<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2295484</hangar_id>
 <dok_id>GF03111</dok_id>
 <rm>1991/92</rm>
 <beteckning>111</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1991/92:111</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>111</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1992-02-27 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:43:31</systemdatum>
 <publicerad>1992-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar m.m. </titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GF03111/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GF03111</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GF03111</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1991/92:111&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om statens ansvar för skador som orsakas av polis-&lt;br&gt;hundar m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GF03111/prop_199192__111-1.png" style="width:44pt;height:52pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta del förslag som har tagits upp&lt;br&gt;i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 27 februari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reidunn Laurén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att ett undantag från det strikta skadestånds-&lt;br&gt;ansvaret enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter&lt;br&gt;skall införas. Undantaget skall avse skador som polisens tjänstehundar&lt;br&gt;orsakar när de används av polismän i tjänsten, om den skadelidande&lt;br&gt;har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande mot honom har varit&lt;br&gt;påkallat. Med polisens tjänstehundar likställs enligt förslaget under&lt;br&gt;vissa förutsättningar hundar som används inom försvarsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 111&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar&lt;br&gt;och katter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att&lt;br&gt;han ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger&lt;br&gt;han söka åter av den som har vållat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit&lt;br&gt;hunden till underhåll eller nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och&lt;br&gt;andra styckena gäller inte för&lt;br&gt;skada som orsakas av en tjänste-&lt;br&gt;hund när en polisman använder&lt;br&gt;den i tjänsten, om den skadeli-&lt;br&gt;dande har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att det har varit påkallat att&lt;br&gt;ingripa mot honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av tredje&lt;br&gt;stycket skall med polisman lik-&lt;br&gt;ställas sådan vaktpost eller an-&lt;br&gt;nan som vid försvarsmakten&lt;br&gt;tjänstgör för bevakning eller för&lt;br&gt;att upprätthålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:260&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson,&lt;br&gt;af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,&lt;br&gt;Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Laurén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om statens ansvar för skador som&lt;br&gt;orsakas av polishundar m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Enligt 6 § första stycket lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och&lt;br&gt;katter (i fortsättningen benämnd hundlagen) bär hundägare ett strikt&lt;br&gt;ansvar för skador som hunden orsakar. Detta gäller för alla hundar,&lt;br&gt;dvs. även för polisens tjänstehundar. Det betyder att staten bär ett&lt;br&gt;strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av polishundar som&lt;br&gt;ägs av staten. Detta gäller även om skadan uppstår vid ett befogat&lt;br&gt;ingripande med hunden. Visserligen kan statens ansvar möjligen&lt;br&gt;någon gång begränsas eller helt falla bort till följd av att den&lt;br&gt;skadelidande själv får anses ha medverkat till att skadan uppstod, men&lt;br&gt;det är i gällande rätt oklart vilken betydelse detta har i praktiken.&lt;br&gt;Regler om sådan s.k. jämkning av skadeståndet finns i 6 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen (1972:207). Enligt dessa regler kan vid personskada&lt;br&gt;jämkning ske bara om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom&lt;br&gt;grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vid sakskada kan&lt;br&gt;skadeståndet jämkas även när någon på den skadelidandes sida har&lt;br&gt;medverkat till skadan genom vanlig vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande jämkning av skadeståndet vid personskada har i&lt;br&gt;förarbetena till bestämmelsen i skadeståndslagen (se prop. 1975:12&lt;br&gt;s. 133) framhållits att en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt&lt;br&gt;slag för att den skall kunna betecknas som grov. Denna jämknings-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjlighet är därför av mycket begränsad praktisk betydelse. Endast Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet&lt;br&gt;eller nonchalans, som har medfört en avsevärd risk även för andra än&lt;br&gt;honom själv, eller när han har visat uppenbar likgiltighet för sitt eget&lt;br&gt;liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven bli aktuellt att jämka&lt;br&gt;skadeståndet på denna grund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse som kom in till regeringen den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 januari 1991 (justitiedepartementets dnr 91-90) anfört att man kan&lt;br&gt;starkt ifrågasätta om staten generellt bör bära ett strikt skadestånds-&lt;br&gt;ansvar för skador som polishundar orsakar i sådana fall då polismän&lt;br&gt;på ett korrekt sätt använder sina tjänstehundar vid myndighets-&lt;br&gt;utövning. Det anförs i skrivelsen att det kan anses strida mot det&lt;br&gt;allmänna rättsmedvetandet, om ersättning skall lämnas till exempelvis&lt;br&gt;den som går till angrepp mot en polisman och därvid blir biten av&lt;br&gt;dennes tjänstehund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens skrivelse överlämnades av den förra regeringen&lt;br&gt;till kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar (Ju&lt;br&gt;1989:03). Kommittén kommer inte att redovisa resultatet av sitt arbete&lt;br&gt;förrän i slutet av år 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I juni 1992 kommer europamästerskap i fotboll att arrangeras i&lt;br&gt;Sverige. Erfarenheter från tidigare arrangemang av liknande slag&lt;br&gt;visar att polishundar kan komma att användas vid detta tillfälle.&lt;br&gt;Frågan om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar har&lt;br&gt;därmed fått förnyad aktualitet. Inom justitiedepartementet har därför&lt;br&gt;upprättats en promemoria med ett förslag till ändring i hundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har remissbehandlats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av&lt;br&gt;promemorian som bilaga 1, det lagförslag som läggs fram i prome-&lt;br&gt;morian som bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna som&lt;br&gt;bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig&lt;br&gt;i lagstiftningsärendet (justitiedepartementets dnr 91-4091).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 13 februari 1992 att inhämta lagrådets&lt;br&gt;yttrande över förslag till lag om ändring i 6 § lagen (1943:459) om&lt;br&gt;tillsyn över hundar och katter. Lagrådsremissens lagförslag bör fogas&lt;br&gt;till protokollet som bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådets yttrande&lt;br&gt;bör fogas vid protokollet som bilaga 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i ärendet samrått med chefen för jordbruksdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Inom polisväsendet finns ett ganska stort antal tjänstehundar (polis-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hundar) med varierande specialutbildning. Bombhundar är dresserade Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;att spåra upp sprängmedel och bomber. Narkotikahundar har&lt;br&gt;motsvarande uppgift med avseende på narkotika. Övervakningshundar&lt;br&gt;är dresserade att spåra upp försvunna människor och föremål. De&lt;br&gt;skall också kunna förhindra att en uppspårad person beger sig från&lt;br&gt;platsen. Övervakningshundar används även som hjälpmedel och skydd&lt;br&gt;för polispersonalen i samband med ingripanden vid kravaller och&lt;br&gt;andra upploppsliknande situationer. En övervakningshund kan vara&lt;br&gt;utbildad i att också spåra upp narkotika. Vissa hundar används som&lt;br&gt;fjällräddningshundar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med tjänstehund avses inom polisväsendet hundar som ägs av staten&lt;br&gt;och som enligt särskilda avtal har överlämnats till hundförare att sköta&lt;br&gt;samt hundar som ägs av hundförare och som enligt särskilda avtal&lt;br&gt;ställs till polisväsendets förfogande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rikspolisstyrelsens skrivelse redovisas att bomb- och narkotikahun-&lt;br&gt;dar i regel inte förorsakar några skador när de används i tjänsten.&lt;br&gt;Däremot är det enligt rikspolisstyrelsen ofrånkomligt att skador ibland&lt;br&gt;uppkommer i övervakningshundamas arbete. Försöker någon att&lt;br&gt;angripa hundföraren eller att avvika från platsen, är hunden enligt&lt;br&gt;rikspolisstyrelsen dresserad att gå till anfall med åtföljande risk för&lt;br&gt;skada på person och egendom (främst kläder).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar&lt;br&gt;när dessa används av en polisman för att genomföra en tjänsteåtgärd&lt;br&gt;har varit föremål för domstolsprövning. I en dom den 24 september&lt;br&gt;1990 (DT 4191 i mål T 29/90) har hovrätten över Skåne och Blekinge&lt;br&gt;bl.a. anfört: &amp;quot;Hovrätten gör den bedömningen att vare sig lagtexten&lt;br&gt;eller dess förarbeten ger utrymme för annan uppfattning än att&lt;br&gt;hundlagens regler är tillämpliga även för statens polishundar. Inte&lt;br&gt;heller kan, som staten påstått, ändamålet med lagen eller den&lt;br&gt;omständigheten att polisen har rätt att använda våld, vilken rätt går&lt;br&gt;långt tillbaka i tiden, utgöra anledning att undanta polishundar från&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde. Hovrätten finner därför, liksom tingsrätt-&lt;br&gt;en, att staten har ett strikt ansvar för de skador N.N. åsamkats.&amp;quot; (I&lt;br&gt;citatet har den skadelidandes namn ersatts med N.N.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens möjligheter att i det praktiska polisarbetet använda&lt;br&gt;polishund har på senare tid kommit i blickpunkten genom några&lt;br&gt;uppmärksammade händelser, bl.a. användandet av polishundar dels i&lt;br&gt;samband med jakten på en person som dömts för allvarliga våldsbrott&lt;br&gt;och som rymt från en kriminalvårdsanstalt, dels i samband med&lt;br&gt;upploppsliknande situationer i Stockholm och Lund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av promemorian medför användandet av polishund&lt;br&gt;flera olika fördelar i polistjänsten. En sådan är att det personliga&lt;br&gt;skyddet för polispersonalen kan tillgodoses bättre. En annan är att&lt;br&gt;polishunden kan användas som hjälpmedel för vissa polisinsatser, som&lt;br&gt;därvid kan klaras utan att andra, mer ingripande och kanske farligare&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hjälpmedel behöver användas. Ofta kan tillgång till hund utgöra en Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;nödvändig förutsättning för att ett polisiärt uppdrag över huvud taget&lt;br&gt;skall kunna utföras. Hunden är vidare personalbesparande. I stället för&lt;br&gt;att använda en tvåmanspatrull för viss polisverksamhet kan man ofta&lt;br&gt;använda sig av en polisman med hund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt i samband med kravaller och andra våldsamma händelser&lt;br&gt;med många personer inblandade har det visat sig att närvaron av&lt;br&gt;hundförare med polishund kan vara ett effektivt medel att lösa den&lt;br&gt;polisiära uppgiften att trygga eller återställa ordning och säkerhet.&lt;br&gt;Hundförama har emellertid en svår uppgift. Jag anser därför att det&lt;br&gt;är angeläget att sådan lagstiftning som kan beröra hundföramas&lt;br&gt;arbetsuppgifter inte är utformad på ett sådant sätt att den försvårar&lt;br&gt;deras arbete. Samtidigt bör naturligtvis lagstiftningen utformas så att&lt;br&gt;den utgör en rimlig avvägning mellan den enskildes och allmänhetens&lt;br&gt;intressen och intresset av ett effektivt polisarbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har upplysts från hundförarhåll att man där upplever att det&lt;br&gt;nuvarande strikta skadeståndsansvaret i hundlagen lägger hinder i&lt;br&gt;vägen för ett normalt utnyttjande av polishundama. Vetskapen om&lt;br&gt;att en skadelidande får ersättning på strikt ansvarsgrund för de skador&lt;br&gt;som han fått av polishunden även vid ett befogat ingripande mot&lt;br&gt;honom (t.ex. därför att han angripit polismannen med våld eller hot&lt;br&gt;om våld) har gjort att hundförama tvekar att använda hunden även när&lt;br&gt;det är fullständigt klart att det finns skäl för ett ingripande med&lt;br&gt;hunden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den angivna bakgrunden föreslås i promemorian att ett&lt;br&gt;undantag från det strikta ansvaret i 6 § hundlagen skall införas.&lt;br&gt;Undantaget skall avse skador som polisens tjänstehundar orsakar när&lt;br&gt;de används av polismän för att genomföra tjänsteåtgärder, under&lt;br&gt;förutsättning att den som ingripandet riktar sig mot själv har föranlett&lt;br&gt;ingripandet. Undantaget skall under vissa förutsättningar avse även&lt;br&gt;hundar som används inom försvarsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har tagits emot positivt av de flesta remissinstanserna.&lt;br&gt;Hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslem och justitie-&lt;br&gt;ombudsmannen har dock avstyrkt eller ifrågasatt lämpligheten av att&lt;br&gt;man nu lagstiftar i den fråga som behandlas i promemorian och&lt;br&gt;framfört att frågan bör behandlas av kommittén för översyn av det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar. Justitiekanslem och justitieombuds-&lt;br&gt;mannen har också anfört att frågan om statens ansvar för skador som&lt;br&gt;orsakas av polishundar m.m. bör sättas in i ett större sammanhang&lt;br&gt;och att det förhållandet att fotbollsEM äger rum inom kort inte utgör&lt;br&gt;skäl för att nu genomföra en lagändring. Kommittén för översyn av&lt;br&gt;det allmännas skadeståndsansvar har - med vissa erinringar mot hur&lt;br&gt;promemorians lagförslag har utformats - tillstyrkt att den föreslagna&lt;br&gt;lagändringen genomförs. Kommittén har vidare uttalat att en reglering&lt;br&gt;nu av frågan om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m. inte torde utgöra något hinder, om kommitténs arbete leder till&lt;br&gt;ytterligare förändringar beträffande ansvaret för skador orsakade av&lt;br&gt;hundar som används i myndigheternas verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom de flesta remissinstanserna instämmer jag i den bedömning&lt;br&gt;som ligger till grund för promemorieförslaget, nämligen att det strikta&lt;br&gt;skadeståndsansvaret enligt hundlagen kan leda till otillfredsställande&lt;br&gt;resultat då polismän använder hundar i sin tjänsteutövning. Det är&lt;br&gt;därför angeläget att de skadeståndsregler som gäller för skador som&lt;br&gt;polishundar orsakar ses över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FotbollsEM 1992 är ett arrangemang där det finns risk för att det&lt;br&gt;uppstår upploppsliknande situationer eller i vart fall situationer av&lt;br&gt;sådant slag att ett ingripande med hund är påkallat. Innan detta&lt;br&gt;evenemang börjar bör mot nu angiven bakgrund ha vidtagits sådana&lt;br&gt;åtgärder att det inte då finns några hinder mot att polishundama kan&lt;br&gt;utnyttjas på ett effektivt sätt för att upprätthålla ordning och säkerhet.&lt;br&gt;Härvidlag gör jag alltså en annan bedömning än justitiekanslem och&lt;br&gt;justitieombudsmannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt sett är det naturligtvis önskvärt att en lagstiftningsfråga&lt;br&gt;inte ses alltför snävt utan sätts in i det större sammanhang där den&lt;br&gt;hör hemma. Mot detta önskemål måste emellertid i ett fall som det&lt;br&gt;förevarande vägas behovet av att en åtgärd vidtas snabbt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss nämnde har kommittén för översyn av det allmännas&lt;br&gt;skadeståndsansvar, som har att överväga frågan om det allmännas&lt;br&gt;skadeståndsansvar i hela dess vidd, tillstyrkt den föreslagna, begränsa-&lt;br&gt;de lagändringen. Kommittén har ansett att lagändringen inte utgör&lt;br&gt;något hinder i kommitténs fortsatta arbete med närliggande frågor.&lt;br&gt;Jag instämmer i den bedömningen. Enligt min mening finns det därför&lt;br&gt;anledning att nu skyndsamt överväga ändringar i de skadeståndsregler&lt;br&gt;som gäller för sådana skador som orsakas av polishundar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Strikt ansvar för skador som orsakas av polishundar?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skador som orsakas av en polishund när en polis-&lt;br&gt;man använder den i tjänsten skall inte omfattas av strikt skade-&lt;br&gt;ståndsansvar enligt hundlagen, om den skadelidande har betett sig&lt;br&gt;på ett sådant sätt att det har varit påkallat att ingripa mot honom.&lt;br&gt;För sådana skador skall i stället allmänna skadeståndsregler gälla.&lt;br&gt;Det innebär normalt att endast skador som har orsakats uppsåtligen&lt;br&gt;eller av vårdslöshet skall ersättas av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. I&lt;br&gt;promemorian föreslås att undantaget skall gälla skador som uppstår&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;när en tjänstehund används för att genomföra en tjänsteåtgärd, om Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;den skadelidande själv har föranlett ingripandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Justitieombudsmannen har ansett att&lt;br&gt;nuvarande regler bör bibehållas. Några remissinstanser har framfört&lt;br&gt;synpunkter på den lagtekniska utformningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som skäl för att i 6 § hundlagen ålägga en&lt;br&gt;hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar har anförts&lt;br&gt;bl.a. (se prop. 1943:191 s. 20 ff och LU 1943:48) dels att det för den&lt;br&gt;allmänna rättsuppfattningen framstår som naturligt att hundägaren får&lt;br&gt;ersätta de skador som hans hund orsakar, dels att ett strikt ansvar&lt;br&gt;framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det allmänna rättsmedvetandet måste det enligt min mening&lt;br&gt;framstå som egendomligt att någon som t.ex. genom att angripa en&lt;br&gt;polisman med våld föranleder att polishunden sätts in för att skydda&lt;br&gt;polismannen skulle kunna få ersättning för den skada som hunden&lt;br&gt;därvid åsamkar honom, givetvis under förutsättning att åtgärden att&lt;br&gt;sätta in hunden framstår som försvarlig och någon försummelse i&lt;br&gt;samband med ingripandet inte heller i övrigt föreligger. Vid bedöm-&lt;br&gt;ningen av denna situation kan man jämföra med vad som skulle ha&lt;br&gt;gällt om polismannen i stället försvarat sig med batongen eller&lt;br&gt;pistolen och därvid åstadkommit skada på angriparen. Vid bruk av&lt;br&gt;vapen har domstolarna visserligen möjlighet att i sin rättstillämpning&lt;br&gt;statuera ett rent objektivt ansvar, men som huvudregel gäller att det&lt;br&gt;inte föreligger något strikt ansvar utan bara ett ansvar för skador som&lt;br&gt;orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet (jfr prop. 1972:5 s.&lt;br&gt;112f). Enligt min mening finns det inte något skäl att behandla de&lt;br&gt;båda situationerna olika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieombudsmannen har gjort gällande att den nuvarande&lt;br&gt;ordningen är förhållandevis enkel att tillämpa och att det inte finns&lt;br&gt;skäl att anta att den kan komma att innebära eller uppfattas som ett&lt;br&gt;hinder i polisens arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot detta talar att, som jag tidigare har nämnt, det från polisens&lt;br&gt;sida har upplysts att de nuvarande reglerna i många fall uppfattas som&lt;br&gt;ett hinder i polisens arbete på så sätt att hundförare tvekar att använda&lt;br&gt;hunden trots att detta är befogat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan med hänsyn till vad jag nu har anfört framstår det enligt min&lt;br&gt;mening som lämpligt att göra ett undantag från det strikta ansvaret i&lt;br&gt;hundlagen för åtminstone sådana fall som nu har nämnts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som justitieombudsmannen har framhållit i sitt remissvar är&lt;br&gt;användande av hund en ingripande form av våldsanvändning. Jag vill&lt;br&gt;emellertid erinra om att användandet av polishundar i tjänsten är&lt;br&gt;noggrant reglerat, dels av allmänna regler om polisens rätt att&lt;br&gt;använda våld och andra medel för att genomföra tjänsteåtgärder, dels&lt;br&gt;av särskilda anvisningar som utfärdats av rikspolisstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en polishund skall användas för att genomföra en tjänsteåtgärd Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;sker det inom ramen för de allmänna befogenheter som polisen har.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det innebär att hundföraren eller dennes förman har att bedöma om&lt;br&gt;det föreligger förutsättningar enligt gällande lag för att anlita hunden&lt;br&gt;för att genomföra tjänsteåtgärden. Detta ställningstagande skall bl.a.&lt;br&gt;grundas på en bedömning av behovet av åtgärden och en avvägning&lt;br&gt;mellan styrkan på den insats som insättandet av hunden innebär och&lt;br&gt;vikten av tjänsteåtgärden. Det måste föreligga proportionalitet mellan&lt;br&gt;behov och insats (jfr 8 och 10 §§ polislagen, 1984:387). Om&lt;br&gt;polismannen genom att sätta in hunden har vidtagit en för kraftig&lt;br&gt;åtgärd, torde det i många fall innebära att polismannen anses ha varit&lt;br&gt;försumlig. Mot den bakgrunden kan enligt min mening inte ett system&lt;br&gt;med strikt ansvar som det nu gällande anses erforderligt för att tvinga&lt;br&gt;fram nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens (hundföra-&lt;br&gt;rens) sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att de skäl som har&lt;br&gt;åberopats för att ålägga hundägare ett strikt ansvar för de skador som&lt;br&gt;hunden orsakar inte gör sig lika starkt gällande i fråga om hundar&lt;br&gt;som används i polisens verksamhet som i fråga om de flesta andra&lt;br&gt;hundar. Härtill kommer att det strikta ansvaret kan göra det svårare&lt;br&gt;för polisen att använda sina hundar effektivt. Jag anser därför att&lt;br&gt;övervägande skäl talar för att ett undantag införs i hundlagens&lt;br&gt;bestämmelse om strikt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser har som ett alternativ till förslaget i prome-&lt;br&gt;morian hänvisat till reglerna om jämkning på grund av den skadeli-&lt;br&gt;dandes medvållande och menat att jämkningsmöjligheterna kunde&lt;br&gt;utvidgas. Som jag har anfört tidigare (avsnitt 1) är möjligheterna till&lt;br&gt;jämkning av skadestånd vid personskada starkt begränsade (se 6 kap.&lt;br&gt;1 § skadeståndslagen). Med stöd av de nu gällande jämkningsreglerna&lt;br&gt;torde därför promemorieförslagets syfte inte kunna uppnås. Det är&lt;br&gt;inte alldeles lätt att se hur man genom att ändra dessa regler skulle&lt;br&gt;kunna åstadkomma att staten blir skyldig att ersätta skador orsakade&lt;br&gt;av polishundar i just de fall då sådant skadeståndsansvar bör före-&lt;br&gt;ligga. För det krävs i vart fall ytterligare överväganden som det inte&lt;br&gt;finns utrymme för i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från det strikta ansvaret för skador som orsakas av&lt;br&gt;polishundar aktualiserar flera olika frågor. En sådan är om skador&lt;br&gt;som orsakas av polishundar skall undantas generellt eller bara i vissa&lt;br&gt;situationer. En rimlig utgångspunkt är enligt min mening att bara&lt;br&gt;skador som orsakas när polishunden används i tjänsten skall omfattas.&lt;br&gt;Jag anser inte att det finns skäl att behandla en polishund annorlunda&lt;br&gt;än andra hundar i skadeståndshänseende såvitt gäller skador som&lt;br&gt;hunden orsakar när den inte används i tjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En polishund kan användas för olika former av insatser i tjänsten.&lt;br&gt;Som jag redan har nämnt (se avsnitt 2.1) har olika slag av polishun-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 111&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dar skilda uppgifter. Frågan är då om polishundar bör omfattas av ett Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;undantag från det strikta ansvaret oavsett vilka uppgifter de används&lt;br&gt;för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hunden orsakar skada på en angripare när hunden försvarar sin&lt;br&gt;förare mot angreppet, framstår ett undantag från det strikta ansvaret&lt;br&gt;enligt min mening som befogat. Detsamma torde gälla när hunden&lt;br&gt;försvarar en annan polisman mot angreppet. Över huvud taget bör ett&lt;br&gt;undantag omfatta alla situationer då hunden används för att försvara&lt;br&gt;någon, polisman eller annan, mot ett brottsligt angrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårare är att bedöma vad som bör gälla då en polishund används&lt;br&gt;av sin förare för någon annan uppgift än att skydda mot angrepp.&lt;br&gt;Om exempelvis en polisman med hund upptäcker en inbrottstjuv på&lt;br&gt;bar gärning och efter varningsrop släpper hunden för att hejda den&lt;br&gt;flyende tjuven och tjuven blir biten i benet av hunden, framstår det&lt;br&gt;enligt min mening inte som rimligt att tjuven skulle kunna få&lt;br&gt;ersättning för den skadan av staten. Även sådana fall bör därför vara&lt;br&gt;undantagna från det strikta ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om de nu anförda exemplen ger en viss uppfattning om vilka&lt;br&gt;undantag från det strikta ansvaret som bör göras, avser jag att på ett&lt;br&gt;mera systematiskt sätt försöka analysera vilken räckvidd ett undantag&lt;br&gt;bör ha. Det kan ske genom att polisens rätt att använda våld för att&lt;br&gt;genomföra en tjänsteåtgärd tas som utgångspunkt för diskussionen.&lt;br&gt;Att använda en polishund för att genomföra en tjänsteåtgärd är i regel&lt;br&gt;en form av våldsanvändning, i vart fall om hunden sätts in mot en&lt;br&gt;människa eller mot egendom. Hunden används då som ett hjälpmedel&lt;br&gt;(eller &amp;quot;redskap&amp;quot;) i denna våldsanvändning på samma sätt som t.ex. en&lt;br&gt;batong eller en pistol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om polisens rätt att använda våld för att genomföra&lt;br&gt;en tjänsteåtgärd finns i 10 § polislagen (jfr dock även 8 §). Enligt&lt;br&gt;dessa bestämmelser får en polisman, i den mån andra medel är&lt;br&gt;otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt,&lt;br&gt;använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd i vissa bestämda fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sådant fall är att polismannen möts med våld eller hot om våld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sådana fall har polismannen alltså rätt att använda våld, om det&lt;br&gt;framstår som försvarligt. Vilken form av våld som skall sättas in får&lt;br&gt;bedömas efter behovet. Att sätta in en hund för att genomföra&lt;br&gt;tjänsteåtgärden kan ibland vara den lämpligaste formen. I sådana fall&lt;br&gt;anser jag att det inte är rimligt att den som använt våld eller hot om&lt;br&gt;våld mot polismannen skall kunna få ersättning av staten på strikt&lt;br&gt;ansvarsgrund för de skador som hunden åstadkommit på honom eller&lt;br&gt;hans egendom, t.ex. kläder, i samband med insatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna situation täcker en del av det exempel som nyss berörts där&lt;br&gt;hunden försvarade sin förare mot ett angrepp. Det exemplet inrymmer&lt;br&gt;dock också fall då någon direkt tjänsteåtgärd inte skall genomföras&lt;br&gt;men hundföraren ändå angrips av den som senare blir offer för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hundens försvarsåtgärder. En våldsman kan t.ex. gå till ett överras-&lt;br&gt;kande angrepp mot en polisman utan att det dessförinnan varit aktuellt&lt;br&gt;för polismannen att genomföra någon bestämd tjänsteåtgärd mot&lt;br&gt;honom. Även sådana fall bör - i enlighet med vad jag anförde i&lt;br&gt;anslutning till exemplet nyss - vara undantagna från det strikta&lt;br&gt;skadeståndsansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat fall som omfattas av rätten till våldsanvändning enligt 10 §&lt;br&gt;polislagen är att ett befogat frihetsberövande skall göras och den som&lt;br&gt;skall frihetsberövas försöker undkomma eller polismannen möts av&lt;br&gt;motstånd när han skall genomföra frihetsberövandet. Att använda&lt;br&gt;hunden kan ofta vara en lämplig åtgärd i sådana fall (jfr det ovan&lt;br&gt;anförda exemplet med inbrottstjuven). Inte heller i dessa fall anser jag&lt;br&gt;att det är rimligt att staten skall ha ett strikt ansvar för skador som&lt;br&gt;hunden i samband med ingripandet orsakar den som skall frihetsbe-&lt;br&gt;rövas (eller någon annan som försöker att hindra frihetsberövandet).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 10 § polislagen ger också rätt att använda våld&lt;br&gt;för att genomföra en tjänsteåtgärd, om det är fråga om att avvärja&lt;br&gt;en straffbelagd handling eller fara för liv, hälsa eller värdefull&lt;br&gt;egendom eller för omfattande skada i miljön. Här ter sig situationen&lt;br&gt;litet annorlunda än i de tidigare behandlade fallen. Våldsanvändningen&lt;br&gt;riktas i åtminstone en del av de nu aktuella fallen inte mot någon som&lt;br&gt;gör sig skyldig till brott. I den mån den som drabbas av skadan som&lt;br&gt;hunden orsakar då den används i dessa fall har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att ett ingripande med hunden är påkallat, bör hundägaren (dvs.&lt;br&gt;i allmänhet staten) enligt min mening inte ha ett strikt ansvar för&lt;br&gt;skadan utan bara ett ansvar för skador som orsakats uppsåtligen eller&lt;br&gt;genom vårdslöshet. I dessa fall torde dock redan gällande rätt ofta&lt;br&gt;innebära att skadeståndet faller bort eller i vart fall sätts ned på grund&lt;br&gt;av medvållande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om däremot den skadelidande inte har varit med om att skapa&lt;br&gt;behovet av polisens ingripande, anser jag att det inte finns någon&lt;br&gt;anledning att göra undantag från det strikta ansvaret. En sådan i&lt;br&gt;denna bemärkelse &amp;quot;oskyldig&amp;quot; skadelidande bör således även i&lt;br&gt;fortsättningen få ersättning av staten på strikt ansvarsgrund. Om&lt;br&gt;exempelvis en bombhund förstör egendom i anslutning till sökandet&lt;br&gt;efter en bomb, bör egendomens ägare kunna få ersättning av staten&lt;br&gt;för det på strikt ansvarsgrund, förutsatt att egendomens ägare inte&lt;br&gt;själv har haft med utplaceringen av bomben att göra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En i denna bemärkelse &amp;quot;oskyldig&amp;quot; skadelidande bör enligt min&lt;br&gt;mening kunna få ersättning oberoende av om polismannen har gjort&lt;br&gt;sig skyldig till någon försummelse i samband med att hunden använts&lt;br&gt;med tanke på att hunden är ett mindre kontrollerbart hjälpmedel för&lt;br&gt;polismannen än t.ex. olika slag av vapen. Man måste räkna med att&lt;br&gt;hunden i överraskande situationer kan göra oväntade saker, hur&lt;br&gt;välutbildad hunden (och hundföraren) än är. Även om hundföraren&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppfyller alla aktsamhetskrav när han använder hunden för att&lt;br&gt;genomföra en tjänsteåtgärd, kan det därför uppstå en skada som&lt;br&gt;orsakas av hunden därför att den agerar på ett sätt som avviker från&lt;br&gt;vad som förväntats av den. I själva verket är det kanske den främsta&lt;br&gt;orsaken till att det strikta ansvaret enligt hundlagen bör gälla även i&lt;br&gt;fortsättningen för sådana skador som polishundar orsakar &amp;quot;oskyldiga&amp;quot;&lt;br&gt;skadelidande. Det strikta ansvaret får i dessa fall anses ha till uppgift&lt;br&gt;att kompensera för just den risk som det undantagsvis kan innebära&lt;br&gt;att anlita en polishund som hjälpmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer i det följande till hur kategorin &amp;quot;oskyldiga&amp;quot;&lt;br&gt;skadelidande bör avgränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § polislagen får polisman använda våld också när han&lt;br&gt;med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område&lt;br&gt;eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation,&lt;br&gt;kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat&lt;br&gt;omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses&lt;br&gt;i rättegångsbalken. Våld får också användas om polismannen med&lt;br&gt;laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller&lt;br&gt;utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighets-&lt;br&gt;utövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv&lt;br&gt;förrättning enligt vad som är föreskrivet om det. I de nu angivna&lt;br&gt;fallen får dock våld mot person användas bara om polismannen eller&lt;br&gt;den som han biträder möts av motstånd. I flera av dessa situationer&lt;br&gt;kan det vara till stor hjälp för polismannen att använda en hund för&lt;br&gt;att genomföra tjänsteåtgärden. Så kan t.ex. vara fallet om ett område&lt;br&gt;skall utrymmas. Eftersom anledningen till att polishunden måste sättas&lt;br&gt;in mot någon i dessa fall är att denne gjort motstånd, anser jag att&lt;br&gt;risken för skada bör få bäras av den som gör motstånd. Staten bör&lt;br&gt;således inte ha strikt ansvar för skador som polishunden orsakar en&lt;br&gt;sådan person i dessa fall. Däremot bör självfallet staten svara för&lt;br&gt;sådana skador som orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet från&lt;br&gt;polismannens sida -1.ex. genom att polismannen använt hunden på ett&lt;br&gt;felaktigt sätt - och för skador som drabbar &amp;quot;oskyldiga&amp;quot; personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 § polislagen får en polisman använda våld för att&lt;br&gt;genomföra en tjänsteåtgärd också om åtgärden i annat fall än som nu&lt;br&gt;har angivits är oundgängligen nödvändig för att den allmänna&lt;br&gt;ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas och det är&lt;br&gt;uppenbart att tjänsteåtgärden inte kan genomföras utan våld. Jag anser&lt;br&gt;inte att det finns skäl att bedöma detta fall annorlunda än de övriga&lt;br&gt;fallen i 10 § polislagen vad gäller frågan om undantag från det strikta&lt;br&gt;ansvaret i hundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser jag att analysen av 10 § polislagen ger&lt;br&gt;vid handen att om polismannen använt polishunden för att genomföra&lt;br&gt;en tjänsteåtgärd - och här bortser jag från fall då polishunden använts&lt;br&gt;för uppgifter som inte alls har med våldsanvändning att göra, t.ex.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom fjällräddningstjänsten - det i regel är en form av våldsanvänd- Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;ning av i princip samma slag som då en polisman använder sig av&lt;br&gt;t.ex. en batong för att genomföra tjänsteåtgärden. När användandet&lt;br&gt;av hunden medför skador för den som har betett sig på ett sådant sätt&lt;br&gt;att ett ingripande med hunden har varit påkallat för att genomföra&lt;br&gt;tjänsteåtgärden, finns det enligt min mening inte skäl att låta staten ha&lt;br&gt;ett strikt ansvar för skadorna. För skador som drabbar &amp;quot;oskyldiga&amp;quot;&lt;br&gt;personer bör det strikta ansvaret däremot gälla även i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av de nu berörda fallen i 10 § polislagen kan en polisman&lt;br&gt;ha rätt att använda våld också i vissa andra situationer. En sådan är&lt;br&gt;om han handlar i nöd eller nödvärn (se 24 kap. 1 och 4 §§ brotts-&lt;br&gt;balken). Det finns också bestämmelser om våldsanvändning mot&lt;br&gt;rymlingar m.fl. Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter&lt;br&gt;han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annat&lt;br&gt;sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skall&lt;br&gt;hålla honom till ordningen, får det våld brukas som med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna kan anses försvarligt för att rymningen skall hindras&lt;br&gt;eller ordningen upprätthållas (24 kap. 2 § brottsbalken). Även dessa&lt;br&gt;regler kan ge polismän rätt att i vissa fall använda våld. För den&lt;br&gt;händelse att den ifrågavarande våldsanvändningen sker genom att en&lt;br&gt;polishund används i tjänsten, anser jag att dessa fall skall bedömas på&lt;br&gt;samma sätt som fallen enligt polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det gemensamma för alla de situationer där det strikta ansvaret&lt;br&gt;enligt vad jag tidigare har anfört inte bör gälla i fortsättningen är&lt;br&gt;således att hunden orsakar skadan när den används av polismannen&lt;br&gt;i tjänsten. Det leder till tanken om det skulle kunna vara möjligt att&lt;br&gt;föreskriva att skador som polishundar orsakar när de används av&lt;br&gt;polismän i tjänsten generellt skall vara undantagna från det strikta&lt;br&gt;ansvaret. Det skulle innebära att utöver de nu beskrivna situationerna&lt;br&gt;också skulle undantas exempelvis fall då en narkotikahund används&lt;br&gt;för att söka efter narkotika. En fördel med den lösningen är att man&lt;br&gt;inte skulle behöva göra några gränsdragningar mellan olika typer av&lt;br&gt;hundar eller olika typer av uppgifter för att avgöra om undantaget&lt;br&gt;från det strikta ansvaret är tillämpligt. I stället räcker det med att&lt;br&gt;undersöka om polishunden har använts i tjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett på detta sätt utformat undantag skulle dock kunna leda för långt&lt;br&gt;om det inte underkastades vissa begränsningar. En begränsning ligger&lt;br&gt;förstås redan däri att undantaget - som jag har nämnt ovan - självfallet&lt;br&gt;inte skall medföra att allmänna skadeståndsrättsliga regler inte skall&lt;br&gt;tillämpas. Om skadan orsakas uppsåtligen eller av vårdslöshet -1.ex.&lt;br&gt;i fallet med tjuven genom att polismannen släpper hunden trots att&lt;br&gt;tjuven redan stannat - skall tjuven således kunna få ersättning med&lt;br&gt;stöd av allmänna skadeståndsregler. Men även andra begränsningar&lt;br&gt;behövs. Om hunden släpps för att stoppa tjuven men den misstar sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och angriper en förbipasserande, oskyldig person som skadas, bör Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;staten självfallet bli skyldig att på strikt ansvarsgrund betala ersättning&lt;br&gt;till den skadelidande. Denna situation bör inte bedömas annorlunda än&lt;br&gt;som skulle ha skett om vilken hund som helst hade skadat någon. Här&lt;br&gt;anser jag inte att det är motiverat med något undantag från det strikta&lt;br&gt;ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett svårare fall gäller om hundföraren av någon anledning tappar&lt;br&gt;kontrollen över hunden och denna åstadkommer skada. Ofta torde väl&lt;br&gt;situationen då vara sådan att hundföraren kan sägas ha gjort sig&lt;br&gt;skyldig till en försummelse, och i så fall föreligger under alla&lt;br&gt;omständigheter ett skadeståndsansvar enligt allmänna skadeståndsreg-&lt;br&gt;ler. Men man kan också hitta situationer där någon försummelse inte&lt;br&gt;kan sägas föreligga. Exempelvis kan det hända att hundföraren i&lt;br&gt;samband med en upploppssituation blir slagen medvetslös av en&lt;br&gt;deltagare i upploppet och att hunden till följd härav kommer loss och&lt;br&gt;biter någon. Om det är en oskyldig förbipasserande som blir biten, är&lt;br&gt;det väl klart att ett strikt skadeståndsansvar bör gälla för staten. Om&lt;br&gt;det är den som slagit polismannen medvetslös som skadas, bör&lt;br&gt;normalt inte någon ersättningsskyldighet för staten föreligga. Skadan&lt;br&gt;har ju i förlängningen uppstått till följd av den skadelidandes eget&lt;br&gt;handlande. Vanliga regler om medverkan till skadan (se 6 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen) skulle förmodligen i dessa fall oftast leda till att&lt;br&gt;skadeståndsskyldigheten föll bort eller i vart fall att skadeståndet sattes&lt;br&gt;ned. Jag anser emellertid att det är rimligast att detta fall inte omfattas&lt;br&gt;av det strikta ansvaret. Om slutligen den skadelidande är någon som&lt;br&gt;deltagit i upploppet utan att vara den som slagit hundföraren med-&lt;br&gt;vetslös, bör det avgörande vara om skäl till ingripande mot honom&lt;br&gt;förelåg eller inte. Om den skadelidande har betett sig så att ett&lt;br&gt;ingripande med hunden är påkallat, är det rimligt att han själv får ta&lt;br&gt;risken för att skadan kan uppstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör gränsen mellan de fall som skall omfattas&lt;br&gt;av undantaget och de fall där ett strikt ansvar fortfarande skall finnas&lt;br&gt;dras så som har föreslagits i promemorian. Synpunkter från några&lt;br&gt;remissinstanser föranleder mig dock att förorda ett annat uttryckssätt&lt;br&gt;än det som har valts i promemorian. Avgörande vid gränsdragningen&lt;br&gt;bör sålunda vara om hunden när den orsakar skadan används i&lt;br&gt;tjänsten och skadan åsamkas någon som har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att ett ingripande mot honom har varit påkallat. Är så fallet, bör&lt;br&gt;undantaget gälla. I annat fall bör det gälla ett strikt skadeståndsansvar&lt;br&gt;för staten även i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett ingripande mot den skadelidande visserligen har varit&lt;br&gt;påkallat - och alltså strikt ansvar inte föreligger - men hundföraren&lt;br&gt;har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i samband med&lt;br&gt;ingripandet, skall frågan om statens skadeståndsansvar bedömas enligt&lt;br&gt;bestämmelserna i 3 kap. skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser har tagit upp bevisbördefrågor. Enligt min Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;mening bör det åligga det allmänna att visa att undantagsregeln är&lt;br&gt;tillämplig, dvs. att visa att ingripandet har skett i tjänsten och att den&lt;br&gt;skadelidandet har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande mot&lt;br&gt;honom har varit påkallat. När det gäller att fördela bevisbördan i de&lt;br&gt;fall då frågan om skadeståndsskyldighet för staten skall bedömas&lt;br&gt;enligt bestämmelserna i 3 kap. skadeståndslagen får de regler&lt;br&gt;tillämpas som i allmänhet gäller härom.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Vilka skador skall omfattas av undantaget från strikt&lt;br&gt;ansvar?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Undantaget från det strikta skadeståndsansvaret&lt;br&gt;skall avse alla slag av skador som omfattas av hundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Hundlagen innehåller inte några särskilda&lt;br&gt;regler om vilka slags skador som ersätts. Det innebär att den&lt;br&gt;allmänna skadeståndsrättens regler om det skall tillämpas (jfr 1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § skadeståndslagen). Enligt dessa regler ersätts person- och&lt;br&gt;sakskada. Ren förmögenhetsskada ersätts bara om den vållats genom&lt;br&gt;brott eller genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (se&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. 4 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen). När ett skadeståndsan-&lt;br&gt;språk grundas på det strikta ansvaret och inte på vållande blir det&lt;br&gt;alltså inte aktuellt att ersätta ren förmögenhetsskada. Ideell skada&lt;br&gt;ersätts i princip bara i samband med personskada (se 5 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen; jfr dock 1 kap. 3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller omfattningen av ett blivande undantag från det strikta&lt;br&gt;ansvaret i hundlagen kan man ställa frågan om undantaget bör omfatta&lt;br&gt;både personskada och sakskada eller begränsas till att avse bara det&lt;br&gt;ena skadeslaget. Den som drabbas av en personskada är genom&lt;br&gt;socialförsäkringssystemet i princip i de flesta fall garanterad kompen-&lt;br&gt;sation för sjukvårdskostnader och andra liknande utgifter och för&lt;br&gt;förlorad arbetsförtjänst. Vad det i praktiken handlar om när ersättning&lt;br&gt;för personskada skall bestämmas enligt hundlagen är därför ersättning&lt;br&gt;för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägen-&lt;br&gt;heter i övrigt till följd av skadan. Att den som själv har föranlett&lt;br&gt;ingripandet med hunden inte får ersättning på strikt ansvarsgrund för&lt;br&gt;sveda och värk etc. framstår inte som särskilt anmärkningsvärt. Den&lt;br&gt;skadelidande har ju däremot i ett sådant fall i regel fått ersättning för&lt;br&gt;sjukvårdskostnader och förlorad arbetsförtjänst genom socialförsäk-&lt;br&gt;ringssystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot ersätter socialförsäkringssystemet inte sakskador. Man Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;skulle därför kunna fråga sig om det strikta ansvaret enligt hundlagen&lt;br&gt;generellt borde behållas för sakskador så att ingen skadelidande -&lt;br&gt;alltså inte ens den som själv föranlett polisingripandet med hunden -&lt;br&gt;skulle behöva riskera att inte få ersättning för sina kostnader (t.ex.&lt;br&gt;för förstörda kläder).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det kan finnas humanitära skäl som talar för att en&lt;br&gt;skadelidande alltid - oberoende av egen skuld - skulle få ersättning&lt;br&gt;för sina kostnader, framstår det enligt min mening som egendomligt&lt;br&gt;om ett undantag från det strikta ansvaret skulle gälla bara för&lt;br&gt;personskador men inte för sakskador. För &amp;quot;skyldiga&amp;quot; skadelidande&lt;br&gt;skulle rätten till ersättning för sakskador då framstå som starkare än&lt;br&gt;rätten till ersättning för personskador. Med tanke på att personskador&lt;br&gt;nog i allmänhet - och kanske särskilt när det gäller skador som&lt;br&gt;orsakas av hund - framstår som allvarligare än sakskador skulle ett så&lt;br&gt;utformat undantag från det strikta ansvaret framstå som föga lyckat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser därför att undantaget från det strikta ansvaret bör avse&lt;br&gt;både personskador och sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Vilka polishundar bör omfattas av undantaget från det&lt;br&gt;strikta ansvaret?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Undantaget från det strikta ansvaret skall utformas&lt;br&gt;så att bara tjänstehundar omfattas av det. Om en polisman har&lt;br&gt;använt någon annan hund för att genomföra en tjänsteåtgärd, skall&lt;br&gt;undantaget inte vara tillämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av de flesta remissinstanser-&lt;br&gt;na. En remissinstans anser att undantaget skall vara tillämpligt oavsett&lt;br&gt;vilken slags hund som har använts för att genomföra tjänsteåtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag redan tidigare har berört (se&lt;br&gt;avsnitt 2.1) finns det inom polisväsendet olika slag av tjänstehundar,&lt;br&gt;beroende på vilka slag av uppgifter de utbildats för (övervaknings-&lt;br&gt;hundar, bombhundar, narkotikahundar och fjällräddningshundar). Som&lt;br&gt;också har nämnts (avsnitt 2.2) är det inte lämpligt att vid utformning-&lt;br&gt;en av ett undantag göra detta tillämpligt på endast en eller vissa av&lt;br&gt;dessa typer av hundar. Det skulle kunna leda till gränsdragningsprob-&lt;br&gt;lem och framstår dessutom enligt min mening inte som adekvat med&lt;br&gt;tanke på syftet med undantaget. I stället har jag tidigare föreslagit att&lt;br&gt;- oavsett vilken typ av hund som använts - skador som polishundar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;orsakar när de används av en polisman i tjänsten generellt skall vara Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;undantagna från det strikta ansvaret, förutsatt att den skadelidande har&lt;br&gt;betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande mot honom har varit&lt;br&gt;påkallat (se avsnitt 2.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många polishundar ägs av staten. Men det finns också polishundar&lt;br&gt;som ägs av sina hundförare (jfr vad jag har anfört om detta i avsnitt&lt;br&gt;2.1). I det senare fallet har ett särskilt avtal om användandet av&lt;br&gt;hunden i polistjänsten ingåtts mellan hundägaren och staten. Enligt&lt;br&gt;min mening finns det ingen anledning att inte låta ett undantag från&lt;br&gt;det strikta ansvaret omfatta också dessa hundar. Varken hundägaren&lt;br&gt;eller staten bör alltså bära ett strikt skadeståndsansvar för sådana&lt;br&gt;hundar när dessa används av polismän för att genomföra tjänsteåtgär-&lt;br&gt;der.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skulle kunna övervägas att låta undantaget gälla även fall då en&lt;br&gt;polisman har använt en annan hund än en tjänstehund för att genom-&lt;br&gt;föra en tjänsteåtgärd. En sådan lösning har förordats av kommittén&lt;br&gt;för översyn av det allmännas skadeståndsansvar. Det är möjligt att en&lt;br&gt;sådan lösning, i vart fall utifrån teoretisk synvinkel, skulle vara&lt;br&gt;enklare att tillämpa. I praktiken förekommer det emellertid knappast&lt;br&gt;att hundar som inte är tjänstehundar används för att genomföra en&lt;br&gt;polisiär tjänsteåtgärd. Skulle det någon gång ske, anser jag att det är&lt;br&gt;rimligast att bedöma denna situation på samma sätt som när en privat&lt;br&gt;hund används av andra än polismän. Huvudregeln i 6 § hundlagen om&lt;br&gt;strikt ansvar för skador som hundar orsakar bör därför gälla i dessa&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Skall undantaget från det strikta ansvaret omfatta även&lt;br&gt;andra hundar än polishundar?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Undantaget från det strikta skadeståndsansvaret&lt;br&gt;skall omfatta även hundar som används av vissa militära vakter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan&lt;br&gt;erinran av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Inom försvarsmakten används hundar för&lt;br&gt;bl.a. bevaknings- och skyddsändamål. Sådana hundar kan ibland få&lt;br&gt;samma eller liknande uppgifter som en del av polishundama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I polislagen (se 23 §) har sådan vaktpost eller annan som vid&lt;br&gt;försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla&lt;br&gt;ordning likställts med polisman i flera avseenden när det gäller rätten&lt;br&gt;att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Om den militäre&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vakten i tjänsten är utrustad med hund, kan han alltså i stor utsträck- Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;ning använda hunden för ett ingripande på samma sätt som en&lt;br&gt;polisman. Jag anser därför att det finns anledning att vid utform-&lt;br&gt;ningen av undantaget från det strikta skadeståndsansvaret i hundlagen&lt;br&gt;likställa sådan militär vakt med polisman. Liksom när det gäller&lt;br&gt;polishundama bör undantaget bara avse försvarsmaktens tjänstehund-&lt;br&gt;ar. Jag vill dock understryka att det undantag från det strikta ansvaret&lt;br&gt;i hundlagen som jag nu föreslår gäller bara för hund som används av&lt;br&gt;militär vakt för att vidta sådana åtgärder som anges i 23 § polislagen.&lt;br&gt;Om hundar används i annat sammanhang inom försvarsmakten, skall&lt;br&gt;undantaget inte tillämpas. Frågan om statens ansvar för skador som&lt;br&gt;orsakas av militärens hundar i sådana fall får tas upp i den fortsatta&lt;br&gt;översynen av det allmännas skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har anfört om militär vakt skulle i och för sig kunna&lt;br&gt;gälla även sådan tjänsteman vid kustbevakningen som enligt 23 §&lt;br&gt;polislagen likställts med polisman vid tillämpningen av vissa av&lt;br&gt;reglerna i 10 § polislagen om rätt att använda våld för att genomföra&lt;br&gt;en tjänsteåtgärd. Det har emellertid upplysts-att man inom kustbevak-&lt;br&gt;ningen inte använder hund för de uppgifter som är föremål för&lt;br&gt;diskussion i denna promemoria. Jag anser därför inte att det finns skäl&lt;br&gt;att likställa tjänsteman inom kustbevakningen med polisman när det&lt;br&gt;gäller det nu aktuella undantaget från den strikta skadeståndsansvaret&lt;br&gt;i hundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I och för sig skulle det kunna tänkas att det finns även andra statliga&lt;br&gt;tjänstehundar än de nu berörda som borde omfattas av ett undantag,&lt;br&gt;t.ex. tullens hundar och kriminalvårdens hundar. I fråga om dessa&lt;br&gt;krävs det dock enligt min mening mer ingående överväganden än som&lt;br&gt;kan göras i detta lagstiftningsärende. Behovet av förändringar är inte&lt;br&gt;heller akut beträffande dessa fall. Jag anser att de bör behandlas inom&lt;br&gt;ramen för det arbete som bedrivs av kommittén för översyn av det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar. Detsamma får enligt min mening anses&lt;br&gt;gälla beträffande de hundar som används av ordningsvakter och&lt;br&gt;väktare. Dessa hundar skall inte användas för att genomföra tjänsteåt-&lt;br&gt;gärder utan enbart som personligt skydd. För dessa fall torde&lt;br&gt;nuvarande regler för övrigt i allmänhet ge ett rimligt resultat.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Ikraftträdande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Lagändringen skall träda i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;remissinstanser. Tre remissinstanser har som tidigare redovisats Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;avstyrkt eller ifrågasatt att en lagändring görs nu och anfört att frågan&lt;br&gt;om statens skadeståndsansvar bör behandlas i annat sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag inledningsvis har anfört (se&lt;br&gt;avsnitt 1) är det angeläget att ett undantag från det strikta skadestånds-&lt;br&gt;ansvaret enligt vad jag har föreslagit i tidigare avsnitt kan träda i kraft&lt;br&gt;innan 1992 års fotbollsEM börjar. Det innebär att lagändringen bör&lt;br&gt;träda i kraft senast den 1 juni 1992. Det lär knappast vara möjligt -&lt;br&gt;med hänsyn till när frågan kan bli föremål för riksdagens prövning -&lt;br&gt;att åstadkomma att lagändringen kan träda i kraft tidigare än så.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringen skall gälla för skador som uppstår efter det att den&lt;br&gt;har trätt i kraft. För skador som har uppstått före ikraftträdandet skall&lt;br&gt;äldre föreskrifter gälla. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser och&lt;br&gt;behöver inte regleras i några övergångsbestämmelser (jfr prop. 1972:5&lt;br&gt;s. 593).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Kostnader och resursbehov&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Justitieombudsmannen har i sitt remissvar anfört att den ekonomiska&lt;br&gt;vinst som staten eventuellt kan göra till följd av en minskning av&lt;br&gt;skadeståndsansvaret måste vägas mot den ökning av utred-&lt;br&gt;ningskostnadema som den föreslagna bestämmelsen kan förväntas&lt;br&gt;medföra. Han har därvid påpekat att en omfattande utredning kan bli&lt;br&gt;nödvändig för att konstatera om undantagsregeln blir tillämplig eller&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag håller med om att utredningen med den nya bestämmelsen någon&lt;br&gt;gång kan bli mer komplicerad än vad som tidigare har varit fallet.&lt;br&gt;Skillnaden skall dock inte överdrivas. Även den nu gällande be-&lt;br&gt;stämmelsen i 6 § hundlagen föranleder viss utredning. De faktiska&lt;br&gt;omständigheterna måste utredas i varje enskilt fall. Det kan också&lt;br&gt;finnas skäl att göra en bedömning av om skadeståndet bör jämkas&lt;br&gt;enligt bestämmelsen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. I de flesta fall&lt;br&gt;torde utredningsbehovet bli ungefär detsamma med den nya regeln.&lt;br&gt;Därtill kommer att undantagsbestämmelsen bör leda dels till att färre&lt;br&gt;yrkanden om skadestånd kommer att framställas, dels till att ersätt-&lt;br&gt;ning kommer att betalas ut i ett färre antal fall. Enligt min bedömning&lt;br&gt;kommer den föreslagna lagändringen därför sammantaget inte att&lt;br&gt;medföra några ökade kostnader för det allmänna eller något ökat&lt;br&gt;resursbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 &amp;nbsp;Upprättat lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet, i&lt;br&gt;samråd med chefen för jordbruksdepartementet, upprättats förslag till&lt;br&gt;lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har granskat lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 &amp;nbsp;Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn&lt;br&gt;över hundar och katter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att&lt;br&gt;han ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgas utgiva äger&lt;br&gt;han söka åter av den som vållat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit&lt;br&gt;hunden till underhåll eller nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för skada&lt;br&gt;som orsakas av en tjänstehund när en polisman använder den i&lt;br&gt;tjänsten, om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det&lt;br&gt;har varit påkallat att ingripa mot honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av tredje stycket skall med polisman likställas&lt;br&gt;sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för&lt;br&gt;bevakning eller för att upprätthålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen innebär att det i 6 § har lagts till två nya stycken, tredje&lt;br&gt;och fjärde styckena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket i paragrafen bär hundägaren ett strikt skade-&lt;br&gt;ståndsansvar för skador som hunden har orsakat. Han har dock&lt;br&gt;regressrätt mot den som vållat skadan. Bestämmelsen i andra stycket&lt;br&gt;innebär att den som använder hunden eller fungerar som fodervärd&lt;br&gt;eller liknande också - solidariskt med ägaren - bär ett strikt skade-&lt;br&gt;ståndsansvar för skador som hunden orsakar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket görs ett undantag från det strikta ansvaret. Det&lt;br&gt;ansvaret gäller inte för skada som orsakas av en tjänstehund som&lt;br&gt;används av polisman i tjänsten, om den skadelidande har betett sig&lt;br&gt;på ett sådant sätt att ett ingripande mot honom har varit påkallat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undantaget skall gälla skall det alltså vara fråga om en&lt;br&gt;situation där hunden har använts av en polisman i tjänsten. Det saknar&lt;br&gt;betydelse i och för sig vilken slags åtgärd i tjänsten som det rör sig&lt;br&gt;om. Vilken tjänsteåtgärd som helst duger. En annan sak är att&lt;br&gt;användningen av hunden ofta är att beteckna som våldsanvändning.&lt;br&gt;För att polismannen skall ha rätt att använda våld måste det finnas&lt;br&gt;lagligt stöd för det (t.ex. i 10 § polislagen eller 24 kap. brottsbalken).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om polismannen har överträtt sina befogenheter i det avseendet,&lt;br&gt;föreligger i regel en försummelse. Detta kan göra att skadeståndsskyl-&lt;br&gt;dighet för staten gentemot den skadelidande föreligger på grund av&lt;br&gt;allmänna skadeståndsrättsliga regler (se 3 kap. skadeståndslagen). Den&lt;br&gt;frågan skall beröras ytterligare nedan. Däremot kan den omständighe-&lt;br&gt;ten att polismannen överträtt sina befogenheter att använda våld&lt;br&gt;(hunden) för att genomföra tjänsteåtgärden inte medföra att undantaget&lt;br&gt;i tredje stycket inte blir tillämpligt. Så länge hunden använts av en&lt;br&gt;polisman i tjänsten gäller undantaget (se dock nedan beträffande&lt;br&gt;kravet att den skadelidande skall ha betett sig på ett sådant sätt att ett&lt;br&gt;ingripande mot honom har varit påkallat).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huruvida ingripandet med hunden har skett i tjänsten skall fastställas&lt;br&gt;objektivt. För frågan om undantaget i tredje stycket skall tillämpas&lt;br&gt;saknar det betydelse vilken uppfattning som de inblandade personerna&lt;br&gt;kan ha haft om detta. Likaså saknar det betydelse för denna fråga om&lt;br&gt;den skadelidande har förstått att det var fråga om ett polisingripande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilken hund som har använts vid ingripandet saknar också betydelse&lt;br&gt;för frågan om undantaget skall tillämpas. Det räcker med att&lt;br&gt;polismannen har använt en tjänstehund - vilken som helst - för att&lt;br&gt;genomföra tjänsteåtgärden. En annan sak är att polismannen på grund&lt;br&gt;av tjänsteföreskrifter eller annat kan ha haft skyldighet att använda&lt;br&gt;bara en viss eller vissa hundar. Men detta saknar betydelse för frågan&lt;br&gt;om undantaget i tredje stycket är tillämpligt. Att polismannen använt&lt;br&gt;en annan hund än han haft lov till kan inte heller automatiskt anses&lt;br&gt;utgöra en försumlighet som kan grunda skadeståndsansvar för staten&lt;br&gt;enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det kan ju t.ex. hända att&lt;br&gt;den hund han använt har varit mycket lämpligare för uppgiften än den&lt;br&gt;hund som han egentligen har haft skyldighet att använda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om polismannen använt en hund för en uppgift som den inte är&lt;br&gt;lämplig för, kan det ibland bedömas som försumligt. Det är dock&lt;br&gt;inte alltid så. Ibland föreligger kanske ett så starkt behov av en insats&lt;br&gt;med hund att det får godtas att en hund som inte är helt lämplig för&lt;br&gt;åtgärden används därför att ingen lämpligare hund finns tillgänglig,&lt;br&gt;i vart fall inte på platsen och just då den behövs. Frågan om&lt;br&gt;försumlighet får dock - som nyss har framhållits - ingen betydelse&lt;br&gt;för frågan om undantaget från det strikta ansvaret skall tillämpas. Den&lt;br&gt;får däremot betydelse för frågan om skadeståndsskyldighet kan&lt;br&gt;föreligga på grund av allmänna skadeståndsrättsliga regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantaget tar i första hand sikte på sådana situationer då polis-&lt;br&gt;mannen har använt hunden för att genomföra en tjänsteåtgärd. Detta&lt;br&gt;innebär att polismannen (eller dennes förman) har bestämt att hunden&lt;br&gt;skall sättas in. I utförandet av uppgiften dirigeras hunden då av&lt;br&gt;polismannen. Ett problem i detta sammanhang är att hunden som&lt;br&gt;&amp;quot;redskap&amp;quot; kan vara mindre beräknelig än andra redskap som en&lt;br&gt;polisman har till sitt förfogande för att genomföra en tjänsteåtgärd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t.ex. batong eller pistol. Hunden kan ju undantagsvis ta egna initiativ. Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;Denna situation har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av undantagsregeln i tredje stycket saknar det&lt;br&gt;dock betydelse om hunden har tagit egna initiativ medan den utför den&lt;br&gt;uppgift som polismannen använder den för. I och med att polis-&lt;br&gt;mannen har använt hunden i tjänsten blir undantaget tillämpligt. Detta&lt;br&gt;gäller även om hunden på eget initiativ gör annat eller mer (mindre)&lt;br&gt;än vad polismannen förväntat sig. Givetvis kan det kanske någon gång&lt;br&gt;vara försumligt av polismannen att inte förvänta sig ett visst agerande&lt;br&gt;från hundens sida eller inte i vart fall inse risken för detta, men det&lt;br&gt;påverkar inte frågan om undantaget i tredje stycket är tillämpligt eller&lt;br&gt;ej-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårare att bedöma blir däremot den situationen att polismannen&lt;br&gt;har med sig hunden i tjänsten men inte har bestämt sig för att&lt;br&gt;använda hunden för något visst ändamål, när plötsligt något händer&lt;br&gt;som gör att hunden - kanske på grund av tidigare träning - agerar på&lt;br&gt;eget initiativ. Ett exempel kan vara att polismannen utsätts för ett&lt;br&gt;överraskande angrepp och hunden går till attack mot angriparen för&lt;br&gt;att skydda sin förare utan att denne beordrat hunden att göra det.&lt;br&gt;Även i detta fall bör det dock anses att hunden används av polis-&lt;br&gt;mannen i tjänsten. Om polismannen hunnit reagera, skulle han utan&lt;br&gt;tvekan ha givit hunden order om att agera, i vart fall om angreppet&lt;br&gt;var av allvarligare slag. Att hunden spontant attackerar den som&lt;br&gt;angriper föraren ingår för övrigt i det intränade beteendemönstret hos&lt;br&gt;i vart fall övervakningshundama. Det finns inte heller några sakskäl&lt;br&gt;som talar för att undantagsregeln inte skulle vara tillämplig i dessa&lt;br&gt;fall. Den som angriper en polisman som har med sig en hund måste&lt;br&gt;rimligen själv få bära risken av att skadas genom en attack från&lt;br&gt;hundens sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de båda nu berörda fallen där hunden agerar helt eller delvis på&lt;br&gt;eget initiativ måste det dock krävas av polismannen att denne gör vad&lt;br&gt;han kan för att begränsa hundens insats till vad som behövs för att&lt;br&gt;tjänsteåtgärden eller nödvärnshandlingen skall kunna genomföras. I&lt;br&gt;annat fall får polismannen i regel anses ha gjort sig skyldig till&lt;br&gt;försummelse. I nödvärnsfallet gäller dock särskilda ansvarsbefrielse-&lt;br&gt;regler (jfr 24 kap. brottsbalken).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 2.1 i den allmänna motiveringen har berörts vad som avses&lt;br&gt;med begreppet tjänstehund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som avses med polisman framgår i första hand av 2 § polisför-&lt;br&gt;ordningen (1984:730). Till följd av bestämmelserna i 11 § förordning-&lt;br&gt;en (1980:123) med reglemente för militärpolisen och 1 § andra&lt;br&gt;stycket förordningen (1986:616) om beredskapspolismän är även&lt;br&gt;militärpolisman och beredskapspolismän att anse som polismän vid&lt;br&gt;tillämpningen av bestämmelserna i förevarande tredje stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att vissa militära vakter skall likställas med polismän vid tillämp-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen av tredje stycket framgår av fjärde stycket. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket framgår vidare att undantaget från det strikta&lt;br&gt;skadeståndsansvaret inte drabbar alla skadelidande utan bara vissa.&lt;br&gt;En förutsättning för att undantaget skall vara tillämpligt är nämligen&lt;br&gt;att den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande&lt;br&gt;mot honom har varit påkallat. Den skadelidande skall alltså ha gjort&lt;br&gt;eller underlåtit att göra något, och hans handlande eller underlåtenhet&lt;br&gt;skall vara orsaken till att polismannen måste göra ett ingripande. Ett&lt;br&gt;exempel är att det varit den skadelidande som angripit polismannen&lt;br&gt;med våld eller hot om våld i syfte att hindra polismannen att&lt;br&gt;genomföra en polisiär åtgärd och att polismannen till följd härav&lt;br&gt;tvingats sätta in hunden för att skydda sig. Ett annat exempel är att&lt;br&gt;den skadelidande överraskats av polismannen när han gjort ett inbrott&lt;br&gt;och försökt fly från platsen, vilket fått till följd att polismannen efter&lt;br&gt;varningsrop släppt hunden efter den skadelidande med uppgift att&lt;br&gt;stoppa flykten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skadelidande kan ha föranlett ingripandet antingen ensam eller&lt;br&gt;tillsammans med andra. Undantagsregeln är tillämplig i båda fallen.&lt;br&gt;Om t.ex. den skadelidande deltar i ett upplopp som leder till att&lt;br&gt;polisen använder hundar för att återställa ordningen, är deltagandet&lt;br&gt;i upploppet tillräckligt för att undantagsregeln i tredje stycket skall&lt;br&gt;vara tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantaget gäller ingripande inte bara mot personen själv utan även&lt;br&gt;mot hans egendom. Om t.ex. en bomb - eller narkotikahund förstör&lt;br&gt;en väska som innehåller sprängmedel eller narkotika är undantaget&lt;br&gt;tillämpligt, under förutsättning att den skadelidande har haft med&lt;br&gt;utplaceringen av sprängmedlet eller narkotikan att göra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skadelidande som inte har föranlett ingripandet genom sitt&lt;br&gt;beteende har däremot rätt att få ersättning för sin skada enligt&lt;br&gt;förevarande paragraf. Undantaget i tredje stycket gäller inte för hans&lt;br&gt;skada. Det kan t.ex. vara en oskyldig förbipasserande som hunden av&lt;br&gt;misstag angriper. Men det kan också vara någon som tidigare har&lt;br&gt;deltagit i ordningsstörande eller brottslig verksamhet i övrigt men som&lt;br&gt;har upphört med det när hundinsatsen sker och mot vilken det då inte&lt;br&gt;längre föreligger anledning att ingripa med en sådan tjänsteåtgärd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika missförstånd i detta sammanhang bör det kanske&lt;br&gt;påpekas att paragrafen har utformats på det sättet att det för att&lt;br&gt;undantagsregeln skall vara tillämplig räcker med att den skadelidandes&lt;br&gt;beteende har föranlett det ingripande som hunden använts vid.&lt;br&gt;Däremot krävs det inte att den skadelidandes beteende var sådant att&lt;br&gt;det inte fanns några andra alternativ till handlande från polismannens&lt;br&gt;sida än att sätta in hunden. Det är polismannen (eller hans förman)&lt;br&gt;som har att ta ställning till hur ingripandet skall ske och med vilka&lt;br&gt;medel. För frågan om tredje stycket skall tillämpas saknar det därvid&lt;br&gt;betydelse om insättandet av hunden vid en objektiv prövning framstår&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som det lämpligaste medlet eller ej. Vad som behöver konstateras är&lt;br&gt;att den skadelidande har betett sig på ett visst sätt och att detta har&lt;br&gt;motiverat ett ingripande av polismannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt skall man vid bedömningen av om tredje stycket är&lt;br&gt;tillämpligt inte ta hänsyn till om polismannen haft rätt enligt polis-&lt;br&gt;lagen eller andra regler att använda hunden för insatsen. Om en&lt;br&gt;prövning av den senare frågan leder fram till slutsatsen att hunden&lt;br&gt;inte fick användas, t.ex. därför att det inte stod i rimlig proportion till&lt;br&gt;behovet av insats, får det med ledning därav bedömas om polisman-&lt;br&gt;nen varit försumlig. Försumligheten kan i så fall inte få betydelse för&lt;br&gt;frågan om undantaget i tredje stycket är tillämpligt men kan användas&lt;br&gt;som grund för att tillerkänna ersättning åt den skadelidande med stöd&lt;br&gt;av allmänna skadeståndsrättsliga regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rent allmänt kan således sägas att om polismannen vid utförandet&lt;br&gt;av den tjänsteåtgärd som lett till skadan har varit försumlig i ett eller&lt;br&gt;annat avseende, och hans försumlighet har orsakat skadan, den&lt;br&gt;skadelidande i regel - om undantagsregeln i tredje stycket gäller för&lt;br&gt;hans skada - kan få ersättning för skadan med stöd av allmänna&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga regler (se 2 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen). Det innebär bl.a. att en skadelidande får ersättning&lt;br&gt;enligt dessa regler, om polismannen gjort sig skyldig till vårdslöshet&lt;br&gt;genom att användningen av hunden var ett alltför starkt medel med&lt;br&gt;hänsyn till det faktiskt föreliggande insatsbehovet (bristande propor-&lt;br&gt;tionalitet) eller försummat att försöka begränsa en av hunden på eget&lt;br&gt;initiativ företagen insats till det som behövdes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att avgöra om en skadelidande tillhör den kategori som&lt;br&gt;undantaget skall tillämpas på krävs en rent objektiv prövning av&lt;br&gt;händelseförloppet. Vilken uppfattning polismannen hade om situatio-&lt;br&gt;nen saknar betydelse. Det innebär att om polismannen - eventuellt på&lt;br&gt;goda grunder - tror att den skadelidande har handlat (eller underlåtit&lt;br&gt;att handla) på ett sätt som gör det motiverat att ingripa mot denne,&lt;br&gt;men det senare visar sig att så inte var fallet, undantagsregeln i tredje&lt;br&gt;stycket inte skall tillämpas. I stället är den skadelidande då i princip&lt;br&gt;berättigad till ersättning med stöd av reglerna i första (och/eller&lt;br&gt;andra) stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är den som gör gällande att undantaget från det strikta ansvaret&lt;br&gt;är tillämpligt, det vill säga staten, som har bevisbördan för detta&lt;br&gt;påstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i fjärde stycket har behandlats i avsnitt 2.5 i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen. Den har utformats delvis med 23 § polislagen&lt;br&gt;som förebild. Beträffande den närmare innebörden, se prop. 1983/84:&lt;br&gt;11 s. 136 ff.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i fjärde stycket är inte avsedd att tillämpas på&lt;br&gt;militärpolismän och beredskapspolismän. Dessa är - som har berörts&lt;br&gt;under tredje stycket - att anse som polismän vid tillämpningen av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelserna i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 &amp;nbsp;Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen&lt;br&gt;(1943:459) om tillsyn över hundar och katter.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 &amp;nbsp;Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar&lt;br&gt;att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Sammanfattning av promemorian om statens ansvar för&lt;br&gt;skador som orsakas av polishundar m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att ett undantag från det strikta skadeståndsan-&lt;br&gt;svaret enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter&lt;br&gt;skall införas. Undantaget skall avse skador som polishundar orsakar&lt;br&gt;när de används av polismän för att genomföra tjänsteåtgärder, under&lt;br&gt;förutsättning att den som ingripandet med hunden riktar sig mot själv&lt;br&gt;har föranlett ingripandet. Med polishundar likställs enligt förslaget&lt;br&gt;under vissa förutsättningar hundar som används inom försvarsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar&lt;br&gt;och katter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att&lt;br&gt;han ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger&lt;br&gt;han söka åter av den som har vållat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit&lt;br&gt;hunden till underhåll eller nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och&lt;br&gt;andra styckena gäller inte för&lt;br&gt;skada som orsakas av en tjänste-&lt;br&gt;hund som används av en polis-&lt;br&gt;man för att genomföra en tjänste-&lt;br&gt;åtgärd, om den skadelidande&lt;br&gt;själv har föranlett ingripandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av tredje&lt;br&gt;stycket skall med polisman lik-&lt;br&gt;ställas sådan vaktpost eller ann-&lt;br&gt;an som vidförsvarsmakten tjänst-&lt;br&gt;gör för bevakning eller för att&lt;br&gt;upprätthålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:260&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:11]&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över Prop. 1991/92:111&lt;br&gt;promemorian om statens ansvar för skador som har orsakats Bilaga 3&lt;br&gt;av polishundar m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten&lt;br&gt;över Skåne och Blekinge, Trollhättans tingsrätt, justitiekanslem,&lt;br&gt;riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, riksdagens&lt;br&gt;ombudsmän (JO), kommittén för översyn av det allmännas skade-&lt;br&gt;ståndsansvar (Ju 1989:03), statens jordbruksverk, Sveriges advokat-&lt;br&gt;samfund, Svenska Polisförbundet och Statens Veterinärförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar&lt;br&gt;och katter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att&lt;br&gt;han ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger&lt;br&gt;han söka åter av den som har vållat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit&lt;br&gt;hunden till underhåll eller nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och&lt;br&gt;andra styckena gäller inte för&lt;br&gt;skada som orsakas av en tjänste-&lt;br&gt;hund när en polisman använder&lt;br&gt;den i tjänsten, om den skadelid-&lt;br&gt;ande har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att det har varit påkallat an&lt;br&gt;ingripa mot honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av tredje&lt;br&gt;stycket skall med polisman lik-&lt;br&gt;ställas sådan vaktpost eller an-&lt;br&gt;nan som vid försvarsmakten&lt;br&gt;tjänstgör för bevakning eller för&lt;br&gt;an upprätthålla ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juni 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:260&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LAGRÅDET&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-02-18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-&lt;br&gt;Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari 1992 har&lt;br&gt;regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta&lt;br&gt;lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1943:459)&lt;br&gt;om tillsyn över hundar och katter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gudrun&lt;br&gt;Antemar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehåll&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens proposition ..................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag..................... 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 27 februari 1992 ....................... 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning ............................. 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Allmän motivering........................ 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter ................. 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Strikt ansvar för skador som orsakas av polishundar? .&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Vilka skador skall omfattas av undantaget från strikt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvar? ............................ 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 Vilka polishundar bör omfattas av undantaget från det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;strikta ansvaret?....................... 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 Skall undantaget från det strikta ansvaret omfatta även&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra hundar än polishundar?............... 17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 Ikraftträdande m.m..................... 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 Kostnader och resursbehov ................ 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Upprättat lagförslag....................... 20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Specialmotivering ........................ 20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Hemställan ............................ 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Beslut .............................. 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian om statens ansvar&lt;br&gt;för skador som orsakas av polishundar m.m. . . . &amp;nbsp;&amp;nbsp;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Promemorians lagförslag............... 27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna......... 28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............. 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 18 februari 1992 ................. 30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 40939, Stockholm 1992&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1991/92:LU33</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1992-03-03 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1992-03-09 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1992-03-10 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1992-03-24 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Centerpartiet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 03:29:30</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GF03111</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:27:32</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Lagutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 03:29:30</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GF03111</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199192__111.pdf</filnamn>
<filstorlek>1266617</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar m.m. </titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/619126A8-042A-4F43-8D3E-19217C8DEE7F</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1991/92:LU33</uppgift>
<ref_dok_id>GF01LU33</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU33</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Skadeståndsansvaret för polishundar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:111&lt;br/&gt;
Statens ansvar för skador som orsakas av polishundar m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L16</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L16</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:111 Statens ansvar för skador som  orsakas av polishundar m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Anders Svärd  (C)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1991/92:111&lt;br/&gt;
Statens ansvar för skador som orsakas av polishundar m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L16</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L16</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1991/92:111 Statens ansvar för skador som  orsakas av polishundar m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Anders Svärd  (C)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>