<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2224955</hangar_id>
 <dok_id>GE0358</dok_id>
 <rm>1990/91</rm>
 <beteckning>58</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1990/91:58</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>58</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1990-11-15 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:39:44</systemdatum>
 <publicerad>2007-12-19 17:02:37</publicerad>
 <titel>om psykiatrisk tvångsvård, m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GE0358/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GE0358</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GE0358</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1990/91:58&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om psykiatrisk tvångsvård, m. m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE0358/prop_199091__58-1.png" style="width:35pt;height:38pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i&lt;br&gt;bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 november 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Odd Engström&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingela Thalén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen&lt;br&gt;av psykiskt störda lagöverträdare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa&lt;br&gt;fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicin-&lt;br&gt;ska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöver-&lt;br&gt;trädare. Också beträffande viss anknytande lagstiftning läggs fram förslag&lt;br&gt;om ändringar. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på en del-&lt;br&gt;vis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk&lt;br&gt;abnormitet. För att markera detta används i stället samlingsbegreppet&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa lagstiftning-&lt;br&gt;en på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av&lt;br&gt;tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin särskilt under det senaste decen-&lt;br&gt;niet. Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har ett&lt;br&gt;oundgängligt behov av psykiatrisk vård som ges efter intagning på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd-&lt;br&gt;och behandlingsinsatser i frivilliga former. Lagstiftningen föreslås utfor-&lt;br&gt;mad så att patientens eget vårdbehov blir utgångspunkten för bedömning-&lt;br&gt;en av om tvångsvård skall kunna komma i fråga. Samhällsskyddet skall&lt;br&gt;beaktas men ges inte en fullt så självständig betydelse som i gällande lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som ett viktigt inslag i reformen föreslås ökad rättslig kontroll över tvångs- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;vården genom domstolsprövning i förening med ett system med begränsa-&lt;br&gt;de vårdtider. En närmare reglering föreslås beträffande den tvångsanvänd-&lt;br&gt;ning som får ske under vården. Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för lagöverträdare).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;För tvångsvård skall krävas, förutom att patienten lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk vård skall vara ound-&lt;br&gt;gängligt och inte kunna tillgodoses på annat sätt än genom intagning på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning. Han skall också motsätta sig den vård som behövs&lt;br&gt;eller uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningsta-&lt;br&gt;gande till den. Vid bedömning av patientens vårdbehov skall även beaktas&lt;br&gt;om denne till följd av sin störning är farlig för annans hälsa eller personliga&lt;br&gt;säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande regler om att tvåläkarprövning skall ske före intagning på en&lt;br&gt;vårdinrättning behålls i huvudsak oförändrade. Frågan om intagning skall&lt;br&gt;avgöras inom ett dygn från ankomsten till inrättningen. Intagningsbeslut&lt;br&gt;fattas av en chefsöverläkare som har möjlighet att överlåta uppgiften på en&lt;br&gt;erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Det skede då tvångs-&lt;br&gt;vård får ges på grund av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas&lt;br&gt;till högst fyra veckor. Genom överklagande av ett intagningsbeslut kan&lt;br&gt;patienten få till stånd prövning i domstol av om förutsättningarna för&lt;br&gt;vården är uppfyllda. Finner den ansvarige läkaren att tvångsvården behö-&lt;br&gt;ver pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka hos domstol om medgivande&lt;br&gt;till sådan vård. På grund av ett sådant medgivande får vården pågå i högst&lt;br&gt;fyra månader räknat från intagningsbeslutet. För ytterligare förlängning&lt;br&gt;fordras medgivande vid förnyad rättslig prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten till s. k. konvertering från frivillig vård till tvångsvård be-&lt;br&gt;hålls men föreslås bli begränsad till fall då en patient kan befaras allvarligt&lt;br&gt;skada sig själv eller någon annan. Ett konverteringsbeslut skall inom kort&lt;br&gt;följas av rättslig prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatrisk tvångsvård föreslås kunna ges på en sjukvårdsinrättning som&lt;br&gt;drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte tillhör någon&lt;br&gt;landstingskommun. Vissa lagregler föreslås om samråd m. m. i fråga om&lt;br&gt;den psykiatriska behandlingen under tvångsvård. Sådan behandling får&lt;br&gt;genomföras bara i den utsträckning som krävs med hänsyn till det i lagen&lt;br&gt;beskrivna syftet med tvångsvården. Närmare regler införs om användning&lt;br&gt;av tvångsåtgärder såsom kvarhållning, besöksförbud, bältesläggning och&lt;br&gt;isolering. Vidare föreslås lagen reglera kontroll av försändelser, kroppsvisi-&lt;br&gt;tation och liknande åtgärder. Rapporteringsskyldighet gentemot socialsty-&lt;br&gt;relsen föreslås kunna införas när det gäller tvångsvårdens omfattning samt&lt;br&gt;användningen av medicinska behandlingar och särskilda tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient skall kunna få tillstånd att vistas utom sjukvårdsinrättningen&lt;br&gt;på egen hand. Sådan vistelse skall kunna avse även återstoden av vårdti-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den, om det är angeläget för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område skall kunna förenas&lt;br&gt;med särskilda villkor främst i behandlingssyfte. 1 övrigt föreslås ingen&lt;br&gt;motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En s. k. stödperson skall kunna utses för att bistå patienten under förut-&lt;br&gt;sättning att denne inte motsätter sig det. Förtroendenämndsverksamheten&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården föreslås ha hand om uppgiften att utse stöd-&lt;br&gt;personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård föreslås&lt;br&gt;bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i första in-&lt;br&gt;stans länsrätten. Nuvarande organisation med utskrivningsnämnder och&lt;br&gt;psykiatriska nämnden avskaffas således. Rättshjälp genom offentligt biträ-&lt;br&gt;de avses kunna ges i motsvarande utsträckning som vid tvångsomhänder-&lt;br&gt;taganden inom den sociala vårdlagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare&lt;br&gt;(rättspsykiatrisk vård)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås bli&lt;br&gt;intagna i en lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen föreslås gälla i huvudsak&lt;br&gt;personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd eller som är&lt;br&gt;häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl. a. förut-&lt;br&gt;sättningarna för vård, hur vården skall utformas, var vården skall bedrivas&lt;br&gt;och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens utformning i dessa&lt;br&gt;delar har eftersträvats nära anslutning till regleringen av den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget beaktar också särskilt skyddet för andra personer m. m. i fråga&lt;br&gt;om psykiskt störda som har begått t. ex. allvarliga våldsbrott. Med anknyt-&lt;br&gt;ning till förslag om att ge domstolen i ett brottmål en möjlighet att besluta&lt;br&gt;om särskild utskrivningsprövning när någon överlämnas till rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård som brottspåföljd tas i lagen om rättspsykiatrisk vård in regler&lt;br&gt;om en särskild ordning för denna prövning. Bl. a. föreslås att vederböran-&lt;br&gt;de åklagare skall få tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen eller utskrivning och att prövningen skall göras av&lt;br&gt;länsrätten som första instans. Ett beslut av rätten som innebär att patien-&lt;br&gt;ten skall skrivas ut eller få vistas utanför sjukvårdsinrättningens område&lt;br&gt;skall få överklagas av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen om rättspsykiatrisk vård föreslås vidare ingå vissa särregler bl. a.&lt;br&gt;om förutsättningarna för och prövningsförfarandet vid psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård för dem som redan är berövade friheten till följd av anhållande,&lt;br&gt;häktning eller intagning i kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus utvidgas. Vid de enheter&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården där personer av dessa kategorier, som ju skall &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;5&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vara berövade friheten, kan ges rättspsykiatrisk vård får personalen sålun- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;da befogenhet att använda de tvångsåtgärder som krävs från kontrollsyn-&lt;br&gt;punkt. Avsikten med denna ordning är att skapa ökade praktiska möjlighe-&lt;br&gt;ter att föra över personer som är frihetsberövade till sådana enheter for&lt;br&gt;psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En utgångspunkt för förslaget när det gäller behandlingen av psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare är att den straffrättsliga regleringen även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har&lt;br&gt;begått en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid ändringar i&lt;br&gt;flera avseenden i den nuvarande regleringen på området, bl. a. i brottsbal-&lt;br&gt;ken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås bli anpas-&lt;br&gt;sad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom”&lt;br&gt;och ”sinnesslöhet” liksom det s. k. jämställdhetsbegreppet ersätts med&lt;br&gt;samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. all-&lt;br&gt;varlig psykisk störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp&lt;br&gt;som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet&lt;br&gt;på orsakssamband — s. k. kausalsamband — mellan brottet och störningen&lt;br&gt;behålls i regleringen för vissa situationer men avskaffas för andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i fortsättningen skall en brottmålsdomstol få överlämna en lag-&lt;br&gt;överträdare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd (rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård). En förutsättning är därvid bl. a. att denne lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psy-&lt;br&gt;kisk störning och finns det till följd av störningen risk för att han på nytt&lt;br&gt;begår brott av allvarligt slag, får domstolen bestämma att vården skall vara&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen psykiatrisk vård&lt;br&gt;liksom till vård enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus föreslås avskaf-&lt;br&gt;fad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare skall&lt;br&gt;enligt förslaget även i fortsättningen innehålla en möjlighet att sätta ned&lt;br&gt;straffet. Liksom enligt vad som gäller nu skall vidare den som har begått&lt;br&gt;ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte få dömas till&lt;br&gt;fängelse. Avsikten är emellertid att begränsningen av möjligheten att döma&lt;br&gt;till fängelse i situationer av detta slag skall omfatta färre fall än hittills.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheter att döma psykiskt störda lagöverträdare till skyddstillsyn&lt;br&gt;eller villkorlig dom skall enligt förslaget ges inom ramen för de allmänna&lt;br&gt;reglerna för dessa påföljder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtalsunderlåtelse skall få ges, om vård kommer till stånd i form av&lt;br&gt;psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt&lt;br&gt;35 § 1967 års omsorgslag eller särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgs-&lt;br&gt;lag. En förutsättning skall liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller&lt;br&gt;enskilt intresse inte åsidosätts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga&lt;br&gt;åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det medicinska utred-&lt;br&gt;ningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Reg-&lt;br&gt;leringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet stramas sålun-&lt;br&gt;da upp i olika avseenden samtidigt som möjligheterna for domstolarna att&lt;br&gt;använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas. Avsikten är&lt;br&gt;att härigenom bl. a. motverka dröjsmål och väntetider for häktade i sam-&lt;br&gt;band med det rättspsykiatriska förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning skall det vara&lt;br&gt;tillräckligt som medicinskt underlag att det i målet har inhämtats ett s. k.&lt;br&gt;§ 7-intyg av en rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig&lt;br&gt;kompetens. Är den misstänkte redan föremål for psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;skall det i ett sådant fall räcka med ett utlåtande av vederbörande läkare i&lt;br&gt;stället för såsom nu av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget få utföras i syfte&lt;br&gt;att få reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av&lt;br&gt;en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar&lt;br&gt;för att ge honom rättspsykiatrisk vård — med eller utan särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning — som brottspåföljd. I motsats till vad som nu gäller skall&lt;br&gt;en sådan undersökning inte få utföras vid bötesbrott. Krav på att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i brottmålet skall enligt förslaget&lt;br&gt;gälla bara i de fall då domstolen överlämnar lagöverträdaren till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Kravet är inte heller&lt;br&gt;undantagslöst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska undersökningar skall i fortsättningen kunna utföras&lt;br&gt;vid undersökningsenheter som drivs av staten eller, efter överenskommel-&lt;br&gt;ser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, vid enheter inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården. Om den misstänkte är häktad, skall undersökningsförfa-&lt;br&gt;randet ha slutförts inom fyra veckor i stället för som nu sex veckor. Den&lt;br&gt;som är häktad skall senast inom sju dagar från beslutet om undersökning&lt;br&gt;föras över till undersökningsenheten. Domstolen — i stället för såsom nu&lt;br&gt;socialstyrelsen — skall få medge anstånd med att avge utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-&lt;br&gt;atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-&lt;br&gt;enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1991:000)&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller även en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-&lt;br&gt;ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och&lt;br&gt;ta emot det stöd som han behöver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Tvångsvård får ges endast om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga&lt;br&gt;förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt&lt;br&gt;psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat&lt;br&gt;ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till&lt;br&gt;särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även beak-&lt;br&gt;tas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intagning för tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får&lt;br&gt;inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det&lt;br&gt;framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild&lt;br&gt;läkarundersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig&lt;br&gt;anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om&lt;br&gt;undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten&lt;br&gt;tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har&lt;br&gt;befogenhet till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Vårdintyget får utfärdas endast i omedelbar anslutning till undersök-&lt;br&gt;ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-&lt;br&gt;ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och&lt;br&gt;12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-&lt;br&gt;skilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast&lt;br&gt;kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-&lt;br&gt;vård skall prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter&lt;br&gt;undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till&lt;br&gt;vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-&lt;br&gt;ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett&lt;br&gt;beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra&lt;br&gt;dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för&lt;br&gt;psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat&lt;br&gt;vårdintyget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård efter beslut av rätten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att&lt;br&gt;denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om&lt;br&gt;intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-&lt;br&gt;ten om medgivande till sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för&lt;br&gt;tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan&lt;br&gt;form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och&lt;br&gt;den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på&lt;br&gt;vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-&lt;br&gt;vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-&lt;br&gt;der, räknat från dagen för beslutet om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för&lt;br&gt;högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan&lt;br&gt;tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §&lt;br&gt;andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får&lt;br&gt;tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,&lt;br&gt;skall vården upphöra omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig&lt;br&gt;psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,&lt;br&gt;utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats, besluta om tvångsvård när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverläka-&lt;br&gt;ren skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka&lt;br&gt;hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-&lt;br&gt;terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 §&lt;br&gt;fortsätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för&lt;br&gt;chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas&lt;br&gt;samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt denna lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet&lt;br&gt;där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats,&lt;br&gt;besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 §&lt;br&gt;föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. 1 stället&lt;br&gt;tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna&lt;br&gt;paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten&lt;br&gt;har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i&lt;br&gt;samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med&lt;br&gt;dennes närstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd&lt;br&gt;från socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med&lt;br&gt;patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-&lt;br&gt;de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå&lt;br&gt;syftet med tvångsvården enligt 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den&lt;br&gt;del av inrättningen där han skall vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta&lt;br&gt;om inskränkningar beträffande besök hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om det finns en omedelbar fara for att en patient allvarligt skadar&lt;br&gt;sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte&lt;br&gt;eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den&lt;br&gt;tid patienten hålls fastspänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas&lt;br&gt;fastspänd längre än som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan&lt;br&gt;dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är&lt;br&gt;nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande&lt;br&gt;beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om&lt;br&gt;avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden for avskiljande får genom ett&lt;br&gt;nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första&lt;br&gt;stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild&lt;br&gt;mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under&lt;br&gt;fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § En patient får inte inneha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i&lt;br&gt;människokroppen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas for missbruk av&lt;br&gt;eller annan befattning med narkotika, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller&lt;br&gt;vara till men for vården eller ordningen på vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får&lt;br&gt;undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses&lt;br&gt;i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-&lt;br&gt;let i brev eller annan skriftlig handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-&lt;br&gt;has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-&lt;br&gt;besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att&lt;br&gt;han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det&lt;br&gt;under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-&lt;br&gt;dom skall påträffas hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående&lt;br&gt;än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-&lt;br&gt;terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel&lt;br&gt;omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där&lt;br&gt;patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till&lt;br&gt;egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen&lt;br&gt;enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för&lt;br&gt;insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är&lt;br&gt;särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med&lt;br&gt;narkotika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av&lt;br&gt;vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får&lt;br&gt;ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med&lt;br&gt;särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvårdens upphörande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-&lt;br&gt;vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-&lt;br&gt;gas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till&lt;br&gt;tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7, 9 eller&lt;br&gt;12 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som&lt;br&gt;föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård&lt;br&gt;finns i 4 § andra stycket lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats&lt;br&gt;om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989: 530) om&lt;br&gt;åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. utvisning enligt samma lagar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island och Norge, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall&lt;br&gt;verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd&lt;br&gt;tillåter att detta verkställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verk-&lt;br&gt;ställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av&lt;br&gt;12 kap. 3 § utlänningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödperson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson&lt;br&gt;kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges&lt;br&gt;tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1980:12) om förtro-&lt;br&gt;endenämnder inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla&lt;br&gt;till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid&lt;br&gt;göras när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12&lt;br&gt;eller 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att&lt;br&gt;tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När tvångsvården av en patient, för vilken stödperson utsetts, har upp-&lt;br&gt;hört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroendenämn-&lt;br&gt;den om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan länsrätten prövar ett överklagande enligt första stycket, skall&lt;br&gt;rätten utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseen-&lt;br&gt;den som anges i 7 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-&lt;br&gt;läkaren enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område eller meddelande av villkor i samband med en sådan&lt;br&gt;vistelse, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden&lt;br&gt;för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-&lt;br&gt;delbart vidarebefordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handläggningen i domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-&lt;br&gt;rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om&lt;br&gt;ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten&lt;br&gt;skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från&lt;br&gt;den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-&lt;br&gt;ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning&lt;br&gt;eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Föreskrif-&lt;br&gt;terna i första och andra meningen gäller inte mål som avses i 33 § första&lt;br&gt;stycket 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § 1 ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-&lt;br&gt;da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-&lt;br&gt;lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-&lt;br&gt;tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt&lt;br&gt;underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om&lt;br&gt;det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall länsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig&lt;br&gt;sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige,&lt;br&gt;i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för&lt;br&gt;dennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en&lt;br&gt;förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten&lt;br&gt;antingen omedelbart eller till en senare dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall&lt;br&gt;nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en&lt;br&gt;fråga som nämns i 33 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att&lt;br&gt;fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 6 § om intagning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;br&gt;får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utför undersökning&lt;br&gt;för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkom-&lt;br&gt;petens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan&lt;br&gt;fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att&lt;br&gt;chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-&lt;br&gt;samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs&lt;br&gt;uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål&lt;br&gt;och ärenden enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för&lt;br&gt;utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte&lt;br&gt;annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 § 1 mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte&lt;br&gt;ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv&lt;br&gt;eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt&lt;br&gt;omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge&lt;br&gt;honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet&lt;br&gt;som kan ge stöd och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall&lt;br&gt;kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av&lt;br&gt;chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-&lt;br&gt;rättningen utan tillstånd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om&lt;br&gt;denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig&lt;br&gt;för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter&lt;br&gt;regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna&lt;br&gt;styrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla&lt;br&gt;lagen) upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till&lt;br&gt;och med den 10 januari 1992 godtas som underlag for ett beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3&lt;br&gt;januari 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas&lt;br&gt;in för tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den&lt;br&gt;gamla lagen i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses&lt;br&gt;intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den&lt;br&gt;nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.&lt;br&gt;Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som&lt;br&gt;ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader&lt;br&gt;enligt 9 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,&lt;br&gt;skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra&lt;br&gt;stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-&lt;br&gt;skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut&lt;br&gt;enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett&lt;br&gt;beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han&lt;br&gt;tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-&lt;br&gt;den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya&lt;br&gt;lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt&lt;br&gt;10 § lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-&lt;br&gt;ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra&lt;br&gt;särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en&lt;br&gt;patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden&lt;br&gt;inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,&lt;br&gt;skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i&lt;br&gt;stället pröva om det enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-&lt;br&gt;dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller&lt;br&gt;ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den&lt;br&gt;gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet&lt;br&gt;får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig&lt;br&gt;till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-&lt;br&gt;råde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-&lt;br&gt;de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet&lt;br&gt;för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. han lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall beslutet om&lt;br&gt;sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och&lt;br&gt;andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen&lt;br&gt;(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den&lt;br&gt;misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-&lt;br&gt;tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;stalt och som förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;ges åt den som genomgår undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan&lt;br&gt;dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den dömde häktad, skall vården påböijas även om beslutet inte har&lt;br&gt;vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger&lt;br&gt;att så sker. Så länge beslutet om häktning gäller skall därvid bestämmelser-&lt;br&gt;na om rättspsykiatrisk vård för den som är häktad tillämpas utom såvitt&lt;br&gt;avser förutsättningarna för sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i&lt;br&gt;16 — 24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-&lt;br&gt;sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om&lt;br&gt;det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda&lt;br&gt;inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot&lt;br&gt;besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §&lt;br&gt;första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-&lt;br&gt;tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev&lt;br&gt;som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan föregående granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol&lt;br&gt;eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,&lt;br&gt;om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att&lt;br&gt;denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som&lt;br&gt;innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta&lt;br&gt;om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,&lt;br&gt;ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § 1 fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den&lt;br&gt;som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen&lt;br&gt;(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut&lt;br&gt;enligt 31 kap. 3§ brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas&lt;br&gt;frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område av länsrätten efter ansökan av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen eller patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall&lt;br&gt;i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-&lt;br&gt;triska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område får förenas med särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att&lt;br&gt;beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket. När det&lt;br&gt;finns skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren&lt;br&gt;får återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har&lt;br&gt;gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom före-&lt;br&gt;skrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens befo-&lt;br&gt;genhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet än&lt;br&gt;styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§&lt;br&gt;brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid&lt;br&gt;den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.&lt;br&gt;Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan&lt;br&gt;om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå&lt;br&gt;under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit&lt;br&gt;verkställbart. Har patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare&lt;br&gt;dag, räknas tiden från den dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-&lt;br&gt;der åt gången, räknat från prövningstillfället. Ansökan om förlängning&lt;br&gt;skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård har löpt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten&lt;br&gt;ansökan, skall vården upphöra omedelbart. Ansökan och medgivande i&lt;br&gt;anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs&lt;br&gt;till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;i 13 § tredje stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-&lt;br&gt;berövande upphört att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1991:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, när denne inte längre får hållas kvar på&lt;br&gt;undersökningsenheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.&lt;br&gt;3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra&lt;br&gt;när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett&lt;br&gt;beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten&lt;br&gt;återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av&lt;br&gt;chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-&lt;br&gt;nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan&lt;br&gt;upphöra. I annat fall skall anmälan göras senast inom fyra månader,&lt;br&gt;räknat från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart eller, om&lt;br&gt;patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, från den dagen.&lt;br&gt;Därefter skall anmälan göras inom var sjätte månad från den dag då rätten&lt;br&gt;senast meddelade beslut i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § I fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med&lt;br&gt;avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § första&lt;br&gt;stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning upphör den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har medde-&lt;br&gt;lats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär&lt;br&gt;överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall&lt;br&gt;föras över med stöd av lagen (1972:260) om internationellt samarbete&lt;br&gt;rörande verkställighet av brottmålsdom till en annan stat, upphör den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren&lt;br&gt;enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård, varvid överklagandet&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i&lt;br&gt;fall som avses i 12 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område i fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första meningen eller&lt;br&gt;meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket tredje meningen av Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1991:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-&lt;br&gt;sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1991:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-&lt;br&gt;ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Allmän åklagare får överklaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 10 § första stycket av länsrätten att patienten får vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beslut enligt 10 § tredje stycket första meningen av länsrätten att&lt;br&gt;överlämna åt chefsöverläkaren att beträffande viss patient besluta om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 16 § att vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma&lt;br&gt;att överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har vunnit&lt;br&gt;laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att åklagaren inte&lt;br&gt;kommer att överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handläggningen i domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1991:000) om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård. I ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården&lt;br&gt;är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall dock nämndemän&lt;br&gt;ingå i kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § 1 ett mål enligt 10 § första stycket eller 16 §, som har väckts genom&lt;br&gt;ansökan av patienten, eller enligt 18 § första stycket 1 skall länsrätten in-&lt;br&gt;hämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefsöverläkare ger in ansö-&lt;br&gt;kan eller anmälan enligt 10 § första stycket, 13 § eller 16 §, skall han därvid&lt;br&gt;ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en redogörelse&lt;br&gt;för de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller&lt;br&gt;16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren att be-&lt;br&gt;sluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller&lt;br&gt;den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 5 § om intagning for rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första&lt;br&gt;stycket sista meningen lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-&lt;br&gt;fande rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna&lt;br&gt;lag omedelbart, om inte annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har&lt;br&gt;påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-&lt;br&gt;rande förtroendenämnd enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som&lt;br&gt;avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-&lt;br&gt;klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte&lt;br&gt;skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf&lt;br&gt;om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller&lt;br&gt;dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna i&lt;br&gt;8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m.fl. om möjlighet att besluta om inskränkningar i&lt;br&gt;patientens rätt att ta emot besök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar 47 § andra stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som&lt;br&gt;avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-&lt;br&gt;ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära&lt;br&gt;att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar&lt;br&gt;målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och&lt;br&gt;innan patienten lämnar vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;rättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-&lt;br&gt;sökningsenheten, väl synlig för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till&lt;br&gt;lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;utvecklingsstörda m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1985:569) om införande av&lt;br&gt;lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;m. fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För specialsjukhus och vårdhem&lt;br&gt;för vuxna gäller fortfarande i&lt;br&gt;tillämpliga delar 35 § om beredan-&lt;br&gt;de av vård oberoende av samtycke&lt;br&gt;samt därtill anslutande bestämmel-&lt;br&gt;ser i 36 — 37 a§§ och 39—54§§ i&lt;br&gt;den upphävda lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För specialsjukhus och vårdhem&lt;br&gt;för vuxna gäller fortfarande i&lt;br&gt;tillämpliga delar 35 § om beredan-&lt;br&gt;de av vård oberoende av samtycke&lt;br&gt;samt därtill anslutande bestämmel-&lt;br&gt;ser i 36, 37 a och 39—44§§, 46 §&lt;br&gt;första och andra styckena samt 48&lt;br&gt;och 49a — 54§§ i den upphävda&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skrivelse med överklagande&lt;br&gt;enligt 44 eller 47§ i den upphävda&lt;br&gt;lagen tillställs den myndighet som&lt;br&gt;skall pröva överklagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten att överklaga är in-&lt;br&gt;skränkt till viss tid och skrivelsen&lt;br&gt;med överklagandet kommer in till&lt;br&gt;överinstansen efter utgången av den&lt;br&gt;tiden, skall överinstansen avvisa&lt;br&gt;skrivelsen. Skrivelsen skall dock inte&lt;br&gt;avvisas om förseningen beror på att&lt;br&gt;underinstansen har lämnat klagan-&lt;br&gt;den en felaktig underrättelse om hur&lt;br&gt;man överklagar. Inte heller skall&lt;br&gt;skrivelsen avvisas, om den har kom-&lt;br&gt;mit in till underinstansen innan ti-&lt;br&gt;den för att överklaga har gått ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren och&lt;br&gt;vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänsteman som lands-&lt;br&gt;tingskommunen eller kommunen utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som enligt den upphävda&lt;br&gt;lagen skulle ha fattats av besluts-&lt;br&gt;nämnden skall i stället fattas av ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnden enligt lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter, som enligt de i 6 § an-&lt;br&gt;givna bestämmelserna i den upp-&lt;br&gt;hävda lagen ankommer på besluts-&lt;br&gt;nämnden, skall i stället fullgöras av&lt;br&gt;länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1989:119.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelsé enligt prop. 1990/91:14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handläggning inför utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden tillämpas 29, 30 och&lt;br&gt;32—34§§ lagen om beredande av&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård i vissa fall.&lt;br&gt;Därjämte skall 23 § i den upphävda&lt;br&gt;lagen tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen meddelar föreskrifter&lt;br&gt;om ärendenas fördelning mellan ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten skall vidare i psykiat-&lt;br&gt;riska nämndens ställe pröva över-&lt;br&gt;klagande av beslut av en befatt-&lt;br&gt;ningshavare i sådana frågor som&lt;br&gt;anges i 44 § första stycket den upp-&lt;br&gt;hävda lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövning enligt andra eller tredje&lt;br&gt;stycket görs av länsrätten i det län&lt;br&gt;där vårdhemmet eller specialsjukhu-&lt;br&gt;set är beläget. Att överklagande av&lt;br&gt;länsrätts beslut sker hos kammar-&lt;br&gt;rätt följer av förvaltningsprocess-&lt;br&gt;lagen (1971:291).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av en tjänsteman&lt;br&gt;som avses i första stycket eller an-&lt;br&gt;nan befattningshavare överklagas,&lt;br&gt;skall skrivelsen med överklagandet&lt;br&gt;ges in till länsrätten. Länsrätten&lt;br&gt;prövar om skrivelsen har kommit in&lt;br&gt;i rätt tid. Om skrivelsen har kommit&lt;br&gt;in för sent, skall länsrätten avvisa&lt;br&gt;den, om förseningen inte beror på&lt;br&gt;att befattningshavaren har lämnat&lt;br&gt;en felaktig underrättelse om hur&lt;br&gt;man överklagar. Skrivelsen skall&lt;br&gt;inte avvisas, om den har kommit in&lt;br&gt;till den nämnde befattningshavaren&lt;br&gt;innan tiden för överklagande har&lt;br&gt;gått ut. I ett sådant fall skall skrivel-&lt;br&gt;sen omedelbart vidarebefordras till&lt;br&gt;länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handläggning i domstol till-&lt;br&gt;lämpas på motsvarande sätt 34 — 38&lt;br&gt;och 44 — 46§§ lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om offentligt biträ-&lt;br&gt;de och annan rättshjälp i mål enligt&lt;br&gt;denna lag finns i rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande ett förordnande om att någon skall överlämnas till vård i&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda enligt 31 kap. 3 § brottsbal-&lt;br&gt;ken i dess lydelse före den 1 januari 1992 tillämpas 6 § i dess äldre lydelse&lt;br&gt;även om vården inte har påbörjats vid nämnda tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det län som&lt;br&gt;omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41 och 49 §§ rättshjälpslagen (1972:429)’ skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hos utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden angående in-&lt;br&gt;tagning enligt 8, 9 eller 10 § eller&lt;br&gt;utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. hos utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden angående in-&lt;br&gt;skrivning i eller utskrivning från&lt;br&gt;vårdhem eller specialsjukhus enligt&lt;br&gt;35 § lagen (1967:940) angående&lt;br&gt;omsorger om vissa psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hos allmän förvaltningsdom-&lt;br&gt;stol angående medgivande till fort-&lt;br&gt;satt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller&lt;br&gt;14 § lagen (1991:000) om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård och vid överklagan-&lt;br&gt;de enligt 32 eller 33 § samma lag av&lt;br&gt;beslut om intagning för tvångsvård&lt;br&gt;eller om avslag på en begäran att&lt;br&gt;tvångsvården skall upphöra, angå-&lt;br&gt;ende medgivande till fortsatt vård&lt;br&gt;enligt 13 § lagen (1991:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, angående&lt;br&gt;upphörande av sådan vård enligt&lt;br&gt;16 § samma lag, vid överklagande&lt;br&gt;av beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 18 § första stycket 1 eller 2&lt;br&gt;samma lag eller angående tillstånd&lt;br&gt;eller återkallelse av tillstånd att vis-&lt;br&gt;tas utanför vårdinrättningens områ-&lt;br&gt;de för den som genomgår rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård med beslut enligt 31&lt;br&gt;kap. 3§ brottsbalken om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. hos allmän förvaltningsdom-&lt;br&gt;stol angående inskrivning i eller ut-&lt;br&gt;skrivning från vårdhem eller spe-&lt;br&gt;cialsjukhus enligt 35 § lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-&lt;br&gt;tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt&lt;br&gt;24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltnings-&lt;br&gt;domstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående ome-&lt;br&gt;delbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos&lt;br&gt;polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlän-&lt;br&gt;ningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1983:487.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1990:55.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgär-&lt;br&gt;der för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist-&lt;br&gt;lagen),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 §&lt;br&gt;utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlän-&lt;br&gt;ningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.&lt;br&gt;brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en-&lt;br&gt;ligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och&lt;br&gt;Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller&lt;br&gt;behandling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gil-&lt;br&gt;tigt samtycke till åtgärden ej lämnats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående&lt;br&gt;förordnande om tillämpning av 19 —22 §§ samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagan-&lt;br&gt;de enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av&lt;br&gt;tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i&lt;br&gt;fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om talan mot&lt;br&gt;beslut av domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde&lt;br&gt;får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.&lt;br&gt;10 § första stycket 1 rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt denna lag av rätts-&lt;br&gt;hjälpsmyndigheten eller annan&lt;br&gt;förvaltningsmyndighet som ej om-&lt;br&gt;fattas av första stycket överklagas&lt;br&gt;hos rättshjälpsnämnden. Beslut av&lt;br&gt;utskrivningsnämnd överklagas dock&lt;br&gt;hos psykiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt denna lag av rätts-&lt;br&gt;hjälpsmyndigheten eller annan&lt;br&gt;förvaltningsmyndighet som ej om-&lt;br&gt;fattas av första stycket överklagas&lt;br&gt;hos rättshjälpsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte&lt;br&gt;överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälpsnämndens ochpsykia- Rättshjälpsnämndens beslut en-&lt;br&gt;triska nämndens beslut enligt den- ligt denna lag får inte överklagas,&lt;br&gt;na lag får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Rättshjälp som har beviljats hos en utskrivningsnämnd eller psykia-&lt;br&gt;triska nämnden lämnas fortfarande i mål eller ärenden som efter utgången&lt;br&gt;av december 1991 skall prövas av allmän förvaltningsdomstol enligt punkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:360.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 eller 10 övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller enligt punkt 3 eller 4 övergångsbestämmelserna till lagen&lt;br&gt;(1991:000) om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Rättshjälpsärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts&lt;br&gt;före ikraftträdandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det&lt;br&gt;län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Rättshjälpsärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts&lt;br&gt;före ikraftträdandet och rättshjälpsärenden som enligt meddelad full-&lt;br&gt;följdshänvisning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det prövas av kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätt prövar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bilregis-&lt;br&gt;terförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i&lt;br&gt;ärenden och mål om skatt, m. m. i den utsträckning som är föreskrivet i&lt;br&gt;dessa författningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620), lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av&lt;br&gt;unga, lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall, lagen&lt;br&gt;(1988:153) om bistånd åt asylsö-&lt;br&gt;kande m. fl., lagen (1985:568) om&lt;br&gt;särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m.fl., smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988:1472), karantänslagen&lt;br&gt;(1989:290), lagen (1970:375) om&lt;br&gt;utlämning till Danmark, Finland,&lt;br&gt;Island eller Norge för verkställighet&lt;br&gt;av beslut om vård eller behandling,&lt;br&gt;körkortslagen (1977:477) och lagen&lt;br&gt;(1989:14) om erkännande och&lt;br&gt;verkställighet av utländska vård-&lt;br&gt;nadsa vgöranden m.m. och om&lt;br&gt;överflyttning av barn, allt i den ut-&lt;br&gt;sträckning som är föreskrivet i des-&lt;br&gt;sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §&lt;br&gt;och 21 kap. föräldrabalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620), lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av&lt;br&gt;unga, lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall, lagen&lt;br&gt;(1988:153) om bistånd åt asylsö-&lt;br&gt;kande m.fl., lagen (1985:568) om&lt;br&gt;särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m. fl., lagen&lt;br&gt;(1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger&lt;br&gt;om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,&lt;br&gt;lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, lagen (1991:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988:1472), karantänslagen&lt;br&gt;(1989:290), lagen (1970:375) om&lt;br&gt;utlämning till Danmark, Finland,&lt;br&gt;Island eller Norge för verkställighet&lt;br&gt;av beslut om vård eller behandling,&lt;br&gt;körkortslagen (1977:477) och lagen&lt;br&gt;(1989:14) om erkännande och&lt;br&gt;verkställighet av utländska vård-&lt;br&gt;nadsavgöranden m. m. och om&lt;br&gt;överflyttning av barn, allt i den ut-&lt;br&gt;sträckning som är föreskrivet i des-&lt;br&gt;sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §&lt;br&gt;och 21 kap. föräldrabalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen&lt;br&gt;(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-&lt;br&gt;eller uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får&lt;br&gt;målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1981:1323.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:63.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av&lt;br&gt;mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan&lt;br&gt;länsrätt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller&lt;br&gt;annat uppenbart förbiseende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd&lt;br&gt;eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt&lt;br&gt;körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när&lt;br&gt;omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av&lt;br&gt;ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att&lt;br&gt;ett sådant beslut bör meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av&lt;br&gt;fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid&lt;br&gt;beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mål om utdömande av vite,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftspro-&lt;br&gt;cessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och&lt;br&gt;avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om&lt;br&gt;handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan&lt;br&gt;granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller&lt;br&gt;visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), lagen (1968:430) om&lt;br&gt;mervärdeskatt, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-&lt;br&gt;givare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter&lt;br&gt;samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen&lt;br&gt;(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål om omedelbart omhän-&lt;br&gt;dertagande enligt 6 § lagen&lt;br&gt;(1990:52) med särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om vård av unga, mål om&lt;br&gt;tillfälligt flyttningsförbud enligt&lt;br&gt;27 § samma lag, mål om omedel-&lt;br&gt;bart omhändertagande enligt 13 §&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall samt mål om&lt;br&gt;tillfälligt omhändertagande enligt&lt;br&gt;37 § smittskyddslagen (1988:1472),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål om omedelbart omhän-&lt;br&gt;dertagande enligt 6 § lagen&lt;br&gt;(1990:52) med särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om vård av unga, mål om&lt;br&gt;tillfälligt flyttningsförbud enligt&lt;br&gt;27 § samma lag, mål om omedel-&lt;br&gt;bart omhändertagande enligt 13 §&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall, mål om tillfäl-&lt;br&gt;ligt omhändertagande enligt 37 §&lt;br&gt;smittskyddslagen (1988:1472), mål&lt;br&gt;enligt 33 § lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård samt mål en-&lt;br&gt;ligt 18 § första stycket 2—4 såvitt&lt;br&gt;avser de fall då vården inte har för-&lt;br&gt;enats med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning eller 5 lagen (1991:000)&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Nuvarande lydelse enligt prop. 1990/91:32.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt upp-&lt;br&gt;börds- eller skatteförfattningarna och annat mål enligt uppbörds- och&lt;br&gt;folkbokforingsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares an-&lt;br&gt;svarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om upp-&lt;br&gt;börd av socialavgifter från arbetsgivare,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastig-&lt;br&gt;hetstaxeringslagen (1979:1152),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över-&lt;br&gt;ensstämmer med parternas samstämmiga mening,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan&lt;br&gt;myndighet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något&lt;br&gt;körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är&lt;br&gt;uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas&lt;br&gt;eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas&lt;br&gt;eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets-&lt;br&gt;bevis skall återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. mål i vilket saken är uppenbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i&lt;br&gt;anstalt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 38 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 25, 26, 28 och 37 §§ skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev mellan intagen och svensk&lt;br&gt;myndighet eller advokat skall vida-&lt;br&gt;rebefordras utan granskning. Anges&lt;br&gt;brev vara avsänt från svensk myn-&lt;br&gt;dighet eller advokat och kan skä-&lt;br&gt;ligen misstänkas att uppgiften är&lt;br&gt;oriktig, får dock brevet granskas,&lt;br&gt;om förhållandet icke kan klarläggas&lt;br&gt;på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev mellan intagen och svensk&lt;br&gt;myndighet, internationellt organ&lt;br&gt;som har av Sverige erkänd behörig-&lt;br&gt;het att ta emot klagomål från en-&lt;br&gt;skilda eller advokat skall vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan granskning. Anges&lt;br&gt;brev vara avsänt från svensk myn-&lt;br&gt;dighet, sådant internationellt organ&lt;br&gt;eller advokat och kan skäligen&lt;br&gt;misstänkas att uppgiften är oriktig,&lt;br&gt;får dock brevet granskas, om för-&lt;br&gt;hållandet icke kan klarläggas på an-&lt;br&gt;nat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om brev till postverket tillämpas 26 § i stället för första stycket&lt;br&gt;ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten&lt;br&gt;riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller något&lt;br&gt;otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ett&lt;br&gt;sådant föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till&lt;br&gt;eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av&lt;br&gt;säkerhetsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen&lt;br&gt;av brev eller andra försändelser även syfta till att undersöka om de inne-&lt;br&gt;håller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvi-&lt;br&gt;kande eller något annat liknande förfarande. När det är påkallat av säker-&lt;br&gt;hetsskäl, får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande&lt;br&gt;intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt,&lt;br&gt;om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra styckena gäller&lt;br&gt;ej sådant brev mellan intagen och&lt;br&gt;svensk myndighet eller advokat som&lt;br&gt;enligt 25 § skall vidarebefordras&lt;br&gt;utan granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra styckena gäller&lt;br&gt;ej sådant brev som enligt 25 § skall&lt;br&gt;vidarebefordras utan granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild&lt;br&gt;från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra&lt;br&gt;personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att&lt;br&gt;syftet med utredningen inte skall äventyras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1981:1300.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/9 l:JuU2, rskr. 14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 25 — 27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt&lt;br&gt;meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller&lt;br&gt;även sammanslutning av intagna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För psykiatrisk avdelning gäller&lt;br&gt;utöver 25 — 27§§ i tillämpliga delar&lt;br&gt;bestämmelserna i 15 § lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall. Brev&lt;br&gt;från intagen till annan svensk myn-&lt;br&gt;dighet än postverket eller till advo-&lt;br&gt;kat skall dock alltid vidarebefordras&lt;br&gt;utan granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en intagen behöver hälso-&lt;br&gt;och sjukvård, skall han vårdas en-&lt;br&gt;ligt de anvisningar som ges av läka-&lt;br&gt;re. Kan erforderlig undersökning&lt;br&gt;och behandling ej lämpligen ske&lt;br&gt;inom anstalten bör den allmänna&lt;br&gt;sjukvården anlitas. Om det behövs,&lt;br&gt;får intagen foras över till allmänt&lt;br&gt;sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal inom kriminalvården kän-&lt;br&gt;nedom om att en intagen lider av&lt;br&gt;en sådan smittsam sjukdom som&lt;br&gt;enligtsmittskyddslagen(1988:1472)&lt;br&gt;utgör en samhällsfarlig sjukdom,&lt;br&gt;skall styresmannen underrättas om&lt;br&gt;detta, om det behövs med hänsyn&lt;br&gt;till fara för att smittan skall spridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en intagen behöver hälso-&lt;br&gt;och sjukvård, skall han vårdas en-&lt;br&gt;ligt de anvisningar som ges av läka-&lt;br&gt;re. Kan erforderlig undersökning&lt;br&gt;och behandling ej lämpligen ske&lt;br&gt;inom anstalten bör den allmänna&lt;br&gt;sjukvården anlitas. Om det behövs,&lt;br&gt;får intagen foras över till allmänt&lt;br&gt;sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal inom kriminalvården kän-&lt;br&gt;nedom om att en intagen lider av&lt;br&gt;en sådan smittsam sjukdom som&lt;br&gt;enligt smittskyddslagen (1988:1472)&lt;br&gt;utgör en samhällsfarlig sjukdom,&lt;br&gt;skall styresmannen underrättas om&lt;br&gt;detta, om det behövs med hänsyn&lt;br&gt;till fara for att smittan skall spridas.&lt;br&gt;Föreskrifter om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård för en intagen ges i lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om&lt;br&gt;det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till&lt;br&gt;annan institution där hon kan erhålla lämplig vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad&lt;br&gt;särskilda föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande behandlingen av en&lt;br&gt;intagen, som har förts över till en&lt;br&gt;sådan sjukvårdsinrättning som av-&lt;br&gt;ses i 6§ första stycket andra me-&lt;br&gt;ningen lagen (1991:000) om rätts-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:401.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:296.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiatrisk vård för frivillig psykiat-&lt;br&gt;risk vård, tillämpas föreskrifterna i&lt;br&gt;18 — 24 §§ lagen (1991:000) om psy-&lt;br&gt;kiatrisk tvångsvård samt bestäm-&lt;br&gt;melserna i 8§ andra och tredje&lt;br&gt;styckena lagen (1991:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård om befogenhet för&lt;br&gt;kriminalvårdsstyrelsen och rege-&lt;br&gt;ringen att besluta om särskilda re-&lt;br&gt;striktioner beträffande en viss in-&lt;br&gt;tagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7 Förslag till&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4, 9 och 19 §§ lagen (1976:371) om behand-&lt;br&gt;lingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd.&lt;br&gt;Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare&lt;br&gt;skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan&lt;br&gt;undersökning uppenbarligen är obehövlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkares anvisning rörande vår-&lt;br&gt;den av häktad som är sjuk skall&lt;br&gt;iakttagas. Behöver den häktade&lt;br&gt;sjukhusvård, skall sådan beredas&lt;br&gt;honom så snart det kan ske. Får&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdspersonal inom&lt;br&gt;kriminalvården kännedom om att&lt;br&gt;häktad lider av sådan smittosam&lt;br&gt;sjukdom som enligt smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988:1472) utgör en sam-&lt;br&gt;hällsfarlig sjukdom, skall chefen for&lt;br&gt;förvaringslokalen underrättas om&lt;br&gt;detta, om det behövs med hänsyn&lt;br&gt;till fara för att smittan skall spridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkares anvisning rörande vår-&lt;br&gt;den av häktad som är sjuk skall&lt;br&gt;iakttagas. Behöver den häktade&lt;br&gt;sjukhusvård, skall sådan beredas&lt;br&gt;honom så snart det kan ske. Före-&lt;br&gt;skrifter om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;ges i lagen (1991:000) om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård. Får hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdspersonal inom kriminalvår-&lt;br&gt;den kännedom om att häktad lider&lt;br&gt;av sådan smittsam sjukdom som en-&lt;br&gt;ligt smittskyddslagen (1988:1472)&lt;br&gt;utgör en samhällsfarlig sjukdom,&lt;br&gt;skall chefen för förvaringslokalen&lt;br&gt;underrättas om detta, om det be-&lt;br&gt;hövs med hänsyn till fara för att&lt;br&gt;smittan skall spridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan det befaras att transport medför skada för den häktades hälsa, skall&lt;br&gt;läkares medgivande till transporten inhämtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller fjärde&lt;br&gt;stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev från häktad till svensk myn-&lt;br&gt;dighet eller hans offentlige försva-&lt;br&gt;rare skall vidarebefordras utan fö-&lt;br&gt;regående granskning. I fråga om&lt;br&gt;brev från häktad till postverket till-&lt;br&gt;lämpas dock andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev från häktad till svensk myn-&lt;br&gt;dighet, internationellt organ som&lt;br&gt;har av Sverige erkänd behörighet att&lt;br&gt;ta emot klagomål från enskilda eller&lt;br&gt;hans offentlige försvarare skall vi-&lt;br&gt;darebefordras utan föregående&lt;br&gt;granskning. 1 fråga om brev från&lt;br&gt;häktad till postverket tillämpas&lt;br&gt;dock andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/91: JuU2, rskr. 14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1981:1301.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga&lt;br&gt;om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att&lt;br&gt;bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning&lt;br&gt;av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den&lt;br&gt;häktades medgivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kvarhållande i visst fall av&lt;br&gt;brev från häktad som vistas på&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik finns särskil-&lt;br&gt;da bestämmelser z 9 a § lagen&lt;br&gt;(1966:301) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig&lt;br&gt;handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om behandlingen i vissa fall av&lt;br&gt;häktad som skall undergå rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning eller som ge-&lt;br&gt;nom en dom som inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft har överlämnats till slu-&lt;br&gt;ten psykiatrisk värd finns särskilda&lt;br&gt;bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande behandlingen av häk-&lt;br&gt;tade som har förts över till en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning som avses i 6 § förs-&lt;br&gt;ta stycket andra meningen lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;eller en undersökningsenhet som av-&lt;br&gt;ses i 6 § andra stycket samma lag&lt;br&gt;tillämpas föreskrifterna i denna lag&lt;br&gt;endast i fråga om sådana restriktio-&lt;br&gt;ner som sägs i 16 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 18-24§§ lagen&lt;br&gt;(1991:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård och bestämmelserna i 8 § and-&lt;br&gt;ra stycket lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård om befogenhet för kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen att besluta om sär-&lt;br&gt;skilda restriktioner beträffande en&lt;br&gt;viss häktad tillämpas på häktade&lt;br&gt;som har förts över enligt första styc-&lt;br&gt;ket för rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning eller frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:783.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 31 kap. 4 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 §, 31 kap. 3 §, 33 kap. 5 § och 36 kap. 13 §&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet&lt;br&gt;skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av&lt;br&gt;själslig abnormitet eller sinnesrörel-&lt;br&gt;se eller av någon annan orsak haft&lt;br&gt;starkt nedsatt förmåga att kontrol-&lt;br&gt;lera sitt handlande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av&lt;br&gt;psykisk störning eller sinnesrörelse&lt;br&gt;eller av någon annan orsak haft&lt;br&gt;starkt nedsatt förmåga att kontrol-&lt;br&gt;lera sitt handlande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För brott som någon begått under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sin-&lt;br&gt;nesslöhet eller annan själslig abnor-&lt;br&gt;mitet av så djupgående natur att&lt;br&gt;den måste anses jämställd med sin-&lt;br&gt;nessjukdom, får rätten inte tillämpa&lt;br&gt;annan påföljd än överlämnande till&lt;br&gt;särskild vård, böter eller skyddstill-&lt;br&gt;syn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bör påföljd som nu sagts inte till-&lt;br&gt;lämpas skall den tilltalade vara fri&lt;br&gt;från påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har begått ett brott un-&lt;br&gt;der påverkan av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning får inte dömas till fängelse.&lt;br&gt;Om rätten i ett sådant fall finner att&lt;br&gt;inte heller någon annan påföljd bör&lt;br&gt;ådömas, skall den tilltalade vara fri&lt;br&gt;från påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan den som begått brottslig gär-&lt;br&gt;ning, enligt vad som framgår av fö-&lt;br&gt;reskriven medicinsk utredning, be-&lt;br&gt;redas vård med stöd av lagen om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lider den som har begått ett&lt;br&gt;brott, för vilket påföljden inte be-&lt;br&gt;döms kunna stanna vid böter, av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning, får rätten&lt;br&gt;överlämna honom till rättspsykia-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;' Senaste lydelse 1988:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1967:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;z vissa fall eller vård i specialsjukhus&lt;br&gt;med stöd av 35 § lagen angående&lt;br&gt;omsorger om vissa psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda, må rätten, om den&lt;br&gt;finner behov av sådan vård förelig-&lt;br&gt;ga, förordna att han skall överläm-&lt;br&gt;nas till sluten psykiatrisk vård eller&lt;br&gt;vård i specialsjukhus för psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda. Om gärningen icke&lt;br&gt;begåtts under inflytande av sinnes-&lt;br&gt;sjukdom, sinnesslöhet eller annan&lt;br&gt;själslig abnormitet av så djupgående&lt;br&gt;natur, att den måste anses jämställd&lt;br&gt;med sinnessjukdom, må dock så-&lt;br&gt;dant förordnande meddelas allenast&lt;br&gt;såframt särskilda skäl äro därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;trisk vård, om det med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personli-&lt;br&gt;ga förhållanden i övrigt är påkallat&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårds-&lt;br&gt;inrättning för psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;är förenad med frihetsberövande&lt;br&gt;och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brottet begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning,&lt;br&gt;får rätten besluta att särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning enligt lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;skall äga rum vid vården, om det till&lt;br&gt;följd av den psykiska störningen&lt;br&gt;finns risk för att han återfaller i&lt;br&gt;brottslighet, som är av allvarligt&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med hänsyn till den tillta-&lt;br&gt;lades tidigare brottslighet eller av&lt;br&gt;andra särskilda skäl är påkallat, får&lt;br&gt;rätten i samband med överlämnan-&lt;br&gt;de till rättspsykiatrisk vård döma till&lt;br&gt;annan påföljd, dock inte fängelse el-&lt;br&gt;ler överlämnande till annan särskild&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till fängelse på viss&lt;br&gt;tid eller förordnar rätten, med&lt;br&gt;tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att&lt;br&gt;sådan påföljd skall avse ytterligare&lt;br&gt;brott, och har den dömde med an-&lt;br&gt;ledning av misstanke om brott, som&lt;br&gt;prövats genom dom i målet, under&lt;br&gt;en sammanhängande tid av minst&lt;br&gt;tjugofyra timmar varit berövad fri-&lt;br&gt;heten som anhållen, häktad eller in-&lt;br&gt;tagen på rättspsykiatrisk klinik en-&lt;br&gt;ligt 9 § lagen (1966:301) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning i brott-&lt;br&gt;mål, skall tiden för frihetsberövan-&lt;br&gt;det, till den del därunder icke sam-&lt;br&gt;tidigt skett verkställighet av dom i&lt;br&gt;annat mål, anses som tid under vil-&lt;br&gt;ken den ådömda påföljden verk-&lt;br&gt;ställts i anstalt. Domstolen skall i&lt;br&gt;domen angiva det antal dagar på-&lt;br&gt;följden skall anses verkställd. Är&lt;br&gt;den tid varmed ådömt fängelse&lt;br&gt;överstiger frihetsberövandet ringa,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till fängelse på viss&lt;br&gt;tid eller förordnar rätten, med&lt;br&gt;tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att&lt;br&gt;sådan påföljd skall avse ytterligare&lt;br&gt;brott, och har den dömde med an-&lt;br&gt;ledning av misstanke om brott, som&lt;br&gt;prövats genom dom i målet, under&lt;br&gt;en sammanhängande tid av minst&lt;br&gt;tjugofyra timmar varit berövad fri-&lt;br&gt;heten som anhållen, häktad eller in-&lt;br&gt;tagen på en enhet för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning med stöd av 10 §&lt;br&gt;lagen (1991:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning, skall tiden för&lt;br&gt;frihetsberövandet, till den del där-&lt;br&gt;under icke samtidigt skett verkstäl-&lt;br&gt;lighet av dom i annat mål, anses&lt;br&gt;som tid under vilken den ådömda&lt;br&gt;påföljden verkställts i anstalt.&lt;br&gt;Domstolen skall i domen angiva&lt;br&gt;det antal dagar påföljden skall an-&lt;br&gt;ses verkställd. Är den tid varmed&lt;br&gt;ådömt fängelse överstiger frihetsbe-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1987:761.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;må forordnas att fängelsestraffet&lt;br&gt;skall anses helt verkställt genom fri-&lt;br&gt;hetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rövandet ringa, må forordnas att&lt;br&gt;fängelsestraffet skall anses helt&lt;br&gt;verkställt genom frihetsberövan-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till&lt;br&gt;fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt&lt;br&gt;första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på&lt;br&gt;skyddstillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den&lt;br&gt;villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott&lt;br&gt;samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om&lt;br&gt;brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som&lt;br&gt;angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller&lt;br&gt;delvis verkställd genom frihetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som ej&lt;br&gt;fyllt femton år eller som handlat&lt;br&gt;under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller annan själslig ab-&lt;br&gt;normitet av så djupgående natur,&lt;br&gt;att den måste anses jämställd med&lt;br&gt;sinnessjukdom, må rätten jorordna&lt;br&gt;om förverkande av egendom eller&lt;br&gt;om annan särskild rättsverkan som&lt;br&gt;kan följa å brottet, allenast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;sinnesart, gärningens beskaffenhet&lt;br&gt;och omständigheterna i övrigt kan&lt;br&gt;anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som&lt;br&gt;inte fyllt femton år eller som hand-&lt;br&gt;lat under påverkan av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning får rätten besluta&lt;br&gt;om förverkande av egendom eller&lt;br&gt;om annan särskild rättsverkan, som&lt;br&gt;kan följa på brottet, endast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;psykiska tillstånd, gärningens be-&lt;br&gt;skaffenhet och omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30&lt;br&gt;kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande över&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen enligt 3 §&lt;br&gt;andra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brott-&lt;br&gt;mål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-&lt;br&gt;risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om&lt;br&gt;verkställigheten inte har påböljats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det får sådant förordnande inte meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1986:118.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under&lt;br&gt;förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än&lt;br&gt;böter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för&lt;br&gt;detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet uppenbarligen be-&lt;br&gt;gåtts under inflytande av sådan&lt;br&gt;själslig abnormitet, som avses i 30&lt;br&gt;kap. 6 § brottsbalken, samt psykiat-&lt;br&gt;risk vård eller vård enligt lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;kommer till stånd utan lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om psykiatrisk vård eller vård&lt;br&gt;z specialsjukhus eller i vårdhem för&lt;br&gt;vuxna enligt 35 § lagen (1967:940)&lt;br&gt;angående omsorger om vissa psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda eller särskil-&lt;br&gt;da omsorger enligt lagen (1985:&lt;br&gt;568) om särskilda omsorger om psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda m.fl. kom-&lt;br&gt;mer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av&lt;br&gt;särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla&lt;br&gt;den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:943.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 &lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvandling får ej ske av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömtsför brott&lt;br&gt;stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken, &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;som enligt domen begåtts under på-&lt;br&gt;verkan av en allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vite som har utdömts for underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut&lt;br&gt;rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-&lt;br&gt;gången i arbetstvister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-&lt;br&gt;da bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I fråga om böter som har ådömts för brott som begåtts före ikraftträ-&lt;br&gt;dandet gäller äldre bestämmelser fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:947.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;11 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt&lt;br&gt;kriminalregister&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 och 10 §§ lagen (1963:197) om allmänt&lt;br&gt;kriminalregister skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. överlämnats till sluten eller öp-&lt;br&gt;pen psykiatrisk vård eller till vård i&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda eller, om för brottet är&lt;br&gt;stadgat fängelse, till vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. överlämnats till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård eller, om för brottet är&lt;br&gt;föreskrivet fängelse, till vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. ålagts förvandlingsstraff för böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott, för vilket dömts till&lt;br&gt;skyddstillsyn, enligt domen begåtts &amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;under inflytande av sådan själslig &amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;abnormitet som avses i 30 kap. 6 §&lt;br&gt;brottsbalken, skall detta särskilt an- &amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;märkas i registret. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;I&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott, för vilket dömts till&lt;br&gt;skyddstillsyn eller villkorlig dom,&lt;br&gt;enligt domen begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning,&lt;br&gt;skall detta särskilt anmärkas i re-&lt;br&gt;gistret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personut-&lt;br&gt;redning och om domen eller beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,&lt;br&gt;icke medtagas anteckning om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken eller överlämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit&lt;br&gt;från domen eller beslutet; samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. fängelse i annat fall än som avses i 1 samt förvandlingsstraff för böter,&lt;br&gt;sedan tio år förflutit från frigivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo&lt;br&gt;meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola&lt;br&gt;båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt&lt;br&gt;första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu&lt;br&gt;sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som&lt;br&gt;meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som&lt;br&gt;bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning&lt;br&gt;regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts&lt;br&gt;enligt femte stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall med tillämpning av vad i&lt;br&gt;denna paragraf stadgas i utdraget ej&lt;br&gt;medtagas någon anteckning om på-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall med tillämpning av vad i&lt;br&gt;denna paragraf föreskrivs i utdraget&lt;br&gt;inte någon anteckning om påföljd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:1484.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:287.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;foljd, skola ej heller medtagas övri-&lt;br&gt;ga anteckningar, som må förekom-&lt;br&gt;ma i registret. I utdrag till domstol&lt;br&gt;eller åklagare skall dock alltid med-&lt;br&gt;tagas anteckning om verkställd sin-&lt;br&gt;nesundersökning eller rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tas med, skall inte heller de övriga&lt;br&gt;anteckningar tas med som kan före-&lt;br&gt;komma i registret. 1 utdrag till&lt;br&gt;domstol eller åklagare skall dock&lt;br&gt;alltid tas med anteckning om verk-&lt;br&gt;ställd sinnesundersökning eller&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller&lt;br&gt;om läkarintyg som avses i 4 § jorsta&lt;br&gt;stycket lagen (1991:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf-&lt;br&gt;fande uppgift som antecknats med stöd av 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för&lt;br&gt;särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieom-&lt;br&gt;budsman eller datainspektionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet, eller efter&lt;br&gt;ikraftträdandet med stöd av punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen&lt;br&gt;(1991:000) om ändring i brottsbalken, gäller 2 § första stycket 2 i dess äldre&lt;br&gt;lydelse fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 2 § andra&lt;br&gt;stycket i dess äldre lydelse fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;12 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1965:94) om polisregister m. m.&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7a§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsning som anges i 7 § skall ej iakttagas, om för särskilt fall&lt;br&gt;fullständiga uppgifter begäras av myndighet som sägs i 3 § 1 eller av&lt;br&gt;myndighet som av regeringen fått tillstånd att erhålla utdrag eller upplys-&lt;br&gt;ning utan begränsning enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om fullständiga uppgifter ej&lt;br&gt;begärts enligt första stycket, skall&lt;br&gt;till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-&lt;br&gt;nas uppgift om dom eller beslut&lt;br&gt;varigenom någon ådömtsförvisning&lt;br&gt;med sådant förbud att återvända&lt;br&gt;till riket som icke är begränsat till&lt;br&gt;att gälla viss tid. Vidare får i sam-&lt;br&gt;manställning som avses i 5 § andra&lt;br&gt;stycket lämnas uppgift i fråga om&lt;br&gt;ännu gällande förbud för utlänning&lt;br&gt;att återvända till riket eller till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utdrag eller upplysning till åkla-&lt;br&gt;gare lämnas alltid uppgift om an-&lt;br&gt;teckning rörande verkställd sinnes-&lt;br&gt;undersökning eller rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om fullständiga uppgifter ej&lt;br&gt;begärts enligt första stycket, skall&lt;br&gt;till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-&lt;br&gt;nas uppgift om dom eller beslut&lt;br&gt;varigenom någon ådömts utvisning&lt;br&gt;med sådant förbud att återvända&lt;br&gt;till riket som icke är begränsat till&lt;br&gt;att gälla viss tid. Vidare får i sam-&lt;br&gt;manställning som avses i 5 § andra&lt;br&gt;stycket lämnas uppgift i fråga om&lt;br&gt;ännu gällande förbud för utlänning&lt;br&gt;att återvända till riket eller till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utdrag eller upplysning till åkla-&lt;br&gt;gare lämnas alltid uppgift om an-&lt;br&gt;teckning rörande verkställd sinnes-&lt;br&gt;undersökning eller rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller om läkarintyg&lt;br&gt;som avses i 4 § första stycket lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1976:1073.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha föl-&lt;br&gt;jande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som fullt bevis att delgivning har&lt;br&gt;skett på sätt som anges i intyget&lt;br&gt;gäller intyg som i tjänsten utfärdas&lt;br&gt;av stämningsman, tjänsteman vid&lt;br&gt;svensk utlandsmyndighet, åklagare,&lt;br&gt;polisman, kronofogde, exekutiv&lt;br&gt;tjänsteman vid kronofogdemyndig-&lt;br&gt;het samt, vid delgivning med den&lt;br&gt;som är intagen i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt, häkte, hem som avses i 12 §&lt;br&gt;lagen (1990:52) med särskilda be-&lt;br&gt;stämmelser om vård av unga och i&lt;br&gt;22 § lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall eller rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk klinik, tjänsteman vid&lt;br&gt;anstalten. Samma vitsord tillkom-&lt;br&gt;mer intyg av notarius publicus och&lt;br&gt;intyg av nämndeman i tingsrätt vid&lt;br&gt;delgivning för tingsrättens räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som fullt bevis att delgivning har&lt;br&gt;skett på sätt som anges i intyget&lt;br&gt;gäller intyg som i tjänsten utfärdas&lt;br&gt;av stämningsman, tjänsteman vid&lt;br&gt;svensk utlandsmyndighet, åklagare,&lt;br&gt;polisman, kronofogde, exekutiv&lt;br&gt;tjänsteman vid kronofogdemyndig-&lt;br&gt;het samt tjänsteman vid någon av&lt;br&gt;följande inrättningar, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. kriminalvårdsanstalt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. häkte,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. hem som avses i 12 § lagen&lt;br&gt;(1990:52) med särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om vård av unga och i 22 §&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. sådan enhet som avses i 6§&lt;br&gt;första stycket andra meningen lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;och i 5 § lagen (1991:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om delgivningen avser den som är&lt;br&gt;intagen där. Samma vitsord tillkom-&lt;br&gt;mer intyg av notarius publicus och&lt;br&gt;intyg av nämndeman i tingsrätt vid&lt;br&gt;delgivning for tingsrättens räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket så-&lt;br&gt;dant vitsord som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att&lt;br&gt;delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet&lt;br&gt;styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning&lt;br&gt;på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss&lt;br&gt;nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1990:62.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;14 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt&lt;br&gt;samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med&lt;br&gt;främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,&lt;br&gt;böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats&lt;br&gt;efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten&lt;br&gt;ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i&lt;br&gt;Sverige enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljestför-&lt;br&gt;anledes av överenskommelsen, för-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av påföljd,&lt;br&gt;som innebär frihetsberövande och ej&lt;br&gt;avser överlämnande till särskild&lt;br&gt;vård, eller av böter eller förverkan-&lt;br&gt;de, som ådömts eller beslutats ge-&lt;br&gt;nom dom meddelad av svensk&lt;br&gt;domstol eller ålagts någon av annan&lt;br&gt;svensk myndighet genom godkänt&lt;br&gt;strafföreläggande eller godkänt fö-&lt;br&gt;reläggande av ordningsbot, får an-&lt;br&gt;förtros åt myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljest för-&lt;br&gt;anleds av överenskommelsen, for-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av frihets-&lt;br&gt;berövande påföljd, böter eller för-&lt;br&gt;verkande, som ådömts eller beslu-&lt;br&gt;tats genom dom meddelad av&lt;br&gt;svensk domstol eller ålagts någon&lt;br&gt;av annan svensk myndighet genom&lt;br&gt;godkänt strafföreläggande eller&lt;br&gt;godkänt föreläggande av ordnings-&lt;br&gt;bot, får anförtros åt myndighet i&lt;br&gt;den främmande staten. Vad som&lt;br&gt;har sagts nu gäller dock inte verk-&lt;br&gt;ställighet av något annat beslut om&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård än&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;för visst fall förordna, att frihets-&lt;br&gt;berövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;br&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;for visst fall förordna, att frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;br&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rövande påföljd som icke avser&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård och&lt;br&gt;som här i landet ådömts eller ålagts&lt;br&gt;medborgare eller någon som har&lt;br&gt;hemvist i viss främmande stat får&lt;br&gt;anförtros myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rövande påföljd som här i landet&lt;br&gt;ådömts eller ålagts medborgare el-&lt;br&gt;ler någon som har hemvist i viss&lt;br&gt;främmande stat får anförtros myn-&lt;br&gt;dighet i den främmande staten. Det&lt;br&gt;sistnämnda gäller dock inte verk-&lt;br&gt;ställighet av något annat beslut om&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård än&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av böter eller förverkande,&lt;br&gt;annan myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer. Framställning om&lt;br&gt;verkställighet får ej göras, om med&lt;br&gt;motsvarande tillämpning av 5 §&lt;br&gt;andra stycket 1 — 8 hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i&lt;br&gt;fråga om verkställighet av böter el-&lt;br&gt;ler förverkande, annan myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer. Fram-&lt;br&gt;ställning om verkställighet får ej gö-&lt;br&gt;ras, om med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 5 § andra stycket 1 —8 hin-&lt;br&gt;der mot verkställighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,&lt;br&gt;om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.&lt;br&gt;Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som&lt;br&gt;ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-&lt;br&gt;verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-&lt;br&gt;rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen for avgö-&lt;br&gt;rande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § förord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen att framställning&lt;br&gt;om verkställighet göres i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § forord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen&lt;br&gt;att framställning om verkställighet&lt;br&gt;görs i den främmande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 a §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt Fråga om verkställighet enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen. Framställning om sådan&lt;br&gt;verkställighet får inte göras, om&lt;br&gt;med motsvarande tillämpning av&lt;br&gt;25 a § första stycket hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen med motsvarande&lt;br&gt;tillämpning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen eller, i fråga om verkställig-&lt;br&gt;het av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, av socialstyrelsen.&lt;br&gt;Framställning om sådan verkstäl-&lt;br&gt;lighet får inte göras, om med mot-&lt;br&gt;svarande tillämpning av 25 a §&lt;br&gt;första stycket hinder mot verkstäl-&lt;br&gt;lighet i den främmande staten kan&lt;br&gt;antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, av socialsty-&lt;br&gt;relsen med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i&lt;br&gt;tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;15 Förslagtill&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1974:202) om beräkning av&lt;br&gt;strafftid m. m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är häktad får avge nöjd-&lt;br&gt;förklaring inför chefen för den kri-&lt;br&gt;minalvårdsanstalt där han är in-&lt;br&gt;tagen eller chefen för det häkte eller&lt;br&gt;den rättspsykiatriska klinik där han&lt;br&gt;förvaras eller inför någon annan&lt;br&gt;tjänsteman där som har förordnats&lt;br&gt;att ta emot sådan förklaring. / fråga&lt;br&gt;om häktad som förvaras på rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk klinik kan regeringen före-&lt;br&gt;skriva att nöjdförklaring i vissa fall&lt;br&gt;skall avges inför närmaste polis-&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är häktad får avge nöjd-&lt;br&gt;förklaring inför chefen för det häkte&lt;br&gt;där han är intagen eller, om han är&lt;br&gt;intagen i kriminalvårdsanstalt, in-&lt;br&gt;för chefen för anstalten eller inför&lt;br&gt;någon annan tjänsteman där som&lt;br&gt;har förordnats att ta emot sådan&lt;br&gt;förklaring. Om den häktade är in-&lt;br&gt;tagen på en sådan enhet som avses i&lt;br&gt;6§ första stycket andra meningen&lt;br&gt;lagen (1991:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård eller z 5 § lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning, får han avge nöjdförkla-&lt;br&gt;ring injor chefsöverläkaren eller nå-&lt;br&gt;gon annan läkare som denne har&lt;br&gt;förordnat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som&lt;br&gt;mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets&lt;br&gt;utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänke-&lt;br&gt;tid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten&lt;br&gt;eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas&lt;br&gt;tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart&lt;br&gt;det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt&lt;br&gt;upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare&lt;br&gt;att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde&lt;br&gt;vill avge sådan förklaring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den som skall undergå fängel-&lt;br&gt;se häktad, omhändertagen enligt 28&lt;br&gt;kap. 11 § tredje stycket brottsbal-&lt;br&gt;ken eller intagen i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt för undergående av påföljd i&lt;br&gt;annat mål när domen får verkstäl-&lt;br&gt;las, skall styresmannen vid den kri-&lt;br&gt;minalvårdsanstalt där han är in-&lt;br&gt;tagen eller föreståndaren för det&lt;br&gt;häkte eller chefen för den rättspsy-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den som skall undergå fängel-&lt;br&gt;se häktad, omhändertagen enligt&lt;br&gt;28 kap. 11 § tredje stycket brotts-&lt;br&gt;balken eller intagen i kriminal-&lt;br&gt;vårdsanstalt för att undergå påföljd&lt;br&gt;i annat mål när domen får verkstäl-&lt;br&gt;las, skall kriminalvårdsanstalten el-&lt;br&gt;ler häktet där han är intagen ome-&lt;br&gt;delbart befordra domen till verk-&lt;br&gt;ställighet. Om han är intagen på en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/91: JuU2, rskr. 14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1987:764.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kiatriska klinik där han förvaras sådan enhet som avses i 5 § lagen&lt;br&gt;omedelbart befordra domen till (1991:000) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;verkställighet. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;dersökning, är det i stället chefsöver-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkaren som skall göra det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han&lt;br&gt;för verkställighet förpassas till sådan anstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras&lt;br&gt;han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förva-&lt;br&gt;ras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;16 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad på&lt;br&gt;grund av misstanke om ett eller fle-&lt;br&gt;ra brott eller som till följd av sådan&lt;br&gt;misstanke under mer än 24 timmar&lt;br&gt;i sträck har varit anhållen, under-&lt;br&gt;kastad reseförbud eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldighet, intagen på rättspsykia-&lt;br&gt;trisk klinik eller tagen i förvar ge-&lt;br&gt;nom beslut av befalhavare på fartyg&lt;br&gt;eller luftfartyg eller av beskickning&lt;br&gt;eller konsulat har rätt till ersättning&lt;br&gt;av staten, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frikännande dom meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet avvisas eller avskrivs,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förundersökning avslutas utan&lt;br&gt;att åtal väcks eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutet om frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning genom avslag på häktnings-&lt;br&gt;framställning eller efter överpröv-&lt;br&gt;ning, fullföljd av talan eller anlitan-&lt;br&gt;de av särskilt rättsmedel upphävs&lt;br&gt;eller ersätts av beslut om mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärd eller undanröjs&lt;br&gt;utan förordnande om ny handlägg-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad på&lt;br&gt;grund av misstanke om ett eller fle-&lt;br&gt;ra brott eller som till följd av sådan&lt;br&gt;misstanke under mer än 24 timmar&lt;br&gt;i sträck har varit anhållen, under-&lt;br&gt;kastad reseförbud eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldighet, intagen för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning eller tagen i&lt;br&gt;förvar genom beslut av befälhavare&lt;br&gt;på fartyg eller luftfartyg eller av be-&lt;br&gt;skickning eller konsulat har rätt till&lt;br&gt;ersättning av staten, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frikännande dom meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet avvisas eller avskrivs,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förundersökning avslutas utan&lt;br&gt;att åtal väcks eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutet om frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning genom avslag på häktnings-&lt;br&gt;framställning eller efter överpröv-&lt;br&gt;ning, fullföljd av talan eller anlitan-&lt;br&gt;de av särskilt rättsmedel upphävs&lt;br&gt;eller ersätts av beslut om mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärd eller undanröjs&lt;br&gt;utan förordnande om ny handlägg-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan&lt;br&gt;frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av&lt;br&gt;staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som&lt;br&gt;nämns i första stycket 1 —3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit&lt;br&gt;anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,&lt;br&gt;om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe-&lt;br&gt;stämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan&lt;br&gt;bedömning inte skulle ha beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har undergått fängelse, Den som har undergått fängelse,&lt;br&gt;förvandlingsstraff för böter eller förvandlingsstraff för böter eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1980:422.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:651.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:651.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utegångsförbud enligt lagen&lt;br&gt;(1986:644) om disciplinförseelser&lt;br&gt;av krigsmän, m. m. har rätt till er-&lt;br&gt;sättning av staten, om efter fullföljd&lt;br&gt;av talan eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel frikännande dom med-&lt;br&gt;delas eller mindre ingripande på-&lt;br&gt;följd ådömes eller dom eller beslut&lt;br&gt;som legat till grund för verkställig-&lt;br&gt;heten undanröjes utan förordnande&lt;br&gt;om ny handläggning. Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter förordnande av&lt;br&gt;domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbal-&lt;br&gt;ken har undergått sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård eller vård i specialsjukhus för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utegångsförbud enligt lagen&lt;br&gt;(1986:644) om disciplinförseelser&lt;br&gt;av krigsmän, m. m. har rätt till er-&lt;br&gt;sättning av staten, om efter fullföljd&lt;br&gt;av talan eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel frikännande dom med-&lt;br&gt;delas eller mindre ingripande på-&lt;br&gt;följd ådöms eller dom eller beslut&lt;br&gt;som legat till grund för verkställig-&lt;br&gt;heten undanröjs utan förordnande&lt;br&gt;om ny handläggning. Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter förordnande av&lt;br&gt;domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbal-&lt;br&gt;ken har genomgått rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraft-&lt;br&gt;trädandet varit intagen på en rättspsykiatrisk klinik eller efter förordnande&lt;br&gt;av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari&lt;br&gt;1992 undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;17 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte&lt;br&gt;att kunna bedöma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-&lt;br&gt;te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens beslut. Avser be-&lt;br&gt;slutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av beslutet fram-&lt;br&gt;gå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts&lt;br&gt;om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om&lt;br&gt;påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte&lt;br&gt;redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från den&lt;br&gt;chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §&lt;br&gt;lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten&lt;br&gt;dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från&lt;br&gt;den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utförandet av undersökningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med&lt;br&gt;undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen&lt;br&gt;beslutar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-&lt;br&gt;ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till&lt;br&gt;rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom&lt;br&gt;fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor&lt;br&gt;från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.&lt;br&gt;Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall&lt;br&gt;avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som huvudmannen för enheten utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I&lt;br&gt;utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtande med-&lt;br&gt;delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om&lt;br&gt;undersökning kom in till undersökningsenheten foras över till denna.&lt;br&gt;Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-&lt;br&gt;tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning&lt;br&gt;till något annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas&lt;br&gt;av kriminalvårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning finns bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m.fl. och i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga&lt;br&gt;rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet&lt;br&gt;över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att&lt;br&gt;den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts for&lt;br&gt;någon annan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten&lt;br&gt;underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det&lt;br&gt;finns något annat skäl att anta att han inte kommer att frivilligt medverka&lt;br&gt;till undersökningen, får rätten besluta att han skall tas in på undersök-&lt;br&gt;ningsenheten. I beslutet skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor,&lt;br&gt;under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersök-&lt;br&gt;ningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att han&lt;br&gt;får hållas kvar under ytterligare högst två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-&lt;br&gt;tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-&lt;br&gt;serna i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen&lt;br&gt;som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —&lt;br&gt;24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning&lt;br&gt;som avses i 3 eller 4 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning kompletteras, gäller i tillämpliga delar vad som&lt;br&gt;sägs i 5 §, 6 § första stycket och 8—11 §§ om en sådan undersökning.&lt;br&gt;Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran&lt;br&gt;av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att&lt;br&gt;inställa den misstänkte till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-&lt;br&gt;tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket&lt;br&gt;liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller&lt;br&gt;sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-&lt;br&gt;bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet&lt;br&gt;avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-&lt;br&gt;gas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som&lt;br&gt;meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet&lt;br&gt;skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i&lt;br&gt;den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet&lt;br&gt;av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 fråga om tid för att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-&lt;br&gt;ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen&lt;br&gt;skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Styrelsens beslut&lt;br&gt;om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande enligt&lt;br&gt;11 a § i den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avger socialstyrelsen efter ikraftträdandet ett utlåtande som begärts&lt;br&gt;enligt 3 § andra stycket i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i&lt;br&gt;enlighet med vad som föreskrivs i punkt 2 ovan för ett utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning och i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett&lt;br&gt;utlåtande av chefsöverläkaren. Ett sådant utlåtande av styrelsen ersätter&lt;br&gt;ett utlåtande av chefsöverläkaren enligt sistnämnda paragrafer. I fråga om&lt;br&gt;ett utlåtande av styrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;före ikraftträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfarande Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett&lt;br&gt;beslut enligt 10 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;18 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten må, när skäl äro därtill,&lt;br&gt;förordna läkare att avgiva läkarin-&lt;br&gt;tyg angående misstänkt. Sådant in-&lt;br&gt;tyg skall avfattas enligt anvisningar&lt;br&gt;som meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning ej verkställts, skall läkarintyg&lt;br&gt;som sägs i första stycket inhämtas&lt;br&gt;från psykiater, innan någon över-&lt;br&gt;lämnas till öppen psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får, när det finns skäl till&lt;br&gt;det, förordna en läkare att avge lä-&lt;br&gt;karintyg angående den misstänkte.&lt;br&gt;Om rätten särskilt anger det i för-&lt;br&gt;ordnandet, skall intyget omfatta de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för&lt;br&gt;att överlämna den misstänkte till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer med-&lt;br&gt;delar föreskrifter om avfattningen&lt;br&gt;av läkarintyget. Endast en läkare&lt;br&gt;som får avge utlåtande över en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning får förord-&lt;br&gt;nas att avge ett sådant intyg som&lt;br&gt;anges i första stycket andra mening-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa&lt;br&gt;sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må&lt;br&gt;polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1973:1214.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1981:216.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Social- och justitiedepartementen&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wal-&lt;br&gt;lén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Jo-&lt;br&gt;hansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-&lt;br&gt;ström, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsråden Thalén och Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om psykiatrisk tvångsvård, m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Statsråden Thalén och Freivalds anmäler sina förslag. Anförandena och&lt;br&gt;förslagen redovisas i underprotokollet för social- resp, justitiedepartemen-&lt;br&gt;tet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statsrådet Thalén hemställer att regeringen i en proposition föreslår&lt;br&gt;riksdagen att anta de lagförslag som hon och statsrådet Freivalds har lagt&lt;br&gt;fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar&lt;br&gt;att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredra-&lt;br&gt;gandena har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i&lt;br&gt;underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Socialdepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Thalén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Anmälan till proposition om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för närvarande i&lt;br&gt;lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall&lt;br&gt;(LSPV). Lagen anger bl. a. under vilka förutsättningar tvångsvård får ges&lt;br&gt;på grund av psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet.&lt;br&gt;En redogörelse för gällande lagstiftning bör fogas till protokollet i detta&lt;br&gt;ärende som bilaga 1:1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I juni 1980 tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet en&lt;br&gt;parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av reglerna om vård&lt;br&gt;oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen&lt;br&gt;m. m. Kommittén antog namnet socialberedningen (S 1980:07). På grund-&lt;br&gt;val av ett delbetänkande från beredningen (Ds S 1981:7) genomfördes&lt;br&gt;med verkan fr. o. m. år 1983 vissa ändringar i LSPV främst i syfte att&lt;br&gt;avhjälpa brister och oklarheter i lagen och stärka patienternas rättssäker-&lt;br&gt;het (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). Genom nya direktiv uppdrogs i&lt;br&gt;december 1982 åt beredningen att bl. a. fortsätta översynen av LSPV med&lt;br&gt;sikte på en fullständig revision av den psykiatriska tvångsvårdslagstift-&lt;br&gt;ningen (Dir. 1982:106). Beredningen avlämnade i augusti 1984 betänkan-&lt;br&gt;det (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (ledamöter vid&lt;br&gt;betänkandets avlämnande: försäkringsrättsrådet Lars Grönwall, ordföran-&lt;br&gt;de, f. d. riksdagsledamoten Britta Bergström, riksdagsledamoten Göte&lt;br&gt;Jonsson, f. d. riksdagsledamoten Erik Larsson, landstingsrådet Ove Löf-&lt;br&gt;gren, riksdagsledamoten Anita Persson, avdelningschefen Kurt Sjöström&lt;br&gt;och riksdagsledamoten Evert Svensson).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet innehåller förslag till en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstift-&lt;br&gt;ning. Den nuvarande lagen föreslås ersatt av tre nya lagar, som enligt&lt;br&gt;betänkandet tar sikte på olika behov: behovet av akut, kortvarig vård vid&lt;br&gt;allvarliga psykiska störningar, behovet av adekvata vårdformer för psy-&lt;br&gt;kiskt störda lagöverträdare och behovet av skyddsregler för vissa patienter&lt;br&gt;med nedsatt mental förmåga. En särskild lag om personalens befogenheter&lt;br&gt;vid vård på vissa institutioner föreslås gälla för psykiatrisk tvångsvård och&lt;br&gt;inom socialtjänsten. I betänkandet förs fram synpunkter på samarbetet&lt;br&gt;mellan psykiatrin och socialtjänsten, främst beträffande patienter som&lt;br&gt;skrivs ut från psykiatrisk institutionsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet innehåller även förslag till nya påföljdsregler för psykiskt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störda lagöverträdare. I anslutning därtill föreslås nya bestämmelser för&lt;br&gt;det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet i brottmål. Chefen för ju-&lt;br&gt;stitiedepartementet kommer att behandla dessa frågor senare i dag (bil. 2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till protokollet i detta ärende bör fogas socialberedningens sammanfatt-&lt;br&gt;ning av sitt betänkande som bilaga 1:2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning&lt;br&gt;över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga&lt;br&gt;1:3. En sammanställning över remissyttrandena (utom såvitt avser de&lt;br&gt;frågor som behandlas i bil. 2) har upprättats och finns tillgänglig i lagstift-&lt;br&gt;ningsärendet (R 2068-1984).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till utfallet av remissbehandlingen har ärendet fordrat&lt;br&gt;särskilda beredningsåtgärder. En inledande sammankomst med företräda-&lt;br&gt;re för ett stort antal remissinstanser anordnades av socialdepartementet i&lt;br&gt;maj 1985, varvid tillfälle gavs att lämna synpunkter i sakfrågorna och på&lt;br&gt;det fortsatta beredningsförfarandet. Samtal med företrädare för vissa&lt;br&gt;myndigheter och organisationer har därefter förts av en arbetsgrupp inom&lt;br&gt;social- och justitiedepartementen. Som chefen för justitiedepartementet&lt;br&gt;kommer att redovisa närmare har hearings hållits i maj 1986 och novem-&lt;br&gt;ber 1988 rörande frågorna om behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;dare.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagråd sgranskn i ng&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslöt den 22 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande dels&lt;br&gt;över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m. som utarbetats&lt;br&gt;inom socialdepartementet, dels över lagförslag avseende bl. a. påföljdsreg-&lt;br&gt;lema i brottsbalken och det medicinska utredningsförfarandet för psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare som utarbetats inom justitiedepartementet. De&lt;br&gt;inom socialdepartementet upprättade lagförslagen bör fogas till detta pro-&lt;br&gt;tokoll som bilaga 1:4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 12 oktober 1990.&lt;br&gt;Yttrandet bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 1:5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt yttrande har lagrådet konstaterat att remissens förslag till ny&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning innebär väsentliga förändringar i för-&lt;br&gt;hållande till gällande lag på området. Lagrådet har inte redovisat invänd-&lt;br&gt;ningar mot den föreslagna lagrevisionen i stort men har fört fram synpunk-&lt;br&gt;ter och förordat andra lösningar än remissens i några principiellt viktiga&lt;br&gt;hänseenden. Därjämte har lagrådet i en rad frågor av mera detaljbetonad&lt;br&gt;karaktär föreslagit ändrad utformning av lagförslagen. Lagrådets yttrande&lt;br&gt;upptar i en bilaga en sammanställning av lagrådets förslag till hur de i&lt;br&gt;lagrådsremissen föreslagna lagarna om psykiatrisk tvångsvård, om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård och om rättspsykiatrisk undersökning bör utformas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande fråga som tagits upp av lagrådet gäller i vilken ut-&lt;br&gt;sträckning kriterierna för tvångsvård bör beakta skyddsbehovet för närstå-&lt;br&gt;ende och omgivningen. Vidare har lagrådet invänt mot en i remissen&lt;br&gt;föreslagen begränsning i nuvarande möjligheter att besluta om övergång&lt;br&gt;från frivillig sjukhusvård till tvångsvård, s. k. konvertering. Till de frågor&lt;br&gt;med principiella aspekter som lagrådet har berört närmare hör också i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vilka organ och i vilken sammansättning som den rättsliga prövningen av&lt;br&gt;tvångsvårdsfrågor bör ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkterna från lagrådet i dessa delar har föranlett vissa ändringar i&lt;br&gt;förhållande till lagrådsremissens förslag. De principiella ställningstagan-&lt;br&gt;den som gjordes i remissen har jag dock inte funnit skäl att frångå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den närmare utformningen i övrigt av lagstiftningen godtar&lt;br&gt;jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar i de remitterade lagför-&lt;br&gt;slagen. Det innebär bl. a. vissa förändringar i paragrafföljden i förslaget till&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård. Jag återkommer i det följande till lagrådets&lt;br&gt;ändringsförslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2, 3.1.2, 3.3, 3.4,&lt;br&gt;3.5.4, 3.9, 4.4.2 och 4.4.3) samt i specialmotiveringen under de lagrum&lt;br&gt;som särskilt behandlats i lagrådets yttrande. Härutöver har gjorts olika&lt;br&gt;redaktionella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för justitiedepartementet återkommer i sitt anförande (bilaga 2)&lt;br&gt;till de frågor som lagrådet har tagit upp rörande de inom justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet utarbetade lagförslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill nu ta upp frågan om en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning&lt;br&gt;med sikte på att en samlad reform skall kunna genomföras den 1 januari&lt;br&gt;1992. En ny lagstiftning på området kräver följdändringar i annan lagstift-&lt;br&gt;ning. I detta ärende tar jag upp vissa av dessa följdfrågor. Till andra&lt;br&gt;konsekvensändringar avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmänna utgångspunkter&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna synpunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Samhälleliga ideal om demokrati, rättvisa och medmänsklighet sätts på&lt;br&gt;konkreta prov i omsorgerna om människor med psykiska problem och&lt;br&gt;störningar. I vården av patienter med psykiska störningar prövas grundläg-&lt;br&gt;gande värderingar av människan och hennes livsvillkor. Synen på männi-&lt;br&gt;skan präglar både vem som får vård och i vilka former vården ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett historiskt eller internationellt perspektiv är det uppenbart hur&lt;br&gt;föreställningar om att människor har olika värde avspeglas och förstärks i&lt;br&gt;behandlingen av människor med psykiska störningar och andra utsatta&lt;br&gt;grupper. Sådana tendenser finns också i dagens svenska samhälle, även om&lt;br&gt;åtgärder har vidtagits för att motverka ojämlikhet. Kvarvarande mental-&lt;br&gt;sjukhus ger genom sin isolerade förläggning och sin yttre och inre lokalut-&lt;br&gt;formning uttryck för avstånd till samhället i övrigt och ”vanliga” männi-&lt;br&gt;skor. De ger en ”frusen” bild av gångna tiders värderingar och människo-&lt;br&gt;syn, liksom av bestående brister i demokrati och solidaritet medmänni-&lt;br&gt;skor emellan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står klart att den psykiskt sjuke förr i tiden inte tillerkändes samma&lt;br&gt;värde som andra människor och därför fick acceptera andra och sämre&lt;br&gt;livsvillkor i en rad avseenden. Även om skillnaderna har minskat kraftigt&lt;br&gt;och blivit mindre tydliga i nutida samhälle och vård, finns de i många&lt;br&gt;hänseenden kvar och yttrar sig på olika sätt. Det gäller alltifrån materiella&lt;br&gt;livsvillkor — som rätten till arbete, bostad och ekonomisk försörjning —&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till respekt för den enskildes självbestämmande, integritet och delaktighet&lt;br&gt;i en levande gemenskap människor emellan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan 1960-talet, då den nuvarande särskilda lagstiftningen om psykiat-&lt;br&gt;risk vård oberoende av samtycke kom till och huvudmannaskapet för den&lt;br&gt;psykiatriska vården helt fördes över från staten till landstingen, har bl. a.&lt;br&gt;följande väsentliga förändringar skett inom detta vårdområde:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Kunskaperna om möjligheterna att förebygga, bota och lindra psykiska&lt;br&gt;sjukdomar har förbättrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Resurserna inom den psykiatriska vården har byggts ut och inslaget av&lt;br&gt;personal med kvalificerad kompetens inom olika områden har kraftigt&lt;br&gt;förstärkts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Den psykiatriska vårdens särställning har reducerats och en integration&lt;br&gt;med övrig hälso- och sjukvård eftersträvats samtidigt som samspelet&lt;br&gt;med socialtjänsten förstärkts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— En påtaglig omvärdering har skett av den slutna vårdens verkningar och&lt;br&gt;biverkningar, vilket resulterat i en markant förskjutning mot insatser i&lt;br&gt;öppna former som mindre ingriper i det ”normala” livet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Inslaget av olika tvångsåtgärder har väsentligt reducerats och patientens&lt;br&gt;ställning och medinflytande stärkts i en fortgående demokratiserings-&lt;br&gt;process, där olika klientorganisationer spelar en viktig roll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill betona att dessa huvuddrag i utvecklingen inte bara gäller&lt;br&gt;Sverige utan flertalet länder i västvärlden. När det gäller att begränsa&lt;br&gt;tvånget och den slutna psykiatriska vården har utvecklingen t. o. m. gått&lt;br&gt;ännu snabbare i vissa andra länder. Detta har i vissa fall medfört betydan-&lt;br&gt;de problem när patienter abrupt gått från ett totalt omhändertagande på&lt;br&gt;institution till ett liv ute i samhället helt utan vård och stöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget är genomförda och planerade förändringar av den psykia-&lt;br&gt;triska vården i Sverige av så genomgripande art att den nu drygt tjugo år&lt;br&gt;gamla lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården måste ses över från&lt;br&gt;grunden. Enligt min mening ligger det då närmast till hands att inrikta sig&lt;br&gt;på att ersätta den nuvarande lagen med en ny reglering. De förslag som jag&lt;br&gt;presenterar i det följande utgår från och tar fasta på de positiva förändring-&lt;br&gt;ar i samhälle och vård som pågår och måste fortsätta. Ett grundläggande&lt;br&gt;krav på den nya lagstiftningen bör således enligt min mening vara att den&lt;br&gt;skall medge och stimulera till fortsatt utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig utgångspunkt för en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;är att den skall utgöra ett komplement till den grundläggande regleringen i&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som är tillämplig på all psykiatrisk&lt;br&gt;vård. Hälso- och sjukvården skall enligt denna lag vara ett fritt, öppet och&lt;br&gt;demokratiskt system med trygghet och rättssäkerhet. Huvudprincipen är&lt;br&gt;att den enskilde själv avgör om han vill anlita hälso- och sjukvården eller&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den psykiatriska tvångsvårdens omfattning har det skett&lt;br&gt;en snabb minskning under 1980-talet. I slutet av 1970-talet omfattades&lt;br&gt;mer än var tredje inneliggande patient inom psykiatrin av tvångsvårdslag-&lt;br&gt;stiftningen. Vid mitten av år 1983 hade denna andel sjunkit till ungefär var&lt;br&gt;femte patient. Den senaste patientinventeringen från hösten 1988 visar en&lt;br&gt;ytterligare minskning så att endast var sjätte inneliggande patient då&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdades med stöd av LSPV. Samtidigt har också det totala antalet vård-&lt;br&gt;platser minskat avsevärt. Dessutom kan nämnas att under senare år mind-&lt;br&gt;re än tio procent av nyintagningarna till sluten psykiatrisk vård skett med&lt;br&gt;stöd av LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I regeringsformen betonas respekten för alla människors lika värde och&lt;br&gt;för den enskilda människans frihet och värdighet. Där läggs också fast att&lt;br&gt;varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövan-&lt;br&gt;de och påtvingade kroppsliga ingrepp. Den människosyn som återspeglas&lt;br&gt;där och som också återkommer i en rad olika internationella dokument&lt;br&gt;kan sammanfattas i följande för ett civiliserat samhälle grundläggande&lt;br&gt;principer:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— människan har frihet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— människan är ansvarig (och alltså inte ett objekt i t. ex. vårdsamhället),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— människan är skapande och rymmer en potential av resurser och möj-&lt;br&gt;ligheter samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— människan är social med ett beroende av och ansvar för sin omgivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa humanitära värderingar präglar också vår nuvarande hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslag som år 1983 ersatte en tidigare strikt formalistisk och organi-&lt;br&gt;sationsinriktad sjukvårdslag. Även lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdspersonalen m.fl. liksom patientjournallagen (1985:562) in-&lt;br&gt;nehåller bestämmelser med denna inriktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hälso- och sjukvårdslagen innebär att målet för hälso- och sjukvården är&lt;br&gt;att ge alla en god vård på lika villkor. Vårdens insatser skall bestämmas&lt;br&gt;utifrån behoven och inte med hänsyn till vem man är eller var man bor.&lt;br&gt;Detta grundläggande krav, som har en mycket bred förankring hos med-&lt;br&gt;borgarna, har länge präglat vårdens utveckling och organisation. För psy-&lt;br&gt;kiatrins del har det inneburit bl. a. en ökad integration med somatisk vård&lt;br&gt;med en differentiering efter patienternas behov och inte efter t. ex. formel-&lt;br&gt;la bestämmelser om intagningssätt. Genom hälso- och sjukvårdslagen har&lt;br&gt;förebyggande insatser mot ohälsa markerats särskilt. Detta har speciell&lt;br&gt;betydelse för psykiatrins utveckling. För att undvika situationer där tvång&lt;br&gt;blir ofrånkomligt är förebyggande och tidigt insatta vårdåtgärder av största&lt;br&gt;betydelse. En grundläggande förutsättning för att sådana insatser skall vara&lt;br&gt;effektiva är att det finns möjlighet att tidigt bygga upp en förtroendefull&lt;br&gt;relation mellan vårdad och vårdare där man kan förstå och göra sig&lt;br&gt;förstådd i ett samspel på lika villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hälso- och sjukvårdslagen betonar betydelsen av att patienten ges infly-&lt;br&gt;tande på sin vård. Lagen säger att vården skall vara av god kvalitet och&lt;br&gt;tillgodose patienternas behov av trygghet i vården. Den skall vara lättill-&lt;br&gt;gänglig och bygga på respekt för patienternas självbestämmande och inte-&lt;br&gt;gritet. Dessutom skall den främja kontinuitet i kontakterna mellan patient&lt;br&gt;och personal. Patienten skall ges information om sitt hälsotillstånd och de&lt;br&gt;behandlingsmetoder som står till buds.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den av riksdagen godtagna hälsopolitiska propositionen om utveck-&lt;br&gt;lingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m. (prop. 1984/85:181) finns&lt;br&gt;också riktlinjer för hälso- och sjukvårdens utveckling vilka har stor rele-&lt;br&gt;vans även för den psykiatriska vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande solidariteten i samhälle och vård bygger på att vi har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvar inte bara för oss själva utan även for varandra. Förmågan till Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;ansvarstagande varierar under livscykeln och beroende på hälsotillstånd. I Bilaga 1&lt;br&gt;situationer där en människa på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart&lt;br&gt;saknar förmåga att se till sitt eget bästa eller utsätter andra for risker till liv&lt;br&gt;eller hälsa kräver den grundläggande solidariteten människor emellan att&lt;br&gt;hjälp kan ges även om vederbörande motsätter sig det. Sådan psykiatrisk&lt;br&gt;vård skall inriktas på att avhjälpa det oundgängliga vårdbehovet och syfta&lt;br&gt;till att motivera patienten så att han kan frivilligt medverka till fortsatt&lt;br&gt;stöd och behandling. För patienten och med hänsyn till allmänhetens&lt;br&gt;förtroende är det av största vikt att rättssäkerheten motsvarar högt ställda&lt;br&gt;krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att slopa varje möjlighet till psykiatrisk tvångsvård skulle innebära att&lt;br&gt;vi avsäger oss möjligheter att hjälpa människor i svårt utsatta situationer.&lt;br&gt;Detta skulle strida mot grundläggande humanitet och medmänsklighet.&lt;br&gt;Samtidigt kan konstateras att sådan vård måste begränsas och, så långt&lt;br&gt;möjligt, utformas så att riskerna för den personliga integriteten minimeras.&lt;br&gt;Patienten bör inte i vården påtvingas undersökningar eller behandlingar&lt;br&gt;som inte är motiverade av tillräckligt starka skäl. Om en patient vägrar att&lt;br&gt;godta behandling som ger snabbare tillfrisknande, minskat lidande och&lt;br&gt;kortare vårdtid, krävs således en grannlaga avvägning med beaktande av&lt;br&gt;berättigade krav på personlig integritet. Tvångsvårdstidema skall vara så&lt;br&gt;korta som möjligt och aktivt användas för att ge den behandling och det&lt;br&gt;stöd som behövs för att vården skall kunna övergå i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftningens utformning är viktig, men av än större vikt är vårdens&lt;br&gt;praktiska utformning, dess kompetens, arbetsmetoder, organisation och&lt;br&gt;resurser. Av stor betydelse är också att verksamheten bedrivs i ett öppet&lt;br&gt;samspel med övrig vård och under en insyn som gör det möjligt att följa&lt;br&gt;verksamhetens innehåll och resultat, utan att därför ge avkall på de stora&lt;br&gt;kraven på personlig integritet för patienterna. Som all medicinsk verksam-&lt;br&gt;het skall psykiatri bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.&lt;br&gt;Lagfäst tillsyn utövas av socialstyrelsen och i kontrollsystemet ingår dess-&lt;br&gt;utom bl. a. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningar har visat att omfattningen av tvångsinsatser har varierat&lt;br&gt;starkt mellan olika delar av landet, liksom mellan olika sjukhus och&lt;br&gt;kliniker. För den enskildes trygghet och för utveckling av vården är det av&lt;br&gt;största vikt att ha ett effektivt rapporteringssystem som medger aktuella&lt;br&gt;sammanställningar och en fortlöpande analys av tvångsvårdens omfatt-&lt;br&gt;ning och behandlingen under tvångsvård. För att få erforderligt perspektiv&lt;br&gt;på vården och möjligheter till förbättringar krävs en sådan erfarenhetsåter-&lt;br&gt;föring till såväl enskilda läkare som medicinsk, administrativ och förtroen-&lt;br&gt;devald ledning av vården. Material av detta slag utgör också en förutsätt-&lt;br&gt;ning för en väl fungerande tillsyn från socialstyrelsen som ansvarar för&lt;br&gt;erforderliga rutiner, bearbetningar och rapporteringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan löpande uppföljning utgör en viktig grund för fördjupade&lt;br&gt;studier och forskningsinsatser. Psykiatrin i allmänhet och tvångsvården i&lt;br&gt;synnerhet utgör ett starkt eftersatt forskningsområde med stort behov av&lt;br&gt;intensifierade insatser. Vissa initiativ har på senare tid tagits för att&lt;br&gt;komma till rätta med problemen. Jag kan här nämna att ett särskilt &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;forskningsprojekt om psykiatrisk vård i allmänhet och med fördjupning på Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;den psykiatriska tvångsvården pågår med stöd från socialdepartementets Bilaga 1&lt;br&gt;delegation för social forskning. I projektet belyses tvångsvårdens betydelse&lt;br&gt;för patienter, anhöriga och personal samt dess samband med vårdorgani-&lt;br&gt;sation och lagstiftning. Översiktliga resultat från projektet har redovisats i&lt;br&gt;rapporten Studier i psykiatrisk vård — särskilt tvångsvård — i två lands-&lt;br&gt;ting (Socialmedicinsk tidskrifts skriftserie nr 50 — 52).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Närmare om reformbehovet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Under denna period har&lt;br&gt;frågan om att reformera lagstiftningen på området diskuterats och utretts i&lt;br&gt;skilda sammanhang. Reformförslag beträffande främst psykiatrisk vård&lt;br&gt;för lagöverträdare lades år 1977 fram av den s. k. Bexeliuskommittén i&lt;br&gt;betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Samma år&lt;br&gt;slutfördes av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV,&lt;br&gt;varvid ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen re-&lt;br&gt;dovisar 1977:14). Detta lagförslag byggde i det väsentliga på samma grund&lt;br&gt;som LSPV. Frågan om ändringar i LSPV aktualiserades vidare i vissa&lt;br&gt;avseenden, bl. a. beträffande missbrukarnas ställning, i samband med so-&lt;br&gt;cialtjänstlagstiftningens tillkomst (SOU 1977:40 och prop. 1979/80:1).&lt;br&gt;Inget av de här nämnda förslagen ledde till någon genomgripande revision&lt;br&gt;av LSPV. Vissa begränsade ändringar som hade sin bakgrund i social-&lt;br&gt;tjänstpropositionen och som tog sikte på att stärka patienternas ställning&lt;br&gt;genomfördes dock med verkan fr.o.m. år 1983 (prop. 1981/82:72, SoU&lt;br&gt;53, rskr. 383).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har i sitt nu ifrågavarande betänkande företagit en&lt;br&gt;omfattande genomgång med inriktning på en fullständig revision av den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. För att kunna föra en grundlig&lt;br&gt;diskussion om tvånget inom psykiatrin har beredningen valt att närmare&lt;br&gt;belysa den historiska traditionen kring omhändertaganden för psykiatrisk&lt;br&gt;vård. Beredningen har därvid funnit att gamla vårdtraditioner, som i&lt;br&gt;huvudsak bygger på att patienterna vistas på mentalsjukhus under kontroll&lt;br&gt;och tvång, delvis lever kvar. Den gällande lagstiftningen och dess till-&lt;br&gt;lämpning har enligt beredningen inte lyckats frigöra sig från sådana tradi-&lt;br&gt;tioner. Vid LSPV:s tillkomst fanns visserligen en inriktning mot att låta&lt;br&gt;den allmänna sjukvårdslagstiftningens frivilligprincip slå igenom inom&lt;br&gt;psykiatrin, men intentionerna har enligt beredningen inte kunnat full-&lt;br&gt;följas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen erinrar vidare om den utveckling som skett på det psykiat-&lt;br&gt;riska vårdområdet sedan LSPV:s tillkomst. Under 1970- och 1980-talet&lt;br&gt;har planeringsarbetet på området getts en ny inriktning. Detta beror på&lt;br&gt;bl. a. att man alltmer har förstått att orsakerna till psykiska störningar&lt;br&gt;måste sökas såväl i sociala och psykologiska faktorer som i biologiska&lt;br&gt;förhållanden. Behandlingsmetoder har utvecklats genom vilka man kan&lt;br&gt;undvika passivisering av patienten och i stället inrikta vården mot en&lt;br&gt;aktivering av hans egna resurser. Vidare nämner beredningen att en för-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bättrad insikt har vunnits om riskerna av att patienterna isoleras från&lt;br&gt;vanlig samhällsmiljö genom vård på institutioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De grundläggande slutsatser som beredningen har dragit av sin genom-&lt;br&gt;gång kan i kort sammanfattning redovisas i följande punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Lagstiftningen bör inte bygga på en äldre, biologiskt betonad syn på&lt;br&gt;psykiska störningar. För att markera detta bör begreppet psykisk sjuk-&lt;br&gt;dom ersättas av allvarlig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Avgörande för om psykiatrisk vård skall få ske med tvång bör vara ett&lt;br&gt;mer eller mindre akut vårdbehov. Målet för tvångsvård bör vara att&lt;br&gt;häva ett krisläge för att få kontakt med patienten så att en behandling&lt;br&gt;på frivillig grund blir möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Omfattningen av tvångsvården kan minimeras bl. a. genom att en&lt;br&gt;grundlig prövning av alternativ till tvångsomhändertagande byggs in i&lt;br&gt;beslutsprocessen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— För att så långt möjligt eliminera godtycke i bedömningarna bör beslut&lt;br&gt;om tvångsvård i princip fattas av en rättslig myndighet. Av rättssäker-&lt;br&gt;hetsskäl bör dessa frågor handläggas av domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Behandlingen av tvångsomhändertagna bör så långt det går inriktas på&lt;br&gt;aktivt deltagande av dessa i en positiv miljö. Det kan inte godtas att en&lt;br&gt;stor del av tvångsvården sker vid de gamla mentalsjukhusen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Lämpliga former bör skapas för politisk insyn i den psykiatriska tvångs-&lt;br&gt;vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Lagstiftningen bör utformas så att den inte bidrar till att styra sinsemel-&lt;br&gt;lan mycket olika grupper av människor till mentalsjukhus. För främst&lt;br&gt;åldersdementa personer och för psykiskt störda lagöverträdare bör där-&lt;br&gt;för finnas särskilda regleringar. I övrigt bör bestämmelser om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård ges i en lag om akut sådan vård (akutlagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De grundläggande värderingarna bakom socialberedningens förslag har&lt;br&gt;vunnit starkt stöd under remissbehandlingen. Det gäller i synnerhet inrikt-&lt;br&gt;ningen mot att minska användningen av tvång i den psykiatriska vården&lt;br&gt;till förmån för vård i frivilliga och öppna former samt inriktningen mot att&lt;br&gt;stärka patienternas rättssäkerhet. Också remissutfallet indikerar därmed&lt;br&gt;ett behov av att reformera gällande lagstiftning i viktiga hänseenden.&lt;br&gt;Meningarna bland remissinstanserna är emellertid delade i frågan hur&lt;br&gt;omfattande en reform på området bör vara. Å ena sidan finns en majoritet&lt;br&gt;som företräder uppfattningen att socialberedningens förslag bör genomfö-&lt;br&gt;ras i sina huvuddrag. Å andra sidan hävdar en rad instanser att beredning-&lt;br&gt;ens betänkande inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning. En del av&lt;br&gt;dessa framhåller att de lagändringar som behövs kan ske inom ramen för&lt;br&gt;gällande regelverk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att tiden nu är mogen för en mera omfattande&lt;br&gt;lagrevision. Jag fäster därvid avgörande vikt vid den utveckling som har&lt;br&gt;skett i fråga om den psykiatriska vårdens inriktning, arbetsmetoder och&lt;br&gt;organisation. Det förändringsarbete som har skett under de senaste 10—15&lt;br&gt;åren och som alltjämt pågår måste självfallet få genomslag även inom&lt;br&gt;tvångsvården. Det får inte riskeras att tvångsvården blir ett område som&lt;br&gt;inte fullt ut får del av det nytänkande och de landvinningar som utveck-&lt;br&gt;lingen annars för med sig. Enligt min bedömning förebygger man sådana&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;risker bäst om man nu tar upp det gällande regelsystemet till samlad&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En betydande minskning av antalet omhändertaganden enligt LSPV har&lt;br&gt;skett under senare år. Detta har på en del håll tagits till intäkt för att de&lt;br&gt;grunder på vilka LSPV vilar kan bestå väsentligen orubbade; strävandena&lt;br&gt;att begränsa tvångsinslagen i den psykiatriska vården skulle likväl kunna&lt;br&gt;bli framgångsrika också i fortsättningen. Jag ser det som angeläget att&lt;br&gt;genom positiva åtgärder främja utvecklingen mot en minskning av tvångs-&lt;br&gt;vårdens omfattning. Det är därför viktigt att utnyttja det tillfälle som nu&lt;br&gt;finns att genom omprövning också av grunderna for tvångsreglerna söka&lt;br&gt;förbättra förutsättningarna att uppnå påtagliga resultat. Jag vill peka på&lt;br&gt;vad socialberedningen har anfört om att vi i vårt land fortfarande har ett&lt;br&gt;relativt högt antal tvångsvårdade, om man jämför med de uppgifter som&lt;br&gt;redovisas från många andra länder. De skillnader som ännu kan konstate-&lt;br&gt;ras när det gäller användning av tvångsvård i olika delar av vårt land tyder&lt;br&gt;också på att utrymme finns för åtgärder som nedbringar den genomsnittli-&lt;br&gt;ga tvångsanvändningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillräckligt stöd anser jag att det finns också för åtgärder för att stärka&lt;br&gt;rättssäkerheten i samband med psykiatrisk tvångsvård. Den rättsliga kon-&lt;br&gt;trollen vid administrativa frihetsberövanden skall självfallet inte kunna&lt;br&gt;mötas av några vägande invändningar. I anslutning till att de materiella&lt;br&gt;reglerna för tvångsvården revideras blir det naturligt att försöka finna&lt;br&gt;lösningar på principiella problem som ovedersägligen är förenade med&lt;br&gt;nuvarande beslutsordning på området. Jag bedömer att sådana lösningar&lt;br&gt;inte kan nås utan väsentliga ändringar i prövningssystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis inte realistiskt att föreställa sig att enbart en ny&lt;br&gt;lagstiftning skall bli avgörande för möjligheterna att förbättra situationen&lt;br&gt;inom den psykiatriska tvångsvården. Som beredningen har framhållit är&lt;br&gt;tvångsvårdens omfattning beroende av ett komplicerat samspel mellan ett&lt;br&gt;flertal faktorer såsom den allmänna synen på psykiska störningar, vårdor-&lt;br&gt;ganisatoriska förutsättningar och lagstiftningens utformning. Min uppfatt-&lt;br&gt;ning är att man måste inse att en lagstiftning om tvångsvården har sina&lt;br&gt;givna begränsningar som styrmedel i samband med psykiatrins omvand-&lt;br&gt;ling. Denna omvandlingsprocess har inletts och pågår med andra förtec-&lt;br&gt;ken än lagföreskrifternas. Trots de reservationer som sålunda måste göras&lt;br&gt;menar jag att det finns skäl att utgå ifrån att en omstöpning av lagstiftning-&lt;br&gt;en i förening med de utbildnings- och informationsinsatser som är naturli-&lt;br&gt;ga i anslutning till ikraftträdandet av en ny reglering kommer att utgöra en&lt;br&gt;betydelsefull faktor i det utvecklingsskede där den psykiatriska vården nu&lt;br&gt;befinner sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De invändningar mot socialberedningens betänkande som har förts&lt;br&gt;fram av innebörd att detta inte kan läggas till grund för lagstiftningsåtgär-&lt;br&gt;der vill jag kommentera på följande sätt. Den klart tyngsta delen av denna&lt;br&gt;remisskritik riktar sig mot vad beredningen har föreslagit beträffande de&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdarna. Under det fortsatta beredningsarbetet&lt;br&gt;inom regeringskansliet har bl. a. mot bakgrund av remissutfallet andra&lt;br&gt;lösningar sökts på en del av de centrala frågorna kring de psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdarna. De överväganden och ställningstaganden som föranletts&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;därav kommer att redovisas av chefen för justitiedepartementet senare i&lt;br&gt;dag. För egen del vill jag konstatera att arbetet i fråga om de psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdarna har skett med utgångspunkt i att beredningens&lt;br&gt;förslag i övriga delar skulle i sina huvuddrag kunna utgöra grund för ny&lt;br&gt;lagreglering. Även om beaktansvärda remissynpunkter har anförts på för-&lt;br&gt;slagen också i dessa delar har jag efter de överläggningar som jag nämnt&lt;br&gt;inledningsvis (avsnitt 1) kommit till slutsatsen att beredningens ifrågava-&lt;br&gt;rande förslag efter överarbetning kan föras fram till en bred reform av&lt;br&gt;lagstiftningen om den psykiatriska tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Grunder för en ny lagstiftning&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.3.1 Synen på psykiska störningar&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård skall reglera när en person är i&lt;br&gt;sådant psykiskt tillstånd och har ett sådant vårdbehov att tvångsomhän-&lt;br&gt;dertagande för psykiatrisk vård är motiverat. Det blir då viktigt att övervä-&lt;br&gt;ga vilken syn på psykiska störningar som skall vara bestämmande vid&lt;br&gt;utformningen av regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid LSPV:s tillkomst var det en väsentlig utgångspunkt att den psykiat-&lt;br&gt;riska vården skulle närma sig den somatiska vården så mycket som möj-&lt;br&gt;ligt. Bakom denna inställning fanns ett förhärskande medicinskt/biolo-&lt;br&gt;giskt tänkande inom psykiatrin, för vilket upptäckterna av psykofarmaka&lt;br&gt;och de nya behandlingsmöjligheter som öppnade sig därigenom torde ha&lt;br&gt;spelat en betydelsefull roll. Användningen av begreppet psykisk sjukdom&lt;br&gt;vid fastläggande av LSPV:s grunder för tvångsomhändertagande var mot&lt;br&gt;den bakgrunden naturlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Först därefter har diskussionen om skadliga effekter av institutionsvis-&lt;br&gt;telser tagit fart. Alltmer kritik har riktats mot det totala omhändertagandet&lt;br&gt;på institutioner, varvid man särskilt har framhållit risken att det psykiska&lt;br&gt;tillstånd som varit orsaken till intagning på sjukhus blivit permanent.&lt;br&gt;Vidare har utformningen av institutionsvården ansetts minska patienter-&lt;br&gt;nas möjligheter att aktivera sina resurser för att bearbeta de egna psykiska&lt;br&gt;problemen. Så småningom har en ny syn på psykiska problem vuxit fram&lt;br&gt;och ett psykosocialt tänkande har kommit i förgrunden. Planeringen av&lt;br&gt;den psykiatriska vården har sedan 1970-talet fått en ny inriktning som&lt;br&gt;bygger på uppfattningen att biologiska, sociala och psykologiska faktorer&lt;br&gt;ofta samverkar vid uppkomsten av psykiska störningar. Nya behandlings-&lt;br&gt;metoder har utvecklats med sikte på stöd och hjälp i sådana former att&lt;br&gt;patienterna aktiveras till eget ansvarstagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av den utveckling som här i korthet antytts har socialbe-&lt;br&gt;redningen valt att betona vad som benämns en dynamisk grundsyn på&lt;br&gt;psykiska störningar. De psykiska störningarna bör enligt beredningens&lt;br&gt;uppfattning inte ensidigt förklaras utifrån ett biologiskt betraktelsesätt; det&lt;br&gt;finns påtagliga skillnader gentemot somatiska sjukdomar i fråga om för-&lt;br&gt;lopp, yttringar och konsekvenser. Allvarliga förändringar i en människas&lt;br&gt;verklighetsuppfattning har ofta sin bakgrund i relationerna till omgivning-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en och måste i sig ses som temporära. En sådan uppfattning får, framhåller Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;beredningen, konsekvenser för grunden för tvångsomhändertagande. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag understryka betydelsen av att perspektivet på&lt;br&gt;psykiska störningar inte anläggs snävt. Frågorna om orsakerna till psykiska&lt;br&gt;störningstillstånd är komplexa och enigheten om hur de skall besvaras är&lt;br&gt;långt ifrån fullständig. Klart är emellertid att väsentliga förskjutningar i&lt;br&gt;tänkesätt rörande psykisk ohälsa har skett till följd av utvecklingen sedan&lt;br&gt;LSPV kom till. Ökade kunskaper och erfarenheter ger oss anledning att&lt;br&gt;inte nöja oss med traditionella sätt att se på psykiska problem. Nuvarande&lt;br&gt;bedömningsunderlag i dessa frågor visar på risker från vårdsynpunkt med&lt;br&gt;att renodla de medicinska aspekterna på psykiska störningstillstånd och&lt;br&gt;underlåta att beakta de sociala och psykologiska sammanhang i vilka&lt;br&gt;tillstånden uppstår. Tidigare förhållanden inom psykiatrisk vård illustre-&lt;br&gt;rar väl att resultaten inte blir tillfredsställande från patienternas synvinkel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med många remissinstanser anser jag att beredningen redovisar&lt;br&gt;goda skäl för sin grundsyn på psykiska störningar. Jag vill i det väsentliga&lt;br&gt;ansluta mig till denna och låta detta synsätt vara vägledande vid utform-&lt;br&gt;ningen av ett nytt regelsystem.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.2 Tvångsanvändning vid psykiska störningar&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ännu vid LSPV:s tillkomst var tvång ett självklart dominerande inslag i&lt;br&gt;den psykiatriska sjukhusvården. Omhändertagandet byggde på tvång.&lt;br&gt;Strävan var emellertid vid denna tid att den fria intagningsformen skulle&lt;br&gt;bli den naturliga och regelmässigt använda. Först på senare år har utveck-&lt;br&gt;lingen lett fram till att den frivilliga vården har fått den roll som eftersträ-&lt;br&gt;vades på 1960-talet. Det finns enligt min mening nu anledning att gå&lt;br&gt;vidare och pröva behovet av tvångsanvändning mot bakgrund av det nyss&lt;br&gt;redovisade synsättet när det gäller psykiska störningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För beredningen har det varit viktigt att markera ett principiellt av-&lt;br&gt;ståndstagande från all tvångsanvändning som kan anses utgöra ett kvar-&lt;br&gt;levande arv från tiden före LSPV. Detta bör enligt beredningen ske genom&lt;br&gt;att det akuta behovet av psykiatrisk vård skall bli avgörande för om vården&lt;br&gt;skall få ske med tvång. Med utgångspunkt i ett dynamiskt perspektiv på&lt;br&gt;psykiska störningar bör det, framhåller beredningen, vara i akuta krislägen&lt;br&gt;i en människas livssituation som tvångsvis omhändertagande skall kunna&lt;br&gt;aktualiseras. Målet för ett sådant omhändertagande i akuta fall bör vara att&lt;br&gt;häva krisläget för att göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig.&lt;br&gt;Vården bör så långt det går bygga på patientens aktiva deltagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ledande tanke i modern psykiatri är att det psykiska tillfrisknandet så&lt;br&gt;långt möjligt bör bygga på aktiv medverkan av patienten. Det ter sig därför&lt;br&gt;naturligt att som beredningen gjort ta till utgångspunkt att nödvändiga&lt;br&gt;vårdinsatser som sker utan klart stöd från patientens sida måste syfta till&lt;br&gt;att skapa förutsättningar för en tillfredsställande behandlingskontakt i&lt;br&gt;frivillig form så snart det låter sig göra. Därav följer enligt min mening att&lt;br&gt;tvånget i anslutning till omhändertagande och behandling i princip skall&lt;br&gt;ses som en undantagsföreteelse av temporär art. Syftet bör vara att tillgo-&lt;br&gt;dose ett helt oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;intagning på en vårdinrättning och därigenom göra det möjligt for patien- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ten att medverka till fortsatta psykiatriska stöd- och behandlingsinsatser Bilaga 1&lt;br&gt;på frivillighetens grund. Tvångsanvändning i reglerade former måste såle-&lt;br&gt;des anses nödvändig i vissa fall för att säkerställa att psykiatrisk vård och&lt;br&gt;behandling skall komma igång och ges rimliga förutsättningar att kunna&lt;br&gt;genomföras. I denna mening kan enligt min uppfattning tvång och behand-&lt;br&gt;ling inte ses som oförenliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag ställer mig tveksam till beredningens tanke att tvång uteslutande&lt;br&gt;skall få användas vid vad som kan betecknas som akut behov av vård. Jag&lt;br&gt;kan ha förståelse för att akutbegreppet används i allmänna vårdpolitiska&lt;br&gt;rekommendationer för att ange en färdriktning. Däremot har jag svårt att&lt;br&gt;se att ett villkor om akut vårdbehov kan tilläggas en sådan helt avgörande&lt;br&gt;betydelse i konkreta fall för tvångets avgränsning som beredningen har&lt;br&gt;åsyftat. Jag återkommer till den frågan i anslutning till behandlingen av de&lt;br&gt;närmare förutsättningarna för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av gällande lagstiftning kan tvång i väsentlig omfattning&lt;br&gt;utövas för att skydda omgivningen mot yttringar av psykisk ohälsa. Jag&lt;br&gt;delar beredningens uppfattning att patientens eget behov av behandling&lt;br&gt;och omvårdnad bör framhållas som det egentliga motivet för tvångsvård.&lt;br&gt;Man kan emellertid inte bortse från det behov av omgivningsskydd som&lt;br&gt;tidvis kan göra sig starkt gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om omgivningsskyddet sålunda inte får ses som en principiell&lt;br&gt;huvuduppgift för psykiatrisk verksamhet anser jag dock inte att man får gå&lt;br&gt;för långt åt andra hållet i resonemanget och bortse från att psykiska&lt;br&gt;störningar ibland medför påtagliga risker för andras liv och hälsa. Man&lt;br&gt;nödgas således acceptera vissa särregler för att tillgodose skyddskraven.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har vid sin granskning av de i lagrådsremissen föreslagna&lt;br&gt;kriterierna för tvångsvård framhållit vikten av att skyddsbehoven för&lt;br&gt;patientens närstående och omgivning inte skjuts alltför mycket i bakgrun-&lt;br&gt;den. Strävan att i linje med socialberedningens förslag åstadkomma en&lt;br&gt;humanare och mera patientcentrerad lagstiftning än den nuvarande får&lt;br&gt;enligt lagrådet inte ge alltför kraftigt utslag på bekostnad av omgivnings-&lt;br&gt;skyddet, något som enligt lagrådets uppfattning skett i remissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anledning härav vill jag understryka det angelägna i att en riktig&lt;br&gt;avvägning kommer till stånd när lagstiftningen utformas så att såväl pati-&lt;br&gt;entens eget vårdbehov som skyddet för personer i omgivningen får tillbör-&lt;br&gt;ligt beaktande i tillämpningen. Jag behandlar detta närmare i det följande.&lt;br&gt;Mot bakgrund av nutida syn på den psykiatriska vårdens inriktning och&lt;br&gt;möjligheter att nå resultat ser jag det emellertid som otillfredställande om&lt;br&gt;lagstiftningen också fortsättningsvis skulle bygga på och ge uttryck för en&lt;br&gt;väsentligen oförändrad grunduppfattning till tvångsanvändning i förhål-&lt;br&gt;lande till 1960-talets LSPV. Jag bedömer det realistiskt att uppnå en&lt;br&gt;förskjutning av tvångsvårdsmotiven så att omgivningsskyddet — utan att&lt;br&gt;det eftersätts — ges en mindre självständig betydelse i en ny lagstiftning än&lt;br&gt;i LSPV. Att en sådan förskjutning inte är avsedd att medföra att ansvaret&lt;br&gt;för att personer med psykiska störningar blir föremål för samhällsåtgärder&lt;br&gt;i vissa fall vältras över från hälso- och sjukvården till rättsväsendet åter-&lt;br&gt;kommer jag till (avsnitt 3.1.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.3 En begränsad tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;En jämförelse mellan företagna inventeringar av den psykiatriska tvångs-&lt;br&gt;vården under olika år visar att antalet inneliggande tvångsvårdade har&lt;br&gt;minskat kraftigt. Antalet patienter som vid ett visst inventeringstillfälle&lt;br&gt;varit underkastade LSPV-vård har från år 1968 till år 1979 minskat med&lt;br&gt;mer än 11 000 till ca 9 600 och från år 1979 till år 1988 med nära 7000 till&lt;br&gt;ca 2 800. Till denna utveckling har en rad olika faktorer samverkat. En&lt;br&gt;förändrad syn på psykiskt störda personer och behandlingen av dem är en&lt;br&gt;viktig orsak. De mera varaktiga omhändertagandena på mentalsjukhus har&lt;br&gt;i betydande utsträckning fått ge vika för andra insatser för att aktivt&lt;br&gt;behandla och rehabilitera patienterna. Den fortgående förändringen i den&lt;br&gt;psykiatriska vårdstrukturen har på många håll lett till frigörelse från äldre&lt;br&gt;vårdorganisation och minskat behovet av att utnyttja tvångsvårdslagstift-&lt;br&gt;ningen. En utbyggnad av den psykiatriska öppenvården och samlokalise-&lt;br&gt;ring av psykiatrisk och somatisk vård har skett på allt fler håll. Den&lt;br&gt;ändring i tvångsvårdslagstiftningen som skedde år 1983, varvid ökade&lt;br&gt;krav ställdes på omprövning av vårdbehovet för intagna, synes också ha&lt;br&gt;haft effekt i form av minskad tvångsvård, särskilt av långtidsvårdade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet årliga intagningar till LSPV-vård visar inte samma kraftigt ned-&lt;br&gt;åtgående trend som nyss har nämnts. Sedan 1970-talets senare hälft har&lt;br&gt;antalet ny intagningar länge legat ganska oförändrat kring 10000. Det finns&lt;br&gt;uppgifter som tyder på att detta antal har gått ner under de senaste åren.&lt;br&gt;Återintagningarna från försöksutskrivning som länge uppgått till 8000 —&lt;br&gt;9000 per år har dock gått ned under senare tid och utgjorde år 1985 ca&lt;br&gt;4200. Enligt uppgifter från socialstyrelsen hade av de ca 11 000 patienter&lt;br&gt;som skrevs ut från LSPV-vård under år 1988 ca 3 500 patienter återintagits&lt;br&gt;från försöksutskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen, som ju lade fram sitt betänkande hösten 1984, underströk&lt;br&gt;att det fanns regionala skillnader i statistiken över tvångsanvändningen.&lt;br&gt;Sådana skillnader finns fortfarande. Det finns ett urskiljbart samband&lt;br&gt;mellan tvångsvård och vårdorganisation så att LSPV-vård framstår som&lt;br&gt;mest omfattande i områden där den psykiatriska vården är koncentrerad&lt;br&gt;kring ett tidigare mentalsjukhus. En kraftigt minskad tvångsvård kan&lt;br&gt;noteras i regioner som genomfört vårdorganisatoriska förändringar så att&lt;br&gt;psykiatrin sektoriserats och öppenvården byggts ut. Av patientinvente-&lt;br&gt;ringen från oktober 1988 framgår att regionala skillnader i tvångslagstift-&lt;br&gt;ningens användning alltjämt är tydliga men att de ändå har minskat med&lt;br&gt;den generella nedgången av tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns naturligtvis inga absoluta siffror för vad som är ofrånkomlig&lt;br&gt;tvångsanvändning. Jag anser liksom beredningen att man kan förutsätta&lt;br&gt;att man med fortgående utbyggnad av öppenvården och en hållning till&lt;br&gt;tvångets funktion som utgår från moderna vårdaspekter kommer att kun-&lt;br&gt;na fortsätta att begränsa tvångsvården, även om omgivningsskyddet allt-&lt;br&gt;jämt skall kunna tillmätas betydelse. Det bör också vara möjligt att bättre&lt;br&gt;jämna ut de regionala skillnaderna. Detta är emellertid beroende av sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännens resp, primärkommunemas möjlighet att bygga ut&lt;br&gt;alternativa vårdformer och stödet via den sociala hemtjänsten. Behovet av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;insatser på dessa områden har kartlagts av socialstyrelsen i rapporten Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;(PM 1988:21) Psykiatri i utveckling — mot öppnare vårdformer och ökad Bilaga 1&lt;br&gt;samverkan. Kartläggningen visar på betydelsen av samordnade åtgärder&lt;br&gt;för att främja vårdformer som kan bidra till minskning av traditionell&lt;br&gt;slutenvård. Hem för behandling eller rehabilitering är exempel på sådana&lt;br&gt;alternativ. Enligt min bedömning bör förbättrad tillgång till sådan vård&lt;br&gt;också få återverkningar i form av ett successivt minskat behov av tvång. I&lt;br&gt;anslutning härtill bör nämnas att en särskild utredare har tillkallats i maj&lt;br&gt;1989 for att överväga och föreslå åtgärder med sikte på att uppnå en&lt;br&gt;förbättrad och effektivare service och vård åt psykiskt störda (S 1989:01).&lt;br&gt;Bland de frågor som omfattas av uppdraget finns behovet av bättre sam-&lt;br&gt;ordning och samverkan mellan den landstingskommunala psykiatriska&lt;br&gt;vården och den primärkommunala vården och socialtjänsten. Jag avser att&lt;br&gt;senare denna dag för regeringen anmäla frågan om tilläggsdirektiv till&lt;br&gt;utredningen, innebärande bl. a. att uppdraget skall på visst sätt avgränsas&lt;br&gt;och övertas av en parlamentarisk kommitté.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strävandena att minska tvånget kräver åtgärder på bred front, inte&lt;br&gt;minst på det vårdorganisatoriska planet liksom när det gäller innehållet&lt;br&gt;och utformningen av den vård som ges genom intagning på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Självfallet bör denna inriktning prägla lagstiftningens utformning&lt;br&gt;när det gäller såväl förutsättningarna för som varaktigheten av tvångsom-&lt;br&gt;händertaganden. De legala tvångsvårdsförutsättningama bör enligt min&lt;br&gt;uppfattning utgå från och återspegla tanken att tvång skall vara en sista&lt;br&gt;utväg för att hjälpa en medmänniska i psykisk nöd. För dem som skall&lt;br&gt;bedöma om villkoren för tvångsintagning är uppfyllda bör det stå klart att&lt;br&gt;avgörandet skall ske efter noggrann prövning av olika vägar att hjälpa&lt;br&gt;patienten. Det förutsätter i sin tur att tillfredsställande undersökning sker&lt;br&gt;av bakgrunden till patientens situation och att en insiktsfull utvärdering&lt;br&gt;sker av framkomna upplysningar. Den ordning som lagstiftningen anger&lt;br&gt;för prövning av vårdförutsättningarna blir på så sätt av central betydelse&lt;br&gt;för möjligheterna att nå resultat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett kännetecken för LSPV är att vårdtiderna i princip är obestämda.&lt;br&gt;Sedan år 1983 gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas&lt;br&gt;till utskrivningsnämnd efter tre månader och därefter var sjätte månad.&lt;br&gt;Som nämnts finns det grund för att anta att det moment av ökad kontroll&lt;br&gt;som har införts genom anmälningsförfarandet har gett effekter på vårdti-&lt;br&gt;dernas längd. Det framstår som naturligt att nu ta ytterligare steg mot en&lt;br&gt;fastare reglering av vårdtiderna. Beredningens förslag om att tillskapa&lt;br&gt;bestämda regler för längsta vårdtid bör enligt min mening i princip godtas.&lt;br&gt;Jag bedömer att en sådan reglering bör kunna tjäna som ett viktigt stöd för&lt;br&gt;att tvångsvården generellt inriktas mot korta vårdtider. Som jag återkom-&lt;br&gt;mer till bör vidare maximiregler för vårdtiderna utgöra ett grundelement i&lt;br&gt;ett system för rättslig kontroll av psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.4 Rättslig kontroll&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Tvångsingripande mot en patient på psykiatrisk grund motiveras av att&lt;br&gt;denne inte är i stånd att bedöma sitt eget bästa. Även om syftet med &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tvånget uteslutande är att bistå patienten innebär frihetsberövande och&lt;br&gt;behandling mot patientens vilja en inskränkning i skyddet for individens&lt;br&gt;integritet. Detta kräver att lagregleringen anger grunderna för tvångsintag-&lt;br&gt;ning och tvångsbehandling men också vilken ordning for kontroll och&lt;br&gt;rättslig prövning som skall gälla. Ett väl fungerande system för rättsskydd&lt;br&gt;är ofrånkomligt med hänsyn till patientens utsatthet och beroende i en&lt;br&gt;situation när tvångsingripande aktualiseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min inställning är som har nämnts att tvångsintagning skall vara den&lt;br&gt;lösning som väljs bara när andra hjälpformer inte står till buds eller inte&lt;br&gt;räcker till. Det fordras en tillfredsställande utredning och kvalificerad&lt;br&gt;bedömning till grund for avgörandet i dessa frågor. Uppgiften att bedöma&lt;br&gt;en annan människas psykiska tillstånd och vårdbehov är maktpåliggande&lt;br&gt;särskilt när den är kombinerad med möjlighet att besluta om frihetsberö-&lt;br&gt;vande. Det är nödvändigt att göra avvägningarna med fullt beaktande av&lt;br&gt;den frihetsinskränkande innebörden av beslut om omhändertagande, även&lt;br&gt;när avsikten med tvånget är den bästa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En första prövning av om ett ingripande med tvång skall göras måste av&lt;br&gt;naturliga skäl ske av läkare. Detta skall ske i ett förfarande som ger rimliga&lt;br&gt;garantier mot misstag. Nuvarande bestämmelser om s. k. tvåläkarprövning&lt;br&gt;i samband med intagningsproceduren skall tillgodose detta krav. Någon&lt;br&gt;tvekan kan emellertid inte råda om att samhället måste erbjuda ett kon-&lt;br&gt;trollsystem därutöver som är direkt inriktat på att tillvarata rättssäkerhets-&lt;br&gt;aspekterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättslig prövning som svarar mot de ökade rättssäkerhetskrav som&lt;br&gt;ställs vid frihetsberövande i dagens samhälle måste enligt min uppfattning&lt;br&gt;svara mot större krav än de beslutsfunktioner som för närvarande ligger&lt;br&gt;inom den speciella LSPV-organisationen med utskrivningsnämnder och&lt;br&gt;en psykiatrisk nämnd. Bl. a. finns det starka skäl som talar för att frågan&lt;br&gt;om tvångsvård skall medges bör inbegripas i den rättsliga prövningen i&lt;br&gt;större utsträckning än som sker nu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I grunden bör det naturligtvis finnas möjlighet för patienten att på eget&lt;br&gt;initiativ föra intagning eller vägrad utskrivning till rättslig prövning. Med&lt;br&gt;hänsyn till patientens situation ligger det nära till hands att komplettera&lt;br&gt;klagorätten med ett system för obligatorisk rättslig prövning. Prövningen&lt;br&gt;bör kunna knyta an till en ordning med på förhand bestämda maxima för&lt;br&gt;vårdtiderna. Det förslag som beredningen fört fram om en obligatorisk&lt;br&gt;rättslig bedömning viss tid efter tvångsintagning bör principiellt kunna&lt;br&gt;godtas även om prövningen inte med fördel kan förläggas i helt nära&lt;br&gt;anslutning till intagningstillfället. Jag vill också ansluta mig till tanken på&lt;br&gt;obligatorisk rättslig prövning i samband med att fråga uppkommer om&lt;br&gt;förlängning av vårdtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med den rättsliga kontrollen finns det skilda frågor som har&lt;br&gt;diskuterats av beredningen och remissinstanserna. Prövningens innehåll,&lt;br&gt;den tidsmässiga förläggningen av prövningen och var beslutanderätten&lt;br&gt;skall ligga är exempel på sådana spörsmål. Jag återkommer i det följande&lt;br&gt;till dessa frågor och vill här bara ange att lösningarna måste innebära att&lt;br&gt;man får ett tillfredsställande system för bevakning av att de legala förut-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sättningarna för tvångsvård tillämpas enligt intentionerna så att tanken på Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;tvångsvård som yttersta hjälpåtgärd förverkligas. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.5 Behandlingen under tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Resultatet av tvångsomhändertagande blir avhängigt av den vårdmiljö&lt;br&gt;patienten kommer till liksom av själva behandlingen under tvångsvårdsti-&lt;br&gt;den. Vårdorganisationens utformning är betydelsefull för möjligheterna&lt;br&gt;att bemöta patienten med värme och förståelse. Stor uppmärksamhet&lt;br&gt;måste ägnas åt patientens aktiva deltagande i vårdarbetet. Möjligheterna&lt;br&gt;till gemenskap och kommunikation bör tas till vara så att en äldre tids&lt;br&gt;vårdanda med starka inslag av förvaring och kontroll kan slutligt överges.&lt;br&gt;En god utbildning av personalen bidrar till att förbättra förutsättningarna&lt;br&gt;för sådana stödjande insatser i behandlingen som minskar tvångsanvänd-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av sådana allmänna synpunkter finner jag det angeläget&lt;br&gt;att strävandena att minska tvångsvårdens omfattning åtföljs av åtgärder&lt;br&gt;för att vaka över att en restriktiv linje hålls i fråga om tvångsinslag i&lt;br&gt;behandlingen. Såvitt gäller lagreglering av behandling under tvångsvård&lt;br&gt;vill jag i första hand förorda en nära anknytning till hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;lagen (1982:763, HSL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En väsentlig nyhet i HSL var de grundläggande föreskrifterna om vilka&lt;br&gt;krav som skall gälla för all hälso- och sjukvård. I princip gäller dessa också&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård, något som dock inte för närvarande markeras&lt;br&gt;uttryckligen i lagtext. Vid HSL:s tillkomst redovisades inte närmare över-&lt;br&gt;väganden rörande betydelsen för den psykiatriska tvångsvården av de&lt;br&gt;vårdkrav som lagfästes. Det står dock klart att tillämpningen av en regel i&lt;br&gt;HSL begränsas av direkta föreskrifter av annan innebörd i LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med att låta en ny tvångsvårdslagstiftning knyta nära an till HSL&lt;br&gt;bör vara att HSL:s grunder för och krav på en god hälso- och sjukvård får&lt;br&gt;ökat genomslag på området för psykiatrisk tvångsvård. Jag vill understry-&lt;br&gt;ka att en föreskrift av tvångskaraktär inte sätter HSL:s grundregler ur spel.&lt;br&gt;En tvångsföreskrift kan ge stöd för att tillämpningen av HSL:s vårdprinci-&lt;br&gt;per blir på visst sätt begränsad. Den skall emellertid inte innebära att man&lt;br&gt;därutöver frångår vad HSL ger uttryck för. Vården av tvångsintagna bör&lt;br&gt;inte kunna bedrivas med bortseende från kraven på samråd så långt det är&lt;br&gt;möjligt samt på respekt för patientens självbestämmande och integritet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För behandlingen under psykiatrisk tvångsvård gäller kravet att den sker&lt;br&gt;i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta inne-&lt;br&gt;bär i sig en begränsning av de medicinska åtgärder som får vidtas. I&lt;br&gt;anslutning härtill finns en ordning för kontroll via socialstyrelsens tillsyn&lt;br&gt;och via särskild ansvarsprövning. Mot bl. a. denna bakgrund anger LSPV&lt;br&gt;inte närmare vilket slag av tvång som kan utövas vid behandlingen. Lagen&lt;br&gt;medger — utöver en rätt att kvarhålla patienten på sjukhus — det tvång&lt;br&gt;som är nödvändigt med hänsyn till vårdens ändamål eller till skydd för&lt;br&gt;patienten själv eller omgivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsåtgärderna måste uppenbarligen ges en utförligare och till nutida&lt;br&gt;förhållanden bättre anpassad reglering i en ny lagstiftning. Beredningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har pekat på att regeringsformen kräver att lagstiftningen anger de former&lt;br&gt;av tvång som är tillåtna. Bl. a. aktualiseras regler om kvarhållande på&lt;br&gt;vårdinstitution samt restriktioner beträffande fastspänning i bälte e. d.&lt;br&gt;samt isolering. Beredningen har föreslagit restriktioner också beträffande&lt;br&gt;medicinska behandlingsformer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sistnämnda frågan är särskilt känslig och medför speciella avväg-&lt;br&gt;ningsproblem. Å ena sidan talar medicinska vårdsynpunkter emot regler&lt;br&gt;som begränsar den vårdansvariges möjligheter att använda sig av tillgäng-&lt;br&gt;lig vedertagen terapi vid svåra psykiska störningar. Å andra sidan kan&lt;br&gt;åberopas goda skäl att försöka slå vakt om patientens integritet i samband&lt;br&gt;med påfrestande medicinering och annan ingripande behandling under&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag finner för min del att, om ett vårdbehov är så uttalat att det skall&lt;br&gt;kunna föranleda frihetsberövande, det också måste kunna mötas med&lt;br&gt;positiva behandlingsinsatser. Det kan inte vara principiellt försvarligt att i&lt;br&gt;de allvarliga situationerna vid tvångsintagning begränsa vårdansvaret mer&lt;br&gt;eller mindre generellt under hänvisning till att den enskilde patienten&lt;br&gt;motsätter sig vårdåtgärden. Skulle en sådan ordning införas får tvångsvård&lt;br&gt;inte sällan karaktär av ren förvaring på institution.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det leder således enligt min mening fel att närmare reglera den medi-&lt;br&gt;cinska behandlingen under tvångsvård utifrån den inställning patienten&lt;br&gt;redovisar till en viss behandlingsåtgärd. Det kan också från principiella&lt;br&gt;utgångspunkter ifrågasättas i vilken utsträckning patienten kan sägas ha&lt;br&gt;möjlighet att under frihetsberövande med helt fri vilja ta ställning till olika&lt;br&gt;åtgärder som rör honom. Därmed är emellertid inte sagt att man skall&lt;br&gt;avstå från begränsande föreskrifter om vissa former av behandlingar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligt att utgå från att det kommer att ske en fortsatt utveck-&lt;br&gt;ling av behandlingsmetoderna inom psykiatrin, varvid nya metoder intro-&lt;br&gt;duceras och befintliga metoder kan komma att omvärderas. I ett sådant&lt;br&gt;utvecklingsskede bör det vara särskilt angeläget att skapa förutsättningar&lt;br&gt;för uppföljning och kontroll av använda behandlingsmetoder. Jag har i det&lt;br&gt;föregående (avsnitt 2.1) gett uttryck för att det finns behov av ett rapporte-&lt;br&gt;ringssystem som ger bl. a. tillsynsmyndigheten överblick över och möjlig-&lt;br&gt;het till analys av använda behandlingsformer. Däremot ser jag det inte&lt;br&gt;som en framkomlig väg att i lag lägga fast direkta begränsningar i fråga om&lt;br&gt;vissa behandlingar mot vilka särskilda betänkligheter kan finnas vid&lt;br&gt;tvångsvård, t. ex. med hänsyn till patientens inställning eller behandlingar-&lt;br&gt;nas beskaffenhet och biverkningar. För min del ser jag det som väsentligt&lt;br&gt;att begränsningar av det slag som det här gäller vilar på en fast psykiatrisk&lt;br&gt;grund. De bör följaktligen bygga på bedömningar som tillsynsmyndigheten&lt;br&gt;gör med stöd av psykiatrisk sakkunskap. Själva lagen bör kunna ge uttryck&lt;br&gt;för att medicinska behandlingsåtgärder får genomföras bara i den utsträck-&lt;br&gt;ning som krävs med hänsyn till det i det föregående beskrivna syftet med&lt;br&gt;tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.3.6 Lagstiftningens uppläggning med hänsyn till särskilda vårdbehov&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Lagregleringen av den psykiatriska tvångsvården för-&lt;br&gt;delas på två lagar, som ersätter nuvarande LSPV. Den allmänna&lt;br&gt;regleringen tas in i en lag om psykiatrisk tvångsvård, medan regle-&lt;br&gt;ringen av tvångsvården för psykiskt störda lagöverträdare förs in i&lt;br&gt;en lag om rättspsykiatrisk vård. Någon särlagstiftning om männi-&lt;br&gt;skor med åldersdement eller liknande beteende införs inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Tre lagar införs, en om tvångsvård för s. k.&lt;br&gt;akuta vårdbehov, en om rättspsykiatrisk vård för lagöverträdare och en&lt;br&gt;med särskilda skyddsregler för åldersdementa och utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast en mindre andel av remissinstanserna har&lt;br&gt;tagit ställning till beredningens förslag om en uppdelning av lagstiftningen.&lt;br&gt;Av dessa stöder en majoritet förslaget. Det kan emellertid antas att många&lt;br&gt;av de instanser som avstyrker huvuddelen av beredningens förslag i all-&lt;br&gt;mänhet också är emot en uppdelning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kammarrätten i Stockholm uppger att beredningens förslag om en upp-&lt;br&gt;delning av lagstiftningen är logisk och även ägnad att medföra fördelar&lt;br&gt;från psykologisk synpunkt. Även t. ex. Stockholms tingsrätt och Stock-&lt;br&gt;holms kommun delar beredningens uppfattning att psykiskt störda lag-&lt;br&gt;överträdare skall omfattas av en särskild lagstiftning. Däremot motsätter&lt;br&gt;sig bestämt hovrätten över Skåne och Blekinge en särbehandling av de&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdarna. Socialstyrelsen hör också till de instanser&lt;br&gt;som avstyrker beredningens förslag i denna del. Sveriges domareförbund&lt;br&gt;ifrågasätter om den omständigheten att en patient begått ett brott generellt&lt;br&gt;skall vara styrande för vårdformen i stället för det individuella behovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: LSPV är uppbyggd för att tillgodose behovet av&lt;br&gt;vård hos olika kategorier av patienter. En indelning kan göras efter den&lt;br&gt;formella grunden för beslut om intagning för vård. I regel sker intagning&lt;br&gt;efter beslut av läkare på grundval av ett särskilt utfärdat vårdintyg. En&lt;br&gt;andra möjlighet är intagning i enlighet med beslut av domstol i brottmål.&lt;br&gt;Inom ramen för LSPV utkristalliseras på så sätt som en speciell kategori de&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare som av domstol överlämnats till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård som brottspåföljd. Men också bland dem som tas in för&lt;br&gt;vård på grund av vårdintyg kan ett flertal kategorier urskiljas, t. ex. om&lt;br&gt;man utgår från den diagnos som åsätts eller från de vårdindikationer som&lt;br&gt;tillämpas för patienterna. En lagstiftning med LSPV:s generella omfatt-&lt;br&gt;ning var naturlig så länge den psykiatriska vården hade sin tyngdpunkt i&lt;br&gt;sluten vård vid särskilda sjukvårdsinrättningar. Med nuvarande inriktning&lt;br&gt;mot minskad tvångsvård och ökade ambitioner att tillgodose vårdbehoven&lt;br&gt;hos patienterna finns det skäl att överväga en ökad differentiering av&lt;br&gt;lagregleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom socialberedningen anser jag det vara angeläget att försöka und-&lt;br&gt;vika att lagstiftningen genom sin grundläggande uppbyggnad bidrar till att&lt;br&gt;vissa grupper av patienter med inbördes mycket olika vårdbehov förs&lt;br&gt;samman. Främst är det enligt beredningen de lagöverträdare som döms till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sluten psykiatrisk vård samt äldre senildementa personer som bör komma Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;i åtanke med hänsyn till att de markant skiljer sig från människor med Bilaga 1&lt;br&gt;akuta psykiska störningar. Beredningens förslag innebär att dessa grupper i&lt;br&gt;lagstiftningen behandlas åtskilt i viktiga hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående redovisat en samsyn med beredningen i några&lt;br&gt;grundläggande avseenden. Beträffande möjligheten att använda ett akut-&lt;br&gt;begrepp för avgränsning av en tvångsreglering har jag dock markerat en&lt;br&gt;annan uppfattning än beredningen. Denna skiljaktighet ser jag inte som&lt;br&gt;något avgörande hinder mot att följa beredningens tanke på en viss upp-&lt;br&gt;spaltning av tvångsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakom beredningens förslag att införa särregler för de psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdarna ligger bl. a. en strävan att minska den allmänna psykiatris-&lt;br&gt;ka vårdens befattning med frågan om samhällsskydd. I detta syfte har&lt;br&gt;beredningen förordat ändringar i påföljdssystemet i brottsbalken. Resulta-&lt;br&gt;tet skulle bli att vanliga påföljdsregler skulle tillämpas i väsentligt ökad&lt;br&gt;utsträckning på psykiskt störda personer som begått brott samtidigt som&lt;br&gt;utrymmet för att överlämna sådana personer till psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;som brottspåföljd skulle minska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för justitiedepartementet kommer senare i dag att redovisa sina&lt;br&gt;ställningstaganden i de straffrättsliga frågorna (bil. 2). Jag vill redan här&lt;br&gt;förutskicka att hon kommer att föreslå att psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;brottspåföljd skall finnas kvar i framtiden. Genomförs det förslaget krävs&lt;br&gt;det således en reglering av denna form av psykiatrisk tvångsvård även i&lt;br&gt;fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De lösningar som chefen för justitiedepartementet kommer att redovisa&lt;br&gt;i de olika straffrättsliga frågorna bygger på delvis andra utgångspunkter än&lt;br&gt;dem som socialberedningen har valt. Även om detta innebär att betydande&lt;br&gt;avvikelser görs från beredningens förslag i straffrättsligt avseende finns det&lt;br&gt;enligt min mening vägande skäl att inte reglera vården av de psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdarna samlat med annan psykiatrisk tvångsvård. Detta&lt;br&gt;hänger främst samman med att omgivningsskyddet kräver särskilt beak-&lt;br&gt;tande i anslutning till att psykiskt störda personer har begått vissa typer av&lt;br&gt;brott. Med sådana lagöverträdare som här åsyftas — i första hand de som&lt;br&gt;har begått brott mot liv eller hälsa — följer ofrånkomligen ett behov av ett&lt;br&gt;särskilt noggrant förfarande vid prövningen av när vården skall upphöra&lt;br&gt;eller när patienten skall få vistas utanför sjukvårdsinrättningen så att&lt;br&gt;samhällsskyddet inte eftersätts. En reglering med detta inslag hör som jag&lt;br&gt;ser det inte hemma i den allmänna psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen,&lt;br&gt;i vilken omgivningsskyddsaspekterna, enligt vad jag tidigare har anfört,&lt;br&gt;skall kunna beaktas tillfredsställande men bör ges en mindre självständig&lt;br&gt;betydelse än i LSPV. Till detta kommer, som jag skall närmare utveckla&lt;br&gt;senare (avsnitt 4.2), att en separat reglering av den psykiatriska tvångsvår-&lt;br&gt;den för de psykiskt störda lagöverträdarna skulle främja en samordning av&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och psykiatrisk vård över hu-&lt;br&gt;vud taget för lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser således i likhet med beredningen att inriktningen bör vara att&lt;br&gt;reglera psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd i en särskild lag, som&lt;br&gt;anger bl. a. hur vården skall utformas närmare, var vården skall bedrivas&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och vem som fattar beslut i olika avseenden. Enligt min uppfattning bör&lt;br&gt;man emellertid vid utformningen av lagen eftersträva en så nära anslut-&lt;br&gt;ning som möjligt till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt.&lt;br&gt;Som jag senare återkommer till (avsnitt 4.2) bör en sådan särskild lag&lt;br&gt;lämpligen få omfatta också psykiatrisk tvångsvård som behöver ges perso-&lt;br&gt;ner som är frihetsberövade med anledning av brott, dvs. personer som är&lt;br&gt;anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot nu angiven bakgrund behandlar jag i det följande i två skilda&lt;br&gt;huvudavsnitt den allmänna psykiatriska tvångsvårdsregleringen (avsnitt&lt;br&gt;3) resp, den särskilda regleringen för psykiskt störda lagöverträdare (av-&lt;br&gt;snitt 4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskild lagstiftning har av socialberedningen ansetts påkallad också&lt;br&gt;beträffande människor med åldersdement eller liknande beteende. Bered-&lt;br&gt;ningen har tagit som utgångspunkt bl. a. att det fortfarande vårdas alltför&lt;br&gt;många personer med åldersdement beteende på mentalsjukhus långt ifrån&lt;br&gt;sin hemort och enligt LSPV:s tvångsbestämmelser. För dem bör i stället,&lt;br&gt;framhåller beredningen, ges möjligheter till ett skyddat boende i små&lt;br&gt;hemlika institutioner på deras hemort eller så nära den som möjligt. Detta&lt;br&gt;står i samklang med den pågående utvecklingen mot att föra över männi-&lt;br&gt;skor med åldersdement beteende från psykiatrisk sjukhusvård till sjukhem&lt;br&gt;och långtidsvårdskliniker för somatisk vård eller till primärkommunalt&lt;br&gt;serviceboende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till att beredningen föreslagit att den psykiatriska tvångs-&lt;br&gt;vårdslagstiftningen skall avgränsas till att avse akuta vårdbehov har bered-&lt;br&gt;ningen aktualiserat frågan om att införa ett särskilt lagstöd för vissa&lt;br&gt;åtgärder av frihetsinskränkande art avseende personer med åldersdement&lt;br&gt;beteende. Beredningens överväganden har resulterat i ett förslag om att&lt;br&gt;införa en helt ny lag med regler till skydd för vissa åldersdementa m. fl.&lt;br&gt;Lagstiftningen skulle ta sikte på att ge rättslig grund för att i skyddssyfte&lt;br&gt;låsa den avdelning på institution där patienten eller den boende vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har redovisat mycket skilda åsikter om nödvändig-&lt;br&gt;heten och lämpligheten av en sådan skyddslag som beredningen förordat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag självfallet instämma i beredningens uppfattning att&lt;br&gt;människor med åldersdement beteende i största möjliga utsträckning bör&lt;br&gt;vårdas i andra former än genom omhändertagande på psykiatriskt sjuk-&lt;br&gt;hus. Jag kan också konstatera att vården av åldersdementa under senare år&lt;br&gt;har utvecklats såväl medicinskt som behandlingsmässigt i övrigt. Kunska-&lt;br&gt;pen om bakomliggande faktorer har ökat liksom insikterna om den när-&lt;br&gt;maste omgivningens betydelse. Bl. a. har olika former av dagverksamhet&lt;br&gt;med stöd av personal och boende i små enheter gett mycket positiva&lt;br&gt;effekter. Möjligheterna till rehabilitering av patienten har förbättrats. Med&lt;br&gt;all säkerhet kan denna utveckling fortsätta, och den bör på allt sätt stimu-&lt;br&gt;leras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet människor med åldersdemens eller åldersdement beteende som&lt;br&gt;vårdas inom psykiatrin har uppskattats till ca 6 000 år 1979 och ca 4 700 år&lt;br&gt;1982. Av sistnämnda antal var det omkring 700 som hade tagits in med&lt;br&gt;stöd av LSPV. De senaste årens utveckling har inneburit fortsatt minsk-&lt;br&gt;ning av den psykiatriska långtidsvården till förmån för bl. a. somatisk&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;långtidsvård. Antalet personer som vid inventering en viss dag hösten&lt;br&gt;1985 var inneliggande på psykiatrisk klinik under diagnos senil eller prese-&lt;br&gt;nil demens uppgick till 2 731, varav 188 tagits in enligt LSPV. Motsvaran-&lt;br&gt;de siffror vid inventering en viss dag hösten 1988 var 2 692 resp. 112. Av&lt;br&gt;det totala antalet inneliggande patienter enligt LSPV vid inventeringen år&lt;br&gt;1985 — 3254 — vårdades 8% för psykisk åldersstörning. Motsvarande&lt;br&gt;procenttal år 1982 var 22.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening har den fortsatta utvecklingen med avsevärd minsk-&lt;br&gt;ning av antalet åldersdementa i psykiatrivården och inte minst den avta-&lt;br&gt;gande tillämpningen av tvångsvårdslagstiftningen på åldersdementa i viss&lt;br&gt;mån rubbat en av utgångspunkterna för beredningens förslag om en sär-&lt;br&gt;skild skyddslag. Jag vill också erinra om att jag inte har bedömt det möjligt&lt;br&gt;att enligt beredningens modell fästa avgörande vikt vid att den psykiatris-&lt;br&gt;ka tvångsvårdslagstiftningen skall tillgodose uteslutande vårdbehov som&lt;br&gt;kan rubriceras som akuta. Mot denna bakgrund ser jag det inte som&lt;br&gt;nödvändigt att i samband med revisionen av den psykiatriska tvångs-&lt;br&gt;vårdslagstiftningen införa ett kompletterande regelsystem för åldersde-&lt;br&gt;menta och likställda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat huvudargument för en skyddslag för åldersdementa m. fl. har&lt;br&gt;för socialberedningen varit att det inom både landstingskommunal och&lt;br&gt;primärkommunal vård av åldersdementa förekommer att man — i bästa&lt;br&gt;välmening — låser vårdavdelningar eller sätter in svåröppnade lås utan att&lt;br&gt;ha lagstöd för sådana åtgärder. Det gäller här fall då vården bereds på&lt;br&gt;frivillig grund, dvs. utan att intagning skett enligt LSPV. Utövande av&lt;br&gt;tvång är under sådana förhållanden i princip otillåtet. I vissa tillfälliga&lt;br&gt;nödsituationer är det dock möjligt att ingripa med tvång, t. ex. för att&lt;br&gt;rädda liv. Beredningen anser att allmänna nödregler och regler om presu-&lt;br&gt;merat samtycke inte passar särskilt bra på människor med åldersdement&lt;br&gt;beteende, eftersom det mestadels är fråga om långvariga förvirringstill-&lt;br&gt;stånd och deras situation ofta inte förbättras så att de kan ge något giltigt&lt;br&gt;samtycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens diskussion om behovet av skyddsregler för åldersdementa&lt;br&gt;har visat på ett svårbemästrat rättsligt problemområde. Som beredningen&lt;br&gt;anger berör frågeställningarna skilda vårdområden och de gäller inte bara&lt;br&gt;personer med åldersdemens utan också andra människor med så bristande&lt;br&gt;orientering i tid och rum att de utsätter sig själva för allvarlig fara för sin&lt;br&gt;fysiska hälsa. Beredningens genomgång tyder på att den praktiska hante-&lt;br&gt;ringen av skyddet av dessa personer ibland — främst i samband med&lt;br&gt;låsning av vårdavdelningar — sker på ett sätt som är svårförenligt med&lt;br&gt;regeringsformens krav på författningsmässig grund för frihetsbegränsande&lt;br&gt;åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening ger beredningens redovisning av de rättsliga fråge-&lt;br&gt;ställningarna och beredningens synpunkter anledning för dem som svarar&lt;br&gt;för säkerheten för åldersdementa och likställda på institutioner till ökad&lt;br&gt;uppmärksamhet på restriktionerna i samband med åtgärder av frihetsbe-&lt;br&gt;gränsande slag. Jag bedömer emellertid att beredningens betänkande och&lt;br&gt;förslag inte utgör tillräckligt underlag för att gripa in med lagstiftning på&lt;br&gt;området. Tydligt är att det är förenat med mycket stora svårigheter att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utforma en tillfredsställande reglering. Ett problem gäller avgränsningen&lt;br&gt;av den personkrets som skulle omfattas. Beredningens förslag att uppnå en&lt;br&gt;precisering genom att begränsa personkretsen till dem som har en psykisk&lt;br&gt;funktionsnedsättning på grund av åldersdemens eller psykisk utvecklings-&lt;br&gt;störning löser enligt min uppfattning inte detta problem. Samtidigt lämnar&lt;br&gt;förslaget vissa grupper med likartade svårigheter som dem med åldersde-&lt;br&gt;ment beteende utanför skyddsregleringen. Även beredningens förslag till&lt;br&gt;avgränsning av de institutioner vid vilka skyddsåtgärder skulle kunna&lt;br&gt;beslutas betyder att man inte får någon heltäckande lösning. Som en del&lt;br&gt;remissinstanser har påpekat kan vidare invändningar riktas mot att ett&lt;br&gt;beslut enligt beredningens förslag om en skyddsåtgärd som ger personalen&lt;br&gt;rätt att låsa en dörr till en vårdenhet kommer att kunna få praktisk&lt;br&gt;betydelse inte bara för den som beslutet direkt avser utan även för andra&lt;br&gt;som vistas på enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bl. a. de nu redovisade betänkligheterna mot förslaget till skyddsregle-&lt;br&gt;ring för åldersdementa m. fl. har lett mig fram till slutsatsen att förslaget&lt;br&gt;inte bör genomföras. Som jag har nämnt i det föregående anser jag inte att&lt;br&gt;förslaget utgör något nödvändigt komplement till den tvångsvårdsreglering&lt;br&gt;jag förordar. Mitt ställningstagande innebär att man liksom hittills får falla&lt;br&gt;tillbaka på allmänna regler och principer vid bedömningen av i vilken&lt;br&gt;utsträckning tvång i olika former får förekomma beträffande här aktuella&lt;br&gt;kategorier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att det utvecklingsarbete som pågår beträffande vården&lt;br&gt;av senildementa med t. ex. dagvård för gemenskap och aktivitet samt nya&lt;br&gt;boendeformer också berörs av försök att finna olika tekniska arrangemang&lt;br&gt;som ger vårdpersonalen möjligheter att vid behov ingripa med hjälp och&lt;br&gt;stöd utan att använda inlåsning eller liknande förfarande. Det bör kunna&lt;br&gt;förutsättas att man efter hand når fram till personalorganisatoriska och&lt;br&gt;tekniska lösningar som gör att frihetsbegränsande åtgärder inte behövs&lt;br&gt;annat än i rena undantagsfall. I den mån detta förändringsarbete inte ger&lt;br&gt;tillfredsställande resultat får frågan om lagreglering tas upp till fortsatta&lt;br&gt;överväganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Psykiatrisk tvångsvård&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Förutsättningar för tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att&lt;br&gt;sådan vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvän-&lt;br&gt;digt. Tre förutsättningar skall samtidigt vara uppfyllda. En förut-&lt;br&gt;sättning skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning. Vidare skall krävas att patienten på grund av sitt psykiska&lt;br&gt;tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgäng-&lt;br&gt;ligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt&lt;br&gt;än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning. Ytter-&lt;br&gt;ligare skall fordras att patienten motsätter sig vården eller att denne&lt;br&gt;på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge&lt;br&gt;uttryck för ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård&lt;br&gt;genom intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömningen av patientens vårdbehov skall beaktas om den-&lt;br&gt;ne till följd av sin psykiska störning är farlig for annans personliga&lt;br&gt;säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag behandlar i det följande de tre förutsättningarna för tvångsvård var&lt;br&gt;för sig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.1.1 Allvarlig psykisk störning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: En av grundförutsättningarna for psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.&lt;br&gt;Detta innebär bl. a. att begreppet psykisk sjukdom och därmed jämställd&lt;br&gt;psykisk abnormitet ersätts av samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning.&lt;br&gt;Beredningen vill därmed markera att psykiska hälsoproblem inte kan&lt;br&gt;förklaras enbart med biologiska grunder utan att också sociala och psyko-&lt;br&gt;logiska faktorer har stor betydelse. (Se betänkandet s. 140—143, 147,&lt;br&gt;202-204 och 209-212.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. De instanser som stöder&lt;br&gt;socialberedningens forslag godtar de principiella motiven för detta. Det&lt;br&gt;gäller bl. a. allmänna förvaltningsdomstolar, fackförbund och klientorga-&lt;br&gt;nisationer. Andra instanser, däribland allmänna domstolar, socialstyrel-&lt;br&gt;sen, psykiatriska nämnden och läkarorganisationer, förordar att det nu&lt;br&gt;gällande sjukdomsbegreppet behålls och menar bl. a. att begreppet allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning är alltför oprecist och vittomfattande. Detta är enligt en&lt;br&gt;del instanser inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt och kan medföra&lt;br&gt;en ökad användning av tvång. Syftet att begränsa möjligheterna till tvångs-&lt;br&gt;vård avspeglas därmed inte i beredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa instanser, bl. a. psykiatriska nämnden, påpekar att det är ologiskt&lt;br&gt;att sträva efter att jämställa den psykiatriska vården med den somatiska&lt;br&gt;och samtidigt utmönstra sjukdomsbegreppet från den förra. En del instan-&lt;br&gt;ser frågar sig vilken egentlig nytta det for med sig att ändra benämningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet FUB För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;och ytterligare ett par instanser framhåller att det föreligger risk för att Bilaga 1&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning kommer att förväxlas med psykisk utvecklings-&lt;br&gt;störning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande (SOU 1964:40) Mental-&lt;br&gt;sjukvårdslag ligger till grund för den nu gällande lagen (1966:293) om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Innan LSPV&lt;br&gt;trädde i kraft den 1 januari 1967 gällde som förutsättning för intagning på&lt;br&gt;mentalsjukhus på ansökan av någon annan att patienten led av sinnessjuk-&lt;br&gt;dom eller sinnesslöhet. Kommittén framhöll att rättstillämpningen inte&lt;br&gt;hållit sig strikt inom de av lagen uppdragna gränserna. Intagning på&lt;br&gt;mentalsjukhus skedde även vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra&lt;br&gt;mer allvarliga insufficienstillstånd, som inte kunde hänföras till sinnes-&lt;br&gt;sjukdom eller sinnesslöhet. Vidare skedde viss intagning av s. k. psykopa-&lt;br&gt;ter och alkoholister. En utvidgning i praxis av förutsättningarna för intag-&lt;br&gt;ning avseende det psykiska tillståndet hade alltså skett. Tillämpningen av&lt;br&gt;då gällande regler var oklar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén övervägde om det psykiska tillstånd som skulle kunna leda&lt;br&gt;till intagning borde anges som psykos (sinnessjukdom), nervös sjukdom&lt;br&gt;eller psykisk sjukdom. Kommittén framhöll att begreppet psykos innefat-&lt;br&gt;tade såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och var begränsat till sin&lt;br&gt;omfattning. Däri ingick nämligen inte svårare neurotiska tillstånd och&lt;br&gt;andra mera allvarliga insufficienstillstånd. Enligt kommittén stod något&lt;br&gt;bättre begrepp än psykisk sjukdom inte till buds.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs uppfattning vann gehör och i LSPV används begreppet&lt;br&gt;psykisk sjukdom som samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska&lt;br&gt;symtom oavsett deras orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som&lt;br&gt;insufficienstillstånd av olika slag (prop. 1966:53 s. 156—160). I förarbete-&lt;br&gt;na till LSPV anges en skillnad mellan psykoser och neuroser vara att&lt;br&gt;psykosen angriper hela personligheten, medan neurosen begränsar sig till&lt;br&gt;delfunktioner (SOU 1964:40 s. 76).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV finns ingen definition av begreppet psykisk sjukdom. I förarbe-&lt;br&gt;tena, som upptog en översikt över de psykiska sjukdomarna, framhölls att&lt;br&gt;det i varje fall på vetenskapens dåvarande ståndpunkt var svårare att&lt;br&gt;definiera och från varandra särskilja de psykiska sjukdomarna än kropps-&lt;br&gt;sjukdomarna i mer inskränkt bemärkelse och att det därför var vanskligt&lt;br&gt;att med exakthet bestämma vid vilka tillstånd lagen skulle vara tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att uppställa krav på att sluten psykiatrisk vård skall vara&lt;br&gt;oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad ger LSPV&lt;br&gt;en bestämning av vilka tillstånd som är så allvarliga att de skall kunna leda&lt;br&gt;till tvångsintagning. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och&lt;br&gt;med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen&lt;br&gt;har förorsakat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutveck- Bilaga 1&lt;br&gt;lingen. Sinnessjuklagstiftningskommittén ansåg att psykisk abnormitet var&lt;br&gt;synonymt med psykopati. Kommittén förklarade att det är svårt och i&lt;br&gt;vissa fall omöjligt att med säkerhet avgöra, om en människa med avvikan-&lt;br&gt;de egenskaper och personlighetsdrag skall hänföras till psykopatgruppen&lt;br&gt;eller inte. Avgränsningen såväl mot det normala som mot andra psykiska&lt;br&gt;sjukdomar och utvecklingshämningar var ofta förenad med mycket stora&lt;br&gt;svårigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande statsrådet&lt;br&gt;(prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att&lt;br&gt;det förutom psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter&lt;br&gt;olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador där förändringar i person-&lt;br&gt;ligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de abnormas del&lt;br&gt;skulle inskränkas till svårare fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare använde&lt;br&gt;Bexeliuskommittén termen psykisk störning såsom en övergripande sam-&lt;br&gt;lingsbeteckning för alla slag av psykiska sjukdomar, abnormiteter och&lt;br&gt;defekter. Kommittén fann denna beteckning ändamålsenlig och anförde&lt;br&gt;att den i och för sig även innefattade psykisk utvecklingsstörning. Kom-&lt;br&gt;mittén föreslog att vad som sägs om psykisk abnormitet skulle utgå ur&lt;br&gt;LSPV. Enligt förslaget skulle den som led av psykisk störning som inte&lt;br&gt;utgjordes av psykisk utvecklingsstörning kunna beredas sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård oberoende av eget samtycke, om sådan vård var oundgängligen&lt;br&gt;påkallad med hänsyn till störningens art och grad och till någon av två&lt;br&gt;särskilt angivna specialindikationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt förslag till lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar&lt;br&gt;1977:14) fann en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp att inget enty-&lt;br&gt;digt eller helt lämpligt sjukdomsbegrepp fanns att tillgå. Psykisk störning&lt;br&gt;ansågs av arbetsgruppen vara ett av de bättre av de begrepp som innefattar&lt;br&gt;såväl psykisk sjukdom som psykisk abnormitet. Ingen ändring i LSPV:s&lt;br&gt;sjukdomsbegrepp föreslogs emellertid främst med hänvisning till andra då&lt;br&gt;påbörjade utredningars arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdbehov grundat på enbart psykisk utvecklingsstörning utgör inte&lt;br&gt;något skäl för tvångsintagning enligt LSPV. LSPV hänvisar till lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Den-&lt;br&gt;na lag ersattes den 1 juli 1986 av lagen (1985:568) om särskilda omsorger&lt;br&gt;om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (nya omsorgslagen). Övergångsvis, i&lt;br&gt;avvaktan på avveckling av vårdhem och specialsjukhus för psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda, gäller dock regler i 1967 års omsorgslag om vård oberoen-&lt;br&gt;de av samtycke (se lagen 1985:569 om införande av nya omsorgslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande fråga är vilka psykiska tillstånd som skall omfattas av&lt;br&gt;lagstiftningen och hur dessa skall beskrivas där. LSPV bygger på begreppet&lt;br&gt;psykisk sjukdom. Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte är psykisk sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning. Beredningens Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;förslag innebär en övergång till den sammanfattande beteckningen allvar- Bilaga 1&lt;br&gt;lig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står klart att det inte är möjligt att i lagtext ange den här aktuella&lt;br&gt;grundförutsättningen for psykiatrisk tvångsvård annat än i allmänna ter-&lt;br&gt;mer. Liksom vid LSPV:s tillkomst är man hänvisad till att finna uttryck&lt;br&gt;som koncentrerat beskriver de psykiska tillstånd som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har fäst stor principiell vikt vid denna terminologiska&lt;br&gt;fråga. Med forslaget till nytt samlingsbegrepp vill beredningen understryka&lt;br&gt;att ett rent biologiskt sjukdomsbegrepp inte längre får vara grundläggande&lt;br&gt;vid avgörandet om psykiatrisk vård skall få ske med tvång. Det är enligt&lt;br&gt;beredningen viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta&lt;br&gt;fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på&lt;br&gt;såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspe-&lt;br&gt;lar och förstärker varandra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kan liksom många remissinstanser dela beredningens principiella&lt;br&gt;inställning och anser det betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till&lt;br&gt;ett modernt synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till upp-&lt;br&gt;komsten av psykisk ohälsa. Begreppet psykisk störning har redan stor&lt;br&gt;användning som samlingsbeteckning inom psykiatrin och det används&lt;br&gt;som samlande begrepp i socialstyrelsens officiella klassifikation av sjuk-&lt;br&gt;domar (år 1987). Det framhäver inte så som sjukdomsbegreppet den rent&lt;br&gt;medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en fördel när det&lt;br&gt;blir allt vanligare att detta arbete bygger på samverkan mellan olika&lt;br&gt;yrkeskategorier t. ex. i allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psy-&lt;br&gt;kiatrer, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare. Som jag tidigare&lt;br&gt;har nämnt förordades begreppet psykisk störning av Bexeliuskommittén&lt;br&gt;som övergripande beteckning för alla slags psykiska sjukdomar och abnor-&lt;br&gt;miteter. Också i samband med det förslag som år 1977 lades fram av en&lt;br&gt;arbetsgrupp inom socialstyrelsen efter översyn av LSPV övervägdes det&lt;br&gt;lämpliga i att använda samma terminologi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av beredningen valda kvalifikationsgrunden allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning har kritiserats av ett flertal remissinstanser för att vara alltför oprecis.&lt;br&gt;Mot bestämningen har också anförts att den, tvärt emot vad som åsyftats,&lt;br&gt;kan medföra ökad användning av tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått av vad jag redan har nämnt måste man utgå från att det&lt;br&gt;inte är möjligt att genom en uppräkning eller på annat sätt i lagtext ange&lt;br&gt;mera precist vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda tvångs-&lt;br&gt;vård. Jag vill framhålla att den redovisning som jag har gett i det föregåen-&lt;br&gt;de för bakgrunden till sjukdoms- och abnormitetsbegreppen belyser att&lt;br&gt;avsikten med dessa inte heller är att med någon exakthet ange vid vilka&lt;br&gt;tillstånd LSPV skall kunna tillämpas. Vid en tolkning är man hänvisad till&lt;br&gt;vissa motivuttalanden och den praxis som utvecklas. Vidare vill jag peka&lt;br&gt;på att en del av remisskritiken tycks bygga på att det gällande begreppet&lt;br&gt;psykisk sjukdom har jämförts med psykisk störning snarare än med allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning. Vid jämförelsen med nuvarande förhållanden har&lt;br&gt;man ibland också bortsett från att LSPV förutsätter att tillämpningen&lt;br&gt;laborerar med ett jämställdhetsrekvisit i en del fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis gör jag bedömningen att begreppet allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning bör kunna ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnor-&lt;br&gt;mitet utan att några risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Be-&lt;br&gt;greppsförändringen i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för&lt;br&gt;en ökad användning av tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har utvecklat vissa ytterligare synpunkter på frågan vid&lt;br&gt;vilka tillstånd tvångsintagning för psykiatrisk vård skall kunna ske. Dessa&lt;br&gt;synpunkter har i det väsentliga också godtagits av flertalet av de remissin-&lt;br&gt;stanser som har yttrat sig i frågan. Socialstyrelsen anför att beredningens&lt;br&gt;beskrivning av olika yttringar av psykisk störning i allt väsentligt tycks&lt;br&gt;stämma med de beskrivningar av sådana sjukdomar och tillstånd som&lt;br&gt;omfattas av generalindikationen psykisk sjukdom i LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser mot bakgrund härav att beredningens redovisning av&lt;br&gt;allvarliga psykiska tillstånd i huvudsak bör kunna tjäna till vägledning.&lt;br&gt;Detta innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av&lt;br&gt;psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med&lt;br&gt;symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till&lt;br&gt;följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av&lt;br&gt;allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga&lt;br&gt;till orientering i tillvaron uppkomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner&lt;br&gt;med självmordstankar. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstör-&lt;br&gt;ningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser&lt;br&gt;och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård bör vidare kunna aktualiseras när en krisreaktion är sådan&lt;br&gt;att påverkan på den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den är av&lt;br&gt;psykotisk art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till allvarlig psykisk störning bör hänföras också alkoholpsykoserna,&lt;br&gt;såsom delirium tremens, alkoholhallucinos och klara demenstillstånd.&lt;br&gt;Detsamma gäller de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare.&lt;br&gt;Även i andra situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt&lt;br&gt;förvirringstillstånd och det är uppenbar fara för hans fysiska hälsa eller liv&lt;br&gt;skall tvångsvård kunna tillämpas. I vissa fall kan vidare ett abstinenstill-&lt;br&gt;stånd vara så svårartat att det under en kortare tid måste betecknas som en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning. Självklart är att ett allvarligt missbruk som leder&lt;br&gt;enbart till allvarliga kroppsliga komplikationer inte skall kunna medföra&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Avgränsningen mellan psykiatrisk tvångsvård och&lt;br&gt;missbrukarvård inom socialtjänsten berörs vidare under avsnitt 3.1.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min bedömning är det ofrånkomligt att också framhålla att en&lt;br&gt;psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrande och som tar sig ut-&lt;br&gt;tryck i s. k. åldersdement beteende kan vara så kraftig att begreppet allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning är tillämpligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För psykiskt utvecklingsstörda gäller att enbart hämning i förståndsut-&lt;br&gt;vecklingen inte skall kunna utgöra grund för psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser, däribland Riksförbundet FUB För Utvecklings-&lt;br&gt;störda Barn, Ungdomar och Vuxna, har påpekat att risken är stor för&lt;br&gt;förväxling av begreppen allvarlig psykisk störning och psykisk utvecklings-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störning. För egen del anser jag att det skall klart anges i lagtext att&lt;br&gt;tvångsvård inte får ges om patientens störning utgör enbart psykisk ut-&lt;br&gt;vecklingsstörning som kan ge rätt till särskilda omsorger enligt nya om-&lt;br&gt;sorgslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till den nya omsorgslagen hänförs utöver psykiskt utvecklingsstörda två&lt;br&gt;andra grupper. Personer som har fått en hjärnskada som har lett till ett&lt;br&gt;betydande och bestående begåvningshandikapp omfattas sålunda av lagen.&lt;br&gt;Orsaken kan vara både sjukdomar — t. ex. tumörer, hjärnblödning och&lt;br&gt;inflammationer — och skador på grund av t. ex. trafikolyckor. Vidare&lt;br&gt;omfattar nya omsorgslagen de barn och vuxna som har allvarliga psykiska&lt;br&gt;defekter av en barndomspsykos. Självfallet skall så långt som möjligt dessa&lt;br&gt;gruppers behov tillgodoses genom lagstiftningen om särskilda omsorger.&lt;br&gt;Det bör dock inte helt uteslutas att i exceptionella fall personer som tillhör&lt;br&gt;dessa grupper, under förutsättning att de har ett oundgängligt behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt och att även i övrigt&lt;br&gt;förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda, ges sådan vård&lt;br&gt;med hänsyn till sin grundstörning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika oklarhet bör slutligen framhållas att bedömningen av&lt;br&gt;om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art&lt;br&gt;och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art&lt;br&gt;som grad. Vissa psykiska störningar, t. ex. schizofreni, får alltid anses som&lt;br&gt;allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad&lt;br&gt;och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar&lt;br&gt;såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen&lt;br&gt;av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En&lt;br&gt;sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de&lt;br&gt;symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med prövningen måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet&lt;br&gt;och risken för återfall om vården och behandlingen avbryts for tidigt. Den&lt;br&gt;psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger for&lt;br&gt;att de psykiska symtomen återkommer om behandlingsinsatserna avbryts.&lt;br&gt;I enstaka undantagsfall kan detta innebära att den fortlöpande medicinska&lt;br&gt;bedömningen resulterar i att vården sträcker sig över avsevärd tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att det naturligtvis i viktigare frågor som blir föremål för&lt;br&gt;rättslig prövning och som rör t. ex. innebörden av begreppet allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning bör vara möjligt att inhämta yttrande av socialstyrelsen. I&lt;br&gt;sådant sammanhang bör socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och&lt;br&gt;medicinska frågor kunna ges en betydelsefull roll med hänsyn till behovet&lt;br&gt;av en allsidig och kvalificerad bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.1.2 Oundgängligt behov av psykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: En andra förutsättning för tvångsvård skall&lt;br&gt;vara att patienten på grund av sitt tillstånd och den situation som han&lt;br&gt;befinner sig i har ett oundgängligt och akut behov av vård som inte kan&lt;br&gt;tillgodoses på annat sätt än med psykiatrisk vård dygnet runt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär bl. a. att de specialindikationer som finns i LSPV inte&lt;br&gt;får någon motsvarighet. I stället for att ta fasta på vissa yttringar av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;patientens psykiska störning lägger beredningen tonvikten på vårdbehovet Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;som sådant. Frågan om patienten är farlig för sig själv eller omgivningen Bilaga 1&lt;br&gt;får vägas in som ett led i bedömningen av patientens vårdbehov. (Se&lt;br&gt;betänkandet s. 147, 202, 204 — 209 och 300 — 302.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har yttrat sig i&lt;br&gt;frågan, bl. a. Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet, går&lt;br&gt;emot beredningens förslag att patientens behov av vård måste vara akut&lt;br&gt;för att tvångsvård skall få ges. Man anser att risk föreligger för att personer&lt;br&gt;som gradvis insjuknar inte kommer att beredas vård i tid. Likaså anses&lt;br&gt;förslaget utesluta vissa svårt sjuka vilkas tillstånd är konstant enahanda.&lt;br&gt;För dessa kan vårdbehovet vara uppenbart utan att man kan tala om ett&lt;br&gt;akut behov av vård. Vidare finns det, menar bl. a. psykiatriska nämnden,&lt;br&gt;patienter vars sjukdomssymtom genom behandlingen kan påverkas så att&lt;br&gt;det akuta tillståndet tillfälligt hävs men omgående återuppstår när behand-&lt;br&gt;lingen avbryts. Om patienten i ett sådant fall inte har en riktig insikt om&lt;br&gt;sitt vårdbehov och undandrar sig behandlingen, behövs vård inte bara för&lt;br&gt;att avhjälpa den akuta sjukdomsfasen utan också till dess sjukdomen&lt;br&gt;avklingat eller patienten fått rätt insikt om behandlingsbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remissinstanser som stöder beredningens förslag poängterar att det&lt;br&gt;är patientens vårdbehov som skall stå i centrum. Psykiatrisk vård med&lt;br&gt;tvång bör få ges endast under så korta tidsperioder som möjligt, dvs.&lt;br&gt;endast då patientens tillstånd är inne i en akut fas. Samrådsgruppen för&lt;br&gt;socialtjänst och vårdpolitik anför att patientens vårdbehov givetvis kan&lt;br&gt;vara både oundgängligt och akut även om det inte tar sig uttryck i för&lt;br&gt;omgivningen dramatiska former och snabba förändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skilda uppfattningar redovisas också i frågan om specialindikationer.&lt;br&gt;En del instanser som stöder beredningens förslag menar att LSPV:s mång-&lt;br&gt;fald av specialindikationer gör det möjligt att i snart sagt varje situation&lt;br&gt;som upplevs svårbemästrad finna stöd för tvångsintagning. Specialindika-&lt;br&gt;tionerna bör därför slopas och förutsättningarna för tvångsvård formule-&lt;br&gt;ras så att intresset fokuseras på patientens vårdbehov i stället för på olika&lt;br&gt;samhällsskyddsintressen. Under hänvisning till att det är viktigt från rätts-&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt att förutsättningarna för tvångsvård noga anges i lag-&lt;br&gt;texten vill emellertid åtskilliga remissinstanser ha kvar specialindika-&lt;br&gt;tioner. Detta gäller bl. a. allmänna domstolar, rikspolisstyrelsen, justitie-&lt;br&gt;ombudsmannen Tor Sverne (JO) och Svenska Läkaresällskapet. De anser&lt;br&gt;att förekomsten av specialindikationer preciserar och begränsar tvångs-&lt;br&gt;vårdslagstiftningens användningsområde. Socialstyrelsen anser att special-&lt;br&gt;indikationerna utgör ett naturligt underlag när det gäller att fastställa&lt;br&gt;symtombilden eller, beträffande den medicinska specialindikationen, ett&lt;br&gt;oundgängligt inslag vid bedömningen av om tvångsvård erfordras eller&lt;br&gt;inte. En del instanser som vill ha kvar specialindikationer anser dock att&lt;br&gt;någon eller några kan slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från flera håll efterlyses motsvarigheter till de specialindikationer i&lt;br&gt;LSPV som avser att tillgodose omgivningens behov av skydd. Framför allt&lt;br&gt;pekas på att närståendes behov av skydd mot personer som är farliga bör&lt;br&gt;förankras i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV har angetts i 1 §. Där anknyts&lt;br&gt;frågan om lagens tillämplighet till dels en generalindikation som har avse-&lt;br&gt;ende på sjukdomsbilden, dels fem olika specialindikationer. Enligt gene-&lt;br&gt;ralindikationen får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget&lt;br&gt;samtycke beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan&lt;br&gt;vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad.&lt;br&gt;För att lagen skall kunna tillämpas krävs utöver generalindikationen att&lt;br&gt;någon av specialindikationema gäller. Avsikten med specialindikationer-&lt;br&gt;na är bl. a. att ge en beskrivning av hur de i generalindikationen angivna&lt;br&gt;psykiska tillstånden skall yttra sig för att en tvångsvis meddelad vård skall&lt;br&gt;kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga till följd av sjukdo-&lt;br&gt;men. I det enskilda fallet kan flera av specialindikationema föreligga&lt;br&gt;samtidigt. Specialindikationema utgörs av en medicinsk (a) och fyra soci-&lt;br&gt;ala (b-e).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a-indikationen: Denna indikation, den s. k. medicinska indikationen,&lt;br&gt;fick sin nuvarande utformning år 1969. Innebörden av indikationen är att&lt;br&gt;det är behovet av behandling som utgör grunden för intagning, dvs. till-&lt;br&gt;ståndet skall antingen bli avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt&lt;br&gt;försämrat om vården uteblir. Som villkor för att indikationen skall gälla&lt;br&gt;anges vidare att den sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt. Endast&lt;br&gt;läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg då denna&lt;br&gt;indikation åberopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon till följd av beroende&lt;br&gt;av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov&lt;br&gt;av vård. Detta tillägg till a-indikationen, som gjordes år 1969, tillkom i&lt;br&gt;syfte att förtydliga begreppet ”uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt”. An-&lt;br&gt;ledningen till lagändringen var den osäkerhet som rådde i fråga om möjlig-&lt;br&gt;heterna att kvarhålla narkotikamissbrukare, som efter avgiftning alltjämt&lt;br&gt;var i behov av vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b-indikationen: Denna indikation, som brukar kallas farlighetsindika-&lt;br&gt;tionen, avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans personli-&lt;br&gt;ga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c-indikationen: Med denna s. k. hjälplöshetsindikation, avses i första&lt;br&gt;hand att någon på grund av sjukdomen har kommit i ett tillstånd av&lt;br&gt;allmän hjälplöshet. Den sjuke vanvårdar sig och kan inte reda sig i samhäl-&lt;br&gt;let. Enbart oförmågan att sköta sina ägodelar omfattas dock inte av denna&lt;br&gt;indikation. Inte heller kan indikationen tillämpas av det skälet enbart att&lt;br&gt;den sjuke inte kan avhålla sig från att begå brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;d-indikationen: Denna indikation, den s. k. störandeindikationen, avser&lt;br&gt;den som till följd av sjukdomen genom skrik, oväsen, telefonterror eller&lt;br&gt;något annat därmed jämförbart beteende har ett för närboende eller andra&lt;br&gt;grovt störande levnadssätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e-indikationen: Den sista indikationen, kallad kriminalindikationen, av-&lt;br&gt;ser vissa fall av brottslig verksamhet som utövas av en psykiskt sjuk&lt;br&gt;person. Indikationen avser de fall då den sjuke är farlig för någon annans&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;egendom eller for något annat av lagstiftaren skyddat intresse än som avses Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;med b-indikationen. Denna indikation har motiverats med att domstolar- Bilaga 1&lt;br&gt;na måste ha möjlighet att i vaije särskilt fall välja adekvat vårdform.&lt;br&gt;Indikationen får inte åberopas för intagning grundad på ett vårdintyg utan&lt;br&gt;endast när allmän domstol överlämnar någon som har begått brott till&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård enligt LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillämpningen av LSPV klassificeras patienterna i fyra grupper.&lt;br&gt;Grupperna brukar benämnas P-, N-, O- och PN-fall. N-fall är de som av&lt;br&gt;domstol som en påföljd för brott har överlämnats till sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt LSPV. O-fall är de som under inflytande av psykisk sjukdom&lt;br&gt;har begått brott mot någon annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte&lt;br&gt;väckts, dvs. utan att domstol har prövat åtal för brottet. PN-fall är de som&lt;br&gt;har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett fängelsestraff&lt;br&gt;och som under anstaltsvistelsen eller i samband med att denna upphört har&lt;br&gt;tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV. En ytterligare&lt;br&gt;förutsättning är att de inte skall återföras till kriminalvårdsanstalten. Övri-&lt;br&gt;ga patienter är P-fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I flera avseenden gäller särskilda regler för de olika patientkategorierna.&lt;br&gt;Det är överläkaren som beslutar om utskrivning av P-fallen medan ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnden beslutar om utskrivning av de s. k. nämndfallen, dvs.&lt;br&gt;N-, O- och PN-fallen. Motsvarande gäller beträffande beslut om permis-&lt;br&gt;sion och försöksutskrivning. Överläkaren kan dock hänskjuta frågan om&lt;br&gt;utskrivning och försöksutskrivning av P-fall till nämnden. Det bör vidare&lt;br&gt;påpekas att utskrivningsnämnden får beträffande en viss patient som&lt;br&gt;tillhör nämndfallen överlåta på överläkaren att besluta om permission.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;O-fallsrubriceringen görs i regel av överläkaren. Överläkaren kan dock&lt;br&gt;hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden. I praxis jämställs med att åtal&lt;br&gt;inte har väckts de fall där åtal väckts men senare nedlagts. Till ledning för&lt;br&gt;bedömningen har dåvarande medicinalstyrelsen och psykiatriska nämn-&lt;br&gt;den år 1967 gemensamt utfärdat ett cirkulär angående avgränsningen av&lt;br&gt;O-fallen (nr 62). I cirkuläret redogörs närmare bl. a. för värderingen av&lt;br&gt;bevisningen och sambandet mellan brottet och sjukdomen. I en brottskata-&lt;br&gt;log anges vilka brott i brottsbalken som skall medföra rubricering som O-&lt;br&gt;fall. Brotten utgörs i stort sett av mord, dråp, misshandel, människorov,&lt;br&gt;olaga frihetsberövande, olaga tvång om våld kommit till användning,&lt;br&gt;olaga hot i vissa fall, olika sexualbrott, rån samt mordbrand och sabotage,&lt;br&gt;om de har medfört fara för någon annans liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör det påpekas att det för en O-fallsrubricering inte&lt;br&gt;krävs att gärningen har bedömts av polis eller åklagare. Avsikten med en&lt;br&gt;O-fallsrubricering är att bestämma vem som beslutar i utskrivningsfrågor&lt;br&gt;m. m., överläkaren eller utskrivningsnämnden. Rubriceringen grundas på&lt;br&gt;en gärning som patienten har begått och som har riktats mot någon annans&lt;br&gt;säkerhet. Rubriceringen är formellt sett inte kopplad till att patienten&lt;br&gt;under vårdtiden skulle vara farlig för någon annan. En patient kan alltså&lt;br&gt;mycket väl vara O-fall utan att b-indikationen är tillämplig. Detta gäller&lt;br&gt;vanligtvis när den gärning som föranlett O-fallsrubriceringen är avlägsen i&lt;br&gt;tiden. Rubriceringen kan inte heller hävas av den anledningen att patien-&lt;br&gt;ten inte längre framstår som farlig för andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En psykisk störning hos en person bör enligt min mening inte ensam få&lt;br&gt;motivera en tvångsintagning av denne hur djup störningen än är. Därut-&lt;br&gt;över måste ställas krav på att patienten har ett på visst sätt kvalificerat&lt;br&gt;vårdbehov. I likhet med beredningen anser jag att det framför allt är risken&lt;br&gt;för patientens liv eller hälsa som skall vara avgörande när behov av&lt;br&gt;tvångsvård skall bedömas. Vid bedömning av patientens vårdbehov måste&lt;br&gt;man sålunda pröva i vad mån risk föreligger för hans liv eller hälsa, om&lt;br&gt;vård inte kommer till stånd genom intagning på en sjukvårdsinrättning där&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård får ges. Vårdbehovet skall med andra ord vara så&lt;br&gt;uttalat att det kan bli tillgodosett endast genom vistelse på en sådan&lt;br&gt;inrättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det torde inte finnas några belägg for att det generellt är så att vissa&lt;br&gt;psykiska tillstånd bäst behandlas i sjukhusmiljö. Jag delar socialbered-&lt;br&gt;ningens uppfattning att man även måste se till patientens levnadsförhål-&lt;br&gt;landen och hans relationer till omgivningen när vårdbehovet bedöms.&lt;br&gt;Patientens situation måste också i dessa hänseenden vara sådan att det&lt;br&gt;inte finns någon annan lösning att tillgå för att på ett rimligt sätt hjälpa&lt;br&gt;patienten än att patienten är intagen på en psykiatrisk vårdinrättning.&lt;br&gt;Detta innebär t. ex. att man inte bör få tvångsinta den som avvisar behand-&lt;br&gt;ling som sannolikt skulle förbättra hans tillstånd så länge han har en&lt;br&gt;förmåga att klara sig själv eller kan klara sig i hemmet med stöd från någon&lt;br&gt;anhörig och t. ex. kommunens hemtjänst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att vårdbehovet skall vara både oundgängligt och omöjligt att tillgodose&lt;br&gt;på annat sätt än genom intagning innefattar krav på noggrann utredning av&lt;br&gt;tänkbara alternativa vård- och omsorgsformer i varje särskilt fall. Utgångs-&lt;br&gt;punkten måste vara att också psykiska störningar som är allvarliga skall&lt;br&gt;kunna komma i fråga för behandling inom den öppna psykiatriska verk-&lt;br&gt;samheten. Ett lämpligt utformat stöd från socialtjänsten när det gäller&lt;br&gt;andra än rent hälsomässiga förhållanden kan på ett avgörande sätt bidra&lt;br&gt;till att intagning på en sjukvårdsinrättning kan undvikas. Ett effektivt och&lt;br&gt;utbyggt samarbete mellan psykiatri och socialtjänst måste betraktas som&lt;br&gt;centralt för strävandena att begränsa den psykiatriska tvångsvårdens om-&lt;br&gt;fattning. När en fråga om tvångsvård aktualiseras fordras således närmare&lt;br&gt;undersökning och prövning av vilka insatser som kan göras från social-&lt;br&gt;tjänsten, främst enligt socialtjänstlagen (1980:620), och vad dessa kan&lt;br&gt;betyda som komplement till psykiatriska vård- och behandlingsåtgärder&lt;br&gt;för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda problem med avgränsningen mellan psykiatrins och social-&lt;br&gt;tjänstens ansvarsområden kan finnas beträffande missbrukare av t. ex.&lt;br&gt;alkohol och narkotika. Det kan gälla fall när missbruket leder till psykiska&lt;br&gt;störningar av allvarlig natur. Jag erinrar om att jag i det föregående som&lt;br&gt;exempel på sådana störningar har nämnt alkoholpsykoser, psykoser som&lt;br&gt;orsakats av narkotika samt andra allvarliga förvirringstillstånd som up-&lt;br&gt;penbart ger anledning till fara för missbrukarens liv eller hälsa. Det kan&lt;br&gt;emellertid också gälla situationer då en grundläggande psykisk störning&lt;br&gt;föreligger i kombination med ett intensivt drogmissbruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ansvarsfördelningen mellan landstingskommunerna som an-&lt;br&gt;svariga for psykiatrin och primärkommunerna som ansvariga för social-&lt;br&gt;tjänsten har berörts i olika sammanhang under senare år. Några detaljan-&lt;br&gt;visningar i ämnet har inte lämnats i förarbetena till socialtjänstlagstift-&lt;br&gt;ningen eller till hälso- och sjukvårdslagen. Allmänt gäller att socialtjänsten&lt;br&gt;har huvudansvaret for vård- och behandling av missbrukare samtidigt som&lt;br&gt;vissa uppgifter inom missbrukarvården åvilar psykiatrin. Till psykiatrins&lt;br&gt;uppgifter hör otvetydigt att svara för avgiftning och behandling av akuta&lt;br&gt;psykiska komplikationer till ett missbruk. Svårare är att klargöra ansvars-&lt;br&gt;fördelningen i fråga om mera långsiktiga insatser för vård och rehabilite-&lt;br&gt;ring i sådana fall då missbruket kan ses som en komplikation till en psykisk&lt;br&gt;störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gränsdragningsfrågan har berörts i förarbetena till lagen (1988:870) om&lt;br&gt;vård av missbrukare i vissa fall (LVM), som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1989. Föredragande statsrådet framhöll i det lagstiftningsärendet (prop.&lt;br&gt;1987/88:147 s. 26 f.) behovet av att socialtjänstens och psykiatrins an-&lt;br&gt;svarsområden klargörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om avgränsning och ansvarsfördelning mellan socialtjänsten och&lt;br&gt;psykiatrin har kartlagts av socialstyrelsen i rapporten Psykiskt svårt störda&lt;br&gt;missbrukare, som lades fram under år 1989. Kartläggningen visade följan-&lt;br&gt;de. Under senare år har 40% av vårdtillfällena i psykiatrisk vård gällt&lt;br&gt;patienter med alkoholism som huvuddiagnos. Totalantalet vårdtillfällen&lt;br&gt;har utgjort 110000 — 120000. Detta innebär att mellan 40000 och 50000&lt;br&gt;vårdtillfällen varje år gäller alkoholmissbrukare. Därtill har ungefär en&lt;br&gt;procent vårdats för alkoholpsykoser. I ungefär två procent av vårdtillfälle-&lt;br&gt;na har olika former av narkomani utgjort huvuddiagnos. Andelen vårdtill-&lt;br&gt;fällen med missbruksdiagnos har mer än fördubblats mellan slutet av&lt;br&gt;1960-talet och slutet av 1970-talet medan det absoluta antalet ökat ännu&lt;br&gt;mer. Från slutet av 1970-talet fram till år 1983 skedde ingen större föränd-&lt;br&gt;ring av det årliga antalet vårdtillfällen och fördelningen av diagnoser. Den&lt;br&gt;sjukvård som missbrukare får utgörs ofta endast av kortvariga insatser i&lt;br&gt;abstinensfasen. Ibland ges mer långvarig vård vid toxiska psykoser eller&lt;br&gt;allvarliga psykiska följdtillstånd vid missbruk. Många missbrukare har&lt;br&gt;även psykiska störningar som är primära i förhållande till missbruket. För&lt;br&gt;långvarig vård och rehabilitering av missbrukare saknas i stor utsträckning&lt;br&gt;resurser inom psykiatrin. Även inom socialtjänstens narkomanvård är&lt;br&gt;bristen på behandlingsplatser stor, speciellt för klienter med psykiska&lt;br&gt;problem i kombination med missbruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom tidigare utgår den nya lagstiftningen om tvångsvård av missbru-&lt;br&gt;kare, LVM, från att LVM-vård som regel skall inledas på sjukhus. Det&lt;br&gt;framhålls i förarbetena att sjukhusvård som regel inte bör genomföras om&lt;br&gt;den intagne själv motsätter sig den. Möjligheten till sjukhusvård skall i&lt;br&gt;sammanhanget ses som ett erbjudande och inte som tvång. Som LVM-&lt;br&gt;patient på ett sjukhus kan ingen behandlas där mot sin vilja eller kvarhål-&lt;br&gt;las i behandlingssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En given utgångspunkt för den särskilda psykiatriska vårdlagstiftningen&lt;br&gt;är att den utformas så att den främjar möjligheterna för en psykiskt störd&lt;br&gt;missbrukare att i varje särskilt fall få vård i den form som är bäst ägnad att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ge behövlig hjälp. Enligt min mening måste man hålla i minnet att miss- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;brukarvården i första hand är en angelägenhet för socialtjänsten. Det får Bilaga 1&lt;br&gt;självfallet inte bli så att den psykiatriska tvångsvården utnyttjas som&lt;br&gt;ersättning för annan vård i fall när det psykiatriska inslaget i missbrukssi-&lt;br&gt;tuationen inte har särskild tyngd. När å andra sidan den psykiska störning-&lt;br&gt;en hos en missbrukare kräver större psykiatriska insatser måste den psy-&lt;br&gt;kiatriska verksamheten ta sitt fulla vårdansvar. Vad särskilt gäller den&lt;br&gt;vård som inte kan ske på frivillig grund bör enligt min mening krävas att&lt;br&gt;tillfredsställande utredning sker om missbrukarens psykiska status och att&lt;br&gt;en ingående bedömning görs i det särskilda fallet av psykiatrins resp,&lt;br&gt;missbrukarvårdens behandlingsmöjligheter. Därvid måste beaktas att&lt;br&gt;kombinationen primär psykisk störning och ett till denna störning sekun-&lt;br&gt;därt missbruk är förhållandevis vanlig. Är den psykiska störningen i såda-&lt;br&gt;na fall tillräckligt svår bör behandlingsuppgiften falla inom psykiatrins&lt;br&gt;ansvarsområde också om en kombinationsproblematik finns som tar sig&lt;br&gt;uttryck i t. ex. ett intensivt drogmissbruk. I nuläget är det till följd av&lt;br&gt;bristande resurser för detta inom psykiatrin uppenbarligen inte sällan så&lt;br&gt;att LVM-vård tillgrips som en utväg för att vissa missbrukare med allvarli-&lt;br&gt;ga psykiska störningar över huvud taget skall kunna ges någon form av&lt;br&gt;vård. Först om missbruket kan ses som det grundläggande i kombinations-&lt;br&gt;situationen bör den psykiatriska tvångsvården i förhållande till tvångsvård&lt;br&gt;inom socialtjänsten ses som en sistahandsutväg för att klara de allvarliga&lt;br&gt;psykiska komplikationerna till missbruket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den då gällande lagstiftningen om tvångsvård av missbrukare infördes&lt;br&gt;år 1984 en regel om samordning för vissa situationer där det kan bli&lt;br&gt;aktuellt att tillämpa såväl den lagstiftningen som LSPV. Motsvarande&lt;br&gt;reglering finns i den nu gällande lagstiftningen på området. Innebörden är&lt;br&gt;att domstolen skall kunna besluta om vård enligt LVM även om LSPV&lt;br&gt;tillämpas samtidigt under en kortare tid, t. ex. i form av korttidsvård av en&lt;br&gt;missbrukare som drabbats av alkoholpsykos i ett abstinensskede. Regle-&lt;br&gt;ringen syftar enligt vad som framhållits i förarbetena (prop. 1983/84:174&lt;br&gt;s. 29) på fall då LSPV-vården pågår någon vecka eller undantagsvis något&lt;br&gt;mer. Behövs däremot psykiatrisk tvångsvård under längre tid bör LVM-&lt;br&gt;vården upphöra genom utskrivning från LVM-hemmet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att den aktuella bestämmelsen i LVM som nu&lt;br&gt;berörts lämpligen bör kvarstå med oförändrat innehåll även sedan LSPV&lt;br&gt;ersatts med ny lagstiftning. Bestämmelsen får dock jämkas i formellt&lt;br&gt;hänseende i samband med att andra följdändringar till den föreslagna&lt;br&gt;psykiatrilagstiftningen vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller andra former av administrativa frihetsberövanden på det&lt;br&gt;sociala området än som regleras i LVM torde det sällan behöva uppkom-&lt;br&gt;ma några större svårigheter att göra en avgränsning mot den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården. I vissa av de s. k. beteendefallen enligt lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) — det kan t. ex. gälla unga&lt;br&gt;missbrukare med allvarliga psykiska störningar — kan dock problemet&lt;br&gt;vara likartat som beträffande de vuxna missbrukarna. Det bör då vara&lt;br&gt;naturligt att söka göra avgränsningen efter det mönster som angetts för den&lt;br&gt;sistnämnda kategorin. Psykiatrisk tvångsvård bör således förbehållas såda-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na situationer då någon annan utväg inte står till buds för att bemästra&lt;br&gt;svåra psykiatriska inslag i t. ex. ett missbruk. Det bör emellertid påpekas&lt;br&gt;att den omständigheten att någon bereds vård enligt LVU inte utgör något&lt;br&gt;formellt hinder för beslut om psykiatrisk tvångsvård. Ett sådant beslut kan&lt;br&gt;i vissa situationer utgöra en förutsättning för att vårdpersonalen t. ex. skall&lt;br&gt;kunna hålla kvar en ung person som är i oundgängligt behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård på en sjukvårdsinrättning mot dennes vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I viss mån annorlunda ter sig relationen mellan den psykiatriska lagstift-&lt;br&gt;ningen och smittskyddslagstiftningen. Tvångsintagning på sjukhus i smitt-&lt;br&gt;skyddssyfte har på senare tid aktualiserats i några fall avseende narkotika-&lt;br&gt;missbrukare, vars levnadssätt medfört stor risk för spridning av HIV-&lt;br&gt;smitta. Därvid har också förekommit diskussion i vad mån LSPV varit&lt;br&gt;tillämplig i dessa situationer. Av betydelse för frågan om gränsen mot&lt;br&gt;smittskyddslagstiftningens område är också att erfarenheter har vunnits&lt;br&gt;om att HIV-infektion kan påverka människors nervsystem så att psykiska&lt;br&gt;störningar av närmast demenstyp uppstår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening står det klart att man inte i något fall får göra avkall&lt;br&gt;på kravet i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård på att den psykiska&lt;br&gt;störningen skall vara allvarlig och behovet av psykiatrisk vård oundgängli-&lt;br&gt;gen nödvändigt på grund av den allvarliga störningen. Tvångsvård inom&lt;br&gt;psykiatrin skall således inte kunna utnyttjas som ett instrument för att&lt;br&gt;tillgodose smittskyddets ändamål. En annan sak är att det för att hindra&lt;br&gt;smittspridning från en person som är allvarligt psykiskt störd kan vara av&lt;br&gt;avgörande betydelse att denne kan få psykiatrisk vård för sin störning. En&lt;br&gt;sådan vård som en allvarlig psykisk störning kräver kan inte påräknas på&lt;br&gt;ett sjukhus där smittfara skall förebyggas. Med hänsyn till de former under&lt;br&gt;vilka den psykiatriska tvångsvården bedrivs bör risken för att dess patien-&lt;br&gt;ter skall sprida smitta under vårdtiden vara förhållandevis begränsad. Som&lt;br&gt;har framhållits i förarbetena till smittskyddslagen (1988:1472), som träd-&lt;br&gt;de i kraft den 1 juli 1989, bör detta — för de situationer då det uppkommer&lt;br&gt;fråga om vilket av regelverken som skall tillämpas — praktiskt innebära att&lt;br&gt;lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård normalt får företräde (prop.&lt;br&gt;1988/89:5 s. 74 f.). En tvångsisolering enligt smittskyddslagen bör i konse-&lt;br&gt;kvens härmed inte innebära något hinder mot att när förutsättningarna för&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda besluta om intagning för sådan vård.&lt;br&gt;Ett beslut av detta slag leder till att patienten skall flyttas över till en&lt;br&gt;psykiatrisk vårdinrättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag erinrar också om vad som har anförts i den nämnda propositionen&lt;br&gt;om smittskyddet beträffande återverkningarna av ett beslut om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård på ett befintligt beslut om tvångsisolering enligt smittskydds-&lt;br&gt;lagen. Med hänsyn till inriktningen mot korta vårdtider för psykiatrisk&lt;br&gt;vård skall det vara först om patienten kan beräknas behöva ges psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård under mer än en kortare tid som syftet med tvångsisolering&lt;br&gt;skall kunna anses förfallet och utskrivning av sådan orsak från isoleringen&lt;br&gt;komma till stånd. Enligt min uppfattning behöver inte någon specialregle-&lt;br&gt;ring ske av förhållandet mellan de båda nu diskuterade lagstiftningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ledande tanke hos beredningen är att begränsa den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården till fall då vårdbehovet kan ses som akut. Detta återspeglas&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bl. a. i utformningen av villkoren för tillämpning av tvångsvård. Bered-&lt;br&gt;ningens förslag går ut på att i lag skriva in ett undantagslöst krav på att&lt;br&gt;patientens vårdbehov också skall vara akut för att tvångsvård skall få ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att beredningen här ger uttryck för en vällovlig&lt;br&gt;ambition. Inriktningen bör enligt min mening vara att utnyttja tvångsin-&lt;br&gt;gripande väsentligen i situationer som beredningen åsyftar. Likväl kan jag&lt;br&gt;inte förorda att tvångsvård får användas uteslutande när vårdbehovet kan&lt;br&gt;betecknas som akut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett flertal remissinstanser har pekat på de svårigheter som skulle möta i&lt;br&gt;praktiken vid vissa allvarliga psykiska störningar, där det inte är fråga om&lt;br&gt;ett akut vårdbehov men där likväl andra utvägar än tvångsvård inte står&lt;br&gt;till buds. Därvid har — med avseende på gradvis uppkommande tillstånd&lt;br&gt;— framhållits att avsaknad av möjlighet att ingripa mot patientens vilja&lt;br&gt;ibland skulle leda till att nödvändig psykiatrisk vård aktualiseras i ett&lt;br&gt;alltför sent skede, något som i sin tur skulle kunna orsaka längre vårdtider&lt;br&gt;och sämre vårdresultat än som annars kunde förutsättas. Vidare har&lt;br&gt;nämnts vissa andra situationer där patienten skulle kunna uteslutas från&lt;br&gt;nödvändiga vårdinsatser som inte skulle kunna åstadkommas utan tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är inte beredd att bortse från dessa synpunkter från remissinstanser-&lt;br&gt;na. I anslutning härtill finns det också skäl att påpeka att beredningen&lt;br&gt;tycks förutsätta att begreppet akut i vissa sammanhang kan ges en annor-&lt;br&gt;lunda och mer vidsträckt innebörd än vad som är normalt inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården. Ett uttryck för detta är att beredningen i sitt betänkande&lt;br&gt;hänvisar till det ”mer eller mindre akuta” vårdbehovet som avgörande för&lt;br&gt;om tvångsvård får ges. Ett annat förhållande som visar på svårigheten med&lt;br&gt;akutbegreppet är att det finns ett mindre antal patienter för vilka tvångs-&lt;br&gt;vård visar sig nödvändig under en längre tid. Detta har beredningen också&lt;br&gt;utgått ifrån genom att öppna möjlighet att i vissa fall förlänga tvångsvård&lt;br&gt;med sex månader i taget. Att i sådana fall tala om ett akut behov av vård&lt;br&gt;kan enligt min mening inte vara korrekt. Ett krav på akut vårdbehov&lt;br&gt;kommer vid allvarliga sjukdomstillstånd som varar någon tid att bli helt&lt;br&gt;uttunnat. En patient som måste tvångsvårdas i t. ex. över ett år kan&lt;br&gt;knappast sägas fortfarande ha ett akut behov av vård. Däremot kan det&lt;br&gt;vara uppenbart att behovet av psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;fortfarande är oundgängligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det inte vara befogat att&lt;br&gt;ställa något oavvisligt krav på att vårdbehovet skall vara akut. Det får&lt;br&gt;anses tillräckligt att kräva att vårdbehovet skall vara oundgängligt och inte&lt;br&gt;möjligt att tillgodose på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning. Jag menar att det inom ramen för detta rekvisit, vars&lt;br&gt;närmare utformning berörs i specialmotiveringen, kommer att finnas ett&lt;br&gt;gott stöd för att i de allra flesta fall då frågan om tvångsvård aktualiseras&lt;br&gt;beakta de aspekter som beredningen velat hävda med akutkravet. Till&lt;br&gt;bilden hör naturligtvis då också de villkor om begränsade korta vårdtider&lt;br&gt;som behandlas i det följande (avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med LSPV:s specialindikationer har varit att så tydligt som&lt;br&gt;möjligt avgränsa de situationer som kan leda till en tvångsintagning.&lt;br&gt;Specialindikationema skall för att kunna tillämpas vara en följd av den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiska sjukdomen. Beredningen har anmärkt att specialindikationema&lt;br&gt;närmast har haft en effekt motsatt den avsedda, eftersom det i regel utan&lt;br&gt;större svårighet går att finna en indikation som stöder tvångsintagning.&lt;br&gt;Därvid framhåller beredningen att en allvarlig psykisk störning i de allra&lt;br&gt;flesta fall medför att inte bara patienten utan också dennes närmaste&lt;br&gt;omgivning påverkas och att det är svårt att i dessa situationer särskilja vad&lt;br&gt;som är svårigheter för omgivningen och vad som är vårdbehov för patien-&lt;br&gt;ten. När lagstiftningen som för närvarande jämställer hänsyn till enskilda&lt;br&gt;och till omgivningen uppkommer enligt beredningen risk för att man&lt;br&gt;tvångsintar patienter även om deras vårdbehov inte framstår som särskilt&lt;br&gt;klart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har beredningen funnit att specialindikationema med hänsyn till&lt;br&gt;sin utformning har skapat oklarhet kring syftet med tvångsvård. Vissa&lt;br&gt;indikationer lyfter fram patientens sociala beteende och de risker eller&lt;br&gt;olägenheter som detta medför för andra. Därmed har vården då dessa&lt;br&gt;indikationer tillämpas i första hand fått en samhällsskyddande funktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har redan uttalat att jag ansluter mig till beredningens principiella&lt;br&gt;syn när det gäller syftet med psykiatrisk tvångsvård. Liksom beredningen&lt;br&gt;anser jag att sådan vård skall inriktas på patientens eget behov av behand-&lt;br&gt;ling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i grunden utgå&lt;br&gt;från riskerna för patientens liv eller hälsa men däremot inte från hur den&lt;br&gt;psykiska störningen tar sig uttryck. Samhällsskyddet får inte eftersättas&lt;br&gt;utan kräver särskilt beaktande i den psykiatriska tvångsvården, men det&lt;br&gt;bör inte ges en så självständig betydelse som LSPV:s specialindikationer&lt;br&gt;anger. Detta innebär som nämnts dock inte att patientens levnadsomstän-&lt;br&gt;digheter skall lämnas åsido när vårdbehovet bedöms; det är ofrånkomligt&lt;br&gt;att beakta också sådana faktorers inverkan på hälsoprognosen när pröv-&lt;br&gt;ning skall ske av olika tänkbara tillvägagångssätt för att klara upp ett svårt&lt;br&gt;psykiskt krisläge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den inställning som jag här har redovisat bör komma till uttryck vid&lt;br&gt;beskrivningen i lag av förutsättningarna för tvångsvård. Med denna upp-&lt;br&gt;fattning är det inte väl förenligt att behålla specialindikationer enligt&lt;br&gt;LSPV:s modell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har pekat på att det, mot bakgrund av de skäl som låg till grund&lt;br&gt;för att specialindikationer infördes i LSPV, kan synas vanskligt att söka&lt;br&gt;åstadkomma en uppstramning av vårdförutsättningarna samtidigt som&lt;br&gt;specialindikationema slopas. Enligt lagrådet hänger ju då allt på en restrik-&lt;br&gt;tiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk störning och oundgängligt&lt;br&gt;behov av intagning på sjukvårdsinrättning för vård. Med anknytning till&lt;br&gt;detta framhåller lagrådet att det är ofrånkomligt att man vid bedömningen&lt;br&gt;av om psykiatrisk tvångsvård skall tillgripas måste beakta de resurser som&lt;br&gt;står till buds inom den öppna vården och socialtjänsten. Vidare erinras om&lt;br&gt;att utbyggnaden av öppna vårdformer och samverkan med socialtjänsten&lt;br&gt;har kommit olika långt i skilda landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag hänvisa till att utvecklingen under lång tid entydigt&lt;br&gt;har gått i riktning mot en starkt begränsad tvångsvård. Jag bedömer att det&lt;br&gt;varit helt andra faktorer än förekomsten i LSPV av specialindikationer&lt;br&gt;som har varit bestämmande för förändringarna under de senaste 15 — 20&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åren. Minskningen av tvångsvården kan naturligtvis efter hand komma att&lt;br&gt;bromsas upp, men jag anser inte att man behöver befara en ändrad&lt;br&gt;färdriktning framöver. Jag hyser därför inte några allvarliga farhågor för&lt;br&gt;att en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att förutsättning-&lt;br&gt;arna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk tillämpning. Jag kan således&lt;br&gt;inte se att några avgörande rättssäkerhetsskäl finns mot att avstå från en&lt;br&gt;fullständig motsvarighet till LSPV:s konstruktion av kriterierna för&lt;br&gt;tvångsvård i en ny lagstiftning som bygger på delvis annan grund än LSPV.&lt;br&gt;Med hänsyn till de krav som jag förespråkar i fråga om allsidig utredning&lt;br&gt;om alternativa vårdmöjligheter innan tvångsvård beslutas menar jag att&lt;br&gt;rättssäkerheten knappast främjas påtagligt om tvångsvårdsförutsättningar-&lt;br&gt;na beskrivs med någon ytterligare detaljeringsgrad. Från rättssäkerhets-&lt;br&gt;synpunkt blir det framför allt angeläget att bevaka att en tillfredsställande&lt;br&gt;ordning erbjuds för prövning av att utredningskravet iakttas så att tvångs-&lt;br&gt;vård i realiteten inte används annat än som sistahandslösning. Ett problem&lt;br&gt;ligger naturligtvis i att bedömningen av behovet av tvångsintagning i en&lt;br&gt;del fall kan påverkas av vilka resurser som finns inom andra vårdformer&lt;br&gt;och att förhållandena härvidlag varierar mellan olika landstingsområden.&lt;br&gt;Insatser behövs för att begränsa och helst eliminera problemet, men detta&lt;br&gt;är inte en fråga vars lösning är beroende av tvångsvårdslagstiftningens&lt;br&gt;utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiska störningar yttrar sig ibland i mycket starka känslor av ångest,&lt;br&gt;rädsla, hat eller förtvivlan. Detta kan resultera i självmordstankar eller i&lt;br&gt;aggressivitet mot någon i patientens omgivning. Beredningen har för såda-&lt;br&gt;na fall intagit ståndpunkten att skyddet för personer i omgivningen i&lt;br&gt;princip inte bör vara en angelägenhet för den psykiatriska vården. I stället&lt;br&gt;bör denna funktion utövas av organ inom rättsväsendet. Emellertid anser&lt;br&gt;beredningen att man måste särskilt beakta de sällsynta men ibland mycket&lt;br&gt;dramatiska situationer då den psykiskt störde och hans omgivning är i&lt;br&gt;allvarlig konflikt. Beredningen förordar att man vid bedömning av det&lt;br&gt;psykiatriska vårdbehovet för en allvarligt psykiskt störd person måste väga&lt;br&gt;in det aggressiva beteendet i den akuta situationen som grund för bedöm-&lt;br&gt;ningen. Utrymme bör kunna finnas för tvångsintagning för att bryta det&lt;br&gt;destruktiva beteendet i den akuta konfliktsituationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser har uttryckt en oro för att skydd för framför allt&lt;br&gt;närstående till patienten inte har fått ett tillräckligt starkt uttryck i bered-&lt;br&gt;ningens förslag. Svenska kommunförbundet t. ex. understryker vikten av&lt;br&gt;att anhörigas situation — inte minst barn i utsatta situationer — måste&lt;br&gt;väga tungt då en psykiskt störd person uppträder djupt förvirrat eller i ett&lt;br&gt;desperat tillstånd hotar dessa. Om inte detta kan ske, ökar risken för att&lt;br&gt;socialtjänsten måste omhänderta utsatta barn i stället för att en vuxen, ofta&lt;br&gt;missbrukare med psykiska problem, tillfälligt omhändertas. Enligt förbun-&lt;br&gt;dets mening är det i allmänhet bättre att i sådana här situationer tillfälligt&lt;br&gt;tvångsomhänderta den vuxne än att barn skall lyftas ut ur familjen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I och för sig anser jag inte att omgivningsskyddet bör ses som en&lt;br&gt;självständig uppgift för psykiatrin. Det är dock inte möjligt att hävda en&lt;br&gt;alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov och skyddet för närståen-&lt;br&gt;de och andra. Vid bestämmande av den psykiatriska tvångsvårdens an-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;svarsområde kan nämligen inte utelämnas situationer då psykiska stör-&lt;br&gt;ningstillstånd ger upphov till aggressivitet mot människor i omgivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag finner det principiellt riktigt att som beredningen föreslår väga in det&lt;br&gt;aggressiva beteendet i en konfliktsituation vid bedömning av vårdbehovet&lt;br&gt;hos en allvarligt psykiskt störd person. Som beredningen anfört får det ses&lt;br&gt;som ett väsentligt intresse för patienten att i sådana situationer hindras&lt;br&gt;från att skada andra. Därmed kan det också sägas att ett tvångsingripande&lt;br&gt;för sådant ändamål är förenligt med utgångspunkten att tvångsvård skall&lt;br&gt;vara betingad av patientens eget behov. I anledning av lagrådets synpukter&lt;br&gt;i denna del vill jag betona att mitt synsätt inte bör uppfattas så att jag&lt;br&gt;tillmäter skyddsbehovet för omgivningen endast ringa och väsentligen&lt;br&gt;indirekt betydelse. Jag menar att det bör vara möjligt att förena grund-&lt;br&gt;synen att tvångsingripande görs utifrån patientens behov med vederbörlig&lt;br&gt;hänsyn till patientens närstående och omgivning i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Problemen vid situationer som innefattar fara för någon annan torde&lt;br&gt;inte kunna på det sätt beredningen tänkt sig överlämnas åt tillämpningen&lt;br&gt;med vägledning endast i motivuttalanden. Den lösning som jag här föror-&lt;br&gt;dar i sak måste enligt min mening klargöras genom en särskild lagbestäm-&lt;br&gt;melse. Innebörden av en sådan föreskrift bör mot bakgrund av det sagda&lt;br&gt;vara att det vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov&lt;br&gt;av psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall beaktas&lt;br&gt;om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. När det gäller vilka&lt;br&gt;faresituationer som skall tas i beaktande innebär detta att jag ansluter mig&lt;br&gt;till vad lagrådet förordat. Således innefattas inte bara risker för allvarlig&lt;br&gt;skada utan även andra personskaderisker, fysiska såväl som psykiska. Det&lt;br&gt;får sedan i vaije särskilt fall avvägas vilken tyngd skaderisken skall tillmä-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill understryka att mitt förslag inte syftar till att bevara en äldre tids&lt;br&gt;tradition att förse vissa patienter med någon form av farlighetsbeteckning&lt;br&gt;som för obestämd tid leder till särbehandling av dem som säkerhetsrisker.&lt;br&gt;I anslutning härtill kan framhållas att mitt förslag bl. a. innebär slopande&lt;br&gt;av nuvarande särregler för patienter som under inflytande av sjukdom&lt;br&gt;begått brott mot någon annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte&lt;br&gt;väckts. Därmed kommer man att kunna undvara s. k. O-fallsrubricering.&lt;br&gt;Sådan rubricering görs i regel av överläkaren och i många fall utan att&lt;br&gt;gärningen har bedömts av polis eller åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa remissinstanser har uttryckt farhågor för att ett avskaffande av O-&lt;br&gt;fallsrubricering kommer att medföra bl. a. att åklagarna inte blir lika&lt;br&gt;benägna som för närvarande att besluta om åtalsunderlåtelse. Detta skulle&lt;br&gt;kunna få till följd att anspråken på det rättspsykiatriska undersökningsvä-&lt;br&gt;sendet liksom på själva rättsväsendet kommer att öka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det angeläget att en ny lagstiftning om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård inte medför att ansvaret för att personer, som har psykiska&lt;br&gt;störningar och som har begått brott, blir föremål för åtgärder från samhäl-&lt;br&gt;lets sida vältras över från sjukvården till rättsväsendet. En sådan konse-&lt;br&gt;kvens skulle enligt min uppfattning vara olycklig från såväl humanitär&lt;br&gt;synpunkt som med hänsyn till skyddsaspekterna. Jag tänker här på de fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där åklagarna i dag meddelar åtalsunderlåtelse med stöd av regeln i 20 kap. Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;7 § första stycket 4 rättegångsbalken (RB), som tar sikte på just psykiskt Bilaga 1&lt;br&gt;störda lagöverträdare. Som kommer att framgå av chefens för justitiede-&lt;br&gt;partementet förslag skall åtalsunderlåtelse kunna ges även i fortsättningen&lt;br&gt;i sådana fall. Avsikten är inte att det skall ske någon inskränkning i denna&lt;br&gt;möjlighet. Tvärtom kan det sägas att bestämmelsens nya utformning ger&lt;br&gt;ökade möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse. Jag får här hänvisa till&lt;br&gt;nämnda förslag (bil. 2 avsnitt 2.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av intresse i detta sammanhang är de fall där det för en åklagares beslut&lt;br&gt;om åtalsunderlåtelse är av avgörande betydelse att psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;kommer till stånd för den misstänkte. Enligt min uppfattning är det&lt;br&gt;angeläget att en ny reglering av den psykiatriska tvångsvården inte ger&lt;br&gt;upphov till någon ändrad praxis vid åtalsunderlåtelse på den nu aktuella&lt;br&gt;grunden för personer, som i dag klassificeras som O-fall eller som i övrigt&lt;br&gt;konstateras ha begått brott. Jag kan inte heller se att inriktningen av den&lt;br&gt;lagstiftning som jag nu föreslår i sig behöver medföra sådana effekter. Att&lt;br&gt;skyddsaspekterna ges en mindre självständig betydelse vid bedömningen&lt;br&gt;av förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård är sålunda inte&lt;br&gt;avsett att leda till att möjligheterna försämras att inom ramen för den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvården omhänderta de personer som här avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I syfte att markera att skyddsaspekter även i fortsättningen måste få&lt;br&gt;vägas in vid bedömningen av förutsättningarna för att ge psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, föreslås som nämnts en uttrycklig föreskrift om att man vid&lt;br&gt;bedömning av patientens vårdbehov skall beakta om patienten på grund&lt;br&gt;av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet eller&lt;br&gt;fysiska eller psykiska hälsa. I samma riktning går vissa andra förändringar&lt;br&gt;som ofrånkomligen måste göras i förhållande till beredningens förslag till&lt;br&gt;akutlag, om det skall bli möjligt att uppnå behövlig samordning med ett&lt;br&gt;fungerande regelsystem för de psykiskt störda lagöverträdarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan i vilken utsträckning skyddsaspekterna blir tillgodosedda vid&lt;br&gt;tillämpningen av den nya regleringen bör följas noga. Jag förutsätter att&lt;br&gt;detta sker genom socialstyrelsen som tillsynsmyndighet på området.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.1.3 Patientens inställning till vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Den tredje förutsättningen för tvångsvård skall&lt;br&gt;vara att patienten motsätter sig den vård som är nödvändig. Kan patienten&lt;br&gt;på grund av sitt akuta tillstånd inte lämna någon egentlig viljeförklaring&lt;br&gt;bör tvångsvårdsregler inte utnyttjas så länge tillståndet varar. (Se betän-&lt;br&gt;kandet s. 175—179, 196—197 och 205.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Vissa&lt;br&gt;instanser, såsom de allmänna förvaltningsdomstolarna och patientorgani-&lt;br&gt;sationerna, delar beredningens uppfattning att tvångsvård skall få ges&lt;br&gt;endast när patienten motsätter sig nödvändig vård. Patientorganisationer-&lt;br&gt;na anser att det inte är förenligt med en demokratisk människosyn att&lt;br&gt;tillåta tvångsvård oberoende av samtycke. Åtskilliga instanser förordar&lt;br&gt;emellertid att det nuvarande uttrycket oberoende av samtycke behålls i en&lt;br&gt;ny lag. Särskilt från läkarhåll framhålls att kravet på att patienten skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;motsätta sig vård blir svårt att uppfylla beträffande sådana patienter som&lt;br&gt;är så sjuka att de inte kan uttala någon mening och sådana som under en&lt;br&gt;kort tid ger skilda besked om hur de ställer sig till vård. En del av dessa&lt;br&gt;instanser menar att det särskilt om man slopar möjligheten att tvångsinta&lt;br&gt;frivilligt vårdade patienter (se avsnitt 3.4 om s. k. konvertering) blir omöj-&lt;br&gt;ligt att vårda vissa svårt psykiskt sjuka människor.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då förslaget till LSPV remitterades till lagrådet anförde föredragande&lt;br&gt;statsrådet att intagning på handlingar borde kunna äga rum även om&lt;br&gt;patienten gick med på att bli intagen på sjukhus. Med hänsyn härtill ansåg&lt;br&gt;han det inte vara möjligt att begränsa tillämpningsområdet for intagning&lt;br&gt;på handlingar till de fall då patienten motsatte sig sjukhusvård. Föredra-&lt;br&gt;ganden anförde vidare att, eftersom den föreslagna lagen om beredande av&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård i vissa fall inte omfattade den fria intagningsfor-&lt;br&gt;men, det borde vara tillräckligt om det i lagtexten angavs att sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård under vissa angivna förutsättningar kunde beredas med&lt;br&gt;stöd av den föreslagna lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lösning vann inte lagrådets gillande. Lagrådet anförde att det&lt;br&gt;utmärkande för den föreslagna lagstiftningen var att den skulle utgöra&lt;br&gt;rättsgrund for tvångsåtgärder mot den enskilde. Denna princip hade inte&lt;br&gt;kommit till uttryck vare sig i lagens rubrik eller i de inledande bestämmel-&lt;br&gt;serna. Härigenom hade de grundläggande definitionerna kommit att lida&lt;br&gt;av oklarhet. Enligt lagrådets mening borde i 1 § anges den för hela lagstift-&lt;br&gt;ningen avgörande bestämningen att den vård varom paragrafen talade&lt;br&gt;kunde anordnas utan att den sjuke behövde ha samtyckt därtill. Däremot&lt;br&gt;kunde såsom föredraganden framhållit tillämpningsområdet inte begrän-&lt;br&gt;sas till fall då patienten motsatte sig sjukhusvård. Lagrådet föreslog att&lt;br&gt;orden ”oberoende av eget samtycke” skulle sättas in i början av paragra-&lt;br&gt;fen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den på lagrådsbehandlingen följande propositionen upptogs lagrådets&lt;br&gt;förslag. Enligt LSPV får således den som lider av psykisk sjukdom beredas&lt;br&gt;vård ”oberoende av eget samtycke”. Detta innebär att tvång kan tillgripas&lt;br&gt;när den sjuke motsätter sig vård men också i vissa andra situationer, t. ex.&lt;br&gt;när han formellt går med på vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän utgångspunkt for beredningen har varit att tvångsvård i princip&lt;br&gt;skall tillämpas bara när patienten motsätter sig den vård som är nödvän-&lt;br&gt;dig. Detta grundar sig på bl. a. synsättet att den psykiatriska vården så&lt;br&gt;långt som möjligt skall följa de normer och rutiner som gäller för kropps-&lt;br&gt;sjukvården. HSL:s grundläggande förutsättning om patientens självbe-&lt;br&gt;stämmanderätt bör behållas, om inte annat är oundgängligen nödvändigt.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig aspekt för beredningen har också varit att man bör undvika att&lt;br&gt;lägga in en patient för tvångsvård eftersom åtgärden kan äventyra möjlig-&lt;br&gt;heterna att senare få till stånd en vård i samförstånd med honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag om krav på att patienten aktivt motsätter sig&lt;br&gt;nödvändig vård innebär främst att nuvarande tvångs vårdsmöjligheter slo-&lt;br&gt;pas i vissa situationer då patienten ger uttryck för samtycke till vård. Det&lt;br&gt;gäller här fall då beslutsfattaren på grund av tidigare erfarenheter av&lt;br&gt;patienten eller hans sjukdomsbild räknar med att tvång förr eller senare&lt;br&gt;behöver tillgripas. Patienten kan t. ex. säga sig gå med på vården men&lt;br&gt;sedan återta sitt samtycke. Det kan också vara så att den beslutande&lt;br&gt;förutser att sjukdomsförloppet och patientens situation i övrigt kommer&lt;br&gt;att nå ett stadium då tvång blir ofrånkomligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar självfallet beredningens grundläggande uppfattning att det är&lt;br&gt;viktigt inte minst för den psykiatriska vårdens del att hålla fast vid princi-&lt;br&gt;pen i HSL om respekt för patientens självbestämmanderätt. Också inom&lt;br&gt;ramen för den psykiatriska tvångsvård som oundgängligen behövs finns&lt;br&gt;det i regel utrymme för hänsynstagande till patienternas uppfattning i de&lt;br&gt;egna vårdfrågorna. Det skulle kunna hävdas att en sådan inställning åter-&lt;br&gt;speglas mindre väl i LSPV:s begrepp vård oberoende av samtycke. Det&lt;br&gt;finns enligt min mening också en risk att det i gällande lag använda&lt;br&gt;uttryckssättet i praktiken ger alltför vida möjligheter att vid ställningsta-&lt;br&gt;gande till psykiatrisk tvångsvård bortse från patientens viljeinriktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag ställer mig således positiv till en förändring i den riktning beredning-&lt;br&gt;en har förordat av regleringen avseende betydelsen av patientens samtycke&lt;br&gt;till vården. Frågan är då om beredningens förslag i denna del bör genomfö-&lt;br&gt;ras ograverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens argument för kravet att patienten skall motsätta sig nöd-&lt;br&gt;vändig vård är av principiell art. När beredningen diskuterar om tvångs-&lt;br&gt;vård skall få användas även när det inte föreligger någon form av protest&lt;br&gt;från patienten, bygger beredningen på en direkt jämförelse med patienter&lt;br&gt;som behöver kroppssjukvård. 11, ex. en situation då patienten är så sjuk att&lt;br&gt;han inte kan lämna någon egentlig viljeförklaring bör man enligt bered-&lt;br&gt;ningen på samma sätt som beträffande patienter som behöver kropps-&lt;br&gt;sjukvård utgå från att patienter med psykiska störningar har rätt att senare&lt;br&gt;— när det mest akuta tillståndet har klingat av — ta ställning till om de vill&lt;br&gt;ha den psykiatriska vård som erbjuds dem. Detta innebär att tvångsvård&lt;br&gt;över huvud taget inte skulle kunna komma i fråga i något sådant fall. I&lt;br&gt;stället skulle den behövliga psykiatriska vården då ges under i vart fall en&lt;br&gt;kortare tid med stöd av en presumtion för att patienten skulle samtycka till&lt;br&gt;vården, om han hade kunnat ta ställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del är jag ytterst tveksam till om man på detta sätt kan till fullo&lt;br&gt;jämställa psykiatrisk vård och kroppssjukvård. Den bedömningsgrund&lt;br&gt;man har för att göra ett antagande om patientens vilja synes mig i regel&lt;br&gt;vara mycket mera vansklig och osäker vid psykiska störningar än vid&lt;br&gt;kroppssjukdomar eller kroppsskador. Jag finner det därför inte tillrådligt&lt;br&gt;att i den utsträckning som beredningen gjort förlita sig på möjligheten att i&lt;br&gt;det praktiska vårdarbetet presumera samtycke när patientens tillstånd inte&lt;br&gt;ger möjlighet till en egentlig viljeförklaring från hans sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den angivna bakgrunden förordar jag att det av beredningen före-&lt;br&gt;slagna villkoret att patienten motsätter sig nödvändig vård tas upp som en&lt;br&gt;dominerande huvudregel. Huvudregeln föreslår jag emellertid komplet-&lt;br&gt;terad med en snävt avgränsad bestämmelse för speciella situationer. Jag&lt;br&gt;anser att det måste vara befogat att ha tillgång till utvägen med tvångsvård&lt;br&gt;också i vissa fall då patienten inte aktivt motsätter sig den oundgängliga&lt;br&gt;vården. Jag tänker då på situationer då det är alldeles klart att det inte går&lt;br&gt;att definiera någon viljeinriktning hos patienten beträffande vården, så-&lt;br&gt;som när patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är helt avskärmad&lt;br&gt;från verkligheten. Vidare menar jag att man hit måste hänföra fall då&lt;br&gt;patienten så fullständigt saknar insikt om sin allvarliga psykiska störning&lt;br&gt;och behovet av psykiatrisk vård för denna, att det framstår som uppenbart&lt;br&gt;att han inte kan avge någon egentlig viljeförklaring i fråga om vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan speciell situation som kan bereda särskilda svårigheter är den&lt;br&gt;då patienten säger sig gå med på vården men detta inte kan sägas utgöra&lt;br&gt;någon egentlig viljeyttring. Det kan också vara så att patienten inom kort&lt;br&gt;tid ger skilda besked om sin inställning. Jag bedömer det ofrånkomligt att&lt;br&gt;en undantagsreglering får omfatta också vissa av de situationer jag här&lt;br&gt;åsyftar. Det bör emellertid observeras att det ibland är mycket vanskligt&lt;br&gt;att på ett riktigt sätt värdera innebörden i patientens meningsyttringar i&lt;br&gt;dessa fall. Detta förhållande liksom det angelägna i att undantagsreglering-&lt;br&gt;en inte görs vidare än som är nödvändigt leder enligt min mening till att&lt;br&gt;den bör begränsas till att avse enbart de förhållandevis klara fall då det&lt;br&gt;framstår som uppenbart att patientens meningsyttring inte kan läggas till&lt;br&gt;grund för ett avgörande om intagning. De undantagssituationer jag nu har&lt;br&gt;behandlat bör enligt min mening samlade kunna hänföras under en regel&lt;br&gt;som medger tvångsvård när patienten till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;fråga om behovet av vård genom intagning på en psykiatrisk vårdinrätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill understryka betydelsen av avgränsningen till uppenbara fall som&lt;br&gt;sker i mitt förslag till undantagsregel. Därmed blir skillnaden mot nuva-&lt;br&gt;rande reglering inte oväsentlig i fall då patienten inte aktivt invänder mot&lt;br&gt;vården. Särskilt bör framhållas att utrymmet minskar för att tillämpa&lt;br&gt;tvångsvård ”för säkerhets skull” med sikte på ett förmodligen kommande&lt;br&gt;behov. Med den avsedda kompletterande regeln ges ett stöd för hur tvångs-&lt;br&gt;vård skall avgränsas i svårbedömda situationer som en del remissinstanser&lt;br&gt;har erinrat om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att vissa problem, som hänger samman med patienter&lt;br&gt;som är uttalat ambivalenta i sin inställning till den behövliga vården,&lt;br&gt;enligt min bedömning bör kunna få sin lösning genom att lagstiftningen&lt;br&gt;ger en möjlighet att under särskilda förutsättningar bl. a. med avseende på&lt;br&gt;rättslig kontroll besluta om övergång från frivillig vård till tvångsvård. Till&lt;br&gt;denna fråga återkommer jag i det följande (se avsnitt 3.4 om s. k. konverte-&lt;br&gt;ring).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Intagning för tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;3.2.1 Vårdintyget&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: I huvudsak behålls nuvarande regler om utfärdande av&lt;br&gt;vårdintyg och undersökning för sådant intyg. En ändring föreslås&lt;br&gt;dock så till vida, att endast läkare som enligt beslut av landstings-&lt;br&gt;kommunen har särskild befogenhet till det skall få besluta att pati-&lt;br&gt;enten skall tas om hand för undersökning. En annan förändring är&lt;br&gt;att polisens nuvarande skyldighet att i vissa fall föranstalta om&lt;br&gt;läkarundersökning för vårdintyg slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Stämmer väsentligen överens med mitt. Be-&lt;br&gt;slut om omhändertagande för undersökning skall kunna fattas av ansvarig&lt;br&gt;läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksamheten. (Se betän-&lt;br&gt;kandet s. 223-227, 230-232 och 254 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Några väsentligare invändningar har inte framförts&lt;br&gt;mot beredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intagning på sjukhus för vård enligt bestämmelserna i LSPV grundas på&lt;br&gt;vårdintyg utom i fråga om domstolsöverlämnade patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare förutsatte intagning för psykiatrisk tvångsvård en ansökan&lt;br&gt;jämte ett vårdintyg. Rätt att göra ansökan hade anhöriga, förmyndare eller&lt;br&gt;god man. Ansökan fick även göras av bl. a. ordförande i socialnämnd eller&lt;br&gt;av polismyndighet. En ansökan om intagning skulle göras skriftligen. Det&lt;br&gt;fanns inga föreskrifter i LSPV om att den som gjorde en ansökan skulle ha&lt;br&gt;någon personlig kännedom om den sjuke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop.&lt;br&gt;1981/82:72) slopades kravet på en särskild ansökan om intagning på&lt;br&gt;sjukhus. För närvarande gäller att vårdintyget tjänstgör som ensam intag-&lt;br&gt;ningshandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett vårdintyg utgör således den formella grunden för intagning. I sam-&lt;br&gt;band med att ansökningsförfarandet för intagning på sjukhus slopades&lt;br&gt;infördes på lagrådets inrådan en bestämmelse i LSPV om under vilka&lt;br&gt;förutsättningar undersökning för att få utfärda vårdintyg får företas. Lag-&lt;br&gt;rådet anförde i huvudsak att även om risken för missbruk av möjligheten&lt;br&gt;att föranstalta om undersökning kunde betraktas som ringa syntes det&lt;br&gt;dock — bl. a. med hänsyn till undersökningsläkarens möjlighet att påkalla&lt;br&gt;polishandräckning om den som skall undersökas inte ställer sig till förfo-&lt;br&gt;gande för undersökning — vara av värde att i lagen ta in en bestämmelse&lt;br&gt;om att undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om&lt;br&gt;skälig anledning därtill föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På lagrådets inrådan infördes vid samma tidpunkt en bestämmelse om&lt;br&gt;att undersökningsläkaren skall se till att vårdintyget tillställs det sjukhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där intagningen skall ske. Lagrådet ansåg bl. a. att skyldigheten för under-&lt;br&gt;sökningsläkaren att se till att vårdintyget kommer sjukhuset till handa fick&lt;br&gt;anses vara av sådan betydelse att den borde inskrivas i lagen. Bl. a. fram-&lt;br&gt;hölls att ett ärende om ifrågasatt intagning av den sjuke fick anses an-&lt;br&gt;hängiggjort när intyget hade kommit till sjukhuset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Socialstyrelsen får&lt;br&gt;medge undantag från detta krav om särskilda skäl föreligger. För att&lt;br&gt;utfärda vårdintyg med åberopande av den medicinska specialindikationen&lt;br&gt;krävs specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar eller till-&lt;br&gt;stånd av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg får utfördas endast i anslutning till personlig undersökning av&lt;br&gt;den som intyget avser. Om den som undersökningen avser inte ställer sig&lt;br&gt;till förfogande för undersökning, får läkare i allmän tjänst begära hand-&lt;br&gt;räckning av polismyndighet för att få undersökningen till stånd. Läkare&lt;br&gt;som är behörig att utfärda vårdintyg kan begära polishandräckning, om&lt;br&gt;han behöver skydd för sin personliga säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV skall ett vårdintyg innehålla uttalande bl. a. att sannolika&lt;br&gt;skäl föreligger för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och&lt;br&gt;för att lagens förutsättningar i övrigt för sluten psykiatrisk vård uppfylls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda måste klarläggas&lt;br&gt;så väl som möjligt i varje särskilt fall. Nuvarande system för intagnings-&lt;br&gt;prövning bygger på att det skall finnas ett vårdintyg utfärdat i viss ordning&lt;br&gt;och med visst innehåll vid intagningsprövningen. Vårdintygsförfarandet&lt;br&gt;inbegriper det första ledet i den s. k. tvåläkarprövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har inte föreslagit några genomgripande förändringar be-&lt;br&gt;träffande vårdintygsförfarandet. Utgångspunkten har därvid varit att ock-&lt;br&gt;så tvåläkarprövningen skall stå fast. Några invändningar har i stort sett&lt;br&gt;inte rests av remissinstanserna. Också jag anser att kravet på vårdintyg&lt;br&gt;utgör en behövlig formell grund för intagning. Systemet med inledande&lt;br&gt;vårdintygsbedömningar har praktiska fördelar. Innebörden är bl. a. att en&lt;br&gt;läkare kan ta ställning till patientens vårdbehov utan att patienten behöver&lt;br&gt;föras till sjukhus. Detta var i och för sig särskilt viktigt på den tid tvångsin-&lt;br&gt;tagning förekom enbart vid mentalsjukhus. Även med de organisatoriska&lt;br&gt;förhållanden som numera råder bör man enligt min mening undvika att i&lt;br&gt;onödan föra en patient till en sjukvårdsinrättning för sluten vård för den&lt;br&gt;första läkarundersökningen. Om en patient mot sin vilja förs till en sådan&lt;br&gt;vårdinrättning för undersökning för vårdintyg, kan detta naturligtvis av&lt;br&gt;patienten uppfattas som om frågan om intagning redan är avgjord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det krav som tidigare fanns på en särskild ansökan om intagning slopa-&lt;br&gt;des år 1983. Som skäl åberopades att ansökningsförfarandet alltmer hade&lt;br&gt;kommit att framstå som en ren formalitet och att det i vissa situationer&lt;br&gt;kunde medföra onödig tidsutdräkt och t. o. m. utgöra ett hinder för nöd-&lt;br&gt;vändig behandling. Slopandet av konstruktionen med en formell ansökan&lt;br&gt;ledde till att vissa ökade krav ställdes på vårdintyget. Beredningens stånd-&lt;br&gt;punkt är att något särskilt ansökningsförfarande inte behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag erinra om att ansökningsförfarandet enligt LSPV Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;ansågs kunna avskaffas utan att man behövde befara några avgörande Bilaga 1&lt;br&gt;nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. När nu inte heller beredningens&lt;br&gt;översyn tyder på att en ordning med ansökan för intagning fyller något&lt;br&gt;behov anser jag att bestämmelser i ämnet kan undvaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkarundersökning av en person för att utfärda vårdintyg kan onekli-&lt;br&gt;gen anses innebära ett ingrepp i den undersöktes personliga integritet.&lt;br&gt;Sådan undersökning bör därför inte kunna påböijas, om inte omständighe-&lt;br&gt;terna ger viss grund för att undersökningen kommer att mynna ut i ett&lt;br&gt;vårdintyg. Någon högre grad av sannolikhet kan dock knappast krävas.&lt;br&gt;Enligt min åsikt bör en motsvarighet finnas till nuvarande bestämmelse&lt;br&gt;om att undersökning för vårdintyg får företas bara om det finns skälig&lt;br&gt;anledning till det. En sådan regel bör vara en tillräcklig påminnelse om att&lt;br&gt;redan frågeställningen om undersökning över huvud taget bör ske måste&lt;br&gt;ägnas tillräcklig uppmärksamhet av vederbörande läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undersökning för vårdintyg kan i praktiken komma till stånd på olika&lt;br&gt;sätt. En läkare kan ha fått anledning att göra undersökning t. ex. på&lt;br&gt;grundval av en kontakt med patienten i öppen vård. Vidare kan en läkare&lt;br&gt;göra undersökningen på begäran av en annan läkare, t. ex. en överläkare&lt;br&gt;vid en psykiatrisk vårdenhet. I andra fall kan begäran komma från polisen,&lt;br&gt;socialtjänsten eller någon i patientens omgivning. Frågan om att begränsa&lt;br&gt;rätten att begära läkarundersökning för vårdintyg till vissa personer disku-&lt;br&gt;terades i samband med att ansökningsförfarandet slopades (SoU&lt;br&gt;1981/82:53). Därvid gjordes den bedömningen att en sådan reglering&lt;br&gt;knappast skulle innebära annat än en administrativt betungande rutin.&lt;br&gt;Med hänsyn till det villkor som skulle komma att gälla för att få företa&lt;br&gt;läkarundersökning för vårdintyg ansågs det i praktiken inte finnas risker&lt;br&gt;för att undersökningar genomfördes opåkallat. Bl. a. framhölls det själv-&lt;br&gt;klara i att en begäran om undersökning från någon helt utomstående måste&lt;br&gt;prövas ytterst kritiskt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag upptar inte några regler om vem som skall få&lt;br&gt;initiera läkarundersökning för vårdintyg. I stället anför beredningen att&lt;br&gt;vem som helst bör få påkalla att en undersökning kommer till stånd. Några&lt;br&gt;erinringar häremot har inte gjorts under remissbehandlingen. Mot nu&lt;br&gt;angiven bakgrund saknas enligt min mening förutsättningar att anta att en&lt;br&gt;reglering av rätten att begära läkarundersökning skulle vara något verk-&lt;br&gt;samt instrument i en ny tvångsvårdslagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV finns möjlighet att begära polishandräckning om den som&lt;br&gt;skall undersökas för vårdintyg inte ställer sig till förfogande för undersök-&lt;br&gt;ningen. Rätt att begära handräckning har endast läkare i allmän tjänst.&lt;br&gt;Beredningen har föreslagit en skyldighet för polismyndighet att lämna&lt;br&gt;biträde när det bedöms nödvändigt av ansvarig läkare inom primärvården&lt;br&gt;eller den psykiatriska verksamheten för att genomföra en undersökning för&lt;br&gt;vårdintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det ingrepp som det innebär att någon läkarundersöks&lt;br&gt;för vårdintyg mot sin vilja bör befogenheten att besluta om genomförande&lt;br&gt;av undersökning i här avsedda situationer vara begränsad. Enligt min&lt;br&gt;mening bör beslut om att patienten skall tas om hand för undersökning få&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;meddelas bara av läkare som av offentlig sjukvårdshuvudman har fått&lt;br&gt;förordnande att fatta sådant beslut. Syftet bör vara att ge befogenheten till&lt;br&gt;en överordnad läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksam-&lt;br&gt;heten. Möjlighet att begära polishandräckning för att kunna genomföra&lt;br&gt;vårdintygsundersökning bör knytas till samma krets av läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande regler har polisen i vissa situationer möjlighet att ta&lt;br&gt;hand om en psykiskt störd person och polisen kan också vara skyldig att&lt;br&gt;föranstalta om att läkarundersökning for vårdintyg kommer till stånd.&lt;br&gt;Detta gäller fall då polisen bedömer sannolika skäl föreligga att personen&lt;br&gt;lider av en psykisk sjukdom och är farlig för annans säkerhet eller eget liv.&lt;br&gt;Beredningen har tagit upp frågan om polisen bör ha sådana uppgifter som&lt;br&gt;nämnts nu. Beredningens diskussion mynnar ut i att det också i fortsätt-&lt;br&gt;ningen behövs en särskild regel som ger polisen möjlighet att ta psykiskt&lt;br&gt;störda personer om hand när det är nödvändigt för att förhindra sådana&lt;br&gt;skador som enligt beredningens förslag till psykiatrisk tvångsvårdslagstift-&lt;br&gt;ning utgör skäl for vård, dvs. när det finns ett behov av omedelbar hjälp&lt;br&gt;som ett led i omsorgen om den psykiskt störde. Däremot bör enligt&lt;br&gt;beredningens uppfattning polismyndigheten inte som hittills vara skyldig&lt;br&gt;att ta initiativ till läkarundersökning; polisens uppgift vid ett omhänderta-&lt;br&gt;gande skall i stället vara att underrätta primärvården eller den psykiatriska&lt;br&gt;verksamheten samt eventuellt föra den omhändertagne till en sjukvårdsen-&lt;br&gt;het som kan ge stöd och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också jag finner en ändring motiverad när det gäller polisarbetets inrikt-&lt;br&gt;ning i samband med tillfälligt omhändertagande av psykiskt störda perso-&lt;br&gt;ner. Ett polisomhändertagande bör i samklang med nya förutsättningar for&lt;br&gt;tvångsvård syfta till att bringa den omhändertagne i kontakt med hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdspersonal för vård i första hand utan tvångsinslag. 1 enlighet&lt;br&gt;härmed bör något åläggande för polisen att initiera läkarundersökning för&lt;br&gt;vårdintyg inte fortsättningsvis tas upp i lagstiftningen. Till frågan om&lt;br&gt;utformningen av reglerna för polisens möjlighet att tillfälligt omhänderta&lt;br&gt;psykiskt störda personer återkommer jag i specialmotiveringen (avsnitt&lt;br&gt;7.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer med beredningen i att nuvarande regler i övrigt om&lt;br&gt;vårdintyg bör få motsvarigheter i en ny lagstiftning. Liksom for närvaran-&lt;br&gt;de bör ett vårdintyg få utfärdas endast i omedelbar anslutning till under-&lt;br&gt;sökning av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg bör få utfärdas endast när det finns sannolika skäl att förut-&lt;br&gt;sättningar föreligger for att ge den undersökte psykiatrisk tvångsvård. Att&lt;br&gt;kravet på sannolika skäl är uppfyllt bör framgå av vårdintyget. Vidare&lt;br&gt;anser jag att ett vårdintyg liksom hittills skall innehålla en redogörelse för&lt;br&gt;den psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som utgör grund&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård. Att denna redogörelse skall vara noggrann, att&lt;br&gt;läkaren skall se till att den utredning som ligger till grund for intyget är så&lt;br&gt;fullständig som påkallas av omständigheterna och att han skall bedöma&lt;br&gt;tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas, följer av allmänna läkarin-&lt;br&gt;struktionen (1963:341) och socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25)&lt;br&gt;för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m. m. I anslut-&lt;br&gt;ning härtill vill jag betona vikten av att undersökande läkare gör vad som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är möjligt för att bilda sig en helhetsuppfattning om patientens psykiska&lt;br&gt;tillstånd och situation i övrigt. Först i och med att undersökningsläkarens&lt;br&gt;självständiga bedömning i sådant hänseende kommer till uttryck i vårdin-&lt;br&gt;tyget kan intyget tillfredsställande tjäna som grund för prövningen i intag-&lt;br&gt;ningsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förutsätts att den läkare som har utfärdat vårdintyget tar telefon-&lt;br&gt;kontakt med jourhavande läkare på den sjukvårdsinrättning där intagning-&lt;br&gt;en avses ske för att meddela att patienten kommer. En orientering om&lt;br&gt;patienten är en naturlig del av ett sådant samtal. I allmänhet kommer&lt;br&gt;patienten och vårdintyget samtidigt till sjukvårdsinrättningen. Den läkare&lt;br&gt;som utfärdat vårdintyget bör ha skyldighet att se till att intyget kommer till&lt;br&gt;den inrättning där frågan om intagning för tvångsvård skall prövas.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.2.2 Beslutet om intagning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård skall&lt;br&gt;avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Avgörandet&lt;br&gt;skall ske inom 24 timmar från patientens ankomst till sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningen. Denne får hindras att lämna vårdinrättningen tills frå-&lt;br&gt;gan om intagning avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen om tvåläkarprövning behålls, vilket innebär att den&lt;br&gt;läkare som har utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens&lt;br&gt;intagning för psykiatrisk tvångsvård. Det nuvarande kravet på obe-&lt;br&gt;roende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som&lt;br&gt;beslutar om intagning slopas emellertid. Beslut får fattas endast av&lt;br&gt;en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare med specialistkompe-&lt;br&gt;tens inom psykiatrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När beslut om intagning fattas får vårdintyget inte vara äldre än&lt;br&gt;fyra dagar. Detta innebär att den nuvarande giltighetstiden för&lt;br&gt;intyget förkortas med tio dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Be-&lt;br&gt;redningen har dock inte föreslagit någon tidsfrist inom vilken frågan om&lt;br&gt;intagning skall vara avgjord eller någon reglering av rätten att hålla kvar&lt;br&gt;patienten för tid till dess beslut i intagningsfrågan kunnat fattas. Vidare&lt;br&gt;har beredningen föreslagit att vårdintyget inte får vara äldre än tre dagar&lt;br&gt;när beslut om intagning fattas. (Se betänkandet s. 223 — 237.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Beredningens förslag har mottagits positivt av fler-&lt;br&gt;talet remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Vissa av dem poäng-&lt;br&gt;terar att det nuvarande kravet på oberoende mellan den läkare som utfär-&lt;br&gt;dar vårdintyget och den läkare som beslutar om intagning har visat sig ha&lt;br&gt;negativa effekter vid en utveckling mot en sektoriserad psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Endast ett fåtal remissinstanser har berört beredningens förslag om att&lt;br&gt;ett vårdintyg som är äldre än tre dagar inte får ligga till grund för en&lt;br&gt;tvångsintagning. Socialstyrelsen anför dock med hänvisning till styrelsens&lt;br&gt;uppfattning om hur den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen bör vara&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utformad att den nuvarande giltighetstiden på 14 dagar synes vara väl Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;avvägd. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intagningsprövningen enligt LSPV innefattar en preliminär bedömning på&lt;br&gt;sjukhuset för eventuell intagning enligt 8 §. Intagning får ske om vårdinty-&lt;br&gt;get uppfyller föreskrivna krav och sannolika skäl föreligger för att vård kan&lt;br&gt;beredas med stöd av LSPV. Frågan om intagning avgörs av överläkaren.&lt;br&gt;Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren delegera frågan till en annan&lt;br&gt;läkare på sjukhuset. Delegationsmöjligheten tillämpas i första hand för&lt;br&gt;jourhavande intagningsläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inställer sig inte en patient som skall tas in på sjukhuset, kan den läkare i&lt;br&gt;allmän tjänst som har utfärdat vårdintyget eller överläkaren begära polis-&lt;br&gt;handräckning för att få intagningen till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har intagning skett skall överläkaren efter undersökning av patienten&lt;br&gt;snarast möjligt och senast åttonde dagen efter dagen för intagningen pröva&lt;br&gt;enligt 9 § LSPV om vård kan beredas patienten med stöd av lagen. För&lt;br&gt;beslut om vård måste förutsättningarna enligt 1 § LSPV vara uppfyllda.&lt;br&gt;Prövning enligt 9§ LSPV kan inte delegeras. Före den 1 januari 1983&lt;br&gt;skulle prövningen enligt 9 § LSPV göras senast den tionde dagen efter&lt;br&gt;dagen för intagningen. Om patienten bedömdes som farlig, skulle pröv-&lt;br&gt;ningen göras senast den femtonde dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner överläkaren att patienten inte kan beredas vård med stöd av&lt;br&gt;LSPV, skall patienten skrivas ut. Detta behöver dock inte innebära att&lt;br&gt;patienten måste lämna sjukhuset. Läkaren har givetvis att överväga om&lt;br&gt;vård kan ges i frivillig form enligt HSL:s regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under vissa förutsättningar skall prövningen enligt 9 § LSPV i stället&lt;br&gt;göras av utskrivningsnämnden. Detta gäller för bl. a. vissa konverterings-&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om vårdintyg och intagningsbeslut innebär att bedöm-&lt;br&gt;ningen av patientens psykiska tillstånd och vårdbehov görs av två av&lt;br&gt;varandra oberoende läkare, den s. k. tvåläkarprövningen. Tidigare gällde&lt;br&gt;ett förbud mot att godta intyg av läkare som var verksam inom den slutna&lt;br&gt;vården på det sjukhus där intagningen skulle ske. Denna bestämmelse&lt;br&gt;infördes i patienternas intresse för att hindra obefogade intagningar. Nu-&lt;br&gt;varande regler i LSPV ställer också ett krav på att läkarna skall vara på&lt;br&gt;visst sätt oberoende av varandra. Detta är enligt 6 § LSPV preciserat så att&lt;br&gt;vårdintyg inte får godtas för intagning på den klinik där den läkare som har&lt;br&gt;utfärdat vårdintyget tjänstgör. Denna regel kompletteras med en bestäm-&lt;br&gt;melse i 8 § LSPV enligt vilken intagningsbeslut med visst undantag inte får&lt;br&gt;meddelas av samma läkare som har utfärdat vårdintyget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 förkortades&lt;br&gt;vårdintygets giltighetstid från en månad till 14 dagar. Detta innebär att när&lt;br&gt;intagningsbeslut enligt 8 § LSPV fattas får vårdintyget vara högst 14 dagar&lt;br&gt;gammalt. Vårdintyget får emellertid vara äldre när beslut om vård fattas&lt;br&gt;enligt 9 § LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg utfärdas i praktiken i stor utsträckning av läkare som inte har&lt;br&gt;någon eller endast en kortare vidareutbildning i psykiatri. De undantag&lt;br&gt;från krav på legitimation och specialistkompetens som LSPV medger&lt;br&gt;avser att möjliggöra att vårdintyg utfärdas i situationer när det inte finns&lt;br&gt;behöriga läkare att tillgå. Intagningsprövningen enligt 8 § LSPV skall en-&lt;br&gt;ligt huvudregeln göras av överläkaren men uppgiften får om särskilda skäl&lt;br&gt;föreligger överlåtas på en annan läkare vid sjukhuset. Sådan delegation är&lt;br&gt;vanlig och det har t. o. m. ifrågasatts om kravet på särskilda skäl fyller&lt;br&gt;någon funktion. 1 vart fall medger bestämmelserna att en annan läkare&lt;br&gt;beslutar om intagning så snart överläkaren inte är i tjänst. Även om läkare&lt;br&gt;vid de psykiatriska klinikerna vanligen är psykiater finns det också läkare&lt;br&gt;där som är under utbildning och som saknar psykiatrisk kompetens.&lt;br&gt;Sammanfattningsvis ställer nuvarande regler inte krav på att en formell&lt;br&gt;prövning skall göras av en läkare med psykiatrisk kompetens förrän på den&lt;br&gt;åttonde dagen efter intagningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med detta regelsystem kan det inträffa att en patient genomgår läkarun-&lt;br&gt;dersökning för vårdintyg, tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård och&lt;br&gt;behandlas under flera dagar utan att han har bedömts av en psykiater.&lt;br&gt;Enligt min mening bör bestämmelser med en sådan innebörd inte ges i en&lt;br&gt;ny lagstiftning. Ingen bör kunna få hållas kvar på vårdinrättningen mot sin&lt;br&gt;vilja annat än för en mycket begränsad tid utan att han har bedömts av en&lt;br&gt;läkare med psykiatrisk kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt beredningens förslag kommer tvångsvård till stånd genom att ett&lt;br&gt;vårdintyg utfärdas och därefter ett beslut om intagning fattas. Endast den&lt;br&gt;som är psykiater och tjänstgör som överläkare ges rätt att besluta i fråga&lt;br&gt;om intagning. Jag anser att detta innebär klara förbättringar i förhållande&lt;br&gt;till nuläget. Enligt min mening bör det vara en fördel att beslutet i intag-&lt;br&gt;ningsfrågan inte i samma utsträckning som för närvarande har en prelimi-&lt;br&gt;när karaktär. För intagning skall det inte som nu räcka med sannolika skäl&lt;br&gt;för att vård kan beredas enligt tvångsvårdslagen. Intagning bör således inte&lt;br&gt;kunna ske annat än om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda.&lt;br&gt;Bedömningen av intagningsfrågan kan därmed sägas bli mer kvalificerad&lt;br&gt;än tidigare. Också mot denna bakgrund ser jag förslaget om ett krav på&lt;br&gt;psykiatrisk specialistkompetens hos beslutsfattaren som betydelsefullt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag godtar således i allt väsentligt vad beredningen har föreslagit i fråga&lt;br&gt;om ordningen för intagningsbeslut. Jag vill emellertid göra en ytterligare&lt;br&gt;precisering i detta hänseende beträffande den tid inom vilken frågan om&lt;br&gt;intagning skall avgöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att frågan om patienten&lt;br&gt;skall ges tvångsvård avgörs så snart som möjligt. Ett beslut om intagning&lt;br&gt;kan emellertid inte alltid fattas i omedelbar anslutning till patientens&lt;br&gt;ankomst till vårdinrättningen. Intagningsläkaren måste få en rimlig möj-&lt;br&gt;lighet att i anslutning till undersökning av patienten göra en självständig&lt;br&gt;bedömning av patientens psykiska tillstånd och behov av vård. Eventuellt&lt;br&gt;behöver kompletterande uppgifter inhämtas av den läkare som har utfär-&lt;br&gt;dat vårdintyget. Det kan röra sig om formella brister i vårdintyget eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avse sakliga oklarheter. Med hänsyn till de förutsättningar som skall vara&lt;br&gt;uppfyllda för att intagning skall få ske torde det inte sällan behövas viss&lt;br&gt;ytterligare utredning om patientens sociala situation, t. ex. via kontakter&lt;br&gt;med anhöriga och någon myndighet. Frågan om möjligheterna att i intag-&lt;br&gt;ningssituationen och i övrigt i tvångsvårdsfrågor få in de uppgifter som&lt;br&gt;behövs som underlag för ställningstagande behandlas i specialmotivering-&lt;br&gt;en (avsnitt 7.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har stannat för att föreslå att frågan om intagning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter undersökningen. Avgörandet&lt;br&gt;skall träffas inom 24 timmar från patientens ankomst till vårdinrättningen.&lt;br&gt;Beslut skall få fattas om att patienten får hindras att lämna vårdinrättning-&lt;br&gt;en under denna tid. Innan beslut om intagning har fattats får patienten&lt;br&gt;inte tvångsmedicineras eller på något annat sätt tvingas att genomgå viss&lt;br&gt;behandling. Om det föreligger behov av omedelbar behandling som pati-&lt;br&gt;enten motsätter sig, måste en behörig läkare tillkallas och besluta om&lt;br&gt;intagning innan behandlingsåtgärder vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar liksom flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna&lt;br&gt;fråga i stort sett socialberedningens synpunkter på den nuvarande tvålä-&lt;br&gt;karprövningen. Även om tvåläkarprövningen kan kritiseras från skilda&lt;br&gt;utgångspunkter vill jag instämma med beredningen i att en prövning av&lt;br&gt;två läkare som föregår varje beslut om intagning allmänt sett bör minska&lt;br&gt;risken för obefogade intagningar och att det därför är rimligt att inte ge&lt;br&gt;avkall på principen. Som beredningen också har funnit är det emellertid&lt;br&gt;tveksamt om det gällande kravet på oberoende mellan den läkare som&lt;br&gt;utfärdar vårdintyg och den läkare som beslutar om intagning bidrar till&lt;br&gt;rättssäkerheten i intagningsförfarandet. Min uppfattning är att oberoen-&lt;br&gt;dekravet i nuvarande utformning är av väsentligen formell betydelse.&lt;br&gt;Kravet har sin bakgrund i en äldre tids organisatoriska förhållanden inom&lt;br&gt;den psykiatriska vården och medför uppenbara tillämpningssvårigheter&lt;br&gt;under pågående utveckling mot en sektoriserad vårdorganisation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olika sätt att konstruera alternativa regler för oberoende mellan läkarna&lt;br&gt;har övervägts av beredningen. Med hänsyn till att avsevärda praktiska&lt;br&gt;svårigheter uppkommer hur man än bygger upp regler om oberoende och&lt;br&gt;då fördelarna från rättssäkerhetssynpunkt blir begränsade har beredningen&lt;br&gt;förordat att det särskilda oberoendekravet slopas. Förslaget har godtagits&lt;br&gt;av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Jag finner inte&lt;br&gt;anledning till någon annan bedömning. I sammanhanget bör erinras om&lt;br&gt;mitt nyss redovisade förslag rörande villkor om särskild psykiatrisk kom-&lt;br&gt;petens hos läkare som beslutar i fråga om intagning. Jag anser att detta&lt;br&gt;villkor säkerställer att avgörandena sker utifrån bred psykiatrisk erfaren-&lt;br&gt;het och att det därmed också främjar självständighet i bedömningarna i&lt;br&gt;intagningsfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande regler i 14 § HSL är det överläkare som har det medicins-&lt;br&gt;ka ledningsansvaret för verksamheten vid sjukhus. I frågan om lednings-&lt;br&gt;ansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården har nyligen fattats&lt;br&gt;beslut om en ändrad reglering i HSL på grundval av regeringens proposi-&lt;br&gt;tion 1989/90:81 (SoU24, rskr. 313). Lagändringen, som träder i kraft den&lt;br&gt;ljuli 1991, innebär att det vid enheter där det behövs med hänsyn till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;patienternas säkerhet i vården skall finnas en särskild läkare, benämnd&lt;br&gt;chefsöverläkare, som svarar för den samlade ledningen av verksamheten.&lt;br&gt;Denne skall ha specialistkompetens med i huvudsak samma inriktning&lt;br&gt;som verksamheten vid enheten. Han skall kunna delegera enskilda led-&lt;br&gt;ningsuppgifter till en kompetent och erfaren befattningshavare. Det nuva-&lt;br&gt;rande begreppet överläkare utmönstras ur lagstiftningen. En följdändring i&lt;br&gt;LSPV av väsentligen lagteknisk karaktär genomfors samtidigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utgångspunkt i den nämnda förändringen i fråga om ledningsan-&lt;br&gt;svaret använder jag i det följande benämningen chefsöverläkare på den&lt;br&gt;läkare som avses fatta de viktigaste besluten i fråga om tvångsvård av en&lt;br&gt;särskild patient. Såsom kommer att framgå av specialmotiveringen före-&lt;br&gt;slår jag av praktiskt-organisatoriska skäl också en generell möjlighet för&lt;br&gt;chefsöverläkaren att uppdra åt en erfaren läkare på enheten med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom psykiatrin att besluta i de frågor som enligt lagstiftningen&lt;br&gt;i första hand skall ankomma på chefsöverläkaren. Även denne specialist-&lt;br&gt;kompetente läkare inbegrips således regelmässigt när jag i den följande&lt;br&gt;framställningen talar om chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligt att genom en särskild regel ge garantier för att ett&lt;br&gt;vårdintyg inte är inaktuellt när det läggs till grund för intagningsprövning.&lt;br&gt;Nuvarande bestämmelse föreskriver att vårdintyg inte får godtas som&lt;br&gt;underlag för beslut om intagning, om det är utfärdat mer än 14 dagar före&lt;br&gt;beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Endast ett fåtal remissinstanser har berört socialberedningens förslag att&lt;br&gt;korta vårdintygets giltighetstid från två veckor till tre dagar. Socialstyrel-&lt;br&gt;sen uppger att styrelsen inte har funnit annat än att i de akuta lägen då&lt;br&gt;utfärdat vårdintyg påkallar omedelbar granskning sådan också kommer till&lt;br&gt;stånd. I de fall där det kan anstå med vårdintygets granskning i avvaktan&lt;br&gt;på att exempelvis plats överhuvudtaget kan beredas på vederbörande&lt;br&gt;klinik rör det sig om psykiska fall, där sjukdomsbilden har en statisk prägel&lt;br&gt;eller där man i övrigt bedömer att vårdintyget inte påkallar omedelbar&lt;br&gt;prövning. Styrelsen anser därför att den nuvarande giltighetstiden är väl&lt;br&gt;avvägd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsens yttrande bygger på uppfattningen att LSPV:s principer&lt;br&gt;beträffande bl. a. förutsättningarna för tvångsvård i huvudsak bör gälla&lt;br&gt;också fortsättningsvis. För egen del ser jag det som angeläget att reglering-&lt;br&gt;en av vårdintygets giltighetstid anpassas till inriktningen av den nya lag-&lt;br&gt;stiftningjag förordar. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att patien-&lt;br&gt;tens vårdbehov är oundgängligt och inte skall kunna tillgodoses på annat&lt;br&gt;sätt än genom intagning på en sjukvårdsinrättning. I linje härmed är det&lt;br&gt;tveksamt om det finns tillräckliga skäl att utfärda vårdintyg för en person&lt;br&gt;vars tillstånd är sådant att denne kan vänta ett par veckor på att plats kan&lt;br&gt;beredas på en sådan inrättning. I sådana fall bör det vara riktigare att&lt;br&gt;avvakta med vårdintygsförfarandet. Enligt min mening är det viktigt att&lt;br&gt;tvåläkarprövningens båda led ligger så nära varandra som möjligt och&lt;br&gt;därmed får avseende på väsentligen identiska förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som nu har sagts talar för en avsevärd förkortning av vårdintygets&lt;br&gt;giltighetstid. Jag bedömer att det i stort sett bör vara möjligt att utan större&lt;br&gt;olägenheter tillämpa den av beredningen föreslagna giltighetstiden. Jag vill&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;emellertid erinra om att avgörandet i intagningsfrågan enligt mitt förslag&lt;br&gt;skall ske inom ett dygn från patientens ankomst till vårdinrättningen. Med&lt;br&gt;hänsyn bl. a. härtill föreslår jag att vårdintyget när intagningsbeslut fattas&lt;br&gt;inte får vara äldre än fyra dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Autoprocessing Division&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Begränsade vårdtider&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt forslag: Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Före-&lt;br&gt;skrifter om längsta vårdtider kombineras med ett system med obli-&lt;br&gt;gatorisk rättslig prövning. Det skede då tvångsvård får ges på grund-&lt;br&gt;val av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas till högst&lt;br&gt;fyra veckor. Finner chefsöverläkaren att tvångsvården behöver pågå&lt;br&gt;mer än fyra veckor skall han ansöka om medgivande vid rättslig&lt;br&gt;prövning till fortsatt vård. Vid bifall till ansökan får tvångsvård&lt;br&gt;pågå i högst fyra månader räknat från intagningen. Efter ny rättslig&lt;br&gt;prövning kan vårdtiden förlängas med högst sex månader åt gången.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Tvångsvård under en inledande vårdperiod&lt;br&gt;efter beslut av överläkaren får pågå under högst åtta dagar. Finner överlä-&lt;br&gt;karen att tvångsvården behöver pågå under längre tid än åtta dagar skall&lt;br&gt;han ansöka hos länsrätten om medgivande till fortsatt tvångsvård. Sådan&lt;br&gt;vård får pågå under högst två månader från det patienten togs in för&lt;br&gt;tvångsvård. Under vissa förutsättningar kan den fortsatta tvångsvården&lt;br&gt;förlängas med två resp, sex månader i taget en eller flera gånger. För&lt;br&gt;förlängning krävs att ansökan tillstyrks av ett inom socialstyrelsen inrättat&lt;br&gt;psykiatriskt råd. (Se betänkandet s. 219 — 223 och 237 — 241.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget om en obligatorisk rättslig prövning inom&lt;br&gt;viss tid efter intagningen har vunnit stöd hos flertalet remissinstanser.&lt;br&gt;Endast i något enstaka yttrande anförs att en prövning av en domstol eller&lt;br&gt;något annat judiciellt organ bör ske endast efter överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande tidpunkten för den obligatoriska rättsliga prövningen följer&lt;br&gt;remissyttrandena olika linjer. En åsikt som framförs från läkarhåll, bl. a.&lt;br&gt;Svenska Läkaresällskapet, innebär att den juridiska prövningen bör ske i&lt;br&gt;omedelbar anslutning till intagningen. Motiveringen är bl. a. att det får&lt;br&gt;olyckliga konsekvenser från behandlingssynpunkt om utredning för fort-&lt;br&gt;satt tvångsvård sker under tiden närmast efter intagningen. 1 en del yttran-&lt;br&gt;den godtas beredningens förslag om en inledande vårdperiod om högst&lt;br&gt;åtta dagar som en rimlig avvägning. Några av klientorganisationerna fram-&lt;br&gt;håller dock att rättssäkerhetsskäl talar för att en domstolsprövning bör&lt;br&gt;komma tillstånd inom en vecka efter intagningsbeslutet. I motsats härtill&lt;br&gt;hävdar inte så få remissinstanser att fristen för ansökan om fortsatt tvångs-&lt;br&gt;vård måste utsträckas betydligt utöver åtta dagar. Ett argument som anförs&lt;br&gt;av några fackförbund är att vårdpersonalen inte hinner bedöma om pati-&lt;br&gt;enten behöver ges fortsatt tvångsvård. Mot denna bakgrund föreslås i&lt;br&gt;stället en ansökningsperiod om tre veckor. Även bl. a. Karolinska institutet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreslår att ansökningsperioden förlängs. Enligt institutet bör domstols-&lt;br&gt;prövningen kunna grundas på en medicinskt korrekt diagnos och en preli-&lt;br&gt;minär utvärdering av effekten av insatt behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget att lagstiftningen skall föreskriva längsta vårdtider har godta-&lt;br&gt;gits av flertalet av dem som har yttrat sig. Samma förhållande gäller de&lt;br&gt;föreslagna tiderna för fortsatt tvångsvård och förlängning av sådan vård.&lt;br&gt;Från en del håll har emellertid invändningar framförts mot att i förväg&lt;br&gt;ange bestämda längsta vårdtider. Bl. a. socialstyrelsen och psykiatriska&lt;br&gt;nämnden förordar att det system med återkommande prövningar som&lt;br&gt;finns i LSPV byggs ut så att det ger fullt tillfredsställande rättssäkerhetsga-&lt;br&gt;rantier. Detta skulle innebära en medicinsk och juridisk omprövning i sak&lt;br&gt;av vårdbehovet efter tre månader och därefter var sjätte månad. Möjlighet&lt;br&gt;skulle vidare finnas att överklaga omprövningsbesluten. Juridiska fakul-&lt;br&gt;tetsnämnden vid Lunds universitet anmärker att de föreslagna korta vård-&lt;br&gt;tiderna och de upprepade beslut om förlängning som kan bli nödvändiga&lt;br&gt;skapar problem av processuell natur och kan medföra svårigheter för&lt;br&gt;patienten att få besked om tvångsvård varit berättigad i hans fall. Klientor-&lt;br&gt;ganisationema framhåller att tvångsvården endast skall syfta till att häva&lt;br&gt;ett allvarligt kristillstånd och bör begränsas till att få pågå under högst en&lt;br&gt;månad. Denna ståndpunkt bygger på uppfattningen att långsiktiga och&lt;br&gt;mera djupgående behandlingsinsatser kräver patientens medverkan och&lt;br&gt;således måste ske i frivilliga former, om de skall ge resultat.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Sedan den 1 januari 1983&lt;br&gt;gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas för utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden efter tre månader och därefter var sjätte månad. Finner&lt;br&gt;utskrivningsnämnden efter en sådan anmälan beträffande en viss patient&lt;br&gt;skäl därtill skall nämnden ta upp frågan om utskrivning eller om utskriv-&lt;br&gt;ning på försök. Överläkarens beslut om tvångsintagning kan överklagas&lt;br&gt;hos utskrivningsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdtid efter beslut av läkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ny lagstiftning för den psykiatriska tvångsvården skall inriktas mot att&lt;br&gt;undvika tvångsomhändertaganden men också mot att begränsa vårdtider-&lt;br&gt;na i de fall omhändertagande måste ske. Hur lagstiftningen skall vara&lt;br&gt;uppbyggd och utformad för att bäst främja dessa strävanden kan vara&lt;br&gt;föremål för skilda uppfattningar. Det låter sig t. ex. säga att betydelsefulla&lt;br&gt;resultat i form av minskning av tvångsvårdens omfattning och varaktighet&lt;br&gt;har uppnåtts inom ramen för en lag av LSPV:s typ med i princip tidsobe-&lt;br&gt;stämd vård. Med denna utgångspunkt har en del remissinstanser avvisat&lt;br&gt;beredningens lagstiftningsmodell med i förväg bestämda längsta vårdtider&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;113&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och därtill anknutna rättsliga prövningar. I stället har de förordat en&lt;br&gt;komplettering av nuvarande reglering med föreskrifter om regelbundna&lt;br&gt;omprövningar genom en utskrivningsnämnds försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag instämma med beredningen i att tvångsvårdslag-&lt;br&gt;stiftningen bör ange en längsta tid för tvångsvården. Jag ser det som&lt;br&gt;principiellt viktigt att ordningen med tidsobestämd vård överges. Med&lt;br&gt;lagreglerade maximitider ökar patienternas rättssäkerhet och inriktningen&lt;br&gt;mot korta tvångsvårdstider kan ges ett klarare stöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stor enighet föreligger om behovet av obligatorisk rättslig prövning inför&lt;br&gt;tvångsvård som sträcker sig utöver en inledande period efter intagningen.&lt;br&gt;Även jag ser det som angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att införa&lt;br&gt;sådan prövning. Bestämningen av tidpunkten för denna rättsprövning och&lt;br&gt;därmed av maximum för den inledande vårdperiodens längd måste göras&lt;br&gt;efter en avvägning av skilda intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har anfört att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att tiden&lt;br&gt;mellan intagningsbeslutet och den rättsliga prövningen blir så kort som&lt;br&gt;möjligt men att det för en kort inledande vårdperiod inte behövs andra&lt;br&gt;rättssäkerhetsgarantier än som ligger i tvåläkarprövningen och i en rätt att&lt;br&gt;överklaga intagningsbeslutet. Vidare framhåller beredningen vikten av att&lt;br&gt;tidsutrymme ges för att skapa en relation till patienten och få en klar bild&lt;br&gt;av hans behov och situation så att fortsatta stödinsatser skall kunna&lt;br&gt;planeras. Rimlig tid fordras också för att påbörja en inledande behandling.&lt;br&gt;Slutsatsen blir för beredningens del att tvångsvården får pågå i högst åtta&lt;br&gt;dagar utan att rättslig prövning aktualiseras. Med hänsyn till den tid som&lt;br&gt;åtgår innan sådan prövning faktiskt kan genomföras i samband med för-&lt;br&gt;handling i saken skulle den längsta vårdtiden på grundval av läkares&lt;br&gt;intagningsbeslut normalt bli 14 dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tyngdpunkten i den rättsliga prövning som här diskuteras skall med de&lt;br&gt;förutsättningar för tvångsvård som jag har angett i det föregående ligga på&lt;br&gt;en ingående granskning av de skäl som kan finnas för att patienten inte kan&lt;br&gt;ges vård i öppna eller annars frivilliga former. Denna prövning skulle i och&lt;br&gt;för sig kunna tänkas avse situationen vid själva intagningstillfallet. Det är&lt;br&gt;emellertid vid intagningsbeslutet ofta fråga om en akut krissituation som&lt;br&gt;kan förändras ganska snabbt och det är i detta skede många gånger svårt&lt;br&gt;att skaffa sig en överblick över och utvärdera möjligheter som kan finnas&lt;br&gt;att hjälpa patienten på annat sätt än genom intagning. En obligatorisk&lt;br&gt;rättslig prövning i direkt anslutning till intagningen medför ett betydande&lt;br&gt;antal ärenden och troligt är att dessa i huvudsak skulle få avgöras i enkla&lt;br&gt;former och på ett starkt begränsat utredningsmaterial. En sådan ordning&lt;br&gt;skulle inte innebära egentliga vinster från rättssäkerhetssynpunkt. Jag&lt;br&gt;anser att den obligatoriska rättsliga prövningen i stället bör få avse en&lt;br&gt;situation när ett bredare bedömningsunderlag finns tillgängligt inte minst&lt;br&gt;beträffande eventuella alternativ till tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den av beredningen förslagna tidpunkten för rättslig prövning har&lt;br&gt;gjorts invändningar bl. a. från läkarhåll och från företrädare för annan&lt;br&gt;vårdpersonal. En invändning är att den infaller olyckligt från vårdsyn-&lt;br&gt;punkt. Utredningsåtgärder och förberedelser inför den rättsliga procedu-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ren skulle engagera den vårdansvariga personalen under ett känsligt inle-&lt;br&gt;dande behandlingsskede.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan synpunkt är att det kan vara tidskrävande att göra en adekvat&lt;br&gt;diagnostisk bedömning. En sådan bedömning bör så långt som möjligt&lt;br&gt;komma till stånd innan behandling sätts in. Behandlingen kan annars&lt;br&gt;försvåra tolkningen av utredningsresultatet. Kravet på diagnostisk utred-&lt;br&gt;ning före behandlingen är av vikt for rätt behandlingsval och for att&lt;br&gt;undvika att sjukdomstillståndet förlängs. Det är viktigt att den rättsliga&lt;br&gt;prövningen grundas på en korrekt diagnos och preliminär utvärdering av&lt;br&gt;effekten av insatt behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har anförts att man genom att ge för kort tidsutrymme kan&lt;br&gt;riskera att läkaren frestas att ta till en alltför energisk farmakologisk&lt;br&gt;behandling for att snabbt få patienten i ett sådant skick att den fortsatta&lt;br&gt;vården kan bedrivas på frivillig grund utan någon rättslig procedur. I&lt;br&gt;sammanhanget har också anförts att det finns enstaka patienter som under&lt;br&gt;en kortare observationstid tillfrisknar spontant, även om symtombilden&lt;br&gt;varit dramatisk vid intagningen. Om läkaren känner sig tvingad att snabbt&lt;br&gt;sätta in läkemedelsbehandling, uppmärksammas inte den spontana för-&lt;br&gt;bättringen, och patienten riskerar att behandlas i onödan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har förståelse for önskemålet att hälso- och sjukvårdspersonalen i&lt;br&gt;skedet närmast efter intagningsbeslutet får koncentrera sig på vården av&lt;br&gt;patienten. Det bör vara angeläget att undvika brådska och press för patien-&lt;br&gt;ten och vårdpersonalen i ett läge där försök skall göras att skapa en&lt;br&gt;förtroendefull relation till patienten som grund for det kommande behand-&lt;br&gt;lingsarbetet. Förberedande och genomförande av en rättslig förhandling&lt;br&gt;vid denna tidpunkt kan naturligtvis inverka störande på vården. Detta i&lt;br&gt;förening med de övriga vård- och behandlingsargument som åberopats har&lt;br&gt;gjort mig starkt tveksam infor den tidsmässiga förläggning av den rättsliga&lt;br&gt;prövningen som beredningen valt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också peka på behovet av utrymme för att införskaffa tillfreds-&lt;br&gt;ställande social utredning och i övrigt samarbeta med socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter om patientens personliga förhållanden kommer att utgöra en&lt;br&gt;väsentlig del av underlaget för en rättslig prövning. Vid prövningstillfället&lt;br&gt;skall enligt min mening kunna krävas en redogörelse för det stöd och den&lt;br&gt;behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på sjukhu-&lt;br&gt;set.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För val av tidpunkt för den obligatoriska rättsliga prövningen är det inte&lt;br&gt;betydelselöst vilket organ som skall svara för prövningen. Jag förutskickar&lt;br&gt;här att jag i det följande föreslår att prövningen skall anförtros de allmän-&lt;br&gt;na förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans länsrätterna. Jag åter-&lt;br&gt;kommer senare till de organisatoriska frågorna (avsnitt 3.9) och vill nu&lt;br&gt;bara framhålla vikten av att prövningsförfarandet kan införas smidigt och&lt;br&gt;utan att förtroendet för domstolarnas förmåga att handlägga de ibland&lt;br&gt;mycket känsliga frågorna rubbas. Detta manar enligt min mening till viss&lt;br&gt;försiktighet när det gäller att fastställa prövningstidpunkten som rimligtvis&lt;br&gt;får sin betydelse för måltillströmningen och arbetsbelastningen hos dom-&lt;br&gt;stolarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att det är ofrånkomligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att lägga prövningen senare än vad beredningen föreslagit. Jag har stannat&lt;br&gt;för att den inledande perioden av tvångsvård inte skall få överstiga fyra&lt;br&gt;veckor utan att framställning görs om rättens medgivande till vidare&lt;br&gt;tvångsvård. Tvångsvården skall således upphöra om chefsöverläkaren inte&lt;br&gt;har begärt sådant medgivande senast fyra veckor från beslut om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För själva prövningsförfarandet åtgår viss ytterligare tid under vilken&lt;br&gt;tvångsvården bör få bestå. Prövningen måste därför genomföras skynd-&lt;br&gt;samt. Snabbheten i förfarandet begränsas av de praktiska åtgärder som&lt;br&gt;måste vidtas från domstolens sida för att en förhandling inför rätten skall&lt;br&gt;komma till stånd. En möjlighet bör dock finnas att fatta beslut interimis-&lt;br&gt;tiskt, dvs. i avvaktan på att förhandling genomförs och slutligt avgörande&lt;br&gt;träffas. I specialmotiveringen (avsnitt 7.1) behandlas vilka tidsfrister och&lt;br&gt;övriga regler som bör gälla för förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på en obligatorisk rättslig prövning viss tid efter intagningen får&lt;br&gt;naturligtvis inte innebära några begränsningar i patientens möjligheter att&lt;br&gt;dessförinnan begära tvångsvårdens upphörande. Mitt förslag innebär, i&lt;br&gt;enlighet med vad lagrådet förordat, att patienten ges rätt att överklaga&lt;br&gt;intagningsbeslut hos domstol och få prövat om tvångsvårdsförutsätt-&lt;br&gt;ningarna föreligger. Prövningen bör då inte vara inskränkt till att avse&lt;br&gt;situationen vid intagningstillfallet, dvs. huruvida själva intagningsbeslutet&lt;br&gt;var sakligt och formellt korrekt, utan frågeställningen skall vidgas till att&lt;br&gt;gälla hela spörsmålet om tvångsvårdens upphörande med utgångspunkt i&lt;br&gt;det bedömningsunderlag som kan tas fram till prövningstillfället. En sådan&lt;br&gt;möjlighet för patienten att under den inledande tvångsvårdsperioden få&lt;br&gt;tvångsvården domstolsprövad anser jag vara det komplement som behövs&lt;br&gt;när obligatorisk rättslig prövning av skäl som jag nyss har anfört inte&lt;br&gt;lämpligen kan anordnas i mycket nära anslutning till intagningsbeslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att erfarenheterna av den här förordade obligatoriska&lt;br&gt;prövningen bör få utvisa vilka möjligheter som finns att tidigarelägga&lt;br&gt;prövningen och därmed korta av den vårdtid som kan grundas på ett&lt;br&gt;intagningsbeslut. Detta bör vara en viktig fråga för en relativt snar utvär-&lt;br&gt;dering av lagstiftningen som jag återkommer till i det följande (avsnitt 5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdtid efter beslut av domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående har jag uttalat mig för att avskaffa den tidsobestämda&lt;br&gt;tvångsvården och för att införa lagregler om längsta vårdtider. Bakom&lt;br&gt;denna ståndpunkt finns vetskapen om stora risker för skadeverkningar av&lt;br&gt;att under längre tid vistas i passiviserande sjukhusmiljö. Avskiljandet av&lt;br&gt;en patient från hans normala livsmiljö för längre tid leder inte sällan till&lt;br&gt;svårigheter för denne att därefter finna sig till rätta ute i samhället. Härtill&lt;br&gt;kommer risker för ytterligare beroende och hjälplöshet när patientens&lt;br&gt;självbestämmanderätt begränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt mitt förslag skall tvångsvård på grund av vårdintyg och läkarens&lt;br&gt;intagningsbeslut kunna pågå högst fyra veckor. Behövs ytterligare vårdtid&lt;br&gt;måste domstolsprövning aktualiseras. Den tidsbegränsning jag nyss nämn-&lt;br&gt;de skall naturligtvis omfatta den vård som den rättsliga prövningen avser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag om två månaders längsta vårdtid bygger på en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avvägning av olika faktorer. Mot riskerna för negativa effekter av längre&lt;br&gt;sjukhusvistelser och av avsaknaden av självbestämmanderätt ställs beho-&lt;br&gt;vet av vård i sluten miljö hos ett litet antal människor med djupa psykiska&lt;br&gt;störningar. Beträffande varaktigheten av vårdbehovet anför beredningen&lt;br&gt;att erfarenheter bland många psykiatrer tyder på att de flesta allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningstillstånd kan påverkas inom någon månad så att de mest&lt;br&gt;akuta svårigheterna att kommunicera med omvärlden då är överståndna.&lt;br&gt;Beredningen åberopar också att man genom relativt snäva tidsramar mås-&lt;br&gt;te söka lösningar som är anpassade efter patientens egna behov och där-&lt;br&gt;med kan godtas av honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser det vara betydelsefullt att tvångsvårdstiden avgränsas&lt;br&gt;förhållandevis snävt. En generell norm för vårdtidens längd bör inte få&lt;br&gt;styras av att ett mycket litet antal patienter kan fordra mer långvarig&lt;br&gt;sjukhusvård. Om tidsbegränsningen skall tjäna sitt syfte och ge incitament&lt;br&gt;till övergång till frivillig vård, bör man i stället såsom beredningen har valt&lt;br&gt;att göra utgå från erfarenheter och bedömningar som gjorts inom modern&lt;br&gt;psykiatri beträffande möjligheterna att tidigt påverka flertalet allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningstillstånd så att behandlingskontakt uppnås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid den slutliga bestämningen av längsta vårdtid finns det enligt min&lt;br&gt;mening ytterligare några faktorer som måste tillåtas inverka. En sådan&lt;br&gt;omständighet är det behov som finns av att samordna reglerna om vårdti-&lt;br&gt;den med motsvarande regler i en lagstiftning om tvångsvården för psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare. Med den lösning som redovisas av chefen för justi-&lt;br&gt;tiedepartementet beträffande den straffrättsliga behandlingen av denna&lt;br&gt;kategori blir detta samordningsbehov på ett helt annat sätt påtagligt än&lt;br&gt;med de utgångspunkter beredningen haft. Ett annat förhållande som måste&lt;br&gt;beaktas är den tidpunkt som väljs för den obligatoriska rättsliga prövning-&lt;br&gt;en. Bl. a. eftersom denna prövning enligt mitt förslag skall aktualiseras&lt;br&gt;inom fyra veckor från intagningen blir det en naturlig konsekvens att&lt;br&gt;bestämma längre vårdtid än de två månader som beredningen har föror-&lt;br&gt;dat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör med hänsyn till det anförda vårdtiden efter&lt;br&gt;medgivande vid rättslig prövning få utgöra längst fyra månader från dagen&lt;br&gt;för intagningsbeslutet. Jag vill understryka att fyra månader är en maximi-&lt;br&gt;tid. Den rättsliga kontrollen skall gå ut på att pröva om förutsättningarna&lt;br&gt;för tvångsvård föreligger. Blir svaret jakande skall medgivande ges till&lt;br&gt;fortsatt vård. Med hänsyn till den reglerade korta vårdtiden behöver det&lt;br&gt;därvid inte ingå i prövningen att ta ställning till någon slutlig tidpunkt för&lt;br&gt;vården. Även sedan ett medgivande till fortsatt vård har erhållits ankom-&lt;br&gt;mer det på chefsöverläkaren att fortlöpande bevaka möjligheterna att&lt;br&gt;upphöra med tvångsvården. Under pågående vård finns för övrigt hela&lt;br&gt;tiden möjlighet att begära att bli utskriven och få ett avslag på en begäran&lt;br&gt;om utskrivning rättsligt prövat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förlängning av vårdtiden efter beslut av domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att belysa förekomsten av längre vårdtider enligt LSPV kan nämnas att&lt;br&gt;— enligt föreliggande preliminära uppgifter från socialstyrelsen — av de ca&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 000 patienter som skrevs ut under år 1988 från vård enligt LSPV drygt Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 300 patienter eller ca 84% hade tvångsvårdats mindre än tre månader Bilaga 1&lt;br&gt;och knappt 9 800 patienter eller ca 89 % mindre än fyra månader. Drygt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 500 patienter eller ca 96 % hade tvångsvårdats mindre än ett år. Mer än&lt;br&gt;tio år hade 49 patienter eller ca 0,5 % vårdats. Nämnas bör att dessa siffror&lt;br&gt;inkluderar de vårdtillfällen som har avslutats efter återintagning från&lt;br&gt;försöksutskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strävanden att avkorta vårdtiderna bör som har nämnts prägla en ny&lt;br&gt;tvångsvårdslagstiftning. Likväl är det inte realistiskt att tro att längre&lt;br&gt;vårdtider kan undvikas helt. I ett mindre antal fall kan det finnas behov av&lt;br&gt;förlängning av tvångsvårdstiden utöver vad som normalt skall vara längsta&lt;br&gt;vårdtid, nämligen fyra månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är enig med beredningen och flertalet remissinstanser om att man&lt;br&gt;bör ställa krav på en kvalificerad bedömning av patientens situation inför&lt;br&gt;en eventuell förlängning av tiden för tvångsvård. En sådan kvalificerad&lt;br&gt;bedömning kan enligt min mening komma till stånd inom ramen för&lt;br&gt;domstolshandläggning. Frågan är i vad mån det finns behov av särskilda&lt;br&gt;regler som garanterar tillfredsställande bedömningsunderlag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har föreslagit att förlängningsfallen skall underkastas en&lt;br&gt;granskning av en central instans med psykiatrisk och social expertis. För&lt;br&gt;bl. a. det ändamålet skulle inrättas ett socialstyrelsens psykiatriska råd. För&lt;br&gt;egen del anser jag liksom bl. a. kammarrätten i Stockholm att det inte är&lt;br&gt;nödvändigt att lägga fast ett obligatoriskt krav på att höra en central&lt;br&gt;instans i förlängningsfrågan. Jag kan inte se att sådana frågor är så särpräg-&lt;br&gt;lade att man för dem bör föreskriva en helt speciell och undantagslös&lt;br&gt;handläggningsordning. En allmän förvaltningsdomstol har enligt förvalt-&lt;br&gt;ningsprocesslagen (1971:291), FPL, en skyldighet att se till att målen blir&lt;br&gt;så utredda som deras beskaffenhet kräver. Som ytterligare garanti för&lt;br&gt;utredningens fullständighet i bl. a. förlängningsfallen bör det i den nya&lt;br&gt;vårdlagstiftningen kunna införas en kompletterande föreskrift om skyldig-&lt;br&gt;het att höra sakkunnig när det behövs. Jag förordar denna lösning, som&lt;br&gt;självfallet inte lägger hinder i vägen för rätten att inhämta yttrande från&lt;br&gt;socialstyrelsen i fall där sådan komplettering av utredningsmaterialet&lt;br&gt;framstår som motiverad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt beredningen skall ett beslut om förlängning av tvångsvård kräva&lt;br&gt;att särskilda skäl föreligger, och som huvudregel innebär det att vården får&lt;br&gt;pågå ytterligare högst två månader. I undantagsfall, när det finns synnerli-&lt;br&gt;ga skäl, skall förlängning kunna ske för högst sex månader. Förlängning&lt;br&gt;skall inte få medges, om inte ansökan om det har tillstyrkts av socialstyrel-&lt;br&gt;sens psykiatriska råd. Enligt beredningen skall inte heller förlängning&lt;br&gt;kunna ske för längre tid än rådet har tillstyrkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min uppfattning är att de förlängningsregler beredningen har föreslagit&lt;br&gt;är onödigt komplicerade. Prövningen av förlängningsfrågorna bör gälla&lt;br&gt;om förutsättningarna för tvångsvård alltjämt består och i så fall för hur&lt;br&gt;lång tid. Enligt min åsikt kan bedömningen göras med ledning av en&lt;br&gt;enhetlig förlängningsregel för samtliga fall som aktualiseras. Den regeln&lt;br&gt;bör inte inrymma några ytterligare kriterier vid sidan av tvångsvårdsförut-&lt;br&gt;sättningarna, såsom att förlängning får ske bara om det finns särskilda eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;synnerliga skäl, eftersom sådana kriterier här knappast kan ges någon&lt;br&gt;konkret och självständig innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den tid ett förlängningsbeslut skall kunna avse anser jag bör bestämmas&lt;br&gt;till högst sex månader. Ofta torde det komma att finnas underlag för att låta&lt;br&gt;ett medgivande avse en kortare tid än maximitiden. Det är självfallet en&lt;br&gt;angelägen uppgift för prövningsinstansen att se till att utredningen tillfreds-&lt;br&gt;ställande belyser varaktigheten av vårdbehovet från bl. a. medicinska och&lt;br&gt;sociala utgångspunkter. Liksom enligt beredningens modell bör det inte&lt;br&gt;vara uteslutet att medge förlängning mer än en gång. Oavsett omfattningen&lt;br&gt;av ett medgivande till förlängning skall det åligga chefsöverläkaren att så&lt;br&gt;snart vårdförutsättningarna inte är för handen besluta att tvångsvården skall&lt;br&gt;upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;br&gt;(konvertering)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om patienten är intagen på egen begäran för psykiat-&lt;br&gt;risk vård på en vårdinrättning, får chefsöverläkaren under särskilda&lt;br&gt;förhållanden besluta om tvångsvård. Utöver de vanliga förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för tvångsvård skall krävas att patienten till följd av den&lt;br&gt;störning han lider av kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon&lt;br&gt;annan. Läkarens beslut skall snarast hänskjutas till rättslig pröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Den som har tagits in på sjukhus för psykiat-&lt;br&gt;risk vård i frivilliga former skall inte kunna hållas kvar mot sin vilja, även&lt;br&gt;om han anses vara i behov av fortsatt vård på sjukhuset (se betänkandet s.&lt;br&gt;212-219).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är negativt in-&lt;br&gt;ställda till socialberedningens förslag att inte tillåta konvertering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Positivt inställda till förslaget är bl. a. klientorganisationerna, statens&lt;br&gt;handikappråd och någon enstaka kommun. De remissinstanser som till-&lt;br&gt;styrker förslaget understryker vikten av att psykiskt störda människor skall&lt;br&gt;kunna söka vård på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållna mot sin&lt;br&gt;vilja. Detta är enligt dessa instanser avgörande för förtroendet för den&lt;br&gt;psykiatriska verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet allmänna förvaltningsdomstolar är tveksamma till förslaget att&lt;br&gt;inte tillåta konvertering. De menar bl. a att de negativa konsekvenserna av&lt;br&gt;konvertering kan undanröjas om en juridisk prövning sker av frågan om&lt;br&gt;tvångsintagning. En juridisk prövning i anslutning till ett beslut om kon-&lt;br&gt;vertering föreslås också av bl. a. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag avstyrks av bl. a. flertalet allmänna domsto-&lt;br&gt;lar, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, en majoritet av landstingskom-&lt;br&gt;munerna och läkarorganisationerna. Även SACO/SR genom SSR, Sveriges&lt;br&gt;Psykologförbund och JUSEK anser att möjligheten till konvertering bör&lt;br&gt;finnas kvar. Mot förslaget framhålls i huvudsak att möjligheten till konver-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tering har införts genom en lagändring som trätt i kraft så sent som år&lt;br&gt;1983. En utvärdering av denna lagändring bör göras innan en ny ordning&lt;br&gt;införs. Det framhålls också att möjligheten till konvertering har medfört&lt;br&gt;att antalet nyintagningar enligt LSPV har minskat. Innan denna möjlighet&lt;br&gt;fanns användes nämligen tvång i större utsträckning, när man inte vågade&lt;br&gt;pröva frivillig vård. En del remissinstanser anser att beredningens förslag&lt;br&gt;om förbud mot konvertering bör ses i sammanhang med förslaget att för&lt;br&gt;tvångsvård kräva att patienten motsätter sig behövlig sjukhusvård. Genom&lt;br&gt;dessa båda förslag skulle det bli omöjligt att vårda sådana patienter som är&lt;br&gt;i behov av psykiatrisk sjukhusvård och vid intagningen förklarar sig vilja&lt;br&gt;ha vården men kort tid efter intagningen inte vill stanna kvar på sjukhuset.&lt;br&gt;Finns konverteringsmöjligheter blir dessa problem av begränsad betydel-&lt;br&gt;se. En del instanser menar att det är ologiskt att förbjuda tvångsvård för&lt;br&gt;patienter som är intagna för psykiatrisk vård på sjukhus, medan det skulle&lt;br&gt;vara fullt möjligt att besluta om intagning för tvångsvård på sjukhus av&lt;br&gt;den som vårdas i den öppna psykiatriska vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa remissinstanser, bl. a. TCO, tillstyrker i och för sig att möjligheten&lt;br&gt;till konvertering slopas men anser att man bör överväga att i stället införa&lt;br&gt;en rätt till kvarhållning under en kortare tid. Härigenom skulle enligt TCO&lt;br&gt;vårdpersonalen få möjlighet att samtala med patienten och kontakta t. ex.&lt;br&gt;anhöriga och socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med konvertering brukar förstås att en patient som är intagen på sjukhus&lt;br&gt;för frivillig psykiatrisk vård överförs till psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1959 infördes möjlighet för psykiskt sjuka att söka vård på mental-&lt;br&gt;sjukhus på eget initiativ och utan särskilda ansökningshandlingar. Den&lt;br&gt;som tagits in på detta sätt fick i princip inte hindras att lämna sjukhuset.&lt;br&gt;Syftet var att den nya intagningsformen så småningom skulle kunna till-&lt;br&gt;lämpas på det övervägande antalet psykiskt sjuka som själva önskade&lt;br&gt;underkasta sig sjukhusvård. Om läkaren fann att den intagne inte kunde&lt;br&gt;vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget&lt;br&gt;liv, kunde dock den intagne hållas kvar i väntan på prövning under högst&lt;br&gt;tio dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sinnessjuklagstiftningskommitténs förslag (SOU 1964:40 s. 301—306)&lt;br&gt;innehöll vissa bestämmelser som skulle göra det möjligt att hålla kvar&lt;br&gt;patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen, om de var farliga&lt;br&gt;för andras personliga säkerhet eller eget liv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 155) gick emot kommittéför-&lt;br&gt;slaget. Han ansåg det vara av största vikt för förtroendet för mental-&lt;br&gt;sjukvården att en psykiskt sjuk människa skulle kunna söka sjukhusvård&lt;br&gt;på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sina vilja. Psykiskt&lt;br&gt;sjuka som tagits in på egen begäran borde därför enligt föredraganden inte&lt;br&gt;i något avseende vara underkastade andra bestämmelser när det gäller&lt;br&gt;kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjukdomar. Något ut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tryckligt förbud mot konvertering kom emellertid inte att tas in i LSPV i&lt;br&gt;dess ursprungliga lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsens förslag till LPV (Socialstyrelsen redovisar 1977:14) in-&lt;br&gt;nehöll inget krav på tvåläkarprövning eller särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;konvertering. Detta förslag förutsatte emellertid att alla intagningar skulle&lt;br&gt;prövas av en psykiatrisk nämnd (utskrivningsnämnd).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1983 ändrades LSPV så att en möjlighet till konvertering&lt;br&gt;öppnades (prop. 1981/82:72). Från denna tidpunkt har det blivit möjligt&lt;br&gt;för en läkare vid en psykiatrisk klinik att besluta att en patient som vårdas&lt;br&gt;där frivilligt enligt HSL:s bestämmelser i fortsättningen skall vara intagen&lt;br&gt;med stöd av LSPV. I förarbetena (prop. 1981/82:72 s. 32) uttalades att&lt;br&gt;konvertering kunde vara motiverad bl. a. i det fallet att patientens tillstånd&lt;br&gt;försämrades eller om något inträffade som gjorde att patienten plötsligt&lt;br&gt;ville lämna sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringen byggde delvis på uttalanden i socialtjänstpropositionen&lt;br&gt;(prop. 1979/80:1 del C s. 72 f.). I det lagstiftningsärendet anförde föredra-&lt;br&gt;gande statsrådet bl. a. att det dåvarande förbudet mot konvertering ledde&lt;br&gt;till att en svårt sjuk patient, som gått in frivilligt för vård på ett sjukhus&lt;br&gt;men under sjukhusvistelsen visat sig behöva tas om hand med stöd av&lt;br&gt;LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet, innan han kunde&lt;br&gt;tas in med stöd av lagen. Detta fick enligt föredraganden till följd att&lt;br&gt;vården många gånger inleddes med stöd av LSPV:s bestämmelser, även&lt;br&gt;när det inte var alldeles nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konvertering enligt gällande regler förutsätter att ett vårdintyg utfärdas.&lt;br&gt;Vårdintyget kan utfärdas antingen av en läkare utom kliniken eller, om&lt;br&gt;betydande olägenhet skulle uppstå av att anlita någon annan läkare, av&lt;br&gt;läkare som tjänstgör på den klinik där patienten vårdas. Om vårdintyget&lt;br&gt;utfärdas av klinikens egen läkare, skall beslut i fråga om vård enligt LSPV&lt;br&gt;fattas av utskrivningsnämnden. Det kan således hända att samme läkare&lt;br&gt;utfärdar vårdintyget och fattar intagningsbeslutet. Vid lagändringen fram-&lt;br&gt;höll föredragande statsrådet emellertid att huvudregeln om prövning av&lt;br&gt;två läkare så långt som möjligt borde följas. Var det en akutsituation, där&lt;br&gt;patienten t. ex. under natten krävde att bli utskriven, borde dock beslut&lt;br&gt;som hindrade detta kunna fattas av en läkare. Med de kontrollmöjligheter&lt;br&gt;som finns inbyggda i ett stort sjukhus i dag och med kravet på prövning av&lt;br&gt;utskrivningsnämnden inom en viss kortare tid efter beslutet behövde&lt;br&gt;enligt föredraganden rättssäkerhetsskäl inte tala emot ifrågavarande ord-&lt;br&gt;ning (prop. 1981/82:73 s. 33).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter om tillämpningen av konvertering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har inte kunnat genomföra någon undersökning av i vilka&lt;br&gt;situationer och med vilka motiveringar som konvertering tillgrips. Enligt&lt;br&gt;beredningen tyder dock vissa uppgifter från socialstyrelsen på att konver-&lt;br&gt;teringen ibland ses som ett reguljärt inslag i verksamheten och inte som en&lt;br&gt;undantagsföreteelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att få ett bättre underlag för bedömning har jag inhämtat komplette-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rande uppgifter från socialstyrelsen om konverteringsinstitutets använd- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;ning. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under år 1984 användes konvertering i drygt 1 800 fall. Vid nästan en&lt;br&gt;tredjedel av konverteringarna utfärdades vårdintyget av klinikens egna&lt;br&gt;läkare. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen hade av de ca&lt;br&gt;11000 patienter som skrevs ut från LSPV-vård under år 1988 ca 1400&lt;br&gt;patienter getts tvångsvård på grund av konverteringsbeslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningstillfällena enligt LSPV var år 1984 sammanlagt 15 216. Om&lt;br&gt;man räknar bort de utskrivningar som endast handlat om förflyttning till&lt;br&gt;en annan klinik för fortsatt LSPV-vård, blir utskrivningstillfällena 14019.&lt;br&gt;I 4 719 fall hade vårdtillfällena avslutats efter återintagning från försöksut-&lt;br&gt;skrivning och i 174 fall hade patienten överflyttats från en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik, vanligen efter att ha överlämnats av allmän domstol till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård enligt LSPV. Frånräknas också dessa fall blir andelen&lt;br&gt;konverteringar 20%. Motsvarande siffra för år 1988 var enligt preliminära&lt;br&gt;uppgifter knappt 22 %.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under år 1984 var de regionala skillnaderna beträffande antalet tvångs-&lt;br&gt;vårdade stora. Antalet vårdtillfällen per 100000 invånare i de olika länen&lt;br&gt;var som lägst 36 och som högst 146. Antalet intagningar genom konverte-&lt;br&gt;ringsbeslut tycktes följa intagningarna i övrigt. Det förhöll sig i allmänhet&lt;br&gt;inte så år 1984 att ett län med ett högt antal vårdtillfällen hade ett lågt&lt;br&gt;antal intagningar genom konverteringsbeslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Följande tabell visar i vilken omfattning de olika specialindikationema&lt;br&gt;åberopades vid konvertering och övriga intagningssätt. (Tabellen anger&lt;br&gt;närmare bestämt vårdtillfällen enligt LSPV år 1984 exkl. förflyttningar,&lt;br&gt;fördelade efter intagningssätt och angiven specialindikation vid prövning&lt;br&gt;enligt 9 eller 10 § LSPV.)&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td rowspan="3"&gt;
&lt;p&gt;Special-&lt;br&gt;indikation&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td colspan="3"&gt;
&lt;p&gt;Intagningssätt&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="3"&gt;
&lt;p&gt;Från&lt;br&gt;annan&lt;br&gt;klinik&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td rowspan="3"&gt;
&lt;p&gt;Total&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td rowspan="2"&gt;
&lt;p&gt;Från&lt;br&gt;öppen&lt;br&gt;vård&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td colspan="2"&gt;
&lt;p&gt;Konvertering&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Annan&lt;br&gt;läkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Egen&lt;br&gt;läkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Medicinsk&lt;br&gt;indikation&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;971&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1368&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Farlig för&lt;br&gt;annan&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;428&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;639&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Farlig för&lt;br&gt;eget liv&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;719&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;230&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 115&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Ur stånd att&lt;br&gt;ta vård om&lt;br&gt;sig själv&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;3487&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;677&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;257&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;492&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4913&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Grovt&lt;br&gt;störande&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Ingen&lt;br&gt;uppgift&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;624&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;785&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Total&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 366&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 320&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;509&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;814&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;9009&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Av tabellen kan utläsas att konvertering utnyttjades i 28 % av de fall som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;togs in på indikationen farlig for eget liv . Beträffande andra indikationer&lt;br&gt;låg andelen konverteringar på lägre nivå, kring 20%.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även under år 1988 fanns det betydande regionala skillnader beträffan-&lt;br&gt;de antalet vårdtillfällen, som lägst 82 och som högst 198 per 100000&lt;br&gt;invånare i de olika länen. Antalet intagningar genom konverteringsbeslut&lt;br&gt;syntes förhålla sig till intagningar i övrigt i stort sett som under år 1984.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De ändringar i LSPV som genomfördes år 1983 beträffande konvertering&lt;br&gt;syftade till att undvika vissa olägenheter som var förenade med kravet på&lt;br&gt;tvåläkarprövning vid intagning enligt LSPV. Ett viktigt motiv för lagänd-&lt;br&gt;ringen var att undvika att en patient som vistades frivilligt på sjukhus för&lt;br&gt;psykiatrisk vård men under vistelsen visade sig behöva tas om hand med&lt;br&gt;stöd av LSPV först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han&lt;br&gt;kunde tas om hand enligt lagen. Inte minst gällde det att komma ifrån ett&lt;br&gt;förfarande som ibland praktiserades och som innebar att patienten ome-&lt;br&gt;delbart efter utskrivning omhändertogs av polis vid sjukhusgrinden för att&lt;br&gt;återföras till sjukhuset. Ändrade regler för konverteringsfall ansågs också&lt;br&gt;kunna förebygga att vården inleddes enligt LSPV:s bestämmelser även när&lt;br&gt;det inte var alldeles nödvändigt. Detta skulle kunna bidra till minskad&lt;br&gt;tvångsanvändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har med utgångspunkt i såväl principiella som behand-&lt;br&gt;lingsmässiga skäl funnit att lagstiftningen inte bör uppta någon regel om&lt;br&gt;konvertering. Ställningstagandet grundar sig på en närmare genomgång&lt;br&gt;och bedömning av de skäl som brukar anföras för resp, emot konvertering.&lt;br&gt;Enligt beredningen är flertalet av skälen för konvertering inte längre aktu-&lt;br&gt;ella med den utformning av lagstiftningen som beredningen förordar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är enig med beredningen om att behovet av en konverteringsregel&lt;br&gt;inte skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena enligt LSPV. I stället&lt;br&gt;skall avvägningarna i konverteringsfrågan ske i samklang med förutsätt-&lt;br&gt;ningar och grunder för psykiatrisk tvångsvård som anges i den avsedda nya&lt;br&gt;lagstiftningen. Jag kan därför hålla med om att det finns starka skäl som&lt;br&gt;talar emot en generell möjlighet att omvandla frivillig sjukhusvård till&lt;br&gt;tvångsvård. Så utformad kan konverteringen tänkas försvaga patientens&lt;br&gt;ställning i vården. Det samspel mellan vårdpersonal och patient som&lt;br&gt;behövs för att ge gynnsamma behandlingsförutsättningar kan påverkas&lt;br&gt;negativt. För det allmänna förtroendet för psykiatrisk sjukhusvård saknar&lt;br&gt;det inte heller betydelse om och i vilken utsträckning frivillig vård kan&lt;br&gt;övergå till tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betoningen av den frivilliga vårdens försteg framför tvångsvård ställer&lt;br&gt;krav på att vårdformerna kan särskiljas klart från varandra. Det låter sig&lt;br&gt;säga att en konverteringsmöjlighet kan ge en viss oklarhet om gränsen&lt;br&gt;mellan frivillighet och tvång. För vårdpersonalen kan uppkomma svårig-&lt;br&gt;heter när det gäller förhållningssättet gentemot patienten och möjligheter-&lt;br&gt;na att ange villkoren för vården. För patienten kan konverteringen upple-&lt;br&gt;vas som ett hot särskilt om den utnyttjas av vårdpersonal som påtryck-&lt;br&gt;ningsmedel för att t. ex. få till stånd en viss behandling. Det kan inte heller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uteslutas att patienter undviker eller dröjer med att söka frivillig vård när&lt;br&gt;de vet att den kan omvandlas till tvångsvård. Synpunkter av detta slag har&lt;br&gt;utvecklats ytterligare i remissyttrandena från klientorganisationerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudargumentet till förmån for konverteringen går ut på att undvika&lt;br&gt;en osmidig och konstlad handläggning i första hand i fall där patienten vill&lt;br&gt;lämna sjukhuset men det står klart att fortsatt sjukhusvård är oundgängli-&lt;br&gt;gen nödvändig. Detta skäl har i och för sig giltighet även med en ny&lt;br&gt;lagstiftnings förutsättningar. Enligt min mening bör dock detta behov av&lt;br&gt;konvertering minska i och med att det går att finna lämpliga alternativa&lt;br&gt;handläggningsformer för här aktuella situationer i den psykiatriska vård-&lt;br&gt;organisation som är under utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även strävan att minska användningen av tvång i den psykiatriska&lt;br&gt;vården angavs som motiv vid konverteringens införande. Mot beredning-&lt;br&gt;ens förslag att slopa konverteringen har också ett flertal remissinstanser&lt;br&gt;invänt att risk finns för ökad tvångsvård om förslaget genomförs. Bl. a.&lt;br&gt;från läkarhåll framhålls att konverteringsmöjligheten underlättar försök&lt;br&gt;att pröva frivillig vård. Detta gäller t. ex. i situationer då patienten först&lt;br&gt;accepterar sjukhusvård men snart efter intagningen ångrar sig. Psykiatri-&lt;br&gt;ska nämnden anser att konverteringsmöjligheten har bidragit starkt till&lt;br&gt;den minskning som skett under senare år av antalet LSPV-patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet årliga nyintagningar till LSPV-vård har sedan 1970-talets senare&lt;br&gt;hälft länge legat ganska oförändrat kring 10000. Det finns uppgifter som&lt;br&gt;tyder på att detta antal under de senaste åren har minskat med kanske en&lt;br&gt;femtedel. De kompletterande uppgifter som erhållits från socialstyrelsen&lt;br&gt;om användningen av konvertering synes dock inte ge belägg för att antalet&lt;br&gt;nyintagningar enligt LSPV har minskat påtagligt på grund av att möjlighe-&lt;br&gt;ten till konvertering infördes år 1983. Det är enligt min uppfattning&lt;br&gt;vanskligt att dra säkra slutsatser enbart på grundval av detta material.&lt;br&gt;Man får i förevarande sammanhang nöja sig med konstaterandet att kon-&lt;br&gt;verteringens betydelse för tvångsvårdens omfattning ter sig osäker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda gör jag bedömningen att skälen för en&lt;br&gt;konverteringsregel av LSPV:s modell har försvagats. De principiella in-&lt;br&gt;vändningarna däremot måste tillerkännas ökad betydelse. Jag är dock inte&lt;br&gt;på föreliggande underlag beredd att gå så långt som beredningen gjort och&lt;br&gt;föreslå att konverteringen slopas generellt. Utrymmet för konvertering bör&lt;br&gt;enligt min mening dock begränsas kraftigt i förhållande till nuläget så att&lt;br&gt;åtgärden kan aktualiseras bara vid speciella behov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har uppmärksammat de svåra situationer då patienten gör&lt;br&gt;enträgna och allvarliga försök att skada sig själv och t. o. m. gör själv-&lt;br&gt;mordsförsök, samtidigt som han avser att avbryta den frivilliga vården.&lt;br&gt;För vissa sådana situationer hänvisar beredningen till nödfallsregler för att&lt;br&gt;hindra självdestruktiva handlingar. I andra fall anser beredningen att&lt;br&gt;situationen kan klaras med stöd av t. ex. vårdpersonal från sjukhuset eller&lt;br&gt;personal från socialtjänsten. Ytterst får dock enligt beredningen hjälp&lt;br&gt;begäras av polisen och ett förfarande för tvångsintagning inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen berör här vissa speciella situationer då enligt min mening&lt;br&gt;en möjlighet till konvertering innebär en acceptabel lösning. Jag ser det&lt;br&gt;som angeläget att lagstiftningen säkerställer att patienten utan onödig&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omgång får behövlig vård i dessa svårbemästrade fall. Det gäller situatio-&lt;br&gt;ner när det finns en påtaglig fara för att patienten på grund av sin allvarliga&lt;br&gt;psykiska störning kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan&lt;br&gt;om han lämnar sjukhuset eller undandrar sig vården där på annat sätt. Jag&lt;br&gt;menar att en konverteringsregel med hänsyn till dessa situationer inte for&lt;br&gt;närvarande kan undvaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har funnit det svårt att se att den allmänna inriktningen av&lt;br&gt;reformen av den psykiatriska tvångsvården skulle göra det naturligt att&lt;br&gt;anlägga en mer restriktiv syn på konvertering än enligt nu gällande lag.&lt;br&gt;Enligt lagrådet skulle den i lagrådsremissen föreslagna utformningen av&lt;br&gt;förutsättningarna för tvångsvård — främst kravet på oundgängligt vårdbe-&lt;br&gt;hov — i stället leda till att några ytterligare krav inte bör ställas upp för att&lt;br&gt;konvertering skall få ske. Därvid hänvisas till att konvertering, om förfa-&lt;br&gt;randet tillåts bara vid fara för annan eller för patientens liv, skulle omöjlig-&lt;br&gt;göras i det stora flertalet fall där konvertering nu utnyttjas. Detta anser&lt;br&gt;lagrådet inte förenligt med god omsorg om patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan i vilken utsträckning konvertering skall tillåtas bedömer jag som&lt;br&gt;ytterst betydelsefull från de utgångspunkter jag har redovisat i det föregå-&lt;br&gt;ende för tillkomsten av en ny lagstiftning om tvångsvård. Med hänsyn&lt;br&gt;härtill bör det klargöras att konvertering inte får tendera att utnyttjas som&lt;br&gt;en mera regelbunden ordning för att besluta om psykiatrisk tvångsvård. I&lt;br&gt;stället bör fasthållas att konvertering kan godtas bara som en undantags-&lt;br&gt;företeelse. Jag kan inte finna det tillfredsställande att tvångsbeslut fattas i&lt;br&gt;form av konvertering i så stor omfattning — till synes omkring en femtedel&lt;br&gt;av intagningstillfällena — som förefintligt underlag anger. En begränsning&lt;br&gt;och koncentration till speciellt angelägna fall kan, som jag ser det, åstad-&lt;br&gt;kommas utan att omsorgen om patienterna eftersätts. Jag vill betona att&lt;br&gt;innebörden av en avvägd begränsning av konverteringsmöjligheten inte&lt;br&gt;skall bli att patienten över huvud taget inte får behövlig vård. Visserligen&lt;br&gt;kan minskad konverteringsmöjlighet ibland medföra ett från medicinsk&lt;br&gt;synpunkt olämpligt avbrott i vården. Särskilt gäller detta för de ambiva-&lt;br&gt;lenta patienterna, dvs. de patienter som vacklar i sin inställning till beho-&lt;br&gt;vet av vård. Ett avbrott i vården som grundas på patientens önskemål&lt;br&gt;behöver emellertid inte vara till nackdel för patienten. Ett avbrott kan&lt;br&gt;nämligen leda till att patienten får en mer realistisk bild av sina behov av&lt;br&gt;vård och därefter kommer att delta i vården med en bättre motivation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har stannat för att möjligheten till konvertering behålls enbart för de&lt;br&gt;förutnämnda faresituationerna, som dock inbegriper alla fall då patientens&lt;br&gt;grava psykiska störning ger upphov till fara för allvarlig fysisk eller psykisk&lt;br&gt;skada hos patienten eller annan person. Däremot kommer en patient som&lt;br&gt;har tagits in för psykiatrisk vård på egen begäran inte med den nu föreslag-&lt;br&gt;na ordningen att kunna hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja eller&lt;br&gt;tvingas att genomgå en viss behandling annat än i de särskilda faresituatio-&lt;br&gt;nerna. Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt jag&lt;br&gt;föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av patienterna som&lt;br&gt;ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder, som de&lt;br&gt;egentligen motsätter sig. Det är vidare sannolikt att man undviker att&lt;br&gt;sådana extrema situationer uppstår att den ansvarige läkaren känner sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nödgad att ingripa med tvångsintagning så snart som en patient har kom-&lt;br&gt;mit utanför sjukhusets grindar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenheten att besluta om övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;br&gt;bör enligt min mening tillkomma chefsöverläkaren vid den enhet där&lt;br&gt;patienten vårdas. Möjlighet skall finnas att delegera uppgiften till en&lt;br&gt;annan läkare vid vårdenheten, om det finns särskilda skäl. Det förutsätts&lt;br&gt;självfallet att patienten har tagits in för psykiatrisk vård och inte av någon&lt;br&gt;annan anledning. Jag anser vidare att ett beslut om konvertering inte skall&lt;br&gt;behöva föregås av att ett vårdintyg utfärdas. En patient som är föremål för&lt;br&gt;konvertering har redan under en viss tid vistats på sjukhus för psykiatrisk&lt;br&gt;vård. Värdet av att en annan läkare än chefsöverläkaren eller dennes&lt;br&gt;ersättare då gör en bedömning och utfärdar ett intyg måste oftast vara&lt;br&gt;starkt begränsat. Utfärdande av ett vårdintyg får under sådana förhållan-&lt;br&gt;den närmast karaktären av en formalitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som garanti för tillämpningen av tvångsvårdsförutsättningarna och be-&lt;br&gt;gränsningarna i fråga om vårdtiderna föreslås enligt vad jag nämnt tidigare&lt;br&gt;(avsnitt 3.3) en obligatorisk rättslig prövning viss tid efter intagningen på&lt;br&gt;sjukhus. Rättssäkerhetsskäl motiverar enligt min mening en obligatorisk&lt;br&gt;rättslig prövning också när det gäller de konverteringsbeslut som skall&lt;br&gt;kunna fattas av chefsöverläkare enligt mitt förslag. Eftersom dessa beslut&lt;br&gt;inrymmer bedömningar av såväl de allmänna tvångsvårdsförutsättningar-&lt;br&gt;na som känsliga frågor om faran för allvarlig skada på patienten eller&lt;br&gt;någon annan bör en sådan rättslig prövning komma till stånd i nära&lt;br&gt;anslutning till konverteringsbeslutet. I samma riktning talar betydelsen av&lt;br&gt;att konverteringsinstitutet i dess nya utformning inte betraktas med miss-&lt;br&gt;tro av patienter eller andra. Rent praktiskt bör det vara möjligt att välja en&lt;br&gt;tidpunkt kort efter läkarbeslutet. Någon mera omfattande utredning om&lt;br&gt;patientens psykiska tillstånd eller personliga förhållanden i övrigt lär i&lt;br&gt;regel inte behövas beträffande den som redan är intagen för psykiatrisk&lt;br&gt;vård. Förberedelsen av en framställning till den rättsliga instansen om&lt;br&gt;fortsatt vård kan därför gå snabbt. Tiden inom vilken en framställning&lt;br&gt;senast skall vara den rättsliga instansen till handa bör enligt min bedöm-&lt;br&gt;ning bestämmas till fyra dagar efter konverteringsbeslutet. En framställ-&lt;br&gt;ning av detta slag bör få göras endast av chefsöverläkaren eller en erfaren&lt;br&gt;specialistkompetent psykiater vid vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ges ett medgivande vid den rättsliga prövningen till fortsatt vård bör&lt;br&gt;självfallet en tidsbegränsning gälla för tvångsvården. När det gäller vårdti-&lt;br&gt;derna bör överensstämmelse råda med förhållandena efter intagning för&lt;br&gt;tvångsvård. Vårdperioden bör således vara längst fyra månader räknat&lt;br&gt;från konverteringsbeslutet. Efter ny rättslig prövning av tvångsvårdsförut-&lt;br&gt;sättningarna bör förlängning kunna medges för högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.5 Innehållet i tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;3.5.1 Inrättning där vården får ges&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Psykiatrisk tvångsvård får ges på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning, som drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte&lt;br&gt;tillhör någon landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Tvångsvård får ges bara vid sjukhus för&lt;br&gt;övervägande somatisk akutvård eller på mindre hem för behandling och&lt;br&gt;rehabilitering som enligt förordnande av socialstyrelsen får ta emot patien-&lt;br&gt;ter för psykiatrisk tvångsvård. Under en övergångstid får tvångsvård ges&lt;br&gt;också på mentalsjukhus efter dispens för högst två år i sänder av socialsty-&lt;br&gt;relsen. (Se betänkandet s. 150—152, 167, 169—173 och 246 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett tjugotal remissinstanser har yttrat sig över bered-&lt;br&gt;ningens förslag. Ungefär hälften av dem, däribland JO och vissa kommu-&lt;br&gt;ner, avstyrker förslaget. Landstingsförbundet, vissa kommuner och TCO&lt;br&gt;hör till de remissinstanser som inte har någon invändning mot att förslaget&lt;br&gt;genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot förslaget anförs bl. a. att begränsningen till sjukhus för övervägande&lt;br&gt;somatisk akutvård kommer att framtvinga dispenser i alltför stor utsträck-&lt;br&gt;ning. Enligt bi. a. Stockholms södra utskrivningsnämnd bör sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudmannen lämnas fria händer att administrativt utforma vårdorganisa-&lt;br&gt;tionen och förvaltningen i enlighet med vad som framhölls vid tillkomsten&lt;br&gt;av HSL. JO anför mot förslaget bl. a. att det föreligger en risk för att&lt;br&gt;patienter på grund av platsbrist förs över från en lasarettsklinik till ett&lt;br&gt;mentalsjukhus när tvångsvården övergår till frivillig vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet, som konstaterar att alla berörda parter är överens&lt;br&gt;om att mentalsjukhusen skall avvecklas, anför att den föreslagna huvudre-&lt;br&gt;geln kan bidra till att påskynda den pågående avvecklingen av mentalsjuk-&lt;br&gt;husen. Den övergångstid under vilken vissa mentalsjukhus i begränsad&lt;br&gt;omfattning måste utnyttjas kan dock bli lång. Det är i dessa fall enligt&lt;br&gt;förbundet väsentligt att vårdkvalitet och vårdmiljö vid sådana sjukhus&lt;br&gt;fortsätter att utvecklas positivt. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänste-&lt;br&gt;mannaförbund påpekar att det är viktigt att tvångsvården begränsas till&lt;br&gt;vissa institutioner där kraven på vårdens kvalitet är höga.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den psykiatriska vården kännetecknades länge av ett varaktigt omhänder-&lt;br&gt;tagande av patienten. Mentalsjukhusen och sjukhemmen utformades som&lt;br&gt;en särorganisation vid sidan om övrig hälso- och sjukvård. Staten var&lt;br&gt;huvudman för mentalsjukhusen fram till år 1967. Lika länge gällde 1929&lt;br&gt;års sinnessjuklag som en särlagstiftning för den psykiatriska vården. När&lt;br&gt;sinnessjuklagen upphävdes ersattes den av sjukvårdslagen, vilken kom att&lt;br&gt;bli gemensam för all sjukvård inkl, psykiatrin, och av LSPV som utgör en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tilläggslagstiftning för psykiatrisk vård oberoende av samtycke. År 1967 Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;fick psykiatrin således gemensamt huvudmannaskap och gemensam Bilaga 1&lt;br&gt;grundläggande lagstiftning med övrig sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nya mentalsjukhus byggdes ända in på 1960-talet. 1 mitten av 1960-talet&lt;br&gt;avstannade utbyggnaden. Antalet vårdplatser vid mentalsjukhusen har&lt;br&gt;härefter minskat successivt. De senaste årens utveckling av behandlings-&lt;br&gt;möjligheter och tillkomst av öppna och halvöppna vårdformer har med-&lt;br&gt;fört att behovet av slutna vårdplatser inom psykiatrin har omvärderats.&lt;br&gt;Mellan åren 1968 och 1985 har nästan hälften av alla mentalsjukhus&lt;br&gt;minskat sitt platsantal med mer än två tredjedelar. Minskningen har&lt;br&gt;hittills skett med totalt ca 1000 platser per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Numera är en stor del av vårdplatserna för psykiatrisk korttidsvård&lt;br&gt;förlagd till vanliga läns- och länsdelssjukhus. Psykiatriska öppenvårdsmot-&lt;br&gt;tagningar har tillkommit. Trots psykiatrins förändrade inriktning bedrivs&lt;br&gt;den emellertid fortfarande i inte ringa utsträckning vid mentalsjukhus och&lt;br&gt;sjukhem. I tre landsting samt i Gotlands kommun och större delen av&lt;br&gt;Göteborgs kommun får befolkningen all sluten psykiatrisk vård på mental-&lt;br&gt;sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingens övertagande år 1967 av huvudmannaskapet omfattade i&lt;br&gt;princip hela psykiatrin med ett enda undantag. Den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsverksamheten förblev en rent statlig angelägenhet. Jag åter-&lt;br&gt;kommer i samband med övervägandena om den psykiatriska vården för&lt;br&gt;lagöverträdare till frågan om en ny organisation i framtiden för denna&lt;br&gt;verksamhet (avsnitt 4.2). Chefen för justitiedepartementet lägger senare i&lt;br&gt;dag fram förslag till ny lagstiftning på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV får psykiatrisk tvångsvård beredas på sjukhus som drivs av&lt;br&gt;staten, landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskom-&lt;br&gt;mun. Fr.o.m. den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383)&lt;br&gt;får efter regeringens bestämmande vård beredas även på andra vårdinsti-&lt;br&gt;tutioner. Ändringen gjorde det möjligt att ge psykiatrisk tvångsvård även&lt;br&gt;på mindre vårdenheter med tillgång till psykiatrisk konsultläkare. Syftet&lt;br&gt;var att ge ökade möjligheter för patienterna till kontakt med anhöriga och&lt;br&gt;den egna miljön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen bör den psykiatriska verksamheten bygga på en&lt;br&gt;helhetssyn på människans livsvillkor och deras betydelse för hennes psy-&lt;br&gt;kiska störning. Vårdfilosofm har också ett nära samband med hur vården&lt;br&gt;är organiserad. Den psykiatriska vården bör finnas nära patienten och&lt;br&gt;hans verklighet med möjlighet till andra behandlingsformer än vad men-&lt;br&gt;talsjukhusen kan erbjuda i dag. Beredningen föreslår därför att psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i princip skall få ges endast på sjukhus där den psykiatriska&lt;br&gt;vården är samlokaliserad med den somatiska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare gavs nästan all psykiatrisk vård på mentalsjukhus och var där&lt;br&gt;förenad med tvång. Först år 1959 infördes, som jag tidigare nämnde, en&lt;br&gt;möjlighet för psykiskt sjuka att söka vård på mentalsjukhus på eget initia-&lt;br&gt;tiv och utan särskilda ansökningshandlingar. För närvarande utgör endast&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ca en tiondel av alla intagningar till psykiatrisk vård på sjukhus eller annan&lt;br&gt;vårdinstitution tvångsvård. De patienter som är intagna enligt LSPV vår-&lt;br&gt;das i allmänhet på samma vårdenheter som frivilligt intagna patienter. Det&lt;br&gt;är därför ofrånkomligt att eventuella organisatoriska särregler för den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvården skulle få återverkningar på hela den psykiatris-&lt;br&gt;ka sjukhusvården, som alltså utgör den större delen av den psykiatriska&lt;br&gt;verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar naturligtvis socialberedningens uppfattning att vårdmiljön bör&lt;br&gt;utformas så att patienten inte passiviseras. Patienten bör när han ges&lt;br&gt;psykiatrisk vård så långt det är möjligt ha ansvar för sina dagliga aktivite-&lt;br&gt;ter och behålla kontakten med samhället utanför vårdinstitutionen. Dessa&lt;br&gt;krav på vårdmiljön kan enligt min mening vara svåra att uppfylla på ett&lt;br&gt;mentalsjukhus av traditionell typ med dess ofta avskilda läge och starkt&lt;br&gt;hierarkiska uppbyggnad. Målet med vården var tidigare att under så&lt;br&gt;humana former som möjligt svara för omvårdnad, sysselsättning och&lt;br&gt;stimulans, men vården var skild från samhället. Det var när denna vård-&lt;br&gt;ideologi härskade som mentalsjukhusen byggdes upp. Numera betonar&lt;br&gt;man emellertid att patienten skall ges möjlighet att behålla kontakten med&lt;br&gt;samhället utanför vårdinstitutionen. Särskilt om patienten ges långvarig&lt;br&gt;institutionsvård är principen att denna vård så långt möjligt skall likna&lt;br&gt;normalt boende. Olika åtgärder krävs för att minska tvånget inom psykia-&lt;br&gt;trin. Ett arbetssätt i samspel med patienten, hans närmiljö och andra&lt;br&gt;vårdgivare måste vidareutvecklas. Andra behandlingsformer för sjuk-&lt;br&gt;husvård än vad mentalsjukhusen i allmänhet kan ge i dag måste erbjudas.&lt;br&gt;Härtill kommer att det torde vara svårt att ändra arbetssätt inom mental-&lt;br&gt;sjukhusens ram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av vad jag nu har nämnt instämmer jag med socialberedningen&lt;br&gt;i att mentalsjukhusen bör avvecklas. Psykiatrisk tvångsvård bör i fö.rsta&lt;br&gt;hand ges på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med&lt;br&gt;somatisk vård. Denna omstrukturering är redan genomförd eller under&lt;br&gt;förverkligande på flera håll. Enligt uppgift i socialstyrelsens år 1988 utgiv-&lt;br&gt;na rapport om psykiatrins utveckling kan i sju landsting, i Malmö kom-&lt;br&gt;mun och i tre sjukvårdsområden i Stockholms läns landsting all vård enligt&lt;br&gt;LSPV ges på sjukhus för samordnad psykiatrisk och somatisk vård. Man&lt;br&gt;får dock utgå från att under ett antal år framöver vissa av de äldre&lt;br&gt;enheterna måste användas, om inte tillgången på vårdplatser skall dras-&lt;br&gt;tiskt reduceras. Inom en tioårsperiod bör emellertid enligt den nämnda&lt;br&gt;rapporten mentalsjukhusen kunna vara avvecklade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en patient vårdas med tvång ställs enligt min mening särskilda krav&lt;br&gt;på vårdens kvalitet. Psykiatrisk vård behöver i vissa fall stöd av den&lt;br&gt;somatiska vårdens resurser. En fördel med att förlägga psykiatrisk vård&lt;br&gt;tillsammans med somatisk vård är att man lättare kan utesluta somatiska&lt;br&gt;sjukdomar som orsaker till psykiska störningar. Jag vill understryka bety-&lt;br&gt;delsen av detta. Samtidigt vill jag peka på möjligheten av att ge psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i vart fall efter en viss tids sjukhusvård på små vårdinstitutio-&lt;br&gt;ner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om jag således delar socialberedningens vårdideologiska synpunk-&lt;br&gt;ter på var psykiatrisk tvångsvård skall bedrivas i framtiden är jag negativ&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till att infora närmare bestämmelser i lag om denna fråga. Som har nämnts&lt;br&gt;utgör tvångsvården numera bara en relativt liten del av all psykiatrisk&lt;br&gt;sjukhusvård och strävan är att minska denna andel ytterligare. Mot denna&lt;br&gt;bakgrund är det enligt min mening inte lämpligt att försöka styra utveck-&lt;br&gt;lingen av den institutionella psykiatriska vården i stort genom föreskrifter&lt;br&gt;i tvångsvårdslagen. Omorganisationen av den psykiatriska vården pågår&lt;br&gt;och kommer att leda vidare mot bl. a. avveckling av mentalsjukhusen&lt;br&gt;oavsett särskilda lagregler i ämnet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därvid måste naturligtvis beaktas såväl lokala som regionala förhållan-&lt;br&gt;den. En reglering enligt socialberedningens förslag anger en specifik orga-&lt;br&gt;nisatorisk lösning som förutsätter att dispenser ges i stor utsträckning&lt;br&gt;under en lång tid. Detta är inte tillfredsställande. För övrigt undviker man&lt;br&gt;numera i andra sammanhang att införa detalj föreskrifter som med hänsyn&lt;br&gt;till de kommunala organens ställning inte är nödvändiga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser således att sådana regler som beredningen har föreslagit om&lt;br&gt;var psykiatrisk tvångsvård skall få bedrivas inte bör införas. Enligt min&lt;br&gt;mening är det tillräckligt att föreskriva att psykiatrisk tvångsvård får ges&lt;br&gt;endast på en landstingskommunal sjukvårdsinrättning eller motsvarande.&lt;br&gt;Några särskilda regler om att socialstyrelsen skall få ge dispens i vissa fall&lt;br&gt;eller pröva om vissa mindre hem för behandling och rehabilitering är&lt;br&gt;lämpliga för att ge psykiatrisk tvångsvård bedömer jag inte nödvändiga.&lt;br&gt;Följden av mitt förslag blir att tvångsvård, frånsett permissionssituatio-&lt;br&gt;nema, inte kan bedrivas i form av s. k. kontrollerad familjevård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt mitt förslag är det alltså en uppgift för sjukvårdshuvudmännen att&lt;br&gt;så som gäller för övrig hälso- och sjukvård organisera också den psykiatris-&lt;br&gt;ka tvångsvården på det sätt de finner lämpligast. Självfallet utövar social-&lt;br&gt;styrelsen härvid statlig tillsyn över att vårdmiljön beträffande den psykiat-&lt;br&gt;riska tvångsvården är tillfredsställande. Detta följer i första hand av att&lt;br&gt;HSL gäller för all psykiatrisk vård. Liksom vid övrig hälso- och sjukvård&lt;br&gt;skall socialstyrelsens tillsyn beträffande den psykiatriska tvångsvården ske&lt;br&gt;med beaktande av huvudmännens självständighet och behov av att anpas-&lt;br&gt;sa sin verksamhet efter lokala förhållanden. Vid tillsynen av tvångsvården&lt;br&gt;är det naturligtvis särskilt viktigt att göra en avvägning mellan intresset av&lt;br&gt;ett ökat lokalt inflytande och kraven på rättssäkerhet och lika villkor när&lt;br&gt;det gäller utformningen av vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5.2 Behandlingen av patienten&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Medicinsk behandling&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Medicinsk behandling under vårdtiden skall i möjli-&lt;br&gt;gaste mån ges efter samma mönster som gäller enligt hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen för frivillig hälso- och sjukvård. Om inte patientens&lt;br&gt;tillstånd gör det omöjligt, skall samråd ske med patienten om be-&lt;br&gt;handlingen. När det är lämpligt skall samråd ske med patientens&lt;br&gt;närstående. En behandlingsplan skall snarast upprättas med till-&lt;br&gt;lämpning av samrådsförfarandet. För fall då patienten motsätter sig&lt;br&gt;behandlingen träffas avgörandet av chefsöverläkaren eller en annan&lt;br&gt;läkare som är erfaren psykiater.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att&lt;br&gt;uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-&lt;br&gt;slag såvitt avser frågan under vilka förutsättningar en patient får ges&lt;br&gt;medicinsk behandling. Beredningen föreslår dock att tvångsmedicinering&lt;br&gt;och annan behandling mot patientens vilja inte får tillgripas, om det inte&lt;br&gt;föreligger en allvarlig fara för patientens liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller socialstyrelsen föreslås få förbjuda eller begränsa an-&lt;br&gt;vändningen av sådana behandlingar som kan ge bestående biverkningar&lt;br&gt;(t. ex. psykokirurgiska behandlingar) och föreskriva att behandlingar som&lt;br&gt;av patienterna kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskrän-&lt;br&gt;kande inte får ges mot patientens vilja (t. ex. elchockbehandling och be-&lt;br&gt;handling med neuroleptika). (Se betänkandet s. 161 — 163, 247 och 250 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En del remissinstanser, däribland Riksförbundet för&lt;br&gt;Social och Mental Hälsa, poängterar att tvångsmedicinering skall använ-&lt;br&gt;das ytterst restriktivt. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare&lt;br&gt;hävdar att patienter i princip inte skall behöva utsättas för tvångsåtgärder&lt;br&gt;under den tid som tvångsvård pågår. Det kan dock enligt förbundet i vissa&lt;br&gt;fall vara mer humant att vid vissa djupa psykiska störningar använda&lt;br&gt;exempelvis elchockbehandling än en långvarig psykofarmakabehandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholms län anser att det i hög grad är önskvärt att&lt;br&gt;förutsättningarna för användning av tvångsåtgärder blir reglerade i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett flertal instanser avstyrker förslaget att tvångsmedicinering och an-&lt;br&gt;nan behandling skall få tillgripas endast om det föreligger en allvarlig fara&lt;br&gt;för patientens liv eller hälsa. Särskilt från läkarhåll framhålls att vetenskap&lt;br&gt;och beprövad erfarenhet skall vara styrande liksom i annan medicinsk&lt;br&gt;verksamhet. Sveriges läkarförbund betonar att en detaljreglering av den&lt;br&gt;medicinska vård som får meddelas i samband med tvångsintagning är&lt;br&gt;oacceptabel från medicinsk synpunkt. Förbundet anför vidare att bered-&lt;br&gt;ningens förslag skulle göra det möjligt att tvångsomhänderta en svårt sjuk&lt;br&gt;person men göra det omöjligt att behandla honom framgångsrikt. Det&lt;br&gt;skulle vara utomordentligt egendomligt att undandra svårt sjuka patienter&lt;br&gt;deras möjlighet till effektiv behandling. Förbundet anser att den kontroll&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som finns redan nu via socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvars- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;nämnd är fullt tillräcklig även för den psykiatriska vården. Delvis liknande Bilaga 1&lt;br&gt;synpunkter framförs av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdens ansvarsnämnd, de medicinska fakulteterna, Karolinska&lt;br&gt;institutet och Svenska Läkaresällskapet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen anför att frågan om medicinering mot patientens vilja&lt;br&gt;förtjänar ytterligare beaktande i särskild ordning. Även Landstingsförbun-&lt;br&gt;det anser att denna fråga bör övervägas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO anser att det är ytterst tveksamt om föreskrifterna i allmänna läkarin-&lt;br&gt;struktionen räcker i tvångsvården. Det är i vart fall JO:s erfarenhet från&lt;br&gt;handläggningen av klagoärenden från den psykiatriska vården att just&lt;br&gt;tvångsmedicinering av patienterna upplevs som det mest kränkande och&lt;br&gt;påfrestande inom tvångsvården. Det är därför enligt JO:s mening befogat&lt;br&gt;att begränsa den tvångsmässiga användningen av mediciner och annan&lt;br&gt;ingripande behandling utöver den som följer av läkarens skyldighet att&lt;br&gt;behandla patienten i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. JO&lt;br&gt;ifrågasätter däremot om det är möjligt att gå så långt som beredningen&lt;br&gt;föreslår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En majoritet av de instanser som har yttrat sig över beredningens förslag&lt;br&gt;att regeringen eller socialstyrelsen skall få meddela föreskrifter om vissa&lt;br&gt;behandlingar är negativt inställda till förslaget. Hit hör bl. a. hovrätten&lt;br&gt;över Skåne och Blekinge och Svenska Psykiatriska Föreningen. Medicin-&lt;br&gt;ska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framhåller att beredningen vill&lt;br&gt;införa en helt ny princip, nämligen att bereda vägen för administrativa&lt;br&gt;beslut om vissa behandlingar. Fakultetsstyrelsen, som motsätter sig denna&lt;br&gt;förändring, hänvisar till bl. a. reglerna i allmänna läkarinstruktionen om&lt;br&gt;vetenskap och beprövad erfarenhet och till att socialstyrelsen är tillsyns-&lt;br&gt;myndighet i hälso- och sjukvårdsfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa instanser, däribland TCO, avvisar restriktioner beträffande be-&lt;br&gt;handlingar som kan anses påfrestande eller integritetskränkande eller som&lt;br&gt;kan ge bestående biverkningar på patienters hälsa med ett undantag,&lt;br&gt;nämligen psykokirurgiska ingrepp. I alla andra fall anser TCO att det är&lt;br&gt;omöjligt att välja ut vissa behandlingsmetoder som integritetskränkande.&lt;br&gt;T. o. m. en psykoterapeutisk behandling som pågår i samförstånd med&lt;br&gt;patienten kan i vissa skeden enligt förbundet upplevas som integritets-&lt;br&gt;kränkande av patienten. Andra instanser återigen anser att beredningens&lt;br&gt;förslag om förbud mot psykokirurgi under pågående tvångsvård ter sig&lt;br&gt;egendomligt mot bakgrund av att sådan behandling veterligen inte har&lt;br&gt;utförts på tvångsintagna patienter på flera decennier. Det framhålls från&lt;br&gt;läkarhåll att psykokirurgiska ingrepp i dagens läge endast utförs på ett fåtal&lt;br&gt;patienter som själva uttryckligen begär detta, efter omfattande och långva-&lt;br&gt;rig utredning och detaljerade förklaringar av ingreppets innebörd. Det&lt;br&gt;framhålls även från läkarhåll att ett förbud mot elchockbehandling vore&lt;br&gt;olyckligt eftersom behandlingen i vissa fall inte bara är den snabbaste och&lt;br&gt;skonsammaste behandlingsformen, utan också i många fall den enda be-&lt;br&gt;handling som ger effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tillstyrker beredningens för-&lt;br&gt;slag att begränsa användningen av tvångsåtgärder. Förbundet påpekar att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;elchockbehandling visserligen av en del svenska psykiater anses vara en Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;effektiv behandlingsmetod vid vissa typer av depressioner och att meto- Bilaga 1&lt;br&gt;den har små medicinska komplikationsrisker. Förbundet förnekar inte att&lt;br&gt;elchockbehandling kan medföra kortvariga förbättringar, men framhåller&lt;br&gt;att den av patienterna upplevs som mycket påfrestande och integritets-&lt;br&gt;kränkande. Denna behandling bör därför enligt förbundet under alla om-&lt;br&gt;ständigheter förbjudas under den tid en patient är föremål för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV innehåller inga särskilda bestämmelser som anger vilken typ av&lt;br&gt;psykiatrisk vård och behandling som skall ges. Allmänna bestämmelser om&lt;br&gt;hälso- och sjukvård finns i HSL. En läkares skyldighet att ge adekvat&lt;br&gt;behandling regleras i allmänna läkarinstruktionen (1963:341). Enligt den-&lt;br&gt;na åligger det vaije läkare att i överensstämmelse med vetenskap och&lt;br&gt;beprövad erfarenhet meddela en patient de råd och, såvitt möjligt, den&lt;br&gt;behandling som patientens tillstånd fordrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV anger under vilka förutsättningar en patient får tas in på sjukhus&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård. Vilka tvångsåtgärder som får användas mot&lt;br&gt;patienter som vårdas enligt LSPV har inte närmare angetts i lagen. Den&lt;br&gt;som är intagen på sjukhus med stöd av LSPV får hindras att lämna&lt;br&gt;sjukhuset. Den intagne får även i övrigt underkastas det tvång som är&lt;br&gt;nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda&lt;br&gt;honom själv eller omgivningen (13 §). Lagen anger alltså inte arten och&lt;br&gt;graden av sådant tvång utan det får anpassas efter vad som i det särskilda&lt;br&gt;fallet kan anses försvarligt. Sinnessjuklagstiftningskommittén uttalade&lt;br&gt;(SOU 1964:40 s. 291) att, om den intagne motsatte sig viss behandling och&lt;br&gt;denna inte kunde anses helt riskfri, det var lämpligt att samtycke först&lt;br&gt;inhämtades av den sjukes närmaste anhöriga. Någon uttrycklig bestäm-&lt;br&gt;melse härom ansågs inte nödvändig. Det ankom i varje särskilt fall på den&lt;br&gt;ansvarige överläkaren att avgöra, om en behandlingsåtgärd som patienten&lt;br&gt;motsätter sig bör vidtas utan att samtycke inhämtas av de anhöriga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16&lt;br&gt;juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,&lt;br&gt;m. m. skall överläkaren se till att det tas in uppgifter om tvångsåtgärder i&lt;br&gt;patientens journal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV innehåller ingen närmare reglering av behandlingsformerna vid&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Vad gäller läkemedelsanvändning kan erinras om&lt;br&gt;det allmänna system som finns för kontroll och tillsyn via socialstyrelsen.&lt;br&gt;Det bör också nämnas att socialstyrelsen, enligt förordningen (1985:796)&lt;br&gt;med vissa bemyndiganden för socialstyrelsen att meddela föreskrifter&lt;br&gt;m.m., i vissa avseenden kan meddela föreskrifter till skydd för enskilda.&lt;br&gt;Sådana föreskrifter finns i ganska stor omfattning. Det finns bl. a. bestäm-&lt;br&gt;melser om användningen av vissa läkemedel och behandlingsmetoder. En&lt;br&gt;prövning av lämpligheten av en viss behandling i ett enskilt fall kan&lt;br&gt;komma till stånd hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i ärenden om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;disciplinansvar eller återkallelse av legitimation m.m. enligt lagen&lt;br&gt;(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss har redogjort för får enligt nuvarande regler patienten under-&lt;br&gt;kastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården&lt;br&gt;eller för att skydda honom själv eller omgivningen. De tillåtna åtgärderna&lt;br&gt;är inte närmare angivna bortsett från en bestämmelse om rätt att hålla&lt;br&gt;kvar patienten på sjukhuset. 1974 års regeringsform innebär att en ny&lt;br&gt;tvångsvårdslag skall ange de former av tvång som är tillåtna. Inskränk-&lt;br&gt;ningar i regeringsformens skydd mot frihetsberövande och skydd mot&lt;br&gt;påtvingat kroppsligt ingrepp kan ske bara i begränsad utsträckning och&lt;br&gt;med lagstöd. En så allmänt hållen reglering som den i LSPV kan inte anses&lt;br&gt;förenlig med den nya grundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tvångsintagen patient skall ha rätt att bli behandlad under samma&lt;br&gt;etiska och vetenskapliga betingelser som andra sjuka personer. Denna&lt;br&gt;princip har tagits upp i Europarådets år 1983 antagna rekommendation för&lt;br&gt;utformningen av regler om psykiatrisk tvångsvård. Någon tvekan om att&lt;br&gt;principen bör gälla fullt ut som rättesnöre för svenskt vidkommande kan&lt;br&gt;enligt min mening inte föreligga. Redan i dag gäller enligt allmänna läkar-&lt;br&gt;instruktionen ett generellt krav på att medicinska behandlingsåtgärder&lt;br&gt;skall ha stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir därför en given&lt;br&gt;utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som skall vara tilllå-&lt;br&gt;ten under tvångsvård att endast behandlingsåtgärder som uppfyller kravet&lt;br&gt;på vetenskap och beprövad erfarenhet skall få vidtas beträffande tvångsin-&lt;br&gt;tagna patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villkoret om vetenskap och beprövad erfarenhet kan emellertid inte&lt;br&gt;numera få vara ensamt bestämmande för gränsen för tillåtna behandlings-&lt;br&gt;åtgärder. HSL:s grundsats om respekt för patientens självbestämmande&lt;br&gt;och integritet gäller generellt för all psykiatrisk vård, också tvångsvården.&lt;br&gt;En annan sak är att principen med nödvändighet får en inskränkt tillämp-&lt;br&gt;ning i vissa tvångsvårdssituationer. I väsentlig överensstämmelse med&lt;br&gt;beredningen vill jag slå fast att kravet på respekt för patientens självbe-&lt;br&gt;stämmande och integritet måste medföra att medicinering och annan&lt;br&gt;behandling under tvångsvård som huvudregel skall ske i samförstånd med&lt;br&gt;patienten. Att en patient tas in på en sjukvårdsinrättning enligt lagstift-&lt;br&gt;ningen om psykiatrisk tvångsvård får således inte medföra att patienten&lt;br&gt;med något slags automatik också skall behandlas mot sin vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att den psykiatriska behandlingen efter tvångsintagning i allmänhet sker&lt;br&gt;efter mönstret för frivillig hälso- och sjukvård betyder bl. a. att den som är&lt;br&gt;ansvarig för vården är skyldig att informera patienten om hans hälsotill-&lt;br&gt;stånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Patienten måste&lt;br&gt;ges så utförlig och ingående information som förhållandena påkallar och&lt;br&gt;stimuleras att aktivt söka information, kritiskt granska den och anpassa&lt;br&gt;informationen till sin egen situation. Informationen måste förutom till&lt;br&gt;behandlingssituationen också anpassas till patientens egna förutsättningar&lt;br&gt;att tillgodogöra sig informationen. Sjuka, oroliga och ängsliga patienter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har ofta svårt att uppfatta informationen. Bl. a. invandrarnas och de syn-&lt;br&gt;och hörselskadades särskilda informationsproblem måste uppmärksam-&lt;br&gt;mas. Informationen bör också innehålla uppgift om riskerna med en&lt;br&gt;eventuell behandling. Att patienten är välinformerad är en förutsättning&lt;br&gt;för att personalen skall få den information från patienten som behövs för&lt;br&gt;en god vård. Informationen till patienten har också stor betydelse för&lt;br&gt;patientens självkänsla och är ett led i strävandena att göra vården mer&lt;br&gt;mänsklig (jfr prop. 1981/82:97 s. 58 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och&lt;br&gt;genomföras i samråd med patienten följer i och för sig redan av HSL. En&lt;br&gt;bestämmelse med motsvarande innehåll, riktad direkt till hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdspersonal, finns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdspersonalen m.fl. Detta innebär inte att patienten bestämmer inne-&lt;br&gt;hållet och omfattningen av vården (se prop. 1981/82:97 s. 119). Genom&lt;br&gt;rätten till samråd ges patienten däremot möjligheter att påverka behand-&lt;br&gt;lingen. Jag anser att det är angeläget att särskilt erinra om samrådskravet i&lt;br&gt;den kompletterande tvångsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I många fall kommer läkaren och patienten genom samråd överens om&lt;br&gt;val av behandling. Motsätter sig patienten uttryckligen en viss behandling,&lt;br&gt;bör enligt min mening övervägas om det finns en alternativ behandlings-&lt;br&gt;metod att tillgå som patienten kan acceptera, även om denna metod är&lt;br&gt;något sämre från medicinsk synpunkt. Detta gäller dock självfallet endast&lt;br&gt;under förutsättning att den alternativa metoden står i överensstämmelse&lt;br&gt;med kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett uttryckligt önske-&lt;br&gt;mål från patientens sida skall således beaktas så långt det är möjligt.&lt;br&gt;Patienten har kanske tidigare erfarenheter av en viss behandling och&lt;br&gt;därför en bestämd åsikt om lämpligheten av denna. Jag anser att det är&lt;br&gt;viktigt att man inom den psykiatriska tvångsvården tar hänsyn till patien-&lt;br&gt;tens egna upplevelser av en viss behandling och använder så lite tvång som&lt;br&gt;möjligt. Utnyttjande av tvång, varigenom patienten går förlustig självbe-&lt;br&gt;stämmande och eget ansvar, kan förmodas ofta ge psykologiska reaktioner&lt;br&gt;hos patienten som är ogynnsamma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa situationer måste emellertid patienten kunna behandlas genom&lt;br&gt;medicinering eller på annat sätt även om det sker mot hans vilja. Bered-&lt;br&gt;ningen konstaterar att patienterna i flertalet fall, särskilt i det inledande&lt;br&gt;skedet av vården, måste behandlas på något sätt för att bryta det akuta&lt;br&gt;tillståndet. Om patienten efter någon tids medicinering uppfattar sido-&lt;br&gt;effekterna av de använda preparaten som verkligt påfrestande eller om&lt;br&gt;behandlingen eller dess verkningar upplevs som en allvarlig kränkning av&lt;br&gt;den personliga integriteten, bör patientens uttryckliga avståndstagande&lt;br&gt;från behandlingen i regel leda till att behandlingen i den aktuella formen&lt;br&gt;avbryts. I särskilda situationer kan detta dock inte gälla. Här avser bered-&lt;br&gt;ningen fall då behandlingen inte kan ersättas av någon annan, samtidigt&lt;br&gt;som utebliven eller försämrad behandling innebär allvarlig risk för patien-&lt;br&gt;tens liv eller hälsa. Beredningen anser att behandling skall få ges trots&lt;br&gt;patientens motstånd bara om det uppstår en sådan allvarlig risk om&lt;br&gt;behandlingen avbryts. Beredningen föreslår ett generellt förbud mot att&lt;br&gt;tillgripa tvångsmedicinering eller annan behandling mot patientens vilja,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om det inte föreligger en allvarlig fara för hans liv eller hälsa. Beslut om&lt;br&gt;tvångsbehandling bör enligt beredningen kunna fattas av den vårdansvari-&lt;br&gt;ge läkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del har jag förståelse för att särskilda påfrestningar ofta är&lt;br&gt;förenade med sådan behandling som patienten motsätter sig. Strävan&lt;br&gt;måste vara att bättre än för närvarande komma till rätta med problemen&lt;br&gt;kring dessa situationer. Beredningens förslag att genom en lagbestämmelse&lt;br&gt;begränsa tvångsbehandling till allvarliga risksituationer anser jag dock inte&lt;br&gt;utgöra någon lämplig lösning. Förutom att förslaget är mer långtgående än&lt;br&gt;vad beredningen enligt sina motiveringar synes åsyfta och därför skulle&lt;br&gt;skapa tillämpningssvårigheter finns det en principiell invändning som har&lt;br&gt;uppmärksammats under remissbehandlingen. Förslaget kan nämligen leda&lt;br&gt;till att tvångsintagna patienter med ett oundgängligt behov av sjukhusvård&lt;br&gt;inte kan ges den behandling som deras allvarliga psykiska störning motive-&lt;br&gt;rar. Patienternas vistelse på sjukhus skulle under sådana förhållanden&lt;br&gt;kunna sägas innebära en ren förvaring där. Försämrad psykisk hälsa och&lt;br&gt;längre vårdtider för patienterna kan befaras bli följden, om lagreglering&lt;br&gt;genomförs enligt beredningens förslag i detta hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min bedömning bör andra vägar beträdas för att nå resultat i form&lt;br&gt;av minskad tvångsmedicinering. Vissa framsteg bör kunna göras genom&lt;br&gt;att förbättra patientinformationen och samrådet med patienter i medici-&lt;br&gt;neringsfrågor. För fall då patienten trots att alla rimliga försök att nå&lt;br&gt;samförstånd har gjorts motsätter sig viss behandling bör det enligt min&lt;br&gt;mening ankomma på chefsöverläkaren eller annan erfaren specialistkom-&lt;br&gt;petent läkare att besluta om behandlingen skall genomföras. Att dessa&lt;br&gt;frågor förs upp på lednings- eller specialistläkarnivå leder till att de känsli-&lt;br&gt;ga avgörandena träffas mot bakgrund av bästa tillgängliga kunskap och&lt;br&gt;erfarenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid härutöver förorda att en lagbestämmelse införs som&lt;br&gt;anger inom vilken ram psykiatrisk behandling får ske under tvångsvård.&lt;br&gt;Enligt vad jag har nämnt i det föregående bör tvångsvårdslagstiftningen ha&lt;br&gt;till syfte att avhjälpa ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som&lt;br&gt;ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning så att patienten blir i stånd att&lt;br&gt;frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd. Denna precisering av&lt;br&gt;ändamålet med och inriktningen av tvångsvården avses komma till uttryck&lt;br&gt;i lagtexten. Med anknytning till en sådan målsättningsbestämmelse bör det&lt;br&gt;enligt min mening vara lämpligt att i fråga om den psykiatriska behand-&lt;br&gt;lingen införa en lagregel som klargör att behandlingsåtgärderna till sin art,&lt;br&gt;omfattning och varaktighet skall anpassas till vad som krävs för att uppnå&lt;br&gt;det i lagen angivna syftet med tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag bedömer det vidare som angeläget att ökade möjligheter ges att&lt;br&gt;överblicka användningen såväl i stort som vid särskilda sjukhusenheter av&lt;br&gt;tvångsmedicinering och annan tvångsbehandling. Detta kan ske genom att&lt;br&gt;en ordning införs för fortlöpande rapportering till tillsynsmyndigheten&lt;br&gt;socialstyrelsen. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 3.5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang vill jag också nämna att förslag om en ny läkeme-&lt;br&gt;delslagstiftning bereds i regeringskansliet på grundval av läkemedelsutred-&lt;br&gt;ningens betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. I den tillämna-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de propositionen i det ärendet torde komma att behandlas bl. a. frågor om&lt;br&gt;informationen rörande psykofarmaka och om förbättrad tillsyn över för-&lt;br&gt;skrivningen av sådana läkemedel. Socialstyrelsen har nyligen gett ut all-&lt;br&gt;männa råd vid förskrivning av beroendeframkallande psykofarmaka&lt;br&gt;(SOSFS 1990:7). Här inryms bl. a. en omfattande information om åtgär-&lt;br&gt;der för att motverka och förebygga missbruk samt råd om behandling av&lt;br&gt;patienter som har utvecklat läkemedelsberoende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen kan vissa former av behandling, också sådana&lt;br&gt;som uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet, ge bestående&lt;br&gt;hjärnskador eller väsentligt förändra personligheten hos den behandlade.&lt;br&gt;Beredningen menar att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenli-&lt;br&gt;ga med en möjlighet att ge behandling som medför obotliga skador hos&lt;br&gt;patienten. Detta är särskilt uttalat om behandlingen ges mot patientens&lt;br&gt;vilja. Psykokirurgi och annan behandling av klart irreversibel natur bör&lt;br&gt;därför inte tillåtas under tvångsvård. När det gäller behandling under&lt;br&gt;tvång måste man enligt beredningen vidare fråga sig om man alls skall få ge&lt;br&gt;en behandling som av patienten upplevs som särskilt påfrestande eller&lt;br&gt;integritetskränkande. Vissa behandlingsformer eller behandling med vissa&lt;br&gt;preparat kan medföra uttalade biverkningar eller av patienterna uppfattas&lt;br&gt;som särskilt integritetskränkande eller särskilt påfrestande. Detta gäller i&lt;br&gt;synnerhet elchockbehandling. Emellertid kan enligt beredningen också&lt;br&gt;användningen av många vanliga neuroleptika ge allvarliga biverkningar&lt;br&gt;eller uppfattas som särskilt påfrestande av vissa patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har naturligtvis förståelse för att det från allmänna etiska och mora-&lt;br&gt;liska utgångspunkter kan te sig tilltalande med en lagregel som ger möjlig-&lt;br&gt;het att förbjuda användningen mot patientens vilja av sådan behandling&lt;br&gt;som kan ge bestående allvarliga biverkningar på patientens hälsa. Det har&lt;br&gt;emellertid i ärendet framkommit att en sådan regel i nuläget inte skulle få&lt;br&gt;avseende på annat än psykokirurgiska ingrepp och det har vidare upplysts&lt;br&gt;att sådana ingrepp sedan lång tid tillbaka inte görs under tvångsvård.&lt;br&gt;Under sådana förhållanden anser jag att en särskild reglering av beredning-&lt;br&gt;ens modell — mot vilken det gjorts också principiella invändningar — är&lt;br&gt;otillräckligt underbyggd. Enligt min bedömning finns det skäl att utgå från&lt;br&gt;att den bevakning som sker i vårt land beträffande biverkningar av olika&lt;br&gt;slags terapeutiska åtgärder allmänt sett är tillfredsställande och att de som&lt;br&gt;har ansvaret for behandling under tvångsvård vid sitt terapival, liksom&lt;br&gt;hittills synes ha skett, noga beaktar de problem av bl. a etisk natur som&lt;br&gt;uppkommer om det visar sig att vissa behandlingsformer ger eller med fog&lt;br&gt;misstänks ge bestående skador hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen anför att uppfattningarna om elchockbehandlingens&lt;br&gt;negativa verkningar är delade. Redan nu torde en sådan behandling inte&lt;br&gt;ges mot patientens vilja annat än undantagsvis. Enligt beredningen intar&lt;br&gt;behandlingsformen därmed redan en särställning. Som redan framgått av&lt;br&gt;min redogörelse för remissinstansernas inställning har beredningens påstå-&lt;br&gt;ende om behandlingsformen mött invändningar. Från läkarhåll har fram-&lt;br&gt;hållits att den i vissa fall har ett stort terapeutiskt värde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om användningen av behandlingar som inte anses ge bestående&lt;br&gt;skador men av patienterna kan upplevas som särskilt påfrestande eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;integritetskränkande bör regleras i samband med psykiatrisk tvångsvård Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;bedömer jag på annat sätt än beredningen har gjort. Otvivelaktigt kan Bilaga 1&lt;br&gt;många behandlingsformer såväl inom somatisk som psykiatrisk vård upp-&lt;br&gt;levas som integritetskränkande. Vad som upplevs som särskilt påfrestande&lt;br&gt;eller integritetskränkande är naturligtvis individuellt betingat och är knap-&lt;br&gt;past ägnat att läggas till grund för en generell bedömning. Mot att införa&lt;br&gt;förbud mot behandlingar som i allmänhet kan upplevas som särskilt på-&lt;br&gt;frestande eller integritetskränkande kan även anföras att tvångsvårdade&lt;br&gt;patienter därmed generellt inte skulle kunna komma i fråga för vissa typer&lt;br&gt;av behandlingar, som kan erbjudas i den frivilliga psykiatriska vården.&lt;br&gt;Detta är inte tillfredsställande, i synnerhet om det inte finns någon annan&lt;br&gt;behandlingsform att tillgå. Jag finner därför i likhet med flera remissin-&lt;br&gt;stanser att det inte är lämpligt att i lagstiftningen ta upp socialbered-&lt;br&gt;ningens förslag i denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid här — ur en delvis annan synvinkel än beredningen —&lt;br&gt;ta upp det speciella problemet med tvångsmedicinering under användning&lt;br&gt;av långtidsverkande läkemedel, framför allt s. k. neuroleptika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Neuroleptika är en grupp av läkemedel som verkar och används i första&lt;br&gt;hand vid svåra psykoser men också vid andra psykiska störningar. Medici-&lt;br&gt;nering med neuroleptika kan ge biverkningar i form av t. ex. okontrollerba-&lt;br&gt;ra ryckningar i muskulaturen, speciellt i ansiktsmusklerna. Biverkningarna&lt;br&gt;är beroende av neuroleptikamedicineringens längd, dosstorlek, vilket neu-&lt;br&gt;roleptikum som används m.m. Under de senaste decennierna har forsk-&lt;br&gt;ning och utveckling beträffande neuroleptika varit intensiv och man har&lt;br&gt;successivt lärt sig att utnyttja läkemedlens möjligheter. Nya antipsykotiska&lt;br&gt;läkemedel med färre biverkningar håller på att utvecklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I läkemedelsdebatten har framkommit skilda uppfattningar om betydel-&lt;br&gt;sen av denna grupp av psykofarmaka. I motsats till en mera traditionell&lt;br&gt;syn på behovet och användningen hävdas ibland att neuroleptika snarast&lt;br&gt;motverkar ett tillfrisknande och att olika symtom som förekommer vid&lt;br&gt;ifrågavarande psykiska störningar i själva verket utgör biverkningar till&lt;br&gt;läkemedelsbehandlingen. En annan ståndpunkt är att neuroleptikabe-&lt;br&gt;handling är försvarlig i en akut sjukdomsfas men bör upphöra snarast&lt;br&gt;möjligt därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under senare tid har det blivit vanligare att neuroleptika ges i s. k.&lt;br&gt;depåform. Depåbehandling innebär att ett läkemedel tillförs kroppen van-&lt;br&gt;ligen genom intramuskulär injektion så att den verksamma substansen i&lt;br&gt;medlet frigörs långsamt och under lång tid. För närvarande förekommer&lt;br&gt;det depåmedicinering med neuroleptika som har avsedda effekter från&lt;br&gt;några dagar upp till ungefär en månad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare föreslagit att psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbe-&lt;br&gt;gränsad och att en rättslig prövning av förutsättningarna för tvångsvård&lt;br&gt;skall ske (avsnitt 3.3). En rättslig prövning kan i det enskilda fallet mynna&lt;br&gt;ut i att förutsättningar för att ge psykiatrisk tvångsvård inte anses förelig-&lt;br&gt;ga. Enligt min mening är det i vissa situationer inte principiellt tillfreds-&lt;br&gt;ställande att tillåta medicinering med ett läkemedel som kommer att ha&lt;br&gt;avsedd effekt under en lång tid efter det att en rättslig prövning skall äga&lt;br&gt;rum eller tiden för tvångsvård går ut. Är en patient under tvångsvård i ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;oundgängligt behov av ett neuroleptikum finns det i många situationer Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;alternativ till behandling i depåform som är acceptabelt från medicinsk Bilaga 1&lt;br&gt;synpunkt. Det är självfallet viktigt att noggranna överväganden av läke-&lt;br&gt;medlens effekter och biverkningar görs infor valet av behandling under en&lt;br&gt;tvångsvårdsperiod. Särskilt som förstahandsåtgärd i ett inledningsskede av&lt;br&gt;tvångsvård kan behandling med långtidsverkande depåneuroleptika fram-&lt;br&gt;stå som klart olämplig från den principiella utgångspunkt som jag nyss har&lt;br&gt;angett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medicinering med läkemedel i depåform kan emellertid i vissa lägen&lt;br&gt;vara den enda adekvata åtgärden också under tvångsvård. Jag tänker t. ex.&lt;br&gt;på situationer då en patient under en tid har behandlats med ett depåneu-&lt;br&gt;roleptikum men allvarligt försämras i samband med att medicineringen&lt;br&gt;upphör. Att i sådant fall vid en tvångsintagning övergå till en ny form av&lt;br&gt;medicinering kan vara direkt olämpligt från medicinsk synpunkt. Vidare&lt;br&gt;torde användning av depåläkemedel i åtskilliga fall inte kunna undvaras,&lt;br&gt;om man vill göra det möjligt eller underlätta för patienten att någon gång&lt;br&gt;under tvångsvårdstid vistas utanför vårdinrättningen i behandlingssyfte.&lt;br&gt;Det framstår inte som realistiskt att avhända sig möjligheten att ställa upp&lt;br&gt;villkor om medicinering av här diskuterat slag i samband med permission&lt;br&gt;under vårdtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda bör man enligt min mening inte ta in&lt;br&gt;någon närmare reglering i lagstiftningen med avseende på behandling med&lt;br&gt;läkemedel i depåform under tvångsvård. Inte heller i övrigt bedömer jag&lt;br&gt;det lämpligt att försöka författningsreglera frågan om arten eller omfatt-&lt;br&gt;ningen av den läkemedelsbehandling som skall kunna vidtas i skilda&lt;br&gt;vårdsituationer. Bevakningen av behandlingsfrågor av detta slag tillhör&lt;br&gt;tillsynsmyndighetens ansvarsområde, där uppgiften naturligen bör ges en&lt;br&gt;mycket hög prioritet. Jag vill emellertid peka på att den allmänt formulera-&lt;br&gt;de regel om behandlingen under tvångsvård som jag har förordat i det&lt;br&gt;föregående bör kunna utgöra ett stöd för socialstyrelsen i dess angelägna&lt;br&gt;tillsyns- och uppföljningsarbete i fråga om läkemedelsanvändningen under&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Användningen av vissa tvångsåtgärder&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Närmare regler infors beträffande användningen av&lt;br&gt;vissa tvångsåtgärder. En patient skall kunna genom inlåsning eller&lt;br&gt;på annat sätt hindras att lämna inrättningens område eller den del&lt;br&gt;av inrättningen där han skall vistas. Fastspänning med bälte e. d.&lt;br&gt;skall med visst undantag få ske bara kortvarigt i allvarliga faresi-&lt;br&gt;tuationer, varvid vårdpersonal skall vara närvarande. Möjligheter-&lt;br&gt;na att hålla en patient avskild från andra patienter begränsas till&lt;br&gt;situationer då han genom aggressivt eller störande beteende allvar-&lt;br&gt;ligt försvårar vården av dessa. Ett beslut om avskiljande skall ha&lt;br&gt;tidsbegränsad giltighet. Inskränkningar beträffande besök hos en&lt;br&gt;patient skall få meddelas, om det är angeläget från behandlingssyn-&lt;br&gt;punkt. Om inte särskilda skäl finns, skall chefsöverläkaren eller en&lt;br&gt;annan läkare som är erfaren psykiater besluta i fråga om fastspän-&lt;br&gt;ning, avskiljande eller besök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag angående&lt;br&gt;frågorna om inlåsning, fastspänning och avskiljande av en patient från&lt;br&gt;övriga patienter. Beredningen föreslår emellertid ett ovillkorligt krav på&lt;br&gt;att vårdpersonal skall vara närvarande hos patienten även när en patient&lt;br&gt;hålls avskild. Vidare föreslår beredningen att, om en patient undantagsvis&lt;br&gt;måste hållas avskild för en längre period, beslut om detta skall fattas av ett&lt;br&gt;nytt organ hos socialstyrelsen kallat socialstyrelsens psykiatriska råd. Be-&lt;br&gt;redningen föreslår inga särskilda regler beträffande frågan om begräns-&lt;br&gt;ningar av besök hos en patient. (Se betänkandet s. 192 f., 247 — 249 och&lt;br&gt;253.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Beredningens förslag angående inlåsning, bälteslägg-&lt;br&gt;ning och avskiljande av en patient från övriga patienter har fått ett positivt&lt;br&gt;mottagande av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i dessa&lt;br&gt;frågor. Enligt länsrättens i Stockholms län uppfattning ligger de föreslagna&lt;br&gt;reglerna om användning av tvångsåtgärder på en från integritets- och&lt;br&gt;rättsskyddssynpunkt godtagbar nivå. Länsrätten anför vidare att reglerna&lt;br&gt;flyter väl in i den vårdsyn som enligt beredningen bör prägla den framtida&lt;br&gt;psykiatriska vården och som länsrätten har anslutit sig till. JO liksom flera&lt;br&gt;andra remissinstanser anser att det är bra att det har kommit till klart&lt;br&gt;uttryck att personal skall vara närvarande under tid, när en patient ligger i&lt;br&gt;bälte. JO är dock tveksam till om beslutsrätten kan bindas till överläkaren.&lt;br&gt;Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tillstyrker förslaget att begrän-&lt;br&gt;sa användningen av tvångsåtgärder. Några remissinstanser ställer sig frå-&lt;br&gt;gande till hur det föreslagna psykiatriska rådet hos socialstyrelsen i prakti-&lt;br&gt;ken skall kunna ge tillstånd på obekväma tider till att en patient hålls&lt;br&gt;avskild under en längre tid. Socialstyrelsen finner för sin del att förslagen&lt;br&gt;om regleringen av vissa tvångsåtgärder ger en alltför stereotyp inramning&lt;br&gt;för dessas utnyttjande. Tills vidare bör enligt styrelsen nuvarande bestäm-&lt;br&gt;melser vara tillfyllest.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har nämnt får den som är intagen med stöd av LSPV&lt;br&gt;hindras att lämna sjukhuset. Patienten får i övrigt underkastas det tvång&lt;br&gt;som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att&lt;br&gt;skydda honom själv eller omgivningen. I LSPV finns vidare föreskrifter&lt;br&gt;om rätten att ta del av innehållet i brev eller andra handlingar och att&lt;br&gt;förstöra omhändertagna alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsme-&lt;br&gt;del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsåtgärderna inom psykiatrisk vård får inte användas i bestraff-&lt;br&gt;ningssyfte utan användningen skall grundas på de förutsättningar som&lt;br&gt;anges i LSPV, nämligen hänsyn till ändamålet med vården eller för att&lt;br&gt;skydda patienten själv eller omgivningen. Kraven på ändamålsenlighet&lt;br&gt;uppfylls om åtgärderna är befogade från medicinsk synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening kan befogad kritik riktas mot att de tvångsåtgärder som&lt;br&gt;LSPV medger är vittomfattande och till huvudsaklig del reglerade genom&lt;br&gt;en allmänt formulerad bestämmelse. Som jag har nämnt tidigare får in-&lt;br&gt;skränkningar i regeringsformens skydd mot frihetsberövande och mot&lt;br&gt;påtvingat kroppsligt ingrepp ske bara i begränsad utsträckning och då med&lt;br&gt;lagstöd. För att bättre tillgodse regeringsformens krav bör en ny tvångs-&lt;br&gt;vårdslagstiftning tydligt ange vilka särskilda tvångsåtgärder som får tillgri-&lt;br&gt;pas och under vilka förutsättningar detta får ske. En utgångspunkt bör&lt;br&gt;därvid vara att söka åstadkomma sådana begränsningar som gör att dessa&lt;br&gt;tvångsåtgärder kommer till användning bara när det inte finns någon&lt;br&gt;annan utväg att tillgå i en verkligt besvärlig situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande förutsättning för att meddela vård när den enskilde&lt;br&gt;inte samtycker till eller motsätter sig vården är som socialberedningen har&lt;br&gt;framhållit att det finns möjlighet att hålla kvar honom på sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningen. I likhet med beredningen anser jag att det även i en ny lagstiftning&lt;br&gt;måste ges stöd för att kunna hålla kvar de intagna framför allt genom att&lt;br&gt;dörrarna och fönstren till en vårdavdelning eller vårdinrättningen låses.&lt;br&gt;Därmed är inte sagt att låsningsmöjligheten genomgående skall behöva&lt;br&gt;utnyttjas. Erfarenheten har visat att vården av tvångsintagna patienter i&lt;br&gt;många fall kan bedrivas utan att dörrarna och fönstren kontinuerligt hålls&lt;br&gt;låsta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom den psykiatriska vården förekommer i dag fastspänning i bälte&lt;br&gt;eller liknande mekanisk anordning samt isolering i en varierande utsträck-&lt;br&gt;ning. Om man undantar vården av främst åldersdementa personer, sker&lt;br&gt;fastspänning och isolering numera i huvudsak vid ett aggressivt beteende&lt;br&gt;hos en patient mot andra intagna eller mot personalen. Det finns flera&lt;br&gt;olika typer av bältesliknande fixeringsanordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fastspänning innebär vanligen att den intagne spänns fast i en säng. Det&lt;br&gt;kan vara i den egna sängen eller sängen i ett särskilt rum. I vården av&lt;br&gt;åldersdementa personer används fastspänning också av andra skäl. Den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;141&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan syfta till att hindra att patienten faller ur sin säng eller stol. Såväl&lt;br&gt;låsbara som inte låsbara anordningar förekommer. Ett alternativ till bälte&lt;br&gt;är ett bord som fixeras i stolen och som omöjliggör for den sittande att resa&lt;br&gt;sig upp. Fastspänning tillgrips i allmänhet i situationer då patienten är&lt;br&gt;aggressiv eller självdestruktiv. I klara nödsituationer kan brottsbalkens&lt;br&gt;regler om nöd åberopas som rättsligt stöd for tvånget. I andra fall krävs&lt;br&gt;stöd i annan lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att spänna fast någon med bälte e. d. måste enligt socialberedningen&lt;br&gt;anses vara en förlegad metod. På många håll används bälte inte alls.&lt;br&gt;Användningen av bälte har då ersatts av mera aktiva behandlingsinsatser.&lt;br&gt;Beredningen anser att det i allmänhet bör vara möjligt att undvara en för&lt;br&gt;patienten så påfrestande åtgärd som fastspänning utgör. Det finns dock&lt;br&gt;enligt beredningen situationer då patienten löper större risk att få allvarli-&lt;br&gt;ga skador om fastspänning inte sker än om detta medel används.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser i likhet med beredningen att en patient i princip bör få spännas&lt;br&gt;fast endast i omedelbara faresituationer för att hindra honom från att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan. Fastspänning bör i regel vara&lt;br&gt;kortvarig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt uppgifter från socialstyrelsen förekommer det emellertid i extre-&lt;br&gt;ma undantagsfall att en patient måste hållas fastspänd mer än under några&lt;br&gt;timmar. Det kan vara fråga om djupt störda patienter där risken att de&lt;br&gt;tillfogar sig själva eller någon annan en allvarlig skada är överhängande&lt;br&gt;under någon tid. Enligt min mening bör därför en regel införas om att en&lt;br&gt;patient får hållas fastspänd annat än kortvarigt, om det finns synnerliga&lt;br&gt;skäl. Socialstyrelsen bör dock utan dröjsmål underrättas om ett sådant&lt;br&gt;beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag instämmer i beredningens uppfattning att en patient inte skall få&lt;br&gt;lämnas ensam när han är fastspänd. Jag ser det därför som väsentligt med&lt;br&gt;ett undantagslöst krav på att vårdpersonal skall vara närvarande hos en&lt;br&gt;patient som ligger i bälte e. d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med isolering avses att en person hålls instängd på ett rum, antingen på&lt;br&gt;det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Isolering förekommer,&lt;br&gt;förutom vid aggressivt beteende, också som en åtgärd omedelbart efter&lt;br&gt;intagningen i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient bör enligt min mening kunna hållas avskild från övriga&lt;br&gt;patienter bara i sådana situationer som beredningen åsyftar, dvs. om en&lt;br&gt;patient genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vår-&lt;br&gt;den av andra patienter. Därvid kan det bli nödvändigt att tillgripa inlås-&lt;br&gt;ning på ett rum. Som beredningen har framhållit bör man naturligtvis&lt;br&gt;alltid noga pröva möjligheterna att med personalinsatser uppnå det syfte&lt;br&gt;som en isoleringsåtgärd avser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar också socialberedningens uppfattning att beslut om avskiljan-&lt;br&gt;de bör gälla för en begränsad tid, lämpligen högst åtta timmar. Enligt&lt;br&gt;beredningen förekommer det i sällsynta fall att en patient måste hållas&lt;br&gt;avskild från övriga patienter annat än kortvarigt. För sådana fall vill&lt;br&gt;beredningen öppna en möjlighet att låta ett beslut om avskiljande omfatta&lt;br&gt;längre tid än åtta timmar under förutsättning att ett särskilt organ inom&lt;br&gt;socialstyrelsen kallat socialstyrelsens psykiatriska råd medger detta. För&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;egen del godtar jag att en särregel infors om längre giltighetstid av ett&lt;br&gt;beslut om avskiljande när det finns synnerliga skäl. Jag är dock inte beredd&lt;br&gt;att förorda en särskild tillståndsprövning via ett centralt psykiatriskt råd.&lt;br&gt;Jag anser att det är tillräckligt att socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om ett sådant beslut. Om behov skulle uppstå, kan styrelsen vidta lämpliga&lt;br&gt;åtgärder i egenskap av tillsynsmyndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är tveksam till om det är lämpligt att införa ett krav på att vårdperso-&lt;br&gt;nal skall vara närvarande när en patient hålls avskild från övriga patienter.&lt;br&gt;Är patienten mycket aggressiv kan det nämligen finnas en risk för att&lt;br&gt;personalen skadas. Det kan också finnas en risk för att patienten vid&lt;br&gt;avskiljande från övriga patienter skadar sig själv. I vissa fall kan det därför&lt;br&gt;vara lämpligare och humanare att patienten vid aggressivt beteende läggs i&lt;br&gt;bälte med vårdpersonal närvarande än att han eller hon hålls avskild. Om&lt;br&gt;patienten hålls avskild från övriga patienter, bör patienten självfallet ändå&lt;br&gt;stå under noggrann övervakning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädare för socialstyrelsen har under ärendets beredning pekat på&lt;br&gt;att en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård bör innehålla regler om i&lt;br&gt;vilken utsträckning besök hos en patient får förbjudas. Enligt min mening&lt;br&gt;kan det i vissa undantagssituationer vara nödvändigt att besluta om re-&lt;br&gt;striktioner beträffande besök hos en patient. Beslut om sådana restriktio-&lt;br&gt;ner bör få meddelas endast om det behövs från behandlingssynpunkt.&lt;br&gt;Besök kan vara tillfälligt olämpligt t. ex. om en patient är inne i ett känsligt&lt;br&gt;behandlingsskede och det föreligger en allvarlig schism mellan en besökan-&lt;br&gt;de och patienten. Finns det anledning att misstänka att skadlig egendom&lt;br&gt;skall överlämnas till en patient, bör ett beslut om besök innebära att&lt;br&gt;vårdpersonal är närvarande under besöket. Mot denna bakgrund anser jag&lt;br&gt;att en ny lagstiftning om tvångsvård av psykiskt störda personer bör&lt;br&gt;innehålla en bestämmelse som gör det möjligt att besluta om begränsning-&lt;br&gt;ar beträffande besök hos en patient. Jag tar strax upp frågan om en patient&lt;br&gt;bör ha rätt att telefonera utan avlyssning (se avsnittet om kontroll av&lt;br&gt;försändelser, kroppsvisitation m.m.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen bör det vara den läkare som ansvarar för&lt;br&gt;vården av patienten som beslutar om fastspänning och avskiljande från de&lt;br&gt;andra patienterna. I nära anslutning till beredningens uppfattning anser&lt;br&gt;jag att dessa beslut i princip bör föras upp på lednings- eller specialistläkar-&lt;br&gt;nivå. Detsamma gäller beslut om begränsningar av besök hos en patient.&lt;br&gt;Jag är emellertid medveten om att man i vissa trängda lägen inte hinner&lt;br&gt;avvakta ställningstagande från den läkare som normalt skall besluta. Viss&lt;br&gt;möjlighet till delegering till en annan läkare bör därför finnas. Vidtagna&lt;br&gt;åtgärder bör emellertid omgående rapporteras till den överordnade läka-&lt;br&gt;ren. Det bör ankomma på regeringen att meddela verkställighetsföreskrif-&lt;br&gt;ter med innehåll att beslut om fastspänning, avskiljande eller besök skall&lt;br&gt;dokumenteras i patientens journal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Kontroll av försändelser, kroppsvisitation m. m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En patient får inte inneha berusningsmedel eller annan&lt;br&gt;egendom som kan skada patienten eller på annat sätt vara till men&lt;br&gt;för vården eller ordningen på vårdinrättningen. En försändelse till&lt;br&gt;en patient får granskas för kontroll av att den inte innehåller sådan&lt;br&gt;egendom. Däremot får försändelser från patienten inte granskas.&lt;br&gt;Vidare får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för&lt;br&gt;kontroll av att patienten inte har skadlig egendom. Påträffas sådan&lt;br&gt;egendom skall den omhändertas och får i regel förstöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: En särskild lag införs för att samlat reglera&lt;br&gt;personalens kontrollbefogenheter på vissa institutioner inom socialtjäns-&lt;br&gt;tens och psykiatrins områden. Det sakliga innehållet i lagen överensstäm-&lt;br&gt;mer väsentligen med mitt förslag. (Se betänkandet s. 251—254.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört socialbe-&lt;br&gt;redningens förslag att införa en särskild lag på området. Socialstyrelsen&lt;br&gt;finner inga principiella anledningar till kritik mot den föreslagna lagen.&lt;br&gt;Den samordning av regleringen i LSPV och de sociala vårdlagarna om&lt;br&gt;tvångsvård av unga och av missbrukare beträffande visitering, beslag etc.,&lt;br&gt;som lagförslaget innebär, hälsar styrelsen med tillfredsställelse. Institutio-&lt;br&gt;nen för socialt arbete — socialhögskolan vid Stockholms universitet in-&lt;br&gt;stämmer i beredningens förslag att samla reglerna om särskilda tvångsbe-&lt;br&gt;fogenheter på vissa inrättningar i en lag. Institutionen anser emellertid att&lt;br&gt;förslaget är tekniskt dåligt och att det behöver arbetas om. Medicinska&lt;br&gt;fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att det är tveksamt att&lt;br&gt;låta praktiska detaljer av denna natur samlas i en särskild lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag att slopa brevcensur och beredningens uppfattning&lt;br&gt;att en patient bör ha rätt att telefonera har mött vissa invändningar. JO&lt;br&gt;anför i denna fråga att förslaget är inhumant både mot patienten själv och&lt;br&gt;mot adressaterna. JO menar bl. a. att det skulle vara ett alltför högt pris för&lt;br&gt;patienten att betala för sin integritet, om hotfulla eller grovt pornografiska&lt;br&gt;brev tillåts nå mottagare som oftast är människor i patientens närhet och&lt;br&gt;till vilka han skall återvända när vården är avslutad. Ett sådant förfarande&lt;br&gt;kan inte gagna patientens rehabilitering. Ett annat fall där det enligt JO&lt;br&gt;kan vara befogat att hindra brev från att nå en adressat är när en patient,&lt;br&gt;som till följd av sin sjukdom helt saknar förmåga att bedöma sin ekono-&lt;br&gt;miska ställning, beställer varor av olika slag i en sådan omfattning att han&lt;br&gt;eller hon riskerar få sin ekonomi helt förstörd eller tvingas in i olika&lt;br&gt;processer för att häva köpen. Även i denna situation bör rehabiliteringsas-&lt;br&gt;pekterna få väga över patientens integritetsskydd. Liknande synpunkter&lt;br&gt;framförs av Malmö kommun. Socialstyrelsen anser att frågan om gransk-&lt;br&gt;ning av brev av medicinska skäl bör utredas ytterligare. RSMH anser att&lt;br&gt;brevcensur eller kvarhållande av försändelser inte skall vara tillåtet i en ny&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till LSPV (prop. 1966:53 s. 188) anförde föredragande stats-&lt;br&gt;rådet angående brevcensur att principiella skäl visserligen talade mot&lt;br&gt;brevcensur, men att patienten inte lämpligen borde få del av brev som&lt;br&gt;skulle kunna oroa honom eller försämra hans tillstånd. Narkotikaförsän-&lt;br&gt;delser borde kunna stoppas innan de nådde adressaten. Härtill kom att&lt;br&gt;brev som en patient skriver under vissa faser av sin sjukdom skulle kunna&lt;br&gt;medföra betydande olägenhet för honom när han skrivs ut från sjukhuset&lt;br&gt;och återvänder hem. Föredraganden förordade därför att överläkaren&lt;br&gt;skulle ha möjlighet att granska brev och andra handlingar. Däremot borde&lt;br&gt;granskning få ske endast om det förelåg särskilda skäl. Betydande olägen-&lt;br&gt;het inte bara för mottagaren utan också för patienten-avsändaren skulle&lt;br&gt;enligt föredraganden kunna åberopas som skäl för att kvarhålla en försän-&lt;br&gt;delse. Även betydande olägenhet för tredje man, t. ex. grannar eller släk-&lt;br&gt;tingar, skulle kunna vara skäl att kvarhålla en försändelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i LSPV (15 §) innebär sålunda att överläkaren, eller den han&lt;br&gt;har bemyndigat, får om det finns särskilda skäl ta del av innehållet i ett&lt;br&gt;brev eller en annan handling som kommer till en patient eller som en&lt;br&gt;patient önskar avsända. För att handlingen skall kunna hållas kvar fordras&lt;br&gt;att det föreligger ordnings-, säkerhets- eller vårdskäl eller att handlingen&lt;br&gt;kan föranleda betydande olägenhet för patienten eller någon annan person.&lt;br&gt;Sedan den 1 januari 1983 fattas beslut om kvarhållande av utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). I brådskande fall kan&lt;br&gt;dock överläkaren ta hand om handlingen i avvaktan på nämndens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handlingar ställda till vissa myndigheter, bl. a. utskrivningsnämnden,&lt;br&gt;psykiatriska nämnden och socialstyrelsen, skall dock vidarebefordras utan&lt;br&gt;granskning. 1 samband med den nyssnämnda lagändringen år 1983 utvid-&lt;br&gt;gades denna krets av myndigheter med hälso- och sjukvårdens ansvars-&lt;br&gt;nämnd och förtroendenämnden. Handlingar ställda till eventuell offentlig&lt;br&gt;försvarare för patienten skall också vidarebefordras utan granskning. I&lt;br&gt;vissa fall får en handling granskas men inte hållas kvar. Det gäller bl. a. en&lt;br&gt;handling som är avsedd för någon som är biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV:s tillämpningskungörelse får överläkaren eller den han&lt;br&gt;bemyndigar kvittera en försändelse till en patient som ett led i korrespon-&lt;br&gt;denskontrollen. Vidare gäller enligt kungörelsen att i patientjournalen&lt;br&gt;skall antecknas uppgift om bl. a. granskning och kvarhållande av brev eller&lt;br&gt;annan handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den i Europarådets regi utarbetade rekommendationen om utformning&lt;br&gt;av medlemsstaternas regler för tvångsmässig psykiatrisk vård anger att&lt;br&gt;inskränkningar i den intagnes personliga frihet skall begränsas till sådana&lt;br&gt;som är nödvändiga med hänsyn till patientens hälsotillstånd och för att&lt;br&gt;behandlingen skall bli framgångsrik. Den intagnes rätt att kommunicera&lt;br&gt;med berörda myndigheter, med ett juridiskt biträde eller andra personer&lt;br&gt;som är behjälpliga vid prövning av intagningen får inte inskränkas. Den&lt;br&gt;intagne skall vidare ha rätt att sända brev utan föregående censur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;145&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rekommendationen antogs av Europarådets ministerkommitté år 1983. Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;Vid omröstningen reserverade sig Sverige mot bestämmelsen om förbud Bilaga 1&lt;br&gt;mot censur av brev som en patient avsänder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 13 § LSPV får en patient underkastas det tvång som är nödvän-&lt;br&gt;digt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda patienten&lt;br&gt;själv eller omgivningen. Med stöd av denna bestämmelse omhändertas&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel hos en patient. Det-&lt;br&gt;samma gäller annan egendom som kan skada patienten, såsom injektions-&lt;br&gt;sprutor eller haschpipor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV regleras inte kroppsvisitation och kroppsbesiktning särskilt.&lt;br&gt;Sådana åtgärder vidtas med stöd av den allmänna bestämmelsen i den nyss&lt;br&gt;nämnda paragrafen. Vidare kan en patient med stöd av bestämmelsen&lt;br&gt;meddelas förbud att ta emot besök och att telefonera m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats&lt;br&gt;hos eller ankommit till en patient omhändertagits, skall överläkaren låta&lt;br&gt;förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen. Påträffas sådan&lt;br&gt;egendom inom sjukhuset utan att det finns någon känd ägare till den, får&lt;br&gt;sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset omhänderta egendo-&lt;br&gt;men och låta förstöra eller försälja den. Motsvarande gäller beträffande&lt;br&gt;injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i männi-&lt;br&gt;skokroppen. Däremot kan annan egendom som kan skada patienten och&lt;br&gt;som omhändertagits inte förstöras eller försäljas enligt LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns bestäm-&lt;br&gt;melser om befogenheter att ingripa när sådan egendom som kan vara till&lt;br&gt;men för vården eller ordningen på institutionen påträffas där. Den egen-&lt;br&gt;dom som får tas om hand är bl. a. narkotika och alkoholhaltiga drycker&lt;br&gt;samt injektionssprutor och kanyler. Också när vård ges med stöd av&lt;br&gt;socialtjänstlagen kan sådan egendom tas om hand under vissa förutsätt-&lt;br&gt;ningar. De kontrollåtgärder som får vidtas enligt LVU och LVM är gransk-&lt;br&gt;ning av försändelser, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen bör endast de befogenheter som nyss har&lt;br&gt;nämnts finnas i framtiden inom den psykiatriska tvångsvården. Bered-&lt;br&gt;ningen anser att en tvångslagstiftning på psykiatrins område och även&lt;br&gt;LVU, LVM och socialtjänstlagen skulle vinna på att de i huvudsak likarta-&lt;br&gt;de bestämmelserna om befogenheterna samlas i en särskild lag. Detta&lt;br&gt;skulle göra regleringen mer överskådlig. Det är enligt beredningen också&lt;br&gt;önskvärt att bestämmelserna är enhetliga så långt det är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen anser således att bestämmelserna om ifrågavarande&lt;br&gt;befogenheter skall samlas i en särskild lag, medan andra tillåtna tvångsåt-&lt;br&gt;gärder på psykiatrins område skulle framgå av den av beredningen före-&lt;br&gt;slagna lagen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del finner jag det i och för sig önskvärt med största möjliga&lt;br&gt;enhetlighet vid utformningen av de här berörda befogenhetsreglerna.&lt;br&gt;Emellertid anser jag det mindre lämpligt att reglera vissa tvångsåtgärder&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom psykiatrin vid sidan av en lag om psykiatrisk tvångsvård. Bered-&lt;br&gt;ningsförslaget leder till att möjligheterna for den enskilde patienten att&lt;br&gt;samlat ta del av föreskrifterna om psykiatrins tvångsåtgärder minskar.&lt;br&gt;Vård enligt de sociala vårdlagarna ges för övrigt inte på samma vårdinrätt-&lt;br&gt;ningar som psykiatrisk vård och en för den sociala och den psykiatriska&lt;br&gt;vården gemensam lag skulle därför behöva uppta vissa särregler. De vins-&lt;br&gt;ter från samordningssynpunkt som skulle kunna uppnås med socialbered-&lt;br&gt;ningens förslag skulle därmed begränsas. Jag är därför inte beredd att&lt;br&gt;föreslå en särskild lag enligt beredningens modell. Tillåtna tvångsåtgärder&lt;br&gt;bör i stället direkt framgå av den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;br&gt;Därvid kan i stor utsträckning beaktas önskemål om en enhetlig utform-&lt;br&gt;ning i här aktuella avseenden vid jämförelse med de sociala vårdlagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser liksom socialberedningen att patienterna bör förbjudas att&lt;br&gt;inneha narkotika, alkoholdrycker eller andra berusningsmedel samt injek-&lt;br&gt;tionssprutor och kanyler. En patient bör inte heller få inneha annan&lt;br&gt;egendom som kan skada honom själv eller annan eller vara till men för&lt;br&gt;vården eller ordningen på vårdinrättningen. Som sådan egendom kan&lt;br&gt;räknas t. ex. gamla läkemedel, haschpipor och tillhyggen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag övergår nu till att behandla frågan om i vilken utsträckning gransk-&lt;br&gt;ning av patientens försändelser bör få ske eller när han bör få underkastas&lt;br&gt;kroppsvisitation eller kroppsbesiktning för kontroll av att han inte innehar&lt;br&gt;skadlig egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag redan har nämnt motiveras rätten enligt LSPV att kontrollera&lt;br&gt;innehållet i handlingar ställda till patienten och att hålla kvar sådana&lt;br&gt;handlingar med behandlingshänsyn samt med att ordningen och säkerhe-&lt;br&gt;ten på sjukhuset måste upprätthållas. Motsvarande åtgärder beträffande&lt;br&gt;handlingar som patienten sänder sker för att skydda patienten mot att i&lt;br&gt;skriftlig form uttrycka sig på sådant sätt att han eller hon kan råka illa ut.&lt;br&gt;Enligt vad jag har inhämtat förekommer numera sällan granskning av&lt;br&gt;brev.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser liksom socialberedningen att reglerna om kontroll och kvarhål-&lt;br&gt;lande av försändelser bör utformas enbart med inriktning på att skydda&lt;br&gt;patienternas hälsa och nå framgång med behandlingen. Eftersom strävan&lt;br&gt;bör vara att ge tvångsvård under så öppna former som möjligt kan nödvän-&lt;br&gt;digheten av att behålla nuvarande möjlighet att granska innehållet i för-&lt;br&gt;sändelser från en patient ifrågasättas. Brevcensur bör, framför allt av&lt;br&gt;hänsyn till patientens integritet, inte vara tillåten i en ny lagstiftning. Jag&lt;br&gt;vill också peka på att frivilligt vårdade patienter, som kan ha lika allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningar som tvångsvårdade patienter, själva får ta ansvar för&lt;br&gt;innehållet i sina försändelser. En patient som ges tvångsvård bör sålunda&lt;br&gt;enligt min mening få sända försändelser utan kontroll. Denna ståndpunkt&lt;br&gt;stämmer överens med vad som förordas i den förut nämnda Europarådsre-&lt;br&gt;kommendationen. Om en patient genom att skicka en försändelse begår en&lt;br&gt;brottslig handling, får detta bedömas enligt de regler som gäller beträffan-&lt;br&gt;de en sådan handling och åtgärder vidtas därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna är andra när det gäller försändelser till en patient. En&lt;br&gt;försändelse kan innehålla t. ex. narkotika, alkohol eller andra berusnings-&lt;br&gt;medel. Vidare kan försändelsen innehålla vapen eller annat som kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;användas för att skada patienten själv eller andra. Behovet att upprätthålla&lt;br&gt;ordning och säkerhet på en vårdinrättning torde i detta hänseende sam-&lt;br&gt;manfalla med behandlingshänsyn för en enskild patient. Ett brev eller en&lt;br&gt;annan försändelse till en patient bör därför få öppnas och granskas för&lt;br&gt;kontroll av att den inte innehåller sådan skadlig egendom. Därmed är inte&lt;br&gt;sagt att granskningen också bör omfatta det skriftliga innehållet i ett brev&lt;br&gt;eller en annan handling till en patient. Visserligen kan som beredningen&lt;br&gt;har påpekat innehållet i vissa fall tänkas få negativa verkningar på patien-&lt;br&gt;tens hälsotillstånd och motverka hans tillfrisknande. Hänsynen till patien-&lt;br&gt;tens integritet väger emellertid tungt också i detta fall. Jag ansluter mig&lt;br&gt;därför till beredningens uppfattning att granskningen av försändelser till&lt;br&gt;en patient inte bör få avse det skriftliga innehållet. Befogenheten att&lt;br&gt;besluta i fråga om granskning bör i princip ligga på lednings- eller spe-&lt;br&gt;cialistläkarnivå. Om det finns särskilda skäl, bör granskningsuppgiften få&lt;br&gt;delegeras till en annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nära sammanhängande med rätten att kommunicera skriftligen är rät-&lt;br&gt;ten till muntlig kommunikation, som i detta sammanhang avser rätten att&lt;br&gt;telefonera och rätten att ta emot besök. För närvarande är huvudprincipen&lt;br&gt;att telefonering och besök är tillåtna. Som jag nyss redogjort för finns det&lt;br&gt;emellertid en möjlighet att med stöd av den allmänt formulerade tvångs-&lt;br&gt;bestämmelsen i LSPV avlyssna en patient som telefonerar och att förvägra&lt;br&gt;honom eller henne att telefonera eller att ta emot besök. Dessa åtgärder får&lt;br&gt;vidtas endast om det anses nödvändigt med hänsyn till ändamålet med&lt;br&gt;vården eller för att skydda patienten själv eller omgivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar socialberedningens uppfattning att en patient i princip bör ha&lt;br&gt;rätt till muntlig kommunikation utan särskilda restriktioner. Undantag&lt;br&gt;bör göras endast om behandlingshänsyn kräver det. Jag har nyss nämnt att&lt;br&gt;det i vissa situationer bör vara möjligt att av behandlingsskäl besluta om&lt;br&gt;restriktioner beträffande besök hos en patient (se föregående avsnitt om&lt;br&gt;användningen av vissa tvångsåtgärder). Motsvarande skäl torde inte före-&lt;br&gt;ligga beträffande telefonering. Någon särskild begränsning i utnyttjandet&lt;br&gt;av telefon bör således inte kunna beslutas, och telefonavlyssning bör inte&lt;br&gt;vara tillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med kroppsvisitation avses kontroll av en patients kläder, persedlar,&lt;br&gt;väskor m. m. En ytlig kroppsbesiktning innebär en granskning av de delar&lt;br&gt;av den nakna kroppen som är synliga. Även armhålorna, håret och fotsu-&lt;br&gt;lorna får undersökas. Däremot innefattar ytlig kroppsbesiktning inte mer&lt;br&gt;ingripande undersökning som t. ex. vaginal- eller rektalundersökning. Med&lt;br&gt;fullständig kroppsbesiktning avses en undersökning också av kroppens&lt;br&gt;håligheter. Socialberedningen föreslår att det i fortsättningen skall bli&lt;br&gt;tillåtet med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning för att söka efter&lt;br&gt;skadlig egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det nödvändigt att ha möjligheter att undersöka&lt;br&gt;om en patient som ges psykiatrisk tvångsvård bär på sig narkotika eller&lt;br&gt;annan skadlig egendom. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning kan&lt;br&gt;inte undvaras för sådant ändamål. Som socialberedningen har anfört utgör&lt;br&gt;fullständig kroppsbesiktning en i hög grad integritetskränkande åtgärd&lt;br&gt;som bör tillåtas bara om det finns ett uttalat behov av en sådan åtgärd.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den sociala regleringen beträffande tvångsvård av missbrukare och&lt;br&gt;unga tillåts endast kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Det finns&lt;br&gt;skäl som talar för att behovet av kroppsbesiktning för att leta efter narkoti-&lt;br&gt;ka eller annan skadlig egendom inte är väsentligt större när det gäller&lt;br&gt;patienter som ges psykiatrisk tvångsvård än beträffande dem som vårdas&lt;br&gt;på grund av t. ex. missbruk enligt de sociala vårdlagarna. Frågan om det&lt;br&gt;finns behov av ytterligare kontrollåtgärder, såsom fullständig kroppsbe-&lt;br&gt;siktning, har emellertid berörts i förarbetena till den nya lagen om tvångs-&lt;br&gt;vård av vuxna missbrukare (prop. 1987/88:147 s. 107). Därvid framhölls&lt;br&gt;att detta är en fråga som berör inte endast LVM utan flera närliggande&lt;br&gt;lagstiftningsområden, bl. a. den psykiatriska tvångsvården. Regeringen har&lt;br&gt;därefter gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av under-&lt;br&gt;sökningar som behöver göras inom de aktuella lagstiftningsområdena och&lt;br&gt;att föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas. Uppdra-&lt;br&gt;get har nyligen redovisats till regeringen. Ärendet skall nu beredas ytterli-&lt;br&gt;gare inom socialdepartementet. Mot nu angiven bakgrund anser jag att&lt;br&gt;ifrågavarande befogenheter att göra kroppsundersökning i nuläget bör&lt;br&gt;begränsas till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika missförstånd bör påpekas att undersökningar kan behö-&lt;br&gt;va göras på en patient av andra skäl än för att söka efter narkotika eller&lt;br&gt;annan skadlig egendom. En bestämmelse om kroppsvisitation och ytlig&lt;br&gt;kroppsbesiktning utgör naturligtvis inte ett hinder mot erforderliga under-&lt;br&gt;sökningar av medicinska skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Egendom som inte får innehas men som påträffas hos en patient eller&lt;br&gt;ankommer till en patient bör få tas om hand. Detsamma bör gälla sådan&lt;br&gt;egendom som påträffas på en vårdinrättning utan att det finns någon känd&lt;br&gt;ägare till den. Beslut om omhändertagande av egendom bör fattas av&lt;br&gt;chefsöverläkaren med möjlighet till delegering till en annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande regler skall överläkaren låta förstöra alkoholhaltiga dryc-&lt;br&gt;ker och andra berusningsmedel liksom injektionssprutor och kanyler som&lt;br&gt;tagits om hand. Enligt min mening bör från behandlingssynpunkt en&lt;br&gt;motsvarande reglering i en ny lagstiftning omfatta inte endast sådan egen-&lt;br&gt;dom utan även haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att&lt;br&gt;användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som&lt;br&gt;påträffas på en vårdinrättning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.5.3 Rapporteringsskyldighet om användningen av tvångsåtgärder&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Chefsöverläkaren skall vara skyldig att i den utsträck-&lt;br&gt;ning och den ordning som socialstyrelsen anger fortlöpande lämna&lt;br&gt;styrelsen uppgifter om tvångsvårdens omfattning, innefattande&lt;br&gt;även upplysningar om medicinska behandlingar som sker med&lt;br&gt;tvång och om användningen av särskilda tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag innehåller ingen uttrycklig motsvarighet till&lt;br&gt;mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;149&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV finns inga särskilda föreskrifter om uppgiftslämnande till socialsty-&lt;br&gt;relsen om vård enligt lagen. Styrelsen har under åren 1983-1988 som ett&lt;br&gt;led i sin tillsynsfunktion fortgående insamlat vissa data om avslutade&lt;br&gt;vårdtillfällen enligt LSPV /socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:69)&lt;br&gt;om rapportering av vårdtillfällen enligt LSPV/. Dessa uppgifter har utnytt-&lt;br&gt;jats i styrelsens tillsyn och planering av LSPV-vården. Uppgifterna har&lt;br&gt;lämnats till socialstyrelsen av den för LSPV-vården ansvarige läkaren.&lt;br&gt;Insamlade data innehåller bl. a. uppgifter om tvångsvårdstidens längd och&lt;br&gt;fastställd diagnos. En sammanställning och utvärdering av insamlat mate-&lt;br&gt;rial har påbörjats (SOSFS 1989:4). Fortlöpande uppföljning och djupare&lt;br&gt;studier av användningen av tvångsåtgärder förekommer inte för närvaran-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skyldighet att rapportera samtliga genomförda psykokirurgiska in-&lt;br&gt;grepp finns sedan början av 1980-talet /socialstyrelsens föreskrifter&lt;br&gt;(SOSFS 1981:124) om rapportering till styrelsen om psykokirurgiska in-&lt;br&gt;grepp/. Socialstyrelsen har med hänsyn till den speciella karaktär som&lt;br&gt;kännetecknar den psykokirurgiska verksamheten bedömt det som nödvän-&lt;br&gt;digt att följa utvecklingen av den. Påpekas bör att under senare år har&lt;br&gt;psykokirurgiska ingrepp genomförts i mycket begränsad utsträckning och&lt;br&gt;endast på frivilligt vårdade patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har till uppgift att utöva tillsyn över landstingskommuner-&lt;br&gt;nas hälso- och sjukvård. Detta framgår av HSL. LSPV upptar därjämte en&lt;br&gt;bestämmelse om att socialstyrelsen är tillsynsmyndighet när det gäller&lt;br&gt;efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.&lt;br&gt;Med tillsynsfunktionen följer en befogenhet att inhämta de upplysningar&lt;br&gt;om vården som behövs för tillsynsändamål. Sekretesslagen (1980:100)&lt;br&gt;öppnar möjlighet för landstingskommunerna att lämna ut också uppgifter&lt;br&gt;som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen till socialstyrelsen, om&lt;br&gt;uppgifterna behövs där för tillsynen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har som jag nyss redovisat inhämtat vissa uppgifter från&lt;br&gt;de läkare som ansvarar för vård enligt LSPV om avslutade vårdtillfällen&lt;br&gt;enligt lagen. Med dessa uppgifter som underlag har styrelsen gjort&lt;br&gt;sammanställningar över tvångsvårdstillfällena med avseende på intag-&lt;br&gt;ningssätt, diagnos, varaktighet och försöksutskrivning m. m. Frånsett ett&lt;br&gt;krav på uppgifter om eventuellt genomförda psykokirurgiska ingrepp (i&lt;br&gt;praktiken enbart avseende frivillig vård) synes emellertid inte någon fort-&lt;br&gt;löpande rapportering om medicinsk behandling med tvång eller om andra&lt;br&gt;tvångsåtgärder ha begärts av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med den insamling av data över vårdtillfällen som förekommit&lt;br&gt;har varit att få närmare kännedom om och överblick över tvångsvårdens&lt;br&gt;omfattning och utveckling. Uppgifterna har använts för socialstyrelsens&lt;br&gt;tillsyn och planering rörande vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;150&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också fortsättningsvis bör möjlighet finnas for tillsynsmyndigheten att&lt;br&gt;inhämta motsvarande uppgifter om tillämpningen av en ny tvångsvårds-&lt;br&gt;lagstiftning. Det är emellertid angeläget att därutöver kunna följa också&lt;br&gt;själva tvångsanvändningen under vårdtillfällena. Som jag tidigare har&lt;br&gt;nämnt (avsnitt 2.1) varierar omfattningen av tvångsinsatser mellan olika&lt;br&gt;delar av landet, liksom mellan olika sjukhus och kliniker. För den enskil-&lt;br&gt;des trygghet och för utveckling av vården är det därför enligt min mening&lt;br&gt;speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och studera användningen av&lt;br&gt;olika typer av tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att chefsöverläkaren bör åläggas skyldighet att fortlö-&lt;br&gt;pande på det sätt socialstyrelsen närmare anger lämna uppgifter till styrel-&lt;br&gt;sen om tvångsvårdens omfattning inkl, användningen av tvångsmedicine-&lt;br&gt;ring och annan tvångsbehandling vid den enhet han har ansvar för. Upp-&lt;br&gt;giftsskyldigheten bör utformas så att intresset av generell information om&lt;br&gt;användningen av tvång inte kommer i konflikt med intresset av att skydda&lt;br&gt;patientens personliga integritet. Antalet personrelaterade uppgifter bör&lt;br&gt;således begränsas så långt det över huvud taget är möjligt. Inom hälso-och&lt;br&gt;sjukvården gäller sekretess för uppgifter om enskilds personliga förhållan-&lt;br&gt;den, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde&lt;br&gt;eller någon honom närstående lider men. Nämnas kan att hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdssekretessen följer med uppgifterna till socialstyrelsen när uppgif-&lt;br&gt;terna behövs där för tillsyn (se 7 kap. 1 § sekretesslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är ett vidgat uppgiftslämnande av stor betydelse för&lt;br&gt;en effektivisering av socialstyrelsens tillsyn av den psykiatriska tvångsvår-&lt;br&gt;den. Ändamålet med uppgiftsskyldigheten bör vara att få underlag för att&lt;br&gt;kunna studera användningen av bl. a. tvångsmedicinering, bältesläggning,&lt;br&gt;isolering och besöksförbud. Enligt min mening bör insamlade uppgifter&lt;br&gt;bearbetas av socialstyrelsen och närmare analyseras, t. ex. med hänsyn till&lt;br&gt;diagnos, personalsituation och vårdorganisation. Det kan vara av särskilt&lt;br&gt;intresse att utreda varför vissa län eller vårdenheter använder mer tvång&lt;br&gt;än andra och vilka faktorer som kan inverka på en förändring av använd-&lt;br&gt;ningen av tvång. Jag vill med andra ord framhålla vikten av att uppgifter-&lt;br&gt;na inte begränsas till en redovisning i statistiska tabeller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om uppgiftsskyldighet av nu angiven omfattning bör självfallet&lt;br&gt;gälla endast inom den psykiatriska tvångsvården. Den fortlöpande kun-&lt;br&gt;skap socialstyrelsen får genom bearbetning av de insamlade uppgifterna&lt;br&gt;kan emellertid komma till användning också inom andra delar av psykia-&lt;br&gt;trin och utgöra ett värdefullt instrument för styrelsen vid dess tillsyn och&lt;br&gt;planering av vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör socialstyrelsen publicera kartläggningarna av&lt;br&gt;användningen av tvångsåtgärder på lämpligt sätt. Genom publicering&lt;br&gt;underlättas en kunskapsåterföring till såväl enskilda läkare som medicinsk&lt;br&gt;och övrig ledning av vården. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.1) utgör&lt;br&gt;vidare en erfarenhetsåterföring en förutsättning för utveckling av vården&lt;br&gt;och en viktig grund för fördjupade studier och forskningsinsatser. En ökad&lt;br&gt;medvetenhet om hur tvångsåtgärder används kan leda till en mer restriktiv&lt;br&gt;användning av sådana åtgärder inom psykiatrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;151&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.5.4 Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Patienten får ges tillstånd att vistas utanför sjukvårds-&lt;br&gt;inrättningens område en viss del av vårdtiden. Tillståndet får ges för&lt;br&gt;återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får&lt;br&gt;kombineras med särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om förhållandena kräver det, får tillstånd att vistas utanför sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättningens område återkallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Överläkaren får ge patienten tillstånd att&lt;br&gt;under pågående tvångsvård vistas utanför sjukhuset under en viss tid, när&lt;br&gt;detta kan ha betydelse för patientens rehabilitering. Beredningen föreslår&lt;br&gt;med andra ord regler som medger kortare permissioner. Däremot föreslås&lt;br&gt;inte någon motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning. (Se&lt;br&gt;betänkandet s. 241 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig över beredningens&lt;br&gt;förslag i denna del har i huvudsak uppehållit sig vid frågan om försöksut-&lt;br&gt;skrivning. Det kan antas att de instanser som är generellt positiva till&lt;br&gt;socialberedningens betänkande också instämmer i förslaget att slopa för-&lt;br&gt;söksutskrivningsinstitutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta som har yttrat sig beträffande försöksutskrivning, bl. a. social-&lt;br&gt;styrelsen, psykiatriska nämnden, vissa utskrivningsnämnder, hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdens ansvarsnämnd, JO, Svenska Läkaresällskapet, Svenska Psy-&lt;br&gt;kiatriska Föreningen och vissa kommuner, går emot förslaget att avskaffa&lt;br&gt;nuvarande möjlighet till försöksutskrivning. Man anser att försöksutskriv-&lt;br&gt;ning är ett utmärkt instrument för patientens rehabilitering och förbere-&lt;br&gt;delse för definitiv utskrivning. Försöksutskrivningsinstitutet möjliggör&lt;br&gt;också en smidigare form av återtagning till sjukhuset vid en eventuell&lt;br&gt;försämring. Skulle möjligheten till försöksutskrivning avskaffas skulle en-&lt;br&gt;ligt en del instanser antalet vårdintyg stiga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa instanser, bl. a. psykiatriska nämnden, anser att man bör överväga&lt;br&gt;att skärpa tillämpningen av nuvarande regler så att alltför långa försöksut-&lt;br&gt;skrivningar undviks. Nämnden anför att förlängning efter ett år bör ske&lt;br&gt;endast om särskilda skäl föreligger och i sådant fall beslutas av utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden. Svenska Läkaresällskapet föreslår en begränsning av tiden&lt;br&gt;för försöksutskrivning till sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 LSPV finns det regler om tillstånd för patienten att vistas på egen hand&lt;br&gt;utom sjukhusområdet och regler om försöksutskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Permission m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet användes vid&lt;br&gt;LSPV:s tillkomst som en gemensam beteckning för utsträckt frigång och&lt;br&gt;permission (prop. 1966:53 s. 187). Utsträckt frigång var att skilja från&lt;br&gt;frigång, som bara avsåg vistelse på egen hand inom sjukhusområdet. Med&lt;br&gt;utsträckt frigång menades vistelse utom sjukhusområdet för att utföra&lt;br&gt;stadigvarande arbete men med bibehållande av bostad på sjukhuset. Per-&lt;br&gt;mission betydde annan vistelse utom sjukhusområdet, eventuellt för besök&lt;br&gt;på annan ort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV kan en patient få tillstånd att vistas på egen hand utom&lt;br&gt;sjukhusområdet, om det inte medför fara för annans personliga säkerhet&lt;br&gt;eller hans eget liv. Ett tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.&lt;br&gt;Sådana föreskrifter kan enligt tillämpningskungörelsen till LSPV avse&lt;br&gt;vistelseort, bostad, utbildning, arbetsanställning, förfogande över arbets-&lt;br&gt;förtjänst eller andra tillgångar, förbud att använda alkoholhaltiga drycker&lt;br&gt;eller andra berusningsmedel, förbud att besöka viss ort eller viss person&lt;br&gt;samt skyldighet att underkasta sig läkarvård eller annan vård eller behand-&lt;br&gt;ling. Enligt kungörelsen skall patientens journal innehålla uppgift om&lt;br&gt;tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet och särskilda före-&lt;br&gt;skrifter i samband därmed samt om återkallelse av sådant tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1983 infördes i förtydligande syfte en bestämmelse i&lt;br&gt;kungörelsen om skyldighet för överläkaren att se till att sådan kontakt hålls&lt;br&gt;med en patient som har fått tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus-&lt;br&gt;området, att frågan om utskrivning kan prövas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet eller återkallel-&lt;br&gt;se av sådant tillstånd beslutas beträffande P-fallen av överläkaren, som&lt;br&gt;beträffande viss patient kan överlåta åt annan läkare vid sjukhuset att fatta&lt;br&gt;sådana beslut (se avsnitt 3.1.2 under rubriken Bakgrund och gällande rätt&lt;br&gt;om P-, N-, O- och PN-fall). I övriga fall beslutar utskrivningsnämnden om&lt;br&gt;sådana tillstånd. Nämnden får dock beträffande viss patient överlåta på&lt;br&gt;överläkaren att besluta i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivning på försök&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till LSPV anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s.&lt;br&gt;197) att utskrivning på försök syntes ha sin största betydelse när det gällde&lt;br&gt;kriminellt belastade patienter. Dock skulle utskrivning på försök också&lt;br&gt;annars kunna vara av värde i vissa fall. Att göra försöksutskrivning till ett&lt;br&gt;normalt inslag i vården av psykiskt sjuka fann föredraganden dock inte&lt;br&gt;lämpligt. Avvikelserna från vad som gällde för kroppsligt sjuka patienter&lt;br&gt;borde inte vara fler än som var absolut oundgängligt. Föredragandens&lt;br&gt;uppfattning kom till uttryck i LSPV genom kravet på särskilda skäl för att&lt;br&gt;utskrivning på försök skall få användas. Innebörden är att det skall förelig-&lt;br&gt;ga särskilda skäl att välja försöksutskrivning inte bara i stället för kvarhåll-&lt;br&gt;ning på sjukhuset utan också i stället för slutlig utskrivning. Som ytterliga-&lt;br&gt;re förutsättning gäller att försöksutskrivningen inte medför fara för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller för eget liv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;153&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försöksutskrivning kan kombineras med föreskrifter i samma hänseen- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;den som vid permission. Vidare kan patienten i samband med försöksut- Bilaga 1&lt;br&gt;skrivning ställas under tillsyn av en lämplig person. De nyss nämnda&lt;br&gt;bestämmelserna i tillämpningskungörelsen med krav på att kontakt hålls&lt;br&gt;med patienten så att frågan om utskrivning kan prövas fortlöpande gäller&lt;br&gt;även vid försöksutskrivning. Överläkaren är således skyldig att under&lt;br&gt;försöksutskrivningen hålla sådan kontakt med patienten att han kan bilda&lt;br&gt;sig en uppfattning om patientens tillstånd och de åtgärder som han eventu-&lt;br&gt;ellt bör vidta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientens journal skall innehålla uppgift om utskrivning på försök, om&lt;br&gt;särskilda föreskrifter och om tillsyn av lämplig person. Journalen skall&lt;br&gt;vidare innehålla uppgift om återintagning under utskrivning på försök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försöksutskrivning skall avse viss tid, högst sex månader. Denna tid kan&lt;br&gt;förlängas med högst sex månader åt gången.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är en uppgift för överläkaren att besluta om utskrivning på försök&lt;br&gt;beträffande P-fallen. Överläkaren kan hänskjuta frågan till utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden. Det är utskrivningsnämnden som beslutar om försöksutskriv-&lt;br&gt;ning av nämndfallen, dvs. N-, O- och PN-fall. När anledning föreligger till&lt;br&gt;utskrivning på försök av sådana fall, skall överläkaren ofördröjligen anmä-&lt;br&gt;la detta hos nämnden. Beslut om återtagning av försöksutskriven patient&lt;br&gt;fattas av överläkaren, som kan delegera beslutanderätten till en annan&lt;br&gt;läkare vid sjukhuset beträffande en viss patient.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 3.5.2) bör det i det&lt;br&gt;enskilda fallet övervägas om det är nödvändigt att hålla patienten inlåst.&lt;br&gt;Möjligheten till inlåsning behöver inte alltid utnyttjas. Liksom vid frivillig&lt;br&gt;vård kan patientens rörelsefrihet bli föremål för överenskommelse mellan&lt;br&gt;honom och personalen. Patientens möjligheter att vistas utanför vårdav-&lt;br&gt;delningen eller vårdinrättningens område bestäms av hans tillstånd och&lt;br&gt;rutinerna vid inrättningen. Man kan därför inte bedöma vaije vistelse&lt;br&gt;utanför vårdavdelningen som en s. k. friförmån. Det kan i stället, som&lt;br&gt;beredningen anger, vara fråga om en naturlig del av vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en del fall kan det finnas behov av att en patient får tillstånd att under&lt;br&gt;en viss tid vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen kan det vara nödvändigt att pröva hur en patient klarar sig på egen&lt;br&gt;hand utanför inrättningen. Tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningens område kan således behövas för att förbereda att tvångsvården&lt;br&gt;upphör, men även andra skäl kan i vissa fall motivera ett sådant tillstånd.&lt;br&gt;En patient bör därför kunna ges permission under en del av vårdtiden.&lt;br&gt;Självfallet bör permission ges endast under förutsättning att patientens&lt;br&gt;hälsotillstånd och omständigheterna i övrigt medger det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en permission bestämmer man i förväg den tid som vistelsen utan-&lt;br&gt;för sjukhuset skall omfatta. Ett beslut om permission bör givetvis fattas&lt;br&gt;efter överenskommelse med patienten av den läkare som har ansvaret för&lt;br&gt;vården. Som beredningen anger finns det inte anledning att föreslå någon&lt;br&gt;längsta tid för permissionens varaktighet eller regler om förlängning av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;154&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;permission. De allmänna reglerna om att tvångsvården skall upphöra så Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;snart den inte är absolut nödvändig sätter en yttersta gräns for hur länge en Bilaga 1&lt;br&gt;permission skall kunna pågå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen motiveras det nuvarande försöksutskrivnings-&lt;br&gt;institutet i huvudsak med möjligheterna att ge patienten föreskrifter. Om&lt;br&gt;patienten bryter mot någon föreskrift, skall han kunna återintas på sjukhu-&lt;br&gt;set. Beredningens förslag att slopa försöksutskrivningen bygger på att&lt;br&gt;stödet till patienten så långt möjligt skall ges i frivilliga former och när&lt;br&gt;patienten är kvar i sin vanliga miljö. De begränsade vårdtider med tvång&lt;br&gt;vid akut behov av vård som socialberedningen föreslår bedömer bered-&lt;br&gt;ningen inte ge utrymme för försöksutskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet försöksutskrivningar enligt LSPV var under slutet av 1970-talet&lt;br&gt;över 10000 per år. Under år 1985 uppgick motsvarande antal till ca8000.&lt;br&gt;Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen uppgick antalet försöksut-&lt;br&gt;skrivningar under år 1988 till ca 6 700. Antalet återintagningar från för-&lt;br&gt;söksutskrivningar var år 1979 ca 9 000, år 1985 ca 4 200 och år 1988 (enligt&lt;br&gt;preliminära uppgifter) ca 3 500. Även antalet en viss dag försöksutskrivna&lt;br&gt;har sjunkit. Vid årsskiftet 1983/84 fanns det ca 4 700 försöksutskrivna&lt;br&gt;patienter. Detta antal hade vid årsskiftet 1988/89 sjunkit till ca 3 200. Av&lt;br&gt;dessa hade ca 1900 varit försöksutskrivna mindre än sex månader. För-&lt;br&gt;söksutskrivna mer än tre år hade 130 patienter varit. Vissa hade varit&lt;br&gt;försöksutskrivna mer än tio år. Även om tillämpningen av försöksutskriv-&lt;br&gt;ning har minskat under senare år, är den fortfarande omfattande. Det vill&lt;br&gt;synas som om kravet på särskilda skäl för försöksutskrivning i praktiken&lt;br&gt;har blivit åtskilligt uttunnat. Det är inte heller ovanligt att försöksutskriv-&lt;br&gt;ning förlängs och på så sätt fortgår under avsevärd tid sammanlagt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar socialberedningens principiella uppfattning att tvångsvård bör&lt;br&gt;upphöra så snart patienten kan klara att leva utanför vårdinrättningen.&lt;br&gt;Detta gäller också när patienten behöver stöd av t. ex. den öppna psykia-&lt;br&gt;triska verksamheten eller socialtjänsten. Jag vill i sammanhanget under-&lt;br&gt;stryka angelägenheten av att möjligheterna till samverkan med social-&lt;br&gt;tjänst, arbetsmarknadsmyndigheter m. fl. noga tas tillvara när patienten är&lt;br&gt;intagen på en vårdinrättning så att upphörande av tvångsvården underlät-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från läkarhåll har under remissbehandlingen framhållits att det finns&lt;br&gt;fall då patienten mår bäst av att relativt snart få lämna vårdinrättningen&lt;br&gt;samtidigt som detta är möjligt endast om det sker under vissa villkor.&lt;br&gt;T. ex. kan det vara en förutsättning för att patienten i ett tidigt skede skall&lt;br&gt;kunna bo ute i samhället att denne i viss utsträckning får fortsatt stöd från&lt;br&gt;vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att ett förfarande för försöksutskrivning av hittills-&lt;br&gt;varande modell och tillämpning inte är förenligt med de stränga rekvisit&lt;br&gt;för tvångsvård som jag har föreslagit i det föregående. Den nya lagstift-&lt;br&gt;ningen bör enligt min mening inte inrymma några bestämmelser om ett&lt;br&gt;särskilt försöksutskrivningsinstitut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det för psykiatrisk tvångsvård skall krävas bl. a. att patienten&lt;br&gt;har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på&lt;br&gt;annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;155&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;man inte bortse från att indikationerna for tvångsvård i viss mån kan&lt;br&gt;skifta i styrka vid olika tillfällen under det att vården pågår. Jag är&lt;br&gt;samtidigt medveten om behovet av att utforma lagstiftningen så att den&lt;br&gt;inte i en del fall hindrar en smidig övergång från tvångsvård till vård i&lt;br&gt;frivilliga former. Enligt min bedömning bör detta kunna tillgodoses om&lt;br&gt;permissionsregleringen byggs ut så att den ger uttryckligt stöd for att&lt;br&gt;patienten i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa en resterande tid av&lt;br&gt;tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen. Det är tydligt att utrym-&lt;br&gt;met för sådan tillståndsgivning blir betydligt mer begränsat än hittillsva-&lt;br&gt;rande tillämpning av försöksutskrivning. Ett sådant tillstånd bör emeller-&lt;br&gt;tid få ges, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att&lt;br&gt;förbereda att tvångsvården upphör. Jag återkommer till den närmare&lt;br&gt;regleringen av denna fråga i specialmotiveringen (avsnitt 7.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område bör enligt min&lt;br&gt;mening kunna kombineras med särskilda villkor. Patienten bör kunna&lt;br&gt;åläggas att iaktta särskilda villkor oavsett vilken del av vårdtiden tillstån-&lt;br&gt;det avser. Villkoren bör främst kunna avse skyldighet att underkasta sig&lt;br&gt;viss medicinering eller annan behandling, att hålla kontakt med en viss&lt;br&gt;person, att vistas på ett kommunalt eller enskilt vårdhem eller att besöka&lt;br&gt;en vårdcentral, socialtjänsten m.m. Villkor om bostad och arbete kan&lt;br&gt;tänkas bli aktuella undantagsvis. Såsom lagrådet har framhållit kan man&lt;br&gt;inte heller utesluta att behov kan finnas av förbud att vistas på viss plats&lt;br&gt;eller att ta kontakt med vissa personer. Detta bör beaktas vid utformning-&lt;br&gt;en av regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en av socialstyrelsen företagen inventering hade 55% av de vid&lt;br&gt;årsskiftet 1988/89 försöksutskrivna patienterna ålagts att följa föreskrifter&lt;br&gt;om behandling med neuroleptika i depåform. Depåbehandling var vanli-&lt;br&gt;gare bland P-fallen och O-fallen än bland N-fallen. Andelen depåbehandla-&lt;br&gt;de försöksutskrivna patienter ökade med försöksutskrivningstidens längd.&lt;br&gt;Av inventeringen framgår också att av de försöksutskrivna patienterna ca&lt;br&gt;13% hade försöksutskrivits till ett sjukhem eller någon annan vårdinrätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till uppgifterna om i vilken omfattning villkor om behand-&lt;br&gt;ling med långtidsverkande neuroleptika syns förekomma vill jag erinra om&lt;br&gt;de synpunkter som jag i det föregående har redovisat på frågan om an-&lt;br&gt;vändning av depåläkemedel under tvångsvård (avsnitt 3.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den konstruktion jag har förordat för möjligheterna att ge permission&lt;br&gt;innebär att en patient som fått tillåtelse att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område alltjämt är att anse som intagen för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. Den ansvarige läkaren på inrättningen har fortsatt skyldighet att&lt;br&gt;aktivt verka för patientens rehabilitering och att kontinuerligt pröva om&lt;br&gt;tvångsvården kan upphöra. Som ett led i vården av patienten bör återtag-&lt;br&gt;ning till vårdinrättningen kunna ske så länge vårdtiden löper. Självfallet&lt;br&gt;skall återtagning inte få tillgripas som en rent disciplinär åtgärd mot en&lt;br&gt;patient som har brutit mot de villkor som kan ha meddelats honom. Detta&lt;br&gt;framhölls för övrigt redan i förarbetena till LSPV. För återtagning bör&lt;br&gt;krävas att patientens psykiska tillstånd i förening med hans levnadsförhål-&lt;br&gt;landen i övrigt och hans inställning till vården är sådana att det inte finns&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;156&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon annan utväg än att fortsätta vården på sjukvårdsinrättningen. Möj-&lt;br&gt;lighet att utan att återintagning skett förlänga tvångsvården utöver maxi-&lt;br&gt;mum för pågående vårdperiod bör inte vara helt utesluten. I denna fråga&lt;br&gt;hänvisar jag till specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.6 Tvångsvårdens upphörande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: När det inte längre finns förutsättningar för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård skall genast beslutas att vården skall upphöra. Frågan&lt;br&gt;om tvångsvårdens upphörande skall övervägas fortlöpande. Regler&lt;br&gt;om att närstående till patienten eller andra personer skall kunna&lt;br&gt;begära att tvångsvården skall upphöra införs inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag stämmer i huvudsak överens med mitt för-&lt;br&gt;slag (se betänkandet s. 242 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet instanser har inte berört socialbered-&lt;br&gt;ningens förslag i denna del. Några remissinstanser har invänt mot bered-&lt;br&gt;ningens uttalande att det inte bör krävas att beslut om tvångsvårdens&lt;br&gt;upphörande skall fattas genast när något enstaka rekvisit tillfälligt inte är&lt;br&gt;uppfyllt. Vidare har någon enstaka remissinstans anfört att förutom pati-&lt;br&gt;enten även närstående bör kunna begära att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till LSPV (prop. 1966:53 s. 194) betecknade föredragande&lt;br&gt;statsrådet det som en viktig princip att förutsättningarna för kvarhållande&lt;br&gt;skulle prövas fortlöpande och att frågan om utskrivning skulle komma till&lt;br&gt;stånd inte skulle vara beroende av patientens initiativ.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt pröva om det&lt;br&gt;fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig vård. Patienten skall&lt;br&gt;omedelbart skrivas ut, om dennes tillstånd eller förutsättningarna i något&lt;br&gt;annat avseende ändras så att patienten inte längre kan beredas vård med&lt;br&gt;stöd av lagen. Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten även på en&lt;br&gt;annan specialindikation än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet.&lt;br&gt;Den som har tagits in på grund av vårdintyg får emellertid inte i något fall&lt;br&gt;hållas kvar med åberopande av e-indikationen (kriminalindikationen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten och vissa närstående samt förmyndare, gode män eller förval-&lt;br&gt;tare får göra ansökan om utskrivning. Det ankommer på överläkaren att&lt;br&gt;besluta om utskrivning beträffande P-fallen. Överläkaren kan dock hän-&lt;br&gt;skjuta denna fråga till utskrivningsnämnden. Som jag har nämnt tidigare&lt;br&gt;är det emellertid utskrivningsnämnden som beslutar om utskrivning av de&lt;br&gt;s.k. nämndfallen (se avsnitt 3.1.2). Överläkaren skall, när han anser att&lt;br&gt;vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten kan överklaga läkares beslut om avslag på en ansökan om&lt;br&gt;utskrivning hos utskrivningsnämnden. Ansökan om utskrivning hos ut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrivningsnämnden görs skriftligen. Tidigare var utskrivningsnämnden&lt;br&gt;inte skyldig att pröva en ansökan oftare än var tredje månad. Sedan den 1&lt;br&gt;januari 1983 gäller emellertid att nämnden inte är skyldig att pröva ansö-&lt;br&gt;kan förrän en månad förflutit från prövning av en tidigare ansökan (prop.&lt;br&gt;1981/82:72, SoU 53, rskr. 383).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar socialberedningens uppfattning att psykiatrisk tvångsvård bör&lt;br&gt;upphöra så snart förutsättningar för vidare tvångsvård inte längre är&lt;br&gt;uppfyllda. Detta innebär att frågan om förutsättningarna för sådan vård&lt;br&gt;alltjämt är för handen liksom för närvarande måste övervägas fortlöpande&lt;br&gt;av den ansvarige läkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen bör det dock inte krävas att ett beslut om&lt;br&gt;tvångsvårdens upphörande skall fattas genast när något enstaka rekvisit&lt;br&gt;tillfälligt inte är uppfyllt. I stället bör enligt beredningen en mer bestående&lt;br&gt;förändring få avvaktas, särskilt om det kan befaras att den iakttagna&lt;br&gt;förbättringen endast är tillfällig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Visserligen är — såsom beredningen pekat på — patientens situation&lt;br&gt;ofta mindre krisartad när vården har pågått en tid än vid intagningen. Som&lt;br&gt;jag tidigare har nämnt kan sålunda indikationerna för tvångsvård variera i&lt;br&gt;styrka under det att vården pågår. Från rättssäkerhetssynpunkt är det&lt;br&gt;emellertid enligt min mening viktigt att hålla fast vid att samtliga förut-&lt;br&gt;sättningar för tvångsvård skall vara uppfyllda för att vården skall få&lt;br&gt;fortsätta i denna form. Så snart förutsättningarna brister i något hänseen-&lt;br&gt;de, bör beslut fattas om att tvångsvården skall upphöra. Något hinder&lt;br&gt;finns inte för att den tvångsmässiga vården övergår i frivillig vård utan att&lt;br&gt;patienten behöver lämna vårdinrättningen. Jag vill framhålla att det kriti-&lt;br&gt;serade uttalandet av socialberedningen torde ha samband bl. a. med det av&lt;br&gt;beredningen uppställda kravet att vårdbehovet skall vara akut, ett krav&lt;br&gt;som jag för egen del enligt vad jag tidigare har angett inte anser lämpat att&lt;br&gt;lagfästa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning till frågan om tvångsvårdsrekvisitens varaktighet bör erin-&lt;br&gt;ras om att kravet att vårdbehovet inte skall kunna tillgodoses på annat sätt&lt;br&gt;än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning inte skall&lt;br&gt;förstås så att patienten under alla förhållanden måste vistas helt utan&lt;br&gt;avbrott på inrättningen. Detta har framgått av bl. a. att viss möjlighet skall&lt;br&gt;finnas till permission (avsnitt 3.5). Vidare är det ofrånkomligt att svårighe-&lt;br&gt;ter ibland kan uppstå att i den praktiska tillämpningen avgöra om en&lt;br&gt;vårdförutsättning brister. Bl. a. kan det i vissa fall vara svårt att ta ställning&lt;br&gt;till innebörden av att patienten ger uttryck för att han ändrat sin tidigare&lt;br&gt;negativa inställning till viss vård och behandling. Som regel skall detta leda&lt;br&gt;till att beslut fattas om att tvångsvården skall upphöra. Det är emellertid&lt;br&gt;nödvändigt att den ansvarige läkaren värderar om ett samtycke är allvar-&lt;br&gt;ligt menat och verkligen inbegriper all den vård som oundgängligen be-&lt;br&gt;hövs. Med den utformning som jag har förordat beträffande vårdförutsätt-&lt;br&gt;ningen som gäller patientens inställning till vården och med hänsyn till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;158&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den konverteringsmöjlighet som jag föreslår anser jag att tillämpnings-&lt;br&gt;problem av här antydd art bör kunna bemästras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt min mening viktigt att beslut om att tvångsvården skall&lt;br&gt;upphöra sker efter en kvalificerad prövning. Huvudregeln bör därför vara&lt;br&gt;att beslut fattas av chefsöverläkaren eller, på dennes uppdrag, av en&lt;br&gt;erfaren psykiater vid den enhet där patienten vårdas. Av särskilda skäl kan&lt;br&gt;det i vissa fall finnas behov av en möjlighet att delegera frågan också till en&lt;br&gt;annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser liksom socialberedningen att det inte bör ställas några formella&lt;br&gt;krav på hur en ansökan skall göras om att tvångsvården skall upphöra. En&lt;br&gt;muntligt framförd begäran av patienten bör vara tillräcklig. Vederbörande&lt;br&gt;läkare bör utan dröjsmål ta ställning till patientens begäran. Jag återkom-&lt;br&gt;mer i specialmotiveringen (avsnitt 7.1) till frågan om patientens möjlighe-&lt;br&gt;ter att överklaga ett avslag på ett sådant beslut hos en rättslig instans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut om tvångsvård berör i första hand patienten själv. Intresse-&lt;br&gt;motsättningar av olika slag kan finnas mellan patienten och anhöriga till&lt;br&gt;honom. Enligt min uppfattning bör därför i lagstiftningen inte tas in någon&lt;br&gt;motsvarighet till nuvarande regler om att annan än patienten kan begära&lt;br&gt;att tvångsvården skall upphöra. Detta utesluter inte att t. ex. närstående&lt;br&gt;kan biträda patienten på olika sätt med åtgärder i syfte att tvångsvården&lt;br&gt;skall upphöra. Givetvis skall en förvaltare eller god man som avses i&lt;br&gt;föräldrabalken kunna hemställa om tvångsvårdens upphörande, om en&lt;br&gt;sådan åtgärdd inte har gjorts inom föreskriven tid. Jag återkommer till&lt;br&gt;dessa situationer i specialmotiveringen (avsnitt 7.1).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.7 Stödperson m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt forslag: En stödperson skall utses när patienten begär det.&lt;br&gt;Också i annat fall skall en stödperson kunna utses, dock inte om&lt;br&gt;patienten motsätter sig det. Stödpersonen skall kunna bistå patien-&lt;br&gt;ten i personliga frågor så länge tvångsvården pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas vid domstolshand-&lt;br&gt;läggning av psykiatriska tvångsvårdsfrågor efter samma princip som&lt;br&gt;vid tvångsomhändertaganden enligt den sociala vårdlagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens forslag: En stödperson skall alltid utses när medgi-&lt;br&gt;vande till tvångsvård har begärts hos länsrätten, dvs. även om patienten&lt;br&gt;avböjer biträde av en stödperson. I första hand skall stödpersonens uppgift&lt;br&gt;vara att biträda patienten i samband med domstolprövningen. Rättshjälp&lt;br&gt;genom offentligt biträde beviljas om patienten begär det. (Se betänkandet&lt;br&gt;s. 243-245.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ungefär hälften av instanserna har tagit ställning till&lt;br&gt;förslaget att en särskild stödperson skall förordnas. Flertalet av dessa är i&lt;br&gt;och för sig positiva till förslaget men åtskilliga gör invändningar beträffan-&lt;br&gt;de förutsättningarna för att en stödperson skall förordnas. Ett femtontal&lt;br&gt;instanser ifrågasätter behovet av att särskilda stödpersoner utses eller&lt;br&gt;avstyrker förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;159&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den vanligaste invändningen är att en stödperson inte bör förordnas Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;mot patientens vilja. Psykiatriska nämnden anför att något annat inte Bilaga 1&lt;br&gt;skulle vara förenligt med strävandena att så långt möjligt låta patienten&lt;br&gt;själv bestämma i sina angelägenheter. En annan invändning som framförs&lt;br&gt;är att man bör begränsa antalet personer som skall närma sig en psykiskt&lt;br&gt;störd person och som får kännedom om mycket känsliga uppgifter om&lt;br&gt;patienten. SHSTF, som ställer sig tveksam till förslaget att utse stödper-&lt;br&gt;soner, anser att åtminstone i de fall patienten redan har en kontaktperson&lt;br&gt;bör antalet kontakter minimeras genom att denne person även utses till&lt;br&gt;stödperson. I flera yttranden framhålls att förordnande av stödperson inte&lt;br&gt;får påverka patientens möjligheter att få juridisk hjälp enligt rättshjälpsla-&lt;br&gt;gen. En del remissinstanser ställer sig kritiska till påståendet i beredning-&lt;br&gt;ens betänkande att offentliga biträden sällan vid handläggning hos utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden kan tillföra ärendet något av större värde och att de över&lt;br&gt;huvud taget haft svårt att på ett lämpligt sätt biträda klienten. Därvid&lt;br&gt;framhålls att förhållandet bör bli ett annat om prövning av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård flyttas över på domstol. Särskilt allmänna förvaltningsdomsto-&lt;br&gt;lar framhåller vikten av att det finns samma möjligheter att förordna ett&lt;br&gt;offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i ett mål om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård som i mål om tvångsomhändertaganden på det sociala området.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande förhållanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV innehåller inte några bestämmelser om stödperson. Det är emeller-&lt;br&gt;tid vid LSPV-vård i praktiken vanligt att en särskild kontaktman utses&lt;br&gt;bland vårdpersonalen för varje patient. Det förekommer att man i stället&lt;br&gt;för en enda kontaktman utser en grupp ur personalen. Inom socialtjänst-&lt;br&gt;lagstiftningen finns vissa bestämmelser om kontaktperson e. d. /10 § so-&lt;br&gt;cialtjänstlagen (1980:620), 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmel-&lt;br&gt;ser om vård av unga (LVU) och 9 § lagen (1988:870) om vård av missbru-&lt;br&gt;kare i vissa fall (LVM)/.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i 41 § rättshjälps-&lt;br&gt;lagen (1972:429) uppräknade ärendekategorier. I fråga om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård kan en patient få denna form av rättshjälp i ett ärende hos en&lt;br&gt;utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden, om ärendet angår intag-&lt;br&gt;ning enligt 8, 9 eller 10 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § LSPV.&lt;br&gt;Rättshjälp skall beviljas om det inte måste antas att det saknas behov av&lt;br&gt;biträde. Presumtionen är således för att rättshjälp skall beviljas. Presum-&lt;br&gt;tionsregeln infördes i samband med socialtjänstreformen förutom i ären-&lt;br&gt;den enligt LSPV också i mål enligt bl. a. LVU och LVM.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har framhållit att patienterna i praktiken ganska sällan&lt;br&gt;har juridisk hjälp i form av offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i&lt;br&gt;ärenden hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. Bered-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;160&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen har också tagit fasta på uppgifter som erhållits om att sådana&lt;br&gt;biträden sällan kunnat tillföra ärendena något av större värde och att de&lt;br&gt;överhuvud taget haft svårt att på lämpligt sätt biträda klienterna i dessa&lt;br&gt;frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt beredningen kan det därför ifrågasättas om en tvångsintagen&lt;br&gt;patient inte har större nytta av stöd av en person som i första hand är väl&lt;br&gt;insatt i andra frågor än juridiska. Det kan gälla medicinska och sociala&lt;br&gt;frågor, samspelet mellan sjukvård och socialtjänst samt organisatoriska&lt;br&gt;frågor över huvud taget inom sjukvården och socialtjänsten. Den intagnes&lt;br&gt;möjligheter att undgå tvångsvård kan bero av de alternativ som står till&lt;br&gt;buds, dvs. om tvångsvården är absolut nödvändig eller inte. Beredningen&lt;br&gt;föreslår därför att en stödperson skall förordnas åt patienten inför en&lt;br&gt;prövning i domstol. Stödpersonens huvudsakliga uppgift blir enligt bered-&lt;br&gt;ningen att biträda patienten vid domstolsprövningen. Vidare anser bered-&lt;br&gt;ningen att offentligt biträde enligt rättshjälpslagen skall förordnas om&lt;br&gt;patienten begär det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser liksom beredningen att man får utgå från att en patient med&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning är skör och sårbar och att han befinner sig i en&lt;br&gt;mycket utsatt situation när tvångsvård kommer i fråga. Jag kan också&lt;br&gt;instämma i att patienten ofta har ett behov av stöd i samband med att&lt;br&gt;rättslig prövning sker av tvångsvårdsförutsättningarna. Den prövningen&lt;br&gt;skall, enligt vad som förut har redovisats, gå ut på att bl. a. närmare&lt;br&gt;undersöka om det finns alternativ till tvångsvård och i så fall vilka. Därvid&lt;br&gt;bör det vara av värde för patienten att kunna få bistånd av en person med&lt;br&gt;kunskap och erfarenheter i sådana hänseenden som beredningen har&lt;br&gt;nämnt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid se frågan om stödperson på ett i viss mån annorlunda&lt;br&gt;sätt än beredningen. För egen del anser jag inte att man kan godta att&lt;br&gt;patientens möjligheter att få rättshjälp i form av offentligt biträde försva-&lt;br&gt;gas i samband med att man av rättssäkerhetsskäl förstärker den rättsliga&lt;br&gt;prövningen vid psykiatrisk tvångsvård bl. a. genom att införa handlägg-&lt;br&gt;ning vid domstol. Utgångspunkten bör enligt min mening vara att rätten&lt;br&gt;till offentligt biträde i mål om psykiatrisk tvångsvård bör bygga på samma&lt;br&gt;princip som enligt gällande regler. I likhet med flera remissinstanser ser jag&lt;br&gt;det som värdefullt att överensstämmelse i stort råder med möjligheterna&lt;br&gt;till rättshjälp i mål enligt lagstiftningen om beredande av vård av unga&lt;br&gt;resp, vård av missbrukare. Det innebär att den presumtion för att bevilja&lt;br&gt;rättshjälp i form av offentligt biträde som nu gäller i ärenden om intagning&lt;br&gt;eller utskrivning enligt LSPV bör leva kvar vid domstolshandläggning&lt;br&gt;enligt en ny reglering av den psykiatriska tvångsvården. Till den närmare&lt;br&gt;avgränsningen och utformningen av rättshjälpsregleringen återkommer jag&lt;br&gt;i specialmotiveringen (avsnitt 7.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även med goda möjligheter till juridiskt biträde via rättshjälpen menar&lt;br&gt;jag att en stödperson i många fall bör kunna ha viktiga uppgifter att fylla i&lt;br&gt;samband med psykiatrisk tvångsvård. Detta torde gälla inte bara i direkt&lt;br&gt;anslutning till den rättsliga prövningen av tvångsvårdsförutsättningarna,&lt;br&gt;utan över huvud taget i olika situationer under pågående tvångsvårdspe-&lt;br&gt;riod. Min uppfattning är att det mycket ofta finns ett behov av personligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;161&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stöd — praktiskt och psykologiskt — under tvångsvård. Det tillgodoses på&lt;br&gt;en del håll genom att en kontaktperson eller en kontaktgrupp utses bland&lt;br&gt;vårdpersonalen. Några föreskrifter om en kontaktmannaordning finns&lt;br&gt;dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra fall är det inte tillräckligt med det stöd som vårdpersonalen kan&lt;br&gt;ge i de svåra situationer som det är fråga om när patienten motsätter sig&lt;br&gt;behövlig vård. Patienten kan däremot tänkas lättare acceptera stöd av&lt;br&gt;någon som saknar koppling till vårdinstitutionen. För patienten kan det&lt;br&gt;vara psykologiskt betydelsefullt att en utomstående person håller en fortlö-&lt;br&gt;pande kontakt med honom under vårdtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina överväganden leder fram till att jag ansluter mig till tanken på att&lt;br&gt;införa ett system med särskilt förordnade stödpersoner. Uppgiften för en&lt;br&gt;stödperson bör allmänt sett vara att svara för personligt bistånd som&lt;br&gt;patienten behöver på grund av frihetsbegränsningen vid tvångsvård. Insat-&lt;br&gt;serna bör kunna avse tiden från det förordnande erhålls till dess tvångsvår-&lt;br&gt;den upphör. En rätt för stödpersonen att besöka patienten där denne&lt;br&gt;vårdas bör läggas fast. Biståndet bör, som beredningen har tänkt sig,&lt;br&gt;kunna gälla åtgärder i anslutning till rättslig prövning av tvångsvården. En&lt;br&gt;regel bör införas om skyldighet för stödpersonen att iaktta tystnadsplikt&lt;br&gt;beträffande uppgifter om patientens hälsotillstånd eller personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt som han fått kännedom om i sin verksamhet som stödper-&lt;br&gt;son.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient kan naturligtvis uppleva en förhandling inför en rättslig&lt;br&gt;instans som påfrestande. Den främmande atmosfären och användningen&lt;br&gt;av vissa fackuttryck kan bidra till detta. En stödperson bör därför kunna&lt;br&gt;vara till hjälp för patienten under förhandling inför rättsinstansen. Detta&lt;br&gt;gäller särskilt om patienten inte har någon juridisk hjälp. Vidare bör&lt;br&gt;stödpersonen ibland kunna underlätta för den rättsliga instansen att göra&lt;br&gt;en allsidig bedömning av hur patientens vårdbehov bäst skall kunna tillgo-&lt;br&gt;doses. Stödpersonen bör stundom kunna hjälpa patienten med att under-&lt;br&gt;söka alternativa möjligheter till vård och behandling samt bidra till lös-&lt;br&gt;ningar på problem som främst rymmer andra aspekter än rent juridiska.&lt;br&gt;Stödpersonen bör t. ex. kunna bistå patienten med kunskap om den hjälp&lt;br&gt;socialtjänsten kan ge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen kan det inte uteslutas att patienter i vissa fall&lt;br&gt;kan vilja avböja biträde av en stödperson. Beredningen anser att en stöd-&lt;br&gt;person ändå bör utses i samband med att frågan om tvångsvård skall&lt;br&gt;handläggas inför rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag i likhet med åtskilliga remissinstanser att man inte&lt;br&gt;bör påtvinga patienten en stödperson. Patienten kan ha starka skäl, t. ex.&lt;br&gt;med hänsyn till den personliga integriteten, att avböja biträde av en&lt;br&gt;stödperson. En stödperson bör därför utses i första hand när patienten&lt;br&gt;begär det. Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas stor&lt;br&gt;betydelse. Självfallet bör alla patienter som tas in för tvångsvård informe-&lt;br&gt;ras om sin rätt att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör emellertid också vara möjligt att utse en stödperson även om&lt;br&gt;patienten inte framställer begäran om det. Behovet av stöd kan vara&lt;br&gt;särskilt påtagligt t. ex. om denne saknar stöd från närstående. Patientens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;162&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiska tillstånd kan samtidigt vara sådant att han inte tar något initiativ Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;till att få hjälp. Stödperson bör då kunna utses om patienten inte motsätter Bilaga 1&lt;br&gt;sig detta. Det bör ankomma på vårdpersonalen att uppmärksamma och&lt;br&gt;anmäla behov av stödperson i sådana fall som här avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kommer att framgå av det följande (avsnitt 3.8) delar jag inte&lt;br&gt;socialberedningens uppfattning att särskilda statliga insynsnämnder skall&lt;br&gt;inrättas för psykiatrisk tvångsvård. Uppgiften att förordna stödpersoner&lt;br&gt;kan därmed inte läggas på sådana organ. I stället bör enligt min mening&lt;br&gt;uppgiften anförtros förtroendenämnden eller annan nämnd som ansvarar&lt;br&gt;för förtroendenämndsverksamheten hos sjukvårdshuvudmannen. Jag&lt;br&gt;återkommer i följande avsnitt till förtroendenämndsverksamheten i sam-&lt;br&gt;band med psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som socialberedningen nämner särskilt är hur man skall kunna&lt;br&gt;rekrytera lämpliga stödpersoner. Enligt beredningen framstår det allmänt&lt;br&gt;sett som mest tilltalande att frivilliga privatpersoner och inte tjänstemän&lt;br&gt;inom någon befintlig eller tillskapad organisation verkar såsom stödper-&lt;br&gt;soner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del instämmer jag i att det bör vara enskilda som på frivillig bas&lt;br&gt;fungerar som stödpersoner. Rekryteringen bör ske bland personer som är&lt;br&gt;särskilt intresserade av hithörande frågor. Helst bör de ha kunskaper om&lt;br&gt;och erfarenheter från sjukvården och socialtjänsten. Sådana yrkeskategori-&lt;br&gt;er som t. ex. kuratorer och socialarbetare kan vara särskilt lämpade. I&lt;br&gt;andra fall kan viss utbildning behöva anordnas för dem som åtar sig&lt;br&gt;uppdrag som stödperson. Bl. a. för att främja rekryteringen bör uppdraget&lt;br&gt;att vara stödperson förenas med viss ekonomisk ersättning. Frågan om&lt;br&gt;kostnaderna för arvoden och annan ersättning torde få lösas efter mönster&lt;br&gt;från gällande system med ekonomisk ersättning till kontaktpersoner enligt&lt;br&gt;socialtjänstlagen. Det innebär att sjukvårdshuvudmännen skulle svara för&lt;br&gt;dessa kostnader. Till detta återkommer jag i avsnitt 5.2.1. För att uppnå&lt;br&gt;enhetlighet i fråga om ersättningsprinciper m. m. kan det visa sig lämpligt&lt;br&gt;med centralt utfärdade rekommendationer. Jag anser mig kunna förutsätta&lt;br&gt;att klientorganisationerna kan göra betydelsefulla insatser när det gäller att&lt;br&gt;bygga upp en kader av lämpliga stödpersoner.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.8 Förtroendenämndernas roll beträffande psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Förtroendenämnden eller annan nämnd som svarar för&lt;br&gt;förtroendenämndsverksamheten har hand om uppgiften att utse&lt;br&gt;stödpersoner. Några särskilda insynsnämnder inrättas inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Särskilda insynsnämnder inrättas för den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvården (se betänkandet s. 188—192).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Insynsnämnden skall ha till huvudsaklig uppgift att utse stödpersoner&lt;br&gt;och följa den psykiatriska tvångsvården. Den skall vara ett aktivt organ&lt;br&gt;som dels tar egna initiativ till utredningar och följer upp verksamheter,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels anmäler missförhållanden som bör prövas vidare av socialstyrelsen&lt;br&gt;eller andra myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Insynsnämnden skall vara en självständig statlig myndighet. Den skall&lt;br&gt;bestå av ett antal förtroendevalda ledamöter, som på förslag av de poli-&lt;br&gt;tiska partierna skall nomineras av landstingen och de kommuner som står&lt;br&gt;utanför landstingen samt utses av regeringen. Nämndens kansli skall kny-&lt;br&gt;tas till länsstyrelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett sextiotal instanser har yttrat sig över förslaget att&lt;br&gt;inrätta särskilda insynsnämnder. En knapp majoritet av dessa, bl. a. social-&lt;br&gt;styrelsen, psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnder, JO, landstings-&lt;br&gt;kommuner och läkarorganisationer är negativa till förslaget. Flera instan-&lt;br&gt;ser uppger att det visserligen är önskvärt med ökad insyn i psykiatrin, men&lt;br&gt;att ifrågavarande uppgifter med fördel kan läggas på nuvarande förtroen-&lt;br&gt;denämnder. De anser att det inte är lämpligt att ha två parallella organisa-&lt;br&gt;tioner, vilket kommer att bli fallet om det skall finnas både förtroende-&lt;br&gt;nämnder och insynsnämnder. Man anför att separata lösningar för psykia-&lt;br&gt;trin bör undvikas. Vissa instanser ifrågasätter om det är förenligt med&lt;br&gt;patientens intresse av personlig integritet att information om hans sjuk-&lt;br&gt;dom lämnas ut till alltför många personer utanför sjukhuset. Någon ensta-&lt;br&gt;ka remissinstans ifrågasätter behovet av att skapa arbetsuppgifter av det&lt;br&gt;aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska kommunförbundet anser att samarbetet mellan kommun och&lt;br&gt;landsting bör bedrivas i de fora som redan finns etablerade eller som&lt;br&gt;huvudmännen själva väljer att utveckla. Landstingsförbundet anför att det&lt;br&gt;är av särskild vikt att den som har ansvar för vården noga följer vad som&lt;br&gt;sker då denna bedrivs utan patientens samtycke. Enligt förbundet bör det&lt;br&gt;ankomma på resp, huvudman att själv finna vilken form en sådan särskild&lt;br&gt;tillsyn skall ha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En del landstingskommuner, flera fackförbund och klientorganisatio-&lt;br&gt;nerna hör till de remissinstanser som är positiva till beredningens förslag.&lt;br&gt;Insynsnämnderna bör enligt dessa instanser kunna fylla en viktig funktion.&lt;br&gt;Framför allt kommer de att bidra till en i många avseenden förbättrad&lt;br&gt;insyn i psykiatrin. Enligt bl. a. RSMH utgör psykiatrin en sluten värld,&lt;br&gt;vilket har bidragit till att psykiatrin länge varit ett eftersatt vårdområde.&lt;br&gt;Dessa instanser framhåller vikten av att den nämnd som skall anförtros&lt;br&gt;insynsuppgifterna är fristående från landsting och kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsernas organisationsnämnd, som inte har något att invända&lt;br&gt;mot förslaget om insynsnämnder, är inte övertygad om att knytningen av&lt;br&gt;insynsnämnderna till länsstyrelsernas allmänna enheter är den mest lämp-&lt;br&gt;liga, eftersom t. ex. psykiatrisk och medicinsk kompetens saknas där.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande förhållanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt HSL åligger det socialstyrelsen att utöva tillsyn över landstingskom-&lt;br&gt;munernas hälso- och sjukvård. Styrelsen skall därvid följa och stödja&lt;br&gt;verksamheten och har också rätt att företa inspektioner. Utöver detta har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;164&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;socialstyrelsen uppgiften att vara tillsynsmyndighet över hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdens personal, något som följer av lagen (1980:11) om tillsyn över&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Frågor om disciplinansvar beträffan-&lt;br&gt;de hälso- och sjukvårdspersonalen handläggs av hälso- och sjukvårdens&lt;br&gt;ansvarsnämnd. Vidare handlägger nämnden vissa frågor om legitimation&lt;br&gt;och annan behörighet inom hälso- och sjukvården. Nämndens beslut över-&lt;br&gt;klagas hos kammarrätten, och kammarrättens beslut överklagas hos rege-&lt;br&gt;ringsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande finns det 34 utskrivningsnämnder. Nämndernas huvud-&lt;br&gt;sakliga uppgift är att dels överpröva överläkarens beslut enligt LSPV, dels&lt;br&gt;själva besluta om utskrivning m. m. av patienter som vårdas på sjukhus&lt;br&gt;som påföljd för brott m.m. År 1983 fick nämnderna en stärkt funktion&lt;br&gt;som tillsynsorgan avseende LSPV-vården (prop. 1981/82:72, SoU 53,&lt;br&gt;rskr. 383). Bl. a. skall nämnderna självmant kunna ta upp en fråga om&lt;br&gt;utskrivning och inte vara beroende av att någon aktualiserar frågan hos&lt;br&gt;nämnden. Vid riksdagsbehandlingen av det aktuella lagstiftningsärendet&lt;br&gt;uttalade socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU&lt;br&gt;1981/82:53) bl. a. att nämnderna skall överväga alternativa vårdmöjlighe-&lt;br&gt;ter för patienterna och göra en allsidig bedömning av hur en patients&lt;br&gt;vårdbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den skall det finnas en eller flera förtroendenämnder i varje landstings-&lt;br&gt;kommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Landstinget&lt;br&gt;eller kommunen får tillsätta en särskild förtroendenämnd eller uppdra åt&lt;br&gt;någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. Förtroendenämnderna&lt;br&gt;har till uppgift att främja kontakterna mellan patienter och hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdspersonalen och förmedla den hjälp till patienterna som förhål-&lt;br&gt;landena påkallar. Verksamheten med förtroendenämnder omfattar all den&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som sjukvårdshuvudmännen bedriver, vare sig det&lt;br&gt;gäller frivillig vård eller vård med tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om förtroendenämnder, som infördes som ett led i en femårig&lt;br&gt;försöksverksamhet med sådana nämnder, gäller enligt beslut av riksdagen&lt;br&gt;år 1986 tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU 21, rskr. 218). I samband&lt;br&gt;med att lagens giltighetstid senast förlängdes hänvisades till att ett samlat&lt;br&gt;ställningstagande skulle ske till socialberedningens förslag om insyns-&lt;br&gt;nämnder och till verksamheten med förtroendenämnder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utgångspunkt i det bedömningsunderlag som numera finns rörande&lt;br&gt;förtroendenämnder och insynsnämnder vill jag först anföra följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verksamheten med förtroendenämnder omspänner hela den landstings-&lt;br&gt;kommunala hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utifrån rådande förhållanden bör först ställas frågan om det jämsides&lt;br&gt;med förtroendenämnderna bör finnas särskilda insynsnämnder för tvångs-&lt;br&gt;vård enligt den modell som socialberedningen har föreslagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag grundar sig på att patienter som utsätts för vård&lt;br&gt;mot sin vilja kan vara i behov av särskilt stöd för att tillvarata sina&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;165&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättigheter och ställa krav på viktiga insatser och rätt behandling. Bered- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen framhåller att tvångsvård nästan alltid av patienten upplevs som en &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kränkning av den personliga integriteten och är ett så allvarligt ingrepp i&lt;br&gt;människans liv att det motiverar förstärkta rättigheter. Det blir då också&lt;br&gt;särskilt viktigt med samhällelig insyn i och kontroll över den vård som sker&lt;br&gt;med tvång eller där det i övrigt förekommer åtgärder mot den enskildes&lt;br&gt;vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen anser inte att socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården och dess personal eller de funktioner som utövas av hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdens ansvarsnämnd har omedelbart samband med övervägandena&lt;br&gt;kring ökad insyn beträffande inslag av tvång i sjukvården. I anslutning till&lt;br&gt;att beslut om tvångsvård förs över från utskrivningsnämnderna till dom-&lt;br&gt;stolar kan man enligt beredningen uppnå att sådana tillsynsfunktioner som&lt;br&gt;nu innehas av utskrivningsnämnderna skiljs från uppgiften att besluta om&lt;br&gt;intagning. Beredningens slutsats blir att särskilda insynsnämnder bör in-&lt;br&gt;rättas för att fungera som stöd för patienterna och personalen i samband&lt;br&gt;med tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del instämmer jag i beredningens uppfattning att samhället&lt;br&gt;måste ägna särskild uppmärksamhet åt att det finns ett fungerande system&lt;br&gt;för insyn i och kontroll över tvångsvård. Man kan som jag ser det därvid&lt;br&gt;inte bortse från att den allmänna hälso- och sjukvården inräknat bl. a. den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvården står under ledning av politiskt valda och ansva-&lt;br&gt;riga hälso- och sjukvårdsnämnder eller särskilda organ under dessa nämn-&lt;br&gt;der. Vidare saknas anledning att inte beakta de insatser för att bevaka den&lt;br&gt;enskildes rätt som görs och kan göras av socialstyrelsen som tillsynsmyn-&lt;br&gt;dighet på området. Systemet med tillsyn över hälso- och sjukvårdspersona-&lt;br&gt;len bl. a. via prövning i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd måste också&lt;br&gt;vägas in när helhetsbilden utvärderas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utgångspunkt måste självfallet vara att en helt ny statlig myndighets-&lt;br&gt;organisation inte byggs upp annat än om verkligt starka skäl talar för det. I&lt;br&gt;första hand måste således prövas om inte behovet av insyn i och kontroll&lt;br&gt;över psykiatrisk tvångsvård kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt&lt;br&gt;utan särskilda insynsnämnder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan då konstateras att det genom bevarande och eventuell fortsatt&lt;br&gt;utveckling av systemet med förtroendenämndsverksamhet hos sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmännen kommer att finnas regionala organ som kan ta upp frågor&lt;br&gt;om vård och behandling av enskilda patienter och som också kan följa&lt;br&gt;tvångsvårdens utveckling inom resp, område mera i stort. Det bör kunna&lt;br&gt;ligga inom dessa nämnders mandat att vid behov ta initiativ till undersök-&lt;br&gt;ningar för att komma till rätta med brister som uppmärksammas. Också&lt;br&gt;på andra sätt bör det vara möjligt för de organ som fungerar som förtroen-&lt;br&gt;denämnder att verka aktivt på området för tvångsvård, t. ex. genom infor-&lt;br&gt;mation till och andra kontakter med patienter, vårdpersonal och ledning&lt;br&gt;på institutioner i vårdpolicyfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den främsta invändningen mot de nuvarande förtroendenämnderna&lt;br&gt;som organ för tvångsvårdens insynsfrågor går ut på att dessa nämnder inte&lt;br&gt;är fristående från den landstingskommunala verksamhet som insynen&lt;br&gt;avser. Å andra sidan har under remissbehandlingen också framhållits att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;166&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fristående nämnder kommer att stå vid sidan av vårdverksamheten och Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;därmed sakna reell möjlighet att närmare följa denna. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag peka på att erfarenheterna från hittillsvarande&lt;br&gt;förtroendenämndsverksamhet inte tyder på att förtroendenämnderna&lt;br&gt;skulle sakna respekt och tilltro hos patienter och allmänheten. Detta gäller&lt;br&gt;också handläggningen hos förtroendenämnd av frågor om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, vilka således redan faller inom dessa nämnders verksamhets-&lt;br&gt;fält.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda svårigheter skulle uppenbarligen uppstå för psykiatrins patien-&lt;br&gt;ter, om man inför ett system med insynsnämnder för tvångsvård vid sidan&lt;br&gt;av förtroendenämnderna. Jag tänker t. ex. på den oklarhet som uppkom-&lt;br&gt;mer för patienter som under en vårdperiod tidvis vårdas med stöd av&lt;br&gt;tvångsvårdslagstiftningen och tidvis på frivillighetens grund. Vidare kan&lt;br&gt;erinras om att frivillig vård och tvångsvård bedrivs vid samma psykiatris-&lt;br&gt;ka avdelningar, vars verksamhet således skulle ligga inom två nämnders&lt;br&gt;kompetensområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om statliga insynsnämnder skulle inrättas med kontrollerande uppgifter&lt;br&gt;enligt socialberedningens förslag, torde man inte kunna undvika avgräns-&lt;br&gt;ningsproblem i förhållande till den statliga tillsyn över tvångsvården som&lt;br&gt;socialstyrelsen skall utöva. Beredningen har inte närmare analyserat detta&lt;br&gt;problem och försökt att dra upp en rågång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag det viktigt att de egentliga statliga tillsynsuppgif-&lt;br&gt;terna i princip hålls samlade hos en myndighet, nämligen socialstyrelsen.&lt;br&gt;Genom att systemet med utskrivningsnämnder och psykiatrisk nämnd&lt;br&gt;avskaffas upphör den form för statlig tillsyn på lokal nivå som utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnderna kan svara för. Detta bör enligt min mening medföra att&lt;br&gt;socialstyrelsen i stället i ökad utsträckning håller direkt kontakt med&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen. Eftersom den psykiatriska vården är under stark&lt;br&gt;utveckling är det viktigt att goda erfarenheter från ett sjukvårdsområde&lt;br&gt;kan föras över till ett annat. Det är naturligtvis lika väsentligt att dåliga&lt;br&gt;erfarenheter förs vidare så att misstag inte upprepas. Socialstyrelsen bör&lt;br&gt;här liksom hittills ha en viktig roll. Förutsättningarna för socialstyrelsen&lt;br&gt;att svara mot sådana ökade krav på tillsyn bör kunna bli väsentligt förbätt-&lt;br&gt;rade sedan socialstyrelsens verksamhetsinriktning och arbetsuppgifter&lt;br&gt;ändrats på det sätt som godtagits av riksdagen på grundval av prop.&lt;br&gt;1988/89:130 om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning.&lt;br&gt;Jag erinrar om att den nya organisationen av socialstyrelsen innebär bl. a.&lt;br&gt;att regionala tillsynsenheter tillskapas med tillgång till kvalificerad medi-&lt;br&gt;cinsk och juridisk kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett inslag i en effektiviserad tillsynsfunktion för detta område blir att&lt;br&gt;utnyttja det system för rapportering av användningen av tvångsåtgärder&lt;br&gt;som har behandlats i avsnitt 3.5.4. Även när det gäller tvångsvården av&lt;br&gt;lagöverträdare, som jag senare skall återkomma till, liksom av den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningsverksamheten i framtiden får socialstyrelsen&lt;br&gt;vissa nya uppgifter som tillsynsorgan. Chefen för justitiedepartementet tar&lt;br&gt;senare i dag upp den sistnämnda frågan (bil. 2 avsnitt 3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nu har nämnt anser jag att avsevärda nack-&lt;br&gt;delar är förenade med särskilda insynsnämnder för tvångsvård. En särlös-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;167&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning i denna form såväl i förhållande till somatisk vård som i förhållande&lt;br&gt;till frivillig psykiatrisk vård bör enligt min mening undvikas. Behovet av&lt;br&gt;insyn och kontroll bör i allt väsentligt kunna tillgodoses utan statliga&lt;br&gt;insynsnämnder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgiften att utse stödpersoner för tvångsvårdade patienter kan enligt&lt;br&gt;min mening inrymmas inom förtroendenämndsverksamheten hos sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen. Enligt vad jag har förordat i det föregående (avsnitt&lt;br&gt;3.7) skall stödperson utses när en tvångsintagen patient begär det och&lt;br&gt;därutöver i vissa andra fall. Stödpersonens uppdrag skall pågå under&lt;br&gt;tvångsvårdstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att den praktiska uppgiften att utse stödpersoner handhas av&lt;br&gt;förtroendenämndsorganen kan dessa nämnder få värdefull kompletterande&lt;br&gt;information om och nära kontakt med förhållandena inom tvångsvården&lt;br&gt;som grund för sin övergripande verksamhet på detta område. Krav bör&lt;br&gt;ställas på att förtroendenämndsorganet underrättas av resp, vårdinstitu-&lt;br&gt;tion när behov uppkommer att förordna stödpersoner. Självfallet bör&lt;br&gt;möjlighet finnas för en patient att hänvända sig direkt till nämnden med&lt;br&gt;frågor rörande stödperson. Nämnden bör alltid bli underrättad av vårdin-&lt;br&gt;rättningen om tvångsvårdens upphörande i fall då stödperson har utsetts&lt;br&gt;för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De särskilda uppgifter som läggs på de organ som handhar förtroende-&lt;br&gt;nämndsverksamheten i anslutning till ny tvångsvårdslagstiftning förutsät-&lt;br&gt;ter att viss förstärkning kan ske av anknytande kanslifunktion. Jag åter-&lt;br&gt;kommer till detta i det följande (avsnitt 5.2.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen i förevarande ärende berördes frågan om att perma-&lt;br&gt;nenta lagstiftningen om förtroendenämnder. Innebörden av en sådan åt-&lt;br&gt;gärd skulle vara att i en ny lag, som inte har den provisoriska karaktär som&lt;br&gt;gällande lag har, lägga fast vissa krav på förtroendenämndsverksamhetens&lt;br&gt;organisation. Därvid skulle också aktualiseras en viss utvidgning av förtro-&lt;br&gt;endenämndernas verksamhetsområde. I lagrådsremissen aviserades att&lt;br&gt;förslag om förtroendenämndsverksamheten skulle föreläggas riksdagen&lt;br&gt;tidsmässigt samordnat med förslaget till ny lagstiftning om den psykiatris-&lt;br&gt;ka tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Situationen är emellertid nu den att hela frågan om den kommunala&lt;br&gt;nämndorganisationens reglering är föremål för prövning i det arbete som&lt;br&gt;bedrivs inom civildepartementet på att utforma ett slutligt förslag till en ny&lt;br&gt;kommunallag. Detta beredningsarbete har kommit så långt att en proposi-&lt;br&gt;tion i ämnet beräknas kunna föreläggas riksdagen under våren 1991. Den&lt;br&gt;tidpunkt som troligen kommer att föreslås för ikraftträdandet av den nya&lt;br&gt;kommunallagen är den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund bedömer jag efter samråd med chefen för civilde-&lt;br&gt;partementet att det inte är lämpligt att i förevarande sammanhang ta slutlig&lt;br&gt;ställning till den mera speciella frågan om förtroendenämndsorganisa-&lt;br&gt;tionen på det kommunala området. Behovet av förändringar i den befint-&lt;br&gt;liga lagstiftningen om förtroendenämndsverksamheten får tas upp på nytt&lt;br&gt;när förslaget om den grundläggande kommunalrättsliga regleringens ut-&lt;br&gt;formning är färdigt. Frågan bör kunna få en lösning i samband med att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;168&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förslag läggs fram under år 1991 om följdändringar till den nya psykiatris-&lt;br&gt;ka tvångsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.9 Domstolsprövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Organisationen med utskrivningsnämnder och psykia-&lt;br&gt;triska nämnden upphör. Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård görs av de allmänna förvaltningsdomstolarna med läns-&lt;br&gt;rätterna som första instans. Dessa domstolar tar också över utskriv-&lt;br&gt;ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter att besluta i&lt;br&gt;vissa fall om vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångs-&lt;br&gt;regleringen till den nya omsorgslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag överensstämmer med mitt. Beredningen har&lt;br&gt;dock inte lämnat något förslag rörande övergångsregleringen till nya om-&lt;br&gt;sorgslagen. (Se betänkandet s. 152 f. och 179—188.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En knapp majoritet av de instanser som har yttrat&lt;br&gt;sig i frågan om prövningsförfarandet stöder beredningens förslag. Detta&lt;br&gt;gäller bl. a. allmänna förvaltningsdomstolar, en tingsrätt, domstolsverket,&lt;br&gt;Landstingsförbundet, kommuner, fackförbund samt klientorganisationer.&lt;br&gt;Några allmänna domstolar, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnder, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, JO, kommu-&lt;br&gt;ner och läkarorganisationer hör till de instanser som motsätter sig att&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna framför åtskilliga skäl för eller emot socialbered-&lt;br&gt;ningens förslag. De instanser som tillstyrker beredningens förslag framhål-&lt;br&gt;ler bl. a. att det är viktigt från rättssäkerhetssynpunkt att administrativa&lt;br&gt;frihetsberövanden prövas av domstol. Om utskrivningsnämnderna be-&lt;br&gt;hålls, skulle de bli de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar&lt;br&gt;om frihetsberövanden. Vidare skulle nämnderna till följd av en ny lagstift-&lt;br&gt;ning behöva förstärkas och därigenom mer påtagligt anta karaktär av&lt;br&gt;specialdomstol. En ny domstolsorganisation skulle i princip bli följden,&lt;br&gt;vilket inte är önskvärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De instanser som förordar en domstolslösning framhåller att länsrätter-&lt;br&gt;na redan har en omfattande erfarenhet av liknande bedömningar i mål om&lt;br&gt;tvångsomhändertaganden av unga enligt LVU och av missbrukare enligt&lt;br&gt;LVM. Även frågor om socialt bistånd handläggs av länsrätt. Det är önsk-&lt;br&gt;värt att samtliga typer av mål om administrativa frihetsberövanden hand-&lt;br&gt;läggs vid samma domstolar. Dessa argument framförs också som skäl för&lt;br&gt;att lägga prövningen i första instans just hos länsrätten (allmän förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstol) och inte hos tingsrätten (allmän domstol). I valet mellan&lt;br&gt;länsrätt och tingsrätt hävdas också från flera håll att den processordning&lt;br&gt;som gäller för de allmänna förvaltningsdomstolarna medger en väsentligt&lt;br&gt;mer flexibel handläggning än den processordning som tillämpas i de all-&lt;br&gt;männa domstolarna. Enligt kammarrätten i Stockholm finns det stora&lt;br&gt;möjligheter att i en allmän förvaltningsdomstol åstadkomma en avdrama-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;169&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tiserad förhandling med mindre påfrestningar for patienten som följd. Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;Mot att välja tingsrätten anförs också av flera instanser att det är angeläget Bilaga 1&lt;br&gt;att få bort strafftänkande i frågor om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolsverket ansåg vid remissbehandlingen av socialberedningens&lt;br&gt;betänkande att det fanns flera skäl som talade för tingsrätten som beslutan-&lt;br&gt;de myndighet och att detta uppslag därför borde analyseras närmare i det&lt;br&gt;fortsatta lagstiftningsarbetet. Verket ville emellertid inte bestrida att det&lt;br&gt;också fanns goda skäl som talade för länsrätten som beslutande myndig-&lt;br&gt;het. Enligt domstolsverket beräknades kostnaden bli i huvudsak densam-&lt;br&gt;ma oavsett om länsrätt eller tingsrätt valdes som första instans. — Dom-&lt;br&gt;stolsverket redovisar i sitt remissyttrande över justitiedepartementets pro-&lt;br&gt;memoria (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i framtiden — en idéskiss en annan&lt;br&gt;uppfattning i denna fråga. Verket anser numera att frågor om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård även i fortsättningen bör handläggas i utskrivningsnämnd,&lt;br&gt;eventuellt med överprövning i domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De instanser som avstyrker förslaget att avskaffa utskrivningsnämnder-&lt;br&gt;na framhåller bl. a. att nämndernas sammansättning utgör en garanti för&lt;br&gt;en helhetsbedömning av medicinska, sociala och juridiska omständighe-&lt;br&gt;ter. En domstol uppnår inte denna samlade kompetens, utan psykiatrisk&lt;br&gt;sakkunskap måste tillföras utifrån. Vidare kan verksamheten i utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnderna bedrivas på ett mer informellt sätt än i en domstol. De&lt;br&gt;skäl som beredningen har anfört för en ändring — bl. a. bristfällig samord-&lt;br&gt;ning mellan utskrivningsnämnderna och avsaknad av gemensam praxis —&lt;br&gt;är enligt flera instansers mening inte övertygande. Sådana brister bör&lt;br&gt;nämligen kunna avhjälpas på ett förhållandevis enkelt sätt genom infor-&lt;br&gt;mation och utbildningsinsatser. Psykiatriska nämnden framhåller emeller-&lt;br&gt;tid i denna fråga att beslut om psykiatrisk tvångsvård så gott som undan-&lt;br&gt;tagslöst gäller frågor där speciella förhållanden föreligger och där avgöran-&lt;br&gt;det är beroende enbart av en bedömning av föreliggande utredning. Det är&lt;br&gt;därför enligt psykiatriska nämnden svårt att se hur en praxisbildning skall&lt;br&gt;kunna uppnås även om prövningen förläggs till de allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolarna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt forslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund och gällande rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;U tskri vni ngsnämndema&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1949 inrättades på försök, bl. a. för att avlasta dåvarande sinnessjuk-&lt;br&gt;nämnden, lokala utskrivningsnämnder vid ett mindre antal psykiatriska&lt;br&gt;sjukhus. Några år senare bestämdes att lokala utskrivningsnämnder skulle&lt;br&gt;anordnas vid i stort sett samtliga sådana sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utskrivningsnämndernas tillkomst fanns det inget absolut krav på&lt;br&gt;att ordföranden skulle vara eller ha varit ordinarie domare. Europakon-&lt;br&gt;ventionen år 1950 om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande&lt;br&gt;friheterna, som ratificerades av Sverige år 1952, föreskrev emellertid att&lt;br&gt;den som hade berövats friheten skulle ha rätt att få frihetsberövandet&lt;br&gt;prövat inför domstol. Grundlagberedningen föreslog år 1972 i sitt betän-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kande (SOU 1972:15) Ny regeringsform. Ny riksdagsordning att rätten till&lt;br&gt;domstolsprövning vid frihetsberövande skulle skrivas in i grundlagen.&lt;br&gt;Detta genomfördes i 1974 års regeringsform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 386) anförde före-&lt;br&gt;dragande statsrådet bl. a. att när det gäller omhändertaganden tvångsvis av&lt;br&gt;annan anledning än brott eller misstanke om brott borde med prövning av&lt;br&gt;domstol likställas prövning av en nämnd, om nämndens sammansättning&lt;br&gt;var bestämd i lag och ordföranden skulle vara eller ha varit ordinarie&lt;br&gt;domare. En bestämmelse härom borde ingå i regeringsformen. Härigenom&lt;br&gt;skulle regeringsformen inte lägga hinder i vägen for ett bibehållande av den&lt;br&gt;nämndprövning som fanns föreskriven i LSPV och i 1967 års omsorgslag.&lt;br&gt;Dock borde for utskrivningsnämndernas och beslutsnämndernas del före-&lt;br&gt;skrivas att ordföranden inte borde utan skulle uppfylla nyssnämnda krav.&lt;br&gt;Med den utformning som den föreslagna bestämmelsen fick i regeringsfor-&lt;br&gt;men och som för övrigt speciallagstiftningen på området till stor del redan&lt;br&gt;hade fanns enligt föredraganden fullgoda garantier for att den ifrågavaran-&lt;br&gt;de nämndprövningen skulle bli lika betryggande från rättssäkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt som en prövning av domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att reglerna om psykiatrisk vård oberoende av samtycke skulle&lt;br&gt;harmoniera med regeringsformen infördes i LSPV krav på att ordföranden&lt;br&gt;skulle vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. Ordföran-&lt;br&gt;dena i utskrivningsnämnderna är i praktiken oftast lagmän eller rådmän i&lt;br&gt;de allmänna domstolarna eller pensionerade domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande uppgår antalet utskrivningsnämnder till 34. Det finns&lt;br&gt;minst en utskrivningsnämnd i vaije län. Vaije utskrivningsnämnd har ett&lt;br&gt;eget geografiskt avgränsat verksamhetsområde. Nämndernas verksamhets-&lt;br&gt;områden har valts så att det i varje område skulle finnas endast ett&lt;br&gt;psykiatriskt sjukhus eller en psykiatrisk klinik vid ett sjukhus som tilläm-&lt;br&gt;par LSPV. Allteftersom den psykiatriska vården har decentraliserats har&lt;br&gt;det emellertid blivit allt vanligare att det i varje område finns mer än en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning som tillämpar LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. Nämnderna skall sam-&lt;br&gt;manträda på det sjukhus där patienten finns, om inte särskilda skäl föran-&lt;br&gt;leder annat. Nämnderna har inga särskilt anvisade kanslilokaler. Flera&lt;br&gt;nämnder har upprättat kanslier i anslutning till sjukhusen och på mer än&lt;br&gt;en plats. Ledamöterna i utskrivningsnämnderna förordnas av regeringen&lt;br&gt;för högst fyra år i sänder. Samtliga ledamöter har uppdraget som bisyssla.&lt;br&gt;Landstingen såsom sjukvårdshuvudmän betalar kostnader for arvode&lt;br&gt;m.m. åt ledamöterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Före den 1 januari 1983 bestod en utskrivningsnämnd av tre ledamöter.&lt;br&gt;Vid den lagändring som trädde i kraft vid nämnda tidpunkt utökades&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna med två ledamöter, varav en skall vara särskilt&lt;br&gt;insatt i sociala frågor (SoU 1981/82:53, rskr. 383). Numera ingår således i&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna fem ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha&lt;br&gt;varit innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare ingår en läkare som bör&lt;br&gt;ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar och en person&lt;br&gt;som är särskilt insatt i sociala frågor. Därutöver ingår två lekmän.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje utskrivningsnämnd skall ha en eller flera sekreterare. Sekreterarna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;171&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är i regel anställda vid sjukhus eller vid domstol. Också sekreterarna har&lt;br&gt;uppdraget som en bisyssla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnderna har till uppgift att dels överpröva överläkares beslut enligt&lt;br&gt;LSPV, dels själva besluta om utskrivning m. m. som första instans. Vid&lt;br&gt;den nyss nämnda lagändringen år 1983 fick nämnderna en stärkt funktion&lt;br&gt;som tillsynsorgan i fråga om LSPV-vården (prop. 1981/82:72, SoU 53,&lt;br&gt;rskr. 383). Nämnderna kan numera självmant ta upp en fråga om utskriv-&lt;br&gt;ning eller utskrivning på försök och är således inte beroende av att någon&lt;br&gt;aktualiserar frågan hos nämnden. Vid lagändringen uttalades bl. a. att&lt;br&gt;nämnderna skall överväga alternativa vårdmöjligheter för patienterna och&lt;br&gt;göra en allsidig bedömning av hur en patients vårdbehov skall kunna&lt;br&gt;tillgodoses på bästa sätt (SoU 1981/82:53 s. 11).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta ärenden som nämnderna handlägger rör patienter som ges vård&lt;br&gt;enligt LSPV som påföljd för brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet beslut som överläkaren fattar kan överklagas hos utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förfarandet vid en utskrivningsnämnd är oftast muntligt. Vid ett sam-&lt;br&gt;manträde skall överläkaren och patienten vara närvarande, om inte sär-&lt;br&gt;skilda skäl föranleder annat. Förs talan av någon annan än patienten, skall&lt;br&gt;den som för talan beredas tillfälle att närvara, om inte särskilda skäl&lt;br&gt;föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ärende som handläggs i patientens frånvaro får inte avgöras utan att&lt;br&gt;nämndens ledamöter skaffat sig personlig kännedom om patienten. Om&lt;br&gt;denne är utskriven på försök, får emellertid ärendet avgöras, om minst en&lt;br&gt;av ledamöterna har sådan kännedom. Från kravet på personlig kännedom&lt;br&gt;får göras undantag, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett ärende hos nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha&lt;br&gt;upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten vara&lt;br&gt;närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden är med vissa undantag skyldig att underrätta patienten om det&lt;br&gt;material som har tillförts ärendet (17 § förvaltningslagen 1986:223). Mate-&lt;br&gt;rial får inte lämnas ut, om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är&lt;br&gt;av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs (se&lt;br&gt;14 kap. 5 § sekretesslagen 1980:100). Uppgifter inom hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den om enskilds hälsotillstånd är sekretessbelagda också i förhållande till&lt;br&gt;den vård- eller behandlingsbehövande själv, om det med hänsyn till ända-&lt;br&gt;målet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte&lt;br&gt;lämnas till honom (se 7 kap. 1 och 3 §§ sekretesslagen). Om nämnden inte&lt;br&gt;lämnar ut en uppgift skall nämnden på annat sätt lämna patienten upplys-&lt;br&gt;ning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall&lt;br&gt;kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det&lt;br&gt;intresse som sekretessen skall skydda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för nämndens beslut får utelämnas i vissa fall, bl. a. om ändamå-&lt;br&gt;let med vården annars skulle motverkas. I en läkares beslut om intagning&lt;br&gt;på sjukhus, beredande av vård enligt LSPV eller avslag på en ansökan om&lt;br&gt;utskrivning skall dock anges vilka av förutsättningarna enligt 1 § LSPV&lt;br&gt;som beslutet grundas på. Detsamma gäller sådana beslut av en utskriv-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;172&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningsnämnd eller psykiatriska nämnden (34 a § LSPV). Själva beslutet är&lt;br&gt;emellertid offentligt (7 kap. 2 § sekretesslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämndens beslut kan med vissa begränsningar överklagas&lt;br&gt;hos psykiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda&lt;br&gt;omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (införandelagen) gäller&lt;br&gt;övergångsvis vissa regler i bl. a. 35 § i 1967 års upphävda omsorgslag.&lt;br&gt;Dessa övergångsregler avser beredande av vård oberoende av samtycke för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda på vårdhem för vuxna och specialsjukhus. En-&lt;br&gt;ligt 7 § införandelagen beslutar utskrivningsnämnderna i de tvångsvårds-&lt;br&gt;frågor som enligt den upphävda lagen ålåg särskilda beslutsnämnder. Ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnderna tillämpar i dessa ärenden handläggningsordningen&lt;br&gt;enligt LSPV. Fördelningen mellan utskrivningsnämnderna av ärendena&lt;br&gt;regleras enligt bemyndigande i en regeringsförordning (1966:565). Över-&lt;br&gt;klagande kan ske till psykiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande uppgår antalet ärenden i utskrivningsnämnderna till ca&lt;br&gt;17 000 per år. Det är dock att märka att det i detta antal ingår rättshjälps-&lt;br&gt;ärenden och administrativa ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden är överinstans till utskrivningsnämnderna och har&lt;br&gt;hela landet som verksamhetsområde. Psykiatriska nämndens beslut får&lt;br&gt;inte överklagas. I psykiatriska nämnden ingår sex ledamöter. För ordfö-&lt;br&gt;randen gäller samma krav som för ordföranden i en utskrivningsnämnd.&lt;br&gt;Läkarrepresentationen består av två läkare med specialistkompetens inom&lt;br&gt;gruppen psykiska sjukdomar. I övrigt gäller samma föreskrifter om sam-&lt;br&gt;mansättningen som för utskrivningsnämnd. Ledamotsuppdraget liksom&lt;br&gt;sekreteraruppgiften handhas som bisyssla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas,&lt;br&gt;om ärendets beskaffenhet kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden handlägger ca 400 ärenden per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna domstolarna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna, hovrätterna och högsta&lt;br&gt;domstolen, prövar sådana på domstol ankommande mål och ärenden som&lt;br&gt;inte enligt lag skall prövas av annan typ av domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet tingsrätter uppgår till 97. Förberedande åtgärder i ett mål eller&lt;br&gt;ärende vid en tingsrätt får utföras av en lagfaren domare själv, och sådan&lt;br&gt;endomarbehörighet gäller även i fråga om själva prövningen av enklare&lt;br&gt;mål och ärenden. Annars består tingsrätten vid prövning av mål och&lt;br&gt;ärenden normalt av en lagfaren domare jämte tre nämndemän eller av ett&lt;br&gt;juristkollegium med tre lagfarna domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har utnämnts till ordinarie domare får skiljas från tjänsten&lt;br&gt;endast under de speciella förhållanden som anges i 11 kap. 5 § första&lt;br&gt;stycket regeringsformen. De lagfarna domarna utses av regeringen. Nämn-&lt;br&gt;demännen utses genom kommunala val.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Endast såvitt gäller några få måltyper ingår experter på det i målet&lt;br&gt;aktuella sakområdet som ledamöter i tingsrätten. Behovet av särskild&lt;br&gt;sakkunskap tillgodoses i stället på annat sätt, främst genom att sakkunniga&lt;br&gt;hörs av rätten eller avger skriftliga utlåtanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tvistemål och brottmål som handläggs vid tingsrätt tillämpas rätte-&lt;br&gt;gångsbalken (RB). Förfarandet enligt RB präglas av den s. k. muntlighets-&lt;br&gt;principen. Endast i vissa särskilt angivna fall kan mål avgöras utan för-&lt;br&gt;handling, s. k. huvudförhandling. Till huvudförhandlingen skall parterna&lt;br&gt;ha kallats. När huvudförhandling förekommer skall bevisningen presente-&lt;br&gt;ras vid denna och avgörandet får inte grundas på annat än det som har&lt;br&gt;förekommit vid förhandlingen (den s. k. omedelbarhetsprincipen). Rätten&lt;br&gt;får dock förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudför-&lt;br&gt;handlingen utan att de läses upp. Enligt den s. k. koncentrationsprincipen&lt;br&gt;skall huvudförhandlingen om möjligt pågå i ett sammanhang till dess&lt;br&gt;målet är färdigt till avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ärenden som tingsrätt tar upp självmant eller efter ansökan och som&lt;br&gt;inte skall handläggas som tvistemål eller brottmål finns lagen (1946:807)&lt;br&gt;om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Ett ärende kan avgö-&lt;br&gt;ras antingen på handlingarna eller efter en förhandling. I fråga om för-&lt;br&gt;handlingar gäller i huvudsak samma regler som för huvudförhandling&lt;br&gt;enligt RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett vilken förfarandelag som tillämpas är principen att de personer,&lt;br&gt;på vars uppgifter rättens avgörande grundas, skall höras direkt inför rät-&lt;br&gt;ten. Normalt sett får inte såsom bevisning åberopas berättelser som någon&lt;br&gt;avgett i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång (s. k.&lt;br&gt;vittnesattester). Detta är ett utslag av principen om s. k. bevisomedelbar-&lt;br&gt;het. Oavsett vilken förfarandelag som tillämpas skall vidare parten ha fått&lt;br&gt;del av hela processmaterialet innan målet eller ärendet avgörs (jfr 14 kap.&lt;br&gt;5 § andra stycket sekretesslagen). Ett avgörande får inte gå utöver yrkande-&lt;br&gt;na i målet. Tingsrättens slutliga avgöranden i mål skall vara försedda med&lt;br&gt;motivering. Tingsrättens slutliga beslut i ett ärende skall, i den mån det&lt;br&gt;behövs, ange de skäl som beslutet grundas på (9 § ärendelagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En part kan vid process i allmän domstol åläggas att ersätta motparten&lt;br&gt;dennes kostnader för ett mål. Såvitt gäller ärenden kan kostnader dömas ut&lt;br&gt;endast i vissa undantagsfall, nämligen om ärendets beskaffenhet och syftet&lt;br&gt;med de bestämmelser om vilka det är fråga gör ett kostnadsansvar motive-&lt;br&gt;rat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrättsavgörandena kan normalt överklagas till hovrätt. Hovrätter-&lt;br&gt;nas antal är sex. Från hovrätt kan överklagande ske till högsta domstolen.&lt;br&gt;För att högsta domstolen skall pröva målet fordras särskilt tillstånd, s. k.&lt;br&gt;prövningstillstånd, som i allmänhet kommer i fråga endast när målet har&lt;br&gt;prejudikatintresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betydande utsträckning förekommer inom de allmänna domstolarnas&lt;br&gt;område särskilda förfaranderegler i de lagar som reglerar den materiella&lt;br&gt;rätten beträffande speciella typer av mål och ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;174&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna förvaltningsdomstolarna &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna, kammarrätterna Btlägä 1&lt;br&gt;och regeringsrätten, handlägger i huvudsak mål enligt skatte-, taxerings-&lt;br&gt;och uppbördsförfattningama och mål om administrativa frihetsberövan-&lt;br&gt;den av unga och av missbrukare enligt LVU och LVM. Länsrätten prövar&lt;br&gt;också bl. a. mål om återkallelse av körkort m. m. enligt körkortslagen&lt;br&gt;(1977:477). Vidare handlägger länsrätten bl.a. mål om bistånd enligt&lt;br&gt;socialtjänstlagen och om tvångsisolering på sjukhus enligt smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988: 1 472). Sedan den 1 juli 1986 är länsrätten också överinstans i&lt;br&gt;frågor om enskilds rätt till särskilda omsorger enligt nya omsorgslagen.&lt;br&gt;Länsrätten beslutar även om verkställighet av dom eller beslut rörande&lt;br&gt;vårdnad m. m. av barn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns en länsrätt i varje län. Antalet länsrätter uppgår således till 24.&lt;br&gt;Även för länsrätternas del finns det bestämmelser om endomarbehörighet.&lt;br&gt;Normalt består emellertid länsrätten vid avgörande av mål av en lagfaren&lt;br&gt;domare samt nämndemän. Den som utnämnts till ordinarie domare får&lt;br&gt;skiljas från tjänsten endast under de förutsättningar som gäller för ordina-&lt;br&gt;rie domare vid tingsrätt. Även i fråga om utseendet av lagfarna domare&lt;br&gt;och nämndemän gäller detsamma som för tingsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i länsrätt ingår experter annat än i undantagsfall. Behovet av&lt;br&gt;särskild sakkunskap tillgodoses i stället liksom i tingsrätt genom sakkun-&lt;br&gt;nigbevisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid länsrätt tillämpas förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). Förfa-&lt;br&gt;randet enligt den lagen är i princip skriftligt. I handläggningen får dock&lt;br&gt;ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till&lt;br&gt;fördel för handläggningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.&lt;br&gt;Muntlig förhandling skall hållas, om enskild som för talan i målet begär&lt;br&gt;det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar&lt;br&gt;emot det. I bl. a. mål om vård enligt LVM och LVU har den enskilde en&lt;br&gt;ovillkorlig rätt till förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till varje förhandling skall parterna ha kallats. Oavsett om förhandling&lt;br&gt;förekommer eller inte skall avgörandet grundas på allt som har förekom-&lt;br&gt;mit i målet, dvs. även på annat än det som har förekommit vid förhand-&lt;br&gt;lingen. Också s. k. vittnesattester får åberopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sekretessen gentemot den enskilde gäller en viss skillnad&lt;br&gt;mellan tingsrätt och länsrätt. Även länsrätt har visserligen en principiell&lt;br&gt;skyldighet att ge part kännedom om det som tillförts målet genom annan&lt;br&gt;än honom själv, t. ex. en patientjournal som i princip är sekretessbelagd.&lt;br&gt;Undantag gäller dock för de fall som anges i 14 kap. 5 § första stycket&lt;br&gt;sekretesslagen. Handling eller annat material får sålunda inte lämnas ut till&lt;br&gt;den enskilde i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av&lt;br&gt;synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall&lt;br&gt;skall dock länsrätten på annat sätt lämna parten upplysning om vad&lt;br&gt;materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall ta till vara sin&lt;br&gt;rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen&lt;br&gt;skall skydda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett avgörande får i princip inte gå utanför yrkandena i målet. Om det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det&lt;br&gt;bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intres-&lt;br&gt;se. Vidare gäller att slutliga avgöranden skall vara försedda med motive-&lt;br&gt;ring. Endast i undantagsfall kan i förvaltningsprocess utdömas ett ansvar&lt;br&gt;för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett länsrättsavgörande kan överklagas till kammarrätt. Kammarrätter-&lt;br&gt;nas antal är fyra. Från kammarrätt kan överklagande ske till regeringsrät-&lt;br&gt;ten. Liksom när det gäller högsta domstolen krävs dock prövningstillstånd&lt;br&gt;för att regeringsrätten skall ta upp ett överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betydande utsträckning förekommer även inom de allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolarnas område särskilda förfaranderegler i de lagar som regle-&lt;br&gt;rar den materiella rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolarna i framtiden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om utformningen av domstolsorganisationen i framtiden har be-&lt;br&gt;handlats i promemorian Domstolarna i framtiden — en idéskiss. Mot&lt;br&gt;bakgrund av att arbetsläget i domstolarna allmänt sett är ansträngt och att&lt;br&gt;det är svårt att rekrytera personal förordas i promemorian en översyn av&lt;br&gt;hela domstolsverksamheten. I promemorian utvecklas också efter vilka&lt;br&gt;principer en sådan översyn bör göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utgångspunkt är att domstolarnas verksamhet skall renodlas, bl. a. så&lt;br&gt;att uppgifter som inte kräver domstolskompetens i stället läggs på andra&lt;br&gt;myndigheter och att olika domstolsinstansers funktioner i rättskipningen&lt;br&gt;bättre tas till vara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller sådana mål som bör handläggas av domstol betonas i&lt;br&gt;promemorian vikten av att rättskipningen i första instans är lokalt förank-&lt;br&gt;rad och att lekmän deltar i rättskipningen i ungefär samma omfattning&lt;br&gt;som idag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Målen om psykiatrisk tvångsvård ägnas i promemorian en särskild&lt;br&gt;uppmärksamhet. Flera skäl förs fram till stöd för att en tingsrättslösning är&lt;br&gt;bättre än länsrättsaltemativet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian diskuteras om länsrätternas nuvarande uppgifter i fram-&lt;br&gt;tiden bör fördelas mellan kammarrätterna och tingsrätterna och om läns-&lt;br&gt;rättsorganisationen bör avvecklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har varit föremål för remissbehandling. Remissutfallet i&lt;br&gt;fråga om placeringen av mål om psykiatrisk tvångsvård har, liksom re-&lt;br&gt;missutfallet över socialberedningens förslag i motsvarande hänseenden,&lt;br&gt;varit blandat. Efter bemyndigande av regeringen har chefen för justitiede-&lt;br&gt;partementet tillsatt en kommitté (domstolsutredningen, Ju 1989:06) för&lt;br&gt;att se över domstolarnas framtida uppgifter, arbetssätt och organisation.&lt;br&gt;Frågan om vilken organisation som skall pröva mål om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård har emellertid hållits utanför kommitténs uppdrag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits tidigare (avsnitt 2.2.4) är det angeläget att regleringen&lt;br&gt;av tvångsintagning för psykiatrisk vård innefattar bestämmelser om rätts-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;176&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lig prövning som svarar mot de höga krav på rättssäkerhet som bör ställas&lt;br&gt;vid frihetsberövande. Den rättsliga prövningen bör i enlighet härmed&lt;br&gt;byggas ut så att man i princip överger nuvarande utskrivningsprövning och&lt;br&gt;inför ett system med obligatorisk rättslig prövning viss tid efter läkarbeslut&lt;br&gt;om tvångsintagning samt när fråga uppkommer om förlängning av vårdti-&lt;br&gt;den. Den rättsliga kontrollen skall också inbegripa möjlighet för patienten&lt;br&gt;att få överprövning i anslutning till intagning samt överprövning av avslag&lt;br&gt;på begäran om tvångsvårdens upphörande och av vissa beslut om rätt att&lt;br&gt;vistas utanför en sjukvårdsinrättning. Valet av beslutsorgan som skall&lt;br&gt;anförtros dessa uppgifter blir i och för sig av betydelse i rättssäkerhetshän-&lt;br&gt;seende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har övervägt möjligheten att göra om nuvarande&lt;br&gt;utskrivningsnämnder till ”inskrivningsnämnder” men har avvisat detta&lt;br&gt;alternativ med hänvisning framför allt till de ökade kraven på rättssäker-&lt;br&gt;het i samband med ny lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har till stöd för sitt ställningstagande anfört bl. a. att leda-&lt;br&gt;möter, sekreterare och kanslipersonal i utskrivningsnämnderna har sina&lt;br&gt;uppdrag som bisyssla och att de arvoderas av sjukvårdshuvudmannen.&lt;br&gt;Nämnderna framstår i sak som delar av landstingens sjukvårdsorganisa-&lt;br&gt;tion. Detta och att det saknas en gemensam praxisbildning och samord-&lt;br&gt;ning mellan de olika utskrivningsnämnderna anges vara de allvarligaste&lt;br&gt;förhållandena när det gäller förtroendet för utskrivningsnämnderna och&lt;br&gt;deras funktion. För att nämnderna skulle kunna fungera på ett sätt som&lt;br&gt;tillfredsställer de höga anspråk som ärendenas natur kräver skulle en&lt;br&gt;reformering av dem behöva bli omfattande och föranleda stora kostnader.&lt;br&gt;Nämndernas ställning som fristående statliga myndigheter skulle behöva&lt;br&gt;markeras bättre. För att uppnå detta måste nämndernas faktiska anknyt-&lt;br&gt;ning till sjukhusen minska. Sålunda skulle nämnderna enligt beredningen&lt;br&gt;exempelvis behöva ha egna fasta kanslier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har vidare framhållit att utskrivningsnämnderna är en&lt;br&gt;specialinstans som prövar frågor inom ett mycket begränsat område. Detta&lt;br&gt;gäller också om de skulle göras till beslutsorgan enligt den nya lagstiftning-&lt;br&gt;en. Under de senaste decennierna har det tillkommit ett antal nya special-&lt;br&gt;domstolar. Detta har ofta kritiserats. Man har menat att en alltför långt&lt;br&gt;driven specialisering verkar hämmande på förmågan att göra en tillräckligt&lt;br&gt;allsidig bedömning av de frågor som skall avgöras. Inga andra nämnder&lt;br&gt;eller specialdomstolar har tillagts så omfattande befogenheter som utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnderna och psykiatriska nämnden att besluta i frågor som rör&lt;br&gt;frihetsberövanden. Att behålla dessa nämnder och förändra deras uppgif-&lt;br&gt;ter skulle sålunda enligt socialberedningen innebära en tämligen unik&lt;br&gt;situation för svensk rättsordning genom att en organisation, som bara är&lt;br&gt;domstolsliknande, beslutar om ingripande frihetsberövanden som berör&lt;br&gt;relativt många människor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del kan jag i flera avseenden instämma i den argumentering&lt;br&gt;som beredningen har fört i fråga om utskrivningsnämnderna. Jag vill&lt;br&gt;samtidigt framhålla att nämnderna har fullgjort sina grannlaga uppgifter&lt;br&gt;enligt LSPV på ett sätt som förtjänar all respekt. Det saknas anledning att&lt;br&gt;misstro nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt välgrun-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;177&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dade avgöranden. På grundval av erfarenheterna från deras mångåriga&lt;br&gt;verksamhet kan det sägas att nämnderna i praktiken fyller samma krav&lt;br&gt;som en domstol när det gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om utskrivningsnämndemas verksamhet kommer emellertid i ett&lt;br&gt;nytt läge om man som jag tidigare har förordat bygger ut den rättsliga&lt;br&gt;prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård. Också den omständigheten&lt;br&gt;att utvecklingen går i riktning mot att sådan psykiatrisk vård ges på allt fler&lt;br&gt;och mindre sjukvårdsinrättningar spelar in. Redan den decentralisering&lt;br&gt;som hitintills har skett har medfört praktiska problem som lösts bl. a.&lt;br&gt;genom att nya nämnder har inrättats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse i sammanhanget är också de åtaganden som Sverige gjort&lt;br&gt;enligt internationella överenskommelser. Jag vill här först peka på 1966 års&lt;br&gt;internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,&lt;br&gt;som trädde i kraft för Sveriges del år 1976. Enligt denna FN-konvention&lt;br&gt;(art. 9 p. 4) skall var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra&lt;br&gt;talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut om hans&lt;br&gt;frihetsberövande är lagligt och beordra hans frigivning om det inte är det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även innehållet i 1950 års europakonvention angående skydd för de&lt;br&gt;mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna måste uppmärk-&lt;br&gt;sammas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 5 i europakonventionen gäller bl. a. att var och en som&lt;br&gt;berövas sin frihet skall ha rätt att få sin sak prövad av domstol. Vad&lt;br&gt;konventionen i detta hänseende närmare kräver låter sig inte till alla delar&lt;br&gt;så lätt fastställas. Innebörden av konventionsbestämmelserna klargörs&lt;br&gt;emellertid undan för undan genom avgöranden av Europadomstolen i&lt;br&gt;Strasbourg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så mycket är ställt utom allt tvivel att det varken är tillräckligt eller&lt;br&gt;nödvändigt att det beslutande organet betecknas som domstol. Däremot&lt;br&gt;krävs det att det beslutande organet står fritt i förhållande till såväl den&lt;br&gt;verkställande makten som till parterna i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med de ändringar som vidtogs beträffande utskrivningsnämnder-&lt;br&gt;na i samband med införandet av regeringsformen och genom vilka nämn-&lt;br&gt;dernas ställning stärktes var att göra nämnderna till organ av domstolstyp.&lt;br&gt;I praktiken är det inte så mycket som skiljer när det gäller organens&lt;br&gt;ställning. Jag vill dock erinra om att samtliga ledamöter i nämnderna har&lt;br&gt;uppdraget som en tidsbegränsad bisyssla. Vidare förekommer mellan ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnderna och sjukhusen en gemenskap till vilken det inte&lt;br&gt;finns någon motsvarighet på domstolssidan, även om denna avser endast&lt;br&gt;kanslisidan och vissa ekonomiska frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europakonventionens krav på domstolsprövning avser emellertid inte&lt;br&gt;endast det beslutande organets ställning. Flera uttalanden av Europadom-&lt;br&gt;stolen under senare år pekar på att domstolskaraktären är beroende även&lt;br&gt;av de processuella rättssäkerhetsgarantier med vilka förfarandet hos det&lt;br&gt;beslutande organet omges, något som kanske inte till sin fulla konsekvens&lt;br&gt;kunde förutses i samband med grundlagsreformen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europadomstolen har sålunda uttalat i ett fall (fallet de Wilde, Ooms och&lt;br&gt;Versyp) att reglerna om förfarandet inför det beslutande organet måste&lt;br&gt;”provide the fundamental guarantees of procedure applied in matters of&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;178&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;deprivation of liberty”, dvs. tillhandahålla de grundläggande processuella&lt;br&gt;garantier som tillämpas i mål om frihetsberövanden (se även fallet X mot&lt;br&gt;Storbritannien). Enligt vad som framgår av ett annat avgörande (fallet&lt;br&gt;Winterwerp) är det väsentligt att den omhändertagne även i praktiken har&lt;br&gt;möjlighet att få sin sak prövad av det beslutande organet (”access to the&lt;br&gt;court”) och möjlighet att bli hörd antingen personligen eller, när det är&lt;br&gt;nödvändigt, genom något slags representant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mycket talar för att förfarandet inför en utskrivningsnämnd eller psykia-&lt;br&gt;triska nämnden uppfyller konventionens krav även på de nu berörda&lt;br&gt;punkterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en domstol i första instans prövar en fråga om frihetsberövande&lt;br&gt;åtgärd har den enskilde parten enligt svensk rätt en undantagslös rätt till&lt;br&gt;förhandling. I fråga om nämnderna finns inte någon sådan rätt. Vidare har&lt;br&gt;i en rättegång parterna en ovillkorlig rätt att vara närvarande vid varje&lt;br&gt;förhandling som hålls. I ett förfarande inför någon av nämnderna kan det&lt;br&gt;förekomma en förhandling utan att parten är närvarande och vid en sådan&lt;br&gt;förhandling kan det till och med tas upp bevisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som har sagts nu skall inte uppfattas som någon kritik mot hand-&lt;br&gt;läggningen i utskrivningsnämnderna eller psykiatriska nämnden. Det kan&lt;br&gt;på goda grunder antas att i de flesta fall reglerna om förfarandet i nämn-&lt;br&gt;derna tillämpas på ett sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning&lt;br&gt;inför tingsrätt eller länsrätt i praktiken blir föga märkbara. Redan risken&lt;br&gt;för att en prövning i nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla konventio-&lt;br&gt;nens krav är emellertid ett motiv för reformer. Man kan till och med hävda&lt;br&gt;att det saknas anledning att, eftersom det är fråga om prövning av ett&lt;br&gt;frihetsberövande, i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens&lt;br&gt;kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I och för sig kan man lösa problemen genom sådana ändringar av&lt;br&gt;reglerna om utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden att en&lt;br&gt;bättre överensstämmelse nås med vad som gäller beträffande förfarandet i&lt;br&gt;domstol. Lagrådet har för sin del pekat på fördelarna med att den rättsliga&lt;br&gt;prövningen görs av särskilda organ, som innehåller såväl juridisk som&lt;br&gt;medicinsk sakkunskap och vars ledamöter får stor erfarenhet av ärenden&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som bör&lt;br&gt;inverka på bedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lösning med bibehållen nämndorganisation skulle emellertid förut-&lt;br&gt;sätta en väsentlig utveckling av förfarandereglerna och organisationen hos&lt;br&gt;nämnderna. En utbyggnad av nämnderna skulle komma att stå i strid med&lt;br&gt;det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika special-&lt;br&gt;domstolar och särskilt sådana vilka liksom utskrivningsnämnderna och&lt;br&gt;psykiatriska nämnden verkar inom ett mycket begränsat kompetensområ-&lt;br&gt;de. Utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är numera — från-&lt;br&gt;sett övervakningsnämnderna — de enda organ utanför domstolsväsendet&lt;br&gt;som beslutar om frihetsberövande som inte är rent tillfälligt. Det kan för&lt;br&gt;övrigt nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verk-&lt;br&gt;samhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av domstolsutredningen&lt;br&gt;(Ju 1989:06). Någon avgörande försämring av möjligheterna att tillgodose&lt;br&gt;behovet av medicinskt sakkunnigas eller andra sakkunnigas bedömningar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;179&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall inte behöva uppkomma om man överger systemet med prövning i&lt;br&gt;speciella nämnder till formån for prövning i egentliga domstolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening finns det mot denna bakgrund starka skäl som talar&lt;br&gt;för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen handläggs vid&lt;br&gt;domstol i stället för vid nämnd. Däremot torde man knappast kunna ha&lt;br&gt;förhoppningar om att ett domstolsalternativ i praktiken kommer att leda&lt;br&gt;till en väsentligt utvecklad praxisbildning inom tvångsvårdsområdet, möj-&lt;br&gt;ligen med undantag av tvångsvård som kommer till stånd som brottspå-&lt;br&gt;följd i fall där det finns behov av en särskilt noggrann prövning av när&lt;br&gt;vården skall upphöra. Jag kommer strax till frågorna om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård för lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För den rättsliga prövningen i domstol finns det två tänkbara alternativ,&lt;br&gt;nämligen ett som i första instans bygger på tingsrätterna och ett som&lt;br&gt;bygger på länsrätterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har framhållit att såväl de allmänna domstolarna&lt;br&gt;(tingsrätterna i första instans) som de allmänna förvaltningsdomstolarna&lt;br&gt;(länsrätterna i första instans) prövar mål av social karaktär och har en&lt;br&gt;sammansättning som gör dem lämpade att handlägga mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Beredningen förordar de allmänna förvaltningsdomstolarna&lt;br&gt;med hänsyn till deras erfarenhet av att pröva mål enligt LVU och LVM&lt;br&gt;och med hänsyn till att beredningen ansett förfarandereglerna för dessa&lt;br&gt;domstolar vara bättre avpassade för mål av den typ som den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvårdslagstiftningen för med sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Valet mellan tingsrätts- och länsrättsalternativen måste självfallet träffas&lt;br&gt;utifrån en bedömning av var målen om psykiatrisk tvångsvård har sitt&lt;br&gt;mest naturliga hemvist och kan antas bli bäst handlagda. Jag vill först säga&lt;br&gt;att både tingsrätterna och länsrätterna har tillgång till personal med god&lt;br&gt;kompetens för att handlägga dessa mål på ett rättssäkert sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig faktor vid val av domstolsorganisation är de psykiatriska&lt;br&gt;målens anknytning till andra typer av mål som handläggs inom resp,&lt;br&gt;organisation. Detta har delvis att göra med att en domares handläggning&lt;br&gt;av ett mål om psykiatrisk tvångsvård underlättas, om han är van vid att&lt;br&gt;göra liknande bedömningar i närliggande typer av mål. Delvis har de olika&lt;br&gt;måltypernas sakliga samband, vilket jag strax kommer in på, betydelse&lt;br&gt;också från mer materiella synpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För tingsrätternas del kan konstateras att dessa domstolar i vissa brott-&lt;br&gt;mål som rör psykiskt störda lagöverträdare har att bedöma frågor av just&lt;br&gt;det slag eller av samma karaktär som faller inom ramen för lagregleringen&lt;br&gt;av psykiatrisk tvångsvård. Jag tänker här på de bedömningar en tingsrätt&lt;br&gt;har att göra när det gäller såväl behovet av medicinsk utredning som&lt;br&gt;tillämpningen av de olika straffrättsliga särbestämmelserna beträffande&lt;br&gt;lagöverträdare av det aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också peka på att chefen för justitiedepartementet senare i dag&lt;br&gt;(bil. 2 avsnitt 2.4 och 2.5) kommer att föreslå att psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;även i fortsättningen skall kunna utgöra en brottspåföljd. Som jag senare&lt;br&gt;skall återkomma till (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att prövningen av frågan&lt;br&gt;när vården skall upphöra eller när patienten får vistas utanför sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningens område i vissa fall skall avgöras av domstol i stället för av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;180&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;chefsöverläkaren. En prövning i tingsrätt av dessa frågor skulle ha en&lt;br&gt;naturlig koppling till brottmålsprövningen i sådana fall. Det kan emeller-&lt;br&gt;tid antas att antalet sådana fall kommer att utgöra en klart mindre del av&lt;br&gt;tvångsvårdsmålen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller länsrätterna är det framfor allt den psykiatriska tvångsvår-&lt;br&gt;dens karaktär av administrativt frihetsberövande och sambandet med mål&lt;br&gt;om frihetsberövande och andra för enskilda ingripande åtgärder enligt&lt;br&gt;LVU och LVM som kommer i blickpunkten. Dessa mål är förhållandevis&lt;br&gt;vanliga (ca 2 000 — 3 000 per år). Länsrättsdomarna är därför vana att sätta&lt;br&gt;sig in i den typ av frågeställningar som kan bli aktuella i mål om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård. Inte minst målen enligt LVM har beröringspunkter med&lt;br&gt;frågor som kan aktualiseras vid en rättslig prövning enligt en ny psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvårdsreglering. Åtskilliga fall av psykiatriska omhändertagan-&lt;br&gt;den är föranledda av eller har ett starkt samband med missbruk och&lt;br&gt;missbruksproblem. I vissa fall kan det bli fråga om att välja mellan tvångs-&lt;br&gt;vård enligt LVM och psykiatrisk tvångsvård. Bland andra målgrupper hos&lt;br&gt;de allmänna förvaltningsdomstolarna av intresse i detta sammanhang kan&lt;br&gt;nämnas socialtjänstmål som avser frivilligsidan inom den sociala vården,&lt;br&gt;mål om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt mål om&lt;br&gt;tvångsisolering på sjukhus enligt smittskyddslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ser man främst till det starka sakliga sambandet mellan frågor om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och andra frågor i likartade måltyper finns det&lt;br&gt;enligt min mening mot den nu angivna bakgrunden skäl att hävda att de&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolarna ligger närmast till för att anförtros&lt;br&gt;prövningen av mål om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om man sedan ser på de förfaranderegler som gäller för de olika dom-&lt;br&gt;stolsorganisationerna, kan konstateras att FPL med vissa tilläggsbestäm-&lt;br&gt;melser erbjuder ett smidigt förfarande i mål enligt LVM och LVU. Allt&lt;br&gt;talar därför för att denna processordning skulle lämpa sig även för mål om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Om prövningen i stället förläggs till tingsrätterna,&lt;br&gt;kan det knappast komma i fråga att tillämpa förfarandereglema i RB; en&lt;br&gt;godtagbar lösning skulle i stället sannolikt kunna åstadkommas genom att&lt;br&gt;låta förfarandet enligt ärendelagen gälla med vissa justeringar. Ett från&lt;br&gt;olika synpunkter lämpligt domstolsförfarande torde under alla omständig-&lt;br&gt;heter kunna åstadkommas oavsett om tingsrätts- eller länsrättsalternativet&lt;br&gt;väljs. Men det är uppenbart att behovet av specialreglering för frågor om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård blir mindre om prövningen förläggs till allmän&lt;br&gt;förvaltningsdomstol än om den anförtros allmän domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För frågan om vilken domstolstyp som är lämpligast utifrån organisato-&lt;br&gt;riska synpunkter är det en viktig utgångspunkt att muntlig förhandling i&lt;br&gt;regel bör hållas i mål om psykiatrisk tvångsvård och att sådan förhandling&lt;br&gt;bör hållas på den sjukvårdsinrättning där patienten vårdas. Det är självfal-&lt;br&gt;let en fördel om avståndet från domstolens kansliort till vårdinrättningen&lt;br&gt;är så kort som möjligt. I denna del kan konstateras att de 97 tingsrätterna&lt;br&gt;har en avsevärt bättre lokal spridning än de 24 länsrätterna och att de&lt;br&gt;olägenheter i form av tidsspillan och kostnader som resorna till vårdinrätt-&lt;br&gt;ningarna kan komma att medföra blir mindre med en tingsrättslösning.&lt;br&gt;Med nuvarande kommunikationsmedel skall dock skillnaderna i denna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;181&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;del mellan de båda alternativen inte överdrivas, i all synnerhet som en stor&lt;br&gt;del av målen om psykiatrisk tvångsvård kan beräknas uppkomma i de&lt;br&gt;större städer där också länsrätt har kansliort. Det bör for övrigt påpekas att&lt;br&gt;en tingsrättslösning med fler beslutande myndigheter i första instans kan&lt;br&gt;medföra att tillflödet av mål om psykiatrisk tvångsvård på vissa håll inte&lt;br&gt;blir så stort att tillräcklig erfarenhet av målområdet kan vinnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilka förutsättningar i övrigt har då de båda domstolsorganisationerna&lt;br&gt;att ta hand om de nya arbetsuppgifter som målen om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård kommer att medföra? Arbetsläget vid de allmänna domstolarna är&lt;br&gt;ansträngt, särskilt inom hovrättsorganisationen, och det finns inte något&lt;br&gt;som tyder på att antalet inkommande mål framdeles skulle minska på&lt;br&gt;något avgörande sätt. Antalet brådskande mål av annan karaktär, främst&lt;br&gt;brottmål där den tilltalade är frihetsberövad, är stort. Det är mot den&lt;br&gt;bakgrunden sannolikt att målen om psykiatrisk tvångsvård skulle kräva&lt;br&gt;betydande resursförstärkningar och försvåra arbetet med andra angelägna&lt;br&gt;mål. Också de allmänna förvaltningsdomstolarna har ett besvärligt arbets-&lt;br&gt;läge. Problemen är främst knutna till skattemålen, en måltyp som hittills&lt;br&gt;har dominerat länsrätternas arbetsunderlag. Sedan några år har det emel-&lt;br&gt;lertid skett en betydande nedgång i antalet inkomna skattemål. Detta har&lt;br&gt;lett till en förbättring av arbetsläget. Målbalanserna och handläggningsti-&lt;br&gt;derna i skattemålen är trots detta inte godtagbara, men man har skäl att tro&lt;br&gt;att antalet sådana mål kommer att minska ytterligare under 1990-talet till&lt;br&gt;följd av de förändringar i de materiella skattereglerna och i taxeringsorga-&lt;br&gt;nisationen som nu är avsedda att genomföras. Dessa förhållanden medför&lt;br&gt;sammanfattningsvis att man kan utgå från att de allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolarna kommer att ha goda förutsättningar att handha mål om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har instämt i att den rättsliga prövningen i första instans i&lt;br&gt;sådana mål vid en överflyttning bör ankomma på länsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den nu angivna bakgrunden finner jag klart övervägande skäl tala&lt;br&gt;för att prövningen av mål om psykiatrisk tvångsvård bör anförtros de&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som första instans.&lt;br&gt;Mitt förslag till ny reglering på området har sålunda utformats i enlighet&lt;br&gt;härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En del remissinstanser har framhållit att inställelse inför domstol kom-&lt;br&gt;mer att kännas som en belastning för patienten och t.o. m. kan medföra&lt;br&gt;skadliga psykiska verkningar. Jag anser för egen del att det är av stor vikt&lt;br&gt;för möjligheterna att åstadkomma fullödig utredning att målen om tvångs-&lt;br&gt;omhändertagande i allmänhet avgörs efter muntlig förhandling i patien-&lt;br&gt;tens närvaro. Om förhandlingen hålls på det sjukhus där patienten är&lt;br&gt;intagen, bör påfrestningen för patienten ofta kunna begränsas. Jag förut-&lt;br&gt;sätter att sjukvårdshuvudmännen kan tillhandahålla lokaler så att princi-&lt;br&gt;pen om offentlighet vid förhandlingar kan upprätthållas, dock med möjlig-&lt;br&gt;het att besluta om förhandling inom stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis också av stor betydelse att patienterna får ett insikts-&lt;br&gt;fullt och hänsynsfullt bemötande vid förhandlingar och i övrigt vid dom-&lt;br&gt;stolsförfarandet. Det bör också påpekas att domstolsprövning enligt mitt&lt;br&gt;förslag kommer att avse vårdbehovet endast för patienter som i princip&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;182&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;motsätter sig psykiatrisk vård genom intagning på en sjukvårdsinrättning.&lt;br&gt;Dessa patienter upplever nog i allmänhet en prövning i domstol som något&lt;br&gt;som är till deras fördel och inte som något obehagligt och påfrestande. En&lt;br&gt;del patienter kan naturligtvis ändå komma att uppleva domstolsprocedu-&lt;br&gt;ren som pressande. En stödperson bör då kunna ha en viktig uppgift att&lt;br&gt;fylla (se avsnitt 3.7 om stödperson).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För resursfrågornas bedömning har det självfallet betydelse hur många&lt;br&gt;mål om psykiatrisk tvångsvård som kan antas kräva rättslig handläggning.&lt;br&gt;Under de senaste åren har omfattningen av LSPV-vården minskat kraftigt.&lt;br&gt;Den ökade satsningen på den öppna vården och de omfattande förändring-&lt;br&gt;ar i förutsättningarna för tvångsvård som beredningen föreslår kommer&lt;br&gt;enligt beredningen att ytterligare minska tvångsvårdens omfattning kraf-&lt;br&gt;tigt. Beredningen har grovt uppskattat antalet mål enligt den av beredning-&lt;br&gt;en föreslagna s. k. akutlagen till ca 3 000 för hela landet. Socialstyrelsen har&lt;br&gt;redovisat en annan uppfattning i denna fråga och nämnt en avsevärt högre&lt;br&gt;siffra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.3.3) har under de senaste åren&lt;br&gt;antalet nyintagningar till LSPV-vård legat under 10000 per år. Under år&lt;br&gt;1988 skrevs ca 11000 patienter ut inkl, de ca 3 500 patienter som återinta-&lt;br&gt;gits från försöksutskrivning. Av dessa utskrivna patienter hade drygt 28%&lt;br&gt;vårdats under högst åtta dagar. Ca 59 % av patienterna hade vårdats under&lt;br&gt;högst en månad. Vidare hade ca 84% av patienterna vårdats under högst&lt;br&gt;tre månader, ca 89 % under högst fyra månader och ca 96 % mindre än ett&lt;br&gt;år. Mer än tio år hade ca 0,5 % vårdats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa uppgifter ger en viss hållpunkt för skattning av det antal mål&lt;br&gt;enligt den tilltänkta lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård som är att&lt;br&gt;vänta. Uppgifterna om faktiska vårdtider skall sammanställas med inne-&lt;br&gt;hållet i den reglering som jag i det föregående har förordat beträffande&lt;br&gt;tidpunkten för obligatorisk rättslig prövning av vårdförutsättningar, längs-&lt;br&gt;ta tillåtna vårdtider, patientens möjlighet att överklaga intagningsbeslut&lt;br&gt;och begära att tvångsvården skall upphöra m. m. Av särskilt intresse är då&lt;br&gt;den andel av patienterna, betydligt mer än hälften, som har vårdats så kort&lt;br&gt;tid att obligatorisk rättslig prövning inte skulle behöva aktualiseras. En&lt;br&gt;antydan ges också om att prövning av förutsättningarna för en förlängning&lt;br&gt;av tvångsvårdstiden utöver fyra månader inte blir så frekvent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också nämna, med hänvisning till den följande behandlingen av&lt;br&gt;frågorna om vård för psykiskt störda lagöverträdare (avsnitt 4), att antalet&lt;br&gt;personer som av allmän domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;hittills under 1980-talet uppgått till ca 300 per år. Det kan antas att denna&lt;br&gt;siffra framöver inte kommer att ändras i nämnvärd utsträckning och att&lt;br&gt;vårdtiden vid psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd i genomsnitt blir&lt;br&gt;längre än vårdtiden för övriga tvångsvårdade patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättsliga instansen kommer enligt den lagstiftning jag föreslår att&lt;br&gt;pröva förutom mål om medgivande till psykiatrisk tvångsvård också mål&lt;br&gt;om permission, vägrad utskrivning, m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag uppskattar att det totala antalet mål om psykiatrisk tvångsvård för&lt;br&gt;hela landet blir högre än vad socialberedningen utgått ifrån men att antalet&lt;br&gt;i vart fall inte kommer att överstiga mellan 7 000 och 8 000 per år. Länsrät-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;183&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;terna har redan en organisation som är väl anpassad för prövning av&lt;br&gt;frihetsberövanden och för en skyndsam handläggning. Det bör enligt min&lt;br&gt;mening finnas goda möjligheter för länsrätterna att klara en ökad måltill-&lt;br&gt;delning av här nämnd storlek. Jag kan emellertid redan nu förutskicka att&lt;br&gt;länsrätterna kommer att behöva tillföras vissa resurser för de nya uppgif-&lt;br&gt;terna. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ordning jag förordar innebär således att domstol i allmänhet kom-&lt;br&gt;mer att pröva frågan om förutsättningar föreligger för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård — om man bortser från de fall där vården utgör en brottspåföljd —&lt;br&gt;endast när patienten och den vårdansvarige läkaren är oense om vårdbe-&lt;br&gt;hovet. Det kan i sådana fall vara till fördel för läkaren i hans yrkesroll att&lt;br&gt;den avgörande bedömningen i fråga om frihetsberövande läggs på en&lt;br&gt;domstol, som ju dessutom är ett från sjukvården helt fristående organ. Jag&lt;br&gt;är visserligen medveten om att denna ordning i viss utsträckning kan&lt;br&gt;medföra ökat skrivbordsarbete för läkarna. Detta bör emellertid ses som&lt;br&gt;en nödvändig följd av patienternas ökade rättssäkerhet och får därför&lt;br&gt;accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser jag således att det finns skäl att i anslutning&lt;br&gt;till en ny tvångsvårdslagstiftning undanröja den svaghet scm kan sägas&lt;br&gt;vara förenad med nuvarande ordning genom att prövningen av tvångs-&lt;br&gt;vårdsfrågorna görs av nämnder, vars samtliga ledamöter har uppdraget&lt;br&gt;som bisyssla, och inte av domstolar. Den rättsliga prövningen bör anför-&lt;br&gt;tros de allmänna förvaltningsdomstolarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa remissinstanser har aktualiserat frågan om domstolarna bör ha en&lt;br&gt;särskild sammansättning i mål om psykiatrisk tvångsvård. Förslag har&lt;br&gt;därvid förts fram om att en erfaren psykiater skall ingå som ledamot i&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anledning härav framhölls i lagrådsremissen att frihetsberövande till&lt;br&gt;följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt&lt;br&gt;skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en&lt;br&gt;särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. Erforder-&lt;br&gt;lig sakkunskap bör liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten genom&lt;br&gt;förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan som sakkun-&lt;br&gt;nig. En lämplig ordning bör vara att i enlighet med vad socialberedningen&lt;br&gt;föreslagit införa regler om att regeringen eller, efter regeringens bemyndi-&lt;br&gt;gande, socialstyrelsen skall förordna särskilda sakkunniga att tillhandagå&lt;br&gt;domstolarna med yttranden. 1 speciella fall bör yttrande kunna inhämtas&lt;br&gt;också av socialstyrelsen som bl. a. har ett råd för vissa rättsliga sociala och&lt;br&gt;medicinska frågor med företrädare för psykiatrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har invänt mot vad sålunda anfördes i fråga om domstolens&lt;br&gt;sammansättning. Lagrådet hänvisar till att första domstolsinstansen, läns-&lt;br&gt;rätten, behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot om&lt;br&gt;patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande&lt;br&gt;ordning. Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som utomståen-&lt;br&gt;de sakkunnig anser lagrådet inte utgöra ett likvärdigt alternativ. Därvid&lt;br&gt;erinras bl. a. om att rätten vid överläggningen till dom inte har någon&lt;br&gt;sakkunskap till hjälp vid bedömning av den medicinska argumenteringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor behöver kunna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;184&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utnyttjas vid den rättsliga prövningen i sådana former som leder till en Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;allsidig belysning av målen och som bäst främjar patienternas rättssäker- Bilaga 1&lt;br&gt;het. Att låta en erfaren psykiater delta som ledamot i alla mål som skall&lt;br&gt;avgöras av fullsutten rätt skulle naturligtvis ge en garanti för att psykiatris-&lt;br&gt;ka frågeställningar blir väl belysta inför rättens avgörande. Enligt min&lt;br&gt;bedömning kan man dock inte utgå från att en läkarledamot generellt&lt;br&gt;skulle behövas i varje sådant mål. Det bör med fog kunna hävdas att det i&lt;br&gt;många mål även utan särskild psykiatermedverkan kommer att finnas ett&lt;br&gt;beslutsunderlag som ger en entydig bild i fråga om patientens psykiska&lt;br&gt;tillstånd och medicinska vårdbehov. Uppgiften koncentreras då till att&lt;br&gt;klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än&lt;br&gt;rent medicinska aspekter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill vidare framhålla att en ordning med läkarledamot i rätten inte&lt;br&gt;bara är till fördel utan också är förenad med en klar nackdel från rättssä-&lt;br&gt;kerhetssynpunkt. En viktig aspekt är nämligen att det ligger nära till hands&lt;br&gt;och i vart fall inte kan uteslutas att en läkarledamot under överläggning&lt;br&gt;inför domstolens avgörande lämnar upplysningar i medicinska frågor av&lt;br&gt;sådan innebörd att beslutsunderlaget tillförs något nytt utan att patienten&lt;br&gt;får del av uppgifterna och bereds möjlighet att bemöta dessa. En risk finns&lt;br&gt;sålunda med den av lagrådet föreslagna ordningen att avgörandet av målet&lt;br&gt;kommer att bygga på väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar&lt;br&gt;som inte kommunicerats med parten (jfr prop. 1989/90:71 s. 32 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda är jag inte för närvarande beredd att&lt;br&gt;förorda lösningen med en särskild läkarledamot i rätten. Det i lagrådsre-&lt;br&gt;missen föreslagna systemet med särskilda fasta sakkunniga som tillhan-&lt;br&gt;dagår domstolen med yttrande bör i stället kunna utvecklas något. Bestäm-&lt;br&gt;melser kan införas som anger att den sakkunnige också skall höras vid&lt;br&gt;muntlig förhandling när det behövs. Ett sådant förhör bör ibland med&lt;br&gt;fördel kunna hållas per telefon. Vidare kan det klargöras att det ligger i den&lt;br&gt;sakkunniges uppdrag att, t. ex. genom frågor till chefsöverläkaren, i den&lt;br&gt;ordning som rätten finner lämpligt bidra till en så långt möjligt fullständig&lt;br&gt;belysning av föreliggande frågeställningar inom den sakkunniges ämnes-&lt;br&gt;område. Jag föreslår att dessa kompletteringar görs till förslaget i lagråds-&lt;br&gt;remissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller ett påpekande från lagrådet om vikten av att en erfaren&lt;br&gt;domare fungerar som ordförande vid handläggning av mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i länsrätten har jag ingen avvikande mening. Detta är emeller-&lt;br&gt;tid en fråga som inte kräver lagreglering. Bestämmelser om fördelning av&lt;br&gt;arbetsuppgifter i länsrätt finns i förordningen (1979:573) med länsrätts-&lt;br&gt;instruktion och i resp, länsrätts arbetsordning. Angående tilldelning av&lt;br&gt;mål till länsrättsfiskal finns en särskild bestämmelse i 10 § länsrättsin-&lt;br&gt;struktionen. Frågan i vilken utsträckning länsrätten skall handlägga mål&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård med såväl juristdomare som nämndemän be-&lt;br&gt;handlas i specialmotiveringen (avsnitt 7.1, 7.2 och 7.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskild uppmärksamhet bör naturligtvis framöver ägnas åt att följa hur&lt;br&gt;ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet. I sam-&lt;br&gt;manhanget bör erinras om att det ligger inom ramen för domstolsutred-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningens uppdrag (dir. 1989:56) att överväga frågor om domstolarnas sam-&lt;br&gt;mansättning i olika typer av mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag övergår nu till att behandla utskrivningsnämndernas uppgifter be-&lt;br&gt;träffande psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya omsorgslag som gäller sedan den 1 juli 1986 bygger på att&lt;br&gt;kvarvarande vårdhem och specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;avvecklas. Vid lagens tillkomst angavs att avvecklingen skulle ske i den&lt;br&gt;takt de ekonomiska förutsättningarna och hänsynen till de institutionsbo-&lt;br&gt;ende medgav (prop. 1984/85:176 s. 35). Genom övergångsregleringen till&lt;br&gt;den nya omsorgslagen, den s. k. införandelagen, behölls dittillsvarande&lt;br&gt;regler om vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda på&lt;br&gt;vårdhem och specialsjukhus i avvaktan på ny lagstiftning om tvångsvård&lt;br&gt;för psykiskt störda. Dock föreskrevs att nyintagning på vårdhem för barn&lt;br&gt;inte får ske och att sådan intagning på vårdhem för vuxna och på special-&lt;br&gt;sjukhus får ske bara om det finns synnerliga skäl. Det ankommer på&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna att besluta i vissa frågor om vård oberoende av&lt;br&gt;samtycke. Nämnderna har som regel mycket få ärenden av detta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya omsorgslagen ges de särskilda omsorgerna endast på den&lt;br&gt;utvecklingsstördes egen begäran. Av förarbetena framgår att de dittillsva-&lt;br&gt;rande reglerna om vård oberoende av samtycke för psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda använts i liten omfattning och att det inte ansågs föreligga behov av&lt;br&gt;att ha dem kvar. Tvångsregleringen skulle dock, som nyss har nämnts,&lt;br&gt;föras över till införandelagen och tas upp på nytt i samband med ställ-&lt;br&gt;ningstagande till socialberedningens betänkande beträffande den psykia-&lt;br&gt;triska tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det underlag som nu finns för en samlad bedömning av behovet av&lt;br&gt;övergångsreglerna i införandelagen om tvångsvård ger enligt min mening&lt;br&gt;inte vid handen att dessa nu kan avskaffas till följd av den nya psykiatriska&lt;br&gt;vårdlagstiftningen. Enligt en inventering som socialstyrelsen företagit&lt;br&gt;fanns i oktober 1990 111 personer intagna på vårdhem eller specialsjukhus&lt;br&gt;med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag, dvs. omhändertagandet har beslu-&lt;br&gt;tats oberoende av samtycke. Antalet väntas minska betydligt i anslutning&lt;br&gt;till en pågående genomgång inom Älvsborgs läns landsting. Uppgifter från&lt;br&gt;socialstyrelsen visar också att antalet intagna enligt nämnda lagrum under&lt;br&gt;ett par års tid har reducerats kraftigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser att det är otillfredsställande att omsorgshuvudmännen inte i&lt;br&gt;högre utsträckning har utvecklat alternativa omsorger för dem som tagits&lt;br&gt;in enligt 35 § 1967 års omsorgslag. Enligt min mening är det angeläget att&lt;br&gt;huvudmännen snarast vidtar de åtgärder som behövs för att ytterligare öka&lt;br&gt;utskrivningstakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter samråd med statsrådet Lindqvist har jag kommit till uppfattningen&lt;br&gt;att övergångsregleringen beträffande de psykiskt utvecklingsstörda, med&lt;br&gt;tanke på antalet intagna enligt 35 § nyssnämnda lag, inte kan upphävas i&lt;br&gt;nu förevarande sammanhang. Den tidigare angivna inriktningen mot att&lt;br&gt;upphäva tvångsbestämmelserna ligger emellertid fast. Socialstyrelsen bör&lt;br&gt;ges i uppdrag att särskilt följa tillämpningen av övergångsreglerna om&lt;br&gt;tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda och att senast inom två år redo-&lt;br&gt;visa gjorda erfarenheter. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelser-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;186&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na bör därefter ånyo prövas. Det bör framhållas att huvudmännen för&lt;br&gt;omsorgsverksamheten är skyldiga att övergångsvis — så länge tvångsbe-&lt;br&gt;stämmelserna finns kvar — se till att det finns ett tillräckligt antal platser i&lt;br&gt;vårdhem eller specialsjukhus. Socialstyrelsen bör emellertid i samband&lt;br&gt;med den nyss nämnda uppföljningen verka för att de personer som nu är&lt;br&gt;inskrivna enligt den aktuella bestämmelsen snarast kan skrivas ut och att&lt;br&gt;de i stället för vård i specialsjukhus eller vårdhem bereds adekvata omsor-&lt;br&gt;ger på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här också nämna att en ändring kommer att föreslås senare i dag&lt;br&gt;av chefen för justitiedepartementet av innebörd att psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda inte längre skall kunna överlämnas till specialsjukhus som brottspå-&lt;br&gt;följd (bil. 2 avsnitt 2.7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utskriv-&lt;br&gt;ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter enligt den behand-&lt;br&gt;lade övergångsregleringen för psykiskt utvecklingsstörda i huvudsak tas&lt;br&gt;över av de allmänna förvaltningsdomstolarna samtidigt som domstols-&lt;br&gt;prövning införs beträffande psykiatriska tvångsvårdsfrågor. Detta föranle-&lt;br&gt;der ändring i införandelagen. Utskrivningsnämndernas och psykiatriska&lt;br&gt;nämndens befattning med frågor om passtillstånd och om återkallelse av&lt;br&gt;pass bör enligt min mening inte gå över till domstol. I den mån den&lt;br&gt;prövning som här avses behöver ges en motsvarighet efter nämndernas&lt;br&gt;upphörande bör uppgiften ligga på socialstyrelsen. Jag vill nämna att&lt;br&gt;förberedelser pågår för att genomföra beslutet om att ge styrelsen en&lt;br&gt;regional organisation (se prop. 1988/89:130 och prop. 1989/90:100, bil. 7&lt;br&gt;s. 77). Frågan om en ändring i passlagen (1978:302) i enlighet härmed får&lt;br&gt;tas upp i samband med behandlingen av andra följdändringar till den nya&lt;br&gt;lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare&lt;br&gt;(rättspsykiatrisk vård), m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 Gällande ordning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i LSPV av psykiatrisk tvångsvård omfattar alla personer som&lt;br&gt;skall kunna ges sådan vård. Av det föregående (avsnitt 3.1.2) har emeller-&lt;br&gt;tid framgått att patienterna delas in i olika grupper (P-, O-, N- och PN-fall)&lt;br&gt;och att det i vissa avseenden gäller skilda regler för dessa grupper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tre av grupperna (O-, N- och PN-fall) utgörs av olika kategorier av&lt;br&gt;lagöverträdare. Av den patientinventering socialstyrelsen gjort en viss dag&lt;br&gt;under åren 1979, 1982, 1983, 1985 och 1988 framgåratt det totala antalet&lt;br&gt;patienter som har vårdats med stöd av LSPV utgjort ca 9 600, ca 7 400, ca&lt;br&gt;4 600, ca 3 200 resp, ca 2 800. Av dessa har ca 1 800, ca 1 400, ca 900, ca&lt;br&gt;1 000 resp, drygt 700 utgjorts av patienter av de nämnda kategorierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan kategori omfattar patienter som under inflytande av psykisk&lt;br&gt;sjukdom har begått brott mot någon annans personliga säkerhet för vilket&lt;br&gt;åtal inte har väckts (O-fall). En annan kategori utgörs av patienter som&lt;br&gt;efter beslut av domstol genomgår sluten psykiatrisk vård med stöd av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV som brottspåföljd (N-fall). En tredje kategori består av patienter&lt;br&gt;som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd för&lt;br&gt;brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna har&lt;br&gt;upphört tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV och inte&lt;br&gt;skall återföras till anstalten (PN-fall). Sluten psykiatrisk vård enligt LSPV&lt;br&gt;av lagöverträdare i andra fall kommer till stånd såsom för övriga patienter&lt;br&gt;(P-fall).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det nyss sagda följer att personer som är intagna i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt kan beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV. Allmänna&lt;br&gt;bestämmelser om hälso- och sjukvård för dessa personer finns i bl. a. lagen&lt;br&gt;(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL), som reglerar deras behand-&lt;br&gt;ling som frihetsberövade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 37 § KvaL föreskrivs att, om en intagen behöver hälso- och sjukvård,&lt;br&gt;han skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Av paragrafen&lt;br&gt;följer vidare att den allmänna sjukvården bör anlitas, om erforderlig&lt;br&gt;undersökning och behandling inte lämpligen kan ske inom anstalten, och&lt;br&gt;att en intagen får föras över till ett allmänt sjukhus, om det behövs. Enligt&lt;br&gt;paragrafen gäller också bl. a. att den som vistas utom anstalt när han ges&lt;br&gt;vård skall stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrif-&lt;br&gt;ter, om det finns anledning till det. I 38 § KvaL erinras om bl. a. att det&lt;br&gt;finns särskilda regler om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bestämmelser om psykiatriska avdelningar vid kriminalvårds-&lt;br&gt;anstalter finns i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande&lt;br&gt;tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt. Vid en sådan avdelning&lt;br&gt;kan endast psykiatrisk vård i frivillig form ges (jfr 2 § LSPV). Ytterligare&lt;br&gt;bestämmelser om hälso- och sjukvård för intagna i kriminal vårdsanstalter&lt;br&gt;finns i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter (KWFS 1986:4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även andra kategorier av personer som är berövade friheten med anled-&lt;br&gt;ning av brott — gripna, anhållna och häktade — kan med hänsyn till&lt;br&gt;LSPV:s generella tillämplighet i princip beredas sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;med stöd av den lagen. I 4 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade&lt;br&gt;och anhållna m.fl. (häkteslagen), som reglerar behandlingen av dessa&lt;br&gt;kategorier frihetsberövade, ges motsvarande allmänna bestämmelser om&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som i KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i häkteslagen innebär följande. Vid behandlingen av&lt;br&gt;den som omfattas av häkteslagen skall hänsyn tas till hans hälsotillstånd.&lt;br&gt;Den som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare&lt;br&gt;skall tillkallas skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om inte en&lt;br&gt;sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig. En läkares anvisning&lt;br&gt;rörande vården av den som är sjuk skall iakttas. Den som behöver sjuk-&lt;br&gt;husvård skall beredas sådan vård så snart det kan ske. När det finns&lt;br&gt;anledning till det skall den som vistas på sjukhus stå under bevakning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare bestämmelser om hälso- och sjukvård för personer som om-&lt;br&gt;fattas av häkteslagen finns i förordningen (1976:376) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m. fl. (häktesförordningen), i kriminalvårdsverkets&lt;br&gt;häktesföreskrifter (KWFS 1986:5), i ett cirkulär från riksåklagaren till&lt;br&gt;åklagarväsendet om behandlingen av häktad som överförts till allmänt&lt;br&gt;sjukhus (RÅC 58) och i rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;188&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rörande förvaringen av personer i polisarrest (RPS FS 1986:35, FAP&lt;br&gt;102-1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till 4 § häkteslagen betonade föredragande statsrådet att&lt;br&gt;föreskrifter om beredande av sjukhusvård inbegriper fall då en häktad&lt;br&gt;behöver sådan vård på grund av psykisk sjukdom (prop. 1975/76:90 s. 61).&lt;br&gt;Han var emellertid inte beredd att i det sammanhanget ta upp frågan&lt;br&gt;huruvida särskilda insatser var påkallade för att tillgodose vårdbehovet&lt;br&gt;hos häktade som var psykiskt sjuka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Häkteslagen är tillämplig även när den som är häktad befinner sig på en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik för rättspsykiatrisk undersökning (se prop.&lt;br&gt;1975/76:90 s. 38). Sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV kan, i&lt;br&gt;enlighet med vad som tidigare har sagts om lagens generella tillämplighet,&lt;br&gt;beredas också i dessa situationer. Vården kan emellertid inte ges på en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik (jfr 2 § LSPV). Att detta skapar vissa problem från&lt;br&gt;behandlingssynpunkt har belysts i ett JO-ärende (dnr 150—1985).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det nyss sagda kan tilläggas att den rättspsykiatriska organisationen,&lt;br&gt;som har staten som huvudman, i princip inte har till uppgift att meddela&lt;br&gt;psykiatrisk vård. I 1 § instruktionen (1988:1239) för statens rättspsykia-&lt;br&gt;triska kliniker och stationer föreskrivs sålunda att det vid dessa enheter&lt;br&gt;utförs rättspsykiatriska undersökningar i brottmål samt att det vid klini-&lt;br&gt;kerna också bedrivs rättspsykiatrisk forskning och utbildning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den av socialstyrelsen år 1978 utfärdade arbetsordningen för det&lt;br&gt;rättspsykiatriska verksamhetsområdet (3 §) framgår emellertid att denna&lt;br&gt;verksamhet har som mål och uppgifter bl. a. att inom ramen för tilldelade&lt;br&gt;resurser och i mån av behov tillhandahålla god sjukvård och behandling av&lt;br&gt;psykiska sjukdomar och symptom samt primär kroppssjukvård. Särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om sjukvård vid de rättspsykiatriska klinikerna ges i 27-&lt;br&gt;33 §§ arbetsordningen. Och den som av rätten har överlämnats till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av&lt;br&gt;reglerna i 1967 års omsorgslag och är häktad skall enligt 7 § tredje stycket&lt;br&gt;första meningen lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i&lt;br&gt;brottmål vårdas på en rättspsykiatrisk klinik eller en psykiatrisk avdelning&lt;br&gt;vid en kriminalvårdsanstalt till dess han tas in på sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 Utgångspunkter för mitt förslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande regleringen i LSPV om psykiatrisk tvångsvård omfattar&lt;br&gt;alla personer som skall kunna ges sådan vård. Frågan huruvida också den&lt;br&gt;tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ha generell tillämplighet har&lt;br&gt;jag tidigare berört i samband med att jag redovisat allmänna synpunkter&lt;br&gt;på lagstiftningens uppläggning (avsnitt 2.3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag till lag om akut psykiatrisk tvångsvård är inte&lt;br&gt;avsett att omfatta personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-&lt;br&gt;följd eller som är anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;och bör kunna ges psykiatrisk tvångsvård. Förslaget innebär att reglering-&lt;br&gt;en av psykiatrisk tvångsvård i dessa fall i stället kommer till uttryck i en lag&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård. En väsentlig utgångspunkt för förslaget är att det&lt;br&gt;i framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå som bl. a.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utfor rättspsykiatriska undersökningar och ger psykiatrisk vård — i frivilli-&lt;br&gt;ga former eller med tvång — åt lagöverträdare. Denna vård är avsedd att&lt;br&gt;bedrivas vid särskilda sjukvårdsinrättningar benämnda rättspsykiatriska&lt;br&gt;vårdenheter. Psykiatrisk tvångsvård åt lagöverträdare (rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård) får enligt förslaget ges också på enheter där vård enligt lagen om akut&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård kan ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har nämnt i det föregående kommer chefen för justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet senare i dag att behandla frågor om den straffrättsliga behandling-&lt;br&gt;en av personer med psykiska störningar. Beredningens nu aktuella förslag&lt;br&gt;såvitt rör de frågorna kommer sålunda att tas upp i det sammanhanget (bil.&lt;br&gt;2 avsnitt 2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag när det gäller regleringen av psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;för lagöverträdare har fått ett blandat mottagande av de remissinstanser&lt;br&gt;som behandlat förslaget i dessa delar. Övervägande negativ kritik har&lt;br&gt;framförts från de instanser — t. ex. inom den rättspsykiatriska organisatio-&lt;br&gt;nen — som närmare diskuterat förslaget. Från flera håll anförs att den&lt;br&gt;föreslagna regleringen förutsätter att en omorganisation av vården på&lt;br&gt;området först kommer till stånd. JO anser att samtliga patientkategorier&lt;br&gt;även i fortsättningen kan vårdas med stöd av en för den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården gemensam lagstiftning. Begreppet rättspsykiatrisk vård kriti-&lt;br&gt;seras från en del håll, bl. a. för att det ger intryck av att vården i dessa fall&lt;br&gt;skiljer sig från annan psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 2.3.6) uttalat att det enligt min mening,&lt;br&gt;med hänsyn till intresset av att samhällsskyddet inte eftersätts vid behand-&lt;br&gt;lingen av psykiskt störda lagöverträdare, är motiverat att psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård som brottspåföljd för denna kategori ges en särskild reglering.&lt;br&gt;Som ett ytterligare skäl för denna lösning pekade jag på intresset av en&lt;br&gt;samordning av rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och psykiatrisk&lt;br&gt;vård över huvud taget för lagöverträdare. I sammanhanget anförde jag&lt;br&gt;vidare att en särskild reglering bör omfatta även personer som är frihetsbe-&lt;br&gt;rövade med anledning av brott. Jag skall här närmare utveckla skälen för&lt;br&gt;denna uppdelning av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av redogörelsen i det föregående har framgått att det enligt nuvarande&lt;br&gt;ordning finns olika föreskrifter om hur behovet av psykiatrisk vård skall&lt;br&gt;tillgodoses för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häktad eller på&lt;br&gt;något annat sätt berövad friheten med anledning av brott. Det är emeller-&lt;br&gt;tid ett väl känt faktum att behovet av sådan vård hos dessa kategorier är&lt;br&gt;stort. Att det råder brister och svårigheter i fråga om möjligheterna att&lt;br&gt;tillgodose detta behov har också sedan länge stått klart. Problemet har&lt;br&gt;tidigare behandlats av bl.a. Bexeliuskommittén (SOU 1977:23 s. 328f.).&lt;br&gt;Svårigheterna att här kunna utnyttja resurserna inom den allmänna hälso-&lt;br&gt;och sjukvården har påtalats av kriminalvårdsstyrelsen i olika samman-&lt;br&gt;hang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att&lt;br&gt;de psykiatriska vårdbehoven hos intagna i kriminalvårdsanstalterna är&lt;br&gt;omfattande. Andelen psykiskt störda inom kriminalvården har dessutom&lt;br&gt;ökat i omfattning under senare år, bl. a. till följd av att sannolikt fler s. k.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;190&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;jämställdhetsfall som tidigare överlämnades till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;som brottspåföljd numera i stället döms till fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under samma period som problemen med de psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;darna har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har krimi-&lt;br&gt;nalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats. Kriminalvår-&lt;br&gt;den disponerade i slutet av 1970-talet totalt ca 260 vårdplatser för psykia-&lt;br&gt;trisk vård inom den egna anstaltsorganisationen. För närvarande dispone-&lt;br&gt;rar kriminalvården sammanlagt drygt 60 platser på s. k. psykiatriska avdel-&lt;br&gt;ningar vid fem kriminalvårdsanstalter. Till grund för platsreduktionen låg&lt;br&gt;den s. k. normaliseringsprincipen, dvs. att de intagna skall ha samma rätt&lt;br&gt;som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Erfarenheterna har emellertid visat att det är svårt att förverkliga nor-&lt;br&gt;maliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov. Vid sidan&lt;br&gt;av de platser som de s. k. riksenheterna har ställt till förfogande för krimi-&lt;br&gt;nalvården har platser endast undantagsvis erbjudits kriminalvården inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdens organisation. Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;anfört vid remissbehandlingen av socialberedningens betänkande medför&lt;br&gt;detta att de intagnas behov av psykiatrisk vård måste prövas med stor&lt;br&gt;restriktivitet och att intagna inte alltid får den vård de behöver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare kan pekas på att psykiatrins snabba omvandling — dvs. sektori-&lt;br&gt;seringen och den långt drivna avinstitutionaliseringen — fått negativa&lt;br&gt;återverkningar för kriminalvårdens del. Jag har också det intrycket att de&lt;br&gt;sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skall svara för&lt;br&gt;insatser vid behov av psykiatrisk slutenvård, ofta inte anser sig ha resurser&lt;br&gt;att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter, som upplevs som en&lt;br&gt;svårbehandlad patientgrupp. Till bilden hör också att det är stor brist på&lt;br&gt;slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter. Som jag strax skall&lt;br&gt;återkomma till utgör vidare säkerhets- och kontrollaspekterna ett betydan-&lt;br&gt;de problem i sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieutskottet behandlade hösten 1989 med anledning av en motion&lt;br&gt;frågan om behovet av psykiatrisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;(1989/90: JuU9 s. 27). Utskottet pekade på att kriminalvårdens klienter har&lt;br&gt;samma rätt som andra till den service och omsorg som samhället tillhanda-&lt;br&gt;håller bl. a. inom hälso- och sjukvården. Det är enligt utskottet också en&lt;br&gt;viktig uppgift för kriminalvården att se till att denna princip upprätthålls.&lt;br&gt;Och utskottet framhöll att en intagen med behov av psykiatrisk vård skall&lt;br&gt;erhålla den vård han behöver och att det är angeläget att hälso- och&lt;br&gt;sjukvården gör sitt yttersta för att uppfylla detta mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också enligt min uppfattning finns det starka skäl att hålla fast vid&lt;br&gt;normaliseringsprincipen på detta område även i framtiden. Det främsta&lt;br&gt;skälet till detta är att erfarenheterna entydigt visar att kriminalvården inte&lt;br&gt;har samma förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att&lt;br&gt;rekrytera kvalificerad-sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård kriminal-&lt;br&gt;vården skulle kunna erbjuda skulle alltså bli av betydligt sämre kvalitet än&lt;br&gt;om den i stället ägt rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill&lt;br&gt;kommer att det inte framstår som ekonomiskt försvarbart att bygga upp&lt;br&gt;parallella vårdresurser. För den kategori frihetsberövade som är intagna i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;191&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polisarrest och för vilka polisen ansvarar finns for övrigt endast den&lt;br&gt;allmänna hälso- och sjukvårdens resurser att tillgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det därför nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen&lt;br&gt;utvecklar vårdresurser som kan tillgodose även de nu aktuella patienternas&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård, vare sig det är fråga om tvångsvård eller vård i&lt;br&gt;frivilliga former. Jag vill här påpeka att chefens for justitiedepartementet&lt;br&gt;förslag senare i dag om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare kan&lt;br&gt;leda till en åtstramning av den personkrets som kan ges psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård som en brottspåföljd. Det kan givetvis inte godtas att de personer&lt;br&gt;som efter reformens genomförande i stället döms till fängelse inte kan ges&lt;br&gt;erforderlig psykiatrisk sjukhusvård under straffverkställigheten. Kriminal-&lt;br&gt;vården måste naturligtvis ändå ha resurser och beredskap för att hantera&lt;br&gt;intagna och häktade med psykiska störningar. Den mer generella frågan&lt;br&gt;om vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra möjligheterna att ge&lt;br&gt;personer som vistas på kriminalvårdsanstalter eller häkten psykiatrisk&lt;br&gt;vård tar jag emellertid inte upp i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det problem som måste lösas i detta lagstiftningsärende gäller utform-&lt;br&gt;ningen av regleringen av psykiatrisk tvångsvård för personer av de nämn-&lt;br&gt;da kategorierna. Att personer som är berövade friheten med anledning av&lt;br&gt;brott även i framtiden i vissa fall bör kunna ges sådan vård är därvid&lt;br&gt;självklart. Jag anser det också vara nödvändigt att undanröja de legala&lt;br&gt;hinder som finns mot att föra över häktade och intagna till sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningar inom hälso- och sjukvården för psykiatrisk vård i frivilliga&lt;br&gt;former. Vad jag här tänker på är avsaknaden av befogenheter för hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdspersonalen att för kontrolländamål använda tvångsåtgärder&lt;br&gt;mot patienter av de nämnda kategorierna som ju är föremål för verkställig-&lt;br&gt;het av ett frihetsberövande. Enligt min mening bör det skapas sådana&lt;br&gt;befogenheter för vårdpersonalen i syfte att förbättra de praktiska möjlighe-&lt;br&gt;terna att ge häktade och intagna frivillig psykiatrisk vård inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården. Jag lägger därför i detta lagstiftningsärende fram ett förslag av&lt;br&gt;denna innebörd (avsnitt 4.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller frågan om regleringen av psykiatrisk tvångsvård för&lt;br&gt;lagöverträdare i de nyss berörda fallen och för lagöverträdare som genom-&lt;br&gt;går sådan vård som brottspåföljd vill jag peka på att av stor betydelse för&lt;br&gt;denna fråga är vissa förändringar som har samband med problemet hur&lt;br&gt;vården skall organiseras. Jag vill här erinra om att det för närvarande&lt;br&gt;pågår förhandlingar mellan företrädare för regeringen och berörda sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmän om överförande av ansvaret för den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsverksamheten till de sistnämnda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhandlingarna kan komma att leda till att rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningar i framtiden i alla eller vissa fall kommer att utföras inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården. Under förutsättning av att sådana avtal kan träffas har jag för&lt;br&gt;avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att avtalen skall&lt;br&gt;redovisas för riksdagen samt med förslag om nya riktlinjer för organisatio-&lt;br&gt;nen av den rättspsykiatriska verksamheten. I den mån rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningar inte utförs inom hälso- och sjukvården får man räkna med&lt;br&gt;att sådana även i fortsättningen kommer att utföras vid undersökningsen-&lt;br&gt;heter som drivs av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;192&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill vidare peka på att chefen för justitiedepartementet senare i dag&lt;br&gt;kommer att behandla frågor som rör den rättspsykiatriska undersöknings-&lt;br&gt;verksamheten (bil. 2 avsnitt 3). Det kan redan här sägas att hennes förslag&lt;br&gt;syftar till bl. a. att minska antalet rättspsykiatriska undersökningar, att&lt;br&gt;begränsa omfattningen av de undersökningar som utförs och att åstadkom-&lt;br&gt;ma ett snabbare förfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förändringar som sålunda kommer att föreslås beträffande den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningsverksamheten jämte den nya organisation på&lt;br&gt;området inom hälso- och sjukvården som kan komma att genomföras&lt;br&gt;skapar som jag ser det förutsättningar för att förena undersökningsverk-&lt;br&gt;samhet med en ny och central uppgift, nämligen att ge psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård åt bl. a. de personer som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;och av domstol senare överlämnas till sådan vård som brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om att ge den rättspsykiatriska organisationen i uppgift att — vid&lt;br&gt;sidan av de rättspsykiatriska undersökningarna — också meddela psykiat-&lt;br&gt;risk vård har diskuterats sedan länge. En arbetsgrupp inom socialstyrelsen,&lt;br&gt;den s. k. ASV-gruppen, lade i en rapport år 1981 fram förslag till organisa-&lt;br&gt;tion av ett framtida nytt vårdområde kallat rättspsykiatrisk region-&lt;br&gt;sjukvård. Enligt förslaget skulle en regional organisation ha ett integrerat&lt;br&gt;ansvar för rättspsykiatriska undersökningar och psykiatrisk vård i vissa&lt;br&gt;fall. Organisationens verksamhet skulle inordnas i den allmänpsykiatriska&lt;br&gt;vårdstrukturen och alltså ha samma huvudman som övrig psykiatri. Enligt&lt;br&gt;förslaget skulle verksamheten innefatta i huvudsak rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningar, rättspsykiatrisk service i övrigt, psykiatrisk vård beträffande&lt;br&gt;vissa patienter, psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården samt&lt;br&gt;undervisning och forskning. Den psykiatriska vården inom den regionala&lt;br&gt;organisationen skulle omfatta bl. a. patienter som har genomgått rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning eller som är intagna i kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ASV-gruppens förslag har remissbehandlats och övervägs för närvaran-&lt;br&gt;de i socialdepartementet. Som jag nyss har nämnt avser jag att senare&lt;br&gt;återkomma till regeringen i dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett om ASV-gruppens förslag genomförs fullt ut eller inte får den&lt;br&gt;nyss nämnda organisationsförändringen, som innebär att rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökningsverksamhet kan komma att bedrivas helt eller delvis inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården, stor betydelse för frågan om möjligheterna att ge&lt;br&gt;psykiatrisk vård i anslutning till sådan verksamhet. Enligt min mening bör&lt;br&gt;man därför inför denna förändring från lagstiftningssynpunkt skapa förut-&lt;br&gt;sättningar för sjukvårdshuvudmännen att organisera verksamheten på det&lt;br&gt;sätt som man anser lämpligast med hänsyn till bl. a angelägenheten av att&lt;br&gt;tillgängliga resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Den åtgärd som jag&lt;br&gt;här anser mest betydelsefull är att det blir möjligt för sjukvårdshuvudmän-&lt;br&gt;nen att bedriva psykiatrisk vård — såväl tvångsvård som frivillig vård —&lt;br&gt;för olika kategorier av lagöverträdare i anslutning till verksamhet med&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningar. Enligt min mening bör man sålunda&lt;br&gt;utforma regleringen på området så att det inte finns några lagstiftnings-&lt;br&gt;mässiga hinder i detta hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om och i vilken utsträckning det är lämpligt att integrera eller&lt;br&gt;samlokalisera psykiatrisk vård med rättspsykiatrisk undersökningsverk-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;193&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samhet måste emellertid bedömas med hänsyn till de olika ändamål och&lt;br&gt;intressen som skall tillgodoses inom de båda verksamhetsområdena. I den&lt;br&gt;mån sjukvårdshuvudmännen får s. k. driftansvar för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökningsverksamhet ankommer det på dessa att avgöra denna fråga.&lt;br&gt;Frågan i vad mån en organisation för rättspsykiatrisk regionsjukvård&lt;br&gt;enligt ASV-gruppens förslag bör genomföras i landet tar jag, som nyss har&lt;br&gt;nämnts, inte upp i detta sammanhang. Jag vill emellertid här peka på att&lt;br&gt;det enligt vad jag har inhämtat på flera håll i landet sker en uppbyggnad på&lt;br&gt;regionplanet av vården av lagöverträdare i linje med ASV-gruppens för-&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna att bedriva psykiatrisk vård i anslutning till rättspsykiat-&lt;br&gt;risk undersökningsverksamhet är, som jag ser det, av särskild betydelse&lt;br&gt;när det gäller utformningen av regleringen av psykiatrisk tvångsvård för de&lt;br&gt;nu aktuella kategorierna, dvs. de som skall genomgå sådan vård som&lt;br&gt;brottspåföljd eller som är berövade friheten med anledning av brott och&lt;br&gt;bör ges psykiatrisk tvångsvård. Skälet till detta är naturligtvis att det kan&lt;br&gt;vara lämpligt att i första hand ge patienter av detta slag psykiatrisk vård i&lt;br&gt;anslutning till rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Att det enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning inte är möjligt att ge sådan vård i anslutning till denna&lt;br&gt;undersökningsverksamhet har, som tidigare nämnts, också skapat pro-&lt;br&gt;blem när det gäller behandlingen av häktade som genomgår rättspsykiat-&lt;br&gt;risk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet att inför en förestående organisationsförändring främja sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännens intressen av att i framtiden organisera vården på det&lt;br&gt;angivna sättet tillgodoses som jag ser det bäst genom en särskild reglering&lt;br&gt;för den psykiatriska tvångsvården i de nu aktuella fallen. Som jag tidigare&lt;br&gt;har angett (avsnitt 2.3.6) bör bl. a. med hänsyn härtill den allmänna&lt;br&gt;regleringen av psykiatrisk tvångsvård inte omfatta dessa fall. Det innebär å&lt;br&gt;andra sidan inte att särskilda regler för de aktuella fallen bör ges en annan&lt;br&gt;utformning än föreskrifterna i den tillämnade lagen om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård annat än då det finns starka sakliga skäl för det. Från bl. a. lagteknisk&lt;br&gt;synpunkt och i linje med socialberedningens förslag anser jag det emeller-&lt;br&gt;tid vara värdefullt att regleringen av dessa fall tas in i en särskild lag. Jag&lt;br&gt;kan här nämna att ett utkast till en sådan lag diskuterades vid den av&lt;br&gt;justitiedepartementet anordnade hearingen som jag berörde inledningsvis&lt;br&gt;(se bil. 2:1 och 2:2 avsnitt 5). Mitt förslag innebär således att det införs en&lt;br&gt;särskild lag med föreskrifter om de nu aktuella formerna av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan jag går in på frågorna om hur regleringen bör utformas i de olika&lt;br&gt;fallen vill jag ta upp ett allmänt spörsmål, nämligen om det bör införas en&lt;br&gt;särskild enhetlig beteckning för de ifrågavarande formerna av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Beredningen har här föreslagit benämningen rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård. Det har under remissbehandlingen från en del håll framförts kritik&lt;br&gt;mot förslaget. Jag anser emellertid att det är ändamålsenligt med en&lt;br&gt;gemensam beteckning för tvångsvården i dessa fall och att det föreslagna&lt;br&gt;uttrycket från organisatorisk synpunkt har flera fördelar. Mitt förslag&lt;br&gt;innebär därför att begreppet rättspsykiatrisk vård införs som beteckning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;194&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på de former av psykiatrisk tvångsvård som inte omfattas av den avsedda Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.3 Sjukvårdshuvudmännens skyldighet att ge&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen om skyl-&lt;br&gt;dighet för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda hälso- och sjukvård&lt;br&gt;skall tillämpas beträffande rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har inte närmare diskuterat frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763,&lt;br&gt;HSL) skall varje landstingskommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt&lt;br&gt;dem som är bosatta inom landstingskommunen. Om någon som vistas&lt;br&gt;inom landstingskommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar&lt;br&gt;hälso- och sjukvård, skall enligt 4 § landstingskommunen erbjuda sådan&lt;br&gt;vård. Av 3 § samma lag följer vidare att de nämnda skyldigheterna gäller&lt;br&gt;även kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har närmare utvecklat beträffande den allmänna regleringen av&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 2.3.5) omfattar föreskrifterna i HSL även&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Skyldigheten enligt lagen för sjukvårdshuvudmän-&lt;br&gt;nen — landstingskommuner och kommuner som inte ingår i någon lands-&lt;br&gt;tingskommun — att erbjuda hälso- och sjukvård avser alltså även psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård. Enligt min mening står det därför klart att, om en särskild&lt;br&gt;reglering av de nu aktuella formerna av psykiatrisk tvångsvård — dvs.&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård — införs, sjukvårdshuvudmännen får skyldighet att&lt;br&gt;tillhandahålla också sådan vård. Skyldigheten bör emellertid i klarhetens&lt;br&gt;intresse komma till direkt uttryck i denna reglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännens ansvar för rättspsykiatrisk vård innebär att&lt;br&gt;olika frågor om samverkan dem emellan beträffande sådan vård, t. ex. när&lt;br&gt;det gäller frågan om att inrätta en vårdorganisation på regional nivå, får&lt;br&gt;regleras i den ordning som gäller hälso- och sjukvården i övrigt. Detsamma&lt;br&gt;gäller exempelvis de ersättningsfrågor som kan uppkomma med anledning&lt;br&gt;av att rättspsykiatrisk vård i särskilda fall kommer till stånd hos en annan&lt;br&gt;sjukvårdshuvudman än den som har kostnadsansvaret. Jag vill erinra om&lt;br&gt;att frågor av detta slag för närvarande regleras i avtal mellan sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudmännen, nämligen i det s. k. riksavtalet för hälso- och sjukvård och i&lt;br&gt;regionala avtal om hälso- och sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.4 Rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;4.4.1 Inledning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Det förslag till lagstiftning beträffande den straffrättsliga behandlingen av&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare som chefen för justitiedepartementet kom-&lt;br&gt;mer att lägga fram senare i dag innebär att brottmålsdomstolen under vissa&lt;br&gt;förutsättningar får överlämna den tilltalade till psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottspåföljd. Jag har mot bakgrund av förslaget övervägt frågan hur&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som utgör en brottspåföljd bör vara utformad och&lt;br&gt;behandlar detta spörsmål i det följande. Frågan om förutsättningarna för&lt;br&gt;att inleda sådan vård tar jag emellertid inte upp, eftersom denna kommer&lt;br&gt;att behandlas av chefen för justitiedepartementet senare i dag. Jag får här&lt;br&gt;hänvisa till hennes framställning (bil. 2 avsnitt 2.4 och 2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2 Innehållet i vården&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inrättning där vården får ges&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd skall få ges på&lt;br&gt;samma sjukvårdsenheter som vård enligt lagstiftningen om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård i övrigt, dvs. på sjukvårdsinrättningar som drivs av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Rättspsykiatrisk vård efter förordnande av&lt;br&gt;rätten skall få ges på sådana enheter inom den psykiatriska verksamheten&lt;br&gt;som efter socialstyrelsens förordnande skall utgöra rättspsykiatriska vård-&lt;br&gt;enheter och på enheter där vård enligt den föreslagna lagen om akut&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård skall få ges (2 § i förslaget till lag om rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård, se betänkandet s. 309 f. och 430).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med några undantag inte kommenterat denna&lt;br&gt;fråga särskilt. Stockholms läns landsting anser emellertid att det även i&lt;br&gt;fortsättningen bör vara möjligt att vårda psykiskt störda lagöverträdare&lt;br&gt;vid sjukvårdsenheter inom allmänpsykiatrin men att kraven på övervak-&lt;br&gt;ning och säkerhet kommer att medföra att vissa patienter behöver vårdas&lt;br&gt;vid speciella vårdavdelningar utanför sektorpsykiatrins ram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att personer som&lt;br&gt;av domstol överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd får&lt;br&gt;vårdas på samma sjukvårdsenheter som övriga patienter vilka genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Det är den enskilde patientens vårdbehov, obero-&lt;br&gt;ende av vilken kategori denne tillhör, som avgör var vården bör komma&lt;br&gt;till stånd. Patienter som är särskilt vårdkrävande vårdas i huvudsak vid&lt;br&gt;särskilda s. k. riksenheter, som utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen enligt&lt;br&gt;avtal mellan dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 3.5.1) behandlat frågan vid vilka&lt;br&gt;inrättningar vård enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård skall&lt;br&gt;få ges. Mitt förslag på denna punkt innebär att sådan vård får ges på&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningar som drivs av sjukvårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det bör även i fortsättningen psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;utgör en brottspåföljd kunna ges på samma sjukvårdsinrättningar som&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård i administrativ ordning. Någon särskild reglering i&lt;br&gt;detta avseende för personer som genomgår rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;beslut om särskild utskrivningsprövning bör enligt min mening sålunda&lt;br&gt;inte införas. Även i fortsättningen bör sjukvårdshuvudmännen själva av-&lt;br&gt;göra i vilken utsträckning vissa vårdbehövande — vare sig de är lagöver-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;196&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;trädare eller inte — från behandlingssynpunkt och med hänsyn till t. ex. Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;säkerhetskraven bör vistas på särskilda enheter. Beträffande psykiatrisk Bilaga 1&lt;br&gt;tvångsvård for häktade m. fl. bör emellertid en särskild ordning gälla. Jag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 4.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Placering och förflyttningar&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Frågan om placering och förflyttningar av den som&lt;br&gt;överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd avgörs av&lt;br&gt;vederbörande sjukvårdshuvudman. Någon medverkan av socialsty-&lt;br&gt;relsen som nu skall inte krävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Vården av den som skall genomgå rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård efter lagakraftvunnen dom av rätten skall inledas på en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vårdenhet, om inte särskilda skäl talar mot detta (beträf-&lt;br&gt;fande utformningen av brottspåföljden rättspsykiatrisk vård, se bil. 2&lt;br&gt;avsnitt 2.1.4). Särskilt placeringsbeslut från socialstyrelsens sida behövs&lt;br&gt;endast så länge det finns riksenheter med hela landet som upptagningsom-&lt;br&gt;råde. Så snart det kan ske med hänsyn till vårdens planering och utförande&lt;br&gt;skall den dömde föras över till en sådan vårdenhet där vård enligt den&lt;br&gt;föreslagna lagen om akut psykiatrisk tvångsvård får ges. Om någon har&lt;br&gt;förts över till en sådan enhet och det visar sig att tillfredsställande vård&lt;br&gt;inte kan ges där, får han flyttas tillbaka till en rättspsykiatrisk vårdenhet.&lt;br&gt;Övervakningsnämnden fattar beslut om att föra över någon från en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vårdenhet till en enhet där vård enligt lagen om akut psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård får ges. Beslut i en sådan fråga fattas efter anmälan av&lt;br&gt;överläkaren eller efter ansökan av den dömde. Innan någon förs över från&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk vårdenhet till en sådan enhet där vård enligt lagen om&lt;br&gt;akut psykiatrisk tvångsvård får ges skall åklagaren höras. (3, 4, 9 och 10 §§&lt;br&gt;i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 309 f., 318 f.,&lt;br&gt;431, 433 ff. och 459 ff.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med några undantag inte berört denna fråga. RÅ&lt;br&gt;ifrågasätter emellertid om åklagaren har någon funktion att fylla beträffan-&lt;br&gt;de frågan om förflyttning av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Gällande ordning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 12 § första stycket LSPV gäller att, om någon har överlämnats till&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård genom en lagakraftvunnen dom, socialstyrelsen&lt;br&gt;skall föranstalta om att han utan dröjsmål tas in på sjukhus för sådan vård.&lt;br&gt;I paragrafens andra stycke föreskrivs att det sagda skall gälla i fall då den&lt;br&gt;dömde är häktad, även om domen inte har vunnit laga kraft under förut-&lt;br&gt;sättning att den dömde och åklagaren medger att intagning får ske. Det är&lt;br&gt;alltså socialstyrelsen som avgör var vården av en patient av detta slag skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inledas. Av förarbetena framgår att socialstyrelsen härvid bör följa de Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;regler som gäller för sjukvårdshuvudmännens skyldighet att ge vård (se Bilaga 1&lt;br&gt;prop. 1966:53 s. 183).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några regler om förflyttningar av patienter — vare sig de tagits in för&lt;br&gt;vård på grund av vårdintyg eller överlämnats för vård av domstol — finns&lt;br&gt;inte i LSPV. Sådana frågor avgörs sålunda i princip på samma sätt som vid&lt;br&gt;somatisk vård. Samråd skall emellertid ske med socialstyrelsen vid för-&lt;br&gt;flyttning mellan den fasta paviljongen vid sjukhuset i Västervik och någon&lt;br&gt;annan enhet för psykiatrisk vård (SOSFS (M) 1981:55).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av det föregående innefattar sjukvårdshuvudmännens&lt;br&gt;skyldighet enligt HSL att ge hälso- och sjukvård även rättspsykiatrisk vård.&lt;br&gt;Det måste därför som jag ser det ankomma på vederbörande sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudman att i det särskilda fallet — i likhet med vad jag har föreslagit&lt;br&gt;beträffande vård enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård i övrigt&lt;br&gt;och i enlighet med vad som gäller på området enligt nuvarande ordning —&lt;br&gt;avgöra var rättspsykiatrisk vård som utgör en brottspåföljd skall komma&lt;br&gt;till stånd. Detta innebär att frågan om placering och förflyttningar av en&lt;br&gt;patient skall avgöras av sjukvårdshuvudmannen. Huruvida vården kom-&lt;br&gt;mer till stånd såsom nu vid ett hemortssjukhus eller en s. k. riksenhet eller&lt;br&gt;t. ex. inom ramen för en rättspsykiatrisk regionsjukvård i linje med ASV-&lt;br&gt;gruppens förslag beror således på vilken organisation som sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudmannen har för denna form av vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening kan det emellertid starkt ifrågasättas huruvida social-&lt;br&gt;styrelsen också i fortsättningen bör medverka vid placering och förflytt-&lt;br&gt;ningar av den som överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspå-&lt;br&gt;följd. Den nuvarande ordningen sammanhänger med att vården av straff-&lt;br&gt;friförklarade ursprungligen var en statlig uppgift (se SOU 1964:40 s. 286).&lt;br&gt;Vården av psykiskt störda lagöverträdare är emellertid sedan länge inte&lt;br&gt;någon statlig angelägenhet. Om den tidigare nämnda organisationen be-&lt;br&gt;träffande den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten genomförs,&lt;br&gt;kommer ansvaret för sådan verksamhet och för vården av de aktuella&lt;br&gt;personerna att kunna ligga i samma hand. Härigenom kan enligt min&lt;br&gt;mening skapas förutsättningar för en väl fungerande ordning när det gäller&lt;br&gt;placering och förflyttningar av dem som överlämnas till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård. Som följer av mitt förslag beträffande rättspsykiatrisk vård och&lt;br&gt;psykiatrisk vård i frivilliga former för häktade m.fl. genom intagning på&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning (avsnitt 4.5 resp. 4.6) samt av chefens för justitiede-&lt;br&gt;partementet förslag angående det rättspsykiatriska undersökningsförfaran-&lt;br&gt;det (bil. 2 avsnitt 3) kan det nämligen antas att åtskilliga av dem som skall&lt;br&gt;ges rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd redan kommer att ha beretts&lt;br&gt;psykiatrisk vård hos vederbörande sjukvårdshuvudman. Jag anser därför&lt;br&gt;att det i den framtida organisationen på området inte finns något behov av&lt;br&gt;en central prövning av de aktuella frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har i lagstiftningsärendet uttryckt uppfattningen att upp-&lt;br&gt;giften att pröva frågor om placering och förflyttningar av de aktuella&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;198&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;patienterna bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen. Jag delar mot bak-&lt;br&gt;grund av det anförda denna uppfattning. Någon författningsreglering av&lt;br&gt;dessa frågor krävs därför inte heller enligt min mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget vill jag emellertid starkt understryka betydelsen av att&lt;br&gt;det i fråga om placering och förflyttningar av patienter som genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd sker noggranna överväganden&lt;br&gt;med hänsyn till skyddsaspekterna. Jag tänker här på de fall där vården är&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning (se bil. 2 avsnitt 2.5). Redan&lt;br&gt;enligt nuvarande ordning har naturligtvis sjukvårdshuvudmännen att i&lt;br&gt;motsvarande fall göra dessa överväganden. Mot bakgrund av vissa inci-&lt;br&gt;denter som inträffat på senare tid vill jag emellertid betona vikten av att&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen har en organisation och resurser för den psykia-&lt;br&gt;triska vården som ger tillräckliga möjligheter att tillgodose de krav som här&lt;br&gt;gör sig gällande när det gäller att förhindra att patienter rymmer etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse i sammanhanget är också hänsynen till brottsoffer liksom&lt;br&gt;till medpatienter. Som jag ser det är det knappast förenligt med kraven&lt;br&gt;enligt HSL på en god vård att placering av patienter av det nu aktuella&lt;br&gt;slaget bland andra patienter kan innebära allvarliga risker för de sist&lt;br&gt;nämnda. Jag vill här peka på att justitiekanslem för någon tid sedan&lt;br&gt;(dnr 1744-89 — 20) i ett konkret fall uppmärksammat den problematik som&lt;br&gt;här uppkommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min bedömning bör sjukvårdshuvudmännen kunna få större möj-&lt;br&gt;ligheter att bemästra problem av detta slag, som uppkommer vid place-&lt;br&gt;ringar av patienter som skall genomgå psykiatrisk tvångsvård som en&lt;br&gt;brottspåföljd, vid den tilltänkta organisation med en integrering av psyki-&lt;br&gt;atrisk vård av lagöverträdare och rättspsykiatrisk undersökningsverksam-&lt;br&gt;het som jag tidigare har berört (avsnitt 4.2). Jag vill emellertid framhålla&lt;br&gt;betydelsen av att sjukvårdshuvudmännen genom interna föreskrifter och&lt;br&gt;överenskommelser sinsemellan skapar en ordning så att det här inte upp-&lt;br&gt;står några praktiska svårigheter. Exempelvis är det väsentligt att eventuellt&lt;br&gt;uppkommande motsättningar mellan olika sjukvårdsinrättningar om var&lt;br&gt;en viss patient skall vårdas snabbt kan undanröjas. Jag återkommer till&lt;br&gt;frågan om överförande av patienter till hälso- och sjukvården från under-&lt;br&gt;sökningsenheter som drivs av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande innebär att socialstyrelsens medverkan i det aktu-&lt;br&gt;ella avseendet försvinner. Detta påkallar ändringar i bl. a. förordningen&lt;br&gt;(1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m. m. (22 §). I dessa&lt;br&gt;frågor finns det anledning att återkomma till regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;199&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Behandlingen av patienten och liknande frågor&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beträffande behandlingen av patienten och liknande&lt;br&gt;frågor om innehållet i vården skall vid rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;brottspåföljd gälla i princip motsvarande reglering som enligt lag-&lt;br&gt;stiftningen om psykiatrisk tvångsvård i övrigt (se avsnitt 3.5.2 och&lt;br&gt;3.5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Bestämmelserna om utformningen av vår-&lt;br&gt;den vid rättspsykiatrisk vård överensstämmer i huvudsak med reglerna i&lt;br&gt;den föreslagna lagen om akut psykiatrisk tvångsvård (15 — 19 §§ i förslaget&lt;br&gt;till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 435 och 461 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med några undantag inte särskilt berört dessa&lt;br&gt;frågor. Förvaltningsutskottet vid Södermanlands läns landsting anser att&lt;br&gt;de begränsade möjligheterna att använda tvångsåtgärder är orealistiska,&lt;br&gt;bl. a. eftersom de påkallar en ökad personalbemanning på vissa avdelning-&lt;br&gt;ar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning beträffande psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård gäller för de olika patientkategorierna samma regler om&lt;br&gt;patientens behandling. Detsamma gäller i fråga om möjligheterna att i&lt;br&gt;olika syften använda tvångsåtgärder mot en patient (se 13, 15,35 och 36 §§&lt;br&gt;LSPV). Den som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt LSPV skall alltså inte på grund av sin tillhörighet till en viss patient-&lt;br&gt;kategori (N-fall) behandlas annorlunda än andra patienter under vårdti-&lt;br&gt;den. En annan sak är att en sådan patient ofta anses särskilt vårdkrävande,&lt;br&gt;vilket påverkar bl. a. frågan om placeringen av denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör det inte heller i fortsättningen göras någon&lt;br&gt;skillnad mellan olika patientkategorier som genomgår psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård vid regleringen av behandlingen av patienten och liknande frågor om&lt;br&gt;innehållet i vården, t. ex. när det gäller möjligheten att använda olika&lt;br&gt;tvångsåtgärder mot en patient. De särskilda åtgärder från exempelvis&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt som under vårdtiden kan behöva vidtas beträffande en&lt;br&gt;patient som genomgår vården som en brottspåföljd motiverar sålunda som&lt;br&gt;jag ser det i princip inte att någon i förhållande till övriga tvångsvårdspa-&lt;br&gt;tienter avvikande reglering införs. Behandlingen av en patient som inte&lt;br&gt;har dömts för brott kan för övrigt i det särskilda fallet kräva samma&lt;br&gt;insatser när det gäller t. ex. tvångsåtgärder som en lagöverträdare beträf-&lt;br&gt;fande vilken psykiatrisk tvångsvård är motiverad. I ett avseende av undan-&lt;br&gt;tagskaraktär, som rör hänsynen till rikets säkerhet m.m., föreslår jag&lt;br&gt;emellertid att en särskild ordning införs beträffande den som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård i förhållande till den som genomgår psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård enligt den allmänna regleringen. Jag tar upp denna fråga i&lt;br&gt;specialmotiveringen och återkommer också till motsvarande fråga beträf-&lt;br&gt;fande intagna i kriminalvårdsanstalt som ges rättspsykiatrisk vård (av-&lt;br&gt;snitt 4.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till reglering i fråga om utformningen av rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård som brottspåföljd innebär sålunda att föreskrifterna i den avsedda&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella frågorna (se avsnitt 3.5.2 Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;och 3.5.3) skall tillämpas även i dessa fall. Frågor om behandlingen av Bilaga 1&lt;br&gt;häktade m. fl. som genomgår rättspsykiatrisk vård återkommer jag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(avsnitt 4.5).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall i fråga om&lt;br&gt;vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område gälla samma regler&lt;br&gt;som enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt&lt;br&gt;3.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning prövas&lt;br&gt;frågan om tillstånd till sådan vistelse av länsrätten — i stället för&lt;br&gt;chefsöverläkaren — efter ansökan av denne eller av patienten. Vid&lt;br&gt;sin prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för&lt;br&gt;återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som&lt;br&gt;patienten genomgått. Vidare skall vederbörande åklagare ges tillfäl-&lt;br&gt;le att yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehöv-&lt;br&gt;ligt. Länsrätten skall emellertid efter ansökan av chefsöverläkaren&lt;br&gt;och, om det inte är uppenbart obehövligt, efter det att åklagaren fått&lt;br&gt;tillfälle att yttra sig kunna överlämna åt chefsöverläkaren att beträf-&lt;br&gt;fande en viss patient besluta om tillstånd att vistas utanför sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättningens område under en viss del av vårdtiden. Liksom&lt;br&gt;vid övriga former av psykiatrisk tvångsvård skall möjlighet finnas&lt;br&gt;att återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens områ-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare ges befogenhet att beträffande en patient som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning överklaga&lt;br&gt;ett beslut att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens&lt;br&gt;område eller ett beslut att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta&lt;br&gt;om tillstånd till sådan vistelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är målsägande i&lt;br&gt;förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information&lt;br&gt;om beslut om att patienten får vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Den som vårdas med stöd av den av bered-&lt;br&gt;ningen föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård kan få tillstånd att på&lt;br&gt;egen hand vistas utanför sjukhusområdet under viss del av dygnet eller&lt;br&gt;tillfälligt under ett visst antal dygn, om det inte medför fara för någon&lt;br&gt;annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Innan någon skrivs ut till&lt;br&gt;eget boende, bör han ges tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhus-&lt;br&gt;området under en viss längre tid. Den kontaktman som har utsetts skall&lt;br&gt;bistå honom under denna tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;201&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vården äger rum på en rättspsykiatrisk vårdenhet, skall frågor av det&lt;br&gt;nämnda slaget prövas av övervakningsnämnden. I övriga fall beslutar&lt;br&gt;överläkaren. Denne får vidare beträffande samtliga fall återkalla ett givet&lt;br&gt;tillstånd, om omständigheterna påkallar det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(17 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 435&lt;br&gt;och 461.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med något undantag inte berört dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Nuvarande reglering angående permission och&lt;br&gt;försöksutskrivning har jag behandlat i anslutning till den avsedda lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.5.4). Av redogörelsen har framgått att&lt;br&gt;reglerna är desamma beträffande olika patientkategorier bortsett från&lt;br&gt;själva prövningsförfarandet. Utskrivningsnämnden fattar sålunda beslut i&lt;br&gt;dessa frågor när det gäller patienter om vilkas utskrivning nämnden har att&lt;br&gt;besluta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 3.5.4) föreslagit vissa bestämmelser om&lt;br&gt;vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område när det gäller patienter&lt;br&gt;som vårdas med stöd av den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. Enligt min mening saknas det skäl att ha en annan ordning beträffan-&lt;br&gt;de patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol,&lt;br&gt;om vården inte är förenad med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är vården förenad med särskild utskrivningsprövning bör emellertid, i&lt;br&gt;linje med nuvarande ordning i de fall där utskrivningsnämnden har att&lt;br&gt;fatta beslut, en mer kvalificerad prövning ske. Regleringen i LSPV (14 §&lt;br&gt;första stycket och 19 § första stycket) innebär att permission eller försöks-&lt;br&gt;utskrivning inte får ske om det medför fara för någon annans personliga&lt;br&gt;säkerhet eller patientens eget liv. Enligt min mening bör det även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen uttryckligen anges att skyddsaspekten skall vägas in vid prövning&lt;br&gt;av fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för en patient&lt;br&gt;av det nu aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid lagrådsremissen pekade jag på att chefens för justitiedepartementet&lt;br&gt;förslag när det gäller förutsättningarna för att överlämna någon till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (bil. 2 avsnitt 2.5)&lt;br&gt;innebär att det krävs för denna påföljd bl. a. att det till följd av den&lt;br&gt;tilltalades psykiska störning finns risk för att denne återfaller i brottslighet,&lt;br&gt;som är av allvarligt slag. En lika ingående bedömning av återfallsrisken&lt;br&gt;kunde emellertid enligt vad jag uttalade i remissprotokollet inte göras vid&lt;br&gt;prövning av en permissionsfråga som vid prövning av själva vårdförutsätt-&lt;br&gt;ningarna, bl. a. med hänsyn till att vistelser utanför vårdinrättningen är&lt;br&gt;avsedda att kunna utgöra ett led i vårdens upphörande. Jag betonade också&lt;br&gt;att permissionsbestämmelsen skulle vara fakultativ. Förslaget i lagrådsre-&lt;br&gt;missen innebar därför att tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättning-&lt;br&gt;ens område i fall av detta slag fick ges, om det inte var uppenbart att det till&lt;br&gt;följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning förelåg en återfallsrisk av det aktuella slaget.&lt;br&gt;Förslaget innebar vidare att det i övrigt gällde samma förutsättningar för&lt;br&gt;ett sådant tillstånd som enligt den allmänna regleringen av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård (se avsnitt 3.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till den i lagrådsremissen föreslagna bestämmel-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;202&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sen uttalade jag bl. a. att avsikten med den inte var att det skulle tas mer Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;begränsad hänsyn till skyddsaspekterna än i motsvarande situationer en- Bilaga 1&lt;br&gt;ligt nuvarande reglering. Jag pekade på att enligt LSPV (se 14 och 19 §§)&lt;br&gt;får en patient, vare sig det är fråga om ett N-fall eller en patient av någon&lt;br&gt;annan kategori, ges permission eller försöksutskrivas under förutsättning&lt;br&gt;bl. a. att ”det icke medför fara för annans personliga säkerhet”. Villkoret i&lt;br&gt;den föreslagna bestämmelsen att det inte är uppenbart att det till följd av&lt;br&gt;den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är&lt;br&gt;av allvarligt slag, var sålunda inte avsett att innebära att omgivningsskyd-&lt;br&gt;det skulle tillmätas mindre vikt än vad som nu gäller vid motsvarande&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har emellertid anfört att lagrådet, i linje med den uppfattning&lt;br&gt;som det uttalat i fråga om tredjemansskyddet i anslutning till den i lagråds-&lt;br&gt;remissen föreslagna 3 § lagen om psykiatrisk tvångsvård, anser att skydds-&lt;br&gt;behovet för närstående och omgivning riskerar att skjutas allt för mycket i&lt;br&gt;bakgrunden när det som i förslaget i lagrådsremissen anges att vistelse&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område kan komma i fråga så snart åter-&lt;br&gt;fallsrisken inte är uppenbar. Lagrådet har förordat att den aktuella regle-&lt;br&gt;ringen utformas så, att den ger en friare prövningsrätt, där det efter en&lt;br&gt;genomgång av omständigheterna i det enskilda fallet sker en bedömning i&lt;br&gt;vad mån och i vilken utformning vistelse utanför vårdinrättningens områ-&lt;br&gt;de är försvarlig. Bland de omständigheter som därvid skall beaktas bör&lt;br&gt;enligt lagrådet särskilt nämnas återfallsrisken men samtidigt framhållas&lt;br&gt;den inverkan som den genomgångna vården och behandlingen kan bedö-&lt;br&gt;mas ha haft på denna risk. I bedömningen bör särskilt vägas in även vilken&lt;br&gt;form vistelsen är avsedd att ta. Lagrådet har här pekat på att riskerna med&lt;br&gt;en vistelse utanför vårdinrättningen begränsas, vid i övrigt oförändrade&lt;br&gt;förutsättningar, väsentligt om exempelvis någon form av övervakning&lt;br&gt;under vistelsen anordnas. Liknande verkan kan enligt lagrådet i därför&lt;br&gt;lämpade fall tänkas uppstå genom en omsorgsfull utformning av föreskrif-&lt;br&gt;ter för patienten under vistelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den fakultativa permissionsbestämmelsen för de nu aktuella fallen som&lt;br&gt;föreslogs i lagrådsremissen var avsedd att ge utrymme för en bedömning&lt;br&gt;med hänsyn till just sådana omständigheter som lagrådet har pekat på.&lt;br&gt;Enligt min mening finns det fördelar med att uttryckligen ange vilka&lt;br&gt;faktorer som här skall särskilt beaktas. Att en välgrundad bedömning av&lt;br&gt;dessa faktorer, inte minst när det gäller återfallsrisken, i många fall förut-&lt;br&gt;sätter just att patienten beretts tillfälle att vistas utanför vårdinrättningen&lt;br&gt;anser jag därvid inte har någon avgörande betydelse. Jag kan sålunda&lt;br&gt;ansluta mig till vad lagrådet här har anfört. Och mitt förslag till utform-&lt;br&gt;ning av regleringen av prövningen av frågan om vistelse utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningen för den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning överensstämmer alltså med lagrådets.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kommer att framgå i det följande (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att&lt;br&gt;länsrätten skall pröva frågor om när rättspsykiatrisk vård som är förenad&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning skall upphöra. Jag anser därför att&lt;br&gt;länsrätten i parallellitet med nuvarande ordning skall pröva också frågor&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;203&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område i dessa fall. Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;Av de skäl som jag kommer att anföra beträffande frågan om särskild Bilaga 1&lt;br&gt;utskrivningsprövning bör vidare gälla att länsrätten vid den nu aktuella&lt;br&gt;tillståndsprövningen skall ge vederbörande åklagare tillfälle att yttra sig,&lt;br&gt;om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att en åklagare&lt;br&gt;ges möjlighet att i fall då rättspsykiatrisk vård är förenad med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning överklaga ett beslut att vården skall upphöra. Beträf-&lt;br&gt;fande de skäl från skyddssynpunkt som talar för att ge åklagare rätt att&lt;br&gt;överklaga beslut i samband med vården i sådana fall får jag hänvisa till det&lt;br&gt;förslaget. I lagrådsremissen uttalade jag att av framför allt praktiska skäl&lt;br&gt;en åklagare däremot inte borde ges befogenhet att i dessa fall överklaga&lt;br&gt;även beslut att medge vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område. Jag&lt;br&gt;betonade att det även här är väsentligt att skyddsaspekterna blir tillgodo-&lt;br&gt;sedda. Som jag såg det borde det emellertid vara tillräckligt att en åklagare&lt;br&gt;kan utnyttja möjligheten att yttra sig hos domstolen före dess beslut i&lt;br&gt;sådana fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har som ett led i förstärkningen av skyddet för närstående och&lt;br&gt;omgivning förordat att åklagares överklagningsrätt skall avse även beslut&lt;br&gt;om en patients vistelse utanför vårdinrättingens område. Med anledning&lt;br&gt;av lagrådets förslag vill jag betona att man inte bör bortse från de olägenhe-&lt;br&gt;ter av praktisk natur som kan uppstå om ett beslut om permission kan&lt;br&gt;överklagas. En risk finns också att ändamålet med utevistelser, som måste&lt;br&gt;senareläggas på grund av prövningen av överklagande, går förlorat. Jag har&lt;br&gt;emellertid förståelse för syftet med lagrådets förslag. Enligt min uppfatt-&lt;br&gt;ning skulle det också skapas ett mera konsekvent system om en åklagare&lt;br&gt;gavs rätt att i de aktuella fallen överklaga inte bara beslut att vården skall&lt;br&gt;upphöra utan även beslut att medge vistelse utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område. Jag ansluter mig därför till förslaget att åklagare skall få överklaga&lt;br&gt;även beslut av det sistnämnda slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör i linje med nuvarande ordning (se 14 § tredje stycket LSPV)&lt;br&gt;länsrätten beträffande en viss patient kunna överlämna åt chefsöverläka-&lt;br&gt;ren att fatta beslut om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens&lt;br&gt;område. Jag syftar här på de fall där den rättspsykiatriska vården fortgår&lt;br&gt;men där det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att&lt;br&gt;denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag, och där detta&lt;br&gt;förhållande kan bedömas bli bestående. Länsrätten bör i dessa fall efter&lt;br&gt;ansökan av chefsöverläkaren kunna överlämna åt denne att besluta om&lt;br&gt;tillstånd för patienten att vistas utanför vårdinrättningens område. På&lt;br&gt;motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning bör emellertid befogenhe-&lt;br&gt;ten för chefsöverläkaren att ge sådant tillstånd inte gälla för återstoden av&lt;br&gt;vårdtiden. Innan länsrätten fattar beslut i en delegationsfråga av det aktu-&lt;br&gt;ella slaget bör en åklagare, liksom när länsrätten själv fattar beslut i en&lt;br&gt;tillståndsfråga, få tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;br&gt;Däremot bör det inte uppställas något krav på att chefsöverläkaren ger en&lt;br&gt;åklagare tillfälle att yttra sig i den enskilda tillståndsfrågan. Vidare bör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;204&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;naturligtvis länsrätten kunna återta tillståndsprövningen när det finns skäl&lt;br&gt;till det, t. ex. i samband med ett ärende om upphörande av vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen upptogs inte något förslag om rätt för en åklagare att&lt;br&gt;överklaga ett beslut av länsrätten att till chefsöverläkaren delegera pröv-&lt;br&gt;ningen av fråga om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område.&lt;br&gt;Mot bakgrund av mitt ställningstagande nu angående en åklagares rätt att&lt;br&gt;överklaga beslut att ge tillstånd till vistelse utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område anser jag emellertid det vara mest konsekvent och bäst förenligt&lt;br&gt;med skyddsintressena i sammanhanget att ge en åklagare rätt att överklaga&lt;br&gt;även ett beslut om delegation av det aktuella slaget. Mitt förslag har&lt;br&gt;utformats i enlighet med detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen bör chefsöverläkaren, i enlighet med vad jag har föreslagit&lt;br&gt;beträffande vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område i övriga fall av&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och i linje med vad som nu gäller enligt LSPV&lt;br&gt;beträffande domstolsöverlämnade patienter, ges rätt att återkalla ett av&lt;br&gt;länsrätten (eller högre rätt) eller av honom själv meddelat tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför vårdinrättningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i detta sammanhang slutligen ta upp en särskild fråga som rör&lt;br&gt;skyddsaspekterna då patienter som genomgår vård som är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under senare år har starkt betonats vikten av att på olika sätt stärka&lt;br&gt;brottsoffrens ställning. Bl. a. har det genom lagen (1988:688) om besöks-&lt;br&gt;förbud, som trädde i kraft den ljuli 1988, skapats ett bättre skydd än&lt;br&gt;tidigare för personer som riskerar att utsättas för förföljelse och trakasseri-&lt;br&gt;er av andra. Chefen för justitiedepartementet har i 1990 års budgetpropo-&lt;br&gt;sition (prop. 1989/90:100 bil. 4 s. 36 ff.) redovisat det arbete som nu pågår&lt;br&gt;för att förbättra brottsoffrens situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieutskottet behandlade hösten 1989 frågan om våldsoffers rätt till&lt;br&gt;information när gärningsmannen t. ex. friges från ett fängelsestraff&lt;br&gt;(1989/9O:JuU5 s. 20f.). Utskottet pekade därvid på att denna fråga bring-&lt;br&gt;ats till sin lösning genom de allmänna råd som kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;utfärdat hösten 1988 (ARK 1988:5) angående information från krimi-&lt;br&gt;nalvårds verket i vissa fall till den som utsatts för våldsbrott eller hot om&lt;br&gt;våld. De allmänna råden innebär bl. a. att information om tidpunkt för&lt;br&gt;permission eller frigivning skall lämnas, om målsäganden önskar det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning är det angeläget att den som har utsatts for t. ex.&lt;br&gt;ett allvarligt våldsbrott inte hamnar i en sämre situation när det gäller&lt;br&gt;samhällets stöd och skydd for att förhindra ny brottslighet av samme&lt;br&gt;gärningsman, om denne överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brotts-&lt;br&gt;påföljd i stället för att dömas till fängelse. Jag anser det därför vara&lt;br&gt;motiverat med en underrättelseskyldighet från hälso- och sjukvårdens&lt;br&gt;sida, i linje med vad som gäller inom kriminalvården, gentemot den som&lt;br&gt;är målsägande i förhållande till en patient som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning. Skyldigheten bör&lt;br&gt;innebära att den målsägande som så önskar får uppgifter från chefsöverlä-&lt;br&gt;karen om när patienten ges permission. Jag vill här peka på att sådan&lt;br&gt;information enligt nuvarande lagstiftning inte omfattas av hälso- och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sjukvårdssekretessen (se 7 kap. 2§ 1 och 2 sekretesslagen). Min avsikt är&lt;br&gt;att återkomma med förslag till följdändringar i sekretesslagen som innebär&lt;br&gt;att detta slags information inte heller omfattas av sekretess efter den nya&lt;br&gt;lagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.4.3) bör underrättelseskyldighe-&lt;br&gt;ten omfatta även information om när den rättspsykiatriska vården skall&lt;br&gt;upphöra. Skyldigheten för chefsöverläkaren att lämna information bör&lt;br&gt;däremot inte, till skillnad från vad som gäller inom kriminalvården, om-&lt;br&gt;fatta de situationer då patienten har avvikit från vårdinrättningen utan&lt;br&gt;medgivande eller uteblivit från en permission. Också detta är i linje med&lt;br&gt;nuvarande sekretessreglering. De kontakter med målsäganden som kan&lt;br&gt;behövas i sådana situationer bör i stället ske genom polisen, som enligt&lt;br&gt;mitt förslag också fortsättningen på begäran skall hjälpa till att återföra&lt;br&gt;patienter i dessa fall. Jag återkommer till denna fråga i specialmotivering-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.4.3 Vårdens upphörande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall motsva-&lt;br&gt;rande förfarande gälla i fråga om vårdens upphörande som enligt&lt;br&gt;den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård i fall&lt;br&gt;där rätten första gången beslutat att tvångsvård får ske (se avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 och 3.6). Vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av&lt;br&gt;en allvarlig psykisk störning eller det inte längre med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkal-&lt;br&gt;lat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,&lt;br&gt;som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning (se bil. 2&lt;br&gt;avsnitt 2.5) gäller att vården skall upphöra så snart det inte längre&lt;br&gt;till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslu-&lt;br&gt;tet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att denne återfal-&lt;br&gt;ler i brottslighet som är av allvarligt slag och det inte heller annars&lt;br&gt;med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat&lt;br&gt;tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i de fall vården&lt;br&gt;är förenad med särskild utskrivningsprövning prövas av länsrätten&lt;br&gt;efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra månader och&lt;br&gt;därefter inom var sjätte månad. I ett sådant fall skall länsrätten, om&lt;br&gt;det behövs, höra en lämplig sakkunnig muntligen och, om det inte&lt;br&gt;är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren&lt;br&gt;ges befogenhet att överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som är förenad med särskild utskrivningsprövning skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är målsägande i&lt;br&gt;förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information&lt;br&gt;om beslut om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;206&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: En patient som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård efter beslut av rätten skall skrivas ut när psykiatrisk vård dygnet runt&lt;br&gt;inte längre behövs. Vad som har bestämts i domen om straffet och om&lt;br&gt;vårdtidens längd skall dock beaktas. Förslaget till påföljdsregler för de&lt;br&gt;aktuella lagöverträdarna (se bil. 2 avsnitt 2.1.4) innebär sålunda att det vid&lt;br&gt;påföljdskombinationen fängelse/rättspsykiatrisk vård oftast inte blir fråga&lt;br&gt;om utskrivning utan om överföring till en kriminalvårdsanstalt eller en&lt;br&gt;placering enligt 34 § KvaL. Beträffande patienter, som är dömda till fäng-&lt;br&gt;else i mer än två år och som enligt beslut av kriminalvårdsnämnden inte&lt;br&gt;får friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har gått ut, skall&lt;br&gt;åklagaren höras av övervakningsnämnden före utskrivning. (5—11 §§ i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 298 ff, 310 ff.,&lt;br&gt;431 ff. och 459 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanser som har behandlat frågan är&lt;br&gt;starkt kritiska mot att längden på vårdtiden kan maximeras eller minime-&lt;br&gt;ras (jfr bil. 2 avsnitt 2.1.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Nuvarande ordning (17 § LSPV) innebär att&lt;br&gt;utskrivningsnämnden har att besluta om utskrivning av olika kategorier av&lt;br&gt;patienter som begått brott (O-, N- och PN-fall). Prövningen omfattar bl. a.&lt;br&gt;alla patienter — oavsett brottets karaktär — som av domstol har överläm-&lt;br&gt;nats till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd (N-fall).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har anfört tidigare bör regleringen av psykiatrisk tvångsvård av&lt;br&gt;lagöverträdare inte annat än när det föreligger starka sakliga skäl skilja sig&lt;br&gt;från regleringen av sådan tvångsvård i övrigt. När det gäller prövningen av&lt;br&gt;förutsättningarna för vårdens upphörande i de aktuella fallen liksom själva&lt;br&gt;prövningsförfarandet bör därför enligt min mening utgångspunkten vara&lt;br&gt;att någon annan ordning inte skall gälla än i övriga fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för justitiedepartementet kommer senare i dag (bil. 2 avsnitt 2.4)&lt;br&gt;att föreslå att den som har begått brott skall få överlämnas till rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård, dvs. psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd, under förutsätt-&lt;br&gt;ning bl. a. att vissa medicinska kriterier är uppfyllda, nämligen att lagöver-&lt;br&gt;trädaren lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång. Enligt min mening bör&lt;br&gt;vården i dessa fall, i parallellitet med vad som har föreslagits beträffande&lt;br&gt;den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård, upphöra när något av&lt;br&gt;dessa kriterier inte längre är uppfyllt. Liksom vid psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;efter intagning i administrativ ordning bör därvid chefsöverläkaren vara&lt;br&gt;skyldig att genast besluta att vården skall upphöra. Även om det inledande&lt;br&gt;skedet är olika vid rättspsykiatrisk vård och vid vård enligt den allmänna&lt;br&gt;regleringen av psykiatrisk tvångsvård bör av tekniska skäl beträffande&lt;br&gt;förfarandet i övrigt vid vårdens upphörande i de aktuella fallen samma&lt;br&gt;ordning gälla som enligt nämnda reglering i fall där länsrätten första&lt;br&gt;gången har beslutat att tvångsvård får ske (se avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande vården av patienter, i fråga om vilka skyddsintresset gör sig&lt;br&gt;starkt gällande, är det emellertid motiverat att prövningen av frågan om&lt;br&gt;när vården skall upphöra sker i former som ger särskilda garantier för att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;207&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslutsunderlaget blir så allsidigt som möjligt och att det sker en enhetlig&lt;br&gt;tillämpning. Frågan om när en sådan särskild utskrivningsprövning är&lt;br&gt;motiverad bör avgöras i samband med behandlingen av själva brottmålet.&lt;br&gt;Efter samråd med mig kommer sålunda chefen för justitiedepartementet&lt;br&gt;senare i dag att föreslå att en domstol som överlämnar en lagöverträdare&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård skall kunna förordna om särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning i vissa fall (bil. 2 avsnitt 2.5). Förutsättningarna för en sådan&lt;br&gt;prövning är enligt förslaget, utöver övriga kriterier för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård som brottspåföljd, att brottet har begåtts under påverkan av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen&lt;br&gt;finns risk för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den närmare beskaffenheten av den särskilda utskrivnings-&lt;br&gt;prövningen anser jag att prövningen av när vården skall upphöra bör, med&lt;br&gt;hänsyn till ändamålet med denna vårdform, göras något annorlunda än i&lt;br&gt;övriga fall. Enligt min mening bör vården fortgå så länge det till följd av&lt;br&gt;den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brott, som är av&lt;br&gt;allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det annars med&lt;br&gt;hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiat-&lt;br&gt;risk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Jag anser&lt;br&gt;att det härigenom sker en tillfredsställande avvägning mellan de rent&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och de&lt;br&gt;starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till den allsidiga bedömning som enligt min mening bör&lt;br&gt;komma till stånd i detta sammanhang anser jag att prövningen bör göras&lt;br&gt;av en domstol. En sådan lösning ligger också i linje med nuvarande&lt;br&gt;ordning beträffande de fall där utskrivningsnämnden har att fatta beslut.&lt;br&gt;Eftersom den tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär att läns-&lt;br&gt;rätten som första instans anförtros den domstolsprövning som skall ske på&lt;br&gt;detta område bör enligt min mening även den nu aktuella prövningen ske&lt;br&gt;hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att skapa förutsättningar för att utskrivningsprövningen görs med&lt;br&gt;ett så fullödigt beslutsunderlag som möjligt bör i de nu aktuella fallen&lt;br&gt;domstolen ha skyldighet att inhämta bedömningar även från andra än&lt;br&gt;chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis angeläget att det finns en betryggande utredning&lt;br&gt;angående vårdförutsättningarna. I lagrådsremissen uttalade jag att länsrät-&lt;br&gt;ten som regel därför borde, i enlighet med vad som föreslogs beträffande&lt;br&gt;domstolsprövning vid psykiatrisk tvångsvård enligt den allmänna regle-&lt;br&gt;ringen (se avsnitt 3.9), inhämta yttrande eller muntligen höra en särskild&lt;br&gt;sakkunnig angående vårdförutsättningarna. Jag anförde vidare att rätten&lt;br&gt;borde när det fanns skäl till det inhämta yttrande av socialstyrelsen. Mitt&lt;br&gt;förslag i lagrådsremissen innebar därför att länsrätten, vid prövning av en&lt;br&gt;fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i de fall då vården var&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning, skulle inhämta yttrande av&lt;br&gt;lämplig sakkunnig, om det inte var uppenbart obehövligt, och, när det&lt;br&gt;fanns skäl till det, inhämta yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;208&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har, av motsvarande skäl som beträffande mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård som jag tidigare har redovisat (avsnitt 3.9), förordat att det vid&lt;br&gt;handläggningen i länsrätten av mål om rättspsykiatrisk vård skall ingå en&lt;br&gt;erfaren psykiater och påpekat att den i lagrådsremissen föreslagna bestäm-&lt;br&gt;melsen att länsrätten skall höra lämplig sakkunnig, då kan undvaras.&lt;br&gt;Vidare har lagrådet uttalat att rätten enligt 24 § FPL får inhämta yttrande&lt;br&gt;över en fråga som kräver särskild sakkunskap från en myndighet. Enligt&lt;br&gt;lagrådets mening ger den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen att&lt;br&gt;länsrätten när det finns skäl till det skall inhämta yttrande av socialstyrel-&lt;br&gt;sen inte något därutöver och bör därför utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motsvarande skäl som jag tidigare har redovisat angående handlägg-&lt;br&gt;ningen av mål om psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt 3.9), och som ju också&lt;br&gt;har avseende på mål om rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning, är jag inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag att det&lt;br&gt;skall ingå en psykiater i länsrätten vid handläggningen av de nu aktuella&lt;br&gt;målen angående rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.&lt;br&gt;När det gäller regleringen av frågan om att anlita sakkunnig i dessa mål&lt;br&gt;anser jag emellertid att det, på motsvarande sätt som beträffande hand-&lt;br&gt;läggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård, bör göras en justering i&lt;br&gt;förhållande till förslaget i lagrådsremissen. Länsrätten bör sålunda här&lt;br&gt;höra en lämplig sakkunnig muntligen — direkt inför rätten eller per telefon&lt;br&gt;— om det behövs. Vidare delar jag lagrådets uppfattning att den i lagråds-&lt;br&gt;remissen föreslagna bestämmelsen om att länsrätten skall inhämta yttran-&lt;br&gt;de av socialstyrelsen när det finns skäl till det bör utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att skyddsaspekterna skall bli tillräckligt belysta bör vidare vederbö-&lt;br&gt;rande åklagare i allmänhet få tillfälle att yttra sig. Denne bör nämligen&lt;br&gt;enligt min uppfattning ha möjligheter att tillföra länsrätten information&lt;br&gt;om patienten — även såvitt avser dennes eventuella kontakter med polis&lt;br&gt;och åklagare under vårdtiden i samband med t. ex. vistelser utanför sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättningens område — av betydelse för bedömningen av de nämn-&lt;br&gt;da aspekterna. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vilken&lt;br&gt;åklagare som skall yttra sig (avsnitt 7.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det för länsrätten står klart att det inte är meningsfullt att åklagaren&lt;br&gt;yttrar sig — t. ex. då det är fråga om en utskrivningsprövning på patientens&lt;br&gt;begäran kort tid efter föregående prövning — bör naturligtvis länsrätten&lt;br&gt;inte vara tvungen att höra denne. Mitt förslag innebär sålunda att länsrät-&lt;br&gt;ten skall ge åklagaren tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart&lt;br&gt;obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning (25 § LSPV) skall på begäran av överläkaren&lt;br&gt;ett beslut av utskrivningsnämnden underställas psykiatriska nämndens&lt;br&gt;prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det&lt;br&gt;sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar&lt;br&gt;därefter. Enligt vad jag inhämtat har denna möjlighet för en överläkare att&lt;br&gt;få en överprövning av utskrivningsnämndens beslut till stånd sällan ut-&lt;br&gt;nyttjats. Vid den hearing som anordnats av justitiedepartementet i detta&lt;br&gt;lagstiftningsärende (se bil. 2:2 avsnitt 5.7) har emellertid från några håll,&lt;br&gt;bl. a. socialstyrelsen, uttalats att vederbörande överläkare i den nu aktuella&lt;br&gt;regleringen bör ges möjlighet att överklaga ett domstolsbeslut att vården i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;209&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett visst fall inte skall upphöra. Skälet för denna ordning har angetts vara&lt;br&gt;en oro för att sjukvården i de aktuella fallen kan tvingas ge vård åt&lt;br&gt;personer utan något egentligt vårdbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag kan visserligen ha viss förståelse för detta synsätt. Mitt förslag&lt;br&gt;innebär emellertid att domstolen genom att höra en lämplig sakkunnig i de&lt;br&gt;flesta fall får tillgång till ytterligare en bedömning av vårdförutsättningar-&lt;br&gt;na vid sidan av chefsöverläkarens. Enligt min uppfattning skulle det en-&lt;br&gt;dast i extrema undantagsfall kunna tänkas inträffa att domstolen anser sig&lt;br&gt;ha tillräckliga skäl att frångå entydiga medicinska bedömningar om vård-&lt;br&gt;förutsättningarna i ett visst fall. Att för sådana fall ge chefsöverläkaren —&lt;br&gt;eller socialstyrelsen — en generell ställning av part i denna typ av mål&lt;br&gt;anser jag inte vara sakligt motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller åklagarens ställning förhåller sig saken något annorlunda.&lt;br&gt;Jag har i det föregående behandlat frågan om åklagares rätt att överklaga&lt;br&gt;beslut m. m. vid vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad jag nyss har anfört bör åklagaren i syfte att skyddsaspekterna&lt;br&gt;skall bli tillräckligt belysta vid särskild utskrivningsprövning ges tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig. Som jag ser det är det mycket angeläget att dessa aspekter blir&lt;br&gt;noggrant belysta så att skyddsintressena inte blir eftersatta vid denna&lt;br&gt;prövning. För att säkerställa att skyddsintressena blir beaktade bör därför&lt;br&gt;åklagaren ges möjlighet att överklaga ett beslut att vården skall upphöra.&lt;br&gt;Jag anser en sådan ordning vara naturlig med hänsyn till den utformning&lt;br&gt;av kriterierna för när vården i dessa fall skall upphöra som jag nyss har&lt;br&gt;förordat. Av central betydelse vid utskrivningsprövningen är nämligen&lt;br&gt;den risk för återfall i brott som finns till följd av den psykiska störning hos&lt;br&gt;patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning. Det är&lt;br&gt;här inte fråga om enbart en medicinsk bedömning utan också en prövning&lt;br&gt;från mera allmänna utgångspunkter. Som jag ser det ligger det väl i linje&lt;br&gt;med åklagarens funktion att företräda samhällets skyddsintressen i de nu&lt;br&gt;aktuella fallen genom att kunna såväl yttra sig vid särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning som överklaga beslut om att vården skall upphöra. Jag vill här&lt;br&gt;erinra om att en liknande ordning gällde före LSPV:s införande beträffan-&lt;br&gt;de patienter som begått brott mot någon annans säkerhet (jfr SOU 1964:40&lt;br&gt;s. 342 ff. och prop. 1966:53 s. 205 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom den särskilda utskrivningsprövningen skall anförtros ett organ&lt;br&gt;utanför vårdorganisationen kan av praktiska skäl någon fortlöpande om-&lt;br&gt;prövning av förutsättningarna för vård inte ske. I linje med nuvarande&lt;br&gt;ordning (se avsnitt 3.6) krävs därför enligt min mening att chefsöverläka-&lt;br&gt;ren med vissa intervaller hos länsrätten anmäler frågor om prövning av&lt;br&gt;förutsättningarna för tvångsvård i de aktuella fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande reglering skall överläkaren, om han anser att patienten&lt;br&gt;behöver fortsatt vård, första gången när patienten vårdats under tre måna-&lt;br&gt;der efter intagningen med stöd av LSPV och därefter var sjätte månad göra&lt;br&gt;anmälan om detta till utskrivningsnämnden (se 20 a § LSPV). Den före-&lt;br&gt;slagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård innebär att tvångs-&lt;br&gt;vård efter beslut av länsrätten första gången får pågå under högst fyra&lt;br&gt;månader från dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter&lt;br&gt;får lämna medgivande för tvångsvård för högst sex månader åt gången.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser det mot denna bakgrund vara lämpligt att chefsöverläkaren,&lt;br&gt;om han anser att vården bör fortsätta, i de nu aktuella fallen får skyldighet&lt;br&gt;att inom fyra månader från den dag domstolens beslut blivit verkställbart&lt;br&gt;och därefter inom var sjätte månad från föregående prövning göra anmä-&lt;br&gt;lan om detta till länsrätten. I linje med nuvarande ordning (17 § tredje&lt;br&gt;stycket LSPV) bör också gälla att chefsöverläkaren skall, när han anser att&lt;br&gt;vården bör upphöra, genast göra anmälan om detta till länsrätten. Vidare&lt;br&gt;bör, i enlighet med vad som gäller enligt den avsedda lagen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård (avsnitt 3.3), prövning ske när patienten begär att vården skall&lt;br&gt;upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt forslag när det gäller vårdens upphörande vid rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som brottspåföljd innebär således att det sker ett domstolsforfarande då&lt;br&gt;vården är förenad med särskild utskrivningsprövning medan i övriga fall i&lt;br&gt;princip samma förfarande tillämpas som enligt den föreslagna regleringen&lt;br&gt;av psykiatrisk tvångsvård för andra än lagöverträdare, dvs. det är chefs-&lt;br&gt;överläkaren som fattar beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen förordar jag att chefsöverläkaren skall, om den som är målsä-&lt;br&gt;gande i förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information om&lt;br&gt;när tvångsvården upphör. Beträffande skälen för detta förslag får jag&lt;br&gt;hänvisa till motsvarande förslag i fråga om vistelse utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område (avsnitt 4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.5 Rättspsykiatrisk vård för den som är berövad friheten&lt;br&gt;med anledning av brott&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;4.5.1 Inledning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Jag har nyss behandlat frågan om regleringen av rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;brottspåföljd. Jag övergår nu till att behandla frågan om övriga fall av&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård. Av vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.2) framgår att&lt;br&gt;det här är fråga om psykiatrisk tvångsvård for personer som är berövade&lt;br&gt;friheten som misstänkta eller dömda för brott. De som avses är personer&lt;br&gt;intagna i kriminalvårdsanstalt, vilka omfattas av bestämmelserna i KvaL,&lt;br&gt;liksom häktade, anhållna m.fl. vilka omfattas av häkteslagen (se 17 §&lt;br&gt;häkteslagen). Även personer som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning hör hit. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om&lt;br&gt;avgränsningen av personkretsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående har jag inte närmare berört frågan i vilken utsträckning&lt;br&gt;det finns skäl att utforma regleringen av psykiatrisk tvångsvård i de nu&lt;br&gt;aktuella fallen annorlunda än i övriga fall. Enligt min mening står det&lt;br&gt;emellertid klart att regleringen måste utformas med hänsynstagande till att&lt;br&gt;den som skall ges psykiatrisk tvångsvård redan är frihetsberövad i annan&lt;br&gt;ordning. Som jag ser det bör såväl själva förutsättningarna för vård som&lt;br&gt;prövningsförfarandet påverkas av denna omständighet. Även t. ex. de&lt;br&gt;säkerhetsmässiga kraven på vårdinrättningarna måste utformas annorlun-&lt;br&gt;da än vid psykiatrisk tvångsvård i övrigt, eftersom patienten under vården&lt;br&gt;är frihetsberövad i annan ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;211&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En väsentlig utgångspunkt for mina förslag i det följande beträffande Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;regleringen av rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen är således att Bilaga 1&lt;br&gt;vården avser personer som redan är berövade friheten.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.5.2 Förutsättningar for vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om den som är anhållen, häktad eller intagen i krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt lider av en allvarlig psykisk störning, får han ges&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård under vissa förutsättningar. Han skall sålun-&lt;br&gt;da med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt ha behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses&lt;br&gt;genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall&lt;br&gt;han motsätta sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningsta-&lt;br&gt;gande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: En person av det aktuella slaget som motsät-&lt;br&gt;ter sig nödvändig psykiatrisk vård får ges sådan vård mot sin vilja, om han&lt;br&gt;lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av detta tillstånd har ett&lt;br&gt;oundgängligt och akut behov av psykiatrisk vård dygnet runt (13 § i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 322 ff. och&lt;br&gt;434).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte berört frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har anfört&lt;br&gt;(avsnitt 4.1) kan häktade, anhållna och personer som är intagna i kriminal-&lt;br&gt;vårdsanstalt enligt nuvarande ordning ges psykiatrisk tvångsvård under i&lt;br&gt;princip samma förutsättningar som andra personer. En annan sak är att&lt;br&gt;det av t. ex. praktiska eller resursmässiga skäl kan finnas hinder mot att&lt;br&gt;tillämpa den nuvarande regleringen av sådan vård. Sålunda har bevak-&lt;br&gt;ningsbehovet ofta försvårat eller omintetgjort psykiatrisk vård på sjukhus&lt;br&gt;av häktade (jfr prop. 1975/76:90 s. 61).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av psykiatrisk vård hos dessa personer kan naturligtvis inte&lt;br&gt;heller i framtiden alltid tillgodoses genom vård i frivilliga former. Enligt&lt;br&gt;min mening kan det därför knappast ifrågasättas att det även fortsättnings-&lt;br&gt;vis bör finnas en ordning för att ge personer som på detta sätt är berövade&lt;br&gt;friheten psykiatrisk tvångsvård. Jag vill därvid peka på betydelsen av en&lt;br&gt;sådan ordning för att myndigheterna skall kunna hantera situationer där&lt;br&gt;t. ex. en intagen eller häktad som lider av en allvarlig psykisk störning&lt;br&gt;vägrar inta mat eller föda (jfr prop. 1983/84:148).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med vad chefen för justitiedepartementet senare i dag kommer att&lt;br&gt;föreslå beträffande förutsättningarna för att ge en person rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård som brottspåföljd (bil. 2 avsnitt 2.4) anser jag emellertid att det finns&lt;br&gt;skäl att utforma förutsättningarna för tvångsvården i de nu aktuella fallen&lt;br&gt;något annorlunda än beträffande vård enligt den tilltänkta lagen om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på den psykiska störningens svårhet bör vara detsamma som vid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;övriga former av psykiatrisk tvångsvård. Det bör alltså krävas att patien-&lt;br&gt;ten lider av en allvarlig psykisk störning. När det gäller vårdbehovet och&lt;br&gt;hur det skall kunna tillgodoses anser jag emellertid att, eftersom patienten&lt;br&gt;är frihetsberövad i annan ordning, kravet på detta kan sättas lägre än enligt&lt;br&gt;den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. I linje med vad som&lt;br&gt;föreslås gälla vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd (se bil. 2 av-&lt;br&gt;snitt 2.4) bör en förutsättning för psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen sålunda vara att patienten med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och&lt;br&gt;sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Det&lt;br&gt;bör också, i överensstämmelse med vad som gäller enligt den avsedda&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård, krävas att patienten motsätter sig vården&lt;br&gt;eller att han till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga&lt;br&gt;att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.5.3 Intagning och prövning av förutsättningar för vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Beträffande intagning för psykiatrisk tvångsvård av&lt;br&gt;häktade m. fl. skall gälla i huvudsak samma ordning som enligt den&lt;br&gt;tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård. Någon domstolspröv-&lt;br&gt;ning av förutsättningarna för tvångsvård skall emellertid inte ske i&lt;br&gt;andra fall än efter överklagande av patienten. I fråga om den som är&lt;br&gt;intagen för rättspsykiatrisk undersökning eller som för vård i frivil-&lt;br&gt;liga former förts över till en inrättning där tvångsvård får ges krävs&lt;br&gt;inte heller att vårdintyg har utfärdats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (13 §&lt;br&gt;i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 322 ff., 434&lt;br&gt;och 460).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte närmare berört denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör i huvudsak samma&lt;br&gt;ordning gälla vid intagning för psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen som enligt den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Det&lt;br&gt;bör alltså ha utfärdats ett vårdintyg och av chefsöverläkaren vid den&lt;br&gt;aktuella vårdenheten ha fattats ett beslut om intagning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Undantag bör göras i de fall då patienten redan har tagits in&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk undersökning. I detta fall anser jag i likhet med social-&lt;br&gt;beredningen att det bör räcka med ett beslut av vederbörande läkare för att&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård skall få ges. Jag återkommer strax till frågan huru-&lt;br&gt;vida sådan vård bör få ges inte bara vid en sjukvårdsinrättning inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården utan även, om patienten genomgår rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning, vid en statlig undersökningsenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat undantag från kravet på vårdintyg bör göras i de fall då den&lt;br&gt;som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt förts över för frivillig&lt;br&gt;vård till den aktuella inrättningen där tvångsvård får ges. Det blir här fråga&lt;br&gt;om ett förfarande motsvarande konvertering vid övrig psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;213&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård (se avsnitt 3.4). Med hänsyn till att patienten i de nu aktuella fallen är&lt;br&gt;frihetsberövad på annan grund under vården anser jag emellertid att det&lt;br&gt;också här är tillräckligt att chefsöverläkaren vid inrättningen efter pröv-&lt;br&gt;ning av förutsättningarna for tvångsvård beslutar att sådan vård skall ges.&lt;br&gt;Frågan om vid vilka inrättningar tvångsvård skall få ges liksom frågan om&lt;br&gt;möjligheterna att ge frivillig vård beträffande häktade eller intagna i krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt återkommer jag strax till (avsnitt 4.5.4 resp. 4.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller den fortsatta prövningen av förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård föreligger det enligt min mening en väsentlig skillnad mellan de&lt;br&gt;nu aktuella fallen och de fall beträffande vilka den tilltänkta lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård är tillämplig. I de förra fallen är det nämligen fråga&lt;br&gt;om tvångsvård beträffande personer som redan är berövade friheten.&lt;br&gt;Vidare skall, som jag strax återkommer till (avsnitt 4.5.5), tiden för tvångs-&lt;br&gt;vården i dessa fall ytterst vara begränsad till den tid under vilken patienten&lt;br&gt;är frihetsberövad i annan ordning. Jag anser därför inte att det från&lt;br&gt;rättssäkerhetssynpunkt eller av andra skäl är motiverat att i dessa fall&lt;br&gt;införa en ordning med obligatorisk domstolsprövning efter viss tid av&lt;br&gt;förutsättningarna för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär sålunda att förutsättningarna för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i de nu aktuella fallen skall prövas i princip enbart av vederbörande&lt;br&gt;chefsöverläkare. Dennes beslut bör emellertid kunna överklagas hos läns-&lt;br&gt;rätten. Rätten att överklaga bör därvid liksom enligt den allmänna regle-&lt;br&gt;ringen av psykiatrisk tvångsvård gälla såväl själva intagningsbeslutet som&lt;br&gt;senare beslut av chefsöverläkaren om avslag på en begäran av patienten att&lt;br&gt;vården skall upphöra. Möjligheterna till överprövning av vårdförutsätt-&lt;br&gt;ningarna i de aktuella fallen beror alltså på om patienten överklagar och&lt;br&gt;blir härigenom snävare än enligt den allmänna regleringen, vilket emeller-&lt;br&gt;tid sammanhänger med synen på behovet av domstolsprövning vid de&lt;br&gt;olika vårdformerna (se avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.4 Innehållet i vården m.m.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inrättning där vården får ges&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;M[itt förslag: Rättspsykiatrisk vård beträffande häktade, intagna i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt m.fl. skall, liksom då sådan vård kommer till&lt;br&gt;stånd som brottspåföljd, kunna ges på sjukvårdsinrättningar som&lt;br&gt;drivs av sjukvårdshuvudmännen. Regeringen skall dock bestämma&lt;br&gt;vid vilka sådana vårdinrättningar rättspsykiatrisk vård i dessa fall&lt;br&gt;skall få ges. Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning skall rättspsykiatrisk vård få ges vid undersökningsenheten,&lt;br&gt;vare sig den drivs av en sjukvårdshuvudman eller av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Någon skillnad mellan de olika formerna av&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård görs inte i det aktuella avseendet (se avsnitt 4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte behandlat frågan särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.2) föreslagit&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd skall få ges på sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningar som drivs av sjukvårdshuvudmännen. Samma ordning bör enligt&lt;br&gt;min mening i princip gälla beträffande de nu aktuella formerna av rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård. Med hänsyn till att patienterna i dessa fall är frihetsbe-&lt;br&gt;rövade i annan ordning — genom beslut om häktning, verkställighet av&lt;br&gt;fängelsestraff etc. — är det emellertid angeläget att de krav från säkerhets-&lt;br&gt;synpunkt med avseende på byggnader, personalsammansättning etc. som&lt;br&gt;gäller for de olika formerna av frihetsberövanden i dessa fall enligt regle-&lt;br&gt;ringen i KvaL och häkteslagen kan upprätthållas också när psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer strax till frågan om behandlingen av den som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen (avsnitt 4.5.4). Mitt förslag i&lt;br&gt;denna fråga innebär bl. a. att s. k. åklagarrestriktioner skall kunna verkstäl-&lt;br&gt;las under sådan vård liksom att kriminalvårdsstyrelsen eller regeringen i&lt;br&gt;särskilda fall skall kunna besluta om vissa restriktioner beträffande den&lt;br&gt;som genomgår vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till de krav i olika hänseenden som sålunda kommer att&lt;br&gt;ställas på sjukvårdsinrättningar där patienter som genomgår rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård i de nu aktuella fallen tas in, anser jag det vara mest ändamålsen-&lt;br&gt;ligt att låta regeringen avgöra vilka inrättningar som skall få användas for&lt;br&gt;sådan vård. Jag vill erinra om att en liknande ordning gäller beträffande&lt;br&gt;tvångsvård enligt LVU och LVM (se 12 resp. 23 §§).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård beträffande&lt;br&gt;häktade m. fl. skall få bedrivas sammanhänger emellertid också med frå-&lt;br&gt;gan vid vilka enheter rättspsykiatriska undersökningar skall få utföras. Jag&lt;br&gt;har tidigare (avsnitt 4.2) redogjort för en kommande förändring av organi-&lt;br&gt;sationen for den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten som inne-&lt;br&gt;bär att rättspsykiatriska undersökningar i fortsättningen kan komma att&lt;br&gt;utföras vid undersökningsenheter som drivs av sjukvårdshuvudmännen&lt;br&gt;eller, såsom nu, av staten. Chefen for justitiedepartementet kommer sena-&lt;br&gt;re i dag (bil. 2 avsnitt 3.6) att föreslå lagändringar som är avsedda att göra&lt;br&gt;en sådan organisationsförändring möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning bör man kunna utgå från att undersökningsenhe-&lt;br&gt;ter inom hälso- och sjukvården vid denna organisationsförändring kom-&lt;br&gt;mer att vara placerade vid sjukvårdsinrättningar där rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;får ges beträffande häktade m.fl. Man kan alltså räkna med att den som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk undersökning vid en sådan enhet skall kunna&lt;br&gt;ges rättspsykiatrisk vård där. Möjligheterna att vid en undersökningsenhet&lt;br&gt;ge sådan vård åt den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning bör&lt;br&gt;emellertid som jag ser det inte vara beroende av om enheten finns inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården eller drivs av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.1) ges det for närvarande psykiat-&lt;br&gt;risk vård i frivilliga former vid de rättspsykiatriska klinikerna medan det&lt;br&gt;däremot saknas möjlighet att där ge sluten psykiatrisk vård enligt LSPV,&lt;br&gt;ett förhållande som skapat problem från behandlingssynpunkt. Något&lt;br&gt;hinder mot att i en ny organisation på området ge psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;vid en statligt driven undersökningsenhet med hänsyn till den medicinska&lt;br&gt;kompetensen och övriga resurser för att där ge psykiatrisk vård lär emeller-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;215&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tid enligt min bedömning inte komma att föreligga. Jag föreslår mot denna&lt;br&gt;bakgrund att beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall rättspsykiatrisk vård få ges vid undersökningsenheten, vare sig den&lt;br&gt;drivs av en sjukvårdshuvudman eller av staten. I specialmotiveringen&lt;br&gt;återkommer jag till en fråga som lagrådet har tagit upp och som gäller den&lt;br&gt;närmare avgränsningen av förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Behandlingen av patienten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Vid rättspsykiatrisk vård av häktade och andra som är&lt;br&gt;berövade friheten med anledning av brott skall beträffande behand-&lt;br&gt;lingen av patienten i princip samma ordning tillämpas som vid&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd (se avsnitt 4.4.2). Beträffan-&lt;br&gt;de den som är häktad skall bestämmelserna i häkteslagen tillämpas&lt;br&gt;endast i fråga om s. k. åklagarrestriktioner. I fråga om användning&lt;br&gt;av tvångsåtgärder i övrigt mot häktade, intagna i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt m. fl. skall, liksom vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd,&lt;br&gt;den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård i&lt;br&gt;detta hänseende tillämpas. För ett visst fall skall kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen, om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt,&lt;br&gt;kunna förordna om särskilda inskränkningar i rätten att kommuni-&lt;br&gt;cera med utomstående. På motsvarande sätt skall regeringen beträf-&lt;br&gt;fande en intagen få besluta om sådana inskränkningar, om det är&lt;br&gt;påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka terro-&lt;br&gt;rism.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen: Se avsnitt 4.4.2. Beträffande häktade som genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård skall reglerna i häkteslagen gälla. Reglerna i KvaL&lt;br&gt;skall gälla beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt som genomgår sådan&lt;br&gt;vård. (6 och 18 §§ i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkan-&lt;br&gt;det s. 315, 459 och 461 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har inte närmare berört dessa frågor (se avsnitt&lt;br&gt;4.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Jag har beträffande rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;brottspåföljd föreslagit att frågan om placering och förflyttningar skall&lt;br&gt;avgöras av vederbörande sjukvårdshuvudman (avsnitt 4.4.2). Frågan om&lt;br&gt;placering av den som skall genomgå rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen sammanfaller med frågan om intagning för sådan vård, som jag nyss&lt;br&gt;har behandlat (avsnitt 4.5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan om förflyttningar av förevarande patienter bör&lt;br&gt;enligt min mening samma principer gälla som enligt mitt förslag beträffan-&lt;br&gt;de rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Frågan bör alltså avgöras av&lt;br&gt;vederbörande sjukvårdshuvudman såvitt gäller patienter som befinner sig&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. Mitt förslag i det föregående att regeringen&lt;br&gt;skall bestämma vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård i de&lt;br&gt;nu aktuella fallen får bedrivas innebär emellertid att förflyttningar här får&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;216&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ske endast mellan sådana vårdinrättningar. Det är också självklart så att Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;det frihetsberövande som patienten är underkastad i annan ordning — Bilaga 1&lt;br&gt;genom t. ex. häktning eller genom intagning i kriminalvårdsanstalt —&lt;br&gt;förutsätter att sjukvårdshuvudmännen i de aktuella frågorna beaktar de&lt;br&gt;särskilda intressen från bl. a. bevakningssynpunkt som måste tillgodoses&lt;br&gt;till följd av frihetsberövandet. Detta förutsätter i sin tur ett samarbete&lt;br&gt;mellan sjukvårdshuvudmännen och — beroende på formen av frihetsberö-&lt;br&gt;vande — polis, åklagare eller kriminalvårdsmyndigheter. Jag vill emeller-&lt;br&gt;tid peka på att det självfallet krävs ett samarbete av detta slag även vid&lt;br&gt;sjukvård i frivilliga former beträffande de aktuella personerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån staten i fortsättningen kommer att driva enheter för rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökningsverksamhet är det väsentligt att det finns ett utveck-&lt;br&gt;lat samarbete mellan dessa enheter och sjukvårdshuvudmännen när det&lt;br&gt;gäller att flytta över patienter till hälso- och sjukvården efter avslutad&lt;br&gt;undersökning för att fortsätta den rättspsykiatriska vård som getts vid en&lt;br&gt;undersökningsenhet under undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller behandlingen av patienten bör utgångspunkten vara att&lt;br&gt;någon åtskillnad inte skall göras i förhållande till rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;kommer till stånd som en brottspåföljd, som ju i sin tur — enligt vad jag&lt;br&gt;har föreslagit i det föregående (avsnitt 4.4.2) — inte skall skilja sig från&lt;br&gt;övrig psykiatrisk tvångsvård. Regleringen av dessa frågor i den tilltänkta&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård bör alltså tillämpas också i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av det tidigare anförda (avsnitt 4.1) regleras enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning behandlingen av de aktuella personerna i deras egen-&lt;br&gt;skap av frihetsberövade med anledning av brott av bestämmelserna i&lt;br&gt;häkteslagen eller KvaL. Överförande till en sjukvårdsinrättning för t. ex.&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård enligt LSPV av häktade eller intagna betraktas som&lt;br&gt;vistelse utanför häktet resp, anstalten (se 34 § KWFS 1986:5 resp. 136&lt;br&gt;och 143 §§ KWFS 1986:4). Enligt 37 § tredje stycket KvaL skall den som&lt;br&gt;är intagen i anstalt och som vistas på en sjukvårdsinrättning stå under&lt;br&gt;bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter, om det finns an-&lt;br&gt;ledning till det. Avsikten med bestämmelsen, när den ursprungligen inför-&lt;br&gt;des i lagstiftningen (se prop. 1945:342 s. 150 ff.), var att den skulle&lt;br&gt;tillämpas i undantagsfall, t. ex. i fråga om särskilt farliga brottslingar, och&lt;br&gt;att särskilda föreskrifter inte skulle meddelas utan att bevakning samtidigt&lt;br&gt;var anordnad. Beträffande häktade gäller enligt 4 § tredje stycket häktes-&lt;br&gt;lagen, delvis efter förebild av den nämnda bestämmelsen i KvaL, att den&lt;br&gt;som vistas på en sjukvårdsinrättning skall stå under bevakning, om det&lt;br&gt;finns skäl till det. Här bör också nämnas bestämmelsen i 6 § första stycket&lt;br&gt;första meningen häktesförordningen, som innebär att häktesföreståndaren&lt;br&gt;skall när den som är häktad har förts över till ett sjukhus underrätta&lt;br&gt;vederbörande läkare om ändamålet med frihetsberövandet och övriga&lt;br&gt;förhållanden av betydelse för den häktades vistelse där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan i vilken utsträckning bestämmelserna i häkteslagen resp. KvaL&lt;br&gt;är tillämpliga vid vistelse på sjukvårdsinrättningar har, utöver vad som&lt;br&gt;nyss sagts, inte närmare reglerats i lagstiftningen. Av förarbetena till häk-&lt;br&gt;teslagen (prop. 1975/76:90 s. 38) framgår visserligen att häkteslagen är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;217&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avsedd att tillämpas på var och en som är häktad, oavsett var han förvaras.&lt;br&gt;Häkteslagen tillämpas sålunda vid de rättspsykiatriska klinikerna beträf-&lt;br&gt;fande häktade som är intagna där för rättspsykiatrisk undersökning (jfr 1 §&lt;br&gt;tredje stycket häktesförordningen). Någon motsvarande ordning gäller&lt;br&gt;emellertid inte enligt KvaL. Det står också klart att personalen inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården inte har någon befogenhet att verkställa beslut om använ-&lt;br&gt;dande av tvångsmedel med stöd av häkteslagen eller KvaL. Sannolikt är&lt;br&gt;det emellertid så att befogenheterna enligt 13 § LSPV for denna personal&lt;br&gt;att använda tvångsåtgärder mot en patient i praktiken kunnat ge tillräck-&lt;br&gt;ligt utrymme for sådana åtgärder mot denna kategori av patienter. Att&lt;br&gt;förhållandena här är annorlunda beträffande häktade som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning vid rättspsykiatriska kliniker har framgått av det&lt;br&gt;tidigare anförda (avsnitt 4.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det angeläget att möjligheterna att tillgodose&lt;br&gt;ordnings- och säkerhetssynpunkter vid behandlingen av häktade och intag-&lt;br&gt;na inte försämras då psykiatrisk tvångsvård kommer till stånd och dessa&lt;br&gt;förs över till en sjukvårdsinrättning. Samtidigt är det med hänsyn till&lt;br&gt;verksamheten inom hälso- och sjukvården av intresse att behandlingen av&lt;br&gt;denna kategori av patienter i dessa avseenden — som ju inte rör själva den&lt;br&gt;medicinska vården — inte på något mer påtagligt sätt skiljer sig från&lt;br&gt;behandlingen av övriga patienter. Vidare är det från praktisk synpunkt av&lt;br&gt;betydelse att om möjligt samma ordning kan tillämpas beträffande skilda&lt;br&gt;kategorier av patienter när det gäller t. ex. användningen av olika tvångsåt-&lt;br&gt;gärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från dessa utgångspunkter anser jag att de möjligheter att vidta tvångs-&lt;br&gt;åtgärder mot en patient som enligt vad jag har förordat i det föregående&lt;br&gt;skall införas genom den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;(avsnitt 3.5.2) bör gälla även patienter av de nu aktuella kategorierna. Jag&lt;br&gt;anser sålunda att dessa befogenheter i de allra flesta fall bör anses vara fullt&lt;br&gt;tillräckliga vid psykiatrisk tvångsvård av de nämnda patienterna i förhål-&lt;br&gt;lande till de i vissa avseenden mer vidsträckta befogenheterna enligt häk-&lt;br&gt;teslagen eller KvaL att vidta tvångsåtgärder mot den som är häktad eller&lt;br&gt;intagen. Exempelvis anser jag att bestämmelserna i den föreslagna regle-&lt;br&gt;ringen av psykiatrisk tvångsvård om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe-&lt;br&gt;siktning liksom kontroll av försändelser beträffande en patient bör kunna&lt;br&gt;tillämpas i de aktuella fallen i stället for de mer långtgående reglerna i&lt;br&gt;häkteslagen och KvaL i motsvarande frågor (se 2 — 2 b §§ häkteslagen och&lt;br&gt;52 a — 52 d §§ KvaL resp. 9 och 10 §§ häkteslagen och 26 — 28 §§ KvaL). I&lt;br&gt;anslutning härtill bör nämnas att frågan om det finns behov av ytterligare&lt;br&gt;kontrollåtgärder, såsom fullständig kroppsbesiktning, har berörts i förar-&lt;br&gt;betena till LVM (prop. 1987/88:147 s. 107). Därvid framhölls att detta är&lt;br&gt;en fråga som berör inte endast den lagen utan flera närliggande lagstift-&lt;br&gt;ningsområden, bl. a. den psykiatriska tvångsvården. Regeringen har däref-&lt;br&gt;ter gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av undersökning-&lt;br&gt;ar som behöver göras inom de aktuella lagstiftningsområdena och att&lt;br&gt;föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas. Som nämnts&lt;br&gt;i det föregående (avsnitt 3.5.2) har uppdraget numera redovisats i en&lt;br&gt;rapport från styrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;218&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också betona att de lagöverträdare som har överlämnats till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård enligt mitt förslag även i fortsättningen i olika&lt;br&gt;frågor, bl. a. när det gäller användande av tvångsåtgärder, skall behandlas&lt;br&gt;på samma sätt som övriga patienter. Enligt min uppfattning är behovet av&lt;br&gt;att kunna använda tvångsåtgärder mot dessa lagöverträdare som genom-&lt;br&gt;går psykiatrisk tvångsvård inte annorlunda än när det gäller häktade eller&lt;br&gt;intagna som genomgår sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag föreslår således att regelsystemet i häkteslagen och KvaL beträffande&lt;br&gt;behandlingen av häktade resp, intagna inte skall tillämpas beträffande&lt;br&gt;patienter av dessa kategorier som genomgår psykiatrisk tvångsvård, utan&lt;br&gt;att dessa i stället i frågor som inte rör själva den medicinska vården i&lt;br&gt;princip skall behandlas med stöd av de i det föregående föreslagna reglerna&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård av patienter i övriga fall. Ett undantag bör&lt;br&gt;emellertid gälla beträffande s. k. åklagarrestriktioner enligt häkteslagen (se&lt;br&gt;16 §). Dessa restriktioner bör som jag ser det även i fortsättningen kunna&lt;br&gt;tillämpas beträffande den som är häktad eller anhållen oavsett var han&lt;br&gt;vistas. Mitt förslag innebär således att personalen inom hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den skall verkställa de beslut som kan ha fattats om sådana restriktioner.&lt;br&gt;Jag återkommer i specialmotiveringen till en ytterligare situation där&lt;br&gt;regleringen i häkteslagen bör ges en motsvarighet vid rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan vidare för vissa fall tänkas uppstå behov av att kunna vidta mer&lt;br&gt;ingående restriktioner beträffande patientens behandling än vad den här&lt;br&gt;aktuella regleringen medger. Exempelvis kan det med hänsyn till ordning-&lt;br&gt;en eller säkerheten vid sjukvårdsinrättningen finnas behov av att kunna&lt;br&gt;kontrollera patientens möjligheter att telefonera med utomstående (jfr&lt;br&gt;12 § häkteslagen resp. 30 § KvaL). Detta kan vara fallet när det gäller en&lt;br&gt;patient som dömts för t. ex. grovt narkotikabrott. Det kan också beträffan-&lt;br&gt;de en intagen tänkas uppstå fall där det med hänsyn till rikets säkerhet eller&lt;br&gt;för att motverka terrorism är påkallat att dennes möjligheter att få kontakt&lt;br&gt;med utomstående begränsas. I fråga om häktade torde i de sistnämnda&lt;br&gt;avseendena bestämmelserna om åklagarrestriktioner dock vara tillräckli-&lt;br&gt;ga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening rör det sig här om undantagsfall beträffande vilka det&lt;br&gt;knappast finns skäl att ha en särskild reglering. Jag anser i stället att vissa&lt;br&gt;restriktioner eller arrangemang skall få vidtas beträffande behandlingen av&lt;br&gt;en patient i ett enskilt fall, om det är påkallat från ordnings- eller säker-&lt;br&gt;hetssynpunkt eller, i fråga om intagna, med hänsyn till rikets säkerhet eller&lt;br&gt;för att motverka terrorism.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förebild finns här i 31 § KvaL, som enligt sin lydelse fr. o. m. den&lt;br&gt;ljuli 1990 (prop. 1989/90:130, JuU 33, rskr. 286) innebär att regeringen&lt;br&gt;beträffande en viss intagen, om det är påkallat med hänsyn till rikets&lt;br&gt;säkerhet, kan besluta om avvikelse från bestämmelserna i KvaL om&lt;br&gt;granskning av brev o. d., om besök och om telefonsamtal. Regeringen har&lt;br&gt;enligt paragrafens nya utformning samma befogenhet beträffande en viss&lt;br&gt;intagen, om det är påkallat med hänsyn till risken för att denne under&lt;br&gt;verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande&lt;br&gt;av våld, hot eller tvång för politiska syften. Jag anser att regeringen på&lt;br&gt;motsvarande sätt i fråga om en viss intagen som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;219&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård bör få besluta om sådana restriktioner, om det är påkallat med Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;hänsyn till rikets säkerhet eller till risken for att denne under vistelsen på Bilaga 1&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som innefattar användande av&lt;br&gt;våld, hot eller tvång for politiska syften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser vidare att kriminalvårdsstyrelsen i fråga om en viss häktad&lt;br&gt;eller intagen som genomgår rättspsykiatrisk vård skall kunna förordna om&lt;br&gt;inskränkningar av det nu aktuella slaget, om det är påkallat från ordnings-&lt;br&gt;eller säkerhetssynpunkt. I fråga om brev från den häktade eller intagne till&lt;br&gt;någon annan svensk myndighet än postverket eller till offentlig försvarare&lt;br&gt;(såvitt avser häktad) eller advokat (såvitt avser intagen) bör dock inte&lt;br&gt;några sådana inskränkningar få ske (jfr 9 § häkteslagen resp. 25, 26 och&lt;br&gt;28 §§ KvaL). Jag återkommer i specialmotiveringen till ytterligare en&lt;br&gt;situation där någon sådan inskränkning inte bör få ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån rättspsykiatrisk vård kommer att ges åt den som är häktad&lt;br&gt;och genomgår rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet&lt;br&gt;som drivs av staten, bör vad jag nu har föreslagit gälla även i ett sådant fall.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård skall av kriminalvårdsstyrelsen få ges tillstånd&lt;br&gt;att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Beträffande rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård i andra fall av personer som är berövade friheten&lt;br&gt;med anledning av brott införs inte några möjligheter till vistelse&lt;br&gt;utanför vårdinrättningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Se avsnitt 4.4.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Se avsnitt 4.4.2. Överåklagaren i Stockholms åkla-&lt;br&gt;gardistrikt påpekar att beredningens förslag om regler beträffande vistelse&lt;br&gt;utanför sjukhusområdet (17 § i förslaget till lag om akut psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård) strider mot häkteslagens bestämmelser såvitt gäller anhållna och&lt;br&gt;häktade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.2) föreslagit&lt;br&gt;vissa regler om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område beträffan-&lt;br&gt;de den som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. När det&lt;br&gt;gäller övriga former av rättspsykiatrisk vård kan det enligt min mening&lt;br&gt;ifrågasättas om det finns behov av sådana regler. Med hänsyn till att&lt;br&gt;patienten i dessa fall är föremål för frihetsberövande i annan ordning —&lt;br&gt;genom t. ex. anhållande eller häktning — kan det nämligen hävdas att&lt;br&gt;regler av detta slag här inte skulle få någon praktisk funktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nyss sagda gäller emellertid inte beträffande den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt och som genomgår rättspsykiatrisk vård. Eftersom&lt;br&gt;en straffverkställighet oftast sträcker sig längre än de övriga former av&lt;br&gt;frihetsberövande som här avses, kan även den rättspsykiatriska vården i&lt;br&gt;dessa fall komma att pågå under längre tid än annars. Vidare kan den som&lt;br&gt;är intagen i kriminalvårdsanstalt med stöd av bestämmelserna i KvaL (se&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;220&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 — 34§§) under straffverkställigheten genom permission m.m. ges rätt&lt;br&gt;att vistas utanför anstalten. Jag anser därför att det finns skäl att införa en&lt;br&gt;möjlighet att låta den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk vård få vistas utanför sjukvårdsinrättningen på&lt;br&gt;samma sätt som den som genomgår sådan vård som brottspåföljd. Pröv-&lt;br&gt;ningen av en fråga om sådant tillstånd bör därvid, bl. a. med hänsyn till att&lt;br&gt;patienten ju fortfarande är intagen i kriminalvårdsanstalt och därför fri-&lt;br&gt;hetsberövad, göras av kriminalvårdsstyrelsen. Jag återkommer till pröv-&lt;br&gt;ningsförfarandet i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande häktade bör emellertid mot bakgrund av vad jag nyss har&lt;br&gt;anfört någon möjlighet att på egen hand få vistas utanför sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningen inte införas. Enligt min uppfattning är det i stället angeläget att&lt;br&gt;undanröja den oklarhet som finns i den nuvarande lagstiftningen i detta&lt;br&gt;avseende. Jag tänker på bl. a. föreskriften i 12 § andra stycket LSPV som&lt;br&gt;gör det möjligt att ta in den som är häktad och som har dömts till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård på sjukhus för sådan vård trots att domen inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft. Att det här kan uppstå tvekan vilket regelsystem som är tillämp-&lt;br&gt;ligt i fråga om möjligheterna att få permission har belysts i ett JO-ärende&lt;br&gt;(dnr 395— 1989). Mitt förslag att bestämmelserna i den allmänna regle-&lt;br&gt;ringen av psykiatrisk tvångsvård i fråga om tvångsåtgärder i princip skall&lt;br&gt;tillämpas beträffande häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård — i&lt;br&gt;förening med att det i dessa fall inte införs någon möjlighet att få tillstånd&lt;br&gt;att vistas utanför vårdinrättningens område — innebär enligt min uppfatt-&lt;br&gt;ning att det i fortsättningen inte bör kunna uppstå någon oklarhet om vilka&lt;br&gt;regler som gäller i det aktuella hänseendet. Jag återkommer i specialmo-&lt;br&gt;tiveringen (avsnitt 7.2) till den situation som avses i 12 § andra stycket&lt;br&gt;LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4.5.5 Vårdens upphörande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: När det beträffande den som är häktad eller på annat&lt;br&gt;sätt är berövad friheten med anledning av brott inte längre finns&lt;br&gt;förutsättningar för att ge rättspsykiatrisk vård, skall genast beslutas&lt;br&gt;att vården skall upphöra. Vården skall upphöra senast när patienten&lt;br&gt;inte längre i annan ordning är frihetsberövad, t. ex. när ett beslut om&lt;br&gt;häktning hävs. Är vid denna tidpunkt förutsättningarna för vård&lt;br&gt;enligt den tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård uppfyllda, kan&lt;br&gt;emellertid beslutas att patienten i stället skall ges vård enligt den&lt;br&gt;lagen, förutsatt att patienten befinner sig vid en enhet där sådan&lt;br&gt;vård får ges. Beträffande förfarandet i övrigt vid vård av detta slag&lt;br&gt;tillämpas de föreslagna reglerna beträffande s. k. konvertering vid&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt 3.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Rättspsykiatrisk vård beträffande den som&lt;br&gt;är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt skall upphöra när&lt;br&gt;sådan vård inte längre behövs och senast när det inte längre finns något&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;221&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslut om anhållande eller häktning. När någon är intagen i kriminalvårds-&lt;br&gt;anstalt får vården pågå i högst två månader. Behövs vård under längre tid&lt;br&gt;skall överläkaren anmäla till åklagaren att fråga om ändring av påföljden&lt;br&gt;(se bil. 2 avsnitt 2.1.4) bör prövas av rätten. (14 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 434 och 461.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med något undantag inte berört frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen bör,&lt;br&gt;liksom då sådan vård kommer till stånd som brottspåföljd utan förordnan-&lt;br&gt;de om särskild utskrivningsprövning (se avsnitt 4.4.3), upphöra efter be-&lt;br&gt;slut av chefsöverläkaren när förutsättningar för sådan vård saknas. I den&lt;br&gt;mån patienten t. ex. inte längre motsätter sig psykiatrisk vård skall sålunda&lt;br&gt;tvångsvården upphöra. Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.6) kan&lt;br&gt;patienten som frihetsberövad då ges psykiatrisk vård i frivilliga former.&lt;br&gt;Jag vill påpeka att patientens frihetsberövande självfallet inte upphör&lt;br&gt;genom att den rättspsykiatriska vården upphör. Om denne i ett sådant fall&lt;br&gt;inte kan beredas psykiatrisk vård i frivilliga former vid sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningen, skall han sålunda återföras till häktet eller anstalten. Att tvångs-&lt;br&gt;vården skall upphöra när förutsättningar för sådan vård saknas innebär&lt;br&gt;emellertid att vården alltid skall upphöra senast när patienten inte längre&lt;br&gt;är frihetsberövad som häktad etc. I klarhetens intresse bör en uttrycklig&lt;br&gt;regel om detta införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet får man räkna med att det ofta finns behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård även i fortsättningen för den som i det sistnämnda fallet sålunda inte&lt;br&gt;längre kan ges psykiatrisk tvångsvård som frihetsberövad med anledning&lt;br&gt;av brott. I den mån behovet kan tillgodoses genom vård i frivilliga former&lt;br&gt;utgår jag från att sjukvårdshuvudmännen — i samarbete med kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen när det gäller personer som är föremål för kriminalvård i&lt;br&gt;frihet — utformar de fortsatta sjukvårdsinsatserna så att det blir en konti-&lt;br&gt;nuitet i vården, exempelvis så att psykiatrisk vård i öppna former kan ges&lt;br&gt;vid den sjukvårdsenhet där tvångsvården ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 vissa fall kommer det naturligtvis att vara så att patienten inte har&lt;br&gt;tillfrisknat i sådan mån att vården i fortsättningen kan ges på frivillig väg. I&lt;br&gt;linje med vad jag har föreslagit beträffande s. k. konvertering i den tilltänk-&lt;br&gt;ta lagen om psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.4), bör det därför enligt min&lt;br&gt;mening finnas en möjlighet för vederbörande läkare att besluta att patien-&lt;br&gt;ten, när rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen upphör, i stället skall&lt;br&gt;ges psykiatrisk tvångsvård enligt den nyss nämnda lagen. Eftersom patien-&lt;br&gt;ten redan genomgår psykiatrisk tvångsvård, bör de särskilda förutsättning-&lt;br&gt;ar som gäller för konvertering inte tillämpas i dessa fall. Det bör således&lt;br&gt;krävas enbart att förutsättningarna för vård enligt den nyss nämnda lagen&lt;br&gt;föreligger. Beträffande dessa förutsättningar får jag hänvisa till vad jag har&lt;br&gt;föreslagit i det hänseendet (avsnitt 3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller själva det rättsliga förfarandet vid de sistnämnda fallen av&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård bör emellertid enligt min mening motsvarande&lt;br&gt;regler gälla som jag har föreslagit beträffande konvertering. Jag får här&lt;br&gt;hänvisa till det förslaget (avsnitt 3.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär att regleringen av övergången från rättspsykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård till vård enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård kommer&lt;br&gt;till uttryck i den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har sagt om upphörande av rättspsykiatrisk vård tillämpas&lt;br&gt;även i de fall då patienten genomgår rättspsykiatrisk undersökning och&lt;br&gt;befinner sig vid en undersökningsenhet som drivs av staten. I ett sådant&lt;br&gt;fall kan emellertid någon konvertering inte ske. Och i den mån rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård skall kunna ges efter det att undersökningen har avslutats måste&lt;br&gt;patienten flyttas över till en enhet inom hälso- och sjukvården. Det är&lt;br&gt;alltså som jag tidigare har betonat (avsnitt 4.5.4) angeläget att det i ett&lt;br&gt;sådant fall finns ett utvecklat samarbete mellan undersökningsenheten och&lt;br&gt;vederbörande sjukvårdshuvudman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.6 Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på&lt;br&gt;en sjukvårdsinrättning för den som är berövad friheten med&lt;br&gt;anledning av brott&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Även i fortsättningen skall anhållna, häktade och in-&lt;br&gt;tagna i kriminalvårdsanstalt kunna ges psykiatrisk vård i frivilliga&lt;br&gt;former genom att tas in på sjukvårdsinrättningar som drivs av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen. För att behovet av kontroll av den som ges&lt;br&gt;sådan vård skall bli tillgodosett skall i fråga om möjligheterna att&lt;br&gt;använda tvångsåtgärder, utom såvitt avser själva den medicinska&lt;br&gt;behandlingen, samma ordning gälla som vid rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;(se avsnitt 4.5.4), om patienten har forts till en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;där rättspsykiatrisk vård av häktade m.fl. får ges. Vid andra&lt;br&gt;sjukvårdsenheter får bl. a. bevakningsbehovet tillgodoses på samma&lt;br&gt;sätt som hittills beträffande patienter av de aktuella kategorierna&lt;br&gt;som ges psykiatrisk vård i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag: Enligt beredningens förslag skall, när någon&lt;br&gt;som är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt behöver psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård dygnet runt, sådan vård så långt möjligt ges i samförstånd&lt;br&gt;med den enskilde enligt bestämmelserna i HSL. I motiven till den föreslag-&lt;br&gt;na bestämmelsen erinras om möjligheterna enligt häkteslagen och KvaL&lt;br&gt;att ordna bevakning, när någon är intagen på sjukhus (12 § i förslaget till&lt;br&gt;lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 434 och 460).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har med något undantag inte behandlat frågan om&lt;br&gt;frivillig psykiatrisk vård för de aktuella kategorierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av redogörelsen i det föregående för gällande&lt;br&gt;ordning (avsnitt 4.1) har framgått att den som är häktad eller intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt kan föras över till ett sjukhus för psykiatrisk vård,&lt;br&gt;om det finns skäl till det. Det kan här vara fråga om såväl vård enligt LSPV&lt;br&gt;som vård i frivilliga former enligt HSL (jfr prop. 1964:76 s. 33, 1966:53&lt;br&gt;s.223 f„ 1974:20 s. 150- 153 samt 1975/76:90 s. 59-61 och 146-149).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har nyss (avsnitt 4.5) behandlat frågan om möjligheterna att i framti-&lt;br&gt;den ge de aktuella personerna psykiatrisk tvångsvård vid särskilda enheter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;223&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom hälso- och sjukvården. Som jag tidigare har angett (avsnitt 4.2) är det&lt;br&gt;angeläget att även behovet av frivillig psykiatrisk vård på sjukhus for dessa&lt;br&gt;personer kan tillgodoses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom vården sker i frivilliga former uppkommer här särskilda prak-&lt;br&gt;tiska svårigheter. Jag vill peka på bl. a. att sjukvården kan tänkas ställa&lt;br&gt;villkor för att ta emot en patient från kriminalvården. Man kan t. ex. kräva&lt;br&gt;att denne av säkerhetsskäl skall vara underkastad vissa frihetsinskränk-&lt;br&gt;ningar. Sjukvården kan å andra sidan tänkas motsätta sig kriminalvårdens&lt;br&gt;krav på särskilda arrangemang från t. ex. säkerhetssynpunkt. Som uttala-&lt;br&gt;des vid tillkomsten av häkteslagen (prop. 1975/76:90 s. 61) har sålunda&lt;br&gt;bevakningsbehovet ofta försvårat eller omintetgjort psykiatrisk vård på&lt;br&gt;sjukhus av häktade. Och att kriminalvården tillhandahåller personal for&lt;br&gt;bevakning av patienten torde i allmänhet accepteras endast i akuta situa-&lt;br&gt;tioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har uttalat (avsnitt 4.2) avser jag inte att i detta sam-&lt;br&gt;manhang behandla den mer allmänna frågan om att förbättra möjligheter-&lt;br&gt;na att ge personer av de aktuella kategorierna psykiatrisk vård. Enligt min&lt;br&gt;mening är det emellertid angeläget att lagstiftningens utformning på områ-&lt;br&gt;det inte skapar praktiska eller resursmässiga hinder mot att frivillig sådan&lt;br&gt;vård kan komma till stånd inom hälso- och sjukvården. Vad jag här&lt;br&gt;närmast avser är de problem från säkerhets- och ordningssynpunkt som&lt;br&gt;uppstår då sluten psykiatrisk vård i frivilliga former, dvs. sådan vård som&lt;br&gt;ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning på egen begäran&lt;br&gt;eller efter eget samtycke, aktualiseras för personer som är frihetsberövade&lt;br&gt;med anledning av brott. Jag vill här peka på att justitiekanslern i ett beslut&lt;br&gt;i december 1986 (dnr 2 208-86 — 20) med anledning av sin granskning på&lt;br&gt;regeringens uppdrag av omständigheterna kring en viss placering på sjuk-&lt;br&gt;hus för psykiatrisk vård under straffverkställighet belyst nämnda problem.&lt;br&gt;Problemet har berörts även av den utredningsman som sett över tillämp-&lt;br&gt;ningen av reglerna för kriminalvård i anstalt såvitt gäller intagna som&lt;br&gt;avtjänar längre fängelsestraff (Ds Ju 1987:17 s. 155).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet är det nödvändigt att kraven från ordnings- och säkerhetssyn-&lt;br&gt;punkt vid behandlingen av häktade och intagna kan upprätthållas även när&lt;br&gt;dessa personer vistas utanför häkte eller kriminalvårdsanstalt. För att&lt;br&gt;häktade och intagna som en ordinär åtgärd skall kunna tas in på och ges&lt;br&gt;psykiatrisk vård vid vårdinrättningar inom den allmänna hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården är det därför av avgörande betydelse att personalen där har rättsli-&lt;br&gt;ga befogenheter och praktiska möjligheter att själv vidta de åtgärder som&lt;br&gt;kan krävas från kontrollsynpunkt när de aktuella frihetsberövade perso-&lt;br&gt;nerna vistas utanför häkten eller anstalter. Det är sålunda som jag ser det&lt;br&gt;nödvändigt att personal vid sådana inrättningar ges befogenheter att bl. a.&lt;br&gt;använda tvångsåtgärder i viss utsträckning mot patienter. Jag har nyss&lt;br&gt;(avsnitt 4.5.4) behandlat frågan om vilka regler som bör gälla för använd-&lt;br&gt;ning av tvångsåtgärder mot den som är häktad eller intagen och som ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning. Enligt min mening är&lt;br&gt;behovet av sådana regler, som kan tillämpas av personal inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården, i princip detsamma vid psykiatrisk vård i frivilliga former för&lt;br&gt;patienter av dessa kategorier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;224&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan visserligen diskuteras från medicinsk-etisk synpunkt i vilken&lt;br&gt;utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården bör anförtros uppgif-&lt;br&gt;ter som innefattar användning av tvångsåtgärder mot frihetsberövade&lt;br&gt;personer men som inte utgör inslag i medicinsk vård. Jag vill peka på de&lt;br&gt;principer som här kommit till uttryck i internationella sammanhang (i&lt;br&gt;första hand den s. k. Tokyo-deklarationen år 1975, den s. k. Hawaii-dekla-&lt;br&gt;rationen år 1977 och FN-resolutionen nr 37/194 år 1982 om medicinsk&lt;br&gt;etik). Vår nuvarande ordning innebär emellertid att hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal i vissa fall har tillagts befogenheter att utöva tvång mot personer&lt;br&gt;utan att åtgärderna kan sägas utgöra ett led i medicinsk verksamhet. Vad&lt;br&gt;jag här tänker på är befogenheterna for hälso- och sjukvårdspersonal vid&lt;br&gt;rättspsykiatriska kliniker och psykiatriska avdelningar vid kriminalvårds-&lt;br&gt;anstalter att tillämpa regleringen i häkteslagen resp. KvaL beträffande&lt;br&gt;personer som är intagna vid dessa kliniker och avdelningar (se prop.&lt;br&gt;1975/76:90 s. 38 och 1 § tredje stycket häktesförordningen resp. 2 § kungö-&lt;br&gt;relsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL). Som jag ser&lt;br&gt;det skulle det därför inte innebära någon principiell nyhet att ge viss&lt;br&gt;personal inom hälso- och sjukvården de befogenheter att använda tvångs-&lt;br&gt;åtgärder m. m. som behövs för att det skall vara praktiskt genomförbart att&lt;br&gt;ge häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga&lt;br&gt;former vid sjukvårdsinrättningar utanför häktesorganisationen och krimi-&lt;br&gt;nalvården. Jag vill också peka på den kvarhållningsrätt som överläkaren&lt;br&gt;på ett sjukhus har enligt 24 § LVM i förhållande till en missbrukare som&lt;br&gt;befinner sig där (prop. 1987/88:147 s. 79 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är emellertid angeläget att befogenheterna att vidta tvångsåtgärder&lt;br&gt;mot patienter av det aktuella slaget inte sträcker sig längre än vad som är&lt;br&gt;helt nödvändigt med hänsyn till verksamheten vid sjukvårdsinrättningen&lt;br&gt;och verkställigheten av frihetsberövandet av patienten. I första hand krävs&lt;br&gt;det naturligtvis att den som är häktad eller intagen liksom vid tvångsvård&lt;br&gt;får kvarhållas på vårdinrättningen. Även om den psykiatriska vården i de&lt;br&gt;nu aktuella fallen sker i frivilliga former med stöd av HSL krävs det&lt;br&gt;emellertid, så länge patienten samtycker till vården, att personalen liksom&lt;br&gt;vid rättspsykiatrisk vård har befogenheter att vidta vissa ytterligare&lt;br&gt;tvångsåtgärder mot patienten under dennes vistelse vid vårdinrättningen.&lt;br&gt;Jag får beträffande dessa åtgärder hänvisa till vad jag har anfört i det&lt;br&gt;föregående (avsnitt 4.5.4). Tvångsåtgärder som är hänförliga till själva den&lt;br&gt;medicinska behandlingen (se avsnitt 3.5.2) bör dock inte få vidtas, efter-&lt;br&gt;som vården ju vilar på frivillig grund. Och om patienten inte längre ger&lt;br&gt;samtycke till vården, skall denne naturligtvis så snart det kan ske återföras&lt;br&gt;till häktet eller kriminalvårdsanstalten, förutsatt att tvångsvård inte kan&lt;br&gt;ges (jfr avsnitt 4.5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär sålunda att personalen inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;ges befogenheter att använda tvångsåtgärder mot anhållna, häktade och&lt;br&gt;intagna som ges psykiatrisk vård i frivilliga former i samma utsträckning,&lt;br&gt;utom såvitt avser själva den medicinska behandlingen, som mot patienter&lt;br&gt;av dessa kategorier vilka ges psykiatrisk tvångsvård. Att avgränsningen av&lt;br&gt;kategorierna bör göras något annorlunda vid frivillig vård i förhållande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård enligt den särskilda lagstiftning som jag nyss har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;225&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;behandlat (rättspsykiatrisk vård) återkommer jag till i specialmotivering-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning är det emellertid inte lämpligt att personal vid&lt;br&gt;enheter inom hälso- och sjukvården i allmänhet där psykiatrisk vård ges&lt;br&gt;får befogenheter av det aktuella slaget. Möjligheterna att i den angivna&lt;br&gt;utsträckningen använda tvångsåtgärder mot de aktuella patienterna bör&lt;br&gt;begränsas till att gälla bara sådana enheter där rättspsykiatrisk vård beträf-&lt;br&gt;fande personer av dessa kategorier får ges och där personalen alltså redan&lt;br&gt;har befogenheter av detta slag vid psykiatrisk tvångsvård. Det är naturligt-&lt;br&gt;vis också av intresse att dessa möjligheter koncentreras till de enheter som&lt;br&gt;har resursmässiga förutsättningar — från personalsynpunkt, med hänsyn&lt;br&gt;till lokalernas säkerhetsmässiga utformning etc. — att utöva befogenheter-&lt;br&gt;na.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån andra enheter inom hälso- och sjukvården tas i anspråk for&lt;br&gt;psykiatrisk vård i frivilliga former bör sålunda samma ordning gälla som i&lt;br&gt;dag gäller för sådan vård liksom för somatisk vård, vilket kan innebära&lt;br&gt;bl. a. krav på medverkan från kriminalvårdens personal för bevakning&lt;br&gt;m.m. Jag vill emellertid peka på att lagstiftningen inte förhindrar att&lt;br&gt;kriminalvården i de fall där t. ex. en intagen förs över till ett sjukhus för&lt;br&gt;frivillig psykiatrisk vård efterger krav på att denne skall vara inlåst eller&lt;br&gt;bevakas av kriminalvårdens personal (jfr 37 § tredje stycket KvaL och 4 §&lt;br&gt;fjärde stycket häkteslagen). Denna möjlighet kan naturligtvis utnyttjas i&lt;br&gt;första hand i fråga om fall där bevakningsbehovet är mindre uttalat än&lt;br&gt;annars, t. ex. beträffande korttidsdömda som är intagna på öppna lokalan-&lt;br&gt;stalter. Som jag ser det utgör emellertid denna möjlighet att för psykiatrisk&lt;br&gt;vård i frivilliga former av personer av de nu aktuella kategorierna utnyttja&lt;br&gt;vanliga enheter inom den allmänna psykiatriska vården ett viktigt komple-&lt;br&gt;ment till den särskilda ordning som jag här har behandlat. I fråga om&lt;br&gt;intagna i kriminalvårdsanstalt bör även sådan vård vid vanliga sjukvårds-&lt;br&gt;inrättningar kunna komma i fråga som placering enligt 34 § KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra frågan om möjligheterna att&lt;br&gt;bereda psykiatrisk vård i frivilliga former åt en patient som genomgår —&lt;br&gt;eller har genomgått — rättspsykiatrisk undersökning vid någon av de&lt;br&gt;statliga undersökningsenheter som enligt vad jag tidigare anfört (avsnitt&lt;br&gt;4.2) kan komma att finnas i framtiden vid sidan av undersökningsenheter&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. Så länge den rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;en pågår vid en undersökningsenhet av detta slag bör naturligtvis liksom i&lt;br&gt;dag sådan vård kunna ges vid enheten. Jag vill här också erinra om mitt&lt;br&gt;förslag i det föregående (avsnitt 4.5.4) att rättspsykiatrisk vård skall kunna&lt;br&gt;ges vid enheten så länge undersökningen pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats bör emellertid&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdens ansvar för att ge patienten nödvändig psykiatrisk&lt;br&gt;vård träda in så att patienten så snart som möjligt förs över till en&lt;br&gt;vårdenhet av det nu aktuella slaget inom hälso- och sjukvården där perso-&lt;br&gt;nalen har befogenheter att använda tvångsåtgärder mot bl. a. häktade som&lt;br&gt;genomgår psykiatrisk vård i frivilliga former. Förutsättningen är naturligt-&lt;br&gt;vis att patienten behöver tas in på en sjukvårdsinrättning, vilket regelmäs-&lt;br&gt;sigt torde vara fallet inför en kommande dom som med hänsyn till resulta-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;226&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tet av den rättspsykiatriska undersökningen kan förväntas leda till att Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;patienten skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Bilaga 1&lt;br&gt;Även i andra fall kan patienten självfallet ha ett sådant behov av psykiat-&lt;br&gt;risk vård att han inte bör föras tillbaka till häktet utan överföras till en&lt;br&gt;vårdinrättning inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill betona vikten av att det i fall av detta slag kommer till stånd ett&lt;br&gt;effektivt samarbete mellan de statliga undersökningsenheterna och sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen, inte minst i syfte att undvika att en patient som har&lt;br&gt;genomgått rättspsykiatrisk undersökning finns kvar på undersökningsen-&lt;br&gt;heten och härigenom upptar plats för nya undersökningsfält&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Genomförande&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Tidpunkten för ikraftträdandet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nya psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och de&lt;br&gt;lagändringar som görs i anslutning till införandet träder i kraft den 1&lt;br&gt;januari 1992. Vid samma tidpunkt upphävs lagen (1966:293) om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Upphävandet av&lt;br&gt;den gamla lagen förenas med övergångsregler som bygger på princi-&lt;br&gt;pen att den nya lagstiftningen snarast skall tillämpas fullt ut också&lt;br&gt;på patienter som vid ikraftträdandetidpunkten vårdas enligt den&lt;br&gt;gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Inför reformens genomförande fordras förbere-&lt;br&gt;delser bl. a. i form av utbildning av berörd personal och särskilda informa-&lt;br&gt;tionsinsatser i övrigt. Tiden från det riksdagen har fattat beslut om den nya&lt;br&gt;lagstiftningen till dess den träder i kraft måste avpassas med hänsyn&lt;br&gt;härtill. Det är vidare lämpligt att reformen genomförs vid ett årsskifte.&lt;br&gt;Mot denna bakgrund har jag stannat för att tidpunkten för ikraftträdandet&lt;br&gt;bör bestämmas till den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya regleringen bör i möjligaste mån få omedelbart genomslag&lt;br&gt;också beträffande patienter som vid utgången av år 1991 är intagna för&lt;br&gt;vård enligt nu gällande lag. Detta bör beaktas vid övergångsbestämmelser-&lt;br&gt;nas utformning. Till den frågan återkommer jag i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reformens konsekvenser måste följas uppmärksamt. Inte minst gäller&lt;br&gt;detta de olika formerna av psykiatrisk vård för lagöverträdare. Det bör&lt;br&gt;vara lämpligt att redan i anslutning till genomförandet ta upp frågan om&lt;br&gt;formerna för en utvärdering av den nya lagstiftningen. I arbetet med att&lt;br&gt;följa lagstiftningens effekter och redovisa erfarenheterna bör självfallet&lt;br&gt;socialstyrelsen ges en central roll. Arbetet bör bedrivas i samverkan med&lt;br&gt;Landstingsförbundet samt med domstolsverket i frågor som rör domstols-&lt;br&gt;förfarandet och kriminalvårdsstyrelsen i frågor som rör vården av patien-&lt;br&gt;ter som är frihetsberövade med anledning av brott. Såväl vårdpersonalens&lt;br&gt;som patienternas synpunkter bör tas till vara. Företrädare för patientorga-&lt;br&gt;nisationema bör ges möjligheter att delta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;227&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Ekonomiska konsekvenser&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;5.2.1 Allmänt&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Övervägandena kring och förslagen till reformering av den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvårdslagstiftningen bygger till stor del på strävan att så långt möjligt&lt;br&gt;begränsa användningen av tvång inom psykiatrin. Inriktningen är således&lt;br&gt;att uppnå en förbättrad avvägning av tvångsanvändningen. Detta kommer&lt;br&gt;till uttryck i bl. a. ändrade bestämmelser om förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård, skärpta villkor för s. k. konvertering och föreskrifter om vissa vårdåt-&lt;br&gt;gärder samt genom en närmare reglering av vårdtiderna i förening med&lt;br&gt;förstärkt rättslig kontroll. Man kan dock inte räkna med en generell och&lt;br&gt;kraftig nedgång av intagningarna för tvångsvård enbart på grund av lagför-&lt;br&gt;slagen. Vad som närmast kan förväntas är att fördelningen av tvångsvår-&lt;br&gt;den i landet jämnas ut och att därmed en lägre genomsnittsnivå uppnås än&lt;br&gt;hittills vad gäller antalet tvångsvårdstillfällen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att försöka närmare beräkna de ekonomiska effekterna av en rad olika&lt;br&gt;inslag i reformen utifrån en jämförelse med förhållandena vid tillämpning&lt;br&gt;av LSPV möter betydande svårigheter. I huvudsak är man hänvisad till att&lt;br&gt;göra en allmän bedömning av reformens verkningar i stort. Därvid är det,&lt;br&gt;som jag har framhållit i samband med mina överväganden om reformbe-&lt;br&gt;hovet (avsnitt 2.2), viktigt att hålla i minnet att en ändrad reglering av&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård inte kan tillmätas någon avgörande betydelse som&lt;br&gt;styrmedel för utvecklingen inom psykiatrin som helhet. Störst betydelse&lt;br&gt;för hur denna utveckling blir framöver blir givetvis den takt i vilken vård-&lt;br&gt;och behandlingsmöjligheterna successivt kan förbättras och byggas ut av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen. En ny lagstiftning av föreslagen modell som är&lt;br&gt;anpassad till en sådan successiv utveckling bör emellertid kunna bli en&lt;br&gt;aktiverande faktor i förändringsarbetet inom vissa delar av vårdområdet&lt;br&gt;och medverka till betydelsefulla resultat så att förhållandena inom tvångs-&lt;br&gt;vården inte onödigtvis släpar efter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med de utgångspunkter jag har angett bör den nya lagstiftningen kunna&lt;br&gt;leda till att sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för psykiatrisk vård&lt;br&gt;på sjukvårdsinrättningar minskar. Det skall dock nämnas att det i lagstift-&lt;br&gt;ningskomplexet också finns vissa inslag, framför allt avseende vårdens&lt;br&gt;innehåll och kvalitet, som kan medföra vissa merkostnader. Vidare inne-&lt;br&gt;bär minskad tvångsvård inte i och för sig att det som brukar benämnas&lt;br&gt;sluten sjukhusvård minskar i motsvarande utsträckning, eftersom alterna-&lt;br&gt;tivet i flertalet fall blir frivillig vård på sjukvårdsinrättning. I en del fall&lt;br&gt;kan det bli fråga om utskrivning från vårdinrättning till öppnare vårdfor-&lt;br&gt;mer, men också då fordras naturligtvis uppföljande behandlingsinsatser.&lt;br&gt;Det måste emellertid med fog kunna hävdas att kostnaderna för sådana&lt;br&gt;ersättningsåtgärder genomsnittligt är lägre än vad som kan beräknas för&lt;br&gt;vård av patienter inom tvångsvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget att slopa nuvarande system med utskrivningsnämnder för&lt;br&gt;prövning av vissa frågor enligt LSPV innebär en minskad kostnadsbelast-&lt;br&gt;ning för landstingskommunerna. Enligt uppgift beräknas kostnaden för&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna för närvarande uppgå till 15 — 20 milj. kr. per år. I&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;228&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;detta belopp ingår inte kostnader for lokaler eller för vissa sekreterarfunk- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;tioner. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag om stödpersoner för dem som tvångsvårdas innebär bl. a.&lt;br&gt;att det skall ingå i förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården att utse och förordna stödpersoner, i första hand när det begärs av&lt;br&gt;patienterna. Överslagsmässigt har beräknats att ca 2000 patienter per år&lt;br&gt;kommer att få en stödperson förordnad till sin hjälp. Den genomsnittliga&lt;br&gt;årskostnaden per patient och stödperson kan vidare uppskattas till ca 1 500&lt;br&gt;kr. Med dessa utgångspunkter kan kostnaderna för arvoden m.m. åt&lt;br&gt;stödpersoner antas bli ca 3 milj. kr. per år. Därutöver krävs en viss&lt;br&gt;förstärkning av de kanslifunktioner som administrerar stödpersonsförord-&lt;br&gt;nandena. Viss kostnadsökning kan också uppkomma på grund av ökad&lt;br&gt;sammanträdesfrekvens i förtroendenämndsverksamheten. Även om det&lt;br&gt;inte kan göras någon mera exakt kostnadsberäkning innan erfarenhet&lt;br&gt;vunnits bör den sammanlagda utgiftsökningen för landstingskommunerna&lt;br&gt;till följd av verksamheten med stödpersoner hålla sig inom en ram av 12&lt;br&gt;milj. kr. per år. Som nämnts i det föregående innebär slopandet av utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnderna minskade utgifter för landstingskommunerna som mot-&lt;br&gt;svarar ca 15—20 milj. kr. per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning till vad som nu har sagts bör erinras om att finansiella&lt;br&gt;bidrag till psykiatrin innefattas i de ersättningar från sjukförsäkringen till&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen som fastläggs genom de s. k. Dagmaröverenskom-&lt;br&gt;melserna. Förutom den allmänna sjukvårdsersättningen utges för år 1990&lt;br&gt;en särskild ersättning på 95 kr. per invånare för att underlätta utvecklingen&lt;br&gt;mot öppna vårdformer inom både psykiatrisk och somatisk vård. För år&lt;br&gt;1991 är denna specialdestinerade ersättning inordnad i den allmänna&lt;br&gt;sjukvårdsersättningen. Enligt en annan överenskommelse mellan staten&lt;br&gt;och sjukvårdshuvudmännen utges vidare t. o. m. år 1991 ett särskilt statligt&lt;br&gt;bidrag till den psykiatriska vården. Bidraget är för år 1991 bestämt till 186&lt;br&gt;milj. kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den generella förändringen inom psykiatrin som pågår mot öppnare&lt;br&gt;vårdformer har återverkningar på den primärkommunala sidan. Förbätt-&lt;br&gt;rade möjligheter till vård på behandlingshem och en utbyggd öppenvårds-&lt;br&gt;verksamhet förutsätter att parallella insatser görs av kommunernas social-&lt;br&gt;tjänst. Bl. a. i samband med avveckling av vårdplatser på sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningar uppstår ett tryck på kommunala åtgärder inom t. ex. boende och&lt;br&gt;service. Behovet av förstärkt samverkan mellan psykiatrin och socialtjäns-&lt;br&gt;ten är uppenbart. I dessa sammanhang är naturligtvis en ytterligare minsk-&lt;br&gt;ning av den psykiatriska tvångsvårdens omfattning inte helt betydelselös.&lt;br&gt;Den utgör emellertid endast en liten del av den generella förändringen&lt;br&gt;inom psykiatrin. Jag vill här erinra om att utredningen om service, stöd&lt;br&gt;och vård till psykiskt störda (S 1989:01) har till uppdrag att analysera&lt;br&gt;utvecklingen inom psykiatrin mot öppna vårdformer och lämna förslag till&lt;br&gt;olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare vård och service&lt;br&gt;åt psykiskt störda med beaktande av skilda resurser i samhället. Bl. a. skall&lt;br&gt;utredningen ta upp frågan i vilka former socialtjänsten och andra organ&lt;br&gt;utanför den psykiatriska vården kan ge en service och hjälp som ökar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;229&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjligheterna till ett fullvärdigt och oberoende liv for psykiskt störda och&lt;br&gt;deras närstående.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.2.2 Kostnader för staten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Reformens kostnadsökande inverkan för staten avser i främsta rummet&lt;br&gt;det system för rättslig kontroll som föreslås. Vidare fordrar myndighetstill-&lt;br&gt;synen över den psykiatriska tvångsvården vissa resurstillskott. I dessa&lt;br&gt;avseenden uppkommer en ökad belastning på statsbudgeten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna nya vårdlagstiftningen innebär att en utvidgad rättslig&lt;br&gt;prövning av psykiatrisk tvångsvård skall ske genom de allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolarna. Den nuvarande ordningen med prövning genom sär-&lt;br&gt;skilda utskrivningsnämnder och en psykiatrisk nämnd upphör. Föränd-&lt;br&gt;ringen betyder att de allmänna förvaltningsdomstolarna får nya uppgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den avsedda lagstiftningen ger upphov till obligatorisk prövning i läns-&lt;br&gt;rätt i en omfattning som styrs av hur många tvångsvårdsfall som aktualise-&lt;br&gt;ras och vilka vårdtider som kommer att gälla för dessa. Det uppkommer&lt;br&gt;också ett antal mål i länsrätterna, bl. a. som följd av patienters överklagan-&lt;br&gt;den av chefsöverläkarnas beslut, främst om intagning på sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning samt om avslag på begäran om utskrivning eller permission. När det&lt;br&gt;gäller lagöverträdare som ges tvångsvård som brottspåföljd skall det i vissa&lt;br&gt;fall obligatoriskt ske prövning av länsrätten i särskilda frågor. I de före-&lt;br&gt;kommande måltyperna skall länsrätternas avgöranden kunna överklagas&lt;br&gt;till kammarrätt och därifrån, med krav på prövningstillstånd, till rege-&lt;br&gt;ringsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts under avsnitt 3.9 behöver förvaltningsdomstolsorgani-&lt;br&gt;sationen förstärkas för att klara de nya uppgifterna. I detta avseende har&lt;br&gt;jag särskilt samrått med chefen för justitiedepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse för förstärkningsbehovet är hur många mål som kan kom-&lt;br&gt;ma att tillföras främst länsrätterna. En beräkning i förväg av antalet blir&lt;br&gt;med nödvändighet osäker när det gäller en ny lagstiftning sådan som den&lt;br&gt;förevarande. Man får nöja sig med att göra uppskattningar utifrån kända&lt;br&gt;förhållanden beträffande ärenden enligt nuvarande lagstiftning samt ut-&lt;br&gt;formningen av den föreslagna nya regleringen. Därvid måste naturligtvis&lt;br&gt;beaktas den grundläggande inriktningen av den nya lagstiftningen mot att&lt;br&gt;begränsa tvångsvårdens omfattning. I det föregående har jag med dessa&lt;br&gt;utgångspunkter gjort uppskattningen att antalet mål hos länsrätterna in-&lt;br&gt;ledningsvis kan komma att uppgå till högst mellan 7 000 och 8 000 per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutom antalet mål är det målens svårighetsgrad och fastlagda hand-&lt;br&gt;läggningsregler som främst styr resursbehoven. Psykiatriska tvångsvårds-&lt;br&gt;mål i länsrätt kan inte bedömas bli genomsnittligt svårare och mer arbets-&lt;br&gt;krävande än LVU- och LVM-mål. Närmast till hands ligger enligt min&lt;br&gt;mening att i detta avseende jämföra med målen om tvångsvård av miss-&lt;br&gt;brukare enligt LVM, som är mindre tunga än LVU-målen. Även om en del&lt;br&gt;av de nya psykiatrimålen kan fordra större arbetsinsatser så kan det också&lt;br&gt;förutses att många andra sådana mål, t. ex. sådana där det inte kommer att&lt;br&gt;behövas muntlig förhandling, blir av förhållandevis mindre resurskrävan-&lt;br&gt;dc beskaffenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;230&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Merkostnader uppkommer vidare for prövning av ett antal mål i högre&lt;br&gt;instans, främst kammarrätt. Frekvensen av överklaganden i ärenden hos&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna är genomgående mycket låg, vilket kan exemplifi-&lt;br&gt;eras med att antalet beslut som överklagas till psykiatriska nämnden&lt;br&gt;uppgår till ca 400 per år. Detta motsvarar mindre än 3 % av antalet ären-&lt;br&gt;den hos utskrivningsnämnderna år 1988. Man får räkna med att överkla-&lt;br&gt;gandefrekvensen kommer att bli något högre sedan psykiatriärendena har&lt;br&gt;förts över till domstolarna. Om 10% av länsrättsavgörandena skulle kom-&lt;br&gt;ma att överklagas får man för inledningsskedet räkna med upp till 700 —&lt;br&gt;800 mål i kammarrätterna. Antalet mål om psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;föranleder prövning i regeringsrätten torde bli mycket begränsat. För&lt;br&gt;regeringsrättens del behövs inte några resurstillskott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av de uppskattningar som kan göras om målantal och&lt;br&gt;tidsåtgång m.m. för psykiatrimålen kan beräknas att kostnadsökningen&lt;br&gt;för löner åt domare, handläggare och biträden samt för förvaltnings- och&lt;br&gt;administrationskostnader m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna&lt;br&gt;kan komma att uppgå till 26 milj. kr. per år. Eftersom länsrätterna sedan&lt;br&gt;några år har fått en minskad personaltilldelning och då tillströmningen av&lt;br&gt;skattemål där förväntas minska betydligt framöver måste antas att länsrät-&lt;br&gt;terna med i huvudsak befintliga lokalresurser kan hysa den extra personal&lt;br&gt;som behöver tillföras på grund av psykiatrimålen. Inom den ram som nyss&lt;br&gt;angetts kan dock uppkomma viss kostnadsökning för lokalutnyttjande&lt;br&gt;m. m. I anslutning till det sagda bör uppmärksammas att det inom justitie-&lt;br&gt;departementet pågår överväganden beträffande rättskipningen i socialför-&lt;br&gt;säkringsmål, där ett alternativ är att låta sådana mål prövas av länsrätt&lt;br&gt;som första domstolsinstans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad som nämnts uppkommer en ökad kostnad på grund av&lt;br&gt;nämndemannamedverkan i tvångsvårdsmålen. Vidare uppkommer en&lt;br&gt;ökad kostnad för utlåtanden av sakkunniga som förordnas av rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande rörande offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i&lt;br&gt;mål om psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.7) innebär att rättshjälp i denna&lt;br&gt;form kommer att beviljas efter motsvarande principer som i mål om andra&lt;br&gt;administrativa frihetsberövanden (LVU- och LVM-mål). Redan i dag&lt;br&gt;gäller en presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas i vissa ärenden&lt;br&gt;hos utskrivningsnämnderna eller psykiatriska nämnden, men det förekom-&lt;br&gt;mer likväl förhållandevis sällan att offentligt biträde förordnas. Med störs-&lt;br&gt;ta sannolikhet kommer förvaltningsdomstolarna i de mål som aktualiseras&lt;br&gt;där att förordna offentligt biträde i större utsträckning än som skett inom&lt;br&gt;nuvarande prövningssystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen när det gäller mål som rör rättspsykiatrisk vård med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning innebär nya uppgifter även för åklagarna. Dessa&lt;br&gt;kostnader torde emellertid inte kräva något resurstillskott för åklagarvä-&lt;br&gt;sendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärenden om tvångsåtgärder enligt gamla omsorgslagen är numera ytterst&lt;br&gt;sällsynta hos nämnderna. Den kostnadsökning som kan följa av förslaget&lt;br&gt;att de allmänna förvaltningsdomstolarna skall överta prövningen av dessa&lt;br&gt;frågor torde bli på det hela taget försumbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis bedömer jag att reformen beträffande handlägg-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;231&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning hos de allmänna förvaltningsdomstolarna av psykiatriska tvångs-&lt;br&gt;vårdsfrågor kan föra med sig en ökad belastning på statsbudgeten i stor-&lt;br&gt;leksordningen kring 35 milj. kr. per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förstärkt tillsyn från socialstyrelsens sida över den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården leder till behov av resurser hos styrelsen för uppgiften. Den&lt;br&gt;nya organisation som byggs upp inom socialstyrelsen med regionala enhe-&lt;br&gt;ter för bl. a. tillsynsfrågor bör kunna bidra till att möta de ökade kraven.&lt;br&gt;Ett visst utrymme för en förstärkt tillsyn skapas dessutom genom att&lt;br&gt;kostnader för psykiatriska nämnden som nu belastar socialstyrelsens an-&lt;br&gt;slag faller bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna nya lagstiftningen innebär väsentliga förändringar i för-&lt;br&gt;hållande till nuvarande ordning. Det är därför angeläget att förbereda&lt;br&gt;genomförandet noga. För särskild information och utbildning inför ikraft-&lt;br&gt;trädandet måste avsättas vissa resurser. Jag beräknar att ett engångsbelopp&lt;br&gt;om 3 milj. kr. behöver anslås för ändamålet. Denna fråga avses bli behand-&lt;br&gt;lad i budgetarbetet för budgetåret 1991/1992. Informations- och utbild-&lt;br&gt;ningskostnader i övrigt bör ingå i resp, huvudmans eller myndighets ordi-&lt;br&gt;narie anslag för verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Upprättade lagförslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)&lt;br&gt;om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-&lt;br&gt;lar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och&lt;br&gt;anhållna m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget under 3 har upprättats i samråd med statsrådet Lindqvist och&lt;br&gt;förslagen under 4 — 7 i samråd med chefen för justitiedepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av de allmänna synpunkter på uppläggningen av lagstift-&lt;br&gt;ningen (avsnitt 2.3.6) och med hänsyn till de förslag som har redovisats i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen i övrigt (avsnitt 3 och 4) skall 1966 års lag om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersättas av två nya&lt;br&gt;lagar, nämligen en lag om psykiatrisk tvångsvård och en lag om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård. Kommentarer till dessa lagförslag lämnas i det följande (av-&lt;br&gt;snitt 7.1 resp. 7.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reformeringen av tvångsvårdslagstiftningen medför krav på ändringar&lt;br&gt;också i annan lagstiftning. De förslag som jag i det föregående har redovi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;232&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sat om prövning i domstol av vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård och Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;om avveckling av den särskilda organisationen med utskrivningsnämnder Bilaga 1&lt;br&gt;och psykiatriska nämnden (avsnitt 3.9) förutsätter åtskilliga nya förfaran-&lt;br&gt;deregler. Till allra största delen kan de emellertid tas in i lagarna om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som också har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) föror-&lt;br&gt;dar jag att de uppgifter som ankommer på utskrivningsnämnderna och&lt;br&gt;psykiatriska nämnden enligt övergångsregleringen till den fr. o. m. den I&lt;br&gt;juli 1986 gällande omsorgslagen (lagen 1985:569 om införande av lagen&lt;br&gt;1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl., den&lt;br&gt;s. k. införandelagen) skall tas över av allmän förvaltningsdomstol. Detta&lt;br&gt;förutsätter ändringar i införandelagen (avsnitt 7.3). Överföring till dom-&lt;br&gt;stolshandläggning av de olika tvångsvårdsfrågorna för med sig ändringar&lt;br&gt;också i rättshjälpslagen (1972:429) och lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar, se avsnitt 7.4 resp. 7.5. De förslag som jag har&lt;br&gt;redovisat tidigare angående hälso- och sjukvård för den som är frihetsbe-&lt;br&gt;rövad med anledning av brott föranleder ändringar i lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt och i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade&lt;br&gt;och anhållna m.fl. (avsnitt 7.6 resp. 7.7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad som har nämnts nu finns i annan lagstiftning en rad bestäm-&lt;br&gt;melser som knyter an till reglerna om psykiatrisk tvångsvård. I de delar&lt;br&gt;som gäller det straffrättsliga området kommer förslag till följdändringar att&lt;br&gt;läggas fram senare denna dag av chefen för justitiedepartementet. Det&lt;br&gt;finns emellertid också bestämmelser i t.ex. passlagen (1978:302), sekre-&lt;br&gt;tesslagen (1980:100) och utlänningslagen (1989:529) som har samband&lt;br&gt;med LSPV. Till frågan om följdändringar i dessa hänseenden avser jag att&lt;br&gt;återkomma i ett senare sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En översyn av terminologin i de bestämmelser i föräldrabalken, gifter-&lt;br&gt;målsbalken (numera äktenskapsbalken) och ärvdabalken där uttrycken&lt;br&gt;sinnessjukdom och sinnesslöhet förekommer har begärts av riksdagen (LU&lt;br&gt;1975/76:33, rskr. 397). Enligt vad jag har inhämtat av chefen för justitie-&lt;br&gt;departementet har en sådan översyn av de nämnda balkama och andra&lt;br&gt;lagar inletts genom justitiedepartementets försorg. En promemoria har&lt;br&gt;upprättats med förslag bl. a. om anpassning av terminologin till föreliggan-&lt;br&gt;de förslag till ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning med dess i förhållande&lt;br&gt;till äldre rätt nya begreppsbildning (Ds 1990:75). Promemorian är nu&lt;br&gt;föremål för remissbehandling.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.1 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare har framhållits är den övergripande målsättningen att psyki-&lt;br&gt;atrisk vård i så stor utsträckning som möjligt skall ges i frivilliga former.&lt;br&gt;Först när vård på frivillig grund inte räcker till skall psykiatrisk vård med&lt;br&gt;tvång få tillgripas. Ett tvångsomhändertagande skall således enligt den nya&lt;br&gt;lagen vara en undantagsföreteelse och i regel av endast kortvarig natur.&lt;br&gt;Med hänsyn till att lagen dock inte så som socialberedningen föreslagit har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;233&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begränsats till att avse uteslutande ”akut” behov av vård upptar rubriken Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;till lagen inte ordet akut. Som benämning har valts lag om psykiatrisk Bilaga 1&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa begrepp i lagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktiv (Dir. 1982:106) till socialberedningen skulle beredningens&lt;br&gt;arbete syfta till bl. a. att begreppen överläkare, sjukhus, klinik samt öppen&lt;br&gt;och sluten vård mönstrades ut ur lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning skall det&lt;br&gt;enligt HSL finnas sjukhus. Hälso- och sjukvård som ges under sådan&lt;br&gt;intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öp-&lt;br&gt;pen vård (5 § HSL). Det förhållandet att sluten vård ges på en vårdinrätt-&lt;br&gt;ning hindrar inte att även öppen vård kan tillhandahållas där. Successivt&lt;br&gt;har nya former av vård växt fram. Inom den psykiatriska vården har det&lt;br&gt;t. ex. länge förekommit att en intagen patient arbetat utanför sjukhuset&lt;br&gt;men tillbringat natten på detta. Nämnas kan att dagsjukhusvård och&lt;br&gt;nattsjukhusvård är att betrakta som sluten vård. Motsvarande gäller be-&lt;br&gt;träffande femdagarsvård (jfr prop. 1969:125 s. 18 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV används uttrycket sluten vård. Uttrycket har här samma inne-&lt;br&gt;börd som inom den somatiska vården. Enligt socialberedningen är det&lt;br&gt;utmärkande för sluten vård bl. a. att den pågår i ett sammanhang dygnet&lt;br&gt;runt. Beredningen har framhållit att allmänheten ibland har uppfattat&lt;br&gt;uttrycket sluten psykiatrisk vård som liktydigt med tvångsvård. Bered-&lt;br&gt;ningen har därför föreslagit att uttrycket vård dygnet runt används i stället&lt;br&gt;för sluten vård. Något praktiskt behov av att ersätta begreppet öppen vård&lt;br&gt;med någon annan generell benämning finns enligt beredningen inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar socialberedningens uppfattning att uttrycket sluten vård inte&lt;br&gt;bör användas i en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning med hänsyn till&lt;br&gt;möjligheterna till missförstånd om innebörden. Jag anser dock inte heller&lt;br&gt;att det av beredningen föreslagna uttrycket vård dygnet runt kan användas&lt;br&gt;som ersättning för sluten vård. Begreppet sluten vård ger för övrigt inte&lt;br&gt;tillfredsställande precisering. Jag bedömer det möjligt att i samband med&lt;br&gt;beskrivning av tvångsvårdsförutsättningarna och i övrigt i den nya lagstift-&lt;br&gt;ningen undvika att använda slutenvårdsbegreppet eller någon direkt mot-&lt;br&gt;svarighet till detta. Den förutsättning för tvångsvård som gäller vårdbe-&lt;br&gt;hovet har i lagförslaget beskrivits så att patientens behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård skall vara oundgängligt och så uttalat att det inte kan tillgodoses på&lt;br&gt;annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;heldygnsvård. Innebörden av detta berörs i kommentaren till 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med tillkomsten av HSL slopades en särskild definition av&lt;br&gt;begreppet sjukhus som förekom i äldre sjukvårdslagstiftning. Avsikten var&lt;br&gt;emellertid inte att göra någon saklig ändring av betydelsen jämfört med&lt;br&gt;tidigare. Kravet i HSL på att det skall finnas sjukhus för hälso- och&lt;br&gt;sjukvård som kräver intagning på en vårdinrättning innebär ett kvalitets-&lt;br&gt;och resurskrav på huvudmännen för hälso- och sjukvården. Enligt HSL&lt;br&gt;kan i och för sig varje vårdinrättning benämnas sjukhus. Emellertid är&lt;br&gt;sjukhus i praktiken i flertalet fall en vårdinrättning som har en högre grad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;234&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av allsidighet och specialisering än andra vårdinrättningar, t. ex. de förut- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;varande sjukhemmen. Beredningen har med hänsyn härtill valt att i sitt Bilaga 1&lt;br&gt;lagförslag använda sig av ordet sjukhus i syfte att markera vikten av att&lt;br&gt;sådan allsidighet och specialisering finns att tillgå vid psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag inte att det finns underlag i detta lagstiftningsären-&lt;br&gt;de att ändra den grundläggande terminologin i HSL. Enligt mitt förslag&lt;br&gt;skall tvångsvård enligt den nya lagen få ske på sjukvårdsinrättning som&lt;br&gt;drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte ingår i en&lt;br&gt;landstingskommun. Det allmänt gällande kravet på en god hälso- och&lt;br&gt;sjukvård enligt HSL innebär att psykiatrisk institutionsvård av det slag&lt;br&gt;som aktualiseras vid allvarliga psykiska störningar måste bedrivas på en&lt;br&gt;sådan inrättning som faller under hittillsvarande sjukhusbegrepp. Med&lt;br&gt;hänsyn till att det regelmässigt är fråga om att tillgodose kvalificerade&lt;br&gt;vårdbehov följer också att det måste finnas resurser som möjliggör såväl&lt;br&gt;bredd som specialisering i vårdinsatserna. Av skäl som har anförts i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1) bedömer jag att närmare reglering&lt;br&gt;av de sjukvårdsinrättningar där tvångsvård får bedrivas inte lämpligen bör&lt;br&gt;ges. Ordet sjukhus har därför inte kommit till användning i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordet klinik förekommer inte i HSL. Klinikbegreppet har inte heller&lt;br&gt;använts i den nya lagstiftningen för att definiera någon funktion. En annan&lt;br&gt;sak är att klinikbegreppet lever kvar inom hälso- och sjukvården i admini-&lt;br&gt;strativt hänseende. Det har emellertid inte någon omedelbar koppling till&lt;br&gt;den medicinska verksamhet på ett sjukhus som enligt 14 § HSL i dess ännu&lt;br&gt;gällande lydelse skall ledas av en läkare med benämningen överläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om utformningen av ledningen av den egentliga vårdverksamhe-&lt;br&gt;ten inom den offentliga hälso- och sjukvården har under våren 1990&lt;br&gt;behandlats av riksdagen på grundval av prop. 1989/90:81 om ledningsan-&lt;br&gt;svaret inom den offentliga hälso- och sjukvården. Därvid har beslutats om&lt;br&gt;ändring i 14 § HSL om ledningsansvaret i samband med medicinsk verk-&lt;br&gt;samhet på eller utanför sjukhus. Ändringen får till följd att begreppet&lt;br&gt;överläkare utmönstras ur lagstiftningen. Innebörden av förslaget har redo-&lt;br&gt;visats i det föregående (avsnitt 3.2.2). Lagförslaget om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård bygger på det nya begreppet chefsöverläkare. Möjligheterna för en&lt;br&gt;chefsöverläkare att delegera de uppgifter som enligt den avsedda tvångs-&lt;br&gt;vårdslagstiftningen skall åvila honom regleras i 39 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av den nämnda propositionen om ledningsansvaret inom&lt;br&gt;den offentliga hälso- och sjukvården har vidare beslutats att det vid de&lt;br&gt;enheter inom hälso- och sjukvården som leds av en chefsöverläkare skall&lt;br&gt;för varje patient finnas en legitimerad patientansvarig läkare. Innebörden&lt;br&gt;härav berörs i kommentaren till 39 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;235&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1991:000) Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller även en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSL innehåller bl. a. grundläggande föreskrifter om vilka krav som gäller&lt;br&gt;för all hälso- och sjukvård. Vården skall vara av god kvalitet och tillgodose&lt;br&gt;patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Den skall vidare&lt;br&gt;vara lättillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande&lt;br&gt;och integritet. Dessutom skall den främja kontinuitet i kontakterna mellan&lt;br&gt;patient och personal. Patienten skall ges information om sitt hälsotillstånd&lt;br&gt;och de behandlingsmetoder som står till buds.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 paragrafens första stycke erinras om att föreskrifterna i HSL också&lt;br&gt;gäller för all psykiatrisk vård, dvs. både frivillig och tvångsmässig vård. Att&lt;br&gt;även tvångsvården omfattas av bestämmelserna i HSL om de grundläggan-&lt;br&gt;de kraven på hälso- och sjukvården blir härigenom markerat i lagtext. Som&lt;br&gt;har framhållits tidigare syftar anknytningen till HSL att ge den lagens&lt;br&gt;principer ökat genomslag på området för psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu föreslagna lagens föreskrifter avser psykiatrisk vård som är&lt;br&gt;förenad med ett frihetsberövande och annat tvång. Sådan vård benämns i&lt;br&gt;lagen tvångsvård. Föreskrifterna skall i förhållande till HSL:s bestämmel-&lt;br&gt;ser ses som undantagsregler som anger i vilka avseenden och under vilka&lt;br&gt;förutsättningar tillämpningen av HSL:s vårdprinciper får inskränkas. I&lt;br&gt;den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) har understrukits att reglerna&lt;br&gt;om tvångsvård inte får tas till intäkt för att vid sådan vård bortse från&lt;br&gt;HSL:s grundläggande regler om krav på vården. Av tvångslagens karaktär&lt;br&gt;av kompletterande undantagsreglering som medger vissa integritetskrän-&lt;br&gt;kande vårdåtgärder följer ett allmänt krav på restriktivitet när den tilläm-&lt;br&gt;pas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I HSL finns en föreskrift om att socialstyrelsen har tillsynen över lands-&lt;br&gt;tingskommunernas hälso- och sjukvård (se 18 §). Eftersom sådan vård&lt;br&gt;innefattar psykiatrisk tvångsvård har någon motsvarighet till LSPV:s be-&lt;br&gt;stämmelse i 38 § om att socialstyrelsen utövar tillsyn över efterlevnaden av&lt;br&gt;LSPV inte ansetts erforderlig i en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. Jag återkommer till ett undantag från detta i specialmotiveringen till&lt;br&gt;1 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen skall således liksom hittills utöva statlig tillsyn över&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Tillsynen avser hälso- och sjukvården som verk-&lt;br&gt;samhet — socialstyrelsens parallella roll som tillsynsmyndighet över hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdens personal följer inte av HSL utan av lagen (1980:11) om&lt;br&gt;tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. (se 2 §). I tillsynen över&lt;br&gt;hälso- och sjukvård ligger såväl att kontrollera som att följa och stödja&lt;br&gt;verksamheten. En av styrelsens huvuduppgifter som tillsynsmyndighet är&lt;br&gt;att tillgodose medicinska, sociala och rättsliga säkerhetskrav såväl för&lt;br&gt;enskilda patienter som för verksamheten samt att se till att gällande&lt;br&gt;bestämmelser inom området följs. Det är givetvis av stor vikt att olika&lt;br&gt;former av tvångsåtgärder underkastas kontroll. Styrelsen har vid utövan-&lt;br&gt;det av sin tillsyn rätt att företa inspektioner. Inspektionsverksamheten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;236&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innebär i praktiken främst ett informations- och erfarenhetsutbyte mellan Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;styrelsen och huvudmännen (jfr prop. 1981/82:97 s. 90 f.). I tillsynsuppgif- Bilaga 1&lt;br&gt;ten beträffande tvångsvården bör ingå att hämta in uppgifter från sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen som rör lagstiftningens tillämpning. Avsikten är att&lt;br&gt;socialstyrelsen efter regeringens bemyndigande skall kunna meddela verk-&lt;br&gt;ställighetsföreskrifter till den nya tvångsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller en erinran om att det finns särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om psykiatrisk tvångsvård i lagen om rättspsykiatrisk vård. Den&lt;br&gt;lagen avses omfatta personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-&lt;br&gt;följd eller som är anhållna, häktade eller intagna på en enhet för rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk undersökning eller som är intagna i eller skall förpassas till en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt och ges sådan vård. Motiven för att införa en särskild&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vårdlag har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.6 och 4.2). Huvudbestämmelserna om den rättsliga behandlingen av&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare kommer även i fortsättningen att vara&lt;br&gt;placerade i brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket anger att det som sägs i lagen om en landstingskommun&lt;br&gt;också skall gälla de ”landstingsfria” kommunerna, dvs. Göteborgs, Malmö&lt;br&gt;och Gotlands kommuner. Föreskrifter som uttryckligen nämner lands-&lt;br&gt;tingskommun finns i 4 och 15 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-&lt;br&gt;ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och&lt;br&gt;ta emot det stöd som han behöver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, vars lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till lagråds-&lt;br&gt;remissens förslag, anger huvudinriktningen för den psykiatriska vård som&lt;br&gt;skall få ske med tvångsinslag. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2)&lt;br&gt;har som en utgångspunkt angetts att psykiatriska insatser som sker utan&lt;br&gt;aktiv medverkan av patienten inte kan förväntas leda till psykiskt tillfrisk-&lt;br&gt;nande och att vårdåtgärder med tvång därför principiellt sett måste vara&lt;br&gt;undantagsföreteelser av temporär art; vårdåtgärder som likväl måste vid-&lt;br&gt;tas utan patientens medgivande skall därför inriktas på att skapa förutsätt-&lt;br&gt;ningar för en tillfredsställande behandlingskontakt i frivillig form så snart&lt;br&gt;det låter sig göra. Den främsta målsättningen för tvångsvård inom psykia-&lt;br&gt;trin blir i enlighet härmed att tillgodose ett oundgängligt behov av sådan&lt;br&gt;vård som ges efter intagning på en psykiatrisk vårdinrättning och att&lt;br&gt;därvid bl. a. genom försök att motivera patienten göra det möjligt för&lt;br&gt;denne att frivilligt medverka till erforderlig behandling och till att ta emot&lt;br&gt;det stöd som behövs för att återvinna den psykiska hälsan. I detta ligger att&lt;br&gt;tvångsvård inte får tendera mot att bli en ren förvaring av patienten.&lt;br&gt;Strävan måste vara att aktivera patientens resurser så att denne blir i stånd&lt;br&gt;att ta självständigt ansvar för sina levnadsförhållanden. Som framgår av&lt;br&gt;27 § skall tvångsvården upphöra så snart det inte längre finns förutsätt-&lt;br&gt;ningar för sådan vård. Bestämmelsen förutsätter att det fortlöpande över-&lt;br&gt;vägs om patienten har blivit så motiverad att han bedöms klara fortsatt&lt;br&gt;behövlig vård i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;237&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förutsättningar för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Tvångsvård får ges endast om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga&lt;br&gt;förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt&lt;br&gt;psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat&lt;br&gt;ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till&lt;br&gt;särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömningen av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även&lt;br&gt;beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen reglerar förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får ges bara under de i paragrafen angivna förutsättningar-&lt;br&gt;na. Patientens behov av psykiatriskt stöd skall så långt möjligt tillgodoses i&lt;br&gt;samförstånd med honom enligt bestämmelserna i HSL. Sjukvårdshuvud-&lt;br&gt;mannens skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är&lt;br&gt;bosatta inom vederbörande huvudmans område är fastlagd i HSL. För&lt;br&gt;möjligheterna att genomföra psykiatrisk vård på frivillig väg kan det vara&lt;br&gt;av stor betydelse med verksamt stöd från kommunens sida inom social-&lt;br&gt;tjänstens ram. Först när nödvändig psykiatrisk vård måste bedömas som&lt;br&gt;ogenomförbar i frivilliga former, på grund av patientens inställning till&lt;br&gt;vården och hans psykiska tillstånd, kan således vård med stöd av lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård bli aktuell. Om tvångsvård tillgrips, skall denna i&lt;br&gt;enlighet med vad som anges i 2 § inriktas på att göra det möjligt för&lt;br&gt;patienten att frivilligt medverka till erforderlig vård och att ta emot det&lt;br&gt;stöd han behöver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får ges endast om de förutsättningar som anges i punkterna&lt;br&gt;1 —3 i första stycket är uppfyllda samtidigt. Detta gäller såväl i samband&lt;br&gt;med intagningen som under tiden därefter. Det kan någon gång i det&lt;br&gt;enskilda fallet uppstå viss svårighet att i den praktiska tillämpningen&lt;br&gt;avgöra om en vårdförutsättning brister. Detta problem har behandlats i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket punkt 1 anges som en av förutsättningarna för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård att patienten lider av en allvarlig psykisk störning. I lagförsla-&lt;br&gt;get används såsom samlingsbegrepp allvarlig psykisk störning i stället för&lt;br&gt;de i LSPV använda begreppen psykisk sjukdom och därmed jämställd&lt;br&gt;psykisk abnormitet. Bakgrunden till och syftet med förändringen har redo-&lt;br&gt;visats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.1). Av vad som där har&lt;br&gt;sagts framgår att förändringen ingår som ett led i strävan att begränsa&lt;br&gt;tvångsanvändning. I den allmänna motiveringen har också lämnats en&lt;br&gt;vägledande redogörelse för olika psykiska tillstånd som avses kunna utgöra&lt;br&gt;grund för tvångsvård. Framhållas bör att det inte är fråga om någon&lt;br&gt;uttömmande uppräkning. En bedömning av om en störning är allvarlig&lt;br&gt;skall ske utifrån både störningens art och dess grad. Med art avses typen av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;238&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störning och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som&lt;br&gt;störningen förorsakar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förtjänar att påpekas att en person inte får underkastas psykiatrisk&lt;br&gt;vård med tvång av enbart sociala skäl. För tvångsvård krävs att patienten&lt;br&gt;befinner sig i ett allvarligt psykiskt störningstillstånd. Somatiska sjuk-&lt;br&gt;domar kan naturligtvis inte heller utgöra grund för tvångsvård, även om&lt;br&gt;patienten har ett omedelbart behov av sjukhusvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har någon instans hävdat att ordet störning i&lt;br&gt;vissa fall inte står i överensstämmelse med ordet sjukdom i lagen&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring. Enligt min mening finns det emellertid&lt;br&gt;inte någon risk för att tillämpningen hos socialförsäkringsorganen skulle&lt;br&gt;bli sådan, att en patient som ges psykiatrisk tvångsvård på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning skulle kunna gå miste om rätt till sjukpenning eller annan förmån&lt;br&gt;från den allmänna försäkringen enbart av det skälet att termen sjukdom&lt;br&gt;inte används vid beskrivningen av vårdförutsättningarna eller i övrigt i&lt;br&gt;den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket punkt 2 anges villkoret beträffande patientens vårdbehov&lt;br&gt;för att tvångsvård skall få ges. Vårdbehovet skall vara sådant att det&lt;br&gt;framstår som oundgängligt. Behovet skall vara oundgängligt i det aktuella&lt;br&gt;skedet och det är inte tillräckligt att det ter sig oundgängligt endast på&lt;br&gt;någon sikt. Vidare skall vårdbehovet föreligga på grund av den allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningen. Som har framgått av den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 3.1.2) skall framför allt risken för patientens liv eller hälsa vara&lt;br&gt;avgörande när frågan om tvångsvård prövas. Vid bedömning av patientens&lt;br&gt;vårdbehov måste alltså prövas i vad mån risk föreligger för hans liv eller&lt;br&gt;hälsa, om vård inte kommer till stånd genom intagning på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning för psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdbehovet skall också bedömas mot bakgrund av patientens övriga&lt;br&gt;personliga förhållanden. Vårdbehovets oundgänglighet skall således prö-&lt;br&gt;vas inte endast med utgångspunkt i det psykiska störningstillståndet utan&lt;br&gt;också med hänsyn till patientens levnadsförhållanden och hans relationer&lt;br&gt;till omgivningen. T. ex. kan ett intensivt drogmissbruk utgöra skäl för att&lt;br&gt;patienten lever under sådana förhållanden att han har ett oundgängligt&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård. En samlad bedömning av patientens psykiska&lt;br&gt;tillstånd och situation i övrigt måste göras. Kan den allvarligt psykiskt&lt;br&gt;störde patienten få tillräckligt stöd i sin egen eller annan miljö utan&lt;br&gt;intagning på en sjukvårdsinrättning får tvångsvård inte ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har framhållit att det är ofrånkomligt att man vid bedömning-&lt;br&gt;en av om psykiatrisk tvångsvård skall tillgripas måste beakta de resurser&lt;br&gt;som står till buds inom den öppna vården och socialtjänsten och blir&lt;br&gt;beroende av en god samverkan mellan denna vård och socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rena resursfrågor bör naturligtvis inte få bli avgörande för ställningsta-&lt;br&gt;ganden till tvångsvård i enskilda fall. Det är angeläget att det sker en&lt;br&gt;uttömmande prövning av vilka vårdinsatser som bäst skulle kunna svara&lt;br&gt;mot patientens behov. Samtidigt måste under rådande förhållanden inses&lt;br&gt;att tillgängliga vårdresurser inte alltid erbjuder de alternativa vårdmöjlig-&lt;br&gt;heter som i och för sig kan vara önskvärda. Det måste emellertid förutsät-&lt;br&gt;tas att utbyggnaden av de öppna vårdformerna fortsätter och samverkan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;239&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med socialtjänsten förbättras, varvid också skillnaderna i dessa hänseen-&lt;br&gt;den mellan olika landsting utjämnas. Bestämmelsen i punkten 2 är utfor-&lt;br&gt;mad så att den, med sin restriktiva innebörd, bör kunna ges en tillfredsstäl-&lt;br&gt;lande tillämpning också i ett utvecklingsskede inom vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bedömning kan också behöva göras av om patienten inte kan få&lt;br&gt;behövlig vård med stöd av annan tvångslagstiftning. I den allmänna moti-&lt;br&gt;veringen (avsnitt 3.1.2) har berörts frågan om gränsdragningen gentemot&lt;br&gt;tvångsvård på det sociala området och gentemot tvångsisolering enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientens eget behov av vård skall i princip vara avgörande vid pröv-&lt;br&gt;ning av frågan om tvångsvård. Vid bedömningen av vårdbehovet skall&lt;br&gt;dock också vägas in risken för att patienten är farlig för någon annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller hälsa. Jag återkommer till denna fråga i det&lt;br&gt;följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att vårdbehovet skall vara så kvalificerat att det kräver intagning på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning innebär att det är fråga om sluten vård enligt termino-&lt;br&gt;login i 5 § HSL. Skälet till att begreppen sluten vård och sjukhus inte har&lt;br&gt;använts i lagförslaget har angetts inledningsvis under rubriken Vissa be-&lt;br&gt;grepp i lagen. Avgränsningen mellan sluten och öppen vård har i olika&lt;br&gt;sammanhang vållat vissa problem, t. ex. när det gäller sjukförsäkringens&lt;br&gt;ersättningsregler. Vissa riktlinjer för klassificering av olika vårdformer har&lt;br&gt;utarbetats av socialstyrelsen i anslutning bl. a. till uttalanden som gjorts i&lt;br&gt;ett lagstiftningsärende år 1969 om ändringar av sjukvårdsförmånerna&lt;br&gt;inom sjukförsäkringen m. m. (prop. 1969:125). Med hänsyn till bl. a. vård-&lt;br&gt;organisatoriska synpunkter och av kostnadsansvarshänsyn har därvid an-&lt;br&gt;getts att t. ex. dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård skall&lt;br&gt;betraktas som sluten vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olika sådana vårdformer som sist nämnts har ett betydande använd-&lt;br&gt;ningsområde inom psykiatrisk vårdverksamhet. Detta gör det nödvändigt&lt;br&gt;att precisera den eller de vårdformer som vårdbehovet skall avse. I enlig-&lt;br&gt;het härmed och då tvångsvården skall vara begränsad till de mest vårdkrä-&lt;br&gt;vande fallen har i lagförslaget angetts — med den formulering som lagrådet&lt;br&gt;förordat — att intagningen på sjukvårdsinrättning skall gälla hel-&lt;br&gt;dygnsvård. Därigenom utesluts olika s. k. halvöppna vårdformer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på fortlöpande vård kan dock inte göras helt undantagslöst. Det&lt;br&gt;kan sålunda inte under alla omständigheter innebära att patienten faktiskt&lt;br&gt;måste vistas på vårdinrättningen helt utan avbrott. Främst är att beakta att&lt;br&gt;ett permissionsinstitut av den utformning som har förordats i det föregå-&lt;br&gt;ende (avsnitt 3.5.4) förutsätter att vissa avbrott kan göras i vistelsen.&lt;br&gt;Såsom lagrådet anmärkt torde det emellertid stå klart att den valda be-&lt;br&gt;skrivningen ”intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård” avser en&lt;br&gt;vårdform som består även om permission ges från sjukvårdsinrättningen&lt;br&gt;enligt bestämmelserna härom. Det innebär att patienten är att anse som&lt;br&gt;intagen även under permission och att chefsöverläkaren är skyldig att se&lt;br&gt;till att sådan kontakt hålls med patienten att frågan om upphörande av&lt;br&gt;tvångsvården kan övervägas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket punkt 3 anges den tredje förutsättningen för tvångsvård,&lt;br&gt;nämligen att patienten motsätter sig behövlig vård på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;240&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning eller att han till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar&lt;br&gt;förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.3) ersätter&lt;br&gt;formuleringen i tredje punkten det i LSPV använda uttrycket oberoende&lt;br&gt;av eget samtycke. Enligt den nya bestämmelsen skall större hänsyn tas till&lt;br&gt;patientens inställning än enligt LSPV. Det blir i princip inte möjligt att&lt;br&gt;tvångsvårda en patient som samtycker till den vård som är nödvändig.&lt;br&gt;Detta gäller även om beslutsfattaren på grund av tidigare erfarenheter av&lt;br&gt;patienten eller dennes tillstånd kan förutse att tvångsvård kan behöva&lt;br&gt;tillgripas på ett senare stadium.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att lagen i det särskilda fallet skall bli tillämplig skall patienten enligt&lt;br&gt;huvudregeln motsätta sig nödvändig vård. Patienten kan ge uttryck för sin&lt;br&gt;inställning på olika sätt, t. ex. verbalt. Han kan också uttrycka sin inställ-&lt;br&gt;ning genom att handla eller uppträda på något visst sätt. Ger patienten&lt;br&gt;uttryck för att han motsätter sig vården eller är tveksam till den är det&lt;br&gt;lämpligt att personalen förklarar situationen och försöker motivera patien-&lt;br&gt;ten att frivilligt gå med på den erbjudna vården. Om patienten är villig att&lt;br&gt;gå igenom annan vård och behandling än vid intagning för fortlöpande&lt;br&gt;vård, bör naturligtvis prövas om inte detta räcker. Det ligger ett särskilt&lt;br&gt;värde i att patienten får ta ett eget ansvar. Ett tvångsomhändertagande kan&lt;br&gt;nämligen leda till att patienten försjunker i passivitet och isolering och&lt;br&gt;låter andra ta över ansvaret. Det kan i sin tur försvåra möjligheterna till&lt;br&gt;varaktig rehabilitering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ger patienten skilda besked om sin inställning kan det självfallet stund-&lt;br&gt;om vara svårt att tolka patientens verkliga vilja. För en riktig bedömning&lt;br&gt;av patientens vilja och av de övriga förutsättningarna i samband med&lt;br&gt;intagning på en sjukvårdsinrättning kan förutses att en viss tidrymd kan&lt;br&gt;krävas under vilken patienten bör kunna hindras att lämna inrättningen.&lt;br&gt;En föreskrift om rätt till kvarhållning under högst ett dygn har därför tagits&lt;br&gt;in i 6 §. Under denna tid ges den ansvarige läkaren tillsammans med övrig&lt;br&gt;personal möjlighet att överväga om tvångsvård skall tillgripas. Vidare har&lt;br&gt;en föreskrift om övergång från frivillig vård till tvångsvård (s. k. konverte-&lt;br&gt;ring) tagits in i 11 §. Med stöd av denna bestämmelse blir det möjligt att&lt;br&gt;för en frivilligt intagen patient besluta om tvångsvård under vissa förut-&lt;br&gt;sättningar vid fara för någons liv eller hälsa. Möjligheten till konvertering&lt;br&gt;kan underlätta handläggningen av en del besvärliga intagningsfrågor där&lt;br&gt;till följd av patientens vacklande inställning till vården tvekan råder om&lt;br&gt;patienten verkligen är villig att godta nödvändig vård och samtidigt en&lt;br&gt;faresituation kan tänkas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den vård som patienten skall ta ställning till är den oundgängligen&lt;br&gt;behövliga psykiatriska vård som ges i förening med intagning på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning. Accepterar patienten i och för sig intagning på inrättning-&lt;br&gt;en men motsätter sig den psykiatriska vård som ges där kan det bli aktuellt&lt;br&gt;att besluta om tvångsvård med stöd av lagen om förutsättningarna även i&lt;br&gt;övrigt är uppfyllda. En behandlingsplan skall upprättas så snart patienten&lt;br&gt;har tagits in för tvångsvård (16 §). Denna plan skall i möjlig mån upprättas&lt;br&gt;i samråd med patienten. I detta sammanhang finns således i regel ett&lt;br&gt;samlat underlag med förslag beträffande vården att ta ställning till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;241&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är patientens egen inställning till den vård som är nödvändig som&lt;br&gt;skall tillmätas självständig betydelse vid bedömning av om förutsättningen&lt;br&gt;i punkt 3 är uppfylld. Detta gäller i princip även om patienten är underårig&lt;br&gt;eller har en förvaltare eller god man förordnad för sig. En eventuell&lt;br&gt;vårdnadshavares, förvaltares eller god mans inställning till vården är inte&lt;br&gt;avgörande i detta hänseende. En föreskrift om att den som har fyllt 15 år&lt;br&gt;har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen har tagits in i&lt;br&gt;44 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allvarlig psykisk störning kan tänkas leda till att patienten är oförmö-&lt;br&gt;gen att uttrycka någon i verklig mening egen vilja i fråga om vården. I&lt;br&gt;punkt 3 har med hänsyn till sådana fall tagits in en föreskrift med innehåll&lt;br&gt;att tvångsvård får ges om patienten till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;vårdfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna kompletterande bestämmelse innebär att det finns visst begrän-&lt;br&gt;sat utrymme för att besluta om psykiatrisk tvångsvård även om patienten&lt;br&gt;inte motsätter sig nödvändig vård, om det på grund av patientens psykiska&lt;br&gt;tillstånd finns starka skäl för detta. En sådan möjlighet behövs för att den&lt;br&gt;planerade vården i här avsedda fall inte skall äventyras. Det kan bli&lt;br&gt;aktuellt att tillämpa bestämmelsen i vissa fall när det framstår som klart&lt;br&gt;att patientens godtagande av erbjuden vård med hänsyn till hans psykiska&lt;br&gt;tillstånd inte kan anses vara allvarligt menat och att han kan väntas&lt;br&gt;undandra sig nödvändig vård på vårdinrättningen. Det kan också vara så&lt;br&gt;att patienten är helt avskärmad från verkligheten och inte kan ge uttryck&lt;br&gt;för en egen vilja i vårdfrågan. Denna situation kan uppkomma t. ex. som&lt;br&gt;följd av ett omfattande missbruk av droger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.3) gäller&lt;br&gt;bestämmelsen endast i uppenbara fall. Den skall inte tillämpas t. ex. om&lt;br&gt;det först efter undersökning framkommer att patienten saknar rättslig&lt;br&gt;handlingsförmåga. Det skall föreligga ett orsakssamband mellan patien-&lt;br&gt;tens allvarliga psykiska störning och hans oförmåga att ge uttryck för ett&lt;br&gt;grundat ställningstagande i frågan. Ett tillstånd som innebär att patienten&lt;br&gt;är helt avskärmad från verkligheten brukar i regel inte pågå under någon&lt;br&gt;längre tid. Om patienten får tillbaka sin förmåga att uttrycka en egen vilja,&lt;br&gt;skall snarast frågan tas upp om beslut skall fattas om tvångsvårdens upp-&lt;br&gt;hörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under begreppet psykisk störning faller i och för sig också psykisk&lt;br&gt;utvecklingsstörning. I andra stycket görs emellertid ett undantag i fråga om&lt;br&gt;psykisk utvecklingsstörning. Enbart hämning i förståndsutvecklingen skall&lt;br&gt;således oavsett graden inte utgöra grund för tvångsvård enligt lagen. Psy-&lt;br&gt;kisk utvecklingsstörning kan inte i sig ge upphov till ett psykiatriskt vård-&lt;br&gt;behov. Att tvångsvård inte får ges i ett sådant fall följer därför redan i och&lt;br&gt;för sig av första stycket punkt 2. En person kan emellertid samtidigt med&lt;br&gt;en psykisk utvecklingsstörning lida av en annan kvalificerad psykisk stör-&lt;br&gt;ning som ger upphov till ett så oundgängligt psykiatriskt vårdbehov att den&lt;br&gt;föreslagna lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård kan bli tillämplig.&lt;br&gt;Påpekas bör att de psykiskt utvecklingsstörda omfattas av den straffrättsli-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;242&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ga särreglering för psykiskt störda lagöverträdare som chefen för justitiede- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;partementet behandlar senare i dag (bil. 2). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till den nya omsorgslagen hänförs förutom psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;också två andra grupper, nämligen personer som har fått en hjärnskada&lt;br&gt;som lett till ett betydande och bestående begåvningshandikapp samt perso-&lt;br&gt;ner med barndomspsykos. Som har framgått av den allmänna motivering-&lt;br&gt;en (avsnitt 3.1.1.) är det inte uteslutet att personer som tillhör dessa&lt;br&gt;grupper, till skillnad från de psykiskt utvecklingsstörda, i exceptionella fall&lt;br&gt;kan ges tvångsvård med hänsyn till sin grundstörning, om den är allvarlig&lt;br&gt;nog och övriga förutsättningar är uppfyllda. En sådan tillämpning förutsät-&lt;br&gt;ter bl. a. att alla möjligheter att tillgodose behovet av psykiatrisk vård i&lt;br&gt;samband med omsorgsverksamheten är uttömda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tredje stycket skall vid bedömning av patientens vårdbehov vägas&lt;br&gt;in om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa (se avsnitt 3.1.2).&lt;br&gt;Bestämmelsen avser, såsom lagrådet förordat, enbart skyddet för närståen-&lt;br&gt;de och andra i omgivningen. Frånsett att farlighetsbedömningen skall ske&lt;br&gt;som ett led i prövningen enligt punkt 2 i första stycket har bestämmelsen&lt;br&gt;formulerats enligt lagrådets förslag, som anknyter till hittillsvarande regle-&lt;br&gt;ring i LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En farebedömning är naturligtvis av särskild betydelse beträffande dem&lt;br&gt;som tidigare har gjort sig skyldiga till våldsbrott. För tillämpning av&lt;br&gt;bestämmelsen gäller att det skall vara fråga om risk för någon annans hälsa&lt;br&gt;eller personliga säkerhet till följd av patientens psykiska tillstånd. Faran&lt;br&gt;kan avse såväl den fysiska som den psykiska hälsan. Med uttrycket annans&lt;br&gt;personliga säkerhet avses liksom enligt gällande rätt dennes kroppsliga&lt;br&gt;integritet. Psykiska lidanden som personer i patientens omgivning kan&lt;br&gt;utsättas för genom t. ex. hot och trakasserier kan också utgöra grund för&lt;br&gt;tvångsvård enligt lagen. Däremot avses inte risk för skada på egendom&lt;br&gt;eller någon annan ekonomisk skada i sig. Fara för patientens eget liv eller&lt;br&gt;dennes hälsa beaktas direkt enligt punkt 2 i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har påpekats från läkarhåll under lagstiftningsärendets beredning&lt;br&gt;är det en högst vansklig uppgift att förutsäga framtida farlighet hos perso-&lt;br&gt;ner som lider av en psykisk störning. Från vetenskaplig synpunkt råder här&lt;br&gt;sålunda stor osäkerhet. Bl. a. är ju en persons farlighet beroende av i vilken&lt;br&gt;social miljö denne befinner sig och i vilka situationer denne hamnar.&lt;br&gt;Tidsfaktorn, typ av aggressivitet och antalet tidigare begångna handlingar&lt;br&gt;av liknande slag ger emellertid viss vägledning vid en generell bedömning&lt;br&gt;för framtiden. Detsamma gäller mot vem som tidigare våldshandlingar har&lt;br&gt;riktats.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Intagning för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får&lt;br&gt;inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det&lt;br&gt;framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild&lt;br&gt;läkarundersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;243&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig&lt;br&gt;anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om&lt;br&gt;undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten&lt;br&gt;tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får&lt;br&gt;fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har&lt;br&gt;befogenhet till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 4 — 6 §§ reglerar förfarandet vid intagning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Reglerna, som har behandlats i avsnitt 3.2, överensstämmer&lt;br&gt;till stora delar med gällande rätt. Sålunda har systemet med s. k. tvåläkar-&lt;br&gt;prövning vid intagningen i princip behållits oförändrat i lagförslaget. Detta&lt;br&gt;innebär att behovet av tvångsvård som huvudregel skall avgöras efter en&lt;br&gt;självständig bedömning av två olika läkare. Till skillnad från vad som&lt;br&gt;gäller enligt LSPV finns det dock inte något formellt krav på oberoende&lt;br&gt;mellan de två läkarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intagning för psykiatrisk tvångsvård grundas enligt lagförslaget på ett&lt;br&gt;vårdintyg. En bestämmelse om att intagning för sådan vård inte får beslu-&lt;br&gt;tas utan att ett vårdintyg har utfärdats har därför tagits in i första stycket.&lt;br&gt;Ett vårdintyg är ett läkarintyg, av vilket det skall framgå att det finns&lt;br&gt;sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av patienten är&lt;br&gt;uppfyllda. Det skall grundas på en särskild läkarundersökning. Ett tillägg&lt;br&gt;härom har gjorts i förhållande till lagtexten i lagrådsremissen. Bedömning-&lt;br&gt;en av om ett vårdintyg skall utfärdas utgör det första ledet i tvåläkarpröv-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya lagstiftningen skall liksom för närvarande vem som helst&lt;br&gt;kunna initiera att en läkarundersökning för vårdintyg kommer till stånd.&lt;br&gt;Initiativ till en sådan undersökning kan således komma från t. ex. läkare i&lt;br&gt;den öppna vården, socialtjänsten, polisen eller anhöriga till patienten. Till&lt;br&gt;skillnad från LSPV innebär lagförslaget ingen skyldighet för polisen att&lt;br&gt;föranstalta om läkarundersökning för vårdintyg. Som närmare kommer att&lt;br&gt;framgå av 47 § skall polisen emellertid ha en skyldighet att lämna biträde&lt;br&gt;för att undersökningen skall kunna genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är i vilken utsträckning en läkare eller någon annan är&lt;br&gt;skyldig att ta initiativ till att ett förfarande för intagning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård påbörjas. I detta sammanhang kan hänvisas till allmänna lä-&lt;br&gt;karinstruktionen (1963:341), enligt vilken det åligger varje läkare att i&lt;br&gt;överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela en&lt;br&gt;patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd&lt;br&gt;fordrar samt att då intyg eller utlåtande utfärdas iaktta synnerlig omsorg&lt;br&gt;och samvetsgrannhet (3 § 1 och 4). Sjukvårdshuvudmannens ansvar för att&lt;br&gt;en god hälso- och sjukvård erbjuds framgår av 3 § HSL. Vidare bör&lt;br&gt;påpekas att en kommun har ett yttersta ansvar för att de som vistas i&lt;br&gt;kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver (3 § socialtjänst-&lt;br&gt;lagen). Det hör alltså till socialtjänstens uppgifter att vid behov hjälpa en&lt;br&gt;enskild att få kontakt med sjukvården. Polismyndighetens ansvar och&lt;br&gt;befogenhet behandlas i anslutning till 47 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;244&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;3.2.1) kan en läkarundersökning för vårdintyg anses innebära ett ingrepp i Bilaga 1&lt;br&gt;den undersöktes personliga integritet. En bestämmelse om att en sådan&lt;br&gt;undersökning får företas bara om det finns skälig anledning till det har&lt;br&gt;därför tagits in i andra stycket första meningen. Bestämmelsen har sin&lt;br&gt;motsvarighet i LSPV. Regeln innebär att en undersökning inte får på-&lt;br&gt;börjas, om inte omständigheterna ger viss grund för att undersökningen&lt;br&gt;kommer att mynna ut i ett vårdintyg. Det ligger i sakens natur att det här&lt;br&gt;inte kan krävas någon högre grad av sannolikhet, utan det åvilar den läkare&lt;br&gt;som i så fall skall utföra undersökningen att pröva om det finns tillräckligt&lt;br&gt;fog för den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undersökning för vårdintyg skall enligt andra stycket andra meningen&lt;br&gt;utföras av en legitimerad läkare. I vissa delar av landet kan det av prak-&lt;br&gt;tiska skäl vara nödvändigt att tillåta läkare med utländsk examen som&lt;br&gt;tjänstgör där eller s. k. AT-läkare att utfärda vårdintyg. En föreskrift om&lt;br&gt;rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;br&gt;att medge undantag från kravet på att det skall vara fråga om en legitime-&lt;br&gt;rad läkare har därför tagits in i 40 §. LSPV innehåller i huvudsak motsva-&lt;br&gt;rande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan påpekas att paragrafen inte innehåller någon motsvarighet till&lt;br&gt;den nuvarande regeln i 6 § LSPV om att vårdintyg i vissa situationer får&lt;br&gt;utfärdas endast av läkare med specialistkompetens inom gruppen psykiska&lt;br&gt;sjukdomar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket tredje meningen innehåller en föreskrift om omhänderta-&lt;br&gt;gande för undersökning för vårdintyg. Avsikten är inte att vårdpersonalen&lt;br&gt;särskilt skall fråga patienten om han går med på att låta undersöka sig. Ger&lt;br&gt;emellertid patienten på något sätt uttryck för att han motsätter sig under-&lt;br&gt;sökningen får prövas om ett beslut om omhändertagande skall fattas.&lt;br&gt;Beslutet skall inte kunna överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett omhändertagande för vårdintygsundersökning mot den omhänder-&lt;br&gt;tagnes vilja är en frihetsberövande åtgärd. Det har därför bedömts lämp-&lt;br&gt;ligt att införa en begränsning i fråga om vilka läkare som får fatta beslut&lt;br&gt;om omhändertagande för sådana undersökningar som inte kan utföras&lt;br&gt;med patientens samtycke. Bestämmelsen i andra stycket jjärde meningen&lt;br&gt;innebär att ett sådant beslut får fattas endast av läkare som enligt beslut av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen har befogenhet till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) är&lt;br&gt;avsikten att ifrågavarande befogenhet i första hand skall ges till en över-&lt;br&gt;ordnad läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksamheten.&lt;br&gt;Av praktiska skäl kan det på vissa platser i landet och särskilt med&lt;br&gt;avseende på helger vara nödvändigt att göra avsteg från denna princip. I&lt;br&gt;regel skall den läkare som beslutar om omhändertagande för läkarunder-&lt;br&gt;sökning för vårdintyg också utföra undersökningen. Detta följer av att&lt;br&gt;beslutet får anses innebära ett ställningstagande till att undersökningen&lt;br&gt;skall genomföras. Som lagrådet anmärkt kan dock praktiska skäl i ett&lt;br&gt;enskilt fall motivera att en annan läkare genomför undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenheten att besluta om läkarundersökning i här avsedda fall behö-&lt;br&gt;ver inte avse en viss läkare utan kan knytas till innehav av bestämda&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;245&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tjänster. Läkare ur den krets som ges denna befogenhet skall också vara&lt;br&gt;behöriga att begära polishandräckning for att genomfora undersökningen&lt;br&gt;eller for att föra en patient till en sjukvårdsinrättning sedan ett vårdintyg&lt;br&gt;har utfärdats (47 § andra stycket 1 och 2). Det kan därför vara lämpligt att&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen underrättar vederbörande polismyndighet om sitt&lt;br&gt;beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är självfallet ytterst angeläget att ett omhändertagande för under-&lt;br&gt;sökning genomförs så hänsynsfullt och skonsamt mot patienten som om-&lt;br&gt;ständigheterna medger i det enskilda fallet. Det bör så långt möjligt vara&lt;br&gt;personal från primärvården eller den psykiatriska verksamheten som om-&lt;br&gt;besörjer omhändertagandet. Många gånger kan det vara lämpligt att perso-&lt;br&gt;nalen tar till sin hjälp personer från socialtjänsten eller andra människor&lt;br&gt;som patienten känner sedan tidigare och har förtroende för. Det bör&lt;br&gt;framhållas att det inte är tillåtet för vårdpersonal att utöva våld mot&lt;br&gt;patienten i detta sammanhang. Om det blir nödvändigt får polis anlitas.&lt;br&gt;Men om polisen måste anlitas bör naturligtvis vårdpersonalen vara närva-&lt;br&gt;rande vid omhändertagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om platsen för vårdintygsundersökningen har inte bedömts&lt;br&gt;nödvändiga. Sådana föreskrifter finns inte heller i LSPV. Som har fram-&lt;br&gt;hållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) bör man emellertid&lt;br&gt;försöka undvika att föra en patient med tvång till en vårdinrättning för&lt;br&gt;undersökning. Som uttalas vid 47 § kan det i många fall i stället vara&lt;br&gt;lämpligt att undersökningen utförs i patientens eget hem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som närmare kommer att framgå under 11 § skall det inte krävas något&lt;br&gt;vårdintyg för att den som redan är frivilligt intagen för psykiatrisk vård på&lt;br&gt;en vårdinrättning skall få ges tvångsvård där (konvertering). 1 dessa fall&lt;br&gt;görs således undantag från tvåläkarprövningen. Beslut om konvertering&lt;br&gt;skall dock följas av en snar domstolsprövning (12 §). Det skall inte heller&lt;br&gt;krävas något vårdintyg vid beslut om övergång från rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;till tvångsvård enligt 14 §. I tredje stycket i förevarande paragraf har tagits&lt;br&gt;in en bestämmelse om att vårdintyg inte får utfärdas för den som är&lt;br&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Bestäm-&lt;br&gt;melsen har ansetts behövlig för att klargöra att ett beslut om konvertering&lt;br&gt;får fattas endast i de situationer som anges i 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Vårdintyget får utfärdas endast i omedelbar anslutning till undersök-&lt;br&gt;ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-&lt;br&gt;ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och&lt;br&gt;12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-&lt;br&gt;skilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast&lt;br&gt;kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-&lt;br&gt;vård skall prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket första meningen får vårdintyg utfärdas endast i ome-&lt;br&gt;delbar anslutning till en läkarundersökning. Som följer av 4 § första styc-&lt;br&gt;ket skall det finnas sannolika skäl för att den undersökte får ges tvångs-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;246&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård. Detta överensstämmer med gällande rätt. Uttrycket sannolika skäl&lt;br&gt;har valts för att markera att sådana faktiska omständigheter skall ha&lt;br&gt;framkommit vid läkarundersökningen att man kan förmoda att förutsätt-&lt;br&gt;ningar för att ge tvångsvård föreligger. En högre grad av sannolikhet krävs&lt;br&gt;av naturliga skäl för att få utfärda vårdintyg än för att få påbörja undersök-&lt;br&gt;ningen. Som har nämnts under 4 § ingår bedömningen av om ett intyg&lt;br&gt;skall utfärdas i det första ledet i tvåläkarprövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket andra meningen skall ett vårdintyg innehålla ett&lt;br&gt;uttalande att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna är uppfyllda&lt;br&gt;för att ge den undersökte tvångsvård samt en redogörelse för den psykiska&lt;br&gt;störningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbe-&lt;br&gt;hovet. Några närmare föreskrifter om vad som därutöver skall stå i intyget&lt;br&gt;ges inte i lagen. Det bör ankomma på socialstyrelsen att fastställa formulär&lt;br&gt;för vårdintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket har jämkats redaktionellt i förhållande till lagrådsremis-&lt;br&gt;sens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att jävsbestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltnings-&lt;br&gt;lagen (1986:223) gäller även för läkare som utövar yrket enskilt. En&lt;br&gt;motsvarighet finns i 6 § LSPV. Syftet med jävsreglema är att garantera en&lt;br&gt;objektiv och opartisk handläggning. De täcker alla situationer då det finns&lt;br&gt;någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för opar-&lt;br&gt;tiskheten hos den som skall handlägga ett ärende. Den som känner till en&lt;br&gt;omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom, skall självmant ge det&lt;br&gt;till känna. Den som är jävig får inte handlägga ärendet, men får vidta&lt;br&gt;åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tredje stycket åligger det den läkare som har utfärdat ett vårdintyg&lt;br&gt;att se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där intag-&lt;br&gt;ningsfrågan skall prövas. När intyget kommer till inrättningen, får ett&lt;br&gt;ärende om ifrågasatt intagning av den undersökte anses anhängiggjort.&lt;br&gt;Bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 § tredje stycket LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter&lt;br&gt;undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till&lt;br&gt;vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-&lt;br&gt;ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett&lt;br&gt;beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra&lt;br&gt;dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för&lt;br&gt;psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat&lt;br&gt;vårdintyget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till lagrådsre-&lt;br&gt;missens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket första meningen har tagits in en föreskrift om att intag-&lt;br&gt;ning för psykiatrisk tvångsvård skall avgöras efter en undersökning av&lt;br&gt;patienten. Den bedömning av vårdbehovet och övriga förutsättningar för&lt;br&gt;tvångsvård som sker vid intagning utgör det andra ledet i tvåläkarpröv-&lt;br&gt;ningen. Intagningsfrågan skall avgöras skyndsamt och inte senare än&lt;br&gt;24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;247&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan krävas viss tid för att få tillfredsställande underlag för bedöm-&lt;br&gt;ning av förutsättningarna för tvångsvård. En föreskrift har därför tagits in&lt;br&gt;i första stycket andra meningen om att patienten efter beslut av tjänstgö-&lt;br&gt;rande läkare får hindras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intag-&lt;br&gt;ning avgjorts. Ett sådant beslut gäller alltså tills intagningsprövning har&lt;br&gt;skett, dvs. inte längre än 24 timmar. Under denna tid ges intagningsläka-&lt;br&gt;ren möjlighet att i anslutning till undersökning av patienten göra en&lt;br&gt;självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och förutsättning-&lt;br&gt;arna i övrigt för tvångsvård samt att inhämta kompletterande uppgifter av&lt;br&gt;den läkare som har utfärdat vårdintyget. Eventuellt behöver en kurator&lt;br&gt;kopplas in eller kontakt tas med anhöriga till patienten. Om patienten har&lt;br&gt;förts till vårdinrättningen med hjälp av polis och motsätter sig vård, kan&lt;br&gt;det bli nödvändigt att polisen stannar kvar på inrättningen tills ett kvar-&lt;br&gt;hållningsbeslut har fattats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut om kvarhållande kan behöva fattas under stark tidspress. Det&lt;br&gt;kan därför inte krävas att ett sådant beslut föregås av någon mer ingående&lt;br&gt;prövning. Ett vårdintyg och en förmodan att patienten inte frivilligt&lt;br&gt;stannar kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts bör&lt;br&gt;i princip kunna utgöra tillräcklig grund för beslut. Någon möjlighet att&lt;br&gt;överklaga ett beslut om kvarhållande har inte införts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2) får&lt;br&gt;patienten inte ges behandling mot sin vilja med stöd av enbart ett kvarhåll-&lt;br&gt;ningsbeslut. Tvångsbehandling med t. ex. ett neuroleptikum måste föregås&lt;br&gt;av ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller andra&lt;br&gt;tvångsåtgärder än som följer av kvarhållningsrätten får vidtas. Bestämmel-&lt;br&gt;serna i brottsbalken om nöd får självfallet tillämpas i utpräglade nödsi-&lt;br&gt;tuationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut i fråga om intagning får enligt första stycket tredje meningen&lt;br&gt;inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Ett intagningsbe-&lt;br&gt;slut på grundval av ett vårdintyg får alltså fattas senast under fjärde dygnet&lt;br&gt;efter dagen för intygets utfärdande. Detta innebär i enlighet med vad som&lt;br&gt;har anförts i den allmänna motiveringen en avsevärd förkortning av vård-&lt;br&gt;intygets giltighetstid jämfört med nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut i fråga om intagning för tvångsvård skall enligt andra stycket&lt;br&gt;första meningen fattas av chefsöverläkaren. Han skall enligt 39 § kunna&lt;br&gt;delegera uppgiften till en annan erfaren läkare med specialistkompetens&lt;br&gt;inom någon gren av psykiatrin. Det innebär att denne i princip skall vara&lt;br&gt;specialist i psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri eller rättspsykiatri. Det&lt;br&gt;finns inte något hinder mot att samme läkare beslutar både om kvarhållan-&lt;br&gt;de och intagning. Intagningsbeslutet får dock enligt andra stycket andra&lt;br&gt;meningen inte fattas av samme läkare som har utfärdat vårdintyget. Något&lt;br&gt;särskilt krav på oberoende mellan de båda läkarna skall däremot inte gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård fattas skall natur-&lt;br&gt;ligtvis förutsättningarna för sådan vård vara uppfyllda. Vid denna tid-&lt;br&gt;punkt är det således inte längre tillräckligt att det föreligger sannolika skäl&lt;br&gt;för att den undersökte har behov av psykiatrisk tvångsvård. Beslutet om&lt;br&gt;intagning innebär myndighetsutövning mot en enskild. Förvaltningslagens&lt;br&gt;regler om bl. a. tolk (8 §), beslutsmotivering (20 §) och underrättelse om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;248&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslut (21 §) blir härigenom tillämpliga när läkaren handlägger frågan om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård. Jag avser att återkomma till regeringen med&lt;br&gt;förslag till verkställighetsföreskrifter som innebär att intagningsbeslutet&lt;br&gt;och skälen härför skall dokumenteras i patientens journal.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvård efter beslut av rätten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;7 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att&lt;br&gt;denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om&lt;br&gt;intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-&lt;br&gt;ten om medgivande till sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för&lt;br&gt;tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan&lt;br&gt;form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och&lt;br&gt;den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på&lt;br&gt;vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård på grund av ett vårdintyg och läkares intagningsbeslut får&lt;br&gt;enligt lagförslaget pågå endast en kortare tid. Denna tid har av skäl som&lt;br&gt;angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bestämts till högst fyra&lt;br&gt;veckor. Bedöms det under detta skede att en patient bör ges tvångsvård&lt;br&gt;utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning skall chefsöverlä-&lt;br&gt;karen före utgången av fyraveckorstiden skriftligen ansöka hos länsrätten&lt;br&gt;om medgivande till sådan vård. En bestämmelse härom har tagits in i&lt;br&gt;första stycket. Bestämmelsen innebär att obligatorisk domstolsprövning&lt;br&gt;skall ske innan ett frihetsberövande får fortsätta utöver den inledande&lt;br&gt;vårdperioden. Den nämnda tiden på fyra veckor utgör en maximitid. Det&lt;br&gt;finns således inget hinder mot att ansökan om medgivande till tvångsvård&lt;br&gt;görs i början av denna tidsperiod. Detta kan vara lämpligt i vissa situatio-&lt;br&gt;ner, t. ex. om patienten vid tidpunkten för intagningen för tvångsvård&lt;br&gt;nyligen getts sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärden att ansöka hos länsrätten om medgivande till tvångsvård skall&lt;br&gt;kunna delegeras till en erfaren specialistkompetent läkare men inte till&lt;br&gt;någon annan läkare (se 39 §). Det förtjänar att påpekas att ansökan skall ha&lt;br&gt;kommit in till länsrätten inom den nämnda tiden på fyra veckor. Sker inte&lt;br&gt;detta upphör tvångsvården (se 28 §), och patienten får inte längre hållas&lt;br&gt;kvar på vårdinrättningen mot sin vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 ansökan skall enligt andra stycket anges vilka omständigheter som&lt;br&gt;utgör grunden för tvångsvården. En fyllig redovisning är av vikt för att&lt;br&gt;länsrätten skall få ett fullgott beslutsunderlag vid sin prövning. Det är inte&lt;br&gt;minst viktigt för att rätten skall kunna ta ställning till om det inte finns&lt;br&gt;någon annan form av stöd och behandling som kan vara tillräcklig och som&lt;br&gt;patienten kan acceptera. I ansökan skall därför även uppges vilka övervä-&lt;br&gt;ganden som gjorts rörande vård i annan form för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En redogörelse skall också lämnas för det stöd och den behandling som&lt;br&gt;planeras för patienten. Ju längre tid en patient ges tvångsvård, desto större&lt;br&gt;krav kan i regel ställas på den utredning som skall ligga till grund för&lt;br&gt;länsrättens prövning. Detta har markerats genom att det i fall som avses i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;249&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;denna paragraf skall lämnas en redogörelse för det stöd och den behand-&lt;br&gt;ling som planeras for patienten efter vistelsen på vårdenheten. Detta kan&lt;br&gt;ske t. ex. genom att till ansökan fogas den plan över behandlingen som&lt;br&gt;enligt 16 § skall upprättas så snart patienten har tagits in för tvångsvård.&lt;br&gt;Ansökan och redogörelsen skall genom länsrättens försorg delges patien-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den ansvarige läkaren finner att en patient inte kan närvara person-&lt;br&gt;ligen vid en muntlig förhandling, bör han underrätta länsrätten om detta.&lt;br&gt;Det kan lämpligen ske i samband med att en redogörelse enligt andra&lt;br&gt;stycket lämnas till rätten (jfr 37 §). Om en stödperson har utsetts för&lt;br&gt;patienten är det lämpligt att läkaren upplyser rätten om detta så att&lt;br&gt;stödpersonen kan meddelas om en muntlig förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-&lt;br&gt;vård. Om rätten bifaller ansökan, får tvångsvården pågå under högst fyra&lt;br&gt;månader, räknat från dagen för beslutet om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som utformats enligt lagrådets förslag, anger att länsrätten&lt;br&gt;alltid skall fatta beslut i frågan om fortsatt tvångsvård när en ansökan&lt;br&gt;gjorts enligt 7 §. Vidare föreskrivs om vårdtiden sedan rätten efter ansökan&lt;br&gt;enligt 7 § har beslutat att tvångsvård får ges. Den maximala tiden för sådan&lt;br&gt;vård utgör fyra månader. Vårdtiden räknas från dagen för beslutet om&lt;br&gt;intagning. Rättens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas (se&lt;br&gt;45 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättens prövning skall avse huruvida förutsättningarna för tvångsvård&lt;br&gt;är uppfyllda. I prövningen skall inte ingå att ta ställning till någon längsta&lt;br&gt;vårdtid. Det åligger emellertid chefsöverläkaren att under hela fyramåna-&lt;br&gt;dersperioden fortlöpande överväga om förutsättningarna alltjämt förelig-&lt;br&gt;ger (se 27 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har det ifrågasatts i vilken utsträckning en&lt;br&gt;läkare har befogenhet att på nytt besluta om intagning för tvångsvård&lt;br&gt;sedan domstol beslutat att sådan vård inte får ges. Som framgår av 33 §&lt;br&gt;avses läkaren inte vara behörig att överklaga länsrättens beslut beträffande&lt;br&gt;tvångsvård. Det har bl. a. på grund härav inte ansetts lämpligt att reglera&lt;br&gt;möjligheterna att ånyo besluta om intagning kort efter en domstolpröv-&lt;br&gt;ning. Det ligger emellertid i sakens natur att det för ett nytt intagningsbe-&lt;br&gt;slut i sådant fall måste krävas att nya omständigheter har tillkommit sedan&lt;br&gt;domstolens avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för&lt;br&gt;högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan&lt;br&gt;tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §&lt;br&gt;andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan på goda grunder antas att syftet med vården för de allra flesta&lt;br&gt;tvångsintagna patienter kommer att uppnås inom den föreskrivna längsta&lt;br&gt;vårdtiden på fyra månader från intagningen. För de fall där det finns&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;250&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;behov av en längre tids vård som är förenad med frihetsberövande och Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;annat tvång har öppnats en möjlighet till förlängning av tvångsvårdstiden. Bilaga 1&lt;br&gt;Av första stycket första meningen följer att förlängning kräver en ny dom-&lt;br&gt;stolsprövning. Denna prövning skall avse om förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård alltjämt består och i så fall för hur lång tid vården längst får pågå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bör det&lt;br&gt;ställas krav på en ny kvalificerad bedömning av patientens situation inför&lt;br&gt;en eventuell förlängning av tiden for tvångsvård. Det har bl. a. för dessa&lt;br&gt;fall i 37 § föreskrivits att länsrätten vid muntlig förhandling vid behov&lt;br&gt;skall höra lämplig sakkunnig. Med lämplig sakkunnig avses i första hand&lt;br&gt;en psykiater, men det kan också vara en psykolog, socionom eller någon&lt;br&gt;annan som har särskild sakkunskap. I sammanhanget kan pekas på be-&lt;br&gt;stämmelsen i 42 § om förordnande för viss tid av särskilda sakkunniga att&lt;br&gt;bistå rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket andra meningen slås fast att medgivande till förlängning&lt;br&gt;får lämnas för högst sex månader åt gången. På förslag av lagrådet har&lt;br&gt;bestämmelsen kompletterats med att förlängningen räknas från prövnings-&lt;br&gt;tillfället. För förlängning krävs givetvis att tvångsvårdsförutsättningarna&lt;br&gt;alltjämt är för handen. Den nämnda tiden utgör en maximitid. Risken för&lt;br&gt;hospitalisering måste särskilt beaktas i förlängningsfallen. När förlängning&lt;br&gt;medges får maximitiden sex månader inte tillämpas slentrianmässigt. Den&lt;br&gt;är avsedd att utnyttjas endast i sådana mindre vanliga fall där tvångsvår-&lt;br&gt;den redan har pågått under lång tid och en förbättring av patientens&lt;br&gt;psykiska tillstånd ter sig avlägsen. Det förutsätts för vissa undantagsfall att&lt;br&gt;medgivande till förlängning kan lämnas mer än en gång. Om någon för-&lt;br&gt;längning inte medges, upphör tvångsvården omedelbart, även om den&lt;br&gt;tidigare medgivna vårdtiden inte har gått till ända.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket första meningen skall en ansökan om förlängning ha&lt;br&gt;kommit in till länsrätten inom den längsta tid som gäller för tvångsvården&lt;br&gt;enligt senaste domstolsbeslut. I annat fall upphör tvångsvården (se 28 §),&lt;br&gt;och patienten får inte hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Av&lt;br&gt;andra stycket andra meningen följer att ansökan skall innehålla skälen för&lt;br&gt;ett förlängningsbeslut och att det till ansökan skall fogas en redogörelse för&lt;br&gt;vårdplaneringen rörande patienten. Avsikten är att ställa minst samma&lt;br&gt;krav på en ansökan om förlängning som på en ansökan enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får&lt;br&gt;tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,&lt;br&gt;skall vården upphöra omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen, som har utformats enligt lagrådets förslag, innebär att&lt;br&gt;tvångsvården fortsätter och att patienten bl. a. får hållas kvar på vårdin-&lt;br&gt;rättningen tills länsrätten har beslutat i anledning av en där gjord ansökan&lt;br&gt;om medgivande till tvångsvård. En förutsättning för detta är dock att&lt;br&gt;ansökan har kommit in till länsrätten inom den föreskrivna tidsfristen.&lt;br&gt;Som framgår av 35 § skall mål om tvångsvård prövas skyndsamt och i regel&lt;br&gt;företas till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan kom in.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;251&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om en ansökan om förlängning av vårdtiden har lämnats in till&lt;br&gt;rätten, skall chefsöverläkaren fortlöpande överväga om förutsättningarna&lt;br&gt;för tvångsvård alltjämt föreligger. Om denne innan rätten avgör målet&lt;br&gt;beslutar att vården skall upphöra, skall rätten inte göra någon prövning i&lt;br&gt;sak. Som lagrådet framhållit måste chefsöverläkaren för sådant fall under-&lt;br&gt;rätta domstolen så att ärendet kan avskrivas från vidare handläggning där.&lt;br&gt;Eftersom detta följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer har en i&lt;br&gt;lagrådsremissen föreslagen regel om att ansökan upphör att gälla i den&lt;br&gt;berörda situationen fått utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med lagrådets förslag anges i tydlighetens intresse i paragrafen&lt;br&gt;att tvångsvården upphör omedelbart, om rätten avslår en ansökan enligt 7&lt;br&gt;eller 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig&lt;br&gt;psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,&lt;br&gt;utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats, besluta om tvångsvård när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 11 — 13 §§ regleras frågan om konvertering. Med konvertering avses att en&lt;br&gt;patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i&lt;br&gt;frivillig form förs över till psykiatrisk tvångsvård. Frågan har ingående&lt;br&gt;behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4). Förslaget i lagråds-&lt;br&gt;remissen har vidhållits i sak men lagtexten har jämkats redaktionellt med&lt;br&gt;anledning av lagrådsgranskningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet enligt första stycket att en patient skall vara intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård medför att bestämmelserna om&lt;br&gt;konvertering inte tillämpas på patienter som får enbart somatisk sjuk-&lt;br&gt;husvård eller på patienter som erhåller öppen vård. Om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård skulle bli aktuell för sådana patienter, kan beslut om det fattas på&lt;br&gt;grundval av vårdintyg i den ordning som anges i 4 —6 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ett konverteringsbeslut krävs enligt punkt 1 att förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård i 3 § föreligger. Detta innebär att patienten skall lida av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning samt på grund av sitt psykiska tillstånd och sina&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att han är intagen på&lt;br&gt;en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Vidare skall patienten motsätta&lt;br&gt;sig den behövliga vården eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart&lt;br&gt;sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konvertering kan med hänsyn till den sistnämnda förutsättningen aktu-&lt;br&gt;aliseras främst när en patient som är intagen för vård i frivillig form enligt&lt;br&gt;HSL ger uttryck för att han vill lämna sjukvårdsinrättningen trots att han&lt;br&gt;oundgängligen behöver vården där. Ställning måste då omgående tas till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;252&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om tvångsvård skall beslutas. Utan konverteringsbeslut får patienten inte&lt;br&gt;hindras att lämna sjukvårdsinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 anges som ytterligare förutsättning för ett konverteringsbeslut&lt;br&gt;att patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan. Förutsättningarna i punkterna&lt;br&gt;1 och 2 skall vara uppfyllda samtidigt. Farebedömningen i konverterings-&lt;br&gt;fall skall avse risken för allvarlig skada. Som typexempel kan nämnas risk&lt;br&gt;för självmord eller risk för våldsbrott mot annan. Risken skall föreligga till&lt;br&gt;följd av en allvarlig psykisk störning hos patienten. Med skada avses&lt;br&gt;främst fysisk skada, men också psykiska lidanden som personer i patien-&lt;br&gt;tens omgivning kan utsättas för genom t. ex. hot eller trakasserier omfat-&lt;br&gt;tas. Däremot avses inte skada på egendom eller annan ekonomisk skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att regleringen i 6 § om intagning för tvångsvård&lt;br&gt;inte gäller i konverteringsfallen. Detta innebär att bestämmelserna om&lt;br&gt;vårdintyg och kvarhållningsrätt inte tillämpas liksom att någon tvåläkar-&lt;br&gt;prövning inte skall ske i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverlä-&lt;br&gt;karen skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka&lt;br&gt;hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-&lt;br&gt;terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bestämmelsen i paragrafens första mening föreskrivs av skäl som har&lt;br&gt;angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4) att ett läkarbeslut om&lt;br&gt;konvertering skall följas av en snar domstolsprövning. Chefsöverläkaren&lt;br&gt;skall skyndsamt och senast inom fyra dagar från beslutet skriftligen ansöka&lt;br&gt;hos länsrätten om medgivande till tvångsvård i konverteringsfall. Ansökan&lt;br&gt;skall ha kommit in till länsrätten inom den nämnda tiden. I annat fall&lt;br&gt;förfaller konverteringsbeslutet och patienten får inte hållas kvar mot sin&lt;br&gt;vilja på sjukvårdsinrättningen. Paragrafens första mening har ändrats&lt;br&gt;redaktionellt i förhållande till vad som föreslogs i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidsfristen på fyra dagar är bestämd med beaktande av att viss tid&lt;br&gt;behövs för postgång och att det kan vara svårt att hinna förbereda ansök-&lt;br&gt;ningshandlingar samma dag som ett konverteringsbeslut fattas, t. ex. om&lt;br&gt;detta sker under en helg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärden att ansöka om medgivande till fortsatt tvångsvård kan delege-&lt;br&gt;ras till en erfaren specialistkompetent läkare men inte till någon annan&lt;br&gt;läkare (se 39 §). Om det finns särskilda skäl får uppgiften att besluta om&lt;br&gt;konvertering enligt 11 § delegeras utan någon sådan begränsning. Konver-&lt;br&gt;teringsbeslut kan nämligen behöva fattas i brådskande situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen i andra meningen till 7 § andra stycket innebär att chefs-&lt;br&gt;överläkaren i en ansökan om medgivande till tvångsvård skall ange de&lt;br&gt;omständigheter som utgör grunden för tvångsvården och vilka övervägan-&lt;br&gt;den som har gjorts rörande vård i annan form för patienten. Han skall&lt;br&gt;också redogöra för det stöd och den behandling som planeras för patienten&lt;br&gt;under och efter vistelsen på vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;253&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 §&lt;br&gt;fortsätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för&lt;br&gt;chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas&lt;br&gt;samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, vars lydelse har jämkats i förhållande till lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag, slås fast att tvångsvården vid konvertering under förutsättning att&lt;br&gt;rätten lämnar medgivande till fortsatt vård får pågå under högst fyra&lt;br&gt;månader. Tiden räknas från dagen för läkarbeslutet om konvertering enligt&lt;br&gt;H§-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen innehåller en hänvisning till vad som gäller vid fortsatt&lt;br&gt;tvångsvård enligt 9 §. Tvångsvårdstiden kan således förlängas enligt sam-&lt;br&gt;ma regler som gäller vid intagning grundad på vårdintyg och läkarbeslut&lt;br&gt;enligt 6 §. Hänvisningen innebär också att tvångsvården så som anges i&lt;br&gt;10 § får pågå i avvaktan på att rätten beslutar i anledning av ansökningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt denna lag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen&lt;br&gt;(1991:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet&lt;br&gt;där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats,&lt;br&gt;besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 §&lt;br&gt;föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. I stället&lt;br&gt;tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna&lt;br&gt;paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen gäller för de patienter som är frihetsberövade med anledning&lt;br&gt;av brott och som ges rättspsykiatrisk vård. Paragrafen har utformats&lt;br&gt;redaktionellt på motsvarande sätt som 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När frihetsberövandet skall upphöra kan det självfallet vara så att förut-&lt;br&gt;sättningarna enligt 3 § för att ge patienten psykiatrisk tvångsvård är upp-&lt;br&gt;fyllda. En föreskrift om att chefsöverläkaren får besluta om sådan vård&lt;br&gt;utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats har därför tagits in i första&lt;br&gt;stycket. De kategorier som här avses är som framgår av 15 § lagen om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård anhållna, häktade eller intagna på en enhet för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning eller i en kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att beslutsförfarandet enligt 6 § inte gäller när&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård övergår till tvångsvård. I stället skall länsrättens&lt;br&gt;medgivande sökas i dessa fall på samma sätt som vid konvertering, vilket&lt;br&gt;framgår av hänvisningen till 12 §. Föreskrifterna i 13 § skall tillämpas när&lt;br&gt;det gäller maximum för vårdtidens längd, vilket innebär fyra månader från&lt;br&gt;dagen för chefsöverläkarens beslut samt möjlighet till förlängning i samma&lt;br&gt;ordning som anges i 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;254&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en bestämmelse om var psykiatrisk tvångsvård får&lt;br&gt;ges. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att tvångsvård kräver intag-&lt;br&gt;ning på en sjukvårdsinrättning enligt 3 §. Som har framhållits i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen (avsnitt 3.5.1) bör inriktningen vara att avveckla&lt;br&gt;mentalsjukhus av traditionell typ. I första hand bör tvångsvård ges på&lt;br&gt;sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med somatisk vård.&lt;br&gt;Detta är ofta fallet vid länssjukhus och länsdelssjukhus. Av skäl som har&lt;br&gt;framförts i den allmänna motiveringen har det inte ansetts lämpligt att&lt;br&gt;införa närmare bestämmelser i lagstiftningen om vilka vårdenheter som&lt;br&gt;får ta emot patienter för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges att tvångsvård ges på en landstingskommunal sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning. Av 1 § tredje stycket följer att sådan vård även får ges på&lt;br&gt;en sjukvårdsinrättning som drivs av en kommun som inte ingår i en&lt;br&gt;landstingskommun. Däremot får intagning för psykiatrisk vård med tvång&lt;br&gt;inte ske på en enskild institution. Det går inte heller att fora över en&lt;br&gt;patient till en enskild institution sedan intagning har skett. Det är emeller-&lt;br&gt;tid inte uteslutet att en patient som ges tvångsvård på en kommunal&lt;br&gt;inrättning får tillstånd att uppehålla sig utanför inrättningens område t. ex.&lt;br&gt;för att vistas på en institution som drivs i enskild regi (se 25 §). Patienten&lt;br&gt;anses i sådant fall fortfarande som intagen på den kommunala inrättning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns naturligtvis inget hinder mot att psykiatrisk tvångsvård ges på&lt;br&gt;en annan sjukvårdsenhet än en psykiatrisk. En patient med t. ex. akut&lt;br&gt;hjärtinfarkt och psykos eller svår kroppsskada i kombination med en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning kan inledningsvis vara i behov av vård på en&lt;br&gt;medicinsk eller kirurgisk avdelning och samtidigt i behov av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. En for psykiatrisk vård ansvarig läkare kan i sådant fall&lt;br&gt;besluta att patienten kan intas och tillfälligt vårdas på en somatisk enhet.&lt;br&gt;Denne läkare har självfallet ansvar for den psykiatriska vården medan en&lt;br&gt;annan läkare på den somatiska enheten har ansvar för den somatiska&lt;br&gt;vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan vilken sjukvårdsinrättning en patient skall tas in&lt;br&gt;på, får de principer tillämpas som gäller for övrig hälso- och sjukvård. Ett&lt;br&gt;beslut om att intagningen skall ske på en viss inrättning går inte att&lt;br&gt;överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 1 § första stycket följer att föreskrifterna i 2 a § HSL gäller for&lt;br&gt;innehållet och utformningen av psykiatrisk tvångsvård. Dessa bestämmel-&lt;br&gt;ser anger i några punkter vad som kännetecknar en god vård, och de skall&lt;br&gt;tillämpas på tvångsvård i den mån inte annat följer av förevarande lag, i&lt;br&gt;första hand avsnittet som omfattar 16 — 26 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten&lt;br&gt;har tagits in for tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i&lt;br&gt;samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med&lt;br&gt;dennes närstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd&lt;br&gt;från socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket första meningen anges att en behandlingsplan skall upprät-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;255&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tas snarast efter det att patienten har tagits in för tvångsvård. Behandlings-&lt;br&gt;planen syftar till att säkerställa att tvångsvården bedrivs med sikte på att&lt;br&gt;patienten så snart det går skall kunna ta ansvar för sig själv, vid behov med&lt;br&gt;stöd i frivilliga former från den psykiatriska verksamheten eller exempel-&lt;br&gt;vis socialtjänsten. Av planen bör därför framgå patientens behandlingsbe-&lt;br&gt;hov och personliga förhållanden. Planen bör också så långt möjligt belysa&lt;br&gt;patientens behov av arbete, utbildning eller annan sysselsättning samt&lt;br&gt;behov av bostad. Planen skall givetvis kunna anpassas efter de förändring-&lt;br&gt;ar som kan inträffa under den tid patienten vårdas på inrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planen skall enligt första stycket andra och tredje meningarna så långt&lt;br&gt;möjligt upprättas i samråd med patienten och, när det är lämpligt, med&lt;br&gt;hans närstående. Det är nämligen viktigt att patienten i den mån hans&lt;br&gt;psykiska tillstånd medger det själv får ge sin mening till känna och delta i&lt;br&gt;planeringen av vården. Det är också viktigt att anhöriga och andra perso-&lt;br&gt;ner som står patienten nära får möjlighet att delta i behandlingsplanering-&lt;br&gt;en. Någon gång kan dock en sådan kontakt med de närstående vara mindre&lt;br&gt;lämplig av rena behandlingsskäl, åtminstone för en tid. Det är främst när&lt;br&gt;patienten motsätter sig en kontakt med de anhöriga som det av behand-&lt;br&gt;lingsmässiga skäl finns anledning att underlåta en sådan. Bestämmelsen i&lt;br&gt;första stycket tredje meningen har därför inte gjorts ovillkorlig i detta&lt;br&gt;hänseende. Det bör här påpekas att sekretesslagens bestämmelser medför&lt;br&gt;vissa begränsningar när det gäller frågan om en nära anhörig eller annan&lt;br&gt;närstående skall informeras eller ges tillfälle att samråda med personalen i&lt;br&gt;behandlingsplaneringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man bör i god tid planera för det stöd och den behandling som patienten&lt;br&gt;kan behöva efter vistelsen på vårdinrättningen. En bestämmelse om att&lt;br&gt;utredning skall ske i samråd med patienten för att klarlägga om denne har&lt;br&gt;behov av stöd från socialtjänsten har därför tagits in i andra stycket. En&lt;br&gt;kontakt med socialtjänsten förutsätter givetvis att patienten är införstådd&lt;br&gt;med detta. I vissa fall kan det finnas behov av att andra myndigheter eller&lt;br&gt;organ kontaktas, t. ex. arbetsförmedlingen eller omsorgsnämnden. Även&lt;br&gt;vid kontakter med myndigheter måste naturligtvis sekretesslagens bestäm-&lt;br&gt;melser iakttas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum&lt;br&gt;med patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens&lt;br&gt;närstående när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av&lt;br&gt;chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå&lt;br&gt;syftet med tvångsvården enligt 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) skall en&lt;br&gt;tvångsintagen patient få vård och behandling under samma etiska och&lt;br&gt;vetenskapliga betingelser som andra sjuka personer. HSL:s grundläggande&lt;br&gt;bestämmelser om respekt för patientens självbestämmande och integritet&lt;br&gt;gäller också som princip för den vård som sker med tvång. Patientens&lt;br&gt;önskemål skall därför respekteras så långt det är möjligt. Hans utsatta&lt;br&gt;ställning gör det särskilt viktigt att vården och behandlingen sker i former&lt;br&gt;som inkräktar så litet som möjligt på hans integritet. En läkares skyldighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;256&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att ge adekvat behandling regleras i allmänna läkarinstruktionen. Enligt&lt;br&gt;denna åligger det varje läkare att i överensstämmelse med vetenskap och&lt;br&gt;beprövad erfarenhet meddela en patient de råd och, såvitt möjligt, den&lt;br&gt;behandling som patientens tillstånd fordrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller i Första stycket första meningen en erinran om att&lt;br&gt;samråd skall ske med patienten om den behandling som patienten skall ges&lt;br&gt;under vårdtiden. Kravet på ett samrådsförfarande har emellertid inte&lt;br&gt;gjorts ovillkorligt. Det måste bli patientens psykiska tillstånd som avgör&lt;br&gt;när ett sådant förfarande får underlåtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samråd skall enligt första stycket andra meningen ske med patientens&lt;br&gt;närstående när det är lämpligt. Motsätter sig patienten en kontakt med de&lt;br&gt;närstående bör man avstå från att kontakta dem. I vissa brådskande&lt;br&gt;situationer kan det vidare vara omöjligt att kontakta någon närstående&lt;br&gt;innan behandling sätts in. Som har uttalats vid 16 § medför bestämmelser-&lt;br&gt;na i sekretesslagen vissa begränsningar när det gäller frågan om en närstå-&lt;br&gt;ende skall informeras eller ges tillfälle att samråda med vårdpersonalen i&lt;br&gt;behandlingsfrågor. Med närstående avses främst nära anhöriga, t. ex. ma-&lt;br&gt;ke/maka, sambo, föräldrar, barn och syskon. Det bör naturligtvis i regel&lt;br&gt;vara tillräckligt att någon av de närstående kontaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt för resultatet av vården att den kan genomföras i en&lt;br&gt;atmosfär av samförstånd och samverkan mellan vårdpersonalen och pati-&lt;br&gt;enten. För fall när enighet likväl inte kan nås om behandlingen föreskrivs i&lt;br&gt;första stycket tredje meningen i paragrafen att chefsöverläkaren ytterst&lt;br&gt;avgör frågan. Avsikten är inte att denne skall besluta i frågan vid varje&lt;br&gt;tillfälle som patienten under pågående behandlingsperiod skall ges t. ex. en&lt;br&gt;viss medicinering, utan bestämmelsen tar sikte på mer övergripande be-&lt;br&gt;handlingsbeslut som ger befogenhet för övrig vårdpersonal att genomföra&lt;br&gt;de vårdåtgärder som följer av ett sådant beslut. Av 39 § första stycket följer&lt;br&gt;att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren specialistkompetent läkare&lt;br&gt;att fatta beslut av detta slag. Bestämmelsen om behandlingen avser natur-&lt;br&gt;ligtvis inte olika slag av åtgärder i ordnings-, kontroll- eller säkerhetssyfte&lt;br&gt;som regleras särskilt i 19 — 24 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller en allmänt formulerad regel som erinrar om att&lt;br&gt;behandlingen skall hållas inom den ram som framgår av syftet med tvångs-&lt;br&gt;vården enligt 2 §. Bestämmelsen omfattar alla psykiatriska behandlingsåt-&lt;br&gt;gärder. Somatisk behandling åsyftas däremot inte. Kravet på att anpass-&lt;br&gt;ning skall ske till tvångsvårdens beskrivna syfte gäller såväl arten som&lt;br&gt;omfattningen och varaktigheten av behandlingsåtgärderna. I det enskilda&lt;br&gt;fallet får således en behandlingsåtgärd inte vara mer ingripande än som är&lt;br&gt;försvarbart med hänsyn till det i lagen angivna ändamålet med tvångsvår-&lt;br&gt;den, nämligen att tillgodose patientens oundgängliga behov av sådan vård&lt;br&gt;som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning och göra det möjligt för&lt;br&gt;patienten att medverka till vidare behandling på frivillig grund. För varje&lt;br&gt;behandlingsåtgärd gäller naturligtvis dessutom kravet på att åtgärden skall&lt;br&gt;vara förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den föreslagna&lt;br&gt;bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen, bl. a. i anslutning&lt;br&gt;till överväganden rörande depåbehandling med läkemedel under tvångs-&lt;br&gt;vård (avsnitt 3.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;257&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är i vad mån en patient som är intagen på en vårdin-&lt;br&gt;rättning för psykiatrisk tvångsvård också kan ges somatisk behandling.&lt;br&gt;Motsätter sig patienten en sådan behandling kan självfallet svåra gräns-&lt;br&gt;dragningsproblem uppstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningen skulle de av beredningen föreslagna föreskrif-&lt;br&gt;terna om medicinsk behandling av patienten gälla inte bara psykiatrisk&lt;br&gt;behandling utan även behandling vid kroppssjukdomar. Innebörden härav&lt;br&gt;skulle vara att somatisk behandling mot patientens vilja skulle få ges vid&lt;br&gt;allvarlig fara för patientens liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt HSL förutsätter vården i princip samtycke av patienten, och&lt;br&gt;något stöd för påtvingade kroppsliga ingrepp finns alltså inte där. En&lt;br&gt;patient som ges vård i frivillig form enligt HSL kan därför motsätta sig att&lt;br&gt;en viss vårdåtgärd vidtas och när som helst avbryta en påbörjad behand-&lt;br&gt;ling. Om en patient är medvetslös eller omtöcknad eller av annan orsak är&lt;br&gt;ur stånd att ge ett rättsligt giltigt tillstånd till en behandling, som bedöms&lt;br&gt;vara nödvändig med hänsyn till hans hälsotillstånd, anses denna emeller-&lt;br&gt;tid kunna genomföras ändå (prop. 1981/82:97 s. 118). Det sistnämnda&lt;br&gt;torde förutsätta att det inte är känt att patienten skulle ha motsatt sig&lt;br&gt;behandlingen. Av intresse i detta sammanhang är också brottsbalkens&lt;br&gt;bestämmelser om nöd (24 kap. 4 och 5 §§). Enligt dessa skall den som för&lt;br&gt;att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av&lt;br&gt;annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från ansvar, om gärningen, med&lt;br&gt;hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas någon annan och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. I vad mån en handling&lt;br&gt;skall anses försvarlig och därmed faller under brottsbalkens nödregler&lt;br&gt;beror följaktligen på en avvägning mellan å ena sidan de intressen som&lt;br&gt;kränks genom handlingen och å andra sidan de intressen för vars tillgodo-&lt;br&gt;seende handlingen behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdåtgärder som företas trots att patienten motsatt sig dem innebär ett&lt;br&gt;allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Detta gäller självfallet även&lt;br&gt;om en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård skulle ges somatisk behandling mot sin vilja. Samhället har&lt;br&gt;emellertid åtagit sig ett särskilt ansvar för de personer som omhändertagits&lt;br&gt;med tvång på en vårdinrättning. Det bör därför inte råda någon tvekan om&lt;br&gt;att livräddande åtgärder får vidtas mot patientens vilja. Om somatisk&lt;br&gt;behandling även i övrigt kan ges i fall av fara för hälsan, torde få bedömas&lt;br&gt;från fall till fall. En allvarlig psykisk störning kan t. ex. vara direkt orsakad&lt;br&gt;av en svår somatisk sjukdom och en somatisk behandlingsåtgärd kan då&lt;br&gt;tänkas vara ofrånkomlig. Av betydelse för ställningstagandet i särskilda&lt;br&gt;fall bör vara bl. a. patientens psykiska tillstånd, den somatiska sjukdomens&lt;br&gt;art och den typ av åtgärd det gäller. Nödrätten torde inte kunna utnyttjas&lt;br&gt;annat än om hälsofaran är verkligt allvarlig och överhängande. Jag vill&lt;br&gt;erinra om att en ingående diskussion har förts i prop. 1983/84:148 beträf-&lt;br&gt;fande frågan om möjligheterna att tillföra någon som är tvångsintagen på&lt;br&gt;institution näring eller vätska mot hans vilja. Därvid har också berörts&lt;br&gt;etiska problem gällande vårdpersonalens skyldigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad som har anförts anser jag att man inte uppnår&lt;br&gt;någon väsentlig precisering genom en lagregel av den typ som socialbered-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;258&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen tänkt sig att utnyttja för att bestämma under vilka förutsättningar&lt;br&gt;en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård får ges somatisk behandling mot sin vilja. Enligt min mening finns&lt;br&gt;inte i förevarande ärende något tillfredsställande underlag för att föreslå&lt;br&gt;någon särskild reglering i frågan. Problemet får som hittills i förekomman-&lt;br&gt;de fall lösas med utgångspunkt i sådana allmänna principer som har&lt;br&gt;nämnts i det föregående. Inte heller anser jag det lämpligt att i en psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvårdslagstiftning ge regler om vårdpersonalens ansvar i olika&lt;br&gt;tänkbara situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller&lt;br&gt;den del av inrättningen där han skall vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta&lt;br&gt;om inskränkningar beträffande besök hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första stycket har viss motsvarighet i 13 § LSPV. Patienten&lt;br&gt;kan hindras att lämna vårdinrättningens område eller en del av inrättning-&lt;br&gt;en genom inlåsning eller på annat sätt, t. ex. med hjälp av vårdpersonal.&lt;br&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) är inte&lt;br&gt;avsikten att låsningsmöjligheten skall utnyttjas kontinuerligt utan endast i&lt;br&gt;den utsträckning som det är nödvändigt för att hindra patienten från att&lt;br&gt;avvika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att låsa om en patient tar sikte på den vårdavdelning eller&lt;br&gt;motsvarande där han vårdas eller själva vårdinrättningens område. Pati-&lt;br&gt;entens rörelsefrihet får däremot enligt denna bestämmelse inte begränsas&lt;br&gt;genom inlåsning i enbart det rum där patienten vistas. I 20 § anges förut-&lt;br&gt;sättningarna för inlåsning på rummet eller annat avskiljande av en patient&lt;br&gt;från övriga patienter. Det föreligger självfallet inget hinder mot att patien-&lt;br&gt;ten ges möjlighet att låsa om sig själv, t. ex. på natten. I så fall kan det vara&lt;br&gt;fråga om lås som vårdpersonalen vid behov kan öppna utifrån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket, där en smärre språklig förändring gjorts i&lt;br&gt;förhållande till lagrådsremissens förslag, innebär att beslut kan fattas om&lt;br&gt;att en patient inte får ta emot besök. Ett sådant beslut bör avse en viss&lt;br&gt;bestämd besökande eller vissa besökande och bör i regel kunna avse en&lt;br&gt;angiven tid. I vissa situationer kan det bli aktuellt att besluta om andra&lt;br&gt;typer av inskränkningar beträffande besök hos en patient, t. ex. att en&lt;br&gt;besökande inte skall lämnas ensam med patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att föreskriften i andra stycket skall komma till användning i&lt;br&gt;undantagssituationer. Det har därför föreslagits att en begränsning beträf-&lt;br&gt;fande besök skall få ske endast om det behövs från behandlingssynpunkt.&lt;br&gt;Beslut kan fattas även om patienten motsätter sig det. Chefsöverläkaren&lt;br&gt;avses kunna delegera denna uppgift till en annan läkare. Jag avser att&lt;br&gt;senare återkomma till regeringen med förslag till verkställighetsföreskrifter&lt;br&gt;som innebär att denna typ av beslut och skälen härför skall dokumenteras i&lt;br&gt;patientens journal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar&lt;br&gt;sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;259&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den&lt;br&gt;tid patienten hålls fastspänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas&lt;br&gt;fastspänd längre än som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan&lt;br&gt;dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som ändrats redaktionellt i förhållande till lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag, regleras förutsättningarna för fastspänning med bälte eller annan&lt;br&gt;liknande mekanisk anordning. Som har nämnts i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.5.2) finns det flera olika typer av bältesliknande fixerings-&lt;br&gt;anordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fastspänning får enligt första stycket tillgripas endast vid omedelbar fara&lt;br&gt;för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Bestämmel-&lt;br&gt;sen tar sikte främst på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan&lt;br&gt;bemästras på något annat sätt än genom att patienten spänns fast med&lt;br&gt;bälte. Det skall vara fråga om risk för en allvarlig fysisk skada. Fastspän-&lt;br&gt;ning får självfallet aldrig tillgripas i bestraffningssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att spänna fast en patient med bälte skall i princip alltid vara en&lt;br&gt;kortvarig åtgärd, som snarast bör ersättas med andra insatser. Otillräckliga&lt;br&gt;personalresurser får t. ex. inte medföra att patienten hålls fastspänd en&lt;br&gt;längre tid än som är absolut nödvändigt med hänsyn till faresituationen.&lt;br&gt;Bälte bör inte användas längre än någon eller högst några timmar. Det är&lt;br&gt;viktigt att patienten inte lämnas ensam medan han är fastspänd. En&lt;br&gt;föreskrift har därför tagits in om att vårdpersonal skall vara närvarande&lt;br&gt;under den tid patienten hålls fastspänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär att en patient i vissa extrema&lt;br&gt;undantagssituationer får spännas fast med bälte mer än några timmar.&lt;br&gt;Förutsättningarna för fastspänning i första stycket skall givetvis vara upp-&lt;br&gt;fyllda för att få spänna fast en patient annat än kortvarigt. Dessutom&lt;br&gt;tillkommer krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas&lt;br&gt;endast i fall där risken för allvarlig skada är överhängande någon tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tredje stycket är det chefsöverläkaren som beslutar om att en&lt;br&gt;patient skall spännas fast med bälte. Han avses kunna delegera uppgiften&lt;br&gt;att besluta enligt första stycket till en annan läkare med stöd av 39 §. Ett&lt;br&gt;beslut om bältesläggning kan nämligen ofta behöva fattas i brådskande&lt;br&gt;situationer. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;3.5.2) bör emellertid vidtagna åtgärder alltid rapporteras till chefsöverlä-&lt;br&gt;karen. Givet är att en läkares beslut om fastspänning får verkställas av&lt;br&gt;annan vårdpersonal. Det har ansetts lämpligt att socialstyrelsen utan&lt;br&gt;dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket. Om en patient hålls&lt;br&gt;fastspänd under lång tid, bör styrelsen fortlöpande hållas underrättad om&lt;br&gt;detta. I sammanhanget bör nämnas bestämmelsen i 49 § om att chefsöver-&lt;br&gt;läkaren skall åläggas att fortlöpande lämna socialstyrelsen uppgifter om&lt;br&gt;åtgärder som vidtagits enligt denna lag, bl. a. fastspänning med bälte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är&lt;br&gt;nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande&lt;br&gt;beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;260&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett&lt;br&gt;nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första&lt;br&gt;stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild&lt;br&gt;mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under&lt;br&gt;fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket första meningen anges att en patient får hållas avskild från&lt;br&gt;andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att patienten&lt;br&gt;genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de&lt;br&gt;andra patienterna. En patient kan hållas avskild från andra patienter på ett&lt;br&gt;rum, antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Avsik-&lt;br&gt;ten är att avskiljande skall komma till användning endast i rena undan-&lt;br&gt;tagssituationer och då främst i skyddssyfte. Det är således inte tillåtet med&lt;br&gt;rutinmässig isolering, t. ex. under natten. Avskiljande får naturligtvis hel-&lt;br&gt;ler aldrig tillgripas i bestraffningssyfte. Som har framhållits i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 3.5.2) bör man alltid noga pröva möjligheterna att&lt;br&gt;med personalinsatser uppnå det syfte som en isoleringsåtgärd avser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom avskiljande av en patient från andra patienter är en starkt&lt;br&gt;integritetskränkande åtgärd, bör den avslutas så snart det är möjligt. Det&lt;br&gt;bör därför fortlöpande prövas om ett beslut om avskiljande kan hävas.&lt;br&gt;Den längsta tiden för en sådan åtgärd har enligt första stycket andra&lt;br&gt;meningen bestämts till åtta timmar. Anses det nödvändigt att åtgärden&lt;br&gt;består därutöver krävs ett nytt beslut. En föreskrift om detta har tagits in i&lt;br&gt;första stycket tredje meningen. Ett beslut om förlängning får fattas flera&lt;br&gt;gånger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut om avskiljande får enligt andra stycket avse en bestämd tid&lt;br&gt;som överstiger åtta timmar. Hänvisningen till första stycket innebär att&lt;br&gt;förutsättningarna för avskiljande enligt detta stycke skall vara uppfyllda&lt;br&gt;för att få besluta om avskiljande enligt andra stycket. Dessutom tillkom-&lt;br&gt;mer krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen tar sikte på vissa extrema fall&lt;br&gt;då patientens situation är så svår att ett avskiljande måste ske för en längre&lt;br&gt;tid än några dagar. Detta torde behövas endast i särpräglade undantagsfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut om avskiljande fattas enligt tredje stycket första meningen av&lt;br&gt;chefsöverläkaren. Av 39 § följer att han kan delegera denna uppgift till en&lt;br&gt;annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har ansetts lämpligt att socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om en patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd. En föreskrift om&lt;br&gt;underrättelseskyldighet har därför tagits in i tredje stycket andra mening-&lt;br&gt;en. Om en patient hålls avskild under lång tid, är det lämpligt att styrelsen&lt;br&gt;fortlöpande hålls underrättad om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten skall enligt tredje stycket tredje meningen under den tid han&lt;br&gt;hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal. Av skäl som&lt;br&gt;har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) har det inte ansetts&lt;br&gt;lämpligt att föreskriva att vårdpersonal skall vara närvarande när patien-&lt;br&gt;ten hålls avskild.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;261&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § En patient får inte inneha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i&lt;br&gt;människokroppen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av&lt;br&gt;eller annan befattning med narkotika, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller&lt;br&gt;vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket, som har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.5.2), innebär ett uttryckligt förbud för en patient som är&lt;br&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård att inneha&lt;br&gt;narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Till andra&lt;br&gt;berusningsmedel hör bl. a. thinner och andra flyktiga lösningsmedel. Den&lt;br&gt;intagne får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler eller andra&lt;br&gt;föremål som är särskilt ägnade att användas vid missbruk eller annan&lt;br&gt;befattning med narkotika. Det senare kan vara t. ex. haschpipor, kokain-&lt;br&gt;skedar, förvaringspåsar och vågar. Förbudet omfattar också annan egen-&lt;br&gt;dom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för&lt;br&gt;vården eller ordningen på inrättningen. Annan egendom som kan vara till&lt;br&gt;skada för patienten eller till men för vården kan utgöras av t. ex. gamla&lt;br&gt;läkemedel. Vapen och tillhyggen kan innebära risker för såväl patienten&lt;br&gt;som andra patienter och vårdpersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att sådan egendom som inte får innehas får tas om&lt;br&gt;hand när den påträffas. Frågor om hur man skall förfara med omhänderta-&lt;br&gt;gen egendom regleras i 24 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får&lt;br&gt;undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses&lt;br&gt;i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-&lt;br&gt;let i brev eller annan skriftlig handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-&lt;br&gt;has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket innebär att en försändelse till en patient får granskas för&lt;br&gt;kontroll av att den inte innehåller skadlig egendom, t. ex. narkotika. Det är&lt;br&gt;således tillåtet att öppna alla brev och paket som kommer till en patient.&lt;br&gt;Till skillnad från vad som gäller enligt LSPV är det däremot enligt lagför-&lt;br&gt;slaget inte tillåtet att granska det skriftliga innehållet i brev eller annan&lt;br&gt;skriftlig handling. Det är inte heller tillåtet att granska försändelser från en&lt;br&gt;patient. Skälen härför har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;3.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren avses kunna delegera kontrolluppgiften till en annan&lt;br&gt;läkare enligt 39 §. Ett beslut att kontrollera en försändelse skall inte kunna&lt;br&gt;överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket får sådan skadlig egendom som avses i 21 § omhän-&lt;br&gt;dertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;262&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågor om rätten att telefonera hänvisas till den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 3.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-&lt;br&gt;besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att&lt;br&gt;han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det&lt;br&gt;under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-&lt;br&gt;dom skall påträffas hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående&lt;br&gt;än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-&lt;br&gt;terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat får en patient enligt första stycket första meningen&lt;br&gt;kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas när patienten kommer till&lt;br&gt;vårdinrättningen. Avsikten är inte att sådana åtgärder skall vidtas rutin-&lt;br&gt;mässigt, utan i det särskilda fallet måste alltid en bedömning göras av om&lt;br&gt;åtgärden är befogad. Det måste således finnas någon konkret anledning för&lt;br&gt;att få tillgripa kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Detta har belysts i&lt;br&gt;ett JO-ärende (dnr 3409-1985) som rör ett närliggande problem. Motsva-&lt;br&gt;rande bestämmelse finns i 17 § LVU och i 32 § LVM. Kroppsvisitation och&lt;br&gt;kroppsbesiktning utförs för närvarande på patienter som ges psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård med stöd av 13 § LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med bestämmelsen, som har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.5.2), är att förhindra att illegal narkotika och annan&lt;br&gt;skadlig egendom förekommer på en vårdinrättning. Med kroppsvisitation&lt;br&gt;avses undersökning av patientens kläder, väska eller något annat som han&lt;br&gt;för med sig, däremot inte av hans kropp. Vaije undersökning av kroppen&lt;br&gt;antingen den är endast okulär eller mera ingående är att betrakta som&lt;br&gt;kroppsbesiktning. Med ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av&lt;br&gt;kroppen. Undersökningen kan gå till så att patienten ombeds att ta av sig&lt;br&gt;kläderna och stå upp, varefter den som utför besiktningen granskar de&lt;br&gt;delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och&lt;br&gt;armhålorna får granskas. I övrigt är det inte tillåtet att be den som skall&lt;br&gt;undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat annars dolda&lt;br&gt;delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka&lt;br&gt;munhåla eller annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna kropp för&lt;br&gt;att undersöka delar av denna. Om så sker blir det fråga om fullständig&lt;br&gt;kroppsbesiktning (jfr prop. 1981/82:2 s. 24 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om misstanke uppkommer att skadlig egendom skall påträffas hos pati-&lt;br&gt;enten, får denne enligt första stycket andra meningen kroppsvisiteras eller&lt;br&gt;ytligt kroppsbesiktigas även under vistelsen på vårdinrättningen. Det kan&lt;br&gt;t. ex. bli aktuellt om patienten nyligen tagit emot besök eller om missbruk&lt;br&gt;förekommit på inrättningen. Detsamma gäller om patienten tillfälligt vis-&lt;br&gt;tats utanför vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får enligt andra stycket inte&lt;br&gt;göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. Det bör&lt;br&gt;således alltid prövas om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;263&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begränsas till vissa moment. Det understryks att åtgärden skall genomföras&lt;br&gt;hänsynsfullt. Detta innebär bl. a. att åtgärder som rör en kvinna bör vidtas&lt;br&gt;av kvinnlig personal eller av läkare eller sjuksköterska. Om möjligt skall ett&lt;br&gt;vittne närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tredje stycket är det chefsöverläkaren som beslutar om kroppsvisi-&lt;br&gt;tation och ytlig kroppsbesiktning. Denne avses kunna delegera denna&lt;br&gt;uppgift till en annan läkare. Ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbe-&lt;br&gt;siktning avses inte kunna överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om bestämmelser behövs om ytterligare kontrollåtgärder, såsom&lt;br&gt;fullständig kroppsbesiktning, har på regeringens uppdrag nyligen utretts&lt;br&gt;genom socialstyrelsens försorg (jfr prop. 1987/88:147 s. 107). Resultatet&lt;br&gt;har redovisats i en rapport i juni 1990. Ärendet bereds för närvarande i&lt;br&gt;socialdepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel&lt;br&gt;omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där&lt;br&gt;patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till&lt;br&gt;egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen&lt;br&gt;enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma&lt;br&gt;gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för&lt;br&gt;insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är&lt;br&gt;särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med&lt;br&gt;narkotika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av paragrafens första stycke framgår att all sådan egendom, som omhän-&lt;br&gt;dertagits enligt 21 eller 22 § eller som påträffats utan någon känd ägare,&lt;br&gt;och som kan användas vid missbruk, skall förstöras eller försäljas. Motsva-&lt;br&gt;rande föreskrifter finns i 63 § Kval och 4 § lagen (1985:12) om kontroll av&lt;br&gt;berusningsmedel på sjukhus. Av bestämmelsen i 21 § första stycket föreva-&lt;br&gt;rande lag följer att inte alla föremål som får omhändertas skall förstöras&lt;br&gt;eller försäljas med stöd av förevarande regel. Undantaget gäller föremål&lt;br&gt;som inte är särskilt ägnade att användas vid missbruk men som på annat&lt;br&gt;sätt kan vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.&lt;br&gt;Sådana föremål måste alltså i princip lämnas tillbaka till patienten när&lt;br&gt;tvångsvården har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ankommer på chefsöverläkaren att låta förstöra eller försälja den&lt;br&gt;aktuella egendomen. Bestämmelsen hänvisar till lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Det innebär att omhänderta-&lt;br&gt;gen egendom skall förstöras, om dess värde är ringa eller om det annars&lt;br&gt;måste anses försvarligt att förstöra den; i andra fall skall egendomen&lt;br&gt;försäljas. Med hänsyn till karaktären på denna egendom torde det dock i&lt;br&gt;praktiken sällan bli aktuellt med försäljning. Ett beslut om förstörande&lt;br&gt;eller försäljning av egendom skall kunna överklagas (se 33 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller möjligheterna för personalen vid vårdinrättningen att ta&lt;br&gt;kontakt med polisen när narkotika har omhändertagits kan hänvisas till&lt;br&gt;vad som uttalades i förarbetena till lagen om kontroll av berusningsmedel&lt;br&gt;på sjukhus (prop. 1984/85:46 s. 30).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;264&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket har sin förebild i 3 § lagen om förverkande&lt;br&gt;av alkoholhaltiga drycker m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av&lt;br&gt;vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får&lt;br&gt;ges for återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med&lt;br&gt;särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehållet i paragrafen, som reglerar frågor om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område (permission), har behandlats i avsnitt&lt;br&gt;3.5.4. En patient som getts permission skall alltjämt anses som intagen på&lt;br&gt;vårdinrättningen för psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär bl. a. att chefs-&lt;br&gt;överläkaren är skyldig att se till att en sådan kontakt hålls med patienten&lt;br&gt;från vårdinrättningens sida att vederbörande läkare kan bilda sig en upp-&lt;br&gt;fattning om patientens psykiska tillstånd och de åtgärder som eventuellt&lt;br&gt;bör vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket första meningen anges att patienten får ges tillstånd att&lt;br&gt;under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-&lt;br&gt;de. Ett sådant tillstånd kan avse t. ex. en del av ett dygn eller ett visst antal&lt;br&gt;dygn i sträck. Det kan också avse återkommande permissioner, t. ex. under&lt;br&gt;vissa helger. Tillstånd som nu nämnts är avsedda för de fall det förutsätts&lt;br&gt;att patienten inom viss kortare tid skall återvända till vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område kan ges för&lt;br&gt;att förbereda tvångsvårdens upphörande, men även andra skäl kan moti-&lt;br&gt;vera ett sådant tillstånd, t. ex. läkarundersökning på en annan vårdinrätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård skall i enlighet med vad som anges i 2 § inriktas på att&lt;br&gt;tillgodose ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter&lt;br&gt;intagning på en sjukvårdsinrättning och därvid göra det möjligt för patien-&lt;br&gt;ten att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd for att&lt;br&gt;återvinna den psykiska hälsan. För att underlätta en smidig övergång till&lt;br&gt;fortsatt vård i sådana former har öppnats en möjlighet att ge patienten&lt;br&gt;tillstånd att tillbringa resterande tid av tvångsvårdsperioden utanför sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättningen. Bestämmelsen i första meningen omfattar i och for sig&lt;br&gt;denna situation. Det är emellertid med hänsyn till den rättsliga prövning-&lt;br&gt;en inte alltid möjligt att på förhand direkt beräkna vid vilken tidpunkt&lt;br&gt;tvångsvården kommer att upphöra. Ett tillstånd att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område under återstoden av vårdtiden får enligt första stycket&lt;br&gt;andra meningen ges endast om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen for att förbereda att tvångsvården upphör. Avsikten är inte att&lt;br&gt;denna form av tillståndsgivning skall tillämpas rutinmässigt. Den bör&lt;br&gt;främst kunna utnyttjas i vissa fall då tvångsvårdstiden har blivit förlängd&lt;br&gt;vid ett eller flera tillfällen. Frågan om tillstånd att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område under återstoden av vårdtiden for lagöverträdare tar&lt;br&gt;jag upp vid förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård (avsnitt 7.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som getts tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens&lt;br&gt;område skall enligt andra stycket kunna ges särskilda villkor för vistelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;265&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten skall kunna åläggas att iaktta särskilda villkor oavsett om till-&lt;br&gt;ståndet avser en del av vårdtiden eller återstoden av vårdtiden. Vad dessa&lt;br&gt;villkor mer konkret skall kunna avse har inte närmare reglerats i paragra-&lt;br&gt;fen. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4) bör de&lt;br&gt;främst kunna avse skyldighet att underkasta sig viss medicinering eller&lt;br&gt;annan behandling, att hålla kontakt med en viss person eller socialtjäns-&lt;br&gt;ten, att vistas på ett kommunalt eller enskilt vårdhem eller att besöka en&lt;br&gt;vårdcentral, m. m. Villkor om vistelse vid behandlingshem eller hem för&lt;br&gt;vård eller boende kan aktualiseras för t. ex. patienter som har missbrukat&lt;br&gt;narkotika. Villkor om bostad och arbete kan tänkas bli aktuella undantags-&lt;br&gt;vis. I lagrådsremissen föreslogs en begränsning så till vida att villkor skulle&lt;br&gt;kunna meddelas enbart ”i behandlingssyfte”. Mot denna begränsning har&lt;br&gt;lagrådet invänt att det också kan finnas behov av villkor såsom förbud att&lt;br&gt;vistas på viss plats eller att besöka eller annars ta kontakt med vissa&lt;br&gt;personer. I samband härmed har lagrådet pekat på behovet av skydd för&lt;br&gt;tredje man. Med hänsyn härtill har orden ”i behandlingssyfte” inte tagits&lt;br&gt;med vid utformningen av bestämmelsen i andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör inte finnas något hinder mot att meddela en patient särskilda&lt;br&gt;villkor under en redan påbörjad permission. De preciseringar som behövs&lt;br&gt;för att ange i vilka avseenden särskilda villkor skall få ges torde kunna ske&lt;br&gt;förordningsvägen. Det är därför min avsikt att återkomma till regeringen&lt;br&gt;med förslag i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt att en patient som getts permission vid behov erbjuds en&lt;br&gt;effektiv uppföljande öppen vård. En patient som behöver stöd och hjälp&lt;br&gt;när han lämnar vårdinrättningen måste följas till dess hans förhållanden&lt;br&gt;stabiliserats. Detta kan, beroende på omständigheterna i det enskilda&lt;br&gt;fallet, vara en uppgift för den öppna psykiatriska vården men också för&lt;br&gt;socialtjänsten. Även en patient som inte kontinuerligt är i behov av stöd&lt;br&gt;bör med vissa tidsintervall erbjudas kontakt och därigenom påminnas om&lt;br&gt;de hjälpmöjligheter som finns (jfr SoU 1981/82:53 s. 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 28 § följer att tvångsvården automatiskt upphör om inte en ansökan&lt;br&gt;om medgivande till tvångsvård görs inom föreskriven tid. Detta innebär&lt;br&gt;att också tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under&lt;br&gt;återstoden av vårdtiden upphör automatiskt under motsvarande förutsätt-&lt;br&gt;ning, varvid patienten inte längre anses som intagen för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. Innan tvångsvården upphör bör givetvis behövlig kontroll göras av&lt;br&gt;att patientens tillstånd är sådant att vården kan avslutas. Det får inte bli så&lt;br&gt;att vården upphör trots att patientens psykiska tillstånd i själva verket&lt;br&gt;blivit sämre och patienten behöver hjälp i form av återintagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningen för tvångsvård i 3 § första stycket 2 att vården skall avse&lt;br&gt;heldygnsvård skall inte utgöra hinder mot att tillstånd ges till permission.&lt;br&gt;Någon särskild bestämmelse härom behövs inte. I detta avseende kan&lt;br&gt;hänvisas till vad som anförts under 3 § första stycket 2 i denna fråga.&lt;br&gt;Övriga förutsättningar i 3 § första stycket måste självfallet vara uppfyllda&lt;br&gt;under den tid patienten har permission.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns inte något hinder mot att förlänga tvångsvårdstiden för en&lt;br&gt;patient som getts tillstånd enligt första stycket andra meningen. Vårdtiden&lt;br&gt;får förlängas enligt föreskrifterna i 9 §. Det finns inte heller något uttryck-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;266&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligt krav på att patienten efter beslut om förlängning av vårdtiden åter Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skall vistas på sjukvårdsinrättningen innan ett nytt beslut om vistelse Bilaga 1&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område får fattas. En utgångspunkt vid&lt;br&gt;tvångsvårdsregleringens utformning har emellertid varit att den vårdtid&lt;br&gt;som ett beslut om tvångsvård omfattar skall inledas med vistelse på&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen och att vistelse utanför vårdinrättningen skall kom-&lt;br&gt;ma till stånd först efter någon tid. Detta är naturligt också i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen där patienten visat sig inte kunna klara vistelsen utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningen på ett tillfredsställande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd enligt denna paragraf skall skiljas från det som brukar kallas&lt;br&gt;frigång, dvs. att en patient får vistas utanför sjukvårdsinrättningens bygg-&lt;br&gt;nad men inom inrättningens område. Frågor om detta faller under 18 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är chefsöverläkaren som beslutar om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område. Denne avses kunna delegera uppgiften till&lt;br&gt;en annan läkare med stöd av 39 §. Patienten skall när som helst kunna&lt;br&gt;ansöka om permission. Det ställs inte några formella krav på hur en sådan&lt;br&gt;ansökan skall göras. En muntligt framförd begäran av patienten är tillräck-&lt;br&gt;lig. Ett avslagsbeslut på en sådan begäran kan överklagas hos länsrätten&lt;br&gt;(33 §). Ett sådant överklagande måste emellertid ske skriftligen (3 § FPL). I&lt;br&gt;detta sammanhang bör vidare erinras om bestämmelsen i 28 § FPL om att&lt;br&gt;domstol, som har att pröva ett överklagande, kan meddela interimistiskt&lt;br&gt;förordnande i saken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges att tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område&lt;br&gt;får återkallas. Detta får ske endast om förhållandena kräver det. Som har&lt;br&gt;framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4) bör återtagning till&lt;br&gt;en vårdinrättning självfallet inte kunna tillgripas som en rent disciplinär&lt;br&gt;åtgärd mot en patient, som har åsidosatt villkor som har meddelats ho-&lt;br&gt;nom. För återtagning krävs att patientens tillstånd är sådant att man inte&lt;br&gt;ser någon annan utväg än att fortsätta vården genom att patienten vistas&lt;br&gt;på vårdinrättningen. Återtagning till vårdinrättningen får ske inom den&lt;br&gt;längsta tid som enligt tidigare beslut gäller för tvångsvården. Om en&lt;br&gt;patient getts tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område av dom-&lt;br&gt;stol efter överklagande, bör tillståndet återkallas endast om nya omstän-&lt;br&gt;digheter tillkommit efter domstolsprövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som getts tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens områ-&lt;br&gt;de anses fortfarande som intagen på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Detta innebär att bestämmelserna om vårdintyg och tvåläkar-&lt;br&gt;prövning inte tillämpas vid beslut om återtagning till inrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är chefsöverläkaren som beslutar om återkallelse av tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför vårdinrättningens område. Han avses kunna delegera denna&lt;br&gt;uppgift till en annan läkare enligt 39 §. Patienten kan överklaga ett beslut&lt;br&gt;om återtagning till vårdinrättningen hos länsrätten (33 §). I detta samman-&lt;br&gt;hang bör nämnas bestämmelsen i 47 § om att polismyndigheten skall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;267&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lämna biträde på begäran av chefsöverläkaren för att återföra en patient Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;till vårdinrättningen, om denne inte återvänt dit sedan tiden för tillståndet Bilaga 1&lt;br&gt;att vistas på egen hand utanför inrättningens område har gått ut eller&lt;br&gt;tillståndet återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvårdens upphörande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-&lt;br&gt;vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-&lt;br&gt;gas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 27 —29 §§ regleras frågor om tvångsvårdens upphörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård inte längre är uppfyll-&lt;br&gt;da, skall enligt 27 § beslut om att tvångsvården skall upphöra genast fattas.&lt;br&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) skall detta&lt;br&gt;ske så snart förutsättningarna brister i något hänseende. Om patienten vill&lt;br&gt;stanna kvar på vårdinrättningen och fortfarande har behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård där, finns det inte något hinder mot att den tvångsmässiga vården&lt;br&gt;övergår i frivillig vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det åligger chefsöverläkaren att fortlöpande överväga om förutsättning-&lt;br&gt;arna för psykiatrisk tvångsvård föreligger. Som har framhållits tidigare&lt;br&gt;gäller detta även om frågan om tvångsvård är föremål för domstolspröv-&lt;br&gt;ning. I detta sammanhang bör nämnas att patienten i princip när som helst&lt;br&gt;kan ansöka om att tvångsvården skall upphöra. Det ställs inte några&lt;br&gt;formella krav på hur en sådan ansökan skall göras. En muntligt framförd&lt;br&gt;begäran av patienten är tillräcklig. Beslutet skall däremot vara skriftligt&lt;br&gt;och innehålla skälen för beslutet, och det bör antecknas i patientens&lt;br&gt;journal. Ett avslagsbeslut på en begäran om tvångsvårdens upphörande&lt;br&gt;kan överklagas hos länsrätten (33 §). Ett sådant överklagande måste ske&lt;br&gt;skriftligen (3 § FPL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till&lt;br&gt;tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7,9 eller&lt;br&gt;12 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som&lt;br&gt;föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård&lt;br&gt;finns i 4 § andra stycket lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket innebär att tvångsvården automatiskt upp-&lt;br&gt;hör, om inte en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit in till&lt;br&gt;länsrätten inom föreskriven tid. Om tvångsvården upphör, får patienten&lt;br&gt;inte längre hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt LSPV (12 §) gäller att, om en patient genom lagakraftvunnen dom&lt;br&gt;har överlämnats till sluten psykiatrisk vård och redan är intagen på sjuk-&lt;br&gt;hus för sådan vård, han i fortsättningen skall anses intagen på grund av&lt;br&gt;domstolens förordnande. Denna bestämmelse i LSPV har ingen motsva-&lt;br&gt;righet i det nu behandlade lagförslaget. Detta beror på att regleringen av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;268&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd för lagöverträdare föreslås ske i&lt;br&gt;en särskild lag om rättspsykiatrisk vård. Detta lagförslag reglerar även&lt;br&gt;tvångsvård för personer som är frihetsberövade med anledning av brott, i&lt;br&gt;huvudsak anhållna och häktade. För samtliga dessa fall kan den situatio-&lt;br&gt;nen tänkas uppstå att patienten redan är föremål för vård enligt det nu&lt;br&gt;behandlade lagförslaget när rättspsykiatrisk vård påbörjas. Bestämmelsen&lt;br&gt;i andra stycket om att tvångsvården enligt denna lag upphör när beslut&lt;br&gt;fattas som föranleder rättspsykiatrisk vård innebär att det är regleringen&lt;br&gt;för den rättspsykiatriska vården som skall tillämpas i fortsättningen. En&lt;br&gt;redaktionell jämkning har gjorts i bestämmelsen i förhållande till förslaget&lt;br&gt;i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller även en hänvisning till 4 § andra stycket lagen&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen i den sist nämnda paragrafen&lt;br&gt;gäller för de patienter som ges tvångsvård enligt det nu behandlade lagför-&lt;br&gt;slaget och som anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt. Beslutet&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård skall i sådana fall anses som ett beslut om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård. Den fortsatta vården av patienten sker således enligt&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk vård. Påpekas bör att vården i dessa fall skall ske&lt;br&gt;på de särskilda sjukvårdsinrättningar som avses i 6 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen i den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut medde-&lt;br&gt;lats om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989: 530) om&lt;br&gt;åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. utvisning enligt samma lagar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island och Norge, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall&lt;br&gt;verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd&lt;br&gt;tillåter att detta verkställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verk-&lt;br&gt;ställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av&lt;br&gt;12 kap. 3 § utlänningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket, som i huvudsak motsvarar 18 a § första&lt;br&gt;stycket LSPV, innebär att intagning för psykiatrisk tvångsvård under vissa&lt;br&gt;förutsättningar inte hindrar verkställigheten av ett beslut om avvisning,&lt;br&gt;utvisning eller utlämning. Patientens störning och behov av vård i Sverige&lt;br&gt;kan i och för sig utgöra ett humanitärt skäl att få stanna i landet, men om ett&lt;br&gt;avlägsnandebeslut är fattat — under hänsynstagande till samtliga omstän-&lt;br&gt;digheter — bör ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård inte&lt;br&gt;hindra verkställigheten av avlägsnandebeslutet. Patienten måste emellertid&lt;br&gt;vara i ett sådant tillstånd att han klarar att resa. Som ytterligare förutsättning&lt;br&gt;för tillämpning av denna bestämmelse gäller att den myndighet som skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;269&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verkställa avlägsnandebeslutet begär att tvångsvården skall upphöra (jfr Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;prop. 1979/80:96 s. 73). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket om upphörande av tvångsvården prövas av&lt;br&gt;chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas. Som lagrådet pekat&lt;br&gt;på behöver detta inte anges i ett särskilt stycke i paragrafen. Chefsöverlä-&lt;br&gt;karens beslut går inte att överklaga. För patienten finns emellertid möjlig-&lt;br&gt;het att i förekommande fall överklaga beslut i avlägsnandeärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på det fallet att beslut har fattats&lt;br&gt;om att en patient som är utländsk medborgare skall skickas hem för&lt;br&gt;fortsatt vård där. För närvarande regleras detta i 7 § kungörelsen ang.&lt;br&gt;tillämpningen av lagen den löjuni 1966 (nr293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall, m.m. Den i lagrådsremissen föreslagna be-&lt;br&gt;stämmelsen innebar att tvångsvården skulle upphöra genom beslut av&lt;br&gt;chefsöverläkaren i sådana situationer. Enligt lagrådet ligger det i sakens&lt;br&gt;natur att den psykiatriska tvångsvården i dessa fall skall pågå till dess att&lt;br&gt;patienten sänds hem och därefter upphöra. En lagbestämmelse härom är&lt;br&gt;enligt lagrådets mening onödig och eventuellt erforderliga bestämmelser&lt;br&gt;skulle kunna utfärdas i enklare ordning. Mot bakgrund av lagrådets syn-&lt;br&gt;punkt bar bestämmelsen i andra stycket utformats som en erinran om att&lt;br&gt;tvångsvården upphör automatiskt vid verkställighet av ett beslut om hem-&lt;br&gt;sändande som har meddelats enligt 12 kap. 3 § utlänningslagen. Min avsikt&lt;br&gt;är att återkomma till regeringen med förslag till bestämmelser i en förord-&lt;br&gt;ning som motsvarar de nuvarande föreskrifterna i 7 § kungörelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Stödperson&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson&lt;br&gt;kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges&lt;br&gt;tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-&lt;br&gt;en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget&lt;br&gt;har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1980:12) om för-&lt;br&gt;troendenämnder inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om stödperson har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 3.7 och 3.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges att en stödperson skall utses när patienten begär&lt;br&gt;det. Patienten kan emellertid på grund av sitt psykiska tillstånd sakna&lt;br&gt;förmåga att ta initiativ till att få hjälp av en stödperson. En föreskrift har&lt;br&gt;därför tagits in om att en stödperson kan utses också i annat fall, om&lt;br&gt;patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall enligt andra stycket första meningen bistå patienten i&lt;br&gt;personliga frågor så länge denne ges tvångsvård. Avsikten är således inte&lt;br&gt;att stödpersonen skall ha någon självständig ställning. Han skall t. ex. inte i&lt;br&gt;denna sin egenskap kunna överklaga ett beslut som har fattats av chefs-&lt;br&gt;överläkaren eller rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen har enligt andra stycket andra meningen rätt att besöka&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;270&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;patienten på vårdinrättningen. I detta sammanhang bör nämnas att en&lt;br&gt;föreskrift om rätt för stödpersonen att närvara vid en muntlig förhandling&lt;br&gt;inför en domstol och att om möjligt underrättas om förhandlingen tas in i&lt;br&gt;37 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) skall en&lt;br&gt;stödperson vara skyldig att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter om&lt;br&gt;patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, som han&lt;br&gt;har fått kännedom om i sin verksamhet som stödperson. En skyldighet för&lt;br&gt;stödpersonen att inte obehörigen röja eller utnyttja sådana uppgifter har&lt;br&gt;därför tagits in i andra stycket tredje meningen. Som också har framgått av&lt;br&gt;den allmänna motiveringen skall stödpersonen utses av den nämnd som&lt;br&gt;har hand om landstingskommunens förtroendenämndsverksamhet. Det&lt;br&gt;bör påpekas att sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller för ledamö-&lt;br&gt;ter av och tjänstemän vid förtroendenämnderna (se prop. 1981/82:186&lt;br&gt;s.47).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket anges att stödpersonen utses av den nämnd som utgör&lt;br&gt;förtroendenämnd enligt gällande lag om sådana nämnder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla&lt;br&gt;till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid&lt;br&gt;göras när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12&lt;br&gt;eller 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt&lt;br&gt;6§,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att&lt;br&gt;tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När tvångsvården av en patient, för vilken stödperson utsetts, har upp-&lt;br&gt;hört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroendenämn-&lt;br&gt;den om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har, i överensstämmelse med vad lagrådet har föreslagit,&lt;br&gt;sammanförts bestämmelser om underrättelser till förtroendenämnd. Des-&lt;br&gt;sa bestämmelser föreslogs i lagrådsremissen intagna i andra paragrafer i&lt;br&gt;lagförslaget. Förevarande paragraf har disponerats och i huvudsak utfor-&lt;br&gt;mats så som lagrådet förordat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 48 § skall patienten upplysas om rätten att få hjälp av en stödper-&lt;br&gt;son. Det åligger vidare enligt den allmänna regeln i första stycket i föreva-&lt;br&gt;rande paragraf chefsöverläkaren att ta initiativ till att stödperson förord-&lt;br&gt;nas genom att anmäla till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att&lt;br&gt;utse en stödperson. Sådana skäl föreligger självfallet så snart patienten ger&lt;br&gt;till känna att han önskar bistånd av en stödperson. Det kan också finnas&lt;br&gt;skäl att anmäla till nämnden frågan om stödperson bör utses, t. ex. när&lt;br&gt;patienten på grund av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga att begära&lt;br&gt;hjälp av en stödperson, vacklar i sin inställning till vården eller saknar stöd&lt;br&gt;från närstående. Påpekas bör att patienten naturligtvis också kan vända sig&lt;br&gt;direkt till nämnden i denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) bör&lt;br&gt;patientens uppfattning tillmätas stor betydelse vid val av stödperson. Om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;271&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det är möjligt bör förtroendenämnden utse den som patienten själv begär.&lt;br&gt;Nämnden bör kunna byta ut en redan utsedd stödperson, om patienten&lt;br&gt;eller någon annan begär det och det finns skäl för detta. Vidare bör&lt;br&gt;stödpersonen entledigas från sitt uppdrag, om patienten förklarar att han&lt;br&gt;inte längre önskar bistånd från stödpersonen. I annat fall bör stödpersonen&lt;br&gt;entledigas när tvångsvården har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket föreskrivs om obligatorisk anmälan till förtroendenämn-&lt;br&gt;den i fall då chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård eller&lt;br&gt;patienten överklagar ett beslut om intagning enligt 6 § eller ett beslut om&lt;br&gt;avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra. Undantag från an-&lt;br&gt;mälningsskyldigheten gäller naturligtvis om patienten redan har en förord-&lt;br&gt;nad stödperson. Genom underrättelserna ges förtroendenämnden ökad&lt;br&gt;möjlighet att överblicka de domstolsprövningar i tvångsvårdsfrågor som&lt;br&gt;förekommer inom nämndens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket åläggs chefsöverläkaren skyldighet att snarast underrätta&lt;br&gt;förtroendenämnden när tvångsvården har upphört för en patient som har&lt;br&gt;en förordnad stödperson till hjälp.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan länsrätten prövar ett överklagande enligt första stycket, skall&lt;br&gt;rätten utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseen-&lt;br&gt;den som anges i 7 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 32 och 33 §§ regleras möjligheterna att överklaga beslut som chefsöverlä-&lt;br&gt;karen fattar enligt lagen. Den förstnämnda paragrafens bestämmelser om&lt;br&gt;rätt att överklaga ett intagningsbeslut hade inte någon direkt motsvarighet&lt;br&gt;i lagrådsremissen. I stället föreslogs där en möjlighet för en patient som&lt;br&gt;tagits in för tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbe-&lt;br&gt;slutet ansöka direkt hos länsrätten om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har ifrågasatt om det remitterade förslaget i förevarande del&lt;br&gt;står i överensstämmelse med artikel 5 i europakonventionen och framhål-&lt;br&gt;lit att möjligheten att ansöka om tvångsvårdens upphörande inte kan anses&lt;br&gt;likvärdig med rätten att få en laglighetsprövning av intagningsbeslutet.&lt;br&gt;Enligt lagrådet bör en rätt införas för den som tagits in för tvångsvård att&lt;br&gt;överklaga intagningsbeslutet. I anslutning därtill kan det lämpligen sägas&lt;br&gt;ut i lagtexten att överklagandet skall föranleda en prövning även av frågan&lt;br&gt;om tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av lagrådet förordade lösningen torde på väsentligen likartat sätt&lt;br&gt;som lagrådsremissens förslag tillgodose intresset av att kunna erbjuda en&lt;br&gt;snar rättslig prövning av uppkomna frågor om tvångsvårdens upphörande,&lt;br&gt;vilket regelmässigt måste vara det väsentliga för patienten. Med hänsyn&lt;br&gt;härtill och då det inte bör på något håll få råda tvekan om den nya&lt;br&gt;lagstiftningens förenlighet med konventionsbestämmelser som Sverige för-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;272&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bundit sig att följa har den förevarande regleringen getts det innehåll och&lt;br&gt;den utformning som lagrådet har föreslagit. Det innebär att patienten&lt;br&gt;enligt första stycket i paragrafen ges rätt att överklaga chefsöverläkarens in-&lt;br&gt;tagningsbeslut enligt 6 § liksom intagningsbeslut i konverteringsfall enligt&lt;br&gt;11 eller 14 §. Rättens prövning av ett överklagande skall omfatta också&lt;br&gt;frågor om tvångsvården skall upphöra, oavsett om intagningsbeslutet var&lt;br&gt;lagligt eller ej.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket av paragrafen har, också i huvudsak i överensstämmelse&lt;br&gt;med lagrådets förslag, tagits in en regel om att chefsöverläkarens yttrande&lt;br&gt;skall inhämtas över dels de omständigheter som utgör grunden för tvångs-&lt;br&gt;vården, dels de överväganden som gjorts beträffande vård i annan form för&lt;br&gt;patienten och dels det stöd och den behandling som planeras för patienten&lt;br&gt;under och efter vistelsen på vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 33 § berörs frågor om vem som är klagoberättigad, i vilken form&lt;br&gt;och inom vilken tid ett överklagande skall ske samt till vilken instans ett&lt;br&gt;överklagande skall ges in.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-&lt;br&gt;läkaren enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område eller meddelande av villkor i samband med en sådan&lt;br&gt;vistelse, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden&lt;br&gt;för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-&lt;br&gt;delbart vidarebefordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges vilka andra beslut av chefsöverläkaren än som&lt;br&gt;nämnts i 32 § som får överklagas hos länsrätten. De beslut som får överkla-&lt;br&gt;gas är avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra, beslut om&lt;br&gt;förstöring eller försäljning av egendom, avslag helt eller delvis på begäran&lt;br&gt;om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, beslut om åter-&lt;br&gt;kallelse av sådant tillstånd och meddelande av villkor i samband med&lt;br&gt;vistelse utanför vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjlighet att överklaga beslut om villkor för vistelse utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område har tillfogats i enlighet med vad lagrådet har förordat.&lt;br&gt;Skälet för detta är att villkor av sådant slag ibland kan få betydelse under&lt;br&gt;avsevärd tid och innebära kännbara begränsningar i patientens frihet.&lt;br&gt;Någon åtskillnad har inte gjorts mellan dessa fall och sådana situationer då&lt;br&gt;klagorätten i praktiken är av mindre värde för patienten, t. ex. vid kortva-&lt;br&gt;riga, nära förestående permissioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;273&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts tidigare kan patienten i princip när som helst begära Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;hos chefsöverläkaren att tvångsvården skall upphöra. Lagrådet har föreslå- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;git att en motsvarighet till LSPV:s föreskrift i 18 § om att utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden inte är skyldig att pröva ansökan om utskrivning förrän en&lt;br&gt;månad förflutit från tidigare ansökan tas in i den nya lagen. Syftet med&lt;br&gt;förslaget är att i någon mån begränsa antalet mål utan att patientens&lt;br&gt;rättsskydd eftersätts. Jag anser det emellertid vara mindre lämpligt att ha&lt;br&gt;en regel av detta slag vid ett domstolsförfarande. Någon sådan regel har&lt;br&gt;därför inte tagits in i lagen. Det ligger emellertid i sakens natur att en&lt;br&gt;rättslig prövning av ett avslagsbeslut på en begäran om upphörande av&lt;br&gt;tvångsvården inte sällan kan bli relativt enkel om denna sker i nära&lt;br&gt;anslutning till t. ex. en obligatorisk domstolsprövning enligt 7 eller 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Klagoberättigad är endast patienten. Han kan emellertid på grund av sitt&lt;br&gt;psykiska tillstånd eller av andra skäl ha svårigheter med att överklaga ett&lt;br&gt;beslut om psykiatrisk tvångsvård. Det är då viktigt att patienten får det&lt;br&gt;stöd och den hjälp han behöver i detta hänseende av vårdpersonalen eller&lt;br&gt;genom dess förmedling. Det har inte ansetts lämpligt att låta anhöriga till&lt;br&gt;patienten kunna självständigt överklaga beslut om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;(jfr avsnitt 3.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överklagande hos länsrätten skall ske skriftligen. Handlingen med över-&lt;br&gt;klagandet måste vara egenhändigt undertecknad av patienten eller hans&lt;br&gt;ombud (3 § FPL). Den som vill överklaga ett beslut skall ange vad som&lt;br&gt;yrkas eller den ändring i beslutet som han begär. Ändringsyrkandet torde&lt;br&gt;dock inte behöva anges uttryckligt. Det räcker att yrkandet framgår vid en&lt;br&gt;rimlig och välvillig tolkning av besvärshandlingen. Patienten kan senare&lt;br&gt;under handläggningen justera eller precisera det yrkande som framgår av&lt;br&gt;handlingen (jfr prop. 1985/86:80 s. 73). Självfallet är det i praktiken i de&lt;br&gt;flesta fall fråga om ett yrkande som innebär att tvångsvården skall upphö-&lt;br&gt;ra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För länsrättens handläggning av överklaganden enligt förevarande para-&lt;br&gt;graf avses gälla en möjlighet till prövning av ensamdomare. Detta föreslås&lt;br&gt;reglerat i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (se avsnitt&lt;br&gt;7.5). Innebörden kommenteras under 38 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har någon instans påpekat att det är oklart i&lt;br&gt;vilken utsträckning beslut om tvångsmedicinering eller användning av&lt;br&gt;tvångsåtgärder kan överklagas. Enligt min mening är det inte lämpligt att&lt;br&gt;en rad olika frågor angående vårdens innehåll skall kunna bli föremål för&lt;br&gt;prövning av domstol. Ett visst avsteg härifrån har dock gjorts beträffande&lt;br&gt;läkarbeslut om särskilda villkor enligt 25 §. En mer generell möjlighet att&lt;br&gt;överklaga till domstol beträffande vårdinnehållet skulle kunna medföra en&lt;br&gt;del problem med gränsdragningen gentemot andra myndigheters uppgif-&lt;br&gt;ter. Som har nämnts utövar socialstyrelsen tillsyn över hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;dens personal. Anser en patient att han är felbehandlad kan han anmäla&lt;br&gt;detta hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden prövar bl. a.&lt;br&gt;om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall åläggas discip-&lt;br&gt;linpåföljd. Patienten kan också vända sig till förtroendenämnden för att&lt;br&gt;diskutera olika behandlingsfrågor. Hos varje sjukvårdshuvudman finns&lt;br&gt;det en eller flera förtroendenämnder, som har till uppgift att främja kon-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;274&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;takterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och för-&lt;br&gt;medla den hjälp till patienterna som förhållandena kräver. I andra stycket&lt;br&gt;första meningen föreskrivs mot den angivna bakgrunden att sådant beslut&lt;br&gt;av chefsöverläkaren som inte har nämnts uttryckligen i första stycket inte&lt;br&gt;får överklagas. Det bör påpekas att lagtextens formulering utesluter såväl&lt;br&gt;förvaltningsbesvär som kommunalbesvär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ansökningsmål har chefsöverläkaren ställning som part i länsrätten.&lt;br&gt;Han har emellertid inte ansetts böra ges befogenhet att i något fall överkla-&lt;br&gt;ga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Ett skäl härför är att denna typ av&lt;br&gt;åtgärder inte lämpligen bör ingå i läkarens arbetsuppgifter. I andra stycket&lt;br&gt;andra meningen har därför tagits in en bestämmelse om att chefsöverläka-&lt;br&gt;ren inte får överklaga beslut enligt lagen av en domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrift om tidsfristen för överklagande av beslut finns i 23 § förvalt-&lt;br&gt;ningslagen och 7 § FPL. Besvärstiden är tre veckor från den dag då patien-&lt;br&gt;ten fick del av det beslut som överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås inte någon motsvarighet till föreskriften i 24 § LSPV om att&lt;br&gt;ett beslut får överklagas så länge patienten vårdas med stöd av lagen och&lt;br&gt;därutöver under tre veckor från det att patienten skrevs ut. En överklag-&lt;br&gt;ningsmöjlighet syftar i allmänhet till att det överklagade beslutet skall&lt;br&gt;kunna ändras med rättslig verkan. Det finns därför knappast något behov&lt;br&gt;av att t. ex. ett beslut om avslag på en begäran att tvångsvården skall&lt;br&gt;upphöra skall kunna överklagas sedan tvångsvården har upphört. Det går&lt;br&gt;för övrigt att komma till rätta med felaktiga beslut inom ramen för den&lt;br&gt;tillsyn som finns över hälso- och sjukvårdspersonalen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket följer att patienten skall vända sig direkt till länsrätten&lt;br&gt;om han vill överklaga ett beslut av chefsöverläkaren. Detta har ansetts&lt;br&gt;lämpligt av hänsyn till patienten. Det har vidare ansetts att det inte bör&lt;br&gt;ingå i en läkares arbetsuppgifter att bedöma om skrivelser med överkla-&lt;br&gt;ganden har kommit in i rätt tid. Den föreslagna ordningen avviker från&lt;br&gt;vad som i allmänhet gäller beträffande förvaltningsprocessen (7 § FPL),&lt;br&gt;där det föreskrivs att en besvärshandling skall ges in till den myndighet,&lt;br&gt;som har meddelat det beslut som överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 lagförslaget upptas inte någon föreskrift om till vilken domstol besvärs-&lt;br&gt;handlingar i vilka länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas skall&lt;br&gt;ges in. Detta innebär att den som vill överklaga länsrättens beslut om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård hos kammarrätten skall ge in skrivelsen med över-&lt;br&gt;klagandet till länsrätten. Vidare skall den som vill överklaga kammarrät-&lt;br&gt;tens beslut hos regeringsrätten ge in skrivelsen med överklagandet till&lt;br&gt;kammarrätten. Detta följer av FPL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket anges att länsrätten skall pröva om skrivelsen har kom-&lt;br&gt;mit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in for sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om inte förseningen beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Om skrivelsen&lt;br&gt;lämnas till chefsöverläkaren, skall denne omedelbart vidarebefordra hand-&lt;br&gt;lingen till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om avvisning skett kan det vara lämpligt att länsrätten underrättar&lt;br&gt;chefsöverläkaren om detta. Ett sådant förfarande kan leda till att patienten&lt;br&gt;i vissa fall ges möjlighet att få sakfrågan prövad på nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;275&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-&lt;br&gt;rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 34 —38 §§ regleras frågor om handläggningen i domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en bestämmelse om den inbördes behörigheten&lt;br&gt;länsrätterna emellan. Det är vårdinrättningens belägenhet som blir avgö-&lt;br&gt;rande för vilken länsrätt som är behörig. Detta innebär att det kan vara&lt;br&gt;lämpligt att flytta över ett mål om psykiatrisk tvångsvård från en länsrätt&lt;br&gt;till en annan, om en patient förs över till en ny sjukvårdsinrättning i ett&lt;br&gt;annat län utan att tvångsvården har upphört (jfr 41 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö-&lt;br&gt;kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om&lt;br&gt;ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten&lt;br&gt;skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från&lt;br&gt;den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-&lt;br&gt;ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning&lt;br&gt;eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Föreskrif-&lt;br&gt;terna i första och andra meningen gäller inte mål som avses i 33 § första&lt;br&gt;stycket 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande reglerna för handläggningen i domstol har eftersträvats över-&lt;br&gt;ensstämmelse så långt möjligt med motsvarande föreskrifter i de sociala&lt;br&gt;vårdlagarna LVU och LVM. Förevarande paragraf är uppbyggd på likartat&lt;br&gt;sätt som 33 och 34 §§ LVU samt 37 och 38 §§ LVM.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är som regel angeläget att få en fråga om psykiatrisk tvångsvård eller&lt;br&gt;om permission prövad skyndsamt. FPL innehåller inga bestämmelser om&lt;br&gt;handläggningstiden vid denna typ av mål. Liksom i LVU och LVM har det&lt;br&gt;därför med hänsyn till att det rör sig om frihetsberövande ansetts nödvän-&lt;br&gt;digt att komplettera lagförslaget med särskilda bestämmelser om skynd-&lt;br&gt;samhet i handläggningen. De korta vårdtiderna i förslaget gör det vidare&lt;br&gt;nödvändigt att alla mål behandlas med skyndsamhet för att rimliga rätts-&lt;br&gt;säkerhetskrav skall vara uppfyllda. En föreskrift om det finns i första&lt;br&gt;stycket. Föreskriften gäller vid handläggning av av alla mål oavsett vilken&lt;br&gt;domstolsinstans det gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har på lagrådets initiativ också tagits in regler dels om att&lt;br&gt;länsrätten så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit&lt;br&gt;in till rätten skall pröva om den har kommit in i rätt tid, dels om att&lt;br&gt;länsrätten skyndsamt skall underrätta chefsöverläkaren om en sådan ansö-&lt;br&gt;kan har befunnits för sent inkommen. Syftet med dessa bestämmelser är&lt;br&gt;att garantera att patienten inte mot sin vilja hålls kvar på sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningen sedan tvångsvården upphört till följd av regleringen i 28 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att en länsrätt regelmässigt skall hålla muntlig förhandling i ett mål om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård framgår av 36 §. Det har ansetts särskilt angeläget&lt;br&gt;att rätten företar ett mål om tvångsvård till avgörande inom en kort tid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;276&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från det att målet har anhängiggjorts hos rätten. Det föreskrivs därför i Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;andra stycket första meningen att en länsrätt skall göra detta inom åtta Bilaga 1&lt;br&gt;dagar från det att målet kom in till rätten. Tidsfristen på åtta dagar gäller&lt;br&gt;även om chefsöverläkaren ansöker t. ex. enligt 7 § om medgivande till&lt;br&gt;tvångsvård i början av fyraveckorsperioden. Det beror på bl. a. att denne&lt;br&gt;kan ha särskilda skäl som talar för att en juridisk prövning av förutsätt-&lt;br&gt;ningarna for tvångsvård bör äga rum i ett tidigt skede av vårdperioden.&lt;br&gt;Föreskriften gäller för alla mål i länsrätt, dvs. för såväl ansökningsmål som&lt;br&gt;besvärsmål. Tiden har utökats från en vecka till åtta dagar i förhållande till&lt;br&gt;socialberedningens förslag. Detta har gjorts för att underlätta länsrättens&lt;br&gt;planering av sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har inte ansetts behövligt att i lagen föreskriva några särskilda&lt;br&gt;tidsfrister för kammarrätt och regeringsrätten. För handläggning av mål i&lt;br&gt;dessa instanser gäller det allmänna kravet på skyndsamhet i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innebär inte ett krav på att ett mål om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård under alla förhållanden måste avgöras slutligt inom den föreskrivna&lt;br&gt;tiden på åtta dagar. En muntlig förhandling som påbörjas inom tiden får&lt;br&gt;sålunda fortsätta senare med stöd av föreskriften i andra stycket andra&lt;br&gt;meningen, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen eller något&lt;br&gt;annat hinder för ett omedelbart avgörande. Av bestämmelsen följer också&lt;br&gt;att det redan när målet kommer in kan stå klart att utredningen måste&lt;br&gt;kompletteras, t. ex. med ett sakkunnigutlåtande, eller att förhandlingen av&lt;br&gt;andra skäl inte kan hållas inom den föreskrivna tiden om åtta dagar.&lt;br&gt;Undantagsmöjligheten bör emellertid utnyttjas med stor återhållsamhet.&lt;br&gt;Länsrätten bör pröva behovet av kompletterande utredning och bestämma&lt;br&gt;dag för förhandling så snart ett mål om tvångsvård har kommit in till&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon särskild regel om när dom eller beslut skall vara meddelade&lt;br&gt;föreslås inte. Sådana regler finns inte heller i LVU och LVM. I detta&lt;br&gt;hänseende gäller utöver bestämmelser i instruktionerna för länsrätt och&lt;br&gt;kammarrätt den allmänna regeln om skyndsamhet i första stycket. Det bör&lt;br&gt;rimligen tillhöra undantagen att ett beslut i fråga om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård inte kan meddelas i nära anslutning till en förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket tredje meningen görs undantag från tidsfristen vid över-&lt;br&gt;klagande som rör beslut om förstöring eller försäljning av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket anges att länsrätten får förordna rörande saken i avvak-&lt;br&gt;tan på målets avgörande. Enligt 28 § FPL gäller visserligen redan beträf-&lt;br&gt;fande besvärsmål att domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att&lt;br&gt;det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse ome-&lt;br&gt;delbart, tills vidare inte skall gälla och även i övrigt förordna rörande&lt;br&gt;saken. Genom den föreslagna bestämmelsen blir det möjligt att fatta&lt;br&gt;interimistiska beslut i alla typer av mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;277&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen följer delvis mönstret i LVU (35 §) och LVM (39 §). Den gäller&lt;br&gt;handläggningen i länsrätt. Föreskrifter om platsen för en muntlig förhand-&lt;br&gt;ling och vem som skall kallas till den finns i 37 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 9 § FPL är förfarandet inför allmän förvaltningsdomstol skriftligt.&lt;br&gt;Med hänsyn till betydelsen av ett omhändertagande för tvångsvård bör&lt;br&gt;emellertid, som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9),&lt;br&gt;länsrättens prövning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;regel ske efter muntlig förhandling. Av bestämmelsen i förevarande para-&lt;br&gt;graf framgår att länsrätten skall hålla muntlig förhandling, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart obehövligt. Presumtionen är således stark för muntlig förhand-&lt;br&gt;ling. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i alla mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, dvs. såväl ansöknings- som besvärsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig förhandling om&lt;br&gt;en sådan nyligen hållits i ett föregående mål rörande samme patient och&lt;br&gt;nya omständigheter av vikt inte tillkommit efter förhandlingen. Detsam-&lt;br&gt;ma gäller om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan närvara&lt;br&gt;vid en muntlig förhandling eller inte vill att en sådan skall hållas. En annan&lt;br&gt;tänkbar situation är då målet gäller sådana frågor som korttidspermission&lt;br&gt;eller förstörande eller försäljning av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås inga särskilda regler om när kammarrätt eller regeringsrät-&lt;br&gt;ten skall hålla muntlig förhandling. Det innebär att föreskrifterna i 9 § FPL&lt;br&gt;blir tillämpliga i dessa fall, dvs. muntlig förhandling får hållas när den kan&lt;br&gt;antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av&lt;br&gt;målet. Det föreligger således ingen presumtion för muntlig förhandling,&lt;br&gt;men rätten bör självmant överväga om det finns behov av en sådan. I&lt;br&gt;länsrätt och kammarrätt skall muntlig förhandling vidare hållas, om en-&lt;br&gt;skild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig&lt;br&gt;och inte heller särskilda skäl talar mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En i lagrådsremissen intagen föreskrift om att patienten skall upplysas&lt;br&gt;om att han kan begära muntlig förhandling innan ett mål avgörs har på&lt;br&gt;lagrådets inrådan fått utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte sär-&lt;br&gt;skilda skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid&lt;br&gt;förhandlingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd.&lt;br&gt;Patientens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om&lt;br&gt;möjligt underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandling-&lt;br&gt;en, om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall länsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig&lt;br&gt;sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige,&lt;br&gt;i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för&lt;br&gt;dennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en&lt;br&gt;förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten&lt;br&gt;antingen omedelbart eller till en senare dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (27 §) gäller att allmän&lt;br&gt;förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller&lt;br&gt;där avdelning av domstolen är förlagd och att domstolen får sammanträda&lt;br&gt;på annan ort när det föreligger särskilda skäl. Som har framhållits i den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;278&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) är det viktigt av hänsyn till patienten&lt;br&gt;att en muntlig förhandling regelmässigt hålls på den sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;där patienten vårdas. Avsteg från lagen om allmänna förvaltningsdomsto-&lt;br&gt;lar har därför gjorts genom en föreskrift i första stycket om att muntlig&lt;br&gt;förhandling hålls på vårdinrättningen, om inte särskilda skäl talar för&lt;br&gt;något annat. Det förutsätts att sjukvårdshuvudmannen kan tillhandahålla&lt;br&gt;lokaler och att förhållandena där är sådana att principen om offentlighet&lt;br&gt;kan upprätthållas. Särskilda skäl att hålla förhandling i t. ex. rättens egna&lt;br&gt;lokaler kan antas föreligga när patienten begär det och hans psykiska&lt;br&gt;tillstånd medger att förhandlingen hålls där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten bör som regel kalla patienten till personlig inställelse. Patientens&lt;br&gt;psykiska tillstånd kan emellertid någon gång föranleda undantag från detta&lt;br&gt;krav. Det föreskrivs därför att patienten skall vara närvarande vid för-&lt;br&gt;handlingen om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Som&lt;br&gt;anförts under 7 § kan det vara lämpligt att chefsöverläkaren underrättar&lt;br&gt;rätten om patienten enligt läkarens uppfattning inte kan närvara personli-&lt;br&gt;gen. Patientens stödperson har rätt att vara närvarande vid förhandlingen&lt;br&gt;och skall om möjligt underrättas om den. Föreskrifter om när stödperson&lt;br&gt;skall förordnas finns i 30 §. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandling-&lt;br&gt;en, om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller föreskrifter om hörande av sakkunnig vid&lt;br&gt;muntlig förhandling inför länsrätten. Om det behövs skall sådant sakkun-&lt;br&gt;nigförhör hållas i de mål som kan förekomma hos länsrätten enligt lagen.&lt;br&gt;Det kan ibland vara lämpligt att den sakkunnige hörs per telefon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) och på de&lt;br&gt;skäl som anförts där följs inte lagrådets förslag om att en erfaren psykiater&lt;br&gt;skall ingå som ledamot i länsrätten vid prövning av mål enligt lagen. Det&lt;br&gt;behov som finns av att tillföra rätten sakkunskap i psykiatriska och andra&lt;br&gt;frågor får därför tillgodoses främst genom särskilt förordnade sakkunniga.&lt;br&gt;Den nyss nämnda bestämmelsen om att lämplig sakkunnig vid behov skall&lt;br&gt;höras vid muntlig förhandling bör kunna bidra till att länsrätten får upp-&lt;br&gt;kommande medicinska eller andra frågeställningar tillräckligt belysta och&lt;br&gt;till att länsrättens möjligheter att göra en obunden bedömning inte kan&lt;br&gt;sättas i fråga. För att underlaget för länsrättens bedömning av argumente-&lt;br&gt;ringen i t. ex. medicinska frågor skall bli så gott som möjligt har tillfogats&lt;br&gt;en regel som medger att den sakkunnige kan få spela en aktiv roll vid&lt;br&gt;förhandlingen genom att ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten i&lt;br&gt;sådana hänseenden som är av betydelse för sakkunniguppgiftens fullgöran-&lt;br&gt;de. Utfrågningen skall naturligtvis ske under domstolens processledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket föreskrivs att rätten under vissa förutsättningar får för-&lt;br&gt;ordna att patienten skall hämtas till rätten. Detta kan ske antingen omedel-&lt;br&gt;bart eller till en senare dag. Motsvarande bestämmelse finns i LVU (35 §)&lt;br&gt;och LVM (39 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att patienten under vissa förutsättningar har rätt att få erforderligt&lt;br&gt;biträde i det rättsliga förfarandet framgår av 41 och 42 §§ rättshjälpslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;279&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en Bilaga 1&lt;br&gt;fråga som nämns i 33 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges att nämndemän skall ingå i rätten när kammarrätten&lt;br&gt;avgör mål om psykiatrisk tvångsvård. Av 12 § lagen om allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolar framgår att kammarrätt, när det är särskilt föreskrivet att&lt;br&gt;nämndemän skall ingå i rätten, är domför med tre lagfarna ledamöter och&lt;br&gt;två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i&lt;br&gt;sådant fall inte sitta i rätten. Den föreslagna bestämmelsen gör undantag&lt;br&gt;för mål som angår enbart en fråga som nämns i 33 § första stycket. Kravet&lt;br&gt;på medverkan av nämndemän i kammarrätt gäller således inte i t. ex. mål&lt;br&gt;om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra eller i permis-&lt;br&gt;sionsmål. I detta avseende har inte gjorts någon ändring i förhållande till&lt;br&gt;lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För länsrättens del följer av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar&lt;br&gt;att nämndemän skall delta i avgörandet. Länsrätten är som huvudregel&lt;br&gt;domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det behövs med&lt;br&gt;hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får&lt;br&gt;fyra nämndemän sitta i rätten (17 §). Lagrådets förslag om särskild sam-&lt;br&gt;mansättning med en läkarledamot i länsrätten och, som konsekvens därav,&lt;br&gt;om ökad nämndemannamedverkan vid prövning av överklaganden har&lt;br&gt;inte godtagits. Förslaget till ändring i lagen om allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolar innebär därför att det främst för klagan över beslut om avslag&lt;br&gt;på en begäran att tvångsvården skall upphöra och klagan över beslut i&lt;br&gt;permissionsfrågor görs undantag från kravet att nämndemän skall delta i&lt;br&gt;avgörandet. Skälet härför är bl. a. att sådana klagomål får anföras vid ett&lt;br&gt;obegränsat antal tillfällen. Påpekas bör emellertid att ett mål inte får&lt;br&gt;avgöras av ensamdomare, om det är påkallat av särskild anledning att&lt;br&gt;målet prövas av fullsutten rätt (se 18 § lagen om allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolar). Sådan särskild anledning kan föreligga t. ex. när omständighe-&lt;br&gt;terna i målet tyder på att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd kan&lt;br&gt;befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Detsamma&lt;br&gt;gäller om en icke ringa tid förflutit sedan frågan om tvångsvård eller&lt;br&gt;permission senast avgjordes i domstol. Det bör påpekas att länsrätten i&lt;br&gt;regel inte skall kunna avgöra ett mål beträffande en patient som i ett&lt;br&gt;brottmål har överlämnats till rättspsykiatrisk vård förenad med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning utan medverkan av nämndemän (jfr 21 § i förslaget&lt;br&gt;till lag om rättspsykiatrisk vård och 18 § i förslaget till ändring i lagen om&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolar).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att&lt;br&gt;fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 6 § om intagning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;280&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2) och inled-&lt;br&gt;ningsvis i specialmotiveringen under rubriken Vissa begrepp i lagen har&lt;br&gt;beslut fattats om ändrade bestämmelser om ledningsansvaret i 14 § HSL.&lt;br&gt;Enligt dessa skall, för enheter där patientsäkerheten kräver det, en chefs-&lt;br&gt;överläkare ha ett samlat administrativt och medicinskt ledningsansvar.&lt;br&gt;Lagförslaget om psykiatrisk tvångsvård bygger på den nya regleringen&lt;br&gt;beträffande ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården. Med hänsyn till&lt;br&gt;chefsöverläkarens avsedda ställning och funktion bör denne ges möjlighet&lt;br&gt;att delegera uppgifter enligt förevarande lagstiftning på någon annan som&lt;br&gt;har den kompetens som behövs för dessa uppgifter. Bestämmelsen i första&lt;br&gt;meningen innebär att en chefsöverläkare har möjlighet att uppdra åt en&lt;br&gt;erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom&lt;br&gt;psykiatrin att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt lagförsla-&lt;br&gt;get.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren har enligt den nya lydelsen av 14 § HSL möjlighet att&lt;br&gt;uppdra åt annan befattningshavare vid enheten att fullgöra enskilda led-&lt;br&gt;ningsuppgifter. Denna möjlighet till delegation av ledningsuppgifter tar&lt;br&gt;inte sikte på de uppgifter som regleras särskilt i tvångsvårdslagstiftningen.&lt;br&gt;Avsikten är att delegation av dessa sist nämnda uppgifter inte skall ske i&lt;br&gt;annan ordning än enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra meningen får den ledningsansvarige läkaren, om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, överlämna åt en annan läkare att fatta beslut enligt lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Vissa uppgifter har emellertid ansetts vara av så&lt;br&gt;ömtålig natur att de inte skall vara möjliga att delegera till en annan läkare.&lt;br&gt;Det gäller enligt punkterna 1 — 5 uppgifterna att besluta enligt 6 § om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård, att ansöka enligt 7, 9, 12 eller 14 § om rättens&lt;br&gt;medgivande till att tvångsvården fortsätter, att fatta de övergripande be-&lt;br&gt;sluten enligt 17 § om behandlingen, att besluta enligt 19 § andra stycket&lt;br&gt;om fastspänning med bälte annat än kortvarigt resp, att besluta enligt 20 §&lt;br&gt;andra stycket om avskiljande av en patient från övriga patienter för en&lt;br&gt;bestämd tid som överstiger åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning till den nya regleringen av ledningsansvaret inom den&lt;br&gt;offentliga hälso- och sjukvården har också införts en kompletterande regel&lt;br&gt;i 13 § HSL som föreskriver att det för varje patient på en enhet som skall&lt;br&gt;ledas av en chefsöverläkare skall utses en legitimerad läkare som patient-&lt;br&gt;ansvarig. Innebörden av detta kan förutsättas bli att det för vaije patient&lt;br&gt;som ges psykiatrisk tvångsvård skall finnas en patientansvarig läkare.&lt;br&gt;Denne läkares uppgift skall bl. a. vara att för den enskilde patienten&lt;br&gt;samordna undersöknings- och behandlingsåtgärder, se till att patienten&lt;br&gt;informeras om sitt hälsotillstånd och tänkbara behandlingsåtgärder samt&lt;br&gt;bevaka att patientens möjligheter till samråd om och inflytande på vården&lt;br&gt;tas till vara. Det är att märka att den patientansvarige läkaren inte enbart&lt;br&gt;av det skälet att han utsetts som patientansvarig enligt HSL kan anses ha&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;281&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fått någon befogenhet att träffa avgöranden om åtgärder som skall beslutas&lt;br&gt;av chefsöverläkaren eller annan läkare enligt tvångsvårdslagstiftningen (jfr&lt;br&gt;prop. 1989/90:81 s. 51). Vid delegation av beslutsbefogenhet enligt denna&lt;br&gt;lagstiftning är det i stället angeläget att närmare precisering sker av i vilka&lt;br&gt;avseenden beslutanderätt lämnas över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;br&gt;får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utfor undersökning&lt;br&gt;för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkom-&lt;br&gt;petens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 4 § följer att undersökning för vårdintyg skall utföras av en legitimerad&lt;br&gt;läkare. Som har nämnts under den paragrafen kan det emellertid i vissa&lt;br&gt;delar av landet av praktiska skäl vara nödvändigt att tillåta läkare med&lt;br&gt;utländsk examen som tjänstgör där eller AT-läkare att utföra undersökning&lt;br&gt;för vårdintyg. I den förevarande paragrafen, som motsvarar en bestäm-&lt;br&gt;melse med annan placering i lagrådsremissen, har därför öppnats en möj-&lt;br&gt;lighet att medge undantag från kravet på legitimation för läkare som utför&lt;br&gt;en sådan undersökning. Avsikten är att undantag skall kunna medges&lt;br&gt;genom föreskrifter eller beslut av socialstyrelsen i särskilda fall. Som har&lt;br&gt;anförts vid 4 § är det givet att den läkare som undersöker patienten också&lt;br&gt;skall utfärda det vårdintyg som kan bli en följd av undersökningen. Be-&lt;br&gt;stämmelsen motsvarar delvis 6 § LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har också öppnats en möjlighet att på motsvarande sätt som&lt;br&gt;i de nyssnämnda fallen medge undantag från kravet i första stycket på&lt;br&gt;specialistkompetens inom psykiatrin. Chefsöverläkaren kan härigenom&lt;br&gt;ges möjlighet att uppdra åt en läkare med tillräcklig erfarenhet att fullgöra&lt;br&gt;de uppgifter som chefsöverläkaren har enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt&lt;br&gt;7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan&lt;br&gt;fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen klargörs att beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning,&lt;br&gt;ansökan hos rätten om tvångsvård och rättens medgivande i anledning av&lt;br&gt;en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan&lt;br&gt;sådan inrättning utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall&lt;br&gt;upphöra. Motsvarande reglering finns i 11 § LSPV. Den nya bestämmelsen&lt;br&gt;innebär bl. a. att en redan verkställd intagnings- eller ansökningsprövning&lt;br&gt;inte behöver göras om på den sjukvårdsinrättning dit patienten förflyttats.&lt;br&gt;Självfallet kan en överflyttning till annan sjukvårdsinrättning inte innebä-&lt;br&gt;ra att den längsta vårdperiod som följer av ett fattat beslut om tvångsvård&lt;br&gt;förlängs. Inte heller i övrigt skall rättsverkningarna av ett sådant beslut&lt;br&gt;ändras vid en överflyttning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om möjligheterna att ge patienten psykiatrisk tvångsvård då han&lt;br&gt;tas in på en enhet för somatisk vård har berörts under 15 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;282&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skall for viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän förvaltningsdomstol har möjlighet att beträffande en viss fråga&lt;br&gt;inhämta yttrande från sakkunnig (24 § FPL). I detta sammanhang bör&lt;br&gt;också nämnas att regeringen på begäran av allmän förvaltningsdomstol får&lt;br&gt;förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå&lt;br&gt;domstolen med utlåtanden (29 § lagen om allmänna förvaltningsdomsto-&lt;br&gt;lar).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att underlätta för de allmänna förvaltningsdomstolarna att i olika&lt;br&gt;frågor av ofta brådskande natur kunna få ett utlåtande från eller höra en&lt;br&gt;utomstående psykiater har i paragrafen tagits in en regel om att ett antal&lt;br&gt;fasta sakkunniga skall förordnas med uppgift att vid behov bistå domsto-&lt;br&gt;larna. Bestämmelsen har gjorts tvingande. Genom bestämmelsen blir det&lt;br&gt;möjligt att till socialstyrelsen delegera uppgiften att förordna särskilda&lt;br&gt;sakkunniga. Bl. a. på grund av att jävssituationer kan uppstå bör utgångs-&lt;br&gt;punkten vara att varje domstol har tillgång till minst två sådana sakkunni-&lt;br&gt;ga. Som fasta sakkunniga bör utses framför allt läkare som är specialister i&lt;br&gt;psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri eller rättspsykiatri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen begränsar inte möjligheten att inhämta sakkunnigutlå-&lt;br&gt;tande från någon annan enligt den redovisade föreskriften i FPL. Det bör&lt;br&gt;påpekas att länsrätten enligt 37 § vid behov skall hålla sakkunnigförhör vid&lt;br&gt;muntlig förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att&lt;br&gt;chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-&lt;br&gt;samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs&lt;br&gt;uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömning av en patients vårdbehov skall chefsöverläkaren beakta&lt;br&gt;om detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning (jfr 3 §). Läkaren skall vidare i en ansökan enligt t. ex.&lt;br&gt;7 § till länsrätten om medgivande till tvångsvård ange bl. a. vilka övervä-&lt;br&gt;ganden som gjorts rörande vård i annan form för patienten. För att en&lt;br&gt;chefsöverläkare skall kunna fullgöra dessa och sina övriga åligganden&lt;br&gt;enligt lagen har i första meningen i paragrafen tagits in en bestämmelse om&lt;br&gt;att sekretesskyddade uppgifter om en patient skall lämnas ut från hälso-&lt;br&gt;och sjukvården och socialtjänsten. Detsamma gäller enligt andra mening-&lt;br&gt;en för att en sakkunnig skall kunna fullgöra sitt uppdrag eller då yttrande&lt;br&gt;inhämtas av socialstyrelsen. Paragrafen har utarbetats delvis efter förebild&lt;br&gt;av den nuvarande bestämmelsen i 10 § lagen (1966:301) om rättspsykiat-&lt;br&gt;risk undersökning i brottmål och 8§ lagen (1964:542) om personunder-&lt;br&gt;sökning i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förutsätts i lagtexten att uppgifterna för att lämnas ut behövs för&lt;br&gt;utförande av chefsöverläkarens åligganden, för en sakkunnigs uppdrag&lt;br&gt;eller för att socialstyrelsen skall kunna yttra sig. I allmänhet måste den&lt;br&gt;utlämnande myndigheten utgå från att begärda uppgifter behövs. Den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;283&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommunala familjerådgivningen med dess särskilda förtroendesekretess&lt;br&gt;omfattas inte av uppgiftsskyldigheten. I den mån chefsöverläkaren, den&lt;br&gt;sakkunnige eller socialstyrelsen har behov av att få uppgifter från andra&lt;br&gt;områden än hälso- och sjukvården och socialtjänsten, t. ex. från arbetsför-&lt;br&gt;medlingen, får det förutsättas att uppgifter därifrån kan lämnas med&lt;br&gt;tillämpning av den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen (jfr&lt;br&gt;prop. 1980/81:20 s. 18 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i&lt;br&gt;mål och ärenden enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för&lt;br&gt;utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket har den som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål&lt;br&gt;och ärenden om psykiatrisk tvångsvård. Motsvarande föreskrift om pro-&lt;br&gt;cessbehörighet finns i socialtjänstlagen (56 §) och LVU (36 §). Det finns&lt;br&gt;inte någon föreskrift i LSPV om processbehörighet för den som är under&lt;br&gt;18 år. Patienter som är under 18 år har emellertid i praktiken ansetts ha&lt;br&gt;rätt att själva föra sin talan enligt LSPV inför utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden. Påpekas bör att den föreslagna bestämmelsen en-&lt;br&gt;dast reglerar frågan om processbehörighet för den som har fyllt 15 år.&lt;br&gt;Patientens ställning som part oavsett ålder berörs inte av bestämmelsen.&lt;br&gt;Inte heller berörs föräldrarnas eller annan vårdnadshavares ställning som&lt;br&gt;part av bestämmelsen. Bestämmelsen innebär således endast att de som&lt;br&gt;har fyllt 15 år har rätt att vid sidan av sina legala ställföreträdare eller&lt;br&gt;ensamma föra sin talan i mål och ärenden om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det torde endast undantagsvis bli aktuellt att ge psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;åt någon som är strax under 15 år. Avsikten är att den som är under 15 år&lt;br&gt;inte själv skall få föra sin talan i ett mål om psykiatrisk tvångsvård. I ett&lt;br&gt;mål som avser den som är under 15 år skall föräldrarna (eller annan&lt;br&gt;vårdnadshavare) vara ställföreträdare för parten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts under 3 § är det i princip patientens egen inställning till&lt;br&gt;den ifrågasatta tvångsvården som skall tillmätas självständig betydelse vid&lt;br&gt;bedömning av om tvångsvårdsförutsättningarna är uppfyllda. Detta gäller&lt;br&gt;oavsett patientens ålder och innebär därför beträffande den som är under&lt;br&gt;15 år, trots att han inte är behörig att processa inför domstol i vårdfrågan,&lt;br&gt;att det är han som skall ta ställning till den vård som erbjuds. Föreligger det&lt;br&gt;stora motsättningar mellan den unge och föräldrarna eller annan vårdnads-&lt;br&gt;havare kan en god man förordnas, där så erfordras, för att bistå den unge i&lt;br&gt;den rättsliga angelägenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket föreskrivs att en patient som är under 15 år bör höras&lt;br&gt;under vissa förutsättningar. Lämpligheten av att höra patienten vid t. ex.&lt;br&gt;en muntlig förhandling i domstol får avgöras med ledning av hans ålder&lt;br&gt;och psykiska tillstånd. I regel bör domstolen inhämta ställföreträdarens&lt;br&gt;och chefsöverläkarens synpunkter på denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte&lt;br&gt;annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;284&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ligger i sakens natur att beslut om psykiatrisk tvångsvård i regel måste&lt;br&gt;kunna verkställas omedelbart. I paragrafen föreskrivs därför att beslut som&lt;br&gt;meddelas enligt lagen gäller omedelbart, om inte annat forordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten&lt;br&gt;inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att s. k. surrogatdelgivning, kungörelsedelgivning&lt;br&gt;eller spikning inte får användas vid delgivning med patienten i denna typ&lt;br&gt;av mål och ärenden. I stället skall personlig delgivning användas. Motsva-&lt;br&gt;rande föreskrift finns i smittskyddslagen, socialtjänstlagen, LVU och&lt;br&gt;LVM.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv&lt;br&gt;eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt&lt;br&gt;omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge&lt;br&gt;honom sådan hjälp. Den omhändertagne får foras till en sjukvårdsenhet&lt;br&gt;som kan ge stöd och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han&lt;br&gt;skall kunna genomfora en undersökning for vårdintyg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av&lt;br&gt;chefsöverläkaren for att fora patienten till en sjukvårdsinrättning sedan&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. chefsöverläkaren for att återföra en patient som har lämnat vårdin-&lt;br&gt;rättningen utan tillstånd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om&lt;br&gt;denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 11 § polislagen (1984:387) får en polisman omhänderta en person,&lt;br&gt;om polismyndigheten genom en särskild föreskrift har befogenhet att&lt;br&gt;besluta att någon skall omhändertas. Omhändertagandet får ske om de&lt;br&gt;angivna förutsättningarna föreligger enligt den särskilda föreskriften och&lt;br&gt;om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller&lt;br&gt;någon annan fara. Polismannen skall så skyndsamt som möjligt anmäla&lt;br&gt;omhändertagandet till sin förman, som omedelbart skall pröva om omhän-&lt;br&gt;dertagandet skall bestå och underrätta polismyndigheten, om beslutet&lt;br&gt;innebär ett kvarhållande (15 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ingripande enligt polislagen förutsätter således att särskilda regler&lt;br&gt;som gäller polisens rätt till ingripande i mera speciella situationer tas upp i&lt;br&gt;lagar som gäller just dessa situationer. En föreskrift har därför tagits in i&lt;br&gt;första stycket första meningen om att en polismyndighet får besluta att&lt;br&gt;omhänderta en person, om det föreligger skälig anledning att anta att&lt;br&gt;denne lider av en allvarlig psykisk störning och därför är farlig för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp.&lt;br&gt;Farerekvisitet i bestämmelsen har på förslag av lagrådet utformats på&lt;br&gt;samma sätt som i gällande lag (7 § LSPV). Tillägget om möjlighet till&lt;br&gt;omhändertagande när någon annars behöver omedelbar hjälp överens-&lt;br&gt;stämmer med lagrådsremissens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;285&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett omhändertagande av en person kan tänkas bli aktuellt t. ex. för att&lt;br&gt;förhindra ett självmord eller för att avvärja att någon i personens omgiv-&lt;br&gt;ning blir skadad. En psykisk störning kan emellertid yttra sig på många&lt;br&gt;olika sätt. En persons beteende kan också vara sådant att det föreligger en&lt;br&gt;omedelbar fara för personens egen hälsa och att hans behov av hjälp därför&lt;br&gt;framstår som överhängande. Bedömningen av om förutsättningarna för ett&lt;br&gt;omhändertagande är uppfyllda kan naturligtvis ibland bli något summa-&lt;br&gt;risk vid tillfället för polismans ingripande. En noggrannare prövning bör&lt;br&gt;däremot alltid vara möjlig när förmannen eller polismyndigheten prövar&lt;br&gt;om omhändertagandet skall bestå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omhändertagne får inte förvaras under någon längre tid på polissta-&lt;br&gt;tionen utan endast kvarhållas tillfälligt under kortast möjliga tid i väntan&lt;br&gt;på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom den hjälp som är&lt;br&gt;nödvändig. Polisen bör efter ett omhändertagande av en psykiskt störd&lt;br&gt;person således genast kontakta en sjukvårdsinrättning eller den öppna&lt;br&gt;psykiatriska verksamheten för att den omhändertagne skall få erforderlig&lt;br&gt;hjälp snarast möjligt och i första hand utan inslag av tvång. Det förutsätts&lt;br&gt;att vårdpersonal tar över den omhändertagne så snart som möjligt. Even-&lt;br&gt;tuellt kan behov finnas av handräckning från polisen för att genomföra en&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg enligt punkt 1 i andra stycket. Påpekas bör att&lt;br&gt;det enligt lagförslaget till skillnad från vad som gäller enligt LSPV inte&lt;br&gt;föreligger skyldighet för polismyndigheten att ta initiativ till att en läkar-&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg påbörjas (se avsnitt 3.2.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett alternativ till att underrätta vårdpersonal bör vara att föra den som&lt;br&gt;har tagits om hand till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.&lt;br&gt;En föreskrift som anger detta har tagits in i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket ges regler om handräckning av polismyndighet. Bestäm-&lt;br&gt;melserna har viss motsvarighet i 35 § LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket punkt 1 kan polishandräckning begäras för att&lt;br&gt;möjliggöra en undersökning för vårdintyg. Det ligger i sakens natur att&lt;br&gt;polishandräckning skall begäras endast när det av omständigheterna fram-&lt;br&gt;går att den enskilde håller sig undan eller inte frivilligt går med på under-&lt;br&gt;sökningen. Bestämmelsen har tillkommit främst för att göra det möjligt för&lt;br&gt;den läkare som skall utföra undersökningen att få tillträde till den bostad&lt;br&gt;eller det utrymme, där den enskilde befinner sig. Som socialberedningen&lt;br&gt;har framhållit är det viktigt att den enskilde, om det inte är omöjligt eller&lt;br&gt;uppenbart olämpligt, undersöks där han vistas. Om den som skall under-&lt;br&gt;sökas går med på att låta undersöka sig i sin bostad och undersökningen&lt;br&gt;lämpligen kan ske där, bör polishandräckning för transport till en läkar-&lt;br&gt;mottagning således inte komma i fråga såvida inte starka skäl talar för&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har ansetts lämpligt att begränsa kretsen av läkare som kan begära&lt;br&gt;polishandräckning enligt denna punkt. Endast den läkare som enligt beslut&lt;br&gt;av sjukvårdshuvudmannen har befogenhet att besluta om undersökning&lt;br&gt;för vårdintyg mot patientens vilja skall vara behörig att begära sådan&lt;br&gt;handräckning (jfr 4 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket punkt 2 reglerar det fallet att en patient sedan ett vårdintyg&lt;br&gt;har utfärdats skall föras till en sjukvårdsinrättning för prövning av frågan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;286&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om psykiatrisk tvångsvård skall ges. Oftast är det den läkare som har&lt;br&gt;undersökt patienten som bäst kan bedöma behovet av polishandräckning.&lt;br&gt;Den krets av läkare som har nämnts i föregående punkt skall därför vara&lt;br&gt;behörig att begära handräckning för att föra en patient till en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Det är självklart att läkaren innan han begär polishandräckning&lt;br&gt;först försöker, om det är lämpligt, att övertala patienten att frivilligt&lt;br&gt;inställa sig på den sjukvårdsinrättning, där frågan om intagning skall&lt;br&gt;prövas. Chefsöverläkaren på den aktuella inrättningen skall också kunna&lt;br&gt;begära polishandräckning enligt denna punkt. Denne bör emellertid först&lt;br&gt;ha fått tillgång till vårdintyget och eventuella övriga handlingar. Eftersom&lt;br&gt;beslut om intagning på en sjukvårdsinrätting för tvångsvård inte får grun-&lt;br&gt;das på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar, torde det inte bli aktuellt i&lt;br&gt;så många fall att chefsöverläkaren begär handräckning enligt denna punkt.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren skall naturligtvis inte fatta något formellt beslut om&lt;br&gt;intagning innan han begär handräckning. Frågan om intagning skall nämli-&lt;br&gt;gen avgöras först efter dennes undersökning av patienten (se 6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket punkt 3 har införts en möjlighet för chefsöverläkaren att&lt;br&gt;begära polishandräckning, om en patient som vårdas på en vårdinrättning&lt;br&gt;för psykiatrisk vård avviker från inrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket punkt 4 kan chefsöverläkaren begära polishandräck-&lt;br&gt;ning för att återföra en patient till vårdinrättningen, om han inte återvänt&lt;br&gt;dit sedan ett tillstånd att vistas på egen hand utanför inrättningens område&lt;br&gt;har gått ut eller om tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 39 § följer att chefsöverläkaren kan delegera uppgiften att begära&lt;br&gt;polishandräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som socialberedningen har framhållit är det viktigt att de polismän som&lt;br&gt;återför en patient till en vårdinrättning efter t. ex. en permission uppträder&lt;br&gt;hänsynsfullt och att främst polismän med en längre erfarenhet används för&lt;br&gt;ett sådant uppdrag. Vidare bör så långt det är möjligt ingripanden av&lt;br&gt;uniformerad personal undvikas. Om en sökt patient hämtas i bostaden,&lt;br&gt;bör detta självfallet ske på ett så diskret sätt som möjligt så att åtgärden&lt;br&gt;inte väcker uppseende bland grannar och andra. Det är önskvärt att man&lt;br&gt;så långt möjligt använder sig av personal inom den psykiatriska vården&lt;br&gt;eller socialtjänsten för att övertyga patienten om att han frivilligt skall följa&lt;br&gt;med till vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig&lt;br&gt;för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket regleras en upplysningsskyldighet som chefsöverläkaren&lt;br&gt;skall ha gentemot patienter som ges psykiatrisk tvångsvård. Upplysnings-&lt;br&gt;skyldigheten gäller patientens rättigheter att överklaga enligt 32 och 33 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;287&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och att få rättsligt och annat stöd i olika situationer. Paragrafen har Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;utformats i enlighet med lagrådets förslag. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har viss motsvarighet i 37 § LSPV, som infördes den 1&lt;br&gt;januari 1983. Socialutskottet erinrade i samband härmed i sitt av riksda-&lt;br&gt;gen godkända betänkande (SoU 1981/82:53 s. 13, rskr. 383) om att infor-&lt;br&gt;mation om överklagandemöjligheter etc. skall lämnas när patientens till-&lt;br&gt;stånd medger det. Det är t. ex. inte nödvändigt eller i många fall ens&lt;br&gt;lämpligt med hänsyn till patienten att en akut insjuknad nyintagen patient&lt;br&gt;genast informeras om sina juridiska rättigheter gentemot läkaren och&lt;br&gt;sjukhuset. Personalen måste i första hand försöka få ett gott förhållande&lt;br&gt;till patienten och se till att han eller hon får den vård som är omedelbart&lt;br&gt;påkallad. Det får ankomma på den ansvarige läkaren att avgöra när&lt;br&gt;patientens tillstånd stabiliserats så att en meningsfull information kan ges.&lt;br&gt;Enligt utskottet bör det självfallet ske så snart som möjligt. Bestämmelsen&lt;br&gt;avser att återspegla denna inställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket anges att lagen om psykiatrisk tvångsvård skall finnas&lt;br&gt;anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig för patienterna. Motsva-&lt;br&gt;rande föreskrift finns i LSPV (37 §). Om rättspsykiatrisk vård ges på&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen, skall också lagbestämmelserna om denna vårdform&lt;br&gt;finnas anslagna inom inrättningen (se 29 § i förslaget till lag om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter&lt;br&gt;regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna&lt;br&gt;styrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3) har&lt;br&gt;det ansetts speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och studera tillämp-&lt;br&gt;ningen av den nya tvångsvårdslagstiftningen. Behovet av att inhämta och&lt;br&gt;centralt sammanställa underlag för samlade bedömningar rörande tvångs-&lt;br&gt;vårdstillfallen och olika behandlings- och kontrollåtgärder vid sådana till-&lt;br&gt;fällen motiverar en omfattande uppgiftsskyldighet i dessa avseenden för&lt;br&gt;dem som har särskilda beslutsbefogenheter vid lagstiftningens tillämp-&lt;br&gt;ning. Det bör därför i lag anges att chefsöverläkare skall fortlöpande lämna&lt;br&gt;uppgifter till socialstyrelsen om åtgärder som vidtagits enligt lagstiftning-&lt;br&gt;en. Närmare föreskrifter i frågan bör meddelas av regeringen eller, efter&lt;br&gt;regeringens bemyndigande, socialstyrelsen. Avsikten är att dessa föreskrif-&lt;br&gt;ter skall innebära en precisering av omfattningen av uppgiftsskyldigheten&lt;br&gt;för chefsöverläkaren. Som har framhållits i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;bör uppgiftsskyldigheten närmare utformas så att intresset av generell&lt;br&gt;information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med&lt;br&gt;intresset av att skydda patientens personliga integritet. Antalet personrela-&lt;br&gt;terade uppgifter bör således begränsas så långt det är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;288&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla&lt;br&gt;lagen) upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till&lt;br&gt;och med den 10 januari 1992 godtas som underlag for ett beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3janua-&lt;br&gt;ri 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas in för&lt;br&gt;tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den gamla&lt;br&gt;lagen i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses&lt;br&gt;intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den&lt;br&gt;nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.&lt;br&gt;Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som&lt;br&gt;ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader&lt;br&gt;enligt 9 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,&lt;br&gt;skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra&lt;br&gt;stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-&lt;br&gt;skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut&lt;br&gt;enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett&lt;br&gt;beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han&lt;br&gt;tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-&lt;br&gt;den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya&lt;br&gt;lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt&lt;br&gt;10 § lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-&lt;br&gt;ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra&lt;br&gt;särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en&lt;br&gt;patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden&lt;br&gt;inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,&lt;br&gt;skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i&lt;br&gt;stället pröva om det enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-&lt;br&gt;dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;289&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller&lt;br&gt;ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den&lt;br&gt;gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet&lt;br&gt;får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig&lt;br&gt;till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-&lt;br&gt;råde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshän-&lt;br&gt;visning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas&lt;br&gt;av kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 1 anges att lagen om psykiatrisk tvångsvård träder i kraft den 1&lt;br&gt;januari 1992 och att LSPV samtidigt upphävs. Till en del ersätts LSPV av&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk vård, som också träder i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992. Övergångsfrågornas reglering har tagits upp samlat i anslutning till&lt;br&gt;den nu aktuella lagen. Övergångsreglerna bygger med vissa undantag på&lt;br&gt;principen att den nya lagstiftningen skall tillämpas fullt ut såväl när fråga&lt;br&gt;uppkommer efter ikraftträdandet om intagning på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård som när det gäller patienter som vid ikraftträ-&lt;br&gt;dandet är föremål för vård enligt LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna i punkt 2 innebär att ett vårdintyg som har&lt;br&gt;utfärdats enligt den gamla lagen under vissa förutsättningar kan användas&lt;br&gt;som underlag för ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Intagningsbeslutet måste&lt;br&gt;i sådana fall fattas senast den lOjanuari 1992. Intyget får vid beslutsfattan-&lt;br&gt;det inte vara äldre än 14 dagar. Efter ikraftträdandet får självfallet ett&lt;br&gt;intagningsbeslut grundat på ett vårdintyg enligt den gamla lagen fattas&lt;br&gt;endast om det framgår att förutsättningarna för tvångsvård enligt 3 § i den&lt;br&gt;nya lagen är uppfyllda. Ett beslut om övergång från frivillig vård till&lt;br&gt;tvångsvård, s. k. konvertering, får efter ikraftträdandet fattas endast enligt&lt;br&gt;föreskrifterna i 11 § i den nya lagen. Ett vårdintyg som har utfärdats för en&lt;br&gt;patient som på egen begäran är intagen för psykiatrisk vård på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning utgör således efter ikraftträdandet inte någon formell för-&lt;br&gt;utsättning för ett konverteringsbeslut (jfr 6 § tredje stycket i den gamla&lt;br&gt;lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en patient vid ikraftträdandet är intagen för vård enligt 8 § i den&lt;br&gt;gamla lagen innebär intagningsbeslutet att endast en preliminär bedöm-&lt;br&gt;ning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård har gjorts. Det har&lt;br&gt;därför i punkt 3 föreskrivits att chefsöverläkaren senast den 3 januari 1992&lt;br&gt;skall pröva om patienten skall vara intagen för tvångsvård enligt 6 § i den&lt;br&gt;nya lagen. Intill dess frågan om intagning har avgjorts skall den gamla&lt;br&gt;lagen gälla i de delar som kan tillämpas i den nämnda situationen. Däref-&lt;br&gt;ter skall den nya lagens bestämmelser tillämpas vid den fortsatta handlägg-&lt;br&gt;ningen. Bestämmelserna i punkt 3 har utformats enligt lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;290&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 4 skall ett beslut om intagning enligt 9 eller 10 § eller&lt;br&gt;återintagning från försöksutskrivning enligt 20 § i den gamla lagen anses&lt;br&gt;som ett beslut om intagning enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av&lt;br&gt;den nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdan-&lt;br&gt;det. Om chefsöverläkaren finner att patienten behöver fortsatt tvångsvård,&lt;br&gt;skall han således senast inom fyra veckor från ikraftträdandet ansöka hos&lt;br&gt;länsrätten enligt 7 § i den nya lagen om medgivande till tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut av en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden om&lt;br&gt;fortsatt vård enligt 20 a § i den gamla lagen skall anses som ett beslut om&lt;br&gt;sådan vård under sex månader enligt 9 § i den nya lagen. Det innebär att&lt;br&gt;chefsöverläkaren, om han finner att patienten behöver fortsatt vård, senast&lt;br&gt;inom sex månader från dagen för nämndens beslut skall ansöka hos läns-&lt;br&gt;rätten om medgivande till tvångsvård. Denna föreskrift skall inte tilläm-&lt;br&gt;pas i de fall nämnden, efter en anmälan av chefsöverläkaren enligt 20 a § i&lt;br&gt;den gamla lagen, inte har tagit upp frågan om utskrivning till prövning.&lt;br&gt;Det bör vara lämpligt att utskrivningsnämnderna under det sista halvåret&lt;br&gt;före ikraftträdandet prövar frågan om utskrivning i så många anmälda fall&lt;br&gt;som det är möjligt. Detta kan bidra till en tidsmässig spridning av målen&lt;br&gt;hos länsrätterna efter ikraftträdandet. Som lagrådet har anmärkt kan ett&lt;br&gt;nämndbeslut om fortsatt vård enligt 20 a § LSPV som vid ikraftträdandet&lt;br&gt;är äldre än sex månader inte åberopas som grund för tvångsvård efter&lt;br&gt;ikraftträdandet. I denna situation bör det emellertid föreligga en anmälan&lt;br&gt;enligt nämnda lagrum från chefsöverläkaren om behovet av fortsatt vård.&lt;br&gt;Därvid skall gälla den handläggningsordning och den tidsfrist för länsrät-&lt;br&gt;tens prövning — som regel inom åtta dagar från den nya lagens ikraftträ-&lt;br&gt;dande — som lagrådet har redovisat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom punkt 5 klargörs att den som genom en dom har överlämnats till&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård men inte har tagits in på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;sådan vård före ikraftträdandet skall anses genom dom ha överlämnats till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild utskrivningsprövning enligt&lt;br&gt;lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna i punkt 6 innebär att N-, O- och PN-fallen&lt;br&gt;efter den nya lagstiftningens ikraftträdande skall behandlas som patienter&lt;br&gt;vilka genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren&lt;br&gt;skall sålunda enligt 16 § andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård senast inom fyra månader från den dag domstolens beslut blivit&lt;br&gt;verkställbart hos länsrätten anmäla frågan om särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning (jfr 20 a § andra stycket LSPV). Andra meningen i den nu aktuella&lt;br&gt;punkten medför att, om utskrivningsnämnden tidigare har prövat frågan&lt;br&gt;om utskrivning, chefsöverläkaren enligt vad som föreskrivs i andra stycket&lt;br&gt;i nyss nämnda paragraf skall göra sådan anmälan inom sex månader från&lt;br&gt;utskrivningsnämndens beslut (jfr 20 a § tredje stycket LSPV). I denna fråga&lt;br&gt;hänvisas till vad som har anförts under punkt 4. Det bör påpekas att&lt;br&gt;länsrätten i de nu aktuella fallen liksom beträffande ordinära fall av&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har möjlighet att&lt;br&gt;anförtro chefsöverläkaren prövningen av frågan om vistelse utanför vård-&lt;br&gt;inrättningens område under viss del av vårdtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;291&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna i punkt 7 innebär att ett beslut om utskriv-&lt;br&gt;ning på försök enligt den gamla lagen skall anses som ett beslut om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-&lt;br&gt;den av vårdtiden enligt den nya lagen. Vidare skall ett beslut om tillstånd&lt;br&gt;att vistas på egen hand utom sjukhusområdet enligt den gamla lagen anses&lt;br&gt;som ett beslut om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-&lt;br&gt;de under del av vårdtiden enligt den nya lagen. Som en yttersta gräns för&lt;br&gt;tillståndets giltighetstid gäller den enligt den gamla lagen längsta medgivna&lt;br&gt;tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utom sjukhusområ-&lt;br&gt;det. Ett beslut om utskrivning på försök kan således under förutsättning att&lt;br&gt;det fattas den 31 december 1991 vara giltigt längst t.o. m. den 30juni 1992&lt;br&gt;(jfr 19 § andra stycket i den gamla lagen). Vad lagrådet har uttalat i&lt;br&gt;anslutning till förevarande punkt har föranlett att en i lagrådsremissen&lt;br&gt;intagen bestämmelse om den enligt LSPV längsta medgivna tiden för&lt;br&gt;utskrivning på försök eller för tillstånd att vistas utom sjukhusområdet har&lt;br&gt;fått utgå såsom överflödig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 fall som avses med övergångsbestämmelserna i punkt 7 gäller vidare, i&lt;br&gt;överensstämmelse med de synpunkter som lagrådet har anfört, att chefs-&lt;br&gt;överläkaren efter den nya lagens ikraftträdande kan enligt den lagen, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det, återkalla tillståndet att vistas utanför sjukvårds-&lt;br&gt;inrättningens område eller meddela ett nytt tillstånd med ändrade villkor.&lt;br&gt;För en enligt LSPV försöksutskriven patient, som ju skall anses ha tillstånd&lt;br&gt;till vistelse utanför inrättningens område, förutsätts att, om tillståndet inte&lt;br&gt;har återkallats, chefsöverläkaren ansöker hos länsrätten inom den tid som&lt;br&gt;gällt för försöksutskrivningen om medgivande till fortsatt tvångsvård, om&lt;br&gt;han anser att sådan vård behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 10 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård skall&lt;br&gt;tillämpas på de aktuella situationerna beträffande dem som enligt punkt 6&lt;br&gt;anses genomgå rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren får således återkal-&lt;br&gt;la sådana beslut liksom med stöd av 23 § nyss nämnda lag överlämna åt en&lt;br&gt;annan läkare att fatta beslut i en sådan fråga (jfr 14 § tredje stycket och&lt;br&gt;20 § andra stycket LSPV). Andra meningen i förevarande punkt innebär att&lt;br&gt;särskilda föreskrifter m. m. som har meddelats med stöd av LSPV vid för-&lt;br&gt;söksutskrivning eller vid tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusom-&lt;br&gt;rådet skall anses utgöra sådana särskilda villkor som kan meddelas med&lt;br&gt;stöd av den nya lagen resp, lagen om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts under punkt 1 skall den nya lagstiftningen med vissa&lt;br&gt;undantag tillämpas fullt ut efter ikraftträdandet. Detta gäller, som framgår&lt;br&gt;av punkt 8, i princip även i ett ärende som handlagts av utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd eller psykiatriska nämnden och som skall övertas av allmän&lt;br&gt;förvaltningsdomstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV finns bestämmelser om besvär över beslut om att en patient i&lt;br&gt;samband med utskrivning på försök skall iaktta särskilda föreskrifter eller&lt;br&gt;stå under tillsyn av lämplig person (jfr 21 och 22 §§ i den gamla lagen).&lt;br&gt;Dessa besvärsbestämmelser saknar motsvarigheter i den nya lagen. Det&lt;br&gt;föreskrivs bl. a. därför att äldre föreskrifter skall tillämpas vid prövning av&lt;br&gt;frågan om särskilda föreskrifter eller tillsyn i ett ärende som har överläm-&lt;br&gt;nats från utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden till allmän&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;292&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förvaltningsdomstol. Det bör påpekas att äldre föreskrifter skall tillämpas Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;vid prövning av en sådan fråga även om ärendet gäller en patient som Bilaga 1&lt;br&gt;enligt punkt 6 anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV finns vidare bestämmelser om att bl. a. patientens make, barn,&lt;br&gt;far, mor eller syskon får föra talan inför en utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden (jfr 18 och 24 §§ den gamla lagen). Eftersom dessa&lt;br&gt;bestämmelser om talerätt saknar motsvarigheter i den nya lagstiftningen&lt;br&gt;har det ansetts lämpligt att föreskriva att den som har väckt ett ärende före&lt;br&gt;ikraftträdandet får utföra talan även om han inte är behörig till det enligt&lt;br&gt;den nya lagstiftningen. Detta gäller självfallet endast om han är behörig att&lt;br&gt;utföra talan enligt den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden enligt&lt;br&gt;den föreslagna lagstiftningen inte skall finnas kvar krävs särskilda före-&lt;br&gt;skrifter som reglerar vad som skall hända med de LSPV-ärenden i dessa&lt;br&gt;nämnder som ännu inte har avgjorts vid ikraftträdandet. Detsamma gäller&lt;br&gt;beslut som har meddelats under tiden närmast före den nya lagstiftningens&lt;br&gt;ikraftträdande. Dessa frågor regleras i punkterna 9 och 10. Innebörden av&lt;br&gt;dessa föreskrifter är att länsrätterna tar över de ärenden som inte har&lt;br&gt;hunnit avgöras av utskrivningsnämnderna. Kvarvarande ärenden i psy-&lt;br&gt;kiatriska nämnden skall avgöras av kammarrätten i Stockholm. Detta är&lt;br&gt;naturligt med hänsyn till de domkretsregler som gäller.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.2 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde. Paragra-&lt;br&gt;fen har ändrats redaktionellt i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av jorsta stycket framgår att lagen omfattar fall av psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård som inte regleras i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och att&lt;br&gt;vården i dessa fall benämns rättspsykiatrisk vård. En erinran om föreskrif-&lt;br&gt;terna i den nu aktuella lagen har tagits in i den nyssnämnda lagen (1 §&lt;br&gt;andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den erinran som tagits in i 1 § första stycket första meningen nämnda&lt;br&gt;lagförslag om att föreskrifterna i HSL gäller all psykiatrisk vård har avse-&lt;br&gt;ende även på rättspsykiatrisk vård enligt förevarande lag. Det innebär&lt;br&gt;bl. a. att socialstyrelsen skall utöva tillsyn över rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;bedrivs av sjukvårdshuvudmännen (jfr 18 § HSL). Beträffande rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård som kan komma att ges på en enhet för rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;293&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sökning, som drivs av staten (jfr 6§ andra stycket förevarande lag), bör Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;socialstyrelsen också kunna utöva tillsyn. Jag avser att återkomma till Bilaga 1&lt;br&gt;regeringen med en bestämmelse om detta i förordning, om någon sådan&lt;br&gt;statligt driven enhet kommer att finnas efter lagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 andra stycket anges de fall där lagen är tillämplig. Av punkt 1 följer att&lt;br&gt;lagen reglerar vården för dem som efter beslut av domstol — med stöd av&lt;br&gt;de bestämmelser i 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB) som chefen för justitiede-&lt;br&gt;partementet senare i dag kommer att föreslå — skall ges rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård. Det är här fråga om två olika typer av fall. En kategori utgörs av de&lt;br&gt;fall som regleras i 31 kap. 3 § första stycket BrB, dvs. de fall där regleringen&lt;br&gt;av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig&lt;br&gt;från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (se&lt;br&gt;avsnitt 4.4). En annan kategori utgörs av de fall där den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB är förenad med särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning, dvs. de fall där brottet har begåtts under påverkan av&lt;br&gt;en allvarlig psykisk störning och där det till följd av störningen finns risk för&lt;br&gt;att lagöverträdaren återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 och 3 anges i vilka fall i övrigt rättspsykiatrisk vård kan komma&lt;br&gt;till stånd. Utgångspunkten för avgränsningen av den personkrets som bör&lt;br&gt;omfattas av bestämmelserna om rättspsykiatrisk vård — vid sidan av dem&lt;br&gt;som ges sådan vård som brottspåföljd — har varit att patienten är dömd&lt;br&gt;för eller misstänkt för brott och frihetsberövad efter domstolsprövning.&lt;br&gt;Denna princip har emellertid med hänsyn till det praktiska behovet ansetts&lt;br&gt;inte kunna gälla fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 2 i andra stycket omfattar sålunda såväl personer vars frihetsberö-&lt;br&gt;vande inte har prövats av domstol som personer vars frihetsberövande&lt;br&gt;inte grundas på brott eller misstanke om brott. Kategorin anhållna omfat-&lt;br&gt;tar visserligen personer som är misstänkta för brott. Förutsättningarna för&lt;br&gt;frihetsberövandet har emellertid inte prövats av domstol utan av en åkla-&lt;br&gt;gare. Med hänsyn till att den maximala tiden för ett sådant frihetsberövan-&lt;br&gt;de är kort (se 24 kap. 12, 13, 15 och 16 §§ RB) har anhållna personer&lt;br&gt;ansetts böra omfattas av den nu aktuella särskilda regleringen av psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård, eftersom det är praktiskt betydelsefullt att dessa personer&lt;br&gt;här behandlas på samma sätt som övriga kategorier vilka avses komma att&lt;br&gt;falla under regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande kategorin häktade, som också anges i punkt 2 i andra&lt;br&gt;stycket, har frågan om frihetsberövande alltid prövats av domstol. Där-&lt;br&gt;emot behöver frihetsberövandet inte grundas på misstanke om brott.&lt;br&gt;Detta gäller t. ex. beträffande ett vittne som har häktats med stöd av 36&lt;br&gt;kap. 21 § RB eller en gäldenär som häktats enligt 6 kap. 9 § konkurslagen&lt;br&gt;(1987:672) eller 2 kap. 16 § utsökningsbalken. Något principiellt hinder&lt;br&gt;mot att låta dessa fall omfattas av den nu aktuella regleringen har inte&lt;br&gt;ansetts föreligga. Dessa fall torde dock vara ytterst få i praktiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 punkt 2 i andra stycket anges slutligen en kategori personer som&lt;br&gt;visserligen är misstänkta för brott och där frågan om frihetsberövande har&lt;br&gt;prövats av domstol. Frihetsberövandet kan emellertid inte sägas vara&lt;br&gt;grundat på misstanken om brott. Det är personer av denna kategori som&lt;br&gt;avses med uttrycket ”intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;294&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning”. Jag får här hänvisa till vad chefen för justitiedepartementet kom- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;mer att föreslå i detta hänseende senare i dag (bil. 2 avsnitt 3.13). Även Bilaga 1&lt;br&gt;beträffande denna kategori har reglerna om rättspsykiatrisk vård ansetts&lt;br&gt;böra kunna tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gemensamt för de i punkt 2 angivna kategorierna är att de — med&lt;br&gt;undantag för de sistnämnda fallen — omfattas av häkteslagens bestämmel-&lt;br&gt;ser. Häkteslagen är sålunda tillämplig inte bara på häktade utan också vid&lt;br&gt;en rad andra frihetsberövanden av straffprocessuell eller annan art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En kategori som omfattas av häkteslagens föreskrifter utgörs av dem&lt;br&gt;som gripits på grund av misstanke om brott (se 17 § första stycket 1&lt;br&gt;häkteslagen). Reglerna om rättspsykiatrisk vård har emellertid ansetts inte&lt;br&gt;böra omfatta denna grupp redan av det skälet att det här är fråga om ett&lt;br&gt;alltför kortvarigt frihetsberövande i denna form. Även andra kategorier av&lt;br&gt;frihetsberövanden där häkteslagens föreskrifter skall tillämpas faller utan-&lt;br&gt;för den nu aktuella lagens tillämpningsområde. Det gäller sålunda den som&lt;br&gt;tagits i förvar med stöd av utlänningslagen, jfr 5 kap. 13 § utlänningsför-&lt;br&gt;ordningen (1989:547). Behovet av psykiatrisk tvångsvård får i dessa fall&lt;br&gt;tillgodoses med stöd av den föreslagna allmänna regleringen av sådan&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa kategorier frihetsberövade som omfattas av häkteslagen utan att&lt;br&gt;falla under punkten 2 i andra stycket (se 17 § första stycket 2 och 3&lt;br&gt;häkteslagen) tillhör emellertid den krets av personer som anges i punkt 3 i&lt;br&gt;detta stycke, nämligen intagna i kriminalvårdsanstalt liksom personer som&lt;br&gt;enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. skall förpassas till&lt;br&gt;en anstalt för verkställighet av fängelsestraff och som således i denna&lt;br&gt;egenskap kan ges rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Föreskrifterna i hälso-och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet&lt;br&gt;för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (av-&lt;br&gt;snitt 4.3). Bestämmelserna innebär att sjukvårdshuvudmännen, dvs.&lt;br&gt;landstingskommuner och kommuner som inte ingår i någon landstings-&lt;br&gt;kommun, har skyldighet att ge rättspsykiatrisk vård på samma sätt som&lt;br&gt;vid all annan hälso- och sjukvård. Andra stycket motsvarar 1 § tredje&lt;br&gt;stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en erinran om att bestämmelser om när en domstol&lt;br&gt;får besluta om rättspsykiatrisk vård finns i det förslag till ny utformning av&lt;br&gt;31 kap. 3§ BrB som chefen för justitiedepartementet kommer att lägga&lt;br&gt;fram senare i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;295&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. han lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall beslutet om&lt;br&gt;sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket regleras förutsättningarna för att ge häktade m. fl. personer&lt;br&gt;som anges i 1 § andra stycket 2 eller 3 psykiatrisk tvångsvård. Dessa&lt;br&gt;förutsättningar har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;4.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av begreppet allvarlig psykisk störning är naturligtvis den-&lt;br&gt;samma som i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förutsätt-&lt;br&gt;ningen att patienten skall motsätta sig vården eller till följd av sitt psykiska&lt;br&gt;tillstånd uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställnings-&lt;br&gt;tagande i frågan har också sin motsvarighet i den lagen. Jag får därför här&lt;br&gt;hänvisa till specialmotiveringen till 3 § första stycket 1 och 3 nämnda lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De ytterligare förutsättningarna för vård har utformats något annorlun-&lt;br&gt;da än enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. De krav på vårdbehovet och&lt;br&gt;hur det skall kunna tillgodoses som gäller enligt nämnda lag har inte någon&lt;br&gt;motsvarighet i de nu aktuella fallen. Här är det tillräckligt att patienten&lt;br&gt;med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är&lt;br&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning. När det gäller motsvarande förutsätt-&lt;br&gt;ning vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd får jag hänvisa till chefens&lt;br&gt;för justitiedepartementet förslag (se bil. 2 avsnitt 2.4 och specialmotive-&lt;br&gt;ringen till 31 kap. 3 § BrB). Det bör påpekas att, eftersom patienten i de&lt;br&gt;ifrågavarande fallen redan är frihetsberövad, bedömningen av de omstän-&lt;br&gt;digheter som skall få vägas in vid prövningen av förutsättningen enligt&lt;br&gt;punkt 2, t. ex. risk för att han skadar sig själv eller andra, blir något&lt;br&gt;annorlunda än bedömningen vid motsvarande förutsättning då vården&lt;br&gt;kommer till stånd som en brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att de nu aktuella personerna skall beredas psykiatrisk vård i första&lt;br&gt;hand i frivilliga former följer av bestämmelserna i HSL samt 4 § häktes-&lt;br&gt;lagen och 37 § KvaL. En erinran om detta har kommit till uttryck genom&lt;br&gt;föreskriften i 1 § första stycket första meningen i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket, som har ändrats redaktionellt i förhållan-&lt;br&gt;de till lagrådsremissens förslag, tar sikte på det fallet att en person av de&lt;br&gt;aktuella kategorierna redan är föremål för psykiatrisk tvångsvård. Före-&lt;br&gt;skriften innebär att reglerna om rättspsykiatrisk vård skall tillämpas i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;296&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stället för bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (jfr 28 §&lt;br&gt;andra stycket i den sistnämnda lagen). I förhållande till förslaget i lagråds-&lt;br&gt;remissen har bestämmelsen utvidgats så att den omfattar samtliga de fall&lt;br&gt;som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som redan genomgår rättspsykiatrisk vård som frihetsberövad&lt;br&gt;blir frihetsberövad i annan ordning av det slag som avses i 1 § andra&lt;br&gt;stycket 2 eller 3, t. ex. genom att den som är anhållen i stället blir häktad&lt;br&gt;eller att den som är häktad blir intagen i kriminalvårdsanstalt, har i vissa&lt;br&gt;lägen vårdförutsättningarna förändrats på denna punkt. Den rättspsykiat-&lt;br&gt;riska vård som pågår påverkas naturligtvis inte i övrigt av att grunden för&lt;br&gt;vården på detta sätt har ändrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Beslut om intagning for rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och&lt;br&gt;andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen&lt;br&gt;(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den&lt;br&gt;misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-&lt;br&gt;tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är&lt;br&gt;anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt och som förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som har ändrats redaktionellt i förhållande&lt;br&gt;till förslaget i lagrådsremissen, reglerar förfarandet vid intagning för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård som avses i 4 §. Reglerna har berörts i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 4.5.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket första och andra meningarna har mot-&lt;br&gt;svarighet i 6 § andra stycket första meningen resp. 4 § första stycket första&lt;br&gt;meningen och 6 § andra stycket andra meningen i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att personalen vid kriminalvårdsanstalter, häkten, polisarrester och&lt;br&gt;rättspsykiatriska kliniker enligt nuvarande ordning har skyldighet att ta&lt;br&gt;initiativ till att förfarande för intagning för sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV kommer till stånd följer av KvaL (37 §) och häkteslagen (4 §) samt&lt;br&gt;administrativa föreskrifter på de olika områdena (se 135 § KWFS&lt;br&gt;1986:4, 33 § KWFS 1986:5, RPS FS 1986:35 samt 29 och 30 §§ arbets-&lt;br&gt;ordningen för det rättspsykiatriska verksamhetsområdet). Motsvarande&lt;br&gt;skyldighet skall naturligtvis gälla i fråga om rättspsykiatrisk vård. Det bör&lt;br&gt;emellertid påpekas att sådan vård enligt den nya ordningen skall få ges&lt;br&gt;även vid enheter där rättspsykiatriska undersökningar genomförs (se 6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen i första stycket tredje meningen beträffande vårdintyg och&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg till de angivna bestämmelserna i förslaget till&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar har avseende bara på&lt;br&gt;häktade m. fl. som inte förts över till sjukvårdsinrättningen eller undersök-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;297&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningsenheten. Beträffande övriga kategorier frihetsberövade som kan ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård krävs nämligen enligt tredje stycket inte att vårdintyg&lt;br&gt;har utfärdats. Den aktuella hänvisningen beträffande de först nämnda&lt;br&gt;kategorierna innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undersökning för vårdintyg får företas bara om det finns skälig anled-&lt;br&gt;ning till det. Undersökningen skall utföras av en legitimerad läkare. Efter-&lt;br&gt;som patienten redan är föremål för frihetsberövande enligt häkteslagen&lt;br&gt;eller KvaL, är bestämmelserna i 4 § andra stycket tredje och fjärde me-&lt;br&gt;ningarna i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård om att patienten får&lt;br&gt;tas om hand för undersökning inte tillämpliga. Det bör emellertid påpekas&lt;br&gt;att vederbörande läkare kan begära polishandräckning med stöd av 27 §&lt;br&gt;förevarande lag, jämförd med 47 § andra stycket 1 nyssnämnda lag, för att&lt;br&gt;kunna genomföra undersökningen. Även regleringen i häkteslagen och&lt;br&gt;KvaL ger möjligheter att genomföra en undersökning utan patientens&lt;br&gt;samtycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett vårdintyg får utfärdas bara i omedelbar anslutning till en särskild&lt;br&gt;undersökning. Intyget skall innehålla ett uttalande om att det finns sanno-&lt;br&gt;lika skäl för att förutsättningarna enligt 4 § första stycket förevarande lag&lt;br&gt;för att få ge patienten rättspsykiatrisk vård är uppfyllda samt en redogörel-&lt;br&gt;se för den psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som ger&lt;br&gt;upphov till vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen om jäv är tillämpliga&lt;br&gt;när vårdintyg skall utfärdas. Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall&lt;br&gt;se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om&lt;br&gt;intagning för rättspsykiatrisk vård skall prövas. Ett beslut om intagning får&lt;br&gt;inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket motsvarar bestämmelsen i 6 § första stycket&lt;br&gt;första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Med hänsyn&lt;br&gt;till att patienten är frihetsberövad i annan ordning har någon regel om hur&lt;br&gt;länge patienten får hållas kvar på sjukvårdsinrättningen till dess intag-&lt;br&gt;ningsfrågan har avgjorts — motsvarande första stycket andra meningen i&lt;br&gt;den nyssnämnda paragrafen — inte ansetts erforderlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket följer, som nyss har sagts, att det beträffande vissa&lt;br&gt;kategorier frihetsberövade som får ges rättspsykiatrisk vård inte krävs att&lt;br&gt;ett vårdintyg har utfärdats. Detta gäller enligt jorsta meningen i fråga om&lt;br&gt;den som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning och som redan har&lt;br&gt;förts över till undersökningsenheten. Bestämmelsen tar sikte på såväl&lt;br&gt;häktade som s. k. frifotingar vilka har tagits in med tvång på en undersök-&lt;br&gt;ningsenhet (jfr 8 § första stycket första meningen resp. 10 § i förslaget till&lt;br&gt;lag om rättspsykiatrisk undersökning). Andra meningen gäller personer&lt;br&gt;som är anhållna, häktade eller intagna i eller skall förpassas till kriminal-&lt;br&gt;vårdsanstalt, om de är konverteringsfall och alltså har tagits in på sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättningen för psykiatrisk vård i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;298&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en enhet for rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;ges åt den som genomgår undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan var rättspsykiatrisk vård får ges. Bestämmel-&lt;br&gt;serna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2 och&lt;br&gt;4.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen innebär att rättspsykiatrisk vård får ges&lt;br&gt;på samma enheter som tvångsvård enligt förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård (se 15 § nämnda lag). Av detta följer i sin tur att sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudmännen själva får avgöra frågor om placering och förflyttningar av&lt;br&gt;patienter som ges rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det även möj-&lt;br&gt;ligt for sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emel-&lt;br&gt;lan bestämma att vården i ett visst fall skall ges av en annan huvudman än&lt;br&gt;den som enligt vad som följer av 2 § har skyldighet att ge vård. Härigenom&lt;br&gt;får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att skapa den vårdorganisation på&lt;br&gt;området som man anser vara lämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelsen i första stycket andra meningen följer emellertid att&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännens frihet att bestämma var rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;skall ges är inskränkt i de fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3, dvs. då&lt;br&gt;vården gäller häktade, intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl. Regeringen&lt;br&gt;skall nämligen avgöra vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;i dessa fall får ges. Det får ankomma på vederbörande sjukvårdshuvud-&lt;br&gt;man att hos regeringen ansöka om ett godkännande av det aktuella slaget&lt;br&gt;beträffande den eller de vårdinrättningar där rättspsykiatrisk vård i de&lt;br&gt;angivna fallen är avsedd att komma till stånd. Ett godkännande bör&lt;br&gt;naturligtvis föregås av ett samråd med kriminalvårdsstyrelsen och riks-&lt;br&gt;åklagaren. Jag avser att återkomma till regeringen om närmare föreskrifter&lt;br&gt;om de aktuella vårdinrättningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket innebär att rättspsykiatrisk vård får ges även&lt;br&gt;vid en enhet for rättspsykiatrisk undersökning åt den som är intagen där,&lt;br&gt;som häktad eller med tvång med stöd av 10 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, och som genomgår undersökning. Av den&lt;br&gt;allmänna motiveringen har framgått att organisationen for den rättspsyki-&lt;br&gt;atriska undersökningsverksamheten i framtiden kan komma att bestå av&lt;br&gt;såväl undersökningsenheter som drivs av sjukvårdshuvudmännen som av&lt;br&gt;enheter drivna av staten. Denna ordning ges stöd i 5 § i det förslag till lag&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning som chefen för justitiedepartementet&lt;br&gt;kommer att lägga fram senare i dag (bil. 2). När det gäller enheter inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården får man därvid räkna med att dessa i allmänhet&lt;br&gt;kommer att vara förlagda vid sådana sjukvårdsinrättningar där rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård for häktade m. fl. får ges. Den nu aktuella bestämmelsen saknar&lt;br&gt;därför praktisk betydelse i dessa fall, om undersökningsenheten kan sägas&lt;br&gt;ingå i vårdinrättningen. Beträffande en statlig undersökningsenhet ger&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;299&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;emellertid bestämmelsen en befogenhet att ge en intagen rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård så länge en rättspsykiatrisk undersökning pågår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande bestämmelse i förslaget i lagrådsremissen hade samma&lt;br&gt;sakliga innebörd som den nu föreslagna i andra stycket i paragrafen.&lt;br&gt;Bestämmelsen i lagrådsremissen innebar således att rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;fick ges åt den som var intagen vid en enhet av det aktuella slaget så länge&lt;br&gt;undersökningen pågick. I lagrådsremissen uttalade jag att undersökningen&lt;br&gt;fick anses pågå längst till dess utlåtandet över undersökningen upprättats,&lt;br&gt;vid vilken tidpunkt rättspsykiatrisk vård med stöd av bestämmelsen också&lt;br&gt;senast skulle upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har uttalat att det under föredragningen upplysts att det är&lt;br&gt;vanligt förekommande att en vårdplats inte kan beredas omedelbart efter&lt;br&gt;det att en rättspsykiatrisk undersökning har avslutats. Med utformningen&lt;br&gt;av lagrådsremissens förslag kan det enligt lagrådet således inträffa att&lt;br&gt;personer får stanna kvar vid en undersökningsenhet under viss tid utan att&lt;br&gt;det finns någon rättslig grund for att bereda erforderlig vård med tvång.&lt;br&gt;Denna konsekvens är enligt lagrådets mening inte godtagbar. Lagrådet&lt;br&gt;anser att vårdmöjlighet måste föreligga under hela vistelsen vid enheten.&lt;br&gt;Lagrådets förslag till bestämmelse i andra stycket har utformats i enlighet&lt;br&gt;med detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag peka på att en förutsättning for rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;i de nu aktuella fallen, liksom beträffande psykiatrisk tvångsvård enligt&lt;br&gt;den allmänna regleringen, är att patienten motsätter sig den psykiatriska&lt;br&gt;vård han har behov eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart&lt;br&gt;saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan (se&lt;br&gt;4 § första stycket 3). I förhållande till regleringen i LSPV innebär detta,&lt;br&gt;som jag har pekat på i specialmotiveringen till 3 § lagen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, att det i princip inte blir möjligt att tvångsvårda en patient&lt;br&gt;som samtycker till den vård som är nödvändig. Min bedömning mot&lt;br&gt;bakgrund av erfarenheterna från de nuvarande rättspsykiatriska kliniker-&lt;br&gt;na är att en övervägande majoritet av de personer som efter den nya lagens&lt;br&gt;ikraftträdande tas in vid undersökningsenheter och som har behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård kommer att kunna ges sådan vård med eget samtycke. Vid&lt;br&gt;statligt drivna enheter kommer naturligtvis frivillig psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;jag har berört i den allmänna motiveringen (avsnitt4.5.5), att kunna ges i&lt;br&gt;samma utsträckning som vid de rättspsykiatriska klinikerna i dag, efter-&lt;br&gt;som det vid dessa enheter kommer att finnas hälso- och sjukvårdspersonal&lt;br&gt;som får ge sådan vård. Frivillig psykiatrisk vård kommer sålunda att&lt;br&gt;kunna ges så länge någon är intagen vid enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de undantagsfall där tvångsvård blir aktuell under undersökningen&lt;br&gt;med hänsyn till att den intagne inte vill medverka till vård är det självfallet&lt;br&gt;angeläget att tvångsvården, om det behövs, kan fortsätta även efter under-&lt;br&gt;sökningen. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4 och 4.5.5)&lt;br&gt;betonat vikten av att samarbete sker mellan en statlig undersökningsenhet&lt;br&gt;och vederbörande sjukvårdshuvudman i de fall där det är påkallat med&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård även efter det att den rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;en har avslutats. Som jag ser det finns det emellertid inte anledning att&lt;br&gt;befara att det i dessa kvalificerade vårdfall i den tilltänkta nya organisatio-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;300&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nen kan uppstå problem av det slag lagrådet tar upp. Jag vill i detta&lt;br&gt;sammanhang för övrigt peka på den generella risk som är förenad med&lt;br&gt;tvångsvårdslagstiftning och som knappast helt kan undvikas, nämligen att&lt;br&gt;en patient på grund av resursmässiga hinder e. d. inte kan ges den tvångsvård&lt;br&gt;som är påkallad. I de nu aktuella fallen är det i princip enbart möjligheten&lt;br&gt;att använda tvångsmedicinering som skulle saknas på undersökningsenhe-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att rättspsykiatrisk vård bör kunna ges åt den som är intagen vid en&lt;br&gt;undersökningsenhet så länge undersökningen pågår är, som jag har berört i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen, påkallat av intresset av att i framtiden&lt;br&gt;kunna undvika sådana problem från behandlingssynpunkt som förekom-&lt;br&gt;mit med den nuvarande organisationen. Som jag ser det är det angeläget&lt;br&gt;att den för vilken tvångsvård är påkallad inte, när undersökningen pågår&lt;br&gt;vid en statlig enhet, skall behöva förflyttas från enheten för att kunna ges&lt;br&gt;sådan vård. Av principiella skäl bör emellertid möjligheten att ge rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård utanför hälso- och sjukvården vara begränsad till denna&lt;br&gt;situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här också peka på föreskriften i 15 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård som innebär att vård enligt den lagen ges på en&lt;br&gt;vårdinrättning inom hälso- och sjukvården. Däremot kan sådan vård inte&lt;br&gt;ges vid en undersökningsenhet som drivs av staten. Det innebär bl. a. att&lt;br&gt;bestämmelserna i 14 § den lagen om övergång från rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;till psykiatrisk tvångsvård inte kan tillämpas på en sådan enhet. I den mån&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård skulle kunna ges här även efter det att patienten&lt;br&gt;genomgått rättspsykiatrisk undersökning ökar naturligtvis risken för att&lt;br&gt;fall inträffar där den rättspsykiatriska vården skall upphöra på grund av att&lt;br&gt;denne inte längre är frihetsberövad men där det aliså inte finns möjlighet&lt;br&gt;att besluta om psykiatrisk tvångsvård, även om sådan vård är påkallad.&lt;br&gt;Det kan tänkas inträffa t. ex. i de i och för sig sällan förekommande fall där&lt;br&gt;domstolen på grund av vad som kommit fram vid undersökningen finner&lt;br&gt;att den misstänkte — patienten — inte kan fällas till ansvar för brottet på&lt;br&gt;grund av att denne till följd av sin psykiska störning inte haft uppsåt till&lt;br&gt;den åtalade gärningen. Detta är en konsekvens som inte undviks med&lt;br&gt;lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har pekat på och till vad jag nyss anfört om&lt;br&gt;den begränsade risk för praktiska svårigheter som en ordning i enlighet&lt;br&gt;med lagrådsremissens förslag enligt min uppfattning kan medföra är jag&lt;br&gt;därför inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag på den aktuella&lt;br&gt;punkten. I förhållande till motsvarande bestämmelse i lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag har andra stycket i paragrafen sålunda endast jämkats i redaktio-&lt;br&gt;nellt hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan&lt;br&gt;dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den dömde häktad, skall vården påbörjas även om beslutet inte har&lt;br&gt;vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger&lt;br&gt;att så sker. Så länge beslutet om häktning gäller skall därvid bestämmelser-&lt;br&gt;na om rättspsykiatrisk vård för den som är häktad tillämpas utom såvitt&lt;br&gt;avser förutsättningarna för sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;301&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har getts ny utformning i förhållande till lagrådsremissens Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;förslag. Den utgör en motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i Bilaga 1&lt;br&gt;12 § LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom socialstyrelsen inte längre skall besluta om placeringen av&lt;br&gt;patienter som skall ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd ankom-&lt;br&gt;mer det på vederbörande sjukvårdshuvudman att se till att vården kom-&lt;br&gt;mer till stånd. I första stycket föreskrivs sålunda att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall inledas utan dröjsmål när domstolsbeslutet har vunnit laga&lt;br&gt;kraft. Jag har inhämtat av chefen för justitiedepartementet att hon avser&lt;br&gt;att senare hos regeringen ta upp frågan om ändringar i förordningen om&lt;br&gt;underrättelse om dom i vissa brottmål, m. m. (se 22 §) så att det skapas&lt;br&gt;garantier för att kommunikationen mellan domstolen och vederbörande&lt;br&gt;sjukvårdshuvudman fungerar vid verkställigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket första meningen motsvarar i sak den&lt;br&gt;nuvarande regeln i 12 § andra stycket LSPV. Den är emellertid i den nya&lt;br&gt;regleringen avsedd att få praktisk betydelse i den situationen då den&lt;br&gt;dömde inte redan är intagen på en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård eller frivillig psykiatrisk vård som häktad. Avsikten med bestämmel-&lt;br&gt;serna om rättspsykiatrisk vård för häktade är nämligen bl. a. att den som är&lt;br&gt;häktad och som i samband med en rättspsykiatrisk undersökning visar sig&lt;br&gt;uppfylla förutsättningarna för att få psykiatrisk tvångsvård skall kunna ges&lt;br&gt;sådan vård vid undersökningsenheten, om den hör till en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning, även efter det att undersökningen har avslutats. I ett sådant fall kan&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård ges med stöd av 4 § och 15 § 1 till dess att domstolens&lt;br&gt;beslut om rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd vinner laga kraft, om&lt;br&gt;beslutet om häktning gäller till dess. 1 de fall, som enligt vad som har&lt;br&gt;anförts vid 6 § kan antas bli de vanligaste, då den dömde efter den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningen kan ges psykiatrisk vård i frivilliga for-&lt;br&gt;mer vid sjukvårdsinrättningen, aktualiseras emellertid inte frågan om att&lt;br&gt;ge psykiatrisk tvångsvård innan domen har vunnit laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom avsikten är, i de fall då undersökningsenheten hör till hälso-&lt;br&gt;och sjukvården, att den sjukvårdshuvudman som har ansvaret för den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningen skall kunna vara också den som ger&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård (se avsnitt 4.3 och bil. 2 avsnitt 3.6), bör den dömde&lt;br&gt;sedan domen vunnit laga kraft som regel kunna ges rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 1 § andra stycket 1 vid samma sjukvårdsenhet där denne som häktad&lt;br&gt;getts rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former sedan&lt;br&gt;undersökningen avslutades. Som följer av den nu aktuella paragrafen&lt;br&gt;ankommer det emellertid i princip på sjukvårdshuvudmännen att själva&lt;br&gt;avgöra var rättspsykiatrisk vård skall ges. Och om den sjukvårdshuvud-&lt;br&gt;man som kommer att ge den rättspsykiatriska vården med anledning av&lt;br&gt;domen är en annan än den hos vilken den rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;en har utförts, kan den situationen uppstå att vården på undersökningsen-&lt;br&gt;heten ges med stöd av bestämmelserna i 4 § HSL om skyldigheten för varje&lt;br&gt;sjukvårdshuvudman att tillgodose behovet av omedelbar vård hos den&lt;br&gt;som vistas inom landstingskommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket första meningen är alltså avsedd att få&lt;br&gt;praktisk betydelse i de fall då den häktade efter domen befinner sig i häkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;302&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta kan vara fallet t. ex. på grund av att denne inte har genomgått någon&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning i målet men likväl av domstolen överläm-&lt;br&gt;nats till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Enligt vad chefen för&lt;br&gt;justitiedepartementet kommer att föreslå senare i dag skall nämligen en&lt;br&gt;ny, kvalificerad form av s. k. § 7-intyg kunna utgöra tillräckligt underlag&lt;br&gt;för ett sådant beslut (se bil. 2 avsnitt 3.14). Men även i ett sådant fall kan&lt;br&gt;den häktade naturligtvis redan innan domen vunnit laga kraft ha förts över&lt;br&gt;till en sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget för rättspsykiatrisk vård i&lt;br&gt;sin egenskap av häktad eller för psykiatrisk vård i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket andra meningen saknade motsvarighet i lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag. Bestämmelsen innebär att regelsystemet i lagen för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård av häktade, utom beträffande regeln i 4 § första stycket om förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för sådan vård, skall tillämpas i de nu aktuella fallen så länge&lt;br&gt;beslutet om häktning består. Sålunda kan t. ex. bestämmelsen i 8 § andra&lt;br&gt;stycket första meningen om särskilda restriktioner bli tillämplig här. Före-&lt;br&gt;varande bestämmelse innebär vidare bl. a. att vården skall ges på en sådan&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4) har det&lt;br&gt;uppstått oklarhet vid tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen i 12 §&lt;br&gt;andra stycket LSPV beträffande vilket regelsystem — häkteslagens eller&lt;br&gt;LSPVs — som här gäller i fråga om möjligheterna att få permission.&lt;br&gt;Avsikten med den nu aktuella bestämmelsen är att undanröja att en sådan&lt;br&gt;oklarhet uppstår även med den nya lagstiftningen. Av andra meningen i&lt;br&gt;andra stycket följer sålunda att den dömde i de ifrågavarande faller inte&lt;br&gt;kan ges tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område så länge&lt;br&gt;häktningsbeslutet gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller ingen motsvarighet till den nuvarande regeln i&lt;br&gt;12 § LSPV om att den som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt LSPV men som redan är intagen för sådan vård i fortsättningen&lt;br&gt;skall anses intagen på grund av domstolens förordnande. Av 28 § andra&lt;br&gt;stycket första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård fram-&lt;br&gt;går nämligen att tvångsvård enligt den lagen skall upphöra när beslut fattas&lt;br&gt;som föranleder rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i&lt;br&gt;16 — 24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-&lt;br&gt;sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om&lt;br&gt;det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda&lt;br&gt;inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot&lt;br&gt;besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §&lt;br&gt;första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-&lt;br&gt;tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev&lt;br&gt;som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan föregående granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol&lt;br&gt;eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,&lt;br&gt;om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att&lt;br&gt;denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;303&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, Bilaga 1&lt;br&gt;ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågor om behandlingen av patienten på vårdinrätt-&lt;br&gt;ningen. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (av-&lt;br&gt;snitt 4.4.2 och 4.5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den allmänna motiveringen har framgått att innehållet i rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård när det gäller behandlingen av patienten och liknande frågor,&lt;br&gt;t. ex. möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot denne, i princip inte&lt;br&gt;skall skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Första stycket innehåller sålunda i dessa frågor en hänvisning&lt;br&gt;till vad som föreskrivs i den sistnämnda lagen i motsvarande hänseenden.&lt;br&gt;Jag får därför hänvisa till de angivna bestämmelserna och specialmotive-&lt;br&gt;ringen till dessa. Regeln i 17 § andra stycket om behandlingsåtgärderna&lt;br&gt;kan inte tillämpas fullt ut, eftersom förutsättningarna för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård är något annorlunda än tvångsvårdsförutsättningarna enligt den all-&lt;br&gt;männa regleringen. Avsikten är emellertid att behandlingen vid rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård skall gå ut på att motivera patienten och i övrigt se till att&lt;br&gt;denne blir i stånd att medverka till frivillig behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande frågan vid vilka inrättningar rättspsykiatrisk vård får ges&lt;br&gt;innehåller den nu aktuella lagen en särskild reglering i 6 §. Förevarande&lt;br&gt;paragraf innehåller därför ingen hänvisning till motsvarande föreskrift i&lt;br&gt;15 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket första meningen har tagits in en föreskrift om befogenhet&lt;br&gt;för kriminalvårdsstyrelsen att när det gäller häktade m. fl. i ett särskilt fall&lt;br&gt;besluta om särskilda inskränkningar i de angivna avseendena, om det är&lt;br&gt;påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt. Det bör påpekas att före-&lt;br&gt;skriften har gjorts tillämplig även beträffande personer av samma katego-&lt;br&gt;rier som har förts över till en sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget för&lt;br&gt;psykiatrisk vård på frivillig grund eller, såvitt avser häktade, till en enhet&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk undersökning (se 37 § fjärde stycket i förslaget till&lt;br&gt;ändring i KvaL och 19 § andra stycket i förslaget till ändring i häktes-&lt;br&gt;lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det får förutsättas att det endast i undantagsfall finns skäl att tillämpa&lt;br&gt;den aktuella bestämmelsen. Men om t. ex. placeringen i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt av en intagen har förestavats av säkerhetsskäl kan det naturligtvis&lt;br&gt;finnas anledning för kriminalvårdsstyrelsen att i samband med att frågan&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård uppkommer överväga huruvida det behövs sär-&lt;br&gt;skilda restriktioner av det aktuella slaget för den intagne under vården (jfr&lt;br&gt;6, 7 och 25 — 30 §§ KvaL). Det bör påpekas att möjligheten att besluta om&lt;br&gt;restriktioner inte är avsedd att sträcka sig längre i de nu aktuella fallen än&lt;br&gt;vad som gäller enligt 25 — 30 §§ KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan lagrådsremissen beslutades i mars 1990 har regeringen föreslagit&lt;br&gt;vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (prop. 1989/90:154). Änd-&lt;br&gt;ringarna har nyligen behandlats av riksdagen och träder i kraft den 1 janu-&lt;br&gt;ari 1991 (1990/9 l:JuU2, rskr. 14). De innebär bl. a. att beslut i klientären-&lt;br&gt;den inom kriminalvården i stor utsträckning skall kunna fattas på lokal&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;304&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nivå — av andra kriminalvårdsmyndigheter än kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;eller tjänstemän inom kriminalvården — men att ärenden av särskilt&lt;br&gt;kvalificerat slag även i fortsättningen skall handläggas av styrelsen. Jag&lt;br&gt;har, mot bakgrund av de överväganden som gjorts i det lagstiftningsären-&lt;br&gt;det (se prop. 1989/90:154 s. 23 ff.), med hänsyn till den grannlaga pröv-&lt;br&gt;ning som är förenad med beslutsbefogenheterna enligt bestämmelserna i&lt;br&gt;andra stycket funnit att de bör läggas på kriminalvårdsstyrelsen utan sådan&lt;br&gt;delegationsmöjlighet som infors i kriminalvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket andra meningen innebär att de inskränk-&lt;br&gt;ningar som kriminalvårdsstyrelsen får besluta om beträffande en viss&lt;br&gt;patient inte får omfatta granskning av vissa brev från denne. Föreskriften&lt;br&gt;har sin motsvarighet i 9 § häkteslagen resp. 25 § KvaL. Jag får här hänvisa&lt;br&gt;till specialmotiveringen till ändringen i den sistnämnda paragrafen. Det&lt;br&gt;bör påpekas att anknytningen i förevarande bestämmelser till de aktuella&lt;br&gt;föreskrifterna i häkteslagen och KvaL är avsedd att innebära att brev från&lt;br&gt;en patient till postverket inte skall omfattas av forbudet mot brevgransk-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket har beträffande intagna i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt en direkt motsvarighet i 31 § KvaL i dess nya lydelse fr. o. m. den&lt;br&gt;ljuli 1990 (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286, SFS 1990:417). Den nu&lt;br&gt;aktuella föreskriften omfattar emellertid även rättspsykiatrisk vård efter&lt;br&gt;beslut av domstol. Denna utvidgning av möjligheten för regeringen att&lt;br&gt;besluta om restriktioner av det aktuella slaget i särskilda fall till att omfatta&lt;br&gt;även andra än intagna i kriminalvårdsanstalt får anses motiverad, efter-&lt;br&gt;som den nuvarande ordningen kan sägas innehålla en olikformighet i detta&lt;br&gt;avseende när det gäller behandlingen av en person som har dömts för t. ex.&lt;br&gt;brott mot rikets säkerhet och överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV. Det bör emellertid betonas att föreskriften är avsedd att tillämpas&lt;br&gt;endast i undantagsfall. Något praktiskt behov av motsvarande regler be-&lt;br&gt;träffande personer som skall förpassas till en kriminalvårdsanstalt har inte&lt;br&gt;ansetts föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan om brevcensur med stöd av tredje stycket bör&lt;br&gt;observeras att det här inte föreligger någon sådan begränsning som anges i&lt;br&gt;andra stycket andra meningen. Jag får i detta avseende hänvisa till special-&lt;br&gt;motiveringen till 25 § i förslaget till ändring i KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De restriktioner beträffande patienter som har beslutats med stöd av&lt;br&gt;andra och tredje styckena liksom åklagarrestriktioner beträffande häktade&lt;br&gt;skall naturligtvis — på samma sätt som tvångsåtgärder med stöd av första&lt;br&gt;stycket — verkställas av personalen vid sjukvårdsinrättningen eller under-&lt;br&gt;sökningsenheten. Av 19 § framgår att beslut av kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;enligt andra stycket i förevarande paragraf överklagas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den&lt;br&gt;som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen&lt;br&gt;(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;305&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.2). Genom föreskriften regleras frågan om vistelse utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område för patienter som genomgår rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård efter beslut av domstol, om vården inte är förenad med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning. Med hänsyn till den jämkning som på förslag av&lt;br&gt;lagrådet vidtagits i 25 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård har&lt;br&gt;innebörden av förevarande paragraf ändrats på motsvarande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till de aktuella bestämmelserna i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård innebär att vederbörande läkare får ge patienten&lt;br&gt;tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför vårdinrättning-&lt;br&gt;ens område och att ett tillstånd får avse återstoden av vårdtiden, om det&lt;br&gt;finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården upphör. Av hänvisningen följer vidare att patien-&lt;br&gt;ten får åläggas att iaktta särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen gäller att chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd, om förhål-&lt;br&gt;landena kräver det. Jag får i övrigt hänvisa till specialmotiveringen till 25&lt;br&gt;och 26 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut&lt;br&gt;enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas&lt;br&gt;frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område av länsrätten efter ansökan av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen eller patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall&lt;br&gt;i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten&lt;br&gt;genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns&lt;br&gt;skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsyki-&lt;br&gt;atriska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område får förenas med särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att&lt;br&gt;beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket. När det&lt;br&gt;finns skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren&lt;br&gt;får återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.2). I paragrafen regleras frågor om vistelse utanför sjukvårds-&lt;br&gt;inrättningens område för patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning efter beslut av domstol. Med anledning&lt;br&gt;av påpekanden från lagrådet har vissa justeringar gjorts i paragrafen i&lt;br&gt;förhållande till förslaget i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket första meningen följer att den som genomgår rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård med särskild utskrivningsprövning får, efter ansökan av chefs-&lt;br&gt;överläkaren eller patienten, av länsrätten ges tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område. Det bör påpekas att en ansökan enligt bestäm-&lt;br&gt;melsen, till skillnad från vad som gäller beträffande en begäran av patien-&lt;br&gt;ten hos chefsöverläkaren i motsvarande fråga enligt lagen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård (se 25 §), skall göras skriftligen. Av 33 § FPL följer att patien-&lt;br&gt;ten hos kammarrätten får överklaga ett beslut av länsrätten att inte ge&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;306&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;denne tillstånd till utevistelse. Enligt bestämmelsen i 18 § andra stycket Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;andra meningen förevarande lag får chefsöverläkaren inte överklaga läns- Bilaga 1&lt;br&gt;rättens beslut i en tillståndsfråga medan allmän åklagare enligt föreskrif-&lt;br&gt;terna i 20 § får överklaga ett beslut att ge tillstånd till utevistelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket första meningen anges de faktorer som länsrätten särskilt&lt;br&gt;skall beakta vid sin prövning av en tillståndsfråga. Som framgått av den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) har bestämmelsen utformats i enlig-&lt;br&gt;het med lagrådets förslag. Bestämmelsen är avsedd att ge uttryck för den&lt;br&gt;allsidiga prövning som länsrätten har att göra i de aktuella fallen. Väsent-&lt;br&gt;ligt vid denna prövning är att skyddsbehovet för närstående och omgiv-&lt;br&gt;ning blir beaktat i tillräcklig utsträckning. Samtidigt är det angeläget att&lt;br&gt;patienten ges möjligheter att successivt anpassa sig till ett liv utanför&lt;br&gt;vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som lagrådet har anfört bör i bedömningen, utöver de faktorer som&lt;br&gt;anges i bestämmelsen, särskilt vägas in även i vilka former utevistelsen är&lt;br&gt;avsedd att ske. Lagrådet har påpekat att riskerna med en vistelse utanför&lt;br&gt;vårdinrättningen begränsas om exempelvis någon form av övervakning&lt;br&gt;anordnas. För länsrättens prövning är det därför angeläget att chefsöverlä-&lt;br&gt;karen noga redovisar de arrangemang i detta avseende som är avsedda att&lt;br&gt;vidtas för patienten under utevistelsen. Frågan om möjligheten att förena&lt;br&gt;ett tillstånd med villkor, som innebär t. ex. att patienten övervakas, åter-&lt;br&gt;kommer jag strax till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har anfört beträffande den allmänna regleringen av psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård (avsnitt 3.5.4) bestäms patientens möjligheter att vistas utanför&lt;br&gt;vårdavdelningen eller vårdinrättningen av hans tillstånd och rutinerna vid&lt;br&gt;inrättningen. Frågan om patientens rörelsefrihet i de nu aktuella fallen, i&lt;br&gt;den mån det inte gäller vistelse på egen hand utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område som kräver särskilt tillstånd av länsrätten enligt förevarande be-&lt;br&gt;stämmelse, avgörs i sista hand av chefsöverläkaren (se 8 § första stycket).&lt;br&gt;Självfallet är det särskilt angeläget i dessa fall att det sker en noggrann&lt;br&gt;prövning av i vilken utsträckning patienten kan ges möjlighet att på egen&lt;br&gt;hand vistas t. ex. inom vårdinrättningens område men utanför sin vårdav-&lt;br&gt;delning. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) är&lt;br&gt;det angeläget att patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning är intagna vid sjukvårdsinrättningar som har&lt;br&gt;tillräckliga säkerhetsmässiga förutsättningar for sådan vård så att t. ex.&lt;br&gt;rymningsförsök av patienter kan förhindras vid s. k. frigång eller annars&lt;br&gt;under vistelsen vid inrättningen. Detta utesluter naturligtvis inte att det&lt;br&gt;under vården i det enskilda fallet kan visa sig att säkerhetskraven inte&lt;br&gt;skiljer sig från kraven i fall då rättspsykiatrisk vård inte är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning, vilket ju påverkar frågan vid vilken inrätt-&lt;br&gt;ning vården bör ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket andra meningen överensstämmer i sak&lt;br&gt;med vad som gäller vid tillstånd enligt 9 § då den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Möjligheten att ge en&lt;br&gt;patient tillstånd att vistas utanför sjukhuset under återstående delen av&lt;br&gt;vårdtiden har emellertid särskild betydelse i de nu aktuella fallen. En&lt;br&gt;person som har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott kan jämfört med&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;307&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra patienter i allmänhet sägas vara i större behov av fortsatt kontakt&lt;br&gt;med vårdinrättningen sedan vistelsen där upphört. Eftersom det här är&lt;br&gt;fråga om att vid prövningen av när vården skall upphöra bedöma risken&lt;br&gt;för att patienten till följd av sitt psykiska tillstånd återfaller i brott kan det&lt;br&gt;förutsättas att det i dessa fall ofta anses nödvändigt att den definitiva&lt;br&gt;utskrivningen föregås av en period för utslussning i samhället av patienten&lt;br&gt;där sjukvården i samarbete med socialtjänsten kan ge denne stöd. Detta&lt;br&gt;gäller särskilt i missbruksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten enligt tredje meningen i andra stycket att förena ett tillstånd&lt;br&gt;att vistas utanför vårdinrättningens område med särskilda villkor är avsett&lt;br&gt;att utnyttjas i bl. a. fall av det sistnämnda slaget. Bestämmelsen motsvarar&lt;br&gt;25 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Som&lt;br&gt;angetts i specialmotiveringen till den paragrafen har sistnämnda bestäm-&lt;br&gt;melse i enlighet med lagrådets förslag utformats så att särskilda villkor får&lt;br&gt;ges inte bara i behandlingssyfte. Likaledes på förslag av lagrådet har&lt;br&gt;motsvarande ändring vidtagits i den nu aktuella bestämmelsen i förhållan-&lt;br&gt;de till förslaget i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de nu aktuella fallen kan det naturligtvis i ännu högre grad än beträf-&lt;br&gt;fande andra tvångsvårdspatienter finnas skäl att föreskriva villkor om&lt;br&gt;t. ex. förbud att vistas på en viss plats eller att besöka eller annars ta&lt;br&gt;kontakt med någon viss person. Sådana villkor kan få en funktion liknande&lt;br&gt;besöksforbud enligt lagen (1988:688) om besöksforbud. I vissa fall kan det&lt;br&gt;tänkas att skyddsaspekterna gör sig så starkt gällande att patienten bör få&lt;br&gt;vistas utanför vårdinrättningen bara under förutsättning att en anhörig&lt;br&gt;eller någon annan lämplig person åtar sig att ha personlig tillsyn över&lt;br&gt;patienten. Tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område kan då&lt;br&gt;förenas med ett särskilt villkor i detta hänseende. Det bör här påpekas att&lt;br&gt;de situationer då patienten vid vistelser utanför sjukhuset ledsagas av&lt;br&gt;personal från vårdinrättningen naturligtvis inte utgör sådana utevistelser&lt;br&gt;som förutsätter tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att patienten har rätt att hos kammarrätten överklaga&lt;br&gt;länsrättens beslut inte bara i själva tillståndsfrågan utan även när det gäller&lt;br&gt;frågan om särskilda villkor. På motsvarande sätt kan en patient som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning över-&lt;br&gt;klaga chefsöverläkarens beslut om särskilda villkor hos länsrätten (se 18 §&lt;br&gt;första stycket 3), vars beslut i sin tur naturligtvis kan överklagas till kam-&lt;br&gt;marrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket första meningen följer att länsrätten får överlämna åt&lt;br&gt;chefsöverläkaren att fatta beslut om tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område, om det inte gäller återstoden av vårdtiden. Frågan vilka&lt;br&gt;fall som här avses har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2).&lt;br&gt;Det får anses självklart att befogenheten att delegera beslutanderätten på&lt;br&gt;läkare i dessa frågor inte utnyttjas i de fall då åklagaren med stöd av 20 §&lt;br&gt;har förbehållit sig rätten att överklaga ett beslut av domstolen att vården&lt;br&gt;skall upphöra; att åklagaren får överklaga ett beslut av länsrätten om&lt;br&gt;delegation följer av första stycket punkt 2 i nyssnämnda paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra meningen i tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att&lt;br&gt;länsrätten får återta befogenheten för chefsöverläkaren att besluta i per-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;308&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;missionsfrågor. Ett sådant ärende hos länsrätten kan initieras t. ex. på en&lt;br&gt;framställning av åklagaren. Frågan kan också tas upp i samband med ett&lt;br&gt;mål om upphörande av vård. Tredje meningen i tredje stycket överens-&lt;br&gt;stämmer i sak med vad som gäller i fall enligt 9 §, dvs. då rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård efter beslut av domstol inte är förenad med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om förfarandet i länsrätten i de nu aktuella målen om tillstånd&lt;br&gt;m. m. regleras i 21 och 22 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 8 § tredje stycket har tagits in bestämmelser om att regeringen for ett&lt;br&gt;visst fall beträffande bl. a den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter&lt;br&gt;beslut av domstol skall få förordna om särskilda restriktioner i fråga om&lt;br&gt;rätten att kommunicera med utomstående, om det är påkallat med hänsyn&lt;br&gt;till rikets säkerhet eller for att motverka terrorism. Någon särskild regle-&lt;br&gt;ring för att tillgodose dessa syften vid vistelse utanför sjukvårdsinrättning-&lt;br&gt;ens område behövs enligt min mening inte. I de fall där hänsyn till rikets&lt;br&gt;säkerhet gör sig gällande beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård som brottspåföljd får det förutsättas att lagöverträdaren är dömd just&lt;br&gt;för brott mot rikets säkerhet och att på grund härav vården är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning. Hänsyn till rikets säkerhet bör därför som&lt;br&gt;jag ser det vägas in vid den bedömning av risken for nya brott som enligt&lt;br&gt;mitt förslag skall ske vid prövning av förutsättningarna för tillstånd till&lt;br&gt;vistelse utanför vårdinrättningens område i dessa fall. Eftersom åklagaren&lt;br&gt;i fall med särskild utskrivningsprövning skall få yttra sig i prövningsförfa-&lt;br&gt;randet hos länsrätten (se 22 § andra stycket) finns det enligt min uppfatt-&lt;br&gt;ning tillräckliga garantier för att det nämnda intresset, vare sig patienten&lt;br&gt;är dömd för brott mot rikets säkerhet eller inte, blir beaktat vid prövning-&lt;br&gt;en av frågan om vistelse utanför vårdinrättningens område. Och det får&lt;br&gt;anses självklart att tillstånd aldrig ges i fall där regeringen har meddelat&lt;br&gt;restriktioner i fråga om rätten att kommunicera med utomstående (jfr&lt;br&gt;prop. 1987/88:130 s. 27).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som nu har sagts beträffande fall där hänsyn till rikets säkerhet gör&lt;br&gt;sig gällande har på motsvarande sätt och i än högre grad avseende på&lt;br&gt;terroristfallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1991:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har&lt;br&gt;gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får genom&lt;br&gt;föreskrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens&lt;br&gt;befogenhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet&lt;br&gt;än styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens&lt;br&gt;område for den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Frågan har behand-&lt;br&gt;lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4). Bestämmelserna i para-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;309&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;grafen innebär att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och under Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;straffverkställigheten genomgår rättspsykiatrisk vård kan ges tillstånd att Bilaga 1&lt;br&gt;— i likhet med den som genomgår sådan vård som brottspåföljd (jfr 9 och&lt;br&gt;10 §§) — vistas utanför vårdinrättningens område. I förhållande till lag-&lt;br&gt;rådsremissens förslag har vissa justeringar av redaktionell karaktär vidta-&lt;br&gt;gits i paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första stycket första meningen motsvarar bestämmelsen i&lt;br&gt;25 § första stycket första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Andra meningen i första stycket innebär att de aktuella be-&lt;br&gt;stämmelserna i den lagen blir direkt tillämpliga i de fall som avses i&lt;br&gt;paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av andra stycket första meningen följer att prövningen av fråga om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område skall göras av krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen. Tillståndsprövningen omfattar naturligtvis även frågan&lt;br&gt;huruvida sådana villkor som avses i 25 § andra stycket i förslaget till lag&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård skall meddelas. Denna ordning innebär sålunda&lt;br&gt;att det är kriminalvårdsstyrelsen som beslutar om och när en intagen som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk vård kan föras över till öppen vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör betonas att det är vårdaspektema som skall vara vägledande för&lt;br&gt;tillståndsprövningen. Självfallet måste emellertid kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;vid sin prövning här även väga in kriminalvårdens intressen. Hänsyn av&lt;br&gt;det slag som skall tas med stöd av KvaL vid olika former av permission&lt;br&gt;och tillstånd till vistelse utanför anstalt bör sålunda få påverka även den&lt;br&gt;nu aktuella prövningen. Någon fullständig parallellitet i detta avseende är&lt;br&gt;emellertid inte avsedd, eftersom det skulle kunna motverka det primära&lt;br&gt;intresset i sammanhanget, nämligen den intagnes tillfrisknande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör emellertid observeras att tillståndet att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område inte kan sträcka sig utöver den tid som den rättspsyki-&lt;br&gt;atriska vården består. När chefsöverläkaren beslutar att vården skall upp-&lt;br&gt;höra (se 12 § andra meningen), upphör således även kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sens tillstånd att gälla. I princip skall den intagne i dessa fall därför på nytt&lt;br&gt;inställa sig vid anstalten så snart vården har upphört. Det får emellertid&lt;br&gt;förutsättas att situationen ofta är sådan att kriminalvårdsstyrelsen på&lt;br&gt;förhand kunnat fatta beslut om att den intagne med stöd av regleringen i&lt;br&gt;KvaL, i första hand 34 §, får fortsätta att vistas utanför anstalten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningen att tillståndsprövningen sker efter ansökan av vederbörande&lt;br&gt;chefsöverläkare eller patienten motsvarar 10 § första stycket i fråga om&lt;br&gt;den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut om särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning. Av 29 § första stycket 3 följer att chefsöverläkaren är&lt;br&gt;skyldig att upplysa patienten om dennes rätt att ansöka om tillstånd av det&lt;br&gt;aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med andra stycket andra meningen är att kriminalvårdsstyrelsen&lt;br&gt;alltid skall ha tillgång till en bedömning av chefsöverläkaren angående&lt;br&gt;patientens behov av att vistas utanför vårdinrättningens område. Vare sig&lt;br&gt;chefsöverläkaren själv enligt första meningen gör en ansökan eller inte bör&lt;br&gt;han naturligtvis även ge kriminalvårdsstyrelsen underlag för eventuella&lt;br&gt;särskilda villkor vid en utevistelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också när det gäller frågor om patientens rörelsefrihet som inte faller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;310&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom ramen for kriminalvårdsstyrelsens tillståndsprövning utan i sista Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;hand avgörs av chefsöverläkaren är det självfallet angeläget att det sker ett Bilaga 1&lt;br&gt;nära samråd mellan sjukvårdsinrättningen och kriminalvårdsstyrelsen. Jag&lt;br&gt;tänker här särskilt på frågan i vilken utsträckning patienten kan ges möjlig-&lt;br&gt;het att på egen hand vistas inom vårdinrättningens område men utanför&lt;br&gt;sin vårdavdelning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av tredje stycket följer att regeringen får möjlighet att föreskriva att&lt;br&gt;beslutanderätten i de aktuella ärendena skall delegeras till någon annan&lt;br&gt;kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen eller till tjänstemän&lt;br&gt;inom kriminalvården och att regeringen även kan bemyndiga kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen att föreskriva om sådan delegation. Bestämmelsen innebär&lt;br&gt;också att möjligheten att delegera befogenheten att fatta beslut kan begrän-&lt;br&gt;sas till att avse en intagen i ett visst fall. Exempelvis kan det visa sig vara&lt;br&gt;lämpligt att möjligheten till delegation utnyttjas endast i det särskilda&lt;br&gt;fallet när det gäller intagna som avses i 31 § KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt 8 § andra&lt;br&gt;stycket att besluta om särskilda restriktioner beträffande en viss intagen&lt;br&gt;ges således i de nu aktuella fallen en möjlighet att delegera styrelsens&lt;br&gt;beslutsbefogenheter. Skälet till detta är att dessa fall får anses vara av&lt;br&gt;sådan karaktär att det i linje med riktlinjerna i det tidigare nämnda&lt;br&gt;lagstiftningsärendet på kriminalvårdsområdet (prop. 1989/90:154,&lt;br&gt;199O/91:JuU2, rskr. 14) bör kunna ske delegation av beslutanderätten.&lt;br&gt;Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för justitiedepartementet att, om&lt;br&gt;förslaget genomförs, återkomma till regeringen i fråga om föreskrifter om&lt;br&gt;delegation liksom om rätt för kriminalvårdsstyrelsen att ändra en tjänste-&lt;br&gt;mans beslut i en tillståndsfråga och om rätt för patienten att påkalla sådan&lt;br&gt;prövning hos styrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att chefsöverläkaren inte — såsom i fråga om vistelse&lt;br&gt;utanför vårdinrättningens område vid rättspsykiatrisk vård som brottspå-&lt;br&gt;följd (se 9 och 10 §§) — tillagts rätt att återkalla ett tillstånd av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen. Med hänsyn till möjligheten att delegera kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsens beslutanderätt i tillståndsfrågor, som naturligtvis även omfattar&lt;br&gt;rätten att återkalla ett tillstånd, har nämligen en befogenhet av det aktuella&lt;br&gt;slaget för chefsöverläkaren inte ansetts erforderlig.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§&lt;br&gt;brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid&lt;br&gt;den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.&lt;br&gt;Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan&lt;br&gt;om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;311&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges när rättspsykiatrisk vård i olika fall, utom när den är&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra. Bestämmelser-&lt;br&gt;na har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.3 och 4.5.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första meningen avser de fall av rättspsykiatrisk vård som&lt;br&gt;brottspåföljd där särskild utskrivningsprövning inte skall ske medan be-&lt;br&gt;stämmelsen i andra meningen gäller rättspsykiatrisk vård då patienten är&lt;br&gt;häktad eller i någon annan sådan ordning som avses i 1 § andra stycket 2&lt;br&gt;eller 3 är berövad friheten. I samtliga fall gäller motsvarande förfarande&lt;br&gt;för vårdens upphörande som enligt 27 § i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, nämligen att vederbörande chefsöverläkare genast skall beslu-&lt;br&gt;ta att vården skall upphöra så snart det inte längre finns förutsättningar för&lt;br&gt;vård. Med hänsyn till att dessa förutsättningar skiljer sig åt vid de olika&lt;br&gt;formerna av psykiatrisk tvångsvård blir emellertid chefsöverläkarens&lt;br&gt;prövning i motsvarande mån olikartad i de skilda fallen. Som lagrådet har&lt;br&gt;framhållit skall chefsöverläkaren besluta att den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;skall upphöra så snart någon av förutsättningarna för sådan vård inte&lt;br&gt;längre är för handen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande rättspsykiatrisk vård som ges efter beslut av domstol med&lt;br&gt;stöd av 31 kap. 3 § BrB gäller att vården skall upphöra när patienten inte&lt;br&gt;längre lider av en allvarlig psykisk störning eller det inte längre med&lt;br&gt;hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är&lt;br&gt;påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,&lt;br&gt;som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att den psykiatriska vården kan tänkas fortsätta i&lt;br&gt;frivilliga former vid vårdinrättningen, om den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;skall upphöra till följd av att förutsättningen att patienten lider av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning brister. Om däremot den rättspsykiatriska vår-&lt;br&gt;den skall upphöra på grund av att det inte med hänsyn till patientens&lt;br&gt;psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är&lt;br&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad&lt;br&gt;med frihetsberövande och annat tvång, kan det finnas mindre skäl att inte&lt;br&gt;skriva ut patienten även om det naturligtvis inte bör gälla något hinder&lt;br&gt;mot att låta den psykiatriska vården försätta med patientens samtycke vid&lt;br&gt;vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande bedömningen av om det är påkallat att patienten är intagen&lt;br&gt;för vård kan hänvisas till specialmotiveringen till 31 kap. 3 §BrB (bil. 2).&lt;br&gt;Vid denna bedömning är det angeläget att förhållandena efter utskrivning-&lt;br&gt;en har klarlagts. Utskrivning bör inte ske, om patientens bostads- och&lt;br&gt;arbetsförhållanden m. m. inte har ordnats tillfredsställande. Av betydelse&lt;br&gt;är här inte minst i vilken utsträckning patienten kan få stöd från anhöriga&lt;br&gt;m.fl. och vilka insatser som erfordras av socialtjänsten på patientens&lt;br&gt;bostadsort. Att utskrivningen förbereds omsorgsfullt i kurativt hänseende&lt;br&gt;från vårdinrättningens sida är således angeläget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande patienter som ges rättspsykiatrisk vård med stöd av 4 §&lt;br&gt;förevarande lag, dvs. häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.,&lt;br&gt;gäller som vårdförutsättning liksom vid domstolsöverlämnande att patien-&lt;br&gt;ten lider av en allvarlig psykisk störning. Det krävs dessutom att han med&lt;br&gt;hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;312&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är &amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning, liksom att han motsätter sig vården &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge&lt;br&gt;uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan. Även om enbart en av&lt;br&gt;dessa förutsättningar brister i ett sådant fall skall alltså chefsöverläkaren&lt;br&gt;genast besluta att vården skall upphöra. Att den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;skall upphöra behöver emellertid inte innebära att patienten inte längre&lt;br&gt;skall ges psykiatrisk vård vid vårdinrättningen. Om förutsättningen som&lt;br&gt;avser patientens vårdbehov fortfarande är uppfylld, är det självfallet ange-&lt;br&gt;läget att vården kan fortsätta i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller prövningen av den sistnämnda förutsättningen — huruvi-&lt;br&gt;da patienten med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga&lt;br&gt;förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses&lt;br&gt;genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård —&lt;br&gt;bör det tillmätas vikt att alternativet till vården är att denne återförs till&lt;br&gt;häkte eller kriminalvårdsanstalt. Eftersom det är väl känt att förhållande-&lt;br&gt;na på häktena och anstalterna påverkar de intagnas psykiska tillstånd&lt;br&gt;negativt rent allmänt, är det självfallet angeläget att det i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen sker en noggrann prövning av huruvida patienten är i en sådan&lt;br&gt;psykisk kondition att han kan förmodas klara en vistelse på häktet eller&lt;br&gt;anstalten utan att det inom kort på nytt är motiverat att föra över honom&lt;br&gt;till vårdinrättningen för rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivil-&lt;br&gt;liga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nyss har berörts besvaras frågan huruvida den patient för vilken&lt;br&gt;den psykiatriska tvångsvården skall upphöra även skall skrivas ut från&lt;br&gt;vårdinrättningen inte i paragrafen. Detta är nämligen en helt annan fråga&lt;br&gt;som är beroende av bl. a. om psykiatrisk vård i frivilliga former kan&lt;br&gt;komma till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande de fall som avses i andra meningen, dvs. rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård för häktade m. fl., bör i sammanhanget påpekas att patientens frihets-&lt;br&gt;berövande självfallet inte upphör genom att vården upphör. I stället gäller&lt;br&gt;att patienten i princip genast skall återföras till häktet eller anstalten. Det&lt;br&gt;kan här nämnas att justitiekanslern tagit upp frågan om samarbetet mellan&lt;br&gt;sjukvården och kriminalvårdsstyrelsen då vård enligt LSPV av den som är&lt;br&gt;intagen i kriminalvårdsanstalt upphör (se JK-beslut 1984 s. 11). Som jag&lt;br&gt;ser det får det ankomma på social-, kriminalvårds- och rikspolisstyrelserna&lt;br&gt;att på resp, område utfärda de närmare föreskrifter som krävs för att&lt;br&gt;samarbetet mellan sjukvården och övriga berörda myndigheter i de aktu-&lt;br&gt;ella situationerna löper väl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje meningen motsvarar 27 § andra meningen i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå&lt;br&gt;under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit&lt;br&gt;verkställbart. Har patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare&lt;br&gt;dag, räknas tiden från den dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;313&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;der åt gången, räknat från prövningstillfället. Ansökan om förlängning Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om Bilaga 1&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård har löpt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten&lt;br&gt;ansökan, skall vården upphöra omedelbart. Ansökan och medgivande i&lt;br&gt;anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs&lt;br&gt;till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-&lt;br&gt;vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges&lt;br&gt;i 13 § tredje stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragraferna har behandlats i den allmänna motivering-&lt;br&gt;en (avsnitt 4.4.3). I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har paragra-&lt;br&gt;ferna med några avvikelser justerats i enlighet med vad lagrådet har&lt;br&gt;föreslagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna tar sikte på de patienter som avses i 12 § första meningen,&lt;br&gt;dvs. de fall av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd då vården inte är&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning. I sak överensstämmer regle-&lt;br&gt;ringen nära med bestämmelserna i 8 §, 9 § första stycket och andra stycket&lt;br&gt;första meningen, 10 §, 28 § första stycket och 41 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Jag får här hänvisa till specialmotiveringen till&lt;br&gt;dessa bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En föreskrift om utredningen i länsrätten i de aktuella målen ges i 22 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen i förevarande lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-&lt;br&gt;berövande upphört att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1991:000)&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning, när denne inte längre får hållas kvar på&lt;br&gt;undersökningsenheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.5.5). Paragrafen innebär att, om frihetsberövandet för patienten&lt;br&gt;upphört i de fall som anges i punkterna 1—3, chefsöverläkaren skall&lt;br&gt;besluta att den rättspsykiatriska vården skall upphöra. Det bör påpekas att&lt;br&gt;det kan tänkas inträffa att patienten är frihetsberövad i fler än ett av de i&lt;br&gt;punkterna 1 — 3 angivna fallen samtidigt. Den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;skall naturligtvis i en sådan situation upphöra först när patienten inte&lt;br&gt;längre är frihetsberövad i någon form.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren kan, när han beslutar att den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;skall upphöra, med stöd av 14 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård besluta att patienten i stället skall genomgå tvångsvård enligt den&lt;br&gt;lagen. Det är naturligtvis också tänkbart att den psykiatriska vården kan&lt;br&gt;fortsätta i frivilliga former. Att den rättspsykiatriska vården upphör behö-&lt;br&gt;ver alltså inte innebära att patienten skall skrivas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;314&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren kan av praktiska skäl inte alltid fatta beslut i dessa&lt;br&gt;frågor så att den rättspsykiatriska vården upphör just när patienten inte&lt;br&gt;längre är frihetsberövad. Det är emellertid angeläget att chefsöverläkaren&lt;br&gt;så snart som möjligt får kännedom om när frihetsberövandet har upphört&lt;br&gt;eller — där så är möjligt — kommer att upphöra. Att denne på förhand får&lt;br&gt;kännedom om när frihetsberövandet upphör kan tänkas inträffa framför&lt;br&gt;allt i de fall som avses i punkterna 2 och 3. Några särskilda tillämpningsfö-&lt;br&gt;reskrifter för de berörda myndigheterna torde inte krävas. Det får anses&lt;br&gt;självklart att dessa ser till att chefsöverläkaren så snart som över huvud&lt;br&gt;taget är möjligt blir informerad i den aktuella frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.&lt;br&gt;3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra&lt;br&gt;när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett&lt;br&gt;beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten&lt;br&gt;återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd&lt;br&gt;och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av&lt;br&gt;chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-&lt;br&gt;nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan&lt;br&gt;upphöra. I annat fall skall anmälan göras senast inom fyra månader,&lt;br&gt;räknat från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart eller, om&lt;br&gt;patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, från den dagen.&lt;br&gt;Därefter skall anmälan göras inom var sjätte månad från den dag då rätten&lt;br&gt;senast meddelade beslut i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.3). De reglerar frågan om förfarandet vid särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges kriterierna för utskrivningsprövningen. Bestäm-&lt;br&gt;melsen innebär att den rättspsykiatriska vården skall upphöra när det inte&lt;br&gt;längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.&lt;br&gt;Detta följer av punkt 2. Beträffande denna bedömning kan hänvisas till&lt;br&gt;specialmotiveringen till bestämmelsen i 12 § första meningen om när&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som inte är förenad med särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning skall upphöra. Att risken för återfall i brott skall beaktas vid bedöm-&lt;br&gt;ningen framgår av specialmotiveringen till 31 kap. 3 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 1 i förevarande stycke innebär emellertid att det alltid skall anses&lt;br&gt;vara påkallat att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för psyki-&lt;br&gt;atrisk vård så länge som det till följd av den psykiska störning hos honom&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att&lt;br&gt;han återfaller i brott som är av allvarligt slag. När det gäller den brottslig-&lt;br&gt;het som här avses kan hänvisas till underprotokollet från justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet (bil. 2 avsnitt 2.5 och specialmotiveringen till 31 kap. 3 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;315&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättning för beslutet i brottmålet att överlämna patienten till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning var bl. a. att den tillta-&lt;br&gt;lade vid beslutet led av en allvarlig psykisk störning, att han begick brottet&lt;br&gt;under påverkan av en sådan psykisk störning och att det till följd av den&lt;br&gt;sistnämnda störningen bedömdes finnas risk för att han återföll i brottslig-&lt;br&gt;het av allvarligt slag (se 31 kap. 3§ BrB). Vad som är avgörande vid&lt;br&gt;utskrivningsprövningen är att patienten fortfarande lider av den psykiska&lt;br&gt;störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till&lt;br&gt;följd av denna finns en återfallsrisk av det aktuella slaget. Något uttryckligt&lt;br&gt;krav på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot&lt;br&gt;inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska störningen&lt;br&gt;regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till följd av denna förelig-&lt;br&gt;ger en sådan återfallsrisk som förutsätts för fortsatt vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att punkt 2 innebär att det kan anses vara påkallat att&lt;br&gt;patienten fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för&lt;br&gt;psykiatrisk vård, även om återfallsrisk enligt vad som anges i punkt 1 inte&lt;br&gt;bedöms föreligga. Inte heller här gäller något uttryckligt krav att vården&lt;br&gt;skall upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning. Om återfallsrisk enligt punkt 1 inte bedöms föreligga och patienten&lt;br&gt;inte heller längre lider av en allvarlig psykisk störning, saknas det emeller-&lt;br&gt;tid i allmänhet skäl för att patienten skall vara intagen på vårdinrättningen&lt;br&gt;för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat&lt;br&gt;tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket regleras frågor om förfarandet vid den särskilda utskriv-&lt;br&gt;ningsprövningen. Av första meningen följer att prövningen kommer till&lt;br&gt;stånd i länsrätten på initiativ av vederbörande chefsöverläkare eller av&lt;br&gt;patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i övrigt har i förhållande till lagrådsremissens förslag&lt;br&gt;justerats i konsekvens med de ändringar som gjorts i 13 § första stycket.&lt;br&gt;Bestämmelserna innebär att det åligger chefsöverläkaren att vid olika&lt;br&gt;tillfällen underställa frågan om när vården av en viss patient skall upphöra&lt;br&gt;länsrättens prövning. När chefsöverläkaren finner att vården kan upphöra&lt;br&gt;skall han sålunda enligt andra meningen genast göra anmälan om detta till&lt;br&gt;länsrätten. Vidare skall han se till att det med vissa intervaller kommer till&lt;br&gt;stånd en särskild utskrivningsprövning beträffande varje patient. Bestäm-&lt;br&gt;melserna i tredje och jjärde meningarna innebär sålunda att chefsöverläka-&lt;br&gt;ren, om han inte tidigare har anmält frågan hos länsrätten, senast inom&lt;br&gt;fyra månader från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart och&lt;br&gt;därefter inom var sjätte månad från den dag beslut i frågan om vårdens&lt;br&gt;upphörande senast meddelades skall väcka frågan om utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om själva domstolsförfarandet behandlas i 21, 22 och 24 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § I fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med&lt;br&gt;avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § första&lt;br&gt;stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning upphör den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har medde-&lt;br&gt;lats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;316&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär&lt;br&gt;överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall&lt;br&gt;föras över med stöd av lagen (1972:260) om internationellt samarbete&lt;br&gt;rörande verkställighet av brottmålsdom till en annan stat, upphör den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i lagrådsremissen innehöll en paragraf med samma placering&lt;br&gt;som förevarande och med bestämmelser om upphörande av rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård motsvarande de nu föreslagna föreskrifterna i 29 § första stycket i&lt;br&gt;förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård om upphörande av tvångsvård i&lt;br&gt;samband med avvisning, utvisning och utlämning. I linje med vad lagrå-&lt;br&gt;det förordat har föreskrifterna i paragrafen i detta hänseende ersatts med&lt;br&gt;en hänvisning till första stycket i nyssnämnda paragraf. Hänvisningen har&lt;br&gt;tagits in i första stycket i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande paragraf i lagrådsremissens förslag innehöll också bestäm-&lt;br&gt;melser om att den rättspsykiatriska vården i fråga om en utlänning skall&lt;br&gt;upphöra vid hemsändande och om att en sådan fråga prövas av chefsöver-&lt;br&gt;läkaren eller, om särskild utskrivningsprövning skall ske, av länsrätten&lt;br&gt;efter anmälan av denne. Av de skäl som lagrådet anfört beträffande mot-&lt;br&gt;svarande bestämmelser i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård har&lt;br&gt;lagrådet förordat att föreskrifterna i förevarande lag om hemsändande får&lt;br&gt;utgå. I 29 § andra stycket i det nu framlagda förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård har emellertid tagits in en bestämmelse om att den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården upphör i fråga om en utlänning vid verkställighet av ett&lt;br&gt;beslut om hemsändande. Av motsvarande skäl som anförts i specialmo-&lt;br&gt;tiveringen till sistnämnda paragraf har därför en motsvarighet till andra&lt;br&gt;stycket i den paragrafen tagits in i andra stycket i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen har det i tredje stycket tagits in en föreskrift om att den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården upphör vid verkställighet av ett beslut om överfö-&lt;br&gt;rande av verkställigheten av en påföljd, som innebär överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, till en annan stat enligt 1972 års lag om internatio-&lt;br&gt;nellt samarbete. Beträffande frågan om överförande enligt den lagen får&lt;br&gt;jag hänvisa till chefens för justitiedepartementet förslag (bil. 2 avsnitt 2.10&lt;br&gt;och lagförslag 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i lagrådsremissen innehöll bestämmelser om att vården skall&lt;br&gt;upphöra om sådant överförande skall ske och att prövningen av frågan om&lt;br&gt;vårdens upphörande skall ske av chefsöverläkaren eller, om särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning skall ske, av länsrätten efter anmälan av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen. Lagrådet, som anser att de sistnämnda bestämmelserna kan utgå,&lt;br&gt;har framhållit att det ligger i sakens natur att vården i Sverige skall pågå till&lt;br&gt;dess patienten faktiskt förs över till den andra staten och att eventuellt&lt;br&gt;erforderliga bestämmelser kan utfärdas i en enklare ordning än genom&lt;br&gt;denna lag. Jag delar lagrådets uppfattning om att det i och för sig inte är&lt;br&gt;nödvändigt att i själva lagen om rättspsykiatrisk vård ta in regler av det&lt;br&gt;aktuella slaget. Av motsvarande skäl som jag har anfört beträffande be-&lt;br&gt;stämmelsen i andra stycket om hemsändande anser jag emellertid att det&lt;br&gt;är en klar fördel att det av lagen på ett uttömmande sätt går att utläsa i&lt;br&gt;vilka olika fall den rättspsykiatriska vården upphör. Bestämmelsen i tredje&lt;br&gt;stycket om vårdens upphörande vid överförande är därför avsedd att ha&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;317&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samma funktion som föreskriften i andra stycket om vårdens upphörande&lt;br&gt;vid hemsändande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläka-&lt;br&gt;ren enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård, varvid överklagandet&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i&lt;br&gt;fall som avses i 12 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område i fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första meningen eller&lt;br&gt;meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket tredje meningen av&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1991:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-&lt;br&gt;sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1991:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som har justerats redaktionellt i förhållande till lagrådsremis-&lt;br&gt;sens förslag, motsvarar 32 och 33 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket reglerar frågan i vilka fall patienten får överklaga ett&lt;br&gt;beslut av chefsöverläkaren hos länsrätten. Bestämmelserna har utformats i&lt;br&gt;linje med nuvarande ordning (se 14, 17, 19 och 21 §§ LSPV).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av punkt 1 följer att ett beslut av chefsöverläkaren att någon som redan&lt;br&gt;är frihetsberövad skall ges rättspsykiatrisk vård, dvs. själva intagningsbe-&lt;br&gt;slutet, får överklagas. Liksom motsvarande reglering i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (32 §) skall överklagandet anses innefatta en begä-&lt;br&gt;ran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 2 får chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att den&lt;br&gt;rättspsykiatriska vården skall upphöra överklagas i de fall som avses i 12 §,&lt;br&gt;dvs. i samtliga fall utom då vården är förenad med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3, som gäller fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första&lt;br&gt;meningen innebär att chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område liksom att meddela&lt;br&gt;villkor i samband med en sådan vistelse får överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 4 får chefsöverläkarens beslut att återkalla ett tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför vårdinrättningens område överklagas. Bestämmelsen är lik-&lt;br&gt;som punkt 3 tillämplig bara vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd.&lt;br&gt;Av hänvisningen i 9 § till 25 och 26 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård följer att chefsöverläkaren i de fall då den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården inte är förenad med särskild utskrivningsprövning får återkalla ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;318&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av honom själv givet tillstånd för patienten att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område. Och av 10 § tredje stycket tredje meningen följer att. om&lt;br&gt;vården är förenad med särskild utskrivningsprövning, chefsöverläkaren&lt;br&gt;får återkalla ett tillstånd av länsrätten eller av honom själv, efter delega-&lt;br&gt;tion av länsrätten, för patienten att vistas utanför vårdinrättningens områ-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 5, som motsvarar punkt 2 i 33 § första stycket i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård, innebär att ett beslut om förstöring eller försälj-&lt;br&gt;ning av narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får&lt;br&gt;överklagas. Detsamma gäller i fråga om föremål som är särskilt ägnade att&lt;br&gt;användas för missbruk eller annan befattning med narkotika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket och tredje stycket första meningen motsvarar 33 § andra&lt;br&gt;stycket resp, tredje stycket första meningen i förslaget till lag om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård. I tredje stycket andra meningen har gjorts en hänvisning&lt;br&gt;till bestämmelserna i 33 § tredje stycket nämnda lag när det gäller frågan&lt;br&gt;om behandlingen av en skrivelse med överklagande till länsrätten av ett&lt;br&gt;beslut av chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-&lt;br&gt;ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att den som är anhållen, häktad eller intagen i eller&lt;br&gt;skall förpassas till kriminalvårdsanstalt får överklaga kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sens beslut i fråga om särskilda restriktioner i ett visst fall med stöd av 8 §&lt;br&gt;andra stycket första meningen hos kammarrätten. Vidare följer av para-&lt;br&gt;grafen att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt hos kammarrätten får&lt;br&gt;överklaga styrelsens beslut enligt 11 § andra stycket i fråga om tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Paragrafen innebär också&lt;br&gt;att chefsöverläkaren inte får överklaga styrelsens beslut i något fall. Att&lt;br&gt;han inte heller får överklaga kammarrättens beslut i de aktuella fallen&lt;br&gt;framgår av 18 § andra stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av specialmotiveringen till 11 § framgår att, i den mån beslutanderätten&lt;br&gt;enligt den paragrafen för kriminalvårdsstyrelsen delegeras till någon annan&lt;br&gt;kriminalvårdsmyndighet eller till tjänstemän inom kriminalvården, det är&lt;br&gt;avsett att meddelas bestämmelser av regeringen om bl. a. rätt för styrelsen&lt;br&gt;att ändra ett sådant beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Allmän åklagare får överklaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 10 § första stycket av länsrätten att patienten får vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beslut enligt 10 § tredje stycket första meningen av länsrätten att&lt;br&gt;överlämna åt chefsöverläkaren att beträffande viss patient besluta om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 16 § att vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma&lt;br&gt;att överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har vunnit&lt;br&gt;laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att åklagaren inte&lt;br&gt;kommer att överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;319&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras en åklagares befogenhet att överklaga beslut i sam-&lt;br&gt;band med rättspsykiatrisk vård som är förenad med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2 och 4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket punkt 1 — 3 anges de olika beslut som får överklagas av&lt;br&gt;åklagare. Bestämmelsen tar sikte på beslut av länsrätten. Av 33 § FPL&lt;br&gt;följer att rätten att överklaga omfattar även motsvarande beslut av kam-&lt;br&gt;marrätten. För att besvär av åklagaren över ett beslut av kammarrätt skall&lt;br&gt;prövas av regeringsrätten krävs prövningstillstånd (3 § FPL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På förslag av lagrådet har bestämningen av vilken åklagare som skall få&lt;br&gt;överklaga ett beslut av det aktuella slaget utformats så att det skall åstad-&lt;br&gt;komma en flexibel ordning. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i&lt;br&gt;förslaget i lagrådsremissen innebär sålunda första stycket att rätten att&lt;br&gt;överklaga inte är begränsad till den åklagare som beretts tillfälle att yttra&lt;br&gt;sig i målet före beslutet. Det får ankomma på riksåklagaren att meddela&lt;br&gt;närmare föreskrifter om vilka åklagare som skall handha uppgifter med&lt;br&gt;överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningen för att åklagare skall få överklaga ett beslut av det&lt;br&gt;aktuella slaget är emellertid enligt första stycket att en åklagare före beslu-&lt;br&gt;tet har anmält till länsrätten att beslutet kan komma att överklagas. Det&lt;br&gt;kan antas att sådana förbehåll i praktiken i de flesta fall kommer att göras i&lt;br&gt;de yttranden som åklagare avger i målen. En garanti för att en åklagare får&lt;br&gt;kännedom om att ett beslut enligt punkt 1—3 har aktualiserats i ett visst&lt;br&gt;fall ligger i att sådana beslut, såsom anges vid 22 §, utom i undantagsfall är&lt;br&gt;avsedda att kunna meddelas bara om åklagaren har fått tillfälle att yttra&lt;br&gt;sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet kan en anmälan av det aktuella slaget av en åklagare ske också&lt;br&gt;i någon annan form. Avsikten är visserligen inte att den åklagare som har&lt;br&gt;yttrat sig i målet också skall behöva närvara vid förhandlingen där den&lt;br&gt;aktuella frågan tas upp for avgörande. Om denne t. ex. på egen begäran får&lt;br&gt;delta i förhandlingen for att komplettera sitt yttrande, kan emellertid&lt;br&gt;anmälan göras vid förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär att i de fall då anmälan har gjorts&lt;br&gt;ett beslut inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Av föreskrif-&lt;br&gt;ten följer vidare att beslutet gäller genast, om åklagaren avstått från att&lt;br&gt;göra anmälan. Beslutet är också verkställbart om åklagaren har gjort&lt;br&gt;anmälan men efter beslutet förklarat att han avstår från att överklaga.&lt;br&gt;Likvärdigt med det sistnämnda fallet är att åklagaren har överklagat beslu-&lt;br&gt;tet men därefter återkallat sitt överklagande. Om återkallelsen i det fallet&lt;br&gt;görs innan klagotiden gått ut — dvs. inom tre veckor från domstolens dom&lt;br&gt;(se 7 § FPL) — skall alltså beslutet verkställas redan innan det har vunnit&lt;br&gt;laga kraft. Det bör påpekas att beslutet skall gå i verkställighet så snart&lt;br&gt;åklagaren har gett till känna sin uppfattning for överinstansen och alltså&lt;br&gt;utan att ett eventuellt avskrivningsbeslut av denna domstol avvaktas (jfr&lt;br&gt;NJA 1989 s. 382). Det är mot denna bakgrund i dessa fall angeläget att&lt;br&gt;åklagaren också direkt meddelar vårdinrättningen att han återkallar sitt&lt;br&gt;överklagande. Motsvarande gäller beträffande de fall där åklagaren avstår&lt;br&gt;från att överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 45 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård gäller beslut&lt;br&gt;enligt den lagen omedelbart, om inte annat förordnas. Motsvarande regel&lt;br&gt;är avsedd att gälla enligt förevarande lag. Bestämmelsen i andra stycket i&lt;br&gt;den nu aktuella paragrafen utgör ett undantag från nämnda regel. Den&lt;br&gt;föreskrift motsvarande 45 § i nyssnämnda lagförslag som tagits in i 25 §&lt;br&gt;förevarande lag har utformats i enlighet med detta.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1991:000) om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård. I ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården&lt;br&gt;är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall dock nämndemän&lt;br&gt;ingå i kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågor om handläggningen i domstol av mål enligt&lt;br&gt;lagen. Bestämmelsen i första meningen, som har utformats i enlighet med&lt;br&gt;lagrådets förslag, innebär att föreskrifterna i 34-38 §§ i förslaget till lag&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård gäller i tillämpliga delar i de aktuella målen.&lt;br&gt;Det kan här hänvisas till specialmotiveringen till dessa paragrafer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av hänvisningen i första meningen till 38 § i det nyssnämnda lagförsla-&lt;br&gt;get följer att nämndemän skall ingå i kammarrätten i mål enligt förevaran-&lt;br&gt;de lag utom när det gäller frågor som avses i 18 § första stycket 2 — 5. Andra&lt;br&gt;meningen, som getts delvis ny utformning i förhållande till lagrådsremis-&lt;br&gt;sens förslag, innebär att nämndemän skall delta i kammarrättens hand-&lt;br&gt;läggning också i de fall som avses i 18 § första stycket 3 och 4, om vården är&lt;br&gt;förenad med särskild utskrivningsprövning. Det gäller här överklagande i&lt;br&gt;de situationer då chefsöverläkaren meddelat beslut på delegation av läns-&lt;br&gt;rätten som innebär avslag på en begäran om permission eller meddelande&lt;br&gt;av villkor i samband med en permission samt då chefsöverläkaren återkal-&lt;br&gt;lat en permission som beviljats av länsrätten eller av honom själv på&lt;br&gt;delegation av länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande möjligheterna att avgöra mål om rättspsykiatrisk vård i&lt;br&gt;länsrätt utan medverkan av nämndemän får jag hänvisa till 18 § i förslaget&lt;br&gt;till ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § I ett mål enligt 10 § första stycket eller 16 §, som har väckts genom&lt;br&gt;ansökan av patienten, eller enligt 18 § första stycket 1 skall länsrätten&lt;br&gt;inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefsöverläkare ger in ansö-&lt;br&gt;kan eller anmälan enligt 10 § första stycket, 13 § eller 16 §, skall han därvid&lt;br&gt;ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en redogörelse&lt;br&gt;för de omständigheter på vilka uppfattningen grundas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller&lt;br&gt;16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren att be-&lt;br&gt;sluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller vissa ytterligare regler om utredningen i ett ärende i&lt;br&gt;länsrätten utöver vad som följer av 21 §. Motsvarande paragraf i lagrådsre-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;321&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;missens förslag innehöll en föreskrift om hörande av sakkunnig. Denna&lt;br&gt;bestämmelse har här ersatts av hänvisning i 21 § till 37 § i förslaget till lag&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård. Beträffande frågan om hörande av sakkunnig i&lt;br&gt;mål om rättspsykiatrisk vård kan därför hänvisas till specialmotiveringen&lt;br&gt;till sistnämnda paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket första meningen i förevarande paragraf avser mål beträf-&lt;br&gt;fande rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt mål&lt;br&gt;vid överklagande av beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård i fall som&lt;br&gt;avses i 5 §. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till föreskriften i 32 §&lt;br&gt;andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Andra mening-&lt;br&gt;en i första stycket kan i sin tur sägas motsvara 7 § andra stycket i det nyss&lt;br&gt;nämnda lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket innebär att länsrätten som huvudregel skall&lt;br&gt;ge vederbörande åklagare tillfälle att yttra sig i fråga om särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning och när det i de aktuella fallen gäller prövning av en fråga&lt;br&gt;om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område liksom be-&lt;br&gt;träffande frågan huruvida befogenheten att ge sådant tillstånd skall flyttas&lt;br&gt;över på chefsöverläkaren. Självfallet kan det aldrig anses uppenbart obe-&lt;br&gt;hövligt att höra åklagaren i de fall länsrätten beslutar att vården skall&lt;br&gt;upphöra, att patienten skall ges permission eller att befogenheten att ge&lt;br&gt;permission skall överlämnas åt chefsöverläkaren. Skyldigheten att låta&lt;br&gt;åklagaren yttra sig gäller även i ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4,&lt;br&gt;dvs. då patienten överklagat ett beslut av chefsöverläkaren — efter länsrät-&lt;br&gt;tens bemyndigande — att avslå en begäran av patienten om permission&lt;br&gt;eller att meddela villkor i samband med permission eller ett beslut av&lt;br&gt;chefsöverläkaren om återkallelse av ett beslut av länsrätten eller av honom&lt;br&gt;själv, efter sådant bemyndigande, om permission.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller åklagarens hörande är det avsett att komma till stånd&lt;br&gt;genom att denne yttrar sig skriftligen till länsrätten. Avsikten med att ge&lt;br&gt;tillfälle för åklagaren att yttra sig är att risken till följd av den psykiska&lt;br&gt;störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning för att han återfaller i brott skall bli belyst. Åklagaren bör i detta&lt;br&gt;syfte kunna utnyttja alla uppgifter som han och polisen har tillgång till om&lt;br&gt;patienten i olika typer av register eller på annat sätt. I den mån handlägg-&lt;br&gt;ningen i länsrätten ger anledning till det — t. ex. med hänsyn till vad som&lt;br&gt;har framkommit vid en muntlig förhandling — bör naturligtvis åklagaren&lt;br&gt;kunna ges tillfälle att komma in med ett kompletterande yttrande. I undan-&lt;br&gt;tagsfall kan det också vara motiverat att åklagaren är närvarande och&lt;br&gt;yttrar sig vid en muntlig förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som lagrådet har framhållit är det väsentligt att åklagaren beaktar de&lt;br&gt;risker som patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område kan&lt;br&gt;innebära för målsäganden i det brottmål där beslutet om särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning meddelades. Liksom lagrådet anser jag att målsäganden&lt;br&gt;genom åklagaren bör få sina synpunkter framförda till länsrätten i sam-&lt;br&gt;band med åklagarens yttrande och till högre instans, om åklagaren överkla-&lt;br&gt;gar länsrättens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att det i normalfallet skall vara åklagaren i det mål där&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;322&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beslutet om särskild utskrivningsprövning meddelades som skall beredas&lt;br&gt;tillfälle att yttra sig. Det kan emellertid i vissa fall inträffa att denne inte&lt;br&gt;längre är kvar som åklagare eller att det finns någon annan åklagare som&lt;br&gt;vid tiden för den nu aktuella prövningen har bättre möjligheter än den&lt;br&gt;förstnämnde åklagaren att ge information om patienten som belyser risken&lt;br&gt;för återfall i brott. Bestämmelsen i andra stycket innebär därför att dom-&lt;br&gt;stolen när det finns särskilda skäl kan bereda någon annan åklagare än&lt;br&gt;åklagaren i det mål där beslutet om särskild utskrivningsprövning medde-&lt;br&gt;lades tillfälle att yttra sig. Oavsett vilken åklagare som ges tillfälle att yttra&lt;br&gt;sig ankommer det naturligtvis på åklagarväsendet att självt avgöra vilken&lt;br&gt;åklagare som skall yttra sig. Det får i linje med vad som anförts vid 20 §&lt;br&gt;beträffande åklagares befogenhet att överklaga beslut enligt lagen ankom-&lt;br&gt;ma på riksåklagaren att meddela närmare föreskrifter om förfarandet för&lt;br&gt;åklagarnas del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en uttrycklig&lt;br&gt;föreskrift om att domstolen i mål om särskild utskrivningsprövning skall&lt;br&gt;inhämta ett yttrande av socialstyrelsen, när det finns skäl till det. Lagrådet&lt;br&gt;har påpekat att rätten enligt 24 § FPL får inhämta yttrande över en fråga&lt;br&gt;som kräver särskild sakkunskap från en myndighet och att den nämnda&lt;br&gt;föreskriften inte ger något därutöver. Jag delar lagrådets uppfattning.&lt;br&gt;Någon bestämmelse motsvarande föreskriften i förslaget i lagrådsremissen&lt;br&gt;har därför inte tagits upp här. Avsikten är emellertid att domstolen i t. ex.&lt;br&gt;särskilt tveksamma fall vid särskild utskrivningsprövning skall kunna få en&lt;br&gt;ytterligare medicinsk bedömning vid sidan av de bedömningar som har&lt;br&gt;inhämtats från vederbörande chefsöverläkare och den särskilt sakkunnige.&lt;br&gt;Med stöd av 24 § FPL bör därför domstolen inhämta ett yttrande av&lt;br&gt;socialstyrelsen när det finns skäl till det. Styrelsen bör naturligtvis vid sitt&lt;br&gt;ställningstagande ha tillgång till chefsöverläkarens bedömning och övriga&lt;br&gt;erforderliga uppgifter om patienten i patientjournaler m.m. I den mån&lt;br&gt;domstolen inte kan tillhandahålla dessa uppgifter ankommer det givetvis&lt;br&gt;på chefsöverläkaren att biträda socialstyrelsen i detta avseende. Det kan&lt;br&gt;också bli aktuellt för styrelsen i vissa fall att låta en läkare som inte är&lt;br&gt;knuten till vårdinrättningen undersöka patienten. Enligt socialstyrelsens&lt;br&gt;instruktion (1988:1236) skall styrelsens råd for vissa rättsliga sociala och&lt;br&gt;medicinska frågor avgöra ärenden i vilka socialstyrelsen på begäran av&lt;br&gt;bl. a. en domstol skall avge utlåtanden om någons hälsotillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller&lt;br&gt;den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-&lt;br&gt;göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 5 § om intagning för rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första&lt;br&gt;stycket sista meningen lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;323&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 39 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första meningen överensstämmer i sak med första stycket första me-&lt;br&gt;ningen i den nyss nämnda paragrafen och innebär en generell möjlighet för&lt;br&gt;chefsöverläkaren att till en erfaren läkare med specialistkompetens inom&lt;br&gt;psykiatrin delegera uppgifter som han har enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen anger i vilka fall chefsöverläkaren får överlämna åt&lt;br&gt;någon annan läkare vid den aktuella vårdinrättningen eller undersöknings-&lt;br&gt;enheten att fatta beslut enligt lagen. Huvudregeln är att beslutanderätten&lt;br&gt;får överlämnas åt en sådan annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från den nämnda huvudregeln gäller enligt punkt 1 vid&lt;br&gt;beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård beträffande häktade, intagna&lt;br&gt;i kriminalvårdsanstalt m. fl. Enligt punkt 2 får chefsöverläkaren vid rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård som påföljd utan beslut om särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;inte heller överlåta till envar läkare att hos länsrätten ansöka om medgi-&lt;br&gt;vande till fortsatt vård. Ett annat undantag gäller enligt punkt 3 vid&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som påföljd med beslut om särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning och avser uppgiften att hos länsrätten anmäla frågan om vårdens&lt;br&gt;upphörande. Enligt punkterna 4 — 6, som gäller vid alla former av rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, får chefsöverläkaren inte heller överlåta på varje läkare att i&lt;br&gt;vissa fall besluta om behandlingen eller om fastspänning resp, avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissens förslag innehöll paragrafen en bestämmelse motsva-&lt;br&gt;rande den föreskrift som nu tagits in i 40 § i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård om möjlighet att medge undantag från kravet i vissa fall på&lt;br&gt;läkarlegitimation eller specialistkompetens. På lagrådets inrådan har nu i&lt;br&gt;stället gjorts en hänvisning till sistnämnda bestämmelse i 24 § i förevaran-&lt;br&gt;de lagförslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och&lt;br&gt;49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-&lt;br&gt;fande rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa bestämmelser i förslaget till&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till 40 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;innebär att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-&lt;br&gt;sen får medge undantag från kravet i 23 § första stycket förevarande lag på&lt;br&gt;specialistkompetens samt i 5 § första stycket sista meningen, jämförd med&lt;br&gt;4 § andra stycket andra meningen förstnämnda lag, på att den som utfär-&lt;br&gt;dar vårdintyg skall vara legitimerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till 42 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;innebär att bestämmelsen i den paragrafen om att regeringen eller, efter&lt;br&gt;regeringens bemyndigande, socialstyrelsen för viss tid skall kunna förord-&lt;br&gt;na särskilda sakkunniga att bistå domstol gäller även vid rättspsykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;324&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård. I praktiken torde det bli fråga om att samma personer förordnas som&lt;br&gt;särskilda sakkunniga for mål om psykiatrisk tvångsvård och mål om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård. När det gäller kompetensen hos läkare som forordnas for&lt;br&gt;mål om rättspsykiatrisk vård bör emellertid krävas att de är specialister i&lt;br&gt;psykiatri eller rättspsykiatri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till 43 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;innebär att sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte&lt;br&gt;hindrar ett uppgiftslämnande till chefsöverläkaren för att denne skall&lt;br&gt;kunna fullgöra sina åligganden eller till den som är sakkunnig eller till&lt;br&gt;socialstyrelsen i mål om rättspsykiatrisk vård. I den mån den sakkunnige&lt;br&gt;eller socialstyrelsen har behov av att få uppgifter från andra områden än&lt;br&gt;hälso- och sjukvården och socialtjänsten, t. ex. från kriminalvården, får&lt;br&gt;det förutsättas att uppgifter därifrån kan lämnas med tillämpning av den&lt;br&gt;s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen (jfr prop. 1980/81:28&lt;br&gt;s. 18f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna&lt;br&gt;lag omedelbart, om inte annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen motsvarar 45 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;br&gt;Ett undantag från regeln om att beslut gäller omedelbart har gjorts beträf-&lt;br&gt;fande beslut som enligt 20 § får överklagas av allmän åklagare sedan&lt;br&gt;beslutet föregåtts av en anmälan som nämns där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har&lt;br&gt;påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-&lt;br&gt;rande förtroendenämnd enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som&lt;br&gt;avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-&lt;br&gt;klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte&lt;br&gt;skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf&lt;br&gt;om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller&lt;br&gt;dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna i&lt;br&gt;8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m. fl. om möjlighet att besluta om inskränkningar i&lt;br&gt;patientens rätt att ta emot besök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen reglerar frågor om förtroendenämnd och stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 31 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård om underrättelse till förtroendenämnden har i det nu aktuella&lt;br&gt;lagförslaget getts en motsvarighet i de situationer då förtroendenämnden&lt;br&gt;kan få eller kan ha haft anledning att utse en stödperson på grund av att en&lt;br&gt;domstolsprövning av förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård kan kom-&lt;br&gt;ma resp, kan ha kommit att aktualiseras. Dessa situationer kommer till&lt;br&gt;uttryck i första stycket i den nu aktuella paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket, som gäller vid alla former av rättspsykiatrisk vård, inne-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;325&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;håller i första meningen en hänvisning till de bestämmelser om stödperson&lt;br&gt;som gäller vid psykiatrisk tvångsvård i övriga fall. Jag får här hänvisa till&lt;br&gt;specialmotiveringen till 30 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;br&gt;Av den nu aktuella bestämmelsen framgår att föreskrifterna om stödper-&lt;br&gt;son inte skall tillämpas i de fall då den som är intagen för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning på en undersökningsenhet som drivs av staten ges rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård där med stöd av 6 § andra stycket förevarande lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket andra meningen i den nu aktuella paragrafen tar sikte på&lt;br&gt;vissa patienter som har inskränkningar i rätten att ta emot besök. Eftersom&lt;br&gt;en stödperson enligt 30 § andra stycket andra meningen i den nyss nämnda&lt;br&gt;lagen ges rätt att besöka patienten på sjukvårdsinrättningen kan det uppstå&lt;br&gt;en konflikt med den speciella bestämmelsen i 8 § tredje stycket om befo-&lt;br&gt;genhet för regeringen att beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som brottspåföljd eller under tid då han är intagen i kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;besluta om inskränkningar i bl. a. rätten att ta emot besök. Motsvarande&lt;br&gt;konflikt kan tänkas uppstå med bestämmelserna om åklagarrestriktioner i&lt;br&gt;16 § häkteslagen, som enligt mitt förslag skall få tillämpas beträffande den&lt;br&gt;som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk vård (se förslaget till ändring&lt;br&gt;i 19 § första stycket häkteslagen). De sistnämnda bestämmelserna ger en&lt;br&gt;förundersökningsledare eller åklagare rätt att bl. a inskränka den häktades&lt;br&gt;möjligheter att ta emot besök (se 11 § häkteslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket andra meningen i förevarande paragraf innebär att de&lt;br&gt;nämnda bestämmelserna om inskränkningar i rätten att ta emot besök ges&lt;br&gt;företräde i förhållande till 30 § andra stycket andra meningen lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård. Det får emellertid förutsättas att det endast i&lt;br&gt;extrema undantagsfall kan finnas anledning att på grund av sådana in-&lt;br&gt;skränkningar förhindra en stödperson från att besöka patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i andra fall än som nu har sagts kan en patient som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård ha begränsningar i rätten att ta emot besök. Enligt&lt;br&gt;bestämmelsen i 8 § andra stycket första meningen kan sålunda kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen i ett visst fall ha meddelat restriktioner i detta avseende.&lt;br&gt;Det får i dessa fall förutsättas att någon konflikt med den nu aktuella&lt;br&gt;bestämmelsen om rätt för stödpersonen att besöka patienten inte behöver&lt;br&gt;uppstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu sagda ger emellertid rent allmänt anledning betona att förtroen-&lt;br&gt;denämnden vid sitt val av stödperson för en patient som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård kan ha skäl att vara särskilt noggrann. Nämnden bör i&lt;br&gt;detta syfte kunna samråda med t. ex. kriminalvården eller vederbörande&lt;br&gt;åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar 47 § andra stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som&lt;br&gt;avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen reglerar frågan om polisens skyldighet att lämna chefsöverläka-&lt;br&gt;ren biträde med tvångsåtgärder vid rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en direkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;326&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppräkning av de olika fall där sådant biträde skall lämnas. Denna uppräk-&lt;br&gt;ning har här i första meningen delvis ersatts med en hänvisning till vad&lt;br&gt;som gäller i motsvarande fall vid psykiatrisk tvångsvård. Hänvisningen&lt;br&gt;medför den skillnaden i förhållande till bestämmelsen i lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag att polisen får skyldighet att lämna biträde inte bara vid rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård som ges som en brottspåföljd utan även i fall som avses i 1 §&lt;br&gt;andra stycket 2 och 3, dvs. då sådan vård avser den som redan är frihetsbe-&lt;br&gt;rövad. Detta innebär också att det i sådana fall kan finnas möjligheter att&lt;br&gt;ingripa med tvångsåtgärder mot en patient såväl med stöd av t. ex. häktes-&lt;br&gt;lagen eller KvaL som 47 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen, som inte har någon motsvarighet i 47 § andra stycket&lt;br&gt;nyssnämnda lag, ger möjlighet för chefsöverläkaren att begära hjälp av&lt;br&gt;polisen då en patient som av domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård inte kommer till vårdinrättningen när vården skall inledas. Det får&lt;br&gt;emellertid förutsättas att den dömde som häktad i de flesta fall redan&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk vård — enligt 5 § eller med stöd av 7 § andra&lt;br&gt;stycket — eller psykiatrisk vård i frivilliga former på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning eller, om han är på fri fot, vård enligt den föreslagna lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och att bestämmelsen därför endast i undantagsfall&lt;br&gt;kan behöva tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-&lt;br&gt;ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära&lt;br&gt;att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar&lt;br&gt;målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och&lt;br&gt;innan patienten lämnar vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som har justerats redaktionellt i förhållande&lt;br&gt;till lagrådsremissens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.4.1 resp, avsnitt 4.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första meningen innebär att chefsöverläkaren skall ta&lt;br&gt;kontakt med målsäganden i det aktuella brottmålet för att utröna om han&lt;br&gt;eller hon önskar få uppgifter om när patienten får rätt att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område på egen hand eller när tvångsvården slutligt&lt;br&gt;upphör. En begränsning ligger i att en sådan kontakt skall vara påkallad&lt;br&gt;med hänsyn till det begångna brottet och övriga omständigheter. Här avses&lt;br&gt;i första hand att patienten har gjort sig skyldig till ett grovt våldsbrott mot&lt;br&gt;målsäganden och att omständigheterna är sådana att det med hänsyn till&lt;br&gt;målsägandens säkerhet ter sig befogat att denne får information om när&lt;br&gt;patienten kommer att vistas på egen hand utanför vårdinrättningen. Även&lt;br&gt;i de fall där det inte kan sägas finnas någon beaktansvärd risk för att&lt;br&gt;patienten utsätter målsäganden för något sådant brott kan det emellertid&lt;br&gt;av omsorg om målsägandens person vara motiverat att denne får informa-&lt;br&gt;tion av det aktuella slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen innebär att en målsägande, som förklarat sig vilja ha&lt;br&gt;information av det aktuella slaget, skall underrättas av chefsöverläkaren&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;327&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om de beslut som innebär att patienten kommer att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningen. Det har ansetts befogat att sådan underrättelse lämnas också i&lt;br&gt;de fall då målsäganden själv tar kontakt med vårdinrättningen men där&lt;br&gt;chefsöverläkaren inte enligt föreskriften i första meningen anser det vara&lt;br&gt;påkallat att tillfråga denne. Bestämmelsen i andra meningen omfattar&lt;br&gt;därför också dessa fall. Det bör därvid i klarhetens intresse påpekas att&lt;br&gt;själva rätten att få underrättelse inte är beroende av en prövning av det&lt;br&gt;slag som skall ske enligt första meningen innan kontakt tas med målsägan-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Informationen skall enligt bestämmelsen i andra meningen lämnas så&lt;br&gt;snart som möjligt och innan patienten med anledning av beslutet lämnar&lt;br&gt;vårdinrättningen. Eftersom lagen innebär att det i princip är länsrätten&lt;br&gt;som har att fatta beslut i dessa frågor beträffande de aktuella patienterna&lt;br&gt;(se 10 och 16 §§), är det angeläget att chefsöverläkaren i sin tur av länsrät-&lt;br&gt;ten så snart som möjligt får besked om länsrättens beslut. Att länsrätten&lt;br&gt;snabbt underrättar vårdinrättningen i dessa frågor är naturligtvis motive-&lt;br&gt;rat även med hänsyn till patientens intressen och oavsett om målsäganden&lt;br&gt;skall ges information.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 23 § följer att chefsöverläkaren får uppdra åt någon annan läkare vid&lt;br&gt;vårdinrättningen att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom enligt&lt;br&gt;paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller de fall då en patient avviker från vårdinrättningen utan&lt;br&gt;lov eller inte i tid återkommer till denna efter medgiven utevistelse på egen&lt;br&gt;hand är avsikten att polisen inom ramen för den normala polisverksamhe-&lt;br&gt;ten skall lämna målsäganden den information och det skydd som kan&lt;br&gt;behövas med hänsyn till omständigheterna. Att polisen skall hjälpa till att&lt;br&gt;återföra patienten till vårdinrättningen i dessa fall följer av bestämmelsen i&lt;br&gt;27 § första meningen. Det får förutsättas att det här sker ett sådant samar-&lt;br&gt;bete mellan vårdinrättningen och polisen att målsägandens säkerhet inte&lt;br&gt;äventyras. Är det fråga om en överhängande risk för att patienten kommer&lt;br&gt;att utöva våld mot målsäganden, kan det naturligtvis vara nödvändigt att&lt;br&gt;man från vårdinrättningens sida också själv så snart som över huvud taget&lt;br&gt;är möjligt försöker få kontakt med målsäganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att det uppgiftslämnande från polisen till målsäganden&lt;br&gt;som kan behövas i de nu aktuella situationerna kan ske utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen (jfr 1 kap. 5 § sekretesslagen). Och i de nödfall då vårdinrätt-&lt;br&gt;ningen tar direktkontakt med målsäganden kan uppgiftslämnandet ske&lt;br&gt;straffritt, även om det i och för sig innebär ett utlämnande i strid med&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdssekretessen (jfr 24 kap. 4 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;328&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-&lt;br&gt;sökningsenheten, väl synlig för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 paragrafen anges i vilka fall chefsöverläkaren är skyldig att upplysa&lt;br&gt;patienten om rättigheter som denne har enligt lagen. Paragrafen motsvarar&lt;br&gt;48 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förevarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en erinran&lt;br&gt;om att det av 21 § förvaltningslagen följer att patienten genom chefsöverlä-&lt;br&gt;karens försorg skall upplysas om sin rätt att överklaga enligt 18 § denna&lt;br&gt;lag. Motsvarande erinran i lagrådsremissens förslag till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård har i enlighet med vad lagrådet förordat ersatts av en direkt&lt;br&gt;föreskrift om chefsöverläkarens skyldighet i detta hänseende (se 48 § första&lt;br&gt;stycket 1). En motsvarighet till den bestämmelsen har tagits in i första&lt;br&gt;stycket punkt 1 i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket punkt 2 har chefsöverläkaren skyldighet att upplysa&lt;br&gt;en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning om att denne med stöd av 16 § andra stycket har rätt att ansöka&lt;br&gt;hos länsrätten om att vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket punkt 3 följer att chefsöverläkaren är skyldig upplysa&lt;br&gt;patienten, om denne skall genomgå särskild utskrivningsprövning eller är&lt;br&gt;intagen i kriminalvårdsanstalt, om att denne kan ansöka hos länsrätten&lt;br&gt;eller, om beslutsbefogenheten delegerats till chefsöverläkaren, hos honom&lt;br&gt;själv resp, vederbörande kriminalvårdsmyndighet om att få permission.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket punkt 4—6 överensstämmer i sak med 48 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 —4 i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget i lagrådsremis-&lt;br&gt;sen innehöll en särskild paragraf med en erinran om att det i rättshjälpsla-&lt;br&gt;gen finns bestämmelser om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål&lt;br&gt;enligt förevarande lag. På förslag av lagrådet har paragrafen, på samma&lt;br&gt;sätt som motsvarande paragraf i lagrådsremissens förslag till lag om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård, nu fått utgå med hänsyn till att möjligheten till rätts-&lt;br&gt;hjälp framgår även av första stycket punkt 5 i förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket har sin motsvarighet i 48 § andra stycket i förslaget till lag&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till&lt;br&gt;lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 erinras om att det i övergångsbestämmelserna till lagen om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård anges hur N-, PN- och O-fall vid årsskiftet&lt;br&gt;1991/1992 skall behandlas i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;329&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om&lt;br&gt;införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna till den fr. o. m. den 1 juli 1986 gällande om-&lt;br&gt;sorgslagstiftningen — den s. k. införandelagen — innefattar vissa regler om&lt;br&gt;vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda på vårdhem&lt;br&gt;och specialsjukhus. I 6 § införandelagen anges sålunda att 35 § om bere-&lt;br&gt;dande av vård oberoende av samtycke och därtill anslutande bestämmel-&lt;br&gt;ser i 36 —37a§§ och 39 —54 §§ i den upphävda 1967 års omsorgslag&lt;br&gt;fortfarande gäller i tillämpliga delar for specialsjukhus och vårdhem for&lt;br&gt;vuxna. Enligt 7 § införandelagen är det, sedan beslutsnämndema avskaffa-&lt;br&gt;des den 1 juli 1986, utskrivningsnämnd som avses i LSPV som fattar de&lt;br&gt;beslut som enligt den upphävda lagen skulle ha fattats av beslutsnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9)&lt;br&gt;skall organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatrisk nämnd&lt;br&gt;upphöra och rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård ske hos&lt;br&gt;de allmänna förvaltningsdomstolarna. Dessa domstolar föreslås också ta&lt;br&gt;över nämndernas uppgifter att besluta i vissa fall om vård oberoende av&lt;br&gt;samtycke enligt införandelagen. Någon ändring föreslås emellertid inte i&lt;br&gt;detta sammanhang av innehållet i sak i övergångsregleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De uppgifter övertagandet gäller är utskrivningsnämndernas prövning&lt;br&gt;enligt 1967 års omsorgslag av frågor om inskrivning i vårdhem eller&lt;br&gt;specialsjukhus (36 §), om försöksutskrivning från vårdhem eller special-&lt;br&gt;sjukhus (39 § första och andra styckena jämfört med 41 § andra stycket och&lt;br&gt;42 § andra och tredje styckena), om slutlig utskrivning från vårdhem eller&lt;br&gt;specialsjukhus (40 § jämförd med 41 § andra stycket och 42 § andra och&lt;br&gt;tredje styckena) samt om tillstånd att vistas utanför sjukhusområdet i s. k.&lt;br&gt;N-, O- och PN-fall (43 §). Hos utskrivningsnämnderna kan dessa frågor&lt;br&gt;aktualiseras på skilda sätt. Det kan ske genom begäran av tjänsteman som&lt;br&gt;avses i 7 § införandelagen (motsvarigheten till tidigare vårdchef eller om-&lt;br&gt;sorgsöverläkare) resp, av överläkare vid specialsjukhus eller föreståndare&lt;br&gt;vid special vårdhem. Ett annat sätt är genom framställning från sådan&lt;br&gt;befattningshavare som nyss har sagts vid meningsskiljaktighet mellan den-&lt;br&gt;ne och patienten eller dennes vårdnadshavare eller förmyndare. Vidare&lt;br&gt;kan utskrivningsnämnd själv ta upp frågor om utskrivning och försöks-&lt;br&gt;utskrivning när den finner det behövligt. Några frågor avseende patienter&lt;br&gt;på specialsjukhus (N-, O- och PN-fall) skall obligatoriskt prövas av ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnd efter anmälan från vederbörande överläkare.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;6§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens hänvisningar till vissa alltjämt gällande bestämmelser i 1967&lt;br&gt;års omsorgslag blir genom den föreslagna ändringen begränsade. Hänvis-&lt;br&gt;ningen till 37 § har fått utgå i överensstämmelse med det förslag som&lt;br&gt;chefen för justitiedepartementet lägger fram om att slopa möjligheten för&lt;br&gt;allmän domstol att såsom brottspåföljd överlämna psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda till vård i specialsjukhus. Hänvisningen till 45, 47 och 49 §§ har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;330&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tagits bort på grund av att psykiatriska nämnden upphör. Också hänvis- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ningen till 46 § tredje stycket — där det sägs att talan hos psykiatriska Bilaga 1&lt;br&gt;nämnden får föras utan inskränkning till viss tid — har fått utgå. Vid&lt;br&gt;överklagande hos länsrätt skall gälla vanlig klagofrist om tre veckor från&lt;br&gt;det klaganden har fått del av beslutet. Genom de ändringar som föreslås i&lt;br&gt;7 § införandelagen blir nuvarande andra och tredje styckena i förevarande&lt;br&gt;paragraf överflödiga. Dessa stycken har därför fått utgå.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;7§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ändring av andra stycket i förevarande paragraf innebär att de&lt;br&gt;uppgifter som sålunda ankommer på utskrivningsnämnd förs över på&lt;br&gt;länsrätten i det län där vårdhemmet eller specialsjukhuset är beläget.&lt;br&gt;Någon prövning ex officio, dvs. utan begäran eller anmälan från resp,&lt;br&gt;befattningshavare, skall dock inte komma i fråga for rättens del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämndemas beslut kan enligt gällande ordning överklagas&lt;br&gt;till psykiatriska nämnden (44 § i 1967 års omsorgslag). Genom överföring&lt;br&gt;till länsrätt av utskrivningsnämndsuppgifter som nyss har nämnts kommer&lt;br&gt;överprövningen i stället att ske hos kammarrätt. Psykiatriska nämnden&lt;br&gt;har emellertid också till uppgift att efter överklagande direkt pröva en&lt;br&gt;tjänstemans beslut i vissa fall. Främst gäller det besvärsärenden om åter-&lt;br&gt;tagning efter försöksutskrivning och om permission för patienter som inte&lt;br&gt;är N-, O- eller PN-fall. Eventuella sådana besvärsärenden skall enligt den&lt;br&gt;nya lydelsen av paragrafens tredje stycke prövas av länsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket innehåller bl. a. en bestämmelse om den inbördes behörig-&lt;br&gt;heten länsrätterna emellan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens femte stycke innehåller — med avvikelse från huvudregeln&lt;br&gt;enligt FPL — bestämmelser om att en skrivelse med överklagande av en&lt;br&gt;befattningshavares beslut skall ges in till länsrätten. Denna ordning över-&lt;br&gt;ensstämmer med vad som föreslås i lagen om psykiatrisk tvångsvård vid&lt;br&gt;överklagande av chefsöverläkares beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens sjätte stycke har tagits upp hänvisningar till regler om&lt;br&gt;handläggning i domstol m. m. i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjunde stycket erinrar om möjligheten enligt 41 och 42 §§ rättshjälpsla-&lt;br&gt;gen att få rättshjälp genom offentligt biträde i mål om inskrivning eller&lt;br&gt;utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 1 träder ändringarna i införandelagen i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 31 kap. 3§ i förslaget till lag om ändring i brottsbalken följer att&lt;br&gt;överlämnande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;avskaffas som brottspåföljd fr. o. m. den 1 januari 1992. Bestämmelsen i&lt;br&gt;punkt 2 innebär att en dom på överlämnande till vård i specialsjukhus som&lt;br&gt;en brottspåföljd skall verkställas även om vården inte har hunnit påbörjas.&lt;br&gt;Det spelar i detta avseende inte någon roll om domen har vunnit laga kraft&lt;br&gt;vid nämnda tidpunkt eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;331&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna i punkterna 3 och 4 innebär att ärenden om&lt;br&gt;vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda hos en utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnd eller psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet skall övertas av länsrätt resp, kammarrätten i Stockholm. Mot-&lt;br&gt;svarande gäller beträffande de ärenden i dessa frågor där beslut har med-&lt;br&gt;delats under tiden närmast före ikraftträdandet och där fullföljd mot&lt;br&gt;beslutet skett efter ikraftträdandet enligt meddelad besvärshänvisning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429)&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;41 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) skall rätten&lt;br&gt;till rättshjälp genom offentligt biträde bygga på samma princip i ett mål&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård som enligt gällande rätt och som i mål enligt&lt;br&gt;lagstiftningen om beredande av vård av unga resp, vård av missbrukare.&lt;br&gt;Det innebär att rättshjälp skall beviljas, om det inte måste antas att det&lt;br&gt;saknas behov av biträde (se 42 § rättshjälpslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i ett&lt;br&gt;ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in-&lt;br&gt;tagning för psykiatrisk tvångsvård eller utskrivning från sådan vård. Det&lt;br&gt;har ansetts lämpligt att denna form av rättshjälp i princip skall kunna&lt;br&gt;beviljas i motsvarande situtioner i ett mål hos allmän förvaltningsdomstol&lt;br&gt;enligt den nya lagstiftningen. Offentligt biträde skall således kunna förord-&lt;br&gt;nas i ett mål om tvångsvård när fråga är om förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård är uppfyllda. Däremot skall rättshjälp genom offentligt biträde inte&lt;br&gt;kunna beviljas i permissionsmål utom i de fall då vården har förenats med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning. Vad som har ansetts motivera rätt till of-&lt;br&gt;fentligt biträde i sistnämnda fall är främst att åklagaren i dessa situationer&lt;br&gt;skall få tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt (se 22 § i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens lydelse har i anledning av lagrådsgranskningen jämkats med&lt;br&gt;beaktande av de ändringar som gjorts i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;49 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;De föreslagna ändringarna i paragrafen föranleds av att systemet med&lt;br&gt;utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden föreslås avskaffat.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 1 träder ändringarna i rättshjälpslagen i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt övergångsbestämmelserna till lagförslagen om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård och om ändring i införandelagen skall länsrätterna ta över de ärenden&lt;br&gt;om tvångsvård som inte har hunnit avgöras av utskrivningsnämnderna.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;332&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kvarvarande ärenden i psykiatriska nämnden skall övertas av kammarrät-&lt;br&gt;ten i Stockholm. Om rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet i sådana&lt;br&gt;ärenden, lämnas rättshjälpen fortfarande efter ikraftträdandet. Detta&lt;br&gt;framgår av övergångsbestämmelserna i punkt 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna i punkterna 3 och 4 innebär att rättshjälps-&lt;br&gt;ärenden hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden som inte&lt;br&gt;har avgjorts före ikraftträdandet skall övertas av länsrätt resp, kammarrät-&lt;br&gt;ten i Stockholm. Motsvarande gäller beträffande de ärenden där beslut i&lt;br&gt;fråga om rättshjälp har meddelats under tiden närmast före ikraftträdan-&lt;br&gt;det och där beslutet överklagats efter ikraftträdandet enligt meddelad&lt;br&gt;besvärshänvisning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;14 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) föreslås att&lt;br&gt;rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som första instans.&lt;br&gt;Uppräkningen i första stycket punkt 2 i förevarande paragraf har därför&lt;br&gt;kompletterats med mål enligt lagarna om psykiatrisk tvångsvård och om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som också har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9)&lt;br&gt;föreslås att utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter&lt;br&gt;enligt införandelagen i huvudsak tas över av de allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolarna (se 7 §). Också mål enligt den lagen har därför tillfogats i&lt;br&gt;punkt 2 i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;18 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Det av lagrådet framlagda förslaget om särskild sammansättning av läns-&lt;br&gt;rätten vid behandling av mål om psykiatrisk tvångsvård har inte följts av&lt;br&gt;skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9). Vad lagrå-&lt;br&gt;det — som konsekvens av sitt nämnda förslag — har förordat i fråga om&lt;br&gt;domförhet vid målens avgörande i sak har inte heller biträtts. Ändringen i&lt;br&gt;tredje stycket punkt 3 i paragrafen har därför i allt väsentligt samma&lt;br&gt;innebörd som i det till lagrådet remitterade förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har nämnts i specialmotiveringen till 38 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård skall det sålunda vara möjligt för länsrätten att utan&lt;br&gt;medverkan av nämndemän avgöra bl. a. ett mål om överklagande av beslut&lt;br&gt;om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra och av beslut i&lt;br&gt;permissionsfrågor. Skälen för detta är bl. a. att sådana klagomål får anföras&lt;br&gt;vid ett obegränsat antal tillfällen. Påpekas bör emellertid att mål inte får&lt;br&gt;avgöras av ensamdomare i länsrätt, om det är påkallat av särskild anled-&lt;br&gt;ning att målet prövas av fullsutten rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av förevarande bestämmelse följer att nämndemän skall delta i hand-&lt;br&gt;läggningen i länsrätt i de allra flesta typer av mål som avser rättspsykiatrisk&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;333&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård som har förenats med särskild utskrivningsprövning. Uppräkningen&lt;br&gt;av vilka mål enligt 18 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård som får&lt;br&gt;avgöras av ensamdomare i länsrätt har sin motsvarighet i 21 § i nämnda&lt;br&gt;lagförslag i fråga om möjligheten att avgöra mål i kammarrätt utan delta-&lt;br&gt;gande av nämndemän.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget upphävs 38 §, som innehåller en erinran om föreskrifterna&lt;br&gt;i LSPV och de ännu gällande bestämmelserna i 1967 års omsorgslag om&lt;br&gt;vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;25 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om brevgranskning. I första stycket&lt;br&gt;har vidtagits en justering som innebär att brev från den som är intagen i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt till ett internationellt organ som har av Sverige er-&lt;br&gt;känd behörighet att ta emot klagomål från enskilda alltid skall vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan granskning. De nuvarande bestämmelserna i första stycket&lt;br&gt;innebär att endast brev från den intagne till andra svenska myndigheter än&lt;br&gt;postverket eller till en advokat skall behandlas på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till justeringen är att Sverige har tillträtt eller kan komma&lt;br&gt;att tillträda internationella överenskommelser som innebär att Sverige&lt;br&gt;förbinder sig att inte förhindra att personer som avtjänar fängelsestraff&lt;br&gt;eller på något annat sätt är frihetsberövade här i landet kan anföra klago-&lt;br&gt;mål hos ett internationellt organ på sin behandling. Exempelvis har Sveri-&lt;br&gt;ge beträffande Europakonventionen angående skydd för de mänskliga&lt;br&gt;rättigheterna och de grundläggande friheterna iklätt sig ett sådant åtagande&lt;br&gt;genom att ha avgett deklaration enligt artikel 25. Den nya utformningen av&lt;br&gt;första stycket är avsedd att ge stöd i vår interna lagstiftning för sådana&lt;br&gt;åtaganden när det gäller personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt.&lt;br&gt;Motsvarande ordning införs för den som är intagen och som förs över till&lt;br&gt;en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivilliga former resp, rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård, se 37 § fjärde stycket i förevarande lagförslag och 8 §&lt;br&gt;andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör i sammanhanget uppmärksammas att regeringen enligt 31 §&lt;br&gt;förevarande lag kan besluta om avvikelser från bl. a. den nu aktuella&lt;br&gt;paragrafen, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller för att&lt;br&gt;motverka terrorism. Befogenheten för regeringen innebär att den här be-&lt;br&gt;handlade inskränkningen i brevcensur som kriminalvårdsstyrelsen får be-&lt;br&gt;sluta om inte gäller vid motsvarande beslut av regeringen. När det gäller&lt;br&gt;brev från en intagen till ett internationellt organ av det aktuella slaget är&lt;br&gt;emellertid regeringen bunden att ändå följa det åtagande i detta avseende&lt;br&gt;som Sverige har gjort enligt t. ex. den nyssnämnda europakonventionen.&lt;br&gt;Motsvarande fråga uppkommer vid 8 § tredje stycket i förslaget till lag om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;334&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;26 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens tredje stycke har jämkats redaktionellt med anledning av&lt;br&gt;justeringen av 25 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;28 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i paragrafen innebär att andra stycket upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande regleringen i andra stycket innebär att det i fråga om&lt;br&gt;granskning av försändelser inte görs någon skillnad mellan personer som&lt;br&gt;är intagna på en psykiatrisk avdelning inom kriminalvården och personer&lt;br&gt;som är intagna på sjukhus enligt LSPV. I förarbetena till KvaL ifrågasattes&lt;br&gt;om en sådan ordning, som innebär att det i detta avseende görs en skillnad&lt;br&gt;mellan psykiatriska avdelningar och kriminalvårdsanstalter i övrigt, var&lt;br&gt;sakligt motiverad, och föredragande statsrådet förutskickade att frågan&lt;br&gt;kunde komma att tas upp i ett senare sammanhang (prop. 1974:20&lt;br&gt;s. 140f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård innebär en begränsning av&lt;br&gt;möjligheterna att granska försändelser i förhållande till regleringen i 15 §&lt;br&gt;LSPV (se avsnitt 3.5.2 och 22 § i nämnda lagförslag). Bl. a. försvinner&lt;br&gt;möjligheten att granska brev och andra försändelser från patienten. I&lt;br&gt;förhållande till bestämmelserna i 25 — 27 §§ nu förevarande lag får den nya&lt;br&gt;regleringen beträffande granskning av försändelser vid psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård sägas vara mindre långtgående. Det saknas därför skäl att fortsätt-&lt;br&gt;ningsvis beträffande intagna som har förts över till en psykiatrisk avdel-&lt;br&gt;ning vid en kriminalvårdsanstalt i det aktuella hänseendet utöver reglerna&lt;br&gt;i KvaL tillämpa även regleringen i lagen om psykiatrisk tvångsvård, som ju&lt;br&gt;här annars bort ha gjorts tillämplig via regleringen i lagen om rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård. Att andra stycket i förevarande paragraf upphävs innebär sålun-&lt;br&gt;da att det beträffande intagna som har förts över till en psykiatrisk avdel-&lt;br&gt;ning inte skall tillämpas några särskilda regler om granskning av försändel-&lt;br&gt;ser i förhållande till övriga intagna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;37 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan om hur behovet av hälso- och sjukvård för den&lt;br&gt;som är intagen i kriminalvårdsanstalt skall tillgodoses under anstaltsvistel-&lt;br&gt;sen. Ändringarna i paragrafen föranleds av den föreslagna nya ordningen&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) och psykiatrisk vård i&lt;br&gt;frivilliga former genom intagning på sjukvårdsinrättning för dessa perso-&lt;br&gt;ner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket femte meningen som är ny innehåller en erinran om&lt;br&gt;reglerna om rättspsykiatrisk vård och motsvarar delvis nuvarande 38 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde stycket, som är nytt, har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 4.5.4 och 4.6). 1 förhållande till förslaget i lagrådsremissen har&lt;br&gt;stycket getts en delvis ny utformning, dock utan att någon ändring i sak&lt;br&gt;vidtagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att de föreskrifter som reglerar frågor om an-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;335&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vändning av olika former av tvångsåtgärder mot en intagen som genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas även beträffande en intagen som har&lt;br&gt;gett samtycke till psykiatrisk vård och som har forts över till en sådan&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning som efter regeringens godkännande får ge psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård åt intagna m. fl. frihetsberövade. De regler vid rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård som har sin grund i att det är fråga om tvångsvård har dock av&lt;br&gt;naturliga skäl inte getts någon motsvarighet i de nu aktuella fallen (jfr 8 § i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård samt 16 och 17 §§ i förslaget till&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör betonas att vistelsen för psykiatrisk vård vid den aktuella&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen förutsätter den intagnes samtycke. Återtar denne&lt;br&gt;sitt samtycke skall han naturligtvis foras tillbaka till anstalten. Till dess så&lt;br&gt;kunnat ske har personalen befogenheter att vidta de tvångsåtgärder som&lt;br&gt;följer av bestämmelserna. Av 5 § tredje stycket andra meningen i förslaget&lt;br&gt;till lag om rättspsykiatrisk vård följer emellertid att den intagne kan få ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård vid vårdinrättningen, om han inte längre ger sitt&lt;br&gt;samtycke till psykiatrisk vård och förutsättningarna i övrigt för rättspsyki-&lt;br&gt;atrisk vård är uppfyllda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller rätten att överklaga beslut enligt fjärde stycket följer av&lt;br&gt;hänvisningen till 18 — 24 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att&lt;br&gt;det beträffande åtgärder som vidtas av personalen vid vårdinrättningen&lt;br&gt;med stöd av dessa bestämmelser inte föreligger någon sådan rätt (se avsnitt&lt;br&gt;3.5.2). I fråga om tvångsåtgärder enligt 8 § andra och tredje styckena i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård kan naturligtvis regeringens be-&lt;br&gt;slut inte överklagas medan däremot kriminalvårdsstyrelsens beslut kan&lt;br&gt;överklagas hos kammarrätten med stöd av 59 § förevarande lag. Det bör&lt;br&gt;påpekas att möjligheten för kriminalvårdsstyrelsen att besluta om sådana&lt;br&gt;tvångsåtgärder inte är avsedd att sträcka sig längre än som följer av KvaL.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om&lt;br&gt;behandlingen av häktade och anhållna m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget berör, förutom frågor om psykiatrisk tvångsvård och psykiatrisk&lt;br&gt;vård i frivilliga former på en sjukvårdsinrättning för den som omfattas av&lt;br&gt;häkteslagens bestämmelser, även frågor om behandlingen av häktade som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk undersökning. De sistnämnda frågorna kommer&lt;br&gt;i övrigt att tas upp av chefen för justitiedepartementet senare i dag. Jag har&lt;br&gt;alltså samrått med henne beträffande lagförslaget i den delen och får i&lt;br&gt;fråga om den allmänna motiveringen här hänvisa till hennes framställning&lt;br&gt;(bil. 2 avsnitt 3).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket tredje meningen har liksom i 37 § KvaL tagits in en erinran&lt;br&gt;om föreskrifterna i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård. Ändringen&lt;br&gt;medför att den bestämmelse som införs i tredje meningen den 1 januari&lt;br&gt;1991 (prop. 1989/90:154, 1990/9l:JuU2, rskr. 14) i stället får bilda en ny&lt;br&gt;fjärde mening i stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;336&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;9§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I första stycket i paragrafen har vidtagits motsvarande justering som i 25 §&lt;br&gt;första stycket KvaL. Jag får hänvisa till specialmotiveringen till den para-&lt;br&gt;grafen. Den nya utformningen av förevarande paragraf innebär också att&lt;br&gt;det nuvarande fjärde stycket upphävs. Att bestämmelsen upphävs föran-&lt;br&gt;leds av chefens för justitiedepartementet förslag senare i dag om att slopa&lt;br&gt;möjligheten att under en rättspsykiatrisk undersökning hålla kvar brev av&lt;br&gt;hänsyn till den misstänkte (se bil. 2 avsnitt 3.12).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;19 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen i sin nuvarande lydelse innehåller en hänvisning till bestäm-&lt;br&gt;melserna i 7 a§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i&lt;br&gt;brottmål och 12 § andra stycket LSPV (se prop. 1981/82:72).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nya bestämmelserna i paragrafen reglerar frågor om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna när de har förts över till en sjukvårdsinrättning, där&lt;br&gt;de får ges rättspsykiatrisk vård, eller, beträffande häktade, till en enhet för&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning. Som följer av den nya bestämmelsen i 4 §&lt;br&gt;andra stycket tredje meningen regleras behandlingen under rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. I förevarande&lt;br&gt;paragraf regleras däremot frågor om behandlingen av den som befinner sig&lt;br&gt;på en sådan enhet för psykiatrisk vård efter eget samtycke eller för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning. De aktuella frågorna har behandlats i den all-&lt;br&gt;männa motiveringen (avsnitt 4.5.4 och 4.6) och kommer såvitt avser&lt;br&gt;behandlingen av häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning att&lt;br&gt;tas upp av chefen för justitiedepartementet senare i dag (bil. 2 avsnitt&lt;br&gt;3.12).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket följer att av regleringen i häkteslagen i övrigt endast&lt;br&gt;bestämmelserna om s. k. åklagarrestriktioner skall tillämpas beträffande&lt;br&gt;den som vistas på en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård får ges i&lt;br&gt;fråga om den som är häktad eller beträffande den som vistas på en enhet&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk undersökning. I fråga om en sjukvårdsinrättning av det&lt;br&gt;aktuella slaget gäller föreskriften även då vistelsen avser psykiatrisk vård i&lt;br&gt;frivilliga former. I den mån beslut om åklagarrestriktioner har meddelats&lt;br&gt;ankommer det på personalen vid vårdinrättningen eller undersökningsen-&lt;br&gt;heten att verkställa dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till lagrådsremissens förslag har andra stycket getts en&lt;br&gt;delvis ny utformning, dock utan att någon ändring i sak vidtagits. Bestäm-&lt;br&gt;melsen reglerar olika frågor om användning av tvångsåtgärder mot den&lt;br&gt;som är häktad och intagen på en sjukvårdsinrättning av det nyssnämnda&lt;br&gt;slaget för psykiatrisk vård efter eget samtycke eller, beträffande häktade,&lt;br&gt;intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. Regleringen över-&lt;br&gt;ensstämmer i princip med vad som gäller i dessa frågor beträffande den&lt;br&gt;som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som har förts över till en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget (se 37 § fjärde stycket i förslaget&lt;br&gt;till ändring i KvaL). Möjligheten för regeringen att beträffande en intagen i&lt;br&gt;ett särskilt fall förordna om inskränkningar i fråga om rätten att ta emot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;337&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller skicka försändelser etc. har dock inte någon motsvarighet när det Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;gäller häktade. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 16 b § följer att kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt andra stycket i&lt;br&gt;förevarande paragraf om särskilda restriktioner beträffande den häktade&lt;br&gt;enligt 8 § andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård kan&lt;br&gt;överklagas hos kammarrätten. Det bör påpekas att möjligheten för styrel-&lt;br&gt;sen att besluta om inskränkningar av det aktuella slaget inte är avsedd att&lt;br&gt;sträcka sig längre än vad som i övrigt gäller enligt förevarande lag (jfr 9 —&lt;br&gt;12 §§). Sålunda bör t. ex. det i 9§ tredje stycket angivna förbudet mot&lt;br&gt;brevöppning utan den häktades medgivande beaktas av styrelsen även i de&lt;br&gt;nu aktuella enskilda fallen (jfr prop. 1975/76:90 s. 45 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att föreskrifterna i paragrafen omfattar även de övriga&lt;br&gt;kategorier än häktade på vilka lagen är tillämplig enligt vad som föreskrivs&lt;br&gt;i 17 §. I förhållande till förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård (se 1 §&lt;br&gt;andra stycket) innebär detta ett något vidare tillämpningsområde så till&lt;br&gt;vida att även den som gripits på grund av misstanke om brott eller som&lt;br&gt;omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket BrB i avvaktan på att&lt;br&gt;beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft omfattas av de&lt;br&gt;nu aktuella föreskrifterna. Att förevarande paragraf kan tillämpas även i&lt;br&gt;dessa fall har ansetts inte möta några principiella hinder och torde för&lt;br&gt;övrigt sakna praktisk betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;m. fl..&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-&lt;br&gt;domstolar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häkta-&lt;br&gt;de och anhållna m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;338&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Redovisning av gällande lagstiftning&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Den övergripande lagen på hälso- och sjukvårdens område är hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Lagen reglerar enskild och offentlig vård&lt;br&gt;på både sjukhus och andra vårdinrättningar och i öppna former samt såväl&lt;br&gt;somatisk som psykiatrisk vård. HSL innehåller inga regler om vård med&lt;br&gt;tvång. Den reglerar således bara frivillig vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för och förfarandet vid psykiatrisk vård oberoende av&lt;br&gt;samtycke regleras i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård i vissa fall (LSPV). Den kompletterar således HSL när det gäller regler&lt;br&gt;om tvång i vården. De allmänna reglerna i HSL gäller principiellt också för&lt;br&gt;LSPV-vård och en generell regel i HSL ersätts endast av ett uttryckligt&lt;br&gt;stadgande i LSPV av annan innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV omfattar också vården och behandlingen av de psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård. I huvudsak innehåller LSPV också förutsättningarna för att överläm-&lt;br&gt;nande skall kunna ske. Brottsbalken (BrB) och lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning i brottmål m.fl. lagar innehåller dock regler som har bety-&lt;br&gt;delse för bl. a. valet av påföljd när det gäller dessa psykiskt störda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De grundläggande fri- och rättigheterna regleras på det internationella&lt;br&gt;planet av olika konventioner och i Sverige av grundlagen (regeringsfor-&lt;br&gt;men). Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättighe-&lt;br&gt;terna antogs år 1948. För stora delar av Europa gäller Europeiska konven-&lt;br&gt;tionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheter-&lt;br&gt;na och de grundläggande friheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller medicinsk behandling har FN nyligen antagit etiska regler&lt;br&gt;och läkarna har själva i de s. k. Tokyo- och Hawaii-deklarationerna antagit&lt;br&gt;sådana regler. I Europarådets regi har en rekommendation för utformning-&lt;br&gt;en av de nationella psykiatriska tvångslagarna tagits fram.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmänt om LSPV&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;LSPV:s regler kan delas in i fyra huvudgrupper. Dessa är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• lagens tillämpningsområde och förutsättningarna för intagning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• behandling och tvång under vårdtiden,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• utskrivning samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• övriga administrativa bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den följande redovisningen av LSPV:s regler följer i huvudsak denna&lt;br&gt;indelning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV-vård innebär principiellt att den intagne kan underkastas medi-&lt;br&gt;cinsk behandling mot sin vilja samt visst annat fysiskt tvång, t. ex. kan han&lt;br&gt;hindras att lämna sjukhuset. Av lagen framgår att tvång, oavsett om det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;339&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innefattar behandling eller är av annat slag, får användas om det är&lt;br&gt;nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda&lt;br&gt;patienten själv eller omgivningen. En läkares skyldighet att ge adekvat&lt;br&gt;behandling i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet&lt;br&gt;regleras liksom för frivilligt vårdade patienter i allmänna läkarinstruk-&lt;br&gt;tionen (1963:341). Innehållet i den medicinska behandlingen regleras&lt;br&gt;således inte i LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslutsfunktionerna i LSPV utövas av överläkaren och/eller utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden inom dess verksamhetsområde samt psykiatriska nämn-&lt;br&gt;den. För de respektive funktionerna redogörs närmare nedan.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 LSPV:s tillämpningsområde och&lt;br&gt;förutsättningarna för intagning&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Tillämpningsområdet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;LSPV inleds med bestämmelser om vilka psykiska sjukdomstillstånd som&lt;br&gt;medger att tvångsvård tillgrips. Tillstånden sammanfattas med uttrycket&lt;br&gt;psykisk sjukdom. Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som&lt;br&gt;inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen&lt;br&gt;(1 § första och andra styckena). Uttrycken är inte definierade i lagtexten.&lt;br&gt;Av lagens förarbeten (prop. 1966:53) framgår emellertid att psykisk sjuk-&lt;br&gt;dom omfattar bl. a. såväl psykoser som neuroser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också psykiska insufficienstillstånd till följd av missbruk av alkohol&lt;br&gt;eller narkotika faller under lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att LSPV skall vara tillämplig fordras att sjukdomstillståndet skall&lt;br&gt;vara allvarligt. Sluten psykiatrisk vård skall vara oundgängligen påkallad&lt;br&gt;med hänsyn till sjukdomens art och grad. Detta betyder att såväl sjukdo-&lt;br&gt;mens art som dess utveckling i det enskilda fallet (grad) skall vara så&lt;br&gt;allvarlig att psykiatrisk vård på sjukhus inte kan undvaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett allvaret i sjukdomstillståndet fordras för att lagen skall vara&lt;br&gt;tillämplig att sjukdomen yttrar sig på visst sätt. Specialindikationema&lt;br&gt;utgörs av en medicinsk(a) och fyra sociala (b-e).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som villkor för att a-indikationen skall gälla anges att den sjuke uppen-&lt;br&gt;barligen saknar sjukdomsinsikt. Rekvisitet avser att säkerställa att de som&lt;br&gt;är så psykiskt sjuka att de inte inser att de är i behov av vård, skall kunna&lt;br&gt;behandlas mot sin vilja. Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon&lt;br&gt;till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att&lt;br&gt;rätt bedöma sitt behov av vård. För att a-indikationen skall vara uppfylld&lt;br&gt;krävs därutöver att den sjuke skall kunna få sitt tillstånd avsevärt förbätt-&lt;br&gt;rat genom vården eller att tillståndet avsevärt försämras om vården ute-&lt;br&gt;blir. Endast läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg&lt;br&gt;då denna indikation åberopas (6 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b-indikationen tar upp de fall då någon anses farlig för annans personli-&lt;br&gt;ga säkerhet, fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I c-indikationen ges möjlighet till intagning av den som inte kan ta vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;340&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om sig och i d-indikationen omhändertagande av den som har ett for&lt;br&gt;närboende eller andra grovt störande levnadssätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;e-indikationen är speciell såtillvida att den får åberopas endast när en&lt;br&gt;domstol överlämnar någon till sluten psykiatrisk vård i brottmål (3 §).&lt;br&gt;Indikationen har som rekvisit att någon är farlig för annans egendom eller&lt;br&gt;annat intresse som skyddas av lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Vårdinstitutionerna&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;LSPV får i princip tillämpas endast på sjukhus som drivs i offentlig regi.&lt;br&gt;Efter den 1 januari 1983 gäller dock att också andra vårdinstitutioner efter&lt;br&gt;regeringens bestämmande kan ta in patienter med stöd av LSPV (2 § första&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Förutsättningar i övrigt för intagning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Intagning enligt LSPV kan ske antingen genom beslut av läkare på grund-&lt;br&gt;val av ett vårdintyg eller efter förordnande av domstol i brottmål (3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid intagning efter beslut av domstol fordras ingen ytterligare prövning&lt;br&gt;eller formell förutsättning utöver domen. Vid annan intagning skall över-&lt;br&gt;läkaren på den klinik där intagningen har skett inom åtta dagar pröva om&lt;br&gt;vård kan ges med stöd av lagen (9 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LSPV innehåller närmare regler om vårdintyg i 4 — 6 §§. Vårdintyg får&lt;br&gt;utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning. I prin-&lt;br&gt;cip krävs att den läkare som gör undersökning för vårdintyg är legitimerad.&lt;br&gt;När a-indikationen åberopas skall läkaren vara specialistkompetent inom&lt;br&gt;gruppen psykiska sjukdomar eller ha erhållit socialstyrelsens tillstånd att&lt;br&gt;utfärda vårdintyg av detta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa regler om vårdintyg anknyter till den s. k. tvåläkarprövningen.&lt;br&gt;Denna innebär att behovet av vård skall prövas av två av varandra&lt;br&gt;oberoende läkare. Vårdintyg som har utfärdats av en läkare som tjänstgör&lt;br&gt;på den klinik där intagningen skall ske får därför inte godtas (6 § andra&lt;br&gt;stycket). Intagningsbeslut får inte fattas av den läkare som har utfärdat&lt;br&gt;vårdintyget (8 § fjärde stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag från den i LSPV bärande principen om tvåläkarprövning får&lt;br&gt;göras, förutom vid intagning efter beslut av domstol, i vissa fall vid s. k.&lt;br&gt;konvertering, dvs. då en frivilligt intagen patient under vårdtiden förs över&lt;br&gt;till vård enligt LSPV. I sådant fall får ett vårdintyg godtas om det har&lt;br&gt;utfärdats av en läkare vid den klinik där patienten skall tas in enligt LSPV.&lt;br&gt;För detta krävs dock att det skulle uppstå betydande olägenhet att anlita en&lt;br&gt;annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett vårdintyg får vidare inte godtas om det är mer än 14 dagar gammalt&lt;br&gt;vid beslutet om intagning enligt 8 § första stycket (8 § andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa fall kan undersökning för vårdintyg begäras av en polismyndig-&lt;br&gt;het. Om det föreligger sannolika skäl att någon lider av en psykisk sjukdom&lt;br&gt;och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv får en polismyn-&lt;br&gt;dighet ta honom om hand enligt LSPV, om fara är i dröjsmål (7 § första&lt;br&gt;stycket). Om den som tagits om hand inte genast friges, skall undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;341&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;for vårdintyg äga rum på begäran av polismyndigheten. Innehållet i vård-&lt;br&gt;intyget behöver inte vara lika omfattande som annars (7 § andra stycket&lt;br&gt;jämfört med 5 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utfärdas inte vårdintyg eller beslutas inte intagning, får den som tagits&lt;br&gt;om hand inte hållas kvar med stöd av LSPV (7 § fjärde stycket). Reglerna i&lt;br&gt;7 § första — fjärde styckena gäller inte om den som tagits om hand redan&lt;br&gt;är intagen med stöd av LSPV. Han skall då i stället föras till ett sjukhus&lt;br&gt;(7 § femte stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid undersökning för vårdintyg kan den läkare som skall göra undersök-&lt;br&gt;ningen begära biträde av polisen (35 §). Biträde kan begäras för att under-&lt;br&gt;sökningen skall kunna genomföras eller för läkarens personliga skydd.&lt;br&gt;Möjligheterna till biträde av polisen är olika för läkare i allmän tjänst och&lt;br&gt;för övriga läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Förfarandet vid intagning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Intagning enligt 8 § kan komma till stånd om det finns ett vårdintyg som&lt;br&gt;uppfyller de tidigare nämnda förutsättningarna och om det föreligger&lt;br&gt;sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av lagen. Överläkaren&lt;br&gt;eller en annan läkare på vilken beslutanderätten har delegerats kan besluta&lt;br&gt;om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom åtta dagar från intagningen skall överläkaren pröva om vård kan&lt;br&gt;beredas med stöd av lagen (9 § första stycket). Denna prövning kan inte&lt;br&gt;överlåtas på en annan läkare. Om överläkaren finner att patienten kan&lt;br&gt;beredas vård med stöd av lagen, skall han besluta att patienten också i&lt;br&gt;fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. Vid motsatt uppfattning&lt;br&gt;skall han omedelbart skriva ut patienten (9 § andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa situationer skall prövningen enligt 9 § i stället göras av utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden. I de fall då tvåläkarprövningen har frångåtts med stöd av&lt;br&gt;6 § tredje stycket skall prövningen av vårdbehovet enligt 9 § första stycket&lt;br&gt;göras av utskrivningsnämnden i stället för av överläkaren (10 § första&lt;br&gt;stycket 1.) Nämnden skall genast underrättas om intagningsbeslutet i&lt;br&gt;sådana fall (8 § fjärde stycket). Detta gäller förutom i de s. k. konverte-&lt;br&gt;ringsfallen också när jäv enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) har före-&lt;br&gt;legat mot den som har utfärdat vårdintyget eller har beslutat om intagning&lt;br&gt;enligt 8 § eller mot överläkaren (10 § första stycket). Brådskande beslut får&lt;br&gt;i avvaktan på nämndens prövning fattas av överläkaren (10 § andra styc-&lt;br&gt;ket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har överlämnats av domstol till sluten psykiatrisk vård skall tas&lt;br&gt;in på sjukhus utan intagningsprövning. Socialstyrelsen anvisar vid vilket&lt;br&gt;sjukhus intagningen skall ske (12 §). Om den dömde redan är intagen med&lt;br&gt;stöd av ett vårdintyg tar domstolens förordnande över och han betraktas&lt;br&gt;som intagen uteslutande på grund av domen. Är den dömde häktad efter&lt;br&gt;domen kan han tas in på sjukhus redan innan domen har vunnit laga kraft,&lt;br&gt;förutsatt att han själv och åklagaren medger det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;342&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Behandling och tvång&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I LSPV ges ingen närmare beskrivning av de åtgärder som får vidtas med&lt;br&gt;stöd av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den allmänna regeln om tillåtna åtgärder finns i 13 §. Av paragrafen&lt;br&gt;framgår att en patient får hindras att lämna sjukhuset. Detta innebär att&lt;br&gt;patienten får låsas in. Han får i övrigt underkastas det tvång som är&lt;br&gt;”nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller for att skydda&lt;br&gt;honom själv eller omgivningen”. Det tvång som främst inryms här är&lt;br&gt;medicinering mot patientens vilja. Den yttersta gränsen for vilka behand-&lt;br&gt;lingsåtgärder som får vidtas bestäms av kravet på vetenskap eller beprövad&lt;br&gt;erfarenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddet för patienten själv eller omgivningen inbegriper också andra&lt;br&gt;tvångsåtgärder. Exempel på sådant tvång är fastlåsning i bälte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 15 § regleras en särskild form av tvång. Om det finns särskilda skäl får&lt;br&gt;enligt denna paragraf överläkaren eller, på överläkarens uppdrag, en an-&lt;br&gt;nan läkare ta del av innehållet i försändelser till och från en patient som&lt;br&gt;vårdas enligt LSPV. I vissa fall kan en försändelse tas om hand och&lt;br&gt;kvarhållas. Beslut att kvarhålla en försändelse skall fattas av utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden. Överläkaren får ta försändelsen om hand i avvaktan på nämn-&lt;br&gt;dens beslut (15 § andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försändelser som är ställda till vissa uppräknade myndigheter skall&lt;br&gt;vidarebefordras utan granskning. (15 § tredje stycket). Vissa försändelser&lt;br&gt;får granskas men inte kvarhållas (15 § fjärde stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av 13 § LSPV kan överläkaren ta om hand alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som&lt;br&gt;påträffas hos den som vårdas med stöd av lagen. Om sådan egendom&lt;br&gt;påträffas inom sjukhusområdet utan att ägaren är känd kan den också tas&lt;br&gt;om hand. Detta, liksom hur den omhändertagna egendomen skall förver-&lt;br&gt;kas, regleras i 36 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;S. k. friförmåner&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LSPV regleras inte s. k. mindre friförmåner såsom rätten att vistas&lt;br&gt;utanför sjukhuskliniken men inom sjukhusområdet. Tillfällig vistelse på&lt;br&gt;egen hand utanför sjukhusområdet, vanligen kallad permission, regleras&lt;br&gt;däremot i 14 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för permission är att den inte medför fara för annans&lt;br&gt;personliga säkerhet eller patientens eget liv. Vid permission får meddelas&lt;br&gt;särskilda föreskrifter (14 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Permission beslutas av överläkaren utom när det gäller de patientkate-&lt;br&gt;gorier som avses i 17 § andra stycket (s. k. N-, O- och PN-fall). När det&lt;br&gt;gäller dessa beslutar utskrivningsnämnden. Nämnden kan dock delegera&lt;br&gt;beslutanderätten till överläkaren i ett enskilt fall. Överläkaren får beträf-&lt;br&gt;fande andra patienter än de som avses i 17 § andra stycket delegera beslut&lt;br&gt;om permission till en annan läkare i ett enskilt fall (14 § andra och tredje&lt;br&gt;styckena).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till permission får återkallas av överläkaren om ”förhållande-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;343&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na påkallar det”. Återkallelse kommer i fråga när patienten enligt överlä- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;karens bedömning inte klarar av att vistas utanför sjukhuset. Också beslut Bilaga 1:1&lt;br&gt;om återkallelse kan delegeras till en annan läkare vid sjukhuset i vissa fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(14 § fjärde stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om patienten inte självmant kommer till sjukhuset när permissionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har gått ut eller har återkallats, kan överläkaren begära biträde av polis&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(35 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Utskrivning och utskrivning på försök m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Olika patientkategorier&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I LSPV gäller i flera avseenden speciella regler för de olika patientkatego-&lt;br&gt;rierna. 1 17 § definieras dessa kategorier, som vanligen förkortas P-, N-, O-&lt;br&gt;och PN-fall. I 17 § andra stycket definieras de tre sistnämnda kategorierna.&lt;br&gt;Övriga patienter är P-fall. N-fall är de som av domstol i ett brottmål har&lt;br&gt;överlämnats till sluten psykiatrisk vård. O-fall är de som under inflytande&lt;br&gt;av psykisk sjukdom har begått ”brott” mot annans personliga säkerhet, för&lt;br&gt;vilket åtal inte väckts, dvs. utan att domstol har prövat ”brottet”. PN-fall&lt;br&gt;är de som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett&lt;br&gt;fängelsestraff och som under anstaltsvistelsen eller i samband med att&lt;br&gt;denna upphört har tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV.&lt;br&gt;En ytterligare förutsättning är att de inte skall återföras till kriminalvårds-&lt;br&gt;anstalten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;O-fallsrubriceringen görs av överläkaren. Till ledning för läkaren har&lt;br&gt;dåvarande medicinalstyrelsen och psykiatriska nämnden år 1967 gemen-&lt;br&gt;samt utfärdat ett cirkulär angående avgränsning av O- fallen. I cirkuläret&lt;br&gt;redogörs närmare bl. a. för värderingen av bevisningen och sambandet&lt;br&gt;mellan brottet och sjukdomen. I en brottskatalog anges vilka brott i brotts-&lt;br&gt;balken som skall medföra rubricering som O-fall, t. ex. mord, dråp och&lt;br&gt;misshandel, flertalet sedlighetsbrott, rån samt mordbrand och sabotage&lt;br&gt;om de har medfört fara för annans liv eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Utskrivning och utskrivning på försök&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Reglerna för utskrivning och utskrivning på försök liknar varandra i flera&lt;br&gt;avseenden (19 § tredje stycket jämfört med 17 och 18 §§). Utskrivning på&lt;br&gt;försök är avsett som ett alternativ till behandling på sjukhus när patienten&lt;br&gt;inte skall återvända till sjukhuset. Utskrivning på försök är begränsad i&lt;br&gt;tiden. Uppdelningen mellan överläkarens och utskrivningsnämndens&lt;br&gt;kompetens är vid utskrivning och utskrivning på försök densamma som&lt;br&gt;vid permission. Således beslutar överläkaren i P-fall och nämnden i övriga&lt;br&gt;fall (17 §). Överläkaren får dock hänskjuta en fråga om utskrivning eller&lt;br&gt;utskrivning på försök till utskrivningsnämnden (17 § första stycket). Han&lt;br&gt;skall när det gäller N-, O- eller PN-fall anmäla till nämnden, när det finns&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;344&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skäl till utskrivning eller utskrivning på försök av en patient (17 § tredje&lt;br&gt;stycket). En annan skillnad mot reglerna vid permission är att det saknas&lt;br&gt;en delegationsmöjlighet från nämnden till överläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För utskrivning på försök fordras särskilda skäl. I övrigt gäller samma&lt;br&gt;regler beträffande förutsättningar, föreskrifter och återintagning som vid&lt;br&gt;permission. Därutöver får patienten ställas under tillsyn av en lämplig&lt;br&gt;person (19 § andra stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivning på försök är begränsad till högst sex månader med möjlig-&lt;br&gt;het till förlängning med högst sex månader åt gången. Utskrivning skall ske&lt;br&gt;så snart det inte längre föreligger förutsättningar för vård enligt 1 § (16 §&lt;br&gt;första stycket). Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande (16 § andra&lt;br&gt;stycket), e-indikationen i 1 § får inte åberopas för att hålla kvar en patient i&lt;br&gt;annat fall än då patienten av domstol har överlämnats till sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård (16 § första stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden är alltid behörig att skriva ut en patient slutligt&lt;br&gt;eller på försök (17 § fjärde stycket och 19 § tredje stycket). Detta gäller&lt;br&gt;även P-fallspatienter, för vilka överläkaren normalt beslutar. När en pati-&lt;br&gt;ent har vårdats tre månader på sjukhus efter intagningen enligt LSPV,&lt;br&gt;skall överläkaren anmäla till nämnden om han anser att det behövs fortsatt&lt;br&gt;LSPV-vård. Nämnden kan då ta upp frågan om utskrivning eller utskriv-&lt;br&gt;ning på försök. Motsvarande förfarande skall sedan upprepas var sjätte&lt;br&gt;månad under vårdtiden på sjukhus (20 a §).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 Ansökan om utskrivning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Patienten och vissa uppräknade anhöriga till honom, hans förmyndare,&lt;br&gt;gode man eller förvaltare får ansöka om utskrivning eller utskrivning på&lt;br&gt;försök (18 § första stycket och 19 § tredje stycket). Endast ansökan till&lt;br&gt;utskrivningsnämnden är reglerad. En ansökan till överläkaren kan därför&lt;br&gt;göras formlöst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan till nämnden skall vara skriftlig. Genom överläkarens för-&lt;br&gt;sorg skall under vissa förutsättningar patienten upplysas om möjligheten&lt;br&gt;av att ansöka om utskrivning eller utskrivning på försök och beredas&lt;br&gt;tillfälle att upprätta erforderliga handlingar (18 § andra stycket och 19 §&lt;br&gt;tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utskrivningsnämnd är inte skyldig att pröva en ansökan om utskriv-&lt;br&gt;ning eller utskrivning på försök förrän en månad gått sedan prövningen av&lt;br&gt;en tidigare ansökan (18 § tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Övriga administrativa bestämmelser&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Överklagande och verkställighet av beslut&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnderna är dels första instans i vissa ärenden, dels över-&lt;br&gt;prövningsinstans. Sådana beslut av läkare som kan överklagas prövas av&lt;br&gt;utskrivningsnämnden. Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psy-&lt;br&gt;kiatriska nämnden, som är sista instans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;345&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet beslut enligt LSPV kan överklagas. Undantag utgör beslut som&lt;br&gt;inte utgör formella förvaltningsrättsliga beslut, såsom att en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd inte finner skäl att ta upp frågan om utskrivning eller utskrivning&lt;br&gt;på försök enligt 20 a §. Vidare kan beslut om behandlingsåtgärder inte&lt;br&gt;överklagas. Beslutar nämnden däremot att t. ex. vägra utskrivning, så kan&lt;br&gt;detta beslut överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De beslut av läkare som kan överklagas finns uppräknade i 21 §. I 22 §&lt;br&gt;räknas upp de beslut av utskrivningsnämnd som kan överklagas till psykia-&lt;br&gt;triska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som får ansöka om utskrivning enligt 18 § första stycket får också&lt;br&gt;överklaga ett beslut (24 §). Talan får väckas under vårdtiden och inom tre&lt;br&gt;veckor från den slutliga utskrivningen (24 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämndens beslut skall underställas psykiatriska nämndens&lt;br&gt;prövning, om överläkaren har gjort förbehåll om detta senast vid det&lt;br&gt;sammanträde då beslutet fattades samt om överläkaren inom tre dagar&lt;br&gt;därefter begärt underställning (25 §). Utskrivningsnämndens beslut i ett&lt;br&gt;sådant fall får inte verkställas innan det har prövats av psykiatriska nämn-&lt;br&gt;den. I övrigt är beslut enligt LSPV omedelbart verkställbara (27 §).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Nämnderna&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I LSPV finns regler om utskrivningsnämndemas sammansättning och om&lt;br&gt;förfarandet i nämnderna (28 — 34 §§).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utskrivningsnämnd består av fem ledamöter, en ordförande som är&lt;br&gt;eller har varit innehavare av en ordinarie domartjänst, en läkare som bör&lt;br&gt;ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, en person som&lt;br&gt;är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledamöter (28 § första&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden har sex ledamöter. Kravet på ordföranden är&lt;br&gt;detsamma som i utskrivningsnämnderna. I övrigt ingår två läkare som har&lt;br&gt;specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, en person som är&lt;br&gt;särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledamöter (28 § andra&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skall finnas suppleanter för ledamöterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lekmännen utses av regeringen på förslag av landstingens förvaltningsut-&lt;br&gt;skott. Alla ledamöter förordnas för perioder om högst fyra år i sänder. En&lt;br&gt;ledamot skall ha avlagt domared innan han börjar tjänstgöra. För en&lt;br&gt;läkarledamot gäller dessutom att han inte får delta i ett ärende som rör en&lt;br&gt;patient inom den slutna psykiatriska vården på det sjukhus där han tjänst-&lt;br&gt;gör. I övrigt gäller för samtliga ledamöter reglerna om domarjäv i 4 kap.&lt;br&gt;rättegångsbalken (29 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera av bestämmelserna i LSPV om handläggningen faller tillbaka på&lt;br&gt;allmänna processuella regler. Detta gäller reglerna om domared och do-&lt;br&gt;marjäv som nyss sagts samt regler om omröstning (34 § andra stycket) och&lt;br&gt;ersättning av allmänna medel till en patient, ett vittne eller annan person&lt;br&gt;(32 § och 33 § tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;346&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ärende i utskrivningsnämnden avgörs vid ett sammanträde. I princip Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;skall överläkaren och patienten eller någon annan som för talan vara Bilaga 1: 1&lt;br&gt;närvarande (30 § första stycket). Detsamma gäller beträffande patienten&lt;br&gt;om förhör enligt 33 § har ordnats med någon som kan ha upplysningar att&lt;br&gt;lämna (33 § första och andra styckena).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett ärende handläggs i patientens frånvaro, skall ledamöterna före&lt;br&gt;ärendets avgörande ha skaffat sig en personlig kännedom om patienten för&lt;br&gt;att ärendet skall få avgöras. Sådan kännedom hos en av ledamöterna&lt;br&gt;räcker om patienten är utskriven på försök (30 § andra stycket). Undantag&lt;br&gt;från kravet på personlig kännedom om patienten får också göras om det&lt;br&gt;finns synnerliga skäl (30 § tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets&lt;br&gt;beskaffenhet kräver det (31 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden får ensam endast besluta om förskott på ersättningen till&lt;br&gt;en patient, ett vittne eller en annan person. Detsamma gäller beslut som&lt;br&gt;rör rättshjälp genom offentligt biträde. I övrigt skall utskrivningsnämnden&lt;br&gt;eller psykiatriska nämnden vara fulltalig när ett ärende avgörs (34 § första&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 34 a § framgår att skälen för ett beslut, där 20 § förvaltningslagen är&lt;br&gt;tillämplig, får utelämnas också i andra fall än som anges i förvaltningsla-&lt;br&gt;gen, om ändamålet med vården annars skulle motverkas. När det gäller en&lt;br&gt;läkares beslut om intagning (8 §) eller beslut om att vården skall fortsätta&lt;br&gt;(9 §) eller vägrad utskrivning skall dock de förutsättningar i 1 § som&lt;br&gt;beslutet grundas på alltid anges. Detsamma gäller motsvarande beslut av&lt;br&gt;utskrivningsnämnden eller psykiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.3 Bestämmelser i övrigt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En patient skall, så snart hans tillstånd medger det, underrättas om sin rätt&lt;br&gt;att överklaga, att anlita ombud eller biträde enligt förvaltningslagen samt&lt;br&gt;att begära rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen. LSPV&lt;br&gt;skall anslås inom sjukhuset väl synlig för patienterna (37 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 38 och 39 §§ ges regler om tillsynen över efterlevnaden av LSPV och&lt;br&gt;delegation att meddela föreskrifter för lagens tillämpning. Tillsynen ut-&lt;br&gt;övas av socialstyrelsen som efter regeringens bemyndigande också får&lt;br&gt;utfärda närmare föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;347&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens sammanfattning av sitt&lt;br&gt;betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och&lt;br&gt;rättssäkerheten (utom såvitt avser de frågor som&lt;br&gt;behandlas i bil. 2)&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I detta betänkande lägger vi fram förslag till en ny psykiatrisk tvångslag-&lt;br&gt;stiftning. Vi för också fram synpunkter på samarbetet mellan socialtjänst&lt;br&gt;och psykiatri, framför allt beträffande patienter som skrivs ut från mental-&lt;br&gt;sjukhusen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vår översyn av den nuvarande lagen om beredande av sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård i vissa fall (LSPV) har vi också försökt att se lagstiftningsarbetet i&lt;br&gt;ett historiskt perspektiv och samtidigt sätta det i samband med det förny-&lt;br&gt;elsearbete som pågår inom psykiatrin i allmänhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de inledande kapitlen finns bakgrundsmaterialet redovisat. Kap. 1&lt;br&gt;innehåller en historisk tillbakablick och i kap. 2 redogör vi för gällande&lt;br&gt;rätt, för olika regler om skydd för fri- och rättigheter och för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i vissa andra länder. Kap. 3 innehåller dels vissa statistiska&lt;br&gt;uppgifter om utvecklingen av tvångsvården, dels en redovisning av olika&lt;br&gt;rapporter och reformförslag inom psykiatrin. I kap. 4 finns en redogörelse&lt;br&gt;för tre intervjuer, en med en patient, en med en skötare och en med en&lt;br&gt;läkare.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Utgångspunkter för en ny tvångslagstiftning (kap. 5)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt våra direktiv skall vi fortsätta den översyn av LSPV som har inletts&lt;br&gt;med vissa lagändringar fr. o. m. den 1 januari 1983 med sikte på en full-&lt;br&gt;ständig revision av den psykiatriska tvångslagstiftningen. Detta ställer&lt;br&gt;krav på en förutsättningslös diskussion om tvångsvården inom psykiatrin,&lt;br&gt;vilket i sin tur innebär att man bör veta vilken historisk tradition som den&lt;br&gt;nuvarande lagstiftningen bygger på. Då kan man lättare urskilja de linjer&lt;br&gt;som utvecklingen har följt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ideologiska grunden för sinnessjuklagen, dvs. den lag som föregick&lt;br&gt;LSPV, finns i en stadga från 1858. Huvudtanken i denna stadga var att den&lt;br&gt;psykiskt störde var sjuk och behövde behandlas. Detta innebar en stor&lt;br&gt;förändring genom att man bröt mot det gamla synsättet att den psykiskt&lt;br&gt;störde var besatt av onda andar eller straffad av Gud. Den bärande&lt;br&gt;behandlingsidén i 1858 års stadga var isolering. Den sjuke skulle avlägsnas&lt;br&gt;från sin vanliga miljö och placeras på geografiskt isolerade institutioner.&lt;br&gt;Nära besläktad med idén om isolering var uppfattningen att sinnessjuka&lt;br&gt;var farliga och störande och behövde kontrolleras. All vård var till en&lt;br&gt;början kopplad till sinnessjukhusen och förenad med tvång. Sinnessjukhu-&lt;br&gt;sen bildade en särorganisation och styrdes av en särskild lagstiftning. Först&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;348&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;så småningom blev det möjligt att frivilligt ansöka om intagning, men&lt;br&gt;läkaren bestämde ända fram till 1959 när patienten fick lämna sjukhuset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det var denna hundraåriga tradition som LSPV skulle bryta. En viktig&lt;br&gt;princip i den nya lagstiftningen var att de grundläggande bestämmelser&lt;br&gt;som gällde for sjukvården i övrigt också skulle gälla för psykiatrin. LSPV&lt;br&gt;skulle bara innehålla särbestämmelser som reglerade de situationer då&lt;br&gt;tvång behövde tillgripas. Lagens intentioner slog dock inte igenom helt.&lt;br&gt;Sjukvårdslagens övergripande princip om frivillighet hade svårt att göra&lt;br&gt;sig gällande inom psykiatrin med de traditioner av förvaring, kontroll och&lt;br&gt;tvång som fanns där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par områden där traditionen har haft särskild tyngd är sjukdomsbe-&lt;br&gt;greppet och rättssäkerhetsfrågorna. Sjukdomsbegreppet fick under senare&lt;br&gt;delen av 1800-talet och under större delen av 1900-talet en allt starkare&lt;br&gt;biologisk förankring. Man sökte efter samma organiska förlopp som för de&lt;br&gt;somatiska sjukdomarna. Bl. a. detta synsätt medförde att begreppet sinnes-&lt;br&gt;sjuk fick en total innebörd. Den sinnessjuke ansågs i alla avseenden som&lt;br&gt;inkapabel att bestämma över sitt eget liv. Det fanns också en obeveklighet&lt;br&gt;i diagnosen; en gång sinnessjuk, alltid sinnessjuk. Synen på den intagne&lt;br&gt;som sjuk i en enbart biologisk mening gjorde sannolikt också att rättssäker-&lt;br&gt;hetsfrågorna fick så liten betydelse. Behandlingstanken medförde att man&lt;br&gt;inte så mycket tänkte på att den sjuke var berövad friheten mot sin vilja.&lt;br&gt;Den sjuke ansågs vidare otillräknelig, dvs. man kunde inte lita på hans&lt;br&gt;ord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan LSPV:s tillkomst har den psykiatriska vården genomgått en bety-&lt;br&gt;dande förändring. Under 1970- och 1980-talen har planeringen av den&lt;br&gt;psykiatriska vården fått en ny inriktning som bygger på att biologiska,&lt;br&gt;sociala och psykologiska faktorer medverkar i uppkomsten av psykiska&lt;br&gt;störningar. Psykoterapeutiska behandlingsmetoder har fortlöpande ut-&lt;br&gt;vecklats. Man har alltmer börjat inse att det för att hjälpa en människa&lt;br&gt;krävs en aktivering av de egna resurserna och inte ett passivt omhänderta-&lt;br&gt;gande där behandlingen bara består av psykofarmaka. Vidare har man&lt;br&gt;börjat inse att människan inte kan isoleras från sin omgivning under långa&lt;br&gt;tider på en institution utan negativa konsekvenser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den mer nyanserade syn på psykiska störningar som nu har ersatt det&lt;br&gt;tidigare strikta biologiska sjukdomsbegreppet har starkt bidragit till att vi&lt;br&gt;har valt att använda begreppet allvarlig psykisk störning i stället för psy-&lt;br&gt;kisk sjukdom. Detta begrepp ger en annan och vidare förklaringsgrund än&lt;br&gt;ett individinriktat sjukdomsbegrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det principiella i vårt synsätt är vidare att det är det mer eller mindre&lt;br&gt;akuta behovet av vård som skall vara avgörande för om psykisk vård och&lt;br&gt;behandling skall få ske med tvång. Målsättningen för ett omhändertagande&lt;br&gt;med tvång bör därför vara att häva ett krisläge för att få en kontakt med&lt;br&gt;den psykiskt störde så att en behandlingsrelation på frivillig grund kan bli&lt;br&gt;möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvårdens omfattning står i ett mycket nära och komplicerat sam-&lt;br&gt;spel med en rad faktorer — lagens utformning, vårdorganisationen, synen&lt;br&gt;på psykiska störningar och vårdideologi. Under de senaste åren har det&lt;br&gt;skett en klar minskning av tvångsvårdens omfattning. Anmärkningsvärt i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;349&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den statistiska redovisningen av tvångsomhändertaganden är de påfallan-&lt;br&gt;de regionala skillnaderna. Det finns en klar koppling mellan gamla mental-&lt;br&gt;sjukhus, den slutna vårdens platsantal och användningen av tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lag om tvångsvård skall reglera i vilka situationer som en människa&lt;br&gt;kan anses vara så allvarligt störd och ha ett så stort vårdbehov att hon&lt;br&gt;måste tvångsomhändertas för psykiatrisk vård. Frågan om när tvångsvård&lt;br&gt;skall få tillgripas måste alltid ställas i relation till förhållanden i samhället&lt;br&gt;och till vår toleranströskel gentemot ett avvikande beteende. Vår svenska&lt;br&gt;tradition har ett snävt normalitetsbegrepp och en stram vakthållning mot&lt;br&gt;det avvikande och bråkiga. Handlingar som utåt verkar ha till syfte att&lt;br&gt;hjälpa en människa som är sjuk kan därför i verkligheten stå för en önskan&lt;br&gt;att få bort den som väcker oro. Det är vidare oftast i tillspetsade och akuta&lt;br&gt;situationer som man måste ta ställning till om lagen skall användas för ett&lt;br&gt;tvångsomhändertagande och människan därmed ryckas ur sin miljö.&lt;br&gt;Tvångets natur ställer således stora krav på den som skall utföra det och ett&lt;br&gt;frihetsberövande är alltid allvarligt. Bedömningen av om tvånget är nöd-&lt;br&gt;vändigt måste därför föregås av en diskussion där man prövar alternativa&lt;br&gt;vägar. Vidare måste det finnas insyn i denna verksamhet så att godtyckliga&lt;br&gt;bedömningar elimineras så långt det är möjligt. Den juridiska kompeten-&lt;br&gt;sen måste därför ha en kontrollfunktion gentemot den psykiatriska vården.&lt;br&gt;Även en politisk insyn måste finnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättssäkerheten kräver därför att den juridiska prövningen skärps. Det&lt;br&gt;bör innebära att, sedan den första prövningen har gjorts av en läkare,&lt;br&gt;beslut om tvångsvård bör fattas av en rättslig myndighet. En domstols-&lt;br&gt;prövning är den lösning som anvisas i internationella instrument i första&lt;br&gt;hand. Inte minst mot bakgrund av de stora skillnaderna i tillämpningen av&lt;br&gt;LSPV talar starka rättssäkerhetsskäl för att denna väg skall väljas också i&lt;br&gt;Sverige i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingen av de tvångsomhändertagna är en viktig del av en ny lag.&lt;br&gt;Om samhället har möjligheten att beröva en människa friheten utifrån&lt;br&gt;bedömningen att hon behöver vård, måste också kravet ställas högt på att&lt;br&gt;hon får en bra behandling i en positiv miljö. Det är därför inte acceptabelt&lt;br&gt;att en stor del av tvångsvården sker vid de gamla mentalsjukhusen. Även&lt;br&gt;om en människa är tvångsomhändertagen bör vidare vården så långt det&lt;br&gt;går inriktas på patientens aktiva deltagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare lagstiftning har genom sin utformning bidragit till att styra&lt;br&gt;inflödet av sinsemellan mycket olika grupper av människor till mental-&lt;br&gt;sjukhusen. Främst gäller det åldersdementa och lagöverträdare som dömts&lt;br&gt;till sluten psykiatrisk vård. Bägge dessa grupper skiljer sig markant från&lt;br&gt;människor med akuta psykiska störningar och det finns därför skäl att&lt;br&gt;behandla dem åtskilt i lagstiftningen. Bestämmelser om tvångsvård av&lt;br&gt;människor med akuta psykiska störningar bör därför finnas i en särskild&lt;br&gt;lag om akut psykiatrisk tvångsvård (akutlagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna bör liksom hittills de&lt;br&gt;egentliga påföljdsreglerna finnas i brottsbalken. Närmare bestämmelser&lt;br&gt;om vården m.m. bör finnas i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård.&lt;br&gt;Beträffande människor med åldersdemens och vissa utvecklingsstörda&lt;br&gt;uppstår ett behov av regler som gör det tillåtet att vidta åtgärder för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;350&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skydda dem från att skada sig. Dessa regler bör tas in i en särskild lag om Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;regler till skydd for vissa åldersdementa m. fl. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Fortsatt förnyelse av psykiatrin (kap. 6)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Sedan flera år tillbaka pågår på olika sätt en förändring och en förnyelse&lt;br&gt;inom psykiatrin. Det är viktigt att understryka att förnyelsen behövs och&lt;br&gt;att den måste fullföljas. Denna förnyelse gäller givetvis psykiatrin i all-&lt;br&gt;mänhet men har stor betydelse också för tvångsvården. Erfarenheter från&lt;br&gt;andra länder visar att kombinationen av politiska beslut som rör lagstift-&lt;br&gt;ningen och en medveten vårdpolicy radikalt kan minska behovet av tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den psykiatriska verksamheten bör bygga på en helhetssyn på männi-&lt;br&gt;skans livsvillkor och deras betydelse för hennes psykiska störning. Den bör&lt;br&gt;arbeta med respekt för hennes självbestämmanderätt och integritet. En&lt;br&gt;behandling mot patientens vilja eller utan hans aktiva medverkan har inte&lt;br&gt;särskilt stora möjligheter att lyckas annat än mycket kortsiktigt. Det är&lt;br&gt;därför viktigt att man med patientens aktiva medverkan gör en genom-&lt;br&gt;tänkt behandlingsplanering. Patientens behov måste klarläggas, målen för&lt;br&gt;behandlingen formuleras och en uppföljning ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den psykiatriska verksamheten bör vara organiserad så att den finns&lt;br&gt;nära patienten och hans verklighet. Det bör därför finnas geografiskt och&lt;br&gt;befolkningsmässigt avgränsade områden, där den psykiatriska verksamhe-&lt;br&gt;ten har ansvar för allt utbud av behandling och rehabilitering inom psykia-&lt;br&gt;trin, dvs. både vård dygnet runt på sjukhus och olika former av öppen&lt;br&gt;vård. Detta som brukar kallas sektorisering benämner vi distriktsindelning&lt;br&gt;av psykiatrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vet att vård på sjukhus under lång tid ger institutionsskador. Om&lt;br&gt;någon form av institutionsvård behövs så måste den ske i en miljö som är&lt;br&gt;så hemlik som möjligt. Våra mentalsjukhus kan inte erbjuda en sådan&lt;br&gt;miljö. Många sjukhem kan det inte heller. Det behövs därför små hem för&lt;br&gt;behandling och rehabilitering — integrerade i vanliga bostadsmiljöer —&lt;br&gt;med en klar målsättning för sitt arbete och där patienterna aktivt medver-&lt;br&gt;kar såväl i det dagliga livet som i olika former av terapi. Vid behandling i&lt;br&gt;små grupper blir den enskilde patientens behov och förutsättningar lättare&lt;br&gt;synliga. Hans resurser och intressen kan tas tillvara och aktivt utnyttjas i&lt;br&gt;behandlingsarbetet. Det blir också lättare för patienterna att knyta kontak-&lt;br&gt;ter med varandra och behålla banden med sina närstående och sin vardag-&lt;br&gt;liga miljö.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Vissa särskilda frågor (kap. 7)&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;Rättsliga grunder för vård och behandling inom hälso- och sjukvården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I regeringsformen finns vissa grundläggande regler om skydd för fri- och&lt;br&gt;rättigheter. De regler som är mest betydelsefulla i detta sammanhang är&lt;br&gt;skyddet mot frihetsberövande och mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Des-&lt;br&gt;sa och andra fri- och rättigheter får enligt regeringsformen bara begränsas&lt;br&gt;genom särskilda lagregler. I HSL finns inga regler som inskränker patien-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;351&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;temas fri- och rättigheter. Lagstöd för intagning och behandling mot Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;patientens vilja finns f. n.. framför allt i den psykiatriska tvångslagstift- Bilaga 1:2&lt;br&gt;ningen, LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärder, också sådana som innebär kroppsliga frihetsin-&lt;br&gt;skränkningar, förekommer i viss utsträckning utan patientens samtycke&lt;br&gt;även när vården meddelas enligt HSL. Brottsbalkens regler om nöd åbero-&lt;br&gt;pas ibland som grund för rätten att vidta en behandlingsåtgärd utan&lt;br&gt;samtycke. S. k. presumerat samtycke är en annan grund för behandling,&lt;br&gt;när det saknas ett uttalat samtycke eller samtycke inte alls kan lämnas.&lt;br&gt;Ibland hävdar man också att det inom hälso- och sjukvården finns en slags&lt;br&gt;behandlingsrätt eller behandlingsskyldighet som närmast tycks motsvara&lt;br&gt;en sedvanerätt eller en utvidgad nödrätt inom detta område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Både nödreglerna och det presumerade samtycket har emellertid sina&lt;br&gt;begränsningar. Någon sedvanerätt som bryter grundlagsskyddet i rege-&lt;br&gt;ringsformen finns det enligt vår mening inte. Vård och behandling som&lt;br&gt;innebär frihetsinskränkningar och saknar direkt lagstöd är särskilt tvek-&lt;br&gt;sam i de fall då behandlingen pågår under lång tid och avser patienter vars&lt;br&gt;samtycke knappast kan presumeras, eftersom de inte i något skede har&lt;br&gt;förmåga att ge ett adekvat samtycke. Kraven på samtycket bör ställas&lt;br&gt;högre om åtgärderna är av ingripande natur och särskilt om de är främ-&lt;br&gt;mande för sjukvården som helhet. Exempel på sådana åtgärder är fast-&lt;br&gt;spänning i bälte och inlåsning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Beslutsfunktionerna&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Inom den nuvarande psykiatriska tvångslagstiftningen finns det lokala&lt;br&gt;utskrivningsnämnder och en psykiatrisk nämnd för hela landet som fattar&lt;br&gt;beslut i vissa fall. Dessa nämnder jämställs i regeringsformen med domsto-&lt;br&gt;lar, eftersom ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ut-&lt;br&gt;skrivningsnämndemas huvudsakliga arbetsuppgifter består i att besluta&lt;br&gt;om permission, utskrivning m.m. beträffande tvångsintagna patienter&lt;br&gt;som har begått brott. Flertalet beslut som överläkaren fattar kan också&lt;br&gt;överklagas hos utskrivningsnämnden. Det gäller t. ex. beslut om tvångsin-&lt;br&gt;tagning, där överläkaren fattar beslut i den mån det inte är fråga om&lt;br&gt;patienter som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård efter&lt;br&gt;att ha begått brott. Utskrivningsnämndens beslut kan överklagas hos psy-&lt;br&gt;kiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våra förslag till ny psykiatrisk tvångslagstiftning medför att flera föränd-&lt;br&gt;ringar bör göras när det gäller beslutsfunktionerna. Framför allt är det de&lt;br&gt;ökade kraven på rättssäkerhet och uppdelningen av lagstiftningen i tre&lt;br&gt;delar som ställer krav på en förändring av beslutsfunktionerna. När det&lt;br&gt;gäller akutlagen innebär rättssäkerhetskraven att frågan om tvångsvård&lt;br&gt;skall medges måste bli föremål för rättslig prövning i en helt annan ut-&lt;br&gt;sträckning än f. n.. Psykiskt störda lagöverträdare skall enligt våra förslag&lt;br&gt;omfattas av en särskild lagstiftning. Detta medför att många av de beslut&lt;br&gt;som f. n.. fattas av utskrivningsnämnderna med fördel kan fattas av be-&lt;br&gt;slutsorgan inom andra samhällsområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är således i första hand fråga om att avgöra var beslutanderätten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;352&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall ligga, när det gäller att pröva frågor om tvångsvård enligt akutlagen.&lt;br&gt;De alternativ man har är att göra om utskrivningsnämnderna till ”inskriv-&lt;br&gt;ningsnämnder” eller att lägga prövningen på domstol, nämligen länsrätt&lt;br&gt;eller tingsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Både ledamöter, sekreterare och kanslipersonal i utskrivningsnämnder-&lt;br&gt;na har sina uppdrag som bisyssla och de arvoderas av sjukvårdshuvud-&lt;br&gt;mannen. Det saknas en gemensam praxisbildning, och samordningen mel-&lt;br&gt;lan de olika utskrivningsnämnderna är också bristfällig. För att utskriv-&lt;br&gt;ningsnämndema skulle kunna fungera på ett sätt som tillfredsställer de&lt;br&gt;höga anspråk som ärendenas natur kräver skulle en reformering av dem&lt;br&gt;behöva bli omfattande och dra stora kostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnderna är vidare en specialinstans som prövar frågor&lt;br&gt;inom ett mycket begränsat område. Detta gäller också om de skulle göras&lt;br&gt;till beslutsorgan inom den nya lagstiftningen. Under de senaste decennier-&lt;br&gt;na har det tillkommit allt fler specialdomstolar. Detta har ofta kritiserats.&lt;br&gt;Man har menat att en alltför långt driven specialisering verkar hämmande&lt;br&gt;på förmågan att göra en tillräckligt allsidig bedömning av de frågor som&lt;br&gt;skall avgöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inga andra nämnder eller specialdomstolar har tillagts så omfattande&lt;br&gt;befogenheter att besluta i frågor som rör frihetsberövanden som utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnderna och psykiatriska nämnden. Att behålla dessa nämnder&lt;br&gt;och förändra deras uppgifter skulle således innebära en tämligen unik&lt;br&gt;situation för svensk rättsordning genom att en endast domstolsliknande&lt;br&gt;organisation beslutar om ingripande frihetsberövanden som berör relativt&lt;br&gt;många människor. Övervägande skäl talar således för att de beslutsfunk-&lt;br&gt;tioner som det här är fråga om skall läggas antingen på de allmänna&lt;br&gt;domstolarna, dvs. tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen, eller på de&lt;br&gt;allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätter, kammarrätter och re-&lt;br&gt;geringsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen av de båda domstolsorganisationerna kan allmänt sett anses vara&lt;br&gt;mer lämpad än den andra att handlägga mål och ärenden enligt en ny&lt;br&gt;psykiatrisk tvångslag. Båda organisationerna uppfyller de krav som kan&lt;br&gt;ställas på utformning, sammansättning och praxisbildning. Det måste&lt;br&gt;därför bli skillnader i fråga om enskilda detaljer som blir avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till tingsrätternas förmån talar framför allt att de är betydligt fler än&lt;br&gt;länsrätterna och att således de resor som måste företas till muntliga för-&lt;br&gt;handlingar ofta skulle bli betydligt kortare om man väljer tingsrätterna. I&lt;br&gt;länsrätterna ligger visserligen tyngdpunkten på skattemålen men där prö-&lt;br&gt;vas också många sociala mål. Framför allt mål enligt LVU och LVM visar&lt;br&gt;stora likheter med de mål som kommer att finnas enligt akutlagen. De&lt;br&gt;förfaranderegler som gäller för länsrätterna är bättre anpassade till mål av&lt;br&gt;den typ som det här är fråga om. Allmänheten förknippar inte heller&lt;br&gt;länsrätten med brottmål. Till detta kommer att länsrätterna troligen har&lt;br&gt;större faktiska möjligheter att utan nämnvärda personalförstärkningar ta&lt;br&gt;på sig nya måltyper. Vi menar därför att övervägande skäl talar för att mål&lt;br&gt;enligt akutlagen och vissa andra mål skall läggas på de allmänna förvalt-&lt;br&gt;ningsdomstolarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;353&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Insynsnämnder m. m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Inom såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst utgör vård med tvång ett&lt;br&gt;undantag i lagstiftningen. Tvångsvård upplevs nästan alltid som en kränk-&lt;br&gt;ning av den personliga integriteten och är ett så allvarligt ingrepp i denna&lt;br&gt;att det motiverar en särskild insyn i och kontroll av vården och de övriga&lt;br&gt;åtgärder som vidtas mot den enskildes vilja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan den 1 januari 1983 har utskrivningsnämnderna fått en stärkt&lt;br&gt;ställning som tillsynsorgan för LSPV-vården. Man har dock kritiserat&lt;br&gt;nämnderna för deras dubbla roll att dels tillvarata den enskildes intresse&lt;br&gt;och dels bevaka samhällsskyddet. Vi har föreslagit att en domstol och inte&lt;br&gt;utskrivningsnämnden skall fatta beslut i frågor om tvångsvård enligt akut-&lt;br&gt;lagen. Utskrivningsnämndernas nuvarande beslutsfunktioner beträffande&lt;br&gt;de psykiskt störda lagöverträdarna kommer att tas över av andra organ. Vi&lt;br&gt;föreslår därför att utskrivningsnämnderna skall avskaffas och att i stället&lt;br&gt;insynsnämnder skall inrättas som skall fungera som ett stöd för framför&lt;br&gt;allt patienterna. Insynsnämnderna bör följa tillämpningen av både akut-&lt;br&gt;lagen, lagen om regler till skydd för vissa åldersdementa m. fl. och lagen&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningen av dessa lagar bör följas genom besök på institutioner&lt;br&gt;och genom information till och samråd med patienter, vårdpersonal och&lt;br&gt;ledning. För att insynsnämnderna skall kunna följa tillämpningen av de&lt;br&gt;aktuella lagarna skall vissa beslut anmälas till nämnderna. Det gäller&lt;br&gt;framför allt beslut om tvångsvård och skyddsåtgärder men också vissa&lt;br&gt;beslut om användning av tvångsmedel. Om det föreligger brister skall&lt;br&gt;nämnderna i första hand försöka lösa dessa genom överläggningar med&lt;br&gt;berörd personal och ansvarigt politiskt organ. Går inte det, skall anmälan&lt;br&gt;göras till vederbörande myndighet, t. ex. socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skall finnas minst en insynsnämnd i varje län. Nämnden skall bestå&lt;br&gt;av minst fem ledamöter och tre suppleanter som utses av regeringen och&lt;br&gt;föreslås på politiska grunder av landstingen och de kommuner som står&lt;br&gt;utanför landstingen. Nämndernas kanslier skall vara förlagda till länssty-&lt;br&gt;relserna. De skall till sin hjälp ha psykiatriker och personer som är insatta i&lt;br&gt;sociala frågor. På länsstyrelserna finns det också tillgång till juridisk exper-&lt;br&gt;tis. Vidare skall det inom socialstyrelsen finnas ett psykiatriskt råd som&lt;br&gt;har till uppgift att följa tillämpningen av den psykiatriska tvångsvården i&lt;br&gt;hela landet, som ger råd och stöd åt insynsnämnderna och fattar beslut i&lt;br&gt;vissa särskilda frågor.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Akut psykiatrisk tvångsvård (kap. 8)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Några viktiga utgångspunker&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Vård av människor med psykiska störningar skall ges i samförstånd med&lt;br&gt;patienten enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen. Stöd och&lt;br&gt;behandling skall så långt möjligt ges i öppna former genom primärvår-&lt;br&gt;dens eller den psykiatriska verksamhetens försorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Vård med tvång skall bara kunna ges för att avhjälpa ett akut vårdbehov&lt;br&gt;hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;354&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Vård med tvång skall inriktas på att stärka patientens resurser att leva ett&lt;br&gt;självständigt liv och förmå honom att ta emot fortsatt stöd och behand-&lt;br&gt;ling i frivilliga former.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Patienternas rättssäkerhet skall stärkas bl. a. genom att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— domstolsprövning skall krävas för tvångsvård som överstiger åtta da-&lt;br&gt;gar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— tvångsvården efter domstolsbeslut skall få pågå i sammanlagt högst två&lt;br&gt;månader med starkt begränsade möjligheter till förlängning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— en stödperson skall förordnas som skall hjälpa patienten i samband med&lt;br&gt;domstolsprövningen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— insynen i vården skall förbättras genom att särskilda insynsnämnder&lt;br&gt;inrättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagens inledande paragrafer betonas vikten av att tvångsvård tillgrips&lt;br&gt;bara när möjligheterna till stöd och behandling i frivilliga former är&lt;br&gt;uttömda. Där anvisas också i korthet vilka insatser som bör föregå ett&lt;br&gt;eventuellt beslut om tvångsvård. Både primärvården och socialtjänsten&lt;br&gt;har här viktiga uppgifter att fylla vid sidan av psykiatrisk vård i olika&lt;br&gt;former, dvs. vad vi i fortsättningen kallar för den psykiatriska verksamhe-&lt;br&gt;ten. Stöd och behandling bör så långt möjligt ges i patientens eget hem eller&lt;br&gt;annars i öppna former. Genom den distriktsindelning som nu är på gång i&lt;br&gt;hela landet ökas möjligheterna för personalen inom den psykiatriska verk-&lt;br&gt;samheten att hjälpa och stödja människorna i deras närmiljö och att förstå&lt;br&gt;de problem som kan finnas där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det visar sig att en människas behov av psykiatrisk vård inte kan&lt;br&gt;tillgodoses i frivilliga former, får en ansvarig läkare inom primärvården&lt;br&gt;eller den psykiatriska verksamheten ta henne om hand för att undersöka&lt;br&gt;förutsättningarna för tvångsvård. Även polismyndigheten får under vissa&lt;br&gt;förutsättningar göra ett omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grundförutsättningen för att tvångsvård skall kunna tillgripas är att&lt;br&gt;patienten lider av en allvarlig psykisk störning. Detta begrepp ersätter&lt;br&gt;begreppet psykisk sjukdom och därmed jämställt abnormtillstånd i LSPV.&lt;br&gt;Med allvarlig psykisk störning avses främst tillstånd av psykotisk karaktär,&lt;br&gt;således tillstånd med klart störd realitetsvärdering och med symtom av&lt;br&gt;typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningar räknas också klara demenstillstånd, allvarliga depres-&lt;br&gt;sioner med självmordstankar och svårartade personlighetsstörningar av&lt;br&gt;visst beskrivet slag. Vissa kortvariga, svårartade abstinenstillstånd vid&lt;br&gt;alkohol- och narkotikamissbruk samt svårartade krisreakioner och psyki-&lt;br&gt;ska undantagstillstånd kan också vara av den art att de måste räknas som&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning. Avsikten är att ställa minst samma krav på den&lt;br&gt;psykiska störningens art och grad som LSPV gör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ytterligare förutsättning för tvångsvård är att patienten på grund av&lt;br&gt;sitt tillstånd och den situation som han befinner sig i har ett oundgängligt&lt;br&gt;och akut behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom&lt;br&gt;psykiatrisk vård dygnet runt. (”Vård dygnet runt” ersätter den tidigare&lt;br&gt;termen sluten vård.) Slutligen skall det krävas att patienten motsätter sig&lt;br&gt;den vård som är nödvändig. Tvångsvård ”oberoende av samtycke” skall&lt;br&gt;således inte förekomma i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;355&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skillnad i förhållande till LSPV är att den katalog av specialindika-&lt;br&gt;tioner som finns där har slopats. I stället för att ta fasta på vissa yttringar&lt;br&gt;av patientens psykiska störning har vi valt att lägga tonvikten på vårdbe-&lt;br&gt;hovet som sådant, något som enligt vår mening ger ett riktigare uttryck för&lt;br&gt;när tvångsvård är påkallad. Vi vill betona att det är patientens eget&lt;br&gt;vårdbehov som skall vara utslagsgivande. Hans förhållande till omgivning-&lt;br&gt;en får vägas in som ett led i bedömningen av det egna vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan den 1 januari 1983 är det enligt LSPV möjligt att låta frivillig vård&lt;br&gt;övergå i tvångsvård (s. k. konvertering). Vi anser att det är principiellt&lt;br&gt;felaktigt att den som har lagt in sig frivilligt på ett sjukhus senare skall&lt;br&gt;kunna hindras från att lämna detta. Någon möjlighet till konvertering bör&lt;br&gt;därför inte finnas i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Sedan den 1 januari 1983&lt;br&gt;gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas till utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden efter tre månader och därefter var sjätte månad. I en&lt;br&gt;tvångslag med den inriktning på tvångsvård i akuta situationer som vi&lt;br&gt;föreslår bör det finnas bestämda regler för längsta vårdtid med tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det behov av tvångsvård som ibland finns i vissa akuta krissituationer&lt;br&gt;går ofta över på några dagar eller någon vecka. Därefter kan patienten&lt;br&gt;många gånger skrivas ut från sjukhuset eller vårdas där i frivilliga former.&lt;br&gt;För en så kort tvångstid krävs det enligt vår mening inga andra rättssäker-&lt;br&gt;hetsgarantier än att en prövning görs av två läkare, dvs. en läkare skriver&lt;br&gt;ett vårdintyg och den andre beslutar om intagning. Den senare skall ha&lt;br&gt;förordnande som överläkare eller biträdande överläkare på en tjänst som&lt;br&gt;kräver specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar. Något&lt;br&gt;krav på att de båda läkarna formellt sett skall vara oberoende av varandra&lt;br&gt;anser vi inte behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det blir fråga om tvångsvård under en längre tid måste kravet på&lt;br&gt;rättssäkerhet ställas högre. Tvångsvården skall då prövas av en domstol,&lt;br&gt;nämligen länsrätten. Rätten skall inte bara pröva att patienten har en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning och ett akut och oundgängligt behov av psykiat-&lt;br&gt;risk vård dygnet runt. Lika viktigt är det att ta ställning till om det inte&lt;br&gt;finns någon annan form av stöd och behandling som kan vara tillräcklig&lt;br&gt;och som patienten kan acceptera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller att avgöra under hur lång tid som tvångsvård skall kunna&lt;br&gt;pågå utan att frågan prövas av domstol har vi gjort en avvägning mellan&lt;br&gt;olika intressen. Det har vi gjort också när det gäller längden av de tvångsti-&lt;br&gt;der som skall kunna fastställas av domstol. Vi har stannat för att föreslå att&lt;br&gt;överläkaren inom åtta dagar från intagningen skall ansöka hos länsrätten&lt;br&gt;om fortsatt tvångsvård om han anser att detta är nödvändigt. Därefter har&lt;br&gt;länsrätten normalt en vecka på sig att fatta beslut. Om länsrätten beslutar&lt;br&gt;om fortsatt tvångsvård, får denna pågå under två månader från det att&lt;br&gt;patienten togs in för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får sedan efter ansökan av överläkaren förlänga tvångsvår-&lt;br&gt;den med högst två månader. Vi räknar dock med att detta skall bli&lt;br&gt;nödvändigt bara i ett fåtal fall. I allmänhet kan patienten skrivas ut innan&lt;br&gt;två månader har gått eller motiveras till fortsatt vård i frivilliga former.&lt;br&gt;Om det föreligger synnerliga skäl får tvångsvården förlängas med upp till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;356&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sex månader. En förlängning under så lång tid bör dock bara förekomma i&lt;br&gt;sällsynta undantagsfall. I båda fallen skall det vara en förutsättning för&lt;br&gt;förlängning att ansökan tillstyrks av socialstyrelsens psykiatriska råd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna till förlängning utgör avsteg från akutlagens bärande prin-&lt;br&gt;ciper. Utvecklingen måste följas med vaksamhet så att inte förlängnings-&lt;br&gt;möjligheten blir utnyttjad i en omfattning som inte har varit avsedd. Vi&lt;br&gt;föreslår därför att socialstyrelsen i samarbete med kommunförbunden&lt;br&gt;skall utvärdera lagen redan efter ett år. Då bör också patienternas erfaren-&lt;br&gt;heter tas till vara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten skall alltid hålla muntlig förhandling i mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Förhandlingen skall normalt hållas på det sjukhus där patien-&lt;br&gt;ten vårdas. Patienten skall få hjälp av en särskild stödperson vid förhand-&lt;br&gt;lingen och senare under tvångstiden. Rätten skall kunna utse en särskild&lt;br&gt;psykiater som sakkunnig vid prövningen av om tvångsvård är nödvändig.&lt;br&gt;Vid behov bör rätten även kunna anlita psykologisk eller social expertis för&lt;br&gt;att klargöra de alternativ som finns till vård dygnet runt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård skall bara få ges vid sjukhus för övervägande somatisk&lt;br&gt;akutvård eller på mindre hem för behandling och rehabilitering som enligt&lt;br&gt;förordnande av socialstyrelsen får ta emot patienter för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. Under en övergångstid skall i begränsad utsträckning tvångsvård&lt;br&gt;också kunna förekomma på mentalsjukhus efter dispens från socialstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller innehållet i vården betonar vi särskilt att en patient som&lt;br&gt;vårdas med tvång skall ha rätt till en ändamålsenlig vård och behandling&lt;br&gt;under samma etiska och vetenskapliga betingelser som patienter som&lt;br&gt;vårdas i frivilliga former. Det skrivs in i lagen att en behandlingsplan alltid&lt;br&gt;skall upprättas och att den skall upprättas och genomföras i samråd med&lt;br&gt;patienten och, när det är lämpligt, med hans anhöriga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av tvångsmedel skall enligt vår mening begränsas så&lt;br&gt;mycket som möjligt. Det skall givetvis vara möjligt — men är inte nödvän-&lt;br&gt;digt — att låsa den vårdavdelning där patienten vårdas. Vidare skall det&lt;br&gt;vara möjligt att under åtta timmar avskilja en patient från övriga patien-&lt;br&gt;ter. Socialstyrelsens psykiatriska råd skall i undantagsfall kunna medge att&lt;br&gt;patienten hålls avskild under en längre tid än åtta timmar. Fastspänning&lt;br&gt;med bälte får bara förekomma helt kortvarigt i akuta situationer. I båda&lt;br&gt;fallen skall vårdpersonal vara närvarande under hela den tid som tvångsåt-&lt;br&gt;gärden pågår. Beslutet skall fattas av överläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt vår mening angeläget att medicin och övrig behandling så&lt;br&gt;långt möjligt ges efter samråd med patienten. Behandling mot patientens&lt;br&gt;vilja får bara ges, om det föreligger en allvarlig fara för hans liv eller hälsa.&lt;br&gt;Regeringen eller socialstyrelsen bör förbjuda eller begränsa användningen&lt;br&gt;av sådana behandlingar som kan ge bestående biverkningar, t. ex. psykoki-&lt;br&gt;rurgiska behandlingar, och föreskriva att behandlingar som av patienten&lt;br&gt;kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskränkande inte får&lt;br&gt;ges mot patientens vilja (t. ex. ETC eller ”elbehandling”). Även begräns-&lt;br&gt;ningar i användningen av neuroleptika (antipsykotika) diskuteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några regler om försöksutskrivning behövs enligt vår mening inte i den&lt;br&gt;nya lagen. De begränsade vårdtider med tvång som det kommer att bli&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;357&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fråga om ger inte utrymme för detta. Även i fortsättningen kommer det&lt;br&gt;dock att bli nödvändigt att i viss utsträckning pröva hur en patient klarar&lt;br&gt;sig på egen hand utanför sjukhuset innan han skrivs ut. Det bör därför&lt;br&gt;finnas regler som medger kortare permissioner och ger möjlighet att återfö-&lt;br&gt;ra en patient till sjukhuset om denne inte återvänder självmant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, även&lt;br&gt;om avsikten är att ge en människa en nödvändig vård som hon annars inte&lt;br&gt;skulle få. Det är därför viktigt att rättssäkerheten ökas på olika sätt och att&lt;br&gt;insynen i vården förstärks. Det bör därför — utöver den domstolsprövning&lt;br&gt;som vi tidigare har nämnt — vara möjligt att hos länsrätten överklaga vissa&lt;br&gt;av de beslut som fattas av överläkaren, nämligen när denne har beslutat&lt;br&gt;om intagning av en patient eller vägrat utskrivning. Vidare skall det i varje&lt;br&gt;län finnas minst en politiskt sammansatt insynsnämnd som skall ha till&lt;br&gt;uppgift att följa den psykiatriska tvångsvården i länet genom besök på&lt;br&gt;olika vårdinrättningar och genom samråd med framför allt patienter och&lt;br&gt;vårdpersonal och med olika myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Behovet av regler till skydd för vissa åldersdementa m. fl.&lt;br&gt;(kap.9)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Några viktiga utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Alltför många människor med åldersdement beteende vårdas i dag på&lt;br&gt;mentalsjukhus långt ifrån sin hemort och enligt LSPV:s tvångsbestäm-&lt;br&gt;melser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• De bör i stället ha rätt till ett skyddat boende i eller så nära sin hemort&lt;br&gt;som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• För att kunna förverkliga ett boende i små, lokala och hemlika institutio-&lt;br&gt;ner måste det i vissa situationer finnas en möjlighet att tillfälligt hindra&lt;br&gt;någon från att lämna den institution där han vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Enligt vår regeringsform är det tillåtet att vidta en åtgärd av detta slag&lt;br&gt;bara om det finns ett uttryckligt lagstöd. Ett sådant lagstöd kommer att&lt;br&gt;finnas i den lag om tvångsvård vid akuta vårdbehov som vi föreslår.&lt;br&gt;Denna lag passar dock inte för de åldersdementa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Det bör därför finnas en lag om regler till skydd för vissa åldersdementa&lt;br&gt;m. fl., där det klart anges vad som är tillåtet, när en skyddsåtgärd får&lt;br&gt;vidtas och var detta får ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom psykiatrin vårdas f. n.. en stor grupp människor med åldersdement&lt;br&gt;beteende. En utveckling pågår dock mot att föra över denna patientkatego-&lt;br&gt;ri till sjukhem och långvårdskliniker för somatisk vård. En annan tendens i&lt;br&gt;utvecklingen är att så långt möjligt låta även åldersdementa bo kvar i en&lt;br&gt;invand miljö och undvika skadliga förflyttningar. Detta har i ökad ut-&lt;br&gt;sträckning lett till att människor med åldersdement beteende vårdas inom&lt;br&gt;olika former av socialt serviceboende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom både landstingskommunal och kommunal vård av åldersdementa&lt;br&gt;förekommer det i dag att man — i bästa välmening - låser avdelningar&lt;br&gt;eller sätter in svåröppnade lås. Det sker utan att LSPV tillämpas och är då i&lt;br&gt;princip otillåtet. Enligt regeringsformen krävs det nämligen lagstöd för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;358&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;man skall få tillämpa frihetsinskränkande åtgärder. Det är visserligen&lt;br&gt;tillåtet att ingripa med tvång mot en människa i vissa tillfälliga nödsitua-&lt;br&gt;tioner, t. ex. för att rädda hennes liv. När det gäller åldersdementa är det&lt;br&gt;mestadels fråga om långvariga förvirringstillstånd. Ofta blir de aldrig så&lt;br&gt;bra att de kan ge sitt samtycke. De allmänna nödreglerna och reglerna om&lt;br&gt;presumerat samtycke passar därför inte särskilt bra på de människor som&lt;br&gt;det här är fråga om, i vart fall inte när det gäller så integritetskränkande&lt;br&gt;åtgärder som t. ex. inlåsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har tidigare föreslagit att den psykiatriska tvångslagstiftningen bara&lt;br&gt;skall användas vid akuta vårdbehov. Detta förslag liksom utvecklingen&lt;br&gt;inom vården av människor med åldersdement beteende aktualiserar frå-&lt;br&gt;gan om det går att ge en god vård och samtidigt ett tillfredsställande skydd&lt;br&gt;för åldersdementa och vissa andra kategorier, om det inte finns lagstöd för&lt;br&gt;att vidta vissa åtgärder utan att den enskilde har gett sitt samtycke. Om&lt;br&gt;man inte inför ett särskilt lagstöd, finns det risk för att man tvingas välja&lt;br&gt;mellan att låta de åldersdementa vårdas bland akut sjuka med stöd av&lt;br&gt;akutlagens bestämmelser och att frånhända sig möjligheten att ge dem det&lt;br&gt;nödvändiga skydd som behövs i vissa situationer. Det finns då också risk&lt;br&gt;för att åtgärder vidtas utan lagstöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har kommit fram till att det bästa är att införa en särskild lag om&lt;br&gt;regler till skydd för främst åldersdementa. I en sådan lag kan man klart&lt;br&gt;ange vilka åtgärder som skall vara tillåtna och under vilka förutsättningar&lt;br&gt;som en viss åtgärd skall få vidtas. Härigenom ökar man rättssäkerheten för&lt;br&gt;de patienter det gäller. Man kan också se till att samhället får ökad insyn i&lt;br&gt;den vård där sådana åtgärder nu vidtas utan lagstöd och utan kontroll och&lt;br&gt;förhindra att de upprepas. Lagen syftar alltså till att minska användningen&lt;br&gt;av frihetsinskränkande åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen skall i första hand gälla människor med åldersdement beteende,&lt;br&gt;dvs. människor med sviktande minnesfunktioner, en bristande orientering&lt;br&gt;i tillvaron, försämrade kommunikationer med omvärlden och avtagande&lt;br&gt;uthållighet och koncentrationsförmåga. Även yngre personer kan ha ett&lt;br&gt;beteende som liknar åldersdement beteende. Det kallas presenil demens.&lt;br&gt;Vissa utvecklingsstörda och personer med svåra hjärnskador kan också&lt;br&gt;uppvisa ett beteende som ger liknande behov av omvårdnad som gruppen&lt;br&gt;åldersdementa på grund av att de inte kan uttrycka sin vilja. I de senare&lt;br&gt;fallen rör det sig om ett litet antal människor. För att undvika allt för stora&lt;br&gt;gränsdragningsproblem har vi stannat för att lagen skall kunna tillämpas&lt;br&gt;endast på åldersdementa och utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att tillämpa lagen skall vidare vara knuten till vissa institu-&lt;br&gt;tioner. I första hand skall lagen tillämpas på sjukhus eller sjukhem inom&lt;br&gt;den offentliga hälso- och sjukvården eller på grupphem eller motsvarande&lt;br&gt;inom den offentliga omsorgsverksamheten. Efter särskilt tillstånd av soci-&lt;br&gt;alstyrelsen skall lagen vidare kunna tillämpas på vissa hem inom social-&lt;br&gt;tjänsten där verksamheten bedrivs i samverkan med sjukvårdshuvudman-&lt;br&gt;nen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har diskuterat vilka skyddsåtgärder som skall vara tillåtna och stan-&lt;br&gt;nat för att det endast skall vara tillåtet att låsa den avdelning där patienten&lt;br&gt;eller den boende vistas. Däremot föreslår vi inte några regler som medger&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;359&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fastspänning eller tvångsbehandling. Givetvis måste andra patienter eller Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;boende ha full frihet att lämna avdelningen när de vill. De skall också Bilaga 1:2&lt;br&gt;informeras om varför avdelningen hålls låst. Låsningen får inte heller&lt;br&gt;innebära en regelrätt kvarhållningsrätt utan skall bara användas som ett&lt;br&gt;sätt att tillfälligt hindra t. ex. den som är förvirrad att springa ut i ett&lt;br&gt;obevakat ögonblick eller ge en möjlighet till rådrum för att försöka överta-&lt;br&gt;la honom att stanna kvar. Lagen får inte heller användas för att mot den&lt;br&gt;åldersdementes eller utvecklingsstördes vilja ta in honom på en institu-&lt;br&gt;tion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutom att lagen bara skall få tillämpas på vissa grupper av människor&lt;br&gt;med särskilt svåra handikapp och på vissa institutioner, där dessa männi-&lt;br&gt;skor brukar vårdas, så skall det också i det enskilda fallet ställas vissa krav&lt;br&gt;på tillståndet hos den person det gäller, på beslutsfattaren och underlaget&lt;br&gt;för beslutet. En skyddsåtgärd får således bara vidtas för att tillfälligt hindra&lt;br&gt;den som har en bristande orientering i tid och rum från att utan uppsikt&lt;br&gt;eller följeslagare lämna det sjukhus eller det hem där han vårdas, om det&lt;br&gt;finns en betydande fara för att han annars skall komma till allvarlig skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut att använda en skyddsåtgärd skall fattas av den som är ansvarig&lt;br&gt;för vården. Om denne inte är psykiater, skall en sådan höras innan beslutet&lt;br&gt;fattas. Bakgrunden härtill är att det behövs psykiatrisk expertis för att&lt;br&gt;avgöra om patienten verkligen lider av åldersdemens och att det inte är&lt;br&gt;fråga om andra tillstånd där en annan vårdform eller andra åtgärder&lt;br&gt;behövs. När en skyddsåtgärd behöver vidtas inom den offentliga om-&lt;br&gt;sorgsverksamheten skall i stället överläkaren hos styrelsen för omsorger&lt;br&gt;om psykiskt utvecklingsstörda höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skyddsåtgärd får givetvis användas endast så länge den behövs.&lt;br&gt;Beslutet att vidta en skyddsåtgärd skall omprövas regelbundet och minst&lt;br&gt;en gång var sjätte månad. Den som beslutet gäller och anhöriga till honom&lt;br&gt;får överklaga beslutet hos länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården vid ett sjukhus eller ett hem som får tillämpa skyddsreglerna&lt;br&gt;skall stå under uppsikt av den insynsnämnd som enligt akutlagen skall&lt;br&gt;finnas för det område där sjukhuset eller hemmet ligger. Beslut att använ-&lt;br&gt;da en skyddsåtgärd skall alltid anmälas till insynsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Psykiskt störda lagöverträdare (kap. 10)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;När det gäller vård och vårdorganisation är det f. n.. så att de flesta psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare vårdas på mentalsjukhus eller psykiatriska kliniker&lt;br&gt;tillsammans med patienter som inte är kriminellt belastade. Patienter som&lt;br&gt;är särskilt vårdkrävande vårdas dock vid särskilda s. k. riksenheter. De&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningarna görs på statliga rättspsykiatriska klini-&lt;br&gt;ker eller stationer. En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s. k. ASV-&lt;br&gt;gruppen, föreslog år 1981 att den nuvarande rättspsykiatriska organisatio-&lt;br&gt;nen skulle inordnas i den allmänpsykiatriska vårdstrukturen och få gemen-&lt;br&gt;samt huvudmannaskap med övrig psykiatri. Enligt arbetsgruppen skulle&lt;br&gt;det inom varje sjukvårdsregion finnas en regional organisation med ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;360&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;integrerat ansvar for dels rättspsykiatriska undersökningar, dels vård av&lt;br&gt;vissa psykiskt störda med behov av särskilda vårdresurser, framför allt&lt;br&gt;lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ASV-gruppens förslag har ännu inte genomförts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vet således f. n. inte hur den framtida rättspsykiatriska organisatio-&lt;br&gt;nen kommer att se ut. I vårt resonemang räknar vi dock med att det i&lt;br&gt;framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå, som bl. a.&lt;br&gt;dels gör rättspsykiatriska undersökningar och dels har vårdplatser för i&lt;br&gt;huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är kriminellt belas-&lt;br&gt;tade. Våra förslag kan dock tillämpas även inom den organisation som&lt;br&gt;finns f. n.., nämligen på de rättspsykiatriska klinikerna och på de s. k.&lt;br&gt;riksenheterna. Detta förutsätter då att det meddelas ett särskilt förordnan-&lt;br&gt;de av socialstyrelsen om vilka enheter som skall höra till den rättspsykiat-&lt;br&gt;riska vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande många lagöverträdare gäller att de inte behöver vårdas inom&lt;br&gt;någon särskild vårdorganisation. De är inte farligare och har inte några&lt;br&gt;annorlunda vårdbehov än psykiskt sjuka som inte är kriminella. Sådana&lt;br&gt;patienter bör givetvis kunna vårdas på sjukhus eller behandlingshem i&lt;br&gt;hemorten tillsammans med andra patienter. Man kan dock inte bortse från&lt;br&gt;att det bland lagöverträdarna finns personer som vid upprepade tillfällen&lt;br&gt;har begått grova våldsbrott och där skyddsaspekterna är särskilt framträ-&lt;br&gt;dande. I sådana fall kan det vara befogat med en placering på särskilda&lt;br&gt;sjukhus eller särskilda enheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalt bör en patient till en början vårdas inom den rättspsykiatriska&lt;br&gt;organisationen. I en del fall bör en överföring till hemortssjukhus kunna&lt;br&gt;ske mycket snart. I undantagsfall kan det finnas anledning att över huvud&lt;br&gt;taget undvika placering inom den rättspsykiatriska vården, liksom det kan&lt;br&gt;finnas fall då någon inte bör vårdas utanför den rättspsykiatriska organisa-&lt;br&gt;tionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa av de nuvarande riksenheterna är förlagda till gamla byggnader&lt;br&gt;som är hårt nedslitna och dåligt lämpade för moderna behandlingsmeto-&lt;br&gt;der. Oberoende av våra förslag finns det ett stort behov av upprustning.&lt;br&gt;Även när det gäller psykiskt störda lagöverträdare är individuell behand-&lt;br&gt;lingsplanering och små behandlingshem att föredra. Möjligheter finns att&lt;br&gt;lösa de säkerhetskrav som kan behövas också på sådana institutioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medicinsk behandling mot den enskildes vilja, fastspänning med bälte&lt;br&gt;och avskiljande från medpatienter skall liksom enligt akutlagen bara få&lt;br&gt;förekomma i undantagsfall. Reglerna bör därför vara desamma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande eftervården bör det dock gälla vissa särskilda bestämmelser&lt;br&gt;för de psykiskt störda lagöverträdarna. Här kan kravet på samhällsskydd&lt;br&gt;leda till att en viss kontroll bör ske efter utskrivningen. Vidare är det här&lt;br&gt;ofta fråga om betydligt längre vårdtider än enligt akutlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många gånger kan man säkert komma överens med patienten om hur&lt;br&gt;eftervården skall ordnas. Något särskilt beslut om övervakning eller före-&lt;br&gt;skrifter behövs då inte. Om patienten inte vill samarbeta bör det däremot&lt;br&gt;vara möjligt att besluta om övervakning eller att ge särskilda föreskrifter&lt;br&gt;om fortsatta kontakter med läkare och om innehållet i övervakningen.&lt;br&gt;Den övervakning som skall kunna förekomma bör i första hand vara av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;361&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stödjande och hjälpande karaktär. Kontrollfunktionen bör komma i andra Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;hand men kan inte helt undvaras. Övervakningstiden bör maximeras till Bilaga 1:2&lt;br&gt;tre år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att förordna om övervakning och särskilda föreskrifter bör&lt;br&gt;dock bara gälla den som fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin när han&lt;br&gt;skall skrivas ut. Om andra patienter behöver stöd i någon form när de skall&lt;br&gt;skrivas ut skall de givetvis få detta. Ett sådant stöd bör dock kunna ordnas&lt;br&gt;på frivillig väg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under den tid som den rättspsykiatriska vården pågår är det en lång rad&lt;br&gt;beslut i olika frågor som måste fattas. F. n. fattar utskrivningsnämnderna&lt;br&gt;beslut om t. ex. permission och utskrivning när det gäller psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare. Utskrivningsnämnderna skall inte finnas kvar i det nya&lt;br&gt;systemet. Ett annat organ bör då ta över utskrivningsnämndernas besluts-&lt;br&gt;funktioner och även fatta beslut i de nya situationer som uppstår till följd&lt;br&gt;av det förändrade påföljdssystemet. Detta organ bör ligga utanför sjukvår-&lt;br&gt;den och ha juridisk kompetens. En uppgift bör vara att tillgodose de&lt;br&gt;samhällsskyddsaspekter som finns i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De övervakningsnämnder som finns inom kriminalvårdens frivårdsorga-&lt;br&gt;nisation har visserligen helt nyligen fått en ändrad sammansättning och&lt;br&gt;delvis förändrade arbetsuppgifter. Fortfarande fattar de dock en lång rad&lt;br&gt;beslut beträffande kriminalvårdens frivårdsklientel, beslut som ofta har ett&lt;br&gt;nära samband med de beslut som måste fattas beträffande de psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare som genomgår eller skall skrivas ut från rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård. Vi har därför stannat för att föreslå att övervakningsnämnderna&lt;br&gt;skall få vissa beslutsfunktioner även beträffande dem som har dömts till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård. Bl. a. skall övervakningsnämnden besluta om per-&lt;br&gt;mission, utskrivning och överföring av patienter från en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vårdenhet till en psykiatrisk klinik e. dyl. och från psykiatrisk vård till&lt;br&gt;fängelse. Övervakningsnämnderna skall dock bara fatta beslut så länge&lt;br&gt;någon är kvar på en rättspsykiatrisk enhet och när han skall flyttas där-&lt;br&gt;ifrån, dvs. då samhällsskyddsaspektema är mest framträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De särskilda påföljdsreglerna för psykiskt störda lagöverträdare bör&lt;br&gt;liksom hittills finnas i brottsbalken. Närmare bestämmelser om vård,&lt;br&gt;vårdorganisation m.m. bör finnas i en särskild lag om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gränsdragningsproblem kan inte undvikas helt. Givetvis kan en person&lt;br&gt;under sin levnad bli aktuell både enligt de bestämmelser som skall gälla för&lt;br&gt;lagöverträdarna och enligt akutlagen. I vissa fall är situationen helt klar.&lt;br&gt;Har någon dömts för ett brott och har domstolen förordnat om psykiatrisk&lt;br&gt;vård, så skall givetvis de särskilda bestämmelser som gäller lagöverträdare&lt;br&gt;tillämpas. Lika klart är att akutlagen skall tillämpas när tvångsvård är&lt;br&gt;nödvändig beträffande den som inte har begått något brott i anslutning till&lt;br&gt;att han drabbas av en allvarlig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock flera situationer då det kan vara tveksamt, om akutlagen&lt;br&gt;eller de särskilda reglerna för psykiskt störda lagöverträdare skall tilläm-&lt;br&gt;pas. Sådana situationer kan uppkomma när någon är anhållen eller häktad&lt;br&gt;och medan verkställighet av ett fängelsestraff pågår. I de flesta fall kan&lt;br&gt;säkert psykiatrisk vård åstadkommas på frivillig väg. Om så inte är fallet,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;362&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreslår vi att vård med tvång skall kunna ges enligt lagen om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att sådan vård skall kunna ges bör samma krav ställas som enligt&lt;br&gt;akutlagen, dvs. vårdbehovet skall vara akut och oundgängligt. Särskilt&lt;br&gt;beslut skall fattas av överläkaren, i de flesta fall sedan vårdintyg har&lt;br&gt;utfärdats av en annan läkare. Beroende på vad som är lämpligast i det&lt;br&gt;enskilda fallet skall vård ges på antingen rättspsykiatriska vårdenheter&lt;br&gt;eller på vanliga psykiatriska vårdenheter. De rättspsykiatriska vårdenhe-&lt;br&gt;terna måste dock ha ett särskilt ansvar för psykiatrisk vård i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Vissa begrepp inom hälso- och sjukvården (kap. 11)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Vi skall enligt våra direktiv försöka hitta lösningar så att begreppen överlä-&lt;br&gt;kare, sjukhus, klinik, öppen och sluten vård kan tas bort ur lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har stannat för att i stället för sluten vård använda begreppet vård&lt;br&gt;dygnet runt. Öppen vård förekommer i en mängd olika former och kan inte&lt;br&gt;närmare definieras. Vi har därför funnit att det inte är av något större&lt;br&gt;intresse att introducera ett nytt begrepp för denna vårdform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan i HSL har ordet klinik tagits bort. Inte heller i våra förslag har vi&lt;br&gt;använt klinikbegreppet. Det behövs inte för att definiera någon särskild&lt;br&gt;funktion. I våra förslag använder vi däremot ordet överläkare. Skälet är att&lt;br&gt;en överläkare alltjämt i praktiken är medicinskt ledningsansvarig för en&lt;br&gt;viss vårdenhet. Överläkare är således ett praktiskt begrepp att använda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I våra förslag används också begreppet sjukhus. Såvitt vi har kunnat&lt;br&gt;finna behövs, i vart fall i en tvångslag, en sådan beteckning för den&lt;br&gt;organisatoriska enhet inom hälso- och sjukvården som ordet sjukhus ut-&lt;br&gt;gör.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Socialtjänst — psykiatri (kap. 12)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Några viktiga utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Under de senaste åren har det skett en omfattande förändring av den&lt;br&gt;institutionsbundna psykiatriska vården till vård i öppnare former, en&lt;br&gt;förändring som måste fortsätta och påskyndas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• De människor som flyttar ut från mentalsjukhus och sjukhem måste få&lt;br&gt;samhällets och medmänniskornas stöd för att skapa ett meningsfullt liv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Det samarbete som i vissa fall redan finns mellan socialtjänsten och&lt;br&gt;psykiatrin måste förstärkas och konkreta samarbetsformer av olika slag&lt;br&gt;utvecklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Det trygghetssystem inom olika områden i samhället som har byggts upp&lt;br&gt;i vårt land måste bättre anpassas till de behov som finns hos människor&lt;br&gt;som har en lång tids institutionsvård bakom sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste 20 åren har vårdplatserna på mentalsjukhusen sjunkit&lt;br&gt;med ca 10000. Det innebär att en stor del av de tidigare långtidsvårdade&lt;br&gt;har skrivits ut till ett liv utanför sjukhusen. Fortfarande vårdas dock ett&lt;br&gt;stort antal personer på mentalsjukhus och sjukhem som skulle kunna leva&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;363&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ute i samhället, om det fanns ett lämpligt stöd i bostad, dagverksamhet och&lt;br&gt;fritid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunerna har enligt 3 § SoL det yttersta ansvaret för att de som&lt;br&gt;vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver, vilket dock&lt;br&gt;inte innebär någon inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvud-&lt;br&gt;män. På andra ställen i SoL betonas att kommunernas socialtjänst bör&lt;br&gt;samarbeta med andra samhällsorgan och med organisationer, föreningar&lt;br&gt;m.m. Socialtjänstens särskilda ansvar for handikappade av olika slag,&lt;br&gt;bl. a. psykiskt handikappade, betonas också.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I HSL regleras landstingens och de landstingsfria kommunernas ansvar&lt;br&gt;för hälso- och sjukvården. Även den psykiatriska hälso-och sjukvården&lt;br&gt;styrs av HSL. Lagen lägger ett ansvar på alla nivåer i sjukvårdsorganisa-&lt;br&gt;tionen att förbättra medborgarnas hälsa genom förebyggande åtgärder.&lt;br&gt;Den ställer krav på landstingen att samarbeta/samverka med primärkom-&lt;br&gt;mun, statliga och regionala organ, frivilliga organisationer och enskilda&lt;br&gt;och att ta aktiv del i samhällsplaneringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I HSL slås fast vissa huvudpunkter som skall karaktärisera en god hälso-&lt;br&gt;och sjukvård. Landstingens ansvar att tillsammans med andra samhällsor-&lt;br&gt;gan, organisationer och enskilda planera befolknigens behov av hälso- och&lt;br&gt;sjukvård slås också fast i lagen. Vår uppgift att beskriva former för samar-&lt;br&gt;bete mellan socialtjänst och psykiatri är ett led i den planeringssamverkan&lt;br&gt;som beskrivs i HSL och som kommunförbunden understrukit i en gemen-&lt;br&gt;sam rekommendation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utslussningen av patienter från mentalsjukhusen — och då menar vi en&lt;br&gt;planerad och förberedd återgång till samhället av personer med långa&lt;br&gt;vårdtider — är av mycket sent datum. Tidigare skedde vanligtvis en&lt;br&gt;försöksutskrivning till föräldrar eller andra anhöriga med tillsyn av&lt;br&gt;hjälpverksamhetens läkare och sköterska. Efter försökstidens utgång bröts&lt;br&gt;kontakten. Samplanering med socialbyrå eller primärvård inför försöks-&lt;br&gt;utskrivningen var inte särskilt vanligt förekommande, även om det här&lt;br&gt;finns undantag. Olika ”vägen tillbaka”-projekt pågår t. ex. ute i landet, där&lt;br&gt;RSMH har fått stöd av landstingsförbundet och Svenska kommunförbun-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Människor som har vårdats lång tid på mentalsjukhus och sjukhem&lt;br&gt;möter ett förändrat samhälle, när de lämnar institutionen. Inför utflytt-&lt;br&gt;ningen är det viktigt att tillsammans med patienten ta reda på vad han&lt;br&gt;redan behärskar av det som han kommer att möta ute i samhället och&lt;br&gt;sedan fylla på med nya kunskaper. Många moment kan inte alls tränas på&lt;br&gt;sjukhuset utan måste utföras i en reell miljö ute i samhället, bl. a. i den&lt;br&gt;bostad och i det bostadsområde, där patienten skall bo. Vid beslutet om&lt;br&gt;utflyttning bör en kontaktman utses för den enskilde patienten, om detta&lt;br&gt;inte skett tidigare. Med en behandlingsplan som grund kan sedan kontakt-&lt;br&gt;mannen och patienten besluta om de olika åtgärder som måste vidtas&lt;br&gt;innan patienten flyttar från sjukhuset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När patienten flyttar ut från sjukhuset eller sjukhemmet behövs stöd i&lt;br&gt;olika hänseenden. Viktigt är det stöd som ges för att hitta rätt form av&lt;br&gt;bostad för patienten, t. ex. om han skall bo ensam eller tillsammans med&lt;br&gt;andra. Behovet av stöd i bostaden kan givetvis variera kraftigt. Här krävs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;364&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;noggranna förberedelser tillsammans med socialtjänst och primärvård. De&lt;br&gt;måste samordna och avstämma sina insatser så att patienten kan känna sig&lt;br&gt;trygg och få en god introduktion hos hemtjänsten. Ett vårdbiträde kan ofta&lt;br&gt;vara ett gott stöd för att patienten skall våga möta samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan viktig fråga gäller arbete och sysselsättning. Arbetets stora&lt;br&gt;betydelse för den enskilda människan har kommit att uppmärksammas&lt;br&gt;allt mer. Många av psykiatrins patienter är förtidspensionerade eller ar-&lt;br&gt;betslösa. Det är viktigt att rehabiliteringsarbetet hos arbetsförmedling,&lt;br&gt;försäkringskassa, socialtjänst och sjukvård samordnas och förbättras och&lt;br&gt;att arbetet i de s. k. REHA-grupperna effektiviseras. Det är också viktigt&lt;br&gt;att meningsfulla aktivitetér ordnas utanför den reguljära arbetsmarkna-&lt;br&gt;den. De aktiviteter som i första hand kan komma i fråga är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• dagliga aktiviteter i kommunens regi (t. ex. dagcentraler),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• aktiviteter i reell arbetsmiljö (t. ex. vissa arbetsuppgifter på lämpliga&lt;br&gt;arbetsplatser inom näringslivet men också inom primärkommuner och&lt;br&gt;landsting),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• arbetskooperativ (t. ex. att en grupp tidigare patienter startar systugor,&lt;br&gt;cykelverkstäder eller cafeteriaverksamhet på dagcentraler e. dyl.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De patienter som skrivs ut från mentalsjukhusen har ofta ett stort behov&lt;br&gt;av utbildning. Det finns patienter som behöver komplettera sina kunska-&lt;br&gt;per på grundskole- eller gymnasienivå eller som behöver kunskaper om hur&lt;br&gt;samhället fungerar, om ekonomi, matlagning m. m. De olika utbildningsal-&lt;br&gt;ternativ som finns är GRUNDVUX, KOMVUX, folkhögskolekurser och&lt;br&gt;studiecirklar. Studiecirklar kan också vara ett lämpligt instrument för att&lt;br&gt;skaffa sig mer kunskaper och bättre möjligheter att ta tillvara det kulturut-&lt;br&gt;bud som finns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många av de människor som har långa vårdtider inom psykiatrin bakom&lt;br&gt;sig saknar ett fungerande socialt nätverk av anhöriga, nära vänner och&lt;br&gt;arbetskamrater. En viktig förutsättning för rehabilitering är att skapa&lt;br&gt;möjligheter till att knyta sociala kontakter. Ett led i detta är att försöka&lt;br&gt;stimulera till kontakter genom att t. ex. visa på och lära sig utnyttja fritids-&lt;br&gt;och kulturutbud. En mycket viktig uppgift har de klubbar som bl. a.&lt;br&gt;klientorganisationerna startar på en del håll. Klubb Lindormen i Uppsala&lt;br&gt;och Fountain House i Stockholm är välkända exempel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samspelet med anhöriga/närstående betraktas numera som betydelse-&lt;br&gt;fulla inslag både för den psykiska störningens uppkomst och för att bearbe-&lt;br&gt;ta den. De som har vårdats inom psykiatrin under lång tid har vanligtvis&lt;br&gt;en sparsam kontakt med sina anhöriga. Under senare år har många sjuk-&lt;br&gt;hus och sjukhem med varierande resultat försökt att återknyta kontakten.&lt;br&gt;Vi menar att de anhöriga kan vara en viktig resurs när patienten skall&lt;br&gt;skrivas ut, om de får det stöd och den hjälp de behöver, känner persona-&lt;br&gt;lens förtroende och känner att kraven på deras insatser är rimliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom både psykiatrins och socialtjänstens verksamhetsområden är per-&lt;br&gt;sonalen det huvudsakliga behandlingsinstrumentet. Det är därför nödvän-&lt;br&gt;digt att försöka definiera de roller som olika personalgrupper har eller&lt;br&gt;kommer att få och att erbjuda en adekvat utbildning. Både inom social-&lt;br&gt;tjänsten och psykiatrin finns i dag krav på ett förändrat arbetssätt. Inom&lt;br&gt;psykiatrin minskar den traditionella vården på mentalsjukhusen och per-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;365&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sonalen börjar arbeta ute i samhället i team som består av olika personal-&lt;br&gt;kategorier, t. ex. läkare, sjuksköterskor, skötare, kuratorer och psykologer.&lt;br&gt;Personalens arbete förnyas också genom att man starkare betonar att&lt;br&gt;patientens problem måste lösas tillsammans med honom i hans närmiljö&lt;br&gt;och genom att aktivera honom själv och hans omgivning i problemlösning-&lt;br&gt;en. Detta ökar kravet på handledning, fortbildning och en bättre grundut-&lt;br&gt;bildning for de personalkategorier som har en dålig sådan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att genomfora en förnyelse av psykiatrin är att&lt;br&gt;landstingen och primärkommunerna känner ett gemensamt eller samord-&lt;br&gt;nat ansvar för att åtgärder vidtas och insatser kommer till stånd. Detta är&lt;br&gt;nödvändigt för att dels skapa trygghet infor en utflyttning från mentalsjuk-&lt;br&gt;hus och sjukhem for dem som vårdats under lång tid, dels för att förhindra&lt;br&gt;att nya grupper långstidsvårdade uppstår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som underlag för den gemensamma planeringen bör ligga en inventering&lt;br&gt;av patienter inom psykiatrisk dygnsvård, främst personer i långtidsvård.&lt;br&gt;Inventeringen skall tjäna som underlag dels för landstingets insatser med&lt;br&gt;sikte på en i grunden förändrad vård utan mentalsjukhus, dels för kommu-&lt;br&gt;nernas insatser for att anpassa och utveckla kommunala stödformer till de&lt;br&gt;aktuella medborgarnas behov. Planeringssamarbetet bör beröra fyra delar,&lt;br&gt;där de två första punkterna är gemensamma eller avstämda beslut och där&lt;br&gt;de övriga bör behandlas i samråd, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Mål, ansvar och avgränsning av uppgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Gemensamma eller samordnade insatser, innehållet i dessa, utbildning&lt;br&gt;m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Landstingens organisation och insatser, både länsövergripande, di-&lt;br&gt;striktsvis och kommunvis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Kommunernas resurser och möjligheter till en anpassning och utveck-&lt;br&gt;ling av dessa.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Konsekvenser av förslagen (kap. 13)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen ställer krav på utbildning och information. Det&lt;br&gt;gäller såväl allmänheten som de politiker och tjänstemän som skall tilläm-&lt;br&gt;pa den. För informations- och utbildningsverksamhet som rör lagens ge-&lt;br&gt;nomförande initialt föreslår vi därför att en arbetsgrupp bildas med repre-&lt;br&gt;sentanter från socialstyrelsen, kommunförbunden, de fackliga organisatio-&lt;br&gt;nerna och RSMH. Deras uppgift bör i första hand vara att förbereda&lt;br&gt;informationen till allmänheten och utarbeta studiematerial för politiker&lt;br&gt;och personal inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten men&lt;br&gt;också för de domstolar som kommer att beröras av lagstiftningen samt för&lt;br&gt;insynsnämnder och övervakningsnämnder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen får också konsekvenser i kostnadshänseende. Sammanfatt-&lt;br&gt;ningsvis beräknar vi att våra förslag medför en årlig merkostnad på ca&lt;br&gt;10 milj. kr. för staten. Denna merkostnad bör ställas i relation till dagens&lt;br&gt;vårdkostnader inom psykiatrin. Den motsvarar i runda tal endast 20&lt;br&gt;årsplatser i akut psykiatrisk vård. Sett i förhållande till statens bidrag till&lt;br&gt;psykiatrin år 1983/84 på ca 4,6 miljarder kr är de ökade kostnaderna för&lt;br&gt;staten rent marginella.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;366&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:3&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning över remissinstanserna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över&lt;br&gt;Skåne och Blekinge, kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt,&lt;br&gt;Jönköpings tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Stockholms län,&lt;br&gt;länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Uppsala län, länsrätten i&lt;br&gt;Västerbottens län, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen&lt;br&gt;(RPS), kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervaknings-&lt;br&gt;nämnden i Täby, övervakningsnämnden i Lund, socialstyrelsen, psykiatri-&lt;br&gt;ska nämnden, Stockholms södra utskrivningsnämnd, utskrivningsnämn-&lt;br&gt;den för Göteborgs och Bohus län, utskrivningsnämnden i Sundsvall, hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), statens handikappråd, univer-&lt;br&gt;sitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), sta-&lt;br&gt;tens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrel-&lt;br&gt;sernas organisationsnämnd (LON), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska&lt;br&gt;kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms kommun, Karls-&lt;br&gt;krona kommun, Västerås kommun, Falu kommun, Sundsvalls kommun,&lt;br&gt;Luleå kommun, Stockholms läns landstingskommun, Uppsala läns lands-&lt;br&gt;tingskommun, Södermanlands läns landstingskommun, Östergötlands&lt;br&gt;läns landstingskommun, Jönköpings läns landstingskommun, Kronobergs&lt;br&gt;läns landstingskommun, Kalmar läns landstingskommun, Blekinge läns&lt;br&gt;landstingskommun, Kristianstads läns landstingskommun, Malmöhus&lt;br&gt;läns landstingskommun, Hallands läns landstingskommun, Göteborgs och&lt;br&gt;Bohus läns landstingskommun, Älvsborgs läns landstingskommun, Skara-&lt;br&gt;borgs läns landstingskommun, Värmlands läns landstingskommun, Öre-&lt;br&gt;bro läns landstingskommun, Västmanlands läns landstingskommun, Kop-&lt;br&gt;parbergs läns landstingskommun, Gävleborgs läns landstingskommun,&lt;br&gt;Västernorrlands läns landstingskommun, Jämtlands läns landstingskom-&lt;br&gt;mun, Västerbottens läns landstingskommun, Norrbottens läns landstings-&lt;br&gt;kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Gotlands kommun,&lt;br&gt;sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut&lt;br&gt;(Spri), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorga-&lt;br&gt;nisation (TCO), Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF), Svenska&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Sveriges Kommu-&lt;br&gt;naltjänstemannaförbund (SKTF), Sveriges läkarförbund, Sveriges Psyko-&lt;br&gt;logförbund, Sveriges socionomers personal &amp;amp; förvaltningstjänstemäns&lt;br&gt;riksförbund (SSR), Svenska Läkaresällskapet, Svenska Psykiatriska För-&lt;br&gt;eningen, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen&lt;br&gt;Sveriges åklagare, Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund, Han-&lt;br&gt;dikappförbundens centralkommitté (HCK), Sveriges Folkpensionärers&lt;br&gt;Riksförbund, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), ver-&lt;br&gt;dandi, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Alko-&lt;br&gt;holproblematikers Riksförbund (ALRO), Riksförbundet FUB För Utveck-&lt;br&gt;lingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna och fängelsestraffkommittén (Ju&lt;br&gt;1979:04).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;367&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Centralorganisationen SACO/SR som har avstått från att avge ett eget Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;yttrande, har hänvisat till yttranden av Sveriges läkarförbund, SSR och Bilaga 1:3&lt;br&gt;Sveriges Psykologförbund samt till ett av centralorganisationen överläm-&lt;br&gt;nat yttrande av Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JU-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SEK).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagar-&lt;br&gt;distrikt samt från länsåklagarmyndigheterna i Västernorrlands län, Jämt-&lt;br&gt;lands län, Kalmar län och Värmlands län.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen har överlämnat ett yttrande av Statstjänsteman-&lt;br&gt;naförbundet (ST-Vård, Avd. 225).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har till sitt yttrande fogat skriftliga synpunkter från med-&lt;br&gt;lemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i allmänpsykiatri&lt;br&gt;Jan-Otto Ottosson och lagmannen Bertil Wennergren. Styrelsen har även&lt;br&gt;bifogat yttranden och skriftliga synpunkter från bl. a. statens rättspsykia-&lt;br&gt;triska kliniker i Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå samt rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska stationer i Örebro och Linköping.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden har överlämnat yttranden från Stockholms västra&lt;br&gt;utskrivningsnämnd, utskrivningsnämnden för Södermanlands län med&lt;br&gt;undantag av Katrineholms och Nyköpings kommuner, utskrivningsnämn-&lt;br&gt;derna för Gotlands län och Kalmar län, utskrivningsnämnden i Lund,&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna för Hallands län, Älvsborgs län, Skaraborgs län,&lt;br&gt;Skövde kommun, Härnösands kommun och Jämtlands län samt utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden i Piteå. Yttrande har vidare inkommit från utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden för Katrineholms kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;UHÄ har överlämnat yttranden från juridiska fakultetsnämnden och&lt;br&gt;institutionen för socialt arbete — socialhögskolan vid Stockholms univer-&lt;br&gt;sitet, juridiska fakultetsstyrelsen och medicinska fakultetsnämnden vid&lt;br&gt;Uppsala universitet, medicinska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Lin-&lt;br&gt;köping, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd, medicinska fakul-&lt;br&gt;tetsstyrelsen, institutionen för tillämpad psykologi och rättssociologiska&lt;br&gt;institutionen vid Lunds universitet, institutionen för socialt arbete och&lt;br&gt;medicinska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet samt Karolinska&lt;br&gt;institutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera kommuner och landsting har bifogat yttranden och skriftliga syn-&lt;br&gt;punkter från underställda organ och befattningshavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttrande har även kommit in från statens brandnämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttranden och skriftliga synpunkter har inkommit från ett antal organi-&lt;br&gt;sationer och enskilda personer, bl. a. Föreningen Sveriges Fri vårdstjänste-&lt;br&gt;män, Svenska Kuratorsföreningen, Länkens kamratförbund, Kvinnorätts-&lt;br&gt;gruppen, samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik, Riksförbundet&lt;br&gt;för Familjers Rättigheter, Samarbetsgruppen KALV, Statsanställdas För-&lt;br&gt;bund, Skyddskonsulenten i Sundsvalls distrikt, Föreningen Sveriges soci-&lt;br&gt;alchefer och habiliteringsnämnden vid Stockholms läns landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;368&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagförslagen i lagrådsremissen&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-&lt;br&gt;atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-&lt;br&gt;enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om tvångsvård i andra fall än som avses i denna lag finns i&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Tvångsvård skall syfta till att avhjälpa ett oundgängligt behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning och motivera patienten så att&lt;br&gt;han kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling&lt;br&gt;och ta emot stöd för att återvinna den psykiska hälsan.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förutsättningar för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Tvångsvård får ges endast om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga&lt;br&gt;förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning utan avbrott i vården, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt&lt;br&gt;psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat&lt;br&gt;ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till&lt;br&gt;särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om patienten till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan, skall detta beaktas vid bedöm-&lt;br&gt;ningen av vårdbehovet enligt första stycket 2.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Intagning för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får&lt;br&gt;inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det&lt;br&gt;framgår att det finns sannolika skäl för att patienten får ges tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig&lt;br&gt;anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om&lt;br&gt;undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;369&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tas om hand för undersökning. Ett beslut om ett sådant omhändertagande&lt;br&gt;får fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har&lt;br&gt;befogenhet till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Ett vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till en under-&lt;br&gt;sökning enligt 4 §. Intyget skall innehålla ett uttalande att det finns sanno-&lt;br&gt;lika skäl för att patienten får ges tvångsvård samt en redogörelse för den&lt;br&gt;psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till&lt;br&gt;vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och&lt;br&gt;12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-&lt;br&gt;skilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast&lt;br&gt;kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-&lt;br&gt;vård skall prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En fråga om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter&lt;br&gt;undersökning av patienten, dock inom 24 timmar från patientens ankomst&lt;br&gt;till vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare&lt;br&gt;hindras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgörs. Vid&lt;br&gt;beslut om intagning får vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i fråga om intagning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet får inte&lt;br&gt;fattas av den läkare som har utfärdat vårdintyget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Om ett beslut har fattats om att en patient skall tas in för tvångsvård,&lt;br&gt;får patienten hos länsrätten begära att tvångsvården skall upphöra. En&lt;br&gt;sådan begäran prövas dock inte om den har kommit in senare än fyra&lt;br&gt;veckor från dagen för beslutet om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan&lt;br&gt;dröjsmål förelägga chefsöverläkaren vid den enhet där patienten är intagen&lt;br&gt;att yttra sig och därvid ange de omständigheter som utgör grunden för&lt;br&gt;tvångsvården och lämna en redogörelse för det stöd och den behandling&lt;br&gt;som planeras för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvård efter beslut av rätten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;8 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att&lt;br&gt;denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om&lt;br&gt;intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-&lt;br&gt;ten om medgivande till sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för&lt;br&gt;tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan&lt;br&gt;form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och&lt;br&gt;den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på&lt;br&gt;vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Om rätten efter ansökan enligt 8 § medger fortsatt tvångsvård, får&lt;br&gt;tvångsvården på grund av det beslutet pågå under högst fyra månader från&lt;br&gt;dagen för beslutet om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Efter ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten&lt;br&gt;vårdas får rätten medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;370&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tiden enligt 9 §. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkunnig, om det&lt;br&gt;inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande enligt första stycket får lämnas för högst sex månader åt&lt;br&gt;gången.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan&lt;br&gt;tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 8 §&lt;br&gt;andra stycket tillämpas beträffande ansökan enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Har en ansökan enligt 8 eller 10 § kommit in till länsrätten, får&lt;br&gt;tvångsvården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning av&lt;br&gt;ansökan. Ansökan upphör att gälla, om chefsöverläkaren innan rätten&lt;br&gt;avgör målet beslutar att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren skall snarast möjligt underrätta vederbörande förtro-&lt;br&gt;endenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården om en begäran enligt 7 § att tvångsvården skall upphöra.&lt;br&gt;Motsvarande gäller när denne enligt 8, 13 eller 15 § ansöker om medgivan-&lt;br&gt;de till tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk&lt;br&gt;vård i frivillig form, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten&lt;br&gt;vårdas besluta om tvångsvård när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 4 —6 §§ gäller inte i fall som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om chefsöverläkaren har fattat beslut enligt 12 §, skall han så snart&lt;br&gt;det kan ske och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos&lt;br&gt;länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrifterna i&lt;br&gt;8 § andra stycket skall därvid tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 12 §&lt;br&gt;fortsätter, får den pågå under högst fyra månader från dagen för chefsöver-&lt;br&gt;läkarens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om fortsatt tvångsvård utöver den längsta tid som anges i första&lt;br&gt;stycket tillämpas bestämmelserna i 10 § och 11 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt denna lag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;15 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk vård får chefsöverläkaren vid den enhet&lt;br&gt;där patienten vårdas besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsätt-&lt;br&gt;ningarna enligt 3 § föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 4 — 6 §§ gäller inte i fall som avses i första stycket. I&lt;br&gt;stället tillämpas föreskrifterna i 13 och 14 §§, varvid ett beslut enligt denna&lt;br&gt;paragraf jämställs med ett beslut enligt 12 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;16 § Vård enligt denna lag får ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av&lt;br&gt;en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;371&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten&lt;br&gt;har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i&lt;br&gt;samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med&lt;br&gt;hans närstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd&lt;br&gt;från socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § 1 fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med&lt;br&gt;patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-&lt;br&gt;de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-&lt;br&gt;överläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärdema skall anpassas till vad som krävs för att uppnå&lt;br&gt;syftet med tvångsvården enligt 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den&lt;br&gt;del av inrättningen där han skall vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är angeläget från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren&lt;br&gt;besluta om inskränkningar beträffande besök hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar&lt;br&gt;sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte&lt;br&gt;eller annan liknande mekanisk anordning. Vårdpersonal skall vara närva-&lt;br&gt;rande under den tid patienten hålls fastspänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får fastspänning enligt första stycket ske&lt;br&gt;annat än kortvarigt. Socialstyrelsen skall utan dröjsmål underrättas om&lt;br&gt;beslut enligt detta stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är&lt;br&gt;nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande&lt;br&gt;beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om&lt;br&gt;avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett&lt;br&gt;nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första&lt;br&gt;stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild&lt;br&gt;mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under&lt;br&gt;fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § En patient får inte inneha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i&lt;br&gt;människokroppen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av&lt;br&gt;eller annan befattning med narkotika, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller&lt;br&gt;vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får&lt;br&gt;undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses&lt;br&gt;i 22 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-&lt;br&gt;let i brev eller annan skriftlig handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;372&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-&lt;br&gt;has enligt 22 §, får egendomen omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Om det anses påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt&lt;br&gt;kroppsbesiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll&lt;br&gt;av att han inte bär på sig egendom som avses i 22 §. Detsamma gäller om&lt;br&gt;det under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan&lt;br&gt;egendom skall påträffas hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående&lt;br&gt;än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-&lt;br&gt;terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel&lt;br&gt;omhändertagits enligt 22 eller 23 § eller har sådan egendom påträffats där&lt;br&gt;patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till&lt;br&gt;egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen&lt;br&gt;enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma&lt;br&gt;gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för&lt;br&gt;insprutning i människokroppen, eller i fråga om andra föremål som är&lt;br&gt;särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med&lt;br&gt;narkotika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av&lt;br&gt;vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får&lt;br&gt;ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med&lt;br&gt;särskilda villkor i behandlingssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningen enligt 3 § första stycket 2 att vården skall pågå utan&lt;br&gt;avbrott hindrar inte att tillstånd ges att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 26 §, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvårdens upphörande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;28 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-&lt;br&gt;vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-&lt;br&gt;gas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till&lt;br&gt;tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 8, 10&lt;br&gt;respektive 13 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvården enligt denna lag upphör också när rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;påbörjas. Föreskrift om övergång till sådan vård finns i 4 § andra stycket&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § Har beträffande någon som är patient enligt denna lag beslut med-&lt;br&gt;delats om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;373&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. utvisning enligt samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning for brott till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island och Norge, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island eller Norge for verkställighet av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall&lt;br&gt;verkställa beslutet och patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning skall tvångsvården upphöra, om&lt;br&gt;ett beslut om hemsändande har meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlän-&lt;br&gt;ningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första eller andra stycket om upphörande av tvångsvår-&lt;br&gt;den prövas av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § När tvångsvården har upphört skall chefsöverläkaren snarast möj-&lt;br&gt;ligt underrätta förtroendenämnden om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Stödperson&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;32 § När patienten begär det skall en stödperson utses. En stödperson&lt;br&gt;kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges&lt;br&gt;tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-&lt;br&gt;en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget&lt;br&gt;har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En stödperson utses av förtroendenämnden. Chefsöverläkaren vid den&lt;br&gt;enhet där patienten vårdas skall anmäla till förtroendenämnden när det&lt;br&gt;kan finnas skäl att utse en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren&lt;br&gt;enligt denna lag, om beslutet innebär att denne har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avslagit en begäran att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beslutat enligt 25 § om förstörande eller försäljning av egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslagit en begäran om tillstånd enligt 26 § att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutat om återkallelse enligt 27 § av tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden&lt;br&gt;för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-&lt;br&gt;delbart vidarebefordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;374&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-&lt;br&gt;rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Ett mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från&lt;br&gt;den dag då begäran, ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till&lt;br&gt;länsrätten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare&lt;br&gt;utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får forordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten skall genom länsrättens försorg upplysas om att han kan&lt;br&gt;begära muntlig förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-&lt;br&gt;da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-&lt;br&gt;lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-&lt;br&gt;tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt&lt;br&gt;underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om&lt;br&gt;det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en&lt;br&gt;förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten&lt;br&gt;antingen omedelbart eller till en senare dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn-&lt;br&gt;demän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en fråga&lt;br&gt;som nämns i 33 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom psykiatrin att fullgöra uppgifter som han har enligt denna&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren uppdra åt en annan&lt;br&gt;läkare vid sjukvårdsinrättningen att fatta beslut enligt denna lag. Detta&lt;br&gt;gäller dock inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 6 § om intagning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 8, 10, 13 eller 15 § om medgivande till att tvångsvår-&lt;br&gt;den fortsätter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 18 § första stycket sista meningen om behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut enligt 20 § andra stycket om fastspänning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut enligt 21 § andra stycket om avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får&lt;br&gt;medge undantag från kravet i första stycket på specialistkompetens samt i&lt;br&gt;4 § på att läkare som utför undersökning för vårdintyg skall vara legitime-&lt;br&gt;rad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt&lt;br&gt;8, 10, 13 eller 15 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan&lt;br&gt;fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sådan inrättning&lt;br&gt;utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;375&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten med utlå- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;tanden. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att&lt;br&gt;chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-&lt;br&gt;samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs&lt;br&gt;uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål enligt denna lag&lt;br&gt;finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål&lt;br&gt;och ärenden enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för&lt;br&gt;utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte&lt;br&gt;annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte&lt;br&gt;ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning och därför kan befaras komma att allvarligt skada sig själv&lt;br&gt;eller någon annan eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndig-&lt;br&gt;heten tillfälligt omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal kan ge honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en&lt;br&gt;sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall&lt;br&gt;kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av&lt;br&gt;chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-&lt;br&gt;rättningen utan tillstånd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om&lt;br&gt;denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall genom chefs-&lt;br&gt;överläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 7 § begära att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att patienten genom chefs-&lt;br&gt;överläkarens försorg skall upplysas även om sin rätt att överklaga enligt&lt;br&gt;33 § denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig&lt;br&gt;för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;376&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 § Chefsöverläkare skall fortlöpande lämna socialstyrelsen uppgifter&lt;br&gt;om åtgärder som vidtagits enligt denna lag. Närmare föreskrifter om detta&lt;br&gt;meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla&lt;br&gt;lagen) upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven enligt 5 — 7 §§ och 8§ andra&lt;br&gt;stycket i den gamla lagen, får längst till och med den lOjanuari 1992&lt;br&gt;godtas som underlag för ett beslut om intagning för tvångsvård enligt den&lt;br&gt;nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall han anses intagen för tvångsvård&lt;br&gt;enligt 6 § i den nya lagen. Chefsöverläkaren skall dock senast den 3januari&lt;br&gt;1992 avgöra om patienten skall vara intagen för tvångsvård enligt 6 § i den&lt;br&gt;nya lagen även efter denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses&lt;br&gt;intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den&lt;br&gt;nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.&lt;br&gt;Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som&lt;br&gt;ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader&lt;br&gt;enligt 10 § andra stycket i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,&lt;br&gt;skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra&lt;br&gt;stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-&lt;br&gt;skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut&lt;br&gt;enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett&lt;br&gt;beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han&lt;br&gt;tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-&lt;br&gt;den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 26 § i den nya&lt;br&gt;lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt&lt;br&gt;10 § lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Vad nu har sagts får dock&lt;br&gt;inte i något fall medföra att den enligt den gamla lagen längsta medgivna&lt;br&gt;tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område överskrids. Särskilda föreskrifter som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den gamla lagen,&lt;br&gt;liksom förordnande enligt sistnämnda lagrum att patienten skall ställas&lt;br&gt;under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra särskilda villkor&lt;br&gt;enligt 26 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i&lt;br&gt;punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;377&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden&lt;br&gt;inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,&lt;br&gt;skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i stället&lt;br&gt;pröva om det enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård eller, vid&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av sådant&lt;br&gt;tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med utskriv-&lt;br&gt;ning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller ställas&lt;br&gt;under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den gamla&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet&lt;br&gt;får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig&lt;br&gt;till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-&lt;br&gt;råde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;378&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-&lt;br&gt;de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller på det sätt som närmare anges i det följande den som efter&lt;br&gt;beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det anges nedan gäller lagen även den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. är anhållen, häktad eller intagen på en undersökningsenhet för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning m. m. eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet&lt;br&gt;för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som avses i 1 § tredje stycket får ges rättspsykiatrisk vård om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. han lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som anhålls, häktas eller tas in på en undersökningsenhet för&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning m. m. vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård, skall beslutet om sådan vård anses som ett beslut om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Beslut i fråga om rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket fattas&lt;br&gt;av chefsöverläkaren vid en enhet som avses i 6 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett vårdintyg&lt;br&gt;har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och undersök-&lt;br&gt;ning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Vid beslut om&lt;br&gt;intagning får vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den&lt;br&gt;misstänkte enligt 8 § första stycket första meningen lagen (1990:000) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;379&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatrisk undersökning m. m. har förts över till undersökningsenhe-&lt;br&gt;ten, krävs inte något vårdintyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Det-&lt;br&gt;samma gäller den som med stöd av 10 § lagen om rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning m. m. har tagits in på en sådan enhet liksom den som är anhållen,&lt;br&gt;häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt och som&lt;br&gt;förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen för psykiatrisk vård i frivillig form.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Rättspsykiatrisk vård får ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av&lt;br&gt;en landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrätt-&lt;br&gt;ningar rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i 1 § tredje stycket får rättspsykiatrisk vård ges även vid&lt;br&gt;en undersökningsenhet som anges i 5 § lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning m. m. när patienten genomgår rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket skall påbörjas utan&lt;br&gt;dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft. Är&lt;br&gt;den dömde häktad, får vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i&lt;br&gt;17 —25 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-&lt;br&gt;sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om&lt;br&gt;det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda&lt;br&gt;inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot&lt;br&gt;besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §&lt;br&gt;första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-&lt;br&gt;tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev&lt;br&gt;som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan föregående granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol&lt;br&gt;eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,&lt;br&gt;om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att&lt;br&gt;denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som&lt;br&gt;innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta&lt;br&gt;om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,&lt;br&gt;ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Beträffande vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den&lt;br&gt;som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 26 § första och andra&lt;br&gt;styckena samt 27 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut enligt 31 kap.&lt;br&gt;3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning får ges tillstånd att&lt;br&gt;under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-&lt;br&gt;de, om det inte är uppenbart att det till följd av den psykiska störning hos&lt;br&gt;patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;380&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;risk for att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Tillståndet&lt;br&gt;får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden&lt;br&gt;är angelägen för att förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör. Ett&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med&lt;br&gt;särskilda villkor i behandlingssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket prövas av länsrätten efter&lt;br&gt;ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas eller av&lt;br&gt;patienten. Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlåta på&lt;br&gt;denne att beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket&lt;br&gt;första meningen. När det finns skäl för det, får länsrätten återta denna&lt;br&gt;befogenhet. Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område, om förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får ges för återstoden&lt;br&gt;av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att&lt;br&gt;förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör. Ett tillstånd att vistas&lt;br&gt;utanför vårdinrättningens område får förenas med särskilda villkor i be-&lt;br&gt;handlingssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen efter ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas&lt;br&gt;eller av patienten. Om ansökan har gjorts av patienten, skall yttrande&lt;br&gt;inhämtas av chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen får genom föreskrifter eller beslut i särskilda fall överlåta styrelsens&lt;br&gt;befogenhet enligt andra stycket till tjänstemän inom kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§&lt;br&gt;brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid&lt;br&gt;den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.&lt;br&gt;Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan&lt;br&gt;om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå&lt;br&gt;under högst fyra månader från den dag då vården påbörjades. Efter ansö-&lt;br&gt;kan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas får länsrätten&lt;br&gt;dock medge att den rättspsykiatriska vården fortsätter utöver den nämnda&lt;br&gt;längsta tiden. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkunnig, om det inte&lt;br&gt;är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-&lt;br&gt;der åt gången. Ansökan om sådant medgivande skall ha kommit in till&lt;br&gt;länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har löpt&lt;br&gt;ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning av&lt;br&gt;ansökan. Ansökan upphör att gälla, om chefsöverläkaren innan rätten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;381&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avgör målet beslutar att den rättspsykiatriska vården skall upphöra. Ansö-&lt;br&gt;kan fortsätter att gälla, om patienten överfors till en annan sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning utan att beslut har fattats om att den rättspsykiatriska vården skall&lt;br&gt;upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-&lt;br&gt;vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges&lt;br&gt;i 13 § andra stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträffande den som är anhållen eller häktad när beslutet om frihets-&lt;br&gt;berövande upphört att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beträffande den som är intagen på en undersökningsenhet för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning m. m. när denne inte längre får hållas kvar på&lt;br&gt;enheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt när frigivning&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.&lt;br&gt;3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra&lt;br&gt;när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. det inte längre till foljd av den psykiska störning hos patienten som&lt;br&gt;föranlett beslutet finns risk for att han återfaller i brottslighet som är av&lt;br&gt;allvarligt slag och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. det inte heller annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av&lt;br&gt;chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas eller efter ansökan av&lt;br&gt;patienten. Anmälan av chefsöverläkaren skall ske genast när denne finner&lt;br&gt;att den rättspsykiatriska vården kan upphöra och i annat fall senast inom&lt;br&gt;fyra månader från den dag då vården påbörjades och därefter inom var&lt;br&gt;sjätte månad från den dag då rätten senast meddelade beslut i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Har beträffande någon som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31&lt;br&gt;kap. 3 § brottsbalken beslut meddelats om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. utvisning enligt samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island och Norge, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall den rättspsykiatriska vården upphöra, om det begärs av den myn-&lt;br&gt;dighet som skall verkställa beslutet och patientens tillstånd tillåter att detta&lt;br&gt;verkställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en patient som är utlänning skall den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;upphöra, om ett beslut om hemsändande har meddelats med stöd av 12&lt;br&gt;kap. 3 § utlänningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31&lt;br&gt;kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall föras över med stöd av&lt;br&gt;lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;382&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottmålsdom till en annan stat, skall den rättspsykiatriska vården upphö-&lt;br&gt;ra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första-tredje styckena om upphörande av rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård prövas av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren, om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning skall ske. I övriga fall prövas frågan av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren&lt;br&gt;enligt denna lag, om beslutet innebär att denne har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslutat enligt 5 § om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avslagit en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i&lt;br&gt;fall som avses i 12 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslagit en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område i fall som avses i 9 § eller 10 § andra stycket andra meningen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutat enligt 9 § eller 10 § andra stycket fjärde meningen om återkal-&lt;br&gt;lelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslutat enligt 25 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om&lt;br&gt;förstörande eller försäljning av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden&lt;br&gt;för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-&lt;br&gt;delbart vidarebefordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8§ andra stycket första me-&lt;br&gt;ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Ett beslut enligt 16 § att den rättspsykiatriska vården skall upphöra&lt;br&gt;får överklagas av den åklagare som enligt 22 § fjärde meningen beretts&lt;br&gt;tillfälle att yttra sig i målet, om åklagaren före beslutet om vårdens upphö-&lt;br&gt;rande har anmält till rätten att han kan komma att överklaga ett sådant&lt;br&gt;beslut. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har&lt;br&gt;vunnit laga kraft eller åklagaren dessförinnan har meddelat rätten att han&lt;br&gt;inte kommer att överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt 10, 13, 16, 17 eller&lt;br&gt;18 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1990:000)&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård. I ett mål enligt 17 § andra eller tredje stycket&lt;br&gt;eller 18 § första stycket 2, 3, 4 såvitt avser en patient som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning eller 5 är kam-&lt;br&gt;marrätten domför även utan nämndemän.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § I ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av&lt;br&gt;patienten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en&lt;br&gt;chefsöverläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13, 16 eller 17 §,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;383&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;lämna en redogörelse för de omständigheter på vilka uppfattningen grun- Bilaga 1:4&lt;br&gt;das. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall länsrätten i ett mål enligt&lt;br&gt;16 § höra lämplig sakkunnig. I ett mål enligt 10 eller 16 § skall rätten, om&lt;br&gt;det inte är uppenbart obehövligt, ge åklagaren i det mål där beslutet om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård har meddelats eller, när det finns särskilda skäl,&lt;br&gt;någon annan åklagare tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om överlåtelse på&lt;br&gt;chefsöverläkaren av befogenhet att besluta om sådant tillstånd eller om&lt;br&gt;upphörande av vården. Länsrätten skall, när det finns skäl till det, i ett mål&lt;br&gt;enligt 16 § inhämta yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom psykiatrin att fullgöra uppgifter som han har enligt denna&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren uppdra åt en annan&lt;br&gt;läkare vid den enhet där patienten vårdas att fatta beslut enligt denna lag.&lt;br&gt;Detta gäller dock inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 5 § om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 13 § om medgivande till att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården fortsätter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anmälan enligt 16 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut enligt 18 § första stycket sista meningen lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård om behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut enligt 20 § andra stycket samma lag om fastspänning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. beslut enligt 21 § andra stycket samma lag om avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får&lt;br&gt;medge undantag från kravet i första stycket på specialistkompetens samt i&lt;br&gt;5 § på att läkare som utfärdar vårdintyg skall vara legitimerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Bestämmelserna i 41 och 42 §§, 44 § första stycket samt 46 och 49 §§&lt;br&gt;lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål enligt denna lag&lt;br&gt;finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna&lt;br&gt;lag omedelbart, om inte annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket har&lt;br&gt;påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-&lt;br&gt;rande förtroendenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som&lt;br&gt;avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-&lt;br&gt;klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte&lt;br&gt;skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 32 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om&lt;br&gt;stödperson tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges vid en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf&lt;br&gt;om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller&lt;br&gt;dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av tillämpningen av&lt;br&gt;bestämmelserna i 8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;384&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. om möjlighet att besluta&lt;br&gt;om inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av chefsöverläka-&lt;br&gt;ren for att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. föra en patient i fall som avses i 7 § till sjukvårdsinrättningen, om han&lt;br&gt;inte inställer sig när vården skall påbörjas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd i&lt;br&gt;fall som avses i 1 § andra stycket, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. återföra en patient till vårdinrättningen, om han inte har återvänt dit&lt;br&gt;sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått&lt;br&gt;ut eller tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård som är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning och karaktären av det brott som har legat till&lt;br&gt;grund för beslutet om sådan vård och övriga omständigheter gör det&lt;br&gt;påkallat, skall chefsöverläkaren ge målsäganden i det mål i vilket beslutet&lt;br&gt;om vården meddelats möjlighet att framföra önskemål om att få del av&lt;br&gt;beslut om patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område eller&lt;br&gt;om vårdens upphörande. Önskar målsäganden det, skall chefsöverläkaren&lt;br&gt;så snart som möjligt innan patienten med anledning av ett sådant beslut&lt;br&gt;lämnar vårdinrättningen underrätta målsäganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall genom chefs-&lt;br&gt;överläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att patienten genom chefs-&lt;br&gt;överläkarens försorg skall upplysas även om sin rätt att överklaga enligt&lt;br&gt;18 § denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-&lt;br&gt;sökningsenheten, väl synlig för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till&lt;br&gt;lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;385&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1985:569) om införande av&lt;br&gt;lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;m. fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För specialsjukhus och vårdhem&lt;br&gt;för vuxna gäller fortfarande i&lt;br&gt;tillämpliga delar 35 § om beredan-&lt;br&gt;de av vård oberoende av samtycke&lt;br&gt;samt därtill anslutande bestämmel-&lt;br&gt;ser i 36 — 37a§§ och 39—54§§ i&lt;br&gt;den upphävda lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För specialsjukhus och vårdhem&lt;br&gt;för vuxna gäller fortfarande i&lt;br&gt;tillämpliga delar 35 § om beredan-&lt;br&gt;de av vård oberoende av samtycke&lt;br&gt;samt därtill anslutande bestämmel-&lt;br&gt;ser i 36, 37a och 39—44§§, 46 §&lt;br&gt;första och andra styckena och 48&lt;br&gt;och 49a—54§§ i den upphävda&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skrivelse med överklagande&lt;br&gt;enligt 44 eller 47§ i den upphävda&lt;br&gt;lagen tillställs den myndighet som&lt;br&gt;skall pröva överklagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten att överklaga är in-&lt;br&gt;skränkt till viss tid och skrivelsen&lt;br&gt;med överklagandet kommer in till&lt;br&gt;överinstansen efter utgången av den&lt;br&gt;tiden, skall överinstansen avvisa&lt;br&gt;skrivelsen. Skrivelsen skall dock inte&lt;br&gt;avvisas om förseningen beror på att&lt;br&gt;underinstansen har lämnat klagan-&lt;br&gt;den en felaktig underrättelse om hur&lt;br&gt;man överklagar. Inte heller skall&lt;br&gt;skrivelsen avvisas, om den har kom-&lt;br&gt;mit in till underinstansen innan ti-&lt;br&gt;den för att överklaga har gått ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren och&lt;br&gt;vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänstemän som lands-&lt;br&gt;tingskommunen utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som enligt den upphävda&lt;br&gt;lagen skulle ha fattats av besluts-&lt;br&gt;nämnden skall i stället fattas av ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnd enligt lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handläggning inför utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden tillämpas 29, 30 och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Följande uppgifter, som enligt de&lt;br&gt;i 6 § angivna bestämmelserna i den&lt;br&gt;upphävda lagen ankommer på be-&lt;br&gt;slutsnämnden, skal! i stället fullgö-&lt;br&gt;ras av länsrätten, nämligen att på&lt;br&gt;begäran eller anmälan av en tjäns-&lt;br&gt;teman som avses i första stycket prö-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1989:119.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;386&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32—34§§ lagen om beredande av&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård i vissa fall.&lt;br&gt;Därjämte skall 23 § i den upphävda&lt;br&gt;lagen tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen meddelar föreskrifter&lt;br&gt;om ärendenas fördelning mellan ut-&lt;br&gt;skrivningsnämnderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;va&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en fråga om inskrivning i vård-&lt;br&gt;hem eller i specialsjukhus,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en fråga om utskrivning från&lt;br&gt;vårdhem eller specialsjukhus och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. en fråga om tillstånd att vistas&lt;br&gt;på egen hand utom vårdhem eller&lt;br&gt;specialsjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten skall vidare i psykia-&lt;br&gt;triska nämndens ställe pröva över-&lt;br&gt;klagande av beslut av en tjänsteman&lt;br&gt;i sådana frågor som anges i 44 §&lt;br&gt;första stycket den upphävda lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövning enligt andra eller tredje&lt;br&gt;stycket görs av länsrätten i det län&lt;br&gt;där vårdhemmet eller specialsjukhu-&lt;br&gt;set är beläget. Att överklagande av&lt;br&gt;länsrätts beslut sker hos kammar-&lt;br&gt;rätt följer av förvaltningsprocess-&lt;br&gt;lagen (1971:291).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av en tjänsteman&lt;br&gt;som avses i första eller tredje stycket&lt;br&gt;överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten.&lt;br&gt;Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Om skrivelsen&lt;br&gt;har kommit in för sent, skall läns-&lt;br&gt;rätten avvisa den, om förseningen&lt;br&gt;inte beror på att tjänstemannen har&lt;br&gt;lämnat en felaktig underrättelse om&lt;br&gt;hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kom-&lt;br&gt;mit in till den nämnde tjänsteman-&lt;br&gt;nen innan tiden för överklagande&lt;br&gt;har gått ut. 1 ett sådant fall skall&lt;br&gt;tjänstemannen omedelbart vidare-&lt;br&gt;befordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handläggning i domstol till-&lt;br&gt;lämpas på motsvarande sätt 34—38&lt;br&gt;och 44 — 46§§ lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om offentligt biträ-&lt;br&gt;de och annan rättshjälp i mål enligt&lt;br&gt;denna lag finns i rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande ett förordnande om att någon skall överlämnas till vård i&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda enligt 31 kap. 3 § brottsbal-&lt;br&gt;ken i dess lydelse före den 1 januari 1992 tillämpas 6 § i dess äldre lydelse&lt;br&gt;även om vården inte har påbörjats vid nämnda tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;387&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;trädandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det län som&lt;br&gt;omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;388&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41 och 49 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hos utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden angående in-&lt;br&gt;tagning enligt 8, 9 eller 10 § eller&lt;br&gt;utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. hos utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden angående in-&lt;br&gt;skrivning i eller utskrivning från&lt;br&gt;vårdhem eller specialsjukhus enligt&lt;br&gt;35 § lagen (1967:940) angående&lt;br&gt;omsorger om vissa psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hos allmän förvaltningsdom-&lt;br&gt;stol angående upphörande av psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård enligt 7§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård, angående medgivande till fort-&lt;br&gt;satt sådan vård enligt 8, 10, 13 eller&lt;br&gt;15 § samma lag, vid överklagande&lt;br&gt;av beslut om avslag på en begäran&lt;br&gt;att tvångsvården skall upphöra en-&lt;br&gt;ligt 33 § samma lag, angående med-&lt;br&gt;givande till fortsatt vård enligt 13 §&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård, angående upphörande av&lt;br&gt;sådan vård enligt 16 § samma lag,&lt;br&gt;vid överklagande av beslut om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård enligt 18 § första&lt;br&gt;stycket 1 eller 2 samma lag eller an-&lt;br&gt;gående tillstånd eller återkallelse av&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område för den som ge-&lt;br&gt;nomgår rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;beslut enligt 31 kap. 3§ brottsbal-&lt;br&gt;ken om särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. hos allmän förvaltningsdom-&lt;br&gt;stol angående inskrivning i eller ut-&lt;br&gt;skrivning från vårdhem eller spe-&lt;br&gt;cialsjukhus enligt 35 § lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-&lt;br&gt;tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt&lt;br&gt;24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltnings-&lt;br&gt;domstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående ome-&lt;br&gt;delbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1983:487.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:55.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;389&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlän-&lt;br&gt;ningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgär-&lt;br&gt;der för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist-&lt;br&gt;lagen),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 §&lt;br&gt;utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlän-&lt;br&gt;ningslagen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.&lt;br&gt;brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en-&lt;br&gt;ligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och&lt;br&gt;Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller&lt;br&gt;behandling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gil-&lt;br&gt;tigt samtycke till åtgärden ej lämnats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående&lt;br&gt;förordnande om tillämpning av 19 —22 §§ samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagan-&lt;br&gt;de enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av&lt;br&gt;tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i&lt;br&gt;fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om talan mot&lt;br&gt;beslut av domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde&lt;br&gt;får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.&lt;br&gt;10 § första stycket 1 rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt denna lag av rätts-&lt;br&gt;hjälpsmyndigheten eller annan&lt;br&gt;förvaltningsmyndighet som ej om-&lt;br&gt;fattas av första stycket överklagas&lt;br&gt;hos rättshjälpsnämnden. Beslut av&lt;br&gt;utskrivningsnämnd överklagas dock&lt;br&gt;hos psykiatriska nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt denna lag av rätts-&lt;br&gt;hjälpsmyndigheten eller annan&lt;br&gt;förvaltningsmyndighet som ej om-&lt;br&gt;fattas av första stycket överklagas&lt;br&gt;hos rättshjälpsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte&lt;br&gt;överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättshjälpsnämndens och psykia- Rättshjälpsnämndens beslut en-&lt;br&gt;triska nämndens beslut enligt den- ligt denna lag får inte överklagas,&lt;br&gt;na lag får inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Rättshjälp som har beviljats hos en utskrivningsnämnd eller psykiatri-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:360.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;390&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ska nämnden lämnas fortfarande i mål eller ärenden som efter utgången av&lt;br&gt;december 1991 skall prövas av allmän förvaltningsdomstol enligt punkt 9&lt;br&gt;eller 10 övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller enligt punkt 3 eller 4 övergångsbestämmelserna till lagen&lt;br&gt;(1990:000) om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Rättshjälpsärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts&lt;br&gt;före ikraftträdandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det&lt;br&gt;län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Rättshjälpsärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts&lt;br&gt;före ikraftträdandet och rättshjälpsärenden som enligt meddelad full-&lt;br&gt;följdshänvisning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det prövas av kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;391&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätt prövar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bilregis-&lt;br&gt;terförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i&lt;br&gt;ärenden och mål om skatt, m. m. i den utsträckning som är föreskrivet i&lt;br&gt;dessa författningar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620), lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av&lt;br&gt;unga, lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall, lagen&lt;br&gt;(1988:153) om bistånd åt asylsö-&lt;br&gt;kande m.fl., lagen (1985:568) om&lt;br&gt;särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m.fl., smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988:1472), karantänslagen&lt;br&gt;(1989:290), lagen (1970:375) om&lt;br&gt;utlämning till Danmark, Finland,&lt;br&gt;Island eller Norge for verkställighet&lt;br&gt;av beslut om vård eller behandling,&lt;br&gt;körkortslagen (1977:477) och lagen&lt;br&gt;(1989:14) om erkännande och&lt;br&gt;verkställighet av utländska vård-&lt;br&gt;nadsavgöranden m.m. och om&lt;br&gt;överflyttning av barn, allt i den ut-&lt;br&gt;sträckning som är föreskrivet i des-&lt;br&gt;sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §&lt;br&gt;och 21 kap. föräldrabalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620), lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av&lt;br&gt;unga, lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall, lagen&lt;br&gt;(1988:153) om bistånd åt asylsö-&lt;br&gt;kande m.fl., lagen (1985:568) om&lt;br&gt;särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m.fl., lagen&lt;br&gt;(1985:569) om införande av lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger&lt;br&gt;om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,&lt;br&gt;lagen (1990:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, lagen (1990:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, smittskydds-&lt;br&gt;lagen (1988:1472), karantänslagen&lt;br&gt;(1989:290), lagen (1970:375) om&lt;br&gt;utlämning till Danmark, Finland,&lt;br&gt;Island, eller Norge för verkställig-&lt;br&gt;het av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling, körkortslagen (1977:477) och&lt;br&gt;lagen (1989:14) om erkännande&lt;br&gt;och verkställighet av utländska&lt;br&gt;vårdnadsavgöranden m. m. och om&lt;br&gt;överflyttning av barn, allt i den ut-&lt;br&gt;sträckning som är föreskrivet i des-&lt;br&gt;sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §&lt;br&gt;och 21 kap. föräldrabalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen&lt;br&gt;(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-&lt;br&gt;eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får&lt;br&gt;målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1981:1323.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:63.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;392&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av&lt;br&gt;mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan&lt;br&gt;länsrätt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller&lt;br&gt;annat uppenbart förbiseende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd&lt;br&gt;eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt&lt;br&gt;körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när&lt;br&gt;omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av&lt;br&gt;ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att&lt;br&gt;ett sådant beslut bör meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av&lt;br&gt;fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid&lt;br&gt;beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. mål om utdömande av vite,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) for skatte- och avgiftspro-&lt;br&gt;cessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och&lt;br&gt;avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om&lt;br&gt;handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan&lt;br&gt;granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift&lt;br&gt;enligt taxeringslagen (1956:623),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål om omedelbart omhän-&lt;br&gt;dertagande enligt 6 § lagen&lt;br&gt;(1990:52) med särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om vård av unga och 13 §&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall samt mål om&lt;br&gt;tillfälligt omhändertagande enligt&lt;br&gt;37 § smittskyddslagen (1988:1472),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. mål om omedelbart omhän-&lt;br&gt;dertagande enligt 6 § lagen&lt;br&gt;(1990:52) med särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om vård av unga och 13 §&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall, mål om tillfäl-&lt;br&gt;ligt omhändertagande enligt 37 §&lt;br&gt;smittskyddslagen (1988:1472), mål&lt;br&gt;enligt 33 § lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård samt mål en-&lt;br&gt;ligt 17 § andra eller tredje stycket,&lt;br&gt;18 § första stycket 2, 3, 4 såvitt avser&lt;br&gt;de fall då vården inte har förenats&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;eller 5 lagen (1990:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undan-&lt;br&gt;tag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål&lt;br&gt;enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastig-&lt;br&gt;hetstaxeringslagen (1979:1152),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1990:63.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;393&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000kr.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över-&lt;br&gt;ensstämmer med parternas samstämmiga mening,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan&lt;br&gt;myndighet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något&lt;br&gt;körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är&lt;br&gt;uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas&lt;br&gt;eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas&lt;br&gt;eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets-&lt;br&gt;bevis skall återkallas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. mål i vilket saken är uppenbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;394&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i&lt;br&gt;anstalt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 38 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 25, 26, 28 och 37 §§ skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev mellan intagen och svensk&lt;br&gt;myndighet eller advokat skall vida-&lt;br&gt;rebefordras utan granskning. Anges&lt;br&gt;brev vara avsänt från svensk myn-&lt;br&gt;dighet eller advokat och kan skä-&lt;br&gt;ligen misstänkas att uppgiften är&lt;br&gt;oriktig, får dock brevet granskas,&lt;br&gt;om förhållandet icke kan klarläggas&lt;br&gt;på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev mellan intagen och svensk&lt;br&gt;myndighet, internationellt organ&lt;br&gt;som har av Sverige erkänd behörig-&lt;br&gt;het att ta emot klagomål från en-&lt;br&gt;skilda eller advokat skall vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan granskning. Anges&lt;br&gt;brev vara avsänt från svensk myn-&lt;br&gt;dighet, sådant internationellt organ&lt;br&gt;eller advokat och kan skäligen&lt;br&gt;misstänkas att uppgiften är oriktig,&lt;br&gt;får dock brevet granskas, om för-&lt;br&gt;hållandet icke kan klarläggas på an-&lt;br&gt;nat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om brev till postverket tillämpas 26 § i stället för första stycket&lt;br&gt;ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten&lt;br&gt;riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller något&lt;br&gt;otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ett&lt;br&gt;sådant föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till&lt;br&gt;eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av&lt;br&gt;säkerhetsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen&lt;br&gt;av brev eller andra försändelser även syfta till att undersöka om de inne-&lt;br&gt;håller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvi-&lt;br&gt;kande eller något annat liknande förfarande. När det är påkallat av säker-&lt;br&gt;hetsskäl, får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande&lt;br&gt;intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt,&lt;br&gt;om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra styckena gäller&lt;br&gt;ej sådant brev mellan intagen och&lt;br&gt;svensk myndighet eller advokat&lt;br&gt;som enligt 25 § skall vidarebeford-&lt;br&gt;ras utan granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första och andra styckena gäller&lt;br&gt;ej sådant brev mellan intagen och&lt;br&gt;svensk myndighet, internationellt&lt;br&gt;organ eller advokat som enligt 25 §&lt;br&gt;skall vidarebefordras utan gransk-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1981:1300.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:401.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;395&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 25 —27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt&lt;br&gt;meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller&lt;br&gt;även sammanslutning av intagna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För psykiatrisk avdelning gäller&lt;br&gt;utöver 25 — 27§§ i tillämpliga delar&lt;br&gt;bestämmelserna z 75 § lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall. Brev&lt;br&gt;från intagen till annan svensk myn-&lt;br&gt;dighet än postverket eller till advo-&lt;br&gt;kat skall dock alltid vidarebefordras&lt;br&gt;utan granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en intagen behöver hälso-&lt;br&gt;och sjukvård, skall han vårdas en-&lt;br&gt;ligt de anvisningar som ges av läka-&lt;br&gt;re. Kan erforderlig undersökning&lt;br&gt;och behandling ej lämpligen ske&lt;br&gt;inom anstalten bör den allmänna&lt;br&gt;sjukvården anlitas. Om det behövs,&lt;br&gt;får intagen föras över till allmänt&lt;br&gt;sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal inom kriminalvården kän-&lt;br&gt;nedom om att en intagen lider av&lt;br&gt;en sådan smittsam sjukdom som&lt;br&gt;enligt smittskyddslagen (1988:&lt;br&gt;1472) utgör en samhällsfarlig sjuk-&lt;br&gt;dom, skall styresmannen underrät-&lt;br&gt;tas om detta, om det behövs med&lt;br&gt;hänsyn till fara för att smittan skall&lt;br&gt;spridas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en intagen behöver hälso-&lt;br&gt;och sjukvård, skall han vårdas en-&lt;br&gt;ligt de anvisningar som ges av läka-&lt;br&gt;re. Kan erforderlig undersökning&lt;br&gt;och behandling ej lämpligen ske&lt;br&gt;inom anstalten bör den allmänna&lt;br&gt;sjukvården anlitas. Om det behövs,&lt;br&gt;får intagen föras över till allmänt&lt;br&gt;sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;personal inom kriminalvården kän-&lt;br&gt;nedom om att en intagen lider av&lt;br&gt;en sådan smittsam sjukdom som&lt;br&gt;enligt smittskyddslagen (1988:&lt;br&gt;1472) utgör en samhällsfarlig sjuk-&lt;br&gt;dom, skall styresmannen underrät-&lt;br&gt;tas om detta, om det behövs med&lt;br&gt;hänsyn till fara för att smittan skall&lt;br&gt;spridas. Föreskrifter om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård för en intagen ges i lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om&lt;br&gt;det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till&lt;br&gt;annan institution där hon kan erhålla lämplig vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad&lt;br&gt;särskilda föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande behandlingen av en&lt;br&gt;intagen, som har förts över till en&lt;br&gt;sådan sjukvårdsinrättning som av-&lt;br&gt;ses i 6§ första stycket andra me-&lt;br&gt;ningen lagen (1990:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård för psykiatrisk vård&lt;br&gt;i frivilliga former, tillämpas före-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:401.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:296.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;396&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrifterna i 19—25§§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård. I sådana fall får kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen beträffande en viss&lt;br&gt;intagen, om det är påkallat från&lt;br&gt;ordnings- eller säkerhetssynpunkt,&lt;br&gt;besluta om särskilda inskränkning-&lt;br&gt;ar i rätten att ta emot eller skicka&lt;br&gt;försändelser, utom beträffande brev&lt;br&gt;som avses i 25 § första stycket första&lt;br&gt;meningen från den intagne, ta emot&lt;br&gt;besök eller samtala i telefon med&lt;br&gt;utomstående. I fall som avses i förs-&lt;br&gt;ta meningen får regeringen beträf-&lt;br&gt;fande en viss intagen besluta om&lt;br&gt;särskilda inskränkningar i rätten&lt;br&gt;att ta emot eller skicka försändelser,&lt;br&gt;ta emot besök eller samtala i telefon&lt;br&gt;med utomstående, om det är påkal-&lt;br&gt;lat med hänsyn till rikets säkerhet&lt;br&gt;eller till risken för att denne under&lt;br&gt;vistelsen på sjukvårdsinrättningen&lt;br&gt;medverkar till brott som innefattar&lt;br&gt;användande av våld, hot eller tvång&lt;br&gt;för politiska syften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;397&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m. fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4, 9 och 19 §§ lagen (1976:371) om behand-&lt;br&gt;lingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd.&lt;br&gt;Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare&lt;br&gt;skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan&lt;br&gt;undersökning uppenbarligen är obehövlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkares anvisning rörande vår-&lt;br&gt;den av häktad som är sjuk skall&lt;br&gt;iakttagas. Behöver den häktade&lt;br&gt;sjukhusvård, skall sådan beredas&lt;br&gt;honom så snart det kan ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkares anvisning rörande vår-&lt;br&gt;den av häktad som är sjuk skall&lt;br&gt;iakttagas. Behöver den häktade&lt;br&gt;sjukhusvård, skall sådan beredas&lt;br&gt;honom så snart det kan ske. Före-&lt;br&gt;skrifter om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;ges i lagen (1990:000) om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan det befaras att transport medför skada för den häktades hälsa, skall&lt;br&gt;läkares medgivande till transporten inhämtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller fjärde&lt;br&gt;stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev från häktad till svensk myn-&lt;br&gt;dighet eller hans offentlige försva-&lt;br&gt;rare skall vidarebefordras utan fö-&lt;br&gt;regående granskning. I fråga om&lt;br&gt;brev från häktad till postverket till-&lt;br&gt;lämpas dock andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brev från häktad till svensk myn-&lt;br&gt;dighet, internationellt organ som&lt;br&gt;har av Sverige erkänd behörighet att&lt;br&gt;ta emot klagomål från enskilda eller&lt;br&gt;hans offentlige försvarare skall vi-&lt;br&gt;darebefordras utan föregående&lt;br&gt;granskning. I fråga om brev från&lt;br&gt;häktad till postverket tillämpas&lt;br&gt;dock andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller&lt;br&gt;mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga&lt;br&gt;om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att&lt;br&gt;bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning&lt;br&gt;av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den&lt;br&gt;häktades medgivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kvarhållande i visst fall av&lt;br&gt;brev från häktad som vistas på rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk klinik finns särskilda be-&lt;br&gt;stämmelser i 9a § lagen (1966:301)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:396.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1981:1301.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;398&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om rättspsykiatrisk undersökning i&lt;br&gt;brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig&lt;br&gt;handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om behandlingen i vissa fall av&lt;br&gt;häktad som skall undergå rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning eller som ge-&lt;br&gt;nom en dom som inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft har överlämnats till slu-&lt;br&gt;ten psykiatrisk vård finns särskilda&lt;br&gt;bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande behandlingen av häk-&lt;br&gt;tad som har förts över till en sådan&lt;br&gt;enhet som avses i 6 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen eller andra stycket&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård tillämpas föreskrifterna i&lt;br&gt;denna lag endast i fråga om sådana&lt;br&gt;restriktioner som sägs i 16 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 19—25§§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård tillämpas på häktad som har&lt;br&gt;förts över till en sådan enhet som&lt;br&gt;sägs i första stycket för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning eller psykiatrisk&lt;br&gt;vård i frivilliga former. I sådana fall&lt;br&gt;får kriminalvårdsstyrelsen beträf-&lt;br&gt;fande en viss häktad, om det är på-&lt;br&gt;kallat från ordnings- eller säkerhets-&lt;br&gt;synpunkt, besluta om särskilda in-&lt;br&gt;skränkningar i rätten att ta emot&lt;br&gt;eller skicka försändelser, utom be-&lt;br&gt;träffande brev som avses i 9 § första&lt;br&gt;stycket första meningen från den in-&lt;br&gt;tagne, ta emot besök eller samtala i&lt;br&gt;telefon med utomstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:783.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;399&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-10-12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f. d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Fredrik&lt;br&gt;Sterzel, regeringsrådet Björn Sjöberg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 har&lt;br&gt;regeringen på hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta&lt;br&gt;lagrådets yttrande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels över följande inom socialdepartementet utarbetade förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)&lt;br&gt;om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;br&gt;förvaltningsdomstolar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och&lt;br&gt;anhållna m. fl.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels över följande inom justitiedepartementet utarbetade förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om rättspsykiatrisk undersökning m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Cecilia&lt;br&gt;Gylling-Lindkvist och kanslirådet Göran Rosenberg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet, som av praktiska&lt;br&gt;skäl bifogar egna versioner av lagarna om psykiatrisk tvångsvård,&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om psykiatrisk tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf, som anger förutsättningarna för tvångsvård, är av&lt;br&gt;central betydelse för den reformering av lagstiftningen på området som&lt;br&gt;föreslås i remissen. Lagrådet finner därför lämpligt att i detta sammanhang&lt;br&gt;lägga fram vissa allmänna synpunkter på reformen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt de nu gällande bestämmelserna (1 § LSPV) får den som lider av&lt;br&gt;psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo-&lt;br&gt;mens art och grad och till att någon eller några specialindikationer som&lt;br&gt;anges i paragrafen föreligger. Specialindikationema infördes i LSPV som&lt;br&gt;en reaktion mot den tolkning av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig i&lt;br&gt;praxis och som medfört en utvidgning av förutsättningarna för tvångsin-&lt;br&gt;tagning (se prop. 1966:53 s. 156 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De patientinventeringar som har gjorts visar, att antalet inneliggande&lt;br&gt;tvångsintagna patienter, sedan LSPV trädde i kraft år 1967, har minskat&lt;br&gt;fram till inventeringen år 1988 med ca 18000 till endast ca 2 800, varav&lt;br&gt;minskningen under åren 1979— 1988 är nära 7 000.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För tvångsvård skall enligt remissförslaget krävas, förutom att patienten&lt;br&gt;lider av en allvarlig psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård är oundgängligt och inte kan tillgodoses på annat sätt än genom vård&lt;br&gt;efter intagning på en sjukvårdsinrättning. En ytterligare förutsättning för&lt;br&gt;tvångsvård är att patienten motsätter sig den vård som behövs eller uppen-&lt;br&gt;bart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande till&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär att angivandet i lagtexten av det psykiska tillstånd&lt;br&gt;som skall kunna föranleda tvångsintagning på sjukhus i förhållande till&lt;br&gt;gällande rätt begränsas till en generalindikation som dessutom ges en&lt;br&gt;allmännare, mera oprecis avfattning. Specialindikationema i LSPV före-&lt;br&gt;slås slopade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till syftet med införandet av specialindikationema kan det&lt;br&gt;synas paradoxalt att man nu vill slopa dem. Allt hänger ju då på en&lt;br&gt;restriktiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk störning och oundgäng-&lt;br&gt;ligt behov av intagning på sjukvårdsinrättning för vård. Å andra sidan&lt;br&gt;förefaller specialindikationema numera inte ha den återhållande effekt&lt;br&gt;som eftersträvades vid införandet av dem. Den stora nedgång som har&lt;br&gt;skett i fråga om antalet tvångsvårdade sammanhänger väsentligen med&lt;br&gt;utvecklingen av nya läkemedel och nya, öppnare vårdformer, inräknat den&lt;br&gt;förstärkning som skett av social service.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förutsättningar för tvångsvård som anges i punkten 2 i första stycket&lt;br&gt;avser i första ledet enbart- patientens tillstånd och förhållanden. Andra&lt;br&gt;ledet syftar däremot på inte bara de övriga vårdmöjligheter som i och för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;401&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sig skulle kunna användas med hänsyn till patientens tillstånd utan även&lt;br&gt;de alternativ som faktiskt står till buds i landstinget. För rättssäkerheten&lt;br&gt;och kravet på likhet inför lagen är det inte tillfredsställande att tvångsvår-&lt;br&gt;dens omfattning i olika delar av landet är beroende av huvudmännens&lt;br&gt;vilja och förmåga att skapa andra vårdmöjligheter. Å andra sidan bör den&lt;br&gt;nya lagstiftningen inte få tas till intäkt för att, som sägs i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen avsnitt 2.2, ytterligare nedbringa den genomsnittliga tvångs-&lt;br&gt;användningen genom en omprövning av grunderna för tvångsreglerna.&lt;br&gt;Enligt en tidningsartikel den 30 september 1990 har chefen för Stockholms&lt;br&gt;stads byrå för bostadslösa män uppgivit, att den snabba utflyttningen från&lt;br&gt;mentalsjukhusen i Stockholm utan en motsvarande utbyggnad av behand-&lt;br&gt;lingshem och öppen vård har orsakat att ett ständigt ökande antal psykiskt&lt;br&gt;sjuka söker sig till byrån för att få hjälp med tak över huvudet. Det är&lt;br&gt;enligt lagrådets mening inte acceptabelt att ambitionen att nedbringa&lt;br&gt;tvångsanvändningen inom den psykiatriska vården får sådana konsekven-&lt;br&gt;ser. Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet understryka vikten av att&lt;br&gt;utbyggnaden av andra vårdmöjligheter och social service fortsätter, att&lt;br&gt;skillnaden mellan landstingen i utbyggnadsgrad snabbt utjämnas och att&lt;br&gt;en god samverkan mellan huvudmännen för vården och socialtjänsten&lt;br&gt;etableras. Allteftersom så sker kan avgörandet av om tvångsvård är ound-&lt;br&gt;gänglig baseras på en bedömning av vårdbehovet, som inte påverkas av&lt;br&gt;resursfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkten 2 i 3 § skulle då få en starkt restriktiv innebörd. Det är viktigt&lt;br&gt;att denna syn konsekvent upprätthålls i lagstiftningen och genomsyrar den&lt;br&gt;praktiska tillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av det anförda aktualiserar detta ärende det rent princi-&lt;br&gt;piella spörsmålet om beaktande av resursfrågor vid lagrådets granskning&lt;br&gt;av lagförslag. Enligt 8 kap. 18 § regeringsformen skall lagrådsgranskningen&lt;br&gt;bl. a. avse hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget&lt;br&gt;är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna syften och vilka&lt;br&gt;problem som kan uppstå vid tilllämpningen (18 § andra stycket 3 — 5). Det&lt;br&gt;är tydligt att utfallet av en reform i alla dessa hänseenden kan påverkas på&lt;br&gt;ett avgörande sätt av de resurser som står till buds för genomförandet.&lt;br&gt;Lagrådet vill understryka det angelägna i att resursaspekterna i remisserna&lt;br&gt;ges ett tillräckligt och realistiskt beaktande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill också ta upp en fråga om formuleringen av första stycket&lt;br&gt;punkt 2. Där definieras det vårdbehov som skall föreligga för att motivera&lt;br&gt;tvångsvård. Härför krävs enligt förslaget ”ett oundgängligt behov av psyki-&lt;br&gt;atrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten&lt;br&gt;är intagen på en sjukvårdsinrättning utan avbrott i vården”. Mot bestäm-&lt;br&gt;melsens utformning kan invändas att passusen ”utan avbrott i vården” har&lt;br&gt;infogats i satsen på ett sätt som gör att dess innebörd inte säkert framgår.&lt;br&gt;Dessutom gör den att bestämmelsen om permission i 26 § framstår som en&lt;br&gt;motsägelse, vilket också föranlett en särskild erinran i sista stycket av 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motiven till bestämmelsen i 3 § framgår att avsikten är att uttrycka&lt;br&gt;ett krav på sluten vård i traditionell mening, dvs. med beredningens ord&lt;br&gt;”vård dygnet runt”, och utesluta nyare s. k. halvöppna vårdformer som i&lt;br&gt;annat sammanhang hänförts till sluten vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening framgår inriktningen på sluten vård redan ge-&lt;br&gt;nom användningen av termen ”intagen”. För att utesluta s. k. halvöppna&lt;br&gt;vårdformer såsom dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdygnsvård&lt;br&gt;föreslår lagrådet att vårdformen anges som ”heldygnsvård”. Lagrådet före-&lt;br&gt;slår alltså formuleringen ”ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för heldygnsvård”. Med en sådan formulering torde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;402&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det också stå klart, att beskrivningen gäller en vårdform, som kan bestå&lt;br&gt;även om permission från sjukvårdsinrättningen ges enligt bestämmelserna&lt;br&gt;härom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet tar härefter upp den grundläggande fråga som avhandlas i&lt;br&gt;paragrafens tredje stycke, nämligen vilken betydelse som skall tillmätas&lt;br&gt;det skyddsbehov som kan finnas hos patientens närstående och omgiv-&lt;br&gt;ningen i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissen innebär väsentliga förändringar gentemot LSPV, främst ge-&lt;br&gt;nom slopandet av specialindikationema. Av dessa skjuter flera de närstå-&lt;br&gt;endes och omgivningens skyddsbehov i förgrunden. I den nya lagtexten&lt;br&gt;har uppmärksamheten koncentrerats på patienten själv och dennes vård-&lt;br&gt;behov. Lagtexten ger intryck av att tillmäta omgivningens skyddsbehov en&lt;br&gt;ringa och väsentligen endast indirekt betydelse. En bestämmelse i tredje&lt;br&gt;stycket anger dock att det vid bedömningen av patientens vårdbehov skall&lt;br&gt;beaktas om han till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening har i remissen skyddsbehovet för närstående&lt;br&gt;och omgivning skjutits alltför mycket i bakgrunden. Strävan att åstadkom-&lt;br&gt;ma vad socialberedningen sett som en humanare och mera patientcen-&lt;br&gt;trerad lagstiftning än den nuvarande har i detta avseende gett ett alltför&lt;br&gt;kraftigt utslag. Även om den allmänna färdriktningen bejakas, framstår&lt;br&gt;det inte som godtagbart — och inte heller som nödvändigt av några&lt;br&gt;principiella skäl — att nedvärdera skyddsbehovet så starkt som skett. Som&lt;br&gt;även socialberedningen framhållit medför en allvarlig psykisk störning i de&lt;br&gt;allra flesta fall att inte bara patienten utan också dennes närmaste omgiv-&lt;br&gt;ning påverkas, och det är svårt att skilja mellan vad som är svårigheter för&lt;br&gt;omgivningen och vad som är vårdbehov för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att specialindikationema numera skulle innebära någon beaktansvärd&lt;br&gt;risk för att patienter tvångsintas utan klart vårdbehov motsägs av de&lt;br&gt;uppgifter som lämnas i remissen om utvecklingen under senare år. Som&lt;br&gt;tidigare redovisats har antalet tvångsintagna patienter minskat med ca&lt;br&gt;18000 till endast ca 2 800 mellan åren 1968 och 1988. Mot denna bak-&lt;br&gt;grund är det svårt att känna sig övertygad om behovet av att mera väsent-&lt;br&gt;ligt tona ned skyddsaspekterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan enligt lagrådets mening inte accepteras att, i enlighet med det&lt;br&gt;föreslagna tredje stycket, endast risker för att patienten skall allvarligt&lt;br&gt;skada någon annan skall få beaktas och att det endast skall få ske som ett&lt;br&gt;led i prövningen enligt punkten 2 i första stycket. Utgångspunkten bör&lt;br&gt;vara att behovet av skydd för närstående och omgivning skall ges en mera&lt;br&gt;självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till&lt;br&gt;stånd eller inte. Eftersom riskerna för patientens liv och hälsa kan beaktas&lt;br&gt;enligt punkten 2 i första stycket, bör den särskilda bestämmelsen i tredje&lt;br&gt;stycket uteslutande avse skyddet för närstående och omgivning. I stället&lt;br&gt;för om risk för allvarlig skada på annan bör lagtexten lämpligen, med viss&lt;br&gt;anknytning till nuvarande lag, tala om risk för annans personliga säkerhet&lt;br&gt;eller psykiska eller fysiska hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår således att det i tredje stycket utsägs att ”vid bedöm-&lt;br&gt;ning av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd&lt;br&gt;av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller&lt;br&gt;fysiska eller psykiska hälsa”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till andra stycket förutsätts att den läkare, som har&lt;br&gt;beslutat om ett omhändertagande, också utför undersökningen av patien-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;403&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ten. Detta torde väl som regel te sig naturligt, men lagrådet kan inte se&lt;br&gt;bärande skäl för att ange denna ordning som den enda möjliga. Praktiska&lt;br&gt;faktorer kan i ett enskilt fall motivera att en annan läkare genomför&lt;br&gt;undersökningen. Mot lagtexten har lagrådet ingen erinran, men motiven&lt;br&gt;bör jämkas i propositionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har öppnats en möjlighet för en patient som har tagits in för&lt;br&gt;tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet direkt&lt;br&gt;hos länsrätten ansöka om att tvångsvården skall upphöra. Av bestämmel-&lt;br&gt;serna i 33 § i remissförslaget, där det anges vilka beslut av chefsöverläka-&lt;br&gt;ren som får överklagas och att andra än angivna beslut inte får överklagas,&lt;br&gt;framgår att själva intagningsbeslutet inte kan överklagas. Förslaget skiljer&lt;br&gt;sig i detta hänseende såväl från gällande rätt, 21 § LSPV, som från social-&lt;br&gt;beredningens förslag. Tydligt är, fastän inte utsagt i lagrådsremissen, att&lt;br&gt;patientens rättsskydd härvidlag skall anses tillgodosett genom möjligheten&lt;br&gt;enligt 7 § att begära en rättslig prövning av frågan om tvångsvården skall&lt;br&gt;upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om remissförslaget i denna&lt;br&gt;del står i överensstämmelse med artikel 5 i europakonventionen. Där heter&lt;br&gt;det bl. a., att envar som berövas sin frihet skall äga rätt att inför domstol&lt;br&gt;påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas samt hans&lt;br&gt;frigivning beslutas om åtgärden inte är laglig. Möjligheten att ansöka om&lt;br&gt;upphörande av tvångsvården kan inte anses likvärdig med rätten att få en&lt;br&gt;laglighetsprövning av intagningsbeslutet. Med de föreslagna bestämmel-&lt;br&gt;serna om överklagande av chefsöverläkarens beslut torde länsrätten inte&lt;br&gt;ens ha rätt att i samband med prövningen av en ansökan enligt 7 §&lt;br&gt;upphäva intagningsbeslutet, även om det skulle vara uppenbart olagligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda föreslår lagrådet, att i lagen införs en rätt&lt;br&gt;för den som enligt 6 § intagits för tvångsvård att överklaga intagningsbe-&lt;br&gt;slutet. Ett sådant överklagande bör i och för sig föranleda en prövning&lt;br&gt;även av frågan om tvångsvården skall upphöra, oavsett om intagningsbe-&lt;br&gt;slutet var lagligt eller ej. Det kan vara lämpligt att detta sägs ut i lagtexten&lt;br&gt;men det bör ske i anslutning till bestämmelsen om överklagningsrätten.&lt;br&gt;Där kan också inrymmas de regler om förfarandet vid sådan prövning,&lt;br&gt;som anses behövas. Den föreslagna 7 § bör därför utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan anmärkas, att även intagningsbesluten enligt 12 och 15 §§ bör&lt;br&gt;på i huvudsak samma skäl som anförts här kunna överklagas. Lagrådet&lt;br&gt;återkommer till denna fråga i samband med granskningen av bestämmel-&lt;br&gt;serna i 33 § om överklagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om förslaget att låta 7 § utgå följs, får efterföljande paragrafer numreras&lt;br&gt;om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård efter beslut av rätten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inför den fortsatta granskningen av remissförslaget finner lagrådet det&lt;br&gt;angeläget att till en mera övergripande bedömning ta upp frågan om vilka&lt;br&gt;organ och i vilken sammansättning den rättsliga prövningen av beslut om&lt;br&gt;tvångsvård bör ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna rättsliga prövning sker i dag av utskrivningsnämnderna och den&lt;br&gt;psykiatriska nämnden. I fråga om samtliga nämnder gäller att ordföranden&lt;br&gt;skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst och att bland&lt;br&gt;ledamöterna skall ingå läkare som bör ha specialistkompetens inom grup-&lt;br&gt;pen psykiska sjukdomar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;404&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet anför i den allmänna motiveringen (3.9) att&lt;br&gt;utskrivningsnämnderna fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på&lt;br&gt;ett sätt som förtjänar all respekt samt att det på grundval av erfarenheterna&lt;br&gt;från deras mångåriga verksamhet kan sägas, att nämnderna i praktiken&lt;br&gt;fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och oberoende i&lt;br&gt;beslutsfattandet. Redan risken för att reglerna om förfarandet vid utskriv-&lt;br&gt;ningsnämndemas prövning i ett visst fall inte skulle anses uppfylla europa-&lt;br&gt;konventionens krav utgör dock enligt statsrådet motiv för reformer. En&lt;br&gt;bättre överensstämmelse med förfarandet i domstol skulle förutsätta en&lt;br&gt;väsentlig utbyggnad av förfarandereglerna och organisationen hos nämn-&lt;br&gt;derna, vilket skulle stå i strid med önskemålet att undvika specialdom-&lt;br&gt;stolar, konstaterar statsrådet. Hon finner främst med hänsyn till det anför-&lt;br&gt;da starka skäl tala för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen&lt;br&gt;handläggs vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av olika skäl, bl. a. sambandet med mål om frihetsberövande enligt&lt;br&gt;LVU och LVM samt det smidiga förfarande som FPL med vissa tilläggs-&lt;br&gt;bestämmelser erbjuder i nämnda mål och som skulle lämpa sig även för&lt;br&gt;mål om psykiatrisk tvångsvård, anser statsrådet att prövningen av dessa&lt;br&gt;mål bör anförtros de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna&lt;br&gt;som första instans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet delar uppfattningen att reformer är motiverade redan av risken&lt;br&gt;för att den nuvarande ordningen för rättslig prövning av frågor om frihets-&lt;br&gt;berövande i samband med psykiatrisk vård i ett visst fall inte skulle anses&lt;br&gt;uppfylla europakonventionens krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns goda skäl som talar för att reformerna borde gå ut på att&lt;br&gt;förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna ut-&lt;br&gt;vecklades. Den rättsliga prövningen enligt lagen om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård avser sålunda en överprövning av en chefsöverläkares beslut baserat&lt;br&gt;huvudsakligen på en medicinsk bedömning. Det kan därför synas natur-&lt;br&gt;ligt, att den rättsliga prövningen sker av ett organ som innehåller såväl&lt;br&gt;juridisk som medicinsk sakkunskap. Fördelen med ett särskilt organ för&lt;br&gt;denna prövning är vidare att dess ledamöter får en stor erfarenhet av&lt;br&gt;ärenden om psykiatrisk tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som&lt;br&gt;bör inverka på bedömningen. Genom bestämmelsen att ordföranden skall&lt;br&gt;vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst skapas garantier&lt;br&gt;för att den rättsliga prövningen leds av en person med auktoritet och en&lt;br&gt;omfattande domarerfarenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När statsrådet ändå, främst med hänsyn till våra internationella åtagan-&lt;br&gt;den, finner att den rättsliga prövningen bör överflyttas till domstol, in-&lt;br&gt;stämmer lagrådet i att denna prövning i första instans bör ankomma på&lt;br&gt;länsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I frågan om domstolarnas sammansättning i mål om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård har vissa remissinstanser fört fram förslag om att en erfaren psykiater&lt;br&gt;skall ingå som ledamot i rätten. Statsrådet anser för sin del att frihetsberö-&lt;br&gt;vande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande&lt;br&gt;sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha&lt;br&gt;en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. Erfor-&lt;br&gt;derlig sakkunskap borde liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten&lt;br&gt;genom förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan sak-&lt;br&gt;kunnig. I speciella fall borde yttrande också kunna inhämtas från socialsty-&lt;br&gt;relsen, anför statsrådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening är det till att börja med för länsrättens auktoritet&lt;br&gt;av vikt att som ordförande vid handläggningen av mål om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård fungerar en erfaren domare. Detta bör garanteras genom före-&lt;br&gt;skrifter i arbetsordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;405&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning är det vidare ofrånkomligt att länsrätten förstärks med&lt;br&gt;en erfaren psykiater som ledamot av rätten. Chefsöverläkaren kommer att&lt;br&gt;i rättegången framstå som patientens motpart och den avgörande frågan är&lt;br&gt;om patienten är i oundgängligt behov av psykiatrisk vård på sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningen. Om en psykiater inte ingår i rätten kan det förefalla patienten&lt;br&gt;utsiktslöst att få en ändring i chefsöverläkarens beslut och även reellt kan&lt;br&gt;länsrättens möjligheter att gå emot chefsöverläkarens bedömning vara&lt;br&gt;begränsade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som utomstående&lt;br&gt;sakkunnig kan inte anses som ett likvärdigt alternativ. Av specialmotive-&lt;br&gt;ringen till 35 § framgår att anlitandet av en sakkunnig, vilket ingalunda är&lt;br&gt;tänkt ske regelmässigt, bör få formen av inhämtande av sakkunnigutlåtan-&lt;br&gt;de. Chefsöverläkaren får möjlighet att bemöta utlåtandet vid förhandling-&lt;br&gt;en inför rätten, men rätten har vid överläggningen till dom ingen sakkun-&lt;br&gt;skap till hjälp vid bedömningen av den medicinska argumenteringen. Det&lt;br&gt;ligger också ett särskilt värde i att den medicinskt sakkunnige verkar under&lt;br&gt;domaransvar, inte minst med hänsyn till den auktoritet detta medför i&lt;br&gt;förhållande till chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör understrykas att den omständigheten att en psykiater ingår i&lt;br&gt;domstolen inte utesluter att den i särskilda fall anlitar en utomstående&lt;br&gt;psykiater som sakkunnig. Oavsett om så sker, bör den sakkunnige ledamo-&lt;br&gt;ten av domstolen genom frågor till chefsöverläkaren medverka till att den&lt;br&gt;för målet avgörande medicinska frågan blir tillfredsställande belyst vid&lt;br&gt;förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den psykiatriskt sakkunnige ledamoten av rätten får också särskild&lt;br&gt;betydelse för samhällsskyddet vid avgörandet av mål enligt 10 och 16 §§&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk vård angående tillstånd att under viss del av&lt;br&gt;vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningen resp, upphörande av vår-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skäl kan också anföras för att en psykiater borde ingå som ledamot vid&lt;br&gt;kammarrättens handläggning av mål om psykiatrisk tvångsvård. Den me-&lt;br&gt;dicinska frågan har emellertid då bedömts av minst två av varandra&lt;br&gt;oberoende psykiatrer, och det behov av ytterligare utredning i denna del&lt;br&gt;som kan finnas kan tillgodoses genom inhämtande av yttrande från social-&lt;br&gt;styrelsen. Lagrådet anser sig därför inte böra föreslå bestämmelser om&lt;br&gt;särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av dessa mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock anledning att poängtera, att målen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård blir ett nytt område för domstolarna med speciella krav på&lt;br&gt;prövningen. Utvecklingen på området bör därför följas med särskild upp-&lt;br&gt;märksamhet och med en beredskap att vidta de ändringar som kan befin-&lt;br&gt;nas erforderliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda föreslår lagrådet att lagen kompletteras&lt;br&gt;med en bestämmelse (34 §) av innebörd, att länsrätten vid handläggningen&lt;br&gt;av mål enligt denna lag, när den inte är domför med en lagfaren domare&lt;br&gt;ensam, skall bestå av en lagfaren domare, en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom någon gren av psykiatrin och tre nämndemän.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen bör ge klart uttryck för att länsrätten alltid skall fatta ett&lt;br&gt;beslut i frågan om fortsatt tvångsvård, då en ansökan kommer in enligt 8 §.&lt;br&gt;I enlighet härmed bör förevarande paragraf, som blir 8 §, ges följande&lt;br&gt;lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;406&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-&lt;br&gt;der, räknat från dagen för beslutet om intagning.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1O§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vad lagrådet föreslagit i anslutning till rubriken till detta avsnitt av&lt;br&gt;lagen följs, synes bestämmelsen att länsrätten skall höra lämplig sakkunnig&lt;br&gt;kunna undvaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare synes det tillräckligt att när chefsöverläkaren första gången&lt;br&gt;nämns i ett avsnitt av lagen precisera att därmed avses chefsöverläkaren&lt;br&gt;vid den enhet där patienten vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om längsta tiden för förlängning av vårdtiden bör kom-&lt;br&gt;pletteras med att förlängningen räknas från prövningstillfället. Det inne-&lt;br&gt;bär att, om någon förlängning inte medges, tvångsvården upphör omedel-&lt;br&gt;bart, även om den tidigare medgivna vårdtiden inte har gått till ända.&lt;br&gt;Bestämmelsen kan lämpligen utgöra andra meningen i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen (enligt lagrådets förslag 9 §) kan lämpligen ges följande lydel-&lt;br&gt;se:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för&lt;br&gt;högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan&lt;br&gt;tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §&lt;br&gt;andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket innehåller en regel om att tvångsvård på grund av chefs-&lt;br&gt;överläkarens intagningsbeslut får fortsätta till dess att länsrätten beslutar&lt;br&gt;med anledning av ansökan. Som förutsättning anges att ansökan skall ha&lt;br&gt;kommit in till rätten. Dessutom anges att ansökan upphör att gälla, om&lt;br&gt;chefsöverläkaren innan rätten avgör målet beslutar att vården skall upphö-&lt;br&gt;ra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening är den sistnämnda regeln överflödig. Lagens&lt;br&gt;allmänna uppbyggnad innebär att chefsöverläkaren när som helst kan&lt;br&gt;besluta att vården skall upphöra. Har chefsöverläkaren dessförinnan hos&lt;br&gt;länsrätten anhängiggjort ett ärende om tvångsvården, som ännu inte av-&lt;br&gt;gjorts, måste chefsöverläkaren givetvis underrätta domstolen, så att ären-&lt;br&gt;det kan avskrivas från vidare handläggning. Detta följer av allmänna&lt;br&gt;förvaltningsrättsliga principer och behöver inte särskilt utsägas för detta&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall, då ansökan om fortsatt vård inte bifalls, torde det ligga i sakens&lt;br&gt;natur att den pågående vården skall upphöra omedelbart. I tydlighetens&lt;br&gt;intresse bör detta sägas ut i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller regler om att chefsöverläkaren skall underrätta&lt;br&gt;förtroendenämnden i situationer då ärenden om tvångsvård anhängiggörs&lt;br&gt;hos länsrätten enligt remissförslagets 7,8, 13 eller 15 §. Syftet är främst att&lt;br&gt;förtroendenämnden skall få tillfälle att utse stödperson för patienten enligt&lt;br&gt;32 §, om det inte redan har skett. Från synpunkten att göra lagen överskåd-&lt;br&gt;lig och begriplig är det enligt lagrådets mening angeläget att bestämmelser-&lt;br&gt;na grupperas på ett systematiskt sätt. Lagrådet förordar därför att bestäm-&lt;br&gt;melserna i andra stycket lyfts ut och sammanförs med bestämmelserna om&lt;br&gt;stödperson, som nu finns i förslagets 32 §. Till den närmare utformningen&lt;br&gt;av bestämmelserna om stödperson återkommer lagrådet senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;407&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår således att paragrafen (enligt lagrådets förslag 10 §) ges&lt;br&gt;följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får tvångs-&lt;br&gt;vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan, skall&lt;br&gt;vården upphöra omedelbart.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen anger förutsättningarna för konvertering av frivillig vård till&lt;br&gt;tvångsvård. Den innebär en väsentlig begränsning i förhållande till nuva-&lt;br&gt;rande regler, som infördes så sent som år 1983, genom att konvertering&lt;br&gt;föreslås kunna ske endast om det föreligger risk för att patienten skall&lt;br&gt;allvarligt skada sig själv eller någon annan. Sistnämnda punkt har samma&lt;br&gt;avfattning som tredje stycket i 3 §, vilket lagrådet i det föregående har&lt;br&gt;föreslagit ändrat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med det starka betonandet av det oundgängliga vårdbehovet som kän-&lt;br&gt;netecknar 3 § framstår begränsningen av konverteringsmöjligheterna som&lt;br&gt;sakligt omotiverade, närmast ologiska. Om det föreligger ett oundgängligt&lt;br&gt;behov av vård, vilket är förutsättningen även enligt punkten 1 i 12 §, vill&lt;br&gt;det förefalla uppenbart att detta behov skall tillgodoses. Omsorgen om&lt;br&gt;patienten gör detta nödvändigt. Att avstå från att ingripa och ge vård&lt;br&gt;skulle innebära en icke godtagbar devalvering av ordet oundgänglig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är svårt att se, att den allmänna inriktningen av den föreslagna&lt;br&gt;utformningen skulle göra det naturligt att anlägga en mera restriktiv syn på&lt;br&gt;konvertering än enligt nu gällande lag. Tvärtom synes just den i remissen&lt;br&gt;föreslagna utformningen av förutsättningarna för tvångsvård leda till att&lt;br&gt;några ytterligare krav inte bör ställas upp för att konvertering skall få ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan bör ses i belysning av de uppgifter om grunderna för konverte-&lt;br&gt;ring som lämnas i en tabell i den allmänna motiveringen (3.4). Där&lt;br&gt;framgår att drygt hälften av alla konverteringar beslutas med stöd av&lt;br&gt;hjälplöshetsindikationen — ur stånd att ta vård om sig själv — och en&lt;br&gt;knapp fjärdedel därför att patienterna är farliga för annan eller för eget liv.&lt;br&gt;Omkring 15 % sker på den medicinska indikationen och 2 % på grund av&lt;br&gt;grovt störande levnadssätt; beträffande återstående fall saknas uppgift om&lt;br&gt;åberopad indikation. Talen visar att konvertering, med den i remissen&lt;br&gt;föreslagna begränsningen, skulle omöjliggöras i det stora flertalet fall,&lt;br&gt;sannolikt omkring 80 %. Detta är inte förenligt med en god omsorg om&lt;br&gt;patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med lagrådets ståndpunkt är en särskild bestämmelse om konvertering i&lt;br&gt;och för sig inte behövlig. Vad som måste sägas är att vårdintyg inte&lt;br&gt;erfordras i denna situation. Lagrådet föreslår att detta kommer till direkt&lt;br&gt;uttryck i lagtexten. Hänvisningen i andra stycket kan då begränsas till 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår att paragrafen (enligt lagrådets förslag 11 §) ges följan-&lt;br&gt;de lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiat-&lt;br&gt;risk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas, utan&lt;br&gt;hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta om tvångsvård när förutsätt-&lt;br&gt;ningarna enligt 3 § föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket får ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område förenas med särskilda villkor ”i behandlingssyfte”. Vad som åsyf-&lt;br&gt;tas är enligt motiven främst föreskrifter om skyldighet att underkasta sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;408&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;viss medicinering eller annan behandling, att hålla kontakt med en viss&lt;br&gt;person eller med socialtjänsten, att vistas på ett kommunalt eller enskilt&lt;br&gt;vårdhem eller att besöka en vårdcentral. Även villkor om vistelse vid&lt;br&gt;behandlingshem eller hem for vård eller boende kan aktualiseras för t. ex.&lt;br&gt;patienter som har missbrukat narkotika. Villkor om bostad och arbete kan,&lt;br&gt;sägs det vidare, undantagsvis tänkas bli aktuella. Enligt lagrådets mening&lt;br&gt;kan det också finnas behov av villkor som knappast täcks av orden ”i&lt;br&gt;behandlingssyfte”, t. ex. förbud att vistas på viss plats eller att besöka eller&lt;br&gt;annars ta kontakt med vissa personer. Lagrådet hänvisar till de synpunkter&lt;br&gt;på tredjemansskyddet, som har utvecklats i anslutning till 3 §, och till&lt;br&gt;lagen (1988:688) om besöksforbud. Av nu anförda skäl bör orden ”i&lt;br&gt;behandlingssyfte” utgå. Samma ändring får ske på andra ställen, även i&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till den omformulering av 3 § som lagrådet föreslagit kan&lt;br&gt;sista stycket utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 12 kap. 3 § utlänningslagen får regeringen meddela föreskrifter&lt;br&gt;om hemsändande av utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits&lt;br&gt;om hand enligt vissa vårdlagar, däribland LSPV. Såvitt gäller psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård ligger det i sakens natur, att vården skall pågå till dess patien-&lt;br&gt;ten sänds hem och därefter upphöra. Andra stycket i förevarande paragraf&lt;br&gt;är därför enligt lagrådets mening onödigt. Eventuellt erforderliga bestäm-&lt;br&gt;melser kan utfärdas i en enklare ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagrådets förslag godtas kan lämpligen tredje stycket föras samman&lt;br&gt;med det första. Den avslutande punkten skulle då kunna lyda ”och chefs-&lt;br&gt;överläkaren finner patientens tillstånd tillåta att detta verkställs”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 och 32 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om underrättelser till förtroendenämnden har intagits,&lt;br&gt;förutom i 11 § andra stycket, i 31 §. De anknyter till bestämmelserna om&lt;br&gt;stödperson i 32 § på det sättet att syftet med underrättelserna främst är att&lt;br&gt;initiera förtroendenämnden att förordna resp, entlediga stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som förutskickats vid 11 § förordar lagrådet att bestämmelserna samlas&lt;br&gt;i det avsnitt i lagen som har rubriken ”Stödperson”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en första paragraf i avsnittet bör därvid tas in vad som i remissens&lt;br&gt;förslag utgör de två första styckena i 32 §, dvs. reglerna om när stödperson&lt;br&gt;skall utses och om stödpersonens uppgifter. I ett tredje stycke i paragrafen&lt;br&gt;anges att stödperson utses av förtroendenämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en andra paragraf i avsnittet bör anges chefsöverläkarens skyldighet att&lt;br&gt;initiera förordnande av stödperson. Denna paragraf bör inledas med en&lt;br&gt;allmän regel, som överensstämmer med 32 § sista stycket i remissförslaget.&lt;br&gt;Härefter bör med anknytning till vad som sägs i remissförslagets 11 § sista&lt;br&gt;stycket följa en regel om obligatorisk underrättelse då chefsöverläkaren&lt;br&gt;hos länsrätten har ansökt om medgivande till tvångsvård enligt 8, 13 eller&lt;br&gt;15 § men stödperson inte redan har utsetts. Som ytterligare fall då förtro-&lt;br&gt;endenämnden obligatoriskt skall underrättas bör anges de, då en patient&lt;br&gt;överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård enligt 6 §&lt;br&gt;och chefsöverläkarens beslut om avslag på en begäran att tvångsvården&lt;br&gt;skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett tredje stycke kan, om det anses behövas, anges chefsöverläkarens&lt;br&gt;skyldighet att underrätta förtroendenämnden i fall där den förordnade&lt;br&gt;stödpersonen kan entledigas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;409&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med denna disposition kan avsnittet (enligt lagrådets förslag 30 och&lt;br&gt;31 §§) ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Stödperson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson kan&lt;br&gt;utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges&lt;br&gt;tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-&lt;br&gt;en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget&lt;br&gt;har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1990:000) om förtro-&lt;br&gt;endenämnder inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla till&lt;br&gt;förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid&lt;br&gt;göras när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12&lt;br&gt;eller 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att&lt;br&gt;tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När tvångsvården av en patient, för vilken har utsetts stödperson, har&lt;br&gt;upphört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroende-&lt;br&gt;nämnden om detta.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar överklagande. Som lagrådet har angivit vid 7 § bör&lt;br&gt;patienten ges rätt att överklaga chefsöverläkarens intagningsbeslut enligt&lt;br&gt;6 § och motsvarande bör gälla intagningsbeslutet i konverteringsfall enligt&lt;br&gt;12 eller 15 § i remissförslaget (11 eller 14 § i lagrådets förslag). Av bestäm-&lt;br&gt;melserna om rättens prövning av ett sådant överklagande bör framgå att&lt;br&gt;den bör gälla även frågan om tvångsvården skall upphöra, oavsett om&lt;br&gt;intagningsbeslutet var lagligt eller ej.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nu angivna bestämmelserna bör tas in som en första paragraf i&lt;br&gt;avsnittet om överklagande. 1 paragrafen bör vidare tas in regler om inhäm-&lt;br&gt;tande av chefsöverläkarens yttrande. Paragrafen (enligt lagrådets förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 §) kan ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan&lt;br&gt;dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseenden som&lt;br&gt;anges i 7 § andra stycket.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härefter bör följa en paragraf med de bestämmelser som nu finns i 33 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland de beslut som skall kunna överklagas har i remissen som punkt 3&lt;br&gt;upptagits beslut om avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område. Någon rätt att överklaga beslut om villkor för&lt;br&gt;sådan vistelse har inte föreslagits. Som skäl har i remissen anförts att det&lt;br&gt;här rör sig om frågor om vårdens innehåll och att det inte är lämpligt att&lt;br&gt;sådana frågor skall kunna bli föremål för domstols prövning. Det är&lt;br&gt;emellertid att märka att institutet vistelse utanför vårdinrättningen enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;410&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagförslaget innebär en utvidgning av LSPV:s begrepp vistelse utom sjuk-&lt;br&gt;husområdet och i viss mån är en ersättning for det nuvarande institutet&lt;br&gt;utskrivning på försök. Villkoren för vistelsen kan i fall av denna senare typ&lt;br&gt;tänkas både få betydelse under avsevärd tid och bli kännbara inskränk-&lt;br&gt;ningar i patientens frihet. Lagrådet förordar därför att patienten får möj-&lt;br&gt;lighet att överklaga villkor för vistelse utanför vårdinrättningen, i likhet&lt;br&gt;med vad som nu gäller vid försöksutskrivning enligt 21 och 22 §§ LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besvärsprövningen kan visserligen bli av mindre värde för patienten vid&lt;br&gt;kortvariga, nära förestående permissioner o. dyl. Någon möjlighet att göra&lt;br&gt;skillnad mellan olika situationer vad gäller rätten att överklaga synes&lt;br&gt;emellertid inte föreligga. I stället förordar lagrådet, för att möjliggöra en&lt;br&gt;snabb handläggning i brådskande fall, att en möjlighet till endomarpröv-&lt;br&gt;ning föreskrivs i länsrätten för dessa fall. Till den frågan återkommer&lt;br&gt;lagrådet i samband med granskningen av förslaget till lag om ändring i&lt;br&gt;lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 33 § första stycket kan med detta tillägg ges följande&lt;br&gt;lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område eller meddelande av villkor i samband med sådan&lt;br&gt;vistelse, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Handläggningen i domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Följs lagrådets förslag angående länsrättens sammansättning vid hand-&lt;br&gt;läggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård, bör detta avsnitt inledas&lt;br&gt;med en paragraf av följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”34 § Vid prövning av mål enligt denna lag består länsrätten av en&lt;br&gt;lagfaren domare, en läkare med specialistkompetens inom någon gren av&lt;br&gt;psykiatrin och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av&lt;br&gt;18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget medför att efterföljande paragrafer får numreras om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 29 § skall tvångsvården upphöra om inte en ansökan om länsrät-&lt;br&gt;tens medgivande till sådan vård kommit in till rätten inom vissa i andra&lt;br&gt;paragrafer angivna tidsfrister. Det är angeläget att patienten inte mot sin&lt;br&gt;vilja hålls kvar på sjukvårdsinrättningen sedan tvångsvården upphört.&lt;br&gt;Länsrätten bör därför så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård&lt;br&gt;kommit in till rätten pröva, om den kommit in i rätt tid. Finner länsrätten&lt;br&gt;att så inte är fallet, bör rätten skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om&lt;br&gt;detta. Första stycket i 35 § (enligt lagrådets förslag 36 §) bör kompletteras i&lt;br&gt;nu nämnda hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av vad lagrådet föreslår i anslutning till förslaget i remissen&lt;br&gt;till ändring i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skulle fullsut-&lt;br&gt;ten länsrätt krävas vid prövning av mål om psykiatrisk tvångsvård i&lt;br&gt;betydligt större utsträckning än vad som förutsatts i remissen. För att i&lt;br&gt;någon mån begränsa antalet mål utan att patientens rättsskydd eftersätts&lt;br&gt;förordar lagrådet att 35 § andra stycket (enligt lagrådets förslag 36 § andra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;411&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket) kompletteras med en regel motsvarande 18 § LSPV, att länsrätten&lt;br&gt;inte är skyldig att pröva en ansökan eller ett överklagande förrän en månad&lt;br&gt;förflutit från prövningen av en tidigare framställning med samma yrkande.&lt;br&gt;Ett sådant tillägg kan lämpligen bilda slutmening i andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten har enligt remissen inte någon ovillkorlig rätt till muntlig&lt;br&gt;förhandling. En sådan skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;br&gt;Med denna konstruktion bör andra stycket utgå. Ett åläggande för länsrät-&lt;br&gt;ten att upplysa patienten om att han kan begära muntlig förhandling är&lt;br&gt;olämpligt i sådana fall, där någon förhandling inte kommer till stånd, och&lt;br&gt;är inte erforderligt i övriga fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till den erinran om möjligheten till rättshjälp som framgår&lt;br&gt;av 48 § första stycket 3 är 43 § överflödig och kan slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Farerekvisitet för omhändertagande genom polismyndigheten har i re-&lt;br&gt;missen utformats snävare än för närvarande i 7 § LSPV. Samma uttrycks-&lt;br&gt;sätt används här som i 3 och 12 §§. 1 konsekvens med vad som har anförts i&lt;br&gt;anslutning till dessa paragrafer förordar lagrådet, att man behåller uttryc-&lt;br&gt;ket i LSPV ”är farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv”. Mot&lt;br&gt;tillägget ”eller i övrigt behöver omedelbar hjälp” har lagrådet ingen in-&lt;br&gt;vändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en konsekvens av lagrådets förslag att slopa bestämmelserna i 7 §&lt;br&gt;utgår föreskriften i punkt 1 första stycket och ersätts med en skyldighet för&lt;br&gt;chefsöverläkaren att upplysa patienten om hans rätt att överklaga vissa&lt;br&gt;beslut. Hänvisningen i andra stycket till 21 § förvaltningslagen kan då&lt;br&gt;utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkten handlar om patienter som före den nya lagens ikraftträdande&lt;br&gt;har tagits in enligt 8 § LSPV. För dessa fall föreskrivs att patienten skall&lt;br&gt;anses intagen enligt 6 § nya lagen men att chefsöverläkaren senast den 3&lt;br&gt;januari 1992 skall avgöra om patienten skall vara intagen för tvångsvård&lt;br&gt;enligt 6 § även efter denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till bestämmelsen är att beslutet enligt LSPV i dessa fall&lt;br&gt;endast är ett beslut om intagning för undersökning av vårdbehovet. Om&lt;br&gt;LSPV fortfarande hade varit tillämplig, skulle det ha följts av överläkarens&lt;br&gt;definitiva beslut senast åttonde dagen efter intagningen. Bestämmelsen&lt;br&gt;åsyftar att möjliggöra att den vård som påbörjats enligt LSPV skall kunna&lt;br&gt;fortsätta samtidigt som chefsöverläkaren ges viss respit att bedöma vård-&lt;br&gt;behovet jämfört med den tidsfrist som den nya lagens 6 § anger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den avfattning som bestämmelsen har fått kan emellertid leda till tolk-&lt;br&gt;ningssvårigheter. Lagrådet föreslår följande formulering:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1: 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;412&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3 januari Bilaga 1:5&lt;br&gt;1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas in for&lt;br&gt;tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den gamla&lt;br&gt;lagen i tillämpliga delar.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt bestämmelserna i punkt 4 skall den som vid ikraftträdandet är&lt;br&gt;intagen enligt 9 eller 10 § LSPV eller återintagen enligt 20 § LSPV anses&lt;br&gt;intagen för vård enligt 6 § lagen om psykiatrisk tvångsvård, varvid beslutet&lt;br&gt;om intagning skall anses ha fattats vid ikraftträdandet. Det betyder att&lt;br&gt;frågan om fortsatt tvångsvård måste väckas hos länsrätten inom fyra&lt;br&gt;veckor från ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särbestämmelse ges för intagna som varit föremål för beslut om&lt;br&gt;fortsatt vård enligt 20 a § andra stycket LSPV. Ett sådant beslut likställs&lt;br&gt;med ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex&lt;br&gt;månader enligt 10 § nya lagen. Av motiveringen till övergångsbestämmel-&lt;br&gt;sen framgår att sexmånadersfristen i detta fall räknas från beslutets dag.&lt;br&gt;Skulle beslutet vid lagens ikraftträdande vara äldre än sex månader, kan&lt;br&gt;beslutet således inte åberopas för fortsatt tvångsvård. 1 ett sådant fall torde&lt;br&gt;dock, på grund av innehållet i 20 a § LSPV, en anmälan från överläkaren&lt;br&gt;om behovet av fortsatt vård finnas hos utskrivningsnämnden. Punkt 8 i&lt;br&gt;övergångsbestämmelserna torde för dessa fall medföra att länsrätten skall&lt;br&gt;pröva frågan om fortsatt tvångsvård. Denna prövning skall enligt 35 § nya&lt;br&gt;lagen ske inom åtta dagar från lagens ikraftträdande, såvida inte länsrätten&lt;br&gt;av utredningsskäl eller på grund av någon annan särskild omständighet&lt;br&gt;förlänger tiden för prövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna punkt innehåller särskilda övergångsbestämmelser, som gäller&lt;br&gt;försöksutskrivna patienter och patienter med tillstånd att vistas utom sjuk-&lt;br&gt;husområdet. De innebär att sådana patienter skall anses ha tillstånd enligt&lt;br&gt;26 § nya lagen att vistas utanför sjukvårdsinrättningen under återstoden av&lt;br&gt;vårdtiden resp, del av vårdtiden. En särskild bestämmelse har dock tagits&lt;br&gt;in om att detta inte i något fall får medföra att den enligt LSPV längsta&lt;br&gt;medgivna tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område överskrids.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening är den sistnämnda bestämmelsen ägnad att&lt;br&gt;skapa förvirring vid lagtillämpningen. Såvitt kan utläsas av lagförslaget&lt;br&gt;och dess motivering synes nämligen syftet med punkt 7 vara att de patien-&lt;br&gt;ter — som vid ikraftträdandet är försöksutskrivna eller har tillstånd att&lt;br&gt;vistas utom sjukhusområdet, även i fortsättningen skall följa de föreskrif-&lt;br&gt;ter som dessförinnan har meddelats. Någon prövning enligt bestämmelser-&lt;br&gt;na i den nya lagen skall således tydligen inte ske annat än om något&lt;br&gt;inträffar, som i det enskilda fallet nödvändiggör ingripande med återintag-&lt;br&gt;ning, ändring av föreskrifter e. dyl. Exempelvis synes beträffande en för-&lt;br&gt;söksutskriven patient, som följer sina föreskrifter, vid utgången av den&lt;br&gt;enligt 19 § LSPV bestämda tiden för försöksutskrivning enbart återstå att&lt;br&gt;enligt 28 § nya lagen besluta att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om denna tolkning är riktig, föreligger inte någon konkurrens mellan&lt;br&gt;den nya och den gamla lagen beträffande giltighetstid för försöksutskriv-&lt;br&gt;ning eller föreskrifter, utan i dessa frågor gäller vad som har bestämts&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;413&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt LSPV. Med hänsyn härtill bör den förut påtalade meningen i punkt&lt;br&gt;7 strykas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande övergångsfallen kan i övrigt följande anmärkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skulle beträffande en patient, som är försöksutskriven eller har tillstånd&lt;br&gt;att vistas utom sjukhusområdet enligt LSPV, efter den nya lagens ikraftträ-&lt;br&gt;dande inträffa något som gör det nödvändigt med återintagning, ändring&lt;br&gt;av föreskrifter e. dyl., följer av punkt 7 att patienten anses ha ett tillstånd&lt;br&gt;enligt 26 § nya lagen att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren kan alltså i sådant fall enligt 27 § återkalla tillståndet och&lt;br&gt;kan även, om anledning föreligger, meddela nytt tillstånd med ändrade&lt;br&gt;villkor enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om en försöksutskriven patient kan det fallet tänkas, att patien-&lt;br&gt;ten, när den enligt 19 § LSPV bestämda tiden för försöksutskrivningen&lt;br&gt;närmar sig sitt slut, bedöms fortfarande vara i behov av tvångsvård, utan&lt;br&gt;att återkallelse enligt 27 § nya lagen ansetts befogad. I sådant fall torde&lt;br&gt;chefsöverläkaren ha att ansöka hos länsrätten, i regel enligt 10 §, om&lt;br&gt;medgivande till fortsatt tvångsvård. Av 29 § följer att tvångsvården i&lt;br&gt;sådant fall upphör om ansökan inte har kommit in till länsrätten när tiden&lt;br&gt;för försöksutskrivningen har gått ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket får rättspsykiatrisk vård ges vid en enhet för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning så länge undersökningen pågår. Detta får enligt&lt;br&gt;specialmotiveringen anses vara fallet längst till dess utlåtandet över under-&lt;br&gt;sökningen har upprättats. Det har under föredragningen upplysts att det är&lt;br&gt;vanligt förekommande att en vårdplats inte kan beredas omedelbart efter&lt;br&gt;avslutandet av en rättspsykiatrisk undersökning. Med lagförslagets ut-&lt;br&gt;formning kan det således inträffa att personer får stanna kvar vid en&lt;br&gt;undersökningsenhet under viss tid utan att det finns någon rättslig grund&lt;br&gt;för att bereda erforderlig vård med tvång. Denna konsekvens är enligt&lt;br&gt;lagrådets mening inte godtagbar. Vårdmöjlighet måste föreligga under hela&lt;br&gt;vistelsen vid enheten. Andra stycket bör ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;ges åt den som är intagen för undersökning.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det remitterade förslaget innebär att den som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård efter beslut enligt 31 kap 3 § brottsbalken om särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område, om det inte är uppenbart att det till följd&lt;br&gt;av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är&lt;br&gt;av allvarligt slag. Tillståndsfrågan prövas av länsrätten efter ansökan av&lt;br&gt;chefsöverläkaren eller patienten, med möjlighet att i det särskilda fallet&lt;br&gt;delegera beslutanderätten till chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med den uppfattning som lagrådet uttalat i fråga om tredjemans-&lt;br&gt;skyddet i anslutning till 3 § lagen om psykiatrisk tvångsvård anser lagrådet&lt;br&gt;att skyddsbehovet för närstående och omgivning riskerar att skjutas alltför&lt;br&gt;mycket i bakgrunden när det som i förslaget anges att vistelse utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område kan komma i fråga så snart återfallsrisken&lt;br&gt;inte är uppenbar. Lagrådet förordar att paragrafen utformas så, att den ger&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;414&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;länsrätten en friare prövningsrätt, där rätten efter en genomgång av om-&lt;br&gt;ständigheterna i det enskilda fallet bedömer i vad mån och i vilken utform-&lt;br&gt;ning vistelse utanför vårdinrättningens område är försvarlig. Bland de&lt;br&gt;omständigheter som därvid skall beaktas bör särskilt nämnas återfalls-&lt;br&gt;risken, men samtidigt framhållas den inverkan som den genomgångna&lt;br&gt;vården och behandlingen kan bedömas ha haft på denna risk. Som redan&lt;br&gt;antytts bör i bedömningen särskilt vägas in även vilken form vistelsen är&lt;br&gt;avsedd att ta. Riskerna med en vistelse utanför vårdinrättningen begränsas&lt;br&gt;ju, vid i övrigt oförändrade förutsättningar, väsentligt om exempelvis&lt;br&gt;någon form av övervakning anordnas. Liknande verkan kan i därför&lt;br&gt;lämpade fall tänkas uppnås genom en omsorgsfull utformning av föreskrif-&lt;br&gt;ter för patienten under vistelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår således att paragrafens första stycke delas upp i två&lt;br&gt;stycken av följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut enligt&lt;br&gt;31 kap. 3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas frågan&lt;br&gt;om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningens område av länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall&lt;br&gt;i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten&lt;br&gt;genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns&lt;br&gt;skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-&lt;br&gt;triska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område får förenas med särskilda villkor.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 anslutning till vad som anförs i specialmotiveringen till denna paragraf&lt;br&gt;vill lagrådet framhålla, att chefsöverläkaren skall besluta att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården skall upphöra så snart någon av de i paragrafen angivna&lt;br&gt;förutsättningarna för sådan vård inte längre är för handen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen anger de tidsfrister som skall gälla vid rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 31 kap. 3 § brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidsberäkningen skall enligt första stycket ha som utgångspunkt den dag&lt;br&gt;då vården påbörjades. Med hänsyn till att det i den situation som paragra-&lt;br&gt;fen avser kan göras gällande att vårdens början avhänger av successiva&lt;br&gt;beslut, fattade av skilda instanser, kan enligt lagrådets mening den före-&lt;br&gt;slagna ordningen leda till tolkningssvårigheter i enskilda fall. Lagrådet&lt;br&gt;föreslår därför att bestämmelsen utformas så, att utgångspunkten i princip&lt;br&gt;blir den dag då vården tidigast kunnat påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sista meningen av det föreslagna första stycket finns en föreskrift om&lt;br&gt;hörande av sakkunnig. I likhet med vad som sagts om motsvarande före-&lt;br&gt;skrift i 10 § lagen om psykiatrisk tvångsvård synes denna bestämmelse&lt;br&gt;kunna undvaras om lagrådets förslag i fråga om länsrättens sammansätt-&lt;br&gt;ning följs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i paragrafen handlar om förlängning av vårdtiden. 1 likhet&lt;br&gt;med vad lagrådet föreslagit beträffande en motsvarande bestämmelse i&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård bör det sägas ut i lagtexten, att förläng-&lt;br&gt;ningen räknas från prövningstillfället och att, om ansökan om förlängning&lt;br&gt;avslås, vården omedelbart skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;415&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår således att paragrafen ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå under&lt;br&gt;högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit&lt;br&gt;verkställbart. Har patienten inställt sig på sjukvårdsinrättningen en senare&lt;br&gt;dag, räknas tiden från den dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-&lt;br&gt;der åt gången, räknat från prövningstillfället. Avslår rätten ansökan, skall&lt;br&gt;vården upphöra omedelbart. Ansökan om förlängning skall ha kommit in&lt;br&gt;till länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;löpt ut.”&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i anslutning till 11 § lagen om psykiatrisk tvångsvård påtalat&lt;br&gt;att en mening av samma lydelse som den andra meningen i första stycket&lt;br&gt;av förevarande paragraf är överflödig. Meningen kan utgå även här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 30 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Av skäl som&lt;br&gt;anförts i anslutning till den paragrafen bör andra stycket om hemsändande&lt;br&gt;utgå. Ett särskilt tredje stycke har lagts till om överförande av verkställig-&lt;br&gt;het till en annan stat enligt 1972 års lag om internationellt samarbete&lt;br&gt;rörande verkställighet av brottmålsdom. Med hänvisning till vad som&lt;br&gt;anförts i det föregående i anslutning till den förutnämnda paragrafen vill&lt;br&gt;lagrådet framhålla, att det ligger i sakens natur att vården i Sverige skall&lt;br&gt;pågå till dess patienten faktiskt förs över till den andra staten och att&lt;br&gt;eventuellt erforderliga bestämmelser kan utfärdas i en enklare ordning än&lt;br&gt;genom denna lag. Det särskilda tredje stycket kan alltså utgå. Som en&lt;br&gt;konsekvens av detta kan 17 § i sin helhet ersättas med en hänvisning till&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård (enligt lagrådets förslag 29 §) och således&lt;br&gt;ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”1 fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med avvis-&lt;br&gt;ning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som ett led i förstärkningen av skyddet för närstående och omgivning&lt;br&gt;förordar lagrådet att åklagares överklagningsrätt även skall avse beslut&lt;br&gt;enligt 10 § om patients vistelse utanför vårdinrättningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämningen av vilken åklagare överklagningsrätten skall tillkomma&lt;br&gt;bör i lagen utformas så att den medger större flexibilitet än vad som&lt;br&gt;föreslagits i remissen. Den närmare bestämningen kan därefter ske i annan&lt;br&gt;ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Ett beslut enligt 10 § att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningens område eller 16 § att vården skall upphöra får överklagas av&lt;br&gt;allmän åklagare, om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslu-&lt;br&gt;tet kan komma att överklagas. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verk-&lt;br&gt;ställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har under-&lt;br&gt;rättats om att åklagaren inte kommer att överklaga.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;416&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets uppfattning bör lagen om psykiatrisk tvångsvård i&lt;br&gt;tillämpliga delar gälla beträffande rättspsykiatrisk vård i alla avseenden,&lt;br&gt;där lagen om rättspsykiatrisk vård inte innehåller uttryckliga undantags-&lt;br&gt;bestämmelser. Det är därför onödigt att i 21 § lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård göra en inskränkning till mål enligt vissa uppräknade paragrafer.&lt;br&gt;Beträffande kammarrättens sammansättning hänvisar lagrådet till vad&lt;br&gt;som anförts i anslutning till lagen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår följaktligen att 21 § ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 39 §§ lagen (1990:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid handläggning av mål om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård skall enligt vad lagrådet förordat i anslutning till förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård i länsrätten ingå en erfaren psykiater. Lagrådet har&lt;br&gt;i anslutning till 10 § i den lagen anfört att bestämmelsen att länsrätten skall&lt;br&gt;höra lämplig sakkunnig då kan undvaras. Detsamma gäller motsvarande&lt;br&gt;bestämmelse i förevarande paragraf. Enligt 24 § förvaltningsprocesslagen&lt;br&gt;får rätten inhämta yttrande över fråga som kräver särskild sakkunskap&lt;br&gt;från myndighet. Slutmeningen i förevarande paragraf ger inte något därut-&lt;br&gt;över. Meningen bör därför utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt fjärde meningen skall åklagaren i regel beredas tillfälle att yttra sig&lt;br&gt;innan länsrätten fattar beslut som avser tillstånd för patienten att vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område eller upphörande av vården. Lag-&lt;br&gt;rådet vill framhålla vikten av att åklagaren i detta sammanhang beaktar de&lt;br&gt;risker som patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område kan&lt;br&gt;innebära for sådan målsägande som avses i 29 §. Målsäganden bör genom&lt;br&gt;åklagaren få sina synpunkter framförda till länsrätten i samband med&lt;br&gt;åklagarens yttrande och till högre instans om åklagaren överklagar länsrät-&lt;br&gt;tens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen kan lämpligen delas i två stycken med följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”1 ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av patien-&lt;br&gt;ten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefs-&lt;br&gt;överläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13, 16 eller 17 §, skall&lt;br&gt;han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en&lt;br&gt;redogörelse for de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller&lt;br&gt;16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område, om överlåtelse på chefsöverläkaren av befogen-&lt;br&gt;het att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sista stycket bör ersättas med en hänvisning i 24 § till motsvarande&lt;br&gt;bestämmelse i lagen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma sätt som föreslagits i fråga om 43 § lagen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård bör paragrafen slopas med hänsyn till att möjligheten till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;417&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättshjälp även framgår av 30 § första stycket 4 (enligt lagrådets förslag&lt;br&gt;29 § första stycket 5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget bör göras vissa ändringar som följd av de föreslagna ändring-&lt;br&gt;arna i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Första stycket bör således, såvitt&lt;br&gt;gäller mål enligt nyssnämnda lag, avse mål eller ärende ”hos allmän&lt;br&gt;förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt tvångsvård enligt 7,&lt;br&gt;9, 12 eller 14 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård och vid över-&lt;br&gt;klagande enligt 32 eller 33 § samma lag av beslut om intagning för tvångs-&lt;br&gt;vård eller om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en konsekvens av lagrådets förslag om särskild sammansättning av&lt;br&gt;länsrätten vid behandling av mål om psykiatrisk tvångsvård behövs en&lt;br&gt;komplettering av fjärde stycket så att lagrummet får förslagsvis följande&lt;br&gt;lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering samt mål&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård finns, förutom i 18 §,&lt;br&gt;bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1 152), lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt remissförslagets tredje stycke jämfört med andra stycket skall, om&lt;br&gt;det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten&lt;br&gt;rätt, länsrätten vara domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande&lt;br&gt;av mål enligt bl. a. 33 § lagen om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets förslag om särskild sammansättning av länsrätten vid behand-&lt;br&gt;ling av mål om psykiatrisk tvångsvård bör leda till att målen vid avgörande&lt;br&gt;i sak prövas av fullsutten rätt. I två typer av mål bör dock länsrätten vara&lt;br&gt;domför med en lagfaren domare ensam, om det inte är påkallat av särskild&lt;br&gt;anledning att målet prövas av fullsutten rätt. Det gäller överklagade beslut&lt;br&gt;om förstöring och försäljning av egendom och avslag på en begäran om&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område. Avser överklagandet&lt;br&gt;villkor för en vistelse utanför vårdinrättningen, som inte är kortvarig, kan&lt;br&gt;det inte sällan vara påkallat med prövning av fullsutten rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet förordar att det i remissen föreslagna tillägget till 18 § tredje&lt;br&gt;stycket 3, med beaktande av vad lagrådet föreslagit i anslutning till 33 §&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård, ändras till att lyda: ”mål enligt 33 §&lt;br&gt;första stycket 2 och 3 lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård samt&lt;br&gt;mål enligt 18 § första stycket 3 och 5 lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)&lt;br&gt;om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken&lt;br&gt;bör hänvisningen i 6 § till 37 § äldre omsorgslagen kvarstå samt punkt 2 i&lt;br&gt;övergångsbestämmelserna slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;418&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 kap. 3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar i nuvarande lydelse överlämnande till sluten psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård och till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;br&gt;Den senare möjligheten till överlämnande har uteslutits i lagrådsremissens&lt;br&gt;förslag till ny lydelse av paragrafens första stycke, trots att vårdformen&lt;br&gt;som sådan tills vidare kommer att bestå enligt socialministerns förslag i&lt;br&gt;remissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av justitieministerns överväganden i remissens allmänna motivering&lt;br&gt;(avsnitt 2.7) och i specialmotiveringen till paragrafen framgår skälen för&lt;br&gt;hennes ställningstagande. Det anförs att möjligheten att överlämna lag-&lt;br&gt;överträdare till vård i specialsjukhus har utnyttjats helt undantagsvis un-&lt;br&gt;der senare år. I de sällsynta fall då en psykiskt utvecklingsstörd gör sig&lt;br&gt;skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott lider denne i allmänhet också av en&lt;br&gt;psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling. Om den psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörde i ett sådant fall kan sägas ha en allvarlig psykisk störning&lt;br&gt;och kriterierna i andra stycket angående orsakssamband mellan brott och&lt;br&gt;störning är uppfyllda, kan alltså domstolen överlämna denne till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Justitieministern anser&lt;br&gt;därför att det inte med hänsyn till skyddsaspekterna eller av andra krimi-&lt;br&gt;nalpolitiska skäl är påkallat med en särskild form av påföljd för psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda som ger möjlighet till tvångsomhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagrådets mening kan ett förlitande enbart på möjligheten att&lt;br&gt;överlämna psykiskt utvecklingsstörda till rättspsykiatrisk vård leda till&lt;br&gt;svårigheter i rättstillämpningen. Eftersom det för överlämnande måste&lt;br&gt;påvisas att lagöverträdaren utöver en manifesterad psykisk utvecklings-&lt;br&gt;störning lider av en annan psykisk störning som kräver vård, skulle dom-&lt;br&gt;stolen, till följd av diagnostiska problem, i ett enskilt fall kunna hamna i&lt;br&gt;den situationen att den psykiska utvecklingsstörningen, trots att den var&lt;br&gt;allvarlig och framstod som kausal till gärningen, inte skulle kunna föranle-&lt;br&gt;da överlämnande till särskild vård. Lagrådet vill i sammanhanget erinra&lt;br&gt;om att det i en näraliggande situation, nämligen då det är fråga om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse, enligt den i remissen föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 §&lt;br&gt;rättegångsbalken anges som skäl för att underlåta åtal även att vård i&lt;br&gt;specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § äldre omsorgslagen&lt;br&gt;kommer till stånd. Det synes sakligt omotiverat att en åtgärd som kan&lt;br&gt;åberopas som skäl för åtalsunderlåtelse inte står till buds vid domstolens&lt;br&gt;påföljdsval.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet förordar därför att möjligheten för domstol att överlämna till&lt;br&gt;vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna vårdform kvarstår. När&lt;br&gt;vårdformen i framtiden enligt intentionerna avvecklas, får givetvis i det&lt;br&gt;sammanhanget övervägas vilka nya vårdformer som måste sättas in för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare och hur det skall förfaras med&lt;br&gt;dem som vid avvecklingen vårdas i specialsjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om överlämnande till vård i specialsjukhus kan förslags-&lt;br&gt;vis tas in i ett tredje stycke i paragrafen och ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om någon som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms&lt;br&gt;kunna stanna vid böter, kan beredas vård med stöd av 35 § lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, får&lt;br&gt;rätten överlämna honom till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härutöver bör lydelsen av det i remissen föreslagna sista stycket jämkas&lt;br&gt;för att innefatta även överlämnande enligt nya tredje stycket och bör&lt;br&gt;således ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;419&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Om det är påkallat med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet&lt;br&gt;eller av andra särskilda skäl, får rätten i samband med överlämnandet till&lt;br&gt;vård som avses i denna paragraf döma till annan påföljd, dock inte&lt;br&gt;fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken&lt;br&gt;bör överlämnande till vård i specialsjukhus alltjämt noteras i registret.&lt;br&gt;Första stycket punkt 2 bör därför ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus&lt;br&gt;för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är föreskrivet fängelse,&lt;br&gt;till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; eller”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sista meningen i första stycket — om nöjdförklaring inför närmaste&lt;br&gt;polismyndighet — bör enligt lagrådets mening slopas. Lagrådet har tagit&lt;br&gt;del av de motiv för bestämmelsen som anfördes 1974 och funnit, att de&lt;br&gt;inte längre är giltiga efter den nu aktuella reformen och omorganisationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken&lt;br&gt;bör nuvarande lydelse av 2 § bibehållas såvitt gäller ersättningsrätt som&lt;br&gt;grundas på att någon efter domstols förordnande vårdats i specialsjukhus&lt;br&gt;för psykiskt utvecklingsstörda. Detta medför även behov av en justering av&lt;br&gt;övergångsbestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om rättspsykiatrisk undersökning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med behandlingen av denna lag har lagrådet tagit del av&lt;br&gt;skrivelser som kommit in till lagrådet från statens rättspsykiatriska klini-&lt;br&gt;ker i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala samt från SACO-S-för-&lt;br&gt;eningen vid sistnämnda klinik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen avsnitt 3.6 anför justitieministern att det i&lt;br&gt;lag bör ges stöd för en ordning som innebär att rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningar kan utföras såväl inom en statlig organisation som i en organisation&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. En bestämmelse med detta innehåll har inte&lt;br&gt;upptagits i förevarande lagförslag men kan lämpligen bilda första mening-&lt;br&gt;en i 5 §. Bestämmelsen ger landstingen kompetens att utföra rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska undersökningar även i den mån dessa inte skulle kunna hänföras till&lt;br&gt;hälso- och sjukvården utan enbart till rättsvården, som är en statlig angelä-&lt;br&gt;genhet. För att förenkla avfattningen av efterföljande paragrafer bör i en&lt;br&gt;andra mening anges, att med undersökningsenhet i fortsättningen avses&lt;br&gt;även vårdinrättning där rättspsykiatriska undersökningar utförs. Paragra-&lt;br&gt;fen avslutas sedan lämpligen med den i remissen föreslagna bestämmelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;420&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att fördelningen av undersökningar mellan olika undersökningsenheter&lt;br&gt;sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar. Innebörden härav är att&lt;br&gt;fördelningen görs mellan de undersökningsenheter som vid varje tillfälle&lt;br&gt;står till förfogande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagrådets förslag följs skulle 5 § således få följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med&lt;br&gt;undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning där rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av undersökningar mel-&lt;br&gt;lan olika undersökningsenheter sker enligt föreskrifter som regeringen&lt;br&gt;beslutar.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen föreslås bl. a. att undersökningstiden för häktade skall&lt;br&gt;minskas kraftigt. Lagrådet instämmer givetvis i att en sådan förkortning är&lt;br&gt;önskvärd. Mot bakgrunden av de problem som har förekommit under lång&lt;br&gt;tid är det emellertid nödvändigt att understryka, att förslaget av hänsyn till&lt;br&gt;rättssäkerheten förutsätter att tillräckliga resurser kommer att stå till buds.&lt;br&gt;En sänkning av utlåtandenas kvalitet kan inte accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga lagförslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;421&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådets förslag till&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Lag om psykiatrisk tvångsvård&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-&lt;br&gt;atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-&lt;br&gt;enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.&lt;br&gt;Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1990:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-&lt;br&gt;ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och&lt;br&gt;ta emot det stöd som han behöver.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Förutsättningar för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Tvångsvård får ges endast om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga&lt;br&gt;förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som&lt;br&gt;inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt&lt;br&gt;psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat&lt;br&gt;ställningstagande i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första&lt;br&gt;stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till&lt;br&gt;särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömning av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patien-&lt;br&gt;ten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga&lt;br&gt;säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Intagning för tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får&lt;br&gt;inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det&lt;br&gt;framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild&lt;br&gt;läkarundersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig&lt;br&gt;anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om&lt;br&gt;undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten&lt;br&gt;tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får&lt;br&gt;fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har&lt;br&gt;befogenhet till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning för frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;422&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Vårdintyget får utfördas endast i omedelbar anslutning till undersök-&lt;br&gt;ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-&lt;br&gt;ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och&lt;br&gt;12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-&lt;br&gt;skilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast&lt;br&gt;kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-&lt;br&gt;vård skall prövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter&lt;br&gt;undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till&lt;br&gt;vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-&lt;br&gt;ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett&lt;br&gt;beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra&lt;br&gt;dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för&lt;br&gt;psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat&lt;br&gt;vårdintyget.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvård efter beslut av rätten&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;7 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att&lt;br&gt;denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen for beslutet om&lt;br&gt;intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-&lt;br&gt;ten om medgivande till sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för&lt;br&gt;tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan&lt;br&gt;form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och&lt;br&gt;den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på&lt;br&gt;vårdenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-&lt;br&gt;vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-&lt;br&gt;der, räknat från dagen för beslutet om intagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för&lt;br&gt;högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan&lt;br&gt;tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §&lt;br&gt;andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får&lt;br&gt;tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,&lt;br&gt;skall vården upphöra omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergång från frivillig vård till tvångsvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig&lt;br&gt;psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,&lt;br&gt;utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta om tvångsvård när&lt;br&gt;förutsättningarna enligt 3 § föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;423&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverläka- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ren skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka Bilaga 1: 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-&lt;br&gt;terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 § fort-&lt;br&gt;sätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för&lt;br&gt;chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas&lt;br&gt;samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt denna lag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet&lt;br&gt;där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta&lt;br&gt;om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 § föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. I stället&lt;br&gt;tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna&lt;br&gt;paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten&lt;br&gt;har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i&lt;br&gt;samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med&lt;br&gt;dennes närstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd&lt;br&gt;från socialtjänsten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med&lt;br&gt;patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-&lt;br&gt;de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingsåtgärdema skall anpassas till vad som krävs för att uppnå&lt;br&gt;syftet med tvångsvården enligt 2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den&lt;br&gt;del av inrättningen där han skall vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta&lt;br&gt;om inskränkningar beträffande besök hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar&lt;br&gt;sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte&lt;br&gt;eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den&lt;br&gt;tid patienten hålls fastspänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas&lt;br&gt;fastspänd längre än som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan&lt;br&gt;dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;424&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande&lt;br&gt;beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om&lt;br&gt;avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett&lt;br&gt;nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första&lt;br&gt;stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild&lt;br&gt;mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas&lt;br&gt;om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under&lt;br&gt;fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § En patient får inte inneha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i&lt;br&gt;människokroppen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av&lt;br&gt;eller annan befattning med narkotika, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller&lt;br&gt;vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-&lt;br&gt;tas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får&lt;br&gt;undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses&lt;br&gt;i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-&lt;br&gt;let i brev eller annan skriftlig handling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-&lt;br&gt;has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-&lt;br&gt;besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att&lt;br&gt;han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det&lt;br&gt;under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-&lt;br&gt;dom skall påträffas hos patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående&lt;br&gt;än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-&lt;br&gt;terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel&lt;br&gt;omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där&lt;br&gt;patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till&lt;br&gt;egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen&lt;br&gt;enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma&lt;br&gt;gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för&lt;br&gt;insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är&lt;br&gt;särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med&lt;br&gt;narkotika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av&lt;br&gt;vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;425&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är&lt;br&gt;angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med&lt;br&gt;särskilda villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tvångsvårdens upphörande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-&lt;br&gt;vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-&lt;br&gt;gas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till&lt;br&gt;tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7, 9 eller&lt;br&gt;12 §. Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som&lt;br&gt;föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård&lt;br&gt;finns i 4 § andra stycket lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats&lt;br&gt;om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. utvisning enligt samma lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island och Norge, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-&lt;br&gt;ling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall&lt;br&gt;verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner patientens tillstånd tillåta&lt;br&gt;att detta verkställs.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Stödperson&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson&lt;br&gt;kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges&lt;br&gt;tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-&lt;br&gt;en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget&lt;br&gt;har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1990:000) om förtro-&lt;br&gt;endenämnder inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla&lt;br&gt;till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid&lt;br&gt;göras när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12&lt;br&gt;eller 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;426&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att&lt;br&gt;tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När tvångsvården av en patient, för vilken har utsetts stödperson, har&lt;br&gt;upphört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroende-&lt;br&gt;nämnden om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande&lt;br&gt;skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan&lt;br&gt;dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseenden som&lt;br&gt;anges i 7 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-&lt;br&gt;läkaren enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-&lt;br&gt;rättningens område eller meddelande av villkor i samband med sådan&lt;br&gt;vistelse, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;br&gt;Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har&lt;br&gt;kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten&lt;br&gt;avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat&lt;br&gt;patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen&lt;br&gt;skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden&lt;br&gt;för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-&lt;br&gt;delbart vidarebefordra den till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;34 § Vid prövning av mål enligt denna lag består länsrätten av en lagfa-&lt;br&gt;ren domare, en läkare med specialistkompetens inom någon gren av psy-&lt;br&gt;kiatrin och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av 18 §&lt;br&gt;lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-&lt;br&gt;rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö-&lt;br&gt;kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om&lt;br&gt;ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten&lt;br&gt;skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från&lt;br&gt;den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-&lt;br&gt;ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning&lt;br&gt;eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Länsrät-&lt;br&gt;ten är dock inte skyldig att pröva en ansökan eller ett överklagande förrän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;427&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en månad förflutit från prövningen av en tidigare framställning med&lt;br&gt;samma yrkande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-&lt;br&gt;da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-&lt;br&gt;lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-&lt;br&gt;tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt&lt;br&gt;underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om&lt;br&gt;det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en&lt;br&gt;förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten&lt;br&gt;antingen omedelbart eller till en senare dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall&lt;br&gt;nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en&lt;br&gt;fråga som nämns i 33 § första stycket 2 eller 3.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;40 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att&lt;br&gt;fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 6 § om intagning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården&lt;br&gt;fortsätter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;br&gt;får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utför undersökning&lt;br&gt;för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 40 § på specialistkom-&lt;br&gt;petens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt&lt;br&gt;7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan&lt;br&gt;fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen&lt;br&gt;skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten med utlå-&lt;br&gt;tanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att&lt;br&gt;chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-&lt;br&gt;samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs&lt;br&gt;uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;428&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och ärenden enligt denna lag. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1: 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för&lt;br&gt;utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte&lt;br&gt;annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte&lt;br&gt;ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv&lt;br&gt;eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt&lt;br&gt;omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge&lt;br&gt;honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet&lt;br&gt;som kan ge stöd och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av&lt;br&gt;chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan&lt;br&gt;vårdintyg har utfardats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-&lt;br&gt;rättningen utan tillstånd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om&lt;br&gt;denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att få hjälp av en stödperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig&lt;br&gt;för patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter&lt;br&gt;regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna&lt;br&gt;socialstyrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla&lt;br&gt;lagen) upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till&lt;br&gt;och med den 10 januari 1992 godtas som underlag för ett beslut om&lt;br&gt;intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3&lt;br&gt;januari 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;429&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;in för tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den&lt;br&gt;gamla lagen i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses&lt;br&gt;intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den&lt;br&gt;nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.&lt;br&gt;Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som&lt;br&gt;ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader&lt;br&gt;enligt 9 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,&lt;br&gt;skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning&lt;br&gt;med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra&lt;br&gt;stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-&lt;br&gt;skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut&lt;br&gt;enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller&lt;br&gt;psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett&lt;br&gt;beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han&lt;br&gt;tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-&lt;br&gt;den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya&lt;br&gt;lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt&lt;br&gt;10 § lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-&lt;br&gt;ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra&lt;br&gt;särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en&lt;br&gt;patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden&lt;br&gt;inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,&lt;br&gt;skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i&lt;br&gt;stället pröva om det enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att&lt;br&gt;vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-&lt;br&gt;dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med&lt;br&gt;utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller&lt;br&gt;ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den&lt;br&gt;gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet&lt;br&gt;får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig&lt;br&gt;till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;430&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;råde. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning&lt;br&gt;därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av&lt;br&gt;kammarrätten i Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;431&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådets förslag till&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inledande bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-&lt;br&gt;de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet&lt;br&gt;för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en&lt;br&gt;kommun som inte ingår i en landstingskommun.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. han lider av en allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-&lt;br&gt;landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd&lt;br&gt;uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård anhålls, häktas eller tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning, skall beslutet om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och&lt;br&gt;undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § första stycket tredje meningen lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket&lt;br&gt;skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den&lt;br&gt;misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-&lt;br&gt;tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;432&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt och som forts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen for frivillig psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Vården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en&lt;br&gt;landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;ges åt den som är intagen for undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan&lt;br&gt;dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft. Är&lt;br&gt;den dömde häktad, får vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i&lt;br&gt;16 —24 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-&lt;br&gt;sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om&lt;br&gt;det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda&lt;br&gt;inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot&lt;br&gt;besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §&lt;br&gt;första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-&lt;br&gt;tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev&lt;br&gt;som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om&lt;br&gt;kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-&lt;br&gt;fordras utan föregående granskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol&lt;br&gt;eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,&lt;br&gt;om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att&lt;br&gt;denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som&lt;br&gt;innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta&lt;br&gt;om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,&lt;br&gt;ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den&lt;br&gt;som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut&lt;br&gt;enligt 31 kap. 3§ brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas&lt;br&gt;frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område av länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet&lt;br&gt;som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall&lt;br&gt;i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten&lt;br&gt;genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns&lt;br&gt;skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-&lt;br&gt;triska vården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;433&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;särskilda villkor. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket prövas av länsrätten efter&lt;br&gt;ansökan av chefsöverläkaren eller av patienten. Länsrätten får efter ansö-&lt;br&gt;kan av chefsöverläkaren överlåta på denne att beträffande viss patient&lt;br&gt;besluta om tillstånd enligt första stycket första meningen. När det finns&lt;br&gt;skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren får&lt;br&gt;återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om&lt;br&gt;förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas&lt;br&gt;utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har&lt;br&gt;gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom före-&lt;br&gt;skrifter eller beslut i särskilda fall överlåta styrelsens befogenhet enligt&lt;br&gt;andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet än styrelsen eller&lt;br&gt;till tjänstemän inom kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§&lt;br&gt;brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid&lt;br&gt;den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.&lt;br&gt;Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan&lt;br&gt;om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå&lt;br&gt;under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit&lt;br&gt;verkställbart. Har patienten inställt sig på sjukvårdsinrättningen en senare&lt;br&gt;dag, räknas tiden från den dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-&lt;br&gt;der åt gången, räknat från prövningstillfället. Avslår rätten ansökan, skall&lt;br&gt;vården upphöra omedelbart. Ansökan om förlängning skall ha kommit in&lt;br&gt;till länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;löpt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska vården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning&lt;br&gt;av ansökan. Ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en&lt;br&gt;annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den rättspsyki-&lt;br&gt;atriska vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;434&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges&lt;br&gt;i 13 § tredje stycket tredje meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-&lt;br&gt;berövande upphört att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1990:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning m. m., när denne inte längre får hållas kvar&lt;br&gt;på undersökningsenheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.&lt;br&gt;3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra&lt;br&gt;när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten som&lt;br&gt;föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att han&lt;br&gt;återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. det inte heller annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av&lt;br&gt;chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-&lt;br&gt;nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan&lt;br&gt;upphöra och i annat fall senast inom fyra månader från den dag då vården&lt;br&gt;påbörjades och därefter inom var sjätte månad från den dag då rätten&lt;br&gt;senast meddelade beslut i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § 1 fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med&lt;br&gt;avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;överklagande&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren&lt;br&gt;enligt denna lag som innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i&lt;br&gt;fall som avses i 12 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens&lt;br&gt;område i fall som avses i 9 § eller 10 § andra stycket andra meningen eller&lt;br&gt;meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket fjärde meningen av&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1990:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom. I övrigt får&lt;br&gt;beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas. Chefsöverläka-&lt;br&gt;ren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med&lt;br&gt;överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-&lt;br&gt;sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1990:000) om psyki-&lt;br&gt;atrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1: 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;435&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Ett beslut enligt 10 § att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ningens område eller 16 § att vården skall upphöra får överklagas av&lt;br&gt;allmän åklagare, om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslu-&lt;br&gt;tet kan komma att överklagas. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verk-&lt;br&gt;ställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har under-&lt;br&gt;rättats om att åklagaren inte kommer att överklaga.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Handläggningen i domstol&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 39 §§ lagen (1990:000) om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § I ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av&lt;br&gt;patienten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en&lt;br&gt;chefsöverläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13 eller 16 §, skall&lt;br&gt;han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en&lt;br&gt;redogörelse för de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller&lt;br&gt;16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har&lt;br&gt;meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför&lt;br&gt;vårdinrättningens område, om överlåtelse på chefsöverläkaren av befogen-&lt;br&gt;het att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller&lt;br&gt;den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-&lt;br&gt;göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan&lt;br&gt;läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 5 § om intagning för rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första&lt;br&gt;stycket sista meningen lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra&lt;br&gt;stycket nämnda lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Bestämmelserna i 41, 43 och 44 §§, 45 § första stycket samt 47 och&lt;br&gt;50 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-&lt;br&gt;fande rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna&lt;br&gt;lag omedelbart, om inte annat förordnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har&lt;br&gt;påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;436&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rande förtroendenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som Bilaga 1: 5&lt;br&gt;avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-&lt;br&gt;klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte&lt;br&gt;skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifterna i 30 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om&lt;br&gt;stödperson tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf&lt;br&gt;om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller&lt;br&gt;dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna&lt;br&gt;om möjlighet att besluta om inskränkningar i patientens rätt att ta emot&lt;br&gt;besök i 8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behand-&lt;br&gt;lingen av häktade och anhållna m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i&lt;br&gt;tillämpliga delar 48 § andra stycket lagen (1990:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som&lt;br&gt;avses i 7 § inte inställer sig när vården skall påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-&lt;br&gt;ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära&lt;br&gt;att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar&lt;br&gt;målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och&lt;br&gt;innan patienten lämnar vårdinrättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans&lt;br&gt;tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall upphöra,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-&lt;br&gt;ningens område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att anlita ombud eller biträde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen&lt;br&gt;(1972:429), och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. att få hjälp av en stödperson. Denna lag skall finnas anslagen inom&lt;br&gt;sjukvårdsinrättningen eller undersökningsenheten, väl synlig för patienter-&lt;br&gt;na.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-&lt;br&gt;vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till&lt;br&gt;lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;437&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådets förslag till&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte&lt;br&gt;att kunna bedöma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-&lt;br&gt;te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning. Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens&lt;br&gt;beslut. Avser beslutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av&lt;br&gt;beslutet framgå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för&lt;br&gt;vård med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts&lt;br&gt;om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om&lt;br&gt;påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte&lt;br&gt;redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från&lt;br&gt;den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §&lt;br&gt;lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten&lt;br&gt;dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från&lt;br&gt;den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Utförandet av undersökningen&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med&lt;br&gt;undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen&lt;br&gt;beslutar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;438&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-&lt;br&gt;ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till&lt;br&gt;rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom&lt;br&gt;fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor&lt;br&gt;från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.&lt;br&gt;Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall&lt;br&gt;avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som huvudmannen for enheten utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I&lt;br&gt;utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtanden&lt;br&gt;meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om&lt;br&gt;undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.&lt;br&gt;Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-&lt;br&gt;tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning&lt;br&gt;till annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas&lt;br&gt;av kriminalvårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning gäller bestämmelserna i lagen (1976:371) om behandlingen&lt;br&gt;av häktade och anhållna m.fl. och lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga&lt;br&gt;rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet&lt;br&gt;över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att&lt;br&gt;den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för&lt;br&gt;någon annan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten&lt;br&gt;underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det&lt;br&gt;finns skäl att anta att han inte kommer att göra det frivilligt, får rätten&lt;br&gt;besluta att han skall tas in på undersökningsenheten. I beslutet skall&lt;br&gt;bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den misstänkte&lt;br&gt;får hållas kvar på enheten. Kan undersökningen inte avslutas inom den&lt;br&gt;bestämda tiden, får rätten besluta att han får hållas kvar under ytterligare&lt;br&gt;högst två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-&lt;br&gt;tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;övriga bestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-&lt;br&gt;serna i lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen&lt;br&gt;som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —&lt;br&gt;24 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;439&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning&lt;br&gt;som avses i 3 eller 4 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning kompletteras, gäller i tillämpliga delar vad som&lt;br&gt;sägs i 5 §, 6 § första stycket och 8-11 §§ om en sådan undersökning. Styrel-&lt;br&gt;sen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran&lt;br&gt;av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att&lt;br&gt;inställa den misstänkte till den rättspsykiatriska undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-&lt;br&gt;tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket&lt;br&gt;liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller&lt;br&gt;sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-&lt;br&gt;bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet&lt;br&gt;avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-&lt;br&gt;gas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som&lt;br&gt;meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet&lt;br&gt;skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i&lt;br&gt;den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet&lt;br&gt;av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om tid för avgivande av utlåtande över en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-&lt;br&gt;melser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-&lt;br&gt;ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen&lt;br&gt;skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Socialstyrelsens&lt;br&gt;beslut om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande&lt;br&gt;enligt 11 a § i den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har socialstyrelsen efter ikraftträdandet avgett utlåtande som begärts&lt;br&gt;enligt 3 § i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i enlighet med vad&lt;br&gt;som föreskrivs i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett utlåtande av chefsöverlä-&lt;br&gt;karen. Ett sådant utlåtande av socialstyrelsen ersätter ett utlåtande av&lt;br&gt;chefsöverläkaren enligt nämnda paragrafer. I fråga om ett utlåtande av&lt;br&gt;socialstyrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts före&lt;br&gt;ikraftträdandet av den nya lagen, skall sistnämnda paragraf fortfarande&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;440&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett Bilaga 1:5&lt;br&gt;beslut enligt 10 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;441&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;Pr&lt;/sup&gt;°P-1990/91:58&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Anmälan till proposition om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om behandlingen av psykiskt störda personer som begår&lt;br&gt;straffbara gärningar finns i bl. a. brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken&lt;br&gt;(RB). I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål&lt;br&gt;(LRPU) och lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (person-&lt;br&gt;undersökningslagen) regleras olika frågor om inhämtande av medicinskt&lt;br&gt;underlag för tillämpningen av de nyss nämnda bestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till regleringen i lag på området hör även bestämmelserna i lagen&lt;br&gt;(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)&lt;br&gt;beträffande lagöverträdare som lider av psykisk sjukdom e. d. Hit hör&lt;br&gt;också de ännu gällande föreskrifterna i den i övrigt upphävda lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967&lt;br&gt;års omsorgslag) beträffande lagöverträdare som är psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag anmält förslag till&lt;br&gt;lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. Förslagen grundas till stor del på&lt;br&gt;socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och&lt;br&gt;rättssäkerheten samt remissbehandlingen av det. Jag får här hänvisa till&lt;br&gt;underprotokollet för socialdepartementet (bil. 1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet innehåller även förslag till nya bestämmelser om behand-&lt;br&gt;lingen av psykiskt störda lagöverträdare. En särskild sammanställning&lt;br&gt;över remissyttrandena i denna del har upprättats inom justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 86— 1245).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av det har inom&lt;br&gt;justitiedepartementet år 1986 upprättats en promemoria med bl. a. en&lt;br&gt;skiss till en ny reglering av behandlingen av de aktuella lagöverträdarna.&lt;br&gt;Lagförslagen i promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som&lt;br&gt;bilaga 2:1. Synpunkter på lagförslagen har inhämtats vid en av justitiede-&lt;br&gt;partementet anordnad hearing i maj 1986. En förteckning över deltagarna&lt;br&gt;i denna hearing liksom en sammanställning av deras synpunkter på lagför-&lt;br&gt;slagen bör fogas till protokollet som bilaga 2:2 .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har inom justitiedepartementet år 1988 upprättats en promemo-&lt;br&gt;ria angående överförande till en annan stat av verkställighet av brottmåls-&lt;br&gt;dom, som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård. Lagförslaget i&lt;br&gt;promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2:3 .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;442&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkter på lagförslaget har inhämtats vid en av justitiedepartementet Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;anordnad hearing i november 1988. En förteckning över deltagarna i Bilaga 2&lt;br&gt;denna hearing liksom en sammanställning av deras synpunkter på lagför-&lt;br&gt;slaget bör fogas till protokollet som bilaga 2:4 .&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådsgranskning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Som chefen för socialdepartementet angett tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 1)&lt;br&gt;beslöt regeringen den 22 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande över&lt;br&gt;dels lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats&lt;br&gt;inom socialdepartementet, dels lagförslag angående den straffrättsliga be-&lt;br&gt;handlingen av psykiskt störda lagöverträdare och det medicinska utred-&lt;br&gt;ningsförfarandet för denna behandling. De sistnämnda förslagen, som har&lt;br&gt;utarbetats inom justitiedepartementet, grundade sig närmast på prome-&lt;br&gt;morieförslagen och på de synpunkter som framförts vid beredningen ge-&lt;br&gt;nom hearing. De inom justitiedepartementet upprättade lagförslagen bör&lt;br&gt;fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2:5 .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 12 oktober 1990.&lt;br&gt;Yttrandet har fogats till socialdepartementets protokoll i ärendet (bil. 1:5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag redogjort för lagrådets&lt;br&gt;yttrande i de frågor som rör hennes ansvarsområde. När det gäller de&lt;br&gt;lagförslag som upprättats inom justitiedepartementet har lagrådet förordat&lt;br&gt;en annan lösning än vad lagrådsremissens förslag innebar beträffande&lt;br&gt;påföljder för psykiskt utvecklingsstörda. Lagrådet har därutöver endast i&lt;br&gt;några frågor haft synpunkter på förslagen. I en bilaga som fogats till&lt;br&gt;yttrandet har lagrådet upptagit sitt förslag till hur den i lagrådsremissen&lt;br&gt;föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. bör utformas&lt;br&gt;efter redaktionella jämkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har godtagit lagrådets förslag till ändringar i sak i de remitterade&lt;br&gt;lagförslagen utom när det gäller frågan om behandlingen av psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda i påföljdshänseende. Lagrådets synpunkter och förslag&lt;br&gt;återkommer jag till i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7 och 3.7) och i&lt;br&gt;övrigt i specialmotiveringen till de bestämmelser som särskilt behandlas i&lt;br&gt;lagrådets yttrande. Lagrådsgranskningen har härutöver lett till olika språk-&lt;br&gt;liga och redaktionella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.&lt;br&gt;Beträffande lagen om rättspsykiatrisk undersökning m. m. har jag i allt&lt;br&gt;väsentligt följt lagrådets förslag till redaktionella jämkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser att nu ta upp frågorna om lagstiftningens utformning när det&lt;br&gt;gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Först behandlar jag&lt;br&gt;frågor angående en straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;dare (avsnitt 2) och därefter frågor om det medicinska utredningsförfaran-&lt;br&gt;det (avsnitt 3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;443&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 StrafFrättslig särreglering för psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Bakgrund&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.1.1 Äldre reglering&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Psykiskt störda personer som begår straffbara gärningar har sedan lång tid&lt;br&gt;tillbaka särbehandlats i straffrättsligt avseende. 1864 års strafflag innehöll&lt;br&gt;bestämmelser om s. k. otillräknelighet. Dessa innebar att de svårast störda&lt;br&gt;personerna såsom otillräkneliga inte fick straffas utan skulle förklaras fria&lt;br&gt;från straff. Då störningen var mer begränsad kunde straff sättas ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1945 reformerades dessa bestämmelser. Reformen föranleddes i förs-&lt;br&gt;ta hand av att bestämmelserna i praxis hade fått en vidare tillämpning än&lt;br&gt;som varit avsikten då 1864 års strafflag infördes. Bl. a. ansågs att s. k.&lt;br&gt;straffriförklaringar hade meddelats i alltför stor utsträckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya regleringen skulle den som begått en gärning ”under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet&lt;br&gt;av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk-&lt;br&gt;dom” inte straffas för gärningen. Begick någon en brottslig gärning ”under&lt;br&gt;inflytande av annan själslig abnormitet” skulle han däremot straffas. Straff&lt;br&gt;fick emellertid sättas ned, om det fanns särskilda skäl till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom uttrycket ”annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att&lt;br&gt;den måste anses jämställd med sinnessjukdom” skapades det s. k. jäm-&lt;br&gt;ställdhetsbegreppet. Avsikten med att införa detta begrepp var att begrän-&lt;br&gt;sa möjligheterna till straffriförklaring beträffande den kategori personer&lt;br&gt;som betecknades psykopater (se prop. 1945:207 s. 110 ff., 1LU 36 s. 34 ff.&lt;br&gt;och SOU 1956:55 s. 270). Vidare infördes genom uttrycket ”under infly-&lt;br&gt;tande av” krav på ett kausalsamband — dvs. orsakssamband — mellan&lt;br&gt;den själsliga abnormiteten och gärningen för att straffrihet eller straffned-&lt;br&gt;sättning skulle kunna komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.1.2 Nuvarande ordning i huvuddrag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i BrB innebär att systemet med straffriförklaringar har över-&lt;br&gt;getts. Även personer med psykiska avvikelser omfattas sålunda numera av&lt;br&gt;det straffrättsliga sanktionssystemet. Denna kategori lagöverträdare särbe-&lt;br&gt;handlas emellertid i olika avseenden. Särbehandlingen gäller i princip&lt;br&gt;samma personkrets som tidigare. Likaså upprätthålls kravet på kausalsam-&lt;br&gt;band i stor utsträckning också enligt den nuvarande regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De särskilda bestämmelserna i BrB om den straffrättsliga behandlingen&lt;br&gt;av de psykiskt störda lagöverträdarna innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För brott som en person har begått under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur&lt;br&gt;att den måste anses jämställd med sinnessjukdom får rätten, enligt 30 kap.&lt;br&gt;6 § första stycket, inte döma till någon annan påföljd än överlämnande till&lt;br&gt;särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Fängelse och villkorlig dom är&lt;br&gt;således uteslutna som påföljder i dessa fall. Enligt andra stycket i paragra-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;444&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fen skall den tilltalade vara fri från påföljd, om någon av de tillåtna&lt;br&gt;påföljderna inte bör tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i 29 kap. 3 § första stycket 2 innebär att det såsom förmild-&lt;br&gt;rande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av&lt;br&gt;vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om den tilltalade till&lt;br&gt;följd av bl. a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera&lt;br&gt;sitt handlande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 31 kap. 3 § föreskrivs att rätten får förordna att den som begått en&lt;br&gt;brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. (Överlämnande till vård i&lt;br&gt;specialsjukhus med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag kan ske trots att den&lt;br&gt;lagen ersatts av lagen 1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m.fl., 1985 års omsorgslag; se 6§ lagen 1985:569 om&lt;br&gt;införande av lagen 1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda m.fl.) Den grundläggande förutsättningen är att den dömde&lt;br&gt;enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning kan beredas&lt;br&gt;vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § 1967&lt;br&gt;års omsorgslag och att rätten finner behov av sådan vård föreligga. Om&lt;br&gt;gärningen inte har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslö-&lt;br&gt;het eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den&lt;br&gt;måste anses jämställd med sinnessjukdom, får emellertid ett förordnande&lt;br&gt;om överlämnande till vård meddelas bara om det finns särskilda skäl till&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Meddelas inte något förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB, får rätten enligt&lt;br&gt;31 kap. 4 § BrB, om en mer ingripande åtgärd av särskilda skäl inte anses&lt;br&gt;påkallad, i stället förordna att den som har behov av psykiatrisk vård eller&lt;br&gt;tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör nämnas att det i 36 kap. 13 § BrB finns en regel om i vilken&lt;br&gt;utsträckning rätten får besluta om särskild rättsverkan till följd av ett brott&lt;br&gt;som någon har begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som&lt;br&gt;avses i 30 kap. 6 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om den straffrättsliga behandlingen av de psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdarna finns även utanför BrB. Enligt 20 kap. 7 § första stycket 4&lt;br&gt;RB får sålunda en åklagare underlåta att väcka åtal för ett brott, om brottet&lt;br&gt;uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet&lt;br&gt;som avses i 30 kap. 6 § BrB och om psykiatrisk vård eller vård enligt 1967&lt;br&gt;års omsorgslag kommer till stånd utan lagföring. Vidare kan nämnas att&lt;br&gt;det i 22 § första stycket 1 bötesverkställighetslagen (1979:189) finns en&lt;br&gt;regel om förbud mot bötesförvandling när böter har dömts ut med stöd av&lt;br&gt;30 kap. 6 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i LSPV gäller i princip även lagöverträdare som med&lt;br&gt;stöd av 31 kap. 3 § BrB har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV. I lagen finns emellertid vissa särskilda bestämmelser beträffande&lt;br&gt;dessa och andra lagöverträdare som genomgår sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt lagen. Beträffande regleringen av dessa fall — s. k. N-, O- och PN-fall&lt;br&gt;— får jag hänvisa till den redogörelse som chefen för socialdepartementet&lt;br&gt;har lämnat (se bil. 1 avsnitt 3.1.2). Motsvarande reglering finns för psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda enligt de ännu gällande bestämmelserna i 1967 års&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;445&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omsorgslag beträffande lagöverträdare som har intagits for vård i special-&lt;br&gt;sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statistiska uppgifter visar att under 1980-talet årligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— ca 400 personer har fått åtalsunderlåtelse med stöd av den särskilda&lt;br&gt;bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— ca 300 personer har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— högst ett tiotal personer har överlämnats till vård i specialsjukhus för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— högst ett 50-tal personer, som begått brott under inflytande av sådan&lt;br&gt;själslig abnormitet som avses i den nu gällande bestämmelsen i 30 kap.&lt;br&gt;6 § första stycket BrB, har meddelats skyddstillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— 10—20 personer har överlämnats till öppen psykiatrisk vård samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— högst ett 20-tal personer har förklarats fria från påföljd enligt den nu i&lt;br&gt;30 kap. 6 § andra stycket BrB intagna föreskriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De särskilda bestämmelserna om den straffrättsliga behandlingen av de&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdarna kompletteras av en reglering av olika&lt;br&gt;frågor om inhämtande av medicinskt beslutsunderlag. Dessa frågor kom-&lt;br&gt;mer jag att behandla senare (avsnitt 3).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.1.3 Bexeliuskommitténs arbete&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;År 1971 tillsattes en kommitté, den s. k. Bexeliuskommittén, med uppdrag&lt;br&gt;att utreda bl. a. frågan om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare.&lt;br&gt;Kommittén lade år 1977 fram betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bexeliuskommittén undersökte praxis vid tillämpningen av bestämmel-&lt;br&gt;serna i 31 kap. 3 § och de då gällande föreskrifterna i 33 kap. 2 § BrB, som&lt;br&gt;motsvarade de nuvarande bestämmelserna i 30 kap 6 § BrB. Kommittén&lt;br&gt;fann bl. a. att jämställdhetsregeln fått en mera vidsträckt tillämpning än&lt;br&gt;som hade varit avsedd. Kommitténs förslag till påföljder för psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare innebar bl. a. att det absoluta förbudet i 33 kap. 2 §&lt;br&gt;BrB mot att döma till fängelse skulle ersättas med anvisningar till ledning&lt;br&gt;för påföljdsvalet. Enligt kommittén skulle dess förslag medföra att ett ökat&lt;br&gt;antal psykiskt störda lagöverträdare dömdes till fängelse. Kommittén före-&lt;br&gt;slog bl. a. därför också en ökad flexibilitet mellan kriminalvård och psyki-&lt;br&gt;atrisk sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bexeliuskommitténs betänkande har remissbehandlats. Betänkandet&lt;br&gt;jämte remissyttrandena överlämnades av regeringen år 1983 till socialbe-&lt;br&gt;redningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.1.4 Socialberedningens förslag i huvuddrag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har i sitt betänkande pekat på olika brister i det nuva-&lt;br&gt;rande påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare. Enligt bered-&lt;br&gt;ningens uppfattning är den nuvarande gränsdragningen mellan de lagöver-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;446&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;trädare som skall särbehandlas på grund av psykisk störning och de som&lt;br&gt;inte skall ges sådan behandling otillfredsställande. Beredningen är starkt&lt;br&gt;kritisk mot jämställdhetsbegreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen instämmer i den kritik som har framförts i den allmänna&lt;br&gt;debatten om att påföljden för en psykiskt störd lagöverträdare ofta står i&lt;br&gt;dålig proportion till det begångna brottet. Beredningen pekar på att ett&lt;br&gt;relativt lindrigt brott kan leda till tvångsvård under många år medan den&lt;br&gt;som har begått ett mycket svårt brott ibland släpps fri efter en kort vårdtid&lt;br&gt;därför att han inte längre bedöms vara i behov av vård. Enligt beredningen&lt;br&gt;kan det ibland framstå som en tillfällighet om någon överlämnas till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård enligt LSPV eller döms till fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av de brister som beredningen funnit i det nuvarande&lt;br&gt;systemet har beredningen lagt fram förslag till en helt ny reglering för den&lt;br&gt;straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda personer. Utgångspunkter-&lt;br&gt;na för förslaget kan i korthet anges vara följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagöverträdare som är psykiskt störda skall liksom andra lagöverträdare&lt;br&gt;dömas till påföljder som är mest lämpade att förhindra att de begår nya&lt;br&gt;brott och även i övrigt bäst främjar deras rehabilitering. Särskilda påföljds-&lt;br&gt;regler för psykiskt störda lagöverträdare bör tillämpas i så liten utsträck-&lt;br&gt;ning som möjligt och i farre situationer än enligt nuvarande ordning. Lika&lt;br&gt;väl som för andra psykiskt störda måste emellertid de behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård som lagöverträdare har tillgodoses. Liksom för närvarande bör det&lt;br&gt;finnas särskilda påföljdsregler för de mest störda lagöverträdarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett särskilt påföljdssystem för psykiskt störda lagöverträdare får emel-&lt;br&gt;lertid inte vara utformat så att skillnaderna i påföljd mellan dem som faller&lt;br&gt;inom eller utanför systemet blir alltför stora. Påföljdssystemet måste inne-&lt;br&gt;hålla någon form av ”glidande skala”. Det måste på ett bättre sätt än det&lt;br&gt;nuvarande leda till påföljder som står i ett rimligt förhållande till både&lt;br&gt;brottets svårhetsgrad och gärningsmannens psykiska tillstånd. Även om&lt;br&gt;påföljden innefattar vård måste den stå i en något så när rimlig proportion&lt;br&gt;till brottet för att den inte skall uppfattas som orättvis. Den domstol som&lt;br&gt;bestämmer påföljden bör ha ett visst inflytande över verkställigheten av&lt;br&gt;påföljden. Samtidigt måste det finnas utrymme för att inom de av domsto-&lt;br&gt;len fastställda ramarna ta hänsyn till hur behovet av vård utvecklar sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen anser att man på ett klarare sätt än för närvarande måste&lt;br&gt;skilja mellan vård och samhällsskydd. Psykiatrer skall i princip ansvara&lt;br&gt;endast för vården medan rättsväsendet ansvarar för samhällsskyddsaspek-&lt;br&gt;terna. Inga i tiden helt obestämda påföljder bör få förekomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningen har med bl. a. dessa utgångspunkter föreslagit en ny regle-&lt;br&gt;ring i BrB beträffande den straffrättsliga behandlingen av de aktuella&lt;br&gt;personerna. Den föreslagna regleringen innebär i huvudsak följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått ett brott när han var allvarligt psykiskt störd eller&lt;br&gt;led av en psykisk utvecklingsstörning som inte är ringa, skall rätten efter&lt;br&gt;omständigheterna få döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för&lt;br&gt;brottet. Skyddstillsyn skall alltid få ådömas, om denna påföljd är lämpli-&lt;br&gt;gast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som är allvarligt psykiskt störd eller lider av en psykisk utveck-&lt;br&gt;lingsstörning som inte är ringa döms till fängelse, skall rätten få besluta att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;447&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;han under strafftiden tills vidare skall genomgå en form av särskilt reglerad Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård, benämnd rättspsykiatrisk vård. Fängelse och rätts- Bilaga 2&lt;br&gt;psykiatrisk vård utgör sålunda här en påföljdskombination.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om gärningsmannens verklighetsuppfattning när han begick brottet var&lt;br&gt;så påtagligt förändrad på grund av en allvarlig psykisk störning att det&lt;br&gt;skulle anses oskäligt att döma honom till fängelse, skall han inte få dömas&lt;br&gt;till sådant straff. Om gärningsmannen i ett sådant fall har behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård dygnet runt, skall han däremot få överlämnas till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård. Rätten skall i så fall med beaktande av brottets svårhetsgrad,&lt;br&gt;övriga omständigheter vid brottet och gärningsmannens behov av psykiat-&lt;br&gt;risk vård bestämma en längsta tid under vilken vården får pågå. Denna tid&lt;br&gt;får inte överstiga det längsta fängelsestraff som kan följa på brottsligheten.&lt;br&gt;Och om gärningsmannen begått ett brott som har riktats mot eller medfört&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa och det för brottet har föreskrivits fängelse i lägst två&lt;br&gt;år, skall rätten få bestämma också en minsta tid för den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som har dömts till fängelse drabbas av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning under fängelsevistelsen och behöver psykiatrisk vård dygnet runt&lt;br&gt;under mer än två månader, skall rätten få besluta att gärningsmannen tills&lt;br&gt;vidare under strafftiden skall genomgå rättspsykiatrisk vård. Och har&lt;br&gt;rätten dömt någon till fängelse och förordnat att han skall genomgå rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård, skall rätten få besluta att påföljden skall omvandlas till&lt;br&gt;skyddstillsyn eller upphöra helt, om psykiatrisk vård dygnet runt inte&lt;br&gt;längre behövs och det är olämpligt att den dömde förs över till fängelse.&lt;br&gt;Detsamma skall gälla när rätten har överlämnat någon till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i de fall då fängelse inte får ådömas och det bestämts en minsta tid för&lt;br&gt;vården, om det är uppenbart att psykiatrisk vård dygnet runt inte längre&lt;br&gt;behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag till ändringar i reglerna i RB om åtal i de aktuella&lt;br&gt;fallen innebär bl. a. att åklagaren skall få förklara åtalsfrågan vilande under&lt;br&gt;högst tre månader i avvaktan på att psykiatrisk vård eller behandling&lt;br&gt;kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det slutligen gäller utformningen av den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;föreslår beredningen att det införs en särskild lag om denna. Chefen för&lt;br&gt;socialdepartementet har tidigare i dag behandlat beredningens förslag i&lt;br&gt;detta hänseende (bil. 1 avsnitt 4). Jag får här hänvisa till den framställning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Behovet av en reform&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Frågan om behandlingen av lagöverträdare med brister eller avvikelser i&lt;br&gt;psykiskt hänseende är ett av de svåraste, principiellt viktigaste och mest&lt;br&gt;kontroversiella problemen inom kriminalpolitiken. Problemet består i&lt;br&gt;framför allt att finna en ordning som samtidigt tillgodoser alla de krav på&lt;br&gt;rättvisa, humanitet, samhällsskydd och andra hänsyn som här gör sig&lt;br&gt;gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt störda perso-&lt;br&gt;ner kan sägas fylla två olika syften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;448&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ena har att göra med de grundläggande principerna för fördelning av&lt;br&gt;straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och i vilken utsträckning&lt;br&gt;någon bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar är det i en&lt;br&gt;modern rättsstat en självklar utgångspunkt att hänsyn måste tas till vilka&lt;br&gt;möjligheter och vilken förmåga som denne haft att rätta sig efter lagen.&lt;br&gt;Detta innebär i sin tur att frågan om han har handlat då han led av en&lt;br&gt;psykisk störning måste tillmätas betydelse. Vilken betydelse ett sådant&lt;br&gt;handlande skall ha måste regleras i strafflagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion. Enligt den&lt;br&gt;grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB skall gärningsmannens indi-&lt;br&gt;viduella behov ha inflytande på påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt&lt;br&gt;tydlig i fråga om de psykiskt störda lagöverträdarna. De straffrättsliga&lt;br&gt;reglerna skall, enkelt uttryckt, skapa möjligheter att tillgodose ett psykiat-&lt;br&gt;risk vårdbehov hos den som döms till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen att vissa personer bör ges en straffrättslig särställning på grund&lt;br&gt;av sin psykiska status har funnits länge, här och i andra länder. Den&lt;br&gt;närmare utformningen av reglerna varierar dock.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I så gott som alla länder som har rättssystem jämförbara med vårt gäller&lt;br&gt;den s. k. tillräknelighetsläran i någon form. Denna lära utgår från att i vart&lt;br&gt;fall vissa personer som lider av psykisk sjukdom inte skall vara underkas-&lt;br&gt;tade straffrättsligt ansvar. Den s. k. otillräkneligheten utesluter straff men&lt;br&gt;inte andra ingripanden som t. ex. psykiatrisk tvångsvård eller någon form&lt;br&gt;av särskilt omhändertagande. Vid s. k. förminskad tillräknelighet finns i&lt;br&gt;allmänhet regler om straffnedsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt påföljdssystem byggde uttryckligen på tillräknelighetsläran fram till&lt;br&gt;BrB:s ikraftträdande år 1965. Denna läras terminologi är emellertid nume-&lt;br&gt;ra utmönstrad ur lagstiftningen. Den nuvarande ordningen innebär också&lt;br&gt;att de s. k. straffrihetsförklaringarna har avskaffats. Även den som lider av&lt;br&gt;en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig påföljd. Däremot&lt;br&gt;gäller särskilda regler om påföljdsvalet, bl. a. beträffande möjligheterna att&lt;br&gt;döma till fängelse och att överlämna till särskild vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det står enligt min mening klart att den straffrättsliga regleringen även i&lt;br&gt;fortsättningen måste ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person&lt;br&gt;som har begått en straffbelagd gärning. Jag skall här i korthet ange efter&lt;br&gt;vilka grundlinjer regleringen enligt min mening bör vara utformad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att någon som har begått en straffbelagd gärning skall kunna dömas&lt;br&gt;till ansvar är det enligt gällande rätt ett grundläggande krav att han eller&lt;br&gt;hon handlat med uppsåt eller av vårdslöshet. Detta krav har särskilda&lt;br&gt;aspekter när det gäller lagöverträdare med psykiska avvikelser. Enligt min&lt;br&gt;mening måste kravet på att det s. k. subjektiva rekvisitet för ett brott skall&lt;br&gt;vara uppfyllt även i fortsättningen uppfattas på samma sätt beträffande&lt;br&gt;denna kategori som beträffande andra lagöverträdare. Kan gärningsman-&lt;br&gt;nen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med&lt;br&gt;uppsåt eller av vårdslöshet, skall inte heller något brott anses begånget.&lt;br&gt;Och i så fall bör naturligtvis inte heller det straffrättsliga påföljdssystemet&lt;br&gt;kunna tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om domstolen finner att brott föreligger måste den vidare enligt&lt;br&gt;min mening vid den straffrättsliga bedömningen kunna ta hänsyn till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;449&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gärningsmannens sätt att fungera psykiskt. Detta bör även i fortsättningen&lt;br&gt;komma till uttryck i lagstiftningen. Bristerna i gärningsmannens psykiska&lt;br&gt;status när denne begick brottet kan ibland också vara så allvarliga att&lt;br&gt;fängelse inte bör få ådömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller frågan om påföljdsval i de aktuella fallen måste&lt;br&gt;reglerna vara utformade så att de tillgodoser de krav som kan ställas från&lt;br&gt;humanitär synpunkt och med utgångspunkt från vårdbehovet. Jag vill&lt;br&gt;betona det självklara i att personer som behöver psykiatrisk vård skall få&lt;br&gt;sådan vård vare sig de har gjort sig skyldiga till straffbelagda handlingar&lt;br&gt;eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om det även i fortsättningen skall vara möjligt att överlämna en&lt;br&gt;lagöverträdare till särskild vård som en brottspåföljd behandlades i det&lt;br&gt;lagstiftningsärende varigenom nya regler om straffmätning och påföljdsval&lt;br&gt;infördes den 1 januari 1989 (prop. 1987/88:120 s. 63 f.). Dåvarande&lt;br&gt;chefen för justitiedepartementet pekade i ärendet på att överlämnande till&lt;br&gt;särskild vård förekommit som brottspåföljd alltsedan BrB:s tillkomst och&lt;br&gt;att BrB:s synsätt får sägas ha vunnit förankring. Hennes ställningstagande&lt;br&gt;innebar därför att några förändringar av de påföljder som innebär över-&lt;br&gt;lämnande till särskild vård då inte föreslogs. Hon uttalade emellertid&lt;br&gt;samtidigt att den mycket sällan förekommande påföljden överlämnande&lt;br&gt;till öppen psykiatrisk vård borde kunna avskaffas som brottspåföljd och att&lt;br&gt;hon avsåg att återkomma till den frågan i det nu aktuella lagstiftningsären-&lt;br&gt;det. Uttalandena föranledde inga erinringar av riksdagen (JuU&lt;br&gt;1987/88:45, rskr. 404).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ställningstagandet i det nyss nämnda ärendet innebär således att en&lt;br&gt;lagöverträdare även i fortsättningen bör kunna överlämnas till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård som en brottspåföljd men att påföljden överlämnande till&lt;br&gt;öppen psykiatrisk vård bör avskaffas. Jag anser att det inte heller finns&lt;br&gt;tillräckliga skäl att ha kvar påföljden överlämnande till vård i specialsjuk-&lt;br&gt;hus för psykiskt utvecklingsstörda. De sist nämnda påföljderna bör alltså&lt;br&gt;enligt min uppfattning inte få någon motsvarighet i den framtida reglering-&lt;br&gt;en på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser att längre fram återkomma närmare i de nu berörda frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De principer som enligt min mening sålunda bör ligga till grund för den&lt;br&gt;straffrättsliga behandlingen av personer med psykiska avvikelser överens-&lt;br&gt;stämmer i sina huvuddrag med den ordning som nu gäller och som i första&lt;br&gt;hand kommer till uttryck i BrB. Socialberedningens förslag på området&lt;br&gt;innebär som jag ser det på flera punkter väsentliga avsteg från den nuva-&lt;br&gt;rande ordningen. Enligt min mening är förslaget svårt att inordna i ett från&lt;br&gt;principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn tas till&lt;br&gt;humanitetens krav. Förslaget medför dessutom, som jag ser det, att syste-&lt;br&gt;met blir komplicerat och svåröverskådligt. Under remissbehandlingen har&lt;br&gt;förslaget också väckt stark kritik, i synnerhet bland de instanser som direkt&lt;br&gt;berörs av det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har därför funnit att beredningens förslag i de aktuella frågorna inte&lt;br&gt;bör genomföras. De kritiska synpunkter som beredningen anfört mot den&lt;br&gt;nuvarande regleringen och dess tillämpning liksom de utgångspunkter som&lt;br&gt;beredningen har angett för sina överväganden kan jag emellertid i flera&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;450&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avseenden ställa mig bakom. Också jag anser sålunda att det är påkallat att&lt;br&gt;nu vidta ändringar i den straffrättsliga regleringen på området. De änd-&lt;br&gt;ringar jag anser bör genomföras är emellertid i förhållande till beredning-&lt;br&gt;ens förslag av mer begränsad karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här till en början peka på att den av chefen för socialdepartemen-&lt;br&gt;tet tidigare i dag föreslagna lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, som&lt;br&gt;innebär att LSPV avskaffas, medför att den aktuella straffrättsliga regle-&lt;br&gt;ringen behöver ses över och anpassas till den nya lagstiftningen. Även&lt;br&gt;införandet av 1985 års omsorgslag påkallar förändringar i nämnda regle-&lt;br&gt;ring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller bristerna i den nuvarande regleringen har kritik under&lt;br&gt;årens lopp i olika sammanhang anförts mot avgränsningen av den person-&lt;br&gt;krets som kan bli föremål för straffrättslig särbehandling. Låt mig erinra&lt;br&gt;om att denna avgränsning var en huvudfråga vid 1945 års lagändringar och&lt;br&gt;i Bexeliuskommitténs arbete. Även beredningen har självfallet behandlat&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kritiken mot den nuvarande ordningen har rört gränsdragningen i hu-&lt;br&gt;vudsak i två hänseenden. Dels har det gjorts gällande att gränsen är oklar&lt;br&gt;och lämnar ett för stort utrymme för godtyckliga bedömningar. Därvid har&lt;br&gt;framför allt tolkningen av jämställdhetsbegreppet stått i fokus. Dels har&lt;br&gt;det hävdats att alltför många lagöverträdare blivit föremål för särbehand-&lt;br&gt;ling eller med andra ord att fler av dem som överlämnas till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i stället bör dömas till påföljd inom kriminalvården. De två&lt;br&gt;problemen hänger nära samman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är självfallet viktigt att avgränsningen av den personkrets som skall&lt;br&gt;särbehandlas blir så klar och entydig som möjligt. Jämställdhetsbegreppet&lt;br&gt;har under lång tid kritiserats och ansetts vara en av de faktorer som mest&lt;br&gt;bidragit till att den nuvarande avgränsningen blivit oklar. Såväl Bexelius-&lt;br&gt;kommittén som beredningen har föreslagit att det skall mönstras ut ur&lt;br&gt;lagstiftningen. Jag delar den uppfattningen och anser det vara möjligt att i&lt;br&gt;fortsättningen avstå från att i lagstiftningen begagna detta begrepp. Jag&lt;br&gt;återkommer närmare till frågan i det följande (avsnitt 2.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller gränsdragningen mellan dem som skall ges psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård som en brottspåföljd och dem som skall dömas till krimi-&lt;br&gt;nalvårdspåföljd vill jag peka på att antalet lagöverträdare som överlämnas&lt;br&gt;till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV numera är betydligt lägre än det var&lt;br&gt;fram till mitten av 1970-talet. Som jämförelse kan nämnas att under åren&lt;br&gt;1970—1975 årligen 400 — 450 lagöverträdare överlämnades till sådan vård&lt;br&gt;medan under 1980-talet motsvarande antal har varit ca 300. Den utveck-&lt;br&gt;ling som sålunda skett i praxis och som troligen delvis kan förklaras av&lt;br&gt;Bexeliuskommitténs arbete och förslag har som jag ser det lett till en&lt;br&gt;situation i vilken det knappast kan hävdas att antalet lagöverträdare som&lt;br&gt;överlämnas till psykiatrisk tvångsvård allmänt sett skulle vara alltför högt.&lt;br&gt;Jag vill därvid betona att kriminalvården inte bör ha det primära ansvaret&lt;br&gt;för personer som har ett uttalat behov av psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan fråga som genom åren har tilldragit sig stor uppmärksamhet är&lt;br&gt;vilken hänsyn som bör kunna tas till intresset att förhindra återfall i brott, i&lt;br&gt;synnerhet allvarliga våldsbrott, av dem som bedöms ha psykiska avvikel-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;451&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ser och som med nuvarande system överlämnas till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt LSPV. Detta är ett komplicerat problem där svårigheterna att företa&lt;br&gt;välgrundade riskbedömningar gör avvägningen mellan intressena av sam-&lt;br&gt;hällsskydd och anspråken på rättssäkerhet för lagöverträdaren särskilt&lt;br&gt;svår. Under senare år har bl. a. JO pekat på brister i det nuvarande&lt;br&gt;systemet (JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 218 ff.). Vidare har rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen i en skrivelse till regeringen i oktober 1986 begärt att regleringen&lt;br&gt;på området ses över i syfte att förstärka samhällsskyddet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser att det finns svagheter i regleringen på denna viktiga&lt;br&gt;punkt. Enligt min mening bör man därför skapa en ordning som ger bättre&lt;br&gt;förutsättningar än den nuvarande att göra nyanserade avvägningar av det&lt;br&gt;nämnda slaget. En förändring av regleringen på området bör därför kom-&lt;br&gt;ma till stånd i detta syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser jag att det från olika utgångspunkter är ange-&lt;br&gt;läget att nu genomföra ändringar i regleringen av den straffrättsliga be-&lt;br&gt;handlingen av lagöverträdare med psykiska avvikelser. Ändringarna kan&lt;br&gt;emellertid som jag ser det åstadkommas inom ramen för gällande system.&lt;br&gt;Jag går nu över till de konkreta förslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Avgränsningen av personkretsen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare&lt;br&gt;med psykiska avvikelser anpassas till nutida terminologi inom psy-&lt;br&gt;kiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom” och ”sinnesslöhet” liksom det&lt;br&gt;s. k. jämställdhetsbegreppet ersätts med ”allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning”, vilket innebär en viss minskning av den grupp som omfattas&lt;br&gt;av särregleringen. Kravet på orsakssamband — s. k. kausalsamband&lt;br&gt;— mellan brottet och den psykiska störningen behålls i regleringen&lt;br&gt;för vissa situationer men avskaffas för andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria: Överensstämmer i allt väsentligt med&lt;br&gt;mitt förslag. Till skillnad från mitt förslag är emellertid termen ”psykisk&lt;br&gt;störning” i promemorieförslaget inte avsedd att omfatta ”psykisk utveck-&lt;br&gt;lingsstörning”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget att avskaffa jämställdhetsbegreppet mottogs posi-&lt;br&gt;tivt av alla som uttalade sig på denna punkt. Företrädare för socialstyrel-&lt;br&gt;sen framhöll att begreppet allvarlig psykisk störning bör definieras så att&lt;br&gt;det sker en inskränkning av jämställdhetsfallen. LO:s företrädare ansåg att&lt;br&gt;en lagöverträdare bör dömas efter vanliga regler om den psykiska störning-&lt;br&gt;en inte är så allvarlig att denne förlorat verklighetsanknytningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Psykisk störning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det inte påkallat med några större förändringar när&lt;br&gt;det gäller den krets av lagöverträdare för vilka särskilda straffrättsliga&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;452&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regler bör gälla med hänsyn till deras psykiska tillstånd. Det är emellertid&lt;br&gt;angeläget att terminologin anpassas till modernt medicinskt språkbruk och&lt;br&gt;att en samordning i såväl terminologiskt som sakligt hänseende sker med&lt;br&gt;den administrativa vårdlagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här peka på att begreppet ”psykisk sjukdom” i LSPV är vidare&lt;br&gt;än begreppet ”sinnessjukdom” i BrB och att en ”psykisk abnormitet”&lt;br&gt;enligt LSPV kan föreligga även om den inte utgör en ”själslig abnormitet&lt;br&gt;av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk-&lt;br&gt;dom” enligt BrB (jämställdhetsbegreppet). Vidare är det i BrB använda&lt;br&gt;begreppet ”sinnesslöhet” sedan länge utmönstrat ur den särskilda vård-&lt;br&gt;lagstiftningen på området. I 1967 och 1985 års omsorgslagar talas i stället&lt;br&gt;om ”psykisk utvecklingsstörning” som är ett betydligt mer omfattande&lt;br&gt;begrepp än sinnesslöhet, vilket betecknar en kvalificerad form av psykisk&lt;br&gt;utvecklingsstörning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen&lt;br&gt;och den administrativa vårdlagstiftningen när det gäller de nu aktuella&lt;br&gt;personkategorierna bör enligt min mening undanröjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om&lt;br&gt;den medicinska terminologin inom den psykiatriska tvångsvården. Försla-&lt;br&gt;get till lag om psykiatrisk tvångsvård innebär att uttrycket ”psykisk stör-&lt;br&gt;ning” används som grundläggande sjukdomsbegrepp men att detta be-&lt;br&gt;grepp kvalificeras genom ordet ”allvarlig” när det gäller det medicinska&lt;br&gt;kriteriet för psykiatrisk tvångsvård. I fråga om den närmare innebörden av&lt;br&gt;begreppen får jag hänvisa till vad chefen för socialdepartementet här har&lt;br&gt;anfört (bil. 1 avsnitt 3.1.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är den begreppsbildning som sålunda är avsedd att&lt;br&gt;användas i den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård väl ägnad att&lt;br&gt;läggas till grund också för den straffrättsliga regleringen. De förändringar i&lt;br&gt;förhållande till gällande rätt som en sådan anpassning innebär är också&lt;br&gt;från saklig synpunkt motiverade. Jag vill här peka på att begreppet allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning är avsett att ha en något snävare betydelse än det&lt;br&gt;nuvarande begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV. I förhållande till ut-&lt;br&gt;trycket sinnessjukdom i BrB har emellertid det nya begreppet en något&lt;br&gt;vidare innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig konsekvens av att en ny terminologi införs är att jämställdhets-&lt;br&gt;begreppet kan avskaffas. Detta begrepp har, som jag tidigare redogjort för,&lt;br&gt;genom åren utsatts för omfattande kritik. Även om det som kriminalvårds-&lt;br&gt;nämnden har uttalat i lagstiftningsärendet numera — till följd av Bexelius-&lt;br&gt;kommitténs rekommendationer — sker en mer restriktiv tolkning av be-&lt;br&gt;greppet än tidigare, är det enligt min mening en klar fördel att i fortsätt-&lt;br&gt;ningen kunna undvara detta begrepp i lagstiftningen. Det står därvid klart&lt;br&gt;att en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen har&lt;br&gt;kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in&lt;br&gt;under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård skall inte tillämpas om&lt;br&gt;patientens psykiska störning utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning&lt;br&gt;som kan ge rätt till särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag (se 3 §&lt;br&gt;andra stycket). Den sist nämnda lagen omfattar även vissa andra grupper&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;453&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;än personer som är psykiskt utvecklingsstörda. I 1 § andra stycket den&lt;br&gt;lagen föreskrivs sålunda att vad som sägs i lagen om psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda gäller även personer som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre&lt;br&gt;våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett betydande och bestående begåv-&lt;br&gt;ningshandikapp samt personer med barndomspsykos. Beträffande vilka&lt;br&gt;fall som här närmare avses får jag hänvisa till lagens förarbeten (prop.&lt;br&gt;1984/85:176 s. 18 ff. och 56 ff. samt SoU 27 s. 5 ff.). För samtliga personer&lt;br&gt;gäller att de lider av en intellektuell funktionsnedsättning (jfr SOU&lt;br&gt;1981:26 s. 480 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening talar övervägande skäl for att de grupper som faller&lt;br&gt;under 1985 års omsorgslag bör omfattas även av den nu aktuella särskilda&lt;br&gt;straffrättsliga regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en närmare diskussion av i vilka situationer och i vilka hänseenden&lt;br&gt;de nyss angivna kategorierna bör särbehandlas återkommer jag i det föl-&lt;br&gt;jande i samband med mina olika förslag beträffande lagföringen av dessa&lt;br&gt;personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill understryka att det för den medicinska bedömningen beträffan-&lt;br&gt;de avgränsningen av de fall som i fortsättningen skall omfattas av den&lt;br&gt;straffrättsliga särregleringen kan finnas behov av närmare riktlinjer. Inte&lt;br&gt;minst viktigt är att det skapas förutsättningar för enhetliga bedömningar i&lt;br&gt;dessa frågor. Det får ankomma på socialstyrelsen att ta initiativ till de&lt;br&gt;åtgärder som här kan visa sig vara behövliga. Jag vill emellertid betona att&lt;br&gt;det är domstolen som i det enskilda brottmålet har att fatta det slutliga&lt;br&gt;avgörandet i dessa tillämpningsfrågor. Jag återkommer till problemet i&lt;br&gt;anslutning till frågorna om det medicinska utredningsförfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller terminologin på området anser jag att den av socialstyrel-&lt;br&gt;sen år 1986 utarbetade basklassifikationen av sjukdomar (Klassifikation&lt;br&gt;av sjukdomar 1987) bör tjäna som en utgångspunkt. Denna klassifikation&lt;br&gt;är en svensk version av den internationella klassifikation som har utgetts&lt;br&gt;av Världshälsoorganisationen (WHO). Enligt klassifikationen utgör psy-&lt;br&gt;kisk utvecklingsstörning, barndomspsykos och tillstånd där hjärnskada&lt;br&gt;har fastställts exempel på psykiska störningar (kod 317 — 319, 299 resp.&lt;br&gt;310). Det innebär att de tillstånd som utgör grund för särskilda omsorger&lt;br&gt;enligt 1985 års omsorgslag (jfr 1 § andra stycket) enligt klassifikationen&lt;br&gt;betecknas som psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det har det inte minst praktiska fördelar att terminologin i&lt;br&gt;den straffrättsliga regleringen på området så långt möjligt ansluter till den&lt;br&gt;vedertagna medicinska begreppsbildningen. Det är också angeläget att i&lt;br&gt;denna reglering ha en så enkel terminologi som möjligt. Jag förordar därför&lt;br&gt;att termen psykisk störning i den straffrättsliga regleringen begagnas också&lt;br&gt;om psykisk utvecklingsstörning och de övriga tillstånd av intellektuell&lt;br&gt;funktionsnedsättning som avses i 1985 års omsorgslag. Mitt förslag skiljer&lt;br&gt;sig i detta hänseende från promemorieförslaget och även från socialbered-&lt;br&gt;ningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om att regeringen har fått i&lt;br&gt;uppdrag av riksdagen att göra en översyn av de bestämmelser i föräldrabal-&lt;br&gt;ken, numera äktenskapsbalken och ärvdabalken där begreppen ”sinnes-&lt;br&gt;sjuk” och ”sinnesslö” förekommer (LU 1975/76:33, rskr. 397). I den inom&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;454&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;justitiedepartementet nyligen upprättade promemorian (Ds 1990:75)&lt;br&gt;Förverkande av rätt att ta arv m. m. behandlas de frågor som omfattas av&lt;br&gt;detta uppdrag liksom frågor om förverkande av rätt att ta arv, testamente&lt;br&gt;eller försäkringsersättning. De sistnämnda frågorna omfattar bl. a. den&lt;br&gt;särbehandling av psykiskt störda personer som nu sker vid sådant förver-&lt;br&gt;kande i vissa fall. Promemorian, som innehåller förslag till lagändringar i&lt;br&gt;de aktuella frågorna, remissbehandlas för närvarande. Min bedömning är&lt;br&gt;att lagförslag på grundval av promemorian och remissbehandlingen av den&lt;br&gt;skall kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att dessa kan träda i kraft&lt;br&gt;samtidigt med de lagändringar jag nu föreslår. Jag avser alltså att senare&lt;br&gt;återkomma till regeringen i det lagstiftningsärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sambandet mellan brottet och den psykiska störningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har berört tidigare kan frågan om psykisk störning hos en lagöver-&lt;br&gt;trädare få betydelse i flera olika avseenden för den straffrättsliga reglering-&lt;br&gt;en. Ett problem är vilken betydelse tidpunkten för störningens förekomst&lt;br&gt;bör tillmätas. Ett annat är om det för straffrättslig särbehandling bör&lt;br&gt;krävas inte bara ett tidsmässigt samband mellan brottet och störningen&lt;br&gt;utan dessutom ett orsakssamband.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag tar till en början upp frågan vilken betydelse det bör ha när en&lt;br&gt;psykisk störning har förekommit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Situationerna kan här vara högst olikartade. En person kan ha begått ett&lt;br&gt;brott när han led av en psykisk störning och kan vid tidpunkten för&lt;br&gt;åtalsbeslutet fortfarande vara psykiskt störd. Vid tidpunkten för domsto-&lt;br&gt;lens bedömning av åtalet kan emellertid personen tänkas ha en lägre grad&lt;br&gt;av störning eller ha helt tillfrisknat. Störningen kan också tänkas ha för-&lt;br&gt;ändrats i motsatt riktning mellan gärningen och domstillfället. I andra fall&lt;br&gt;kan en störning som föreligger vid domstillfället tänkas ha uppstått först&lt;br&gt;efter gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ytterligare situation av intresse för den straffrättsliga behandlingen&lt;br&gt;av psykiskt störda personer är det fall då störningen uppträder hos en&lt;br&gt;lagöverträdare först under straffverkställigheten. Denna situation har be-&lt;br&gt;handlats av chefen för socialdepartementet (bil. 1 avsnitt 4.5 och 4.6), och&lt;br&gt;jag berör den inte ytterligare i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att den särskilda straffrättsliga regleringen på området skall bli&lt;br&gt;tillämplig enligt nuvarande ordning krävs normalt att en lagöverträdare&lt;br&gt;redan vid gärningstillfallet led av en psykisk störning. Bestämmelserna i 31&lt;br&gt;kap. 3 och 4 §§ BrB om överlämnande till tvångsvård resp, öppen psykiat-&lt;br&gt;risk vård kräver visserligen inte att någon störning förelåg vid gärningstill-&lt;br&gt;fället. Av 31 kap. 3 § andra meningen BrB följer emellertid att, om den&lt;br&gt;tilltalade inte har begått gärningen under inflytande av en sådan störning&lt;br&gt;som där sägs, överlämnande till tvångsvård får ske bara när det finns&lt;br&gt;särskilda skäl till det. Detta motiverades med hänvisning till risken för en&lt;br&gt;ökning av reaktiva tillstånd hos lagöverträdarna, dvs. psykiska störningar&lt;br&gt;som framkallas hos dessa efter gärningen genom förhoppningen att de skall&lt;br&gt;slippa intagning i kriminalvårdsanstalt och som i allmänhet kan antas vara&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;455&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;snabbt övergående (se prop. 1962:10 del C s. 354, 572, 602 och 1LU 42&lt;br&gt;s. 83 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör man när det gäller frågan om påföljdsval för den&lt;br&gt;som är psykiskt störd ha som en principiell utgångspunkt att det inte skall&lt;br&gt;krävas att störningen förelegat vid gämingstillfället. Ett sådant krav skulle&lt;br&gt;nämligen enligt min mening på ett omotiverat sätt begränsa domstolarnas&lt;br&gt;befogenhet att fritt välja den påföljd som med hänsyn till alla föreliggande&lt;br&gt;omständigheter framstår som den lämpligaste. För en regel om påföljdsval&lt;br&gt;i sådana fall är det självfallet lagöverträdarens tillstånd vid domstillfället&lt;br&gt;som bör ha avgörande betydelse. En sådan lösning torde också vara bäst&lt;br&gt;förenlig med de principer som gäller för BrB:s påföljdssystem och som inte&lt;br&gt;har rubbats genom de tidigare nämnda nya reglerna för straffmätning och&lt;br&gt;påföljdsval, som trädde i kraft år 1989.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolen bör sålunda enligt min mening inte vara förhindrad att&lt;br&gt;begagna psykiatrisk vård som påföljd för den som vid domstillfället behö-&lt;br&gt;ver sådan vård bara för att vederbörande inte var psykiskt störd när brottet&lt;br&gt;begicks. Tidpunkten för störningens uppkomst bör alltså här inte ha någon&lt;br&gt;avgörande betydelse utan vägas in jämte vårdbehovet och övriga förutsätt-&lt;br&gt;ningar för vård. Vid denna bedömning får beaktas t. ex. om störningen&lt;br&gt;utgör ett reaktivt tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande möjligheterna till åtalsunderlåtelse förutsätter den nuvaran-&lt;br&gt;de regleringen att lagöverträdaren vid brottet led av en sådan störning som&lt;br&gt;avses i 30 kap. 6 § BrB och att det dessutom förelåg orsakssamband mellan&lt;br&gt;störningen och brottet. Åtalsunderlåtelse får enligt regeln i 20 kap. 7 §&lt;br&gt;första stycket 4 RB ges under förutsättning bl. a. att psykiatrisk vård eller&lt;br&gt;vård enligt 1967 års omsorgslag kommer till stånd utan lagföring. I linje&lt;br&gt;med vad jag nyss har uttalat angående påföljdsvalet och av i princip&lt;br&gt;samma skäl bör lagöverträdarens psykiska tillstånd vid åtalsprövningen&lt;br&gt;vara avgörande för om åtalsunderlåtelse med stöd av en regel av det&lt;br&gt;aktuella slaget skall kunna ges. Något krav på att lagöverträdaren led av en&lt;br&gt;psykisk störning vid gämingstillfället bör därför inte uppställas för att&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse skall få ges på grund av att vård av det nyssnämnda slaget&lt;br&gt;kommer till stånd för denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag går nu över till frågan om betydelsen av kausalsamband mellan&lt;br&gt;psykisk störning och ett brott. Som har framgått av det föregående innehål-&lt;br&gt;ler den särskilda straffrättsliga regleringen för lagöverträdare med psykiska&lt;br&gt;avvikelser med några undantag (se 31 kap. 3 och 4 §§ BrB) ett krav på&lt;br&gt;orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen. Sambandet&lt;br&gt;uttrycks så att brottet skall ha begåtts ”under inflytande av” störningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på kausalsamband infördes, som jag förut har nämnt, ursprungli-&lt;br&gt;gen i samband med en reform år 1945 av tillräknelighetsbestämmelserna i&lt;br&gt;1864 års strafflag. Detta samband uppställdes därvid som förutsättning för&lt;br&gt;straffrihet eller straffnedsättning på grund av psykisk avvikelse hos gär-&lt;br&gt;ningsmannen. Som skäl för detta anfördes bl. a. att det många gånger&lt;br&gt;kunde leda till otillfredsställande resultat, om det inte gjordes någon&lt;br&gt;åtskillnad mellan ”de brottsliga tendenser vilka hava sin grund i sjukdoms-&lt;br&gt;tillståndet och de vilka äro därav oberoende”. Kausalsamband ansågs&lt;br&gt;emellertid som regel kunna presumeras vara för handen när det förelåg ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;456&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tidsmässigt samband, och någon särskild bevisning om kausalsambandet&lt;br&gt;ansågs därför inte vanligen erforderlig. Vidare betonades att kravet på&lt;br&gt;kausalsamband fick sin väsentliga betydelse som ett medel for domstolen&lt;br&gt;att förbehålla sig det slutliga avgörandet i tillräknelighetsfrågor. (Se SOU&lt;br&gt;1942:59 s. 83 ff. och 1LU 1945:36 s. 37 ff.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I och med BrB upphörde systemet med straffriförklaringar. Psykiskt&lt;br&gt;avvikande personer kom att i princip omfattas av det straffrättsliga sank-&lt;br&gt;tionssystemet. Kravet på kausalsamband upptogs emellertid i den straff-&lt;br&gt;rättsliga regleringen i enlighet med vad som nyss har redovisats. Frågan&lt;br&gt;om kausalsambandets betydelse diskuterades emellertid bara i anslutning&lt;br&gt;till bestämmelsen i 31 kap. 3 § BrB (se prop. 1962:10 del C s. 354, 572,602&lt;br&gt;och 1LU 42 s. 83 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bexeliuskommittén tog i sitt förslag till straffrättslig reglering för psy-&lt;br&gt;kiskt störda lagöverträdare upp frågan om kausalsambandets betydelse (se&lt;br&gt;SOU 1977:23 s. 259 ff. och 267 ff.). Kommitténs förslag innebar att det&lt;br&gt;nuvarande kravet på kausalsamband i olika bestämmelser skulle slopas&lt;br&gt;och i stället ersättas med förutsättningen att gärningsmannen vid tillfället&lt;br&gt;för brottet led av den aktuella störningen. I kommitténs förslag till bestäm-&lt;br&gt;melser om påföljdsval föreskrevs emellertid att hänsyn skulle tas till stör-&lt;br&gt;ningens art och grad, dess samband med brottet och gärningsmannens&lt;br&gt;behov av vård. Kommitténs förslag att slopa kravet på kausalsamband&lt;br&gt;föranledde delade meningar under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag (se SOU 1984:64 s. 294) innebär att det&lt;br&gt;krävs att gärningsmannen i vissa fall led av en allvarlig störning när brottet&lt;br&gt;begicks och i andra fall lider av en sådan störning när påföljden skall&lt;br&gt;bestämmas. Däremot upprätthålls enligt beredningens förslag ett krav på&lt;br&gt;en form av samband mellan störning och gärning bara i ett visst fall vid&lt;br&gt;behandlingen av de svårast störda lagöverträdarna. Förslaget att slopa&lt;br&gt;kravet på kausalsamband mellan störning och gärning har tillstyrkts av det&lt;br&gt;fåtal remissinstanser som tagit upp frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill till en början framhålla att i ett system där straffrihet gäller för&lt;br&gt;brottsliga gärningar, som har begåtts av någon som bedöms vara otillräk-&lt;br&gt;nelig, krav på kausalitet mellan gärningen och störningen kan ha både&lt;br&gt;principiell och praktisk betydelse. Ett sådant krav är här ägnat att klargöra&lt;br&gt;grunden för straffrihet. 1 ett straffsystem som det nuvarande, där personer&lt;br&gt;med psykisk avvikelse i princip såsom andra kan bli föremål för straffrätts-&lt;br&gt;liga sanktioner, får frågan om kausaliteten en mer begränsad betydelse. Ett&lt;br&gt;exempel på det är att det, enligt vad jag nyss har redogjort för, vid&lt;br&gt;särskilda regler om påföljdsval och åtalsunderlåtelse för lagöverträdare&lt;br&gt;som lider av psykisk störning inte bör uppställas något krav på tidsmässigt&lt;br&gt;samband mellan brottet och störningen — och således än mindre orsaks-&lt;br&gt;samband.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa andra sammanhang än de sist nämnda bör emellertid förekoms-&lt;br&gt;ten av ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och brottet&lt;br&gt;enligt min mening ges betydelse. Det gäller till att börja med de fall där&lt;br&gt;psykisk avvikelse hos gärningsmannen bör beaktas som en förmildrande&lt;br&gt;omständighet vid bedömningen av brottets straffvärde. Av betydelse för&lt;br&gt;straffmätningen är nämligen brottets straffvärde vilket i sin tur är beroen-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;457&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de av bl. a. i vilken utsträckning gärningsmannen kan göras ansvarig for sin&lt;br&gt;handling. Detta hänger självfallet samman med hans psykiska tillstånd vid&lt;br&gt;gämingstillfället och med om hans handlande påverkats av detta tillstånd.&lt;br&gt;Jag anser att en regel om att bedömningen av ett brotts straffvärde skall&lt;br&gt;påverkas i mildrande riktning av att den misstänkte är psykiskt störd bör&lt;br&gt;begränsas till att avse de fall där någon form av orsakssamband mellan&lt;br&gt;brott och störning föreligger. Den sedan den 1 januari 1989 intagna be-&lt;br&gt;stämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB, som i detta hänseende&lt;br&gt;motsvarar en tidigare föreskrift i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen&lt;br&gt;BrB (jfr prop. 1987/88:120 s. 85 f.), kan sägas ha denna innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag har sagt nu om krav på orsakssamband mellan störning och&lt;br&gt;brott bör gälla också i fråga om en motsvarighet till det förbud mot att&lt;br&gt;döma en kvalificerat psykiskt störd lagöverträdare till fängelse som finns i&lt;br&gt;nuvarande lagstiftning (se 30 kap. 6 § första stycket BrB). Skäl att upprätt-&lt;br&gt;hålla kravet på orsakssamband finns även vid en regel om särskild rätts-&lt;br&gt;verkan motsvarande den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 13 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om orsakssamband mellan psykisk störning och brottslighet bör&lt;br&gt;enligt min mening tillmätas betydelse även i ett annat avseende när det&lt;br&gt;gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Som jag tidigare har&lt;br&gt;varit inne på krävs att garantier skapas för att samhällsskyddet inte efter-&lt;br&gt;sätts vid tvångsomhändertagande av psykiskt störda personer som har&lt;br&gt;begått brott. Regleringen på området bör enligt min mening syfta till att så&lt;br&gt;vitt möjligt motverka att de på nytt begår brott. Även på den punkten är&lt;br&gt;det enligt min uppfattning naturligt att upprätthålla ett krav på orsakssam-&lt;br&gt;band mellan brottet och störningen. Det kan nämligen i sådana fall förut-&lt;br&gt;sättas att gärningsmannens eventuella benägenhet att begå brott hänger&lt;br&gt;samman just med den psykiska avvikelsen. Bedömningen av återfallsris-&lt;br&gt;ken kommer härigenom också att åtminstone delvis vara av medicinsk&lt;br&gt;karaktär, vilket får betydelse för bl. a. frågan genom vilket förfarande&lt;br&gt;prövningen bör göras. Jag återkommer till dessa frågor (avsnitt 2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har anfört innebär således att kravet på orsakssamband&lt;br&gt;mellan brott och störning enligt min mening bör komma till uttryck i&lt;br&gt;regleringen av den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare i olika hänseenden också i fortsättningen. Som jag ser det medför&lt;br&gt;detta inte heller några allvarliga praktiska olägenheter. I linje med vad som&lt;br&gt;uttalades i anslutning till att kausalsambandet ursprungligen infördes i&lt;br&gt;strafflagstiftningen (1LU 1945:36 s. 37) bör det sålunda i regel inte förelig-&lt;br&gt;ga några svårigheter att ta ställning till frågan om ett orsakssamband. Om&lt;br&gt;gärningsmannen var allvarligt psykiskt störd när brottet begicks torde det&lt;br&gt;ofta vara uppenbart att brottet begåtts under påverkan av störningen. Det&lt;br&gt;bör emellertid framhållas att kravet på orsakssamband inte kan anses&lt;br&gt;uppfyllt, om den psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande&lt;br&gt;inflytande på gärningsmannens handlingssätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här även betona att den nuvarande ordningen med prövning av&lt;br&gt;frågan om kausalsamband funnits sedan länge och att de organ och funk-&lt;br&gt;tionärer som har att ta ställning i dessa frågor — i första hand åklagare,&lt;br&gt;rättspsykiatrer och domstolar — således inte står främmande för denna typ&lt;br&gt;av prövning. Jag är samtidigt medveten om att det inträffar fall där&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;458&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;prövningen är vansklig att göra. Jag återkommer till spörsmålet i samband Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;med att jag behandlar frågan om rättspsykiatrisk undersökning (avsnitt Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Rättspsykiatrisk vård (psykiatrisk tvångsvård som&lt;br&gt;brottspåföljd)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt forslag: Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har&lt;br&gt;begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid&lt;br&gt;böter, skall domstolen få överlämna honom till psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning&lt;br&gt;är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med fri-&lt;br&gt;hetsberövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria: Överensstämmer i princip med mitt&lt;br&gt;förslag utom såtillvida att enligt promemorieförslaget domstolen skall få&lt;br&gt;överlämna lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård, om han har behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård som kan tillgodoses genom att han är intagen på sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Från en del håll — bl. a. företrädare för kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen och rättspsykiatriska kliniken i Uppsala — uttrycktes oro över att&lt;br&gt;utformningen av regeln om överlämnande till psykiatrisk tvångsvård kan&lt;br&gt;leda till att alltför många lagöverträdare hamnar inom kriminalvården.&lt;br&gt;Socialstyrelsens företrädare framhöll att personer med sådana psykiska&lt;br&gt;störningar som normalt brukar kunna bli föremål för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård skall kunna ges sådan vård även i samband med brott. Från Sveriges&lt;br&gt;domareförbund uttalades uppfattningen att en lagöverträdare som har ett&lt;br&gt;oundgängligt behov av psykiatrisk vård som kan tillgodoses bara genom&lt;br&gt;att han är intagen på sjukhus bör få överlämnas till psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 31 kap. 3 § BrB gäller att, om den som begått brottslig gärning enligt&lt;br&gt;vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning kan beredas vård&lt;br&gt;med stöd av LSPV, rätten får förordna att han skall överlämnas till sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård, förutsatt att rätten finner behov av sådan vård föreligga.&lt;br&gt;Av paragrafen följer vidare att, om gärningen inte har begåtts under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig ab-&lt;br&gt;normitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnes-&lt;br&gt;sjukdom, sådant förordnande får meddelas bara om det finns särskilda&lt;br&gt;skäl till det. Som huvudregel gäller alltså att det krävs kausalsamband&lt;br&gt;mellan brottet och störningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i 31 kap. 3 § BrB om överlämnande till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;knyter an till särskilda bestämmelser i LSPV. I 3 § denna lag föreskrivs att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;459&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;intagning på sjukhus med stöd av lagen grundas på vårdintyg eller på&lt;br&gt;domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB. Av 3 § LSPV följer vidare att&lt;br&gt;intagning på grund av specialindikationen i 1 § första stycket e) samma lag&lt;br&gt;— att patienten till följd av sjukdomen är farlig for annans egendom eller&lt;br&gt;annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller&lt;br&gt;hälsa — får ske endast efter domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB. I&lt;br&gt;övrigt gäller emellertid i princip samma förutsättningar for vård genom&lt;br&gt;förordnande av domstol och vid intagning på grund av vårdintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlämnande i dom till vård enligt LSPV som brottspåföljd utgör alltså&lt;br&gt;ett sätt varigenom intagning på sjukhus för psykiatrisk tvångsvård enligt&lt;br&gt;LSPV kommer till stånd. Regleringen av vården i ett sådant fall skiljer sig i&lt;br&gt;princip inte från den vård som sker efter intagning på grund av ett&lt;br&gt;vårdintyg. Beslut om utskrivning eller försöksutskrivning av en patient&lt;br&gt;som har överlämnats av domstol skall emellertid alltid fattas av utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden (17 § resp. 19 § tredje stycket LSPV).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet personer som av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB överlämnats till&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård har som nämnts förut under 1980-talet uppgått till&lt;br&gt;ca 300 per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag lagt fram ett förslag till&lt;br&gt;lag om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget innebär att LSPV upphävs och&lt;br&gt;ersätts av lagstiftning som inte innehåller någon motsvarighet till bestäm-&lt;br&gt;melsen i 3 § LSPV om att intagning for psykiatrisk tvångsvård kan grundas&lt;br&gt;på beslut av allmän domstol i ett brottmål. Chefen for socialdepartementet&lt;br&gt;har emellertid samtidigt i samråd med mig föreslagit en lag om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård som reglerar bl. a. frågan om psykiatrisk tvångsvård som en&lt;br&gt;brottspåföljd. Som jag redan har angett i det föregående (avsnitt 2.2) bör&lt;br&gt;således möjligheten att ge en lagöverträdare sådan vård som påföljd finnas&lt;br&gt;kvar. Jag skall här närmare diskutera hur denna påföljd bör utformas för&lt;br&gt;att undvika de olägenheter som finns i det nuvarande systemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningen av bestämmelsen i 31 kap. 3 § BrB om överlämnande till&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård har kritiserats for att ett relativt lindrigt brott&lt;br&gt;kunnat leda till tvångsvård under lång tid medan ett mycket grovt brott&lt;br&gt;ibland medfört endast en kort vårdtid. Kritiken har särskilt gällt jämställd-&lt;br&gt;hetsfallen. Bl. a. har det gjorts gällande att det har förekommit att sådana&lt;br&gt;fall — med hänsyn till att fängelse här är uteslutet som påföljd — överläm-&lt;br&gt;nats till sluten psykiatrisk vård trots att tvångsvård inte skulle ha kommit&lt;br&gt;till stånd om patienten inte hade begått brott. De undersökningar som har&lt;br&gt;gjorts på området ger emellertid inget entydigt stöd for en uppfattning att&lt;br&gt;personer som bedöms som jämställda och överlämnas till sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård generellt sett skulle omhändertas av samhället under avsevärt&lt;br&gt;kortare tid än de personer som inte bedöms som jämställda utan döms till&lt;br&gt;fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 2.3) föreslagit att jämställdhetsbegrep-&lt;br&gt;pet mönstras ut ur lagstiftningen. Detta bör enligt min mening kunna bidra&lt;br&gt;till att lagöverträdare överlämnas till psykiatrisk tvångsvård endast i de&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;460&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fall där det finns ett klart behov av sådan vård. Som jag ser det bör det&lt;br&gt;härigenom också kunna undvikas att vid svårare brott skillnaden mellan&lt;br&gt;längden på vårdtider och längden på motsvarande fängelsestraff kan bli&lt;br&gt;anmärkningsvärt stor. När det gäller psykiskt störda lagöverträdare som&lt;br&gt;kan bedömas begå brott på nytt, särskilt om det är fråga om allvarliga&lt;br&gt;våldsbrott, finns det emellertid med hänsyn till samhällsskyddet behov av&lt;br&gt;en särskilt noggrann prövning av frågan när vården bör upphöra. Jag&lt;br&gt;återkommer strax till denna fråga (avsnitt 2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller förutsättningarna för att överlämna en lagöverträdare&lt;br&gt;till psykiatrisk tvångsvård anser jag det vara väsentligt att även kunna&lt;br&gt;motverka att ett mindre allvarligt brott kan leda till ett frihetsberövande&lt;br&gt;som inte står i rimlig proportion till brottets svårhet. Den nuvarande&lt;br&gt;regleringen i 31 kap. 3 § BrB ger inte uttryck för någon begränsning i detta&lt;br&gt;avseende. Jag anser emellertid att ett brott som ligger på bara bötesnivå&lt;br&gt;inte skall kunna leda till psykiatrisk tvångsvård. I enlighet med vad som&lt;br&gt;här gäller beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn bör sålunda enligt&lt;br&gt;min uppfattning psykiatrisk tvångsvård få ådömas bara för ett brott för&lt;br&gt;vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Jag återkommer till&lt;br&gt;motsvarande fråga vid förutsättningarna för rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;(avsnitt 3.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt bör enligt min mening möjligheterna att överlämna en lagöver-&lt;br&gt;trädare till psykiatrisk tvångsvård som påföljd i princip vara lika stora som&lt;br&gt;när det gäller att besluta om sådan vård för andra personer. Detta hindrar&lt;br&gt;inte att det kan finnas anledning att ha något skilda rättsliga förutsättning-&lt;br&gt;ar för tvångsvården i de olika fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande gäller att förutsättningarna för att överlämna någon till&lt;br&gt;tvångsvård som brottspåföljd i ett hänseende är vidare än vid tvångsvård&lt;br&gt;genom intagning på administrativ väg, nämligen såvitt gäller specialindi-&lt;br&gt;kationen i 1 § första stycket e) LSPV som bara är tillämplig i det förra&lt;br&gt;fallet. Å andra sidan innebär kravet på kausalsamband mellan den psyki-&lt;br&gt;ska störningen och brottet — dvs. att överlämnande får ske bara när det&lt;br&gt;finns särskilda skäl till det, om det inte föreligger ett sådant samband — att&lt;br&gt;förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd allmänt&lt;br&gt;sett är snävare än förutsättningarna för tvångsvård i andra fall. I övrigt är&lt;br&gt;emellertid förutsättningarna desamma, bortsett från att det för en brotts-&lt;br&gt;påföljd naturligtvis krävs att den tilltalade fälls till ansvar för ett brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det först gäller det rekvisit som avser det psykiska tillståndet anser&lt;br&gt;jag att det liksom enligt nuvarande ordning bör gälla samma kriterium för&lt;br&gt;överlämnande till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd som för intag-&lt;br&gt;ning till sådan vård på administrativ väg. Enligt förslaget till lag om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård (3 §) krävs för intagning till sådan vård att patien-&lt;br&gt;ten lider av en allvarlig psykisk störning. För att en lagöverträdare skall få&lt;br&gt;överlämnas till psykiatrisk tvångsvård av brottmålsdomstolen bör alltså&lt;br&gt;samma krav uppställas beträffande honom. Jag återkommer till frågan i&lt;br&gt;specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av mina överväganden i det föregående (avsnitt 2.3) har framgått att det&lt;br&gt;— för att överlämnande till psykiatrisk tvångsvård skall kunna ske —&lt;br&gt;enligt min mening inte bör krävas att den psykiska störningen förelåg vid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;461&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gämingstillfället. Något sådant krav på orsakssamband mellan störningen&lt;br&gt;och brottet som finns i nuvarande reglering bör därför naturligtvis inte&lt;br&gt;heller ställas upp. Jag skall emellertid senare behandla denna fråga beträf-&lt;br&gt;fande de fall då samhällsskyddet gör sig särskilt gällande vid överlämnan-&lt;br&gt;de till psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller kravet på vårdbehovet vill jag peka på att det enligt&lt;br&gt;förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (3 § första stycket 2) för intag-&lt;br&gt;ning till såd.-.n vård krävs bl. a. att patienten på grund av sitt psykiska&lt;br&gt;tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt&lt;br&gt;behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att han är&lt;br&gt;intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Enligt min mening är&lt;br&gt;det inte nödvändigt — eller ens lämpligt — att kravet på vårdbehovet sätts&lt;br&gt;lika högt när det är fråga om vård som utgör en brottspåföljd. Eftersom&lt;br&gt;vården i dessa fall utgör ett påföljdsalternativ till bl. a. fängelse är det&lt;br&gt;nämligen som jag ser det inte motiverat med en lika restriktiv vårdbe-&lt;br&gt;hovsprövning som vid intagning i administrativ ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser vidare att intresset att tillgodose samhällsskyddet bör få sär-&lt;br&gt;skilt beaktande vid prövningen av förutsättningarna för att ge psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård som en brottspåföljd. Vad jag här avser är risken med hänsyn&lt;br&gt;till lagöverträdarens psykiska tillstånd för att denne återfaller i brott. Att&lt;br&gt;lagstiftningen innebär att en sådan riskbedömning skall göras har i viss&lt;br&gt;mån sin motsvarighet i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård,&lt;br&gt;som medger att det vid bedömningen av patientens vårdbehov beaktas om&lt;br&gt;han till följd av sin psykiska störning är farlig för någon annans säkerhet&lt;br&gt;eller hälsa (3 § tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör det göras en samlad bedömning av de omständig-&lt;br&gt;heter som är hänförliga till lagöverträdarens person. Psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård bör sålunda, förutsatt att övriga förutsättningar för vård är uppfyllda,&lt;br&gt;få komma till stånd, om det med hänsyn till dennes psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;vande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande gäller att intagning för vård enligt LSPV kan ske obero-&lt;br&gt;ende av patientens eget samtycke (1 § LSPV).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär inga särskilda komplikationer vid överlämnande till så-&lt;br&gt;dan vård i ett brottmål. När det gäller motsvarande situation enligt den&lt;br&gt;föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård förhåller sig saken annorlunda.&lt;br&gt;En förutsättning för tvångsvård är här att patienten motsätter sig nödvän-&lt;br&gt;dig vård eller till följd av sitt tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge&lt;br&gt;uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan (3 § första stycket 3).&lt;br&gt;Denna förutsättning kan av naturliga skäl inte gälla vid överlämnande till&lt;br&gt;vård genom en brottmålsdom. Något särskilt kriterium som rör lagöverträ-&lt;br&gt;darens inställning till vårdfrågan bör alltså här inte ställas upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis föreslår jag således att en lagöverträdare som lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning skall av domstolen få överlämnas till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och&lt;br&gt;personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;462&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vande och annat tvång. En förutsättning skall därvid vara att påföljden&lt;br&gt;inte bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt chefens för socialdepartementet förslag till ny reglering av den&lt;br&gt;psykiatriska tvångsvården för lagöverträdare (bil. 1 avsnitt 4) skall vården&lt;br&gt;i dessa fall betecknas rättspsykiatrisk vård. Av det förslaget följer också att&lt;br&gt;det i fråga om själva vården och dess reglering inte görs någon egentlig&lt;br&gt;åtskillnad mellan patienter som har intagits för psykiatrisk tvångsvård i&lt;br&gt;administrativ ordning och patienter som har överlämnats till sådan vård&lt;br&gt;som en brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått innebär mitt förslag att risken för att lagöverträdaren&lt;br&gt;återfaller i brott skall få vägas in vid prövningen av förutsättningarna för&lt;br&gt;tvångsvård. I de fall då behovet av att hänsyn tas till samhällsskyddet i&lt;br&gt;detta avseende är särskilt uttalat, t. ex. vid grova våldsbrott, bör som jag&lt;br&gt;ser det en särskilt noggrann prövning av förutsättningarna för tvångsvård&lt;br&gt;komma till stånd. Jag övergår nu till att behandla dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Särskild utskrivningsprövning vid rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: När en domstol överlämnar en lagöverträdare till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård skall den i vissa fall få förordna att frågan om&lt;br&gt;vårdens upphörande skall avgöras av länsrätt i första instans i stället&lt;br&gt;för av vederbörande chefsöverläkare. Förutsättningarna för sådan&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den&lt;br&gt;psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i&lt;br&gt;brottslighet, som är av allvarligt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria skiljer sig från mitt så till vida att&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning skall få ske endast om det begångna brottet&lt;br&gt;har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och den brottslighet&lt;br&gt;som lagöverträdaren befaras kunna begå på nytt är av detta slag. För de fall&lt;br&gt;då gärningsmannen saknat uppsåt till handlingen och därför inte skall&lt;br&gt;dömas till straffrättsligt ansvar innehåller promemorieförslaget en möjlig-&lt;br&gt;het att genom ett speciellt förfarande överlämna denne till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Företrädarna för Stockholms tingsrätt och Riksförbundet för&lt;br&gt;Social och Mental hälsa ansåg att särskild utskrivningsprövning skall ske i&lt;br&gt;samtliga fall då lagöverträdare ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-&lt;br&gt;följd. Från juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ställdes&lt;br&gt;frågan om uttrycket ”medfört fara” hänför sig till något annat än brotts-&lt;br&gt;rekvisiten vid varje brott och om uttrycket ”fara för liv eller hälsa” även&lt;br&gt;syftar på lagöverträdaren själv, i vilket fall det inte bör användas. Från&lt;br&gt;Sveriges domareförbund uttalades att särskild utskrivningsprövning bör&lt;br&gt;komma till stånd även vid vissa grövre förmögenhetsbrott. Enligt vad som&lt;br&gt;anfördes från domareförbundets företrädare borde uttrycket ”till följd av&lt;br&gt;störningen” ge möjlighet till en helhetsbedömning. Från samma håll utta-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;463&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lades vidare att de nuvarande s. k. O-fallen borde omfattas av särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom nuvarande ordning för psykiatrisk tvångsvård beaktas på olika sätt&lt;br&gt;behovet av samhällsskydd i samband med vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland de s. k. specialindikationema för sluten psykiatrisk vård enligt 1 §&lt;br&gt;första stycket b), d) resp, e) LSPV anges som krav att sådan vård är&lt;br&gt;oundgängligen påkallad med hänsyn till att patienten till följd av sjukdo-&lt;br&gt;men är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska&lt;br&gt;hälsa, har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller är&lt;br&gt;farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse.&lt;br&gt;Intagning för sluten psykiatrisk vård med åberopande av specialindika-&lt;br&gt;tionen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat&lt;br&gt;intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa kan ske bara efter beslut&lt;br&gt;av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB medan intagning med åberopande av&lt;br&gt;övriga specialindikationer får ske även i administrativ ordning med stöd&lt;br&gt;av vårdintyg (3 § LSPV).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 16 § LSPV skall den som har tagits in ofördröjligen skrivas ut, om&lt;br&gt;förutsättningarna enligt 1 § för att bereda honom vård inte längre förelig-&lt;br&gt;ger. 117 § andra stycket samma lag anges de fall där utskrivningsnämnden,&lt;br&gt;i stället för som enligt huvudregeln överläkaren, beslutar om utskrivning.&lt;br&gt;Ett sådant fall är utskrivning av en patient som har tagits in på grund av&lt;br&gt;beslut av domstol (s. k. N-fall). Utskrivningsnämnden beslutar vidare i&lt;br&gt;fråga om en patient som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott&lt;br&gt;mot någon annans personliga säkerhet för vilket åtal inte har väckts (s. k.&lt;br&gt;O-fall). Nämnden beslutar också i fråga om den som varit intagen i krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt för att avtjäna fängelsstaff och under vistelsen i anstalt&lt;br&gt;eller i samband med att denna upphört tagits in för sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;med stöd av LSPV och inte skall återföras till anstalten (s. k. PN-fall).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 19 § LSPV får en patient skrivas ut på försök, om det föreligger&lt;br&gt;särskilda skäl och det inte medför fara för någon annans personliga säker-&lt;br&gt;het eller hans eget liv. Behörigheten att besluta om försöksutskrivning är&lt;br&gt;fördelad på samma sätt som beträffande utskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de här redovisade bestämmelserna framgår att, om en patient har&lt;br&gt;tagits in för vård med stöd av någon av de nyss berörda specialindikatio-&lt;br&gt;nerna, det före utskrivning skall prövas huruvida denna indikation fortfa-&lt;br&gt;rande är uppfylld beträffande patienten. Av motiven till LSPV (se prop.&lt;br&gt;1966:33 s. 194) framgår att prövningen skall avse även andra specialindi-&lt;br&gt;kationer än den eller de som är uppfyllda vid intagningen; den som har&lt;br&gt;tagits in för vård efter administrativt förfarande får dock inte hållas kvar&lt;br&gt;med stöd av den specialindikation som bara får åberopas av en brottmåls-&lt;br&gt;domstol, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstift-&lt;br&gt;ningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av samhällsskydd — som det kommer till uttryck i vårdförut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;464&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sättningarna — skall alltså beaktas vid varje utskrivningsprövning. Av den&lt;br&gt;avgränsning enligt 17 § andra stycket LSPV av fall som utskrivningsnämn-&lt;br&gt;den har att pröva framgår emellertid att det i första hand är i dessa fall&lt;br&gt;skyddsaspekterna aktualiseras. Patienten har nämligen här före intagning-&lt;br&gt;en begått ett brott som kan ha varit av sådan karaktär att det finns särskild&lt;br&gt;anledning att pröva huruvida någon av de aktuella specialindikationema&lt;br&gt;är uppfyllda. De specialindikationer som tar sikte på behovet av samhälls-&lt;br&gt;skydd kan emellertid få aktualitet även i de fall där överläkaren har rätt att&lt;br&gt;besluta i fråga om utskrivning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nuvarande regleringen av psykiatrisk tvångsvård, vare sig vården&lt;br&gt;kommer till stånd som brottspåföljd eller genom administrativt frihetsbe-&lt;br&gt;rövande, tas på olika sätt hänsyn till behovet av samhällsskydd. Utform-&lt;br&gt;ningen av själva förutsättningarna för vård liksom prövningsförfarandet&lt;br&gt;för olika patientkategorier kan sålunda sägas ge uttryck för detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det angeläget att skyddsintressena vid psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård beaktas också i fortsättningen vare sig en patient har begått&lt;br&gt;brott eller inte och vare sig han i förra fallet har blivit föremål för lagföring&lt;br&gt;eller inte. Jag vill här peka på att den av chefen för socialdepartementet&lt;br&gt;föreslagna nya regleringen av sådan vård innebär att det vid bedömningen&lt;br&gt;av vårdbehovet skall beaktas, om patienten till följd av sin psykiska&lt;br&gt;störning är farlig för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller&lt;br&gt;psykiska hälsa (se 3 § tredje stycket i förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård). Som chefen för socialdepartementet har anfört angående&lt;br&gt;problemet med O-fallen (bil. 1 avsnitt 3.1.2) ger regleringen i detta avseen-&lt;br&gt;de utrymme för att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 4 RB&lt;br&gt;kan komma till stånd i samma utsträckning som hit*&lt;sup&gt;:i&lt;/sup&gt;ls. Jag återkommer&lt;br&gt;strax till frågan om åtalsunderlåtelse (avsnitt 2.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller psykiskt störda personer som blir föremål för&lt;br&gt;lagföring har jag i det föregående föreslagit att psykiatrisk tvångsvård även&lt;br&gt;i fortsättningen under vissa förutsättningar skall kunna komma till stånd&lt;br&gt;som en brottspåföljd, betecknad rättspsykiatrisk vård. Enligt min mening&lt;br&gt;ger utformningen av förutsättningarna för sådan vård i allmänhet tillräck-&lt;br&gt;liga möjligheter att tillgodose skyddsaspekterna vid vården. Som har fram-&lt;br&gt;gått av mitt förslag skall nämligen bl. a. risken för att den dömde på nytt&lt;br&gt;begår brott få vägas in vid prövningen av vårdförutsättningama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är emellertid angeläget att det för vissa fall finns en ordning som&lt;br&gt;särskilt skall syfta till att behovet av samhällsskydd blir tillgodosett. Som&lt;br&gt;redan har framgått av den av chefen för socialdepartementet föreslagna&lt;br&gt;lagen om rättspsykiatrisk vård (16 § resp. 10 §) skall prövningen av frågan&lt;br&gt;när vården skall upphöra eller när patienten får vistas utanför sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningens område i vissa fall göras av länsrätten i stället för, såsom i&lt;br&gt;övriga fall, vederbörande chefsöverläkare (se bil. 1 avsnitt 3.2.2 angående&lt;br&gt;begreppet chefsöverläkare). Förslaget om domstolsprövning — betecknad&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning — motiveras av att det i de fall där skydds-&lt;br&gt;intressena gör sig särskilt gällande bör finnas garantier för att prövningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;465&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av de nämnda frågorna vilar på ett så allsidigt beslutsunderlag som möj- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ligt, att det sker en enhetlig tillämpning och att prövningen görs av en Bilaga 2&lt;br&gt;särskild, kvalificerad instans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddsaspekterna måste noga beaktas i de fall där det finns en beak-&lt;br&gt;tansvärd risk för att patienten på nytt gör sig skyldig till brott. Bedömning-&lt;br&gt;ar av detta slag är emellertid vanskliga att göra, och det är väsentligt att det&lt;br&gt;här sker en grannlaga prövning efter noggranna kriterier. Det av chefen för&lt;br&gt;socialdepartementet föreslagna prövningsförfarandet bör därför omfatta&lt;br&gt;dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som chefen för socialdepartementet har anfört bör ställningstagandet&lt;br&gt;till frågan när det är påkallat med särskild utskrivningsprövning ske i&lt;br&gt;samband med beslutet om att överlämna lagöverträdaren till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Brottmålsdomstolen bör därför göra bedömningen av om det&lt;br&gt;med hänsyn till risken för återfall i brott är påkallat att vården förenas med&lt;br&gt;ett sådant prövningsförfarande. Enligt min mening är detta en från saklig&lt;br&gt;synpunkt lämplig ordning med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd&lt;br&gt;för bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet föreligger i&lt;br&gt;ett brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en riskbedömning skall få ligga till grund för särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning bör det emellertid, som jag tidigare har utvecklat (avsnitt&lt;br&gt;2.3), krävas att lagöverträdaren led av en allvarlig psykisk störning vid&lt;br&gt;gämingstillfället och att det fanns kausalsamband mellan störningen och&lt;br&gt;brottet. Riskbedömningen bör emellertid också innefatta ett ställningsta-&lt;br&gt;gande till om ny brottslighet kan befaras till följd av den psykiska störning&lt;br&gt;som lagöverträdaren led av vid gämingstillfället, om han fortfarande lider&lt;br&gt;av den. Är den psykiska störningen utan betydelse för återfallsrisken, bör&lt;br&gt;någon särskild utskrivningsprövning inte komma i fråga. Om domstolen&lt;br&gt;bör besluta om en sådan beror således delvis på en bedömning av medi-&lt;br&gt;cinsk karaktär. Med det är naturligtvis också fråga om en prognos från mer&lt;br&gt;allmänna utgångspunkter, bl. a. beträffande sannolikheten för att lagöver-&lt;br&gt;trädaren på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i vid det&lt;br&gt;begångna brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan vid vilka brott särskild utskrivningsprövning bör få&lt;br&gt;ske anser jag att skyddsaspekterna i allmänhet är särskilt framträdande vid&lt;br&gt;risk för våldsbrott. Även när riskbedömningen avser annan allvarlig&lt;br&gt;brottslighet kan emellertid särskild utskrivningsprövning vara befogad.&lt;br&gt;Någon begränsning till brott av visst slag bör därför inte införas. Jag&lt;br&gt;återkommer i specialmotiveringen till frågan vid vilka brott särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning är avsedd att komma till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att en domstol som överlämnar en lagöverträdare till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård skall få besluta att vården skall vara förenad med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning, om brottet har begåtts under påverkan av&lt;br&gt;en allvarlig psykisk störning och det till följd av den psykiska störningen&lt;br&gt;finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.&lt;br&gt;Frågan om förfarandet vid särskild utskrivningsprövning har redan be-&lt;br&gt;handlats av chefen för socialdepartementet (bil. 1 avsnitt 4.4.3, 16 § i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård). Av hennes förslag framgår bl. a.&lt;br&gt;att vården i de fall där sådan prövning skall ske skall upphöra när det inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;466&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;längre till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett&lt;br&gt;beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk for att han återfaller i&lt;br&gt;brottslighet, som är av allvarligt slag. Som en ytterligare förutsättning för&lt;br&gt;att vården skall upphöra krävs enligt förslaget att det inte heller annars&lt;br&gt;med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i&lt;br&gt;övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning for psykiat-&lt;br&gt;risk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1986 års promemoria har föreslagits en särskild reglering for de fall då&lt;br&gt;en psykiskt störd person gör sig skyldig till en våldshandling men på grund&lt;br&gt;av sitt psykiska tillstånd inte uppfyller det subjektiva rekvisitet för det&lt;br&gt;aktuella brottet och därför inte kan fällas till straffrättsligt ansvar. Försla-&lt;br&gt;get innebär att brottmålsdomstolen på talan av åklagare också i dessa fall&lt;br&gt;skall kunna överlämna gärningsmannen till rättspsykiatrisk vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har förståelse för uppfattningen att skyddsaspekterna gör sig minst&lt;br&gt;lika starkt gällande då en gärningsman som har förövat en svår våldshand-&lt;br&gt;ling är så allvarligt psykiskt störd att han inte kan anses ha uppsåt till&lt;br&gt;gärningen och rekvisiten för motsvarande brott således inte är uppfyllda så&lt;br&gt;att han kan fällas till ansvar för brottet. Som har påpekats vid hearingen år&lt;br&gt;1986 i lagstiftningsärendet finns det emellertid ett ytterst begränsat prak-&lt;br&gt;tiskt behov av ett särskilt förfarande för fall av det aktuella slaget. Jag vill&lt;br&gt;också peka på att den nuvarande ordningen med automatisk prövning av&lt;br&gt;utskrivningsnämnd bara i de fall då patienten konstaterats ha gjort sig&lt;br&gt;skyldig till brott (N-, 0- och PN-fall) i detta avseende fungerat utan några&lt;br&gt;större praktiska problem såvitt jag vet. Den av chefen för socialdeparte-&lt;br&gt;mentet föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ger för övrigt, som&lt;br&gt;tidigare har framgått, utrymme för att beakta skyddsaspekten vid intag-&lt;br&gt;ning för tvångsvård i administrativ ordning. Jag föreslår därför inte någon&lt;br&gt;särskild reglering för de nu åsyftade fallen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Öppen psykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen&lt;br&gt;psykiatrisk vård avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget mötte kritik endast från något håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: Av 31 kap. 4 § BrB följer att, om någon som har&lt;br&gt;begått en brottslig gärning är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn och&lt;br&gt;det inte beslutas att han skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda, rätten får&lt;br&gt;förordna att han skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård. En förutsätt-&lt;br&gt;ning är att någon mer ingripande åtgärd av särskilda skäl inte anses&lt;br&gt;påkallad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård har kommit till&lt;br&gt;användning i mycket begränsad omfattning. Sedan år 1975 har den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;467&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ådömts i mindre än 20 fall årligen. Ett skäl till att domstolarna sällan &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begagnar sig av påföljden kan vara att den inte är förenad med någon &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjlighet att tvinga fram psykiatrisk vård. Domstolarna tycks därför ha&lt;br&gt;blivit mer benägna att döma till skyddstillsyn med föreskrifter om psykiat-&lt;br&gt;risk behandling än att besluta om överlämnande till öppen psykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frivillighet är ingen ovillkorlig förutsättning för att en skyddstillsyn&lt;br&gt;skall få förenas med en föreskrift om vård eller behandling (se prop.&lt;br&gt;1982/83:85 s. 91). Det går emellertid här inte, lika litet som vid öppen&lt;br&gt;psykiatrisk vård, att tvångsvis ge vård eller behandling i de fall då den&lt;br&gt;dömde vägrar att medverka. Den som har dömts till skyddstillsyn står&lt;br&gt;emellertid under övervakning, och övervakningsnämnden kan ingripa&lt;br&gt;med åtgärder om den dömde inte sköter sig under övervakningstiden t. ex.&lt;br&gt;genom att inte följa meddelad föreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i 30 kap. 9 § andra stycket BrB om förutsättningarna för att&lt;br&gt;döma till skyddstillsyn innebär bl. a. att rätten som särskilda skäl för&lt;br&gt;skyddstillsyn kan beakta om den tilltalade är föremål for psykiatrisk vård i&lt;br&gt;någon form eller förklarar sig villig att genomgå sådan vård i form av s. k.&lt;br&gt;kontraktsvård. Med hänsyn härtill anser jag att påföljden överlämnande&lt;br&gt;till öppen psykiatrisk vård i fortsättningen saknar självständig funktion&lt;br&gt;vid sidan av skyddstillsyn. Som föredragande statsrådet uttalade i sam-&lt;br&gt;band med att de nyss nämnda reglerna infördes (prop. 1987/88:120 s. 64)&lt;br&gt;bör därför bestämmelsen i 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psyki-&lt;br&gt;atrisk vård upphävas, en uppfattning som har framförts också av socialbe-&lt;br&gt;redningen (se SOU 1984:64 s. 296 ff.) och som vid remissbehandlingen av&lt;br&gt;dess betänkande fått ett positivt bemötande.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Vård för psykiskt utvecklingsstörda&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nuvarande möjligheten att överlämna en lagöver-&lt;br&gt;trädare som är psykiskt utvecklingsstörd till vård enligt 1967 års&lt;br&gt;omsorgslag i specialsjukhus avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: RÅ tillstyrkte att möjligheten att överlämna en lagöverträda-&lt;br&gt;re till vård i specialsjukhus for psykiskt utvecklingsstörda avskaffas. Någon&lt;br&gt;annan uppfattning i frågan framfördes inte.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 31 kap. 3 § BrB får den som har begått en brottslig gärning och som&lt;br&gt;med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag kan beredas vård i specialsjukhus&lt;br&gt;överlämnas till vård av detta slag, om rätten finner behov av sådan vård&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;468&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreligga. I paragrafen föreskrivs emellertid också att detta får beslutas&lt;br&gt;bara om det finns särskilda skäl till det, om gärningen inte har begåtts&lt;br&gt;under inflytande av sinnesslöhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 35 § 1967 års omsorgslag får den som är psykiskt utvecklingsstörd&lt;br&gt;och som har fyllt 15 år oberoende av samtycke som avses i 34 § första&lt;br&gt;stycket nämnda lag — dvs. hans eget samtycke, om han är myndig eller har&lt;br&gt;fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas, och annars&lt;br&gt;samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren — beredas vård i vård-&lt;br&gt;hem eller specialsjukhus. En förutsättning är att vården är oundgängligen&lt;br&gt;påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att vissa&lt;br&gt;specialindikationer är uppfyllda. En sådan indikation (35 § första stycket&lt;br&gt;c)) innebär att personen till följd av utvecklingsstörningen är ur stånd att&lt;br&gt;skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad. De övriga indikationerna&lt;br&gt;(dvs. a), b), d) och andra stycket) överensstämmer i princip med de&lt;br&gt;indikationer som gäller för sluten psykiatrisk vård enligt 1 § b)-e) LSPV.&lt;br&gt;Den indikation som motsvarar specialindikationen i 1 § e) LSPV kan&lt;br&gt;liksom denna tillämpas endast då domstol beslutar om överlämnande till&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan år 1975 har årligen endast ett fåtal personer — som högst 12 år&lt;br&gt;1980 — med stöd av 31 kap. 3 § BrB överlämnats till vård i specialsjukhus&lt;br&gt;för psykiskt utvecklingsstörda. Under åren 1983—1986 överlämnades&lt;br&gt;sammanlagt sex personer till sådan vård. År 1987 överlämnades inte&lt;br&gt;någon person medan 4 personer överlämnades år 1988 och 6 personer år&lt;br&gt;1989.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 juli 1986 ersatte visserligen 1985 års omsorgslag 1967 års lag i&lt;br&gt;samma ämne men detta innebar inte någon skillnad i praktiken i det här&lt;br&gt;aktuella hänseendet. Genom den samtidigt tillkomna lagen om införande&lt;br&gt;av lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (infö-&lt;br&gt;randelagen) upphävdes nämligen inte 1967 års lag fullt ut. Enligt 6§&lt;br&gt;införandelagen gäller sålunda för bl. a. specialsjukhus fortfarande i&lt;br&gt;tillämpliga delar 35 § 1967 års omsorgslag samt vissa därtill anslutande&lt;br&gt;bestämmelser i den lagen (36, 37, 37 a och 39 — 54 §§). Av 5 § första stycket&lt;br&gt;införandelagen följer emellertid att nyintagning i specialsjukhus eller i&lt;br&gt;vårdhem för vuxna får ske bara om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med 1985 års omsorgslag har varit att den tillsammans med&lt;br&gt;vissa tillägg till skolförfattningarna skall ersätta 1967 års lag. Den nya&lt;br&gt;lagen omfattar psykiskt utvecklingsstörda och vissa andra personkategori-&lt;br&gt;er. Den ger inte någon möjlighet att bereda en psykiskt utvecklingsstörd,&lt;br&gt;som förstår innebörden av ett erbjudande, särskilda omsorger mot hans&lt;br&gt;vilja. Om han är ur stånd att avge en bindande viljeförklaring, skall&lt;br&gt;omsorgerna kunna ges på begäran av vårdnadshavare, förmyndare, god&lt;br&gt;man eller förvaltare. 1985 års omsorgslag upptar inte några regler om vård&lt;br&gt;i specialsjukhus motsvarande reglerna i 35 § 1967 års lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den utredning vars förslag låg till grund för 1985 års omsorgslag hade&lt;br&gt;förutsatt att intagningar som blev nödvändiga i akuta krissituationer skulle&lt;br&gt;kunna klaras genom beslut enligt LSPV, eftersom det enligt utredningen i&lt;br&gt;dessa fall regelmässigt också förelåg en psykisk sjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till 6 § införandelagen pekade föredragande stats-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;469&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rådet (prop. 1984/85:176 s. 84) på att LSPV — som då var föremål för den&lt;br&gt;översyn som lett till det nu aktuella lagstiftningsärendet — inte gäller för&lt;br&gt;intagning av psykiskt utvecklingsstörda, om dessa inte samtidigt lider av&lt;br&gt;en psykisk sjukdom av så allvarlig natur att vård på sjukhus är oundgängli-&lt;br&gt;gen påkallad. Föredraganden uttalade att han, i den situation som sålunda&lt;br&gt;förelåg, funnit att den enda framkomliga vägen var att övergångsvis, i&lt;br&gt;avvaktan på en samlad bedömning, behålla 35 § och därtill anslutande&lt;br&gt;regler i 1967 års lag vid sidan av den nya omsorgslagen. Enligt föredragan-&lt;br&gt;den innebar det också att det intill dess en ändrad ordning kan genomföras&lt;br&gt;alltjämt finns förutsättningar att tillämpa 31 kap. 3§ BrB i fråga om&lt;br&gt;överlämnande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;br&gt;Föredraganden tilläde att han förutsatte att även frågan om brottspåföljder&lt;br&gt;fick en adekvat lösning i samband med att socialberedningens förslag om&lt;br&gt;nya regler för vård av psykiskt störda skulle genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om&lt;br&gt;möjligheten att i fortsättningen med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag ta in&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda personer för vård i specialsjukhus (bil. 1 avsnitt&lt;br&gt;3.9). Enligt hennes ställningstagande bör möjligheten att efter intagning i&lt;br&gt;administrativ ordning ge psykiskt utvecklingsstörda vård i specialsjukhus&lt;br&gt;med stöd av nyss nämnda paragraf inte avskaffas för närvarande. Hon&lt;br&gt;förutskickade emellertid att frågan om möjligheten att även fortsättnings-&lt;br&gt;vis ge psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare sådan vård som en brotts-&lt;br&gt;påföljd skulle tas upp av mig i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För min del vill jag peka på att möjligheten att överlämna lagöverträdare&lt;br&gt;till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda har utnyttjats helt&lt;br&gt;undantagsvis under senare år. Det praktiska behovet av denna möjlighet&lt;br&gt;är sålunda mycket begränsat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag strax skall återkomma till (avsnitt 2.8.2) skall även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen fängelse i vissa fall inte få ådömas en lagöverträdare, som lider av&lt;br&gt;en psykisk utvecklingsstörning, och i vissa fall inte heller den som har en&lt;br&gt;annan sådan intellektuell funktionsnedsättning som ger rätt till särskilda&lt;br&gt;omsorger enligt 1985 års omsorgslag. Enligt min mening kan det emellertid&lt;br&gt;inte accepteras att det helt skulle saknas möjlighet att tvångsomhänderta&lt;br&gt;en psykiskt utvecklingsstörd i ett fall där denne har gjort sig skyldig till&lt;br&gt;t. ex. ett allvarligt våldsbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen pekade jag på att den föreslagna möjligheten att över-&lt;br&gt;lämna lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning ger utrymme för att döma också psykiskt utvecklingsstörda till&lt;br&gt;sådan påföljd. Jag uttalade därvid att, i de sällsynta fall då en psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörd gör sig skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott, denne i&lt;br&gt;allmänhet också lider av en psykisk störning som kräver psykiatrisk be-&lt;br&gt;handling. Om den psykiskt utvecklingsstörde i ett sådant fall kunde sägas&lt;br&gt;ha en allvarlig psykisk störning och kriterierna för överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning angående orsaks-&lt;br&gt;samband mellan brott och störning var uppfyllda, kunde alltså domstolen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;470&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;döma denne till sådan påföljd. Jag ansåg därför att det inte med hänsyn till&lt;br&gt;skyddsaspekterna var påkallat med en särskild form av påföljd för psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda som gav möjlighet till tvångsomhändertagande. Inte&lt;br&gt;heller av kriminalpolitiska skäl i övrigt var det enligt min uppfattning&lt;br&gt;motiverat att ha kvar möjligheten enligt 31 kap. 3§ BrB att överlämna&lt;br&gt;lagöverträdare till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;br&gt;Förslaget i lagrådsremissen innebar således att denna möjlighet avskaffa-&lt;br&gt;des.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har uttalat att enligt dess mening ett förlitande enbart på&lt;br&gt;möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård kan leda till svårigheter i rättstillämpningen. Enligt lagrådet skulle&lt;br&gt;domstolen till följd av diagnostiska problem, eftersom det för överlämnan-&lt;br&gt;de måste påvisas att lagöverträdaren utöver en manifesterad psykisk ut-&lt;br&gt;vecklingsstörning lider av en annan psykisk störning som kräver vård, i ett&lt;br&gt;enskilt fall kunna hamna i den situationen att den psykiska utvecklings-&lt;br&gt;störningen, trots att den var allvarlig och framstod som kausal till gärning-&lt;br&gt;en, inte skulle kunna föranleda överlämnande till särskild vård. I samman-&lt;br&gt;hanget har lagrådet erinrat om att det i en näraliggande situation, nämligen&lt;br&gt;då det är fråga om åtalsunderlåtelse enligt den i remissen föreslagna&lt;br&gt;lydelsen av 20 kap. 7 § RB, anges som skäl för att underlåta åtal att vård i&lt;br&gt;specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års omsorgslag&lt;br&gt;kommer till stånd. Det syntes lagrådet sakligt omotiverat att en åtgärd som&lt;br&gt;kan åberopas som skäl för åtalsunderlåtelse inte står till buds vid domsto-&lt;br&gt;lens påföljdsval.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har därför förordat att möjligheten för domstol att överlämna&lt;br&gt;till vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna vårdform kvarstår.&lt;br&gt;Därvid har lagrådet uttalat att, när vårdformen i framtiden enligt intentio-&lt;br&gt;nerna avvecklas, det givetvis i det sammanhanget får övervägas vilka nya&lt;br&gt;vårdformer som måste sättas in för psykiskt utvecklingsstörda lagöverträ-&lt;br&gt;dare och hur det skall förfaras med dem som vid avvecklingen vårdas i&lt;br&gt;specialsjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag till en böijan peka på att det i samband med att 1985&lt;br&gt;års omsorgslag infördes förutsattes att tvångsregleringen för psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda skulle omprövas i förevarande lagstiftningsärende liksom&lt;br&gt;att även frågan om brottspåföljder för denna kategori skulle få en adekvat&lt;br&gt;lösning (prop. 1984/85:176 s. 84). Chefen för socialdepartementet har&lt;br&gt;tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 3.9) uttalat att tvångsregleringen inte kan&lt;br&gt;upphävas i detta ärende men att inriktningen mot att upphäva den ligger&lt;br&gt;fast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning naturligt att ta&lt;br&gt;tillvara de möjligheter som kan finnas att nu avskaffa påföljden överläm-&lt;br&gt;nande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Påföljden&lt;br&gt;bör behållas bara om detta framstår som påkallat av påtagliga och prak-&lt;br&gt;tiskt betydelsefulla behov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning ger de vid lagrådsremissen angivna möjligheter-&lt;br&gt;na att tillämpa påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård på lag-&lt;br&gt;överträdare som är psykiskt utvecklingsstörda tillräckligt utrymme för det&lt;br&gt;omhändertagande genom brottspåföljd för denna grupp som krävs utanför&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;471&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kriminalvården. Jag anser att det speciella problem i ett enskilt fall som&lt;br&gt;lagrådet har tagit upp är av extrem undantagskaraktär, om det ens kan&lt;br&gt;tänkas uppstå i rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till detta kommer möjligheterna att fortfarande tillämpa den admini-&lt;br&gt;strativa tvångsregleringen med stöd av införandelagen. Enligt 5 § nämnda&lt;br&gt;lag får sålunda nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem for vuxna ske,&lt;br&gt;om det finns synnerliga skäl. Som exempel på synnerliga skäl pekade&lt;br&gt;föredragande statsrådet i specialmotiveringen på att den psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörde är föremål för lagföring (prop. 1984/85:176 s. 83). Härigenom&lt;br&gt;ökar naturligtvis möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse med stöd av be-&lt;br&gt;stämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB i dess nya utformning enligt&lt;br&gt;mitt förslag i det följande (se avsnitt 2.9), som innebär bl. a. att det&lt;br&gt;nuvarande kravet på orsakssamband mellan brott och störning slopas,&lt;br&gt;samtidigt som behovet av omhändertagande i form av en brottspåföljd kan&lt;br&gt;sägas minska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller den av lagrådet gjorda jämförelsen mellan åtalsun-&lt;br&gt;derlåtelse och domstolens påföljdsval vill jag peka på att den möjlighet&lt;br&gt;som tidigare fanns att ge åtalsunderlåtelse enligt den nyssnämnda bestäm-&lt;br&gt;melsen, om öppen vård enligt 1967 års omsorgslag kom till stånd, inte&lt;br&gt;hade sin motsvarighet vid domstolens påföljdsval. Mitt förslag i det följan-&lt;br&gt;de beträffande åtalsunderlåtelse (avsnitt 2.9) liksom mitt förslag nyss att&lt;br&gt;avskaffa påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård (avsnitt 2.6)&lt;br&gt;innebär att skäl för att underlåta åtal kan vara att öppen vård kommer till&lt;br&gt;stånd för den som är psykiskt utvecklingsstörd eller som har ett psykia-&lt;br&gt;triskt vårdbehov men att motsvarande möjlighet inte står domstolen till&lt;br&gt;buds vid påföljdsval. Denna ordning anser jag är sakligt motiverad, och jag&lt;br&gt;delar alltså inte lagrådets uppfattning på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis har jag sålunda inte mot bakgrund av lagrådets&lt;br&gt;synpunkter funnit tillräckliga skäl att ändra mitt ställningstagande vid&lt;br&gt;lagrådsremissen att påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda bör avskaffas. Mitt förslag nu i frågan överens-&lt;br&gt;stämmer alltså med förslaget i lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill slutligen i detta sammanhang, i likhet med i lagrådsremissen,&lt;br&gt;framhålla att det med hänsyn till karaktären av de särskilda omsorgerna&lt;br&gt;enligt 1985 års omsorgslag inte heller bör komma i fråga att som en&lt;br&gt;särskild påföljd införa möjlighet att överlämna psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;lagöverträdare och andra personer med intellektuell funktionsnedsättning&lt;br&gt;till sådana omsorger. I den delen har lagrådet inte anmält någon avvikande&lt;br&gt;uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.8 Övriga påföljdsfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.8.1 Inledning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 2.1.2) redogjort för bestämmelserna i 29&lt;br&gt;kap. 3 § och 30 kap. 6 § BrB om bedömningen av straffvärde resp, på-&lt;br&gt;följdsval för den som begått ett brott under inflytande av en själslig&lt;br&gt;abnormitet. Som redan har framgått av de utgångspunkter som jag angett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;472&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för mina forslag (avsnitt 2.2) bör det även i fortsättningen finnas begräns- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ningar i möjligheterna att döma psykiskt störda lagöverträdare till straff Bilaga 2&lt;br&gt;och andra påföljder. Jag skall i det följande närmare ange hur regleringen i&lt;br&gt;detta hänseende enligt min mening bör vara utformad.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.8.2 Straffnedsättning och uteslutande av fängelse som påföljd&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare skall även i fortsättningen innehålla en möjlighet att&lt;br&gt;sätta ned straffet. Vidare skall fängelse liksom nu i vissa fall vara&lt;br&gt;uteslutet som påföljd. Den som har begått ett brott under påverkan&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning skall sålunda inte få dömas till&lt;br&gt;fängelse. Denna begränsning av möjligheten att döma till fängelse är&lt;br&gt;mindre än den som nu gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Från psykiatriska nämnden och Sveriges domareförbund&lt;br&gt;uttalades tveksamhet till om det för strafflindring skall vara tillräckligt att&lt;br&gt;brottet har begåtts under påverkan av en ”psykisk störning”. — RÅ mena-&lt;br&gt;de att uteslutandet av fängelse som möjlig påföljd borde från humanitär&lt;br&gt;synpunkt gälla när den dömde lider av en störning av det aktuella slaget&lt;br&gt;vid domstillfället, även om störningen inte förelåg vid gämingstillfället.&lt;br&gt;Företrädaren för Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar&lt;br&gt;och Vuxna ansåg att fängelse borde vara uteslutet som möjlig påföljd också&lt;br&gt;vid lindrig utvecklingsstörning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Straffnedsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tidigare gällande reglerna i 33 kap. 4 § BrB om straffnedsättning upp-&lt;br&gt;hävdes i samband med att nya regler om påföljdsval och straffmätning&lt;br&gt;infördes fr. o. m. den 1 januari 1989. I 33 kap. 4 § andra stycket BrB fanns&lt;br&gt;en allmän regel om straffnedsättning medan det i första stycket andra&lt;br&gt;meningen fanns en särskild regel om straffnedsättning för psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare, som innebar att lindrigare straff fick ådömas, om det fanns&lt;br&gt;särskilda skäl till det, för brott som någon begått under inflytande av&lt;br&gt;själslig abnormitet. Avsikten med den särskilda regeln om straffnedsätt-&lt;br&gt;ning var att möjligheterna att ge strafflindring beträffande denna kategori&lt;br&gt;skulle vara större än i andra fall (se prop. 1962:10 s. 109 f.). Denna syn har&lt;br&gt;enligt min mening alltjämt giltighet. Jag anser således att det även fram-&lt;br&gt;gent bör finnas en särskild regel om lägre straff för psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med socialberedningen (SOU 1984:64 s. 426) anser jag emeller-&lt;br&gt;tid att en sådan särskild bestämmelse bör kunna tillämpas i större utsträck-&lt;br&gt;ning än den tidigare gällande föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen BrB. Som jag ser det bör rätten efter omständigheterna kunna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;473&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utnyttja möjligheten att ge lägre straff än annars. Någon motsvarighet till &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det tidigare gällande kravet på att det skulle föreligga särskilda skäl för &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;straffnedsättning bör alltså inte finnas, något som också har föreslagits av&lt;br&gt;socialberedningen och under remissbehandlingen inte mött någon kritik.&lt;br&gt;Däremot bör det, som jag tidigare har utvecklat (avsnitt 2.3), här fortfa-&lt;br&gt;rande uppställas ett krav på orsakssamband mellan störning och brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sedan den 1 januari 1989 gällande nya bestämmelsen i 29 kap. 3 §&lt;br&gt;första stycket 2 BrB om att såsom förmildrande omständigheter vid be-&lt;br&gt;dömningen av straffvärdet hos ett brott skall särskilt beaktas om den&lt;br&gt;tilltalade till följd av bl. a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt förmåga&lt;br&gt;att kontrollera sitt handlande kan, som jag tidigare har angett (avsnitt 2.3),&lt;br&gt;sägas ge uttryck för ett krav på orsakssamband mellan brott och störning&lt;br&gt;motsvarande vad som gällde enligt föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen BrB. Som jag ser det har det genom den nya bestämmel-&lt;br&gt;sen skapats tillräckliga sådana möjligheter att ge psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare lägre straff än annars som jag anser bör finnas. Någon ytterligare&lt;br&gt;bestämmelse för ändamålet utöver denna är således enligt min mening inte&lt;br&gt;påkallad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till den aktuella bestämmelsen (prop. 1987/88:120 s. 85)&lt;br&gt;förutskickade emellertid föredragande statsrådet att hon skulle återkomma&lt;br&gt;till termen själslig abnormitet. 1 linje med vad som föreslås i 1986 års&lt;br&gt;promemoria anser jag att bestämmelsen bör gälla lagöverträdare som lider&lt;br&gt;av en psykisk störning. Att det liksom beträffande själslig abnormitet&lt;br&gt;måste ställas vissa krav på störningens svårhet ligger i att den tilltalade till&lt;br&gt;följd av störningen skall ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt&lt;br&gt;handlande. Jag föreslår sålunda endast en ändring av terminologisk karak-&lt;br&gt;tär i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uteslutande av fängelsesom påföljd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 30 kap. 6 § första stycket BrB innebär att den som har&lt;br&gt;begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon&lt;br&gt;annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses&lt;br&gt;jämställd med sinnessjukdom inte får dömas till fängelse eller villkorlig&lt;br&gt;dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har redan i det föregående (avsnitt 2.2) uttalat att bristerna i gär-&lt;br&gt;ningsmannens psykiska funktion när denne begick brottet ibland kan vara&lt;br&gt;så allvarliga att fängelse inte bör få ådömas. Även i fortsättningen bör&lt;br&gt;således enligt min mening fängelse i vissa fall vara uteslutet som påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min uppfattning bör man ta den nuvarande avgränsningen av&lt;br&gt;personkretsen i 30 kap. 6 § BrB, som motsvarar den tidigare gällande 33&lt;br&gt;kap. 2 § BrB, till utgångspunkt även framdeles för tillämpningsområdet av&lt;br&gt;en regel med denna innebörd. Om man bortser från jämställdhetsfallen,&lt;br&gt;kan jag inte se annat än att man härigenom bäst kan tillgodose såväl de&lt;br&gt;principiella som humanitära synpunkter som gör sig gällande i samman-&lt;br&gt;hanget. Begränsningen i möjligheterna att döma en psykiskt störd lagöver-&lt;br&gt;trädare till fängelse bör således, som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.3),&lt;br&gt;liksom enligt nuvarande ordning gälla bara då det föreligger orsakssam-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;474&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;band mellan störningen och brottet. Avsikten med den nya bestämningen&lt;br&gt;av vilka störningar som den aktuella regeln skall vara tillämplig på är&lt;br&gt;emellertid att fängelse skail vara uteslutet som möjlig påföljd i färre fall än&lt;br&gt;tidigare. Jag återkommer till saken i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.8.3 Skyddstillsyn och villkorlig dom&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Möjligheterna att meddela psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;dare skyddstillsyn eller villkorlig dom skall tillgodoses inom ramen&lt;br&gt;för de allmänna reglerna för dessa påföljder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;br&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Skyddstillsyn&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för att döma någon till skyddstillsyn anges i 28 kap. 1 §&lt;br&gt;BrB. Enligt denna bestämmelse får rätten döma till skyddstillsyn för ett&lt;br&gt;brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom&lt;br&gt;eller skyddstillsyn å den andra är bestämmelserna i 30 kap. 4 § BrB. Enligt&lt;br&gt;första stycket i den paragrafen skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt&lt;br&gt;avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängel-&lt;br&gt;se. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap.&lt;br&gt;5 § BrB, dvs. vissa närmare angivna omständigheter som är hänförliga till&lt;br&gt;gärningsmannens person och hans handlande efter brottet och som verkar&lt;br&gt;endast i mildrande inriktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn anges i 30&lt;br&gt;kap. 9 § BrB. Vid val av påföljd skall rätten enligt första stycket som skäl&lt;br&gt;för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd&lt;br&gt;kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Som&lt;br&gt;särskilda skäl för skyddstillsyn räknas i andra stycket upp förhållanden i&lt;br&gt;tre olika punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den första punkten tar sikte på en förbättrad personlig eller social&lt;br&gt;situation. I en andra punkt anges som särskilt skäl för skyddstillsyn att den&lt;br&gt;tilltalade undergår behandling för missbruk eller något annat förhållande&lt;br&gt;som kan antas ha samband med hans brottslighet. Bestämmelsen tar sikte&lt;br&gt;på att den tilltalade genom eget initiativ eller på något annat sätt är&lt;br&gt;föremål för vård eller behandling beträffande i första hand missbrukspro-&lt;br&gt;blem; även behandling mot t. ex. kleptomani eller exhibitionism eller av&lt;br&gt;sexuella problem åsyftas (prop. 1987/88:120 s. 106 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som särskilda skäl för skyddstillsyn anges vidare i en tredje punkt att&lt;br&gt;missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhål-&lt;br&gt;lande som påkallar vård eller behandling i väsentlig grad har bidragit till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;475&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i Bilaga 2&lt;br&gt;samband med verkställigheten. Denna punkt utgör en del av regleringen&lt;br&gt;av den s. k. kontraktsvården, som har införts fr. o. m. den 1 januari 1988&lt;br&gt;som en ny variant av kriminalvård i frihet och som ett alternativ till&lt;br&gt;fängelsestraff (prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr. 279).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om kontraktsvård har sakligt oförändrade tagits in i&lt;br&gt;den nya regleringen av frågor om påföljdsval och straffmätning som trädde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kraft den 1 januari 1989 (se 28 kap. 6 a§ förutom 30 kap. 9§ andra&lt;br&gt;stycket 3 BrB). Dessa bestämmelser tar sikte på fall där det kan antas att&lt;br&gt;missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhål-&lt;br&gt;lande som påkallar vård eller behandling har bidragit till att någon begått&lt;br&gt;brott. Om den tilltalade då förklarar sig villig att undergå lämplig behand-&lt;br&gt;ling enligt en för honom uppgjord plan, kan kontraktsvård användas som&lt;br&gt;påföljd. Den tilltalade åläggs därvid att genomgå den avsedda behandling-&lt;br&gt;en. Kontraktsvård ådöms som en kvalificerad form av föreskrift vid&lt;br&gt;skyddstillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att kontraktsvård skall få aktualitet huvudsakligen när det är&lt;br&gt;fråga om brott som har samband med alkohol- och narkotikaproblem.&lt;br&gt;Även i andra fall där förhållandena påkallar vård eller behandling kan&lt;br&gt;emellertid kontraktsvård tillämpas. Föredragande statsrådet nämnde i&lt;br&gt;lagstiftningsärendet om kontraktsvård som exempel kleptomani, exhibi-&lt;br&gt;tionism och vissa former av incest liksom andra fall då brottet står i&lt;br&gt;samband med ett psykiskt insufficienstillstånd av ett eller annat slag men&lt;br&gt;detta inte är så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga (prop.&lt;br&gt;1986/87:106 s. 35). Justitieutskottet uttalade i detta hänseende i sitt av&lt;br&gt;riksdagen godkända betänkande (JuU 1986/87:32 s. 24) att utskottet ut-&lt;br&gt;gick från att bestämmelserna får tillämpning främst beträffande alkohol-&lt;br&gt;och narkotikamissbrukare och endast i undantagsfall beträffande andra&lt;br&gt;grupper. Av det nyss anförda står det emellertid klart att kontraktsvård är&lt;br&gt;avsedd att i vissa fall kunna tillämpas för psykiskt störda lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i 30 kap. 6 § BrB om påföljdsval för psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;dare innebär att skyddstillsyn får meddelas i de aktuella fallen. Att skydds-&lt;br&gt;tillsyn i ett sådant fall inte får förenas med ett fängelsestraff enligt 28 kap.&lt;br&gt;3 § BrB följer av regeln enligt 30 kap. 6 § andra stycket (tidigare 33 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §) BrB om att fängelse är uteslutet som påföljd (se prop. 1978/79:212 s.&lt;br&gt;78). Däremot kan en skyddstillsyn i dessa och andra fall förenas med&lt;br&gt;föreskrifter om t. ex. psykiatrisk behandling (28 kap. 6 § jämförd med 26&lt;br&gt;kap. 15 § första stycket 3 BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De tidigare reglerna i 33 kap. 2 § BrB om påföljdsval för psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare motsvaras av 30 kap. 6 § BrB. Endast den ändringen har&lt;br&gt;gjorts att bestämmelserna i 33 kap. 2 § andra stycket BrB slopats. Före-&lt;br&gt;skriften om att skyddstillsyn får ådömas, om sådan påföljd med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna anses lämpligare än särskild vård, har alltså ingen mot-&lt;br&gt;svarighet i den nya paragrafen. I motiven till den paragrafen uttalade&lt;br&gt;föredragande statsrådet att 33 kap. 2 § andra stycket inte var särskilt&lt;br&gt;vägledande och inte stod i samklang med den nya regleringen i övrigt;&lt;br&gt;frågan om skyddstillsyn skall ådömas får bedömas utifrån i första hand&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;476&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottets straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreligger (prop. 1987/88:120 s. 103). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt min mening angeläget att möjligheterna att döma till skydds-&lt;br&gt;tillsyn tas till vara när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. En fängel-&lt;br&gt;sevistelse kan nämligen i dessa fall vara skadligare än annars. Som jag ser&lt;br&gt;det ger den nya regleringen av straffmätning och påföljdsval tillräckligt&lt;br&gt;utrymme i fortsättningen för att beakta en lagöverträdares psykiska till-&lt;br&gt;stånd vid domstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här särskilt peka på bestämmelsen om att som särskilt skäl för&lt;br&gt;skyddstillsyn kan beaktas att den tilltalade undergår behandling för miss-&lt;br&gt;bruk eller något annat förhållande som kan antas ha samband med hans&lt;br&gt;brottslighet liksom på bestämmelsen om kontraktsvård (30 kap. 9 § andra&lt;br&gt;stycket 2 och 3 BrB). Enligt min uppfattning bör möjligheten att tillämpa&lt;br&gt;kontraktsvård eller andra föreskrifter om behandling i samband med en&lt;br&gt;skyddstillsynsdom för psykiskt störda lagöverträdare här kunna få betydel-&lt;br&gt;se som ett alternativ till fängelse, särskilt då en missbrukare har en psykisk&lt;br&gt;störning men där denna inte är så kvalificerad att fängelse är uteslutet som&lt;br&gt;möjlig påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att det inte krävs några särskilda regler om förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för att meddela psykiskt störda lagöverträdare skyddstillsyn ut-&lt;br&gt;över vad som redan nu gäller. Frågan om möjligheterna att förena ett&lt;br&gt;beslut om rättspsykiatrisk vård med skyddstillsyn återkommer jag till i&lt;br&gt;specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villkorlig dom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för att döma någon till villkorlig dom anges i 27 kap. 1 §&lt;br&gt;BrB. Enligt paragrafen, som fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1989 i&lt;br&gt;samband med att de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval trädde&lt;br&gt;i kraft, innebär att rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket&lt;br&gt;påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Bestämmelsen innehåller&lt;br&gt;det grundläggande rekvisitet för när villkorlig dom får ådömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom har anförts i det föregående i detta avsnitt angående skyddstillsyn&lt;br&gt;är vidare bestämmelserna i 30 kap. 4 § BrB grundläggande för valet mellan&lt;br&gt;fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra. I 30&lt;br&gt;kap. 7 § anges de allmänna förutsättningarna för att döma till villkorlig&lt;br&gt;dom. Vid val av påföljd skall rätten sålunda som skäl för villkorlig dom&lt;br&gt;beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kom-&lt;br&gt;mer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;uttalade i motiven till paragrafen (prop. 1987/88:120 s. 103 f.) att det i&lt;br&gt;huvudsaklig överensstämmelse med då gällande rätt framgick att villkorlig&lt;br&gt;dom är avsedd för sådana fall där det saknas särskild anledning att befara&lt;br&gt;att den tilltalade gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. Jag vill här erinra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;477&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om att olika ändringar beträffande förutsättningarna för att meddela vill-&lt;br&gt;korlig dom vidtogs år 1983 i syfte att göra det möjligt att i större utsträck-&lt;br&gt;ning än tidigare använda villkorlig dom som påföljd för förstagångsbrotts-&lt;br&gt;lingar(prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr. 241). Ändringarna innebar bl. a. att&lt;br&gt;kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren har mildrats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de fram till den 1 januari 1989 gällande reglerna i 33 kap. 2 § BrB om&lt;br&gt;påföljdsval för de psykiskt störda lagöverträdare som där avsågs följde att&lt;br&gt;villkorlig dom inte fick meddelas dessa lagöverträdare. Av förarbetena till&lt;br&gt;BrB framgår att villkorlig dom i sådana fall inte ansetts ha någon funktion&lt;br&gt;att fylla vid sidan av skyddstillsyn och öppen psykiatrisk vård (se prop.&lt;br&gt;1962:10 del C s. 105). För psykiskt störda lagöverträdare i andra fall fanns&lt;br&gt;däremot inga särskilda begränsningar i möjligheterna att döma till villkor-&lt;br&gt;lig dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har angett i detta avsnitt angående skyddstillsyn mot-&lt;br&gt;svaras de tidigare gällande reglerna i 33 kap. 2 § BrB av 30 kap. 6 § BrB. De&lt;br&gt;nya reglerna innebär att det inte heller nu är möjligt att meddela villkorlig&lt;br&gt;dom för psykiskt störda lagöverträdare av den aktuella kategorin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i det föregående (avsnitt 2.6) föreslagit att möjligheten att överläm-&lt;br&gt;na lagöverträdare till öppen psykiatrisk vård avskaffas. Med hänsyn härtill&lt;br&gt;och mot bakgrund av att det numera finns vida möjligheter i allmänhet för&lt;br&gt;att meddela villkorlig dom anser jag att någon inskränkning i utrymmet för&lt;br&gt;att ge psykiskt störda lagöverträdare sådan påföljd inte bör finnas. Mitt&lt;br&gt;förslag överensstämmer här med vad socialberedningen har föreslagit (se&lt;br&gt;SOU 1984:64 s. 425).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon motsvarighet till det nuvarande undantaget enligt 30 kap. 6 § BrB&lt;br&gt;för villkorlig dom som möjlig påföljd bör alltså enligt min mening inte&lt;br&gt;finnas i fortsättningen. Behovet av att kunna meddela psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare villkorlig dom bör i fortsättningen kunna tillgodoses inom&lt;br&gt;ramen för bestämmelserna i 27 kap. 1 § samt 30 kap. 4 § och 7 § BrB. Som&lt;br&gt;Föreningen Sveriges åklagare har uttalat i lagstiftningsärendet kan det&lt;br&gt;emellertid förutsättas att villkorlig dom kommer att få en begränsad till-&lt;br&gt;lämpning beträffande psykiskt störda lagöverträdare, särskilt när lagöver-&lt;br&gt;trädaren lider av en allvarlig störning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.8.4 Böter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt ställningstagande: Psykiskt störda lagöverträdare skall även i&lt;br&gt;fortsättningen kunna dömas till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av den fram till den 1 januari 1989 gällande&lt;br&gt;bestämmelsen i 33 kap. 2 § andra stycket första meningen BrB följde att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;478&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiskt störda lagöverträdare som där avsågs fick dömas till böter, om det Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;ansågs ändamålsenligt för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Bilaga 2&lt;br&gt;I förarbetena till BrB (prop. 1962:10 del C s. 105) uttalade föredragande&lt;br&gt;statsrådet att böter ibland torde kunna vara en ändamålsenlig reaktions-&lt;br&gt;form för att avhålla psykiskt sjuka och abnorma personer från fortsatt&lt;br&gt;brottslighet. Enligt föredraganden kunde sådana personer ibland reagera&lt;br&gt;på samma sätt som normala lagöverträdare inför ett bötesstraff.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nu gällande motsvarigheten till reglerna i 33 kap. 2 § BrB — 30&lt;br&gt;kap. 6 § BrB — saknas en bestämmelse om under vilka förutsättningar&lt;br&gt;böter får ådömas de aktuella lagöverträdarna. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;uttalade i det lagstiftningsärende varigenom den nya paragrafen infördes&lt;br&gt;att frågan om böter skall ådömas får bedömas utifrån i första hand brottets&lt;br&gt;straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn föreligger&lt;br&gt;(prop. 1987/88:120 s. 103). För egen del anser jag att någon inskränkning&lt;br&gt;av möjligheterna att döma till böter i de mest kvalificerade fallen inte bör&lt;br&gt;finnas, bl. a. av det skälet att en sådan begränsning knappast kan iakttas&lt;br&gt;vid tillämpningen av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot&lt;br&gt;(jfr NJA 1977 s. 67). Någon saklig ändring på denna punkt av den nya 30&lt;br&gt;kap. 6 § BrB bör därför enligt min mening inte göras i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av det föregående anser jag att fängelse även i fortsätt-&lt;br&gt;ningen i kvalificerade fall skall vara uteslutet som möjlig påföljd för&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare och att några särskilda inskränkningar av&lt;br&gt;möjligheterna att i dessa fall meddela skyddstillsyn eller villkorlig dom&lt;br&gt;inte skall finnas. I den mån det i ett sådant fall är fråga om ett brott som&lt;br&gt;normalt skall leda till fängelse står därför valet, om lagöverträdaren inte&lt;br&gt;kan ges rättspsykiatrisk vård eller annan särskild vård, mellan skyddstill-&lt;br&gt;syn och villkorlig dom. Enligt min mening är det i dessa fall i allmänhet&lt;br&gt;inte ändamålsenligt att förena den icke frihetsberövande kriminalvårdspå-&lt;br&gt;följden med böter. Någon särskild föreskrift beträffande dessa fall torde&lt;br&gt;dock inte behövas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria innehåller även en delvis ny reglering&lt;br&gt;av frågan om bötesförvandling beträffande psykiskt störda lagöverträdare.&lt;br&gt;Mitt förslag innehåller ingen motsvarighet till promemorieförslaget i detta&lt;br&gt;hänseende. Jag behandlar denna fråga närmare i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.8.5 Frihet från påföljd&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En domstol skall även i fortsättningen ha möjlighet att&lt;br&gt;besluta att en psykiskt störd lagöverträdare skall vara fri från på-&lt;br&gt;följd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Från Sveriges domareförbund påpekades att det är en själv-&lt;br&gt;klarhet att en lagöverträdare skall förklaras vara fri från påföljd, om han&lt;br&gt;inte kan ådömas någon påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av den fram till den 1 januari 1989 gällande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;479&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje stycket BrB följde att en psykiskt störd&lt;br&gt;lagöverträdare som hörde till den kategori som omfattades av paragrafens&lt;br&gt;regler om påföljdsval skulle vara fri från påföljd, om ingen av de i paragra-&lt;br&gt;fen nämnda påföljderna kunde tillämpas. I förarbetena till BrB uttalades&lt;br&gt;att, om behov av särskild vård inte förelåg och det för den tilltalades&lt;br&gt;tillrättaförande inte heller befanns påkallat att tillämpa skyddstillsyn eller&lt;br&gt;döma till böter, han skulle vara fri från påföljd (prop. 1962:10 del C&lt;br&gt;s. 108). Bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje stycket har med oförändrat&lt;br&gt;sakligt innehåll förts över till ett andra stycke i den nu gällande 30 kap. 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förklaring att den tilltalade skall vara fri från påföljd skall inte&lt;br&gt;förväxlas med institutet påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB. En sådan&lt;br&gt;förklaring kan i motsats till påföljdseftergift inte leda till förverkande eller&lt;br&gt;någon annan särskild rättsverkan med stöd av 36 kap. 12 § BrB. Förkla-&lt;br&gt;ringen utesluter däremot inte förverkande eller någon annan särskild rätts-&lt;br&gt;verkan enligt föreskriften i 36 kap. 13 § BrB. Och vid omröstning i brott-&lt;br&gt;mål liksom beträffande möjligheten att i hovrätt avgöra målet utan huvud-&lt;br&gt;förhandling jämställs frihet från påföljd med påföljdseftergift (se 29 kap.&lt;br&gt;2 § resp. 51 kap. 21 § RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet domar med förklaring att den tilltalade skall vara fri från påföljd&lt;br&gt;har under 1980-talet årligen uppgått till ett tiotal. Detta institut tillämpas&lt;br&gt;således endast i mycket begränsad omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag innehåller ingen motsvarighet till den nu&lt;br&gt;gällande bestämmelsen i 30 kap. 6 § andra stycket BrB. Under remissbe-&lt;br&gt;handlingen av förslaget har Föreningen Sveriges åklagare uttalat att det&lt;br&gt;saknade betydelse att den då gällande bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje&lt;br&gt;stycket BrB försvann, eftersom påföljdseftergift kunde meddelas med stöd&lt;br&gt;av 33 kap. 4 § BrB (numera 29 kap. 6 § BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den i det föregående förordade regleringen av påföljderna för psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare innebär enligt min mening att det praktiska behovet&lt;br&gt;av en bestämmelse av det aktuella slaget är mer begränsat än enligt den&lt;br&gt;ordning som infördes genom BrB. Regleringen, som delvis redan har&lt;br&gt;införts i samband med de nya bestämmelserna för straffmätning och&lt;br&gt;påföljdsval som trädde i kraft den 1 januari 1989, medför nämligen att&lt;br&gt;möjligheterna att tillämpa ordinära påföljder i olika avseenden ökar. Den&lt;br&gt;begränsning av straffansvaret som kommer till uttryck i reglerna om när&lt;br&gt;fängelse inte får ådömas och om möjligheterna att sätta ned straffet gör det&lt;br&gt;emellertid av principiella skäl motiverat att ha kvar föreskriften i 30 kap.&lt;br&gt;6 § BrB. I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit angående avgräns-&lt;br&gt;ningen av den aktuella personkretsen bör emellertid bestämmelsen jämkas&lt;br&gt;så att den kan tillämpas endast beträffande den som begått brott under&lt;br&gt;påverkan av en allvarlig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;480&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.9 Åtalsunderlåtelse&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Åtalsunderlåtelse skall få ges om psykiatrisk vård eller&lt;br&gt;vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års&lt;br&gt;omsorgslag eller särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag kom-&lt;br&gt;mer till stånd. En förutsättning skall liksom nu vara att något&lt;br&gt;väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria skiljer sig i sak från mitt förslag så till&lt;br&gt;vida att det enligt promemorieförslaget dels krävs att den misstänkte lider&lt;br&gt;av en psykisk störning eller har en sådan funktionsnedsättning som avses i&lt;br&gt;1 § 1985 års omsorgslag, dels som vårdaltemativ inte tas upp vård i&lt;br&gt;specialsjukhus eller vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års omsorgslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Enligt RÅ innebär förslaget att det för åtalsunderlåtelse&lt;br&gt;krävs att vård pågår, något som utgör en inskränkning i förhållande till&lt;br&gt;nuvarande ordning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 20 kap. 7 § första stycket 4 RB gäller att åtalsunderlåtelse får ges,&lt;br&gt;under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte&lt;br&gt;åsidosätts, om brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av en&lt;br&gt;sådan själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 6 § BrB, samt psykiatrisk&lt;br&gt;vård eller vård enligt 1967 års omsorgslag kommer till stånd utan lagfö-&lt;br&gt;ring. Bestämmelsen fick sin nuvarande sakliga utformning genom en lag-&lt;br&gt;ändring som trädde i kraft år 1985 (prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72).&lt;br&gt;Lagändringen innebar bl. a. att det för åtalsunderlåtelse beträffande ett&lt;br&gt;brott som någon har begått under inflytande av sinnessjukdom numera&lt;br&gt;inte krävs att denne blir intagen för psykiatrisk vård på sjukhus utan att&lt;br&gt;det räcker att öppen psykiatrisk vård kommer till stånd. Föredragande&lt;br&gt;statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet bl. a. att möjligheten till åtalsun-&lt;br&gt;derlåtelse i fall där öppen psykiatrisk vård kommer i fråga bör tillämpas&lt;br&gt;med viss försiktighet; den önskvärda begränsningen framgick dock till-&lt;br&gt;räckligt tydligt av den allmänna begränsningen att åtal kan påkallas av&lt;br&gt;något viktigt allmänt eller enskilt intresse (prop. 1984/85:3 s. 38).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till grund för det nyssnämnda lagstiftningsärendet låg utredningsförslag&lt;br&gt;som innebar bl. a. att kravet på orsakssamband mellan brott och psykisk&lt;br&gt;störning skulle slopas och att det skulle införas en möjlighet till åtalsunder-&lt;br&gt;låtelse i sådana fall där de aktuella lagöverträdarna över huvud taget inte&lt;br&gt;blir föremål för någon vård. Beträffande förslaget att slopa kravet på&lt;br&gt;kausalitet uttalade föredragande statsrådet att han med hänsyn till social-&lt;br&gt;beredningens pågående arbete inte var beredd att gå så långt som förslaget&lt;br&gt;innebar och att nämnda krav således tills vidare borde kvarstå (prop.&lt;br&gt;1984/85:3 s. 36).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Han uttalade vidare att det skulle föra för långt att införa en möjlighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;481&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till åtalsunderlåtelse i sådana fall där en psykiskt abnorm lagöverträdare &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte blir föremål for någon vård (prop. 1984/85:3 s. 37). I de fall då t. ex. &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;humanitära skäl talar for åtalsunderlåtelse kunde sådana skäl i stället vägas&lt;br&gt;in när det gäller att pröva om det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse&lt;br&gt;i de s. k. RÅ-fallen eller vid förutsedd villkorlig dom (jfr 20 kap. 7 § första&lt;br&gt;stycket 2 och andra stycket RB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet psykiskt störda lagöverträdare som får åtalsunderlåtelse med&lt;br&gt;stöd av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB är högt. Under&lt;br&gt;1980-talet har det årligen uppgått till ca 400. Som en jämförelse kan&lt;br&gt;nämnas att antalet fall där åtal väckts och där påföljden bestämts till&lt;br&gt;överlämnande till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller överlämnande&lt;br&gt;till vård i specialsjukhus for psykiskt utvecklingsstörda (31 kap. 3 § eller&lt;br&gt;4 § BrB) eller till skyddstillsyn med stöd av numera 30 kap. 6 § BrB&lt;br&gt;(tidigare 33 kap. 2 § BrB) eller där den misstänkte förklarats vara fri från&lt;br&gt;påföljd under samma tid årligen har uppgått till sammanlagt ungefär&lt;br&gt;samma eller något lägre siffror.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta fallen av åtalsunderlåtelse torde avse personer som har begått&lt;br&gt;brott då de genomgått sluten psykiatrisk vård enligt LSPV såsom intagna i&lt;br&gt;eller försöksutskrivna från sjukhus. RÅ har utfärdat allmänna råd om hur&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare skall behandlas från åtalssynpunkt (RÅ:s&lt;br&gt;cirkulär C 31, C 61 och Cl: 105).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill till en början peka på att det är en grundläggande princip att i&lt;br&gt;brottmål skuldfrågan och påföljdsfrågan avgörs av rätten. En annan&lt;br&gt;grundregel är att åklagaren har en absolut åtalsplikt. Den innebär en&lt;br&gt;presumtion for att åtal skall väckas när ett brott har begåtts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten&lt;br&gt;genom att åklagaren i åtskilliga fall får göra en lämplighetsprövning av&lt;br&gt;åtalsfrågan. En sådan lämplighetsprövning sker vid beslut angående åtals-&lt;br&gt;underlåtelse. Institutet åtalsunderlåtelse motiveras i huvudsak av process-&lt;br&gt;ekonomiska skäl men även av hänsyn till den enskilde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de statistiska uppgifter som redovisats förut framgår att institutet&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse har en stor betydelse när det gäller de straffrättsliga&lt;br&gt;åtgärderna mot psykiskt störda lagöverträdare. Jag kan inte heller se några&lt;br&gt;olägenheter från kriminalpolitisk synpunkt av att möjligheterna att använ-&lt;br&gt;da detta institut här tas till vara i största möjliga utsträckning. Enligt min&lt;br&gt;mening finns det utrymme for att utvidga dessa möjligheter ytterligare&lt;br&gt;utan att man gör något avkall på det grundläggande rekvisitet för åtalsun-&lt;br&gt;derlåtelse enligt bestämmelserna i 20 kap. 7 § första stycket RB — att något&lt;br&gt;väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening skulle det emellertid fora för långt att låta en särregel&lt;br&gt;om åtalsunderlåtelse for psykiskt störda lagöverträdare omfatta även såda-&lt;br&gt;na fall där vederbörande inte blir föremål för någon vård. En särskild&lt;br&gt;möjlighet till åtalsunderlåtelse för sådana lagöverträdare bör även i fort-&lt;br&gt;sättningen begränsas till resocialiseringsfallen. Jag vill emellertid här till-&lt;br&gt;lägga att det — genom att regler om möjlighet att sätta ned straffet och om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;482&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uteslutande av fängelse som påföljd i dessa fall enligt mitt förslag skall&lt;br&gt;finnas kvar även i fortsättningen — vid domstolsprövningen får betydelse&lt;br&gt;att den misstänkte, även om han då är frisk, var psykiskt störd när han&lt;br&gt;begick brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller resocialiseringsfallen bör det i enlighet med vad jag&lt;br&gt;tidigare har anfört (avsnitt 2.3) inte krävas att den misstänkte vid gär-&lt;br&gt;ningstillfället led av en störning, än mindre att det förelåg kausalsamband&lt;br&gt;mellan brott och störning. Självfallet gör sig intresset av att undvika att&lt;br&gt;psykiskt störda personer inte onödigtvis utsätts för rättegångar gällande&lt;br&gt;främst i de svårare fallen. Enligt min uppfattning bör det emellertid inte&lt;br&gt;vara någon uttrycklig förutsättning för åtalsunderlåtelse att den misstänkte&lt;br&gt;lider av en psykisk störning. Som jag ser det är det tillräckligt att i detta&lt;br&gt;avseende som förutsättning ange att vård kommer till stånd. Det grundläg-&lt;br&gt;gande rekvisitet för åtalsunderlåtelse enligt den aktuella paragrafen, dvs.&lt;br&gt;att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts, utgör&lt;br&gt;enligt min uppfattning också en spärr mot åtalsunderlåtelse i fall där den&lt;br&gt;misstänktes psykiska tillstånd inte gör det motiverat att denne undgår&lt;br&gt;rättegång och brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande kravet på att vård kommer till stånd liksom övriga förutsätt-&lt;br&gt;ningar för åtalsunderlåtelse bör i princip samma ordning gälla som enligt&lt;br&gt;den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB. Jag får här&lt;br&gt;hänvisa till 1985 års lagstiftningsärende (prop. 1984/85:3, JuU 10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang vill jag ta upp en särskild fråga som chefen för&lt;br&gt;socialdepartementet har berört tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 3.1.2), nämli-&lt;br&gt;gen frågan om i vilken utsträckning skyddsaspekterna kan tillgodoses vid&lt;br&gt;tillämpningen av den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. Som&lt;br&gt;chefen för socialdepartementet har påpekat är det angeläget att det blir&lt;br&gt;möjligt att i fortsättningen ge åtalsunderlåtelse enligt den nu aktuella&lt;br&gt;bestämmelsen i samma utsträckning som hittills. Detta förutsätter emel-&lt;br&gt;lertid i många fall att det kommer till stånd ett omhändertagande av den&lt;br&gt;misstänkte genom psykiatrisk tvångsvård som blir betryggande från&lt;br&gt;skyddssynpunkt. Särskilt när det gäller de nuvarande 0- fallen, dvs. de&lt;br&gt;patienter som ges vård enligt LSPV och som under inflytande av psykisk&lt;br&gt;sjukdom begått brott mot någon annans personliga säkerhet, är det därför&lt;br&gt;väsentligt att den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ger samma&lt;br&gt;utrymme för hänsynstagande till skyddsaspekterna som LSPV. Att dessa&lt;br&gt;aspekter skall vägas in vid prövningen av om åtalsunderlåtelse skall ske&lt;br&gt;följer av kravet på att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får&lt;br&gt;åsidosättas. 1 den mån en åklagare vid denna prövning i ett visst fall inte&lt;br&gt;finner att det finns garantier för att skyddsaspekterna blir tillräckligt väl&lt;br&gt;tillgodosedda genom att den misstänkte ges vård enligt lagen om psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård, bör naturligtvis åtalsunderlåtelse på den nu aktuella grun-&lt;br&gt;den inte meddelas. Vad som sagts nu har avseende även på de fall där den&lt;br&gt;misstänkte ges vård enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill påpeka att, i den mån åtal inte kan underlåtas med stöd av första&lt;br&gt;stycket punkt 4 i den nu aktuella paragrafen, det självfallet kan vara&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;483&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;möjligt att tillämpa någon av övriga grunder för åtalsunderlåtelse enligt&lt;br&gt;paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller psykiskt utvecklingsstörda och andra sådana personer&lt;br&gt;som omfattas av 1985 års omsorgslag är det påkallat att det sker en&lt;br&gt;utvidgning av tillämpningsområdet för den ifrågavarande bestämmelsen&lt;br&gt;om åtalsunderlåtelse. De ändringar i bestämmelsen som genomfördes år&lt;br&gt;1985 innebar nämligen bl. a. att åtalsunderlåtelse kunde ske om öppen&lt;br&gt;vård enligt 1967 års omsorgslag kom till stånd. Genom närmast ett förbise-&lt;br&gt;ende föll denna möjlighet bort när 1985 års omsorgslag trädde i kraft år&lt;br&gt;1986. Införandelagen innebär nämligen, som har framgått av den tidigare&lt;br&gt;redogörelsen (avsnitt 2.7), att 1967 års omsorgslag upphävdes med vissa&lt;br&gt;undantag. Möjligheten till öppen vård enligt den sistnämnda lagen finns&lt;br&gt;sålunda inte längre kvar. Däremot gäller för specialsjukhus och vårdhem&lt;br&gt;för vuxna fortfarande i tillämpliga delar 35 § 1967 års omsorgslag. Nyin-&lt;br&gt;tagning i sådana vårdinrättningar får emellertid ske bara om det finns&lt;br&gt;synnerliga skäl. Enligt förarbetena kan ett synnerligt skäl vara att den&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörde är föremål för lagföring (prop. 1984/85:176 s.&lt;br&gt;83).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund bör enligt min mening åtalsunderlåtelse i de aktu-&lt;br&gt;ella fallen få ges inte bara som nu då vård enligt 1967 års omsorgslag —&lt;br&gt;dvs. efter intagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna — kommer&lt;br&gt;till stånd, utan också när särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag&lt;br&gt;ges. Mitt förslag ligger här i linje med vad som har uttalats under förarbete-&lt;br&gt;na till sistnämnda lag (se SOU 1981:26 s. 442 och 479).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad jag nu föreslår bör några förändringar av de nuvarande&lt;br&gt;särskilda möjligheterna till åtalsunderlåtelse beträffande psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare inte göras. Jag vill i detta sammanhang peka på att det&lt;br&gt;utredningsförslag som låg till grund för 1985 års lagändringar angående&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse innebar att åklagaren i bl. a. de ifrågavarande resocialise-&lt;br&gt;ringsfallen fick befogenhet att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på&lt;br&gt;utfallet av en vidtagen åtgärd. Enligt motiven till förslaget borde vilande-&lt;br&gt;förklaringen inte få längre varaktighet än omkring tre månader. Förslaget&lt;br&gt;avstyrktes av en majoritet av de instanser som yttrat sig i frågan. Föredra-&lt;br&gt;gande statsrådet uttalade i det ärendet, med hänvisning till sin uppfattning&lt;br&gt;att möjligheten till åtalsunderlåtelse i fall där öppen psykiatrisk vård&lt;br&gt;kommer i fråga bör tillämpas med en viss försiktighet, att han inte ansåg&lt;br&gt;sig ha anledning att närmare beröra förslaget om vilandeförklaring av&lt;br&gt;åtalsunderlåtelsefrågan (prop. 1984/85:3 s. 38). Han tilläde att nuvarande&lt;br&gt;ordning som innebär att frågan inte kan förklaras vilande alltså borde&lt;br&gt;bestå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har lagt fram ett förslag om vilandeförklaring av&lt;br&gt;åtalsfrågan i de aktuella fallen (se SOU 1984:64 s. 302 f. och 429). Försla-&lt;br&gt;get som i princip överensstämmer med det nyss nämnda förslaget bygger&lt;br&gt;på ett förslag av Bexeliuskommittén (se SOU 1977:23 s. 368). Beredning-&lt;br&gt;ens förslag har fått ett blandat mottagande bland det fåtal remissinstanser&lt;br&gt;som berört det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förändringar angående åtalsunderlåtelse för psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare som jag nu föreslår kan inte sägas innebära att förutsättningarna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;484&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har ändrats jämfört med 1985 års lagstiftningsändringar såvitt gäller beho-&lt;br&gt;vet av vilandeförklaring av åtalsfrågan. Jag föreslår därför inte i detta&lt;br&gt;sammanhang någon särskild ordning för sådan vilandeförklaring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller frågan om åtal för bagatellförseelser av psykiskt störda&lt;br&gt;personer vill jag erinra om att föredragande statsrådet vid 1985 års lagänd-&lt;br&gt;ringar beträffande åtalsunderlåtelse uttalade att frågan om åtalsunderlåtel-&lt;br&gt;se i sådana fall ofta kan bedömas på samma sätt som när gärningsmannens&lt;br&gt;beskaffenhet inte avviker från det normala (prop. 1984/85:3 s. 52). Före-&lt;br&gt;draganden anförde vidare att en viss hänsyn till själslig abnormitet ibland&lt;br&gt;dock kan tas vid prövning av frågan om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §&lt;br&gt;första stycket 1 eller 2 RB (bötesbrottslighet resp, ersättning för villkorlig&lt;br&gt;dom). Uttalandena bör enligt min mening kunna läggas till grund för&lt;br&gt;rättstillämpningen på området också i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag återkommer senare till frågan om det medicinska underlaget för&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse (avsnitt 3.14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.10 Överförande till en annan stat av verkställighet av en&lt;br&gt;dom, som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det nuvarande hindret mot att till en annan stat&lt;br&gt;överföra verkställigheten av en dom, som innebär överlämnande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård, tas bort. Den som har överlämnats till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård skall alltså kunna föras över till sitt hemland för&lt;br&gt;verkställighet av domen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget att införa en möjlighet att föra över verkställighet&lt;br&gt;av en dom av det aktuella slaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av&lt;br&gt;samtliga deltagare (se bil. 2:4). Från några håll betonades dock att ett&lt;br&gt;överförande bör ske endast under förutsättning att den dömde ger sitt&lt;br&gt;medgivande.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skälen för mitt förslag&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ordning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande till en annan stat av en utländsk medborgare som här genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande inom ramen för hälso- och sjukvården&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård innehåller före-&lt;br&gt;skrifter om när en patient som är utländsk medborgare kan sändas hem för&lt;br&gt;fortsatt vård. Enligt 7§ kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av&lt;br&gt;lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i&lt;br&gt;vissa fall, m.m. får sålunda socialstyrelsen under vissa förutsättningar&lt;br&gt;besluta att en patient som är utländsk medborgare skall sändas hem.&lt;br&gt;Bestämmelserna i paragrafen innebär i huvudsak följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten, anhöriga till denne eller vederbörande överläkare kan göra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;485&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;framställning till socialstyrelsen. Förutsättningen for ett beslut om hem-&lt;br&gt;sändande är att patienten mottas i sitt hemland och kan antas få tillfreds-&lt;br&gt;ställande vård där. Något krav på att psykiatrisk tvångsvård kommer till&lt;br&gt;stånd uppställs således inte. Har inte överläkaren gjort framställningen,&lt;br&gt;skall han höras i ärendet. I fråga om bl. a. sådana patienter som har&lt;br&gt;överlämnats till sluten psykiatrisk vård på grund av domstolsförordnande&lt;br&gt;(s. k. N-fall) skall utskrivningsnämnden höras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En patient får inte sändas hem annat än på egen framställning, om han&lt;br&gt;kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt&lt;br&gt;här under längre tid eller har anhöriga här. Patienten får inte heller sändas&lt;br&gt;hem, om det finns någon annan särskild omständighet som talar mot det.&lt;br&gt;Om en patient påstår att han är politisk flykting, får han sändas hem bara&lt;br&gt;om statens invandrarverk har medgett det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna, som ursprungligen meddelades med stöd av 71 § 1954&lt;br&gt;års utlänningslag, omprövades och bibehölls i samband med införandet av&lt;br&gt;1980 års utlänningslag (SOU 1979:64 s. 87 f. och 170 f. samt prop.&lt;br&gt;1979/80:96 s. 71 ff.). De har numera stöd i 12 kap. 3 § utlänningslagen&lt;br&gt;(1989:529).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande tillämpningen under de senaste åren av de nu nämnda&lt;br&gt;bestämmelserna har jag inhämtat följande. Hemsändande har årligen skett&lt;br&gt;i ca 15 fall. Framställning om hemsändande har i allmänhet gjorts redan&lt;br&gt;då vården inletts. Ungefär en tredjedel av patienterna har utgjort N-fall.&lt;br&gt;Någon skillnad i bedömningen vid beslut om hemsändning mellan N-fall&lt;br&gt;och övriga fall görs inte. Beslut om hemsändande har vanligen fattats efter&lt;br&gt;framställning av vederbörande överläkare. Någon överenskommelse träf-&lt;br&gt;fas inte med den andra staten om den vård som patienten skall genomgå i&lt;br&gt;sitt hemland, och det är därför svårt att få några garantier angående vården&lt;br&gt;i hemlandet. Regelmässigt har emellertid psykiatrisk vård i frivilliga for-&lt;br&gt;mer på sjukhus kommit till stånd efter överflyttandet. Psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård har däremot aldrig anordnats som en direkt följd av överflyttandet.&lt;br&gt;Ett problem som blivit vanligare under de senaste åren är att patienten kan&lt;br&gt;komma från ett avlägset land där socialstyrelsen har ännu större svårighe-&lt;br&gt;ter än annars att kunna bedöma om patienten kommer att ges någon&lt;br&gt;lämplig vård. Det har sålunda i sådana fall inträffat att patienten inte&lt;br&gt;kunnat sändas hem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av de nu berörda bestämmelserna i 7 § kungörelsen angående&lt;br&gt;tillämpningen av LSPV, m. m. finns vissa föreskrifter om när psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård i ett enskilt fall kan upphöra med hänsyn till att patienten är&lt;br&gt;utländsk medborgare och skall föras över till en annan stat enligt utlän-&lt;br&gt;nings- eller utlämningslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 18 a § första stycket LSPV skall en patient skrivas ut, om det har&lt;br&gt;meddelats ett beslut av något av vissa uppräknade slag. De beslut som&lt;br&gt;avses gäller avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen eller utlämning&lt;br&gt;enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott (allmänna utlämnings-&lt;br&gt;lagen) eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Fin-&lt;br&gt;land, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) eller lagen (1970:375)&lt;br&gt;om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet&lt;br&gt;av beslut om vård eller behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;486&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningen för att patienten skall skrivas ut är att det begärs av den&lt;br&gt;myndighet som skall verkställa det aktuella beslutet och att hans tillstånd&lt;br&gt;tillåter sådan verkställighet. Av 18 a § andra stycket LSPV följer att det är&lt;br&gt;utskrivningsnämnden som beslutar i frågan om utskrivning, om patienten&lt;br&gt;utgör ett N-fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av förarbetena till 18 a § LSPV (prop. 1979/80:96 s. 73 ff., 112 och 131&lt;br&gt;f.) framgår att avsikten med regleringen enligt denna paragraf är att ett&lt;br&gt;verkställbart beslut om avlägsnande enligt utlänningslagen eller utlämning&lt;br&gt;enligt utlämningslagstiftningen skall kunna bryta vård enligt LSPV. Det&lt;br&gt;bör emellertid i sammanhanget påpekas att det enligt såväl allmänna&lt;br&gt;utlämningslagen (11 § första stycket första meningen) som nordiska utläm-&lt;br&gt;ningslagen (6 § första stycket första meningen, jfr NJA 1978 s. 477) råder&lt;br&gt;hinder mot att utlämna någon för brott till ett annat land så länge denne&lt;br&gt;med stöd av en brottmålsdom genomgår sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad jag inhämtat har utskrivning av N-fall med stöd av bestäm-&lt;br&gt;melserna i 18 a § LSPV förekommit bara i ett fåtal fall sedan bestämmel-&lt;br&gt;serna infördes år 1980.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande av frihetsberövande påföljd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om möjligheterna att föra över en utländsk patient, som av dom-&lt;br&gt;stol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, till en annan stat har också&lt;br&gt;berörts i samband med lagstiftningen om överförande av verkställighet av&lt;br&gt;en frihetsberövande påföljd. Denna reglering finns i lagen (1963:193) om&lt;br&gt;samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av&lt;br&gt;straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och i lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (inter-&lt;br&gt;nationella verkställighetslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nordiska verkställighetslagen omfattar inte överlämnande till sluten psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård eller någon annan särskild vård. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;uttalade i motiven till lagen (prop. 1962:203 s. 21) att han ansåg att&lt;br&gt;skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssystem var så pass stora när&lt;br&gt;det gällde bl. a. psykiskt abnorma att det var vanskligt att i det dåvarande&lt;br&gt;läget låta samarbetet omfatta även dem. Han ansåg det dock inte vara&lt;br&gt;osannolikt att samarbetet framdeles skulle kunna utsträckas till de speci-&lt;br&gt;ella reaktionsformema beträffande vissa grupper av lagöverträdare, bl. a.&lt;br&gt;psykiskt abnorma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller internationella verkställighetslagen ger möjlighet att föra över&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård, som har ådömts som brottspåföljd, till en annan&lt;br&gt;stat. Lagen föranleddes av 1970 års europeiska konvention om brottmåls-&lt;br&gt;doms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), som&lt;br&gt;Sverige senare har tillträtt. Konventionen omfattar bl. a. frihetsberövande&lt;br&gt;påföljder, dvs. i princip alla påföljder som innebär att den dömde i en eller&lt;br&gt;annan form berövas sin frihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det ifrågavarande lagstiftningsärendet hade föreslagits att lagen inte&lt;br&gt;skulle innehålla något formellt hinder mot att till en annan stat flytta över&lt;br&gt;verkställighet av påföljd som innebar t. ex. att den dömde överlämnades&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;487&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till särskild vård (Ds Ju 1972:4 s. 87). Samtidigt påpekades emellertid att,&lt;br&gt;såvitt gällde en utlänning som överlämnades till sluten psykiatrisk vård, en&lt;br&gt;överflyttning av verkställigheten inte borde ske med stöd av denna bestäm-&lt;br&gt;melse utan i stället med tillämpning av 7 § kungörelsen angående tillämp-&lt;br&gt;ningen av LSPV, m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt föredragande statsrådet borde det inte då inforas någon annan&lt;br&gt;möjlighet till överflyttning till sjukhus i en annan stat av den som överläm-&lt;br&gt;nats till sluten psykiatrisk vård än den som redan fanns enligt 7 § nämnda&lt;br&gt;kungörelse (prop. 1972:98 s. 87). I den mån det ansågs påkallat att möjlig-&lt;br&gt;göra överflyttning av verkställighet av andra former av särskild vård borde&lt;br&gt;en reglering ske inom ramen för den lagstiftning som var tillämplig beträf-&lt;br&gt;fande resp, vårdform, dvs. närmast den dåvarande barnavårds- och nyk-&lt;br&gt;terhetsvårdslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredraganden framhöll att, eftersom valet av en påföljd som innebar&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård träffades efter en starkt individualiserad&lt;br&gt;bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vårdformerna hade&lt;br&gt;utformats enligt svensk lagstiftning, det måste finnas särskilda garantier —&lt;br&gt;både generellt sett och i det särskilda fallet — för att vårdbehovet kunde&lt;br&gt;tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt även i en annan stat, innan överflytt-&lt;br&gt;ning av verkställighet dit borde få ske. Enligt föredraganden erbjöd brott-&lt;br&gt;målsdomskonventionen inte några sådana garantier. Han förordade därför&lt;br&gt;att internationella verkställighetslagens tillämpningsområde, såvitt gällde&lt;br&gt;verkställighet i en annan stat av frihetsberövande påföljd som ådömts i&lt;br&gt;Sverige, begränsades till att avse annan påföljd än överlämnande till&lt;br&gt;särskild vård. Denna begränsning har därför gjorts i 1 § andra stycket och&lt;br&gt;3 § första stycket internationella verkställighetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har tillträtt 1983 års europeiska konvention om överförande av&lt;br&gt;dömda personer (överförandekonventionen). I en departementspromemo-&lt;br&gt;ria i det lagstiftningsärende vari föreslogs att Sverige tillträdde konventio-&lt;br&gt;nen erinrades om de förut berörda uttalandena under förarbetena till&lt;br&gt;internationella verkställighetslagen (se prop. 1983/84:197 s. 49). Enligt&lt;br&gt;vad som uttalades i promemorian borde inte heller överförandekonven-&lt;br&gt;tionen medföra att en påföljd som innebar överlämnande till särskild vård&lt;br&gt;skulle kunna överföras från Sverige till en annan stat. I promemorian&lt;br&gt;pekades på att enligt överförandekonventionen samtycke från såväl doms-&lt;br&gt;landet som verkställighetslandet var en förutsättning för överförande och&lt;br&gt;att någon skyldighet att från svensk sida överflytta verkställigheten av en&lt;br&gt;här i landet ådömd påföljd aldrig kunde uppkomma. Vidare erinrades det i&lt;br&gt;promemorian om de möjligheter som i praktiken föreligger att med till-&lt;br&gt;lämpning av 18 a § LSPV åstadkomma motsvarande resultat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande statsrådet uttalade i ärendet (prop. 1983/84:197 s. 15) att&lt;br&gt;han anslöt sig till förslaget i promemorian om att överförande av straff-&lt;br&gt;verkställighet från Sverige inte borde äga rum beträffande den som enligt&lt;br&gt;BrB har överlämnats till särskild vård. Frågan berördes inte vid riksdags-&lt;br&gt;behandlingen (JuU 1984/85:1, rskr. 8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande hit från en annan stat av en svensk medborgare för psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;Den som genomgår psykiatrisk tvångsvård i en främmande stat och som är&lt;br&gt;svensk medborgare kan genom samarbete mellan de vårdansvariga i resp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;488&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stat bli överförd hit för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV. För att vård&lt;br&gt;skall kunna ges med stöd av LSPV krävs emellertid bl. a. att vårdintyg har&lt;br&gt;utfärdats av en läkare med svensk läkarlegitimation. Från behörighetsvill-&lt;br&gt;koret får dock socialstyrelsen medge undantag om det finns särskilda skäl&lt;br&gt;(se 6 § LSPV). Däremot krävs det inte för ett beslut om intagning på&lt;br&gt;sjukhus med stöd av LSPV att vederbörande överläkare personligen har&lt;br&gt;undersökt patienten (se 8 § LSPV), något som dock krävs för den efter-&lt;br&gt;följande prövningen av överläkaren av om vård kan beredas patienten&lt;br&gt;med stöd av LSPV (se 9 § LSPV). Det är alltså möjligt att redan innan&lt;br&gt;patienten befinner sig här i landet inleda förfarandet för vård enligt LSPV.&lt;br&gt;Några former av garantier kan dock inte ges från svenskt håll gentemot de&lt;br&gt;vårdansvariga i den andra staten om att sådan vård kommer att beredas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om överförande av psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd är&lt;br&gt;att märka att internationella verkställighetslagen inte innehåller något&lt;br&gt;förbud mot att en påföljd som har ådömts i en annan stat och som innebär&lt;br&gt;någon form av överlämnande till psykiatrisk tvångsvård verkställs i Sveri-&lt;br&gt;ge. Det har sålunda förekommit bl. a. att i Danmark ådömd vård i sinnes-&lt;br&gt;sjukhus förts över till Sverige med stöd av brottsmålsdomskonventionen&lt;br&gt;och internationella verkställighetslagen (se Berg m.fl., Kommentar till&lt;br&gt;brottsbalken III, 1985, s. 671).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I överförandekonventionen finns en särskild artikel (9.4) som tar sikte&lt;br&gt;på de fall då en påföljd i en konventionsstat har ålagts någon som med&lt;br&gt;hänsyn till sin psykiska status inte har ansetts vara straffrättsligt ansvarig&lt;br&gt;för en begången brottslig gärning. Om den nationella lagen i ett sådant fall&lt;br&gt;utgör hinder för en konventionsstat som utgör verkställighetsland att följa&lt;br&gt;endera av de två procedurer — fortsatt verkställighet eller påföljds-&lt;br&gt;omvandling — som föreskrivs i konventionen, får denna stat i en särskild&lt;br&gt;förklaring ange vilket förfarande som staten kommer att tillämpa i fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har avgett en förklaring om att endast påföljdsomvandling för&lt;br&gt;vår del kan tillämpas i den aktuella situationen. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;uttalade i det aktuella lagstiftningsärendet (prop. 1983/84:197 s. 15) att i&lt;br&gt;en sådan situation någon form av sjukhusvård som regel torde ha ådömts i&lt;br&gt;den andra staten och att, om det i ett sådant fall uppkommer fråga om att&lt;br&gt;överföra verkställigheten till Sverige, fortsatt verkställighet uppenbarligen&lt;br&gt;inte kan tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns enligt nuvarande ordning vissa situationer då sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt LSPV i ett enskilt fall kan upphöra för att en patient som är&lt;br&gt;utländsk medborgare skall kunna föras över till en annan stat för bl. a.&lt;br&gt;någon form av psykiatrisk vård. Även den som genomgår sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård som en brottspåföljd omfattas av denna möjlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot är det enligt internationella verkställighetslagen inte möjligt att&lt;br&gt;till en annan stat överföra verkställigheten av en dom enligt vilken den&lt;br&gt;dömde har överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Som skäl för denna&lt;br&gt;ordning har främst åberopats att överlämnande till särskild vård sker efter&lt;br&gt;en starkt individualiserad bedömning som innebär att det måste finnas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;489&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;särskilda garantier for att vårdbehovet kan tillgodoses innan en överflytt- Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;ning bör kunna få äga rum. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns emellertid enligt min mening flera olika omständigheter som&lt;br&gt;gör att det kan ifrågasättas om det även i fortsättningen bör vara uteslutet&lt;br&gt;att fora över en person, som är utländsk medborgare och som här har&lt;br&gt;överlämnats till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd, till en annan&lt;br&gt;stat for fortsatt verkställighet av påföljden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här till en början erinra om vad som av riksdagen i olika&lt;br&gt;sammanhang har uttalats om värdet från humanitär synpunkt av att en i&lt;br&gt;Sverige dömd utlänning får möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland&lt;br&gt;(JuU 1981/82:4 s. 9, 1982/83:25 s. 1, 1984/85:1 s. 8 och 1984/85:36&lt;br&gt;s. 7 f.). När det gäller utländska medborgare som har dömts till fängelse&lt;br&gt;vill jag peka på att dessa i högre utsträckning än övriga intagna avtjänar&lt;br&gt;långa fängelsestraff och att de har personliga svårigheter som beror på&lt;br&gt;främlingskap, isolering, språkproblem samt olikheter i fråga om religiös&lt;br&gt;och kulturell bakgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana svårigheter gör sig naturligtvis gällande även i fråga om de&lt;br&gt;utländska lagöverträdare som överlämnas till psykiatrisk tvångsvård. Det&lt;br&gt;synsätt som kommit till uttryck hos riksdagen beträffande överförande av&lt;br&gt;straffverkställighet kan enligt min mening därför anläggas även beträffan-&lt;br&gt;de överlämnande till sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det nu sagda kommer de nackdelar från vårdsynpunkt som uppkom-&lt;br&gt;mer när patienten är utländsk medborgare med problem av det nyss&lt;br&gt;nämnda slaget. Förutsättningen för att nå resultat med psykiatrisk vård är&lt;br&gt;självfallet sämre än annars när vårdpersonalen har språksvårigheter i&lt;br&gt;kontakterna med patienten. Vidare innebär det förhållandet att denne&lt;br&gt;saknar anknytning till landet att den psykiatriska tvångsvården kan kom-&lt;br&gt;ma att pågå längre än annars, eftersom möjligheterna till utslussning i&lt;br&gt;samhället genom vistelse utanför sjukhuset (jfr försöksutskrivning m.m.&lt;br&gt;enligt LSPV) knappast kan utnyttjas i ett sådant fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare ett problem som sammanhänger med det sist nämnda är att&lt;br&gt;patienten ofta kan ha ådömts utvisning. Verkställigheten av detta beslut&lt;br&gt;kan svårligen förenas med att vården fullföljs här på samma sätt som i&lt;br&gt;fråga om svenska patienter genom vistelse utanför sjukhuset (jfr 18 a §&lt;br&gt;LSPV). Det har här också förekommit problem i praktiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som nu har sagts avser förhållandena med nuvarande reglering och&lt;br&gt;gäller i lika hög grad med den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är sålunda som jag ser det såväl med hänsyn till de humanitära&lt;br&gt;aspekterna som från vård- och verkställighetssynpunkt motiverat att kun-&lt;br&gt;na föra över en utländsk medborgare, som här har överlämnats till psykiat-&lt;br&gt;risk tvångsvård som brottspåföljd, till dennes hemland för sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid de överväganden som låg till grund för internationella verkställig-&lt;br&gt;hetslagen torde utgångspunkten ha varit att synpunkter av det slag som nu&lt;br&gt;har berörts bäst kunde tillgodoses genom att utnyttja möjligheterna enligt&lt;br&gt;7 § kungörelsen angående tillämpningen av LSPV, m. m. att i administra-&lt;br&gt;tiv ordning överföra även N-fall till utlandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praktiken är emellertid ett sådant förfarande förenat med åtskilliga&lt;br&gt;problem. Förutsättningen för att ett hemsändande skall kunna ske är att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;490&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;patienten mottas i sitt hemland och kan antas få en tillfredsställande vård&lt;br&gt;där. Det land till vilket patienten skulle sändas kan dock inte lämna några&lt;br&gt;garantier angående den vård som patienten kan få utan att han först har&lt;br&gt;undersökts av läkare där. Någon hemsändning kan därför i allmänhet inte&lt;br&gt;komma till stånd så länge det finns ett påtagligt vårdbehov. Dessa problem&lt;br&gt;gör sig särskilt gällande under den första tiden av psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;samt när patienten till följd av sin psykiska störning kan antas vara farlig&lt;br&gt;för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. 1&lt;br&gt;sådana situationer skulle det utan tvekan finnas större förutsättningar för&lt;br&gt;att kunna sända hem patienten, om det fanns garantier för att han vid&lt;br&gt;hemkomsten blev föremål för tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även med stöd av 18 a § LSPV liksom 17 § i förslaget till lag om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård finns det möjlighet att överföra en patient av det&lt;br&gt;aktuella slaget till en annan stat. Ett fall som är tänkbart avser verkställig-&lt;br&gt;het av ett beslut om utvisning som patienten kan ha meddelats i brottmåls-&lt;br&gt;domen. Inte heller vid detta förfarande uppställs enligt den nuvarande&lt;br&gt;eller föreslagna regleringen något krav på att psykiatrisk tvångsvård skall&lt;br&gt;komma till stånd i den andra staten, och i praktiken saknas möjligheter att&lt;br&gt;få någon form av garantier när det gäller eventuell vård. Såsom framgår av&lt;br&gt;den i 18 a § LSPV liksom i 17 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;föreskrivna förutsättningen att patientens tillstånd skall vara sådant att&lt;br&gt;verkställighet av utvisningsbeslutet kan ske, har utgångspunkten för regle-&lt;br&gt;ringen också varit att vårdfrågan inte är löst (se prop. 1979/80:96 s. 112).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör också nämnas att den nuvarande svenska reglering-&lt;br&gt;en innebär ett avsteg från den ömsesidighetsprincip som normalt brukar&lt;br&gt;upprätthållas i det internationella umgänget. Såsom tidigare har berörts&lt;br&gt;kan Sverige överta verkställighet av domar, som innebär överlämnande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård, och detta har också förekommit i praktiken. Det är&lt;br&gt;självfallet ett svenskt intresse att ett sådant överförande av verkställighe-&lt;br&gt;ten kan ske, om en svensk medborgare döms till tvångsvård i ett annat&lt;br&gt;land. Om Sverige inte kan erbjuda motsvarande möjligheter beträffande&lt;br&gt;utländska medborgare, kan det emellertid vara svårt att i bilaterala för-&lt;br&gt;handlingar om överförandeavtal framgångsrikt hävda att överförande av&lt;br&gt;verkställigheten bör kunna ske beträffande svenska medborgare som har&lt;br&gt;dömts i den andra staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund finns det som jag ser det behov av att inom ramen&lt;br&gt;för överenskommelser med andra stater om överförande av verkställighet&lt;br&gt;av frihetsberövande påföljd kunna föra över en utländsk patient av det&lt;br&gt;aktuella slaget för fortsatt psykiatrisk tvångsvård i dennes hemland. Det&lt;br&gt;skäl som tidigare har anförts mot en sådan ordning — att det inte finns&lt;br&gt;några garantier för hur vårdbehovet kan tillgodoses i den andra staten —&lt;br&gt;bör inte hindra att det nu öppnas en möjlighet i lag till ett sådant överfö-&lt;br&gt;rande. Jag vill här peka på att de överenskommelser med andra stater som&lt;br&gt;Sverige hittills har ingått på området inte innebär någon skyldighet för&lt;br&gt;Sverige att i det enskilda fallet föra över verkställigheten av en frihetsberö-&lt;br&gt;vande påföljd till en annan stat. Om denna princip får gälla även i framti-&lt;br&gt;da överenskommelser, bör därför enligt min uppfattning kravet på garanti-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;491&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;er for hur vårdbehovet tillgodoses vid ett överflyttande kunna tillgodoses&lt;br&gt;genom en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att många andra länder har en ordning som innebär att överlämnande&lt;br&gt;till psykiatrisk tvångsvård ses som en särskild form av tvångsåtgärd mot&lt;br&gt;den som på grund av sitt psykiska tillstånd inte anses straffrättsligt ansva-&lt;br&gt;rig, utgör inte något hinder när det gäller att inom ramen för överenskom-&lt;br&gt;melser av det aktuella slaget föra över en patient till en annan stat för&lt;br&gt;fortsatt psykiatrisk tvångsvård. De möjligheter till påföljdsomvandling&lt;br&gt;eller anpassning av en påföljd vid fortsatt verkställighet som finns i de&lt;br&gt;överenkommelser med andra länder som Sverige har ingått till följd av&lt;br&gt;tillträdet till överförandekonventionen — eller kan komma att ingå i&lt;br&gt;framtiden efter modell av denna — bör nämligen som jag ser det kunna ge&lt;br&gt;tillräckligt utrymme för att psykiatrisk tvångsvård skall kunna fortsätta i&lt;br&gt;patientens hemland i det enskilda fallet. Det bör här påpekas att med&lt;br&gt;påföljd enligt nyss nämnda konvention avses varje straff eller annan åtgärd&lt;br&gt;som har bestämts av domstol och som innebär frihetsberövande under en&lt;br&gt;begränsad eller obegränsad tid på grund av en brottslig gärning (art. 1 a).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag föreslår sålunda att det nuvarande hindret i internationella verkstäl-&lt;br&gt;lighetslagen mot att överföra verkställighet av påföljd som innebär över-&lt;br&gt;lämnande till psykiatrisk tvångsvård undanröjs. Mitt förslag innebär att&lt;br&gt;det i nämnda lag anges att undantaget från möjligheten att till en främ-&lt;br&gt;mande stat överföra verkställighet av frihetsberövande påföljd vid över-&lt;br&gt;lämnande till särskild vård inte omfattar överlämnande till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård. Frågan om en eventuell ytterligare inskränkning av detta un-&lt;br&gt;dantag i fråga om andra former av särskild vård tar jag däremot inte upp i&lt;br&gt;detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid den hearing som anordnats år 1988 i lagstiftningsärendet i denna&lt;br&gt;fråga framfördes från några håll uppfattningen att möjligheten att föra&lt;br&gt;över verkställighet av en dom av det aktuella slaget till en annan stat skall&lt;br&gt;få utnyttjas bara under förutsättning att patienten lämnar sitt medgivande&lt;br&gt;till överförandet. Jag vill här peka på att det enligt överförandekonven-&lt;br&gt;tionen (art. 3.1 d) vid överförande av en dömd person till en annan stat för&lt;br&gt;verkställighet av den påföljd som har ådömts honom är ett villkor att&lt;br&gt;samtycke till överförandet har lämnats av honom eller, när någon av de&lt;br&gt;båda berörda staterna med hänsyn till hans ålder eller kroppsliga eller&lt;br&gt;mentala tillstånd anser det vara nödvändigt, hans legala ställföreträdare.&lt;br&gt;För verkställighet enligt denna konvention i en annan stat av här i landet&lt;br&gt;ådömt fängelse krävs det sålunda enligt internationella verkställighets-&lt;br&gt;lagen (se 34 a § första stycket andra meningen) att den dömde har sam-&lt;br&gt;tyckt till att verkställigheten överförs till den andra staten. Något sådant&lt;br&gt;samtycke krävs inte för överförande enligt brottmålsdomskonventionen,&lt;br&gt;och i internationella verkställighetslagen uppställs sålunda inte något vill-&lt;br&gt;kor i detta hänseende i andra fall än enligt överförandekonventionen.&lt;br&gt;Enligt 26 § andra stycket nämnda lag krävs det emellertid i andra fall än&lt;br&gt;med stöd av överförandekonventionen att statens invandrarverk skall&lt;br&gt;höras, om utlänningen inte samtycker till åtgärden, och om invandrarver-&lt;br&gt;ket avstyrker att framställning om överflyttning görs skall ärendet under-&lt;br&gt;ställas regeringen för avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;492&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det en självklarhet att patientens egen inställning i&lt;br&gt;frågan om överförande till en annan stat beaktas så långt det är möjligt. En&lt;br&gt;annan sak är att det beträffande de personer som det här är fråga om i vissa&lt;br&gt;fall kan vara en vansklig uppgift att fastställa deras egentliga inställning.&lt;br&gt;Jag vill emellertid peka på att det enligt det nuvarande förfarandet att&lt;br&gt;överföra patienten till andra stater enligt reglerna i 7 § kungörelsen ang.&lt;br&gt;tillämpningen av LSPV, m. m. inte krävs något medgivande av patienten,&lt;br&gt;om denne inte kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han&lt;br&gt;varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det bör frågan om vilka hänsyn som skall tas till patientens&lt;br&gt;inställning beaktas inom ramen för den lämplighetsprövning i överflytt-&lt;br&gt;ningsfrågan som skall ske i varje enskilt fall enligt det nu aktuella förfaran-&lt;br&gt;det. Det bör därför enligt min mening inte uppställas något uttryckligt&lt;br&gt;villkor i detta hänseende i internationella verkställighetslagen, utöver vad&lt;br&gt;som redan gäller vid överförande enligt överförandekonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag påverkar inte frågan om Sveriges bundenhet av brottmåls-&lt;br&gt;domskonventionen eller överförandekonventionen, eftersom någon re-&lt;br&gt;servation e. d. i det aktuella hänseendet inte avgetts av Sverige vid tillträ-&lt;br&gt;det till dessa konventioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till vissa andra frågor i sammanhanget återkommer jag i specialmotive-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Det medicinska utredningsförfarandet vid&lt;br&gt;straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Nuvarande ordning i huvuddrag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Nära anknutna till frågorna om den straffrättsliga behandlingen av psy-&lt;br&gt;kiskt störda lagöverträdare är olika frågor om det medicinska utrednings-&lt;br&gt;förfarandet i sammanhanget. Det gäller här de frågor som nu i huvudsak&lt;br&gt;regleras i LRPU och 7 § personundersökningslagen. Ytterligare författ-&lt;br&gt;ningsbestämmelser finns i kungörelsen (1966:613) angående tillämpning-&lt;br&gt;en av lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (KRPU) och&lt;br&gt;kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen&lt;br&gt;av lagen om personundersökning i brottmål (personundersökningskungö-&lt;br&gt;relsen). Föreskrifter och allmänna råd om rättspsykiatrisk undersöknings-&lt;br&gt;verksamhet och rättspsykiatriska utlåtanden har utfärdats av socialstyrel-&lt;br&gt;sen år 1989 (SOSFS 1989:30). Den nuvarande regleringen innebär här i&lt;br&gt;huvudsak följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 1 § första stycket LRPU framgår att en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;utgör en undersökning av det psykiska tillståndet hos någon som är miss-&lt;br&gt;tänkt för brott. Enligt 3 § LRPU krävs i princip att en sådan undersökning&lt;br&gt;har utförts för att en domstol skall få överlämna någon till sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård enligt LSPV eller till vård i specialsjukhus enligt föreskrifterna i&lt;br&gt;1967 års omsorgslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att domstolen skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;493&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;krävs att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det har förebragts&lt;br&gt;övertygande bevisning att han har begått den och undersökningen kan&lt;br&gt;antas få betydelse för att bestämma brottspåföljden eller i något annat&lt;br&gt;hänseende för att avgöra målet (2 § första stycket LRPU). Om rätten&lt;br&gt;finner att det inte bör följa svårare straff på brottet än böter, får domstolen&lt;br&gt;besluta om rättspsykiatrisk undersökning bara om det finns särskilda skäl&lt;br&gt;(2 § andra stycket LRPU).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolen skall besluta om en rättspsykiatrisk undersökning så snart&lt;br&gt;det kan ske (4 § första stycket LRPU). Undersökningen utförs av en läkare&lt;br&gt;vid en rättspsykiatrisk klinik eller station eller av någon annan läkare som&lt;br&gt;socialstyrelsen utser (1 § andra stycket LRPU). Undersökningen skall utfö-&lt;br&gt;ras med största möjliga skyndsamhet (4 § andra stycket LRPU). Ett skrift-&lt;br&gt;ligt utlåtande över undersökningen skall avges till domstolen inom sex&lt;br&gt;veckor från det att beslutet om undersökningen kom in till den klinik eller&lt;br&gt;station till vilken undersökningen hör (4 § andra stycket LRPU). Socialsty-&lt;br&gt;relsen fördelar undersökningarna på de olika enheterna och får i särskilda&lt;br&gt;fall medge anstånd med att avge utlåtande (1 § andra stycket resp. 4 §&lt;br&gt;andra stycket LRPU och 5 § KRPU).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om avfattningen av utlåtandet över en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning finns i 5 § LRPU och 4 § KRPU. Domstolen kan inhämta&lt;br&gt;utlåtande av socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;(6 § LRPU och 9 § KRPU).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I LRPU finns särskilda föreskrifter om var den misstänkte skall finnas&lt;br&gt;under och efter tiden för undersökningen. Beträffande den som är häktad&lt;br&gt;gäller bl. a. att han som huvudregel skall vara intagen på den klinik där&lt;br&gt;undersökningen skall utföras (7 § första stycket LRPU). Men den som är&lt;br&gt;häktad kan då undersökningen pågår också vistas i häkte eller på en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt (7 § första stycket LRPU). Även efter undersökning-&lt;br&gt;en kan den häktade i vissa fall vistas på en rättspsykiatrisk klinik, nämli-&lt;br&gt;gen då han enligt det rättspsykiatriska utlåtandet är i behov av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller då han av domstolen&lt;br&gt;överlämnats till sådan vård men ännu inte har tagits in på sjukhus (7 §&lt;br&gt;andra och tredje styckena LRPU). 1 det sistnämnda fallet får han även tas&lt;br&gt;in på en psykiatrisk avdelning vid en kriminalvårdsanstalt. I de nu nämn-&lt;br&gt;da fallen skall sålunda lagöverträdaren ges vård där han förvaras efter&lt;br&gt;undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är på fri fot och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning är&lt;br&gt;skyldig att inställa sig för undersökningen på tid och plats som undersök-&lt;br&gt;ningsläkaren bestämmer (8 § LRPU). Möjlighet finns under vissa förut-&lt;br&gt;sättningar att ta in den som är på fri fot med tvång på en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik (9 § LRPU).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten är, med socialstyrelsen som chefsmyndighet, huvudman för det&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningsväsendet som omfattar rättspsykiatriska&lt;br&gt;stationer och kliniker. För organisationen gäller förordningen (1988:1239)&lt;br&gt;med instruktion för statens rättspsykiatriska kliniker och stationer samt&lt;br&gt;den av socialstyrelsen år 1978 utfärdade arbetsordningen för det rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska verksamhetsområdet. Av 3 § arbetsordningen framgår att det&lt;br&gt;faller inom ramen för den rättspsykiatriska verksamheten bl. a. att utföra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;494&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatriska undersökningar, att i viss utsträckning ge psykiatrisk&lt;br&gt;vård samt att bedriva undervisning och forskning. Vid rättspsykiatriska&lt;br&gt;kliniker utförs rättspsykiatriska undersökningar av både häktade och per-&lt;br&gt;soner som är på fri fot medan det vid rättspsykiatriska stationer i regel&lt;br&gt;utförs sådana undersökningar endast beträffande personer av det sist&lt;br&gt;nämnda slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniker finns i Stockholm, Göteborg, Uppsala och&lt;br&gt;Lund, rättspsykiatriska stationer i Linköping, Örebro och Umeå. En ny&lt;br&gt;klinik finns i Umeå men har inte kunnat tas i bruk som planerats. Kostna-&lt;br&gt;derna för de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna uppgår budget-&lt;br&gt;året 1990/91 till ca 105 milj. kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det totala antalet rättspsykiatriska undersökningar har under 1980-talet&lt;br&gt;årligen uppgått till drygt 500. Som jämförelse kan nämnas att det totala&lt;br&gt;årliga antalet undersökningar åren närmast efter ikraftträdandet av LRPU&lt;br&gt;år 1967 översteg 800. Andelen häktade av undersökningsfälten har succes-&lt;br&gt;sivt ökat från ca två tredjedelar i slutet av 1960-talet till för närvarande ca&lt;br&gt;fyra femtedelar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § första stycket personundersökningslagen får rätten, när det&lt;br&gt;finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg angående den&lt;br&gt;misstänkte (s. k. § 7- intyg). Ett sådant intyg skall inhämtas av en psykiater&lt;br&gt;innan någon enligt 31 kap. 4 § BrB överlämnas till öppen psykiatrisk vård&lt;br&gt;(7 § andra stycket personundersökningslagen). Av förarbetena till person-&lt;br&gt;undersökningslagen (prop 1964:90 s. 57 f.) framgår att ett § 7-intyg är&lt;br&gt;avsett att bl. a. ge underlag för domstolens bedömning av behovet av en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning. I det formulär som kriminalvårdsstyrelsen i&lt;br&gt;samråd med socialstyrelsen har utfärdat med stöd av 13 § personundersök-&lt;br&gt;ningskungörelsen för sådana intyg anges att den undersökande läkaren&lt;br&gt;skall uttala sig om detta behov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste åren har antalet § 7-undersökningar årligen uppgått&lt;br&gt;till drygt 2 000. Ungefär hälften av undersökningarna brukar utföras av&lt;br&gt;läkare som är anställda inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.&lt;br&gt;Formellt sett utgör emellertid § 7-undersökningar ingen arbetsuppgift för&lt;br&gt;denna organisation.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Kritik mot nuvarande ordning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Det medicinska utredningsförfarande i fråga om en person misstänkt för&lt;br&gt;brott som domstolen har till sitt förfogande för att avgöra brottmålet har&lt;br&gt;sedan länge varit föremål för diskussion. Stark kritik har från tid till annan&lt;br&gt;anförts mot det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i olika avseen-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som särskilt kritiserats har varit att den tid inom vilken utlåtande&lt;br&gt;över en rättspsykiatrisk undersökning skall ha avgetts till domstolen — sex&lt;br&gt;veckor från det att beslutet kom in till undersökningsenheten — ofta, för&lt;br&gt;att inte säga ständigt, har överskridits. Dröjsmålen har orsakats av bl. a.&lt;br&gt;väntetider för undersökning till följd av anhopning av undersökningsfall&lt;br&gt;eller brist på läkare. Det har sålunda varit vanligt att häktade personer&lt;br&gt;tvingats vänta på rättspsykiatrisk undersökning på häktena. Dröjsmålen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;495&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med att avge rättspsykiatriska utlåtanden har berott även på längden på Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;själva undersökningstiderna inkl, tiderna för att avfatta utlåtandena. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat problem som uppmärksammats har varit problemet med att&lt;br&gt;häktade personer som genomgått undersökning och befunnits ha behov av&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård enligt LSPV inte genast kunnat föras över till en&lt;br&gt;sjukvårdsinrättning trots lagliga möjligheter till det. Detta har ytterligare&lt;br&gt;bidragit till kösituationen inom den rättspsykiatriska undersökningsorga-&lt;br&gt;nisationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också innehållet i sig i den rättspsykiatriska verksamheten — undersök-&lt;br&gt;ningsarbetets bedrivande och de rättspsykiatriska bedömningarna — har&lt;br&gt;ifrågasatts. Vidare har brister i den rättspsykiatriska organisationen i olika&lt;br&gt;avseenden påtalats. Bl. a. har avsaknaden av egentliga vårduppgifter för&lt;br&gt;organisationen ansetts medföra flera nackdelar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslag till förändringar på området har under årens lopp framförts i&lt;br&gt;olika sammanhang. Sedan 1970-talet har vid sidan av socialberedningens&lt;br&gt;betänkande flera genomgripande förslag lagts fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bexeliuskommitténs förslag år 1977 (SOU 1977:23) innebar olika åtgär-&lt;br&gt;der i syfte att nedbringa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar&lt;br&gt;och frigöra resurser i vårdarbetet. Som tidigare har nämnts överlämnades&lt;br&gt;förslaget efter remissbehandling till socialberedningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sina rapporter över granskning av den rättspsykiatriska organisationen&lt;br&gt;har riksrevisionsverket åren 1977 och 1981 (RRV dnr 1975:1434 resp.&lt;br&gt;1980:1227) föreslagit socialstyrelsen som chefs- och tillsynsmyndighet att&lt;br&gt;vidta olika åtgärder för att komma till rätta med olika problem på områ-&lt;br&gt;det. De frågor beträffande verksamheten som verket tagit upp har varit av&lt;br&gt;såväl administrativ som principiell karaktär. Också verksamheten med att&lt;br&gt;avge § 7-intyg till domstolarna har tagits upp i sammanhanget. Den sist&lt;br&gt;nämnda verksamheten har berörts av verket även i samband med den&lt;br&gt;granskning av personundersökningsinstitutet som redovisades år 1984&lt;br&gt;(RRV dnr 1983:661); verkets granskningsrapport övervägs för närvarande&lt;br&gt;i justitiedepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har bl. a. med anledning av riksrevisionsverkets kritik&lt;br&gt;vid olika tillfällen föreslagit eller själv genomfört förändringar i syfte att&lt;br&gt;förbättra förhållandena på området. Bl. a. redovisade styrelsen i en rapport&lt;br&gt;år 1980 med anledning av ett uppdrag av regeringen olika åtgärder i syfte&lt;br&gt;att höja effektiviteten inom rättspsykiatrin (dnr SN 3 — 34 — 540/79). Vida-&lt;br&gt;re bör nämnas att en arbetsgrupp inom styrelsen, den s. k. ASV-gruppen, år&lt;br&gt;1981 lade fram ett förslag till rättspsykiatrisk regionsjukvård. Förslaget&lt;br&gt;innebar bl. a. en integration av rättspsykiatriska undersökningar och psyki-&lt;br&gt;atrisk vård. En utgångspunkt för förslaget var att hela verksamheten kunde&lt;br&gt;sammanföras under ett gemensamt landstingskommunalt huvudmanna-&lt;br&gt;skap. Förslaget har remissbehandlats och övervägs för närvarande i social-&lt;br&gt;departementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statskontoret har på regeringens uppdrag genomfört en översyn av de&lt;br&gt;administrativa rutinerna m. m. vid de rättspsykiatriska klinikerna och&lt;br&gt;stationerna m.m. Uppdraget redovisades i april 1989 i promemorian&lt;br&gt;Förändring och förnyelse av rättspsykiatrin (statskontoret rapport&lt;br&gt;1989:14). Promemorian innehåller förslag som syftar till att minska köer-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;496&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na till rättspsykiatrisk undersökning och att förkorta tiden för vistelse på&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk klinik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO har under årens lopp haft anledning att ta ställning till klagomål&lt;br&gt;beträffande särskilt dröjsmålen i samband med det rättspsykiatriska förfa-&lt;br&gt;randet. Frågorna har varit aktuella också under de senaste åren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 ett beslut år 1985 (JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 ff.) tog JO&lt;br&gt;Sverne upp bl. a. frågan om väntetiderna vid de rättspsykiatriska kliniker-&lt;br&gt;na och på häktena för sådana personer som skall genomgå rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning. JO konstaterade att de rättspsykiatriska klinikerna i det&lt;br&gt;stora flertalet fall begärde förlängning av den föreskrivna sexveckorstiden&lt;br&gt;och att socialstyrelsen regelmässigt biföll sådana ansökningar. Enligt JO&lt;br&gt;innebar detta att den i LRPU föreskrivna tidsfristen i realiteten inte&lt;br&gt;efterlevdes. JO fann detta från rättssäkerhetssynpunkt synnerligen stötan-&lt;br&gt;de, i all synnerhet som det gällde personer som var berövade sin frihet. JO&lt;br&gt;ifrågasatte också omfattningen av vissa av de rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningar som han granskat. I beslutet diskuterade JO olika praktiska åtgär-&lt;br&gt;der för att få ned väntetiderna och — om detta inte hjälpte — rekommen-&lt;br&gt;derade socialstyrelsen att antingen begära resurstillskott eller en anpass-&lt;br&gt;ning av den lagstadgade tidsperioden till en realistisk nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO Sverne riktade i ett beslut i juni 1986 (JO:s ämbetsberättelse 1986/87&lt;br&gt;s. 151 ff.) och i ett beslut i mars 1987 (dnr 2681 — 1986) på nytt kritik mot&lt;br&gt;väntetiderna i det rättspsykiatriska utredningsförfarandet. I det först&lt;br&gt;nämnda beslutet uttalade JO bl. a. att det inte är själva undersökningsti-&lt;br&gt;derna vid de rättspsykiatriska klinikerna utan väntetiderna på häktena&lt;br&gt;som är det allvarliga problemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vikten av att det inte uppstår dröjsmål vid d rättspsykiatriska förfa-&lt;br&gt;randet genom domstolens hantering har betonats av chefsJO Eklundh&lt;br&gt;(JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 24 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av bl. a. det nämnda JO-beslutet år 1986 behandlade&lt;br&gt;riksdagen hösten 1986 frågan om de långa väntetiderna för rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska undersökningar. I ett yttrande till socialutskottet underströk därvid&lt;br&gt;justitieutskottet att allvarliga ansträngningar måste göras för att komma&lt;br&gt;till rätta med de rådande missförhållandena (JuU 1986/87:1 y). Socialut-&lt;br&gt;skottet, som instämde i justitieutskottets bedömning av situationen, utta-&lt;br&gt;lade i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1986/87:15, rskr. 109)&lt;br&gt;bl. a. att det måste övervägas att ställa mer resurser till förfogande för den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att de befintliga köerna&lt;br&gt;kunde arbetas av.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid behandlingen av 1987 års budgetproposition vidhöll socialutskottet&lt;br&gt;sitt tidigare ställningstagande i frågan om ytterligare resurser för den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (SoU 1986/87:16,&lt;br&gt;rskr. 137). Socialutskottet diskuterade i sammanhanget även frågan om&lt;br&gt;huvudmannaskapet för verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieutskottet påtalade hösten 1987 på nytt behovet av åtgärder för att&lt;br&gt;minska de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar (JuU&lt;br&gt;1987/88:3). Betänkandet godtogs av riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med budgetbehandlingen åren 1988 och 1989 har riksdagen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;497&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;återkommit med krav på åtgärder för att komma till rätta med problemen&lt;br&gt;på området (SoU 1987/88:22, rskr. 268 resp. 1988/89:SoU 16, rskr. 214).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konstitutionsutskottet uttalade i sitt granskningsbetänkande&lt;br&gt;(1988/89:KU 30) våren 1989 kritik mot att den rättspsykiatriska verksam-&lt;br&gt;heten inte för länge sedan ägnats större uppmärksamhet än som skett och&lt;br&gt;att åtgärder inte vidtagits för att komma till rätta med de allvarliga miss-&lt;br&gt;förhållanden som råder. Utskottets ställningstagande i denna fråga godtogs&lt;br&gt;av riksdagen (rskr. 256).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av åtgärder på området har påtalats för regeringen också av&lt;br&gt;riksdagens revisorer i juni 1987 och maj 1988.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Utgångspunkter för mitt förslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Det förslag till reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare&lt;br&gt;som jag har behandlat tidigare innebär att det även i framtiden vid den&lt;br&gt;straffrättsliga prövningen hos åklagare och domstolar i vissa fall kommer&lt;br&gt;att finnas behov av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd. Den&lt;br&gt;föreslagna regleringen medför sålunda att en domstol liksom nu vid behov&lt;br&gt;måste kunna få en kvalificerad medicinsk bedömning av den misstänktes&lt;br&gt;psykiska tillstånd vid gämingstillfället och också av det aktuella tillstån-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska undersökningar bör sålunda kunna genomföras vid&lt;br&gt;behov även i framtiden. Med hänsyn till att en sådan undersökning i&lt;br&gt;allmänhet skall genomföras när den misstänkte är häktad och till det&lt;br&gt;integritetsintrång för den misstänkte som undersökningen i sig innebär är&lt;br&gt;det emellertid angeläget att i möjlig mån begränsa behovet av undersök-&lt;br&gt;ningar. För detta talar också de hittillsvarande erfarenheterna av dröjsmål&lt;br&gt;och andra problem inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamhe-&lt;br&gt;ten, något som jag strax skall återkomma till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det därför väsentligt att möjligheterna att utnyttja&lt;br&gt;andra former av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd än rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar tas till vara så långt det över huvud taget är&lt;br&gt;möjligt. Jag anser att den straffrättsliga reglering på området som jag har&lt;br&gt;föreslagit i det föregående ger utrymme för att domstolarnas behov av&lt;br&gt;medicinsk utredning i vissa fall, där det i dag krävs att rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning utförs, kan tillgodoses i annan form. Bl. a. vill jag peka på att&lt;br&gt;de nuvarande kriterierna att lagöverträdaren vid gämingstillfället led av en&lt;br&gt;kvalificerad själslig abnormitet och att det förelåg orsakssamband mellan&lt;br&gt;störningen och brottet har fått ett mindre tillämpningsområde i mitt&lt;br&gt;förslag. Detta medför att den medicinska utredningen i motsvarande mån&lt;br&gt;kan begränsas. Vad jag här i första hand avser är möjligheterna att utnyttja&lt;br&gt;s. k. § 7-intyg i stället för utlåtanden över rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;ar. Jag vill dock å andra sidan peka på att mitt förslag beträffande vissa&lt;br&gt;kvalificerade fall ställer delvis nya krav på det medicinska underlaget (se&lt;br&gt;avsnitt 3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För möjligheten att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;ar är det vidare av betydelse att domstolarna inte inhämtar sådana under-&lt;br&gt;sökningar i andra fall än då det framstår som nödvändigt. Det finns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;498&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;visserligen ingen anledning att anta att domstolarna i onödan beslutar om &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatrisk undersökning; det finns snarare med hänsyn till dröjsmå- Bilaga 2&lt;br&gt;len i undersökningsforfarandet skäl att tro att förhållandet är precis tvärt-&lt;br&gt;om, något som självfallet inte heller det är acceptabelt. Under alla omstän-&lt;br&gt;digheter är det som jag ser det motiverat att den rättsliga regleringen i&lt;br&gt;detta avseende stramas upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis också angeläget att de rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningarna, som enligt nuvarande ordning utgör det dominerande medicins-&lt;br&gt;ka underlaget för behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare, inte görs&lt;br&gt;mer omfattande och bedrivs mer ingående än som är helt nödvändigt för&lt;br&gt;att tillgodose domstolarnas behov. Enligt min mening kan det ifrågasättas&lt;br&gt;om inte dessa undersökningar i en del fall ges en större omfattning än som&lt;br&gt;är påkallat för detta behov. Detta gäller särskilt de fall där det på ett tidigt&lt;br&gt;stadium står klart att den undersökte lider av en allvarlig psykisk störning&lt;br&gt;eller att han tvärtom inte har någon mer påtaglig psykisk störning. Jag&lt;br&gt;anser strängt taget att det ofta bör vara möjligt att ge en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning mer begränsad omfattning och inriktning än som nu sker i&lt;br&gt;en del fall. Särskilt mitt förslag att jämställdhetsbegreppet avskaffas bör&lt;br&gt;kunna bidra till en sådan utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har anfört om behovet av rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningar bör det enligt min mening vidtas ändringar i lagstiftningen&lt;br&gt;på området. Också från andra utgångspunkter är det motiverat att det här&lt;br&gt;sker förändringar. De problem som sedan länge funnits på området har&lt;br&gt;nämligen som jag ser det åtminstone till någon del sin grund i utformning-&lt;br&gt;en av lagstiftningen, även om det naturligtvis är resurs- och organisations-&lt;br&gt;frågor som i första hand är avgörande i detta hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag här främst avser är det förhållandet att den lagstadgade tidsfris-&lt;br&gt;ten för att avge rättspsykiatriska utlåtanden sedan länge ofta har överskri-&lt;br&gt;dits med bl. a. påföljande långa väntetider på häktena inför rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning. Jag vill betona angelägenheten av att ett rättspsykia-&lt;br&gt;triskt förfarande genomförs så snabbt som över huvud taget är praktiskt&lt;br&gt;möjligt, eftersom det här ofta är fråga om personer som är berövade&lt;br&gt;friheten. De fördröjningar som sedan länge har förekommit i samband&lt;br&gt;med de aktuella undersökningarna är oacceptabla inte minst från huma-&lt;br&gt;nitär synpunkt. Vidare vill jag framhålla att fördröjningar och väntetider i&lt;br&gt;samband med rättspsykiatriska undersökningar skapar organisatoriska&lt;br&gt;och ekonomiska problem för kriminalvården med hänsyn till de ökade&lt;br&gt;anspråken på häktesplatser. Detta är självfallet högst otillfredsställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen har som nämnts i olika sammanhang under de senaste åren&lt;br&gt;behandlat dessa problem. De åtgärder av resursmässig och organisatorisk&lt;br&gt;karaktär som enligt riksdagens beslut bör vidtas för att komma till rätta&lt;br&gt;med missförhållandena på området faller inom chefens för socialdeparte-&lt;br&gt;mentet ansvarsområde. Hon har tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.2) behandlat&lt;br&gt;frågan om att helt eller delvis föra över driftansvaret för den rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska undersökningsverksamheten från staten till sjukvårdshuvudmännen.&lt;br&gt;Jag tar nu upp frågan om de lagstiftningsåtgärder som behövs för att en&lt;br&gt;sådan förändring skall kunna komma till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även ur andra aspekter finns det enligt min mening anledning att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;499&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genomföra förändringar i den rättsliga regleringen av det rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsförfarandet. LRPU har nu tillämpats i drygt 20 år utan att&lt;br&gt;det har skett några större sakliga ändringar i lagen. Samtidigt har det ägt&lt;br&gt;rum en stark utveckling på området. Nya synsätt har också gjort sig&lt;br&gt;gällande inom kriminalpolitiken och på sjukvårdsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill här erinra om den kritik mot rättspsykiatrin och dess roll i&lt;br&gt;samhället som fördes fram redan kort tid efter det att LRPU trätt i kraft.&lt;br&gt;Delvis som en följd av denna debatt tillsattes Bexeliuskommittén i böljan&lt;br&gt;av 1970-talet. Kommittén gjorde i sitt arbete angående behandlingen av&lt;br&gt;psykiskt störda lagöverträdare en översyn av den rättsliga regleringen på&lt;br&gt;det nu aktuella området. Som jag tidigare har nämnt överlämnades kom-&lt;br&gt;mitténs förslag efter remissbehandling till socialberedningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också socialberedningen har gjort en översyn av lagstiftningen på områ-&lt;br&gt;det. Beredningens förslag, som utformades som en ny lag om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning, har vid remissbehandlingen på väsentliga punkter&lt;br&gt;mött stark kritik från många av de instanser som behandlat frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den tidigare nämnda promemorian år 1986, som låg till grund för den&lt;br&gt;hearing som anordnats av justitiedepartementet samma år, bygger på&lt;br&gt;socialberedningens förslag och remissbehandlingen av det. Promemorian&lt;br&gt;fick vid hearingen ett i allmänhet positivt mottagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört om behovet av förändringar i&lt;br&gt;den rättsliga regleringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet&lt;br&gt;kommer jag i det följande att föreslå att sådana förändringar nu genomförs&lt;br&gt;i olika avseenden. Mina förslag, som grundar sig främst på 1986 års&lt;br&gt;promemoria och de synpunkter som har inhämtats vid hearingen med&lt;br&gt;anledning av promemorian, går ut på bl. a. att en ny lag om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning införs.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Förutsättningarna för att få besluta om en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;3.4.1 Syftet med undersökningen&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras i syfte&lt;br&gt;att få reda på om den misstänkte har begått gärningen under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska&lt;br&gt;förutsättningar för att ge denne rättspsykiatrisk vård, med eller utan&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning, som brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.&lt;br&gt;Hearingen: Förslaget kommenterades inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: Av 2 § första stycket LRPU följer att beslut om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning får meddelas under förutsättning bl. a. att&lt;br&gt;undersökningen kan antas få betydelse när det gäller att bestämma brotts-&lt;br&gt;påföljden eller i något annat hänseende för att avgöra målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om för vilket ändamål en rättspsykiatrisk undersökning skall få&lt;br&gt;utföras diskuterades i förarbetena till den nyss nämnda bestämmelsen (se&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;500&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;prop. 1964:90 s. 70 ff. och 1966:60 s. 11). Av förarbetena framgår att en&lt;br&gt;sådan undersökning i första hand är avsedd for att utröna huruvida den&lt;br&gt;misstänkte har behov av vård som avses i 31 kap. 3 § BrB eller begått&lt;br&gt;gärningen under inflytande av en sådan störning att de regler om på-&lt;br&gt;följdsval som tidigare svarade mot nuvarande 30 kap. 6 § BrB kan tilläm-&lt;br&gt;pas. En utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet ansågs emeller-&lt;br&gt;tid kunna vara påkallad även i andra fall vid påföljdsval. Vidare pekades&lt;br&gt;på att en sådan undersökning ibland kan vara erforderlig för att bedöma&lt;br&gt;förutsättningarna över huvud taget att ådöma påföljd, dvs. huruvida de&lt;br&gt;subjektiva rekvisiten för straffbarhet är uppfyllda. I förarbetena diskutera-&lt;br&gt;des även frågan om avvägningen mellan behovet av utredning och intres-&lt;br&gt;set av att inte i onödan göra ett sådant ingrepp i den misstänktes personliga&lt;br&gt;integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag på den aktuella punkten överensstämmer&lt;br&gt;med nuvarande reglering (se SOU 1984:64 s. 438 och 464). Remissinstan-&lt;br&gt;serna har inte behandlat förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det for domstolarnas möjligheter att kunna korrekt&lt;br&gt;tillämpa särskilda straffrättsliga bestämmelser för psykiskt störda lagöver-&lt;br&gt;trädare angeläget att de har tillräcklig utredning om den misstänktes&lt;br&gt;psykiska tillstånd i de avseenden som har betydelse för deras bedömning.&lt;br&gt;En rättspsykiatrisk undersökning som har utförts i brottmålet ger natur-&lt;br&gt;ligtvis förutsättningar for det bästa underlaget i dessa frågor. Med hänsyn&lt;br&gt;till det intrång i den misstänktes personliga integritet och de olägenheter i&lt;br&gt;övrigt som en rättspsykiatrisk undersökning medför för denne är det&lt;br&gt;emellertid från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en sådan undersök-&lt;br&gt;ning genomförs bara när det är helt nödvändigt. Också intresset av att&lt;br&gt;hushålla med resurserna för den rättspsykiatriska undersökningsverksam-&lt;br&gt;heten talar starkt för att möjligheterna att använda sig av dessa undersök-&lt;br&gt;ningar utnyttjas restriktivt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har som tidigare påpekats visserligen ingen anledning att tro att&lt;br&gt;domstolarna missbrukat den nuvarande befogenheten att låta utföra rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar. Som jag ser det är emellertid det syfte för&lt;br&gt;vilket en rättspsykiatrisk undersökning får utföras enligt nuvarande ord-&lt;br&gt;ning — att undersökningen kan antas få betydelse för att bestämma brotts-&lt;br&gt;påföljden eller i något annat hänseende när det gäller att avgöra målet —&lt;br&gt;alltför vitt. Jag vill här också nämna att en av socialstyrelsen tillsatt&lt;br&gt;arbetsgrupp för att rationalisera de rättspsykiatriska undersökningarna år&lt;br&gt;1971 föreslog att det skulle göras en begränsning på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör en rättspsykiatrisk undersökning i ett visst fall få&lt;br&gt;utföras bara om syftet med den är att ge svar på frågan om den aktuella&lt;br&gt;straffrättsliga särregleringen är tillämplig. Frågeställningen bör dessutom&lt;br&gt;avse bara de regler för vilkas tillämpning det krävs en så kvalificerad&lt;br&gt;medicinsk utredning som en rättspsykiatrisk undersökning innebär. I övri-&lt;br&gt;ga fall bör nämligen enligt min mening domstolen på något annat sätt&lt;br&gt;inhämta det underlag som den behöver för sina bedömningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningen av den föreslagna regeln om när fängelse är uteslutet som&lt;br&gt;påföljd (se avsnitt 2.8.2) är enligt min mening en sådan situation där&lt;br&gt;domstolen bör ha tillgång till en kvalificerad medicinsk bedömning. Enligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;501&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelsen krävs det nämligen — for att fängelse inte skall få ådömas&lt;br&gt;— att den misstänkte vid tiden for gärningen led av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning och att det förelåg orsakssamband mellan störningen och brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också for domstolens möjligheter att tillämpa de föreslagna reglerna om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd (se avsnitt 2.4 och 2.5) är det&lt;br&gt;naturligtvis nödvändigt att det finns ett tillförlitligt medicinskt underlag.&lt;br&gt;Av betydelse enligt dessa bestämmelser är nämligen huruvida den miss-&lt;br&gt;tänkte lider av en störning av det nämnda laget och om det med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att&lt;br&gt;han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång. När det gäller rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning är det dessutom av betydelse&lt;br&gt;huruvida gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk stör-&lt;br&gt;ning och om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den&lt;br&gt;misstänkte återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning få utföras i syfte att utröna om den misstänkte har begått&lt;br&gt;gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om medi-&lt;br&gt;cinska förutsättningar för att ge denne rättspsykiatrisk vård — med eller&lt;br&gt;utan särskild utskrivningsprövning — föreligger. En bedömning av huruvi-&lt;br&gt;da den misstänkte begått gärningen under påverkan av en sådan störning&lt;br&gt;kan naturligtvis ge underlag för domstolens ställningstagande i själva&lt;br&gt;ansvarsfrågan när det gäller de subjektiva brottsrekvisiten. Liksom enligt&lt;br&gt;nuvarande ordning kan alltså domstolen med mitt förslag utnyttja en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning för att avgöra om den misstänkte handlat&lt;br&gt;med sådant uppsåt eller sådan oaktsamhet som krävs för straffbarhet vid&lt;br&gt;en gärning av det aktuella slaget. Att domstolen inte är bunden av den&lt;br&gt;bedömning i olika frågor som redovisas i utlåtandet över undersökningen&lt;br&gt;återkommer jag till i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör enligt min mening vara tillräckligt att något av de angivna&lt;br&gt;syftena föreligger för att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras.&lt;br&gt;Exempelvis kan det för domstolen genom annan utredning stå klart att det&lt;br&gt;finns medicinska förutsättningar för att överlämna den misstänkte till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård medan domstolen behöver få frågan om möjligheten&lt;br&gt;att döma till fängelse utredd. Att undersökningen i ett sådant fall har ett&lt;br&gt;begränsat syfte bör naturligtvis få till följd att även själva undersökningen&lt;br&gt;liksom utlåtandet över den begränsas i enlighet med syftet. Jag skall senare&lt;br&gt;ytterligare beröra dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättspsykiatrisk undersökning bör däremot inte få utföras för andra&lt;br&gt;ändamål än de nu nämnda. Jag anser sålunda att en domstol inte bör få&lt;br&gt;utföra en rättspsykiatrisk undersökning enbart i syfte att avgöra huruvida&lt;br&gt;det vid bedömningen av brottets straffvärde föreligger t. ex. förmildrande&lt;br&gt;omständigheter med hänsyn till dennes psykiska tillstånd (se avsnitt&lt;br&gt;2.8.2). I den mån det över huvud taget kan bli aktuellt att överväga att ge&lt;br&gt;lägre straff än annars utan att det kan tänkas att fängelse är uteslutet som&lt;br&gt;påföljd får domstolens behov av medicinskt underlag för denna bedöm-&lt;br&gt;ning tillgodoses genom annan utredning. Inte heller bör, såsom nu i prin-&lt;br&gt;cip är möjligt, en rättspsykiatrisk undersökning kunna utföras enbart för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;502&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att mer allmänt ge ledning for domstolens påföljdsval beträffande en&lt;br&gt;lagöverträdare som kan antas lida av någon form av psykisk störning.&lt;br&gt;Detta behov bör kunna tillgodoses genom att domstolen inhämtar t. ex. ett&lt;br&gt;§ 7-intyg.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3.4.2 Övriga förutsättningar&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Liksom enligt gällande ordning skall det för att en&lt;br&gt;domstol skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning krävas att&lt;br&gt;den misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts överty-&lt;br&gt;gande bevisning att han har begått den. I motsats till vad som nu&lt;br&gt;gäller skall det emellertid inte i något fall få beslutas om en sådan&lt;br&gt;undersökning vid bötesbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.&lt;br&gt;Hearingen: RÅ ansåg att ett erkännande i sig inte bör vara tillräcklig&lt;br&gt;förutsättning för beslut om rättspsykiatrisk undersökning utan bör betrak-&lt;br&gt;tas som en omständighet som starkt talar för att den misstänkte har begått&lt;br&gt;gärningen. Han ansåg vidare att en sådan undersökning inte skall få ske&lt;br&gt;om brottet bör leda till enbart böter. Från något håll uttalades att man bör&lt;br&gt;hålla fast vid kravet på ett erkännande eller övertygande bevisning, efter-&lt;br&gt;som brottet inte sällan måste vägas in i den rättspsykiatriska bedömning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 4 § första stycket LRPU föreskrivs att beslut&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det kan ske.&lt;br&gt;Enligt 2 § första stycket samma lag får beslut om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning meddelas under förutsättning bl. a. att den misstänkte erkänt gärning-&lt;br&gt;en eller övertygande bevisning förebragts att han har begått den. Med&lt;br&gt;gärningen avses här de objektiva rekvisiten för det aktuella brottet. Den&lt;br&gt;sistnämnda bestämmelsen innebär att en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;måste föregås av huvudförhandling i målet, om den misstänkte inte har&lt;br&gt;erkänt gärningen under förundersökningen. Vidare följer av 2 § andra&lt;br&gt;stycket LRPU att rättspsykiatrisk undersökning får beslutas bara om det&lt;br&gt;föreligger särskilda skäl, när rätten finner att svårare straff än böter inte&lt;br&gt;bör följa på brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen, som anser att en rättspsykiatrisk undersökning ofta&lt;br&gt;bör kunna göras mer kortfattad än vad som sker enligt nuvarande ordning,&lt;br&gt;har föreslagit en förkortning från sex till fyra veckor av den tid inom vilken&lt;br&gt;utlåtande över undersökningen av den som är häktad skall ges in till&lt;br&gt;rätten. Beredningen anser vidare att det, under förutsättning att det går att&lt;br&gt;skapa garantier för att rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras&lt;br&gt;snabbt, inte bör möta något hinder mot att det i stället för kravet på&lt;br&gt;övertygande bevisning införs ett krav på att det föreligger sannolika skäl&lt;br&gt;för att gärningen har begåtts, dvs. samma krav som förekommer vid&lt;br&gt;häktning. Beredningen pekar på att ett sådant förslag lagts fram av Bexe-&lt;br&gt;liuskommittén. Beredningens förslag på den nu aktuella punkten överens-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;503&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stämmer i övrigt med gällande ordning (SOU 1984:64 s. 305, 438 och&lt;br&gt;464).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En stor majoritet bland de remissinstanser som har uttalat sig i frågan&lt;br&gt;avstyrker förslaget att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras när&lt;br&gt;endast sannolika skäl föreligger för att den misstänkte har begått gärning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening kräver hänsynen till den misstänkte att skuldfrågan&lt;br&gt;har klarlagts innan denne underkastas ett så långtgående ingrepp i sin&lt;br&gt;personliga integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär. Som&lt;br&gt;har påpekats i lagstiftningsärendet finns det också andra skäl som talar för&lt;br&gt;att det bör stå klart att den misstänkte har begått gärningen innan en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning beslutas. För själva den rättspsykiatriska&lt;br&gt;bedömningen är det sålunda angeläget att det inte råder någon ovisshet på&lt;br&gt;denna punkt. Det är också väsentligt att de uppgifter som har framkommit&lt;br&gt;under förundersökningen finns tillgängliga vid den rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningen, som ju även skall ge underlag for domstolens bedömning av&lt;br&gt;det straffrättsliga ansvaret i subjektivt hänseende. Det är emellertid enligt&lt;br&gt;min mening från principiell synpunkt av betydelse att den rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska undersökningen i övrigt inte läggs till grund for domstolens bedömning&lt;br&gt;i ansvarsfrågan, något som kan bli följden om skuldfrågan är outredd när&lt;br&gt;undersökningen påböijas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag anser sålunda att man inte bör införa en ordning som innebär att en&lt;br&gt;domstol skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning redan då det&lt;br&gt;föreligger sannolika skäl för den misstänktes skuld. I motsats till vad RÅ&lt;br&gt;har uttalat i lagstiftningsärendet anser jag vidare att enbart ett erkännande&lt;br&gt;från den misstänkte i sig bör — såsom nu — kunna uppfylla kravet på&lt;br&gt;tillräcklig utredning i skuldfrågan. Den nuvarande ordningen, som innebär&lt;br&gt;att en domstol i vissa fall kan besluta om en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;redan i samband med att åtal väcks eller dessförinnan i anslutning till en&lt;br&gt;häktningsförhandling, har nämligen såvitt jag vet inte lett till några pro-&lt;br&gt;blem. En annan ordning än den nuvarande skulle dessutom motverka&lt;br&gt;syftet att undvika onödiga dröjsmål vid rättspsykiatriska undersökningar.&lt;br&gt;Jag vill dock påpeka att det ligger i sakens natur att domstolen i de aktuella&lt;br&gt;fallen måste förvissa sig om att erkännandet har stöd av andra föreliggande&lt;br&gt;omständigheter. I praktiken torde därför mitt förslag ligga mycket nära det&lt;br&gt;RÅ har velat uppnå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har sagt innebär att den nuvarande regleringen enligt min&lt;br&gt;mening inte bör ändras när det gäller kravet på utredning i skuldfrågan för&lt;br&gt;att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras. Även i fortsättningen&lt;br&gt;bör alltså krävas att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det&lt;br&gt;framkommit övertygande bevisning om dennes skuld för att en domstol&lt;br&gt;skall få besluta om en sådan undersökning. Jag vill i sammanhanget&lt;br&gt;tillägga att riksdagen hösten 1987 avvisat tanken på att domstolen skall ta&lt;br&gt;definitiv ställning i skuldfrågan innan den beslutar om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning (se JuU 1987/88:3). Inte heller jag anser att en sådan ord-&lt;br&gt;ning är lämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller förutsättningarna i övrigt för att en domstol skall få&lt;br&gt;besluta om en rättspsykiatrisk undersökning anser jag det inte vara rimligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;504&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att en undersökning får utföras i andra fall än då det aktuella brottet kan&lt;br&gt;leda till svårare påföljd än böter. Som har uttalats bl. a. vid remissbehand-&lt;br&gt;lingen av Bexeliuskommitténs betänkande kan ett bötesstraff inte motive-&lt;br&gt;ra sådant ingrepp och sådan olägenhet som en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning innebär. Den nuvarande begränsningen i den situationen att rätten&lt;br&gt;finner att svårare straff än böter inte bör följa på brottet — att rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning får beslutas endast om det föreligger särskilda skäl —&lt;br&gt;infördes visserligen med hänsyn till intresset av att den misstänkte inte&lt;br&gt;annat än undantagsvis utsätts för en sådan undersökning i mål av mindre&lt;br&gt;allvarlig beskaffenhet (1LU 1945:37 s. 38 f.). Enligt min mening bör det&lt;br&gt;emellertid över huvud taget inte få förekomma att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning genomförs i fall då gärningen kan leda till enbart bötesstraff.&lt;br&gt;Också intresset av att koncentrera tillgängliga resurser inom rättsväsendet&lt;br&gt;på allvarliga fall talar enligt min mening för denna ståndpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag på denna punkt är därför att rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;inte skall få beslutas, om påföljden bedöms kunna stanna vid böter. Jag vill&lt;br&gt;dock påpeka att redan mina förslag i det föregående beträffande de syften&lt;br&gt;för vilka en rättspsykiatrisk undersökning får utföras medför att möjlighe-&lt;br&gt;terna att besluta om rättspsykiatrisk undersökning vid bötesbrott i princip&lt;br&gt;försvinner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet fall där en domstol utnyttjar den nuvarande möjligheten att&lt;br&gt;besluta om rättspsykiatrisk undersökning vid bötesbrott får antas vara&lt;br&gt;ytterst begränsat, om det över huvud taget förekommer sådana fall. Den&lt;br&gt;föreslagna ändringen torde därför inte i någon märkbar utsträckning på-&lt;br&gt;verka det totala antalet undersökningar. Den nya ordningen kan emeller-&lt;br&gt;tid i och för sig leda till att bötesstraff ådöms lagöverträdare med allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning utan att lagöverträdarens psykiska tillstånd har fastställts&lt;br&gt;i brottmålet. Enligt min mening får detta accepteras, eftersom ett bötes-&lt;br&gt;straff, som har anförts i det föregående (avsnitt 2.8.4), i allmänhet inte kan&lt;br&gt;anses utgöra någon olämplig brottspåföljd för den som är allvarligt psy-&lt;br&gt;kiskt störd. Frågan om bötesförvandling återkommer jag till i specialmo-&lt;br&gt;tiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.51 vilka fall skall krävas att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts i brottmålet?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall normalt&lt;br&gt;krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet.&lt;br&gt;Undantag härifrån får göras då den misstänkte på grund av tidigare&lt;br&gt;brottslighet redan är föremål för sådan vård med denna prövning&lt;br&gt;och det enligt utlåtande av vederbörande chefsöverläkare finns me-&lt;br&gt;dicinska förutsättningar för att ge den misstänkte fortsatt vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;br&gt;Hearingen: Förslaget kommenterades inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;505&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: Enligt 3§ första stycket LRPU gäller att den Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;misstänkte inte får överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i Bilaga 2&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har företagits i målet. Av paragrafens andra stycke följer&lt;br&gt;emellertid att en sådan undersökning inte krävs, om den misstänkte redan&lt;br&gt;genomgår vård av det nämnda slaget eller, när det gäller sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård, är försöksutskriven. I ett sådant fall är det tillräckligt att det i&lt;br&gt;brottmålet finns ett utlåtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppen-&lt;br&gt;bart att den misstänkte kan beredas fortsatt sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag på denna punkt (SOU 1984:64 s. 305 f., 438&lt;br&gt;och 464) innebär att en lagöverträdare som huvudregel inte skall få ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård som en särskild påföljd eller inom ramen för påföljds-&lt;br&gt;kombinationen fängelse/rättspsykiatrisk vård (jfr avsnitt 2.1.4) utan att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning har gjorts. Undantag får ske om det finns en&lt;br&gt;tidigare sådan undersökning som inte är äldre än två år räknat från&lt;br&gt;tidpunkten för de nya brotten. Om det finns särskilda skäl och det har&lt;br&gt;inhämtats ett § 7-intyg, skall det enligt förslaget inte krävas någon rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning, även om den tidigare undersökningen är äldre än&lt;br&gt;två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beredningens förslag har kritiserats av det fåtal instanser som berört&lt;br&gt;frågan. Med något undantag förordar remissorganen en snävare tidsram&lt;br&gt;än två år när det gäller möjligheten att använda sig av en tidigare rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning. Från några håll pekas på möjligheten att, då en&lt;br&gt;äldre rättspsykiatrisk undersökning föreligger, inhämta ett § 7-intyg som&lt;br&gt;underställs socialstyrelsens råd för rättsliga sociala och medicinska frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av det nyss sagda krävs för närvarande som huvudre-&lt;br&gt;gel att rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet för att dom-&lt;br&gt;stolen med stöd av 31 kap. 3 § BrB skall kunna besluta att den misstänkte&lt;br&gt;skall genomgå tvångsvård. Det innebär att överlämnande till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård genom en brottmålsdom föregås av ett betydligt mera långva-&lt;br&gt;rigt och ingående utredningsförfarande i medicinskt hänseende än vid&lt;br&gt;intagning för sådan vård i administrativ ordning på grund av vårdintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan sättas i fråga om en sådan skillnad när det gäller olika former av&lt;br&gt;tvångsvård bör upprätthållas. Den nuvarande ordningen i brottmål kan&lt;br&gt;motiveras av bl. a. att domstolen vid ett beslut om överlämnande måste ha&lt;br&gt;underlag för att ta ställning till om brottet begåtts under inflytande av&lt;br&gt;sinnessjukdom e. d. Enligt mitt förslag krävs emellertid inte något sådant&lt;br&gt;ställningstagande när det gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Jag anser med&lt;br&gt;hänsyn härtill att det inte heller är befogat att i sådana fall ställa upp något&lt;br&gt;krav på att en rättspsykiatrisk undersökning skall ha genomförts i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot kan man enligt min mening inte ge efter på kravet att en&lt;br&gt;utredning av det slag som en rättspsykiatrisk undersökning innebär har&lt;br&gt;gjorts i målet innan beslut fattas om att den tilltalade skall överlämnas till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Enligt mitt för-&lt;br&gt;slag (avsnitt 2.5) skall det vid prövningen av förutsättningarna för denna&lt;br&gt;påföljd krävas bl. a. en bedömning av om den tilltalade begått brottet&lt;br&gt;under påverkan av en allvarlig psykisk störning liksom av om det till följd&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;506&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av störningen vid tiden för domen finns risk för att han återfaller i brott. Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;För att tillförsäkra domstolen tillräckligt medicinskt underlag för pröv- Bilaga 2&lt;br&gt;ningen i dessa frågor krä/s det enligt min mening att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantag bör emellertid kunna göras då den misstänkte redan genom-&lt;br&gt;går rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han eller hon&lt;br&gt;är ju i dessa fall kontinuerligt föremål för bedömningar av det aktuella&lt;br&gt;slaget. Till detta kommer att det tidigare har gjorts en rättpspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning som domstolen kan få tillgång till. Enligt min mening bör&lt;br&gt;det därför i fall av detta slag vara tillräckligt att det finns ett utlåtande om&lt;br&gt;den misstänktes psykiska tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan emellertid diskuteras huruvida utlåtandet såsom nu skall avges&lt;br&gt;av socialstyrelsen eller om det räcker att det inhämtas från vederbörande&lt;br&gt;chefsöverläkare. För min del anser jag att det senare är tillräckligt. Jag&lt;br&gt;återkommer till frågan i samband med att jag diskuterar spörsmålet i vilka&lt;br&gt;fall i övrigt det inte bör krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har&lt;br&gt;gjorts i målet (avsnitt 3.14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har sagt innebär att det angivna undantaget från huvudregeln&lt;br&gt;enligt min mening inte bör få omfatta också de fall då den misstänkte är&lt;br&gt;föremål för vård enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;eller för rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. I dessa&lt;br&gt;fall är nämligen den pågående vården inte förenad med sådana bedöm-&lt;br&gt;ningar av risken för återfall i brott som vid rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning, och någon garanti för att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts tidigare finns inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att det enligt mitt förslag som huvudregel gäller att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall ha genomförts i målet för att en lagöverträdare skall få&lt;br&gt;överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;innebär att domstolen alltid bör besluta om en sådan undersökning, om&lt;br&gt;denna påföljd kan bli aktuell. Även i andra fall kan det emellertid vara&lt;br&gt;påkallat att låta genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Detta gäller&lt;br&gt;bl. a. om en undersökning krävs i syfte att utröna om brottet har begåtts&lt;br&gt;under påverkan av en allvarlig psykisk störning och fängelse med hänsyn&lt;br&gt;härtill inte får ådömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;507&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.6 Var och av vem skall rättspsykiatriska undersökningar&lt;br&gt;utföras?&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Rättspsykiatriska undersökningar skall efter överens-&lt;br&gt;kommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen kunna utfö-&lt;br&gt;ras även inom hälso- och sjukvården. Sådana undersökningar skall&lt;br&gt;därför i fortsättningen kunna ske vid undersökningsenheter som&lt;br&gt;drivs av staten eller av sjukvårdshuvudmännen. Regeringen skall&lt;br&gt;meddela föreskrifter av vilka framgår vid vilken enhet undersök-&lt;br&gt;ning skall ske i det särskilda fallet. Om överenskommelser av det&lt;br&gt;angivna slaget träffas, skall dessa föreskrifter grundas på överens-&lt;br&gt;kommelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria, som innebär att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall utföras vid en s. k. rättspsykiatrisk vårdenhet inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården, vilar på förutsättningen att huvudmannaskapet för&lt;br&gt;den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten överförs på sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Frågorna berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningar är enligt nuvarande ordning en statlig angelägenhet. I 1 § andra&lt;br&gt;stycket LRPU föreskrivs sålunda att en sådan undersökning utförs av en&lt;br&gt;läkare vid en rättspsykiatrisk klinik eller station eller av någon annan&lt;br&gt;läkare som socialstyrelsen utser samt att styrelsen bestämmer undersök-&lt;br&gt;ningarnas fördelning på kliniker och stationer. Av 4 § instruktionen för&lt;br&gt;statens rättspsykiatriska kliniker och stationer framgår att socialstyrelsen&lt;br&gt;är chefsmyndighet för klinikerna och stationerna. Frågan om fördelningen&lt;br&gt;av undersökningar på kliniker och stationer har reglerats i socialstyrelsens&lt;br&gt;föreskrifter (SOSFS (M) 1985:21) om upptagningsområden för statens&lt;br&gt;rättspsykiatriska kliniker och stationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag (se SOU 1984:64 s. 309, 430, 437 f.) innebär&lt;br&gt;att en rättspsykiatrisk undersökning skall utföras av en läkare vid en s. k.&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vårdenhet inom hälso- och sjukvården eller av någon&lt;br&gt;annan läkare som socialstyrelsen utser. Beredningen räknar med att det i&lt;br&gt;framtiden kommer att finnas en regional organisation med rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska vårdenheter som bl. a. gör rättspsykiatriska undersökningar och har&lt;br&gt;vårdplatser för psykiskt störda lagöverträdare. Beredningens förslag är&lt;br&gt;emellertid avsett att kunna tillämpas även inom den nuvarande organisa-&lt;br&gt;tionen varvid det i varje särskilt fall får beslutas vilka enheter som skall&lt;br&gt;utgöra rättspsykiatriska vårdenheter. Förslaget har i allmänhet inte närma-&lt;br&gt;re berörts under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.2)&lt;br&gt;redogjort för den förändring av organisationen för den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsverksamheten i fortsättningen som kan komma att genom-&lt;br&gt;föras. Förändringen, som är beroende av att avtal träffas mellan staten och&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen, innebär att rättspsykiatriska undersökningar&lt;br&gt;skall kunna utföras inom hälso- och sjukvården. Avsikten är att dessa&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;508&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;undersökningar i fortsättningen skall kunna utföras såväl i en statlig orga- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nisation, såsom nu, som i en organisation inom hälso- och sjukvården. &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan i vad mån staten skall fortsätta att i en egen organisation utföra&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningar blir beroende av i vilken utsträckning&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen avtalsvis åtar sig att utföra sådana undersökning-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag skall här inte närmare behandla dessa organisatoriska frågor utan&lt;br&gt;hänvisar till den redogörelse chefen för socialdepartementet har lämnat i&lt;br&gt;ämnet. De förändringar som är avsedda att kunna genomföras påkallar&lt;br&gt;emellertid vissa ändringar i den rättsliga regleringen på området. Vad jag&lt;br&gt;här åsyftar är först och främst att det i lag bör ges stöd för en ordning av det&lt;br&gt;nyss nämnda slaget som innebär att rättspsykiatriska undersökningar kan&lt;br&gt;utföras såväl inom en statlig organisation som inom inrättningar hos&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan härav krävs det att den organisation som i framtiden sålunda&lt;br&gt;inrättas för att utföra rättspsykiatriska undersökningar finns angiven i en&lt;br&gt;regeringsförfattning. I en sådan författning bör även tas in regler för&lt;br&gt;fördelningen av undersökningsfall på de olika enheterna inom organisatio-&lt;br&gt;nen som bl. a. domstolarna skall ha att tillämpa. Jag avser alltså att&lt;br&gt;återkomma till regeringen i dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.7 Intresset av att en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;genomförs snabbt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Liksom enligt nuvarande ordning skall en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning utföras med största möjliga skyndsamhet. Det&lt;br&gt;skall slås fast att en rättspsykiatrisk undersökning inte får pågå&lt;br&gt;längre eller bedrivas mera ingående än vad som är absolut nödvän-&lt;br&gt;digt för att tillgodose domstolens behov av utredning om den miss-&lt;br&gt;tänktes psykiska tillstånd. Om den misstänkte är häktad, skall&lt;br&gt;undersökningsförfarandet som huvudregel ha slutförts inom fyra&lt;br&gt;veckor i stället för som nu sex veckor. I övriga fall skall det även i&lt;br&gt;fortsättningen ha avslutats inom sex veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Företrädare för en del instanser ansåg att tidsfristen en&lt;br&gt;månad är för kort. Andra välkomnade en förkortning av tidsfristerna men&lt;br&gt;pekade på behovet av tillräckliga resurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från något håll uttalades att Psykiatriska föreningen bör få i uppdrag att&lt;br&gt;undersöka möjligheterna att göra rättspsykiatriska undersökningar mindre&lt;br&gt;omfattande än i dag. Det påpekades från en instans att rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningar bör anpassas till det enskilda fallet så att utredningstider-&lt;br&gt;na inte blir för långa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 4 § andra stycket LRPU föreskrivs att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga skyndsam-&lt;br&gt;het. Ett skriftligt utlåtande över undersökningen skall enligt lagrummet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;509&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avges till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen kom&lt;br&gt;in till den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I 4 § första&lt;br&gt;stycket KRPU föreskrivs att omfattningen av en rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning skall anpassas efter undersökningens syfte och undersökningsfäl-&lt;br&gt;tets beskaffenhet. Vidare bör enligt nyssnämnda paragraf utlåtandet över&lt;br&gt;undersökningen skrivas så kort som fallet medger och inte belastas med&lt;br&gt;sådant som kan antas sakna betydelse för rättens ställningstagande. I&lt;br&gt;sammanhanget kan även pekas på bestämmelsen i 10 § andra stycket&lt;br&gt;förundersökningskungörelsen (1947:948), som innebär att, om den miss-&lt;br&gt;tänkte bör genomgå rättspsykiatrisk undersökning och beslut om under-&lt;br&gt;sökning bör fattas redan under förundersökningen för att undvika tidsut-&lt;br&gt;dräkt, förundersökningsledaren skall göra framställning hos rätten om&lt;br&gt;sådant beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör här också nämnas att socialstyrelsens föreskrifter och allmänna&lt;br&gt;råd om rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och rättspsykiatriska&lt;br&gt;utlåtanden har tillkommit som ett led i styrelsens arbete att effektivisera&lt;br&gt;undersökningsverksamheten så att undersökningarna genomförs inom fö-&lt;br&gt;reskriven tid och med tillfredsställande kvalitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av redogörelsen i det föregående (avsnitt 3.2) har framgått att såväl&lt;br&gt;riksdagen som JO under senare år har uttalat stark kritik beträffande de&lt;br&gt;väntetider som ofta förekommit i samband med rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningar. Den rättspsykiatriska månadsstatistiken hos socialstyrelsen be-&lt;br&gt;träffande undersökningen av häktade visar följande om förhållandena&lt;br&gt;under de senaste åren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det första halvåret 1988 var väntetiden på häkte resp, undersökningsti-&lt;br&gt;den, dvs. tiden från det att den misstänkte togs in på vederbörande&lt;br&gt;rättspsykiatriska klinik till dess att utlåtande avgavs, i medeltal följande&lt;br&gt;antal dagar vid de olika klinikerna: Göteborg 41 resp. 47, Lund 38 resp.&lt;br&gt;49, Stockholm 54 resp. 46 samt Uppsala 19 resp. 41. För första halvåret&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1989 var motsvarande siffror följande: Göteborg 8 resp. 41, Lund 17 resp.&lt;br&gt;37, Stockholm 23 resp. 45 samt Uppsala 15 resp. 36. För första halvåret&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1990 var siffrorna följande: Göteborg 19 resp. 39, Lund 19 resp. 32,&lt;br&gt;Stockholm 12 resp. 36 samt Uppsala 10 resp. 32.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har anfört är det från olika utgångspunkter angeläget att&lt;br&gt;alla möjligheter tas till vara att bringa ned den fördröjning och de vänteti-&lt;br&gt;der i ett brottsmålsförfarande som uppstår genom att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall utföras. Särskilt väsentligt är detta naturligtvis i mål&lt;br&gt;där den tilltalade är häktad. Jag vill betona att det genom en organisation&lt;br&gt;för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med tillgång till hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdens resurser -bör kunna skapas goda förutsättningar för att&lt;br&gt;dröjsmål av det slag som hittills har förekommit på området inte skall&lt;br&gt;behöva uppstå i fortsättningen. Jag vill också framhålla att flera av de&lt;br&gt;förslag som jag lägger fram i detta lagstiftningsärende syftar till att begrän-&lt;br&gt;sa det framtida totala behovet av rättspsykiatrisk undersökningsverksam-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även genom olika praktiska åtgärder bör det som jag ser det vara möjligt&lt;br&gt;att nedbringa de väntetider för undersökningar som i dag förekommer. Jag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;510&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vill här peka på bl. a. de åtgärder som JO Sverne har föreslagit (JO:s&lt;br&gt;ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller lagstiftningsåtgärder i syfte att motverka fördröjningar&lt;br&gt;av olika slag i ett brottmål i vilket en rättspsykiatrisk undersökning skall&lt;br&gt;utföras vill jag till en början peka på att riksdagen hösten 1987 med&lt;br&gt;anledning av en motion behandlat frågan om handläggningen i domstol.&lt;br&gt;Motionen tog sikte på mål i vilket det efter en huvudförhandling förord-&lt;br&gt;nats att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Justi-&lt;br&gt;tieutskottet avvisade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU&lt;br&gt;1987/88:3) tanken på att skuldfrågan skulle kunna avgöras genom mellan-&lt;br&gt;dom. Beträffande det stadium av handläggningen då den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningen genomförts konstaterade utskottet också att den nuvaran-&lt;br&gt;de ordningen i stort sett fungerar väl och gör det möjligt för domstolarna&lt;br&gt;att anpassa den fortsatta handläggningen efter omständigheterna i det&lt;br&gt;enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar den uppfattning som riksdagen har gett uttryck för beträffande&lt;br&gt;handläggningen i domstol i de nu aktuella situationerna. Enligt min me-&lt;br&gt;ning är det sålunda inte motiverat att ändra regleringen på denna punkt för&lt;br&gt;att i brottmålsförfaranden, i vilka en rättspsykiatrisk undersökning ge-&lt;br&gt;nomförs, göra förenklingar i syfte att åstadkomma ett snabbare förfarande.&lt;br&gt;Det kan tilläggas att de vidgade möjligheter att fortsätta en påbörjad&lt;br&gt;huvudförhandling efter uppskov som gäller sedan år 1988 (46 kap. 11 §&lt;br&gt;andra stycket RB) kan medföra ett mindre omständligt förfarande i vissa&lt;br&gt;fall där den rättspsykiatriska undersökningen kan genomföras snabbt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det sedan gäller möjligheterna att förkorta tiderna för själva de&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningarna vill jag till en början peka på att Bexe-&lt;br&gt;liuskommittén (SOU 1977:23 s. 289 f.) ifrågasatte om det praktiska resul-&lt;br&gt;tatet av undersökningarna motsvarar den stora möda som läggs ned på&lt;br&gt;dem. Enligt kommittén var det uppenbart att alla rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningar inte behöver vara så omfattande för att tjäna sitt syfte. Även&lt;br&gt;socialberedningen har gett uttryck för denna uppfattning (SOU 1984:64 s.&lt;br&gt;305). Riksrevisionsverket fann vid den tidigare nämnda granskningen av&lt;br&gt;den rättspsykiatriska organisationen (se avsnitt 3.2) att de skillnader i&lt;br&gt;faktiska undersökningstider som då förekom i allt väsentligt berodde på&lt;br&gt;förhållandena inom organisationen och inte på undersökningsfältens be-&lt;br&gt;skaffenhet. Vidare har JO ifrågasatt om den omfattning som undersök-&lt;br&gt;ningarna haft i vissa fall varit nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det domstolens behov av medicinsk utredning som&lt;br&gt;ensamt skall avgöra hur omfattande en rättspsykiatrisk undersökning skall&lt;br&gt;göras. Undersökningen skall med andra ord göras endast så omfattande&lt;br&gt;och bedrivas så länge som krävs för att ge svar på de frågor som domstolen&lt;br&gt;önskar få besvarade genom undersökningen. Detta innebär enligt min&lt;br&gt;mening bl. a. att bedömningar och utredningsarbete som enbart tar sikte&lt;br&gt;på den misstänktes behandling skall anstå till dess vård kommer till stånd.&lt;br&gt;Vidare får naturligtvis t. ex. intresset av forskning och undervisning på&lt;br&gt;området inte styra undersökningarnas innehåll och omfattning, särskilt&lt;br&gt;som det här är fråga om personer som inte deltar frivilligt och som&lt;br&gt;dessutom oftast är berövade friheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;511&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undersökningsfältets beskaffenhet avgör naturligtvis hur ingående un-&lt;br&gt;dersökningen behöver göras. Om den misstänkte t. ex. har genomgått en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning tidigare, bör naturligtvis det arbete som har&lt;br&gt;nedlagts vid denna så långt det är möjligt tillgodogöras vid den nya&lt;br&gt;undersökningen. Enligt min uppfattning bör det dessutom vara möjligt att&lt;br&gt;mer än hittills i klara fall på kort tid — ibland kanske redan efter några&lt;br&gt;dagar — ge domstolen ett tillräckligt medicinskt underlag. Detta gäller&lt;br&gt;särskilt i fall då undersökningsläkaren i ett tidigt skede finner att den&lt;br&gt;misstänktes psykiska tillstånd är sådant att någon straffrättslig särbehand-&lt;br&gt;ling inte ter sig motiverad eller, tvärtom, att denne är svårt psykotisk eller&lt;br&gt;svårt psykiskt utvecklingsstörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill vidare, i linje med vad både Bexeliuskommittén och socialbered-&lt;br&gt;ningen har uttalat, betona att den omständigheten att jämställdhetsbegrep-&lt;br&gt;pet nu mönstras ut bör kunna ge förutsättningar för att minska omfattning-&lt;br&gt;en av en stor del av undersökningarna. I sammanhanget kan nämnas att&lt;br&gt;under en lång rad år drygt 30 % av de rättspsykiatriska undersökningarna&lt;br&gt;har mynnat ut i bedömningen att den misstänkte varit ett jämställdhetsfall&lt;br&gt;medan under samma period hälften eller något färre av undersökningarna&lt;br&gt;tett till slutsatsen att den misstänkte inte utgjort något sådant fall (eller&lt;br&gt;varit sinnessjuk eller sinnesslö). Enligt min mening medför det sjukdoms-&lt;br&gt;begrepp som ligger till grund för mitt förslag till straffrättslig reglering på&lt;br&gt;området att andelen gränsfall som kräver en mer ingående undersökning&lt;br&gt;än andra fall bör kunna minska även om det också i fortsättningen självfal-&lt;br&gt;let kommer att finnas svårbedömbara fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning är någon längsta tid för undersökning inte&lt;br&gt;föreskriven. Däremot gäller att utlåtandet över undersökningen skall ha&lt;br&gt;getts in till domstolen senast inom viss tid, men det finns möjlighet till&lt;br&gt;anstånd. Enligt min mening bör en sådan ordning gälla också i fortsätt-&lt;br&gt;ningen. Den innebär nämligen i praktiken att även själva undersökningsti-&lt;br&gt;den blir maximerad. Jag vill emellertid betona vikten av att den föreskriv-&lt;br&gt;na tiden verkligen får funktionen av en frist inom vilken utlåtandet senast&lt;br&gt;skall ha avgetts. Syftet med en sådan i lag angiven tid bör sålunda inte vara&lt;br&gt;att ange ett riktmärke för hur lång tid det rättspsykiatriska förfarandet är&lt;br&gt;avsett att ta i anspråk i normalfallen. Från denna utgångspunkt är, i linje&lt;br&gt;med vad justitieutskottet har uttalat (JuU 1986/87: ly s. 5 f.), de tider för&lt;br&gt;att avge rättspsykiatriska utlåtanden som sedan länge förekommit helt&lt;br&gt;oacceptabla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande regleringen innehåller som jag ser det en brist så till vida&lt;br&gt;att det inte uttryckligen anges att något dröjsmål med att avge utlåtandet&lt;br&gt;efter det att själva undersökningsarbetet har avslutats inte får ske. Det är&lt;br&gt;nämligen i och för sig fullt möjligt att vid en undersökning som har tagit&lt;br&gt;kort tid i anspråk avge utlåtande inom föreskriven tid trots att i själva&lt;br&gt;verket dröjsmål med att avge utlåtandet får anses ha skett. Mitt förslag är&lt;br&gt;därför att det i lagstiftningen klart anges att något dröjsmål i detta hänse-&lt;br&gt;ende inte får ske. Och liksom nu bör det naturligtvis slås fast att själva&lt;br&gt;undersökningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Jag åter-&lt;br&gt;kommer i specialmotiveringen till frågan om behovet av att uttryckligen&lt;br&gt;ange krav på när undersökningen skall påbörjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;512&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller frågan inom vilken tid utlåtandet över undersökningen&lt;br&gt;senast skall ha getts in till domstolen vill jag till en början peka på att enligt&lt;br&gt;Bexeliuskommitténs bedömning undersökningen i de flesta fall skulle kun-&lt;br&gt;na motsvara en något utvidgad § 7- undersökning och beträffande häktade&lt;br&gt;vara avslutad inom två veckor. Förslaget sammanhängde med kommitténs&lt;br&gt;förslag till gränsdragning mellan kriminalvård och sjukvård vilket innebar&lt;br&gt;bl. a. att jämställdhetsbegreppet avskaffades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen pekar på att även enligt dess förslag de svårbedömba-&lt;br&gt;ra jämställdhetsfallen försvinner men anser det tveksamt om undersök-&lt;br&gt;ningarna kan göras så kortfattade att de normalt blir färdiga inom två&lt;br&gt;veckor. Beredningens förslag innebär att undersökningstiderna for häkta-&lt;br&gt;de skall minskas till högst en månad (SOU 1984:64 s. 305, 438, 464). Det&lt;br&gt;fåtal remissinstanser som berör frågan är kritiska mot beredningens för-&lt;br&gt;slag. Från rättspsykiatriskt håll hävdas bl. a. att förslaget medför för-&lt;br&gt;sämrad kvalitet på undersökningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad jag nyss har uttalat om möjligheterna att i framti-&lt;br&gt;den förkorta själva undersökningstiderna anser jag för egen del det vara&lt;br&gt;motiverat med en förkortning av den tid inom vilken utlåtandet över en&lt;br&gt;undersökning skall ha getts in till domstolen. Jag delar beredningens&lt;br&gt;bedömning att en rimlig längsta tid är en månad, eller snarare fyra veckor,&lt;br&gt;om den misstänkte är häktad. För s. k. frifotingar kan tiden däremot&lt;br&gt;liksom i dag vara sex veckor. Frågan om vem som skall avge utlåtandet och&lt;br&gt;vad det skall innehålla tar jag upp i specialmotiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i anslutning till förslaget om en förkortning av maximiti-&lt;br&gt;den för det rättspsykiatriska förfarandet anfört att lagrådet givetvis in-&lt;br&gt;stämmer i att en kraftig förkortning av undersökningstiden för häktade är&lt;br&gt;önskvärd. Lagrådet anser emellertid att det, mot bakgrund av de problem&lt;br&gt;som har förekommit under lång tid, är nödvändigt att understryka att&lt;br&gt;förslaget av hänsyn till rättssäkerheten förutsätter att tillräckliga resurser&lt;br&gt;kommer att stå till buds. En sänkning av utlåtandenas kvalitet kan enligt&lt;br&gt;lagrådets uppfattning inte accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom lagrådet vill jag betona vikten av att den rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningsverksamheten kan bedrivas med tillräckliga resurser i fortsätt-&lt;br&gt;ningen. De angivna tidsfristerna förutsätter också att det inte förekommer&lt;br&gt;några väntetider av betydelse. Jag anser det vara en fullt realistisk utgångs-&lt;br&gt;punkt med den nya ordning på området i organisatoriskt och sakligt&lt;br&gt;hänseende som är avsedd att skapas. Självfallet kan det emellertid liksom&lt;br&gt;enligt nuvarande ordning finnas skäl att i enskilda fall meddela anstånd i&lt;br&gt;förhållande till den vanliga maximitiden. Jag övergår nu till denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;513&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.8 Anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;undersökning &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om det föreligger synnerliga skäl, skall domstolen — i&lt;br&gt;stället för såsom nu socialstyrelsen — få medge anstånd med att&lt;br&gt;avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.&lt;br&gt;Hearingen: Från vissa instanser uttalades att socialstyrelsen såsom nu&lt;br&gt;bör pröva frågan om anstånd. Företrädare för socialstyrelsen framhöll&lt;br&gt;emellertid att denna prövning i en förändrad organisation bör göras av den&lt;br&gt;domstol på vars uppdrag undersökningen utförs. Från en domstolsföreträ-&lt;br&gt;dare betonades vikten av att anstånd inte beviljas slentrianmässigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § andra stycket LRPU får socialstyrelsen&lt;br&gt;i särskilda fall medge anstånd när det gäller att avge utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning. I 5 § KRPU föreskrivs att styrelsen får&lt;br&gt;medge anstånd i den mån det är nödvändigt på grund av undersökningens&lt;br&gt;särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen vid den klinik&lt;br&gt;eller station till vilken undersökningen hör. I det sistnämnda fallet får dock&lt;br&gt;anstånd medges bara om undersökningen inte lämpligen kan flyttas till&lt;br&gt;någon annan klinik eller station eller utföras av någon utomstående läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har föreskrivit att en ansökan om anstånd skall göras&lt;br&gt;senast en vecka före undersökningstidens utgång, om undersökningsläka-&lt;br&gt;ren finner att anstånd med att avge utlåtandet synes bli nödvändigt.&lt;br&gt;Föreskrifterna om anstånd innebär vidare bl. a. att skälen för önskat&lt;br&gt;anstånd skall redovisas noggrant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En genomgång av samtliga de rättspsykiatriska undersökningar beträf-&lt;br&gt;fande häktade som anmälts till socialstyrelsen under åren 1985—1989&lt;br&gt;visar att det av 395, 398, 418, 458 resp. 428 undersökningar beviljats&lt;br&gt;anstånd i sammanlagt 318, 342, 269, 314 resp. 210 fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dessa fall beviljades anstånd en gång i 186, 181, 196, 223 resp. 168 fall,&lt;br&gt;två gånger i 103, 111, 57, 75 resp. 40 fall och tre gånger i 24, 44, 15, 13&lt;br&gt;resp. 2 fall. Fjärdegångsanstånd förekom i 2 fall år 1985, 6 fall år 1986 och&lt;br&gt;3 fall år 1988 men inte i något fall åren 1987 och 1989. Anstånd fem gånger&lt;br&gt;beviljades under de aktuella åren i ett fall år 1985 och ett fall år 1987.1 ett&lt;br&gt;fall år 1985 beviljades anstånd sex gånger medan anstånd fler gånger inte&lt;br&gt;beviljades i något fall under de aktuella åren (bortsett från ett fall av&lt;br&gt;rymning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att anstånd tidigare i de flesta fall medgavs för sex&lt;br&gt;veckor åt gången. Sedan något år tillbaka medges anstånd i flertalet fall,&lt;br&gt;där anstånd begärs, i upp till högst fyra veckor åt gången. En veckas&lt;br&gt;uppskov är numera vanligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande ordningen med möjlighet att hos socialstyrelsen begära&lt;br&gt;anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning har&lt;br&gt;under årens lopp kritiserats från olika håll. Problemen har tagits upp av&lt;br&gt;bl. a. den av socialstyrelsen tillsatta arbetsgruppen för rationalisering av de&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningarna i dess promemoria år 1971, av riks-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;514&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;revisionsverket i samband med dess granskning av den rättspsyKiatnska&lt;br&gt;organisationen och senast av JO Sverne (JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s.&lt;br&gt;57 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har sålunda påpekats bl. a. att anstånd begärts och medgetts i&lt;br&gt;flertalet fall, att anstånd på grund av arbetsbelastning blivit rutin och att&lt;br&gt;begäran om anstånd görs så sent att socialstyrelsen inte har någon möjlig-&lt;br&gt;het till verklig prövning. Socialstyrelsen har sålunda kritiserats för att&lt;br&gt;handläggningen av anståndsärenden skötts rutinmässigt och också för att&lt;br&gt;beslutsfattande inte skett på en tillräckligt hög nivå inom styrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening måste det i framtiden accepteras att det inte alltid är&lt;br&gt;praktiskt möjligt att avge ett rättspsykiatriskt utlåtande till domstolen&lt;br&gt;inom den föreskrivna tiden. Det bör därför även fortsättningsvis finnas en&lt;br&gt;möjlighet att få anstånd med att avge ett utlåtande. Som jag ser det bör&lt;br&gt;emellertid här iakttas en större restriktivitet än i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anstånd bör kunna erhållas när omständigheterna i undersökningsfältet&lt;br&gt;är sådana att en längre undersökningstid än annars ter sig motiverad.&lt;br&gt;Detta gäller naturligtvis i första hand när undersökningen är komplicerad&lt;br&gt;men också när det t. ex. är svårt att få fram uppgifter om den misstänktes&lt;br&gt;bakgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även med hänsyn till arbetsbelastningen inom den organisation som&lt;br&gt;kommer att utföra rättspsykiatriska undersökningar i framtiden kan det&lt;br&gt;finnas skäl att ge anstånd. När undersökningen avser en person som är&lt;br&gt;häktad bör emellertid anstånd få medges endast i undantagsfall. Jag anser&lt;br&gt;nämligen att förutsättningarna för den framtida organisationen på områ-&lt;br&gt;det bör kunna bli sådana att det är möjligt att undvika problem av det slag&lt;br&gt;som nu förekommer med anhopning av undersökningsfall på vissa klini-&lt;br&gt;ker. Jag utgår därvid från att huvudmännen för undersökningsenheterna&lt;br&gt;ingår överenskommelser om samarbete mellan de olika enheterna beträf-&lt;br&gt;fande t. ex. överflyttning av undersökningsfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den restriktiva bedömning som sålunda bör ske vid prövning av frågor&lt;br&gt;om anstånd med att avge utlåtanden över rättspsykiatriska undersökning-&lt;br&gt;ar bör enligt min mening komma till uttryck genom att det i lag föreskrivs&lt;br&gt;att anstånd får ges, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller spörsmålet vilket organ som bör pröva frågor om anstånd&lt;br&gt;vill jag till en början peka på att den tilltänkta förändringen av organisatio-&lt;br&gt;nen medför att socialstyrelsen förlorar sin nuvarande roll som chefsmyn-&lt;br&gt;dighet på området. Även i fortsättningen måste naturligtvis socialstyrelsen&lt;br&gt;här ha ett tillsyns- och samordningsansvar. Det kan emellertid diskuteras&lt;br&gt;om detta ansvar bör vara förenat med uppgiften att pröva de aktuella&lt;br&gt;frågorna om anstånd eller om det är lämpligare att dessa frågor avgörs av&lt;br&gt;något annat organ.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslag har tidigare framförts om att uppgiften att pröva anståndsfrågor&lt;br&gt;skall åvila domstolen. Ett förslag av denna innebörd från Bexeliuskommit-&lt;br&gt;tén tillstyrktes av bl. a. socialstyrelsen. Även organisationskommittén för&lt;br&gt;socialstyrelsen uttalade i sin rapport år 1981 stöd för tanken att den&lt;br&gt;domstol som har beslutat om rättspsykiatrisk undersökning skall pröva&lt;br&gt;frågan om anstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen föreslår också en sådan ordning (SOU 1984:64 s.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;515&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;305, 438, 464). Förslaget har under remissbehandlingen tillstyrkts av hov-&lt;br&gt;rätten över Skåne och Blekinge och av rättspsykiatriska kliniken i Stock-&lt;br&gt;holm men avstyrkts av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten anför bl. a. att&lt;br&gt;socialstyrelsen har bättre möjligheter än domstolen att bedöma frågor om&lt;br&gt;anstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i den nu aktuella frågan till en början betona att en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning utförs på uppdrag av brottmålsdomstolen. I de flesta&lt;br&gt;fallen avser undersökningen en person som är häktad i målet. Ansvaret för&lt;br&gt;prövningen av frågan om frihetsberövande åvilar domstolen. Och det är&lt;br&gt;naturligtvis domstolen som har det yttersta ansvaret för att målet hand-&lt;br&gt;läggs utan onödiga dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag ser det är det inte en lämplig ordning att domstolens möjligheter&lt;br&gt;i praktiken att i de aktuella fallen påverka längden på den misstänktes&lt;br&gt;frihetsberövande i målet och även på själva handläggningstiden begränsas&lt;br&gt;genom att ett annat organ prövar frågan om anstånd såvitt gäller det&lt;br&gt;rättspsykiatriska förfarandet. Jag anser sålunda att domstolen av rättssä-&lt;br&gt;kerhetsskäl bör anförtros den aktuella prövningen. För denna lösning talar&lt;br&gt;även hänsynen till planeringen av domstolsarbetet, eftersom domstolen&lt;br&gt;enligt 46 kap. 11 § RB har att hålla huvudförhandling så snart utlåtandet&lt;br&gt;över undersökningen kommit in till domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den angivna lösningen har i lagstiftningsärendet från en del håll&lt;br&gt;framförts invändningar av praktisk karaktär, t. ex. att domstolen har be-&lt;br&gt;gränsade möjligheter att avgöra huruvida det finns skäl att medge anstånd.&lt;br&gt;Jag vill på denna punkt peka på att enligt mitt förslag möjligheterna att få&lt;br&gt;anstånd skall vara mer restriktiva än de i praktiken är nu. Enligt min&lt;br&gt;bedömning bör det inte erbjuda några särskilda svårigheter for domstolen&lt;br&gt;att avgöra huruvida de skäl som anförs for anstånd kan godtas. Och jag vill&lt;br&gt;tillägga att redan enligt nuvarande ordning domstolen har tillagts en funk-&lt;br&gt;tion av liknande slag, nämligen vid bestämmande av tid for fortsatt kvar-&lt;br&gt;hållande med stöd av 9 § LRPU på en rättspsykiatrisk klinik av en frifo-&lt;br&gt;tingfjfrSOU 1959:20 s. 138).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag är således att anståndsprövningen i fortsättningen skall&lt;br&gt;åvila domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom det är angeläget att det kan ges överblick över undersökningsti-&lt;br&gt;derna vid de olika enheterna i landet bör socialstyrelsen av domstolarna&lt;br&gt;underrättas om beslut i anståndsfrågan. Jag avser att återkomma till rege-&lt;br&gt;ringen på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.9 Överförande från häkte till undersökningsenhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar foras&lt;br&gt;över till undersökningsenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i princip med gällande&lt;br&gt;rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;516&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: 1 7 § första stycket LRPU föreskrivs att den som&lt;br&gt;är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning skall föras över&lt;br&gt;så snart det lämpligen kan ske till den klinik vid vilken undersökningen&lt;br&gt;skall utföras. Av lagrummet följer vidare att den misstänkte skall förvaras i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller häkte, om undersökningen skall utföras vid en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk station.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag till reglering innebär att den som är häktad&lt;br&gt;och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpli-&lt;br&gt;gen kan ske föras över till den rättspsykiatriska vårdenhet där undersök-&lt;br&gt;ningen skall göras (SOU 1984:64 s. 439, 464 f.). Förslaget har inte närmare&lt;br&gt;berörts under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare har framhållit är det angeläget att komma till rätta med&lt;br&gt;de långa väntetiderna på häktena för undersökning som förekommit sedan&lt;br&gt;länge. Jag anser det vara olyckligt att den nuvarande regleringen i 7 §&lt;br&gt;LRPU inte ger uttryck för att väntetiderna ofta är oförenliga med de krav&lt;br&gt;som ställs på det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Som jag ser&lt;br&gt;det bör det i lagstiftningen klart anges att några väntetider på häktena i&lt;br&gt;princip inte får förekomma och att de fördröjningar av praktiska skäl som&lt;br&gt;likväl måste godtas skall vara starkt begränsade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har sedan länge varit ett välkänt faktum att kriminalvårdens möjlig-&lt;br&gt;heter att tillhandahålla psykiatrisk vård åt häktade är bristfälliga. I de fall&lt;br&gt;då den misstänkte är i behov av psykiatrisk vård är det därför naturligtvis&lt;br&gt;särskilt allvarligt att denne tvingas vänta i häkte på rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om&lt;br&gt;lagstiftningsåtgärder i syfte att tillgodose behovet hos häktade av psykiat-&lt;br&gt;risk vård på frivillig väg eller med tvång (bil. 1 avsnitt 4). Enligt min&lt;br&gt;uppfattning skapar de åtgärder som här föreslås, i förening med en tilltänkt&lt;br&gt;ny organisation på området som innebär bl. a. att rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökningsverksamhet skall kunna integreras med den psykiatriska vården,&lt;br&gt;goda förutsättningar för att detta behov skall kunna tillgodoses hos sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man får emellertid räkna med att det även i fortsättningen finns risk för&lt;br&gt;att den misstänkte får vänta i häkte på rättspsykiatrisk undersökning.&lt;br&gt;Detta gäller särskilt i de fall då förutsättningarna för psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård inte är uppfyllda men där den misstänkte likväl har ett psykiatriskt&lt;br&gt;vårdbehov. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om väntetider på&lt;br&gt;häkten och möjligheterna att ge psykiatrisk vård där bör det därför enligt&lt;br&gt;min mening med tanke på dessa fall — och självfallet också de fall där den&lt;br&gt;misstänkte inte har något psykiatriskt vårdbehov — slås fast i lagstiftning-&lt;br&gt;en att den misstänkte utan dröjsmål skall föras över till den enhet där&lt;br&gt;undersökningen skall utföras. Det är emellertid av praktiska skäl i en del&lt;br&gt;fall nödvändigt att godta att en viss kortare tid förflyter innan den miss-&lt;br&gt;tänkte förs över till undersökningsenheten. Jag föreslår att denna frist sätts&lt;br&gt;till högst sju dagar från den dag då beslutet om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning kom in till den enhet där undersökningen skall göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att garantera efterlevnaden av detta krav är det naturligtvis angelä-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;517&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;get att det skapas goda förutsättningar från resurssynpunkt och i organisa-&lt;br&gt;toriskt hänseende. I den mån hälso- och sjukvården övertar driftansvaret&lt;br&gt;för undersökningsverksamheten är det sålunda av vital betydelse att detta&lt;br&gt;beaktas i den nya organisationen. Jag utgår från att så kommer att ske hos&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen. Kriminalvårds- och socialstyrelserna får anses&lt;br&gt;ha ett gemensamt tillsynsansvar på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har nu diskuterat frågan om överförande av den som är häktad och&lt;br&gt;som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning från häktet till den enhet&lt;br&gt;där undersökningen skall utföras. Frågan huruvida den nuvarande möjlig-&lt;br&gt;heten att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som&lt;br&gt;är häktad när han är intagen i häkte bör finnas kvar även i framtiden tar&lt;br&gt;jag upp i nästa avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.10 Möjligheten att utföra rättspsykiatrisk undersökning när&lt;br&gt;den misstänkte är intagen i häkte&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om det finns särskilda skäl, skall en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning beträffande en häktad kunna genomföras när denne&lt;br&gt;är intagen i häkte. Beslut i en sådan fråga skall fattas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § KRPU utförs en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning av den som är häktad vid en rättspsykiatrisk klinik, om&lt;br&gt;socialstyrelsen inte beslutar annat efter samråd med kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen. För de fall en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är&lt;br&gt;häktad inte skall utföras vid en rättspsykiatrisk klinik föreskrivs i 7 § första&lt;br&gt;stycket andra meningen LRPU att den misstänkte skall förvaras i krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt eller häkte. Möjligheten att genomföra en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning när den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller&lt;br&gt;häkte har tillkommit för att underlätta att läkare utanför den rättspsykia-&lt;br&gt;triska organisationen skall kunna förordnas att utföra sådana undersök-&lt;br&gt;ningar (se prop. 1964:90 s. 75 och 1966:60 s. 11).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag innehåller ingen motsvarighet till den nuva-&lt;br&gt;rande regleringen på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i framtiden bör det enligt min mening finnas ett visst utrymme for&lt;br&gt;att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är&lt;br&gt;häktad när denne är intagen i häkte. Det bör emellertid här vara fråga om&lt;br&gt;rena undantagssituationer när denna möjlighet skall få utnyttjas. Som&lt;br&gt;exempel kan nämnas fall där den misstänkte vid någon tidigare undersök-&lt;br&gt;ning hotat personalen på den enhet där undersökningen normalt skulle&lt;br&gt;utföras. Andra exempel är fall där risken för försök till rymning eller&lt;br&gt;fritagning ställer särskilda krav på lokalernas säkerhetsmässiga utformning&lt;br&gt;eller där s. k. åklagarrestriktioner kan vara svåra att upprätthålla på andra&lt;br&gt;institutioner än ett häkte. Jag utesluter inte att problem av detta slag kan få&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;518&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ökad betydelse i framtiden som en följd av den organisationsförändring&lt;br&gt;som är avsedd att genomföras. Man måste också räkna med att det kan&lt;br&gt;inträffa fall där det är praktiskt omöjligt att föra över den misstänkte till&lt;br&gt;undersökningsenheten under den tid som står till förfogande för undersök-&lt;br&gt;ningen. Det är därför nödvändigt att den angivna möjligheten finns kvar.&lt;br&gt;Däremot bör möjligheten att förvara den häktade i en kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt under undersökningen slopas, något som jag strax skall återkomma&lt;br&gt;till (avsnitt 3.11).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ny organisation på området där det kan förekomma undersöknings-&lt;br&gt;enheter inom hälso- och sjukvården medför enligt min mening att social-&lt;br&gt;styrelsens roll när det gäller prövningen av dessa frågor kan ifrågasättas.&lt;br&gt;Enligt min mening är det naturligare att kriminalvårdsstyrelsen fattar&lt;br&gt;beslut i frågan om en rättspsykiatrisk undersökning av den som är häktad&lt;br&gt;skall utföras när denne är intagen i häkte. Självfallet bör styrelsen innan&lt;br&gt;den fattar beslut samråda med vederbörande undersökningsenhet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.11 Möjligheten att ta in den misstänkte i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt i avvaktan på rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Möjligheten slopas att i avvaktan på en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning ta in den som är häktad i en kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 7 a § LRPU får den som är häktad och&lt;br&gt;skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning förvaras i en sådan kriminal-&lt;br&gt;vårdsanstalt eller avdelning av kriminalvårdsanstalt som är sluten, om det&lt;br&gt;kan förutses att det kommer att dröja avsevärt innan undersökningen kan&lt;br&gt;inledas. Regeln infördes i syfte att minska olägenheterna av de långa&lt;br&gt;väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar av häktade (se prop.&lt;br&gt;1969:22 s. 24 ff.). Möjligheten att förvara häktade på kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;i väntan på rättspsykiatrisk undersökning tillkom ursprungligen år 1962.&lt;br&gt;Den var emellertid avsedd som ett provisorium i avvaktan på att förhål-&lt;br&gt;landena inom undersökningsväsendet förbättrades (se prop. 1969:22 s.&lt;br&gt;29).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den angivna möjligheten har utnyttjats sällan i praktiken. Då så skett&lt;br&gt;har de som flyttats över till kriminalvården i första hand placerats på en&lt;br&gt;psykiatrisk avdelning. Sedan sommaren 1985 har överflyttning förekom-&lt;br&gt;mit endast i något enstaka fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bexeliuskommittén, vars förslag till förenkling av det rättspsykiatriska&lt;br&gt;förfarandet innebar bl. a. att häktade som regel skulle vara kvar i häkte&lt;br&gt;under undersökningen, ansåg att den aktuella möjligheten kunde avskaffas&lt;br&gt;(SOU 1977:23 s. 373). Även socialberedningens förslag innebär att möjlig-&lt;br&gt;heten slopas. Vid remissbehandlingen av beredningens förslag har frågan&lt;br&gt;inte närmare berörts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;519&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att socialutskottet våren 1986 behandlade frågan om&lt;br&gt;långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar pekade utskottet på&lt;br&gt;möjligheten att under väntetiden överföra häktade till kriminalvården&lt;br&gt;(SoU 1986/87:15 s. 10). Enligt utskottet kunde detta bidra till att förbättra&lt;br&gt;förhållandena under väntetiden för åtminstone vissa intagna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har förståelse för uppfattningen att det med nuvarande system finns&lt;br&gt;behov av en möjlighet att föra över häktade till kriminalvårdsanstalt i&lt;br&gt;avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättningarna för att i&lt;br&gt;framtiden kunna undvika väntetider och köer bör emellertid enligt min&lt;br&gt;bedömning bli betydligt bättre än i dag genom de organisatoriska föränd-&lt;br&gt;ringar som är avsedda att genomföras. Jag anser det också vara diskutabelt&lt;br&gt;från principiell synpunkt att lagstiftningen är anpassad till dröjsmål på det&lt;br&gt;här området. Avgörande för frågan anser jag emellertid vara det nyss&lt;br&gt;behandlade förslaget om att det i lagstiftningen skall föreskrivas att den&lt;br&gt;som är häktad senast inom sju dagar från det att beslutet om undersökning&lt;br&gt;kom in till undersökningsenheten skall föras över till denna. Som jag ser&lt;br&gt;det ger en regel av denna innebörd från principiell synpunkt inget utrym-&lt;br&gt;me för en möjlighet av det aktuella slaget. Något praktiskt behov av en&lt;br&gt;sådan torde inte heller finnas. En ny reglering av det rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsförfarandet bör därför inte innehålla någon motsvarighet&lt;br&gt;till reglerna i 7 a § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.12 Användningen av tvångsåtgärder mot en häktad som&lt;br&gt;genomgår rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot den&lt;br&gt;som är häktad och intagen på en enhet för rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning, vare sig enheten drivs av staten eller av en sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudman, skall vara desamma som beträffande den som är häktad&lt;br&gt;och genomgår rättspsykiatrisk vård. Det innebär att regleringen i&lt;br&gt;häkteslagen skall tillämpas endast såvitt avser s. k. åklagarrestrik-&lt;br&gt;tioner och att beträffande tvångsåtgärder i övrigt bestämmelserna i&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas. Vidare innebär det&lt;br&gt;att kriminalvårdsstyrelsen beträffande en viss häktad patient skall&lt;br&gt;få besluta om inskränkningar i rätten att kommunicera med utom-&lt;br&gt;stående, om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria innehåller ingen motsvarighet till mitt&lt;br&gt;förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Frågorna berördes inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att häkteslagen&lt;br&gt;är tillämplig på var och en som är häktad oavsett var han förvaras. Lagen&lt;br&gt;skall alltså tillämpas på häktade också när de är intagna på en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk klinik (se prop. 1975/76:90 s. 38). Även en förundersökningsledares&lt;br&gt;eller åklagares befogenheter i behandlingsfrågor enligt 16 § häkteslagen att&lt;br&gt;besluta om s. k. åklagarrestriktioner gäller alltså i fråga om häktade som är&lt;br&gt;intagna på rättspsykiatriska kliniker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;520&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nuvarande ordningen vilar på uppfattningen att de behov som gör&lt;br&gt;sig gällande for de häktade undersökningsfälten i princip skall kunna&lt;br&gt;tillgodoses inom ramen för de allmänt gällande behandlingsreglerna (se&lt;br&gt;prop. 1975/76:90 s. 38). Vid häkteslagens tillkomst betonades emellertid&lt;br&gt;angelägenheten av att verkställighetsföreskrifterna till lagen utformades&lt;br&gt;med tillbörligt beaktande av förhållandena vid de rättspsykiatriska klini-&lt;br&gt;kerna. Enligt föredragande statsrådet borde framgå bl. a. att den beslutan-&lt;br&gt;derätt som för de allmänna häktenas del tillkommer häktesföreståndare&lt;br&gt;skall utövas av klinikchefen i fråga om häktade som är intagna på en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik (a. prop. s. 38). En sådan föreskrift har också tagits&lt;br&gt;in i 1 § tredje stycket häktesförordningen. Enligt nuvarande reglering gäller&lt;br&gt;vidare att socialstyrelsen har att meddela beslut av mer generell räckvidd&lt;br&gt;när det gäller häktade som är intagna på rättspsykiatriska kliniker (se 7 §&lt;br&gt;första stycket, 17 § 3 och 20 § häktesförordningen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i häkteslagen om bl. a. användande av olika tvångsåt-&lt;br&gt;gärder skall alltså tillämpas vid de rättspsykiatriska klinikerna i fråga om&lt;br&gt;häktade som är intagna for rättspsykiatrisk undersökning. Däremot kan&lt;br&gt;föreskrifterna i LSPV inte tillämpas vid dessa kliniker. Att det i praktiken&lt;br&gt;har uppstått vissa svårigheter i verksamheten vid klinikerna till följd av att&lt;br&gt;LSPV inte kan tillämpas har uppmärksammats av JO Sverne (JO:s dnr&lt;br&gt;150- 1985).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningen har inte närmare diskuterat frågan om behandlingen&lt;br&gt;av häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning. Frågorna har&lt;br&gt;inte heller berörts vid remissbehandlingen av beredningens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare i dag har chefen for socialdepartementet tagit upp frågan om&lt;br&gt;behandlingen av häktade som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård i frivilliga former och som forts över till sådana sjukvårdsin-&lt;br&gt;rättningar där även rättspsykiatriska undersökningar beträffande bl. a.&lt;br&gt;häktade skall få genomföras (bil. 1 avsnitt 4.5.4 och 4.6). Hennes förslag i&lt;br&gt;detta avseende innebär att häkteslagen skall vara tillämplig i dessa fall&lt;br&gt;endast såvitt avser åklagarrestriktioner och att beträffande användande av&lt;br&gt;tvångsåtgärder i övrigt de av henne föreslagna bestämmelserna i ämnet i&lt;br&gt;den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas. I det&lt;br&gt;enskilda fallet skall emellertid enligt förslaget kriminalvårdsstyrelsen få&lt;br&gt;forordna om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot och skicka&lt;br&gt;försändelser, att ta emot besök och att samtala i telefon, om det är påkallat&lt;br&gt;från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt chefens for socialdepartementets förslag skall vidare den som är&lt;br&gt;häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning kunna ges psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård vid undersökningsenheten även när undersökningen genom-&lt;br&gt;förs vid en enhet som drivs av staten. Förslaget innebär att beträffande&lt;br&gt;användande av tvångsåtgärder i dessa vårdfall den allmänna regleringen&lt;br&gt;av psykiatrisk tvångsvård skall vara tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör det skapas en enhetlig reglering av möjligheterna&lt;br&gt;att använda tvångsåtgärder mot häktade som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning, vare sig det sker vid en enhet som drivs av staten eller av en&lt;br&gt;sjukvårdshuvudman, och häktade som vistas på enheter inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården för psykiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;521&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;former. Skillnader i regleringen av möjligheterna att använda tvångsåtgär-&lt;br&gt;der mot olika kategorier av patienter och undersökningsfall vid de aktuella&lt;br&gt;enheterna bör naturligtvis upprätthållas endast i den mån det är befogat&lt;br&gt;från saklig synpunkt. Och det är t. ex. med hänsyn till personalen vid de&lt;br&gt;olika enheterna av intresse att regleringen för enskilda fall är så enkel och&lt;br&gt;enhetlig som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från dessa utgångspunkter anser jag att samma reglering bör gälla i de&lt;br&gt;olika fallen beträffande möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot&lt;br&gt;häktade som vistas på de aktuella enheterna inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;eller som drivs av staten. Jag anser sålunda att den ordning som chefen for&lt;br&gt;socialdepartementet har föreslagit beträffande häktade som genomgår psy-&lt;br&gt;kiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid sådana&lt;br&gt;enheter (se bil. 1 avsnitt 4.5.4 och 4.6) bör gälla även i fråga om häktade&lt;br&gt;som där genomgår rättspsykiatrisk undersökning utan att ges psykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda innebär till en början att häkteslagen bör tillämpas endast&lt;br&gt;såvitt avser åklagarrestriktioner. Jag ser detta som en fördel inte minst från&lt;br&gt;praktisk synpunkt, eftersom det har visat sig ge upphov till vissa svårighe-&lt;br&gt;ter att tillämpa regelsystemet i häkteslagen på förhållandena vid de rätts-&lt;br&gt;psykiatriska klinikerna. Vidare bör de regler för användning av tvångsåt-&lt;br&gt;gärder som enligt chefens för socialdepartementet förslag skall gälla vid&lt;br&gt;den allmänna psykiatriska tvångsvården få tillämpas även i de nu aktuella&lt;br&gt;fallen. Om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, bör&lt;br&gt;dessutom kriminalvårdsstyrelsen beträffande en viss patient få besluta om&lt;br&gt;särskilda inskränkningar i rätten att ta emot och skicka brev o. d., att ta&lt;br&gt;emot besök och att samtala i telefon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av mig föreslagna ordningen kommer till uttryck i 19 § i det förslag&lt;br&gt;till ändring i häkteslagen som chefen för socialdepartementet har lagt fram&lt;br&gt;tidigare i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 9 a § LRPU har chefen för en rättspsykiatrisk klinik möjligheter&lt;br&gt;att hålla kvar brev eller handlingar av annat slag från den som är häktad&lt;br&gt;och intagen på kliniken för rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelser-&lt;br&gt;na i paragrafen infördes år 1976 som en motsvarighet till föreskrifterna i&lt;br&gt;15 § LSPV (se prop. 1975/76:90). Som framgått av vad chefen för social-&lt;br&gt;departementet har anfört (bil. 1 avsnitt 3.5.2) innebär den föreslagna lagen&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård att bestämmelserna i 15 § LSPV inte får någon&lt;br&gt;motsvarighet i den nya lagen. Detsamma gäller förslaget till lag om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård, som är avsedd att tillämpas beträffande bl. a. den som är&lt;br&gt;häktad. Med hänsyn härtill saknas det enligt min uppfattning skäl att nu ta&lt;br&gt;upp en motsvarighet till 9 a § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;522&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.13 Möjligheten att ta in s. k. frifotingar med tvång på en&lt;br&gt;undersökningsenhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: S. k. frifotingar som underlåter att inställa sig till en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning skall liksom nu kunna tas in med&lt;br&gt;tvång på den enhet där undersökningen skall göras. Detsamma&lt;br&gt;gäller som nu, om det finns något annat skäl att anta att den&lt;br&gt;misstänkte inte kommer att medverka till undersökningen. Den tid&lt;br&gt;under vilken denne får hållas kvar får bestämmas till högst två&lt;br&gt;veckor med möjlighet till fortsatt kvarhållning under högst två&lt;br&gt;veckor; motsvarande tider enligt nuvarande ordning är i båda fallen&lt;br&gt;högst tre veckor. Möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot&lt;br&gt;denne under vistelsen på undersökningsenheten skall med vissa&lt;br&gt;undantag vara desamma som beträffande häktade som genomgår&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 9 § första stycket LRPU föreskrivs följande.&lt;br&gt;Om den som är på fri fot underlåter att inställa sig till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller om det föreligger något annat skäl att anta att han inte&lt;br&gt;kommer att medverka till undersökningen frivilligt, får rätten besluta att&lt;br&gt;han skall tas in på en viss rättspsykiatrisk klinik. I beslutet skall fastställas&lt;br&gt;den längsta tid, högst tre veckor, under vilken den misstänkte får hållas&lt;br&gt;kvar på kliniken. Om undersökningen inte kan avslutas inom den fast-&lt;br&gt;ställda tiden, får rätten besluta om fortsatt kvarhållning under ytterligare&lt;br&gt;högst tre veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag innebär att den tid som en s. k. frifoting får&lt;br&gt;hållas kvar för undersökning på en rättspsykiatrisk vårdenhet får bestäm-&lt;br&gt;mas till högst en månad, med möjlighet till två veckors förlängning (SOU&lt;br&gt;1984:64 s. 439, 465). Förslaget har inte närmare berörts under remissbe-&lt;br&gt;handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad jag har inhämtat utnyttjas möjligheten till intagning med stöd&lt;br&gt;av 9 § LRPU sällan i praktiken. Även i fortsättningen bör det emellertid&lt;br&gt;enligt min mening finnas möjlighet att inför en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning av en person som är på fri fot ta in denne på den aktuella enheten och&lt;br&gt;hålla kvar honom med tvång. Liksom enligt nuvarande möjlighet (se prop.&lt;br&gt;1966:60 s. 17) bör naturligtvis denna ordning utnyttjas restriktivt. I linje&lt;br&gt;med den förkortning av undersökningstiderna som jag har föreslagit be-&lt;br&gt;träffande den som är häktad bör även den nu aktuella undersökningstiden&lt;br&gt;förkortas. Den del av undersökningen som påkallar att den misstänkte&lt;br&gt;finns intagen bör kunna begränsas till högst två veckor. Här liksom då den&lt;br&gt;misstänkte är häktad bör möjlighet finnas till förlängning. Jag anser att&lt;br&gt;denna tid bör kunna vara högst lika lång som den tid som normalt högst&lt;br&gt;bör åtgå, dvs. två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om den som inte är häktad men som är intagen på en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk klinik med stöd av 9 § första stycket LRPU gäller enligt paragrafens&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;523&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra stycke att han får hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas&lt;br&gt;det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen&lt;br&gt;eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Av 1 § andra stycket&lt;br&gt;häktesförordningen följer att förordningen i tillämpliga delar gäller även&lt;br&gt;beträffande bl. a. den som har tagits in på en rättspsykiatrisk klinik med&lt;br&gt;stöd av 9 § första stycket LRPU och att i fråga om sådan tillämpning&lt;br&gt;särskilt skall beaktas anledningen till intagningen och dennas varaktighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialberedningens förslag i fråga om tvångsåtgärder mot frifotingar&lt;br&gt;som tvångsintas för undersökning innebär att motsvarande bestämmelser&lt;br&gt;tillämpas som vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1984:64 s. 431, 465).&lt;br&gt;Förslaget har inte närmare berörts under remissbehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av det nu sagda och av redogörelsen i det föregående&lt;br&gt;(avsnitt 3.12) för möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot den som&lt;br&gt;är häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning innebär nuvarande&lt;br&gt;ordning att behandlingen av häktade och av andra som tagits in med tvång&lt;br&gt;på en rättspsykiatrisk klinik för undersökning endast är delvis gemensamt&lt;br&gt;reglerad. Jag anser emellertid att det av både principiella och praktiska&lt;br&gt;skäl saknas anledning att i detta avseende göra någon annan skillnad&lt;br&gt;mellan dessa kategorier än vad som betingas av att en person av den ena&lt;br&gt;kategorin är häktad på grund av misstanke om brott medan en person av&lt;br&gt;den andra kategorin inte har underkastats detta tvångsmedel. Till detta&lt;br&gt;kommer att bestämmelserna i 9 § andra stycket LRPU, som gäller dem&lt;br&gt;som inte är häktade och som nära ansluter till 13 § LSPV, lider av samma&lt;br&gt;brister som den sist nämnda bestämmelsen i fråga om överensstämmelse&lt;br&gt;med 2 kap. regeringsformen (jfr även 7 § tredje stycket LRPU). Jag får här&lt;br&gt;hänvisa till vad chefen för socialdepartementet har anfört i anslutning till&lt;br&gt;förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (bil. 1 avsnitt 3.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den angivna bakgrunden anser jag att möjligheterna att använda&lt;br&gt;tvångsåtgärder mot den som med tvång har tagits in på en undersöknings-&lt;br&gt;enhet för rättspsykiatrisk undersökning skall vara i princip desamma som&lt;br&gt;jag föreslagit i det föregående beträffande häktade som genomgår sådan&lt;br&gt;undersökning. S. k. åklagarrestriktioner bör naturligtvis inte kunna använ-&lt;br&gt;das i de nu aktuella fallen. Inte heller är det sakligt motiverat att ge&lt;br&gt;kriminalvårdsstyrelsen befogenhet att i ett visst fall besluta om inskränk-&lt;br&gt;ningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser m.m., att ta emot besök&lt;br&gt;eller att samtala i telefon. I övrigt bör emellertid samma regler gälla för de&lt;br&gt;två olika kategorierna. Jag får här hänvisa till mitt förslag i det föregående&lt;br&gt;beträffande häktade (avsnitt 3.12). Av samma skäl som jag har anfört&lt;br&gt;beträffande häktade bör det inte tas upp någon motsvarighet till möjlighe-&lt;br&gt;ten enligt 9 a § LRPU att hålla inne brev från tvångsintagna som lider av&lt;br&gt;psykisk sjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;524&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.14 Andra former av utredning än rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning, skall det räcka att det i målet har inhämtats ett s. k. § 7-&lt;br&gt;intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de medicinska&lt;br&gt;förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater eller&lt;br&gt;någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den misstänkte&lt;br&gt;redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, skall det i ett sådant fall&lt;br&gt;räcka med ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare i stället&lt;br&gt;för såsom nu av socialstyrelsen. I andra fall då det inte är fråga om&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning skall det för möjligheterna att tillämpa den straffrättsliga&lt;br&gt;regleringen för psykiskt störda lagöverträdare inte gälla några sär-&lt;br&gt;skilda formella krav på utredningen om den misstänktes psykiska&lt;br&gt;tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: En deltagare ifrågasatte om inte förfarandet med § 7-intyg&lt;br&gt;måste ses över på grund av den ökade betydelse det får till följd av&lt;br&gt;förslaget. Från ett annat håll uttalades att det är lämpligare med en medi-&lt;br&gt;cinsk bedömning från en central instans än från vederbörande överläkare.&lt;br&gt;Någon ifrågasatte om en § 7- undersökning skall kunna utgöra grund för&lt;br&gt;intagning för psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av mina överväganden i det föregående har&lt;br&gt;framgått att krav på att det har företagits en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;i målet skall gälla vid tillämpningen av den föreslagna straffrättsliga regle-&lt;br&gt;ringen för psykiskt störda lagöverträdare endast för vissa situationer. Mina&lt;br&gt;förslag i detta hänseende innebär bl. a. att det inte skall krävas en sådan&lt;br&gt;undersökning för att en domstol skall kunna överlämna en lagöverträdare&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård som inte är förenad med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning. Fråga uppkommer därför vilken utredning som bör godtas i&lt;br&gt;stället för en rättspsykiatrisk undersökning i de sist nämnda fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det väsentligt att domstolen har tillgång till en&lt;br&gt;kvalificerad psykiatrisk bedömning av den tilltalade för att kunna ådöma&lt;br&gt;påföljden rättspsykiatrisk vård. Som har framgått av chefens för socialde-&lt;br&gt;partementet förslag tidigare i dag överensstämmer emellertid regleringen&lt;br&gt;av denna form av psykiatrisk tvångsvård i väsentliga avseenden med&lt;br&gt;bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det är därför enligt&lt;br&gt;min mening inte motiverat att det råder någon större skillnad i fråga om&lt;br&gt;kravet på det medicinska underlaget för att de olika formerna av tvångs-&lt;br&gt;vård skall få tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär bl. a. att vård enligt den lagen&lt;br&gt;inledningsvis kräver att ett vårdintyg har utfärdats av en läkare och att&lt;br&gt;därefter chefsöverläkaren vid den aktuella vårdinrättningen undersökt&lt;br&gt;patienten (angående begreppet chefsöverläkare, se bil. 1 avsnitt 3.2.2). En&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;525&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstolsprövning av förutsättningarna för sådan vård krävs endast när&lt;br&gt;det blir fråga om längre vårdtider. Vid rättspsykiatrisk vård sker emeller-&lt;br&gt;tid redan från början en domstolsprövning av vårdförutsättningarna. Jag&lt;br&gt;anser med hänsyn härtill att det som medicinsk utredning för att sådan&lt;br&gt;vård skall kunna ges bör vara tillräckligt att en rättspsykiater eller någon&lt;br&gt;annan läkare med likvärdig kompetens på området funnit att de medicin-&lt;br&gt;ska förutsättningarna för vården är uppfyllda, dvs. att den tilltalade lider&lt;br&gt;av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn till hans psykiska&lt;br&gt;tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen&lt;br&gt;på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihets-&lt;br&gt;berövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör ett medicinskt underlag av det nu angivna slaget&lt;br&gt;kunna komma till stånd genom att domstolen inhämtar ett s. k. § 7-intyg,&lt;br&gt;som innehåller uttalande om de medicinska förutsättningarna för rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning är uppfyllda, från en&lt;br&gt;läkare med de kvalifikationer som krävs. Jag förordar därför att domstolen&lt;br&gt;får överlämna en lagöverträdare till sådan vård, om det i målet har inhäm-&lt;br&gt;tats ett § 7-intyg av det aktuella slaget. Jag vill tillägga att mitt förslag ligger&lt;br&gt;i linje med det förslag som under lagstiftningsärendets beredning har&lt;br&gt;framförts av rättspsykiatriska kliniken i Stockholm om en ny form av § 7-&lt;br&gt;intyg angående s. k. rättspsykiatrisk förbedömning (dnr 89 — 367).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den tilltalade redan föremål för psykiatrisk tvångsvård — antingen&lt;br&gt;enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller i form av rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— bör det vidare enligt min mening för möjligheterna att överlämna denne&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård vara tillräckligt att det föreligger ett utlåtande från&lt;br&gt;vederbörande chefsöverläkare. Som har framgått av det tidigare anförda&lt;br&gt;(avsnitt 3.1) ställs det enligt nuvarande ordning inte krav på att rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning har utförts i målet för att överlämna den misstänkte&lt;br&gt;till psykiatrisk tvångsvård, om han redan är föremål för sådan vård. I detta&lt;br&gt;fall räcker det med ett utlåtande av socialstyrelsen — ett s. k. § 3-utlåtande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt&lt;br&gt;vård med stöd av LSPV. Antalet sådana utlåtanden, som avges av styrel-&lt;br&gt;sens rättsliga råd, har under 1980-talet årligen uppgått till ett 100-tal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nära anslutning till förslag från bl. a. Bexeliuskommittén (se SOU&lt;br&gt;1977:23 s. 297) bör emellertid enligt min mening uppgiften att yttra sig till&lt;br&gt;domstolen i frågor om behovet av psykiatrisk tvångsvård i dessa fall&lt;br&gt;överföras till den vårdansvarige chefsöverläkaren. I linje med vad social-&lt;br&gt;styrelsen anförde vid remissbehandlingen av Bexeliuskommitténs förslag&lt;br&gt;har denne bättre möjligheter att bedöma vårdbehovet hos den misstänkte&lt;br&gt;än vad styrelsen kan ha vid en bedömning på handlingarna. Förutsättning-&lt;br&gt;arna för att få ett snabbare brottsmålsförfarande ökar också med en&lt;br&gt;ordning av det slag som kommittén har föreslagit. De rättssäkerhetshänsyn&lt;br&gt;som ligger bakom den nuvarande ordningen bör emellertid tillgodoses på&lt;br&gt;så sätt att domstolen ges möjlighet att, liksom vid rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningar, höra socialstyrelsen. Jag återkommer till denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Självfallet bör det vara möjligt för domstolen att i tveksamma fall&lt;br&gt;föranstalta om en rättspsykiatrisk undersökning innan den beslutar i frå-&lt;br&gt;gan om den misstänkte skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;526&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte. Exempelvis kan den läkare som har utfärdat ett § 7-intyg ha funnit&lt;br&gt;det tveksamt om det föreligger förutsättningar för rättspsykiatrisk vård.&lt;br&gt;Liksom enligt nuvarande ordning bör denne därför uttala sig i frågan&lt;br&gt;huruvida det finns skäl för rättspsykiatrisk undersökning. I ett sådant fall&lt;br&gt;kan det i stället finnas anledning för domstolen att inhämta ett utlåtande&lt;br&gt;av socialstyrelsen över intyget. Denna fråga behandlar jag i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller möjligheterna i övrigt att tillämpa den straffrättsliga&lt;br&gt;särregleringen beträffande de aktuella lagöverträdarna, t. ex. bestämmel-&lt;br&gt;sen om möjlighet att sätta ned straffet, bör det enligt min mening inte&lt;br&gt;uppställas några särskilda formella krav på utredningen i målet. I linje med&lt;br&gt;vad som uttalades i förarbetena till den nuvarande regleringen (se prop.&lt;br&gt;1966:90 s. 72) vill jag framhålla att det naturligtvis i vissa fall kan vara&lt;br&gt;svårt för en domstol att utan en rättspsykiatrisk undersökning ta ställning i&lt;br&gt;frågan om orsakssamband mellan störning och brott när det gäller&lt;br&gt;straffvärderegeln i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB (se avsnitt 2.8.2). Att&lt;br&gt;utföra en undersökning för enbart detta syfte måste emellertid enligt min&lt;br&gt;mening i allmänhet anses alltför ingripande. Den medicinska utredning&lt;br&gt;som domstolen kan ha tillgänglig, t. ex. ett § 7-intyg av en rättspsykiater&lt;br&gt;eller ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare, bör i de flesta fall&lt;br&gt;kunna ge domstolen tillräcklig ledning i det angivna hänseendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller åklagarnas åtalsprövning enligt bestämmelsen i 20 kap.&lt;br&gt;7 § första stycket 4 RB bör påpekas att mitt förslag till ny utformning av&lt;br&gt;denna regel innebär att frågan om orsakssamband mellan störningen och&lt;br&gt;brottet inte längre behöver utredas. Det medicinska underlag som en&lt;br&gt;åklagare behöver för att ta ställning till frågan om åtalsunderlåtelse kan&lt;br&gt;alltså begränsas i motsvarande mån. I övrigt torde den nya utformningen&lt;br&gt;av bestämmelsen inte påkalla några mer väsentliga förändringar för åkla-&lt;br&gt;garnas del när det gäller rutinerna för att inhämta medicinskt underlag för&lt;br&gt;åtalsprövningen. Som tidigare nämnts har RÅ utfärdat allmänna råd m. m.&lt;br&gt;angående den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB&lt;br&gt;(RÅ:s cirkulär C 31, C 61 och C 1:105).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.15 Yttrande av socialstyrelsen över den medicinska&lt;br&gt;utredningen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Domstolen skall få inhämta yttrande av socialstyrelsen&lt;br&gt;över det medicinska underlag som har införskaffats i målet och som&lt;br&gt;krävs för att den misstänkte skall få ges rättspsykiatrisk vård. Om&lt;br&gt;det behövs, skall styrelsen i ett sådant fall komplettera utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 6 § LRPU ges möjlighet för domstolen att&lt;br&gt;inhämta utlåtande av socialstyrelsen över en verkställd rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning. Under 1980-talet, då antalet rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningar årligen uppgått till drygt 500, har domstolarna inhämtat socialsty-&lt;br&gt;relsens utlåtande i färre än 100 fall årligen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;527&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt socialberedningens förslag skall en domstol även i fortsättningen Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;kunna begära socialstyrelsens utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök- Bilaga 2&lt;br&gt;ning (se SOU 1984:64 s. 439, 464).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De rättspsykiatriska undersökningar som i dag blir föremål för prövning&lt;br&gt;hos socialstyrelsen är i allmänhet särskilt komplicerade och svårbedömda.&lt;br&gt;Mitt förslag till utvidgade möjligheter för domstolarna att överlämna lag-&lt;br&gt;överträdare till psykiatrisk tvångsvård utan att rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning har företagits i målet gör det enligt min mening påkallat att styrelsen&lt;br&gt;kan höras också i dessa fall. Ett viktigt skäl till detta är att domstolarna&lt;br&gt;annars i tveksamma fall tvingas att ändå besluta om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning, vilket skulle motverka syftet med det nämnda förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har för övrigt inhämtat att det redan nu förekommer, låt vara i&lt;br&gt;mycket begränsad omfattning, att socialstyrelsen på begäran av domstol&lt;br&gt;yttrar sig över § 7-intyg. Under 1980-talet har det förekommit i mindre än&lt;br&gt;ett tiotal fall årligen. Enligt min mening bör en domstol kunna inhämta&lt;br&gt;yttrande av socialstyrelsen även över ett § 7-intyg av det slag som jag&lt;br&gt;tidigare har behandlat eller, om den tilltalade är föremål för psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, ett utlåtande från den chefsöverläkare som är ansvarig för&lt;br&gt;vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 6 § LPRU skall socialstyrelsen vid behov komplettera undersök-&lt;br&gt;ningen, om rätten inhämtar utlåtande från styrelsen över en verkställd&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning. Samma möjlighet bör enligt min mening&lt;br&gt;finnas beträffande de nyss nämnda former av utredning som domstolen&lt;br&gt;skall kunna inhämta styrelsens yttrande över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill betona det väsentliga i att prövningen hos socialstyrelsen sker så&lt;br&gt;snabbt som möjligt. Det är angeläget att arbetsformerna för förfarandet är&lt;br&gt;sådana att handläggningstiderna — särskilt när det gäller häktade personer&lt;br&gt;— kan bli väsentligt kortare än de i allmänhet är i dag. Enligt min mening&lt;br&gt;bör därvid övervägas bl. a. om det i samma utsträckning som nu sker är&lt;br&gt;nödvändigt att i ett ärende höra något av de vetenskapliga råden hos&lt;br&gt;styrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i sammanhanget erinra om den förändring av socialstyrelsens&lt;br&gt;inriktning och arbetsuppgifter som nu genomförs (prop. 1988/89:130,&lt;br&gt;SoU 24, rskr. 296). Enligt 14 § styrelsens instruktion (1988:1236) skall det&lt;br&gt;s. k. rättsliga rådet avgöra ärenden i vilka styrelsen på begäran av bl. a. en&lt;br&gt;domstol avger utlåtande om någons hälsotillstånd. Det innebär att rättsliga&lt;br&gt;rådet skall avge de nu aktuella yttrandena.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Ikraftträdande&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Som chefen för socialdepartementet har anfört tidigare i dag bör hela&lt;br&gt;reformen angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt&lt;br&gt;störda lagöverträdare genomföras samtidigt den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;528&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Ekonomiska konsekvenser&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag till straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare&lt;br&gt;och till reglering av det medicinska utredningsforfarandet i sammanhanget&lt;br&gt;kan förutses få ekonomiska konsekvenser for samhället i olika avseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller utformningen av den straffrättsliga regleringen vill jag&lt;br&gt;peka på att bl. a. avgränsningen av den persongrupp som skall särbehand-&lt;br&gt;las kan tänkas få ekonomiska effekter for i första hand staten och sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen. Att beräkna dessa förändringar är emellertid knap-&lt;br&gt;past möjligt, inte minst på grund av svårigheten att förutse utvecklingen av&lt;br&gt;brottsligheten liksom av belastningen på rättsväsendet när det gäller ingri-&lt;br&gt;panden mot brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till reglering av det medicinska utredningsforfarandet innebär&lt;br&gt;bl. a. att den maximerade tiden för det rättspsykiatriska undersökningsför-&lt;br&gt;farandet minskas med två veckor beträffande misstänkta som är häktade&lt;br&gt;och att det skapas en ny form av § 7-intyg som är avsedd att utgöra&lt;br&gt;tillräckligt medicinskt underlag för en domstol i vissa av de fall som i dag&lt;br&gt;föranleder rättspsykiatrisk undersökning. Även här är det en vansklig&lt;br&gt;uppgift att beräkna de ekonomiska konsekvenserna, bl. a. på grund av&lt;br&gt;svårigheterna att uppskatta domstolarnas behov av medicinsk utredning i&lt;br&gt;de aktuella brottmålen. Enligt min bedömning bör emellertid förslaget i&lt;br&gt;detta hänseende kunna leda till totalt sett betydande ekonomiska bespa-&lt;br&gt;ringar för samhället. Jag vill i sammanhanget peka på att de förhandlingar&lt;br&gt;som förs mellan staten och berörda sjukvårdshuvudmän om den framtida&lt;br&gt;organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet får stor&lt;br&gt;betydelse för frågan om för vilka samhällsorgan mitt förslag får ekonomis-&lt;br&gt;ka effekter.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete&lt;br&gt;rörande verkställighet av brottmålsdom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott-&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;529&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;7.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Bl. a. föreslås att 31 kap. 4 § upphävs. Den paragrafen innehåller en före-&lt;br&gt;skrift om överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Förslaget i denna del&lt;br&gt;har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap. 3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet&lt;br&gt;skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller&lt;br&gt;av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt&lt;br&gt;handlande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som infördes den 1 januari 1989, behandlar förmildrande&lt;br&gt;omständigheter vid bedömningen av straffvärdet hos ett brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket punkt 2 motsvarar den numera upphävda&lt;br&gt;föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen om att lindrigare&lt;br&gt;straff fick bestämmas för brott som någon begått under inflytande av&lt;br&gt;själslig abnormitet. Beträffande den nya bestämmelsens innebörd får jag&lt;br&gt;hänvisa till prop. 1987/88:120 (s. 85 f.). Som jag anfört i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 2.8.2) har endast en ändring av terminologisk art&lt;br&gt;gjorts i bestämmelsen. Uttrycket för gärningsmannens psykiska tillstånd&lt;br&gt;vid tiden för brottet — själslig abnormitet — har sålunda ersatts med&lt;br&gt;psykisk störning. Någon saklig skillnad i detta avseende är inte åsyftad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare har angetts (avsnitt 2.3) innefattar begreppet psykisk stör-&lt;br&gt;ning psykisk utvecklingsstörning och andra sådana intellektuella funk-&lt;br&gt;tionsnedsättningar som avses i 1 § andra stycket 1985 års omsorgslag. Det&lt;br&gt;krävs inte att störningen är av något kvalificerat slag. Avsikten är att&lt;br&gt;frågan om hur framträdande en psykisk störning bör vara för att kunna&lt;br&gt;utgöra en förmildrande omständighet vid bedömningen av brottets&lt;br&gt;straffvärde skall avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet. Med&lt;br&gt;hänsyn till kravet på att den tilltalade till följd av störningen skall ha haft&lt;br&gt;starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande ligger det dock i&lt;br&gt;sakens natur att det här måste vara fråga om en mera påtaglig psykisk&lt;br&gt;störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I klarhetens intresse bör påpekas att bestämmelsen självfallet kan tilläm-&lt;br&gt;pas även om lagöverträdaren vid domstillfället är psykiskt återställd eller&lt;br&gt;har en lägre grad av psykisk störning eller lider av en annan form av&lt;br&gt;psykisk störning än vid gämingstillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 kap. 6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;530&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall den tilltalade vara fri Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;från påföljd. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som infördes den 1 januari 1989, motsvarar den samtidigt&lt;br&gt;upphävda 33 kap. 2 § (se prop. 1987/88:120 s. 103).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första meningen innebär att fängelse inte får ådömas,&lt;br&gt;om lagöverträdaren led av en allvarlig psykisk störning då han begick&lt;br&gt;brottet och det föreligger orsakssamband mellan störningen och brottet.&lt;br&gt;Av bestämmelsen följer också att påföljden under dessa förutsättningar&lt;br&gt;inte får bestämmas till fängelse i samband med undanröjande av villkorlig&lt;br&gt;dom eller skyddstillsyn (se 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allvarlig psykisk störning, som har samma innebörd som i&lt;br&gt;förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och till lag om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Av det&lt;br&gt;anförda framgår att detta begrepp är avsett att ha en något vidare innebörd&lt;br&gt;än uttrycket ”sinnessjukdom” men att det inte är avsett att omfatta alla&lt;br&gt;sådana fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen har hänförts&lt;br&gt;under jämställdhetsbegreppet. Syftet med bestämmelsen är således att den&lt;br&gt;skall innebära en viss utvidgning av möjligheterna att döma till fängelse i&lt;br&gt;jämställdhetsfallen. För att belysa frågan vilka fall som avses kan här&lt;br&gt;hänvisas till Bexeliuskommitténs redogörelse för och bedömning av till-&lt;br&gt;lämpningen av jämställdhetsbegreppet (SOU 1977:23 s. 143—169).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fängelse är enligt den nuvarande paragrafen uteslutet som påföljd även&lt;br&gt;för personer som är ”sinnesslöa”. Begreppet allvarlig psykisk störning&lt;br&gt;innefattar också sådana kvalificerade former av psykisk utvecklingsstör-&lt;br&gt;ning som enligt den äldre terminologin betecknades som sinnesslöhet.&lt;br&gt;Detsamma gäller beträffande även andra former av intellektuell funktions-&lt;br&gt;nedsättning som omfattas av begreppet psykisk störning och som kan&lt;br&gt;likställas med sinnesslöhet, låt vara att det praktiska behovet av en regel av&lt;br&gt;det aktuella slaget i dessa fall är ytterst begränsat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att fängelse inte får ådömas i kvalificerade fall av&lt;br&gt;psykisk utvecklingsstörning utesluter självfallet inte att fängelse bör an-&lt;br&gt;vändas med stor försiktighet för psykiskt utvecklingsstörda i andra fall.&lt;br&gt;Det är givet att skyddstillsyn och böter är de påföljder som här i första&lt;br&gt;hand bör komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande kravet på orsakssamband mellan brottet och den aktuella&lt;br&gt;störningen torde, som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.3), det ofta vara&lt;br&gt;uppenbart att ett sådant samband föreligger i de fall då störningen förele-&lt;br&gt;gat vid gämingstillfället. Jag vill emellertid betona att vilket samband&lt;br&gt;mellan störning och brott som skall krävas ytterst är fråga om en bedöm-&lt;br&gt;ning från domstolens sida med hänsyn till omständigheterna i det särskilda&lt;br&gt;fallet, där domstolen inte är bunden av den medicinska utredningen i&lt;br&gt;målet. I de fall då kravet inte kan anses vara uppfyllt trots att störningen&lt;br&gt;förelegat vid gämingstillfället är fängelse inte uteslutet som påföljd. Det-&lt;br&gt;samma gäller naturligtvis också i de fall då störningen uppträtt först efter&lt;br&gt;gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att möjligheten att döma till fängelse i de nämnda&lt;br&gt;fallen inte är utesluten innebär emellertid inte att fängelse bör ådömas,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;531&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;även om fängelse i normala fall skulle följa på gärningen. Om förutsätt-&lt;br&gt;ningarna enligt 31 kap. 3 § BrB för rättspsykiatrisk vård är uppfyllda, utgör&lt;br&gt;överlämnande till sådan vård ett alternativ. Även skyddstillsyn med före-&lt;br&gt;skrifter om vård kan i många fall vara ett lämpligt påföljdsalternativ. Jag&lt;br&gt;vill här nämna påföljdsformen kontraktsvård, som också är avsedd att&lt;br&gt;kunna tillämpas i vissa fall i fråga om psykiskt störda lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då fängelse ådöms skall naturligtvis den dömdes behov av&lt;br&gt;psykiatrisk vård tillgodoses inom ramen för straffverkställigheten, anting-&lt;br&gt;en i frivillig form eller genom tvångsvård (rättspsykiatrisk vård). Chefen&lt;br&gt;för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat denna fråga (se bil. 1&lt;br&gt;avsnitt 4.5 och 4.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra meningen överensstämmer i sak med andra stycket i paragrafen i&lt;br&gt;dess nuvarande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att paragrafen i dess nya utformning inte innebär att&lt;br&gt;villkorlig dom är utesluten som påföljd. Skälen för detta har behandlats i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 kap. 3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna&lt;br&gt;stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna&lt;br&gt;honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska&lt;br&gt;tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen&lt;br&gt;på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihets-&lt;br&gt;berövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får&lt;br&gt;rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000)&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den&lt;br&gt;psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av&lt;br&gt;allvarligt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra&lt;br&gt;särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller&lt;br&gt;överlämnande till annan särskild vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4, 2.5&lt;br&gt;och 2.7). I paragrafen regleras liksom nu frågan om överlämnande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd. Till skillnad från de nuvaran-&lt;br&gt;de bestämmelserna ger emellertid paragrafen i dess nya utformning ingen&lt;br&gt;möjlighet för domstolen att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd person&lt;br&gt;till särskild tvångsvård för denna kategori.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges förutsättningarna för att en domstol skall få över-&lt;br&gt;lämna en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen skiljer sig&lt;br&gt;från den nuvarande regleringen bl. a. så till vida att det inte anges något&lt;br&gt;krav på medicinsk utredning. Frågan om vilket underlag som krävs vid&lt;br&gt;tillämpningen regleras i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning (3 och 4 §§). Regleringen i detta avseende innebär bl. a. att till&lt;br&gt;skillnad från nu även s. k. § 7-intyg under vissa förutsättningar kan utgöra&lt;br&gt;tillräcklig medicinsk utredning i de aktuella fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd som i 30 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;532&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår att begreppet&lt;br&gt;psykisk störning även innefattar psykisk utvecklingsstörning och övriga&lt;br&gt;intellektuella funktionsnedsättningar som avses i 1 § 1985 års omsorgslag.&lt;br&gt;Frågan om vilka funktionsnedsättningar som kan anses utgöra allvarliga&lt;br&gt;psykiska störningar behandlas vid 30 kap. 6 §. Eftersom förevarande para-&lt;br&gt;graf reglerar frågan om överlämnande till psykiatrisk tvångsvård är det&lt;br&gt;naturligtvis inte avsett att psykisk utvecklingsstörning och andra intellek-&lt;br&gt;tuella funktionsnedsättningar som inte kan sägas medföra ett psykiatriskt&lt;br&gt;vårdbehov skall utgöra grund för ett överlämnande till tvångsvård enligt&lt;br&gt;första stycket. Naturligtvis kan den som lider av någon intellektuell funk-&lt;br&gt;tionsnedsättning även lida av en psykisk störning som medför ett psykia-&lt;br&gt;triskt vårdbehov. Det kan därför inte uteslutas att överlämnande till&lt;br&gt;tvångsvård enligt första stycket skulle kunna vara motiverat i något sådant&lt;br&gt;enstaka fall. Att ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård av en psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörd någon gång kan tänkas ske med stöd av andra stycket&lt;br&gt;återkommer jag strax till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) skall det göras&lt;br&gt;en helhetsbedömning vid prövningen av om det med hänsyn till lagöver-&lt;br&gt;trädarens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är&lt;br&gt;förenad med frihetsberövande och annat tvång. Inte bara lagöverträdarens&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård skall här vägas in utan även skyddsaspekterna,&lt;br&gt;dvs. risken för att denne på nytt begår brott. Vid sidan av lagöverträdarens&lt;br&gt;psykiska tillstånd har övriga personliga förhållanden betydelse, t. ex. den-&lt;br&gt;nes bostadssituation, sysselsättning och eventuella missbruksproblem. Att&lt;br&gt;närmare ange vilka faktorer som i det enskilda fallet motiverar att psykiat-&lt;br&gt;risk vård kommer till stånd är knappast möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande domstolarnas val mellan den här aktuella påföljden och&lt;br&gt;andra påföljder som kan ådömas psykiskt störda lagöverträdare kan föl-&lt;br&gt;jande sägas. Bestämmelsen i första meningen i 30 kap. 6 § innebär att&lt;br&gt;fängelse i vissa fall är uteslutet som möjlig påföljd för psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare. Den medför emellertid att fängelse i en del fall får ådömas&lt;br&gt;personer som enligt förevarande regel också kan överlämnas till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, nämligen dels tilltalade som led av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning också vid gämingstillfället utan att det förelåg orsakssamband&lt;br&gt;mellan störningen och gärningen, dels dem vilkas allvarliga psykiska stör-&lt;br&gt;ning uppkommit eller återkommit först efter gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det torde vara ett förhållandevis begränsat antal fall där det är möjligt&lt;br&gt;att döma till fängelse samtidigt som förutsättningarna för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård är uppfyllda. Vid valet mellan fängelse och överlämnande till rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård skall naturligtvis bl. a. brottets karaktär och angelägenhe-&lt;br&gt;ten av att vård kommer till stånd vägas in. Det bör beaktas att den dömdes&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård skall kunna tillgodoses även under verkställighe-&lt;br&gt;ten av ett fängelsestraff. Att den dömde i ett sådant fall bör kunna föras&lt;br&gt;över till en sjukvårdsinrättning följer av att förutsättningarna för rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård är uppfyllda. Frågan om möjligheterna att ge intagna i&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård inom hälso- och sjukvården har be-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;533&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handlats av chefen för socialdepartementet tidigare i dag (avsnitt 4.5 och&lt;br&gt;4.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påföljdsvalet i de fall där överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan ske&lt;br&gt;står i övrigt mellan å ena sidan sådan vård och å andra sidan böter,&lt;br&gt;villkorlig dom, skyddstillsyn eller annan särskild vård, dvs. överlämnande&lt;br&gt;till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att närmare ange vad som bör vara avgörande för valet mellan överläm-&lt;br&gt;nande till rättspsykiatrisk vård och annan påföljd än fängelse låter sig&lt;br&gt;knappast göra. Utgångspunkten bör vara att rättspsykiatrisk vård skall&lt;br&gt;komma till stånd om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda. Är den&lt;br&gt;misstänkte föremål för psykiatrisk tvångsvård med stöd av den föreslagna&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård kan det ändå, med hänsyn till att vårdför-&lt;br&gt;utsättningarna är något olika vid rättspsykiatrisk vård och vård enligt&lt;br&gt;nämnda lag, finnas skäl att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård (jfr&lt;br&gt;28 § andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård). Frågan om möjlighe-&lt;br&gt;terna att förena rättspsykiatrisk vård med någon annan påföljd behandlas i&lt;br&gt;samband med tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket innehåller en föreskrift om att domstolen när den över-&lt;br&gt;lämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård i vissa fall kan besluta&lt;br&gt;att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning enligt den&lt;br&gt;föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen har behandlats&lt;br&gt;utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att möjligheten för brottmålsdomstolen att besluta om sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning skall kunna utnyttjas i första hand då riskbe-&lt;br&gt;dömningen avser brott som riktar sig mot eller innebär fara för någon&lt;br&gt;annans liv, hälsa eller personliga säkerhet. Misshandel är beroende på&lt;br&gt;omständigheterna exempel på ett sådant brott. Däremot är t. ex. störande&lt;br&gt;beteende som är att rubricera som ofredande inte ett sådant brott där&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning kan te sig motiverad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även då risken för återfall avser grova egendomsbrott, t. ex. grov stöld,&lt;br&gt;är särskild utskrivningsprövning avsett att kunna komma i fråga. Grov&lt;br&gt;skadegörelse, t. ex. genom anläggande av brand, hör också hit. Brott som&lt;br&gt;inte kan sägas direkt drabba någon enskild, t. ex. narkotikabrottslighet&lt;br&gt;eller spioneri, kan också utgöra grund för särskild utskrivningsprövning.&lt;br&gt;Det bör betonas att kravet på att det skall vara fråga om brottslighet som är&lt;br&gt;av allvarligt slag innebär att det skall ske en samlad bedömning där inte&lt;br&gt;bara enskilda gärningar utan även den totala omfattningen av brotten och&lt;br&gt;sambandet mellan dessa får vägas in.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något krav på att det begångna brottet och den nya brottslighet som&lt;br&gt;befaras komma att äga rum är av samma slag uppställs inte. Det krävs inte&lt;br&gt;heller att det begångna brottet är av allvarligt slag, bortsett från förutsätt-&lt;br&gt;ningen för rättspsykiatrisk vård enligt första stycket att påföljden inte&lt;br&gt;bedöms kunna stanna vid böter. Med hänsyn till kravet på samband&lt;br&gt;mellan den psykiska störningen och det begångna brottet resp, risken för&lt;br&gt;ny brottslighet kan det emellertid förutses att det i praktiken knappast är&lt;br&gt;möjligt att göra en riskbedömning av det aktuella slaget i andra fall än då&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;534&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det är fråga om allvarligare brott av liknande slag som lagöverträdaren&lt;br&gt;döms för i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan i vilka fall en psykisk utvecklingsstörning kan sägas utgöra en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning behandlas vid 30 kap. 6 §. Som har uttalats&lt;br&gt;beträffande första stycket i förevarande paragraf skall rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;inte komma till stånd för en psykiskt utvecklingsstörd som inte kan sägas&lt;br&gt;ha behov av psykiatrisk vård. I de sällsynta fall då en psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störd gör sig skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott lider denne i allmänhet&lt;br&gt;också av en psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling. Om den&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörde i ett sådant fall kan sägas ha en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning och kriterierna i andra stycket angående orsakssamband mellan&lt;br&gt;brott och störning är uppfyllda, kan alltså domstolen överlämna denne till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande ordning finns det inte något hinder mot att överlämna&lt;br&gt;en tilltalad som redan genomgår sluten psykiatrisk vård — efter domstols-&lt;br&gt;överlämnande eller efter intagning på grund av vårdintyg — till sådan vård&lt;br&gt;på nytt. Motsvarande gäller också i fortsättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Något hinder mot att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård i&lt;br&gt;de fall då denne redan genomgår tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård föreligger alltså inte. I sakligt hänseende innebär ett sådant&lt;br&gt;överlämnande att patienten — den tilltalade — i fortsättningen vårdas&lt;br&gt;enligt reglerna i lagen om rättspsykiatrisk vård, vilket innebär bl. a. att&lt;br&gt;vårdförutsättningarna blir något annorlunda. Att tvångsvården enligt&lt;br&gt;lagen om psykiatrisk tvångsvård skall upphöra i en sådan situation följer&lt;br&gt;av 28 § andra stycket sist nämnda lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller en tilltalad som redan genomgår rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;medför ett överlämnande på nytt till sådan vård en förändring av den vård&lt;br&gt;som redan pågår bara om den nya domen — till skillnad från den tidigare&lt;br&gt;— innebär att vården skall vara förenad med särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning. I det sist nämnda fallet skall naturligtvis patienten i fortsättningen&lt;br&gt;anses intagen för rättspsykiatrisk vård med sådan prövning. Det omvända&lt;br&gt;fallet — att den tilltalade redan genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning medan domstolen i den aktuella situationen&lt;br&gt;överlämnar den tilltalade till vård som inte är förenad med särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning — kan knappast tänkas inträffa; om så skulle ske blir&lt;br&gt;det naturligtvis reglerna för särskild utskrivningsprövning som reglerar&lt;br&gt;vården av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i tredje stycket innebär att det är möjligt att förena&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård med vissa andra påföljder, nämligen skyddstillsyn,&lt;br&gt;villkorlig dom eller böter. Förutsättningen är att det är påkallat med&lt;br&gt;hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3) har redogjorts för förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för att döma till skyddstillsyn. Enligt 30 kap. 9 § första stycket&lt;br&gt;skall rätten som särskilda skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anled-&lt;br&gt;ning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från&lt;br&gt;fortsatt brottslighet. Tidigare brottslighet är en omständighet som kan tala&lt;br&gt;för att skyddstillsyn kan fylla en sådan funktion (se prop. 1987/88:120 s.&lt;br&gt;105, jfr prop. 1982/83:85 s. 156). Om förutsättningarna för att överlämna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;535&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den tilltalade till rättspsykiatrisk vård är uppfyllda men det psykiatriska Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;vårdbehovet kan antas vara relativt kortvarigt, kan det ofta vara motiverat Bilaga 2&lt;br&gt;att domen även innefattar ett förordnande om skyddstillsyn. Möjligheten&lt;br&gt;till en sådan kombination kan tänkas aktualiseras särskilt i de fall där det i&lt;br&gt;och för sig inte är något hinder enligt 30 kap. 6 § mot att döma till fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även möjligheten att meddela villkorlig dom vid sidan av ett beslut om&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan tänkas få aktualitet i sådana&lt;br&gt;fall. Förutsättningarna för att meddela villkorlig dom har redovisats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa fall kan det också vara motiverat att böter ådöms vid sidan av&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk vård. 1 linje med bestämmelsen i 31&lt;br&gt;kap. 1 § andra stycket om överlämnande till vård inom socialtjänsten&lt;br&gt;gäller detta de fall där brottslighetens straffvärde eller art eller den dömdes&lt;br&gt;tidigare brottslighet påkallar det. Det bör nämnas att det inte är uteslutet att&lt;br&gt;ådöma böter jämte skyddstillsyn eller villkorlig dom (se 28 kap. 2 § resp. 27&lt;br&gt;kap. 2 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 kap. 5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med till-&lt;br&gt;lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och&lt;br&gt;har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom&lt;br&gt;dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar&lt;br&gt;varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del&lt;br&gt;därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som&lt;br&gt;tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen&lt;br&gt;skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är&lt;br&gt;den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må&lt;br&gt;förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsbe-&lt;br&gt;rövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till&lt;br&gt;fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt&lt;br&gt;första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på&lt;br&gt;skyddstillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den&lt;br&gt;villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott&lt;br&gt;samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om&lt;br&gt;brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som&lt;br&gt;angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller&lt;br&gt;delvis verkställd genom frihetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har gjorts endast en följdändring i första stycket med hänsyn&lt;br&gt;till den föreslagna nya regleringen av det rättspsykiatriska utredningsförfa-&lt;br&gt;randet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;536&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 kap. 13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under&lt;br&gt;påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om förverkan-&lt;br&gt;de av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på&lt;br&gt;brottet, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska&lt;br&gt;tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses&lt;br&gt;skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har vidtagits ändringar av terminologisk karaktär som en&lt;br&gt;följd av det nya sjukdomsbegrepp som lagts till grund för regleringen av&lt;br&gt;behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Dessutom har det gjorts&lt;br&gt;några smärre redaktionella jämkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30&lt;br&gt;kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande över&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen enligt 3 §&lt;br&gt;andra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brott-&lt;br&gt;mål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-&lt;br&gt;risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om&lt;br&gt;verkställigheten inte har påböljats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det får sådant förordnande inte meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts&lt;br&gt;före ikraftträdandet bör bestämmelserna i 2 kap. 10 § första stycket rege-&lt;br&gt;ringsformen beaktas. De innebär bl. a. att svårare brottspåföljd inte får&lt;br&gt;åläggas än den som var föreskriven när den brottsliga gärningen förövades&lt;br&gt;och att detsamma gäller beträffande förverkande och annan särskild rätts-&lt;br&gt;verkan av brott. Vidare bör beaktas bestämmelserna i 5 § andra stycket&lt;br&gt;lagen (1964:163) om införande av brottsbalken om att straff skall bestäm-&lt;br&gt;mas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter&lt;br&gt;antagen ny lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff.&lt;br&gt;Dessa föreskrifter anses i princip inte gälla i fråga om verkställighet av&lt;br&gt;brottspåföljder (jfr prop. 1965:159 s. 36 ff.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nämnda föreskrifterna innebär följande beträffande de föreslagna&lt;br&gt;ändringarna i balken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 kräver inte någon övergångs-&lt;br&gt;reglering, eftersom ändringen endast är av redaktionell art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller reglerna i 30 kap. 6 § bör först pekas på att den person-&lt;br&gt;krets som omfattas av paragrafen har fått en ny avgränsning genom be-&lt;br&gt;greppet ”allvarlig psykisk störning” i förhållande till avgränsningen genom&lt;br&gt;uttrycket ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller — — — jämställd med sin-&lt;br&gt;nessjukdom” i paragrafens nuvarande lydelse. Eftersom det nya begreppet&lt;br&gt;är avsett att innebära en viss åtstramning av personkretsen kan det hävdas&lt;br&gt;t. ex. att en lagöverträdare, som till följd av den nuvarande avgränsningen&lt;br&gt;inte skulle få ådömas fängelse men som skulle falla utanför personkretsen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;537&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på grund av den nya avgränsningen och därför kunna ådömas fängelse,&lt;br&gt;skulle komma att åläggas en svårare brottspåföljd enligt 30 kap. 6 § i dess&lt;br&gt;nya lydelse än enligt dess nuvarande. För att undvika sådana effekter har&lt;br&gt;det tagits in en övergångsbestämmelse för bl. a. dessa fall i punkt 2 .&lt;br&gt;Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning innehåller i punkt 2 en bestämmelse som är avsedd att tillförsäkra&lt;br&gt;att en domstol får medicinskt underlag för att kunna tillämpa den nu&lt;br&gt;aktuella bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande bestämmelserna i 30 kap. 6 § bör även pekas på att paragra-&lt;br&gt;fen i sin nya lydelse, till skillnad från dess nuvarande, inte innebär att&lt;br&gt;villkorlig dom är utesluten som påföljd. Detta skulle kunna sägas innebära&lt;br&gt;att svårare brottspåföljd än som nu är föreskrivet i de aktuella fallen kan&lt;br&gt;ådömas. Övergångsbestämmelsen i punkt 2 tar sålunda sikte även på&lt;br&gt;denna situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motsvarande skäl som nyss har anförts beträffande 30 kap. 6 § när&lt;br&gt;det gäller avgränsningen av personkretsen kan det göras gällande att 36&lt;br&gt;kap. 13 § i dess nya lydelse skulle kunna medföra en strängare reglering av&lt;br&gt;förverkande i förhållande till paragrafens nuvarande utformning. Över-&lt;br&gt;gångsbestämmelsen i punkt 2 omfattar därför även dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller bestämmelserna i 31 kap. 3§ kan det inte sägas att&lt;br&gt;överlämnande till rättspsykiatrisk vård, vare sig det är förenat med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning eller inte, är att anse som en svårare brottspå-&lt;br&gt;följd än överlämnande till vård enligt LSPV enligt paragrafen i dess&lt;br&gt;nuvarande utformning. Att kriterierna för överlämnande till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård enligt paragrafen i dess nya lydelse skiljer sig från de nuvaran-&lt;br&gt;de innebär knappast heller att det går att säga att svårare brottspåföljd&lt;br&gt;skulle kunna ådömas för en gärning som har begåtts före ikraftträdandet i&lt;br&gt;förhållande till vad som nu är föreskrivet. Vidare innebär övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelsen till 30 kap. 6 § att, om gärningen har begåtts under inflytande&lt;br&gt;av sinnessjukdom etc., de begränsningar i påföljdsvalet som följer av den&lt;br&gt;sist nämnda paragrafen i dess nuvarande lydelse gäller även vid tillämp-&lt;br&gt;ningen av 31 kap. 3 § tredje stycket i fråga om gärningar som har begåtts&lt;br&gt;före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 31 kap. 3 § bör därför kunna till-&lt;br&gt;lämpas även på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet utan någon&lt;br&gt;särskild övergångsbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 punkt 3 har tagits in en bestämmelse som innebär att det även efter den&lt;br&gt;nya lagens ikraftträdande i vissa fall är möjligt att med stöd av 31 kap. 3 § i&lt;br&gt;dess nuvarande lydelse förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt LSPV eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;enligt 35 § 1967 års omsorgslag. Det är här fråga om sådana fall där den&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningen har genomförts före ikraftträdandet och&lt;br&gt;där utlåtandet över undersökningen således har utformats enligt 5 §&lt;br&gt;LRPU, dvs. med uttalanden om bl. a. förutsättningarna för att bereda den&lt;br&gt;misstänkte sådan vård som nyss har sagts. Av andra stycket sista meningen&lt;br&gt;i punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen om rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning följer att socialstyrelsen i ett utlåtande enligt 6 § LRPU över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, som avges efter ikraftträdandet av den nya&lt;br&gt;lagen, skall ta ställning till dessa uttalanden. 1 förhållande till förslaget i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;538&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagrådsremissen har den justeringen vidtagits i punkt 3 att bestämmelsen&lt;br&gt;omfattar även det fallet att ett utlåtande enligt 3 § andra stycket LRPU har&lt;br&gt;avgetts av socialstyrelsen före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När brottmålet i något av de i punkt 3 angivna fallen avgörs av tingsrät-&lt;br&gt;ten eller högre rätt efter årsskiftet 1991/92, skall 31 kap. 3 § tillämpas i&lt;br&gt;dess nuvarande lydelse, dvs. överlämnande till bl. a. sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt LSPV får ske trots att den lagen upphävs vid nämnda tidpunkt.&lt;br&gt;Av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård följer att den som genom dom överlämnats till sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård men som inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård&lt;br&gt;före den 1 januari 1992 skall anses genom domen ha överlämnats enligt 31&lt;br&gt;kap. 3 § i dess nya lydelse till rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första meningen i punkt 4 innebär att en dom på över-&lt;br&gt;lämnande till öppen psykiatrisk vård, som har meddelats före ikraftträ-&lt;br&gt;dandet, skall gå i verkställighet även om verkställigheten inte har påbörjats&lt;br&gt;före denna tidpunkt. Av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till förslaget&lt;br&gt;till lag om psykiatrisk tvångsvård resp, punkt 2 i övergångsbestämmelser-&lt;br&gt;na till förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av&lt;br&gt;lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;m. fl. följer likaledes att en dom på överlämnande till sluten psykiatrisk&lt;br&gt;vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda som har&lt;br&gt;meddelats före den 1 januari 1992 skall verkställas, även om verkställighe-&lt;br&gt;ten inte har påbörjats före den tidpunkten. I samtliga fall gäller att det i&lt;br&gt;detta avseende inte spelar någon roll om domen har vunnit laga kraft före&lt;br&gt;den 1 januari 1992 eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra meningen i punkt 4 innebär att högre rätt efter&lt;br&gt;ikraftträdandet av den nya lagen inte kan fastställa en tidigare dom med&lt;br&gt;förordnande om överlämnande till öppen psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;20 kap. 7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under&lt;br&gt;förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än&lt;br&gt;böter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för&lt;br&gt;detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för&lt;br&gt;vuxna enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda eller särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om&lt;br&gt;särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av&lt;br&gt;särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla&lt;br&gt;den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;539&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket punkt 4 reglerar frågan om åtalsunderlåtelse Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;för psykiskt störda lagöverträdare och fick sin nuvarande lydelse år 1985 Bilaga 2&lt;br&gt;(prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72). Beträffande regelns närmare innehåll&lt;br&gt;hänvisas till det lagstiftningsärendet. Bestämmelsens föreslagna nya ut-&lt;br&gt;formning har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet för åtalsunderlåtelse att ”brottet uppenbarligen begåtts under&lt;br&gt;inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 6 § brottsbal-&lt;br&gt;ken” har avskaffats i bestämmelsen i dess nya utformning. I övrigt har&lt;br&gt;endast den sakliga ändringen vidtagits att åtalsunderlåtelse får ges också&lt;br&gt;när särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag kommer till stånd.&lt;br&gt;Beträffande det närmare innehållet i sådana omsorger hänvisas till den&lt;br&gt;lagen och dess förarbeten (prop. 1984/85:176 s. 25 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon särskild övergångsbestämmelse har inte ansetts erforderlig. Det&lt;br&gt;betyder att den nya regeln skall tillämpas också på gärningar som har&lt;br&gt;begåtts före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.3 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen&lt;br&gt;(1979:189)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den ändring som har gjorts i 22 § innebär ingen egentlig saklig nyhet i&lt;br&gt;förhållande till paragrafen i dess nuvarande utformning. Ändringen beror&lt;br&gt;på att förslaget till ändring i BrB inte innehåller någon särskild föreskrift&lt;br&gt;om möjligheten att döma psykiskt störda lagöverträdare till böter motsva-&lt;br&gt;rande den nuvarande regeln i 30 kap. 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 1986 års promemoria innebär en utvidgning av bestämmel-&lt;br&gt;sen i första stycket 1 i syfte att förhindra att böter, som har ådömts i fall&lt;br&gt;där lagöverträdaren begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning och alltså inte får dömas till fängelse, förvandlas till fängelse. Det&lt;br&gt;rör sig här om ett problem av mycket begränsad praktisk betydelse. Med&lt;br&gt;hänsyn till svårigheterna att få tillräcklig utredning om en lagöverträdares&lt;br&gt;hälsa är det inte heller möjligt att alltid upprätthålla tillämpningen av&lt;br&gt;själva regeln om när fängelse är uteslutet som möjlig påföljd. Vidare ger&lt;br&gt;den allmänna bestämmelsen i 15 § första stycket om när bötesverkställig-&lt;br&gt;het får ske tillräckliga möjligheter att förhindra att den som är allvarligt&lt;br&gt;psykiskt störd, när frågan om bötesförvandling kommer upp, får ådömda&lt;br&gt;böter förvandlade till fängelse. Mot den nu angivna bakgrunden har någon&lt;br&gt;utvidgning av bestämmelsen i första stycket 1 i enlighet med förslaget i&lt;br&gt;1986 års promemoria inte skett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 2 i övergångsbestämmelserna är en följdändring till punkt 2 i&lt;br&gt;övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;540&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om&lt;br&gt;allmänt kriminalregister&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket 2 har jämkats till följd av de föreslagna ändringarna i BrB&lt;br&gt;angående behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Dessutom har&lt;br&gt;en redaktionell ändring skett i lagrummet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i andra stycket har ändringar skett som motiveras av den nya&lt;br&gt;regleringen i BrB. Eftersom villkorlig dom i fortsättningen inte är utesluten&lt;br&gt;som påföljd för den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning skall, av motsvarande skäl som beträffande skyddstillsyn&lt;br&gt;(se prop. 1964:90 s. 90 f.), uppgift om ådömd villkorlig dom i ett sådant&lt;br&gt;fall anges i det allmänna kriminalregistret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har gjorts en ändring med hänsyn till den nya form av § 7-&lt;br&gt;intyg som införs genom den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning. Dessa intyg skall kunna utgöra tillräckligt medicinskt underlag för att&lt;br&gt;en domstol skall få överlämna en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Det är därför&lt;br&gt;värdefullt att åklagare och domstol får kännedom även om äldre sådana&lt;br&gt;intyg (jfr prop. 1963:39 s. 47).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3 i övergångsbestämmelserna är en följdändring till punkt 2 i&lt;br&gt;övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i BrB.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om&lt;br&gt;polisregister m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;7a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har vidtagits en jämkning av terminologisk art med hänsyn&lt;br&gt;till utlänningslagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket har gjorts motsvarande följdändring som i 10 § lagen om&lt;br&gt;allmänt kriminalregister (jfr prop. 1970:140 s. 17 f.).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.6 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen&lt;br&gt;(1970:428)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär en ändring i 24 § i såväl sakligt som redaktionellt hänse-&lt;br&gt;ende. Enligt första stycket första meningen i dess nuvarande utformning&lt;br&gt;gäller intyg av vissa funktionärer om delgivning enligt lagen som fullt bevis&lt;br&gt;på att delgivning har skett på sätt som anges i intyget. Tjänsteman vid&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik hör till denna kategori när det gäller delgivning med&lt;br&gt;den som är intagen vid kliniken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;541&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i paragrafen, som föranleds även av förslaget till lag om &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatrisk vård, innebär att personal vid en sådan enhet där rättspsy- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kiatrisk vård beträffande häktade m. fl. frihetsberövade får ges eller där&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning får genomföras skall höra till nyssnämnda&lt;br&gt;kategori av tjänstemän i fråga om delgivning med personer som är intagna&lt;br&gt;vid enheten. De personer med vilka delgivning får ske på detta sätt är i&lt;br&gt;första hand häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning samt&lt;br&gt;häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt som genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former. Eftersom i vissa fall även&lt;br&gt;personer som inte är frihetsberövade med anledning av brott men som&lt;br&gt;genomgår psykiatrisk tvångsvård kan tänkas bli intagna vid enheter av det&lt;br&gt;aktuella slaget, får delgivning ske även i dessa fall på det angivna sättet&lt;br&gt;genom personalen vid enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har beträffande förslaget samrått med chefen för socialdepartemen-&lt;br&gt;tet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av&lt;br&gt;brottmålsdom&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sakliga ändringen i andra stycket innebär att regeringen efter överens-&lt;br&gt;kommelse med en annan stat kan besluta att verkställighet av en påföljd&lt;br&gt;som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård får överföras till den&lt;br&gt;andra staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § andra stycket förordningen (1977:178) med vissa bestämmel-&lt;br&gt;ser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom&lt;br&gt;får verkställighet av påföljd som avses i 1 § andra stycket förevarande lag&lt;br&gt;med tillämpning av brottmålsdomskonventionen för närvarande överfö-&lt;br&gt;ras till Cypern, Danmark, Nederländerna, Norge, Turkiet och Österrike.&lt;br&gt;Lagändringen innebär att vår lagstiftning inte förhindrar att även verkstäl-&lt;br&gt;lighet av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;förs över till dessa länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 13 § andra stycket nämnda förordning kan verkställighet av fäng-&lt;br&gt;elsestraff som har ådömts här i landet överföras med stöd av överförande-&lt;br&gt;konventionen till USA, Canada, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike,&lt;br&gt;Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Storbri-&lt;br&gt;tannien och Nordirland jämte vissa områden för vilkas internationella&lt;br&gt;förbindelser Storbritannien ansvarar, Turkiet samt Österrike. Jag avser att&lt;br&gt;återkomma till regeringen om en ändring i nyssnämnda bestämmelse så att&lt;br&gt;även verkställighet av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård kan ske i en annan stat med stöd av överförandekonven-&lt;br&gt;tionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att Sverige inom kort kan komma att tillträda en över-&lt;br&gt;enskommelse med Ungern om överförande av verkställighet av frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd. Verkställighet i Ungern av här ådömd rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård omfattas av den tilltänkta överenskommelsen. Den föreslagna änd-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;542&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ringen i andra stycket i förevarande paragraf gör det möjligt for Sverige att Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;leva upp till överenskommelsen i detta avseende. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att i ett visst fall och&lt;br&gt;utan att det föreligger någon folkrättsligt bindande överenskommelse flyt-&lt;br&gt;ta över verkställighet av frihetsberövande påföljd till Sverige från en annan&lt;br&gt;stat eller från Sverige till en annan stat. Ändringen i första stycket innebär&lt;br&gt;att möjligheten att överföra verkställighet till en annan stat omfattar även&lt;br&gt;verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras bl. a. frågan vilken svensk myndighet som skall ta&lt;br&gt;initiativ till verkställighet i andra fall än med stöd av överförandekonven-&lt;br&gt;tionen i en annan stat av en här i landet ådömd eller ålagd påföljd.&lt;br&gt;Ändringarna i första och tredje styckena innebär att socialstyrelsen ges&lt;br&gt;denna roll i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande frågan i vilka fall en påföljd som innebär överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård bör flyttas över till annan stat är det svårt att ge&lt;br&gt;närmare anvisningar. Allmänna riktlinjer för överförande av verkställig-&lt;br&gt;het av påföljd över huvud lämnades i motiven till förevarande paragraf&lt;br&gt;(prop. 1972:98 s. 132 ff.). I fråga om rättspsykiatrisk vård skall självfallet&lt;br&gt;vårdsynpunkterna ges stor betydelse vid bedömningen av lämpligheten av&lt;br&gt;ett överförande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras frågan om verkställighet utomlands enligt överföran-&lt;br&gt;dekonventionen av en påföljd som har ådömts här i landet. Ändringarna i&lt;br&gt;första och andra styckena innebär, liksom motsvarande ändringar i 26 §,&lt;br&gt;att socialstyrelsen i fråga om överförande av verkställighet av en dom som&lt;br&gt;innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård ges den roll kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen har i fråga om bl. a. överförande av verkställighet av fängelse-&lt;br&gt;straff.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om&lt;br&gt;beräkning av strafftid m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Jag har beträffande detta förslag samrått med chefen för socialdeparte-&lt;br&gt;mentet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket första meningen i dess nuvarande utformning får en&lt;br&gt;häktad som efter domen förvaras på en rättspsykiatrisk klinik avge nöjd-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;543&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förklaring inför chefen för kliniken, dvs. vederbörande överläkare. Mot-&lt;br&gt;svarande bestämmelse i förslaget i lagrådsremissen innebar i detta hänse-&lt;br&gt;ende att den som är häktad och som efter domen är intagen vid en sådan&lt;br&gt;enhet där rättspsykiatrisk vård beträffande häktade m.fl. får ges eller&lt;br&gt;enhet där rättspsykiatrisk undersökning får genomföras får avge nöjdför-&lt;br&gt;klaring inför chefsöverläkaren. Enligt bestämmelsen i sin nya lydelse&lt;br&gt;fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:154, 1990/91:JuU2, rskr. 14)&lt;br&gt;kan nöjdförklaring avges även inför någon annan tjänsteman vid en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk klinik än chefen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket har med hänsyn till den sålunda nyligen beslutade änd-&lt;br&gt;ringen justerats så att de nu aktuella fallen av nöjdförklaring reglerats i en&lt;br&gt;ny andra mening, varvid bestämmelsen utformats så att nöjdförklaring får&lt;br&gt;avges, förutom inför chefsöverläkaren, även inför någon annan läkare som&lt;br&gt;han förordnat. De fall det här kan bli fråga om är då en häktad har&lt;br&gt;genomgått rättspsykiatrisk undersökning i målet eller genomgår rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i lagrådsremissen innebar en justering av den nuvarande tredje&lt;br&gt;meningen i första stycket så att den i fortsättningen skulle avse häktade&lt;br&gt;som är intagna på enheter av det nu aktuella slaget i stället för såsom nu&lt;br&gt;häktade som förvaras på rättspsykiatriska kliniker. Lagrådet har emeller-&lt;br&gt;tid anfört att det tagit del av de motiv för bestämmelsen som anfördes år&lt;br&gt;1974 (se prop. 1974:20 s. llOf.) och funnit att de inte längre är giltiga&lt;br&gt;efter den nu aktuella reformen och omorganisationen. Bestämmelsen bör&lt;br&gt;enligt lagrådets mening slopas. Jag delar lagrådets uppfattning. Föreskrif-&lt;br&gt;ten har därför fått utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I principiell överensstämmelse med vad som uttalades vid paragrafens&lt;br&gt;tillkomst vill jag understryka att medicinsk sakkunskap bör anlitas så snart&lt;br&gt;det uppstår tvekan huruvida en dömd person — vare sig han befinner sig&lt;br&gt;på en enhet av det aktuella slaget, där det finns sjukvårdspersonal, eller&lt;br&gt;inte — skall anses vara i stånd att avge en nöjdförklaring med bindande&lt;br&gt;verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har begreppet styresmannen vid kriminalvårdsanstalt och&lt;br&gt;föreståndaren för häkte ersatts med uttrycket kriminalvårdsanstalten resp,&lt;br&gt;häktet som beteckning på den lokala myndigheten. Justeringen samman-&lt;br&gt;hänger med de principer för decentralisering av beslutsbefogenheter&lt;br&gt;inom kriminalvården som nyligen har beslutats (prop. 1989/90:154,&lt;br&gt;1990/9 l:JuU2, rskr. 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har det i första stycket gjorts en följdändring med anledning av&lt;br&gt;att begreppet rättspsykiatrisk klinik avskaffas och ersätts med ett nytt&lt;br&gt;begrepp genom förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning. Samti-&lt;br&gt;digt har det gjorts en redaktionell ändring som kommer till uttryck genom&lt;br&gt;den nya andra meningen i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den skyldighet som enligt första stycket åläggs chefsöverläkaren vid den&lt;br&gt;enhet där den häktade tagits in för rättspsykiatrisk undersökning har inte&lt;br&gt;ansetts böra utsträckas till att omfatta chefsöverläkaren vid en sådan enhet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;544&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som avses i 6 § första stycket andra meningen lagen om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård i det fall den som är häktad eller intagen i kriminalvårdanstalt vistas&lt;br&gt;på enheten for rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga for-&lt;br&gt;mer. Den häktade eller intagne är nämligen i ett sådant fall fortfarande att&lt;br&gt;anse som intagen i häkte resp, kriminalvårdsanstalt, varför skyldigheten&lt;br&gt;att befordra den aktuella domen till verkställighet åvilar häktet resp,&lt;br&gt;anstalten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:515) om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsinskränkning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i första stycket, som föranleds av förslaget till lag om rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning, är enbart av terminologisk karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har gjorts en följdändring med anledning av den föreslagna&lt;br&gt;nya utformningen av 31 kap. 3 § BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 2 har tagits in en övergångsbestämmelse som innebär att de äldre&lt;br&gt;bestämmelserna fortfarande skall tillämpas i fråga om den som före ikraft-&lt;br&gt;trädandet varit frihetsberövad genom att vara intagen på en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk klinik (utan att vara häktad) eller genom att som brottspåföljd under-&lt;br&gt;gå sluten psykiatrisk vård enligt LSPV eller vård enligt 1967 års omsorgs-&lt;br&gt;lag i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.10 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär att LRPU ersätts av en ny lag som reglerar frågor om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning och vissa andra frågor med anknytning till&lt;br&gt;det medicinska utredningsforfarandet vid tillämpningen av den straffrätts-&lt;br&gt;liga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare. Som nämnts inled-&lt;br&gt;ningsvis har lagen med anledning av lagrådsgranskningen jämkats redak-&lt;br&gt;tionellt i olika avseenden i förhållande till lagrådsremissens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bl. a. bestämmelserna i 7 § tredje stycket, 7 a § och 9 a § LRPU saknar&lt;br&gt;motsvarigheter i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte&lt;br&gt;att kunna bedöma&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-&lt;br&gt;te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;545&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens beslut. Avser be-&lt;br&gt;slutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av beslutet fram-&lt;br&gt;gå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första stycket som reglerar frågan om för vilka syften en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning får utföras, har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 3.4.1). Bestämmelsen motsvarar delvis 1 § första&lt;br&gt;stycket och 2 § första stycket LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket innebär att domstolen har att ta ställning&lt;br&gt;till vilka frågor som bör besvaras genom undersökningen. Det kan sålunda&lt;br&gt;tänkas inträffa fall där det står klart för domstolen genom redan tillgängligt&lt;br&gt;medicinskt underlag att den misstänkte inte led av någon allvarlig psykisk&lt;br&gt;störning vid gämingstillfället. I sådana fall bör naturligtvis undersökning-&lt;br&gt;en begränsas till att ge svar på den fråga som anges i punkt 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att domstolen får besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i syfte att&lt;br&gt;kunna bedöma de i första stycket angivna frågorna innebär inte att det&lt;br&gt;krävs att domstolen har anledning att anta t. ex. att den misstänkte kan ges&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård. Omständigheterna i fallet skall emellertid självfallet&lt;br&gt;vara sådana att domstolen har fog för att låta utreda de aktuella frågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt föreskriften i andra stycket första meningen skall ändamålet med&lt;br&gt;undersökningen anges i rättens beslut. Bestämmelsen har ansetts motive-&lt;br&gt;rad med hänsyn till betydelsen av att det för läkare och övrig personal som&lt;br&gt;deltar i arbetet med undersökningen skall stå klart vilken eller vilka frågor&lt;br&gt;som domstolen önskar få besvarade. Andra meningen innebär att domsto-&lt;br&gt;len, då beslutet avser förutsättningarna för att överlämna den misstänkte&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård, skall ange om undersökningen skall omfatta&lt;br&gt;förutsättningarna för att förena vården med särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts&lt;br&gt;om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om&lt;br&gt;påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket regleras de förutsättningar, vid sidan av vad som gäller&lt;br&gt;enligt 1 § angående undersökningens syfte, som skall vara uppfyllda för att&lt;br&gt;en domstol skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning. Bestäm-&lt;br&gt;melserna, som delvis motsvarar 2 § LRPU, har behandlats utförligt i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med ordet ”gärningen” avses liksom enligt nuvarande ordning den&lt;br&gt;aktuella brottsbeskrivningens objektiva rekvisit (jfr Berg m. fl., Brottsbal-&lt;br&gt;ken III, 3 uppl. 1985, s. 232). Som har framhållits i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen tjänar nämligen en rättspsykiatrisk undersökning i vissa fall funk-&lt;br&gt;tionen att ge underlag för domstolens bedömning av ansvarsfrågan i sub-&lt;br&gt;jektivt avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket överensstämmer med 4 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;546&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRPU. Jag vill i sammanhanget påpeka att även åklagaren och försvararen&lt;br&gt;i målet har ett ansvar för att domstolens prövning i frågan kan komma till&lt;br&gt;stånd så snart som möjligt. Det bör här erinras om att förundersökningsle-&lt;br&gt;daren enligt 10 § andra stycket förundersökningskungörelsen är skyldig att&lt;br&gt;göra framställning om rättspsykiatrisk undersökning hos rätten, om han&lt;br&gt;finner att den misstänkte bör genomgå sådan undersökning och att beslut&lt;br&gt;om undersökning för att undvika tidsutdräkt bör fattas redan under förun-&lt;br&gt;dersökningen. Jag vill också nämna den föreskrift i 8 § personundersök-&lt;br&gt;ningskungörelsen som innebär att, om den som utför eller biträder vid&lt;br&gt;utförandet av en personundersökning finner anledning att anta att den&lt;br&gt;misstänkte är i behov av särskild vård eller behandling för sjukdom eller&lt;br&gt;någon annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, han utan dröjsmål&lt;br&gt;skall anmäla sina iakttagelser till rätten. En förutsättning för denna anmäl-&lt;br&gt;ningsskyldighet är att det inte har fattats beslut om att införskaffa § 7-intyg&lt;br&gt;eller om att verkställa rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte&lt;br&gt;redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från den&lt;br&gt;chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.5 och 3.14), reglerar frågan i vilka fall det krävs att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet. Paragrafen har nu sin&lt;br&gt;motsvarighet i 3 § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i första stycket innebär att det ankommer på rätten att&lt;br&gt;under handläggningen av brottmålet särskilt ta ställning till huruvida det&lt;br&gt;finns skäl att överväga att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård med särskild utskrivningsprövning, om han fälls till ansvar. Förut-&lt;br&gt;sättningarna för ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning och frågan i&lt;br&gt;vilket skede av brottsmålsförfarandet ett sådant beslut skall meddelas&lt;br&gt;regleras i 1 och 2 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att bedöma huruvida det, såsom föreskrivs i den aktuella bestämmel-&lt;br&gt;sen, krävs att en rättspsykiatrisk undersökning görs i målet kan emellanåt&lt;br&gt;vara vanskligt. Enligt nuvarande praxis är det vanligt att domstolen in-&lt;br&gt;hämtar ett § 7-intyg från en psykiater i stället för att från början besluta&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning, när omständigheterna ger anledning att&lt;br&gt;anta att den misstänkte lider av en psykisk störning. Detta intyg ger&lt;br&gt;domstolen underlag för att bedöma om en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna ordning, som har stöd i förarbetena till den nuvarande lagstift-&lt;br&gt;ningen (se prop. 1964:90 s. 72), innebär att domstolarna kan förhindra att&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning utförs i andra fall än då det finns tillräckliga&lt;br&gt;skäl till det. En sådan tillämpning är avsedd att ske också i fortsättningen.&lt;br&gt;Syftet med bestämmelsen i 4 § är emellertid att ett § 7-intyg utfärdat av en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;547&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiater i fortsättningen skall kunna utgöra tillräckligt medicinskt&lt;br&gt;underlag för att rätten skall få överlämna en lagöverträdare till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Om domstolen efter att ha&lt;br&gt;inhämtat ett sådan intyg finner att det enligt bestämmelserna i första&lt;br&gt;stycket i förevarande paragraf krävs en rättspsykiatrisk undersökning, bör&lt;br&gt;naturligtvis omfattningen av denna undersökning i allmänhet kunna be-&lt;br&gt;gränsas avsevärt (jfr 6 § första stycket andra meningen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det ibland kan finnas anledning att först inhämta ett § 7-intyg&lt;br&gt;bör en domstol naturligtvis i fortsättningen liksom nu då det finns skäl till&lt;br&gt;det besluta om rättspsykiatrisk undersökning utan att först ha inhämtat&lt;br&gt;någon annan medicinsk utredning i målet. Som jag ser det är detta väsent-&lt;br&gt;ligt inte minst för att undvika en fördröjning av målets handläggning.&lt;br&gt;Särskilt i de fall då den misstänkte är häktad är det naturligtvis angeläget&lt;br&gt;att domstolen här från början gör en riktig bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär att det medicinska underlaget i de&lt;br&gt;aktuella fallen kan utgöras av ett utlåtande från den vårdansvarige chefs-&lt;br&gt;överläkaren. För att utlåtandet skall fylla sin funktion är det naturligtvis&lt;br&gt;angeläget att det ger tillräcklig ledning för domstolens påföljdsval, dvs. när&lt;br&gt;det gäller förutsättningarna för att ge lagöverträdaren rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning. Det är avsett att socialstyrelsen skall&lt;br&gt;utfärda verkställighetsföreskrifter om avfattningen av dessa utlåtanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §&lt;br&gt;lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten&lt;br&gt;dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från&lt;br&gt;den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen som saknar motsvarighet i LRPU reglerar frågan vilken utred-&lt;br&gt;ning som krävs för att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Innehållet i paragrafen&lt;br&gt;har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen görs en uppräkning av de olika former av utredning som får&lt;br&gt;läggas till grund för ett förordnande om rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning. Av paragrafen framgår att det inte krävs att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning har företagits i målet för att den tilltalade&lt;br&gt;skall få överlämnas till sådan form av vård. Men domstolen kan ändå ha&lt;br&gt;beslutat om en sådan undersökning på grund av att domstolen t. ex. varit&lt;br&gt;tveksam huruvida ett eventuellt beslut om rättspsykiatrisk vård skulle&lt;br&gt;förenas med särskild utskrivningsprövning. Undersökningen utgör då&lt;br&gt;självfallet tillräckligt medicinskt underlag för domstolen. Detta kommer&lt;br&gt;till uttryck i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket följer vidare att § 7-intyg kan utgöra ett tillräckligt&lt;br&gt;medicinskt underlag i de aktuella fallen. Jag får här hänvisa till specialmo-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;548&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tiveringen till förslaget till ändring i 7 § lagen om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande sådant utlåtande som avses i andra stycket kan hänvisas till&lt;br&gt;vad som har sagts vid 3 § om utlåtande av den vårdansvarige chefsöverlä-&lt;br&gt;karen. Kraven på de nu aktuella utlåtandena är naturligtvis något annor-&lt;br&gt;lunda, eftersom den rättspsykiatriska vården här inte skall vara förenad&lt;br&gt;med särskild utskrivningsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utförandet av undersökningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med&lt;br&gt;undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-&lt;br&gt;dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen&lt;br&gt;beslutar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt&lt;br&gt;3.6), regleras frågan var rättspsykiatriska undersökningar utförs. Som har&lt;br&gt;uttalats tidigare är avsikten att enheter inom hälso- och sjukvården, efter&lt;br&gt;avtal mellan staten och vederbörande sjukvårdshuvudman, skall kunna&lt;br&gt;anförtros uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersökningar. Sådana&lt;br&gt;undersökningar skall således i framtiden kunna utföras vid enheter hos&lt;br&gt;såväl sjukvårdshuvudmännen som, liksom nu, staten. Avsikten är vidare&lt;br&gt;att regeringen i en förordning skall meddela närmare bestämmelser om&lt;br&gt;fördelningen av fall på de olika befintliga undersökningsenheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll endast den&lt;br&gt;bestämmelse som har tagits in i tredje meningen. I enlighet med lagrådets&lt;br&gt;förslag har det i första meningen i förevarande paragraf tagits in en före-&lt;br&gt;skrift som ger stöd för ordningen att rättspsykiatriska undersökningar kan&lt;br&gt;utföras såväl i en organisation inom hälso- och sjukvården som inom en&lt;br&gt;statlig organisation. Lagrådet har påpekat att föreskriften ger landstingen&lt;br&gt;kompetens att utföra rättspsykiatriska undersökningar även i den mån&lt;br&gt;dessa inte skulle hänföras till hälso- och sjukvården utan enbart till rätts-&lt;br&gt;vården, som är en statlig angelägenhet. Även bestämmelsen i andra me-&lt;br&gt;ningen har införts på förslag av lagrådet. Den i tredje meningen intagna&lt;br&gt;bestämmelsen innebär, som lagrådet har anfört, att fördelningen av rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningar görs mellan de undersökningsenheter som vid&lt;br&gt;varje tillfälle står till förfogande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett om den enhet där undersökningen skall utföras i det särskilda&lt;br&gt;fallet drivs av staten eller av en sjukvårdshuvudman är det naturligtvis&lt;br&gt;angeläget att det inte sker några dröjsmål med att påbörja undersökningen&lt;br&gt;när rättens beslut om undersökning har meddelats. Exempelvis bör den&lt;br&gt;kommunikation som krävs mellan rätten och undersökningsenheten kun-&lt;br&gt;na ske även telefonledes. 1 den nämnda förordningen bör sålunda anges&lt;br&gt;även t. ex. de åtgärder som krävs från rättens sida för att undvika onödiga&lt;br&gt;dröjsmål i sammanhanget. Jag avser att återkomma till regeringen beträf-&lt;br&gt;fande dessa föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;549&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning till paragrafen bör tas upp en fråga som har berörts bl. a. vid&lt;br&gt;remissbehandlingen av socialberedningens förslag, nämligen vem eller&lt;br&gt;vilka funktionärer som skall utföra en rättspsykiatrisk undersökning. En-&lt;br&gt;ligt nuvarande ordning gäller att undersökningen skall utföras av en läkare,&lt;br&gt;som också har att avge utlåtandet över undersökningen (se 1 § andra&lt;br&gt;stycket, 5 § och 6 § LRPU). I praktiken tillämpas emellertid den ordningen&lt;br&gt;att det i arbetet med en undersökning deltar även andra yrkeskategorier än&lt;br&gt;läkare, t. ex. kuratorer och psykologer. Socialstyrelsen har också i sina&lt;br&gt;allmänna råd på området rekommenderat att det rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningsarbetet organiseras som ett teamarbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala har vid remissbehandlingen uttalat&lt;br&gt;sig för att det i lagen ges uttryck för att en rättspsykiatrisk undersökning är&lt;br&gt;ett lagarbete. Med hänsyn till bl. a. att rättspsykiatriska undersökningar i&lt;br&gt;fortsättningen skall kunna utföras inom hälso- och sjukvården är det emel-&lt;br&gt;lertid enligt min uppfattning mindre lämpligt att i lag närmare ange hur&lt;br&gt;undersökningarna skall bedrivas. Utgångspunkten när det gäller att bedö-&lt;br&gt;ma hur undersökningsarbetet skall fördelas mellan olika personalkategori-&lt;br&gt;er bör som jag ser det vara att det här ytterst gäller ställningstaganden av&lt;br&gt;medicinsk karaktär. Och det bör understrykas att undersökningen skall&lt;br&gt;avslutas så snart det är möjligt att ge domstolen svar på de frågor som den&lt;br&gt;önskar få belysta. Det får sålunda inte förekomma att utlåtandet över&lt;br&gt;undersökningen i ett klart fall fördröjs genom obligatoriska utredningar av&lt;br&gt;t. ex. social karaktär som inte är av omedelbar betydelse för de medicinska&lt;br&gt;ställningstagandena eller som mer tar sikte på den eventuellt fortsatta&lt;br&gt;vården av patienten än på domstolens behov av underlag. Att de rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska undersökningarna görs till ett lagarbete där olika personalkatego-&lt;br&gt;rier deltar får alltså inte förlänga undersökningarna. Det får ankomma på&lt;br&gt;socialstyrelsen att i sina föreskrifter eller allmänna råd på området ge&lt;br&gt;vägledning om hur undersökningsarbetet skall fördelas mellan de olika&lt;br&gt;personalkategorierna. Jag återkommer till frågan om skyndsamhetskravet&lt;br&gt;vid 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om vem som skall avge utlåtandet över en rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning behandlas vid 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga&lt;br&gt;skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-&lt;br&gt;ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till&lt;br&gt;rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom&lt;br&gt;fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor&lt;br&gt;från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.&lt;br&gt;Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller olika föreskrifter som tar sikte på att det rättspsykia-&lt;br&gt;triska förfarandet skall genomföras så snabbt som möjligt. Bestämmelser-&lt;br&gt;na, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7 och 3.8),&lt;br&gt;motsvarar delvis 4 § andra stycket LRPU. Angelägenheten av att det inte&lt;br&gt;sker någon onödig tidsutdräkt i förfarandet har berörts även vid 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket första meningen överensstämmer med den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;550&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nuvarande föreskriften i 4 § andra stycket första meningen LRPU. I sam- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91: 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;manhanget bör pekas på att socialstyrelsen har föreskrivit att en undersök- &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning skall inledas inom en vecka efter det att beslutet om undersökning&lt;br&gt;kom in till undersökningsenheten, även när den misstänkte, om han är&lt;br&gt;häktad och undersökningen skall ske vid en rättspsykiatrisk klinik, måste&lt;br&gt;kvarstanna i häkte till följd av platsbrist. Som jag ser det förlorar en&lt;br&gt;bestämmelse av denna innebörd delvis sin betydelse genom föreskriften i&lt;br&gt;8 § första stycket första meningen förevarande lag om att den som är&lt;br&gt;häktad skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet&lt;br&gt;om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.&lt;br&gt;Någon uttrycklig regel i lagen om när en undersökning skall påbörjas anser&lt;br&gt;jag inte behövas mot bakgrund av dess regler i övrigt om kravet på&lt;br&gt;skyndsamhet i det rättspsykiatriska förfarandet. Av förevarande regel&lt;br&gt;följer naturligtvis att undersökningsarbetet skall påbörjas så snart det över&lt;br&gt;huvud taget är praktiskt möjligt. Det får ankomma på socialstyrelsen att&lt;br&gt;överväga i vad mån den nu berörda föreskriften av styrelsen bör ges en&lt;br&gt;motsvarighet i styrelsens föreskrifter med anledning av den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med bestämmelsen i första stycket andra meningen , som nu&lt;br&gt;har en motsvarighet i 4 § första meningen KRPU, är att klart slå fast att en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning inte skall drivas längre eller avse andra&lt;br&gt;frågor än som behövs för att tillgodose domstolens behov av medicinsk&lt;br&gt;utredning. Detta behov kommer till uttryck genom det av domstolen&lt;br&gt;angivna syftet med undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De syften för vilka en rättspsykiatrisk undersökning får utföras regleras i&lt;br&gt;1 §. Av vad som anförts i anslutning till den paragrafen framgår att det kan&lt;br&gt;finnas fall då syftet med undersökningen är preciserat till att avse någon av&lt;br&gt;de frågor som anges i nyssnämnda paragraf och att undersökningen bör&lt;br&gt;avgränsas i motsvarande mån. Vikten av att en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning begränsas så långt det är möjligt har betonats i den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket första meningen saknar motsvarighet i gäl-&lt;br&gt;lande rätt. Avsikten med regeln är att markera att någon onödig tidsut-&lt;br&gt;dräkt inte får ske i något led i det rättspsykiatriska förfarandet. I andra&lt;br&gt;stycket andra meningen anges den maximitid som här gäller för förfaran-&lt;br&gt;det vid undersökningsenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket tredje meningen innebär att frågan om&lt;br&gt;anstånd med att avge utlåtande över undersökningen i fortsättningen skall&lt;br&gt;prövas av domstolen. Det ankommer således på huvudmannen för veder-&lt;br&gt;börande undersökningsenhet att vid behov hos domstolen göra en fram-&lt;br&gt;ställning i saken. I praktiken torde denna uppgift i linje med nuvarande&lt;br&gt;ordning komma att åvila vederbörande chefsöverläkare eller motsvarande.&lt;br&gt;Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.8) är avsikten&lt;br&gt;att det skall ske en restriktiv bedömning av skälen för anstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här bör betonas vikten av att huvudmännen för de olika enheterna&lt;br&gt;träffar överenskommelser om överflyttning av undersökningsfall mellan&lt;br&gt;enheterna för att jämna ut arbetsbelastningen inom organisationen och&lt;br&gt;undvika anhopning av undersökningsfall vid någon viss enhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om anstånd kan överklagas av den misstänkte och av åklagaren&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;551&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med stöd av 49 kap. 6 § RB. Däremot kan huvudmannen for undersök-&lt;br&gt;ningsenheten inte överklaga rättens beslut att vägra medge anstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det får ankomma på socialstyrelsen i samråd med domstolsverket att&lt;br&gt;utfärda de närmare föreskrifter eller allmänna råd som behövs beträffande&lt;br&gt;anståndsförfarandet för undersökningsenheternas del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall&lt;br&gt;avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som huvudmannen för enheten utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I&lt;br&gt;utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtanden&lt;br&gt;meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar närmast 5 § LRPU. Frågan om fördelningen av&lt;br&gt;själva undersökningsarbetet har berörts vid 5 §. Utlåtandet beträffande en&lt;br&gt;undersökning bör enligt min mening i fortsättningen liksom nu avges av en&lt;br&gt;läkare. Skälet till detta är att utlåtandet ytterst skall mynna ut i ställnings-&lt;br&gt;taganden i medicinska frågor. Att det är en läkare som ansvarar för&lt;br&gt;utlåtandet hindrar naturligtvis inte att andra funktionärer som deltagit i&lt;br&gt;undersökningsarbetet — t. ex. en kurator eller psykolog — också under-&lt;br&gt;tecknar utlåtandet. Och i den mån det förekommer olika bedömningar av&lt;br&gt;undersökningen bör naturligtvis dessa — i linje med vad som gäller beträf-&lt;br&gt;fande olika uppfattningar i påföljdsfrågan vid personundersökningar (se&lt;br&gt;11 § personundersökningskungörelsen) — redovisas för domstolen. Jag vill&lt;br&gt;tillägga att min uppfattning om vad som bör gälla i fortsättningen i det nu&lt;br&gt;aktuella avseendet i allt väsentligt överensstämmer med vad som angetts i&lt;br&gt;socialstyrelsens nuvarande föreskrifter och allmänna råd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket innebär således att utlåtandet beträffande&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk undersökning även i fortsättningen skall avges av en&lt;br&gt;läkare. För en läkare som inte är anställd vid undersökningsenheten är det&lt;br&gt;naturligtvis fråga om ett frivilligt åtagande. Tredje stycket innebär att det&lt;br&gt;ankommer på regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, social-&lt;br&gt;styrelsen att föreskriva vilka krav som skall ställas på undersökningsläka-&lt;br&gt;rens kompetens. Behörighetskraven anges i dag i instruktionen för statens&lt;br&gt;rättspsykiatriska kliniker och stationer liksom i socialstyrelsens föreskrif-&lt;br&gt;ter och allmänna råd på området. Avsikten är att det i framtiden skall&lt;br&gt;ställas motsvarande krav på undersökningsläkarens kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket regleras frågan vad utlåtandet beträffande en rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning skall innehålla. Syftet med ett sådant utlåtande är att&lt;br&gt;det skall ge domstolarna svar på den eller de frågor som domstolen vill få&lt;br&gt;besvarade genom undersökningen. Av 1 § andra stycket följer att dessa&lt;br&gt;frågor skall anges i domstolens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undersökningsläkaren skall enligt nuvarande ordning (5 § första stycket&lt;br&gt;andra meningen LRPU), om han anser att den misstänkte på grund av sin&lt;br&gt;sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för någon annan åtgärd än sluten psyki-&lt;br&gt;atrisk vård eller vård i specialsjukhus, anmärka det i utlåtandet. Någon&lt;br&gt;motsvarande föreskrift har inte tagits in i den nya lagen. Det hindrar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;552&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;naturligtvis inte att denne ändå, när det finns anledning till det, ger uttryck&lt;br&gt;för sin uppfattning i frågan om lämplig påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 4 § andra meningen KRPU föreskrivs att utlåtandet beträffande en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning bör skrivas så kort som fallet medger och ej&lt;br&gt;belastas med sådant som kan antas sakna betydelse för rättens ställningsta-&lt;br&gt;gande. Det är naturligtvis även i fortsättningen angeläget att de aktuella&lt;br&gt;utlåtandena ges en koncentrerad avfattning och inte belastas med onödiga&lt;br&gt;uppgifter. Jag avser därför att återkomma till regeringen med ett förslag till&lt;br&gt;en föreskrift motsvarande den nyssnämnda i en förordning i anslutning till&lt;br&gt;den nya lagstiftningen angående de rättspsykiatriska undersökningarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i sammanhanget påpeka att socialstyrelsen i sina föreskrifter och&lt;br&gt;allmänna råd på området utförligt behandlat frågan om utformningen av&lt;br&gt;rättspsykiatriska utlåtanden. Behov av vägledning från socialstyrelsen i&lt;br&gt;denna fråga kommer naturligtvis att finnas också med den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om&lt;br&gt;undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.&lt;br&gt;Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-&lt;br&gt;tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning&lt;br&gt;till något annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas&lt;br&gt;av kriminalvårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning finns bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av&lt;br&gt;häktade och anhållna m.fl. och i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras olika frågor om hur man skall förfara vid en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning, om den misstänkte är häktad. Bestämmelserna&lt;br&gt;motsvarar delvis 7 § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket första meningen , som har behandlats i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.9), innebär en uppstramning i förhållan-&lt;br&gt;de till nuvarande reglering. Avsikten med föreskriften är att i lagen marke-&lt;br&gt;ra att väntetider på häkten inte skall få förekomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med bestämmelsen i första stycket andra meningen , som har sin&lt;br&gt;förebild i socialberedningens lagförslag (7 §), är att den misstänkte inte&lt;br&gt;skall behöva föras tillbaka till häktet efter avslutad undersökning, om han&lt;br&gt;har behov av psykiatrisk vård. Stöd för en sådan ordning ges för övrigt&lt;br&gt;redan i 4 § häkteslagen. Frågan om psykiatrisk tvångsvård och psykiatrisk&lt;br&gt;vård i frivilliga former för bl. a. häktade har behandlats av chefen för&lt;br&gt;socialdepartementet tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.5 och 4.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett viktigt syfte med en tilltänkt ny rättspsykiatrisk organisation är att&lt;br&gt;det skall bli möjligt att integrera undersökningsverksamhet med psykiat-&lt;br&gt;risk vård. Chefens för socialdepartementet förslag till lagstiftning innebär&lt;br&gt;sålunda bl. a. att den som är häktad och genomgår eller som har genomgått&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ges psykiatrisk tvångsvård —&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård — eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid under-&lt;br&gt;sökningsenheten, om denna hör till hälso- och sjukvården. Avsikten är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;553&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också att rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd i ett sådant fall skall &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kunna ges utan att den dömde förflyttas från sjukvårdsinrättningen efter Bilaga 2&lt;br&gt;avslutad undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall undersökningsenheten drivs av staten kan dock den angivna&lt;br&gt;ordningen inte gälla. Så länge den rättspsykiatriska undersökningen pågår&lt;br&gt;kan enligt vad chefen för socialdepartementet har föreslagit (bil. 1 avsnitt&lt;br&gt;4.5.4) den häktade ges psykiatrisk tvångsvård vid en sådan enhet. Psykiat-&lt;br&gt;risk vård i frivilliga former kan och bör naturligtvis, i likhet med vad som&lt;br&gt;sker vid rättspsykiatriska kliniker enligt nuvarande ordning, komma till&lt;br&gt;stånd så länge den häktade är intagen vid enheten, även om detta inte är en&lt;br&gt;egentlig arbetsuppgift för en undersökningsenhet (jfr 3 § femte meningen&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten är att den häktade i ett fall av det nyss nämnda slaget när&lt;br&gt;undersökningen har avslutats skall kunna föras över till hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den för fortsatt psykiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga&lt;br&gt;former. Det blir här fråga om vård vid en sådan sjukvårdsinrättning som&lt;br&gt;enligt vad chefen för socialdepartementet har föreslagit (bil. 1 avsnitt 4.5&lt;br&gt;och 4.6) skall få ge psykiatrisk tvångsvård och frivillig psykiatrisk vård åt&lt;br&gt;häktade. I den mån den rättspsykiatriska undersökningen har mynnat ut i&lt;br&gt;ställningstagandet att det finns medicinska förutsättningar för att ge den&lt;br&gt;häktade rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, är det naturligtvis angelä-&lt;br&gt;get att denne efter undersökningen förs över till just den sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning där den rättspsykiatriska vården kan antas komma att påbörjas, om&lt;br&gt;påföljden också bestäms till rättspsykiatrisk vård. Det får förutsättas att&lt;br&gt;den nya organisation som är avsedd att skapas inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk undersökning och psykiatrisk vård av lagöverträdare&lt;br&gt;skall ha möjligheter att på detta sätt ta emot patienter från de statliga&lt;br&gt;undersökningsenheter som kan finnas i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund anser jag att det i regleringen av det rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska förfarandet inte behövs några föreskrifter motsvarande de nuvarande&lt;br&gt;bestämmelserna i 7 § andra stycket andra meningen och tredje stycket&lt;br&gt;LRPU om var den skall förvaras som är häktad och som har behov av&lt;br&gt;sluten psykiatrisk vård (eller vård i specialsjukhus). Den nu aktuella para-&lt;br&gt;grafen innehåller därför inga sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket andra meningen kan naturligtvis tilläm-&lt;br&gt;pas även när den misstänkte har behov av somatisk vård, vilket innebär att&lt;br&gt;denne kan behöva föras över till någon enhet för sådan vård inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården i stället för att föras tillbaka till häktet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör erinras om bestämmelserna i 7 § i förslaget till lag&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård. Enligt andra stycket första meningen i den para-&lt;br&gt;grafen skall vården av den som av domstol överlämnats till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård påbörjas redan innan beslutet har vunnit laga kraft, om den&lt;br&gt;dömde är häktad och tillsammans med åklagaren har medgett att vården&lt;br&gt;påbörjas. Denna föreskrift tar i första hand sikte på de fall då den häktade&lt;br&gt;är intagen i häkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket i förevarande paragraf, som har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 3.10), motsvarar närmast 7 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen LRPU och 2 § KRPU. Som tidigare har framhållits är avsikten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;554&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att möjligheten att genomfora en rättspsykiatrisk undersökning, när den&lt;br&gt;misstänkte är intagen i häkte, skall utnyttjas i undantagsfall när förhållan-&lt;br&gt;dena kräver det. Kriminalvårdsstyrelsens beslut skall självfallet föregås av&lt;br&gt;samråd med vederbörande undersökningsenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur den rättspsykiatriska undersökningen skall gå till i de fall då den&lt;br&gt;misstänkte är intagen i häkte beror naturligtvis på omständigheterna i det&lt;br&gt;särskilda fallet. Undersökningen bör i allmänhet kunna utföras på motsva-&lt;br&gt;rande sätt som sker i dag. I klarhetens intresse kan påpekas att undersök-&lt;br&gt;ningsenhetens ansvar för undersökningen är oförändrat i de aktuella fal-&lt;br&gt;len.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket erinras om bestämmelserna i häkteslagen och den före-&lt;br&gt;slagna lagen om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga&lt;br&gt;rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet&lt;br&gt;över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att&lt;br&gt;den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för&lt;br&gt;någon annan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen överensstämmer i sak i allt väsentligt med 8 § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande bestämmelsen i första meningen bör pekas på att den som&lt;br&gt;skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning kan vara frihetsberövad i&lt;br&gt;annan form än genom att vara häktad, t. ex. med stöd av lagen (1988:870)&lt;br&gt;om vård av missbrukare i vissa fall eller utlänningslagen (1989:529). I&lt;br&gt;sådana fall får naturligtvis den misstänkte ställas till förfogande för under-&lt;br&gt;sökningen efter överenskommelse mellan undersökningsläkaren och den&lt;br&gt;myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet. Frågan&lt;br&gt;om möjligheterna att ingripa mot den som inte är frihetsberövad i någon&lt;br&gt;form och som underlåter att inställa sig eller annars inte frivilligt medver-&lt;br&gt;kar till undersökningen regleras i 10 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten&lt;br&gt;underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det&lt;br&gt;finns något annat skäl att anta att han inte kommer att frivilligt medverka&lt;br&gt;till undersökningen, får rätten besluta att han skall tas in på undersök-&lt;br&gt;ningsenheten. I beslutet skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor,&lt;br&gt;under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersök-&lt;br&gt;ningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att han&lt;br&gt;får hållas kvar under ytterligare högst två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-&lt;br&gt;tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-&lt;br&gt;serna i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen&lt;br&gt;som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —&lt;br&gt;24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragraferna har behandlats i den allmänna motivering-&lt;br&gt;en (avsnitt 3.13.). Reglerna i 10 § motsvarar 9 § första och tredje styckena&lt;br&gt;LRPU. I första meningen i 11 § i förevarande lagförslag finns en erinran&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;555&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om föreskrifterna i lagen om rättspsykiatrisk vård medan andra meningen&lt;br&gt;i paragrafen kan sägas motsvara 9 § andra stycket LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning&lt;br&gt;som avses i 3 eller 4 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning kompletteras gäller i tillämpliga delar vad som&lt;br&gt;sägs i 5 §, 6§ första stycket och 8—11 §§ om en sådan undersökning.&lt;br&gt;Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen&lt;br&gt;(avsnitt 3.15). De motsvarar delvis 6 § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till nuvarande ordning innebär föreskriften i första stycket&lt;br&gt;den ändringen att rätten i mål av det aktuella slaget får möjlighet att&lt;br&gt;inhämta socialstyrelsens yttrande över också andra former av medicinsk&lt;br&gt;utredning än en rättspsykiatrisk undersökning. I den mån domstolen anser&lt;br&gt;det särskilt angeläget att socialstyrelsen yttrar sig över utredningen i en viss&lt;br&gt;fråga eller något visst hänseende, bör detta naturligtvis anges i domstolens&lt;br&gt;beslut att inhämta styrelsens yttrande. Och självfallet är det väsentligt att&lt;br&gt;styrelsen ger tillräckligt utförliga motiveringar till sina ställningstaganden,&lt;br&gt;särskilt i de fall då styrelsen har en annan uppfattning än den som redovi-&lt;br&gt;sas i den tidigare utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket regleras frågan om komplettering av utredningen hos&lt;br&gt;socialstyrelsen. Bestämmelsen i andra meningen innebär att, om styrelsen&lt;br&gt;önskar komplettera en rättspsykiatrisk undersökning, de angivna föreskrif-&lt;br&gt;terna i lagen om en sådan undersökning skall tillämpas i den utsträckning&lt;br&gt;som krävs för kompletteringen. Exempelvis följer av 5 § var den misstänk-&lt;br&gt;te skall undersökas. Möjligheterna att t. ex. använda tvångsåtgärder mot&lt;br&gt;denne är också desamma som under det tidigare förfarandet. Enligt be-&lt;br&gt;stämmelsen i andra stycket tredje meningen i förevarande paragraf gäller&lt;br&gt;den avvikelsen från reglerna för rättspsykiatriska undersökningar att soci-&lt;br&gt;alstyrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra den kompletterande&lt;br&gt;undersökningen. En motsvarande bestämmelse finns nu i 9 § KRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det angeläget att&lt;br&gt;prövningsförfarandet sker så snabbt som möjligt, särskilt då den misstänk-&lt;br&gt;te är häktad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran&lt;br&gt;av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att&lt;br&gt;inställa den misstänkte till undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar i allt väsentligt föreskriften i 10 § andra stycket&lt;br&gt;LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;556&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket Bilaga 2&lt;br&gt;liksom for ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller&lt;br&gt;sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar 10 § första stycket LRPU. I förhållande till den&lt;br&gt;sistnämnda bestämmelsen innebär de nya föreskrifterna att skyldigheten&lt;br&gt;för myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten att lämna&lt;br&gt;ut uppgifter som behövs för det rättspsykiatriska förfarandet delvis avser&lt;br&gt;andra situationer. Paragrafen har en motsvarighet i förslaget till reglering&lt;br&gt;av den psykiatriska tvångsvården (se 43 § lagen om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;och 24 § lagen om rättspsykiatrisk vård).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgifter som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning eller för&lt;br&gt;socialstyrelsens komplettering av en sådan (jfr 12 § andra stycket andra&lt;br&gt;meningen) skall liksom i dag lämnas ut enligt bestämmelsen i första me-&lt;br&gt;ningen. Nytt är enligt andra meningen att uppgifter skall lämnas ut till&lt;br&gt;socialstyrelsen vid dess prövning i övriga fall enligt 12 §, dvs. när det är&lt;br&gt;fråga om att avge yttrande över ett § 7-intyg eller ett utlåtande av en&lt;br&gt;chefsöverläkare. Föreskriften i andra meningen omfattar även de uppgifter&lt;br&gt;som den sistnämnde behöver för sitt utlåtande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om uppgiftslämnande till en läkare som skall avge ett § 7-intyg&lt;br&gt;enligt 4 § första stycket regleras i 8 § personundersökningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-&lt;br&gt;bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet&lt;br&gt;avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar närmast 11 § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att domstolens beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;kan överklagas av den misstänkte och av åklagaren med stöd av 49 kap. 6 §&lt;br&gt;RB. Även ett beslut av domstolen enligt 6 § andra stycket sista meningen i&lt;br&gt;den nu aktuella lagen om anstånd kan, som har anförts vid nämnda&lt;br&gt;paragraf, överklagas av dessa med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-&lt;br&gt;gas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En motsvarighet till bestämmelsen finns nu i 11 a § LRPU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som&lt;br&gt;meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen slås fast att socialstyrelsen skall utöva tillsyn över den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska undersökningsverksamheten i fortsättningen. En viktig del av&lt;br&gt;detta arbete avser samordningen av den totala verksamheten i landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 det föregående har i olika sammanhang förutskickats att närmare&lt;br&gt;reglering krävs av vissa frågor. Som exempel kan nämnas olika frågor om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;557&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;själva de rättspsykiatriska undersökningarna och utformningen av utlåtan-&lt;br&gt;dena över undersökningarna. Föreskrifter i dessa frågor kan ges inom&lt;br&gt;ramen för regeringens befogenhet enligt regeringsformen att meddela verk-&lt;br&gt;ställighetsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet&lt;br&gt;skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i&lt;br&gt;den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet&lt;br&gt;av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 fråga om tid för att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-&lt;br&gt;ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen&lt;br&gt;skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Styrelsens beslut&lt;br&gt;om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande enligt&lt;br&gt;11 a § i den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avger socialstyrelsen efter ikraftträdandet ett utlåtande som begärts&lt;br&gt;enligt 3 § andra stycket i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i&lt;br&gt;enlighet med vad som föreskrivs i punkt 2 ovan för ett utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning och i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett&lt;br&gt;utlåtande av chefsöverläkaren. Ett sådant utlåtande av styrelsen ersätter&lt;br&gt;ett utlåtande av chefsöverläkaren enligt sistnämnda paragrafer. I fråga om&lt;br&gt;ett utlåtande av styrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts&lt;br&gt;före ikraftträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfarande&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett&lt;br&gt;beslut enligt 10 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom den nya lagen upphävs LRPU. Utgångspunkten för bedömningen&lt;br&gt;av när den nya lagen bör träda i kraft har varit att en tilltänkt organisa-&lt;br&gt;tionsförändring skall kunna genomföras vid samma tidpunkt. Genom att&lt;br&gt;tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande och en organisationsföränd-&lt;br&gt;ring sammanfaller bör det bli möjligt att utan några mer betydande prak-&lt;br&gt;tiska problem tillämpa den nya regleringen på de undersökningar som&lt;br&gt;pågår vid årsskiftet 1991/92.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan förutses att en ny organisation kan komma att innebära att&lt;br&gt;enheter för rättspsykiatriska undersökningar som finns i dag tas över av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmän och att de rättspsykiatriska klinikerna och stationer-&lt;br&gt;na fr. o. m. den 1 januari 1992 utgör sådana undersökningsenheter som&lt;br&gt;avses i 5 § i den nya lagen, vare sig de drivs vidare av staten eller övertas av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmän. Några särskilda svårigheter att tillämpa den nya&lt;br&gt;lagens regler i stället för reglerna i LRPU på de personer som vid ikraftträ-&lt;br&gt;dandet finns intagna på de rättspsykiatriska klinikerna bör därför inte&lt;br&gt;uppkomma. I vissa avseenden krävs emellertid särskilda övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelser. Dessa situationer regleras i punkterna 2 — 5, vilka i förhållan-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;558&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de till förslaget i lagrådsremissen getts en ny utformning i framför allt&lt;br&gt;redaktionellt avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i punkt 2 tar sikte på utlåtanden över rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningar som avser gärningar begångna före den nya lagens ikraft-&lt;br&gt;trädande. Såväl undersökningar som har beslutats före ikraftträdandet,&lt;br&gt;men där utlåtandet över undersökningen avges efter denna tidpunkt, som&lt;br&gt;undersökningar som har beslutats efter det att den nya lagen har trätt i&lt;br&gt;kraft omfattas. Avsikten är att domstolen i samtliga dessa fall skall ha&lt;br&gt;tillgång till den medicinska utredning som behövs för att den straffrättsliga&lt;br&gt;regleringen för de olika situationerna skall kunna tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet enligt bestämmelsen på uttalanden ”i de frågor som anges i 1 §&lt;br&gt;första stycket 1 och 2 i den nya lagen” tar i första hand sikte på de&lt;br&gt;situationer då en rättspsykiatrisk undersökning inte har avslutats före&lt;br&gt;årsskiftet. I ett sådant fall har ju domstolen beslutat om undersökning med&lt;br&gt;stöd av LRPU och inte med tillämpning av 1 § i den nya lagen angett vilka&lt;br&gt;av de där angivna frågorna undersökningen skall omfatta. Om undersök-&lt;br&gt;ningen däremot har avslutats före den nya lagens ikraftträdande, gäller&lt;br&gt;enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändringar i BrB&lt;br&gt;att tingsrätt eller högre rätt som avgör målet efter årsskiftet 1991/92 skall&lt;br&gt;tillämpa 31 kap. 3 § BrB i dess nuvarande lydelse, vilket innebär bl. a. att&lt;br&gt;domstolen får överlämna den tilltalade till sluten psykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;LSPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall där domstolen har beslutat om undersökningen med stöd av den&lt;br&gt;nya lagen men där gärningen begåtts före ikraftträdandet har det visserli-&lt;br&gt;gen i beslutet angetts vilken eller vilka av de i 1 § angivna frågorna som&lt;br&gt;undersökningen skall omfatta. Syftet med den nu aktuella övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelsen är emellertid också att förhindra i dessa fall och i de nyss&lt;br&gt;angivna situationerna att den åtstramning som begreppet ”allvarlig psy-&lt;br&gt;kisk störning” innebär i förhållande till uttrycket ”sinnessjukdom, sinnes-&lt;br&gt;slöhet eller — jämställd med sinnessjukdom” i bl. a. 30 kap. 6 § BrB i&lt;br&gt;dess nuvarande lydelse skulle kunna leda till att personer som inte får&lt;br&gt;ådömas fängelse enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skulle kunna få&lt;br&gt;det med dess nya lydelse. Med hänsyn till detta har det ansetts motiverat&lt;br&gt;att för samtliga fall av rättspsykiatriska undersökningar, som avser gär-&lt;br&gt;ningar som har begåtts före ikraftträdandet men där utlåtandet avges efter&lt;br&gt;ikraftträdandet, föreskriva att utlåtandet skall innehålla ”uttalanden i de&lt;br&gt;frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i den nya lagen och även&lt;br&gt;huruvida den misstänkte begått brottet under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den&lt;br&gt;måste anses jämställd med sinnessjukdom”. För undersökningsläkaren&lt;br&gt;innebär detta att utlåtandet skall innehålla uttalanden enligt såväl den nya&lt;br&gt;som den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till den avkortning av maximitiden för en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning som den nya lagen innebär i förhållande till LRPU när det&lt;br&gt;gäller häktade personer har det av praktiska skäl ansetts nödvändigt att&lt;br&gt;låta den nuvarande maximitiden få gälla beträffande undersökningar som&lt;br&gt;ännu pågår vid den nya lagens ikraftträdande. Detta har kommit till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;559&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uttryck i punkt 3 . Beträffande den maximitid som anges i 8 § i den nya&lt;br&gt;lagen har någon övergångsreglering däremot inte ansetts nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket i punkt 4 reglerar situationen då en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik begärt anstånd med att avge utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning men socialstyrelsen inte har prövat fram-&lt;br&gt;ställningen före den nya lagens ikraftträdande. Även överklagandeförfa-&lt;br&gt;randet i sammanhanget innefattas av regleringen. Beträffande överklagan-&lt;br&gt;de i övrigt med stöd av 11 a § LRPU av olika beslut enligt den lagen har&lt;br&gt;något praktiskt behov av övergångsregler inte ansetts föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket första meningen i punkt 4 har tagits in en bestämmelse&lt;br&gt;som tar sikte på den situationen då en domstol före årsskiftet 1991/92&lt;br&gt;begärt socialstyrelsens utlåtande enligt 3 § LRPU. Det är här fråga om&lt;br&gt;bl. a. sådana fall då den misstänkte är intagen för vård enligt LSPV. Om&lt;br&gt;socialstyrelsen har avgett sitt utlåtande före årsskiftet men målet avgörs&lt;br&gt;efter denna tidpunkt, krävs att domstolen inhämtar ett utlåtande enligt 3&lt;br&gt;eller 4 § i den nya lagen av chefsöverläkaren, förutsatt att den misstänkte&lt;br&gt;då är föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk vård (se övergångsbestämmelserna till förslaget till lag&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård). Har socialstyrelsen inte avgett sitt utlåtande&lt;br&gt;före årsskiftet följer emellertid av den nu aktuella bestämmelsen att utlå-&lt;br&gt;tandet skall utformas i enlighet med vad som föreskrivs för ett utlåtande&lt;br&gt;av det nyssnämnda slaget av chefsöverläkaren. Bestämmelsen innebär&lt;br&gt;också att kraven enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna på uttalanden i&lt;br&gt;de frågor som där anges skall uppfyllas. Enligt andra meningen ersätter&lt;br&gt;styrelsens utlåtande ett sådant läkarutlåtande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det i ett brottmål har genomförts en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;före årsskiftet 1991/92 och rätten likaledes före denna tidpunkt enligt 6 §&lt;br&gt;LRPU har begärt socialstyrelsens utlåtande över undersökningen, skall&lt;br&gt;nämnda paragraf tillämpas även om utlåtandet avges efter årsskiftet. Detta&lt;br&gt;följer av andra stycket tredje meningen i punkt 4. Bestämmelsen innebär&lt;br&gt;bl. a. att socialstyrelsen i utlåtandet skall ta ställning till undersökningslä-&lt;br&gt;karens uttalanden enligt 5 § LRPU. Att domstolen i ett sådant fall fortfa-&lt;br&gt;rande skall tillämpa 31 kap. 3§ BrB i dess nuvarande lydelse följer av&lt;br&gt;punkt 3 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 5 innehåller en reglering av hur tvångsintagningar enligt 9 § första&lt;br&gt;stycket LRPU skall behandlas vid årsskiftet 1991/92. Avsikten med regle-&lt;br&gt;ringen är att den nya lagens begränsning av tiden för tvångsintagning till&lt;br&gt;två veckor skall ges verkningar även på de tvångsintagningar som har skett&lt;br&gt;med stöd av den gamla lagen. Det kan antas att denna övergångsreglering&lt;br&gt;får en ytterst begränsad praktisk betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om&lt;br&gt;personundersökning i brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg&lt;br&gt;angående den misstänkte. Om rätten särskilt anger det i förordnandet,&lt;br&gt;skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;560&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge&lt;br&gt;utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett&lt;br&gt;sådant intyg som anges i första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa&lt;br&gt;sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må&lt;br&gt;polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har gjorts ändringar till följd av förslaget att ett § 7-intyg, som&lt;br&gt;utfärdats av en läkare som har kompetens för att avge utlåtande över en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning, skall kunna läggas till grund för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård som en brottpåföljd (se avsnitt 3.14 och 4 § första stycket i&lt;br&gt;förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket första meningen har endast jämkats i&lt;br&gt;språkligt hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket andra meningen har tagits in en bestämmelse som inne-&lt;br&gt;bär att domstolen när den förordnar om § 7-intyg skall ta ställning till&lt;br&gt;huruvida intyget skall vara av det kvalificerade slag som utgör tillräckligt&lt;br&gt;medicinskt underlag för att domstolen skall kunna överlämna den tilltala-&lt;br&gt;de till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Om dom-&lt;br&gt;stolen under målets handläggning finner anledning att undersöka om den&lt;br&gt;tilltalade kan bli föremål för rättspsykiatrisk vård men bedömer med&lt;br&gt;hänsyn till i första hand brottslighetens karaktär att vården inte bör för-&lt;br&gt;enas med särskild utskrivningsprövning (se förslaget till 31 kap. 3 § BrB),&lt;br&gt;kan domstolen sålunda ange att läkaren i intyget skall uttala sig huruvida&lt;br&gt;det finns medicinska förutsättningar för att överlämna denne till sådan&lt;br&gt;vård, dvs. att denne lider av en allvarlig psykisk störning och det med&lt;br&gt;hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är&lt;br&gt;påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,&lt;br&gt;som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör betonas att intyg av detta slag inte är avsedda att användas som&lt;br&gt;ett alternativ till de normala § 7-intygen. Avsikten är i stället att de skall&lt;br&gt;kunna ersätta rättspsykiatriska undersökningar i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nuvarande andra stycket har slopats som en följd av förslaget att&lt;br&gt;avskaffa påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Den nya&lt;br&gt;föreskriften i andra stycket första meningen, som motsvarar den nuvaran-&lt;br&gt;de bestämmelsen i första stycket andra meningen, innehåller ett bemyndi-&lt;br&gt;gande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att&lt;br&gt;meddela föreskrifter om avfattningen av de båda former av läkarintyg som&lt;br&gt;avses i första stycket, dvs. dels de intyg som motsvarar de nuvarande § 7-&lt;br&gt;intygen och dels de nu aktuella, mer kvalificerade intygen. För närvarande&lt;br&gt;gäller enligt 13 § personundersökningskungörelsen att ett § 7-intyg skall&lt;br&gt;innehålla uppgifter i de hänseenden som anges i ett av kriminalvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen efter samråd med socialstyrelsen fastställt formulär. Jag avser att&lt;br&gt;återkomma till regeringen beträffande den reglering som här bör gälla vid&lt;br&gt;den nya ordningen med två olika former av läkarintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskriften i andra stycket andra meningen , som har berörts i den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;561&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.14), innebär att endast läkare som har Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;kompetens att avge utlåtanden över rättspsykiatriska undersökningar får Bilaga 2&lt;br&gt;avge läkarintyg som avses i första stycket andra meningen. 1 de fall då&lt;br&gt;domstolen enligt den sist nämnda bestämmelsen anger att läkarintyget&lt;br&gt;skall innehålla uttalande om de medicinska förutsättningarna för att över-&lt;br&gt;lämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning, skall alltså den förordnade läkaren ha denna särskilda kompe-&lt;br&gt;tens. Av 7 § tredje stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning följer att det ankommer på regeringen eller, efter regeringens bemyn-&lt;br&gt;digande, socialstyrelsen att meddela föreskrifter om denna kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga att en överenskommelse mellan staten och sjukvårdshu-&lt;br&gt;vudmännen angående organisationen av det rättspsykiatriska undersök-&lt;br&gt;ningsväsendet i framtiden kan komma att omfatta även § 7-undersökning-&lt;br&gt;arna. Om så sker, får jag anledning att återkomma med de förslag till&lt;br&gt;ändringar som kan behöva vidtas i bl. a. 10 § i förevarande lag.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. lagom ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. lagom ändring i lagen (1965:94) om polisregister,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete&lt;br&gt;rörande verkställighet av brottmålsdom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott-&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande förslaget under 7 vill jag peka på kravet i 10 kap. 5 § tredje&lt;br&gt;stycket regeringsformen på särskild beslutsordning vid riksdagens behand-&lt;br&gt;ling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;562&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Lagförslagen i 1986 års promemoria angående&lt;br&gt;behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare&lt;br&gt;1 Förslag till&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 31 kap. 3 och 4 §§, 33 kap. 2 och 4 §§ samt 36 kap. 13 § skall ha&lt;br&gt;nedan angivna lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken införs en ny paragraf, 31 kap. 5 §, av nedan angivna&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan den som begått brottslig gär-&lt;br&gt;ning, enligt vad som framgår av fö-&lt;br&gt;reskriven medicinsk utredning, be-&lt;br&gt;redas vård med stöd av lagen om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;i vissa fall eller vård i specialsjukhus&lt;br&gt;med stöd av 35 § lagen angående&lt;br&gt;omsorger om vissa psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda, må rätten, om den&lt;br&gt;finner behov av sådan vård förelig-&lt;br&gt;ga, förordna att han skall överläm-&lt;br&gt;nas till sluten psykiatrisk vård eller&lt;br&gt;vård i specialsjukhus för psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda. Om gärningen icke&lt;br&gt;begåtts under inflytande av sinnes-&lt;br&gt;sjukdom, sinnesslöhet eller annan&lt;br&gt;själslig abnormitet av så djupgående&lt;br&gt;natur, att den måste anses jämställd&lt;br&gt;med sinnessjukdom, må dock så-&lt;br&gt;dant förordnande meddelas allenast&lt;br&gt;såframt särskilda skäl äro därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det av föreskriven utred-&lt;br&gt;ning att den som begått ett brott&lt;br&gt;lider av en till såväl art som grad&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning och har&lt;br&gt;behov av psykiatrisk vård som kan&lt;br&gt;tillgodoses genom att han tas in på&lt;br&gt;sjukhus, får rätten överlämna ho-&lt;br&gt;nom till rättspsykiatrisk vård. Vad&lt;br&gt;som nu har sagts gäller inte om en-&lt;br&gt;dast böter är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brottet begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av den psykiska störningen och&lt;br&gt;har det riktat sig mot eller medfört&lt;br&gt;fara för liv eller hälsa, får rätten, om&lt;br&gt;påtaglig risk föreligger för att den&lt;br&gt;tilltalade till följd av störningen fort-&lt;br&gt;sätter brottslighet av detta slag, för-&lt;br&gt;ordna att särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning skall äga rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;563&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det anses behövligt av hänsyn&lt;br&gt;till allmän laglydnad eller för att&lt;br&gt;främja den tilltalades anpassning i&lt;br&gt;samhället, får rätten förena påföljd&lt;br&gt;enligt första stycket med annan på-&lt;br&gt;följd än fängelse eller överlämnande&lt;br&gt;till särskild vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År någon, som begått brottslig&lt;br&gt;gärning, i behov av psykiatrisk vård&lt;br&gt;eller tillsyn, och meddelas ej förord-&lt;br&gt;nande enligt 3 §, må rätten, om&lt;br&gt;mera ingripande åtgärd av särskilda&lt;br&gt;skäl ej finnes påkallad, förordna att&lt;br&gt;han skall överlämnas till öppen psy-&lt;br&gt;kiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon som har en sådan&lt;br&gt;funktionsnedsättning som avses i&lt;br&gt;1 § lagen (1985:568) om särskilda&lt;br&gt;omsorger om psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda m.fl. har begått ett brott un-&lt;br&gt;der påverkan av funktionsnedsätt-&lt;br&gt;ningen, får rätten överlämna ho-&lt;br&gt;nom till rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;förordnande om särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning, under förutsättning&lt;br&gt;att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den tilltalade på grund av funk-&lt;br&gt;tionsnedsättningen har behov av&lt;br&gt;vård som kan tillgodoses genom att&lt;br&gt;han tas in på sjukhus,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet har riktat sig mot eller&lt;br&gt;medfört fara för liv eller hälsa,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. påtaglig risk föreligger för att&lt;br&gt;han till följd av funktionsnedsätt-&lt;br&gt;ningen fortsätter brottslighet av det-&lt;br&gt;ta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon i fall som avses i 3 §&lt;br&gt;andra stycket eller 4 § på grund av&lt;br&gt;sitt tillstånd saknade uppsåt till gär-&lt;br&gt;ningen, får rätten likväl, utan att&lt;br&gt;döma till ansvar, överlämna honom&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård med förord-&lt;br&gt;nande om särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlämnande enligt första styc-&lt;br&gt;ket får ske efter åtal eller särskild&lt;br&gt;talan av åklagare. Om särskild ta-&lt;br&gt;lan gäller i tillämpliga delar vad&lt;br&gt;som föreskrivs i rättegångsbalken&lt;br&gt;angående åtal för gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För brott som någon begått under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sin-&lt;br&gt;nesslöhet eller annan själslig abnor-&lt;br&gt;mitet av så djupgående natur, att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon begått ett brott under&lt;br&gt;påverkan av en psykisk störning, får&lt;br&gt;rätten efter omständigheterna döma&lt;br&gt;till lindrigare straff än som är före-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;564&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den måste anses jämställd med sin-&lt;br&gt;nessjukdom, må ej tillämpas annan&lt;br&gt;påföljd än överlämnande till sär-&lt;br&gt;skild vård eller, i fall som angivas i&lt;br&gt;andra stycket, böter eller skyddstill-&lt;br&gt;syn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter må dömas, om det fin-&lt;br&gt;nes ändamålsenligt för att avhålla&lt;br&gt;den tilltalade från fortsatt brottslig-&lt;br&gt;het. Skyddstillsyn må ådömas,&lt;br&gt;därest sådan påföljd med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna finnes lämpliga-&lt;br&gt;re än särskild vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes påföljd som här sagts icke&lt;br&gt;böra ådömas, skall den tilltalade&lt;br&gt;vara fri från påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har begått ett brott un-&lt;br&gt;der påverkan av en till såväl art som&lt;br&gt;grad allvarlig psykisk störning får&lt;br&gt;inte dömas till fängelse. Om påföljd&lt;br&gt;i ett sådant fall anses inte böra ådö-&lt;br&gt;mas, skall den tilltalade vara fri&lt;br&gt;från påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket till-&lt;br&gt;lämpas även om någon har begått&lt;br&gt;ett brott under påverkan av en sådan&lt;br&gt;funktionsnedsättning som avses i&lt;br&gt;1 § lagen (1985:568) om särskilda&lt;br&gt;omsorger om psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda m.fl. Vad som sägs i andra&lt;br&gt;stycket tillämpas även om någon&lt;br&gt;har begått ett brott under påverkan&lt;br&gt;av en sådan funktionsnedsättning&lt;br&gt;som avses i nyss nämnda paragraf&lt;br&gt;och som är allvarlig till såväl art&lt;br&gt;som grad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon begått brott innan han&lt;br&gt;fyllt tjugoett år, må efter omstän-&lt;br&gt;digheterna ådömas lindrigare straff&lt;br&gt;än för brottet är stadgat. Lindrigare&lt;br&gt;straff må ock, om särskilda skäl äro&lt;br&gt;därtill, bestämmas för brott som nå-&lt;br&gt;gon begått under inflytande av själs-&lt;br&gt;lig abnormitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon begått brott innan han&lt;br&gt;fyllt tjugoett år, må efter omstän-&lt;br&gt;digheterna ådömas lindrigare straff&lt;br&gt;än for brottet är stadgat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av&lt;br&gt;hänsyn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare&lt;br&gt;straff än som stadgats för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för&lt;br&gt;brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som&lt;br&gt;ej fyllt femton år eller som handlat&lt;br&gt;under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller annan själslig ab-&lt;br&gt;normitet av så djupgående natur,&lt;br&gt;att den måste anses jämställd med&lt;br&gt;sinnessjukdom, må rätten förordna&lt;br&gt;om förverkande av egendom eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som&lt;br&gt;ej fyllt femton år eller som handlat&lt;br&gt;under påverkan av en till såväl art&lt;br&gt;som grad allvarlig psykisk störning&lt;br&gt;eller av en sådan funktionsnedsätt-&lt;br&gt;ning som avses i 1 § lagen&lt;br&gt;(1985:568) om särskilda omsorger&lt;br&gt;om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;565&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om annan särskild rättsverkan, som&lt;br&gt;kan följa å brottet, allenast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;sinnesart, gärningens beskaffenhet&lt;br&gt;och omständigheterna i övrigt kan&lt;br&gt;anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och som är allvarlig till såväl art&lt;br&gt;som grad, får rätten förordna om&lt;br&gt;förverkande av egendom eller om&lt;br&gt;annan särskild rättsverkan, som&lt;br&gt;kan följa på brottet, endast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;psykiska tillstånd, gärningens be-&lt;br&gt;skaffenhet och omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;566&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha nedan&lt;br&gt;angivna lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under&lt;br&gt;förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än&lt;br&gt;böter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för&lt;br&gt;detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet uppenbarligen be-&lt;br&gt;gåtts under inflytande av sådan&lt;br&gt;själslig abnormitet, som avses i 33&lt;br&gt;kap. 2 § brottsbalken, samt psykiat-&lt;br&gt;risk vård eller vård enligt lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;kommer till stånd utan lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om den misstänkte lider av en&lt;br&gt;psykisk störning eller har en sådan&lt;br&gt;funktionsnedsättning som avses i&lt;br&gt;1§ lagen (1985:568) om särskilda&lt;br&gt;omsorger om psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda m.fl. och psykiatrisk vård el-&lt;br&gt;ler särskilda omsorger enligt nyss&lt;br&gt;nämnda lag kommer till stånd utan&lt;br&gt;lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av&lt;br&gt;särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla&lt;br&gt;den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;567&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall&lt;br&gt;ha nedan angivna lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvandling får ej ske av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ålagts någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken, &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;som skäligen kan antas ha begått&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottet under påverkan av ett sådant&lt;br&gt;tillstånd som avses i 33 kap. 2§&lt;br&gt;andra stycket eller tredje stycket&lt;br&gt;andra meningen brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut&lt;br&gt;rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-&lt;br&gt;gången i arbetstvister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-&lt;br&gt;da bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;568&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk undersökning m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § 1 brottmål får rätten förordna om rättspsykiatrisk undersökning i&lt;br&gt;syfte att utröna om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en till såväl&lt;br&gt;art som grad allvarlig psykisk störning eller av en sådan funktionsnedsätt-&lt;br&gt;ning som avses i 1 § lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda m. fl. och som är allvarlig till såväl art som grad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. medicinska förutsättningar för att ge den misstänkte rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård enligt 31 kap. 3 - 5 §§ brottsbalken föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättspsykiatrisk undersökning utförs vid en rättspsykiatrisk vården-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas endast om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har&lt;br&gt;förebragts att han har begått den och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. inte enbart böter kan antas böra följa på gärningen eller, i fall som&lt;br&gt;avses i 31 kap. 5 § brottsbalken, är föreskrivet för denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det&lt;br&gt;kan ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga&lt;br&gt;skyndsamhet. Den skall anpassas efter syftet med undersökningen och&lt;br&gt;undersökningsfältets beskaffenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utlåtande över undersökningen skall ges in till rätten utan dröjsmål&lt;br&gt;sedan undersökningen har avslutats. Är den misstänkte häktad skall utlå-&lt;br&gt;tandet ges in inom en månad och annars inom sex veckor från det att&lt;br&gt;beslut om undersökningen kom in till den rättspsykiatriska vårdenhet där&lt;br&gt;undersökningen skall göras. Rätten får medge anstånd, om det föreligger&lt;br&gt;särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Utlåtandet över en rättspsykiatrisk undersökning skall avges av en&lt;br&gt;läkare vid den rättspsykiatriska vårdenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som vårdenheten utser. Utlåtandet skall, om annat inte följer av rättens&lt;br&gt;beslut, innehålla uttalande i de frågor som avses i 1 § första stycket. I&lt;br&gt;utlåtandet skall anges de omständigheter på vilka dessa uttalanden grun-&lt;br&gt;das.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anser läkaren att den misstänkte bör bli föremål för annan åtgärd än&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, skall detta anges i utlåtandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall så snart det kan ske föras över till den rättspsykiatriska vårdenhet där&lt;br&gt;undersökningen skall göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats skall den&lt;br&gt;misstänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anled-&lt;br&gt;ning till annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får en rättspsykiatrisk undersökning beträf-&lt;br&gt;fande den som är häktad utföras vid en rättspsykiatrisk vårdenhet när&lt;br&gt;denne är intagen i häkte. Beslut i en sådan fråga fattas av socialstyrelsen&lt;br&gt;efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om psykiatrisk vård för den som är häktad och genomgår&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;569&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rättspsykiatrisk undersökning ges i lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;vård. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och inte har&lt;br&gt;berövats friheten skall inställa sig för undersökningen på tid och plats som&lt;br&gt;bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet över undersökningen.&lt;br&gt;Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att den misstänkte inte&lt;br&gt;hindras i sin förvärvsverksamhet eller åsamkas någon annan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Om en misstänkt som inte är berövad friheten underlåter att inställa&lt;br&gt;sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det finns något annat skäl&lt;br&gt;att anta att han inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen,&lt;br&gt;får rätten besluta att han skall tas in på den rättspsykiatriska vårdenhet där&lt;br&gt;undersökningen skall göras. I beslutet skall bestämmas den längsta tid,&lt;br&gt;högst två veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten.&lt;br&gt;Kan undersökningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten&lt;br&gt;besluta om fortsatt intagning under högst två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med stöd av 7 §&lt;br&gt;får hindras att lämna enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande behandlingen av den intagne tillämpas bestämmelserna i&lt;br&gt;lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. angå-&lt;br&gt;ende den som är häktad av annan anledning än på grund av misstanke om&lt;br&gt;brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Rätten får inte förordna att någon skall överlämnas till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts. Inte heller får den som lider av en till såväl art&lt;br&gt;som grad allvarlig psykisk störning och har behov av psykiatrisk vård som&lt;br&gt;kan tillgodoses genom att han tas in på sjukhus dömas till fängelse utan att&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättspsykiatrisk undersökning behövs inte i fall som avses i första&lt;br&gt;stycket första meningen, om den misstänkte redan är föremål för rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och utlåtande har inhäm-&lt;br&gt;tats av den överläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Rätten får inte förordna att någon skall överlämnas till rättspsykiat-&lt;br&gt;risk vård i andra fall än som avses i 9 § om inte i målet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål har inhämtats av en läkare vid en rättspsykiatrisk vårdenhet eller&lt;br&gt;av någon annan läkare som vårdenheten utser, eller,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. när den misstänkte är föremål för vård enligt lagen (1987:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård eller för rättspsykiatrisk vård, utlåtande har inhäm-&lt;br&gt;tats av den överläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning&lt;br&gt;som avses i 10 §. Om det behövs, skall styrelsen därvid komplettera den&lt;br&gt;undersökning som har företagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § På begäran av den läkare som skall avge utlåtande enligt 4 § skall en&lt;br&gt;polismyndighet lämna handräckning i den utsträckning som krävs för att&lt;br&gt;den misstänkte skall inställa sig för undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;570&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte eller den döm-&lt;br&gt;de som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning eller för en undersök-&lt;br&gt;ning enligt 11 § andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Talan mot ett beslut, varigenom rätten med stöd av 7 § har förord-&lt;br&gt;nat att den misstänkte skall vara intagen för undersökning, förs särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-&lt;br&gt;bart. Beträffande beslut enligt 7 § gäller detta dock endast om beslutet&lt;br&gt;avser förordnande om fortsatt intagning för undersökning på en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vårdenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---, då lagen (1966:301) om rättspsy-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla. Den upphävda lagen&lt;br&gt;gäller dock fortfarande i fråga om rättspsykiatrisk undersökning som har&lt;br&gt;beslutats före utgången av år---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;571&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättpsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens tillämpningsområde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Bestämmelserna i denna lag gäller på sätt som närmare anges i det&lt;br&gt;följande den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. efter förordnande av domstol skall erhålla rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. är anhållen, häktad eller intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med&lt;br&gt;stöd av 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål&lt;br&gt;m. m., eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. är intagen i kriminalvårdsanstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldig-&lt;br&gt;het för en landstingskommun och en kommun som inte ingår i en lands-&lt;br&gt;tingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård tillämpas även beträffande&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Rättspsykiatrisk vård ges&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. på rättspsykiatriska vårdenheter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. på enheter där vård enligt lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård får ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Bestämmelser om förordnande av domstol om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;finns i 31 kap. 3 —5 §§ brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § När någon som avses i 1 § 2 eller 3 behöver psykiatrisk vård, skall&lt;br&gt;sådan vård så långt möjligt ges med stöd av bestämmelserna i hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen (1982:763). Lider han av en till såväl art som grad allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning och har han behov av psykiatrisk vård som kan tillgodo-&lt;br&gt;ses genom att han tas in på sjukhus, får han ges rättspsykiatrisk vård, om&lt;br&gt;han motsätter sig nödvändig vård eller på grund av sitt tillstånd uppenbart&lt;br&gt;saknar förmåga att ta ställning i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Beslut om rättspsykiatrisk vård enligt 5 § fattas av överläkaren vid&lt;br&gt;den enhet där vården är avsedd att bedrivas. För ett sådant beslut krävs att&lt;br&gt;vårdintyg har utfärdats. Beträffande vårdintyg och undersökning för vård-&lt;br&gt;intyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ lagen (1987:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård skall skyndsamt avgöras&lt;br&gt;efter undersökning av patienten. Vid beslut om intagning får vårdintyget&lt;br&gt;inte vara äldre än tre dagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den&lt;br&gt;misstänkte redan har förts till en rättspsykiatrisk vårdenhet, krävs inte för&lt;br&gt;beslut om rättspsykiatrisk vård att vårdintyg har utfärdats. Detsamma&lt;br&gt;gäller beträffande den som enligt 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning m. m. har intagits på en sådan vårdenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;572&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § 1 skall inledas utan dröjsmål när&lt;br&gt;domstolens förordnande om sådan vård har vunnit laga kraft. Är den&lt;br&gt;dömde häktad, får vården inledas även om förordnandet inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren lämnar sam-&lt;br&gt;tycke till det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § För rättspsykiatrisk vård gäller bestämmelserna i 15 — 22 §§ lagen&lt;br&gt;(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård i den mån föreskrifterna i lagen&lt;br&gt;(1974:203) om kriminalvård i anstalt eller lagen (1976:371) om behand-&lt;br&gt;lingen av häktade och anhållna m. fl. i motsvarande hänseenden inte skall&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vistelse utanför vårdenhetens område&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Beträffande vistelse utanför vårdenhetens område av den som ge-&lt;br&gt;nomgår rättspsykiatrisk vård på grund av förordnande enligt 31 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken av domstol, utom i fall då vården förenats med särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning, skall bestämmelserna i 23 och 24 §§ lagen&lt;br&gt;(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas i motsvarande hänseen-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Den som genomgår rättspsykiatrisk vård med förordnande om sär-&lt;br&gt;skild utskrivningsprövning får medges att under en viss del av vårdtiden&lt;br&gt;vistas utanför vårdenhetens område, om påtaglig risk inte föreligger att&lt;br&gt;denne på nytt gör sig skyldig till gärning som avses i 31 kap. 3 § andra&lt;br&gt;stycket brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande enligt första stycket får avse återstoden av vårdtiden, om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda&lt;br&gt;den rättspsykiatriska vårdens upphörande. Patienten får därvid åläggas att&lt;br&gt;iaktta särskilda föreskrifter i behandlingssyfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första eller andra stycket avgörs av länsrätten efter&lt;br&gt;anmälan av överläkaren vid den vårdenhet där patienten vistas eller efter&lt;br&gt;ansökan av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Överläkaren får återkalla tillstånd enligt 10 § att vistas utanför&lt;br&gt;vårdenhetens område, om förhållandena kräver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård får medges att under en viss del av vårdtiden vistas&lt;br&gt;utanför vårdenhetens område. Medgivande får avse återstoden av vårdti-&lt;br&gt;den, om det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att&lt;br&gt;förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av kriminalvårdsstyrelsen efter&lt;br&gt;anmälan av överläkaren vid den vårdenhet där patienten vistas eller efter&lt;br&gt;ansökan av patienten. Har ansökan gjorts av patienten, skall styrelsen&lt;br&gt;inhämta yttrande av överläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall&lt;br&gt;ha motsvarande tillämpning vid medgivande enligt första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § När det beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;31 kap. 3 § brottsbalken utan förordnande om särskild utskrivningspröv-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;573&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning inte längre föreligger förutsättningar för att ge sådan vård, skall&lt;br&gt;överläkaren vid enhet där patienten vistas besluta att vården genast skall&lt;br&gt;upphöra. Detsamma gäller beträffande rättspsykiatrisk vård enligt 5 § när&lt;br&gt;förutsättningar för sådan vård inte längre föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§ brottsbalken utan förord-&lt;br&gt;nande om särskild utskrivningsprövning får pågå under högst tre månader&lt;br&gt;från den dag då vården påbörjades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av överläkaren vid den enhet där patienten vårdas får&lt;br&gt;länsrätten medge att den rättspsykiatri ska vården får fortsätta utöver den&lt;br&gt;tid som anges i första stycket. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkun-&lt;br&gt;nig, om det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medgivande enligt andra stycket får lämnas för högst sex månader åt&lt;br&gt;gången. Ansökan om sådant medgivande skall ges in till länsrätten inom&lt;br&gt;den tid som gäller för den rättspsykiatriska vården enligt första stycket&lt;br&gt;eller enligt tidigare beslut av länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Har en ansökan enligt 14 § gjorts hos länsrätten, får den rättspsykia-&lt;br&gt;triska vården pågå tills rätten har avgjort frågan. Ansökan förfaller, om&lt;br&gt;överläkaren innan rätten avgör målet beslutar att den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården skall upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspsykiatriska vården upphör om inte en ansökan om medgivan-&lt;br&gt;de till sådan vård har gjorts inom den tid som anges i 14 § tredje stycket&lt;br&gt;andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Rättspsykiatrisk vård enligt 5 § skall upphöra senast,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beträffande den som är anhållen eller häktad när det inte längre finns&lt;br&gt;beslut om anhållande eller häktning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. beträffande den som är intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med&lt;br&gt;stöd av 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål&lt;br&gt;m. m. när denne inte längre får hållas kvar på enheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt när villkorlig&lt;br&gt;frigivning sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § När det beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt&lt;br&gt;31 kap. 3 —5 §§ brottsbalken med förordnande om särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning inte längre finns påtaglig risk för att han till följd av sitt psykiska&lt;br&gt;tillstånd på nytt gör sig skyldig till gärning som avses i 31 kap. 3 § andra&lt;br&gt;stycket brottsbalken och förutsättningar för att ge honom sådan vård i&lt;br&gt;övrigt inte föreligger, skall den rättspsykiatriska vården upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av&lt;br&gt;överläkaren vid den enhet där patienten vistas eller ansökan av patienten.&lt;br&gt;Anmälan av överläkaren skall ske genast när denne anser att den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska vården kan upphöra och i annat fall senast inom tre månader från&lt;br&gt;den dag då vården påbörjades och därefter inom var sjätte månad från den&lt;br&gt;dag prövning enligt första stycket senast skedde. Överläkaren skall till sin&lt;br&gt;anmälan foga en redogörelse för de omständigheter som har betydelse för&lt;br&gt;bedömningen av förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 § Har beträffande någon som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31&lt;br&gt;kap. 3 — 5 §§ brottsbalken beslut meddelats om avvisning eller utvisning&lt;br&gt;enligt utlänningslagen (1980:376) eller utlämning enligt lagen (1957:668)&lt;br&gt;om utlämning för brott eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;574&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Danmark, Finland, Island eller Norge eller lagen (1970:375) om utläm-&lt;br&gt;ning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut&lt;br&gt;om vård eller behandling, skall den rättspsykiatriska vården upphöra, om&lt;br&gt;det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och patientens&lt;br&gt;tillstånd tillåter sådan verkställighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt första stycket om upphörande av rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;fattas av länsrätten, om särskild utskrivningsprövning skall ske, och i&lt;br&gt;övriga fall av överläkaren vid den enhet där patienten vistas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 § Vid handläggning i länsrätten av fråga enligt 14 eller 17 § tillämpas&lt;br&gt;bestämmelserna i 29 — 32 §§ lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård i&lt;br&gt;motsvarande hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte är uppenbart obehövligt, skall länsrätten i mål enligt 17 §&lt;br&gt;inhämta yttrande av socialstyrelsen och bereda åklagaren i det mål i vilket&lt;br&gt;förordnandet om rättspsykiatrisk vård skett tillfälle att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § Överläkarens beslut enligt denna lag får överklagas när denne har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. i fall som avses i 6 § beslutat om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. i fall som avses i 9 § lämnat en begäran att vistas utanför vårdenhetens&lt;br&gt;område utan bifall,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. beslutat om återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdenhetens&lt;br&gt;område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. i fall som avses i 13 § avslagit en begäran att rättspsykiatrisk vård skall&lt;br&gt;upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt får beslut av överläkaren enligt denna lag inte överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Talan förs hos länsrätten genom besvär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överläkaren får inte föra talan mot rättens beslut enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 § Vid handläggning i kammarrätt av mål om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;enligt 14 och 17 §§ skall nämndemän ingå i rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § Ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt 12 § får överklagas hos&lt;br&gt;kammarrätten i Jönköping.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i ärende enligt denna lag&lt;br&gt;finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 § Med överläkare jämställs i denna lag även annan läkare som av&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen har förordnats att fullgöra viss del av en överläka-&lt;br&gt;res åligganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får överläkaren överlåta på en annan läkare&lt;br&gt;att fatta beslut enligt denna lag utom beträffande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. beslut enligt 6 § om rättspsykiatrisk vård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. i fall som avses i 8 § beslut om avskiljande enligt 20 § andra stycket&lt;br&gt;lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. ansökan enligt 14 § hos länsrätten om medgivande att den rättspsykia-&lt;br&gt;triska vården får fortsätta,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslut om vistelse utanför vårdenhetens område i fall som avses i 9 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. beslut om återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdenhetens&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;575&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, fär regeringen eller, efter regeringens be- Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;myndigande, socialstyrelsen medge undantag från kravet i 6 § att läkare Bilaga 2:1&lt;br&gt;som utfärdar vårdintyg skall vara legitimerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § Polismyndigheten skall på begäran av den ansvarige läkaren lämna&lt;br&gt;biträde för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. återföra en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 — 5 §§ brottsbalken, om han lämnat vårdenheten utan medgivande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. återföra en patient till vårdenheten, om han inte återvänt sedan tiden&lt;br&gt;för medgivande att vistas på egen hand utanför vårdenhetens område gått&lt;br&gt;ut eller tillståndet återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § Om vissa inskränkningar i rätten att inneha berusningsmedel m. m.&lt;br&gt;ges bestämmelser i lagen (1987:000) om särskilda befogenheter vid vård&lt;br&gt;på vissa institutioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som medde-&lt;br&gt;las med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § Beträffande patient som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31&lt;br&gt;kap. 3 — 5 §§ brottsbalken gäller bestämmelserna i 28 § och 33 § fjärde&lt;br&gt;stycket andra meningen lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård om&lt;br&gt;stödperson i tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;576&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanställning av inhämtade synpunkter på 1986&lt;br&gt;års promemoria&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Instanser som har lämnat synpunkter&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;På det inom justitiedepartementet år 1986 utarbetade förslaget till ny&lt;br&gt;reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare (se bil. 2:1)&lt;br&gt;har synpunkter framförts muntligen vid en av departementet anordnad&lt;br&gt;hearing den 21 maj 1986 och skriftligen i ett antal yttranden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkter har lämnats av företrädare för Stockholms tingsrätt, kam-&lt;br&gt;marrätten i Stockholm, länsrätterna i Stockholms län och Uppsala län,&lt;br&gt;riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialsty-&lt;br&gt;relsen, statens rättspsykiatriska kliniker i Uppsala och Stockholm, psykia-&lt;br&gt;triska nämnden, Stockholms södra utskrivningsnämnd, utskrivnings-&lt;br&gt;nämnden för Katrineholms kommun, statens förhandlingsnämnd, juridis-&lt;br&gt;ka fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, institutionen för social- och&lt;br&gt;rättspsykiatri vid Karolinska institutet, justitieombudsmannen Anders&lt;br&gt;Wigelius (JO), Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO),&lt;br&gt;Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Sveriges&lt;br&gt;socionomers, personal- &amp;amp; förvaltningstjänstemäns riksförbund (SRR),&lt;br&gt;Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), Sveriges&lt;br&gt;läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Svenska läkaresällskapet, Rätts-&lt;br&gt;psykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen, Sveriges&lt;br&gt;domareförbund, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar&lt;br&gt;och Vuxna, Handikappförbundens Centralkommitté och Riksförbundet&lt;br&gt;för Social och Mental Hälsa (RSMH).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redovisningen i denna sammanställning har för enkelhetens skull gjorts&lt;br&gt;så att synpunkter har hänförts till en viss instans även om dess företrädare&lt;br&gt;inte i formell mening kan sägas ha lämnat synpunkter på instansens&lt;br&gt;vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Inhämtade synpunkter&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Flertalet instanser hade en övervägande positiv inställning till förslaget.&lt;br&gt;Från flera håll framhölls att kritiken mot socialberedningens förslag till&lt;br&gt;stor del har tillgodosetts. Stockholms tingsrätt menade att reglerna nu blir&lt;br&gt;mer rättvisa. Några instanser framhöll att det är en riktig utgångspunkt att&lt;br&gt;vårdbehovet framhävs. Stockholms södra utskrivningsnämnd ansåg att den&lt;br&gt;gällande lagstiftningen är bra och tillgodoser högt ställda krav. Juridiska&lt;br&gt;fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menade att den s. k. tillräknelig-&lt;br&gt;hetsläran bör återinföras i den straffrättsliga regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;577&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (BrB)&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.2.1 31 kap. 3 § första stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt: En snävare gränsdragning erfordras beträffande de&lt;br&gt;som faller inom den psykiatriska vården. Att ta bort jämställdhetsbegrep-&lt;br&gt;pet kan vara en bra lösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Det är principiellt riktigt att de nuvarande s. k. jämställdhetsfallen&lt;br&gt;försvinner. Frågan är dock om kriminalvårdsmyndigheterna kan ta hand&lt;br&gt;om dessa fall. Det är bra att kausalitet inte krävs för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård. Det är också bra att den nuvarande regeln om överlämnande&lt;br&gt;av psykiskt utvecklingsstörda till vård försvinner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Kan uttrycket ”kan tillgodoses” lämna uttryck&lt;br&gt;för en bedömning som leder till att sjuka personer, som inte är vårdmo-&lt;br&gt;tiverade eller inte anses behandlingsbara, får vistas i fängelse i stället för&lt;br&gt;sjukhus? Psykiskt störda lagöverträdare bör från vårdsynpunkt och av&lt;br&gt;resursskäl inte finnas inom kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: ”Allvarlig psykisk störning” bör definieras på sådant&lt;br&gt;sätt att det sker en inskränkning av de s. k. jämställdhetsfallen. Målet bör&lt;br&gt;vara att människor med sådana psykiska störningar som normalt brukar&lt;br&gt;kunna bli föremål för psykiatrisk tvångsvård skall kunna beredas sådan&lt;br&gt;även i samband med ett brott. I dag upplevs det ibland att vissa av domstol&lt;br&gt;till vård överlämnade patienter inte skulle ha blivit aktuella för tvångsvård&lt;br&gt;vid intagning på vårdintyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Det vore önskvärt med en defini-&lt;br&gt;tion av begreppet ”allvarlig psykisk störning”. Jämställdhetsbegreppet&lt;br&gt;försvinner, men de människor som begreppet definierar finns kvar efter-&lt;br&gt;som den straffrättsliga särregleringen för psykiskt avvikande lagöverträda-&lt;br&gt;re i forsättningen i allt väsentligt skall omfatta samma kategori som för&lt;br&gt;närvarande. Den rättspsykiatriska verksamheten kommer således också&lt;br&gt;fortsättningsvis att dels omfatta människor som är psykiskt sjuka, eller&lt;br&gt;som varit det i samband med de gärningar de åtalats för, dels människor&lt;br&gt;som har så djupgående störningar att dessa kan jämställas med psykisk&lt;br&gt;sjukdom. Behov av psykiatrisk vård bör också i fortsättningen vara vägle-&lt;br&gt;dande för vilka personer som rekommenderas bli överlämnade till sådan&lt;br&gt;vård. Vi delar kriminalvårdens oro över att få för många patienter inom&lt;br&gt;kriminalvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: När det gäller psy-&lt;br&gt;kisk sjukdom har man en fast terminologi, men vad menas med psykisk&lt;br&gt;störning?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Un-&lt;br&gt;der många år har termen ”jämställd med sinnessjukdom” som infördes år&lt;br&gt;1946 utgjort en källa till kritik mot nuvarande lagstiftning. Genom att&lt;br&gt;införa termen ”allvarlig psykisk störning” som en samlingsbeteckning för&lt;br&gt;såväl psykisk sjukdom (psykos) som härmed jämställbart tillstånd har&lt;br&gt;justitiedepartementet med ett Alexanderhugg löst den gordiska knuten om&lt;br&gt;jämställdhet på vilket tre tidigare utredningar gått bet (SOU 1959:20,&lt;br&gt;SOU 1977:23 och SOU 1984:64). Man har tidigare fastnat i semantiska&lt;br&gt;tolkningar och inte haft klart för sig att psykiatrin idag avlägsnat sig från&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;578&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gammal typologisk uppfattning och närmat sig en dimensionell diagnostik.&lt;br&gt;Detta innebär att man ser psykiska sjukdomstillstånd eller störningar inte&lt;br&gt;enbart som kvalitativt avgränsbara entiteter, utan även tar faktorer som&lt;br&gt;svårhetsgrad och social funktionsförmåga med i bedömningen. Detta kan&lt;br&gt;göras efter en kontinuerlig skala som beskriver varierande svårhetsgrad&lt;br&gt;hos den psykiska störningen. Den nya termen ”allvarlig psykisk störning”&lt;br&gt;ger möjlighet att skapa en ny bedömningspraxis som mera utgår från de&lt;br&gt;resurser som den psykiatriska vården kan erbjuda de enskilda fallen.&lt;br&gt;Denna nya tillämpning bör förankras i de nya diagnostiska metoder som&lt;br&gt;tillämpas främst i USA, där man samtidigt tar hänsyn till inte bara stör-&lt;br&gt;ningens diagnos utan också social funktionsnivå och graden av psykosocial&lt;br&gt;stress. En förutsättning för en sådan ny tillämpning är att enhetliga centra-&lt;br&gt;la regler skapas och att möjligheten till central granskning av rättspsykia-&lt;br&gt;triska utlåtanden stärks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LO: Psykisk störning borde definieras grundligare än vad som nu görs.&lt;br&gt;Det skall vara fråga om en så allvarlig psykisk störning att personen har&lt;br&gt;tappat verklighetsanknytningen. I annat fall skall han dömas efter vanliga&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det&lt;br&gt;framgår inte klart av förslaget om det är vårdbehovet som skall avgöra om&lt;br&gt;ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård skall ske. Om så är fallet är det&lt;br&gt;bra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Det är bra att jämställdhetsbegreppet har tagits&lt;br&gt;bort. Lagtexten i första meningen bör hellre formuleras: ”Framgår---&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störning och har oundgängligt behov av psykiatrisk vård som kan tillgodo-&lt;br&gt;ses endast genom---vård.” Avsikten är väl att behovet av psykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på sjukhus?&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.2 31 kap. 3 § andra stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt: Det är lämpligt att domstolen alltid kan besluta om&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning i alla fall då en lagöverträdare överlämnas&lt;br&gt;till rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Man kan fråga sig om kravet på kausalitet för en särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning har någon egentlig rättslig funktion. Kausaliteten är när-&lt;br&gt;mast en indikation på risken för återfall och bör utformas så att den är en&lt;br&gt;del av bedömningen av återfallsrisken. Kausaliteten bör vara en saklig och&lt;br&gt;inte en rättslig förutsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Förslaget är godtagbart. Uttrycket ”påtaglig risk” kan&lt;br&gt;dock medföra att man tar för hårt på detta och att det får karaktären av en&lt;br&gt;interneringspåföljd. Den psykiska störningen bör stå i centrum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Varför skall det föreligga krav på&lt;br&gt;kausalitet vid återfallsprövningen?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi saknar en närmare precisering&lt;br&gt;av vilka brott eller andra omständigheter som skall leda till förordnande&lt;br&gt;om särskild utskrivningsprövning. Hur skall prövningen av risk för fortsatt&lt;br&gt;brottslighet ske? Skall ett rättspsykiatriskt utlåtande innehålla bedömning&lt;br&gt;av om en särskild utskrivningsprövning kan anses nödvändig?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;579&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: Man kan fråga sig&lt;br&gt;om uttrycket ”medfört fara” avser något utanför brottsrekvisitet vid varje&lt;br&gt;brott. Vidare kan man beträffande uttrycket ”fara för liv eller hälsa” fråga&lt;br&gt;om det syftar även på lagöverträdaren själv. Uttrycket bör inte användas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Beträffande den särskilda utskrivningspröv-&lt;br&gt;ningen har det blivit en för stor inskränkning. Man kan fråga sig om ”fara&lt;br&gt;för liv eller hälsa” avser även t. ex. våldtäkt. Särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;måste rimligen ske även vid våldtäkt och andra sexualbrott, olaga hot och&lt;br&gt;vissa grövre förmögenhetsbrott. Ett exempel på det sista är t. ex. en manisk&lt;br&gt;person som begår grova bedrägerier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande uttrycket ”påtaglig risk” måste det vid grövre brott krävas&lt;br&gt;en mindre risk för fortsatt brottslighet. Trots att det t. ex. vid mord inte&lt;br&gt;alltid finns en påtaglig återfallsrisk bör en särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;ändå ske. ”Till följd av störningen” måste väl ändå ge möjlighet till en&lt;br&gt;helhetsbedömning och hänsyn bör kunna tas även till andra faktorer, t. ex.&lt;br&gt;missbruk. Annars blir det svåra bedömningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör någonstans anges vad som förstås med särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska läkaresällskapet: En fråga är hur man skall göra när vårdbe-&lt;br&gt;hovet inte längre är lika starkt men man gör bedömningen att återfallsris-&lt;br&gt;ken kvarstår. Det kan då lätt bli en form av internering.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.3 31 kap. 3 § tredje stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt: Möjligheten att kombinera vården med andra påfölj-&lt;br&gt;der är bra, dock finns knappast något behov när det gäller villkorlig dom.&lt;br&gt;Bestämmelsen borde kunna skrivas mera direkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Det kan ifrågasättas om det har någon praktisk betydelse att kunna&lt;br&gt;kombinera vården med annan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Det är knappast någon fördel med&lt;br&gt;att kunna kombinera vården med skyddstillsyn, eftersom det ju redan&lt;br&gt;finns en stödkontakt på grund av vården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.4 31 kap. 4§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi finner det olyckligt att lagöverträ-&lt;br&gt;dare som är psykiskt utvecklingsstörda skall tas om hand inom den psykia-&lt;br&gt;triska vården. Psykisk utvecklingsstörning är ingen sjukdom. Dessa män-&lt;br&gt;niskor behöver en specialkomponerad vårdform för att kunna rehabilite-&lt;br&gt;ras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Skall lagrummet verkligen kunna tillämpas&lt;br&gt;även om endast böter är föreskrivet för brottet (jfr första stycket i paragra-&lt;br&gt;fen)? I övrigt bör ändring göras i lagtexten i konsekvens med vad som&lt;br&gt;föreslagits beträffande 31 kap. 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.5 31 kap. 5 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt: Det finns inte något praktiskt behov av en särskild&lt;br&gt;reglering för dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;580&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Gäller regeln i första stycket även vid brott som förutsätter endast&lt;br&gt;grov oaktsamhet? När det gäller andra stycket är det tveksamt hur rätten&lt;br&gt;skall förfara. Skall rätten göra en självständig prövning av uppsåtsfrågan&lt;br&gt;och vad sker om rätten i så fall skulle finna att uppsåt föreligger?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: De särregler som föreslås i paragrafen behövs inte. I&lt;br&gt;sådana fall kan patienten beredas vård på vanligt sätt genom vårdintyg om&lt;br&gt;så behövs. Däremot borde åtalsunderlåtelse kunna ske även efter vårdtill-&lt;br&gt;fället om patienten varit föremål för vård för allvarlig psykisk störning vid&lt;br&gt;tidpunkten för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: I lagtexten talas om&lt;br&gt;uppsåt men grov oaktsamhet är ju lika viktigt. Även andra fall bör behand-&lt;br&gt;las, t. ex. när en sinnessjuk handlar i nödvärn och gör sig skyldig till excess.&lt;br&gt;Det finns ytterligare omständigheter som kan medföra att en gärning inte&lt;br&gt;anses som ett brott. Det blir problem genom att man inte använder sig av&lt;br&gt;tillräknelighetsläran. Domstolarna bortser emellertid från problemen.&lt;br&gt;Man måste ha en särreglering på något sätt för farliga personer. I Västtysk-&lt;br&gt;land har man en regel som gör det möjligt att låsa in personer som begått&lt;br&gt;rättsstridiga handlingar om det finns risk för nya våldsamheter och perso-&lt;br&gt;nen därför är farlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det blir mycket egendomligt med hänvisningen i paragrafen, som ju&lt;br&gt;avser gärningar som inte är brott, till 31 kap. 3 § andra stycket, som&lt;br&gt;behandlar brott. Det är svårt att få det att hänga ihop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO: Lagrummet bör helst tas bort. Det blir annars svårt processuellt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Ar-&lt;br&gt;betsgruppen täpper till en lucka i den nuvarande lagen nämligen beträffan-&lt;br&gt;de gärningsmän som är så svårt psykiskt sjuka att uppsåt inte kan bedömas&lt;br&gt;föreligga.---&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Är uttrycket ”utan att döma till ansvar” egent-&lt;br&gt;ligen adekvat, eftersom rätten i fall då 31 kap. 3 § är tillämplig ju inte&lt;br&gt;”dömer till ansvar” utan endast konstaterar att någon gjort sig skyldig till&lt;br&gt;vissa brott?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.6 33 kap. 2 § första stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden: Begreppet psykisk störning är ett vidare begrepp än&lt;br&gt;psykisk sjukdom. Man kan fråga sig om begreppet brott bör finnas i&lt;br&gt;paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Skall det räcka att brott begåtts under påverkan&lt;br&gt;av enbart ”psykisk störning”? Det nuvarande begreppet själslig abnormi-&lt;br&gt;tet innebär väl en mycket allvarligare störning. Men det är ju kanske bra&lt;br&gt;att lättare än nu kunna döma till lindrigare straff.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.7 33 kap. 2 § andra stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;RA: Hur motiveras lagrummets fängelseförbud? Är det tillräknelighetslä-&lt;br&gt;ran, vårdsynpunkter eller något annat som ligger bakom? Fängelseförbu-&lt;br&gt;det bör få gälla även när den dömde inte var påverkad av den psykiska&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;581&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;störningen vid gämingstillfället men led av störningen vid domstillfället.&lt;br&gt;Humanitära skäl talar för detta. Regeln bör utformas som en grundregel&lt;br&gt;som säger att fängelse får ådömas bara i vissa undantagsfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Det förefaller troligt att förslaget&lt;br&gt;att byta uttrycken ”sinnessjukdom” och ”annan själslig abnormitet av så&lt;br&gt;djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” i 33&lt;br&gt;kap. 2 § andra stycket mot uttrycket ”Zz7/ såväl art som grad allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning” kommer att tas emot positivt av ett flertal. Men denna&lt;br&gt;synbara förenkling kommer att medföra motsvarande ökad osäkerhet vid&lt;br&gt;rättspsykiatriska avgöranden. Det måste starkt framhållas att utförliga&lt;br&gt;särskilda föreskrifter angående bedömningskriterier och hjälpbegrepp är&lt;br&gt;nödvändiga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Borde man inte i andra meningen skriva ”om&lt;br&gt;annan påföljd (syftande på t. ex. skyddstillsyn)---”, eftersom man&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;annars kan missförstå texten och tro att innebörden är ”om sådan påföljd&lt;br&gt;---”. Men även med den meningen blir texten lite konstig, för det är&lt;br&gt;väl självklart att om man inte kan döma till någon påföljd, så ska den&lt;br&gt;tilltalade gå fri. Skall självklarheter särskilt uttalas?&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.2.8 33 kap. 2 § tredje stycket&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Det borde finnas ett förbud mot fängelse för psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda. Sådana personer far illa på anstalterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Definitionen av de utvecklingsstörda som kan bli aktu-&lt;br&gt;ella måste förbättras t. ex. genom att man talar om ”intellektuell funktions-&lt;br&gt;nedsättning”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna: En&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörd far inte väl i kriminalvårdsanstalt, men det finns&lt;br&gt;inte något förbud mot fängelse vid lindrig utvecklingsstörning. Det borde&lt;br&gt;finnas en möjlighet att, trots allmänpreventiva hänsyn, döma till skydds-&lt;br&gt;tillsyn. Hur förhåller sig termerna ”psykisk störning” och ”psykisk utveck-&lt;br&gt;lingsstörning” till varandra? Det borde nog stå ”intellektuell funktionsned-&lt;br&gt;sättning” i stället för ”funktionsnedsättning som avses---”.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;br&gt;(20 kap. 7 § första stycket 4)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Det är bra att kausalsambandet tas bort när det gäller åtalsunderlåtel-&lt;br&gt;se. Av lagtexten kan man dock läsa sig till att det för åtalsunderlåtelse&lt;br&gt;krävs att det finns en pågående vård. Detta innebär en inskränkning i&lt;br&gt;förhållande till gällande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Be-&lt;br&gt;träffande åtalsunderlåtelse föreslås en utvidgad användning. Orsakssam-&lt;br&gt;band mellan psykisk störning och brott skall ej längre anses vara nödvän-&lt;br&gt;digt. Enligt vår mening bör åtalsunderlåtelse dock inte komma i fråga vid&lt;br&gt;mycket allvarliga brott eftersom svåra juridiska problem då kan uppstå&lt;br&gt;under vårdtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;582&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.4.1 2§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Det kan ifrågasättas om man verkligen skall godta endast ett erkän-&lt;br&gt;nande som övertygande bevisning (punkt 1). Det bör snarare vara så att&lt;br&gt;erkännandet är en omständighet som mycket starkt talar for att gärningen&lt;br&gt;har begåtts. Det är bra att en undersökning inte får ske vid bötesbrott&lt;br&gt;(punkt 2). Kravet bör dock snarare formuleras så att brottet inte förskyller&lt;br&gt;böter, annars blir det för snävt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: So-&lt;br&gt;cialberedningen hade föreslagit att enbart misstanke skulle vara till-&lt;br&gt;räckligt för förordnande om rättspsykiatrisk undersökning. Detta skulle ha&lt;br&gt;inneburit att ett icke obetydligt antal oskyldiga kunnat få kvarstanna i&lt;br&gt;häkte för att genomgå sådan undersökning. Det nu aktuella lagförslaget&lt;br&gt;bibehåller de gamla kraven på att det antingen skall föreligga ett erkännan-&lt;br&gt;de eller övertygande bevisning. Detta är viktigt, eftersom brottet ej sällan&lt;br&gt;måste vägas in i den rättspsykiatriska bedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.4.2 3 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt: Undersökningstiderna bör förkortas men det är myc-&lt;br&gt;ket en resursfråga. Socialstyrelsen bör även i fortsättningen ha ansvaret för&lt;br&gt;undersökningarna och medge anstånd. Tingsrätten har inte samma möjlig-&lt;br&gt;het att bedöma dessa frågor. — Frågan om möjligheten att efter en RPU&lt;br&gt;hålla fortsatt huvudförhandling även efter femtondagarsperioden enligt 46&lt;br&gt;kap. 11 § RB bör övervägas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Är tidsfristerna realistiska?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholm: Det är angeläget med korta undersökningstider.&lt;br&gt;Naturligt att domstolen beslutar om anstånd. Det får inte gå slentrian i&lt;br&gt;”särskilda skäl”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Det är bra om väntetiderna, som idag är längre&lt;br&gt;än någonsin, kan förkortas. Det rör sig ofta om häktade personer. En&lt;br&gt;lösning vore att reglera hur stor del av väntetiden som får tillbringas på&lt;br&gt;häkte, t. ex. högst två veckor - resten inom rättspsykiatrisk organisation.&lt;br&gt;Det är tveksamt om domstol skall besluta om anstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Det finns skäl för förkortade undersökningstider men&lt;br&gt;sex veckor, som nu gäller, är nog rimligt. Undersökningarna behöver inte&lt;br&gt;göras onödigt komplicerade. Anståndsbedömningen i en organisation med&lt;br&gt;ett förändrat huvudmannaskap bör göras av domstol, som ju är den som&lt;br&gt;beställer undersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Tiden för rättspsykiatrisk under-&lt;br&gt;sökning föreslås i fortsättningen minskas från sex till fyra veckor. Vi vill&lt;br&gt;betona att den observation på den rättspsykiatriska enheten som sker av&lt;br&gt;lagöverträdare under vistelsen där är ett viktigt led i den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningen. Denna observationstid kan inte göras för kort. I många&lt;br&gt;fall är det nödvändigt att låta en undersökning sträcka sig över en längre&lt;br&gt;tid än fyra veckor. Resultatet av en rättspsykiatrisk undersökning har stor&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;583&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betydelse for den lagöverträdare det gäller. Med tanke på rättssäkerheten Prop. 1990/91: 58&lt;br&gt;är det därför nödvändigt att rättspsykiatriska undersökningar också i Bilaga 2:2&lt;br&gt;fortsättningen är kvalitativt goda. Det är möjligt att de rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningarna kan göras mindre omfattande genom att undersökning-&lt;br&gt;ens innehåll struktureras. Ett sådant förfarande bör dock utredas grund-&lt;br&gt;ligt. Vi föreslår att Psykiatriska föreningen får i uppdrag att undersöka&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Den nuvarande lagstadgade&lt;br&gt;undersökningstiden om sex veckor från det att fallet anmäls till det att det&lt;br&gt;rättspsykiatriska utlåtandet avges föreslås förkortad till en månad för&lt;br&gt;häktade. Detta framstår som oklokt och i stort sett som omotiverat. Redan&lt;br&gt;nuvarande sex veckor är ett alltför strängt krav som till mycket stor del&lt;br&gt;inte kan uppfyllas. Att förkorta denna tid, samtidigt som den rättspsykia-&lt;br&gt;triska undersökningen förbehålls ett mindre antal särskilt kvalificerade&lt;br&gt;fall, är dessutom ologiskt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att nedbringa de genomsnittliga undersökningstiderna är det i stället&lt;br&gt;viktigast att förebygga uppskov eller reducera dessa till ett absolut mini-&lt;br&gt;mum. Det är därför ändamålsenligt att rättspsykiatern ges en realistisk&lt;br&gt;chans att avge utlåtandet inom lagstadgad tid. Ett seriöst förslag, som&lt;br&gt;sedan åratal diskuterats i rättspsykiatriska kretsar, är två månader för&lt;br&gt;häktade och tre månader för icke häktade. Hårdare krav på skäl för&lt;br&gt;uppskov kan då ställas. Rimligt torde vara att domstolen ensam bara skall&lt;br&gt;kunna ge en månads uppskov en gång. Vid behov av ytterligare uppskov&lt;br&gt;föreslås som ett stegrat krav att domstolen inhämtar yttrande av socialsty-&lt;br&gt;relsen före beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Anstånd med RPU bör beviljas av&lt;br&gt;socialstyrelsen och inte domstol som knappast kan göra någon egentlig&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: Socialstyrelsen bör&lt;br&gt;även i fortsättningen bevilja anstånd med en rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsmetoderna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget trycker starkt på att rättspsykiatriska utlåtandena skall anpassas&lt;br&gt;till det enskilda fallet så att utredningstiderna inte blir för långa, något som&lt;br&gt;vi finner mycket lovvärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget att domstolarna skall besluta beträffande anstånd i stället för&lt;br&gt;som nu socialstyrelsen har sin bakgrund i en rent rutinmässig hantering av&lt;br&gt;dessa ärenden. Det är dock tveksamt om domstolarna kan hantera an-&lt;br&gt;ståndsfrågor bättre än socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SSR: Väntetiderna för RPU måste förkortas men tiden måste vara&lt;br&gt;tillräcklig för att undersökning skall hinna göras. Man kanske skall ha en&lt;br&gt;maximitid från det att utredningen påbörjas till dess att den avslutas.&lt;br&gt;Skälen för att medge anstånd bör preciseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska läkaresällskapet: Tidsfristen en månad är i och för sig bra. Det&lt;br&gt;krävs emellertid tillräckliga resurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;584&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Den föreslagna tiden fyra veckor är inte realis-&lt;br&gt;tisk. Det är en resursfråga och det är knappast möjligt att göra en RPU på&lt;br&gt;fyra veckor. Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, har större möjlighet&lt;br&gt;än domstol att bedöma anståndsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.4.3 4 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Med anledning av det föreliggande&lt;br&gt;lagförslaget uppstår eventuellt nya frågeställningar som en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning bör omfatta. Skall den rättspsykiatriska undersökningen&lt;br&gt;förse rätten med underlag för ställningstagande till särskild utskrivnings-&lt;br&gt;prövning? Skall det rättspsykiatriska utlåtandet ta ställning till om särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning är nödvändig eller ej? Skall utlåtandet rekommende-&lt;br&gt;ra vilken vårdform som är lämplig i det aktuella fallet? Skall gärningsman-&lt;br&gt;nens uppsåt diskuteras i utlåtandet? Skall utlåtandet innehålla ställningsta-&lt;br&gt;gande till straffnedsättning?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av egna, långvariga och goda erfarenheter, finner vi det inte&lt;br&gt;nödvändigt att ett rättspsykiatriskt utlåtande kan avges endast av läkare.&lt;br&gt;Vi rekommenderar att paragrafen utformas så att ett utlåtande kan avges&lt;br&gt;av läkare eller av psykolog (alternativt assistent/kurator) i samarbete med&lt;br&gt;läkare vid den rättspsykiatriska vårdenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som vårdenheten utser i samråd med socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: För&lt;br&gt;att förkorta utredningstiderna krävs att de rättspsykiatriska utlåtandena&lt;br&gt;ges en annan form än vad som är fallet i dag. Nu är de av gammal tradition&lt;br&gt;ofta utformade som halvlitterära essayer, vilket försvårar en värdering och&lt;br&gt;bedömning av sakinnehållet. Som ett följdförslag till utredningen bör ingå&lt;br&gt;att formen vad gäller rättspsykiatriska utlåtanden ses över så att de blir&lt;br&gt;bättre strukturerade. Likaså bör formerna regleras för det s. k. teamarbete&lt;br&gt;som bedrivs på många håll, men som idag saknar rättslig förankring.&lt;br&gt;Härvid bör psykologens medverkan särskilt beaktas. Det har funnits fall&lt;br&gt;där läkare vägrat att ta hänsyn till psykologen under åberopande av att&lt;br&gt;läkaren är den ende sakkunnige och likaså har funnits fall där psykologen&lt;br&gt;krävt att få delta i en utredning och därmed förlängt undersökningstiden,&lt;br&gt;trots att psykologtest med hänsyn till det aktuella fallets art tett sig helt&lt;br&gt;ovidkommande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då det gäller personlighetsstörda bör särskilt kvalificerade psykologer&lt;br&gt;självständigt kunna skriva det sammanfattande utlåtandet. Så är fallet i&lt;br&gt;dag i Holland och USA. Om psykologerna skall göra detta, bör dock&lt;br&gt;särskilt godkänd kvalifikation och särskilt förordnande av socialstyrelsen&lt;br&gt;föreligga för den enskilde psykologen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SSR: I paragrafen bör begreppet läkare utvidgas till att omfatta personer&lt;br&gt;med annan kompetens (psykologer m. fl.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Psykologförbund: Förslaget tar inte hänsyn till den förändrade&lt;br&gt;undersökningspraxis som under de senaste åren utvecklats inom rättspsy-&lt;br&gt;kiatrin och speglar sålunda ej på ett tillfredsställande sätt dagens verklig-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan ca 15 år tillbaka skriver psykologerna vid den rättspsykiatriska&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;585&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kliniken i Uppsala en stor del av de utlåtanden som kliniken avger. Detta&lt;br&gt;sker självfallet i nära samarbete med medicinsk expertis. Liknande förfa-&lt;br&gt;rande tillämpas också i mindre omfattning på andra håll. Psykologerna&lt;br&gt;torde med sin kvalificerade psykodiagnostiska och psykoterapeutiska ut-&lt;br&gt;bildning vara väl lämpade för just den typ av arbete som rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökningsverksamhet utgör som ett komplement till den medicinska&lt;br&gt;expertisen. Psykologernas sätt att arbeta har också bidragit till att förkorta&lt;br&gt;undersökningstiderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av ovanstående anser psykologförbundet att psykologer&lt;br&gt;även juridiskt kan ansvara för rättspsykiatriska/rättspsykologiska utlåtan-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår därför att lagtexten ändras så att den inrymmer den praxis&lt;br&gt;som idag tillämpas i fråga om psykologernas arbete inom rättspsykiatrin.&lt;br&gt;Detta torde kunna åstadkommas genom att första stycket första meningen&lt;br&gt;i paragrafen får följande lydelse: ”Utlåtandet---vårdenheten eller av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon annan som vårdenheten utser.”&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.4.4 5§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Förhållandet mellan första och tredje styckena är&lt;br&gt;svårt att förstå. Vilka fall åsyftas? Häktade som är intagna i häkte?&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.4.5 9 och 10 §§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Genom att antalet rättspsykiatri-&lt;br&gt;ska undersökningar kommer att minska avsevärt blir § 7-undersökningen&lt;br&gt;ett tungt instrument. Men måste den inte ses över?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: I dag&lt;br&gt;gäller att om någon som är intagen för sluten psykiatrisk vård gör sig&lt;br&gt;skyldig till brott så kan han dömas till fortsatt sådan vård om vårdbehovet&lt;br&gt;är uppenbart. Detta bedöms idag av en central myndighet, nämligen&lt;br&gt;rättsliga rådet i socialstyrelsen. Förslaget innebär att det är tillräckligt att&lt;br&gt;den lokala vårdgivande överläkaren yttrar sig om vårdbehovet. Vi finner&lt;br&gt;detta mindre bra eftersom det kan leda till att en person som är i behov av&lt;br&gt;vård men som ”stört ordningen” på sjukhuset inte längre anses vara i&lt;br&gt;behov av vård. Det är bland annat därför lämpligare med en central&lt;br&gt;instans vilken även skapar större enhetlighet. Överläkaren i en viss sektor&lt;br&gt;kanske möter en eller två patienter tillhörande denna kategori per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RSMH: Skall verkligen en § 7-undersökning vara tillräcklig för tvångsin-&lt;br&gt;tagning? Dessa undersökningar kan ibland vara ganska bristfälliga.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2.5.1 Allmänt&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Förslagen medför sannolikt ett ökat antal som&lt;br&gt;döms till skyddstillsyn och samtidigt periodvis har behov av psykiatrisk&lt;br&gt;vård. I dag har frivården oerhört svårt att få hjälp av psykiatrin. Man&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;586&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;borde trycka på om detta, t. ex. i pågående förhandlingar med Landstings-&lt;br&gt;förbundet. Psykiatrin måste, troligen med lagens hjälp, tvingas ställa upp i&lt;br&gt;dessa fall, för närvarande ca 15 % av frivårdsklientelet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Om det sker en regionalisering av vården måste det leda&lt;br&gt;till att tillräckliga resurser tillskapas. Häktestidema bör då kunna förkortas&lt;br&gt;och kriminalvårdsstyrelsen bör kunna få hjälp med svårare patienter. Ett&lt;br&gt;intimt samarbete behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Förslaget om rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård är från flera synpunkter tilltalande men framstår också som en något&lt;br&gt;svajande kompromiss mellan flera olika intressen. Lagförslaget innehåller&lt;br&gt;en del motsägelser. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska vården vara&lt;br&gt;samma som den psykiatriska, men å andra sidan måste den regleras av en&lt;br&gt;särskild lag. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska vården vara något av&lt;br&gt;en huvuduppgift för rättspsykiatrin, men å andra sidan kan den likaväl&lt;br&gt;bedrivas inom allmänpsykiatrin. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska&lt;br&gt;vården kunna vara frivillig (enligt HSL), men å andra sidan får vårdverk-&lt;br&gt;samheten inte längre ta någon befattning med sin patient sedan påföljden&lt;br&gt;upphört, hur angelägen och hjälpsökande patienten än är. Det finns i&lt;br&gt;konstruktionen av den rättspsykiatriska vården ytterligare en besvärande&lt;br&gt;paradox: Å ena sidan har man menat att kriminalvårdens psykiatriska&lt;br&gt;vårduppgifter skall fullgöras av den allmänna sjukvården, men å andra&lt;br&gt;sidan föreslår man att psykiskt störda personer som begått brott skall vara&lt;br&gt;definitivt uteslutna från den civila psykiatriska vården. Man har anledning&lt;br&gt;att räkna med att de första åren av en fungerande rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;kommer att ge en mängd erfarenheter som i sin tur ger anledning till större&lt;br&gt;och mindre författningsändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är givetvis av stor vikt, att den nya sammanslagna rättspsykiatriska&lt;br&gt;verksamheten får en väl förberedd start. Den rättspsykiatriska vården&lt;br&gt;behöver en starkare inramning än den lagen ensam kan ge, och verksamhe-&lt;br&gt;ten måste så långt som möjligt präglas av en inre logik och meningsfullhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör skrivas i propositionen eller i annan förklarande text, att man&lt;br&gt;med rättspsykiatrisk vård avser sådan psykiatrisk vård, frivillig eller på-&lt;br&gt;tvingad, som motsvarar vårdbehovet hos personer som undergår brottspå-&lt;br&gt;följd eller är frihetsberövade på grund av brottsmisstanke. I den mån de&lt;br&gt;vårdbehövande intagits på rättspsykiatrisk vårdenhet med tvång, skall&lt;br&gt;tvångsvården upphöra senast i och med att det av åklagare eller domstol&lt;br&gt;beslutade frihetsberövandet upphört. En följdsats av detta resonemang&lt;br&gt;borde vara, att något vårdintygsförfarande aldrig blir aktuellt för att bere-&lt;br&gt;da någon rättspsykiatrisk vård. Eftersom frihetsberövandet beslutats av&lt;br&gt;annan myndighet, bör ett enklare remiss- och beslutsförfarande vara till-&lt;br&gt;fyllest (utom naturligtvis för påföljden rättspsykiatrisk vård).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden: Vårdbehovet skall tillgodoses i samma utsträck-&lt;br&gt;ning oavsett om det rör sig om psykiatriska besvär eller en blindtarmsin-&lt;br&gt;flammation. Man måste skapa en organisation där dessa minimikrav&lt;br&gt;tillgodoses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Det kan ifrågasättas om det be-&lt;br&gt;hövs två skilda lagar eller om det inte går att föra samman den psykiatriska&lt;br&gt;tvångsvården och den rättspsykiatriska vården till en lag. Frågor om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;587&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;placering och förflyttningar skall avgöras av huvudmännen. Det blir därför&lt;br&gt;samma schackrande som nu i dessa frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Den&lt;br&gt;nu införda termen rättspsykiatrisk vård är här förrädisk eftersom den&lt;br&gt;döljer den skillnad som måste finnas mellan ett sakkunniguppdrag åt en&lt;br&gt;domstol och ett vårduppdrag. Behövs denna term, som nu skall ersätta&lt;br&gt;tidigare terminologi med genom åren varierande namn; psykopatvård,&lt;br&gt;sociopatvård, vård för särskilt vårdkrävande, vård på riksenhet. Termen&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård är hämtad från engelskan men den är inte behövlig&lt;br&gt;och bidrar till att skapa en för denna patientgrupp diskriminerande skill-&lt;br&gt;nad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JUSEK: Gränskonflikterna mellan kriminalvården och den psykiatriska&lt;br&gt;vården måste lösas. Det måste finnas psykiatrisk vård inom kriminalvår-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.2 2och3§§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Placeringen av dömda till rättspsykiatrisk vård bör skötas&lt;br&gt;av sjukvårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: En förutsättning för det nu fram-&lt;br&gt;lagda förslaget till reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-&lt;br&gt;dare sägs vara att den rättspsykiatriska verksamheten tas över av lands-&lt;br&gt;tingen. Vi anser att detta kommer att äventyra den rättspsykiatriska&lt;br&gt;undersökningsverksamheten. Det är svårt att tänka sig att undersöknings-&lt;br&gt;verksamheten verkligen blir självständig och oväldig, som man kan kräva&lt;br&gt;från rättssäkerhetssynpunkt, om samma huvudman skall bedriva både&lt;br&gt;undersökningar och psykiatrisk vård av de psykiskt störda lagöverträdar-&lt;br&gt;na. Sannolikt kommer rättspsykiatriska undersökningar att ges en låg&lt;br&gt;prioritet inom landstingens ekonomiska ramar. Landstingskommunalt hu-&lt;br&gt;vudmannaskap för rättspsykiatrin är ingen förutsättning för att undersök-&lt;br&gt;ningsenheten och behandlingsenheten skall kunna samarbeta med varand-&lt;br&gt;ra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: 3 § bör ges följande lydelse:&lt;br&gt;”Rättspsykiatrisk vård ges på rättspsykiatrisk vårdenhet eller på sådan&lt;br&gt;psykiatrisk vårdenhet eller avdelning som enligt socialstyrelsens förord-&lt;br&gt;nande anslutits till den rättspsykiatriska enheten.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Insitutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Den&lt;br&gt;s.k. ASV-gruppen föreslog dels att en redan påbörjad regionalisering av&lt;br&gt;den psykiatriska vården för här berörda patientkategorier skulle införas&lt;br&gt;och dels att den undersökande delen av rättspsykiatrin i stort sett skulle&lt;br&gt;avskaffas (jfr Svante Nycanders ”Avskaffa rättspsykiatrin”). ASV-gruppen&lt;br&gt;föreslog även att landstingen skulle vara huvudman. I justitiedepartemen-&lt;br&gt;tets promemoria (s. 15) anges att den skisserade lagregleringen av det&lt;br&gt;rättspsykiatriska undersökningsförfarandet skulle vila på förutsättningen&lt;br&gt;att ASV-gruppens förslag genomförs även vad gäller huvudmannaskapet.&lt;br&gt;Vi kan inte dela denna uppfattning. Det är inte alls självklart att landsting-&lt;br&gt;en skall vara huvudman för denna verksamhet (Läkartidningen nr 49&lt;br&gt;1985, Statsanställd 1986). De rättspsykiatriska undersökningarna utförs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop.1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;588&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på uppdrag av domstolar, dvs. statliga myndigheter. Landstingen kan&lt;br&gt;knappast handha omhändertagandet av icke vårdbehövande (häktade)&lt;br&gt;personer, något som skulle innebära en form av kriminalvård. I Danmark&lt;br&gt;ligger de rättspsykiatriska undersökningarna under justitiedepartementet&lt;br&gt;och man kan fråga sig om inte detta vore lämpligt också i Sverige. Många&lt;br&gt;av problemen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är av&lt;br&gt;sådan art att de kräver en central huvudman med insyn i de krav som är&lt;br&gt;nödvändiga i en domstolsprocess.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska läkaresällskapet: Den rättspsykiatriska vården måste regionali-&lt;br&gt;seras och förses med resurser. Annars får vården dålig kvalitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: I 3 § sägs var sådan vård får ges och där nämns&lt;br&gt;inget om kriminalvårdsanstalt. Men i 12 § ges ändå vården i sådan anstalt.&lt;br&gt;Ligger förklaringen i 7 §?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RSMH: Att vården skall få ges vid enheter där vård enligt den nya lagen&lt;br&gt;om psykiatrisk tvångsvård bedrivs anser vi som negativt. Det innebär att&lt;br&gt;man kan vårda denna grupp vid de gamla mentalsjukhusen, som har helt&lt;br&gt;otillräckliga vårdresurser.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.3 5§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Rättspsykiatrisk vård är bl. a. avsedd för personer&lt;br&gt;som under pågående straffavtjänande för någon tid blir i behov av psykiat-&lt;br&gt;risk vård. Men i förslaget är ett av kriterierna att vården skall ske mot&lt;br&gt;patientens vilja. Liksom en fånge kan vara motiverad och frivillig för vård&lt;br&gt;av magont, kan han också vara det för psykiatrisk vård. Är han det&lt;br&gt;förefaller det ändå bäst att han får rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.4 8§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholm: Skissen till lagförslaget om rätt för regeringen&lt;br&gt;eller, efter bemyndigande, socialstyrelsen att förbjuda vissa behandlingar&lt;br&gt;är bra men torde förutsätta ett positivt lagstöd från riksdagen (för olika&lt;br&gt;former av tvång).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Inför en 8 a § i lagen med följan-&lt;br&gt;de innebörd: ”Sedan någon efter intagning för rättspsykiatrisk vård befun-&lt;br&gt;nits lida av en sådan psykisk störning eller eljest vara av sådan personlig&lt;br&gt;beskaffenhet, att psykiatrisk tvångsvård på allmänpsykiatrisk avdelning&lt;br&gt;framstår som uppenbart lämpligare än den rättspsykiatriska vården, får&lt;br&gt;han genom utfärdande av vårdintyg överflyttas till vård enligt lagen&lt;br&gt;(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård. I förekommande fall skall åklagare&lt;br&gt;underrättas.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid fall av rättspsykiatrisk vård såsom brottspåföljd beslutar socialsty-&lt;br&gt;relsen om överflyttning enligt första stycket, sedan åklagare beretts tillfälle&lt;br&gt;att inkomma med yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SHSTF: Det borde skrivas mer om de speciella vårdbehoven och be-&lt;br&gt;handlingarna. Vården är nu i många fall bristfällig. Det borde skrivas in att&lt;br&gt;det måste finnas en detaljerad behandlingsplan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RSMH: Tvångsinslag i vården såsom tvångsmedicinering, elchockbe-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;589&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handling, bältesläggning etc. måste regleras med största möjliga respekt for Prop. 1990/91:58&lt;br&gt;den personliga integriteten. Vi anser att hänvisningen till bestämmelserna Bilaga 2:2&lt;br&gt;som reglerar detta i lagen om psykiatrisk tvångsvård ej är tillfyllest. Att&lt;br&gt;socialstyrelsen skall gå in i efterhand och eventuellt förbjuda behandling&lt;br&gt;som medför risk för irreversibla skador är klart otillfredställande. Denna&lt;br&gt;prövning måste göras innan behandlingen sätts in. Lagen om kriminalvård&lt;br&gt;i anstalt reglerar noggrant vad som är tillåtet. Det är svårt att förstå varför&lt;br&gt;denna grupp lagöverträdare skall ha ett sämre rättsskydd än ”vanliga”&lt;br&gt;lagöverträdare. Tillstånd för tvångsmedel i en behandlingsplan skall i&lt;br&gt;förväg inhämtas från socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.5 9 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Stockholms södra utskrivningsnämnd: Det är en god tanke att låta patien-&lt;br&gt;ter vistas utanför vårdanstalten, men det måste ges klara föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.6 12 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Uppsala: Vad menas med ”återstoden” av vårdtiden. Varför&lt;br&gt;skall inte länsrätten pröva frågan om vistelse utanför området?&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.7 13-18 §§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Uppsala: Man frågar sig beträffande länsrättens hörande av&lt;br&gt;sakkunnig (14 § andra stycket) om läkaren alternativt skall ingå i rätten.&lt;br&gt;Erfarenheterna visar att det är bra med en läkare i beslutsorganet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påtaglig risk enligt 17 § är svår att avgöra. I en vårdlag bör vårdaspekter&lt;br&gt;vara det främsta men risken för återfall måste ändå finnas med i bedöm-&lt;br&gt;ningen av vårdbehovet. En omformulering bör ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholm: Det är logiskt att länsrätten prövar utskriv-&lt;br&gt;ningsfrågorna. Det har i lagtexten (14 § första och tredje styckena) blivit&lt;br&gt;litet konstigt. Tiderna kan inte gärna avse både läkarens anmälan och&lt;br&gt;länsrättens prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag är överlägset betänkandet när det gäller förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för fortsatt omhändertagande på grund av risker för fortsatt&lt;br&gt;brottslighet (våldsbrott). Det är inte godtagbart att, som tidigare föreslogs,&lt;br&gt;använda fängelse sedan den sjuke tillfrisknat. Vid den särskilda utskriv-&lt;br&gt;ningsprövningen bör graden av återfallsrisk och storleken av skada beak-&lt;br&gt;tas. Risken för återfall bör inte behöva vara lika stor när det är risk för&lt;br&gt;återfall i allvarlig brottslighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalvårdsstyrelsen: Ibland är en ”vanlig” häktad, alltså ej undersök-&lt;br&gt;ningsfall, i behov av psykiatrisk vård. Det kan bli besvärligt i framtiden&lt;br&gt;eftersom häktningen vanligen hävs vid intagning på psykiatrisk klinik,&lt;br&gt;men då skall väl vården också upphöra enligt förslagen?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: Vid den särskilda utskrivningsprövningen måste be-&lt;br&gt;dömningen gälla det fortsatta vårdbehovet. Risk för återfall får medtas i&lt;br&gt;den allmänna bedömningen men inte vara en självständig orsak till fortsatt&lt;br&gt;vård. Lagen måste utformas tydligare på denna punkt. Länsrätten bör vid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;590&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;denna bedömning anlita sakkunnig i psykiatri och endast undantagsvis&lt;br&gt;behöva vända sig till socialstyrelsen. Däremot kan inte styrelsen finna att&lt;br&gt;det är lämpligt att åklagaren skall få yttra sig i dessa fall. Överläkaren&lt;br&gt;borde ha rätt att överklaga eftersom läkaren kan komma i situationer då&lt;br&gt;han blir tvungen att vårda patient utan egentligt psykiatriskt vårdbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Är rättspsykiatrisk vård en psykiat-&lt;br&gt;risk vårdform eller en påföljd relaterad till den åtalade gärningen? Skall det&lt;br&gt;finnas ett tidssamband mellan brottets art och grad och vårdtidens längd?&lt;br&gt;Hur stämmer tanken om särskild utskrivningsprövning med Hawaii-de-&lt;br&gt;klarationen? Enligt denna skall man inte vårda människor tvångsvis som&lt;br&gt;inte är psykiskt sjuka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Bör finnas möjlighet att överföra&lt;br&gt;en patient från rättspsykiatrisk vård till allmänpsykiatrisk vård. Det bör&lt;br&gt;också finnas möjlighet att på patientens begäran återinta denne för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden: Ett problem som kvarstår är den nuvarande&lt;br&gt;situationen när överläkaren och utskrivningsnämnden har skilda uppfatt-&lt;br&gt;ningar angående vårdbehovet. Detta innebär att, om överläkaren inte&lt;br&gt;anser att det finns något vårdbehov, domstolen inte kan överlämna till&lt;br&gt;fortsatt vård. Utskrivningsnämnden står då inför en dom och sin egen&lt;br&gt;motsatta uppfattning om vårdbehovet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms södra utskrivningsnämnd: Problemet med dem som döms&lt;br&gt;till psykiatrisk vård, där det senare visar sig att de inte borde ha fått sådan&lt;br&gt;vård, kommer inte att bli mindre med förslaget. Vårdbehovet och stör-&lt;br&gt;ningen bör vara avgörande. Vad skall man göra när patienten är sinnessjuk&lt;br&gt;men inte i behov av vård? Problemet är inte löst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Den utskrivningsprövning som&lt;br&gt;föreslås kommer nog inte att innebära någon förändring i förhållande till&lt;br&gt;vad som nu sker. Det är bra att reglerna om utskrivning samordnas. Det är&lt;br&gt;tveksamt om länsrätt skall handha utskrivningsfrågorna. Kan detta ske&lt;br&gt;utan resursförstärkning? Det blir många extra ärenden och ett formellt&lt;br&gt;förfarande. Det borde i stäilet skapas ett särskilt organ, en utskrivnings-&lt;br&gt;nämnd e. dyl. Möjligheter till interimistiska beslut måste finnas. Överläka-&lt;br&gt;ren blir nog inte så glad över den ökade beslutsfunktionen enligt förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: En&lt;br&gt;väsentlig del av förslaget innebär en centralisering av den psykiatriska&lt;br&gt;delen av besluten. Man frångår den tidigare principen att utskrivningsför-&lt;br&gt;farandet skulle vara knutet till den lokala vården. Förslaget innebär emel-&lt;br&gt;lertid att någon form av nämnd eller arbetsgrupp måste finnas vid sjukhu-&lt;br&gt;sen som förser socialstyrelsen med information i ärendet. Det nya förslaget&lt;br&gt;kan lösa de olägenheter som skapats på grund av stora skillnader i vårdtid&lt;br&gt;mellan olika sjukhus. Det kan här nämnas att utskrivningsnämnderna inte&lt;br&gt;träffats för samråd under hela sin tjugoåriga existens. Först då socialbered-&lt;br&gt;ningen i sitt lagförslag redan kommit så långt med tanken på att slopa&lt;br&gt;nämnderna anordnades ett formellt möte mellan ordförandena för de&lt;br&gt;olika utskrivningsnämnderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de nuvarande psykiatriska utskrivningsnämnderna ingår psykiatrisk&lt;br&gt;expert. Denne får inte vara anställd vid sjukhuset. Genom förslaget att i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;591&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stället inhämta råd från central psykiatrisk expertis genom socialstyrelsen&lt;br&gt;har man undvikit de problem som fanns i socialberedningens förslag som&lt;br&gt;laborerade med andra modeller för att skapa större likformighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JUSEK: Har skyddet för närstående blivit för dåligt i förhållande till&lt;br&gt;patientens vårdbehov? Hade varit bra med ett tvåpartsförhållande, men så&lt;br&gt;har det inte blivit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges läkarförbund: Vad händer med den patient som enligt 16 § inte&lt;br&gt;längre får kvarhållas för rättspsykiatrisk vård?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska läkaresällskapet: Hänsyn skall enligt förslaget om särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning tas till vårdbehovet och återfallsrisken, men detta får&lt;br&gt;inte innebära att en frisk människa hålls kvar enbart på grund av återfalls-&lt;br&gt;risken. Endast den psykiska sjukdomen har betydelse. Det vore farligt med&lt;br&gt;en annan princip. Det är från denna synpunkt kanske bättre om man har&lt;br&gt;utskrivningsnämnder i stället för länsrätt. Särskild utskrivningsprövning&lt;br&gt;måste ske med hjälp av särskild läkarkompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det&lt;br&gt;är bra med en central prövning vid den särskilda utskrivningsprövningen.&lt;br&gt;Man slipper därigenom de varierande vårdtiderna som har kritiserats&lt;br&gt;mycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Vad gäller de s. k. O-fallen är det nu så att, om&lt;br&gt;någon har kommit in på ett vårdintyg och begår brott, det därefter krävs&lt;br&gt;utskrivningsprövning. De nya reglerna bör för ett sådant fall ge länsrätten&lt;br&gt;möjlighet att beträffande den personen säga att det krävs en utskrivnings-&lt;br&gt;prövning. Man skall inte behöva gå vägen över tingsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RSMH: Om förslaget innebär att vården av samtliga psykiskt störda&lt;br&gt;lagöverträdare skall prövas av länsrätten efter 3 resp. 6 månader är det&lt;br&gt;positivt. Eller gäller denna länsrättsgranskning endast för de patienter som&lt;br&gt;har särskild utskrivningsprövning?&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2.5.8 19 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Uppsala: 1 fråga om möjligheten till muntlig förhandling kan&lt;br&gt;man fråga sig om denna skall gälla även enklare ärenden, permissions-&lt;br&gt;eller försöksutskrivning. Är förhandling verkligen nödvändig även vid tre-&lt;br&gt;och sexmånadersprövningen? Möjligheten att överklaga ett beslut om&lt;br&gt;vägrad utskrivning borde som i dag vara begränsad till en gång i månaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholm: Kravet på att länsrätten skall avgöra målet&lt;br&gt;inom tio dagar är bra. Det förefaller bäst om man kan ha bestämda&lt;br&gt;förhandlingsdagar varje vecka. Förslaget om muntlig förhandling kan god-&lt;br&gt;tas. En mjukare skrivning kan vara tillräcklig när det gäller fall som inte&lt;br&gt;skall bifallas, t. ex. okynnesfall, och även besvärsmål. Samma bör kunna&lt;br&gt;gälla fall enligt 20 §. Det är positivt att sjukhuset inte blir obligatorisk&lt;br&gt;förhandlingslokal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket ”uppenbart obehövligt” i andra stycket kan lätt bli ett obliga-&lt;br&gt;torium. Det måste skrivas tydliga lagmotiv om man inte vill ha en alltför&lt;br&gt;hög frekvens av yttranden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen: I stället för att inhämta yttrande från socialstyrelsen bör&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;592&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;länsrätten anlita särskilda sakkunniga. Socialstyrelsen bör anlitas forst i&lt;br&gt;andra hand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi anser det vara viktigt att läns-&lt;br&gt;rätterna, som förutses ansvara för de särskilda utskrivningsprövningarna,&lt;br&gt;till sig knyter psykiatrisk (rättspsykiatrisk?) expertis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden: När det gäller vården måste man göra sig fri från&lt;br&gt;samhällets hämndbegär. Detta gör att man kan fråga sig t. ex. varför&lt;br&gt;åklagaren skall kunna ha några synpunkter på vårdtidens längd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms södra utskrivningsnämnd: En läkare bör rimligen ingå i&lt;br&gt;länsrätten. Det kommer att bli ett ganska tungrott system. Någon, t. ex.&lt;br&gt;åklagaren, bör väl ha talerätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Man kan fråga sig varför åklagaren&lt;br&gt;och inte domstolen skall höras enligt andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Övriga synpunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;RÅ: Bra att möjligheten att överlämna till öppen psykiatrisk vård avskaf-&lt;br&gt;fas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Om psykiatrisk vård, med eller&lt;br&gt;utan tvång, skall bedrivas på de enheter som utför rättspsykiatriska under-&lt;br&gt;sökningar, krävs en omfattande omorganisation av de nuvarande rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska klinikerna. Det är terapeutiskt omöjligt att ha undersökningsfall,&lt;br&gt;terapifall intagna för tvångsvård och terapifall intagna för frivillig vård på&lt;br&gt;en och samma avdelning. Man bör inte ens ha fall för tvångsvård och fall&lt;br&gt;för frivillig vård på samma enhet. Undersökningsfälten måste också vistas&lt;br&gt;i egna lokaler, då vi annars förespår oro och stora vårdtekniska svårigheter&lt;br&gt;bl. a. för att denna patientkategori skulle bli starkt provocerad av att vistas&lt;br&gt;tillsammans med de andra patienterna, som har friförmåner av olika slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget aktualiserar och accentuerar behovet av metodutveckling, för-&lt;br&gt;söksverksamhet och utvärdering inom verksamhetsområdet. Eftersom en&lt;br&gt;av den nuvarande rättspsykiatrins arbetsuppgifter skall vara vetenskapligt&lt;br&gt;arbete för bl. a. ovanstående typer av problem, framstår det som ytterst&lt;br&gt;angeläget att ekonomiska förutsättningar fö detta skapas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: uet borde finnas en möjlighet&lt;br&gt;att överföra en rättspsykiatriskt tvångsvårdad patient till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård och till försöksutskrivning eller till öppen vård. Någon sådan&lt;br&gt;möjlighet tycks inte finnas. Ett alternativ torde vara att överföra vederbö-&lt;br&gt;rande till skyddstillsyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Öp-&lt;br&gt;pen psykiatrisk vård föreslås försvinna. Detta innebär en anpassning till&lt;br&gt;den praxis som nu råder. 1 hela riket utdöms öppen psykiatrisk vård endast&lt;br&gt;för mellan 10 och 15 personer per år. Den öppna psykiatriska vård som&lt;br&gt;många dömda är i stort behov av bör därför tillgodoses inom ramen för&lt;br&gt;kriminalvårdens frivård, dvs. skyddskonsulentorganisationen. Detta kan&lt;br&gt;förslagsvis ske på sådant sätt att den psykiatriska vården inom kriminal-&lt;br&gt;vården byggs ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Den öppna psykiatriska vården&lt;br&gt;borde kunna göras bättre och då få finnas kvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;593&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LO: Frågorna om vad som skall hända när vården har avslutats och hur&lt;br&gt;utslussningen sker borde behandlas mer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det&lt;br&gt;krävs att organisationen för rättspsykiatriska undersökningar har egna&lt;br&gt;resurser. Det är inte rimligt att landstingen är huvudman för verksamhe-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund: Vad avses i regeln i bötesverkställighetslagen&lt;br&gt;om att någon ”skäligen kan antas” ha begått brottet under påverkan etc?&lt;br&gt;Skall rätten anta detta utan psykiatrisk undersökning? Om däremot sådan&lt;br&gt;krävs, behöver man väl inte laborera med skäligt antagande — då kan det&lt;br&gt;ju konstateras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk undersökning är inte&lt;br&gt;alltid i behov av psykiatrisk vård. Om landstingen blir huvudman för den&lt;br&gt;rättspsykiatriska organisationen, kan det därför i dessa fall sägas vara fråga&lt;br&gt;om kommunala häkten. Prioriteringen av den rättspsykiatriska verksam-&lt;br&gt;heten kan också antas bli nedsatt. Verksamheten bör lyda under justitiede-&lt;br&gt;partementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;594&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslaget i 1988 års promemoria angående&lt;br&gt;överförande till en annan stat av verkställighet av&lt;br&gt;en brottmålsdom, som innebär överlämnande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i i lagen (1972:260) om internationellt&lt;br&gt;samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med&lt;br&gt;främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,&lt;br&gt;böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats&lt;br&gt;efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten&lt;br&gt;ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i&lt;br&gt;Sverige enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljestTor-&lt;br&gt;anledes av överenskommelsen, för-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av påföljd,&lt;br&gt;som innebär frihetsberövande och&lt;br&gt;ej avser överlämnande till särskild&lt;br&gt;vård, eller av böter eller förverkan-&lt;br&gt;de, som ådömts eller beslutats ge-&lt;br&gt;nom dom meddelad av svensk&lt;br&gt;domstol eller ålagts någon av annan&lt;br&gt;svensk myndighet genom godkänt&lt;br&gt;strafföreläggande eller godkänt fö-&lt;br&gt;reläggande av ordningsbot, får an-&lt;br&gt;förtros åt myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljest för-&lt;br&gt;anleds av överenskommelsen, för-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av påföljd,&lt;br&gt;som innebär frihetsberövande och&lt;br&gt;ej avser överlämnande till annan&lt;br&gt;särskild vård än rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård, eller av böter eller förverkan-&lt;br&gt;de, som ådömts eller beslutats ge-&lt;br&gt;nom dom meddelad av svensk&lt;br&gt;domstol eller ålagts någon av annan&lt;br&gt;svensk myndighet genom godkänt&lt;br&gt;strafföreläggande eller godkänt fö-&lt;br&gt;reläggande av ordningsbot, får an-&lt;br&gt;förtros åt myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;för visst fall förordna, att frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;för visst fall förordna, att frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;595&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som icke avser&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård och&lt;br&gt;som här i landet ådömts eller ålagts&lt;br&gt;medborgare eller någon som har&lt;br&gt;hemvist i viss främmande stat får&lt;br&gt;anförtros myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ej avser över-&lt;br&gt;lämnande till annan särskild vård&lt;br&gt;än rättspsykiatrisk vård och som&lt;br&gt;här i landet ådömts eller ålagts&lt;br&gt;medborgare eller någon som har&lt;br&gt;hemvist i viss främmande stat får&lt;br&gt;anförtros myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av böter eller förverkande,&lt;br&gt;annan myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer. Framställning om&lt;br&gt;verkställighet får ej göras, om med&lt;br&gt;motsvarande tillämpning av 5 §&lt;br&gt;andra stycket 1 — 8 hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i&lt;br&gt;fråga om verkställighet av böter el-&lt;br&gt;ler förverkande, annan myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer. Fram-&lt;br&gt;ställning om verkställighet får ej gö-&lt;br&gt;ras, om med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 5 § andra stycket 1 — 8 hin-&lt;br&gt;der mot verkställighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,&lt;br&gt;om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.&lt;br&gt;Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som&lt;br&gt;ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-&lt;br&gt;verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-&lt;br&gt;rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgö-&lt;br&gt;rande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § förord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen att framställning&lt;br&gt;om verkställighet göres i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § förord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen&lt;br&gt;att framställning om verkställighet&lt;br&gt;görs i den främmande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;596&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 a §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen. Framställning om sådan&lt;br&gt;verkställighet får inte göras, om&lt;br&gt;med motsvarande tillämpning av&lt;br&gt;25 a § första stycket hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen med motsvarande&lt;br&gt;tillämpning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen eller, i fråga om verkställig-&lt;br&gt;het av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om sådan verkstäl-&lt;br&gt;lighet får inte göras, om med mot-&lt;br&gt;svarande tillämpning av 25 a §&lt;br&gt;första stycket hinder mot verkstäl-&lt;br&gt;lighet i den främmande staten kan&lt;br&gt;antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, av socialsty-&lt;br&gt;relsen med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i&lt;br&gt;tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den---.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;597&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanställning av inhämtade synpunkter på 1988&lt;br&gt;års promemoria&lt;/h2&gt;
&lt;h4&gt;Instanser och personer som har lämnat synpunkter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I lagstiftninsärendet har inom justitiedepartementet upprättats en prome-&lt;br&gt;moria angående överförande till annan stat av verkställighet av brottmåls-&lt;br&gt;dom, som innebär överlämnade till psykiatrisk tvångsvård. Synpunkter på&lt;br&gt;promemorian och dess lagförslag (se bil. 2:3) har lämnats i anslutning till&lt;br&gt;en av departementet anordnad hearing den 24 november 1988.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkter har lämnats av företrädare för riksåklagaren (RÅ), rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen (RPS), polismyndigheten i Uppsala, socialstyrelsen, psykiatriska&lt;br&gt;nämnden, Stockholms södra och västra utskrivningsnämnder, utskriv-&lt;br&gt;ningsnämnden för Katrineholms kommun, statens invandrarverk, Sven-&lt;br&gt;ska psykiatriska föreningen och Sveriges advokatsamfund samt av biträ-&lt;br&gt;dande chefsläkaren Bengt Ekblom (Akademiska sjukhuset), professorn&lt;br&gt;Jan-Otto Ottosson (Universitetet i Göteborg), överläkaren Lisbet Palm-&lt;br&gt;gren (Långbro sjukhus), överläkaren Gunilla Romån (Sundsvalls sjukhus),&lt;br&gt;kuratorn Leila Siponmaa (Rättspsykiatriska kliniken i Huddinge), klinik-&lt;br&gt;chefen Talis Vasko (S:t Sigfrids sjukhus), överläkaren Leif Öjesjö (Birgittas&lt;br&gt;sjukhus) och chefsläkaren Olle Östman (Centrallasarettet i Västerås).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Inhämtade synpunkter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att det nuvarande hindret mot att till en annan stat&lt;br&gt;överföra verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande till&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård undanröjs. Hindret följer av 1 och 3 §§ lagen&lt;br&gt;(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-&lt;br&gt;målsdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtiga instanser&lt;br&gt;och befattningshavare. Från några håll betonades att förslaget inte får&lt;br&gt;skapa praktiska svårigheter på området. Jan-Otto Ottosson pekade på att&lt;br&gt;förslaget har tilltalande flexibel utformning, eftersom det ger en möjlighet&lt;br&gt;men inte någon skyldighet att överföra vården till en annan stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårigheterna att bedriva psykiatrisk vård vid språkproblem vitsorda-&lt;br&gt;des från flera håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt företrädaren för psykiatriska nämnden var förslaget i första hand&lt;br&gt;motiverat av intresset av att hit kunna föra över svenska medborgare som&lt;br&gt;överlämnats till psykiatrisk tvångsvård i ett annat land, något som förut-&lt;br&gt;sätter att utländska medborgare, som här överlämnats till psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, på motsvarande sätt kan föras över till sina hemländer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädarna för Sveriges advokatsamfund och Lisbet Palmgren betona-&lt;br&gt;de att ett överförande till en annan stat skall kunna ske endast med&lt;br&gt;patientens medgivande. Enligt Lisbet Palmgren borde det vara ett villkor&lt;br&gt;för överlämnandet att patienten inte riskerar allvarligare påföljder än vad&lt;br&gt;han kan få i Sverige eller vad som över huvud taget är tillåtet i Sverige&lt;br&gt;(t. ex. dödsstraff eller tortyr). Hon pekade på att det här finns stora skillna-&lt;br&gt;der mellan olika länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;598&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädarna for advokatsamfundet pekade på betydelsen av att patien-&lt;br&gt;ten kan få tillgång till ett offentligt biträde under förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från flera håll underströks betydelsen av att det sker en tillräcklig&lt;br&gt;utredning av vilken vård som kommer till stånd i den andra staten. Det&lt;br&gt;pekades på frågan hur och av vem denna utredning skall göras. Jan-Otto&lt;br&gt;Ottosson ansåg att psykiatrin numera har ett internationellt kontaktnät,&lt;br&gt;som innebär att det bör kunna gå att få fram information om hur den&lt;br&gt;psykiatriska vården utformas i olika länder; om sådan information inte&lt;br&gt;kan skaffas kan ett överlämnande inte ske. Bengt Ekblom betonade vikten&lt;br&gt;av att skyddsaspekten kan tillgodoses i de fall då det är fråga om en patient&lt;br&gt;som bedöms vara farlig för andra och det inte finns några garantier för att&lt;br&gt;vården i hemlandet kommer att pågå tills denne är frisk eller ofarlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädaren för psykiatriska nämnden pekade på att det råder en&lt;br&gt;motsättning mellan ett överlämnande till psykiatrisk tvångsvård och ett&lt;br&gt;beslut om utvisning av patienten. Lars Lidberg, som ansåg att kombina-&lt;br&gt;tionen vård — utvisning är olycklig, pekade på att endast liten andel av de&lt;br&gt;utländska medborgare som enligt nuvarande ordning överlämnas till slu-&lt;br&gt;ten psykiatrisk vård dessutom ådöms utvisning. Enligt Lidbergs uppfatt-&lt;br&gt;ning bör ett överförande till en annan stat kunna ske direkt från en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk klinik. Talis Vasko betonade att ett överförande bör ske så&lt;br&gt;snart som möjligt. Från flera håll pekades på svårigheter att ge psykiatrisk&lt;br&gt;vård åt den som skall utvisas och på problemen vid tillämpningen av&lt;br&gt;18 a § LSPV när det gäller bedömningen av om patientens tillstånd tillåter&lt;br&gt;verkställighet av avlägsnandebeslut och när det gäller att ge patienten&lt;br&gt;besked i verkställighetsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lars Lidberg ansåg att socialstyrelsen med nuvarande resurser inte kan&lt;br&gt;klara de verkställighetsfall som uppkommer om lagförslaget genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädaren för RÅ frågade sig om en patient skall kunna föras över till&lt;br&gt;fängelse i sitt hemland, om han där bedöms inte vara tillräckligt psykiskt&lt;br&gt;störd för att få tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Leif Öjesjö uttalade att förslaget enligt hans uppfattning inte står i strid&lt;br&gt;med t. ex. den s. k. Hawaii-deklarationen eller FN-deklarationen om medi-&lt;br&gt;cinsk etik. Enligt hans uppfattning var det väsentligt att den stat till vilken&lt;br&gt;överförandet av vården är avsett att ske är berett att följa dessa etiska&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;599&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagförslagen i lagrådsremissen&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 31 kap. 4 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 §, 31 kap. 3 §, 33 kap. 5 § och 36 kap. 13 §&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet&lt;br&gt;skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av&lt;br&gt;själslig abnormitet eller sinnesrörel-&lt;br&gt;se eller av någon annan orsak haft&lt;br&gt;starkt nedsatt förmåga att kontrol-&lt;br&gt;lera sitt handlande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den tilltalade till följd av&lt;br&gt;en psykisk störning eller sinnesrö-&lt;br&gt;relse eller av någon annan orsak&lt;br&gt;haft starkt nedsatt förmåga att kon-&lt;br&gt;trollera sitt handlande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart&lt;br&gt;bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får&lt;br&gt;dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 kap.&lt;/p&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE0358/prop_199091__58-2.png" style="width:15pt;height:11pt;"/&gt;
&lt;p&gt;För brott som någon begått under&lt;br&gt;inflytande av sinnessjukdom, sin-&lt;br&gt;nesslöhet eller annan själslig abnor-&lt;br&gt;mitet av så djupgående natur att&lt;br&gt;den måste anses jämställd med sin-&lt;br&gt;nessjukdom, får rätten inte tillämpa&lt;br&gt;annan påföljd än överlämnande till&lt;br&gt;särskild vård, böter eller skyddstill-&lt;br&gt;syn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bör påföljd som nu sagts inte&lt;br&gt;tillämpas skall den tilltalade vara fri&lt;br&gt;från påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påföljden för den som har begått&lt;br&gt;ett brott under påverkan av en all-&lt;br&gt;varlig psykisk störning får inte be-&lt;br&gt;stämmas till fängelse. Om rätten i&lt;br&gt;ett sådant fall finner att inte heller&lt;br&gt;någon annan påföljd bör ådömas,&lt;br&gt;skall den tilltalade vara fri från på-&lt;br&gt;följd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan den som begått brottslig gär-&lt;br&gt;ning, enligt vad som framgår av fö-&lt;br&gt;reskriven medicinsk utredning, be-&lt;br&gt;redas vård med stöd av lagen om&lt;br&gt;beredande av sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;i vissa fall eller vård i specialsjukhus&lt;br&gt;med stöd av 35 § lagen angående&lt;br&gt;omsorger om vissa psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda, må rätten, om den&lt;br&gt;finner behov av sådan vård förelig-&lt;br&gt;ga, förordna att han skall överläm-&lt;br&gt;nas till sluten psykiatrisk vård i spe-&lt;br&gt;cialsjukhus för psykiskt utvecklings-&lt;br&gt;störda. Om gärningen icke begåtts&lt;br&gt;under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller annan själslig ab-&lt;br&gt;normitet av så djupgående natur,&lt;br&gt;att den måste anses jämställd med&lt;br&gt;sinnessjukdom, må dock sådant för-&lt;br&gt;ordnande meddelas allenast så-&lt;br&gt;framt särskilda skäl äro därtill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lider den som har begått ett&lt;br&gt;brott, för vilket påföljden inte be-&lt;br&gt;döms kunna stanna vid böter, av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning, får rätten&lt;br&gt;överlämna honom till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård, om det med hänsyn till&lt;br&gt;hans psykiska tillstånd och personli-&lt;br&gt;ga förhållanden i övrigt är påkallat&lt;br&gt;att han är intagen på en sjukvårds-&lt;br&gt;inrättning för psykiatrisk vård som&lt;br&gt;är förenad med frihetsberövande&lt;br&gt;och annat tvång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brottet begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning,&lt;br&gt;får rätten besluta att särskild ut-&lt;br&gt;skrivningsprövning enligt lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;skall äga rum vid vården, om det till&lt;br&gt;följd av den tilltalades psykiska stör-&lt;br&gt;ning finns risk för att han återfaller i&lt;br&gt;brottslighet, som är av allvarligt&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det med hänsyn till den tillta-&lt;br&gt;lades tidigare brottslighet eller av&lt;br&gt;andra särskilda skäl är påkallat, får&lt;br&gt;rätten i samband med överlämnan-&lt;br&gt;de till rättspsykiatrisk vård döma till&lt;br&gt;annan påföljd, dock inte fängelse el-&lt;br&gt;ler överlämnande till annan särskild&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till fängelse på viss&lt;br&gt;tid eller förordnar rätten, med till-&lt;br&gt;lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan&lt;br&gt;påföljd skall avse ytterligare brott,&lt;br&gt;och har den dömde med anledning&lt;br&gt;av misstanke om brott, som prö-&lt;br&gt;vats genom dom i målet, under en&lt;br&gt;sammanhängande tid av minst tju-&lt;br&gt;gofyra timmar varit berövad frihe-&lt;br&gt;ten som anhållen, häktad eller in-&lt;br&gt;tagen på rättspsykiatrisk klinik en-&lt;br&gt;ligt 9 § lagen (1966:301) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning i brott-&lt;br&gt;mål, skall tiden för frihetsberövan-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till fängelse på viss&lt;br&gt;tid eller förordnar rätten, med till-&lt;br&gt;lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan&lt;br&gt;påföljd skall avse ytterligare brott,&lt;br&gt;och har den dömde med anledning&lt;br&gt;av misstanke om brott, som prö-&lt;br&gt;vats genom dom i målet, under en&lt;br&gt;sammanhängande tid av minst tju-&lt;br&gt;gofyra timmar varit berövad frihe-&lt;br&gt;ten som anhållen, häktad eller in-&lt;br&gt;tagen på en enhet för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning med stöd av 10 §&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning m.m., skall ti-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1967:942.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:761.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;601&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det, till den del därunder icke sam-&lt;br&gt;tidigt skett verkställighet av dom i&lt;br&gt;annat mål, anses som tid under vil-&lt;br&gt;ken den ådömda påföljden verk-&lt;br&gt;ställts i anstalt. Domstolen skall i&lt;br&gt;domen angiva det antal dagar på-&lt;br&gt;följden skall anses verkställd. Är&lt;br&gt;den tid varmed ådömt fängelse&lt;br&gt;överstiger frihetsberövandet ringa,&lt;br&gt;må förordnas att fängelsestraffet&lt;br&gt;skall anses helt verkställt genom fri-&lt;br&gt;hetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den för frihetsberövandet, till den&lt;br&gt;del därunder icke samtidigt skett&lt;br&gt;verkställighet av dom i annat mål,&lt;br&gt;anses som tid under vilken den&lt;br&gt;ådömda påföljden verkställts i an-&lt;br&gt;stalt. Domstolen skall i domen an-&lt;br&gt;giva det antal dagar påföljden skall&lt;br&gt;anses verkställd. Är den tid varmed&lt;br&gt;ådömt fängelse överstiger frihetsbe-&lt;br&gt;rövandet ringa, må förordnas att&lt;br&gt;fängelsestraffet skall anses helt&lt;br&gt;verkställt genom frihetsberövan-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till&lt;br&gt;fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt&lt;br&gt;första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på&lt;br&gt;skyddstillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den&lt;br&gt;villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott&lt;br&gt;samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om&lt;br&gt;brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som&lt;br&gt;angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller&lt;br&gt;delvis verkställd genom frihetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som ej&lt;br&gt;fyllt femton år eller som handlat&lt;br&gt;under inflytande av sinnessjukdom,&lt;br&gt;sinnesslöhet eller annan själslig ab-&lt;br&gt;normitet av så djupgående natur,&lt;br&gt;att den måste anses jämställd med&lt;br&gt;sinnessjukdom, må rätten förordna&lt;br&gt;om förverkande av egendom eller&lt;br&gt;om annan särskild rättsverkan som&lt;br&gt;kan följa å brottet, allenast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;sinnesart, gärningens beskaffenhet&lt;br&gt;och omständigheterna i övrigt kan&lt;br&gt;anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott begåtts av någon som&lt;br&gt;inte fyllt femton år eller som hand-&lt;br&gt;lat under påverkan av en allvarlig&lt;br&gt;psykisk störning får rätten besluta&lt;br&gt;om förverkande av egendom eller&lt;br&gt;om annan särskild rättsverkan, som&lt;br&gt;kan följa på brottet, endast om och&lt;br&gt;i den mån det med hänsyn till hans&lt;br&gt;psykiska tillstånd, gärningens be-&lt;br&gt;skaffenhet och omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30&lt;br&gt;kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 mål, vari rättspsykiatrisk undersökning har genomförts före den nya&lt;br&gt;lagens ikraftträdande men som avgörs efter denna tidpunkt, skall 31 kap.&lt;br&gt;3 § i dess äldre lydelse tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:118.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;602&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-&lt;br&gt;risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om&lt;br&gt;verkställigheten inte har påbörjats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-&lt;br&gt;det får sådant förordnande inte meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;603&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under&lt;br&gt;förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än&lt;br&gt;böter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för&lt;br&gt;detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om brottet uppenbarligen be-&lt;br&gt;gåtts under inflytande av sådan&lt;br&gt;själslig abnormitet, som avses i 30&lt;br&gt;kap. 6 § brottsbalken, samt psykiat-&lt;br&gt;risk vård eller vård enligt lagen&lt;br&gt;(1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda&lt;br&gt;kommer till stånd utan lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om psykiatrisk vård eller vård&lt;br&gt;i specialsjukhus eller i vårdhem för&lt;br&gt;vuxna enligt 35 § lagen (1967:940)&lt;br&gt;angående omsorger om vissa psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda eller särskil-&lt;br&gt;da omsorger enligt lagen (1985:&lt;br&gt;568) om särskilda omsorger om psy-&lt;br&gt;kiskt utvecklingsstörda m.fl. kom-&lt;br&gt;mer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av&lt;br&gt;särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla&lt;br&gt;den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:943.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;604&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvandling får ej ske av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömtsför brott&lt;br&gt;stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken, &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;som enligt vad som framgår av do-&lt;br&gt;men begåtts under påverkan av en&lt;br&gt;allvarlig psykisk störning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut&lt;br&gt;rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-&lt;br&gt;gången i arbetstvister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-&lt;br&gt;da bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I fråga om böter som har ådömts för brott som begåtts före ikraftträ-&lt;br&gt;dandet gäller äldre bestämmelser fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1988:947.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;605&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt&lt;br&gt;kriminalregister&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 och 10 §§ lagen (1963:197) om allmänt&lt;br&gt;kriminalregister skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. överlämnats till sluten eller öp-&lt;br&gt;pen psykiatrisk vård eller till vård i&lt;br&gt;specialsjukhus för psykiskt utveck-&lt;br&gt;lingsstörda eller, om för brottet är&lt;br&gt;stadgat fängelse, till vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall; eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. ålagts förvandlingsstraff för böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott, för vilket dömts till&lt;br&gt;skyddstillsyn, enligt domen begåtts&lt;br&gt;under inflytande av sådan själslig&lt;br&gt;abnormitet som avses i 30 kap. 6 §&lt;br&gt;brottsbalken, skall detta särskilt an-&lt;br&gt;märkas i registret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. överlämnats till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård eller, om for brottet är före-&lt;br&gt;skrivet fängelse, till vård enligt&lt;br&gt;lagen (1988:870) om vård av miss-&lt;br&gt;brukare i vissa fall; eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har brott, för vilket dömts till&lt;br&gt;skyddstillsyn eller villkorlig dom,&lt;br&gt;enligt domen begåtts under påver-&lt;br&gt;kan av en allvarlig psykisk störning,&lt;br&gt;skall detta särskilt anmärkas i re-&lt;br&gt;gistret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person-&lt;br&gt;utredning och om domen eller beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,&lt;br&gt;icke medtagas anteckning om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 §&lt;br&gt;brottsbalken eller överlämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit&lt;br&gt;från domen eller beslutet; samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. fängelse i annat fall än som avses i 1 samt förvandlingsstraff för böter,&lt;br&gt;sedan tio år förflutit från frigivningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo&lt;br&gt;meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola&lt;br&gt;båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt&lt;br&gt;första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu&lt;br&gt;sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som&lt;br&gt;meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som&lt;br&gt;bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning&lt;br&gt;regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts&lt;br&gt;enligt femte stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall med tillämpning av vad i&lt;br&gt;denna paragraf stadgas i utdraget ej&lt;br&gt;medtagas någon anteckning om på-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall med tillämpning av vad i&lt;br&gt;denna paragraf föreskrivs i utdraget&lt;br&gt;inte någon anteckning om påföljd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:1484.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:287.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;606&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;följd, skola ej heller medtagas övri-&lt;br&gt;ga anteckningar, som må förekom-&lt;br&gt;ma i registret. 1 utdrag till domstol&lt;br&gt;eller åklagare skall dock alltid med-&lt;br&gt;tagas anteckning om verkställd sin-&lt;br&gt;nesundersökning eller rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tas med, skall inte heller de övriga&lt;br&gt;anteckningar tas med som kan före-&lt;br&gt;komma i registret. I utdrag till&lt;br&gt;domstol eller åklagare skall dock&lt;br&gt;alltid tas med anteckning om verk-&lt;br&gt;ställd sinnesundersökning eller&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller&lt;br&gt;om läkarintyg som avses i 4 § första&lt;br&gt;stycket lagen (1990:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf-&lt;br&gt;fande uppgift som antecknats med stöd av 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för&lt;br&gt;särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslem, justitieom-&lt;br&gt;budsman eller datainspektionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 2 §&lt;br&gt;första stycket 2 i dess äldre lydelse fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 2 § andra&lt;br&gt;stycket i dess äldre lydelse fortfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;607&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1965:94) om polisregister m.m.&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7a§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsning som anges i 7 § skall ej iakttagas, om för särskilt fall full-&lt;br&gt;ständiga uppgifter begäras av myndighet som sägs i 3 § 1 eller av myndig-&lt;br&gt;het som av regeringen fått tillstånd att erhålla utdrag eller upplysning utan&lt;br&gt;begränsning enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om fullständiga uppgifter ej&lt;br&gt;begärts enligt första stycket, skall&lt;br&gt;till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-&lt;br&gt;nas uppgift om dom eller beslut&lt;br&gt;varigenom någon ådömts förvisning&lt;br&gt;med sådant förbud att återvända&lt;br&gt;till riket som icke är begränsat till&lt;br&gt;att gälla viss tid. Vidare får i sam-&lt;br&gt;manställning som avses i 5 § andra&lt;br&gt;stycket lämnas uppgift i fråga om&lt;br&gt;ännu gällande förbud för utlänning&lt;br&gt;att återvända till riket eller till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utdrag eller upplysning till åkla-&lt;br&gt;gare lämnas alltid uppgift om an-&lt;br&gt;teckning rörande verkställd sinnes-&lt;br&gt;undersökning eller rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om fullständiga uppgifter ej&lt;br&gt;begärts enligt första stycket, skall&lt;br&gt;till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-&lt;br&gt;nas uppgift om dom eller beslut&lt;br&gt;varigenom någon ådömts utvisning&lt;br&gt;med sådant förbud att återvända&lt;br&gt;till riket som icke är begränsat till&lt;br&gt;att gälla viss tid. Vidare får i sam-&lt;br&gt;manställning som avses i 5 § andra&lt;br&gt;stycket lämnas uppgift i fråga om&lt;br&gt;ännu gällande förbud för utlänning&lt;br&gt;att återvända till riket eller till Dan-&lt;br&gt;mark, Finland, Island eller Norge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utdrag eller upplysning till åkla-&lt;br&gt;gare lämnas alltid uppgift om an-&lt;br&gt;teckning rörande verkställd sinnes-&lt;br&gt;undersökning eller rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning eller om läkarintyg&lt;br&gt;som avses i 4 § första stycket lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1976:1073.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;608&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha föl-&lt;br&gt;jande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som fullt bevis att delgivning har&lt;br&gt;skett på sätt som anges i intyget&lt;br&gt;gäller intyg som i tjänsten utfärdas&lt;br&gt;av stämningsman, tjänsteman vid&lt;br&gt;svensk utlandsmyndighet, åklagare,&lt;br&gt;polisman, kronofogde, exekutiv&lt;br&gt;tjänsteman vid kronofogdemyndig-&lt;br&gt;het samt, vztZ delgivning med den&lt;br&gt;som är intagen i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt, häkte, hem som avses i 12 §&lt;br&gt;lagen (1990:52) med särskilda be-&lt;br&gt;stämmelser om vård av unga och i&lt;br&gt;22 § lagen (1988:870) om vård av&lt;br&gt;missbrukare i vissa fall eller rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk klinik, tjänsteman vid&lt;br&gt;anstalten. Samma vitsord tillkom-&lt;br&gt;mer intyg av notarius publicus och&lt;br&gt;intyg av nämndeman i tingsrätt vid&lt;br&gt;delgivning for tingsrättens räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som fullt bevis att delgivning har&lt;br&gt;skett på sätt som anges i intyget&lt;br&gt;gäller intyg som i tjänsten utfärdas&lt;br&gt;av stämningsman, tjänsteman vid&lt;br&gt;svensk utlandsmyndighet, åklagare,&lt;br&gt;polisman, kronofogde, exekutiv&lt;br&gt;tjänsteman vid kronofogdemyndig-&lt;br&gt;het samt tjänsteman vid någon av&lt;br&gt;följande inrättningar, nämligen kri-&lt;br&gt;minalvårdsanstalt, häkte, hem som&lt;br&gt;avses i 12 § lagen (1990:52) med&lt;br&gt;särskilda bestämmelser om vård av&lt;br&gt;unga och i 22 § lagen (1988:870)&lt;br&gt;om vård av missbrukare i vissa fall&lt;br&gt;samt sådan enhet som avses i 6§&lt;br&gt;första stycket andra meningen lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;eller 5 § lagen (1990:000) om rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning m. m., om&lt;br&gt;delgivningen avser den som är in-&lt;br&gt;tagen där. Samma vitsord tillkom-&lt;br&gt;mer intyg av notarius publicus och&lt;br&gt;intyg av nämndeman i tingsrätt vid&lt;br&gt;delgivning for tingsrättens räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket så-&lt;br&gt;dant vitsord som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att&lt;br&gt;delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet&lt;br&gt;styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning&lt;br&gt;på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss&lt;br&gt;nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;' Senaste lydelse 1990:62.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;609&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i i lagen (1972:260) om internationellt&lt;br&gt;samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om&lt;br&gt;internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med&lt;br&gt;främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,&lt;br&gt;böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats&lt;br&gt;efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten&lt;br&gt;ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i&lt;br&gt;Sverige enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljestför-&lt;br&gt;anledes av överenskommelsen, för-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av påföljd,&lt;br&gt;som innebär frihetsberövande och&lt;br&gt;ej avser överlämnande till särskild&lt;br&gt;vård, eller av böter eller förverkan-&lt;br&gt;de, som ådömts eller beslutats ge-&lt;br&gt;nom dom meddelad av svensk&lt;br&gt;domstol eller ålagts någon av annan&lt;br&gt;svensk myndighet genom godkänt&lt;br&gt;strafföreläggande eller godkänt fö-&lt;br&gt;reläggande av ordningsbot, får an-&lt;br&gt;förtros åt myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;för visst fall förordna, att frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;br&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som icke avser&lt;br&gt;överlämnande till särskild vård och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med förordnande en-&lt;br&gt;ligt första stycket kan regeringen, i&lt;br&gt;den mån det påkallas eller eljest för-&lt;br&gt;anleds av överenskommelsen, för-&lt;br&gt;ordna att verkställighet av påföljd,&lt;br&gt;som innebär frihetsberövande och&lt;br&gt;ej avser överlämnande till annan&lt;br&gt;särskild vård än rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård, eller av böter eller förverkan-&lt;br&gt;de, som ådömts eller beslutats ge-&lt;br&gt;nom dom meddelad av svensk&lt;br&gt;domstol eller ålagts någon av annan&lt;br&gt;svensk myndighet genom godkänt&lt;br&gt;strafföreläggande eller godkänt fö-&lt;br&gt;reläggande av ordningsbot, får an-&lt;br&gt;förtros åt myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om synnerliga skäl föreligger,&lt;br&gt;kan regeringen, även om förord-&lt;br&gt;nande som avses i 1 § ej meddelats,&lt;br&gt;för visst fall förordna, att frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ådömts&lt;br&gt;svensk medborgare eller utlänning&lt;br&gt;med hemvist i Sverige genom dom&lt;br&gt;eller annat avgörande meddelat av&lt;br&gt;domstol eller annan behörig myn-&lt;br&gt;dighet i främmande stat får verk-&lt;br&gt;ställas i Sverige enligt denna lag,&lt;br&gt;eller att verkställighet av frihetsbe-&lt;br&gt;rövande påföljd som ej avser över-&lt;br&gt;lämnande till annan särskild vård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;610&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som här i landet ådömts eller ålagts&lt;br&gt;medborgare eller någon som har&lt;br&gt;hemvist i viss främmande stat får&lt;br&gt;anförtros myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;än rättspsykiatrisk vård och som&lt;br&gt;här i landet ådömts eller ålagts&lt;br&gt;medborgare eller någon som har&lt;br&gt;hemvist i viss främmande stat får&lt;br&gt;anförtros myndighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av böter eller förverkande,&lt;br&gt;annan myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer. Framställning om&lt;br&gt;verkställighet får ej göras, om med&lt;br&gt;motsvarande tillämpning av 5 §&lt;br&gt;andra stycket 1 — 8 hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;eller ålagd påföljd enligt förordnan-&lt;br&gt;de som avses i 2 § första eller tredje&lt;br&gt;stycket upptages av kriminalvårds-&lt;br&gt;styrelsen eller, i fråga om verkstäl-&lt;br&gt;lighet av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i&lt;br&gt;fråga om verkställighet av böter el-&lt;br&gt;ler förverkande, annan myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer. Fram-&lt;br&gt;ställning om verkställighet får ej gö-&lt;br&gt;ras, om med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 5 § andra stycket 1 — 8 hin-&lt;br&gt;der mot verkställighet i den främ-&lt;br&gt;mande staten kan antagas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,&lt;br&gt;om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.&lt;br&gt;Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som&lt;br&gt;ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-&lt;br&gt;verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-&lt;br&gt;rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgö-&lt;br&gt;rande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § förord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen att framställning&lt;br&gt;om verkställighet göres i den främ-&lt;br&gt;mande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har regeringen enligt 3 § förord-&lt;br&gt;nat att verkställighet av påföljd i&lt;br&gt;visst fall får anförtros myndighet i&lt;br&gt;främmande stat, ombesörjer krimi-&lt;br&gt;nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen&lt;br&gt;att framställning om verkställighet&lt;br&gt;görs i den främmande staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34 a §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen. Framställning om sådan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;överförandekonventionen i främ-&lt;br&gt;mande stat av här i landet ådömd&lt;br&gt;påföljd upptas av kriminalvårdssty-&lt;br&gt;relsen eller, i fråga om verkställig-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1984:876.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;611&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verkställighet får inte göras, om&lt;br&gt;med motsvarande tillämpning av&lt;br&gt;25 a § första stycket hinder mot&lt;br&gt;verkställighet i den främmande sta-&lt;br&gt;ten kan antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen med motsvarande&lt;br&gt;tillämpning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;het av överlämnande till rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk vård, av socialstyrelsen.&lt;br&gt;Framställning om sådan verkstäl-&lt;br&gt;lighet får inte göras, om med mot-&lt;br&gt;svarande tillämpning av 25 a §&lt;br&gt;första stycket hinder mot verkstäl-&lt;br&gt;lighet i den främmande staten kan&lt;br&gt;antas föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om verkställighet enligt&lt;br&gt;första stycket på begäran av främ-&lt;br&gt;mande stat prövas av kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen eller, i fråga om&lt;br&gt;verkställighet av överlämnande till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård, av socialsty-&lt;br&gt;relsen med motsvarande tillämp-&lt;br&gt;ning av 25 a § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i&lt;br&gt;tillämpliga delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;612&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid&lt;br&gt;m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1974:202) om beräkning av&lt;br&gt;strafftid m. m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är häktad får avge nöjd-&lt;br&gt;förklaring inför styresmannen vid&lt;br&gt;den kriminalvårdsanstalt där han&lt;br&gt;är intagen eller föreståndaren för&lt;br&gt;det häkte eller chefen för den rätts-&lt;br&gt;psykiatriska klinik där han förva-&lt;br&gt;ras. Är den som sålunda äger mot-&lt;br&gt;taga nöjdförklaring ej närvarande,&lt;br&gt;får förklaringen avges inför den&lt;br&gt;som är i hans ställe. I fråga om häk-&lt;br&gt;tad som förvaras på rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik kan regeringen förordna att&lt;br&gt;nöjdförklaring i vissa fall skall av-&lt;br&gt;ges inför närmaste polismyndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är häktad får avge nöjd-&lt;br&gt;förklaring inför styresmannen vid&lt;br&gt;den kriminalvårdsanstalt där han&lt;br&gt;är intagen eller föreståndaren för&lt;br&gt;det häkte där han förvaras eller, om&lt;br&gt;han är intagen på en sådan enhet&lt;br&gt;som avses i 6 § första stycket andra&lt;br&gt;meningen lagen (1990:000) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård eller 5 § lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk un-&lt;br&gt;dersökning m. m., inför chefsöverlä-&lt;br&gt;karen. Är den som sålunda får mot-&lt;br&gt;ta nöjdförklaring inte närvarande,&lt;br&gt;får förklaringen avges inför den&lt;br&gt;som är i hans ställe. I fråga om häk-&lt;br&gt;tad som är intagen på en sådan en-&lt;br&gt;het som nyss har nämnts kan rege-&lt;br&gt;ringen föreskriva att nöjdförklaring&lt;br&gt;i vissa fall skall avges inför närmas-&lt;br&gt;te polismyndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som&lt;br&gt;mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets&lt;br&gt;utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänke-&lt;br&gt;tid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten&lt;br&gt;eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas&lt;br&gt;tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart&lt;br&gt;det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt&lt;br&gt;upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare&lt;br&gt;att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde&lt;br&gt;vill avge sådan förklaring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den som skall undergå fängel-&lt;br&gt;se häktad, omhändertagen enligt 28&lt;br&gt;kap. 11 § tredje stycket brottsbal-&lt;br&gt;ken eller intagen i kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt för undergående av påföljd i&lt;br&gt;annat mål när domen får verkstäl-&lt;br&gt;las, skall styresmannen vid den kri-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den som skall undergå fängel-&lt;br&gt;se häktad, omhändertagen enligt&lt;br&gt;28 kap. 11 § tredje stycket brotts-&lt;br&gt;balken eller intagen i kriminal-&lt;br&gt;vårdsanstalt för att undergå påföljd&lt;br&gt;i annat mål när domen får verkstäl-&lt;br&gt;las, skall styresmannen vid den kri-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:653.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:764.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;613&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;minalvårdsanstalt där han är in-&lt;br&gt;tagen eller föreståndaren för det&lt;br&gt;häkte eller chefen för den rättspsy-&lt;br&gt;kiatriska klinik där han förvaras&lt;br&gt;omedelbart befordra domen till&lt;br&gt;verkställighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;minalvårdsanstalt där han är in-&lt;br&gt;tagen eller föreståndaren för det&lt;br&gt;häkte där han förvaras omedelbart&lt;br&gt;befordra domen till verkställighet.&lt;br&gt;Om han vistas på en sådan enhet&lt;br&gt;som avses i 5§ lagen (1990:000)&lt;br&gt;om rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;m. m., är det i stället chefsöverläka-&lt;br&gt;ren som skall göra det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han&lt;br&gt;för verkställighet förpassas till sådan anstalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras&lt;br&gt;han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förva-&lt;br&gt;ras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;614&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad på&lt;br&gt;grund av misstanke om ett eller fle-&lt;br&gt;ra brott eller som till följd av sådan&lt;br&gt;misstanke under mer än 24 timmar&lt;br&gt;i sträck har varit anhållen, under-&lt;br&gt;kastad reseförbud eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldighet, intagen på rättspsykia-&lt;br&gt;trisk klinik eller tagen i förvar ge-&lt;br&gt;nom beslut av befälhavare på fartyg&lt;br&gt;eller luftfartyg eller av beskickning&lt;br&gt;eller konsulat har rätt till ersättning&lt;br&gt;av staten, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frikännande dom meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet avvisas eller avskrivs,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förundersökning avslutas utan&lt;br&gt;att åtal väcks eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutet om frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning genom avslag på häktnings-&lt;br&gt;framställning eller efter överpröv-&lt;br&gt;ning, fullföljd av talan eller anlitan-&lt;br&gt;de av särskilt rättsmedel upphävs&lt;br&gt;eller ersätts av beslut om mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärd eller undanröjs&lt;br&gt;utan förordnande om ny handlägg-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad på&lt;br&gt;grund av misstanke om ett eller fle-&lt;br&gt;ra brott eller som till följd av sådan&lt;br&gt;misstanke under mer än 24 timmar&lt;br&gt;i sträck har varit anhållen, under-&lt;br&gt;kastad reseförbud eller anmälnings-&lt;br&gt;skyldighet, intagen för rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning med stöd av 10 §&lt;br&gt;lagen (1990:000) om rättspsykia-&lt;br&gt;trisk undersökning m. m. eller tagen&lt;br&gt;i förvar genom beslut av befälhava-&lt;br&gt;re på fartyg eller luftfartyg eller av&lt;br&gt;beskickning eller konsulat har rätt&lt;br&gt;till ersättning av staten, om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frikännande dom meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet avvisas eller avskrivs,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förundersökning avslutas utan&lt;br&gt;att åtal väcks eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutet om frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning genom avslag på häktnings-&lt;br&gt;framställning eller efter överpröv-&lt;br&gt;ning, fullföljd av talan eller anlitan-&lt;br&gt;de av särskilt rättsmedel upphävs&lt;br&gt;eller ersätts av beslut om mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärd eller undanröjs&lt;br&gt;utan förordnande om ny handlägg-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan&lt;br&gt;frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av&lt;br&gt;staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som&lt;br&gt;nämns i första stycket 1 — 3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit&lt;br&gt;anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,&lt;br&gt;om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe-&lt;br&gt;stämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan&lt;br&gt;bedömning inte skulle ha beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1980:422.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1986:651.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;615&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har undergått fängelse,&lt;br&gt;förvandlingsstraff för böter eller&lt;br&gt;utegångsförbud enligt lagen (1986:&lt;br&gt;644) om disciplinförseelser av&lt;br&gt;krigsmän, m. m. har rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning av staten, om efter fullföljd av&lt;br&gt;talan eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel frikännande dom med-&lt;br&gt;delas eller mindre ingripande på-&lt;br&gt;följd ådömes eller dom eller beslut&lt;br&gt;som legat till grund för verkställig-&lt;br&gt;heten undanröjes utan förordnande&lt;br&gt;om ny handläggning. Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter förordnande av&lt;br&gt;domstol enligt 31 kap. 3§ brotts-&lt;br&gt;balken har undergått sluten psykiat-&lt;br&gt;risk vård eller vård i specialsjukhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har undergått fängelse,&lt;br&gt;förvandlingsstraff för böter eller&lt;br&gt;utegångsförbud enligt lagen (1986:&lt;br&gt;644) om disciplinförseelser av&lt;br&gt;krigsmän, m. m. har rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning av staten, om efter fullföljd av&lt;br&gt;talan eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel frikännande dom med-&lt;br&gt;delas eller mindre ingripande på-&lt;br&gt;följd ådömes eller dom eller beslut&lt;br&gt;som legat till grund för verkställig-&lt;br&gt;heten undanröjes utan förordnande&lt;br&gt;om ny handläggning. Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter förordnande av&lt;br&gt;domstol enligt 31 kap. 3 § brotts-&lt;br&gt;balken har genomgått rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraft-&lt;br&gt;trädandet varit intagen på en rättspsykiatrisk klinik eller efter förordnande&lt;br&gt;av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari&lt;br&gt;1992 undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för&lt;br&gt;psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:651.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;616&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om rättspsykiatrisk undersökning m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte&lt;br&gt;att få veta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-&lt;br&gt;te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med eller utan&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-&lt;br&gt;lig psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med undersökningen skall anges i rättens beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den&lt;br&gt;misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts&lt;br&gt;om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om&lt;br&gt;påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-&lt;br&gt;trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättspsykiatrisk undersökning behövs inte i fall som avses i första&lt;br&gt;stycket, om den misstänkte redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med&lt;br&gt;särskild utskrivningsprövning och utlåtande har inhämtats av den chefs-&lt;br&gt;överläkare som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild&lt;br&gt;utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §&lt;br&gt;lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de&lt;br&gt;medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den misstänkte är föremål för vård enligt lagen (1990:000) om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård, får&lt;br&gt;rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskriv-&lt;br&gt;ningsprövning också när ett utlåtande har inhämtats av den chefsöverläka-&lt;br&gt;re som är ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enhe-&lt;br&gt;ter sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga&lt;br&gt;skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-&lt;br&gt;ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till&lt;br&gt;rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom&lt;br&gt;fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor&lt;br&gt;från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.&lt;br&gt;Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;617&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall&lt;br&gt;avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare&lt;br&gt;som huvudmannen för enheten utser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utlåtandet skall, om annat inte följer av rättens beslut, innehålla utta-&lt;br&gt;lande i de frågor som anges i beslutet. I utlåtandet skall de omständigheter&lt;br&gt;anges som dessa uttalanden grundas på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter angående vilka läkare som får avge utlåtande meddelas av&lt;br&gt;regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om&lt;br&gt;undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.&lt;br&gt;Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats skall den miss-&lt;br&gt;tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning&lt;br&gt;till annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;beträffande den som är häktad utföras när denne är intagen i häkte. Beslut&lt;br&gt;om detta meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om behandlingen av den som är häktad finns i lagen&lt;br&gt;(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I lagen&lt;br&gt;(1990:000) om rättspsykiatrisk vård föreskrivs om psykiatrisk tvångsvård&lt;br&gt;för den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Den som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och inte är&lt;br&gt;häktad skall inställa sig för undersökningen på tid och plats som bestäms&lt;br&gt;av den läkare som skall avge utlåtandet över undersökningen. Undersök-&lt;br&gt;ningen skall såvitt möjligt bedrivas så att den misstänkte inte hindras i sin&lt;br&gt;förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om en misstänkt som inte är berövad friheten underlåter att inställa&lt;br&gt;sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det finns något annat skäl&lt;br&gt;att anta att han inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen,&lt;br&gt;får rätten besluta att han skall tas in på undersökningsenheten. I beslutet&lt;br&gt;skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den&lt;br&gt;misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersökningen inte avslutas&lt;br&gt;inom den bestämda tiden, får rätten besluta om fortsatt intagning under&lt;br&gt;högst två veckor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-&lt;br&gt;tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Beträffande behandlingen av den som är intagen på en undersök-&lt;br&gt;ningsenhet med stöd av 10 § tillämpas bestämmelserna i 19 —25 §§ lagen&lt;br&gt;(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om rättspsykiatrisk vård för den som genomgår rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning och är intagen på undersökningsenheten med stöd&lt;br&gt;av 10 § ges i lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning&lt;br&gt;som avses i 3 eller 4 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs, skall styrelsen komplettera den undersökning som har&lt;br&gt;företagits. Avser kompletteringen en rättspsykiatrisk undersökning, gäller&lt;br&gt;i tillämpliga delar vad som sägs i denna lag om en sådan undersökning.&lt;br&gt;Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;618&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § På begäran av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § skall&lt;br&gt;polismyndigheten lämna biträde i den utsträckning som krävs för att den&lt;br&gt;misstänkte, om han är på fri fot, skall inställa sig för rättspsykiatrisk&lt;br&gt;undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4§&lt;br&gt;första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av&lt;br&gt;sekretessen sådana uppgifter om den misstänkte lämnas ut som behövs för&lt;br&gt;en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-&lt;br&gt;tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket&lt;br&gt;liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller&lt;br&gt;sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Beslut av rätten enligt 10 § om intagning eller fortsatt intagning av&lt;br&gt;den misstänkte för undersökning får överklagas särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-&lt;br&gt;bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet&lt;br&gt;avser förordnande om fortsatt intagning för undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-&lt;br&gt;gas hos kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som medde-&lt;br&gt;las med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om&lt;br&gt;rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Har beslut om rättspsykiatrisk undersökning meddelats före ikraftträ-&lt;br&gt;dandet av den nya lagen skall undersökningen, om den inte har slutförts&lt;br&gt;före ikraftträdandet, avse de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i&lt;br&gt;den nya lagen. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet skall utlåtandet&lt;br&gt;över en rättspsykiatrisk undersökning, som omfattar den fråga som anges i&lt;br&gt;1 § första stycket 2 i den nya lagen, innehålla uttalande även huruvida den&lt;br&gt;misstänkte begått brottet under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet&lt;br&gt;eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses&lt;br&gt;jämställd med sinnessjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om en rättspsykiatrisk undersökning som har beslutats före&lt;br&gt;den 1 januari 1992 gäller i stället för 6 § andra stycket andra meningen i&lt;br&gt;den nya lagen att utlåtande över undersökningen skall ges in till rätten&lt;br&gt;inom sex veckor från det att beslutet om undersökning kom in till den&lt;br&gt;klinik eller station till vilken undersökningen hörde före den 1 januari&lt;br&gt;1992 eller till undersökningsenheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en hos styrel-&lt;br&gt;sen uppkommen fråga om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen&lt;br&gt;i den gamla lagen skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet.&lt;br&gt;Socialstyrelsens beslut enligt nyssnämnda bestämmelse överklagas även&lt;br&gt;efter den nya lagens ikraftträdande enligt 11 a § i den gamla lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har rätten enligt 3 § i den gamla lagen begärt utlåtande av socialstyrel-&lt;br&gt;sen huruvida det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård&lt;br&gt;med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i&lt;br&gt;vissa fall eller med stöd av 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om&lt;br&gt;vissa psykiskt utvecklingsstörda och har utlåtandet inte avgetts före ikraft-&lt;br&gt;trädandet av den nya lagen, skall utlåtandet i stället jämställas med ett&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;619&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utlåtande av chefsöverläkaren och avges enligt 3 eller 4 § i den nya lagen. I &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fråga om ett utlåtande av socialstyrelsen enligt 6 § i den gamla lagen över &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en verkställd rättspsykiatrisk undersökning, som inte har avgetts av styrel-&lt;br&gt;sen före ikrafträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfaran-&lt;br&gt;de tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den&lt;br&gt;gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk&lt;br&gt;klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett&lt;br&gt;beslut enligt 10 § i den nya lagen och anses innebära att den misstänkte&lt;br&gt;skall vara intagen på den enhet där den rättspsykiatriska undersökningen&lt;br&gt;skall göras. I så fall får han dock från och med ikraftträdandet hållas kvar&lt;br&gt;högst två veckor på enheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;620&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;11 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i&lt;br&gt;brottmål&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten må, när skäl äro därtill,&lt;br&gt;förordna läkare att avgiva läkarin-&lt;br&gt;tyg angående misstänkt. Sådant in-&lt;br&gt;tyg skall avfattas enligt anvisningar&lt;br&gt;som meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rättspsykiatrisk undersök-&lt;br&gt;ning ej verkställts, skall läkarintyg&lt;br&gt;som sägs i första stycket inhämtas&lt;br&gt;från psykiater, innan någon över-&lt;br&gt;lämnas till öppen psykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten får, när det finns skäl till&lt;br&gt;det, förordna en läkare att avge lä-&lt;br&gt;karintyg angående misstänkt. Om&lt;br&gt;intyget skall omfatta de medicinska&lt;br&gt;förutsättningarna för att överlämna&lt;br&gt;den misstänkte till rättspsykiatrisk&lt;br&gt;vård utan särskild utskrivningspröv-&lt;br&gt;ning, skall rätten ange det vid för-&lt;br&gt;ordnandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen eller den myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer med-&lt;br&gt;delar föreskifter om avfattningen av&lt;br&gt;läkarintyg. Endast en läkare som&lt;br&gt;får avge utlåtande över en rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning får förordnas&lt;br&gt;att avge ett sådant intyg som anges i&lt;br&gt;första stycket andra meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa&lt;br&gt;sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må&lt;br&gt;polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1973:1214.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1981:216.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;621&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen................................................ 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag...................................... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november&lt;br&gt;1990 ........................................................ 59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1: Socialdepartementet.................................. 60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning.................................................. 60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Allmänna utgångspunkter ................................... 62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Allmänna synpunkter ................................... 62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Närmare om reformbehovet ............................. 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Grunder för en ny lagstiftning............................ 69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 Synen på psykiska störningar ....................... 69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 Tvångsanvändning vid psykiska störningar ........... 70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.3 En begränsad tvångsvård........................... 72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.4 Rättslig kontroll .................................. 73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.5 Behandlingen under tvångsvård..................... 75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.6 Lagstiftningens uppläggning med hänsyn till särskilda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdbehov........................................ 77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Psykiatrisk tvångsvård...................................... 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 Förutsättningar för tvångsvård ........................... 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.1 Allvarlig psykisk störning .......................... 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.2 Oundgängligt behov av psykiatrisk vård.............. 87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1.3 Patientens inställning till vården .................... 99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 Intagning för tvångsvård................................. 103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2.1 Vårdintyget ...................................... 103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2.2 Beslutet om intagning.............................. 107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 Begränsade vårdtider ................................... 112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4 Övergång från frivillig vård till tvångsvård (konvertering) .... 119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5 Innehållet i tvångsvård.................................. 127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5.1 Inrättning där vården får ges...............  127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5.2 Behandlingen av patienten ......................... 131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medicinsk behandling ............................. 131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Användningen av vissa tvångsåtgärder............... 140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontroll av försändelser, kroppsvisitation m. m........ 144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5.3 Rapporteringsskyldighet om användningen av tvångsåt-&lt;br&gt;gärder ........................................... 149&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5.4 Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område....... 152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.6 Tvångsvårdens upphörande.............................. 157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.7 Stödperson m. m........................................ 159&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.8 Förtroendenämndernas roll beträffande psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård .................................................. 163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.9 Domstolsprövning...................................... 169&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m...................................................... 187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 Gällande ordning....................................... 187&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 Utgångspunkter för mitt&amp;nbsp;förslag .......................... 189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3 Sjukvårdshuvudmännens skyldighet att ge rättspsykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård .................................................. 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4 Rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd ................... 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.1 Inledning ........................................ 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;622&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.2 Innehållet i vården ................................ 196&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inrättning där vården får ges........................ 196&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Placering och förflyttningar......................... 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingen av patienten och liknande frågor........200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område .......201&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4.3 Vårdens upphörande ..............................206&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5 Rättspsykiatrisk vård för den som är berövad friheten med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anledning av brott ......................................211&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.1 Inledning ........................................211&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.2 Förutsättningar for vård ...........................212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.3 Intagning och prövning av förutsättningar för vård .... 213&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.4 Innehållet i vården m.m............................214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inrättning där vården får ges........................214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandlingen av patienten .........................216&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område .......220&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5.5 Vårdens upphörande ..............................221&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.6 Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sjukvårdsinrättning för den som är berövad friheten med an-&lt;br&gt;ledning av brott ........................................223&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Genomförande.............................................227&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 Tidpunkten för ikraftträdandet...........................227&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Ekonomiska konsekvenser...............................228&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.1 Allmänt..........................................228&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.2 Kostnader för staten...............................230&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Upprättade lagförslag.......................................232&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Specialmotivering...........................................232&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.1 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård ................233&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.2 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ..................293&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ut-&lt;br&gt;vecklingsstörda m.fl..................................... 330&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) .... 332&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förvaltningsdomstolar...................................333&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal-&lt;br&gt;vård i anstalt...........................................334&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behand-&lt;br&gt;lingen av häktade och anhållna m.fl....................... 336&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Hemställan................................................338&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:1 Redovisning av gällande lagstiftning ..................339&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:2 Socialberedningens sammanfattning av sitt betänkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(utom såvitt avser de frågor som behandlas i bil. 2)...... 348&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:3 Förteckning över remissinstanserna...................367&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:4 Lagförslagen i lagrådsremissen .......................369&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1:5 Lagrådets yttrande..................................400&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2: Justitiedepartementet ...............................442&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning..................................................442&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare ......444&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Bakgrund.............................................444&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;623&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 Äldre reglering...................................444&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.2 Nuvarande ordning i huvuddrag ...................444&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.3 Bexeliuskommitténs arbete........................446&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.4 Socialberedningens förslag i huvuddrag .............446&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;Behovet av en reform ..................................448&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 &amp;nbsp;Avgränsningen av personkretsen.........................452&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykisk störning m. m..................................452&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sambandet mellan brottet och den psykiska störningen.....455&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 &amp;nbsp;Rättspsykiatrisk vård (psykiatrisk tvångsvård som brottspå-&lt;br&gt;följd) ................................................ 459&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 &amp;nbsp;Särskild utskrivningsprövning vid rättspsykiatrisk vård.....463&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 &amp;nbsp;Öppen psykiatrisk vård.................................467&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 &amp;nbsp;Vård för psykiskt utvecklingsstörda......................468&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8 &amp;nbsp;Övriga påföljdsfrågor ..................................472&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.1 Inledning ....................................... 472&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.2 Straffnedsättning och uteslutande av fängelse som på-&lt;br&gt;följd ............................................ 473&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffnedsättning................................. 473&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uteslutande av fängelse som påföljd ................474&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.3 Skyddstillsyn och&amp;nbsp;villkorlig dom ...................475&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddstillsyn ....................................475&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villkorlig dom................................... 477&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.4 Böter........................................... 478&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.5 Frihet från påföljd ............................... 479&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9 &amp;nbsp;Åtalsunderlåtelse......................................481&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10 Överförande till en annan stat av verkställighet av en dom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård........485&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ordning....................................485&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande till en annan stat av en utländsk medborgare&lt;br&gt;som här genomgår psykiatrisk tvångsvård...............485&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförande hit från en annan stat av en svensk medborgare&lt;br&gt;för psykiatrisk tvångsvård ............................488&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överväganden ........................................489&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Det medicinska utredningsforfarandet vid straffrättsliga åtgärder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mot psykiskt störda lagöverträdare ...........................493&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;Nuvarande ordning i huvuddrag.........................493&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 &amp;nbsp;Kritik mot nuvarande ordning ..........................495&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 &amp;nbsp;Utgångspunkter för mitt förslag .........................498&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4 &amp;nbsp;Förutsättningarna för att få besluta om en rättspsykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;undersökning ......................................... 500&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4.1 Syftet med undersökningen........................ 500&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4.2 Övriga förutsättningar............................ 503&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5 &amp;nbsp;I vilka fall skall krävas att en rättspsykiatrisk undersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har gjorts i brottmålet?................................. 505&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.6 &amp;nbsp;Var och av vem skall rättspsykiatriska undersökningar utfö-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ras? .................................................. 508&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.7 &amp;nbsp;Intresset av att en rättspsykiatrisk undersökning genomförs&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;snabbt ............................................... 509&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.8 &amp;nbsp;Anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;undersökning ......................................... 514&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.9 &amp;nbsp;Överförande från häkte till undersökningsenhet ........... 516&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.10 Möjligheten att utföra rättspsykiatrisk undersökning när den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;misstänkte är intagen i häkte............................ 518&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.11 Möjligheten att ta in den misstänkte i kriminalvårdsanstalt i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;624&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning................ 519 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91.58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.12 Användningen av tvångsåtgärder mot en häktad som genom-&lt;br&gt;går rättspsykiatrisk undersökning........................ 520&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.13 Möjligheten att ta in s. k. frifotingar med tvång på en undersök-&lt;br&gt;ningsenhet ............................................ 523&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.14 Andra former av utredning än rättspsykiatrisk undersökning . 525&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.15 Yttrande av socialstyrelsen över den medicinska utredningen. 527&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Ikraftträdande ............................................. 528&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Ekonomiska konsekvenser................................... 529&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Upprättade lagförslag....................................... 529&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Specialmotivering.......................................... 530&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.1 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i brottsbalken................ 530&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.2 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............ 539&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.3 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1979:189)............................................ 540&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.4 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kriminalregister....................................... 541&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.5 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregis-&lt;br&gt;ter m.m.............................................. 541&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.6 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) .. 541&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.7 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om interna-&lt;br&gt;tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom .. 542&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.8 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av strafftid m. m....................................... 543&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.9 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vid frihetsinskränkning................................. 545&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.10 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning ......... 545&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om personun-&lt;br&gt;dersökning i brottmål .................................. 560&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Hemställan................................................ 562&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1 Lagförslagen i 1986 års promemoria angående behand-&lt;br&gt;lingen av psykiskt störda lagöverträdare ............... 563&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2 Sammanställning av synpunkter på 1986 års promemoria . 577&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:3 Lagförslaget i 1988 års promemoria angående överförande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till en annan stat av verkställighet av en brottmålsdom,&lt;br&gt;som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård ... 595&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:4 Sammanställning av synpunkter på 1988 års promemoria . 598&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:5 Lagförslagen i lagrådsremissen .......................600&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;625&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1990-11-28 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1990-11-28 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1990-11-29 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1990-12-13 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Vänsterpartiet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 08:01:09</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GE0358</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:28:37</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 08:01:09</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GE0358</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199091__58.pdf</filnamn>
<filstorlek>30833465</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om psykiatrisk tvångsvård, m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/D8F7BD1F-FB87-4BE3-A487-9D99484DD372</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju13</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju13</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju15</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju15</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju16</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju16</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju17</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju17</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju18</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju18</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So30</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So30</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So31</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So31</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So32</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So32</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So33</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So33</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So34</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So34</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So35</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So35</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So36</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So36</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So37</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So37</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So38</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So38</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So39</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So39</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So40</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So40</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So41</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So41</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So42</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So42</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Anita Stenberg  m.fl. (MP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju16</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju16</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Anita Stenberg  m.fl. (MP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Anita Stenberg  m.fl. (MP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So37</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So37</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Anita Stenberg  m.fl. (MP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Arne Andersson i Gamleby  och Lena Öhrsvik  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So36</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So36</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Arne Andersson i Gamleby  och Lena Öhrsvik  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So41</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So41</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju17</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju17</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Daniel Tarschys  m.fl. (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So34</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So34</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Daniel Tarschys  m.fl. (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So32</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So32</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju13</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju13</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gullan Lindblad  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So30</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So30</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gullan Lindblad  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gullan Lindblad  och förste vice talman Ingegerd Troedsson  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So40</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So40</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gullan Lindblad  och förste vice talman Ingegerd Troedsson  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Göran Ericsson  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So38</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So38</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Göran Ericsson  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Hans Göran Franck  m.fl. (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So33</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So33</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Hans Göran Franck  m.fl. (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Hans Göran Franck  m.fl. (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Hans Göran Franck  m.fl. (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Margit Sandéhn  och Börje Nilsson  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So39</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So39</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Margit Sandéhn  och Börje Nilsson  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Rolf Dahlberg  m.fl. (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju15</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju15</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Rolf Dahlberg  m.fl. (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Rosa Östh  m.fl. (C)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So42</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So42</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Rosa Östh  m.fl. (C)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Rosa Östh  m.fl. (C)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju18</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju18</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Rosa Östh  m.fl. (C)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Sten Svensson  m.fl. (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So31</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So31</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Sten Svensson  m.fl. (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Stig Gustafsson  och Margareta Persson  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:58&lt;br/&gt;
Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So35</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So35</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Stig Gustafsson  och Margareta Persson  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>