<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2285690</hangar_id>
 <dok_id>GF0383</dok_id>
 <rm>1991/92</rm>
 <beteckning>83</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1991/92:83</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>83</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1991-12-12 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:43:11</systemdatum>
 <publicerad>1992-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>om ny konsumentkreditlag</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GF0383/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GF0383</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GF0383</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1991/92:83&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om ny konsumentkreditlag&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GF0383/prop_199192__83-1.png" style="width:39pt;height:31pt;"/&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GF0383/prop_199192__83-2.png" style="width:36pt;height:21pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp&lt;br&gt;i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 december 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reidunn Laurén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentkreditlag. Den&lt;br&gt;nya konsumentkreditlagen är anpassad till EGs regler om konsument-&lt;br&gt;krediter. Den får ett bredare tillämpningsområde än den nu gällande&lt;br&gt;lagen. Många regler som i dag omfattar enbart krediter i samband&lt;br&gt;med köp och vissa tjänster kommer i fortsättningen att gälla för i&lt;br&gt;princip alla konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom den nya lagen införs bl.a. regler som begränsar kredit-&lt;br&gt;givarens rätt att höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för&lt;br&gt;räntehöjningar skall preciseras i avtalet och räntan får höjas bara som&lt;br&gt;en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Lagen innehåller också&lt;br&gt;begränsningar i rätten att ta ut avgifter för krediten och att höja&lt;br&gt;avgifterna under avtalsperioden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare inskränks kreditgivarens möjligheter att säga upp kredit-&lt;br&gt;avtalet till betalning i förtid. Konsumenten får å sin sida rätt att betala&lt;br&gt;sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon&lt;br&gt;särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning. Undantag från&lt;br&gt;denna regel gäller bara när avtalet löper med bunden ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten blir också bättre skyddad i sådana fall då det&lt;br&gt;förekommer flera parter på näringsidkarsidan. Om han av misstag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig&lt;br&gt;betalningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtal om konsumentkrediter skall i fortsättningen ingås skriftligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya konsumentkreditlagen blir, liksom den nu gällande,&lt;br&gt;tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft den&lt;br&gt;1 oktober 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Konsumentkreditlag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 dennes yrkesmässiga verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om&lt;br&gt;kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten&lt;br&gt;förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel&lt;br&gt;och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen&lt;br&gt;(1949:722) om pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § I lagen avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige&lt;br&gt;kreditgivarens fordran,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet&lt;br&gt;vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad&lt;br&gt;på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att&lt;br&gt;delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen&lt;br&gt;anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-&lt;br&gt;ningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller&lt;br&gt;av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan&lt;br&gt;denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats&lt;br&gt;som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,&lt;br&gt;om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag&lt;br&gt;är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte&lt;br&gt;annat anges i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsidkarens allmänna skyldigheter &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsföring och information&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande&lt;br&gt;marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva&lt;br&gt;räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en&lt;br&gt;särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden&lt;br&gt;och kontantpriset anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditavtalet innebär en rätt för kredittagaren att fortlöpande&lt;br&gt;utnyttja ett kreditutrymme (löpande kredit) skall dels den effektiva&lt;br&gt;räntan anges som en årlig ränta beräknad på det belopp som mot-&lt;br&gt;svarar kreditutrymmet, dels den effektiva räntan anges för minst ett&lt;br&gt;fall där beloppet utgör endast en andel av kreditutrymmet. Är&lt;br&gt;kreditutrymmet inte bestämt i avtalet skall det därvid anses vara&lt;br&gt;15 000 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Information enligt första eller andra stycket behöver inte lämnas,&lt;br&gt;om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor eller&lt;br&gt;om krediten skall återbetalas inom tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller&lt;br&gt;förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden&lt;br&gt;och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas&lt;br&gt;skriftligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-&lt;br&gt;synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditavtalet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av&lt;br&gt;konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom&lt;br&gt;i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-&lt;br&gt;ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en&lt;br&gt;jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när&lt;br&gt;kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på&lt;br&gt;en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som&lt;br&gt;uppgår till högst 1 500 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ränta och avgifter &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Ränta som tas ut för krediten skall i avtalet anges som en&lt;br&gt;räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid&lt;br&gt;obetalda delen av skulden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den&lt;br&gt;utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade&lt;br&gt;upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar&lt;br&gt;som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-&lt;br&gt;ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans&lt;br&gt;nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta,&lt;br&gt;betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan&lt;br&gt;ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om&lt;br&gt;avgiften har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får&lt;br&gt;avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;får ändra de avgifter som tas ut för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i&lt;br&gt;den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som&lt;br&gt;skall täckas av avgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade&lt;br&gt;ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast&lt;br&gt;när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till&lt;br&gt;konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-&lt;br&gt;rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också&lt;br&gt;lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontantinsats vid kreditköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen&lt;br&gt;i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara&lt;br&gt;minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden&lt;br&gt;föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får&lt;br&gt;låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en&lt;br&gt;överenskommelse mellan denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka&lt;br&gt;föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ningsvillkor vid kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning&lt;br&gt;säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, skall det anses&lt;br&gt;utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen&lt;br&gt;(1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett&lt;br&gt;kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma&lt;br&gt;invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.&lt;br&gt;Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt&lt;br&gt;kreditavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning&lt;br&gt;framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra&lt;br&gt;mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning&lt;br&gt;till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att&lt;br&gt;ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om&lt;br&gt;köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig&lt;br&gt;kunskap om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på&lt;br&gt;återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-&lt;br&gt;tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.&lt;br&gt;Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har&lt;br&gt;mottagit av köparen med anledning av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen&lt;br&gt;ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av&lt;br&gt;kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett&lt;br&gt;av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne&lt;br&gt;ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt&lt;br&gt;att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld-&lt;br&gt;förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är&lt;br&gt;utställda av banker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms&lt;br&gt;till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt 17 §&lt;br&gt;gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §&lt;br&gt;angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot viss avräkning &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-&lt;br&gt;fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalning av skulden i förtid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han har&lt;br&gt;gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-&lt;br&gt;heter föreligger:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-&lt;br&gt;fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid&lt;br&gt;olika tidpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan&lt;br&gt;egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund&lt;br&gt;av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller&lt;br&gt;genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försäm-&lt;br&gt;rats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 21 § första stycket 1-3&lt;br&gt;gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt&lt;br&gt;då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-&lt;br&gt;menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller&lt;br&gt;uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före&lt;br&gt;utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte&lt;br&gt;dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning&lt;br&gt;enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter&lt;br&gt;uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar&lt;br&gt;säkerhet för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra&lt;br&gt;stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte&lt;br&gt;bestämmelserna i det stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Utan hinder av vad som sägs i 21 § första stycket 4 får Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har&lt;br&gt;försämrats. Bestämmelserna i 21 § hindrar vidare inte att banker eller&lt;br&gt;andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i&lt;br&gt;förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon&lt;br&gt;annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när&lt;br&gt;kreditgivarens fordran beräknas:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten&lt;br&gt;för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid&lt;br&gt;beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med&lt;br&gt;god kreditgivningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att&lt;br&gt;skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller&lt;br&gt;en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll&lt;br&gt;om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut&lt;br&gt;ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya&lt;br&gt;krediter av motsvarande slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en&lt;br&gt;förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den&lt;br&gt;första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en&lt;br&gt;konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,&lt;br&gt;tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan&lt;br&gt;parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;o&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Atertaganderätt vid kreditköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger&lt;br&gt;kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin&lt;br&gt;del av kreditköpsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under&lt;br&gt;förutsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att&lt;br&gt;trygga sin rätt till betalning, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 21 och 22 §§&lt;br&gt;skall fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad&lt;br&gt;som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt&lt;br&gt;de grunder som anges i 27 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren&lt;br&gt;inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten&lt;br&gt;på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid&lt;br&gt;försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt&lt;br&gt;värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad&lt;br&gt;som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i&lt;br&gt;liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i&lt;br&gt;övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i kon-&lt;br&gt;sumentförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgörelse när en vara återtas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall&lt;br&gt;avräkning göras mellan honom och köparen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-&lt;br&gt;tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut&lt;br&gt;genom att på lämpligt sätt sälja varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-&lt;br&gt;fordringen efter avräkning enligt 24 § samt i förekommande fall&lt;br&gt;dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §&lt;br&gt;räntelagen (1975:635).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande&lt;br&gt;kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig&lt;br&gt;kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-&lt;br&gt;ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att&lt;br&gt;tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel till vittne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad&lt;br&gt;regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig&lt;br&gt;ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till&lt;br&gt;ombud eller biträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än&lt;br&gt;kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-&lt;br&gt;lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala&lt;br&gt;en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket&lt;br&gt;tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens&lt;br&gt;förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter&lt;br&gt;återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att&lt;br&gt;betala en sådan skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen&lt;br&gt;vanvårdat varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återlösande av en vara som återtagits&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har&lt;br&gt;återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren&lt;br&gt;varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas&lt;br&gt;enligt avräkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handräckning för återtagande av vara, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-&lt;br&gt;räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har&lt;br&gt;upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen&lt;br&gt;skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om&lt;br&gt;kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-&lt;br&gt;fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen&lt;br&gt;skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om&lt;br&gt;kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen&lt;br&gt;också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen&lt;br&gt;skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de&lt;br&gt;förutsättningar för återtagande som anges i 25 § andra och tredje&lt;br&gt;styckena föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud&lt;br&gt;enligt 26 §, får handräckning inte beviljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har&lt;br&gt;förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt&lt;br&gt;5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges&lt;br&gt;i 31 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena&lt;br&gt;samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan närings-&lt;br&gt;idkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första&lt;br&gt;stycket skall avse 28 § första stycket i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot utmätning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte&lt;br&gt;utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara&lt;br&gt;betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett&lt;br&gt;kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande&lt;br&gt;endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är&lt;br&gt;behörig att använda kontokortet har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast&lt;br&gt;efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första&lt;br&gt;stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att&lt;br&gt;kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att&lt;br&gt;använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-&lt;br&gt;havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit&lt;br&gt;svikligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsyn&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets&lt;br&gt;tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står&lt;br&gt;under tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller&lt;br&gt;olägenhet än som är nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket&lt;br&gt;förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver&lt;br&gt;varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,&lt;br&gt;förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av&lt;br&gt;samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall&lt;br&gt;lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar&lt;br&gt;upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får kon-&lt;br&gt;sumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin&lt;br&gt;skyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § Om konsumentverket enligt 36 § andra stycket har förelagt en&lt;br&gt;näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas&lt;br&gt;hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 36 § får&lt;br&gt;inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom&lt;br&gt;överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 16 § i den&lt;br&gt;nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har&lt;br&gt;förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens&lt;br&gt;föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 25 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl. Är ej&lt;br&gt;någon av dessa lagar tillämplig&lt;br&gt;på avtalet, bestäms fordringen&lt;br&gt;likväl enligt sistnämnda paragraf,&lt;br&gt;varvid jämkning får ske efter vad&lt;br&gt;som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på&lt;br&gt;kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får&lt;br&gt;egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av&lt;br&gt;kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke&lt;br&gt;i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 13 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl. Är ej&lt;br&gt;någon av dessa lagar tillämplig&lt;br&gt;på avtalet, bestäms fordringen&lt;br&gt;likväl enligt sistnämnda paragraf,&lt;br&gt;varvid jämkning får ske efter vad&lt;br&gt;som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar&lt;br&gt;därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för&lt;br&gt;dennes skyldigheter enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då gäldenären&lt;br&gt;har förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta&lt;br&gt;affärshändelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter&lt;br&gt;upptagas i redovisningen.&lt;br&gt;Atertages vara med stöd av&lt;br&gt;förbehåll om återtaganderätt&lt;br&gt;enligt konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981) eller lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m. fl. får&lt;br&gt;avdrag göras för vad säljaren vid&lt;br&gt;avräkning gottskriver köparen för&lt;br&gt;värdet av den återtagna varan,&lt;br&gt;endast om det kan visas att köpa-&lt;br&gt;ren helt saknat rätt till avdrag för&lt;br&gt;ingående skatt som hänför sig&lt;br&gt;till dennes förvärv av varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter&lt;br&gt;upptagas i redovisningen.&lt;br&gt;Återtages vara med stöd av&lt;br&gt;förbehåll om återtaganderätt&lt;br&gt;enligt konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) eller lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m. fl. får&lt;br&gt;avdrag göras för vad säljaren vid&lt;br&gt;avräkning gottskriver köparen för&lt;br&gt;värdet av den återtagna varan,&lt;br&gt;endast om det kan visas att köpa-&lt;br&gt;ren helt saknat rätt till avdrag för&lt;br&gt;ingående skatt som hänför sig till&lt;br&gt;dennes förvärv av varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:576.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k. Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-&lt;br&gt;sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande&lt;br&gt;den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna&lt;br&gt;förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges&lt;br&gt;redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall&lt;br&gt;avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av hand-&lt;br&gt;lingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för&lt;br&gt;avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje&lt;br&gt;stycket, inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket&lt;br&gt;skattskyldighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del&lt;br&gt;därav till annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av&lt;br&gt;åtnjutna avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller&lt;br&gt;del därav återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre&lt;br&gt;men inte sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under&lt;br&gt;vilket skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring&lt;br&gt;göras med hälften av det belopp som nu sagts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar&lt;br&gt;uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för använd-&lt;br&gt;ning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller&lt;br&gt;upplåten fastighet säljs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod&lt;br&gt;under vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har&lt;br&gt;upphört eller fastigheten har sålts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående&lt;br&gt;mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om&lt;br&gt;den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-&lt;br&gt;diga. De varor som avses är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1) andra varor än sådana som avses i 18 § fjärde stycket och som&lt;br&gt;helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,&lt;br&gt;tenn, brons eller nysilver,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av&lt;br&gt;vapenlagen (1973:1176),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5) alster av bildkonst,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7) möbler,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8) fartyg eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den&lt;br&gt;redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt&lt;br&gt;punkt 2 första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nyttjande av personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;under det kalenderår nyttjandet har skett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1968:576) om Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För förenings utlåning gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna&lt;br&gt;om utlåning från kassan till&lt;br&gt;föreningarna. Förening skall&lt;br&gt;lämna lån på samma villkor som&lt;br&gt;gäller för föreningens motsva-&lt;br&gt;rande lån hos kassan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För förenings utlåning gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna&lt;br&gt;om utlåning från kassan till&lt;br&gt;föreningarna. Förening skall&lt;br&gt;lämna lån på samma villkor som&lt;br&gt;gäller för föreningens motsva-&lt;br&gt;rande lån hos kassan. För ett&lt;br&gt;sådant lån som föreningen läm-&lt;br&gt;nar gäller dock inte bestäm-&lt;br&gt;melserna i 10 §, om konsument-&lt;br&gt;kreditlagen är tillämplig på&lt;br&gt;lånet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. Äldre föreskrifter&lt;br&gt;gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 39, 40 och 44 §§ reglementet (1968:654)&lt;br&gt;för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stads-&lt;br&gt;hypoteksföreningar skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försummar låntagare att göra föreskriven inbetalning skall han&lt;br&gt;betala ränta på det förfallna beloppet efter högst en och en halv&lt;br&gt;procent i månaden, om föreningen beslutar det. Har likvid ej skett&lt;br&gt;inom trettio dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att inom&lt;br&gt;tre månader betala hela det återstående kapitalet med ränta, om&lt;br&gt;föreningen beslutat det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) är tillämplig på lånet,&lt;br&gt;gäller bestämmelserna i den&lt;br&gt;lagen framför bestämmelserna i&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har byggnad som hör till belånad fast egendom eller tomträtt&lt;br&gt;brandskadats, skall föreningen bestämma, om det lånebelopp, för&lt;br&gt;vilket panträtt i den fasta egendomen eller tomträtten utgör säkerhet,&lt;br&gt;skall inbetalas eller kvarstå helt eller delvis. Detsamma gäller i fråga&lt;br&gt;om lån mot pantsäkerhet i bostadsrätt, om den byggnad vari bostads-&lt;br&gt;rätten är upplåten har brandskadats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har pantsäkerheten av annan anledning förlorat i värde eller&lt;br&gt;säkerhet i form av borgen försämrats under lånetiden i sådan&lt;br&gt;utsträckning att den inte längre kan anses utgöra betryggande&lt;br&gt;säkerhet, kan föreningen kräva att låntagaren omedelbart ställer&lt;br&gt;nöjaktig fyllnadssäkerhet. Om låntagaren ej gör detta, kan föreningen&lt;br&gt;säga upp lånet till betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gäller ej längre betryggande brandförsäkring av byggnad och har&lt;br&gt;kravet på sådan försäkring ej eftergivits enligt 35 § andra stycket eller&lt;br&gt;36 a §, skall lånet ofördröj ligen uppsägas till omedelbar betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1978:24.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1983:959.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta gäller också, om villkor för eftergift av kravet på brandförsäk- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ring åsidosätts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansluts belånad fast egendom eller tomträtt till gemensamhets-&lt;br&gt;anläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), skall föreningen&lt;br&gt;pröva om panten med hänsyn till omständigheterna fortfarande kan&lt;br&gt;anses utgöra betryggande säkerhet för lånet. Är detta ej fallet, skall&lt;br&gt;lånet i motsvarande mån ofördröjligen sägas upp till omedelbar&lt;br&gt;betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen kan säga upp lån åt samfällighetsförening till omedelbar&lt;br&gt;betalning, om sådant fall inträffar som avses i 43 § andra stycket&lt;br&gt;lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter eller om betalning&lt;br&gt;av lånet äventyras av annan anledning, såsom händelse som anges i&lt;br&gt;första - tredje styckena i denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i andra stycket&lt;br&gt;gäller inte för lån som konsu-&lt;br&gt;mentkreditlagen (1992:000) är&lt;br&gt;tillämplig på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalas lån till förening i förtid, får föreningen betinga sig ränte-&lt;br&gt;skillnadsersättning av låntagaren på sätt och med belopp som kassan&lt;br&gt;bestämmer. I annat fall än som avses i 10 § första stycket lagen&lt;br&gt;(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om&lt;br&gt;stadshypoteksföreningar far föreningen även betinga sig ersättning&lt;br&gt;för förlorade förvaltnings- och fondbidrag med belopp som kassan&lt;br&gt;bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) är tillämplig på lånet,&lt;br&gt;gäller den lagens bestämmelser&lt;br&gt;framför bestämmelserna i första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. Äldre föreskrifter&lt;br&gt;gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:226.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalnings-&lt;br&gt;köp som sluts mellan närings-&lt;br&gt;idkare i deras yrkesmässiga&lt;br&gt;verksamhet eller som annars&lt;br&gt;faller utanför konsument-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalnings-&lt;br&gt;köp som sluts mellan närings-&lt;br&gt;idkare i deras yrkesmässiga&lt;br&gt;verksamhet eller som annars&lt;br&gt;faller utanför konsument-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditlagen (1977:981). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;kreditlagen (1992:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en&lt;br&gt;sedan varan har lämnats ut till köparen, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga&lt;br&gt;varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag&lt;br&gt;för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett&lt;br&gt;att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;p&lt;/sup&gt;rop. 1991/92:83&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 december 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Laurén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om ny konsumentkreditlag&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande konsumentkreditlagen gäller sedan den 1 juli 1979.&lt;br&gt;Inom sitt tillämpningsområde ersatte den 1915 års lag om avbetal-&lt;br&gt;ningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i den dåvarande&lt;br&gt;konsumentköplagen. Genom konsumentkreditlagen infördes en i&lt;br&gt;princip heltäckande konsumentskyddande reglering för krediter som&lt;br&gt;lämnas i samband med köp av varor. Senare har flera av lagens regler&lt;br&gt;gjorts tillämpliga även på vissa tjänster som tillhandahålls på kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller sådana kreditavtal som inte har ett direkt samband&lt;br&gt;med köp eller tjänster - s.k. fristående krediter - saknas i huvudsak&lt;br&gt;lagreglering. I konsumentkreditlagen finns för dessa krediter bara&lt;br&gt;vissa regler om marknadsföring och information. Under senare år har&lt;br&gt;ofta påtalats att konsumentskyddet på detta område behöver komplet-&lt;br&gt;teras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av konsumentskydd vid kreditavtal har uppmärksammats&lt;br&gt;inom EG. Ett direktiv antogs av ministerrådet i december 1986&lt;br&gt;(87/102/EEG) och kompletterades i februari 1990 (90/88/EEG).&lt;br&gt;Direktivet och tilläggsdirektivet bör fogas till protokollet i detta&lt;br&gt;ärende som bilaga 1 resp, bilaga 2. I de flesta EG-länderna har&lt;br&gt;lagstiftning med anledning av direktivet och tilläggsdirektivet&lt;br&gt;genomförts och i de övriga pågår lagstiftningsarbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Danmark trädde en ny lag om kreditavtal i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1991. Den bygger på EG-direktivet men har i vissa avseenden fått en&lt;br&gt;utformning som ger en högre grad av konsumentskydd än vad&lt;br&gt;EG-direktivet gör. I de övriga nordiska länderna pågår eller planeras&lt;br&gt;en översyn av reglerna om konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har skett en snabb utveckling på konsumentkreditområdet under&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det senaste decenniet. Krediter har blivit vanligare både i samband Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;med varuköp och annars och en rad nya kreditformer har tillkommit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till utvecklingen hör också att hushållens sammanlagda skuldbelopp&lt;br&gt;ökade markant under 1980-talet. Expansionen var särskilt kraftig&lt;br&gt;under åren 1986-1988, sedan omfattande avregleringar på kredit-&lt;br&gt;marknaden medfört att tillgången på krediter ökat avsevärt. År 1989&lt;br&gt;vände emellertid utvecklingen. Hushållens sammanlagda skuldbelopp&lt;br&gt;ökar nu inte längre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ökningen av skulderna medförde problem för många människor.&lt;br&gt;Åtskilliga försatte sig i en ekonomisk situation som blev omöjlig att&lt;br&gt;klara upp. I riksdagen uppmärksammades denna s.k. överskuldsätt-&lt;br&gt;ning vid flera tillfällen och riksdagen efterlyste ändamålsenliga&lt;br&gt;åtgärder för att komma till rätta med förhållandena (se senast&lt;br&gt;1989/90:LU4 s. 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1988 tillkallades en kommitté med uppgift att utreda hushållens&lt;br&gt;skuldsättning. Kommittén överlämnade samma år betänkandet (SOU&lt;br&gt;1988:55) Hushållens skuldsättning. Betänkandet innehåller en rad&lt;br&gt;förslag till åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiedepartementet inledde en översyn av konsumentkreditlagen&lt;br&gt;år 1987 då en hearing hölls med bl.a. företrädare för konsument- och&lt;br&gt;kreditgivarintressen. År 1990 hölls överläggningar såväl med svenska&lt;br&gt;myndigheter och organisationer som med företrädare för regerings-&lt;br&gt;kanslierna i de övriga nordiska länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I december 1990 presenterade justitiedepartementet, som ett resultat&lt;br&gt;av översynen, departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny kon-&lt;br&gt;sumentkreditlag (i fortsättningen benämnd &amp;quot;promemorian&amp;quot;). Den har&lt;br&gt;remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en&lt;br&gt;sammanfattning av promemorian som bilaga 3, dels promemorians&lt;br&gt;lagförslag som bilaga 4, dels en förteckning över remissinstanserna&lt;br&gt;som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns&lt;br&gt;tillgänglig i lagstiftningsärendet (justitiedepartementet, diarienummer&lt;br&gt;87-231).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I oktober 1990 överlämnade insolvensutredningen (Ju 1988:02)&lt;br&gt;delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Enligt förslaget&lt;br&gt;skall vissa överskuldsatta fysiska personer kunna befrias helt eller&lt;br&gt;delvis från sina skulder. Betänkandet har remissbehandlats och ärendet&lt;br&gt;bereds för närvarande inom justitiedepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den förra regeringen överlämnade den 29 augusti 1991 för lagrådets&lt;br&gt;yttrande förslag till ny konsumentkreditlag m.m. Lagrådsremissens&lt;br&gt;lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Därvid har lagrådet haft vissa&lt;br&gt;synpunkter på den formella utformningen av förslaget till ny konsu-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mentkreditlag men menat att lagförslaget ändå bör godtas i detta Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;hänseende. När det gäller det materiella innehållet har förslaget i&lt;br&gt;huvudsak inte gett anledning till erinringar från lagrådets sida. Särskilt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 två hänseenden har emellertid lagrådet ställt sig kritiskt. Det gäller&lt;br&gt;dels ett förslag om jämkning vid bristande kreditprövning, dels&lt;br&gt;föreslagna begränsningar i kreditgivarens rätt att säga upp krediten&lt;br&gt;när en säkerhet som lämnats för krediten har försämrats. Även&lt;br&gt;beträffande andra frågor har lagrådet anfört synpunkter (se avsnitten&lt;br&gt;2.1.4, 2.2, 2.3, 2.4.1, 2.4.2, 2.5, 2.8, 2.9, 2.11.1, 2.14 och 2.15).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som&lt;br&gt;bilaga 7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har följt lagrådets förslag på alla punkter. Detta har inneburit&lt;br&gt;vissa ändringar i förslaget till ny konsumentkreditlag. Jag har även&lt;br&gt;gjort ett par ändringar i sak utöver sådana som har föranletts av&lt;br&gt;lagrådets påpekanden. Dessa ändringar är inte av sådan karaktär att&lt;br&gt;det finns anledning att på nytt höra lagrådet. Jag har också gjort ett&lt;br&gt;antal redaktionella ändringar i lagtexterna.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 Reformbehovet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft år 1979. Sedan dess&lt;br&gt;har mycket hänt på konsumentkreditmarknaden. Nya former av&lt;br&gt;krediter har tillkommit och vissa äldre kredittyper har förlorat i&lt;br&gt;betydelse. Framför allt i fråga om kontokrediter har det skett en&lt;br&gt;kraftig utveckling och dessa krediter har blivit avsevärt vanligare än&lt;br&gt;tidigare. Inom handeln är det numera självklart i så gott som varje&lt;br&gt;butik att betalning kan ske med kontokort, vare sig det sker med&lt;br&gt;utnyttjande av en kredit eller inte. Många butikskedjor har dessutom&lt;br&gt;egna kreditkortsarrangemang. Att tillhandahålla kredit har - ofta&lt;br&gt;tillsammans med olika specialerbjudanden - kommit att bli ett&lt;br&gt;betydelsefullt medel i konkurrensen om kunderna. Även inom&lt;br&gt;tjänsteområdet har denna utveckling gått långt. I avsnitt 2.1 i&lt;br&gt;promemorian beskrivs olika typer av konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till utvecklingen på konsumentkreditområdet hör också att hushål-&lt;br&gt;lens skuldsättning ökade kraftigt under 1980-talet. Ökningen var&lt;br&gt;särskilt markant under åren 1986-1988, då en omfattande avreglering&lt;br&gt;på kreditmarknaden hade medfört att det blev betydligt lättare än&lt;br&gt;tidigare att få låna pengar av banker och andra professionella&lt;br&gt;kreditgivare. Att värdet på belåningsbara tillgångar steg kraftigt&lt;br&gt;verkade i samma riktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksbanken upprättar statistik över hushållens skuldsättning. Banken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;redovisar för åren 1985-1988 följande årliga procentuella ökningar av Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;nettoutlåningen från banker, finansbolag och bostadsinstitut (netto-&lt;br&gt;utlåning = bruttoutlåning med avdrag för dels lån som går till&lt;br&gt;förtidsbetalning av skulder, dels amorteringar): Ar 1985 var ökningen&lt;br&gt;7,6 %, år 1986 24,5 %, år 1987 18,7 % och år 1988 20,1 %.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många hushåll ökade alltså sin skuldbörda markant under 1980-&lt;br&gt;talet. De flesta har kunnat bära denna börda utan påtagliga ekono-&lt;br&gt;miska påfrestningar men en del hushåll har fått problem. Många har&lt;br&gt;skaffat sig skulder i en omfattning som inte har stått i rimlig&lt;br&gt;proportion till den långsiktiga betalningsförmågan. Att problemen har&lt;br&gt;stor spridning framgår bl.a. av undersökningar som konsumentverket&lt;br&gt;har gjort och av erfarenheter som kommunernas konsumentvägledare&lt;br&gt;och socialkontor har redovisat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en studie som gjordes av konsumentverket år 1989 kom det fram&lt;br&gt;bl.a. att den genomsnittliga skuldsättningen hos de skuldsatta hushåll&lt;br&gt;som sökte socialbidrag i vissa kommuner var - exklusive bostads-&lt;br&gt;krediter - 55 000 kr, att 13 % av dessa hushåll hade konsum-&lt;br&gt;tionsskulder som uppgick till över 100 000 kr och att endast 23 % av&lt;br&gt;socialbidragssökande hushåll med konsumtionsskulder hade ett så stort&lt;br&gt;betalningsutrymme att de utöver räntekostnaderna klarade att amortera&lt;br&gt;något på skulderna. Socialbidrag gick i praktiken inte sällan till&lt;br&gt;betalning av konsumtionsskulder. Beräkningar utifrån det studerade&lt;br&gt;materialet ledde till uppskattningen att över 200 000 hushåll i landet&lt;br&gt;hade större skulder än de kunde klara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I riksdagen har problemet med överskuldsättningen upp-&lt;br&gt;märksammats vid flera tillfällen. När frågan senast togs upp framhöll&lt;br&gt;lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU4 s.&lt;br&gt;14) att den ökande skuldsättningen visat sig medföra inte bara&lt;br&gt;ekonomiska svårigheter utan även allvarliga sociala problem. Utskottet&lt;br&gt;ansåg det nödvändigt &amp;quot;att det snarast vidtas ändamålsenliga åtgärder&lt;br&gt;för att komma till rätta med förhållandena på kreditmarknaden&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1989 vände emellertid utvecklingen i fråga om hushållens&lt;br&gt;skulder. Ökningstakten avtog och var år 1989 9,0 %. År 1990 var&lt;br&gt;den nere i 4,8 %. Under år 1991 har denna utveckling fortsatt.&lt;br&gt;Hushållens skulder mätta i fasta priser - dvs. med hänsyn tagen till&lt;br&gt;penningvärdeförsämringen - minskar nu. Denna utveckling kan antas&lt;br&gt;bero bl.a. på att det tidigare funnits ett efterfrågeöverskott när det&lt;br&gt;gäller krediter och att efterfrågan blivit i väsentlig mån tillgodosedd&lt;br&gt;under slutet av 1980-talet. En annan viktig faktor kan antas vara att&lt;br&gt;kreditgivarna på grund av kreditförluster och annat blivit mer&lt;br&gt;restriktiva än tidigare när det gäller att bevilja krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen (se avsnitt 1) angav den förra regeringen&lt;br&gt;problemet med överskuldsättningen som ett huvudskäl för en&lt;br&gt;reformering av konsumentkreditlagen. Flera av de olika delförslagen&lt;br&gt;i lagrådsremissen angavs syfta till att motverka överskuldsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är emellertid de föreslagna förändringarna alltför Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;långtgående. De skulle, om de genomfördes, innebära alltför&lt;br&gt;omfattande ingrepp i den fria marknaden, ökad byråkrati och fler&lt;br&gt;tvister. Vissa av de föreslagna reglerna skulle också kunna missbrukas&lt;br&gt;av den som vill undandra sig att betala sina skulder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingen inom kreditmarknaden under den senaste tiden visar&lt;br&gt;att kreditgivarna nu själva har reagerat mot den tidigare alltför&lt;br&gt;bristfälliga kreditprövningen. Omfattande kreditförluster på grund av&lt;br&gt;alltför lättsinnig kreditgivning har medfört en självsanering på&lt;br&gt;kreditgivarsidan. Det ligger naturligtvis i kreditgivarnas eget intresse&lt;br&gt;att se till att kredit inte beviljas personer som inte har förmåga att&lt;br&gt;betala. Kreditprövningen har således förbättrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför att det - i vart fall för närvarande - inte behövs&lt;br&gt;några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsätt-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stället är det ett annat skäl för en reformering av konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen som kommer i blickpunkten. Mellan EFTA-länderna och EG&lt;br&gt;har nyligen slutförts förhandlingar om ett europeiskt ekonomiskt&lt;br&gt;samarbetsområde, EES, där samtliga EFTAs och EGs medlemsländer&lt;br&gt;skall ingå. Till följd av avtalet, som ännu inte är underskrivet, skall&lt;br&gt;EFTA-länderna anpassa sin lagstiftning till vissa delar av EGs&lt;br&gt;regelverk. En sådan del är direktivet om konsumentkrediter (se&lt;br&gt;avsnitten 1 och 2.1.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anpassning till EGs regelsystem om konsumentkrediter innebär&lt;br&gt;att vi i Sverige måste nå upp till minst den konsumentskyddsnivå som&lt;br&gt;direktivet föreskriver. På flera punkter går direktivet längre till skydd&lt;br&gt;för konsumenterna än den nuvarande svenska konsumentkreditlagen.&lt;br&gt;Innehållet i direktivet presenteras närmare i avsnitt 2.1.3 nedan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet omfattar konsumentskyddsreglema inte bara - som&lt;br&gt;i huvudsak är fallet i den gällande svenska lagen - kreditköp utan&lt;br&gt;också de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som&lt;br&gt;saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. I den&lt;br&gt;gällande svenska lagen saknas nästan helt regler om de fristående&lt;br&gt;krediterna till skydd för konsumenterna. Detta har kritiserats av bl.a.&lt;br&gt;konsumentverket. Det har framhållits att avtal om fristående krediter&lt;br&gt;har stor ekonomisk betydelse för hushållen och att konsumenterna&lt;br&gt;i dag har små möjligheter att hävda sina intressen mot kreditgivarna.&lt;br&gt;Enligt min mening är det en fördel med EG-anpassningen av den&lt;br&gt;svenska konsumentkreditlagstiftningen att konsumenterna därmed far&lt;br&gt;ett skydd också när det gäller de fristående krediterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Sverige har det också förekommit kritik mot specifika avtalsvillkor&lt;br&gt;som används på konsumentkreditområdet. Det gäller bl.a. klausuler&lt;br&gt;som hindrar låntagarna att lösa lån i förtid utan stora kostnader och&lt;br&gt;förbehåll som ger kreditgivarna rätt att ensidigt ändra kreditvillkoren.&lt;br&gt;Enligt min mening bör dessa frågor tas upp i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En avtalstyp som befinner sig på gränsen till konsumentkreditema&lt;br&gt;är s.k. privatleasing. Det har i flera sammanhang framhållits att&lt;br&gt;konsumentskyddet vid sådana avtal är bristfälligt. En särskild&lt;br&gt;utredning, leasingutredningen (Ju 1988:01), arbetar med bl.a. dessa&lt;br&gt;frågor. Leasing berörs därför inte ytterligare här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns vidare ett samband mellan konsumentkreditområdet och&lt;br&gt;vissa konsumentskyddsfrågor i samband med s.k. elektronisk&lt;br&gt;betalningsöverföring. Dessa behandlas emellertid i annat samman-&lt;br&gt;hang. Bl.a. pågår för närvarande inom justitiedepartementet, i&lt;br&gt;samarbete med det finska justitieministeriet, en kartläggning och&lt;br&gt;analys av sådana konsumentskyddsfrågor. Inte heller dessa berörs&lt;br&gt;därför ytterligare här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag redan har nämnt (se avsnitt 1) bereds inom justitiedepar-&lt;br&gt;tementet frågan om införandet av en skuldsaneringslag. Den frågan&lt;br&gt;behandlas inte i detta sammanhang. Justitieministern avser att senare&lt;br&gt;återkomma till regeringen med ett förslag till ställningstagande i den&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag skall strax återkomma till vad en reform på konsument-&lt;br&gt;kreditområdet närmare bör innehålla. Dessförinnan skall jag dock&lt;br&gt;kortfattat redovisa dels nuvarande lagstiftning om konsumentkrediter,&lt;br&gt;dels EG-direktivet om konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.2 Nuvarande lagstiftning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentkreditlagen innebar vid sin tillkomst en värdefull förstärk-&lt;br&gt;ning av konsumentskyddet vid kreditköp. Lagen innehåller en i stort&lt;br&gt;sett heltäckande tvingande reglering av kreditköpen. Vissa krav ställs&lt;br&gt;på information till konsumenterna vid marknadsföring och i samband&lt;br&gt;med att avtal träffas. Till skydd mot oöverlagda kreditåtaganden ställs&lt;br&gt;vissa krav på kontantinsats. Särskilda regler finns om rätt för köparen&lt;br&gt;att göra köprättsliga invändningar mot kreditgivarens betalnings-&lt;br&gt;anspråk i sådana fall då någon annan än säljaren tillhandahåller&lt;br&gt;krediten. Vidare finns bestämmelser som ger köparen möjlighet att&lt;br&gt;lösa krediten före avtalstidens utgång och som skyddar honom mot&lt;br&gt;alltför stränga följder av betalningsdröjsmål och andra kontraktsbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att konsumenttjänstlagen trädde i kraft år 1986&lt;br&gt;infördes i konsumentkreditlagen en regel (23 a §) som innebar att&lt;br&gt;denna lags bestämmelser om kreditköp blev i stor utsträckning&lt;br&gt;tillämpliga även på de tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana konsumentkrediter som inte har direkt samband med något&lt;br&gt;köp eller någon tjänst, s.k. fristående krediter, lämnas i stort sett&lt;br&gt;oreglerade i konsumentkreditlagen. Regler finns bara om marknads-&lt;br&gt;föringen samt om betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Det&lt;br&gt;betyder att det råder en i det närmaste oinskränkt avtalsfrihet i fråga&lt;br&gt;om de fristående krediterna. Den enda begränsningen av betydelse är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regeln i 36 § avtalslagen (1915:218) om jämkning av oskäliga&lt;br&gt;avtalsvillkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma som nu har sagts om fristående krediter gäller för&lt;br&gt;krediter som har samband med andra tjänster än sådana som omfattas&lt;br&gt;av konsumenttjänstlagen, exempelvis resor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i vissa andra lagar finns bestämmelser som har betydelse på&lt;br&gt;konsumentkreditområdet. I fråga om marknadsföring av konsument-&lt;br&gt;krediter gäller, förutom de särskilda reglerna i konsumentkreditlagen,&lt;br&gt;marknadsföringslagen (1975:1418). Här finns bl.a. en allmän&lt;br&gt;bestämmelse om förbud mot otillbörlig marknadsföring (2 §) och en&lt;br&gt;regel om näringsidkares informationsskyldighet (3 §). Vidare finns en&lt;br&gt;bestämmelse om straff för den som uppsåtligen använder vilseledande&lt;br&gt;framställning i marknadsföringen (6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oskäliga avtalsvillkor kan förbjudas enligt avtalsvillkorslagen&lt;br&gt;(1971:112). Denna lag gäller även för konsumentkrediter. Lagens&lt;br&gt;betydelse för kreditavtal är emellertid begränsad därigenom att den&lt;br&gt;inte gäller i fråga om verksamhet som står under tillsyn av finans-&lt;br&gt;inspektionen. Därigenom ligger de flesta fristående krediter utanför&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1988:606) om finansbolag finns regler om vilka företag&lt;br&gt;som får ägna sig åt kreditgivning till konsumenter. I princip krävs det&lt;br&gt;tillstånd för sådan verksamhet. Den som producerar eller säljer varor&lt;br&gt;behöver dock inte tillstånd för verksamhet som avser finansiering i&lt;br&gt;samband med avsättning av varorna. Detsamma gäller för den som&lt;br&gt;säljer tjänster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även vissa regler i bankrörelselagen (1987:617) har betydelse för&lt;br&gt;konsumentkreditema. I 2 kap. 13 § finns en regel om kreditprövning&lt;br&gt;och i 2 kap. 19 § bestämmelser om förfallotider och uppsägningstider&lt;br&gt;vid bankernas utlåning. Syftet med de sistnämnda reglerna är främst&lt;br&gt;att tillgodose önskemålet om balans mellan inlåning och utlåning i&lt;br&gt;bankerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Före år 1990 gällde särskilda bestämmelser om bl. a. kontantinsats&lt;br&gt;enligt en tidsbegränsad förordning om betalningsvillkor vid kreditköp&lt;br&gt;(senast SFS 1988:160). Giltighetstiden för förordningen gick ut i och&lt;br&gt;med utgången av år 1989 och förlängdes inte. Det ansågs att reglerna&lt;br&gt;inte hade avsedd effekt och att de medförde vissa negativa konse-&lt;br&gt;kvenser. Fortfarande gäller dock en särskild lag (1986:1202) som&lt;br&gt;bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor&lt;br&gt;vid kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler av viss betydelse på konsumentkreditområdet finns även i&lt;br&gt;kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.3 EG-direktivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet om konsumentkrediter (87/102/EEG) antogs den 22&lt;br&gt;december 1986 och ändrades genom ett nytt direktiv (90/88/EEG) den&lt;br&gt;22 februari 1990. Direktiven finns i bilaga 1 resp, bilaga 2. När här&lt;br&gt;talas om &amp;quot;direktivet&amp;quot; avses det första direktivet, varvid dock reglerna&lt;br&gt;beskrivs sådana de är efter ändringarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den artikel som bestämmer direktivets tillämpningsområde (Art. 2)&lt;br&gt;undantas ett flertal typer av konsumentkrediter. Sålunda gäller inte&lt;br&gt;direktivet för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- fastighetskrediter (kreditavtal avsedda huvudsakligen för att&lt;br&gt;konsumenten skall kunna förvärva eller behålla äganderätten till en&lt;br&gt;fastighet eller en byggnad eller för renoverings- eller förbättrings-&lt;br&gt;arbeten på en byggnad),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- hyresavtal (utom om hyresmannen enligt avtalet skall överta&lt;br&gt;äganderätten),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- krediter som är helt kostnadsfria,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- krediter som, under förutsättning att konsumenten betalar hela sin&lt;br&gt;skuld på en gång, löper utan ränta,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- kredit i form av lyft på ett löpande konto som tillhandahålls av ett&lt;br&gt;kredit- eller finansinstitut, om det inte är fråga om ett kredit-&lt;br&gt;kortskonto,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- kreditavtal avseende belopp som understiger 200 ECU (ca 1 500 kr)&lt;br&gt;eller överstiger 20 000 ECU (ca 150 000 kr),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- kreditavtal enligt vilka konsumenten skall återbetala hela krediten&lt;br&gt;antingen inom tre månader eller i maximalt fyra betalningar inom&lt;br&gt;tolv månader,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- kreditavtal för vilka lämnats säkerhet i fast egendom (i den mån&lt;br&gt;dessa avtal inte är undantagna redan på grund av de tidigare&lt;br&gt;punkterna).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ett par av de undantagna kategorierna gäller ändå vissa av&lt;br&gt;direktivets regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt gäller direktivet för alla konsumentkrediter. Det innehåller&lt;br&gt;alltså inte den begränsning till kreditköp och vissa tjänster som görs&lt;br&gt;i den svenska konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivet innehåller motsvarigheter till de flesta av de regler som&lt;br&gt;finns i den gällande svenska konsumentkreditlagen och dessutom vissa&lt;br&gt;bestämmelser som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. Här&lt;br&gt;skall översiktligt anges vilka typer av regler som återfinns i direktivet.&lt;br&gt;I de följande avsnitten kommer sedan de olika artiklarna i direktivet&lt;br&gt;att behandlas mer ingående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Art. 3 finns en bestämmelse om hur effektiv ränta skall anges vid&lt;br&gt;marknadsföring av krediter. I Art. 1 a (som lagts till genom 1990 års&lt;br&gt;tilläggsdirektiv) finns detaljerade föreskrifter om hur effektiv ränta&lt;br&gt;skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 4 innehåller ett krav på skriftlig form och föreskrifter om vilka Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;avtalsvillkor som måste tas in i det skriftliga avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 6 innehåller föreskrifter om den information som skall lämnas&lt;br&gt;till konsumenten i samband med s.k. löpande krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Art. 7 finns en regel om återtagande av varor som köpts på&lt;br&gt;kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bestämmelse om rätt för konsumenten att säga upp krediten i&lt;br&gt;fortid återfinns i Art. 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 9-11 innehåller regler om konsumentskydd i s.k. trepartsförhål-&lt;br&gt;landen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Art. 12 finns föreskrifter om bl.a. auktorisation och tillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlemsländerna förpliktades att bringa sin lagstiftning i överens-&lt;br&gt;stämmelse med direktivet senast den 1 januari 1990. De flesta länder&lt;br&gt;har genomfört lagstiftning på grundval av direktivet och i de övriga&lt;br&gt;pågår arbetet. Reglerna i tilläggsdirektivet skall medlemsländerna ha&lt;br&gt;infört i sin lagstiftning senast den 31 december 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet är ett s.k. minimidirektiv, vilket här innebär att&lt;br&gt;medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som&lt;br&gt;direktivet föreskriver men har frihet att behålla eller införa regler som&lt;br&gt;ligger över denna nivå, dvs. som är förmånligare för konsumenterna&lt;br&gt;(Art. 15). Den enda begränsningen härvidlag ligger däri att medlems-&lt;br&gt;länderna måste följa sina åtaganden enligt Romfördraget. Det betyder&lt;br&gt;att bestämmelserna inte får komma i konflikt med den grundläggande&lt;br&gt;principen i EG om fri rörlighet av varor och tjänster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.4 Några huvudlinjer i en ny konsumentkreditlag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta remissinstanserna förefaller att vara införstådda med att det&lt;br&gt;finns ofullkomligheter i den nuvarande konsumentkreditlagen.&lt;br&gt;Däremot råder delade meningar om hur lagen bör ändras. Förslagen&lt;br&gt;i promemorian har kritiserats från olika utgångspunkter. Kritiken&lt;br&gt;föranledde inte den förra justitieministern att i lagrådsremissen avvika&lt;br&gt;från huvudlinjerna i promemorieförslaget. På enskilda punkter valdes&lt;br&gt;dock till följd av remissynpunkter andra lösningar än dem som&lt;br&gt;föreslagits i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En del av den remisskritik som lämnats obeaktad i lagrådsremissen&lt;br&gt;bör enligt min mening tillgodoses. Bl.a. anser jag, som jag redan har&lt;br&gt;nämnt (se avsnitt 2.1.1), att det inte behövs några särskilda lagstift-&lt;br&gt;ningsåtgärder för att motverka s.k. överskuldsättning. Jag anser också&lt;br&gt;att lagrådets kritik mot några av de remitterade lagförslagen väger&lt;br&gt;tungt och bör föranleda ändringar. Jag har därför på viktiga punkter&lt;br&gt;valt andra lösningar än dem som lagrådsremissen innehåller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har synpunkter på lagförslagets uppbyggnad. Lagrådet&lt;br&gt;påpekar sålunda att en del av reglerna, liksom i den gällande lagen,&lt;br&gt;är av marknadsrättslig art medan andra har civilrättslig karaktär. Vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den nuvarande lagens tillkomst anmärkte det då tjänstgörande lagrådet Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;att det hade varit en fördel om det i lagen hade gjorts en klarare&lt;br&gt;markering av reglernas olika natur. Lagrådet menar nu att denna&lt;br&gt;invändning kan sägas få ökad betydelse när nu även de fristående&lt;br&gt;konsumentkreditema kommer in i bilden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare anmärker lagrådet att inarbetandet av de fristående krediterna&lt;br&gt;i lagen erbjuder också ett annat problem. Enligt lagrådet skiljer sig&lt;br&gt;dessa krediter till typen avsevärt från krediter i samband med köp.&lt;br&gt;Målsättningen att alla slags konsumentkrediter i möjligaste mån skall&lt;br&gt;behandlas lika över hela fältet synes, enligt lagrådet, kunna ge upphov&lt;br&gt;till vissa gränsdragningsproblem som vid tillämpningen av den&lt;br&gt;nuvarande lagen saknar praktisk betydelse. Lagrådet pekar också på&lt;br&gt;att regleringen på sina håll blivit ganska komplicerad. De motive-&lt;br&gt;ringar som lämnats till föreslagna bestämmelser är dock enligt&lt;br&gt;lagrådet i allmänhet utförliga och vägledande. Med hänsyn härtill och&lt;br&gt;då någon mera ingripande formell omarbetning enligt lagrådet inte&lt;br&gt;kan komma i fråga i detta skede av lagstiftningsarbetet, får det&lt;br&gt;framlagda lagförslaget enligt lagrådets mening godtas i nu berörda&lt;br&gt;hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer till stor del i lagrådets synpunkter. Utan tvivel blir&lt;br&gt;regleringen mer komplicerad när bestämmelserna skall gälla för alla&lt;br&gt;konsumentkrediter. Vid tillämpningen uppkommer nya, ofta svåra&lt;br&gt;problem. Det vore dock enligt min mening inte lämpligt att - som&lt;br&gt;lagrådet närmast tycks vara inne på - ha skilda regler för kreditköp&lt;br&gt;resp, övriga konsumentkrediter. Flera skäl talar mot en sådan lösning.&lt;br&gt;Ett är att EG-direktivet inte är uppbyggt på detta sätt. Ett annat är att&lt;br&gt;skillnaden mellan köpkrediter och fristående krediter i praktiken ofta&lt;br&gt;är enbart formell och att den knappast har någon betydelse när det&lt;br&gt;gäller de avtalsrättsliga frågor som nu är aktuella. Ett tredje skäl,&lt;br&gt;slutligen, är att det skulle medföra svårigheter att dra en skarp gräns&lt;br&gt;i lagen mellan de olika kategorierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets synpunkter visar dock att konsekvenserna av att de&lt;br&gt;fristående krediterna inarbetas i lagen måste övervägas noggrant. Jag&lt;br&gt;har funnit att motivuttalandena på några punkter behöver byggas ut&lt;br&gt;med klargöranden beträffande dessa krediter. På en punkt har jag&lt;br&gt;funnit att de olika kategorierna av krediter bör hållas isär (se avsnitt&lt;br&gt;2.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller lagens struktur och lagtekniska lösningar i övrigt har&lt;br&gt;jag alltså inte funnit anledning att avvika från lagrådsremissen. Den&lt;br&gt;nya regleringens tillämpningsområde bör sålunda omfatta i princip alla&lt;br&gt;konsumentkrediter. Detta är en stor förändring jämfört med gällande&lt;br&gt;lag. En anpassning till EG-direktivet innebär dessutom att vissa regler&lt;br&gt;som inte har någon motsvarighet i den nuvarande lagen behöver&lt;br&gt;läggas till. Ändringarna blir alltför omfattande för att det skall vara&lt;br&gt;lämpligt att genomföra dem inom ramen för den gällande lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna bör i stället ersättas med en ny konsumentkreditlag. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen bör dock vara uppbyggd på väsentligen samma sätt&lt;br&gt;som den gamla. Det innebär att den bör inledas med vissa allmänna&lt;br&gt;bestämmelser och att paragraferna därefter i huvudsak bör följa den&lt;br&gt;ordning som ett händelseförlopp följer i verkligheten. Först bör&lt;br&gt;sålunda komma regler om marknadsföring, information och annat som&lt;br&gt;föregår kreditavtalet. Sedan bör följa regler om kreditavtalets&lt;br&gt;innehåll, vissa regler om parternas befogenheter under avtalstidens&lt;br&gt;gång samt civilrättsliga och exekutionsrättsliga regler avseende&lt;br&gt;upplösning av avtalsförhållandet. Avslutningsvis bör liksom i dag&lt;br&gt;finnas bl.a. regler om tillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten i lagen bör vara att reglerna gäller för alla&lt;br&gt;konsumentkrediter. Emellertid kan det finnas skäl att begränsa&lt;br&gt;tillämpningsområdet i olika avseenden. Undantag bör dock göras&lt;br&gt;endast när det finns särskilda och tungt vägande skäl. Om undantag&lt;br&gt;görs, bör de i princip avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen.&lt;br&gt;Frågan huruvida vissa krediter bör undantas behandlas därför i första&lt;br&gt;hand i samband med att de olika bestämmelserna diskuteras. I avsnitt&lt;br&gt;2.14 behandlas dock även frågan om det finns anledning att för vissa&lt;br&gt;krediter göra generella undantag från lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare sagts skall den nya konsumentkreditlagen anpassas till&lt;br&gt;EG-direktivet om konsumentkrediter. Eftersom direktivet är ett&lt;br&gt;minimidirektiv (se avsnitt 2.1.3) skall de svenska reglerna nå upp till&lt;br&gt;minst samma konsumentskyddsnivå som direktivets. På flera punkter&lt;br&gt;går dock redan den nuvarande konsumentkreditlagen längre än&lt;br&gt;direktivet och det finns inte anledning att nu försämra konsument-&lt;br&gt;skyddet på dessa punkter. Det finns inte heller i övrigt skäl att på&lt;br&gt;grund av direktivet lägga konsumentskyddsnivån lägre än som anses&lt;br&gt;befogat vid en ren ändamålsbedömning. Den enda inskränkning i&lt;br&gt;handlingsfriheten som en EG-anpassning innebär i detta avseende är,&lt;br&gt;som tidigare sagts, den begränsning som följer av den allmänna&lt;br&gt;principen i EG om fri rörlighet för varor och tjänster. Det betyder att&lt;br&gt;det inte får införas någon regel som innebär ett handelshinder i den&lt;br&gt;meningen att den förhindrar en sådan fri rörlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådsremissen innehåller vissa förslag som innebär ett mera&lt;br&gt;långtgående konsumentskydd än EG-direktivets miniminivå. Flera av&lt;br&gt;dessa förslag har även jag funnit motiverade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet bör den nya konsumentkreditlagen liksom den nuvarande&lt;br&gt;vara tvingande till konsumentens förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmandet till EG innebär en internationalisering på många&lt;br&gt;områden. På konsumentkreditområdet kan det förutses att inter-&lt;br&gt;nationella aspekter även i övrigt kommer att spela en alltmer&lt;br&gt;framträdande roll. Inte minst det allt flitigare bruket av kontokort för&lt;br&gt;handel i utlandet pekar i den riktningen. Detta aktualiserar vissa&lt;br&gt;frågor av internationellt privaträttslig art. I den översyn av kon-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sumentkreditlagen som nu genomförts har det inte varit möjligt att&lt;br&gt;beakta andra internationella aspekter än förhållandet till EG-rätten.&lt;br&gt;Sålunda finns inte några internationellt privaträttsliga regler i förslaget&lt;br&gt;till ny konsumentkreditlag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare har sagts kommer inte frågan om en utvidgning av&lt;br&gt;konsumentskyddet vid leasing att diskuteras här. På detta område bör&lt;br&gt;leasingutredningens arbete avvaktas. Den avgränsning i förhållande till&lt;br&gt;hyresavtal som i dag finns i 3 § andra stycket bör därför behållas tills&lt;br&gt;vidare. Detta är samma avgränsning som den som görs i EG-&lt;br&gt;direktivet (Art. 2.1 b).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det följande behandlar jag i avsnitten 2.2 - 2.14 vissa sakfrågor&lt;br&gt;som det kan finnas anledning att överväga vid utformningen av en ny&lt;br&gt;konsumentkreditlag. I avsnitt 2.15 tar jag upp frågan om den nya&lt;br&gt;lagens ikraftträdande m.m. och i avsnitt 2.16 behandlar jag reformens&lt;br&gt;kostnadseffekter. Specialmotiveringen till den föreslagna lagen finns&lt;br&gt;i avsnitt 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Näringsidkarens allmänna skyldigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En särskild regel om näringsidkarens allmänna&lt;br&gt;skyldigheter införs. Näringsidkaren skall vara skyldig att iaktta&lt;br&gt;&amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt (se&lt;br&gt;promemorian s. 43-45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av&lt;br&gt;flertalet remissinstanser. Svenska Bankföreningen, Svenska Spar-&lt;br&gt;banksföreningen och Finansbolagens förening avstyrker dock.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Krediter av olika slag har blivit ett vanligt&lt;br&gt;och viktigt inslag i många hushålls ekonomi. De villkor som gäller&lt;br&gt;för krediterna har stor betydelse för den enskilde. Bankers och andra&lt;br&gt;kreditgivares bedömningar och handlande i olika sammanhang kan&lt;br&gt;påverka kredittagamas ekonomiska förhållanden avsevärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under andra hälften av 1980-talet blev den s.k. överskuldsättningen&lt;br&gt;ett stort problem. En viktig orsak till problemet var en rik tillgång på&lt;br&gt;krediter och en ofta skarp konkurrens kreditgivarna emellan. Krediter&lt;br&gt;marknadsfördes aktivt på ett sätt som inte hade förekommit tidigare&lt;br&gt;och många konsumenter föll för de frestelser som var förenade med&lt;br&gt;de lätt tillgängliga krediterna. Kreditgivarnas bedömningar av&lt;br&gt;kundernas återbetalningsförmåga var inte sällan alltför lättsinniga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsläget är nu ett annat, krediter är inte längre lika lättill-&lt;br&gt;gängliga och hushållens skulder har börjat minska. Det är inte&lt;br&gt;motiverat att nu göra omfattande ingrepp i kreditmarknaden för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stävja en alltför expansiv kreditgivning. Jag kommer bl.a. därför inte Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;att lägga fram några förslag som innefattar sådana ingrepp (se&lt;br&gt;närmare nedan i avsnitten 2.3 och 2.4.1). Men erfarenheterna visar&lt;br&gt;att kreditgivarnas handlande är en viktig faktor för hushållens&lt;br&gt;skuldsättning. Det gäller särskilt marknadsföringen och kreditbedöm-&lt;br&gt;ningama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditavtalens stora betydelse för hushållens ekonomiska förhållan-&lt;br&gt;den medför att det måste fordras av kreditgivarna att de känner ett&lt;br&gt;visst ansvar gentemot låntagarna och tar tillvara deras intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg. De flesta kreditgivare svarar redan i dag mot detta&lt;br&gt;krav, men det förekommer också undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att betona näringsidkamas skyldigheter vid kreditgivning bör det&lt;br&gt;införas en allmän bestämmelse härom i konsumentkreditlagen. En&lt;br&gt;motsvarande allmän bestämmelse finns redan i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(4 § första stycket). Regler av detta slag har, även om de inte är&lt;br&gt;förenade med någon direkt sanktion, en positiv betydelse dels för att&lt;br&gt;markera ett ansvar som annars kanske inte är en självklarhet för alla&lt;br&gt;näringsidkare men dels också för att utgöra en grundval för lagens&lt;br&gt;mer konkreta regler och en utfyllande norm när det gäller kraven på&lt;br&gt;näringsidkarens handlande i situationer som inte närmare har reglerats&lt;br&gt;i lagen eller i avtalet mellan parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln om näringsidkarens allmänna skyldigheter kan utformas i&lt;br&gt;huvudsak efter mönster av den nämnda regeln i konsumenttjänstlagen.&lt;br&gt;Det finns anledning att i regeln särskilt framhålla att kreditgivaren&lt;br&gt;skall ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I&lt;br&gt;övrigt kan kraven på näringsidkarens handlande uttryckas med en&lt;br&gt;hänvisning till &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har invänts mot en regel av detta slag att den inte medför någon&lt;br&gt;förändring i förhållande till de allmänna krav på &amp;quot;god sed&amp;quot; som&lt;br&gt;institut under finansinspektionens tillsyn måste uppfylla redan i dag.&lt;br&gt;Att sådana allmänna krav redan i dag upprätthålls i fråga om vissa&lt;br&gt;kreditgivares verksamhet utgör dock enligt min mening inte något&lt;br&gt;vägande argument mot en regel som särskilt avser kreditgivning till&lt;br&gt;konsumenter och som skall gälla och ha samma innehåll för alla&lt;br&gt;kreditgivare. En särskild lagregel innebär dessutom en markering som&lt;br&gt;bör medföra att genomslagskraften blir större än annars.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har det invänts att god sed vid kreditgivning är starkt&lt;br&gt;föränderlig i tiden och att det därför finns en risk att det leder till&lt;br&gt;stelbenthet om man drar upp riktlinjer i lag och motiv. För min del&lt;br&gt;anser jag denna risk obetydlig. För det första torde det principiella&lt;br&gt;synsätt som ligger till grund för begreppet god sed vara väsentligen&lt;br&gt;detsamma oavsett förändringar på marknaden. För det andra bör det,&lt;br&gt;som framhålls i specialmotiveringen, finnas utrymme för att utveckla&lt;br&gt;begreppets innehåll allt eftersom förhållandena ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har också hävdats att det åligger bankerna att i första hand&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bevaka insättarnas intressen och att en konfliktsituation kan uppstå,&lt;br&gt;om även låntagarnas intressen skall tillvaratas. För min del har jag&lt;br&gt;svårt att se att det skulle ligga någon motsättning i att bankerna med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg värnar om båda dessa gruppers intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet god kreditgivningssed får sitt innehåll till stor del genom&lt;br&gt;de etiska regler som branschföreträdare och tillsynsmyndigheter har&lt;br&gt;kommit överens om. Vidare kan uttalanden av tillsynsmyndigheterna&lt;br&gt;ge vägledning vid begreppets tolkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller marknadsföringsåtgärder kan innebörden av begreppet&lt;br&gt;god kreditgivningssed i viss utsträckning bestämmas inom ramen för&lt;br&gt;det marknadsrättsliga regelsystemet. En näringsidkare som vid sin&lt;br&gt;marknadsföring bryter mot god kreditgivningssed torde nämligen ofta&lt;br&gt;göra sig skyldig till otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknads-&lt;br&gt;föringslagen. Det bör ankomma på konsumentverket och finansinspek-&lt;br&gt;tionen att genom förhandlingar och överenskommelser med närings-&lt;br&gt;idkarsidan få till stånd riktlinjer för vad som skall anses vara god&lt;br&gt;kreditgivningssed i detta hänseende. Myndigheterna kan också ensidigt&lt;br&gt;utfärda allmänna råd eller riktlinjer. I sista hand kan det bli en uppgift&lt;br&gt;för marknadsdomstolen att avgöra vad som skall anses vara god&lt;br&gt;kreditgivningssed vid marknadsföring av krediter till konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har inte haft något att erinra mot att en grundläggande&lt;br&gt;bestämmelse av angivet slag tas in i lagen. Men lagrådet har på en&lt;br&gt;punkt anmärkt på bestämmelsens innehåll i lagrådsremissen. Där&lt;br&gt;föreskrivs särskilt att näringsidkaren skall &amp;quot;lämna konsumenten&lt;br&gt;information i den utsträckning som behövs och är möjligt&amp;quot;. Lagrådet&lt;br&gt;anmärker att regler om information finns i andra paragrafer i lagen&lt;br&gt;och att det därför är något osäkert vilken räckvidd som den nu&lt;br&gt;angivna bestämmelsen har i fråga om kravet på information. Lagrådet&lt;br&gt;föreslår att den särskilda föreskriften om information tas bort ur&lt;br&gt;bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i lagrådets synpunkter. Regeln bör formuleras i&lt;br&gt;enlighet med lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen (avsnitt 4.1) diskuteras begreppet god&lt;br&gt;kreditgivningssed något ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Kreditprövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Det bör inte i konsumentkreditlagen införas&lt;br&gt;någon särskild regel med krav på kreditprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Innan en kredit beviljas skall kreditgivaren&lt;br&gt;normalt vara skyldig att särskilt pröva om konsumenten har eko-&lt;br&gt;nomiska förutsättningar att klara åtagandet. Kreditprövning skall dock&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte krävas vid vanliga fakturakrediter, inte heller när krediten är Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;högst 2 000 kr eller när lån lämnas i pantlånerörelse. Vid bristfällig&lt;br&gt;kreditprövning kan fordringen jämkas efter vad som är skäligt (se&lt;br&gt;promemorian s. 45-58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker&lt;br&gt;promemorieförslaget - bl.a. datainspektionen, advokatsamfundet och&lt;br&gt;flertalet organisationer på näringslivssidan - eller riktar invändningar&lt;br&gt;mot det. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;förklarar sig inte ha några invändningar finns konsumentverket,&lt;br&gt;riksskatteverket, kommunförbundet och de fackliga organisationerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: I lagrådsremissen föreslås kreditpröv-&lt;br&gt;ningsregler motsvarande dem i promemorian, varvid dock tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet begränsats avsevärt bl.a. genom att alla krediter upp till&lt;br&gt;10 000 kr undantas från kravet på kreditprövning. Vidare har regeln&lt;br&gt;om jämkning gjorts mera restriktiv bl.a. för att minska tillämpnings-&lt;br&gt;svårighetema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet godtar förslaget såvitt gäller föreskriften om att kredit-&lt;br&gt;prövning skall ske. Men lagrådet riktar allvarlig kritik mot den&lt;br&gt;föreslagna jämkningsregeln. Enligt lagrådet kan en jämkningsregel av&lt;br&gt;föreslaget innehåll befaras vålla avsevärda problem i den praktiska&lt;br&gt;tillämpningen. Lagrådet framhåller också att jämkningsmöjligheten&lt;br&gt;kan få negativa effekter i olika hänseenden, t.ex. i form av illojala&lt;br&gt;utnyttjanden. Vidare anmärker lagrådet att det inte finns någon&lt;br&gt;motsvarande regel i EG-direktivet eller i andra länder. Lagrådets&lt;br&gt;slutsats är att övervägande skäl talar mot att en sanktionsbestämmelse&lt;br&gt;av detta innehåll upptas i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i lagrådets kritik mot den föreslagna jämkningsregeln&lt;br&gt;och anser att en sådan regel inte bör komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om lagstiftning angående kreditprövning motiveras i&lt;br&gt;lagrådsremissen främst med att det behövs regler för att motverka en&lt;br&gt;fortsatt s.k. överskuldsättning. Som jag redan har nämnt i avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 anser jag att det inte bör införas några särskilda regler för att&lt;br&gt;motverka överskuldsättning. Däremot råder det ingen tvekan om att&lt;br&gt;kreditprövning normalt bör göras innan en kredit beviljas. Det ligger&lt;br&gt;i kreditgivarnas eget intresse att göra en i förhållande till omständig-&lt;br&gt;heterna i det enskilda fallet lämplig kreditprövning, inte minst i syfte&lt;br&gt;att undvika framtida kreditförluster. Visserligen kan det utan tvekan&lt;br&gt;konstateras att många kreditgivare under 1980-talet underskattat&lt;br&gt;betydelsen av en kreditprövning och beviljat krediter alltför lättvin-&lt;br&gt;digt. De omfattande kreditförluster som drabbat en del kreditgivare&lt;br&gt;har emellertid - tillsammans med andra omständigheter - medfört att&lt;br&gt;man från kreditgivarhåll numera fäster stort avseende vid en kredit-&lt;br&gt;prövning innan kredit beviljas. Att avstå från varje form av kredit-&lt;br&gt;prövning måste för övrigt i de flesta fall enligt min mening anses stå&lt;br&gt;i strid med god kreditgivningssed (jfr föregående avsnitt). Det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ankommer på tillsynsmyndigheterna att i detta avseende liksom i Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;övrigt övervaka att god kreditgivningssed iakttas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild regel om kreditprövning av det slag som lagråds-&lt;br&gt;remissen innehåller medför, som många remissinstanser påpekar,&lt;br&gt;nackdelar av inte obetydligt slag. Jag vill särskilt framhålla svårig-&lt;br&gt;heterna att anpassa en sådan regel tillräckligt väl till de verkliga&lt;br&gt;behoven i det enskilda fallet. Regeln blir lätt alltför stelbent. De&lt;br&gt;detaljerade motivuttalanden som lagrådsremissen innehåller avslöjar&lt;br&gt;enligt min mening tydligt detta problem och visar vilka svårigheter&lt;br&gt;som uppkommer vid tillämpningen av en sådan regel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det jag nu sagt leder mig till slutsatsen att det inte bör införas&lt;br&gt;någon särskild regel om kreditprövning i konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Marknadsföring och information&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.4.1 Tillhandahållande av ansökningsformulär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Det bör inte införas något förbud mot att i vissa&lt;br&gt;sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Handling för ansökan eller avtal om kredit&lt;br&gt;skall få tillhandahållas, förutom i lokaler som disponeras av kredit-&lt;br&gt;givaren eller den som förmedlar krediten, endast om konsumenten&lt;br&gt;efterfrågar krediten. Den som bryter mot regeln skall kunna åläggas&lt;br&gt;att betala en avgift, lägst 5 000 kr och högst 500 000 kr (se prome-&lt;br&gt;morian s. 59-68).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär hälften av&lt;br&gt;de remissinstanser som uttalar sig om förslaget tillstyrker det eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Övriga avstyrker eller framför invändningar.&lt;br&gt;Många av de remissinstanser som är kritiska har invändningar mot&lt;br&gt;den föreslagna sanktionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Lagrådsremissen tar upp prome-&lt;br&gt;morians förslag om ett marknadsföringsförbud, varvid dock sanktions-&lt;br&gt;regeln ändrats. I remissen föreslås att marknadsföringslagens&lt;br&gt;sanktionssystem skall tillämpas, om en näringsidkare bryter mot&lt;br&gt;förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även detta förslag motiveras i lagrådsremissen främst med behovet&lt;br&gt;av regler för att motverka överskuldsättningen. Jag vill därför hänvisa&lt;br&gt;till vad jag sagt tidigare (avsnitten 2.1.1 och 2.3) angående min&lt;br&gt;uppfattning om behovet av sådana regler. Jag menar kort sagt att detta&lt;br&gt;behov har överskattats i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslagna förbudet angående tillhandahållande av ansöknings-&lt;br&gt;formulär missgynnar de näringsidkare som utnyttjar postbefordran&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som det huvudsakliga medlet att hålla kontakt med kunderna. För&lt;br&gt;exempelvis postorderföretagen skulle förbudet medföra betydande&lt;br&gt;konkurrensnackdelar. Sådana nackdelar kan också uppkomma för&lt;br&gt;svenska kreditgivare i förhållande till utländska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även andra nackdelar finns med förslaget. Av motiven till den&lt;br&gt;föreslagna regeln framgår t.ex. att den ger upphov till svårlösta&lt;br&gt;tillämpningsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min slutsats är att inte heller detta förslag bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har anfört innebär inte att det blir fritt fram för oseriös&lt;br&gt;marknadsföring. En alltför påträngande eller vilseledande marknads-&lt;br&gt;föring torde stå i strid med god kreditgivningssed. Det får anses&lt;br&gt;ankomma på tillsynsmyndigheterna att bevaka att kreditgivarna inte&lt;br&gt;gör sig skyldiga till övertramp i detta avseende. Det är också&lt;br&gt;angeläget att man inom kreditgivarkretsar själva ser till att sådana&lt;br&gt;övertramp motverkas. Det kan ske genom att man - som redan skett&lt;br&gt;i viss utsträckning - kommer överens om vissa etiska regler som skall&lt;br&gt;iakttas vid marknadsföringen av krediter. I arbetet på att utforma&lt;br&gt;sådana etiska regler kan även tillsynsmyndigheterna spela en roll. Att&lt;br&gt;också marknadsföringslagens (1975:1418) regler om otillbörlig&lt;br&gt;marknadsföring kan bli tillämpliga återkommer jag till i special-&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.2 Effektiva räntan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skyldigheten att upplysa om effektiva räntan vid&lt;br&gt;marknadsföring av krediter och i samband med att avtal ingås&lt;br&gt;kvarstår. Sådan information behöver dock inte lämnas, om krediten&lt;br&gt;avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kr eller om krediten&lt;br&gt;skall återbetalas inom tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt.&lt;br&gt;Undantagen från informationskravet är annorlunda utformade (se&lt;br&gt;promemorian s. 68-71).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Inga invändningar görs mot förslaget. En&lt;br&gt;remissinstans föreslår att det skall införas ett krav om att räntan skall&lt;br&gt;anges vid aviseringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 5 och 6 §§ i den gällande kon-&lt;br&gt;sumentkreditlagen föreskrivs att näringsidkaren i sin marknadsföring&lt;br&gt;och när avtal träffas skall lämna uppgift om den s.k. effektiva räntan&lt;br&gt;för krediten. Effektiva räntan är &amp;quot;kreditkostnaden angiven som en&lt;br&gt;årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under&lt;br&gt;hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande&lt;br&gt;kredittiden&amp;quot;. Att det behövs information om effektiv ränta vid sidan&lt;br&gt;av den vanliga nominella räntan hänger samman med fyra faktorer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det första inkluderar den effektiva räntan avgifterna och ger&lt;br&gt;därmed en fullständigare bild av de samlade kostnaderna för krediten.&lt;br&gt;För det andra anger vissa kreditgivare den nominella räntan som en&lt;br&gt;s.k. &amp;quot;rak ränta&amp;quot;, vilket innebär att räntan beräknas på det ursprungliga&lt;br&gt;kreditbeloppet utan hänsynstagande till att avbetalningar görs. För det&lt;br&gt;tredje beaktas i den effektiva räntan den s.k. ränta-på-ränta-effekt som&lt;br&gt;uppstår i de fall då räntebetalning sker mer än en gång per år eller i&lt;br&gt;förskott. För det fjärde slutligen får man genom den effektiva räntan&lt;br&gt;ett enhetligt mått på kreditkostnaden vid jämförelser mellan sådana&lt;br&gt;krediter - exempelvis banklån - där priset för krediten i huvudsak&lt;br&gt;anges som en räntesats och sådana krediter - exempelvis avbetal-&lt;br&gt;ningsköp - där priset annars anges i kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Effektiva räntan är alltså ett neutralt och i princip fullständigt mått&lt;br&gt;på kreditkostnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kommer att föreslå att rak ränta förbjuds i den nya lagen. Ett&lt;br&gt;av skälen för att kräva information om effektiva räntan försvinner&lt;br&gt;därmed. Denna information kommer uppenbarligen ändå att bli av&lt;br&gt;stor betydelse även i fortsättningen. Eftersom EG-direktivet innehåller&lt;br&gt;en regel om effektiv ränta, fordrar även anpassningen till EG att&lt;br&gt;kravet på angivande av effektiv ränta behålls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivets regel om effektiv ränta är mycket detaljerad (Art. la&lt;br&gt;i tilläggsdirektivet, bilaga 2). Den innehåller bl.a. en matematisk&lt;br&gt;formel och fyra exempel för illustration av beräkningssättet. Formeln&lt;br&gt;överensstämmer med den som har rekommenderats av bankinspek-&lt;br&gt;tionen och konsumentverket i Sverige. Den är väl etablerad bland&lt;br&gt;kreditgivarna och torde numera vara oomtvistad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Formeln för effektiva räntan lämpar sig mindre väl att ta in i lagen.&lt;br&gt;Enligt min mening är det inte heller nödvändigt. Det är tillräckligt att&lt;br&gt;formeln framgår av en särskild föreskrift som har utfärdats av&lt;br&gt;regeringen eller den myndighet som regeringen utser. En sådan&lt;br&gt;föreskrift är en verkställighetsföreskrift enligt 8 kap. 13 § 1 rege-&lt;br&gt;ringsformen. Den kan således meddelas utan särskilt bemyndigande&lt;br&gt;i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet räknas vidare upp vissa kostnader som inte ingår i&lt;br&gt;&amp;quot;total cost of the credit to the consumer&amp;quot; (Art. la.2, som lagts till&lt;br&gt;genom Art. 1.2 i tilläggsdirektivet). Detta motsvarar det svenska&lt;br&gt;begreppet &amp;quot;kreditkostnad&amp;quot;, som diskuteras i nästföljande avsnitt.&lt;br&gt;Avgränsningen i EG-direktivet motsvarar väsentligen vad som får&lt;br&gt;anses gälla enligt svensk rätt i dag. Som sägs i det följande avsnittet&lt;br&gt;kommer den föreslagna nya definitionen av kreditkostnad att utesluta&lt;br&gt;alla de kostnader som inte utgör kreditkostnader enligt EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag från kravet på information om effektiva räntan gäller&lt;br&gt;i dag &amp;quot;om krediten är av ringa omfattning eller det annars finns&lt;br&gt;särskilda skäl&amp;quot; (5 § andra stycket). Något motsvarande undantag finns&lt;br&gt;inte i EG-direktivet, som alltså på denna punkt har en högre kon-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sumentskyddsnivå än den svenska lagen. Emellertid är EG-direktivets Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;allmänna tillämpningsområde begränsat genom en rad undantag&lt;br&gt;(Art. 2; se avsnitt 2.1.3 och bilaga 1). Undantagen omfattar delvis&lt;br&gt;samma krediter som de som undantas i den nu diskuterade regeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skillnader finns dock. En anpassning till EGs regler kräver därför&lt;br&gt;vissa ändringar i den svenska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i fortsättningen bör undantag göras för krediter som är av&lt;br&gt;ringa omfattning. En anpassning till EG-reglema bör föranleda att&lt;br&gt;detta undantag specificeras till att gälla dels krediter som uppgår till&lt;br&gt;högst 1 500 kr (vilket belopp, något avrundat, motsvarar 200 ECU&lt;br&gt;som anges i EG-direktivet; jfr Art. 2.1 f och 13.1), dels sådana&lt;br&gt;krediter där beloppet skall återbetalas inom tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det i dag gällande undantaget för fall där det finns &amp;quot;särskilda skäl&amp;quot;&lt;br&gt;är avsett framför allt för löpande krediter och sådana krediter som är&lt;br&gt;mycket långfristiga. När det gäller löpande krediter skall dock, enligt&lt;br&gt;konsumentverkets riktlinjer, effektiv ränta anges. För sådana krediter&lt;br&gt;lämnar för övrigt EG-direktivet inte utrymme för undantag. Jag&lt;br&gt;återkommer strax till en särskild fråga som rör beräkningen av&lt;br&gt;effektiv ränta för löpande krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fastighetskrediter är generellt undantagna från EG-direktivets&lt;br&gt;tillämpningsområde och det kan ifrågasättas om de borde undantas&lt;br&gt;från kravet på angivande av effektiv ränta i den svenska lagen. Dessa&lt;br&gt;krediter gäller i regel för lång tid och den information som före&lt;br&gt;avtalsslutet lämnas om effektiva räntan är därför aktuell under en&lt;br&gt;relativt kort tid. Det hindrar emellertid inte att effektiva räntan kan ha&lt;br&gt;betydelse som jämförelseinstrument även för dessa krediter. Härtill&lt;br&gt;kommer att kreditgivaren inte kan veta säkert om krediten verkligen&lt;br&gt;är avsedd att användas för fastighetsändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något särskilt undantag bör därför inte göras heller för fas-&lt;br&gt;tighetskrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i övrigt synes det finnas anledning till undantag från&lt;br&gt;kravet på angivande av effektiv ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller löpande krediter, dvs. avtal som innebär en rätt för&lt;br&gt;kredittagaren att fortlöpande utnyttja ett kreditutrymme, finns ett&lt;br&gt;speciellt problem vid beräkning av effektiva räntan. Enligt den i dag&lt;br&gt;gällande definitionen på effektiv ränta skall denna ränta beräknas på&lt;br&gt;&amp;quot;kreditbeloppet&amp;quot;. Detta uttryck är emellertid inte definierat för&lt;br&gt;löpande krediter i den gällande svenska lagen utan bara för betal-&lt;br&gt;ningsanstånd och lån (2 §). Det framgår alltså inte hur effektiva&lt;br&gt;räntan skall beräknas när det gäller löpande krediter. Enligt konsu-&lt;br&gt;mentverkets riktlinjer (KOVFS 1985:7 p. 3.2.1) skall effektiva räntan&lt;br&gt;beräknas på ett s.k. standardbelopp, varvid detta skall anses vara&lt;br&gt;4 OCK) kr om kreditutrymmet uppgår till högst 10 000 kr och 15 000&lt;br&gt;kr om kreditutrymmet överstiger 10 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i EG-direktivet eller i den danska lagen anges uttryck-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligen hur den effektiva räntan skall beräknas för löpande krediter. I Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;direktivets definition på effektiv ränta sägs att beräkningen skall ske&lt;br&gt;på &amp;quot;the amount of the credit granted&amp;quot; (Art. 1.2 e, ändrad genom Art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1.1 i tilläggsdirektivet). En tolkningsregel finns för det fallet att&lt;br&gt;kreditutrymmet inte är bestämt i avtalet. För detta fall skall &amp;quot;the&lt;br&gt;amount of credit granted&amp;quot; anses vara ett belopp som medlemsstaterna&lt;br&gt;bestämmer och som inte skall överstiga 2 000 ECU, ungefär 15 000&lt;br&gt;kr. Denna tolkningsregel tyder närmast på att direktivet skall tolkas&lt;br&gt;så att effektiva räntan i de fall då kreditutrymmet är bestämt skall&lt;br&gt;beräknas på ett belopp motsvarande detta utrymme. Detta ger en&lt;br&gt;jämförelsevis låg räntesats. Mer rättvisande är normalt att effektiva&lt;br&gt;räntan beräknas på ett lägre belopp. De flesta kredittagare torde&lt;br&gt;nämligen inte utnyttja kreditutrymmet fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör sägas uttryckligen i lagen hur effektiva räntan skall&lt;br&gt;bestämmas i fråga om löpande krediter. För att regeln skall stämma&lt;br&gt;med EG-direktivet och dessutom innebära att konsumenten får&lt;br&gt;tillräckligt god information bör det föreskrivas att räntan skall anges&lt;br&gt;dels för ett belopp som motsvarar hela kreditutrymmet, dels för ett&lt;br&gt;eller flera belopp som motsvarar andelar av detta utrymme. En sådan&lt;br&gt;regel kan preciseras ytterligare genom tillämpningsföreskrifter. Det&lt;br&gt;kan nämnas att det i Danmark träffats en överenskommelse mellan&lt;br&gt;myndigheter och kreditgivare om att effektiva räntan för löpande&lt;br&gt;krediter skall anges för tre olika tänkta kreditbelopp, nämligen&lt;br&gt;100 %, 50 % resp. 25 % av kreditutrymmet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör det föreskrivas att kreditutrymmet, om detta inte är&lt;br&gt;bestämt i avtalet, skall anses vara 15 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom dessa regler tillgodoses i allt väsentligt en anmärkning som&lt;br&gt;lagrådet riktar mot 2 § i förslaget, där ett antal begrepp definieras.&lt;br&gt;Anmärkningen avser den omständigheten att de flesta definitioner&lt;br&gt;omfattar även löpande krediter, vilket enligt lagrådet medför vissa&lt;br&gt;tolkningsproblem. Jag återkommer till tolkningen av definitionerna i&lt;br&gt;specialmotiveringen till 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren underlåter att lämna information om effektiva&lt;br&gt;räntan vid marknadsföringen eller i samband med att avtal träffas,&lt;br&gt;gäller marknadsföringslagens sanktionssystem. Detta innebär&lt;br&gt;huvudsakligen att marknadsdomstolen kan ålägga näringsidkaren vid&lt;br&gt;vite att informera om effektiva räntan i fortsättningen. För närvarande&lt;br&gt;arbetar en särskild utredning (marknadsföringsutredningen,&lt;br&gt;C 1991:10) med en översyn av marknadsföringslagen, däribland&lt;br&gt;sanktionssystemet. Det finns därför inte anledning att nu föreslå några&lt;br&gt;nya sanktionsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen föreslås en regel som ålägger kreditgivaren att vid&lt;br&gt;varje avisering upplysa konsumenten om den aktuella effektiva räntan.&lt;br&gt;Enligt förslaget skall räntan beräknas på den skuld som kvarstår sedan&lt;br&gt;de betalningar gjorts som aviseringen avser. Som skäl för regeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anges (lagrådsremissen s. 42) att konsumenten, om han får kontinuer-&lt;br&gt;lig information om effektiva räntan, kan jämföra med andra krediter&lt;br&gt;och bättre bedöma om det är motiverat att säga upp krediten i förtid.&lt;br&gt;Detta skulle enligt lagrådsremissen leda till effektivare konkurrens och&lt;br&gt;ökad rörlighet på marknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förpliktelse som den angivna skulle emellertid innebära en inte&lt;br&gt;oväsentlig ny pålaga för kreditgivarna. Att beräkna den aktuella&lt;br&gt;effektiva räntan för varje enskild kredit vid alla aviseringar skulle bli&lt;br&gt;tidsödande och kostnadskrävande, särskilt för de kreditgivare som är&lt;br&gt;ovana vid dessa beräkningar. Kostnadsökningen skulle i sista hand&lt;br&gt;komma att drabba konsumenterna. Vidare skulle informationen kunna&lt;br&gt;bli missvisande för vissa typer av krediter, särskilt mot slutet av&lt;br&gt;kredittiden. Härtill kommer att regeln för att bli användbar skulle&lt;br&gt;behöva ges ett annat innehåll för löpande krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är värdet för konsumenterna av regeln inte så&lt;br&gt;stort att det uppväger nackdelarna. Det bör därför inte införas någon&lt;br&gt;skyldighet för kreditgivaren att upplysa om effektiva räntan vid varje&lt;br&gt;avisering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.3 Annan information som skall lämnas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Reglerna om krav på information om kreditkostnad&lt;br&gt;och kontantpris behålls i huvudsak oförändrade men undantagen&lt;br&gt;från informationsskyldigheten utformas på samma sätt som i fråga&lt;br&gt;om effektiva räntan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt, dock utan att&lt;br&gt;regeln helt anpassats till EG-direktivet (se promemorian s. 71 och&lt;br&gt;72).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det görs inga invändningar mot förslaget.&lt;br&gt;Några remissinstanser anser att kreditkostnaden skall anges även vid&lt;br&gt;fristående krediter. Enligt konsumentverket behövs en föreskrift om&lt;br&gt;totalpriset för varor och tjänster som köps på kredit samt en föreskrift&lt;br&gt;om att kredittid eller antal delbetalningar skall anges i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Kravet på information om effektiva räntan&lt;br&gt;gäller för alla krediter utom vissa som uttryckligen undantas. För&lt;br&gt;fristående krediter är detta det enda informationskrav som uppställs&lt;br&gt;i den nu gällande lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För krediter som ges för förvärv av någon särskild vara, tjänst eller&lt;br&gt;annan nyttighet gäller ytterligare vissa informationskrav (se 5-7 §§&lt;br&gt;konsumentkreditlagen). Då skall även kreditkostnaden - i kronor - och&lt;br&gt;kontantpriset anges. Dessa regler - som inte har någon motsvarighet&lt;br&gt;i EG-direktivet - har till syfte främst att avhålla konsumenten från&lt;br&gt;oöverlagda kreditengagemang genom att han far klart för sig hur&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mycket dyrare det blir att handla på kredit. För att avhålla från Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;otillräckligt genomtänkta åtaganden finns även för kreditköp en regel&lt;br&gt;med krav på kontantinsats. Jag återkommer till denna regel i avsnitt&lt;br&gt;2.5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på information om kreditkostnaden och kontantpriset innebär&lt;br&gt;att kreditgivaren skall lämna dessa uppgifter dels vid marknads-&lt;br&gt;föringen av krediten, dels innan ett avtal träffas. Liksom beträffande&lt;br&gt;effektiv ränta gäller ett undantag från informationskravet för sådana&lt;br&gt;fall då krediten är av ringa omfattning eller det annars finns särskilda&lt;br&gt;skäl. Om kreditgivaren underlåter att upplysa om kreditkostnaden och&lt;br&gt;kontantpriset, gäller, precis som i fråga om effektiva räntan, mark-&lt;br&gt;nadsföringslagens sanktionssystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot kravet på att kreditkostnaden skall anges har invänts att den är&lt;br&gt;ett dåligt mått för jämförelser med andra krediter, eftersom den inte&lt;br&gt;alls tar hänsyn till betalningstidens längd. Avsikten med denna regel&lt;br&gt;är emellertid inte främst att konsumenten skall få möjlighet att&lt;br&gt;jämföra med andra krediter utan att han skall kunna bedöma hur&lt;br&gt;mycket dyrare det blir att ta varan eller tjänsten på kredit än att betala&lt;br&gt;kontant. Om kreditkostnaden och kontantpriset anges, får konsumen-&lt;br&gt;ten enkel och lättillgänglig information om detta. Så länge det inte rör&lt;br&gt;sig om stora skillnader i fråga om betalningstidens längd får informa-&lt;br&gt;tionen även anses tillräckligt rättvisande för sitt ändamål. Kravet på&lt;br&gt;angivande av kreditkostnad och kontantpris bör därför finnas kvar vid&lt;br&gt;köp av varor och tjänster på kredit. Som uttalas i promemorian finns&lt;br&gt;det inte skäl att kräva att kreditgivaren anger kreditkostnaden som ett&lt;br&gt;belopp som diskonterats till nuvärde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser anser att kreditkostnaden i kronor borde&lt;br&gt;anges även vid fristående krediter. På grund av vad som nyss sagts&lt;br&gt;om ändamålet med kravet på angivande av kreditkostnaden och risken&lt;br&gt;för att informationen blir missvisande anser jag emellertid att någon&lt;br&gt;sådan utvidgning inte bör göras. Eftersom information skall lämnas&lt;br&gt;om såväl kontantpriset som kreditkostnaden, finns det inte heller&lt;br&gt;tillräckliga skäl att kräva att totalkostnaden (kontantpriset + kredit-&lt;br&gt;kostnaden) anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket anser att marknadsföringsreglerna behöver&lt;br&gt;kompletteras med en föreskrift om att kredittid eller antal delbetal-&lt;br&gt;ningar skall anges i de fall då det lämnas uppgift om delbetalningarnas&lt;br&gt;storlek. Konsumentvägledamas förening anför liknande synpunkter.&lt;br&gt;Det som ligger bakom förslaget är främst att information om&lt;br&gt;delbetalningarnas storlek lätt ger ett missvisande och förskönande&lt;br&gt;intryck när kredittiden är lång. Jag instämmer i denna synpunkt och&lt;br&gt;har förståelse för förslaget. Lagregleringen bör emellertid inte göras&lt;br&gt;alltför detaljerad och marknadsföring som är direkt vilseledande kan&lt;br&gt;ofta angripas med stöd av marknadsföringslagens regelsystem. Jag&lt;br&gt;menar därför att skälen för att införa en föreskrift om kredittidens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;längd inte väger tillräckligt tungt. Det är dock en angelägen uppgift Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;för tillsynsmyndigheterna att se till att kreditgivarna i sin marknads-&lt;br&gt;föring håller sig inom ramarna för vad som kan anses tillbörligt och&lt;br&gt;för god kreditgivningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag från informationsskyldigheten görs i dag - liksom&lt;br&gt;beträffande effektiva räntan - för sådana fall då krediten är av ringa&lt;br&gt;omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl. I föregående&lt;br&gt;avsnitt har föreslagits att denna undantagsregel, såvitt gäller informa-&lt;br&gt;tion om effektiva räntan, ändras något för att anpassas till EG-&lt;br&gt;direktivet. Motsvarande ändring bör göras i fråga om undantag från&lt;br&gt;skyldigheten att upplysa om kreditkostnad och kontantpris. Undantaget&lt;br&gt;för fastighetskrediter blir dock inte aktuellt, eftersom kravet på&lt;br&gt;information om kreditkostnad och kontantpris bara skall gälla vid&lt;br&gt;kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåtenhet att lämna information om kreditkostnaden och&lt;br&gt;kontantpriset skall bedömas enligt marknadsföringslagen. Detsamma&lt;br&gt;gäller annan information som är &amp;quot;av särskild betydelse från konsu-&lt;br&gt;mentsynpunkt&amp;quot;. Detta bör gälla även fortsättningsvis, åtminstone i&lt;br&gt;avvaktan på resultatet av den kommande översynen av marknads-&lt;br&gt;föringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller definitionen av kreditkostnad (2 §) bör en mindre&lt;br&gt;justering göras. I dag definieras begreppet på följande sätt: &amp;quot;det&lt;br&gt;sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som&lt;br&gt;konsumenten har att erlägga med anledning av krediten&amp;quot;. Denna&lt;br&gt;formulering kom till när avgifter var betydligt mindre vanliga än i dag&lt;br&gt;och då gränsdragningen inte innebar några större problem. I dag kan&lt;br&gt;vi emellertid se att vissa avgifter, som knappast bör rymmas under&lt;br&gt;begreppet kreditkostnad, med visst berättigande ändå kan beskrivas&lt;br&gt;som &amp;quot;kostnader med anledning av krediten&amp;quot;. Detta gäller bl.a.&lt;br&gt;avgifter för småtransaktioner och avgifter för kontantuttag på en&lt;br&gt;löpande kredit. Även övertrasseringsavgifter och påminnelseavgifter&lt;br&gt;kan på sätt och vis sägas utgöra &amp;quot;kostnader med anledning av&lt;br&gt;krediten&amp;quot;, även om de i motiven till konsumentkreditlagen sägs falla&lt;br&gt;utanför definitionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tillägg och avgifter som man velat inrymma under begreppet&lt;br&gt;kreditkostnad - vilket i sin tur ligger till grund för definitionen av&lt;br&gt;effektiv ränta - är sådana som drabbar alla kredittagare och som är i&lt;br&gt;princip omöjliga för dessa att påverka. Främst handlar det om&lt;br&gt;avbetalningstillägg, uppläggningsa vgifter (inklusive avgift för&lt;br&gt;kreditupplysning), värderingsavgifter, aviseringsavgifter och fasta&lt;br&gt;årsavgifter. Det som är gemensamt för dessa kan närmast sägas vara&lt;br&gt;att de är kostnader för krediten. Detta kan inte sägas om avgifter för&lt;br&gt;kontraktsbrott eller småtransaktionsavgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med det sagda bör definitionen på kreditkostnad ändras&lt;br&gt;till: &amp;quot;det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och andra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kostnader som konsumenten skall betala för krediten&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som sagts i föregående avsnitt innehåller EG-direktivet en upp-&lt;br&gt;räkning av vissa kostnader som inte skall anses ingå i &amp;quot;total cost of&lt;br&gt;the credit to the consumer&amp;quot; och därför inte ingå i underlaget för&lt;br&gt;beräkning av effektiva räntan. Uppräkningen stämmer väl överens&lt;br&gt;med vad som får anses gälla enligt den nu föreslagna definitionen av&lt;br&gt;begreppet kreditkostnad.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Kontantinsats&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: De gällande reglerna om kontantinsats bör&lt;br&gt;behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemo-&lt;br&gt;rian s. 153-156).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Har inga invändningar. Några remissinstanser&lt;br&gt;menar dock att kravet på kontantinsats bör gälla även vid kontoköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: I konsumentkreditlagen föreskrivs&lt;br&gt;(8 §) att en kontantinsats skall uttas vid kreditköp &amp;quot;i enlighet med god&lt;br&gt;sed på marknaden&amp;quot; och att kontantinsatsen skall motsvara minst 20 %&lt;br&gt;av varans kontantpris, om inte annat föranleds av &amp;quot;särskilda förhållan-&lt;br&gt;den&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med kravet på kontantinsats är att detta skall verka återhål-&lt;br&gt;lande på konsumenternas benägenhet att handla på kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan år 1986 gäller vid sidan av konsumentkreditlagen en särskild&lt;br&gt;lag (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-&lt;br&gt;ningsvillkor vid kreditköp. Enligt denna lag kan regeringen utfärda&lt;br&gt;särskilda föreskrifter om bl.a. kontantinsats. För närvarande finns&lt;br&gt;inga sådana särskilda föreskrifter, varför regeln i 8 § kon-&lt;br&gt;sumentkreditlagen är det enda stadgandet om kontantinsats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln om att 20 % av kontantpriset normalt skall betalas kontant&lt;br&gt;fyller en värdefull tillbakahållande funktion och stämmer med vad&lt;br&gt;handeln enligt lång tradition betraktar som rimligt och naturligt.&lt;br&gt;Kravet på en normalt 20-procentig kontantinsats bör därför behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är om kravet på kontantinsats i konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen bör gälla - som några remissinstanser anser - även vid konto-&lt;br&gt;köp. I relativt utförliga förarbetsuttalanden motiverades i proposi-&lt;br&gt;tionen till konsumentkreditlagen (1976/77:123 s. 102 f.) varför&lt;br&gt;kontoköpen i princip borde vara undantagna. Departementschefen&lt;br&gt;framhöll särskilt att ordningen med kontokortskrediter på flera sätt&lt;br&gt;kunde vara praktisk för konsumenten och därför inte borde kompli-&lt;br&gt;ceras i vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter&lt;br&gt;verkligen påkallade. Något generellt undantag borde det enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;departementschefen inte bli fråga om, men de flesta kontoköp avsågs&lt;br&gt;falla utanför regleringen genom bestämmelsens lydelse, &amp;quot;i enlighet&lt;br&gt;med god sed på marknaden&amp;quot;. Eftersom det inte var praxis med&lt;br&gt;kontantinsats vid kontoköp kunde det inte anses strida mot god sed att&lt;br&gt;underlåta att ta ut en sådan insats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dag torde i praktiken så gott som alla kontoköp genomföras utan&lt;br&gt;någon kontantinsats över huvud taget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till de skäl som sålunda anförts mot ett krav på kontantinsats vid&lt;br&gt;kontoköp kan fogas att det, om man vill ha kvar kontoköpen som en&lt;br&gt;smidig betalningsordning, är svårt att utforma kravet så att det utgör&lt;br&gt;en faktor som verkligen effektivt avhåller konsumenterna från&lt;br&gt;oöverlagda kreditköp. Ställer man krav på att kontantinsats skall&lt;br&gt;erläggas vid själva köpet, blir systemet svårarbetat och tanken med&lt;br&gt;denna betalningsordning går till stor del förlorad. Om kravet i stället&lt;br&gt;ges den innebörden att konsumenten skall amortera &amp;quot;kontantinsatsen&amp;quot;&lt;br&gt;senare, tillgodoses inte tanken att konsumenten skall tvingas lägga ut&lt;br&gt;en betydande del av priset för att få varan utlämnad till sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutsatsen är att det inte heller i fortsättningen bör uppställas något&lt;br&gt;krav på kontantinsats vid kontoköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen föreslås att hänvisningen i gällande lag till &amp;quot;god&lt;br&gt;sed på marknaden&amp;quot; skall behållas. Lagrådet påpekar att 5 § i&lt;br&gt;lagförslaget innehåller en generell bestämmelse om att näringsidkaren&lt;br&gt;i sitt förhållande till konsumenten skall &amp;quot;iaktta god kreditgivningssed&amp;quot;.&lt;br&gt;Detta aktualiserar enligt lagrådet frågan om orden &amp;quot;i enlighet med god&lt;br&gt;sed på marknaden&amp;quot; behövs i lagtexten till bestämmelsen om kontant-&lt;br&gt;insats. Om så anses vara fallet, torde enligt lagrådet för förståelsens&lt;br&gt;skull de båda uttryckssättens förhållande till varandra böra klargöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör lagrummet innehålla en precisering av kravet&lt;br&gt;på kontantinsats som - liksom är fallet i dag - ger utrymme för en&lt;br&gt;viss flexibilitet. Uttrycket &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot; är etablerat och&lt;br&gt;kreditgivarna är relativt väl förtrogna med dess innebörd. Lagen bör&lt;br&gt;emellertid inte innehålla mer än ett uttryck om &amp;quot;god sed&amp;quot;, om det inte&lt;br&gt;finns en bestämd skillnad mellan uttrycken. Så är knappast fallet här.&lt;br&gt;Eftersom de krav som bör ställas på kreditgivaren när det gäller&lt;br&gt;kontantinsats lika väl synes kunna beskrivas med uttrycket &amp;quot;god&lt;br&gt;kreditgivningssed&amp;quot;, bör sålunda detta uttryck tas in i regeln i stället&lt;br&gt;för det gamla &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer att man försöker kringgå kravet på kontantinsats&lt;br&gt;bl.a. genom att konsumenten får låna beloppet i fråga. Om detta finns&lt;br&gt;en regel i konsumentkreditlagen (8 § andra stycket). Där stadgas att&lt;br&gt;&amp;quot;betalning med medel som köparen far låna av säljaren eller av annan&lt;br&gt;kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren&amp;quot;&lt;br&gt;inte godtas som kontantinsats. Kravet på kontantinsats kan alltså inte&lt;br&gt;&amp;quot;kringgås&amp;quot; genom ett lån till konsumenten, låt vara att det i ett enskilt&lt;br&gt;fall kan vara svårt att avgöra huruvida en lånetransaktion grundar sig&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon ny regel behövs alltså inte för att komma till rätta med det&lt;br&gt;nu nämnda fallet. Möjligen är dock regeln i 8 § andra stycket inte&lt;br&gt;tillräckligt känd i handeln, varför det kan finnas skäl att informera om&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare förekommer att varor lämnas ut till konsumenten utan&lt;br&gt;kontantinsats och utan att det vid utlämningstillfället bestäms hur&lt;br&gt;betalning skall erläggas. En bakomliggande tanke kan vara att&lt;br&gt;kontantinsats inte behövs, eftersom det inte skulle vara fråga om ett&lt;br&gt;kreditköp. Enligt min mening måste emellertid ett sådant avtal anses&lt;br&gt;utgöra ett kreditköp, varvid en kontantinsats skall tas ut enligt 8 §&lt;br&gt;konsumentkreditlagen. Detta måste gälla även om konsumenten - som&lt;br&gt;ofta är fallet - ges rätt att ångra köpet inom viss tid. Skulle avtalet&lt;br&gt;konstrueras så att en mindre &amp;quot;hyra&amp;quot; utgår efter att varan utlämnats,&lt;br&gt;blir regeln i 3 § andra stycket tillämplig. Regler om kreditköp skall&lt;br&gt;alltså tillämpas, om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till&lt;br&gt;varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller för detta fall synes det alltså behövas någon komplette-&lt;br&gt;ring av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av regeln om kontantinsats bestäms ytterst av marknads-&lt;br&gt;domstolen. I 9 § konsumentkreditlagen föreskrivs att försäljning i&lt;br&gt;strid med kravet på kontantinsats skall anses utgöra &amp;quot;handling som&lt;br&gt;avses i 2 § marknadsföringslagen&amp;quot;, dvs. otillbörlig marknadsföring.&lt;br&gt;Den sanktion som då står till buds är att marknadsdomstolen på talan&lt;br&gt;av konsumentombudsmannen kan förbjuda näringsidkaren att fortsätta&lt;br&gt;med sitt förfarande. Ett förbud skall normalt förenas med vite.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det blir alltså i dessa fall fråga om ett förbud i efterhand. En sådan&lt;br&gt;reaktion är naturligtvis i regel mindre effektiv än en &amp;quot;direktverkande&amp;quot;&lt;br&gt;sanktion. Marknadsföringslagen ses emellertid över för närvarande av&lt;br&gt;en särskild utredning, som bl.a. har till uppgift att överväga sank-&lt;br&gt;tionssystemet. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete bör den&lt;br&gt;nu aktuella regeln inte ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis bör alltså de nuvarande reglerna om kontant-&lt;br&gt;insats i konsumentkreditlagen behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Ränta&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.6.1 Kreditgivarens rätt att ändra räntan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande&lt;br&gt;avtalsperiod begränsas. Förutsättningarna för ändringar i ränte-&lt;br&gt;satsen skall anges i avtalet och räntan får höjas endast som en följd&lt;br&gt;av vissa i lagen angivna händelser. Kreditgivaren skall vara&lt;br&gt;skyldig att tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt&lt;br&gt;till konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom skall&lt;br&gt;kreditgivaren vara skyldig att underrätta konsumenten om beslutade&lt;br&gt;ränteändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget skall kredit-&lt;br&gt;givaren få ändra räntesatsen till konsumentens nackdel endast i&lt;br&gt;anslutning till variationer i en referensränta som han har hänvisat till&lt;br&gt;i avtalet. Även andra ränteändringar skall dock få göras när &amp;quot;särskilda&lt;br&gt;skäl&amp;quot; föreligger (se promemorian s. 72-86).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna avstyrker&lt;br&gt;förslaget - däribland bankinspektionen och riksbanken - eller riktar&lt;br&gt;invändningar mot det. Bland dem som tillstyrker förslaget finns&lt;br&gt;konsumentverket, näringsfrihetsombudsmannen och allmänna&lt;br&gt;reklamationsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Kreditgivaren förbehåller sig ofta en rätt&lt;br&gt;att ensidigt ändra räntan under löpande avtalsperiod. I regel får&lt;br&gt;kreditgivaren enligt avtalet justera räntan dels vid ändringar i&lt;br&gt;diskontot, dels då det motiveras av någon kreditpolitisk åtgärd och&lt;br&gt;dels vid förändringar i det &amp;quot;allmänna ränteläget&amp;quot;. I många avtal - bl.a.&lt;br&gt;i de skuldebrevsformulär som förhandlats fram mellan bankinspek-&lt;br&gt;tionen och bankerna - föreskrivs dessutom att kreditgivaren får ändra&lt;br&gt;räntan &amp;quot;av annan anledning&amp;quot; som inte närmare specificeras. För en&lt;br&gt;sådan ränteändring gäller dock att kredittagaren skall underrättas viss&lt;br&gt;tid innan ränteändringen träder i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från konsumentskyddssynpunkt framstår vissa av dessa ensidiga&lt;br&gt;klausuler som tvivelaktiga. För det första ger de kreditgivarna en stor&lt;br&gt;frihet att flytta över kostnadsökningar på kredittagarna. För det andra&lt;br&gt;lämnar de utrymme för osäkerhet om grunderna för ränteändringar.&lt;br&gt;Kredittagarna har inte någon reell möjlighet att kontrollera om och i&lt;br&gt;vad mån räntehöjningar är - i en eller annan mening - motiverade.&lt;br&gt;Marknadsdomstolen har i en dom år 1987 (MD 1987:13) förbjudit en&lt;br&gt;kreditgivare att använda ett villkor med innebörd att räntan fick&lt;br&gt;ändras &amp;quot;då långivaren beslutar om förändring av räntan för lån av&lt;br&gt;denna art&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk rätt innehåller inte någon regel som direkt avser kredit-&lt;br&gt;givarens rätt att justera räntan. Däremot finns en föreskrift i EG-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;direktivet. Där sägs (Art. 4.2 b) att avtalet skall innehålla en Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;bestämmelse om de förutsättningar under vilka den effektiva räntan&lt;br&gt;får ändras. Hur preciserade dessa förutsättningar behöver vara anges&lt;br&gt;dock inte och det finns inte någon begränsning i fråga om vilka skäl&lt;br&gt;för en ränteändring som är godtagbara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nya danska kreditavtalslagen har man gått något längre för att&lt;br&gt;skydda konsumenten vid ränteändringar. Det utvidgade skyddet gäller&lt;br&gt;dock bara gentemot vissa kreditgivare. Beträffande avtal med rörlig&lt;br&gt;ränta gäller enligt den danska lagen (§ 15) att andra kreditgivare än&lt;br&gt;sådana som har tillåtelse att driva verksamhet enligt &amp;quot;lov om banker&lt;br&gt;og sparekasser m.v.&amp;quot; eller enligt &amp;quot;realkreditloven&amp;quot; endast får avtala&lt;br&gt;att räntan helt eller delvis skall variera med &amp;quot;st^rrelsen af National-&lt;br&gt;bankens diskonto eller lignende forhold, som kreditgiver er uden&lt;br&gt;indflydelse på&amp;quot;. För bl.a. finansbolag gäller alltså att ränteändringar&lt;br&gt;skall knytas till en referensränta. Undantaget för banker m.fl.&lt;br&gt;motiveras med att dessa kreditinstitut är underkastade särskild tillsyn&lt;br&gt;(Forslag till Lov om kreditaftaler, L 78, 1989-90, s. 26). För dessa&lt;br&gt;kreditinstitut gäller bara en regel motsvarande den i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska konsumentkreditlagstiftningen skall, enligt vad jag&lt;br&gt;tidigare har anfört (se avsnitt 2.1.1), anpassas till EG-direktivet. På&lt;br&gt;grund härav skall i varje fall en regel motsvarande EG-direktivets tas&lt;br&gt;in i svensk lag. Det skall alltså föreskrivas att förutsättningarna för&lt;br&gt;ändring av räntan skall anges i kreditavtalet. Frågan är om villkoren&lt;br&gt;för kreditgivarens rätt att ändra räntan bör preciseras mer än så.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Obligatorisk referensränta?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från ren konsumentsynpunkt ter det sig rimligt att förutsättningarna&lt;br&gt;för ränteändringar preciseras exakt i förväg, så att kreditgivaren inte&lt;br&gt;ensidigt kan bestämma räntan. Det blir då också möjligt för kon-&lt;br&gt;sumenten att kontrollera att gjorda räntejusteringar står i överensstäm-&lt;br&gt;melse med avtalet. Förslaget i promemorian bygger på denna&lt;br&gt;utgångspunkt. Det föreslås att kreditgivaren skall få ändra räntesatsen&lt;br&gt;till konsumentens nackdel endast i anslutning till variationer i en&lt;br&gt;referensränta som kreditgivaren har hänvisat till i avtalet och som han&lt;br&gt;saknar inflytande på. När &amp;quot;särskilda skäl&amp;quot; föreligger skall dock även&lt;br&gt;andra ränteändringar få göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står emellertid klart att en regel som den föreslagna innefattar&lt;br&gt;betydande olägenheter. En del av invändningarna behandlas i&lt;br&gt;promemorian (s. 79 f.) och under remissbehandlingen har argumen-&lt;br&gt;ten mot förslaget preciserats och skärpts. De argument som de flesta&lt;br&gt;kritiska remissinstanserna - bland dem bankinspektionen och riks-&lt;br&gt;banken - har lagt störst vikt vid kan sammanfattas enligt följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditinstitutens upplåning sker ofta på olika marknader, såväl&lt;br&gt;inhemska som utländska. Instituten strävar efter att uppnå så förmån-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;liga upplåningsvillkor som möjligt. Det går inte att bestämma en Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;referensränta på ett sådant sätt att den avspeglar de faktiska upp-&lt;br&gt;låningskostnadema. Detta gäller även om kreditgivaren får full frihet&lt;br&gt;att själv bestämma hur referensräntan skall vara utformad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda betyder att en obligatorisk anknytning till en referensränta&lt;br&gt;skulle innebära en introduktion av en ny ränterisk för kreditinstituten.&lt;br&gt;Att införa en sådan ränterisk är olämpligt, särskilt när det gäller&lt;br&gt;bankerna, och står i motsatsställning inte minst till internationella&lt;br&gt;strävanden att minska sådana risker. Ökad ränterisk medför också&lt;br&gt;ökade kostnader, vilka får betalas av kredittagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undgå ränterisken skulle kreditinstituten tvingas att begränsa&lt;br&gt;sin upplåning till enstaka förutbestämda marknader och sålunda&lt;br&gt;tvingas agera med minskad flexibilitet. Detta påverkar marknadens&lt;br&gt;struktur i en stagnerande riktning och innebär bl.a. dyrare krediter för&lt;br&gt;de svenska konsumenterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En referensränta som har konstruerats vid en viss tidpunkt tenderar&lt;br&gt;också att bli inaktuell genom förändringarna på marknaden. När&lt;br&gt;referensräntan blir föråldrad måste den kunna bytas ut. Detta orsakar&lt;br&gt;problem i de kreditavtal som löper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har kommit till slutsatsen att olägenheterna med en obligatorisk&lt;br&gt;referensränta är så stora att promemorieförslaget inte bör genomföras.&lt;br&gt;Som bankinspektionen påpekar står det fritt för varje kreditgivare att&lt;br&gt;som ett alternativ för kunderna erbjuda krediter där räntan knyts till&lt;br&gt;en referensränta. Om sådana krediter erbjuds kan konsumenternas&lt;br&gt;intresse för dem avläsas, vilket på sikt kan få till följd att denna typ&lt;br&gt;av krediter blir ett konkurrenskraftigt alternativ.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En mindre långtgående regel bör införas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser som avstyrker förslaget om en obligatorisk&lt;br&gt;referensränta instämmer i bedömningen att räntejusteringsklausulema&lt;br&gt;behöver vara tydligare och ge bättre kontrollmöjligheter för kon-&lt;br&gt;sumenterna. Många vitsordar behovet av en lagbestämmelse. Bl.a.&lt;br&gt;riksbanken och bankinspektionen antyder egna förslag om hur en&lt;br&gt;mindre långtgående regel skulle kunna utformas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till konsumenternas utsatta läge i kreditavtal med rörlig&lt;br&gt;ränta är det enligt min mening angeläget att konsumentskyddet&lt;br&gt;förstärks på denna punkt. En bestämmelse som kan åstadkomma det&lt;br&gt;bör därför införas i konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandena på kreditmarknaden medför att det torde få accepteras&lt;br&gt;att de flesta kreditinstitut erbjuder krediter där utlåningsräntan i&lt;br&gt;huvudsak är beroende av institutets kostnader på ett sådant sätt att det&lt;br&gt;är svårt för konsumenten att kontrollera om räntehöjningar står i&lt;br&gt;överensstämmelse med avtalet. Det innebär att det väsentligen får&lt;br&gt;överlämnas åt tillsynsmyndigheterna att svara för sådan kontroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagbestämmelse om ränteändringar bör bl.a. syfta till att Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förbättra förutsättningarna för en effektiv tillsyn. I bestämmelsen bör&lt;br&gt;preciseras vilka slags omständigheter som kan ge kreditgivaren rätt att&lt;br&gt;höja räntan. Härmed vinner man framför allt att det klarläggs att inga&lt;br&gt;andra omständigheter får åberopas som skäl för en räntehöjning. Detta&lt;br&gt;klargör rättsläget och underlättar tillsynsmyndigheternas arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de skuldebrevsformulär som används av de flesta banker anges de&lt;br&gt;omständigheter som enligt kreditavtalet kan ge kreditgivaren rätt att&lt;br&gt;höja räntan:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- ändring av riksbankens diskonto,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- annan kreditpolitisk åtgärd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- ändring i det allmänna ränteläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessutom får räntesatsen ändras &amp;quot;av annan anledning&amp;quot; men endast&lt;br&gt;med verkan från och med dagen efter förfallodag för ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nyss har anfört anser jag att det i skulde-&lt;br&gt;brevsformulären använda uttrycket &amp;quot;av annan anledning&amp;quot; är alltför&lt;br&gt;oprecist för att vara godtagbart i detta sammanhang. I en lagregel bör&lt;br&gt;därför i stället - som jag nyss har varit inne på - preciseras vilka slags&lt;br&gt;omständigheter som kan utgöra grund för en ränteändring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det första bör räntan få ändras till följd av sådana förändringar&lt;br&gt;som innebär att kreditgivarens upplåning fördyras. Det finns knappast&lt;br&gt;anledning att närmare precisera förutsättningarna. Att förändringarna&lt;br&gt;måste ha inträffat sedan föregående ränteändring är självklart.&lt;br&gt;Diskontots roll är numera så begränsad att det inte finns skäl att&lt;br&gt;särskilt anknyta till diskontot i regeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det andra bör räntan få ändras till följd av sådana beslut av&lt;br&gt;statsmakterna som direkt påverkar förutsättningarna för kreditgivning,&lt;br&gt;exempelvis ändrade kassa- och kapitalkrav för bankerna. Denna typ&lt;br&gt;av beslut har i kreditavtalen brukat sammanfattas under benämningen&lt;br&gt;&amp;quot;kreditpolitiska åtgärder&amp;quot; eller &amp;quot;kreditpolitiska beslut&amp;quot;. Det kan&lt;br&gt;visserligen ifrågasättas om detta är en helt adekvat benämning. Ser&lt;br&gt;man begreppet &amp;quot;kreditpolitiska beslut&amp;quot; i vid mening - innefattande alla&lt;br&gt;offentligrättsliga beslut som direkt avser kreditmarknaden - är det&lt;br&gt;dock godtagbart. Det bör därför kunna användas även i en lagregel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det tredje är det rimligt, med hänsyn till att avtalen ofta sträcker&lt;br&gt;sig över lång tid, att även andra förändringar som påverkar kredit-&lt;br&gt;givarens kostnader får föranleda räntehöjningar. Sådana kostnads-&lt;br&gt;höjningar som kan förutses redan när kreditavtalet ingås bör därvid&lt;br&gt;inte kunna åberopas. De kostnadsökningar som här kan godtas som&lt;br&gt;skäl för en räntehöjning bör därför lämpligen preciseras som &amp;quot;andra&lt;br&gt;kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när&lt;br&gt;avtalet ingicks&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis kan inte varje förändring av de slag som nu nämnts ge&lt;br&gt;kreditgivaren rätt till en obegränsad höjning av räntan. Höjning bör&lt;br&gt;få ske endast i den utsträckning som det motiveras av förändringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är visserligen ofta svårt att avgöra vilken räntehöjning som är Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;motiverad i ett enskilt fall. Dels går det ofta inte att avgöra säkert hur&lt;br&gt;en viss kreditgivares kostnader påverkas av en förändring, dels är det&lt;br&gt;ofta inte givet om och i vilken utsträckning en kostnadsökning skall&lt;br&gt;inverka på räntan för en viss kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det senast sagda är det ofrånkomligt att en bestämmelse&lt;br&gt;av detta slag får fungera som en allmän handlingsregel snarare än&lt;br&gt;som en preciserad föreskrift. En sådan regel har dock ett värde&lt;br&gt;genom att den ger tillsynsmyndigheterna hållpunkter för en kontroll&lt;br&gt;samtidigt som den klargör för kreditgivarna vad som under alla&lt;br&gt;förhållanden inte är acceptabelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa kreditgivare har kritiserats för att de är snabba när det gäller&lt;br&gt;att ändra räntan i egen favör, medan de är mera senfärdiga när det&lt;br&gt;blir aktuellt att sänka räntan. Såväl konsumentverket som bankinspek-&lt;br&gt;tionen har noterat att många kreditgivare över huvud taget är avgjort&lt;br&gt;mer benägna att höja räntan under löpande avtalstid än att sänka den.&lt;br&gt;Detta är givetvis oacceptabelt från konsumentsynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen bör därför också tas in en föreskrift om att kreditgivaren är&lt;br&gt;skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt&lt;br&gt;till konsumentens förmån som till hans nackdel. Promemorian&lt;br&gt;innehåller ett förslag om en sådan regel. Detta förslag tillstyrks eller&lt;br&gt;lämnas utan erinran av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som bankinspektionen framhåller i sitt yttrande bör kreditgivaren&lt;br&gt;slutligen åläggas en viss informationsskyldighet i förhållande till&lt;br&gt;konsumenten. Det är ett minimikrav att konsumenten får information&lt;br&gt;i rimlig tid om beslutade ränteändringar. Ofta kan konsumenten ha&lt;br&gt;anledning att överväga att slutbetala krediten i förtid, eventuellt att&lt;br&gt;byta kreditgivare, vid en räntehöjning. I sådana fall då en ränte-&lt;br&gt;höjning motiveras framför allt av den enskilde kreditgivarens&lt;br&gt;förhållanden, bör konsumenten därför få ett meddelande i så god tid&lt;br&gt;att han ges möjlighet att agera innan ränteändringen träder i kraft. Att&lt;br&gt;ge ett sådant meddelande senare får anses strida mot god kreditgiv-&lt;br&gt;ningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övriga fall bör det vara tillräckligt att konsumenten får ett besked&lt;br&gt;om ränteändringen senast när ändringen börjar gälla. En sådan regel&lt;br&gt;finns i EG-direktivet (Art. 6.3). Konsumenten bör alltid få ett&lt;br&gt;personligt meddelande om ränteändringar. I normalfallet bör det dock&lt;br&gt;räcka om ett sådant meddelande kommer med nästa avisering eller&lt;br&gt;kontoutdrag, under förutsättning att kreditgivaren senast när ändringen&lt;br&gt;börjar gälla annonserar om den i dagspressen. Detta torde stå i&lt;br&gt;överensstämmelse med den praxis som de flesta kreditgivare tillämpar&lt;br&gt;redan i dag. En likadan regel har tagits in i den nya danska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om ändringar av räntesatsen bör gälla för i princip alla&lt;br&gt;kredittyper som berörs. I fråga om lån i pantlånerörelse är situationen&lt;br&gt;speciell genom de regler som gäller enligt lagen om pantlånerörelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och som innebär att länsstyrelsen skall fastställa räntan. Som jag Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;återkommer till i avsnitt 2.14 är emellertid förhållandena i pantlåne-&lt;br&gt;verksamheten även i andra avseenden på olika sätt så särpräglade att&lt;br&gt;det finns skäl att hålla sådan verksamhet helt och hållet utanför&lt;br&gt;konsumentkreditlagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.2 Hur räntan skall anges i avtalet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det skall inte vara tillåtet att ange räntesatsen som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en månadsränta, inte heller i form av s.k. rak ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian&lt;br&gt;s. 87).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Särskilt vid kontokrediter är det vanligt&lt;br&gt;med månads räntor, dvs. räntesatser som inte är beräknade på årsbasis&lt;br&gt;utan per månad. Räntesatsen motsvarar då relationen mellan kredit-&lt;br&gt;kostnaderna per månad och kapitalbeloppet. Månadsräntan är en&lt;br&gt;tolftedel av årsräntan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att räntan anges per månad är ägnat att försvåra konsumentens&lt;br&gt;bedömning av krediten. Det vanligaste är att räntan anges per år och&lt;br&gt;det är dessa tal som konsumenterna lättast känner igen. Det kan inte&lt;br&gt;finnas något rimligt behov för kreditgivarna att få uttrycka räntesatsen&lt;br&gt;som en månadsränta. Det bör därför föreskrivas i lagen att räntan&lt;br&gt;skall anges per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer också kreditavtal med s.k. rak ränta. Räntesatsen&lt;br&gt;anges då som en viss procent av det ursprungliga kreditbeloppet, trots&lt;br&gt;att den utestående krediten successivt minskar genom delbetalningar.&lt;br&gt;Det normala är s.k. fallande ränta, som innebär att räntan beräknas&lt;br&gt;på det vid varje tid kvarstående kapitalbeloppet. Det säger sig självt&lt;br&gt;att räntesatsen för ett lån som avbetalas efter hand blir betydligt lägre&lt;br&gt;om den anges som rak ränta. De flesta konsumenter torde sakna&lt;br&gt;kunskap om vad rak ränta innebär. Även om det uttryckligen sägs i&lt;br&gt;avtalet att räntesatsen avser rak ränta, har de därför inga realistiska&lt;br&gt;möjligheter att bedöma den faktiska räntenivån och jämföra med de&lt;br&gt;räntesatser som de är vana att se. Det torde inte vara ovanligt att man&lt;br&gt;får intrycket att krediten är billigare än den verkligen är. Härtill&lt;br&gt;kommer att rak ränta i regel är ett dåligt och missvisande mått på den&lt;br&gt;verkliga kostnaden för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användandet av rak ränta innebär alltså avsevärda nackdelar för&lt;br&gt;konsumenterna. Det är svårt att finna att kreditgivarna skulle ha något&lt;br&gt;befogat intresse av att ange räntan på detta sätt. I konsumentkredit-&lt;br&gt;sammanhang bör därför endast fallande ränta accepteras. En särskild&lt;br&gt;lagbestämmelse härom bör införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättsföljden &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att räntesatsen anges med en månadsräntesats eller som rak ränta&lt;br&gt;behöver inte i och för sig innebära att räntan är oskälig. Den kan&lt;br&gt;rentav vara mycket förmånlig för konsumenten. Det är därför inte&lt;br&gt;lämpligt att föreskriva att avtalsvillkor om rak ränta eller månadsränta&lt;br&gt;är ogiltiga. I stället bör det marknadsrättsliga regelsystemet tillämpas.&lt;br&gt;Har kreditgivaren använt rak ränta eller månadsränta torde det i regel&lt;br&gt;få anses att han har &amp;quot;underlåtit att lämna information som är av&lt;br&gt;särskild betydelse från konsumentsynpunkt&amp;quot;. Därmed blir&lt;br&gt;marknadsföringslagens regler tillämpliga (jfr 7 § i den gällande&lt;br&gt;konsumentkreditlagen).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Avgifter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Kreditgivaren får ta ut avgifter för krediten endast&lt;br&gt;om avgiften anges särskilt i avtalet och avser en kostnad som&lt;br&gt;kreditgivaren har för krediten. I avtalet skall anges under vilka&lt;br&gt;förutsättningar avgifterna får ändras under löpande avtalsperiod.&lt;br&gt;Höjningar får ske bara i den utsträckning som det motiveras av&lt;br&gt;ökningar i de kostnader som avgifterna skall täcka. Kreditgivaren&lt;br&gt;skall vara skyldig att informera konsumenten om avgiftsändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Med ett par undantag förbjuds alla avgifter&lt;br&gt;som avser kostnader för krediten i egentlig mening (se promemorian&lt;br&gt;s. 90-100).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är starkt&lt;br&gt;kritiska mot förslaget. Endast få remissinstanser tillstyrker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Det har blivit allt vanligare med olika&lt;br&gt;typer av avgifter för krediter. Bland avgifter som ofta förekommer&lt;br&gt;kan nämnas uppläggningsavgifter, aviseringsavgifter, årsavgifter för&lt;br&gt;kontokrediter, avgifter för småtransaktioner, uttagsavgifter, övertras-&lt;br&gt;seringsavgifter och påminnelseavgifter. Vid avbetalningsköp tas ofta&lt;br&gt;s.k. avbetalningstillägg ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifterna har medfört vissa nackdelar från konsumentskydds-&lt;br&gt;synpunkt. De gör det många gånger svårt för konsumenterna att&lt;br&gt;bedöma den verkliga kostnaden för en kredit och att jämföra olika&lt;br&gt;krediter. Vidare finns det skäl att tro att avgifterna kan tendera att i&lt;br&gt;någon mån fördyra krediterna för konsumenterna, inte minst därför&lt;br&gt;att det kan förmodas att de flesta konsumenter är mindre observanta&lt;br&gt;på avgifterna än på räntan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett särskilt problem med avgifterna är att kreditgivarnas information&lt;br&gt;om dessa många gånger är bristfällig och att kreditavtalen ofta inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;alls specificerar avgifterna vare sig till art eller till belopp. Det är Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;vanligt med formuleringar i avtalen av typen &amp;quot;för krediten uttas de&lt;br&gt;avgifter som kreditgivaren vid varje tid tillämpar för krediter av detta&lt;br&gt;slag&amp;quot;. Kreditgivarna förbehåller sig alltså ofta frihet både att höja&lt;br&gt;avgifterna och att införa nya avgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot vissa avgifter?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att komma till rätta med de konsumentskyddsproblem som följer&lt;br&gt;med avgifterna föreslås i promemorian att avgifter för krediter i&lt;br&gt;princip skall förbjudas. Ett par undantag föreslås från detta förbud&lt;br&gt;och avgifter som inte är kostnader &amp;quot;för krediten&amp;quot; i egentlig mening&lt;br&gt;skall enligt förslaget inte alls omfattas av förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget avstyrks av en rad remissinstanser, bl.a. bankinspek-&lt;br&gt;tionen, NO och SPK. Det möts av invändningar från många andra&lt;br&gt;och tillstyrks av bara ett fåtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den kritik som riktas mot förslaget grundar sig väsentligen på de&lt;br&gt;invändningar som diskuteras i promemorian (s. 92 f.). Särskilt&lt;br&gt;betonas att varje kredittagare i princip bör bära de kostnader som han&lt;br&gt;själv förorsakar och att kostnadsövervältringar till nackdel för de&lt;br&gt;konsumenter som föranleder små kostnader bör motverkas. Det&lt;br&gt;framhålls att de flesta hanteringskostnader för en kredit är i huvudsak&lt;br&gt;lika stora oberoende av kreditens storlek, medan finansierings-&lt;br&gt;kostnaden är proportionell mot kreditbeloppet; det anses motiverat att&lt;br&gt;detta får avspegla sig även i prissättningen gentemot kredittagarna.&lt;br&gt;Vidare framhålls att gränsen mellan avgifter som enligt förslaget får&lt;br&gt;förekomma och sådana som förbjuds är oskarp och därför medför&lt;br&gt;tillämpnings- och rättssäkerhetsproblem. Några remissinstanser&lt;br&gt;nämner också att avgifterna inom bankväsendet har strukturell&lt;br&gt;betydelse och bl.a. påverkar datoriseringen, personaltätheten och&lt;br&gt;möjligheterna att erbjuda service även i glesbygdsområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser att kritiken mot förslaget är berättigad och noterar att det&lt;br&gt;redan i promemorian konstateras att ett avgiftsförbud skulle medföra&lt;br&gt;nackdelar av betydelse. Enligt min mening finns det därför anledning&lt;br&gt;att först pröva om en mindre långtgående konsumentskyddsregel&lt;br&gt;beträffande avgifterna kan tillgodose de behov av ett förstärkt&lt;br&gt;konsumentskydd som föreligger på detta område. Skulle det visa sig&lt;br&gt;att så inte är fallet, kan det senare finnas anledning att återkomma i&lt;br&gt;saken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om ett avgiftsförbud bör alltså inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En mindre långtgående regel bör införas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss framhöll bör konsumentskyddet i fråga om avgifter&lt;br&gt;förstärkas på annat sätt än genom ett avgiftsförbud. Särskilt viktigt är&lt;br&gt;att kreditgivarnas möjlighet att införa nya avgifter i gällande avtal och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att ensidigt höja befintliga avgifter begränsas. En begränsning i Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;kreditgivarnas rätt att ändra räntan (se ovan i avsnitt 2.6.1) kan bli&lt;br&gt;näst intill meningslös om kreditgivarna i stället kan fritt höja vissa&lt;br&gt;avgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns också skäl att även i övrigt begränsa kreditgivarnas&lt;br&gt;möjligheter att ersätta räntan med avgifter. Om detta kan ske&lt;br&gt;obegränsat, försämras konsumenternas möjligheter att bedöma de&lt;br&gt;verkliga kostnaderna för krediten. Det gäller även om den effektiva&lt;br&gt;räntan anges. En förutsättning för att kreditgivaren skall ha rätt att ta&lt;br&gt;ut särskilda avgifter för krediten bör därför vara att avgiften avser en&lt;br&gt;kostnad som kreditgivaren har för just den ifrågavarande krediten.&lt;br&gt;Kostnaden för en resurs hos kreditgivaren bör därvid anses hänförlig&lt;br&gt;till krediten i den mån resursen används för hanteringen av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu angivna begränsningen i kreditgivarens rätt att ta ut avgifter&lt;br&gt;bör inte gälla för sådana avgifter som inte kan sägas utgöra ersättning&lt;br&gt;för krediten i egentlig mening, t.ex. övertrasseringsavgifter, påmin-&lt;br&gt;nelseavgifter och avgifter för små eller många uttag. Dessa avgifter&lt;br&gt;syftar till att styra konsumenternas beteende och de skulle fungera&lt;br&gt;mindre effektivt, om det krävdes att de var direkt knutna till kredit-&lt;br&gt;givarens egna kostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel av nu angivet slag kan visserligen föranleda vissa gräns-&lt;br&gt;dragningssvårigheter. Den synes dock kunna fylla en viktig funktion&lt;br&gt;som stöd för tillsynsmyndigheternas övervakning av kreditgivarnas&lt;br&gt;avgiftsuttag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör vidare krävas att avgifterna anges särskilt i kreditavtalet.&lt;br&gt;Jag kommer visserligen att förorda (avsnitt 2.11.1) att ett krav på&lt;br&gt;skriftlig form för kreditavtal införs och att villkor som är till nackdel&lt;br&gt;för konsumenten skall vara ogiltiga om de inte tas in i det skriftliga&lt;br&gt;avtalet. Redan denna regel innebär i och för sig att kreditgivaren har&lt;br&gt;anledning att ange avgifterna i det skriftliga avtalet. Av skäl som jag&lt;br&gt;återkommer till i det följande (avsnitt 2.9) bör det emellertid&lt;br&gt;föreskrivas uttryckligen att avgifterna skall anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även när det gäller rätten för kreditgivaren att ändra befintliga&lt;br&gt;avgifter under löpande avtal finns det anledning att hålla isär olika&lt;br&gt;typer av avgifter. Konsumenternas situation är uppenbarligen&lt;br&gt;känsligast i fråga om de avgifter som de inte kan undgå så länge&lt;br&gt;avtalet löper, t.ex. aviseringsavgifter. När det gäller sådana avgifter&lt;br&gt;som konsumenten kan påverka genom sitt beteende - exempelvis&lt;br&gt;övertrasseringsavgifter och avgifter för små transaktioner - har&lt;br&gt;konsumenten mindre behov av ett skydd genom lagstiftning. Beträf-&lt;br&gt;fande den sistnämnda typen av avgifter tillkommer dessutom att det&lt;br&gt;är effektivt från allmän kostnadssynpunkt, om kreditgivaren - inom&lt;br&gt;skäliga ramar - har relativt stora möjligheter att styra kredittagarnas&lt;br&gt;beteende genom att ändra avgifterna. Många remissinstanser har&lt;br&gt;framhållit vikten av att sådana avgifter inte regleras i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagregel om ändringar i avgifterna bör inriktas på &amp;quot;avgifter för&lt;br&gt;krediten&amp;quot; i egentlig mening. Detta är för övrigt samma avgifter som&lt;br&gt;ingår i beräkningsunderlaget för den s.k. effektiva räntan (jfr avsnitt&lt;br&gt;2.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som motiverar att kreditgivaren över huvud taget får höja&lt;br&gt;avgifterna under löpande avtal är att avtalet ofta gäller under lång tid&lt;br&gt;och att de kostnader som avgiften avses täcka kan stiga avsevärt under&lt;br&gt;denna tid. En begränsning i kreditgivarens rätt att höja avgifterna bör&lt;br&gt;därför formuleras så att avgifterna får höjas i den utsträckning som&lt;br&gt;det motiveras av ökningar i de kostnader som avses bli täckta genom&lt;br&gt;avgifterna. Detta överensstämmer med den nyss angivna principen&lt;br&gt;att avgifter skall avse kostnader som kreditgivaren har för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet sägs att förutsättningarna för ändringar av effektiva&lt;br&gt;räntan måste anges i avtalet (Art. 4.2 b). Som tidigare sagts ingår de&lt;br&gt;avgifter som är avgifter &amp;quot;för krediten&amp;quot; i egentlig mening i underlaget&lt;br&gt;för beräkning av den effektiva räntan. EG-regeln innebär därför att&lt;br&gt;avtalet måste ange förutsättningarna för ändringar av inte bara&lt;br&gt;nominella räntan utan även avgifterna. En sådan regel är väsentlig&lt;br&gt;från konsumentskyddssynpunkt genom att det därmed klargörs att&lt;br&gt;avgifterna inte får ändras av någon annan anledning än som angetts&lt;br&gt;i avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även en regel om att förutsättningarna för avgiftsändringar skall&lt;br&gt;anges i avtalet bör - liksom i EG-direktivet - begränsas till de avgifter&lt;br&gt;som ingår i beräkningsunderlaget för effektiva räntan. När det gäller&lt;br&gt;övriga avgifter har jag konstaterat att kreditgivarna bör ha en viss&lt;br&gt;frihet att ändra dem med hänsyn till även annat än kostnadsökningar.&lt;br&gt;Den inskränkning som bör gälla därvidlag är den som ligger i kravet&lt;br&gt;på god kreditgivningssed. Detta krav får här anses innebära att de&lt;br&gt;avgifter som tas ut måste vara skäliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom i fråga om ränteändringar (se avsnitt 2.6.1) gäller beträffan-&lt;br&gt;de avgiftsändringar att konsumenten har ett befogat intresse av&lt;br&gt;information. Detta gäller för alla typer av avgifter, således inte bara&lt;br&gt;avgifter &amp;quot;för krediten&amp;quot;. Kravet på information synes lämpligen kunna&lt;br&gt;utformas på samma sätt som beträffande ränteändringar. Kreditgivaren&lt;br&gt;skall alltså underrätta kredittagaren om avgiftshöjningar senast när&lt;br&gt;ändringen träder i kraft. Underrättelsen skall lämnas genom ett&lt;br&gt;särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i&lt;br&gt;dagspressen. I det senare fallet skall ett meddelande om ändringen&lt;br&gt;också lämnas med nästa avisering eller kontoutdrag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.8 Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Enligt gällande regler får kreditgivaren vid kredit-&lt;br&gt;köp ta betalt i förtid endast vid väsentliga betalningsdröjsmål.&lt;br&gt;Väsentligt dröjsmål skall i fortsättningen krävas vid alla kon-&lt;br&gt;sumentkrediter. Därjämte skall kreditgivaren ha rätt till förtida&lt;br&gt;betalning när en säkerhet som har ställts för krediten har försäm-&lt;br&gt;rats avsevärt. Om säkerheten utgörs av återtagandeförbehåll, skall&lt;br&gt;det därvid också krävas att konsumenten har orsakat försämringen&lt;br&gt;uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vidare skall kredit-&lt;br&gt;givaren kunna få betalt i förtid när det står klart att kredittagaren&lt;br&gt;undandrar sig betalning. Vid betalningsdröjsmål skall konsumenten&lt;br&gt;ha rätt till fyra veckors uppsägningstid, räknat från den tidpunkt&lt;br&gt;då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till&lt;br&gt;konsumentens vanliga adress eller utan en sådan åtgärd kom&lt;br&gt;konsumenten till handa. Konsumenten skall också ha vissa&lt;br&gt;möjligheter att omintetgöra en uppsägning genom att betala före&lt;br&gt;uppsägningstidens utgång. När uppsägningen beror på att säker-&lt;br&gt;heten har försämrats eller betalningsundandragande befaras kan&lt;br&gt;konsumenten häva uppsägningen genom att genast eller inom&lt;br&gt;medgiven uppsägningstid ställa godtagbar säkerhet för sin betal-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i stor utsträckning med mitt&lt;br&gt;men skiljer sig från detta på några punkter. Enligt promemorian skall&lt;br&gt;det krävas att säkerhet som har ställts för krediten har försämrats&lt;br&gt;avsevärt genom uppsåt eller grov vårdslöshet för att uppsägning skall&lt;br&gt;få ske. För rätt till uppsägning vid befarat betalningsundandragande&lt;br&gt;räcker det enligt promemorian att detta kan skäligen befaras.&lt;br&gt;Konsumentens möjligheter att undgå uppsägningen är vidare mera&lt;br&gt;begränsade än enligt mitt förslag. Slutligen skall uppsägningstiden&lt;br&gt;enligt promemorian räknas från den tidpunkt då uppsägningen kom&lt;br&gt;konsumenten till handa (se promemorian s. 105-114).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär hälften av&lt;br&gt;de remissinstanser som uttalar sig om förslaget tillstyrker det eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Till dessa hör bankinspektionen och&lt;br&gt;konsumentverket. Övriga - främst näringslivsorganisationer -&lt;br&gt;avstyrker eller framför invändningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Så gott som alla kreditavtal innehåller&lt;br&gt;förbehåll om rätt för kreditgivaren att i vissa fall säga upp krediten till&lt;br&gt;betalning i förtid (s.k. förfalloklausuler). Beträffande kreditköp och&lt;br&gt;vissa tjänster på kredit innehåller konsumentkreditlagen en regel (12 §&lt;br&gt;andra stycket) om sådana klausuler. Denna lyder:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort&lt;br&gt;förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i&lt;br&gt;dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som&lt;br&gt;uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om&lt;br&gt;dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna&lt;br&gt;poster, till mer än en tjugondei av hela kreditfordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att märka är att denna regel inte ger kreditgivaren rätt att säga upp&lt;br&gt;krediten i förtid på grund av några andra omständigheter än betal-&lt;br&gt;ningsdröjsmål. Att exempelvis en säkerhet som lämnats för krediten&lt;br&gt;försämrats avsevärt medför således enligt regeln inte någon rätt till&lt;br&gt;betalning i förtid, inte heller den omständigheten att det finns&lt;br&gt;anledning att befara att konsumenten kommer att undandra sig&lt;br&gt;betalning. Som sägs i promemorian (s. 101 f.) är det dock möjligt att&lt;br&gt;kreditgivaren i vissa fall har rätt till omedelbar betalning på andra&lt;br&gt;grunder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För konsumentkrediter i övrigt saknas reglering av kreditgivarens&lt;br&gt;rätt till förtidsbetalning. Den allmänna regeln i 36 § avtalslagen ger&lt;br&gt;dock ett visst skydd åt konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller över huvud taget inte någon regel om&lt;br&gt;förfalloklausuler. Den danska kreditavtalslagens regel härom (§ 29)&lt;br&gt;avser enbart kreditköp och överensstämmer i sak med 12 § andra&lt;br&gt;stycket i den gällande svenska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkter för en ny reglering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget bygger på några grundläggande utgångspunkter,&lt;br&gt;nämligen dels att den regel som i dag gäller för kreditköp och vissa&lt;br&gt;tjänster bör behållas väsentligen oförändrad, dels att regleringen bör&lt;br&gt;vara densamma för alla konsumentkrediter i den mån det inte finns&lt;br&gt;sakliga skäl för en annan ordning, dels slutligen att förtida uppsägning&lt;br&gt;inte skall kunna ske i andra fall än sådana som preciseras i lagen.&lt;br&gt;Vidare bygger förslaget i väsentliga delar på de avtalsvillkor som i&lt;br&gt;dag tillämpas av de flesta banker och finansbolag (s. 103 f. i&lt;br&gt;promemorian).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte några invändningar mot de angivna&lt;br&gt;utgångspunkterna. Kritiken riktar sig i stället mot vissa enskildheter&lt;br&gt;i förslaget. Det gäller särskilt frågan om uppsägningsrätten när en&lt;br&gt;säkerhet har gått ner i värde och frågan om konsumentens rätt till&lt;br&gt;uppsägningstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De föreslagna reglerna är förhållandevis detaljerade och jag avser&lt;br&gt;att behandla förslaget punkt för punkt. Jag vill dock inledningsvis&lt;br&gt;säga att jag har samma principiella uppfattning i fråga om utgångs-&lt;br&gt;punkterna för en ny reglering som den som kommer till uttryck i&lt;br&gt;promemorieförslaget och som jag nyss redovisat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalningsdröjsmål &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått tidigare innebär den nuvarande regeln i konsument-&lt;br&gt;kreditlagen att betalning i förtid bara får krävas vid vissa väsentliga&lt;br&gt;betalningsdröjsmål. Regeln har kritiserats för att vara svårtillgänglig&lt;br&gt;men är i fråga om materiellt innehåll allmänt godtagen. Som jag&lt;br&gt;redan har nämnt bör den nuvarande regeln (12 § andra stycket) göras&lt;br&gt;tillämplig på alla konsumentkrediter. En omformulering med den&lt;br&gt;innebörden föreslås i promemorian (23 § första stycket punkterna 1&lt;br&gt;och 2). Den torde också medföra att regeln blir lättare att förstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Emellertid är den gällande regeln inte godtagbar för alla typer av&lt;br&gt;krediter. Den har tillkommit främst med tanke på sådana fall där&lt;br&gt;avbetalningar görs relativt tätt och den är inte alls avpassad för sådana&lt;br&gt;lån där avbetalningar görs mycket sällan. För att regeln skall passa&lt;br&gt;även för sådana krediter bör det läggas till en punkt som medför att&lt;br&gt;uppsägning får ske också när konsumenten på annat sätt är i väsentligt&lt;br&gt;dröjsmål med betalning. Uttrycket &amp;quot;väsentligt dröjsmål&amp;quot; bör därvid&lt;br&gt;tolkas efter samma principer som andra förekommande väsentlighets-&lt;br&gt;rekvisit (se bl.a. 40 § första stycket konsumentköplagen). Vid&lt;br&gt;bedömningen bör sålunda främst beloppets storlek och dröjsmålets&lt;br&gt;varaktighet tillmätas betydelse. Rekvisitet &amp;quot;väsentligt dröjsmål&amp;quot;&lt;br&gt;diskuteras ytterligare i specialmotiveringen (avsnitt 4.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från dessa begränsningar i uppsägningsrätten bör göras&lt;br&gt;för vissa fall då lagen kräver att kreditgivaren förbehåller sig en&lt;br&gt;längre gående uppsägningsrätt. Till den frågan skall jag strax&lt;br&gt;återkomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försämring av säkerhet som ställts för krediten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid fristående krediter är det brukligt att kreditgivarna förbehåller sig&lt;br&gt;en rätt att säga upp krediten när säkerheten inte längre är betryg-&lt;br&gt;gande. Detta har hittills i huvudsak godtagits. Vid kreditköp medför&lt;br&gt;emellertid en försämring av säkerheten i princip ingen uppsägnings-&lt;br&gt;rätt. I propositionen till konsumentkreditlagen uttalades att det när&lt;br&gt;köparen sköter sina betalningar inte finns anledning att likväl tillåta&lt;br&gt;kreditgivaren att fordra betalning med frångående av gällande&lt;br&gt;betalningsplan (prop. 1976/77:123 s. 119).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är svårt att motivera en skillnad mellan olika typer av krediter.&lt;br&gt;Om en konsument har ställt exempelvis en bostadsrätt eller aktier som&lt;br&gt;säkerhet, bör samma regler gälla oavsett om säkerheten avser en&lt;br&gt;kredit för ett köp eller en fristående kredit. Det kan däremot finnas&lt;br&gt;anledning att behandla vissa typer av säkerheter annorlunda än andra.&lt;br&gt;Jag återkommer till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säkerheten är oftast ett avgörande villkor för krediten. Försämras&lt;br&gt;säkerheten allvarligt har en viktig förutsättning för avtalet brustit. Att&lt;br&gt;säkerheten försämras kan i vissa fall rentav äventyra kreditgivarens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjligheter att fortsätta sin verksamhet, vilket inte minst visas av Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;utvecklingen på fastighetsmarknaden under hösten 1990. Detta talar&lt;br&gt;för att kreditgivaren bör ha rätt att säga upp avtalet, dvs. kräva betalt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i förtid, när säkerheten inte längre är betryggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står klart att en förtida uppsägning kan få mycket besvärande&lt;br&gt;konsekvenser för konsumenten. Att tvingas betala skulden i förtid kan&lt;br&gt;medföra stora ekonomiska svårigheter. Särskilt om konsumenten&lt;br&gt;hamnat i denna situation utan egen förskyllan, ter det sig från ren&lt;br&gt;konsumentsynpunkt hårt att konsumenten skulle drabbas på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutsatsen i lagrådsremissen är att konsumentens intresse bör äga&lt;br&gt;företräde i detta fall och att kreditgivaren skall kunna säga upp&lt;br&gt;krediten till betalning i förtid endast om konsumenten själv har&lt;br&gt;orsakat försämringen i säkerhetens värde uppsåtligen eller av&lt;br&gt;vårdslöshet. Dessutom skall det enligt lagrådsremissens förslag gälla&lt;br&gt;ett väsentlighetskrav på det sättet att rätt till betalning i förtid skall&lt;br&gt;föreligga endast om säkerheten har försämrats avsevärt. Samma regel&lt;br&gt;skall gälla för alla typer av säkerheter, dock att undantag skall göras&lt;br&gt;för de situationer som är särskilt reglerade i andra lagar och för vilka&lt;br&gt;det föreskrivs en längre gående uppsägningsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet menar att det kan diskuteras om den föreslagna bestäm-&lt;br&gt;melsen är ändamålsenlig för fristående krediter. Ett upphävande av&lt;br&gt;rätten att avtala om förtida betalning vid försämrad säkerhet kommer,&lt;br&gt;enligt lagrådet, allmänt sett att minska betydelsen av realsäkerhet när&lt;br&gt;kreditgivaren skall bedöma om en fristående kredit kan beviljas. Detta&lt;br&gt;torde, enligt lagrådet, försvåra konsumentens möjlighet att få kredit&lt;br&gt;och är ägnat att medföra oförmånligare lånevillkor än vad som annars&lt;br&gt;skulle ha gällt. Lagrådet påpekar att systemet inte lämnar utrymme&lt;br&gt;för att ge en låntagare, som accepterar att lånet kan komma att sägas&lt;br&gt;upp om säkerheten försämras, bättre lånevillkor än en låntagare som&lt;br&gt;motsätter sig en sådan uppsägningsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet pekar vidare på vissa tillämpningssvårigheter samt på&lt;br&gt;uppkommande lagkonflikter. Jag återkommer strax till dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets slutsats är att det kan finnas skäl att överväga om inte den&lt;br&gt;föreslagna begränsningen av kreditgivares rätt att få betalning i förtid&lt;br&gt;vid försämrad säkerhet kan undvaras i fråga om fristående krediter.&lt;br&gt;Om de föreslagna reglerna likväl anses böra behållas, synes enligt&lt;br&gt;lagrådet uppsägningsförbudets räckvidd böra preciseras ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i lagrådets betänkligheter mot den föreslagna regeln.&lt;br&gt;Det kan tilläggas att - som framhållits av ett par remissinstanser - en&lt;br&gt;regel som den föreslagna kan negativt påverka svenska kreditinstituts&lt;br&gt;ställning på den internationella marknaden och därmed försämra&lt;br&gt;institutens möjligheter till upplåning på förmånliga villkor. Detta&lt;br&gt;skulle öka kostnaderna för de svenska kredittagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening väger skälen mot den föreslagna regeln så tungt&lt;br&gt;att lagrådsremissens förslag inte bör genomföras. Kreditgivaren bör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sålunda ha rätt till betalning i förtid när säkerheten har försämrats, Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;även om försämringen inte har orsakats av kredittagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krediten bör dock inte kunna sägas upp i förtid, om inte försäm-&lt;br&gt;ringen av säkerheten är väsentlig. En möjlighet för kreditgivaren att&lt;br&gt;få betalt i förtid så snart en ringa försämring skett skulle innebära en&lt;br&gt;alltför kraftig obalans till konsumentens nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En reglering som den nu angivna skulle försämra konsumentskyddet&lt;br&gt;vid kreditköp avsevärt. Detta framstår som olyckligt när det gäller&lt;br&gt;sådana krediter för vilka säkerhet ställts i form av återtaganderätt till&lt;br&gt;den köpta varan. En sådan säkerhet, exempelvis en bil, kan relativt&lt;br&gt;ofta vara utsatt för påtaglig värdeminskning utan att det kan anses&lt;br&gt;anmärkningsvärt. Att så sker bör inte medföra att konsumenten måste&lt;br&gt;betala sin skuld omedelbart. Så länge denne sköter sina betalningar&lt;br&gt;bör kreditgivaren i princip anses tillräckligt tillgodosedd. Som sägs i&lt;br&gt;promemorian (s. 109) bör dock konsumenten få bära konsekvenserna&lt;br&gt;av sitt handlande om han med uppsåt eller av grov vårdslöshet&lt;br&gt;orsakar att säkerheten försämras. En vårdslöshet som inte är grov bör&lt;br&gt;enligt min mening inte vara nog i dessa fall. Det skulle innebära en&lt;br&gt;betydande försämring för konsumenten jämfört med gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag föreslår alltså att kreditgivare som huvudregel får rätt att ta&lt;br&gt;betalt i förtid när en säkerhet som ställts för krediten försämras&lt;br&gt;avsevärt men att när säkerhet ställts i form av återtagandeförbehåll det&lt;br&gt;dessutom skall krävas att konsumenten orsakat försämringen uppsåt-&lt;br&gt;ligen eller genom grov vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan regel överensstämmer i väsentlig utsträckning med&lt;br&gt;motsvarande regler angående minskning av säkerheters värde i vissa&lt;br&gt;andra lagar (se t.ex. 6 kap. 6 § jordabalken, 2 kap. 7 § första stycket&lt;br&gt;andra punkten lagen, 1984:649, om företagshypotek och 10 kap.&lt;br&gt;10 § handelsbalken). Behovet av en undantagsregel av innebörd att&lt;br&gt;sådana bestämmelser har företräde framför konsumentkreditlagens&lt;br&gt;regel - som föreslås i promemorian, 24 § första meningen - minskar&lt;br&gt;därför avsevärt. Utan en sådan regel kan dock i vissa fall tveksam-&lt;br&gt;heter uppkomma om vad som gäller. För att undvika problem av detta&lt;br&gt;slag bör därför en undantagsregel trots allt tas med i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock inte anledning att göra undantag från konsument-&lt;br&gt;kreditlagens regel på ett sådant sätt att vissa kreditgivare får avgjort&lt;br&gt;större möjligheter än andra att ta betalt i förtid på grund av försämrad&lt;br&gt;säkerhet. Det betyder att det i ett par bestämmelser angående&lt;br&gt;hypoteksinstitut bör göras tillägg av innebörd att konsumentkredit-&lt;br&gt;lagens regel äger företräde. Jag återkommer till detta nedan under&lt;br&gt;rubriken &amp;quot;Konflikter med regler i andra författningar&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som föreslås i promemorian (24 § andra meningen) bör emellertid&lt;br&gt;undantag göras för de situationer då det i någon författningsbestäm-&lt;br&gt;melse krävs av kreditgivaren att han förbehåller sig en mera långt-&lt;br&gt;gående uppsägningsrätt än den som medges enligt konsumentkredit-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen. Detta undantag skall jag strax återkomma till under rubriken Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;&amp;quot;Kreditgivaren har skyldighet att förbehålla sig uppsägningsrätt&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten undandrar sig att betala&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan förekomma att kreditgivaren får anledning att befara att&lt;br&gt;konsumenten tänker fly från sin betalningsskyldighet genom att&lt;br&gt;exempelvis lämna landet eller göra sig av med sina tillgångar. För&lt;br&gt;sådana fall är det rimligt att borgenären kan förbehålla sig en rätt att&lt;br&gt;kräva omedelbar betalning. En sådan rätt torde för övrigt stämma&lt;br&gt;med vad som i allmänhet antas gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som sägs i promemorian bör uppsägningsrätt inte föreligga bara för&lt;br&gt;att konsumenten har manifesterade betalningssvårigheter. En uppsäg-&lt;br&gt;ningsrätt bör i stället grundas på kreditgivarens behov av att snabbt&lt;br&gt;kunna skaffa sig en exekutionstitel. Promemorieförslaget bygger på&lt;br&gt;denna utgångspunkt. Enligt förslaget skall uppsägningsrätt föreligga&lt;br&gt;när det kan &amp;quot;skäligen befaras att konsumenten genom att avvika,&lt;br&gt;skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att&lt;br&gt;betala sin skuld&amp;quot;. Förslaget godtas av så gott som alla remiss-&lt;br&gt;instanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening går emellertid kreditgivarens uppsägningsrätt i&lt;br&gt;promemorieförslaget för långt. Det bör inte vara tillräckligt att det&lt;br&gt;kan &amp;quot;skäligen befaras&amp;quot; att konsumenten undandrar sig att betala. Ett&lt;br&gt;så försiktigt beviskrav innebär att kreditgivaren många gånger kan&lt;br&gt;säga upp krediten fastän konsumenten i verkligheten inte alls gjort&lt;br&gt;något för att undandra sig att betala. Att märka är också att kon-&lt;br&gt;sumenten enligt promemorieförslaget har mycket begränsade möjlig-&lt;br&gt;heter att omintetgöra uppsägningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här bör i stället gälla samma beviskrav som föreskrivs för ett&lt;br&gt;likartat fall i exempelvis köplagen (62 §). Det innebär att det för rätt&lt;br&gt;till uppsägning bör krävas att det står klart att konsumenten kommer&lt;br&gt;att undandra sig att betala.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon remissinstans menar att omedelbar uppsägningsrätt borde&lt;br&gt;föreligga även i det fallet att kredittagaren under viss tid inte går att&lt;br&gt;nå och inte hör av sig. Detta kan dock enligt min mening inte vara&lt;br&gt;tillräckligt, om det inte står klart att kredittagaren håller sig undan&lt;br&gt;betalning. Kreditgivaren får avvakta att dröjsmålet blir så väsentligt&lt;br&gt;som krävs för att-uppsägning skall få ske på den grunden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppsägningstid och rätten att omintetgöra uppsägning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid uppsägning av skulden på grund av betalningsdröjsmål har&lt;br&gt;kredittagaren enligt de flesta kreditavtal rätt till fyra veckors uppsäg-&lt;br&gt;ningstid samt en möjlighet att omintetgöra uppsägningen genom att&lt;br&gt;betala de förfallna delarna av skulden jämte dröjsmålsränta före&lt;br&gt;utgången av uppsägningstiden. Promemorieförslaget innebär att en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regel med detta innehåll införs i lagen. Enligt förslaget skall uppsäg- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ningstiden räknas från den tidpunkt &amp;quot;då uppsägningen kom konsumen-&lt;br&gt;ten till handa&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudpunkterna i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av&lt;br&gt;så gott som alla remissinstanser. Några invänder dock att tiden mellan&lt;br&gt;ett första betalningsdröjsmål och uppsägningstidens utgång blir för&lt;br&gt;lång genom att det även krävs ett väsentligt betalningsdröjsmål innan&lt;br&gt;uppsägning kan ske. Det sägs att kreditgivare kan komma att se sig&lt;br&gt;nödsakade att gå till domstol och söka indrivning redan på grund av&lt;br&gt;att enstaka avbetalningar försummas. Vidare anförs att en säkerhet&lt;br&gt;som ställts för krediten kan komma att förlora i värde under den&lt;br&gt;relativt långa tid som gäldenären får möjlighet att disponera över&lt;br&gt;säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa invändningar bör vägas noggrant mot de fördelar som ligger&lt;br&gt;i att konsumenten får en viss uppsägningstid. Dessa fördelar är&lt;br&gt;påtagliga. För konsumenten kan det, som tidigare sagts, leda till stora&lt;br&gt;svårigheter att behöva betala hela skulden. Det är viktigt - inte minst&lt;br&gt;psykologiskt - att han har en viss tid på sig att reda upp situationen&lt;br&gt;sedan den blivit akut genom en uppsägning. Det framhålls från flera&lt;br&gt;håll att många konsumenter ser till att förhindra en hotande uppsäg-&lt;br&gt;ning först sedan den tidpunkt börjat närma sig då hela skulden&lt;br&gt;förfaller till betalning. Trots invändningarna anser jag därför att en&lt;br&gt;uppsägningstid bör finnas vid sidan av kravet på att betalnings-&lt;br&gt;dröjsmålet skall vara väsentligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten till en viss frist bör gälla inte bara när hela skulden sägs upp&lt;br&gt;till betalning utan också när kreditgivaren säger upp en del av skulden&lt;br&gt;eller kräver att amorteringstakten skall öka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser framhåller att det är olämpligt att uppsäg-&lt;br&gt;ningstiden räknas från den dag då uppsägningen kommer konsumenten&lt;br&gt;till handa. Jag har förståelse för den invändningen. En sådan regel&lt;br&gt;skulle göra det möjligt för vissa gäldenärer att hålla sig undan&lt;br&gt;uppsägningen och därigenom äventyra kreditgivarens rätt. Vid&lt;br&gt;kreditköp med återtagandeförbehåll skulle detta innebära en betydande&lt;br&gt;försvagning av den påtryckningsmöjlighet som kreditgivaren annars&lt;br&gt;har genom sin rätt att begära handräckning för att återta varan.&lt;br&gt;Värdet av återtagandeförbehåll som säkerhet skulle därmed försämras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten ges ett betydande skydd vid betalningsdröjsmål, dels&lt;br&gt;genom att dröjsmålet måste vara väsentligt för att uppsägning skall få&lt;br&gt;ske, dels genom att han kan omintetgöra uppsägningen genom att&lt;br&gt;betala under uppsägningstiden. Härigenom kan konsumenten i regel&lt;br&gt;undgå uppsägning i de fall då han förhindrats att betala på grund av&lt;br&gt;något &amp;quot;socialt prestationshinder&amp;quot;, exempelvis för att han varit&lt;br&gt;allvarligt sjuk när betalning skulle ske och därför inte kunnat fullgöra&lt;br&gt;sina skyldigheter. Som skydd mot återtagande tillkommer dessutom&lt;br&gt;att konsumenten kan undgå detta genom att betala innan varan återtas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(16 § i den gällande konsumentkreditlagen). Vidare finns en &amp;quot;återlös- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ningsrätt&amp;quot; (19 § i den gällande konsumentkreditlagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det anförda anser jag det inte tillräckligt motiverat&lt;br&gt;att konsumenten också ges det skydd som skulle ligga i att uppsäg-&lt;br&gt;ningstiden räknas först från den tidpunkt då uppsägningen kommer&lt;br&gt;honom till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stället bör uppsägningstiden räknas från det att kreditgivaren vidtar&lt;br&gt;en åtgärd som normalt är tillräcklig för att kredittagaren skall få&lt;br&gt;besked om uppsägningen. Detta är fallet om kreditgivaren sänder ett&lt;br&gt;meddelande om uppsägningen till kredittagaren under dennes vanliga&lt;br&gt;adress (jfr t.ex. 12 kap. 8 § tredje stycket jordabalken). Med hänsyn&lt;br&gt;till vikten av att kredittagaren verkligen får del av uppsägningen - på&lt;br&gt;grund av de allvarliga konsekvenser som den kan få för kredittagaren&lt;br&gt;- är det lämpligt att kräva att försändelsen rekommenderas. Att&lt;br&gt;försändelsen rekommenderas innebär att den hanteras på ett sådant&lt;br&gt;sätt att man kan vara förvissad om att den kommer fram till adres-&lt;br&gt;saten. Det innebär också att kreditgivaren får ett bevis om att&lt;br&gt;försändelsen har skickats. Härtill kommer att kostnaden för ett sådant&lt;br&gt;förfarande är relativt begränsad. Uppsägningstiden bör i dessa fall&lt;br&gt;räknas från den tidpunkt då meddelandet sänds. Får kredittagaren&lt;br&gt;meddelandet på något annat sätt, bör uppsägningstiden räknas från&lt;br&gt;den tidpunkt då meddelandet kommer honom till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget innehåller också att kredittagaren i vissa fall&lt;br&gt;skall kunna omintetgöra även en uppsägning som görs på grund av&lt;br&gt;försämrad säkerhet eller anteciperat betalningsundandragande. I&lt;br&gt;sådana fall bör konsumenten inte ha rätt till uppsägningstid, men om&lt;br&gt;kreditgivaren ändå ger kredittagaren en frist skall kredittagaren enligt&lt;br&gt;förslaget kunna undgå uppsägningen genom att undanröja grunden för&lt;br&gt;den före fristens utgång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget innebär alltså att konsumenten har möjlighet&lt;br&gt;att undgå uppsägningen endast om kreditgivaren har gett en betal-&lt;br&gt;ningsfrist. Enligt min mening ger detta konsumenten ett alltför dåligt&lt;br&gt;skydd. Särskilt när kreditvillkoren är förmånliga för konsumenten är&lt;br&gt;det viktigt att det är möjligt för honom att undgå uppsägningen.&lt;br&gt;Konsumenten bör vara skyldig att betala sin skuld genast endast om&lt;br&gt;detta verkligen fordras för att kreditgivarens rätt skall vara tryggad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten bör i enlighet med vad jag nu har anfört kunna undgå&lt;br&gt;uppsägningen om han förmår att genast ställa säkerhet för sin skuld.&lt;br&gt;Detta framstår som en naturlig regel i det fallet att säkerheten har&lt;br&gt;försämrats; kan konsumenten genast skaffa fram en ny säkerhet&lt;br&gt;försämras inte kreditgivarens rätt. För det andra fallet - befarat&lt;br&gt;betalningsundandragande - motsvarar en sådan regel vad som gäller&lt;br&gt;enligt köplagen (62 §). I det fallet att kreditgivaren har gett en&lt;br&gt;betalningsfrist bör konsumenten ha möjlighet att ställa säkerhet fram&lt;br&gt;till fristens utgång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorieförslaget skall konsumenten kunna undgå Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;uppsägningen genom att &amp;quot;undanröja grunden&amp;quot; för denna. Vid&lt;br&gt;uppsägning på grund av befarat betalningsundandragande sägs&lt;br&gt;grunden kunna undanröjas genom att konsumenten vidtar åtgärder&lt;br&gt;som gör att det inte längre kan skäligen befaras att han skall undandra&lt;br&gt;sig att betala sin skuld. Som jag tidigare har anfört bör beviskravet&lt;br&gt;skärpas i detta fall; det bör krävas att det &amp;quot;står klart&amp;quot; att konsumenten&lt;br&gt;kommer att undandra sig betalning. Med ett sådant beviskrav - som&lt;br&gt;stärker konsumentens ställning betydligt jämfört med promemorie-&lt;br&gt;förslaget - behövs inte den nu angivna möjligheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten att omintetgöra en uppsägning genom att erlägga betalning&lt;br&gt;eller ställa säkerhet bör inte kunna utnyttjas mer än en gång för varje&lt;br&gt;skuld. Promemorieförslaget har detta innehåll och godtas i denna del&lt;br&gt;av alla remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget. En regel&lt;br&gt;av detta slag bör gälla även med de justeringar i bestämmelserna som&lt;br&gt;jag har föreslagit ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill slutligen framhålla att en förutsättning för att konsumenten&lt;br&gt;skall vara skyldig att betala i förtid bör vara att kreditgivaren&lt;br&gt;framställer ett uttryckligt krav. Bestämmelsen bör formuleras så att&lt;br&gt;det inte kan råda någon tvekan om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren har skyldighet att förbehålla sig uppsägningsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bankerna har en skyldighet, enligt 2 kap. 19 § bankrörelselagen, att&lt;br&gt;förbehålla sig rätt att säga upp krediter inom ett år, om krediten enligt&lt;br&gt;avtalet löper under längre tid än så. Denna skyldighet beror på&lt;br&gt;önskemålet om balans mellan inlåning och utlåning i bankerna, vilket&lt;br&gt;i sin tur hänger samman med att insättarnas medel skall vara väl&lt;br&gt;skyddade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den gällande konsumentkreditlagen görs ett undantag i 12 § tredje&lt;br&gt;stycket för dessa fall. Den begränsning i kreditgivarens uppsägnings-&lt;br&gt;rätt som annars gäller hindrar sålunda inte att banker eller andra&lt;br&gt;kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om&lt;br&gt;de har en skyldighet att uppställa förbehållet enligt någon annan&lt;br&gt;författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbehåll om uppsägningsrätt som grundar sig på den nämnda&lt;br&gt;lagstadgade skyldigheten utnyttjas mycket restriktivt av bankerna.&lt;br&gt;Enligt bankerna själva sker det bara i sådana fall då bankrörelselagens&lt;br&gt;bestämmelser annars inte kan följas, t.ex. om bankens likviditet&lt;br&gt;äventyras, eller om uppsägning framtvingas genom något beslut av&lt;br&gt;riksbanken. Bankinspektionen vitsordar att uppsägningsrätten tillämpas&lt;br&gt;på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så länge bankerna tillämpar uppsägningsrätten så som nyss sagts&lt;br&gt;finns det, som framhålls i promemorian, inte skäl att begränsa denna&lt;br&gt;rätt i konsumentkreditlagen, särskilt som en sådan begränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppenbarligen skulle medföra komplikationer sett utifrån andra Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;synpunkter som måste beaktas i bankernas verksamhet. Enligt min&lt;br&gt;mening bör en motsvarande reglering av saken tas med även i den&lt;br&gt;nya konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet påpekar att de allmänna krav som ställs på bl.a. banker&lt;br&gt;om en sund utveckling av verksamheten skulle kunna anses innebära&lt;br&gt;att det föreligger en skyldighet för kreditgivaren att uppställa sådana&lt;br&gt;strängare förbehåll om betalning i förtid som nu sagts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i fråga bör emellertid gälla endast för de fall då skyldigheten&lt;br&gt;för kreditgivaren framgår direkt av en författning. Den bör sålunda&lt;br&gt;inte omfatta de fall då kreditgivaren har en lagstadgad skyldighet som&lt;br&gt;möjligen indirekt innebär att kreditgivaren i vissa fall borde ta betalt&lt;br&gt;i förtid. Om regeln skulle omfatta även dessa fall, skulle den bli&lt;br&gt;alltför svårtillämpad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet påpekar vidare att det finns regler i 40 § reglementet&lt;br&gt;(1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för&lt;br&gt;stadshypoteksföreningama samt i 21 § fondkommissionslagen&lt;br&gt;(1979:748) som skulle kunna anses innefatta en skyldighet att&lt;br&gt;uppställa strängare förbehåll om betalning i förtid. Lagrådet anser det&lt;br&gt;ovisst om dessa regler skall anses omfattade av det nu diskuterade&lt;br&gt;undantaget men framhåller att uppsägningsförbudet inte gäller om så&lt;br&gt;är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill framhålla att det nu angivna undantaget är avsett att gälla&lt;br&gt;för sådana fall då kreditgivaren verkligen enligt lagen har en&lt;br&gt;skyldighet att förbehålla sig en längre gående uppsägningsrätt. Så får&lt;br&gt;anses vara fallet om det i lagen sägs att kreditgivaren &amp;quot;skall&amp;quot; se till&lt;br&gt;att avtalet utformas på ett visst sätt eller kräva betalt i förtid under&lt;br&gt;vissa omständigheter. Detta innebär att undantaget kommer att omfatta&lt;br&gt;bl.a. även vissa bestämmelser i reglementet (1968:654) för Konunga-&lt;br&gt;riket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sägs det däremot att kreditgivaren &amp;quot;kan&amp;quot; eller &amp;quot;får&amp;quot; agera på ett&lt;br&gt;visst sätt, föreligger inte någon sådan skyldighet som nu sagts.&lt;br&gt;Däremot kan det i sådana fall uppkomma en lagkonflikt. Den frågan&lt;br&gt;återkommer jag strax till (se under den följande rubriken).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konflikter med regler i andra författningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett par författningar finns i dag regler som kan komma i konflikt&lt;br&gt;med bestämmelserna i en ny konsumentkreditlag enligt mitt förslag.&lt;br&gt;Det gäller dels lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads-&lt;br&gt;hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (10 § jämförd med&lt;br&gt;29 §), dels reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges&lt;br&gt;stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (39, 40 och&lt;br&gt;44 §§). Reglerna gäller kreditgivarens rätt att fa betalt i förtid resp,&lt;br&gt;dennes rätt till ersättning vid förtida betalning (se sist i avsnitt 2.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att de nya tvingande reglerna om förtidsbetalning i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen skall gälla för i princip alla konsumentkrediter,&lt;br&gt;dvs. även sådana som ges av hypoteksföreningar. Bestämmelserna i&lt;br&gt;de nämnda båda författningarna gäller emellertid inte bara konsument-&lt;br&gt;krediter. Det är därför inte möjligt att upphäva de aktuella bestäm-&lt;br&gt;melserna för att på det sättet uppnå överensstämmelse med konsu-&lt;br&gt;mentkreditlagen. I stället bör särskilda regler tas in i de nämnda&lt;br&gt;författningarna om att konsumentkreditlagens bestämmelser gäller i&lt;br&gt;den mån lagkonflikter uppkommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De båda nämnda författningarna innehåller också bestämmelser&lt;br&gt;enligt vilka kreditgivaren är skyldig att ta betalt i förtid. På grund av&lt;br&gt;vad som sagts under den föregående rubriken kommer dessa regler&lt;br&gt;inte i konflikt med konsumentkreditlagen. De kommer att fortsätta att&lt;br&gt;gälla även för konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur mycket skall konsumenten betala ?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditgivaren har rätt till betalning i förtid enligt en förfallo-&lt;br&gt;klausul i avtalet uppkommer frågan hur fordringen skall beräknas. I&lt;br&gt;vad mån skall kreditgivaren ha rätt att tillgodoräkna sig ränta och&lt;br&gt;andra kostnader? Samma fråga uppkommer när kredittagaren på eget&lt;br&gt;initiativ löser krediten i förtid (se nedan i avsnitt 2.9). Enligt den&lt;br&gt;gällande konsumentkreditlagen skall beräkningen i dessa båda fall&lt;br&gt;göras på samma sätt (13 §). Jag återkommer därför till dessa frågor&lt;br&gt;efter att jag i nästföljande avsnitt har behandlat frågan om konsumen-&lt;br&gt;tens rätt att lösa krediten i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.9 Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Konsumenten skall ha rätt att utan kostnad betala&lt;br&gt;sin skuld i förtid. Kreditgivaren skall få tillgodoräkna sig endast&lt;br&gt;ränta och ersättning för kostnader som är hänförliga till tiden före&lt;br&gt;betalningen, bl.a. hela kostnaden för uppläggning av krediten. När&lt;br&gt;räntan är bunden för hela eller en del av avtalstiden skall kredit-&lt;br&gt;givaren dessutom ha rätt till skälig ersättning för eventuell&lt;br&gt;ränteförlust för återstående del av den tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom i fråga om&lt;br&gt;andra kostnader än ränta. Enligt promemorian skall kreditgivaren inte&lt;br&gt;ha rätt att tillgodoräkna sig ersättning för kostnader över huvud taget&lt;br&gt;(se promemorian s. 115-122).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker&lt;br&gt;förslaget eller lämnar det utan erinran. De invändningar som riktas&lt;br&gt;mot förslaget avser främst två frågor. Flera remissinstanser menar att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivaren bör ha rätt att tillgodoräkna sig ersättning för upp- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;läggningskostnad och andra kostnader som är hänförliga till tiden&lt;br&gt;före betalningen. Några menar att vid lån med bunden ränta kredit-&lt;br&gt;givaren bör ha rätt till ersättning i vidare mån än som föreslås i&lt;br&gt;promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Vid kreditköp enligt konsumentkreditlagen&lt;br&gt;har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid&lt;br&gt;(12 § första stycket). I 13 § finns en regel om hur köparens skuld&lt;br&gt;skall beräknas i dessa fall. Vid beräkningen skall den obetalda delen&lt;br&gt;av kreditfordringen minskas med &amp;quot;den del av kreditkostnaden som&lt;br&gt;enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed&lt;br&gt;på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden&amp;quot;. I&lt;br&gt;fordringen ingår bl.a. ränta beräknad för hela kredittiden. Eftersom&lt;br&gt;kredittagaren inte utnyttjar hela denna kredittid, blir han inte heller&lt;br&gt;skyldig att betala ränta för hela tiden. Detsamma gäller kostnader som&lt;br&gt;kan vara inräknade i kreditfordringen men som avser tiden efter&lt;br&gt;betalningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en särskild regel i 13 § andra stycket måste kredittagaren&lt;br&gt;betala kreditgivarens hela kostnad för uppläggning av krediten, under&lt;br&gt;förutsättning att denna kostnad angetts i avtalet och att den är skälig.&lt;br&gt;Att kredittagaren får svara för denna kostnad beror på att den helt och&lt;br&gt;hållet hänför sig till tiden före uppsägningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en hänvisning i 23 a § gäller bestämmelserna om rätt till&lt;br&gt;förtidsbetalning och avräkning även för krediter som ges i samband&lt;br&gt;med tjänster enligt konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För fristående krediter finns i dag inte någon regel om rätt till&lt;br&gt;förtidsbetalning. Kreditgivaren förbehåller sig i många fall en rätt till&lt;br&gt;viss ersättning om betalning sker för tidigt. Det förekommer också att&lt;br&gt;kredittagaren helt nekas att betala i förtid. Detta sammanhänger&lt;br&gt;naturligtvis med att kreditgivaren ofta har ett intresse av att inte&lt;br&gt;förlora de ränteinkomster som avtalet ger. Det är inte säkert att han&lt;br&gt;kan få samma avkastning genom en annan placering av kapitalet.&lt;br&gt;Särskilt svårt är detta i tider när räntorna sjunker och konkurrensen&lt;br&gt;om låntagarna är hård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ofta är det dyrt för konsumenten att komma ifrån krediten.&lt;br&gt;Kostnaden består inte sällan av en särskild avgift som utgör en viss&lt;br&gt;procentandel av kvarstående kapitalbelopp. Många konsumenter&lt;br&gt;reagerar starkt mot att bli avkrävda en sådan särskild avgift för att få&lt;br&gt;betala krediten i förtid. Både konsumentverket och finansinspektionen&lt;br&gt;får många klagomål som avser just förtidsbetalningar. I flera&lt;br&gt;sammanhang har framförts den synpunkten att rätten till förtidsbetal-&lt;br&gt;ning utan kostnad borde gälla inte bara vid kreditköp utan vid alla&lt;br&gt;konsumentkrediter. För en sådan ordning har anförts, förutom&lt;br&gt;konsumentskyddsaspekter, att den skulle främja rörligheten på&lt;br&gt;marknaden och därmed öka konkurrensen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet föreskrivs (Art. 8) att konsumenten alltid skall ha Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;rätt att betala i förtid. Han skall då enligt direktivet vara berättigad&lt;br&gt;till en rimlig nedsättning (&amp;quot;an equitable reduction”) av den totala&lt;br&gt;kreditkostnaden. Den nya danska lagen innehåller motsvarande regel&lt;br&gt;(§ 26) och dessutom bestämmelser om hur avräkningen närmare&lt;br&gt;bestämt skall ske (§ 27). Avräkningsreglema liknar mycket de&lt;br&gt;svenska men är något mer detaljerade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att regeln om kredittagarens rätt att lösa krediten inte gäller för&lt;br&gt;fristående krediter har sin huvudsakliga förklaring i att lagstiftaren&lt;br&gt;hittills valt att helt avstå från en avtalsrättslig reglering av dessa&lt;br&gt;krediter. Vid den reformering av konsumentkreditlagstiftningen som&lt;br&gt;nu är aktuell är emellertid utgångspunkten den att samma regler skall&lt;br&gt;gälla för alla konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl&lt;br&gt;att göra skillnad (jfr avsnitt 2.1.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom majoriteten av remissinstanserna anser jag att det finns lika&lt;br&gt;starka skäl för att ge kredittagaren rätt att lösa krediten i förtid vid&lt;br&gt;fristående krediter som vid köpkrediter. Särskilt tungt väger kon-&lt;br&gt;sumentens intresse av att kunna avsluta ett kreditavtal för att därige-&lt;br&gt;nom minska sina kreditkostnader. Härtill kommer att en EG-&lt;br&gt;anpassning förutsätter att rätten att lösa krediten i förtid utvidgas till&lt;br&gt;att gälla även för fristående krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför att kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid bör&lt;br&gt;utsträckas till att omfatta i princip alla konsumentkrediter. Liksom i&lt;br&gt;dag är fallet beträffande köpkrediter bör kreditgivaren vid betalning&lt;br&gt;i förtid få tillgodoräkna sig ränta och kostnader som är hänförliga till&lt;br&gt;tiden före betalningen men inte för tiden därefter. Någon särskild&lt;br&gt;ersättning därutöver bör kreditgivaren i princip inte få ta ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det sagda följer att kreditgivaren bör ha rätt att tillgodoräkna sig&lt;br&gt;full ersättning för uppläggningskostnad. Denna kostnad måste&lt;br&gt;nämligen anses helt hänförlig till tiden före betalningen. I promemo-&lt;br&gt;rian föreslås att kreditgivaren inte alls skall få ta ut ersättning för&lt;br&gt;denna kostnad. Detta förslag är en konsekvens av promemorieförsla-&lt;br&gt;get om ett förbud mot avgifter. Som framgått i avsnitt 2.7 föreslår jag&lt;br&gt;emellertid inte något sådant förbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praktiken har regeln såvitt gäller uppläggningskostnad sällan någon&lt;br&gt;betydelse vid fristående krediter, eftersom kostnaden normalt betalas&lt;br&gt;helt och hållet redan när krediten läggs upp. Då skall kredittagaren&lt;br&gt;naturligtvis inte betala något ytterligare i samband med att han löser&lt;br&gt;krediten i förtid. Men om i stället uppläggningskostnaden slås ut på&lt;br&gt;avbetalningarna, bör kreditgivaren alltså ha rätt till ersättning för vad&lt;br&gt;som inte redan har betalats av denna kostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den gällande lagen (13 § andra stycket) sägs att kreditgivarens rätt&lt;br&gt;till full kompensation för uppläggningskostnad förutsätter att kostna-&lt;br&gt;den särskilt har angetts i avtalet och inte är oskälig. Frågan är om det&lt;br&gt;behövs en sådan uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det följande (avsnitt 2.11.1) kommer jag att förorda att kreditavtal Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;i fortsättningen skall vara skriftliga. Detta innebär att kostnader skall&lt;br&gt;anges i det skriftliga avtalet för att kredittagaren skall vara skyldig att&lt;br&gt;betala dem. Detta gäller alla kostnader, således även uppläggnings-&lt;br&gt;kostnad. Även om det alltså redan av kravet på skriftligt avtal följer&lt;br&gt;att kostnader som kredittagaren skall betala måste anges i avtalet,&lt;br&gt;finns det enligt min mening, med hänsyn till de konsumentskyddsskäl&lt;br&gt;som ligger bakom utformningen av 13 § andra stycket i den gällande&lt;br&gt;konsumentkreditlagen, anledning att också i den nya lagen ta in en&lt;br&gt;motsvarande uttrycklig bestämmelse om att kostnaderna måste anges&lt;br&gt;särskilt. Med hänsyn till att - enligt vad jag nyss har anfört - kravet&lt;br&gt;på skriftligt avtal är generellt bör den nya bestämmelsen gälla inte&lt;br&gt;bara uppläggningskostnad utan också andra kostnader som kredit-&lt;br&gt;tagaren skall betala. Den bör vidare av samma skäl gälla också i&lt;br&gt;andra situationer än vid förtida betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nya bestämmelsen behöver inte anges att kostnaden inte får&lt;br&gt;vara oskälig. Detta följer redan av allmänna avtalsrättsliga regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag går nu över till att behandla ett särskilt problem vid förtids-&lt;br&gt;inlösen, nämligen hur man i sådana fall skall förfara med lån där&lt;br&gt;räntesatsen enligt avtalet är bunden för hela avtalstiden eller för en&lt;br&gt;del av denna tid. I dessa fall är avtalssituationen sådan att det måste&lt;br&gt;diskuteras om konsumenten skall vara skyldig att betala en särskild&lt;br&gt;ersättning till kreditgivaren för att lånet löses i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En överenskommelse om att räntesatsen skall ligga fast under hela&lt;br&gt;eller en del av kredittiden har den fördelen för konsumenten att han&lt;br&gt;inte behöver riskera räntestegringar under denna tid. Omvänt har&lt;br&gt;avtalet den nackdelen för konsumenten att han inte får del av&lt;br&gt;räntesänkningar som inträffar på marknaden. Om konsumenten ges&lt;br&gt;rätt att säga upp ett sådant avtal när som helst utan ersättnings-&lt;br&gt;skyldighet, kan han utnyttja fördelarna med avtalet utan att behöva&lt;br&gt;beröras av nackdelarna. En sådan ordning skulle helt förrycka&lt;br&gt;förutsättningarna för avtalet. Detta talar starkt för att konsumenten&lt;br&gt;skall kunna bli skyldig att betala ersättning till kreditgivaren om han&lt;br&gt;väljer att säga upp ett sådant avtal i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det sagda kommer att kreditgivaren vid lån med bunden ränta&lt;br&gt;ofta själv har lånat upp kapital till en ränta som är bunden för&lt;br&gt;motsvarande tid och som står i ett visst förhållande till den bundna&lt;br&gt;utlåningsräntan. En rätt för konsumenten att utan kostnad säga upp&lt;br&gt;krediten i förtid skulle därför öka kreditgivarens finansiella risk och&lt;br&gt;nödvändiggöra större marginaler mellan utlånings- och upplånings-&lt;br&gt;räntor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det sagda bör kredittagaren vara skyldig att betala&lt;br&gt;ersättning för den förlust som kan drabba kreditgivaren vid betalning&lt;br&gt;i förtid. En förutsättning bör dock vara, som föreslås i promemorian,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att kreditgivaren gjort förbehåll om rätt till sådan ersättning. Frågan Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;är då när en förlust uppstår och hur ersättningen skall beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian skall kredittagaren betala &amp;quot;skälig ersättning för&lt;br&gt;ränteförlust&amp;quot;. Av motiven framgår att avsikten är att ersättning skall&lt;br&gt;betalas när den bundna räntan är högre än den aktuella marknads-&lt;br&gt;räntan för motsvarande lån. Det sägs vidare att en utgångspunkt för&lt;br&gt;skälighetsbedömningen kan vara det belopp som motsvarar ränteskill-&lt;br&gt;naden vid betalningstidpunkten för det förtidsbetalade beloppet under&lt;br&gt;återstoden av den räntebundna tiden (se promemorian s. 211).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En remissinstans invänder att kreditgivaren även bör ges kompensa-&lt;br&gt;tion för den risk som ligger i att nyutlåningsräntan på marknaden&lt;br&gt;under lånets resterande löptid kan komma att sjunka under nivån för&lt;br&gt;institutets upplåningsränta. Det påpekas att kreditgivaren inte alltid har&lt;br&gt;möjlighet att omedelbart placera om kapitalet till gällande marknads-&lt;br&gt;ränta. Vidare invänds det att kreditgivarna i dag kan erbjuda en&lt;br&gt;relativt låg bunden ränta på grund av de fördelar som det innebär att&lt;br&gt;ha pengarna säkert placerade och att kreditgivarna, för att de även&lt;br&gt;fortsättningsvis skall kunna erbjuda en låg ränta, måste kompenseras&lt;br&gt;för risken att lånet sägs upp i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna regeln innebär att låneinstitutet inte gör någon&lt;br&gt;förlust, om det kan placera om pengarna till gällande marknadsränta.&lt;br&gt;Om en &amp;quot;riskersättning&amp;quot; utgår, kommer institutet därmed att bli&lt;br&gt;överkompenserat i dessa fall. Med hänsyn till att marknadsläget är&lt;br&gt;starkt föränderligt är det också svårt att i förväg bestämma en rimlig&lt;br&gt;nivå för en riskersättning. En sådan ersättning innebär vidare att&lt;br&gt;rörligheten på marknaden minskar. Slutligen är det inte givet att&lt;br&gt;konsumenten skall svara för den ifrågavarande risken; att utlåning inte&lt;br&gt;kan ske till gällande ränta är ju i fri konkurrens strängt taget ett&lt;br&gt;uttryck för att räntan är för hög.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian nämns inte den reglering som numera gäller&lt;br&gt;beträffande statliga bostadslån. Enligt 30 a § förordningen (1986:694)&lt;br&gt;om handläggning, förvaltning, m.m. av bostadslån och räntebidrag&lt;br&gt;skall vid förtida betalning låntagaren betala &amp;quot;ränteskillnadsersättning&amp;quot;,&lt;br&gt;om den ränta som har fastställts för lånet överstiger kreditgivarens&lt;br&gt;upplåningsränta. Boverket får meddela ytterligare föreskrifter om&lt;br&gt;ränteskillnadsersättning (senast i BFS 1991:4). Denna regel gäller lån&lt;br&gt;som har lämnats av Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)&lt;br&gt;efter den 1 juli 1988. Nyligen har riksdagen beslutat (prop.&lt;br&gt;1990/91:193, BoU 21, rskr. 381) att ränteskillnadsersättning skall&lt;br&gt;betalas även för äldre lån som sägs upp i förtid. Detta sammanhänger&lt;br&gt;med de ändringar som skett i systemet för bostadsfinansiering (prop.&lt;br&gt;1990/91:34, BoU4, rskr. 92) och som bl.a. innebär att låntagarna i&lt;br&gt;fortsättningen kan se anledning att säga upp äldre bostadslån i förtid.&lt;br&gt;Enligt den nya regeln - som tagits in i 3 § lagen om ändring i lagen&lt;br&gt;(1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m. - har SBAB &amp;quot;rätt att av låntagaren ta ut ersättning för skillnaden Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;mellan räntan på lånet och räntan på nya lån&amp;quot;. Bestämmelsen träder&lt;br&gt;i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sist citerade formuleringen tillkom på förslag av lagrådet.&lt;br&gt;Regeln synes stämma väl överens med de i promemorian förordade&lt;br&gt;principerna för beräkning av ränteförlust. Det finns enligt min mening&lt;br&gt;goda skäl för att tillämpa väsentligen samma ersättningsgrunder vid&lt;br&gt;alla lån med bunden ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i konsumentkreditlagen kan lämpligen formuleras i nära&lt;br&gt;anslutning till den nyss citerade regeln. Formuleringen har den&lt;br&gt;fördelen framför promemorieförslaget (&amp;quot;rätt till skälig ersättning för&lt;br&gt;ränteförlust&amp;quot;) att den tydligare anger principerna för beräkning av&lt;br&gt;ersättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande problem som ändå uppkommer vid denna beräkning&lt;br&gt;hänvisas till specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag går nu över till att behandla den närmare utformningen av de&lt;br&gt;bestämmelser som bör gälla för avräkningen mellan parterna i&lt;br&gt;samband med en förtidsbetalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den regel som i dag gäller vid avräkning i samband med förtids-&lt;br&gt;betalning (se 13 § i den gällande konsumentkreditlagen) gör inte&lt;br&gt;någon skillnad mellan de fall då kreditgivaren begär betalt och de&lt;br&gt;fall då konsumenten tar initiativet. I promemorian föreslås att även i&lt;br&gt;fortsättningen samma avräkningsregel skall gälla. Regeln gäller ju i&lt;br&gt;dag bara för kreditköp och vissa tjänster på kredit men skulle i&lt;br&gt;fortsättningen bli tillämplig för alla konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen remissinstans invänder mot förslaget i denna del. Även jag&lt;br&gt;menar att samma avräkningsregel bör gälla oavsett om det är&lt;br&gt;kreditgivaren eller kredittagaren som tar initiativ till förtidsbetal-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gällande bestämmelsen innebär, som jag nyss framhållit, att&lt;br&gt;den obetalda delen av kreditfordringen skall minskas med den del av&lt;br&gt;kreditkostnaden som &amp;quot;enligt beräkningsgrunder, som står i överens-&lt;br&gt;stämmelse med god sed på marknaden&amp;quot; är hänförlig till den del av&lt;br&gt;kredittiden som inte har utnyttjats. Kreditgivaren får tillgodoräkna sig&lt;br&gt;hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt&lt;br&gt;anges i avtalet och ej är oskälig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta stämmer i sak väl överens med det som jag redan anfört om&lt;br&gt;principerna för avräkningen. Det finns därför inte anledning att göra&lt;br&gt;någon saklig ändring i regeln. Ett tillägg behöver dock göras&lt;br&gt;angående konsumentens ersättningsskyldighet vid lån med bunden&lt;br&gt;ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gällande bestämmelsen har kritiserats för att den ger dålig&lt;br&gt;ledning. Bl.a. därför föreslås i promemorian en ny lydelse som på ett&lt;br&gt;mera konkret sätt anger att avräkningen skall göras med utgångspunkt&lt;br&gt;från tiden för förtidsbetalningen. Som påpekas av en remissinstans&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;saknar emellertid den föreslagna regeln helt anvisning om vilka Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;beräkningsgrunder som skall tillämpas när det skall avgöras vad som&lt;br&gt;är att hänföra till tiden före resp, efter betalningen. Matematiskt är&lt;br&gt;detta i själva verket relativt komplicerat. Att i lagen precisera&lt;br&gt;beräkningsgrunderna låter sig därför inte göra. Det bör dock finnas&lt;br&gt;någon form av anvisning. Den bästa lösningen synes vara att behålla&lt;br&gt;den nuvarande hänvisningen till &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot;. Även om&lt;br&gt;detta är ett oprecist uttryck föranleder det i dag knappast några&lt;br&gt;problem. Som sägs i promemorian används nämligen numera ett väl&lt;br&gt;etablerat beräkningssätt som ger ett matematiskt exakt resultat. Enligt&lt;br&gt;konsumentverket fungerar detta väl för alla typer av krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksskatteverket påpekar att kronofogdemyndigheterna fortfarande&lt;br&gt;använder den s.k. 78-regeln (se bl.a. LU 1977/78:5 s. 31 f.) för att&lt;br&gt;beräkna kredittagarens skuld. Även denna beräkningsmetod far i och&lt;br&gt;för sig anses stå i överensstämmelse med &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot;.&lt;br&gt;Det är dock tydligt att den matematiskt exakta beräkningsmetoden är&lt;br&gt;att föredra, eftersom 78-regeln ger missvisande resultat i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet hänvisar beträffande uttrycket &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot; till&lt;br&gt;sitt påpekande angående detta uttryck i anslutning tilll regeln om&lt;br&gt;kontantinsats (avsnitt 2.5). Sålunda ifrågasätter lagrådet om uttrycket&lt;br&gt;behövs i lagtexten. Vidare anser lagrådet att förhållandet mellan detta&lt;br&gt;uttryck och orden &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot; bör klargöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har sagt tidigare behöver regeln innehålla någon form av&lt;br&gt;anvisning om vilken beräkningsgrund som skall tillämpas. Emellertid&lt;br&gt;bör uttrycket &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot; ersättas med det uttryck som&lt;br&gt;i övrigt används i lagen enligt mitt förslag, &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot;&lt;br&gt;(jfr avsnitt 2.5 angående motsvarande fråga). De båda uttrycken får&lt;br&gt;anses ha samma innebörd i detta sammanhang, varför ändringen inte&lt;br&gt;innebär någon skillnad jämfört med gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gällande regeln i 13 § första stycket innehåller också en&lt;br&gt;bestämmelse om vad som skall gälla, om betalningen sker på annan&lt;br&gt;tid än i avtalet bestämd förfallodag. Då skall den outnyttjade&lt;br&gt;kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Denna&lt;br&gt;regel sammanhänger med att det vid kreditköp skulle vara mycket&lt;br&gt;komplicerat att göra avräkningen med utgångspunkt från en betal-&lt;br&gt;ningsdag som ligger mellan två förfallodagar. Konsumenterna har&lt;br&gt;därför ansetts böra få finna sig i den lilla nackdel som det innebär att&lt;br&gt;få räkna tiden fram till nästa förfallodag som utnyttjad kredittid.&lt;br&gt;Skälen för denna regel består även fortsättningsvis och den bör därför&lt;br&gt;behållas i den nya konsumentkreditlagen. När det gäller fristående&lt;br&gt;krediter är emellertid praxis i dag att avräkning vid förtidsbetalning&lt;br&gt;normalt sker med utgångspunkt från betalningsdagen, oavsett när&lt;br&gt;denna infaller. För de fristående krediterna innebär detta inte någon&lt;br&gt;större komplikation. Att låta den nu angivna regeln gälla även för&lt;br&gt;fristående krediter skulle innebära en försämring för konsumenterna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;jämfört med den praxis som nu tillämpas. Det saknas därför anledning Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;att låta den gälla även för fristående krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör till sist noteras att de regler som sålunda föreslås står väl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i överensstämmelse med EG-direktivets föreskrift om att kon-&lt;br&gt;sumenten skall vara berättigad till en &amp;quot;rimlig nedsättning&amp;quot; av&lt;br&gt;kreditkostnadema (se Art. 8).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.10 Trepartsförhållanden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Konsumentskyddet i s.k. trepartsförhållanden&lt;br&gt;förstärks. Om konsumenten efter ett kreditköp felaktigt betalar till&lt;br&gt;säljaren i stället för till kreditgivaren, skall betalningen gälla mot&lt;br&gt;kreditgivaren. På motsvarande sätt skall kreditgivaren bli bunden,&lt;br&gt;om konsumenten felaktigt ingår en överenskommelse med säljaren&lt;br&gt;som berör krediten. Endast om konsumenten vet att säljaren saknar&lt;br&gt;behörighet eller om han uppsåtligt eller grovt oaktsamt underlåter&lt;br&gt;att skaffa sig sådan kunskap, far han själv svara för sitt fel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en kreditgivare överlåter en fordran som han har mot en&lt;br&gt;konsument, skall konsumenten alltid ha rätt att gentemot förvär-&lt;br&gt;varen göra gällande alla invändningar som han kunde göra mot&lt;br&gt;överlåtaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.&lt;br&gt;Enligt promemorieförslaget saknar det betydelse att konsumenten&lt;br&gt;underlåtit att skaffa sig vetskap om säljarens bristande behörighet (se&lt;br&gt;promemorian s. 131-140).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av nästan alla&lt;br&gt;som över huvud taget berör det. Sveriges advokatsamfund och&lt;br&gt;Sveriges Föreningsbankers Förbund avstyrker förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Det är inte ovanligt att tre parter är&lt;br&gt;inblandade i kreditavtal. Komplikationer vid sådana &amp;quot;trepartsförhål-&lt;br&gt;landen&amp;quot; uppkommer särskilt i samband med kreditköp. Det är vanligt&lt;br&gt;att någon annan än säljaren svarar för finansieringen av sådana köp.&lt;br&gt;Det kan ske exempelvis genom att säljaren överlåter eller pantsätter&lt;br&gt;en avbetalningsfordran mot köparen, genom att köparen efter&lt;br&gt;förmedling av säljaren tar upp ett lån för att kunna genomföra köpet&lt;br&gt;(s.k. låneköp) eller genom att köparen utnyttjar en kontokredit som&lt;br&gt;han har beviljats hos någon fristående kreditgivare (se vidare&lt;br&gt;promemorian s. 122-128).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I alla de nämnda situationerna kan det uppstå frågor rörande&lt;br&gt;köparens möjligheter att gentemot kreditgivaren åberopa invänd-&lt;br&gt;ningar som han har mot säljaren. Sådana invändningar kan exem-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;pelvis ha sin grund i att den köpta varan är felaktig eller att köparen&lt;br&gt;har betalat till säljaren fastän det rätteligen skulle ha skett till&lt;br&gt;kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nuvarande konsumentkreditlagen finns en regel (10 § första&lt;br&gt;stycket) med den innebörden att köparen mot kreditgivarens krav får&lt;br&gt;framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra&lt;br&gt;mot säljaren. Det sägs också (i andra stycket) att kreditgivaren svarar&lt;br&gt;&amp;quot;lika med säljaren&amp;quot; för fullgörande av penninganspråk som köparen&lt;br&gt;har mot säljaren på grund av köpet. Kreditgivaren svarar dock inte&lt;br&gt;för ett större belopp än han mottagit av köparen med anledning av&lt;br&gt;krediten. För att köparen över huvud taget skall kunna åberopa dessa&lt;br&gt;rättigheter mot kreditgivaren fordras att det rör sig om ett &amp;quot;kreditköp&amp;quot;&lt;br&gt;i lagens mening. Det betyder i detta sammanhang att det måste finnas&lt;br&gt;en bakomliggande överenskommelse mellan säljaren och kredit-&lt;br&gt;givaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i 10 § gäller alltså bara för invändningar &amp;quot;på grund av&lt;br&gt;köpet&amp;quot;. Detta innebär en viktig begränsning i skyddet för konsumen-&lt;br&gt;ten. I praxis har sålunda slagits fast (NJA 1986 s. 44 och NJA 1986&lt;br&gt;s. 696) att bestämmelsen inte gäller för det viktiga fallet att kon-&lt;br&gt;sumenten av misstag har erlagt betalning till säljaren eller ingått en&lt;br&gt;överenskommelse med denne som rör krediten. I de fall då säljaren&lt;br&gt;själv gett krediten och överlåtit sin fordran har dock konsumenten ett&lt;br&gt;visst skydd genom regeln i 29 § skuldebrevslagen. Denna bestämmel-&lt;br&gt;se - som gäller direkt bara för enkla skuldebrev men som tillämpas&lt;br&gt;analogt på andra fordringar (se bl.a. Walin, Lagen om skuldebrev&lt;br&gt;m.m., 1977, s. 180) - innebär att konsumenten får tillgodoräkna sig&lt;br&gt;en betalning till säljaren, om han var i god tro om att denne inte&lt;br&gt;längre hade rätt att uppbära betalning (inte &amp;quot;visste ... eller hade skälig&lt;br&gt;anledning att det misstänka&amp;quot;). Vid pantsättning av fordringen gäller&lt;br&gt;detsamma som vid överlåtelse (10 § skuldebrevslagen). När gäldenä-&lt;br&gt;ren inte har betalat till säljaren men träffat en överenskommelse med&lt;br&gt;denne som påverkar skulden, anses regeln i 29 § skuldebrevslagen&lt;br&gt;analogt tillämplig (se bl.a. NJA 1989 s. 671 och Walin, a.a. s. 194).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När säljaren har överlåtit fordringen finns alltså ett visst skydd för&lt;br&gt;konsumenten även vid felaktiga betalningar. Att detta skydd emellertid&lt;br&gt;är bräckligt framgår av de nämnda rättsfallen. Skyddet kan också&lt;br&gt;elimineras genom en avtalsklausul som sätter 29 § skul- debrevslagen&lt;br&gt;ur spel. I de fall då ett trepartsförhållande uppkommer utan att&lt;br&gt;fordringen har överlåtits från säljaren är skyddet för konsumenten vid&lt;br&gt;felbetalningar ännu sämre. Sålunda kan denne vid låneköp och&lt;br&gt;kontoköp aldrig gentemot kreditgivaren tillgodoräkna sig en felaktig&lt;br&gt;betalning, även om den skulle ha gjorts i god tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som nu har sagts om kreditköp gäller även - på grund av en Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;hänvisning i 23 a § i den nuvarande lagen - när tjänster enligt&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen köps på kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även vid jristående krediter kan konsumentskyddsproblem upp-&lt;br&gt;komma i samband med trepartsförhållanden. Vad det då handlar om&lt;br&gt;är kredittagarens skydd när kreditgivaren överlåter fordringen. Som&lt;br&gt;nyss sagts gäller för dessa fall 29 § skuldebrevslagen, som innebär att&lt;br&gt;kredittagaren får tillgodoräkna sig en felbetalning till den ursprunglige&lt;br&gt;kreditgivaren, om han är i god tro om att denne inte längre har rätt&lt;br&gt;till betalningen. Av betydelse är också 27 § skuldebrevslagen, som&lt;br&gt;innebär att kredittagaren har rätt att åberopa alla invändningar mot&lt;br&gt;förvärvaren som han vid överlåtelsen kunde åberopa mot den förste&lt;br&gt;kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Båda de nu angivna bestämmelserna i skuldebrevslagen är emel-&lt;br&gt;lertid dispositiva. Kreditgivaren har alltså möjlighet att avtala bort&lt;br&gt;det skydd som bestämmelserna ger åt konsumenten. Vidare gäller&lt;br&gt;reglerna bara för enkla skuldebrev och - analogt - för andra enkla&lt;br&gt;fordringar. Har fordringen manifesterats i ett löpande skuldebrev, är&lt;br&gt;konsumentens möjligheter att göra invändningar mot förvärvarens&lt;br&gt;krav ytterligt begränsade (se 15-17 §§ skuldebrevslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns alltså vissa brister i konsumentskyddet vid trepartsförhål-&lt;br&gt;landen. Jag skall nu ta upp frågan huruvida detta skydd bör förstär-&lt;br&gt;kas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet behandlas konsumentskyddet i trepartsförhållanden i&lt;br&gt;två artiklar (Art. 9 och Art. 11). Dessa återges och analyseras i&lt;br&gt;promemorian (s. 128 f.). Direktivet finns i bilaga 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivet går på en punkt längre i fråga om konsumentskydd än&lt;br&gt;svensk rätt. Enligt direktivet skall konsumenten vid överlåtelse av&lt;br&gt;fordringen alltid ha rätt att mot förvärvaren rikta alla invändningar&lt;br&gt;som han vid överlåtelsetidpunkten kunde göra gällande mot över-&lt;br&gt;låtaren. Det innebär att den regel som i Sverige finns i 27 § skulde-&lt;br&gt;brevslagen görs tvingande till konsumentens förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller kreditköp är direktivets regel betydligt mindre&lt;br&gt;konsumentvänlig än gällande svenska bestämmelser. För det första&lt;br&gt;gäller direktivets regel bara gentemot kreditgivare som har ensam-&lt;br&gt;rätt till kreditgivning hos säljaren. För det andra skall konsumenten,&lt;br&gt;enligt EG-regeln, ha misslyckats med att få ersättning från säljaren&lt;br&gt;innan han har rätt att vända sig mot kreditgivaren med sina krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en punkt är EG-direktivet förmånligare för kreditköparen än&lt;br&gt;gällande svensk rätt. Konsumentens rätt till ersättning från kredit-&lt;br&gt;givaren (jfr 10 § andra stycket) är inte begränsad till vad denne har&lt;br&gt;mottagit av konsumenten med anledning av krediten. Enligt direk-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tivet får emellertid medlemsstaterna själva bestämma i vilket omfång Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;och på vilka villkor konsumenten kan göra sina påföljder gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Direktivet hindrar alltså inte en regel som den svenska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Invändning om betalning m.m. vid kreditköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den praktiskt sett viktigaste frågan när det gäller att förstärka&lt;br&gt;konsumentskyddet i trepartsförhållanden är om konsumenten bör ges&lt;br&gt;en mera vidsträckt rätt att åberopa felaktiga betalningar eller överens-&lt;br&gt;kommelser som är att jämställa med betalningar. Särskilt när det&lt;br&gt;gäller kreditköp har denna fråga stor betydelse, i synnerhet när&lt;br&gt;kreditfordringen har överlåtits eller pantsatts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är uppenbarligen många gånger svårt för en kreditköpare att&lt;br&gt;förstå den fulla innebörden av en anteckning på ett köpeavtal om att&lt;br&gt;säljaren har överlåtit eller pantsatt sin fordran. Många konsumenter&lt;br&gt;nöjer sig med att betala i enlighet med de anvisningar som de får&lt;br&gt;angående tidpunkter och sätt för betalning. De reflekterar inte över&lt;br&gt;vem det är som uppbär betalningarna. De flesta har inte heller&lt;br&gt;anledning att fundera över huruvida säljaren har någon kvarstående&lt;br&gt;rätt enligt kontraktet. Om säljaren uppträder som om han har en sådan&lt;br&gt;rätt, finner många därför inte anledning att ifrågasätta detta. Särskilt&lt;br&gt;i de fall när det blir aktuellt att ingå en ny överenskommelse med&lt;br&gt;säljaren, som berör det tidigare kontraktet, torde många se säljaren&lt;br&gt;som den naturlige motparten även enligt det gamla kontraktet (jfr NJA&lt;br&gt;1986 s. 696).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna situation skall alltså i dag bedömas enligt regeln i 29 §&lt;br&gt;skuldebrevslagen. Där stadgas att gäldenären/konsumenten får&lt;br&gt;tillgodoräkna sig en (felaktig) betalning till en förutvarande borgenär&lt;br&gt;om han inte &amp;quot;visste, att den andre ej längre ägde uppbära betalning,&lt;br&gt;eller hade skälig anledning att det misstänka&amp;quot;. När detta godtros-&lt;br&gt;rekvisit formulerades avsågs givetvis främst frågan om gäldenären har&lt;br&gt;eller borde ha någon kännedom om överlåtelsen som sådan. Det är&lt;br&gt;tveksamt om man över huvud taget övervägde frågan om samma sak&lt;br&gt;borde gälla när det i stället är tveksamt om gäldenären har eller borde&lt;br&gt;ha kännedom om den fulla innebörden av överlåtelsen. Detta&lt;br&gt;diskuterades inte i förarbetena till skuldebrevslagen (se NJA II 1936&lt;br&gt;s. 110 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan vad en konsument förstått angående innebörden av en&lt;br&gt;överlåtelse avser i själva verket en helt annan typ av bedömning än&lt;br&gt;frågan huruvida han känt till överlåtelsen. Bl.a. de rättsfall som finns&lt;br&gt;(NJA 1986 s. 44, 1986 s. 696 och 1989 s. 671) visar att regeln i 29 §&lt;br&gt;skuldebrevslagen inte fungerar alldeles tillfredsställande när det är den&lt;br&gt;förstnämnda frågan som aktualiseras. Detta beror bl.a. på att&lt;br&gt;tillämpningssvårighetema är stora. Vidare kan konsumenter genom&lt;br&gt;regelns utformning drabbas hårt av en bristande uppmärksamhet som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för de flesta vanliga människor framstår som ursäktlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nuvarande rättsläget medför att konsumenten i dessa situationer&lt;br&gt;blir skyldig att göra rätt för sig ytterligare en gång och därefter får&lt;br&gt;kräva tillbaka från säljaren vad han har betalat för mycket. Det&lt;br&gt;alternativ som enligt min mening bör övervägas är att rättsförlusten&lt;br&gt;på grund av konsumentens misstag i stället får drabba kreditgivaren,&lt;br&gt;som sedan i sin tur får kräva säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan i dag har kreditgivaren ett relativt vidsträckt ansvar mot&lt;br&gt;köparen genom regeln i 10 §. Detta ansvar har motiverats huvudsak-&lt;br&gt;ligen med att kreditgivaren genom sin överenskommelse med säljaren&lt;br&gt;möjliggör att kreditköpsformen kan användas och även själv drar&lt;br&gt;fördel av detta. Denna omständighet talar med viss styrka för att&lt;br&gt;kreditgivaren bör få bära kreditförlusten i samtliga fall då konsumen-&lt;br&gt;ten har gjort ett misstag som kan anses ursäktligt. Härtill kommer att&lt;br&gt;kreditgivaren normalt drabbas betydligt mindre hårt än konsumenten&lt;br&gt;av en eventuell förlust och att det i regel är lättare för kreditgivaren&lt;br&gt;än för konsumenten att bevaka sitt anspråk gentemot säljaren.&lt;br&gt;Kreditgivaren har dessutom själv i sin hand att se till att konsumenten&lt;br&gt;verkligen får helt klart för sig att han inte får betala till säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övervägande skäl talar för att skyddet för konsumenten förbättras&lt;br&gt;i den nu diskuterade situationen. Konsumenten bör ges rätt att&lt;br&gt;tillgodoräkna sig en felaktig betalning i alla de fall då hans misstag&lt;br&gt;kan anses ursäktligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentens &amp;quot;misstag&amp;quot; är naturligtvis inte ursäktligt om han har&lt;br&gt;helt klart för sig att säljaren inte är behörig. Jag delar emellertid den&lt;br&gt;uppfattning som har framförts under remissbehandlingen att ett krav&lt;br&gt;på faktisk kunskap är för långtgående. Misstaget är inte heller&lt;br&gt;ursäktligt om konsumenten medvetet låter bli att sätta sig in i vad&lt;br&gt;som gäller. I övrigt bör det läggas ett ansvar på kreditgivaren att se&lt;br&gt;till, så långt det över huvud taget är möjligt, att misstag undviks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med denna utgångspunkt bör konsumenten skyddas i sådana fall då&lt;br&gt;han kan anses ha varit oaktsam i vanlig mening men inte grovt&lt;br&gt;oaktsam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen bör ett nytt godtrosrekvisit formuleras så tydligt som&lt;br&gt;möjligt. Det bör uttryckas så att köparen får tillgodoräkna sig en&lt;br&gt;felaktig betalning utom om han visste att säljaren saknade behörighet&lt;br&gt;eller av uppsåt eller grov oaktsamhet underlät att skaffa sig sådan&lt;br&gt;kunskap. Konsumenten bör också under motsvarande förutsättningar&lt;br&gt;få åberopa en överenskommelse, som han ingår med säljaren trots att&lt;br&gt;denne inte är behörig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian diskuteras (s. 134 f.) om motsvarande regel bör&lt;br&gt;gälla beträffande invändning om kvittning. Den situation som&lt;br&gt;diskuteras är den att köparen får en kvittningsgill motfordran mot&lt;br&gt;säljaren sedan huvudfordringen har överlåtits eller pantsatts. Frågan&lt;br&gt;är om han skall kunna utnyttja denna motfordran för kvittning mot&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivarens krav. Slutsatsen i promemorian är att det praktiska Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;behovet är så begränsat att regleringen inte bör kompliceras med en&lt;br&gt;sådan skyddsregel. Ingen av remissinstanserna har någon invändning&lt;br&gt;mot denna slutsats. I denna fråga har jag samma uppfattning som den&lt;br&gt;som redovisas i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hittills har diskuterats det fallet att en kreditköpsfordran har&lt;br&gt;överlåtits eller pantsatts. Det är inte självklart att samma regel skall&lt;br&gt;gälla för andra trepartssituationer som uppkommer i samband med&lt;br&gt;kreditköp. Vad bör gälla när köparen felaktigt betalar eller på annat&lt;br&gt;sätt gör upp med säljaren vid låneköp och kontoköp?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Risken för att konsumenten i dessa fall felaktigt gör upp med&lt;br&gt;säljaren torde normalt vara betydligt mindre än när säljaren först gett&lt;br&gt;kredit och sedan överlåtit sin fordran. Det kan dock förekomma. Man&lt;br&gt;kan exempelvis tänka sig det fallet att en konsument köper en&lt;br&gt;kapitalvara med användande av en fristående kontokredit och kort tid&lt;br&gt;därefter byter varan hos säljaren mot en annan modell. Säljaren tar&lt;br&gt;den första apparaten i byte och räknar därvid ut vad som skall betalas&lt;br&gt;för den nya apparaten. Om han därvid själv tillgodoräknar sig vad&lt;br&gt;konsumenten har kvar att betala till kreditgivaren för den första&lt;br&gt;apparaten, kan det vara svårt för konsumenten att genomskåda att&lt;br&gt;säljaren egentligen inte har rätt till detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även här finns alltså ett visst behov av skydd för konsumenten.&lt;br&gt;Detta talar för att det inte görs någon skillnad mellan överlåtelsefallet&lt;br&gt;och övriga kreditköpssituationer. Det framstår även i övrigt som&lt;br&gt;mindre lämpligt att göra en sådan skillnad. Ofta är det mer eller&lt;br&gt;mindre en tillfällighet vilken kreditform som används och det är svårt&lt;br&gt;att finna något bärande skäl för att missgynna exempelvis en&lt;br&gt;kontokortsköpare jämfört med en avbetalningsköpare vars kontrakt&lt;br&gt;säljaren kanske redan i förväg överlåtit eller pantsatt till ett kredit-&lt;br&gt;institut. Särskilt gäller detta om kontokortsföretaget är närstående till&lt;br&gt;säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse i detta sammanhang är vidare att den nuvarande regeln&lt;br&gt;i 10 § konsumentkreditlagen - angående invändningar &amp;quot;på grund av&lt;br&gt;köpet&amp;quot; - inte gör skillnad mellan de olika kreditköpsfallen. En&lt;br&gt;reglering som gör en sådan åtskillnad beträffande en typ av invänd-&lt;br&gt;ningar men inte beträffande en annan skulle bli komplicerad och svår&lt;br&gt;att förstå, inte minst för vanliga konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att den föreslagna&lt;br&gt;regeln bör gälla vid alla kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har sagt tidigare gäller regeln i 10 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;även för krediter i samband med tjänster enligt konsumenttjänstlagen.&lt;br&gt;Det saknas anledning att nu göra skillnad mellan köp och sådana&lt;br&gt;tjänster. Även den nya regeln bör alltså gälla för tjänster enligt&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalningsinvändning vid fristående krediter, hyresavtal m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått finns det i fråga om fristående krediter inte några&lt;br&gt;särskilda regler till skydd för konsumenten i trepartsförhållanden.&lt;br&gt;Konsumenten får lita till de dispositiva bestämmelserna i skulde-&lt;br&gt;brevslagen, främst 27 och 29 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare framhållit att utgångspunkten i en ny konsument-&lt;br&gt;kreditlagstiftning bör vara att samma regler skall gälla för alla&lt;br&gt;konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl för att göra&lt;br&gt;skillnad mellan olika situationer (se avsnitt 2.1.4). Frågan är då om&lt;br&gt;det beträffande trepartsförhållanden finns anledning att ha olika regler&lt;br&gt;eller om de skyddsregler som jag föreslår för kreditköp och vissa&lt;br&gt;tjänster bör gälla generellt för alla konsumentkrediter. En sådan&lt;br&gt;generellt giltig regel skulle innebära att alla konsumenter, bl.a. den&lt;br&gt;som tar ett fristående lån i en bank, får rätt att åberopa en felaktig&lt;br&gt;betalning till överlåtaren så länge felet inte är uppsåtligt eller grovt&lt;br&gt;oaktsamt på det sätt som sagts ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man kan mycket väl tänka sig situationer där ett utvidgat konsu-&lt;br&gt;mentskydd ter sig befogat även i fråga om fristående krediter. Antag&lt;br&gt;exempelvis att ett finansbolag i ekonomiska svårigheter överlåter alla&lt;br&gt;sina konsumentfordringar till en konkurrent och att konsumenterna&lt;br&gt;underrättas om överlåtelsen men att det överlåtande bolaget sänder ut&lt;br&gt;betalningsanmaningar som vanligt. Om någon konsument då av&lt;br&gt;misstag följer anmaningen, kan detta många gånger betraktas som&lt;br&gt;ursäktligt, fastän konsumenten i regel inte kan anses vara i god tro&lt;br&gt;vid en bedömning enligt 29 § skuldebrevslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till förmån för att konsumentskyddsregeln bör gälla även för&lt;br&gt;fristående krediter talar även den omständigheten att situationer som&lt;br&gt;i praktiken framstår som i stort sett likvärdiga annars kommer att&lt;br&gt;behandlas olika. Detta blir särskilt märkbart i fråga om tjänster, om&lt;br&gt;endast vissa sådana inordnas i samma kategori som kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Emellertid är det uppenbart att det praktiska behovet av ett utsträckt&lt;br&gt;konsumentskydd i trepartsförhållanden främst sammanhänger med de&lt;br&gt;partsrelationer som uppkommer på grund av finansieringsbehovet i&lt;br&gt;samband med köp av kapitalvaror och liknande avtal. För fristående&lt;br&gt;krediter har över huvud taget inte framkommit något praktiskt sådant&lt;br&gt;behov. Detta talar mot att nu införa en tvingande reglering på detta&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot en utvidgning av konsumentskyddet i nu aktuellt hänseende&lt;br&gt;kan också åberopas att detta skulle innebära ett ingrepp i en allmänt&lt;br&gt;erkänd princip i fordringsrätten, nämligen den princip som finns&lt;br&gt;uttryckt i 29 § skuldebrevslagen. Gentemot detta kan visserligen å&lt;br&gt;andra sidan sägas att redan förslaget beträffande kreditköp och vissa&lt;br&gt;tjänster innebär att principen urholkas. Det kan emellertid med fog&lt;br&gt;hävdas att ett ingrepp i en vedertagen grundsats bör göras med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försiktighet och inte alls i den mån det är opåkallat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den diskuterade utvidgningen talar slutligen att EG-direktivet&lt;br&gt;gör skillnad mellan kreditköp och andra konsumentkrediter. Avsteg&lt;br&gt;från direktivet bör inte göras i onödan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En samlad bedömning leder enligt min mening till slutsatsen att det&lt;br&gt;inte finns tillräckliga skäl att utsträcka reglerna om konsumentskyddet&lt;br&gt;vid trepartsförhållanden till att gälla även för fristående krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått tidigare behandlas i dag vissa kreditavtal som&lt;br&gt;fristående krediter, fastän de inte är fristående i egentlig mening. Det&lt;br&gt;gäller krediter som har samband med hyresavtal eller med andra&lt;br&gt;tjänster än sådana som omfattas av konsumenttjänstlagen, exempelvis&lt;br&gt;reseavtal. Det kan ifrågasättas om inte reglerna för kreditköp borde&lt;br&gt;gälla för åtminstone dessa avtalstyper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller hyresavtal är konsumentskyddsbehovet i treparts-&lt;br&gt;förhållanden påtagligt. Detta framgår inte minst av rättsfallet&lt;br&gt;NJA 1989 s. 671, vilket refereras på s. 126 i promemorian. Frågor&lt;br&gt;rörande konsumentskyddet i hyresförhållanden aktualiseras emeller-&lt;br&gt;tid på flera områden och gäller långtifrån bara felaktiga betalningar&lt;br&gt;i trepartsförhållanden. Den pågående leasingutredningen skall enligt&lt;br&gt;sina direktiv (dir. 1988:15) analysera konsumentskyddsaspektema vid&lt;br&gt;s.k. finansiell leasing och får därvid enligt direktiven ta upp även&lt;br&gt;traditionella hyresavtal (&amp;quot;operationell leasing&amp;quot;). I direktiven nämns&lt;br&gt;särskilt att utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan&lt;br&gt;finansiell leasing och kreditköp. Olika leasingformer torde härvid stå&lt;br&gt;i ett sådant samband med varandra att en samordning behöver ske vid&lt;br&gt;en eventuell lagreglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även när det gäller krediter i samband med vissa andra tjänster än&lt;br&gt;sådana som regleras i konsumenttjänstlagen finns ett klart konsument-&lt;br&gt;skyddsbeho v för trepartsförhållanden. Det gäller exempelvis reseavtal.&lt;br&gt;Här finns emellertid, bl.a. vad gäller gränsen mellan hyra och&lt;br&gt;tjänster, problem som behöver övervägas noggrant. Också beträffande&lt;br&gt;tjänster finns dessutom ett vidare lagstiftningsbehov. Frågor om&lt;br&gt;konsumentskyddet vid tjänster bör därför övervägas samlat vid en&lt;br&gt;kommande översyn av konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avvaktan på en lagreglering rörande hyresavtal och andra&lt;br&gt;tjänsteavtal än dem som omfattas av konsumenttjänstlagen torde den&lt;br&gt;nya regeln för kreditköp ofta kunna tillämpas analogt. Från allmänna&lt;br&gt;reklamationsnämnden har upplysts att nämnden har tillämpat de&lt;br&gt;nuvarande bestämmelserna analogi vis på reseavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare sagts innehåller EG-direktivet en regel som innebär&lt;br&gt;att den regel som i svensk rätt återfinns i 27 § skuldebrevslagen görs&lt;br&gt;tvingande i konsumentförhållanden. Konsumenten skall alltså alltid ha&lt;br&gt;rätt att gentemot en förvärvare av fordringen åberopa samma&lt;br&gt;invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.&lt;br&gt;En sådan regel bör införas även i svensk rätt. Som framgår av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;analysen i promemorian är emellertid EG-regeln något oklart Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;formulerad. För tydlighets skull bör i den svenska regeln uttryckligen&lt;br&gt;sägas att den avser invändningar som kredittagaren kunde göra mot&lt;br&gt;överlåtaren redan vid överlåtelsen. Därmed kommer regeln att omfatta&lt;br&gt;exempelvis sådana avbetalningar som skett före överlåtelsen men inte&lt;br&gt;betalningar som görs därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis bör den nu nämnda bestämmelsen gälla inte bara vid&lt;br&gt;överlåtelse av fordringar utan också vid pantsättning (jfr 10 §&lt;br&gt;skuldebrevslagen). Detta bör sägas uttryckligen i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man kunde även ifrågasätta att göra regeln i 29 § skuldebrevslagen&lt;br&gt;tvingande. Frågan berörs inte i promemorian eller av någon remiss-&lt;br&gt;instans. För de krediter som jag nu behandlar torde det dock knappast&lt;br&gt;föreligga något praktiskt behov av att göra regeln tvingande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentens betalningsanspråk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § andra stycket konsumentkreditlagen svarar kreditgivaren&lt;br&gt;&amp;quot;lika med säljaren&amp;quot; för fullgörande av penninganspråk som köparen&lt;br&gt;har mot säljaren på grund av köpet. Det har inte kommit fram någon&lt;br&gt;anledning att ändra på denna regel. I samma stycke anges vidare att&lt;br&gt;kreditgivaren dock aldrig behöver betala mer än vad han har mottagit&lt;br&gt;av köparen med anledning av krediten. När den regeln infördes (se&lt;br&gt;prop. 1976/77:123 s. 45 och s. 114) motiverades den med att det&lt;br&gt;annars skulle kunna bli fråga om mycket långtgående krav mot&lt;br&gt;kreditgivaren samt att det huvudsakliga syftet med regleringen - att&lt;br&gt;garantera konsumenten att få tillbaka vad han betalat - ändå skulle&lt;br&gt;vara tillgodosett. Dessa argument äger fortfarande bärkraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till förmån för begränsningen kan också anföras att den som köper&lt;br&gt;på kredit med anlitande av en utomstående kreditgivare annars får en&lt;br&gt;bättre ställning än den som betalar kontant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln får anses innebära en rimlig avvägning mellan kreditgiva-&lt;br&gt;rens och konsumentens befogade intressen. Jag förordar därför att&lt;br&gt;den behålls oförändrad. Eftersom EG-direktivet - som jag redan&lt;br&gt;nämnt - överlämnar åt medlemsstaterna att bestämma i vilket omfång&lt;br&gt;och på vilka villkor konsumenten kan göra påföljder gällande, blir det&lt;br&gt;inte fråga om något otillåtet avsteg från direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den gällande svenska konsumentkreditlagen uppställs inte - som&lt;br&gt;i EG-direktivet - något krav på att konsumenten först skall framställa&lt;br&gt;sitt anspråk mot säljaren och visa att han har misslyckats med att få&lt;br&gt;ersättning från denne (jfr prop. 1976/77:123 s. 115). Det finns inte&lt;br&gt;skäl att nu försämra det svenska konsumentskyddet genom att införa&lt;br&gt;en regel som denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande 10 § andra stycket i gällande konsumentkreditlag anser&lt;br&gt;jag således sammanfattningsvis att bestämmelserna bör behållas som&lt;br&gt;de är.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Löpande handlingar vid kreditköp m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En speciell fråga är vad som gäller i de fall då det vid ett kreditköp&lt;br&gt;upprättas en löpande fordringshandling. I dag anses det - utan att det&lt;br&gt;finns någon uttrycklig regel härom - att reglerna i skuldebrevslagen&lt;br&gt;och växellagen har företräde framför regeln i 10 § konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen. Detta innebär i praktiken att konsumenten nästan aldrig kan&lt;br&gt;göra gällande invändningar och anspråk enligt denna paragraf&lt;br&gt;gentemot en godtroende förvärvare av ett löpande skuldebrev eller en&lt;br&gt;växel. Som sägs i promemorian bör denna ordning behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan då ifrågasättas om det borde synas i lagen att skulde-&lt;br&gt;brevslagens regler äger företräde. Det behövs dock knappast,&lt;br&gt;eftersom detta framgår indirekt av bestämmelsen i 11 § konsument-&lt;br&gt;kreditlagen och med hänsyn till att det i realiteten inte råder någon&lt;br&gt;tvekan om vad som gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § konsumentkreditlagen innehåller ett förbud mot vissa ford-&lt;br&gt;ringsbevis i samband med kreditköp. De handlingar som förbjuds är&lt;br&gt;växlar (dock med undantag för vissa s.k. egna växlar) och löpande&lt;br&gt;skuldebrev samt &amp;quot;annan ... skuldförbindelse, vars överlåtande eller&lt;br&gt;pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på&lt;br&gt;grund av köpet, om en ny borgenär i god tro förvärvar fordrings-&lt;br&gt;handlingen&amp;quot;. Av detta citat framgår syftet med bestämmelsen. Om&lt;br&gt;konsumentens skuld manifesteras i en löpande fordringshandling,&lt;br&gt;riskerar han att förlora det skydd som han har enligt 10 §. En&lt;br&gt;godtroende förvärvare av en sådan handling berörs nämligen nästan&lt;br&gt;aldrig av sådana gäldenärens invändningar som grundar sig på ett&lt;br&gt;bakomliggande köp (se 15 och 17 §§ skuldebrevslagen samt 17 §&lt;br&gt;växellagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet mot löpande fordringshandlingar är straffsanktionerat i&lt;br&gt;tredje stycket i 11 § konsumentkreditlagen. Men förbudet får inte&lt;br&gt;någon effekt på handlingens giltighet; den är alltså fullt giltig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det råder ingen tvekan om att förbudet mot löpande fordringsbevis&lt;br&gt;bör vara kvar. Vad som kan ifrågasättas är om förbudet bör utsträc-&lt;br&gt;kas till även andra konsumentkrediter än sådana som har samband&lt;br&gt;med kreditköp. Det kan inte uteslutas att det förekommer situationer&lt;br&gt;där det vore befogat med en sådan regel. För närvarande saknas&lt;br&gt;emellertid underlag för att bedöma om ett förbud är motiverat. Det&lt;br&gt;har inte kommit fram att det i några konkreta fall skulle ha behövts&lt;br&gt;en sådan regel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har någon gång uttalats att fordringshandlingar som är&lt;br&gt;förbjudna enligt denna regel borde vara ogiltiga och således över&lt;br&gt;huvud taget inte kunna göras gällande mot konsumenten. En sådan&lt;br&gt;ogiltighet skulle emellertid komma i konflikt med de principer i skul-&lt;br&gt;debrevslagen som skyddar en godtroende förvärvare av löpande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skuldebrev. Dessa principer är grundläggande inom värdepappers- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;rätten och överensstämmer med motsvarande regler i Danmark,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finland och Norge. De bör därför inte ändras annat än om det&lt;br&gt;bedöms vara mycket starkt påkallat. Så är inte fallet här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i övrigt har det kommit fram någon anledning att ändra&lt;br&gt;innehållet i 11 §. Enligt min mening bör den således överföras till den&lt;br&gt;nya konsumentkreditlagen utan några ändringar i sak.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.11 Andra civilrättsliga frågor&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.11.1 Krav på skriftlig form&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Kreditavtal skall enligt huvudregeln ingås skriftligen&lt;br&gt;och undertecknas av konsumenten. Ett avtal som inte har ingåtts&lt;br&gt;skriftligen skall ändå vara giltigt utom i fråga om villkor som är&lt;br&gt;till nackdel för konsumenten. Skriftlig form skall inte krävas för&lt;br&gt;sådana krediter där kreditbeloppet är högst 1 500 kr eller för&lt;br&gt;sådana engångskrediter där kredittiden är högst 45 dagar och hela&lt;br&gt;kreditbeloppet skall betalas på en gång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på två&lt;br&gt;punkter. Enligt promemorieförslaget skall även kreditgivaren skriva&lt;br&gt;under avtalet och innan så skett skall konsumenten ha rätt att ångra&lt;br&gt;sitt åtagande. Undantaget från kravet på skriftlig form skall gälla&lt;br&gt;krediter på högst 2 000 kr (se promemorian s. 141-146).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Många remissinstanser invänder mot förslaget&lt;br&gt;om att kreditgivaren skall skriva under avtalet och att konsumenten&lt;br&gt;skall kunna ångra sig fram till dess. I övrigt tillstyrks förslaget eller&lt;br&gt;lämnas det utan erinran av så gott som alla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I gällande svensk rätt finns inte något&lt;br&gt;krav på att konsumentkreditavtal skall ha skriftlig form. I de allra&lt;br&gt;flesta fall då avtalet innefattar åtaganden från kredittagarens sida&lt;br&gt;utöver att betala skulden efter ett visst anstånd ingås ändå kreditavtal&lt;br&gt;skriftligen. I EG-direktivet uppställs ett krav på skriftform. Som&lt;br&gt;tidigare sagts undantas dock många kreditavtal från direktivets&lt;br&gt;tillämpningsområde, bl.a. alla sådana avtal som avser ett mindre&lt;br&gt;belopp än 200 ECU (ca 1 500 kr) och alla sådana som avser en&lt;br&gt;kredittid kortare än tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En väsentlig fördel med ett krav på skriftlig form i detta samman-&lt;br&gt;hang är att de åtaganden som konsumenten gör måste tas in i det&lt;br&gt;skriftliga avtalet för att konsumenten skall vara bunden av dem.&lt;br&gt;Därmed motverkas bevisproblem och tvister liksom risken för att&lt;br&gt;konsumenten utsätts för avtalsvillkor som står i strid med lagens&lt;br&gt;tvingande bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan viktig fördel med ett krav på skriftform är att konsumen- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ten får anledning att bättre än annars överväga sitt åtagande. Det blir&lt;br&gt;bl.a. inte möjligt för konsumenter att binda sig för ett kreditåtagande&lt;br&gt;genom en ansökan om kredit per telefon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några påtagliga nackdelar med ett skriftlighetskrav finns knappast,&lt;br&gt;förutsatt att det görs erforderliga undantag i lagen. Ett skriftlighets-&lt;br&gt;krav far sålunda inte bli till en tyngande formalitet i avtalsrelationer&lt;br&gt;som är så okomplicerade att en skriftlig handling skulle vara&lt;br&gt;meningslös.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftlig form bör krävas för alla kreditavtal där ett sådant form-&lt;br&gt;krav är meningsfullt utifrån de nu angivna synpunkterna. På grund&lt;br&gt;av anpassningen till EG skall skriftform krävas för åtminstone alla&lt;br&gt;avtal som måste vara skriftliga enligt EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på skriftlig form bör naturligtvis inte gälla för helt obetyd-&lt;br&gt;liga krediter, exempelvis vid kortare betalningsanstånd i handeln. Det&lt;br&gt;är uppenbarligen inte heller lämpligt vid vanliga &amp;quot;fakturakrediter&amp;quot;.&lt;br&gt;Detta gäller även om kreditgivaren förbehåller sig rätten att ta ut en&lt;br&gt;faktureringsavgift. Däremot bör skriftlighetskravet gälla för alla&lt;br&gt;löpande krediter, dvs. även sådana där kredittiden är mycket kort. Ett&lt;br&gt;undantag för fakturakrediter kan då formuleras så att det gäller för&lt;br&gt;engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar eller hela kredit-&lt;br&gt;beloppet skall betalas på en gång (jfr promemorian s. 49 f. och&lt;br&gt;s. 142 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör generellt undantas alla krediter med ett förhållandevis&lt;br&gt;obetydligt kreditbelopp. Här framstår det som lämpligt att direkt&lt;br&gt;anknyta till den beloppsgräns som gäller i EG-direktivet. Gränsen&lt;br&gt;bör då sättas vid 1 500 kr. I övrigt synes det inte finnas anledning&lt;br&gt;till undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att både konsumenten och kreditgivaren&lt;br&gt;skall underteckna avtalet. En rad remissinstanser invänder mot detta&lt;br&gt;förslag och menar att det inte bör vara nödvändigt med kreditgivarens&lt;br&gt;underskrift. I dag förekommer det, enligt de kritiska remissinstan-&lt;br&gt;serna, knappast över huvud taget att kreditgivaren skriver under och&lt;br&gt;det skulle innebära en avsevärd omgång och stora kostnader om ett&lt;br&gt;sådant krav blir infört. Det ifrågasätts om det spelar någon roll från&lt;br&gt;konsumentskyddssynpunkt om kreditgivaren skriver under avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag om att kreditgivaren skall skriva under avtalet&lt;br&gt;har samband med ett förslag om att konsumenten skall ha rätt att&lt;br&gt;ångra sig fram till dess att kreditgivaren har skrivit under. Det sägs&lt;br&gt;i promemorian att en sådan ångerrätt visserligen inte har stor&lt;br&gt;betydelse vid sidan av den rätt, som också föreslås, att när som helst&lt;br&gt;betala skulden i förtid utan kostnader. Denna rätt innebär ju bl.a. att&lt;br&gt;konsumenten kan säga upp avtalet innan han ens fått ut kreditbelop-&lt;br&gt;pet. Inte minst psykologiskt torde det dock, enligt promemorian, vara&lt;br&gt;en fördel för konsumenten om han har rätt att ångra sig innan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivaren blivit bunden av avtalet; för de flesta konsumenter bär Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;det emot mera att säga upp ett avtal som de vet att de blivit bundna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i att det från konsumentskyddssynpunkt skulle ligga&lt;br&gt;ett visst värde i om konsumenten hade möjlighet att ångra sig innan&lt;br&gt;kreditgivaren för sin del tagit ställning till avtalet. Enligt allmänna&lt;br&gt;avtalsrättsliga grundsatser är han annars bunden av det &amp;quot;anbud&amp;quot; som&lt;br&gt;han anses ha avgett genom en skriftlig ansökan. Med hänsyn till att&lt;br&gt;jag tidigare förordat att reglerna om konsumentens rätt att betala&lt;br&gt;skulden i förtid och reglerna om avgifter vid konsumentkrediter skall&lt;br&gt;få en delvis annan utformning än i promemorians förslag kan det&lt;br&gt;sägas att behovet av en ångerrättsregel i viss mån ökat. Det kan&lt;br&gt;emellertid ändå antas att en sådan ångerrätt skulle komma att utnyttjas&lt;br&gt;mycket sällan. I praktiken förutsätter ångerrätten att det samtidigt&lt;br&gt;krävs att kreditgivaren skriver under avtalet för att det skall bli&lt;br&gt;bindande. Med hänsyn till de påtagliga praktiska nackdelar som skulle&lt;br&gt;följa med ett sådant krav bör promemorieförslaget i denna del trots&lt;br&gt;allt inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen remissinstans har riktat invändningar mot förslaget om att&lt;br&gt;konsumenten skall underteckna avtalet. Att konsumenten bör&lt;br&gt;underteckna är enligt min mening uppenbart och en naturlig konse-&lt;br&gt;kvens av att avtalet skall vara skriftligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis skall alltså enligt mitt förslag kreditavtal vara&lt;br&gt;skriftliga i den mån de inte avser krediter på högst 1 500 kr eller&lt;br&gt;sådana engångskrediter där kredittiden är högst 45 dagar och hela&lt;br&gt;kreditbeloppet skall betalas på en gång (fakturakrediter). Kon-&lt;br&gt;sumenten men inte kreditgivaren skall skriva under avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad som föreskrivs i EG-direktivet bör även i den&lt;br&gt;svenska lagen tas in en regel om att konsumenten skall erhålla en&lt;br&gt;kopia av det skriftliga avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättsföljden av att kravet på skriftform åsidosätts&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är inte självklart vad som bör gälla om ett kreditavtal helt eller&lt;br&gt;delvis har ingåtts utan iakttagande av skrifitlighetskravet. Om detta&lt;br&gt;sägs inget i EG-direktivet. Huvudfrågan är om avtalet bör anses&lt;br&gt;ogiltigt eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många gånger har kredittagaren ordnat sin ekonomi med hänsyn&lt;br&gt;tagen till krediten på ett sådant sätt att han inte har något intresse av&lt;br&gt;att avtalet ogiltigförklaras. Att avtalet har ingåtts muntligen behöver&lt;br&gt;vidare inte betyda att det är oförmånligt för kredittagaren. En&lt;br&gt;ogiltighetspåföljd skulle också många gånger - särskilt vid kreditköp&lt;br&gt;- medföra besvärande komplikationer i samband med att prestatio-&lt;br&gt;nerna skall återgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda talar med styrka för att kreditavtal som har ingåtts helt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller delvis muntligen inte för den skull skall anses ogiltiga. Detta är&lt;br&gt;också promemorians inställning och endast en remissinstans har en&lt;br&gt;avvikande uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den från konsumentskyddssynpunkt mest adekvata rättsföljden är,&lt;br&gt;som framhålls i promemorian, att avtalsvillkor som är till nackdel för&lt;br&gt;konsumenten blir ogiltiga. På så sätt får kreditgivaren ansvaret för att&lt;br&gt;skriftform iakttas, vilket är naturligt bl.a. med hänsyn till styrkeför-&lt;br&gt;hållandet mellan parterna. Kreditgivaren tvingas se till att alla&lt;br&gt;konsumentens åtaganden preciseras i det skriftliga avtalet, vilket står&lt;br&gt;i överensstämmelse med tankarna bakom skriftlighetskravet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda betyder att bl.a. eventuella avgifter som följer eller kan&lt;br&gt;följa med krediten måste anges i avtalet (jfr avsnitt 2.7 och 2.9).&lt;br&gt;Detsamma gäller andra åtaganden som konsumenten gör liksom&lt;br&gt;villkor som ger kreditgivaren en rätt att säga upp avtalet före&lt;br&gt;avtalstidens utgång. Också villkor som ger kreditgivaren rätt att ändra&lt;br&gt;förutsättningarna för krediten till kredittagarens nackdel på något sätt&lt;br&gt;måste tas in i det skriftliga avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När skall i övrigt ett villkor anses vara till &amp;quot;nackdel&amp;quot; för kon-&lt;br&gt;sumenten? Vid denna bedömning bör man i princip jämföra med vad&lt;br&gt;som skulle ha gällt utan villkoret. Om det exempelvis framgår av det&lt;br&gt;skriftliga avtalet att ränta skall utgå men räntesatsen bestämts&lt;br&gt;muntligen, bör man jämföra med en situation där inget sagts om&lt;br&gt;räntesatsen över huvud taget. I enlighet med vad som numera får&lt;br&gt;anses vara allmänna principer för bestämmande av pris i konsument-&lt;br&gt;sammanhang (se t. ex. 36 § konsumenttjänstlagen och 35 §konsument-&lt;br&gt;köplagen) betyder detta att räntan i dessa fall torde få fastställas efter&lt;br&gt;vad som är skäligt med hänsyn till kreditens art, gängse ränta vid&lt;br&gt;tiden för avtalet och övriga relevanta omständigheter. I praktiken&lt;br&gt;innebär detta att en muntligt avtalad ränta ofta får godtas. Med en&lt;br&gt;regel som den nu sagda kommer alltså även avtal som har träffats helt&lt;br&gt;och hållet muntligen att vara i princip giltiga. Undantag gäller dock&lt;br&gt;för sådana delar av avtalet som är till nackdel för konsumenten vid en&lt;br&gt;jämförelse med vad som skulle ha gällt utan villkoret i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anmärker att en regel som den angivna far anses innebära&lt;br&gt;att såväl skriftliga som muntliga avtal i princip är giltiga och bindande&lt;br&gt;mellan parterna. Bestämmelsen om skriftlig form kan därför, enligt&lt;br&gt;lagrådet, till en del ses som en ordningsföreskrift som kan få&lt;br&gt;betydelse vid bedömningen av om näringsidkaren iakttar god&lt;br&gt;kreditgivningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i denna beskrivning av bestämmelsernas innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet menar vidare att det trots vissa exempel i special-&lt;br&gt;motiveringen kvarstår en viss osäkerhet om regelns innebörd. Detta&lt;br&gt;gäller, enligt lagrådet, framför allt det fallet att avtalet om kredit i&lt;br&gt;sin helhet är muntligt. Det kan då enligt lagrådet vara svårt att avgöra&lt;br&gt;hur avtalet skall tillämpas om vissa villkor är bättre för konsumenten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;än vad som är normalt på kreditmarknaden medan andra villkor är&lt;br&gt;oförmånligare. En tillämpning av avtalet med uteslutning enbart av de&lt;br&gt;oförmånligare villkoren kan, enligt lagrådet, leda till ett resultat som&lt;br&gt;knappast framstår som rimligt. Mot detta kan dock invändas,&lt;br&gt;framhåller lagrådet, att en ordning som innebär att muntliga avtal&lt;br&gt;eller avtalsdelar är giltiga bara när de är till konsumentens fördel, är&lt;br&gt;ägnad att inskärpa för kreditgivaren att samtliga villkor för en kredit&lt;br&gt;skall ges skriftlig form. Vidare finns det enligt lagrådet anledning anta&lt;br&gt;att förekomsten av muntliga villkor är kopplad till krediter avseende&lt;br&gt;smärre belopp och att den föreslagna ogiltighetsregeln därför kommer&lt;br&gt;att få förhållandevis begränsad betydelse. Mot bakgrund härav godtar&lt;br&gt;lagrådet förslaget. För att bestämmelsens innebörd skall framgå&lt;br&gt;tydligare föreslår dock lagrådet att andra stycket formuleras om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har samma uppfattning som lagrådet. För tydlighets skull vill&lt;br&gt;jag dock framhålla att muntliga avtal och avtalsvillkor kan vara giltiga&lt;br&gt;även om de inte direkt kan sägas vara till konsumentens fördel,&lt;br&gt;nämligen så länge de inte är till hans nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.11.2 Avräkningsförbehåll och kopplingsförbehåll&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett belopp som kredittagaren erlägger för avräkning&lt;br&gt;på en viss kreditfordran skall kreditgivaren inte först få avräkna på&lt;br&gt;en annan fordran. Detta förbud mot &amp;quot;avräkningsförbehåll&amp;quot; gäller&lt;br&gt;i dag vid kreditköp och vissa tjänster men skall i fortsättningen&lt;br&gt;gälla för alla konsumentkrediter. Däremot införs inte något särskilt&lt;br&gt;förbud mot s.k. kopplingsförbehåll, dvs. avtalsklausuler enligt&lt;br&gt;vilka kreditgivaren kan utnyttja en säkerhet som har ställts för en&lt;br&gt;kredit även för en annan kredit till samma kredittagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians Förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian&lt;br&gt;s. 146-148).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En remissinstans föreslår ett uttryckligt förbud&lt;br&gt;mot kopplingsförbehåll. I övrigt tillstyrks förslaget eller lämnas det&lt;br&gt;utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen För mitt förslag: Av 14 § konsumentkreditlagen framgår&lt;br&gt;att ett belopp som köparen erlägger för avräkning på en viss kredit-&lt;br&gt;fordran i anledning av ett kreditköp skall avräknas på denna fordran&lt;br&gt;och att kreditgivaren således inte far räkna av beloppet på någon&lt;br&gt;annan fordran som han har mot konsumenten. Genom en hänvisning&lt;br&gt;i 23 a § gäller regeln även vid tjänster enligt konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till denna regel är följande. Den som har flera förfallna&lt;br&gt;skulder till samma kreditgivare har i princip rätt att själv bestämma&lt;br&gt;på vilken av skulderna en betalning som han erlägger skall avräknas.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer emellertid att det i kreditavtalet tas in förbehåll som&lt;br&gt;flyttar över denna bestämmanderätt på kreditgivaren, s.k. avräknings-&lt;br&gt;förbehåll. Anledningen till att kreditgivaren vill ha en sådan bestäm-&lt;br&gt;manderätt är främst att den kan ge honom fördelar när det gäller&lt;br&gt;möjligheten att utnyttja en säkerhet som kredittagaren har ställt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid konsumentkreditlagens tillkomst ansåg man att avräknings-&lt;br&gt;förbehåll borde förbjudas vid kreditköp, bl.a. eftersom de kan&lt;br&gt;medföra att konsumenten hamnar i ett slags beroendeförhållande till&lt;br&gt;kreditgivaren och eftersom stötande konsekvenser kan uppkomma för&lt;br&gt;konsumenten, t.ex. när han har betalat större delen av sin skuld på&lt;br&gt;grund av själva köpet (se prop. 1976/77:123 s. 124 f.). Avräknings-&lt;br&gt;förbehållen är även till nackdel för konsumenten därför att de ger&lt;br&gt;kreditgivaren möjlighet att låta avbetalningar först avräknas på det&lt;br&gt;kreditavtal som har de för konsumenten bästa villkoren, vilket medför&lt;br&gt;att det blir avtal med sämre - men för kreditgivaren förmånligare -&lt;br&gt;villkor som blir kvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avräkningsförbehållen är nära besläktade med de s.k. kopplingsför-&lt;br&gt;behållen. Dessa är förbehåll enligt vilka två eller flera kreditavtal&lt;br&gt;mellan samma parter kopplas till varandra på ett sådant sätt att&lt;br&gt;kreditgivaren kan utnyttja en säkerhet som har ställts för enbart en av&lt;br&gt;krediterna som säkerhet också för den eller de andra. Kopplings-&lt;br&gt;förbehåll vid avbetalningsköp var förbjudna enligt den tidigare&lt;br&gt;gällande lagen om avbetalningsköp. I konsumentkreditlagen är de inte&lt;br&gt;uttryckligen förbjudna, men reglerna om återtagande av den köpta&lt;br&gt;varan är så utformade att kopplingsförbehåll blir utan verkan vid&lt;br&gt;kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i den nya konsumentkreditlagen skall gälla för alla&lt;br&gt;konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl för att göra&lt;br&gt;skillnad mellan olika typer av krediter. Finns det då anledning att&lt;br&gt;göra skillnad mellan olika krediter när det gäller förbudet mot&lt;br&gt;avräkningsförbehåll?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är svårt att finna något godtagbart skäl för att avräkningsför-&lt;br&gt;behåll skall få förekomma i konsumentkreditavtal över huvud taget.&lt;br&gt;Förutom de tidigare nämnda nackdelarna för konsumenten med sådana&lt;br&gt;förbehåll är det ett starkt skäl för ett förbud att konsumenten sällan&lt;br&gt;förmår inse den verkliga innebörden av ett avräkningsförbehåll och&lt;br&gt;därför i realiteten har dåliga möjligheter att skydda sig mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet mot avräkningsförbehåll bör sålunda utvidgas till att gälla&lt;br&gt;även för fristående krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller kopplingsförbehållen förhåller det sig något annor-&lt;br&gt;lunda. Dessa förbehåll har betydelse för en eventuell säkerhet enbart&lt;br&gt;och kan alltså inte, som ett avräkningsförbehåll, fa någon inverkan på&lt;br&gt;frågan om vilket skuldförhållande som avslutas först och vilket som&lt;br&gt;blir kvar. Kopplingsförbehåll är vidare tydligare till sin innebörd och&lt;br&gt;lättare att förstå för konsumenten. Att kopplingsförbehållen gjordes&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;overksamma i samband med kreditköp är naturligt, eftersom kon-&lt;br&gt;sumenten inte skall behöva vänta på att få full förfoganderätt över den&lt;br&gt;köpta varan till dess att han har betalat även andra skulder till&lt;br&gt;kreditgivaren. När det gäller andra former av säkerheter är detta&lt;br&gt;argument inte på samma sätt relevant. Ett generellt förbud mot&lt;br&gt;kopplingsförbehåll vid konsumentkrediter skulle dessutom sällan fylla&lt;br&gt;någon funktion. Det torde endast medföra att kreditgivaren, när han&lt;br&gt;anser sig behöva säkerhet för ett nytt lån, i stället begär en särskild&lt;br&gt;utfästelse härom från kredittagaren. För det nya lånet kan då ställas&lt;br&gt;samma säkerhet som för ett tidigare. Att en viss tillgång kan användas&lt;br&gt;som säkerhet för flera skulder är i sig ofta önskvärt även för&lt;br&gt;konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det man vänder sig mot när det gäller kopplingsförbehållen är&lt;br&gt;främst att kreditgivaren i efterhand skaffar sig säkerhet för ett lån&lt;br&gt;som tidigare har lämnats utan säkerhet. Kreditgivaren kan ju dock&lt;br&gt;som villkor för den nya krediten kräva, i stället för ett kopplings-&lt;br&gt;förbehåll, att säkerheten i fråga skrivs in i det gamla kreditavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det sagda och då regeln i 36 § avtalslagen gör det&lt;br&gt;möjligt att jämka oskäliga verkningar av kopplingsförbehåll bör det&lt;br&gt;enligt min mening inte införas något generellt förbud mot sådana&lt;br&gt;förbehåll.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.11.3 Återtagande av vara&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Vid kreditköp skall kreditgivaren ha rätt att återta&lt;br&gt;varan i samma mån som han har rätt att säga upp avtalet i förtid&lt;br&gt;(jfr avsnitt 2.8). Konsumenten skall dock ha möjlighet att för-&lt;br&gt;hindra återtagande ända fram till dess att varan återtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.&lt;br&gt;Enligt promemorian måste konsumenten agera före uppsägningstidens&lt;br&gt;utgång för att kunna hindra återtagande (se promemorian s. 148-&lt;br&gt;152).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget godtas allmänt. Riksskatteverket&lt;br&gt;påpekar dock att förslaget innebär den försämringen för konsumenten&lt;br&gt;att denne får mindre tid på sig än enligt gällande rätt för att förhindra&lt;br&gt;ett återtagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 15-19 §§ i den nuvarande konsument-&lt;br&gt;kreditlagen finns bestämmelser om kreditgivarens rätt att vid&lt;br&gt;kreditköp återta den köpta varan. Reglerna i 15 och 16 §§ handlar&lt;br&gt;om återtaganderätten som sådan, medan 17-19 §§ handlar om den&lt;br&gt;uppgörelse som skall göras i samband med att varan återtas samt om&lt;br&gt;konsumentens rätt att återlösa varan efter återtagandet. Reglerna är&lt;br&gt;tillämpliga enbart på kreditköp och kan helt naturligt inte bli aktuella&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i fråga om andra konsumentkreditavtal. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 15 § finns bl.a. den regel som jag nämnt i avsnitt 2.11.2 och som&lt;br&gt;medför att kopplingsförbehåll inte får verkan vid kreditköp. I regeln&lt;br&gt;sägs att återtagandeförbehåll får göras gällande &amp;quot;endast under&lt;br&gt;förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med&lt;br&gt;köpet för att trygga säljarens rätt till betalning&amp;quot;. En eventuell&lt;br&gt;misskötsel av andra skulder som konsumenten har till kreditgivaren&lt;br&gt;kan således inte medföra att kreditgivaren får utöva återtaganderätten.&lt;br&gt;Att förbehållet skall ha gjorts för att trygga säljarens rätt till betalning&lt;br&gt;innebär vidare att återtagandeförbehållet inte kan användas vid&lt;br&gt;låneköp eller vid kontoköp med fristående kreditgivare (se prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 178).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 15 § anges även förutsättningarna i övrigt för återtaganderätt.&lt;br&gt;Reglerna anknyter nära till bestämmelserna i 12 § andra stycket om&lt;br&gt;kreditgivarens rätt att kräva betalning i förtid. Det är naturligt att&lt;br&gt;förutsättningarna för uppsägningsrätten och för återtaganderätten är&lt;br&gt;väsentligen desamma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 2.8 har jag föreslagit att reglerna om uppsägningsrätt vid&lt;br&gt;betalningsdröjsmål behålls som i dag med ett visst tillägg som&lt;br&gt;föranleds av att reglerna föreslås gälla även för fristående krediter,&lt;br&gt;att kreditgivaren ges en rätt att säga upp krediten till omedelbar&lt;br&gt;betalning när värdet av ett återtagandeförbehåll har försämrats&lt;br&gt;avsevärt genom uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande från&lt;br&gt;konsumentens sida samt att kreditgivaren skall ha en uppsägningsrätt&lt;br&gt;i vissa fall när det kan befaras att konsumenten kommer att undandra&lt;br&gt;sig sin betalningsskyldighet. Som jag nyss har sagt bör förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för uppsägningsrätten vid kreditköp med återtagandeförbehåll&lt;br&gt;väsentligen överensstämma med förutsättningarna för att åter-&lt;br&gt;taganderätten skall få utnyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har jag i avsnitt 2.8 föreslagit regler om uppsägningstid när&lt;br&gt;krediten sägs upp på grund av betalningsdröjsmål och om rätt för&lt;br&gt;konsumenten att omintetgöra uppsägningen genom att före uppsäg-&lt;br&gt;ningstidens utgång ställa godtagbar säkerhet för fordringen. Som&lt;br&gt;framgår av promemorian bör dessa regler motsvaras av bestämmelser&lt;br&gt;som förhindrar återtagande före uppsägningstidens utgång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksskatteverket påpekar emellertid att promemorieförslaget innebär&lt;br&gt;en försämring för konsumenten genom att denne skulle förlora den&lt;br&gt;rätt han har - enligt 16 § i den nuvarande lagen - att förhindra&lt;br&gt;återtagande ända fram till dess att återtagandet kommer till stånd.&lt;br&gt;Enligt riksskatteverket är det vanligt att konsumenter utnyttjar hela&lt;br&gt;tiden fram till återtagandet innan de betalar det som behövs för att få&lt;br&gt;behålla varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns knappast anledning att genomföra en sådan försämring&lt;br&gt;för konsumenterna som nu sagts. Den nuvarande regeln om rätt för&lt;br&gt;köparen att ända fram till återtagandet förhindra att återtagande sker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bör sålunda behållas. Återtagandet bör som i dag alltid kunna Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förhindras genom att konsumenten betalar vad han är skyldig jämte&lt;br&gt;ränta och kostnader. I de fall då uppsägningen beror på att säker-&lt;br&gt;heten har försämrats eller det står klart att köparen undandrar sig att&lt;br&gt;betala sin skuld, bör köparen få möjlighet att förhindra återtagandet&lt;br&gt;genom att ställa godtagbar säkerhet för fordringen. Säkerheten skall&lt;br&gt;då ställas innan återtagande sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det särskilda problem som jag har diskuterat i avsnitt 2.8 rörande&lt;br&gt;bankernas skyldighet i vissa fall att ställa upp strängare förbehåll om&lt;br&gt;betalning i förtid blir inte aktuellt när det gäller krediter med&lt;br&gt;återtagandeförbehåll, eftersom det i dessa fall alltid är säljaren som&lt;br&gt;är förste kreditgivare. Återtagandeförbehåll måste ju ha uppställts för&lt;br&gt;att säkra säljarens rätt till betalning. Skulle en bank inträda som&lt;br&gt;kreditgivare, dvs. överta säljarens rätt, gäller enligt allmänna&lt;br&gt;rättsgrundsatser (27 § skuldebrevslagen analogt) att den nye kredit-&lt;br&gt;givaren inte mot köparen förvärvar någon bättre rätt än säljaren själv&lt;br&gt;hade. I dessa fall kan banken alltså inte åberopa de speciella bankreg-&lt;br&gt;lema till stöd för en särskilt långtgående uppsägningsrätt (se prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 178).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så långt har jag diskuterat återtaganderätten som sådan, dvs. det&lt;br&gt;som i dag regleras i 15 och 16 §§. De delar av 15 § som jag inte&lt;br&gt;särskilt har berört - en definition av återtagandeförbehåll, första&lt;br&gt;stycket, och en regel med möjlighet att förbjuda näringsidkare att&lt;br&gt;använda återtagandeförbehåll i fråga om varor som inte är lämpade&lt;br&gt;som kreditsäkerhet, tredje stycket - bör överföras till den nya&lt;br&gt;konsumentkreditlagen utan några ändringar i sak.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller övriga regler som hör till detta avsnitt, alltså reglerna&lt;br&gt;om uppgörelsen vid återtagande och om köparens rätt att återlösa vara&lt;br&gt;som har återtagits (17 - 19 §§ i den gällande lagen), har det inte&lt;br&gt;kommit fram något som gör att reglerna behöver ändras. De bör&lt;br&gt;därför behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett nära samband med de nu nämnda civilrättsliga bestämmelserna&lt;br&gt;har de exekutionsrättsliga regler som finns i 20 - 23 §§ i den&lt;br&gt;nuvarande lagen. Dem behandlar jag senare i avsnitt 2.12.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.11.4 Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: De nuvarande reglerna om betalningsansvar&lt;br&gt;vid förlust av kontokort bör tills vidare behållas i sak oföränd-&lt;br&gt;rade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se prome-&lt;br&gt;morian s. 152 och 153).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Regeln i 24 § nuvarande konsument- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;kreditlag skiljer sig en del från de övriga bestämmelserna i lagen.&lt;br&gt;Den är inte inriktad på kreditgivningen som sådan utan i stället på det&lt;br&gt;hjälpmedel - kontokortet - som används för förmedling av betalningar&lt;br&gt;från ett konto. Huruvida kontot är ett kreditkonto eller ett tillgångs-&lt;br&gt;konto borde egentligen sakna betydelse för frågan om vilka regler&lt;br&gt;som skall gälla när kontokortet används obehörigen. Regeln i 24 § är&lt;br&gt;emellertid avsedd att gälla enbart för sådana kontokort som är knutna&lt;br&gt;till en kredit (se Westerlind m.fl., Kommentar till konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen s. 221 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det huvudsakliga innehållet i bestämmelsen är att konsumen-&lt;br&gt;ten/kontohavaren blir ansvarig för obehöriga uttag på kontot endast&lt;br&gt;när han har hanterat kortet på vissa särskilt klandervärda sätt. Sålunda&lt;br&gt;blir han ansvarig om han har lämnat ifrån sig kortet till någon annan,&lt;br&gt;om han har förlorat det &amp;quot;genom grov oaktsamhet&amp;quot; samt om han har&lt;br&gt;förlorat det på något annat sätt och inte &amp;quot;snarast efter upptäckten&lt;br&gt;anmält förlusten hos kreditgivaren&amp;quot;. Om något belopp påförs kontot&lt;br&gt;efter det att kreditgivaren har mottagit anmälan om att kortet har&lt;br&gt;förlorats, blir kontohavaren ansvarig för beloppet i fråga endast om&lt;br&gt;han har förfarit svikligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom EG finns på detta område en s.k. rekommendation, utfärdad&lt;br&gt;av EG-kommissionen. Rekommendationen avser &amp;quot;betalningssystem,&lt;br&gt;särskilt relationen mellan kortinnehavare och kortutställare&amp;quot;. Rekom-&lt;br&gt;mendationen innehåller regler (punkterna 8.1 - 8.4) om förlust av&lt;br&gt;kontokort. Reglerna är för de flesta fall något mindre fördelaktiga för&lt;br&gt;konsumenten än de svenska reglerna. De stora bankorganisationerna&lt;br&gt;inom EG har i sina förhållningsregler för bankerna i huvudsak&lt;br&gt;anammat rekommendationen. Enligt uppgift betyder detta att det för&lt;br&gt;närvarande inte är aktuellt med något EG-direktiv på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Obehöriga förfaranden med kontokort kan sägas i princip före-&lt;br&gt;komma i två olika typer av fall. Den ena typen av fall är sådana då&lt;br&gt;någon annan än kontohavaren har obehörigen använt kortet. Det är&lt;br&gt;denna situation som behandlas i den nämnda 24 §. Den andra&lt;br&gt;situationen är den att kontohavaren själv använder kortet på ett&lt;br&gt;obehörigt sätt. Det vanligaste missbruket av detta slag är att konto-&lt;br&gt;havaren övertrasserar sitt konto.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För kontohavarens eget missbruk av kontokortet finns inga särskilda&lt;br&gt;lagbestämmelser. På handelns och kreditkortsföretagens eget initiativ&lt;br&gt;har emellertid införts s.k. spärrlistor där &amp;quot;spärrade&amp;quot; kort - dvs.&lt;br&gt;sådana som inte får användas - förtecknas. I spärrlistoma antecknas&lt;br&gt;även borttappade kort, varför listorna även motverkar att kontokorten&lt;br&gt;kan användas obehörigen av någon annan än kontohavaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan åtgärd som har tillkommit till förebyggande av missbruk&lt;br&gt;är legitimationskontroll vid betalningar som överstiger ett visst&lt;br&gt;belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trots de åtgärder som har företagits förekommer ett visst missbruk Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;av kontokorten, både från kredittagarna själva och från personer som&lt;br&gt;har kommit över kort obehörigen. I riksdagen har flera gånger&lt;br&gt;motionerats rörande dessa frågor, se senast 1989/90:LU4, s. 5 f. och&lt;br&gt;s. 16. I sitt av riksdagen godkända betänkande hänvisade lagutskottet&lt;br&gt;till en inom regeringskansliet pågående kartläggning av de juridiska&lt;br&gt;och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från konsument-&lt;br&gt;skyddssynpunkt i samband med användande av olika elektroniska&lt;br&gt;former för betalning, en kartläggning som då beräknades pågå till&lt;br&gt;årsskiftet 1989-90. Vidare uttalade lagutskottet, i fråga om legitima-&lt;br&gt;tionskontroll av kontokortsinnehavare, att utskottet utgick från att&lt;br&gt;spörsmålet uppmärksammades i samband med den pågående över-&lt;br&gt;synen av konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nämnda kartläggningen av spörsmål rörande olika frågor&lt;br&gt;hänförliga till elektroniska betalningsformer sker i samarbete med det&lt;br&gt;finska justitieministeriet. Analysen av olika problem som har kommit&lt;br&gt;fram under kartläggningen pågår alltjämt. Resultatet av arbetet, som&lt;br&gt;innefattar även frågor rörande legitimationskontroll vid användande&lt;br&gt;av kontokort, kan väntas få betydelse för bl.a. frågan om hur&lt;br&gt;betalningsansvaret vid förlust av kontokort bör regleras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avvaktan på resultatet av det arbete som sålunda pågår saknas det&lt;br&gt;anledning att nu gå närmare in på dessa frågor. Jag anser därför att&lt;br&gt;reglerna i 24 § konsumentkreditlagen tills vidare bör behållas&lt;br&gt;oförändrade i sak.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.12 Handräckning och utmätning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: De nuvarande reglerna om handräckning och&lt;br&gt;utmätning bör behållas i sak oförändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se prome-&lt;br&gt;morian s. 156 och 157).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Lämnar bedömningen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Vissa exekutionsrättsliga regler finns&lt;br&gt;i den nuvarande konsumentkreditlagen i 20-23 §§. Dessa regler avser&lt;br&gt;alla den situationen att konsumenten gjort sig skyldig till betalnings-&lt;br&gt;dröjsmål efter att ha köpt en vara på kredit med återtagandeförbehåll.&lt;br&gt;I 20 - 22 §§ finns regler om förutsättningarna för handräckning för&lt;br&gt;återtagande av varan och om förfarandet vid sådan handräckning. I&lt;br&gt;23 § finns en bestämmelse med den innebörden att en vara som har&lt;br&gt;sålts med förbehåll om återtaganderätt inte far utmätas för en fordran&lt;br&gt;på grund av kreditköpet. Den sistnämnda bestämmelsen är till för att&lt;br&gt;de konsumentskyddande reglerna om återtagandeförbehåll inte skall&lt;br&gt;kunna omintetgöras genom att kreditgivaren i stället går vägen över&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utmätning för att tillgodogöra sig värdet av varan. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har inte kommit fram något som ger anledning att ändra&lt;br&gt;reglerna om handräckning och utmätning. Dessa bör därför - med&lt;br&gt;ett tillägg som innebär en anpassning till de nya reglerna om&lt;br&gt;återtaganderätt - överföras till den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.13 Tillsyn&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beloppsbegränsningen för det vite som konsument-&lt;br&gt;verket kan förelägga för att få näringsidkare att tillhandahålla&lt;br&gt;handlingar och lämna upplysningar tas bort. I övrigt ändras inte&lt;br&gt;reglerna om tillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian&lt;br&gt;s. 157).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot&lt;br&gt;förslaget om obegränsat vitesbelopp. Sveriges domareförbund menar&lt;br&gt;att konsumentverkets beslut bör överklagas till länsrätten i stället för&lt;br&gt;kammarrätten. Någon remissinstans anser att all tillsyn enligt lagen&lt;br&gt;bör anförtros åt konsumentverket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Tillsyn över efterlevnaden av konsument-&lt;br&gt;kreditlagen utövas av konsumentverket. Verkets befogenheter omfattar&lt;br&gt;dock inte sådan verksamhet som står under finansinspektionens&lt;br&gt;tillsyn. Verksamhet hos Sveriges riksbank och exekutiva myndigheter&lt;br&gt;är undantagen från tillsyn. Med utformningen av den nya konsument-&lt;br&gt;kreditlagen - som i betydligt större utsträckning än den gamla&lt;br&gt;kommer att gälla för fristående krediter - blir finansinspektionens&lt;br&gt;andel av tillsynsområdet betydande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande organisationen av tillsynen innebär visserligen dels&lt;br&gt;en splittring av tillsynen, dels att konsumentverkets resp, finans-&lt;br&gt;inspektionens tillsyn överlappar varandra i vissa delar. De båda&lt;br&gt;myndigheterna har emellertid hittills kunnat lösa detta på ett praktiskt&lt;br&gt;sätt genom olika former av samverkan. Jag utgår från att det kan ske&lt;br&gt;även i fortsättningen. Enligt min mening finns det därför inte&lt;br&gt;anledning att nu överväga någon ändring i fråga om organisationen av&lt;br&gt;tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här bör anmärkas att pantlåneverksamhet står under länsstyrelsens&lt;br&gt;tillsyn. Jag kommer i det följande avsnittet att föreslå att denna&lt;br&gt;verksamhet helt undantas från konsumentkreditlagens tillämpnings-&lt;br&gt;område. Detta innebär bl.a. att verksamheten blir kvar under&lt;br&gt;länsstyrelsernas tillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om konsumentverkets tillsyn, bl.a. verkets befogenheter&lt;br&gt;för att utöva denna tillsyn, finns i 25 , 26 och 29 §§ i den gällande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konsumentkreditlagen (27 och 28 §§ är upphävda). Det saknas Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;anledning att nu överväga några ingripande ändringar i dessa&lt;br&gt;bestämmelser. En ändring bör dock göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det vitesbelopp som konsumentverket kan tillgripa enligt 26 § andra&lt;br&gt;stycket, 10 000 kr, framstår numera som alltför lågt för att vara&lt;br&gt;effektivt. Det synes över huvud taget inte nödvändigt att regeln&lt;br&gt;innehåller någon beloppsbegränsning, särskilt som numera lagen&lt;br&gt;(1985:206) om viten är tillämplig på myndigheters lagstadgade viten&lt;br&gt;i den mån det inte finns särskilda föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund har anfört att det, bl.a. efter tillkomsten&lt;br&gt;av lagen (1985:206) om viten, framstår som egendomligt att kon-&lt;br&gt;sumentverkets vitesförelägganden överklagas till kammarrätt, medan&lt;br&gt;länsrätt skall pröva frågan om utdömande av samma vite. Med hänsyn&lt;br&gt;till att det kan röra sig om affärshemligheter finns det, enligt&lt;br&gt;domareförbundet, skäl att låta även länsrätten pröva krav från&lt;br&gt;konsumentverket att få ut handlingar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om besvärsordningen vid sådana myndighetsbeslut som i&lt;br&gt;dag överklagas till kammarrätt övervägs för närvarande av dom-&lt;br&gt;stolsutredningen. I avvaktan på ett brett ställningstagande till denna&lt;br&gt;fråga, bör de nuvarande reglerna i konsumentkreditlagen behållas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.14 Tillämpningsområde&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen bör inte gälla för&lt;br&gt;författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller&lt;br&gt;för krediter som ges enligt lagen (1949:722) om pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmmer med mitt såvitt gäller&lt;br&gt;författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel (se promemorian&lt;br&gt;s. 158-160).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast en remissinstans har ifrågasatt försla-&lt;br&gt;get i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.1.4 har jag lagt fast några&lt;br&gt;huvudlinjer för den nya konsumentkreditlagens tillämpningsområde&lt;br&gt;och de lagtekniska lösningarna. Beträffande några frågor rörande&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde har jag där hänvisat till senare ställnings-&lt;br&gt;taganden. Jag återkommer nu till dessa ställningstaganden. Ytterligare&lt;br&gt;någon fråga som rör tillämpningsområdet behöver dessutom beröras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer först till frågan huruvida vissa konsumentkrediter&lt;br&gt;bör undantas helt eller delvis från lagens tillämpningsområde. I denna&lt;br&gt;fråga har jag i avsnitt 2.1.4 uttalat att utgångspunkten bör vara att&lt;br&gt;reglerna skall gälla för alla konsumentkrediter, att undantag skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;samt att eventuella undantag i princip bör avse enskilda bestämmelser,&lt;br&gt;inte hela lagen. Jag har sedan berört frågan om undantag i samband&lt;br&gt;med att jag har diskuterat de olika bestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör man alltså vara restriktiv när det gäller&lt;br&gt;generella undantag från lagens tillämpningsområde. Sådana undan-&lt;br&gt;tag är förenade med avgränsningssvårigheter och medför tröskel-&lt;br&gt;effekter som framstår som oacceptabla. Även rättslikhetsprinciper&lt;br&gt;och intresset av en effektiv konkurrens talar mot generella undantag.&lt;br&gt;Vidare har genomgången av de olika bestämmelserna i lagen inte gett&lt;br&gt;mig anledning att överväga generella undantag, utom på någon punkt&lt;br&gt;som jag strax skall återkomma till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda betyder att det enligt min mening inte bör göras några&lt;br&gt;vidsträckta undantag från tillämpningsområdet av det slag som görs&lt;br&gt;i EG-direktivet (Art. 2, jfr avsnitt 2.1.3). Sådana undantag skulle för&lt;br&gt;övrigt på vissa punkter innebära inskränkningar i det nuvarande&lt;br&gt;svenska konsumentskyddet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorieförslaget görs ett enda generellt undantag från&lt;br&gt;tillämpningsområdet, nämligen för &amp;quot;författningsreglerade lån som&lt;br&gt;lämnas av statsmedel&amp;quot;. Skälen för att uttryckligen undanta dessa&lt;br&gt;krediter är, enligt promemorian, att det utan ett sådant uttryckligt&lt;br&gt;undantag skulle kunna uppstå tvekan om lagens tillämplighet, att det&lt;br&gt;uppkommer vissa komplikationer om även konsumentkreditlagen är&lt;br&gt;tillämplig på lånen samt att konsumentskyddsbehovet får anses&lt;br&gt;tillräckligt tillgodosett genom lånens ändamål och innehållet i de&lt;br&gt;särskilda författningarna. Endast en remissinstans har ifrågasatt detta&lt;br&gt;undantag. Jag instämmer för min del i promemorians ståndpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När jag har gått igenom de olika bestämmelserna har jag kommit&lt;br&gt;till slutsatsen att flera av reglerna inte bör tillämpas på pantlåne-&lt;br&gt;rörelse. Detta hänger samman dels med de speciella förhållandena&lt;br&gt;vid den typen av kreditgivning, dels också med den omständigheten&lt;br&gt;att verksamheten är reglerad genom en särskild lag, lagen (1949:722)&lt;br&gt;om pantlånerörelse. I den lagen är bl.a. tillsynen ordnad på ett sätt&lt;br&gt;som inte har någon motsvarighet i fråga om annan kreditgivning till&lt;br&gt;konsumenter. På grund av det sagda, och då det såvitt framkommit&lt;br&gt;inte uppdagats några anmärkningsvärda konsumentskyddsproblem vid&lt;br&gt;denna typ av verksamhet, är det enligt min mening lämpligast att&lt;br&gt;pantlånerörelse undantas helt från konsumentkreditlagens tillämpnings-&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt bör det alltså inte göras några generella undantag från&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par remissinstanser menar att den nya konsumentkreditlagen&lt;br&gt;bör göras generellt tillämplig på tjänster. På denna punkt instämmer&lt;br&gt;jag i slutsatsen i promemorian (s. 159 f.), nämligen att förnyade&lt;br&gt;överväganden kring konsumentskyddet i samband med tjänster inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bör göras nu utan under en kommande översyn av konsument- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;tjänstlagen. Jag vill understryka att den stora utvidgningen av&lt;br&gt;tillämpningsområdet som görs i den nya konsumentkreditlagen, dvs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att lagen i princip görs tillämplig på alla typer av konsumentkrediter,&lt;br&gt;får stor betydelse för konsumentskyddet även när det gäller tjänster.&lt;br&gt;Jag vill också framhålla, liksom har gjorts i promemorian, att lagens&lt;br&gt;regler om kreditköp i stor utsträckning torde kunna tillämpas analogt.&lt;br&gt;Jag har för övrigt nämnt detta även i samband med genomgången av&lt;br&gt;de regler där en sådan tillämpning kan komma att aktualiseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har - mot bakgrund av att den nya lagen avses få ett&lt;br&gt;betydligt vidare tillämpningsområde än den nu gällande - pekat på&lt;br&gt;vissa tillämpningsproblem. Fråga uppkommer, påpekar lagrådet, om&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;för enskilt bruk&amp;quot; kan anses innefatta den begränsningen att&lt;br&gt;krediten skall avse något som kan brukas av konsumenten. Tvekan&lt;br&gt;kan enligt lagrådet uppstå exempelvis om en enskild person avser att&lt;br&gt;använda ett lån för inköp av aktier eller andra värdepapper. Vad&lt;br&gt;särskilt gäller aktier kan det vidare diskuteras, anför lagrådet, om ett&lt;br&gt;köp, som görs i syfte att den nye ägaren skall bli företagsledare i&lt;br&gt;bolaget, är enskilt eller hänförligt till förvärvarens näringsverksamhet.&lt;br&gt;Med hänsyn inte minst till att krediter för förvärv av detta och&lt;br&gt;liknande slag kan avse mycket stora belopp är det enligt lagrådets&lt;br&gt;mening önskvärt att tillämpningsområdet för den nya lagen preciseras&lt;br&gt;ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tillämpningsproblem som lagrådet pekar på har inte tillräckligt&lt;br&gt;uppmärksammats i promemorian eller lagrådsremissen. Jag åter-&lt;br&gt;kommer till dem i specialmotiveringen (1 §).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.15 Ikraftträdande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen skall träda i kraft&lt;br&gt;den 1 oktober 1992. För kreditavtal som ingåtts dessförinnan&lt;br&gt;gäller äldre lag. För vissa trepartsförhållanden skall den nya lagen&lt;br&gt;dock gälla, även om avtalet om köp av varan har ingåtts före&lt;br&gt;ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.&lt;br&gt;I promemorian föreslås att konsumenten skall ha rätt att lösa lån i&lt;br&gt;förtid enligt bestämmelserna i den nya lagen även om kreditavtalet&lt;br&gt;ingåtts före ikraftträdandet (se promemorian s. 160-162).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att ikraft-&lt;br&gt;trädandetidpunkten inte bör ligga för nära inpå att lagen antagits. I&lt;br&gt;övrigt görs inga erinringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen bör träda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i kraft så snart som möjligt och måste vara i kraft senast den 1 januari Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;1993 för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt det&lt;br&gt;blivande EES-avtalet. En del av de föreslagna lagändringarna&lt;br&gt;förutsätter dock betydande omläggningar av avtalstexter och rutiner&lt;br&gt;hos kreditgivarna. De medför också en del förberedelsearbete för de&lt;br&gt;berörda myndigheterna. Det bör vidare gå viss tid, inte understigande&lt;br&gt;tre månader, mellan riksdagsbeslutet om den nya lagen och lagens&lt;br&gt;ikraftträdande. Mot denna bakgrund förordar jag att den nya lagen får&lt;br&gt;träda i kraft den 1 oktober 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen skall tillämpas på alla kreditavtal som ingås efter&lt;br&gt;ikraftträdandet och på marknadsföring och information efter denna&lt;br&gt;tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På avtal som har träffats före ikraftträdandedagen bör, i enlighet&lt;br&gt;med vad som är normalt inom avtalsrätten (även i konsument-&lt;br&gt;förhållanden, se bl.a. prop. 1989/90:89, Ny konsumentköplag,&lt;br&gt;s. 58), den gamla konsumentkreditlagen tillämpas. Det innebär att&lt;br&gt;kreditgivarna i fråga om sådana avtal får fortsätta att tillämpa gamla&lt;br&gt;avtalsvillkor om bl.a. ränta, avgifter och rätt till återtagande av varor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från det sist sagda bör dock gälla beträffande regler-&lt;br&gt;na om trepartsförhållanden för de fall då dessa handlar om övergång&lt;br&gt;av fordringsrätten. I dessa fall handlar reglerna om en intresse-&lt;br&gt;kollision mellan konsumenten å ena sidan och en kreditgivare som&lt;br&gt;övertagit fordringsrätten å den andra. Då är det naturligt och rimligt&lt;br&gt;att tidpunkten för övergången av fordringsrätten blir avgörande för&lt;br&gt;vilket regelsystem som skall tillämpas. Detta får betydelse när&lt;br&gt;konsumenten har köpt en vara före ikraftträdandet men kreditgivaren&lt;br&gt;förvärvar fordringsrätten efter denna tidpunkt. Då blir de nya reglerna&lt;br&gt;om bl.a. rätt för konsumenten att tillgodoräkna sig en betalning till&lt;br&gt;säljaren gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sådana trepartsförhållanden som uppkommer på grund av låneköp&lt;br&gt;eller kontoköp bör dock de gamla bestämmelserna tillämpas om&lt;br&gt;kreditavtalet ligger i tiden före ikraftträdandet. Tidpunkten för köpet&lt;br&gt;bör alltså inte bli avgörande. Man bör nämligen utgå från att kredit-&lt;br&gt;givaren vid avtalstidpunkten handlar med utgångspunkt från de då&lt;br&gt;gällande reglerna och således inte har anledning att vidta de åtgärder&lt;br&gt;för sitt eget rättsliga skydd som de nya reglerna aktualiserar. Då bör&lt;br&gt;inte heller de nya reglerna tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen föreslås också ett annat undantag från huvud-&lt;br&gt;regeln att den gamla lagens bestämmelser skall tillämpas på avtal som&lt;br&gt;ingåtts före ikraftträdandet. Det gäller konsumentens rätt att säga upp&lt;br&gt;lånet i förtid. Enligt förslaget i lagrådsremissen skall konsumenten ha&lt;br&gt;rätt att säga upp även gamla lån i förtid, dvs. sådana lån som tagits&lt;br&gt;innan den nya lagen trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet ställer sig tveksamt till detta förslag. Lagrådet framhåller&lt;br&gt;att konsumentens uppsägningsrätt enligt de föreslagna nya reglerna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan medföra beaktansvärda ränteförluster för kreditgivaren. Enligt Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;lagrådets mening ger grundsatsen, att ny civillagstiftning inte skall&lt;br&gt;rubba innehållet i avtal som träffats innan lagen trätt i kraft, uttryck&lt;br&gt;för en viktig rättssäkerhetsprincip. Avsteg från denna bör enligt&lt;br&gt;lagrådet komma i fråga endast om starka skäl talar därför. Den&lt;br&gt;allmänna hänvisningen i remissen till konsumentskyddsintresset kan&lt;br&gt;enligt lagrådet knappast utgöra ett skäl av sådan natur. Med tanke på&lt;br&gt;frågans principiella vikt anser lagrådet att ett slopande av punkten 4&lt;br&gt;i övergångsbestämmelserna bör övervägas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i lagrådets kritik även på denna punkt. Det ifråga-&lt;br&gt;varande undantaget från huvudprincipen att nya regler skall gälla&lt;br&gt;endast för avtal som har träffats efter ikraftträdandet bör slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya konsumentkreditlagen medför också behov av följdänd-&lt;br&gt;ringar i vissa lagar. Tidigare har nämnts (avsnitt 2.8) lagen&lt;br&gt;(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om&lt;br&gt;stadshypoteksföreningar samt reglementet (1968:654) för Konunga-&lt;br&gt;riket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar.&lt;br&gt;Ifrågavarande bestämmelser i reglementet är sådana att de skall ändras&lt;br&gt;genom beslut av riksdagen. Till dessa kommer lagen (1978:599) om&lt;br&gt;avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., utsökningsbalken och&lt;br&gt;lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Jag återkommer till dessa&lt;br&gt;lagändringar i specialmotiveringen (avsnitt 4.2).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.16 Förslagens kostnadseffekter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Det är att räkna med att den föreslagna nya konsumentkreditlagen&lt;br&gt;kommer att medföra en del initialkostnader för företagen inom konsu-&lt;br&gt;mentkreditbranschen, t.ex. i samband med att standardavtal behöver&lt;br&gt;ändras. Dessa initialkostnader är dock av engångskaraktär och torde&lt;br&gt;inte bli betungande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom de regler som föreslås i den nya lagen försämras kredit-&lt;br&gt;givarnas ställning i vissa hänseenden. Detta verkar i höjande riktning&lt;br&gt;på det pris konsumenterna får betala för krediterna. Å andra sidan&lt;br&gt;syftar reglerna till att främja konkurrensen på marknaden för&lt;br&gt;konsumentkrediter, varigenom priserna hålls nere. Det går inte att&lt;br&gt;säga vilken av dessa varandra motverkande effekter som kommer att&lt;br&gt;ge kraftigast utslag. Genom de förändringar av reformen som mitt&lt;br&gt;förslag innebär jämfört med promemorians och lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag torde risken för kostnadsökningar ha minskat väsentligt.&lt;br&gt;Allmänt sett finns det inte anledning att befara någon nämnvärd&lt;br&gt;prisökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tillsynsmyndigheter kommer konsumentverket och finans-&lt;br&gt;inspektionen att få spela betydelsefulla roller när den nya lagen införs.&lt;br&gt;Deras medverkan kommer att krävas bl.a. när det gäller information&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om de nya reglerna och vid förhandlingar om avtalsvillkor m.m. Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;Härvidlag är det dock inte fråga om uppgifter som är nya för dessa&lt;br&gt;myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När den nya lagen har trätt i kraft kommer tillsynsmyndigheterna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- liksom hittills - att ha viktiga uppgifter i samband med lagens&lt;br&gt;tillämpning. Exempelvis ankommer det på dem att övervaka de nya&lt;br&gt;reglerna om ränteändringar och avgiftsändringar. Inte heller detta är&lt;br&gt;uppgifter som innebär principiella nyheter för myndigheterna. Upp-&lt;br&gt;gifterna ryms inom befintliga organisatoriska och ekonomiska ramar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt torde de framlagda förslagen inte komma att medföra några&lt;br&gt;beaktansvärda kostnadsef2fekter för det allmänna.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet&lt;br&gt;upprättats förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. konsumentkreditlag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i utsökningsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges&lt;br&gt;stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan&lt;br&gt;näringsidkare m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har granskat förslagen under punkterna 1-3 och 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samråd har skett med chefen för civildepartementet och statsrådet&lt;br&gt;Lundgren.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 Förslaget till ny konsumentkreditlag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En ny konsumentkreditlag föreslås ersätta den nu gällande. Den nya&lt;br&gt;lagen är i stora delar uppbyggd som den tidigare men har ett betydligt&lt;br&gt;vidare tillämpningsområde. Medan den nuvarande lagen nästan enbart&lt;br&gt;avser kreditköp, gäller de allra flesta bestämmelserna i den nya lagen&lt;br&gt;för i princip alla konsumentkrediter. Dessutom finns vissa nya regler&lt;br&gt;om det materiella avtalsinnehållet i kreditavtal, bl.a. regler som&lt;br&gt;begränsar kreditgivarens rätt att höja ränta och avgifter under löpande&lt;br&gt;avtalstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Först i den nya lagen finns inledande bestämmelser som nästan helt Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;motsvarar de gamla reglerna samt en regel om näringsidkarens&lt;br&gt;allmänna skyldigheter. Därefter följer paragraferna i huvudsak den&lt;br&gt;ordning som ett händelseförlopp följer i verkligheten. Först kommer&lt;br&gt;regler om marknadsföring och information, därefter regler om vad&lt;br&gt;kreditavtalet skall resp, får innehålla, vissa regler om parternas&lt;br&gt;befogenheter under avtalstidens gång samt civilrättsliga och exeku-&lt;br&gt;tionsrättsliga regler avseende upplösning av avtalsförhållandet.&lt;br&gt;Avslutningsvis finns en regel om förlust av kontokort m.m. samt&lt;br&gt;regler om tillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många av bestämmelserna i den nya lagen är identiska med de&lt;br&gt;gamla reglerna eller ändrade enbart språkligt. När det gäller dessa&lt;br&gt;bestämmelser lämnas i specialmotiveringen i regel enbart hänvisningar&lt;br&gt;till de uttalanden som gjordes när de gamla bestämmelserna tillkom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som bilaga 8 till protokollet i detta ärende bör fogas en samman-&lt;br&gt;ställning där det kan utläsas vilka bestämmelser i den gällande resp,&lt;br&gt;den föreslagna lagen som närmast motsvarar varandra och hur dessa&lt;br&gt;förhåller sig till artiklarna i EG-direktivet om konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under rubriken inledande bestämmelser finns fyra paragrafer. Den&lt;br&gt;första behandlar lagens tillämpningsområde. Därefter följer en&lt;br&gt;paragraf med vissa definitioner (2 §) och en som klargör innebörden&lt;br&gt;av begreppet kreditköp (3 §). I 4 § anges att lagen är tvingande till&lt;br&gt;konsumentens förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare&lt;br&gt;i dennes yrkesmässiga verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om&lt;br&gt;kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten&lt;br&gt;förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel&lt;br&gt;och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen&lt;br&gt;(1949:722) om pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 1 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som anger lagens tillämpningsområde, är jämfört med den&lt;br&gt;gamla lagen (1 §) i sak oförändrad bortsett från att ett nytt tredje&lt;br&gt;stycke med generella undantag från tillämpningsområdet har lagts till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den tidigare i första stycket inom parentes angivna definitionen på&lt;br&gt;kredit (&amp;quot;betalningsanstånd eller lån&amp;quot;) har slopats. Att så skett beror på&lt;br&gt;att uttrycket kredit i dagligt tal används även för s.k. löpande kredit,&lt;br&gt;dvs. en rätt för kredittagaren att fortlöpande utnyttja ett kredit-&lt;br&gt;utrymme som kreditgivaren ställer till förfogande. Lagen gäller även&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för löpande krediter och det finns ett behov av att kunna använda Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;uttrycket kredit i denna vidare mening i lagtexten. Det har därför&lt;br&gt;ansetts olämpligt att behålla den tidigare definitionen. I lagtexten har&lt;br&gt;alltså ordet kredit i princip en mer vidsträckt betydelse och omfattar&lt;br&gt;även löpande krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket anges två undantag från tillämpningsområdet. Det&lt;br&gt;sägs först att lagen inte gäller författningsreglerade lån som lämnas av&lt;br&gt;statsmedel. Bland lån som undantaget syftar på kan nämnas lån enligt&lt;br&gt;studiestödslagen (1973:349). När det gäller dessa lån har det ansetts&lt;br&gt;att den särskilda författningsregleringen tillgodoser konsument-&lt;br&gt;sky ddsbeho vet. Härtill kommer att en reglering av dessa lån i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen skulle medföra komplikationer på de punkter&lt;br&gt;där de särskilda författningarna har regler som delvis motsvarar&lt;br&gt;konsumentkreditlagens bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det görs också undantag för pantlåneverksamhet enligt lagen härom.&lt;br&gt;Undantaget beror främst på att pantlåneverksamheten på flera sätt&lt;br&gt;skiljer sig från annan verksamhet på konsumentkreditområdet. Flera&lt;br&gt;av bestämmelserna i konsumentkreditlagen passar illa för pantlåne-&lt;br&gt;verksamheten, som dessutom är reglerad i en särskild lag. Frågan har&lt;br&gt;behandlats i avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 § har i övrigt gjorts endast smärre språkliga justeringar. Här kan&lt;br&gt;därför hänvisas till förarbetena till konsumentkreditlagen, prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 152 f. (specialmotiveringen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fortsättningen aktualiseras dock vissa delvis nya avgränsnings-&lt;br&gt;problem som en följd av att större delen av den nya lagen gäller även&lt;br&gt;för fristående krediter, medan i den gamla lagen flertalet bestäm-&lt;br&gt;melser gällde enbart för kreditköp. Särskilt vid tolkningen av&lt;br&gt;rekvisitet &amp;quot;huvudsakligen för enskilt bruk&amp;quot; ställs man inför delvis nya&lt;br&gt;och ganska besvärliga problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;för enskilt bruk&amp;quot; får dock anses ha samma innebörd&lt;br&gt;oavsett vilken typ av kredit det handlar om. Däri ligger att krediten&lt;br&gt;skall vara avsedd för kredittagarens privata ändamål och inte för&lt;br&gt;användning i exempelvis ett företag eller en förening. Men däri ligger&lt;br&gt;också att krediten inte får användas yrkesmässigt eller i ett sådant&lt;br&gt;sammanhang att en rörelse får anses föreligga. Avser krediten förvärv&lt;br&gt;av en vara, en fastighet eller en tjänst, är det avgörande om varan,&lt;br&gt;fastigheten resp, tjänsten skall användas för enskilt bruk. Finns det&lt;br&gt;inte någon sådan anknytning till ett specifikt förvärv skall frågan&lt;br&gt;bedömas i princip efter hur kredittagaren tänker sig att använda&lt;br&gt;pengarna eller - i fråga om löpande krediter - kreditutrymmet.&lt;br&gt;Avgörande är det huvudsakliga ändamålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande vissa användningsområden kan det vara tveksamt om&lt;br&gt;de skall ses som &amp;quot;enskilda&amp;quot; eller inte. Den omständigheten att&lt;br&gt;kredittagaren tänker använda krediten för exempelvis spekulation&lt;br&gt;hindrar inte i och för sig att krediten anses vara för enskilt bruk. Men&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;så snart sådan verksamhet bedrivs yrkesmässigt eller får karaktär av&lt;br&gt;näringsverksamhet faller krediterna utanför konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som exempel kan sägas att en kredit får anses vara för enskilt bruk&lt;br&gt;om den används för inköp av ett konstverk även om köparen ser&lt;br&gt;köpet som en investering. Används krediten däremot för omfattande&lt;br&gt;konstköp för magasinering och spekulation i en värdestegring, kan det&lt;br&gt;knappast anses vara fråga om en konsumentkredit. En kredit som en&lt;br&gt;privatperson tar för ett aktieköp för egen räkning är normalt &amp;quot;för&lt;br&gt;enskilt bruk&amp;quot;, men är det fråga om omfattande affärer eller uppköp&lt;br&gt;av en majoritetspost kan det i allmänhet inte längre anses röra sig om&lt;br&gt;&amp;quot;enskilt bruk&amp;quot; i lagens bemärkelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivets motsvarande uttryck är &amp;quot;outside his trade or&lt;br&gt;profession&amp;quot;. Det finns visserligen en viss nyansskillnad mellan detta&lt;br&gt;uttryck och det svenska &amp;quot;huvudsakligen för enskilt bruk&amp;quot;. Man torde&lt;br&gt;dock ha anledning att räkna med att de båda uttrycken kommer att ges&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 allt väsentligt samma innebörd i rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det får överlämnas åt rättstillämpningen att lägga fast innebörden&lt;br&gt;närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § I lagen avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige&lt;br&gt;kreditgivarens fordran,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet&lt;br&gt;vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed&lt;br&gt;anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och&lt;br&gt;andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad&lt;br&gt;på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att&lt;br&gt;delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § i den gamla konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen. Utöver ett par språkliga justeringar har en ändring gjorts i en&lt;br&gt;av definitionerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den definition som ändrats avser &amp;quot;kreditkostnad&amp;quot;. Det gamla&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;med anledning av krediten&amp;quot; har där ersatts av uttrycket &amp;quot;för&lt;br&gt;krediten&amp;quot;. Denna ändring är föranledd av att det numera förekommer&lt;br&gt;vissa avgifter som inte bör anses som kreditkostnader men som med&lt;br&gt;den gamla lydelsen möjligen kunde anses falla under detta begrepp.&lt;br&gt;Det gäller bl.a. sådana särskilda avgifter som tas ut för transaktioner&lt;br&gt;avseende små belopp. Den nya definitionen utgör alltså en precisering&lt;br&gt;som medför att begreppet kreditkostnad omfattar direkta kostnader för&lt;br&gt;krediten, men däremot inte kostnader som har ett mindre omedelbart&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samband med krediten. Något avsteg från de uttalanden som gjordes Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;i förarbetena till den gamla konsumentkreditlagen (se prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1976/77:123 s. 156) är dock inte avsett. I specialmotiveringen till&lt;br&gt;12 § första stycket - som handlar om &amp;quot;särskild ersättning för&lt;br&gt;krediten&amp;quot;, dvs. avgifter som ingår i kreditkostnaden - ges några&lt;br&gt;exempel som belyser innebörden av begreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Effektiv ränta har behandlats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen. Där sägs bl.a. att en matematisk formel för effektiva&lt;br&gt;räntan bör fastställas - i enlighet med EG-direktivet - av regeringen&lt;br&gt;eller den myndighet som regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är att märka att definitionerna formellt avser alla typer av&lt;br&gt;krediter, dvs. även löpande sådana. Några av definitionerna saknar&lt;br&gt;dock bestämd mening när det gäller löpande krediter. Så förhåller det&lt;br&gt;sig med uttrycket &amp;quot;kreditbelopp&amp;quot; och därmed också - eftersom&lt;br&gt;definitionerna bygger på uttrycket kreditbelopp - med uttrycken&lt;br&gt;&amp;quot;effektiv ränta&amp;quot; och &amp;quot;kreditfordran&amp;quot;. Detta saknar betydelse i&lt;br&gt;praktiken utom när det gäller effektiv ränta. I 6 § finns en särskild&lt;br&gt;regel (andra stycket) om hur effektiv ränta skall beräknas för löpande&lt;br&gt;krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt kan beträffande innehållet i 2 § hänvisas till prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 155 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen&lt;br&gt;anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-&lt;br&gt;ningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller&lt;br&gt;av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan&lt;br&gt;denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats&lt;br&gt;som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,&lt;br&gt;om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 3 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 3 § första stycket bestäms innebörden av uttrycket kreditköp.&lt;br&gt;Bortsett från en mindre språklig ändring är bestämningen densamma&lt;br&gt;som i den gamla lagen (3 §), varför här kan hänvisas till special-&lt;br&gt;motiveringen i prop. 1976/77:123 s. 157 f. Det är bl.a. att märka att&lt;br&gt;de s.k. låneköpen och kontoköpen - även köp med kort kredittid, s.k.&lt;br&gt;månadskrediter - faller under definitionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det får i fortsättningen mindre betydelse än tidigare om en kredit är&lt;br&gt;hänförlig till ett kreditköp eller inte. Till skillnad från förr gäller ju,&lt;br&gt;som tidigare har sagts, de allra flesta bestämmelser i lagen för i&lt;br&gt;princip alla konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i andra stycket behandlar sådana avtal som kläs i uthymings-&lt;br&gt;avtalets form fastän de i själva verket är att anse som kreditköpsavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har formulerats något annorlunda än den gamla regeln Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;men överensstämmer i sak med den. Se prop. 1976/77:123 s. 158 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag&lt;br&gt;är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte&lt;br&gt;annat anges i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna regel anger att lagens civilrättsliga regler är tvingande till&lt;br&gt;förmån för konsumenten. Regeln är något omformulerad i jämförelse&lt;br&gt;med motsvarande regel (4 §) i den gamla konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(specialmotivering, se prop. 1976/77:123 s. 159). Någon ändring i&lt;br&gt;sak är inte avsedd därmed.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Näringsidkarens allmänna skyldigheter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en bestämmelse om näringsidkarens&lt;br&gt;allmänna skyldigheter vid kreditgivning till konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 5 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny. Den har tillkommit för att betona kreditgivarnas&lt;br&gt;ansvar gentemot konsumenterna. Den skall dessutom utgöra en&lt;br&gt;grundval för lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyl-&lt;br&gt;digheter i olika hänseenden samt inträda som en utfyllande norm när&lt;br&gt;det gäller kraven på näringsidkarens handlande m.m. i situationer&lt;br&gt;som inte närmare har reglerats i lagen eller i avtalet. Dessa frågor har&lt;br&gt;behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsidkaren är skyldig att iaktta &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot; i sitt&lt;br&gt;förhållande till konsumenten. Häri ligger att kreditgivaren både inför&lt;br&gt;ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt och&lt;br&gt;ansvarsfullt mot konsumenten. Kreditgivaren måste agera med&lt;br&gt;utgångspunkt från att kreditavtal ofta har stor betydelse för kundens&lt;br&gt;ekonomiska förhållanden och därför är känsligare från konsument-&lt;br&gt;synpunkt än de flesta andra avtal. Det är särskilt detta som är avsett&lt;br&gt;att hållas fram när det i paragrafen sägs att kreditgivaren är skyldig&lt;br&gt;att ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till att&lt;br&gt;privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långt-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gående i betraktande av deras inkomster och övriga ekonomiska Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om krediten inte är ringa,&lt;br&gt;normalt måste göra en seriös kreditprövning innan kredit lämnas. Rör&lt;br&gt;det sig om en kredit som kan antas ha betydelse för kundens&lt;br&gt;ekonomi, får det anses strida mot god kreditgivningssed att avstå från&lt;br&gt;kreditprövning, om inte kreditgivaren har särskild anledning att utgå&lt;br&gt;från att konsumenten har utrymme i sin ekonomi för det nya&lt;br&gt;åtagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller kreditgivarens handlande i samband med prövningen av&lt;br&gt;om kunden skall beviljas kredit bör också framhållas kundens&lt;br&gt;berättigade anspråk på information. Kreditgivaren bör upplysa&lt;br&gt;konsumenten om vad prövningen innebär och hur den sker. Om&lt;br&gt;prövningen utfaller negativt - dvs. kredit inte beviljas - far det anses&lt;br&gt;följa av kravet på god kreditgivningssed att kreditgivaren underrättar&lt;br&gt;kunden om orsaken så långt han har möjlighet att utläsa denna och i&lt;br&gt;den mån kunden är intresserad av upplysningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom kravet på god kreditgivningssed ställs också vissa anspråk&lt;br&gt;på kreditgivarens marknadsföring. Redan regeln i 2 § marknads-&lt;br&gt;föringslagen innebär visserligen att näringsidkare är skyldiga att hålla&lt;br&gt;sig inom ramen för vad som i detta sammanhang anses vara god sed.&lt;br&gt;Genom förevarande paragraf i den nya konsumentkreditlagen&lt;br&gt;markeras dock särskilt kravet på god sed vid marknadsföring av&lt;br&gt;krediter. Kravet på god sed får här anses innefatta att näringsidkaren&lt;br&gt;är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin mark-&lt;br&gt;nadsföring. Häri ligger bl.a. att en kredit inte får framställas på ett&lt;br&gt;sätt som är ägnat att missleda kunden i fråga om de ekonomiska&lt;br&gt;konsekvenserna av krediten. Marknadsföring som framställer krediten&lt;br&gt;som en helt bekymmersfri lösning på kundens eventuella ekonomiska&lt;br&gt;problem får anses strida mot god sed. Detsamma gäller sådan&lt;br&gt;marknadsföring som lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om&lt;br&gt;att binda sig för krediten. Marknadsföring av kredit bör i princip vara&lt;br&gt;neutral i den meningen att den bör överlåta åt kunden själv att avgöra&lt;br&gt;i vad mån krediten är förmånlig för honom. Däremot finns det&lt;br&gt;naturligtvis inte något som hindrar att fördelarna med en kredit&lt;br&gt;jämfört med andra krediter framhålls på ett sakligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed&lt;br&gt;samtidigt ofta torde innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 §&lt;br&gt;marknadsföringslagen, blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det&lt;br&gt;innebär att marknadsdomstolen kan på talan av konsumentombuds-&lt;br&gt;mannen förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med marknads-&lt;br&gt;föringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen). Ibland kan&lt;br&gt;konsumentombudsmannen själv utfärda ett förbudsföreläggande (14 §&lt;br&gt;marknadsföringslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;God kreditgivningssed innefattar vidare ett krav på god och&lt;br&gt;rättvisande information om krediten. Informationen skall vara saklig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och korrekt samt fullständig såvitt avser sådant som kunden bör känna Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;till. Att på en kunds fråga lämna upplysningar som är ofullständiga&lt;br&gt;och som döljer någon nackdel med krediten får anses strida mot god&lt;br&gt;kreditgivningssed. I övrigt gäller naturligtvis också de särskilda&lt;br&gt;bestämmelserna om information i 6 och 7 §§. Kravet på god&lt;br&gt;kreditgivningssed gäller utöver dessa särskilda regler. Kreditgivarens&lt;br&gt;sätt att informera kan alltså komma i konflikt med god kreditgiv-&lt;br&gt;ningssed även om det inte strider mot reglerna i 6 och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln om att god sed skall iakttas vid kreditgivning får också anses&lt;br&gt;innebära att vissa krav ställs på avtalet. Avtalsformulär skall vara&lt;br&gt;tillräckligt lättbegripliga och inte innehålla missvisande eller undan-&lt;br&gt;gömda villkor. Avtalsvillkoren skall vara skäliga och inte brista i&lt;br&gt;balans till kreditgivarens favör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt ger de etiska villkor som branschföreträdare och myndig-&lt;br&gt;heter har förhandlat fram god ledning för tolkningen av begreppet god&lt;br&gt;kreditgivningssed. På banksidan är sedan länge begreppet &amp;quot;god&lt;br&gt;banksed&amp;quot; etablerat, och den vedertagna tolkningen av detta begrepp&lt;br&gt;torde ofta kunna ge vägledning även i fråga om uttrycket god&lt;br&gt;kreditgivningssed. Vidare kan framdeles rekommendationer och&lt;br&gt;uttalanden från tillsynsmyndigheterna komma att tjäna till ytterligare&lt;br&gt;ledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I viss mån kan innebörden i uttrycket god kreditgivningssed ändras&lt;br&gt;med tiden och påverkas av kringliggande omständigheter, såsom&lt;br&gt;tillgången på krediter, kredittagarens person och avtalsvillkoren. Det&lt;br&gt;bör naturligtvis finnas utrymme för sådana ändringar i begreppets&lt;br&gt;innehåll som nödvändiggörs av utvecklingen. Huruvida kreditgivaren&lt;br&gt;iakttagit god sed får i övrigt ofta bedömas med utgångspunkt från&lt;br&gt;omständigheterna i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen är osanktionerad. Som har sagts i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen syftar den också främst till att markera kreditgivarens&lt;br&gt;ansvar, varjämte den skall utgöra en grundval för lagens mer konkreta&lt;br&gt;regler och en utfyllande norm för tolkning. Att en kreditgivare har&lt;br&gt;brutit mot god kreditgivningssed kan också få betydelse vid tillämp-&lt;br&gt;ningen av t.ex. 36 § avtalslagen. Givetvis kan också brott mot god&lt;br&gt;kreditgivningssed föranleda påpekanden från tillsynsmyndigheterna&lt;br&gt;och i förlängningen till och med indragning av förekommande&lt;br&gt;tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Marknadsföring och information&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns tre paragrafer. I 6 och 7 §§ finns regler&lt;br&gt;om vilken information som kreditgivaren skall lämna i samband med&lt;br&gt;konsumentkrediter. I 8 § finns regler om sanktioner vid brott mot 6&lt;br&gt;och 7 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva&lt;br&gt;räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en&lt;br&gt;särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden&lt;br&gt;och kontantpriset anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditavtalet innebär en rätt för kredittagaren att fortlöpande&lt;br&gt;utnyttja ett kreditutrymme (löpande kredit) skall dels den effektiva&lt;br&gt;räntan anges som en årlig ränta beräknad på det belopp som motsva-&lt;br&gt;rar kreditutrymmet, dels den effektiva räntan anges for minst ett fall&lt;br&gt;där beloppet utgör endast en andel av kreditutrymmet. Är kreditut-&lt;br&gt;rymmet inte bestämt i avtalet skall det därvid anses vara 15 000&lt;br&gt;kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Information enligt första eller andra stycket behöver inte lämnas,&lt;br&gt;om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor eller&lt;br&gt;om krediten skall återbetalas inom tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 6 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om marknadsföring av kredit och om&lt;br&gt;näringsidkarens informationsskyldighet i samband därmed. Den har&lt;br&gt;behandlats i avsnitten 2.4.2 och 2.4.3 i den allmänna motiveringen.&lt;br&gt;Paragrafen motsvarar 5 § i den gamla konsumentkreditlagen men har&lt;br&gt;ändrats en del i förhållande till denna. Andra stycket har lagts till för&lt;br&gt;att det skall framgå hur effektiv ränta skall beräknas när det gäller&lt;br&gt;löpande krediter. Tredje stycket - som motsvarar andra stycket i den&lt;br&gt;gamla bestämmelsen - har getts ett delvis nytt innehåll för att reglerna&lt;br&gt;skall anpassas till EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges vilken information som skall lämnas om&lt;br&gt;krediten och när informationen skall lämnas. Beträffande tillämp-&lt;br&gt;ningen kan hänvisas till de uttalanden som gjordes i specialmotive-&lt;br&gt;ringen i prop. 1976/77:123, s. 159 f. Som sagts i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 2.4.2) bör det ankomma på regeringen eller den&lt;br&gt;myndighet som regeringen bestämmer att utfärda verkställighetsföre-&lt;br&gt;skrifter angående beräkningen av effektiva räntan. Avsikten är att&lt;br&gt;sådana föreskrifter skall anpassas till EG-direktivet, som innehåller&lt;br&gt;detaljerade regler för beräkningen. EG-direktivets formel för effektiv&lt;br&gt;ränta är densamma som den som är etablerad i Sverige. Formeln&lt;br&gt;finns som bilaga till tilläggsdirektivet till EG-direktivet, se bilaga 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket, som är nytt, finns föreskrifter om hur effektiva&lt;br&gt;räntan skall beräknas i fråga om löpande krediter. Regeln behövs av&lt;br&gt;den anledningen att definitionen av effektiv ränta i 2 § inte omfattar&lt;br&gt;löpande krediter. Begreppet &amp;quot;kreditbelopp&amp;quot;, som är det belopp som&lt;br&gt;den effektiva räntan beräknas på, har sålunda ingen definierad&lt;br&gt;betydelse för dessa krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid angivande av effektiva räntan för en löpande kredit skall enligt&lt;br&gt;regeln minst två olika räntesatser presenteras. Den ena skall räknas&lt;br&gt;fram med utgångspunkt från ett antagande att kundens skuld mot-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;svarar hela kreditutrymmet. För den andra räntesatsen skall antas att&lt;br&gt;skulden motsvarar en viss andel av kreditutrymmet, t.ex. 50 % eller&lt;br&gt;25 %. Genom de nyssnämnda verkställighetsföreskriftema kan det&lt;br&gt;komma att preciseras ytterligare hur effektiva räntan skall anges i&lt;br&gt;dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditutrymmet inte har bestämts i avtalet, skall det vid&lt;br&gt;beräkning av effektiva räntan anses vara 15 000 kr. Detta är i&lt;br&gt;överensstämmelse med en särskild tolkningsregel i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket innehåller en uttömmande uppräkning av de krediter&lt;br&gt;som är undantagna från informationskravet. Gränserna 1 500 kr resp,&lt;br&gt;tre månader är valda med hänsyn till EG-direktivet (Art. 2 f).&lt;br&gt;Beloppet har emellertid avrundats något. Beträffande vissa tillämp-&lt;br&gt;ningsfrågor rörande beloppsgränsen, se specialmotiveringen till 9 §&lt;br&gt;tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller&lt;br&gt;förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden&lt;br&gt;och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas&lt;br&gt;skriftligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsidkaren är skyldig att innan ett kreditavtal sluts lämna samma&lt;br&gt;information som han enligt 6 § skall lämna vid marknadsföring av&lt;br&gt;krediten. En motsvarande regel gällde tidigare (6 § i den gamla&lt;br&gt;lagen). Här kan hänvisas till de uttalanden som gjordes vid den gamla&lt;br&gt;lagens tillkomst (se prop. 1976/77:123 s. 162 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantagsregeln i 6 § andra stycket är tillämplig även i de fall som&lt;br&gt;omfattas av 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man kan fråga sig vilken funktion regeln i 7 § har när de allra flesta&lt;br&gt;kreditavtal ändå skall ingås skriftligen (se 9 §). Härvid är att märka&lt;br&gt;att skriftlighetskravet och informationskyldigheten fyller delvis olika&lt;br&gt;funktioner. Skyldigheten att informera finns för att säkerställa att&lt;br&gt;konsumenten, innan han binder sig för avtalet, verkligen får känne-&lt;br&gt;dom om de moment i kreditavtalet som är särskilt viktiga för honom&lt;br&gt;att känna till. Detta uppfylls inte alltid genom ett skriftlighetskrav&lt;br&gt;enbart. Informationsplikten innebär alltså att kreditgivaren är skyldig&lt;br&gt;att aktivt se till att de ifrågavarande avtalsmomenten kommer till&lt;br&gt;konsumentens kännedom. Näringsidkaren kan inte alltid anses ha&lt;br&gt;uppfyllt denna plikt enbart genom att konsumenten har skrivit på ett&lt;br&gt;avtal som innehåller de aktuella uppgifterna. Vidare är skriftlighets-&lt;br&gt;kravet så utformat att vissa villkor i praktiken inte behöver tas in i ett&lt;br&gt;skriftligt avtal utan blir gällande även om de har avtalats endast&lt;br&gt;muntligen. Se härom specialmotiveringen till 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsyn-&lt;br&gt;punkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har samma innehåll som motsvarande bestämmelse i den&lt;br&gt;gamla konsumentkreditlagen (7 §). Innebörden av regeln är att&lt;br&gt;marknadsdomstolen kan ålägga näringsidkaren - normalt vid vite - att&lt;br&gt;lämna informationen (3 § marknadsföringslagen). I enklare fall kan&lt;br&gt;konsumentombudsmannen uppnå detsamma genom ett s.k. informa-&lt;br&gt;tionsföreläggande (15 § marknadsföringslagen). Se vidare i special-&lt;br&gt;motiveringen till den gällande bestämmelsen, prop 1976/77:123 s.&lt;br&gt;164 f.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kreditavtalet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en paragraf, 9 §, som handlar om kravet&lt;br&gt;på skriftligt avtal vid konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av&lt;br&gt;konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom&lt;br&gt;i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-&lt;br&gt;ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en&lt;br&gt;jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när&lt;br&gt;kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på&lt;br&gt;en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som&lt;br&gt;uppgår till högst 1 500 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 11 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en ny bestämmelse om att kreditavtal skall ingås&lt;br&gt;skriftligen och undertecknas av konsumenten. Vissa avtal undantas&lt;br&gt;från kravet på skriftlig form. De frågor som regleras i paragrafen har&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.11.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket sägs att avtalet skall vara skriftligt och undertecknas&lt;br&gt;av konsumenten. Skriftlighetskravet innebär på vanligt sätt att&lt;br&gt;avtalsvillkoren skall tas in i en skriftlig handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att även överenskommelser om ändringar av avtals-&lt;br&gt;villkoren - exempelvis om höjd s.k. kreditlimit - skall omfattas av&lt;br&gt;skriftlighetskravet och kravet på konsumentens underskrift. Sådana&lt;br&gt;ändringar som i enlighet med avtalsvillkoren görs ensidigt - exempel-&lt;br&gt;vis en räntehöjning - är däremot inte &amp;quot;avtal om kredit&amp;quot;. Följaktligen&lt;br&gt;gäller då inte något skriftlighetskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på att konsumenten skall underteckna avtalet får anses&lt;br&gt;tillgodosett om konsumenten skriver under en kreditansökan som&lt;br&gt;innehåller avtalsvillkoren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket sägs också att konsumenten skall erhålla en kopia av&lt;br&gt;avtalet. Om konsumenten får behålla en kopia av sin kreditansökan,&lt;br&gt;får kravet anses uppfyllt om ansökningshandlingen innehåller&lt;br&gt;avtalsvillkoren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges rättsföljden av att kravet på skriftform inte&lt;br&gt;iakttas. Detta gör inte avtalet ogiltigt, utan i princip gäller vad som&lt;br&gt;avtalats även om det skett muntligen. Ett villkor som inte har avtalats&lt;br&gt;skriftligen är dock ogiltigt, om det är till nackdel för konsumenten.&lt;br&gt;Om ett villkor är ogiltigt enligt denna regel, gäller avtalet i övrigt&lt;br&gt;utan det ogiltiga villkoret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bestämmelsen preciseras också vad som i detta sammanhang skall&lt;br&gt;avses med &amp;quot;nackdel&amp;quot;. En jämförelse skall göras med vad som gäller&lt;br&gt;om villkoret inte tillämpas. Det handlar alltså om villkor som på ett&lt;br&gt;eller annat sätt förskjuter balansen i avtalet till kreditgivarens förmån.&lt;br&gt;I de flesta fall bereder en sådan bedömning inte några problem. En&lt;br&gt;muntligt avtalad avgift torde alltid få anses vara till nackdel för&lt;br&gt;konsumenten. Detsamma gäller andra förpliktelser som inte är en&lt;br&gt;självklar del av avtalet, exempelvis ett åtagande att utnyttja ett&lt;br&gt;kreditkort i viss omfattning eller att betala dröjsmålsränta utöver vad&lt;br&gt;räntelagen föreskriver. Andra exempel på muntliga villkor som blir&lt;br&gt;ogiltiga är villkor som begränsar kreditgivarens ansvar vid kontrakts-&lt;br&gt;brott eller som innebär att en säkerhet som har lämnats för krediten&lt;br&gt;skall gälla som säkerhet även för en annan kredit som kreditgivaren&lt;br&gt;har lämnat samma kredittagare. Sådana &amp;quot;kopplingsförbehåll&amp;quot; är för&lt;br&gt;övrigt i vissa fall overksamma även om de tas in i det skriftliga&lt;br&gt;avtalet, se 25 § andra stycket 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland kan det dock vara tveksamt om ett muntligt avtalat villkor är&lt;br&gt;till nackdel för konsumenten. Vad gäller exempelvis när räntesatsen&lt;br&gt;bestämts muntligen? Skulle den muntligt avtalade räntan vara högre&lt;br&gt;än en ränta som angetts i det skriftliga avtalet är det muntliga&lt;br&gt;villkoret naturligtvis till konsumentens nackdel. Svårigheter uppkom-&lt;br&gt;mer dock om räntesatsen nämnts endast muntligen. I ett sådant fall&lt;br&gt;skall det alltså prövas vad som skulle ha gällt om inget sagts om&lt;br&gt;räntesatsen. Frågan blir då om den muntligt avtalade räntan avviker&lt;br&gt;från vad som skulle ha gällt om räntan skulle ha bestämts efter&lt;br&gt;allmänna principer för bestämmande av pris i konsumentförhållanden&lt;br&gt;när uttryckligt avtal om priset saknas. Därvid får hänsyn tas till&lt;br&gt;kreditens art, gängse ränta vid tiden för avtalet och andra relevanta&lt;br&gt;omständigheter (jfr 36 § konsumenttjänstlagen, 1985:716, och 35 §&lt;br&gt;konsumentköplagen, 1990:932). Om den muntligt avtalade räntesatsen&lt;br&gt;framstår som rimlig, finns det därvid inte anledning att avvika från&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också beträffande vissa andra typer av avtalsvillkor kan tveksamhet Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;uppkomma om huruvida villkoret är till konsumentens nackdel. Ofta&lt;br&gt;får bedömningen ske utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Att&lt;br&gt;konsumenten själv anser villkoret vara till hans nackdel kan naturligt-&lt;br&gt;vis i sig ofta vara en indikation på att så också verkligen är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den angivna rättsföljden gäller både när något enstaka villkor&lt;br&gt;avtalats muntligen i ett i övrigt skriftligt avtal och när hela kredit-&lt;br&gt;avtalet träffats muntligen. Ett muntligt avtal om kredit blir alltså inte&lt;br&gt;ogiltigt men däri ingående villkor som är till nackdel för konsumenten&lt;br&gt;i enlighet med vad som nyss sagts är ogiltiga. Det är givet att detta&lt;br&gt;kan komma att framstå som påfallande oförmånligt för kreditgivaren.&lt;br&gt;Särskilt gäller detta om avtalet är så utformat att vissa för konsumen-&lt;br&gt;ten ogynnsamma villkor kompenseras av att andra villkor är påtagligt&lt;br&gt;förmånliga. Detta får dock ses som en konsekvens av att regeln avser&lt;br&gt;att inskärpa för kreditgivarna vikten av att kreditavtal ingås skriftli-&lt;br&gt;gen. Den angivna situationen torde för övrigt beskriva ett problem&lt;br&gt;som är nästan enbart teoretiskt. Åtminstone gäller detta i fråga om&lt;br&gt;kreditavtal som är av någon betydelse för parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det framgår av det sagda att vissa kreditavtal kommer att vara&lt;br&gt;giltiga även i fortsättningen även om de ingås helt och hållet muntli-&lt;br&gt;gen. Så är fallet med sådana avtal som inte kan sägas innehålla några&lt;br&gt;villkor som är till nackdel för konsumenten. Detta gäller ofta för&lt;br&gt;exempelvis kreditköp som är helt och hållet ränte- och avgiftsfria.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skulle tvist uppkomma om innehållet i något villkor som har&lt;br&gt;avtalats endast muntligen, bör kreditgivaren anses ha bevisbördan för&lt;br&gt;sin ståndpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av den allmänna bestämmelsen i 9 § finns i lagen flera&lt;br&gt;särskilda regler om att avtalsvillkor måste finnas med i det skriftliga&lt;br&gt;avtalet för att kreditgivaren skall kunna åberopa dem mot konsumen-&lt;br&gt;ten; se bl.a. 11, 12 och 21 §§. Vidare finns - på grund av att lagen&lt;br&gt;är tvingande - bestämmelser som innebär att vissa villkor är ogiltiga&lt;br&gt;oavsett om de har tagits in i det skriftliga avtalet eller inte. Regeln i&lt;br&gt;9 § andra stycket har alltså betydelse endast för sådana muntliga av-&lt;br&gt;talsvillkor till konsumentens nackdel som hade varit giltiga, om de&lt;br&gt;hade tagits in i det skriftliga avtalet, och som inte nämns särskilt i&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett nära samband med reglerna i andra stycket har kreditgivarens&lt;br&gt;skyldighet enligt 7 § att före avtalsslutet informera konsumenten om&lt;br&gt;vissa villkor. Se i övrigt specialmotiveringen till 7 § om förhållandet&lt;br&gt;mellan informationsskyldigheten och kravet på skriftlig form.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket undantas vissa kreditavtal från kravet på skriftform.&lt;br&gt;Det gäller för det första de s.k. fakturakreditema. Undantaget är&lt;br&gt;utformat så att skriftligt avtal inte behövs när kredittiden är högst 45&lt;br&gt;dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på en gång. Med uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;engångskrediter&amp;quot; avses krediter med ett fast lånebelopp till skillnad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;113&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från löpande krediter. Undantaget omfattar alltså inte sådana löpande&lt;br&gt;krediter vars betalningsvillkor i och för sig är snarlika dem som gäller&lt;br&gt;vid vanliga fakturakrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalt uppkommer inga problem att avgöra från vilken tidpunkt&lt;br&gt;de 45 dagarna skall räknas. När det gäller vissa tjänster eller&lt;br&gt;produkter som tillhandahålls löpande mot betalning i efterskott -&lt;br&gt;såsom telefon, elektricitet och vatten - får vid tillämpning av den nu&lt;br&gt;diskuterade regeln kredittiden normalt anses löpa från den tidpunkt då&lt;br&gt;fordringens storlek konstateras genom avläsning e.d., med andra ord&lt;br&gt;den tidpunkt då det finns tillräckligt underlag för ett preciserat&lt;br&gt;betalningsanspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare undantas från skriftlighetskravet krediter som uppgår till&lt;br&gt;högst 1 500 kr. När det gäller löpande krediter avser beloppsgränsen&lt;br&gt;kreditutrymmet. Om kreditutrymmet inte har begränsats i avtalet,&lt;br&gt;gäller skriftlighetskravet även om kreditgivaren i praktiken skulle se&lt;br&gt;till att skulden aldrig får överstiga 1 500 kr. Givetvis kan ett avtal om&lt;br&gt;att krediten inte får överstiga 1 500 kr träffas muntligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För tydlighets skull bör sägas att skriftligt avtal inte krävs när&lt;br&gt;kredittagaren gör &amp;quot;lyft&amp;quot; från en löpande kredit. Detta får anses framgå&lt;br&gt;direkt av första stycket där det sägs att skriftkravet gäller &amp;quot;avtal om&lt;br&gt;kredit&amp;quot;. Att ett redan beviljat kreditutrymme utnyttjas kan inte sägas&lt;br&gt;innebära att det träffas ett nytt sådant avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skulle tveksamhet uppkomma om vad som har avtalats och innebär&lt;br&gt;tveksamheten därvid att det är osäkert om skriftlighetskravet gäller,&lt;br&gt;får kreditgivaren anses ha bevisbördan för sin uppfattning om vad&lt;br&gt;som har förekommit mellan parterna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ränta och avgifter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns fyra paragrafer. Den första (10 §) behandlar&lt;br&gt;hur ränta skall anges i avtalet. Därefter kommer en paragraf, 11 §,&lt;br&gt;som reglerar ändringar i räntesatsen. I 12 § finns regler om avgifter&lt;br&gt;för konsumentkrediter. Den ljärde paragrafen, 13 §, anger kredit-&lt;br&gt;givarens skyldighet att underrätta konsumenten om ränte- och&lt;br&gt;avgiftsändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Ränta som tas ut för krediten skall i avtalet anges som en&lt;br&gt;räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid&lt;br&gt;obetalda delen av skulden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 12 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en ny bestämmelse om hur räntan skall anges&lt;br&gt;i avtalet. Denna fråga har behandlats i avsnitt 2.6.2 i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen. Regeln innebär för det första att det blir förbjudet att&lt;br&gt;använda den metod för ränteberäkning - s.k. rak ränta - som innebär&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att räntan beräknas på den ursprungliga kapitalskulden oberoende av Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;om avbetalningar har gjorts på denna. Räntan skall i fortsättningen&lt;br&gt;alltid anges som en s.k. fallande ränta, dvs. den skall beräknas på den&lt;br&gt;vid varje tid kvarstående kapitalskulden. För det andra innebär regeln&lt;br&gt;att räntan skall anges per år, vilket betyder att de i dag vanligt&lt;br&gt;förekommande avtalsvillkoren innehållande ränta per månad måste&lt;br&gt;ersättas med en uppgift om årsräntan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna motiveras av konsumenternas intresse av att det skall vara&lt;br&gt;lätt att förstå innebörden av avtalsvillkoren. Ett villkor om rak ränta&lt;br&gt;eller ränta per månad behöver inte i och för sig vara oskäligt och&lt;br&gt;bestämmelsen har därför inte försetts med någon civilrättslig sanktion.&lt;br&gt;Det betyder att ett sådant villkor, om det förekommer trots förbudet,&lt;br&gt;i princip är giltigt. När det gäller klausuler om rak ränta är det dock&lt;br&gt;möjligt att de i vissa fall kan bedömas vara oskäliga enligt 36 §&lt;br&gt;avtalslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skulle ränta anges som rak ränta eller på annat sätt än som årsränta&lt;br&gt;måste det i regel anses att kreditgivaren har &amp;quot;underlåtit att lämna&lt;br&gt;information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt&amp;quot;.&lt;br&gt;Därmed blir marknadsföringslagens regler tillämpliga i enlighet med&lt;br&gt;vad som sägs i 8 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den&lt;br&gt;utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade&lt;br&gt;upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar&lt;br&gt;som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-&lt;br&gt;ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans&lt;br&gt;nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 13 och 14 §§ i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som är ny, innehåller regler som begränsar kreditgivarens&lt;br&gt;rätt att höja räntan under löpande avtalsperiod. Kreditgivaren blir&lt;br&gt;också skyldig att tillämpa samma principer vid räntesänkning som vid&lt;br&gt;höjning av räntan. Den allmänna motiveringen för dessa nya regler&lt;br&gt;finns i avsnitt 2.6.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket sägs att förutsättningarna för ändringar i räntesatsen&lt;br&gt;skall anges i avtalet. Finns det ingen klausul om ändring av räntan,&lt;br&gt;löper avtalet med fast ränta. Det innebär att den ursprungligen&lt;br&gt;fastställda räntesatsen gäller under hela avtalstiden. Angående vilken&lt;br&gt;ränta som skall gälla om ingen räntesats alls finns angiven i det&lt;br&gt;skriftliga avtalet, se specialmotiveringen till 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehåller avtalet en föreskrift om ränteändringar, skall andra och&lt;br&gt;tredje styckena tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att förutsättningarna för ränteändringar skall anges innebär att Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;avtalet måste innehålla en uppräkning av de omständigheter som&lt;br&gt;berättigar resp, förpliktar kreditgivaren att ändra räntan. Av andra&lt;br&gt;stycket framgår vilka omständigheter som därvid kommer i fråga när&lt;br&gt;det gäller räntehöjningar. Att förutsättningarna för ändringar skall&lt;br&gt;anges innebär inte att det måste preciseras hur den nya räntan&lt;br&gt;närmare bestämt skall räknas fram. En sådan precisering går ofta inte&lt;br&gt;att göra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett avtalsvillkor om ränteändring måste formuleras så att det&lt;br&gt;framgår om kreditgivaren alltid är skyldig att ändra räntan när en&lt;br&gt;händelse som berättigar honom till det har inträffat, eller om han har&lt;br&gt;frihet att avstå. I det sammanhanget får dock bestämmelsen i tredje&lt;br&gt;stycket betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket får räntehöjningar ske endast i den utsträckning&lt;br&gt;som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplånings-&lt;br&gt;kostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som&lt;br&gt;kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med &amp;quot;kreditpolitiska beslut&amp;quot; avses här alla offentligrättsliga beslut&lt;br&gt;som direkt avser kreditmarknaden och därigenom påverkar kredit-&lt;br&gt;givarnas kostnader, t.ex beslut om ändringar i kassakrav eller&lt;br&gt;kapitalkrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som avses med ökade upplåningskostnader för kreditgivaren&lt;br&gt;torde stå klart. Främst avses uppgångar i det allmänna ränteläget,&lt;br&gt;vilka normalt medför fördyringar för kreditgivaren. Men även andra&lt;br&gt;räntehöjningar som påverkar kreditgivarens upplåning ger en rätt att&lt;br&gt;höja räntan. Även en räntehöjning i utlandet kan därigenom i vissa&lt;br&gt;fall ge kreditgivaren en sådan rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen får alltså räntan höjas även vid andra kostnadsökningar&lt;br&gt;som kreditgivaren &amp;quot;inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks&amp;quot;.&lt;br&gt;Av denna lydelse framgår att kreditgivaren inte får kompensera sig&lt;br&gt;genom räntehöjningar för vad som kan anses vara normal inflation.&lt;br&gt;Däremot kan exempelvis vissa växelkursförändringar eller vissa beslut&lt;br&gt;av statsmakterna, som inte är &amp;quot;kreditpolitiska&amp;quot; men som ändå&lt;br&gt;påtagligt påverkar kreditgivarens kostnader, ge kreditgivaren rätt att&lt;br&gt;höja räntan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räntehöjningar får bara ske &amp;quot;i den utsträckning som det motiveras&lt;br&gt;av&amp;quot; den inträffade förändringen. Det är givet att det är utomordentligt&lt;br&gt;svårt att avgöra säkert vilken räntehöjning som är motiverad i ett&lt;br&gt;enskilt fall. Dels är det ofta svårt att bedöma i vilken utsträckning&lt;br&gt;kreditgivaren drabbas av en viss kostnadsökning, dels är det ofta långt&lt;br&gt;ifrån självklart i vilken mån kostnadsökningen skall drabba just den&lt;br&gt;ifrågavarande krediten genom en räntehöjning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda innebär att regeln i andra stycket måste uppfattas som en&lt;br&gt;allmän handlingsregel snarare än som en preciserad föreskrift. Den&lt;br&gt;innebär dock att kreditgivarna måste vara beredda att inför tillsyns-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;116&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;myndigheterna ange grunderna för en räntehöjning. Vidare klargör Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;regeln att inga andra skäl än de nämnda får åberopas. Det betyder&lt;br&gt;exempelvis att kreditgivaren inte kan höja räntan för att låntagarens&lt;br&gt;förbindelser med kreditgivaren allmänt sett har försämrats eller för att&lt;br&gt;kreditgivaren bedömer säkerheten mindre värd än när avtalet ingicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan sak är om säkerheten försämrats i en sådan omfattning att&lt;br&gt;kreditgivaren har rätt att säga upp krediten till omedelbar betalning&lt;br&gt;(se 21 § första stycket 4). Då kan han givetvis i stället erbjuda&lt;br&gt;kredittagaren ett nytt avtal med högre räntesats än tidigare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av regeln följer självfallet också att kreditgivaren inte - som har&lt;br&gt;förekommit - kan hänvisa till enbart exempelvis &amp;quot;de grunder som&lt;br&gt;kreditgivaren vid var tid tillämpar för krediter av detta slag&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För tydlighets skull bör tilläggas att den förändring som åberopas&lt;br&gt;för en räntehöjning måste ha inträffat efter den föregående räntejuste-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till följd av lagens tvingande karaktär får ett avtalsvillkor som&lt;br&gt;avviker från bestämmelsen i andra stycket inte tillämpas till nackdel&lt;br&gt;för konsumenten. Konsekvensen av en sådan ogiltighet blir att räntan&lt;br&gt;inte får ändras i enlighet med villkoret till konsumentens nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Höjningar av räntan som kreditgivaren har gjort utan att ha rätt till&lt;br&gt;det skall justeras. Har kredittagaren betalat ett för högt belopp till&lt;br&gt;kreditgivaren är denne skyldig att återbetala mellanskillnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket slås fast att kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett&lt;br&gt;avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens&lt;br&gt;förmån som till hans nackdel. Kreditgivaren är alltså skyldig att se&lt;br&gt;till att det inte råder obalans i detta avseende till konsumentens&lt;br&gt;nackdel. Kravet på balans gäller i fråga om storleken på ränteändring-&lt;br&gt;ama men innebär också att kreditgivaren i jämförbara fall är skyldig&lt;br&gt;att agera lika snabbt för att sänka räntan som för att höja den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten får alltså inte missgynnas vid tillämpning av en&lt;br&gt;ränteändringsklausul.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis är det i praktiken svårt att avgöra i vad mån en ränte-&lt;br&gt;ändring är motiverad av en viss förändring (se ovan angående andra&lt;br&gt;stycket). Tillämpningsproblem uppstår särskilt i det fallet att ränte-&lt;br&gt;ändringsvillkoret i avtalet innebär att kreditgivaren har rätt men inte&lt;br&gt;skyldighet att ändra räntan, om vissa förutsättningar uppstår.&lt;br&gt;Rimligast förefaller då vara att ge regeln den innebörden att kredit-&lt;br&gt;givare som har utnyttjat möjligheten att höja räntan är skyldiga att&lt;br&gt;sänka den, om förutsättningarna för det uppstår. En kreditgivare som&lt;br&gt;haft rätt att höja räntan men inte utnyttjat den rätten bör däremot&lt;br&gt;anses ha motsvarande utrymme att inte sänka räntan. Sedan detta&lt;br&gt;utrymme förbrukats, bör han dock vara skyldig att sänka räntan. Med&lt;br&gt;hänsyn till svårigheterna att mera exakt beräkna utrymmet (jfr vad&lt;br&gt;som sagts ovan beträffande andra stycket) får det förda resonemanget&lt;br&gt;emellertid ses mera som en princip än som en beräkningsteknik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att kreditgivaren är skyldig att lämna information om ränte- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ändringar till konsumenten framgår av 13 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala&lt;br&gt;särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning&lt;br&gt;avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften&lt;br&gt;har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift&lt;br&gt;tas ut särskilt för varje sådan kostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren&lt;br&gt;får ändra de avgifter som tas ut för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i&lt;br&gt;den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som&lt;br&gt;skall täckas av avgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 15 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också denna paragraf är ny. Den innehåller bestämmelser om vad&lt;br&gt;som krävs för att kredittagaren skall ha rätt att - vid sidan av eller i&lt;br&gt;stället för ränta - ta ut avgifter för krediten (första stycket). Den&lt;br&gt;innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att ändra&lt;br&gt;avgifterna för krediten. Den allmänna motiveringen för dessa nya&lt;br&gt;bestämmelser finns i avsnitt 2.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket klargör att kredittagaren är skyldig&lt;br&gt;att - utöver eller i stället för ränta - betala ersättning till kreditgivaren&lt;br&gt;för krediten bara om två förutsättningar är uppfyllda. Den ena&lt;br&gt;förutsättningen är att skyldigheten är intagen i avtalet. En kreditgivare&lt;br&gt;som - utöver eller i stället för ränta - vill ha ersättning (i vilken form&lt;br&gt;det vara må) av kredittagaren för krediten måste alltså se till att detta&lt;br&gt;anges i avtalet. Den andra förutsättningen är att den ersättning som&lt;br&gt;kreditgivaren betingar sig motsvarar kostnader som kreditgivaren har&lt;br&gt;för krediten. Detta innebär att det - vid sidan av ränta - inte får tas ut&lt;br&gt;ersättning av konsumenten för annat än kostnader som kreditgivaren&lt;br&gt;har för krediten. Som exempel på sådana kostnader kan anges&lt;br&gt;uppläggningskostnader, kostnader för värdering av säkerheter och&lt;br&gt;aviseringskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot är inte kreditgivarens kostnader för exempelvis allmän&lt;br&gt;administration hänförliga till krediten i den mening som här avses.&lt;br&gt;Detsamma gäller kostnader för exempelvis anställda som arbetar i&lt;br&gt;inlåningsverksamhet eller med andra kredittyper än den aktuella. En&lt;br&gt;kostnad för en resurs i kreditgivarens organisation bör anses hänförlig&lt;br&gt;till krediten endast i den mån resursen används för hanteringen av&lt;br&gt;krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket innebär att kreditgivarna har&lt;br&gt;möjlighet att låta varje kredit eller grupp av krediter belastas av de&lt;br&gt;kostnader som just den krediten eller gruppen av krediter medför för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivaren. Detta har från kreditgivarhåll ansetts vara betydelse- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;fullt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan emellertid antas att kreditgivarna kommer att tillämpa vissa&lt;br&gt;schabloniserade avgifter för t.ex. låneuppläggning och avisering. Det&lt;br&gt;får - vid sidan av den möjlighet som varje enskild konsument har att&lt;br&gt;få avgiftens avtals- och lagenlighet prövad - ankomma på tillsyns-&lt;br&gt;myndigheterna att övervaka bl.a. att dessa avgifter håller sig inom de&lt;br&gt;i förevarande stycke angivna ramarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna gäller endast för sådan särskild ersättning som tas&lt;br&gt;ut &amp;quot;för krediten&amp;quot;. Med detta uttryck avses samma avgränsning som&lt;br&gt;i uttrycket &amp;quot;avgifter som tas ut för krediten&amp;quot; i andra stycket.&lt;br&gt;Avgränsningen behandlas mera ingående i specialmotiveringen till det&lt;br&gt;stycket. Se även de uttalanden om uttrycket &amp;quot;för krediten&amp;quot; som görs&lt;br&gt;i specialmotiveringen till 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna är följaktligen inte tillämpliga på sådana avgifter&lt;br&gt;som inte kan sägas utgöra ersättning för krediten som sådan,&lt;br&gt;exempelvis påminnelseavgifter och övertrasseringsavgifter. Sådana&lt;br&gt;avgifter behöver alltså inte motsvara kostnader för kreditgivaren.&lt;br&gt;Däremot måste de anges i ett skriftligt avtal till följd av bestäm-&lt;br&gt;melserna i 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör observeras att bestämmelserna i första stycket har utformats&lt;br&gt;så att de blir tillämpliga på den del av ett avbetalningstillägg som inte&lt;br&gt;utgör ränta. Denna del av ett avbetalningstillägg måste således avse&lt;br&gt;kostnader som kreditgivaren har för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av andra meningen i första stycket framgår, att kreditgivaren - om&lt;br&gt;olika kostnader för krediten kan särskiljas - har rätt men inte&lt;br&gt;skyldighet att ta betalt särskilt för varje sådan kostnad. Kreditgivaren&lt;br&gt;kan alltså välja om han i avtalet skall betinga sig en avgift som täcker&lt;br&gt;alla kostnader eller om han där skall ange olika avgifter för de olika&lt;br&gt;kostnaderna. Han kan också baka ihop vissa av kostnaderna till en&lt;br&gt;avgift men ta ut särskilda avgifter för de övriga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket innebär att avgifter i avtalet måste&lt;br&gt;anges med belopp. Det räcker således inte med att ange i avtalet att&lt;br&gt;en viss typ av avgift tas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i andra stycket bygger på en bestämmelse i EG-direktivet.&lt;br&gt;Det föreskrivs att avtalet skall innehålla en uppgift om de förutsätt-&lt;br&gt;ningar som gäller för ändringar i de avgifter som tas ut för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;avgifter som tas ut för krediten&amp;quot; innefattar en viss&lt;br&gt;begränsning såtillvida att regeln inte omfattar sådana avgifter som inte&lt;br&gt;kan anses vara avgifter &amp;quot;för krediten&amp;quot; i egentlig mening. Detta är&lt;br&gt;samma begränsning som gäller i definitionen av &amp;quot;kreditkostnad&amp;quot; och&lt;br&gt;därmed i definitionen av &amp;quot;effektiv ränta&amp;quot;. (Jfr även uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;ersättning för krediten&amp;quot; i första stycket.) Det är inte alltid lätt att&lt;br&gt;avgöra vad som är &amp;quot;avgifter för krediten&amp;quot; och vad som inte är det.&lt;br&gt;Gränsen är i någon mån flytande och får preciseras i rättspraxis. För&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivarna kan uttalanden från tillsynsmyndigheterna ge vägled-&lt;br&gt;ning. Som ett riktmärke kan tjäna att ersättning för vad som kan&lt;br&gt;betecknas som &amp;quot;bastjänster&amp;quot; är avgifter för krediten, medan ersättning&lt;br&gt;för &amp;quot;tilläggstjänster&amp;quot; normalt inte tillhör denna kategori. Det betyder&lt;br&gt;att vissa avgifter ibland är hänförliga till kreditkostnader, ibland inte.&lt;br&gt;Det kan gälla exempelvis kostnader för kontoutdrag. Det får anses&lt;br&gt;tillhöra &amp;quot;bastjänsterna&amp;quot; att kreditgivaren tillhandahåller ett mindre&lt;br&gt;antal sådana utdrag. I den mån någon kredittagare vill ha kontoutdrag&lt;br&gt;tätare kan det däremot ses som en tilläggstjänst, varvid avgiften för&lt;br&gt;sådana kontoutdrag kan ändras utan den begränsning som stadgas i&lt;br&gt;paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu angivna begränsningen innebär att regeln främst synes få&lt;br&gt;betydelse för aviseringsavgifter och för de årsavgifter som tas ut för&lt;br&gt;de flesta kontokrediter. Exempelvis övertrasseringsavgifter, påmin-&lt;br&gt;nelseavgifter, småtransaktionsavgifter och uttagsavgifter omfattas inte&lt;br&gt;av regeln. Regeln i 9 § om krav på skriftform innebär dock att dessa&lt;br&gt;avgifter måste nämnas i det skriftliga kreditavtalet för att kredit-&lt;br&gt;givaren skall ha rätt att debitera kredittagaren. Vill kreditgivaren ha&lt;br&gt;möjlighet att ändra en sådan avgift till konsumentens nackdel, måste&lt;br&gt;även detta klargöras i det skriftliga avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om &amp;quot;avgifter för krediten&amp;quot; måste alltså avtalet ange de&lt;br&gt;omständigheter som berättigar resp, förpliktar kreditgivaren att ändra&lt;br&gt;avgifterna. Finns det ingen föreskrift om förutsättningarna för ändring&lt;br&gt;av avgifterna, får de ursprungliga beloppen inte höjas under avtals-&lt;br&gt;tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket sägs att avgifter för krediten får ändras till konsu-&lt;br&gt;mentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av&lt;br&gt;ökningar av de kostnader som skall täckas av avgiften. Kreditgivarna&lt;br&gt;kan alltså inte ändra dessa avgifter endast i syfte att försöka påverka&lt;br&gt;kredittagamas beteende. Genom att även tredje stycket är begränsat&lt;br&gt;till &amp;quot;avgifter för krediten&amp;quot; har kreditgivaren däremot frihet att ändra&lt;br&gt;andra avgifter i sådant syfte, exempelvis påminnelseavgifter,&lt;br&gt;övertrasseringsavgifter och avgifter för små och många transaktioner.&lt;br&gt;Friheten begränsas dock givetvis av kravet på iakttagande av god&lt;br&gt;kreditgivningssed (5 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln innebär att exempelvis en höjning av aviseringsavgiften för&lt;br&gt;en kredit skall vara motiverad av att kostnaderna för de ifrågavarande&lt;br&gt;aviseringama har stigit sedan föregående höjning. Det är sällan&lt;br&gt;möjligt att exakt ange hur stor avgiftshöjning som är motiverad,&lt;br&gt;varför bestämmelsen delvis får ses som en allmän handlingsregel för&lt;br&gt;kreditgivarna och en utgångspunkt för tillsynsmyndigheternas kontroll.&lt;br&gt;Regeln klargör dock dessutom att inga andra skäl än kostnadsökningar&lt;br&gt;kan åberopas för att höja avgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En avgift eller avgiftshöjning som strider mot reglerna i denna&lt;br&gt;paragraf gäller inte mot kredittagaren. Skulle denne ha betalat avgiften&lt;br&gt;resp, den högre avgiften är kreditgivaren återbetalningsskyldig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 13 § stadgas att kreditgivaren skall underrätta kredittagaren om&lt;br&gt;avgiftshöjningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade&lt;br&gt;ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast&lt;br&gt;när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till&lt;br&gt;konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-&lt;br&gt;rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också&lt;br&gt;lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 14 § andra meningen i promemorians lagförslag; i övrigt saknas&lt;br&gt;motsvarighet i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny och saknar motsvarighet i promemorian. Den&lt;br&gt;innehåller ett krav på information om ränte- och avgiftsändringar.&lt;br&gt;Den allmänna motiveringen återfinns beträffande ränteändringar i&lt;br&gt;avsnitt 2.6.1 och beträffande avgiftsändringar i avsnitt 2.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren är skyldig att underrätta konsumenten om ränte- och&lt;br&gt;avgiftsändringar senast när ändringen börjar gälla. Underrättelsen kan&lt;br&gt;lämnas, förutom genom ett särskilt meddelande till konsumenten,&lt;br&gt;genom annonsering i dagspressen. Lämnas informationen på detta&lt;br&gt;sätt, skall dock konsumenten ges ett meddelande om ändringen med&lt;br&gt;nästa avisering eller kontoutdrag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett meddelande i samband med en avisering måste uttryckligen tala&lt;br&gt;om att räntan resp, någon avgift ändrats. Det räcker således inte att&lt;br&gt;den aktuella räntesatsen resp, aktuellt avgiftsbelopp anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om avgiftsändringar gäller kravet naturligtvis bara beträf-&lt;br&gt;fande sådana avgifter som hör samman med krediten i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen anger minimiföreskrifter för informationen. God&lt;br&gt;kreditgivningssed kan ibland fordra mer av kreditgivaren, exempelvis&lt;br&gt;att informationen lämnas tidigare än som anges i paragrafen. Särskilt&lt;br&gt;när det gäller ränte- eller avgiftshöjningar som beror huvudsakligen&lt;br&gt;på den enskilde kreditgivarens speciella förhållanden har konsumenten&lt;br&gt;ofta ett berättigat intresse av att få beskedet i så god tid att han har&lt;br&gt;möjlighet att säga upp krediten innan höjningen träder i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreskrivs inte någon sanktion för förseelser mot bestämmelsen.&lt;br&gt;Det ankommer på tillsynsmyndigheterna att övervaka att informations-&lt;br&gt;kravet iakttas. Tillsynsmyndigheterna kan också genom rekommen-&lt;br&gt;dationer och överenskommelser med kreditgivarna precisera vad som&lt;br&gt;bör krävas i fråga om information om ränte- och avgiftsändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontantinsats vid kreditköp &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns två paragrafer. Den ena, 14 §, anger vad&lt;br&gt;som gäller beträffande kontantinsats vid kreditköp. Den andra, 15 §,&lt;br&gt;innehåller en bestämmelse om sanktioner vid brott mot 14 §. De båda&lt;br&gt;paragraferna behandlas i det följande tillsammans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen&lt;br&gt;i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara&lt;br&gt;minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden&lt;br&gt;föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får&lt;br&gt;låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en&lt;br&gt;överenskommelse mellan denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka&lt;br&gt;föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen&lt;br&gt;(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-&lt;br&gt;ningsvillkor vid kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 16 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning&lt;br&gt;säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, skall det anses&lt;br&gt;utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen&lt;br&gt;(1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 17 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om kontantinsats är oförändrade (jfr 8, 9 och 30 §§ i den&lt;br&gt;gamla konsumentkreditlagen) sånär som på att uttrycket &amp;quot;god&lt;br&gt;kreditgivningssed&amp;quot; ersatt det tidigare &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot;.&lt;br&gt;Dessutom har vissa språkliga justeringar gjorts. Den allmänna&lt;br&gt;motiveringen i denna del finns i avsnitt 2.5. Avsikten är att bestäm-&lt;br&gt;melserna skall tillämpas som tidigare, varför här kan hänvisas till&lt;br&gt;specialmotiveringen till de gamla bestämmelserna, se prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 166 f. Beträffande vissa företeelser som kan uppfattas&lt;br&gt;som försök till kringgåenden av kravet på kontantinsats hänvisas till&lt;br&gt;den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att märka är att det för närvarande inte gäller några särskilda&lt;br&gt;sådana föreskrifter om kontantinsats som nämns i 14 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns tre paragrafer. Den första, 16 §, handlar&lt;br&gt;om konsumentens rätt i s.k. trepartsförhållanden. Den andra, 17 §,&lt;br&gt;förbjuder användningen av vissa typer av fordringshandlingar i&lt;br&gt;samband med kreditköp. I 18 § klargörs att bestämmelserna i 16 och&lt;br&gt;17 §§ om kreditköp gäller också vid kredit i samband med konsu-&lt;br&gt;menttjänster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma&lt;br&gt;invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt&lt;br&gt;kreditavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning&lt;br&gt;framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra&lt;br&gt;mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning&lt;br&gt;till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att&lt;br&gt;ta emot betalningen eller inga överenskommelsen och inte heller om&lt;br&gt;köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig&lt;br&gt;kunskap om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på&lt;br&gt;återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-&lt;br&gt;tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.&lt;br&gt;Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har&lt;br&gt;mottagit av köparen med anledning av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 18 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf motsvarar i stora delar 10 § i den tidigare lagen, men&lt;br&gt;ett par viktiga tillägg har gjorts. Paragrafen, som handlar om&lt;br&gt;konsumentens rätt i s.k. trepartsförhållanden, har behandlats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen under avsnitt 2.10.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledningsvis bör anmärkas att förhållandet mellan första stycket -&lt;br&gt;som är nytt - och andra stycket är relativt komplicerat. I huvudsak&lt;br&gt;kan detta förhållande beskrivas på följande sätt. Medan första stycket&lt;br&gt;avser alla konsumentkrediter gäller andra stycket bara vid kreditköp&lt;br&gt;(och genom hänvisningen i 18 § även vissa tjänster på kredit). Medan&lt;br&gt;första stycket gäller bara vid fordringsöverlåtelse och bara beträffande&lt;br&gt;invändningar som har sitt ursprung i tiden före överlåtelsen, gäller&lt;br&gt;andra stycket även vid låneköp och kontoköp samt även beträffande&lt;br&gt;vissa invändningar om sådant som inträffat efter en överlåtelse av&lt;br&gt;fordringen. Härav framgår att det finns en viss överlappning styckena&lt;br&gt;emellan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket i paragrafen är alltså en nyhet. Bestämmelsen avser&lt;br&gt;den situationen att kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett&lt;br&gt;kreditavtal. Konsumenten har då rätt att mot förvärvaren göra&lt;br&gt;gällande samma invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra&lt;br&gt;mot den ursprunglige kreditgivaren. Som sagts gäller bestämmelsen&lt;br&gt;- till skillnad från 10 § i den gamla lagen och till skillnad från andra&lt;br&gt;och tredje styckena i den nya lagen - för alla konsumentkrediter. Den&lt;br&gt;gäller således även för vanliga lån och fristående löpande krediter.&lt;br&gt;Bestämmelsen gäller även vid kreditköp i den situationen att kredit-&lt;br&gt;givaren har överlåtit sin fordran och förvärvaren kräver köparen på&lt;br&gt;betalning. Däremot gäller den inte vid kreditköp i köparens förhållan-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de till den ursprunglige kreditgivaren. Då får i stället andra stycket Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En motsvarighet till regeln i första stycket finns i 27 § skulde-&lt;br&gt;brevslagen, vilken gäller för enkla skuldebrev men därutöver anses&lt;br&gt;analogt tillämplig på andra icke löpande fordringar. Bestämmelsen i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen får betydelse därigenom att den är tvingande till&lt;br&gt;konsumentens förmån och således inte - som skuldebrevslagens regel&lt;br&gt;- kan avtalas bort genom en s.k. cut-off-klausul.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alla typer av invändningar omfattas av första stycket, bl.a.&lt;br&gt;invändningar om avtalsrättslig ogiltighet och invändningar om att&lt;br&gt;konsumenten har träffat en överenskommelse med den ursprunglige&lt;br&gt;kreditgivaren som inte framgår av det skriftliga avtalet. Skulle&lt;br&gt;konsumenten exempelvis av den ursprunglige kreditgivaren ha fått ett&lt;br&gt;betalningsanstånd som går längre än det skriftliga avtalet, kan han&lt;br&gt;åberopa detta även gentemot förvärvarens krav. Detta gäller - liksom&lt;br&gt;i övrigt enligt bestämmelsen - oberoende av förvärvarens eventuella&lt;br&gt;goda tro om invändningens existens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skillnad jämfört med 27 § skuldebrevslagen är att den bestäm-&lt;br&gt;melsen - men inte den nu berörda - särskilt nämner skuldebrev som&lt;br&gt;upprättats för skens skull. Det sägs i 27 § skuldebrevslagen att&lt;br&gt;avtalslagen skall gälla beträffande sådana skenavtal. Avtalslagens regel&lt;br&gt;finns i 34 § och innebär att den som förvärvar en handling som&lt;br&gt;upprättats för skens skull får åberopa den, om han vid förvärvet är i&lt;br&gt;god tro om skeninvändningen. Denna regel i avtalslagen gäller alltså&lt;br&gt;framför 27 § skuldebrevslagen. Den gäldenär som medverkar i en&lt;br&gt;skenhandling anses få skylla sig själv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att konsumentkreditlagens regel tiger om skenhandlingar innebär&lt;br&gt;inte att konsumenten skulle ha rätt att åberopa en invändning om sken&lt;br&gt;gentemot en förvärvare i vidare mån än som sägs i 34 § avtalslagen.&lt;br&gt;Skenavtal kan inte anses över huvud taget rymmas under definitionen&lt;br&gt;på konsumentkrediter i 1 §. Lagen blir alltså över huvud taget inte&lt;br&gt;tillämplig. I stället gäller 34 § avtalslagen även när det är en&lt;br&gt;konsument som är gäldenär enligt ett skenavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också en invändning om kvittning som konsumenten hade kunnat&lt;br&gt;göra mot överlåtaren omfattas av bestämmelsen. Här gäller dock även&lt;br&gt;regeln i 28 § skuldebrevslagen, som innebär att gäldenären får&lt;br&gt;använda en motfordran som han har mot överlåtaren för kvittning&lt;br&gt;gentemot förvärvaren, under förutsättning dels att motfordringen&lt;br&gt;uppkom innan gäldenären blev i ond tro om överlåtelsen, dels att&lt;br&gt;motfordringen förföll senast samtidigt med huvudfordringen. Eftersom&lt;br&gt;skuldebrevslagens regel är dispositiv kan dock bestämmelsen i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen få betydelse om parterna avtalat bort kvittnings-&lt;br&gt;rätten i skuldebrevslagen. Då är emellertid att märka att regeln i 16 §&lt;br&gt;första stycket nya konsumentkreditlagen är begränsad till invändningar&lt;br&gt;som kunde göras vid överlåtelsen. Konsumenten kan därför inte enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;denna regel för kvittning mot förvärvarens krav åberopa en fordran&lt;br&gt;som han har skaffat sig gentemot överlåtaren efter överlåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som sagts ovan gäller första stycket även vid kreditköp, nämligen&lt;br&gt;i den situationen att en kreditgivare (som kan vara t.ex. säljaren) har&lt;br&gt;överlåtit kreditfordringen. Om exempelvis en avbetalningssäljare har&lt;br&gt;överlåtit sin fordran till ett finansbolag, kan köparen gentemot&lt;br&gt;finansbolagets krav göra invändningar om bl.a. fel i den köpta varan.&lt;br&gt;Detta kan han emellertid göra även enligt andra stycket, som i denna&lt;br&gt;del motsvarar 10 § första stycket i den gamla konsumentkreditlagen.&lt;br&gt;Konsumentens rätt enligt första stycket har därför inte någon&lt;br&gt;nämnvärd självständig betydelse vid kreditköp vid sidan av rätten&lt;br&gt;enligt andra stycket. I speciella fall kan dock första stycket få&lt;br&gt;betydelse även vid kreditköp, nämligen när det gäller vissa invänd-&lt;br&gt;ningar som inte omfattas av regeln i andra stycket. Det gäller&lt;br&gt;exempelvis invändning om kvittning med en motfordran som köparen&lt;br&gt;hade mot överlåtaren redan före överlåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i första stycket gäller inte när kreditgivarens rättigheter har&lt;br&gt;manifesterats i ett löpande skuldebrev eller en växel. Då gäller i&lt;br&gt;stället skuldebrevslagens resp, växellagens regler om gäldenärens rätt&lt;br&gt;att göra invändningar. Det har inte ansetts nödvändigt att uttryckligen&lt;br&gt;påpeka detta i lagen. Att de nämnda reglerna tar över konsument-&lt;br&gt;kreditlagens bestämmelse framgår indirekt av 17 § första stycket, som&lt;br&gt;motsvarar 11 § första stycket i den tidigare lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen i stycket sägs att detsamma som vid överlåtelse&lt;br&gt;gäller vid pantsättning av kreditgivarens rättigheter. Denna regel har&lt;br&gt;en direkt motsvarighet i 10 § skuldebrevslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i första meningen i andra stycket motsvarar helt och hållet&lt;br&gt;det tidigare första stycket i 10 §. Beträffande tillämpningen kan&lt;br&gt;hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 169 f. Det kan även hänvisas till&lt;br&gt;genomgången av gällande rätt i promemorian (s. 122 f.). Att märka&lt;br&gt;är dock att de där refererade rättsfallen kommer att förlora i betydelse&lt;br&gt;genom den utvidgning av konsumentskyddet som nu sker genom&lt;br&gt;bestämmelsen i förevarande andra styckes andra mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den viktigaste nyheten i 16 § är bestämmelsen i andra meningen i&lt;br&gt;andra stycket. Enligt denna regel har konsumenten en mycket&lt;br&gt;vidsträckt rätt att tillgodoräkna sig betalningar som han felaktigt har&lt;br&gt;gjort till säljaren i stället för till kreditgivaren, liksom överenskom-&lt;br&gt;melser om krediten som han har träffat med säljaren trots att denne&lt;br&gt;inte var behörig. Endast om konsumenten har handlat - på närmare&lt;br&gt;angivet sätt - uppsåtligt eller grovt oaktsamt, förlorar han rätten att&lt;br&gt;åberopa en sådan betalning eller överenskommelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenten far inte tillgodoräkna sig betalningar till säljaren eller&lt;br&gt;överenskommelser med denne, om han visste att säljaren saknade&lt;br&gt;behörighet. Det skall vara fråga om en faktisk vetskap härom, alltså&lt;br&gt;en subjektivt ond tro. Härav framgår att det inte alltid räcker med att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konsumenten har fått ett besked om att överlåtelse eller pantsättning&lt;br&gt;har skett och därför kanske är i &amp;quot;normal ond tro&amp;quot; (jämför rättsfallen&lt;br&gt;NJA 1986 s. 44, NJA 1986 s. 696 och NJA 1989 s. 671). Om han&lt;br&gt;inte rent faktiskt har insett innebörden av ett sådant besked, alltså att&lt;br&gt;säljaren inte längre har rätt att ta emot betalning eller att ingå&lt;br&gt;överenskommelser som avser kreditfordringen, kan han gentemot&lt;br&gt;kreditgivaren åberopa en felaktig betalning till säljaren eller en&lt;br&gt;överenskommelse med denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med faktisk vetskap jämställs att köparen uppsåtligen eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet underlåtit att skaffa sig kunskap. Härmed avses i första&lt;br&gt;hand rena missbruksfall, dvs. att köparen avsiktligt håller sig&lt;br&gt;ovetande. Praktiskt sett viktigare torde dock vara fall där köparen av&lt;br&gt;nonchalans eller uppenbart ointresse ignorerar meddelanden om vem&lt;br&gt;som är rätt betalningsmottagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att kreditgivaren skall kunna hävda att köparen varit grovt&lt;br&gt;oaktsam bör det krävas att han på ett så tydligt sätt som möjligt sökt&lt;br&gt;göra denne uppmärksam på att säljaren inte är behörig. En överlå-&lt;br&gt;telse- eller pantsättningsmening på ett avbetalningskontrakt bör&lt;br&gt;sålunda formuleras så att det därav klart framgår att köparen kan få&lt;br&gt;betala på nytt om han betalar till säljaren eller på något annat sätt gör&lt;br&gt;upp med denne. Men även om kreditavtalet är alldeles tydligt i detta&lt;br&gt;avseende är konsumenten alltså skyddad av regeln så länge han inte&lt;br&gt;kan anses ha förfarit grovt oaktsamt. Kan det förmodas att köparen&lt;br&gt;gjort sitt bästa för att göra rätt för sig, bör han bli skyldig att betala&lt;br&gt;på nytt endast om hans misstag är alldeles oförsvarligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kontoköp kommer bedömningen av vad köparen visste i&lt;br&gt;praktiken helt och hållet att avse frågan om denne insett innebörden&lt;br&gt;och förstått konsekvenserna av att kreditgivaren är en annan än&lt;br&gt;säljaren. Därvid är det naturligtvis ofrånkomligt att vars och ens&lt;br&gt;personliga kunskap och förutsättningar i övrigt kan få betydelse för&lt;br&gt;prövningen. Dessa förhållanden blir ändå mindre betydelsefulla när&lt;br&gt;som här prövningen avser vetskap än när den avser &amp;quot;vanlig ond tro&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praktiken torde man i de flesta fall vid kontoköp kunna utgå från&lt;br&gt;att köparen vet att han skall betala sin skuld till kreditgivaren och&lt;br&gt;inte till säljaren. Misstag torde uppkomma i mycket få fall. Regeln&lt;br&gt;torde främst få betydelse om säljaren bedrägligt försöker få köparen&lt;br&gt;att betala till honom. Regeln innebär för dessa fall i praktiken att det&lt;br&gt;är kreditgivaren och inte köparen som bär risken för att sådana&lt;br&gt;bedrägeriförsök lyckas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kontoköp torde det ytterst sällan kunna hävdas att köparen&lt;br&gt;uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att skaffa sig kunskap&lt;br&gt;om säljarens bristande behörighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bevisbördan för konsumentens vetskap bör i princip ligga på&lt;br&gt;kreditgivaren. Därvid måste det dock naturligen ankomma på&lt;br&gt;konsumenten att visa på omständigheter som gör att det åtminstone&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;framstår som sannolikt att han inte hade den relevanta vetskapen. Om Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;den underrättelse som lämnas till konsumenten om en överlåtel-&lt;br&gt;se/pantsättning mycket tydligt anger att köparen inte får betala till&lt;br&gt;säljaren eller med denne träffa överenskommelser som berör krediten,&lt;br&gt;bör kreditgivaren så gott som alltid vara skyddad om det framgår att&lt;br&gt;köparen har haft tillfälle att läsa underrättelsen. Kontokreditgivare&lt;br&gt;torde ha anledning att klargöra att en skuld på kontot minskar bara&lt;br&gt;genom betalningar till kreditgivaren och inte påverkas av överenskom-&lt;br&gt;melser med säljaren i efterhand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det hävdas att konsumenten handlat uppsåtligt eller grovt&lt;br&gt;oaktsamt, bör kreditgivaren i princip ha bevisbördan för sitt påstående&lt;br&gt;om vad som förekommit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har diskuterats hur bestämmelserna i&lt;br&gt;andra stycket skall tillämpas i exempelvis det fallet att någon anställd&lt;br&gt;hos säljaren ger felaktiga upplysningar om betalningsanstånd eller&lt;br&gt;andra kreditvillkor och köparen åberopar dessa upplysningar mot&lt;br&gt;kreditgivaren. I den mån ett uttalande från säljaren får formen av en&lt;br&gt;utfästelse rörande kreditavtalet, får det anses vara fråga om en&lt;br&gt;överenskommelse i den mening som avses i regeln. Ett sådant&lt;br&gt;uttalande som görs av en anställd hos säljaren kan därför åberopas&lt;br&gt;mot kreditgivaren under förutsättning att den anställde var behörig att&lt;br&gt;företräda säljaren enligt allmänna regler om representation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lämnas de felaktiga upplysningarna redan när kreditavtalet ingås,&lt;br&gt;kan de få betydelse för avtalets innehåll. Då saknar bestämmelserna&lt;br&gt;i förevarande stycke i princip betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom beträffande invändningar enligt första stycket gäller att de&lt;br&gt;nu diskuterade invändningarna faller, om en löpande handling har&lt;br&gt;utfärdats och överlåtits. Att upprätta en löpande handling är visser-&lt;br&gt;ligen förbjudet och straffbart i dessa fall (se 17 §), men handlingen&lt;br&gt;blir trots förbudet inte ogiltig utan får alla de rättsliga verkningar som&lt;br&gt;framgår av skuldebrevslagen och växellagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket överensstämmer helt med andra stycket i 10 § i den&lt;br&gt;tidigare konsumentkreditlagen bortsett från någon språklig justering.&lt;br&gt;Bestämmelserna ger konsumenten rätt att rikta anspråk i anledning av&lt;br&gt;ett kreditköp mot kreditgivaren. Konsumenten behöver inte först kräva&lt;br&gt;betalt av säljaren utan kan vända sig direkt mot kreditgivaren. En&lt;br&gt;inskränkning i kreditgivarens ansvar ligger däri att han aldrig blir&lt;br&gt;skyldig att betala mera än han har mottagit av köparen med anledning&lt;br&gt;av krediten. Se i övrigt prop. 1976/77:123 s. 170 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen&lt;br&gt;ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av&lt;br&gt;kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett&lt;br&gt;av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne&lt;br&gt;ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är&lt;br&gt;utställda av banker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms&lt;br&gt;till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 19 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen föreskriver förbud mot utfärdande av löpande fordrings-&lt;br&gt;handlingar vid kreditköp. På grund av regeln i 18 § gäller den även&lt;br&gt;för vissa tjänster på kredit. Den motsvarar 11 § i den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har endast språkliga och redaktionella ändringar gjorts.&lt;br&gt;Här kan därför hänvisas till de uttalanden som gjordes vid tillkomsten&lt;br&gt;av den gamla lagen (prop. 1976/77:123 s. 172 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt 17 §&lt;br&gt;gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §&lt;br&gt;angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 20 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller, i fråga om sådana tjänster som avses i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen, en hänvisning till reglerna i 16 och 17 §§ om&lt;br&gt;kreditköp (jfr 23 a § i den gamla lagen). Vad som har sagts i dessa&lt;br&gt;paragrafer om kreditköp gäller därför även i det fallet att en tjänst&lt;br&gt;enligt konsumenttjänstlagen har utförts på kredit. Däremot gäller det&lt;br&gt;inte beträffande andra tjänster eller nyttigheter, exempelvis hyra av&lt;br&gt;lös egendom eller reseavtal. Reglerna i 16 § andra stycket torde dock&lt;br&gt;i stor utsträckning kunna tillämpas analogt på sådana avtal. Vidare har&lt;br&gt;i fråga om dessa avtal konsumentens skydd utvidgats genom regeln i&lt;br&gt;16 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot viss avräkning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en paragraf, 19 §, som innebär ett förbud&lt;br&gt;mot s.k. avräkningsförbehåll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss&lt;br&gt;kreditfordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 21 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.11.2 i den allmänna motive- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ringen. Den motsvarar 14 § i den gamla lagen med den utvidgningen&lt;br&gt;att den i fortsättningen gäller för alla konsumentkrediter. Den innebär&lt;br&gt;ett förbud mot s.k. avräkningsförbehåll, dvs. att kreditgivaren&lt;br&gt;förbehåller sig rätten att bestämma i vilken ordning betalningar som&lt;br&gt;kredittagaren erlägger skall avräknas på olika skulder som kredit-&lt;br&gt;tagaren har till kreditgivaren. Om kredittagaren har gjort en avbetal-&lt;br&gt;ning på en bestämd skuld, är alltså kreditgivaren skyldig att avräkna&lt;br&gt;betalningen på denna skuld. Skulle kredittagaren däremot ha gjort en&lt;br&gt;betalning som inte kan härledas till någon särskild skuld, har&lt;br&gt;kreditgivaren i enlighet med allmänna regler rätt att avräkna betal-&lt;br&gt;ningen på vilken fordran han vill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De uttalanden om regeln som gjordes i specialmotiveringen när den&lt;br&gt;gamla lagen kom till har fortfarande giltighet (se prop. 1976/77:123&lt;br&gt;s. 177 f.). Några nämnvärda komplikationer synes inte uppkomma&lt;br&gt;för att bestämmelsen görs tillämplig på även andra konsumentkrediter&lt;br&gt;än sådana som har samband med kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalning av skulden i förtid&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns fem paragrafer. Den första, 20 §, anger&lt;br&gt;konsumentens rätt att betala sin skuld i förtid. Därefter följer tre&lt;br&gt;paragrafer, 21 - 23 §§, som behandlar kreditgivarens rätt att under&lt;br&gt;vissa förutsättningar få betalt i förtid. I 24 § behandlas sedan hur&lt;br&gt;kreditgivarens fordran skall beräknas vid betalning i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 22 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar konsumentens rätt att lösa krediten i förtid. I&lt;br&gt;den gamla konsumentkreditlagen motsvaras den närmast av 12 §&lt;br&gt;första stycket, som dock bara gäller för kreditköp och vissa tjänster.&lt;br&gt;Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.9 i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafen har konsumenten alltid rätt att betala sin skuld till&lt;br&gt;kreditgivaren i förtid. Denna princip skall tillämpas i fråga om alla&lt;br&gt;konsumentkrediter. Bestämmelsen är tänkt att tolkas så att konsumen-&lt;br&gt;ten normalt även kan betala en del av skulden i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att konsumenten har rätt att göra förtidsbetalning innebär att&lt;br&gt;kreditgivaren inte far förbehålla sig någon ersättning för att avtalet&lt;br&gt;upphör i förtid. Detta sägs uttryckligen i 24 § första stycket andra&lt;br&gt;punkten, som också innehåller ett undantag för krediter med bunden&lt;br&gt;ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland kan det vara komplicerat att avgöra hur mycket konsumenten Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;skall betala när avtalet upphör i förtid. I 24 § anges vilka principer&lt;br&gt;som skall tillämpas vid den beräkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har&lt;br&gt;gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-&lt;br&gt;heter föreligger:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-&lt;br&gt;fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid&lt;br&gt;olika tidpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan&lt;br&gt;egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund&lt;br&gt;av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller&lt;br&gt;genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försäm-&lt;br&gt;rats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 23 § första stycket i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt att få betalning i förtid. Den&lt;br&gt;har diskuterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller i stora delar en helt ny reglering. För&lt;br&gt;kreditköpens del finns det i den gamla lagen delvis en motsvarighet&lt;br&gt;i 12 § andra stycket konsumentkreditlagen. Denna regel gäller, enligt&lt;br&gt;23 a §, även för vissa tjänster. Den viktigaste förändringen är att den&lt;br&gt;nya bestämmelsen omfattar alla konsumentkrediter, således inte bara&lt;br&gt;kreditköpsfallen. Den nya regleringen medför att kreditgivarens rätt&lt;br&gt;att säga upp krediter till betalning i förtid begränsas avsevärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skall anmärkas att regeln enbart handlar om kreditgivarens rätt&lt;br&gt;att få betalning i förtid. Den berör alltså inte rätten att säga upp ett&lt;br&gt;avtal om löpande kredit på annat sätt än att den begränsar konsumen-&lt;br&gt;tens skyldighet att betala den skuld som kan utestå på krediten.&lt;br&gt;Frågan om kreditgivarens rätt att säga upp ett avtal om löpande kredit&lt;br&gt;behandlas inte i övrigt i konsumentkreditlagen. Vid bedömningen av&lt;br&gt;den frågan kan i stället bl.a. den allmänna regeln i 36 § avtalslagen&lt;br&gt;få betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges de omständigheter under vilka kreditgivaren&lt;br&gt;har rätt att få betalning i förtid. Det sägs uttryckligen att rätten gäller&lt;br&gt;endast i dessa fall. Uttrycket &amp;quot;få betalning i förtid&amp;quot; innefattar både det&lt;br&gt;fallet att hela eller en del av krediten sägs upp till betalning och det&lt;br&gt;fallet att betalningsvillkoren ändras så att betalningar skall erläggas&lt;br&gt;vid tidigare tidpunkter än som ursprungligen överenskommits. Det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utan jämförelse viktigaste fallet är att hela krediten sägs upp till Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;betalning. I det följande diskuteras främst denna situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En första förutsättning för uppsägningsrätt är att kreditgivaren har&lt;br&gt;gjort förbehåll i kreditavtalet om en sådan rätt. Detta överensstämmer&lt;br&gt;med vad som hittills gällt enligt 12 § andra stycket i den gamla&lt;br&gt;konsumentkreditlagen. Har inget förbehåll gjorts, föreligger alltså&lt;br&gt;ingen uppsägningsrätt över huvud taget, utan avtalet skall gälla enligt&lt;br&gt;villkoren. Klausulen om uppsägningsrätt skall uttryckligen ange för&lt;br&gt;vilka fall kreditgivaren förbehåller sig en sådan rätt. Det räcker&lt;br&gt;således inte med att det i avtalet sägs att uppsägningsrätt föreligger&lt;br&gt;&amp;quot;enligt lag&amp;quot;. Detta följer för övrigt redan därav att det inte finns&lt;br&gt;någon lagstadgad uppsägningsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härefter anges i fem punkter de fall då uppsägning får ske under&lt;br&gt;förutsättning att förbehåll har gjorts. De första tre punkterna handlar&lt;br&gt;om betalningsdröjsmål, punkt 4 om försämring av säkerhet som ställts&lt;br&gt;för krediten och punkt 5 om befarat betalningsundandragande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkterna 1 och 2 motsvarar den regel om uppsägningsrätt vid&lt;br&gt;betalningsdröjsmål som finns i den gamla konsumentkreditlagen (12 §&lt;br&gt;andra stycket) och som hittills har gällt för kreditköp och vissa&lt;br&gt;tjänster. Regeln, som innebär att dröjsmålet måste vara på visst sätt&lt;br&gt;kvalificerat, är avfattad främst med tanke på sådana avtal där&lt;br&gt;kredittagaren skall göra ett flertal avbetalningar under en förhållande-&lt;br&gt;vis lång tid. I andra fall torde främst regeln i tredje punkten komma&lt;br&gt;till användning. Vad gäller tillämpningen i övrigt kan hänvisas till de&lt;br&gt;uttalanden som gjordes i prop. 1976/77:123 s. 174 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3, som är ny, avser också betalningsdröjsmål. Den har&lt;br&gt;tillkommit med tanke främst på sådana avtal där kredittagaren skall&lt;br&gt;göra glesa avbetalningar eller amortera i endast liten utsträckning. I&lt;br&gt;sådana fall passar inte bestämmelserna i punkterna 1 och 2. Det&lt;br&gt;föreskrivs att uppsägning får ske när konsumenten är &amp;quot;på annat sätt&lt;br&gt;i väsentligt dröjsmål med betalning&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;väsentligt dröjsmål&amp;quot; bör tolkas efter samma principer&lt;br&gt;som i andra sammanhang där väsentlighetsrekvisit förekommer. Vid&lt;br&gt;bedömningen bör sålunda främst beloppets storlek och dröjsmålets&lt;br&gt;varaktighet tillmätas betydelse, både omfattningen i kronor resp,&lt;br&gt;dagar och omfattningen i relation till kreditbeloppet resp, den totala&lt;br&gt;kredittiden. I övrigt kan innehållet i punkterna 1 och 2 tjäna som ett&lt;br&gt;riktmärke för väsentlighetsbedömningen. Nivån bör vara ungefär&lt;br&gt;densamma enligt punkt 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 4 är ny. Den ger kreditgivaren en rätt att säga upp krediten&lt;br&gt;- under förutsättning att han har gjort förbehåll om detta i avtalet -&lt;br&gt;när en säkerhet som har ställts för krediten har försämrats avsevärt.&lt;br&gt;Vad som har orsakat försämringen saknar betydelse (jfr andra stycket&lt;br&gt;som nar en annan regel angående återtagandeförbehåll).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att uppsägningsrätt skall föreligga enligt denna punkt måste Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;alltså säkerheten ha försämrats &amp;quot;avsevärt&amp;quot;. Normal förslitning av en&lt;br&gt;villa eller en bostadsrättslägenhet kan aldrig innebära en sådan&lt;br&gt;avsevärd försämring, inte heller rimligt förutsebara nedgångar i&lt;br&gt;aktiekurser o.d. Det skall alltså röra sig om en onormal försämring.&lt;br&gt;Uttrycket &amp;quot;säkerhet&amp;quot; bör relateras till den aktuella krediten. Det&lt;br&gt;avgörande vid bedömningen bör sålunda vara om säkerheten i det&lt;br&gt;enskilda fallet har försämrats avsevärt eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att egendom som ställts som säkerhet för&lt;br&gt;krediten minskat i värde i sådan omfattning att den inte utgör&lt;br&gt;betryggande säkerhet är inte i sig tillräcklig för att det också skall&lt;br&gt;kunna sägas att säkerheten försämrats avsevärt. Detta framgår redan&lt;br&gt;därav att säkerheten inte alltid är betryggande ens när den ställs. Om&lt;br&gt;säkerheten var tillräcklig från början men sedan försämrats så att den&lt;br&gt;inte längre är betryggande, kan det dock många gånger vara en&lt;br&gt;indikation på att rekvisitet &amp;quot;avsevärt försämrats&amp;quot; är uppfyllt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens uppsägningsrätt enligt denna regel gäller vid alla&lt;br&gt;konsumentkrediter, alltså även vid kreditköp och de tjänster som&lt;br&gt;i dag regleras på samma sätt som köp. När det gäller köp för vilka&lt;br&gt;säkerhet ställts i form av återtagandeförbehåll gäller dock en särskild&lt;br&gt;regel som är förmånligare för konsumenten, se andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 5 behandlas uppsägningsrätten i det fallet att det av någon&lt;br&gt;anledning finns skäl att befara att konsumenten kommer att undandra&lt;br&gt;sig betalning. För att uppsägningsrätt skall föreligga i detta fall krävs&lt;br&gt;att det &amp;quot;står klart&amp;quot; att konsumenten kommer att undandra sig att betala&lt;br&gt;skulden. Beviskravet är alltså högt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att konsumenten undandrar sig att betala en&lt;br&gt;viss kredit innebär inte att kreditgivaren far säga upp även andra&lt;br&gt;skulder, som konsumenten kan ha till honom, till omedelbar betal-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket finns ett undantag från regeln i första stycket 4&lt;br&gt;angående uppsägningsrätt på grund av att en säkerhet för krediten har&lt;br&gt;försämrats. Undantaget gäller återtagandeförbehåll. Att återtagande-&lt;br&gt;förbehållet minskat avsevärt i värde - vilket normalt beror på att den&lt;br&gt;egendom som förbehållet avser har varit utsatt för värdeminskning -&lt;br&gt;ger inte automatiskt kreditgivaren rätt att kräva betalt i förtid. I detta&lt;br&gt;fall får kreditgivaren en sådan rätt bara om konsumenten uppsåtligen&lt;br&gt;eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten har avsevärt&lt;br&gt;försämrats. Detta hänger samman främst med säkerhetens speciella&lt;br&gt;karaktär och den omständigheten att säkerheten ofta kan vara utsatt&lt;br&gt;för påtaglig värdeminskning utan att något anmärkningsvärt inträffat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med &amp;quot;grov vårdslöshet&amp;quot; bör här förstås detsamma som i allmänhet&lt;br&gt;avses med detta uttryck. Det skall sålunda vara fråga om ett hand-&lt;br&gt;lande eller en underlåtenhet som innebär eller gränsar till total&lt;br&gt;likgiltighet för vad som händer med säkerheten i fråga. Om kon-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sumenten har visat nonchalans för det värde som säkerheten represen- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;terar för kreditgivaren, är detta en omständighet som talar för att hans&lt;br&gt;vårdslöshet skall anses grov. Däremot kan slarv, glömska och allmänt&lt;br&gt;dåligt handlag inte konstituera grov vårdslöshet. Ett exempel på grov&lt;br&gt;vårdslöshet i detta sammanhang kan vara att konsumenten använder&lt;br&gt;en bil, som han har köpt med återtagandeförbehåll, för mycket&lt;br&gt;oaktsam köming i höga hastigheter på små vägar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 21 § första stycket 1-3&lt;br&gt;gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt&lt;br&gt;då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-&lt;br&gt;menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller&lt;br&gt;uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före&lt;br&gt;utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte&lt;br&gt;dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning&lt;br&gt;enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter&lt;br&gt;uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar&lt;br&gt;säkerhet för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra&lt;br&gt;stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte&lt;br&gt;bestämmelserna i det stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 23 § andra - fjärde styckena i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf finns regler om uppsägningstid när kreditgivaren vill&lt;br&gt;ha betalt i förtid och om vissa möjligheter för kredittagaren att&lt;br&gt;undanröja verkningarna av en uppsägning. Bestämmelserna saknar&lt;br&gt;motsvarighet i den gamla konsumentkreditlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;\ första stycket finns en bestämmelse om uppsägningstid i de fall då&lt;br&gt;uppsägning till förtida betalning sker på grund av betalningsdröjsmål.&lt;br&gt;Konsumenten måste ges minst fyra veckor att betala. Tiden skall&lt;br&gt;räknas från den dag då ett meddelande om uppsägningen skickas i&lt;br&gt;rekommenderat brev till kredittagaren under dennes vanliga adress&lt;br&gt;eller, om kredittagaren får meddelandet på något annat sätt, från den&lt;br&gt;dag då uppsägningen kommer denne till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppsägningen innebär att hela eller en del av skulden förfaller till&lt;br&gt;betalning vid uppsägningstidens utgång. Givetvis innebär inte detta att&lt;br&gt;konsumenten får ett betalningsanstånd för de delar av skulden som&lt;br&gt;förfaller före eller under uppsägningstiden. För dessa belopp är han&lt;br&gt;betalningsskyldig enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten till uppsägningstid gäller även när kreditgivaren, utan att&lt;br&gt;säga upp hela eller en del av skulden till omedelbar betalning, kräver&lt;br&gt;att amorteringstakten skall öka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditgivaren har rätt till betalning i förtid på grund av&lt;br&gt;omständigheter som sägs i punkt 4 eller punkt 5 i 21 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är han inte skyldig att medge konsumenten någon uppsägningstid. Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;Skulden förfaller till betalning vid anfordran, om inte kreditgivaren&lt;br&gt;särskilt medger annat. Att skulden inte förfaller till betalning redan&lt;br&gt;genom att någon förutsättning enligt punkt 4 eller punkt 5 inträder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- och alltså utan uppsägning - framgår av bestämmelserna i andra&lt;br&gt;stycket. Där sägs att konsumenten kan slippa betala omedelbart genom&lt;br&gt;att vidta åtgärder &amp;quot;genast efter uppsägningen&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppsägningstiden tas till utgångspunkt för bestämmelserna i andra&lt;br&gt;stycket. Enligt dessa bestämmelser kan konsumenten uppnå att&lt;br&gt;skyldigheten att betala i förtid bortfaller, om han före uppsägnings-&lt;br&gt;tidens utgång betalar vad som har förfallit jämte dröjsmålsränta eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- när uppsägningen gjorts enligt 21 § första stycket 4 eller 5 - om han&lt;br&gt;genast eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet&lt;br&gt;för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om grunden för uppsägningen är att säkerheten har försämrats eller&lt;br&gt;att betalningsundandragande befaras, måste alltså konsumenten i&lt;br&gt;normalfallet ställa säkerhet &amp;quot;genast&amp;quot;. Han måste därmed i princip ha&lt;br&gt;säkerheten omedelbart tillgänglig och har bara den tid på sig som kan&lt;br&gt;krävas för att vidta de nödvändiga praktiska åtgärderna. Kreditgivaren&lt;br&gt;behöver inte vänta på att konsumenten gör efterforskningar för att&lt;br&gt;undersöka om han kan skaffa fram en säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;godtagbar säkerhet&amp;quot; bör här ges samma innebörd som i&lt;br&gt;allmänhet anses gälla (jfr t.ex. 11 kap. 9 och 10 §§ äktenskapsbalken&lt;br&gt;och prop. 1986/87:1 s. 182 samt 2 kap. 25 § utsökningsbalken och&lt;br&gt;prop. 1980/81:8 s. 269 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i tredje stycket innehåller en inskränkning i rätten för&lt;br&gt;konsumenten att undanröja verkningarna av en uppsägning. Om&lt;br&gt;konsumenten tidigare vid något tillfälle har undgått skyldighet att&lt;br&gt;betala skulden i förtid enligt andra stycket, kan han inte på nytt&lt;br&gt;omintetgöra uppsägningen. För att konsumenten enligt denna regel&lt;br&gt;skall ha förlorat sin rätt enligt andra stycket måste dock det tidigare&lt;br&gt;tillfället ha avsett samma skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Utan hinder av vad som sägs i 21 § första stycket 4 får&lt;br&gt;kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i&lt;br&gt;förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har&lt;br&gt;försämrats. Bestämmelserna i 21 § hindrar vidare inte att banker eller&lt;br&gt;andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i&lt;br&gt;förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon&lt;br&gt;annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 24 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf föreskrivs två undantag från bestämmelserna i 21 §&lt;br&gt;om begränsningar i rätten att fa betalt i förtid. Enligt första meningen&lt;br&gt;skall kreditgivaren, i de fall då en säkerhet som har ställts för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;krediten försämras, ha den rätt till betalning i förtid som kan följa&lt;br&gt;av andra lagbestämmelser. Som exempel på bestämmelser som&lt;br&gt;tillerkänner borgenären en sådan rätt kan nämnas 6 kap. 6 § jorda-&lt;br&gt;balken om försämring av pantsatt fastighet, 10 kap. 10 § andra&lt;br&gt;meningen handelsbalken om borgensmans död och 2 kap. 7 § första&lt;br&gt;stycket andra punkten lagen (1984:649) om företagshypotek angående&lt;br&gt;försämring av företagsintecknad egendom. Dessa regler gäller före&lt;br&gt;bestämmelsen i 21 § konsumentkreditlagen (första stycket punkt 4),&lt;br&gt;även om inte kreditgivaren har gjort förbehåll om det. Att märka är&lt;br&gt;dock att de ifrågavarande bestämmelserna i de andra lagarna är&lt;br&gt;dispositiva och att parterna således kan komma överens om att något&lt;br&gt;annat skall gälla. Därvid skall dock konsumentkreditlagens reglering&lt;br&gt;förstås så att den innebär ett hinder mot överenskommelser som i&lt;br&gt;jämförelse med den dispositiva regeln i den tillämpliga andra lagen&lt;br&gt;försämrar konsumentens rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De lagbestämmelser som enligt första meningen har företräde&lt;br&gt;framför konsumentkreditlagens regel är sådana som handlar &amp;quot;om rätt&lt;br&gt;till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för&lt;br&gt;krediten har försämrats&amp;quot;. Regler som ger kreditgivaren en mera&lt;br&gt;allmän rätt att ta betalt i förtid när han bedömer det erforderligt&lt;br&gt;omfattas inte av bestämmelsen. Som ett exempel på en sådan allmän&lt;br&gt;regel kan nämnas bestämmelsen i 10 § första stycket lagen (1968:576)&lt;br&gt;om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stads-&lt;br&gt;hypoteksföreningar jämförd med 29 § i samma lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel om rätt till betalning på grund av försämrad säkerhet finns&lt;br&gt;i 40 § andra stycket reglementet (1968:654) för Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar. Genom&lt;br&gt;att ett nytt stycke fogas till 40 § med innebörd att bestämmelserna i&lt;br&gt;andra stycket inte gäller för konsumentkrediter (se lagförslag 5),&lt;br&gt;åstadkoms att undantagsregeln i 23 § första meningen i förevarande&lt;br&gt;lag inte kommer att omfatta regeln i det nämnda andra stycket i&lt;br&gt;reglementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i andra meningen i förevarande paragraf motsvarar&lt;br&gt;bestämmelsen i 12 § tredje stycket i den gamla konsumentkreditlagen.&lt;br&gt;Liksom tidigare har en kreditgivare rätt att göra gällande strängare&lt;br&gt;förbehåll om betalning i förtid, om han har en skyldighet att göra&lt;br&gt;sådana förbehåll enligt någon annan författning. En sådan skyldighet&lt;br&gt;finns föreskriven för bankernas del i 2 kap. 19 § andra stycket&lt;br&gt;bankrörelselagen (1987:617).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantaget i andra meningen kommer även att omfatta vissa regler&lt;br&gt;i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och&lt;br&gt;om stadshypoteksföreningar (9 § tredje stycket jämfört med 29 §)&lt;br&gt;samt i motsvarande nyssnämnda reglemente (40 § första, tredje och&lt;br&gt;fjärde styckena).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Vid förtidsbetalning enligt 20 - 23 §§ skall följande iakttas när Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;kreditgivarens fordran beräknas:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten&lt;br&gt;för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid&lt;br&gt;beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med&lt;br&gt;god kreditgivningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att&lt;br&gt;skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller&lt;br&gt;en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll&lt;br&gt;om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut&lt;br&gt;ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya&lt;br&gt;krediter av motsvarande slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en&lt;br&gt;förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den&lt;br&gt;första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en&lt;br&gt;konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,&lt;br&gt;tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan&lt;br&gt;parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 25 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar frågan om hur kreditgivarens fordran skall&lt;br&gt;beräknas när betalning sker i förtid, antingen på grund av konsumen-&lt;br&gt;tens uppsägning enligt 20 § eller på grund av kreditgivarens uppsäg-&lt;br&gt;ning enligt 21 - 23 §§. Bestämmelsen motsvarar 13 § i den gamla&lt;br&gt;lagen men gäller inte bara för köpkrediter utan för konsumentkrediter&lt;br&gt;i allmänhet. Uttrycket &amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot; i den gamla lagen har&lt;br&gt;ersatts med &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot;. Paragrafen är dessutom&lt;br&gt;omredigerad och något mer detaljerad till sitt innehåll. Den allmänna&lt;br&gt;motiveringen finns i avsnitten 2.8 och 2.9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån paragrafen motsvarar den gamla bestämmelsen är någon&lt;br&gt;ändring i rättsläget inte avsedd. De beräkningar som behöver göras&lt;br&gt;bör även i fortsättningen ske i enlighet med den praxis som växt fram&lt;br&gt;och som enligt konsumentverket fungerar väl. Den omständigheten att&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot; nu används i stället för som tidigare&lt;br&gt;&amp;quot;god sed på marknaden&amp;quot; är inte avsedd att innebära någon saklig&lt;br&gt;ändring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen gäller både när hela kreditbeloppet betalas i förtid och&lt;br&gt;när enbart en del av beloppet erläggs för tidigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det centrala för avräkningen är det som sägs i första stycket&lt;br&gt;punkt 1. Innebörden härav är främst att kreditgivaren inte får&lt;br&gt;tillgodoräkna sig någon ränta för den outnyttjade delen av kredittiden.&lt;br&gt;Om betalningsvillkoren är sådana att det ingår någon sådan ränta i&lt;br&gt;den obetalda delen av kreditgivarens fordran, vilket är fallet vid s.k.&lt;br&gt;annuitetslån och normalt vid avbetalningsköp, skall alltså fordringen&lt;br&gt;reduceras. Detsamma gäller om fordringen innehåller andra kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som avser den outnyttjade kredittiden eller om kredittagaren redan&lt;br&gt;betalat några sådana kostnader. I fråga om de flesta vanliga fristående&lt;br&gt;krediter, där räntan betalas helt i efterskott, blir det inte aktuellt med&lt;br&gt;någon reducering av kreditgivarens fordran. Regeln innebär då bara&lt;br&gt;att kredittagaren inte skall betala något mer än kapitalbeloppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den reduktion av fordringen som alltså ibland skall göras är&lt;br&gt;matematiskt relativt komplicerad. Beräkningen skedde tidigare allmänt&lt;br&gt;med tillämpning av den s.k. 78-regeln (se LU 1977/78:5 s. 62 f.). I&lt;br&gt;denna metod tillämpas en reduktionsfaktor som är approximerad och&lt;br&gt;som således inte ger en matematiskt exakt reduktion av kredit-&lt;br&gt;kostnaderna. Metoden missgynnar kredittagarna, särskilt i höga&lt;br&gt;räntelägen och med avbetalningar i många poster. Numera används&lt;br&gt;ofta en beräkningsmetod där reduktionsfaktom visserligen är&lt;br&gt;komplicerad men där resultatet blir matematiskt exakt. Denna metod&lt;br&gt;är att föredra och beräkningar kan numera göras utan svårigheter med&lt;br&gt;hjälp av elektroniska räknehjälpmedel. Konsumentverket har stor vana&lt;br&gt;att beräkna restskulder enligt denna metod.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tveksamhet kan ibland uppstå när det gäller att avgöra om en viss&lt;br&gt;kostnad är hänförlig till tiden före betalningen eller inte. Till skillnad&lt;br&gt;från den nuvarande regeln nämns inte uppläggningskostnad särskilt i&lt;br&gt;den föreslagna bestämmelsen. En sådan kostnad får anses helt&lt;br&gt;hänförlig till tiden före betalningen. Om uppläggningskostnaden inte&lt;br&gt;preciserats i avtalet utan förts ihop med andra kostnader till ett&lt;br&gt;gemensamt belopp, får vid tvist kreditgivaren anses ha skyldighet att&lt;br&gt;utreda vilken del av den samlade kostnaden som hänför sig till&lt;br&gt;uppläggningen av krediten. Har hela uppläggningskostnaden erlagts&lt;br&gt;i början av kredittiden - vilket är vanligt - är kredittagaren självfallet&lt;br&gt;inte skyldig att betala mer för uppläggningen av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra kostnader som slagits ut på de löpande avbetalningarna får&lt;br&gt;- på samma sätt som räntan - anses proportionellt hänförliga till den&lt;br&gt;utnyttjade kredittiden, om det inte visas att fördelningen bör ske på&lt;br&gt;annat sätt. Det kan gälla exempelvis administrationsavgifter och&lt;br&gt;avbetalningstillägg. Om förtidsbetalningen sker efter en tredjedel av&lt;br&gt;tiden, skall alltså kredittagaren normalt betala en tredjedel av&lt;br&gt;kostnaden i fråga. Kan kreditgivaren emellertid visa att han drabbas&lt;br&gt;av hela kostnaden trots förtidsbetalningen, får kostnaden - om inte&lt;br&gt;annat följer av kreditavtalet - anses helt hänförlig till den utnyttjade&lt;br&gt;kredittiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om full betalning för en kostnad har skett, betyder detta normalt att&lt;br&gt;konsumenten skall stå för hela kostnaden. Någon återbetalning skall&lt;br&gt;då inte ske. Detta gäller dock inte utan undantag. Står det klart att&lt;br&gt;betalningen avser exempelvis framtida aviseringar eller annan framtida&lt;br&gt;administration av krediten, och slipper kreditgivaren kostnaden på&lt;br&gt;grund av förtidsbetalningen, bör regeln tolkas så att den ersättning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som inte har utnyttjats skall tillgodoräknas kredittagaren. Denne får Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;i sådana fall alltså en fordran som skall avräknas mot skulden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett avtal om kontokredit berörs i princip inte av att en skuld på&lt;br&gt;kontot betalas i förtid; därmed upphör ju inte avtalet. Reglerna om&lt;br&gt;förtidsbetalning är över huvud taget inte tillämpliga på en rättshand-&lt;br&gt;ling som innebär att ett avtal om löpande kredit sägs upp. Kostnader&lt;br&gt;som avser själva kontokreditavtalet, och som är oberoende av skulden&lt;br&gt;på kontot, berörs därför inte av den nu diskuterade avräkningsregeln.&lt;br&gt;För uppsägning av ett kontokreditavtal gäller i stället vanliga&lt;br&gt;avtalsrättsliga regler. Konsumenten är således normalt bunden av&lt;br&gt;avtalets bestämmelser härom. Detta betyder bl.a. att han - om inte&lt;br&gt;detta kan anses oskäligt enligt 36 § avtalslagen - får finna sig i att&lt;br&gt;kreditgivaren behåller en årsavgift som har erlagts i förskott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln att konsumenten inte skall betala någon ränta för tiden efter&lt;br&gt;en förtidsbetalning innehåller inte någon minimigräns i fråga om tid&lt;br&gt;eller belopp. Här skall dock observeras att regeln i punkt 3 medför&lt;br&gt;att förtidsbetalningar vid kreditköp och vissa tjänster skall anses&lt;br&gt;gjorda på den första förfallodagen efter betalningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 2 innehåller en uttrycklig föreskrift om att kreditgivaren inte&lt;br&gt;får tillgodoräkna sig någon ersättning för att kreditavtalet upphör i&lt;br&gt;förtid. Detta innebär bl.a. att kreditgivaren inte kan utforma avtalet&lt;br&gt;på ett sådant sätt att han förbehåller sig rätt till ersättning för vissa&lt;br&gt;kostnader endast för det fallet att konsumenten betalar skulden i&lt;br&gt;förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen görs undantag för sådana kreditavtal enligt vilka&lt;br&gt;räntan är bunden för hela avtalstiden eller en del av denna tid. I&lt;br&gt;sådana fall har kreditgivaren rätt till ersättning för sin ränteförlust&lt;br&gt;under förutsättning att han har gjort förbehåll därom i avtalet. Om&lt;br&gt;krediten är försedd med räntejusteringsdagar, skall kreditgivaren få&lt;br&gt;ersättning bara för tiden fram till nästa räntejusteringsdag. Bestäm-&lt;br&gt;melsen är utformad på i huvudsak samma sätt som en motsvarande&lt;br&gt;bestämmelse rörande statliga bostadslån (se avsnitt 2.9 i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen). Avsikten är att väsentligen samma principer skall&lt;br&gt;tillämpas som i fråga om sådana lån. Som framgår av bestämmelsens&lt;br&gt;lydelse kommer ersättning för ränteförlust i fråga bara då räntenivån&lt;br&gt;för motsvarande krediter vid förtidsbetalningen är lägre än den&lt;br&gt;avtalade bundna räntan. Ersättningens storlek blir beroende av dels&lt;br&gt;ränteskillnaden, dels det förtidsbetalade beloppets storlek och dels&lt;br&gt;tiden fram till nästa räntejusteringstillfälle eller - om ingen justering&lt;br&gt;av räntan skall göras - tiden fram till slutbetalning enligt avtalet.&lt;br&gt;Hänsyn bör tas till att betalningen görs i förtid, dvs. ett nuvärde bör&lt;br&gt;räknas fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid beräkningen skall en jämförelse göras med &amp;quot;nya lån av&lt;br&gt;motsvarande slag”. Normalt innebär detta att jämförelsen kan göras&lt;br&gt;med den aktuella kreditgivarens lån av samma typ. Skulle låne-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konstruktionerna ha förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges,&lt;br&gt;får jämförelsen avse något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt&lt;br&gt;mycket liknar det gamla eller något motsvarande lån hos en annan&lt;br&gt;kreditgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna rätt till ersättning finns alltså bara om räntan är &amp;quot;bunden&amp;quot;.&lt;br&gt;I detta uttryck ligger att räntan inte kan ändras under en viss i avtalet&lt;br&gt;angiven tid. Denna tid kan i princip vara hur kort som helst. Även&lt;br&gt;vissa lån som normalt betecknas som &amp;quot;ränterörliga&amp;quot; - där räntan kan&lt;br&gt;ändras exempelvis var tredje eller var fjärde månad - har därför&lt;br&gt;&amp;quot;bunden&amp;quot; ränta. En annan sak är att ersättningen för ränteförlust&lt;br&gt;sällan blir särskilt stor i dessa fall, eftersom ersättningen omfattar&lt;br&gt;bara tiden fram till nästa räntejusteringsdag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3 finns en bestämmelse om vad som skall anses vara&lt;br&gt;utnyttjad resp, outnyttjad kredittid när förtidsbetalning sker vid någon&lt;br&gt;annan tidpunkt än en i avtalet bestämd förfallodag. Den outnyttjade&lt;br&gt;kredittiden skall då, vid kreditköp och kredit i samband med tjänster&lt;br&gt;enligt konsumenttjänstlagen, räknas från första förfallodagen efter&lt;br&gt;betalningen. Denna regel motsvarar vad som gällt hittills enligt 13 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen i den gamla konsumentkreditlagen. I&lt;br&gt;fråga om andra krediter än de nyss nämnda skall en förtidsbetalning&lt;br&gt;anses ha skett den dag då den faktiskt gjordes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket hänvisas till 27 och 28 §§ i fråga om den avräkning&lt;br&gt;som skall ske när en vara återtas.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återtaganderätt vid kreditköp&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns två paragrafer, 25 och 26 §§. I 25 § finns&lt;br&gt;regler om återtaganderätten medan 26 § handlar om möjligheten att&lt;br&gt;i vissa fall förhindra användningen av återtaganderättsförbehåll. De&lt;br&gt;båda paragraferna behandlas tillsammans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger&lt;br&gt;kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin&lt;br&gt;del av kreditköpsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förbehåll om återtaganderätt far göras gällande endast under&lt;br&gt;förutsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att&lt;br&gt;trygga sin rätt till betalning, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 21 och 22 §§&lt;br&gt;skall fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad&lt;br&gt;som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt&lt;br&gt;de grunder som anges i 27 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren&lt;br&gt;inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten&lt;br&gt;på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar&lt;br&gt;sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen&lt;br&gt;innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 26 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt&lt;br&gt;värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad&lt;br&gt;som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i&lt;br&gt;liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i&lt;br&gt;övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsu-&lt;br&gt;mentförhållanden .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 27 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa paragrafer, som avser kreditgivarens rätt att återta en vara som&lt;br&gt;har sålts genom ett kreditköp, motsvarar i stora delar 15 och 16 §§&lt;br&gt;i den gamla lagen. Vissa ändringar har dock gjorts. Reglerna har&lt;br&gt;behandlats i avsnitt 2.11.3 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i 25 § första stycket och andra stycket 1 överensstämmer&lt;br&gt;i sak med motsvarande regler i den gamla lagen (se 15 § första&lt;br&gt;stycket och del av andra stycket i den gamla lagen). I andra stycket 2&lt;br&gt;finns en hänvisning till 21 och 22 §§, som reglerar förutsättningarna&lt;br&gt;för att kreditgivaren skall få betalt i förtid. Dessa förutsättningar blir&lt;br&gt;därmed också de grundläggande förutsättningarna för att kreditgivaren&lt;br&gt;skall få återta en vara som har sålts med återtaganderättsförbehåll.&lt;br&gt;Det är att märka att återtagande inte kan ske förrän en uppsägningstid&lt;br&gt;om fyra veckor gått ut. Se i övrigt specialmotiveringen till 21 och&lt;br&gt;22 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket i förevarande 25 § motsvarar delvis 16 § i den gamla&lt;br&gt;lagen. Köparen ges möjlighet att förhindra återtagande ända fram till&lt;br&gt;den tidpunkt då återtagandet sker. Vid betalningsdröjsmål är förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för att förhindra återtagande desamma som tidigare.&lt;br&gt;Konsumenten skall betala fordringen jämte ränta och vissa kostnader.&lt;br&gt;I övriga fall skall köparen för att förhindra återtagande ställa&lt;br&gt;godtagbar säkerhet för fordringen. Angående innebörden av &amp;quot;godtag-&lt;br&gt;bar säkerhet&amp;quot; kan hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till&lt;br&gt;22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 15 § tredje stycket i den gamla lagen har brutits&lt;br&gt;ut och bildar i den nya lagen en egen paragraf, 26 §. I övrigt har&lt;br&gt;endast gjorts smärre språkliga ändringar i dessa bestämmelser. I fråga&lt;br&gt;om uttalanden rörande tillämpningen hänvisas till prop. 1976/77:123&lt;br&gt;s. 179 f.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Uppgörelse när en vara återtas&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns två paragrafer. Den ena, 27 §, reglerar&lt;br&gt;uppgörelsen när en vara återtas. Den andra, 28 §, ställer upp vissa&lt;br&gt;villkor för att varan skall få återtas i fall då köparen vid avräkningen&lt;br&gt;tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren. Paragrafen reglerar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också vad som gäller beträffande s.k. restskuld. Paragraferna Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;behandlas tillsammans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall&lt;br&gt;avräkning göras mellan honom och köparen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid avrakningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid&lt;br&gt;återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut&lt;br&gt;genom att på lämpligt sätt sälja varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-&lt;br&gt;fordringen efter avräkning enligt 24 § samt i förekommande fall&lt;br&gt;dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §&lt;br&gt;räntelagen (1975:635).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande&lt;br&gt;kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig&lt;br&gt;kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-&lt;br&gt;ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att&lt;br&gt;tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel till vittne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad&lt;br&gt;regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig&lt;br&gt;ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till&lt;br&gt;ombud eller biträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 28 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än&lt;br&gt;kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar&lt;br&gt;mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala&lt;br&gt;en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket&lt;br&gt;tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens&lt;br&gt;förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter&lt;br&gt;återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att&lt;br&gt;betala en sådan skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får&lt;br&gt;kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall&lt;br&gt;än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen&lt;br&gt;vanvårdat varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 29 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa paragrafer reglerar uppgörelsen när en vara återtas. Bestäm-&lt;br&gt;melserna är i sak oförändrade jämfört med gamla konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen, där de återfanns i 17 och 18 §§. Vissa språkliga och redak-&lt;br&gt;tionella justeringar har dock gjorts. Vidare kan anmärkas att upp-&lt;br&gt;görelsen enligt 27 § får ett annat innehåll än enligt dagens regler,&lt;br&gt;eftersom regeln om avräkning i 24 § - vartill 27 § hänvisar - ändrats&lt;br&gt;något.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här kan i övrigt hänvisas till de uttalanden som gjordes i special-&lt;br&gt;motiveringen till den tidigare lagen, se prop. 1976/77:123 s. 181 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;141&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;vittne återfinns numera i förordningen (1982:805) om ersättning av&lt;br&gt;allmänna medel till vittnen, m.m. De föreskrifter som åsyftas i 27 §&lt;br&gt;femte stycket har hittills funnits intagna i förordningen (1979:330) om&lt;br&gt;ersättning för kostnader i mål om handräckning enligt konsument-&lt;br&gt;kreditlagen (1977:981) m.m. Att en ny konsumentkreditlag nu införs&lt;br&gt;medför ett behov av ändring i den förordningen. Det torde få&lt;br&gt;ankomma på regeringen att se till att en sådan ändring görs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragraferna har berörts i korthet i den allmänna motiveringen,&lt;br&gt;avsnitt 2.11.3.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återlösande av en vara som återtagits&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en paragraf, 29 §, som handlar om&lt;br&gt;köparens möjlighet att återlösa en vara som har återtagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har&lt;br&gt;återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren&lt;br&gt;varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas&lt;br&gt;enligt avräkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 30 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 19 § i den gamla konsument-&lt;br&gt;kreditlagen. Se i övrigt de uttalanden om paragrafen som gjorts i&lt;br&gt;prop. 1976/77:123 s. 184.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handräckning för återtagande av vara, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns tre paragrafer. Den första, 30 §, handlar&lt;br&gt;om möjligheten att söka handräckning hos kronofogdemyndighet för&lt;br&gt;att återta en vara som sålts med återtaganderättsförbehåll. Därefter&lt;br&gt;följer en paragraf, 31 §, som anger under vilka förutsättningar som&lt;br&gt;handräckning får beviljas. I 32 § hänvisas i vissa frågor rörande&lt;br&gt;handräckning och verkställighet av dom till bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Paragrafer-&lt;br&gt;na behandlas tillsammans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-&lt;br&gt;räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har&lt;br&gt;upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen&lt;br&gt;skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om&lt;br&gt;kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-&lt;br&gt;fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen&lt;br&gt;skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om&lt;br&gt;kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen&lt;br&gt;också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen&lt;br&gt;skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 31 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de&lt;br&gt;förutsättningar för återtagande som anges i 25 § andra och tredje&lt;br&gt;styckena föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud&lt;br&gt;enligt 26 §, får handräckning inte beviljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har&lt;br&gt;förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt&lt;br&gt;5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 32 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges&lt;br&gt;i 31 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena&lt;br&gt;samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsid-&lt;br&gt;kare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första&lt;br&gt;stycket skall avse 28 § första stycket i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 33 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa tre paragrafer reglerar förutsättningarna för handräckning för&lt;br&gt;återtagande av en vara samt förfarandet vid sådan handräckning. De&lt;br&gt;överensstämmer i sak nästan helt med reglerna i 20-22 §§ i den gamla&lt;br&gt;konsumentkreditlagen. Här kan därför hänvisas till specialmotive-&lt;br&gt;ringen i prop. 1976/77:123 s. 185 f. Reglerna har berörts i korthet i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen, avsnitt 2.12.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningen i 31 § första stycket av huruvida det är uppenbart att&lt;br&gt;förutsättningarna för återtaganderätt föreligger kommer i fortsätt-&lt;br&gt;ningen att omfatta några nya moment, vilka tillkommit i 21, 22 och&lt;br&gt;25 §§ (jämfört med 12, 15 och 16 §§). Det gäller bl.a. frågan om vad&lt;br&gt;som är &amp;quot;väsentligt dröjsmål&amp;quot; i 21 § första stycket 3 och frågan om det&lt;br&gt;står klart att konsumenten undandrar sig att betala i 21 § första&lt;br&gt;stycket 5. Vidare gäller det frågan om konsumenten kan anses ha&lt;br&gt;ställt godtagbar säkerhet för fordringen i 22 § andra stycket.&lt;br&gt;Angående dessa frågor, se specialmotiveringen till 21 och 22 §§.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot utmätning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en paragraf (33 §) om utmätningsförbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte&lt;br&gt;utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 34 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf, som - med vissa smärre språkliga justeringar - Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;överensstämmer med 23 § i den gamla lagen, stadgas ett förbud mot&lt;br&gt;utmätning av den vara som har sålts med återtaganderättsförhåll för&lt;br&gt;en fordran som grundar sig på köpet i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående tillämpningen kan hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 190.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns en paragraf om kontokort (34 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara&lt;br&gt;betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett&lt;br&gt;kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande&lt;br&gt;endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är&lt;br&gt;behörig att använda kontokortet har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första&lt;br&gt;stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att&lt;br&gt;kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att&lt;br&gt;använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-&lt;br&gt;havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit&lt;br&gt;svikligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 35 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf skiljer sig från lagens övriga bestämmelser därigenom&lt;br&gt;att den inte är inriktad på kreditgivningen som sådan utan i stället på&lt;br&gt;hjälpmedlet, kontokortet. Paragrafen behandlar frågan om vem som&lt;br&gt;skall ansvara för obehöriga uttag på ett kreditkonto på grund av&lt;br&gt;obehörigt användande av kontokortet. Paragrafen är direkt tillämplig&lt;br&gt;endast på kontokort som är knutna till krediter. En annan sak är att&lt;br&gt;den torde kunna tillämpas analogt även på andra kontokort. Den&lt;br&gt;överensstämmer i sak med 24 § i den gamla lagen. Här kan därför&lt;br&gt;hänvisas till de uttalanden som gjordes i prop. 1976/77:123, s. 190 f.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillsyn&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik finns tre avslutande paragrafer. I den första,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 §, anges bl.a. vem som svarar för tillsyn över att konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen efterlevs. I 36 § regleras vissa tillsynsbefogenheter m.m. 37 §&lt;br&gt;reglerar i anslutning till tillsynen möjligheten att överklaga vissa&lt;br&gt;beslut. Paragraferna behandlas tillsammans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets&lt;br&gt;tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;under tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller&lt;br&gt;olägenhet än som är nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 36 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket&lt;br&gt;förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver&lt;br&gt;varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,&lt;br&gt;förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av&lt;br&gt;samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall&lt;br&gt;lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar&lt;br&gt;upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får konsu-&lt;br&gt;mentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyl-&lt;br&gt;dighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 37 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § Om konsumentverket enligt 36 § andra stycket har förelagt en&lt;br&gt;näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas&lt;br&gt;hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 36 § får&lt;br&gt;inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 38 § i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om tillsyn har berörts i korthet i den allmänna motiveringen,&lt;br&gt;avsnitt 2.13. De är i sak oförändrade jämfört med den gamla lagen&lt;br&gt;(25, 26 och 29 §§) sånär som på två punkter. I syfte att öka konsu-&lt;br&gt;mentverkets möjligheter att agera på ett effektivt sätt har maxime-&lt;br&gt;ringen av vitesbeloppet i 26 § andra stycket i den gamla lagen&lt;br&gt;(10 000 kr) tagits bort (jfr 36 § andra stycket i förevarande nya lag).&lt;br&gt;Konsumentverket får avgöra den lämpliga storleken på vitesbeloppet&lt;br&gt;med tillämpning av reglerna i 3 § lagen (1985:206) om viten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är att märka att konsumentverkets tillsynsområde är mindre nu&lt;br&gt;än när den gamla konsumentkreditlagen tillkom. Detta hänger samman&lt;br&gt;med den nuvarande lagstiftningen om finansbolag (se lag 1988:606&lt;br&gt;om finansbolag) som bl.a. innebär att alla finansbolag måste ha&lt;br&gt;tillstånd för sin verksamhet och står under finansinspektionens tillsyn.&lt;br&gt;I fråga om finansbolagens efterlevnad av konsumentkreditlagen är det&lt;br&gt;alltså finansinspektionen som utövar tillsyn. Detsamma gäller för bl.a.&lt;br&gt;bankerna. Det är angeläget att konsumentverkets och finansinspek-&lt;br&gt;tionens praxis i huvudsak överensstämmer. Detta förutsätter att&lt;br&gt;myndigheterna - såsom är fallet i dag - samråder med varandra i&lt;br&gt;tillsynsfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det sålunda är finansinspektionen som utövar tillsyn över&lt;br&gt;bl.a. banker och finansbolag, kan även konsumentverket i vissa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;145&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sammanhang få med dessa institut att göra. Detta hänger samman med&lt;br&gt;den särskilda behörighet som konsumentombudsmannen tilldelas i&lt;br&gt;vissa fall. I förevarande lag finns regler om det i 8 och 15 §§ genom&lt;br&gt;de hänvisningar som görs till marknadsföringslagen. Sådan behörighet&lt;br&gt;kan emellertid också finnas till följd av andra bestämmelser, se t.ex.&lt;br&gt;förordningen (1991:194) om försöksverksamhet med grupptalan i&lt;br&gt;allmänna reklamationsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 192 f.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen. (1977:981) skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det&lt;br&gt;följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom&lt;br&gt;överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 16 § i den&lt;br&gt;nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har&lt;br&gt;förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens&lt;br&gt;föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr övergångsbestämmelserna i promemorians lagförslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya konsumentkreditlagen avses träda i kraft den 1 oktober 1992.&lt;br&gt;Enligt övergångsreglerna skall, i enlighet med allmänna principer&lt;br&gt;inom förmögenhetsrätten, äldre bestämmelser tillämpas på avtal som&lt;br&gt;har ingåtts före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3 behandlar det enda fall där den nya lagen kan bli tillämplig&lt;br&gt;på ett kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Om fordrings-&lt;br&gt;rätten har övergått genom pantsättning eller överlåtelse efter ikraft-&lt;br&gt;trädandetidpunkten, gäller 16 § i den nya lagen (om rätt för kon-&lt;br&gt;sumenten att rikta invändningar mot kreditgivarens krav) även om&lt;br&gt;kreditavtalet ingicks före denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot skall de gamla reglerna tillämpas på förhållandet mellan&lt;br&gt;den ursprunglige kreditgivaren och konsumenten när ett avtal om&lt;br&gt;kredit - exempelvis kontokredit - har ingåtts före ikraftträdandet men&lt;br&gt;konsumenten efter ikraftträdandet har utnyttjat krediten för ett köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handräckning som äger rum efter ikraftträdandet gäller de nya&lt;br&gt;reglerna, vilka i och för sig är så gott som helt identiska med de&lt;br&gt;gamla. Punkt 4 behandlar dock ett fall där gamla regler blir tillämp-&lt;br&gt;liga vid handräckning efter ikraftträdandet. Det gäller bestämmelsen&lt;br&gt;om förutsättningarna för handräckning (31 § i nya lagen, 21 § i den&lt;br&gt;gamla). När handräckning aktualiseras för återtagande av en vara som&lt;br&gt;köpts på kredit med tillämpning av de gamla reglerna skall, i enlighet&lt;br&gt;med punkt 2, de gamla reglerna gälla i fråga om förutsättningarna för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;återtagande och därmed även - som alltså sägs i punkt 4 - i fråga om Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förutsättningarna för handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 Följ dlagstiftning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nya konsumentkreditlagen föranleder följdändringar i utsöknings-&lt;br&gt;balken, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1968:576) om&lt;br&gt;Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stads-&lt;br&gt;hypoteksföreningar, reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges&lt;br&gt;stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar samt lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna i utsökningsbalken, mervärdeskattelagen och lagen om&lt;br&gt;avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. innebär enbart att&lt;br&gt;hänvisningar till den gamla konsumentkreditlagen och vissa av dess&lt;br&gt;bestämmelser i fortsättningen kommer att avse den nya lagen. En&lt;br&gt;sådan ändrad hänvisning i utsökningsbalken (9 kap. 10 §) får&lt;br&gt;betydelse för beräkningen av kreditgivarens fordran. I övrigt torde de&lt;br&gt;ändrade hänvisningarna inte få någon saklig betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna i de båda författningarna om stadshypotekskassan och&lt;br&gt;stadshypoteksföreningama innebär att konsumentkreditlagen genom&lt;br&gt;särskilda stadganden ges företräde framför sådana bestämmelser i de&lt;br&gt;båda författningarna som kan komma i konflikt med stadganden i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen. De aktuella reglerna i de båda författningarna&lt;br&gt;avser även andra krediter än konsumentkrediter. Av ue nyinförda&lt;br&gt;stadgandena framgår det självklara att konsumentkreditlagens&lt;br&gt;företräde gäller inom bara den lagens tillämpningsområde, dvs. för&lt;br&gt;konsumentkrediter. De stadganden i konsumentkreditlagen som kan&lt;br&gt;komma att gälla framför regler i de båda nämnda författningarna&lt;br&gt;återfinns i 21, 22 och 24 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. innehåller&lt;br&gt;flera bestämmelser med samma innehåll som motsvarande regler i den&lt;br&gt;gamla konsumentkreditlagen. Genom tillkomsten av en ny konsument-&lt;br&gt;kreditlag uppkommer ett antal olikheter mellan lagarna. Enbart detta&lt;br&gt;förhållande motiverar dock inte att det görs ändringar i lagen om&lt;br&gt;avbetalningsköp. Det har inte framkommit några skäl i övrigt för&lt;br&gt;sådana ändringar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. konsumentkreditlag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i utsökningsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges&lt;br&gt;stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket&lt;br&gt;Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan&lt;br&gt;näringsidkare m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;COUNCIL DIRECTIVE&lt;br&gt;of 22 December 1986&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;for the approximation of the laws, regulations and administrative&lt;br&gt;provisions of the Member States conceming consumer credit&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(87/102/EEC)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the Treaty establishing the European Economic&lt;br&gt;Community, and in particular Artide 100 thereof,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the proposal from the Commission (1),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the opinion of the European Parliament (2),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee&lt;br&gt;(3),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas wide differences exist in the laws of the Member States in&lt;br&gt;the field of consumer credit;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas these differences of law can lead to distortions of&lt;br&gt;competition between grantors of credit in the common market;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas these differences limit the opportunities the consumer has to&lt;br&gt;obtain credit in other Member States; whereas they affect the volume&lt;br&gt;and the nature of the credit sought, and also the purchase of goods&lt;br&gt;and services;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, as a result, these differences have an influence on the free&lt;br&gt;movement of goods and services obtainable by consumers on credit&lt;br&gt;and thus directly affect the functioning of the common market;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, given the increasing volume of credit granted in the&lt;br&gt;Community to consumers, the establishment of a common market in&lt;br&gt;consumer credit would benefit alike consumers, grantors of credit,&lt;br&gt;manufacturers, wholesalers and retailers of goods and pro viders of&lt;br&gt;services;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;149&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the programmes of the European Economic Community for Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;a consumer protection and information policy (4) provide, inter alia,&lt;br&gt;that the consumer should be protected against unfair credit terms and&lt;br&gt;that a harmonization of the general conditions governing consumer&lt;br&gt;credit should be undertaken as a priority;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas differences of law and practice result in unequal consumer&lt;br&gt;protection in the field of consumer credit from one Member State to&lt;br&gt;another;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas there has been much change in recent years in the types of&lt;br&gt;credit available to and used by consumers; whereas new forms of&lt;br&gt;consumer credit have emerged and continue to develop;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the consumer should receive adequate information on the&lt;br&gt;conditions and cost of credit and on his obligations; whereas this&lt;br&gt;information should include, inter alia, the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge for credit, or, failing that, the total amount that the consumer&lt;br&gt;must pay for credit; whereas, pending a decision on a Community&lt;br&gt;method or methods of calculating the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge, Member States should be able to retain existing methods or&lt;br&gt;practices for calculating this rate, or failing that, should establish&lt;br&gt;provisions for indicating the total cost of the credit to the consumer;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the terms of credit may be disadvantageous to the consumer;&lt;br&gt;whereas better protection of consumers can be achieved by adopting&lt;br&gt;certain requirements which are to apply to all forms of credit;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, having regard to the character of certain credit agreements&lt;br&gt;or types of transaction, these agreements or transactions should be&lt;br&gt;partially or entirely excluded from the field of application of this&lt;br&gt;Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas it should be possible for Member States, in consulation with&lt;br&gt;the Commission, to exempt from the Directive certain forms of credit&lt;br&gt;of a non-commercial character granted under particular conditions;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the practices existing in some Member States in respect of&lt;br&gt;authentic acts drawn up before a notary or judge are such as to render&lt;br&gt;the application of certain provisions of this directive unnecessary in&lt;br&gt;the case of such acts; whereas it should therefore be possible for&lt;br&gt;Member States to exempt such acts from those provisions;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas credit agreements for very large financial amounts tend to&lt;br&gt;differ from the usual consumer credit agreements; whereas the&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;150&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;application of the provisions of this Directive to agreements for very Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;small amounts could create unnecessary administrative burdens both&lt;br&gt;for consumers and grantors of credit; whereas therefore, agreements&lt;br&gt;above or below specified financial limits should be excluded from the&lt;br&gt;Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the provisions of information on the cost of credit in&lt;br&gt;advertising and at the business premises of the creditor or credit&lt;br&gt;broker can make it easier for the consumer to compare different&lt;br&gt;offers;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas consumer protection is further improved if credit agreements&lt;br&gt;are made in writing and contain certain minimum particulars&lt;br&gt;conceming the contractual terms;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, in the case of credit granted for the acquisition of goods,&lt;br&gt;Member States should lay down the conditions on which goods may&lt;br&gt;be repossessed, particularly if the consumer has not given his consent;&lt;br&gt;whereas the account between the parties should upon repossession be&lt;br&gt;made up in such manner as to ensure that the repossession does not&lt;br&gt;entail any unjustified enrichment;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the consumer should be allowed to discharge his obligations&lt;br&gt;before the due date; whereas the consumer should then be entitled to&lt;br&gt;an equitable reduction in the total cost of the credit;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the assignment of the creditor's rights arising under a credit&lt;br&gt;agreement should not be allowed to weaken the position of the&lt;br&gt;consumer;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas those Member States which pennit consumers to use bilis of&lt;br&gt;exchange, promissory notes or cheques in connection with credit&lt;br&gt;agreements should ensure that the consumer is suitably protected&lt;br&gt;when so using such instruments;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, as regards goods or services which the consumer has&lt;br&gt;contracted to acquire on credit, the consumer should, at least in the&lt;br&gt;circumstances defined below, have rights vis-å-vis the grantor of&lt;br&gt;credit which are in addition to his normal contractual rights against&lt;br&gt;him and aginst the supplier of the goods or services; whereas the&lt;br&gt;circumstances referred to above are those where the grantor of credit&lt;br&gt;and the supplier of goods or services have a pre-existing agreement&lt;br&gt;whereunder credit is made available exclusively by that grantor of&lt;br&gt;credit to customers of that supplier for the purpose of enabling the&lt;br&gt;consumer to acquire goods or services from the latter;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;151&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the ECU is as defined in Council Regulation (EEC) No Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;3180/78 (5), as last amended by Regulation (EEC) No 2626/84 (6);&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;whereas Member States should to a limited extent be at liberty to&lt;br&gt;round off the amounts in national currency resulting from the&lt;br&gt;conversion of amounts of this Directive expressed in ECU; whereas&lt;br&gt;the amounts in this directive should be periodically re-examined in the&lt;br&gt;light of economic and monetary trends in the Community, and, if&lt;br&gt;need be, revised;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas suitable measures should be adopted by Member States for&lt;br&gt;authorizing persons offering credit or offering to arrange credit&lt;br&gt;agreements or for inspecting or monitoring the activities of persons&lt;br&gt;granting credit or arranging for credit to be granted or for enabling&lt;br&gt;consumers to complain about credit agreements or credit conditions;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas credit agreements should not derogate, to the detriment of&lt;br&gt;the consumer, from the provisions adopted in implementation of this&lt;br&gt;Directive or corresponding to its provisions; whereas thoseprovisions&lt;br&gt;should not be circumvented as a result of the way in which&lt;br&gt;agreements are formulated;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, since this Directive provides for a certain degree of&lt;br&gt;approximation of the laws, regulations and administrative provisions&lt;br&gt;of the Member States conceming consumer credit and for a certain&lt;br&gt;level of consumer protection, Member States should not be prevented&lt;br&gt;from retaining or adopting more stringent measures to protect the&lt;br&gt;consumer, with due regard for their obligations under the Treaty;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, not later than 1 Januari 1995, the Commission should&lt;br&gt;present to the council a report conceming the operation of this&lt;br&gt;Directive,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. This Directive applies to credit agreements.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. For the purpose of this Directive:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) &amp;quot;consumer&amp;quot; means a natural person who, in transactions covered&lt;br&gt;by this Directive, is acting for purposes which can be regarded as&lt;br&gt;outside his trade or profession;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) &amp;quot;creditor&amp;quot; means a natural or legal person who grants credit in the Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;course of his trade, business or profession, or a group of such&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;persons;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) &amp;quot;credit agreement&amp;quot; means an agreement whereby a creditor grants&lt;br&gt;or promises to grant to a consumer a credit in the form of a deferred&lt;br&gt;payment, a loan or other similar financial accommodation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Agreements for the provision on a continuing basis of a service or a&lt;br&gt;utility, where the consumer has the right to pay for them, for the&lt;br&gt;duration of their provision, by means of instalments, are not deemed&lt;br&gt;to be credit agreements for the purpose of this Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) &amp;quot;total cost of the credit to the consumer&amp;quot; means all the costs of&lt;br&gt;the credit including interest and other charges directly connected with&lt;br&gt;the credit agreement, determined in accordance with the provisions or&lt;br&gt;practices existing in, or to be established by, the Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) &amp;quot;annual percentage rate of charge&amp;quot; means the total cost of the&lt;br&gt;credit to the consumer expressed as an annual percentage of the&lt;br&gt;amount of the credit granted and calculated according to existing&lt;br&gt;methods of the Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. This Directive shall not apply to:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) credit agreements or agreements promising to grant credit:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— intended primarily for the purpose of acquiring or retaining&lt;br&gt;property rights in land or in an existing or projected building,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— intended for the purpose of renovating or improving a building as&lt;br&gt;such;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) hiring agreements except where these provide that the title will&lt;br&gt;pass ultimately to the hirer;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) credit granted or made available without payment of interest or&lt;br&gt;any other charge;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) credit agreements under which no interest is charged provided the&lt;br&gt;consumer agrees to repay the credit in a single payment;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) credit in the form of advances on a current account granted by a&lt;br&gt;credit institution or financial institution other than on credit card&lt;br&gt;accounts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;153&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nevertheless, the provisions of Artide 6 shall apply to such credits; Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(f) credit agreements involving amounts less than 200 ECU or more&lt;br&gt;than 20 000 ECU;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(g) credit agreements under which the consumer is required to repay&lt;br&gt;the credit:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— either, within a period not exceeding three months,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— or, by a maximum number of four payments within a period not&lt;br&gt;exceeding 12 months.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. A Member State may, in consultation with the Commission,&lt;br&gt;exempt from the application of this Directive certain types of credit&lt;br&gt;which fulfil the following conditions:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— they are granted at rates of charge below those prevailing in the&lt;br&gt;market, and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— they are not offered to the public generally.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. The provisions of Artide 4 and of Artides 6 to 12 shall not apply&lt;br&gt;to credit agreements or agreements promising to grant credit, secured&lt;br&gt;by mortgage on immovable property, in so far as these are not&lt;br&gt;already excluded from the directive under paragraph 1 (a) of this&lt;br&gt;Artide.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Member States may exempt from the provisions of Artides 6 to 12&lt;br&gt;credit agreements in the form of an authentic act signed before a&lt;br&gt;notary or judge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Without prejudice to Council Directive 84/450/EEC of 10 September&lt;br&gt;1984 relating to the approximation of the laws, regulations and&lt;br&gt;administrative provisions of the Member States conceming misleading&lt;br&gt;advertising (7), and to the rules and principles applicable to unfair&lt;br&gt;advertising, any advertisement, or any offer which is displayed at&lt;br&gt;business premises, in which a person offers credit or offers to arrange&lt;br&gt;a credit agreement and in which a rate of interest or any figures&lt;br&gt;relating to the cost of the credit are indicated, shall also include a&lt;br&gt;statement of the annual percentage rate of charge, by means of a&lt;br&gt;representative example if no other means is practicable.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;154&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Credit agreements shall be made in writing. The consumer shall&lt;br&gt;receive a copy of the written agreement.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The written agreement shall include:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) a statement of the annual percentage rate of charge;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) a statement of the conditions under which the annual percentage&lt;br&gt;rate of charge may be amended.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;In cases where it is not possible to State the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge, the consumer shall be provided with adequate information in&lt;br&gt;the written agreement. This information shall at least include the&lt;br&gt;information provided for in the second indent of Artide 6 (1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. The written agreement shall further include the other essential&lt;br&gt;terms of the contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;By way of illustration, the Annex to this Directive contains a list of&lt;br&gt;terms which Member States may require to be included in the written&lt;br&gt;agreement as being essential.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;By way of derogation from Artides 3 and 4 (2), and pending a&lt;br&gt;decision on the introduction of a Community method or methods of&lt;br&gt;calculating the annual percentage rate of charge, those Member States&lt;br&gt;which, at the time of notification of this Directive, do not require the&lt;br&gt;annual percentage rate of charge to be shown or which do not have&lt;br&gt;an established method for its calculation, shall at least require the&lt;br&gt;total cost of the credit to the consumer to be indicated.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Notwithstanding the exclusion provided for in Artide 2 (1) (e),&lt;br&gt;where there is an agreement between a credit institution or financial&lt;br&gt;institution and a consumer for the granting of credit in the form of an&lt;br&gt;advance on a current account, other than on credit card accounts, the&lt;br&gt;consumer shall be informed at the time or before the agreement is&lt;br&gt;concluded:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— of the credit limit, if any,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;155&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— of the annual rate of interest and the charges applicable from the Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;time the agreement is concluded and the conditions under which these&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;may be amended,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— of the procedure for terminating the agreement.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This information shall be confirmed in writing.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Furthermore, during the period of the agreement, the consumer&lt;br&gt;shall be informed of any change in the annual rate of interest or in the&lt;br&gt;relevant charges at the time it occurs. Such information may be given&lt;br&gt;in a statement of account or in any other manner acceptable to&lt;br&gt;Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. &amp;nbsp;In Member States where tacitly accepted overdrafts are&lt;br&gt;permissible, the Member States concemed shall ensure that the&lt;br&gt;consumer is informed of the annual rate of interest and the charges&lt;br&gt;applicable, and of any amendment thereof, where the overdraft&lt;br&gt;extends beyond a period of three months.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;In the case of credit granted for the acqusition of goods, Member&lt;br&gt;States shall lay down the conditions under which goods may be&lt;br&gt;repossessed, in particular if the consumer has not given his consent.&lt;br&gt;They shall further ensure that where the creditor recovers possession&lt;br&gt;of the goods the account between the parties shall be made up so as&lt;br&gt;to ensure that the repossession does not entail any unjustified&lt;br&gt;enrichment.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The consumer shall be entitled to discharge his obligations under a&lt;br&gt;credit aggreement before the time fixed by the agreement. In this&lt;br&gt;event, in accordance with the rules laid down by the Member States,&lt;br&gt;the consumer shall be entitled to an equitable reduction in the total&lt;br&gt;cost of the credit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Where the creditor's rights under a credit agreement are assigned to&lt;br&gt;a third person, the consumer shall be entitled to plead against that&lt;br&gt;third person any defence which was available to him against the&lt;br&gt;original creditor, including set-off where the latter is permitted in the&lt;br&gt;Member State concemed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;156&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The Member States which, in connection with credit agreements,&lt;br&gt;pennit the consumer:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) to make payment by means of bilis of exchange including&lt;br&gt;promissory notes;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) to give security by means of bilis of exchange including&lt;br&gt;promissory notes and cheques,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;shall ensure that the consumer is suitably protected when using these&lt;br&gt;instruments in those ways.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall ensure that the existence of a credit agreement&lt;br&gt;shall not in any way affect the rights of the consumer against the&lt;br&gt;supplier of goods or services purchased by means of such an&lt;br&gt;agreement in cases where the goods or services are not supplied or&lt;br&gt;are otherwise not in conformity with the contract for their supply.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Where:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) in order to buy goods or obtain services the consumer enters into&lt;br&gt;a credit agreement with a person other than the supplier of them;&lt;br&gt;and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) the grantor of the credit and the supplier of the goods or services&lt;br&gt;have a pre-existing agreement whereunder credit is made available&lt;br&gt;exclusively by that grantor of credit to customers of that supplier for&lt;br&gt;the acquisition of goods or services from that supplier; and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) the consumer referred to in subparagraph (a) obtains his credit&lt;br&gt;pursuant to that pre-existing agreement; and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) the goods or services covered by the credit agreement are not&lt;br&gt;supplied, or are supplied only in part, or are not in conformity with&lt;br&gt;the contract for supply of them; and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) the consumer has pursued his remedies against the supplier but has&lt;br&gt;failed to obtain the satisfaction to which he is entitled,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;the consumer shall have the right to pursue remedies against the Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;grantor of credit. Member States shall determine to what extent and&lt;br&gt;under what conditions these remedies shall be exercisable.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Paragraph 2 shall not apply where the individual transaction in&lt;br&gt;question is for an amount less than the equivalent of 200 ECU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artide 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) ensure that persons offering credit or offering to arrange credit&lt;br&gt;agreements shall obtain official authorization to do so, either&lt;br&gt;specifically or as suppliers of goods and services; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) ensure that persons granting credit or arranging for credit to be&lt;br&gt;granted shall be subject to inspection or monitoring of their activities&lt;br&gt;by an institution or official body; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) promote the establishment of appropriate bodies to receive&lt;br&gt;complaints conceming credit agreements or credit conditions and to&lt;br&gt;provide relevant information or advice to consumers regarding them.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Member States may provide that the authorization referred to in&lt;br&gt;paragraph 1 (a) shall not be required where persons offering to&lt;br&gt;conclude or arrange credit agreements satisfy the definition in Artide&lt;br&gt;1 of the first council Directive of 12 December 1977 on the&lt;br&gt;coordination of laws, regulations and administrative provisions&lt;br&gt;relating to the taking up and pursuit of the business of credit&lt;br&gt;institutions (8) and are authorized in accordance with the provisions&lt;br&gt;of that Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Where persons granting credit or arranging for credit to be granted&lt;br&gt;have been authorized both specifically, under the provisions of&lt;br&gt;paragraph 1 (a) and also under the provisions of the aforementioned&lt;br&gt;Directive, but the latter authorization is subsequently withdrawn, the&lt;br&gt;competent authority responsible for issuing the specific authorization&lt;br&gt;to grant credit under paragraph 1 (a) shall be informed and shall&lt;br&gt;decide whether the persons concemed may continue to grant credit,&lt;br&gt;or arrange for credit to be granted, or whether the specific&lt;br&gt;authorization granted under paragraph 1 (a) should be withdrawn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;158&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. For the purposes of this Directive, the ECU shall be that defined&lt;br&gt;by Regulation (EEC) No 3180/78, as amended by Regulation (EEC)&lt;br&gt;No 2626/84. The equivalent in national currency shall initially be&lt;br&gt;calculated at the rate obtaining on the date of adoption of this&lt;br&gt;Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States may round off the amounts in national currency&lt;br&gt;resulting from the conversion of the amounts in ECU provided such&lt;br&gt;rounding off does not exceed 10 ECU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Every five years, and for the first time in 1995, the Council,&lt;br&gt;acting on a proposal from the commission, shall examine and, if need&lt;br&gt;be, revise the amounts in this Directive, in the light of economic and&lt;br&gt;monetary trends in the Community.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall ensure that credit agreements shall not&lt;br&gt;derogate, to the detriment of the consumer, from the provisions of&lt;br&gt;national law implementing or corresponding to this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Member States shall further ensure that the provisions which they&lt;br&gt;adopt in implementation of this directive are not circumvented as a&lt;br&gt;result of the way in which agreements are formulated, in particular&lt;br&gt;by the device of distributing the amount of credit over several&lt;br&gt;agreements.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive shall not preclude member States from retaining or&lt;br&gt;adopting more stringent provisions to protect consumers consistent&lt;br&gt;with their obligations under the Treaty.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall bring into force the measures necessary to&lt;br&gt;comply with this Directive not later than 1 Januari 1990 and shall&lt;br&gt;forthwith inform the Commission thereof.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Member States shall communicate to the Commission the texts of&lt;br&gt;the main provisions of national law which they adopt in the field&lt;br&gt;covered by this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;159&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Not later than 1 Januari 1995 the Commission shall present a report&lt;br&gt;to the Council conceming the operation of this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive is adressed to the Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Done at Brussels, 22 December 1986.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the council&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The President&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;G. Shaw&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Notes&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) OJ No C 80, 27.3.1979, p. 4 and OJ No C 183, 10.7.1984, p. 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(2) OJ NO C 242, 12.9.1983, p. 10.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3) OJ No C 113, 7.5.1980, p. 22.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4) OJ No C 92, 25.4.1975, p. 1 and OJ No C 133, 3.6.1981, p 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(5) OJ No L 379, 30.12.1978, p.l.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(6) OJ No L 247, 16.9.1984, p.l.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(7) OJ No L 250, 19.9.1984, p. 17.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(8) OJ No L 322, 17.12.1977, p. 30.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;160&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;ANNEX&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LIST OF TERMS REFERRED TO IN ARTICLE 4 (3)&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;1. Credit agreements for financing the supply of particular goods&lt;br&gt;or services:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;(i) a description of the goods or services covered by the agreement;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) the cash price and the price payable under the credit agreement;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) the amount of the deposit, if any, the number and amount of&lt;br&gt;instalments and the dates on which they fall due, or the method of&lt;br&gt;ascertaining any of the same if unknown at the time the agreement is&lt;br&gt;concluded;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iv) an indication that the consumer will be entitled, as provided in&lt;br&gt;Article 8, to a reduction if he repays early;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(v) who owns the goods (if ownership does not pass immediately to&lt;br&gt;the consumer) and the terms on which the consumer becomes the&lt;br&gt;owner of them;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(vi) a description of the security required, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(vii) the cooling-off period, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(viii) an indication of the insurance (s) required, if any, and, when the&lt;br&gt;choice of insurer is not left to the consumer, an indication of the cost&lt;br&gt;thereof.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2. Credit agreements operated by credit cards:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;(i) the amount of the credit limit, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) the terms of repayment or the means of determining them;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) the cooling-off period, if any.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3. Credit agreements operated by running account which are not&lt;br&gt;otherwise covered by the Directive:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;(i) the amount of the credit limit, if any, or the method of&lt;br&gt;determining it;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;161&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) the terms of use and repayment;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) the cooling-off period, if any.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4. Other credit agreements covered by the Directive:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;(i) the amount of the credit limit, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) an indication of the security required, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) the terms of repayment;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iv) the cooling-off period, if any;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(v) an indication that the consumer will be entitled, as provided in&lt;br&gt;Article 8, to a reduction if he repays early.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;162&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;COUNCIL DIRECTIVE&lt;br&gt;of 22 February 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;amending Directive 87/102/EEC for the approximation of the laws,&lt;br&gt;regulations and administrative provisions of the Member States&lt;br&gt;conceming consumer credit&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(90/88/EEC)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the Treaty establishing the European Economic&lt;br&gt;Community, and in particular Article 100a thereof,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the proposal from the Commission (1),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;In cooperation with the European Parliament (2),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the opinion of the Economic and Social Committe&lt;br&gt;(3),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas Article 5 of Council Directive 87/102/EEC (4) provides for&lt;br&gt;the introduction of a Community method or methods of calculating&lt;br&gt;the annual percentage rate of charge for consumer credit;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas it is desirable, in order to promote the establishment and&lt;br&gt;functioning of the intemal market and to ensure that consumers&lt;br&gt;benefit from a high level of protection, that one method of calculating&lt;br&gt;the said annual percentage rate of charge should be used throughout&lt;br&gt;the Community;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas it is desirable, with a view to introducing such a method and&lt;br&gt;in accordance with the definition of the total cost of credit to the&lt;br&gt;consumer, to draw up a single mathematical formula for calculating&lt;br&gt;the annual percentage rate of charge and for determining credit cost&lt;br&gt;items to be used in the calculation by indicating those costs which&lt;br&gt;must not be taken into account;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, during a transitional period, Member States which prior to&lt;br&gt;the date of notification of this Directive, apply laws which permit the&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;163&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;use of another mathematical formula for calculating the annual Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;percentage rate of charge may continue to apply such laws;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, before expiry of the transitional period and in the light of&lt;br&gt;experience, the council will, on the basis of a proposal from the&lt;br&gt;Commission, take a decision which will make it possible to apply a&lt;br&gt;single community mathematical formula;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas it is desirable, whenever necessary, to adopt certain&lt;br&gt;hypotheses for calculating the annual percentage rate of charge;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas by virtue of the special nature of loans guaranteed by a&lt;br&gt;mortgage secured on immoveable property it is desirable that such&lt;br&gt;credit should continue to be partially excluded from this Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the information which must be communicated to the&lt;br&gt;consumer in the written contract should be amplified,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Directive 87/102/EEC is hereby amended as follows:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. In Article 1 (2), points (d) and (e) shall be replaced by the&lt;br&gt;following:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) &amp;quot;total cost of the credit to the consumer&amp;quot; means all the costs,&lt;br&gt;including interest and other charges, which the consumer has to pay&lt;br&gt;for the credit,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) &amp;quot;annual percentage rate of charge&amp;quot; means the total cost of the&lt;br&gt;credit to the consumer, expressed as an annual percentage of the&lt;br&gt;amount of the credit granted and calculated in accordance with&lt;br&gt;Article la.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The following Article shall be inserted:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article la&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. (a) The annual percentage rate of charge, which shall be that&lt;br&gt;equivalent, on an annual bases, to the present value of all&lt;br&gt;commitments (loans, repayments and charges), future or existing,&lt;br&gt;agreed by the creditor and the borrower, shall be calculated in&lt;br&gt;accordance with the mathematical formula set out in Annex II.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;164&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) Four examples of the method of calculation are given in Annex Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;III, by way of illustration.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. For the purpose of calculating the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge, the &amp;quot;total cost of the credit to the consumer&amp;quot; as defined in&lt;br&gt;Article 1 (2) (d) shall be determined, with the exception of the&lt;br&gt;following charges:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(i) charges payable by the borrower for non-compliance with any&lt;br&gt;of his commitments laid down in the credit agreement;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) charges other than the purchase price which, in purchases of&lt;br&gt;goods or services, the consumer is obliged to pay whether the&lt;br&gt;transaction is paid in cash or by credit;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iii) charges for the transer of funds and charges for keeping an&lt;br&gt;account intended to receive payments towards the reimbursement of&lt;br&gt;the credit the payment of interest and other charges except where&lt;br&gt;the consumer does not have reasonable freedom of choice in the&lt;br&gt;matter and where such charges are abnormally high; this provision&lt;br&gt;shall not, however, apply to charges for collection of such&lt;br&gt;reimbursements or payments, whether made in cash or otherwise;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(iv) membership subscriptions to associations or groups and arising&lt;br&gt;from agreements separate from the credit agreement, even though&lt;br&gt;such subscriptions have an effect on the credit terms;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(v) charges for insurance or guarantees; included are, however,&lt;br&gt;those designed to ensure payment to the creditor, in the event of the&lt;br&gt;death, invalidity, illness or unemployment of the consumer, of a&lt;br&gt;sum equal to or less than the total amount of the credit together&lt;br&gt;with relevant interest and other charges which have to be imposed&lt;br&gt;by the creditor as a condition for credit being granted.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. (a) Where credit transactions referred to in this Directive are&lt;br&gt;subject to the provisions of national laws in force on 1 March 1990&lt;br&gt;which impose maximum limits on the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge for such transactions and, where such provisions permit&lt;br&gt;standard costs other than those described in paragraph 2 (i) to (v)&lt;br&gt;not to be included in those maximum limits, Member States may,&lt;br&gt;solely in respect of such transactions, not include the&lt;br&gt;aforementioned costs when calculating the annual percentage rate of&lt;br&gt;charge, as stipulated in this Directive, provided that there is a&lt;br&gt;requirement, in the cases mentioned in Article 3 and in the credit&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;165&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;agreement, that the consumer be informed of the amount and Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;inclusion thereof in the payments to be made.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) Member States may no longer apply point (a) from the date of&lt;br&gt;entry into force of the single mathematical formula for calculating&lt;br&gt;the annual percentage rate of charge in the community, pursuant to&lt;br&gt;the provisions of paragraph 5 (c).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. (a) The annual percentage rate of charge shall be calculated at&lt;br&gt;the time the credit contract is concluded, without prejudice to the&lt;br&gt;provisions of Article 3 conceming advertisements and special&lt;br&gt;offers.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) The calculation shall be made on the assumption that the credit&lt;br&gt;contract is valid for the period agreed and that the creditor and the&lt;br&gt;consumer fulfil their obligations under the terms and by the dates&lt;br&gt;agreed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. (a) As a transitional measure, notwithstanding the provisions of&lt;br&gt;paragraph 1 (a), Member States which, prior to 1 March 1990,&lt;br&gt;applied legal provisions whereby a mathematical formula different&lt;br&gt;from that given in Annex II could be used for calculating the annual&lt;br&gt;percentage rate of charge, may continue applying that formula&lt;br&gt;within their territory for a period of three years starting from 1&lt;br&gt;January 1993.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States shall take the appropriate measures to ensure that&lt;br&gt;only one mathematical formula for calculating the annual percentage&lt;br&gt;rate of charge is used within their territory.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) Six months before the expiry of the time limit laid down in&lt;br&gt;point (a) the Commission shall submit to the Council a report,&lt;br&gt;accompanied by a proposal, which will make it possible in the light&lt;br&gt;of experience, to apply a single Community mathematical formula&lt;br&gt;for calculating the annual percentage rate of charge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) The Council shall, acting by a qualified majority on the basis of&lt;br&gt;the proposal from the commission, take a decision before 1 January&lt;br&gt;1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. In the case of credit contracts containing clauses allowing&lt;br&gt;variations in the rate of interest and the amount or level of other&lt;br&gt;charges contained in the annual percentage rate of charge but&lt;br&gt;unquantifiable at the time when it is calculated, the annual&lt;br&gt;percentage rate of charge shall be calculated on the assumption that&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;166&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;interest and other charges remain fixed and will apply until the end Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;of the credit contract.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Where necessary, the following assumptions may be made in&lt;br&gt;calculating the annual percentage rate of charge:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— if the contract does not specify a credit limit, the amount of&lt;br&gt;credit granted shall be equal to the amount fixed by the relevant&lt;br&gt;Member State, without exceeding a figure equivalent to ECU 2 000;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— if there is no fixed timetable for repayment, and one cannot be&lt;br&gt;deduced from the terms of the agreement and the means for&lt;br&gt;repaying the credit granted, the duration of the credit shall be&lt;br&gt;deemed to be one year;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— unless otherwise specified, where the contract provides for more&lt;br&gt;than one repayment date, the credit will be made available and the&lt;br&gt;repayments made at the earliest time provided for in the agreement.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Article 2 (3) shall be replaced by the following:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. The provisions of Article la and of Artides 4 to 12 shall not&lt;br&gt;apply to credit agreements or agreements promising to grant credit,&lt;br&gt;secured by mortgage on immovable property, insofar as these are&lt;br&gt;not already excluded from the Directive under paragraph 1 (a).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. The following subparagraph shall be added to Article 4 (2):&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) a statement of the amount, number and frequency or dates of the&lt;br&gt;payments which the consumer must make to repay the credit, as&lt;br&gt;well as of the payments for interest and other charges; the total&lt;br&gt;amount of these payments should also be indicated where possible;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) a statement of the cost items referred to in Article la (2) with&lt;br&gt;the exception of expenditure related to the breach of contractual&lt;br&gt;obligations which were not included in the calculation of the annual&lt;br&gt;percentage rate of charge but which have to be paid by the&lt;br&gt;consumer in given circumstances, together with a statement&lt;br&gt;identifying such circumstances. Where the exact amount of those&lt;br&gt;items is known, that sum is to be indicated; if that is not the case,&lt;br&gt;either a method of calculation or as accurate an estimate as possible&lt;br&gt;is to be provided where possible.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Article 5 shall be deleted.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;167&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. The Annex shall become Annex 1 and the following point shall be Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;added to paragraph 1:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ix) the obligation on the consumer to save a certain amount of&lt;br&gt;money which must be placed in a special account.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Annexes II and III attached hereto shall be added.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall take the measures necessary to comply with&lt;br&gt;this Directive not later than 31 December 1992 and shall forthwith&lt;br&gt;inform the commission thereof.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Member States shall communicate to the commission the texts of&lt;br&gt;the main provisions of national law which they adopt in the field&lt;br&gt;govemed by this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive is addressed to the Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Done at Brussels, 22 February 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the Council&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The President&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;D.J. O'MALLEY&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NOTES&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1) OJ No C 155, 14.6.1988, p. 10.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(2) OJ No C 96, 17.4.1989, p. 87 and OJ No C 291, 20.11.1989,&lt;br&gt;p. 50.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3) OJ No C 337, 31.12.1988, p. 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4) OJ No L 42, 12.2.1987, p. 48.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;168&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ANNEX&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ANNEX II&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;THE BASIC EQUATION EXPRESSING THE EQUIVALENCE OF LOANS ON THE ONE&lt;br&gt;HAND, AND REPAYMENTS AND CHARGES ON THE OTHER :&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K ■= m&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td colspan="2"&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K' = m’&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="2"&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;a&lt;/sup&gt;'k'&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;\&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="2"&gt;
&lt;p&gt;_&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;/&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="2"&gt;
&lt;p&gt;(1 + &amp;gt;)&lt;sup&gt;tK&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="2"&gt;
&lt;p&gt;(1 + i)‘&lt;sup&gt;K&lt;/sup&gt;’&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K = 1&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K' = 1&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Meaning of letters and symbols :&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the number of a loan&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;K'&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the number of a repayment or a payment of charges&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;a&lt;/sup&gt;k&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the amount of loan number K&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;A&lt;/sup&gt;'k'&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the amount of repayment number K'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;represents a sum&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;m&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the number of the last loan&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;m'&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the number of the last repayment or payment of charges&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;'K&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the interval, expressed in years and fractions of a year, between the date of loan No 1 and those&lt;br&gt;of subsequent loans Nos 2 to m&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;'K'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;is the interval expressed in years and fractions of a year between the date of loan No 1 and those&lt;br&gt;of repayments or payments of charges Nos 1 to m'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;is the percentage rate that can be calculated (either by algebra, by successive approximations, or by&lt;br&gt;a Computer programme) where the other terms in the equation are known from the contract or&lt;br&gt;otherwise.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Remarks&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) The amounts paid by both parties at different times shall not necessarily be equal and shall not necessa-&lt;br&gt;rily be paid at equal intervals.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) The starting date shall be that of the first loan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) Intervals between dates used in the calculations shall be expressed in years or in fractions of a year.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;169&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ANNEX III&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EXAMPLES OF CALCULATIONS&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;First example&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sum loaned S = ECU 1 000.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;It is repaid in a single payment of ECU 1 200 made 18 months, i. e. 1,5 years, after the date of the loan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The equation becomes 1 000 = —*. &lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;-99...&lt;br&gt;(1+0 &lt;sup&gt;14&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;or (1+i)&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;-&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; = 1,2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1+i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;=&amp;nbsp;&amp;nbsp;1,129243...&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;=&amp;nbsp;0,129243...&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This amount will be rounded down to 12,9 % or 12,92 % depending on whether the State or habitual prac-&lt;br&gt;tice allows the percentage to be rounded off to the first or second decimal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Second example&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The sum agreed is S = ECU 1 000 but the creditor retains ECU 50 for enquiry and administrative expenses,&lt;br&gt;so that the loan is in fact ECU 950 ; the repayment of ECU 1 200, as in the first example, is made 18&lt;br&gt;months after the date of the loan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The equation becomes 950 =&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1+i)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;or (1+i)&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;-&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; &amp;nbsp;=&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;1 200&lt;/sup&gt; = 1,263157...&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;950&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1+i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;= 1,16851 .. .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;= 0,16851... rounded off to 16,9% or 16,85%.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Third example&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The sum lent is ECU 1 000, repayable in two amounts each of ECU 600, paid after one and two years&lt;br&gt;respectively.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The equation becomes 1 000 = &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;.999&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;+ —929—&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1+i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;(1+i)&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;it is solved by algebra and produces i = 0,1306623, rounded off to 13,1 % or 13,07 %.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fourth example&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The sum lent is ECU 1 000 and the amounts to be paid by the borrower are :&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;After three months (0,25 years)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;After six months (0,50 years)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;After twelve months (1 year)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Total&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ECU 272&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ECU 272&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ECU 544&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ECU 1 088&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The equation becomes :&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;272 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sub&gt;+&lt;/sub&gt;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;272&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;544&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1+i)»-&lt;sup&gt;25&lt;/sup&gt; &amp;nbsp;&amp;nbsp;(l+o)°&lt;sup&gt;S0&lt;/sup&gt;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;1+i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This equation allows i to be calculated by successive approximations, which can be programmed on a ocket&lt;br&gt;Computer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The result is :&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i = 0,1321 rounded off 13,2 or 13,21 %.’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;171&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Sammanfattning av promemorian (Ds 1990:84)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att en ny lag om konsumentkrediter skall&lt;br&gt;ersätta den sedan år 1979 gällande konsumentkreditlagen. Förslaget&lt;br&gt;innebär att lagen får ett vidare tillämpningsområde, att den tillförs&lt;br&gt;vissa nya bestämmelser och att konsumentskyddet utvidgas i flera&lt;br&gt;hänseenden. Den nya lagen, som liksom den gamla skall vara&lt;br&gt;tvingande till konsumentens förmån, föreslås gälla för alla konsument-&lt;br&gt;krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian är resultatet av en översyn av konsumentkreditlagen&lt;br&gt;som genomförts inom justitiedepartementet. En viktig anledning till&lt;br&gt;denna översyn är att hushållens skuldsättning har ökat kraftigt under&lt;br&gt;1980-talet och att skuldbördan för vissa personer har blivit så&lt;br&gt;omfattande att de inte har haft någon möjlighet att klara de utgifter&lt;br&gt;som följt med skulderna. Det har bl. a. blivit vanligt att socialbidrag&lt;br&gt;går direkt till betalning av konsumtionsskulder. Det har ansetts&lt;br&gt;nödvändigt att införa regler som förbättrar konsumenternas skydd mot&lt;br&gt;sådan överskuldsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Två helt nya bestämmelser föreslås i promemorian i syfte att&lt;br&gt;motverka överskuldsättningen. För det första föreslås att det införs ett&lt;br&gt;krav på att kreditgivarna innan kredit beviljas gör en s. k. kreditpröv-&lt;br&gt;ning, dvs. en prövning av om kunden har ekonomiska förutsättningar&lt;br&gt;att klara åtagandet. Enligt motiven för bestämmelsen innebär kravet&lt;br&gt;på kreditprövning att det många gånger blir nödvändigt för kredit-&lt;br&gt;givaren att upprätta en förenklad budget för kunden. Vid bristfällig&lt;br&gt;kreditprövning skall fordringen kunna jämkas efter vad som är&lt;br&gt;skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från kravet på kreditprövning undantas enligt förslaget vanliga s.k.&lt;br&gt;fakturakrediter liksom alla krediter som inte överstiger 2 000 kr.&lt;br&gt;Vidare undantas lån som lämnas i pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det andra förslaget som syftar till att motverka överskuldsättningen&lt;br&gt;tar sikte på påträngande marknadsföring. Det föreslås att handlingar&lt;br&gt;för ansökan eller avtal om kredit skall få tillhandahållas endast om&lt;br&gt;konsumenten har efterfrågat krediten. Förslaget har sin grund i att&lt;br&gt;marknadsföringen av krediter under senare år har blivit intensiv, i&lt;br&gt;vissa fall påträngande, och att konsumenterna har lockats till&lt;br&gt;förhastade åtaganden. Detta har skett särskilt genom direktreklam till&lt;br&gt;vilken kreditgivarna har bifogat ansöknings- eller reversformulär och&lt;br&gt;därigenom möjliggjort att konsumenterna kunnat sända in en bindande&lt;br&gt;ansökan i direkt anslutning till att de har läst igenom krediterbjudan-&lt;br&gt;den som ofta tett sig mycket lockande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;172&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbudet mot att tillhandahålla vissa handlingar tillsammans med Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;reklam för krediter skall inte gälla när marknadsföringen sker i&lt;br&gt;lokaler tillhörande kreditgivaren eller den som förmedlar krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En näringsidkare som överträder förbudet skall kunna åläggas att&lt;br&gt;betala en avgift, lägst 5 000 kr och högst 500 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare föreslås i promemorian ett flertal regler som på olika sätt&lt;br&gt;syftar till att förstärka konsumentskyddet. Bland dessa förslag finns&lt;br&gt;en regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter som bl. a.&lt;br&gt;föreskriver att denne skall iaktta &amp;quot;god kreditgivningssed&amp;quot; i sina&lt;br&gt;kontakter med konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt huvudregeln skall avtal om konsumentkrediter i fortsättningen&lt;br&gt;ingås skriftligen. Konsumenten skall inte vara bunden av avtalet förrän&lt;br&gt;även kreditgivaren har skrivit under det samt överlämnat en kopia av&lt;br&gt;avtalet till konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om kreditgivarens rätt att ändra räntan föreslås vissa&lt;br&gt;begränsningar. Kreditgivaren skall få ändra räntesatsen endast i&lt;br&gt;anslutning till variationer i en referensränta - exempelvis diskontot -&lt;br&gt;som kreditgivaren har hänvisat till i avtalet och som han saknar&lt;br&gt;inflytande på. Kreditgivarna ges dock enligt förslaget en möjlighet att&lt;br&gt;vid särskilda skäl göra även andra ränteändringar. I sådana fall skall&lt;br&gt;kredittagaren och tillsynsmyndigheten underrättas om ränteändringen&lt;br&gt;och om skälen för den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I syfte att förbättra konsumenternas möjligheter att bedöma&lt;br&gt;räntevillkor föreslås också dels ett uttryckligt förbud mot s. k. rak&lt;br&gt;ränta, dels en skyldighet för kreditgivaren att ange räntan som en&lt;br&gt;årsränta. Det sistnämnda innebär att det inte blir tillåtet att ange&lt;br&gt;räntesatsen enbart som &amp;quot;ränta per månad&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare begränsas kreditgivarnas rätt att ta ut avgifter för krediten.&lt;br&gt;Det skall vara tillåtet att ta ut en avgift för rätten att disponera ett&lt;br&gt;kreditutrymme, men i övrigt får endast förekomma avgifter som inte&lt;br&gt;är kostnader för krediten i egentlig mening. Alla andra kredit-&lt;br&gt;kostnader får kreditgivaren alltså ta ut i form av ränta. De avgifter&lt;br&gt;som förekommer skall vara skäliga och anges i avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gällande konsumentkreditlagen begränsar kreditgivarnas rätt att&lt;br&gt;säga upp kreditavtalet i förtid med tillämpning av s. k. förfalloklausu-&lt;br&gt;ler, men regeln gäller bara för kreditköp och krediter vid vissa&lt;br&gt;tjänster. Enligt förslaget skall en motsvarande begränsning införas i&lt;br&gt;fråga om andra konsumentkrediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande lag har konsumenten rätt att lösa krediten i förtid&lt;br&gt;utan att drabbas av några avgifter eller extra räntekostnader. Även&lt;br&gt;denna regel gäller emellertid endast för kreditköp och krediter i&lt;br&gt;samband med vissa tjänster. Det föreslås att konsumentens rätt&lt;br&gt;utsträcks till alla konsumentkrediter. Detta innebär alltså ett slags&lt;br&gt;ångerrätt för konsumenten. När det gäller krediter med s. k. bunden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ränta skall dock kreditgivaren ha rätt till ersättning för eventuell&lt;br&gt;ränteförlust som han gör på grund av att konsumenten betalar i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare förstärks konsumentskyddet i s. k. trepartsförhållanden. I&lt;br&gt;fortsättningen skall en kreditköpare gentemot kreditgivarens krav få&lt;br&gt;åberopa betalningar som han felaktigt har gjort till säljaren liksom&lt;br&gt;överenskommelser som berör krediten och som han har träffat med&lt;br&gt;säljaren trots att denne saknade behörighet. Endast om köparen visste&lt;br&gt;att säljaren saknade behörighet får han själv svara för sitt fel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditgivaren överlåter sina rättigheter enligt ett kreditavtal&lt;br&gt;gäller i dag regeln i 27 § skuldebrevslagen, som innebär att förvärva-&lt;br&gt;ren inte kan få bättre rätt mot gäldenären än överlåtaren hade. Denna&lt;br&gt;regel är emellertid dispositiv och kan således avtalas bort till en&lt;br&gt;gäldenärs/konsuments nackdel. Genom en särskild bestämmelse i den&lt;br&gt;nya konsumentkreditlagen föreslås den regel som uttrycks i 27 § skul-&lt;br&gt;debrevslagen bli tvingande i konsumentförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget skall s.k. avräkningsförbehåll i fortsättningen vara&lt;br&gt;förbjudna i alla konsumentkreditavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De i dag gällande reglerna om kontantinsats behålls i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen föreslås, i fråga om konsumentverkets tillsyn, att det i&lt;br&gt;fortsättningen inte skall gälla någon beloppsbegränsning för det vite&lt;br&gt;som konsumentverket kan förelägga för att få näringsidkare att&lt;br&gt;tillhandahålla handlingar och lämna upplysningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den översyn av konsumentkreditlagen som redovisas i denna&lt;br&gt;promemoria har beaktats det EG-direktiv om konsumentkrediter som&lt;br&gt;antogs av EG:s ministerråd år 1986 samt det tillägg till detta direktiv&lt;br&gt;som antagits i februari 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya konsumentkreditlagen föreslås träda i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;174&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Konsumentkreditlag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 dennes yrkesmässiga verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om&lt;br&gt;kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten&lt;br&gt;förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av stats-&lt;br&gt;medel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § I lagen avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprung-&lt;br&gt;lige kreditgivarens fordran,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet&lt;br&gt;vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset&lt;br&gt;varmed anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor och avgifter&lt;br&gt;som konsumenten skall erlägga för krediten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta&lt;br&gt;beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagan-&lt;br&gt;de till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,&lt;br&gt;kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen&lt;br&gt;anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-&lt;br&gt;ningen erläggs med ett belopp som köparen far låna av säljaren eller&lt;br&gt;av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan&lt;br&gt;denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats&lt;br&gt;som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,&lt;br&gt;om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag&lt;br&gt;är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte&lt;br&gt;annat anges i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Näringsidkarens allmänna skyldigheter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed. Han skall ta till vara konsumentens intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg och lämna denne information i den utsträckning som&lt;br&gt;det behövs och är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Marknadsföring av kredit&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande&lt;br&gt;marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva&lt;br&gt;räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av en särskild&lt;br&gt;vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, skall även kreditkostnaden&lt;br&gt;och kontantpriset anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Information enligt första stycket behöver inte lämnas, om krediten&lt;br&gt;är av ringa omfattning eller det annars finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller&lt;br&gt;förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden&lt;br&gt;och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas&lt;br&gt;skriftligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och&lt;br&gt;7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-&lt;br&gt;synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Handling för ansökan eller avtal om kredit får tillhandahållas&lt;br&gt;endast om konsumenten efterfrågar krediten. En sådan handling får&lt;br&gt;dock alltid tillhandahållas i lokaler tillhörande kreditgivaren eller den&lt;br&gt;som förmedlar krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En näringsidkare som handlar i strid mot första stycket får åläggas&lt;br&gt;att betala en avgift, lägst 5 000 och högst 500 000 kr. Talan om&lt;br&gt;åläggande av en sådan avgift förs vid allmän domstol av konsument-&lt;br&gt;ombudsmannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds-&lt;br&gt;mannen komma in med yttrande eller upplysning när fråga om&lt;br&gt;åläggande av avgift har uppkommit hos konsumentombudsmannen.&lt;br&gt;Efterkommer inte näringsidkaren en sådan anmaning, får konsument-&lt;br&gt;ombudsmannen förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin&lt;br&gt;skyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;176&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mål om åläggande av avgift enligt andra stycket skall handläggas Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott för vilket&lt;br&gt;svårare straff än böter inte är föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kreditprövning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;10 § Näringsidkaren skall, innan kredit beviljas, pröva om kon-&lt;br&gt;sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar&lt;br&gt;sig enligt kreditavtalet (kreditprövning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på kreditprövning gäller inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela&lt;br&gt;kreditbeloppet skall betalas på en gång,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. för krediter som uppgår till högst 2 000 kr,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. för lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen (1949:722)&lt;br&gt;om pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåter näringsidkaren att göra kreditprövning när det skall ske,&lt;br&gt;eller gör han en bristfällig sådan prövning, kan fordringen jämkas&lt;br&gt;efter vad som är skäligt, om en tillfredsställande kreditprövning borde&lt;br&gt;ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten. Därvid får även&lt;br&gt;andra avtalsvillkor jämkas, om det är lämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kreditavtalet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;11 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av&lt;br&gt;båda parterna. Det är bindande för konsumenten först när kredit-&lt;br&gt;givaren har skrivit under avtalet och lämnat konsumenten en kopia av&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till&lt;br&gt;nackdel för konsumenten. Vid bedömning av om ett villkor är till&lt;br&gt;nackdel för konsumenten skall en jämförelse göras med vad som&lt;br&gt;gäller om villkoret inte tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när&lt;br&gt;kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på&lt;br&gt;en gång, inte heller för krediter som uppgår till högst 2 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ränta och andra kostnader&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Räntan skall anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden&lt;br&gt;per år för den vid varje tid obetalda delen av skulden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om avtalet inte löper med fast ränta, skall förutsättningarna för&lt;br&gt;ändringar i räntesatsen anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räntesatsen får ändras till nackdel för konsumenten endast i&lt;br&gt;anslutning till variationer i en referensränta som kreditgivaren saknar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;177&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inflytande på. En sådan ändring får göras när referensräntan har Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;ändrats med minst en halv procentenhet sedan föregående ändring av&lt;br&gt;räntesatsen. Dessutom får en sådan ändring göras på bestämda tider,&lt;br&gt;högst en gång i månaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteänd-&lt;br&gt;ringar i samma utsträckning till konsumentens förmån som till hans&lt;br&gt;nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Löper inte avtalet med fast ränta får kreditgivaren göra även&lt;br&gt;andra ändringar i räntesatsen än sådana som är tillåtna enligt 13 §&lt;br&gt;andra stycket, om det finns särskilda skäl. I sådana fall skall&lt;br&gt;kreditgivaren, så snart det kan ske, underrätta kredittagaren och&lt;br&gt;tillsynsmyndigheten om ränteändringen och om skälen för den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Kreditgivaren får inte ta ut någon kreditkostnad utöver ränta&lt;br&gt;och, när ett kreditutrymme hålls tillgängligt, en skälig avgift för detta.&lt;br&gt;För engångskrediter får dock faktureringsavgift debiteras, om avgiften&lt;br&gt;angivits till sitt belopp i avtalet och ingen annan kreditkostnad tas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får ta ut följande avgifter i den mån de är skäliga:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avgifter som är hänförliga till kontraktsbrott av kredittagaren,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avgifter för kredituttag från ett av kreditgivaren tillhandahållet&lt;br&gt;kreditutrymme i den mån uttagen understiger ett i avtalet angivet&lt;br&gt;belopp eller överstiger ett i avtalet angivet antal och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. andra avgifter som har samband med krediten utan att vara&lt;br&gt;kreditkostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kontantinsats vid kreditköp&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;16 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara&lt;br&gt;minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden&lt;br&gt;föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får&lt;br&gt;låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en&lt;br&gt;överenskommelse mellan denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka&lt;br&gt;föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen&lt;br&gt;(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-&lt;br&gt;ningsvillkor vid kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Säljer en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning&lt;br&gt;en vara utan att iaktta vad som sägs i 16 §, skall det anses utgöra en&lt;br&gt;sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;178&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m. m. Prop. 1991/92:83&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;18 § Har kreditgivaren överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal,&lt;br&gt;får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar&lt;br&gt;som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma&lt;br&gt;gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kredit-&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning&lt;br&gt;framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra&lt;br&gt;mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning&lt;br&gt;till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne,&lt;br&gt;under förutsättning att han inte visste att säljaren saknade rätt att ta&lt;br&gt;emot betalning eller ingå överenskommelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har köparen på grund av ett kreditköp anspråk mot säljaren på&lt;br&gt;återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-&lt;br&gt;tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgöran-&lt;br&gt;de. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har&lt;br&gt;mottagit av köparen med anledning av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen&lt;br&gt;ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av&lt;br&gt;kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett&lt;br&gt;av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne&lt;br&gt;ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt&lt;br&gt;att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldför-&lt;br&gt;bindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen gäller inte beträffande egna växlar&lt;br&gt;som är utställda av banker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms&lt;br&gt;till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Bestämmelserna i 18 § andra och tredje styckena samt 19 §&lt;br&gt;gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3&lt;br&gt;§ angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot viss avräkning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;21 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-&lt;br&gt;fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalning av skulden i förtid&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;22 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;179&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har&lt;br&gt;gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständighe-&lt;br&gt;ter föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditford-&lt;br&gt;ringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid&lt;br&gt;olika tidpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Konsumenten har genom uppsåt eller grov vårdslöshet orsakat&lt;br&gt;att säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Det kan skäligen befaras att konsumenten genom att avvika,&lt;br&gt;skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att&lt;br&gt;betala sin skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kreditgivaren säger upp skulden till betalning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 eller 2 skall gälla en uppsägningstid av minst fyra veckor&lt;br&gt;från den dag då uppsägningen kom konsumenten till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren har sagt upp skulden till betalning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 eller 2, är konsumenten ändå inte skyldig att erlägga&lt;br&gt;betalning i förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar&lt;br&gt;vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om kredit-&lt;br&gt;givaren vid uppsägning enligt första stycket 3 eller 4 har medgett en&lt;br&gt;uppsägningstid och konsumenten före utgången av den tiden undan-&lt;br&gt;röjer grunden för uppsägningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelsen i tredje stycket&lt;br&gt;befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte&lt;br&gt;bestämmelsen i det stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Utan hinder av vad som sägs i 23 § första stycket 3 får&lt;br&gt;kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i&lt;br&gt;förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har&lt;br&gt;försämrats. Bestämmelserna i 23 § första stycket hindrar vidare inte&lt;br&gt;att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om&lt;br&gt;betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra detta enligt någon&lt;br&gt;annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Vid förtidsbetalning enligt 22, 23 eller 24 § skall följande&lt;br&gt;iakttas när kreditgivarens fordran beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten skall betala avtalad ränta för tiden fram till&lt;br&gt;förtidsbetalningen men inte för tiden därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för&lt;br&gt;kostnader som han har haft för krediten, inte heller i övrigt någon&lt;br&gt;ersättning för att skulden betalas i förtid. Är räntan bunden för hela&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;180&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förbehåll om det, rätt till skälig ersättning för ränteförlust.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en&lt;br&gt;förfallo-dag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den&lt;br&gt;första för- fallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en&lt;br&gt;konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återtaganderätt vid kreditköp&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;26 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger&lt;br&gt;kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin&lt;br&gt;del av kreditköpsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under&lt;br&gt;förutsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att&lt;br&gt;trygga sin rätt till betalning samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att rätt att säga upp skulden till betalning i förtid föreligger&lt;br&gt;enligt 23 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varan får inte återtas före utgången av uppsägningstid enligt 23 §&lt;br&gt;andra stycket. Varan får inte heller återtas, om köparen erlägger&lt;br&gt;betalning eller undanröjer grunden för uppsägningen enligt 23 § tredje&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid&lt;br&gt;försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt&lt;br&gt;värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad&lt;br&gt;som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i&lt;br&gt;liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i&lt;br&gt;övrigt bestämmelserna i lagen (1971:12) om avtalsvillkor i konsu-&lt;br&gt;mentförhållanden .&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Uppgörelse när en vara återtas&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;28 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall&lt;br&gt;avräkning göras mellan honom och köparen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-&lt;br&gt;tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut&lt;br&gt;genom att på lämpligt sätt sälja varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditford-&lt;br&gt;ringen efter avräkning enligt 25 § samt i förekommande fall dröjs-&lt;br&gt;målsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §&lt;br&gt;räntelagen (1975:635).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande&lt;br&gt;kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;181&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-&lt;br&gt;ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att&lt;br&gt;tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel till vittne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad&lt;br&gt;regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig&lt;br&gt;ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till&lt;br&gt;ombud eller biträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än&lt;br&gt;kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-&lt;br&gt;lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala&lt;br&gt;en skuld som köparen har, får kreditgivaren när bestämmelserna i&lt;br&gt;första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till&lt;br&gt;köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan&lt;br&gt;efter återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen&lt;br&gt;att betala en sådan skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får&lt;br&gt;kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall&lt;br&gt;än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen&lt;br&gt;vanvårdat varan.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återlösande av en vara som återtagits&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;30 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har&lt;br&gt;återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren&lt;br&gt;varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas&lt;br&gt;enligt avräkningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handräckning för återtagande av vara, m. m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;31 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräck-&lt;br&gt;ning för att återta varan under förutsättning att parterna har upprättat&lt;br&gt;och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen skall&lt;br&gt;innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om&lt;br&gt;kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-&lt;br&gt;fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen&lt;br&gt;skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om&lt;br&gt;kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta skall i ansökningen också&lt;br&gt;uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall&lt;br&gt;fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;182&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;förutsättningar för återtagande som anges i 26 § andra och tredje&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;styckena föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har ett förbehåll om återtaganderätt använts i strid mot förbud enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §, får handräckning inte beviljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har&lt;br&gt;förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt&lt;br&gt;5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges&lt;br&gt;i 32 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena&lt;br&gt;samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsid-&lt;br&gt;kare m. fl. Hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket&lt;br&gt;skall då avse 29 § första stycket i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot utmätning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;34 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte&lt;br&gt;utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m. m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;35 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara&lt;br&gt;betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett&lt;br&gt;kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande&lt;br&gt;endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är&lt;br&gt;behörig att använda kontokortet har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte&lt;br&gt;snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första&lt;br&gt;stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att&lt;br&gt;kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att&lt;br&gt;använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-&lt;br&gt;havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit&lt;br&gt;svikligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillsyn&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;36 § Konsumentverket ser till att denna lag efterlevs. Verkets tillsyn&lt;br&gt;omfattar dock inte Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank&lt;br&gt;aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;183&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myn- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;dighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnad eller&lt;br&gt;olägenhet än som är nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket&lt;br&gt;förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver&lt;br&gt;varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,&lt;br&gt;förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av&lt;br&gt;samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall&lt;br&gt;lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar&lt;br&gt;upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får konsu-&lt;br&gt;mentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyl-&lt;br&gt;dighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Har konsumentverket enligt 37 § andra stycket förelagt en&lt;br&gt;näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas&lt;br&gt;hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 37 § får&lt;br&gt;inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om kreditavtal som har&lt;br&gt;ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. När kreditgivaren har förvärvat sin fordran mot konsumenten&lt;br&gt;genom överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, skall 18 §&lt;br&gt;i den nya lagen tillämpas även om kreditavtalet ingicks före ikraft-&lt;br&gt;trädandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden i enlighet med bestämmelserna i den nya&lt;br&gt;lagen även om kreditavtalet har ingåtts före den nya lagens ikraft-&lt;br&gt;trädande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. När handräckning begärs för återtagande av en vara som&lt;br&gt;förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, skall den äldre lagens&lt;br&gt;bestämmelser om förutsättningarna för handräckning tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;184&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mellan näringsidkare m. fl. skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalningsköp&lt;br&gt;som sluts mellan näringsidkare i&lt;br&gt;deras yrkesmässiga verksamhet&lt;br&gt;eller som annars faller utanför&lt;br&gt;konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalningsköp&lt;br&gt;som sluts mellan näringsidkare i&lt;br&gt;deras yrkesmässiga verksamhet&lt;br&gt;eller som annars faller utanför&lt;br&gt;konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1991:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan&lt;br&gt;varan har lämnats ut till köparen, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga&lt;br&gt;varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om åter-&lt;br&gt;taganderätt).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag&lt;br&gt;för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett&lt;br&gt;att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på&lt;br&gt;kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får&lt;br&gt;egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av&lt;br&gt;kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke&lt;br&gt;i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 13 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;om avbetalningsköp mellan nä-&lt;br&gt;ringsidkare m.fl. Är ej någon av&lt;br&gt;dessa lagar tillämplig på avtalet,&lt;br&gt;bestäms fordringen likväl enligt&lt;br&gt;sistnämnda paragraf, varvid&lt;br&gt;jämkning får ske efter vad som&lt;br&gt;är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 25 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1991:000) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;om avbetalningsköp mellan nä-&lt;br&gt;ringsidkare m.fl. Är ej någon av&lt;br&gt;dessa lagar tillämplig på avtalet,&lt;br&gt;bestäms fordringen likväl enligt&lt;br&gt;sistnämnda paragraf, varvid&lt;br&gt;jämkning får ske efter vad som&lt;br&gt;är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar&lt;br&gt;därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för&lt;br&gt;dennes skyldigheter enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. I fall då gäldenären har&lt;br&gt;förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;186&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärs-&lt;br&gt;händelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter upp-&lt;br&gt;tagas i redovisningen. Återtages&lt;br&gt;vara med stöd av förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt enligt konsument-&lt;br&gt;kreditlagen (1977:981) eller&lt;br&gt;lagen (1978:599) om avbetal-&lt;br&gt;ningsköp mellan näringsidkare&lt;br&gt;m. fl. får avdrag göras för vad&lt;br&gt;säljaren vid avräkning gottskriver&lt;br&gt;köparen för värdet av den åter-&lt;br&gt;tagna varan, endast om det kan&lt;br&gt;visas att köparen helt saknat rätt&lt;br&gt;till avdrag för ingående skatt som&lt;br&gt;hänför sig till dennes förvärv av&lt;br&gt;varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter upp-&lt;br&gt;tagas i redovisningen. Återtages&lt;br&gt;vara med stöd av förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt enligt konsument-&lt;br&gt;kreditlagen (1991:000) eller&lt;br&gt;lagen (1978:599) om avbetal-&lt;br&gt;ningsköp mellan näringsidkare&lt;br&gt;m. fl. får avdrag göras för vad&lt;br&gt;säljaren vid avräkning gottskriver&lt;br&gt;köparen för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den återtagna varan, endast om&lt;br&gt;det kan visas att köparen helt&lt;br&gt;saknat rätt till avdrag för ingåen-&lt;br&gt;de skatt som hänför sig till den-&lt;br&gt;nes förvärv av varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Senaste lydelse 1990:576&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k. Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-&lt;br&gt;sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande&lt;br&gt;den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna&lt;br&gt;förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges&lt;br&gt;redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall&lt;br&gt;avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av&lt;br&gt;handlingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för&lt;br&gt;avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket,&lt;br&gt;inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyl-&lt;br&gt;dighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till&lt;br&gt;annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna&lt;br&gt;avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller del därav&lt;br&gt;återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre men inte&lt;br&gt;sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under vilket&lt;br&gt;skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring göras&lt;br&gt;med hälften av det belopp som nu sagts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar&lt;br&gt;uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för använd-&lt;br&gt;ning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller&lt;br&gt;upplåten fastighet säljs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under&lt;br&gt;vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört&lt;br&gt;eller fastigheten har sålts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående&lt;br&gt;mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om&lt;br&gt;den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-&lt;br&gt;diga. De varor som avses är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1) andra varor än sådana som avses i 18 § fjärde stycket och som helt&lt;br&gt;eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,&lt;br&gt;tenn, brons eller nysilver,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;188&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapen- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;lagen (1973:1176),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5) alster av bildkonst,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7) möbler,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8) fartyg eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den&lt;br&gt;redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2&lt;br&gt;första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av&lt;br&gt;personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden under det&lt;br&gt;kalenderår nyttjandet har skett. Lag (1990:576).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. I fall då förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över&lt;br&gt;departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsument-&lt;br&gt;kreditlag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten för&lt;br&gt;Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Bank-&lt;br&gt;inspektionen, Konsumentverket, Riksskatteverket, Konjunk-&lt;br&gt;turinstitutet, Marknadsdomstolen, Näringsfrihetsombudsmannen,&lt;br&gt;Statens Pris- och konkurrensverk, Allmänna reklamationsnämnden,&lt;br&gt;Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Göteborgs och Bohus län, Riksbanken, Datainspektionen, Kommers-&lt;br&gt;kollegium, Leasingutredningen (Ju 1988:01), Insolvensutredningen (Ju&lt;br&gt;1988:02), Svenska kommunförbundet, Göteborgs kommun,&lt;br&gt;Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisa-&lt;br&gt;tion (TCO), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund,&lt;br&gt;Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges&lt;br&gt;köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Småföretagens&lt;br&gt;riksorganisation, Kooperativa förbundet (KF), Svenska bankförening-&lt;br&gt;en, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund,&lt;br&gt;Finansbolagens förening, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,&lt;br&gt;Föreningen för köpmannakonton, Direkthandelsföretagens förening,&lt;br&gt;Svenska postorderföreningen, Petroleumhandelns riksförbund,&lt;br&gt;Elektriska hushållsapparatleverantörer - EHL, Svenska Pantbanksföre-&lt;br&gt;ningen, Motorbranschens riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Vi&lt;br&gt;i Småhus VIS Riksförbund, Upplysningscentralen AB, Esselte&lt;br&gt;Soliditet AB, Svenska Inkassoföreningen och Konsumentvägledamas&lt;br&gt;förening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksskatteverket har till sitt remissvar fogat yttranden från krono-&lt;br&gt;fogdemyndigheten i Stockholms län och kronofogdemyndigheten i&lt;br&gt;Kristianstads län. Kommerskollegium har till sitt remissvar fogat&lt;br&gt;yttranden från Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handels-&lt;br&gt;kammaren. Svenska sparbanksföreningen har till sitt remissvar fogat&lt;br&gt;ett yttrande från Sparbankernas inteckningsaktiebolag (SPINTAB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttranden har också kommit in från Svenska Fondhandlareföre-&lt;br&gt;ningen, Bokförläggare Robert Strömberg, Volvofinans Konto AB,&lt;br&gt;Swedish Direct Marketing Association (Swedma), Sveriges Marknads-&lt;br&gt;förbund, Kreditmannaföreningen i Stockholm och SEB Kort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) har beretts&lt;br&gt;tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;190&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Konsumentkreditlag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 dennes yrkesmässiga verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om&lt;br&gt;kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten&lt;br&gt;förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel&lt;br&gt;och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen&lt;br&gt;(1949:722) om pantlånerörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § I lagen avses med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige&lt;br&gt;kreditgivarens fordran,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet&lt;br&gt;vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed&lt;br&gt;anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och&lt;br&gt;andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad&lt;br&gt;på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att&lt;br&gt;delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen&lt;br&gt;anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-&lt;br&gt;ningen erläggs med ett belopp som köparen far låna av säljaren eller&lt;br&gt;av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan&lt;br&gt;denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;191&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats&lt;br&gt;som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,&lt;br&gt;om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag&lt;br&gt;är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte&lt;br&gt;annat anges i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Näringsidkarens allmänna skyldigheter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed. Han skall ta till vara konsumentens intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg och lämna denne information i den utsträckning som&lt;br&gt;det behövs och är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Marknadsföring och information&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande&lt;br&gt;marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva&lt;br&gt;räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en&lt;br&gt;särskild vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, skall även&lt;br&gt;kreditkostnaden och kontantpriset anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Information enligt första stycket behöver inte lämnas, om krediten&lt;br&gt;avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kr eller om krediten skall&lt;br&gt;återbetalas inom tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller&lt;br&gt;förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden&lt;br&gt;och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas&lt;br&gt;skriftligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Handling för ansökan eller avtal om kredit får tillhandahållas&lt;br&gt;endast om konsumenten efterfrågar krediten. En sådan handling får&lt;br&gt;dock alltid tillhandahållas i lokaler som disponeras av kreditgivaren&lt;br&gt;eller den som förmedlar krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och&lt;br&gt;7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-&lt;br&gt;synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418). Denna lag gäller&lt;br&gt;också när en näringsidkare handlar i strid med 8 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;192&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kreditprövning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Näringsidkaren skall, innan kredit beviljas, pröva om kon-&lt;br&gt;sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar&lt;br&gt;sig enligt kreditavtalet (kreditprövning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditprövning behöver inte göras om kreditgivaren på grund av sin&lt;br&gt;kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad&lt;br&gt;anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsätt-&lt;br&gt;ningar att fullgöra vad han åtar sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på kreditprövning gäller inte heller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela&lt;br&gt;kreditbeloppet skall betalas på en gång,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. för krediter som avser ett belopp som uppgår till högst 10 000&lt;br&gt;kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlåter näringsidkaren att göra kreditprövning när det skall ske&lt;br&gt;eller gör han en bristfällig sådan prövning, kan fordringen jämkas&lt;br&gt;efter vad som är skäligt, om det står klart att en tillfredsställande&lt;br&gt;kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja&lt;br&gt;krediten. Därvid fär även andra avtalsvillkor jämkas, om det är&lt;br&gt;lämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kreditavtalet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;11 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av&lt;br&gt;konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till&lt;br&gt;nackdel för konsumenten. Vid bedömning av om ett villkor är till&lt;br&gt;nackdel för konsumenten skall en jämförelse göras med vad som&lt;br&gt;gäller om villkoret inte tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när&lt;br&gt;kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på&lt;br&gt;en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som&lt;br&gt;uppgår till högst 1 500 kr.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ränta och avgifter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Ränta som tas ut för krediten skall anges som en räntesats&lt;br&gt;motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda&lt;br&gt;delen av skulden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i&lt;br&gt;avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den&lt;br&gt;utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;193&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-&lt;br&gt;ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans&lt;br&gt;nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta,&lt;br&gt;betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan&lt;br&gt;ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om&lt;br&gt;avgiften anges särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får&lt;br&gt;avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;får ändra de avgifter som tas ut för krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i&lt;br&gt;den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som&lt;br&gt;skall täckas av avgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade&lt;br&gt;ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast&lt;br&gt;när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till&lt;br&gt;konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-&lt;br&gt;rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också&lt;br&gt;lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid varje avisering skall kreditgivaren lämna information om den&lt;br&gt;aktuella effektiva räntan för den effektiva räntan för den del av&lt;br&gt;krediten som kvarstår sedan de betalningar gjorts som aviseringen&lt;br&gt;avser.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kontantinsats vid kreditköp&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;16 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen&lt;br&gt;i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara&lt;br&gt;minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden&lt;br&gt;föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får&lt;br&gt;låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en&lt;br&gt;överenskommelse mellan denne och säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka&lt;br&gt;föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen&lt;br&gt;(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-&lt;br&gt;ningsvillkor vid kreditköp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning&lt;br&gt;säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 16 §, skall det anses&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;194&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;(1975:1418).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m. m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;18 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett&lt;br&gt;kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma&lt;br&gt;invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.&lt;br&gt;Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt&lt;br&gt;kreditavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning&lt;br&gt;framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra&lt;br&gt;mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning&lt;br&gt;till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att&lt;br&gt;ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om&lt;br&gt;köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig&lt;br&gt;kunskap om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på&lt;br&gt;återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-&lt;br&gt;tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.&lt;br&gt;Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har&lt;br&gt;mottagit av köparen med anledning av krediten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen&lt;br&gt;ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av&lt;br&gt;kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett&lt;br&gt;av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne&lt;br&gt;ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt&lt;br&gt;att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld-&lt;br&gt;förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är&lt;br&gt;utställda av banker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms&lt;br&gt;till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Bestämmelserna i 18 § andra och tredje styckena samt 19 §&lt;br&gt;gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §&lt;br&gt;angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot viss avräkning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;21 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-&lt;br&gt;fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalning av skulden i förtid&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har&lt;br&gt;gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-&lt;br&gt;heter föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med&lt;br&gt;betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-&lt;br&gt;fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid&lt;br&gt;olika tidpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Konsumenten har uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat att&lt;br&gt;säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan&lt;br&gt;egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt första stycket 1-3 gäller en&lt;br&gt;uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då&lt;br&gt;kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-&lt;br&gt;menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller&lt;br&gt;uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren har krävt betalning i förtid enligt första stycket&lt;br&gt;1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före&lt;br&gt;utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte&lt;br&gt;dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning&lt;br&gt;enligt första stycket 4 eller 5 genast efter uppsägningen eller inom&lt;br&gt;medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelsen i tredje stycket&lt;br&gt;befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte&lt;br&gt;bestämmelsen i det stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Utan hinder av vad som sägs i 23 § första stycket 4 får&lt;br&gt;kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i&lt;br&gt;förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har&lt;br&gt;försämrats. Bestämmelserna i 23 § första stycket hindrar vidare inte&lt;br&gt;att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om&lt;br&gt;betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll&lt;br&gt;enligt någon annan författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Vid förtidsbetalning enligt 22, 23 eller 24 § skall följande&lt;br&gt;iakttas när kreditgivarens fordran beräknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;196&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten&lt;br&gt;för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid&lt;br&gt;beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med&lt;br&gt;god sed på marknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att&lt;br&gt;skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller&lt;br&gt;en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll&lt;br&gt;om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut&lt;br&gt;ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya&lt;br&gt;krediter av motsvarande slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en&lt;br&gt;förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den&lt;br&gt;första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en&lt;br&gt;konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 26 §,&lt;br&gt;tillämpas 28 och 29 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan&lt;br&gt;parterna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återtaganderätt vid kreditköp&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;26 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger&lt;br&gt;kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin&lt;br&gt;del av kreditköpsavtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under&lt;br&gt;förutsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att&lt;br&gt;trygga sin rätt till betalning samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att kreditgivaren har rätt att säga upp skulden till betalning i&lt;br&gt;förtid enligt 23 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad&lt;br&gt;som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt&lt;br&gt;de grunder som anges i 28 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren&lt;br&gt;inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten&lt;br&gt;på 23 § första stycket 4 eller 5, får kreditgivaren inte återta varan om&lt;br&gt;köparen innan varan återtas undanröjer grunden för återtaganderätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid&lt;br&gt;försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt&lt;br&gt;värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad&lt;br&gt;som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i&lt;br&gt;liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i&lt;br&gt;övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i kon-&lt;br&gt;sumentförhållanden .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Uppgörelse när en vara återtas&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall&lt;br&gt;avräkning göras mellan honom och köparen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-&lt;br&gt;tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut&lt;br&gt;genom att på lämpligt sätt sälja varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-&lt;br&gt;fordringen efter avräkning enligt 25 § samt i förekommande fall&lt;br&gt;dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §&lt;br&gt;räntelagen (1975:635).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande&lt;br&gt;kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig&lt;br&gt;kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-&lt;br&gt;ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att&lt;br&gt;tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel till vittne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad&lt;br&gt;regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig&lt;br&gt;ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till&lt;br&gt;ombud eller biträde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än&lt;br&gt;kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-&lt;br&gt;lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala&lt;br&gt;en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket&lt;br&gt;tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens&lt;br&gt;förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter&lt;br&gt;återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att&lt;br&gt;betala en sådan skuld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får&lt;br&gt;kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall&lt;br&gt;än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen&lt;br&gt;vanvårdat varan.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Återlösande av en vara som återtagits&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;30 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har&lt;br&gt;återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren&lt;br&gt;varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas&lt;br&gt;enligt avräkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;198&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handräckning för återtagande av vara, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-&lt;br&gt;räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har&lt;br&gt;upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen&lt;br&gt;skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om&lt;br&gt;kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-&lt;br&gt;fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen&lt;br&gt;skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om&lt;br&gt;kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen&lt;br&gt;också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen&lt;br&gt;skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de&lt;br&gt;förutsättningar för återtagande som anges i 26 § andra och tredje&lt;br&gt;styckena föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud&lt;br&gt;enligt 27 §, får handräckning inte beviljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har&lt;br&gt;förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt&lt;br&gt;5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges&lt;br&gt;i 32 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena&lt;br&gt;samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan närings-&lt;br&gt;idkare m.fl. Hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket&lt;br&gt;skall då avse 29 § första stycket i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förbud mot utmätning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;34 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte&lt;br&gt;utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;35 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara&lt;br&gt;betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett&lt;br&gt;kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande&lt;br&gt;endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är&lt;br&gt;behörig att använda kontokortet har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första&lt;br&gt;stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att&lt;br&gt;kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att&lt;br&gt;använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-&lt;br&gt;havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit&lt;br&gt;svikligt.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tillsyn&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;36 § Konsumentverket ser till att denna lag följs. Verkets tillsyn&lt;br&gt;omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under&lt;br&gt;tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller&lt;br&gt;olägenhet än som är nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket&lt;br&gt;förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver&lt;br&gt;varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,&lt;br&gt;förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av&lt;br&gt;samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall&lt;br&gt;lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar&lt;br&gt;upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får kon-&lt;br&gt;sumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin&lt;br&gt;skyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Om konsumentverket enligt 37 § andra stycket har förelagt en&lt;br&gt;näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas&lt;br&gt;hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 37 § får&lt;br&gt;inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-&lt;br&gt;lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det&lt;br&gt;följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. När kreditgivaren har förvärvat sin fordran mot konsumenten&lt;br&gt;genom överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 18 §&lt;br&gt;i den nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före&lt;br&gt;den avtalade förfallotiden i enlighet med föreskrifterna i den nya&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen även om kreditavtalet har ingåtts före den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande. Föreskriften i 25 § första stycket 2 om kreditgivarens&lt;br&gt;rätt i vissa fall till ersättning för att krediten sägs upp i förtid skall&lt;br&gt;dock tillämpas även om kreditgivaren inte har gjort något förbehåll&lt;br&gt;om rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har&lt;br&gt;förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens&lt;br&gt;föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;201&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m.fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalningsköp&lt;br&gt;som sluts mellan näringsidkare i&lt;br&gt;deras yrkesmässiga verksamhet&lt;br&gt;eller som annars faller utanför&lt;br&gt;konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller avbetalningsköp&lt;br&gt;som sluts mellan näringsidkare i&lt;br&gt;deras yrkesmässiga verksamhet&lt;br&gt;eller som annars faller utanför&lt;br&gt;konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan&lt;br&gt;varan har lämnats ut till köparen, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga&lt;br&gt;varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag&lt;br&gt;för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett&lt;br&gt;att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;202&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på&lt;br&gt;kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får&lt;br&gt;egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av&lt;br&gt;kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke&lt;br&gt;i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 13 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;om avbetalningsköp mellan&lt;br&gt;näringsidkare m.fl. Är ej någon&lt;br&gt;av dessa lagar tillämplig på&lt;br&gt;avtalet, bestäms fordringen likväl&lt;br&gt;enligt sistnämnda paragraf,&lt;br&gt;varvid jämkning får ske efter vad&lt;br&gt;som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditgivarens fordran bestäms&lt;br&gt;enligt 25 § konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) eller enligt 5 § lagen&lt;br&gt;om avbetalningsköp mellan&lt;br&gt;näringsidkare m.fl. Är ej någon&lt;br&gt;av dessa lagar tillämplig på&lt;br&gt;avtalet, bestäms fordringen likväl&lt;br&gt;enligt sistnämnda paragraf,&lt;br&gt;varvid jämkning får ske efter vad&lt;br&gt;som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar&lt;br&gt;därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för&lt;br&gt;dennes skyldigheter enligt avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då gäldenären har&lt;br&gt;förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;203&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärs-&lt;br&gt;händelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter&lt;br&gt;upptagas i redovisningen.&lt;br&gt;Återtages vara med stöd av&lt;br&gt;förbehåll om återtaganderätt&lt;br&gt;enligt konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1977:981) eller lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m. fl. får&lt;br&gt;avdrag göras för vad säljaren vid&lt;br&gt;avräkning gottskriver köparen för&lt;br&gt;värdet av den återtagna varan,&lt;br&gt;endast om det kan visas att&lt;br&gt;köparen helt saknat rätt till&lt;br&gt;avdrag för ingående skatt som&lt;br&gt;hänför sig till dennes förvärv av&lt;br&gt;varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppkommer förlust på fordran,&lt;br&gt;för vilken utgående skatt har&lt;br&gt;redovisats, får ett mot denna&lt;br&gt;skatt svarande belopp avdragas i&lt;br&gt;redovisningen för den period då&lt;br&gt;förlusten uppkommer. Inflyter&lt;br&gt;därefter betalning för sådan&lt;br&gt;fordran skall beloppet åter&lt;br&gt;upptagas i redovisningen.&lt;br&gt;Återtages vara med stöd av&lt;br&gt;förbehåll om återtaganderätt&lt;br&gt;enligt konsumentkreditlagen&lt;br&gt;(1992:000) eller lagen&lt;br&gt;(1978:599) om avbetalningsköp&lt;br&gt;mellan näringsidkare m. fl. får&lt;br&gt;avdrag göras för vad säljaren vid&lt;br&gt;avräkning gottskriver köparen för&lt;br&gt;värdet av den återtagna varan,&lt;br&gt;endast om det kan visas att köpa-&lt;br&gt;ren helt saknat rätt till avdrag för&lt;br&gt;ingående skatt som hänför sig till&lt;br&gt;dennes förvärv av varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Senaste lydelse 1990:576&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;204&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k.&lt;br&gt;villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-&lt;br&gt;sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande&lt;br&gt;den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna&lt;br&gt;förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges&lt;br&gt;redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall&lt;br&gt;avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av&lt;br&gt;handlingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för&lt;br&gt;avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket,&lt;br&gt;inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyl-&lt;br&gt;dighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till&lt;br&gt;annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna&lt;br&gt;avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller del därav&lt;br&gt;återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre men inte&lt;br&gt;sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under vilket&lt;br&gt;skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring göras&lt;br&gt;med hälften av det belopp som nu sagts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar&lt;br&gt;uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för&lt;br&gt;användning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när&lt;br&gt;uthyrd eller upplåten fastighet säljs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under&lt;br&gt;vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört&lt;br&gt;eller fastigheten har sålts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående&lt;br&gt;mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om&lt;br&gt;den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-&lt;br&gt;diga. De varor som avses är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1) andra varor än sådana som avses i 18 § ijärde stycket och som helt&lt;br&gt;eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,&lt;br&gt;tenn, brons eller nysilver,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapen- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;lagen (1973:1176),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5) alster av bildkonst,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7) möbler,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8) fartyg eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den&lt;br&gt;redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2&lt;br&gt;första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av&lt;br&gt;personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden under det&lt;br&gt;kalenderår nyttjandet har skett. Lag (1990:576).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då förbehåll om&lt;br&gt;återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;206&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;LAGRÅDET&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,&lt;br&gt;justitierådet Inger Nyström.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991 har&lt;br&gt;regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta&lt;br&gt;lagrådets yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. konsumentkreditlag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan&lt;br&gt;näringsidkare m. fl.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i utsökningsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran&lt;br&gt;Lambertz.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till konsumentkreditlag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande konsumentkreditlagen, som har gällt sedan år 1979,&lt;br&gt;innehåller bestämmelser till skydd för konsumenter vid kreditköp och&lt;br&gt;avtal om tjänster. Sådana konsumentkrediter som inte har samband&lt;br&gt;med köp eller tjänster faller i huvudsak utanför lagens tillämpnings-&lt;br&gt;område. Den betydelsefulla kategori av krediter som utgörs av&lt;br&gt;banklån och motsvarande (fristående krediter) är alltså i stort sett&lt;br&gt;oreglerad från konsumentskyddssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det remitterade förslaget till en ny konsumentkreditlag är uppbyggd&lt;br&gt;på grundval av och i nära anslutning till den nuvarande lagen. I sak&lt;br&gt;finns det emellertid betydande olikheter. En grundläggande sådan&lt;br&gt;skillnad är att lagen i princip skall gälla alla slag av konsument-&lt;br&gt;krediter, sålunda även de fristående krediterna. Utvidgningen av&lt;br&gt;tillämpningsområdet till att omfatta dessa krediter är föranledd bland&lt;br&gt;annat av EG-direktivet om konsumentkrediter. En annan framträdande&lt;br&gt;nyhet är kravet att kreditgivaren skall pröva, om kredittagaren har&lt;br&gt;ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig enligt&lt;br&gt;kreditavtalet. Om kreditgivaren brister i denna kreditprövning, skall&lt;br&gt;hans fordran kunna jämkas. Bland andra nya inslag märks regler om&lt;br&gt;hur ränta får beräknas, om vilka avgifter som får tas ut för krediten&lt;br&gt;och om kredittagarens rätt att betala sin skuld i förtid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad först angår den formella sidan av lagförslaget är att märka att,&lt;br&gt;i likhet med den gällande lagen, en del av reglerna är av marknads-&lt;br&gt;rättslig art medan andra har civilrättslig karaktär. Vid den nuvarande&lt;br&gt;lagens tillkomst anmärkte lagrådet att det hade varit en fördel, om det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;207&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i lagen hade gjorts en klarare markering av reglernas olika natur, men&lt;br&gt;påyrkade inte någon ändring i detta hänseende (prop. 1976/77:123 s.&lt;br&gt;345 f). Dessa invändningar kan sägas få ökad betydelse när nu även&lt;br&gt;de fristående konsumentkreditema kommer in i bilden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inarbetandet av de fristående krediterna, vilka faller inom finans-&lt;br&gt;inspektionens tillsynsområde, i regelverket erbjuder också ett annat&lt;br&gt;problem. Dessa krediter skiljer sig till typen avsevärt från krediter i&lt;br&gt;samband med köp. I princip är det något annat att ta ett banklån än&lt;br&gt;att köpa en vara på kredit. Målsättningen vid utformningen av den&lt;br&gt;nya lagen har emellertid varit att alla slags konsumentkrediter i&lt;br&gt;möjligaste mån skall behandlas lika över hela fältet. Bestämmelser&lt;br&gt;om betalning av skuld i förtid (22-25 §§ i förslaget) skall t.ex. gälla&lt;br&gt;inte bara, som nu, kreditköp utan också fristående krediter. Utvidg-&lt;br&gt;ningen av lagens tillämpningsområde synes kunna ge upphov till vissa&lt;br&gt;gränsdragningsproblem som vid tillämpningen av den nuvarande lagen&lt;br&gt;saknar praktisk betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna regleringen har vidare på sina håll blivit ganska&lt;br&gt;komplicerad. Som exempel kan pekas på 18 §. I anslutning till den&lt;br&gt;paragrafen har emellertid till stöd för tolkningen gjorts ingående&lt;br&gt;motivuttalanden. Även de motiveringar som i övrigt har lämnats till&lt;br&gt;föreslagna bestämmelser är i allmänhet utförliga och vägledande. Med&lt;br&gt;hänsyn härtill och då någon mera ingripande formell omarbetning inte&lt;br&gt;kan komma i fråga i detta skede av lagstiftningsarbetet får det&lt;br&gt;framlagda lagförslaget enligt lagrådets mening godtas i nu berörda&lt;br&gt;hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller lagförslagets materiella innehåll ger detta i&lt;br&gt;huvudsak inte anledning till erinringar från lagrådets sida. I två&lt;br&gt;hänseenden som bör nämnas särskilt ställer sig lagrådet emellertid&lt;br&gt;kritiskt till förslaget. Här avses dels den som en jämkningsregel&lt;br&gt;utformade sanktionen vid bristande kreditprövning, dels förbudet mot&lt;br&gt;uppsägning av en kredit när säkerheten försämras. Lagrådet åter-&lt;br&gt;kommer härtill i det följande. Där framförs även de övriga anmärk-&lt;br&gt;ningar och påpekanden som lagrådet vid sin granskning har funnit&lt;br&gt;anledning till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket i paragrafen gäller den nya lagen krediter som är&lt;br&gt;avsedda huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds&lt;br&gt;en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.&lt;br&gt;I specialmotiveringen sägs att lagen - bortsett från undantagen i tredje&lt;br&gt;stycket - är avsedd att ha i sak oförändrat tillämpningsområde jämfört&lt;br&gt;med den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Både den gamla och den nya lagen är sålunda begränsade till&lt;br&gt;krediter som huvudsakligen är avsedda för en konsuments enskilda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;208&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bruk. Enligt förarbetena till den gamla lagen (prop. 1976/77:123 s. Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;152 ff) markeras härigenom att reglerna tar sikte endast på krediter&lt;br&gt;till fysiska personer. Lån till andra rättssubjekt, exempelvis dödsbon&lt;br&gt;och stiftelser, omfattas alltså inte av lagstiftningen (se härom även&lt;br&gt;förarbetena till lagen /1978:697/ om avbetalningsköp mellan närings-&lt;br&gt;idkare m.fl., prop. 1977/78:142 s. 158 och 166). Mot denna tolkning&lt;br&gt;har lagrådet inget att invända. Fråga uppkommer emellertid om&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;för enskilt bruk&amp;quot; kan anses innefatta den ytterligare&lt;br&gt;begränsningen att krediten skall avse något som kan brukas av&lt;br&gt;konsumenten. Tvekan kan uppstå exempelvis om en enskild person&lt;br&gt;avser att använda ett lån för inköp av aktier eller andra värdepapper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad särskilt gäller aktier kan det vidare diskuteras om ett köp, som&lt;br&gt;görs i syfte att den nye ägaren skall bli företagsledare i bolaget, är&lt;br&gt;enskilt eller hänförligt till förvärvarens näringsverksamhet. Med&lt;br&gt;hänsyn inte minst till att krediter för förvärv av detta och liknande&lt;br&gt;slag kan avse mycket stora belopp är det enligt lagrådets mening&lt;br&gt;önskvärt att tillämpningsområdet för den nya lagen preciseras&lt;br&gt;ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer, frånsett viss ändring av definitionen på&lt;br&gt;&amp;quot;kreditkostnad&amp;quot;, med motsvarande bestämmelse i den gamla lagen. En&lt;br&gt;svaghet som alltjämt består ligger i att samtliga termer i bestämmelsen&lt;br&gt;utom &amp;quot;kontantpris&amp;quot; omfattar även löpande krediter. Så skall t.ex. vid&lt;br&gt;marknadsföring näringsidkaren lämna information om den effektiva&lt;br&gt;räntan för krediten. Frågan är då hur denna skall beräknas för en&lt;br&gt;löpande kredit. Något utnyttjat belopp finns vid denna tidpunkt inte&lt;br&gt;och en beräkning baserad på kreditgränsbeloppet blir oftast miss-&lt;br&gt;visande. Av intresse för den blivande konsumenten är rimligen den&lt;br&gt;effektiva räntan för det på årsbasis genomsnittligt utnyttjade beloppet.&lt;br&gt;Liknande svårigheter uppkommer vid angivande av &amp;quot;kreditkostnad&amp;quot;&lt;br&gt;och &amp;quot;kreditfordran&amp;quot; liksom vid fullgörandet av aviseringsskyldigheten&lt;br&gt;enligt 15 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu berörda problematiken synes böra övervägas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänt hållna bestämmelserna i denna paragraf har enligt vad som&lt;br&gt;sägs i motiven tillkommit för att betona kreditgivarnas ansvar mot&lt;br&gt;konsumenterna. Den är dessutom avsedd att utgöra en grundval för&lt;br&gt;lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyldigheter i olika&lt;br&gt;hänseenden och skall inträda som en utfyllande norm när det gäller&lt;br&gt;kraven på näringsidkarens handlande m.m. i situationer som inte&lt;br&gt;närmare har reglerats i lagen eller avtalet. Lagrådet har inte något att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;209&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;erinra mot att en grundläggande allmän bestämmelse med angivna Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;inriktning tas in i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till sådan god kreditgivningssed som näringsidkaren skall iaktta&lt;br&gt;enligt paragrafen måste anses höra att lämna konsumenten vederbörlig&lt;br&gt;information om krediten. I den föreslagna paragrafen föreskrivs&lt;br&gt;emellertid särskilt att näringsidkaren - utöver att han skall iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed - skall lämna konsumenten information i den&lt;br&gt;utsträckning som behövs och är möjlig. Under rubriken &amp;quot;Marknads-&lt;br&gt;föring och information&amp;quot; följer därefter i 6, 7 och 9 §§ särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om information i vissa fall. Även i 15 § andra stycket&lt;br&gt;återfinns en föreskrift om information. Lagförslaget inger i nu&lt;br&gt;berörda hänseende viss osäkerhet i fråga om räckvidden av före-&lt;br&gt;varande 5 §. Den allmänna inriktning som paragrafen avser att ange&lt;br&gt;synes med fördel kunna begränsas enligt följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god&lt;br&gt;kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med&lt;br&gt;tillbörlig omsorg.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med den kreditprövning som föreskrivs i denna paragraf är&lt;br&gt;enligt motiveringen framför allt att motverka att privatpersoner raserar&lt;br&gt;sin ekonomi genom att sätta sig i skuld i en omfattning som inte står&lt;br&gt;i proportion till deras långsiktiga betalningsförmåga. Regleringen är&lt;br&gt;sålunda avsedd som ett skydd för kredittagaren/konsumenten mot&lt;br&gt;överskuldsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon bestämmelse med denna inriktning finns inte i nuvarande&lt;br&gt;lagstiftning. Den föreskrift om kreditprövning som enligt 2 kap. 13 §&lt;br&gt;första stycket bankrörelselagen (1987:617) gäller för banker syftar&lt;br&gt;inte i första hand till att skydda låntagare mot överskuldsättning utan&lt;br&gt;tar sikte på att kreditförluster skall undvikas med hänsyn till bankens&lt;br&gt;och insättarnas intressen. Även de kreditgivare som inte faller in&lt;br&gt;under bankrörelselagen torde av affärsmässiga skäl normalt göra en&lt;br&gt;sådan kreditprövning innan lån beviljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad som anges i remissprotokollet är erfarenheterna sådana&lt;br&gt;att ett lagstadgat generellt krav på kreditprövning nu bör införas som&lt;br&gt;ett konsumentskydd. Utformningen av regleringen härom i första-&lt;br&gt;tredje styckena i denna paragraf föranleder inte någon erinran från&lt;br&gt;lagrådets sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller jämkningsbestämmelsen i fjärde stycket vill&lt;br&gt;lagrådet anföra följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår att jämknings-&lt;br&gt;möjligheten är avsedd som en sanktion mot kreditgivaren för att&lt;br&gt;reglerna om kreditprövning skall bli effektiva. Som berörs i remiss-&lt;br&gt;protokollet skulle en straffrättslig eller marknadsrättslig påföljd i och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;210&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för sig kunna tänkas. Den nu föreslagna påföljden, som är av Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;civilrättslig natur, har emellertid ansetts vara att föredra. Lagrådet vill&lt;br&gt;framhålla att en sådan reglering har en vidare innebörd än en sanktion&lt;br&gt;i vanlig mening. Sett från konsumentens synpunkt innebär jämknings-&lt;br&gt;regeln sålunda en möjlighet för honom att få sin skuld nedsatt eller&lt;br&gt;helt avskriven. I remissprotokollet har uppmärksammats att detta kan&lt;br&gt;få negativa effekter i olika hänseenden, t.ex. i form av illojala&lt;br&gt;utnyttjanden. Denna sida av den föreslagna regleringen har emellertid&lt;br&gt;inte blivit närmare belyst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En jämkningsregel av föreslaget innehåll kan också befaras vålla&lt;br&gt;avsevärda problem i den praktiska tillämpningen. Såvitt gäller det&lt;br&gt;rättsliga förfarandet avses härvid inte bara handräckning eller&lt;br&gt;summarisk process hos kronofogdemyndigheterna utan också&lt;br&gt;rättegång vid domstol. Vid prövning av jämkningsfrågan är det&lt;br&gt;kredittagarens ekonomiska och andra förhållanden vid tidpunkten för&lt;br&gt;kreditavtalets ingående som skall vara avgörande för bedömningen.&lt;br&gt;Svårigheterna att kanske lång tid efteråt förebringa bevisning och&lt;br&gt;annan utredning i dessa hänseenden är påtagliga. Särskilt vanskligt&lt;br&gt;kan det vara att utreda vad som vid muntliga samtal eller i övrigt har&lt;br&gt;förekommit mellan parterna i samband med kreditens beviljande. Det&lt;br&gt;nu sagda har avseende i första hand på frågan, om jämkning över&lt;br&gt;huvud taget är motiverad, men också när det gäller att komma fram&lt;br&gt;till det skäliga jämkningsresultat som stadgandet syftar till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill mot bakgrund av de olägenheter som här har berörts&lt;br&gt;sätta i fråga, om jämkningsregeln verkligen är påkallad som sanktion&lt;br&gt;för att kreditprövning skall göras. Enligt vad som framgår av&lt;br&gt;remissprotokollet finns det inte någon motsvarande regel i EG-&lt;br&gt;direktivet och inte heller i lagstiftningen i andra länder. I det&lt;br&gt;föregående har konstaterats att kreditprövning - på andra bevekelse-&lt;br&gt;grunder än konsumentskyddsintresset - utgör ett naturligt led i en&lt;br&gt;kreditgivares verksamhet. När nu ett lagstadgande om skyldighet att&lt;br&gt;göra kreditprövning införs i konsumentkreditlagen, blir det klart att&lt;br&gt;den kreditprövning som skall göras omfattar även konsumentskydds-&lt;br&gt;synpunkten. Att den nya handlingsregeln om kreditprövning efterlevs&lt;br&gt;torde det ankomma på tillsynsmyndigheterna att bevaka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det sagda anser lagrådet att övervägande skäl talar&lt;br&gt;mot att en sanktionsbestämmelse av föreslaget innehåll upptas i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;U §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges att avtal om kredit skall ingås skriftligen och&lt;br&gt;undertecknas av konsumenten. Därefter sägs i andra stycket att ett&lt;br&gt;villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till&lt;br&gt;nackdel för konsumenten. Sammantagna får nu nämnda bestämmelser&lt;br&gt;anses innebära att såväl skriftliga som muntliga avtal i princip är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;211&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;giltiga och bindande mellan parterna. Bestämmelsen i första stycket Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;om skriftlig form kan därför till en del ses som en ordningsföreskrift&lt;br&gt;som kan få betydelse vid bedömningen av om näringsidkaren iakttar&lt;br&gt;god kreditgivningssed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket är, som nyss påpekats, ett muntligt avtalsvillkor&lt;br&gt;ogiltigt om det är till nackdel för konsumenten. I specialmotiveringen&lt;br&gt;lämnas vissa exempel på hur denna bestämmelse skall tillämpas.&lt;br&gt;Enligt lagrådets mening kvarstår trots detta viss osäkerhet om regelns&lt;br&gt;innebörd. Detta gäller framför allt det fallet att avtalet om kredit i sin&lt;br&gt;helhet är muntligt. Det kan då vara svårt att avgöra hur avtalet skall&lt;br&gt;tillämpas om vissa villkor är bättre för konsumenten än vad som är&lt;br&gt;normalt på kreditmarknaden medan andra villkor är oförmånligare.&lt;br&gt;En tillämpning av avtalet med uteslutning enbart av de oförmånligare&lt;br&gt;villkoren kan leda till ett resultat som knappast framstår som rimligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot det anförda kan invändas att en ordning, som innebär att&lt;br&gt;muntliga avtal eller avtalsdelar är giltiga bara när de är till konsumen-&lt;br&gt;tens fördel, är ägnad att inskärpa för kreditgivaren att samtliga villkor&lt;br&gt;för en kredit skall ges skriftlig form. Det finns också anledning anta&lt;br&gt;att förekomsten av muntliga avtalsvillkor är kopplade till krediter&lt;br&gt;avseende smärre belopp. Den föreslagna ogiltighetsregeln torde därför&lt;br&gt;komma att få förhållandevis begränsad ekonomisk betydelse. Lagrådet&lt;br&gt;kan mot denna bakgrund godta vad som i remissen föreslagits&lt;br&gt;beträffande muntliga kreditvillkor. För att bestämmelsens innebörd&lt;br&gt;skall framgå tydligare bör dock andra stycket omformuleras på&lt;br&gt;förslagsvis följande sätt:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom&lt;br&gt;i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-&lt;br&gt;ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en&lt;br&gt;jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf föreskrivs som huvudregel att säljaren vid kreditköp&lt;br&gt;skall ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på&lt;br&gt;marknaden. Föreskriften är hämtad från 8 § i gällande konsument-&lt;br&gt;kreditlag. I motiveringen till den bestämmelsen gjordes vissa&lt;br&gt;uttalanden i anslutning till uttrycket god sed på marknaden (se prop.&lt;br&gt;1976/77:123 s. 104 f och 166 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nu föreliggande lagförslaget har som en nyhet i 5 § upptagits&lt;br&gt;en generell bestämmelse om att näringsidkaren i sitt förhållande till&lt;br&gt;konsumenten skall &amp;quot;iaktta god kreditgivningssed&amp;quot;. Detta aktualiserar&lt;br&gt;frågan om orden &amp;quot;i enlighet med god sed på marknaden&amp;quot; behövs i&lt;br&gt;lagtexten till förevarande 16 §. Om så anses vara fallet, torde för&lt;br&gt;förståelsens skull de båda citerade uttryckssättens förhållande till&lt;br&gt;varandra böra klargöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 och 24 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad mot vad som gäller för närvarande skall de föreslagna&lt;br&gt;reglerna om begränsning av kreditgivarens rätt till förtidsbetalning&lt;br&gt;tillämpas inte bara på kreditköp utan också på fristående krediter.&lt;br&gt;Som lagrådet har berört vid 1 § är det i fråga om fristående krediter&lt;br&gt;inte helt klart hur långt den nya lagens tillämpningsområde sträcker&lt;br&gt;sig. Tydligt är dock att lagen omfattar exempelvis lån som en bank&lt;br&gt;eller ett finansbolag lämnar till en enskild person för att denne skall&lt;br&gt;kunna finansiera ett förvärv av en fastighet eller en bostadsrätt. Som&lt;br&gt;säkerhet för lån av dessa slag kan panträtt upplåtas i fastighet,&lt;br&gt;bostadsrätt eller andra kapitaltillgångar, t.ex. aktier. Enligt lagrådet&lt;br&gt;kan det diskuteras om den föreslagna bestämmelsen om förbud för&lt;br&gt;kreditgivaren att förbehålla sig rätt till förtida betalning om säkerheten&lt;br&gt;för lånet försämras (23 § första stycket) är ändamålsenlig för denna&lt;br&gt;typ av krediter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utgångspunkt för diskussionen kan tas det fallet att säkerheten&lt;br&gt;för ett lån utgörs av börsnoterade aktier vilkas värde vid lånetillfället&lt;br&gt;klart överstiger kreditbeloppet. Efter en tid faller emellertid aktie-&lt;br&gt;kursen så mycket att värdet på säkerheten och kreditbeloppet&lt;br&gt;ungefärligen sammanfaller. Eftersom försämringen av säkerheten inte&lt;br&gt;orsakats av låntagaren är långivaren enligt förslaget förhindrad att&lt;br&gt;kräva betalning i förtid. Sådan rätt föreligger inte heller om kursfallet&lt;br&gt;fortsätter med konsekvens att säkerhetens värde kommer att påtagligt&lt;br&gt;understiga kreditbeloppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhållits i remissprotokollet kan vissa argument anföras för&lt;br&gt;att fristående krediter och kreditköp bör behandlas på samma sätt även&lt;br&gt;vad gäller kreditgivarens rätt att få betalning i förtid. Sociala skäl kan&lt;br&gt;också tala mot att ålägga en låntagare att betala tidigare än vad som&lt;br&gt;angetts i amorteringsplanen. Det går dock inte att bortse från att den&lt;br&gt;föreslagna ordningen synes ha flera nackdelar. Ett upphävande av&lt;br&gt;rätten att avtala om förtida betalning vid försämrad säkerhet kommer&lt;br&gt;allmänt sett att minska betydelsen av realsäkerhet när kreditgivaren&lt;br&gt;skall bedöma om en fristående kredit kan beviljas. Detta torde&lt;br&gt;försvåra såväl kreditprövningen (se 10 §) som konsumentens&lt;br&gt;möjlighet att få kredit. För det fall att kredit lämnas är ett uppsäg-&lt;br&gt;ningsförbud av detta slag vidare ägnat att medföra oförmånligare&lt;br&gt;lånevillkor än vad som annars skulle ha gällt. Räntesatsen kan bli&lt;br&gt;högre och kreditperioden kortare. Systemet lämnar nämligen inte&lt;br&gt;utrymme för att ge en låntagare, som accepterar att lånet kan komma&lt;br&gt;att sägas upp om säkerheten försämras, bättre lånevillkor än en&lt;br&gt;låntagare som motsätter sig en sådan uppsägningsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 24 § föreskrivs vissa undantag från bestämmelserna i 23 § första&lt;br&gt;stycket. Av 24 § första meningen framgår att en långivare får - utan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;213&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att förbehåll därom gjorts - åberopa andra lagbestämmelser om rätt till Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;betalning i förtid. Enligt paragrafens andra mening hindrar uppsäg-&lt;br&gt;ningsbestämmelserna i 23 § vidare inte att banker eller andra&lt;br&gt;kreditgivare gör strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har&lt;br&gt;en skyldighet därtill enligt någon annan författning. I special-&lt;br&gt;motiveringen hänvisas här till 2 kap. 19 § bankrörelselagen&lt;br&gt;(1987:617). Av sistnämnda lagrum framgår att en bank beträffande&lt;br&gt;merparten av sina lån måste - oavsett avtalad förfallodag - förbehålla&lt;br&gt;sig rätt att säga upp lånet till återbetalning inom ett år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bankrörelselagen finns inte någon uttrycklig bestämmelse enligt&lt;br&gt;vilken en bank skall eller kan förbehålla sig rätten att säga upp ett lån&lt;br&gt;i förtid om säkerheten för lånet försämras. Avsaknaden av en sådan&lt;br&gt;regel behöver emellertid inte med nödvändighet innebära att banker&lt;br&gt;generellt kan underlåta att förbehålla sig en sådan uppsägningsrätt.&lt;br&gt;Det kan nämligen hävdas att en bank som inte förbehåller sig rätten&lt;br&gt;att säga upp lån i förtid inte uppfyller kravet på en sund utveckling av&lt;br&gt;bankverksamheten (jfr 7 kap. 1 och 8 §§ bankrörelselagen). Med&lt;br&gt;detta synsätt blir således - såvitt gäller banker - omfattningen av de&lt;br&gt;föreslagna bestämmelserna i 24 § till en del beroende av vilken&lt;br&gt;räckvidd som skall tillerkännas bankrörelselagens sundhetskrav. Vid&lt;br&gt;tillämpningen av 24 § andra meningen synes också hänsyn böra tas&lt;br&gt;till andra författningar på bankområdet, t.ex. föreskrifter som&lt;br&gt;utfärdats av finansinspektionen. I vad mån sådana föreskrifter&lt;br&gt;uppställer krav på bevakning av bankernas krediter och säkerheter är&lt;br&gt;inte känt för lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tillämpningsproblem som i enlighet med det sagda kan uppkom-&lt;br&gt;ma beträffande bankkrediter synes även kunna gälla krediter som&lt;br&gt;lämnas av finansbolag och kreditaktiebolag enligt lagen (1988:606)&lt;br&gt;om finansbolag resp, lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan det även finnas anledning framhålla att 40 §&lt;br&gt;reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa&lt;br&gt;och för stadshypoteksföreningarna innehåller bestämmelser som rör&lt;br&gt;försämrad säkerhet för lån. Av paragrafens andra stycke framgår att&lt;br&gt;en stadshypoteksförening kan kräva att låntagaren omedelbart ställer&lt;br&gt;nöjaktig tilläggssäkerhet om pantens värde nedgått i sådan utsträck-&lt;br&gt;ning att den inte kan anses utgöra betryggande säkerhet. Gör&lt;br&gt;låntagaren inte detta kan föreningen säga upp lånet till betalning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den uppsägningsrätt som en stadshypoteksförening har enligt 40 §&lt;br&gt;reglementet är inte utan vidare förenlig med de föreslagna bestäm-&lt;br&gt;melserna i 23 och 24 §§. Den springande punkten synes vara om&lt;br&gt;bestämmelsen i 40 § reglementet medför en skyldighet för en förening&lt;br&gt;att i låneavtal göra förbehåll om förtida betalning för det fall att&lt;br&gt;säkerheten försämras. Anses så vara fallet gäller inte uppsägnings-&lt;br&gt;förbudet i 23 § första stycket. Huruvida 40 § reglementet kan ges en&lt;br&gt;sådan långtgående innebörd synes dock ovisst. Motsvarande svårig-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;214&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;heter torde kunna uppkomma vid tillämpning av 21 § fondkommis- Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;sionslagen (1979:748). För krediter som ett fondkommissionsbolag&lt;br&gt;lämnar skall enligt paragrafens första stycke betryggande säkerhet&lt;br&gt;finnas i fondpapper som har inregistrerats vid fondbörs eller vissa&lt;br&gt;andra värdepapper. Enligt tredje stycket får likväl, om säkerhet som&lt;br&gt;har ställts vid kreditens beviljande nedgår i värde under kredittiden,&lt;br&gt;även annan egendom eller borgen godtas som tilläggssäkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det anförda följer sammanfattningsvis att den föreslagna&lt;br&gt;inskränkningen i kreditgivarens rätt att kräva betalning i förtid inger&lt;br&gt;vissa betänkligheter. Förbudet torde sålunda inte sällan kunna ge&lt;br&gt;konsumenten oförmånligare lånevillkor än vad som annars skulle ha&lt;br&gt;varit fallet. Till detta kan läggas att det enligt lagrådets mening på&lt;br&gt;flera punkter föreligger osäkerhet om hur förbudsregeln skall&lt;br&gt;tillämpas i fråga om krediter från banker och andra finansiella institut.&lt;br&gt;Med tanke på den mycket stora kreditvolym som hanteras av sådana&lt;br&gt;institut måste det osäkra rättsläget betecknas som olyckligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets slutsats är att det kan finnas skäl att överväga om inte&lt;br&gt;den föreslagna begränsningen av kreditgivares rätt att få betalning i&lt;br&gt;förtid vid försämrad säkerhet kan undvaras i fråga om fristående&lt;br&gt;krediter. Om de föreslagna reglerna likväl anses böra behållas synes&lt;br&gt;enligt lagrådets mening uppsägningsförbudets räckvidd böra preciseras&lt;br&gt;ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande uttrycket &amp;quot;i överensstämmelse med god sed på markna-&lt;br&gt;den&amp;quot; i första stycket 1 får lagrådet hänvisa till vad som har sagts vid&lt;br&gt;16 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I gällande konsumentkreditlag (13 § andra stycket) anges att&lt;br&gt;kreditgivarens rätt till full ersättning för uppläggningskostnad&lt;br&gt;förutsätter bl.a. att den avtalade kostnaden inte är oskälig. I den&lt;br&gt;allmänna motiveringen till förevarande paragraf (avsnitt 2.9) sägs att&lt;br&gt;det i den nya bestämmelsen inte behöver föreskrivas att kostnaden ej&lt;br&gt;får vara oskälig, då detta följer redan av allmänna avtalsrättsliga&lt;br&gt;regler. Vad som härvid åsyftas torde vara bestämmelserna i 36 §&lt;br&gt;avtalslagen. Dessa får också enligt lagrådets mening anses utgöra en&lt;br&gt;tillräcklig reglering av frågan. I sammanhanget kan beträffande vissa&lt;br&gt;kreditgivare även hänvisas till föreskrifterna till motverkande av&lt;br&gt;oskäliga villkor i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument-&lt;br&gt;förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen avses träda i kraft den 1 oktober 1992. En allmän&lt;br&gt;princip i övergångsbestämmelserna är att äldre bestämmelser skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;215&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gälla i fråga om kreditavtal som ingåtts före ikraftträdandet. Lagrådet Prop. 1991/92:83&lt;br&gt;delar denna uppfattning och kan också godta det i punkt 3 angivna&lt;br&gt;undantaget från principen. Enligt lagrådets mening möter således inte&lt;br&gt;något hinder mot att generellt tillämpa 18 § i den nya lagen i de fall&lt;br&gt;då kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom&lt;br&gt;överlåtelse eller pantsättning som skett efter ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet ställer sig emellertid något tveksamt till förslaget i punkt 4&lt;br&gt;att de nya reglerna i 22 och 25 §§ om rätt för konsumenten att betala&lt;br&gt;sin skuld i förtid skall tillämpas även på gamla kreditavtal. Förslaget&lt;br&gt;synes möjligen kunna accepteras i fråga om lån med bunden ränta&lt;br&gt;eftersom kreditgivaren i dessa fall har rätt till ersättning för eventuell&lt;br&gt;ränteförlust. Sådan ersättning utgår dock inte om lånet löper med&lt;br&gt;rörlig ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt lagrådet förstår bygger den föreslagna punkten 4 på antagan-&lt;br&gt;det att en kreditgivare inte kan göra någon beaktansvärd ränteförlust&lt;br&gt;om ett lån med rörlig ränta betalas i förtid. Frågan är emellertid om&lt;br&gt;detta gäller utan undantag. Ett lån med rörlig ränta - exempelvis en&lt;br&gt;räntesats som med ett bestämt antal procentenheter överstiger&lt;br&gt;statslåneräntan - kan mycket väl vara långfristigt. En kreditgivare kan&lt;br&gt;ha finansierat en kredit av detta slag med egen upplåning på liknande&lt;br&gt;villkor. En absolut rätt för låntagaren att lösa krediten i förtid torde&lt;br&gt;kunna försätta kreditgivaren i en besvärlig position och för denne&lt;br&gt;framstå som en retroaktiv försämring av avtalsvillkoren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening ger grundsatsen, att ny civillagstiftning inte&lt;br&gt;skall rubba innehållet i avtal som träffats innan lagen trätt i kraft,&lt;br&gt;uttryck för en viktig rättssäkerhetsprincip. Avsteg från denna bör&lt;br&gt;komma i fråga endast om starka skäl talar därför. Den allmänna&lt;br&gt;hänvisningen i remissen till konsumentskyddsintresset kan knappast&lt;br&gt;utgöra ett skäl av sådan natur. Med tanke på frågans principiella vikt&lt;br&gt;anser lagrådet att ett slopande av punkten 4 i övergångsbestämmel-&lt;br&gt;serna bör övervägas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga lagförslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;216&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JÄMFÖRELSETABELL&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med en sammanställning av bestämmelserna i den föreslagna nya&lt;br&gt;konsumentkreditlagen samt närmast motsvarande bestämmelser i&lt;br&gt;konsumentkreditlagen (1977:981) och berörda EG-direktiv. I spalt 3&lt;br&gt;avses, om inte annat sägs, direktivet den 22 december 1986. I de fall&lt;br&gt;direktivet den 22 februari 1990 avses anges (1990) efter hänvisningen.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nya lagen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Gamla lagen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (1)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (2) (c)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (2) (1,3,6,7) (1990)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 2 (1,2,4)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (3) (1990)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (2) (a,b)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (1) (1990)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 3; jfr Art. 2 (1) (f)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 4 (2,3)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (2) (4) (1990)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 6&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (4) (1990)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;H §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 4 (2) (b)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 4 (2) (b)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 1 (4) (1990)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 6 (2)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;8 § och 30 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 9 - 11&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 10&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;23 a §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;12 § 1 st.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 8&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;12 § 2 st.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;217&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;12 § 3 st.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;24 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;13 § och 23 a §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 8&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;15 § och 16 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 7&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;15 § 3 st.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 7&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;27 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 7&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 7&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;31 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;32 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;33 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;34 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;24 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;35 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 12 (1) (b) (c)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;36 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Art. 12 (1) (b)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;37 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;218&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 12 december 1991 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Allmän motivering&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;Allmänna utgångspunkter&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 Reformbehovet&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.2 Nuvarande lagstiftning&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.3 EG-direktivet&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.4 Några huvudlinjer i en ny konsumentkreditlag 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;Näringsidkarens allmänna skyldigheter&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 &amp;nbsp;Kreditprövning&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 &amp;nbsp;Marknadsföring och information&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.1 &amp;nbsp;Tillhandahållande av ansökningsformulär&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.2 Effektiva räntan&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.3 Annan information som skall lämnas&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 &amp;nbsp;Kontantinsats&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 &amp;nbsp;Ränta&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.1 &amp;nbsp;Kreditgivarens rätt att ändra räntan&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.2 Hur räntan skall anges i avtalet&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 &amp;nbsp;Avgifter&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8 &amp;nbsp;Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9 &amp;nbsp;Kredittagarens rätt att lösa krediten i&amp;nbsp;förtid&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10 Trepartsförhållanden&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11 Andra civilrättsliga frågor&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11.1 Krav på skriftlig form&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11.2 Avräkningsförbehåll och kopplingsförbehåll&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11.3 Återtagande av vara&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11.4 Betalningsansvar vid förlust av konto-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kort, m.m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.12 Handräckning och utmätning&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13 Tillsyn&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.14 Tillämpningsområde&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.15 Ikraftträdande m.m.&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.16 Förslagens kostnadseffekter&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Upprättade lagförslag&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Specialmotivering&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till ny konsumentkreditlag&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsidkarens allmänna skyldigheter &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsföring och information &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;219&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kreditavtalet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ränta och avgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontantinsats vid kreditköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av&lt;br&gt;fordringen m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbud mot viss avräkning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalning av skulden i förtid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återtaganderätt vid kreditköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgörelse när en vara återtas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återlösande av en vara som återtagits&lt;br&gt;Handräckning för återtagande av vara, m.m.&lt;br&gt;Förbud mot utmätning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m.&lt;br&gt;Tillsyn&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 Följdlagstiftning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Hemställan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Beslut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111 Prop. 1991/92:83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 EG-direktiv om konsumentkrediter (87/102/EEC)&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;149&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Supplerande EG-direktiv om konsumentkrediter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(90/88/EEC) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian (1990:84)&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;172&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Promemorians lagförslag&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;190&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;191&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 21 oktober 1991 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;207&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8 Jämförelsetabell (lagrum i förslaget, gällande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konsumentkreditlag och EG-direktiv om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konsumentkrediter) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;217&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 40422, Stockholm 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;220&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>delvis bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1991/92:LU28</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1991-12-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1992-01-16 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1992-01-21 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1992-01-31 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Moderaterna</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 09:42:17</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GF0383</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:27:45</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Lagutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 09:42:17</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GF0383</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199192__83.pdf</filnamn>
<filstorlek>9629364</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om ny konsumentkreditlag</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/E8A78467-11B1-43A7-BF68-EA3C4F0F42A3</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1991/92:LU28</uppgift>
<ref_dok_id>GF01LU28</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU28</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L12</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L12</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L13</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L13</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Birthe Sörestedt  och Bengt Silfverstrand  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L13</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L13</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Birthe Sörestedt  och Bengt Silfverstrand  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Elisabeth Persson  och John Andersson  (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Elisabeth Persson  och John Andersson  (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Margit Gennser  och Stig Rindborg  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:83&lt;br/&gt;
Ny konsumentkreditlag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L12</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L12</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Margit Gennser  och Stig Rindborg  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>