsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid den nya RF:s tillkomst förutsattes att ett bemyndigande som var så&lt;br&gt;allmänt hållet att det inte nämnvärt avvek från grundlagstextens beskrivning&lt;br&gt;av ämnet i fråga inte skulle få förekomma. Föredragande statsrådet uttalade&lt;br&gt;emellertid (prop. 1973:90 s. 209) att riksdagen från fall till fall fick avgöra&lt;br&gt;hur detaljerade bemyndigandena borde vara. Enligt föredraganden borde det&lt;br&gt;vara möjligt att ge tämligen vidsträckta bemyndiganden i de fall då det var&lt;br&gt;fråga om från medborgarnas synpunkt mindre ingripande föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 RF får delegation till regeringen av riks-&lt;br&gt;dagens normgiv ningsmakt ske beträffande frågor som rör ordningen på all-&lt;br&gt;män plats. Som jag har konstaterat i det föregående (avsnitt 4.1) ger&lt;br&gt;motiven till RF inte någon klar ledning om vad som avses med allmän plats&lt;br&gt;i RF. Jag har emellertid där kommit till den ståndpunkten att med allmän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;plats i den nyssnämnda bestämmelsen bör förstås områden utomhus eller&lt;br&gt;inomhus som är upplåtna för eller som annars frekventeras av allmänheten,&lt;br&gt;dvs. för allmänheten tillgängliga områden utom skog och mark. Med ett&lt;br&gt;sådant synsätt lägger RF:s regler inte hinder i vägen för att låta bemyn-&lt;br&gt;digandebestämmelsen omfatta föreskrifter som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;den allmänna ordningen på offentlig plats. Jag vill i detta sammanhang&lt;br&gt;också peka på att det genom den lokala förordningsmaktens långa historiska&lt;br&gt;tradition i vårt land kommit att utbildas en relativt fast praxis i fråga om&lt;br&gt;vilka ordningsföreskrifter som kommunerna får meddela och om hur långt-&lt;br&gt;gående föreskrifterna får vara. Den inskränkning i den kommunala norm-&lt;br&gt;givningskompetensen som ligger i att lokala ordningsföreskrifter inte får&lt;br&gt;avse förhållanden som är reglerade eller kan bli reglerade genom andra&lt;br&gt;föreskrifter är också av betydelse i sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till den nya RF uttalade föredragande statsrådet (a. prop.&lt;br&gt;s. 320) att, även om någon uttrycklig föreskrift om detta inte fanns i RF,&lt;br&gt;regeringen till förvaltningsmyndigheter och kommuner borde överlåta&lt;br&gt;endast en del av den förordningsmakt som regeringen fick genom ett&lt;br&gt;bemyndigande. En strikt tillämpning av uttalandet medför att lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter av mera ingripande natur eller av principiell räckvidd&lt;br&gt;måste beslutas av regeringen medan kommunerna får meddela endast&lt;br&gt;kompletterande föreskrifter av lägre valör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör föredragandens uttalande emellertid inte ges en så&lt;br&gt;snäv tolkning i detta sammanhang mot bakgrund av att han förutsatte att&lt;br&gt;den dittills gällande kompetensfördelningen mellan riksdag och regering&lt;br&gt;inte skulle bli rubbad genom den nya RF (a. prop. s. 207). Enligt min&lt;br&gt;mening torde avsikten inte heller ha varit - även om detta inte direkt&lt;br&gt;framgår av motiven - att den förordningsmakt som före nya RF:s ikraft-&lt;br&gt;trädande tillkom kommunerna i nämnvärd utsträckning skulle beskäras&lt;br&gt;genom nya RF. Tvärtom torde en önskan ha varit att genom införandet av&lt;br&gt;möjligheten till vidaredelegation i 8 kap. 11 § RF ge grundlagsstöd åt den&lt;br&gt;kommunala förordningsmakten och de med stöd av denna utfärdade lokala&lt;br&gt;ordningsstadgoma m.m. (jfr a. prop. s. 319). Enligt min mening kan man&lt;br&gt;sålunda med fog utgå från att avsikten var att kommunerna genom bestäm-&lt;br&gt;melserna i nya RF om vidaredelegation från regeringen skulle få samma&lt;br&gt;normgivningskompetens som förut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att det inte finns något hinder mot att regeringen till&lt;br&gt;kommunerna överlåter hela den normgivningsbefogenhet som regeringen&lt;br&gt;får genom ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ordningen på en&lt;br&gt;offentlig plats. De skiftande lokala förhållandena är som jag ser det av&lt;br&gt;avgörande betydelse för utformningen av en lokal ordningsföreskrift. Mot&lt;br&gt;bl.a. den bakgrunden bör enligt min mening utgångspunkten vara att&lt;br&gt;regeringen i största möjliga utsträckning skall vidaredelegera sin förord-&lt;br&gt;ningsmakt till kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som nu bör de framtida lokala ordningsföreskrifterna om&lt;br&gt;ordningen på offentliga platser vara subsidiära inte bara till de allmänna&lt;br&gt;ordningsföreskrifterna i ordningslagen utan också till andra författningar.&lt;br&gt;Sålunda bör man enligt min mening inte genom en sådan lokal ordnings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;141&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrift kunna besluta angående frågor som är reglerade i någon annan&lt;br&gt;författning eller som kan regleras med stöd av en sådan. Detta bör liksom&lt;br&gt;nu komma till uttryck i en bestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även beträffande användningen av pyrotekniska varor kan det finnas ett&lt;br&gt;behov av kompletterande lokala föreskrifter. Det kan i vissa fall vara be-&lt;br&gt;fogat att bl.a. förbjuda användningen av sådan varor inom ett visst område i&lt;br&gt;en kommun, t.ex. i närheten av ett sjukhus eller vårdhem. Föreskrifter av&lt;br&gt;detta slag skall enligt 8 kap. 3 § RF i princip meddelas genom lag. Eftersom&lt;br&gt;de avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa kan de enligt 7 § första&lt;br&gt;stycket 1 samma kapitel meddelas också av kommunerna efter bemyn-&lt;br&gt;digande i lag. Enligt min mening bör i den nya ordningslagen sålunda tas in&lt;br&gt;en bestämmelse med bemyndigande för regeringen och kommunerna att&lt;br&gt;meddela de föreskrifter för en kommun eller del av en kommun som behövs&lt;br&gt;för att förebygga att människors hälsa eller egendom skadas till följd av&lt;br&gt;användningen av pyrotekniska varor. Som jag ser det har sådana föreskrifter&lt;br&gt;ett så nära samband med de typiska föreskrifterna att det inte finns något&lt;br&gt;som hindrar att de tas in i den lokala ordningsförfattningen för kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör regeringen eller kommunerna med stöd av&lt;br&gt;bemyndigandebestämmelsen kunna meddela endast föreskrifter som går&lt;br&gt;längre än de allmänna bestämmelserna i ordningslagen. Lokala föreskrifter&lt;br&gt;som i något hänseende begränsar de allmänna ordningsföreskrifterna i den&lt;br&gt;tilltänkta lagen bör sålunda inte få förekomma. Däremot ser jag inte något&lt;br&gt;hinder mot att man genom lokala ordningsföreskrifter mera i detalj reglerar&lt;br&gt;sådana frågor som behandlas i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här också betona vikten av att kommunerna meddelar endast så-&lt;br&gt;dana lokala föreskrifter som verkligen behövs. Alltför långtgående före-&lt;br&gt;skrifter som saknar stöd i allmänhetens rättsmedvetande leder enligt min&lt;br&gt;mening lätt till att respekten för bestämmelserna undergrävs. Det är således&lt;br&gt;angeläget att kommunerna noga prövar vilka bestämmelser som behövs&lt;br&gt;liksom bestämmelsernas geografiska tillämpningsområde inom kommunen.&lt;br&gt;Sålunda bör förbud eller påbud begränsas till att gälla endast för sådana&lt;br&gt;områden där ett verkligt behov föreligger. För att klargöra betydelsen av att&lt;br&gt;onödiga föreskrifter inte meddelas bör enligt min mening på samma sätt&lt;br&gt;som nu tas in en bestämmelse i den nya ordningslagen om att en kommun&lt;br&gt;genom lokala föreskrifter inte får lägga onödigt tvång på allmänheten eller&lt;br&gt;annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Den närmare&lt;br&gt;avgränsningen av vad som skall anses utgöra onödigt tvång eller obefogad&lt;br&gt;inskränkning bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid den av-&lt;br&gt;gränsningen bör man kunna hämta ledning ur den rättspraxis som redan&lt;br&gt;finns på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av de överväganden jag har gjort här skall jag nu något&lt;br&gt;beröra vilka föreskrifter om allmän ordning och säkerhet som enligt min&lt;br&gt;mening kan tänkas förekomma som lokala ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det av Svenska kommunförbundet upprättade normalförslaget till lokal&lt;br&gt;ordningsstadga finns bl.a. en bestämmelse som rör penninginsamling. Be-&lt;br&gt;hov av lokala bestämmelser som reglerar penninginsamling på offentlig&lt;br&gt;plats kan tänkas finnas även i framtiden. Undantag från tillståndskrav för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådan verksamhet bör emellertid regelmässigt göras i de fall då penningin-&lt;br&gt;samlingen är ett led i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;som i sig är tillståndskrävande. Någon prövning från ordningssynpunkt&lt;br&gt;utöver den som görs i tillståndsärendet rörande sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen behövs enligt min mening inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Penninginsamling i samband med framförande av gatumusik är något&lt;br&gt;som är vanligt förekommande. Vanligt är att musikanten ställer fram en&lt;br&gt;instrumentlåda eller lägger fram något klädesplagg där åhörarna kan lämna&lt;br&gt;sina penningbidrag. Enligt min mening bör ett sådant förfarande inte&lt;br&gt;betraktas som en penninginsamling som omfattas av kravet på tillstånd.&lt;br&gt;Annorlunda förhåller det sig om musikanten går runt bland publiken och&lt;br&gt;samlar in pengar. Ett sådant tillvägagångssätt torde regelmässigt vara att be-&lt;br&gt;trakta som en penninginsamling som kan omfattas av tillståndskrav genom&lt;br&gt;en lokal ordningsföreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1982 års förordning med bemyndigande för kommuner och&lt;br&gt;länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter får lokala föreskrifter&lt;br&gt;inte innebära att den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt eller något&lt;br&gt;annat konstnärligt verk begränsas. Motsvarande inskränkning i rätten att&lt;br&gt;meddela lokala ordningsföreskrifter bör föreskrivas också i framtiden. Som&lt;br&gt;jag strax återkommer till anser jag att alla nu gällande lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter bör upphävas. Således kommer det i framtiden inte att finnas&lt;br&gt;några lokala föreskrifter om gatumusik. Jag vill i det här sammanhanget&lt;br&gt;framhålla att lokala föreskrifter om penninginsamling givetvis inte får ges&lt;br&gt;en sådan utformning att man därigenom reglerar gatumusiken. Således bör&lt;br&gt;det inte förekomma lokala ordningsföreskrifter som uteslutande tar sikte på&lt;br&gt;penninginsamling i samband med gatumusik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande lotterier som anordnas i samband med en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning bör enligt min mening samma synsätt&lt;br&gt;anläggas som beträffande penninginsamling som utgör ett led i en sådan&lt;br&gt;sammankomst eller tillställning. Den prövning från ordningssynpunkt som&lt;br&gt;görs i tillståndsärendet rörande den allmänna sammankomsten eller offent-&lt;br&gt;liga tillställningen torde därför vara tillräcklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett flertal lokala ordningsstadgor finns, enligt den sammanställning som&lt;br&gt;utredningen har gjort av dessa, föreskrifter om tillståndskrav för att sätta&lt;br&gt;upp markiser, banderoller, juldekorationer, reklam m.m. Ett behov av&lt;br&gt;sådana ordningsföreskrifter kan enligt min mening finnas även i framtiden.&lt;br&gt;Jag vill emellertid stryka under att rätten att sätta upp affischer o.d. anslag&lt;br&gt;på offentlig plats utgör en del i den grundlagsskyddade yttrandefriheten.&lt;br&gt;Sådana anslag kan också falla under regleringen i TF. Sålunda får lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter som rör bl.a. affischer och banderoller och liknande&lt;br&gt;anslag inte ta sikte på något annat än ordningen på den offentliga platsen.&lt;br&gt;Jag återkommer till den här frågan i specialmotiveringen i samband med att&lt;br&gt;jag behandlar reglerna för polisens tillståndsprövning av en ansökan att få ta&lt;br&gt;i anspråk en offentlig plats. Jag vill emellertid peka på att om affischtavlor&lt;br&gt;o.d. ställs upp på en offentlig plats på ett sådant sätt att platsen mera&lt;br&gt;varaktigt tas i anspråk det enligt min mening följer ett krav på tillstånd för&lt;br&gt;att få utnyttja platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande banderoller m.m. som sätts upp i samband med en allmän&lt;br&gt;sammankomst eller offentlig tillställning och endast utgör ett mindre inslag&lt;br&gt;i sammankomsten eller tillställningen bör detsamma gälla som för&lt;br&gt;penninginsamling och lotterier. Sålunda bör också i förevarande fall den&lt;br&gt;prövning från ordningssynpunkt som görs i tillståndsärendet vara tillräcklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala ordningsföreskrifter som förbjuder förtäring av alkoholdrycker på&lt;br&gt;allmän plats förekommer på många håll. I linje med vad regeringen har&lt;br&gt;uttalat i några enskilda fall där sådana föreskrifter har prövats bör ett förbud&lt;br&gt;mot alkoholförtäring inte meddelas annat än för sådana särskilt angivna&lt;br&gt;platser i en kommun där det finns starka skäl för det. Ett förbud mot för-&lt;br&gt;täring av alkoholdrycker bör sålunda inte omfatta samtliga offentliga platser&lt;br&gt;inom en kommun utan endast de platser där ett sådant förbud är särskilt&lt;br&gt;motiverat från ordningssynpunkt, t.ex. området kring ett torg eller någon&lt;br&gt;annan offentlig plats som är livligt trafikerad. Alkoholdrycker som anträffas&lt;br&gt;hos den som bryter mot ett förtäringsförbud enligt det sagda bör kunna tas i&lt;br&gt;beslag och förverkas. Till den frågan återkommer jag i det följande (avsnitt&lt;br&gt;8.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett flertal lokala ordningsföreskrifter finns bestämmelser som förbjuder&lt;br&gt;störande buller under viss tid av dygnet. Enligt min mening bör sådana före-&lt;br&gt;skrifter i framtiden förekomma endast i de fall då de störningar som före-&lt;br&gt;skriften avser att förebygga mera direkt riktar sig mot eller skulle drabba&lt;br&gt;trafikanter på en offentlig plats. Sådana föreskrifter torde sålunda inte kunna&lt;br&gt;utfärdas i syfte att i första hand freda de omkringboendes nattro. Jag har i&lt;br&gt;det föregående (avsnitt 4.2.4) konstaterat att störande gatumusik kan vara&lt;br&gt;att betrakta som en sanitär olägenhet. Mot bakgrund av Regeringsrättens i&lt;br&gt;det föregående nämnda avgöranden från år 1986 är det sålunda möjligt att&lt;br&gt;med stöd av hälsoskyddslagens bestämmelser begränsa gatumusik på&lt;br&gt;sådana platser där sådan musik kan ge upphov till sanitär olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har i olika sammanhang gjorts uppmärksam på att billarm&lt;br&gt;som ofta till följd av okynneshandling utlöses nattetid stör de omkring-&lt;br&gt;boende. Föreskrifter i ämnet torde kunna meddelas genom en lokal ord-&lt;br&gt;ningsföreskrift. Självklart uppkommer det svårigheter i bevishänseende när&lt;br&gt;det gäller att försöka klargöra orsaken till att ett billarm har utlösts. Mot den&lt;br&gt;bakgrunden bör enligt min mening lokala ordningsföreskrifter i det ämnet&lt;br&gt;användas mycket restriktivt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också peka på att den som uppsåtligen utlöser ett billarm i avsikt&lt;br&gt;att störa andra i vissa fall kan dömas för ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kringföringshandel och annan tillfällig försäljning regleras i lagen&lt;br&gt;(1990:1183) om tillfällig försäljning, som trädde i kraft den 1 april 1991&lt;br&gt;(prop. 1990/91:17, bet. 1990/91:NU14, rskr. 1990/91:69). Lagen reglerar&lt;br&gt;emellertid den tillfälliga försäljningen från endast näringsrättslig synpunkt.&lt;br&gt;De ordningsintressen som kan göra sig gällande när tillfällig försäljning&lt;br&gt;bedrivs på en offentlig plats beaktas således inte vid tillståndsprövningen&lt;br&gt;enligt lagen. Som jag ser det kan kringföringshandel och liknande för-&lt;br&gt;säljning i åtskilliga fall bedrivas utan att särskild prövning från ord-&lt;br&gt;ningssynpunkt behövs. I andra fall, t.ex. beträffande livligt trafikerade&lt;br&gt;offentliga platser, kan en sådan prövning framstå som nödvändig. Kommu-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nerna bör således även i framtiden kunna meddela lokala föreskrifter om Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;förbud mot eller krav på tillstånd till tillfällig handel på en offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana föreskrifter får emellertid inte vara påkallade av något annat än den&lt;br&gt;allmänna ordningen på den offentliga platsen. För att inte inkräkta på&lt;br&gt;näringsfriheten bör enligt min mening föreskrifter om förbud mot tillfällig&lt;br&gt;försäljning utfärdas endast när starka skäl gör det motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inom någon kommun från ordningssynpunkt behövs allmänna&lt;br&gt;bestämmelser för en campingplats kan sådana meddelas genom lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för områden som kommunen har bestämt skall jäm-&lt;br&gt;ställas med offentlig plats (jfr avsnitt 4.1). Jag vill emellertid peka på att&lt;br&gt;polisen på motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning avses i ett&lt;br&gt;särskilt fall kunna ge anvisningar eller tillsägelser för att förebygga&lt;br&gt;oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas.&lt;br&gt;Till detta återkommer jag strax (avsnitt 4.3.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det följande (avsnitt 4.3.13) avser jag att närmare behandla frågan om&lt;br&gt;möjligheten att ingripa mot containrar som har ställts upp på en offentlig&lt;br&gt;plats utan tillstånd eller i strid med meddelat tillstånd. Som kommer att&lt;br&gt;framgå där anser jag att det i en lokal ordningsföreskrift vid behov bör&lt;br&gt;kunna tas in en bestämmelse om märkning av containrar med ägarens namn,&lt;br&gt;adress, telefonnummer m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående tagit upp frågan om behovet av lokala före-&lt;br&gt;skrifter för att förebygga att människors hälsa skadas till följd av använd-&lt;br&gt;ningen av pyrotekniska varor. Enligt min mening kan det ibland finnas&lt;br&gt;anledning att lokalt skärpa tillståndskravet så att krav på tillstånd ställs upp i&lt;br&gt;andra fall än de som omfattas av den föreslagna bestämmelsen i ordnings-&lt;br&gt;lagen (jfr avsnitt 4.3.3). Om det behövs för att förhindra att människors&lt;br&gt;hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor&lt;br&gt;bör det enligt min mening vara möjligt att genom lokala föreskrifter be-&lt;br&gt;gränsa användningen av sådana varor på dessa platser. Endast i undantags-&lt;br&gt;fall bör emellertid ett totalförbud kunna komma i fråga. Ett sådant förbud&lt;br&gt;bör emellertid ges ett mycket begränsat geografiskt tillämpningsområde,&lt;br&gt;t.ex. ett område kring ett sjukhus, vårdhem e.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen av torghandel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Någon möjlighet för kommunen att beträffande plats som&lt;br&gt;kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats meddela andra&lt;br&gt;föreskrifter än sådana som är påkallade av ordnings- eller säkerhetsskäl&lt;br&gt;införs inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att kommunerna med stöd av ett bemyn-&lt;br&gt;digande i ordningslagen får möjlighet att i lokala föreskrifter besluta om&lt;br&gt;begränsningar i varusortimentet vid torghandel samt om tiden för försälj-&lt;br&gt;ningen även när andra skäl än ordnings- och säkerhetsskäl talar för en sådan&lt;br&gt;begränsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett flertal kommuner och länsstyrelser tillstyrker&lt;br&gt;eller lämnar utredningens förslag utan erinran. Ett stort antal instanser av-&lt;br&gt;styrker emellertid förslaget främst på grund av den begränsning av närings-&lt;br&gt;och konkurrensfriheten som det innebär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Norrköpings tingsrätt anser att det inte finns något reellt behov av en&lt;br&gt;reglering i linje med utredningsförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten i Halmstad anser att näringspolitiska eller konkurrens-&lt;br&gt;begränsande hänsyn kan komma att påverka förbuden. Enligt myndigheten&lt;br&gt;skulle polisens roll i sammanhanget - att tillse efterlevnaden av begräns-&lt;br&gt;ningar som eventuellt inte har sin grund i ordningsskäl - utsätta polisen för&lt;br&gt;risken att i allmänhetens ögon ta ställning i sak och därigenom tappa i&lt;br&gt;opartiskhet och som en följd av det även i förtroende. Polismyndigheten i&lt;br&gt;Uddevalla anser att det är fullt tillräckligt om kommunerna får föreskriva de&lt;br&gt;begränsningar i varusortimentet som betingas av hänsynen till allmän&lt;br&gt;ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NO anser att torghandeln är betydelsefull när det gäller att få en effektiv&lt;br&gt;och fungerande konkurrens. En reglering i linje med utredningens förslag&lt;br&gt;medför enligt NO negativa effekter för konsumenternas ekonomiska intres-&lt;br&gt;sen. Vidare anser NO att förslaget innehåller alltför skönsmässiga bedöm-&lt;br&gt;ningsgrunder och därmed kan leda till olikformig behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dåvarande Statens pris- och kartellnämnd (SPK) pekar på att närings-&lt;br&gt;och etableringsfrihet utgör grundstenar i en marknadsekonomi. Enligt SPK&lt;br&gt;utgör torghandeln på många håll en positiv konkurrensfaktor i förhållande&lt;br&gt;till befintliga butiker, vilket får till följd att priskonkurrensen skärps och&lt;br&gt;konsumenterna får tillgång till ett större och mera differentierat varuutbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Torg- och Marknadshandlarnas Ekonomiska Riksförening (TOMER) an-&lt;br&gt;ser att den ökade kommunala kontrollen som utredningens förslag innebär&lt;br&gt;inte är till någon nytta för vare sig konsumenterna eller samhället i stort.&lt;br&gt;Enligt TOMER gynnar en begränsning av det sortiment som fritt får&lt;br&gt;saluföras på torgen enbart de lokala köpmännen. TOMER anser att det inte&lt;br&gt;är lagstiftarens uppgift att gynna en handelsform framför någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Under 1700- och 1800-talen genomfördes&lt;br&gt;olika partiella reformer för att öka näringsfriheten i landet. En genom-&lt;br&gt;gripande revision av äldre författningar skedde vid mitten av 1800-talet och&lt;br&gt;resulterade i förordningen (1864:41 s. 1) ang. utvidgad näringsfrihet&lt;br&gt;(näringsfrihetsförordningen). Utgångspunkten i näringsfrihetsförordningen&lt;br&gt;var att all näringsverksamhet i princip skulle vara fri. Enligt förordningen&lt;br&gt;var svensk man eller kvinna berättigad att idka bl.a. handels- och fabriks-&lt;br&gt;rörelse, hantverk eller någon annan hantering. Från denna grundprincip&lt;br&gt;gjordes i förordningen åtskilliga undantag i fråga om olika yrken eller för&lt;br&gt;försäljning av olika varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsfrihetsförordningen upphävdes genom lagstiftning år 1968 (prop.&lt;br&gt;1968:98, bet. 1968:3LU63, rskr. 1968:333) och ersattes av vissa andra för-&lt;br&gt;fattningar. Någon motsvarighet till näringsfrihetsförklaringen i förordningen&lt;br&gt;infördes inte. Enligt motiven till den aktuella lagstiftningen (a. prop. s. 34)&lt;br&gt;ansågs emellertid principen om full frihet för svenska medborgare att driva&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;näring som självklar, om inte uttryckligt hinder för detta hade föreskrivits i&lt;br&gt;grundlagsenlig ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsfrihetsförordningen innehöll inte några uttryckliga bestämmelser&lt;br&gt;om torghandel. Detta skapade en viss osäkerhet i frågan om förordningen&lt;br&gt;var tillämplig på torghandel och om torghandelns rättsliga ställning över&lt;br&gt;huvud. Man synes emellertid allmänt ha utgått från att torghandeln i vart&lt;br&gt;fall i den meningen var fri att det för handelns utövare inte gällde några&lt;br&gt;särskilda kvalifikationskrav eller tillstånds- eller anmälningskrav. Däremot&lt;br&gt;gällde för handeln åtskilliga andra generella eller individuella begränsningar&lt;br&gt;enligt lag eller någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I princip är torghandeln alltjämt fri. Givetvis gäller även för torghandel&lt;br&gt;den reglering som generellt gäller för handel av visst slag eller för viss typ&lt;br&gt;av utövare, t.ex. handel med livsmedel, alkoholdrycker, guld, silver eller&lt;br&gt;explosiva varor eller näringsverksamhet som drivs av utlänning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för torghandel&lt;br&gt;saknas i gällande rätt. Befogenhet för kommunerna att upplåta visst område&lt;br&gt;till allmän försäljningsplats anses emellertid följa av grundreglerna i 2 kap.&lt;br&gt;1 § kommunallagen (1991:900) om den kommunala kompetensen. Det före-&lt;br&gt;ligger således ingen skyldighet för en kommun att upplåta platser för torg-&lt;br&gt;handel. Sålunda ankommer det på kommunen att själv avgöra om sådan&lt;br&gt;handel skall få förekomma i kommunen eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse av plats på salutorg får kommunen enligt 1 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen avgiftslagen ta ut avgift. I tredje stycket i före-&lt;br&gt;varande paragraf föreskrivs att grunderna för beräkningen av avgiften skall&lt;br&gt;beslutas av kommunfullmäktige. Enligt andra stycket i 1 § får avgiften tas&lt;br&gt;ut med det belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med&lt;br&gt;upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anled-&lt;br&gt;ning av upplåtelsen och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upplåtelse av ett område till allmän försäljningsplats brukar ske genom&lt;br&gt;att kommunen i en lokal ordningsstadga anger vilken eller vilka platser&lt;br&gt;inom kommunen som skall vara allmänna försäljningsplatser. På dessa&lt;br&gt;platser gäller inte något krav på tillstånd för att få ta platsen i anspråk för&lt;br&gt;försäljning. Torghandel har nämligen i 2 § första stycket tredje meningen&lt;br&gt;AOst uttryckligen undantagits från kravet på tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att torghandeln är fri medför att den enskildes rätt att driva handel på&lt;br&gt;torget kan begränsas endast i lag eller någon annan författning. Enligt 7 §&lt;br&gt;AOst får kommunerna meddela föreskrifter om ordningen vid bl.a. torg-&lt;br&gt;handel. Kommunerna har också i stor utsträckning antagit torghandels-&lt;br&gt;stadgor med ordningsföreskrifter för torghandeln. En torghandelsstadga är&lt;br&gt;från formell synpunkt en lokal ordningsstadga, och den skall antas och&lt;br&gt;fastställas i samma ordning som en sådan. Det har emellertid ansetts&lt;br&gt;lämpligt att föra samman föreskrifterna om torghandel till särskilda lokala&lt;br&gt;stadgor eftersom föreskrifterna i huvudsak riktar sig till torghandlama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver föreskrifter i en lokal torghandelsstadga kan för torghandeln gälla&lt;br&gt;de villkor som polisen enligt 8 § AOst meddelar för det enskilda torget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om olika torghandelsföreskrifter har behövts för att upprätthålla&lt;br&gt;ordningen på försäljningsplatsen har framför allt aktualiserats när kommu-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nema har försökt att på skilda sätt begränsa varusortimentet vid torghandel.&lt;br&gt;I rättspraxis har lokala föreskrifter om begränsningar i varusortimentet inte&lt;br&gt;sällan underkänts med motiveringen att föreskrifterna har inneburit större&lt;br&gt;inskränkningar i rätten att driva torghandel än som har behövts för att&lt;br&gt;tillgodose den allmänna ordningen på försäljningsplatsen. Om föreskrifterna&lt;br&gt;har ansetts påkallade av ordningsskäl har de dock godtagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgår av redogörelsen för nuvarande&lt;br&gt;ordning är upplåtelse av ett område för torghandel en kommunal ange-&lt;br&gt;lägenhet. Kommunernas befogenhet att upplåta olika områden för torg-&lt;br&gt;handel grundar sig på den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 § kommu-&lt;br&gt;nallagen. Kommunerna kan således självständigt avgöra om de vill upplåta&lt;br&gt;platser för torghandel eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 4.3.1) behandlat frågan om krav på till-&lt;br&gt;stånd för att få ta i anspråk offentlig plats. Enligt mitt förslag skall tillstånd&lt;br&gt;inte krävas om den offentliga platsen tas i anspråk för ett ändamål för vilket&lt;br&gt;platsen har upplåtits. Torghandel som sker på ett av kommunen för detta än-&lt;br&gt;damål upplåtet torg faller således enligt mitt förslag aldrig under kravet på&lt;br&gt;tillstånd (se specialmotiveringen till 3 kap. 1 § ordningslagen). Om kommu-&lt;br&gt;nen däremot väljer att inte upplåta ett torg till allmän försäljningsplats,&lt;br&gt;krävs tillstånd i varje enskilt fall då någon vill bedriva försäljning på&lt;br&gt;platsen. Kommunen kan genom att utnyttja sin vetorätt förhindra att till-&lt;br&gt;stånd för sådan handel meddelas (se avsnitt 4.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningens förslag anser jag att kommunerna även i fort-&lt;br&gt;sättningen bör kunna meddela ordningsföreskrifter för torghandel som sker&lt;br&gt;på ett av kommunen för ändamålet upplåtet torg. Ordningsföreskrifterna&lt;br&gt;kan innehålla bestämmelser om sådant som fördelningen av fasta och&lt;br&gt;tillfälliga platser, fördelningen av platser mellan olika sökande, tider för&lt;br&gt;torghandel, renhållning m.m. Ordningsföreskrifter av det här slaget kan&lt;br&gt;kommunen meddela i en lokal ordningsstadga med stöd av den bemyn-&lt;br&gt;digandebestämmelse som jag nyss har föreslagit. Som jag ser det behövs&lt;br&gt;inte något ytterligare bemyndigande för att tillgodose kommunernas behov&lt;br&gt;av att meddela ordningsföreskrifter för torghandeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att det i ordningslagen tas in ett bemyndigande för&lt;br&gt;kommunerna att efter vidaredelegation från regeringen meddela föreskrifter&lt;br&gt;som inskränker varusortimentet vid torghandel. Enligt utredningsförslaget&lt;br&gt;får sådana föreskrifter grundas på andra än ordningsskäl. Kommunerna&lt;br&gt;skulle enligt utredningsförslaget således tämligen fritt få bestämma vilka&lt;br&gt;varor som skall tillåtas på salutorgen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt de av riksdagen år 1986 antagna riktlinjerna för konsument-&lt;br&gt;politiken (prop. 1985/86:121, bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292) skall&lt;br&gt;målsättningen vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja&lt;br&gt;sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden.&lt;br&gt;Utredningens förslag om en bemyndigandebestämmelse som ger kommu-&lt;br&gt;nerna en befogenhet att begränsa varusortimentet vid torghandel bör&lt;br&gt;sålunda ses i ljuset av riksdagens uttalande om riktlinjerna för konsument-&lt;br&gt;politiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag har mött skarp kritik från flera remissinstanser.&lt;br&gt;Dessa pekar på bl.a. att kommunerna kan komma att tillmötesgå den fasta&lt;br&gt;handelns krav på skydd från konkurrens från torghandeln och annan till-&lt;br&gt;fällig försäljning och att sådana åtgärder på längre sikt kan föra med sig&lt;br&gt;negativa effekter för prisbildningen och effektiviteten i näringslivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För min del ser jag näringsfriheten som en grundläggande princip i vår&lt;br&gt;rättsordning. Regeringen har också beslutat att en parlamentarisk kommitté&lt;br&gt;skall utreda frågan om ett grundlagsskydd för denna frihet (Ju 1992:01, dir.&lt;br&gt;1991:119). Begränsningar i näringsfriheten skall enligt detta synsätt kräva&lt;br&gt;starka skäl. Ett sådant skäl föreligger i de fall där konkurrensen är klart&lt;br&gt;skadlig för konsumenterna. För egen del anser jag att torghandeln kan&lt;br&gt;utgöra en positiv konkurrensfaktor gentemot den etablerade handeln. En&lt;br&gt;reglering i linje med utredningens förslag ligger som jag ser det inte i&lt;br&gt;konsumenternas intresse. Övervägande skäl talar sålunda för att varuutbudet&lt;br&gt;vid torghandel inte bör regleras utöver vad som kan krävas från ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetssynpunkt. Mot den här bakgrunden anser jag att en bestäm-&lt;br&gt;melse i linje med utredningens förslag inte bör införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Formerna för beslut om lokala föreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: På samma sätt som nu skall lokala föreskrifter antas,&lt;br&gt;ändras eller upphävas genom beslut av kommunfullmäktige. Den nu-&lt;br&gt;varande ordningen med ett förfarande där fullmäktiges beslut skall&lt;br&gt;underställas länsstyrelsens prövning slopas. I stället införs en skyldighet&lt;br&gt;för fullmäktige att omedelbart anmäla sitt beslut till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall upphäva fullmäktiges beslut helt eller delvis om&lt;br&gt;det strider mot någon bestämmelse i ordningslagen. Länsstyrelsen skall&lt;br&gt;fatta beslut i ärendet inom tre veckor från det att kommunen anmält sitt&lt;br&gt;beslut till länsstyrelsen. Om det är nödvändigt med längre tid, skall läns-&lt;br&gt;styrelsen inom den angivna tidsfristen fatta ett tillfälligt beslut. Dock&lt;br&gt;måste länsstyrelsen fatta ett slutligt beslut i ärendet inom två månader&lt;br&gt;från det att kommunen anmält sitt beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från vad som nu gäller ges berörda myndigheter inte nå-&lt;br&gt;gon uttrycklig förslagsrätt i förfarandet med antagande av lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter. I ordningslagen behålls inte heller länsstyrelsens möj-&lt;br&gt;lighet att enligt 23 § andra stycket allmänna ordningsstadgan i vissa fall&lt;br&gt;själv förordna om lokala föreskrifter för en kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i vissa delar med mitt. Utred-&lt;br&gt;ningsförslaget innebär till skillnad från mitt att nuvarande ordning med un-&lt;br&gt;derställning av kommunfullmäktiges beslut hos länsstyrelsen behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat förslaget&lt;br&gt;har så gott som uteslutande yttrat sig över frågan om den nuvarande ord-&lt;br&gt;ningen med en prövning av länsstyrelsen skall behållas eller inte. I den&lt;br&gt;frågan är remissutfallet splittrat. Samtliga kommuner som har kommenterat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;149&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förslaget anser att underställningsförfarandet inte bör behållas. Flera kom-&lt;br&gt;muner pekar på att underställningsplikten har slopats på ett flertal områden&lt;br&gt;under senare år. En garanti för enhetlighet är enligt kommunerna att det av&lt;br&gt;Svenska kommunförbundet upprättade normalförslaget till lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga till övervägande del följs av kommunerna. Möjligheten att överklaga&lt;br&gt;det kommunala beslutet utgör enligt kommunernas uppfattning ett till-&lt;br&gt;räckligt skydd för att förhindra alltför vittgående lokala föreskrifter. Från&lt;br&gt;någon kommun föreslås en skyldighet för kommunen att samråda med läns-&lt;br&gt;styrelsen innan beslut fattas om lokal ordningsföreskrift, om möjligheten att&lt;br&gt;överklaga det kommunala beslutet inte anses vara en tillräcklig åtgärd för&lt;br&gt;att förhindra olämpliga eller olagliga lokala bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet framhåller att bedömningen av behovet av lo-&lt;br&gt;kala ordningsföreskrifter måste göras på lokal nivå utifrån de problem och&lt;br&gt;önskemål om reglering som kan finnas i den enskilda kommunen. Även om&lt;br&gt;ordningsföreskrifter inte är knutna till kommunal verksamhet finns det&lt;br&gt;enligt förbundet ett berättigat intresse av kommunal bestämmanderätt på det&lt;br&gt;här området. Förbundet anser vidare att en statlig myndighet inte bör ha en&lt;br&gt;generell rätt att överpröva bedömningar av så stark kommunal natur som det&lt;br&gt;är fråga om här. Kommunförbundet pekar också på att en fast praxis har ut-&lt;br&gt;vecklats i fråga om vilka ordningsföreskrifter som kommunerna lagligen får&lt;br&gt;meddela. Förbundets normalförslag har under många år haft en starkt&lt;br&gt;styrande funktion i detta avseende. Förbundet framhåller att innehållet i ett&lt;br&gt;nytt normalförslag kommer att med stor omsorg förankras i kommunerna.&lt;br&gt;Skillnaden mellan den prövning som görs i kommunalbesvär och vid under-&lt;br&gt;ställning får enligt förbundet inte överdrivas. Förbundet anser att en&lt;br&gt;länsstyrelse generellt sett inte kan anses äga bättre förutsättningar än en&lt;br&gt;förvaltningsdomstol att göra rättsliga bedömningar av ordningsföreskrifter.&lt;br&gt;Under alla förhållanden anser förbundet att skäl för underställningsplikt&lt;br&gt;saknas när fråga är om upphävande av ordningsföreskrift. Enligt förbundet&lt;br&gt;saknar underställningsplikten i dessa fall redan i dag reell betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå och RPS anser att&lt;br&gt;underställningsförfarandet måste behållas för att garantera medborgarnas&lt;br&gt;rättssäkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten för Övre Norrland anser att möjligheten till kommunalbesvär&lt;br&gt;mot beslut om lokala ordningsföreskrifter är ett alltför svagt instrument för&lt;br&gt;att tillgodose behovet av slutlig kontroll av att föreskrifterna uppfyller&lt;br&gt;grundläggande krav i fråga om laglighet, lämplighet och skälighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kammarrätten i Stockholm anser att en underställning av sådana frågor&lt;br&gt;om allmän ordning som en lokal ordningsstadga innehåller inte strider mot&lt;br&gt;principen om kommunal självstyrelse. Kammarrätten framhåller att rätts-&lt;br&gt;säkerhetsskäl med styrka talar för att denna form av kommunal reglering&lt;br&gt;underkastas den noggranna statliga kontroll som underställningsinstitutet&lt;br&gt;medför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt framhåller att det är av utomordentlig vikt att det&lt;br&gt;finns garantier för att beslut om generella ordningsföreskrifter uppfyller&lt;br&gt;grundläggande krav i fråga om laglighet, lämplighet och skälighet. Enligt&lt;br&gt;tingsrättens mening kan endast ett underställningsförfarande skapa sådana&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;150&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;garantier. Skulle något annat av de alternativ som utredningen har övervägt&lt;br&gt;bli föremål för lagstiftning, kommer domstolarna enligt tingsrätten i ökad&lt;br&gt;utsträckning att få anledning att pröva föreskrifternas laglighet vid tillämp-&lt;br&gt;ningen i det enskilda fallet. Tingsrätten anser att en sådan utveckling är&lt;br&gt;olycklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett flertal av de länsstyrelser som har kommenterat förslaget har förordat&lt;br&gt;att nuvarande ordning med underställningsförfarande behålls. Dessa anser&lt;br&gt;att det är betydelsefullt att länsstyrelserna genom underställningsförfarandet&lt;br&gt;har möjlighet att motverka bestämmelser som är alltför långtgånde vad&lt;br&gt;gäller tvång på allmänheten eller inskränkning i den enskildes frihet och&lt;br&gt;som heller inte är dikterade av ordningsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO anser att det från formell synpunkt är tveksamt om delegation till&lt;br&gt;både en statlig förvaltningsmyndighet och en kommun står i överens-&lt;br&gt;stämmelse med ordalydelsen i 8 kap. 11 § RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: En lokal ordningsstadga skall enligt 23 §&lt;br&gt;första stycket AOst antas av kommunfullmäktige på förslag av eller efter&lt;br&gt;hörande av de myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av förslaget.&lt;br&gt;Länsstyrelsen kan också till fullmäktige anmäla ett behov av en lokal&lt;br&gt;ordningsstadga. Om fullmäktige inte antar de ordningsföreskrifter som&lt;br&gt;länsstyrelsen anser påkallade, kan länsstyrelsen enligt andra stycket i före-&lt;br&gt;varande paragraf själv besluta i frågan. I det fallet måste emellertid läns-&lt;br&gt;styrelsens beslut underställas regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket i 23 § skall fullmäktiges beslut underställas&lt;br&gt;länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan vägra att fastställa fullmäktiges&lt;br&gt;beslut. I sin prövning skall länsstyrelsen beakta beslutets laglighet, lämplig-&lt;br&gt;het och skälighet. Länsstyrelsen anses inte ha någon rätt att göra sakliga&lt;br&gt;ändringar i fullmäktiges beslut. Om fullmäktiges beslut inte kan godtas kan&lt;br&gt;länsstyrelsen sålunda endast vägra fastställelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 23 § tredje stycket AOst föreskrivs att vad som gäller för att anta en&lt;br&gt;lokal ordningsstadga också gäller i fråga om ändring eller upphävande av en&lt;br&gt;sådan stadga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En kommunfullmäktiges beslut enligt 23 § kan enligt 27 § andra&lt;br&gt;stycket AOst överklagas. Därvid skall reglerna i 10 kap. kommunallagen&lt;br&gt;(1991:900) om laglighetsprövning tillämpas. Länsstyrelsens beslut om lokal&lt;br&gt;ordningsföreskrift eller i underställningsärende kan enligt fjärde stycket&lt;br&gt;första meningen i sistnämnda paragraf överklagas hos regeringen genom&lt;br&gt;förvaltningsbesvär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag att den&lt;br&gt;nuvarande ordningen där kommunfullmäktige beslutar om lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter bör gälla även i fortsättningen. På samma sätt som i dag bör&lt;br&gt;också i framtiden fullmäktiges beslut få överklagas i enlighet med bestäm-&lt;br&gt;melserna om laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar också utredningens uppfattning att den uttryckliga förslags-&lt;br&gt;rätten för olika myndigheter enligt 23 § första stycket första meningen AOst&lt;br&gt;inte bör behållas i framtiden. Detta hindrar givetvis inte att myndigheter,&lt;br&gt;organisationer eller enskilda hos kommunen kan göra framställning om att&lt;br&gt;ordningsföreskrifter av visst innehåll bör införas. Kommunala styrelser och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;151&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nämnder kan alltid hos fullmäktige göra de framställningar som anses&lt;br&gt;påkallade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det självklart att lokala ordningsföreskrifter innan de&lt;br&gt;fastställs av kommunfullmäktige måste föregås av ett grundligt förbere-&lt;br&gt;delsearbete. Ett naturligt och viktigt inslag i det arbetet bör enligt min&lt;br&gt;mening vara att fullmäktige inhämtar synpunkter från myndigheter och&lt;br&gt;organ vilkas verksamhetsområden berörs av de tilltänkta föreskrifterna.&lt;br&gt;Emellertid anser jag i linje med utredningens förslag att ett sådant för-&lt;br&gt;farande är så självklart att det inte behöver regleras i lag. Sålunda anser jag&lt;br&gt;att det i den nya ordningslagen inte behöver tas in någon bestämmelse om&lt;br&gt;att kommunfullmäktige skall höra de myndigheter, vilkas verksamhets-&lt;br&gt;område berörs av den lokala föreskriften (jfr 23 § första stycket första&lt;br&gt;meningen AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 23 § andra stycket AOst skall kommunfullmäktiges beslut om&lt;br&gt;antagande av en lokal ordningsstadga underställas länsstyrelsens prövning.&lt;br&gt;Ordningsstadgeutredningen föreslår att den ordningen behålls. De kom-&lt;br&gt;muner som har kommenterat förslaget anser att underställningsförfarandet&lt;br&gt;bör slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statsmakternas strävan mot en vidgad kommunal självstyrelse och en&lt;br&gt;minskad byråkrati i samspelet mellan statliga och kommunala organ har fått&lt;br&gt;till följd att underställningsinstitutet allt mer kommit att sättas i fråga. I&lt;br&gt;propositionen om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m.m.&lt;br&gt;anförde sålunda föredragande statsrådet (prop. 1976/77:1 s. 101) att inte&lt;br&gt;minst kommunindelningsreformen skapat förutsättningar för att låta kom-&lt;br&gt;munerna själva avgöra ärenden där beslutanderätten tidigare varit delad&lt;br&gt;mellan kommunerna och en statlig myndighet och att arbetet med en&lt;br&gt;successiv minskning av antalet underställningspliktiga ärenden borde fort-&lt;br&gt;sätta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt statsmakternas riktlinjer för ökad kommunal självstyrelse och min-&lt;br&gt;skad byråkrati (prop. 1980/81:80, bet. 1980/81:KU13, rskr. 1980/81:149)&lt;br&gt;skall en fortsatt minskning av antalet underställningspliktiga ärendegrupper&lt;br&gt;eftersträvas. Föredragande statsrådet anförde (a. prop. s. 16 f.) att under-&lt;br&gt;ställningsförfarandet i stort sett har spelat ut sin roll. Enligt hans mening&lt;br&gt;främjas inte samarbetet mellan statliga och kommunala organ av denna&lt;br&gt;form av statskontroll. Föredraganden ansåg att andra former såsom samråd&lt;br&gt;och allmän rådgivning ligger mer i linje med en modem syn på samspelet&lt;br&gt;mellan statliga och kommunala organ. Han anförde vidare att det politiska&lt;br&gt;ansvaret tillsammans med möjligheterna att anföra kommunalbesvär och ett&lt;br&gt;utvecklat system för samarbete utgör en god garanti för att de kommunala&lt;br&gt;uppgifterna fullgörs på ett lämpligt sätt med hänsyn till laglighet och lämp-&lt;br&gt;lighet. Enligt hans mening borde man i första hand välja mindre ingripande&lt;br&gt;former i den kommunala självstyrelsen än underställning i de fall där en&lt;br&gt;statlig kontroll behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har påtalat i det föregående är det från lagteknisk synpunkt inte&lt;br&gt;möjligt att utforma ett bemyndigande för regeringen och kommunerna att&lt;br&gt;meddela lokala föreskrifter på ett sådant sätt att man ur bemyndigandet klart&lt;br&gt;kan utläsa vilka typer av föreskrifter som kan utfärdas med stöd av detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemyndigandebestämmelsen i den nya ordningslagen bör som jag tidigare&lt;br&gt;sagt mot den bakgrunden hållas tämligen allmän. Jag har i det föregående&lt;br&gt;också förutsatt att regeringen så långt det är möjligt kommer att utnyttja sin&lt;br&gt;befogenhet enligt bemyndigandet att delegera normgivningskompetensen&lt;br&gt;till kommunerna. Sålunda kommer kommunerna att kunna föreskriva bety-&lt;br&gt;dande begränsningar i den enskildes frihet och personliga förhållanden.&lt;br&gt;Därtill kommer att överträdelse av de lokala ordningsföreskrifterna enligt&lt;br&gt;den nya ordningslagen är straffsanktionerade. Så vittgående formella befo-&lt;br&gt;genheter för kommunerna fordrar enligt min mening en effektiv garanti för&lt;br&gt;att de kommunala besluten är lagliga, lämpliga och ändamålsenliga.&lt;br&gt;Kommunala föreskrifter får t.ex. inte bli så långtgående att de kommer i&lt;br&gt;konflikt med den grundläggande principen i RF att för den enskilde betung-&lt;br&gt;ande föreskrifter i allt väsentligt skall meddelas genom lag. Det finns&lt;br&gt;följaktligen flera tungt vägande skäl som talar för att en effektiv statlig möj-&lt;br&gt;lighet att ingripa mot lokala föreskrifter med oriktigt eller olämpligt&lt;br&gt;innehåll är en förutsättning för ett så vidsträckt bemyndigande som jag före-&lt;br&gt;slår i det här sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har konstaterat att det inte sällan har funnits anledning till&lt;br&gt;kritik mot de lokala ordningsföreskrifter som har underställts länsstyrelsens&lt;br&gt;prövning. Åtskilliga föreskrifter för vilka fastställelse har vägrats har enligt&lt;br&gt;utredningen haft sådan karaktär att de skulle ha inneburit relativt långt-&lt;br&gt;gående inskränkningar i allmänhetens rörelsefrihet. I andra fall har fast-&lt;br&gt;ställelse vägrats med motiveringen att frågan har varit reglerad i någon&lt;br&gt;annan ordning och att den föreslagna föreskriften därför har stått i strid med&lt;br&gt;bestämmelsen i 7 § första stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen innebär i princip&lt;br&gt;endast en bedömning från formell synpunkt av beslutets laglighet. Om man,&lt;br&gt;i enlighet med mitt förslag i det föregående, i den nya ordningslagen tar in&lt;br&gt;en bestämmelse om att lokala föreskrifter inte får lägga onödigt tvång på&lt;br&gt;allmänheten eller på något annat sätt göra obefogad inskränkning i den en-&lt;br&gt;skildes frihet, kommer visserligen prövningen i dessa fall att i viss utsträck-&lt;br&gt;ning innefatta också en lämplighetsbedömning. Den överprövande myndig-&lt;br&gt;heten måste således pröva om den lokala föreskriften står i strid med en&lt;br&gt;sådan bestämmelse i ordningslagen. Ett överklagande enligt kommunal-&lt;br&gt;lagens bestämmelser förutsätter emellertid initiativ från någon - oftast en&lt;br&gt;enskild person - som har rätt att föra sådan talan. Beslut om lokala före-&lt;br&gt;skrifter tilldrar sig i allmänhet inte någon större uppmärksamhet i mass-&lt;br&gt;medierna, vilket kan leda till att den breda allmänheten inte får kännedom&lt;br&gt;om beslutet förrän tiden för överklagande har försuttits. Som utredningen&lt;br&gt;och flera remissinstanser påpekat leder dessa omständigheter till att&lt;br&gt;möjligheten att överklaga det kommunala beslutet inte kan anses utgöra ett&lt;br&gt;tillräckligt starkt medel att komma till rätta med oriktiga eller olämpliga&lt;br&gt;lokala föreskrifter. Jag anser sålunda att det behövs någon ytterligare form&lt;br&gt;av statlig ingripandemöjlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet underställningspliktiga ärenden har minskat successivt allt sedan&lt;br&gt;1970-talet. Emellertid skiljer sig den kommunala befogenheten att meddela&lt;br&gt;föreskrifter om allmän ordning på väsentliga punkter från de områden av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;153&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommunal verksamhet där statskontrollen i form av underställning efter&lt;br&gt;hand har slopats. Frågor rörande allmän ordning är inte i egentlig mening&lt;br&gt;någon kommunal angelägenhet. Sålunda är kommunernas befattning med&lt;br&gt;dessa frågor inte knuten till någon kommunal verksamhet. Inte heller mot-&lt;br&gt;svaras den av något åliggande eller åtagande för kommunerna. Det är i&lt;br&gt;stället fråga om en typiskt sett statlig angelägenhet som av mera praktiska&lt;br&gt;än principiella skäl delegeras till kommunerna och inte till statliga myndig-&lt;br&gt;heter. Principen om kommunal självstyrelse gör sig därför mindre gällande&lt;br&gt;på detta område än på många andra där den statliga styrningen har minskat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har från bl.a. domstolshåll pekats på behovet&lt;br&gt;av att garantera medborgarna rättssäkerhet och trygghet. Rättssäkerheten&lt;br&gt;gör sig enligt min mening särskilt starkt gällande i detta sammanhang när&lt;br&gt;det är fråga om straffsanktionerade föreskrifter som rör allmän ordning och&lt;br&gt;säkerhet. Denna synpunkt gör sig gällande med särskild styrka eftersom&lt;br&gt;föreskrifterna kan ha stor betydelse för andra än kommunmedlemmarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda anser jag att det behövs någon ytterligare&lt;br&gt;möjlighet till statligt ingripande än den som står till buds genom kommunal-&lt;br&gt;lagens bestämmelser om laglighetsprövning. Den ytterligare möjligheten&lt;br&gt;bör emellertid i linje med vad statsmakterna uttalat tidigare kunna vara&lt;br&gt;mindre ingripande än vad en ordning med underställningsförfarande inne-&lt;br&gt;bär. Enligt min mening bör den statliga möjligheten att ingripa mot lokala&lt;br&gt;föreskrifter med oriktigt eller olämpligt innehåll kunna bli tillgodosedd om&lt;br&gt;kommunens beslut i lokala ordningsfrågor omedelbart anmäls till läns-&lt;br&gt;styrelsen och denna ges befogenhet att upphäva sådana föreskrifter i den&lt;br&gt;mån dessa strider mot den nya ordningslagen En sådan ordning kan inte&lt;br&gt;anses strida mot bestämmelsen i 8 kap. 11 § RF. Jag avser att följa hur den&lt;br&gt;föreslagna ordningen kommer att utveckla sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För kommunen, allmänheten och andra som berörs av lokala föreskrifter&lt;br&gt;är det angeläget att länsstyrelsen inom en förhållandevis kort tid tar&lt;br&gt;ställning till om det finns anledning att ingripa mot någon lokal föreskrift&lt;br&gt;som anmälts till länsstyrelsen. Enligt min mening bör länsstyrelsen i&lt;br&gt;flertalet fall kunna fatta ett beslut om upphävande inom åtminstone tre&lt;br&gt;veckor från det att kommunens anmälan kommit in till länsstyrelsen. Det&lt;br&gt;kan dock förekomma fall av mer komplicerad natur i vilka länsstyrelsen kan&lt;br&gt;behöva längre tid än så för att kunna ta slutlig ställning i ärendet. Jag anser&lt;br&gt;därför att bestämmelserna om länsstyrelsens prövning bör utformas så att&lt;br&gt;länsstyrelsens slutliga avgörande i ärendet i vissa fall kan få anstå upp till&lt;br&gt;två månader från det att kommunens anmälan kommit in. I de fall det är&lt;br&gt;påkallat att länsstyrelsen utnyttjar den längre tidsfristen anser jag att en&lt;br&gt;ordning bör införas enligt vilken det åligger länsstyrelsen att inom tre&lt;br&gt;veckor fatta beslut om tillfälligt upphävande av sådan lokal föreskrift som&lt;br&gt;kan antas strida mot någon bestämmelse i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning kan länsstyrelsen hos kommunen anmäla&lt;br&gt;behov av lokala ordningsföreskrifter av visst innehåll (23 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen AOst). Om kommunfullmäktige inte antar en sådan före-&lt;br&gt;skrift kan länsstyrelsen besluta själv i frågan (23 § andra stycket andra&lt;br&gt;meningen AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;154&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens möjlighet att själv besluta om lokala ordningsföreskrifter&lt;br&gt;torde inte ha någon större praktisk betydelse och kan ses som principiellt&lt;br&gt;tveksam genom att länsstyrelsen skulle få fatta ett beslut som egentligen&lt;br&gt;ankommer på kommunen. Därför anser jag i likhet med utredningen att&lt;br&gt;övervägande skäl talar för att bestämmelsen inte bör behållas i framtiden.&lt;br&gt;Länsstyrelserna bör givetvis även i framtiden hos kommunerna kunna påtala&lt;br&gt;ett behov av olika ordningsföreskrifter. Jag anser emellertid att några sär-&lt;br&gt;skilda författningsbestämmelser i ämnet inte behövs. Som en yttersta möj-&lt;br&gt;lighet kan regeringen besluta föreskrifter för en kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss har nämnt tilldrar sig lokala föreskrifter i allmänhet inte&lt;br&gt;någon större uppmärksamhet i massmedierna. Enligt nuvarande ordning&lt;br&gt;skall såväl den av kommunen beslutade lokala ordningsföreskriften som&lt;br&gt;länsstyrelsens fastställelsebeslut kungöras i länets författningssamling (jfr&lt;br&gt;prop. 1975/76:112 s. 79).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att bringa ett beslut om lokal föreskrift till såväl allmänhetens som de&lt;br&gt;tillämpande myndigheternas kännedom bör enligt min mening kommunen&lt;br&gt;åläggas att på egen bekostnad kungöra föreskrifterna i länets författnings-&lt;br&gt;samling. Beslutet bör också anslås på vederbörligt sätt och föras in i&lt;br&gt;ortstidning. Det bör ankomma på regeringen att i förordning meddela före-&lt;br&gt;skrifter om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör nämnas att riksdagen under innevarande riksmöte&lt;br&gt;behandlat bl.a. frågan om kommunala författningssamlingar (bet.&lt;br&gt;1992/93:KU1, rskr. 1992/93:5). Utskottet uttalade som sin mening (a. bet.&lt;br&gt;s. 8) att regeringen bör låta frågan om publicering av kommunernas och&lt;br&gt;landstingens författningar bli föremål för närmare överväganden. Frågan&lt;br&gt;bereds för närvarande inom regeringskansliet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunerna i framtiden kommer att åläggas att hålla kommunala&lt;br&gt;författningssamlingar får frågan om kungörande av lokala föreskrifter över-&lt;br&gt;vägas på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de frågor som har behandlats under detta avsnitt har jag samrått med&lt;br&gt;chefen för Civildepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;155&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.7 Ordningsföreskrifter m.m. för hamnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet i hamnar. För fall där en hamn ägs eller förvaltas av en kommun&lt;br&gt;eller av ett av kommunen helägt företag, får regeringen överlämna åt&lt;br&gt;kommunen att meddela sådana föreskrifter. I fråga om en hamn som ägs&lt;br&gt;eller förvaltas av någon annan, får regeringen överlämna åt länsstyrelsen&lt;br&gt;att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av en lokal hamnföreskrift skall anges det område i&lt;br&gt;vatten och på land inom vilket föreskriften skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som beträffande lokala ordningsföreskrifter skall kom-&lt;br&gt;munfullmäktiges beslut i fråga om lokala hamnföreskrifter omedelbart&lt;br&gt;anmälas till länsstyrelsen, som ges befogenhet att upphäva olagliga före-&lt;br&gt;skrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-&lt;br&gt;ningsförslaget saknar dock motsvarighet till mitt förslag om att regeringen&lt;br&gt;skall få överlämna åt en kommun att meddela föreskrifter även i fråga om&lt;br&gt;hamnar som ägs eller förvaltas av ett av kommunen helägt företag.&lt;br&gt;Utredningens förslag innebär till skillnad från mitt att nuvarande ordning&lt;br&gt;med underställning av kommunfullmäktiges beslut om lokala föreskrifter&lt;br&gt;hos länsstyrelsen behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrks eller lämnas förslaget&lt;br&gt;utan erinran av de remissinstanser som har kommenterat det. Svenska&lt;br&gt;Hamnföi bundet, Helsingborgs kommun och Göteborgs Hamn AB anser att&lt;br&gt;utredningens förslag i förening med reglerna i lagen (1986:371) om flytt-&lt;br&gt;ning av fartyg i allmän hamn täcker behovet av ordningsföreskrifter för&lt;br&gt;hamnarna. Svenska kommunförbundet betonar vikten av att lagstiftningen&lt;br&gt;ger möjlighet för innehavaren av en hamn att avvisa eller bortvisa trafikan-&lt;br&gt;ter och att låta forsla bort gods på varuhavarens bekostnad. Enligt Sjö-&lt;br&gt;fartsverkets uppfattning bör det även i fortsättningen finnas ett normal-&lt;br&gt;förslag till hamnordning i ordnings- och säkerhetsfrågor som samman-&lt;br&gt;hänger med verksamheten i en hamn. Verket anser att det själv bör utarbeta&lt;br&gt;förslaget i samarbete med berörda organisationer. Stockholms kommun&lt;br&gt;(juridiska avdelningen) kritiserar förslaget på den grunden att det medför att&lt;br&gt;olika regler kommer att gälla beroende på om en hamn ägs eller innehas av&lt;br&gt;en enskild, av staten eller av en kommun. Göteborgs kommun anser att&lt;br&gt;befogenheten för en kommun att meddela föreskrifter bör omfatta även det&lt;br&gt;fallet då hamnen ägs eller förvaltas av ett helägt kommunalt bolag. Enligt&lt;br&gt;Svenska Hamnförbundet, Helsingborgs kommun och Göteborgs Hamn AB&lt;br&gt;bör man överväga en ordning som ger möjlighet att bemyndiga ett&lt;br&gt;hamnaktiebolag, i vilket en kommun har dominerande inflytande, att utfärda&lt;br&gt;ordningsföreskrifter och att handha myndighetsutövning med stöd av&lt;br&gt;föreskrifterna. Göteborgs kommun avstyrker förslaget om underställ-&lt;br&gt;ningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;156&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Den rättsliga regleringen av frågor&lt;br&gt;rörande ordning och säkerhet i de svenska allmänna hamnarna och i&lt;br&gt;betydande omfattning också av verksamheten i de övriga hamnarna utgörs&lt;br&gt;av särskilda för varje hamn gällande hamnordningar. Enligt förordningen&lt;br&gt;(1874 nr 26 s. 11) ang. hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för&lt;br&gt;allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen) skall det i varje&lt;br&gt;större stapelstad finnas en hamnordning med de föreskrifter rörande&lt;br&gt;ordningen i hamnen som behövs utöver bestämmelserna i 1868 års ord-&lt;br&gt;ningsstadga för rikets städer (numera AOst).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En hamnordning kan enligt förordningen upprättas även för någon annan&lt;br&gt;allmän hamn. Beträffande antagande, tillämpning m.m. av en hamnordning&lt;br&gt;skall AOst:s bestämmelser gälla. En hamnordning är således inte en lokal&lt;br&gt;ordningsstadga som utfärdas med stöd av AOst utan en från denna fri-&lt;br&gt;stående författning som helt grundas på hamnordningsförordningens&lt;br&gt;bestämmelser. Att en hamnordning skall antas av kommunfullmäktige och&lt;br&gt;underställas länsstyrelsens prövning följer emellertid av att AOst:s be-&lt;br&gt;stämmelser skall gälla för bl.a. antagande av en hamnordning. Detta gäller&lt;br&gt;oavsett om den allmänna hamnen ägs eller innehas av en kommun eller&lt;br&gt;någon annan. För ändring eller upphävande av en hamnordning gäller&lt;br&gt;samma förfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall enligt hamnordningsförordningen se till att en hamn-&lt;br&gt;ordning upprättas vid behov. Om någon särskild hamnordning inte behövs,&lt;br&gt;skall länsstyrelsen enligt förordningen svara för att ”nödiga föreskrifter till&lt;br&gt;främjande av ordningen i hamnen” ändå meddelas i överensstämmelse med&lt;br&gt;AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i en hamnordning är ofta straffsanktionerade genom straff-&lt;br&gt;bestämmelser direkt i hamnordningen. Även föreskrifter om tvångsutfö-&lt;br&gt;rande på den enskildes bekostnad förekommer i hamnordningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnordningsförordningen gäller således för en allmän hamn. Allmän&lt;br&gt;hamn inrättas sedan den 1 januari 1984 enligt bestämmelserna i lagen&lt;br&gt;(1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och&lt;br&gt;allmän hamn. Enligt lagen får en allmän hamn inrättas eller utvidgas, om&lt;br&gt;hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln (1 §). Om&lt;br&gt;en allmän hamn inte längre behövs för sitt ändamål skall den helt eller del-&lt;br&gt;vis avlysas (2 §). Beslut om inrättande, utvidgning och avlysning av en all-&lt;br&gt;män hamn fattas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av&lt;br&gt;Sjöfartsverket (4 §). Sjöfartsverket skall föra register över de allmänna ham-&lt;br&gt;narna (5 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän hamn kan ägas av någon annan än staten eller en kommun,&lt;br&gt;men det helt övervägande antalet allmänna hamnar torde vara i kommunal&lt;br&gt;ägo.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Generella regler om inrättande av allmänna hamnar tillkom först på&lt;br&gt;1880-talet (se SOU 1974:24, Förslag till hamnlag s. 17). Många av landets&lt;br&gt;hamnar är emellertid väsentligt äldre. Mot bakgrund av den osäkerhet som&lt;br&gt;rådde i fråga om vilka hamnar som är allmänna har Sjöfartsverket enligt&lt;br&gt;uppdrag i samråd med länsstyrelserna och kommunerna inventerat landets&lt;br&gt;hamnar och i samband därmed prövat vilka hamnar som skall vara all-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;männa. En förteckning över landets samtliga allmänna hamnar har tagits in i&lt;br&gt;Sjöfartsverkets författningssamling (SJÖFS 1988:5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För inrättande av allmän och enskild hamn gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;vattenlagen (1983:291) om vattenföretag. Ett vattenföretag fordrar regel-&lt;br&gt;mässigt tillstånd enligt vattenlagen. Uppförande av anordningar på land i&lt;br&gt;anslutning till en hamn ligger dock utanför vattenlagens reglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frånsett de bestämmelser om allmän hamn som finns i vissa specialför-&lt;br&gt;fattningar är innebörden av begreppet allmän hamn och rättsverkningarna&lt;br&gt;av att en hamn är allmän oreglerade. På sedvanerättslig väg har emellertid&lt;br&gt;den principen utvecklats att innehavaren av en allmän hamn i princip är&lt;br&gt;skyldig att ta emot den trafik som söker sig till hamnen, när hamnen har&lt;br&gt;upplåtits för sitt ändamål. Ett fartyg kan således avvisas från hamnen endast&lt;br&gt;av utrymmesskäl eller om särskilda bestämmelser gör detta möjligt. Någon&lt;br&gt;motsvarande skyldighet för innehavaren av en enskild hamn att ta emot&lt;br&gt;trafik anses inte finnas (SOU 1974:24 s. 22).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet hamnområde har inte getts någon enhetlig definition. Med&lt;br&gt;hamnområde kan avses ett område enbart i vattnet eller enbart på land.&lt;br&gt;Begreppet kan också avse ett område såväl i vattnet som på land (jfr SOU&lt;br&gt;1974:24 s. 25).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 7 § AOst och i hamnordningsförordningen gör det&lt;br&gt;möjligt för en kommun att på formellt sett tre skilda vägar åstadkomma en&lt;br&gt;reglering av hamnverksamheten och av ordningen och säkerheten i en all-&lt;br&gt;män hamn. För det första kan en kommun med stöd av 7 § AOst utfärda en&lt;br&gt;lokal ordningsföreskrift för hamnområdet. Med ”hamnområde” avses i detta&lt;br&gt;sammanhang det område som i en detaljplan redovisas som kvartersmark&lt;br&gt;för hamnverksamhet. Vattenområden innefattas inte i begreppet hamnom-&lt;br&gt;råde i det här sammanhanget (jfr prop. 1985/86:1 s. 561).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En kommun kan för det andra i en hamnordning enligt hamnordningsför-&lt;br&gt;ordningen meddela föreskrifter om ordningen i hamnen. Sådana föreskrifter&lt;br&gt;blir, om inte något annat anges, tillämpliga också inom de delar av hamn-&lt;br&gt;området som inte är tillgängliga för allmänheten. Av en hamnordning skall&lt;br&gt;regelmässigt framgå inom vilka områden på land och i vattnet som bestäm-&lt;br&gt;melserna skall tillämpas. Föreskrifterna i en hamnordning kan mera direkt&lt;br&gt;än de lokala ordningsföreskrifterna ta sikte på att reglera verksamheten i&lt;br&gt;hamnen. Föreskrifterna skall nämligen inte avse att trygga ”den allmänna&lt;br&gt;ordningen” utan ”ordningen i hamnen”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en särskild hamnordning inte behövs kan en kommun enligt hamn-&lt;br&gt;ordningsförordningen slutligen meddela ”nödiga föreskrifter till främjande&lt;br&gt;av ordningen i hamnen”. Med det torde avses separata ordningsföreskrifter&lt;br&gt;som grundar sig direkt på hamnordningsförordningen och således inte sär-&lt;br&gt;skilda för en hamn gällande bestämmelser i lokal ordningsstadga (SOU&lt;br&gt;1974:24 s. 25). Även dessa föreskrifter skall nämligen avse upprätthållande&lt;br&gt;av ”ordningen i hamnen” och inte, som de lokala ordningsföreskrifterna,&lt;br&gt;upprätthållande av allmän ordning. Föreskrifterna får vidare gälla endast för&lt;br&gt;en allmän hamn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningen och säkerheten i en enskild hamn kan med nuvarande ordning&lt;br&gt;regleras endast genom lokala ordningsföreskrifter enligt 7 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;158&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kungörelsen (1950:153) med tillämpningsföreskrifter till hamn-&lt;br&gt;ordningsförordningen åligger det Sjöfartsverket att upprätta normalförslag&lt;br&gt;till hamnordning till ledning för innehavare av en allmän hamn och för&lt;br&gt;länsstyrelserna vid utfärdande av hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för hamnarna. Verket skall också lämna råd och upplysningar an-&lt;br&gt;gående ordningsföreskrifter till innehavaren av en allmän hamn. I en ham-&lt;br&gt;nordning och i andra ordningsföreskrifter för en allmän hamn skall enligt&lt;br&gt;kungörelsen regelmässigt anges det område i vattnet inom vilket föreskrif-&lt;br&gt;terna skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalförslaget till hamnordning innehåller föreskrifter av i huvudsak&lt;br&gt;två skilda slag; dels ordningsföreskrifter i egentlig mening, dels föreskrifter&lt;br&gt;som närmast kan betecknas som avtalsliknande villkor för hamnens bru-&lt;br&gt;kande. Till ordningsföreskrifterna kan räknas föreskrifter om manövrering&lt;br&gt;av fartyg, förbud mot uppställning av arbetsredskap m.m. så att trafiken el-&lt;br&gt;ler tillfart till olika anordningar i hamnen hindras, förbud mot uppläggning&lt;br&gt;av gods så att skada eller olägenhet uppstår, förbud mot förorening från far-&lt;br&gt;tyg och om anmälan vid skada. Till det senare slaget av föreskrifter&lt;br&gt;(driftsföreskrifter) kan räknas föreskrifter om anmälningsskyldighet för an-&lt;br&gt;kommande och avgående fartyg, förtöjning, förflyttning och ankring av far-&lt;br&gt;tyg, lastning, lossning och uppläggning av gods, bortskaffande av avfall och&lt;br&gt;om lossnings- och lastningsmateriel m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare innehåller normalförslaget bestämmelser om rätt för hamnmyn-&lt;br&gt;digheten att för särskilda fall meddela straffsanktionerade anvisningar och&lt;br&gt;att avvisa eller bortvisa fartyg som kan befaras sjunka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalförslaget innehåller slutligen föreskrifter om straff. Föreskrifterna&lt;br&gt;om straff gäller också vid underlåtenhet att iaktta sådana föreskrifter som&lt;br&gt;här har betecknats som driftsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Sjöfartsverkets kommentar till normalförslaget bör en hamnord-&lt;br&gt;ning gälla inte bara inom det fastställda området i vattnet utan också inom&lt;br&gt;det område på land som hamnområdet innefattar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn får en&lt;br&gt;hamninnehavare flytta ett fartyg i allmän hamn, om fartyget hindrar ham-&lt;br&gt;nens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot&lt;br&gt;gällande föreskrifter. Föredragande statsrådet uttalade i motiven till bestäm-&lt;br&gt;melsen (prop. 1985/86:122 s. 14) att förutsättningarna för flyttning av ett&lt;br&gt;fartyg är uppfyllda, om fartyget är att anse som övergivet. Men förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för en sådan åtgärd kunde enligt honom vara uppfyllda också, om&lt;br&gt;fartyget är placerat så att det hindrar nyttjandet av hamnen eller om ett far-&lt;br&gt;tyg ligger kvar vid en kajplats med speciell utrustning för lastning och loss-&lt;br&gt;ning när platsen behövs för något annat fartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § första stycket i nyssnämnda lag får flyttning av ett fartyg inte&lt;br&gt;ske förrän fartygets ägare har underrättats och fått skäligt rådrum att själv&lt;br&gt;flytta fartyget. I andra stycket i samma paragraf föreskrivs att ett fartyg får&lt;br&gt;flyttas utan att underrättelseskyldigheten iakttas, om saken brådskar. Vidare&lt;br&gt;innehåller lagen bl.a. bestämmelser om vem som skall bära kostnaderna för&lt;br&gt;flyttningen av ett fartyg, dess fortsatta förvaring och kostnaden för underrät-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;159&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;telse (5 §), om retentionsrätt för hamninnehavaren (7 §) och om försäljning&lt;br&gt;av fartyg (8 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnutredningens förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag behandlade&lt;br&gt;Hamnutredningen olika frågor rörande den författningsmässiga regleringen&lt;br&gt;av hamnverksamheten. Bl.a. behandlades frågan om ordningsföreskrifter för&lt;br&gt;hamn. Utredningen konstaterade att regleringen på området var svåröver-&lt;br&gt;skådlig och i skilda hänseenden även materiellt bristfällig. Bristerna hade&lt;br&gt;enligt utredningen tydligast kommit till uttryck i fråga om hamnordningar&lt;br&gt;och hamninnehavares befogenheter att meddela föreskrifter för att upp-&lt;br&gt;rätthålla ordning och säkerhet i hamnen. Utredningen ansåg med hänsyn till&lt;br&gt;det att en klarare reglering av hamnväsendet var önskvärd. Bl.a. borde den&lt;br&gt;sedvanerättsligt hävdade principen att en allmän hamn skall vara öppen för&lt;br&gt;allmän samfärdsel lagfästas. Eftersom hamninnehavarens skyldighet att ta&lt;br&gt;emot trafik inte kan göras villkorslös måste denne enligt utredningen ges&lt;br&gt;vissa befogenheter gentemot hamnens trafikanter. Enligt utredningen måste&lt;br&gt;dessa befogenheter klart anges i en författning. Utredningen föreslog därför&lt;br&gt;att en särskild hamnlag borde införas (a. a. s. 38 f.). Lagen skulle gälla för&lt;br&gt;allmän hamn (a. a. s. 40 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En hamnlag borde enligt Hamnutredningens förslag innehålla grundläg-&lt;br&gt;gande föreskrifter om rättsförhållandet mellan hamninnehavaren och ham-&lt;br&gt;nens trafikanter. Hamninnehavaren skulle vara skyldig att hålla en allmän&lt;br&gt;hamn öppen för allmänt begagnande för den allmänna samfärdselns behov.&lt;br&gt;För att inte denna princip skulle komma att kringgås genom att en hamnin-&lt;br&gt;nehavare meddelade föreskrifter av skilda slag föreslog utredningen en be-&lt;br&gt;stämmelse enligt vilken hamninnehavaren inte skulle få oskäligt begränsa&lt;br&gt;eller försvåra trafikanternas möjlighet att utnyttja hamnen genom föreskrif-&lt;br&gt;ter för användningen av hamnen och dess anordningar (driftsföreskrifter).&lt;br&gt;Hamninnehavaren skulle emellertid enligt andra bestämmelser ha rätt att i&lt;br&gt;vissa fall besluta om avvisning eller förflyttning av fartyg eller gods. Detta&lt;br&gt;avsågs gälla bl.a. om ett fartyg inte kunde beredas plats eller kunde befaras&lt;br&gt;sjunka eller bli liggande i hamnen eller om befälhavaren bröt mot hamnin-&lt;br&gt;nehavarens föreskrifter för att få använda hamnen och detta medförde en&lt;br&gt;väsentlig olägenhet för någon annan trafikant (a. a. s. 52 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt hamnutredningen borde de ytterligare offentligrättsliga före-&lt;br&gt;skrifter rörande ordning och säkerhet i en hamn som behövs på grund av de&lt;br&gt;lokala förhållandena meddelas i form av en lokal ordningsstadga, utfärdad&lt;br&gt;med stöd av AOst. Särskilda hamnordningar vid sidan av den föreslagna&lt;br&gt;hamnlagen och lokal ordningsstadga skulle således bli obehövliga. Som en&lt;br&gt;följd av det skulle hamnordningsförordningen kunna upphävas. Även&lt;br&gt;gällande hamnordningar borde enligt utredningen upphävas sedan hamn-&lt;br&gt;innehavaren beretts tillfälle att anta lokala ordningsstadgor med bestäm-&lt;br&gt;melser för hamnens ordning och säkerhet (a. a. s. 58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnutredningen föreslog vidare att en hamninnehavare skulle få ut-&lt;br&gt;färda särskilda driftsföreskrifter för hamnverksamheten. Dessa föreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;160&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skulle inte vara offentligrättsliga till sin natur utan deras rättsliga karaktär&lt;br&gt;skulle närmast jämföras med klausuler i ett avtal. De kunde således sägas&lt;br&gt;utgöra villkor för att trafikanterna skulle få bruka hamnen. Åsidosättande av&lt;br&gt;föreskrifterna skulle inte enligt utredningens förslag kunna medföra några&lt;br&gt;direkta påföljder - frånsett de som borde gälla enligt hamnlagens bestäm-&lt;br&gt;melser - men förfarandet kunde ses som ett avtalsbrott och leda till skade-&lt;br&gt;ståndsskyldighet. Hamninnehavarens befogenhet att utfärda driftsföreskrif-&lt;br&gt;ter var enligt utredningen en följd av dennes innehav av hamnen. Någon&lt;br&gt;bemyndigandebestämmelse behövde därför inte tas in i lagen (a. a. s. 59).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnutredningens förslag har efter remissbehandling i vissa delar lett&lt;br&gt;till lagstiftning (lagen 1981:655 om vissa avgifter i allmän hamn och följd-&lt;br&gt;ändringar till den lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Hamnordningsförordningen utgör alltjämt i&lt;br&gt;väsentliga delar grunden för regleringen av verksamheten i de allmänna&lt;br&gt;hamnarna och av frågor rörande ordning och säkerhet i hamnarna. Hamn-&lt;br&gt;ordningsförordningen, som tillkom år 1874, har inte anpassats till moderna&lt;br&gt;förhållanden. Den är således starkt föråldrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnordningsförordningens bestämmelser står också i strid med RF:s&lt;br&gt;regler om normgivningsmakten. Det övervägande antalet föreskrifter som&lt;br&gt;utfärdas med stöd av förordningen är straffsanktionerade. De utgör således&lt;br&gt;sådana föreskrifter om brott som enligt 8 kap. 3 § RF skall meddelas genom&lt;br&gt;lag. Efter bemyndigande i lag kan regeringen med stöd av 8 kap. 7 § första&lt;br&gt;stycket RF besluta sådana föreskrifter genom förordning. I dessa fall kan&lt;br&gt;riksdagen enligt 8 kap. 11 § RF medge att regeringen överlämnar åt en för-&lt;br&gt;valtningsmyndighet eller en kommun att meddela sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa föreskrifter i gällande hamnordningar rör enskildas personliga eller&lt;br&gt;ekonomiska förhållanden inbördes. Även sådana föreskrifter skall enligt&lt;br&gt;8 kap. 2 § första stycket RF meddelas genom lag. Sådana föreskrifter faller&lt;br&gt;inom det s.k. obligatoriska lagområdet. Inom detta område saknar RF någon&lt;br&gt;motsvarighet till regeln i 8 kap. 7 § om bemyndigande. Delegation av riks-&lt;br&gt;dagens normgivningsmakt kan sålunda över huvud inte ske här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med Ordningsstadgeutredningen anser jag att bristerna i nuva-&lt;br&gt;rande reglering är så betydande att hamnordningsförordningen bör ersättas&lt;br&gt;av en reglering som är anpassad till RF och som tillgodoser behovet av före-&lt;br&gt;skrifter om ordning och säkerhet för hamnverksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av redogörelsen för nuvarande ordning framgår att normalförslaget till&lt;br&gt;hamnordning, liksom flertalet lokala hamnordningar, innehåller föreskrifter&lt;br&gt;av främst två slag. För det första är det ordningsföreskrifter i egentlig me-&lt;br&gt;ning, t.ex. föreskrifter om förebyggande av skada vid olika åtgärder. För det&lt;br&gt;andra är det föreskrifter som kan sägas ta sikte främst på de villkor som gäl-&lt;br&gt;ler för nyttjandet av hamnen och dess anordningar (driftsföreskrifter).&lt;br&gt;Någon skarp gräns mellan de olika slagen av föreskrifter kan i allmänhet&lt;br&gt;inte dras. Både ordnings- och driftsföreskrifterna är genomgående straff-&lt;br&gt;sanktionerade i hamnordningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av svårigheterna att skilja mellan typiska ordnings- och&lt;br&gt;driftsföreskrifter har i flera allmänna hamnar som ett komplement till de of-&lt;br&gt;fentligrättsliga hamnordningarna på privaträttslig grund utfärdats särskilda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;161&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anvisningar eller föreskrifter beträffande verksamheten i hamnen. Innehållet&lt;br&gt;i dessa föreskrifter är vitt skiftande (jfr SOU 1974:24 s. 58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den mängd av föreskrifter rörande hamnväsendet och den varierande ut-&lt;br&gt;formningen av dessa har av naturliga skäl lett till att regleringen blivit&lt;br&gt;svåröverskådlig och i vissa fall också oklar. För att verksamheten i en hamn&lt;br&gt;skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt behövs som jag ser det såväl&lt;br&gt;förhållningsregler som tar sikte på ordning och säkerhet som på driften i&lt;br&gt;hamnen. Emellertid anser jag att en åtskillnad bör göras mellan straffsank-&lt;br&gt;tionerade föreskrifter av offentligrättslig karaktär rörande ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet i hamnen och de regler rörande brukandet av hamnen och dess an-&lt;br&gt;ordningar som hamninnehavaren meddelar för att hamnverksamheten skall&lt;br&gt;fortgå på ett för alla parter rationellt och ekonomiskt tillfredsställande sätt.&lt;br&gt;En sådan åtskillnad skulle enligt min mening medföra en ökad klarhet och&lt;br&gt;överskådlighet av de bestämmelser som gäller för verksamheten i hamnen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av ordningsföreskrifter är uppenbarligen störst beträffande de&lt;br&gt;allmänna hamnarna med betydande kommersiell trafik och omfattande&lt;br&gt;godshantering. Ordningsföreskrifter kan emellertid också behövas för ham-&lt;br&gt;nar som inte har någon större betydelse för den allmänna samfärdseln.&lt;br&gt;Sådana föreskrifter kan krävas även för hamnar som uteslutande används&lt;br&gt;för fritidsbåtstrafiken. Mot den bakgrunden anser jag att någon åtskillnad&lt;br&gt;mellan allmänna och enskilda hamnar inte bör göras när det gäller möjlighe-&lt;br&gt;ten att utfärda ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag det vara mest ändamålsenligt om ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter för en hamn även i fortsättningen kan utfärdas på lokal&lt;br&gt;nivå. Föreskrifterna måste nämligen kunna anpassas till de olikartade&lt;br&gt;förhållanden som råder i hamnarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lokal föreskrift skall i princip avse upprätthållande av allmän ordning&lt;br&gt;och säkerhet. De föreskrifter av ofta mycket speciell karaktär som behövs&lt;br&gt;för att en hamn skall fungera på ett för alla parter tillfredsställande sätt och&lt;br&gt;som kanske bara riktar sig till ett fåtal trafikanter kan emellertid knappast&lt;br&gt;anses vara av så allmän natur att de kan föras in under begreppet allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet. Exempelvis kan nämnas att den verksamhet som&lt;br&gt;bedrivs i allmänna hamnar med omfattande transporter av gods eller passa-&lt;br&gt;gerare är att jämföra närmast med en industrianläggning. Som ett ytterligare&lt;br&gt;exempel på att de föreskrifter som kan behövas i hamnen inte osökt kan&lt;br&gt;föras in under begreppet allmän ordning kan nämnas att föreskrifter kan be-&lt;br&gt;hövas även för delar av en hamn som inte är tillgängliga för allmänheten&lt;br&gt;och som därför inte är offentlig plats. Föreskrifter för hamnområden som&lt;br&gt;inte är offentlig plats kan givetvis inte grundas på ett bemyndigande att&lt;br&gt;meddela föreskrifter om ordningen på offentlig plats. Behovet av ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetsföreskrifter i en hamn kan således inte tillgodoses genom det&lt;br&gt;bemyndigande för kommunerna att meddela lokala ordningsföreskrifter som&lt;br&gt;jag i det föregående har föreslagit (jfr avsnitt 4.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har nämnt här skall straffsanktionerade ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Ett bemyndigande för re-&lt;br&gt;geringen, en förvaltningsmyndighet eller en kommun att utfärda sådana fö-&lt;br&gt;reskrifter kan dock meddelas enligt 8 kap. 7 § första stycket och 11 § RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;162&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser att ett sådant bemyndigande lämpligen bör tas in i den nya ord-&lt;br&gt;ningslagen. Med en sådan ordning blir ordningslagens bestämmelser om&lt;br&gt;straff och om möjligheter till tvångsutförande på den enskildes bekostnad&lt;br&gt;tillämpliga på de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet.&lt;br&gt;Till frågorna om straff och tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt&lt;br&gt;4.3.11 och 4.3.13). Den omständigheten att liksom nu samma förfarande&lt;br&gt;enligt min mening bör gälla för antagande m.m. av hamnföreskrifter som&lt;br&gt;för lokala ordningsföreskrifter talar också för att bemyndigandebestäm-&lt;br&gt;melsen bör placeras i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemyndigandet bör innefatta en rätt för regeringen att meddela de före-&lt;br&gt;skrifter om ordningen och säkerheten i en hamn som behövs med hänsyn till&lt;br&gt;den verksamhet som bedrivs i hamnen. Det bör finnas möjlighet för rege-&lt;br&gt;ringen att delegera sin normgivningskompetens vidare till kommuner och&lt;br&gt;länsstyrelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av att föreskrifterna avser verksamheten i hamnen och inte&lt;br&gt;den allmänna ordningen har utredningen intagit den ståndpunkten att det&lt;br&gt;inte är motiverat att kommunerna skall kunna meddela föreskrifter för annat&lt;br&gt;än kommunala hamnar. Under remissförfarandet har Göteborgs kommun&lt;br&gt;vänt sig mot utredningsförslaget i den delen. Kommunen anser att befogen-&lt;br&gt;heten för en kommun att meddela föreskrifter bör omfatta även det fallet då&lt;br&gt;hamnen ägs eller förvaltas av ett helägt kommunalt bolag. För egen del an-&lt;br&gt;sluter jag mig till den ståndpunkt som Göteborgs kommun har fört fram.&lt;br&gt;Enligt min uppfattning saknas det anledning att i det här sammanhanget&lt;br&gt;göra åtskillnad på om hamnen ägs elier förvaltas av en kommun eller om&lt;br&gt;detta sker genom ett av kommunen helägt företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om andra hamnar - således främst hamnar som ägs eller förvaltas&lt;br&gt;av staten eller någon annan enskild än ett av kommunen helägt företag - an-&lt;br&gt;sluter jag mig till utredningens ställningstagande. I linje med utredningens&lt;br&gt;förslag bör sålunda regeringen ges möjlighet att överlämna sin befogenhet&lt;br&gt;att utfärda hamnföreskrifter till en länsstyrelse när fråga är om en hamn som&lt;br&gt;ägs eller förvaltas av någon annan än en kommun eller ett av kommunen&lt;br&gt;helägt företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att bli meningsfulla måste ordningsföreskrifter för en hamn kunna&lt;br&gt;gälla inte enbart på land utan också i vatten. Då det gäller att ange föreskrif-&lt;br&gt;ternas geografiska tillämpningsområde finns det emellertid inte något&lt;br&gt;vedertaget begrepp att anknyta till. I olika sammanhang förekommer uttryck&lt;br&gt;som ”hamnens område” eller ”hamnområde”. Hamnutredningen har i sitt&lt;br&gt;betänkande (SOU 1974:24 s. 22) pekat på att det i en hamn kan finnas flera&lt;br&gt;olika typer av områden vilka var för sig kallas hamnområde. Vilket&lt;br&gt;områdesbegrepp som avses i det aktuella fallet beror således på det&lt;br&gt;sammanhang i vilket det används. För att undanröja oklarheterna av&lt;br&gt;avsaknaden av ett enhetligt begrepp bör en bestämmelse som innehåller ett&lt;br&gt;bemyndigande kompletteras med en regel, om att man vid meddelande av&lt;br&gt;föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn klart skall ange det område i&lt;br&gt;vatten och på land inom vilket föreskrifterna skall gälla. En sådan&lt;br&gt;precisering kan ske exempelvis genom hänvisning till en karta på vilken&lt;br&gt;området där föreskrifterna gäller har markerats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till för-&lt;br&gt;ordningen den 8 maj 1874 (nr 26 s. 11) angående hamnordningar skall&lt;br&gt;Sjöfartsverket upprätta normalförslag till hamnordning. Gällande normal-&lt;br&gt;förslag är från år 1985. Enligt utredningen finns det inte något behov av ett&lt;br&gt;av statlig myndighet fastställt normalförslag. Utredningen förutsätter i&lt;br&gt;stället att kommunernas organisationer - i detta fallet Svenska kommun-&lt;br&gt;förbundet och Svenska Hamnförbundet - upprättar ett normalförslag i sam-&lt;br&gt;råd med Sjöfartsverket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt remissyttrande framhåller Sjöfartsverket att det även i fortsättningen&lt;br&gt;bör finnas ett normalförslag till hamnordning. Verket påpekar också att det&lt;br&gt;är väsentligt att de ordningsföreskrifter som behövs med hänsyn till verk-&lt;br&gt;samheten i hamnarna är likartade. Verket är av den uppfattningen att något&lt;br&gt;behov av större lokala variationer knappast finns. Att som utredningen fö-&lt;br&gt;reslår förutsätta att kommunernas organisationer upprättar ett normalförslag&lt;br&gt;i samråd med Sjöfartsverket anser verket lätt kunna leda till att vissa frågor&lt;br&gt;inte blir tillräckligt belysta. Sjöfartsverket anser sålunda att ett normalför-&lt;br&gt;slag till hamnordning bör utarbetas av verket i samarbete med berörda or-&lt;br&gt;ganisationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har redogjort för i det föregående bör föreskrifter om ordning&lt;br&gt;och säkerhet kunna meddelas även för hamnar som inte är allmänna. Däri-&lt;br&gt;genom gör sig de lokala förhållandena mer påtagliga än vad som nu är&lt;br&gt;fallet. Föreskrifterna för en hamn där enbart gods hanteras torde inte regel-&lt;br&gt;mässigt kunna tillämpas på en hamn för fritidsbåtstrafik. Enligt min upp-&lt;br&gt;fattning torde det därför ligga närmast till hands att låta kommunen - som är&lt;br&gt;bäst förtrogen med de lokala förhållandena - själv besluta om erforderliga&lt;br&gt;föreskrifter. I linje med vad jag anfört i det föregående (avsnitt 4.3.6) fram-&lt;br&gt;står det som naturligt att kommunfullmäktige som ett led i beslutsprocessen&lt;br&gt;inhämtar synpunkter från de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse&lt;br&gt;i saken. Att i det sammanhanget bereda Sjöfartsverket tillfälle att lämna&lt;br&gt;synpunkter framstår som naturligt. Jag utgår också ifrån att kommunernas&lt;br&gt;organisationer kommer att upprätta ett normalförslag till hamnordning och&lt;br&gt;att detta sker i samråd med Sjöfartsverket och organisationer som berörs av&lt;br&gt;verksamheten i hamnarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett motsvarande förfarande bör tillämpas även i de fall där det ankommer&lt;br&gt;på länsstyrelsen att meddela lokala hamnföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet har under remissbehandlingen betonat vikten&lt;br&gt;av att lagstiftningen ger möjlighet för innehavaren av en hamn att avvisa&lt;br&gt;eller bortvisa trafikanter och att låta forsla bort gods på varuhavarens be-&lt;br&gt;kostnad. Enligt min uppfattning är det betydelsefullt för att verksamheten i&lt;br&gt;främst de allmänna hamnarna skall kunna bedrivas säkert, snabbt och frik-&lt;br&gt;tionsfritt att hamnens innehavare har en möjlighet att ge anvisningar om&lt;br&gt;sådant som lastning och lossning av fartyg, uppläggning av gods och an-&lt;br&gt;vändning av olika anordningar i hamnen. Sådana anvisningar bör emellertid&lt;br&gt;ses som hamninnehavarens villkor för att trafikanten skall få bruka hamnen.&lt;br&gt;Således kan de nuvarande driftsföreskrifterna sägas vila på avtalsrättslig&lt;br&gt;grund. Som jag ser det finns det inte något som lägger hinder i vägen för en&lt;br&gt;hamninnehavare att ge de anvisningar som han anser behövliga för att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;164&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verksamheten i hamnen skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. För&lt;br&gt;egen del kan jag inte heller se något behov av att en offentlig myndighet&lt;br&gt;medverkar i det här sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här också peka på att Svenska Hamnförbundet, Helsingborgs&lt;br&gt;kommun och Göteborgs Hamn AB under remissbehandlingen har framhållit&lt;br&gt;att föreskrifter om ordning och säkerhet i hamnarna i förening med reglerna&lt;br&gt;i lagen om flyttning av fartyg i allmän hamn täcker behovet av ordningsfö-&lt;br&gt;reskrifter för hamnarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De anvisningar som en hamninnehavare kan ge för driften i hamnen&lt;br&gt;kommer - till skillnad från vad som nu gäller beträffande driftsföre-&lt;br&gt;skrifterna - inte att vara straffsanktionerade. Jag kan emellertid inte se att en&lt;br&gt;sådan ordning skulle medföra några olägenheter. Givetvis kan ett åsidosät-&lt;br&gt;tande av sådana anvisningar leda till skadeståndsskyldighet eller andra civil-&lt;br&gt;rättsliga sanktioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt mitt förslag bör sålunda 1874 års hamnordningsförordning upphä-&lt;br&gt;vas och ersättas av ett bemyndigande i ordningslagen för regeringen att&lt;br&gt;meddela de föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i en hamn som&lt;br&gt;behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen. För de fall&lt;br&gt;då hamnen ägs eller förvaltas av en kommun eller av ett av kommunen&lt;br&gt;helägt företag bör regeringen få överlämna åt kommunen att meddela&lt;br&gt;sådana föreskrifter. I fråga om andra hamnar - t.ex. sådana som ägs av&lt;br&gt;staten eller av någon annan enskild än ett av kommunen helägt företag - bör&lt;br&gt;regeringen få överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.&lt;br&gt;Med den ordning som jag föreslår bör även 1950 års tillämpningskun-&lt;br&gt;görelse till hamnordningsförordningen kunna upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 4.3.6) om lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter bör länsstyrelsen ges en möjlighet att ingripa mot av&lt;br&gt;kommunerna utfärdade lokala hamnföreskrifter med oriktigt innehåll. För&lt;br&gt;att bringa ett beslut om lokal hamnföreskrift som har fattats av en kommun&lt;br&gt;till allmänhetens och myndigheternas kännedom bör enligt min mening på&lt;br&gt;samma sätt som jag föreslagit i fråga om lokala ordningsföreskrifter (se&lt;br&gt;avsnitt 4.3.6) kommunen åläggas att på egen bekostnad kungöra före-&lt;br&gt;skrifterna i länets författningssamling. Lokala hamnföreskrifter som beslu-&lt;br&gt;tas av en länsstyrelse skall enligt bestämmelserna i 9 § lagen (1976:633) om&lt;br&gt;kungörande av lagar och andra författningar kungöras i länets författnings-&lt;br&gt;samling. En kommuns eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala hamn-&lt;br&gt;föreskrifter bör vidare anslås på vederbörligt sätt och föras in i ortstidning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i den här frågan samrått med cheferna för Kommunikations- och&lt;br&gt;Civildepartementen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;165&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.8 Förbud att vistas på olycksplatser m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en&lt;br&gt;länsstyrelse, får meddela förbud för allmänheten att vistas inom skade-&lt;br&gt;eller riskområden, rasområden, gruvområden, skjutbanor, skjutfält eller&lt;br&gt;liknande områden. Ett sådant förbud får meddelas bara om det på grund&lt;br&gt;av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor mot fara för&lt;br&gt;liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har berörts närmare av bara ett fåtal in-&lt;br&gt;stanser. JK, RPS, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges&lt;br&gt;länspolischefer pekar på att utredningsförslaget inte täcker t.ex. ett sådant&lt;br&gt;tillträdesförbud som Länsstyrelsen i Stockholms län meddelat år 1984 med&lt;br&gt;stöd av 10 § L Instr. för delar av Drottningholms slottspark med syfte att&lt;br&gt;skydda kungafamiljen. RPS anser att möjligheten att meddela tillträdes-&lt;br&gt;förbud med ett sådant ändamål bör bestå. Styrelsen påpekar att det också&lt;br&gt;kan finnas skäl att behålla en möjlighet för länsstyrelsen att besluta om&lt;br&gt;tillträdesförbud till skydd för en anläggning som används vid statsbesök, in-&lt;br&gt;ternationella konferenser o.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms och Östersunds tingsrätter sätter i fråga, om det på sätt&lt;br&gt;utredningen föreslår behövs en erinran om bestämmelserna i RF om med-&lt;br&gt;borgarnas rörelsefrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelserna bör bibehållas&lt;br&gt;möjligheten att meddela inte bara skyddsföreskrifter utan även föreskrifter&lt;br&gt;om allmän ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att 10 § L Instr. i dess nuvarande ly-&lt;br&gt;delse står kvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Länsstyrelsen har med stöd av 10 § L&lt;br&gt;Instr. en självständig rätt att meddela föreskrifter om allmän ordning och&lt;br&gt;säkerhet vid föreläggande av vite, när påföljd inte är bestämd i lag eller&lt;br&gt;någon annan författning. År 1988 upphävdes L Instr. och ersattes av&lt;br&gt;förordningen (1988:971) med länsstyrelseinstruktion. I punkt 4 i övergångs-&lt;br&gt;bestämmelserna till förordningen föreskrevs att föreskrifterna om vites-&lt;br&gt;föreläggande i 10 § L Instr. fortfarande skulle gälla och att ärenden om&lt;br&gt;sådana förelägganden skulle avgöras av landshövdingen. 1988 års förord-&lt;br&gt;ning har ersatts av förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion,&lt;br&gt;som trätt i kraft den 1 juli 1991. Den nu gällande förordningen innehåller i&lt;br&gt;punkt 4 samma övergångsbestämmelse som fanns intagen i punkt 4 i över-&lt;br&gt;gångsbestämmelserna till 1988 års förordning. Länsstyrelsens beslut enligt&lt;br&gt;10 § L InsU'. får överklagas till regeringen enligt 30 § verksförordningen&lt;br&gt;(1987:1100).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt nuvarande ordning oklart vilka befogenheter 10 § L Instr.&lt;br&gt;ger länsstyrelserna. Förarbetsuttalanden till paragrafen saknas. Och rätts-&lt;br&gt;praxis på området är gammal och inte entydig. Inom den juridiska litte-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;166&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;raturen har skilda meningar rått om bestämmelsens ”rätta” innebörd.&lt;br&gt;Förhållandet kompliceras ytterligare av att såväl den juridiska litteraturen&lt;br&gt;som rättspraxis har ett delvis annat normbegrepp än det som gäller enligt&lt;br&gt;RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda råder det inom den juridiska doktrinen delade meningar om 10 §&lt;br&gt;L Instr. ger länsstyrelsen befogenhet att utfärda såväl individuella som&lt;br&gt;generella vitesförelägganden. Länsstyrelserna synes emellertid numera inte&lt;br&gt;utfärda individuella förelägganden med stöd av bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare råder oklarhet om bestämmelsen avser endast rättsområden som&lt;br&gt;är helt oreglerade eller om en föreskrift som meddelas med stöd av bestäm-&lt;br&gt;melsen får ”fylla ut” en gällande författning. Av 10 § L Instr. framgår inte&lt;br&gt;om ett föreläggande skall ha vunnit laga kraft för att kunna verkställas.&lt;br&gt;Gränserna mot annan lokal normgivning, om nu 10 § L Instr. får anses&lt;br&gt;innefatta en rätt för länsstyrelsen att besluta normer, är inte heller klar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har inhämtat uppgifter från landets samtliga länsstyrelser&lt;br&gt;om antalet beslut enligt 10 § L Instr. som år 1985 gällde inom resp, län eller&lt;br&gt;som meddelats under åren 1975-1985. Utredningen har vidare tagit in&lt;br&gt;uppgifter om i vilka frågor beslut har meddelats och om länsstyrelsernas syn&lt;br&gt;på behovet av att i framtiden kunna meddela sådana beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt utredningen anser de flesta länsstyrelser att det även i framtiden&lt;br&gt;kan finnas behov av att ingripa med föreläggande enligt 10 § L Instr. vid&lt;br&gt;t.ex. olyckor, bränder, ras, lavinfara, farlig militär verksamhet och spridande&lt;br&gt;av radioaktivt eller smittfarligt ämne. Det framhålls också enligt utred-&lt;br&gt;ningen att föreskrifter om tillträdesförbud kan behöva utfärdas till skydd för&lt;br&gt;anläggningar för olika samhällsfunktioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av utredningens undersökning framgår att ett åttiotal föreskrifter har&lt;br&gt;utfärdats under perioden 1975-1985. Samtliga beslut utom tre avsåg till-&lt;br&gt;trädesförbud för allmänheten till olika områden. Flertalet beslut avsåg&lt;br&gt;förbud mot tillträde till områden för militär verksamhet som skjutfält eller&lt;br&gt;andra övningsområden. Ett beslut avsåg avspärrning av delar av Blekinge&lt;br&gt;skärgård i samband med den s.k. ubåtsincidenten under hösten 1981. Vidare&lt;br&gt;har beslut om avspärrning av enskilda flygplatser meddelats i åtskilliga fall.&lt;br&gt;Resterande fridlysningsbeslut har avsett bl.a. avspärrning på grund av&lt;br&gt;rasrisk, av gruvområden, av industriområden, av markområden i samband&lt;br&gt;med älgjakt, av vattenområde i samband med tennistävling och av område&lt;br&gt;för scoutläger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa fridlysningsbeslut har gällt under kortare tid medan andra har gällt&lt;br&gt;tills vidare. Beslutens geografiska tillämplighet har varierat från att avse&lt;br&gt;t.ex. delar av en fastighet till större områden. Några beslut har gällt för&lt;br&gt;inhägnade områden. Även beslutens utformning i fråga om ikraftträdande&lt;br&gt;har varierat. En del beslut har trätt i kraft omedelbart medan andra trätt i&lt;br&gt;kraft först sedan besvärstiden har gått ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens undersökning visar sålunda att länsstyrelserna under den&lt;br&gt;aktuella perioden nästan undantagslöst utnyttjat 10 § L Instr. för att besluta&lt;br&gt;om tillträdesförbud till olika områden med syfte att skydda människor mot&lt;br&gt;olyckor av olika slag. Sedan utredningen år 1985 avlämnade sitt betänkande&lt;br&gt;har det tillkommit nya specialförfattningar som gör det möjligt att besluta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;167&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om tillträdesförbud i åtskilliga fall som tidigare har reglerats med stöd av&lt;br&gt;10 § L Instr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda finns i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anlägg-&lt;br&gt;ningar m.m. (skyddslagen) och förordningen (1990:1334) om skydd för&lt;br&gt;samhällsviktiga anläggningar m.m. bestämmelser om bl.a. tillträdesförbud.&lt;br&gt;Enligt föredragande statsrådet (prop. 1989/90:54 s. 35, 41 och 62) är lagen&lt;br&gt;tänkt att ge ett förstärkt skydd för vissa mera stadigvarande verksamheter.&lt;br&gt;Tillfälliga eller akuta skyddsbehov borde enligt föredraganden tillgodoses&lt;br&gt;med stöd av bestämmelser i andra författningar, t.ex. polislagen (1984:387).&lt;br&gt;Vidare framhöll föredraganden att behovet av individuellt personskydd i&lt;br&gt;första hand skall tillgodoses genom polisiära åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § första stycket skyddslagen ges i lagen bestämmelser om vissa&lt;br&gt;åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism och spioneri samt röjande i andra&lt;br&gt;fall av hemliga uppgifter som rör totalförsvaret. I paragrafens andra stycke&lt;br&gt;sägs att i lagen också ges bestämmelser om skydd för allmänheten mot&lt;br&gt;skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 3 § första stycket skyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myn-&lt;br&gt;dighet som regeringen bestämmer får besluta att en anläggning, ett område,&lt;br&gt;ett fartyg eller ett luftfartyg skall utgöra skyddsobjekt om allmänhetens till-&lt;br&gt;träde dit behöver begränsas för något ändamål som anges i 1 §. Enligt 7 §&lt;br&gt;första stycket innebär ett beslut om skyddsobjekt att obehöriga inte har&lt;br&gt;tillträde till skyddsobjektet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 4 § finns en uttömmande uppräkning av vilka anläggningar, områden&lt;br&gt;m.m. som i fredstid får förklaras som skyddsobjekt. Sålunda kan förbud mot&lt;br&gt;tillträde för obehöriga meddelas till områden som används för militär verk-&lt;br&gt;samhet, t.ex. skjutfält och andra övningsområden. I motiven till bestämmel-&lt;br&gt;sen uttalade föredragande statsrådet (prop. 1989/90:54 s. 35) att också av-&lt;br&gt;spärrningar i samband med ubåtsjaktsoperationer kan meddelas med stöd av&lt;br&gt;bestämmelsen. I fråga om civila anläggningar eller områden dit tillträdes-&lt;br&gt;förbud kan meddelas har i motiven till bestämmelsen (a. prop. s. 62) nämnts&lt;br&gt;sådant som kraftverk av olika slag, hamnar, flygplatser, rundradiostationer&lt;br&gt;samt övriga radio- och telestationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om avspärrning av skadeplatser får meddelas enligt räddnings-&lt;br&gt;tjänstlagen (1986:1102) vid olyckshändelser och överhängande fara för&lt;br&gt;olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på bl.a. människor (2 §&lt;br&gt;första stycket jfr med 45 § första stycket). I förarbetena till lagen uttalade&lt;br&gt;föredragande statsrådet (prop. 1985/86:170 s. 62) att med olyckshändelser&lt;br&gt;avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller som kan medföra&lt;br&gt;skada. Som exempel på olyckshändelser nämnde föredraganden bränder,&lt;br&gt;explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöden av skadliga&lt;br&gt;ämnen. Enligt föredraganden innebär kravet på en plötsligt inträffad&lt;br&gt;händelse att långsamma och ständigt pågående skeenden såsom sättningar i&lt;br&gt;byggnader och jorderosion inte räknas som olyckshändelser. Han påpekade&lt;br&gt;emellertid att sådana långsamma och ständigt pågående skeenden i sin tur&lt;br&gt;kan orsaka något som inträffar plötsligt och som medför skada, t.ex.&lt;br&gt;erosionen föranleder ett jordskred. Enligt föredraganden skall givetvis&lt;br&gt;sådana händelser betraktas som olyckshändelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;168&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En huvudprincip inom räddningstjänsten är enligt föredragande statsrådet&lt;br&gt;(a. prop. s. 56 och 91) att en räddningsinsats skall pågå till dess det inte&lt;br&gt;föreligger fara för ytterligare skada eller fara för att en inträffad skada skall&lt;br&gt;förvärras. Sålunda kan enligt föredraganden en räddningsinsats avslutas när&lt;br&gt;risken för ytterligare skada inte kan motverkas genom fortsatta rädd-&lt;br&gt;ningsåtgärder eller när risken för ytterligare skada är så obetydlig att det&lt;br&gt;inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet. Det är då ägaren eller inne-&lt;br&gt;havaren av den egendom som räddningsåtgärdema avsett som har ansvar&lt;br&gt;för den fortsatta bevakningen av egendomen (jfr 53 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En länsstyrelse får med stöd av 1 § förordningen (1979:1082) om lokala&lt;br&gt;trafikföreskrifter förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller inom vissa&lt;br&gt;områden, om det behövs på grund av särskilt svåra väderförhållanden, t.ex.&lt;br&gt;snöoväder eller liknande förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen skall här nämnas att en polisman enligt 22 § första stycket&lt;br&gt;polislagen vid risk för brott som innebär bl.a. allvarlig fara för liv eller hälsa&lt;br&gt;får utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus eller något annat ställe i syfte&lt;br&gt;att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgår av redogörelsen för nuvarande&lt;br&gt;ordning har den praktiska betydelsen av 10 § L Instr. minskat på grund av&lt;br&gt;under senare år tillkomna bestämmelser i specialförfattningar som gör det&lt;br&gt;möjligt att i olika situationer besluta om tillträdesförbud. Sålunda kan -&lt;br&gt;vilket RPS efterlyser i sitt remissyttrande - beslut om tillträdesförbud&lt;br&gt;meddelas till skydd för anläggningar som används vid t.ex. internationella&lt;br&gt;konferenser med stöd av lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar&lt;br&gt;m.m. (skyddslagen), om det är en obestämd större krets personer som&lt;br&gt;behöver skyddas mot sabotage eller terrorism och om konferensen äger rum&lt;br&gt;i en sådan byggnad eller anläggning som finns upptagen i 4 § skyddslagen.&lt;br&gt;Likaså är statschefens och statsministerns bostäder inordnade bland de&lt;br&gt;byggnader eller anläggningar som får förklaras som skyddsobjekt enligt&lt;br&gt;skyddslagen (4 § 1). Det behov av tillträdesförbud till vissa delar av&lt;br&gt;Drottningholms slottspark som tidigare har beslutats med stöd av 10 § L&lt;br&gt;Instr. tillgodoses således numera av bestämmelserna i skyddslagen (jfr prop.&lt;br&gt;1989/90:54 s. 62).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening har vidare skyddslagens bestämmelser fått till följd&lt;br&gt;att behovet av att med stöd av 10 § L Instr. kunna meddela beslut om till-&lt;br&gt;trädesförbud till områden för militär verksamhet och andra samhällsviktiga&lt;br&gt;anläggningar eller områden bortfallit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av redogörelsen för nuvarande ordning framgår att beslut om avspärr-&lt;br&gt;ning av skadeplatser i allmänhet kan meddelas med stöd av bestämmelserna&lt;br&gt;i räddningstjänstlagen under förutsättning att det är fråga om en plötsligt&lt;br&gt;inträffad olyckshändelse eller att det föreligger en överhängande fara för en&lt;br&gt;sådan händelse. När en räddningsinsats är avslutad skall den fortsatta be-&lt;br&gt;vakningen av egendomen ske genom ägarens eller kommunens försorg, om&lt;br&gt;det behövs med hänsyn till risken för nya olyckshändelser (jfr 53 § rädd-&lt;br&gt;ningstjänstlagen). Bestämmelserna i räddningstjänstlagen täcker enligt min&lt;br&gt;mening i princip det behov som finns av att kunna ingripa för att skydda&lt;br&gt;människor mot skada vid olyckshändelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;169&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening kan det emellertid inte uteslutas att det i enstaka fall&lt;br&gt;kan uppkomma situationer där bestämmelserna i räddningstjänstlagen om&lt;br&gt;avspänning av skade- eller riskområden inte ger tillräckliga möjligheter att&lt;br&gt;gripa in för att skydda människor mot fara för liv eller hälsa. Ett beslut om&lt;br&gt;avspärrning enligt räddningstjänstlagen kan sålunda inte bestå någon längre&lt;br&gt;tid efter det att ett nödläge har upphört och räddningsåtgärderna har&lt;br&gt;avslutats. Skadeplatser kan dock utgöra en fara för allmänheten under lång&lt;br&gt;tid härefter. Bevakning av en skadeplats enligt 53 § räddningstjänstlagen&lt;br&gt;kan därför som jag ser det i vissa situationer behöva kompletteras med ett&lt;br&gt;beslut om avspärrning av området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Således anser jag att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att&lt;br&gt;under längre tid spärra av ett skade- eller riskområde på grund av t.ex. ras-&lt;br&gt;risk, lavinfara eller risk för skador på människor till följd av utsläpp av&lt;br&gt;skadliga ämnen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I räddningstjänstlagen finns ingen skyldighet för räddningsledare att un-&lt;br&gt;derrätta länsstyrelsen om behov av tillträdesförbud sedan räddningsarbetet&lt;br&gt;avslutats. Enligt min mening förefaller det så naturligt att sådan under-&lt;br&gt;rättelse lämnas om behov av länsstyrelsens beslut om tillträdesförbud&lt;br&gt;föreligger att den frågan inte behöver regleras i författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra områden som inte sällan utgör en fara för allmänheten är&lt;br&gt;gruvområden. Enligt 5 kap. 9 § minerallagen (1991:45) skall koncessions-&lt;br&gt;havaren sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i&lt;br&gt;anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet. Skyl-&lt;br&gt;digheten innebär att koncessionshavaren skall underhålla stängslet så länge&lt;br&gt;koncessionen består (prop. 1988/89:92 s. 105). I 13 kap. 5 § första stycket&lt;br&gt;minerallagen föreskrivs att stängsel skall vara utfört på sådant sätt att det&lt;br&gt;består varaktigt efter det att koncessionen har upphört. Vidare är en ägare&lt;br&gt;eller innehavare av en anläggning med verksamhet som kan innebära fara&lt;br&gt;för allvarliga skador på människor enligt 43 § första stycket rädd-&lt;br&gt;ningstjänstlagen skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller&lt;br&gt;begränsa skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För övergivna gruvhål där brytning inte längre pågår och koncessions-&lt;br&gt;havare saknas finns emellertid inte några särskilda skyddsföreskrifter. Även&lt;br&gt;övergivna gruvhål kan emellertid utgöra en påtaglig fara för människors liv&lt;br&gt;eller hälsa. För att undvika olyckstillbud bör det enligt min mening finnas&lt;br&gt;en möjlighet att meddela förbud för allmänheten att vistas inom ett område&lt;br&gt;med övergivna gruvhål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt utredningen kan det i vissa fall vara befogat att kunna meddela&lt;br&gt;tillträdesförbud till industriområden där det bedrivs verksamhet som är&lt;br&gt;särskilt farlig för allmänheten. Som jag nyss har nämnt är ägaren till en&lt;br&gt;anläggning där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall&lt;br&gt;orsaka allvarliga skador på bl.a. människor enligt 43 § första stycket rädd-&lt;br&gt;ningstjänstlagen skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller&lt;br&gt;begränsa sådana skador. Mot den bakgrunden anser jag att en möjlighet att&lt;br&gt;meddela tillträdesförbud till en sådan anläggning inte skulle fylla någon&lt;br&gt;funktion. I sammanhanget vill jag också peka på att den som bereder sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillträde till ett inhägnat område i allmänhet gör sig skyldig till olaga intrång&lt;br&gt;enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att skydda människor mot fara för liv eller hälsa bör tillträde för all-&lt;br&gt;mänheten till skjutbanor och skjutfält kunna vägras. Skyddslagen innehåller&lt;br&gt;bestämmelser om skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till&lt;br&gt;följd av militär verksamhet (1 § andra stycket). Enligt 4 § lagen kan militära&lt;br&gt;skjutbanor och skjutfält förklaras som skyddsobjekt. Sålunda anser jag att&lt;br&gt;skyddslagen ger tillräckliga möjligheter att meddela tillträdesförbud till&lt;br&gt;militära skjutbanor och skjutfält. Däremot saknas möjlighet att med stöd av&lt;br&gt;skyddslagen meddela tillträdesförbud till sådana anläggningar eller områden&lt;br&gt;som ligger utanför den militära verksamheten. Jag anser emellertid att det&lt;br&gt;även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att meddela tillträdesförbud till&lt;br&gt;civila skjutbanor och skjutfält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har nu tagit upp några områden där det enligt nuvarande ordning har&lt;br&gt;meddelats tillträdesförbud med stöd av 10 § L Instr. och där jag anser att det&lt;br&gt;även i framtiden bör finnas möjlighet att kunna besluta om sådant förbud.&lt;br&gt;Det kan enligt min mening finnas också andra områden där det på grund av&lt;br&gt;särskilda förhållanden kan behövas bestämmelser om tillträdesförbud för att&lt;br&gt;skydda människor mot fara för liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid framhålla att för att ett tillträdesförbud skall få&lt;br&gt;aktualiseras bör det krävas att området till följd av den verksamhet som be-&lt;br&gt;drivs där eller till följd av inträffade händelser eller av någon annan särskild&lt;br&gt;anledning typiskt sett är farligt för människor att vistas inom området.&lt;br&gt;Således måste som jag ser det ett tillträdesförbud behövas på grund av&lt;br&gt;särskilda förhållanden inom det aktuella området. Enligt min mening bör&lt;br&gt;avspärrningar av mark- eller vattenområden inte komma i fråga enbart på&lt;br&gt;grund av att människor erfarenhetsmässigt ibland kommer till skada inom&lt;br&gt;området, t.ex. vid utövande av sport eller friluftsaktiviteter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har övervägt om man bör föra in en möjlighet att vid särskilt&lt;br&gt;omfattande olyckor och i fall där räddningstjänstlagen inte är tillämplig&lt;br&gt;förordna om något annat än tillträdesförbud, t.ex. förbud för allmänheten att&lt;br&gt;vistas utomhus. Ett sådant förbud skulle kunna aktualiseras vid exempelvis&lt;br&gt;omfattande utsläpp av gas eller andra skadliga ämnen. Olika förhållnings-&lt;br&gt;regler för allmänheten kan behövas under viss tid efter det att räddnings-&lt;br&gt;arbetet har avslutats eller inom områden som inte direkt berörs av&lt;br&gt;räddningsarbetet. Även andra åtgärder kan givetvis bli nödvändiga i sådana&lt;br&gt;katastrofsituationer. I likhet med utredningen anser jag emellertid att i dessa&lt;br&gt;skiftande situationer bör en aktiv och saklig information till allmänheten om&lt;br&gt;vilka åtgärder som bör vidtas erbjuda tillräckliga möjligheter att begränsa&lt;br&gt;skadeverkningarna. Enligt min mening bör man kunna utgå ifrån att all-&lt;br&gt;mänheten i stor utsträckning hörsammar sådan information. Jag anser därför&lt;br&gt;att det inte finns något behov av sådana bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det av säkerhetsskäl finns behov av några andra bestämmelser&lt;br&gt;än sådana om tillträdesförbud bör den regleringen enligt min mening ske i&lt;br&gt;någon specialförfattning i ämnet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § L Instr. får länsstyrelsen meddela föreskrifter om ”allmän&lt;br&gt;ordning”. Bestämmelserna i den nya ordningslagen får dock anses till-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;171&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;räckliga för att tillgodose behovet av föreskrifter mot ordningsstörningar av&lt;br&gt;skilda slag. Mot den bakgrunden anser jag att det i framtiden inte finns&lt;br&gt;något behov av en bestämmelse om möjlighet att meddela föreskrifter om&lt;br&gt;”allmän ordning” utöver ordningslagens bestämmelser i ämnet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har sålunda kommit till den ståndpunkten att det även i framtiden&lt;br&gt;finns behov av en bestämmelse om tillträdesförbud av säkerhetsskäl, t.ex.&lt;br&gt;vid allvarliga olyckor m.m. En sådan bestämmelse skall meddelas genom&lt;br&gt;lag. I likhet med utredningen anser jag att en bestämmelse om tillträdes-&lt;br&gt;förbud av sakliga och systematiska skäl bör tas in i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom en bestämmelse om tillträdesförbud avser skydd för liv,&lt;br&gt;personlig säkerhet eller hälsa kan enligt 8 kap. 7 och 11 §§ RF regeringen&lt;br&gt;bemyndigas - eller efter regeringens bemyndigande en förvaltnings-&lt;br&gt;myndighet eller en kommun - att meddela föreskrifter i ämnet. En förut-&lt;br&gt;sättning för delegation till regeringen att meddela sådana föreskrifter är att&lt;br&gt;föreskrifterna inte utgör någon begränsning av den i 2 kap. 8 § RF&lt;br&gt;grundlagsskyddade rörelsefriheten. Begränsningar i de medborgerliga fri-&lt;br&gt;och rättigheterna får som jag nyss har framhållit - med några få undantag&lt;br&gt;som här saknar betydelse - göras endast genom bestämmelser i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I olika sammanhang har uttalanden gjorts om rörelsefrihetsbegreppets&lt;br&gt;närmare innebörd (prop. 1973:90 s. 243, SOU 1972:15 s. 158, SOU&lt;br&gt;1975:75 s. 333 och 344, SOU 1978:34 s. 201). Av uttalandena framgår att&lt;br&gt;av avgörande betydelse för frågan om en föreskrift om tillträdesförbud med-&lt;br&gt;för en begränsning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten är om&lt;br&gt;förbudet gäller för längre tid och inom större område. Särskilt betydelsefullt&lt;br&gt;är om medborgarna genom en sådan föreskrift berövas rätten att utöva&lt;br&gt;övriga fri- och rättigheter eller får dessa rättigheter mer eller mindre be-&lt;br&gt;skurna. Någon skarp gräns mellan den grundlagsskyddade rörelsefriheten&lt;br&gt;och den ”rörelsefrihet” som faller utanför grundlagsskyddet kan dock inte&lt;br&gt;dras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening har de flesta tillträdesförbud som beslutats med stöd&lt;br&gt;av 10 § L Instr. inte inneburit något ingrepp i den grundlagsskyddade rörel-&lt;br&gt;sefriheten. Besluten har också i de flesta fall saknat betydelse för utövandet&lt;br&gt;av andra grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Ett möjligt undantag utgör&lt;br&gt;ett sådant beslut om avspärrning som meddelades för Blekinge skärgård i&lt;br&gt;samband med den s.k. ubåtsincidenten under hösten 1981. Skall en sådan&lt;br&gt;avspärrning gälla under någon längre tid och avse så stora områden som det&lt;br&gt;var fråga om i det fallet krävs lagreglering. En sådan lagreglering finns&lt;br&gt;emellertid numera i lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.&lt;br&gt;(jfr prop. 1989/90:54 s. 35). Enligt bestämmelserna i den lagen kan också&lt;br&gt;meddelas beslut om avspärrning av delar av Drottningholms slottspark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillträdesförbud av det slag som har utfärdats med stöd av 10 § L Instr.&lt;br&gt;och som jag anser i vissa fall bör kunna meddelas också i framtiden utgör&lt;br&gt;enligt min mening med få undantag normer i RF:s mening. Gränsdrag-&lt;br&gt;ningen mellan normgivning och förvaltningsbeslut är dock inte helt klar.&lt;br&gt;Oklarheterna underströks redan av Grundlagberedningen (SOU 1972:15&lt;br&gt;s. 101). Då det uppstår behov av att reglera ett område som befinner sig i&lt;br&gt;detta gränsskikt kan argument anföras såväl för att regleringen skall ske&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;172&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genom normer som för att den skall genomföras med förvaltningsbeslut (jfr&lt;br&gt;bet. 1989/90:FöU6 s. 35 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om de nu aktuella besluten i allmänhet är både tidsmässigt och&lt;br&gt;geografiskt begränsade riktar de sig undantagslöst till medborgarna i&lt;br&gt;gemen. Därigenom uppfyller besluten också i allmänhet kravet på norm-&lt;br&gt;mässighet. Visserligen kan som jag ser det besluten någon enstaka gång&lt;br&gt;falla utanför normbegreppet, t.ex. om de endast skall gälla under mycket&lt;br&gt;kort tid och inom ett tillräckligt begränsat område. Av avgörande betydelse&lt;br&gt;är emellertid ofta enligt min mening att besluten kommer att vara bindande&lt;br&gt;för var och en. Jag är därför av den uppfattningen att besluten i fråga i&lt;br&gt;princip närmast bör betraktas som generella rättsregler, dvs. som före-&lt;br&gt;skrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om tillträdesförbud bör enligt min mening i första hand avse be-&lt;br&gt;gränsade geografiska områden. Sådana beslut kan behöva meddelas med&lt;br&gt;kort varsel och i situationer av akut fara, t.ex. avspärrningsbeslut vid lavin-&lt;br&gt;fara, vid omfattande gasutsläpp eller utsläpp av andra farliga ämnen. Mot&lt;br&gt;den bakgrunden och då det enligt min mening inte strider mot RF:s bestäm-&lt;br&gt;melser om de grundläggande fri- och rättigheterna bör regeringen bemyn-&lt;br&gt;digas - och efter vidaredelegation länsstyrelserna - att meddela föreskrifter&lt;br&gt;om tillträdesförbud vid sådana särskilda förhållanden som jag nyss har&lt;br&gt;beskrivit. Med en sådan ordning tas också länsstyrelsernas kännedom om de&lt;br&gt;lokala förhållandena och deras erfarenhet från nuvarande ordning i fråga om&lt;br&gt;beslut om tillträdesförbud till vara. Jag vill här också peka på att läns-&lt;br&gt;styrelserna har erfarenhet av beslut om tillträdesförbud i andra samman-&lt;br&gt;hang. Sålunda får länsstyrelserna meddela tillträdesförbud t.ex. enligt rädd-&lt;br&gt;ningstjänstlagen och lagen om skydd av samhällsviktiga anläggningar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Således bör enligt min mening en bestämmelse om tillträdesförbud i den&lt;br&gt;nya ordningslagen utformas så att regeringen eller efter regeringens bemyn-&lt;br&gt;digande länsstyrelsen kan meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare&lt;br&gt;om förbud för allmänheten att vistas inom vissa på grund av särskilda för-&lt;br&gt;hållanden farliga områden. Utgångspunkten bör emellertid vara att ett beslut&lt;br&gt;om tillträdesförbud får meddelas med stöd av bestämmelsen endast om&lt;br&gt;erforderliga föreskrifter inte finns i eller kan meddelas med stöd av någon&lt;br&gt;annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om den tilltänkta bestämmelsen begränsas till att omfatta typiskt&lt;br&gt;sett farliga områden kommer länsstyrelserna ändå att ges en relativt stor&lt;br&gt;frihet vid bedömningen av om ett tillträdesförbud skall meddelas för ett&lt;br&gt;visst område eller inte. I vissa situationer kan faran för människors liv eller&lt;br&gt;hälsa bedömas vara så överhängande att ett beslut om tillträdesförbud&lt;br&gt;framstår som oundvikligt. I fall där faran är mera svårbedömd måste givet-&lt;br&gt;vis en noggrann avvägning göras mellan allmänhetens frihet å ena sidan och&lt;br&gt;skyddsintresset å andra sidan. En utgångspunkt vid den bedömningen bör&lt;br&gt;enligt min mening vara att beslut om tillträdesförbud skall tillgripas endast i&lt;br&gt;de fall där ett tillfredsställande skydd mot olyckor inte kan åstadkommas&lt;br&gt;med mindre ingripande åtgärder. Sålunda bör ett beslut om tillträdesförbud&lt;br&gt;utformas restriktivt och med urskillning. Beslutet bör avfattas så att det inte&lt;br&gt;medför några onödiga begränsningar i rörelsefriheten. Detta gäller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillträdesförbudets utsträckning såväl i tiden som områdets storlek. Beslutet&lt;br&gt;bör också utformas så att den som har ett berättigat intresse av att få tillträde&lt;br&gt;till området i görligaste mån inte hindras från det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till frågor om överklagande av länsstyrelsens beslut om tillträdesförbud&lt;br&gt;och om påföljd för den som överträder förbudet återkommer jag strax&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.10 och 4.3.11).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.9 Polisens befogenheter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndsprövningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Polisen skall vid prövningen av en ansökan enligt ord-&lt;br&gt;ningslagen, som inte avser en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning, eller enligt en lokal föreskrift beakta vad som krävs av hän-&lt;br&gt;syn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser&lt;br&gt;tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild&lt;br&gt;hänsyn tas till gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte berört frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: När polisen prövar en ansökan om tillstånd en-&lt;br&gt;ligt AOst eller enligt en lokal föreskrift anses i praxis myndighetens pröv-&lt;br&gt;ning vara begränsad till frågan om hinder mot bifall till ansökan finns med&lt;br&gt;hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till trafiken. Denna begräns-&lt;br&gt;ning i rättspraxis anses också gälla när fråga uppkommer om återkallelse av&lt;br&gt;tillstånd. Till den frågan återkommer jag strax.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser att det är av vikt för rättstillämpningen att de kriterier som poli-&lt;br&gt;sen har att utgå från vid sin prövning lagfästs. Också från rättssäkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt är detta av intresse. Jag föreslår därför att det i en bestämmelse klart&lt;br&gt;anges vad polisen har att beakta vid tillståndsprövningen. Med en sådan&lt;br&gt;ordning framgår tydligare än nu att omständigheter och förhållanden som&lt;br&gt;skall beaktas av någon annan myndighet, t.ex. hälsoskyddsaspekter, faller&lt;br&gt;utanför polisens prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som nu gäller enligt 2 § tredje stycket AOst bör i den&lt;br&gt;nya ordningslagen tas in en bestämmelse om att polisen vid tillståndspröv-&lt;br&gt;ningen i fråga om ianspråktagande av offentlig plats särskilt skall beakta&lt;br&gt;gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;174&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villkor och förbud&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett beslut av polisen enligt ordningslagen, som inte avser&lt;br&gt;en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, eller enligt en lokal&lt;br&gt;föreskrift skall få förenas med de villkor som behövs av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren får inte innebära&lt;br&gt;att det läggs onödigt tvång på allmänheten eller annars görs någon&lt;br&gt;obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Polisen skall även i övrigt&lt;br&gt;för särskilda fall få ge de anvisningar eller tillsägelser som behövs från&lt;br&gt;ordnings- eller säkerhetssynpunkt för att få använda sådan bad- eller&lt;br&gt;campingplats eller lokal eller plats för idrott, friluftsliv, spel, lek, för-&lt;br&gt;ströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till. Om det behövs&lt;br&gt;av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, skall polisen få förbjuda&lt;br&gt;fortsatt användning av det slag som polisen för särskilda fall får ge&lt;br&gt;anvisningar eller tillsägelser för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verk-&lt;br&gt;samhet vid bad- eller campingplats e.d., skall polisen anmäla för-&lt;br&gt;hållandet till kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till nuvarande reglering slopas den allmänna möjligheten&lt;br&gt;för polisen att meddela ordningsföreskrifter om förhållandena på allmän&lt;br&gt;plats. Samtidigt utvidgas möjligheterna för polisen att ge anvisningar&lt;br&gt;eller tillsägelser för särskilt angivna verksamheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-&lt;br&gt;ningsförslaget har ingen motsvarighet till mitt förslag att polisen skall få ge&lt;br&gt;anvisningar eller tillsägelser för plats för lek eller förströelse (se avsnitt&lt;br&gt;4.3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Enligt Polismyndigheten i Göteborg täcker de före-&lt;br&gt;slagna möjligheterna för polisen att meddela föreskrifter väl de praktiska&lt;br&gt;behoven. Polismyndigheten i Helsingborg anser att de särskilda fall där po-&lt;br&gt;lisen får meddela föreskrifter bör preciseras ytterligare. Behov av sådana fö-&lt;br&gt;reskrifter kan enligt denna polismyndighet föreligga då man inte kan av-&lt;br&gt;vakta att en lokal ordningsföreskrift fastställs, dvs. under en begränsad tid.&lt;br&gt;Polismyndigheten i Uddevalla och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län&lt;br&gt;anser att det finns skäl att behålla den allmänna möjligheten för polisen att&lt;br&gt;meddela ordningsföreskrifter i fråga om allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 8 § AOst får polisen för särskilda fall&lt;br&gt;meddela de ordningsföreskrifter som behövs för handel och därmed jämför-&lt;br&gt;lig hantering, som bedrivs utomhus på allmän plats eller angränsande områ-&lt;br&gt;den, samt för annan verksamhet eller annat förehavande på allmän plats än&lt;br&gt;offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Polisen får enligt paragra-&lt;br&gt;fen också utfärda föreskrifter för användande av badplatser eller lägerområ-&lt;br&gt;den, till vilka allmänheten har tillträde, samt för hållande av lokal eller plats&lt;br&gt;för sport, spel eller liknande. I paragrafen föreskrivs vidare att polisen vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;meddelande av föreskrifter skall se till att onödigt tvång inte läggs på&lt;br&gt;allmänheten och att obefogad inskränkning i den enskildes frihet inte görs&lt;br&gt;på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande reglering ger således polisen en befogenhet att för särskilda&lt;br&gt;fall, dvs. för enskilda verksamheter eller aktiviteter, meddela de villkor som&lt;br&gt;behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet. Villkoren får emellertid&lt;br&gt;inte vara så allmänt hållna att de är att betrakta som normer i RF:s mening.&lt;br&gt;Sådana mera allmänna villkor skall i stället meddelas i form av föreskrifter i&lt;br&gt;en lokal ordningsstadga. Vidare får ordningsvillkor för ett område som&lt;br&gt;gränsar till allmän plats meddelas endast för att tillgodose ordningen och&lt;br&gt;säkerheten på den allmänna platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisen har alltså för närvarande vidsträckta befogenheter att meddela&lt;br&gt;ordningsvillkor av nu avsett slag. Utredningen har satt i fråga om det vid si-&lt;br&gt;dan av de lokala ordningsföreskrifterna behövs så omfattande befogenheter&lt;br&gt;för polisen att meddela villkor som ges i AOst, och utredningen pekar på att&lt;br&gt;ingripanden mot ordningsstörningar på allmän plats kan ske med stöd av ett&lt;br&gt;flertal författningar. Som exempel på sådana nämns bestämmelserna i BrB&lt;br&gt;om ofredande (4 kap. 7 §), ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 §)&lt;br&gt;och förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Vidare nämns skyldigheten&lt;br&gt;i 8 § VTK för vägtrafikant att lyda polismans anvisningar för trafiken och&lt;br&gt;bestämmelserna i polislagen om polisens allmänna åligganden och befogen-&lt;br&gt;heter för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med utredningens uppfattning anser jag att det inte finns något be-&lt;br&gt;hov av att i den nya ordningslagen ta in en bestämmelse som ger polisen en&lt;br&gt;allmän, opreciserad befogenhet att meddela straffsanktionerade villkor vid&lt;br&gt;tillståndsprövning i fråga om ianspråktagande av offentlig plats. De befo-&lt;br&gt;genheter enligt annan lagstiftning som polisen har att ingripa mot ordnings-&lt;br&gt;störningar gör en sådan bestämmelse överflödig. En så vidsträckt befogen-&lt;br&gt;het som nu gäller enligt AOst kan också - även med den begränsning som&lt;br&gt;följer av att villkoren inte får medföra onödigt tvång eller obefogade fri-&lt;br&gt;hetsinskränkningar - ge utrymme för alltför ingripande eller godtyckliga&lt;br&gt;villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det bör emellertid polisen kunna meddela de villkor som be-&lt;br&gt;hövs för att vid ianspråktagande av offentlig plats kunna tillgodose de in-&lt;br&gt;tressen som skall beaktas vid tillståndsprövningen enligt den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen, dvs. hänsynen till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. För&lt;br&gt;t.ex. sådan handel som sker från försäljningsstånd eller andra anordningar&lt;br&gt;på offentlig plats kommer det regelmässigt att krävas tillstånd enligt mitt&lt;br&gt;förslag. I fråga om sådan verksamhet måste polisen sålunda enligt min upp-&lt;br&gt;fattning ha möjlighet att meddela de villkor som är påkallade för att före-&lt;br&gt;bygga ordningsstörningar. Samma möjlighet att meddela villkor av ord-&lt;br&gt;ningskaraktär måste finnas för ianspråktagande av offentlig plats som inte&lt;br&gt;kräver tillstånd enligt ordningslagen men som har ansetts fordra en&lt;br&gt;reglering genom krav på tillstånd i lokala föreskrifter. Som exempel på&lt;br&gt;sådan verksamhet kan nämnas kringföringshandel utan att den offentliga&lt;br&gt;platsen mera varaktigt tas i anspråk. I de fall verksamheten på den offentliga&lt;br&gt;platsen inte kräver tillstånd, vare sig enligt ordningslagen eller lokal före-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;176&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrift, finns det enligt min mening inte något behov för polisen att meddela&lt;br&gt;särskilda villkor av ordningskaraktär. Om en reglering av handeln på offent-&lt;br&gt;lig plats skulle visa sig nödvändig bör detta ske genom lokala föreskrifter.&lt;br&gt;Även i fråga om torghandeln kan de föreskrifter som behövs från ordnings-&lt;br&gt;synpunkt meddelas i form av lokala föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den befogenhet för polisen att förena ett tillståndsbeslut med särskilda&lt;br&gt;villkor som jag föreslår kommer främst att beröra verksamheter på offentlig&lt;br&gt;plats. Även i andra fall där det enligt ordningslagen eller lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga krävs tillstånd av polisen måste myndigheten emellertid ges samma&lt;br&gt;möjlighet att förena tillståndet med särskilda villkor av ordningskaraktär.&lt;br&gt;Som exempel på sådan verksamhet där polisens tillstånd krävs enligt mitt&lt;br&gt;förslag kan nämnas sprängning, skjutning och - i vissa fall - användande av&lt;br&gt;pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nyss har nämnts kan polisen för närvarande meddela villkor av ord-&lt;br&gt;ningskaraktär också för badplatser, campingplatser, sportlokaler m.m. dit&lt;br&gt;allmänheten har tillträde. Mina överväganden i det föregående (avsnitt&lt;br&gt;4.3.5) beträffande ordningen och säkerheten vid olika idrotts- och fritidsan-&lt;br&gt;läggningar och andra anläggningar för friluftsliv innebär att sådana verk-&lt;br&gt;samheter enligt min uppfattning inte lämpar sig för författningsreglering.&lt;br&gt;Bestämmelserna skulle nämligen med nödvändighet bli så allmänt hållna att&lt;br&gt;de inte skulle ge någon vägledning i enskilda fall. Ordnings- och säkerhets-&lt;br&gt;föreskrifter för sådana verksamheter är emellertid nödvändiga också i fram-&lt;br&gt;tiden. En bestämmelse bör därför i enlighet med vad jag tidigare anfört&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.5) tas in i den nya ordningslagen som ger polisen rätt att för sär-&lt;br&gt;skilda fall ge de anvisningar eller tillsägelser av ordnings- och säkerhets-&lt;br&gt;karaktär som behövs för att använda olika anläggningar för idrott och&lt;br&gt;rekreation dit allmänheten har tillträde. Anvisningarna eller tillsägelserna&lt;br&gt;skall vara erforderliga för att förebygga oordning eller för att förhindra att&lt;br&gt;människors hälsa eller egendom kommer till skada. Anvisningarna eller&lt;br&gt;tillsägelserna bör kunna riktas såväl till anläggningens innehavare som till&lt;br&gt;dem som besöker anläggningen. Polisen bör också kunna förbjuda sådana&lt;br&gt;verksamheter, om det behövs med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. I&lt;br&gt;den utsträckning som allmänna föreskrifter behövs inom en kommun för&lt;br&gt;t.ex. badplatserna där, bör en sådan reglering ske genom lokala föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De bestämmelser som jag föreslår här är inte avsedda att ge polisen rätt&lt;br&gt;att meddela villkor av ordnings- och säkerhetskaraktär, om det ankommer&lt;br&gt;på någon annan myndighet att meddela föreskrifter av sådant slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § andra stycket AOst får polisen i en föreskrift inte lägga&lt;br&gt;onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i&lt;br&gt;den enskildes frihet. Jag föreslår att en motsvarighet till den begränsningen&lt;br&gt;också enligt den nya ordningslagen skall gälla för polisens rätt att meddela&lt;br&gt;villkor för särskilda fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;177&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkallelse av tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett tillstånd av polisen enligt ordningslagen, som inte&lt;br&gt;gäller en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, eller enligt&lt;br&gt;lokala föreskrifter får återkallas av polisen, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. de villkor som polisen av hänsyn till trafiken eller till allmän ord-&lt;br&gt;ning och säkerhet kan ha meddelat för tillståndet har åsidosatts i inte&lt;br&gt;ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse&lt;br&gt;eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn&lt;br&gt;till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tillståndet gäller för viss tid och det är av väsentlig betydelse för&lt;br&gt;trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser tillståndet användning av offentlig plats, skall polisen dessutom&lt;br&gt;få återkalla det, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. de villkor för tillståndet som kommunen kan ha meddelat har åsido-&lt;br&gt;satts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast efter&lt;br&gt;tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. det är av särskild vikt för kommunen att tillståndet återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tillståndshavaren har åsidosatt sin skyldighet att erlägga avgift en-&lt;br&gt;ligt avgiftslagen (1957:259) samt betalning inte sker genast efter an-&lt;br&gt;maning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. kommunens beslut om yttrande har upphävts efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av Polismyndig-&lt;br&gt;heten i Malmö samt Göteborgs och Karlskrona kommuner. Även Polismyn-&lt;br&gt;digheten i Helsingborg tillstyiker förslaget men anser att betydelsen av&lt;br&gt;möjligheten att återkalla tillstånd är begränsad med hänsyn till förvalt-&lt;br&gt;ningslagens (1986:223) regler om kommunikation och överklagande; enligt&lt;br&gt;polismyndigheten är det därför av särskild vikt att möjligheten till tvångs-&lt;br&gt;utförande kvarstår. Stockholms kommun (fritidsnämnden) tillstyrker för-&lt;br&gt;slaget när det gäller grunderna för återkallelse men anser att polisen bör ha&lt;br&gt;skyldighet att meddela återkallelse på kommunens begäran. Kommunens&lt;br&gt;juridiska avdelning anser att markupplåtaren - kommunen - skall kunna&lt;br&gt;reagera på brott mot meddelade villkor i stället för polisen. Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Göteborgs och Bohus län anser att kriterierna för återkallelse är vagt formu-&lt;br&gt;lerade och att det bör ske en precisering av åsyftade typfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NO anser att förslaget om möjlighet att återkalla ett tillstånd att använda&lt;br&gt;allmän plats, om det är av särskild vikt att återkallelse sker, innebär att&lt;br&gt;kommunerna får ett mycket stort inflytande över frågan när ett tillstånd&lt;br&gt;skall kunna dras in.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet anser att det är egendomligt att polisen, som&lt;br&gt;vid själva tillståndsgivningen skall bedöma allmän ordning och säkerhet, i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;178&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;återkallelsefallen ges befogenhet att göra skälighetsbedömningar av rent&lt;br&gt;kommunala angelägenheter. Förbundet anser det inte vara rimligt att polisen&lt;br&gt;har rätt att, om en kommun ges offentligrättslig befogenhet att i sitt eget in-&lt;br&gt;tresse uppställa grundläggande villkor för att tillstyrka tillstånd, göra in-&lt;br&gt;gående skälighetsbedömningar av kommunens grunder för att begära&lt;br&gt;återkallelse av tillståndet. Förbundet pekar på att det vid sådant förhållande&lt;br&gt;finns risk för att många kommuner även i fortsättningen kommer att sluta&lt;br&gt;civilrättsliga avtal med tillståndssökande. Enligt förbundet kan lagligheten&lt;br&gt;av dessa avtal, såvitt gäller annat än bestämmande av avgiften för markan-&lt;br&gt;vändningen, inte påverkas av utredningsförslaget. Förbundet anser därför att&lt;br&gt;de förstärkande lagrekvisiten om väsentlighet och särskild vikt för återkal-&lt;br&gt;lelse skall slopas i de fall som avser kommunens särskilda villkor och in-&lt;br&gt;tressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt kritiserar förslaget att det för återkallelse skall förut-&lt;br&gt;sättas bl.a. att rättelse inte sker genast efter tillsägelse. Enligt tingsrätten kan&lt;br&gt;omständigheterna vara sådana att en tillsägelse inte är möjlig, t.ex. därför att&lt;br&gt;tillståndshavaren håller sig undan, något som bör beaktas vid utformningen&lt;br&gt;av lagtexten. Vidare pekar tingsrätten på att förslaget inte ger någon möjlig-&lt;br&gt;het till återkallelse av meddelat tillstånd när den allmänna platsen tillhör en&lt;br&gt;enskild markägare och utnyttjas i strid med dennes vilja. Enligt tingsrätten&lt;br&gt;bör återkallelse kunna ske också i denna situation, om markägaren i enlighet&lt;br&gt;med utredningens ställningstagande inte ges vetorätt vid tillståndspröv-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande förslaget om möjlighet att återkalla tillstånd att använda all-&lt;br&gt;män plats, om återkallelsen är av särskild vikt för kommunen, uttalar&lt;br&gt;Östersunds tingsrätt att utredningen i alltför hög grad sett till kommunernas&lt;br&gt;intressen. Tingsrätten pekar på att en enskild näringsidkare kan åsamkas&lt;br&gt;kostnader, om ett tillstånd återkallas med kort varsel. Enligt tingsrätten bör&lt;br&gt;en återkallelse av tillstånd på den aktuella grunden ske efter en sammanväg-&lt;br&gt;ning av såväl kommunens som tillståndshavarens intressen, varvid möjlig-&lt;br&gt;het till ersättning för tillståndshavaren inte bör uteslutas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO anser att förslaget att återkallelse skall ske, om den kommunala&lt;br&gt;nämndens beslut om yttrande har upphävts efter överklagande, går för långt.&lt;br&gt;Enligt JO bör det här i stället ske en omprövning. JO pekar på att kommu-&lt;br&gt;nen, sedan t.ex. ett villkor i ett yttrande underkänts av en förvaltningsdom-&lt;br&gt;stol efter överklagande, normalt har att avge ett nytt yttrande i vilket kom-&lt;br&gt;munen tar ställning till tillståndet utan det underkända villkoret. Enligt JO&lt;br&gt;bör den aktuella grunden för återkallelse kunna slopas, eftersom möjlig-&lt;br&gt;heten till återkallelse om sådan är av särskild vikt för kommunen kan&lt;br&gt;tillämpas i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kalmar kommun (gatukontoret) anser att det bör klargöras om det är po-&lt;br&gt;lisen eller kommunen som skall övervaka efterlevnaden av de föreskrifter&lt;br&gt;som meddelats i ett tillstånd. Enligt kommunen bör det finnas en möjlighet&lt;br&gt;för polisen att ”avstänga” den som ständigt på ett systematiskt sätt bryter&lt;br&gt;mot föreskrifter. Karlskrona kommun pekar på att möjligheten att återkalla&lt;br&gt;tillstånd vid försummelse med avgiftsbetalningen enligt avgiftslagen medför&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;179&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att de från laglighetssynpunkt tveksamma men ofta förekommande civil-&lt;br&gt;rättsliga upplåtelseformerna härigenom skulle kunna upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I AOst saknas bestämmelser som gör det möj-&lt;br&gt;ligt att återkalla ett tillstånd att ta i anspråk allmän plats när nyttjaren åsido-&lt;br&gt;sätter en föreskrift eller ett villkor som har ställts upp för platsens ianspråk-&lt;br&gt;tagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att polisen skall ges möjlighet att återkalla medde-&lt;br&gt;lade tillstånd under vissa förutsättningar. Som skäl för en sådan ordning&lt;br&gt;framhåller utredningen att kommunernas rätt att förena ett tillstånd med&lt;br&gt;villkor blir meningslös, om inte tillståndet kan återkallas när villkoren åsi-&lt;br&gt;dosätts. Jag ansluter mig i allt väsentligt till utredningens ställningstagande&lt;br&gt;och föreslår att bestämmelser förs in i den nya ordningslagen som gör det&lt;br&gt;möjligt att under vissa förutsättningar återkalla givna tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med mitt förslag i fråga om vem som skall meddela tillstånd enligt&lt;br&gt;ordningslagen eller enligt lokal föreskrift bör beslut om återkallelse av till-&lt;br&gt;stånd meddelas av polisen. Kommunens intresse av att uppställda villkor&lt;br&gt;följs bör enligt min mening kunna tillgodoses genom att denna alltid har&lt;br&gt;möjlighet att för polisen påtala överträdelser mot olika villkor och i övrigt&lt;br&gt;anföra de skäl som kommunen har för att ett tillstånd skall återkallas.&lt;br&gt;Polisens bedömning av om det föreligger skäl för att återkalla ett tillstånd&lt;br&gt;bör visserligen vara självständig. Det är emellertid naturligt att polisen i sin&lt;br&gt;bedömning skall fästa stor vikt vid kommunens uppfattning i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att ta i anspråk offentlig plats bör för det första kunna åter-&lt;br&gt;kallas, om en tillståndshavare bryter mot de villkor som polisen eller kom-&lt;br&gt;munen har ställt upp för ianspråktagandet. Återkallelse bör emellertid inte&lt;br&gt;kunna ske i de fall där överträdelsen är mera bagatellartad. Vad som har&lt;br&gt;sagts nu bör gälla även i fråga om villkor av polisen vid andra tillstånd en-&lt;br&gt;ligt den nya ordningslagen utom när det gäller allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller offentliga tillställningar. Tillståndshavaren bör om möjligt beredas till-&lt;br&gt;fälle att vidta rättelse innan tillståndet återkallas. Vidtar han inte genast rät-&lt;br&gt;telse efter tillsägelse bör emellertid tillståndet återkallas. Detsamma bör&lt;br&gt;gälla om tillståndshavaren håller sig undan eller annars inte kan nås av poli-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i andra fall kan det vara befogat att ett tillstånd som inte rör all-&lt;br&gt;männa sammankomster eller offentliga tillställningar återkallas. Ett fall är&lt;br&gt;då det är påkallat av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säker-&lt;br&gt;het. I sådana fall bör det åligga polisen att självmant ta upp frågan om åter-&lt;br&gt;kallelse. Gäller tillståndet för viss tid bör det för att återkallelse skall kunna&lt;br&gt;ske krävas att det är av väsentlig betydelse för de nämnda intressena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat fall är när kommunen har ett påtagligt intresse av att ett ian-&lt;br&gt;språktagande av offentlig plats upphör. Det kan vara fråga om en situation&lt;br&gt;där kommunen på grund av förhållanden som inte var kända när tillstånd&lt;br&gt;gavs behöver ta platsen i anspråk för att kunna utföra mer eller mindre om-&lt;br&gt;fattande arbeten för vatten och avlopp, värmeförsörjning, gatuarbeten m.m.&lt;br&gt;Att sådana arbeten inte förhindras eller fördröjs ligger i allmänhetens in-&lt;br&gt;tresse. Å andra sidan fordrar den enskildes rättstrygghet att ett tillstånd inte&lt;br&gt;återkallas annat än om det föreligger tungt vägande skäl för det. Tillstånds-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;180&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;havaren kan ju ha ett betydande ekonomiskt intresse av att få fortsätta att&lt;br&gt;disponera området. Så är exempelvis fallet när större anläggningar som&lt;br&gt;kiosker och gatukök har uppförts på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall som jag senast har tagit upp bör återkallelse få ske endast när det&lt;br&gt;är av särskild vikt för kommunen att ianspråktagandet av marken upphör.&lt;br&gt;Även i dessa fall måste givetvis polisen göra en självständig bedömning i&lt;br&gt;frågan om återkallelse skall ske. Polisen har således att i återkallelsefrågan&lt;br&gt;göra en avvägning mellan kommunens intresse av att ianspråktagandet av&lt;br&gt;marken upphör och tillståndshavarens intresse av att få fortsätta med sin&lt;br&gt;verksamhet. Vid den avvägningen får bl.a. vägas in för vilket ändamål som&lt;br&gt;tillståndet har getts. Avser tillståndet en rätt att ställa upp ett mindre försälj -&lt;br&gt;ningsstånd eller skyltar bör tillståndshavarens rätt att disponera marken i&lt;br&gt;allmänhet få vika för kommunens intresse av att dispositionen upphör. En&lt;br&gt;ytterligare omständighet som är av betydelse vid prövningen av om ett till-&lt;br&gt;stånd skall återkallas är givetvis anledningen till kommunens begäran om&lt;br&gt;återkallelse. Är anledningen t.ex. att omfattande gatuarbeten med nödvän-&lt;br&gt;dighet måste utföras torde återkallelse av ett meddelat tillstånd så gott som&lt;br&gt;undantagslöst få följa på kommunens begäran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till att kommunen genom sin vetorätt har ett avgörande in-&lt;br&gt;flytande vid tillståndsgivningen vid ianspråktagande av offentlig plats bör&lt;br&gt;tillståndshavaren inte ges rätt till ersättning från kommunen i de fall där&lt;br&gt;tillståndet återkallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd bör också kunna återkallas i de fall där tillståndshavaren för-&lt;br&gt;summar att betala avgift enligt avgiftslagen. Den nuvarande skyldigheten att&lt;br&gt;betala avgift för gatumarksupplåtelser motiverades med att det var rimligt&lt;br&gt;och naturligt att en tillståndshavare ålades att betala avgift för den stora&lt;br&gt;förmånen som det innebar att få driva t.ex. en försäljningsrörelse på allmän&lt;br&gt;plats. Om en rörelseidkare fick använda en allmän plats för sin privata rö-&lt;br&gt;relse utan att betala avgift, skulle han komma i ett mycket gynnsamt läge i&lt;br&gt;förhållande till exempelvis en butiksägare som hade att erlägga hyra för sin&lt;br&gt;butikslokal (prop. 1957:157 s. 50).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att skyldigheten att betala avgift skall ha åsidosatts&lt;br&gt;på ett väsentligt sätt för att återkallelse skall få ske och att en sådan åtgärd&lt;br&gt;inte bör följa på en enstaka betalningsförsummelse. För egen del anser jag&lt;br&gt;att redan en enstaka betalningsförsummelse bör kunna föranleda återkallelse&lt;br&gt;av tillstånd. Ett tungt vägande skäl för det är enligt min uppfattning friheten&lt;br&gt;för konkurrensen inom näringslivet. En rörelseidkare som bedriver sin verk-&lt;br&gt;samhet på offentlig plats bör så långt möjligt behandlas på samma sätt som&lt;br&gt;en rörelseidkare som bedriver sin verksamhet i förhyrda lokaler. Åter-&lt;br&gt;kallelse av tillstånd bör emellertid föregås av en betalningsanmaning. Och&lt;br&gt;om tillståndshavaren genast betalar den förfallna avgiften bör hans tillstånd&lt;br&gt;inte kunna återkallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare nämnt (avsnitt 4.3.1) skall kommunens beslut om ytt-&lt;br&gt;rande i tillståndsärendet kunna angripas genom laglighetsprövning. Har ett&lt;br&gt;sådant beslut upphävts efter överklagande bör tillståndsbeslutet kunna åter-&lt;br&gt;kallas. Den konsekvensen ligger helt i linje med vad jag har anfört tidigare&lt;br&gt;om att ett yttrande från en kommun som är förenat med ett villkor som går&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;181&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utöver den kommunala kompetensen av polisen vid tillståndsprövningen Prop.&lt;br&gt;skall uppfattas som ett avstyrkande (avsnitt 4.3.1). När ett kommunalt beslut&lt;br&gt;har upphävts efter överklagande bör polisen ha att självmant ta upp frågan&lt;br&gt;om återkallelse av tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.10 Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Möjligheten att till regeringen överklaga beslut av en läns-&lt;br&gt;styrelse i ordningsfrågor tas bort. Vidare införs den ordningen att en&lt;br&gt;polismyndighets beslut enligt ordningslagen eller enligt föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av lagen i framtiden skall överklagas till länsrätt&lt;br&gt;och inte som nu till länsstyrelse. Dock skall till skillnad från vad som&lt;br&gt;gäller nu en polismyndighets beslut att avslå en ansökan om att få ta i an-&lt;br&gt;språk offentlig plats inte få överklagas, om avslagsbeslutet föranleds av&lt;br&gt;att kommunen i sitt yttrande i tillståndsärendet har avstyrkt ansökan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala ordningsföreskrifter eller&lt;br&gt;andra lokala föreskrifter skall kunna överklagas av kommunen hos läns-&lt;br&gt;rätten. Övriga beslut som länsstyrelsen fattar med stöd av ordningslagen&lt;br&gt;skall inte kunna överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som nu skall beslut av en kommun att föreskriva&lt;br&gt;att något annat område än sådant som enligt ordningslagen är offentlig&lt;br&gt;plats skall jämställas med sådan plats, att avge yttrande vid ansökan om&lt;br&gt;tillstånd att använda offentlig plats, att meddela lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter och att meddela föreskrifter rörande ordningen eller säkerheten i&lt;br&gt;hamnområden kunna överklagas enligt bestämmelserna om laglighets-&lt;br&gt;prövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900). Även av kommunen&lt;br&gt;beslutade föreskrifter som tar sikte på att förhindra att människors hälsa&lt;br&gt;eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor&lt;br&gt;skall kunna överklagas enligt kommunallagens bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisen skall, när kommunen har avstyrkt en ansökan om tillstånd att&lt;br&gt;använda offentlig plats, vid beslutet att avslå ansökan underrätta sökan-&lt;br&gt;den om möjligheten att överklaga kommunens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär att nuvarande ordning med länsstyrelsen&lt;br&gt;som första besvärsinstans behålls. Dock skall länsstyrelsens beslut inte få&lt;br&gt;överklagas om inte beslutet rör av länsstyrelsen meddelade föreskrifter om&lt;br&gt;ordningen och säkerheten i en hamn eller tillträdesförbud eller beslut i&lt;br&gt;underställningsärenden. Sådana beslut - således beslut som fattas av läns-&lt;br&gt;styrelsen som första instans - skall enligt utredningsförslaget kunna över-&lt;br&gt;klagas hos regeringen genom besvär. Utredningsförslaget saknar motsvarig-&lt;br&gt;het till mitt förslag om skyldighet för polisen att underrätta en sökande om&lt;br&gt;möjligheten att överklaga kommunens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har motsatt sig förslaget&lt;br&gt;att begränsa möjligheterna att överklaga länsstyrelsens beslut i frågor av det&lt;br&gt;aktuella slaget till regeringen. Kammarrätten i Stockholm är emellertid från&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;182&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättssäkerhetssynpunkt tveksam till att inskränka antalet instanser för över-&lt;br&gt;klagande. En tänkbar lösning skulle enligt kammarrätten vara att låta läns-&lt;br&gt;styrelsens beslut få överklagas till kammarrätten som slutinstans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO anser att det är överflödigt att ha möjlighet till förvaltningsbesvär&lt;br&gt;över polismyndighetens beslut i fråga om tillstånd att använda allmän plats i&lt;br&gt;det fallet att kommunen har utnyttjat sin vetorätt. Enligt JO är det i ett så-&lt;br&gt;dant fall svårt för den enskilde att förstå att det i första hand är kommunens&lt;br&gt;yttrande som skall angripas och inte polisens avslagsbeslut, som innehåller&lt;br&gt;den enda besvärshänvisningen, nämligen till länsstyrelsen, som inte har&lt;br&gt;stora möjligheter att göra någon annan bedömning än polisen. Med hänsyn&lt;br&gt;till risken för att tiden för kommunalbesvär (numera laglighetsprövning) har&lt;br&gt;gått ut när den enskilde får vetskap om denna möjlighet att överklaga anser&lt;br&gt;JO att det i vart fall bör införas en bestämmelse om skyldighet för polisen&lt;br&gt;att upplysa denne om vilka vägar att överklaga som står öppna för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt NO är förvaltningsbesvär att föredra framför kommunalbesvär när&lt;br&gt;det gäller kommunernas yttranden, eftersom möjligheterna till ändring häri-&lt;br&gt;genom skulle utvidgas avsevärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kammarrätten i Stockholm föreslår att möjligheten avskaffas att anföra&lt;br&gt;kommunalbesvär beträffande beslut som skall underställas länsstyrelsens&lt;br&gt;prövning. Kammarrätten pekar därvid på bl.a. att underställningen innebär&lt;br&gt;en laglighetsprövning av samma slag som sker i kommunalbesvärs-&lt;br&gt;processen och att man genom att avskaffa kommunalbesvärsmöjligheten här&lt;br&gt;skulle få en mer praktisk och snabbare ordning - länsstyrelsen behöver inte&lt;br&gt;som nu vid sin prövning avvakta att det kommunala beslutet vinner laga&lt;br&gt;kraft - utan att förändringen skulle behöva inge betänkligheter från rätts-&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om besvär över olika beslut en-&lt;br&gt;ligt AOst och lokala ordningsföreskrifter finns i 27 § AOst. Kommunens&lt;br&gt;beslut om antagande, ändring eller upphävande av en lokal ordningsstadga&lt;br&gt;samt beslut genom vilket kommunen har använt sin vetorätt enligt 2 § AOst&lt;br&gt;överklagas genom kommunalbesvär (numera laglighetsprövning enligt&lt;br&gt;10 kap. kommunallagen 1991:900; jfr prop. 1990/91:117 s. 133). Andra&lt;br&gt;beslut av kommunen och beslut av polisen överklagas hos länsstyrelsen&lt;br&gt;genom förvaltningsbesvär. Länsstyrelsens beslut i dessa ärenden överklagas&lt;br&gt;hos regeringen. Även länsstyrelsens beslut i ärenden om underställning av&lt;br&gt;lokal ordningsstadga överklagas hos regeringen. Polisens beslut att före-&lt;br&gt;lägga vite enligt 31 § AOst överklagas hos länsstyrelsen och dennas beslut&lt;br&gt;hos kammarrätten. Polisens, länsstyrelsens och kammarrättens beslut gäller&lt;br&gt;genast, om inte något annat beslutas. Undantagna härifrån är dock beslut om&lt;br&gt;ersättningsskyldighet enligt 17 eller 17 b § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälet till att länsstyrelsens beslut i olika frågor enligt AOst får överkla-&lt;br&gt;gas till regeringen hänger samman med den sedan gammalt gällande princi-&lt;br&gt;pen att frågor som rör allmän ordning och säkerhet närmast hör hemma&lt;br&gt;inom den ordning för överklagande där regeringen är sista instans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om att befria regeringen från olika förvaltningsärenden som över-&lt;br&gt;klagas dit togs upp i prop. 1983/84:120 om regeringens befattning med be-&lt;br&gt;svärsärenden. I propositionen angavs riktlinjer för hur besvärsreglerna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;183&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skulle ses över. Som en utgångspunkt angavs att regeringen i allmänhet inte&lt;br&gt;borde vara besvärsinstans annat än när det behövdes en politisk styrning av&lt;br&gt;praxis. De fall då besvärsprövningens huvudsakliga funktion är att tillgo-&lt;br&gt;dose ett rättsskyddsbehov borde, enligt föredragande statsrådet, bara läggas&lt;br&gt;på regeringen, om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad besvärs-&lt;br&gt;prövning på lägre nivå (a. prop. s. 11). Riksdagen godtog riktlinjeproposi-&lt;br&gt;tionen (bet. 1983/84:KU23, rskr. 1983/84:250).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det talar redan det allmänna intresset att avlasta regeringen&lt;br&gt;från förvaltningsärenden för att regeringen inte bör vara sista instans i ären-&lt;br&gt;den enligt den nya ordningslagen. Ett annat skäl är att de skiftande lokala&lt;br&gt;förhållandena ofta spelar en avgörande betydelse för utgången. I enlighet&lt;br&gt;med de av riksdagen godtagna riktlinjerna i prop. 1983/84:120 bör därför&lt;br&gt;enligt min mening möjligheten att till regeringen överklaga beslut enligt&lt;br&gt;ordningslagstiftningen beträffande vilka polisen är första instans, slopas.&lt;br&gt;Detsamma bör gälla för besvär över polisens beslut enligt en lokal före-&lt;br&gt;skrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa ordningsfrågor meddelar länsstyrelsen beslut som första instans.&lt;br&gt;Det gäller beslut om tillträdesförbud och om föreskrifter rörande ordning&lt;br&gt;och säkerhet i hamnar som ägs eller förvaltas av någon annan än en kom-&lt;br&gt;mun eller av ett av kommunen helägt företag. Enligt min mening saknas&lt;br&gt;tillräckligt starka skäl för en ordning med möjlighet att överklaga sådana&lt;br&gt;beslut till regeringen. I dessa frågor måste länsstyrelsens sakkunskap och&lt;br&gt;erfarenhet anses väl fylla de krav som bör ställas för att rättssäkerhets-&lt;br&gt;aspekterna skall bli tillgodosedda. Jag vill i det här sammanhanget erinra&lt;br&gt;om att, för det fall en myndighet uppmärksammar att ett beslut som den har&lt;br&gt;fattat som första instans är uppenbart oriktigt skall myndigheten ändra&lt;br&gt;beslutet (jfr 27 § förvaltningslagen, 1986:223).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 4.3.6) föreslagit att det nuvarande under-&lt;br&gt;ställningsförfarandet av kommunala föreskrifter slopas och ersätts med en&lt;br&gt;skyldighet för kommunen att till länsstyrelsen anmäla beslutade föreskrifter.&lt;br&gt;Enligt mitt förslag skall länsstyrelsen i framtiden upphäva sådana kommu-&lt;br&gt;nala föreskrifter som strider mot den nya ordningslagen. Länsstyrelsens&lt;br&gt;beslut i dessa frågor bör enligt min mening även i framtiden kunna över-&lt;br&gt;klagas. Jag anser emellertid i linje med vad föredragande statsrådet uttalade&lt;br&gt;i propositionen om regeringens befattning med besvärsärenden (prop.&lt;br&gt;1983/84:120 s. 11) att det inte bör ankomma på regeringen att pröva dessa&lt;br&gt;frågor. Jag anser också att rätten att klaga på länsstyrelsens beslut i före-&lt;br&gt;varande fall bör begränsas till den kommun som har fattat det överklagade&lt;br&gt;beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag att polismyndig-&lt;br&gt;hetens beslut - med undantag för sådana beslut som föranleds av att&lt;br&gt;kommunen har utnyttjat sin vetorätt i ett tillståndsärende - bör kunna över-&lt;br&gt;klagas hos länsstyrelsen genom besvär. Dock föreslogs i det remitterade&lt;br&gt;förslaget mot bakgrund av den Europeiska konventionens angående skydd&lt;br&gt;för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-&lt;br&gt;konventionen) krav på tillgång till domstolsprövning att länsstyrelsens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;184&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslut om återkallelse av tillstånd och beslut om ersättningsskyldighet&lt;br&gt;skulle kunna överklagas till kammarrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har invänt mot det remitterade förslaget under åberopande av&lt;br&gt;att rätten till domstolsprövning med en sådan ordning blir alltför snävt av-&lt;br&gt;gränsad. Lagrådet har vidare anfört. Det bör beaktas att de ärenden som av-&lt;br&gt;ser tillstånd till allmän sammankomst ytterst gäller den enskildes möjlig-&lt;br&gt;heter att utöva de grundlagsskyddade opinionsfrihetema. Vidare bör beaktas&lt;br&gt;att dessa och andra tillståndsärenden och dessutom många ärenden som rör&lt;br&gt;förelägganden eller förbud kan antas ha stor personlig eller ekonomisk be-&lt;br&gt;tydelse för den enskilde. Exempelvis kan polismyndighetens beslut i vissa&lt;br&gt;fall beröra möjligheterna att utöva en näring, vilket innebär att beslutet&lt;br&gt;kommer att angå den enskildes civila rättigheter i Europakonventionens&lt;br&gt;mening. Inte sällan torde dessutom prövningen av dessa ärenden komma att&lt;br&gt;ha väsentliga inslag av rättslig bedömning. Sammantaget betyder detta att&lt;br&gt;skäl för domstolsprövning kan föreligga i snart sagt alla de typer av ärenden&lt;br&gt;som rör tillstånd, förelägganden, förbud m.m. Visserligen torde det också&lt;br&gt;förekomma fall av enklare beskaffenhet där en domstolsprövning inte är&lt;br&gt;lika påkallad. Remissen ger emellertid inte underlag för att undanta någon&lt;br&gt;bestämd ärendegrupp från domstolsprövning eller för att i övrigt på ett god-&lt;br&gt;tagbart sätt avgränsa de fall där en sådan prövning kunde undvaras. Mot&lt;br&gt;bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att en möjlighet till över-&lt;br&gt;prövning i domstol öppnas för hela gruppen av enskilda ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag ansluter mig till Lagrådets synpunkter. Enligt min mening talar såle-&lt;br&gt;des övervägande skäl för att möjligheten till domstolsprövning av ifrågava-&lt;br&gt;rande beslut bör utvidgas i förhållande till den ordning som föreslagits i lag-&lt;br&gt;rådsremissen. De beslut om vilka fråga är här kan röra en mängd olika om-&lt;br&gt;råden och förhållanden. Mot den bakgrunden anser jag på samma sätt som&lt;br&gt;Lagrådet att det saknas möjlighet att urskilja vilka typer av beslut som är av&lt;br&gt;sådan beskaffenhet att en domstolsprövning inte kan anses påkallad. Jag&lt;br&gt;förordar därför att polismyndighetens beslut enligt ordningslagen eller&lt;br&gt;enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen bör kunna över-&lt;br&gt;klagas till domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med en ordning där polismyndighetens beslut skall kunna överklagas till&lt;br&gt;domstol uppkommer frågan om domstolsprövningen skall läggas i kammar-&lt;br&gt;rätt eller i länsrätt. I det sammanhanget vill jag peka på att Domstols-utred-&lt;br&gt;ningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, som&lt;br&gt;för närvarande bereds i Justitiedepartementet, föreslår att tyngdpunkten av&lt;br&gt;domstolsprövningen skall läggas i första instans. Regeringen har ställt sig&lt;br&gt;bakom principen i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3&lt;br&gt;s. 24 f.). Jag finner denna princip lämplig och anser att de nu aktuella&lt;br&gt;besluten bör prövas av länsrätt som första domstolsinstans. Förslaget kräver&lt;br&gt;en ändring i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. I&lt;br&gt;regeringens proposition om tobakslag (prop. 1992/93:185) föreslår rege-&lt;br&gt;ringen en ny, mera generell, lydelse av 14 §, som bör kunna träda i kraft den&lt;br&gt;1 juli 1993. Om förslaget leder till lagstiftning kommer de nu aktuella&lt;br&gt;besluten att omfattas och jag lägger därför inte fram något förslag om&lt;br&gt;ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande att domstolsprövningen bör läggas i länsrätt med-&lt;br&gt;för en instanskedja som har fem länkar, två förvaltningsmyndigheter och tre&lt;br&gt;domstolar. En sådan ordning anser jag vara otillfredsställande bl.a. från&lt;br&gt;kostnadssynpunkt. Vidare kommer ett ärendes slutliga avgörande att för-&lt;br&gt;dröjas på ett omotiverat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oaktat länsstyrelserna väl fyller de krav på sakkunskap och kompetens&lt;br&gt;som man måste ställa på prövningen av aktuella ärendetyper anser jag att&lt;br&gt;polismyndighetens beslut i framtiden bör överklagas direkt till länsrätt och&lt;br&gt;inte som nu till länsstyrelse. Ett skäl för mitt ställningstagande är, som&lt;br&gt;också Domstolsutredningen pekat på (SOU 1991:106 del A s. 437), att det&lt;br&gt;från principiell synpunkt finns anledning att ifrågasätta länsstyrelsens och&lt;br&gt;andra tillsynsmyndigheters befattning med besvärsärenden. Ett annat och&lt;br&gt;måhända tyngre skäl är - som jag redan nämnt - att en ordning med dom-&lt;br&gt;stolsprövning i flertalet av nu aktuella ärendetyper är påkallad av hänsyn till&lt;br&gt;Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande således att polis-&lt;br&gt;myndighetens beslut i framtiden bör kunna överklagas till länsrätt och inte&lt;br&gt;som nu till länsstyrelse. Länsrättens beslut bör på sedvanligt sätt kunna&lt;br&gt;överklagas till kammarrätt. Jag vill emellertid i det här sammanhanget&lt;br&gt;nämna att bl.a. frågan om att införa krav på prövningstillstånd i kammarrätt&lt;br&gt;här aktualiserats i Domstolsutredningens betänkande och fått ett positivt be-&lt;br&gt;mötande under remissbehandlingen. Jag avser att arbeta vidare med denna&lt;br&gt;fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana beslut av kommunfullmäktige som innefattar normgivning bör&lt;br&gt;alltid kunna överklagas i den ordning som kommunallagen föreskriver om&lt;br&gt;laglighetsprövning. Under remissbehandlingen har JO ansett det vara över-&lt;br&gt;flödigt att behålla möjligheten till förvaltningsbesvär över polisens beslut i&lt;br&gt;frågor om tillstånd att använda offentlig plats när kommunen har utnyttjat&lt;br&gt;sin vetorätt. JO anser att det i vart fall bör införas en bestämmelse om&lt;br&gt;skyldighet för polisen att upplysa den enskilde om vilka vägar att överklaga&lt;br&gt;som står öppna för honom. För egen del anser jag det värdefullt för den&lt;br&gt;enskilde att möjligheten att överklaga kommunens beslut behålls. I likhet&lt;br&gt;med vad JO har anfört under remissbehandlingen anser jag emellertid att&lt;br&gt;möjligheten till förvaltningsbesvär över polisens beslut i frågor om tillstånd&lt;br&gt;att använda offentlig plats när kommunen har utnyttjat sin vetorätt, bör&lt;br&gt;avskaffas. Ett överklagande av polisens beslut i dessa fall kan nämligen inte&lt;br&gt;leda till någon ändring av beslutet. Således bör enligt min mening den&lt;br&gt;nuvarande ordningen med möjlighet att överklaga såväl kommunens som&lt;br&gt;polisens beslut behållas endast i de fall där en kommun inte har utnyttjat sin&lt;br&gt;vetorätt i ärenden om markupplåtelser. I klarhetens intresse och för att&lt;br&gt;undanröja risken för att tiden för laglighetsprövning hinner gå ut innan den&lt;br&gt;enskilde får vetskap om möjligheten att överklaga det kommunala beslutet&lt;br&gt;anser jag i likhet med JO att en bestämmelse bör införas som ålägger&lt;br&gt;polisen att i ett ärende om markupplåtelse där kommunen har yttrat sig i&lt;br&gt;beslutet upplysa den enskilde om denna möjlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;186&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.11 Straff&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Till böter skall dömas den som uppsåtligen eller av oakt-&lt;br&gt;samhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats, att få&lt;br&gt;spränga eller att använda skjutvapen eller en skjutbana,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. bryter mot kraven på vissa skadeförebyggande åtgärder,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. åsidosätter villkor som polisen har meddelat av hänsyn till trafiken&lt;br&gt;eller till allmän ordning eller säkerhet för ett tillstånd enligt ordnings-&lt;br&gt;lagen eller lokala ordningsföreskrifter eller som kommunen har ställt upp&lt;br&gt;för ett tillstånd att ta i anspråk offentlig plats, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. bryter mot ett av polisen meddelat förbud om fortsatt användning&lt;br&gt;av bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, friluftsliv,&lt;br&gt;spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till penningböter skall dömas den som uppsåtligen eller av oakt-&lt;br&gt;samhet bryter mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tillståndskravet för att använda pyrotekniska varor,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lokala ordningsföreskrifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. föreskrifter till skydd för människors hälsa eller egendom rörande&lt;br&gt;förbud mot användning av pyrotekniska varor,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. föreskrifter rörande ordningen eller säkerheten i hamnområden,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. tillträdesförbud som har meddelats av länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn, som inte har fyllt 15 år, bryter mot förbudet mot spräng-&lt;br&gt;ning eller skjutning, skall den som har vårdnaden om barnet dömas till&lt;br&gt;böter. Likaså skall, om ett barn som inte har fyllt 15 år bryter mot till-&lt;br&gt;ståndskravet för att få använda pyrotekniska varor, den som har vård-&lt;br&gt;naden om barnet dömas till penningböter. Detta gäller dock inte, om&lt;br&gt;vårdnadshavaren har gjort vad som ankommer på honom eller henne för&lt;br&gt;att förhindra föreseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Utrednings-&lt;br&gt;förslaget innebär emellertid till skillnad från mitt förslag vissa begräns-&lt;br&gt;ningar av straffansvaret i subjektivt hänseende. Vidare innebär utrednings-&lt;br&gt;förslaget till skillnad från mitt förslag att även ägaren till en container i&lt;br&gt;vissa fall skall kunna dömas till böter, om containern ställs upp i strid med&lt;br&gt;kravet på tillstånd eller i strid med ett villkor som har meddelats för upp-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinsstanserna: RÅ anser att förslaget innebär en alltför långt-&lt;br&gt;gående begränsning av straffansvaret i subjektivt hänseende. Enligt RÅ bör&lt;br&gt;sålunda den som bryter mot kravet på tillstånd för att få använda allmän&lt;br&gt;plats kunna straffas redan när gärningen sker av oaktsamhet. RÅ pekar&lt;br&gt;därvid på bl.a. att ansvaret för en ägare till en container enligt förslaget&lt;br&gt;sträcker sig betydligt längre än för t.ex. en beställare. Vidare är RÅ tveksam&lt;br&gt;till kravet på uppsåt för straffbarhet vid överträdelser mot föreskrifter eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillträdesförbud. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg&lt;br&gt;anser att handlingar av huvudsakligen ordningsstörande natur bör hållas&lt;br&gt;utanför det kriminaliserade området i ordningslagstiftningen och att bestäm-&lt;br&gt;melser som är avsedda att främja säkerheten till liv eller hälsa skall vara&lt;br&gt;sanktionerade med dagsböter. Polismyndigheten i Stockholm menar att&lt;br&gt;böteshotet har mer teoretisk än praktisk betydelse. Polismyndigheten i Hel-&lt;br&gt;singborg anser att dagsböter bör kunna ådömas vid överträdelser av lokala&lt;br&gt;ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms kommun (gatukontoret) betonar att det bör ske en väsentlig&lt;br&gt;skärpning av straffet vid olovligt ianspråktagande av mark som är allmän&lt;br&gt;plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Polismyndigheten i Stockholm (ordningsavdelningen) bör det fin-&lt;br&gt;nas ett ägaransvar vid överträdelse av kravet på tillstånd för att få använda&lt;br&gt;allmän plats. Skälet till detta är enligt polismyndigheten svårigheterna att i&lt;br&gt;vissa fall utreda vem som har gjort sig skyldig till överträdelsen, t.ex. när&lt;br&gt;den skett i affärsverksamhet. RPS menar att förslaget om straffansvar&lt;br&gt;beträffande olagliga uppställningar av containrar kan ge upphov till utred-&lt;br&gt;ningsproblem. Enligt RPS bör ansvarsordningen här utformas så att ägaren&lt;br&gt;till containern blir primärt ansvarig och att ansvar för beställaren&lt;br&gt;aktualiseras endast om ägaren har gjort vad som ankommer på honom för&lt;br&gt;att förhindra förseelsen. Polismyndigheten i Halmstad avstyrker förslaget&lt;br&gt;om bötesstraff för ägaren av en container. Polismyndigheten anser att det i&lt;br&gt;stället för bötesstraff för ägaren bör föreskrivas sådant straff för den som&lt;br&gt;vid tiden för överträdelsen hade dispositionsrätten till containern; enligt&lt;br&gt;polismyndigheten medför en sådan ordning att ägaren till en container kan&lt;br&gt;bestraffas bara för sådana åtgärder som han själv förorsakat, t.ex. ställt upp&lt;br&gt;containern på någon annan plats än den som beställaren har anvisat eller om&lt;br&gt;han inte har hämtat den på avtalad tid. Kalmar kommun (gatukontoret) anser&lt;br&gt;att det föreslagna undantaget från straffansvaret för ägaren till en container&lt;br&gt;är oklart. Enligt kommunen bör straffansvaret i stället åvila föraren som har&lt;br&gt;placerat containern på den aktuella platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt pekar på att den nuvarande motsvarigheten till be-&lt;br&gt;stämmelsen om möjlighet att meddela tillträdesförbud ger länsstyrelsen rätt&lt;br&gt;att förelägga höga viten. Enligt tingsrätten bör man därför överväga att före-&lt;br&gt;skriva dagsböter som straff för överträdelser mot den nya bestämmelsen om&lt;br&gt;tillträdesförbud i stället för penningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg bör&lt;br&gt;man avstå från möjligheten att bestraffa försumliga vårdnadshavare.&lt;br&gt;Östersunds tingsrätt anser att det bör klarare anges om med vårdnadshavare&lt;br&gt;avses den som har den rättsliga eller den faktiska vårdnaden om barnet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: I 28 § AOst finns bestämmelser om straff&lt;br&gt;för öveträdelser av bestämmelserna i AOst eller bestämmelser som har&lt;br&gt;meddelats med stöd av AOst. Enligt första stycket är påföljden penning-&lt;br&gt;böter för den som utan polismyndighetens tillstånd använder allmän plats på&lt;br&gt;visst sätt (2 §), inte vidtar tjänliga renhållningsåtgärder på allmän plats inom&lt;br&gt;stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område&lt;br&gt;(3 §), inte ägnar vissa anläggningar sådan tillsyn att fara inte uppkommer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;188&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för dem som färdas eller uppehåller sig på allmän plats eller inte vidtar vissa&lt;br&gt;andra åtgärder för att undvika olycksfall för sådan vägtrafikant (4 §), den&lt;br&gt;som vid bl.a. upptagande av vak inte vidtar de åtgärder som erfordras för att&lt;br&gt;förebygga fara (5 §) och den som bryter mot tillståndskravet vid&lt;br&gt;sprängning, fyrverkeri och skjutning med eldvapen inom stadsplanelagt&lt;br&gt;område (6 §). Samma påföljd ådöms den som bryter mot en föreskrift i&lt;br&gt;lokal ordningsstadga som har meddelats med stöd av 7 § första stycket eller&lt;br&gt;mot en föreskrift i reglemente eller taxa som avses i 25 § eller underlåter att&lt;br&gt;följa en föreskrift eller ett förbud eller påbud som har meddelats med stöd&lt;br&gt;av 2 eller 8 §. Om förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt eller om&lt;br&gt;avsevärd skada eller olägenhet har orsakats genom förseelsen, är påföljden&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 28 § andra stycket AOst är påföljden böter för det fall att någon&lt;br&gt;har framkallat fara för personskada genom att bryta mot 2 § eller föreskrift&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128 § tredje stycket AOst åläggs vårdnadshavare straffansvar i vissa fall.&lt;br&gt;Sådant ansvar kan utkrävas om ett barn, som inte har fyllt 15 år, har handlat&lt;br&gt;i strid med bestämmelserna i AOst om sprängning, fyrverkeri eller skjutning&lt;br&gt;med eldvapen eller luft- eller fjädervapen (6 § första och andra styckena)&lt;br&gt;och vårdnadshavaren inte har gjort vad som ankommer på honom för att&lt;br&gt;förhindra förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Efterlevnaden av AOst:s bestämmelser och av&lt;br&gt;de lokala ordningsstadgoma synes inte vara den bästa. Till stor del har detta&lt;br&gt;sin grund i svårigheterna att övervaka att bestämmelserna följs. En annan&lt;br&gt;bidragande orsak anses vara att sanktionsreglema i AOst inte utgör ett&lt;br&gt;tillräckligt påtryckningsmedel för den enskilde. Några remissinstanser har&lt;br&gt;också framhållit att de bötesbelopp som kommer i fråga vid förseelser mot&lt;br&gt;AOst är alltför låga, vilket innebär att det inte sällan är ekonomiskt mera&lt;br&gt;fördelaktigt för den enskilde att betala böter än att betala lösen för polisens&lt;br&gt;tillstånd enligt AOst och i förekommande fall markhyra till kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening måste överträdelser av de allmänna ordningsföreskrif-&lt;br&gt;terna i den nya ordningslagen kunna medföra straff. Jag tänker då närmast&lt;br&gt;på bestämmelserna i 3 kap. om tillstånd till nyttjande av offentlig plats&lt;br&gt;(1 §), åtgärder mot faror från byggnader m.m. eller från nedrasande snö och&lt;br&gt;is (3 §), säkerhetsåtgärder vid grävning, schaktning o.d. (4 §) och&lt;br&gt;sprängning och skjutning (6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalpåföljden enligt AOst är penningböter. Dagsböter kan utdömas i&lt;br&gt;försvårande fall, dvs. när förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt&lt;br&gt;eller om avsevärd skada eller olägenhet har orsakats genom förseelsen eller&lt;br&gt;om fara för personskada har framkallats genom överträdelse av bestämmel-&lt;br&gt;sen i 2 § AOst eller av villkor som har meddelats enligt den paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bötesstraffets utformning och tillämpningsområde har nyligen förändrats&lt;br&gt;radikalt (prop. 1990/91:68, bet. 1990/91:JuU10, rskr. 1990/91:155). Änd-&lt;br&gt;ringarna, som trätt i kraft den 1 januari 1992, innebär bl.a. följande. Maxi-&lt;br&gt;mum för penningböter har höjts från 1 000 kr till 2 000 kr vid ett brott och&lt;br&gt;från 2 000 kr till 5 000 kr när penningböter tillämpas som gemensamt straff&lt;br&gt;för flera brott. Beträffande dagsböter har skalan för antalet dagsböter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förändrats. Det lägsta antalet dagsböter som kan dömas ut har höjts från en&lt;br&gt;till 30. Detta innebär att, om ett brott för vilket böter är föreskrivet bör&lt;br&gt;föranleda ett lägre straff än 30 dagsböter, penningböter skall dömas ut.&lt;br&gt;Vidare har minsta beloppet för en dagsbot höjts från 10 kr till 30 kr. Dags-&lt;br&gt;botens belopp får emellertid jämkas, om det finns särskilda skäl. Allmänna&lt;br&gt;bötesminimum har höjts till 100 kr vid penningböter och till 450 kr vid&lt;br&gt;dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet av bestämmelserna i den nya ordningslagen är sådana att det är&lt;br&gt;av stor vikt för ordningen och säkerheten eller för trafiken att de efterlevs.&lt;br&gt;Trots skärpningen av bötespåföljden som har skett genom den lagändring&lt;br&gt;som jag nyss har redogjort för anser jag att böter och inte endast&lt;br&gt;penningböter skall utgöra påföljden vid överträdelser av bestämmelserna i&lt;br&gt;ordningslagen. Sålunda skall dagsböter dömas ut i de fall där brottets straff-&lt;br&gt;värde uppgår till minst 30 dagsböter. Ett undantag härifrån bör emellertid&lt;br&gt;göras för den som använder pyrotekniska varor utan polisens tillstånd, där&lt;br&gt;sådant krävs (3 kap. 7 § i ordningslagen). För överträdelser av det slaget&lt;br&gt;anser jag det vara fullt tillräckligt med penningböter som påföljd. Böter bör&lt;br&gt;vara påföljden också för det fall att någon bryter mot villkor som polisen&lt;br&gt;eller kommunen har meddelat i samband med tillståndsgivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med utredningen anser jag att fängelse inte bör förekomma i&lt;br&gt;straffskalan. Den som bryter mot den nya ordningslagens säkerhetsbestäm-&lt;br&gt;melser på ett sådant sätt att det skulle kunna vara aktuellt att tillämpa&lt;br&gt;fängelse som påföljd torde nämligen kunna fällas till ansvar enligt reglerna i&lt;br&gt;BrB. Jag tänker då närmast på bestämmelserna om vållande till annans död,&lt;br&gt;vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-&lt;br&gt;9 §§) samt allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff bör också kunna följa på överträdelser av lokala ordningsföreskrif-&lt;br&gt;ter, föreskrifter till skydd för människors hälsa och egendom om förbud mot&lt;br&gt;användning av pyrotekniska varor, hamnföreskrifter samt föreskrifter om&lt;br&gt;tillträdesförbud till områden som är farliga för allmänheten. Straffbestäm-&lt;br&gt;melserna bör ges formen av ett s.k. blankettstraffbud och tas in i den nya&lt;br&gt;ordningslagen. Genom lokala ordningsföreskrifter m.m. kommer i all-&lt;br&gt;mänhet endast ordningsfrågor av mindre ingripande natur att regleras. Jag&lt;br&gt;delar utredningens uppfattning att detta utgör ett skäl för att straffet för&lt;br&gt;förseelser mot lokala ordningsföreskrifter och andra föreskrifter som&lt;br&gt;beslutas enligt ordningslagen bör vara penningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det följande (avsnitt 4.3.13) framgår att vite och tvångsutförande på&lt;br&gt;den felandes bekostnad kan tillgripas i flera av de fall på vilka straff kan&lt;br&gt;följa enligt det nu sagda. I 9 kap. 8 § RB har getts uttryck för den allmänna&lt;br&gt;principen att vite inte får föreläggas när straff är utsatt, om inte undantag&lt;br&gt;därifrån följer av särskilda författningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har satt i fråga om ett system i ordningslagen som möjliggör&lt;br&gt;dubbla sanktioner verkligen är nödvändigt. Enligt min mening måste&lt;br&gt;huvudsyftet med en reaktion från det allmännas sida vara att den felande&lt;br&gt;vidtar rättelse. Sålunda bör påföljderna vite och tvångsutförande anses vara&lt;br&gt;tillräckliga reaktioner för att t.ex. brunnar förses med nödvändiga säkerhets-&lt;br&gt;anordningar. I de fall där en olycka redan har inträffat och där det således&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;190&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan vara befogat med en straffrättslig reaktion torde bestämmelserna i BrB&lt;br&gt;om vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av&lt;br&gt;fara för annan (3 kap. 7-9 §§) bli tillämpliga. I flertalet fall är det emellertid&lt;br&gt;enligt min mening nödvändigt med möjlighet till olika sanktioner eftersom&lt;br&gt;det inte går att i förväg bilda sig en uppfattning om vilken sanktion som är&lt;br&gt;mest verkningsfull i det enskilda fallet. Som exempel kan nämnas den&lt;br&gt;situationen att någon bryter mot ett villkor som har ställts upp i ett enskilt&lt;br&gt;tillståndsärende. Sådana villkor kan ju av naturliga skäl ha vitt skilda inne-&lt;br&gt;håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) föreslagit att skyldigheten att ansöka om&lt;br&gt;tillstånd till markupplåtelser skall åvila den som tar marken i anspråk&lt;br&gt;genom olika anordningar eller åtgärder. Detta gäller således även i de fall då&lt;br&gt;anordningen ägs av någon annan. Jag anser att det i fråga om skyldigheten&lt;br&gt;att ansöka om tillstånd för uppställning av t.ex. en container på offentlig&lt;br&gt;plats inte finns anledning att frångå regeln att tillstånd skall sökas av den i&lt;br&gt;vars intresse som markdispositionen sker, dvs. i dessa fall i regel be-&lt;br&gt;ställaren. Denne bör således kunna straffas, om tillstånd inte söks eller om&lt;br&gt;en uppställning enligt hans anvisningar sker på någon annan tid eller plats&lt;br&gt;än tillståndet avser. Det blir också mot beställaren som eventuella före-&lt;br&gt;lägganden om tvångsförflyttning o.d. skall riktas. Till frågorna om bl.a.&lt;br&gt;föreläggande och tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag föreslår sålunda att den som tagit marken i anspråk skall kunna&lt;br&gt;straffas, om tillstånd inte sökts eller om en uppställning enligt hans anvis-&lt;br&gt;ningar sker på någon annan tid eller plats än tillståndet avser. En sådan&lt;br&gt;ordning framstår som naturlig eftersom ägaren, om det är fråga om någon&lt;br&gt;annan än den som tar marken i anspråk, ofta har begränsade möjligheter att&lt;br&gt;påverka själva markdispositionen och att kontrollera att givna villkor efter-&lt;br&gt;levs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande containrar är det emellertid inte ovanligt att ägaren råder&lt;br&gt;över var containern placeras, när den skall hämtas etc. Därtill kommer att&lt;br&gt;beställaren oftast inte själv kan flytta eller avlägsna en container som har&lt;br&gt;ställts upp i strid med meddelade villkor. Mot den här bakgrunden kan det&lt;br&gt;sättas i fråga om efterlevnaden av kravet på tillstånd och av att uppställda&lt;br&gt;villkor följs skulle öka, om även containerns ägare kan åläggas ett&lt;br&gt;straffrättsligt ansvar. Jag anser emellertid i likhet med Lagrådet att en möj-&lt;br&gt;lighet att rikta ett föreläggande om vite eller tvångsutförande även mot&lt;br&gt;containerns ägare eller mot den som till följd av avtal om nyttjanderätt e.d.&lt;br&gt;har tillhandahållit containern är ett tillräckligt påtryckningsmedel för att&lt;br&gt;gällande bestämmelser och villkor skall efterlevas. Till frågorna om vite och&lt;br&gt;tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;191&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.12 Beslag och förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Har en offentlig plats tagits i anspråk för utplacering av&lt;br&gt;varor eller någon annan egendom i strid med kravet på tillstånd för att få&lt;br&gt;använda sådan plats, får egendomen - till skillnad mot nuvarande&lt;br&gt;ordning - tas i beslag och förklaras förverkad, om det behövs för att före-&lt;br&gt;bygga fortsatta överträdelser och förverkandet inte är oskäligt. I övrigt&lt;br&gt;ges i nu aktuella frågor enligt ordningslagen samma möjlighet till beslag&lt;br&gt;och förverkande som enligt AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär liksom mitt att bestämmelserna i AOst om&lt;br&gt;beslag och förverkande, som inte rör offentliga tillställningar, ges motsva-&lt;br&gt;righet i ordningslagen. Utredningsförslaget saknar motsvarighet till mitt för-&lt;br&gt;slag om möjlighet för polisen att ta i beslag varor eller annan egendom som&lt;br&gt;har placerats på offentlig plats i strid med kravet på tillstånd för att få an-&lt;br&gt;vända platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har berört förslagen. Polis-&lt;br&gt;myndigheterna i Visby och Vimmerby pekar på att förtäringsförbud beträf-&lt;br&gt;fande öl nu förekommer i vissa lokala ordningsstadgor. Enligt polismyn-&lt;br&gt;digheterna blir ett sådant förbud verkningslöst, om inte resterande öl kan&lt;br&gt;förklaras förverkad. Sveriges Köpmannaförbund föreslår att materiel och&lt;br&gt;utrustning skall få beslagtas och förklaras förverkad hos den som bryter mot&lt;br&gt;kravet på tillstånd för att få använda allmän plats. Även Polismyndigheten i&lt;br&gt;Stockholm (ordningsavdelningen), som pekar på problemet med anord-&lt;br&gt;ningar som utgör hinder i trafiken, förordar att det införs regler om beslag&lt;br&gt;och förverkande vid överträdelser mot tillståndskravet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om beslag och förverkande finns&lt;br&gt;i 30 § AOst. I de frågor som jag här behandlar innebär bestämmelserna föl-&lt;br&gt;jande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med bestämmelserna i AOst om skjutning&lt;br&gt;får förklaras förverkade, efter vad som kan anses skäligt. Spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med en&lt;br&gt;lokal ordningsföreskrift, skall oavsett vem dryckerna tillhör förklaras för-&lt;br&gt;verkade, om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Det sagda gäller&lt;br&gt;även i fråga om spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos någon som&lt;br&gt;vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot föreskriften, om det är&lt;br&gt;sannolikt att dryckerna var avsedda för den senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande beslag av vapen som kan antas bli förverkat föreskrivs att&lt;br&gt;bestämmelserna i rättegångsbalken skall tillämpas med den avvikelsen att&lt;br&gt;bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då&lt;br&gt;rätten satt ut sådan tid. I fråga om alkoholhaltiga drycker som kan antas bli&lt;br&gt;förverkade gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande innebär att dessa bestämmelser bör föras&lt;br&gt;över till en ny ordningslag i sak oförändrade. Jag ansluter mig till ställnings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;192&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tagandet. Att utvidga bestämmelserna om beslag och förverkande av alko-&lt;br&gt;holhaltiga drycker så att de omfattar även annat öl än starköl, som har före-&lt;br&gt;slagits från polishåll under remissbehandlingen, anser jag inte vara tillräck-&lt;br&gt;ligt motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har det också pekats på en brist i de nuva-&lt;br&gt;rande bestämmelserna genom att det inte finns möjlighet att beslagta och&lt;br&gt;förklara förverkad egendom då allmän plats tagits i anspråk i strid med till-&lt;br&gt;ståndskravet i 2 § AOst för t.ex. försäljning eller för skyltar o.d. som utgör&lt;br&gt;en fara i trafiken. Även i andra sammanhang har regeringen uppmärksam-&lt;br&gt;mats på frågan. En förklaring till problemet anges vara att böteshotet enligt&lt;br&gt;28 § AOst inte är tillräckligt verkningsfullt för att motverka nya brott. När&lt;br&gt;det gäller försäljning som sker i strid med tillståndskravet sägs det att det är&lt;br&gt;nödvändigt att varulagret på platsen tas om hand för att komma till rätta&lt;br&gt;med fortsatta överträdelser. De fall där överträdelser av detta slag under de&lt;br&gt;senaste åren varit särskilt omfattande och gett upphov till allvarliga problem&lt;br&gt;av olika slag har gällt otillåten gatuhandel på Drottninggatan i Stockholm&lt;br&gt;och den försäljning av varor som inresande ägnat sig åt i bl.a. Malmö.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill för egen del till en början peka på att frågan om möjligheterna att&lt;br&gt;använda beslag och förverkande i de nu aktuella situationerna hänger sam-&lt;br&gt;man med frågan vilka möjligheter det finns över huvud att få bort anord-&lt;br&gt;ningar eller annan egendom för vilken offentlig plats tagits i anspråk utan&lt;br&gt;tillstånd. Den sistnämnda frågan tar jag upp i samband med att jag strax&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.13) behandlar frågor om föreläggande, vite och tvångsutförande&lt;br&gt;vid överträdelser mot föreskrifter i den nya ordningslagen. Redan nu vill jag&lt;br&gt;nämna att mina förslag i dessa frågor innebär förbättrade möjligheter i för-&lt;br&gt;hållande till vad som nu gäller i fråga om möjlighet att ingripa för att få rät-&lt;br&gt;telse till stånd vid överträdelser mot t.ex. kravet på tillstånd för att få an-&lt;br&gt;vända offentlig plats. Bl.a. ges polisen befogenhet att, utan att som nu först&lt;br&gt;behöva försöka få ägaren att vidta rättelse, ta bort föremål, t.ex. skyltar, som&lt;br&gt;har ställts upp eller anbringats på offentlig plats utan tillstånd, om det av&lt;br&gt;hänsyn till trafiken eller till ordning och säkerhet är nödvändigt att åtgärden&lt;br&gt;vidtas genast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller andra situationer är möjligheterna att enligt de nu berörda&lt;br&gt;reglerna med tvångsåtgärder genast få bort egendom för vilken offentlig&lt;br&gt;plats olovligen tagits i anspråk mer begränsade. Det gäller bl.a. just vid för-&lt;br&gt;säljning som inte medför sådana risker som nyss har nämnts. Frågan om&lt;br&gt;möjligheten att använda beslag och förverkande blir här av intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid betona att straffvärdet hos gärningar som utgör över-&lt;br&gt;trädelser mot olika föreskrifter i den nya ordningslagen normalt inte kan an-&lt;br&gt;ses vara sådant att det finns skäl att generellt förena straffsanktionen med&lt;br&gt;möjlighet till förverkande av egendom. Det problem som jag här har tagit&lt;br&gt;upp visar emellertid att det kan finnas speciella situationer vid överträdelser&lt;br&gt;av kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats där det framstår som&lt;br&gt;nödvändigt att kunna omhänderta egendom för att motverka nya överträdel-&lt;br&gt;ser. Vad jag här i första hand tänker på är just varor vid försäljning i strid&lt;br&gt;med tillståndskravet. Men även beträffande annan egendom kan detta behov&lt;br&gt;tänkas finnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;193&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning bör en ordning med möjlighet till förverkande av&lt;br&gt;bl.a. varulager införas för de nu aktuella fallen. Inriktningen bör emellertid&lt;br&gt;vara att förverkande endast bör komma i fråga om det behövs för att före-&lt;br&gt;bygga fortsatt brottslighet. Således kan förverkande av t.ex. ett varulager&lt;br&gt;med hänsyn till dess värde framstå som oskäligt. Jag återkommer till till-&lt;br&gt;lämpningen i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna reglerna i 27 kap. RB om beslag innebär att egendom som&lt;br&gt;kan bli föremål för förverkande enligt den tilltänkta bestämmelsen kan tas i&lt;br&gt;beslag av polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.13 Föreläggande, vite och tvångsutförande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger ho-&lt;br&gt;nom enligt ordningslagen, lokala ordningsföreskrifter eller föreskrifter&lt;br&gt;som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller enligt beslut eller&lt;br&gt;villkor som har meddelats av polisen med stöd av ordningslagen eller&lt;br&gt;enligt villkor som ställts upp av en kommun för tillstånd att använda&lt;br&gt;offentlig plats, får polisen förelägga honom att inom viss tid vidta åt-&lt;br&gt;gärden. Detta gäller bara om han inte vidtar rättelse genast efter till-&lt;br&gt;sägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande - utan föregående tillsägelse - får avse skyldighet att&lt;br&gt;ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och&lt;br&gt;andra anordningar som har ställts upp eller anbringats på offentlig plats&lt;br&gt;utan erforderligt tillstånd eller i strid med villkor som gäller för till-&lt;br&gt;ståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits bort&lt;br&gt;efter utgången av giltigthetstiden för tillståndet. Avser föreläggandet en&lt;br&gt;container, får det riktas även mot ägaren eller mot den som på grund av&lt;br&gt;avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit containern, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart att någon annan är ansvarig för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet&lt;br&gt;att följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske genom polis-&lt;br&gt;myndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Polisen får vidta&lt;br&gt;åtgärden på den försumliges bekostnad, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har&lt;br&gt;satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efter-&lt;br&gt;forskning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är&lt;br&gt;nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: JO lämnar förslaget utan erinran. Polismyndigheten&lt;br&gt;i Stockholm menar att bestämmelserna för att få någon betydelse måste&lt;br&gt;kompletteras med en befogenhet för polisen att omgående vidta erforderliga&lt;br&gt;åtgärder på den försumliges bekostnad. Enligt Stockholms kommun (juri-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;194&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;diska avdelningen) innebär förslagen en klar förbättring, om de jämförs med&lt;br&gt;de föreslagna bestämmelserna om återkallelse. Göteborgs kommun pekar på&lt;br&gt;att den som enligt förslaget blir föremål för ett vitesföreläggande kan ha fått&lt;br&gt;ett vitesföreläggande även från en annan myndighet rörande samma för-&lt;br&gt;hållande, t.ex. från byggnadsnämnden angående upplag och uppställning av&lt;br&gt;skyltar. Enligt kommunen bör därför den myndighet som har förelagt vite&lt;br&gt;vara skyldig att underrätta den andra myndigheten om föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trafiksäkerhetsverket och Sveriges Fastighetsägareförbund ansluter sig&lt;br&gt;till utredningens ställningstagande beträffande ingripande mot containrar&lt;br&gt;som är uppställda utan tillstånd. Verket anser emellertid att det av de före-&lt;br&gt;slagna bestämmelserna är svårt att utläsa att det finns en möjlighet att flytta&lt;br&gt;containrar i angelägna och brådskande fall. Svenska kommunförbundet anser&lt;br&gt;emellertid att lagen om flyttning av fordon i vissa fall bör ändras så att den&lt;br&gt;omfattar flyttning av containrar och lastflak. Stockholms kommun (gatu-&lt;br&gt;kontoret) föreslår att man utreder om ett system med containerhantering i&lt;br&gt;Stockholm skulle kunna utformas på samma sätt som i Göteborg; systemet&lt;br&gt;där innebär att i huvudsak all uthyrning och uppställning av containrar&lt;br&gt;utförs av det kommunala renhållningsverket, som också är tillståndshavare&lt;br&gt;enligt 2 § AOst. Kommunens fritidsnämnd pekar på att en tillfällig upp-&lt;br&gt;ställning av t.ex. en container på en mjukgjord markyta kan förorsaka&lt;br&gt;markskador som kommunen härigenom inte får kännedom om i förväg och&lt;br&gt;därför knappast kan förhindra. Kommunens juridiska avdelning ifrågasätter&lt;br&gt;om de av utredningen föreslagna möjligheterna att ingripa beträffande con-&lt;br&gt;tainrar är tillräckligt kännbara i de fall då containeruppställningen är avsedd&lt;br&gt;att vara mycket kortvarig; enligt avdelningen skulle en bestämmelse som&lt;br&gt;innebär att kommunen i stället ges befogenhet att själv flytta containern på&lt;br&gt;ägarens bekostnad bli betydligt mera verksam. Vidare tar avdelningen upp&lt;br&gt;problemet med att forsla bort en kiosk som ägaren vägrar att flytta trots att&lt;br&gt;tillståndet upphört; avdelningen anser att bestämmelser motsvarande 5 och&lt;br&gt;6 §§ lagen om flyttning av fordon i vissa fall bör tas in i ordningslagen och&lt;br&gt;kunna tillämpas i dessa situationer. Kalmar kommun (gatukontoret) anser att&lt;br&gt;det vid användande av allmän plats för containrar bör utredas om en&lt;br&gt;ordning kan införas som innebär bl.a. att tillstånd kan lämnas muntligen av&lt;br&gt;polisen. Polismyndigheten i Halmstad avstyrker förslaget om möjlighet att&lt;br&gt;till ägaren rikta ett föreläggande att ta bort en container. Svenska Kommu-&lt;br&gt;nalarbetareförbundet anser att i brådskande fall, t.ex. när containern har&lt;br&gt;placerats på ett trafikfarligt sätt eller annars utgör en påtaglig fara eller&lt;br&gt;olägenhet för exempelvis gatuarbetare, bör flyttning kunna ske på ägarens&lt;br&gt;eller beställarens bekostnad utan föregående föreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kungl. Djurgårdens förvaltning anser att markägare/förvaltare bör ges&lt;br&gt;befogenheter att ta ned och föra bon affischer som satts upp utan tillstånd&lt;br&gt;på mark som är allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om föreläggande, vite och&lt;br&gt;tvångsutförande finns i 31 § AOst. Bestämmelserna innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som underlåter att utföra ett arbete eller vidta någon annan åtgärd&lt;br&gt;som åligger honom enligt AOst eller lokal ordningsstadga eller enligt ord-&lt;br&gt;ningsföreskrift som har meddelats med stöd av lokal ordningsstadga kan fö-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;reläggas att vid vite företa vad han har underlåtit. För att vite skall kunna&lt;br&gt;åläggas den försumlige förutsätts att han inte genast efter tillsägelse utför&lt;br&gt;vad han har försummat eller att han inte kan nås av en sådan tillsägelse. Det&lt;br&gt;ankommer på polismyndigheten att förelägga den försumlige vite. Om det&lt;br&gt;anses nödvändigt, kan polismyndigheten låta utföra arbetet eller åtgärden på&lt;br&gt;den försumliges bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är de föreslagna bestämmelserna i den nya ordningslagen&lt;br&gt;om straff, beslag och förverkande inte tillräckliga när det gäller att komma&lt;br&gt;till rätta med den som underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom en-&lt;br&gt;ligt lagen, lokal ordningsföreskrift eller föreskrift eller villkor som har med-&lt;br&gt;delats med stöd av lagen eller lokal ordningsföreskrift. Förhållandena är&lt;br&gt;nämligen ibland sådana att man måste ha andra möjligheter än de nyss-&lt;br&gt;nämnda för att på ett snabbt och verksamt sätt kunna komma till rätta med&lt;br&gt;olika former av missförhållanden. Det är då ofta nödvändigt att myndighe-&lt;br&gt;terna har tillgång till tvångsmedel som mera direkt syftar till att åstad-&lt;br&gt;komma rättelse när någon bryter mot lagen. Jag ansluter mig därför till ut-&lt;br&gt;redningens ställningstagande att AOst bestämmelser i 31 § bör föras över&lt;br&gt;till den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande, vite och som en sista åtgärd tvångsutförande bör enligt&lt;br&gt;min mening kunna tillgripas mot den som underlåter att vidta en åtgärd som&lt;br&gt;åligger honom enligt ordningslagen, lokal ordningsföreskrift eller föreskrif-&lt;br&gt;ter som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller enligt villkor eller&lt;br&gt;beslut som har meddelats av polisen med stöd av ordningslagen eller enligt&lt;br&gt;villkor som har ställts upp av en kommun för tillstånd att använda offentlig&lt;br&gt;plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har framhållit tidigare skall de föreslagna tvångsmedlen få ut-&lt;br&gt;nyttjas endast som en sista utväg för att åstadkomma rättelse från den felan-&lt;br&gt;des sida. I likhet med vad som nu gäller skall sålunda polisen först genom&lt;br&gt;tillsägelse söka åstadkomma rättelse. Först om den felande inte hörsammar&lt;br&gt;tillsägelsen skall föreläggande att vidta åtgärden få meddelas honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då den försumlige inte kan nås med en tillsägelse eller i fall då&lt;br&gt;den försumlige inte kan anträffas efter rimlig efterforskning bör den&lt;br&gt;nuvarande ordningen med möjlighet för polisen att genast utfärda före-&lt;br&gt;läggande ges en motsvarighet i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas på en&lt;br&gt;offentlig plats och för att störningar i trafiken inte skall uppstå är det ange-&lt;br&gt;läget att en offentlig plats inte tas i anspråk utan att tillstånd för ianspråk-&lt;br&gt;tagandet har meddelats. Från samma synpunkt är det angeläget att platsen&lt;br&gt;inte tas i anspråk i strid med ett meddelat villkor för ianspråktagandet. Om&lt;br&gt;en offentlig plats tas i anspråk utan tillstånd eller i strid med ett meddelat&lt;br&gt;villkor för ianspråktagandet, är det angeläget att rättelse vidtas skyndsamt.&lt;br&gt;Polisen bör därför ges möjlighet att i sådana situationer meddela föreläg-&lt;br&gt;gande utan att den felande först genom tillsägelse getts möjlighet att vidta&lt;br&gt;rättelse. Således föreslår jag att en bestämmelse tas in i den nya ordningsla-&lt;br&gt;gen som ger polisen möjlighet att utan föregående tillsägelse meddela före-&lt;br&gt;läggande som avser skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, contain-&lt;br&gt;rar o.d. som har ställts upp eller anbringats på en offentlig plats utan erfor-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;196&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;derligt tillstånd eller i strid med meddelat villkor. Detsamma bör gälla när&lt;br&gt;sådana anordningar inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för&lt;br&gt;tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag här har föreslagit om möjlighet för polisen att utan föregående&lt;br&gt;tillsägelse meddela föreläggande innebär en utvidgning i förhållande till den&lt;br&gt;nuvarande ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ett föreläggande skall bli verkningsfullt är det enligt min mening&lt;br&gt;en förutsättning att de nuvarande påtryckningsmedlen i form av vite och&lt;br&gt;tvångsutförande på den försumliges bekostnad behålls i den nya ordningsla-&lt;br&gt;gen. I motiven till AOst uttalade föredragande statsrådet (prop. 1956:143 s.&lt;br&gt;134 f.) att det i vissa fall kunde framstå som väl bryskt att omedelbart till-&lt;br&gt;gripa åtgärden att låta utföra arbetet eller vidta åtgärden på den försumliges&lt;br&gt;bekostnad. Enligt hans mening borde den möjligheten användas först sedan&lt;br&gt;det verkligen visats att den försumlige inte rättar sig efter tillsägelsen och&lt;br&gt;man sålunda har anledning att räkna med att han tredskas. För egen del an-&lt;br&gt;ser jag att det inte finns någon anledning att vara så restriktiv med använd-&lt;br&gt;ningen av förelägganden som innehåller erinran om att underlåtenhet att&lt;br&gt;följa föreläggandet kan medföra att rättelse sker på den försumliges bekost-&lt;br&gt;nad. I sådana fall där ett vitesföreläggande kan antas bli verkningslöst eller&lt;br&gt;där det är angeläget att åtgärden genomförs snabbt bör tvångsutförande&lt;br&gt;kunna tillgripas utan föregående vitesföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den till vilken ett föreläggande har riktats med erinran om att underlå-&lt;br&gt;tenhet att följa föreläggandet kan medföra tvångsutförande på hans bekost-&lt;br&gt;nad bör enligt min uppfattning normalt sett alltid ges möjlighet att själv&lt;br&gt;vidta rättelse. Ett sådant föreläggande bör sålunda alltid innehålla en uppgift&lt;br&gt;om inom vilken tid den försumlige har att vidta rättelse för att undgå att åt-&lt;br&gt;gärden vidtas på hans bekostnad. Den tid som sätts ut i föreläggandet måste&lt;br&gt;vara så tilltagen att den förelagde har en rimlig möjlighet att själv vidta åt-&lt;br&gt;gärden. Tiden för självrättelse blir sålunda beroende av vilken åtgärd som&lt;br&gt;skall vidtas. Om det endast är fråga om en enklare åtgärd, kan tiden sålunda&lt;br&gt;sättas mycket kort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa situationer kan det vara nödvändigt att polisen har en möjlighet att&lt;br&gt;vidta rättelse utan att den normala ordningen med tillsägelse och formella&lt;br&gt;förelägganden följs. Jag tänker då närmast på de situationer där det är fråga&lt;br&gt;om verksamheter eller åtgärder som är av farlig art eller särskilt ordnings-&lt;br&gt;störande. Enligt min uppfattning bör polisen ges befogenheter att i sådana&lt;br&gt;situationer genast vidta rättelse, om det är nödvändigt av hänsyn till allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet eller till trafiken. Emellertid bör denna möjlighet&lt;br&gt;användas med försiktighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har Stockholms kommun påtalat att upp-&lt;br&gt;ställning av containrar utan tillstånd eller i strid med uppställda villkor utgör&lt;br&gt;ett allvarligt problem inom kommunen. Andra remissinstanser som särskilt&lt;br&gt;berört den frågan har i allmänhet förklarat att uppställning av containrar inte&lt;br&gt;utgör något problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) föreslagit att skyldigheten att ansöka om&lt;br&gt;tillstånd till markupplåtelser skall åvila den som tar marken i anspråk&lt;br&gt;genom olika anordningar eller åtgärder. Detta gäller således även i de fall då&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anordningen ägs av någon annan. Jag anser att det i fråga om skyldigheten&lt;br&gt;att ansöka om tillstånd för uppställning av en container på offentlig plats&lt;br&gt;inte finns anledning att frångå regeln att tillstånd skall sökas av den i vars&lt;br&gt;intresse som markdispositionen sker, dvs. i dessa fall i regel beställaren.&lt;br&gt;Denne bör således kunna straffas, om tillstånd inte söks eller om en upp-&lt;br&gt;ställning enligt hans anvisningar sker på någon annan tid eller plats än&lt;br&gt;tillståndet avser. Det blir också mot beställaren som eventuella före-&lt;br&gt;lägganden om tvångsförflyttning o.d. skall riktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande containrar är det emellertid inte ovanligt att ägaren eller den&lt;br&gt;som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit containern råder&lt;br&gt;över var containern placeras, när den skall hämtas m.m. Därtill kommer att&lt;br&gt;beställaren oftast inte själv kan flytta eller avlägsna en container som har&lt;br&gt;ställts upp i strid med meddelade villkor. Jag föreslår därför i likhet med&lt;br&gt;utredningen att en bestämmelse tas in i den nya ordningslagen som gör det&lt;br&gt;möjligt att utan föregående tillsägelse ålägga även containerägaren eller den&lt;br&gt;som på grund av nyttjanderättsavtal e.d. tillhandahållit containern en&lt;br&gt;skyldighet att ta bort en container som ställs upp i strid med lagens bestäm-&lt;br&gt;melser eller med ett villkor som har ställts upp för markdispositionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med en sådan lösning som jag nu har föreslagit kommer containerns&lt;br&gt;ägare att bli tvungen att förvissa sig om att tillstånd för uppställningen finns.&lt;br&gt;Emellertid kan det förekomma fall där beställaren har anvisat en felaktig&lt;br&gt;plats eller utan ägarens vetskap har flyttat containern eller vidtagit någon&lt;br&gt;annan otillåten åtgärd. Att i dessa situationer förelägga containerns ägare&lt;br&gt;eller den som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit contai-&lt;br&gt;nern framstår inte som rimligt. Jag föreslår därför en bestämmelse om&lt;br&gt;undantag för ägarens ansvar att utan föregående tillsägelse ta bort contai-&lt;br&gt;nern i de fall där han gjort vad som får anses ankomma på honom för att&lt;br&gt;förhindra den otillåtna uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bestämmelse om skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren att&lt;br&gt;på föreläggande undanskaffa en container kan som jag ser det inte göras&lt;br&gt;undantagslös. I de situationer då det är uppenbart att någon annan - i&lt;br&gt;allmänhet beställaren - är ansvarig för uppställningen bör det därför finnas&lt;br&gt;en möjlighet att i stället rikta föreläggandet mot denne. Det får således från&lt;br&gt;fall till fall avgöras om föreläggandet skall riktas mot beställaren eller&lt;br&gt;ägaren. Dock kan sägas att beställaren inte kan anses skyldig att svara för&lt;br&gt;bortforslingen av containern i de fall där han har gjort vad som ankommer&lt;br&gt;på honom för att förhindra den otillåtna uppställningen. Sålunda bör be-&lt;br&gt;ställaren inte heller kunna ådömas straff för det fall containerns ägare har&lt;br&gt;ställt upp denna på någon annan plats än den som beställaren har anvisat&lt;br&gt;eller inte hämtar containern på avtalad tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att de bestämmelser som jag nu har föreslagit skall bli effektiva&lt;br&gt;krävs det att polisen på ett enkelt sätt kan erhålla uppgifter om containerns&lt;br&gt;ägare. Ett åliggande för ägaren att tydligt utmärka containern skulle&lt;br&gt;tillgodose detta krav. En bestämmelse om märkning av containrar med&lt;br&gt;ägarens namn, adress, telefonnummer m.m. är emellertid så detaljbetonad&lt;br&gt;att den inte bör tas in i lagen. Däremot kan en sådan bestämmelse vara&lt;br&gt;lämplig att ta in i en lokal ordningsföreskrift. En ytterligare omständighet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;198&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som talar för att en sådan bestämmelse inte bör tas in i lagen är att - vilket&lt;br&gt;också framkommit under remissbehandlingen - problemen med olovligt&lt;br&gt;uppställda containrar kan variera från kommun till kommun.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.4 Ordning och säkerhet i kollektivtrafik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;4.4.1 Regleringens placering och tillämpningsområde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Bestämmelser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik tas&lt;br&gt;in i ett särskilt kapitel i ordningslagen. Regleringen skall gälla i fråga om&lt;br&gt;trafik med tunnelbana och spårväg samt sådan yrkesmässig trafik för&lt;br&gt;persontransporter som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). De nuvarande&lt;br&gt;bestämmelserna i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) om förbud mot att&lt;br&gt;beträda spårområdet för tunnelbana eller spårväg förs över till ordnings-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen att efter hörande av&lt;br&gt;kommunfullmäktige utfärda reglementen för trafikföretag i frågor om&lt;br&gt;ordning och säkerhet i kollektivtrafik avskaffas. Detsamma gäller beträf-&lt;br&gt;fande taxor för trafikföretag liksom taxor och reglementen för annan&lt;br&gt;verksamhet än kollektivtrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Utredningen fö-&lt;br&gt;reslår en särskild lag om ordning och säkerhet i kollektivtrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En mindre del av instanserna har behandlat&lt;br&gt;frågorna om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken. Av dessa&lt;br&gt;godtar de flesta utredningens förslag att i lag ta in bestämmelser i ämnet.&lt;br&gt;Några instanser anser att även bestämmelserna i numera 25-27 §§ jämvägs-&lt;br&gt;säkerhetslagen (1990:1157) om ordning och säkerhet i järnvägstrafik bör&lt;br&gt;föras över till den av utredningen föreslagna lagen. SJ och SL förordar att&lt;br&gt;lagen omfattar även lokal järnvägstrafik. RA ifrågasätter, med hänsyn till de&lt;br&gt;olika lokala behov som kan finnas, om inte möjligheten att utfärda regionala&lt;br&gt;eller lokala föreskrifter bör finnas kvar. Han liksom Överåklagaren i&lt;br&gt;Stockholm anser att tillämpningsområdet för lagregleringen bör begränsas&lt;br&gt;till sådan yrkesmässig trafik som är att anse som linjetrafik. Bl.a. Göteborgs&lt;br&gt;Spårvägar anser att övervägande skäl talar för att den del av färdtjänsten&lt;br&gt;som utförs med specialfordon också skall falla under lagens tillämpnings-&lt;br&gt;område. Polismyndigheten i Visby pekar på de speciella problemen med&lt;br&gt;ordningen och säkerheten i färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet;&lt;br&gt;enligt polismyndigheten lär bestämmelserna i bl.a. sjölagen (1891:35 s. 1)&lt;br&gt;även i fortsättningen få tillämpas på denna trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Svenska kommunförbundets uppfattning är förslaget behäftat med&lt;br&gt;sådana brister att det inte bör ligga till grund för lagstiftning. SJ, Göteborgs&lt;br&gt;kommun, SL och Göteborgs Spårvägar anser det vara en förutsättning för&lt;br&gt;att de lokala ordningsstadgoma skall kunna ersättas av föreskrifter i lag att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrifterna i allt väsentligt kommer att motsvara de nuvarande straffsank -&lt;br&gt;tionerade bestämmelserna i stadgorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag i övrigt tillstyrks eller lämnas utan erinran av de&lt;br&gt;remissinstanser som har särskilt berört det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Bestämmelser som rör frågor om ordning&lt;br&gt;och säkerhet i kollektivtrafiken till lands finns på olika håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1991, finns bestämmelser av denna karaktär som gäller trafiken med järn-&lt;br&gt;väg, tunnelbana och spårväg. Bestämmelserna innehåller bl.a. förbud för&lt;br&gt;allmänheten att beträda spårområden och befogenhet för järnvägstjänstemän&lt;br&gt;i säkerhets- eller ordningstjänst att avlägsna eller omhänderta personer som&lt;br&gt;stör ordningen eller äventyrar säkerheten i järnvägsdriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om ordning och säkerhet i annan kollektivtrafik än järnvägs-&lt;br&gt;trafik - utöver förbudet i jämvägssäkerhetslagen mot att beträda spårområ-&lt;br&gt;den för tunnelbana och spårväg - finns i lokala reglementen som har utfär-&lt;br&gt;dats med stöd av 25 § AOst. Enligt denna bestämmelse får länsstyrelsen ef-&lt;br&gt;ter hörande av kommunfullmäktige, om det inte är föreskrivet något annat,&lt;br&gt;utfärda reglementen för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag e.d. un-&lt;br&gt;der förutsättning att det finns behov av det. Lokala reglementen med före-&lt;br&gt;skrifter om ordning och säkerhet i trafik med tunnelbana, buss, spårvagn&lt;br&gt;eller taxi har sålunda utfärdats i flera fall enligt 25 § AOst. Reglementena&lt;br&gt;innehåller relativt detaljerade föreskrifter om allmänhetens skyldigheter och&lt;br&gt;om befogenhet för trafikpersonalen att ingripa med anvisningar eller tillsä-&lt;br&gt;gelser för att upprätthålla ordningen eller säkerheten i trafiken. Bestäm-&lt;br&gt;melserna är genomgående straffsanktionerade. Också de allmänna straff-&lt;br&gt;bestämmelserna i BrB och specialstraffrättsliga regler till skydd för ordning&lt;br&gt;och säkerhet gäller naturligtvis för kollektivtrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i 25 § AOst ger länsstyrelsen även befogenhet att fastställa&lt;br&gt;taxor för verksamhet av det slag som omfattas av paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behov av föreskrifter om ordning och säkerhet i kollektivtrafik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har undersökt ordningsförhållandena i kollektivtrafiken genom&lt;br&gt;att höra med bl.a. berörda myndigheter och trafikföretag. Enligt utredningen&lt;br&gt;är ordningsstörningarna i kollektivtrafiken omfattande och inte sällan&lt;br&gt;allvarliga, även om problemens omfattning varierar både geografiskt och&lt;br&gt;tidsmässigt. Utredningens bedömning, som avsåg förhållandena i mitten av&lt;br&gt;1980-talet, har i allt väsentligt fått stöd under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag till en början peka på att åtskilliga av de ordnings-&lt;br&gt;störningar som förekommer i kollektivtrafiken samtidigt utgör brott enligt&lt;br&gt;BrB, t.ex. misshandel, olaga hot, ofredande eller skadegörelse, eller enligt&lt;br&gt;specialstraffrättsliga bestämmelser. Vidare ger naturligtvis de allmänna be-&lt;br&gt;stämmelserna om gripande m.m. i RB och polislagen möjligheter att ingripa&lt;br&gt;också då brott begås i samband med kollektivtrafik. Polislagen innehåller&lt;br&gt;också bestämmelser i 13 § som gör det möjligt att avvisa, avlägsna eller i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sista hand omhänderta den som stör ordningen utan att för den skull begå&lt;br&gt;något brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om järnvägsområden gäller järnvägssäkerhetslagens bestäm-&lt;br&gt;melser om rätt för viss jämvägspersonal att ingripa mot berusade eller ord-&lt;br&gt;ningsstörande personer eller personer som äventyrar säkerheten i järnvägs-&lt;br&gt;driften. Motsvarande befogenheter tillkommer emellertid inte befattnings-&lt;br&gt;havare vid trafik med tunnelbana, spårväg eller buss eller andra former av&lt;br&gt;kollektivtrafik till lands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning finns det ett klart behov av särskilda föreskrifter&lt;br&gt;till skydd för ordningen och säkerheten i kollektivtrafiken också i fortsätt-&lt;br&gt;ningen. Det finns ingenting som tyder på att ordningsproblemen i kollektiv-&lt;br&gt;trafiken blivit mindre eller i något väsentligt avseende ändrat karaktär i för-&lt;br&gt;hållande till situationen vid utredningens undersökning i mitten av 198O-ta-&lt;br&gt;let. Och jag vill peka på att kollektivtrafiken i sig, med hänsyn till verksam-&lt;br&gt;hetens natur och den speciella miljö i vilken verksamheten bedrivs, är sär-&lt;br&gt;skilt känslig för ordningsstörningar och beteenden som äventyrar män-&lt;br&gt;niskors säkerhet. Även om sådana störningar och beteenden framstår som&lt;br&gt;måttliga kan de innebära uppenbara risker för allmänheten. Det är därför&lt;br&gt;angeläget att det är möjligt att ingripa mot företeelser av detta slag på ett ti-&lt;br&gt;digt stadium, dvs. redan innan ordningen har blivit påtagligt störd eller sä-&lt;br&gt;kerheten blivit i någon högre grad äventyrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar alltså utredningens uppfattning att det också i fortsättningen&lt;br&gt;måste finnas bl.a. regler om förbud mot sådant handlande eller uppträdande&lt;br&gt;från allmänhetens sida som är särskilt ägnat att störa ordningen eller även-&lt;br&gt;tyra säkerheten i trafiken. Det måste också finnas föreskrifter - utöver vad&lt;br&gt;som kan anses gälla enligt allmänna bestämmelser - som gör det möjligt att&lt;br&gt;ingripa när någon bryter mot sådana förbud eller när ordningen störs eller&lt;br&gt;säkerheten hotas på något annat sätt. Liksom utredningen anser jag vidare&lt;br&gt;att det bör finnas föreskrifter som reglerar trafikpersonalens befogenheter&lt;br&gt;att ingripa samt bestämmelser om straff och andra sanktionsmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om ordning och säkerhet för annan kollektivtrafik än järn-&lt;br&gt;vägstrafik utfärdas nu med stöd av 25 § AOst av länsstyrelsen efter kommu-&lt;br&gt;nens hörande. Tillämpningsområdet för nuvarande föreskrifter är således i&lt;br&gt;allmänhet begränsat till den enskilda kommunen, låt vara att likalydande be-&lt;br&gt;stämmelser kan beslutas för exempelvis samtliga kommuner inom ett län.&lt;br&gt;Denna ordning tillkom vid en tid då det var naturligt att reglera frågor om&lt;br&gt;ordningen och säkerheten i kollektivtrafiken genom lokala föreskrifter.&lt;br&gt;Kollektivtrafiken hade då inte den betydelse för samhällslivet som den har i&lt;br&gt;dag. Antalet resenärer var betydligt lägre än nu, och i jämförelse med nuva-&lt;br&gt;rande förhållanden var ordningsproblemen blygsamma. Ett mycket stort an-&lt;br&gt;tal människor är nu beroende av att dagligen kunna använda sig av kollek-&lt;br&gt;tiva färdmedel. Resor över kommun- och länsgränser är vanliga och kollek-&lt;br&gt;tivtrafik är ofta anordnad regionsvis. Ordningsstörningama har tilltagit&lt;br&gt;kraftigt, och de utgör framför allt inom storstadsområdena ett påtagligt&lt;br&gt;problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund kan det enligt min uppfattning starkt ifrågasättas&lt;br&gt;om det är lämpligt att även i fortsättningen reglera frågor om ordning och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;201&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;säkerhet i kollektivtrafik genom lokala föreskrifter. Jag vill här peka på att&lt;br&gt;vissa bestämmelser i gällande lokala reglementen för kollektivtrafik är av&lt;br&gt;den arten att de enligt RF inte nödvändigtvis skall meddelas i lag. Detta gäl-&lt;br&gt;ler t.ex. föreskrifter med förbud mot alkoholförtäring, mot att vidröra manö-&lt;br&gt;verutrustning eller mot tillträde till spårområden för skilda slag av trafik.&lt;br&gt;Sådana bestämmelser kan alltså i och för sig efter bemyndigande i lag tas&lt;br&gt;upp i en förordning eller i föreskrifter som beslutas av en kommun eller för-&lt;br&gt;valtningsmyndighet. Andra bestämmelser som kan te sig motiverade, t.ex.&lt;br&gt;regler om ingripanden mot störande personer, om beslag och om förver-&lt;br&gt;kande, måste emellertid tas in i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning står det mot denna bakgrund klart att den regle-&lt;br&gt;ring av frågor om ordning och säkerhet i kollektivtrafik som behövs i fort-&lt;br&gt;sättningen åtminstone delvis måste ske genom lag. Utredningen anser att&lt;br&gt;man för att undvika en olämplig splittring av regelverket bör ta in alla be-&lt;br&gt;stämmelser i dessa frågor i lag. Jag delar utredningens uppfattning, som inte&lt;br&gt;har mött någon erinran vid remissbehandlingen. Dessutom får man genom&lt;br&gt;en sådan sammanhållen reglering i lag sannolikt också en mera effektiv och&lt;br&gt;enhetlig rättstillämpning, vilket bör förbättra förutsättningarna för en bättre&lt;br&gt;efterlevnad av bestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför att gällande lokala reglementen för kollektivtrafik bör&lt;br&gt;upphävas och att bestämmelser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik till&lt;br&gt;iands i stället bör tas in i den nya ordningslagen. Jag återkommer strax till&lt;br&gt;bestämmelsen i 25 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringens tillämpningsområde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller de nya bestämmelsernas tillämpningsområde vill jag till en&lt;br&gt;början peka på att reglementen för närvarande finns för trafik med tunnel-&lt;br&gt;bana, spårväg och bussar i linjetrafik medan föreskrifter om ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet vid järnvägstrafik finns i jämvägssäkerhetslagen. Regleringen i den&lt;br&gt;lagen, som har förts över dit från jämvägstrafiklagen (1985:192), omfattar i&lt;br&gt;ett visst hänseende även trafik med tunnelbana eller spårväg, nämligen när&lt;br&gt;det gäller det straffsanktionerade förbudet mot att obehörigen beträda spår-&lt;br&gt;områden (se 25 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med vad utredningen har anfört anser jag att det i och för sig&lt;br&gt;skulle vara tilltalande att i den nya ordningslagen föra samman alla bestäm-&lt;br&gt;melser om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken till lands.&lt;br&gt;Den nyligen ikraftträdda jämvägssäkerhetslagen innehåller emellertid en&lt;br&gt;samlad reglering av frågor om ordning och säkerhet i järnvägstrafik. Att&lt;br&gt;exempelvis föra över denna nya lags bestämmelser om ordning vid järn-&lt;br&gt;vägstrafik till ordningslagen anser jag inte skulle medföra några fördelar.&lt;br&gt;Som jag strax skall återkomma till är det nämligen motiverat att dessa&lt;br&gt;bestämmelser med hänsyn till att järnvägstrafikens speciella förhållanden i&lt;br&gt;vissa avseenden skiljer sig från regleringen för övrig kollektivtrafik hålls&lt;br&gt;samman såsom har skett i jämvägssäkerhetslagen. I linje med utredningens&lt;br&gt;ställningstagande har jag alltså stannat för att regleringen av frågor om&lt;br&gt;ordning och säkerhet i kollektivtrafik i den nya ordningslagen inte bör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;202&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omfatta järnvägstrafik. Jag återkommer emellertid till de ändringar som bör&lt;br&gt;göras i vissa avseenden i regleringen beträffande järnvägstrafik i jämvägs-&lt;br&gt;säkerhetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller regleringen av frågor om ordning och säkerhet i trafik med&lt;br&gt;tunnelbana och spårväg är situationen däremot annorlunda. Liksom utred-&lt;br&gt;ningen anser jag att bestämmelser i dessa frågor bör finnas på ett ställe, och&lt;br&gt;det är lämpligt att regleringen tas in i ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande rör den nuvarande regleringen i dessa frågor inte&lt;br&gt;bara när det gäller de lokala trafikreglementena. Jämvägssäkerhetslagen in-&lt;br&gt;nehåller nämligen, som har framgått av det föregående, bestämmelser om&lt;br&gt;förbud mot att obehörigen beträda spårområden såvitt gäller tunnelbana och&lt;br&gt;spårväg (25 §). Motsvarande reglering fanns tidigare i järnvägstrafiklagen. I&lt;br&gt;lagrådsremissen med förslag till järn vägssäkerhetslag intogs den ståndpunk-&lt;br&gt;ten att denna reglering tills vidare skulle stå kvar i jämvägstrafiklagen i av-&lt;br&gt;vaktan på ställningstagandet till Ordningsstadgeutredningens förslag, som&lt;br&gt;ju innebär att regleringen upphävs och att motsvarande bestämmelser&lt;br&gt;tillsammans med övriga regler om ordning och säkerhet i kollektivtrafik -&lt;br&gt;med undantag för järnvägstrafik - tas in i en särskild lag. På förslag av Lag-&lt;br&gt;rådet valdes emellertid i propositionen om säkerheten vid järnväg, tunnel-&lt;br&gt;bana och spårväg, m.m. (prop. 1990/91:1 s. 43) den lösningen att bestäm-&lt;br&gt;melserna om förbud att beträda spårområden hölls samman i avvaktan på&lt;br&gt;ställningstagandet till Ordningsstadgeutredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av mitt ställningstagande om en samlad reglering av&lt;br&gt;frågor om ordning och säkerhet i trafik med bl.a. tunnelbana och spårvagn&lt;br&gt;bör de aktuella föreskrifterna i jämvägssäkerhetslagen nu föras över till den&lt;br&gt;nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller tillämpningsområdet i övrigt har jag samma utgångs-&lt;br&gt;punkt som utredningen, nämligen att bestämmelserna skall reglera frågor&lt;br&gt;om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken till lands. Utöver&lt;br&gt;tunnelbane- och spårvägstrafiken bör i första hand busstrafik omfattas. Jag&lt;br&gt;anser i linje med utredningens förslag att avgränsningen, vid sidan av den&lt;br&gt;nyssnämnda spårbundna trafiken, bör göras till sådan yrkesmässig trafik för&lt;br&gt;persontransporter som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). Detta innebär att&lt;br&gt;bestämmelserna kommer att omfatta kollektiv persontrafik även med andra&lt;br&gt;fordon än buss. Jag återkommer närmare till regleringens tillämpningsom-&lt;br&gt;råde i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Taxor för den kollektiva persontrafiken, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare har nämnts följer av 25 § AOst att länsstyrelsen fastställer&lt;br&gt;taxor för den kollektiva persontrafiken, om det inte finns något annat före-&lt;br&gt;skrivet. Avregleringen av den yrkesmässiga vägtrafiken har inneburit bl.a.&lt;br&gt;att möjligheten att föreskriva taxor beträffande persontransporter i sådan&lt;br&gt;trafik avskaffats (jfr 9 § yrkestrafiklagen). Vidare har trafikhuvudmännen&lt;br&gt;enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik&lt;br&gt;numera ansvar för all lokal och regional linjetrafik för personbefordran.&lt;br&gt;Huvudmannaskapet gäller också spårbunden trafik och trafik till sjöss, t.ex.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;203&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den trafik som regleras av det med stöd av 25 § AOst fastställda reglementet&lt;br&gt;för färjetrafiken i Kungälvs kommun. Ansvaret som trafikhuvudman omfat-&lt;br&gt;tar även utformningen av taxor för trafiken. Den nuvarande ordningen inne-&lt;br&gt;bär enligt min mening att bestämmelsen i 25 § AOst inte längre fyller något&lt;br&gt;praktiskt behov beträffande taxesättningen i den kollektiva persontrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av den nyssnämnda föreskriften har det även för annan verk-&lt;br&gt;samhet än kollektiv persontrafik i vissa fall utfärdats taxor och reglementen&lt;br&gt;som fortfarande gäller. Utredningen pekar på bl.a. vägare- och mätareinsti-&lt;br&gt;tutionen, stadsbuden och bärarelagen, som regleras av ålderdomliga före-&lt;br&gt;skrifter. Enligt utredningens uppfattning finns det inte längre behov av ett&lt;br&gt;underställningsförfarande enligt 25 § AOst beträffande taxor och reglemen-&lt;br&gt;ten för verksamheter av detta slag. Jag delar utredningens uppfattning som&lt;br&gt;inte mött någon erinran under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda gäller även reglementet för Katarinahissen i Stockholm. Detta&lt;br&gt;reglemente innehåller vid sidan av föreskrifter av intem natur straffsanktio-&lt;br&gt;nerade bestämmelser för den allmänhet som använder sig av hissen liksom&lt;br&gt;föreskrifter som ger hissföraren befogenhet att meddela allmänheten straff-&lt;br&gt;sanktionerade anvisningar. Motsvarande bestämmelser saknas vid annan&lt;br&gt;jämförbar verksamhet, t.ex. vid linbanor, skidliftar och andra hissanlägg-&lt;br&gt;ningar. Liksom utredningen anser jag att det saknas behov av särskilda of-&lt;br&gt;fentligrättsliga regler för verksamheten vid den nu aktuella anläggningen.&lt;br&gt;Tillräckliga möjligheter till ingripanden mot den som stör ordningen eller&lt;br&gt;äventyrar säkerheten i verksamheten finns med stöd av t.ex. polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär således att den i 25 § AOst föreskrivna möjligheten&lt;br&gt;för länsstyrelsen att fastställa taxor för den kollektiva persontrafiken liksom&lt;br&gt;reglementen och taxor för verksamheter av annan karaktär avskaffas. Det&lt;br&gt;innebär också att de föreskrifter av detta slag som ännu gäller skall upphä-&lt;br&gt;vas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;204&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2 Omfattningen av kriminalisering, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Utöver förbudet mot att beträda spårområdet för tunnel-&lt;br&gt;bana eller spårväg tas i ordningslagen in en motsvarighet till vissa av de&lt;br&gt;bötessanktionerade förbud som nu finns intagna i lokala trafikreg-&lt;br&gt;lementen. Det gäller förbud mot att vidröra manöver- och signalan-&lt;br&gt;ordningar eller liknande anordningar, att röka på andra färdmedel än i&lt;br&gt;taxifordon och att förorena eller skräpa ned samt mot s.k. späirforcering i&lt;br&gt;tunnelbana. I lagen tas vidare in en motsvarighet till det i lokala regle-&lt;br&gt;menten intagna förbudet mot att medföra farlig egendom inom ett&lt;br&gt;trafikföretags område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare tas i ordningslagen in en motsvarighet till de nuvarande bötes-&lt;br&gt;sanktionerade förbuden i lokala trafikreglementen mot att förtära al-&lt;br&gt;koholdrycker, dvs. spritdrycker, vin och annat öl än lättöl, inom ett sam-&lt;br&gt;färdselområde. Förbudet gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid&lt;br&gt;tillåten servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har&lt;br&gt;medgett förtäringen. Alkoholdrycker som påträffas hos den som bryter&lt;br&gt;mot förtäringsförbudet skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras&lt;br&gt;förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer delvis med mitt. De nuvarande&lt;br&gt;bötessanktionerade förbuden i lokala reglementen mot bl.a. rökning, ned-&lt;br&gt;skräpning och spärrforcering ges enligt utredningens förslag inte någon&lt;br&gt;motsvarighet i lag. Utredningens förslag till förtäringsförbud omfattar lik-&lt;br&gt;som mitt förslag sprit och vin men till skillnad från mitt inte annat öl än&lt;br&gt;starköl. Vidare skiljer sig utredningsförslaget från mitt förslag genom att&lt;br&gt;förbudet mot att medföra farlig egendom enligt utredningen inte bör straff-&lt;br&gt;sanktioneras. Utredningen föreslår ett bötessanktionerat förbud mot att&lt;br&gt;genom att vidröra manöver- eller signalanordningar eller på något liknande&lt;br&gt;sätt äventyra säkerheten i trafiken som till skillnad från mitt förslag innebär&lt;br&gt;krav på att åtgärden äventyrat säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av en&lt;br&gt;majoritet av de instanser som särskilt har kommenterat det. Den avkrimina-&lt;br&gt;lisering som förslaget innebär i vissa hänseenden i förhållande till de nuva-&lt;br&gt;rande lokala ordningsföreskrifterna kritiseras emellertid av bl.a. företrädare&lt;br&gt;för polis och åklagare liksom av Svenska kommunförbundet, Svenska Kom-&lt;br&gt;munalarbetareförbundet och olika trafikföretag. Från flera håll anförs att&lt;br&gt;det i lag bör finnas straffsanktionerade bestämmelser om ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet på området som i allt väsentligt motsvarar nämnda föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande förslaget om förbud mot förtäring av alkoholdrycker anser&lt;br&gt;SJ, Svenska kommunförbundet, Göteborgs kommun, SL, Göteborgs Spår-&lt;br&gt;vägar och Malmö lokaltrafikstyrelse att förbudet bör omfatta även annat öl&lt;br&gt;än starköl. Kommunförbundet pekar därvid på att möjligheterna att&lt;br&gt;kontrollera förbudet mot förtäring av starköl i praktiken omintetgörs, om&lt;br&gt;inte också öl av annat slag omfattas av förbudet. Länsstyrelsen i Malmöhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;län anser att förtäringsförbudet bör omfatta spritdrycker generellt men i öv-&lt;br&gt;rigt vara begränsat till vin och starköl, när förtäringen är störande från ord-&lt;br&gt;ningssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt SJ, Göteborgs kommun, SL och Göteborgs Spårvägar bör ett för-&lt;br&gt;bud mot att medföra farlig egendom inom ett trafikföretags område gälla&lt;br&gt;generellt utan möjlighet för företaget att medge undantag. LRF anser det&lt;br&gt;vara inkonsekvent att förbudet inte är straffsanktionerat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SJ och SL anser att det även i fortsättningen bör finnas ett kriminaliserat&lt;br&gt;förbud mot obehörigt tillträde till ett område inom tunnelbana som inte är&lt;br&gt;upplåtet för allmänheten. De pekar här på att åklagarna har ansett att in-&lt;br&gt;trängande i förarhytter och liknande förfaranden inte utgör olaga intrång.&lt;br&gt;Enligt Göteborgs kommun och Göteborgs Spårvägar bör det finnas ett&lt;br&gt;straffsanktionerat förbud mot tillträde på färdmedel till utrymmen som inte&lt;br&gt;är avsedda för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RA, Svenska kommunförbundet, SJ och SL anser att ett förbud mot att&lt;br&gt;vidröra manöver- eller signalanordningar i kollektivtrafiken inte bör vara&lt;br&gt;begränsat till fall då säkerheten äventyras utan omfatta även okynneshand-&lt;br&gt;lingar. Från SJ och SL anförs att ett generellt förbud på denna punkt är mo-&lt;br&gt;tiverat av intresset av att en känslig trafikapparat inte störs av sådana förfa-&lt;br&gt;randen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av ett straffsanktionerat förbud mot rökning på kollektiva färd-&lt;br&gt;medel också fortsättningsvis understryks av bl.a. RA, Polismyndigheten i&lt;br&gt;Stockholm, Svenska kommunförbundet och olika trafikföretag. Polismyn-&lt;br&gt;digheten i Stockholm, SJ och SL betonar att ett sådant förbud är motiverat&lt;br&gt;av säkerhetsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från bl.a. RA, SJ, Svenska kommunförbundet och SL pekas på behovet av&lt;br&gt;ett fortsatt straffsanktionerat förbud mot nedskräpning inom ett trafikföre-&lt;br&gt;tags område. SJ och SL godtar inte utredningens uppfattning att förbudet&lt;br&gt;enligt 23 § naturvårdslagen (1964:822) mot nedskräpning kan ersätta nuva-&lt;br&gt;rande straffsanktionerade förbud mot nedskräpning inom tunnelbaneområde&lt;br&gt;och på färdmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bl.a. RA, SJ och SL har uppfattningen att ett straffsanktionerat förbud&lt;br&gt;mot spänforcering i tunnelbana bör finnas kvar. Stockholms tingsrätt anför&lt;br&gt;att man inte bör avstå från en sådan särskild straffbestämmelse förrän det&lt;br&gt;står klart att ett beteende av det aktuella slaget kan bestraffas som bedrägligt&lt;br&gt;beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SJ och SL betonar vikten av att vägran att stiga av en buss i samband&lt;br&gt;med betalningsvägran skall kunna bestraffas även framdeles.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Göteborgs kommun och Göteborgs Spårvägar anser att tillträdesförbudet&lt;br&gt;beträffande spårområden bör omfatta även andra kollektivområden, t.ex.&lt;br&gt;särskilt avgränsade bussgator.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört (avsnitt 4.4.1) kan&lt;br&gt;man inte avvara kriminalisering som ett medel för att upprätthålla ordning&lt;br&gt;och säkerhet i kollektivtrafiken. Även i fortsättningen bör det således finnas&lt;br&gt;straffsanktionerade förbud mot vissa handlingar och beteenden av passage-&lt;br&gt;rare och andra som befinner sig i denna trafik. Som jag ser det bör det kri-&lt;br&gt;minaliserade området enligt regleringen i den nya ordningslagen här i hu-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;206&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vudsak överensstämma med vad som nu gäller enligt lokala trafikreglemen-&lt;br&gt;ten och järnvägssäkerhetslagen i de aktuella frågorna. Liksom vissa re-&lt;br&gt;missinstanser anser jag således att utredningsförslaget i detta avseende på&lt;br&gt;vissa punkter innebär en avkriminalisering som inte är välbetänkt. Jag tar nu&lt;br&gt;upp de olika situationer där frågan om straffsanktionerade förbud aktualise-&lt;br&gt;ras. Frågan om en motsvarighet i ordningslagen till de nuvarande straff-&lt;br&gt;sanktionerade bestämmelserna i jämvägssäkerhetslagen om förbud mot att&lt;br&gt;beträda spårområdet för tunnelbana eller spårväg har jag tidigare behandlat&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de lokala trafikreglementena finns genomgående föreskrifter om förbud&lt;br&gt;för allmänheten att vidröra manöver- eller signalanordningar, nödbroms&lt;br&gt;o.d. i vagnar eller att på något annat sätt äventyra säkerheten i trafiken.&lt;br&gt;Utredningens förslag innebär att ett motsvarande förbud tas in i ordningsla-&lt;br&gt;gen. Under remissbehandlingen har förslaget mött kritik från en del håll ge-&lt;br&gt;nom att förbudet innebär en begränsning till fall då säkerheten äventyras&lt;br&gt;och inte omfattar okynneshandlingar. Jag har förståelse för remisskritiken&lt;br&gt;och vill betona att ett generellt utformat förbud mot att missbruka meka-&lt;br&gt;niska eller tekniska anordningar i kollektivtrafiken är motiverat inte bara&lt;br&gt;från säkerhetssynpunkt utan också med hänsyn till intresset av att det käns-&lt;br&gt;liga system som kollektivtrafiken i många fall utgör inte störs till följd av&lt;br&gt;sådana åtgärder. Mitt förslag är därför att den som olovligen vidrör manö-&lt;br&gt;ver- och signalanordningar eller liknande anordningar i kollektivtrafiken&lt;br&gt;eller annars hindrar trafikens behöriga gång skall kunna straffas även om&lt;br&gt;förfarandet inte kan sägas ha påverkat säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom utredningen anser jag att det i ordningslagen bör tas in en be-&lt;br&gt;stämmelse, motsvarande de nuvarande förbuden i reglementen, mot att&lt;br&gt;medföra farlig egendom inom ett samfärdselområde. Bestämmelsen bör&lt;br&gt;innebära ett förbud mot att medföra egendom som är av farlig beskaffenhet&lt;br&gt;eller som kan orsaka avsevärd olägenhet. Till skillnad från de nuvarande&lt;br&gt;föreskrifterna bör emellertid den nya bestämmelsen vara straffsanktionerad.&lt;br&gt;Jag tar i specialmotiveringen upp frågan om undantag från förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I reglementet för den kollektivtrafik med tunnelbana och spårväg som SL&lt;br&gt;bedriver i storstockholmsområdet finns bestämmelser om straff för bl.a. den&lt;br&gt;som bereder sig tillträde till ett avgiftsbelagt område utan att erlägga avgift,&lt;br&gt;uppvisa giltigt färdbevis eller genomgå automatkontroll av färdbeviset.&lt;br&gt;Förfarandet brukar kallas spärrforcering. Utredningen anser att förfarandet i&lt;br&gt;allmänhet är att bedöma som bedrägligt beteende (s.k. snyltning) enligt&lt;br&gt;9 kap. 2 § andra stycket BrB och har mot den bakgrunden inte föreslagit&lt;br&gt;något särskilt straffsanktionerat förbud mot spärrforcering. Utredningens&lt;br&gt;bedömning av rättsläget har under remissbehandlingen kritiserats av bl.a.&lt;br&gt;RÅ och Stockholms tingsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att det inte får råda någon tvekan om att det är&lt;br&gt;straffbart att bereda sig tillträde till ett område innanför en ingångsspärr till&lt;br&gt;tunnelbana utan att kunna uppvisa ett giltigt färdbevis. En straffsank-&lt;br&gt;tionerad bestämmelse med ett sådant förbud bör därför tas in i ordnings-&lt;br&gt;lagen. Frågan om betalningsvägran vid busstrafik återkommer jag till i det&lt;br&gt;följande (avsnitt 4.4.3)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;207&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.1) behandlat frågan om förbud mot&lt;br&gt;att beträda spårområden. I detta sammanhang vill jag beröra frågan om obe-&lt;br&gt;hörigt beträdande av andra platser än spårområden. Ett straffsanktionerat&lt;br&gt;förbud i detta avseende gäller för närvarande beträffande tunnelbanan i&lt;br&gt;Storstockholm. Utredningen anser att bestämmelserna i 4 kap. 6 § BrB om&lt;br&gt;olaga intrång ger tillräckliga möjligheter att ingripa mot den som olovligen&lt;br&gt;bereder sig tillträde till t.ex. förarhytter och andra driftsutrymmen. Jag delar&lt;br&gt;denna bedömning och anser alltså, till skillnad från vissa remissinstanser,&lt;br&gt;att något särskilt straffsanktionerat förbud i detta avseende inte bör tas in i&lt;br&gt;den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller frågan om behovet av ett förbud mot förtäring av al-&lt;br&gt;koholdrycker vill jag peka på att det i de nuvarande lokala trafikreglemen-&lt;br&gt;tena finns bötessanktionerade förbud för trafikanter att förtära sprit, vin eller&lt;br&gt;maltdrycker. Utredningen framhåller att det även utan ett förtäringsförbud&lt;br&gt;beträffande s.k. folköl finns goda möjligheter att ingripa mot ungdomar och&lt;br&gt;andra som i samband med förtäring av folköl gör sig skyldiga till allvarliga&lt;br&gt;ordningsstörningar. Förslaget av utredningen att ett förtäringsförbud i fort-&lt;br&gt;sättningen skall omfatta spritdrycker, vin och starköl men inte t.ex. folköl&lt;br&gt;har emellertid under remissbehandlingen mött kritik från bl.a. olika trafikfö-&lt;br&gt;retag, som anser att ett sådant förbud bör omfatta även annat öl än starköl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett förbud&lt;br&gt;för trafikanter i kollektivtrafiken mot att förtära drycker som innehåller al-&lt;br&gt;kohol. De nuvarande förtäringsförbuden i lokala trafikreglementen sträcker&lt;br&gt;sig emellertid enligt min mening för långt genom att de omfattar malt-&lt;br&gt;drycker generellt, alltså även lättöl. Däremot anser jag i likhet med flera re-&lt;br&gt;missinstanser att det från ordningssynpunkt är motiverat att ett förtärings-&lt;br&gt;förbud omfattar också folköl. Bl.a. skulle möjligheterna att kontrollera ett&lt;br&gt;förbud mot att förtära starköl allvarligt försvåras i praktiken, om inte också&lt;br&gt;folköl skulle omfattas av förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande nu innebär således att, sprit, vin och annat öl än&lt;br&gt;lättöl inte skall få förtäras på de olika färdmedlen och inom trafikföretagets&lt;br&gt;område i övrigt. Liksom utredningen anser jag vidare att undantag från för-&lt;br&gt;budet bör göras för de delar av företagets områden där tillstånd till servering&lt;br&gt;av alkoholdrycker gäller. Det bör också finnas en möjlighet för företaget att&lt;br&gt;för särskilda fall medge undantag från förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nuvarande lokala trafikreglementena innehåller straffsanktionerade&lt;br&gt;förbud mot rökning på färdmedel. Utredningen anser att sådana detaljbeto-&lt;br&gt;nade förbud inte bör tas in i lag och pekar på att föreskrifter om rökning i&lt;br&gt;stället kan ställas upp som ett avtalsrättsligt villkor för transporter. Flera&lt;br&gt;remissinstanser har kritiserat ställningstagandet att något straffsanktionerat&lt;br&gt;förbud mot rökning på kollektiva färdmedel inte skulle behövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör nämnas att Tobaksutredningen i sitt betänkande&lt;br&gt;(SOU 1990:29) Tobakslag har föreslagit förbud mot rökning på bl.a. all-&lt;br&gt;männa färdmedel och i lokaler som står till förfogande för de resande.&lt;br&gt;Undantag görs för enstaka rum eller utrymmen som särskilt har avsatts för&lt;br&gt;detta. Tobaksutredningen uttalar därvid bl.a. (s. 165) att, även om det i och&lt;br&gt;för sig är tekniskt möjligt att inrätta ett rökutrymme på ett färdmedel, det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;208&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;knappast är befogat att göra detta, om det rör sig om transporter av inte allt-&lt;br&gt;för lång varaktighet. Enligt förslaget är förbudet inte straffsanktionerat för&lt;br&gt;den som bryter mot det, men denne får avvisas från platsen. Utrednings-&lt;br&gt;förslaget övervägs för närvarande i Socialdepartementet efter remiss-&lt;br&gt;behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att man inte heller i fortsättningen kan avvara ett&lt;br&gt;straffsanktionerat förbud mot rökning på bussar, spårvagnar och tunnel-&lt;br&gt;banetåg. Som har påpekats under remissbehandlingen är ett sådant förbud&lt;br&gt;motiverat inte minst från säkerhetssynpunkt. Däremot anser jag inte att det&lt;br&gt;finns tillräckliga skäl att utsträcka ett straffsanktionerat rökförbud till att&lt;br&gt;omfatta färdmedel som används i taxitrafik. Här kan det vara tillräckligt att&lt;br&gt;ett eventuellt förbud kan komma till stånd som ett avtalsrättsligt villkor för&lt;br&gt;transport. Mitt förslag innebär därför att det i den nya ordningslagen tas in&lt;br&gt;ett förbud mot rökning på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller frågan om förbud mot nedskräpning inom ett trafik-&lt;br&gt;företags område anser jag liksom flera remissinstanser att det även i fort-&lt;br&gt;sättningen behövs ett särskilt sådant förbud. Till skillnad från utredningen&lt;br&gt;anser jag sålunda inte att det allmänna förbudet enligt 23 § naturvårdslagen&lt;br&gt;mot nedskräpning utomhus är tillräckligt. Enligt min uppfattning bör det&lt;br&gt;finnas ett straffsanktionerat förbud mot nedskräpning även när det gäller&lt;br&gt;t.ex. tunnelbaneområden och själva färdmedlen. Däremot anser jag i likhet&lt;br&gt;med utredningen att de nuvarande förbuden mot otillåten affischering o.d.&lt;br&gt;inte bör ges någon motsvarighet i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.3 Befogenheter och rättsligt skydd för trafiktjänstemän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvis-&lt;br&gt;ningar eller tillsägelser som behövs för att ordningen och säkerheten i&lt;br&gt;trafiken skall upprätthållas. Vidare får en trafiktjänsteman vägra tillträde&lt;br&gt;till trafikföretagets område för den som är berusad, medför farlig egen-&lt;br&gt;dom eller annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att&lt;br&gt;befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i&lt;br&gt;trafiken. Den som har brutit mot något av de särskilda bötessanktione-&lt;br&gt;rade förbud som gäller i kollektivtrafiken liksom den som är berusad&lt;br&gt;eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i trafiken är skyldig att på&lt;br&gt;uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område. Det-&lt;br&gt;samma gäller den som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av&lt;br&gt;en trafiktjänsteman, om överträdelsen eller underlåtelsen har väsentlig&lt;br&gt;betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trafiktjänstemän skall omfattas av skyddet för myndighetsutövning.&lt;br&gt;Med en trafiktjänsteman skall förstås förare samt den som annars på&lt;br&gt;grund av anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag har uppgifter som&lt;br&gt;avser ordningen och säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;209&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag i fråga om en trafiktjänstemans befogenheter&lt;br&gt;överensstämmer i huvudsak med mitt. Utredningsförslaget att en trafiktjäns-&lt;br&gt;teman skall ges befogenhet att ta i beslag alkoholdrycker saknar motsva-&lt;br&gt;righet i mitt förslag. Enligt utredningens förslag är befogenheten att ge&lt;br&gt;trafikanter och andra anvisningar eller tillrättavisningar som behövs för att&lt;br&gt;ordningen eller säkerheten skall upprätthållas begränsad till trafikföretagets&lt;br&gt;område. När det gäller det rättsliga skyddet för trafiktjänstemän skiljer sig&lt;br&gt;utredningsförslaget från mitt så till vida att definitionen av trafiktjänsteman&lt;br&gt;enligt utredningsförslaget inte omfattar den som har uppdrag hos trafikföre-&lt;br&gt;taget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrks eller lämnas förslaget&lt;br&gt;utan erinran av det fåtal instanser som har behandlat det. SL och Göteborgs&lt;br&gt;spårvägar anser att befogenheten för trafiktjänstemän att meddela anvis-&lt;br&gt;ningar och tillsägelser bör knytas till själva trafikfunktionen i stället för till&lt;br&gt;trafikföretagets område. Bl.a. Svenska Kommunalarbetareförbundet betonar&lt;br&gt;vikten av att befogenheten för trafiktjänstemän att meddela straffsanktione-&lt;br&gt;rade anvisningar och tillsägelser finns kvar. Östersunds tingsrätt anser det&lt;br&gt;vara tveksamt om enbart berusning - oavsett grad - bör kunna utgöra skäl&lt;br&gt;för att vägra någon tillträde till ett trafikföretags område. Tingsrätten fö-&lt;br&gt;reslår att vägran skall få ske, om en person är så berusad att det finns an-&lt;br&gt;ledning att befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra&lt;br&gt;säkerheten i trafiken. Göteborgs kommun och Göteborgs spårvägar anför&lt;br&gt;beträffande förslaget om skyldighet att på uppmaning lämna trafikföretagets&lt;br&gt;område att det är trafikpersonalens bedömning av situationen som skall vara&lt;br&gt;avgörande för när sådan skyldighet inträder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ liksom Åklagarmyndigheten i Uppsala ansluter sig till att all trafik-&lt;br&gt;personal inom kollektivtrafiken, definierad på det sätt utredningen har an-&lt;br&gt;gett, skall ha förhöjt straffskydd enligt 17 kap. BrB. Helsingborgs kommun&lt;br&gt;är tveksam till om ett förhöjt straffskydd har någon större betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: För att ordning och säkerhet skall kunna upp-&lt;br&gt;rätthållas i kollektivtrafiken krävs att allmänheten, utöver vad som följer av&lt;br&gt;de straffbestämmelser som jag nyss har behandlat (avsnitt 4.4.2), följer an-&lt;br&gt;visningar i olika hänseenden. Beträffande vissa sådana anvisningar är det&lt;br&gt;tillräckligt att de betraktas enbart som en del av avtalet mellan trafikanten&lt;br&gt;och företaget om persontransport. I fråga om andra anvisningar är det&lt;br&gt;emellertid från ordnings- och säkerhetssynpunkt nödvändigt att de ges&lt;br&gt;offentligrättsligt stöd så att det är möjligt att ingripa mot den som inte följer&lt;br&gt;ett förbud eller påbud. Inte minst angeläget är att en trafiktjänsteman har&lt;br&gt;befogenhet att i det särskilda fallet meddela de anvisningar och tillsägelser&lt;br&gt;som behövs i detta hänseende. Jag återkommer strax till begreppet trafik-&lt;br&gt;tjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning bör sålunda den nuvarande regleringen i de lokala&lt;br&gt;trafikföreskrifterna på denna punkt ges en motsvarighet i den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen. Jag förordar att det i lagen tas in en föreskrift om att en trafiktjäns-&lt;br&gt;teman får ge trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser som behövs&lt;br&gt;för att ordningen och säkerheten i trafiken skall upprätthållas. Någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;särskild bestämmelse om trafikföretagets befogenhet att ge sådana anvis-&lt;br&gt;ningar behövs enligt min mening däremot inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av en allmän befogenhet att ge allmänheten anvisningar eller&lt;br&gt;tillsägelser bör en trafiktjänsteman, när det är påkallat från ordnings- eller&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt, kunna vägra personer tillträde till trafikföretagets om-&lt;br&gt;råde eller uppmana personer att lämna området. Skyldigheten för all-&lt;br&gt;mänheten att följa en trafiktjänstemans anvisningar eller tillsägelser i det&lt;br&gt;enskilda fallet är enligt min mening i vissa fall så väsentlig att det bör vara&lt;br&gt;möjligt att i sista hand använda tvångsmedel mot den som tredskas. Frågan&lt;br&gt;om vem som skall få använda sådana medel återkommer jag strax till&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att den som är berusad, medför farlig egendom e.d. el-&lt;br&gt;ler annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att&lt;br&gt;han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken bör&lt;br&gt;kunna vägras tillträde till trafikföretagets område. Den som redan befinner&lt;br&gt;sig inom företagets område, t.ex. på ett färdmedel, och som är berusad eller&lt;br&gt;stör ordningen eller äventyrar säkerheten bör vara skyldig att på uppmaning&lt;br&gt;av en trafiktjänsteman lämna området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med utredningens förslag bör vidare skyldigheten att på uppma-&lt;br&gt;ning lämna trafikföretagets område gälla också den som har underlåtit att&lt;br&gt;efterkomma en anvisning eller tillsägelse av en trafiktjänsteman, om över-&lt;br&gt;trädelsen eller underlåtelsen har väsentlig betydelse för ordningen eller&lt;br&gt;säkerheten i trafiken. Också den som har brutit mot de straffsanktionerade&lt;br&gt;bestämmelserna i ordningslagen bör som utredningen har föreslagit vara&lt;br&gt;skyldig att på uppmaning lämna trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den här föreslagna skyldigheten att på uppmaning lämna trafikföretagets&lt;br&gt;område motsvarar delvis de lokala trafikföreskrifterna i detta hänseende.&lt;br&gt;Liksom utredningen anser jag att denna skyldighet, till skillnad från vad&lt;br&gt;som gäller enligt de lokala föreskrifterna, bl.a. med hänsyn till de bevissvå-&lt;br&gt;righeter som skulle kunna uppkomma i det enskilda fallet, inte bör vara&lt;br&gt;straff sanktionerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De situationer där enligt mitt förslag skyldighet att på uppmaning lämna&lt;br&gt;trafikföretagets område föreligger avser inte det av de lokala föreskrifterna&lt;br&gt;omfattade fallet då någon saknar giltigt färdbevis och inte efter tillsägelse&lt;br&gt;erlägger vederbörlig avgift. Ett skäl till detta är att enligt lagen (1977:67)&lt;br&gt;om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, som är tillämplig på t.ex. all spår-&lt;br&gt;bunden trafik och busslinjetrafik, den tjänsteman som utför avgiftskontroll&lt;br&gt;har befogenhet att avvisa den resande i ett sådant fall, och polisen skall&lt;br&gt;lämna denne handräckning på begäran. Någon ytterligare reglering i denna&lt;br&gt;fråga i ordningslagen anser jag inte vara motiverad. Jag kan således inte&lt;br&gt;heller ansluta mig till vad SL anfört vid remissbehandlingen om att betal-&lt;br&gt;ningsvägran vid busstrafik skall kunna bestraffas även framdeles.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller det rättsliga skyddet för trafiktjänstemän innebär den&lt;br&gt;nuvarande ordningen att trafiktjänstemän i annan kollektiv persontrafik än&lt;br&gt;järnvägstrafik inte har något sådant förhöjt straffskydd som är förenat med&lt;br&gt;myndighetsutövning (se 17 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ BrB och lagen 1975:688&lt;br&gt;om skydd för viss tjänsteutövning). Enligt utredningens förslag skall trafik-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;211&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tjänstemän inte ges någon annan befogenhet som är förenad med myndig-&lt;br&gt;hetsutövning än att använda tvångsmedel i samband med beslag av alkohol-&lt;br&gt;drycker. Att den av utredningen föreslagna befogenheten innefattar myn-&lt;br&gt;dighetsutövning står helt klart (jfr NJA 1980 s. 421 I—III). Mitt förslag i det&lt;br&gt;följande (avsnitt 4.4.4) innebär emellertid att sådana trafiktjänstemän inte&lt;br&gt;ges befogenhet att ta i beslag alkoholdrycker. De befogenheter för trafik-&lt;br&gt;tjänstemän som jag nu föreslår innebär enligt min mening att det framstår&lt;br&gt;som oklart om deras verksamhet här är förenad med myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar emellertid uppfattningen att trafiktjänstemännens arbetssitua-&lt;br&gt;tion är sådan att de generellt sett bör ha ett sådant straffskydd som är förenat&lt;br&gt;med myndighetsutövning. Liksom utredningen har jag sålunda kommit fram&lt;br&gt;till att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning bör utvidgas att&lt;br&gt;omfatta även de nu aktuella funktionärerna. Begreppet trafiktjänsteman&lt;br&gt;återkommer jag till i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.4 Användning av tvångsmedel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som har vägrats tillträde till ett trafikföretags område&lt;br&gt;eller färdmedel eller uppmanats att lämna området eller färdmedlet, får&lt;br&gt;avvisas eller avlägsnas från området eller färdmedlet av en polisman&lt;br&gt;eller en ordningsvakt. Alkoholdrycker som påträffas hos någon som har&lt;br&gt;brutit mot förtäringsförbudet får tas i beslag av en polisman eller en ord-&lt;br&gt;ningsvakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt utom så till vida att en-&lt;br&gt;ligt utredningsförslaget även en trafiktjänsteman får ta i beslag alkohol-&lt;br&gt;drycker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett mindre antal instanser har behandlat dessa frå-&lt;br&gt;gor. Förslaget om att ge trafiktjänstemän befogenhet att beslagta alkohol-&lt;br&gt;drycker tillstyrks av Åklagarmyndigheten i Uppsala och RPS men avstyrks&lt;br&gt;av Polismyndigheten i Stockholm, JO, Göteborgs kommun, SL, SJ och&lt;br&gt;Göteborgs spårvägar. SJ, Göteborgs kommun, SL och Göteborgs spårvägar&lt;br&gt;pekar därvid på att dessa funktionärer saknar tillräcklig utbildning för att&lt;br&gt;ges sådan befogenhet. Malmö lokaltrafikstyrelse anser det vara tveksamt om&lt;br&gt;trafiktjänstemän skall ges befogenhet att beslagta alkoholdrycker. Enligt&lt;br&gt;RA:s uppfattning bör befogenheten begränsas till sådana tjänstemän som har&lt;br&gt;särskilda uppgifter. Norrköpings tingsrätt anser att frågan i vilken ut-&lt;br&gt;sträckning trafiktjänstemän skall ges befogenhet att använda tvångsmedel är&lt;br&gt;svårbedömd. Enligt Polismyndigheten i Helsingborg bör även andra trafik-&lt;br&gt;tjänstemän än järnvägspersonal ges vissa befogenheter att använda tvångs-&lt;br&gt;medel. Polismyndigheten i Vimmerby liksom Föreningen Sveriges polische-&lt;br&gt;fer och Föreningen Sveriges länspolischefer anser att trafiktjänstemän bör&lt;br&gt;ges befogenhet att använda våld vid avlägsnande. Länsstyrelsen i Kalmar&lt;br&gt;län anser det vara motiverat att ge trafiktjänstemän samma befogenheter&lt;br&gt;som ordningsvakter beträffande t.ex. avvisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 26 § jämvägssäkerhetslagen får den som&lt;br&gt;är befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg avlägsna&lt;br&gt;från järnvägens område bl.a. den som är berusad eller omhänderta denne.&lt;br&gt;Av 27 § lagen följer att befattningshavaren därvid under vissa förutsätt-&lt;br&gt;ningar får använda våld. Någon motsvarande befogenhet att använda&lt;br&gt;tvångsmedel har enligt nuvarande reglering inte tillerkänts trafiktjänstemän&lt;br&gt;i annan kollektivtrafik. Den nyss (avsnitt 4.4.3) föreslagna rätten för trafik-&lt;br&gt;tjänstemän att vägra någon tillträde till trafikföretagets område eller&lt;br&gt;färdmedel eller att anmoda någon att lämna området eller färdmedlet&lt;br&gt;innefattar inte heller någon befogenhet för tjänstemannen att använda&lt;br&gt;tvångsmedel mot en person som vägrar att åtlyda en sådan tillsägelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har övervägt frågan om att ge trafiktjänstemän vid den nu&lt;br&gt;aktuella kollektivtrafiken en liknande befogenhet att avlägsna eller omhän-&lt;br&gt;derta personer som vissa befattningshavare har vid järnvägstrafik. Utred-&lt;br&gt;ningens ställningstagande innebär att en sådan tjänsteman skall få rätt att ta&lt;br&gt;i beslag drycker som förtärs i strid med det av utredningen föreslagna för-&lt;br&gt;täringsförbudet och att bestämmelserna i polislagen om myndighetsut-&lt;br&gt;övning och våldsanvändning i samband med beslag därvid blir tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill till en början slå fast att uppgiften att upprätthålla allmän ordning&lt;br&gt;och säkerhet i samhället i princip ankommer på polisen (jfr 2 § polislagen).&lt;br&gt;Det bör som jag ser det krävas starka skäl för att till andra lämna över så-&lt;br&gt;dana uppgifter som innefattar användning av tvångsåtgärder. Som utred-&lt;br&gt;ningen pekar på har möjligheten att ge andra funktionärer än polisen befo-&lt;br&gt;genheter att använda sådana åtgärder i syfte att avvärja brott eller ordnings-&lt;br&gt;störande beteenden utnyttjats restriktivt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller järnvägstrafik har det med hänsyn till svårigheterna för&lt;br&gt;polisen att tillräckligt snabbt kunna ingripa på ett färdmedel ansetts motive-&lt;br&gt;rat att befattningshavare vid järnvägen ges de befogenheter som här behövs.&lt;br&gt;Som utredningen anför föreligger inte samma behov att ge trafiktjänstemän&lt;br&gt;vid annan kollektivtrafik sådana befogenheter. I allmänhet finns det här&lt;br&gt;goda möjligheter att snabbt få polis till platsen vid ordningsstörningar i&lt;br&gt;kollektivtrafiken. Såvitt jag vet fungerar samarbetet mellan trafikföretagen&lt;br&gt;och polisen i storstäderna för det mesta väl på detta område. Vid t.ex. buss-&lt;br&gt;trafik i glesbygd kan det naturligtvis uppstå liknande problem i detta av-&lt;br&gt;seende som beträffande järnvägstrafik. Att utifrån sådana undantagsfall&lt;br&gt;införa generella befogenheter av det aktuella slaget för trafiktjänstemän i&lt;br&gt;annan kollektivtrafik än järnvägstrafik anser jag emellertid inte vara lämp-&lt;br&gt;ligt. Jag vill också liksom utredningen peka på att trafikföretagen genom-&lt;br&gt;gående anser det vara olämpligt att deras personal får befogenhet att an-&lt;br&gt;vända våld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag ansluter mig därför till utredningens ställningstagande att trafikper-&lt;br&gt;sonal inte skall ges rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta ordningsstö-&lt;br&gt;rande personer i den nu aktuella kollektivtrafiken. Mitt ställningstagande in-&lt;br&gt;nebär att denna personal måste begära polishj älp när en person som har väg-&lt;br&gt;rats tillträde till eller uppmanats att lämna trafikföretagets område tredskas.&lt;br&gt;En bestämmelse om handräckning av polis bör därför tas in i den nya ord-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;213&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningslagen. Bestämmelsen bör gälla även för ordningsvakter, som har för-&lt;br&gt;ordnats att tjänstgöra inom trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller befogenheten att ta i beslag alkoholdrycker som påträf-&lt;br&gt;fas hos någon som förtär sådana drycker i strid med förtäringsförbudet delar&lt;br&gt;jag de synpunkter som har framförts vid remissbehandlingen av bl.a. JO och&lt;br&gt;Polismyndigheten i Stockholm om att en sådan befogenhet för trafikperso-&lt;br&gt;nalen i själva verket kan bidra till en skärpning av konfliktsituationer.&lt;br&gt;Vidare blir som JO har påpekat ett beslag oftast aktuellt först sedan resenä-&lt;br&gt;ren betett sig så att det blir nödvändigt att avlägsna honom från t.ex. trafik-&lt;br&gt;medlet, och då måste ändå polis eller ordningsvakt tillkallas. Som jag ser&lt;br&gt;det skulle det också vara svårt att tillräckligt klart ange vilken personal hos&lt;br&gt;trafikföretagen vid de olika trafikslagen som med hänsyn till utbildning&lt;br&gt;m.m. skulle kunna ges en sådan befogenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innehåller därför ingen motsvarighet till utredningens för-&lt;br&gt;slag om att ge trafiktjänstemän befogenhet att verkställa beslag av alkohol-&lt;br&gt;drycker. Däremot föreslår jag liksom utredningen att en polisman eller en&lt;br&gt;ordningsvakt skall få ta i beslag alkoholdrycker som påträffas hos någon&lt;br&gt;som har brutit mot förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer strax till motsvarande frågor vid järnvägstrafik (avsnitt&lt;br&gt;5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5 Ikraftträdande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya ordningslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Ett&lt;br&gt;ikraftträdande vid halvårsskiftet 1993 är mot bakgrund av att ansökningar&lt;br&gt;om tillstånd till och anmälningar om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar på goda grunder kan antas vara större under&lt;br&gt;sommarhalvåret än annars mindre lämpligt. Vare sig de myndigheter som&lt;br&gt;har att tillämpa den nya lagen eller allmänheten är mot den bakgrunden&lt;br&gt;betjänt av en ordning med en övergång till ett delvis nytt regelsystem redan&lt;br&gt;vid halvårsskiftet 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även de förslag till övriga lagändringar som jag har tagit upp i detta&lt;br&gt;lagstiftningsärende, som också i allt väsentligt är knutna till regleringen i&lt;br&gt;ordningslagen, bör träda i kraft den 1 januari 1994. Vid ikraftträdandet bör&lt;br&gt;de taxor och reglementen som har beslutats med stöd av 23 § ordnings-&lt;br&gt;stadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med stöd av 25 §&lt;br&gt;AOst, upphöra att gälla. Till viss del kommer dessa nämligen att ersättas av&lt;br&gt;bestämmelserna i den nya ordningslagen om ordning och säkerhet i viss&lt;br&gt;kollektiv persontrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också de vid ordningslagens ikraftträdande gällande lokala ordnings-&lt;br&gt;stadgor, lokala hamnordningar och föreskrifter som har utfärdats med stöd&lt;br&gt;av 10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) bör upphävas. Sådana lokala&lt;br&gt;föreskrifter, anpassade till bestämmelserna i den nya ordningslagen, kan&lt;br&gt;emellertid inte undvaras i framtiden. Att upprätta nya lokala ordnings-&lt;br&gt;stadgor m.m. kommer att innebära ett betydande arbete för bl.a. kom-&lt;br&gt;munerna. Mot den bakgrunden bör de vid ordningslagens ikraftträdande&lt;br&gt;gällande lokala föreskrifterna ges fortsatt giltighet under den tid som kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beräknas åtgå för utfärdande av nya sådana föreskrifter. För egen del anser&lt;br&gt;jag att det arbetet bör kunna klaras av under en tid av två år. Då bör de nu&lt;br&gt;gällande lokala föreskrifter, som inte redan har ersatts av nya sådana före-&lt;br&gt;skrifter, upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till ordningslagen kommer jag att närmare be-&lt;br&gt;handla innebörden och konsekvenserna av övergångsbestämmelserna till la-&lt;br&gt;gen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Övrig lagstiftning&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Avgifter för upplåtelser av offentliga platser&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En kommun som med nyttjanderätt upplåter kommunal&lt;br&gt;tomtmark, som utgör offentlig plats, skall på samma sätt som en privat&lt;br&gt;markägare få träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om er-&lt;br&gt;sättningen. Upplåtelser av detta slag skall därför undantas från regle-&lt;br&gt;ringen i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa&lt;br&gt;upplåtelser å allmän plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Enligt Stockholms kommun (juridiska avdelningen)&lt;br&gt;bör det i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa&lt;br&gt;upplåtelser å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) klart anges att kommunen&lt;br&gt;för den aktuella typen av kvartersmark har rätt att ta ut ersättning på sed-&lt;br&gt;vanliga civilrättsliga grunder. Kommunen anser vidare att det i lagen bör&lt;br&gt;regleras även efter vilka grunder andra än kommuner som förvaltar allmän&lt;br&gt;plats bör ta ut ersättning för upplåtelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NO betonar i anslutning till förslaget vikten av att kommunerna vid till-&lt;br&gt;lämpningen av avgiftslagen behandlar näringsidkare lika, oavsett om de är&lt;br&gt;kommuninnevånare eller inte. Även Riksförbundet Kiosk- och Gatukök och&lt;br&gt;Sveriges Kioskägares Riksförbund diskuterar avgiftslagen och anser att en&lt;br&gt;kommun gentemot den till vilken en upplåtelse sker skall redovisa vilka&lt;br&gt;faktorer kommunen har som bedömningsgrund när de enskilda avgifterna&lt;br&gt;fastställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare berört (avsnitt 4.3.1) har&lt;br&gt;regleringen i 2 § AOst och den till regleringen knutna rätten för kommu-&lt;br&gt;nerna att ta ut avgifter enligt avgiftslagen ansetts utesluta att kommunerna&lt;br&gt;ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande sådana områden som är&lt;br&gt;allmänna platser enligt 1 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunens skyldighet att för allmänt begagnande upplåta platser som&lt;br&gt;är allmänna enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 PBL (t.ex. gator, vägar, torg&lt;br&gt;och parker) medför en viss inskränkning i kommunernas rätt att fritt dispo-&lt;br&gt;nera över marken. Mitt ställningstagande i det föregående (avsnitt 4.3.1)&lt;br&gt;om krav på tillstånd för att få ta i anspråk offentlig plats enligt den nya&lt;br&gt;ordningslagen bör också i flertalet fall utesluta möjligheten för en kommun&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;215&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att upplåta offentlig plats med nyttjanderätt. Mot den bakgrunden anser jag&lt;br&gt;att upplåtelse av ett sådant område bör få ske endast i den särskilda ordning&lt;br&gt;som föreskrivs i ordningslagen. Avgift för upplåtelsen bör liksom nu tas ut&lt;br&gt;enligt avgiftslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma synsätt bör gälla för ett område som kommunen i en detaljplan&lt;br&gt;avsatt för hamnverksamhet. Kommunens möjlighet att fritt förfoga över&lt;br&gt;marken kan sägas vara begränsad på samma sätt som gäller för bl.a. gator.&lt;br&gt;Även i dessa fall bör således en upplåtelse av platsen för något annat ända-&lt;br&gt;mål än den särskilda verksamheten få ske endast enligt ordningslagens reg-&lt;br&gt;ler. Med en sådan ordning klargörs att kravet på tillstånd inte skall gälla i&lt;br&gt;fråga om upplåtelser för just det ändamål som området enligt planen skall&lt;br&gt;tillgodose. Kommunen kommer således liksom nu att ha full frihet att ge-&lt;br&gt;nom nyttjanderättsavtal upplåta delar av hamnområdet för upplag och andra&lt;br&gt;ändamål som hör till hamnverksamheten. Sådana delar som inte är tillgäng-&lt;br&gt;liga för allmänheten kommer över huvud inte att beröras av regleringen av&lt;br&gt;offentlig plats i den nya ordningslagen (jfr avsnitt 4.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan inskränkning i kommunens rätt att fritt disponera marken som&lt;br&gt;gäller för bl.a. gator kan inte anses föreligga i fråga om annan kvartersmark&lt;br&gt;än sådan som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet&lt;br&gt;och står under kommunens förvaltning. Sådana områden har ju blivit of-&lt;br&gt;fentlig plats enbart på grund av att kommunen upplåtit marken för allmän&lt;br&gt;trafik. Kommunens ställning skiljer sig således beträffande sådana områden&lt;br&gt;inte från vad som gäller för en enskild fastighetsägare. Denne kan ju fritt&lt;br&gt;upplåta sin mark för skilda ändamål, även om marken utgör offentlig plats&lt;br&gt;enligt ordningslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför att det inte bör finnas något hinder mot att kommunerna&lt;br&gt;med nyttjanderätt upplåter annan av kommunen förvaltad kvartersmark än&lt;br&gt;sådan som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet&lt;br&gt;och är offentlig plats. Som jag tidigare har föreslagit bör polisens tillstånd&lt;br&gt;krävas även för att ta i anspråk ett sådant område; dock bör tillståndsfrågan&lt;br&gt;prövas utan kommunens hörande (se avsnitt 4.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en kommun upplåter kvartersmark som förvaltas av kommunen med&lt;br&gt;nyttjanderätt, bör kommunen i likhet med en enskild fastighetsägare ha rätt&lt;br&gt;att träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen.&lt;br&gt;Upplåtelser av detta slag bör därför undantas från regleringen i avgifts-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;216&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Renhållning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: I saklig överensstämmelse med nuvarande reglering skall&lt;br&gt;en kommun hålla områden, som i detaljplan redovisas som gator, vägar,&lt;br&gt;torg, parker och andra allmänna platser och för vilka kommunen enligt&lt;br&gt;plan- och bygglagen (1987:10, PBL) är huvudman, i sådant skick att&lt;br&gt;uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt de krav tillgodoses, som&lt;br&gt;med hänsyn till förhållandena på orten och övriga omständigheter kan&lt;br&gt;ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommu-&lt;br&gt;nens skyldighet begränsas liksom nu av det renhållningsansvar som an-&lt;br&gt;kommer på staten som väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och har&lt;br&gt;iordningställts och begagnas för allmän trafik skall hållas rena. Skyl-&lt;br&gt;digheten att hålla rent, som sanktioneras med bötesstraff, åvilar fastig-&lt;br&gt;hetens ägare eller någon annan som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxe-&lt;br&gt;ringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare. Kommunen&lt;br&gt;skall dock svara för renhållningsskyldigheten när det gäller mark för&lt;br&gt;allmän trafik i vilken nyttjanderätt eller annan särskild rätt har upplåtits&lt;br&gt;enligt 14 kap. 2 § PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär bl.a. att regleringen av gaturenhållning samlas i&lt;br&gt;renhållningslagen (1979:596). Vidare införs i renhållningslagen en defi-&lt;br&gt;nition av begreppet fastighetsinnehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Stockholms kommun (miljö-&lt;br&gt;och hälsoskyddsnämnden), Sundsvalls kommun och Svenska Renhållnings-&lt;br&gt;verks-Föreningen. Svenska kommunförbundet och Göteborgs kommun an-&lt;br&gt;ser att en kommun även i fortsättningen bör ha möjlighet att meddela lokala&lt;br&gt;renhållningsföreskrifter. Vidare utgår kommunförbundet från att införandet&lt;br&gt;av PBL inte medför att kommunerna automatiskt skall ta över ren-&lt;br&gt;hållningsansvaret för områden inom detaljplan som tidigare legat under&lt;br&gt;byggnadsplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Fastighetsägareförbund och SABO avstyrker förslaget om skyl-&lt;br&gt;dighet för fastighetsägare m.fl. att svara för renhållning på kvartersmark.&lt;br&gt;Förslaget om kommunens ansvar för mark för allmän trafik i vilken servitut&lt;br&gt;eller nyttjanderätt har upplåtits enligt 14 kap. 2 § PBL avstyrks av Helsing-&lt;br&gt;borgs och Örebro kommuner medan Stockholms kommun (juridiska&lt;br&gt;avdelningen) anser att det bör vara möjligt att genom avtal föra över ren-&lt;br&gt;hållningsskyldigheten från kommunen till fastighetsägaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till mitt förslag: Regleringen av skyldigheten att hålla rent&lt;br&gt;på gator, vägar och andra allmänna platser samt andra för allmänheten&lt;br&gt;tillgängliga områden är utspridd på ett flertal lagar och andra författningar.&lt;br&gt;Sålunda förekommer bestämmelser om renhållning i bl.a. AOst och lokala&lt;br&gt;ordningsstadgor, renhållningslagen (1979:596), väglagen (1971:948), väg-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;217&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kungörelsen (1971:954), lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) och&lt;br&gt;naturvårdslagen (1964:822),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 89) övervägde föredragande stats-&lt;br&gt;rådet om inte bestämmelserna om gaturenhållning borde samlas i den&lt;br&gt;samtidigt föreslagna lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. Emellertid&lt;br&gt;ansåg föredraganden att bestämmelserna om gaturenhållning hade ett nära&lt;br&gt;samband med ordningsföreskrifterna i stadgan. Vidare var han av den upp-&lt;br&gt;fattningen att stadgans bestämmelser om straff och andra sanktionsmedel&lt;br&gt;borde göras tillämpliga på renhållningsskyldigheten. Därtill kom den&lt;br&gt;omständigheten att det enligt hans uppfattning kunde förväntas att de lokala&lt;br&gt;ordningsstadgoma skulle komma att innehålla närmare föreskrifter om&lt;br&gt;renhållningsskyldighetens innebörd. Föredraganden stannade mot den här&lt;br&gt;bakgrunden för att ta in föreskrifter angående innebörden av renhållnings-&lt;br&gt;skyldigheten i AOst och i lagen om skyldighet att renhålla gata m.m.&lt;br&gt;reglera endast frågan om vem som skall ha ansvaret för renhållnings-&lt;br&gt;skyldigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda finns i 3 § AOst de grundläggande bestämmelserna om gaturen-&lt;br&gt;hållning. Enligt den paragrafen skall allmän plats inom stadsplanelagt om-&lt;br&gt;råde och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom olika åtgärder&lt;br&gt;hållas i det skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens be-&lt;br&gt;lägenhet inom samhället och övriga omständigheter tillgodoser skäliga&lt;br&gt;anspråk. Åtgärderna skall således anpassas efter vad som med hänsyn till&lt;br&gt;samtliga omständigheter kan anses skäligt (a. prop. s. 90).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De åtgärder som skall vidtas enligt 3 § AOst är dels renhållning i egent-&lt;br&gt;lig bemärkelse, dvs. sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande&lt;br&gt;föremål, borttagande av ogräs och annan jämförlig åtgärd, dels vinterren-&lt;br&gt;hållning och dels rensning och upptining av rännstensbrunn med ledning&lt;br&gt;till allmän avloppsledning. I vinterrenhållning ingår snöröjning, undanskaf-&lt;br&gt;fande av snö och is, sandning eller någon annan åtgärd för att motverka&lt;br&gt;halka samt bortförande av sand eller annat som har påförts för att motverka&lt;br&gt;halka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän plats enligt 3 § AOst har samma innebörd som i 1 § stadgan&lt;br&gt;(a. prop. s. 90). Sålunda förstås med detta begrepp områden som är all-&lt;br&gt;männa platser enligt stadsplan, allmänna vägar, hamnområden och andra&lt;br&gt;områden som är upplåtna för eller används för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåtenhet att fullgöra renhållningsskyldighet enligt 3 § AOst eller&lt;br&gt;enligt lokal ordningsföreskrift är belagd med straff i 28 § AOst. Vidare har&lt;br&gt;polisen enligt 31 § AOst möjlighet att besluta om vitesföreläggande mot&lt;br&gt;den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet enligt AOst eller lokal ord-&lt;br&gt;ningsstadga eller om tvångsutförande på den försumliges bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nyss har redogjorts för regleras i 3 § AOst endast renhållningsskyl-&lt;br&gt;dighetens innebörd och omfattning. I fråga om vem som skall fullgöra den&lt;br&gt;skyldigheten hänvisas i paragrafens tredje stycke till ”särskilda bestämmel-&lt;br&gt;ser”. Härmed avses främst bestämmelserna i renhållningslagen, väglagen&lt;br&gt;och EVL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 18 § renhållningslagen skall en kommun inom områden med&lt;br&gt;stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 3 § AOst. Sålunda skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;218&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommunen hålla rent på gator, torg, parker och andra sådana allmänna plat-&lt;br&gt;ser samt allmänna vägar. På sådana platser och vägar skall kommunen&lt;br&gt;också röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta någon annan&lt;br&gt;åtgärd för att motverka halka, föra bort sand eller annat som har påförts för&lt;br&gt;att motverka halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn med ledning till&lt;br&gt;allmän avloppsledning. Uttrycket ”allmän plats” i paragrafen har sålunda&lt;br&gt;en snävare innebörd än vad uttrycket har enligt 1 § AOst eftersom det i&lt;br&gt;renhållningslagen med allmän plats avses endast sådan plats som är allmän&lt;br&gt;enligt stadsplan. Inom områden med byggnadsplan har en kommun&lt;br&gt;motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Om skyldigheten enligt&lt;br&gt;väglagstiftningen ligger på staten som väghållare, bortfaller emellertid&lt;br&gt;kommunens ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 19 § första stycket renhållningslagen kan en kommun ålägga en&lt;br&gt;fastighetsägare eller någon annan som enligt kommunalskattelagen&lt;br&gt;(1928:370) är skattskyldig för fastigheten att inom ett område med stads-&lt;br&gt;plan fullgöra den skyldighet som anges i 18 § renhållningslagen i fråga om&lt;br&gt;gångbana eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för&lt;br&gt;gångtrafiken. Bestämmelsen har i sak oförändrad förts över till renhåll-&lt;br&gt;ningslagen från 2 § lagen (1956:619) om skyldighet att renhålla gata m.m.&lt;br&gt;(jfr prop. 1978/79:205 s. 29 och prop. 1970:157 s. 86).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett åläggande enligt 19 § första stycket renhållningslagen får sålunda&lt;br&gt;inte avse någon annan åtgärd än sådan som enligt 18 § ankommer på&lt;br&gt;kommunen. Således får åläggandet inte avse sådan renhållningsskyldighet&lt;br&gt;m.m. som skall fullgöras av staten (prop. 1956:143 s. 273). I motiven till&lt;br&gt;lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. uttalade föredragande statsrådet&lt;br&gt;(a. prop. s. 272) att endast fastighetsägare inom stadsplanelagt område kan&lt;br&gt;åläggas att fullgöra renhållningsskyldighet vad gäller gångbana eller något&lt;br&gt;annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Sålunda&lt;br&gt;omfattas inte enskilda gångvägar av bestämmelsen i 19 § första stycket ren-&lt;br&gt;hållningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket i 19 § renhållningslagen föreskrivs att kommunens beslut&lt;br&gt;skall underställas länsstyrelsens prövning, om fastighetsägaren inte tidigare&lt;br&gt;har haft någon sådan skyldighet som sägs i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 20 § renhållningslagen har kommunen tillagts en allmän städningsskyl-&lt;br&gt;dighet. Skyldigheten avser enligt första stycket annan plats utomhus än som&lt;br&gt;avses i 18 § där allmänheten fritt får färdas. Har ett sådant område skräpats&lt;br&gt;ned eller osnyggats på något annat sätt skall kommunen återställa platsen i&lt;br&gt;det skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt tillgodoser skäligt anspråk. Enligt andra stycket&lt;br&gt;gäller inte bestämmelsen, om skyldigheten enligt lag eller någon annan för-&lt;br&gt;fattning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av någon annan. Härmed&lt;br&gt;avses bl.a. dels den renhållningsskyldighet som skall fullgöras av staten&lt;br&gt;som väghållare (jfr 5 och 27 §§ väglagen), dels bestämmelserna om s.k.&lt;br&gt;städningsföreläggande i naturvårdslagen (prop. 1970:157 s. 87).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 23 § naturvårdslagen åligger det var och en att se till att han inte&lt;br&gt;skräpar ned utomhus i naturen eller inom bebyggda områden. Förseelser&lt;br&gt;mot bestämmelsen kan medföra straff enligt 37 § första stycket 7 natur -&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;219&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdslagen. Vidare kan enligt 24 § naturvårdslagen kommunen ålägga den&lt;br&gt;som skräpat ned att ställa i ordning platsen. Kommunens städningsskyldig-&lt;br&gt;het enligt 20 § renhållningslagen inträder först sedan det har visat sig att ett&lt;br&gt;åläggande enligt 24 § naturvårdslagen inte har följts (prop. 1970:157 s. 87).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt huvudregeln i 5 § väglagen är staten väghållare för allmän väg.&lt;br&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan emellertid&lt;br&gt;besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen, om det främ-&lt;br&gt;jar en god och rationell väghållning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Väghållningen omfattar enligt 4 § första stycket väglagen byggande av&lt;br&gt;väg och drift av väg. Bestämmelser om vad som är att hänföra till drift av&lt;br&gt;väg finns i 26 § väglagen. Enligt första stycket i paragrafen skall väg hållas&lt;br&gt;i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparationer&lt;br&gt;och andra åtgärder. Enligt andra stycket skall ett vägområde hållas i sådant&lt;br&gt;skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.&lt;br&gt;Renhållningsskyldigheten enligt väglagen gäller inom områden med detalj-&lt;br&gt;plan endast vägområden för motorväg och motortrafikled. För andra all-&lt;br&gt;männa vägar inom detaljplanelagt område åligger det således en kommun&lt;br&gt;att svara för renhållningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 45 § vägkungörelsen finns närmare bestämmelser om vilka åtgärder&lt;br&gt;som innefattar drift av väg. Sådana åtgärder är bl.a. snöplogning, halkbe-&lt;br&gt;kampning, sopning, borttagande av skräp och smuts samt ogräsbekämp-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De renhållningsåtgärder och andra åtgärder som skall utföras beträffande&lt;br&gt;enskilda vägar är betydligt mera begränsade än vad som gäller för allmänna&lt;br&gt;vägar. I 3 och 4 §§ EVL finns vissa regler om vinterväghållning. Enligt&lt;br&gt;dessa bestämmelser skall vinterväghållning utföras på det sätt som vägens&lt;br&gt;ändamål kräver. Särskilda bestämmelser om egentlig renhållning saknas i&lt;br&gt;EVL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som nyss har redogjorts för finns de grund-&lt;br&gt;läggande bestämmelserna om gaturenhållning i 3 § AOst medan före-&lt;br&gt;skrifterna om vem denna skyldighet åvilar finns i renhållningslagen.&lt;br&gt;Bestämmelser om sanktioner för underlåtenhet att utföra föreskriven&lt;br&gt;renhållning finns i AOst (28 och 31 §§). Vidare kan i en lokal ordnings-&lt;br&gt;stadga meddelas föreskrifter om utvidgning av det område för vilket&lt;br&gt;renhållningsskyldighet gäller liksom detaljföreskrifter. I motiven till AOst&lt;br&gt;(prop. 1956:143 s. 89) övervägdes, som nyss har nämnts, om inte bestäm-&lt;br&gt;melserna om gaturenhållning borde hållas samman i en författning. Före-&lt;br&gt;dragande statsrådet stannade emellertid för att reglerna om renhållnings-&lt;br&gt;skyldigheten borde föras in i AOst, bl.a. på grund av att bestämmelserna&lt;br&gt;om gaturenhållning hade ett nära samband med ordningsföreskrifterna i&lt;br&gt;stadgan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett det samband som kan finnas mellan renhållnings- och ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter av annat slag anser jag att övervägande skäl talar för att be-&lt;br&gt;stämmelser om gaturenhållning har sin naturliga plats i renhållningslagen.&lt;br&gt;De grundläggande bestämmelserna om renhållningsskyldighetens omfatt-&lt;br&gt;ning, bestämmelser om vem som skall fullgöra skyldigheten och bestäm-&lt;br&gt;melser om rättsverkan vid försummelser att fullgöra skyldigheten bör så-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;220&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lunda enligt min uppfattning tas in i renhållningslagen. Som jag ser det bör&lt;br&gt;kommunerna själva kunna besluta om vilka närmare åtgärder som krävs för&lt;br&gt;att lagens krav uppfylls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ordning med samlade bestämmelser om gaturenhållning i renhåll-&lt;br&gt;ningslagen för med sig att bestämmelser motsvarande dem i 3 § AOst inte&lt;br&gt;behövs i den nya ordningslagen. Beträffande renhållningen av allmänna&lt;br&gt;och enskilda vägar anser jag att övervägande skäl talar för att den nu-&lt;br&gt;varande ordningen behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § AOst omfattas allmän plats inom stadsplanelagt område och&lt;br&gt;allmän väg inom byggnadsplanelagt område av renhållningsskyldigheten.&lt;br&gt;Som jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.1) motsvaras begreppen stads-&lt;br&gt;och byggnadsplaner numera av begreppet detaljplan i PBL. Enligt över-&lt;br&gt;gångsbestämmelserna till PBL (17 kap. 27 §) skall vad som i lag eller&lt;br&gt;någon annan författning föreskrivs om stadsplan i stället avse detaljplan,&lt;br&gt;inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, och vad som&lt;br&gt;föreskrivs om byggnadsplan avse detaljplan, inom vilken någon annan än&lt;br&gt;kommunen är huvudman för allmänna platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom kravet på en väl fungerande renhållning särskilt starkt gäller&lt;br&gt;beträffande platser som i betydande utsträckning används för fordons- och&lt;br&gt;gångtrafik bör kommunerna svara för renhållningen på sådana platser.&lt;br&gt;Bestämmelserna i 18 § renhållningslagen och väglagstiftningen fyller som&lt;br&gt;jag ser det i allt väsentligt dessa krav. Även bestämmelserna i dessa&lt;br&gt;författningar om fördelningen av renhållningsskyldigheten anser jag vara&lt;br&gt;väl avvägda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Således bör enligt min mening en bestämmelse som ålägger kommunen&lt;br&gt;att svara för gaturenhållning och andra åtgärder inom områden för vilka&lt;br&gt;kommunen enligt PBL är huvudman och som i detaljplan redovisas som&lt;br&gt;gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser tas in i renhåll-&lt;br&gt;ningslagen. Vilka åtgärder som får anses skäliga bör liksom nu avgöras&lt;br&gt;med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och&lt;br&gt;övriga omständigheter. Till skillnad från vad som nu gäller enligt 3 § AOst&lt;br&gt;anser jag i likhet med utredningen att kraven på de åtgärder som kan&lt;br&gt;fordras bör preciseras närmare. Renhållningsskyldighetens ändamål bör&lt;br&gt;sålunda framgå av bestämmelsen. Det bör enligt min mening kunna anges&lt;br&gt;så att renhållning m.m. skall fullgöras på ett sådant sätt att sanitära hänsyn&lt;br&gt;och trevnadshänsyn samt krav på framkomlighet och trafiksäkerhet blir&lt;br&gt;tillgodosedda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som nu gäller bör kommunen enligt den tilltänkta be-&lt;br&gt;stämmelsen svara även för vinterhållning. Närmare bestämmelser om vilka&lt;br&gt;åtgärder som skall utföras, dvs. detaljbestämmelser av det slag som nu finns&lt;br&gt;i 3 § AOst och i 18 § renhållningslagen, bör kommunen kunna bestämma&lt;br&gt;själv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en bestämmelse i 5 § väglagen är staten väghållare för allmänna&lt;br&gt;vägar, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer&lt;br&gt;beslutar att en kommun skall vara väghållare inom kommunen. Statens&lt;br&gt;skyldighet som väghållare begränsas ytterligare av 27 § väglagen. Enligt&lt;br&gt;bestämmelserna där begränsas nämligen statens skyldighet att ombesörja&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;221&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drift av allmän väg inom ett område med detaljplan, där kommunen är hu-&lt;br&gt;vudman för allmänna platser till sådan del av gata eller väg som behövs&lt;br&gt;med hänsyn till trafiken (jfr 6 kap. 29 § andra stycket PBL). I enlighet med&lt;br&gt;vad jag i det föregående har sagt om att fördelningen av renhållnings-&lt;br&gt;ansvaret enligt den nuvarande ordningen får anses vara väl avvägd, anser&lt;br&gt;jag att den nuvarande begränsningen enligt väglagen av kommunens ren-&lt;br&gt;hållningsansvar bör behållas oförändrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det gör sig kravet på en god renhållning av kvartersmark&lt;br&gt;som särskilt har iordningställts och begagnas för allmän trafik lika starkt&lt;br&gt;gällande som beträffande de egentliga allmänna platserna. Jag delar sålunda&lt;br&gt;utredningens ståndpunkt att det krävs bestämmelser om renhållningsskyl-&lt;br&gt;dighet även för områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och&lt;br&gt;som har iordningställts och begagnas för allmän trafik. Renhållnings-&lt;br&gt;skyldighetens omfattning bör motsvara den som jag har angett beträffande&lt;br&gt;de egentliga allmänna platserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att renhållningsskyldigheten enligt den tilltänkta bestämmelsen skall&lt;br&gt;inträda förutsätts att marken har iordningställts och begagnas för allmän&lt;br&gt;trafik. Först när sådana åtgärder har vidtagits kan området anses jämställt&lt;br&gt;med en vanlig allmän plats. Skyldigheten bör således inte gälla, om en tomt&lt;br&gt;eller en del av en tomt används för mera spontant uppkommen trafik. Enligt&lt;br&gt;min uppfattning leder kravet på iordningställande för trafikändamål till att&lt;br&gt;det i allmänhet inte kan råda någon tvekan om vilka områden som avses&lt;br&gt;med bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med vad jag tidigare har anfört om kraven på sådana platser som i&lt;br&gt;stor utsträckning utnyttjas för fordons- och gångtrafik bör renhållnings-&lt;br&gt;skyldigheten för s.k. kvasiallmänna platser författningsregleras. Som jag i&lt;br&gt;det föregående (avsnitt 4.1) har redogjort för förekommer ofta, särskilt i&lt;br&gt;områden med småhusbebyggelse, s.k. storkvarter. Förutom byggnadstomter&lt;br&gt;för husen innehåller storkvarteren en eller flera s.k. kommunikationstomter,&lt;br&gt;dvs. särskilt för hela husgruppen gemensamt avsatta områden som inne-&lt;br&gt;håller gemensam mark i form av gator, parker m.m. Sådana kvasiallmänna&lt;br&gt;platser skiljer sig ofta varken till utformningssätt eller användning från de&lt;br&gt;egentliga allmänna platserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten att sköta renhållningen på de kvasiallmänna platserna bör&lt;br&gt;som jag ser det i första hand ankomma på fastighetsägaren eller den som&lt;br&gt;enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.&lt;br&gt;Om det aktuella området är gemensamt för flera fastigheter, t.ex. som en&lt;br&gt;gemensamhetsanläggning, kommer skyldigheten ofta att åligga en sam-&lt;br&gt;fällighetsförening. Jag återkommer i specialmotiveringen till gränsdrag-&lt;br&gt;ningen mot EVL och bestämmelsen i 20 § renhållningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den renhållningsskyldighet för fastighetsägare eller den som enligt nyss-&lt;br&gt;nämnda bestämmelse i fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighets-&lt;br&gt;ägare som enligt min uppfattning bör införas kan emellertid inte gälla&lt;br&gt;undantagslös. I en detaljplan kan nämligen finnas bestämmelser om att&lt;br&gt;mark som är avsedd för enskilt byggande skall användas även för en allmän&lt;br&gt;trafikanläggning eller för en trafikanläggning som är gemensam för flera&lt;br&gt;fastigheter. Sådan mark skall enligt 14 kap. 2 § PBL i allmänhet upplåtas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till kommunen genom nyttjanderätt eller annan särskild rätt. När kom-&lt;br&gt;munen har tagit marken i anspråk genom nyttjanderätt eller annan särskild&lt;br&gt;rätt, anses kommunen ha en skyldighet att ställa i ordning marken för sitt&lt;br&gt;ändamål samt att svara för underhållet av marken. Kommunens skyldighet&lt;br&gt;kommer således i detta fall att i praktiken inte skilja sig från vad som gäller&lt;br&gt;i fråga om allmänna platser. Mot den bakgrunden anser jag det naturligt att&lt;br&gt;kommunen också bör svara för sådan mark. Sålunda bör en bestämmelse&lt;br&gt;tas in i renhållningslagen som ålägger kommunen och inte fastighetsägaren&lt;br&gt;att sköta renhållningen i fråga om mark för allmän trafik i vilken nyttjan-&lt;br&gt;derätt eller annan särskild rätt har upplåtits enligt 14 kap. 2 § PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nyss har sagt om kravet på de renhållningsåtgärder som skall ut-&lt;br&gt;föras av kommunen då denna svarar för renhållningen bör enligt min me-&lt;br&gt;ning gälla även för fastighetsägare eller den som enligt 1 kap. 5 § fas-&lt;br&gt;tighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att det i renhållningslagen tas in en bestämmelse&lt;br&gt;om straff för den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet. Under remiss-&lt;br&gt;behandlingen har förslaget kritiserats från något håll, eftersom det av den&lt;br&gt;föreslagna bestämmelsen inte klart framgår om uppsåt eller oaktsamhet&lt;br&gt;krävs för att straffansvar skall kunna utkrävas. För egen del anser jag att det&lt;br&gt;i likhet med nuvarande ordning måste finnas en möjlighet att utkräva&lt;br&gt;straffansvar mot den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet. I linje&lt;br&gt;med vad jag har anfört beträffande straffbestämmelserna i den nya ord-&lt;br&gt;ningslagen bör ansvar kunna utkrävas vid såväl uppsåtlig som oaktsam&lt;br&gt;underlåtenhet att fullgöra renhållningsskyldigheten. Till skillnad från utred-&lt;br&gt;ningsförslaget anser jag att det av straffbestämmelsen också klart bör fram-&lt;br&gt;gå vem som kan ådömas straff, nämligen fastighetsägare eller den som&lt;br&gt;enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 21 § renhållningslagen utövas tillsynen över efterlevnaden av&lt;br&gt;lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter av den eller de&lt;br&gt;kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-&lt;br&gt;området, om inte regeringen bestämmer något annat. Kommunen får enligt&lt;br&gt;23 § första stycket meddela de förelägganden eller förbud som uppenbart&lt;br&gt;behövs för att lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall&lt;br&gt;efterlevas. I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om möjlighet&lt;br&gt;för kommunen att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud. Enligt&lt;br&gt;tredje stycket i paragrafen får kommunen låta vidta åtgärden på den&lt;br&gt;försumliges bekostnad om han inte iakttar föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en kommun på ett effektivt sätt skall ha möjlighet att tillse att be-&lt;br&gt;stämmelserna om renhållningsskyldighet efterlevs är det nödvändigt att be-&lt;br&gt;stämmelserna om vite och tvångsutförande blir tillämpliga på även gaturen-&lt;br&gt;hållning som skall utföras enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med mitt förslag i det följande till en bestämmelse i 3 kap. 24 §&lt;br&gt;ordningslagen om frihet från ansvar enligt den lagen för den som åsido-&lt;br&gt;sätter ett vitesföreläggande enligt 20 § i kapitlet, om gärningen omfattas av&lt;br&gt;föreläggandet, bör inte heller den som åsidosätter ett vitesföreläggande&lt;br&gt;enligt renhållningslagen dömas till straff enligt den lagen, om gärningen&lt;br&gt;omfattas av föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;223&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening kan det finnas ett behov för kommunen att kunna&lt;br&gt;meddela detaljerade föreskrifter om gaturenhållning för fastighetsägarna&lt;br&gt;eller dem som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som&lt;br&gt;fastighetsägare. Ett bemyndigande för regeringen och efter vidaredele-&lt;br&gt;gation en kommun att meddela sådana föreskrifter bör därför tas in i ren-&lt;br&gt;hållningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i sammanhanget peka på att en kommun alltjämt har möjlighet&lt;br&gt;att med stöd av 19 § första stycket renhållningslagen ålägga fastighetsägare&lt;br&gt;eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som&lt;br&gt;fastighetsägare att fullgöra skyldighet i fråga om gångbanerenhållning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mina överväganden i fråga om gaturenhållningsskyldigheten har jag&lt;br&gt;samrått med chefen för Miljö- och naturresursdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 Ordningsstörningar vid järnvägstrafik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beträffande järnvägstrafik införs motsvarande förtärings-&lt;br&gt;förbud och förverkanderegel som i fråga om den kollektivtrafik som om-&lt;br&gt;fattas av regleringen i ordningslagen. Avsikten är att SJ skall kunna ut-&lt;br&gt;nyttja möjligheten att medge undantag från förbudet att förtära alkohol-&lt;br&gt;drycker i särskilda fall till att tillåta att medhavd folköl förtärs på fjärr-&lt;br&gt;tåg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare ges en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst&lt;br&gt;befogenhet att från järnvägens område avlägsna den som har brutit mot&lt;br&gt;förtäringsförbudet. Alkoholdrycker som påträffas hos den som har brutit&lt;br&gt;mot detta förbud får tas i beslag av en sådan befattningshavare, en&lt;br&gt;polisman eller en ordningsvakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-&lt;br&gt;ningens förslag till förtäringsförbud omfattar till skillnad från mitt förslag&lt;br&gt;inte folköl. Vidare innebär utredningsförslaget till skillnad från mitt att den&lt;br&gt;som bryter mot förtäringsförbudet skall kunna dömas till penningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Jfr avsnitt 4.4.1. Förslaget om att förtäringsförbu-&lt;br&gt;det skall omfatta järnvägstrafik liksom motsvarande förverkandemöjlighet&lt;br&gt;tillstyrks av SJ, som också anser att det beträffande järnvägstrafik bör&lt;br&gt;finnas ett förbud mot obehörig användning av nödbroms.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som har angetts i det föregående (avsnitt&lt;br&gt;4.4.1) regleras frågor om ordning och säkerhet i järnvägstrafik numera i&lt;br&gt;jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), som trädde i kraft den 1 januari 1991.&lt;br&gt;Mitt ställningstagande beträffande regleringen i den nya ordningslagen av&lt;br&gt;kollektivtrafik innebär att sådana frågor beträffande järnvägstrafik även i&lt;br&gt;fortsättningen skall regleras i jämvägssäkerhetslagen, medan de nuvarande&lt;br&gt;bestämmelserna i den lagen om förbud att beträda spårområden för tunnel-&lt;br&gt;bana och spårväg förs över till ordningslagen. När det gäller regleringen i&lt;br&gt;övrigt i jämvägssäkerhetslagen av ordningshållning i järnvägstrafik saknas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;224&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det, som jag ser det, i detta ärende underlag för att överväga andra frågor än&lt;br&gt;som rör ett förtäringsförbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om alkoholförtäring på tåg regleras för närvarande enbart genom&lt;br&gt;föreskrifterna i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), som&lt;br&gt;gäller i den mån det förekommer servering av alkoholdrycker på tåg eller&lt;br&gt;inom någon annan del av trafikföretagets område. Om inte något annat föl-&lt;br&gt;jer av LHD, är alkoholförtäring på tåg i princip tillåten. I de föreskrifter&lt;br&gt;som SJ har utfärdat (SJ:s författningssamling, SJF 610, Persontransport-&lt;br&gt;föreskrifter) anges visserligen att medförda spritdrycker, vin och starköl&lt;br&gt;inte får förtäras på tåg och i stationshallar samt att överträdelser av förbudet&lt;br&gt;i sista hand kan föranleda avvisning av den resande. Som utredningen har&lt;br&gt;angett är emellertid den rättsliga grunden för dessa föreskrifter oklar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande i det föregående (avsnitt 4.4.2) i fråga om den&lt;br&gt;kollektivtrafik som är avsedd att regleras i den nya ordningslagen, och som&lt;br&gt;alltså inte omfattar järnvägstrafik, innebär att ett förtäringsförbud skall&lt;br&gt;gälla spritdrycker, vin och andra former av öl än lättöl. Enligt min mening&lt;br&gt;bör ett sådant förbud omfatta all lokaltrafik, alltså även tågtrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om fjärrtrafiken med tåg gör sig, som utredningen anför, behovet&lt;br&gt;av ett förtäringsförbud inte lika starkt gällande. Regleringen i LHD innebär&lt;br&gt;att det gäller olika bestämmelser i fråga om förtäring ombord i fjärrtåg av&lt;br&gt;alkoholdrycker som den resande för med sig resp, alkoholdrycker som ser-&lt;br&gt;veras och köps i tågen. I enlighet med det serveringstillstånd som Aktie-&lt;br&gt;bolaget Trafikrestauranger har får i vissa tåg servering ske av vin, starköl&lt;br&gt;och öl medan servering av öl får ske i samtliga fjärrtåg. Enligt LHD (56 §),&lt;br&gt;som innehåller förbud mot förtäring på ett serveringsställe av andra alko-&lt;br&gt;holdrycker än sådana som har serverats i enlighet med tillstånd enligt lagen,&lt;br&gt;gäller automatiskt ett förbud för de resande i fjärrtågen att dricka medhavda&lt;br&gt;alkoholdrycker. Det är alltså förbjudet för de resande att förtära medhavd&lt;br&gt;folköl men inte medhavd lättöl. I den tågtrafik där tillstånd till servering av&lt;br&gt;alkoholdrycker inte finns - för närvarande endast lokaltågen - är emellertid&lt;br&gt;alkoholförtäring i princip tillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser i likhet med utredningen att man bör behålla ordningen att en-&lt;br&gt;dast sådana alkoholdrycker som har serverats i enlighet med tillstånd enligt&lt;br&gt;LHD bör få förtäras ombord på fjärrtåg och att således medhavda drycker&lt;br&gt;av motsvarande slag inte heller i fortsättningen skall få förtäras av de&lt;br&gt;resande. I linje med utredningen anser jag vidare det vara motiverat att här&lt;br&gt;kunna göra ett undantag i fråga om medhavd folköl. Enligt min uppfattning&lt;br&gt;bör man emellertid på denna punkt välja en annan lösning än den som&lt;br&gt;utredningen har valt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande innebär att ett förtäringsförbud måste ha&lt;br&gt;samma omfattning, oavsett om färdmedlet är ett tunnelbanetåg, en buss&lt;br&gt;eller ett järnvägståg. Vidare menar utredningen att det inte är möjligt att dra&lt;br&gt;någon skarp gräns mellan lokal- och fjärrtåg eller att det är möjligt för den&lt;br&gt;resande att avgöra om ett järnvägståg används i lokal- eller fjärrtrafik. Med&lt;br&gt;utgångspunkten att det bör vara tillåtet att dricka folköl på fjärrtåg gäller&lt;br&gt;därför utredningens förslag till förtäringsförbud i fråga om såväl järnvägs-&lt;br&gt;trafik som annan kollektivtrafik endast spritdrycker, vin och starköl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;225&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också jag anser att det är en fördel att här i princip ha ett enhetligt förtä-&lt;br&gt;ringsförbud. Mitt ställningstagande att folköl inte bör få förtäras i den&lt;br&gt;lokala kollektivtrafiken men att detta bör kunna få ske på fjärrtåg är som&lt;br&gt;jag ser det inte heller oförenligt med denna utgångspunkt. Enligt min&lt;br&gt;mening bör nämligen den lösningen väljas även i fråga om järnvägstrafiken&lt;br&gt;att förtäringsförbudet avser, förutom spritdrycker, vin och starköl, även&lt;br&gt;annat öl än lättöl, men att trafikföretaget för särskilda fall får medge&lt;br&gt;undantag från förbudet. Begreppet särskilda fall bör här kunna avse vissa&lt;br&gt;angivna tåg. När det gäller fj ärrtågen bör därvid trafikföretaget - SJ -&lt;br&gt;kunna utnyttja undantaget till att tillåta att passagerarna förtär medhavd&lt;br&gt;folköl. Jag ser inga skäl till att det här skulle behöva uppstå problem av det&lt;br&gt;slag som utredningen har befarat. Genom tydlig skyltning i de tåg där&lt;br&gt;undantaget gäller bör det för passagerarna inte råda någon tvekan om&lt;br&gt;omfattningen av förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom utredningen anser jag att överträdelse av förtäringsförbudet bör&lt;br&gt;kunna medföra förverkande av alkoholdryckerna. Beslag av sådana drycker&lt;br&gt;bör få verkställas av en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst&lt;br&gt;vid järnväg liksom av en polisman eller ordningsvakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.4.) berört frågan om jämvägsperso-&lt;br&gt;nalens nuvarande befogenheter att använda tvångsåtgärder. Befogenheten&lt;br&gt;för en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst att i vissa fall av-&lt;br&gt;lägsna personer från järnvägens område bör utvidgas till att omfatta även&lt;br&gt;den som har brutit mot förtäringsförbudet. Även en polisman eller&lt;br&gt;ordningsvakt bör, i linje med vad som har föreslagits beträffande regle-&lt;br&gt;ringen i den nya ordningslagen av kollektivtrafik, få genomföra tvångsåt-&lt;br&gt;gärder av det nu nämnda slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon möjlighet att avvisa en person som bryter mot förtäringsförbudet&lt;br&gt;från järnvägens färdmedel anser jag i linje med vad Lagrådet anfört inte&lt;br&gt;vara påkallat. Möjligheten till beslag av alkoholdryckerna framstår som en&lt;br&gt;tillräckligt ingripande åtgärd för att förhindra sådana ordningsstörningar&lt;br&gt;som i det enskilda fallet kan bli en följd av fortsatt alkoholförtäring. Inte&lt;br&gt;heller framstår det enligt min mening som påkallat att straffsanktionera&lt;br&gt;överträdelser av förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.4 Tillsyn över hundar m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Några ökade möjligheter för var och en att ta om&lt;br&gt;hand en hund som springer lös utan tillsyn bör inte införas nu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär i huvudsak att en hund som springer lös&lt;br&gt;utan tillsyn skall kunna tas om hand av var och en och att polismyndigheten&lt;br&gt;skall ansvara för hundens omhändertagande. Vidare innebär utrednings-&lt;br&gt;förslaget att polismyndigheten efter ett delgivningsförfarande får besluta att&lt;br&gt;hunden efter viss tid skall överlåtas eller avlivas, om den som har rätt till&lt;br&gt;hunden inte har gjort anspråk på den. Utredningsförslaget innebär också att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;226&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hundens ägare eller den som har mottagit hunden till underhåll eller&lt;br&gt;nyttjande skall svara för kostnaderna för hundens omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har yttrat sig i&lt;br&gt;frågan ställer sig positiva till förslaget. Från bl.a. polishåll ifrågasätts om&lt;br&gt;ett kungörelseförfarande tjänar något praktiskt syfte, eftersom samvets-&lt;br&gt;granna hundägare i allmänhet mycket snart hör av sig till polisen. Polis-&lt;br&gt;myndigheten i Helsingborg, Föreningen Sveriges polischefer och Före-&lt;br&gt;ningen Sveriges länspolischefer pekar på att en ordning med obligatorisk&lt;br&gt;kungörelse innebär en onödig skärpning i förhållande till reglerna i lagen&lt;br&gt;(1938:121) om hittegods. Kravet på kungörelse enligt den lagen upphörde&lt;br&gt;nämligen år 1983. Från polishåll framhålls också att den föreslagna tiden&lt;br&gt;om tre veckor innan polisen får fatta beslut om hur man skall förfara med&lt;br&gt;en omhändertagen hund är för lång. Dessa instanser framhåller vidare att en&lt;br&gt;så lång tid medför stora kostnader för samhället för hundens omvårdnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till min bedömning: Genom lagstiftning, som trädde i&lt;br&gt;kraft den 1 januari 1988, (prop. 1986/87:58, bet. 1986/87:JoU15, rskr.&lt;br&gt;1986/87:190) erhöll den dåvarande lagen om tillsyn över hundar rubriken&lt;br&gt;lag om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen). Det lagstiftnings-&lt;br&gt;ärendet innebar också att i lagen togs in bestämmelser om rätt för jakt-&lt;br&gt;rättshavare att omhänderta en hund som löper lös. Sådana bestämmelser&lt;br&gt;fanns tidigare i jaktlagen. I samma lagstiftningsärende bröts bestämmelser&lt;br&gt;om tillsynen över katter ur jaktlagstiftningen och fördes över till tillsyns-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 § första stycket tillsynslagen finns en allmän tillsynsregel som gäller&lt;br&gt;både hundar och katter. Enligt den bestämmelsen skall hundar och katter&lt;br&gt;hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga om-&lt;br&gt;ständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda&lt;br&gt;olägenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 4 § tillsynslagen finns bestämmelser om hur man skall förfara i vissa&lt;br&gt;fall med en hund som springer lös. Enligt första stycket får jakträttshavaren&lt;br&gt;eller den som företräder honom ta hand om en hund som springer lös i ett&lt;br&gt;område där det finns vilt. När hunden har tagits om hand skall dess ägare&lt;br&gt;eller innehavare underrättas. I de fall då denne inte är känd skall polismyn-&lt;br&gt;digheten i orten underrättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket i samma paragraf finns en bestämmelse om hur man skall&lt;br&gt;förfara med en hund som inte kan tas om hand. I en sådan situation får po-&lt;br&gt;lismyndigheten låta döda hunden, om detta är angeläget ur viltvårdssyn-&lt;br&gt;punkt och försvarligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 5 § första stycket tillsynslagen finns en bestämmelse om skyldighet för&lt;br&gt;den som vill återfå en hund som har tagits om hand enligt 4 § att betala er-&lt;br&gt;sättning för hundens föda och de övriga kostnader som omhändertagandet&lt;br&gt;har fört med sig. I andra stycket i samma paragraf regleras förfarandet med&lt;br&gt;en omhändertagen hund som inte har återtagits. Enligt den bestämmelsen&lt;br&gt;får jakträttshavaren behålla hunden, om ägaren eller innehavaren inte har&lt;br&gt;återtagit hunden mot ersättning enligt första stycket inom en vecka efter det&lt;br&gt;att han underrättades om omhändertagandet eller inom två veckor efter det&lt;br&gt;att polismyndigheten underrättades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;227&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillsynslagen motsvarar i huvudsak inne-&lt;br&gt;hållet i 22 § första och tredje styckena i jaktlagen i dess lydelse före år&lt;br&gt;1988.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: De olägenheter som främst blir följden av&lt;br&gt;en utbredd djurhållning i tätorterna är en tilltagande nedsmutsning av&lt;br&gt;offentliga platser. Det problemet är särskilt förknippat med hundhållning.&lt;br&gt;Hundar som springer lösa kan också på andra sätt vålla olägenheter för&lt;br&gt;allmänheten, t.ex. genom att skrämma förbipasserande eller utgöra en fara&lt;br&gt;för trafiken. Förutom den allmänna tillsynsplikten enligt 1 § tillsynslagen är&lt;br&gt;de åtgärder som kan tillgripas för att förhindra sådana störningar i huvudsak&lt;br&gt;desamma som för närvarande regleras i lokala ordningsstadgor, dvs.&lt;br&gt;kopplingstvång för hundar, upplockningstvång och förbud mot att låta&lt;br&gt;hundar och katter vistas på vissa platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har särskilt tagit upp frågan om lämpligheten av att i lag ta&lt;br&gt;in en generell bestämmelse om upplockningstvång. Efterlevnaden av en så-&lt;br&gt;dan bestämmelse skulle enligt min mening inte kunna övervakas effektivt.&lt;br&gt;Detta skulle i sin tur sannolikt få till följd att respekten för en sådan be-&lt;br&gt;stämmelse skulle komma att urholkas. Sålunda anser jag i likhet med ut-&lt;br&gt;redningen att generella bestämmelser om upplockningstvång inte bör infö-&lt;br&gt;ras. Den nuvarande ordningen med en reglering på lokal nivå bör sålunda&lt;br&gt;behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av redogörelsen för nuvarande ordning finns i tillsynslagen&lt;br&gt;bestämmelser som gör det möjligt att i vissa fall ta om hand en hund som&lt;br&gt;springer lös. Den möjligheten är emellertid begränsad till områden där det&lt;br&gt;finns vilt, dvs. främst i naturen. Enligt min uppfattning bör möjligheten att&lt;br&gt;omhänderta en hund som springer lös utan tillsyn gälla även för andra&lt;br&gt;områden. Mot bakgrund av bl.a. den trafikfara som lösspringande hundar&lt;br&gt;kan utgöra inom t.ex. en stadskärna anser jag en sådan reglering vara befo-&lt;br&gt;gad ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förslag till ökade möjligheter för var och en att ta om hand en hund&lt;br&gt;som springer lös utan tillsyn lades också fram i lagrådsremissen. Lagrådet&lt;br&gt;har emellertid ansett att förslaget framstod som oklart vad gäller inom vilka&lt;br&gt;områden rätten att ta upp hunden tillkommer jakträttshavaren och de om-&lt;br&gt;råden där var och en har en sådan rätt. Jag delar Lagrådets uppfattning och&lt;br&gt;avser således inte att lägga fram något förslag till bestämmelser om utökade&lt;br&gt;möjligheter till omhändertagande av lösspringande hundar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under ärendets beredning har från polishåll förts fram att det inte som&lt;br&gt;nu i första hand bör ligga på polisen att svara för förvaring o.d. av bl.a.&lt;br&gt;hundar som omhändertagits; Jag har förståelse för dessa synpunkter. Det&lt;br&gt;kan nämligen inte mot bakgrund av vad statsmakterna i olika sammanhang&lt;br&gt;uttalat om en renodling av polisens arbete anses vara en åtgärd som i första&lt;br&gt;hand bör ligga på polisen. I förevarande lagstiftningsärende saknas emel-&lt;br&gt;lertid beredningsunderlag för att göra vare sig några mera ingripande&lt;br&gt;förändringar i nuvarande bestämmelser om omhändertagande av lös-&lt;br&gt;springande hundar eller tillgodose de synpunkter som har framförts från&lt;br&gt;polishåll. Dessa frågor bör emellertid övervägas i något annat lämpligt sam-&lt;br&gt;manhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;228&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mina överväganden har jag samrått med chefen för Jordbruksdepar- Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;tementet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.5 Ordningshållning vid restauranger m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Någon skyldighet för den som har tillstånd till&lt;br&gt;servering av alkoholdrycker att svara för att ordning råder i anslutning&lt;br&gt;till serveringslokalen utöver vad som kan följa av 2 kap. 16 § i ordnings-&lt;br&gt;lagen, bör inte införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våldskommissionens förslag: Kommissionen föreslår att det i lagen&lt;br&gt;(1977:293) om handel med drycker tas in en bestämmelse som ålägger den&lt;br&gt;som har tillstånd till servering av alkoholdrycker att svara för att ordning&lt;br&gt;råder i och utanför serveringslokalen. Enligt kommissionen kan tillstånds-&lt;br&gt;havaren ofta uppfylla sin skyldighet genom att vidta enkla åtgärder, t.ex.&lt;br&gt;ordna med tillfredsställande belysning utanför lokalen, upphöra med&lt;br&gt;kösystem o.d. Om sådana åtgärder är otillräckliga bör det enligt kommis-&lt;br&gt;sionen åligga tillståndshavaren att anställa särskild personal med ordnings-&lt;br&gt;vaktsförordnande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som har ställt sig posi-&lt;br&gt;tiva till kommissionens förslag pekar på att kraven på en tillståndshavare i&lt;br&gt;det här aktuella avseendet måste preciseras och hållas inom rimliga gränser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig positiv till att en tillståndshava-&lt;br&gt;res ansvar för ordningen såväl inne i lokalen som i dess omedelbara närhet&lt;br&gt;utökas. Länsstyrelsen ställer sig emellertid avvisande till kommissionens&lt;br&gt;förslag att låta ordningsvakter svara för ordningen utanför en nöjes- eller&lt;br&gt;serveringslokal i vidare mån än som gäller enligt nuvarande reglering.&lt;br&gt;Enligt länsstyrelsen kan det inte anses lämpligt att utsträcka ordningsvak-&lt;br&gt;ternas ansvar för ordningshållningen utomhus så att de kan komma att göra&lt;br&gt;ingripanden på allmän plats och mot människor som uppehåller sig där utan&lt;br&gt;att det föreligger något samband med verksamheten i nöjeslokalen. Lik-&lt;br&gt;nande synpunkter förs fram av Polismyndigheten i Sundsvall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Malmö tingsrätt ankommer det på samhället att övervaka ord-&lt;br&gt;ningen på allmän plats. Tingsrätten avstyrker därför en bestämmelse med&lt;br&gt;innebörd att den som har tillstånd att servera alkoholdrycker skall åläggas&lt;br&gt;ansvar för ordningen utanför serveringslokalen. En sådan bestämmelse&lt;br&gt;skulle enligt tingsrätten ge upphov till svåra gränsdragningsproblem. Tings-&lt;br&gt;rätten ifrågasätter om tillståndshavaren skall ha ansvar för oordning som&lt;br&gt;många gånger orsakas av personer som är berusade redan innan de har fått&lt;br&gt;tillträde till nöjesstället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet ställer sig tveksam till om det är restau-&lt;br&gt;ratören som skall agera ”polis” på allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till min bedömning: Enligt 34 § lagen (1977:293) om&lt;br&gt;handel med drycker (LHD) får servering av alkoholdrycker ske endast om&lt;br&gt;tillstånd till det har meddelats. Undantag från kravet på tillstånd görs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;229&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;emellertid för servering i militär mäss ombord på örlogsfartyg. Där får&lt;br&gt;sålunda servering av alkoholdrycker ske utan att tillstånd har meddelats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen, som är tillståndsmyndighet, får enligt 43 § LHD i till-&lt;br&gt;stånd till servering av alkoholdrycker meddela de föreskrifter som behövs.&lt;br&gt;Av motiven till bestämmelsen (prop. 1976/77:108 s. 81) framgår att sådana&lt;br&gt;föreskrifter kan avse bl.a. serveringstider, serveringslokalens beskaffenhet&lt;br&gt;och särskilda krav på övervakande personal. I anslutning till bestämmelsen&lt;br&gt;uttalade föredragande statsrådet att särskilda föreskrifter bör meddelas&lt;br&gt;endast i de fall då sådana är oundgängligen erforderliga från alkoholpolitisk&lt;br&gt;synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om servering av alkoholdrycker medför olägenheter i fråga om ordning,&lt;br&gt;nykterhet och trevnad eller om bestämmelserna i lagen eller med stöd av la-&lt;br&gt;gen meddelade föreskrifter inte efterlevs, får enligt 64 § första stycket LHD&lt;br&gt;länsstyrelsen ingripa med särskilda föreskrifter, varning eller återkallelse av&lt;br&gt;meddelat tillstånd till servering av alkoholdrycker. Av motiven till bestäm-&lt;br&gt;melsen (a. prop. s. 89) framgår att övervakningen av en serveringslokal&lt;br&gt;skall riktas in på att motverka olägenheter i främst nykterhetshänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 16 § tredje stycket AOst får polisen vid en offentlig tillställning&lt;br&gt;meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla ordning och säker-&lt;br&gt;het vid tillställningen. Föreskrifterna får innefatta bl.a. skyldighet att anlita&lt;br&gt;förordnade ordningsvakter och annan personal. Med annan personal avses&lt;br&gt;enligt motiven till bestämmelsen (prop. 1979/80:17 s. 26) bl.a. säkerhets-&lt;br&gt;funktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare. I fråga om allmänna&lt;br&gt;sammankomster får enligt 7 § LAS polisen för motsvarande ändamål som&lt;br&gt;vid offentliga tillställningar meddela föreskrifter om sådan skyldighet, dock&lt;br&gt;endast i fråga om sammankomster som utgör konserter. Beträffande före-&lt;br&gt;skrifternas utformning gäller att de inte får medföra att anordnaren belastas&lt;br&gt;med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla tillställningen eller&lt;br&gt;sammankomsten onödigtvis försvåras på något annat sätt (16 § tredje&lt;br&gt;stycket tredje meningen AOst resp. 7 § andra stycket sista meningen LAS).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utgångspunkt för regleringen av ordningshållning vid offentliga till-&lt;br&gt;ställningar och allmänna sammankomster är att huvudansvaret för att ord-&lt;br&gt;ningen upprätthålls vid tillställningen eller sammankomsten ligger på&lt;br&gt;anordnaren. Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.&lt;br&gt;1979/80:17 s. 24) att anordnaren kan fullgöra sin skyldighet att upprätthålla&lt;br&gt;ordning själv eller genom att anlita personal eller vidta någon annan åtgärd,&lt;br&gt;t.ex. utforma in- och utgångar på visst sätt eller begränsa antalet åskådare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ordningsvakt har enligt 1 § lagen (1980:578) om ordningsvakter till&lt;br&gt;uppgift att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Ordningsvakter får&lt;br&gt;enligt 2 § lagen förordnas att tjänstgöra vid bl.a. offentliga tillställningar,&lt;br&gt;allmänna sammankomster och lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker&lt;br&gt;serveras till allmänheten enligt 37 § LHD. Av förarbetena till bestämmelsen&lt;br&gt;(prop. 1979/80:122 s. 65) framgår att förordnandet, när det avser offentliga&lt;br&gt;tillställningar och allmänna sammankomster, omfattar även t.ex. ingångar&lt;br&gt;till lokalen, infarter till området och särskilt upplåtna parkeringsplatser.&lt;br&gt;Detsamma får anses gälla i fall då förordnandet avser en lokal där alkohol-&lt;br&gt;drycker serveras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;230&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Problemet med ordningshållning i an-&lt;br&gt;slutning till restauranger och nöjesställen har under senare år blivit allt mer&lt;br&gt;accentuerat. Det står helt klart att det våld som inträffar i dessa miljöer ofta&lt;br&gt;har ett samband med alkoholförtäring. För att komma till rätta med&lt;br&gt;problemet krävs åtgärder av olika slag. Som Våldskommissionen har pekat&lt;br&gt;på är det viktigt att den miljö där våld och ordningsstörningar uppstår&lt;br&gt;förändras så att sådana företeelser kan motverkas. Inte minst angeläget är&lt;br&gt;att den som bedriver verksamhet där problem av detta slag förekommer tar&lt;br&gt;det ansvar som är rimligt för att förhindra att verksamheten ger upphov till&lt;br&gt;sådana problem. Samtidigt är det viktigt att det gäller klara gränser för hur&lt;br&gt;långt sådana åtgärder får sträcka sig så att någon tveksamhet inte råder t.ex.&lt;br&gt;beträffande vem som kan utföra tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående behandlat dessa problem i samband med all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar (avsnitt 4.2.4 och spe-&lt;br&gt;cialmotiveringen till 2 kap. 16 § ordningslagen). Mina ställningstaganden&lt;br&gt;där innebär att huvudansvaret för ordningshållningen även i framtiden skall&lt;br&gt;ligga på anordnaren. I förhållande till nuvarande ordning klargörs emeller-&lt;br&gt;tid att polisen vid tillståndsgivningen kan meddela villkor om skyldighet&lt;br&gt;för anordnaren att tillämpa s.k. engångsinsläpp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller restauranger och andra nöjesställen, där det inte äger rum&lt;br&gt;allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar men där det före-&lt;br&gt;kommer servering av alkohol som kräver tillstånd, är förhållandena annor-&lt;br&gt;lunda. Som Våldskommissionen har pekat på kan det sägas att lagen om&lt;br&gt;handel med drycker ålägger tillståndshavaren ett ansvar för att verksamhe-&lt;br&gt;ten inte medför olägenheter från alkoholpolitisk utgångspunkt. Ansvaret&lt;br&gt;kan emellertid inte anses omfatta ordningsstörningar som äger rum utanför&lt;br&gt;serveringslokalen, även om de kan sägas ha samband med serveringsrörel-&lt;br&gt;sens verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill till en början slå fast att uppgiften att upprätthålla allmän ord-&lt;br&gt;ning och säkerhet i samhället och förebygga brott ankommer på polisen (jfr&lt;br&gt;2 § polislagen). Som jag ser det bör möjligheten att ge andra funktionärer&lt;br&gt;befogenhet att sköta polisiära uppgifter på offentlig plats, t.ex. att avvärja&lt;br&gt;brott eller ordningsstörande beteende, utnyttjas restriktivt. Jag vill här också&lt;br&gt;peka på att RPS i en skrivelse i januari 1987 till den dåvarande regeringen&lt;br&gt;där styrelsen redovisar ett uppdrag att utreda polisens verksamhet för att&lt;br&gt;förebygga brott och övervaka den allmänna ordningen i samband med&lt;br&gt;större helger och andra festdagar har strukit under att en utökning av antalet&lt;br&gt;ordningsvakter för att möta allvarliga ordningsproblem inte kan godtas som&lt;br&gt;en generell lösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att som Våldskommissionen varit inne på ålägga en tillståndshavare att&lt;br&gt;svara för att ordning råder utanför serveringslokalen anser jag vara väl&lt;br&gt;långtgående. Som några remissinstanser påpekar kan det på goda grunder&lt;br&gt;också antas att en reglering i linje med Våldskommissiones förslag kommer&lt;br&gt;att leda till svåra gränsdragningsproblem. Enligt min mening skulle en ge-&lt;br&gt;nerell bestämmelse om skyldighet för en tillståndshavare att svara för ord-&lt;br&gt;ningen utanför en lokal där alkoholdrycker serveras inte ge någon närmare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;231&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vägledning i det enskilda fallet. Redan pä den grunden anser jag att den av&lt;br&gt;Våldskommissionen föreslagna regleringen är mindre lämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss har slagit fast är det en av polisens grundläggande uppgif-&lt;br&gt;ter att svara för att allmän ordning och säkerhet i samhället upprätthålls.&lt;br&gt;Även från rättssäkerhetssynpunkt anser jag sålunda att det är otillfredsstäl-&lt;br&gt;lande att överlåta polisiära uppgifter i den utsträckning som det här skulle&lt;br&gt;bli fråga om på personal som inte har genomgått polisutbildning. Därtill&lt;br&gt;kommer att ordningsvakternas befogenheter är begränsade i förhållande till&lt;br&gt;vad som gäller för polispersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser jag sålunda att någon reglering i linje med&lt;br&gt;Våldskommissionens förslag inte bör införas. Jag vill emellertid här särskilt&lt;br&gt;peka på att polisen med stöd av regleringen i 2 kap. 16 § andra stycket i den&lt;br&gt;nya ordningslagen får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning. Villkoren får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita förordnade&lt;br&gt;ordningsvakter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten i Halmstad har i en skrivelse i augusti 1989 till den&lt;br&gt;dåvarande regeringen pekat på de ordningsproblem som råder i stadens&lt;br&gt;centrala delar. Enligt myndigheten är problemen störst i ett område kring&lt;br&gt;olika näringsställen och misshandel, skadegörelse, förargelseväckande&lt;br&gt;beteende m.fl. brott är vanligt förekommande i dessa omgivningar. För att&lt;br&gt;komma till rätta med ordningsproblemen i området föreslår polismyn-&lt;br&gt;digheten bl.a. att en möjlighet för polisen att meddela villkor som ålägger&lt;br&gt;t.ex. en innehavare av ett näringsställe att själv svara för ordningen utanför&lt;br&gt;lokalen och i an gränsande områden införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller dessa problem anser jag att det skulle sträcka sig för långt&lt;br&gt;att införa en möjlighet för t.ex. polisen att meddela villkor om tider för öp-&lt;br&gt;pethållande och annat beträffande verksamhet som innefattar matservering i&lt;br&gt;ordinära lokaler. Mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.3.9) om polisens&lt;br&gt;befogenheter enligt den nya ordningslagen att meddela villkor i olika sam-&lt;br&gt;manhang innebär sålunda inte att någon sådan möjlighet skapas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser vidare att möjligheten enligt 2 § 4 lagen om ordningsvakter att&lt;br&gt;förordna ordningsvakter för tjänstgöring vid serveringslokaler inte bör ut-&lt;br&gt;vidgas att omfatta, som polismyndigheten vill, även matställen utan serve-&lt;br&gt;ringstillstånd. De problem från ordningssynpunkt som här kan uppstå i spe-&lt;br&gt;ciella fall utgör sålunda enligt min mening inte tillräckliga skäl att rubba&lt;br&gt;den avvägning som gjordes vid lagens tillkomst (se prop. 1979/80:122 s. 26&lt;br&gt;ff.) om vid vilka lokaler och verksamheter ordningsvakter får förordnas att&lt;br&gt;tjänstgöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i denna fråga samrått med chefen för Socialdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;232&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.6 Korttidsuthyming av möblerad bostadslägenhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Någon ändring bör inte göras av nuvarande ordning&lt;br&gt;med krav på polisens tillstånd i vissa fall för att en fastighetsägare under&lt;br&gt;kortare tid skall få hyra ut bostadslägenheter som har möblerats tillfälligt&lt;br&gt;i avvaktan på uthyrning för permanent boende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SABO:s förslag innebär att undantag görs från kravet på polisens till-&lt;br&gt;stånd i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse vid korttidsuthyr-&lt;br&gt;ning av en bostadslägenhet som har möblerats tillfälligt i avvaktan på att&lt;br&gt;den hyrs ut för permanent boende, om hyresvärdens huvudsakliga verksam-&lt;br&gt;het avser uthyrning av hyreslägenheter för stadigvarande bruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat bemötande under re-&lt;br&gt;missbehandlingen. De instanser som kritiserar förslaget pekar på främst att&lt;br&gt;det medför tolkningssvårigheter och att det kan ge upphov till en ökning av&lt;br&gt;den oseriösa uthyrningsverksamheten. Bostadsdomstolen pekar på att oklar-&lt;br&gt;heter råder om vad som skall avses med korttidsuthyming. Vidare anser&lt;br&gt;domstolen att frågan om en lägenhet har möblerats bara tillfälligt i avvaktan&lt;br&gt;på uthyrning för permanent boende kan vara svår att bedöma. RPS framhål-&lt;br&gt;ler att kravet på tillstånd enligt lagen om hotell- och pensionatrörelse&lt;br&gt;behövs bl.a. för att polisen skall kunna upprätthålla allmän ordning och&lt;br&gt;säkerhet samt få viss insyn i verksamheten; vid prövning av en ansökan&lt;br&gt;sker bl.a. kontroll av föreståndarens och ersättarens resp, lokalernas lämp-&lt;br&gt;lighet. Polismyndigheten i Malmö anser att den föreslagna undantagsregeln&lt;br&gt;slår upp portama för oseriös verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till min bedömning: I 1 § första stycket andra meningen&lt;br&gt;lagen om hotell- och pensionatrörelse definieras hotell- och pensionat-&lt;br&gt;rörelse som en yrkesmässig verksamhet med ändamål att tillhandahålla en&lt;br&gt;tillfällig, möblerad bostad. I motiven till bestämmelsen anges (prop.&lt;br&gt;1966:124 s. 77 f.) att reglerna om hotell- och pensionatrörelse är tillämpliga&lt;br&gt;på en verksamhet som drivs under beteckningar som bl.a. motell,&lt;br&gt;resandevåningar, resanderum, natthärbärgen och vandrarhem samt vissa&lt;br&gt;småstugor. Vidare uttalas i motiven att antalet rum som tillhandahålls inte i&lt;br&gt;och för sig inverkar på frågan om rörelsen skall hänföras till en sådan&lt;br&gt;rörelse som kräver tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket i den aktuella paragrafen föreskrivs att lagen inte gäller&lt;br&gt;för en bostad som tillhandahålls som ett led i en verksamhet för vård, till-&lt;br&gt;syn, utbildning eller uppfostran, eller för en ensligt belägen, obemannad&lt;br&gt;stuga som står till allmänhetens förfogande för tillfällig övernattning, eller&lt;br&gt;på en campingplats belägen enkelt utrustad stuga utan vatten och avlopp&lt;br&gt;som hyrs ut till allmänheten som tillfällig bostad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § första stycket får hotell- och pensionatrörelse som är avsedd&lt;br&gt;att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum&lt;br&gt;drivas endast av den som har tillstånd av polismyndigheten i orten till det.&lt;br&gt;Tillstånd skall enligt andra stycket i förevarande paragraf meddelas, om det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;233&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte finns anledning att anta att den som söker tillståndet skall driva&lt;br&gt;rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 §&lt;br&gt;drivs av bolag, förening eller någon annan samfällighet skall det enligt 3 §&lt;br&gt;första stycket finnas en föreståndare för rörelsen. Enligt andra stycket i den&lt;br&gt;aktuella paragrafen skall föreståndaren godkännas av polismyndigheten. I&lt;br&gt;sista stycket i paragrafen föreskrivs att en godkänd föreståndare ansvarar i&lt;br&gt;tillståndshavarens ställe för att rörelsen utövas enligt föreskrifterna i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 4 § finns bestämmelser om bl.a. att det skall finnas en ersättare för en&lt;br&gt;tillståndshavare som själv förestår rörelsen och för föreståndare samt att er-&lt;br&gt;sättaren skall vara godkänd av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Bakom lagen om hotell- och pensionat-&lt;br&gt;rörelse ligger tanken att en sådan rörelse måste bedrivas pä ett sätt som&lt;br&gt;tillgodoser högt ställda krav på allmän ordning och säkerhet. Enligt min&lt;br&gt;mening bör det även i fortsättningen vara en uppgift för det allmänna att&lt;br&gt;vaka över att den som söker en tillfällig bostad tillförsäkras godtagbara&lt;br&gt;förhållanden i fråga om ordning och säkerhet till person och egendom.&lt;br&gt;Dessa krav tillgodoses som jag ser det väl av bl.a. polisens tillstånds-&lt;br&gt;prövning enligt den aktuella lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en generell undantagsregel i linje med SABO:s förslag införs kom-&lt;br&gt;mer den nuvarande möjligheten till kontroll av en rörelseidkares lämplighet&lt;br&gt;att tas bort. En sådan ordning skulle enligt min mening avsevärt öka ris-&lt;br&gt;kerna för en oseriös uthyrningsverksamhet. Redan av den anledningen&lt;br&gt;anser jag att förslaget är mindre lämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare blir en undantagsbestämmelse som den föreslagna så allmänt&lt;br&gt;hållen att den inte ger någon vägledning i det enskilda fallet. Exempelvis&lt;br&gt;kan som jag ser det svårigheter uppkomma med att i ett enskilt fall avgöra&lt;br&gt;om en lägenhet har möblerats bara tillfälligt i avvaktan på uthyrning för&lt;br&gt;stadigvarande boende eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda anser jag att övervägande skäl talar för att behålla nuvarande&lt;br&gt;ordning med krav på polisens tillstånd i vissa fall för att få hyra ut en möb-&lt;br&gt;lerad bostad tillfälligt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.7 Konsekvensändringar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till en ny ordningslag för med sig ändringar i ett flertal författ-&lt;br&gt;ningar som inte har behandlats närmare här och i vilka det hänvisas till&lt;br&gt;AOst eller LAS. Dessa följdändringar innebär emellertid inte att de ifråga-&lt;br&gt;varande författningarna ändras i sak.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Ekonomiska konsekvenser&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till en sammanhållen reglering i en ordningslag av bestäm-&lt;br&gt;melser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet på offentlig plats m.m. samt ordning och säkerhet i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;234&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;viss kollektiv persontrafik kan förutses få vissa ekonomiska konsekvenser i&lt;br&gt;olika avseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen finns vissa bestämmelser om besiktning av samlingstält och s.k.&lt;br&gt;tivolianordningar. Kravet på besiktning kommer att innebära vissa kost-&lt;br&gt;nader för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning i de fall då sammankomsten eller tillställningen anordnas i ett&lt;br&gt;samlingstält eller om det förekommer tivolianordningar vid samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen. Att ett samlingstält eller en tivolianordning&lt;br&gt;skall ha godkänts vid en besiktning för å andra sidan med sig att polismyn-&lt;br&gt;dighetens prövning i ett tillståndsförfarande eller annars kommer att för-&lt;br&gt;enklas. Polisens prövning ur säkerhetssynpunkt av tältet eller anordningen&lt;br&gt;kan nämligen med den föreslagna ordningen i de flesta fall begränsas till en&lt;br&gt;kontroll av att besiktning har utförts och att tältet eller anordningen&lt;br&gt;godkänts vid detta förfarande och ställts upp på platsen i enlighet med&lt;br&gt;godkännandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya ordningslagen ges - till skillnad från nuvarande ordning -&lt;br&gt;polisen befogenhet att i vissa fall ålägga en anordnare av en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst skyldighet att ersätta polisen för kostnader för ordningshållning&lt;br&gt;vid sammankomsten. Den ökade kostnaden för arrangören motsvaras alltså&lt;br&gt;av en besparing för staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nya ordningslagen har bestämmelserna för överklagande av polis-&lt;br&gt;myndighets beslut ändrats. Enligt nuvarande bestämmelser sker över-&lt;br&gt;prövningen av länsstyrelse och med regeringen som sista instans. Den här&lt;br&gt;föreslagna ordningen innebär att polismyndighets beslut överklagas till&lt;br&gt;länsrätt med möjlighet till överprövning i kammarrätt och med regerings-&lt;br&gt;rätten som sista instans. Den nya ordningen innebär att arbetsbelastningen i&lt;br&gt;förvaltningsdomstolarna kommer att öka i viss mån. Å andra sidan kommer&lt;br&gt;länsstyrelserna att få en viss lättnad i sin arbetsbörda.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu anfört har inom Justitiedepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ordningslag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga&lt;br&gt;avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra&lt;br&gt;författningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;235&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva&lt;br&gt;varor,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslag 2 och 11 har upprättats i samråd med chefen för Civildeparte-&lt;br&gt;mentet, förslag 3 har upprättats i samråd med chefen för Miljö- och natur-&lt;br&gt;resursdepartementet, förslag 4 har upprättats i samråd med chefen för Kom-&lt;br&gt;munikationsdepartementet, förslag 5 har upprättats i samråd med chefen för&lt;br&gt;Socialdepartementet och förslag 10 har upprättats i samråd med chefen för&lt;br&gt;Näringsdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har granskats av Lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;8.1 Förslaget till ordningslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rubriken ”ordningslag” har valts som en enkel benämning på lagen och för&lt;br&gt;att ge upplysning om ändamålet med en väsentlig del av regleringen i&lt;br&gt;lagen, nämligen ordningshållningen. Att lagen även innehåller säkerhets-&lt;br&gt;föreskrifter i stor utsträckning har inte ansetts utgöra något hinder mot&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap. Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän&lt;br&gt;ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på&lt;br&gt;offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.), dels&lt;br&gt;i viss kollektiv persontrafik (4 kap.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som inleder lagen, anges de skilda områden som regleras av&lt;br&gt;lagens föreskrifter om ordning och säkerhet. I 2 kap. har tagits in bestäm-&lt;br&gt;melser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Bestäm-&lt;br&gt;melserna om allmänna sammankomster ersätter lagen (1956:618) om all-&lt;br&gt;männa sammankomster (LAS) medan regleringen av offentliga till-&lt;br&gt;ställningar ersätter motsvarande föreskrifter i allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;(AOst). Regleringen i ordningslagen av allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar överensstämmer i allt väsentligt med vad som tidi-&lt;br&gt;gare har gällt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om ordning och säkerhet på offentliga platser i andra fall&lt;br&gt;än som regleras i föreskrifter i 2 kap. om allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar har tagits in i 3 och 4 kap. Regleringen i 3 kap. inne-&lt;br&gt;håller bestämmelser om ianspråktagande av offentliga platser, tillsyn över&lt;br&gt;byggnader, säkerhetsåtgärder vid grävning, schaktning, sprängning, skjut-&lt;br&gt;ning och användande av pyrotekniska varor samt om säkerhetskrav på&lt;br&gt;brunnar o.d. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak AOst:s regler på dessa&lt;br&gt;områden. Kapitlet innehåller också bestämmelser om att - liksom enligt&lt;br&gt;AOst - kommunerna skall kunna bestämma att olika ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;236&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för offentliga platser skall gälla på samma sätt som lagens bestämmelser för&lt;br&gt;andra för allmänheten tillgängliga områden än sådana som generellt är of-&lt;br&gt;fentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 4 kap. gäller ordning och säkerhet i viss kollektiv&lt;br&gt;persontrafik. Regleringen gäller för trafik med tunnelbana och spårväg samt&lt;br&gt;för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-&lt;br&gt;trafiklagen (1979:559), dvs. i huvudsak buss- och taxitrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas&lt;br&gt;som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-&lt;br&gt;samhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för&lt;br&gt;allmänheten, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande an-&lt;br&gt;vänds för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-&lt;br&gt;skriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser,&lt;br&gt;järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte&lt;br&gt;omfattas av bestämmelserna i första stycket, skall jämställas med offentliga&lt;br&gt;platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under för-&lt;br&gt;utsättning att områdena är tillgängliga för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt&lt;br&gt;för allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa.&lt;br&gt;Detsamma gäller områden som omfattas av en föreskrift enligt andra&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 1 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.1). I paragrafen anges vad som avses med uttrycket offentlig&lt;br&gt;plats. Paragrafen innehåller vidare ett bemyndigande för regeringen och,&lt;br&gt;efter delegation av regeringen, kommunerna att genom normgivning med&lt;br&gt;offentlig plats jämställa vissa andra områden vid tillämpning av vissa&lt;br&gt;föreskrifter i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges de områden som är offentliga platser. I huvudsak&lt;br&gt;stämmer definitionen av uttrycket offentlig plats överens med definitionen&lt;br&gt;av allmän plats i 1 § första stycket AOst. Beträffande den närmare innebör-&lt;br&gt;den av punkterna 1-3 i första stycket hänvisas till den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 4 i första stycket avser andra landområden än som anges i&lt;br&gt;punkterna 1-3 samt utrymmen inomhus som permanent används för allmän&lt;br&gt;trafik. Ett område kan inte anses vara använt för allmän trafik, om det&lt;br&gt;används av allmänheten endast i mycket ringa utsträckning. Det innebär att&lt;br&gt;en enskild väg som bara fungerar som infartsväg till eller som körväg för&lt;br&gt;några enstaka fastigheter eller en skogsbilväg som visserligen får användas&lt;br&gt;av allmänheten men som endast i mycket begränsad utsträckning används&lt;br&gt;på detta sätt inte blir offentlig plats enligt denna punkt. Motsvarande blir&lt;br&gt;fallet i fråga om sådana gång- och cykelvägar inom exempelvis ett&lt;br&gt;villaområde som bara i blygsam utsträckning används av andra än de&lt;br&gt;närmast boende. Däremot saknar det betydelse om vägen används av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;237&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänheten endast för gångtrafik eller om den också används för&lt;br&gt;cykeltrafik eller trafik med motorfordon. Liksom hittills kan mer eller&lt;br&gt;mindre spontant uppkomna ”vägar” över tomtmark, som med fastighets-&lt;br&gt;ägarens tysta eller uttryckliga samtycke används för gång- eller cykeltrafik,&lt;br&gt;vara att anse som offentliga platser enligt punkt 4. Likaså kan en vinterväg&lt;br&gt;över en isbelagd sjö bli att anse som offentlig plats, om vägen används för&lt;br&gt;allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gång-, cykel- och bilvägar samt torg inom s.k. storkvarter utgör således&lt;br&gt;offentliga platser, om de inte används av allmänheten i bara ringa utsträck-&lt;br&gt;ning. Även gator, tunnlar, broar, trafikkaruseller och andra trafikplatser,&lt;br&gt;som i detaljplan redovisas som kvartersmark, är att anse som offentliga&lt;br&gt;platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Likaså bör större parkeringsplatser som är avsedda för allmänheten&lt;br&gt;anses som offentliga platser enligt denna punkt under förutsättning att det&lt;br&gt;aktuella området inte faller under någon av punkterna 1-3. En sådan större&lt;br&gt;parkeringsplats får nämligen anses vara använd för allmän trafik. Även en&lt;br&gt;större parkeringsplats i anslutning till en stormarknad, en idrottsplats eller&lt;br&gt;en friluftsanläggning bör hänföras under begreppet offentlig plats. Däremot&lt;br&gt;är begreppet inte avsett att omfatta en kundparkering med ett fåtal platser&lt;br&gt;som är avsedda endast för en enskild butiks kunder. Inte heller boendepar-&lt;br&gt;keringar är i sin egenskap av parkeringsplatser avsedda att omfattas av&lt;br&gt;begreppet offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentlig plats enligt punkt 4 är inte avsett att innefatta ett idrotts- eller&lt;br&gt;fritidsområde. I enlighet med det föregående kan däremot t.ex. gång-,&lt;br&gt;cykel- och ridvägar inom området bli att anse som offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen skillnad görs mellan utrymmen under tak eller underjord och om-&lt;br&gt;råden i det fria vid avgränsningen av begreppet offentlig plats. Det&lt;br&gt;avgörande är om området eller utrymmet används för allmän trafik i den&lt;br&gt;mening som nyss har angetts. Behovet av en ordningsreglering kan inte&lt;br&gt;anses vara mindre enbart av det skälet att utrymmet är beläget under tak&lt;br&gt;eller under jord. Det förhållandet att överbyggda områden kan utgöra&lt;br&gt;offentliga platser är av särskild betydelse för de s.k. innetorgen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med innetorg avses vanligen en större öppen plats inom en byggnad som&lt;br&gt;innehåller butiker, serviceinrättningar m.m. vilka är avgränsade från torget&lt;br&gt;- och vanligtvis även från varandra - genom skyltfönster, väggar och&lt;br&gt;dörrar. Byggnadskroppen kan dessutom innehålla exempelvis kontor och&lt;br&gt;bostäder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innetorgen har ofta samma funktion som torg i det fria. Under vissa tider&lt;br&gt;kan det samlas många människor där, för att främst besöka butiker och&lt;br&gt;olika serviceinrättningar. Det förekommer också att innetorgen fungerar&lt;br&gt;som enbart genomgångspassager eller samlingsplatser. Eftersom det&lt;br&gt;förekommer innetorg av olika karaktär har i paragrafen sådana platser inte&lt;br&gt;generellt angetts vara offentliga platser. Exempelvis kan innetorg med&lt;br&gt;endast ett fåtal butiker och bara en in- och utgång inte anses vara ett utrym-&lt;br&gt;me som stadigvarande används för allmän trafik. I dessa fall finns det inte&lt;br&gt;något uttalat behov av en reglering från ordningssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;238&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Annorlunda förhåller det sig med större innetorg, som på ett helt annat&lt;br&gt;sätt är jämförbara med torg i det fria. Större innetorg fungerar som genom-&lt;br&gt;gångspassager och samlingsplatser. Och beträffande sådana torg finns ett&lt;br&gt;klart behov av en reglering från ordningssynpunkt. De utgör därför offent-&lt;br&gt;liga platser enligt punkt 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis kan sägas att den avgörande omständigheten som&lt;br&gt;kan medföra att ett innetorg blir att anse som offentlig plats är att genom-&lt;br&gt;gångstrafik av någon betydelse förekommer. Den närmare avgränsningen&lt;br&gt;får här överlämnas åt rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En gångtunnel liksom för allmänheten avsedda områden eller utrymmen&lt;br&gt;i eller vid järnvägs- och tunnelbanestationer skall på samma sätt som hittills&lt;br&gt;anses som offentliga platser. Här görs inte heller någon skillnad mellan&lt;br&gt;områden i det fria och utrymmen under tak eller under jord. Beträffande&lt;br&gt;järnvägs- och tunnelbanestationer liksom andra kommunikationsanlägg-&lt;br&gt;ningar får gränsen mellan offentliga och andra platser dras så att platsen är&lt;br&gt;offentlig, om allmänheten har tillträde dit utan att först behöva lösa färd-&lt;br&gt;biljett eller utan att det annars uppställs särskilda krav för tillträde. Ned-&lt;br&gt;gångar till tunnelbanestationer och gångpassager till spårområden utgör&lt;br&gt;således offentliga platser. Däremot omfattas inte själva perrongerna av&lt;br&gt;begreppet. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1) kan&lt;br&gt;emellertid en kommun i lokal ordningsstadga föreskriva att perronger dit&lt;br&gt;allmänheten har tillträde utan färdbiljett skall jämställas med offentliga&lt;br&gt;platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Väntsalar och biljetthallar i järnvägsstationer, färjeterminaler och flyg-&lt;br&gt;platsbyggnader används i regel endast av de resande. Sådana områden kan&lt;br&gt;inte i egentlig bemärkelse anses upplåtna för allmän trafik och är därför inte&lt;br&gt;offentliga platser. Det förekommer emellertid att vissa sådana anläggningar&lt;br&gt;i stor utsträckning fungerar som samlingsplatser. Vanligtvis finns det då i&lt;br&gt;anslutning till en sådan anläggning butiker, olika näringsställen och&lt;br&gt;serviceinrättningar som post och bank. Sådana anläggningar företer väsent-&lt;br&gt;liga likheter med de större innetorgen och utgör därför offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan nämnas beträffande hamnområden (punkt 3) att&lt;br&gt;ett sådant blir offentlig plats endast om det är tillgängligt för allmänheten.&lt;br&gt;Av det följer att frihamnsområden och andra hamnområden dit allmänheten&lt;br&gt;inte har fritt tillträde faller utanför begreppet offentlig plats. Inte heller är&lt;br&gt;ett hamnområde eller del av det offentlig plats, om allmänheten har tillträde&lt;br&gt;till området endast under förutsättning att färdbiljett för t.ex. en båtresa har&lt;br&gt;köpts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudprincipen är således att ett område eller utrymme är offentlig&lt;br&gt;plats, om allmänheten har tillträde dit utan att behöva erlägga avgift eller an&lt;br&gt;det ställs upp andra särskilda krav för tillträde till området eller utrymmet.&lt;br&gt;Allmänna parkeringsplatser utgör emellertid undantag från denna huvud-&lt;br&gt;princip så till vida att parkering där vanligtvis förutsätter att avgift erläggs&lt;br&gt;för fordons uppställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket ges bemyndigande för regeringen och, efter regeringens&lt;br&gt;bemyndigande i sin tur, kommunerna att föreskriva att andra områden än de&lt;br&gt;som anges i första stycket och som är tillgängliga för allmänheten skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;239&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;jämställas med offentliga platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala&lt;br&gt;föreskrifter. Regeringens möjligheter att till kommunerna delegera en&lt;br&gt;befogenhet att utvidga tillämpningsområdet för olika ordningsföreskrifter&lt;br&gt;har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller exempel på de typer av områden som kan&lt;br&gt;komma i fråga att på det angivna sättet jämställa med offentliga platser.&lt;br&gt;Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande begreppet badplats skall framhållas att detta är avsett att&lt;br&gt;omfatta inte enbart ett område på land. Till en badplats skall hänföras även&lt;br&gt;det närmast land belägna vattenområdet som utnyttjas av de badande. Hur&lt;br&gt;stor del av vattenområdet som omfattas av begreppet badplats kan inte&lt;br&gt;anges generellt. En avgörande omständighet är sålunda möjligheterna att&lt;br&gt;utnyttja platsen för bad och rekreation. Det till badplatsen hörande vatten-&lt;br&gt;området blir således större om det är fråga om en badplats med långgrunt&lt;br&gt;vatten än en badplats där vattendjupet mycket snart tilltar betydligt.&lt;br&gt;Avgränsningen i det enskilda fallet får ske i rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. första meningen i tredje stycket anges att ett område eller utrymme som&lt;br&gt;är tillgängligt för allmänheten endast under vissa tider är offentlig plats&lt;br&gt;bara under dessa. Av detta följer att ett område eller utrymme kan vara&lt;br&gt;offentlig plats, även om det är tillgängligt för allmänheten under bara en del&lt;br&gt;av dygnet. Detta gäller t.ex. tunnelbanenedgångar och innetorg. 1 praktiken&lt;br&gt;torde bestämmelsen i första meningen få betydelse endast för de områden&lt;br&gt;och utrymmen som avses i punkt 4 i första stycket. Föreskriften i andra&lt;br&gt;meningen i tredje stycket innebär att motsvarande begränsning skall gälla&lt;br&gt;för områden som enligt lokala ordningsföreskrifter skall jämställas med&lt;br&gt;offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar har&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2). Som där angetts&lt;br&gt;(avsnitt 4.2.1) har bestämmelser som motsvarar reglerna i LAS om all-&lt;br&gt;männa sammankomster och i AOst om offentliga tillställningar tagits in i&lt;br&gt;detta kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Definitioner&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Med allmän sammankomst enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för&lt;br&gt;överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild ange-&lt;br&gt;lägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att&lt;br&gt;meddela allmän eller medborgerlig bildning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sammankomster som hålls för religionsutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-&lt;br&gt;mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas&lt;br&gt;för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att samman-&lt;br&gt;komsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses&lt;br&gt;jämställd med en sådan sammankomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;240&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även&lt;br&gt;om det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning&lt;br&gt;eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 och 3 §§ i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket definieras vad som i ordningslagen skall förstås med all-&lt;br&gt;männa sammankomster. Möten m.m. som enligt 1 § LAS utgör allmänna&lt;br&gt;sammankomster omfattas av RF:s skydd för församlingsfriheten, dvs. mö-&lt;br&gt;tes- och demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 1 § RF. Uppräkningen i&lt;br&gt;punkterna i första stycket i förevarande paragraf motsvarar 1 § första&lt;br&gt;stycket LAS. Uppräkningen är emellertid inte uttömmande. Enligt punkt 5 i&lt;br&gt;första stycket skall också andra sammankomster än de i punkterna 1-4&lt;br&gt;nämnda utgöra allmänna sammankomster, om mötesfriheten utövas vid&lt;br&gt;sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Församlingsfriheten redovisas i RF som två skilda friheter, mötesfrihet&lt;br&gt;och demonstrationsfrihet. Mötesfriheten definieras som en frihet att an-&lt;br&gt;ordna och bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller&lt;br&gt;något annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk&lt;br&gt;(2 kap. 1 § första stycket 3). Demonstrationsfriheten innefattar en frihet att&lt;br&gt;anordna och delta i en demonstration på allmän plats (2 kap. 1 § första&lt;br&gt;stycket 4). Uppdelningen i två begrepp har gjorts för att bl.a. markera de&lt;br&gt;skillnader i det typiska funktionssättet som finns mellan ett möte och en&lt;br&gt;demonstration.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst enligt LAS är alltid ett grundlagsskyddat möte&lt;br&gt;eller en grundlagsskyddad demonstration. Begreppen mötesfrihet och de-&lt;br&gt;monstrationsfrihet i RF omfattar emellertid mer än vad som innefattas i be-&lt;br&gt;greppet allmän sammankomst. Mötesfriheten enligt RF omfattar även en-&lt;br&gt;skilda möten, medan bestämmelserna om allmänna sammankomster enligt&lt;br&gt;andra stycket i förevarande paragraf liksom enligt LAS gäller endast sam-&lt;br&gt;mankomster som anordnas för allmänheten eller som allmänheten har&lt;br&gt;tillträde till eller som med hänsyn till de villkor under vilka tillträde lämnas&lt;br&gt;bör anses jämställda med sådana sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt förhåller det sig med demonstrationsfriheten.&lt;br&gt;Regleringen i RF av demonstrationsfriheten gäller även till förmån för den&lt;br&gt;som är ensamdemonstrant. Demonstrationen blir emellertid en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst först sedan ett visst antal människor faktiskt har samlats för att&lt;br&gt;delta i demonstrationen. Hur många människor som faktiskt måste ha sam-&lt;br&gt;lats för att en demonstration skall anses utgöra en allmän sammankomst&lt;br&gt;kan inte entydigt anges. JO har uttalat att deltagarantalet inte har någon&lt;br&gt;självständig betydelse vid bedömandet av om en sammankomst är allmän&lt;br&gt;eller inte (JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 96). Enligt JO är det emellertid&lt;br&gt;klart att ett litet antal deltagare, låt säga mellan fem och tio personer, är en&lt;br&gt;omständighet som vid en samlad bedömning, där också andra faktorer&lt;br&gt;inverkar på ställningstagandet, kan ha avgörande betydelse och föranleda&lt;br&gt;att sammankomsten inte anses som allmän.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;241&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en demonstration skall anses föreligga - och således inte enbart&lt;br&gt;lösa folksamlingar e.d. - får vidare krävas att något slags åsiktsmanifesta-&lt;br&gt;tion förs fram. För att demonstrationen också skall bli att betrakta som en&lt;br&gt;allmän sammankomst torde fordras - förutom närvaron av ett visst antal&lt;br&gt;deltagare - att det är fråga om ett i någon mån organiserat arrangemang (se&lt;br&gt;SOU 1975:75 s. 192).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motiven till de ändringar i RF som trädde i kraft år 1977 (prop.&lt;br&gt;1975/76:209 s. 110 f.) framgår att begreppet mötesfrihet i RF har utformats&lt;br&gt;i nära anslutning till yttrandefrihets- och informationsfrihetsbegreppen.&lt;br&gt;Sammankomster som avser sådant framförande eller delfående av yttranden&lt;br&gt;som skyddas av reglerna om yttrande- och informationsfriheterna omfattas&lt;br&gt;av RF:s skydd för mötesfriheten. Avsikten har varit att beskriva de sam-&lt;br&gt;mankomster som skall skyddas av mötesfriheten med hjälp av en exempli-&lt;br&gt;fierande uppräkning av vissa kvalificerande syften, utformad i viss an-&lt;br&gt;slutning till beskrivningarna av yttrande- och informationsfriheterna.&lt;br&gt;Mötesfriheten har sålunda i 2 kap. 1 § första stycket 3 RF beskrivits som en&lt;br&gt;frihet att ”anordna och bevista sammankomst för upplysning, menings-&lt;br&gt;yttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt&lt;br&gt;verk”. Med sammankomst för ”annat liknande syfte” avses bl.a. guds-&lt;br&gt;tjänster och andra sammankomster för religionsutövning. Även konst-&lt;br&gt;närliga uttrycksformer omfattas således av skyddet för mötesfriheten.&lt;br&gt;Frågan vad som avses med ”konstnärligt verk” har behandlats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket motsvarar 1 § tredje stycket LAS. Bestämmelsen tar sikte&lt;br&gt;på vad som kan kallas blandade arrangemang, motsvarande de nuvarande&lt;br&gt;s.k. blandade tillställningarna, dvs. arrangemang där det förekommer både&lt;br&gt;inslag som är att hänföra till en sammankomst och inslag som innefattar en&lt;br&gt;offentlig tillställning. Vad som uttalades i motiven till AOst och LAS om&lt;br&gt;blandade tillställningar är avsett att här läggas till grund för tillämpningen&lt;br&gt;även i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen är att skilda regler blir tillämpliga på de olika delarna av ar-&lt;br&gt;rangemanget. Föredragande statsrådet framhöll emellertid (prop. 1956:143&lt;br&gt;s. 155) att detta många gånger kunde te sig väl osmidigt och opraktiskt.&lt;br&gt;Enligt hans uppfattning borde bestämmelserna om allmänna samman-&lt;br&gt;komster likväl gälla, om det vid en allmän sammankomst förekom mindre&lt;br&gt;inslag som avsåg underhållning eller förströelse. Om t.ex. ett politiskt möte&lt;br&gt;följdes av ett par sångnummer av en berömd sångare, syntes samman-&lt;br&gt;komsten böra inbegripas under LAS, även om publik kunde antas ha sam-&lt;br&gt;lats i stor utsträckning för sångens skull. I de fall där tvekan uppstod om en&lt;br&gt;tillställning var att hänföra till det ena eller andra slaget borde enligt före-&lt;br&gt;draganden i regel den författning anses tillämplig som angav större frihet,&lt;br&gt;dvs. LAS.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I viss mån liknande synpunkter kunde enligt föredraganden tillämpas om&lt;br&gt;det i samband med något som inte i och för sig var att hänföra till en till-&lt;br&gt;ställning, t.ex. servering på en restaurang eller ett kafé, förekom inslag av&lt;br&gt;underhållning. Så snart man kunde betrakta detta inslag som en självständig&lt;br&gt;tillställning i form av en konsert, kabaré eller varieté, vilket enligt föredra-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;242&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ganden i regel torde vara fallet, borde det emellertid falla under bestämmel-&lt;br&gt;serna om offentliga tillställningar (numera allmänna sammankomster).&lt;br&gt;Bestod underhållningen enbart av radio- eller grammofonmusik eller TV&lt;br&gt;syntes det föredraganden dock i allmänhet vara svårt att tala om en tillställ-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har berört frågan hur en filmförevisning eller förevisning av&lt;br&gt;videogram - dvs. arrangemang som till sin typ är allmänna samman-&lt;br&gt;komster- bör bedömas när visningen sker antingen i samband med en&lt;br&gt;offentlig tillställning, exempelvis en utställning eller en varumässa, eller&lt;br&gt;vid något som inte i och för sig är att hänföra till en tillställning. Utred-&lt;br&gt;ningens uttalanden har inte mött några erinringar vid remissbehandlingen. I&lt;br&gt;nära anslutning till dessa uttalanden skall därför här anges vad bestäm-&lt;br&gt;melsen i tredje stycket i detta avseende är avsedd att innebära.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande det fallet att förevisningen sker vid en offentlig tillställning&lt;br&gt;får den i allmänhet betraktas som en allmän sammankomst i sig, om den&lt;br&gt;sker på ett sådant sätt att den kan betraktas som ett självständigt publik-&lt;br&gt;dragande arrangemang, t.ex. genom att den sker i en särskild lokal. Om&lt;br&gt;förevisningen är av mera anspråkslös natur, t.ex. genom att filmen eller&lt;br&gt;videogrammet visas i en monitor eller på en mindre skärm i anslutning till&lt;br&gt;något utställningsobjekt, kan den emellertid knappast betraktas som ett&lt;br&gt;självständigt arrangemang utan får anses ingå som en del i den offentliga&lt;br&gt;tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Likartade bedömningar får göras i fråga om film- eller videogramvisning&lt;br&gt;som förekommer i sammanhang som inte innefattar någon offentlig till-&lt;br&gt;ställning, t.ex. på näringsställen eller i affärslokaler. Om visningen sker på&lt;br&gt;ett sådant sätt att avsikten uppenbarligen är att dra publik till visningen eller&lt;br&gt;om publik faktiskt samlas just för visningens skull, får denna i princip be-&lt;br&gt;traktas som ett självständigt arrangemang i form av en allmän samman-&lt;br&gt;komst. Förevisningar utan detta syfte faller emellertid utanför regleringen&lt;br&gt;av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cirkus-&lt;br&gt;föreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § delvis i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.2.2). Den innebär att cirkusföreställningar i ordningslagen skall&lt;br&gt;behandlas som allmänna sammankomster. Cirkusföreställningar kommer&lt;br&gt;därmed att bl.a. i fråga om krav på tillstånd enligt ordningslagen att inta&lt;br&gt;samma ställning som allmänna sammankomster. Detta innebär en föränd-&lt;br&gt;ring i förhållande till nuvarande ordning enligt vilken cirkusföreställningar&lt;br&gt;utgör offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med offentlig tillställning enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. danstillställningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;243&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tivolinöjen och festtåg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. marknader och mässor, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna samman-&lt;br&gt;komster eller cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas&lt;br&gt;för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,&lt;br&gt;medlemskap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en&lt;br&gt;tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppen-&lt;br&gt;barligen är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsent-&lt;br&gt;ligen består i att anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om&lt;br&gt;tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde,&lt;br&gt;de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att&lt;br&gt;jämställa med sådan tillställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga Ullställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag till 2 § lagen&lt;br&gt;(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksam-&lt;br&gt;heter (se prop. 1986/87:149 s. 18 f.). I sak motsvarar förevarande paragraf&lt;br&gt;emellertid 9 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om exemplifieringen av offentliga tillställningar i första stycket&lt;br&gt;punkterna 1-5 bör påpekas att cirkusföreställningar enligt 2 § i fortsätt-&lt;br&gt;ningen skall behandlas som allmänna sammankomster. Exemplifieringen i&lt;br&gt;övrigt överensstämmer med den uppräkning som ges i 9 § första stycket&lt;br&gt;AOst i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1991 (SFS 1990:1185). Då gjordes&lt;br&gt;vissa justeringar i exemplen på offentliga tillställningar (se prop.&lt;br&gt;1990/91:17 s. 26 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en tillställning skall anses som offentlig krävs enligt andra&lt;br&gt;stycket, på samma sätt som nu, att den anordnas för allmänheten eller att&lt;br&gt;allmänheten har tillträde till den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i tredje stycket syftar till att förhindra att en anordnare&lt;br&gt;av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens bestämmelser för&lt;br&gt;offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är en-&lt;br&gt;skild, när de faktiska omständigheterna utvisar att den är offentlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har från bl.a. RPS pekats på att det under&lt;br&gt;årens lopp utvecklats stora publik- och deltagardragande evenemang som&lt;br&gt;inte kan hänföras till begreppet tillställning men som är krävande från poli-&lt;br&gt;siär synpunkt. Som exempel nämns bl.a. motionslopp där det inte är fråga&lt;br&gt;om tävling eller uppvisning. Mot denna bakgrund bör påpekas att uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;tävlingar och uppvisningar i sport och idrott” i exemplifieringen i punkt 1&lt;br&gt;i första stycket inte är avsett att vara uttömmande så att evenemang av t.ex.&lt;br&gt;den nämnda typen, där syftet med evenemanget närmast är att de del-&lt;br&gt;tagande skall orka fullfölja motionsloppet, skulle falla utanför. De före-&lt;br&gt;teelser som förekommer på s.k. sommarland och liknande anläggningar kan&lt;br&gt;emellertid inte anses utgöra tillställningar. Polisen har i stället med stöd av&lt;br&gt;3 kap. 17 § denna lag möjlighet att ge de anvisningar eller tillsägelser som&lt;br&gt;ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kan behövas i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;244&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på tillstånd eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan&lt;br&gt;tillstånd anordnas på offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det&lt;br&gt;är fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller lik-&lt;br&gt;nande nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport&lt;br&gt;eller professionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och&lt;br&gt;säkerhet eller för trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyl-&lt;br&gt;digheten att söka tillstånd enligt detta stycke för tillställning av visst slag.&lt;br&gt;Ett beslut om befrielse får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkus-&lt;br&gt;föreställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade&lt;br&gt;deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de&lt;br&gt;anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning&lt;br&gt;och säkerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § första-tredje styckena i utredningens förslag till lag om allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som reglerar frågan om tillståndskrav vid&lt;br&gt;allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, har behandlats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.3). I förhållande till LAS och AOst har&lt;br&gt;den ändringen vidtagits att frågan vilken myndighet som gör tillstånds-&lt;br&gt;prövningen regleras i en egen paragraf (2 kap. 6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket motsvarar 3 § första stycket LAS och 12 § första stycket&lt;br&gt;AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första meningen i andra stycket motsvarar, bortsett från att cirkusföre-&lt;br&gt;ställningar har utmönstrats (jfr 2 kap. 2 §), bestämmelsen i 12 § andra&lt;br&gt;stycket AOst. Till skillnad från regleringen i AOst krävs dock tillstånd för&lt;br&gt;marknad oavsett om denna hålls utom- eller inomhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i andra stycket motsvarar 12 § tredje stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje meningen i andra stycket i förevarande paragraf saknar mot-&lt;br&gt;svarighet i AOst. I praktiken tillämpas dock ett förfarande med villkor för&lt;br&gt;befrielse från kravet på tillstånd (jfr 29 § första stycket 3 AOst beträffande&lt;br&gt;befrielse från anmälningsskyldighet).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket motsvarar i huvudsak 3 § tredje stycket LAS. I förhål-&lt;br&gt;lande till den nuvarande bestämmelsen har emellertid en justering vidtagits.&lt;br&gt;Enligt förevarande bestämmelse får sålunda en sammankomst av det aktu-&lt;br&gt;ella slaget hållas utan tillstånd, om sammankomsten kan antas äga rum utan&lt;br&gt;fara för ”ordning och säkerhet eller för trafiken”. Den nuvarande bestäm-&lt;br&gt;melsen i 3 § tredje stycket LAS innebär i detta avseende krav på att sam-&lt;br&gt;mankomsten kan antas äga rum utan fara för ”trafik eller allmän ordning”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket innebär vidare den förändringen att den&lt;br&gt;till skillnad från nuvarande ordning också gäller för cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna&lt;br&gt;en sådan allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställning som det&lt;br&gt;inte krävs tillstånd för enligt 4 § skall anmäla detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-&lt;br&gt;ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om&lt;br&gt;det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;245&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras&lt;br&gt;vid den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller&lt;br&gt;för att trafiken störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte&lt;br&gt;anmälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den&lt;br&gt;utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som&lt;br&gt;avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller&lt;br&gt;för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får&lt;br&gt;anordnaren befrias från anmälningsskyldigheten i fråga om allmänna&lt;br&gt;sammankomster eller offentliga tillställningar av visst slag. Ett beslut om&lt;br&gt;befrielse får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 6 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.2.3), regleras frågan om anmälningsskyldighet för att få anordna all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket motsvarar 4 § första stycket LAS och 13 § första stycket&lt;br&gt;AOst. Det bör påpekas att en allmän sammankomst som äger rum i ett för&lt;br&gt;tillfället uppsatt tält skall anses äga rum utomhus och omfattas därför av&lt;br&gt;anmälningsskyldighet enligt bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket kan sägas delvis ersätta de nuvarande bestämmelserna i&lt;br&gt;4 § andra stycket LAS och 13 § andra stycket AOst om befogenhet för&lt;br&gt;länsstyrelsen att i vissa fall föreskriva anmälningsskyldighet. Den nya före-&lt;br&gt;skriften innebär emellertid en generell anmälningsskyldighet under de&lt;br&gt;förutsättningar som anges i bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket saknar motsvarighet i LAS. Syftet med&lt;br&gt;den är att klargöra att en allmän sammankomst på offentlig plats, för vilken&lt;br&gt;det enligt 4 § tredje stycket inte krävs tillstånd, inte heller behöver anmälas.&lt;br&gt;Förevarande bestämmelse innebär emellertid inte att cirkusföreställningar&lt;br&gt;undantas från anmälningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i fjärde stycket motsvarar 4 § tredje stycket LAS och 13 §&lt;br&gt;tredje stycket AOst. Liksom i fråga om befrielse från skyldighet att söka&lt;br&gt;tillstånd har här lagts till en uttrycklig föreskrift om befogenhet för polisen&lt;br&gt;att förena sitt beslut med villkor (jfr 4 § andra stycket tredje meningen i&lt;br&gt;förevarande kapitel).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ansökan om tillstånd och anmälan görs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning skall göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall ansökan ha&lt;br&gt;kommit in senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan skall göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt skall&lt;br&gt;anmälan ha kommit in senast fem dagar före sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § första stycket och 8 § första stycket i utredningens förslag till lag&lt;br&gt;om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;246&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har tagits in en bestämmelse om till vilken myndighet som&lt;br&gt;en ansökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst eller offentlig tillställning skall göras. Bestämmelsen innebär att&lt;br&gt;en ansökan avser anordnande av offentlig tillställning som avser tävling&lt;br&gt;eller uppvisning i motorsport skall ges in till polismyndigheten också i de&lt;br&gt;fall då det ankommer på länsstyrelsen att avgöra tillståndsfrågan (jfr 8 §&lt;br&gt;andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket motsvarar 5 § första stycket LAS och 14 § första stycket&lt;br&gt;AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 6 § första stycket LAS och 15 §&lt;br&gt;första stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad ansökan och anmälan skall innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-&lt;br&gt;komst eller offentlig tillställning skall innehålla uppgifter om anordnaren,&lt;br&gt;tiden för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga&lt;br&gt;utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anord-&lt;br&gt;naren avser att vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § andra stycket och 8 § andra stycket delvis i utredningens förslag till&lt;br&gt;lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen motsvarar - vad gäller ansökan - föreskrif-&lt;br&gt;terna i 5 § andra stycket LAS och 14 § andra stycket AOst. I fråga om&lt;br&gt;anmälan motsvarar paragrafen i huvudsak 6 § andra stycket LAS och 15 §&lt;br&gt;andra stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 §&lt;br&gt;andra stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offent-&lt;br&gt;liga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-&lt;br&gt;sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i&lt;br&gt;något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter&lt;br&gt;samråd med polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning be-&lt;br&gt;handlas av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt&lt;br&gt;5 § fjärde stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster&lt;br&gt;eller tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § första stycket delvis i utredningens förslag till lag om allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om vilken myndighet som skall göra tillståndsprövningen&lt;br&gt;har tagits in i förevarande paragraf. Första stycket motsvarar i detta av-&lt;br&gt;seende 3 § första stycket LAS och 12 § första stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har mot bakgrund av synpunkter vid remissbehandlingen&lt;br&gt;från bl.a. RPS och dåvarande Trafiksäkerhetsverket tagits in en ny bestäm-&lt;br&gt;melse i förhållande till AOst. Bestämmelsen tar sikte på den situationen att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;247&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det för att anordna ett motorsportevenemang krävs, förutom tillstånd av en&lt;br&gt;eller flera polismyndigheter att anordna en offentlig tillställning, tillstånd&lt;br&gt;av länsstyrelsen enligt 105 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) för att få&lt;br&gt;anordna tävling med fordon på väg. Ett sådant evenemang kan också kräva&lt;br&gt;att länsstyrelsen enligt 5 § terrängkörningsförordningen (1978:594) före-&lt;br&gt;skriver undantag från förbudet enligt 1 § första stycket 1 terrängkömings-&lt;br&gt;lagen (1975:1313) mot s.k. barmarksköming. Den nu aktuella föreskriften&lt;br&gt;är avsedd att i dessa fall göra det möjligt att få till stånd ett smidigt&lt;br&gt;beslutsförfarande. Föreskriften ger i allt väsentligt uttryck för den ordning&lt;br&gt;som redan nu tillämpas, vilken för övrigt har visst stöd i förarbetena till&lt;br&gt;AOst (se prop. 1956:143 s. 173).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att anmälan om en&lt;br&gt;allmän sammankomst eller offentlig tillställning liksom befrielse från&lt;br&gt;anmälningsskyldighet behandlas av polismyndigheten. Någon sådan ut-&lt;br&gt;trycklig föreskrift finns inte i LAS och AOst. Bestämmelsen i tredje stycket&lt;br&gt;i förevarande paragraf innebär emellertid inte någon förändring i förhål-&lt;br&gt;lande till vad som gäller enligt nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller&lt;br&gt;anmälan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs.&lt;br&gt;Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal&lt;br&gt;eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en&lt;br&gt;anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en&lt;br&gt;undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita&lt;br&gt;en sakkunnig på anordnarens bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § tredje och fjärde styckena samt 8 § andra stycket delvis i utred-&lt;br&gt;ningens förslag till lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 5 §&lt;br&gt;tredje stycket LAS och 14 § tredje och fjärde styckena AOst. Något undan-&lt;br&gt;tag har dock inte gjorts från bestämmelsen i första stycket, motsvarande&lt;br&gt;14 § fjärde stycket andra meningen AOst, vid barns medverkan i vissa&lt;br&gt;offentliga tillställningar. För minderårigas medverkan i bl.a. sådana till-&lt;br&gt;ställningar gäller bestämmelserna i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).&lt;br&gt;Frågan har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § i förevarande kapitel skall cirkusföreställningar i detta sam-&lt;br&gt;manhang behandlas som allmänna sammankomster och inte som, enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning, offentliga tillställningar. I andra stycket har emellertid&lt;br&gt;den möjligheten för polisen behållits att på bekostnad av den som anordnar&lt;br&gt;en cirkusföreställning anlita särskild fackkunskap, om det behövs för&lt;br&gt;prövningen av tillståndsansökan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nöd-&lt;br&gt;vändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten el-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;248&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ler, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med&lt;br&gt;hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall&lt;br&gt;vägras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett&lt;br&gt;samlingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 12 § eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand&lt;br&gt;och andra olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § fjärde stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen reglerar förutsättningarna för att vägra till-&lt;br&gt;stånd till allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket motsvarar 3 § andra stycket LAS. Den nya bestämmelsen&lt;br&gt;har i fråga om grunderna för att vägra tillstånd att anordna en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst utformats i nära anslutning till innebörden av föreskrifterna i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. 14 § första stycket RF om möjligheterna att begränsa mötes- och de-&lt;br&gt;monstrationsfriheterna. Av vad som har uttalats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 4.2.4) framgår att inte bara ordningen och säkerheten bland&lt;br&gt;just de personer som deltar i sammankomsten utan också ordnings- och sä-&lt;br&gt;kerhetsproblem som samtidigt uppstår i sammankomstens omedelbara om-&lt;br&gt;givning och är en direkt följd av den kan ligga till grund för begränsningar&lt;br&gt;av mötes- och demonstrationsfriheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket avser endast sammankomster som enligt&lt;br&gt;den nya ordningslagen skall behandlas som allmänna sammankomster och&lt;br&gt;har ansetts motiverad av vikten av att mötes- och demonstrationsfriheterna&lt;br&gt;enligt 2 kap. 14 § första stycket RF respekteras (jfr prop. 1974:35 s. 114&lt;br&gt;och 1975/76:209 s. 111 f.). Motsvarande grundlagsskydd saknas vid offent-&lt;br&gt;liga tillställningar. Liksom enligt nuvarande ordning har därför inte angetts&lt;br&gt;vilka hänsyn som får beaktas vid tillståndsprövningen i fråga om offentliga&lt;br&gt;tillställningar. Det står emellertid klart att det här liksom nu skall ske en ob-&lt;br&gt;jektiv prövning där i allt väsentligt samma hänsyn som anges i första&lt;br&gt;stycket får vägas in (jfr Persson, Allmänna ordningsstadgan m.m., 2 uppl.&lt;br&gt;1972, s. 109 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.2.5), innebär att polisen skall vägra tillstånd att anordna en sammankomst&lt;br&gt;eller tillställning i det fall sammankomsten eller tillställningen är avsedd att&lt;br&gt;äga rum i ett tält som enligt 12 § inte får användas för ändamålet. Det&lt;br&gt;betyder att tältet skall erbjuda betryggande säkerhet mot brand och andra&lt;br&gt;olycksfall samt i fråga om s.k. samlingstält att det skall vara besiktigat och&lt;br&gt;godkänt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande byggnader gäller enligt 3 kap. 6 § första stycket PBL att&lt;br&gt;dessa skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot uppkomst och&lt;br&gt;spridning av brand och mot personskador vid brand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning till paragrafen kan nämnas att dåvarande Statens brand-&lt;br&gt;nämnd vid remissbehandlingen har pekat på problem från säkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar på fartyg&lt;br&gt;som ligger förtöjda vid kaj. Med anledning av påpekandet bör anmärkas att&lt;br&gt;det enligt 16 § första stycket 8 räddningstjänstförordningen (1986:1107)&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;249&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall företas regelbunden brandsyn i fråga om fartyg som stadigvarande lig-&lt;br&gt;ger förtöjda vid kaj eller strand och som används för hotell-, teater-, restau-&lt;br&gt;rang- eller nöjesverksamhet. Sådana fartyg kan enligt PBL ofta klassifice-&lt;br&gt;ras som byggnader (jfr prop. 1985/86:1 s. 675). Det bör vidare påpekas att&lt;br&gt;kravet enligt bestämmelsen i 4 § andra stycket första meningen i föreva-&lt;br&gt;rande kapitel på tillstånd för att få anordna en offentlig tillställning omfattar&lt;br&gt;även tillställningar på t.ex. fartyg som används i sjöfart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Beslut med anledning av en ansökan eller en anmälan enligt 6 § skall&lt;br&gt;meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 16 § andra&lt;br&gt;stycket som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som&lt;br&gt;anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan&lt;br&gt;komma att bli tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att&lt;br&gt;hålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 9 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i allt väsentligt 8 a § LAS och&lt;br&gt;17 a § AOst. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås i 26 § i detta&lt;br&gt;kapitel att den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst i vissa&lt;br&gt;fall skall kunna åläggas ersättningsskyldighet för polisens kostnader för att&lt;br&gt;hålla ordning. Andra meningen i förevarande paragraf har utformats i enlig-&lt;br&gt;het härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerheten hos tält och tivolianordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga till-&lt;br&gt;ställningar endast om det har betryggande brandtålighet och stabilitet samt i&lt;br&gt;övrigt tältet och dess inredning erbjuder betryggande säkerhet mot brand&lt;br&gt;eller andra olycksfall och utrymningsvägarna är tillfredsställande. Ett tält&lt;br&gt;som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov&lt;br&gt;(samlingstält) skall vara besiktigat och godkänt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och&lt;br&gt;vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något av-&lt;br&gt;seende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på&lt;br&gt;nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och&lt;br&gt;högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller offentliga tillställningar, på grund av skada eller av någon annan orsak&lt;br&gt;inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får&lt;br&gt;polismyndigheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster&lt;br&gt;eller tillställningar så länge felet består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 10 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerhetskrav på tält som används&lt;br&gt;vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Bestämmelser-&lt;br&gt;na har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;250&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen innehåller en allmän regel om de säker-&lt;br&gt;hetskrav som ställs på tält som används vid allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar. Bestämmelsen, som är tillämplig på alla tält oav-&lt;br&gt;sett storleken, medför skyldighet för den som anordnar en sådan samman-&lt;br&gt;komst eller tillställning att se till att kraven på säkerhet är uppfyllda.&lt;br&gt;Eftersom skyldigheten är knuten till användningen av tältet kan någon an-&lt;br&gt;nan än ägaren komma att omfattas av skyldigheten, t.ex. den som har hyrt&lt;br&gt;ett tält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i första stycket innebär krav på besiktning och godkän-&lt;br&gt;nande för att få använda vissa större tält, benämnda samlingstält. Eftersom&lt;br&gt;skyldigheten enligt första meningen att uppfylla säkerhetskraven åvilar den&lt;br&gt;som anordnar sammankomsten eller tillställningen kommer även kravet en-&lt;br&gt;ligt andra meningen att omfatta denne. Frågan om en tältägares skyldighe-&lt;br&gt;ter i förhållande till en eventuell förhyrare att ombesöija att besiktning sker&lt;br&gt;får lösas genom överenskommelser dem emellan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5) är avsik-&lt;br&gt;ten att i verkställighetsföreskrifter till ordningslagen närmare reglera det&lt;br&gt;provnings- och kontrollförfarande som paragrafen innebär. Frågan om vem&lt;br&gt;som skall anförtros provningen och kontrollen kommer att regleras i verk-&lt;br&gt;ställighetsföreskriftema. 1 linje med utredningsförslaget bör därvid Statens&lt;br&gt;räddningsverk ges bemyndigande att efter samråd med RPS och Boverket&lt;br&gt;meddela föreskrifter och allmänna råd av rent teknisk karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt kan sägas att besiktningen skall inriktas på en provning av&lt;br&gt;brandtålighet och stabilitet hos tältet och dess inredning. Besiktningen bör&lt;br&gt;innehålla en allsidig bedömning av tältet och de olika anordningar som&lt;br&gt;förekommer i detta. Särskild vikt bör fästas vid att tältet inte är konstruerat&lt;br&gt;eller inrett så att fara för brand uppkommer. Även tältdelamas konstruktion&lt;br&gt;och stabilitet bör undersökas, liksom placeringen av sittplatser, gångar,&lt;br&gt;utrymningsvägar m.m. Godkännandebeviset skall regelmässigt komplet-&lt;br&gt;teras med en skiss över hur tältet enligt godkännandebeslutet skall vara&lt;br&gt;inrett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller föreskrifter om när besiktning skall ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket anges för hur lång tid ett godkännande får utfärdas att&lt;br&gt;gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket har tagits in en bestämmelse som ger vederbörande po-&lt;br&gt;lismyndighet befogenhet att förbjuda att tält används. Utredningsförslaget&lt;br&gt;innebär här att en riksprovplats kan meddela sådant förbud i fråga om sam-&lt;br&gt;lingstält med befogenhet för polismyndigheten att meddela interimistiskt&lt;br&gt;förbud. Bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen har emellertid avstyrkt förslaget att ge&lt;br&gt;en riksprovplats befogenhet att meddela användningsförbud. Det har så-&lt;br&gt;lunda ansetts som en lämpligare ordning att denna befogenhet läggs på po-&lt;br&gt;lismyndigheten. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet med det&lt;br&gt;och i enlighet med vad som i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5)&lt;br&gt;uttalats om att provningen och kontrollen skall ske i ett öppet system.&lt;br&gt;Avsikten är att i de verkställighetsföreskrifter som skall utfärdas i stället ta&lt;br&gt;in en skyldighet för det organ som utför provningen och kontrollen att, i de&lt;br&gt;fall då provplatsen i sin verksamhet finner att användningsförbud kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;251&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;aktualiseras, underrätta polismyndigheten där tältet för tillfället finns. Befo-&lt;br&gt;genheten enligt bestämmelsen att meddela användningsförbud har emel-&lt;br&gt;lertid i förhållande till utredningsförslaget utvidgats så att även andra tält än&lt;br&gt;samlingstält omfattas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 17 § lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning&lt;br&gt;får riksprovplatser ta ut avgift för att täcka kostnaderna för obligatorisk&lt;br&gt;kontroll enligt vad regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer&lt;br&gt;närmare föreskriver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ny lag om teknisk kontroll (prop. 1991/92:170 bil. 11, bet.&lt;br&gt;1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18) syftar till ett öppet system med kon-&lt;br&gt;kurrens. Med den där föreslagna av riksdagen godtagna ordningen krävs&lt;br&gt;således inte någon särskild bestämmelse i den nya ordningslagen om&lt;br&gt;avgifternas storlek.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Tivolianordningar, såsom karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor&lt;br&gt;och liknande anordningar, får användas vid allmänna sammankomster eller&lt;br&gt;offentliga tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot&lt;br&gt;olycksfall och om de är besiktigade och godkända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela&lt;br&gt;föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 11 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 4.2.6), innebär en reglering av säkerhetskraven beträffande&lt;br&gt;tivolianordningar motsvarande bestämmelserna i 12 § om samlingstält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första stycket innebär ett förbud mot att använda tivoli-&lt;br&gt;anordningar som inte är tillräckligt säkra eller som inte är besiktigade och&lt;br&gt;godkända. Begreppet ”tivolianordning” har definierats i bestämmelsen så&lt;br&gt;att det omfattar anordningar som traditionellt betraktas som tivolianord-&lt;br&gt;ningar. Enklare bamkaruseller, vanliga gungor och liknande redskap faller&lt;br&gt;således utanför bestämmelsen även om de får användas av allmänheten&lt;br&gt;endast mot betalning. Bestämmelserna i 3 kap. 17 § denna lag om befogen-&lt;br&gt;het för polisen att i särskilda fall ge bl.a. en innehavare de anvisningar eller&lt;br&gt;tillsägelser som behövs ur säkerhetssynpunkt för sådan lokal eller plats för&lt;br&gt;lek eller förströelse som allmänheten har tillträde till ger emellertid möj-&lt;br&gt;lighet att beträffande anordningar av det sistnämnda slaget ställa liknande&lt;br&gt;säkerhetskrav som beträffande tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten att låta besiktiga en tivolianordning har knutits till själva&lt;br&gt;användningen av den. Enligt bestämmelsen i första stycket åvilar det så-&lt;br&gt;lunda den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;att se till att de tivolianordningar som förekommer vid sammankomsten el-&lt;br&gt;ler tillställningen är godkända. Om anordnaren av sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen är någon annan än tivolianordningens ägare, får frågan om&lt;br&gt;vem som skall svara för besiktningen lösas genom en överenskommelse&lt;br&gt;mellan parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;252&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen av en tivolianordning skall i första hand ta sikte på an-&lt;br&gt;ordningens hållfasthet och stabilitet. Som har angetts i den allmänna moti-&lt;br&gt;veringen (avsnitt 4.2.6) är avsikten att genom föreskrifter i en förordning&lt;br&gt;och i myndighetsföreskrifter närmare reglera det kontrollförfarande beträf-&lt;br&gt;fande tivolianordningar som är avsett att komma till stånd. Bestämmelsen i&lt;br&gt;andra stycket ger stöd för sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här skall kort redogöras för de bestämmelser i förordning som jag avser&lt;br&gt;att återkomma till regeringen om. Regleringen överensstämmer i huvudsak&lt;br&gt;med utredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tivolianordning skall besiktigas innan den första gången tas i bruk i&lt;br&gt;Sverige (första besiktning). Därefter skall anordningen besiktigas vid regel-&lt;br&gt;bundet återkommande tillfällen (återkommande besiktning). Om anord-&lt;br&gt;ningen har ändrats i något avseende som har väsentlig betydelse för säker-&lt;br&gt;heten, skall den åter besiktigas. En sådan besiktning skall anses som första&lt;br&gt;besiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen skall utföras av ett behörigt organ som torde bli ett av&lt;br&gt;Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) ackrediterat organ. Här&lt;br&gt;skall anmärkas att regeringen lagt fram ett av riksdagen godkänt förslag till&lt;br&gt;ny lag om teknisk kontroll (prop. 1991/92:170 bil. 11, bet. 1992/93:EU1,&lt;br&gt;rskr. 1992/93:18). Innebörden av förslaget har redogjorts för i det före-&lt;br&gt;gående (avsnitt 4.2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid första besiktningen skall provningsorganet kontrollera att tivolian-&lt;br&gt;ordningen har utförts på ett sätt som stämmer överens med gällande före-&lt;br&gt;skrifter och som i övrigt är tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Om&lt;br&gt;provningsorganet finner att tivolianordningen är utförd så som nyss har&lt;br&gt;angetts, skall provplatsen utfärda bevis om det (godkännandebevis). Om&lt;br&gt;inte provningsorganet av särskilda skäl bestämmer något annat, skall god-&lt;br&gt;kännandet gälla för en tid av ett år. Om en tivolianordning inte har utförts&lt;br&gt;på det sätt som stämmer överens med gällande villkor, skall provplatsen,&lt;br&gt;förutsatt att det kan ske utan fara för olycksfall, få godkänna anordningen&lt;br&gt;för användning under viss kortare tid, om bristen avhjälps inom denna tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkommande besiktning skall ske före utgången av giltighetstiden för&lt;br&gt;godkännandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en tivolianordning på grund av skada eller av någon annan orsak&lt;br&gt;inte längre erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall, skall - på mot-&lt;br&gt;svarande sätt som beträffande samlingstält (se 12 § fjärde stycket) -&lt;br&gt;polismyndigheten få förbjuda att anordningen används så länge felet består.&lt;br&gt;Utredningens förslag innebär här att provningsorganet får meddela använd-&lt;br&gt;ningsförbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut skall få överklagas hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har angetts tidigare är avsikten att närmare föreskrifter om tekniska&lt;br&gt;och liknande krav skall meddelas på myndighetsnivå genom verkställig-&lt;br&gt;hetsföreskrifter. Det har ansetts att RPS, främst med hänsyn till den&lt;br&gt;befattning som polismyndigheterna har med ärenden om tillstånd att an-&lt;br&gt;ordna tivolinöjen, bör få funktionen som föreskrivande och samordnande&lt;br&gt;myndighet. Vidare bör RPS när det gäller att utfärda föreskrifter samråda&lt;br&gt;med berörda centrala myndigheter i de tekniska frågor som uppkommer. I&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;253&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;linje med utredningens förslag bör därför i den aktuella förordningen tas in&lt;br&gt;en föreskrift om att närmare bestämmelser om utförandet av en tivolian-&lt;br&gt;ordning meddelas av RPS efter samråd med Elsäkerhetsverket, Boverket&lt;br&gt;och Arbetarskyddsstyrelsen. Som Arbetarskyddsstyrelsen har anfört vid&lt;br&gt;remissbehandlingen bör befogenheten att meddela föreskrifter omfatta även&lt;br&gt;s.k. egenkontroll, t.ex. fortlöpande tillsyn och montagekontroll. Det bör&lt;br&gt;påpekas att de föreskrifter som kommer att utfärdas av RPS självfallet skall&lt;br&gt;harmoniera med de regler som finns på EG-området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utredningen anför bör det kontrollförfarande som här har skisserats&lt;br&gt;kunna leda till en mera summarisk avsyning av polisen när tillstånd att an-&lt;br&gt;ordna tivolinöjen söks. Kontrollen i samband med tillståndsprövningen bör&lt;br&gt;sålunda i huvudsak kunna begränsas till en undersökning av att godkän-&lt;br&gt;nande finns, att tivolianordningen överensstämmer med bifogade ritningar,&lt;br&gt;monteringsanvisningar o.d. och att föreskrivna skyddsanordningar finns.&lt;br&gt;Polisen bör givetvis också kunna förena sitt tillståndsbeslut med de ytterli-&lt;br&gt;gare villkor som behövs. Sådana ytterligare villkor kan emellertid väntas bli&lt;br&gt;mindre vanliga med ett provningsförfarande av det aktuella slaget. Det får&lt;br&gt;ankomma på RPS att i syfte att åstadkomma ett enhetligt förfarande i de&lt;br&gt;skilda polisdistrikten utfärda rekommendationer om hur avsyningen på det&lt;br&gt;lokala planet bör gå till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att bestämmelserna i paragrafen tar sikte på såväl ambu-&lt;br&gt;lerande tivolianordningar som stationära anläggningar av det slag som finns&lt;br&gt;i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg. Anläggningar av det sistnämnda&lt;br&gt;slaget omfattas enligt PBL av krav på bygglov. Den möjlighet till kontroll&lt;br&gt;och besiktning av sådana anläggningar som en kommun har i ett bygglov-&lt;br&gt;ärende kan emellertid inte anses ersätta den möjlighet till återkommande&lt;br&gt;besiktningar m.m. av tivolianordningar som skapas genom den nu aktuella&lt;br&gt;regleringen. Även permanenta tivolianordningar har därför ansetts böra om-&lt;br&gt;fattas av paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika en onödig dubbelkontroll av fasta tivolianordningar bör&lt;br&gt;det i den nämnda förordningen tas in bestämmelser om samrådsförfarande&lt;br&gt;mellan provningsorganet och kommunen vid första besiktning av anord-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-&lt;br&gt;ordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 12 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 4.2.7), motsvarar 10 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nöd-&lt;br&gt;vändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att mot-&lt;br&gt;verka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;254&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller&lt;br&gt;del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas om&lt;br&gt;förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi och att offentliga till-&lt;br&gt;ställningar inte får hållas om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att&lt;br&gt;Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 13 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen om bemyndiganden att meddela föreskrifter&lt;br&gt;om förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;br&gt;överensstämmer i sak med utredningens förslag, som inte har mött någon&lt;br&gt;erinran vid remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga&lt;br&gt;förhållanden eller epidemi befinns vara påkallat, får enligt 2 § LAS rege-&lt;br&gt;ringen eller efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen förordna att all-&lt;br&gt;män sammankomst inte får hållas inom visst län eller del av län. Bestäm-&lt;br&gt;melsen avser föreskrifter som innebär sådana inskränkningar i mötes- och&lt;br&gt;demonstrationsfriheterna som enligt 2 kap. 12 § RF, med undantag för&lt;br&gt;inskränkningar för att motverka epidemi, måste göras genom lag. Enligt&lt;br&gt;första stycket tredje meningen i sistnämnda paragraf får sålunda dessa&lt;br&gt;friheter begränsas genom någon annan författning i de fall som avses i&lt;br&gt;2 kap. 14 § första stycket andra meningen RF, nämligen bl.a. för att&lt;br&gt;motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 2 § LAS i övriga hänseenden innebär således en sådan&lt;br&gt;reglering som kan ske endast genom lag. Emellertid finns det i 13 kap. RF&lt;br&gt;vissa föreskrifter som gör det möjligt att vid krig eller krigsfara avvika från&lt;br&gt;vad som under mera normala förhållanden gäller enligt RF. Bl.a. kan rege-&lt;br&gt;ringen enligt 6 § vid krig eller krigsfara eller vid sådana utomordentliga&lt;br&gt;förhållanden som föranletts av krig eller krigsfara med stöd av ett bemyndi-&lt;br&gt;gande i lag meddela sådana föreskrifter i ett visst ämne som enligt RF an-&lt;br&gt;nars skall meddelas genom lag. Regeringens befogenhet kan emellertid -&lt;br&gt;med visst undantag som här saknar betydelse - inte överlåtas på en förvalt-&lt;br&gt;ningsmyndighet (8 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket i förevarande paragraf bemyndigas regeringen på mot-&lt;br&gt;svarande sätt som i 2 § LAS att föreskriva att allmänna sammankomster&lt;br&gt;inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt med&lt;br&gt;hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka&lt;br&gt;epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket om rätt för regeringen att vid krig eller&lt;br&gt;krigsfara förbjuda att allmänna sammankomster hålls inom ett län eller del&lt;br&gt;av ett län utgör ett bemyndigande enligt 13 kap. 6 § RF. I enlighet med&lt;br&gt;utredningens förslag har det här inte närmare preciserats under vilka&lt;br&gt;förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas utan det får ankomma på&lt;br&gt;regeringen att allt efter krislägets allvar och behovet av begränsningar i&lt;br&gt;mötes- och demonstrationsfriheterna bedöma när detta skall användas.&lt;br&gt;Regeringen kommer, när förbud mot sammankomster meddelas, att vara&lt;br&gt;bunden både av de allmänna reglerna i 2 kap. 12 § andra stycket RF och de&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;255&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;särskilda begränsningsreglema i 2 kap. 14 § första stycket RF (se prop.&lt;br&gt;1975/76:209 s. 135). Mötes- och demonstrationsfriheterna får således&lt;br&gt;begränsas bara av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten&lt;br&gt;eller demonstrationen, till trafiken, till rikets säkerhet eller för att motverka&lt;br&gt;epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemyndigandet i första stycket i fråga om offentliga tillställningar&lt;br&gt;saknar motsvarighet i AOst. Bestämmelsen är med hänsyn till att de&lt;br&gt;offentliga tillställningarna inte omfattas av RF:s särskilda skyddsregler för&lt;br&gt;opinionsfrihetema ett vanligt bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket&lt;br&gt;1 RF, dvs. ett bemyndigande om rätt för regeringen att meddela föreskrifter&lt;br&gt;till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Som utredningen anför&lt;br&gt;torde även sådana generella förbud mot offentliga tillställningar som&lt;br&gt;utfärdas under krigstillstånd eller krigshot ha till syfte att skydda all-&lt;br&gt;mänhetens liv eller hälsa. Enligt 8 kap. 11 § RF kan regeringen överlåta på&lt;br&gt;en länsstyrelse att meddela sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i förevarande paragraf innebär, i överensstämmelse med&lt;br&gt;vad som anges i 2 § LAS, att en länsstyrelse, efter regeringens bemyn-&lt;br&gt;digande, får meddela föreskrifter om förbud mot att hålla allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster, om förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi. I fråga&lt;br&gt;om offentliga tillställningar bemyndigas regeringen att överlåta på en&lt;br&gt;länsstyrelse att föreskriva att offentliga tillställningar inte får hållas inom&lt;br&gt;länet eller del därav om det är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i&lt;br&gt;krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning&lt;br&gt;skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får&lt;br&gt;innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för an-&lt;br&gt;ordnaren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvak-&lt;br&gt;ter får åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar.&lt;br&gt;Villkoren får inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader&lt;br&gt;eller att möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigt-&lt;br&gt;vis försvåras på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 14 § första och andra styckena i utredningens förslag till lag om all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket motsvarar föreskrifterna i 7 § första stycket&lt;br&gt;LAS och 16 § första stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i andra stycket motsvarar reglerna i 7 § andra stycket&lt;br&gt;LAS och 16 § tredje stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra stycket innebär att polisen vid t.ex. tillstånd att&lt;br&gt;anordna en danstillställning får meddela de villkor som behövs för att upp-&lt;br&gt;rätthålla ordning och säkerhet vid tillställningen. Under remissbehand-&lt;br&gt;lingen har från polishåll pekats på behovet av att i fall av detta slag där det&lt;br&gt;förekommer inträdesavgift kunna meddela villkor som innebär skyldighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;256&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för anordnaren att tillämpa s.k. engångsinsläpp, dvs. en ordning som&lt;br&gt;innebär att besökare som lämnar platsen för tillställningen men som åter-&lt;br&gt;kommer tvingas lösa ny inträdesavgift. Systemet med engångsinsläpp&lt;br&gt;skulle göra det möjligt att komma till rätta med de ordningshållnings-&lt;br&gt;problem som förekommer i samband med vissa danstillställningar där&lt;br&gt;besökande tillfälligt lämnar tillställningen för att förtära alkoholdrycker&lt;br&gt;som förvaras utanför platsen för tillställningen, t.ex. i parkerade bilar.&lt;br&gt;Vidare har RPS i en skrivelse till den dåvarande regeringen i januari 1987,&lt;br&gt;beträffande polisens verksamhet för att förebygga brott och övervaka den&lt;br&gt;allmänna ordningen i samband med större helger och andra festdagar, före-&lt;br&gt;slagit att villkor om engångsinsläpp skall få meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör pekas på att den dåvarande regeringen i ett avgö-&lt;br&gt;rande enligt AOst i ett enskilt fall år 1975 undanröjde villkor om engångs-&lt;br&gt;insläpp vid en danstillställning. Regeringens ställningstagande motiverades&lt;br&gt;med bl.a. att ett sådant villkor inte föll inom ramen för de ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter som med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet bort&lt;br&gt;komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Emellertid kan ett system med engångsinsläpp vid t.ex. en danstillställ-&lt;br&gt;ning i vissa fall bidra till en förbättrad ordningshållning vid tillställningen.&lt;br&gt;Och ett villkor som innebär en skyldighet för den som anordnar tillställ-&lt;br&gt;ningen att tillämpa ett sådant system kan typiskt sett inte anses gå för långt&lt;br&gt;med hänsyn till vad polisen bör kunna kräva från ordningssynpunkt av en&lt;br&gt;anordnare. Det kan därför inte i sig sägas innebära ett sådant villkor som&lt;br&gt;enligt föreskriften i fjärde meningen i andra stycket inte får meddelas på&lt;br&gt;grund av att det medför att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller&lt;br&gt;att möjligheten att hålla tillställningen onödigtvis försvåras på något annat&lt;br&gt;sätt. Ett villkor av detta slag bör emellertid användas endast i ett sådant fall&lt;br&gt;där det ter sig nödvändigt från ordningssynpunkt för att tillstånd att anordna&lt;br&gt;tillställningen skall kunna ges. Vid andra typer av offentliga tillställningar&lt;br&gt;än danstillställningar och vid allmänna sammankomster är villkor om en-&lt;br&gt;gångsinsläpp sällan motiverade. I linje med den uppfattning som här redo-&lt;br&gt;visats har den dåvarande regeringen i ett enskilt fall år 1991 uttalat att ett&lt;br&gt;villkor om engångsbiljett vid danstillställningar varit motiverat i det fallet&lt;br&gt;och att anordnaren av tillställningarna därigenom inte belastades med&lt;br&gt;onödiga kostnader eller att det på något annat sätt försvårade hans möj-&lt;br&gt;ligheter att hålla tillställningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket i paragrafen har inte tagits in någon bestämmelse motsva-&lt;br&gt;rande 7 § tredje stycket LAS och 16 § tredje stycket fjärde meningen AOst&lt;br&gt;om samråd mellan polismyndigheten och anordnaren innan myndigheten&lt;br&gt;meddelar villkor om ordning och säkerhet. Som utredningen anför får man&lt;br&gt;nämligen räkna med att ett samrådsförfarande kommer att tillämpas även&lt;br&gt;utan sådana uttryckliga författningsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning som skall gälla enligt villkor som polis-&lt;br&gt;myndigheten har meddelat med stöd av 16 § andra stycket är skyldig att på&lt;br&gt;tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;257&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 14 § tredje stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen har motsvarighet i 7 § fjärde stycket LAS och&lt;br&gt;16 § fjärde stycket AOst. Enligt nuvarande regler kan den som inte följer&lt;br&gt;polisens ordningsföreskrifter ”avvisas” från sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen. Uttrycket avvisa har här en annan innebörd än i 13 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387). För att undvika förväxling med begreppet avvisa i den lagen&lt;br&gt;har därför den nu aktuella bestämmelsen utformats som en skyldighet att i&lt;br&gt;den aktuella situationen på tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen (jfr motsvarande bestämmelse i 4 kap. 8 § denna lag angående kol-&lt;br&gt;lektivtrafik). Som utredningen anför kan bestämmelser om vem som har be-&lt;br&gt;fogenhet att ge sådana tillsägelser här avvaras. I första hand ankommer det&lt;br&gt;givetvis på anordnaren att som ansvarig för ordningen och säkerheten ge&lt;br&gt;sådan tillsägelse. Även någon annan som handlar på anordnarens vägnar bör&lt;br&gt;dock kunna anmoda en besökare att lämna sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med utredningens ställningstagande och till skillnad från mot-&lt;br&gt;svarande bestämmelse i 4 kap. 9 § beträffande kollektivtrafik har någon&lt;br&gt;särskild handräckningsbestämmelse inte tagits in i förevarande paragraf.&lt;br&gt;Med stöd av 13 § polislagen torde polisen ha tillräckliga möjligheter att&lt;br&gt;avvisa eller avlägsna den som har gjort sig skyldig till en överträdelse av de&lt;br&gt;ordningsregler för sammankomsten eller tillställningen som skall gälla&lt;br&gt;enligt av polisen meddelade villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Vid en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas&lt;br&gt;bara om det sker vid tillåten servering av sådana drycker. Spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl som inte får drickas vid tillställningen får inte heller förvaras i&lt;br&gt;lokalen eller på platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får för särskilda fall medge undantag från första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 15 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i huvudsak 16 § andra stycket&lt;br&gt;AOst. Till skillnad från nuvarande ordning begränsas inte förbudet om&lt;br&gt;förtäring och förvaring av spritdrycker, vin och starköl till offentliga till-&lt;br&gt;ställningar som hålls inomhus eller utomhus inom inhägnat område.&lt;br&gt;Förbudet gäller således även om området där tillställningen hålls inte är in-&lt;br&gt;hägnat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet enligt första stycket mot förtäring och förvaring av alkohol-&lt;br&gt;drycker är straffsanktionerat i 29 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten kan med stöd av bestämmelsen i andra stycket för&lt;br&gt;särskilda fall medge undantag från förbudet i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till föreskriften i tredje stycket i förevarande paragraf har liksom be-&lt;br&gt;träffande bestämmelsen i 17 § inte någon handräckningsbestämmelse knu-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;258&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tits an. Polisen får sålunda med stöd av 13 § polislagen anses ha tillräckliga Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;möjligheter att avvisa eller avlägsna den som bryter mot förtärings- och&lt;br&gt;förvaringsförbudet enligt första stycket i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning finns det inte något förbud mot att dricka alko-&lt;br&gt;holdrycker på allmänna sammankomster. Under remissbehandlingen har&lt;br&gt;det från polishåll pekats pä behovet av ett sådant förbud vid rockgalor och&lt;br&gt;liknande arrangemang för ungdomar där det förekommer att arrangören&lt;br&gt;själv ställer upp ett förtäringsförbud. Det har emellertid ansetts att vid de&lt;br&gt;sammankomster där det kan finnas behov av förtäringsförbud skall polisen&lt;br&gt;kunna meddela sådana i form av villkor enligt föreskriften i 16 § andra&lt;br&gt;stycket första meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anser att övertygande skäl saknas för att i det här avseendet&lt;br&gt;behandla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar efter&lt;br&gt;skilda mönster. Enligt Lagrådets mening talar goda skäl snarare för att även&lt;br&gt;beträffande allmänna sammankomster förbud av förevarande slag tas in i&lt;br&gt;lagen och inte överlämnas till villkor som i första rummet riktas mot&lt;br&gt;anordnaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör behovet av en viss föreskrift alltid vägas mot&lt;br&gt;intresset av att den enskildes handlingsfrihet inte blir föremål för&lt;br&gt;opåkallade inskränkningar. Att införa ett sådant generellt förbud mot för-&lt;br&gt;täring och förvaring av alkoholdrycker vid allmänna sammankomster som&lt;br&gt;Lagrådet förordar anser jag inte påkallat i det här sammanhanget. Något&lt;br&gt;generellt förbud mot att dricka alkoholdrycker på allmänna samman-&lt;br&gt;komster, motsvarande vad som föreskrivits i första stycket beträffande&lt;br&gt;offentliga tillställningar, har därför inte tagits in i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens&lt;br&gt;tillstånd förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän&lt;br&gt;sammankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola&lt;br&gt;eller högskola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 16 § första stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen motsvarar 12 § första stycket LAS och 21 §&lt;br&gt;andra stycket AOst. Syftet med bestämmelsen är att förebygga störningar&lt;br&gt;av ordningen och säkerheten vid en sammankomst eller tillställning. När&lt;br&gt;polisen får vetskap om att hypnotiska eller liknande experiment skall före-&lt;br&gt;komma vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som inte är&lt;br&gt;av det slag som anges i bestämmelsen, bör polisen kontrollera att Social-&lt;br&gt;styrelsen lämnat medgivande till experimentet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten använ-&lt;br&gt;das vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls inom-&lt;br&gt;hus. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock polismyn-&lt;br&gt;digheten befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för samman-&lt;br&gt;komster eller tillställningar av visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;259&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen saknar motsvarighet i LAS och AOst. Bestämmelsen har be-&lt;br&gt;handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Chefen för polismyndigheten skall ha fritt tillträde till allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer&lt;br&gt;som polismyndigheten har utsett att närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 17 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § LAS och 18 § AOst. En viss utvidg-&lt;br&gt;ning har gjorts genom att polismyndigheten får utse även andra personer än&lt;br&gt;dem som företräder en myndighet att närvara vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvidgningen i förhållande till gällande bestämmelser innebär sålunda&lt;br&gt;att polismyndigheten kan - i de fall då det anses lämpligt - utse t.ex. en&lt;br&gt;grupp vuxna personer som frivilligt verkar på platser där ungdomar brukar&lt;br&gt;vistas i syfte att genom sin närvaro stävja tänkbara oroligheter att närvara&lt;br&gt;vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som huvudsakligen&lt;br&gt;riktar sig till ungdomar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär&lt;br&gt;avslag på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 §&lt;br&gt;eller ett förbud enligt 25 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 18 § första stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om befogenhet för polisen att inställa&lt;br&gt;eller upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Före-&lt;br&gt;skrifterna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 10 § första stycket första meningen LAS och 19 §&lt;br&gt;första stycket första meningen AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid&lt;br&gt;själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara&lt;br&gt;omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närva-&lt;br&gt;rande eller allvarlig störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider&lt;br&gt;mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en&lt;br&gt;offentlig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av&lt;br&gt;ordningen i dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sam-&lt;br&gt;mankomsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en&lt;br&gt;offentlig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för samman-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;260&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;komsten eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket&lt;br&gt;inte följs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 18 § andra stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket motsvarar i princip 10 § första stycket andra meningen&lt;br&gt;LAS och 19 § första stycket andra meningen AOst. I förhållande till nuva-&lt;br&gt;rande ordning har grunderna enligt punkt 1 för att upplösa en sammankomst&lt;br&gt;utvidgats till att omfatta även det fallet då sammankomsten medför en all-&lt;br&gt;varlig störning av trafiken. Mot bakgrund av vad som har uttalats i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen om innebörden av 2 kap. 14 § första stycket första&lt;br&gt;meningen RF har vidare befogenheten för polisen att upplösa en samman-&lt;br&gt;komst vid ordningsstörningar förtydligats så att den inträder, om ”det upp-&lt;br&gt;kommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt&lt;br&gt;följd av den, i dess omedelbara omgivning”. Grunderna för att upplösa en&lt;br&gt;offentlig tillställning har enligt punkt 2, på motsvarande sätt som i fråga om&lt;br&gt;sammankomster, utvidgats till att omfatta också situationen då tillställ-&lt;br&gt;ningen medför allvarlig störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som enligt nuvarande ordning kan en offentlig till-&lt;br&gt;ställning vidare upplösas om det vid den förekommer något som ”strider&lt;br&gt;mot lag”. Med uttrycket avses närmast sådana i lag förbjudna handlingar&lt;br&gt;som strider mot något offentligt intresse. Sålunda kan en tillställning upp-&lt;br&gt;lösas om det vid den förekommer t.ex. narkotikaförsäljning eller något för-&lt;br&gt;farande som strider mot bestämmelserna i lagen (1977:293) om handel med&lt;br&gt;drycker. Däremot är det inte avsett att en tillställning skall kunna upplösas&lt;br&gt;för att det vid den förekommer något som träder ett enskilt intresse för när.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket är ny i förhållande till nuvarande regle-&lt;br&gt;ring. Den tar i första hand sikte på störande gatumusik men kan i fråga om&lt;br&gt;sammankomster bli tillämplig även när det gäller t.ex. inomhuskonserter.&lt;br&gt;Avsikten med bestämmelsen är att den skall ge polisen möjlighet att upp-&lt;br&gt;lösa en sammankomst av det aktuella slaget, eller en offentlig tillställning&lt;br&gt;av vilket slag som helst, som ger upphov till en så allvarlig olägenhet för&lt;br&gt;den närmaste omgivningen genom ljud eller på något annat sätt att det kan&lt;br&gt;sägas var fråga om ”allvarlig störning av ordningen”. En allvarlig störning&lt;br&gt;kan föreligga om den utgör en av flera störningar där var och en inte når&lt;br&gt;upp till vad som krävs för ett ingripande, men där den sammantagna före-&lt;br&gt;komsten av störningar framstår som oacceptabel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagtexten anges som exempel ljudstömingar. Oavsett om det är fråga&lt;br&gt;om rent buller eller inte kan bestämmelsen bli tillämplig. I första hand är&lt;br&gt;det ljudnivån som här blir avgörande. Någon kvalitetsbedömning av det&lt;br&gt;konstnärliga verket vid en sammankomst skall självfallet inte komma till&lt;br&gt;stånd. Med ”något annat sätt” avses t.ex. att sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen medför att framkomligheten i den närmaste omgivningen&lt;br&gt;förhindras eller att ingångar till bostäder, affärer etc. blockeras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;261&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av möjligheten att enligt andra stycket ingripa mot en sam-&lt;br&gt;mankomst som sådan skall här frågan om möjligheterna att ingripa mot en&lt;br&gt;enskild mötesdeltagare något ytterligare beröras utöver vad som har gjorts i&lt;br&gt;samband med redogörelsen för nuvarande ordning i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 4.2.4). Distinktionen mellan ett ingripande som riktar sig&lt;br&gt;mot å ena sidan mötet som sådant och å andra sidan en enskild mötesdelta-&lt;br&gt;gare kan givetvis bli svår att upprätthålla när det är fråga om ett ingripande&lt;br&gt;mot en gatumusikant. Ingripandet får ju här oftast till följd att samman-&lt;br&gt;komsten faktiskt upplöses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gatumusik som utövas under störande former kan emellertid bli att be-&lt;br&gt;döma som ofredande eller förargelseväckande beteende enligt 4 kap. 7 §&lt;br&gt;resp. 16 kap. 16 § BrB. Dessa bestämmelser anses inte utgöra en begräns-&lt;br&gt;ning av mötesfriheten. När gatumusik utövas under så störande former att&lt;br&gt;exempelvis ofredande anses föreligga, kan således ingripande ske för att&lt;br&gt;avbryta musicerandet. Liksom vid andra polisingripanden bör givetvis&lt;br&gt;polismannen i första hand tala den felande till rätta. Om detta inte lyckas,&lt;br&gt;kan musikanten emellertid avvisas eller avlägsnas från platsen eller, i sista&lt;br&gt;hand, omhändertas. Han kan samtidigt rapporteras för det misstänkta&lt;br&gt;brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket, som saknar motsvarighet i LAS och AOst, har tagits in&lt;br&gt;en bestämmelse som ger polisen rätt att upplösa en allmän sammankomst&lt;br&gt;för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning av vilket&lt;br&gt;slag som helst, om sammankomsten eller tillställningen inte avslutats inom&lt;br&gt;den tid som polisen kan ha bestämt i meddelade villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otill-&lt;br&gt;räckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen,&lt;br&gt;skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 18 § tredje och fjärde styckena i utredningens förslag till lag om all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4),&lt;br&gt;motsvarar i huvudsak vad som nu föreskrivs i fråga om upplösning av&lt;br&gt;allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (10 § första stycket&lt;br&gt;LAS resp. 19 § första stycket AOst) med det tillägg som föranleds av att&lt;br&gt;även allvarliga trafikstörningar har angetts som grund för upplösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att enbart den omständigheten att föreskrivet tillstånd&lt;br&gt;till en allmän sammankomst inte har sökts inte medför rätt enligt 22 eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § att upplösa sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst får inte heller upplösas enbart på den grunden&lt;br&gt;att sammankomsten hålls i ett samlingstält som inte är godkänt. Om tältet&lt;br&gt;däremot är så bristfälligt att avsevärd fara uppkommer för publiken, kan&lt;br&gt;sammankomsten upplösas med stöd av 23 § första stycket 1. Det förhållan-&lt;br&gt;det att en icke godkänd tivolianordning används vid en sammankomst kan&lt;br&gt;knappast aldrig tänkas påverka rätten att hålla sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;262&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts nu om möjligheterna att upplösa en sammankomst&lt;br&gt;har på motsvarande sätt tillämpning i fråga om offentliga tillställningar. Ett&lt;br&gt;icke godkänt samlingstält som används vid en offentlig tillställning utgör&lt;br&gt;alltså inte tillräcklig grund för att upplösa tillställningen. Det krävs att tältet&lt;br&gt;är i ett sådant dåligt skick att tillställningen härigenom kan sägas medföra&lt;br&gt;fara för de närvarande. Till skillnad från fallet vid en allmän sammankomst&lt;br&gt;kan en icke godkänd tivolianordning som används vid en offentlig till-&lt;br&gt;ställning tänkas medföra att tillställningen får upplösas, om tillställningen&lt;br&gt;genom användningen kan sägas medföra fara för de närvarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenheterna att inställa eller upplösa en sammankomst eller tillställ-&lt;br&gt;ning tillkommer vederbörande polismyndighet. Enligt nuvarande ordning&lt;br&gt;(10 § andra stycket LAS resp. 19 § andra stycket AOst) gäller att polis-&lt;br&gt;myndigheten får ge befogenhet att upplösa en sammankomst eller till-&lt;br&gt;ställning åt en polisman som beordras att närvara vid sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen; om det inte finns särskilda skäl som föranleder undantag, får&lt;br&gt;sådan befogenhet anförtros enbart åt en polisman som har befälsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad mot utredningens förslag på denna punkt, vilket innebär att&lt;br&gt;nuvarande ordning i sak behålls, anges det inte i förevarande paragraf vem&lt;br&gt;som på polismyndighetens vägnar får fatta beslut i de aktuella frågorna. Det&lt;br&gt;kan här erinras om vad som vid polislagens tillkomst uttalades i motsva-&lt;br&gt;rande fråga angående befogenheten att fatta beslut om frihetsberövande&lt;br&gt;(se prop. 1983/84:111 s. 65). Denna fråga regleras i polisförordningen&lt;br&gt;(1984:730). Enligt 2 kap. 16 § 6 denna förordning får avgörande av ärenden&lt;br&gt;som gäller beslut rörande allmänna sammankomster - således bl.a. beslut&lt;br&gt;om upplösning - inte överlämnas åt någon annan tjänsteman än polis-&lt;br&gt;överintendent, polisintendent, polissekreterare eller polischefsaspirant som&lt;br&gt;har genomgått polischefskurs 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Polismyndigheten får förbjuda att det hålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av&lt;br&gt;samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,&lt;br&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-&lt;br&gt;komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma&lt;br&gt;slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oord-&lt;br&gt;ning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning&lt;br&gt;av samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig&lt;br&gt;störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara&lt;br&gt;omgivning och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i en-&lt;br&gt;lighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning&lt;br&gt;får meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande,&lt;br&gt;oordning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;263&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 19 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 11 § LAS och 20 § AOst om förnyande av allmän&lt;br&gt;sammankomst resp, offentlig tillställning. Möjligheterna att förbjuda att en&lt;br&gt;sammankomst eller tillställning hålls, med hänsyn till de problem som visat&lt;br&gt;sig ha uppkommit vid en tidigare sammankomst eller tillställning av samma&lt;br&gt;slag, har emellertid utvidgats på motsvarande sätt som grunderna för att&lt;br&gt;upplösa en sammankomst eller tillställning enligt 23 § förevarande lagför-&lt;br&gt;slag har utvidgats i förhållande till nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för ordningshållning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta&lt;br&gt;polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän&lt;br&gt;sammankomst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som anges i&lt;br&gt;7 § 5 mom. fjärde stycket a)—d) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det&lt;br&gt;högsta belopp som har bestämts enligt 11 § inte överskridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 20 och 21 §§ i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket såvitt den avser offentliga tillställningar&lt;br&gt;överensstämmer med 17 § första stycket första meningen AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket ges polisen också möjlighet att i vissa fall ta betalt för att&lt;br&gt;upprätthålla ordningen vid allmänna sammankomster. Bestämmelsen, som&lt;br&gt;har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.8), innebär en&lt;br&gt;utvidgning av ersättningsskyldigheten i förhållande till vad som nu gäller&lt;br&gt;enligt 8 § LAS. Enligt den sistnämnda bestämmelsen får anordnaren av en&lt;br&gt;allmän sammankomst inte åläggas att ersätta polisens kostnader för ord-&lt;br&gt;ningshållning som föranleds av sammankomsten. Den här föreslagna&lt;br&gt;möjligheten för polisen att i framtiden kunna ta betalt för att upprätthålla&lt;br&gt;ordningen vid allmänna sammankomster som anordnas i vinstsyfte avses&lt;br&gt;bli tillämplig främst på större s.k. rock- och popkonserter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket undantas vissa ideella föreningar från ersättningsskyldig-&lt;br&gt;heten enligt första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket ger polismyndigheten möjlighet att sätta&lt;br&gt;ned eller efterge ersättningsskyldigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde och femte styckena motsvaras av bestämmelserna om offentliga&lt;br&gt;tillställningar i 17 § andra och tredje styckena AOst. I förordningen&lt;br&gt;(1982:789) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larman-&lt;br&gt;läggningar till polisen finns närmare bestämmelser om den ersättning som&lt;br&gt;skall betalas för ordningshållning vid offentliga tillställningar. Avsikten är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;264&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att samma beräkningsgrunder skall gälla för ordningshållningen vid en all-&lt;br&gt;män sammankomst som anordnas i vinstsyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte&lt;br&gt;eller av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som&lt;br&gt;krävs enligt 4 eller 5 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldigheten i sådan tid att beslut enligt 11 § har kunnat meddelas före&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen, skall polismyndigheten ålägga anord-&lt;br&gt;naren att ersätta myndighetens kostnader för att hålla ordning vid samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens&lt;br&gt;försummelse. Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter&lt;br&gt;och villkor om ordning och säkerhet som har gällt för sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte&lt;br&gt;är ersättningsskyldiga enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-&lt;br&gt;nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett&lt;br&gt;skäligt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns sär-&lt;br&gt;skilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 22 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som i huvudsak svarar mot 17 b § AOst, har&lt;br&gt;gjorts tillämpliga också på den som i vinstsyfte anordnar en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst utan att ha gjort ansökan eller anmälan när så krävs eller inte&lt;br&gt;fullgjort sådan skyldighet inom sådan tid att beslut har kunnat meddelas&lt;br&gt;före sammankomsten eller inte följt de föreskrifter och villkor om ordning&lt;br&gt;och säkerhet som har gällt för sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos läns-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överklagas hos läns-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 15 § andra stycket och Socialstyrelsens&lt;br&gt;beslut enligt 19 § får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte något annat har beslutats gäller polismyndighetens beslut&lt;br&gt;omedelbart utom när det är fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller&lt;br&gt;27 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 23 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär i princip att ett tvåinstanssystem införs vid&lt;br&gt;besvär över beslut om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar. Den nuvarande möjligheten att föra talan hos regeringen slopas&lt;br&gt;således. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10,&lt;br&gt;jfr specialmotiveringen till 3 kap. 26 §). Här kan följande tilläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i ärenden rörande allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar avser i allmänhet tillståndsfrågor. En tillståndsansökan ges av&lt;br&gt;naturliga skäl ofta in med kort varsel. Inte minst från rättssäkerhets-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;265&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;synpunkt är det naturligtvis angeläget att ett slutligt avgörande i ärendet kan&lt;br&gt;utverkas innan den sammankomst eller tillställning som ansökan avser skall&lt;br&gt;hållas. Den fördröjning av ärendenas handläggning som den nuvarande&lt;br&gt;överklaganderätten medför har emellertid inte sällan lett till att regeringen&lt;br&gt;kunnat fatta beslut i ärendet först sedan denna tidpunkt har passerats, vilket&lt;br&gt;i allmänhet lett till att ärendet avskrivits. En sådan ordning är naturligtvis&lt;br&gt;inte tillfredsställande och talar för att antalet besvärsinstanser minskas i&lt;br&gt;linje med vad utredningen föreslagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anser emellertid att en ordning i linje med utredningens förslag&lt;br&gt;innebär att rätten till domstolsprövning blir alltför snävt begränsad. Enligt&lt;br&gt;Lagrådet bör beaktas att de ärenden som avser tillstånd till allmän sam-&lt;br&gt;mankomst ytterst gäller den enskildes möjligheter att utöva de grundlags-&lt;br&gt;skyddade opinionsfrihetema. Således kan sådana beslut antas ha stor&lt;br&gt;personlig betydelse för den enskilde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje ärende rörande allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar skall bedömas enbart från ordnings- och säkerhetssynpunkter.&lt;br&gt;Detta innebär att några politiska bedömningar - dvs. bedömningar av det&lt;br&gt;slag som enligt riksdagens riktlinjer talar för att besvärsprövningen skall&lt;br&gt;ligga hos regeringen (prop. 1983/84:120 s. 13 f„ bet. 1983/84:KU23, rskr.&lt;br&gt;1983/84:250) - inte skall göras i sådana ärenden. Att regeringen tas bort&lt;br&gt;som besvärsinstans har mot den bakgrunden inte ansetts innebära något&lt;br&gt;åsidosättande av rättssäkerhetsaspekterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med vad Lagrådet anför införs därför möjligheten att överklaga&lt;br&gt;alla beslut som polismyndigheten fattar i ärenden om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar till länsrätten. En bestämmelser av det&lt;br&gt;innehållet har tagits in i första stycket i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär en möjlighet att till länsrätten&lt;br&gt;överklaga sådana beslut om tillstånd till offentliga tillställningar som fattas&lt;br&gt;av länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har tagits in en bestämmelse som begränsar möjlig-&lt;br&gt;heterna till överklagande. Sålunda får en länsstyrelses beslut om att&lt;br&gt;allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar inte får hållas inom&lt;br&gt;länet eller del därav liksom Socialstyrelsens beslut i tillståndsärenden enligt&lt;br&gt;19 § inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande överklagas Socialstyrelsens beslut i frågor om tillstånd&lt;br&gt;till hypnotiska och liknande experiment till regeringen (jfr 27 § fjärde&lt;br&gt;stycket AOst). En sådan ordning kan ifrågasättas. Den medicinska och psy-&lt;br&gt;kiatriska kompetens som behövs för att på ett tillförlitligt sätt kunna be-&lt;br&gt;döma om ett visst experiment kan befaras medföra men för mötes-&lt;br&gt;deltagarna finns inom Socialstyrelsen. Styrelsens prövning torde också ge&lt;br&gt;fullt tillräckliga rättssäkerhetsgarantier i dessa ärenden. Mot den bak-&lt;br&gt;grunden har det ansetts att Socialstyrelsens beslut i frågor om hypnotiska&lt;br&gt;och liknande experiment inte skall få överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket motsvarar delvis 13 § tredje stycket LAS och 27 § femte&lt;br&gt;stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;266&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt-&lt;br&gt;ligen eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 §&lt;br&gt;andra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt tillämpliga&lt;br&gt;föreskrifter är skyldig att upplysa om i en ansökan eller en anmälan eller om&lt;br&gt;sådana omständigheter som polismyndigheten kan begära uppgift om med&lt;br&gt;stöd av 9 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält&lt;br&gt;som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud&lt;br&gt;eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och där-&lt;br&gt;vid tillåter användning av en tivolianordning som saknar föreskrivet god-&lt;br&gt;kännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som&lt;br&gt;har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-&lt;br&gt;stånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller&lt;br&gt;upplösts enligt 22 eller 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 §&lt;br&gt;första stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till pen-&lt;br&gt;ningböter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall&lt;br&gt;23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 24 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffbestämmelserna i paragrafen motsvarar i stort vad som gäller enligt&lt;br&gt;15 § LAS och 29 § AOst. Vissa ändringar och tillägg har dock gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;[första stycket punkt 1 finns bestämmelser om straff för den som anord-&lt;br&gt;nar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan föreskrivet till-&lt;br&gt;stånd eller föreskriven anmälan, den som anordnar en sammankomst eller&lt;br&gt;tillställning i strid med ett villkor eller ett förbud enligt 4 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 § eller som bryter mot&lt;br&gt;ett villkor som polismyndigheten har ställt upp för befrielse från tillstånds-&lt;br&gt;eller anmälningsskyldighet. För den som i ett tillstånds- eller anmälnings-&lt;br&gt;förfarande lämnar oriktiga uppgifter finns en straffbestämmelse i punkt 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkterna 3 och 4 knyter an till bestämmelserna i 12 § om godkännande&lt;br&gt;av samlingstält, användningsförbud och villkor som har meddelats för&lt;br&gt;användandet av tältet och till bemyndigandebestämmelsen i 13 § om befo-&lt;br&gt;genhet att meddela villkor om provning, besiktning och användningsförbud&lt;br&gt;beträffande tivolianordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 5 kan straff ådömas den som anordnar offentlig pornogra-&lt;br&gt;fisk föreställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 6 finns en bestämmelse om straff för den som utan tillstånd an-&lt;br&gt;ordnar sådan allmän sammankomst eller offentlig tillställning där det före-&lt;br&gt;kommer hypnotiska eller liknande experiment eller användning av pyro-&lt;br&gt;tekniska varor som kräver tillstånd enligt 19 eller 20 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;267&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 7 föreskrivs straff för den som anordnar en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning trots att sammankomsten eller tillställningen har&lt;br&gt;inställts eller upplösts enligt 22 eller 23 §. Bestämmelsen riktar sig mot&lt;br&gt;anordnaren av en sammankomst eller tillställning. En enskild deltagare som&lt;br&gt;inte rättar sig efter ett beslut om upplösning kan avvisas, avlägsnas eller - i&lt;br&gt;sista hand - omhändertas med stöd av 13 § polislagen (1984:387). I vissa&lt;br&gt;fall torde en sådan deltagare också kunna straffas enligt 16 kap. 3 § BrB för&lt;br&gt;ohörsamhet mot ordningsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 29 § tredje stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffbestämmelserna i första och andra styckena har med anledning av&lt;br&gt;ett påpekande av Stockholms tingsrätt under remissbehandlingen utformats&lt;br&gt;så att det uttryckligen framgår att ansvar kan utkrävas även då en gärning&lt;br&gt;begås av oaktsamhet. Detta innebär ett förtydligande i förhållande till utred-&lt;br&gt;ningsförslaget och får anses vara i linje med domstolspraxis på området (jfr&lt;br&gt;SvJT 1961 ref. s. 13). Vid utformningen av påföljderna enligt straffbestäm-&lt;br&gt;melserna i första och andra styckena har vidare beaktats de ändringar av&lt;br&gt;bötesstraffets konstruktion som riksdagen antagit (prop. 1990/91:68, bet.&lt;br&gt;1990/91 :JuU10, rskr. 1990/91:155) och som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning är påföljden för överträdelser av bestämmel-&lt;br&gt;serna i LAS dagsböter medan förseelser mot bestämmelserna i AOst om of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar bestraffas med dagsböter - med undantag för förtä-&lt;br&gt;ringsförbudet i 16 § andra stycket, där påföljden är penningböter - eller&lt;br&gt;fängelse i högst sex månader. Fängelsestraffet, som infördes genom lag-&lt;br&gt;stiftning år 1973 (prop. 1973:115, bet. 1973:JuU26, rskr. 1973:258), ansågs&lt;br&gt;motiverat med hänsyn till de bestämmelser om krav på tillstånd för att&lt;br&gt;anordna offentliga pornografiska föreställningar som fördes in samtidigt&lt;br&gt;(a. prop. s. 31 och 109). Fängelsestraffet behölls i straffskalan när an-&lt;br&gt;ordnande av pornografiska föreställningar förbjöds år 1982 (prop.&lt;br&gt;1981/82:187, bet. 1981/82:JuU56, rskr. 1981/82:355).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt utredningens förslag behålls fängelse i straffskalan i fråga om&lt;br&gt;överträdelser av bestämmelserna om offentliga tillställningar endast vid&lt;br&gt;förbudet mot att anordna en offentlig pornografisk föreställning. De remiss-&lt;br&gt;instanser som yttrat sig i frågan har ställt sig kritiska till förslaget att&lt;br&gt;utmönstra fängelsestraffet som sanktion mot t.ex. den som anordnar en&lt;br&gt;offentlig tillställning utan tillstånd. Remissinstanserna har därvid pekat på&lt;br&gt;att möjligheten till förverkande av den ersättning som uppburits för att få&lt;br&gt;bevista tillställningen blir illusorisk, eftersom reglerna om husrannsakan&lt;br&gt;inte blir tillämpliga med endast böter i straffskalan. Remissinstansernas&lt;br&gt;kritik har ansetts ha fog för sig. Dock bör framhållas att det redan från&lt;br&gt;straffvärdesynpunkt - med hänsyn till de intressen i fråga om ordning och&lt;br&gt;säkerhet som kan kränkas - i sig är motiverat att det finns möjlighet att&lt;br&gt;döma till fängelse vid allvarliga överträdelser mot bestämmelserna i&lt;br&gt;förevarande kapitel i lagen. Bestämmelserna i första stycket har alltså&lt;br&gt;utformats så att fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har tagits in en hänvisning till BrB:s medverkansbestäm-&lt;br&gt;melser. Nuvarande ordning saknar en motsvarande bestämmelse. Och ut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;268&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;redningen har inte heller föreslagit någon uttrycklig reglering i detta av- Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;seende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till BrB diskuterades i vilken utsträckning som balkens&lt;br&gt;medverkansbestämmelser skulle vara tillämpliga inom specialstraffrätten. I&lt;br&gt;lagrådsremissen föreslog föredragande statsrådet att dessa regler i princip&lt;br&gt;skulle tillämpas inom specialstraffrätten (prop. 1962:10 del B s. 318).&lt;br&gt;Lagrådet uttalade att en legal reglering av medverkansreglemas tillämplig-&lt;br&gt;het inom specialstraffrätten i och för sig var önskvärd men hade uppfatt-&lt;br&gt;ningen att det föreslagna principiella avsteget från den gällande ordningen&lt;br&gt;om var medverkandes självständiga straffansvar skulle vålla kännbara olä-&lt;br&gt;genheter (a. prop. del B s. 476 ff.). Mot bakgrund av Lagrådets ståndpunkt&lt;br&gt;ansåg föredraganden att någon allmän regel om BrB:s tillämplighet inom&lt;br&gt;specialstraffrätten inte borde införas (a. prop. del C s. 218).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medverkansreglemas tillämplighet inom specialstraffrätten har behand-&lt;br&gt;lats i en departementspromemoria (Ds Ju 1975:23, Vissa specialstraffrätts-&lt;br&gt;liga problem). Där uttalas att man kan utgå från att, om fängelse ingår i lati-&lt;br&gt;tuden för ett specialstraffrättsligt brott, domstolarna tillämpar BrB:s med-&lt;br&gt;verkansregler analogiskt såvida inte speciella omständigheter i fråga om&lt;br&gt;brottets konstruktion föreligger (s. 64). Om endast penningböter ingår i&lt;br&gt;straffskalan, anses enligt vad som uttalas i promemorian analogisk tillämp-&lt;br&gt;ning vara utesluten. Motsvarande synsätt har anlagts av Fängelsestraff-&lt;br&gt;kommittén i betänkandet (SOU 1988:7) Frihet från ansvar (s. 199).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen i tredje stycket till BrB:s medverkansbestämmelser är så-&lt;br&gt;lunda avsedd att undanröja den oklarhet som kan tänkas uppstå om dessa&lt;br&gt;bestämmelsers tillämplighet beträffande brotten enligt första och andra&lt;br&gt;styckena i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträf-&lt;br&gt;fande sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som&lt;br&gt;får hållas utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med&lt;br&gt;hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat nå-&lt;br&gt;gon olägenhet. Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen inte har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 15 § andra stycket LAS och 29 § fjärde stycket AOst finns bestämmelser&lt;br&gt;om att den som försummar sin anmälningsskyldighet eller sin skyldighet att&lt;br&gt;lämna uppgift om en sammankomst eller tillställning som får hållas utan&lt;br&gt;tillstånd skall vara fri från ansvar, om försummelsen med hänsyn till om-&lt;br&gt;ständigheterna kan anses ursäktlig och inte har vållat någon olägenhet.&lt;br&gt;Detsamma gäller enligt bestämmelserna om sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen inte har kommit till stånd. I motiven till LAS och AOst diskuterades&lt;br&gt;om inte möjligheterna enligt rättegångsbalken till åtalsunderlåtelse vid&lt;br&gt;bagatellbrott var en tillräcklig garanti mot obilliga resultat i rättstill-&lt;br&gt;lämpningen. Bestämmelserna om ansvarsfrihet togs dock upp i propo-&lt;br&gt;sitionen med motivering främst att det inte borde ankomma uteslutande på&lt;br&gt;åklagaren att bedöma om en försummelse borde föranleda ansvar (prop.&lt;br&gt;1956:143 s. 236).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;269&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strävandena under senare år mot en avkriminalisering av bagatellför-&lt;br&gt;seelser och mot vidgade möjligheter för åklagarna att underlåta att åtala&lt;br&gt;sådana brott har gjort åklagarna allt mer uppmärksamma på möjligheterna&lt;br&gt;att besluta om åtalsunderlåtelse vid bagatellbrott. Prövning om åtals-&lt;br&gt;underlåtelse förutsätter att en utredning görs och att denna underställs&lt;br&gt;åklagarprövning. En sådan ordning kan emellertid inte anses försvarbar när&lt;br&gt;det gäller försummelser av det slag som förevarande paragraf tar sikte på.&lt;br&gt;Mot den bakgrunden bör det även i framtiden - och till skillnad från vad&lt;br&gt;utredningen föreslagit - finnas bestämmelser om ansvarsfrihet för ringa&lt;br&gt;överträdelser av bestämmelserna om anmälnings- och uppgiftsskyldighet&lt;br&gt;beträffande allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som inte&lt;br&gt;är tillståndspliktiga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som&lt;br&gt;har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista sam-&lt;br&gt;mankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses&lt;br&gt;skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om det inte&lt;br&gt;finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den av-&lt;br&gt;vikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i&lt;br&gt;annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 25 § första och tredje styckena i utredningens förslag till lag om all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket motsvarar 16 § LAS och 30 § andra stycket&lt;br&gt;AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket, som svarar mot 30 § fjärde stycket första&lt;br&gt;meningen AOst, har gjorts tillämplig också på förverkande på grund av&lt;br&gt;överträdelser av bestämmelserna om allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 18 § eller med&lt;br&gt;villkor enligt 16 § andra stycket första meningen finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polisman får vid tillträdet till en offentlig tillställning liksom i lokalen&lt;br&gt;eller på platsen för tillställningen företa kroppsvisitation för att söka efter&lt;br&gt;spritdrycker, vin eller starköl, om polismyndigheten inte har meddelat så-&lt;br&gt;dant undantag som sägs i 18 § andra stycket. Kroppsvisitation får vidtas&lt;br&gt;endast om det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför&lt;br&gt;sådana drycker till tillställningen. Detsamma gäller i fråga om en allmän&lt;br&gt;sammankomst, om polismyndigheten enligt 16 § andra stycket första&lt;br&gt;meningen har meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och&lt;br&gt;förvaring av sådana drycker som sägs i 18 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 25 § andra stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;270&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag och förverkande av alkohol-&lt;br&gt;haltiga drycker. Första stycket innehåller en hänvisning till vad som före-&lt;br&gt;skrivs i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Möjlig-&lt;br&gt;heterna till beslag och förverkande har i förhållande till nuvarande ordning&lt;br&gt;utvidgats till att omfatta även alkoholdrycker av det aktuella slaget hos den&lt;br&gt;som på en allmän sammankomst förtär eller förvarar sådana drycker i strid&lt;br&gt;med villkor som har meddelats av polismyndigheten med stöd av 16 §&lt;br&gt;andra stycket första meningen och som innebär förbud mot förtäring eller&lt;br&gt;förvaring motsvarande vad som följer av 18 § beträffande offentliga till-&lt;br&gt;ställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en skrivelse till den dåvarande regeringen i januari 1987 föreslår RPS&lt;br&gt;att en polisman eller ordningsvakt skall få företa ytlig kroppsvisitation och&lt;br&gt;undersöka väskor m.m. i fråga om den som skall besöka en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst eller offentlig tillställning. En sådan undersökning skulle få ge-&lt;br&gt;nomföras i syfte att eftersöka alkoholdrycker vid tillfällen då oordning kan&lt;br&gt;befaras. I skrivelsen föreslår styrelsen också att en polisman under vissa&lt;br&gt;förutsättningar skall få beslagta och omedelbart förstöra alkoholdrycker&lt;br&gt;som påträffas hos den som kan antas vara under 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RPS pekar i skrivelsen på att det nu inte sällan förekommer att ordnings-&lt;br&gt;vakter eller andra särskilda vakter, som anordnaren av en tillställning an-&lt;br&gt;ställt för bevakningsuppgifter, genom s.k. ytlig kroppsvisitation kontrol-&lt;br&gt;lerar att en besökare inte medför alkoholdrycker i kläderna eller i t.ex. en&lt;br&gt;medhavd väska. Den ordningen är konstruerad som ett civilrättsligt avtals-&lt;br&gt;villkor varigenom besökaren frivilligt underkastar sig en sådan kontroll för&lt;br&gt;att han skall få tillträde till tillställningen. RPS framhåller att det är&lt;br&gt;otillfredsställande att man tvingas använda sig av en sådan konstruktion för&lt;br&gt;att kunna stävja användningen av alkohol på festplatser och idrotts-&lt;br&gt;anläggningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har konstaterats att det ofta finns ett samband mellan alkoholförtä-&lt;br&gt;ring och det våld som förekommer i anslutning till offentliga tillställningar&lt;br&gt;av det slag som RPS har tagit upp. Förbudet enligt 18 § mot förtäring och&lt;br&gt;förvaring av alkoholdrycker är därför väl motiverat. Det har emellertid an-&lt;br&gt;setts otillfredsställande att polisen saknar möjligheter att förhindra att den&lt;br&gt;som skall besöka en offentlig tillställning för med sig alkoholdrycker. Och&lt;br&gt;möjligheten att med stöd av lagen om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. ta i beslag alkoholdrycker hos den som brutit mot förtärings-&lt;br&gt;eller förvaringsförbudet är inte heller tillräcklig under själva tillställningen,&lt;br&gt;eftersom rätten att ta i beslag drycker inte ger någon generell befogenhet att&lt;br&gt;kroppsvisitera den misstänkte eller söka genom dennes handbagage (jfr&lt;br&gt;28 kap. 11 §RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket ges därför en möjlighet för polisman att vid tillträdet till&lt;br&gt;en allmän sammankomst eller offentlig tillställning liksom i lokalen eller på&lt;br&gt;platsen för sammankomsten eller tillställningen företa kroppsvisitation samt&lt;br&gt;undersöka portfölj, handväska eller liknande handbagage, när misstanke&lt;br&gt;föreligger att den hos vilken åtgärden vidtas för med sig alkoholdrycker till&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;271&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har anpassats till förslaget i en inom Justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet upprättad promemoria (Ds 1991:56, Ändrade regler om kroppsvisi-&lt;br&gt;tation och kroppsbesiktning, m.m.) med förslag till ändringar i 28 kap. RB.&lt;br&gt;Förslaget innebär att uttrycket kroppsvisitation skall innefatta en under-&lt;br&gt;sökning av såväl den misstänktes kläder och annat som han bär på sig som&lt;br&gt;väskor, paket och liknande som han har med sig. Promemorian har remiss-&lt;br&gt;behandlats och förslag på grundval av den förbereds inom Justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att kroppsvisitation skall få vidtas vid en allmän sammankomst&lt;br&gt;förutsätts att polismyndigheten med stöd av 16 § andra stycket första&lt;br&gt;meningen har meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och för-&lt;br&gt;varing av spritdrycker, vin eller starköl. Beträffande allmänna samman-&lt;br&gt;komster torde en åtgärd enligt detta stycke komma i fråga endast vid vissa&lt;br&gt;s.k. popkonserter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens möjligheter att vid tillträde till offentliga tillställningar söka ef-&lt;br&gt;ter alkoholhaltiga drycker begränsas endast av om polismyndigheten med-&lt;br&gt;delat undantag från bestämmelsen i 18 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bemyndiganden om motorsport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga&lt;br&gt;om motorsport meddela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av&lt;br&gt;en anläggning eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i&lt;br&gt;övrigt behövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-&lt;br&gt;skriva att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga&lt;br&gt;om tid för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling&lt;br&gt;eller uppvisning i motorsport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 26 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som följer av 3 § och 8 § andra stycket skall tävling eller uppvisning i&lt;br&gt;motorsport i fortsättningen liksom nu (se 12 § andra stycket AOst) utgöra&lt;br&gt;en offentlig tillställning. För närvarande gäller enligt 22 § andra stycket&lt;br&gt;AOst att det ankommer på RPS att i samråd med Vägverket meddela&lt;br&gt;föreskrifter och anvisningar för prövning av en ansökan om tillstånd att&lt;br&gt;anordna en sådan offentlig tillställning och om tid för och innehållet i&lt;br&gt;ansökan. För tävling med fordon på väg krävs dessutom länsstyrelsens&lt;br&gt;tillstånd (jfr 105 § första stycket vägtrafikkungörelsen, 1972:603).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 22 § andra stycket AOst tillkom genom lagstiftning år&lt;br&gt;1972 (prop. 1972:68, bet. 1972:CU27, rskr. 1972:179). Föredragande stats-&lt;br&gt;rådet anförde att det, även om brister i arrangemangen vid motortävlingar&lt;br&gt;endast i enstaka fall hade lett till olyckor med personskada, behövdes&lt;br&gt;föreskrifter och anvisningar för tillståndsmyndighetema (a. prop. s. 7). RPS&lt;br&gt;har med stöd av bestämmelsen meddelat föreskrifter om säkerheten m.m.&lt;br&gt;vid hastighetstävling med bil och motorcykel på bana (FAP 512-6). De&lt;br&gt;gäller således inte vid tävling på väg. Föreskrifterna innehåller detaljerade&lt;br&gt;regler om lokalisering och tekniskt utförande av tävlingsbanor, skydds-&lt;br&gt;anordningar, depå- och publikområden, olycksberedskap, besiktning och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;272&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;godkännande samt om tid för och innehållet i ansökan om tillstånd enligt&lt;br&gt;AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är tydligt att den nuvarande bestämmelsen i 22 § andra stycket AOst&lt;br&gt;inte ger fullt stöd för de detaljerade föreskrifter i skilda hänseenden som&lt;br&gt;finns intagna i FAP 512-6. I första stycket av förevarande paragraf har där-&lt;br&gt;för tagits in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som rege-&lt;br&gt;ringen bestämmer att meddela de säkerhetsföreskrifter som behövs om&lt;br&gt;utförande, besiktning m.m. i fråga om anläggningar för motorsport. Med&lt;br&gt;”anläggning” avses bana, publikområden, posteringar, depåer, publikav-&lt;br&gt;spärmingar, skyddsanordningar, uppställningsplatser för utrycknings- och&lt;br&gt;bärgningsfordon och utryckningsvägar. Avsikten är att ett bemyndigande&lt;br&gt;för RPS att meddela sådana föreskrifter skall tas in i den tilltänkta förord-&lt;br&gt;ningen till lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om föreskrifter för motortävlingar på väg har ansetts att dessa bör&lt;br&gt;utfärdas av Vägverket i samråd med RPS.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har tagits in en bestämmelse om befogenhet för rege-&lt;br&gt;ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva andra&lt;br&gt;bestämmelser än de som anges i 6 och 7 §§ om tid för ingivande av och in-&lt;br&gt;nehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller uppvisning i motorsport.&lt;br&gt;Bestämmelsen, som motsvarar föreskrifterna i 22 § andra stycket AOst, har&lt;br&gt;anpassats till RF:s regler om normgivningsmakten. Ett bemyndigande av&lt;br&gt;det aktuella slaget är avsett att tas in i den nyssnämnda förordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. Allmän ordning och säkerhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta kapitel behandlas bl.a. regleringen av användningen av offentlig&lt;br&gt;plats. Bestämmelserna i kapitlet, som har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4.3), motsvarar i allt väsentligt den nuvarande reg-&lt;br&gt;leringen i AOst. Dock har bestämmelserna om offentliga tillställningar&lt;br&gt;tagits upp i 2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av&lt;br&gt;polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det&lt;br&gt;ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget.&lt;br&gt;Tillstånd behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i&lt;br&gt;obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd&lt;br&gt;endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket första meningen anges att offentliga platser inom detalj-&lt;br&gt;planelagt område inte utan polismyndighetens tillstånd får användas på ett&lt;br&gt;sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har&lt;br&gt;upplåtits eller som inte är allmänt vedertaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;273&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom bestämmelserna klarläggs således att ett ianspråktagande i&lt;br&gt;enlighet med det ändamål för vilket den offentliga platsen har upplåtits&lt;br&gt;genom beslut i detaljplan eller i någon annan ordning aldrig kräver till-&lt;br&gt;stånd. Med den valda konstruktionen behöver det exempelvis inte såsom i&lt;br&gt;2 § AOst särskilt anges att torghandel faller utanför kravet på tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens tillstånd behövs inte heller om en del av ett för all-&lt;br&gt;mänheten tillgängligt hamnområde har upplåtits för upplag eller för något&lt;br&gt;annat ändamål som har ett direkt samband med hamnverksamhet. I all-&lt;br&gt;mänhet torde det inte vara förenat med några svårigheter att avgöra om ett&lt;br&gt;visst användningssätt kan hänföras till sådan verksamhet för vilken platsen&lt;br&gt;har upplåtits. Endast sådan verksamhet som är naturlig för områdets karak-&lt;br&gt;tär blir tillståndsfri. Om exempelvis en del av ett hamnområde används för&lt;br&gt;ett syfte som inte har något egentligt samband med hamnverksamheten,&lt;br&gt;t.ex. för kiosker eller olika anordningar i samband med allmänna samman-&lt;br&gt;komster eller offentliga tillställningar, måste således tillstånd alltid sökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd krävs inte heller för gatuarbeten och ledningsarbeten. Nödvän-&lt;br&gt;diga arbeten på gatumark måste naturligtvis kunna utföras för att marken&lt;br&gt;skall kunna nyttjas på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för&lt;br&gt;vilket marken har upplåtits. Gatuarbeten och ledningsarbeten är således inte&lt;br&gt;en sådan för ändamålet med gatumarksupplåtelsen främmande verksamhet&lt;br&gt;att tillstånd av polismyndigheten behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utnyttjandet av luftrummet över en offentlig plats kan i vissa fall kräva&lt;br&gt;tillstånd. Någon generell begränsning uppåt i luften har inte ställts upp. Att&lt;br&gt;i generella termer beskriva en sådan begränsning låter sig inte göras. Om&lt;br&gt;tillstånd krävs får således avgöras från fall till fall. Dock kan sägas att&lt;br&gt;kravet på tillstånd gäller för sådana anordningar som stör trafiken och den&lt;br&gt;allmänna samfärdseln. Att anbringa en banderoll över en med fordon&lt;br&gt;trafikerad gata kräver således tillstånd, om banderollen hänger så lågt att&lt;br&gt;t.ex. en lastbil inte kan passera under anordningen. Likaså krävs tillstånd&lt;br&gt;för att anbringa olika anordningar på en husfasad, om dessa genom sin&lt;br&gt;placering utgör ett hinder för gående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag enligt andra meningen i första stycket från tillståndskravet&lt;br&gt;skall gälla i fråga om tillfälliga och obetydliga markdispositioner. För att&lt;br&gt;kravet på tillstånd inte skall gälla krävs således att dispositionen av marken&lt;br&gt;inte är alltför långvarig och inte heller får platsen tas i anspråk annat än i&lt;br&gt;obetydlig omfattning. Vidare får ett nyttjande utan tillstånd inte inkräkta på&lt;br&gt;ett ianspråktagande från någon annan med tillstånd. Allmänt kan sägas att&lt;br&gt;ju mera omfattande och till sin karaktär trafik- eller ordningsstörande ett&lt;br&gt;ianspråktagande är desto snävare blir utrymmet för ett tillståndsfritt&lt;br&gt;ianspråktagande av platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett nyttjande av platsen som sträcker sig längre än några timmar kan&lt;br&gt;som regel inte anses vara ett tillfälligt ianspråktagande. Inte heller blir&lt;br&gt;ianspråktagandet att anse som tillfälligt, om platsen används av någon låt&lt;br&gt;vara endast under några timmar men nyttjaren efter ett kortare uppehåll&lt;br&gt;återkommer till platsen och återupptar sin verksamhet där. Således krävs&lt;br&gt;tillstånd om en gatuhandlare nyttjar en plats på t.ex. en gågata under några&lt;br&gt;timmar varefter han avbryter sin verksamhet under någon timme för att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;274&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;därefter återkomma till platsen och återuppta sin försäljningsverksamhet. I&lt;br&gt;än högre grad gäller detta om ett avbrott beror på att polisen uppträder på&lt;br&gt;platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ett ianspråktagande av en offentlig plats inte skall kräva tillstånd&lt;br&gt;uppställs som ett ytterligare krav att ianspråktagandet är endast obetydligt.&lt;br&gt;Av avgörande betydelse i sammanhanget blir då storleken på ytan av den&lt;br&gt;offentliga platsen. Är det fråga om en begränsad yta kan således ett mycket&lt;br&gt;blygsamt ianspråktagande bli tillståndspliktigt, om en större del av den&lt;br&gt;offentliga platsen därigenom tas i anspråk. Av betydelse för bedömningen&lt;br&gt;av omfattningen av ianspråktagandet blir också om flera personer nyttjar&lt;br&gt;den offentliga platsen samtidigt, t.ex. om ett stort antal gatuförsäljare&lt;br&gt;samtidigt belamrar en gågata med stånd och filtar. Det får i så fall göras en&lt;br&gt;samlad bedömning av ianspråktagandena. Inte heller blir sådana gatu-&lt;br&gt;försäljares verksamhet fri från kravet på tillstånd enbart av den anledningen&lt;br&gt;att de under verksamhetens gång byter platser med varandra. Även om en&lt;br&gt;enskild nyttjare skulle anses ta en offentlig plats i anspråk endast i obe-&lt;br&gt;tydlig omfattning kan hans verksamhet således anses falla under kravet på&lt;br&gt;tillstånd, om flera andra personer tar platsen i anspråk på samma eller något&lt;br&gt;liknande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppställning på offentlig plats av fordon från vilka försäljning sker, for-&lt;br&gt;don i vilka olika utställningar förevisas, fordon som utgör lotterivinster,&lt;br&gt;lastfordon och containrar är exempel på markdispositioner som kan kräva&lt;br&gt;tillstånd, om ianspråktagandet inte är endast tillfälligt och sker i obetydlig&lt;br&gt;omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket svarar mot 2 § fjärde stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan till-&lt;br&gt;stånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker an-&lt;br&gt;sökan, får tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer&lt;br&gt;villkor enligt 15 §, får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa&lt;br&gt;villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den&lt;br&gt;är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket finns bestämmelser om den kommunala vetorätten.&lt;br&gt;Genom vetorätten behålls kommunernas möjlighet att när det krävs tillstånd&lt;br&gt;att ta i anspråk offentlig plats bevaka andra viktiga intressen än sådana som&lt;br&gt;rör trafiken samt allmän ordning och säkerhet, och som polisen har att&lt;br&gt;beakta vid tillståndsprövningen (se 14 § första stycket i detta kapitel).&lt;br&gt;Kommunen kan i sitt yttrande till polismyndigheten ställa upp olika villkor&lt;br&gt;för markanvändningen under förutsättning att villkoren har ett direkt sam-&lt;br&gt;band med nyttjandet. Kommunens villkor skall enligt tredje meningen i&lt;br&gt;första stycket anges i tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;275&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas möjlighet att ha inflytande på tillståndsprövningen vid&lt;br&gt;användningen av offentlig plats har inte reglerats i detalj. De lokala förhål-&lt;br&gt;landena, liksom den politiska målsättningen inom kommunen, måste få&lt;br&gt;spela in vid utformningen av villkoren. Avsikten är emellertid att villkor&lt;br&gt;som kommunerna kan meddela i första hand skall ta sikte på sådana åt-&lt;br&gt;gärder som behövs för att kommunen skall kunna fullgöra sin uppgift som&lt;br&gt;ägare eller förvaltare av marken. Det kan vara fråga om villkor som syftar&lt;br&gt;till att underlätta renhållning, ledningsdragning, gatuarbeten m.m. Ett&lt;br&gt;villkor kan också ta sikte på vad som behövs för att tillgodose de intressen&lt;br&gt;som kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning, stadsbilden och&lt;br&gt;trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utanför kommunens befogenheter faller villkor om skadestånd eller&lt;br&gt;andra ekonomiska förpliktelser, t.ex. skyldighet för sökanden att betala&lt;br&gt;skatter eller andra allmänna avgifter. Inte heller får en kommun ställa upp&lt;br&gt;villkor om skyldighet att betala avgift för användningen av marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunens yttrande är förenat med ett villkor som kommunen&lt;br&gt;saknar befogenhet att ställa upp, kan polismyndigheten i tillståndsärendet&lt;br&gt;inte bortse från villkoret. Yttrandet måste i ett sådant fall uppfattas som ett&lt;br&gt;avstyrkande, och polismyndigheten skall då avslå ansökan. Likaså måste&lt;br&gt;polismyndigheten avslå ansökan om kommunen ställt upp ett villkor som är&lt;br&gt;olämpligt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken. Dock bör polismyndigheten innan beslut meddelas i tillstånds-&lt;br&gt;ärendet begära ett kompletterande yttrande från kommunen så att denna får&lt;br&gt;tillfälle att ta ställning till om medgivande kan ges utan det otillåtna&lt;br&gt;villkoret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som gäller enligt AOst kan kommunens beslut överkla-&lt;br&gt;gas. Först om kommunens beslut upphävs får ett sådant överklagande bety-&lt;br&gt;delse för tillståndsprövningen. Detta medför att ett meddelat tillstånd skall&lt;br&gt;återkallas (se 18 § andra stycket i detta kapitel).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges i vilka fall polismyndigheten inte skall inhämta ytt-&lt;br&gt;rande från kommunen. Sålunda skall enligt punkt 1 kommunens yttrande&lt;br&gt;inte inhämtas, om ansökan avser ianspråktagande av offentlig plats som är&lt;br&gt;belägen på mark som ägs av någon enskild eller av staten eller av någon&lt;br&gt;annan, t.ex. en kyrklig kommun eller ett landsting. Enligt punkt 2 skall&lt;br&gt;polismyndigheten inte heller inhämta yttrande från kommunen, om ansökan&lt;br&gt;avser ianspråktagande enligt överenskommelse med kommunen av någon&lt;br&gt;annan kvartersmark än sådan som har upplåtits för hamnverksamhet. Som&lt;br&gt;förutsättning för att yttrande inte skall inhämtas gäller emellertid att&lt;br&gt;kvartersmarken står under kommunens förvaltning. Ett yttrande från kom-&lt;br&gt;munen har - i de fall som omfattas av punkt 2 - ansetts överflödigt efter-&lt;br&gt;som tillståndet söks på grundval av ett avtal mellan kommunen och sökan-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som&lt;br&gt;medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall&lt;br&gt;avhjälpas utan oskäligt dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;276&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-&lt;br&gt;lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande&lt;br&gt;anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom upp-&lt;br&gt;kommer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för att åtgärderna i första och andra styckena vidtas vilar på&lt;br&gt;ägaren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan&lt;br&gt;grund är i ägarens ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 3 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan om åtgärder till skydd för personer och egen-&lt;br&gt;dom på offentlig plats. Paragrafens innehåll, som har behandlats i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen (avsnitt 4.3.2), överensstämmer i allt väsentligt med&lt;br&gt;föreskrifterna i 4 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i första och andra styckena har dock ändrats i sak i&lt;br&gt;förhållande till bestämmelserna i 4 § AOst så till vida att de skadeföre-&lt;br&gt;byggande åtgärderna tar sikte på inte bara skydd för personer utan även för&lt;br&gt;egendom. Vid sidan av denna utvidgning av föreskrifterna har det i andra&lt;br&gt;stycket andra meningen införts en ny skyldighet att vidta skadeföre-&lt;br&gt;byggande åtgärder då snö och is avlägsnas enligt föreskriften i första&lt;br&gt;meningen i samma stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har i förhållande till 4 § AOst uttrycket allmän plats ersatts med&lt;br&gt;offentlig plats i första stycket och andra stycket första meningen. Härutöver&lt;br&gt;har dessa föreskrifter jämkats redaktionellt. Att de där angivna åtgärderna&lt;br&gt;skall företas ”utan oskäligt dröjsmål” är sålunda inte avsett att innebära nå-&lt;br&gt;gon saklig förändring i förhållande till bestämmelserna i 4 § AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket, som saknar motsvarighet i 4 § AOst, har tagits in en be-&lt;br&gt;stämmelse om vem som har skyldighet att vidta åtgärder enligt första och&lt;br&gt;andra styckena. Den nya bestämmelsen innebär emellertid inte någon&lt;br&gt;egentlig ändring i sak i förhållande till vad som är avsett att gälla enligt nu-&lt;br&gt;varande ordning (jfr prop. 1956:143 s. 93). Att ansvaret kan åvila den som&lt;br&gt;till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund har trätt i&lt;br&gt;ägarens ställe innebär att t.ex. arrendatorer, hyresgäster och fastighets-&lt;br&gt;förvaltare kan omfattas. Enskilda hyresgäster i ett flerfamiljshus kan natur-&lt;br&gt;ligtvis inte göras ansvariga. Däremot kan den som t.ex. hyr en villafastighet&lt;br&gt;anses ha trätt i ägarens ställe för viss tid och därigenom bli omfattad av&lt;br&gt;ansvaret. Frågan om vem som i varje enskilt fall bör göras ansvarig för&lt;br&gt;bristande åtgärder får liksom hittills överlämnas till rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som gäller för byggnader är ägaren eller den som är i&lt;br&gt;hans ställe skyldig att vidta skadeförebyggande åtgärder på ställningar,&lt;br&gt;skyltar och liknande anordningar. Exempelvis kan den som hyr en bygg-&lt;br&gt;nadsställning göras ansvarig om ställningen på grund av brister i mon-&lt;br&gt;teringen förorsakar skada på personer eller egendom på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dåvarande Statens brandnämnd har under remissbehandlingen tagit upp&lt;br&gt;frågan om gränsdragningen mellan samhällets räddningstjänst och skadefö-&lt;br&gt;rebyggande åtgärder enligt förevarande paragraf. Med räddningstjänst&lt;br&gt;avses enligt 2§ första stycket räddningstjänstlagen (1986:1102) de&lt;br&gt;räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olycks-&lt;br&gt;händelser och överhängande fara för olyckshändelser för att förhindra och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;277&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begränsa skador på människor eller i miljön. Enligt tredje stycket i samma&lt;br&gt;paragraf föreligger för staten eller kommunen skyldighet att göra en&lt;br&gt;räddningsinsats bara om det med hänsyn till behovet av ett snabbt in-&lt;br&gt;gripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omstän-&lt;br&gt;digheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.&lt;br&gt;I förarbetena till paragrafen uttalade föredragande statsrådet bl.a. (prop.&lt;br&gt;1985/86:170 s. 63) att syftet med lagen inte är att befria den enskilde från&lt;br&gt;ansvar och andra kostnader för ingripanden vid olyckshändelser och att i&lt;br&gt;stället föra över ansvar och kostnader till samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har ansetts att skyldigheten enligt förevarande paragraf för den&lt;br&gt;enskilde att vidta åtgärder till skydd för personer och egendom på offentlig&lt;br&gt;plats sträcker sig betydligt längre än vad räddningstjänsten omfattar på&lt;br&gt;samma område. I sammanhanget bör påpekas att det för att räddningstjänst&lt;br&gt;skall kunna påkallas vid fara för en olyckshändelse krävs att faran är över-&lt;br&gt;hängande. Någon risk för att de nu aktuella skyldigheterna för den enskilde&lt;br&gt;att vidta skadeförebyggande åtgärder enligt ordningslagen skulle kunna&lt;br&gt;vältras över på samhällets räddningstjänst har därför inte ansetts föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför lik-&lt;br&gt;nande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet&lt;br&gt;och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller egen-&lt;br&gt;dom kommer till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 5 § första stycket AOst. Den nya bestämmelsen har&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till den nuvarande föreskriften har endast den sakliga änd-&lt;br&gt;ringen vidtagits att bestämmelsens skyddsobjekt har utökats till att förutom&lt;br&gt;personer omfatta även egendom. Av bestämmelsen följer sålunda skyldig-&lt;br&gt;het att vidta åtgärder i de aktuella fallen även till skydd för t.ex. husdjur&lt;br&gt;eller fordon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har påpekats i den allmänna motiveringen finns skyddsföreskrifter&lt;br&gt;på andra håll i lagstiftningen vid farliga arbeten eller åtgärder på särskilda&lt;br&gt;områden. Exempel på sådana föreskrifter finns i minerallagen (1991:45),&lt;br&gt;arbetsmiljölagen (1987:1160) och PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande gränsdragningen mellan samhällets räddningstjänst och ska-&lt;br&gt;deförebyggande åtgärder enligt förevarande paragraf kan hänvisas till spe-&lt;br&gt;cialmotiveringen till 3 § där motsvarande problem behandlas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med&lt;br&gt;de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belä-&lt;br&gt;genhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett till-&lt;br&gt;räckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens&lt;br&gt;ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan&lt;br&gt;grund är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nöd-&lt;br&gt;vändiga säkerhetsanordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får i fråga om en särskild anläggning besluta om de&lt;br&gt;säkerhetsåtgärder som skall vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;278&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar delvis 5 § andra stycket AOst. De nya bestämmel-&lt;br&gt;serna, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2), reg-&lt;br&gt;lerar frågan om kravet på säkerhetsanordningar vid brunnar, simbassänger,&lt;br&gt;prydnadsdammar och liknande anläggningar. Dessa anläggningar kan, sär-&lt;br&gt;skilt om de är vattenfyllda, utgöra en olycksrisk inte minst för barn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket slås fast i första meningen att en anläggning av det&lt;br&gt;aktuella slaget skall vara utrustad med den säkerhetsanordning som behövs&lt;br&gt;med hänsyn till anläggningens belägenhet och utförande. I andra meningen&lt;br&gt;i första stycket preciseras kravet på anordningen så att den skall ge ett till-&lt;br&gt;räckligt skydd mot olyckor med barn. I bestämmelsen anges inte närmare&lt;br&gt;hur säkerhetsanordningen skall vara utformad rent tekniskt vid en viss typ&lt;br&gt;av anläggningar av det aktuella slaget. De anordningar som åsyftas är&lt;br&gt;emellertid t.ex. låsbara lock till brunnar samt stängsel eller övertäckning av&lt;br&gt;brunnar och dammar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av första meningen är säkerhetskravet beroende på anlägg-&lt;br&gt;ningens belägenhet och beskaffenhet. Att kravet på säkerhetsanordning är&lt;br&gt;beroende på anläggningens belägenhet innebär bl.a. att kravet på anlägg-&lt;br&gt;ningar av en viss typ i olika områden i allmänhet skall ställas högre ju mer&lt;br&gt;tätbefolkat ett område är. Det bör emellertid understrykas att kravet på sä-&lt;br&gt;kerhetsanordning, liksom den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket&lt;br&gt;AOst om brunnar, inte är begränsat till att gälla anläggningar inom vissa&lt;br&gt;områden. När det gäller hänsynen till anläggningens beskaffenhet står det&lt;br&gt;klart att det krävs en annan form av säkerhetsanordning vid en brunn än vid&lt;br&gt;en simbassäng eller prydnadsdainm. Vidare kan det ställas olika säkerhets-&lt;br&gt;krav vid anläggningar av samma slag. Exempelvis blir kravet på en brunn&lt;br&gt;eller bassäng större än annars om anläggningen är särskilt djup. Bedöm-&lt;br&gt;ningen av detta krav påverkas naturligtvis också av om anläggningen är helt&lt;br&gt;eller delvis vattenfylld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt som säkerhetskravet är beroende på anläggningens belägenhet&lt;br&gt;och utförande gäller enligt andra meningen i första stycket att säkerhetsan-&lt;br&gt;ordningen skall vara utformad så att den ger ett tillräckligt skydd mot&lt;br&gt;olyckor med barn. Detta innebär att säkerhetsanordningen i det enskilda&lt;br&gt;fallet skall ge ett betryggande skydd mot bamolycksfall. Kravet på detta&lt;br&gt;skydd kan skifta även för anläggningar av samma typ och bero på omstän-&lt;br&gt;digheterna i det särskilda fallet, t.ex. var en anläggning är belägen. För an-&lt;br&gt;läggningar som finns där barn vistas ofta eller brukar vistas utan tillsyn&lt;br&gt;skall sålunda kravet på säkerhetsanordning sättas högre än annars.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har i olika sammanhang framförts krav på att alla brunnar skall vara&lt;br&gt;försedda med ”barnsäkra” lock. Ordningsstadgeutredningen diskuterar så-&lt;br&gt;lunda huruvida ett sådant krav bör komma till uttryck i lagstiftningen&lt;br&gt;(betänkandet s. 135 ff.). Utredningen avvisar, med hänvisning främst till&lt;br&gt;ekonomiska överväganden, tanken på en bestämmelse om generella krav på&lt;br&gt;barnsäkra brunnslock. Samtidigt uttalar utredningen att brunnar inom områ-&lt;br&gt;den där barn vistas särskilt ofta och ibland utan tillsyn, t.ex. vid skolor och&lt;br&gt;lekplatser, bör vara försedda med sådana anordningar att de är barnsäkra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;279&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma krav bör enligt utredningen ställas då nya brunnar anläggs eller då&lt;br&gt;gamla brunnslock byts ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens ställningstagande har under remissbehandlingen kritiserats&lt;br&gt;av bl.a. Barnmiljörådet. Enligt rådet kan drunkningsolyckor i brunnar helt&lt;br&gt;undvikas om alla brunnar förses med låsbara lock. Det kan tilläggas att&lt;br&gt;Svenska vatten- och avloppsverksföreningen under remissbehandlingen har&lt;br&gt;upplyst att föreningen rekommenderat sina medlemmar att brunnar - såväl&lt;br&gt;gamla som nya - som är placerade eller utformade så att risken för olyckor&lt;br&gt;är mera påtaglig skall vara försedda med låsanordning. Föreningen har vi-&lt;br&gt;dare påpekat att typgodkännande för betäckningar till brunnar på tomtmark&lt;br&gt;numera ges endast till sådana som anses uppfylla krav på säkerhet mot&lt;br&gt;olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2) är avsik-&lt;br&gt;ten med bestämmelserna om krav på säkerhetsanordningar att de i fråga om&lt;br&gt;brunnar skall innebära en skärpning i förhållande till den nuvarande före-&lt;br&gt;skriften i 5 § andra stycket AOst. De nya reglerna ställer visserligen inte&lt;br&gt;något ovillkorligt krav på att alla brunnar skall vara försedda med sådana&lt;br&gt;anordningar att de kan betecknas som barnsäkra. Det står emellertid klart&lt;br&gt;att bestämmelserna sträcker sig särskilt långt i fråga om brunnar med&lt;br&gt;hänsyn till de risker från säkerhetssynpunkt som typiskt sett är förenade&lt;br&gt;med anläggningar av detta slag. Avsikten är att brunnar inom områden där&lt;br&gt;barn vistas särskilt ofta och ibland utan tillsyn alltid skall vara försedda&lt;br&gt;med säkerhetsanordningar så att brunnarna kan sägas vara barnsäkra. Det&lt;br&gt;gäller t.ex. brunnar vid lekplatser, daghem, förskolor och skolor, vid föga&lt;br&gt;trafikerade gator i bostadsområden samt längs vissa gång- och cykelvägar. I&lt;br&gt;den mån det inte på marknaden finns att tillgå anordningar som gör en&lt;br&gt;brunn barnsäker får naturligtvis detta beaktas. De alternativa tekniska&lt;br&gt;metoder som kan användas till skydd mot bamolycksfall - t.ex. genom en&lt;br&gt;låsanordning på brunnslocket eller genom att locket genom sin egen tyngd&lt;br&gt;svårligen kan rubbas av ett barn - medför emellertid att det i praktiken så&lt;br&gt;gott som undantagslöst kan ställas krav på att brunnar i de nu aktuella fallen&lt;br&gt;är barnsäkra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Aven inom andra områden än de nu nämnda kan kravet på säkerhetsan-&lt;br&gt;ordning vid brunnar innebära att dessa skall ha barnsäkra lock. Detta gäller&lt;br&gt;framför allt regnvatten- och dräneringsbrunnar samt sådana spol- och in-&lt;br&gt;spektionsbrunnar som inte är så små att de kan anses som ofarliga. Locken&lt;br&gt;till nedstigningsbrunnar är vanligen så tunga att de, rätt pålagda, är låsta av&lt;br&gt;sin egen tyngd och därmed barnsäkra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts nu om kravet på säkerhetsanordningar vid brunnar&lt;br&gt;gäller såväl beträffande befintliga brunnar som brunnar vilka anläggs efter&lt;br&gt;det att de nya reglerna har trätt i kraft. Som utredningen har anfört är det&lt;br&gt;emellertid naturligt att detta krav kan sättas högre än annars när nya&lt;br&gt;brunnar anläggs eller när brunnslock byts ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje meningen i första stycket, som i sak överens-&lt;br&gt;stämmer med utredningens förslag, anger vem som har ansvaret för att en&lt;br&gt;anläggning försetts med den säkerhetsanordning som krävs. Ansvaret&lt;br&gt;omfattar motsvarande personkrets som beträffande skadeförebyggande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;280&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åtgärder enligt 3 §. Det får därför hänvisas till specialmotiveringen till den&lt;br&gt;paragrafen. I fråga om brunnar är den nu aktuella bestämmelsen inte avsedd&lt;br&gt;att innebära någon egentlig förändring i förhållande till nuvarande ordning&lt;br&gt;(jfr prop. 1956:143 s. 98).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att det i ansvaret för att det finns erforderlig säkerhets-&lt;br&gt;anordning självfallet också ligger att se till att anordningen är i funktion,&lt;br&gt;t.ex. att ett brunnslock är låst eller att en grind i ett stängsel är stängd.&lt;br&gt;Ansvaret inbegriper också en kontinuerlig tillsynsplikt med avseende på be-&lt;br&gt;hovet av reparations- och underhållsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har tagits in en bestämmelse om rätt för polisen att i&lt;br&gt;fråga om en särskild anläggning besluta om de säkerhetsåtgärder som skall&lt;br&gt;vidtas. Avsikten med bestämmelsen är att ge polisen befogenhet att efter&lt;br&gt;t.ex. påpekande från allmänheten ställa upp närmare anvisningar om vilken&lt;br&gt;säkerhetsanordning som bör finnas vid en viss anläggning. Denna befogen-&lt;br&gt;het bör naturligtvis utnyttjas i första hand i sådana fall då säkerheten har&lt;br&gt;åsidosatts mer väsentligt eller då den ansvarige, trots att polisen påtalat&lt;br&gt;bristema utan att ställa upp några formliga villkor, underlåtit att vidta erfor-&lt;br&gt;derliga säkerhetsåtgärder. Självfallet får det emellertid inte krävas att det&lt;br&gt;redan har inträffat någon olycka eller något olyckstillbud för att polisen&lt;br&gt;skall ingripa enligt andra stycket. Innan polisen beslutar om erforderliga&lt;br&gt;säkerhetsåtgärder med stöd av bestämmelsen kan det naturligtvis finnas&lt;br&gt;anledning att t.ex. kommunen lämnar synpunkter på de konkreta åtgärder&lt;br&gt;som behöver vidtas från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att polisen har möjlighet att ingripa med föreläggande m.m. mot den&lt;br&gt;som försummar sitt ansvar enligt paragrafen följer av 19 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polis-&lt;br&gt;myndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom&lt;br&gt;område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen&lt;br&gt;med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäl-&lt;br&gt;ler utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon&lt;br&gt;som har fyllt 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter&lt;br&gt;tillstånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som rege-&lt;br&gt;ringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av&lt;br&gt;skjutbana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 6 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar delvis 6 § AOst. Bestämmelserna i paragrafen har be-&lt;br&gt;handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket har sin motsvarighet i 6 § första stycket&lt;br&gt;AOst i fråga om tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldva-&lt;br&gt;pen. Tillämpningsområdet för den nya regeln har emellertid utvidgats till&lt;br&gt;att gälla område som omfattas av detaljplan. Tillståndskravet enligt den&lt;br&gt;nuvarande bestämmelsen avser stadsplanelagt område. Motsvarande&lt;br&gt;utvidgning har vidtagits i fråga om bestämmelsen i andra stycket, som&lt;br&gt;motsvarar 6 § andra stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;281&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i tredje stycket första meningen motsvarar 6 § tredje stycket&lt;br&gt;AOst. Kravet på tillstånd enligt den nya bestämmelsen innebär i förhållande&lt;br&gt;till det nuvarande kravet på godkännande den skillnaden att det blir möjligt&lt;br&gt;för polismyndigheten, i likhet med vad som i övrigt gäller beträffande till-&lt;br&gt;stånd som meddelas enligt lagen, att återkalla ett tillstånd, om det finns skäl&lt;br&gt;till det enligt vad som anges i 18 §. Ett tänkbart skäl kan vara att en skjut-&lt;br&gt;bana har kommit att ligga så nära nyuppförd bostadsbebyggelse att de&lt;br&gt;boendes säkerhet riskeras genom verksamheten vid skjutbanan. Tillståndet&lt;br&gt;kan då återkallas av polismyndigheten med stöd av bestämmelsen i 18 §&lt;br&gt;första stycket 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande polismyndighetens tillståndsprövning kan pekas på att sam-&lt;br&gt;råd kan behöva ske med t.ex. Statens skytteombud (jfr Överbefälhavarens&lt;br&gt;föreskrifter om instruktion för Statens skytteombud, FFS 1985:9) och kom-&lt;br&gt;munen, som ju redan skall ha fått en anmälan om anläggandet av skjut-&lt;br&gt;banan (se 19 § miljöskyddsförordningen, 1989:364). Det bör tilläggas att&lt;br&gt;det enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 PBL krävs bygglov för att anordna en&lt;br&gt;skjutbana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra meningen i tredje stycket har inte någon motsva-&lt;br&gt;righet i AOst. Som har angetts i den allmänna motiveringen är avsikten att&lt;br&gt;RPS skall bemyndigas att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyn-&lt;br&gt;digheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet&lt;br&gt;och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon be-&lt;br&gt;aktansvärd olägenhet för person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen ersätter bestämmelsen i 6 § första stycket AOst om fyrverkeri.&lt;br&gt;Den nya föreskriften har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär krav på tillstånd av polismyndigheten i vissa fall&lt;br&gt;för att få använda pyrotekniska varor. Med pyrotekniska varor avses artik-&lt;br&gt;lar som av Sprängämnesinspektionen med stöd av 8 § förordningen&lt;br&gt;(1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor klassificerats som sådana.&lt;br&gt;Tillståndskravet enligt bestämmelsen är inte begränsat till pyrotekniska&lt;br&gt;varor av något visst slag. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är inte&lt;br&gt;heller, till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i 6 § första stycket&lt;br&gt;AOst, inskränkt till område av något visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på tillstånd är beroende av om användningen av pyrotekniska va-&lt;br&gt;ror i det enskilda fallet innebär risk för skada på eller någon annan olägen-&lt;br&gt;het för personer eller egendom. Med skada avses såväl fysisk som psykisk&lt;br&gt;skada, t.ex. att ett barn eller ett djur blir skrämt. Begreppet olägenhet tar&lt;br&gt;sikte på att användningen av pyrotekniska varor måste anses som störande&lt;br&gt;för omgivningen. Skadan eller olägenheten måste emellertid vara så påtag-&lt;br&gt;lig att den är beaktansvärd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna riskbedömning är naturligtvis beroende av beskaffenheten av de&lt;br&gt;pyrotekniska varor som är avsedda att användas. I bestämmelsen anges sär-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;282&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skilt tidpunkten och platsens belägenhet som omständigheter som i övrigt&lt;br&gt;påverkar riskbedömningen. När det gäller platsens belägenhet rör man sig&lt;br&gt;naturligtvis utmed en skala alltifrån den rena naturen till cityområden i en&lt;br&gt;stadsbebyggelse. I den mån val av tidpunkt och plats innebär att använd-&lt;br&gt;ningen kommer att ske där en större folksamling kan komma att finnas kan&lt;br&gt;naturligtvis risken för skada eller olägenhet för personer i allmänhet anses&lt;br&gt;vara beaktansvärd. I de fall då de närvarande är inställda på att pyro-&lt;br&gt;tekniska varor kommer att användas, t.ex. om det sker på en nyårsafton, får&lt;br&gt;emellertid i vart fall risken för olägenhet anses mindre än annars. Det bör&lt;br&gt;emellertid påpekas att bestämmelsen inte innebär något generellt undantag&lt;br&gt;från tillståndskravet vid detta och andra tillfällen då användning av&lt;br&gt;pyrotekniska varor för nöjesändamål förekommer utbrett hos allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med bestämmelsen är att särskilt anordnade arrangemang där&lt;br&gt;en större mängd pyrotekniska varor av kvalificerat slag kommer till an-&lt;br&gt;vändning för nöjesändamål, s.k. jubileumsfyrverkerier och liknande evene-&lt;br&gt;mang, vanligtvis kommer att kräva tillstånd, om de anordnas i närheten av&lt;br&gt;någon bebyggelse av betydelse eller där ett större antal människor uppehål-&lt;br&gt;ler sig. Det bör emellertid erinras om att anordnande av evenemang av detta&lt;br&gt;slag även kräver tillstånd som offentlig föreställning, i den mån de anord-&lt;br&gt;nas för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att ytterligare föreskrifter får utfärdas angående användningen av pyro-&lt;br&gt;tekniska varor inom en kommun eller en del av kommun framgår av 9 §.&lt;br&gt;Vidare har en bestämmelse om tillståndskrav vid användning inomhus vid&lt;br&gt;allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tagits in i 2 kap.&lt;br&gt;20 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om bl.a. hantering och import av brandfarliga eller explo-&lt;br&gt;siva varor finns i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får&lt;br&gt;meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som&lt;br&gt;behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela&lt;br&gt;lokala ordningsföreskrifter. Regeringen kan i sin tur vidaredelegera förord-&lt;br&gt;ningsmakt till en kommun. En lokal ordningsföreskrift kan gälla för hela&lt;br&gt;kommunen eller endast för en del av denna. Frågan om i hur stor utsträck-&lt;br&gt;ning som regeringen bör vidaredelegera sin förordningsmakt till kommu-&lt;br&gt;nerna har behandlats i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemyndigandet är begränsat till att gälla för ”ytterligare föreskrifter”.&lt;br&gt;Detta innebär i likhet med vad som nu gäller enligt 7 § första stycket AOst&lt;br&gt;att någon inskränkning i ordningslagens bestämmelser inte får göras genom&lt;br&gt;lokala ordningsföreskrifter. Inte heller får med stöd av bemyndigandet ut-&lt;br&gt;färdas lokala föreskrifter som strider mot lagens bestämmelser. Sålunda får&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;283&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;endast förekomma lokala föreskrifter som går längre än lagens bestämmel-&lt;br&gt;ser eller som mera i detalj preciserar vad som föreskrivs i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter får meddelas om de behövs för att upprätthålla den&lt;br&gt;allmänna ordningen pä en offentlig plats. Med offentlig plats avses även så-&lt;br&gt;dant område som enligt 1 kap. 2 § andra stycket skall vara jämställt med&lt;br&gt;offentlig plats. Vilken reglering som kan tänkas förekomma i lokala före-&lt;br&gt;skrifter har behandlats i den allmänna motiveringen. Här skall dock&lt;br&gt;påpekas att bestämmelsen ger uttryckligt stöd för lokala föreskrifter om&lt;br&gt;användning av pyrotekniska varor i syfte att motverka ordningsstörningar&lt;br&gt;på en offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemyndigandet avses ge regeringen rätt att föreskriva hur de lokala&lt;br&gt;föreskrifterna skall kungöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får&lt;br&gt;meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som&lt;br&gt;behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd&lt;br&gt;av användningen av pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen ger möjlighet att meddela lokala föreskrifter&lt;br&gt;om användningen av pyrotekniska varor, som sträcker sig längre eller är av&lt;br&gt;mera preciserat slag än bestämmelsen i 7 § i förevarande kapitel. Avsikten&lt;br&gt;är att det skall kunna införas krav på tillstånd för eller förbud mot använd-&lt;br&gt;ning av pyrotekniska varor inom ett visst begränsat område eller beträf-&lt;br&gt;fande varor av visst slag. Behov av sådana möjligheter kan tänkas föreligga&lt;br&gt;i fråga om särskilt känsliga platser, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem eller på&lt;br&gt;s.k. innetorg, där risken för att människors hälsa eller egendom (t.ex.&lt;br&gt;husdjur) skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor är mera&lt;br&gt;påtaglig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med lokala föreskrifter av det aktuella slaget skall alltså vara att&lt;br&gt;förebygga att människors hälsa skadas till följd av användningen av pyro-&lt;br&gt;tekniska varor. Konsumentverket har under remissbehandlingen påpekat att&lt;br&gt;begreppet hälsa, i enlighet med Världshälsoorganisationens definition av&lt;br&gt;detta begrepp, bör omfatta inte bara fysiskt utan också psykiskt och socialt&lt;br&gt;välbefinnande. Enligt verket bör sålunda hänsyn kunna tas till bl.a. intresset&lt;br&gt;av att utan störning kunna vistas och förflytta sig utomhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av Konsumentverkets synpunkter kan framhållas att be-&lt;br&gt;greppet hälsa har en så vid räckvidd att det i allmänhet kan sägas att an-&lt;br&gt;vändning av pyrotekniska varor som är störande för människor också inne-&lt;br&gt;bär risker för deras hälsa i somatiskt eller psykiskt hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i&lt;br&gt;en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i ham-&lt;br&gt;nen. Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrif-&lt;br&gt;ter i fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av&lt;br&gt;kommunen helägt företag. I fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av&lt;br&gt;någon annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana&lt;br&gt;föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;284&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på&lt;br&gt;land inom vilket föreskrifterna skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 9 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.7),&lt;br&gt;innehåller i första stycket första meningen ett bemyndigande för regeringen&lt;br&gt;att meddela föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn. Med stöd av&lt;br&gt;bemyndigandet får inte några andra föreskrifter än de som behövs med hän-&lt;br&gt;syn till verksamheten i hamnen meddelas. Befogenheten för regeringen att&lt;br&gt;meddela sådana föreskrifter är inte begränsad till enbart de allmänna ham-&lt;br&gt;narna. Sålunda kan regeringen utfärda föreskrifter även för andra hamnar,&lt;br&gt;t.ex. hamnar för fritidsbåtstrafik, om det behövs med hänsyn till verksam-&lt;br&gt;heten i hamnen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av att föreskrifter kan meddelas för hamnar som används&lt;br&gt;för vitt skilda ändamål kommer med nödvändighet föreskrifterna att skilja&lt;br&gt;sig åt i väsentlig grad. Det får sålunda från fall till fall avgöras vilka före-&lt;br&gt;skrifter som kan behövas i en viss hamn. Föreskrifterna kan emellertid tän-&lt;br&gt;kas innehålla bestämmelser om sådant som förbud mot användning av ar-&lt;br&gt;betsredskap m.m. så att trafiken hindras eller utfart till olika anordningar i&lt;br&gt;hamnen hindras, förbud mot uppläggning av gods så att skada eller olägen-&lt;br&gt;het uppstår, skyldighet att forsla bort avfall och skyldighet att anmäla&lt;br&gt;skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen i första stycket bemyndigas regeringen att överlämna&lt;br&gt;åt en kommun att meddela föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn.&lt;br&gt;Kommunens befogenhet att meddela sådana föreskrifter har emellertid be-&lt;br&gt;gränsats till sådana hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av&lt;br&gt;ett av kommunen helägt företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje meningen i första stycket innehåller en bestämmelse som bemyn-&lt;br&gt;digar regeringen att överlämna åt en länsstyrelse att meddela föreskrifter i&lt;br&gt;de fall där en kommun saknar sådan behörighet. Sålunda kan en läns-&lt;br&gt;styrelse meddela sådana föreskrifter t.ex. i de fall då en hamn ägs av staten&lt;br&gt;eller av någon enskild.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket skall vid meddelande av en föreskrift enligt första&lt;br&gt;stycket anges inom vilket område i vatten och på land som föreskriften gäl-&lt;br&gt;ler. I allmänhet torde en sådan anvisning komma att ges genom hänvisning&lt;br&gt;till en karta där det aktuella området har markerats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan framhållas att två skilda slag av lokala föreskrifter om ord-&lt;br&gt;ningen och säkerheten i en hamn kan komma att gälla samtidigt för i vart&lt;br&gt;fall vissa delar av ett hamnområde. Kommunen kan nämligen med stöd av&lt;br&gt;3 kap. 8 § ordningslagen meddela lokala ordningsföreskrifter för sådana&lt;br&gt;delar av hamnområdet som är offentlig plats enligt 1 kap. 2 § ordnings-&lt;br&gt;lagen. För sådana områden, liksom för områden som inte är tillgängliga för&lt;br&gt;allmänheten och i vattnet, kan också gälla särskilda hamnföreskrifter enligt&lt;br&gt;förevarande paragraf. Tillämpningsområdet för de allmänna ordningsföre-&lt;br&gt;skrifterna och tillämpningsområdet för hamnföreskrifterna kan således&lt;br&gt;komma att delvis sammanfalla. En sådan ordning är möjlig utan att det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;285&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppstår några tillämpningssvårigheter eller olägenheter av något annat slag.&lt;br&gt;En kommun som meddelar både lokala ordningsföreskrifter för ett hamn-&lt;br&gt;område och hamnföreskrifter enligt förevarande paragraf måste givetvis se&lt;br&gt;till att de enskilda föreskrifterna inte kommer att strida mot varandra och&lt;br&gt;över huvud att den lokala normgivningen på dessa områden samordnas.&lt;br&gt;Samma överväganden måste en länsstyrelse göra när den meddelar&lt;br&gt;hamnföreskrifter för en hamn som ägs eller förvaltas av någon annan än en&lt;br&gt;kommun eller av ett av en kommun helägt företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får,&lt;br&gt;om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor&lt;br&gt;mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare&lt;br&gt;om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruv-&lt;br&gt;områden, skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 12 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen ges regeringen eller efter vidaredelegation länsstyrelsen&lt;br&gt;möjlighet att i vissa fall meddela föreskrifter om förbud för allmänheten att&lt;br&gt;vistas inom vissa områden där det på grund av särskilda förhållanden kan&lt;br&gt;vara en fara för människors liv eller hälsa att vistas. En sådan föreskrift kan&lt;br&gt;gälla för viss tid eller tills vidare. Föreskrifter bör tillgripas endast i de fall&lt;br&gt;där ett tillfredsställande skydd mot olyckor inte kan åstadkommas med&lt;br&gt;mindre ingripande åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om i vilka situationer som en föreskrift om tillträdesförbud för&lt;br&gt;allmänheten bör kunna komma i fråga har behandlats utförligt i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen (avsnitt 4.3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En föreskrift om tillträdesförbud får inte verkställas förrän den kungjorts&lt;br&gt;i vederbörlig ordning. Frågan om ett förenklat kungörelseförfarande i vissa&lt;br&gt;fall av ifrågavarande föreskrifter behandlas i det följande (avsnitt 8.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Föreskrifter enligt 8-11 §§ får inte angå förhållanden som är reglerade&lt;br&gt;i denna lag eller annan författning eller som enligt lagen eller annan&lt;br&gt;författning kan regleras på något annat sätt. Föreskrifterna får inte lägga&lt;br&gt;onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i&lt;br&gt;den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § tredje och fjärde styckena, 9 § sista stycket, 11 § andra stycket och&lt;br&gt;12 § andra-fjärde styckena i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6-&lt;br&gt;4.3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första meningen föreskrivs att lokala ordningsföreskrifter inte får angå&lt;br&gt;förhållanden som är reglerade i ordningslagen eller i annan författning eller&lt;br&gt;som enligt förevarande lag eller annan författning kan regleras på något&lt;br&gt;annat sätt. Bestämmelsen motsvarar i sak den nuvarande bestämmelsen i&lt;br&gt;7 § första stycket AOst om att lokala ordningsföreskrifter inte får angå ”för-&lt;br&gt;hållanden om vilka annorledes är bestämt”. Denna utformning kritiserades&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;286&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av några remissinstanser (se prop. 1956:143 s. 108). De framhöll att räck-&lt;br&gt;vidden av kommunernas befogenhet att besluta om lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter inte hade blivit klart angivna genom det i betänkandet valda&lt;br&gt;uttryckssättet. Föredragande statsrådet framhöll emellertid (a. prop. s. 110)&lt;br&gt;att den dåvarande lagstiftningen innehöll på vitt skilda områden bestäm-&lt;br&gt;melser som angick ordnings- och säkerhetsfrågor eller liknande frågor.&lt;br&gt;Vidare kunde enligt föredraganden olika frågor vara reglerade genom&lt;br&gt;myndighetsföreskrifter av skilda slag. Att en lokal ordningsföreskrift inte&lt;br&gt;fick angå förhållanden om vilka annorledes var bestämt innebar enligt&lt;br&gt;föredraganden att den inte fick stå i strid med gällande lagar och författ-&lt;br&gt;ningar eller med vad som kunde vara bestämt i någon annan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De inskränkningar som angavs i motiven till AOst anges i ordningslagen&lt;br&gt;att gälla också när lokala föreskrifter utfärdas med stöd av den nya&lt;br&gt;ordningslagen. En lokal föreskrift får således inte angå förhållanden som är&lt;br&gt;reglerade i de allmänna bestämmelserna i lagen eller i bestämmelser i&lt;br&gt;någon annan lag eller författning. Som en allmän begränsning av kommu-&lt;br&gt;nernas befogenhet enligt förevarande paragraf bör gälla att de lokala&lt;br&gt;föreskrifterna inte får angå något annat än ordningen på en offentlig plats&lt;br&gt;eller vad som behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom&lt;br&gt;skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor eller, beträffande&lt;br&gt;hamnverksamhet, vad som behövs med hänsyn till den verksamhet som&lt;br&gt;bediivs i hamnen. Inom dessa ramar bör kommunerna kunna meddela före-&lt;br&gt;skrifter i ämnen som är helt oreglerade i lagstiftningen. Dessutom bör&lt;br&gt;kommunerna genom lokala föreskrifter i viss utsträckning kunna komp-&lt;br&gt;lettera en författning, t.ex. genom att utvidga en författnings tillämpnings-&lt;br&gt;område eller mera i detalj reglera frågor som behandlas i en författning.&lt;br&gt;Bestämmelsen om att lokala föreskrifter inte får angå förhållanden som är&lt;br&gt;reglerade i någon annan ordning har inte avsetts att tolkas så att lokala före-&lt;br&gt;skrifter enbart får avse områden som lagstiftaren har lämnat helt oreglerade.&lt;br&gt;Sålunda är det i viss utsträckning möjligt att komplettera en författning med&lt;br&gt;t.ex. bestämmelser om krav på tillstånd som går längre än vad som före-&lt;br&gt;skrivs i den allmänna författningen eller med bestämmelser som krimina-&lt;br&gt;liserar förfaranden som lagstiftaren inte har kriminaliserat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något entydigt och uttömmande svar på i vilka fall som en författning&lt;br&gt;kan kompletteras med bestämmelser i lokala föreskrifter har inte getts. En&lt;br&gt;allmän princip bör självfallet vara att lokala föreskrifter som kompletterar&lt;br&gt;en författning inte får meddelas, om författningen är avsedd att uttömmande&lt;br&gt;reglera ett visst förhållande. Om lagstiftaren har avsett att i en författning&lt;br&gt;uttömmande reglera ett visst förhållande får avgöras från fall till fall. I den&lt;br&gt;bedömningen får lagstiftningens grunder och allmänna syfte tillmätas&lt;br&gt;avgörande betydelse. Man måste således skilja mellan vad lagstiftaren i en&lt;br&gt;författning har avsett att tillåta och vad han enbart har underlåtit att reglera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första meningen innebär vidare att kommunerna inte får&lt;br&gt;meddela lokala föreskrifter i ämnen som enligt bemyndigande i lag eller nå-&lt;br&gt;gon annan författning ankommer på någon annan myndighet att meddela.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsningen i första meningen innebär sålunda att det inte torde vara&lt;br&gt;möjligt att i en hamnföreskrift meddela bestämmelser om bl.a. förande av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;287&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fartyg. Enligt 2 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) ankommer det&lt;br&gt;nämligen på Sjöfartsverket att meddela sådana föreskrifter. Vidare får läns-&lt;br&gt;styrelsen enligt 2 § första stycket i samma kapitel meddela föreskrifter om&lt;br&gt;fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att använda&lt;br&gt;vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sporter. Läns-&lt;br&gt;styrelsen får också enligt andra stycket i 2 § från bl.a. miljösynpunkt med-&lt;br&gt;dela föreskrifter om begränsningar i eller förbud mot trafik med fartyg. Inte&lt;br&gt;heller torde utpräglade brandskyddsbestämmelser kunna utfärdas med stöd&lt;br&gt;av bemyndigandet i 10 §. Sådana föreskrifter kan nämligen meddelas med&lt;br&gt;stöd av bl.a. 61 § räddningstjänstlagen (1986:1102).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i förevarande paragraf motsvarar bestämmelsen i 7 §&lt;br&gt;andra stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär bl.a. att föreskrift om tillträdesförbud som utfär-&lt;br&gt;das med stöd av 11 § i förevarande kapitel skall utformas så att den inte&lt;br&gt;medför några begränsningar av den i 2 kap. 8 § RF grundlagsfästa rörelse-&lt;br&gt;friheten. Förbudet för allmänheten att tillträda området bör sålunda vare sig&lt;br&gt;till utsträckningen i tiden eller till den geografiska utsträckningen göras&lt;br&gt;mera omfattande än vad som omständigheterna kräver. Genom en föreskrift&lt;br&gt;om tillträdesförbud får inte heller i övrigt läggas onödigt tvång på allmän-&lt;br&gt;heten eller annars göras någon obefogad inskränkning i den enskildes&lt;br&gt;frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva föreskrifter som&lt;br&gt;avses i 1 kap. 2 § andra stycket eller i 8 eller 9 § eller 10 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall upphäva en föreskrift som strider mot denna lag.&lt;br&gt;Länsstyrelsens beslut om upphävande skall fattas inom tre veckor från den&lt;br&gt;dag kommunens beslut anmälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid&lt;br&gt;för prövningen, får tiden förlängas till högst två månader. Om tiden&lt;br&gt;förlängs skall länsstyrelsen inom treveckorstiden besluta om tillfälligt&lt;br&gt;upphävande för den tid som prövningen pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 10 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6 och&lt;br&gt;4.3.7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom enligt nuvarande ordning skall kommunfullmäktige anta, ändra&lt;br&gt;eller upphäva lokala föreskrifter, föreskrifter om att viss plats skall jämstäl-&lt;br&gt;las med offentlig plats och lokala hamnföreskrifter. Beträffande sistnämnda&lt;br&gt;föreskrifter har emellertid gjorts en utvidgning i förhållande till nuvarande&lt;br&gt;ordning i det att kommunfullmäktige har att besluta om lokala föreskrifter&lt;br&gt;också i de fall där hamnen ägs eller förvaltas av ett av kommunen helägt&lt;br&gt;företag (se avsnitt 4.3.7). Enligt ordningslagen har kommunfullmäktige&lt;br&gt;möjlighet att också meddela lokala föreskrifter som behövs för att förhindra&lt;br&gt;att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av&lt;br&gt;pyrotekniska varor (se avsnitt 4.3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från nuvarande ordning med underställningsförfarande skall&lt;br&gt;enligt första stycket kommunens beslut omedelbart anmälas till länsstyrel-&lt;br&gt;sen. Ett avskaffande av underställningsinstitutet har ansetts ligga i linje med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;288&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vad statsmakterna har uttalat (se avsnitt 4.3.6) om formerna för beslut om&lt;br&gt;lokala föreskrifter. Ett anmälningsförfarande har också ansetts utgöra en&lt;br&gt;tillräcklig möjlighet för staten att ingripa mot olagliga eller olämpliga&lt;br&gt;beslut. Länsstyrelsens befogenhet att ingripa mot sådana beslut har kommit&lt;br&gt;till uttryck i andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning har länsstyrelsen haft att anta fullmäktiges be-&lt;br&gt;slut i oförändrat skick eller vägra fastställelse. Den här föreslagna ord-&lt;br&gt;ningen innebär emellertid att länsstyrelsen kan begränsa sitt ingripande till&lt;br&gt;endast den eller de föreskrifter i t.ex. en lokal ordningsstadga som strider&lt;br&gt;mot ordningslagen. Länsstyrelsens prövning innebär att länsstyrelsen skall&lt;br&gt;bl.a. pröva att föreskrifterna inte angår förhållanden som är reglerade i&lt;br&gt;någon annan författning eller kan regleras med stöd av någon annan för-&lt;br&gt;fattning liksom att föreskrifterna inte lägger onödigt tvång på allmänheten&lt;br&gt;eller annars gör obefogade inskränkningar i den enskildes frihet (jfr&lt;br&gt;bestämmelserna i 3 kap. 12 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra stycket innebär att länsstyrelsen är skyldig att&lt;br&gt;pröva lokala föreskrifter som skall anmälas till länsstyrelsen. Enligt andra&lt;br&gt;meningen i andra stycket skall länsstyrelsen besluta i ärendet inom tre&lt;br&gt;veckor från det att kommunen anmält sitt beslut till länsstyrelsen. I bestäm-&lt;br&gt;melsen i tredje meningen ges länsstyrelsen en möjlighet att avvakta med sitt&lt;br&gt;beslut. Länsstyrelsen skall dock ha tagit slutlig ställning i ärendet inom två&lt;br&gt;månader från det att anmälan kommit in. Avsikten är att den längre tids-&lt;br&gt;fristen skall utnyttjas endast i ärenden av mer komplicerad natur. Om&lt;br&gt;länsstyrelsen finner att ärendet inte kan avgöras slutligt inom tre veckor&lt;br&gt;ankommer det emellertid på länsstyrelsen enligt bestämmelsen i fjärde&lt;br&gt;meningen att inom den tiden meddela beslut om tillfälligt upphävande av&lt;br&gt;den eller de föreskrifter som kräver ytterligare överväganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens möjlighet enligt 23 § andra stycket tredje meningen AOst&lt;br&gt;att i vissa fall själv besluta lokala föreskrifter har inte behållits. En sådan&lt;br&gt;bestämmelse har nämligen ansetts utgöra ett opåkallat ingrepp i den kom-&lt;br&gt;munala självstyrelsen. Därtill kommer att den nuvarande bestämmelsen inte&lt;br&gt;torde ha tillämpats i någon nämnvärd utsträckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd och villkor m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel&lt;br&gt;eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av&lt;br&gt;hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser&lt;br&gt;tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild&lt;br&gt;hänsyn tas till gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor&lt;br&gt;som behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet.&lt;br&gt;Villkoren får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra&lt;br&gt;obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 13 § första och andra styckena samt sista stycket i utredningens förslag&lt;br&gt;till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;289&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har grunderna för tillståndsprövningen lagfästs. Polis-&lt;br&gt;myndighetens prövning av en ansökan om tillstånd enligt detta kapitel eller&lt;br&gt;en lokal föreskrift begränsas genom bestämmelsen i första meningen till att&lt;br&gt;avse endast frågan om hinder mot bifall till ansökan föreligger med hänsyn&lt;br&gt;till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet. Omständigheter och för-&lt;br&gt;hållanden som det ankommer på någon annan att beakta, t.ex. om en till-&lt;br&gt;tänkt verksamhet kan medföra sanitär olägenhet som inte i sig innebär en&lt;br&gt;säkerhetsrisk eller ordningsstöming, faller således i princip utanför polis-&lt;br&gt;myndighetens prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allmän ordning och säkerhet rymmer en mängd olika faktorer&lt;br&gt;och omständigheter som polismyndigheten har att beakta vid tillstånds-&lt;br&gt;prövningen. Bl.a. har myndigheten att bedöma om en verksamhet kan&lt;br&gt;medföra för omgivningen störande buller, t.ex. vid ansökan om tillstånd till&lt;br&gt;skjutning, sprängning eller användande av pyrotekniska varor. Vid ansökan&lt;br&gt;om att få sätta upp affischer på offentlig plats har polismyndigheten att&lt;br&gt;beakta om en affisch har en sådan utformning att den kan vara störande för&lt;br&gt;trafikanterna på platsen. Vidare ligger i begreppet allmän ordning och&lt;br&gt;säkerhet att polismyndigheten har att bedöma sökandens personliga lämp-&lt;br&gt;lighet i de fall där denna har betydelse för prövningen i tillståndsärendet.&lt;br&gt;Om sökanden inte är lämplig att bedriva den tilltänkta verksamheten, kan&lt;br&gt;det nämligen befaras att kravet på allmän ordning och säkerhet inte&lt;br&gt;kommer att bli tillgodosett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen i första stycket, som motsvarar bestämmelsen i 2 §&lt;br&gt;tredje stycket AOst, föreskrivs skyldighet för polismyndigheten att ta sär-&lt;br&gt;skild hänsyn till gångtrafikens intresse vid tillstånd att ta i anspråk offentlig&lt;br&gt;plats för visst ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten att genom affischer och liknande anslag på offentliga platser&lt;br&gt;lämna meddelanden av olika innehåll utgör en del i den grundlagsskyddade&lt;br&gt;yttrandefriheten. Detsamma gäller rätten att sprida yttranden via högtalare&lt;br&gt;på offentliga platser. Affischer och liknande anslag kan också falla under&lt;br&gt;regleringen i TF. Föreskrifter som innebär ingrepp i yttrandefriheten får en-&lt;br&gt;ligt RF med få undantag meddelas endast genom lag. Emellertid anses före-&lt;br&gt;skrifter som utan avseende på yttrandets eller skriftens innehåll närmare&lt;br&gt;reglerar sättet för spridningen inte som ingrepp i yttrandefriheten eller&lt;br&gt;tryckfriheten. Detta följer beträffande yttrandefriheten direkt av 2 kap. 13 §&lt;br&gt;tredje stycket RF. Detsamma gäller för tryckfriheten och yttrandefriheten i&lt;br&gt;de medier som regleras i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I fråga om&lt;br&gt;tryckfriheten gäller nämligen att myndigheter eller andra allmänna organ&lt;br&gt;inte får på grund av en skrifts innehåll hindra skriftens spridning bland&lt;br&gt;allmänheten på något annat sätt än genom åtgärder som anges i TF (1 kap.&lt;br&gt;2 § andra stycket). En motsvarande regel finns i 1 kap. 3 § YGL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan på grund av föreskriften i 1 kap. 2 § andra stycket TF om förbud&lt;br&gt;mot att hindra tryckning eller utgivning av en skrift eller dess spridning&lt;br&gt;bland allmänheten på grund av skriftens innehåll och motsvarande regel i&lt;br&gt;1 kap. 3 § YGL har polismyndigheten en skyldighet att beakta principen&lt;br&gt;om åsiktsmässig neutralitet. Mot den bakgrunden har det inte ansetts&lt;br&gt;erforderligt att i förevarande paragraf ta in någon bestämmelse om skyl-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;290&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dighet för polismyndigheten att vid tillståndsprövningen iaktta åsiktsmässig&lt;br&gt;neutralitet. Den principen kommer också indirekt till uttryck i paragrafen&lt;br&gt;genom att polismyndigheten skall beakta vad som krävs av hänsyn till tra-&lt;br&gt;fiken och till allmän ordning och säkerhet. Andra intressen eller synpunkter&lt;br&gt;skall således inte beaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens prövning från ordningssynpunkt måste dock i viss&lt;br&gt;mån få innefatta utformningen av t.ex. en affisch. En sådan får exempelvis&lt;br&gt;inte ha en utformning eller ett utseende som medför att den i alltför hög&lt;br&gt;grad drar till sig trafikanternas uppmärksamhet och därigenom utgör en&lt;br&gt;trafikfara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första meningen i andra stycket föreskrivs rätt för polismyndigheten att&lt;br&gt;förena ett tillstånd med de villkor som behövs av hänsyn till trafiken och till&lt;br&gt;allmän ordning och säkerhet. Villkor får meddelas endast i de fall där det är&lt;br&gt;fråga om sådan verksamhet som i sig är tillståndskrävande enligt ordnings-&lt;br&gt;lagen eller enligt en lokal föreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett åsidosättande av polismyndighetens villkor kan medföra återkallelse&lt;br&gt;av tillståndet, straff, vitesföreläggande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen föreskrivs att genom villkor inte får läggas onödigt&lt;br&gt;tvång på allmänheten eller annars göras obefogade inskränkningar i den&lt;br&gt;enskildes frihet. Bestämmelsen motsvarar 7 § andra stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs&lt;br&gt;för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om&lt;br&gt;skötseln av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och&lt;br&gt;trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller&lt;br&gt;särskilda bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 14 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första meningen i paragrafen har tagits in bestämmelser som ger kom-&lt;br&gt;munen rätt att i tillståndsärendet förena sitt yttrande med villkor som inte&lt;br&gt;direkt tar sikte på allmän ordning och säkerhet Det är sålunda fråga om&lt;br&gt;villkor som syftar till att tillgodose kommunens intressen som fastighets-&lt;br&gt;ägare eller som ansvarig för trafikregleringen och för den allmänna miljön.&lt;br&gt;Villkoren kan innehålla förhållningsregler som syftar till att underlätta&lt;br&gt;renhållning, snöröjning, ledningsarbeten eller gatuarbeten eller som gäller&lt;br&gt;belastningen av marken. Villkoren kan också innehålla sådana förhållnings-&lt;br&gt;regler som behövs för att tillgodose de intressen som kommunen har att be-&lt;br&gt;vaka i fråga om markanvändning, stadsbild och trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De lokala förhållandena liksom den politiska målsättningen inom kom-&lt;br&gt;munen bör få en avgörande betydelse för utformningen av villkoren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utanför kommunens befogenhet att meddela villkor faller sådant som rör&lt;br&gt;t.ex. skyldighet för sökanden att betala skatter eller andra allmänna avgifter&lt;br&gt;eller skadestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen erinras om att frågan om ersättning för användningen&lt;br&gt;av offentlig plats regleras i särskild ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;291&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall&lt;br&gt;innehålla de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra&lt;br&gt;stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §.&lt;br&gt;Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall&lt;br&gt;också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjande-&lt;br&gt;rättshavare kan behövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla erinran&lt;br&gt;om möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunal-&lt;br&gt;lagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 15 § första stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.1 och 4.3.9). Paragrafen saknar motsvarighet i AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första meningen i första stycket anges att ett tillstånd av polismyndig-&lt;br&gt;heten enligt detta kapitel eller enligt en lokal föreskrift skall gälla för&lt;br&gt;bestämd tid eller tills vidare. Tillstånd bör i allmänhet meddelas för bestämd&lt;br&gt;tid. Med en sådan ordning får polismyndigheten - och i förekommande fall&lt;br&gt;kommunen - möjlighet att regelbundet ompröva ett beslut utan att åter-&lt;br&gt;kallelsemöjligheten enligt 18 § behöver tillgripas. Särskilt då det gäller&lt;br&gt;tillstånd till markupplåtelse för olika ändamål kan det vara lämpligt att inte&lt;br&gt;binda ianspråktagandet av marken under alltför lång tid. Det får dock an-&lt;br&gt;komma på polismyndigheten att i varje enskilt fall pröva om tillstånd bör&lt;br&gt;ges för bestämd tid eller tills vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sådana tillståndsärenden där polismyndigheten skall inhämta kommu-&lt;br&gt;nens yttrande kan myndigheten vara bunden av vad som har anförts i ytt-&lt;br&gt;randet. Om kommunen medger upplåtelse för endast bestämd tid, måste&lt;br&gt;polismyndigheten begränsa tillståndet till att avse den tiden. Kommunen får&lt;br&gt;i övrigt anses ha utnyttjat sin vetorätt mot upplåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i första stycket innehåller en bestämmelse om att&lt;br&gt;polismyndighetens beslut skall innehålla såväl de villkor som myndigheten&lt;br&gt;kan ha beslutat som de villkor som kommunen kan ha ställt upp för ian-&lt;br&gt;språktagandet av platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall där fråga är om mark som inte står under kommunens för-&lt;br&gt;valtning, skall polismyndigheten i sitt beslut erinra om att medgivande av&lt;br&gt;markägaren eller av någon nyttjanderättshavare kan behövas. En bestäm-&lt;br&gt;melse om det har tagits in i tredje meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt bestämmelsen i andra stycket skall polismyndigheten i de fall&lt;br&gt;kommunen har yttrat sig i tillståndsärendet i sitt beslut erinra om möjlig-&lt;br&gt;heten att överklaga kommunens yttrande enligt bestämmelserna om lag-&lt;br&gt;lighetsprövning i 10 kap. kommunallagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att&lt;br&gt;människors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett särskilt&lt;br&gt;fall ge anvisningar eller tillsägelser till innehavaren och besökande för&lt;br&gt;användningen av sådana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser&lt;br&gt;för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten&lt;br&gt;har tillträde till. Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda&lt;br&gt;fortsatt användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verk-&lt;br&gt;samhet som avses i första stycket, skall polismyndigheten anmäla förhållan-&lt;br&gt;det till kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;292&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 13 § tredje och fjärde styckena i utredningens förslag till ordningslag.) Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket första meningen motsvarar i huvudsak 8 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen AOst. Bestämmelsens tillämpningsområde&lt;br&gt;har emellertid utvidgats i förhållande till vad som gäller enligt AOst genom&lt;br&gt;att polisen nu ges möjlighet att ge anvisningar eller tillsägelser för flera&lt;br&gt;platser än tidigare. Vidare anges det uttryckligen att anvisningarna eller&lt;br&gt;tillsägelserna får syfta till att även tillgodose ordningen och säkerheten vid&lt;br&gt;en viss anläggning dit allmänheten har tillträde, t.ex. en badplats eller en&lt;br&gt;idrottsanläggning. Anvisningarna eller tillsägelserna får, liksom enligt&lt;br&gt;AOst, avse såväl offentliga platser som enskilda områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anvisningarna eller tillsägelserna skall behövas för att förebygga&lt;br&gt;oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom kommer&lt;br&gt;till skada. Sålunda får polismyndigheten inte ge anvisningar eller till-&lt;br&gt;sägelser för att förhindra sanitära olägenheter som inte i sig innebär en sä-&lt;br&gt;kerhetsrisk eller ordningsstörning vid t.ex. en idrottsanläggning, eftersom&lt;br&gt;sådana villkor skall meddelas av kommunen (jfr 14 § hälsoskyddslagen,&lt;br&gt;1982:1080).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i första stycket motsvarar delvis bestämmelsen i 8 §&lt;br&gt;andra stycket AOst. Möjligheten att ingripa med förbud har emellertid&lt;br&gt;begränsats till att gälla verksamhet av det slag beträffande vilket polis-&lt;br&gt;myndigheten enligt första meningen för särskilda fall får ge anvisningar&lt;br&gt;eller tillsägelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 8 § tredje stycket AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkallelse av tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet&lt;br&gt;har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse ge-&lt;br&gt;nast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för&lt;br&gt;kommunen att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn&lt;br&gt;till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse&lt;br&gt;för trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt&lt;br&gt;sin skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun&lt;br&gt;att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte&lt;br&gt;betalar genast efter uppmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om&lt;br&gt;yttrande upphävts efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 15 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.9). Paragrafen saknar motsvarighet i AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd enligt&lt;br&gt;detta kapitel eller enligt en lokal föreskrift. Bestämmelserna anger uttöm-&lt;br&gt;mande de fall då återkallelse är möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;293&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 1 får ett tillstånd återkallas, om villkor som polismyndighe-&lt;br&gt;ten eller - i fall där kommunens yttrande skall inhämtas - kommunen har&lt;br&gt;meddelat för tillståndet åsidosätts och rättelse inte sker genast efter tillsä-&lt;br&gt;gelse. Det är väsentligt att de villkor som har ansetts vara nödvändiga av&lt;br&gt;hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet eller som kommu-&lt;br&gt;nen har ställt upp följs. Mera bagatellartade avvikelser från vad som har fö-&lt;br&gt;reskrivits skall dock inte föranleda återkallelse. I bestämmelsen anges så-&lt;br&gt;lunda att meddelade villkor skall ha åsidosatts i inte ringa mån för att åter-&lt;br&gt;kallelse skall komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare följer av bestämmelsen att tillståndshavaren skall ges möjlighet&lt;br&gt;att vidta rättelse innan återkallelse beslutas. Om rättelse sker genast, får till-&lt;br&gt;ståndet inte återkallas. I de fall då tillståndshavaren håller sig undan eller av&lt;br&gt;andra skäl inte kan anträffas efter rimlig efterforskning kan enligt be-&lt;br&gt;stämmelsen tillståndet ändå återkallas. I specialmotiveringen till 19 §&lt;br&gt;behandlas närmare formerna för ”tillsägelse” och polisens skyldighet att&lt;br&gt;göra efterforskningar för att nå kontakt med den felande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 2 behandlar återkallelse av ett tillstånd att ta i anspråk offentlig&lt;br&gt;plats som meddelats efter det att kommunen har avgett yttrande. Enligt&lt;br&gt;punkten kan sålunda återkallelse ske med hänsyn till kommunens intresse&lt;br&gt;av att få återta den direkta dispositionen av marken. Exempel på sådana&lt;br&gt;situationer där kommunen kan ha ett sådant intresse är när platsen behöver&lt;br&gt;tas i anspråk för utförande av arbeten för vatten och avlopp, värme-&lt;br&gt;försörjning, gatuarbeten m.m. Det krävs för återkallelse att det är av&lt;br&gt;särskild vikt för kommunen att tillståndshavarens ianspråktagande av&lt;br&gt;marken upphör. Polismyndigheten skall vid bedömningen av återkallelse-&lt;br&gt;frågan göra en avvägning mellan kommunens intresse av att ianspråk-&lt;br&gt;tagandet av marken upphör och tillståndshavarens intresse av att få fortsätta&lt;br&gt;med sin verksamhet. Vid den avvägningen är det av betydelse bl.a. för&lt;br&gt;vilket ändamål som tillstånd har getts liksom grunden för kommunens&lt;br&gt;begäran att få återta dispositionen av marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkterna 3 och 4 regleras möjligheterna till återkallelse av ett tillstånd&lt;br&gt;av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet. Ett tillstånd&lt;br&gt;måste alltid kunna återkallas, om den verksamhet e.d. som tillståndet avser&lt;br&gt;inte längre kan förekomma utan fara för trafiken eller för allmän ordning&lt;br&gt;och säkerhet. Det kan t.ex. efter tillståndsbeslutet ha tillkommit omständig-&lt;br&gt;heter som gör verksamheten klart olämplig från ordningssynpunkt. Som&lt;br&gt;exempel kan nämnas att en nyuppförd trafikanläggning har medfört en&lt;br&gt;sådan ökning av trafiken på en viss offentlig plats att ett ianspråktagande av&lt;br&gt;platsen för andra ändamål än allmän trafik inte längre kan tillåtas. En annan&lt;br&gt;tänkbar situation kan vara att en civil skjutbana har kommit att ligga så nära&lt;br&gt;ett nyuppfört bostadsområde att de boendes säkerhet riskeras genom verk-&lt;br&gt;samheten vid skjutbanan. I dessa liksom i andra återkallelsefall måste gi-&lt;br&gt;vetvis en avvägning göras mellan å ena sidan den allmänna ordningens och&lt;br&gt;säkerhetens intressen och å andra sidan tillståndshavarens intresse av att få&lt;br&gt;fortsätta med sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olika regler gäller för återkallelse av tillsvidaretillstånd och för visstids-&lt;br&gt;tillstånd. Skillnaden innebär att det måste föreligga risk för en mera&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;294&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allvarlig störning av ordningen och säkerheten för att ett visstidstillstånd&lt;br&gt;skall kunna återkallas. Den som har beviljats ett sådant tillstånd bör i&lt;br&gt;allmänhet kunna förlita sig på att han också får bedriva den aktuella verk-&lt;br&gt;samheten under den angivna tiden. Den som har fått ett tillsvidaretillstånd&lt;br&gt;har däremot anledning att utgå från att tillståndet någon gång kan komma&lt;br&gt;att återkallas på grund av ändrade förhållanden. Ett tillsvidaretillstånd får&lt;br&gt;således enligt punkt 3 återkallas, om detta är påkallat av hänsyn till trafiken&lt;br&gt;eller till allmän ordning och säkerhet medan det för att ett tillstånd som&lt;br&gt;gäller för bestämd tid skall få återkallas enligt punkt 4 krävs att det är av&lt;br&gt;väsentlig betydelse för trafiken eller för den allmänna ordningen och&lt;br&gt;säkerheten att återkallelse sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återkallelse enligt punkterna 3 och 4 krävs det inte att tillståndshava-&lt;br&gt;ren har varit försumlig i något hänseende. Det är tillräckligt att de faktiska&lt;br&gt;förhållandena som tillståndet avser av yttre omständigheter har kommit att&lt;br&gt;utgöra en störning av eller en fara för allmän ordning och säkerhet. Åter-&lt;br&gt;kallelse bör givetvis inte komma i fråga, om mindre ingripande åtgärder&lt;br&gt;som t.ex. nya eller ändrade villkor är tillräckliga för att undanröja de stör-&lt;br&gt;ningar som har aktualiserat återkallelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 5 kan ett tillstånd som meddelats efter det att kommunens&lt;br&gt;yttrande har inhämtats återkallas, om tillståndshavaren försummar att betala&lt;br&gt;avgift enligt avgiftslagen. Att återkallelse skall kunna ske vid sådan för-&lt;br&gt;summelse är motiverat från konkurrenssynpunkt. Om en rörelseidkare till-&lt;br&gt;låts att använda en offentlig plats för sin verksamhet utan att betala avgift&lt;br&gt;för sin verksamhet, kommer han i ett alltför gynnsamt läge i förhållande till&lt;br&gt;en butiksägare som måste betala hyra för sin lokal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkallelse av tillstånd vid försummelse med att erlägga avgift får inte&lt;br&gt;ske utan föregående betalningsanmaning. Av anmaningen skall framgå&lt;br&gt;inom vilken tid som tillståndshavaren måste betala för att undvika återkal-&lt;br&gt;lelse. Betalning som sker efter den uppställda tidsfristen påverkar i och för&lt;br&gt;sig inte möjligheten att återkalla tillståndet. Men polismyndigheten kan na-&lt;br&gt;turligtvis i ett sådant fall, om det är skäligt med hänsyn till omständighe-&lt;br&gt;terna, underlåta att återkalla tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att tillståndet skall återkallas, om kommunens be-&lt;br&gt;slut har upphävts efter överklagande. I detta fall föreligger nämligen inte&lt;br&gt;längre något sådant tillstyrkande som är en förutsättning för att tillstånd&lt;br&gt;skall få ges. Kommunen har då att på nytt pröva tillståndsansökan. Även&lt;br&gt;vid en förnyad prövning av ansökan kan kommunen ställa upp villkor för&lt;br&gt;att en offentlig plats skall få tas i anspråk. När kommunen har avgett sitt&lt;br&gt;yttrande till polismyndigheten har myndigheten att pröva tillståndsfrågan&lt;br&gt;med utgångspunkt från kommunens nya yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta&lt;br&gt;kapitel, lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga&lt;br&gt;honom att inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte&lt;br&gt;vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig&lt;br&gt;efterforskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;295&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan före-&lt;br&gt;gående tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd,&lt;br&gt;ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på&lt;br&gt;en offentlig plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor&lt;br&gt;som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte&lt;br&gt;har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller&lt;br&gt;något annat skrymmande föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas&lt;br&gt;också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om&lt;br&gt;föremålet ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det&lt;br&gt;är uppenbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans&lt;br&gt;ställe har bestämt platsen för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 19 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som delvis motsvarar 31 § AOst, har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges att polisen får förelägga den som underlåter att&lt;br&gt;vidta en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel, lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter eller föreskrifter som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller&lt;br&gt;enligt beslut eller villkor som meddelats av polisen med stöd av ordnings-&lt;br&gt;lagen eller villkor som ställts upp av en kommun för tillstånd att använda&lt;br&gt;offentlig plats att vidta åtgärden inom viss tid. Föreläggande får utfärdas&lt;br&gt;endast mot den som inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller som inte&lt;br&gt;kan anträffas efter rimlig efterforskning. Som närmare utvecklats i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen avses med ”genast” den tid som kan åtgå för den&lt;br&gt;felande att själv vidta rättelsen. Den tiden får sålunda bedömas från fall till&lt;br&gt;fall och blir beroende av vilken åtgärd som avses i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden enligt paragrafen skall vara skriftliga. Däremot gäller inte&lt;br&gt;några formkrav för en tillsägelse enligt första stycket andra meningen. En&lt;br&gt;tillsägelse av polisen att vidta rättelse kan sålunda ske muntligen, t.ex. per&lt;br&gt;telefon. Avsikten är inte att onormalt stora ansträngningar skall göras från&lt;br&gt;polisens sida för att nå en svåranträffbar person med en tillsägelse. Hur&lt;br&gt;omfattande åtgärder polisen har att vidta för att kunna nå den felande med&lt;br&gt;en tillsägelse får avgöras från fall till fall och måste göras beroende av bl.a.&lt;br&gt;hur brådskande det är att åtgärden vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande får enligt andra stycket avse också skyldighet att ta bort&lt;br&gt;upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anord-&lt;br&gt;ningar som har ställts upp eller anbringats på en offentlig plats utan erfor-&lt;br&gt;derligt tillstånd. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har&lt;br&gt;tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet. Stycket mot-&lt;br&gt;svarar delvis 8 § andra stycket AOst. I förhållande till den bestämmelsen&lt;br&gt;har emellertid den utvidgningen gjorts i ordningslagen att ett föreläggande&lt;br&gt;kan ges även i de fall då egendomen har ställts upp eller anbringats i strid&lt;br&gt;med givna villkor eller inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden&lt;br&gt;för tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I olika sammanhang har regeringen gjorts uppmärksammad på de prob-&lt;br&gt;lem som är förknippade med affischering på offentlig plats. Bestämmelsen i&lt;br&gt;andra stycket har mot den bakgrunden utformats så att den ger möjlighet att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;296&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillgripa föreläggande även i den situation att affischer har satts upp på&lt;br&gt;offentlig plats utan erforderligt tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket behöver inte föregås av en tillsä-&lt;br&gt;gelse. Motiven till skillnaden i förhållande till första stycket i det här av-&lt;br&gt;seendet har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första meningen i tredje stycket föreskrivs att ett föreläggande enligt&lt;br&gt;andra stycket att ta bort en container eller något annat skrymmande föremål&lt;br&gt;som har ställts upp på offentlig plats får riktas även mot containerns eller&lt;br&gt;föremålets ägare eller den som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. är i&lt;br&gt;ägarens ställe. Ett föreläggande får enligt andra meningen inte riktas mot&lt;br&gt;föremålets ägare eller den som är i hans ställe, om det är uppenbart att&lt;br&gt;någon annan - vanligtvis beställaren - har bestämt platsen för uppställ-&lt;br&gt;ningen. Med uttrycket ”annat skrymmande föremål” avses t.ex. en bygg-&lt;br&gt;nadsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För de närmare överväganden som har gjorts i fråga om containerhante-&lt;br&gt;ringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att&lt;br&gt;följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges&lt;br&gt;bekostnad genom polismyndighetens försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 19 § tredje stycket delvis i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som delvis motsvarar 31 § AOst, har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett föreläggande enligt 19 § får enligt förevarande paragraf sättas ut&lt;br&gt;vite eller, som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet, anges att&lt;br&gt;rättelse kan komma att ske genom polisens försorg på den försumliges be-&lt;br&gt;kostnad. För att vite eller tvångsutförande på den försumliges bekostnad&lt;br&gt;skall kunna tillgripas måste den tid inom vilken den felande har möjlighet&lt;br&gt;att själv vidta rättelse sättas ut i föreläggandet. I de fall där ett vitesföre-&lt;br&gt;läggande kan antas bli verkningslöst eller där det är angeläget att åtgärden&lt;br&gt;vidtas skyndsamt bör föreläggande med erinran om tvångsutförande kunna&lt;br&gt;tillgripas utan föregående vitesföreläggande. Enligt bestämmelsen förutsätts&lt;br&gt;sålunda att föreläggande med erinran om tvångsutförande kan komma att&lt;br&gt;utnyttjas i större utsträckning än vad som sker enligt den nuvarande ord-&lt;br&gt;ningen (jfr prop. 1956:143 s. 134 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den försum-&lt;br&gt;liges bekostnad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd&lt;br&gt;har satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efter-&lt;br&gt;forskning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är&lt;br&gt;nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 19 § tredje stycket delvis i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;297&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkterna 1 och 2 svarar i allt väsentligt mot bestämmelsen i 31 § AOst.&lt;br&gt;Vad som skall förstås med uttrycket ”rimlig efterforskning” har behandlats&lt;br&gt;i specialmotiveringen till 19 § i förevarande kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 3 ges polisen möjlighet att vid farliga eller särskilt ord-&lt;br&gt;ningsstörande verksamheter eller åtgärder utan föregående tillsägelse eller&lt;br&gt;föreläggande vidta den åtgärd som erfordras. I bestämmelsen innefattas så-&lt;br&gt;väl det fallet att ett vitesföreläggande har visat sig verkningslöst som det&lt;br&gt;fallet att åtgärden måste vidtas utan föregående föreläggande. Den möj-&lt;br&gt;lighet till tvångsutförande som bestämmelsen ger bör användas endast om&lt;br&gt;det föreligger en verklig fara för allmän ordning och säkerhet eller för&lt;br&gt;trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget erinras om att enligt 28 § i detta kapitel ett före-&lt;br&gt;läggande att vidta en viss åtgärd i princip gäller även om det överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon bestämmelse i ordningslagen som reglerar hur polisens kostnader&lt;br&gt;för ett tvångsutförande på den försumliges bekostnad skall tas ut av denne&lt;br&gt;har inte föreslagits. I de fall där den försumlige inte betalar frivilligt får så-&lt;br&gt;lunda talan väckas i vanlig ordning vid allmän domstol och frågan avgöras&lt;br&gt;där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1,&lt;br&gt;3, 4 eller 6 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot&lt;br&gt;förbud enligt 17 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter&lt;br&gt;mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8-11 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 17 § första och andra styckena i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om straff har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.3.11). Där har också behandlats de förändringar av bötesstraffets&lt;br&gt;utformning och tillämpningsområde som trätt i kraft den 1 januari 1992 (jfr&lt;br&gt;prop. 1990/91:68, bet. 1990/9l:JuU 10, rskr. 1990/91:155).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket följer böter för den som bryter mot vissa be-&lt;br&gt;stämmelser i ordningslagen eller mot villkor som har ställts upp med stöd&lt;br&gt;av lagen beträffande vilka det är av särskilt stor vikt för ordningen och&lt;br&gt;säkerheten eller för trafiken att bestämmelserna eller villkoren efterlevs.&lt;br&gt;Detta innebär att dagsböter skall dömas ut i de fall där brottets straffvärde&lt;br&gt;uppgår till minst 30 dagsböter. Oaktat vikten av att lagens säkerhets-&lt;br&gt;bestämmelser efterlevs ingår fängelse inte i straffskalan. Sådana allvarliga&lt;br&gt;överträdelser av säkerhetsbestämmelserna som motiverar en frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd faller i allmänhet även inom vissa bestämmelser i BrB.&lt;br&gt;Därvid avses närmast bestämmelserna om vållande till annans död,&lt;br&gt;vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-&lt;br&gt;9 §§) samt allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket föreskrivs penningböter för den som använder pyro-&lt;br&gt;tekniska varor utan polisens tillstånd eller som bryter mot vissa föreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;298&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för användningen av sådana varor som har ställts upp med stöd av be-&lt;br&gt;stämmelserna i förevarande kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Penningböter föreskrivs också för den som bryter mot föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats enligt förevarande kapitel angående ordningen och säker-&lt;br&gt;heten i en hamn eller mot föreskrifter om tillträdesförbud till skade- eller&lt;br&gt;riskområden m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från vad som nu gäller kan straff enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket dömas ut även för oaktsamt handlande eller oaktsam underlåtenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är&lt;br&gt;otillåten enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden&lt;br&gt;om barnet straffas enligt 22 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är&lt;br&gt;otillåten enligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt&lt;br&gt;22 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshava-&lt;br&gt;ren gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 17 § fjärde stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.11).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra styckena innehåller bestämmelser om straff för för-&lt;br&gt;sumliga vårdnadshavare när ett barn under 15 år har överträtt lagens be-&lt;br&gt;stämmelser om sprängning, skjutning eller användande av pyrotekniska va-&lt;br&gt;ror. Liksom enligt nuvarande ordning omfattar straffansvaret för vårdnads-&lt;br&gt;havaren inte det fallet att barnet bryter mot lokala föreskrifter i dessa äm-&lt;br&gt;nen. Med vårdnadshavare avses i det här sammanhanget den som svarar för&lt;br&gt;den faktiska vårdnaden om barnet. I likhet med vad som gäller nu är vård-&lt;br&gt;nadshavaren fri från ansvar om han eller hon vidtagit nödvändiga åtgärder&lt;br&gt;för att förhindra handlingen. En sådan bestämmelse har tagits in i tredje&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innebär således vad gäller barnet endast att detta begått den&lt;br&gt;otillåtna handlingen objektivt sett. Frågan huruvida subjektiva rekvisit är&lt;br&gt;uppfyllda har således avseende endast på vårdnadshavaren. Det ankommer&lt;br&gt;således på vårdnadshavaren att visa att han gjort vad som ankommer på&lt;br&gt;honom enligt tredje stycket i paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 20 § döms inte&lt;br&gt;till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 17 § sista stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.3.11), anges att den som har åsidosatt ett vitesföreläggande enligt 20 §&lt;br&gt;inte skall dömas till ansvar enligt ordningslagen för en gärning som om-&lt;br&gt;fattas av föreläggandet. Bestämmelsen stämmer överens med vad som&lt;br&gt;brukas i specialstraffrättsliga sammanhang. Bestämmelsen är tillämplig&lt;br&gt;bara på det fallet att en viss åtgärd eller underlåtenhet är straffbar enligt&lt;br&gt;ordningslagen. Är den belagd med straff i någon annan författning, t.ex.&lt;br&gt;BrB, gäller bestämmelsen inte. Om straffansvar enligt någon annan för-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;299&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fattning kan dömas ut kan detta ge anledning till jämkning av vite som har&lt;br&gt;försuttits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan&lt;br&gt;egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och&lt;br&gt;förverkandet inte är oskäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-&lt;br&gt;munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som&lt;br&gt;kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken&lt;br&gt;med den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid&lt;br&gt;inte gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos&lt;br&gt;den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestäm-&lt;br&gt;melser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 18 § i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om beslag och förverkande har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4.3.12).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har införts en möjlighet att förverka varor eller någon an-&lt;br&gt;nan egendom från den som utan tillstånd tar i anspråk offentlig plats.&lt;br&gt;Motsvarighet till den bestämmelsen saknas i AOst. Regleringen har till-&lt;br&gt;kommit mot bakgrund främst av de problem som den otillåtna gatuhandeln&lt;br&gt;vållar i vissa storstäder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att förverkande skall kunna komma i fråga krävs för det första att åt-&lt;br&gt;gärden är nödvändig för att hindra fortsatt otillåten försäljning eller något&lt;br&gt;annat otillåtet ianspråktagande av platsen. Som exempel på när förverkande&lt;br&gt;kan vara en uppenbart nödvändig åtgärd för att hindra fortsatt otillåten&lt;br&gt;verksamhet på platsen kan nämnas förhållandena på Drottninggatan i&lt;br&gt;Stockholm. Under främst sommartid sker där gatuförsäljning i stor omfatt-&lt;br&gt;ning utan att försäljarna först ansökt om och fått tillstånd att ta platsen i an-&lt;br&gt;språk. En försäljare som av polisen har rapporterats för otillåten försäljning&lt;br&gt;återvänder ofta till platsen redan kort efter det att han har rapporterats och&lt;br&gt;återupptar den otillåtna försäljningsverksamheten. Genom ett sådant hand-&lt;br&gt;lande bör försäljaren vanligtvis anses ha visat att han inte låter sig tillrätta-&lt;br&gt;föra genom polisens åtgärd att rapportera honom. I en sådan situation fram-&lt;br&gt;står det som behövligt att tillgripa förverkande av försäljarens varor och&lt;br&gt;eventuell annan egendom - exempelvis bord och annan utrustning som har&lt;br&gt;använts i försäljningsverksamheten - för att på så sätt förebygga fortsatt&lt;br&gt;överträdelse av förbudet att ta platsen i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att förverkande skall få ske krävs för det andra att åtgärden inte är&lt;br&gt;oskälig. Ett fall då förverkande kan framstå som oskäligt är, om varulagret&lt;br&gt;betingar ett betydande värde. I allmänhet torde dock de varor, främst kläder&lt;br&gt;smycken, klockor m.m., som bjuds ut av gatuförsäljare inte ha ett så högt&lt;br&gt;värde att förverkande inte kan ske av den anledningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;300&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande enligt första stycket kan komma i fråga oavsett om varorna&lt;br&gt;eller den övriga egendomen ägs av försäljaren eller av någon annan på&lt;br&gt;vilkens uppdrag han ombesörjer försäljningsverksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i andra och tredje styckena motsvarar i huvudsak bestäm-&lt;br&gt;melserna i 30 § första och fjärde styckena AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket i förevarande paragraf motsvarar delvis bestämmelserna i&lt;br&gt;30 § tredje och fjärde styckena AOst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten.&lt;br&gt;Dock får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i&lt;br&gt;anspråk offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett av-&lt;br&gt;styrkande från kommunen enligt 2 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.&lt;br&gt;2 § eller i 2 §, eller någon av 8-10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;10 kap. kommunallagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 16 § första stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första meningen i första stycket får en polismyndighets beslut&lt;br&gt;överklagas hos länsrätten. Länsrättens avgörande får överklagas hos kam-&lt;br&gt;marrätten (jfr 33 § förvaltningsprocesslagen, 1971:291). Av allmänna för-&lt;br&gt;valtningsrättsliga principer följer emellertid att polismyndighetens beslut&lt;br&gt;enligt 5 § andra stycket eller 17 § första stycket första meningen i detta&lt;br&gt;kapitel inte kan överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen i första stycket innebär en begränsning av rätten till&lt;br&gt;överklagande i förhållande till nuvarande ordning. Enligt den bestämmelsen&lt;br&gt;får nämligen polisens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk of-&lt;br&gt;fentlig plats inte överklagas, om avslagsbeslutet föranleds av det för-&lt;br&gt;hållandet att kommunen i tillståndsärendet har avstyrkt ansökan. Om&lt;br&gt;kommunen avstyrker ansökan är polisen enligt 2 § första stycket andra me-&lt;br&gt;ningen nämligen förhindrad att meddela tillstånd för platsens ianspråk-&lt;br&gt;tagande. Enligt andra stycket har emellertid sökanden liksom nu rätt att&lt;br&gt;överklaga kommunens beslut i tillståndsärendet enligt bestämmelserna i&lt;br&gt;10 kap. kommunallagen om laglighetsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 13 § andra&lt;br&gt;stycket får överklagas av kommunen hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 16 § andra stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen innebär att den nuvarande rätten enligt&lt;br&gt;27 § fjärde stycket första meningen AOst att anföra besvär hos regeringen&lt;br&gt;tas bort. En sådan ordning ligger i linje med vad som uttalats om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;301&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;målsättningen att befria regeringen från prövning av förvaltningsärenden&lt;br&gt;(jfr prop. 1983/84:120, bet. 1983/84:KU23, rskr. 1983/84:250).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har tagits in en bestämmelse om rätt för en kommun att&lt;br&gt;överklaga länsstyrelsens beslut att upphäva kommunens normbeslut. Av&lt;br&gt;bestämmelsen följer motsatsvis att ingen annan än kommunen är klago-&lt;br&gt;berättigad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär att talan inte får föras mot andra&lt;br&gt;beslut av länsstyrelsen än vad som sägs i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut en-&lt;br&gt;ligt 11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 16 § sista stycket i utredningens förslag till ordningslag.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen föreskrivs att polisens beslut enligt förevarande kapitel eller&lt;br&gt;enligt föreskrift som har meddelats med stöd av någon bestämmelse i detta&lt;br&gt;kapitel liksom länsstyrelsens beslut att upphäva en lokal föreskrift och om&lt;br&gt;tillträdesförbud skall gälla genast. Om beslutet inte skall gälla omedelbart&lt;br&gt;måste det i beslutet anges från när det träder i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I kapitlet regleras frågor om ordning och säkerhet i kollektivtrafik. Regle-&lt;br&gt;ringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spår-&lt;br&gt;väg samt sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-&lt;br&gt;trafiklagen (1988:263).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 1 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.1), anges tillämpningsområdet för föreskrifterna om ordning och säker-&lt;br&gt;het i kollektivtrafik. Förutom för tunnelbana och spårväg gäller bestämmel-&lt;br&gt;serna för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-&lt;br&gt;trafiklagen. Enligt 2 § i den lagen kan yrkesmässig trafik för person-&lt;br&gt;transporter drivas som linjetrafik (persontransporter som är tidtabells-&lt;br&gt;bundna och för vilken ersättningen bestäms särskilt för varje passagerare&lt;br&gt;för sig), taxitrafik (persontransporter med personbil eller lätt lastbil som&lt;br&gt;inte är linjetrafik) eller beställningstrafik med buss (persontransporter med&lt;br&gt;buss, tung lastbil, terrängmotorfordon eller traktortåg som inte är linje-&lt;br&gt;trafik).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om ordning och säkerhet i kollektivtrafik kan antas få&lt;br&gt;betydelse främst för tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;302&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med trafiktjänsteman förstås förare samt den som annars, på grund av&lt;br&gt;anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som&lt;br&gt;avses i 1 §, har uppgifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken.&lt;br&gt;Bestämmelserna i detta kapitel om trafiktjänstemän gäller endast den som&lt;br&gt;genom att bära uniform eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att&lt;br&gt;han är trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan på vilka funktionärer reglerna i kapitlet om tra-&lt;br&gt;fiktjänstemän är tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första meningen överensstämmer i huvudsak med mot-&lt;br&gt;svarande bestämmelse i utredningens förslag. Mot bakgrund av synpunkter&lt;br&gt;vid remissbehandlingen har emellertid bestämmelsen utformats så att be-&lt;br&gt;greppet trafiktjänsteman omfattar inte bara den som genom anställning utan&lt;br&gt;även den som på grund av uppdrag hos ett trafikföretag har uppgifter av det&lt;br&gt;aktuella slaget. Med trafiktjänsteman avses i första hand förare, konduktö-&lt;br&gt;rer, spärrvakter, stations- och plattformsvakter och särskild kontroll-&lt;br&gt;personal. Men även annan personal som svarar för ordningen och säker-&lt;br&gt;heten inom trafikföretagets område omfattas av begreppet trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I definitionen i första meningen av begreppet trafiktjänsteman har i&lt;br&gt;enlighet med vad Lagrådet uttalat särskilt framhållits att begreppet omfattar&lt;br&gt;också förare. Därigenom framgår tydligt att även förare, t.ex. av taxibil,&lt;br&gt;som är egenföretagare och således inte har något anställnings- eller upp-&lt;br&gt;dragsförhållande omfattas av de befogenheter som här knyts till begreppet&lt;br&gt;trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för om en viss funktionär är att anse som trafiktjänsteman&lt;br&gt;blir alltså vilka arbetsuppgifter som trafikföretaget genom instruktioner,&lt;br&gt;befattningsbeskrivningar e.d. tilldelar honom. Den allmänhet som reser&lt;br&gt;med kollektiva färdmedel har normalt anledning att utgå från att den som&lt;br&gt;ger trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser eller som annars&lt;br&gt;utövar de befogenheter som lagen ger en trafiktjänsteman också är en sådan&lt;br&gt;tjänsteman. Motsvarande regler gäller för järnvägstrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen innebär emellertid att lagens bestämmelser om trafik-&lt;br&gt;tjänstemän skall gälla bara den som genom att bära uniform eller märke el-&lt;br&gt;ler på något annat sätt, t.ex. genom legitimation, visar att han är en trafik-&lt;br&gt;tjänsteman. I förhållande till motsvarande bestämmelse i utredningsför-&lt;br&gt;slaget har med anledning av ett påpekande vid remissbehandlingen i lag-&lt;br&gt;texten uttryckligen angetts att trafiktjänstemannen tydligt skall visa denna&lt;br&gt;sin ställning. Det måste således klart framgå för den enskilde att den som&lt;br&gt;handlar enligt lagens bestämmelser är trafiktjänsteman. I vissa fall, t.ex. i&lt;br&gt;fråga om spårvagns-, buss- eller taxiförare, framgår det givetvis redan av&lt;br&gt;omständigheterna att föraren är trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ordning och säkerhet upprätthålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvisningar eller till-&lt;br&gt;sägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall upp-&lt;br&gt;rätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;303&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 3 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv- Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en bestämmelse om de grundläggande befogen-&lt;br&gt;heterna för trafiktjänsteman att ge trafikanter och andra anvisningar och&lt;br&gt;tillsägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall&lt;br&gt;upprätthållas. Föreskriften har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till utredningens förslag har bestämmelsens tillämpnings-&lt;br&gt;område utvidgats. Utredningen har föreslagit att trafiktjänsteman skall ges&lt;br&gt;befogenhet att meddela för ordningen eller säkerheten nödvändiga anvis-&lt;br&gt;ningar endast inom trafikföretagets område. Därmed avses det område som&lt;br&gt;trafikföretaget disponerar för trafikdriften. Utrymmen som väntsalar, bil-&lt;br&gt;jetthallar och andra utrymmen där allmänheten betjänas hör hit. Detsamma&lt;br&gt;gäller även själva färdmedlet. Likaså räknas hela det område som är avsett&lt;br&gt;för tunnelbanetrafiken till trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande spårvägs-, buss- och taxitrafik konstaterar utredningen att&lt;br&gt;sådan trafik förekommer i den vanliga trafikmiljön; den bedrivs således inte&lt;br&gt;skild från annan trafik på samma sätt som tunnelbanetrafiken. Utredningen&lt;br&gt;har därför ansett att t.ex. en busshållplats, en taxistation eller sådan del av&lt;br&gt;en spårvägs spårområde som löper i gatan utan stängsel eller något annat&lt;br&gt;hinder mot annan trafik inte är att hänföra till trafikföretagets område. I&lt;br&gt;dessa fall har utredningen ansett att normalt sett endast själva färdmedlet&lt;br&gt;kan anses ingå i trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har utredningens förslag på den här punkten&lt;br&gt;mötts av stark kritik från SL och Göteborgs spårvägar. Dessa remissinstan-&lt;br&gt;ser har pekat på att förslaget innebär att verksamhetsområdet för trafikbiträ-&lt;br&gt;den på större knutpunkter och kövakter vid hållplatser med stor ansamling&lt;br&gt;av trafikanter faller utanför begreppet trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom det kan anses vara av stor betydelse för ordningen och säkerhe-&lt;br&gt;ten inom kollektivtrafiken att en trafiktjänsteman skall kunna ingripa med&lt;br&gt;anvisningar eller tillsägelser även utanför vad som i egentlig mening utgör&lt;br&gt;trafikföretagets område, har i lagtexten därför trafiktjänstemannens verk-&lt;br&gt;samhetsområde knutits an till själva trafikfunktionen. Den ordningen mot-&lt;br&gt;svarar också vad som hittills har gällt på denna punkt enligt regleringen i de&lt;br&gt;lokala trafikföreskrifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på&lt;br&gt;dess färdmedel. Detta gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid tillåten&lt;br&gt;servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett för-&lt;br&gt;täringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-&lt;br&gt;delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;304&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan om förtäringsförbud beträffande kollektivtra-&lt;br&gt;fiken. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förtäringsförbudet gäller enligt första stycket första meningen inom tra-&lt;br&gt;fikföretagets område och på dess färdmedel. Det innebär att förbudet om-&lt;br&gt;fattar såväl de olika färdmedlen som företagets områden i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra meningen i första stycket gäller emellertid förbudet inte för&lt;br&gt;sådana delar av företagets område för vilka tillstånd till servering av alko-&lt;br&gt;holdrycker har getts. Enligt bestämmelsen kan vidare företaget medge un-&lt;br&gt;dantag från förtäringsförbudet i särskilda fall, t.ex. vid beställningstrafik&lt;br&gt;med buss. Att företaget har medgett att viss alkoholförtäring får förekomma&lt;br&gt;innebär naturligtvis inte någon begränsning i den skyldighet att söka till-&lt;br&gt;stånd enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) som kan fin-&lt;br&gt;nas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att spritdrycker, vin, starköl och andra former av öl än lättöl,&lt;br&gt;dvs. folköl, skall omfattas av förtäringsförbudet. Enligt LHD och lagen&lt;br&gt;(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. innefattar begreppet alkohol-&lt;br&gt;drycker just dessa drycker. Den grundläggande tekniska bestämningen av&lt;br&gt;de olika dryckerna finns i den sistnämnda lagen. Bestämmelsen i andra&lt;br&gt;stycket i förevarande paragraf, som har en förebild i 1 § lagen (1978:763)&lt;br&gt;med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, är avsedd&lt;br&gt;att klarlägga vilka alkoholdrycker som omfattas av förtäringsförbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-&lt;br&gt;råde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt&lt;br&gt;klart framgår att allmänheten inte har tillträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar&lt;br&gt;eller på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i punkt 1 har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.1). Som där har angetts innehåller jämvägssäkerhetslagen i 25 §&lt;br&gt;bestämmelser om förbud mot att obehörigen beträda spårområden för bl.a.&lt;br&gt;tunnelbana och spårväg. Dessa bestämmelser förs nu över till ordningsla-&lt;br&gt;gen. Beträffande spårområde för tunnelbana har här gjorts den skillnaden i&lt;br&gt;förhållande till bestämmelsen i jämvägssäkerhetslagen att förbudet att be-&lt;br&gt;träda spårområdet har gjorts undantagslöst. Spårområde för tunnelbana sak-&lt;br&gt;nar nämligen - till skillnad från bl.a. järnvägs spårområde - områden till&lt;br&gt;vilka allmänheten har tillträde, exempelvis för övergång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande spårvägs spårområde har förbudet att beträda detta inte&lt;br&gt;gjorts villkorslöst. Spårvägsspåren är ofta dragna i gator eller genom grön-&lt;br&gt;områden som är öppna för allmänheten. Därigenom blir det också svårare&lt;br&gt;för allmänheten att avgöra vilka delar av spårområdet som inte får beträdas.&lt;br&gt;Förbudet att beträda spårvägs spårområde har därför utformats så att det&lt;br&gt;gäller endast för sådan del av spårområdet beträffande vilket det genom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;305&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt klart framgår att allmän-&lt;br&gt;heten inte har tillträde (jfr prop. 1983/84:117 s. 95).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 2, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2),&lt;br&gt;blir tillämplig så snart någon missbrukar en mekanisk eller teknisk anord-&lt;br&gt;ning som behövs för trafiken. Uttrycket &amp;quot;på annat sätt hindra trafikens be-&lt;br&gt;höriga gång” innefattar bl.a. att hindra stängning av dörrar på t.ex. ett tun-&lt;br&gt;nelbanetåg. Åtgärder som mera är av ordningskaraktär och inte kan anses&lt;br&gt;medföra hinder för trafikens utövande omfattas inte av bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Det är förbjudet att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. utan tillstånd av trafikföretaget inom dess område eller på dess färd-&lt;br&gt;medel medföra egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka&lt;br&gt;avsevärd olägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. röka inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller un-&lt;br&gt;derjord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förorena eller skräpa ned på färdmedel eller inom trafikföretagets&lt;br&gt;område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbana&lt;br&gt;utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 6 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De i paragrafen intagna förbuden har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt I tar sikte på sådana farliga föremål som enligt de nuvarande lo-&lt;br&gt;kala trafikreglementena inte får medföras inom trafikföretagets område. Det&lt;br&gt;gäller t.ex. laddade skjutvapen, sådana explosiva eller brandfarliga varor&lt;br&gt;som lätt kan fås att explodera eller antändas och föremål som genom att de&lt;br&gt;är vassa eller har farliga utskjutande delar kan skada medpassagerarna.&lt;br&gt;Egendom som kan orsaka avsevärd olägenhet för andra får inte heller med-&lt;br&gt;föras. Det gäller i vissa fall hundar eller andra djur som kan medföra obe-&lt;br&gt;hag för allergiska personer och ämnen som genom sin lukt kan vara besvä-&lt;br&gt;rande för omgivningen. Även andra föremål än de nu nämnda, som kan&lt;br&gt;orsaka skada eller obehag, omfattas av bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har det påpekats från bl.a. olika trafikföretag&lt;br&gt;att det inte är motiverat att, som utredningen har föreslagit, ge veder-&lt;br&gt;börande trafikföretag befogenhet att medge undantag från förbudet. Jag&lt;br&gt;anser emellertid att en sådan möjlighet bör finnas för att ett trafikföretag&lt;br&gt;skall kunna t.ex. reservera vissa vagnar e.d. för resande med djur och häri-&lt;br&gt;genom tillåta att egendom av visst slag, som omfattas av förbudet, medförs&lt;br&gt;inom vissa delar av företagets område eller på vissa färdmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 finns en bestämmelse om förbud mot att röka tobak inom ett&lt;br&gt;trafikföretags område. Förbudet omfattar inte färdmedel som används i&lt;br&gt;taxitrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3 finns ett förbud mot nedskräpning o.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet i punkt 4 tar sikte på s.k. spärrforcering i tunnelbanan i Stor-&lt;br&gt;stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;306&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel får vägras den&lt;br&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. är berusad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. medför egendom som avses i 6 § 1, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att&lt;br&gt;han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § första stycket i utredningens förslag till lag om ordning och&lt;br&gt;säkerhet i kollektivtrafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i tra-&lt;br&gt;fiken är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföreta-&lt;br&gt;gets område eller färdmedel. Detsamma gäller den som har brutit mot någon&lt;br&gt;av 4-6 §§ eller som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av en&lt;br&gt;trafiktjänsteman enligt 3 §, om överträdelsen eller underlåtelsen har&lt;br&gt;väsentlig betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § andra stycket i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet&lt;br&gt;i kollektivtrafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt bestämmelsen i första meningen är den som stör ordningen eller&lt;br&gt;äventyrar säkerheten i trafiken skyldig att lämna trafikföretagets område,&lt;br&gt;om han uppmanas till det av en trafiktjänsteman. Samma skyldighet gäller&lt;br&gt;för den som är berusad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen föreskrivs att även den som underlåtit att följa en an-&lt;br&gt;visning eller tillsägelse av en trafiktjänsteman är skyldig att på uppmaning&lt;br&gt;av denne lämna trafikföretagets område eller färdmedel. Detsamma gäller&lt;br&gt;för den som har brutit mot de straffsanktionerade bestämmelserna i 10 § i&lt;br&gt;detta kapitel. I de fall som andra meningen tar sikte på kan resenären&lt;br&gt;avvisas endast om överträdelsen eller underlåtenheten att följa en anvisning&lt;br&gt;eller tillsägelse har väsentlig betydelse för ordningen eller säkerheten i&lt;br&gt;trafiken. Om överträdelsen eller underlåtenheten skall anses ha väsentlig&lt;br&gt;betydelse för ordningen eller säkerheten får avgöras från fall till fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Om den som har vägrats tillträde enligt 7 § eller som uppmanats enligt&lt;br&gt;8 § att lämna trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir&lt;br&gt;tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § tredje stycket i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet&lt;br&gt;i kollektivtrafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.4),&lt;br&gt;innehåller en handräckningsbestämmelse. Enligt bestämmelsen får en&lt;br&gt;polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna den som tredskas då han&lt;br&gt;vägrats tillträde eller uppmanats att lämna trafikföretagets område eller&lt;br&gt;färdmedel. Föreskriften innebär att det ankommer på polismannen eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;307&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ordningsvakten att självständigt pröva om förutsättningar för avvisning eller&lt;br&gt;avlägsnande föreligger, dvs. om den person som begärs avvisad eller av-&lt;br&gt;lägsnad har betett sig på ett sätt som enligt lagen medför skyldighet att&lt;br&gt;lämna t.ex. ett färdmedel. En sådan prövning kan naturligtvis inte bli alltför&lt;br&gt;ingående. Polismannen eller ordningsvakten torde i allmänhet kunna godta&lt;br&gt;de uppgifter som trafiktjänstemannen lämnar om händelseförloppet. Om&lt;br&gt;den förstnämnde finner det uppenbart att grund för avvisning saknas, har&lt;br&gt;han dock rätt att vägra handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff och förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Den som bryter mot någon av 4-6 §§ döms till penningböter, om gär-&lt;br&gt;ningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken eller någon annan&lt;br&gt;författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om straffansvar vid överträdelser av föreskrifterna om ordning och&lt;br&gt;säkerhet i kollektivtrafik har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.2). Förbudet enligt 5 § 2 mot att olovligen vidröra manöver-&lt;br&gt;och signalanordningar eller liknande anordningar omfattar bl.a. förfarandet&lt;br&gt;att utan fog använda nödbroms. I detta hänseende är den nu aktuella straff-&lt;br&gt;bestämmelsen subsidiär till föreskriften i 16 kap. 15 § andra stycket BrB&lt;br&gt;om missbruk av larmanordning. Vidare kan åtgärder enligt 5 § 2 vid buss-&lt;br&gt;eller taxitrafik ibland vara att bedöma som vårdslöshet i trafik. Likaså kan&lt;br&gt;en överträdelse av ett förbud enligt 5 § 1 att beträda spårområde i vissa fall&lt;br&gt;bli att bedöma som vårdslöshet i trafik. Det bör vidare påpekas att det inte&lt;br&gt;krävs att förfaranden som omfattas av 5 § 2 har äventyrat säkerheten i tra-&lt;br&gt;fiken för att straffansvar skall föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller straffansvaret enligt 6 § 4 för spärrforcering bör påpekas&lt;br&gt;att detta är subsidiärt i förhållande till s.k. snyltning enligt 9 kap. 2 § andra&lt;br&gt;stycket BrB. Åtalsrätten vid snyltning är enligt 9 kap. 12 § BrB begränsad&lt;br&gt;till fall då åtal är påkallat från allmän synpunkt. Någon sådan begränsning&lt;br&gt;av åtalsrätten gäller emellertid inte för spärrforcering. I konkurrenssituatio-&lt;br&gt;ner kan således åtal väckas för spärrforcering enligt den föreslagna bestäm-&lt;br&gt;melsen. Det bör här erinras om att det enligt lagen (1977:67) om tilläggsav-&lt;br&gt;gift i kollektiv persontrafik i allmänhet medför skyldighet att betala till-&lt;br&gt;läggsavgift, om man obehörigen bereder sig tillträde till ett område av det&lt;br&gt;aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB om nödrätt kan givetvis ibland leda till&lt;br&gt;ansvarsfrihet för ett förfarande som faller under 4—6 §§ i förevarande lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som för-&lt;br&gt;tär sådana drycker i strid med 4 § finns bestämmelser i lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 9 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-&lt;br&gt;trafik.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;308&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som 2 kap. 32 § första stycket och 3 kap. 25 § fjärde&lt;br&gt;stycket innehåller ifrågavarande paragraf en hänvisning till lagen om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla, nämli-&lt;br&gt;gen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-&lt;br&gt;ningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till&lt;br&gt;förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med&lt;br&gt;stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22)&lt;br&gt;eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföresknfter, hamnordningar och&lt;br&gt;andra ordningsföreskrifter för hamnar som har utfärdats före ordningslagens&lt;br&gt;ikraftträdande upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen&lt;br&gt;(1971:460) skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en författning&lt;br&gt;som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas ordningslagen vid prövning&lt;br&gt;efter ikraftträdandet, om inte något annat sägs i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket&lt;br&gt;ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13 §§&lt;br&gt;ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning användas för sitt&lt;br&gt;ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till användning utan före-&lt;br&gt;gående besiktning upphör dock den 30 juni 1994, om inte skriftlig ansökan&lt;br&gt;om besiktning har gjorts dessförinnan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före&lt;br&gt;ordningslagens ikraftträdande enligt en författning som avses i punkt 1&lt;br&gt;andra-fjärde styckena gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen&lt;br&gt;hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag&lt;br&gt;tillämpas i stället den nya föreskriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 1 innehåller bestämmelser om ordningslagens ikraftträdande och om&lt;br&gt;upphörande av vissa författningar samt om upphörande av lokala föreskrif-&lt;br&gt;ter, taxor och reglementen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket i punkt 1 skall vid den nya lagens ikraftträdande&lt;br&gt;LAS, AOst, hamnordningsförordningen och 1950 års kungörelse med&lt;br&gt;tillämpningsföreskrifter till hamnordningsförordningen upphöra att gälla.&lt;br&gt;Som har anförts i det föregående (avsnitt 4.3.7) kommer hamnordnings-&lt;br&gt;förordningen och 1950 års kungörelse att ersättas av ett bemyndigande i&lt;br&gt;3 kap. 10 § ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tredje stycket i punkt 1 skall vid den nya lagens ikraftträdande&lt;br&gt;också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen (1990:1510)&lt;br&gt;med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla. I den nya lagen kommer läns-&lt;br&gt;styrelsens befogenhet att meddela vitesföreläggande för att upprätthålla all-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;309&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;män ordning och säkerhet att ersättas med ett bemyndigande i 3 kap. 11 §&lt;br&gt;för länsstyrelsen att i vissa fall meddela beslut om tillträdesförbud (se av-&lt;br&gt;snitt 4.3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket i punkt 1 har tagits in en bestämmelse om att vissa taxor&lt;br&gt;och reglementen skall upphöra att gälla vid den nya lagens ikraftträdande.&lt;br&gt;Av övervägandena i det föregående (avsnitt 4.4.1) följer att underställ-&lt;br&gt;ningen enligt 25 § AOst av lokala taxor och reglementen slopas. Reg-&lt;br&gt;lementen för kollektivtrafiken kommer att ersättas av bestämmelserna i&lt;br&gt;4 kap. ordningslagen om ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik.&lt;br&gt;Nuvarande reglementen i detta ämne bör därför upphävas i samband med&lt;br&gt;att ordningslagen träder i kraft. Av övervägandena i det föregående (avsnitt&lt;br&gt;4.4.1) framgår att övriga gällande taxor och reglementen inte längre&lt;br&gt;behövs. Även dessa taxor och reglementen bör sålunda upphävas samtidigt&lt;br&gt;som ordningslagen träder i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I femte stycket i punkt 1 föreskrivs att samtliga nu gällande lokala ord-&lt;br&gt;ningsstadgor skall upphöra att gälla. För detta har främst lämplighetsskäl&lt;br&gt;ansetts tala. Med en sådan ordning undanröjs också den oklarhet av konsti-&lt;br&gt;tutionell natur som anses råda för tiden från år 1975, då RF i dess nu-&lt;br&gt;varande lydelse trädde i kraft, till dess bestämmelsen i 7 § första stycket&lt;br&gt;AOst om rätt för kommunerna att meddela lokala ordningsföreskrif-&lt;br&gt;ter anpassades genom lagstiftning år 1982 (prop. 1982/83:9, bet.&lt;br&gt;1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58) till RF:s bestämmelser om normgivnings-&lt;br&gt;makten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till nuvarande RF gäller en&lt;br&gt;äldre författning eller föreskrift utan hinder av att den inte har kommit till i&lt;br&gt;den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpningen av den nya RF. I&lt;br&gt;punkt 6 föreskrivs vidare att ett bemyndigande, som har beslutats av&lt;br&gt;Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam, får utnyttjas&lt;br&gt;även fortsättningsvis. Det har inte ansetts råda någon oklarhet om att punkt&lt;br&gt;6 i övergångsbestämmelserna till nya RF innebär att de lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter som har beslutats före nya RF:s ikraftträdande enligt de då&lt;br&gt;gällande kompetensreglerna har behållit sin giltighet. Inte heller har det&lt;br&gt;ansetts råda någon oklarhet om giltigheten av sådana lokala ordningsfö-&lt;br&gt;reskrifter som har beslutats efter det att 7 § AOst anpassades till RF, dvs.&lt;br&gt;efter den 1 januari 1983. Kvar står då frågan om de lokala ordnings-&lt;br&gt;föreskrifter som har beslutats under tiden från nya RF:s ikraftträdande den&lt;br&gt;1 januari 1975 och till den 1 januari 1983 saknar grundlagsstöd. Den frågan&lt;br&gt;berördes inte i samband med att 7 § AOst anpassades till RF (prop.&lt;br&gt;1982/83:9). Man kan emellertid sätta i fråga om de lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter som har utfärdats under denna tid saknar giltighet. På samma sätt&lt;br&gt;kan giltigheten av lokala hamnföreskrifter och föreskrifter som har&lt;br&gt;utfärdats med stöd av 10 § L Instr. och som har meddelats efter den 1&lt;br&gt;januari 1975 sättas i fråga. Bemyndigandena i dessa författningar har&lt;br&gt;nämligen inte anpassats till nya RF. Förslaget till en ny ordningslag innebär&lt;br&gt;emellertid att en sådan anpassning skall göras nu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till övergångsbestämmelserna till nya RF angav föredragande&lt;br&gt;statsrådet (prop. 1973:90 s. 470 f.) som en huvudprincip att författningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;310&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som gällde när nya RF började tillämpas skulle gälla även i fortsättningen.&lt;br&gt;Föredraganden uttalade vidare att det måste anses självklart att en materiell&lt;br&gt;föreskrift som har beslutats av ett organ som var behörigt till det enligt de&lt;br&gt;kompetensregler som gällde när föreskriften kom till skulle gälla även i&lt;br&gt;fortsättningen, även om kompetensreglerna senare ändrades. Beträffande&lt;br&gt;sådana föreskrifter som innebär att riksdagen överlåter en del av sin norm-&lt;br&gt;givningskompetens till något annat organ uttalade föredraganden att de&lt;br&gt;flesta av de bemyndigandeföreskrifter som vid den tiden förekom i gällande&lt;br&gt;rätt skulle få stöd av bestämmelser i den nya RF. Föredraganden konstate-&lt;br&gt;rade emellertid att det i gällande rätt kunde förekomma bemyndiganden&lt;br&gt;som inte skulle kunna beslutas i sin dåvarande form med stöd av be-&lt;br&gt;stämmelser i den nya RF. Föredraganden var emellertid av den uppfatt-&lt;br&gt;ningen att även sådana bemyndiganden borde gälla tills vidare och över-&lt;br&gt;gångsbestämmelsen i punkt 6 avsåg också bemyndiganden som riksdagen&lt;br&gt;hade beslutat i någon annan form än genom författning. För att undanröja&lt;br&gt;eventuella oklarheter på området förordade föredraganden också att det i&lt;br&gt;den aktuella övergångsbestämmelsen skulle föras in en föreskrift om att&lt;br&gt;alla äldre författningar eller föreskrifter skulle äga fortsatt giltighet utan&lt;br&gt;hinder av att de inte hade tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits&lt;br&gt;vid tillämpningen av den nya RF. Föredraganden förordade vidare att det&lt;br&gt;till den aktuella övergångsbestämmelsen skulle fogas en föreskrift om att&lt;br&gt;ett bemyndigande, som hade beslutats av Konungen och riksdagen&lt;br&gt;gemensamt eller av riksdagen ensam, skulle få utnyttjas även efter den&lt;br&gt;tidpunkt då den nya RF skulle börja tillämpas tills riksdagen bestämde&lt;br&gt;något annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven gjordes emellertid inte något uttalande i frågan om bemyndi-&lt;br&gt;ganden i regeringsförfattningar, t.ex. AOst och hamnordningsförordningen,&lt;br&gt;skulle ha fortsatt giltighet även efter nya RF:s ikraftträdande. Den frågan&lt;br&gt;behandlades inte heller särskilt ingående i samband med 1982 års lag-&lt;br&gt;stiftningsärende (prop. 1982/83:9). Föredragande statsrådet konstaterade&lt;br&gt;endast (a. prop. s. 17) att kommunernas rätt att meddela föreskrifter i en&lt;br&gt;lokal ordningsstadga hade tillkommit före nya RF:s bestämmelser om&lt;br&gt;normgivningsmakten och att rätten att meddela sådana föreskrifter numera&lt;br&gt;inte skulle kunna grundas direkt på AOst. Föredraganden föreslog emeller-&lt;br&gt;tid av andra skäl än dessa att bemyndigandebestämmelsen i 7 § AOst skulle&lt;br&gt;utformas enligt nya RF:s principer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De redovisade motivuttalandena ger sålunda inte någon avgörande väg-&lt;br&gt;ledning för bedömningen av frågan om det ursprungliga bemyndigandet i&lt;br&gt;7 § AOst har behållit sin giltighet även efter nya RF:s ikraftträdande.&lt;br&gt;Tolkningen av övergångsbestämmelserna i punkt 6 till RF bör därför i&lt;br&gt;första hand ske med utgångspunkt från bestämmelsens ordalydelse. Över-&lt;br&gt;gångsbestämmelserna ger ett uttryckligt stöd för fortsatt giltighet av sådana&lt;br&gt;bemyndiganden som har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt&lt;br&gt;eller av riksdagen ensam. Sålunda omfattar bestämmelsen i denna del inte&lt;br&gt;bemyndiganden i äldre regeringsförfattningar. Första meningen i punkt 6 i&lt;br&gt;övergångsbestämmelserna till nya RF ger emellertid generellt fortsatt&lt;br&gt;giltighet åt alla äldre författningar eller föreskrifter. I likhet med utred-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;311&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen anser jag att detta måste anses gälla för också bemyndigandebe-&lt;br&gt;stämmelsen i 7 § första stycket AOst i dess lydelse före den 1 januari 1983.&lt;br&gt;Något uttalande i motiven till nya RF eller i något annat sammanhang som&lt;br&gt;strider mot en sådan tolkning finns inte heller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tolkning som den här förordade stämmer också väl överens med det i&lt;br&gt;nuvarande RF klart uttalade syftet att ge grundlagsstöd åt den lokala för-&lt;br&gt;odningsmakten. Mot den bakgrunden kan det inte ha varit en önskad eller&lt;br&gt;ens förutsedd konsekvens att de bemyndiganden som vid nya RF:s&lt;br&gt;ikraftträdande fanns i skilda regeringsförfattningar skulle kunna användas&lt;br&gt;först sedan de efter hand hade anpassats till de nya bestämmelserna om&lt;br&gt;normgivningsmakten. Sålunda blir mitt ställningstagande att övergångs-&lt;br&gt;bestämmelsen i första meningen i punkt 6 till RF bör tolkas så att den också&lt;br&gt;innefattar sådana bemyndigandebestämmelser i regeringsförfattningar som&lt;br&gt;fanns vid nya RF:s ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina överväganden här innebär att det inte finns några tvingande konsti-&lt;br&gt;tutionella skäl för att upphäva de lokala ordningsföreskrifter som gäller vid&lt;br&gt;ordningslagens ikraftträdande. Som nyss har pekats på kan det emellertid&lt;br&gt;vara lämpligt att så sker. Utredningen har i sin genomgång i mitten av&lt;br&gt;1980-talet av de lokala ordningsstadgoma i landets kommuner funnit att de&lt;br&gt;till stor del är föråldrade och innehåller bestämmelser som inte längre&lt;br&gt;behövs eller föreskrifter i ämnen som numera är reglerade i någon annan&lt;br&gt;ordning. Utredningen har vid sin genomgång också konstaterat att åtskilliga&lt;br&gt;bestämmelser i lokala ordningsstadgor gäller för områden som inte är&lt;br&gt;allmän plats. Mot bakgrund av dessa brister i de lokala ordningsstadgoma&lt;br&gt;har i likhet med utredningen ansetts att de lokala ordningsföreskrifterna bör&lt;br&gt;bli föremål för en översyn. En sådan översyn kan lämpligen åstadkommas,&lt;br&gt;om de lokala ordningsstadgoma upphävs helt och ersätts av nya ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter som är anpassade till regleringen i detta lagstiftnings-&lt;br&gt;ärende. Mot den bakgrunden har en bestämmelse om upphävande av nu&lt;br&gt;gällande lokala ordningsstadgor tagits in i femte stycket i punkt 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med detta måste sålunda nya lokala föreskrifter antas och&lt;br&gt;fastställas. Kommunerna måste ges det rådrum som behövs efter ord-&lt;br&gt;ningslagens ikraftträdande för att utarbeta och anta nya föreskrifter. De nu-&lt;br&gt;varande lokala ordningsstadgoma bör till följd av detta upphöra att gälla&lt;br&gt;först viss tid efter det att ordningslagen har trätt i kraft. Utredningen&lt;br&gt;föreslår en giltighetstid av två år efter ordningslagens ikraftträdande av de&lt;br&gt;lokala ordningsstadgor som gäller när den nya lagen träder i kraft.&lt;br&gt;Utredningens förslag i det här avseendet har inte mött kritik från något håll&lt;br&gt;under remissbehandlingen. Också för egen del anser jag att den föreslagna&lt;br&gt;övergångstiden är väl avvägd. Jag förordar sålunda att de lokala ordnings-&lt;br&gt;stadgor som gäller vid ordningslagens ikraftträdande bör ges giltighet under&lt;br&gt;ytterligare två år därefter. En sådan bestämmelse har därför tagits in i femte&lt;br&gt;stycket i förevarande punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma synsätt som i fråga om de lokala ordningsstadgoma gör sig gäl-&lt;br&gt;lande också beträffande de lokala hamnordningarna. Även dessa bör sålun-&lt;br&gt;da upphävas och ersättas med nya lokala hamnordningar. Jag ansluter mig&lt;br&gt;också här till utredningens förslag att de lokala hamnordningar som gäller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;312&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;när den nya lagen träder i kraft bör ges fortsatt giltighet under två år däref-&lt;br&gt;ter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sjätte stycket i punkt 1 anges att de föreskrifter som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460, L Instr.) skall upphävas.&lt;br&gt;Av övervägandena i det föregående (avsnitt 4.3.8) framgår att under senare&lt;br&gt;år tillkomna bestämmelser i specialförfattningar har minskat den praktiska&lt;br&gt;betydelsen av 10 § L Instr. Det har därför ansetts lämpligt att de gällande&lt;br&gt;föreskrifterna i samband med den nya ordningslagens ikraftträdande ses&lt;br&gt;över i ett sammanhang och anpassas till den nya regleringen. Det arbete&lt;br&gt;som en sådan anpassning för med sig bör emellertid inte bli lika omfattande&lt;br&gt;som arbetet med att utforma nya lokala föreskrifter. Mot den bakgrunden&lt;br&gt;har de föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § L Instr. och som gäl-&lt;br&gt;ler vid den nya ordningslagens ikraftträdande inte getts längre giltighet än&lt;br&gt;ett år därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har ansetts värdefullt att ordningslagens bestämmelser om bl.a. till-&lt;br&gt;ståndsprövningen tillämpas så snart som möjligt efter lagens ikraftträdande.&lt;br&gt;En sådan ordning följer också av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser&lt;br&gt;(jfr RÅ 1988:132). I punkt 2 har därför tagits in en bestämmelse som&lt;br&gt;innebär att regleringen i den nya ordningslagen skall tillämpas i de fall då&lt;br&gt;en ansökan eller anmälan enligt en författning som anges i punkt 1 andra&lt;br&gt;stycket har gjorts före lagens ikraftträdande men då ännu inte har prövats&lt;br&gt;slutligt. Bestämmelsen har utformats i linje med utredningens förslag, som&lt;br&gt;inte kritiserats under remissbehandlingen. Bestämmelsen i förevarande&lt;br&gt;punkt innebär t.ex. att regleringen i ordningslagen om polisens och kommu-&lt;br&gt;nernas villkor eller anvisningar eller tillsägelser eller förbud ur ordnings-&lt;br&gt;och säkerhetssynpunkt (3 kap. 14, 15 och 17 §§), om återkallelse av med-&lt;br&gt;delat tillstånd (3 kap. 18 §) och om tvångsåtgärder (3 kap. 19-21 §§) blir&lt;br&gt;tillämpliga i ärenden som är anhängiga vid ordningslagens ikraftträdande.&lt;br&gt;För prövningen av ärenden om allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar får den förevarande bestämmelsen mindre betydelse med&lt;br&gt;hänsyn till de begränsade ändringar som har gjorts i regleringen av sam-&lt;br&gt;mankomster och tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från bestämmelsen i punkt 2 har i punkt 5 gjorts i fråga om&lt;br&gt;överklagande av beslut som har meddelats före ordningslagens ikraft-&lt;br&gt;trädande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 3 skall ett godkännande enligt 6 § tredje stycket AOst av en&lt;br&gt;skjutbana som inte hör till försvarsmakten gälla under viss tid som ett till-&lt;br&gt;stånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ordningslagen. I 3 kap. 6 § tredje&lt;br&gt;stycket andra meningen har tagits in ett bemyndigande för regeringen eller&lt;br&gt;den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utfö-&lt;br&gt;rande och besiktning av en skjutbana som inte hör till försvarsmakten. Det&lt;br&gt;har ansetts angeläget att de nya bestämmelserna för sådana skjutbanor blir&lt;br&gt;tillämpliga även på sådana skjutbanor som har ett gällande tillstånd som har&lt;br&gt;utfärdats med stöd av AOst:s reglering i ämnet. Ett gammalt tillstånd bör&lt;br&gt;dock få gälla även under viss tid efter ordningslagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;313&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelsen i förevarande punkt följer därför att innehavaren av en&lt;br&gt;skjutbana som inte hör till försvarsmakten har att under övergångstiden in-&lt;br&gt;hämta tillstånd till verksamheten enligt de nya bestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor rörande säkerhetskrav för tält och tivolianordningar har behand-&lt;br&gt;lats i det föregående (avsnitt 4.2.5 och 4.2.6). Av övervägandena där följer&lt;br&gt;att bestämmelser om ett prövningsförfarande för tält och tivolianordningar&lt;br&gt;har tagits in i 2 kap. 12 och 13 §§ ordningslagen. För att en smidig över-&lt;br&gt;gång till de nya bestämmelserna om besiktning skall bli möjlig har i punkt 4&lt;br&gt;tagits in en bestämmelse enligt vilken samlingstält och tivolianordningar får&lt;br&gt;användas för sitt ändamål även viss tid efter ordningslagens ikraftträdande&lt;br&gt;utan att besiktning har skett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av det föregående (se bl.a. avsnitt 4.3.10) innebär mina&lt;br&gt;överväganden relativt omfattande ändringar av de överklaganderegler som&lt;br&gt;gäller nu. Den nya ordningen innebär främst att rätten att överklaga ett be-&lt;br&gt;slut till regeringen har tagits bort. För att övergången till de nya bestämmel-&lt;br&gt;serna skall bli så enkel som möjligt har i punkt 5 tagits in en bestämmelse&lt;br&gt;om att de nuvarande bestämmelserna om överklagande skall tillämpas på&lt;br&gt;ett beslut som har meddelats före ordningslagens ikraftträdande enligt en&lt;br&gt;författning som avses i punkt 1 andra-fjärde styckena. Sålunda blir ord-&lt;br&gt;ningslagens regler om överklagande tillämpliga först i ärenden där beslut i&lt;br&gt;första instans har meddelats enligt den nya lagens regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 6 har tagits in en bestämmelse som innebär att om det i en lag el-&lt;br&gt;ler någon annan författning görs en hänvisning till en föreskrift som har er-&lt;br&gt;satts genom en bestämmelse i ordningslagen, skall den nya bestämmelsen&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt&lt;br&gt;för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän&lt;br&gt;plats, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket ”allmän plats” enligt nuvarande AOst har i den nya ordnings-&lt;br&gt;lagen ersatts med offentlig plats. Lagens rubrik bör anpassas härtill. Det har&lt;br&gt;ansetts att lagen bör benämnas lag om rätt för kommun att ta ut avgift för&lt;br&gt;vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Om tillstånd enligt 3 kap. I § ordningslagen (0000:000) har lämnats i&lt;br&gt;fråga om sådan offentlig plats som står under kommunens förvaltning, får&lt;br&gt;kommunen ta ut ersättning för användningen. Rätt att ta ut ersättning före-&lt;br&gt;ligger också i fråga om användning, som avser salutorg eller liknande plats&lt;br&gt;som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning utgår i form av en avgift med belopp, som kan anses skäligt&lt;br&gt;med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna,&lt;br&gt;kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omstän-&lt;br&gt;digheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunder för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte, när kommunen&lt;br&gt;enligt 3 kap. 2 § andra stycket 2 ordningslagen inte har hörts över ansökan&lt;br&gt;om tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;314&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 första-tredje styckena har endast gjorts en anpassning till den nya ord-&lt;br&gt;ningslagen och språkliga justeringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket är nytt och har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 5.1). Kommunerna ges nu en uttrycklig rätt att träffa civilrättsliga&lt;br&gt;avtal om ianspråktagande av annan kvartersmark än sådan som i detaljplan&lt;br&gt;redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet och står under kommu-&lt;br&gt;nens förvaltning. Ifrågavarande civilrättsliga avtal undantas från bestäm-&lt;br&gt;melserna i lagen om beräkning av avgiftens storlek.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § I den omfattning som behövs för att ordna trafiken får en kommun ta ut&lt;br&gt;ersättning i form av en avgift för rätten att parkera på sådana offentliga&lt;br&gt;platser som står under kommunens förvaltning och som kommunen har&lt;br&gt;upplåtit för parkering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunderna för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.&lt;br&gt;Därvid gäller följande. För att underlätta för näringsidkare och andra med&lt;br&gt;särskilda behov av att parkera i sitt arbete eller för dem som bor i ett visst&lt;br&gt;område att parkera inom området får avgifter tas ut efter särskilda grunder&lt;br&gt;av dem som beslutet gäller. Avgiften får i sådana fall fastställas till ett&lt;br&gt;engångsbelopp för en viss period. Rörelsehindrade får befrias från avgifts-&lt;br&gt;skyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse på offentlig plats som står under kommunens förvaltning&lt;br&gt;av särskilda uppställningsplatser för fordon, som används i yrkesmässig&lt;br&gt;trafik för personbefordran, får kommunen ta ut avgift med det belopp som&lt;br&gt;behövs för att täcka kommunens kostnader för användningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första och tredje styckena har begreppet ”allmän plats” ersatts med of-&lt;br&gt;fentlig plats som står under kommunens förvaltning. Ändringen följer av att&lt;br&gt;uttrycket offentlig plats används i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har endast gjorts en språklig anpassning till ändringarna i&lt;br&gt;1 §•&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har förutom att, som ovan nämnts, begreppet allmän plats&lt;br&gt;ersatts med ”offentlig plats” också uttrycket ”upplåtelsen” i enlighet med&lt;br&gt;vad Lagrådet anfört ersatts med ”användningen”.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.3 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen&lt;br&gt;(1979:596)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regleringen av gaturenhållningen har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 5.2). Som där har angetts bör reglerna om gaturenhållning&lt;br&gt;samlas i renhållningslagen. Vidare föreslås där att i lagen förs in en skyl-&lt;br&gt;dighet för fastighetsägare eller någon annan som enligt 1 kap. 5 § fastig-&lt;br&gt;hetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare, att hålla&lt;br&gt;rent på viss kvartersmark. Den skyldigheten har sanktionerats med bötes-&lt;br&gt;straff.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör&lt;br&gt;från hushåll och därmed jämförligt avfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och&lt;br&gt;slutligt omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-&lt;br&gt;skriva att hushållsavfall och annat avfall får införas till eller utföras ur riket&lt;br&gt;endast efter särskilt tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;315&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med fastighetsinnehavare avses i lagen den som äger fastigheten eller&lt;br&gt;den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses&lt;br&gt;som fastighetsägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens fjärde stycke, som är nytt, definieras begreppet fastighets-&lt;br&gt;innehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nuvarande ordningen anknyter fastighetsinnehavet till bestäm-&lt;br&gt;melserna i kommunalskattelagen (1928:370). Genom ändringar i skatte-&lt;br&gt;författningarna har emellertid begreppet fått en annan innebörd än den&lt;br&gt;ursprungliga. Anknytningen till skattskyldigheten enligt kommunalskatte-&lt;br&gt;lagen innebär numera att alla juridiska personer med undantag för dödsbon&lt;br&gt;faller utanför begreppet fastighetsinnehavare, eftersom deras skattskyldighet&lt;br&gt;till inkomstskatt regleras uteslutande i lagen (1947:576) om statlig inkomst-&lt;br&gt;skatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad Lagrådet anfört har kopplingen mellan fastighets-&lt;br&gt;innehavare och skattelagstiftningen släppts. I stället har gjorts en an-&lt;br&gt;knytning till 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen där den speciella grupp av&lt;br&gt;nyttjanderättshavare m.fl. som avses med fastighetsinnehavare i renhåll-&lt;br&gt;ningslagen räknas upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Såvitt avser gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser,&lt;br&gt;som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för&lt;br&gt;vilka kommunen är huvudman, svarar kommunen för att platserna genom&lt;br&gt;gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hälls i ett sådant skick&lt;br&gt;att uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt de krav tillgodoses, som&lt;br&gt;med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan&lt;br&gt;ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens&lt;br&gt;skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utföras av staten som väg-&lt;br&gt;hållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom områden, som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som&lt;br&gt;har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighetsinnehavaren&lt;br&gt;skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i&lt;br&gt;enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall&lt;br&gt;användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nytt-&lt;br&gt;janderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommu-&lt;br&gt;nen medge kommunen undantag från skyldigheten enligt första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller&lt;br&gt;grundläggande bestämmelser om gaturenhållning på platser som har&lt;br&gt;upplåtits för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket innehåller bestämmelser om kommunens skyldighet.&lt;br&gt;Enligt dem är kommunen skyldig att vidta vissa renhållningsåtgärder på&lt;br&gt;områden som i detaljplan redovisas som allmän plats och för vilka kom-&lt;br&gt;munen är huvudman enligt bestämmelserna i plan- och bygglagen&lt;br&gt;(1987:10, PBL). Skyldigheten omfattar också vinterrenhållning. Kom-&lt;br&gt;munens åliggande enligt bestämmelsen skall utföras på ett sådant sätt att&lt;br&gt;uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt de krav tillgodoses, som med&lt;br&gt;hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i&lt;br&gt;fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Bestämmelsen skiljer&lt;br&gt;sig i förhållande till nuvarande bestämmelser i 3 § AOst och 18 § ren-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;316&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hållningslagen i så måtto att den föreslagna regleringen inte innehåller&lt;br&gt;några detaljbestämmelser om vari åtgärderna skall bestå. Vilka åtgärder&lt;br&gt;som får anses skäliga får avgöras med hänsyn till ortsförhållandena,&lt;br&gt;platsens belägenhet inom samhället och övriga omständigheter och behöver&lt;br&gt;inte anges särskilt. Den omständigheten att stycket givits en mindre&lt;br&gt;detaljerad utformning innebär alltså inte att kommunens skyldigheter har&lt;br&gt;begränsats i förhållande till nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunens skyldighet begränsas liksom nu till det ansvar som ankom-&lt;br&gt;mer på kommunen som väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket gäller samma krav på renhållningsåtgärder som&lt;br&gt;enligt första stycket för områden som i detaljplan redovisas som kvarters-&lt;br&gt;mark. Gaturenhållningsskyldigheten inträder dock inte förrän området har&lt;br&gt;iordningställts och begagnas för allmän trafik. Sålunda föreligger inte&lt;br&gt;någon gaturenhållningsskyldighet för områden som redovisas som kvar-&lt;br&gt;tersmark, om den trafik som förekommer där endast är mera spontan och&lt;br&gt;området inte särskilt har upplåtits för ändamålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet fastighetsinnehavare har definierats i 1 § fjärde stycket före-&lt;br&gt;varande lag. Fastighetsinnehavaren är enligt andra stycket skyldig att svara&lt;br&gt;för gaturenhållningen på område som avses i förevarande stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket kan i vissa fall bli tillämplig på enskilda&lt;br&gt;vägar enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL). Enligt 1 kap. 1 §&lt;br&gt;tredje stycket EVL får vägsamfällighet eller vägförening inte bildas inom&lt;br&gt;område med detaljplan där en kommun är huvudman för allmänna platser.&lt;br&gt;En förening eller samfällighet som har bildats innan området har lagts&lt;br&gt;under sådan plan upplöses emellertid inte automatiskt. Vägförening inom&lt;br&gt;område med detaljplan med kommunalt huvudmannaskap för allmän plats&lt;br&gt;kan sålunda leva kvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om enskild väg som har ställts i ordning och upplåtits för allmän trafik&lt;br&gt;går över tomtmark kommer således ett mera långtgående krav på gatu-&lt;br&gt;renhållning att gälla än det som föreskrivs i 1 kap. 3 § tredje stycket EVL&lt;br&gt;(se avsnitt 5.2). Någon särskild bestämmelse i EVL om detta har inte&lt;br&gt;ansetts behövas. Dock bör framhållas att bestämmelsen i 18 § andra stycket&lt;br&gt;renhållningslagen inte med nödvändighet måste innebära en skärpning i&lt;br&gt;förhållande till vad som gäller enligt EVL eftersom åtgärderna enligt 18 §&lt;br&gt;skall anpassas efter behovet i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket begränsas fastighetsägares m.fl. skyldighet att hålla rent&lt;br&gt;och vidta andra åtgärder så till vida att skyldigheten ankommer på&lt;br&gt;kommunen att uppfylla i fråga om mark för allmän trafik i vilken nyttjan-&lt;br&gt;derätt eller annan särskild rätt har upplåtits till kommunen enligt 14 kap.&lt;br&gt;2 § PBL. Sådant område som kan komma att omfattas av undantaget i&lt;br&gt;tredje stycket är mark som enligt bestämmelser i detaljplan är avsedd för&lt;br&gt;enskilt byggande men som skall användas även för en allmän trafikanlägg-&lt;br&gt;ning eller för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gaturenhållningsskyldigheten enligt 18 § andra stycket renhållnings-&lt;br&gt;lagen kommer att medföra en motsvarande begränsning av kommunens&lt;br&gt;städningsskyldighet enligt 20 § samma lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;317&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket motsvarar bestämmelsen i 18 § andra stycket renhåll-&lt;br&gt;ningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med&lt;br&gt;detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de&lt;br&gt;åtgärder som avses i 18 § första stycket i fråga om gångbana eller något&lt;br&gt;annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får med-&lt;br&gt;dela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av fastig-&lt;br&gt;hetsinnehavaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har gjorts en redaktionell ändring som innebär att bestäm-&lt;br&gt;melsen har anpassats till regleringen i PBL om allmän plats samt en juste-&lt;br&gt;ring av språklig natur. Vidare har liksom i 18 § begreppet fastighets-&lt;br&gt;innehavare förts in i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om underställningsskyldighet, som enligt nuvarande&lt;br&gt;ordning finns i andra stycket, har utgått då underställningsskyldigheten har&lt;br&gt;slopats i PBL och i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har tagits in en bemyndigandebestämmelse som ger&lt;br&gt;regeringen och, efter vidaredelegation, en kommun rätt att meddela detalj-&lt;br&gt;föreskrifter för fastighetsinnehavare. Av 1 § fjärde stycket förevarande lag&lt;br&gt;följer att med fastighetsinnehavare skall förstås förutom fastighetens ägare&lt;br&gt;också den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som&lt;br&gt;fastighetsägare. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse fastighetsinnehavamas&lt;br&gt;skyldighet att utföra vinterväghållning på visst sätt eller att undanröja sand&lt;br&gt;eller motsvarande fr.o.m. en viss tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 7 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i&lt;br&gt;större omfattning samla in och forsla bort avfall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. inte fullgör vad som åligger honom enligt föreskrift som meddelats&lt;br&gt;med stöd av 9 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall döms inte till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sin&lt;br&gt;skyldighet enligt 18 § andra stycket eller 19 § som fastighetsinnehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till ansvar för gärning enligt första eller tredje stycket döms inte om an-&lt;br&gt;svar kan ådömas enligt brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-&lt;br&gt;svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller för-&lt;br&gt;budet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om straff för fastighetsägare&lt;br&gt;eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som&lt;br&gt;fastighetsägare och som inte fullgör vad som åligger honom enligt 18 §&lt;br&gt;andra stycket eller 19 §. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna moti-&lt;br&gt;veringen (avsnitt 5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En underlåtenhet att fullgöra renhållningsskyldighet skall inte medföra&lt;br&gt;ansvar enligt renhållningslagen, om ansvar kan ådömas enligt brottsbalken,&lt;br&gt;vilket framgår av fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;318&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.4 Förslaget till lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen&lt;br&gt;(1990:1157)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;25 § Utan spårinnehavarens eller trafikutövarens tillstånd får inte någon be-&lt;br&gt;träda spårområdet för järnväg utom på platser där det av skyltar, utjämning&lt;br&gt;av höjdskillnaden mellan spåren och markplanet, gångfållor eller andra an-&lt;br&gt;ordningar klart framgår att allmänheten har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning regleras rätten att beträda tunnelbanas och spår-&lt;br&gt;vägs spårområde i förevarande paragraf. I det föregående (avsnitt 4.4.1) har&lt;br&gt;emellertid föreslagits att bestämmelser om ordning och säkerhet i viss kol-&lt;br&gt;lektiv persontrafik skall regleras i ett särskilt kapitel (4 kap.) i den nya ord-&lt;br&gt;ningslagen. Sålunda har där föreslagits att bestämmelser som reglerar hur&lt;br&gt;tunnelbanas och spårvägs spårområde får beträdas tas in i 4 kap. 5 § ord-&lt;br&gt;ningslagen. Förevarande paragraf i jämvägssäkerhetslagen har ändrats i en-&lt;br&gt;lighet härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 a § Alkoholdrycker får inte förtäras inom järnvägens område och dess&lt;br&gt;färdmedel. Förbudet gäller inte ifråga om förtäring av drycker vid tillåten&lt;br&gt;servering och inte heller om järnvägen för särskilt fall har medgett förtä-&lt;br&gt;ringen. Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den&lt;br&gt;betydelse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av&lt;br&gt;drycker, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;5.3) och innehåller bestämmelser om förtäringsförbud inom järnvägens om-&lt;br&gt;råde och dess färdmedel. Paragrafen motsvarar i sak vad som har före-&lt;br&gt;slagits för den kollektivtrafik som regleras i den nya ordningslagen. Därför&lt;br&gt;kan hänvisas till specialmotiveringen till 4 kap. 4 § i det lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande andra meningen i paragrafen bör påpekas att avsikten är att&lt;br&gt;järnvägen skall kunna tillåta att medhavd folköl förtärs av de resande på&lt;br&gt;fjärrtåg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får&lt;br&gt;från järnvägens område och dess färdmedel avlägsna den som överträder&lt;br&gt;förbudet i 25 § första stycket, den som uppträder berusad eller stör&lt;br&gt;ordningen och den som genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i&lt;br&gt;järnvägsdriften. Om det är absolut nödvändigt, får han omhänderta en sådan&lt;br&gt;person. Om så sker, skall polisen omedelbart underrättas. Den om-&lt;br&gt;händertagne får hållas kvar till dess att han har överlämnats till en polisman&lt;br&gt;eller det inte längre finns skäl till omhändertagande, dock längst sex&lt;br&gt;timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får&lt;br&gt;från järnvägens område avlägsna den som öveträder förbudet i 25 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har - i enlighet med vad Lagrådet anfört - gjorts ett för-&lt;br&gt;tydligande av var en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid&lt;br&gt;järnväg har rätt att ingripa. Sålunda har en sådan befattningshavare rätt att&lt;br&gt;ingripa såväl inom järnvägens område som på dess färdmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket ges en järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordnings-&lt;br&gt;tjänst möjlighet att från järnvägens område avlägsna den som öveträder&lt;br&gt;förtäringsförbudet i 25 a §. Rätten till avlägsnande gäller således inte&lt;br&gt;järnvägens färdmedel. Avgränsningen har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;319&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;motiveringen (avsnitt 5.3). Någon möjlighet till omhändertagande vid&lt;br&gt;överträdelse av förtäringsförbudet har inte ansetts påkallad. Om den som&lt;br&gt;överträder förbudet är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säker-&lt;br&gt;heten i trafiken kan han emellertid med stöd av första och andra meningen i&lt;br&gt;första stycket omhändertas på dessa grunder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 a § I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som&lt;br&gt;förtär sådana drycker i strid med 25 a § finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna motsvarar i sak vad som har föreslagits gälla för den kol-&lt;br&gt;lektivtrafik som regleras i den nya ordningslagen. Därför hänvisas till spe-&lt;br&gt;cialmotiveringen till 4 kap. 11 § i det lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.5 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:293) om&lt;br&gt;handel med drycker&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;56 § På serveringsställe, för vilket tillstånd till servering av alkoholdrycker&lt;br&gt;gäller, får ej någon dricka eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än som&lt;br&gt;har serverats i enlighet med tillståndet. Vad som har sagts nu gäller inte i&lt;br&gt;fråga om förtäring av öl på järnvägståg i inrikes trafik, om järnvägen för&lt;br&gt;särskilt fall har medgett förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serve-&lt;br&gt;ringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt&lt;br&gt;upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat&lt;br&gt;och dryck tillhandahålles av innehavaren eller genom dennes försorg och&lt;br&gt;där servering av alkoholdrycker ej är tillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdryck som ej får serveras i lokal som avses i denna paragraf får&lt;br&gt;ej heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymmen annat än om&lt;br&gt;det är uppenbart att drycken ej är avsedd att drickas på stället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) föreslås att bestämmelser skall&lt;br&gt;tas in i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) om förbud mot förtäring av&lt;br&gt;alkoholdrycker inom järnvägens område och dess färdmedel i andra fall än&lt;br&gt;i samband med tillåten servering av sådana drycker. Om järnvägen för sär-&lt;br&gt;skilt fall har medgett tillstånd till det får enligt förslaget dock förtäring av&lt;br&gt;medhavd folköl ske i järnvägståg, även om tillstånd till sådan servering&lt;br&gt;finns. Detta innebär sålunda ett avsteg från vad som nu gäller enligt 56 §&lt;br&gt;första stycket lagen om handel med drycker. I första stycket andra me-&lt;br&gt;ningen har därför tagits in en bestämmelse om möjlighet för järnvägen att&lt;br&gt;för särskilt fall tillåta förtäring av medhavd folköl på järnvägståg i inrikes&lt;br&gt;trafik. Det kan i sammanhanget pekas på att undantaget från förbudet gäller&lt;br&gt;för endast järnvägståg och således inte för trafikföretagets område i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.6 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att förverkandebestämmelser - när det gäller drycker&lt;br&gt;som förtärs eller förvaras i strid med föreslagna bestämmelser - tas in i de&lt;br&gt;författningar där förbudsbestämmelsen finns. Sålunda skulle lagen om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker m.m. (förverkandelagen) komma att in-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nehålla bestämmelser om endast beslag. Den föreslagna ordningen har mött&lt;br&gt;kritik från endast något håll under remissbehandlingen. Det står emellertid&lt;br&gt;mycket att vinna ur åskådlighetssynpunkt om beslags- och förverkande-&lt;br&gt;bestämmelserna sammanförs och inte sprids ut på flera olika författningar.&lt;br&gt;Mot den bakgrunden har övervägande skäl ansetts tala för att bestäm-&lt;br&gt;melserna om förverkande av drycker som förtärs eller förvaras i strid med&lt;br&gt;bestämmelserna i den nya ordningslagen eller jämvägssäkerhetslagen tas in&lt;br&gt;i förverkandelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos&lt;br&gt;den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa tra-&lt;br&gt;fikbrott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen&lt;br&gt;(1957:297) eller 325 § eller 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) skall förklaras&lt;br&gt;förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas&lt;br&gt;hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit&lt;br&gt;avsedda även för den som begått gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller för-&lt;br&gt;varar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket&lt;br&gt;första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (0000:000) eller med&lt;br&gt;lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras för-&lt;br&gt;verkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma skall gälla alko-&lt;br&gt;holdrycker som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med&lt;br&gt;4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a § jämvägssäkerhetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana&lt;br&gt;drycker som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i&lt;br&gt;sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att&lt;br&gt;dryckerna var avsedda även för den senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med ställningstagandet att beslags- och förverkandebestämmel-&lt;br&gt;serna i största möjliga utsträckning bör hållas samman i en författning har i&lt;br&gt;tredje stycket tagits in bestämmelser om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker i fall då någon bryter mot reglerna i den nya ordningslagen eller&lt;br&gt;jämvägssäkerhetslagen om förbud att förtära eller förvara sådana drycker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första meningen i tredje stycket innebär att alkoholhal-&lt;br&gt;tiga drycker i form av sprit, vin och starköl skall förverkas hos den som&lt;br&gt;förtär eller förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 §&lt;br&gt;andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen eller i&lt;br&gt;strid med lokal ordningsföreskrift som har utfärdats med stöd av 3 kap. 8 §&lt;br&gt;ordningslagen. Även om dryckerna tillhör någon annan än den som har&lt;br&gt;brutit mot något av nyssnämnda förbud, kan förverkande ske. I fall då sär-&lt;br&gt;skilda skäl talar mot det skall emellertid inte förverkande komma i fråga.&lt;br&gt;Om förverkande skall ske eller inte, får sålunda avgöras mot bakgrund av&lt;br&gt;omständigheterna i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen i tredje stycket föreskrivs att förverkande skall ske&lt;br&gt;också hos den som bryter mot förtäringsförbudet i 4 kap. 4 § ordningslagen&lt;br&gt;eller 25 a § jämvägssäkerhetslagen. Till skillnad från bestämmelsen i första&lt;br&gt;meningen kan förutom spritdrycker, vin och starköl också folköl förverkas i&lt;br&gt;dessa fall. Förverkandebestämmelsen i andra meningen har nämligen knu-&lt;br&gt;tits an till definitionen av alkoholdrycker i lagen (1977:292) om till-&lt;br&gt;verkning av drycker, m.m. Avgränsningen av de alkoholdrycker som avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;321&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gälla med bestämmelsen i andra meningen i tredje stycket har behandlats i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket finns en bestämmelse om att förverkande kan ske också&lt;br&gt;hos någon som är i sällskap med den som har brutit mot något sådant förtä-&lt;br&gt;rings- eller förvaringsförbud som anges i tredje stycket. Förverkande hos&lt;br&gt;någon annan än den som har brutit mot förbudet kan emellertid komma i&lt;br&gt;fråga bara om det är sannolikt att dryckerna var avsedda också för den se-&lt;br&gt;nare. Det kan här pekas på att förverkande hos någon annan än den som har&lt;br&gt;överträtt aktuella förbud bör ske med viss försiktighet. Förverkande bör så-&lt;br&gt;ledes komma i fråga endast om det står helt klart att den hos vilken åt-&lt;br&gt;gärden vidtas också är i sällskap med någon som har överträtt förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan här erinras om att beslag och förverkande av alkoholdrycker&lt;br&gt;från ungdomar ofta kan ske med stöd av 79 § första stycket lagen&lt;br&gt;(1977:293) om handel med drycker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande&lt;br&gt;avvikelsejr:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa&lt;br&gt;eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall&lt;br&gt;må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen&lt;br&gt;(1977:293.) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till&lt;br&gt;tillverkare' av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till&lt;br&gt;egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försälj-&lt;br&gt;ning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsleda-&lt;br&gt;ren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första&lt;br&gt;punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndig-&lt;br&gt;heten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller&lt;br&gt;såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar&lt;br&gt;egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.&lt;br&gt;Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av besla-&lt;br&gt;getmissnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han&lt;br&gt;erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres&lt;br&gt;vid -den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning&lt;br&gt;utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ^Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas&lt;br&gt;inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i&lt;br&gt;samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och&lt;br&gt;väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad&lt;br&gt;enligt 1 §. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken&lt;br&gt;beslaget skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom&lt;br&gt;£n månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren&lt;br&gt;ätt, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens för-&lt;br&gt;verkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget&lt;br&gt;gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den be-&lt;br&gt;slagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om be-&lt;br&gt;slaget göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som för-&lt;br&gt;tärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första&lt;br&gt;meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000) eller med 25 a § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller&lt;br&gt;som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;322&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en&lt;br&gt;polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt eller befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst&lt;br&gt;vid järnväg som har verkställt beslag skall skyndsamt anmäla detta till&lt;br&gt;polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har i första stycket punkt 5 kompletterats med de bestämmelser&lt;br&gt;som behövs till följd av att en ordningsvakt som har förordnats att tjänst-&lt;br&gt;göra vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning eller inom&lt;br&gt;ett trafikföretags område eller dess färdmedel liksom en befattningshavare i&lt;br&gt;ordnings- eller säkerhetstjänst vid järnväg, skall få verkställa beslag av&lt;br&gt;sådana alkoholdrycker som förtärs eller förvaras i strid med villkor som kan&lt;br&gt;ha meddelats med stöd av 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller&lt;br&gt;med 2 kap. 18 § ordningslagen eller med förtäringsförbudet i 4 kap. 4 §&lt;br&gt;ordningslagen eller 25 a § jämvägssäkerhetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens andra stycke har justerats med hänsyn till den föreslagna be-&lt;br&gt;stämmelsen i första stycket punkt 5. Sålunda skall också befattningshavare i&lt;br&gt;ordnings- eller säkerhetstjänst vid järnväg till polismyndighet anmäla verk-&lt;br&gt;ställt beslag och dit överlämna den beslagtagna egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:688) om&lt;br&gt;skydd för viss tjänsteutövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken skall tillkomma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid ka-&lt;br&gt;nal- eller slussverk eller järnvägsanläggning eller allmän flygplats eller god-&lt;br&gt;känd enskild flygplats;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och&lt;br&gt;därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. trafiktjänsteman för vilken bestämmelserna i 4 kap. ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000) gäller enligt vad som sägs i 2 § nämnda kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 lagen har tillkommit en ny punkt 3, som har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motveringen (avsnitt 4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillägget i lagen innebär att trafiktjänstemän skall omfattas av det för-&lt;br&gt;höjda straffskydd som är förenat med myndighetsutövning. Förutsättning-&lt;br&gt;arna för att skyddet skall gälla anges i 4 kap. 2 § i den nya ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.8 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om&lt;br&gt;kungörande av lagar och andra författningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2 § I fråga om andra författningar än lagar gäller att 4-9 §§ inte tillämpas&lt;br&gt;på en författning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. som på grund av sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till envar&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. som endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller för-&lt;br&gt;hållandet mellan statliga myndigheter inbördes, förutsatt att författningen&lt;br&gt;inte innehåller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående&lt;br&gt;eller för berörda arbetstagares eller uppdragstagares rättsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva dels att lokala trafikföreskrifter eller föreskrif-&lt;br&gt;ter som avses i 3 kap. 11 § ordningslagen (0000:000) inte behöver kungöras&lt;br&gt;på det sätt som anges i 9 §, dels att föreskrifter om högsta tillåtna färd-&lt;br&gt;hastighet inte behöver kungöras på det sätt som anges i 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;323&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad som har anförts i det föregående (avsnitt 4.3.8) kan läns-&lt;br&gt;styrelserna efter vidaredelegation från regeringen ges befogenhet att med-&lt;br&gt;dela de föreskrifter som på grund av särskilda förhållanden behövs för att&lt;br&gt;skydda människor mot fara för liv eller hälsa. Sådana föreskrifter avses&lt;br&gt;kunna gälla för viss tid eller tills vidare och innebära förbud mot att vistas&lt;br&gt;inom t.ex. skade- eller riskområden, gruvområden, skjutfält eller skjutbanor.&lt;br&gt;Mot bakgrund av att ifrågavarande föreskrifter får utfärdas endast vid&lt;br&gt;särskilda händelser föreligger i regel ett behov av att de träder i kraft med&lt;br&gt;mycket kort varsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 9 § första stycket första meningen i förevarande lag skall en för-&lt;br&gt;fattning som beslutas av bl.a. länsstyrelsen kungöras i författningssamlingen&lt;br&gt;för resp. län. Om utomordentliga förhållanden påkallar det kan regeringen&lt;br&gt;enligt bestämmelsen i andra stycket i den aktuella paragrafen medge att en&lt;br&gt;sådan författning kungörs på något annat sätt. I motiven till bestämmelsen&lt;br&gt;(prop. 1975/76:112 s. 77) anges krig och arbetskonflikt som exempel på så-&lt;br&gt;dana särskilda situationer då avsteg från huvudregeln om kungörande i lä-&lt;br&gt;nets författningssamling kan tänkas vara påkallade. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;anförde i anslutning härtill att man i en sådan situation kunde tänka sig&lt;br&gt;kungörande i någon annan författningssamling eller kungörande i någon an-&lt;br&gt;nan ordning, t.ex. genom tidningsannonsering, anslag eller liknande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De speciella situationer där en länsstyrelse kan komma att meddela en&lt;br&gt;föreskrift enligt 3 kap. 11 § i den nya ordningslagen kan emellertid i all-&lt;br&gt;mänhet inte anses innefatta sådana utomordentliga förhållanden som avses i&lt;br&gt;förevarande lags 9 § andra stycke. Mot bakgrund av behovet av att ifrågava-&lt;br&gt;rande föreskrifter kan träda i kraft med kort varsel, har det öppnats en möj-&lt;br&gt;lighet för länsstyrelsen att i brådskande fall frångå bestämmelsen i 9 § första&lt;br&gt;stycket om föreskriftens kungörande i länets författningssamling. I linje&lt;br&gt;med vad som nu gäller för kungörande vid utomordentliga förhållanden bör&lt;br&gt;kravet på kungörelse i de aktuella situationerna kunna tillgodoses genom att&lt;br&gt;beslutet förs in i ortens tidningar eller läses upp i radio. Föreskriften bör&lt;br&gt;kunna träda i kraft omedelbart efter det att den har kungjorts på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det sagda har 2 § tredje stycket i förevarande lag komp-&lt;br&gt;letterats med ett bemyndigande för regeringen enligt vilket regeringen får&lt;br&gt;föreskriva att föreskrifter som avses i 3 kap. 11 § ordningslagen inte behö-&lt;br&gt;ver kungöras på det sätt som anges i förevarande lags 9 § första stycke.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.9 Övriga lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I övriga lagförslag har gjorts de följdändringar som behövs med anledning&lt;br&gt;av den nya ordningslagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ordningslag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;324&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga&lt;br&gt;avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra&lt;br&gt;författningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva&lt;br&gt;varor,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden&lt;br&gt;lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;325&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Allmänna ordningsstadgan (1956:617) (AOst) innehåller dels allmänna ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter, föreskrifter om offentliga tillställningar. Bestämmelser&lt;br&gt;om allmänna sammankomster finns i lagen (1956:618) om allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster (LAS). Enligt ett bemyndigande i AOst får lokala föreskrifter&lt;br&gt;om allmän ordning meddelas i lokal ordningsstadga. Enligt ett annat&lt;br&gt;bemyndigande i stadgan får länsstyrelsen utfärda lokala taxor och&lt;br&gt;reglementen för skilda verksamheter. Lokala föreskrifter om ordning och&lt;br&gt;säkerhet kan vidare meddelas enligt bestämmelser i förordningen (1874 nr&lt;br&gt;26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för&lt;br&gt;allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen) och 10 § läns-&lt;br&gt;styrelseinstruktionen (1971:460) (L Instr.).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Allmänna och lokala ordningsföreskrifter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;AOst innehåller endast ett fåtal allmänna ordningsföreskrifter. Före-&lt;br&gt;skrifterna inleds med en definition av begreppet allmän plats. De gäller i&lt;br&gt;övrigt ianspråktagande av allmänna platser för olika ändamål, renhållning,&lt;br&gt;tillsyn över byggnader, säkerhetsåtgärder vid grävning, schaktning och&lt;br&gt;brunnar samt sprängning, skjutning och användning av fyrverkerier.&lt;br&gt;Regleringen sker i övrigt på lokal nivå genom lokala ordningsstadgor, vilka&lt;br&gt;skall antas av kommunenernas fullmäktigeförsamlingar och, för att bli&lt;br&gt;gällande, fastställas av länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Både de allmänna och de lokala ordningsföreskrifterna är i stor utsträck-&lt;br&gt;ning föreskrifter som enligt regeringsformens bestämmelser om norm-&lt;br&gt;givningsmakten (8 kap.) i princip skall meddelas genom lag. Om&lt;br&gt;föreskrifterna rör bl.a. ordningen på allmän plats eller skydd för människors&lt;br&gt;liv, personliga säkerhet eller hälsa, kan de emellertid efter bemyndigande i&lt;br&gt;lag meddelas av regeringen eller - efter regeringens bemyndigande i&lt;br&gt;förordning - av kommunerna. Behovet av ordningsföreskrifter för den&lt;br&gt;enskilda kommunen är skiftande. Utredningen anser därför att principerna&lt;br&gt;för den nuvarande regleringen med ett fåtal allmänna ordningsföreskrifter&lt;br&gt;och med kompletterande föreskrifter med lokalt begränsat tillämpnings-&lt;br&gt;område bör behållas. Utredningen föreslår att AOst delvis ersätts av en ny&lt;br&gt;lag, en ordningslag, med grundläggande ordnings- och säkerhetsföreskrifter&lt;br&gt;och med ett bemyndigande för regeringen och kommunerna att meddela&lt;br&gt;lokala ordningsföreskrifter för den enskilda kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen innehåller i korthet följande. Begreppet allmän plats skall i huvud-&lt;br&gt;sak vara oförändrat. Begreppet kommer att bestämma dels tillämpnings-&lt;br&gt;området för vissa allmänna ordningsföreskrifter, dels möjligheterna att&lt;br&gt;meddela lokala ordningsföreskrifter. Även vissa bestämmelser om allmänna&lt;br&gt;sammankomster och offentliga tillställningar föreslås anknyta till begreppet&lt;br&gt;allmän plats. Liksom nu skall kommunerna kunna bestämma att olika&lt;br&gt;ordningsföreskrifter - allmänna eller lokala - om allmänna platser skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;326&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gälla också för andra för allmänheten tillgängliga områden än sådana som&lt;br&gt;generellt är allmänna platser. Polismyndighetens tillstånd skall krävas, när&lt;br&gt;en allmän plats tas i anspråk för andra ändamål än de för vilka platsen har&lt;br&gt;upplåtits. Kommunens yttrande- och vetorätt vid upplåtelser av allmänna&lt;br&gt;platser behålls. Kommunerna ges uttrycklig rätt att ställa upp föreskrifter för&lt;br&gt;markutnyttjandet. Kommunerna ges vidare rätt att med nyttjanderätt upplåta&lt;br&gt;kommunal tomtmark som är allmän plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i AOst om skyldighet bl.a. att avhjälpa brister på&lt;br&gt;byggnader m.m. och att vidta skadeförebyggande åtgärder vid grävning,&lt;br&gt;schaktning, upptagande av vakar och liknande arbeten samt om krav på&lt;br&gt;tillstånd för sprängning och skjutning förs i huvudsak oförändrade över till&lt;br&gt;den nya lagen. Även bestämmelsen om skyldighet att vidta säkerhets-&lt;br&gt;åtgärder vid brunnar behålls. De risker som brunnar kan innebära för bam&lt;br&gt;skall särskilt beaktas. Tillståndskravet för användningen av fyrverkerier&lt;br&gt;preciseras. Kravet skall gälla inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt&lt;br&gt;område i fråga om pyrotekniska varor som inte fritt får förvärvas av var och&lt;br&gt;en som har fyllt 15 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens nuvarande befogenhet att meddela föreskrifter för&lt;br&gt;särskilda fall behålls i princip men begränsas och preciseras. Regeringen&lt;br&gt;och kommunerna bemyndigas att meddela kompletterande föreskrifter om&lt;br&gt;ordningen på allmän plats och om användningen av pyrotekniska varor.&lt;br&gt;Kommunens beslut om att anta lokala ordningsföreskrifter skall liksom nu&lt;br&gt;underställas länsstyrelsen. Bestämmelser om straff, förverkande och andra&lt;br&gt;tvångsmedel förs in. I fråga om besvärsmöjlighetema införs i princip ett&lt;br&gt;tvåinstanssystem. Nuvarande lokala ordningsstadgor skall upphöra att gälla&lt;br&gt;viss tid efter ordningslagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Torghandel&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Försäljning på salutorg och andra områden som är upplåtna till allmänna&lt;br&gt;försäljningsplatser är inte tillståndskrävande enligt AOst, även om torget i&lt;br&gt;fråga är allmän plats. Någon ändring i dessa regler föreslås inte. Upplåtelse&lt;br&gt;av allmän försäljningsplats sker genom beslut av kommunen. Kommunens&lt;br&gt;befogenheter grundar sig på den allmänna kompetensregeln i 1 kap. 4 §&lt;br&gt;kommunallagen (1977:179). Kommunerna anses inte vara skyldiga att&lt;br&gt;upplåta platser för torghandel. En kommun som upplåter ett område till&lt;br&gt;allmän försäljningsplats har endast begränsade möjligheter att meddela&lt;br&gt;föreskrifter om vilka varor som får säljas på torget och om tiden för&lt;br&gt;handeln. Föreskrifterna måste grundas på ordningsskäl. Förhållandet har&lt;br&gt;kritiserats. Utredningen föreslåi' att kommunerna skall få ökade möjligheter&lt;br&gt;i dessa hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Ordningsföreskrifter för hamnområden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den rättsliga regleringen av frågor rörande ordning och säkerhet i de&lt;br&gt;svenska allmänna hamnarna och i viss utsträckning av verksamheten i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;327&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hamnen sker genom särskilda för varje hamn gällande hamnordningar.&lt;br&gt;Hamnordning utfärdas med stöd av hamnordningsförordningen. Hamn-&lt;br&gt;ordningsförordningen och gällande lokala hamnordningar är bristfälliga&lt;br&gt;både formellt och sakligt sett. Utredningen föreslår att hamnordnings-&lt;br&gt;förordningen upphävs och ersätts av ett bemyndigande i ordningslagen för&lt;br&gt;regeringen att meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i en&lt;br&gt;hamn - allmän eller enskild - som behövs med hänsyn till den särskilda&lt;br&gt;verksamhet som bedrivs i hamnen. Regeringen skall kunna överlåta sin&lt;br&gt;befogenhet åt en kommun i fråga om kommunala hamnar och åt läns-&lt;br&gt;styrelserna i fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av staten eller av&lt;br&gt;enskilda. Bestämmelserna i ordningslagen om antagande och fastställelse av&lt;br&gt;lokala ordningsföreskrifter skall gälla också i fråga om kommunens hamn-&lt;br&gt;föreskrifter. Detsamma gäller bestämmelserna om straff och andra tvångs-&lt;br&gt;medel. Gällande hamnordningar skall upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Länsstyrelsens befogenhet att förelägga vite i ordnings- och&lt;br&gt;säkerhetsfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § L Instr. får länsstyrelsen förelägga vite för upprätthållande av&lt;br&gt;allmän ordning och säkerhet, när påföljd inte är bestämd i lag eller annan&lt;br&gt;författning. Bestämmelsen har ansetts ge länsstyrelsen befogenhet att&lt;br&gt;utfärda dels individuella vitesförelägganden mot enskilda, dels åtminstone&lt;br&gt;lokalt och tidsmässigt begränsade föreskrifter för var och en. Utredningens&lt;br&gt;undersökning beträffande innehållet i gällande förelägganden enligt 10 § L&lt;br&gt;Instr. visar att bestämmelsen numera nästan enbart används för att meddela&lt;br&gt;föreskrifter om tillträdesförbud beträffande olika, oftast mycket begränsade,&lt;br&gt;områden. Individuella vitesförelägganden förekommer inte. Utredningen&lt;br&gt;föreslår att 10 § L Instr. upphävs och ersätts av ett bemyndigande i&lt;br&gt;ordningslagen för regeringen och, efter regeringens bemyndigande, läns-&lt;br&gt;styrelserna att föreskriva tillträdesförbud för allmänheten beträffande&lt;br&gt;olycksplatser, rasområden, gruvområden, skjutfält, områden för militär eller&lt;br&gt;industriell verksamhet och liknande områden. Föreskrifterna, som skall&lt;br&gt;syfta till att skydda människor mot fara för liv eller hälsa, får inte avse så&lt;br&gt;vidsträckta områden att de utgör rörelsefrihetsinskränkningar i regerings-&lt;br&gt;formens mening. Föreskrifterna skall vara straffsanktionerade i ordnings-&lt;br&gt;lagen. Gällande föreskrifter enligt 10 § L Instr. skall upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Ordningsföreskrifter för kollektivtrafik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 25 § AOst skall länsstyrelsen vid behov utfärda lokala taxor och&lt;br&gt;reglementen för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag o.d. Flertalet&lt;br&gt;gällande taxor och reglementen är föråldrade, och de behövs inte längre.&lt;br&gt;Utredningens enkätundersökning hos länsstyrelser, andra myndigheter,&lt;br&gt;trafikföretag och fackliga organisationer visar dock att ordningsför-&lt;br&gt;hållandena inom kollektivtrafiken är sådana att de reglementen med&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för lokal kollektiv persontrafik som finns på många håll&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;328&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte kan tas bon utan att ersättas av en författningsreglering i annan form.&lt;br&gt;Utredningen föreslår att en lag om ordning och säkerhet i kollektivtrafik&lt;br&gt;införs. Vidare föreslås att 25 § AOst och gällande taxor och reglementen&lt;br&gt;skall upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen innebär i korthet följande. Lagen skall gälla för trafik med tunnel-&lt;br&gt;bana och spårväg samt för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter&lt;br&gt;som avses i yrkestrafiklagen (1979:559), dvs. i huvudsak buss- och taxitra-&lt;br&gt;fik. Inom det område som ett trafikföretag disponerar för sådan trafik skall&lt;br&gt;vissa ordnings- och säkerhetsföreskrifter gälla för allmänheten. Sprit-&lt;br&gt;drycker, vin och starköl skall inte få drickas inom området, om inte för-&lt;br&gt;täringen sker vid tillåten servering eller med trafikföretagets medgivande.&lt;br&gt;Överträdelse av förbudet skall kunna medföra att dryckerna tas i beslag och&lt;br&gt;förverkas. Beslag skall få verkställas av polisman, ordningsvakt och&lt;br&gt;trafiktjänsteman. Det skall vidare vara förbjudet att utan trafikföretagets&lt;br&gt;tillstånd beträda spårområde för tunnelbana och sådan del av spårvägs&lt;br&gt;spårområde som allmänheten inte har tillträde till. Öveträdelser av förtä-&lt;br&gt;ringsförbudet eller tillträdesförbudet skall kunna bestraffas med penning-&lt;br&gt;böter. Straff föreskrivs också för den som genom missbruk av manöver-&lt;br&gt;eller signalanordningar o.d. äventyrar säkerheten i trafiken. Ett icke straff-&lt;br&gt;sanktionerat förbud skall gälla mot att utan tillstånd medföra bl.a. farlig&lt;br&gt;egendom inom trafikföretagets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillträde till trafikföretagets område skall kunna vägras den som är&lt;br&gt;berusad eller som av annan anledning kan befaras störa ordningen eller&lt;br&gt;äventyra säkerheten i trafiken. Den som är berusad eller som stör ordningen&lt;br&gt;eller äventyrar säkerheten i trafiken skall också vara skyldig att lämna&lt;br&gt;trafikföretagets område, således även ett färdmedel. Polishandräckning skall&lt;br&gt;kunna begäras för att avvisa eller avlägsna en sådan person. Trafik-&lt;br&gt;personalen skall således inte ges några befogenheter att verkställa avvisning&lt;br&gt;eller avlägsnande. Trafikpersonalen skall däremot få en allmän befogenhet&lt;br&gt;att meddela - icke straffsanktionerade - anvisningar och tillsägelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår i fråga om järnvägstrafiken ett motsvarande förtä-&lt;br&gt;ringsförbud, kombinerat med bestämmelser om straff och om möjligheter&lt;br&gt;till beslag och förverkande av dryckerna. Bestämmelserna skall tas in i&lt;br&gt;järnvägstrafiklagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Allmänna sammankomster, dvs. sammankomster som omfattas av rege-&lt;br&gt;ringsformens skydd för mötesfriheten och demonstrationsfriheten, regleras i&lt;br&gt;LAS, medan de offentliga tillställningarna, dvs. tillställningar av nöjes-&lt;br&gt;karaktär, regleras i AOst. Grundlagsskyddet för mötes- och demonstrations-&lt;br&gt;friheterna infördes år 1975. Församlingsfriheten hade då sedan länge&lt;br&gt;betraktats som en i princip erkänd medborgerlig rättighet. Regleringen av&lt;br&gt;sammankomster och tillställningar i skilda författningar med varierande&lt;br&gt;statsrättslig valör har sin grund i att sammankomsterna med hänsyn till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;329&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;församlingsfrihetens särskilda betydelse ansetts kräva ett starkare rättsligt&lt;br&gt;skydd än tillställningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser som innebär begränsningar i mötes- och demonstrations-&lt;br&gt;frihetema får enligt regeringsformen endast meddelas genom lag. Flertalet&lt;br&gt;bestämmelser om offentliga tillställningar är också sådana föreskrifter som&lt;br&gt;enligt regeringsformen måste ges i lag. Sammankomster och tillställningar&lt;br&gt;är till sin typ likartade företeelser, och de ger i stort sett upphov till samma&lt;br&gt;slags ordnings- och säkerhetsproblem. Regleringen av de allmänna sam-&lt;br&gt;mankomsterna stämmer i stort sett överens med den som gäller för de&lt;br&gt;offentliga tillställningarna. Utredningen föreslår att i huvudsak samma&lt;br&gt;bestämmelser skall gälla i framtiden. Utredningen anser att regleringen kan&lt;br&gt;förenklas betydligt genom att bestämmelserna förs samman till en&lt;br&gt;författning. Utredningen föreslår att en lag om allmänna sammankomster&lt;br&gt;och offentliga tillställningar införs. Regleringen av allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar skall i allt väsentligt överensstämma&lt;br&gt;med vad som gäller i dag. Det föreslås dock att bestämmelserna om&lt;br&gt;möjlighet att avslå en ansökan om allmän sammankomst och att upplösa&lt;br&gt;eller förbjuda förnyande av en sammankomst anpassas till regeringsformen&lt;br&gt;(2 kap. 14 § första stycket) på så sätt att sådana åtgärder skall kunna komma&lt;br&gt;i fråga endast om svårare oordning har uppkommit eller kan befaras&lt;br&gt;uppkomma vid sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Cirkusföreställningar och andra föreställningar och möten i&lt;br&gt;tält&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En cirkusföreställning är en offentlig tillställning. För anordnande av&lt;br&gt;cirkusföreställningar krävs alltid tillstånd av polismyndigheten. Bestäm-&lt;br&gt;melser som reglerar prövningen av säkerheten hos de anordningar som&lt;br&gt;avses förekomma vid föreställningen - exempelvis tältet och olika anord-&lt;br&gt;ningar i detta - saknas. Detta har medfört bristande enhetlighet vid&lt;br&gt;prövningen. Statens kulturråd har i en skrivelse till regeringen den 19 maj&lt;br&gt;1983 föreslagit dels att cirkusföreställningar skall anses som allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster, dels att bestämmelser skall införas om en central godkännan-&lt;br&gt;deprövning av föreställnings- och mötestält. Skrivelsen har överlämnats till&lt;br&gt;utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen anser inte att en cirkusföreställning bör anses som en allmän&lt;br&gt;sammankomst. Utredningen föreslår emellertid att tillstånd för anordnande&lt;br&gt;av cirkusföreställningar skall behövas bara om föreställningen skall hållas&lt;br&gt;på allmän plats. Utredningen föreslår vidare bestämmelser om besiktnings-&lt;br&gt;tvång för mötes- och föreställningstält över en viss storlek (samlingstält).&lt;br&gt;Ett samlingstält skall få användas vid en allmän sammankomst eller en&lt;br&gt;offentlig tillställning endast om det är besiktigat och godkänt av riksprov-&lt;br&gt;plats. Besiktning skall ske, innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och&lt;br&gt;därefter vid regelbundet återkommande tillfällen. Om ett tält på grund av&lt;br&gt;skada e.d. inte längre uppfyller säkerhetskraven, skall riksprovplatsen - i&lt;br&gt;brådskande fall polismyndigheten - kunna förbjuda att tältet används under&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;330&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;giltighetstiden för godkännandet. Utredningen föreslår vidare vissa närmare&lt;br&gt;bestämmelser om förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Tivolianordningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Tivolinöje är en offentlig tillställning. I likhet med vad som gäller be-&lt;br&gt;träffande cirkustält och andra föreställnings- och mötestält saknas be-&lt;br&gt;stämmelser om prövningen av säkerheten hos tivolianordningar, dvs.&lt;br&gt;karuseller, pariserhjul, bilbanor och liknande anordningar. Förhållandet har&lt;br&gt;kritiserats. Utredningen föreslår bestämmelser om ett besiktnings- och god-&lt;br&gt;kännandeförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslås&lt;br&gt;i fråga om samlingstälten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Gatumusik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Framförandet av gatumusik är ofta att anse som en sammankomst för&lt;br&gt;framförande av konstnärligt verk enligt 2 kap. 1 § första stycket 3&lt;br&gt;regeringsformen och, om publik av någon betydelse har samlats, enligt 1 §&lt;br&gt;första stycket LAS. Genom lagstiftning år 1982 undantogs vissa sam-&lt;br&gt;mankomster för framförande av konstnärliga verk från det krav på tillstånd&lt;br&gt;av polismyndigheten för anordnande av en allmän sammankomst på allmän&lt;br&gt;plats som annars gäller. Undantagsregeln gäller för sammankomster som&lt;br&gt;med hänsyn till deltagarantalet, platsen och tiden för sammankomsten och&lt;br&gt;de anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik&lt;br&gt;eller allmän ordning. En sammankomst får enligt regeringsformen&lt;br&gt;begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid&lt;br&gt;sammankomsten, till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första&lt;br&gt;stycket). De klagomål som under senare år - bl.a. i riksdagen - har fram-&lt;br&gt;förts mot störande gatumusik i Gamla stan i Stockholm har gett anledning&lt;br&gt;för utredningen att ta upp frågan om bestämmelserna om gatumusik&lt;br&gt;behöver ändras, exempelvis genom att ett tillståndskrav återinförs för&lt;br&gt;sådana ”mindre” sammankomster som nu är tillståndsfria eller genom att&lt;br&gt;möjligheterna att upplösa en sådan sammankomst vidgas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen anser att en ordning som innebär att samhället inte kan in-&lt;br&gt;gripa effektivt mot störande gatumusik är oacceptabel. Utredningen nödgas&lt;br&gt;dock konstatera att grundlagsskyddet i 2 kap. 14 § första stycket regerings-&lt;br&gt;formen för mötesfriheten medför betydande svårigheter härvidlag. Bestäm-&lt;br&gt;melsens rättsliga innebörd är att en ordningsstörning måste inträffa vid&lt;br&gt;sammankomsten för att ett ingripande enligt reglerna i LAS skall kunna&lt;br&gt;komma till stånd. Bullerstörningar som inträder som en följd av en sam-&lt;br&gt;mankomst - t.ex. för dem som bor eller arbetar i närheten av samman-&lt;br&gt;komsten - men som inte framstår som sådana störningar för dem som deltar&lt;br&gt;i sammankomsten kan inte åberopas som skäl för att vägra tillstånd till en&lt;br&gt;sammankomst, inställa eller upplösa denna eller förbjuda dess förnyande.&lt;br&gt;Detta innebär att en allmän sammankomst i form av t.ex. gatumusik som är&lt;br&gt;uppenbart störande för de kringboende inte kan upplösas, såvida inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;331&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sammankomsten också medför svårare oordning vid själva samman-&lt;br&gt;komsten. Tillstånd till sammankomsten kan inte heller vägras av hänsyn till&lt;br&gt;bullerstörningar för omgivningen. Utredningen finner dessa konsekvenser&lt;br&gt;av regeringsformens bestämmelser om skydd för mötesfriheten uppenbart&lt;br&gt;orimliga och anser att regeringsformen bör ändras så att mötesfriheten och&lt;br&gt;demonstrationsfriheten får begränsas med hänsyn till ordning och säkerhet&lt;br&gt;inte bara vid sammankomsten eller demonstrationen. Med hänsyn till&lt;br&gt;yttrandefrihetsutredningens förslag till ändringar i 2 kap. regeringsformen&lt;br&gt;avstår utredningen från att lägga fram något författningsförslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen anser att föga är att vinna på att återinföra ett tillståndskrav&lt;br&gt;för sådana former av gatumusik som nu är tillståndsfria. Efterlevnaden av&lt;br&gt;tidigare gällande bestämmelser om krav på tillstånd var mycket dålig, och&lt;br&gt;den kan inte förväntas bli bättre om ett sådant krav nu återinförs. Tillstånd&lt;br&gt;till en allmän sammankomst kan inte vägras på den grunden att samman-&lt;br&gt;komsten kan väntas medföra ordningsstörningar i grannskapet. En allmän&lt;br&gt;sammankomst i form av gatumusik kan inte heller upplösas endast av den&lt;br&gt;anledningen att tillstånd till muciserande saknas. Problemen med störande&lt;br&gt;gatumusik kan inte heller lösas genom att man för in regler som gör det&lt;br&gt;lättare att upplösa sammankomster för framförande av gatumusik.&lt;br&gt;Störningarna måste ändå ha uppkommit vid sammankomsten. Utredningen&lt;br&gt;finner det därför inte meningsfullt att föreslå att tillståndskravet återinförs&lt;br&gt;eller att möjligheterna att upplösa sammankomster vidgas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholms kommun beslöt inför&lt;br&gt;sommaren 1984 om vissa begränsningar i rätten att framföra gatumusik i&lt;br&gt;Gamla stan. Beslutet grundades på 14 § hälsoskyddslagen. Störningarna&lt;br&gt;minskade härefter påtagligt. Nämnden har senare fattat ett nytt beslut med&lt;br&gt;samma innehåll som det förra. Utredningen finner att nämndens beslut&lt;br&gt;innehåller generella föreskrifter och att det därför måste anses som olagligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LAS regleras endast möjligheterna att ingripa mot en sammankomst&lt;br&gt;som sådan. Bestämmelser om ingripande mot en enskild mötesdeltagare -&lt;br&gt;t.ex. en gatumusikant - som stör ordningen eller begår brott finns i 24 kap.&lt;br&gt;rättegångsbalken och 13 § polislagen. Dessa bestämmelser anses inte som&lt;br&gt;en begränsning av mötesfriheten. Gatumusik som utövas under störande&lt;br&gt;former kan bli att bedöma som ofredande eller förargelseväckande&lt;br&gt;beteende. I avvaktan på att 2 kap. 14 § första stycket regeringsformen ges&lt;br&gt;en utformning som beaktar även andra viktiga intressen än mötesfriheten&lt;br&gt;och demonstrationsfriheten kan utredningen inte anvisa någon annan väg&lt;br&gt;för att motverka ordningsstörningar till följd av hänsynslöst framförande av&lt;br&gt;gatumusik än en tillämpning av bestämmelserna i rättegångsbalken och&lt;br&gt;polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;332&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Ordningsstadgeutredningens förslag till ordningslag,&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lag om ordning och säkerhet i kollektivtrafik samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lag om införande av ordningslagen och vissa andra författningar&lt;br&gt;om ordning och säkerhet&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Ordningslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Allmän plats enligt denna lag är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmän väg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan eller&lt;br&gt;byggnadsplan är allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. område som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan är avsett för&lt;br&gt;hamnverksamhet, som har upplåtits för detta ändamål och som är till-&lt;br&gt;gängligt för allmänheten samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. annat område som används för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område är tillgängligt för allmänheten endast under viss tid, är det&lt;br&gt;allmän plats under denna tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva att vad som i denna lag eller i lokal ordnings-&lt;br&gt;föreskrift sägs om allmän plats skall gälla också i fråga om område som inte&lt;br&gt;är allmän plats enligt första stycket men som är tillgängligt för allmänheten&lt;br&gt;såsom anläggning för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplats, järn-&lt;br&gt;vägsområde och begravningsplats. Regeringen får överlåta åt en kommun&lt;br&gt;att meddela sådan föreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Allmän plats inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område får&lt;br&gt;användas endast på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för&lt;br&gt;vilket platsen har upplåtits eller som är allmänt vedertaget. Utan hinder av&lt;br&gt;vad som har sagts nu får polismyndigheten medge att en sådan plats tas i&lt;br&gt;anspråk för upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar eller&lt;br&gt;annat ändamål. Tillstånd behövs inte, om platsen endast tillfälligt tas i&lt;br&gt;anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall, innan tillstånd ges, inhämta yttrande från den&lt;br&gt;kommunala nämnd som kommunen har bestämt. Om nämnden avstyrker&lt;br&gt;ansökningen, får tillstånd inte meddelas. Bestämmelserna i detta stycke&lt;br&gt;gäller inte, om ansökningen avser kvartersmark som står under kommunens&lt;br&gt;förvaltning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd&lt;br&gt;endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Om brister uppkommer på byggnader, ställningar, skyltar eller liknande&lt;br&gt;anordningar och om detta kan medföra risk för skada på personer eller&lt;br&gt;egendom på allmän plats, skall ägaren avhjälpa bristerna utan oskäligt&lt;br&gt;dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;333&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ägaren skall vidare utan oskäligt dröjsmål från tak, rännor och liknande&lt;br&gt;avlägsna snö och is, som annars kan rasa ned och skada personer eller egen-&lt;br&gt;dom på allmän plats. Vid avlägsnande av snö och is skall sådana åtgärder&lt;br&gt;vidtas att risk för skada på personer eller egendom på allmän plats inte upp-&lt;br&gt;kommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts om ägaren gäller också den som till följd av nyttjan-&lt;br&gt;derättsavtal eller på annan grund har trätt i ägarens ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför ett lik-&lt;br&gt;nande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet&lt;br&gt;och övriga omständigheter behövs för att förebygga att någon kommer till&lt;br&gt;skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Brunnar skall vara försedda med de säkerhetsanordningar som behövs&lt;br&gt;med hänsyn till deras belägenhet och utförande. De risker som brunnar kan&lt;br&gt;innebära för barn skall särskilt beaktas. Brunnens ägare eller den som till&lt;br&gt;följd av nyttjanderättsavtal eller på annan grund har trätt i ägarens ställe an-&lt;br&gt;svarar för att säkerhetsåtgärder vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte äga rum inom stadspla-&lt;br&gt;nelagt eller byggnadsplanelagt område utan tillstånd av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under arton år får inte inom stadsplanelagt eller byggnads-&lt;br&gt;planelagt område utan sådant tillstånd för skjutning utomhus använda luft-&lt;br&gt;eller fjädervapen med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas&lt;br&gt;ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte skjutningen sker under&lt;br&gt;uppsikt av någon som har fyllt tjugo år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skjutbana som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter&lt;br&gt;tillstånd av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Pyrotekniska varor får inte användas inom stadsplanelagt eller bygg-&lt;br&gt;nadsplanelagt område utan tillstånd av polismyndigheten. Detta gäller dock&lt;br&gt;inte i fråga om pyrotekniska varor som fritt får förvärvas av var och en som&lt;br&gt;har fyllt femton år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om förvärv av pyrotekniska varor finns i lagen (1975:69)&lt;br&gt;om explosiva och brandfarliga varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Regeringen får meddela de ytterligare föreskrifter för en kommun eller&lt;br&gt;del av en kommun (lokala ordningsföreskrifter), som behövs för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. upprätthålla ordningen på sådan allmän plats som avses i 1 § första&lt;br&gt;eller tredje stycket, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. förebygga att människors hälsa skadas till följd av användningen av&lt;br&gt;pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får överlåta åt en kommun att meddela lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala ordningsföreskrifter får inte angå förhållanden som är reglerade&lt;br&gt;eller enligt föreskrift i författning kan regleras i annan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom lokala ordningsföreskrifter får inte läggas onödigt tvång på all-&lt;br&gt;mänheten eller annars göras obefogad inskränkning i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Regeringen får meddela de föreskrifter rörande ordningen och säkerhe-&lt;br&gt;ten i en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i&lt;br&gt;hamnen. Regeringen får överlåta åt en kommun att meddela sådana före-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;334&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrifter i fråga om en hamn som ägs eller förvaltas av kommunen. I fråga&lt;br&gt;om en hamn som ägs eller förvaltas av staten eller av enskild får regeringen&lt;br&gt;överlåta åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall det område i&lt;br&gt;vatten och på land inom vilket föreskriften skall gälla anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som i 8 § tredje och fjärde styckena sägs om lokal ordningsföreskrift&lt;br&gt;skall också tillämpas på föreskrift enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva lokal ordningsföre-&lt;br&gt;skrift eller föreskrift som avses i 1 § tredje stycket eller 9 § skall under-&lt;br&gt;ställas länsstyrelsens prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får i&lt;br&gt;fråga om plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats&lt;br&gt;meddela föreskrifter om begränsning av de varuslag som får säljas på för-&lt;br&gt;säljningsplatsen samt om tiden för försäljningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket gäller bestämmelsen i&lt;br&gt;8 § fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får,&lt;br&gt;om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor&lt;br&gt;mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare&lt;br&gt;om förbud mot att vistas inom olycksplatser, rasområden, gruvområden,&lt;br&gt;skjutfält, områden för militär eller industriell verksamhet eller liknande&lt;br&gt;områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket gäller inte, om föreskrifter som avses där&lt;br&gt;finns i annan författning eller kan meddelas med stöd av bestämmelser i an-&lt;br&gt;nan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket gäller bestämmelsen i&lt;br&gt;8 § fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om den enskildes frihet att förflytta sig inom riket och om&lt;br&gt;inskränkningar i denna frihet finns i 2 kap. regeringsformen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Polismyndigheten skall vid prövningen av en ansökan enligt denna lag&lt;br&gt;eller lokal ordningsföreskrift beakta vad som krävs av hänsyn till trafiken&lt;br&gt;samt till allmän ordning och säkerhet. Om en ansökan avser tillstånd att ta i&lt;br&gt;anspråk allmän plats för visst ändamål, skall särskild hänsyn tas till gångtra-&lt;br&gt;fikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd enligt denna lag eller lokal&lt;br&gt;ordningsföreskrift får förenas med de föreskrifter som behövs av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken samt till allmän ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får även i övrigt för särskilda fall meddela de&lt;br&gt;ordnings- och säkerhetsföreskrifter som behövs för användande av sådan&lt;br&gt;bad- eller campingplats och lokal eller plats för idrott, friluftsliv, spel eller&lt;br&gt;liknande, som allmänheten har tillträde till. Vad som har sagts nu gäller&lt;br&gt;inte, om det enligt en föreskrift i författning ankommer på annan att&lt;br&gt;meddela sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får polismyn-&lt;br&gt;digheten förbjuda verksamhet som avses i tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om föreskrifter enligt denna paragraf gäller bestämmelsen i 8 §&lt;br&gt;fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;335&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Ett yttrande av den kommunala nämnden enligt 2 § får förenas med de&lt;br&gt;föreskrifter som behövs för att tillgodose&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. kommunens intresse som ägare eller förvaltare av den allmänna&lt;br&gt;platsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om markanvänd-&lt;br&gt;ningen, stadsbilden och trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna skall återges i polismyndighetens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Ett beslut av polismyndigheten enligt denna lag eller lokal ordnings-&lt;br&gt;föreskrift gäller för viss tid eller tills vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om föreskrifter som enligt 13 § andra stycket eller 14 § första stycket&lt;br&gt;gäller för tillståndet har åsidosatts i väsentlig mån och rättelse ej sker genast&lt;br&gt;efter tillsägelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om tillstånd har meddelats enligt 2 § och det är av särskild vikt för&lt;br&gt;kommunen att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn&lt;br&gt;till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om tillståndet gäller för viss tid och det är av väsentlig betydelse för&lt;br&gt;trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om tillstånd har meddelats enligt 2 § och tillståndshavaren på ett&lt;br&gt;väsentligt sätt har åsidosatt sin skyldighet att erlägga avgift enligt lagen&lt;br&gt;(1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å&lt;br&gt;allmän plats, m.m. samt betalning ej sker genast efter anmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd enligt 2 § skall återkallas, om den kommunala nämndens be-&lt;br&gt;slut om yttrande har upphävts efter besvär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § En polismyndighets eller en kommunal myndighets beslut enligt&lt;br&gt;denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen&lt;br&gt;överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. I fråga om besvär över&lt;br&gt;kommunens beslut i fall som avses i 1, 2, 8, 9 eller 11 § gäller dock 7 kap.&lt;br&gt;kommunallagen (1977:179).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 9, 10 eller 12 § överklagas hos regeringen&lt;br&gt;genom besvär. I övrigt får länsstyrelsens beslut inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte annat beslutas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Till böter döms den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. uppsåtligen bryter mot 2, 6 eller 7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3-5 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. uppsåtligen åsidosätter föreskrifter enligt 13 § andra stycket eller 14 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter, högst 1 000 kronor, döms den som uppsåtligen bryter mot&lt;br&gt;föreskrifter enligt 8 § första eller andra stycket, 9 § första stycket, 11 §&lt;br&gt;första stycket, 12 § första stycket eller 13 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en container ställs upp i strid mot 2 § eller mot en föreskrift som har&lt;br&gt;meddelats för uppställningen, döms även ägaren till böter. Detta gäller dock&lt;br&gt;inte, om ägaren har gjort vad som ankommer på honom för att hindra&lt;br&gt;förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn, som inte har fyllt femton år, handlar i strid mot 6 § första&lt;br&gt;eller andra stycket eller 7 § första stycket, skall den som har vårdnaden om&lt;br&gt;barnet straffas enligt första stycket. Detta gäller inte, om vårdnadshavaren&lt;br&gt;har gjort vad som ankommer på honom för att hindra förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 19 § döms inte till&lt;br&gt;ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;336&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och&lt;br&gt;ammunition som är avsedd för vapnet får förklaras förverkade efter vad som&lt;br&gt;kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär sådana&lt;br&gt;drycker i strid mot lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna till-&lt;br&gt;hör, förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Vad som har&lt;br&gt;sagts nu gäller också i fråga om spritdrycker, vin eller starköl som påträffas&lt;br&gt;hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot&lt;br&gt;bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna var avsedda även för den&lt;br&gt;senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med den avvi-&lt;br&gt;kelsen att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat&lt;br&gt;fall än då rätten utsatt sådan tid. I fråga om drycker som kan antas vara för-&lt;br&gt;verkade enligt andra stycket gäller 2 och 3 §§ lagen (1958:205) om förver-&lt;br&gt;kande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom enligt&lt;br&gt;denna lag, lokal ordningsföreskrift eller föreskrifter som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 9, 13 eller 14 §, får polismyndigheten förelägga honom att inom viss&lt;br&gt;tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse genast efter&lt;br&gt;tillsägelse eller inte kan anträffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande får även avse skyldighet att ta bort upplag, försäljnings-&lt;br&gt;stånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har ställts&lt;br&gt;upp eller anbringats på allmän plats utan erforderligt tillstånd enligt 2 § eller&lt;br&gt;i strid mot föreskrifter som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om&lt;br&gt;anordningar som inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för till-&lt;br&gt;ståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I föreläggandet får vite sättas ut eller som påföljd för underlåtenhet att&lt;br&gt;efterkomma föreläggandet anges att rättelse kan komma att ske genom&lt;br&gt;polismyndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Polismyndigheten&lt;br&gt;får vidta åtgärden på den försumliges bekostnad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om den försumlige inte efterkommer ett föreläggande i vilket sådan&lt;br&gt;påföljd har satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om det av hänsyn till trafiken eller till ordning och säkerhet är nödvän-&lt;br&gt;digt att åtgärden vidtas genast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container,&lt;br&gt;riktas även mot containerns ägare, om det inte är uppenbart att någon annan&lt;br&gt;är ansvarig för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;337&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller för allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Allmän sammankomst är en sammankomst vid vilken mötesfriheten&lt;br&gt;eller demonstrationsfriheten utövas. Allmän sammankomst är t.ex. politiskt&lt;br&gt;möte, demonstration, sammankomst för undervisning, föredrag eller&lt;br&gt;religionsutövning, teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller&lt;br&gt;annan sammankomst för framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammankomst är allmän endast om den anordnas för allmänheten, om&lt;br&gt;allmänheten har tillträde eller om den bör anses som allmän med hänsyn till&lt;br&gt;de villkor under vilka tillträde lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även&lt;br&gt;om det vid sammankomsten förekommer mindre inslag av underhållning&lt;br&gt;eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Offentlig tillställning är tävling och uppvisning i sport och idrott, dans-&lt;br&gt;tillställning, cirkusföreställning, tivolinöje, marknad, festtåg och annan till-&lt;br&gt;ställning som inte är en allmän sammankomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillställning är offentlig endast om den anordnas för allmänheten, om&lt;br&gt;allmänheten har tillträde eller om den bör anses som allmän med hänsyn till&lt;br&gt;de villkor under vilka tillträde lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillställning till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss före-&lt;br&gt;ning eller av inbjudan skall anses som offentlig, om tillställningen uppen-&lt;br&gt;barligen utgör en del av en rörelse som drivs uteslutande eller väsentligen&lt;br&gt;för anordnande av sådana tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anordnande av allmän sammankomst och offentlig tillställning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får inte utan&lt;br&gt;tillstånd av polismyndigheten anordnas på en allmän plats som avses i 1 §&lt;br&gt;första stycket ordningslagen (0000:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd krävs även i annat fall för offentlig danstillställning,&lt;br&gt;tivolinöjen, marknad eller liknande nöjestillställning samt för tävling eller&lt;br&gt;uppvisning i motorsport och professionell brottning. Om det kan ske utan&lt;br&gt;fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får polismyndigheten befria&lt;br&gt;en anordnare från skyldigheten att söka tillstånd enligt detta stycke för&lt;br&gt;tillställningar av visst slag. Polismyndighetens beslut får förenas med&lt;br&gt;villkor för befrielsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk får hållas&lt;br&gt;utan tillstånd enligt första stycket, om den med hänsyn till det väntade delta-&lt;br&gt;garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de&lt;br&gt;anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning&lt;br&gt;och säkerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;338&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är&lt;br&gt;nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten&lt;br&gt;eller till trafiken eller för att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den som utomhus inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område&lt;br&gt;vill anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning för vilken&lt;br&gt;tillstånd inte behövs enligt 5 § skall anmäla detta till polismyndigheten.&lt;br&gt;Anmälningsskyldighet gäller också för offentlig tillställning som hålls&lt;br&gt;inomhus inom sådant område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammankomst som avses i 5 § tredje stycket behöver inte anmälas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får&lt;br&gt;polismyndigheten befria en anordnare från skyldigheten att anmäla sam-&lt;br&gt;mankomster eller tillställningar av visst slag. Polismyndighetens beslut får&lt;br&gt;förenas med villkor för befrielsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § En ansökan om tillstånd att anordna en allmän sammankomst eller&lt;br&gt;offentlig tillställning skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall an-&lt;br&gt;sökningen ges in till polismyndigheten senast på sjunde dagen före sam-&lt;br&gt;mankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen&lt;br&gt;för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga ut-&lt;br&gt;formning och om de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anord-&lt;br&gt;naren avser att vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får förelägga anordnaren att lämna ytterligare upp-&lt;br&gt;gifter eller själv sörja för den utredning som behövs. Om det med anledning&lt;br&gt;av en ansökan om tillstånd att anordna en offentlig tillställning behövs&lt;br&gt;undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita&lt;br&gt;sakkunnig på anordnarens bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt tredje stycket får inte avse skyldighet att redogöra&lt;br&gt;för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan muntlig fram-&lt;br&gt;ställning som avses förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § En anmälan om en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning&lt;br&gt;skall göras skriftligen eller muntligen och om möjligt senast på femte dagen&lt;br&gt;före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen&lt;br&gt;för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga ut-&lt;br&gt;formning och om de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som an-&lt;br&gt;ordnaren avser att vidta. Polismyndigheten får förelägga anordnaren att&lt;br&gt;lämna ytterligare uppgifter eller själv sötja för den utredning som behövs.&lt;br&gt;Härvid gäller vad som föreskrivs i 7 § fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Beslut med anledning av en ansökan enligt 7 § eller en anmälan enligt&lt;br&gt;8 § skall meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de föreskrifter som&lt;br&gt;polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställningen.&lt;br&gt;Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som anord-&lt;br&gt;naren av en offentlig tillställning kan komma att åläggas att betala i&lt;br&gt;ersättning för polisens kostnader för ordningshållning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Ett tält får användas vid en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning endast om det erbjuder betryggande säkerhet mot brand och&lt;br&gt;andra olycksfall. Tält, som är avsett för fler än 150 personer och som får&lt;br&gt;uppföras utan byggnadslov (samlingstält), skall vara besiktigat och godkänt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;339&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av riksprovplats. Vid besiktningen skall riksprovplatsen särskilt pröva&lt;br&gt;tältets stabilitet, brandsäkerhet och inredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktning skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige (första&lt;br&gt;besiktning) och vid regelbundet återkommande tillfällen (återkommande be-&lt;br&gt;siktning). Om tältet har ändrats i ett avseende som har väsentlig betydelse&lt;br&gt;för säkerheten, skall det åter besiktigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande gäller för en tid av minst tre och högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett samlingstält på grund av skada eller av annan orsak inte längre&lt;br&gt;erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får riks-&lt;br&gt;provplatsen förbjuda att tältet används så länge felet består. Om riks-&lt;br&gt;provplatsens beslut inte kan avvaktas, får polismyndigheten besluta om&lt;br&gt;användningsförbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för sådan provning och&lt;br&gt;kontroll som sker på grund av bestämmelserna i denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor och liknande tivolianord-&lt;br&gt;ningar får användas vid en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och&lt;br&gt;om de är besiktigade och godkända. Vid besiktningen skall särskilt an-&lt;br&gt;ordningens hållfasthet och stabilitet prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela&lt;br&gt;föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-&lt;br&gt;ning samt om avgifter för provning och besiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-&lt;br&gt;ordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas&lt;br&gt;inom visst län eller del av län, om det är påkallat med hänsyn till att riket är&lt;br&gt;i krig eller krigsfara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får före-&lt;br&gt;skriva att offentliga tillställningar inte får hållas inom visst län eller del av&lt;br&gt;län, om det är påkallat med hänsyn till att riket är i krig eller krigsfara eller&lt;br&gt;för att motverka farsot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordn i ngsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Anordnaren skall svara för att god ordning råder vid sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs för att upprätt-&lt;br&gt;hålla ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen.&lt;br&gt;Föreskrifterna får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal.&lt;br&gt;Skyldighet för anordnaren att anlita förordnade ordningsvakter får före-&lt;br&gt;skrivas endast i fråga om offentliga tillställningar och konserter. Före-&lt;br&gt;skrifterna får inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader&lt;br&gt;eller att möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigt-&lt;br&gt;vis försvåras på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat&lt;br&gt;är skyldig att på tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Vid en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas&lt;br&gt;endast om de har serverats vid tillåten servering av sådana drycker. Polis-&lt;br&gt;myndigheten får dock för särskilda fall medge undantag från vad som har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;340&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sagts nu. Spritdrycker, vin eller starköl som inte får drickas vid tillställ-&lt;br&gt;ningen får inte heller förvaras i lokalen eller på platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan socialstyrelsens&lt;br&gt;tillstånd förekomma vid offentlig tillställning eller vid sådan allmän&lt;br&gt;sammankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola&lt;br&gt;eller högskola eller annan skolform på motsvarande nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Barn under 16 år får inte utan tillstånd av yrkesinspektionen medverka&lt;br&gt;vid offentlig cirkusföreställning, tivolinöjen, marknad eller därmed jäm-&lt;br&gt;förlig offentlig tillställning. Tillstånd får ges endast om medverkandet inte&lt;br&gt;kan antas inverka menligt på barnets hälsa, utveckling eller skolgång.&lt;br&gt;Tillstånd enligt denna paragraf behövs inte, om frågan om barnets med-&lt;br&gt;verkan prövas av yrkesinspektionen enligt bestämmelserna i arbetsmiljö-&lt;br&gt;lagen (1977:1160).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om biografföreställning, filmförevisning vid offentlig tillställning, täv-&lt;br&gt;ling med fordon på väg, tävling eller uppvisning med luftfartyg och om&lt;br&gt;allmän sammankomst eller offentlig tillställning för vilken bevillningsavgift&lt;br&gt;för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå gäller särskilda föreskrifter&lt;br&gt;utöver bestämmelserna i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Polischefen i orten skall ha tillträde till en allmän sammankomst eller&lt;br&gt;offentlig tillställning. Detsamma gäller annan som polismyndigheten har&lt;br&gt;utsett att närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upplösning m.m. av allmän sammankomst och offentlig tillställning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller en offentlig tillställning som hålls i strid mot en föreskrift som har&lt;br&gt;meddelats enligt 13 § eller mot ett beslut att sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen inte får hållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får vidare upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om svårare oordning uppkommer vid sam-&lt;br&gt;mankomsten eller om denna föranleder avsevärd fara för de närvarande&lt;br&gt;eller allvarlig störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid denna förekommer något som stri-&lt;br&gt;der mot lag eller om den föranleder oordning, fara för de närvarande eller&lt;br&gt;allvarlig störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammankomst eller tillställning får upplösas endast om mindre ingri-&lt;br&gt;pande åtgärder har visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt&lt;br&gt;handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa stör-&lt;br&gt;ningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenhet att upplösa en allmän sammankomst får, om inte särskilda&lt;br&gt;skäl föranleder annat, endast ges polisman i befälsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Polismyndigheten får förbjuda förnyande av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst som har visat sig medföra svårare oordning&lt;br&gt;vid sammankomsten, avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning&lt;br&gt;av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning som åsyftar eller innebär något som strider&lt;br&gt;mot lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en offentlig tillställning som har visat sig medföra oordning eller fara&lt;br&gt;för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;341&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot förnyande av en sammankomst eller tillställning får&lt;br&gt;meddelas endast om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga för att&lt;br&gt;förebygga lagstridigt handlande, upprätthålla ordningen, skydda de när-&lt;br&gt;varande eller begränsa störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för ordningshållning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Den som anordnar en allmän sammankomst får inte åläggas att ersätta&lt;br&gt;polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av sammankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Den som anordnar en offentlig tillställning i vinningssyfte skall ersätta&lt;br&gt;polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte, om anordnaren är en sådan ideell förening som avses&lt;br&gt;i 53 § 1 mom. första stycket e) kommunalskattelagen (1928:370). Ersätt-&lt;br&gt;ningsskyldighet får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det&lt;br&gt;högsta belopp som kan ha bestämts enligt 9 § inte överskridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om hur polisens kostnader för ord-&lt;br&gt;ningshållning skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Om anordnaren av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller&lt;br&gt;anmälan som krävs enligt 7 eller 8 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller&lt;br&gt;anmälningsskyldigheten inom tid som anges i dessa paragrafer och om&lt;br&gt;beslut enligt 9 § på grund därav inte har kunnat meddelas före till-&lt;br&gt;ställningen, skall polismyndigheten ålägga anordnaren att ersätta polisens&lt;br&gt;kostnader för ordningshållning, som har föranletts av tillställningen i den&lt;br&gt;mån kostnaderna beror på anordnarens försummelse. Detsamma gäller, om&lt;br&gt;anordnaren inte har följt de föreskrifter om ordning och säkerhet som har&lt;br&gt;meddelats för tillställningen. Vad som sägs i denna paragraf gäller även i&lt;br&gt;fråga om anordnare som inte är ersättningsskyldig enligt 21 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-&lt;br&gt;nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till&lt;br&gt;skäligt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldighet enligt första stycket får sättas ned eller efterges,&lt;br&gt;om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos&lt;br&gt;länsstyrelsen genom besvär. Riksprovplatsens beslut enligt 10 § överklagas&lt;br&gt;genom besvär hos länsstyrelsen i det län där riksprovplatsen finns.&lt;br&gt;Länsstyrelsens beslut om ersättningsskyldighet enligt 21 eller 22 §&lt;br&gt;överklagas hos kammarrätten genom besvär. I övrigt får länsstyrelsens&lt;br&gt;beslut inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsens beslut enligt 16 § första stycket får inte överklagas.&lt;br&gt;Yrkesinspektionens beslut enligt 16 § andra stycket överklagas hos arbetar-&lt;br&gt;skyddsstyrelsen genom besvär. Arbetarskyddstyrelsens beslut får inte över-&lt;br&gt;klagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut gäller omedelbart, om inte annat beslutas.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt 21 eller 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Till böter döms&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;342&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som bryter mot 5 § första eller andra stycket, 6 § första stycket,&lt;br&gt;mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats enligt 13 §, 14 § andra&lt;br&gt;stycket eller 19 §, mot ett villkor som har meddelats enligt 5 § andra stycket&lt;br&gt;eller 6 § tredje stycket eller mot ett föreläggande enligt 7 § tredje stycket&lt;br&gt;eller 8 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som lämnar oriktig uppgift angående förhållanden om vilka polis-&lt;br&gt;myndigheten enligt 7 eller 8 § får begära uppgifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som anordnar en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning i ett tält som saknar föreskrivet godkännande eller som bryter&lt;br&gt;mot ett användningsförbud eller mot en föreskrift som har meddelats för&lt;br&gt;användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. den som anordnar en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning och därvid upplåter en tivolianordning som saknar godkännande&lt;br&gt;enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 § eller som bryter mot&lt;br&gt;ett användningsförbud eller mot en föreskrift som har meddelats för&lt;br&gt;användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. den som anordnar en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning utan tillstånd enligt 16 § första eller andra stycket i fall då&lt;br&gt;sådant tillstånd behövs, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. den som anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts&lt;br&gt;eller upplösts enligt 18 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot 15 § första stycket döms till böter, högst 1 000 kro-&lt;br&gt;nor, om inte gärningen är belagd med straff i annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som anordnar en&lt;br&gt;offentlig tillställning i strid mot 12 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid förseelse mot 16 § andra stycket skall också den som har vårdnaden&lt;br&gt;om barnet straffas enligt första stycket denna paragraf. Detta gäller inte, om&lt;br&gt;vårdnadshavaren har gjort vad som ankommer på honom för att förhindra&lt;br&gt;förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller en offentlig till-&lt;br&gt;ställning har gjort sig skyldig till överträdelse som avses i 24 §, får vad som&lt;br&gt;har uppburits i avgifter eller i annan ersättning för bevistande av samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses&lt;br&gt;skäligt. Om vederlaget har utgått i annat än pengar och om vederlaget inte&lt;br&gt;finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos den som förtär eller&lt;br&gt;förvarar sådana drycker i strid mot 15 § skall, oavsett vem dryckerna tillhör,&lt;br&gt;förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. I fråga om&lt;br&gt;drycker som kan antas vara förverkade enligt detta stycke gäller 2 och 3 §§&lt;br&gt;lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med den avvi-&lt;br&gt;kelsen att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat&lt;br&gt;fall än då rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-&lt;br&gt;dela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av anläggning för&lt;br&gt;motorsport eller olycksberedskap vid sådan anläggning eller som i övrigt&lt;br&gt;behövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får&lt;br&gt;föreskriva att andra bestämmelser än som föreskrivs i denna lag skall gälla i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;343&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fråga om tid för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om&lt;br&gt;tävling eller uppvisning i motorsport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;344&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ordning och säkerhet i kollektivtrafik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller i fråga om trafik med tunnelbana och spårväg samt så-&lt;br&gt;dan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkestrafiklagen&lt;br&gt;(1979:559).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med trafiktjänsteman förstås den som är anställd hos ett trafikföretag&lt;br&gt;och har uppgifter som avser ordningen och säkerheten inom företagets&lt;br&gt;område. Lagens bestämmelser om trafiktjänsteman gäller dock endast den&lt;br&gt;som genom att bära uniform eller märke eller på något annat sätt visar att&lt;br&gt;han är trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordn i ngsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En trafiktjänsteman får meddela de anvisningar eller tillsägelser som&lt;br&gt;behövs för att ordningen och säkerheten inom trafikföretagets område skall&lt;br&gt;upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte förtäras inom ett trafikföretags&lt;br&gt;område. Vad som har sagts nu gäller inte i fråga om drycker som har&lt;br&gt;serverats vid tillåten servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt&lt;br&gt;fall har medgett förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Utan trafikföretagets tillstånd får inte någon beträda spårområde för&lt;br&gt;tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårområde för vilken det genom&lt;br&gt;stängsel, skyltar eller på annat liknande sätt klart framgår att allmänheten&lt;br&gt;har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Utan trafikföretagets tillstånd får inte egendom som är av farlig beskaf-&lt;br&gt;fenhet eller som kan orsaka avsevärd olägenhet medföras inom företagets&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Tillträde till ett trafikföretags område får vägras den som medför egen-&lt;br&gt;dom som avses i 6 § eller är berusad eller annars uppträder på ett sådant sätt&lt;br&gt;att det finns anledning att befara att han kommer att störa ordningen eller&lt;br&gt;äventyra säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot 4-6 §§ eller är berusad eller på annat sätt stör ord-&lt;br&gt;ningen eller äventyrar säkerheten i trafiken är skyldig att på uppmaning av&lt;br&gt;trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område. Detsamma gäller den som&lt;br&gt;inte efterkommer en sådan anvisning eller tillsägelse enligt 3 §, som har&lt;br&gt;väsentlig betydelse för ordningen eller för säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredskas den som vägrats tillträde enligt första stycket eller som uppma-&lt;br&gt;nats att lämna trafikföretagets område enligt andra stycket, får en polisman&lt;br&gt;eller en ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som bryter mot 4 eller 5 § döms till böter, högst 1 000 kronor, om&lt;br&gt;inte gärningen är belagd med straff i annan författning. Detsamma gäller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;345&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den som genom att vidröra manöver- eller signalanordningar eller på&lt;br&gt;liknande sätt äventyrar säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos den som förtär sådana&lt;br&gt;drycker i strid mot 4 § skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras förver-&lt;br&gt;kade, om inte särskilda skäl talar mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om drycker som kan antas vara förverkade enligt denna paragraf&lt;br&gt;gäller 2 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;346&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om införande av ordningslagen (0000:000) och vissa&lt;br&gt;andra författningar om ordning och säkerhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag samt följande lagar träder i kraft den............nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ordningslagen (0000:000),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lagen (0000:000) om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lagen (0000:000) om ordning och säkerhet i kollektivtrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla,&lt;br&gt;nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. allmänna ordningsstadgan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-&lt;br&gt;ningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med&lt;br&gt;stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22)&lt;br&gt;eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokal ordningsstadga som har beslutats med stöd av ordningsstadgan för&lt;br&gt;rikets städer den 24 mars 1868 eller med stöd av allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;skall upphöra att gälla senast den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hamnordning och andra ordningsföreskrifter för hamn som har beslutats&lt;br&gt;med stöd av förordningen angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket skall upphöra att gälla senast den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen&lt;br&gt;(1971:460) skall upphöra att gälla senast den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Om inte annat sägs i det följande tillämpas bestämmelserna i&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) och lagen (0000:000) om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar i fall då ansökan eller anmälan enligt&lt;br&gt;en författning som anges i 1 § andra-femte styckena har gjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet men då ännu inte har slutligt prövats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1956:617) gäller till och med den ........ som tillstånd enligt 6 § tredje&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket ordningslagen (0000:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Utan hinder av 10 och 11 §§ lagen (0000:000) om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar får ett samlingstält eller en tivolianord-&lt;br&gt;ning användas för sitt ändamål till dess första besiktning sker, om skriftlig&lt;br&gt;ansökan om besiktning görs före den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Ansökan om undantag från bestämmelsen i 21 § första stycket första&lt;br&gt;punkten allmänna ordningsstadgan (1956:617) handläggs av länsstyrelsen&lt;br&gt;även efter ikraftträdandet av lagen (0000:000) om allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § I fråga om talan mot ett beslut enligt en författning som avses i 1 §&lt;br&gt;andra-sjätte styckena som har meddelats före ikraftträdandet av ordnings-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;347&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen (0000:000) och lagen (0000:000) om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som&lt;br&gt;har ersatts genom en bestämmelse i ordningslagen (0000:000) eller lagen&lt;br&gt;(0000:000) om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar,&lt;br&gt;tillämpas i stället den nya bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;348&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Sammanställning av remissinstanser som har yttrat sig Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;över betänkandet (SOU 1985:24) Ordningslag (utom såvitt Bilaga 3&lt;br&gt;avser frågan om gatumusik, kap. 17.3)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslem (JK),&lt;br&gt;Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Hovrätten för Övre Norr-&lt;br&gt;land, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms, Norrköpings och Östesunds&lt;br&gt;tingsrätter, Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsing-&lt;br&gt;borg, Eskilstuna, Uppsala, Umeå, Luleå, Halmstad, Visby, Ludvika och&lt;br&gt;Skara, Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmö-&lt;br&gt;hus län, Kalmar län, Älvsborgs län och Västemorrlands län, Kommers-&lt;br&gt;kollegium, Socialstyrelsen, Statens järnvägar (SJ), Trafiksäkerhetsverket,&lt;br&gt;Sjöfartsverket, Transportrådet, Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Konsu-&lt;br&gt;mentverket, Statens kulturråd, Statens naturvårdsverk, Arbetarskyddssty-&lt;br&gt;relsen, Statens planverk, Statens energiverk, Sprängämnesinspektionen,&lt;br&gt;Statens provningsanstalt, Statens mät- och provråd, Bammiljörådet, Sveriges&lt;br&gt;Turistråd, Justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Svenska kommun-&lt;br&gt;förbundet, Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norr-&lt;br&gt;köpings, Helsingborgs, Nynäshamns, Nacka, Karlskrona, Örebro och&lt;br&gt;Skellefteå kommuner, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central-&lt;br&gt;organisationen SACO/SR, Sveriges Industriförbund, Sveriges köpmanna-&lt;br&gt;förbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostads-&lt;br&gt;företag (SABO), HSB:s Riksförbund, Svenska Försäkrignsbolags Riksför-&lt;br&gt;bund, Svenska Hamnförbundet, Stockholms Hamn, Göteborgs Hamn AB,&lt;br&gt;Torg- och Marknadshandlarnas Ekonomiska Riksförening (TOMER),&lt;br&gt;Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), Sveriges Grossistför-&lt;br&gt;bund, Riksförbundet Kiosk- och Gatukök, Sveriges Kioskägares riks-&lt;br&gt;förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges jordägareförbund,&lt;br&gt;Friluftsfrämjandet, Svenska Liftanläggningams organisation, Svenska Liv-&lt;br&gt;räddningssällskapet-Simfrämjandet (SLS), Sveriges Campingvärdars Riks-&lt;br&gt;förbund Ek. Förening, Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL), Göte-&lt;br&gt;borgs Spårvägar, Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF), Västerlånggatans&lt;br&gt;miljögrupp, Svenska Teaterförbundet, Akademien för cirkuskonstens beva-&lt;br&gt;rande i Sverige, Sveriges Tivoliägareförening, AB Gröna Lunds tivoli och&lt;br&gt;Liseberg AB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms åklagardistrikt&lt;br&gt;och vid regionåklagarmyndighetema i Västerås, Umeå och Göteborg. Till&lt;br&gt;resp, överåklagares yttrande har i sin tur fogats yttrande från åklagarmyndig-&lt;br&gt;heterna i Västerås och Uppsala åklagardistrikt. Länsstyreslen i Göteborgs och&lt;br&gt;Bohus län har överlämnat yttranden från polismyndigheterna i Uddevalla och&lt;br&gt;Mölndal samt Uddevalla kommun. Länsstyrelsen i Kalmar län har överlämnat&lt;br&gt;yttranden från polismyndigheterna i Kalmar och Vimmerby samt Kalmar och&lt;br&gt;Västerviks kommuner. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har överlämnat yttran-&lt;br&gt;den från polismyndigheterna i Borås, Trollhättan och Åmål. Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Västemorrlands län har överlämnat yttranden från Sundsvalls och Örn-&lt;br&gt;sköldsviks kommuner. Statens kulturråd har till sitt yttrande fogat en inom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;349&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rådet upprättad promemoria. Statens mät- och provråd har överlämnat en&lt;br&gt;skrivelse från AB Statens Anläggningsprovning. Landsorganisationen i&lt;br&gt;Sverige (LO), som beretts tillfälle att avge remissyttrande, har överlämnat ett&lt;br&gt;yttrande av Svenska Kommunalarbetareförbundet, till vilket LO hänvisat.&lt;br&gt;Riksförbundet Kiosk- och Gatukök och Sveriges Kioskägares Riksförbund&lt;br&gt;har avgett ett gemensamt yttrande. Svenska Lokaltrafikföreningen har inte&lt;br&gt;avgett något eget yttrande utan hänvisat till yttrandet av AB Storstockholms&lt;br&gt;Lokaltrafik. AB Gröna Lunds Tivoli och Liseberg AB har genom Sveriges&lt;br&gt;Nöjesparksförening avgett ett gemensamt yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttranden över betänkandet har av getts även av dåvarande Statens brand-&lt;br&gt;nämnd, Statens pris- och kartellnämnd (SPK) och yrkesinspektionen i Göte-&lt;br&gt;borg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skrivelser och yttranden med anledning av betänkandet har inkommit&lt;br&gt;också från Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges länspo-&lt;br&gt;lischefer (gemensamt yttrande), Svenska busstrafikförbundet, Trolle Rhodin,&lt;br&gt;Företagareförbundet, Hammargren &amp;amp; Co AB och Hanssons Pyrotekniska&lt;br&gt;AB (gemensamt yttrande), Svenska Renhållningsverks-Föreningen,&lt;br&gt;Handelsanställdas Förbund (avd. 24 i Göteborg), Kungl. Djurgårdens för-&lt;br&gt;valtning, Nordstans Företagareförening, Museibranschens Riksorganisation&lt;br&gt;(MRO) och Firma Björn Linder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;350&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;PM angående möjligheterna att ingripa mot störande&lt;br&gt;gatumusik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1985-07-19 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Dnr 1862-85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian upprättad i anslutning till remiss av ordningsstadgeutred-&lt;br&gt;ningens betänkande (SOU 1985:24) Ordningslag.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 betänkandet (SOU 1985:24) Ordningslag ges (avsnitt 17.3.1) en ingående&lt;br&gt;belysning av det nuvarande läget när det gäller möjligheterna att ingripa mot&lt;br&gt;störande gatumusik. Av skäl som närmare framgår av betänkandet har denna&lt;br&gt;fråga på senare tid fått en allt större aktualitet och det har därför tett sig ange-&lt;br&gt;läget att överväga vissa lagstiftningsåtgärder i ämnet. Ett ställningstagande till&lt;br&gt;behovet och utformningen av sådana åtgärder bör lämpligen ske i samband&lt;br&gt;med behandlingen av ordningsstadgeutredningens betänkande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har därför bedömts lämpligt att till remissen av ordningsstadgeutred-&lt;br&gt;ningens betänkande foga en särskild inom Justitiedepartementet upprättad&lt;br&gt;promemoria med vissa ytterligare synpunkter och förslag i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som ytterst avgör hur en eventuell lagstiftning på området bör utfor-&lt;br&gt;mas är regleringen i regeringsformen (RF) om under vilka förutsättningar&lt;br&gt;mötesfriheten får begränsas (2 kap. 14 § RF). I denna promemoria behandlas&lt;br&gt;därför först frågan om innebörden av denna reglering (avsnitt 2). Därefter&lt;br&gt;diskuteras frågan om en ändring av lagstiftningen i syfte att öka möjligheterna&lt;br&gt;till ingripanden mot störande gatumusik (avsnitt 3).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förutsättningarna för begränsning av mötesfriheten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 kap. 14 § första stycket RF får mötesfriheten begränsas endast av&lt;br&gt;hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller&lt;br&gt;till trafiken eller för att motverka farsot. Motsvarande gäller i fråga om&lt;br&gt;demonstrationsfriheten. Här skall endast behandlas frågan om vad som bör&lt;br&gt;anses vara innebörden av uttrycket ”ordning och säkerhet vid samman-&lt;br&gt;komsten”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till bl.a. ett uttalande av JO i ämbetsberättelsen för&lt;br&gt;1983/84 (JO 1983/84 s. 85) har ordningsstadgeutredningen gett uttryck för&lt;br&gt;uppfattningen att störningar som inträder till följd av en sammankomst men&lt;br&gt;som inte drabbar dem som deltar i sammankomsten - utan endast andra som&lt;br&gt;vistas i närheten - inte kan åberopas som skäl för begränsning av mötesfrihe-&lt;br&gt;ten. Enligt utredningen är emellertid de konsekvenser som bestämmelsen med&lt;br&gt;denna tolkning leder till uppenbarligen orimliga, och utredningen säger sig&lt;br&gt;inte kunna tro att de är avsedda eller ens förutsedda (SOU 1985:24, s. 290).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen anser därför att den berörda bestämmelsen i regeringsformen&lt;br&gt;bör ändras så att mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av&lt;br&gt;hänsyn till ordning och säkerhet inte bara vid sammankomsten eller de-&lt;br&gt;monstrationen. Med hänsyn till att yttrandefrihetsutredningen föreslagit&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;351&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omfattande ändringar i 2 kap. RF har ordningsstadgeutredningen dock avstått&lt;br&gt;från att utarbeta något författningsförslag. Utredningens förslag till lag om&lt;br&gt;allmänna sammankomster och offentliga tillställningar har utformats så att det&lt;br&gt;är anpassat till den innebörd av grundlagsstadgandet som utredningen har&lt;br&gt;utgått från.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utredningen har konstaterat skulle den nu redovisade tolkningen av&lt;br&gt;grundlagsstadgandet få konsekvenser som inte är rimliga. Exempelvis skulle&lt;br&gt;man inte ha möjlighet att vägra tillstånd till en allmän sammankomst ens i det&lt;br&gt;fallet att sammankomsten förutses leda till ett svårartat upplopp, inte bland de&lt;br&gt;personer som deltar i sammankomsten, utan bland personer i dess omedel-&lt;br&gt;bara omgivning. Inte heller skulle sammankomsten kunna avbrytas, om ett&lt;br&gt;sådant upplopp faktiskt uppkommit. Det är vidare klart att möjligheterna att&lt;br&gt;ingripa mot t.ex. kraftigt störande buller skulle allvarligt försvåras med den&lt;br&gt;angivna tolkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förarbetena till det aktuella grundlagsstadgandet (närmast SOU 1975:75&lt;br&gt;s. 129, 205 och prop. 1975/76:209 s. 111, 156) är - som utredningen också&lt;br&gt;har påpekat - kortfattade. Det synes emellertid inte finnas något uttalande i&lt;br&gt;förarbetena som nödvändiggör en så snäv tolkning av uttrycket ”vid samman-&lt;br&gt;komsten” som den som utredningen och tidigare JO har ställt sig bakom.&lt;br&gt;Avsikten med regeln i denna del torde i första hand ha varit att göra klart att&lt;br&gt;man här får beakta endast vad som kan hända eller har inträffat vid själva&lt;br&gt;sammankomsten i den meningen att hänsyn inte får tas till att exempelvis ett&lt;br&gt;offentligt anförande med hänsyn till sitt innehåll kan skapa ordningsproblem i&lt;br&gt;framtiden (jfr Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna, s. 129).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med allmänt språkbruk torde det däremot vara fullt förenligt att utgå från&lt;br&gt;att uttrycket ”vid sammankomsten” inte bara tar sikte på ordning och säkerhet&lt;br&gt;bland just de personer som deltar i själva sammankomsten utan också sådana&lt;br&gt;ordnings- eller säkerhetsproblem som uppstår i sammankomstens omedelbara&lt;br&gt;omgivning, för såvitt dessa utgör en direkt följd av sammankomsten och&lt;br&gt;uppkommer samtidigt med denna. När propositionen ”vid” används i lag-&lt;br&gt;språk brukar den tilläggas en sådan innebörd, dvs. ungefärligen motsvarande&lt;br&gt;”i anslutning till” (se t.ex. 16 kap. 11 § BrB). En snävare tolkning skulle&lt;br&gt;dessutom i sådan grad skilja sig från vad som tidigare har antagits gälla på&lt;br&gt;området, att den rimligen borde ha följts av uttryckliga uttalanden i förarbe-&lt;br&gt;tena, om den hade varit avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns mot denna bakgrund skäl för att utgå från att grundlagsbestäm-&lt;br&gt;melsen bör läsas så att även hänsynen till ordning och säkerhet i den omedel-&lt;br&gt;bara omgivningen av en allmän sammankomst kan beaktas vid begränsning&lt;br&gt;av mötesfriheten och demonstrationsfriheten, i den mån fråga är om stör-&lt;br&gt;ningar som utgör en direkt följd av sammankomsten eller demonstrationen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Möjligheterna att på grund av ljudstömingar upplösa en&lt;br&gt;allmän sammankomst där gatumusik framförs&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Från kravet på tillstånd för allmän sammankomst har genom lagstiftning år&lt;br&gt;1982 genomförts ett undantag som tar sikte på gatumusik. Gatumusik får ut-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;352&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föras utan tillstånd, om framförandet ”med hänsyn till det väntade deltagaran-&lt;br&gt;talet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar&lt;br&gt;som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik eller allmän&lt;br&gt;ordning”. Undantaget, som alltså syftar till lättnader för gatumusiken, finns&lt;br&gt;intaget i 3 § tredje stycket lagen (1956:618) om allmänna sammankomster&lt;br&gt;(LAS).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till grund för denna undantagsbestämmelse låg uppfattningen att gatumu-&lt;br&gt;sik av en bredare allmänhet sannolikt upplevs som ett trevligt och oförargligt&lt;br&gt;inslag i stadsmiljön. Man var emellertid också medveten om att musiken&lt;br&gt;ibland kan upplevas som synnerligen störande, särskilt för de människor som&lt;br&gt;bor eller arbetar invid platser som flitigt utnyttjas av gatumusikanter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I princip innebär den nuvarande regleringen att de rättstillämpande myn-&lt;br&gt;digheterna - i första hand polismyndigheten - har att avgöra frågan om till-&lt;br&gt;ståndsplikt i det särskilda fallet. Den enskilde polismannen behöver natur-&lt;br&gt;ligtvis riktlinjer för denna bedömning. När det t.ex. gäller Gamla stan i&lt;br&gt;Stockholm har polismyndigheten i Stockholm år 1984 utarbetat anvisningar&lt;br&gt;för ingripande mot gatumusiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt anvisningarna betraktas all gatumusik i Gamla stan efter kl. 22.00&lt;br&gt;som tillståndspliktig. Gatumusik som bedöms som särskilt störande betraktas&lt;br&gt;- oberoende av tidpunkten - också som tillståndskrävande. Särskilt störande&lt;br&gt;anses gatumusiken alltid, om högtalare och förstärkare används eller om&lt;br&gt;musikanten använder instrument vars ljud bedöms vara genomträngande.&lt;br&gt;Detsamma gäller om en hel orkester spelar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om musikframträdandet samlar så stor publik att ordningen och framkom-&lt;br&gt;ligheten på gatan allvarligt försvåras, fordras enligt polismyndigheten likale-&lt;br&gt;des tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa anvisningar synes i och för sig stå i god överensstämmelse med för-&lt;br&gt;arbetena till den aktuella undantagsbestämmelsen, även om de naturligtvis&lt;br&gt;inte har någon rättsligt bindande verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av ordningsstadgeutredningens betänkande har svårartade&lt;br&gt;störningar på grund av gatumusik under senare tid uppkommit i praktiken. I&lt;br&gt;synnerhet gäller detta Gamla stan i Stockholm. Problemen har antagit en så-&lt;br&gt;dan omfattning att det har bedömts nödvändigt att överväga lagstiftningsåt-&lt;br&gt;gärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör då först konstateras att polisen, med den grundlagstolkning som&lt;br&gt;förut har redovisats, har möjlighet att ingripa, om svårare oordning skulle&lt;br&gt;uppstå till följd av ljudstörningar. Det synes dock svårt att hävda att det i fall&lt;br&gt;som nu är i fråga i praktiken skulle röra sig om svårare oordning i det aktuella&lt;br&gt;lagrummets mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare gäller att polisen redan nu har möjligheter att ingripa, om gatumusi-&lt;br&gt;kanten skulle göra sig skyldig till något allmänt brott, t.ex. ofredande eller&lt;br&gt;förargelseväckande beteende. Ett ingripande på sådan grund anses inte utgöra&lt;br&gt;någon begränsning av mötesfriheten (jfr SOU 1985:24, s. 293 f)- Ofredande&lt;br&gt;kan bestå i bl.a. att någon medelst oljud ofredar annan. Straffbestämmelsen&lt;br&gt;är tillämplig oavsett om den som ofredas befinner sig på allmän eller enskild&lt;br&gt;plats (se Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken, band I, 1982, s. 198).&lt;br&gt;Som ett modernt exempel på ofredande genom oljud nämner för övrigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;353&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottsbalkskommentaren ”att hänsynslöst använda sin högtalare så att man&lt;br&gt;medvetet stör närboende” (a.a. s. 199). Ett ingripande på en sådan grund&lt;br&gt;som avses nu kan dock vara vanskligt, och det har i praktiken visat sig kunna&lt;br&gt;uppkomma subtila tillämpningsfrågor mot bakgrund av den nuvarande regle-&lt;br&gt;ringen i LAS.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som har aktualiserats är, om inte det nyligen införda tredje&lt;br&gt;stycket i 3 § LAS borde upphävas. Emellertid torde de aktuella problemen -&lt;br&gt;som utredningen har konstaterat - inte ha något påtagligt samband med 1982&lt;br&gt;års lagstiftning om begränsningar av tillståndsplikten för bl.a. gatumusik. I&lt;br&gt;linje med vad utredningen har framhållit torde snarare gälla att problemen har&lt;br&gt;samband med de begränsningar som finns i 10 § LAS av rätten att upplösa en&lt;br&gt;allmän sammankomst och som ytterst går tillbaka på RF:s skydd för mötes-&lt;br&gt;friheten. Dessa innebär för övrigt också att möjligheterna att upplösa en all-&lt;br&gt;män sammankomst där gatumusik förekommer i regel inte påverkas av att&lt;br&gt;gatumusiken bedöms vara tillståndspliktig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praktiken kan naturligtvis gatumusik som vållar svåra störningar visserli-&lt;br&gt;gen betraktas som tillståndspliktig. Vad som - helt oberoende av den numera&lt;br&gt;gällande undantagsregeln - har visat sig vålla problem är det förhållandet att&lt;br&gt;det från polisens sida ofta kan vara svårt att hantera situationen i det fallet att&lt;br&gt;gatumusik framförs utan att tillståndsplikten har iakttagits. Polisen får ju inte&lt;br&gt;upplösa en allmän sammankomst annat än i de mycket speciella fall som&lt;br&gt;lagen medger. Att sammankomsten bedrivs utan tillstånd kan inte vara grund&lt;br&gt;för upplösning annat än om tillstånd har vägrats. Normalt grundar inte heller&lt;br&gt;enbart den omständigheten att sammankomsten vållar allvarlig olägenhet för&lt;br&gt;omgivningen genom störande ljud, rätt för polisen att upplösa den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polisman får alltså inte exempelvis omhänderta en gatumusikant enligt&lt;br&gt;13 § polislagen (1984:387) för att avbryta pågående brottslig verksamhet bara&lt;br&gt;därför att denne utan tillstånd driver tillståndspliktig gatumusik i den allmänna&lt;br&gt;sammankomstens form. Inte heller får polismannen på denna grund ta med&lt;br&gt;honom till förhör enligt rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har rent av ifrågasatts om polismannen ens är befogad att upplysa ga-&lt;br&gt;tumusikanten om att han bedriver en verksamhet som är förbjuden enligt&lt;br&gt;LAS. Även ett sådant ingripande är ju ägnat att upplösa den allmänna sam-&lt;br&gt;mankomsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om en tillämpning av det synsätt som har redovisats sist uppenbarli-&lt;br&gt;gen skulle gå för långt, är det tydligt att polisen måste ha stora svårigheter att&lt;br&gt;agera i de aktuella fallen, i vart fall om endast LAS bedöms vara överträdd.&lt;br&gt;Upplyser polismannen gatumusikanten om att han bedriver verksamhet som&lt;br&gt;är förbjuden enligt LAS och som kan bestraffas enligt den lagen, kan denne&lt;br&gt;likväl lugnt fortsätta att spela. Polisen får ändå inte ingripa annat än i efter-&lt;br&gt;hand med en rapport för eventuellt strafföreläggande eller åtal. Inte heller en&lt;br&gt;sådan rapport kan emellertid i praktiken göras med mindre än att polismannen&lt;br&gt;på ett eller annat sätt får reda på gatumusikantens identitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Visserligen finns det som förut nämnts möjlighet att ingripa, om ett&lt;br&gt;allmänt brott, t.ex. ofredande, bedöms föreligga. Det är emellertid uppenbart&lt;br&gt;att de nuvarande förhållandena innebär en komplicerad och svårtillämpad&lt;br&gt;ordning. Det måste anses angeläget att regleringen ändras, för att underlätta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;354&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för polismyndigheten att upprätthålla lagens regler med tillbörlig effektivitet&lt;br&gt;och likformighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av detta skäl föreslås i bilaga till denna promemoria en komplettering av&lt;br&gt;18 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och offent-&lt;br&gt;liga tillställningar. Tanken med kompletteringen är att polismyndigheten skall&lt;br&gt;kunna upplösa en allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk&lt;br&gt;även i det fallet att sammankomsten eller tillställningen vållar allvarlig olägen-&lt;br&gt;het i den närmaste omgivningen genom störande ljud eller på annat jämförbart&lt;br&gt;sätt. Uttrycket ”konstnärligt verk” har avsiktligt valts i stället för ”musika-&lt;br&gt;liskt verk” med hänsyn till intresset av att gränsdragningsproblem skall&lt;br&gt;undvikas vid olika slags blandade uttrycksformer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att upplösa sammankomsten på grunder som nu har angetts&lt;br&gt;bör dock inte stå till buds i den mån sammankomsten eller tillställningen äger&lt;br&gt;rum i enlighet med meddelat tillstånd. Har exempelvis i tillståndet viss tid för&lt;br&gt;evenemanget föreskrivits och denna överskridits, bör dock den nya regeln&lt;br&gt;kunna tillämpas. Vidare bör gälla att den omständigheten att en sammankomst&lt;br&gt;inte har varit tillståndspliktig ej i sig bör få hindra regelns tillämpning. Försla-&lt;br&gt;get har avfattats i enlighet härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon reell begränsning av mötesfriheten innebär knappast detta förslag.&lt;br&gt;Rekvisiten har nämligen utformats så att det i praktiken måste förutsättas ett&lt;br&gt;beteende som ligger mycket nära straffbart ofredande för att upplösning skall&lt;br&gt;få ske. En lagändring i enlighet med förslaget skulle emellertid innebära en&lt;br&gt;väsentligt mindre sofistikerad ordning och underlätta för polisen att upprätt-&lt;br&gt;hålla en konsekvent lagtillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för förslagets genomförande är givetvis att det står i över-&lt;br&gt;ensstämmelse med regeringsformen. Enligt den tolkning som ovan förordats&lt;br&gt;är också detta förhållandet. Självfallet kan det dock vara befogat att grundla-&lt;br&gt;gen förtydligas i lämpligt sammanhang, t.ex. vid den fortsatta behandlingen&lt;br&gt;av yttrandefrihetsutredningens betänkande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;355&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Utkast till komplettering av ordningsstadgeutredningens Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;förslag till lag om allmänna sammankomster och offentliga Bilaga 4:1&lt;br&gt;tillställningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Promemorians förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller&lt;br&gt;en offentlig tillställning som hålls i strid mot en föreskrift som har meddelats&lt;br&gt;enligt 13 § eller mot ett beslut att sammankomsten eller tillställningen inte&lt;br&gt;får hållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får vidare upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om svårare oordning uppkommer vid sam-&lt;br&gt;mankomsten eller om denna föranleder avsevärd fara för de närvarande eller&lt;br&gt;allvarlig störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid denna förekommer något som stri-&lt;br&gt;der mot lag eller om den föranleder oordning, fara för de närvarande eller all-&lt;br&gt;varlig störning i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för&lt;br&gt;framförande av konstnärligt verk får&lt;br&gt;också upplösas om sammankomsten&lt;br&gt;vållar allvarlig olägenhet i den när-&lt;br&gt;maste omgivningen genom störande&lt;br&gt;ljud eller på annat jämförbart sätt.&lt;br&gt;Vad som har sagts nu gäller dock&lt;br&gt;inte, i den mån sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen äger rum i enlighet&lt;br&gt;med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammankomst eller tillställning får upplösas endast om mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärder har visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lag-&lt;br&gt;stridigt handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa&lt;br&gt;störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenhet att upplösa en allmän sammankomst får, om inte särskilda skäl&lt;br&gt;föranleder annat, endast ges polisman i befälsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;356&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Sammanställning av remissyttranden över&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1. betänknandet (SOU 1985:24) Ordningslag (såvitt avser frågan&lt;br&gt;om gatumusik, kap. 17.3),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en inom justitiedepartementet den 19 juli 1985 upprättad&lt;br&gt;promemoria angående möjligheterna att ingripa mot störande&lt;br&gt;gatumusik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Justitiekanslern&lt;br&gt;(JK), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Hovrätten för Övre&lt;br&gt;Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt, polismyndig-&lt;br&gt;heterna i Stockholm och Umeå, länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län,&lt;br&gt;Sveriges Turistråd, justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Svenska&lt;br&gt;kommunförbundet, Stockholms och Jönköpings kommuner, Sveriges&lt;br&gt;Fastighetsägareförbund och Västerlånggatans miljögrupp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;357&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Korttidsuthyming av möblerade hyreslägenheter och Lag&lt;br&gt;(1966:742) om hotell- och pensionatrörelse&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Sedan något år tillbaka bedriver ett antal S ABO-företag korttidsuthyming av&lt;br&gt;möblerade hyreslägenheter. Under 1984 omfattade verksamheten 45 SABO-&lt;br&gt;företag och ca 800 lägenheter vilket motsvarar 1 o/oo av företagens lägen-&lt;br&gt;hetsbestånd. Bostadsföretag med stor andel outhyrda lägenheter har genom&lt;br&gt;verksamheten till en del kunnat nedbringa antalet outnyttjade bostäder i&lt;br&gt;avvaktan på att sedvanlig permanentuthyming kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På några orter har åklagare bedömt uthyrningen som tillståndspliktig enligt&lt;br&gt;Lag (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. Fem bostadsföretag har&lt;br&gt;åtalats för brott mot denna lag och ett bostadsföretag har fällts för sådant brott&lt;br&gt;i tingsrätten. På en ort har polismyndigheten beslutat att verksamheten inte är&lt;br&gt;tillståndspliktig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Korttidsuthyming avser, enligt vår mening, att tillhandahålla hyreslägen-&lt;br&gt;het enligt hyreslagen med det besittningsskydd och den förfoganderätt i&lt;br&gt;övrigt som lagen ger hyresgästen. Hyresvärden har alltså, såvitt vi kan be-&lt;br&gt;döma, inte den retentionsrätt eller rätt till förfogande och tillträde som han&lt;br&gt;anses ha i hotellverksamhet och liknande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser det uppenbart att lagstiftaren inte avsett att hotell- och pensio-&lt;br&gt;natslagen skall vara tillämplig på tillfällig korttidsuthyming. Brandskydd,&lt;br&gt;skydd mot sanitär olägenhet samt ordningsbestämmelser tillgodoses av annan&lt;br&gt;lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår därför följande tillägg till 1 § i lagen (1966:742) om hotell- och&lt;br&gt;pensionatrörelse med innebörden att ytterligare ett undantag från lagens till-&lt;br&gt;lämpningsområde införs:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Korttidsuthyming av bostadslägenhet som tillfälligt möblerats i av-&lt;br&gt;vaktan på uthyrning för permanentboende om uthyrarens huvud-&lt;br&gt;sakliga verksamhet avser hyreslägenheter för stadigvarande bruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SVERIGES ALLMÄNNYTTIGA BOSTADSFÖRETAG&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Esbjörn Olsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Esbjörn Olsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;358&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanställning av remissyttranden över en skrivelse från&lt;br&gt;Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretags (SABO) den 15&lt;br&gt;maj 1985 till regeringen angående förslag till ändring i&lt;br&gt;lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av Riksåklagaren (RÅ),&lt;br&gt;Bostadsdomstolen, Rikspolisstyrelsen (RPS), Bostadsstyrelsen, Göta hov-&lt;br&gt;rätt, Umeå tingsrätt, hyresnämnden och arrendenämnden i Göteborg,&lt;br&gt;Polismyndigheten i Malmö, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kom-&lt;br&gt;munförbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riks-&lt;br&gt;förbund och HSB:s riksförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Göteborgs åklagardistrikt&lt;br&gt;och i Stockholms och Gotlands län och vid regionåklagarmyndighetema i&lt;br&gt;Kalmar och Härnösand. Länsstyrelsen i Stockholms län har inhämtat yttran-&lt;br&gt;den från Polismyndigheten i Stockholm, Stockholms brandförsvar och&lt;br&gt;Stockholms kommun. Brandförsvaret i Stockholm har i sin tur hört Statens&lt;br&gt;brandnämnd. Kommunstyrelsen i Stockholms kommun har yttrat sig efter att&lt;br&gt;ha hört fastighetsnämnden och stadskansliets juridiska avdelning. Samtliga&lt;br&gt;dessa yttranden har överlämnats av länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;359&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Ordningslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap. Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag innehåller föreskrifter om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar samt om allmän ordning och säkerhet i övrigt på&lt;br&gt;offentliga platser, i viss kollektivtrafik och vid vissa anläggningar och verk-&lt;br&gt;samheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas&lt;br&gt;som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-&lt;br&gt;samhet, som har upplåtits för detta ändamål och som är tillgängliga för all-&lt;br&gt;mänheten, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. andra områden, inom- eller utomhus, som stadigvarande används för&lt;br&gt;allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-&lt;br&gt;skriva att andra områden än som avses i första stycket skall jämställas med&lt;br&gt;offentliga platser vid tillämpningen av föreskrifterna i 3 kap. och lokala ord-&lt;br&gt;ningsföreskrifter, under förutsättning att områdena är tillgängliga för allmän-&lt;br&gt;heten. Exempel på sådana områden är anläggningar för lek, idrott, camping&lt;br&gt;eller friluftsliv, badplatser, järnvägsområden och begravningsplatser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område som avses i första stycket är tillgängligt för allmänheten&lt;br&gt;endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa. Detsamma gäller&lt;br&gt;områden som omfattas av en föreskrift enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Definitioner&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Med allmän sammankomst enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. demonstrationer och andra sammankomster som hålls för överläggning,&lt;br&gt;opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att med-&lt;br&gt;dela allmän eller medborgerlig bildning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sammankomster som hålls för religionsutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-&lt;br&gt;mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten eller demonstrations-&lt;br&gt;friheten utövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas för&lt;br&gt;allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten&lt;br&gt;med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd&lt;br&gt;med en sådan sammankomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även om&lt;br&gt;det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning eller&lt;br&gt;förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;360&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cir- Prop. 1992/93:210&lt;br&gt;kusföreställningar. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med offentlig tillställning enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. danstillställningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tivolinöjen och festtåg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. marknader och mässor, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för&lt;br&gt;allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillställning dit tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan, medlem-&lt;br&gt;skap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en tillställning&lt;br&gt;som allmänheten har tillträde till, om den med hänsyn till omfattningen av&lt;br&gt;den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra lik-&lt;br&gt;nande omständigheter är att jämställa med sådan tillställning. Detsamma gäl-&lt;br&gt;ler om tillställningen uppenbarligen är en del i en rörelse vars verksamhet&lt;br&gt;uteslutande eller väsentligen består i att anordna tillställningar av detta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på tillstånd eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan till-&lt;br&gt;stånd anordnas på offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det&lt;br&gt;är fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller&lt;br&gt;liknande nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport&lt;br&gt;eller professionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och&lt;br&gt;säkerhet eller för trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyldigheten&lt;br&gt;att söka tillstånd enligt detta stycke för tillställning av visst slag. Ett beslut&lt;br&gt;om befrielse får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkus-&lt;br&gt;föreställning får dock hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det vän-&lt;br&gt;tade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt&lt;br&gt;de anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ord-&lt;br&gt;ning och säkerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse från skyldigheten&lt;br&gt;att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-&lt;br&gt;sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i&lt;br&gt;något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter&lt;br&gt;samråd med polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna&lt;br&gt;en allmän sammankomst utomhus eller en offentlig tillställning som det inte&lt;br&gt;krävs tillstånd för enligt 4 §, skall anmäla detta till polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-&lt;br&gt;ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;361&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid&lt;br&gt;den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller för&lt;br&gt;att trafiken störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte anmälas,&lt;br&gt;om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den utvalda platsen&lt;br&gt;och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma&lt;br&gt;kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får&lt;br&gt;polismyndigheten befria den som avser att anordna sammankomster eller till-&lt;br&gt;ställningar av visst slag från anmälningsskyldigheten. Polismyndighetens&lt;br&gt;beslut får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nöd-&lt;br&gt;vändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller,&lt;br&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller till trafiken el-&lt;br&gt;ler för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall väg-&lt;br&gt;ras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett sam-&lt;br&gt;lingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs i&lt;br&gt;11 § eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand&lt;br&gt;och andra olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ansökan om tillstånd görs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Ansökan om tillstånd att anordna en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt bör ansökan ges in till&lt;br&gt;polismyndigheten senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan skall innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning samt de&lt;br&gt;åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får förelägga anordnaren att lämna ytterligare uppgifter&lt;br&gt;eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte&lt;br&gt;skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan&lt;br&gt;framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna en cirkusfö-&lt;br&gt;reställning eller en offentlig tillställning behövs en undersökning som kräver&lt;br&gt;särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en sakkunnig på anordna-&lt;br&gt;rens bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur anmälan görs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall&lt;br&gt;göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt bör anmälan vara polis-&lt;br&gt;myndigheten till handa senast fem dagar före sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i 8 § andra-fjärde styckena om utredningen vid en ansökan&lt;br&gt;gäller också för en anmälan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Beslut med anledning av en ansökan enligt 8 § eller en anmälan enligt&lt;br&gt;9 § skall meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 15 §&lt;br&gt;andra stycket som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;362&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan komma&lt;br&gt;att bli tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att hålla ord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerheten hos tält och tivolianordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga till-&lt;br&gt;ställningar endast om det erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra&lt;br&gt;olycksfall. Ett tält som är avsett för fler än 150 personer och som får upp-&lt;br&gt;föras utan bygglov (samlingstält) skall vara besiktigat och godkänt. Vid be-&lt;br&gt;siktningen skall särskilt tältets brandtålighet och stabilitet och dess inredning&lt;br&gt;prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och&lt;br&gt;vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något av-&lt;br&gt;seende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på&lt;br&gt;nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och&lt;br&gt;högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett tält som används vid allmänna sammankomster eller offentliga till-&lt;br&gt;ställningar på grund av skada eller någon annan orsak inte erbjuder betryg-&lt;br&gt;gande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får polismyndigheten för-&lt;br&gt;bjuda att tältet används vid sådana sammankomster eller tillställningar så&lt;br&gt;länge felet består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor och liknande anordningar&lt;br&gt;(tivolianordningar) får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga&lt;br&gt;tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och&lt;br&gt;om de är besiktigade och godkända. Vid besiktningen skall särskilt anord-&lt;br&gt;ningens hållfasthet och stabilitet prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela&lt;br&gt;föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-&lt;br&gt;ordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas&lt;br&gt;inom ett visst län eller del av län, om det är nödvändigt med hänsyn till att&lt;br&gt;Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi. Efter regering-&lt;br&gt;ens bemyndigande får länsstyrelsen föreskriva att allmänna sammankomster&lt;br&gt;inte får hållas inom ett visst län eller del av län, om det är nödvändigt för att&lt;br&gt;motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får före-&lt;br&gt;skriva att offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst län eller del av&lt;br&gt;län, om det är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara&lt;br&gt;eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Anordnaren skall svara för att det råder god ordning vid samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;363&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för anord-&lt;br&gt;naren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter får&lt;br&gt;åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar. Villkoren&lt;br&gt;får inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att&lt;br&gt;möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigtvis för-&lt;br&gt;svåras på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte följer de villkor som polismyndigheten har meddelat är&lt;br&gt;skyldig att på tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § På en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas&lt;br&gt;bara om dryckerna har serverats vid tillåten servering av sådana drycker.&lt;br&gt;Polismyndigheten får dock för särskilda fall medge undantag från vad som&lt;br&gt;har sagts nu. Spritdrycker, vin eller starköl som inte får drickas på tillställ-&lt;br&gt;ningen får inte heller förvaras i lokalen eller på platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens till-&lt;br&gt;stånd förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän sam-&lt;br&gt;mankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola eller&lt;br&gt;högskola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten an-&lt;br&gt;vändas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls&lt;br&gt;inomhus. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock&lt;br&gt;polismyndigheten befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för&lt;br&gt;sammankomster eller tillställningar av visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § För minderårigas medverkan vid cirkusföreställningar eller vid tivo-&lt;br&gt;linöjen, marknader eller därmed jämförliga offentliga tillställningar gäller be-&lt;br&gt;stämmelserna i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § För biografföreställningar, filmförevisningar på offentlig tillställning,&lt;br&gt;tävlingar med fordon på väg och tävlingar eller uppvisningar med luftfartyg&lt;br&gt;gäller särskilda föreskrifter utöver bestämmelserna i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Chefen för polismyndigheten skall ha tillträde till allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer som&lt;br&gt;polismyndigheten har utsett att närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett villkor som har meddelats&lt;br&gt;enligt 15 § andra stycket eller trots ett beslut att sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen inte får hållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid&lt;br&gt;själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara&lt;br&gt;omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande&lt;br&gt;eller allvarlig störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;364&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider&lt;br&gt;mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller offentlig&lt;br&gt;tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen ge-&lt;br&gt;nom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i&lt;br&gt;dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas&lt;br&gt;endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att&lt;br&gt;hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de&lt;br&gt;närvarande eller begränsa störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställ-&lt;br&gt;ningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Polismyndigheten får förbjuda att det hålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av&lt;br&gt;samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,&lt;br&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-&lt;br&gt;komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma&lt;br&gt;slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oordning,&lt;br&gt;fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning av&lt;br&gt;samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig&lt;br&gt;störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara&lt;br&gt;omgivning, och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i enlig-&lt;br&gt;het med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning får&lt;br&gt;meddelas endast om mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga för att fö-&lt;br&gt;rebygga lagstridigt handlande, upprätthålla ordningen, skydda de närvarande&lt;br&gt;eller begränsa störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för ordningshållning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta po-&lt;br&gt;lismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän sam-&lt;br&gt;mankomst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som avses i&lt;br&gt;7 § 5 mom. fjärde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det&lt;br&gt;högsta belopp som kan ha bestämts enligt 10 § inte överskridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;365&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte&lt;br&gt;eller av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som&lt;br&gt;krävs enligt 4 eller 6 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldigheten inom den tid som anges i 8 eller 9 § och om beslut enligt 10 §&lt;br&gt;på grund av det inte har kunnat meddelas före sammankomsten eller tillställ-&lt;br&gt;ningen, skall polismyndigheten ålägga anordnaren att ersätta myndighetens&lt;br&gt;kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten eller tillställningen, i den&lt;br&gt;mån kostnaderna beror på anordnarens försummelse. Detsamma gäller om&lt;br&gt;anordnaren inte har följt de villkor om ordning och säkerhet som har medde-&lt;br&gt;lats för sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte är&lt;br&gt;ersättningsskyldiga enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-&lt;br&gt;nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett&lt;br&gt;skäligt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns sär-&lt;br&gt;skilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos läns-&lt;br&gt;styrelsen. Beslut enligt 11 eller 12 § får överklagas hos länsstyrelsen.&lt;br&gt;Länsstyrelsens beslut i fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller 27 § får&lt;br&gt;överklagas hos kammarrätten. I övrigt får länsstyrelsens beslut inte överkla-&lt;br&gt;gas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsens beslut enligt 17 § får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut gäller omedelbart, om inte något annat har be-&lt;br&gt;slutats. Detta gäller dock inte i fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller&lt;br&gt;27 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som&lt;br&gt;uppsåtligen eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i 4 § eller 6 §, mot ett&lt;br&gt;villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 § andra stycket, 6 § fjärde&lt;br&gt;stycket, 14 §, 15 § andra stycket eller 25 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som polismyndigheten&lt;br&gt;enligt 8 eller 9 § får begära uppgifter om,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält&lt;br&gt;som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud&lt;br&gt;eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och därvid&lt;br&gt;upplåter en tivolianordning som saknar föreskrivet godkännande eller bryter&lt;br&gt;mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som har meddelats för använ-&lt;br&gt;dandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 13 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-&lt;br&gt;stånd enligt 17 eller 18 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller upplösts&lt;br&gt;enligt 22 eller 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;366&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 16 § första&lt;br&gt;stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till penningbö-&lt;br&gt;ter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall 23 kap.&lt;br&gt;4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträf-&lt;br&gt;fande sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som får&lt;br&gt;hållas utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med hänsyn&lt;br&gt;till omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat någon olä-&lt;br&gt;genhet. Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen inte har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad&lt;br&gt;som har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan&lt;br&gt;anses skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om det&lt;br&gt;inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den avvi-&lt;br&gt;kelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i an-&lt;br&gt;nat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 16 § eller med&lt;br&gt;villkor enligt 15 § andra stycket första meningen finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polisman får vid tillträdet till en offentlig tillställning liksom i lokalen&lt;br&gt;eller på platsen för tillställningen företa kroppsvisitation för att söka efter&lt;br&gt;spritdrycker, vin eller starköl, om polismyndigheten inte har meddelat sådant&lt;br&gt;undantag som sägs i 16 § första stycket andra meningen. Kroppsvisitation får&lt;br&gt;vidtas endast om det finns anledning att anta att den som skall visiteras med-&lt;br&gt;för sådana drycker till tillställningen. Detsamma gäller i fråga om en allmän&lt;br&gt;sammankomst, om polismyndigheten enligt 15 § andra stycket första&lt;br&gt;meningen har meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och&lt;br&gt;förvaring av sådana drycker som sägs i 16 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bemyndiganden om motorsport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-&lt;br&gt;dela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av en anläggning för&lt;br&gt;motorsport eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i övrigt&lt;br&gt;behövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva&lt;br&gt;att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga om tid&lt;br&gt;för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller upp-&lt;br&gt;visning i motorsport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;367&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. Allmän ordning och säkerhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § En offentlig plats inom detaljplanelagt område får användas endast på ett&lt;br&gt;sätt som stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller&lt;br&gt;som är allmänt vedertaget. Trots vad som sagts nu får polismyndigheten&lt;br&gt;lämna tillstånd till att en sådan plats tas i anspråk för något annat ändamål.&lt;br&gt;Tillstånd behövs inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetyd-&lt;br&gt;lig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd en-&lt;br&gt;dast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd&lt;br&gt;ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker ansökan,&lt;br&gt;får tillstånd inte meddelas. Är yttrandet förenat med villkor, skall dessa anges&lt;br&gt;i tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser mark som&lt;br&gt;inte står under kommunens förvaltning eller kvartersmark som är avsedd att&lt;br&gt;tas i anspråk enligt en överenskommelse som träffats med kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenhet att ta i anspråk mark som inte står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning kan, utöver polismyndighetens tillstånd, kräva medgivande av markäga-&lt;br&gt;ren eller någon nyttjanderättshavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som&lt;br&gt;medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall av-&lt;br&gt;hjälpas utan oskäligt dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-&lt;br&gt;lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande&lt;br&gt;anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom upp-&lt;br&gt;kommer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för att åtgärderna i denna paragraf vidtas vilar på ägaren eller den&lt;br&gt;som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i ägarens&lt;br&gt;ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför lik-&lt;br&gt;nande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet&lt;br&gt;och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller egen-&lt;br&gt;dom kommer till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med&lt;br&gt;de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belä-&lt;br&gt;genhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett till-&lt;br&gt;räckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens&lt;br&gt;ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund&lt;br&gt;är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nödvändiga&lt;br&gt;säkerhetsanordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får för särskilda fall meddela de anvisningar som be-&lt;br&gt;hövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polis-&lt;br&gt;myndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;368&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom&lt;br&gt;område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen&lt;br&gt;med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller&lt;br&gt;utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som&lt;br&gt;har fyllt 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter till-&lt;br&gt;stånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjut-&lt;br&gt;bana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyn-&lt;br&gt;digheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet&lt;br&gt;och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktans-&lt;br&gt;värd olägenhet för person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om hantering och import av pyrotekniska varor finns i lagen&lt;br&gt;(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får med-&lt;br&gt;dela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs&lt;br&gt;för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala ordningsföreskrifter får inte angå förhållanden som är reglerade el-&lt;br&gt;ler enligt föreskrift i författning kan regleras på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala ordningsföreskrifter får inte lägga onödigt tvång på allmänheten&lt;br&gt;eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får med-&lt;br&gt;dela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs&lt;br&gt;för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av an-&lt;br&gt;vändningen av pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars&lt;br&gt;göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i&lt;br&gt;en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen.&lt;br&gt;Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i&lt;br&gt;fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett företag i&lt;br&gt;vilket kommunen bestämmer ensam. I fråga om hamnar som ägs eller förval-&lt;br&gt;tas av någon annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela så-&lt;br&gt;dana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på land&lt;br&gt;inom vilket föreskrifterna skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om föreskrifter enligt första stycket tillämpas vad som sägs i 8 §&lt;br&gt;andra och tredje styckena om lokala ordningsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva lokala ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter eller föreskrifter som avses i 1 kap. 2 § andra stycket eller 9 § eller&lt;br&gt;10 § första stycket andra meningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas&lt;br&gt;till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen har rätt att upphäva lokala föreskrifter som strider mot&lt;br&gt;denna lag eller annars är oskäliga eller olämpliga. Länsstyrelsens beslut om&lt;br&gt;upphävande skall fattas inom tre veckor från den dag kommunens beslut an-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;369&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid för prövningen, skall läns-&lt;br&gt;styrelsen besluta om tillfälligt upphävande, dock längst i två månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får,&lt;br&gt;om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor&lt;br&gt;mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare&lt;br&gt;om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruv-&lt;br&gt;områden, skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket får inte lägga onödigt tvång på allmänhe-&lt;br&gt;ten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd och villkor m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel&lt;br&gt;eller i en lokal ordningsföreskrift skall polismyndigheten beakta vad som&lt;br&gt;krävs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om&lt;br&gt;ansökan avser tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål,&lt;br&gt;skall särskild hänsyn tas till gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor som&lt;br&gt;behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Polismyndigheten får för särskilda fall meddela de anvisningar som&lt;br&gt;behövs ur ordnings- och säkerhetssynpunkt för att använda sådana bad- eller&lt;br&gt;campingplatser och lokaler eller platser för idrott, friluftsliv, spel, lek, för-&lt;br&gt;ströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till. Detta gäller inte om&lt;br&gt;det enligt författning ankommer på någon annan att meddela sådana anvis-&lt;br&gt;ningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får polismyn-&lt;br&gt;digheten förbjuda verksamhet som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Villkor eller anvisningar enligt 13 och 14 §§ får inte lägga onödigt&lt;br&gt;tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den en-&lt;br&gt;skildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs&lt;br&gt;för att tillgodose&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. kommunens intressen som ägare eller förvaltare av den offentliga&lt;br&gt;platsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om markanvänd-&lt;br&gt;ningen, stadsbilden och trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkallelse av tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Ett beslut av polismyndigheten enligt detta kapitel eller enligt en lokal&lt;br&gt;ordningsföreskrift om tillstånd gäller för bestämd tid eller tills vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om villkor som enligt 13 § andra stycket eller 16 § gäller för tillståndet&lt;br&gt;har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast&lt;br&gt;efter tillsägelse eller inte kan anträffas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för&lt;br&gt;kommunen att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;370&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse för&lt;br&gt;trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt sin&lt;br&gt;skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta&lt;br&gt;ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte betalar ge-&lt;br&gt;nast efter uppmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om yttrande&lt;br&gt;upphävts efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel,&lt;br&gt;lokala föreskrifter eller villkor eller anvisningar som har meddelats med stöd&lt;br&gt;av 5, 13, 14 eller 16 §, får polismyndigheten förelägga honom att inom viss&lt;br&gt;tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse genast efter&lt;br&gt;tillsägelse eller inte kan anträffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden får även avse skyldighet att ta bort upplag, försäljnings-&lt;br&gt;stånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har place-&lt;br&gt;rats på en offentlig plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med&lt;br&gt;villkor som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar&lt;br&gt;som inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container, riktas&lt;br&gt;även mot containerns ägare, om det inte är uppenbart att någon annan är an-&lt;br&gt;svarig för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att&lt;br&gt;följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske genom polismyndig-&lt;br&gt;hetens försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får vidta åtgärden på den försumliges bekostnad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om den försumlige inte följer ett föreläggande där sådan påföljd har&lt;br&gt;satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är&lt;br&gt;nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1,&lt;br&gt;3-6 §§ eller mot villkor enligt 13 § andra stycket eller 16 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter&lt;br&gt;mot 7 § eller mot föreskrifter enligt 8-10 §§ eller 12 § eller mot anvisningar&lt;br&gt;enligt 14 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Om en container ställts upp i strid med 1 § eller med ett villkor som&lt;br&gt;har meddelats för uppställningen, döms även ägaren till böter. Detta gäller&lt;br&gt;inte, om ägaren gjort vad som ankommer på honom för att förhindra&lt;br&gt;förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Om ett barn som inte har fyllt 15 år handlar i strid med 6 § första eller&lt;br&gt;andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 20 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn som inte har fyllt 15 år handlar i strid med 7 § första stycket,&lt;br&gt;skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 20 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;371&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshavaren&lt;br&gt;gjort vad som ankommer på honom för att förhindra förseelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 19 § döms inte&lt;br&gt;till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egen-&lt;br&gt;dom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad,&lt;br&gt;om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är&lt;br&gt;oskäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-&lt;br&gt;munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som&lt;br&gt;kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med&lt;br&gt;den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte&lt;br&gt;gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala ordningsföreskrifter&lt;br&gt;finns bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § En polismyndighets eller en kommuns beslut enligt detta kapitel eller&lt;br&gt;enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas&lt;br&gt;hos länsstyrelsen. Dock får en polismyndighets beslut att avslå en ansökan&lt;br&gt;om att få ta i anspråk offentlig plats inte överklagas, om beslutet grundar sig&lt;br&gt;enbart på ett avstyrkande från kommunen enligt 2 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.&lt;br&gt;2 § eller 2, 8-10 §§ detta kapitel gäller dock bestämmelserna i 10 kap.&lt;br&gt;kommunallagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Länsstyrelsens beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos&lt;br&gt;kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 11 § får över-&lt;br&gt;klagas av kommunen hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får länsstyrelsens beslut inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt&lt;br&gt;11 eller 12 § gäller omedelbart, om inte annat beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten är skyldig att i sitt beslut upplysa sökanden om möjlig-&lt;br&gt;heten att överklaga kommunens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spårväg&lt;br&gt;samt sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkestrafik-&lt;br&gt;lagen (1988:263).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;372&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med trafiktjänsteman förstås den som på grund av anställning eller upp-&lt;br&gt;drag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som avses i 1 § har upp-&lt;br&gt;gifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken. Bestämmelserna i detta&lt;br&gt;kapitel om trafiktjänstemän gäller dock endast den som genom att bära uni-&lt;br&gt;form eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att han är trafiktjänste-&lt;br&gt;man.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ordning och säkerhet upprätthålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En trafiktjänsteman får meddela de anvisningar eller tillsägelser som be-&lt;br&gt;hövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på&lt;br&gt;dess färdmedel. Detta gäller inte i fråga om drycker som har serverats vid&lt;br&gt;tillåten servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett&lt;br&gt;förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-&lt;br&gt;delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-&lt;br&gt;råde där det genom stängsel, skyltar eller på något liknande sätt klart framgår&lt;br&gt;att allmänheten inte har tillträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar el-&lt;br&gt;ler på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Det är förbjudet att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. utan tillstånd av trafikföretaget inom dess område eller på dess färdme-&lt;br&gt;del medföra egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka av-&lt;br&gt;sevärd olägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. röka inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under&lt;br&gt;jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. i övrigt förorena eller skräpa ned på färdmedel eller inom trafikföreta-&lt;br&gt;gets område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbanan&lt;br&gt;utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel får vägras den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. är berusad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. medför egendom som avses i 6 § 1, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att&lt;br&gt;han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i tra-&lt;br&gt;fiken är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföre-&lt;br&gt;tagets område eller färdmedel. Detsamma gäller den som har brutit mot&lt;br&gt;4-6 §§ eller de anvisningar som trafikföretaget meddelat i trafiken eller som&lt;br&gt;underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av en trafiktjänsteman enligt&lt;br&gt;3 §, om överträdelsen eller underlåtelsen har väsentlig betydelse för&lt;br&gt;ordningen eller säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som har vägrats tillträde enligt 7 § eller som uppmanats enligt&lt;br&gt;första stycket att lämna trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;373&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;han blir tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff och förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Den som bryter mot 4-6 §§ döms till penningböter, om gärningen inte&lt;br&gt;är belagd med strängare straff i brottsbalken eller någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som&lt;br&gt;förtär sådana drycker i strid med 4 § finns bestämmelser i lagen (1958:205)&lt;br&gt;om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-&lt;br&gt;ningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till för-&lt;br&gt;ordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med stöd&lt;br&gt;av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med&lt;br&gt;stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 juli 1995 skall lokala ordningsföreskrifter, hamnordningar och&lt;br&gt;andra ordningsföreskrifter för hamnar som har utfärdats före ordningslagens&lt;br&gt;ikraftträdande upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen&lt;br&gt;(1971:460) skall upphöra att gälla den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Om inte något annat sägs i det följande tillämpas bestämmelserna i ord-&lt;br&gt;ningslagen i de fall då en ansökan eller anmälan enligt en författning som&lt;br&gt;anges i punkt 1 andra stycket har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte&lt;br&gt;har prövats slutligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;gäller till och med den 1 juli 1994 som ett tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje&lt;br&gt;stycket ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 11 och 12 §§&lt;br&gt;ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning användas för sitt&lt;br&gt;ändamål till dess första besiktning sker, om skriftlig ansökan om besiktning&lt;br&gt;görs före den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 fråga om överklagande av ett beslut enligt en författning som avses i&lt;br&gt;punkt 1 andra-fjärde styckena och som har meddelats före ordningslagens&lt;br&gt;ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen&lt;br&gt;hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag till-&lt;br&gt;lämpas i stället den nya föreskriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;374&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att&lt;br&gt;uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1957:259) om rätt för kom-&lt;br&gt;mun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. samt 1 och&lt;br&gt;2 §§ lagen skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig&lt;br&gt;plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tillstånd enligt 3 kap. I §&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) har läm-&lt;br&gt;nats ifråga om sådan offentlig plats&lt;br&gt;som står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning, får kommunen ta ut avgift för&lt;br&gt;upplåtelsen. Rätt att ta ut avgift fö-&lt;br&gt;religger också i fråga om upplåtelse,&lt;br&gt;som avser salutorg eller liknande&lt;br&gt;plats som kommunen har upplåtit till&lt;br&gt;allmän försäljningsplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan anses skäligt med hänsyn&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har tillstånd lämnats att taga i an-&lt;br&gt;språk plats som i 1 § allmänna ord-&lt;br&gt;ningsstadgan sägs för ändamål,&lt;br&gt;varom i 2 § av stadgan förmäles, må&lt;br&gt;kommun, därest platsen står under&lt;br&gt;dess förvaltning, uttaga avgift för&lt;br&gt;upplåtelsen. Rätt att uttaga avgift fö-&lt;br&gt;religger även i fråga om upplåtelse,&lt;br&gt;som avser salutorg eller liknande&lt;br&gt;plats som i vederbörlig ordning&lt;br&gt;upplåtits till allmän försäljningsplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgift utgår med belopp, som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens&lt;br&gt;kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunder för beräkning av avgift beslutas av kommunfullmäktige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra och tredje&lt;br&gt;styckena gäller inte, när tillstånd en-&lt;br&gt;ligt 3 kap. 1 § ordningslagen avser&lt;br&gt;kvartersmark, som står under kom-&lt;br&gt;munens förvaltning och som kom-&lt;br&gt;munen har upplåtit med nyttjande-&lt;br&gt;rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den omfattning som behövs för&lt;br&gt;att ordna trafiken får en kommun ta&lt;br&gt;ut avgift för rätten att parkera på så-&lt;br&gt;dana allmänna platser som kommu-&lt;br&gt;nen har upplåtit för parkering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2F&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den omfattning som behövs för&lt;br&gt;att ordna trafiken får en kommun ta&lt;br&gt;ut avgift för rätten att parkera på så-&lt;br&gt;dana offentliga platser som står un-&lt;br&gt;der kommunens förvaltning och som&lt;br&gt;kommunen har upplåtit för parke-&lt;br&gt;ring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunderna för beräkning av sådan avgift beslutas av kommunfullmäktige.&lt;br&gt;Därvid gäller följande. För att underlätta för näringsidkare och andra med&lt;br&gt;särskilda behov av att parkera i sitt arbete eller för dem som bor i ett visst om-&lt;br&gt;råde att parkera inom området får avgifter tas ut efter särskilda grunder av&lt;br&gt;dem som beslutet gäller. Avgiften får i sådana fall fastställas till ett engångs-&lt;br&gt;belopp för en viss period. Rörelsehindrade får befrias från avgiftsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1972:102.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Senaste lydelse 1984:879.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;375&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse på allmän plats av&lt;br&gt;särskilda uppställningsplatser för&lt;br&gt;fordon, som används i yrkesmässig&lt;br&gt;trafik för personbefordran, får&lt;br&gt;kommunen ta ut avgift med det be-&lt;br&gt;lopp som behövs för att täcka kom-&lt;br&gt;munens kostnader för upplåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För upplåtelse på offentlig plats&lt;br&gt;som står under kommunens förvalt-&lt;br&gt;ning av särskilda uppställningsplat-&lt;br&gt;ser för fordon, som används i yr-&lt;br&gt;kesmässig trafik för personbefor-&lt;br&gt;dran, får kommunen ta ut avgift med&lt;br&gt;det belopp som behövs för att täcka&lt;br&gt;kommunens kostnader för upplåtel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;376&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 18, 19 och 24 §§ renhållningslagen (1979:596)&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inom områden&lt;br&gt;med stadsplan fullgöra den skyldig-&lt;br&gt;het som föreskrivs i 3 § allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan (1956:617) att hålla&lt;br&gt;ren gata, torg, park och annan sådan&lt;br&gt;allmän plats samt allmän väg. På så-&lt;br&gt;dan allmän plats och på allmän väg&lt;br&gt;inom områden med stadsplan skall&lt;br&gt;kommunen även röja snö, skaffa&lt;br&gt;undan snö och is, sanda eller vidta&lt;br&gt;annan åtgärd för att motverka halka,&lt;br&gt;föra bort sand och annat som påförts&lt;br&gt;till motverkande av halka samt rensa&lt;br&gt;och tina upp rännstensbrunn och&lt;br&gt;ledning som förbinder sådan brunn&lt;br&gt;med allmän avloppsledning. Inom&lt;br&gt;områden med byggnadsplan skall&lt;br&gt;kommunen fullgöra motsvarande&lt;br&gt;skyldighet i fråga om allmän väg.&lt;br&gt;Skyldighet att vidta åtgärd som sagts&lt;br&gt;nu gäller dock inte i den mån åtgär-&lt;br&gt;den skall vidtas av staten som väg-&lt;br&gt;hållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall hålla gator, vä-&lt;br&gt;gar, torg, parker och andra allmänna&lt;br&gt;platser i ett sådant skick att sanitära&lt;br&gt;hänsyn och trevnads hänsyn samt&lt;br&gt;krav på framkomlighet och trafiksä-&lt;br&gt;kerhet blir tillgodosedda. Skyldig-&lt;br&gt;heten gäller för områden som är&lt;br&gt;redovisade i detaljplan och för vilka&lt;br&gt;kommunen är huvudman enligt plan-&lt;br&gt;och bygglagen (1987:10). Kommu-&lt;br&gt;nens skyldigheter gäller inte, om&lt;br&gt;åtgärderna skall utföras av staten&lt;br&gt;som väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom områden, som i detaljplan&lt;br&gt;redovisas som kvartersmark och&lt;br&gt;som har upplåtits för allmän trafik,&lt;br&gt;är fastighetsinnehavaren skyldig att&lt;br&gt;utföra sådana åtgärder som avses i&lt;br&gt;första stycket. Kommunen får med-&lt;br&gt;dela närmare föreskrifter i fråga om&lt;br&gt;de åtgärder som skall vidtas av fas-&lt;br&gt;tighetsinnehavaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av vad som sägs i&lt;br&gt;andra stycket ansvarar dock kom-&lt;br&gt;munen i enlighet med vad som anges&lt;br&gt;i första stycket för områden som&lt;br&gt;skall användas för allmän trafik och&lt;br&gt;som har upplåtits till kommunen med&lt;br&gt;särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan-&lt;br&gt;och bygglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommu-&lt;br&gt;nen medge undantag från första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen kan ålägga den som&lt;br&gt;äger en fastighet inom ett område&lt;br&gt;med fastställd stadsplan eller som i&lt;br&gt;stället för ägaren är skartskyldig för&lt;br&gt;fastigheten enligt kommunalskattela-&lt;br&gt;gen (1928:370) att fullgöra skyldig-&lt;br&gt;het som anges i 18 § första stycket i&lt;br&gt;fråga om gångbana eller annat ut-&lt;br&gt;rymme utanför fastigheten som be-&lt;br&gt;hövs för gångtrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen kan ålägga en fastig-&lt;br&gt;hetsinnehavare inom ett område med&lt;br&gt;detaljplan där kommunen är huvud-&lt;br&gt;man för allmänna platser att utföra de&lt;br&gt;åtgärder som avses i 18 § första&lt;br&gt;stycket i fråga om gångbana eller nå-&lt;br&gt;got annat utrymme utanför fastighe-&lt;br&gt;ten som behövs för gångtrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;377&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har person som avses i första&lt;br&gt;stycket inte tidigare haft sådan skyl-&lt;br&gt;dighet, skall kommunens beslut un-&lt;br&gt;derställas länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §&amp;gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 7 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i större&lt;br&gt;omfattning samla in och forsla bort avfall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. inte fullgör vad som åligger honom enligt föreskrift som meddelats med&lt;br&gt;stöd av 9 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall döms inte till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet inte full-&lt;br&gt;gör sin skyldighet enligt 18 § andra&lt;br&gt;stycket eller 19 § som fastighetsin-&lt;br&gt;nehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till ansvar för gärningen döms&lt;br&gt;inte om ansvar kan ådömas enligt&lt;br&gt;brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till ansvar för gärning enligt för-&lt;br&gt;sta eller tredje stycket döms inte om&lt;br&gt;ansvar kan ådömas enligt brottsbal-&lt;br&gt;ken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar&lt;br&gt;enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:235.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;378&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)&lt;br&gt;dels att 25, 26 och 32 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 25 a och 33 a §§, av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller tra-&lt;br&gt;fikutövarens tillstånd får inte någon&lt;br&gt;beträda spårområden för järnväg och&lt;br&gt;tunnelbana utom på platser där det&lt;br&gt;av skyltar, utjämning av höjdskill-&lt;br&gt;naden mellan spåren och markpla-&lt;br&gt;net, gångfållor eller andra anord-&lt;br&gt;ningar klart framgår att allmänheten&lt;br&gt;har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller tra-&lt;br&gt;fikutövarens tillstånd får inte någon&lt;br&gt;beträda en sådan del av en spårvägs&lt;br&gt;spårområde för vilken det genom&lt;br&gt;stängsel eller skyltar eller på annat&lt;br&gt;liknande sätt klart framgår att all-&lt;br&gt;mänheten inte har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller tra-&lt;br&gt;fikutövarens tillstånd får inte någon&lt;br&gt;beträda spårområdet för järnväg&lt;br&gt;utom på platser där det av skyltar,&lt;br&gt;utjämning av höjdskillnaden mellan&lt;br&gt;spåren och markplanet, gångfållor&lt;br&gt;eller andra anordningar klart framgår&lt;br&gt;att allmänheten har tillträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdrycker får inte förtäras&lt;br&gt;inom järnvägens område och dess&lt;br&gt;färdmedel. Förbudet gäller inte i&lt;br&gt;fråga om drycker som har serverats&lt;br&gt;vid tillåten servering och inte heller&lt;br&gt;om järnvägen för särskilt fall har&lt;br&gt;medgett förtäringen. Med alkohol-&lt;br&gt;drycker förstås spritdrycker, vin,&lt;br&gt;starköl och öl i den betydelse dessa&lt;br&gt;beteckningar har i lagen (1977:292)&lt;br&gt;om tillverkning av drycker, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får från&lt;br&gt;järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 25 § första&lt;br&gt;stycket, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som genom&lt;br&gt;sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är absolut&lt;br&gt;nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så sker, skall polisen&lt;br&gt;omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas kvar till dess att han&lt;br&gt;har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl till omhänder-&lt;br&gt;tagande, dock längst sex timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket&lt;br&gt;första meningen gäller även beträf-&lt;br&gt;fande den som har brutit mot för-&lt;br&gt;budet i 25 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;379&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i Den som bryter mot förbudet i 25&lt;br&gt;25 § skall dömas till penningböter. eller 25 a § skall dömas till penning-&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förver-&lt;br&gt;kande av alkoholdrycker hos den&lt;br&gt;som förtär sådana drycker i strid&lt;br&gt;med 25 a § finns bestämmelser i la-&lt;br&gt;gen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:316.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;380&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med&lt;br&gt;drycker&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 56 § lagen (1977:293) om handel med drycker&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På serveringsställe, för vilket&lt;br&gt;tillstånd till servering av alkohol-&lt;br&gt;drycker gäller, får ej någon dricka&lt;br&gt;eller tillåtas dricka andra alkohol-&lt;br&gt;drycker än som har serverats i enlig-&lt;br&gt;het med tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På serveringsställe, för vilket till-&lt;br&gt;stånd till servering av alkoholdrycker&lt;br&gt;i gäller, får ej någon dricka eller tillå-&lt;br&gt;tas dricka andra alkoholdrycker än&lt;br&gt;som har serverats i enlighet med till-&lt;br&gt;ståndet. Vad som har sagts nu gäller&lt;br&gt;inte i fråga om förtäring av öl på&lt;br&gt;järnvägståg i inrikes trafik, om järn-&lt;br&gt;vägen för särskilt fall har medgett&lt;br&gt;förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serve-&lt;br&gt;ringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt&lt;br&gt;upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat&lt;br&gt;och dryck tillhandahålles av innehavaren eller genom dennes försorg och där&lt;br&gt;servering av alkoholdrycker ej är tillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdryck som ej får serveras i lokal som avses i denna paragraf får ej&lt;br&gt;heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymmen annat än om det är&lt;br&gt;uppenbart att drycken ej är avsedd att drickas på stället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;381&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;IS&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos&lt;br&gt;den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafik-&lt;br&gt;brott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen&lt;br&gt;(1957:297) eller 325 § eller 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) skall förklaras&lt;br&gt;förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas&lt;br&gt;hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit&lt;br&gt;avsedda även för den som begått gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medför någon i strid mot gällande&lt;br&gt;bestämmelser spritdrycker, vin eller&lt;br&gt;starköl vid en offentlig tillställning,&lt;br&gt;skall dessa också förklaras förver-&lt;br&gt;kade, om det inte finns särskilda&lt;br&gt;skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl,&lt;br&gt;som påträffas hos den som förtär el-&lt;br&gt;ler förvarar sådana drycker i strid&lt;br&gt;med 2 kap. 16 § eller med villkor&lt;br&gt;enligt 2 kap. 15 § andra stycket&lt;br&gt;första meningen ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000) eller med lokal ordnings-&lt;br&gt;föreskrift skall, oavsett vem dryck-&lt;br&gt;erna tillhör, förklaras förverkade,&lt;br&gt;om inte särskilda skäl talar mot det.&lt;br&gt;Detsamma skall gälla alkoholdrycker&lt;br&gt;som påträffas hos den som förtär så-&lt;br&gt;dana drycker i strid med 4 kap. 4 §&lt;br&gt;ordningslagen eller med 25 a § järn-&lt;br&gt;vägssäkerhetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har sagts i tredje stycket&lt;br&gt;gäller också i fråga om sådana&lt;br&gt;drycker som avses där och som på-&lt;br&gt;träffas hos någon som vid tillfället&lt;br&gt;var i sällskap med den som bröt mot&lt;br&gt;bestämmelsen, om det är sannolikt&lt;br&gt;att dryckerna var avsedda även för&lt;br&gt;den senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 V&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvi-&lt;br&gt;kelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa&lt;br&gt;eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må&lt;br&gt;egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (1977:293)&lt;br&gt;om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av&lt;br&gt;sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens be-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:667.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1980:582.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;382&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagta-&lt;br&gt;gen egendom, tillfaller kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren&lt;br&gt;eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten&lt;br&gt;rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller&lt;br&gt;såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar&lt;br&gt;egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.&lt;br&gt;Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget&lt;br&gt;missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han er-&lt;br&gt;höll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid&lt;br&gt;den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbeta-&lt;br&gt;las av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas&lt;br&gt;inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i&lt;br&gt;samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och väckes&lt;br&gt;ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad enligt&lt;br&gt;1 §. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget&lt;br&gt;skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad&lt;br&gt;från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej&lt;br&gt;beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande. Sker&lt;br&gt;det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den be-&lt;br&gt;slagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om be-&lt;br&gt;slaget göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot gäl-&lt;br&gt;lande bestämmelser medföres vid of-&lt;br&gt;fentlig tillställning, har den som&lt;br&gt;tjänstgör som ordningsvakt vid till-&lt;br&gt;ställningen samma rätt att taga egen-&lt;br&gt;domen i beslag som enligt rätte-&lt;br&gt;gångsbalken tillkommer polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt be-&lt;br&gt;slag skall skyndsamt till polismyn-&lt;br&gt;digheten göra anmälan härom och&lt;br&gt;överlämna den beslagtagna egendo-&lt;br&gt;men.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 fråga om sådana drycker som&lt;br&gt;avses i 1 § tredje stycket och som&lt;br&gt;förtärs eller förvaras i strid med 2&lt;br&gt;kap. 16 § eller med villkor enligt 2&lt;br&gt;kap. 15 § andra stycket första me-&lt;br&gt;ningen eller med 4 kap. 4 § ord-&lt;br&gt;ningslagen (0000:000) eller med&lt;br&gt;25 a § jämvägssäkerhetslagen&lt;br&gt;(1990:1157) har den som tjänstgör&lt;br&gt;som ordningsvakt vid en allmän&lt;br&gt;sammankomst eller offentlig till-&lt;br&gt;ställning eller inom ett trafikföretags&lt;br&gt;område eller dess färdmedel eller&lt;br&gt;som befattningshavare i säkerhets-&lt;br&gt;eller ordningstjänst vid järnväg&lt;br&gt;samma rätt att ta egendomen i beslag&lt;br&gt;som enligt rättegångsbalken till-&lt;br&gt;kommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt eller befattningsha-&lt;br&gt;vare i säkerhets- eller ordningstjänst&lt;br&gt;vid järnväg som har verkställt beslag&lt;br&gt;skall skyndsamt anmäla detta till po-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;383&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lismyndigheten och överlämna den&lt;br&gt;beslagtagna egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;384&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;7 Förslag till&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar&lt;br&gt;och katter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar&lt;br&gt;och katter^ skall införas två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§, av följande ly-&lt;br&gt;delse.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hund som springer lös utan till-&lt;br&gt;syn f är i annat fall än som avses i 4 §&lt;br&gt;första stycket tas om hand av var och&lt;br&gt;en. När detta skett skall hundens&lt;br&gt;ägare eller innehavare eller polis-&lt;br&gt;myndigheten i orten snarast under-&lt;br&gt;rättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polismyndighet som har fått&lt;br&gt;underrättelse enligt första stycket&lt;br&gt;skall besluta om hur hunden skall&lt;br&gt;förvaras. Om hundens ägare eller in-&lt;br&gt;nehavare är känd, skall polismyn-&lt;br&gt;digheten genast underrätta denne om&lt;br&gt;omhändertagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hunden inte har hämtats inom&lt;br&gt;tio dagar frän det att beslut enligt an-&lt;br&gt;dra stycket om förvaring fattats, får&lt;br&gt;polismyndigheten överlåta eller av-&lt;br&gt;liva hunden. Om det är försvarligt&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna,&lt;br&gt;får polismyndigheten besluta att om-&lt;br&gt;händertagandet skall bestå tills vi-&lt;br&gt;dare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader som föranleds av om-&lt;br&gt;händertagande enligt 4 a§ skall för-&lt;br&gt;skotteras av allmänna medel. Kost-&lt;br&gt;naden skall betalas tillbaka av&lt;br&gt;hundens ägare eller den som har&lt;br&gt;mottagit hunden till underhåll eller&lt;br&gt;nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får besluta att&lt;br&gt;en omhändertagen hund inte skall&lt;br&gt;utlämnas förrän kostnaden har beta-&lt;br&gt;lats. Ersättningsskyldigheten får&lt;br&gt;sättas ned eller efterges, om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1987:260. Senaste lydelse av lagens rubrik 1987:260.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;385&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har pengar betalats vid överlå-&lt;br&gt;telse av en hund, skall kostnaden så&lt;br&gt;långt det räcker täckas av köpesum-&lt;br&gt;man.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;386&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss&lt;br&gt;tjänsteutövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänste-&lt;br&gt;utövning&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken skall tillkomma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid&lt;br&gt;kanal- eller slussverk eller järnvägsanläggning eller allmän flygplats eller&lt;br&gt;godkänd enskild flygplats;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och&lt;br&gt;därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. trafiktjänsteman för vilken be-&lt;br&gt;stämmelserna i 4 kap. ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000) gäller enligt vad som&lt;br&gt;sägs i 2 § nämnda kapitel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:654.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;387&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av&lt;br&gt;lagar och andra författningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar&lt;br&gt;och andra författningar&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om andra författningar än lagar gäller att 4-9 §§ inte tillämpas på en&lt;br&gt;författning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. som på grund av sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till envar&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. som endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller förhål-&lt;br&gt;landet mellan statliga myndigheter inbördes, förutsatt att författningen inte in-&lt;br&gt;nehåller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående eller för&lt;br&gt;berörda arbetstagares eller uppdragstagares rättsställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva dels att&lt;br&gt;lokala trafikföreskrifter inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;9 §, dels att föreskrifter om högsta&lt;br&gt;tillåtna färdhastighet inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva dels att&lt;br&gt;lokala trafikföreskrifter eller före-&lt;br&gt;skrifter som avses i 3 kap. 12 §&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) inte behö-&lt;br&gt;ver kungöras på det sätt som anges i&lt;br&gt;9 §, dels att föreskrifter om högsta&lt;br&gt;tillåtna färdhastighet inte behöver&lt;br&gt;kungöras på det sätt som anges i 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1989:935.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1985:17.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;388&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i 9 § allmänna ordningsstad-&lt;br&gt;gan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. allmänna sammankomster som&lt;br&gt;avses i 1 § lagen (1956:618) om&lt;br&gt;allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. badplatser, lägerområden samt&lt;br&gt;lokaler eller platser för sport, spel&lt;br&gt;eller annan sådan verksamhet, allt&lt;br&gt;under förutsättning att allmänheten&lt;br&gt;har tillträde dit,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna sammankomster som&lt;br&gt;avses i 2 kap. 1 och 2 §§ ordnings-&lt;br&gt;lagen (0000:000),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i 2 kap. 3 § ordningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bad- eller campingplatser och&lt;br&gt;lokaler eller platser för idrott, fri-&lt;br&gt;luftsliv, spel, lek förströelse eller&lt;br&gt;liknande som allmänheten har till-&lt;br&gt;träde till, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med&lt;br&gt;tillstånd enligt 37 § lagen (1977:293) om handel med drycker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;389&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;11 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och&lt;br&gt;explosiva varor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:868) om brandfarliga och ex-&lt;br&gt;plosiva varor skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor som&lt;br&gt;omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att&lt;br&gt;förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller&lt;br&gt;explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser&lt;br&gt;om skyldighet för arbetsgivare eller arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot&lt;br&gt;skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av&lt;br&gt;brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I&lt;br&gt;räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för&lt;br&gt;ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks-&lt;br&gt;och skadeförebyggande åtgärder vid brand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sprängning och fyr-&lt;br&gt;verkeri inom område med detaljplan,&lt;br&gt;inom vilken kommunen är huvud-&lt;br&gt;man för allmänna platser, finns be-&lt;br&gt;stämmelser i 6 § allmänna ord-&lt;br&gt;ningsstadgan (1956:617).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sprängning och an-&lt;br&gt;vändning av pyrotekniska varor&lt;br&gt;finns bestämmelser i 2 kap. 18 § och&lt;br&gt;3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen&lt;br&gt;(0000:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;390&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;12 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt 3 § får medde-&lt;br&gt;las bara i fråga om försäljning som&lt;br&gt;sker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- i en lokal eller ett liknande ut-&lt;br&gt;rymme som näringsidkaren utnyttjar&lt;br&gt;vid enstaka tillfällen eller för en kor-&lt;br&gt;tare tid, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som huvudsak-&lt;br&gt;ligen är inrättat för försäljning eller&lt;br&gt;transport av varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna får dock inte avse&lt;br&gt;försäljning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- inom en lokal där någon annan&lt;br&gt;näringsidkare bedriver stadigvarande&lt;br&gt;försäljning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som har ställts&lt;br&gt;upp efter tillstånd enligt 3 kap. 1 §&lt;br&gt;ordningslagen (0000:000) eller på ett&lt;br&gt;salutorg eller någon liknande plats&lt;br&gt;som kommunen har upplåtit till all-&lt;br&gt;män försäljningsplats, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller offentliga tillställningar som av-&lt;br&gt;ses i 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt 3 § får medde-&lt;br&gt;las bara i fråga om försäljning som&lt;br&gt;sker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- i en lokal eller ett liknande ut-&lt;br&gt;rymme som näringsidkaren utnyttjar&lt;br&gt;vid enstaka tillfällen eller för en kor-&lt;br&gt;tare tid, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som huvudsak-&lt;br&gt;ligen är inrättat för försäljning eller&lt;br&gt;transport av varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna får dock inte avse&lt;br&gt;försäljning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- inom en lokal där någon annan&lt;br&gt;näringsidkare bedriver stadigvarande&lt;br&gt;försäljning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- från ett fordon som har ställts&lt;br&gt;upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna&lt;br&gt;ordningsstadgan (1956:617) eller på&lt;br&gt;ett salutorg eller någon liknande&lt;br&gt;plats som kommunen har upplåtit till&lt;br&gt;allmän försäljningsplats, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- vid offentliga tillställningar som&lt;br&gt;avses i allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;eller vid allmänna sammankomster&lt;br&gt;som avses i lagen (1956:618) om&lt;br&gt;allmänna sammankomster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;391&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-12-14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar&lt;br&gt;Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992 har regeringen&lt;br&gt;på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets yttrande över&lt;br&gt;förslag till ordningslag, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kazimir&lt;br&gt;Åberg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådef.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till Ordningslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslaget innebär att nuvarande regler i allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;(1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster sammanförs&lt;br&gt;i en lag, som också innehåller regler om ordningen och säkerheten i viss kol-&lt;br&gt;lektivtrafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller de allmänna principer som lagförslaget vilar på finner lagrå-&lt;br&gt;det anledning att gå in på frågorna om överklagande av beslut som fattas en-&lt;br&gt;ligt lagen i enskilda ärenden och om delegation av normgivningsmakt i vissa&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslaget innehåller flera bestämmelser som ger polismyndigheten be-&lt;br&gt;fogenhet att besluta i enskilda fall om bl.a. tillstånd, förelägganden och för-&lt;br&gt;bud. En viktig fråga är naturligtvis vilka möjligheter den enskilde har att få&lt;br&gt;besluten överprövade i högre instans. I det remitterade förslaget regleras&lt;br&gt;rätten till överklagande i 2 kap. 28 § och 3 kap. 26 och 27 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget får polismyndighetens beslut, med undantag för vissa av-&lt;br&gt;slagsbeslut som grundas på ett avstyrkande från kommunen, överklagas hos&lt;br&gt;länsstyrelsen. Huvudregeln är att länsstyrelsen är sista instans. Den möjlighet&lt;br&gt;som allmänna ordningsstadgan ger den enskilde att föra sin talan vidare till&lt;br&gt;regeringen föreslås avskaffad. För två grupper av fall, nämligen ärenden som&lt;br&gt;avser skyldigheten att ersätta polismyndighetens kostnader för ordningshåll-&lt;br&gt;ning och ärenden som gäller återkallelse av vissa tillstånd, föreslås dock att&lt;br&gt;länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos kammarrätten. I övrigt ger&lt;br&gt;förslaget inte den enskilde någon rätt till domstolsprövning i ordinär ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I remissprotokollet har skälen för att avskaffa möjligheten att anföra&lt;br&gt;besvär hos regeringen utvecklats relativt utförligt. Förslaget får anses stå väl i&lt;br&gt;överensstämmelse med de riktlinjer för regeringens befattning med besvärs-&lt;br&gt;ärenden som drogs upp i prop. 1983/84:120. När det gäller möjligheterna till&lt;br&gt;domstolsprövning har förslaget att låta vissa återkallelsebeslut få överklagas&lt;br&gt;hos kammarrätten motiverats genom en hänvisning till Europakonventionens&lt;br&gt;krav. I övrigt har frågan om behovet av domstolsprövning knappast berörts.&lt;br&gt;Den principiella inställningen synes vara att länsstyrelsernas sakkunskap och&lt;br&gt;juridiska kompetens ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;392&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det torde inte vara möjligt att generellt för hela förvaltningsrätten reglera&lt;br&gt;frågan vilka förvaltningsärenden som skall kunna överprövas av domstol.&lt;br&gt;Behovet av en sådan överprövning får i stället bedömas av lagstiftaren för&lt;br&gt;varje förvaltningsområde och ärendegrupp för sig. En rimlig utgångspunkt&lt;br&gt;bör därvid vara att domstolsprövning normalt skall kunna ske i frågor som&lt;br&gt;kan väntas vara särskilt betydelsefulla för den enskilde, åtminstone när pröv-&lt;br&gt;ningen har ett klart inslag av rättslig bedömning. Om en fråga rör den enskil-&lt;br&gt;des civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i artikel 6 i&lt;br&gt;Europakonventionen bör möjligheten till domstolsprövning i princip alltid stå&lt;br&gt;öppen (jfr till det sagda SOU 1991:106 s. 49-50 och 54-56). När ett särskilt&lt;br&gt;förvaltningsområde, såsom det i remissen behandlade området för ordning&lt;br&gt;och säkerhet på offentliga platser m.m., är föremål för översyn bör före-&lt;br&gt;komsten av rättsprövning enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa&lt;br&gt;förvaltningsbeslut inte utgöra något argument till stöd för att inte tillåta dom-&lt;br&gt;stolsprövning i ordinär ordning. Institutet rättsprövning får uppfattas som en&lt;br&gt;tillfällig lösning i avvaktan just på att en översyn av de olika förvaltningsom-&lt;br&gt;rådena kan genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det remitterade förslagets regler om överklagande bör bedömas från nu&lt;br&gt;angivna utgångspunkter. Enligt förslaget kan domstolsprövning i ordinär&lt;br&gt;ordning inte ske i andra fall än i de två nyssnämnda ärendegruppema&lt;br&gt;(ersättningsskyldighet och återkallelse av tillstånd). Det innebär bl.a. att den&lt;br&gt;nuvarande möjligheten att hos kammarrätten överklaga beslut som rör&lt;br&gt;vitesförelägganden slopas. Utanför den ordinära domstolsprövningen kom-&lt;br&gt;mer också att ligga de fall där myndigheterna har avslagit en ansökan om&lt;br&gt;tillstånd till allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller tillstånd att ta&lt;br&gt;en offentlig plats i anspråk för vissa andra ändamål eller att bedriva vissa&lt;br&gt;slags verksamheter. Domstolsprövning kommer inte heller att kunna ske när&lt;br&gt;myndigheterna enligt de särskilda reglerna härom förbjudit en sammankomst&lt;br&gt;eller tillställning eller ålagt den enskilde att vid en viss sammankomst eller&lt;br&gt;tillställning anlita personal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening innebär det sagda att rätten till domstolsprövning&lt;br&gt;har blivit alltför snävt avgränsad. Det bör beaktas att de ärenden som avser&lt;br&gt;tillstånd till allmän sammankomst ytterst gäller den enskildes möjligheter att&lt;br&gt;utöva de grundlagsskyddade opinionsfrihetema. Vidare bör beaktas att dessa&lt;br&gt;och andra tillståndsärenden och dessutom många ärenden som rör före-&lt;br&gt;lägganden eller förbud kan antas ha stor personlig eller ekonomisk betydelse&lt;br&gt;för den enskilde. Exempelvis kan polismyndighetens beslut i vissa fall beröra&lt;br&gt;möjligheterna att utöva en näring, vilket innebär att beslutet kommer att angå&lt;br&gt;den enskildes civila rättigheter i Europakonventionens mening. Inte sällan&lt;br&gt;torde dessutom prövningen av dessa ärenden komma att ha väsentliga inslag&lt;br&gt;av rättslig bedömning. Sammantaget betyder detta att skäl för domstolspröv-&lt;br&gt;ning kan föreligga i snart sagt alla de typer av ärenden som rör tillstånd, före-&lt;br&gt;lägganden, förbud m.m. Visserligen torde det också förekomma fall av&lt;br&gt;enklare beskaffenhet där en domstolsprövning inte är lika påkallad. Remissen&lt;br&gt;ger emellertid inte underlag för att undanta någon bestämd ärendegrupp från&lt;br&gt;domstolsprövning eller för att i övrigt på ett godtagbart sätt avgränsa de fall&lt;br&gt;där en sådan prövning kunde undvaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;393&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar lagrådet att en möjlighet till överprövning&lt;br&gt;i domstol öppnas för hela den nu behandlade gruppen av enskilda ärenden.&lt;br&gt;Därmed aktualiseras frågan om lämplig instansordning. Beträffande de två&lt;br&gt;typer av ärenden (ersättningsskyldighet och återkallelse av tillstånd) som en-&lt;br&gt;ligt remissen omfattas av rätten till domstolsprövning har föreslagits att över-&lt;br&gt;klagande skall ske direkt hos kammarrätten. Förslaget överensstämmer med&lt;br&gt;vad som f.n. föreskrivs i allmänna ordningsstadgan men strider däremot, så-&lt;br&gt;som framhållits i remissprotokollet, mot den av Domstolsutredningen häv-&lt;br&gt;dade principen att tyngdpunkten i domstolsprövningen skall läggas i första&lt;br&gt;instans, dvs. länsrätten. Ett genomförande av en sådan princip kan vara be-&lt;br&gt;roende av att också andra av utredningen behandlade frågor får sin lösning,&lt;br&gt;bl.a. frågan om prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt. I avvaktan på&lt;br&gt;att frågan om instansordning prövas i detta större sammanhang bör den i re-&lt;br&gt;missen föreslagna ordningen kunna godtas, såvida inte förutsättningar redan&lt;br&gt;nu anses finnas för att byta ut länsstyrelsen mot länsrätten som första över-&lt;br&gt;klagningsinstans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet övergår till frågan om delegation av normgivningsmakt.&lt;br&gt;Lagförslaget innehåller ett antal bestämmelser som delegerar normgivnings-&lt;br&gt;uppgifter till regeringen med rätt för regeringen att i sin tur delegera uppgiften&lt;br&gt;till en kommun, till länsstyrelsen eller till annan myndighet. I dessa delar för-&lt;br&gt;anleder förslaget inte någon erinran. I förslaget finns emellertid också några&lt;br&gt;bestämmelser som ger polismyndigheten befogenheter att meddela s.k. an-&lt;br&gt;visningar. Sålunda gäller enligt 3 kap. 5 § andra stycket i förslaget att polis-&lt;br&gt;myndigheten i fråga om brunnar, bassänger o.d. kan meddela de anvisningar&lt;br&gt;som behövs från säkerhetssynpunkt. Vidare föreskrivs i 3 kap. 14 § första&lt;br&gt;stycket att polismyndigheten får meddela de anvisningar som behövs ur ord-&lt;br&gt;nings- och säkerhetssynpunkt för att använda sådana bad- eller camping-&lt;br&gt;platser, idrottsanläggningar m.m. som allmänheten har tillträde till samt i&lt;br&gt;andra stycket av paragrafen att polismyndigheten under vissa förutsättningar&lt;br&gt;kan förbjuda verksamhet som avses i första stycket (i 8 § allmänna ordnings-&lt;br&gt;stadgan regleras en motsvarighet till dessa anvisningar, där kallade&lt;br&gt;”ordningsföreskrifter”). Det finns anledning att närmare granska dessa be-&lt;br&gt;stämmelser från konstitutionell synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är i första hand om anvisningarna bör uppfattas som beslut i en-&lt;br&gt;skilda fall eller som generella föreskrifter. Lagtexten förutsätter att anvis-&lt;br&gt;ningarna meddelas ”för särskilda fall”. Det står också klart att en anvisning är&lt;br&gt;att uppfatta som ett beslut i det enskilda fallet om den riktar sig uteslutande till&lt;br&gt;den som äger, driver eller på annan grund svarar för den anläggning eller&lt;br&gt;verksamhet som anvisningen avser. Såväl lagtexten som de i remissproto-&lt;br&gt;kollet redovisade motiven synes emellertid antyda att anvisningarna i många&lt;br&gt;fall kan ha en betydligt större och samtidigt obestämd krets av adressater. Det&lt;br&gt;kan t.ex. vara fråga om förhållningsregler eller förbud för den allmänhet som&lt;br&gt;vill besöka anläggningen eller delta i verksamheten. I sammanhanget kan no-&lt;br&gt;teras att de anvisningar som avses i 3 kap. 14 § föreslås bli straffsanktione-&lt;br&gt;rade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening kan det knappast råda något tvivel om att anvis-&lt;br&gt;ningarna, till den del de i enlighet med det sagda riktar sig till en obestämd&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;394&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;krets av personer, är att betrakta som generella föreskrifter. Uppgiften att&lt;br&gt;meddela sådana föreskrifter får enligt regeringsformen inte delegeras direkt&lt;br&gt;till en förvaltningsmyndighet. Det synes i förevarande fall inte ha övervägts&lt;br&gt;och torde av lämplighetsskäl inte heller komma i fråga att införa en ordning&lt;br&gt;som innebär att normgivningsmakt via regeringen får delegeras till polis-&lt;br&gt;myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar lagrådet att bestämmelserna i 3 kap. 5 §&lt;br&gt;andra stycket uttryckligen begränsas till beslut som riktar sig till ägaren av en&lt;br&gt;viss anläggning eller till annan som är i ägarens ställe samt att 14 § i det&lt;br&gt;remitterade förslaget (17 § i lagrådets förslag) förtydligas på motsvarande&lt;br&gt;sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver de ändringar som föranleds av de nu redovisade principiella an-&lt;br&gt;märkningarna har lagrådet åtskilliga förslag till ändringar och omdisponering&lt;br&gt;för att lagtexten skall bli mera överskådlig och bättre motsvara de i motiven&lt;br&gt;angivna syftena med bestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets lagtextförslag framgår av bilaga till detta protokoll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget ger anledning till kommentarer dels allmänt, dels i fråga om sär-&lt;br&gt;skilda bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det remitterade lagförslaget innehåller på skilda ställen hänvisningar till vad&lt;br&gt;som gäller enligt annan lag. Således föreslås i 2 kap. 19 § en hänvisning för&lt;br&gt;vissa fall till bestämmelserna i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160). För att&lt;br&gt;nämnda bestämmelser skall vara tillämpliga i dessa fall uppställs i arbets-&lt;br&gt;miljölagen vissa förutsättningar, som inte framgår av den föreslagna paragra-&lt;br&gt;fen i ordningslagen. 120 § i samma kapitel i lagförslaget lämnas en mer gene-&lt;br&gt;rell erinran om att bestämmelser i annan lag kan bli tillämpliga. De fall när&lt;br&gt;detta kan bli aktuellt synes emellertid inte vara uttömmande angivna.&lt;br&gt;Beträffande pyrotekniska varor föreslås vidare en hänvisning till annan lag i&lt;br&gt;3 kap. 7 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Erinringar i lagtext om innehållet i annan lag bör göras endast om särskilda&lt;br&gt;skäl talar för det. Några sådana synes inte föreligga i nu angivna fall. Som&lt;br&gt;framgår av det anförda synes tvärtom beträffande åtminstone vissa hänvis-&lt;br&gt;ningar skäl med styrka snarare tala direkt mot de föreslagna hänvisningarna.&lt;br&gt;Lagrådet föreslår därför att hänvisningarna får utgå ur den föreslagna lagen&lt;br&gt;och som en följd av detta en omnumrering av paragrafer göras.&lt;br&gt;Hänvisningarna i remissförslagets 2 kap. 32 § första stycket och 3 kap. 25 §&lt;br&gt;till lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m anser&lt;br&gt;lagrådet däremot ha sådant samband med bestämmelserna om beslag i sista&lt;br&gt;styckena i 2 kap. 31 respektive 3 kap. 24 § i förslaget att de bör behållas; 2&lt;br&gt;kap. 32 § första stycket och 3 kap. 25 § i lagrådets förslag. Till undvikande&lt;br&gt;av missförstånd bör som en följd härav även bestämmelsen i förslagets 4&lt;br&gt;kap. 11 § behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget används på åtskilliga ställen verbet ”upplåta” för att ange att&lt;br&gt;mark m.m. står till förfogande för utnyttjande förvissa ändamål. Med upplå-&lt;br&gt;telse avses då inte någon civilrättsligt upplåten nyttjanderätt. Lagrådet anser&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;395&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;visserligen att ett annat verb hade varit att föredra i de sammanhang det här&lt;br&gt;förekommer, men har avstått från att föreslå ett alternativ med hänsyn till&lt;br&gt;främst att verbet med liknande innebörd förekommer i plan- och bygglagen&lt;br&gt;(1987:10) men även att det använts i bestämmelser som ersätts genom ord-&lt;br&gt;ningslagen. I ett av de remitterade lagförslagen, nämligen det om lag om&lt;br&gt;ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa&lt;br&gt;upplåtelser å allmän plats, m.m. förekommer emellertid i ett och samma&lt;br&gt;stycke av en paragraf ordet upplåtelse såväl i betydelsen civilrättslig upplå-&lt;br&gt;telse som i den ovan berörda betydelsen. Där har lagrådet ansett att en&lt;br&gt;ändring bör göras. En liknande ändring föreslår lagrådet i 18 § andra stycket&lt;br&gt;renhållningslagen (1979:596).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver lagens 2 kap. har i viss utsträckning bestämmelser i 3 kap. betydelse&lt;br&gt;för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. För att i någon&lt;br&gt;mån antyda detta bör 1 kap. 1 § ges en ändrad formulering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 kap. 15 § andra stycket i remissförslaget ges polismyndigheten rätt att&lt;br&gt;meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen. Dessa villkor riktas mot anordnaren.&lt;br&gt;Om anordnaren bryter mot ett sådant villkor kan han straffas enligt förslagets&lt;br&gt;2 kap. 29 § första stycket 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt föreskriften i tredje stycket i samma 15 § skall den som inte följer&lt;br&gt;ett villkor som polismyndigheten har meddelat vara skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna sammankomsten eller tillställningen. Denna föreskrift riktar sig i&lt;br&gt;främsta rummet inte mot anordnaren utan mot deltagare eller annan som har&lt;br&gt;tillträde till sammankomsten eller tillställningen. I vissa fall, t.ex. när tillställ-&lt;br&gt;ningen anordnats för betalande publik, kan således skälet till att någon inte&lt;br&gt;handlat i överensstämmelse med vad som skall gälla enligt polismyndighetens&lt;br&gt;villkor vara att anordnaren handlat i strid med det för honom gällande villko-&lt;br&gt;ret eller försummat att upplysa om att för tillställningen gäller viss ordnings-&lt;br&gt;regel som är föranledd av villkoret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till nämnda tredje stycke uttalas att överträdelse av&lt;br&gt;de ordningsvillkor som polisen har meddelat enligt andra stycket har straffbe-&lt;br&gt;lagts i den nyss berörda bestämmelsen i 29 § första stycket 1. Med hänsyn till&lt;br&gt;det anförda ifrågasätter lagrådet om uttalandet ger en helt rättvisande bild av&lt;br&gt;förhållandena. Ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen i 29 § första&lt;br&gt;stycket 1 skulle visserligen kunna läsas så att straffbestämmelsen omfattar&lt;br&gt;även annan än anordnare. Av specialmotiveringen till bestämmelsen framgår&lt;br&gt;emellertid att detta inte varit avsikten. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill en&lt;br&gt;mer klargörande lydelse i 2 kap. 29 § första stycket 1. i lagrådets förslag till&lt;br&gt;straffbestämmelse. Såvitt avser 2 kap. 15 § andra stycket (i lagrådets förslag&lt;br&gt;2 kap. 17 §) synes det då böra anges att den som inte följer en ordningsregel&lt;br&gt;som uppställts av anordnaren med stöd av villkor som ålagts honom är skyl-&lt;br&gt;dig att på tillsägelse avlägsna sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot förtäring av spritdrycker m.m. har i remissförslagets 2 kap.&lt;br&gt;16 § intagits endast såvitt avser offentlig tillställning. Vad gäller allmän sam-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;396&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mankomst framgår emellertid indirekt av remissförslagets bestämmelse i&lt;br&gt;2 kap. 32 § att tanken är att sådant förbud skall kunna uppställas genom&lt;br&gt;polismyndighets beslut om villkor för sammankomsten. Lagrådet har inte&lt;br&gt;funnit några övertygande skäl till varför offentliga tillställningar och allmänna&lt;br&gt;sammankomster skall på detta sätt behandlas efter skilda mönster. Enligt&lt;br&gt;lagrådets mening talar goda skäl snarare för att även beträffande allmänna&lt;br&gt;sammankomster förbud av förevarande slag intas i lagen och inte överlämnas&lt;br&gt;till villkor som i främsta rummet riktas mot anordnaren. I lagrådets 2 kap.&lt;br&gt;18 § föreslås därför en lydelse som på denna punkt likställer dylika&lt;br&gt;sammankomster med de offentliga tillställningarna. Ett undantag som syftar&lt;br&gt;på förhållandena vid gudstjänster föreslås dock. Ändringen föranleder&lt;br&gt;redaktionella konsekvensändringar i 2 kap. 32 § i lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten har enligt 2 kap. 22 § i remissförslaget rätt att inställa&lt;br&gt;eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning bl.a. om&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen hålls i strid med ett villkor som har med-&lt;br&gt;delats enligt 2 kap. 15 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motiven synes framgå att de åsyftade villkoren är sådana som avser&lt;br&gt;den tid under vilken sammankomsten eller tillställningen får pågå. En be-&lt;br&gt;stämmelse om att sammankomsten eller tillställningen får inställas eller upplö-&lt;br&gt;sas om ett sådant villkor inte följs har tagits in i 2 kap. 23 § tredje stycket i&lt;br&gt;lagrådets förslag. Någon hänvisning till villkor enligt 15 § andra stycket finns&lt;br&gt;inte i 2 kap. 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om överklagande i 2 kap. 28 § i lagrådets förslag har i&lt;br&gt;fråga om rätten till domstolsprövning utformats i enlighet med vad lagrådet&lt;br&gt;anfört i det föregående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket av det remitterade förslagets 2 kap. 28 § anges att beslut&lt;br&gt;enligt 11 eller 12 § får överklagas hos länsstyrelsen. Av specialmotiveringen&lt;br&gt;till 11 § och av den föreslagna texten till andra stycket i 12 § framgår att&lt;br&gt;provnings- och kontrollförfarandet skall regleras i regeringsförordning.&lt;br&gt;Lämpligen bör denna innehålla även regler för överklagande, varför lagrådet&lt;br&gt;inte tagit med bestämmelsen i sitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 kap. 2 § andra stycket i det remitterade förslaget sägs att kommunen&lt;br&gt;inte behöver höras i ett ärende om tillstånd att använda en offentlig plats, bl.a.&lt;br&gt;om ärendet avser kvartersmark som är avsedd att tas i anspråk enligt en över-&lt;br&gt;enskommelse som träffats med kommunen. Bestämmelsen står i samband&lt;br&gt;med ett föreslaget nytt fjärde stycke i lagen (1957:259) om rätt för kommun&lt;br&gt;att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. och syftar till att&lt;br&gt;jämställa en kommun med enskilda ägare när det gäller möjligheten att träffa&lt;br&gt;civilrättsliga avtal om ersättning för markupplåtelser på kvartersmark. Av&lt;br&gt;motiven till de föreslagna bestämmelserna torde framgå att de inte är avsedda&lt;br&gt;att gälla sådan kommunal kvartersmark för hamnverksamhet som har upp-&lt;br&gt;låtits för detta ändamål och som är tillgängliga för allmänheten.&lt;br&gt;Bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket i lagrådets förslag har utformats i&lt;br&gt;enlighet härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om lydelsen av 3 kap. 5 § hänvisas till vad som anförts inled-&lt;br&gt;ningsvis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;397&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,&lt;br&gt;kommun eller länsstyrelse får meddela enligt 3 kap. 8-10 och 11 §§ i försla-&lt;br&gt;get får, enligt vad som framgår av paragraferna, inte lägga onödigt tvång på&lt;br&gt;allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes fri-&lt;br&gt;het. I några fall får föreskrifterna inte heller angå förhållanden som är regle-&lt;br&gt;rade eller kan regleras på annat sätt. Lagrådet anser att dessa begränsningar&lt;br&gt;med avseende på normgivningen bör vara desamma beträffande samtliga lo-&lt;br&gt;kala föreskrifter och därför lämpligen samlas i en gemensam paragraf, i lag-&lt;br&gt;rådets förslag 3 kap. 12 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 kap. 16 § i det remitterade förslaget, som motsvaras av 3 kap. 15 § i&lt;br&gt;lagrådets förslag, får en kommun i ett yttrande över en ansökan om att få&lt;br&gt;använda en offentlig plats för något annat ändamål än det som den är avsedd&lt;br&gt;för ställa upp de villkor för tillstånd som behövs bl.a. för att tillgodose kom-&lt;br&gt;munens intressen som ägare eller förvaltare av den offentliga platsen.&lt;br&gt;Bestämmelsen ger intryck av att ge kommunen rätt att ställa upp villkor av&lt;br&gt;ekonomisk natur. Av motiven framgår emellertid att de villkor som kommu-&lt;br&gt;nen skall få ställa upp med stöd av den nämnda bestämmelsen är sådana som&lt;br&gt;syftar till att underlätta renhållning, snöröjning, ledningsdragning och gatuar-&lt;br&gt;beten eller som gäller belastningen av marken. Vidare skall kommunen få&lt;br&gt;meddela villkor som behövs för att tillgodose de intressen som den har att be-&lt;br&gt;vaka i fråga om markanvändningen, stadsbilden och trafiken. I motiven talas&lt;br&gt;också om kommunens krav som ansvarig för den allmänna miljön. Utanför&lt;br&gt;kommunens befogenheter faller enligt motiven villkor om skadestånd eller&lt;br&gt;andra ekonomiska förpliktelser, t.ex. skyldighet för sökanden att betala&lt;br&gt;skatter eller andra allmänna avgifter. Inte heller skall kommunen kunna ställa&lt;br&gt;upp villkor om skyldighet att betala avgifter för användningen av den offent-&lt;br&gt;liga platsen. Denna skyldighet är nämligen, heter det, reglerad i lagen&lt;br&gt;(1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän&lt;br&gt;plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det anförda har i 3 kap. 15 § i lagrådets förslag de villkor&lt;br&gt;som kommunen får ställa upp angivits vara sådana som behövs för att tillgo-&lt;br&gt;dose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om skötseln av den&lt;br&gt;offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och trafik. Till ledning&lt;br&gt;vid tolkningen av paragrafen hänvisas till att särskilda bestämmelser gäller i&lt;br&gt;fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 kap. 16 § i lagrådets förslag har samlats vissa bestämmelser om beslut&lt;br&gt;med anledning av en ansökan om tillstånd enligt 3 kap. eller en lokal ord-&lt;br&gt;ningsföreskrift. De ersätter bestämmelserna i 3 kap. 2 § första stycket tredje&lt;br&gt;meningen och tredje stycket samt 3 kap. 17 § första stycket i det remitterade&lt;br&gt;förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 3 kap. 18 § tredje stycket i remissförslaget har intagits en bestämmelse&lt;br&gt;om att föreläggande om skyldighet att ta bort en container får under viss för-&lt;br&gt;utsättning riktas även mot containerns ägare. Av den allmänna motiveringen i&lt;br&gt;remissprotokollet framgår att den föreslagna bestämmelsen sammanhänger&lt;br&gt;med dels att det inte är ovanligt att ägaren till containern själv råder över var&lt;br&gt;containern placeras, när den skall hämtas och att den är utrustad med före-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;398&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrivna säkerhetsanordningar, dels att beställaren oftast inte själv kan flytta&lt;br&gt;eller avlägsna en container som ställts upp i strid med gällande villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har förståelse för synpunkten att ett föreläggande riktat till den&lt;br&gt;som disponerar marken i vissa fall inte skulle bli så verkningsfullt, eftersom&lt;br&gt;denne inte själv kan vidta rättelse. Detsamma synes emellertid kunna gälla&lt;br&gt;också andra skrymmande föremål än containrar, även om några hittills före-&lt;br&gt;kommande praktiska problem med sådana inte redovisats i remmissen.&lt;br&gt;Bestämmelsen synes därför inte böra begränsas till containrar. Lagrådets&lt;br&gt;3 kap. 19 § har utformats i enlighet härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om den nu berörda begränsningen behålls kan det anmärkas att re-&lt;br&gt;missen närmast synes avse sådana containrar som används för avfall e.dyl.&lt;br&gt;Den föreslagna lagtexten ger emellertid utrymme för tillämpning av bestäm-&lt;br&gt;melsen även på vad som kan betecknas som containrar men som används för&lt;br&gt;t.ex. godstransporter över större avstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan med hänsyn till det senast sagda synes kunna ifrågasättas om inte&lt;br&gt;bestämmelsen, för att det i det föregående antydda åsyftade ändamålet säkert&lt;br&gt;skall uppnås, borde ha inriktats inte endast på den som är formell ägare utan&lt;br&gt;också på den som på grund av avtal om nyttjanderätt (leasing) eller liknande&lt;br&gt;tillhandahållit containern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver den verkan som föreläggandet kan få synes någon sanktion inte&lt;br&gt;behövlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådets lagtextbilaga har de nu redovisade synpunkterna beaktats.&lt;br&gt;Straffbestämmelsen i remissförslagets 3 kap. 21 § har således fått utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som är under femton år gjort sig skyldig till sprängning eller&lt;br&gt;skjutning som avses i 3 kap. 6 § första stycket i lagförslaget eller använt&lt;br&gt;vissa vapen eller pyrotekniska varor på ett sätt som är otillåtet enligt andra&lt;br&gt;stycket i nämnda paragraf eller 7 § samma kapitel skall enligt 3 kap. 22 §&lt;br&gt;vårdnadshavaren straffas enligt 20 § i kapitlet. Som bestämmelsen i nämnda&lt;br&gt;22 § torde vara att förstå krävs beträffande femtonåringen endast att han&lt;br&gt;begått den otillåtna handlingen objektivt sett. Frågan huruvida subjektiva&lt;br&gt;rekvisit är uppfyllda skall således ha avseende endast på vårdnadshavaren.&lt;br&gt;Bestämmelsen torde tillika innebära att det ankommer på vårdnadshavaren att&lt;br&gt;visa att han gjort vad som ankommer på honom enligt tredje stycket. För att&lt;br&gt;tydligare ge uttryck för vad som åsyftats, nämligen att straffa vårdnads-&lt;br&gt;havarens underlåtenhet, har lagrådet formulerat om bestämmelsen i lagrådets&lt;br&gt;3 kap. 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 3 kap. 19 § re-&lt;br&gt;missförslaget inte skall dömas enligt ordningslagen för gärning som omfattas&lt;br&gt;av föreläggandet framgår av 3 kap. 23 § (i lagrådets förslag 3 kap. 24 §). I&lt;br&gt;specialmotiveringen till paragrafen påpekas att den inte gäller om gärningen är&lt;br&gt;”belagd med straff i någon annan författning, t.ex. brottsbalken”. Det fram-&lt;br&gt;hålls vidare att om ”straffansvar enligt någon annan författning kan dömas ut&lt;br&gt;kan detta ge anledning till jämkning av vite som har försuttits”. Enligt 9 kap.&lt;br&gt;8 § rättegångsbalken får vite inte föreläggas när straff är utsatt. Detta stad-&lt;br&gt;gande anses ge uttryck för en allmän princip tillämplig även utanför rätte-&lt;br&gt;gångsbalkens område om inte undantag därifrån följer av särskilda författ-&lt;br&gt;ningar (jfr också rättsfallet NJA 1982 s. 633). Även om det i motiveringen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;399&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anförda står i överensstämmelse med vad som anges i annan lagstiftning (se&lt;br&gt;t.ex. 18 § tredje stycket firmalagen, 1974:156, 37 § konkurrenslagen,&lt;br&gt;1982:729, och 1 § tredje stycket försäkringsrörelselagen, 1982:713) finns det&lt;br&gt;anledning att noggrant pröva huruvida i det särskilda lagstiftningsärendet ett&lt;br&gt;system som möjliggör dubbla sanktioner verkligen är nödvändigt. I remiss-&lt;br&gt;protokollet har någon diskussion av en sådan nödvändighet inte redovisats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om överklagande i 3 kap. 26 § har behandlats i det före-&lt;br&gt;gående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet trafiktjänsteman definieras i 4 kap. 2 §. Av motiven till para-&lt;br&gt;grafen framgår att begreppet skall innefatta också föraren. Detta gäller även&lt;br&gt;förare, t.ex. av taxibil, som är egenföretagare och således inte har något an-&lt;br&gt;ställnings- eller uppdragsförhållande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att de befogenheter som enligt lagen knyts till begreppet trafiktjänste-&lt;br&gt;man skall bli verkningsfulla torde fordras att föraren räknas som sådan&lt;br&gt;tjänsteman. Eftersom den föreslagna lagtexten ger utrymme för tvekan om en&lt;br&gt;förare, och särskilt sådan förare som nyss beskrivits, faller under lagtextens&lt;br&gt;definition föreslår lagrådet en klarläggande omformulering på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående har lagrådet inledningsvis uppehållit sig vid frågor kring&lt;br&gt;delegation av normgivningsmakt och då föreslagit bl.a. att bestämmelserna i&lt;br&gt;remissförslagets 3 kap. 14 § formuleras om. I 4 kap. 3 § anges att trafik-&lt;br&gt;tjänsteman får ge anvisningar. Att här inte kan vara fråga om anvisningar som&lt;br&gt;kan ha sådana drag av generella föreskrifter som lagrådet tidigare diskuterade&lt;br&gt;framstår visserligen som tämligen klart. Lagrådet har emellertid ändock ansett&lt;br&gt;att texten bör kompletteras i syfte att göra förhållandet än mer klart. I första&lt;br&gt;stycket i 4 kap. 8 § i förslaget berörs ”de anvisningar som trafikföretaget&lt;br&gt;meddelar i trafiken”. Av remissprotokollet framgår inte vilka anvisningar som&lt;br&gt;avses här. Eftersom bestämmelserna i övrigt i 4 kap. inte innehåller något om&lt;br&gt;anvisningar till vilka bestämmelsen i förevarande stycke kan hänföra sig fö-&lt;br&gt;reslår lagrådet att hänsyftningen till sådana anvisningar utgår ur lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att&lt;br&gt;uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av remissprotokollet framgår att de fall som avses i det föreslagna nya fjärde&lt;br&gt;stycket i 1 § är desamma som de fall då kommunen inte skall höras enligt den&lt;br&gt;föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket ordningslagen. Detta bör&lt;br&gt;framgå tydligare av det nu berörda fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått redan av lagrådets kommentarer till ordningslagen under&lt;br&gt;rubriken Allmänt ovan föreslås också att ”upplåtelse” byts ut när fråga inte är&lt;br&gt;om nyttjanderättsavtal e.dyl. Lämpligen kan i stället ordet ”användning” ut-&lt;br&gt;nyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår att 1 § får följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om tillstånd enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (0000:000) har lämnats i&lt;br&gt;fråga om sådan offentlig plats som står under kommunens förvaltning, får&lt;br&gt;kommunen ta ut ersättning för användningen. Rätt att ta ut ersättning före-&lt;br&gt;ligger också i fråga om användning, som avser salutorg eller liknande plats&lt;br&gt;som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning utgår i form av en avgift med belopp, som kan anses skäligt&lt;br&gt;med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kom-&lt;br&gt;munens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunder för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte, när kommunen en-&lt;br&gt;ligt 3 kap. 2 § andra stycket 2 ordningslagen inte har hörts över ansökan om&lt;br&gt;tillstånd.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till Lag om ändring i renhdllningslagen (1979:596)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motiven till den föreslagna nya lydelsen av 18 § första stycket framhåller&lt;br&gt;bl.a. att denna till skillnad från den tidigare lydelsen inte innehåller några de-&lt;br&gt;taljbestämmelser. Lagrådet har inte någon erinran i och för sig mot att be-&lt;br&gt;stämmelsen får en mer generell utformning. Med hänsyn till att ansvaret för&lt;br&gt;åtgärder avseende gator och vägar m.m. regleras även på annat håll, t.ex. i&lt;br&gt;plan- och bygglagen (1987:10) och väglagen (1971:948), anser lagrådet&lt;br&gt;emellertid att texten i förevarande paragraf bör ge en anvisning om att regle-&lt;br&gt;ringen där faller inom ramen för gaturenhållning o.dyl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En nackdel med den mer generella utformningen är att någon ledning inte&lt;br&gt;ges i texten när det gäller omfattningen av de åtgärder som skall vidtas. Detta&lt;br&gt;är särskilt betydelsefullt för den enskildes ansvar till följd av paragrafens&lt;br&gt;andra stycke. Av motiven framgår åtminstone att ett allmänt skälighetskrav&lt;br&gt;skall gälla. Lagrådet anser att lagtexten bör utformas så att omfattningen av&lt;br&gt;skyldigheten antyds redan där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118 § andra stycket i dess föreslagna nya lydelse föreskrivs, beträffande&lt;br&gt;vissa områden som redovisas som kvartersmark, att fastighetsinnehavaren är&lt;br&gt;skyldig att utföra sådana åtgärder för gaturenhållning m.m. som avses i första&lt;br&gt;stycket av paragrafen. Vidare kan kommunen enligt den föreslagna lydelsen&lt;br&gt;av 19 § ålägga en fastighetsinnehavare att utföra vissa åtgärder på allmän&lt;br&gt;plats som annars skulle ha utförts av kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet fastighetsinnehavare, som förekommer också i flera andra para-&lt;br&gt;grafer i lagen, har inte definierats i lagtexten. Enligt remissprotokollet åsyftas&lt;br&gt;fastighetsägaren eller den som i hans ställe är skattskyldig för fastigheten en-&lt;br&gt;ligt kommunalskattelagen. Det betyder att det är fråga om samma personkrets&lt;br&gt;som hittills har angetts särskilt i 19 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening är det, inte minst med hänsyn till de omfattande&lt;br&gt;skyldigheter som enligt lagen kan åläggas fastighetsinnehavarna, önskvärt att&lt;br&gt;begreppets innebörd klargörs i lagtexten, lämpligen genom att en definition&lt;br&gt;tas in i 1 §. Den beskrivning av personkretsen som hittills funnits i 19 § och&lt;br&gt;som enligt det nyss sagda upprepas i remissprotokollet synes härröra från&lt;br&gt;äldre författningar och har efter senare ändringar av skatteförfattningama fått&lt;br&gt;en helt annan innebörd än den ursprungliga. Anknytningen till skattskyldig-&lt;br&gt;heten enligt kommunalskattelagen innebär nämligen numera att alla juridiska&lt;br&gt;personer (utom dödsbon) faller utanför begreppet fastighetsinnehavare, efter-&lt;br&gt;som deras skattskyldighet till inkomstskatt regleras uteslutande i lagen&lt;br&gt;(1947:576) om statlig inkomstskatt. Även om hänsyn skulle tas till detta och&lt;br&gt;definitionen således skulle utvidgas till att omfatta också dem som är skatt-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;401&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skyldiga enligt sistnämnda lag, torde avgränsningen bli för snäv. Fortfarande&lt;br&gt;skulle nämligen pensionsstiftelser, vissa ideella föreningar och andra som&lt;br&gt;numera är helt frikallade från skattskyldighet för inkomst falla utanför.&lt;br&gt;Frågan är i själva verket om inte kopplingen till skattskyldigheten för inkomst&lt;br&gt;bör släppas helt. Anknytningen till kommunalskattelagen torde ursprungligen&lt;br&gt;inte ha haft annat syfte än att fånga in den speciella grupp av nyttjanderätts-&lt;br&gt;havare m.fl. som då angavs i den lagen men numera räknas upp i 1 kap. 5 §&lt;br&gt;fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Mycket talar för att det fortfarande är&lt;br&gt;detta syfte som skall tillgodoses genom att begreppet ”fastighetsinnehavare&amp;quot;&lt;br&gt;används i stället för ”fastighetsägare”. Om detta antagande är riktigt, kan de-&lt;br&gt;finitionen ges förslagsvis följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Med fastighetsinnehavare avses i lagen den som äger fastigheten eller den&lt;br&gt;som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som&lt;br&gt;fastighetsägare.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 18 § andra stycket i dess föreslagna lydelse får kommunen meddela&lt;br&gt;närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder beträffande gaturenhållning m.m.&lt;br&gt;som skall vidtas av fastighetsinnehavaren. Av uttalanden i remissprotokollet&lt;br&gt;framgår att det avses bli fråga om generella föreskrifter. Eftersom föreskrif-&lt;br&gt;terna kommer att avse sådana åligganden som omfattas av 8 kap. 3 § rege-&lt;br&gt;ringsformen är det inte möjligt att med stöd av 8 kap. 5 § regeringsformen&lt;br&gt;delegera normgivningsuppgiften direkt till kommunen. Det formellt riktiga är&lt;br&gt;att i stället delegera uppgiften till regeringen med rätt för denna att lämna&lt;br&gt;uppgiften vidare till kommunen. Lagrådet förordar att delegationsbestämmel-&lt;br&gt;sen utformas i enlighet härmed och att den samtidigt flyttas över till 19 § som&lt;br&gt;ett andra stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om uttrycket ”upplåtits för allmän trafik” i 18 § andra stycket hän-&lt;br&gt;visas till vad lagrådet anfört under rubriken Allmänt i kommentarerna till&lt;br&gt;ordningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets förslag bör 18 § lyda på följande sätt:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Såvitt avser gator, vägar, torg och andra allmänna platser, som är redovi-&lt;br&gt;sade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommu-&lt;br&gt;nen är huvudman, svarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning,&lt;br&gt;snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av&lt;br&gt;sanitär olägenhet hindras samt de krav tillgodoses, som med hänsyn till för-&lt;br&gt;hållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trev-&lt;br&gt;nad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte,&lt;br&gt;om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom områden, som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har&lt;br&gt;iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighetsinnehavaren skyl-&lt;br&gt;dig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i&lt;br&gt;enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall användas&lt;br&gt;för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller&lt;br&gt;annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommu-&lt;br&gt;nen medge kommunen undantag från skyldigheten enligt första stycket.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;402&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till Lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom det föreslagna andra stycket i 26 § ges sådan befattningshavare som&lt;br&gt;avses i paragrafens första stycke rätt att från järnvägens område avlägsna den&lt;br&gt;som brutit mot förbudet i den föreslagna 25 a § mot att förtära alkohol-&lt;br&gt;drycker. Förbudet i 25 a § gäller inte bara inom järnvägens område utan även&lt;br&gt;”dess färdmedel”. Specialmotiveringen ger ingen klarhet om att här avsetts att&lt;br&gt;från tillämpningen av 26 § andra stycket utesluta den som brutit mot 25 a §&lt;br&gt;men befinner sig på färdmedlet. Enligt den allmänna motiveringen i remiss-&lt;br&gt;protokollet anges emellertid f.n. i de föreskrifter som SJ har utfärdat och som&lt;br&gt;har en oklar rättslig grund att den som på tåg förtär medförda spritdrycker&lt;br&gt;m.m. kan avvisas. Dessa motiv ger närmast intryck av att avlägsnande skall&lt;br&gt;kunna ske även av den som befinner sig på färdmedlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att med tvång avlägsna någon från järnvägens färdmedel enbart av det&lt;br&gt;skälet att han förtärt alkoholdrycker kan synas onödigt drastiskt, när&lt;br&gt;samtidigt möjligheten till beslag och straff föreligger. Däremot bör den som&lt;br&gt;är berusad eller äventyrar säkerheten av detta skäl kunna avlägsnas enligt&lt;br&gt;26 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anser sig sammanfattningsvis kunna konstatera att remissen sak-&lt;br&gt;nar egentlig motivering till ett förslag om att någon skall kunna avlägsnas från&lt;br&gt;färdmedlet enligt 26 § andra stycket. Första stycket bör hur som helst&lt;br&gt;kompletteras med orden ”och dess färdmedel” efter ”järnvägens område”.&lt;br&gt;Andra stycket skulle sedan kunna ändras så att det tydligt framgår att det inte&lt;br&gt;kan tillämpas för avlägsnande från färdmedlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn av hundar och&lt;br&gt;katter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagens 4 § får jakträttshavaren eller någon som företräder honom ta&lt;br&gt;hand om en hund som springer lös i ett område där det finns vilt. Ytterligare&lt;br&gt;bestämmelser för detta fall finns i samma paragraf och i 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I remissen föreslås att två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§, förs in i lagen&lt;br&gt;med bestämmelser om rätt för var och en att ta hand om hundar som springer&lt;br&gt;lösa och om därmed sammanhängande frågor. Avsikten torde vara att den&lt;br&gt;nya befogenheten skall gälla för andra områden än dem som anges i 4 §.&lt;br&gt;Bestämmelserna har dock inte fått den lydelsen att en sådan skillnad kan upp-&lt;br&gt;rätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget bör inte genomföras i sin nuvarande form. En utväg är natur-&lt;br&gt;ligtvis att redigera om bestämmelserna så att en tydlig skillnad görs mellan de&lt;br&gt;områden inom vilka rätten att ta upp hundar tillkommer jakträttshavaren och&lt;br&gt;de områden där var och en har en sådan rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan emellertid ifrågasättas om inte en grundlig omarbetning av be-&lt;br&gt;stämmelserna om löslöpande hundar bör göras, varvid även bestämmelserna i&lt;br&gt;2 kap. 18 § regeringsformen bör beaktas. Tid för den utredning som krävs&lt;br&gt;för detta ändamål torde föreligga, eftersom frågan inte har något samband&lt;br&gt;med införandet av ordningslagen och således inte behöver lösas i detta sam-&lt;br&gt;manhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;403&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga lagförslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;404&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Ordningslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 kap. Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om allmänna sammankomster och&lt;br&gt;offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på offentliga plat-&lt;br&gt;ser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.), dels i viss kollek-&lt;br&gt;tiv persontrafik (4 kap.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med offentlig plats enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. allmänna vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas&lt;br&gt;som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-&lt;br&gt;samhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmän-&lt;br&gt;heten, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används&lt;br&gt;för allmän trafik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-&lt;br&gt;skriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser,&lt;br&gt;järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte&lt;br&gt;omfattas av bestämmelserna i första stycket, skall jämställas med offentliga&lt;br&gt;platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under förutsätt-&lt;br&gt;ning att områdena är tillgängliga för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt för&lt;br&gt;allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa.&lt;br&gt;Detsamma gäller områden som omfattas av en föreskrift enligt andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med allmän sammankomst enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för&lt;br&gt;överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild ange-&lt;br&gt;lägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att med-&lt;br&gt;dela allmän eller medborgerlig bildning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sammankomster som hålls för religionsutövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-&lt;br&gt;mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;405&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas&lt;br&gt;för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att samman-&lt;br&gt;komsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses&lt;br&gt;jämställd med en sådan sammankomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även om&lt;br&gt;det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning eller&lt;br&gt;förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cirkusföre-&lt;br&gt;ställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med offentlig tillställning enligt denna lag avses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. danstillställningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. tivolinöjen och festtåg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. marknader och mässor, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster&lt;br&gt;eller cirkusföreställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för&lt;br&gt;allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,&lt;br&gt;medlemskap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en till-&lt;br&gt;ställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är&lt;br&gt;en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att&lt;br&gt;anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med&lt;br&gt;hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller&lt;br&gt;för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan&lt;br&gt;tillställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på tillstånd eller anmälan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan tillstånd&lt;br&gt;anordnas på offentliga platser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det är&lt;br&gt;fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller liknande&lt;br&gt;nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport eller pro-&lt;br&gt;fessionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller&lt;br&gt;för trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyldigheten att söka till-&lt;br&gt;stånd enligt detta stycke för tillställning av visst slag. Ett beslut om befrielse&lt;br&gt;får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkusfö-&lt;br&gt;reställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade delta-&lt;br&gt;garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anord-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;406&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och sä-&lt;br&gt;kerhet eller för trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna en så-&lt;br&gt;dan allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställning som det inte&lt;br&gt;krävs tillstånd för enligt 4 § skall anmäla detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-&lt;br&gt;ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om&lt;br&gt;det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid&lt;br&gt;den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller för&lt;br&gt;att trafiken störs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte an-&lt;br&gt;mälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den utvalda&lt;br&gt;platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses före-&lt;br&gt;komma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafi-&lt;br&gt;ken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får&lt;br&gt;anordnaren befrias från anmälningsskyldigheten i fråga om allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster eller offentliga tillställningar av visst slag. Ett beslut om befrielse&lt;br&gt;får förenas med villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ansökan om tillstånd och anmälan görs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning skall göras hos polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall ansökan ha&lt;br&gt;kommit in senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan skall göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt skall anmälan&lt;br&gt;ha kommit in senast fem dagar före sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad ansökan och anmälan skall innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän sammankomst&lt;br&gt;eller offentlig tillställning skall innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning&lt;br&gt;samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att&lt;br&gt;vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan&lt;br&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 § andra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;407&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga till-&lt;br&gt;ställningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-&lt;br&gt;sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i&lt;br&gt;något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter&lt;br&gt;samråd med polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas&lt;br&gt;av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde&lt;br&gt;stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster eller tillställ-&lt;br&gt;ningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller&lt;br&gt;offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller anmälan&lt;br&gt;skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är&lt;br&gt;dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk el-&lt;br&gt;ler annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en an-&lt;br&gt;mälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en un-&lt;br&gt;dersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en&lt;br&gt;sakkunnig på anordnarens bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt&lt;br&gt;med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en&lt;br&gt;direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafi-&lt;br&gt;ken eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall väg-&lt;br&gt;ras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett sam-&lt;br&gt;lingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs i 12 §&lt;br&gt;eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och&lt;br&gt;andra olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut med anledning av en ansökan eller en anmälan enligt 6 § skall medde-&lt;br&gt;las skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 16 § andra stycket&lt;br&gt;som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställningen.&lt;br&gt;Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som anordnaren&lt;br&gt;av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan komma att bli&lt;br&gt;tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att hålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;408&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerheten hos tält och tivolianordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar&lt;br&gt;endast om det har betryggande brandtålighet och stabilitet samt i övrigt tältet&lt;br&gt;och dess inredning erbjuder betryggande säkerhet mot brand eller andra&lt;br&gt;olycksfall och utrymningsvägarna är tillfredsställande. Ett tält som är avsett&lt;br&gt;för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov (samlingstält)&lt;br&gt;skall vara besiktigat och godkänt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och&lt;br&gt;vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något avse-&lt;br&gt;ende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och&lt;br&gt;högst sju år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna sammankomster eller&lt;br&gt;offentliga tillställningar, på grund av skada eller av någon annan orsak inte&lt;br&gt;erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får polismyn-&lt;br&gt;digheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster eller tillställ-&lt;br&gt;ningar så länge felet består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tivolianordningar, såsom karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor och&lt;br&gt;liknande anordningar, får användas vid allmänna sammankomster eller of-&lt;br&gt;fentliga tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot&lt;br&gt;olycksfall och om de är besiktigade och godkända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela&lt;br&gt;föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte anordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt&lt;br&gt;med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epi-&lt;br&gt;demi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter regeringens bemyndigande får länsstyrelsen i fråga om länet eller del&lt;br&gt;därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas om förbudet är&lt;br&gt;nödvändigt för att motverka epidemi och att offentliga tillställningar inte får&lt;br&gt;hållas om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller&lt;br&gt;krigsfara eller för att motverka epidemi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;409&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsföreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall&lt;br&gt;svara för att det råder god ordning vid sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får&lt;br&gt;innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för anord-&lt;br&gt;naren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter får&lt;br&gt;åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar. Villkoren får&lt;br&gt;inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att&lt;br&gt;möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigtvis försvåras&lt;br&gt;på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst eller of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som skall gälla enligt villkor som polismyndigheten har&lt;br&gt;meddelat med stöd av 16 § andra stycket är skyldig att på tillsägelse lämna&lt;br&gt;sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl drickas bara om det sker vid tillåten servering av sådana drycker.&lt;br&gt;Vad som nu sagts innebär inte förbud mot något som skall förekomma vid en&lt;br&gt;gudstjänst enligt den för trossamfundet i fråga gällande ordningen.&lt;br&gt;Spritdrycker, vin eller starköl som inte får drickas vid sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen får inte heller förvaras i lokalen eller på platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får för särskilda fall medge undantag från första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse&lt;br&gt;lämna sammankomsten eller tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens tillstånd&lt;br&gt;förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän samman-&lt;br&gt;komst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola eller hög-&lt;br&gt;skola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten användas vid&lt;br&gt;en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls inomhus. Om&lt;br&gt;det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock polismyndigheten&lt;br&gt;befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för sammankomster&lt;br&gt;eller tillställningar av visst slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;410&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för polismyndigheten skall ha fritt tillträde till allmänna samman-&lt;br&gt;komster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer som&lt;br&gt;polismyndigheten har utsett att närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och offentliga&lt;br&gt;tillställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller of-&lt;br&gt;fentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag på en&lt;br&gt;ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett förbud&lt;br&gt;enligt 25 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid&lt;br&gt;själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara&lt;br&gt;omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande&lt;br&gt;eller allvarlig störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider&lt;br&gt;mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-&lt;br&gt;lig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen&lt;br&gt;genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i&lt;br&gt;dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-&lt;br&gt;lig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket inte följs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt 22&lt;br&gt;eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga&lt;br&gt;för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de&lt;br&gt;närvarande eller begränsa störningen av trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga till-&lt;br&gt;ställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får förbjuda att det hålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av&lt;br&gt;samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,&lt;br&gt;som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-&lt;br&gt;komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig&lt;br&gt;störning av trafiken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;411&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma&lt;br&gt;slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oordning,&lt;br&gt;fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-&lt;br&gt;fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning av&lt;br&gt;samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig&lt;br&gt;störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara&lt;br&gt;omgivning och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i&lt;br&gt;enlighet med meddelat tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning får&lt;br&gt;meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oord-&lt;br&gt;ning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande&lt;br&gt;åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för ordningshållning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polis-&lt;br&gt;myndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän samman-&lt;br&gt;komst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som anges i 7 §&lt;br&gt;5 mom. fjärde stycket a) - d) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det högsta&lt;br&gt;belopp som har bestämts enligt 11 § inte överskridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader&lt;br&gt;för ordningshållning skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte eller&lt;br&gt;av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som krävs&lt;br&gt;enligt 4 eller 5 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälningsskyldig-&lt;br&gt;heten i sådan tid att beslut enligt 11 § har kunnat meddelas före samman-&lt;br&gt;komsten eller tillställningen, skall polismyndigheten ålägga anordnaren att&lt;br&gt;ersätta myndighetens kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens&lt;br&gt;försummelse. Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter&lt;br&gt;och villkor om ordning och säkerhet som har gällt för sammankomsten eller&lt;br&gt;tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte är&lt;br&gt;ersättningsskyldiga enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-&lt;br&gt;nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett&lt;br&gt;skäligt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;412&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns särskilda&lt;br&gt;skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos länssty-&lt;br&gt;relsen. Länsstyrelsens beslut med anledning av ett sådant överklagande och&lt;br&gt;länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överklagas hos kammar-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut enligt 15 § andra stycket och Socialstyrelsens beslut&lt;br&gt;enligt 19 § får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte något annat har beslutats gäller polismyndighetens beslut omedel-&lt;br&gt;bart utom när det är fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller 27 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller&lt;br&gt;av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i 4&lt;br&gt;eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 § an-&lt;br&gt;dra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt tillämpliga&lt;br&gt;föreskrifter är skyldig att upplysa om i en ansökan eller en anmälan eller om&lt;br&gt;sådana omständigheter som polismyndigheten kan begära uppgift om med&lt;br&gt;stöd av 9 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält&lt;br&gt;som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud&lt;br&gt;eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och därvid&lt;br&gt;tillåter användning av en tivolianordning som saknar föreskrivet&lt;br&gt;godkännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som&lt;br&gt;har meddelats för användandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-&lt;br&gt;stånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-&lt;br&gt;ning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller upplösts&lt;br&gt;enligt 22 eller 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 § första&lt;br&gt;stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till penningbö-&lt;br&gt;ter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall 23 kap.&lt;br&gt;4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;413&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträffande&lt;br&gt;sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som får hållas&lt;br&gt;utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat någon olägenhet.&lt;br&gt;Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen inte har kommit till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillsättning har&lt;br&gt;gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som har upp-&lt;br&gt;burits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista sammankomsten&lt;br&gt;eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses skäligt. Om&lt;br&gt;ersättningen har utgått i något annat än pengar och om den inte finns i behåll,&lt;br&gt;får i stället värdet förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den avvi-&lt;br&gt;kelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i an-&lt;br&gt;nat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos den&lt;br&gt;som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 18 § första stycket finns&lt;br&gt;bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polisman får vid tillträdet till en allmän sammankomst eller en offentlig&lt;br&gt;tillställning liksom i lokalen eller på platsen för sammankomsten eller till-&lt;br&gt;ställningen företa kroppsvisitation för att söka efter spritdrycker, vin eller&lt;br&gt;starköl, om polismyndigheten inte har meddelat sådant undantag som sägs i&lt;br&gt;18 § andra stycket. Kroppsvisitation får vidtas endast om det finns anledning&lt;br&gt;att anta att den som skall visiteras medför sådana drycker till tillställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bemyndiganden om motorsport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om&lt;br&gt;motorsport meddela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av en&lt;br&gt;anläggning eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i övrigt&lt;br&gt;behövs från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva&lt;br&gt;att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga om tid&lt;br&gt;för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller upp-&lt;br&gt;visning i motorsport.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;414&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. Allmän ordning och säkerhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av offentlig plats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av polis-&lt;br&gt;myndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål&lt;br&gt;som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd&lt;br&gt;behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig&lt;br&gt;omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd en-&lt;br&gt;dast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd ges&lt;br&gt;för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker ansökan, får&lt;br&gt;tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer villkor enligt&lt;br&gt;15 §, får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den&lt;br&gt;är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder till skydd för personer och egendom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som&lt;br&gt;medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall&lt;br&gt;avhjälpas utan oskäligt dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-&lt;br&gt;lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande&lt;br&gt;anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom uppkom-&lt;br&gt;mer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för att åtgärderna i denna paragraf vidtas vilar på ägaren eller den&lt;br&gt;som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i ägarens&lt;br&gt;ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför liknande ar-&lt;br&gt;bete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet och övriga&lt;br&gt;omständigheter behövs för att förhindra att personer eller egendom kommer&lt;br&gt;till skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med de&lt;br&gt;säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägen-&lt;br&gt;het och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett tillräckligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;415&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens ägare eller&lt;br&gt;den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i äga-&lt;br&gt;rens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nödvändiga säker-&lt;br&gt;hetsanordningar. Polismyndigheten får i fråga om en särskild anläggning&lt;br&gt;besluta om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polismyn-&lt;br&gt;digheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom&lt;br&gt;område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen&lt;br&gt;med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller&lt;br&gt;utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som&lt;br&gt;fyllt 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter till-&lt;br&gt;stånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjut-&lt;br&gt;bana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyndigheten, om&lt;br&gt;användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet och övriga&lt;br&gt;omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktansvärd olägenhet&lt;br&gt;för person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lokala föreskrifter m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får meddela&lt;br&gt;de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs för att&lt;br&gt;upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får meddela&lt;br&gt;de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs för att&lt;br&gt;förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av använd-&lt;br&gt;ningen av pyrotekniska varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i en&lt;br&gt;hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen.&lt;br&gt;Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i&lt;br&gt;fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av kom-&lt;br&gt;munen helägt företag. I fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av någon&lt;br&gt;annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrif-&lt;br&gt;ter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;416&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på land&lt;br&gt;inom vilket föreskrifterna skall gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får, om det&lt;br&gt;på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor mot fara&lt;br&gt;för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare om förbud&lt;br&gt;mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruvområden,&lt;br&gt;skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt 8-11 §§ får inte angå förhållanden som är reglerade i den-&lt;br&gt;na lag eller annan författning eller som enligt lagen eller annan författning kan&lt;br&gt;regleras på något annat sätt. Föreskrifterna får inte lägga onödigt tvång på&lt;br&gt;allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes fri-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva föreskrifter som avses i 1&lt;br&gt;kap. 2 § andra stycket eller i 8 eller 9 § eller 10 § första stycket andra me-&lt;br&gt;ningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall upphäva en föreskrift som strider mot denna lag.&lt;br&gt;Länsstyrelsens beslut om upphävande skall fattas inom tre veckor från den&lt;br&gt;dag kommunens beslut anmälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid&lt;br&gt;för prövningen, får tiden förlängas till högst två månader. Om tiden förlängs&lt;br&gt;skall länsstyrelsen inom treveckorstiden besluta om tillfälligt upphävande för&lt;br&gt;den tid som prövningen pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd och villkor m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel eller i en&lt;br&gt;lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser tillstånd att&lt;br&gt;ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild hänsyn tas till&lt;br&gt;gångtrafikens intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor som&lt;br&gt;behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren&lt;br&gt;får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade in-&lt;br&gt;skränkningar i den enskildes frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs för att&lt;br&gt;tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om skötseln av&lt;br&gt;den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och trafik. I fråga&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;417&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall innehålla&lt;br&gt;de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra stycket och&lt;br&gt;de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §. Beslut i fråga om&lt;br&gt;mark som inte står under kommunens förvaltning skall också innehålla en&lt;br&gt;erinran om att medgivande av markägare eller nyttjanderättshavare kan behö-&lt;br&gt;vas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla en erinran&lt;br&gt;om möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunal-&lt;br&gt;lagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att män-&lt;br&gt;niskors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett särskilt fall ge&lt;br&gt;anvisningar och tillsägelser till innehavaren och besökande för användningen&lt;br&gt;av sådana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, fri-&lt;br&gt;luftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till.&lt;br&gt;Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda fortsatt användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verksam-&lt;br&gt;het som avses i första stycket, skall polismyndigheten anmäla förhållandet till&lt;br&gt;kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återkallelse av tillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet&lt;br&gt;har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast&lt;br&gt;efter tillsägelse eller inte kan anträffas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för&lt;br&gt;kommunen att det återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn till&lt;br&gt;trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse för&lt;br&gt;trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt sin&lt;br&gt;skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta&lt;br&gt;ut avgift för vissa upplåtelser av offendig plats, m.m. och han inte betalar ge-&lt;br&gt;nast efter uppmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om yttrande&lt;br&gt;upphävts efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;418&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förelägganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel, lokala&lt;br&gt;föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av 5 §, 14 §&lt;br&gt;andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga honom att inom viss&lt;br&gt;tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse genast efter&lt;br&gt;tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan föregående&lt;br&gt;tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar,&lt;br&gt;skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på en offentlig&lt;br&gt;plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor som gäller&lt;br&gt;för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits&lt;br&gt;bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller&lt;br&gt;något annat skrymmande föremål som ställs upp på offentlig plats, riktas&lt;br&gt;också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om föremå-&lt;br&gt;let ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det är up-&lt;br&gt;penbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans ställe har&lt;br&gt;bestämt platsen för uppställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att följa&lt;br&gt;föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges be-&lt;br&gt;kostnad genom polismyndighetens försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den försumliges&lt;br&gt;bekostnad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har&lt;br&gt;satts ut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efterforsk-&lt;br&gt;ning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är&lt;br&gt;nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller&lt;br&gt;någon av 3-6 §§ eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot&lt;br&gt;förbud enligt 17 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter&lt;br&gt;mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8-11 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;419&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillåten&lt;br&gt;enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet&lt;br&gt;straffas enligt 22 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en handling som är otillåten en-&lt;br&gt;ligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 § andra&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshavaren&lt;br&gt;gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 20 § döms inte till an-&lt;br&gt;svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i&lt;br&gt;strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad, om det&lt;br&gt;behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskä-&lt;br&gt;ligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-&lt;br&gt;munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som&lt;br&gt;kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första&lt;br&gt;eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med&lt;br&gt;den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte&lt;br&gt;gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos&lt;br&gt;den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestäm-&lt;br&gt;melser i lagen (1958:205) om föiverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har&lt;br&gt;meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsstyrelsen. Dock&lt;br&gt;får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk of-&lt;br&gt;fentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett avstyrkande från&lt;br&gt;kommunen enligt 2 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.&lt;br&gt;2 § eller i 2 § eller någon av 8-10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;10 kap. kommunallagen (1991:900).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut med anledning av ett överklagande enligt 26 § första&lt;br&gt;stycket får överklagas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;420&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 13 § andra&lt;br&gt;stycket får överklagas av kommunen hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har&lt;br&gt;meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt 11 §&lt;br&gt;eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spårväg samt&lt;br&gt;sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkestrafiklagen&lt;br&gt;(1988:263).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med trafiktjänsteman förstås förare samt den som annars, på grund av an-&lt;br&gt;ställning eller uppdrag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som avses&lt;br&gt;i 1 §, har uppgifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken. Bestäm-&lt;br&gt;melserna i detta kapitel om trafiktjänstemän gäller endast den som genom att&lt;br&gt;bära uniform eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att han är&lt;br&gt;trafiktjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur ordning och säkerhet upprätthålls&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser&lt;br&gt;som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på dess&lt;br&gt;färdmedel. Detta gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid tillåten serve-&lt;br&gt;ring och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett förtäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-&lt;br&gt;delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-&lt;br&gt;råde för vilken det genom stängsel, eller skyltar eller på annat liknande sätt&lt;br&gt;klart framgår att allmänheten inte har tillträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar eller&lt;br&gt;på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;421&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är förbjudet att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. utan tillstånd av trafikföretaget inom dess område eller på dess färdme-&lt;br&gt;del medföra egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka av-&lt;br&gt;sevärd olägenhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. röka inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under&lt;br&gt;jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förorena eller skräpa ned på färdmedel eller inom trafikföretagets om-&lt;br&gt;råde, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbana&lt;br&gt;utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel får vägras den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. är berusad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. medför egendom som avses i 6 § 1, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att&lt;br&gt;han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i trafiken&lt;br&gt;är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets om-&lt;br&gt;råde eller färdmedel. Detsamma gäller den som har brutit mot någon av&lt;br&gt;4-6 §§ eller som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av en trafik-&lt;br&gt;tjänsteman enligt 3 §, om överträdelsen eller underlåtelsen har väsentlig bety-&lt;br&gt;delse för ordningen eller säkerheten i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som har vägrats tillträde enligt 7 § eller som uppmanats enligt 8 § att&lt;br&gt;lämna trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir tillsagd,&lt;br&gt;får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straff och förverkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot någon av 4-6 §§ döms till penningböter, om gärningen&lt;br&gt;inte är belagd med strängare straff i brottsbalken eller någon annan författ-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som förtär så-&lt;br&gt;dana drycker i strid med 4 § finns bestämmelser i lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;422&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) förordningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra&lt;br&gt;ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-&lt;br&gt;ningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra ordningsföre-&lt;br&gt;skrifter för allmänna hamnarne i riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till för-&lt;br&gt;ordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med stöd&lt;br&gt;av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med&lt;br&gt;stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 juli 1995 skall lokala ordningsföreskrifter, hamnordningar och an-&lt;br&gt;dra ordningsföreskrifter för hamnar som har utfärdats före ordningslagens&lt;br&gt;ikraftträdande upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen&lt;br&gt;(1971:460) skall upphöra att gälla den 1 juli 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en författning&lt;br&gt;som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas ordningslagen vid prövning efter&lt;br&gt;ikraftträdandet, om inte något annat sägs i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan&lt;br&gt;gäller till den 1 juli 1994 som ett tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ord-&lt;br&gt;ningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13 §§&lt;br&gt;ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning användas för sitt&lt;br&gt;ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till användning utan före-&lt;br&gt;gående besiktning upphör dock vid utgången av år 1993 om inte skriftlig&lt;br&gt;ansökan om besiktning har gjorts dessförinnan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före ord-&lt;br&gt;ningslagens ikraftträdande enligt en författning som avses i punkt 1 andra-&lt;br&gt;fjärde styckena gäller äldre bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen&lt;br&gt;hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag till-&lt;br&gt;lämpas i stället den nya föreskriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;423&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehållsförteckning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen ...................................................................................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll................................................. 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag .................................................................... 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993 ..... 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;Inledning........................................................................................ 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;Nuvarande reglering...................................................................... 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;Ordningslagstiftningen ......................................................... 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Grundlagsregler..................................................................... 39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;Allmänna utgångspunkter ............................................................ 42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;Behovet av en reform ........................................................... 42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 Lagtekniska överväganden ................................................... 43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2.1 &amp;nbsp;Anpassning till regeringsformen .............................. 43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2.2 &amp;nbsp;Bemyndiganden att meddela&amp;nbsp;föreskrifter ................. 43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 &amp;nbsp;Den lagtekniska lösningen .................................................. 44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3.1 &amp;nbsp;En sammanhållen ordningsreglering ........................ 44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3.2 &amp;nbsp;Lagstiftning i vissa särskilda ämnen ........................ 48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;Regleringen i en ordningslag, m.m.............................................. 49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 &amp;nbsp;Offentliga platser .................................................................. 49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar...... &amp;nbsp;&amp;nbsp;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.1 &amp;nbsp;Regleringen av allmänna sammankomster och av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;offentliga tillställningar förs samman ...................... 60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.2 &amp;nbsp;Cirkusföreställningar - allmänna sammankomster&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller offentliga tillställningar?................................... 65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.3 &amp;nbsp;Krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna all-&lt;br&gt;männa sammankomster och offentliga tillställningar &amp;nbsp;&amp;nbsp;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.4 &amp;nbsp;Polisens möjligheter att ingripa mot allmänna sam-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mankomster och offentliga tillställningar vid ord-&lt;br&gt;ningsstörningar m.m................................................. 76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.5 &amp;nbsp;Säkerhetsföreskrifter för mötes- och föreställnings-&lt;br&gt;tält ............................................................................ 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.6 &amp;nbsp;Säkerheten beträffande tivolianordningar ................ 87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.7 &amp;nbsp;Offentliga pornografiska föreställningar .................. 90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.8 &amp;nbsp;Kostnader för ordningshållning vid allmänna sam-&lt;br&gt;mankomster och offentliga tillställningar................. 92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2.9 &amp;nbsp;Minderårigas medverkan vid cirkusföreställningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m.......................................................................... 96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3 &amp;nbsp;Allmän ordning och säkerhet, m.m...................................... 97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.1 &amp;nbsp;Användning av offentlig plats .................................. 97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.2 &amp;nbsp;Krav på vissa skadeförebyggande åtgärder............... 111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.3 &amp;nbsp;Användningen av pyrotekniska varor ...................... 116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.4 &amp;nbsp;Sprängning och användning av skjutvapen m.m...... &amp;nbsp;126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.5 &amp;nbsp;Ordning och säkerhet vid fritidsanläggningar m.m.&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.6 &amp;nbsp;Lokal normgivning ................................................... 138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.7 &amp;nbsp;Ordningsföreskrifter m.m. för hamnar ..................... 156&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.8 &amp;nbsp;Förbud att vistas på olycksplatser m.m.................... 166&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.9 &amp;nbsp;Polisens befogenheter ............................................... 174&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.10 Överklagande............................................................ 182&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;424&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.11 Straff ......................................................................... 187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.12 Beslag och förverkande............................................. 192&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3.13 Föreläggande, vite och tvångsutförande ................... 194&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4 &amp;nbsp;Ordning och säkerhet i kollektivtrafik .................................. 199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.1 &amp;nbsp;Regleringens placering och tillämpningsområde ..... 199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2 &amp;nbsp;Omfattningen av kriminalisering, m.m..................... 205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.3 &amp;nbsp;Befogenheter och rättsligt skydd för trafiktjänstemän 209&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.4 &amp;nbsp;Användning av tvångsmedel .................................... 212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5 Ikraftträdande m.m............................................................... 214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;Övrig lagstiftning .......................................................................... 215&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 &amp;nbsp;Avgifter för upplåtelser av offentliga platser ....................... 215&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Renhållning........................................................................... 217&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 &amp;nbsp;Ordningsstörningar vid järnvägstrafik ................................. 224&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4 Tillsyn över hundar m.m...................................................... 226&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.5 &amp;nbsp;Ordningshållning vid restauranger m.m............................... 229&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.6 Korttidsuthyming av möblerad bostadslägenhet .................. 233&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7 &amp;nbsp;Konsekvensändringar ........................................................... 234&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;Ekonomiska konsekvenser ........................................................... 234&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 &amp;nbsp;Upprättade lagförslag.................................................................... 235&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 &amp;nbsp;Specialmotivering ......................................................................... 236&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.1 &amp;nbsp;Förslaget till ordningslag ..................................................... 236&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.2 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för&lt;br&gt;kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;plats, m.m............................................................................. 314&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.3 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) 315&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.4 Förslaget till lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1990:1157) .......................................................................... 319&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.5 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:293) om handel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med drycker ......................................................................... 320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.6 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker m.m............................ 320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.7 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för viss tjänsteutövning ........................................................ 323&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.8 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kungörande av lagar och andra författningar ....................... 323&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.9 &amp;nbsp;Övriga lagförslag................................................................... 324&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 &amp;nbsp;Hemställan .................................................................................... 324&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Beslut............................................................................................. 325&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Ordningsstadgeutredningens sammanställning av inne-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hållet i slutbetänkandet (SOU 1985:24) Ordningslag ... &amp;nbsp;&amp;nbsp;326&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Ordningsstadgeutredningens förslag till ordningslag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m................................................................................. 333&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser .................................. 349&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Promemoria angående möjligheterna att ingripa mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störande gatumusik ........................................................ 351&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser .................................. 357&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Skrivelse från Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag... 358&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;425&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förteckning över remissinstanser................................... 359&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådsremissens lagförslag........................................... 360&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets yttrande .......................................................... 392&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1992/93:210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;426&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 43349, Stockholm 1993&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>uppskov</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1992/93:JuU36</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1993-03-26 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1993-03-26 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1993-03-29 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1993-04-14 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Moderaterna</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 07:16:51</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GG03210</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:26:46</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 07:16:51</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GG03210</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199293__210.pdf</filnamn>
<filstorlek>20461969</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om ny ordningslag m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/0D20ABE3-D2E7-4E68-87C3-57ED4595EBF3</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1992/93:JuU36</uppgift>
<ref_dok_id>GG01JuU36</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU36</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Uppskov med behandlingen av vissa ärenden</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1993/94:JuU1</uppgift>
<ref_dok_id>GH01JuU1</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1993/94</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU1</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ordningslag m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1992/93:210&lt;br/&gt;
Ny ordningslag m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GG02Ju21</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju21</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1992/93:210 Ny ordningslag m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Sten Svensson  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1992/93:210&lt;br/&gt;
Ny ordningslag m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GG02Ju21</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1992/93</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju21</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1992/93:210 Ny ordningslag m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Sten Svensson  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>