<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2229516</hangar_id>
 <dok_id>GF032</dok_id>
 <rm>1991/92</rm>
 <beteckning>2</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1991/92:2</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>2</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1991-06-13 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:40:54</systemdatum>
 <publicerad>1992-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>om lag om särskild personutredning i brottsmål, m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GF032/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GF032</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GF032</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1991/92:2&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om lag om särskild personutredning i brottmål,&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GF032/prop_199192__2-1.png" style="width:35pt;height:46pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i&lt;br&gt;bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 juni 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingvar Carlsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Laila Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås en ny lag om särskild personutredning i brottmål,&lt;br&gt;m.m. Syftet med lagen är att åstadkomma ett mer flexibelt förfarande för&lt;br&gt;att inhämta personutredning i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den föreslagna lagen skall rätten i brottmål inhämta yttrande från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten, om det för att avgöra påföljdsfrågan eller annars&lt;br&gt;behövs särskild utredning om den misstänktes personliga förhållanden&lt;br&gt;eller om vilka åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från&lt;br&gt;fortsatt brottslighet. Rätten får besluta att inhämta yttrande så snart&lt;br&gt;allmänt åtal har väckts eller tidigare, om den misstänkte har erkänt&lt;br&gt;gärningen eller det annars finns sannolika skäl att anta att han har begått&lt;br&gt;den. Frivårdsmyndigheten skall enligt förslaget ombesörja den utredning&lt;br&gt;som behövs för yttrandet och får därvid förordna en särskild personutre-&lt;br&gt;dare att bistå med sådan utredning. Vidare får rätten i likhet med vad som&lt;br&gt;nu gäller förordna en läkare att avge läkarintyg beträffande den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt är skyldig att för personutredning inställa sig hos frivårds-&lt;br&gt;myndigheten. Om den misstänkte inte inställer sig, får polismyndigheten&lt;br&gt;lämna handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nu får frivårdsmyndigheten förordna en förtroendeman för den&lt;br&gt;misstänkte om han samtycker till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om särskild personutredning i brottmål, m. m.&lt;br&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 § När det i ett brottmål för att avgöra påfoljdsfrågan eller annars behövs&lt;br&gt;en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om&lt;br&gt;åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslig-&lt;br&gt;het, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som&lt;br&gt;behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-&lt;br&gt;ningen på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-&lt;br&gt;las så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får&lt;br&gt;beslut meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt&lt;br&gt;gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har&lt;br&gt;begått brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs&lt;br&gt;för yttrandet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten för-&lt;br&gt;ordna en särskild personutredare att bistå med utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning&lt;br&gt;på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;uteblir, får polismyndigheten lämna handräckning för inställelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver person-&lt;br&gt;ligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroen-&lt;br&gt;deman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär&lt;br&gt;det, skall förtroendemannen entledigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett uppdrag som förtroendeman upphör när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet läggs ned,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri&lt;br&gt;från påföljd eller påföljd efterges,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-&lt;br&gt;lig dom, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-&lt;br&gt;tänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot&lt;br&gt;det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att&lt;br&gt;bistå med personutredningen ta del av anteckningar och andra handlingar&lt;br&gt;från förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med&lt;br&gt;den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller frivårds-&lt;br&gt;myndigheten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgär-&lt;br&gt;der som nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge&lt;br&gt;läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra&lt;br&gt;meningen. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget om-&lt;br&gt;fatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge&lt;br&gt;utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett&lt;br&gt;sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun- Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall&lt;br&gt;komma till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder&lt;br&gt;av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för&lt;br&gt;ett läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen&lt;br&gt;inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-&lt;br&gt;nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-&lt;br&gt;delar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare&lt;br&gt;enligt 3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1964:542) om&lt;br&gt;personundersökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande&lt;br&gt;om personundersökning och läkarundersökning som har meddelats före&lt;br&gt;ikraftträdandet skall bestämmelserna i den gamla lagen fortfarande tilläm-&lt;br&gt;pas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 kap. 22 § sekretesslagen (1980:100)&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sekretess gäller hos domstol i&lt;br&gt;brottmål samt i annat mål eller&lt;br&gt;ärende, i fråga om vilket be stäm-&lt;br&gt;melserna om förundersökning i&lt;br&gt;brottmål är tillämpliga, för uppgift&lt;br&gt;om enskilds hälsotillstånd eller an-&lt;br&gt;dra personliga förhållanden som&lt;br&gt;framkommer vid personundersök-&lt;br&gt;ning, rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;eller annan sådan utredning, om&lt;br&gt;det av särskild anledning kan antas&lt;br&gt;att den som uppgiften rör eller nå-&lt;br&gt;gon honom närstående lider men&lt;br&gt;om uppgiften röjs. Motsvarande se-&lt;br&gt;kretess gäller i annan myndighets&lt;br&gt;verksamhet för att gå domstol till&lt;br&gt;handa med utredning som nu har&lt;br&gt;nämnts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sekretess gäller hos domstol i&lt;br&gt;brottmål samt i annat mål eller&lt;br&gt;ärende, i fråga om vilket bestäm-&lt;br&gt;melserna om förundersökning i&lt;br&gt;brottmål är tillämpliga, för uppgift&lt;br&gt;om enskilds hälsotillstånd eller an-&lt;br&gt;dra personliga förhållanden som&lt;br&gt;framkommer vid särskild personut-&lt;br&gt;redning, rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning eller annan sådan utredning,&lt;br&gt;om det av särskild anledning kan&lt;br&gt;antas att den som uppgiften rör el-&lt;br&gt;ler någon honom närstående lider&lt;br&gt;men om uppgiften röjs. Motsva-&lt;br&gt;rande sekretess gäller i annan myn-&lt;br&gt;dighets verksamhet för att gå dom-&lt;br&gt;stol till handa med utredning som&lt;br&gt;nu har nämnts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1989:713&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om unga lagöverträdare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ lagen (1964:167) med särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under arton år får inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn,&lt;br&gt;om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så&lt;br&gt;lämpligen kunnat ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan någon som är under tju-&lt;br&gt;goett år döms till påföljd som avses i&lt;br&gt;första stycket skall den som har ut-&lt;br&gt;fört personundersökning i målet hö-&lt;br&gt;ras, om det finns skäl till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom&lt;br&gt;socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det&lt;br&gt;innehåll som avses i 3 §. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns&lt;br&gt;särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till&lt;br&gt;fängelse i mer än tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning och&lt;br&gt;förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas&lt;br&gt;av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Väcks allmänt åtal mot den som inte fyllt arton år för ett brott, för vilket&lt;br&gt;är föreskrivet fängelse i mer än ett år, skall de tidsfrister iakttas som är&lt;br&gt;föreskrivna för åtgärder i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tid om en vecka, som i 45 kap. 14&lt;br&gt;hållande av huvudförhandling, skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inhämtar rätten yttrande från so-&lt;br&gt;cialnämnden enligt 9 § tredje styc-&lt;br&gt;ket, skall nämnden yttra sig inom&lt;br&gt;sådan tid att rätten kan hålla&lt;br&gt;huvudförhandling enligt reglerna i&lt;br&gt;andra stycket. Om ärendets beskaf-&lt;br&gt;fenhet föranleder det, får dock ytt-&lt;br&gt;randet med rättens medgivande av-&lt;br&gt;ges senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§ rättegångsbalken är föreskriven för&lt;br&gt;gälla en tid om två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inhämtar rätten yttrande från so-&lt;br&gt;cialnämnden enligt 9 § andra styc-&lt;br&gt;ket, skall nämnden yttra sig inom&lt;br&gt;sådan tid att rätten kan hålla&lt;br&gt;huvudförhandling enligt reglerna i&lt;br&gt;andra stycket. Om ärendets beskaf-&lt;br&gt;fenhet föranleder det, får dock ytt-&lt;br&gt;randet med rättens medgivande av-&lt;br&gt;ges senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1985:398. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.&lt;br&gt;'Senaste lydelse 1988:822.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fl Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får överlämna någon till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förut-&lt;br&gt;sättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller&lt;br&gt;har inhämtats ett läkarintyg enligt 7&lt;br&gt;§ lagen (1964:542) om personunder-&lt;br&gt;sökning i brottmål, som omfattar de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för&lt;br&gt;att döma till sådan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får överlämna någon till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förut-&lt;br&gt;sättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller&lt;br&gt;har inhämtats ett läkarintyg enligt 7&lt;br&gt;§ lagen (1991:000) om särskild per-&lt;br&gt;sonutredning i brottmål, m. m., som&lt;br&gt;omfattar de medicinska förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för att döma till sådan på-&lt;br&gt;följd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten dock&lt;br&gt;endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från den&lt;br&gt;chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lydelse enligt prop. 1990/91:58, SoU13, JuU34, rskr. 329.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-&lt;br&gt;ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lind-&lt;br&gt;qvist, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin och&lt;br&gt;Åsbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om lag om särskild personutredning i&lt;br&gt;brottmål, m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Inom justitiedepartementet upprättades år 1990 promemorian (Ds&lt;br&gt;1990:88) Ny lag om personutredning i brottmål. Promemorian innehåller&lt;br&gt;förslag till en ny lag om personutredning i brottmål som skall ersätta lagen&lt;br&gt;(1964:542) om personundersökning i brottmål (LPU). En sammanfattning&lt;br&gt;av promemorian samt promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i&lt;br&gt;detta ärende som bilaga 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorian har remissbehandlats. Till protokollet i&lt;br&gt;detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstanserna, bilaga 3. En&lt;br&gt;sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartemen-&lt;br&gt;tet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 84—1909).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 23 maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande över&lt;br&gt;lagförslag, som upprättats inom justitiedepartementet. De förslag som&lt;br&gt;remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende, bilaga 4.&lt;br&gt;Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas&lt;br&gt;till protokollet i detta ärende, bilaga 5. I förhållande till lagrådsremissen&lt;br&gt;har mitt förslag utvidgats med vissa följdändringar och i förslagen i övrigt&lt;br&gt;vidtagits vissa redaktionella justeringar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ordning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den misstänktes personliga förhållanden kan i många fall vara av avgö-&lt;br&gt;rande betydelse för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan. Enligt&lt;br&gt;46 kap. 9 § rättegångsbalken skall domstolen, när det är fråga om att ådöma&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;annan påföljd än böter, se till att det finns utredning om de straff som den Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;tilltalade tidigare dömts till och om hans levnadsomständigheter och andra&lt;br&gt;personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse. För att tillgodose&lt;br&gt;behovet av utredning i den delen har domstolen bl. a. möjlighet att för-&lt;br&gt;ordna om personundersökning av den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LPU infördes i samband med brottsbalkens (BrB) ikraftträdande år&lt;br&gt;1965. Lagen innehåller två särskilda personutredningsinstitut: personun-&lt;br&gt;dersökning och läkarundersökning enligt 7 § LPU (s. k. § 7-intyg). Enligt&lt;br&gt;lagen kan domstolen även inhämta upplysningar från bl.a. socialnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av dessa personutredningsformer kan domstolen bl.a. in-&lt;br&gt;hämta följande utredningar om den tilltalades person.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1) Yttrande från frivårdsmyndigheten under pågående övervakning&lt;br&gt;(25 § frivårdsförordningen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2) Yttrande från socialnämnd angående underårig (3 § lagen 1964:167&lt;br&gt;med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3) Yttrande från länsstyrelse eller styrelse för hem för vård av missbru-&lt;br&gt;kare (31 kap. 2 § brottsbalken).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4) Rättspsykiatrisk undersökning enligt lagen (1966:301) om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den som är dömd tidigare har domstolen även möjlighet&lt;br&gt;att inhämta kriminalvårdens akt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i de fall då domstolen inte i övrigt inhämtar någon särskild&lt;br&gt;personutredning finns regelmässigt personbevis och kriminalregisterutdrag&lt;br&gt;tillgängliga när målet avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förundersökningsprotokollet finns vidare på personbladet vissa anteck-&lt;br&gt;ningar om den misstänkte. Dessa är emellertid mycket kortfattade. I de fall&lt;br&gt;då villkorlig dom skulle kunna komma i fråga skall den misstänkte beredas&lt;br&gt;tillfälle att lämna vissa kompletterande upplysningar på en blankett (21 a §&lt;br&gt;förundersökningskungörelsen 1947:948).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid huvudförhandlingen finns möjlighet for rätten, åklagaren och för-&lt;br&gt;svararen att ställa frågor till den tilltalade och på det sättet få en bild av&lt;br&gt;dennes personliga förhållanden. Den formen av utredning kommer i all-&lt;br&gt;mänhet mest till användning for att komplettera övrig personutredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa ändringar gjordes i LPU i samband med 1973 års kriminalvårds-&lt;br&gt;reform. Dessa innebar framför allt att tyngdpunkten i förfarandet vid&lt;br&gt;personundersökning försköts från domstolen till frivårdsmyndigheterna.&lt;br&gt;Domstolen fick vända sig till frivårdsmyndigheten för att få en personun-&lt;br&gt;dersökning. Frivårdsmyndigheterna förstärktes med vissa tjänster för att&lt;br&gt;kunna svara för utbildning och handledning av personundersökare samt&lt;br&gt;svara för administration av undersökningsverksamheten. Avsikten var&lt;br&gt;bl.a. att personundersökningarna härigenom, förutom att utgöra underlag&lt;br&gt;för påfölj ds valet, skulle kunna utgöra ett bättre underlag för kriminalvår-&lt;br&gt;dens åtgärder. Frivårdsmyndigheten skulle också vid behov svara för hjälp&lt;br&gt;och stöd åt den misstänkte under utredningstiden och fick därför bl.a.&lt;br&gt;möjlighet att förordna en förtroendeman för honom (prop. 1973:173, JuU&lt;br&gt;41. rskr.374).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1979 genomfördes den förändringen i LPU att kravet på personun-&lt;br&gt;dersökning som förutsättning för att döma till villkorlig dom avskaffades&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(prop. 1978/79:76, JuU 38, rskr. 408). Bakgrunden varatt rättspraxis hade Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;utvecklats i den riktningen att tidigare ostraffade personer regelmässigt&lt;br&gt;dömdes till villkorlig dom vid vissa typer av brott och att det därför i&lt;br&gt;åtskilliga fall där personundersökning var obligatorisk inte rådde någon&lt;br&gt;tvekan om påföljden. Enligt vad som uttalades i propositionen skulle&lt;br&gt;domstolarnas behov av information ofta kunna tillgodoses genom de&lt;br&gt;registerutdrag som finns tillgängliga i målet jämte den tilltalades egna&lt;br&gt;uppgifter under förhandlingen. Samtidigt underströks att uppmjukningen&lt;br&gt;av kravet på personundersökning tog sikte endast på sådana brottstyper,&lt;br&gt;där enligt rådande praxis tidigare ostraffade tilltalade regelmässigt får&lt;br&gt;villkorlig dom, bl.a. egendomsbrott av inte alltför svår beskaffenhet, försäk-&lt;br&gt;ringskassebedrägeri och vållande till annans död genom trafikolycka. Vid&lt;br&gt;andra typer av brott borde enligt propositionen domstolen som regel inte&lt;br&gt;döma till villkorlig dom utan att en personundersökning genomförts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personundersökningsförfarandet har enligt nuvarande lagstiftning till&lt;br&gt;syfte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— att tjäna som underlag för domstolens påföljdsval,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— att tjäna som underlag för kriminalvårdens åtgärder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;under straffverkställigheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— att vid behov bereda den misstänkte möjlighet att få hjälp och stöd fram&lt;br&gt;till dess att dom meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är rätten som beslutar om vilken personutredning som skall utgöra&lt;br&gt;underlag för de beslut som skall fattas i ett brottmål. Det är således rättens&lt;br&gt;behov av personutredning som i det nuvarande systemet avgör när en&lt;br&gt;personundersökning tas in. Enligt nu gällande regler är personundersök-&lt;br&gt;ning dessutom obligatorisk vid skyddstillsyn och fängelse i sex månader&lt;br&gt;eller mer samt vid överlämnande till särskild vård (2 § LPU). I dessa fall&lt;br&gt;kan rätten underlåta att ta in personundersökning bara om motsvarande&lt;br&gt;utredning ändå finns tillgänglig för rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personundersökningsförfarandet har alltså dessutom syftet att tjäna som&lt;br&gt;underlag för kriminalvårdens åtgärder samt att bereda den misstänkte&lt;br&gt;möjligheter till hjälp och stöd fram till dess dom meddelas. Eftersom en&lt;br&gt;dom på skyddstillsyn verkställs omedelbart fyller personundersökningen&lt;br&gt;en viktig funktion som underlag till den behandlingsplan som bör upprät-&lt;br&gt;tas så snart som möjligt. När det gäller fängelse är förhållandena något&lt;br&gt;annorlunda. Med de nuvarande reglerna för personundersökning är det&lt;br&gt;naturligt att många fängelsedomar inte föregås av en sådan undersökning&lt;br&gt;eftersom den endast behöver utföras i mål där fängelse i sex månader eller&lt;br&gt;mer kan komma i fråga. Av det totala antalet fängelsedomar är nämligen&lt;br&gt;70 % på mindre än sex månader. Det kan dessutom gå relativt lång tid&lt;br&gt;mellan det att personundersökning utförs och straffverkställigheten börjar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RR V-rapporten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksrevisionsverket (RRV) har genomfört en förvaltningsrevision av per-&lt;br&gt;sonundersökningsinstitutet. Syftet med granskningen var främst att analy-&lt;br&gt;sera målen för verksamheten, kartlägga hur institutet fungerar i praktiken&lt;br&gt;och bedöma om kostnaderna för verksamheten är rimliga i förhållande till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;resultaten. RRVs arbete överlämnades till regeringen år 1984 (dnr. 84- Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;1909). I revisionsrapporten finns förslag till sådana begränsade föränd-&lt;br&gt;ringar som enligt RRV kunde åstadkommas inom ramen för det nuvarande&lt;br&gt;personundersökningsinstitutet. RRV framhöll emellertid att det för att&lt;br&gt;tillgodose de krav som enligt RRVs bedömning bör ställas på ett effektivt&lt;br&gt;personutredningssystem krävs en mer genomgripande förändring, som&lt;br&gt;innebär att det nuvarande institutet ersätts med ett mer flexibelt utrednings-&lt;br&gt;förfarande. RRV lämnade i revisionsrapporten en skiss till ett sådant&lt;br&gt;förfarande. En sammanfattning av revisionsrapporten finns fogad som&lt;br&gt;bilaga till departementspromemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nya regler för påföljdsbestämning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1989 infördes två nya kapitel, 29 och 30 kap., i BrB med&lt;br&gt;regler om påföljdsbestämning (prop 1987/88:120, JuU 45, rskr. 404). Den&lt;br&gt;nya lagstiftningen innehåller allmänna regler om vad domstolarna skall ta&lt;br&gt;hänsyn till vid påföljdsbestämningen. En av avsikterna med de nya reg-&lt;br&gt;lerna var att främja tydligare motiveringar för domstolarnas ställingstagan-&lt;br&gt;den i påföljdsfrågan. Domstolarna skall vid sin bedömning skilja mellan&lt;br&gt;faktorer som hänför sig till brottslighetens straffvärde och andra faktorer&lt;br&gt;som kan vara av betydelse för påföljdsbestämningen som t.ex. gärnings-&lt;br&gt;mannens personliga förhållanden. Den nya regleringen har inte minskat&lt;br&gt;utrymmet för att ta hänsyn till gärningsmannens personliga förhållanden.&lt;br&gt;Enligt 30 kap. 4 § BrB skall rätten fasta särskilt avseende vid omständighe-&lt;br&gt;ter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Sådana omständigheter&lt;br&gt;är till övervägande del av det slaget att de är hänförliga till den tilltalades&lt;br&gt;personliga förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nya reglerna för påföljdsbestämning torde alltså inte ha minskat&lt;br&gt;domstolarnas behov av att ha tillgång till särskild personutredning i brott-&lt;br&gt;målen. Reglernas utformning gör emellertid att utredningarna i många fall&lt;br&gt;torde kunna begränsas i förhållande till den omfattning som en normal&lt;br&gt;personundersökning i dag har. Samtidigt har utvecklingen av påföljdssy-&lt;br&gt;stemet medfört att det i andra fall finns ett ökat behov av grundliga&lt;br&gt;personutredningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ökat behov av personutredning genom nya varianter av skyddstillsyn&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under senare år har skyddstillsynspåföljden utvecklats väsentligt genom&lt;br&gt;en vidgad och utförligare reglering av möjligheterna att förena påföljden&lt;br&gt;med olika föreskrifter. Syftet bakom denna utveckling har varit att öka&lt;br&gt;domstolarnas möjlighet att döma till skyddstillsyn i stället för fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1988 infördes kontraktsvården som ny sanktion för brott (prop.&lt;br&gt;1986/87:106, JuU32, rskr. 279). Kontraktsvården är lagtekniskt konstrue-&lt;br&gt;rad som en kvalificerad föreskrift vid dom på skyddstillsyn. Om den&lt;br&gt;planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skydds-&lt;br&gt;tillsyn, skall domstolen i domen meddela en föreskrift om den behandlings-&lt;br&gt;plan som den dömde har åtagit sig att följa (BrB 28 kap. 6 a § andra&lt;br&gt;stycket). Frivårdsmyndigheten har det övergripande ansvaret för den ut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;redning som skall göras för att domstolen skall kunna ta ställning till en Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;konkret behandlingsplan. I förhållande till den som skall ansvara för den&lt;br&gt;tänkta behandlingen har frivårdsmyndigheten i detta liksom i andra sam-&lt;br&gt;manhang i första hand en förmedlande roll. Frivårdsmyndigheten har&lt;br&gt;också ett stort inflytande över om förutsättningarna för kontraktsvård skall&lt;br&gt;tas upp i samband med personundersökning eller yttrande till domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer att åklagare, försvarare eller domstol väcker frågan om&lt;br&gt;kontraktsvård, men det normala är att frivårdsmyndigheten själv under&lt;br&gt;personutredningen — personundersökning eller yttrande till domstolen —&lt;br&gt;initierar en sådan utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I januari 1990 startades försöksverksamhet på fem platser med samhälls-&lt;br&gt;tjänst som sanktion för brott (prop. 1989/90:7, JuUlO, rskr. 55, SFS&lt;br&gt;1989:928). Samhällstjänsten är också den lagtekniskt konstruerad som en&lt;br&gt;föreskrift inom ramen för en dom på skyddstillsyn. Frivårdsmyndigheten&lt;br&gt;administrerar samhällstjänsten. Det betyder att frivården tar fram lämp-&lt;br&gt;liga arbetsplatser, utreder den tilltalades lämplighet att utföra samhälls-&lt;br&gt;tjänst samt upprättar arbetsplan och kontrollerar att planen fullföljs. Frå-&lt;br&gt;gan om samhällstjänst kan komma i fråga bör enligt vad jag uttalade i&lt;br&gt;propositionen i största möjliga utsträckning aktualiseras under personut-&lt;br&gt;redningsskedet. Jag påpekade vidare att det är viktigt att den som utför&lt;br&gt;personutredningen i målet i de fall det kan vara aktuellt överväger möjlig-&lt;br&gt;heterna till samhällstjänst (prop. 1989/90:7 s. 30 ). I likhet med vad som&lt;br&gt;gäller för kontraktsvården har således frivårdsmyndigheten ett stort infly-&lt;br&gt;tande över förslag till samhällstjänst i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om systemet med föreskrifter vid dom på skyddstillsyn utvidgas ytter-&lt;br&gt;ligare, kommer domstolarnas behov av personutredningar, och därmed&lt;br&gt;också speciella insatser från frivårdsmyndigheten, att öka i motsvarande&lt;br&gt;grad. Skall domstolarna ersätta fängelse med skyddstillsyn, krävs ofta en&lt;br&gt;kvalificerad personutredning och en beskrivning av vad en föreskrift kan&lt;br&gt;innebära i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt om personutredning i rattfyllerimål&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri har förändrats&lt;br&gt;under de senaste tjugo åren. År 1965 dömdes endast 1 % till annan påföljd&lt;br&gt;än fängelse för rattfylleri. Därefter har en förskjutning skett mot fler icke&lt;br&gt;frihetsberövande påföljder främst skyddstillsyn i förening med föreskrift&lt;br&gt;om behandling. År 1988 bestämdes påföljden till skyddstillsyn för 18 % av&lt;br&gt;dem som dömdes för rattfylleri (1159 av totalt 6478). I ökad utsträckning&lt;br&gt;har domstolarna således tagit hänsyn till den tilltalades personliga förhål-&lt;br&gt;landen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om påföljd för rattfylleri behandlades av statsmakterna senast i&lt;br&gt;samband med de ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen som trädde i&lt;br&gt;kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106, SFS 1990:149).&lt;br&gt;Dessa innebar bl. a. att det grövre trafiknykterhetsbrottet, dvs. motsva-&lt;br&gt;rande det tidigare rattfylleriet, betecknas grovt rattfylleri, medan den&lt;br&gt;mindre grova formen, som svarar mot det som förut vanligen kallades&lt;br&gt;rattonykterhet, benämns rattfylleri. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieutskottet uttalade i lagstiftningsärendet bl.a. att det är angeläget&lt;br&gt;att ta tillvara de möjligheter som finns att söka motverka fortsatt brottslig-&lt;br&gt;het — och därmed ett trafikfarligt beteende — genom behandling och andra&lt;br&gt;former av stöd- och hjälpåtgärder. Utskottet underströk vidare att man vid&lt;br&gt;flera tillfällen uttalat att det var angeläget att vid sidan av traditionell&lt;br&gt;behandling även forsöka ta tillvara de pedagogiska och andra effekter som&lt;br&gt;utbildningsprogram av olika slag kan ge. Utskottet framhöll att någon&lt;br&gt;särskild lagstiftning inte krävdes för att öppna möjligheter att förena&lt;br&gt;skyddstillsyn med föreskrifter om deltagande i sådan utbildning och att det&lt;br&gt;inom kriminalvården redan fanns utvecklade kurser och erfarenheter från&lt;br&gt;området. Enligt utskottets mening borde verksamheten av det här slaget&lt;br&gt;kunna ges en väsentligt bredare tillämpning och i det arbetet hade&lt;br&gt;nykterhetsrörelsen, motororganisationerna och andra folkrörelser en viktig&lt;br&gt;uppgift både när det gäller att utveckla kursmaterial och genom att aktivt&lt;br&gt;delta i genomförandet av verksamheten (1989/90:JuU2 s. 24 och 26).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personutredningen i rattfyllerimålen har en stor betydelse när det gäller&lt;br&gt;förutsättningarna för domstolen att döma till skyddstillsyn med föreskrift&lt;br&gt;om behandling eller utbildning. Behovet av och möjligheterna till att&lt;br&gt;förena en skyddstillsynsdom med särskilda förskrifter kan prövas i sam-&lt;br&gt;band med personutredningen och då förankras hos den tilltalade och&lt;br&gt;berörda vårdgivare samt andra som skall svara för vård och behandling&lt;br&gt;eller utbildning i exempelvis s.k. rattfälleprogram. Domstolen får genom&lt;br&gt;personutredningen information om vad skyddstillsynen kommer att inne-&lt;br&gt;bära i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån domstolarna väljer att döma till skyddstillsyn for grovt&lt;br&gt;rattfylleri har de också behov av personutredning som redovisar möjlighe-&lt;br&gt;terna till behandling mot alkoholproblem och utbildning i alkoholfrågor&lt;br&gt;m. m. i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 När skall särskild personutredning inhämtas?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Nuvarande regler om personundersökning ersätts med&lt;br&gt;en föreskrift om att domstolen skall inhämta yttrande från frivårds-&lt;br&gt;myndigheten, om det i ett brottmål behövs en särskild utredning om&lt;br&gt;den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan&lt;br&gt;antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslig-&lt;br&gt;het. Något yttrande behöver dock inte inhämtas, om domstolen&lt;br&gt;redan har tillräcklig utredning eller inhämtar sådan på annat sätt.&lt;br&gt;Det obligatoriska kravet på personundersökning vid vissa påföljder&lt;br&gt;avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer i sak med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt&lt;br&gt;eller lämnat förslaget utan erinran i denna del. Några remissinstanser anser&lt;br&gt;att domstolen skall vara skyldig att inhämta yttrande från frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten för att kunna döma till skyddstillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Den kriminalpolitiska utvecklingen efter BrBs Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;ikraftträdande har medfört ganska omfattande ändringar i påfölj dssyste-&lt;br&gt;met. De tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering har&lt;br&gt;avskaffats samtidigt som strävandena generellt sett har gått i riktning mot&lt;br&gt;minskad användning av fängelsestraffet. Denna utveckling har även på-&lt;br&gt;verkat inställningen till personutredning i brottmål. Slopandet år 1979 av&lt;br&gt;kravet på personundersökning vid villkorlig dom är ett exempel på detta&lt;br&gt;(jfr prop. 1978/79:76). I promemorian görs bedömningen att personunder-&lt;br&gt;sökning också ofta framstår som överflödig i fall då det står klart att ett&lt;br&gt;längre fängelsestraff måste ådömas oavsett de personliga förhållandena&lt;br&gt;liksom när det gäller utlänningar utan anknytning till Sverige. I andra fall&lt;br&gt;torde personutredningen kunna göras -betydligt enklare än vad som är&lt;br&gt;normalt inom ramen för det nuvarande personundersökningsinstitutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Å andra sidan har påföljden skyddstillsyn utvecklats till att omfatta&lt;br&gt;kontraktsvård, samhällstjänst samt olika andra former av föreskrifter om&lt;br&gt;behandling m.m. Denna utveckling har ökat domstolarnas behov av per-&lt;br&gt;sonutredning. När det gäller kontraktsvård och samhällstjänst krävs ofta&lt;br&gt;en omfattande personutredning innan domstolen kan döma till sådan&lt;br&gt;påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 46 kap. 9 § rättegångsbalken skall — om brottet är sådant att&lt;br&gt;annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma eller om det finns&lt;br&gt;särskild anledning till det — utredning förebringas rörande straff som&lt;br&gt;tidigare ådömts den tilltalade samt angående hans levnadsomständigheter&lt;br&gt;och de förhållanden som kan antas vara av betydelse. I promemorian&lt;br&gt;redogörs för vissa typfall vid vilka domstolen i allmänhet vid påföljdsbe-&lt;br&gt;stämningen bör vara betjänt av någon form av kvalificerad och aktuell&lt;br&gt;personutredning. Dessa är:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) vid vissa typer av förstagångsbrott när skyddstillsyn kan komma i&lt;br&gt;fråga, vare sig alternativet är villkorlig dom eller fängelse;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) vid återfall, när den tidigare påföljden är skyddstillsyn eller villkorlig&lt;br&gt;dom;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c) vid återfall, när den tidigare påföljden är fängelse men det nya brottet&lt;br&gt;och omständigheterna i övrigt är sådana att skyddstillsyn eller villkorlig&lt;br&gt;dom kan övervägas;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d) när omständigheterna tyder på att överlämnande till särskild vård bör&lt;br&gt;övervägas;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e) när fängelse är den normala påföljden men där det finns skäl att anta&lt;br&gt;att den tilltalades personliga förhållanden med styrka talar för att annan&lt;br&gt;påföljd väljs;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;f) i vissa fall när det visserligen står klart att fängelse skall ådömas men&lt;br&gt;en närmare utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden kan&lt;br&gt;få betydelse för straffets längd (jfr 29 kap. 5 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remissinstanser som berört denna fråga har instämt i att det behövs&lt;br&gt;en kvalificerad personutredning i de uppräknade fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att de uppräknade typfallen i stort täcker de fall då&lt;br&gt;domstolen normalt kan tänkas ha behov av en kvalificerad personutred-&lt;br&gt;ning. I fall när det står klart att domstolen skall döma till ett längre&lt;br&gt;fängelsestraff torde det enligt min mening normalt inte krävas någon &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;särskild personutredning, om det inte finns anledning att anta att det Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;föreligger sådana omständigheter som avses i 29 kap. 5 § BrB som kan ha&lt;br&gt;betydelse för fängelsestraffets längd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian görs bedömningen att ett system där domstolarna själva&lt;br&gt;i betydande utsträckning svarar för personutredningen är förenad med&lt;br&gt;nackdelar från både praktiska och principiella synpunkter. Med en sådan&lt;br&gt;ordning skulle det enligt promemorian otvivelaktigt föreligga avsevärd risk&lt;br&gt;för att domstolarnas underlag blir bristfälligt. Det kan exempelvis inte&lt;br&gt;komma i fråga att enbart hålla sig till uppgifter som den misstänkte lämnar&lt;br&gt;vid huvudförhandlingen. Mot en sådan ordning talar dels behovet av att i&lt;br&gt;viss utsträckning kontrollera uppgifterna, dels svårigheterna att vid en i&lt;br&gt;princip offentlig rättegång skapa goda förutsättningar för ett tillräckligt&lt;br&gt;ingående uppgiftslämnande i ofta djupt personliga hänseenden. Därtill&lt;br&gt;kommer den utveckling som skett av påföljden skyddstillsyn som jag&lt;br&gt;redogjort för tidigare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den kompetens som finns inom frivården när det gäller verkställigheten&lt;br&gt;av skyddstillsynsdomar och eventuella föreskrifter som förenas med do-&lt;br&gt;men kan domstolen inte tillgodogöra sig om inte frivårdsmyndigheten får&lt;br&gt;tillfälle att yttra sig. Bl.a. detta talar enligt promemorian med styrka för att&lt;br&gt;frivården bör få ett större ansvar för personutredningen än vad som gäller&lt;br&gt;i dag, då de flesta personundersökningarna utförs av utredare utanför&lt;br&gt;frivårdsorganisationen. En stor majoritet av remissinstanserna delar denna&lt;br&gt;uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser att frivården bör få ett vidgat ansvar för personutred-&lt;br&gt;ningen i brottmål. Som påpekas i promemorian skulle domstolarna knap-&lt;br&gt;past kunna åläggas någon mera detaljerad och långtgående utredningsplikt&lt;br&gt;utom huvudförhandlingen. Det ligger i domstolarnas och parternas in-&lt;br&gt;tresse att personutredningen är koncentrerad och vederhäftig. Lika fall&lt;br&gt;skall naturligtvis även när det gäller personutredning behandlas lika. Detta&lt;br&gt;förutsätter att den utförs av kvalificerad personal med erfarenhet bl.a. av&lt;br&gt;domstolarnas praxis och behov av utredning. Det sagda innebär, som&lt;br&gt;påpekas i promemorian, att man även i framtiden behöver yrkesmässigt&lt;br&gt;utförda personutredningar av det slag som personundersökningar och&lt;br&gt;yttrande från en frivårdsmyndighet utgör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte står under övervakning eller om övervakningen&lt;br&gt;nyligen har upphört, inhämtar domstolarna i dag tämligen regelmässigt&lt;br&gt;yttranden från frivårdsmyndigheten (se 25 § frivårdsförordningen&lt;br&gt;1983:250) i stället för att förordna om en personundersökning. Den&lt;br&gt;misstänkte är då känd hos myndigheten och yttrandet innehåller en kort&lt;br&gt;redogörelse för den misstänktes aktuella förhållanden och ofta ett påföljds-&lt;br&gt;förslag. Enligt promemorian svarar dessa yttranden till innehåll och om-&lt;br&gt;fattning i de flesta fall väl mot domstolarnas behov av särskild personut-&lt;br&gt;redning i de fall då läkarundersökning eller särskilda yttranden inte är&lt;br&gt;föreskrivet eller annars påkallat. Ingen remissinstans har haft någon annan&lt;br&gt;uppfattning. Yttrandena bygger i allmänhet på att en personundersökning&lt;br&gt;har utförts i samband med den tidigare lagföringen. Yttrandet blir därför&lt;br&gt;en påbyggnad till den tidigare personutredningen som regelmässigt finns&lt;br&gt;tillgänglig för domstolen och frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att personundersökningsinstitutet i sin nuva- Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;rande form ersätts med ett system där frivårdsmyndigheterna får till&lt;br&gt;uppgift att avge yttranden inte bara beträffande sina aktuella klienter utan&lt;br&gt;även beträffande andra. En stor majoritet av remissinstanserna har ställt&lt;br&gt;sig bakom förslaget. Även jag är av den uppfattningen att yttranden från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten väl kan fylla domstolarnas behov av underlag för sina&lt;br&gt;beslut i påfoljdsfrågor. Ett yttrande i ett fall där tidigare personutredning&lt;br&gt;inte finns måste naturligtvis vara mer allsidigt till sitt innehåll än de&lt;br&gt;nuvarande yttrandena enligt 25 § fri vårdsförordningen. Ett system med&lt;br&gt;yttranden från frivårdsmyndigheterna bör emellertid enligt min mening,&lt;br&gt;inte minst tack vare frivårdsmyndighetens höga kompetens, kunna bli&lt;br&gt;mindre formbundet än det nuvarande personundersökningsinstitutet. Där-&lt;br&gt;med kan personutredningens innehåll och omfattning anpassas ytterligare&lt;br&gt;till behovet i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Obligatoriska regler om yttrande?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § LPU får ingen dömas till fängelse i sex månader eller mer eller till&lt;br&gt;skyddstillsyn eller överlämnas till särskild vård utan att personundersök-&lt;br&gt;ning har ägt rum. En personundersökning krävs dock inte, om någon annan&lt;br&gt;motsvarande utredning finns tillgänglig för rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare med utgångspunkt från promemorieförslaget angett sex&lt;br&gt;typfall då det i allmänhet är motiverat att inhämta särskild personutred-&lt;br&gt;ning. En annan fråga är emellertid i vilka fall det bör vara i princip&lt;br&gt;obligatoriskt att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande överlämnande till särskild vård anges i samtliga fall i lag&lt;br&gt;vilka yttranden eller läkarundersökningar som krävs för att överlämnande&lt;br&gt;skall få ske. Sådan personutredning är i allmänhet tillräcklig för att man&lt;br&gt;skall kunna bedöma påföljdsfrågan och detta även om annan påföljd trots&lt;br&gt;allt skulle komma i fråga. I likhet med vad som föreslås i promemorian och&lt;br&gt;som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en bred majoritet av remiss-&lt;br&gt;instanserna anser jag därför att det nuvarande obligatoriet för sådana fall&lt;br&gt;kan tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som skäl för att välja skyddstillsyn som påföljd skall rätten beakta om&lt;br&gt;det finns anledning att anta att den påföljden kan bidra till att den tilltalade&lt;br&gt;avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 § första stycket BrB).&lt;br&gt;Skyddstillsyn anses vara utesluten endast om det helt saknas anledning att&lt;br&gt;anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt&lt;br&gt;brottslighet (prop. 1987/88: 120 s. 105). Rätten behöver vid skyddstillsyns-&lt;br&gt;domar regelmässigt en utredning om den misstänktes personliga förhållan-&lt;br&gt;den. Det är, såsom framhålls i promemorian, i allmänhet inte tillräckligt&lt;br&gt;att domstolen endast lägger anteckningar i förundersökningsprotokollet&lt;br&gt;och eventuella registerutdrag samt uppgifter av den misstänkte vid huvud-&lt;br&gt;förhandlingen till grund for sin bedömning. I promemorian framhålls&lt;br&gt;dessutom att frivårdsmyndigheten genom att ge en beskrivning av vad en&lt;br&gt;övervakning eller särskilda föreskrifter kan komma att innebära i det&lt;br&gt;enskilda fallet kan ge domstolen ytterligare grund för sitt ställningstagande&lt;br&gt;i påföljdsfrågan. Som jag påpekat tidigare förutsätter de nya varianterna av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skyddstillsyn — kontraktsvård och samhällstjänst — att domstolen har en Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;kvalificerad utredning om förutsättningarna för verkställigheten av en&lt;br&gt;sådan skyddstillsyn. Enligt förslaget i promemorian avskaffas visserligen&lt;br&gt;den obligatoriska skyldigheten att företa personundersökning vid dom till&lt;br&gt;skyddstillsyn. Samtidigt uttalas emellertid att principen bör vara att ytt-&lt;br&gt;rande från frivårdsmyndigheten inhämtas i dessa fall. De flesta remissin-&lt;br&gt;stanserna har instämt i promemorians förslag men några remissinstanser&lt;br&gt;anser att det bör vara formellt obligatoriskt med yttrande innan någon&lt;br&gt;döms till skyddstillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att det inte heller vid&lt;br&gt;skyddstillsyn bör vara formellt obligatoriskt att inhämta yttrande från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten. Jag vill dock i sammanhanget stryka under att en&lt;br&gt;domstol enligt mitt förslag alltid skall inhämta yttrande från frivårdsmyn-&lt;br&gt;digheten då det behövs en särskild utredning om den misstänktes person-&lt;br&gt;liga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att den miss-&lt;br&gt;tänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet. Enda undantaget härifrån&lt;br&gt;gäller fall där domstolen på annat sätt fått tillgång till eller inhämtar en&lt;br&gt;sådan utredning. Skillnaden mot nuvarande ordning är således i praktiken&lt;br&gt;inte särskilt stor i det här avseendet. Om det nuvarande formella obligato-&lt;br&gt;riet avskaffas bör emellertid domstolarna kunna handlägga vissa mål där&lt;br&gt;valet av påföljd framstår som uppenbart, på ett enklare och smidigare sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang finns det anledning att särskilt ta upp frågan om&lt;br&gt;personutredning vid trafiknykterhetsbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett av de brott där det nuvarande kravet på personundersökning för att&lt;br&gt;få döma till skyddstillsyn torde ha påverkat påföljdspraxis är de grova&lt;br&gt;trafiknykterhetsbrotten. Särskilt vid vissä domstolar har det vid den typen&lt;br&gt;av brott varit sällsynt att det förordnats om personundersökning. I prakti-&lt;br&gt;ken har detta inneburit att domstolen redan på formella grunder varit&lt;br&gt;förhindrad att döma till skyddstillsyn. De vidgade möjligheter att döma till&lt;br&gt;en inte frihetsberövande påföljd vid grovt rattfylleri, som är ett resultat av&lt;br&gt;den lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1990, har ökat behovet av&lt;br&gt;personutredning i denna typ av mål. Såsom påpekades i propositionen och&lt;br&gt;utskottsbetänkandet (prop. 1989/90:2, JuU2) torde utrymmet för villkorlig&lt;br&gt;dom i dessa fall vara begränsat till följd av att en stor majoritet av de&lt;br&gt;dömda har kroniska alkoholproblem. Även om sådana problem inte auto-&lt;br&gt;matiskt kan tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt rattfylleri-&lt;br&gt;brottslighet, är detta naturligtvis ofta förhållandet. Den påföljd som då&lt;br&gt;kommer i fråga som alternativ till fängelse är skyddstillsyn (prop.&lt;br&gt;1989/90:2 s. 41).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om mitt förslag innebär att det kommer att vara möjligt att döma&lt;br&gt;till skyddstillsyn vid grovt rattfylleri utan något yttrande från frivårdsmyn-&lt;br&gt;digheten, vill jag stryka under att ett sådant yttrande självfallet normalt bör&lt;br&gt;inhämtas när det inte står klart att annan påföljd än fängelse är utesluten.&lt;br&gt;Samtidigt är det naturligtvis viktigt att yttrandet i så fall begränsas till&lt;br&gt;sådana frågor som är av särskild betydelse för domstolens påföljdsval. En&lt;br&gt;stor del av det slag av upplysningar som i dag normalt finns i en personun-&lt;br&gt;dersökning torde härvid vara av mindre betydelse. Vad som är av särskild&lt;br&gt;betydelse är framför allt uppgifter om den misstänktes alkoholberoende&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samt om förutsättningarna för att förena en skyddstillsynsdom med even- Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;tuella föreskrifter om vård och behandling eller utbildning exempelvis i&lt;br&gt;form av s.k. rattfälleprogram. Här, liksom i andra fall, är det naturligtvis&lt;br&gt;angeläget att domstolarna och frivårdsmyndigheterna generellt diskuterar&lt;br&gt;hur yttrandena bör utformas och vilken typ av uppgifter som bör ligga till&lt;br&gt;grund för dessa i syfte att undvika onödigt merarbete och uppnå en&lt;br&gt;koncentration på sådana förhållanden som är av direkt betydelse för&lt;br&gt;domstolarnas beslutsfattande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i sammanhanget också på nytt framhålla att det finns starka skäl&lt;br&gt;att anta att de flesta som döms för grovt rattfylleri har sådana betydande&lt;br&gt;alkoholproblem att risken för återfall är påtaglig. Detta bekräftas också av&lt;br&gt;att så stor andel av de grova rattfyllerierna — trots ett högt mörkertal —&lt;br&gt;utgör återfall. Insikten om alkoholproblemens betydelse för de grova&lt;br&gt;rattfyllerierna har också varit en utgångspunkt för de nya reglerna om&lt;br&gt;körkortstillstånd, som trafiksäkerhetsverket har beslutat och som skall&lt;br&gt;gälla från och med den 1 juni 1991, för den som har dömts för brott mot&lt;br&gt;4 § eller 4 a § trafikbrottslagen (1951:649) och därvid haft en alkoholkon-&lt;br&gt;centration i blodet som uppgått till minst 1,5 promille (prop. 1988/89:134&lt;br&gt;s. 24, TSVFS 1990: 70). Den dömde skall för att få körkortstillstånd ge in&lt;br&gt;ett utlåtande till körkortsmyndigheten, utfärdat av läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens, som styrker att kravet på ett nyktert levnadssätt enligt 7 §&lt;br&gt;andra stycket körkortslagen (1977:477) är uppfyllt. Utlåtandet skall belysa&lt;br&gt;den dömdes alkohol- och drogvanor och grundas på en tids observation,&lt;br&gt;resultaten av laboratorieundersökningar med avseende på missbruk samt&lt;br&gt;psykologisk testning, om detta bedöms lämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte minst mot bakgrund av dessa regler bör den misstänkte redan vid&lt;br&gt;den personutredning som görs i brottmålet ha ett betydande intresse av att&lt;br&gt;hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd med att komma&lt;br&gt;till rätta med dessa. Både utländska och svenska erfarenheter talar för att&lt;br&gt;inte minst s.k. rattfälleprogram kan utgöra ett viktigt led i ett sådant arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återgår nu till frågan om särskild personutredning skall vara obliga-&lt;br&gt;torisk i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns många fall då det står klart att påföljden måste bestämmas till&lt;br&gt;ett fängelsestraff av betydande längd oavsett den tilltalades personliga&lt;br&gt;förhållanden. För domstolens avgörande av påföljdsfrågan är det då endast&lt;br&gt;i undantagsfall — främst när det föreligger vissa av det slags omständighe-&lt;br&gt;ter som avses i 29 kap. 5 § BrB — som det kan krävas någon särskild&lt;br&gt;personutredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från den utgångspunkt jag tidigare redovisat — att personutredningen&lt;br&gt;inom ramen för den av mig föreslagna lagstiftningen i princip bör begrän-&lt;br&gt;sas till vad som behövs för domstolens avgörande av påföljdsfrågan —&lt;br&gt;anser jag det naturligt att även det nu gällande kravet på personundersök-&lt;br&gt;ning för dom på fängelse sex månader eller mer bör avskaffas. Också i detta&lt;br&gt;avseende har jag stöd av remissinstanserna för min uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om att det i promemorian&lt;br&gt;framhålls att domstolens och kriminalvårdens behov av personutredning i&lt;br&gt;stor utsträckning sammanfaller när det gäller skyddstillsyn, medan förhål-&lt;br&gt;landena är annorlunda när det gäller kriminalvård i anstalt. Med det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nuvarande systemet får kriminalvården viss information genom personun-&lt;br&gt;dersökningar som kan användas vid anstaltsplaceringen. Vid en genom-&lt;br&gt;gång i november 1989 av dem som tagits in i kriminalvårdsanstalt första&lt;br&gt;gången — och tidigare inte dömts till skyddstillsyn — visade det sig att det&lt;br&gt;endast beträffande en tredjedel hade utförts personundersökning. Således&lt;br&gt;saknar kriminalvården i dag i de flesta fall personutredning som underlag&lt;br&gt;för beslutet om anstaltsplacering. Detta är en följd av att det är obligato-&lt;br&gt;riskt för domstolen att ta in en personundersökning först om det är fråga&lt;br&gt;om att döma till fängelse i sex månader eller mer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att personundersökning saknas vid så många fängelsedomar har uppen-&lt;br&gt;barligen inte medfört några svårare olägenheter för kriminalvården. Att&lt;br&gt;kravet på särskild personundersökning avskaffas för domar på fängelse i&lt;br&gt;sex månader eller mer bör inte heller förorsaka några nämnvärda problem.&lt;br&gt;Har den dömde varit häktad före domen, har kriminalvården möjlighet att&lt;br&gt;under häktningstiden göra den utredning som behövs för anstaltsplace-&lt;br&gt;ringen. Beträffande en fängelsedömd som inte varit häktad förflyter det&lt;br&gt;ofta en tid mellan domen och straffverkställigheten som bör lämna tillräck-&lt;br&gt;ligt utrymme för att inhämta de uppgifter som behövs för beslut om&lt;br&gt;anstaltsplacering. Mot denna bakgrund anser jag, i likhet med vad som&lt;br&gt;anförts i promemorian, att kriminalvården själv bör ta in den utredning&lt;br&gt;som behövs för anstaltsplaceringen och/eller åtgärder under verkställighe-&lt;br&gt;ten av ett fängelsestraff och att den utredning som domstolen får från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten skall vara inriktad på uppgifter som behövs för att&lt;br&gt;avgöra påföljdsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min slutsats är således, liksom den som redovisats i promemorian, att&lt;br&gt;det inte bör finnas några fall då domstolen obligatoriskt skall inhämta&lt;br&gt;yttrande från frivårdsmyndigheten. Det är i stället domstolens behov av&lt;br&gt;sådan utredning för att besluta i påföljdsfrågan m.m. som avgör om det&lt;br&gt;skall genomföras någon utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3. Ordningen för att inhämta personutredning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Domstolen får inhämta yttrande från frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten så snart allmänt åtal är väckt mot den misstänkte. I de fall då&lt;br&gt;allmänt åtal ännu inte är väckt, liksom när det gäller enskilt åtal,&lt;br&gt;bibehålls det nuvarande kravet på att yttrande får inhämtas endast&lt;br&gt;om den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns&lt;br&gt;sannolika skäl för misstanke att han har begått brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I normalfallet bör personalen vid frivårdsmyndigheten genomföra&lt;br&gt;utredningen och svara för yttrandet till domstolen. Myndigheten får&lt;br&gt;emellertid förordna en särskild personutredare för att bistå med den&lt;br&gt;utredning som behövs för yttrandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den misstänkte är skyldig att inställa sig hos frivårdsmyndigheten&lt;br&gt;för utredning. Myndigheten får begära polishandräckning för att&lt;br&gt;kunna utföra utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer i stort med mitt förslag. Något Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;förslag om att frivårdsmyndigheten skall kunna begära polishämtning av&lt;br&gt;den misstänkte för att kunna genomföra utredningen fanns dock inte i&lt;br&gt;promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i stort tillstyrkt eller&lt;br&gt;lämnat förslaget utan erinran när det gäller den föreslagna ordningen för&lt;br&gt;att inhämta yttrande. Flera remissinstanser har förordat att den misstänkte&lt;br&gt;skall kunna hämtas genom polisens försorg för utredning hos frivårdsmyn-&lt;br&gt;digheten. Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm anser att det bör&lt;br&gt;införas en regel som gör det möjligt att införskaffa socialutredning som&lt;br&gt;underlag för § 7-undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt LPU får domstolen förordna om person-&lt;br&gt;undersökning endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller annars&lt;br&gt;sannolika skäl föreligger att han har begått den. Beträffande yttranden från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten finns i dag inga motsvarande villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian får det från integritetssynpunkt anses rimligt att&lt;br&gt;varje beslut om att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall kräva&lt;br&gt;tillräckligt hög grad av misstanke mot den som skall bli föremål för&lt;br&gt;personutredningen. Någon särbehandling i detta hänseende av dem som&lt;br&gt;redan är föremål för kriminalvård bör enligt promemorian inte ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ordning, som för ett förordnande om personutredning kräver att den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars finns sannolika skäl för&lt;br&gt;misstanken att han har begått brottet, innebär naturligtvis att den miss-&lt;br&gt;tänkte inte utan goda grunder blir föremål för det intrång i hans personliga&lt;br&gt;integritet som en sådan utredning medför. Ibland medför emellertid en&lt;br&gt;sådan regel att det måste hållas en särskild förhandling på grund av&lt;br&gt;personundersökningsfrågan. Detta är naturligtvis negativt från effek-&lt;br&gt;tivitets- och kostnadssynpunkt och har nackdelar också för den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett åtal föregås av en åklagarprövning huruvida tillräckliga skäl för åtal&lt;br&gt;föreligger. Kravet är härvid att åklagaren, med utgångspunkt från den&lt;br&gt;föreliggande utredningen, skall kunna räkna med en fällande dom. Mot&lt;br&gt;denna bakgrund hävdas i promemorian att en särskild prövning från&lt;br&gt;domstolens sida i frågan om sannolika skäl föreligger normalt inte är&lt;br&gt;motiverad i de fall då allmänt åtal är väckt. I promemorian framhålls att en&lt;br&gt;regel som inte kräver någon prövning i dessa fall förenklar domstolarnas&lt;br&gt;hantering av frågan. Den olägenhet från integritetssynpunkt som en sådan&lt;br&gt;ordning kan innebära för de misstänkta som förnekar brott uppvägs enligt&lt;br&gt;promemorian av att domstolen inte behöver göra en från olika synpunkter&lt;br&gt;olämplig förhandsbedömning av skuldfrågan. Enligt promemorian kan det&lt;br&gt;dock finnas vissa situationer då domstolen inte bör inhämta yttrande trots&lt;br&gt;att åtal har väckts och påföljdsfrågan är sådan att det i och för sig finns&lt;br&gt;behov av ett yttrande. Det kan vara därför att brottet verkar vara preskri-&lt;br&gt;berat eller att det annars finns särskilda skäl att anta att åtalet kan komma&lt;br&gt;att ogillas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remissinstanser som har behandlat frågan om förutsättningarna för&lt;br&gt;att inhämta ett yttrande från frivårdsmyndigheten har ställt sig bakom&lt;br&gt;promemorians förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också för egen del anser jag att övervägande skäl talar för att domstolen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall kunna inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten så snart allmänt Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;åtal är väckt mot den misstänkte. Detta torde inte heller i praktiken&lt;br&gt;innebära någon större skillnad i förhållande till vad som nu tillämpas. I de&lt;br&gt;fall då allmänt åtal ännu inte är väckt liksom när det gäller enskilt åtal bör,&lt;br&gt;i likhet med vad som föreslås i promemorian, de nuvarande kraven på&lt;br&gt;erkännande eller sannolika skäl gälla. Jag kan också instämma i att det&lt;br&gt;finns vissa undantagsfall när domstolen, trots att allmänt åtal har väckts,&lt;br&gt;inte bör begära något yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan fråga som tas upp i promemorian är om domstolen i beslutet&lt;br&gt;om att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten också bör ange i vilket&lt;br&gt;syfte yttrandet begärs. I den nuvarande ordningen skall domstolen vid&lt;br&gt;behov ange ”vilken behandlingsform personundersökningen företrädesvis&lt;br&gt;bör avse” (1 § förordningen 1964:567 om personundersökning i brottmål).&lt;br&gt;Det är dock sällan som domstolen i beslutet om personundersökning anger&lt;br&gt;att undersökningen skall inriktas på någon speciell påföljd. Enligt prome-&lt;br&gt;morian är det vanligare att frivårdsmyndigheten, åklagaren, försvararen&lt;br&gt;eller domstolen under hand tar upp frågan om vilken inriktning undersök-&lt;br&gt;ningen bör ha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är förmodligen sällan som domstolen redan vid beslutet om att&lt;br&gt;inhämta ett yttrande har tillräcklig grund för att styra in personutredningen&lt;br&gt;på förutsättningarna för någon viss typ av åtgärd. Allmänt sett gäller&lt;br&gt;naturligtvis att yttrande normalt kommer att inriktas på om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn. När så är&lt;br&gt;fallet finns det inte anledning att särskilt ange detta i beslutet. När det gäller&lt;br&gt;sådana skäl som kan föreligga för att välja ett fängelsestraff, dvs. brottslig-&lt;br&gt;hetens straffvärde och art samt om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig&lt;br&gt;till brott, är dessa av ett sådant slag att det regelmässigt saknas anledning&lt;br&gt;för frivårdsmyndigheten att yttra sig i den delen. Har emellertid åklagaren&lt;br&gt;eller den tilltalade väckt frågan om exempelvis kontraktsvård eller andra&lt;br&gt;särskilda föreskrifter inom ramen för en skyddstillsyn, bör domstolen&lt;br&gt;enligt min mening i beslutet om att inhämta yttrande upplysa om detta.&lt;br&gt;Samma sak bör gälla om det exempelvis finns anledning att anta att det&lt;br&gt;föreligger personliga förhållanden av det slag som avses i 29 kap. 5 § BrB&lt;br&gt;eller yttrandet begärs enbart för att utgöra underlag för beslut i en viss&lt;br&gt;fråga. Detta kan exempelvis gälla beslut om utvisning förutsatt att person-&lt;br&gt;utredningen i en sådan fråga inte bättre inhämtas genom invandrarverket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personutredningen och yttrandet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som underlag för sitt yttrande enligt den nya ordningen bör enligt prome-&lt;br&gt;morian frivårdsmyndigheten ta in den utredning som bedöms nödvändig i&lt;br&gt;det särskilda fallet. Utgångspunkten skall vara domstolens behov av under-&lt;br&gt;lag för sin påföljdsbestämning. I sitt yttrande skall frivårdsmyndigheten&lt;br&gt;lämna en sammanfattning av utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna ordningen innebär att det nuvarande formaliserade&lt;br&gt;personundersökningssystemet måste ersättas av ett mer flexibelt utred-&lt;br&gt;ningsförfarande. Utredningarna bör vara betydligt mer anpassade till för-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hållandena i det enskilda fallet än vad personundersökningarna är i dag. Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;Det kan enligt promemorian ibland kanske vara tillräckligt att frivårds-&lt;br&gt;myndigheten konstaterar att det inte behövs någon ytterligare utredning&lt;br&gt;eftersom det i det enskilda fallet står klart att det inte finns någon risk för&lt;br&gt;fortsatt brottslighet, medan det andra gånger kanske behövs en förhållan-&lt;br&gt;devis omfattande utredning och planering av behandlingsinsatser t.ex. när&lt;br&gt;det gäller kontraktsvård. I likhet med de flesta av remissinstanserna delar&lt;br&gt;jag denna uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I normalfallet bör enligt promemorian personalen vid frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten genomföra utredningen och svara för yttrandet till domstolen. Några&lt;br&gt;remissinstanser har uttryckt farhågor för att detta i grunden kommer att&lt;br&gt;förändra frivårdsarbetet och att det blir ett utredningsarbete i stället för&lt;br&gt;som nu ett behandlingsarbete. Vidare har det vid remissbehandlingen&lt;br&gt;framhållits att det kan bli svårt för en mindre frivårdsmyndighet att klara&lt;br&gt;variationer i mängden yttranden som domstolarna kommer att begära. För&lt;br&gt;egen del ser jag det inte så. Som jag senare skall återkomma till bör&lt;br&gt;självfallet frivårdsorganisationen tillföras resurser som motsvarar behovet&lt;br&gt;på grund av att nya uppgifter läggs på den. Även med sådana nya uppgifter&lt;br&gt;kommer dock behandlingsarbetet att utgöra det klart dominerande inslaget&lt;br&gt;i verksamheten. Med de kunskaper och den erfarenhet som finns inom&lt;br&gt;frivården bör också förutsättningarna för ett ändamålsenligt och effektivt&lt;br&gt;utredningsarbete förbättras väsentligt. Hur resurserna bäst utnyttjas är en&lt;br&gt;fråga som torde lösas bäst på den lokala nivån. Det kan dessutom natur-&lt;br&gt;ligtvis i vissa fall bli nödvändigt att anlita en särskilt förordnad personu-&lt;br&gt;tredare. Detta gäller särskilt inom frivårdsmyndigheter vars versamhet-&lt;br&gt;sområde omfattar geografiskt så stora områden att det är svårt för den fast&lt;br&gt;anställda personalen hos myndigheten att utan alltför stora insatser genom-&lt;br&gt;föra utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av vad jag nyss har anfört skall utgångspunkten för utred-&lt;br&gt;ningen vara domstolens behov av underlag för påföljdsbestämningen.&lt;br&gt;Detta innebär att utredningen bör koncentreras på sådana omständigheter&lt;br&gt;rörande den misstänkte som i allmänhet tillmäts betydelse vid denna&lt;br&gt;prövning. Tyngdpunkten bör ligga på den misstänktes aktuella situation.&lt;br&gt;Det är från effektivitetssynpunkt viktigt att — såsom också sker i flertalet&lt;br&gt;fall i dag — alla möjligheter tas till vara att utnyttja redan existerande&lt;br&gt;utredning, t.ex. kriminalvårdens och socialtjänstens akter. Jag utgår ifrån&lt;br&gt;att vissa uppgifter som den misstänkte själv lämnar bör kontrolleras på&lt;br&gt;något sätt, i vart fall om de skall läggas till grund för yttrandet till&lt;br&gt;domstolen. I det nu gällande systemet med personundersökningar är det&lt;br&gt;snarast regel att under utredningen höra en eller flera referenspersoner.&lt;br&gt;Behovet av att kontrollera uppgifter genom referenser eller på annat sätt&lt;br&gt;bör avgöras från fall till fall. Min bedömning är att frivårdsmyndigheterna&lt;br&gt;bör kunna avgöra vilka uppgifter som här behöver kontrolleras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan om en bedömning av hur grovt brottet är — vilken inte&lt;br&gt;ankommer på frivårdsmyndigheten — och eventuell tidigare kriminalitet&lt;br&gt;torde enligt promemorian domstolen vid valet av påföljd i de flesta fall&lt;br&gt;framför allt fästa avseende vid risken för fortsatt brottslighet samt behovet&lt;br&gt;av och de praktiska förutsättningarna för sådana åtgärder som kan vidtas &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom ramen för en dom på skyddstillsyn. En kortfattad redogörelse för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådana omständigheter som kan ha betydelse i detta avseende bör därför Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;enligt promemorian lämnas i yttrandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser, i likhet med remissinstanserna, att yttranden som mer direkt&lt;br&gt;än dagens personundersökningar tar sikte på möjliga åtgärder för att&lt;br&gt;minska risken för återfall i brott bättre fyller domstolarnas behov av&lt;br&gt;personutredning än nuvarande ordning. Beträffande sådana brott där&lt;br&gt;fängelse är normalstraffet och endast starka personliga skäl eller sådana&lt;br&gt;särskilda skäl som avses i 30 kap. 9 § andra stycket BrB kan medföra att en&lt;br&gt;icke frihetsberövande påföljd väljs är det, som påpekas i promemorian,&lt;br&gt;viktigt att en noggrann redogörelse lämnas för de. speciella omständigheter&lt;br&gt;som erfarenhetsmässigt tillmäts betydelse av domstolarna. I vissa typer av&lt;br&gt;mål är det nödvändigt att tämligen utförligt redogöra för en misstänkts&lt;br&gt;missbruksproblem och de åtgärder som har vidtagits eller som planeras för&lt;br&gt;att komma till rätta med problemen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med flera remissinstanser vill jag betona att ett väl fungerande&lt;br&gt;personutredningsförfarande förutsätter att det finns väl utvecklade och&lt;br&gt;regelbundna kontakter mellan framför allt domstolar och frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heter såväl när det gäller inriktningen av enskilda yttranden, vilken även&lt;br&gt;bör diskuteras med den misstänkte och hans försvarare, som när det gäller&lt;br&gt;uppläggningen av och underlaget för yttrandena i olika typer av situatio-&lt;br&gt;ner. Ett av de främsta syftena med mitt förslag är att skapa förutsättningar&lt;br&gt;för ett mer flexibelt och till domstolens behov avpassat personutrednings-&lt;br&gt;förfarande. För att detta syfte skall kunna uppnås är det nödvändigt att&lt;br&gt;berörda myndigheter gemensamt och i samråd verkar för att tillgängliga&lt;br&gt;resurser utnyttjas på ett så ändamålsenligt och effektivt sätt som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm anser i sitt remissvar att det&lt;br&gt;nya förfarandet kan komma att försvåra § 7-undersökningarna och göra de&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningarna mer tidskrävande och att det därför&lt;br&gt;bör finnas bestämmelser som gör det möjligt att införskaffa socialutredning&lt;br&gt;som underlag för § 7-undersökningar. Socialstyrelsen har i sitt remissvar&lt;br&gt;påpekat att läkare, när de i dag utfärdar § 7-intyg, normalt har tillgång till&lt;br&gt;en personundersökning. Styrelsen förmodar att kvalitén på personutred-&lt;br&gt;ningarna, i jämförelse med nuläget, kommer att höjas när de i det före-&lt;br&gt;slagna systemet kommer att utföras av frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning är att även i fortsättningen ett beslut om att inhämta&lt;br&gt;§ 7-intyg normalt kommer att föregås av ett yttrande från frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten. Domstolen torde i regel inte ha underlag för ett beslut om § 7-intyg&lt;br&gt;förrän det finns någon annan social utredning tillgänglig i brottmålet som&lt;br&gt;pekar på behovet av ett sådant intyg. Jag vill i detta sammanhang även&lt;br&gt;peka på bestämmelsen i 8 § som innebär att de uppgifter om den miss-&lt;br&gt;tänkte som finns hos hälso- och sjukvården och socialtjänsten och som&lt;br&gt;behövs för ett § 7-intyg skall lämnas ut till undersökningsläkaren. I den&lt;br&gt;mån dessa uppgifter inte redan finns tillgängliga för läkaren kan denne&lt;br&gt;alltså själv införskaffa dem. Jag anser därför att det nya förfarandet inte&lt;br&gt;behöver innebära att läkaren vid utfärdandet av ett § 7-intyg har ett sämre&lt;br&gt;underlag än tidigare. I sammanhanget vill jag emellertid peka på den&lt;br&gt;kvalificerade form av § 7-intyg som enligt vad riksdagen nyligen beslutat&lt;br&gt;skall kunna ligga till grund för överlämnande till psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som brottspåföljd (rättspsykiatrisk vård) i vissa fall (prop. 1990/91:58, Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;JuU34, SoU13, rskr. 329). Ordningen med sådana kvalificerade § 7-intyg,&lt;br&gt;som i princip skall utfärdas av rättspsykiatriker, infors den 1 januari 1992.&lt;br&gt;I dessa fall är det naturligtvis särskilt angeläget att undersökningsläkaren&lt;br&gt;har tillgång till tillräcklig social utredning om den misstänkte för att kunna&lt;br&gt;ta ställning till om de medicinska förutsättningarna för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård är uppfyllda. Det får ankomma på socialstyrelsen som tillsynsmyndig-&lt;br&gt;het att här noga följa tillämpningen och ta de initiativ som kan visa sig&lt;br&gt;behövas för att säkerställa att undersökningsläkaren får tillgång till det&lt;br&gt;underlag som behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ibland vara svårt att få fram en personutredning på grund av att&lt;br&gt;den misstänkte inte svarar på kallelser eller helt låter bli att komma till&lt;br&gt;avtalade samtal. När det gäller § 7-intyg har läkaren möjlighet att få&lt;br&gt;handräckning från polismyndigheten för att få den misstänkte till en&lt;br&gt;undersökning. I promemorian diskuteras, utan att något förslag läggs fram,&lt;br&gt;om inte också frivårdsmyndigheten bör ha sådan möjlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frivårdsmyndigheten kan i dag använda sig av handräckning från polis-&lt;br&gt;myndigheten för att få kontakt med den som har en pågående övervakning&lt;br&gt;(38 kap. 12 § BrB). I praktiken används denna möjlighet i liten utsträck-&lt;br&gt;ning beroende på att polisen sällan prioriterar denna typ av uppgifter och&lt;br&gt;att det ofta rör sig om personer som saknar fast bostad och arbete och som&lt;br&gt;därför ofta kräver inte obetydliga insatser för att polisen skall få tag i dem.&lt;br&gt;Som skäl för att inte lägga fram något förslag om möjlighet för frivårds-&lt;br&gt;myndigheten att begära polishandräckning anförs i promemorian att den&lt;br&gt;misstänkte i de flesta fall har ett eget intresse av att inställa sig hos&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten för personutredning eftersom det kan vara fråga om&lt;br&gt;att ersätta fängelse med en annan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser, bl.a. kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen, Malmö tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare, framhållit att&lt;br&gt;det enligt deras mening bör vara möjligt för frivårdsmyndigheten att&lt;br&gt;besluta om polishämtning för att kunna genomföra personutredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns regler som både under förundersökningen i ett brottmål och i&lt;br&gt;samband med huvudförhandlingen medger rätt för berörd myndighet att&lt;br&gt;med tvångsmedel verkställa olika åtgärder mot den misstänkte. De person-&lt;br&gt;liga förhållandena har stor betydelse för bl.a. domstolens val av påföljd. Att&lt;br&gt;utredningen i denna del genomförs snabbt och effektivt är också en förut-&lt;br&gt;sättning för att prövningen i domstol inte skall fördröjas i onödan. Om,&lt;br&gt;såsom förutsätts i promemorian, den misstänkte i eget intresse inställer sig&lt;br&gt;till utredningen behövs självfallet inte någon polishandräckning. Att ge-&lt;br&gt;nomgående enbart förlita sig på att den misstänkte uppfattar personutred-&lt;br&gt;ningen som något för honom meningsfullt är enligt min mening orealis-&lt;br&gt;tiskt. Jag anser därför att frivårdsmyndigheten bör få möjlighet att begära&lt;br&gt;polishandräckning för att kunna genomföra personutredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Kurat i va åtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En förtroendeman skall även i fortsättningen kunna&lt;br&gt;förordnas för att ge en misstänkt i brottmål hjälp och stöd under&lt;br&gt;personutredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat&lt;br&gt;förslaget utan erinran i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Det finns inget skäl att göra några ändringar i de&lt;br&gt;åligganden som frivårdsmyndigheterna har när det gäller att lämna den&lt;br&gt;misstänkte stöd och hjälp under utredningsskedet. Möjligheten att för-&lt;br&gt;ordna förtroendeman bör därför finnas kvar. Förordnande av en förtroen-&lt;br&gt;deman kan vara ett bra sätt att få en snabb start på en lekmannaövervak-&lt;br&gt;ning. Frågan om lekmannaövervakare behandlas närmare i promemorian&lt;br&gt;(Ds 1991:10) Frivårdens arbetsformer och resurser som nu remiss-&lt;br&gt;behandlas. Min avsikt är att förslagen i den promemorian skall behandlas&lt;br&gt;i samband med 1992 års budgetproposition. Med en aktivare insats från&lt;br&gt;frivårdspersonalen under personutredningen bör enligt min mening även&lt;br&gt;förutsättningarna att få fram fler lekmannaövervakare kunna öka.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Genomförande&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av vad jag tidigare anfört är avsikten med de föreslagna&lt;br&gt;ändringarna inte att begränsa domstolarnas möjligheter att införskaffa&lt;br&gt;särskild personutredning i brottmål. Förslagen syftar i stället till att åstad-&lt;br&gt;komma ett mera nyanserat och flexibelt utredningsförfarande. Självfallet&lt;br&gt;bör man undvika att utföra mer omfattande utredningar än som behövs i&lt;br&gt;det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att frivården skall klara av de nya arbetsuppgifterna skall medel som&lt;br&gt;i dag används för personundersökningar föras över till kriminalvården.&lt;br&gt;Flera remissinstanser har ifrågasatt om dessa resurser räcker för att klara&lt;br&gt;de krav som domstolarna kommer att ställa när det gäller kvalitén på&lt;br&gt;utredningarna. Min bedömning är att de medel som i dag avsätts för&lt;br&gt;personundersökningar kan användas på ett effektivare sätt i det av mig&lt;br&gt;föreslagna systemet. Det är naturligtvis svårt att i detalj förutse hur&lt;br&gt;domstolarna kommer att tillämpa de nya reglerna. Min bedömning är att&lt;br&gt;det totalt inte kommer att bli fler utredningar men att utredningarnas&lt;br&gt;omfattning kommer att variera mer än i det nuvarande systemet. Avsikten&lt;br&gt;är att domstolar, åklagare och frivårdsmyndigheter tillsammans skall&lt;br&gt;komma fram till hur yttrandena och den för dessa nödvändiga utredningen&lt;br&gt;skall utformas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att utnyttja resurserna inom frivården på bästa sätt bör, som jag&lt;br&gt;tidigare påpekat, de lokala myndigheterna ha ett avgörande inflytande över&lt;br&gt;hur de nya resurserna skall användas. Jag avser att återkomma till denna&lt;br&gt;fråga i samband med 1992 års budgetproposition.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1992, dvs. vid Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;ingången till budgetåret 1992/93. Jag förutsätter att kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;och domstolsverket, inom ramen för vad som åligger dem beträffande&lt;br&gt;utvärdering m.m. av verksamheten på sina områden, kommer att följa upp&lt;br&gt;tillämpningen av den nya lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;unga lagöverträdare,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk under sökning.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Förslaget till lag om särskild personutredning i brottmål,&lt;br&gt;m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Övergången till ett nytt eller åtminstone i väsentliga delar ändrat system&lt;br&gt;sker genom att LPU ersätts av en ny lag. Av rubriken framgår att lagen&lt;br&gt;innehåller bestämmelser om vissa former av personutredning i brottmål. I&lt;br&gt;lagen har också bestämmelserna om § 7-intyg inarbetats i enlighet med det&lt;br&gt;förslag som har lagts fram i propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m.&lt;br&gt;(prop. 1990/91:58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en&lt;br&gt;särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om&lt;br&gt;åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslig-&lt;br&gt;het, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som&lt;br&gt;behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-&lt;br&gt;ningen på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen slås fast under vilka omständigheter rätten skall inhämta&lt;br&gt;yttrande från frivårdsmyndigheten. Om domstolen beslutar att inhämta ett&lt;br&gt;yttrande, är frivårdsmyndigheten skyldig att lämna ett sådant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen har angetts några typfall då en&lt;br&gt;domstol i allmänhet vid påföljdsbestämningen bör vara betjänt av någon&lt;br&gt;form av personutredning. I avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;behandlas frågan om ordningen för att inhämta personutredning, bl.a.&lt;br&gt;frågan om när yttrande skall inhämtas från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande dom på skyddstillsyn är avsikten att domstolen normalt bör&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inhämta ett yttrande. Endast i undantagsfall bör skyddstillsyn ådömas utan Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;att frivårdsmyndigheten har fått tillfälle att yttra sig. Även om rätten har&lt;br&gt;tillgång till utredning från någon annan myndighet kan det finnas anled-&lt;br&gt;ning att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten i frågan om åtgärder&lt;br&gt;som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt&lt;br&gt;brottslighet. Den tillgängliga utredningen bör då bifogas med begäran om&lt;br&gt;yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket innebär att rätten skall inhämta yttrande&lt;br&gt;från frivårdsmyndigheten, om det behövs för att avgöra påföljdsfrågan&lt;br&gt;eller annars. Den misstänktes personliga förhållanden kan ha betydelse&lt;br&gt;förutom i påföljdsfrågan även när det gäller t.ex. särskild rättsverkan av&lt;br&gt;brott enligt 36 kap. BrB och utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 §&lt;br&gt;utlänningslagen (1989:529).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall meddelas så&lt;br&gt;snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut&lt;br&gt;meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gär-&lt;br&gt;ningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har&lt;br&gt;begått brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har redogjorts för i vilket&lt;br&gt;skede domstolen skall begära yttrande från frivårdsmyndigheten. Skillna-&lt;br&gt;den mot vad som gäller enligt LPU är att domstolen kan inhämta yttrande&lt;br&gt;så snart allmänt åtal är väckt mot den misstänkte. Domstolen bör i sitt&lt;br&gt;beslut ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas. För att frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten skall ha rimlig tid att genomföra utredningen och lämna ett yttrande&lt;br&gt;bör myndigheten normalt få minst fyra veckor till sitt förfogande. Är den&lt;br&gt;misstänkte häktad kan naturligtvis tiden för yttrande behöva sättas väsent-&lt;br&gt;ligt kortare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs för ytt-&lt;br&gt;randet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten förordna en&lt;br&gt;särskild personutredare att bistå med utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning&lt;br&gt;på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;uteblir, får polismyndigheten lämna handräckning för inställelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om innehållet i yttrandet och den bakomliggande utredningen&lt;br&gt;behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Som framgår av&lt;br&gt;paragrafen får frivårdsmyndigheten förordna en särskild personutredare&lt;br&gt;för att hjälpa till med den utredning som behövs för yttrandet. Det kan&lt;br&gt;vara nödvändigt för frivårdsmyndigheten att i vissa situationer anlita en&lt;br&gt;extern utredare för att få fram utredningen inom rimlig tid och till en rimlig&lt;br&gt;kostnad, t.ex. vid en frivårdsmyndighet som har ett till ytan stort verksam-&lt;br&gt;hetsområde eller för att undvika dyr övertidsersättning. I vissa fall kan det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också vara befogat att utnyttja speciell sakkunskap hos en extern person- Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;utredare. Det ankommer på frivårdsmyndigheten att se till att den som&lt;br&gt;förordnas som särskild personutredare har genomgått för ändamålet av-&lt;br&gt;sedd utbildning eller att han ändå har tillräckliga kunskaper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket slås fast att en misstänkt som inte är häktad är skyldig att&lt;br&gt;inställa sig för utredning på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestäm-&lt;br&gt;mer. Polismyndigheten får lämna handräckning för att den misstänkte&lt;br&gt;skall inställa sig hos frivårdssmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver personligt stöd&lt;br&gt;eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroendeman för&lt;br&gt;honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär det, skall&lt;br&gt;förtroendemannen entledigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett uppdrag som förtroendeman upphör när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet läggs ned,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri&lt;br&gt;från påföljd eller påföljd efterges,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-&lt;br&gt;lig dom, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-&lt;br&gt;tänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 4 § andra stycket LPU (se avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot det, får&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att bistå&lt;br&gt;med personutredningen ta del av anteckningar och andra handlingar från&lt;br&gt;förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 5 § LPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller frivårdsmyndig-&lt;br&gt;heten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som&lt;br&gt;nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 6 § LPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg&lt;br&gt;om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra meningen. Om&lt;br&gt;rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;cinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykia- Prop. 1991/92: 2&lt;br&gt;trisk vård utan särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge&lt;br&gt;utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett&lt;br&gt;sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-&lt;br&gt;dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;inte inställer sig, får polismyndigheten lämna handräckning för att han&lt;br&gt;skall komma till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen beslutade den 30 maj 1991 nya lagar om den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården (prop. 1990/91: 58, JuU34, SoU13, rskr. 329). Bl.a. beslut-&lt;br&gt;ade riksdagen om ny lydelse av 7 § LPU, s.k. § 7-intyg. Paragrafen överens-&lt;br&gt;stämmer i sak med den av riksdagen beslutade ändringen. I förtydligande&lt;br&gt;syfte har dock i första stycket första meningen tagits in en hänvisning till&lt;br&gt;2 § andra meningen så att den formella förutsättningen för ätt inhämta&lt;br&gt;§ 7-intyg är densamma som för särskild personutredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om förordnande av läkare som skall utfärda intyg tas upp i&lt;br&gt;proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksam-&lt;br&gt;heten, m. m. (s. 25).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 § första och&lt;br&gt;tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder av sekretes-&lt;br&gt;sen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för ett&lt;br&gt;läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 8 § LPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen in-&lt;br&gt;hämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-&lt;br&gt;nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak med 9 § LPU med det tillägget att&lt;br&gt;justitiedepartementet och högsta domstolen i ärenden om nåd också kan&lt;br&gt;inhämta upplysningar från socialnämnden enligt 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare enligt&lt;br&gt;3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § LPU. Bestämmelsen har utfor-&lt;br&gt;mats så att den skall ge ett klart stöd för bl.a. överenskommelser mellan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;staten och sjukvårdshuvudmännen om avgivande av § 7-intyg (se prop. Prop. 1991/92:2&lt;br&gt;1991/91:120 s. 25).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;7 kap. 22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen 7 kap. 22 § är föranledd av att LPU ersätts med lagen om&lt;br&gt;särskild personutredning i brottmål, m.m. Begreppet särskild personutred-&lt;br&gt;ning täcker också det som hittills benämnts personundersökning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i 9 § upphävs eftersom institutet personundersökning ersätts&lt;br&gt;av yttranden från frivårdsmyndigheten. Om det finns behov av det, skall&lt;br&gt;naturligtvis rätten höra personer som har utfört den utredning som legat till&lt;br&gt;grund för frivårdsmyndighetens yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i tredje stycket är en följd av ändringen i 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen är föranledd av att LPU ersätts med lagen om särskild person-&lt;br&gt;utredning i brottmål, m.m. 7 § LPU motsvaras av 7 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser&lt;br&gt;om unga lagöverträdare,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden&lt;br&gt;har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;SAMMANFATTNING av promemorian (Ds 1990: 88)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Inom justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till ny ordning for&lt;br&gt;personutredning i brottmål. Förslaget innebär i korthet följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nuvarande personundersökningsinstitutet avskaffas. Domstolarnas&lt;br&gt;behov av personutredning skall i stället normalt tillgodoses genom yttran-&lt;br&gt;den från frivårdsmyndigheten. Sådant yttrande skall inhämtas när domsto-&lt;br&gt;len behöver en särskild utredning om den misstänktes personliga förhål-&lt;br&gt;landen eller om lämpliga åtgärder som kan vidtas for att minska riskerna&lt;br&gt;för fortsatt brottslighet. Ett yttrande — och den utredning som ligger till&lt;br&gt;grund för yttrandet — skall inte göras mer omfattande än som behövs för&lt;br&gt;att domstolen skall kunna fatta beslut i påföljdsfrågan i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nuvarande formella kravet på personundersökning för att någon&lt;br&gt;skall kunna dömas till fängelse i sex månader eller däröver eller skyddstill-&lt;br&gt;syn eller överlämnas till särskild vård avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att den utredning som skall ligga till grund för frivårdsmyn-&lt;br&gt;dighetens yttrande normalt skall utföras av frivårdspersonalen. En fördel&lt;br&gt;med att arbetet utförs av frivårdstjänstemännen är att frivården redan på&lt;br&gt;utredningsstadiet kan planera vilka åtgärder som skall vidtas under över-&lt;br&gt;vakningstiden och att övervakningen därför kan komma igång snabbare.&lt;br&gt;Om frivårdsmyndigheten i större utsträckning än idag ges möjlighet att&lt;br&gt;utreda och planera en kommande övervakning redan före domen på&lt;br&gt;skyddstillsyn bör innehållet i verkställigheten av olika varianter av skydds-&lt;br&gt;tillsyn dessutom på ett bättre sätt än vad som sker i dag kunna förmedlas&lt;br&gt;till domstolen. Detta torde i sin tur kunna bidra till att skyddstillsyn kan&lt;br&gt;komma till ökad användning på bekostnad av fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att förordna särskilda personutredare bör dock finnas kvar.&lt;br&gt;Det kan vara nödvändigt för att i vissa fall få fram utredningar inom rimlig&lt;br&gt;tid och till en rimlig kostnad, t.ex. vid en frivårdsmyndighet som har ett till&lt;br&gt;ytan stort verksamhetsområde. Om kriminalvården själv disponerar med-&lt;br&gt;len för personutredningar — till skillnad från vad som gäller i dag då&lt;br&gt;domstolen beslutar om ersättningar till personundersökare — får person-&lt;br&gt;utredningsverksamheten vägas mot annan verksamhet som frivården skall&lt;br&gt;genomföra. En sådan avvägning är ett incitament att använda de totala&lt;br&gt;resurserna på ett mer rationellt sätt än vad som sker i dag. De medel som i&lt;br&gt;dag disponeras av domstolarna för ersättningar till personundersökare bör&lt;br&gt;därför föras över till kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Departementspromemorians förslag till Lag om&lt;br&gt;personutredning i brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 § När det i ett brottmål för avgörandet av påföljdsfrågan eller annars&lt;br&gt;behövs särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller&lt;br&gt;om vilka åtgärder som kan vidtas för att minska risken för fortsatt brotts-&lt;br&gt;lighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttrande som avses i första stycket behöver dock inte inhämtas, om den&lt;br&gt;utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten&lt;br&gt;inhämtar utredningen på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-&lt;br&gt;las så snart det lämpligen kan ske. Innan allmänt åtal har väckts får sådant&lt;br&gt;beslut endast meddelas om den misstänkte har erkänt gärningen eller det&lt;br&gt;annars föreligger sannolika skäl för att han har begått den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs&lt;br&gt;för yttrandet. I yttrandet skall myndigheten redogöra för den misstänktes&lt;br&gt;personliga förhållanden samt föreslå lämpliga åtgärder som kan vidtas för&lt;br&gt;att minska risken för fortsatt brottslighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frivårdsmyndigheten får förordna en särskild personutredare för att&lt;br&gt;bistå med utredning som behövs för yttrandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Om det under utredningen visar sig att den misstänkte behöver&lt;br&gt;personligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en&lt;br&gt;förtroendeman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte&lt;br&gt;begär det skall förtroendemannen entledigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett uppdrag som förtroendeman upphör när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet läggs ned,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri&lt;br&gt;från påföljd eller påföljd efterges,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-&lt;br&gt;lig dom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-&lt;br&gt;tänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot&lt;br&gt;det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utser ta&lt;br&gt;del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt&lt;br&gt;vara närvarande vid förhör som hålls med den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Socialnämnden skall på begäran av frivårdsmyndigheten, åklaga-&lt;br&gt;ren eller rätten lämna upplysningar beträffande den misstänkte och föreslå&lt;br&gt;de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i&lt;br&gt;samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge&lt;br&gt;läkarintyg angående den misstänkte. Om rätten särskilt anger det i för-&lt;br&gt;ordnandet, skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att&lt;br&gt;överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett&lt;br&gt;sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-&lt;br&gt;dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall&lt;br&gt;komma till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för ett&lt;br&gt;läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I ärenden om nåd får justitiedepartementet inhämta yttrande från&lt;br&gt;frivårdsmyndigheten eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Den som har anlitats som särskild personutredare enligt 3 §, den&lt;br&gt;som har förordnats till förtroendeman enligt 4 § och den som har avgett&lt;br&gt;läkarintyg enligt 7 § har rätt till ersättning av allmänna medel enligt&lt;br&gt;bestämmelser som fastställs av regeringen eller den myndighet som rege-&lt;br&gt;ringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den , då lagen (1964:542) om personunder-&lt;br&gt;sökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande om personun-&lt;br&gt;dersökning som har meddelats före ikraftträdandet skall 4 — 6 och 10 §§ i&lt;br&gt;den gamla lagen fortfarande tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förteckning över remissinstanserna&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Yttranden över promemorian (Ds 1990:88) Ny lag om personutredning i&lt;br&gt;brottmål har kommit in från domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen (KVS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen,&lt;br&gt;riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre&lt;br&gt;Norrland, Huddinge, Norrköpings, Malmö, Göteborgs och Haparanda&lt;br&gt;tingsrätter, kriminalvårdens regionkanslier i Göteborg, Malmö och Stock-&lt;br&gt;holm, frivårdsmyndigheterna i Karlstad, Landskrona, Luleå och Uppsala&lt;br&gt;Norra distrikt, statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm, påföljdsutred-&lt;br&gt;ningen (JU 1990:02), chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh (JO),&lt;br&gt;domstolsutredningen (JU 1989:06), Tjänstemännens centralorganisation&lt;br&gt;(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund, Sveri-&lt;br&gt;ges advokatsamfund, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän, Svenska&lt;br&gt;fångvårdssällskapet, Föreningen Styresmän och Assistenter m. fl. vid Kri-&lt;br&gt;minalvårdsanstalterna (SAK), Föreningen Sveriges åklagare samt Nämn-&lt;br&gt;demännens riksförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyn-&lt;br&gt;digheterna i Härnösand, Kalmar, Luleå och Vänersborg samt från åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Östersund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i&lt;br&gt;Stockholm, Göteborg och Malmö. SACO/SR har översänt yttranden från&lt;br&gt;medlemsförbunden JUSEK och Sveriges Psykologförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om särskild personutredning i brottmål, m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars&lt;br&gt;behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden&lt;br&gt;eller om åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt&lt;br&gt;brottslighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som&lt;br&gt;behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-&lt;br&gt;ningen på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-&lt;br&gt;las så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får&lt;br&gt;beslut meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt&lt;br&gt;gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har&lt;br&gt;begått brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs&lt;br&gt;för yttrandet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten för-&lt;br&gt;ordna en särskild personutredare att bistå med utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning&lt;br&gt;på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;inte inställer sig, får polismyndigheten lämna handräckning för att han&lt;br&gt;skall komma till utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver person-&lt;br&gt;ligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroen-&lt;br&gt;deman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär&lt;br&gt;det, skall förtroendemannen entledigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett uppdrag som förtroendeman upphör när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet läggs ned,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri&lt;br&gt;från påföljd eller påföljd efterges,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-&lt;br&gt;lig dom eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-&lt;br&gt;tänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot&lt;br&gt;det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att&lt;br&gt;bistå med personutredning ta del av anteckningar och andra handlingar&lt;br&gt;från förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med&lt;br&gt;den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En socialnämnd skall på begäran av rätten eller frivårdsmyndighe-&lt;br&gt;ten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som&lt;br&gt;nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället. Även på&lt;br&gt;begäran av åklagaren skall socialnämnden lämna sådana upplysningar, om&lt;br&gt;det behövs för att åklagaren skall kunna fatta beslut om en misstänkt i ett&lt;br&gt;brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge&lt;br&gt;läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra&lt;br&gt;meningen. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget om-&lt;br&gt;fatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge&lt;br&gt;utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett&lt;br&gt;sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-&lt;br&gt;dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte&lt;br&gt;inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall&lt;br&gt;komma till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder&lt;br&gt;av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för&lt;br&gt;ett läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen&lt;br&gt;inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-&lt;br&gt;nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde-&lt;br&gt;lar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare&lt;br&gt;enligt 3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1964:542) om&lt;br&gt;personundersökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande&lt;br&gt;om personundersökning som har meddelats före ikraftträdandet skall 4 —&lt;br&gt;6 och 10 §§ i den gamla lagen, fortfarande tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 kap. 22 § sekretesslagen (1980:100) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sekretess gäller hos domstol i&lt;br&gt;brottmål samt i annat mål eller&lt;br&gt;ärende, i fråga om vilket bestäm-&lt;br&gt;melserna om förundersökning i&lt;br&gt;brottmål är tillämpliga, för uppgift&lt;br&gt;om enskilds hälsotillstånd eller an-&lt;br&gt;dra personliga förhållanden som&lt;br&gt;framkommer vid personundersök-&lt;br&gt;ning, rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;eller annan sådan utredning, om&lt;br&gt;det av särskild anledning kan antas&lt;br&gt;att den som uppgiften rör eller nå-&lt;br&gt;gon honom närstående lider men&lt;br&gt;om uppgiften röjs. Motsvarande se-&lt;br&gt;kretess gäller i annan myndighets&lt;br&gt;verksamhet för att gå domstol till&lt;br&gt;handa med utredning som nu har&lt;br&gt;nämnts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sekretess gäller hos domstol i&lt;br&gt;brottmål samt i annat mål eller&lt;br&gt;ärende, i fråga om vilket bestäm-&lt;br&gt;melserna om förundersökning i&lt;br&gt;brottmål är tillämpliga, för uppgift&lt;br&gt;om enskilds hälsotillstånd eller an-&lt;br&gt;dra personliga förhållanden som&lt;br&gt;framkommer vid särskild personut-&lt;br&gt;redning, rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning eller annan sådan utredning,&lt;br&gt;om det av särskild anledning kan&lt;br&gt;antas att den som uppgiften rör el-&lt;br&gt;ler någon honom närstående lider&lt;br&gt;men om uppgiften röjs. Motsva-&lt;br&gt;rande sekretess gäller i annan myn-&lt;br&gt;dighets verksamhet för att gå dom-&lt;br&gt;stol till handa med utredning som&lt;br&gt;nu har nämnts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess i högst femtio år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga&lt;br&gt;lagöverträdare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmel-&lt;br&gt;ser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är under arton år får inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn,&lt;br&gt;om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så&lt;br&gt;lämpligen kunnat ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan någon som är under tju-&lt;br&gt;goett år döms till påföljd som avses i&lt;br&gt;första stycket skall den som har ut-&lt;br&gt;fört personundersökning i målet hö-&lt;br&gt;ras, om det finns skäl till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom&lt;br&gt;socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det&lt;br&gt;innehåll som avses i 3 §. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns&lt;br&gt;särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till&lt;br&gt;fängelse i mer än tre månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning och&lt;br&gt;förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas&lt;br&gt;av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1985: 398.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,&lt;br&gt;justitierådet Lars K Beckman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1991 har rege-&lt;br&gt;ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå-&lt;br&gt;dets yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;unga lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Owe&lt;br&gt;Horned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll........................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag...................................... 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 1991 ... &amp;nbsp;&amp;nbsp;7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning ................................................. 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Allmän motivering ......................................... 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 När skall särskild personutredning inhämtas? .............. 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Ordningen för att inhämta personutredning................ 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 Kurativa åtgärder ...................................... 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Genomförande............................................. 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Upprättade lagförslag....................................... 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Specialmotivering.......................................... 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 Förslaget till lag om&amp;nbsp;särskild personutredning i brottmål..... 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)..... 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelser om unga lagöverträdare..................... 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning................................ 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Hemställan................................................ 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Beslut .................................................... 30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Sammanfattningen av promemorian.................... 31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Promemorians lagförslag.............................. 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .................... 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ........................... 35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................... 39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1991/92:JuU4</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1991-07-09 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1991-09-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1991-10-08 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1991-10-15 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text></text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 17:38:45</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GF032</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:27:39</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 17:38:45</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GF032</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199192__2.pdf</filnamn>
<filstorlek>1642488</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om lag om särskild personutredning i brottsmål, m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/6FB6548B-788D-4E36-9062-DBB93CFF4589</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1991/92:JuU4</uppgift>
<ref_dok_id>GF01JuU4</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU4</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Personutredning i brottmål</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>