2887817 GEB137 1990 37 dir dir Kommittédirektiv 1990:37 Kommittédirektiv Kommittédirektiv A-dep 37 0 1990-05-31 00:00:00 2016-02-11 15:28:55 2016-02-11 15:28:55 Åtgärder mot etnisk diskriminering html RKFTP Dir. 1990:37 https://data.riksdagen.se/dokument/GEB137/text https://data.riksdagen.se/dokument/GEB137 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GEB137 <div><h2>Åtgärder mot etnisk diskriminering</h2> <style>div.doctoc { padding: 10px;position: relative;width: 90%;border-bottom: #ccc 1px solid;border-top: #ccc 1px solid;font-size:85%;}</style><div class="doctoc"><h3>Innehåll</h3><ul class="ultoc"></ul></div><div> Dir. 1990:37<p><a name="S1"></a></p> Beslut vid regeringssammanträde 1990-05-31.<p><a name="S2"></a></p> Statsrådet Lööw anför.<p><a name="S3"></a></p> 1 Mitt förslag<p><a name="S4"></a></p> Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att bedöma vilka alternativ som kan finnas för att -- med bibehållen respekt för föreningsfriheten -- genom lagstiftning på lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering. Utredaren bör även behandla frågan om behovet av en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lägga fram ett förslag till en sådan lag. I uppdraget bör också ingå att göra en översyn av lagen mot etnisk diskriminering.<p><a name="S5"></a></p> 2 Bakgrund<p><a name="S6"></a></p> Sverige tillträdde år 1971 FN:s internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger staterna att fördöma rasdiskriminering och att föra en politik som syftar till att avskaffa all slags rasdiskriminering. Den förutsätter att staterna bekämpar rasdiskriminering med alla lämpliga medel. <p><a name="S7"></a></p> Inför Sveriges tillträde till konventionen gjorde en särskilt tillsatt utredning en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för att den svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med konventionens krav. Utredningen fann att förhållandena i Sverige inte motiverade kriminalisering redan av bildande eller deltagande i sammanslutningar med rasistisk inriktning.<p><a name="S8"></a></p> I samband med konventionstillträdet infördes i brottsbalken bestämmelsen om olaga diskriminering. Straffbestämmelsen omfattar dock inte arbetsmarknaden. Översynen av lagstiftningen hade visat på brister när det gällde skydd mot diskriminering i arbetslivet. Motivet till att arbetsmarknaden ändå lämnades utanför lagstiftningen var att problemen med rasfördomar i arbetslivet i första hand borde lösas genom avtal mellan parterna.<p><a name="S9"></a></p> Den nya regeringsformens tillkomst år 1974 innebar att det i grundlag infördes ett skydd för föreningsfriheten som en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Efter en ändring i regeringsformen är det från den 1 januari 1977 möjligt att i lag begränsa föreningsfriheten såvitt gäller sammanslutningar av två slag. Det ena gäller militär verksamhet och det andra sammanslutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung. Motivet till detta sista undantag från grundlagsskyddet för föreningsfriheten var just hänsynen till FN-konventionen.<p><a name="S10"></a></p> Den möjlighet till begränsning av föreningsfriheten genom lagstiftning mot rasistiska organisationer som den svenska grundlagen ger har inte utnyttjats. Inte heller finns möjlighet att tvångsvis upplösa sådana organisationer. I stället finns en rad andra bestämmelser mot etnisk diskriminering. De grundläggande bestämmelserna finns i regeringsformen. I 1 kap 2 § fastslås att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I 2 kap 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Vidare stadgas i 2 kap 20 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.<p><a name="S11"></a></p> Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffrättsliga bestämmelser i brottsbalken. Med stöd av dessa bestämmelser kan den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller annat skymfligt beteende bl.a. med anspelning på ras eller etniskt ursprung dömas för förolämpning (5 kap 3 §). Den som i näringsverksamhet, vid anordnandet av allmän sammankomst eller offentlig tillställning diskriminerar annan på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan dömas för olaga diskriminering (16 kap 9 §). Bestämmelsen gäller också den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag. Vidare kan den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp (16 kap 8 §). Om gärningen begås i tryckt skrift finns en motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp i tryckfrihetsförordningen. Även bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om uppvigling kan tillämpas som skydd mot rasistiska aktioner.<p><a name="S12"></a></p> Den svenska arbetsrätten gäller lika för alla oavsett etnisk tillhörighet och nationellt ursprung. Vissa rättsregler finns som särskilt syftar till att motverka diskriminering. Således skall enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd uppsägning av anställning från en arbetsgivares sida vara sakligt grundad. En arbetstagare kan alltså inte sägas upp på grund av etnisk eller nationell tillhörighet. Inom arbetsrätten finns vidare en grundläggande princip om god sed på arbetsmarknaden, vilken kan medföra att avtal -- även kollektivavtal -- kan underkännas av domstol om de anses diskriminerande. <p><a name="S13"></a></p> Även medbestämmandelagens regler om förhandlingsskyldighet, liksom 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan tillämpas när det gäller diskriminering i arbetslivet.<p><a name="S14"></a></p> Lagen om anställningsskydd gäller den som redan är anställd. När det gäller situationen att en person skall anställas finns för den privata arbetsmarknaden inga rättsregler till skydd mot etnisk diskriminering. Där gäller i stället arbetsgivarens fria anställningsrätt. Inom den offentliga sektorn finns däremot i lagen (1976:600) om offentlig anställning och i regeringsformen krav på saklighet när det gäller tjänstetillsättningar. <p><a name="S15"></a></p> Diskrimineringsutredningen, som hade tillsatts år 1978, anförde i slutbetänkandet (SOU 1984:55) I rätt riktning att ett förbud mot rasistiska organisationer borde införas. Skälet härtill var Sveriges konventionsåtagande och de anmärkningar som en del ledamöter i FN:s rasdiskrimineringskommitté, vilken bevakar efterlevnaden av konventionen, hade riktat mot Sverige med anledning av att Sverige inte ansågs uppfylla konventionens krav på förbud mot rasistiska organisationer.<p><a name="S16"></a></p> Utredningen fann också att diskriminering förekom på arbetsmarknaden och föreslog år 1983 en civilrättslig lag med regler om förbud, ogiltighet och skadestånd vid diskriminerande behandling av såväl arbetssökande som anställda. Förslaget ledde inte till en sådan lagstiftning eftersom det ansågs förenat med alltför stora tillämpningssvårigheter. I stället inrättades den nya myndigheten ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Som stöd åt DO inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheten regleras genom lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering. En utvärdering av DO:s verksamhet har gjorts och redovisats i betänkandet (SOU 1989:57) DO och nämnden mot etnisk diskriminering -- de tre första åren.<p><a name="S17"></a></p> År 1987 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommission mot rasism och främlingsfientlighet (A 1987:05). Kommissionen redovisade sin bild av det aktuella läget i Sverige när det gäller attityder till invandrare och flyktingar och sina förslag rörande lagstiftning och rättsfrågor i slutrapporterna (SOU 1989:13 och SOU 1989:14) Mångfald mot enfald. Kommissionen föreslog att Sverige skulle införa ett förbud mot sammanslutningar som ägnar sig åt att förfölja personer eller grupper av personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung, liksom att deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet skulle kriminaliseras. Vidare föreslog kommissionen att en lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet borde övervägas på nytt.<p><a name="S18"></a></p> I syfte att ytterligare försvåra eller förhindra verksamhet i rasistiska organisationer skärptes bestämmelsen om hets mot folkgrupp genom en lagändring den 1 januari 1989. Till skillnad från vad som tidigare gällde krävs inte längre att det rasistiska yttrandet skall ha gjorts offentligen eller spritts till allmänheten utan det är nu tillräckligt för straffbarhet att det sprids till en mindre krets av personer. Detta innebär att också spridning av rasistiska yttranden inom t.ex. en organisation är straffbart.<p><a name="S19"></a></p> Vid Sveriges senaste rapportering till FN-kommittén under dess möte i augusti 1989 noterades att Sverige ännu inte förbjudit rasistiska organisationer. Vice ordföranden, som introducerade Sveriges rapporter, förklarade dock att Sverige efter ändringen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp var "mycket nära" ett uppfyllande av konventionens artikel 4. I övrigt framhölls att Sverige i många stycken utgör ett föredöme för andra länder när det gäller att leva upp till intentionerna bakom konventionen.<p><a name="S20"></a></p> Medlemmar i rasdiskrimineringskommittén har också vid flera tillfällen uppmärksammat att Sverige fortfarande inte infört lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. De har därvid uttryckt förhoppning om att den svenska regeringen skall ompröva sitt ställningstagande.<p><a name="S21"></a></p> I propositionen 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. har regeringen gjort den bedömningen att en utredning bör tillsättas för att undersöka på vilket sätt skyddet mot rasistiska organisationer bäst skall kunna utökas och på nytt överväga behovet av lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet samt föreslagit att lagen mot etnisk diskriminering ses över.<p><a name="S22"></a></p> Riksdagen har vid behandlingen av propositionen den 23 maj 1990 delat regeringens bedömning.<p><a name="S23"></a></p> 3 Utredningsuppdraget<p><a name="S24"></a></p> 3.1 Förbud mot rasistiska organisationer<p><a name="S25"></a></p> När det gäller aktivitet inom rasistiska organisationer kan man konstatera att man genom den lagstiftning som nu finns kan straffa organisationsmedlemmar så snart de för ut sina åsikter inom gruppen eller offentligt. Detta bör i praktiken få till följd att medlemmarna tvingas till passivitet. Det finns dock fortfarande vissa möjligheter att främja och delta i organisationer med rasistisk verksamhet utan att det kan straffas enligt nuvarande lagstiftning. Det gälle r medlemmar som aktivt stöder organisationen genom medlemsavgifter eller på annat sätt, liksom stiftare och styrelsemedlemmar och de som stöder organisationerna genom finansiering eller upplåtelse av lokaler för deras aktiviteter.<p><a name="S26"></a></p> Rasdiskrimineringskonventionens övergripande mål är en faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. Konventionsstaterna skall göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. I artikel 2 mom. 1 d föreskrivs att "Envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida". Detta kan sägas vara en allmän förklaring om vad staterna åtagit sig att göra för att bekämpa rasism. Artikel 4 däremot talar om vilka konkreta åtgärder staterna skall vidta. Enligt mom. b skall staterna -- med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de rättigheter som anges i artikel 5, däribland rätten till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte -- olagligförklara och förbjuda organisationer och propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt kriminalisera deltagandet i sådana organisationer och sådan verksamhet.<p><a name="S27"></a></p> Ser man till ordalydelsen i artikel 4 kan det tyckas som om staterna har en ovillkorlig skyldighet att i lag förbjuda rasistiska organisationer. Konventionsstaterna har emellertid tolkat artikeln på olika sätt. Flera stater har, i likhet med Sverige, ansett att innebörden inte är en absolut plikt att införa ett direkt organisationsförbud. Något alldeles givet svar på frågan om omfattningen av lagstiftningstvånget i artikel 4 finns inte eftersom artikeln kan tolkas på olika sätt. Eftersom det inte föreligger något slutligt avgörande om hur artikel 4 mom. b skall tolkas bör konventionsstaterna emellertid ha ett utrymme att inom rimliga gränser avgöra hur bestämmelsen skall uppfyllas. <p><a name="S28"></a></p> Någon samlad kunskap om hur effektiva andra länders förbudsregler har visat sig vara har vi enligt min mening inte.<p><a name="S29"></a></p> Sveriges inställning har hittills varit att vi uppfyller konventionens krav genom att på annat sätt effektivt hindra förekomsten av och aktiviteten i sådana organisationer. Skälen till detta ställningstagande har varit att den lagstiftning som redan finns är tillräcklig för att i praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något behov av att tillföra lagstiftningen ett direkt organisationsförbud. I anslutning till att frågan om organisationsförbud år 1987 behandlades i riksdagen anförde dåvarande justitieministern som ytterligare skäl emot ett organisationsförbud: "Själva förbudet skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet, något som inte är önskvärt. Ingripandena mot dem kan av grupperna själva upplevas som ett spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven föreställning om deras betydelse. Ett formellt förbud skulle vidare kunna uppmuntra organisationerna till underjordisk verksamhet, vilket i sin tur leder till att verksamhet en blir farligare och svårare att kontrollera. Svårigheten att tillämpa en förbudsregel av detta slag kan även föra med sig att en organisation efter ett rättsligt förfarande oförtjänt kommer att uppfattas som godkänd av samhället. Erfarenheter från andra länder som har en förbudsreglering visar att den är föga verkningsfull. Till detta kommer de principiella aspekterna mot en lagstiftning som tar omedelbart sikte på en begränsning av föreningsfriheten" (prop. 1986/87:151 sid. 111). <p><a name="S30"></a></p> De skäl som dåvarande justitieministern anförde mot ett organisationsförbud kvarstår enligt min mening med samma styrka fortfarande.<p><a name="S31"></a></p> Att direkt i lag förbjuda rasistiska organisationers existens möter i och för sig, som jag tidigare nämnt, inget grundlagshinder. Men även om inga konstitutionella hinder finns, måste lämpligheten av ett förbud övervägas mycket noga.<p><a name="S32"></a></p> Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet har ansett att bestämmelsen i FN:s rasdiskrimineringskonvention är så formulerad att kravet på ett förbud är ovillkorligt. Rasistiska organisationer skall förbjudas oavsett vilka andra åtgärder som också kan vidtas. För att uppfylla konventionens krav måste lagstiftning användas eftersom samhället inte kan förbjuda på annat sätt än genom lag.<p><a name="S33"></a></p> Något färdigt förslag på hur ett förbud bör vara utformat har kommissionen inte ämnat. Den anser dock att förbudet bör träffa sammanslutningar i vilkas verksamhet ingår eller som inspirerar till organiserad brottslighet av etniska motiv. Alla som på något sätt tagit aktiv del i verksamheten skulle kriminaliseras, dvs. aktiva medlemmar, stiftare, styrelse, upplåtare av lokal, finansiärer eller andra stödjare, allt i den mån det kan visas att de vetat eller borde ha vetat att verksamheten var ägnad att leda till rasistisk brottslighet.<p><a name="S34"></a></p> En av de kanske viktigaste invändningarna mot en förbudslagstiftning enligt det förslag som kommissionens majoritet står bakom, ligger i att man skulle tvingas tumma på en fundamental demokratisk princip, föreningsfriheten. Visserligen har många remissinstanser tillstyrkt kommissionens majoritetsförslag, men nästan lika många har avstyrkt. Som regeringen anför i sin proposition bör en lagstiftning som gör allvarligt ingrepp i föreningsfriheten ha ett bredare stöd än kommissionens förslag har fått. Utredningen bör därför göras under den klart uttalade förutsättningen att föreningsfriheten som grundläggande demokratisk rättighet inte i något principiellt avseende får begränsas.<p><a name="S35"></a></p> När det gäller möjligheten att i praktiken effektivt tillämpa en eventuell förbudslagstiftning måste man t.ex. utan större svårighet kunna dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna organisationer. Detta skulle vara förenat med svårigheter bl.a. med hänsyn till att inte alla föreningar har styrelse och stadgar. Man skulle också behöva skapa en hållbar ordning för att kontrollera efterlevnaden av meddelade förbud. Vidare skulle man behöva lösa frågan om inte förbjudna organisationer måste registreras i någon form. Hittills har registrering av sådant slag inte ansetts önskvärd eftersom det i praktiken är en form av åsiktsregistrering Även dessa omständigheter talar, enligt min mening, mot en förbudslagstiftning enligt kommissionens förslag.<p><a name="S36"></a></p> Det finns självfallet också skäl som talar för ett organisationsförbud. Rätten att slippa alla former av diskriminering på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung är en grundläggande mänsklig rättighet som man måste värna om med alla medel. Attityder kan påverkas på olika sätt. En lagregel innebär ett budskap till medborgarna om vilka normer och värderingar som är accepterade av samhället. En markering i lag kan ge ett ökat medvetande om att deltagande i organisationer som främjar rasism är oacceptabelt och därmed få en avhållande effekt. <p><a name="S37"></a></p> I brottsbalken finns en bestämmelse enligt vilken olovlig kårverksamhet (18 kap 4 §) kan straffas. Den innebär att den som bildar eller deltar i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller för sådan sammanslutning tar befattning med vapen, ammunition eller annan sådan utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller stödjer den med pengar eller på annat sätt döms för olovlig kårverksamhet. Det är tänkbart att denna bestämmelse skulle kunna tjäna som förebild för en utvidgning av brottet hets mot folkgrupp så att även den som bildar eller deltar i sammanslutning vars ändamål måste anses vara att uppmana till eller främja sådan rasistisk verksamhet som avses i bestämmelsen, eller som på annat sätt stödjer sådan verksamhet döms för hets mot folkgrupp. Ett sådant tillägg skulle få till följd att inte bara spridandet av rasistiska uttalanden och meddelanden, utan också bildandet av en rasistisk organisation liksom alla former av deltagande och verksamhet blir kriminaliserade.<p><a name="S38"></a></p> Utredaren bör undersöka på vilket sätt skyddet mot rasistiska organisationer ytterligare skall kunna skärpas. Därvid bör utredaren överväga lämpligheten och utformningen av lagstiftning i någon form som inte innebär ett direkt förbud mot den faktiska förekomsten av organisationen utan riktar sig mot individens beteende. Även möjligheten av att nuvarande lagstiftning skulle kunna skärpas så att också bildandet, deltagandet och stödjandet av rasistisk verksamhet kriminaliseras bör övervägas. Även andra lagstiftningsalternativ skall kunna övervägas, allt i syfte att förstärka samhällets skydd mot rasistisk verksamhet. Först om andra alternativ bedöms otillräckliga för ett effektivt skydd mot rasistiska organisationer, bör ett organisationsförbud med tillämpning av undantagsregeln i 2 kap 13 § andra stycket RF övervägas.<p><a name="S39"></a></p> Utredaren bör som ett led i utredningsarbetet studera vilka regelsystem som förekommer i andra länder på detta omr åde. <p><a name="S40"></a></p> 3.2 Etnisk diskriminering i arbetslivet<p><a name="S41"></a></p> Som jag tidigare redogjort för saknas det rättsregler till skydd mot etnisk diskriminering för delar av arbetslivet. Det gäller särskilt i anställningssituationen. Skulle en arbetssökande på den privata arbetsmarknaden bli utsatt för diskriminering på grund av sin etniska tillhörighet, finns det idag inga möjligheter till rättsligt ingripande. Det finns inte heller möjlighet för den kränkte att begära skadestånd.<p><a name="S42"></a></p> I rasdiskrimineringskonventionens artikel 5 uppräknas en mängd rättigheter, bland dem rätten till arbete, till fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och till rättvis och gynnsam lön för arbete (artikel 5 e (i)). I syfte att förbjuda och göra slut på alla former av rasdiskriminering, förbinder sig konventionsstaterna att tillförsäkra envar utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av de uppräknade rättigheterna.<p><a name="S43"></a></p> Enligt konventionens artikel 6 skall staterna tillförsäkra envar dels skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen och dels rätt till ersättning för skada till följd av sådan kränkning.<p><a name="S44"></a></p> Sverige har också genom anslutningen till Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 111) i fråga om anställning och yrkesutövning (med tillhörande rekommendation nr 111) åtagit sig att verka för att diskriminering avskaffas på dessa områden.<p><a name="S45"></a></p> Diskrimineringsutredningen fann redan 1983 att diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Enligt vad kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet erfarit känner sig invandrare även i dag diskriminerade i arbetslivet. DO:s erfarenheter pekar i samma riktning.<p><a name="S46"></a></p> Vid utvärderingen av DO:s verksamhet under de tre första åren har framkommit att DO under denna tid inte handlagt något ärende som bedömts kunna vinna framgång i domstol om lagstiftning av aktuellt slag förelegat som gjort det möjligt att föra en sådan talan. Därmed är inte sagt att det inte skulle finnas behov av lagstiftning. Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle med ett stort antal etniska grupper. Risken är större idag än någonsin att ett stort antal människor kan komma att drabbas av diskriminering.<p><a name="S47"></a></p> Om en arbetsgivare uttryckligen vägrar att anställa en person med hänvisning t.ex. till hans eller hennes hudfärg finns ingen möjlighet till rättsliga åtgärder. Om samma inställning skulle leda till uppsägning av arbetstagaren skulle uppsägning en kunna förklaras ogiltig och arbetstagaren tillerkännas skadestånd. Jag kan inte se något skäl till att bevara denna skilda behandling av arbetssökande och redan anställda.<p><a name="S48"></a></p> Ett annat skäl till att lagstiftning bör övervägas är risken för att vi skall få en etniskt uppdelad arbetsmarknad. Redan idag är invandrarna överrepresenterade i vård, service och industri. Man kan befara att det synsättet breder ut sig att invandrare förutsätts få arbete bara på dessa delar av arbetsmarknaden. En sådan utveckling är inte önskvärd.<p><a name="S49"></a></p> DO har utarbetat ett förslag till en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket bör överlämnas till utredaren. Förslaget, som överlämnades till regeringen i december 1989, innebär en civilrättslig lag som skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags anställningar. Diskrimineringsgrunderna är desamma som i lagen mot etnisk diskriminering, dvs. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Alla handlingar eller underlåtenheter, riktade mot arbetstagare eller arbetssökande, som har sin grund i dennes ras, hudfärg etc. och som är till skada för den utsatte skall anses utgöra lagstridig diskriminering under förutsättning att det inte finns godtagbara skäl för handlingen. En grundläggande tanke är att diskrimineringsförbudet skall vara uppbyggt kring arbetsgivarens uppsåt.<p><a name="S50"></a></p> Med den konstruktion av lagen som DO har föreslagit är det inte en nödvändig förutsättning för att diskriminering skall anses föreligga att den utsatte är överlägsen i fråga om meriter eller liknande. En person kan ha blivit diskriminerad även vid lika eller sämre förutsättningar än den han eller hon jämförs med. Även en ensam arbetssökande kan diskrimineras. Det avgörande är det faktiska skälet till arbetsgivarens handlande.<p><a name="S51"></a></p> Bevisfrågorna är centrala i diskrimineringstvister. DO föreslår en bevisregel av samma slag som tillämpas i mål om föreningsrättskränkning. Den som anser sig diskriminerad skall alltså göra sannolikt att han eller hon diskriminerats. Om detta lyckas, övergår bevisbördan på arbetsgivaren som måste visa att det finns andra godtagbara skäl för handlandet.<p><a name="S52"></a></p> DO förordar ett liknande sanktionssystem som i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetslagen), dvs. skadestånd och i vissa fall ogiltighet.<p><a name="S53"></a></p> Enligt min mening medför den av DO föreslagna lagen inte obetydliga tillämpningssvårigheter. Tveksamheter kan uppstå när man skall avgöra vad som är otillbörlig diskriminering och vad som är godtagbar särbehandlig. Jag ställer mig också tveksam till den konstruktion DO föreslagit när det gäller att endast sannolika skäl skall krävas som bevisning om grunden för arbetsgivarens handlande, särskilt som uppsåtet -- vad arbetsgivaren tänkt -- skall vara avgörande. Svårigheter kan t.ex. också uppstå när det gäller frågan om vem eller vilka som skall vara berättigade att erhålla skadestånd. <p><a name="S54"></a></p> Med hänsyn till den allt större betydelse diskrimineringsfrågorna kan väntas få på grund av ökande invandring är det angeläget att möjligheten till lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet övervägs. Utredaren bör därför se över om det finns möjligheter att genom ändringar i den av DO föreslagna lagen, eller genom annan form av civilrättslig lagstiftning, komma tillrätta med de problem som medför de största tillämpningssvårigheterna. Utredaren bör också i sitt lagförslag ta ställning till hur ansvaret för rättegångskostnaderna bör fördelas vid en eventuell diskrimineringstvist.<p><a name="S55"></a></p> En utvärdering av jämställdhetslagen görs för närvarande och ett betänkande kommer att avges under juni månad 1990. Denna utredning syftar till att göra lagstiftningen mer verksam och ändamålsenlig när det gäller att hindra könsdiskriminering och skynda på utvecklingen i riktning mot jämställdhet i arbetslivet. Utredaren bör ta del av de erfarenheter som gjorts vid utvärderingen av jämställdhetslagen. <p><a name="S56"></a></p> Utredningen bör bedrivas i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Ett syfte med detta är att utröna möjligheterna att -- som ett alternativ eller komplement till lagstiftning -- genom kollektivavtal åstadkomma en reglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet.<p><a name="S57"></a></p> Jag har i dessa frågor samrått med arbetsmarknadsministern.<p><a name="S58"></a></p> 3.3 Lagen mot etnisk diskriminering<p><a name="S59"></a></p> Ombudsmannens verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning på arbetslivet. Den främsta uppgiften därvidlag är att motverka etnisk diskriminering av arbetssökande.<p><a name="S60"></a></p> DO har i en skrivelse den 21 november 1989 framfört DO-myndighetens synpunkter, önskemål och förslag inför framtiden. Han framhåller där bl.a. att DO har att verka för etnisk rättvisa och inte bara det negativa att verka mot etnisk diskriminering. DO anser vidare att lagen mot etnisk diskriminering inte i fortsättningen bör ha den särskilda hänsyftningen på arbetslivet som den för närvarande har utan att den skall vara riktad mot samhällslivet i stort. Han föreslår därför förändringar i lagen härvidlag. <p><a name="S61"></a></p> Utvärderingen av DO:s verksamhet såväl som DO:s skrivelse har givit vid handen att verksamheten har berört samhällslivet i dess helhet och detta förhållande bör avspeglas i den lagstiftning som reglerar DO:s verksamhet.<p><a name="S62"></a></p> Mot bakgrund av de tankar som DO framfört och att en särskild lag mot diskriminering i arbetslivet skall övervägas bör utredaren även göra en översyn av lagen mot etnisk diskriminering.<p><a name="S63"></a></p> DO:s skrivelse den 21 november 1989 bör överlämnas till utredaren.<p><a name="S64"></a></p> 3.4 Övrigt<p><a name="S65"></a></p> För utredarens arbete gäller kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om dels utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), dels beaktande av EG-aspekten (dir. 1988:43).<p><a name="S66"></a></p> Utredaren bör prioritera frågan om ett förbud mot rasistiska organisationer och om det bedöms lämpligt redovisa denna del av utredningsuppdraget särskilt. Även andra delar av uppdraget kan redovisas på det sättet. Utredningen skall dock före utgången av år 1992 vara avslutad och redovisad.<p><a name="S67"></a></p> 4 Hemställan<p><a name="S68"></a></p> Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har att föredra ärenden om etnisk diskriminering <br /> -- att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att bedöma vilka alternativ som finns för att genom lagstiftning på lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering, överväga möjligheter till lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet samt se över lagen mot etnisk diskriminering.<br /> -- att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.<p><a name="S69"></a></p> Vidare hemställer jag att regeringen beslutar<br /> -- att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.<p><a name="S70"></a></p> 5 Beslut<p><a name="S71"></a></p> Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.<p><a name="S72"></a></p> (Arbetsmarknadsdepartementet)<p><a name="S73"></a></p></div></div>