<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2355582</hangar_id>
 <dok_id>GE034</dok_id>
 <rm>1990/91</rm>
 <beteckning>4</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1990/91:4</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>4</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1990-06-21 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:36:31</systemdatum>
 <publicerad>2007-12-19 17:02:10</publicerad>
 <titel>om ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GE034/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GE034</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GE034</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;p&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;om ändring i rennäringslagen (1971:437),&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;m. m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE034/prop_199091__4-1.png" style="width:35pt;height:45pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i&lt;br&gt;bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 juni 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingvar Carlsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mats Hellström&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rennäringslagen (1971:437).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att renskötsel-&lt;br&gt;rätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på&lt;br&gt;urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten&lt;br&gt;skall bara kunna upphävas av regeringen om det behövs för att tillgodose&lt;br&gt;något av de i expropriationslagen uppräknade expropriationsändamålen.&lt;br&gt;På åretruntmarkerna förbjuds ingrepp som innebär avsevärd olägenhet för&lt;br&gt;renskötseln även om ingreppet inte innebär en ändrad markanvändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När högsta renantal fastställs för en sameby skall skälig hänsyn tas till&lt;br&gt;andra intressen. Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att&lt;br&gt;minska antalet renar till det tillåtna, att hålla årlig renräkning och att&lt;br&gt;upprätta renlängd. Länsstyrelsen ges befogenhet att kontrollera att renräk-&lt;br&gt;ningen sker på ett korrekt sätt. Om renar förekommer på område där&lt;br&gt;renskötsel inte är tillåten skall länsstyrelsen kunna vid vite förelägga same-&lt;br&gt;byn att driva bort renarna. Möjligheten att besluta om slakt skall kunna&lt;br&gt;utnyttjas endast i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Väglagen (1971:948) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;br&gt;ändras så att det framgår att renskötselrätt utgör en särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Forslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 2 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1, 3, 11, 12, 14, 15,26, 30, 35, 59, 66, 68, 71, 85, 86 och 89§§och&lt;br&gt;rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66 a § samt närmast före&lt;br&gt;3 § en ny rubrik av följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall&lt;br&gt;lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätt m. m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Renskötselrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt att enligt denna lag begagna&lt;br&gt;mark och vatten till underhåll för&lt;br&gt;sig och sina renar (renskötselrätt)&lt;br&gt;har den som är av samisk härkomst,&lt;br&gt;om hans fader eller moder eller nå-&lt;br&gt;gon av hans far- eller morföräldrar&lt;br&gt;haft renskötsel som stadigvarande&lt;br&gt;yrke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är av samisk härkomst&lt;br&gt;(same) får enligt bestämmelserna i&lt;br&gt;denna lag använda mark och vatten&lt;br&gt;till underhåll för sig och sina renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten enligt första stycket (ren-&lt;br&gt;skötselrätten) tillkommer den samis-&lt;br&gt;ka befolkningen och grundas på ur-&lt;br&gt;minnes hävd. Den utgör en särskild&lt;br&gt;rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten får utövas av&lt;br&gt;den som är medlem i sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om särskilda skäl föreligger, kan&lt;br&gt;länsstyrelsen medge person med sa-&lt;br&gt;misk härkomst renskötselrätt, även&lt;br&gt;i annat fall än som avses i första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötsel får bedrivas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i Norrbottens och Västerbottens&lt;br&gt;läns lappmarker dels ovanför od-&lt;br&gt;lingsgränsen, dels nedanför denna&lt;br&gt;gräns på mark som tillhör staten&lt;br&gt;(kronomark) och renbetesland där&lt;br&gt;skogsrenskötsel av ålder bedrives&lt;br&gt;under våren, sommaren eller hös-&lt;br&gt;ten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på renbetesfjällen i Jämtlands&lt;br&gt;län,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom de områden i Jämtlands&lt;br&gt;och Kopparbergs län som särskilt&lt;br&gt;upplåtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselområdet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötsel får bedrivas inom föl-&lt;br&gt;jande områden (renskötselområdet)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året (åretruntmarkerna)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i Norrbottens och Västerbottens&lt;br&gt;läns lappmarker dels ovanför od-&lt;br&gt;lingsgränsen, dels nedanför denna&lt;br&gt;gräns på mark som tillhör staten&lt;br&gt;(kronomark) och renbetesland där&lt;br&gt;skogsrenskötsel av ålder bedrivs un-&lt;br&gt;der våren, sommaren eller hösten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på renbetesfjällen i Jämtlands&lt;br&gt;län,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom de områden i Jämtlands&lt;br&gt;och Kopparbergs län som särskilt&lt;br&gt;upplåtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1985:919.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober—den 30 april&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i övriga delar av lappmarkerna&lt;br&gt;nedanför odlingsgränsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom sådana trakter utanför&lt;br&gt;lappmarkerna och renbetesfjällen&lt;br&gt;där renskötsel av ålder bedrives vis-&lt;br&gt;sa tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober—den 30 april&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(vinterbetesmarkerna)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i övriga delar av lappmarkerna&lt;br&gt;nedanför odlingsgränsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom sådana trakter utanför&lt;br&gt;lappmarkerna och renbetesfjällen&lt;br&gt;där renskötsel av ålder bedrivs vissa&lt;br&gt;tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra&lt;br&gt;renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen&lt;br&gt;förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de&lt;br&gt;områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlem i sameby är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. renskötselberättigad som del-&lt;br&gt;tar i renskötseln inom byns betes-&lt;br&gt;område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. renskötselberättigad som har&lt;br&gt;deltagit i renskötsel inom byns be-&lt;br&gt;tesområde och haft detta som sta-&lt;br&gt;digvarande yrke samt ej övergått&lt;br&gt;till annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. renskötselberättigad som är&lt;br&gt;make eller hemmavarande barn till&lt;br&gt;medlem som avses under 1 eller 2&lt;br&gt;eller som är efterlevande make eller&lt;br&gt;underårigt barn till avliden sådan&lt;br&gt;medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlem i sameby är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. same som deltar i renskötseln&lt;br&gt;inom byns betesområde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. same som har deltagit i ren-&lt;br&gt;skötsel inom byns betesområde och&lt;br&gt;haft detta som stadigvarande yrke&lt;br&gt;och inte övergått till annat huvud-&lt;br&gt;sakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som är make eller hem-&lt;br&gt;mavarande barn till medlem som&lt;br&gt;avses under 1 eller 2 eller som är&lt;br&gt;efterlevande make eller underårigt&lt;br&gt;barn till avliden sådan medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem antaga&lt;br&gt;annan renskötselberättigad än som&lt;br&gt;anges i 11 §, om han avser att med&lt;br&gt;egna renar driva renskötsel inom&lt;br&gt;byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras sökanden inträde som&lt;br&gt;medlem, kan länsstyrelsen medge&lt;br&gt;honom inträde, om särskilda skäl&lt;br&gt;föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem anta&lt;br&gt;annan same än som anges i 11 §, om&lt;br&gt;han avser att med egna renar driva&lt;br&gt;renskötsel inom byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras sökanden inträde som&lt;br&gt;medlem, kan länsstyrelsen medge&lt;br&gt;honom inträde, om det finns sär-&lt;br&gt;skilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är renskötselberättigad&lt;br&gt;dödsbodelägare under 18 år, räknas&lt;br&gt;tiden från det han fyller 18 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är dödsbodelägare un-&lt;br&gt;der 18 år, räknas tiden från det han&lt;br&gt;fyller 18 år. Kravet i 1 § tredje styc-&lt;br&gt;ket om medlemskap i sameby gäller&lt;br&gt;inte för rätt till renskötsel som avses&lt;br&gt;här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Sameby får for medlemmarnas&lt;br&gt;gemensamma behov begagna byns&lt;br&gt;betesområde för renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden bestämmer&lt;br&gt;det högsta antal renar som får hål-&lt;br&gt;las på bete inom byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs for att bevara&lt;br&gt;renbetet eller eljest främja ren-&lt;br&gt;skötseln, kan lantbruksnämnden&lt;br&gt;forordna om inskränkning i betes-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby får for medlemmarnas&lt;br&gt;gemensamma behov använda byns&lt;br&gt;betesområde för renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden bestämmer&lt;br&gt;det högsta antal renar som får hål-&lt;br&gt;las på bete inom byns betesområde.&lt;br&gt;Skälig hänsyn skall därvid tas till&lt;br&gt;andra intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs för att bevara ren-&lt;br&gt;betet eller annars främja ren-&lt;br&gt;skötseln, kan lantbruksnämnden&lt;br&gt;forordna om inskränkning i&lt;br&gt;betesrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om samebyn bryter mot ett beslut&lt;br&gt;enligt andra eller tredje stycket får&lt;br&gt;länsstyrelsen vid vite förelägga byn&lt;br&gt;att följa beslutet. Har samebyn med&lt;br&gt;stöd av 35 § första stycket bestämt&lt;br&gt;hur många renar en medlem högst&lt;br&gt;får inneha, får ett föreläggande att&lt;br&gt;minska antalet renar även riktas&lt;br&gt;mot en medlem som inte följer sa-&lt;br&gt;mebyns beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan förordna om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätten for&lt;br&gt;visst markområde, när området be-&lt;br&gt;hövs for ändamål som avses i 2&lt;br&gt;kap. expropriationslagen (1972:&lt;br&gt;719) eller för annat ändamål av vä-&lt;br&gt;sentlig betydelse från allmän syn-&lt;br&gt;punkt. För område som väsentligen&lt;br&gt;är utan betydelse för renskötseln får&lt;br&gt;sådant förordnande meddelas, när&lt;br&gt;området behövs för allmänt ända-&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan forordna om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätten for&lt;br&gt;visst markområde, när området be-&lt;br&gt;hövs för ändamål som avses i 2&lt;br&gt;kap. expropriationslagen (1972:&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;719).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät&lt;br&gt;ten ingående befogenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inom område som avses&lt;br&gt;i 3§ 1 äger eller brukar mark där&lt;br&gt;renskötsel bedrives får ej ändra an-&lt;br&gt;vändningen av marken på sätt som&lt;br&gt;medför avsevärd olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln i annan mån än som följer&lt;br&gt;av förordnande enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inom åretruntmarkerna&lt;br&gt;äger eller brukar mark där rensköt-&lt;br&gt;sel bedrivs får zn/e vzW användning-&lt;br&gt;en av marken vidta åtgärder som&lt;br&gt;medför avsevärd olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln i annan mån än som följer&lt;br&gt;av förordnande enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1987:154.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de-&lt;br&gt;taljplan eller for foretag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat med hänsyn&lt;br&gt;till vad som bestämts om högsta&lt;br&gt;renantalet enligt 15 § andra stycket&lt;br&gt;eller om det behövs för att främja&lt;br&gt;renskötseln, kan sameby bestämma&lt;br&gt;hur många renar medlem högst får&lt;br&gt;inneha eller meddela andra före-&lt;br&gt;skrifter om innehavet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket&lt;br&gt;får ty ges sådant innehåll att renskö-&lt;br&gt;tande medlems fortsatta verksam-&lt;br&gt;het omöjliggöres eller väsentligt för-&lt;br&gt;svåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs med hänsyn till&lt;br&gt;vad som bestämts om högsta renan-&lt;br&gt;talet enligt 15 § andra stycket eller&lt;br&gt;om det behövs för att främja ren-&lt;br&gt;skötseln, kan sameby bestämma&lt;br&gt;hur många renar medlem högst får&lt;br&gt;inneha eller besluta om andra vill-&lt;br&gt;kor för innehavet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby får undanta visst område&lt;br&gt;från medlemmarnas begagnande&lt;br&gt;för jakt eller fiske, om det behövs av&lt;br&gt;hänsyn till jakt- eller fiskevården el-&lt;br&gt;ler av andra särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket får inte ges sådant innehåll&lt;br&gt;att renskötande medlems fortsatta&lt;br&gt;verksamhet omöjliggörs eller vä-&lt;br&gt;sentligt försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av&lt;br&gt;särskild bestämmelse i denna lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av&lt;br&gt;ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för&lt;br&gt;styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra&lt;br&gt;stycket 1—6,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att i övriga frågor rösträtt till-&lt;br&gt;kommer endast renskötande med-&lt;br&gt;lem, som därvid har en röst för var-&lt;br&gt;je påbörjat hundratal renar som en-&lt;br&gt;ligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att i övriga frågor rösträtt till-&lt;br&gt;kommer endast renskötande med-&lt;br&gt;lem, som därvid har en röst för var-&lt;br&gt;je påbörjat hundratal renar som en-&lt;br&gt;ligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom, dock inte för fler renar än&lt;br&gt;som samebyn bestämt för honom&lt;br&gt;enligt 35 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom om-&lt;br&gt;bud,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en&lt;br&gt;femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stäm-&lt;br&gt;mans beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den&lt;br&gt;mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet&lt;br&gt;röstande är lika, av stämmans ordförande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av&lt;br&gt;minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar&lt;br&gt;företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 §&lt;br&gt;andra stycket 1 —6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;66 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt.&lt;br&gt;Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske&lt;br&gt;med större tidsmellanrum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden kan på begä-&lt;br&gt;ran av renskötande medlem forord-&lt;br&gt;na om extra renräkning, om denne&lt;br&gt;gör sannolikt att resultatet av räk-&lt;br&gt;ning enligt första stycket är oriktigt&lt;br&gt;och kostnaderna för den extra ren-&lt;br&gt;räkningen ej är oskäliga i förhållan-&lt;br&gt;de till den betydelse det kan ha för&lt;br&gt;medlemmen att rättelse kommer&lt;br&gt;till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden kan på begä-&lt;br&gt;ran av renskötande medlem besluta&lt;br&gt;om extra renräkning, om denne gör&lt;br&gt;sannolikt att resultatet av räkning&lt;br&gt;enligt första stycket är oriktigt och&lt;br&gt;kostnaderna för den extra renräk-&lt;br&gt;ningen inte är oskäliga i förhållande&lt;br&gt;till den betydelse det kan ha för&lt;br&gt;medlemmen att rättelse kommer&lt;br&gt;till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite föreläg-&lt;br&gt;ga sameby att genomföra sådan&lt;br&gt;räkning av byns renar som avses i&lt;br&gt;första eller andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sameby skall underrätta läns-&lt;br&gt;styrelsen om tid och plats för byns&lt;br&gt;renräkning. Länsstyrelsen kan utse&lt;br&gt;någon att närvara vid renräkningen.&lt;br&gt;Finns anledning anta att samebyn&lt;br&gt;inte följt meddelade föreskrifter,&lt;br&gt;kan länsstyrelsen besluta om kom-&lt;br&gt;pletterande renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som av länsstyrelsen förord-&lt;br&gt;nats att närvara vid renräkningen&lt;br&gt;har rätt att få tillträde till områden&lt;br&gt;och anläggningar där renar hålls&lt;br&gt;samt rätt att på begäran få de upp-&lt;br&gt;lysningar och handlingar som be-&lt;br&gt;hövs för att fullgöra uppdraget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upp-&lt;br&gt;rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I renlängden skall upptagas ägar-&lt;br&gt;na till de renar som hålles på byns&lt;br&gt;betesområde, det räknade eller&lt;br&gt;uppskattade antalet renar for varje&lt;br&gt;ägare och, om föreskrift meddelats&lt;br&gt;om reninnehavet enligt 35 §, förhål-&lt;br&gt;lande som är av betydelse for kon-&lt;br&gt;troll av att föreskriften efterföljts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bystämman fastställer renlängden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I renlängden skall tas upp ägarna&lt;br&gt;till de renar som hålls på byns be-&lt;br&gt;tesområde, det räknade eller upp-&lt;br&gt;skattade antalet renar for vaije äga-&lt;br&gt;re och, om beslut meddelats om&lt;br&gt;reninnehavet enligt 35 §, förhållan-&lt;br&gt;de som är av betydelse för kontroll&lt;br&gt;av att beslutet följts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och beslutar om rättelse däri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen, eller myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer, får meddela&lt;br&gt;närmare föreskrifter om använd-&lt;br&gt;ningen av renlängd som underlag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Uppehåller sig renar utanför ren-&lt;br&gt;skötselområdet eller på mark inom&lt;br&gt;detta område under tid då rensköt-&lt;br&gt;sel icke får bedrivas där, kan läns-&lt;br&gt;styrelsen på framställning av lant-&lt;br&gt;bruksnämnden eller markägare&lt;br&gt;som därigenom lider skada eller&lt;br&gt;olägenhet av någon betydelse för-&lt;br&gt;ordna att renarna skall slaktas och&lt;br&gt;säljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År det känt till vilken sameby re-&lt;br&gt;narna hör, får förordnande enligt&lt;br&gt;första stycket meddelas endast om&lt;br&gt;samebyn underlåter att inom skälig&lt;br&gt;tid efter anmaning taga hand om&lt;br&gt;renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden for renarnas omhän-&lt;br&gt;dertagande, slakt och försäljning&lt;br&gt;skall uttagas ur köpeskillingen.&lt;br&gt;Återstoden tillfaller renarnas ägare,&lt;br&gt;om han är känd, och annars den&lt;br&gt;eller de samebyar till vilka renarna&lt;br&gt;kan antagas ha hört.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för ett företagsregister och om skyl-&lt;br&gt;dighet att lämna renlängden och&lt;br&gt;andra uppgifter om renskötseln till&lt;br&gt;den myndighet som för registret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite föreläg-&lt;br&gt;ga sameby att upprätta och faststäl-&lt;br&gt;la renlängd samt att överlämna ko-&lt;br&gt;pia av längden till myndighet som&lt;br&gt;avses i fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppehåller sig renar utanför ren-&lt;br&gt;skötselområdet eller på mark inom&lt;br&gt;detta område under tid då rensköt-&lt;br&gt;sel inte får bedrivas där, kan läns-&lt;br&gt;styrelsen på framställning av den&lt;br&gt;som därigenom lider skada eller&lt;br&gt;olägenhet av någon betydelse vid&lt;br&gt;vite förelägga samebyn att föra bort&lt;br&gt;renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får besluta att re-&lt;br&gt;narna skall slaktas och säljas om&lt;br&gt;vitesförläggandet inte leder till åsyf-&lt;br&gt;tat resultat eller om det annars finns&lt;br&gt;särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vitesföreläggande enligt första&lt;br&gt;stycket får meddelas endast om sa-&lt;br&gt;mebyn underlåter att inom skälig&lt;br&gt;tid efter anmaning ta hand om re-&lt;br&gt;narna. Detsamma gäller beslut en-&lt;br&gt;ligt andra stycket om det är känt till&lt;br&gt;vilken sameby renarna hör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för renarnas omhän-&lt;br&gt;dertagande, slakt och försäljning&lt;br&gt;skall tas ut ur köpeskillingen. Åter-&lt;br&gt;stoden tillfaller renarnas ägare, om&lt;br&gt;han är känd, och annars den eller&lt;br&gt;de samebyar till vilka renarna kan&lt;br&gt;antas ha hört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är renskötselberättigad&lt;br&gt;kan få tillstånd (koncession) att dri-&lt;br&gt;va renskötsel i Norrbottens län ne-&lt;br&gt;danför lappmarksgränsen inom&lt;br&gt;område där renskötsel av ålder fö-&lt;br&gt;rekommer under hela året. Konces-&lt;br&gt;sion innefattar rätt för koncessions-&lt;br&gt;havaren att driva renskötseln även&lt;br&gt;med skötesrenar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som äger eller brukar&lt;br&gt;jordbruksfastighet, vilken helt eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är same kan få tillstånd&lt;br&gt;(koncession) att driva renskötsel i&lt;br&gt;Norrbottens län nedanför lapp-&lt;br&gt;marksgränsen inom område där&lt;br&gt;renskötsel av ålder förekommer un-&lt;br&gt;der hela året. Koncession innefat-&lt;br&gt;tar rätt för koncessionshavaren att&lt;br&gt;driva renskötseln även med skötes-&lt;br&gt;renar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som äger eller brukar&lt;br&gt;jordbruksfastighet, vilken helt eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;delvis är belägen inom koncessions-&lt;br&gt;området, om han är bosatt på fas-&lt;br&gt;tigheten eller inom området,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som tidigare har haft kon-&lt;br&gt;cession inom området, om han är&lt;br&gt;bosatt där och inte har övergått till&lt;br&gt;annat huvudsakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. efterlevande make eller efter-&lt;br&gt;levande underårigt barn till konces-&lt;br&gt;sionshavare eller till sådan under 2&lt;br&gt;angiven förutvarande koncessions-&lt;br&gt;havare som vid tidpunkten för&lt;br&gt;dödsfallet ägde skötesrenar, om&lt;br&gt;den efterlevande är bosatt inom&lt;br&gt;koncessionsom rådet.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;delvis är belägen inom den del av&lt;br&gt;länet där koncessionsrenskötsel får&lt;br&gt;bedrivas, om han är bosatt på fas-&lt;br&gt;tigheten eller inom området,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som tidigare har haft kon-&lt;br&gt;cession inom området, om han är&lt;br&gt;bosatt inom den del av länet där&lt;br&gt;koncessionsrenskötsel får bedrivas&lt;br&gt;och inte har övergått till annat hu-&lt;br&gt;vudsakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. efterlevande make eller efter-&lt;br&gt;levande underårigt barn till konces-&lt;br&gt;sionshavare eller till sådan under 2&lt;br&gt;angiven förutvarande koncessions-&lt;br&gt;havare som vid tidpunkten för&lt;br&gt;dödsfallet ägde skötesrenar, om&lt;br&gt;den efterlevande är bosatt inom&lt;br&gt;den del av länet där koncessionsren-&lt;br&gt;skötsel får bedrivas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är&lt;br&gt;till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession&lt;br&gt;kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområde skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, renskötselbe-&lt;br&gt;rättigad som biträder koncessions-&lt;br&gt;havare i renskötseln och som inte&lt;br&gt;har annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete samt ägare av skötesrenar&lt;br&gt;inom koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområde skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, annan same&lt;br&gt;som biträder koncessionshavare i&lt;br&gt;renskötseln och som inte har annat&lt;br&gt;huvudsakligt förvärvsarbete samt&lt;br&gt;ägare av skötesrenar inom konces-&lt;br&gt;sionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga&lt;br&gt;delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-&lt;br&gt;ser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Renskötande medlem har i&lt;br&gt;frågor som avses i 59 § 2 en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat tjugotal renar som&lt;br&gt;enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Koncessionshavare har i frå-&lt;br&gt;gor som avses i 59 § 2 en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat tjugotal renar som&lt;br&gt;enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom, dock inte för fler renar än&lt;br&gt;som lantbruksnämnden enligt 88§&lt;br&gt;första stycket 3 bestämt för honom.&lt;br&gt;För ägare av skötesrenar är röst-&lt;br&gt;rätten begränsad till en röst, oavsett&lt;br&gt;antalet skötesrenar som han inne-&lt;br&gt;har.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall&lt;br&gt;vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn&lt;br&gt;och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;89 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har förutsättningarna för konces-&lt;br&gt;sionen ändrats, kan lantbruks-&lt;br&gt;nämnden återkalla koncessionen el-&lt;br&gt;ler föreskriva nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bryter en sameby eller konces-&lt;br&gt;sionshavare mot villkor som gäller&lt;br&gt;för verksamheten kan länsstyrelsen&lt;br&gt;vid vite förelägga byn eller konces-&lt;br&gt;sionshavaren att vidta rättelse. Om&lt;br&gt;en koncessionshavare innehar fler&lt;br&gt;egna renar än vad lantbruksnämn-&lt;br&gt;den med stöd av 88 § första stycket 3&lt;br&gt;medgivit honom, eller om en ägare&lt;br&gt;av skötesrenar har fler renar i kon-&lt;br&gt;cessionshavarens vård än vad som&lt;br&gt;följer av 88§ andra stycket, eller sa-&lt;br&gt;mebyns beslut, får länsstyrelsen vid&lt;br&gt;vite förelägga renägaren att minska&lt;br&gt;renantalet till det tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av samebyn får&lt;br&gt;länsstyrelsen besluta om slakt och&lt;br&gt;försäljning av de övertaliga renarna&lt;br&gt;om renägaren inte efter anmaning&lt;br&gt;själv låter minska renantalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för slakten och försälj-&lt;br&gt;ningen skall tas ut ur köpeskillingen&lt;br&gt;medan återstoden av köpeskillingen&lt;br&gt;tillfaller renarnas ägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har förutsättningarna för konces-&lt;br&gt;sionen ändrats, kan lantbruks-&lt;br&gt;nämnden återkalla koncessionen el-&lt;br&gt;ler besluta om nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om&lt;br&gt;äktenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i väglagen (1971:948)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)' skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning för annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av sådan&lt;br&gt;nyttjanderätt eller annan särskild&lt;br&gt;rätt till fastigheten som upplåtits in-&lt;br&gt;nan marken togs i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning för annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av nytt-&lt;br&gt;janderätt eller annan särskild rätt&lt;br&gt;till fastighet, såvida rätten inte upp-&lt;br&gt;låtits efter det att marken togs i an-&lt;br&gt;språk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen&lt;br&gt;(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas&lt;br&gt;i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det&lt;br&gt;talan väcktes vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag&lt;br&gt;då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och&lt;br&gt;enligt 6§ räntelagen for tiden därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:459.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Jordbruksdepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-&lt;br&gt;ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Hellström,&lt;br&gt;Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,&lt;br&gt;Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hellström&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om ändring i rennäringslagen&lt;br&gt;(1971:437),m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningens förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkallade&lt;br&gt;dåvarande chefen för justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att&lt;br&gt;utreda vissa frågor om samemas ställning i Sverige. Utredningen (chefen&lt;br&gt;för hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wäng-&lt;br&gt;berg, ordförande, f. d. riksdagsledamoten Karl-Erik Häll samt riksdagsle-&lt;br&gt;damöterna Martin Olsson och Åke Selberg), som antog namnet samerätts-&lt;br&gt;utredningen, avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas&lt;br&gt;folkrättsliga ställning och i juni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989:41)&lt;br&gt;Samerätt och sameting. Betänkandena har remissbehandlats. En förteck-&lt;br&gt;ning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena&lt;br&gt;har lagts fram i promemorian (Ds 1989:72) Remissyttranden över same-&lt;br&gt;rättsutredningens betänkanden (SOU 1986:36) Samemas folkrättsliga&lt;br&gt;ställning och (SOU 1989:41) Samerätt och sameting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av&lt;br&gt;delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning som bila-&lt;br&gt;ga 1, dels en sammanfattning av huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Same-&lt;br&gt;rätt och sameting såvitt avser renskötselns rättsliga ställning som bilaga 2,&lt;br&gt;dels de lagförslag som läggs fram i den delen som bilaga 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens rapport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen beslutade den 14 februari 1986 att tillsätta en arbets-&lt;br&gt;grupp med uppgift att se över vissa frågor som sammanhänger med same-&lt;br&gt;byarnas organisation, funktion och ekonomi. Arbetsgruppen, som antog&lt;br&gt;namnet rennäringsgruppen, överlämnade i april 1989 sitt förslag till lant-&lt;br&gt;bruksstyrelsen. Förslaget, Frågor om samebyarnas organisation, funktion&lt;br&gt;och ekonomi, lantbruksstyrelsens rapport 1989:4, överlämnades till rege-&lt;br&gt;ringen i juni 1989. Rapporten har remissbehandlats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;rapporten som bilaga 4, dels de lagförslag som läggs fram som bilaga 5, dels&lt;br&gt;en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-&lt;br&gt;yttrandena som bilaga 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande över&lt;br&gt;de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagför-&lt;br&gt;slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet&lt;br&gt;som bilaga 8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i allt väsentligt följt lagrådets förslag. Jag återkommer till lagrå-&lt;br&gt;dets yttrande i den allmänna motiveringen i avsnitten om renskötselrätten&lt;br&gt;(3.2), om ökat skydd för renskötselrätten (3.4) och om företagsregister för&lt;br&gt;rennäringen (3.10) samt i specialmotiveringen till rennäringslagen. Härut-&lt;br&gt;över bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den följande framställningen redovisar jag först mina överväganden&lt;br&gt;och förslag i en sammanfattning. Jag redogör därefter närmare för de&lt;br&gt;allmänna utgångspunkterna för förslagen. I den återstående delen av re-&lt;br&gt;missen behandlas de olika förslagen mer ingående.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Sammanfattning av föredragandens&lt;br&gt;överväganden och förslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens&lt;br&gt;och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. De&lt;br&gt;renskötande samemas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer. Det&lt;br&gt;finns ca 900 rennäringsföretag. Renantalet växlar starkt mellan perioder&lt;br&gt;av goda och dåliga renbetesår. Enligt renlängdema fanns det 292000 renar&lt;br&gt;år 1988. Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samemas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman-&lt;br&gt;fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa-&lt;br&gt;mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I&lt;br&gt;rätten ingår bl. a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten&lt;br&gt;tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa&lt;br&gt;att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel&lt;br&gt;som stadigvarande yrke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln finns 51 samebyar med renskötselberättigade samer som&lt;br&gt;medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad&lt;br&gt;mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesöijer ren-&lt;br&gt;skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a.&lt;br&gt;frågor som rör renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samemas rättighe-&lt;br&gt;ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1928 års renbeteslag. I lagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;erna ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till&lt;br&gt;uttryck i renbeteslagen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna&lt;br&gt;fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som&lt;br&gt;dittills. Den domstolsprövning man syftade på var det s. k. skattefjällsmålet&lt;br&gt;som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) forst år&lt;br&gt;1981.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer&lt;br&gt;staten samt att samemas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings-&lt;br&gt;lagen. Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt&lt;br&gt;slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. I domen anför HD att en på&lt;br&gt;civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap.&lt;br&gt;18 § regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt-&lt;br&gt;ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i&lt;br&gt;detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.&lt;br&gt;Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas&lt;br&gt;kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan&lt;br&gt;ersättning enligt 2 kap. 18 § RF. Mot bakgrund av bl. a. domen i skat-&lt;br&gt;tefjällsmålet tillsatte regeringen år 1982 samerättsutredningen. De förslag&lt;br&gt;som lämnas i denna lagrådsremiss bygger på utredningens huvudbetän-&lt;br&gt;kande, Samerätt och sameting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-&lt;br&gt;gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor-&lt;br&gt;ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur&lt;br&gt;renskötselarbetet skall organiseras och hur byarnas ekonomiska angelägen-&lt;br&gt;heter skall hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja&lt;br&gt;missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och&lt;br&gt;länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby-&lt;br&gt;arna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har&lt;br&gt;överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall&lt;br&gt;vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge-&lt;br&gt;mensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser&lt;br&gt;skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga-&lt;br&gt;nisera sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation&lt;br&gt;som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam-&lt;br&gt;ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i&lt;br&gt;fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har&lt;br&gt;emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har&lt;br&gt;gått långsamt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras&lt;br&gt;med de svårigheter som är förbundna med att, på grundval av den begrän-&lt;br&gt;sade naturresurs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande&lt;br&gt;med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är&lt;br&gt;också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen&lt;br&gt;och andra intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla&lt;br&gt;delar varit den önskade har bl. a. lett till problem med att det faktiska&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt-&lt;br&gt;selföretagen inom samebyarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen tillsatte år 1986 en arbetsgrupp, rennäringsgruppen,&lt;br&gt;för att se över vissa frågor som rör samebyarnas organisation, funktion och&lt;br&gt;ekonomi. De förslag som lämnas i propositionen och som rör bl. a. rennä-&lt;br&gt;ringens hänsyn till andra intressen bygger på rennäringsgruppens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen totalt sett går ut på att markera renskötselrättens rättsliga&lt;br&gt;ställning, att stärka rennäringens intressen på åretruntmarkerna samt att&lt;br&gt;av hänsyn till motstående intressen säkerställa behovet av att renstammen&lt;br&gt;hålls på den nivå som betestillgången medger och i enlighet med gällande&lt;br&gt;bestämmelser för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina bedömningar, ställningstaganden och förslag innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddet för rennäringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att&lt;br&gt;renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt, dvs.&lt;br&gt;principiellt skall alla samer i fortsättningen inneha sådan rätt. Möjlighe-&lt;br&gt;ten att utöva renskötselrätten begränsas emellertid liksom hittills till att&lt;br&gt;gälla samer som är medlemmar i en sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Renskötselrätten är till sin karaktär en bruksrätt som kan jämföras med&lt;br&gt;exempelvis nyttjanderätt till fast egendom. För att klarare markera ren-&lt;br&gt;skötselrättens natur ändras rennäringslagens inledningsbestämmelser så&lt;br&gt;att det framgår att renskötselrätten bygger på urminnes hävd och utgör&lt;br&gt;en särskild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• I fortsättningen skall regeringen bara kunna upphäva renskötselrätten&lt;br&gt;när det behövs för att kunna tillgodose något av de expropriationsända-&lt;br&gt;mål som räknas upp i expropriationslagen. Intrång i renskötselrätten kan&lt;br&gt;dock även i fortsättningen prövas enligt andra lagar, t. ex. vattenlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• På åretruntmarkerna är det i dag förbjudet att ändra användningen av&lt;br&gt;marken på ett sätt som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln.&lt;br&gt;Bestämmelsen skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana som&lt;br&gt;innebär en ändrad användning av marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Rennäringen har i gällande lagstiftning, inte minst genom naturresurs-&lt;br&gt;lagen, ett starkare skydd än vad som följer av folkrätten. Lagstiftningen&lt;br&gt;behöver därför inte ändras för att stärka samernas folkrättsliga skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Någon särskild skadeståndsregel för andra intrång i renskötselrätten än&lt;br&gt;sådana som följer av att renskötselrätten upphävs införs inte i rennä-&lt;br&gt;ringslagen. Sådana ersättningsfrågor får liksom hittills prövas av dom-&lt;br&gt;stol enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. För sådana mål skall&lt;br&gt;också gälla vanliga rättegångskostnadsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringens hänsyn till andra intressen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• När lantbruksnämnden i fortsättningen fastställer högsta renantal för en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sameby skall skälig hänsyn tas till andra intressen. Betesinventeringar &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bör ligga till grund för beslut om tillåtet renantal. Har en sameby fler &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;renar än tillåtet skall länsstyrelsen i fortsättningen vid vite kunna före-&lt;br&gt;lägga byn att minska renantalet till det tillåtna. Ett sådant föreläggande&lt;br&gt;skall även kunna riktas mot en enskild renägare som har fler renar än&lt;br&gt;samebyn bestämt att han får ha. En renägare skall inte heller kunna&lt;br&gt;grunda sin rösträtt på ett större antal renar än samebyn bestämt för&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• För att kunna kontrollera renantalet införs en möjlighet att vid vite&lt;br&gt;ålägga samebyn att genomföra den renräkning som skall ske årligen.&lt;br&gt;Länsstyrelsen skall i fortsättningen underrättas om tid och plats för&lt;br&gt;renräkningen. Länsstyrelsen ges också möjlighet att kontrollera att ren-&lt;br&gt;räkningen sker på korrekt sätt. Meningen är att någon av länsstyrelsen&lt;br&gt;förordnad person i fortsättningen skall kunna vara med vid renräkningen&lt;br&gt;och kunna kontrollera att räkningen genomförs på ett korrekt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Renar som befinner sig på plats där renskötsel inte är tillåten kallas&lt;br&gt;strövrenar. För att få bort dessa kan länsstyrelsen besluta om tvångs-&lt;br&gt;slakt, som är en något trubbig, dyr och ibland mindre effektiv metod för&lt;br&gt;att komma till rätta med renströvningsproblemet. I fortsättningen skall&lt;br&gt;samebyn kunna föreläggas vid vite att föra bort renarna. Det kan emel-&lt;br&gt;lertid förekomma situationer där ett vitesföreläggande är mindre lämp-&lt;br&gt;ligt. Det kan gälla om vitesföreläggande tidigare inte hjälpt eller om det&lt;br&gt;är överhängande risk för skador på gröda eller skogsplanteringar eller om&lt;br&gt;det av annat skäl bedöms mer ändamålsenligt med slakt. I sådana fall&lt;br&gt;skall beslut om tvångsslakt kunna ges direkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• I fråga om koncessionsrenskötseln föreslås vissa åtgärder för att bl. a.&lt;br&gt;säkerställa att driften sker i enlighet med de villkor som lantbruksnämn-&lt;br&gt;den fastställer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övrigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Rennäringen är den enda areella näringen som saknar tillförlitliga upp-&lt;br&gt;gifter om verksamheten. Ett företagsregister som baserar sig på sameby-&lt;br&gt;arnas renlängder skall därför införas. Samebyarna skall vara skyldiga att&lt;br&gt;lämna renlängden till lantbruksnämnden för detta ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Nuvarande system för jakt- och fiskeupplåtelser på renbetesmark ovan&lt;br&gt;odlingsgränsen och på renbetesfjällen behålls i huvudsak oförändrade.&lt;br&gt;Rätt till jakt och fiske skall emellertid kunna upplåtas i betydligt större&lt;br&gt;utsträckning än tidigare. Personer som är bosatta i utpräglad glesbygd&lt;br&gt;bör få företrädesrätt till sådana upplåtelser. I övrigt bör upplåtelserna&lt;br&gt;ske så att service och sysselsättning främjas i glesbygd. En sameby skall&lt;br&gt;kunna undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt&lt;br&gt;och fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Allmän motivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens&lt;br&gt;och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bruttoarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;165000 km&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;, varav ungefar 12 000km&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; ligger i Norge. I bruttoarealen är&lt;br&gt;inte inräknat vissa större sjöar och inte heller vattendrag som bildar gräns&lt;br&gt;mellan samebyar. När bruttoarealen reducerats med vattenområden,&lt;br&gt;högfjällsimpediment samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal&lt;br&gt;på ca 137 000km&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;. Renbetesmarkema omfattar i runda tal en tredjedel av&lt;br&gt;Sveriges totala yta. Vinterbetesmarkernas omfattning är omtvistad inom&lt;br&gt;vissa delar av området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns ca 900 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra en&lt;br&gt;rättvisande beräkning av antalet renskötande samer. Ett av skälen till detta&lt;br&gt;är att renskötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det&lt;br&gt;saknas dessutom enhetliga bedömningsgrunder för att avgöra vem som&lt;br&gt;skall anses vara renskötande medlem i en sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterrenhjorden, dvs. den&lt;br&gt;renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvnings-&lt;br&gt;säsong. Enligt renlängderna fanns det 292000 renarår 1988.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437). Lagen&lt;br&gt;trädde i kraft den 1 juli 1971 och ersatte lagen (1928:309) om de svenska&lt;br&gt;lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960:144) om renmärken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samemas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman-&lt;br&gt;fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa-&lt;br&gt;mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I&lt;br&gt;rätten ingår bl. a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten&lt;br&gt;tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa&lt;br&gt;att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel&lt;br&gt;som stadigvarande yrke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får använ-&lt;br&gt;das för renbete och om betestidens längd. Renskötseln får bedrivas hela&lt;br&gt;året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od-&lt;br&gt;lingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten och på&lt;br&gt;renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren&lt;br&gt;eller hösten samt på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i&lt;br&gt;Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De s. k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden&lt;br&gt;den 1 oktober — den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken&lt;br&gt;nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och&lt;br&gt;renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som&lt;br&gt;medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad&lt;br&gt;mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer ren-&lt;br&gt;skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a.&lt;br&gt;frågor som rör renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan besluta om upphävande av renskötselrätten för visst&lt;br&gt;område. Det kan ske om området behövs för ett sådant ändamål som&lt;br&gt;omfattas av expropriationslagens ändamålsbeskrivning eller för något an-&lt;br&gt;nat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;området väsentligen utan betydelse för renskötseln, får sådant beslut med- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;delas så snart området behövs för ett allmänt ändamål. Vid beslut om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätt skall det bestämmas ersättning för skada&lt;br&gt;eller olägenhet som drabbar renskötseln eller samemas jakt- eller fiskerätt.&lt;br&gt;Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar någon bestämd&lt;br&gt;person fördelas mellan berörd sameby och samefonden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra fall än när renskötselrätten upphävs, får den som äger eller&lt;br&gt;brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela året inte ändra mark-&lt;br&gt;användningen på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.&lt;br&gt;Mark får dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller för&lt;br&gt;företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. I inte obetydlig&lt;br&gt;omfattning har renbetesmark mot ersättning tagits i anspråk för företag&lt;br&gt;som prövats enligt vattenlagen eller gruvlagstiftningen. Genom bestäm-&lt;br&gt;melserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. har&lt;br&gt;renskötseln getts en starkare ställning vid avvägningar mot andra intressen&lt;br&gt;vid intressekonflikter om markens användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i samebyn&lt;br&gt;får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på krono-&lt;br&gt;mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av lant-&lt;br&gt;bruksnämnderna. Den avgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan&lt;br&gt;samebyarna och samefonden. Inom nationalparkerna är det statens na-&lt;br&gt;turvårdsverk som svarar för markupplåtelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samemas rättighe-&lt;br&gt;ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt&lt;br&gt;1928 års renbeteslag. I lagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam-&lt;br&gt;ema ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till&lt;br&gt;uttryck i renbeteslagen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna&lt;br&gt;fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som&lt;br&gt;dittills. Den domstolsprövning man syftade på var det s. k. skattefjällsmålet&lt;br&gt;som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) först år&lt;br&gt;1981 (NJA I 1981 s. 1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samema yrkade i målet i första hand att de framför staten ägde fjällom-&lt;br&gt;råden, skattefjäll, i norra Jämtland. De yrkade i andra hand vissa närmare&lt;br&gt;angivna rättigheter till områdena, rättigheter som går utöver vad rennä-&lt;br&gt;ringslagen anger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer&lt;br&gt;staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings-&lt;br&gt;lagen. Samema fick således inte bifall till sin talan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt HD har samema dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag&lt;br&gt;som ytterst är grundad på urminnes hävd. 1 domen anför HD att en på&lt;br&gt;civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap.&lt;br&gt;18§ regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt-&lt;br&gt;ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i&lt;br&gt;detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.&lt;br&gt;Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas&lt;br&gt;kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan&lt;br&gt;ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor-&lt;br&gt;ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar for hur&lt;br&gt;renskötselarbetet skulle organiseras och hur byarnas ekonomiska angelä-&lt;br&gt;genheter skulle hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja&lt;br&gt;missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och&lt;br&gt;länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De med rennäringen sammanhängande frågorna handhas sedan år 1971&lt;br&gt;av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.&lt;br&gt;Beslut i rennäringsfrågor fattas inom lantbruksnämnden av en särskild&lt;br&gt;rennäringsdelegation. Sedan den 1 juli 1986 pågår försök med s. k. sam-&lt;br&gt;ordnad länsförvaltning. I denna försöksverksamhet fullgör länsstyrelsen&lt;br&gt;(rennäringsenheten) i Norrbottens län de uppgifter som normalt ankom-&lt;br&gt;mer på lantbruksnämnden. Riksdagen har numera beslutat att länsstyrel-&lt;br&gt;serna skall överta lantbruksnämndernas uppgifter från den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby-&lt;br&gt;arna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har&lt;br&gt;överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall&lt;br&gt;vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge-&lt;br&gt;mensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser&lt;br&gt;skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga-&lt;br&gt;nisera sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten ger ekonomiskt stöd till rennäringen. För nästa budgetår anvisas&lt;br&gt;sålunda 9,6milj, kr., varav 5,5 milj. kr. fördelas av lantbruksstyrelsen på&lt;br&gt;olika användningsområden efter överläggningar med Svenska samernas&lt;br&gt;riksförbund. Dessa medel används bl. a. för upplysning och rådgivning,&lt;br&gt;katastrofskadeskydd vid svåra renbetesförhållanden och trygghetsförsäk-&lt;br&gt;ring för renskötande samer. Förutom dessa bidrag har minst 19milj. kr.&lt;br&gt;anvisats för prisstöd till rennäringen. Detta stöd betalas ut som ett visst&lt;br&gt;belopp per slaktad ren. För forskning på rennäringens område har i prop.&lt;br&gt;1989/90:90 föreslagits en förstärkning inom ramen för ett nytt samlat&lt;br&gt;program. Bidrag till rennäringen betalas dessutom ut från anslaget till&lt;br&gt;ersättningar på grund av radioaktivt nedfall och från samefonden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1984 avslutade rennäringskommittén sitt arbete och presenterade&lt;br&gt;sina förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Vissa&lt;br&gt;av dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1985 där också en&lt;br&gt;sammanfattning av förslagen och en sammanställning av remissyttrandena&lt;br&gt;återgavs (prop. 1984/85:100 bil. 11, JoU 25, rskr. 186). De av kommitténs&lt;br&gt;förslag som då togs upp var de som direkt hängde samman med det statliga&lt;br&gt;ekonomiska stödet till rennäringen och frågan om formaliserade överlägg-&lt;br&gt;ningar mellan staten och företrädare för rennäringen. Kommitténs förslag&lt;br&gt;i övrigt spände över ett brett område. Flera av dem var under beredning i&lt;br&gt;regeringskansliet eller hos myndigheter. Några rymdes inom det uppdrag&lt;br&gt;som samerättsutredningen hade. Så t. ex. har de frågor som rör beskattning&lt;br&gt;och forskning nyligen aktualiserats i riksdagen. Organisationsfrågor har&lt;br&gt;behandlats i anslutning till den nyligen beslutade länsstyrelsereformen.&lt;br&gt;Flera frågor tas efter hand upp av den särskilda arbetsgruppen inom&lt;br&gt;lantbruksstyrelsen. Frågan om ersättning för rovdjursrivna renar utreds av&lt;br&gt;statens naturvårdsverk och avsikten är att den frågan skall behandlas i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anslutning till andra frågor om viltskador senare detta år. Samemas jakt-&lt;br&gt;rätt behandlades i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m. m. Flera av de återstå-&lt;br&gt;ende frågor som kommittén aktualiserade är nu möjliga att behandla&lt;br&gt;närmare sedan samerättsutredningens och lantbruksstyrelsens förslag före-&lt;br&gt;ligger. Det gäller t. ex. vissa frågor om samebyarna, strövrenar, renräkning,&lt;br&gt;markanvändningsinventering och förhållandet till motstående intressen.&lt;br&gt;Bl. a. dessa frågor tar jag upp i det följande samt i den proposition rörande&lt;br&gt;de fjällnära skogarna som jag tidigare i dag har föreslagit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringskommittén utgick i sina förslag från de mål för rennäringspo-&lt;br&gt;litiken som lades fast i anslutning till att 1971 års rennäringslag beslutades&lt;br&gt;samt från det samepolitiska mål som presenterades år 1977 i prop.&lt;br&gt;1976/77:80 om insatser för samema. Enligt kommittén bör den sålunda&lt;br&gt;beslutade same- och rennäringspolitiken ligga fast. Kommitténs förslag&lt;br&gt;avsåg att avhjälpa de brister i tillämpningen av politiken som ansågs&lt;br&gt;föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även jag anser att grunden för rennäringspolitiken bör ligga fast. De&lt;br&gt;utredningsförslag som nu finns från samerättsutredningen och lantbruks-&lt;br&gt;styrelsen samt remissyttrandena över dem bildar enligt min mening ett&lt;br&gt;gott underlag för de ytterligare beslut som behövs och som i stora delar&lt;br&gt;aktualiserades redan av rennäringskommittén. Mina förslag i det följande&lt;br&gt;innebär en komplettering av tidigare beslut och därmed en fortsatt angelä-&lt;br&gt;gen förstärkning av rennäringens ställning. Bl. a. mot bakgrund av domen i&lt;br&gt;skattefjällsmålet finns det nu anledning att se över rennäringslagstiftning-&lt;br&gt;en. Samemas ställning som etnisk minoritet och urbefolkning medför att&lt;br&gt;de också har på folkrätten grundade anspråk på ett tryggat värn för sin&lt;br&gt;kultur och dess naturliga förutsättningar. Det finns därför skäl att också&lt;br&gt;göra folkrättsliga överväganden vid en revision av rennäringslagstiftning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation&lt;br&gt;som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam-&lt;br&gt;ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i&lt;br&gt;fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har&lt;br&gt;emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har&lt;br&gt;gått långsamt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras&lt;br&gt;med de svårigheter som är förbundna med att, på grundval av den begrän-&lt;br&gt;sade naturresurs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande&lt;br&gt;med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är&lt;br&gt;också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen&lt;br&gt;och andra intressen. Jag vill i detta sammanhang betona att rennäringen, i&lt;br&gt;likhet med andra areella näringar, har att ta hänsyn till bl. a. naturvårdens&lt;br&gt;intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla&lt;br&gt;delar varit den önskade har bl. a. lett till problem med att det faktiska&lt;br&gt;renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att&lt;br&gt;överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt-&lt;br&gt;selföretagen inom samebyarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det följande behandlar jag i olika avsnitt bl. a. följande frågor, nämli-&lt;br&gt;gen olika aspekter på renskötselrätten, det folkrättsliga skyddet för rennä-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ringen, frågor om ersättningsbestämmelser, åtgärder vid for högt renantal Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;och mot strövrenar, vissa rösträttsfrågor, företagsregister, vissa frågor&lt;br&gt;om vilt- och fiskevården samt slutligen några preciseringar vad gäller&lt;br&gt;koncessionsrenskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Renskötselrätten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så&lt;br&gt;att det av lagen framgår att renskötselrätten är en för den samiska&lt;br&gt;befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd och utgör&lt;br&gt;en särskild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som tillstyrker försla-&lt;br&gt;get, däribland de samiska organisationerna, anser att det genom högsta&lt;br&gt;domstolens dom i skattefjällsmålet klarlagts att renskötselrätten utgör en&lt;br&gt;särskild rätt till fastighet. De som motsätter sig förslaget påpekar att&lt;br&gt;domen endast avser förhållandena på viss statlig mark i Jämtlands län.&lt;br&gt;Kammarrätten i Sundsvall anser att utredningens konstaterande att ren-&lt;br&gt;skötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige&lt;br&gt;snarast strider mot högsta domstolens bedömning i målet att rätten vilar&lt;br&gt;på urminnes hävd. Svea hovrätt anser att uttrycket ”särskild rätt” till&lt;br&gt;fastighet endast bör användas för servitut, nyttjanderätt och annan be-&lt;br&gt;gränsad sakrätt till fastighet än fordringsrätt. Enligt hovrätten är i dessa&lt;br&gt;fall, till skillnad från vad som gäller i fråga om renskötselrätten, den&lt;br&gt;särskilda rätten så preciserad att dess anknytning till fastigheten är lätt att&lt;br&gt;konstatera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Urminnes hävd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samemas ursprungli-&lt;br&gt;ga rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en omtvistad&lt;br&gt;fråga. Samernas anspråk på en starkare rätt till sina områden än den som&lt;br&gt;följer av rennäringslagen har, som jag redan nämnt, varit föremål för&lt;br&gt;domstolsprövning i det s. k. skattefjällsmålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen fann i skattefjällsdomen att samemas särskilda bruks-&lt;br&gt;rätt till renbetesmarkema, renskötselrätten, bygger på urminnes hävd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HD har till grund för sina överväganden, som avser förhållandena i Jämt-&lt;br&gt;land, lagt den omständigheten att samema utnyttjat markerna för sina&lt;br&gt;näringar innan områdena började tas i anspråk av den söderifrån inflyttan-&lt;br&gt;de befolkningen. Vidare konstaterar HD att samema härefter fortsatt att&lt;br&gt;utnyttja markerna på i princip samma sätt. Samema på skattefjällen hade&lt;br&gt;enligt HD vid tiden för freden i Brömsebro år 1645 på grund av sin&lt;br&gt;långvariga användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, jakt och fiske samt skogsfång till&lt;br&gt;husbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om krono-&lt;br&gt;hemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skatte-&lt;br&gt;bönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns&lt;br&gt;skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Domstolen&lt;br&gt;konstaterar att förordningen inte omfattar samernas rätt till brukade fjäll-&lt;br&gt;områden. Samernas rätt till renbete, jakt och fiske torde emellertid då ha&lt;br&gt;varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget&lt;br&gt;oförändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första&lt;br&gt;svenska renbeteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna&lt;br&gt;sammantaget hade utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser påpekar att skattefjällsdomen endast rör förhål-&lt;br&gt;landena på de skattefjäll i Jämtland som var aktuella i målet. I så måtto är&lt;br&gt;invändningen befogad att skattefjällsdomen självfallet inte är prejudice-&lt;br&gt;rande utanför de jämtländska skattefjällen. Beträffande grunden för sa-&lt;br&gt;mernas rättigheter görs emellertid i domskälen uttalanden som rör också&lt;br&gt;andra delar av renskötselområdet. I lagrådsremissen anförde jag att det i&lt;br&gt;det här sammanhanget kan det vara tillräckligt att hänvisa till vad domsto-&lt;br&gt;len anfört om tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886. Jag hänvisa-&lt;br&gt;de till att enligt HD innebar 1886 års lag i huvudsak att det dåvarande&lt;br&gt;rättsläget lagfästes. Lagen grundades på uppfattningen att samernas rättig-&lt;br&gt;heter inom renskötselområdet, bl. a. rätten till renbete, utgörs av en bruks-&lt;br&gt;rätt som vilar på urminnes hävd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har anfört att en försiktig tolkning av domskälen måste anses&lt;br&gt;motsäga de nyss nämnda uttalandena i lagrådsremissen. Enligt lagrådets&lt;br&gt;mening har HD lämnat öppet huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering&lt;br&gt;av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen.&lt;br&gt;Lagstiftningen kan enligt lagrådet ändå nu sägas vila på en betydligt&lt;br&gt;stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen&lt;br&gt;inom den samiska folkgruppen. Lagrådet anmäler inte heller någon tvekan&lt;br&gt;i fråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lagstiftning-&lt;br&gt;en. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet&lt;br&gt;skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrättens&lt;br&gt;natur kan det enligt lagrådet förutsättas att lagstiftningen prövas om, i den&lt;br&gt;mån det är påkallat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets yttrande i den här delen föranleder inte några särskilda syn-&lt;br&gt;punkter från min sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora&lt;br&gt;områden liksom rätten att jaga och fiska grundas alltså inte på lagstiftning&lt;br&gt;eller på upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövan-&lt;br&gt;de reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen.&lt;br&gt;I det avseendet påminner alltså renskötselrätten om äganderätten som&lt;br&gt;består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras&lt;br&gt;genom bestämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i&lt;br&gt;grunden bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning&lt;br&gt;är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin&lt;br&gt;näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln.&lt;br&gt;Tidigare oklarheter om arten av samernas rättigheter har haft negativa&lt;br&gt;konsekvenser för rennäringen. Många missförstånd och konflikter kan&lt;br&gt;troligen härledas till det tidigare oklara rättsläget. Renskötselrättens ur-&lt;br&gt;sprung är enligt min mening så betydelsefullt att renskötselrättens natur&lt;br&gt;bör komma till uttryck i rennäringslagen. Jag föreslär därför att det i lagen&lt;br&gt;skall anges att renskötselrätten bygger på urminnes hävd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten får utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samema har i lagen&lt;br&gt;fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten&lt;br&gt;beskrivs i 1 § rennäringslagen som en rätt för vissa personer av samisk&lt;br&gt;härkomst att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.&lt;br&gt;I rätten ingår bl. a. renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötseln får&lt;br&gt;bedrivas på såväl statlig och kommunal som på privat mark. Rätten&lt;br&gt;tillkommer personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av&lt;br&gt;deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadig-&lt;br&gt;varande yrke. Sådan person benämns i lagen renskötselberättigad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen enligt 1 § andra stycket&lt;br&gt;utvidga kretsen av dessa ”renskötselberättigade” personer. Också den som&lt;br&gt;gifter sig med en renskötselberättigad person förvärvar renskötselrätt.&lt;br&gt;Uppdelningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom genom&lt;br&gt;1928 års renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar hade ”envar lapp” rätt&lt;br&gt;att syssla med renskötsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att be-&lt;br&gt;driva renskötsel. Av 6§ rennäringslagen följer att det för renskötseln finns&lt;br&gt;samebyar och att i princip all den mark inom vilken renskötsel får bedrivas&lt;br&gt;är uppdelad mellan dessa byar. Enligt 15§ får samebyns betesområde&lt;br&gt;användas för renbete av samebyn för medlemmarnas gemensamma behov.&lt;br&gt;Jakt och fiske får enligt 25 § endast utövas av den som är medlem i sameby.&lt;br&gt;Utövandet av renskötselrätten kräver således medlemskap i sameby. Den-&lt;br&gt;na begränsning är betingad av näringsmässiga skäl och har funnits sedan&lt;br&gt;den första renbeteslagen år 1886.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i fortsättningen bör rätten att bedriva renskötsel förutsätta med-&lt;br&gt;lemskap i en sameby. Renantalet begränsas av tillgången på bete och&lt;br&gt;bestämmer därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel.&lt;br&gt;Rennäringslagens bestämmelser om att renskötseln skall bedrivas inom&lt;br&gt;samebyar innebär följaktligen en nödvändig begränsning av renskötselrät-&lt;br&gt;ten. Att utöver kravet på medlemskap i sameby kräva viss kvalifikation för&lt;br&gt;renskötselrätten anser jag däremot inte vara nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gränsdragning som nu görs i rennäringslagens inledning mellan&lt;br&gt;renskötselberättigade samer och samer som saknar sådan rätt anser jag&lt;br&gt;kunna undvaras. Enligt min mening är det från principiell synpunkt rikti-&lt;br&gt;gare att beskriva renskötselrätten som en rätt som tillkommer den samiska&lt;br&gt;befolkningen och konstatera att varje medlem av den befolkningen, dvs.&lt;br&gt;varje same, får bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser.&lt;br&gt;Det sistnämnda innebär bl. a. krav på medlemskap i sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det synsätt jag nu har redovisat innebär att renskötselrätten är förbehål-&lt;br&gt;len den som är same och är en rätt som varken kan överlåtas eller upplåtas.&lt;br&gt;Några undantag som innebär avsteg från ett sådant betraktelsesätt behöver&lt;br&gt;enligt min mening inte göras. Jag anser därför att man kan slopa de&lt;br&gt;nuvarande reglerna om förvärv av renskötselrätt genom giftermål. Där-&lt;br&gt;emot bör den som har gift sig med en same och inte själv är same kunna bli&lt;br&gt;delaktig i renskötseln genom att han antas som medlem i en sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär att rennäringslagen liksom hittills inleds med en&lt;br&gt;beskrivning av renskötselrätten och en erinran om att rätten får utövas&lt;br&gt;enligt bestämmelserna i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har framhållit att medlemskap i en sameby har en så central&lt;br&gt;betydelse för utövandet av renskötselrätten att detta villkor bör anges i&lt;br&gt;lagtexten. Jag biträder förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär också att den som är same — inte bara samer vars&lt;br&gt;släktingar i föregående led ägnat sig åt renskötsel — kan komma i fråga&lt;br&gt;som medlem i sameby. Frågan om medlemskap skall liksom hittills avgö-&lt;br&gt;ras av samebyn och vara beroende av om den som avser att bedriva&lt;br&gt;renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln&lt;br&gt;inom byn. Samebyns ställningstagande försvåras knappast av att det inte&lt;br&gt;längre kommer att krävas att den som vill bli medlem är barn eller&lt;br&gt;barnbarn till renskötare. Självfallet kan det alltid diskuteras vad som skall&lt;br&gt;krävas för att någon skall anses ha styrkt sig vara same. Samerättsutred-&lt;br&gt;ningen har inte föreslagit någon definition av vem som är same i rennä-&lt;br&gt;ringslagens mening. Någon allmänt accepterad definition av begreppet&lt;br&gt;same finns inte i svensk lagstiftning. Det bör enligt min mening i detta&lt;br&gt;sammanhang inte ställas något annat krav än att vederbörande skall tillhö-&lt;br&gt;ra den samiska folkgruppen, en tillhörighet som kan ha sitt ursprung i ett&lt;br&gt;avlägset led. I enlighet med vad lagrådet har anfört bör det av lagtexten&lt;br&gt;framgå att med same menas den som är av samisk härkomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det måste överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för&lt;br&gt;att någon skall anses ha styrkt att han är same. Som jag anfört ovan&lt;br&gt;kommer emellertid möjligheten till medlemskap i sameby att vara begrän-&lt;br&gt;sad med hänsyn till det antal renar som det är möjligt att hålla i samebyn,&lt;br&gt;varför frågan inte torde bli aktuell särskilt ofta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrättens karaktär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagstiftningen finns bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda&lt;br&gt;renskötselrätten, men också bestämmelser som mera indirekt får betydelse&lt;br&gt;för innehavarna av renskötselrätt. Till den senare kategorin hör bestäm-&lt;br&gt;melserna i skogsvårdslagstiftningen som kräver hänsyn till rennäringen i&lt;br&gt;dess egenskap av allmänt intresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civil-&lt;br&gt;rättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot&lt;br&gt;tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de&lt;br&gt;fastigheter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter&lt;br&gt;med nyttjanderätt och annan liknande rätt till fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om renskötselrätten är av speciellt slag i flera avseenden bör den,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte minst till följd av HD:s bedömning, hänföras till begreppet särskild Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;rätt till fastighet. Det är av stor betydelse för bl. a. ersättningsfrågor att&lt;br&gt;renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse, en särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet, och inte enbart som ett allmänt intresse till vilket hänsyn skall&lt;br&gt;tas. Renskötselrättens ställning av särskild rätt till fastighet bör därför&lt;br&gt;framgå av lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt skattefjällsdomen&lt;br&gt;uttömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller enligt HD ”även de&lt;br&gt;rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än&lt;br&gt;renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen” men vilka rättigheter&lt;br&gt;enligt HD ingår i renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konstaterandet att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;medför i princip ingen förändring vad gäller förhållandet mellan rennä-&lt;br&gt;ringen och motstående intressen. Det är snarast fråga om en klarare&lt;br&gt;markering av renskötselrättens natur i lagstiftningen och att rättigheten&lt;br&gt;inordnas i det fastighetsrättsliga systemet på ett tydligare sätt än hittills.&lt;br&gt;Renskötselrätten regleras även fortsättningsvis i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att 1 § rennäringslagen&lt;br&gt;ändras så att det av lagen klart framgår att renskötselrätten utgör en&lt;br&gt;särskild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningen har föreslagit att det i gruvlagen (1974:342) och&lt;br&gt;lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter skall anges att med särskild&lt;br&gt;rätt till fastighet även skall förstås renskötselrätt. Regeringen har emeller-&lt;br&gt;tid i prop. 1988/89:92 om ny minerallagstiftning m.m. föreslagit att bl. a.&lt;br&gt;gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter skall ersättas av en ny&lt;br&gt;minerallag. Enligt den föreslagna nya lagen skall med särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet avses bl. a. renskötselrätt. Propositionen behandlas för närvaran-&lt;br&gt;de av riksdagen. Jag anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt&lt;br&gt;att ändra de ovan nämnda lagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten belastar fastigheterna inom drygt en tredjedel av Sveri-&lt;br&gt;ges yta men innebär i allmänhet ett extensivt utnyttjande av marken.&lt;br&gt;Rennäringen utnyttjar olika markområden mer eller mindre intensivt.&lt;br&gt;Vissa områden är synnerligen betydelsefulla medan andra är av ringa&lt;br&gt;betydelse. Renskötselrätten är starkast på åretruntmarkerna. Den varierar&lt;br&gt;emellertid i styrka från trakt till trakt, och även över tiden, beroende på&lt;br&gt;hur renskötseln bedrivits. Mot den bakgrunden är det knappast möjligt att&lt;br&gt;med generell giltighet ange hur renskötselrätten belastar de enskilda fastig-&lt;br&gt;heterna och vilka inskränkningar i förfogandet som rätten förorsakar&lt;br&gt;ägarna av dessa fastigheter.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Upphävande av renskötselrätt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Renskötselrätten skall bara kunna upphävas om det&lt;br&gt;behövs för att tillgodose något av de i expropriationslagen&lt;br&gt;(1972:719) uppräknade expropriationsändamålen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att rennäringsla-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gens bestämmelser om förutsättningarna för att upphäva renskötselrätt Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;och om hur ersättningen då skall bestämmas ersätts med hänvisningar till&lt;br&gt;expropriationslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt 26 § rennäringslagen upp-&lt;br&gt;häva renskötselrätten helt eller delvis när ett område behövs för ändamål&lt;br&gt;som avses i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig&lt;br&gt;betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse for&lt;br&gt;renskötseln får renskötselrätten dessutom upphävas när området behövs&lt;br&gt;för allmänt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 1 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719) följer att särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet kan upphävas genom expropriation. Enligt 1 kap. 2§ avses med&lt;br&gt;särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att uttrycket&lt;br&gt;”liknande rätt” omfattar även renskötselrätt (prop. 1972:109 s. 268). 1&lt;br&gt;paragrafen sägs dock att bestämmelsen i 1 § om särskild rätt inte gäller&lt;br&gt;renskötselrätt. Det innebär att renskötselrätt inte kan bli föremål for&lt;br&gt;självständig rättighetsexpropriation. Ett upphävande eller en begränsning&lt;br&gt;av renskötselrätten sker i stället, som jag nyss nämnt, med tillämpning av&lt;br&gt;26 § rennäringslagen. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet&lt;br&gt;kan emellertid renskötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten.&lt;br&gt;Renskötselrätten kan alltså vara föremål för osjälvständig rättighetsex-&lt;br&gt;propriation. För att renskötselrätten skall påverkas när en fastighet ex-&lt;br&gt;proprieras krävs att man beslutar särskilt om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven till rennäringslagen (prop. 1971:51) diskuterades möjligheten&lt;br&gt;att slopa de då gällande särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om&lt;br&gt;undantagande av mark från renskötsel. I stället skulle man göra bestäm-&lt;br&gt;melserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på&lt;br&gt;renskötselrätten. Föredragande statsrådet ansåg dock att denna lösning var&lt;br&gt;mindre tillfredsställande. Som skäl för sitt ställningstagande anförde fö-&lt;br&gt;redraganden att renskötselrätten inte på samma sätt som andra särskilda&lt;br&gt;rättigheter är lokaliserad till vissa fastigheter och att en tillämpning av&lt;br&gt;expropriationsreglerna skulle sakna expropriationens avtalsstimulerande&lt;br&gt;funktion. Föredraganden påpekade att rätten till renskötsel inte är över-&lt;br&gt;låtbar och att rättighet som ingår i renskötselrätten inte får upplåtas av&lt;br&gt;same åt annan. Inte heller borde enligt föredraganden möjligheten att&lt;br&gt;upphäva renskötselrätt begränsas till att gälla bara sådana ändamål för&lt;br&gt;vilka expropriation kan ske. Föredraganden hänvisade bl. a. till de speci-&lt;br&gt;ella förhållandena inom renskötselområdet och till att samema inte genom&lt;br&gt;avtal kan avstå från renskötselrätten. Lagrådets majoritet anslöt sig till&lt;br&gt;departementschefens uppfattning medan minoriteten föreslog en begräns-&lt;br&gt;ning till expropriationsändamålen. En majoritet i jordbruksutskottet (JoU&lt;br&gt;1971:37 s. 43) ansåg att renskötselrätten bara borde få upphävas för&lt;br&gt;sådana ändamål som kan tillgodoses genom expropriation. Riksdagen&lt;br&gt;beslutade emellertid i enlighet med minoritetens förslag som innebar den&lt;br&gt;lösning som förordades i propositionen (rskr. 1971:216).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphävande av renskötselrätten för något av expropriationsändamålen&lt;br&gt;eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;endast skett i ett fåtal fall. Renskötselrätten har aldrig upphävts med stöd Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;av den bestämmelse som gör det möjligt att for andra allmänna ändamål&lt;br&gt;upphäva renskötselrätten inom område som väsentligen är utan betydelse&lt;br&gt;för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening bör renskötselrätten kunna upphävas bara om något&lt;br&gt;av expropriationsändamålen är för handen. Därigenom ges renskötselrät-&lt;br&gt;ten samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som övrig särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet. Med anledning av vad jag nyss redovisat om motiven till den&lt;br&gt;nuvarande bestämmelsen vill jag peka på att det i praxis utvecklats ett&lt;br&gt;alternativ till ett formellt upphävande av renskötselrätten. Det är inte&lt;br&gt;ovanligt att mark tas i anspråk sedan samebyn mot ersättning godtagit det&lt;br&gt;intrång i betesrätten och renskötselrätten i övrigt som den aktuella exploa-&lt;br&gt;teringen innebär. Ersättning kan i sådana sammanhang också lämnas för&lt;br&gt;ökade kostnader i renskötseln, t. ex. kostnaderna för ökad bevakning av&lt;br&gt;renarna. En sådan frivillig uppgörelse påverkar inte renskötselrätten som&lt;br&gt;sådan men kan givetvis leda till att det faktiskt inte längre är möjligt att&lt;br&gt;hålla renarna inom det område som tagits i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag när det gäller de&lt;br&gt;ändamål för vilka renskötselrätten skall kunna upphävas. Till skillnad från&lt;br&gt;utredningen anser jag emellertid att regler om detta och för bestämmande&lt;br&gt;av ersättningen även i fortsättningen skall finnas i rennäringslagen. Ett&lt;br&gt;skäl för en sådan ordning är att de ersättningsbestämmelser som finns i&lt;br&gt;rennäringslagen enligt min mening bättre tillgodoser samernas intressen&lt;br&gt;än vad enbart expropriationslagens betämmelser skulle göra. Sålunda er-&lt;br&gt;sätts enligt 28 § rennäringslagen inte bara skada utan också olägenhet som&lt;br&gt;kan följa av att renskötselrätten upphävs. Någon ersättning för olägenhet&lt;br&gt;lämnas inte enligt expropriationslagen. Bestämmelsen i 27 § rennärings-&lt;br&gt;lagen, som ger regeringen möjlighet att besluta om skadeförebyggande&lt;br&gt;åtgärder, kan också tänkas innebära en för samema fördelaktigare skade-&lt;br&gt;reglering än den som kan ske med tillämpning av enbart expropriations-&lt;br&gt;lagen. Enligt den sistnämnda lagen förutsätter nämligen sådana åtgärder&lt;br&gt;åtaganden av den exproprierande. Det bör understrykas att utöver dessa&lt;br&gt;bestämmelser gäller enligt 29 § rennäringslagen reglerna i expropriations-&lt;br&gt;lagen om bl. a. ersättning vid expropriation av särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;(JoU 1971:37 s.44-45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av vad jag nu har anfört förordar jag att 26 § rennärings-&lt;br&gt;lagen ändras så att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för&lt;br&gt;sådant ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen. Bestämmelserna i&lt;br&gt;27 — 29 §§ rennäringslagen bör kvarstå oförändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag utgår från att renskötselrätt även fortsättningsvis kommer att upphä-&lt;br&gt;vas ytterst sällan. Det kan förutsättas att den åtgärden tillgrips först sedan&lt;br&gt;överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Ökat skydd för renskötselrätten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i rennäringslagen som&lt;br&gt;på åretruntmarkerna förbjuder ingrepp som innebär avsevärd olä-&lt;br&gt;genhet för renskötseln skärps till att gälla också andra åtgärder än&lt;br&gt;sådana som innebär en ändrad användning av marken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring i skogsvårdslagen&lt;br&gt;som innebär att viss slutavverkning och därmed sammanhängande åtgär-&lt;br&gt;der inte får vidtas inom åretruntmarkerna utan skogsvårdsstyrelsens till-&lt;br&gt;stånd. Tillståndskravet föreslås gälla avverkningar på brukningsenheter&lt;br&gt;större än 500 ha, om avverkningen omfattar mer än 20 ha skog eller&lt;br&gt;ansluter till kalmark eller plantskog som tillsammans med avverkningen&lt;br&gt;kommer att omfatta mer än 20 ha. Oavsett brukningsenhetens storlek och&lt;br&gt;avverkningens omfattning skall tillståndskravet också gälla slutavverk-&lt;br&gt;ningar som berör rastställe, arbetshage eller flyttled. Tillstånd skall enligt&lt;br&gt;förslaget ges, om inte avverkningen medför bortfall av renbete som inte&lt;br&gt;kan ersättas av alternativa betesområden eller omöjliggör sedvanlig sam-&lt;br&gt;ling och flyttning av renhjord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Flera remissinstanser av-&lt;br&gt;styrker förslaget, bl. a. med hänvisning till att utredningen överbetonat&lt;br&gt;skogsbrukets negativa verkningar för renskötseln. Av de remissinstanser&lt;br&gt;som tillstyrker den föreslagna tillståndsprövningen är det flera som ifråga-&lt;br&gt;sätter det lämpliga i att låta skogsvårdsstyrelsen bli tillståndsmyndighet.&lt;br&gt;Svenska samemas riksförbund anser att det av utredningen framlagda&lt;br&gt;förslaget utgör ett minimikrav för vad som erfordras för att förhållandet&lt;br&gt;mellan de olika näringarna skall kunna lösas vid konfliktsituationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som framgår av min redogörelse i det föregående&lt;br&gt;kan en markägare, som avser att använda sin mark för ett ändamål som är&lt;br&gt;oförenligt med fortsatt renskötsel, under vissa förutsättningar få rensköt-&lt;br&gt;selrätten upphävd. För att en markägare inte skall kunna kringgå bestäm-&lt;br&gt;melserna om upphävande av renskötselrätten och den därmed förenade&lt;br&gt;ersättningsskyldigheten finns en särskild skyddsregel i 30 § rennärings-&lt;br&gt;lagen. Bestämmelsen förbjuder markägaren att genom ensidigt handlande&lt;br&gt;vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För bestämmelsen i 30 § gäller vissa begränsningar. Regeln gäller bara på&lt;br&gt;åretruntmarkerna och avser enbart sådan mark som faktiskt används för&lt;br&gt;renskötsel. Det som förbjuds är bara sådana åtgärder som innebär avsevär-&lt;br&gt;da olägenheter för renskötseln. Uttryckligt undantag görs också för sådana&lt;br&gt;företag som prövas i särskild ordning. Enligt vissa lagar t. ex. vattenlagen,&lt;br&gt;väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt för-&lt;br&gt;farande, i vissa fall av domstol, i andra fall av andra myndigheter. Genom&lt;br&gt;undantagen undviks en dubbelprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dess nuvarande lydelse innebär 30 § ett förbud mot att ändra använd-&lt;br&gt;ningen av marken på ett sätt som är till men för renskötseln. Bestämmel-&lt;br&gt;sen kan emellertid inte utan vidare tolkas med hjälp av den innebörd som&lt;br&gt;begreppen ”pågående markanvändning” och ”ändrad markanvändning”&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har fått i senare lagstiftning. Det är därför oklart i vilken utsträckning&lt;br&gt;bestämmelsen är tillämplig på olika åtgärder som vidtas inom skogsbruket.&lt;br&gt;I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 130) uttalades att t. ex.&lt;br&gt;införandet av nya metoder i skogsavverkningen inte borde drabbas av&lt;br&gt;förbudsregeln. När jordbruksutskottet (JoU 1971:37) behandlade proposi-&lt;br&gt;tionen förelåg ett motionsyrkande att riksdagen skulle uttala att kalhugg-&lt;br&gt;ning, hyggesbränning och växtbekämpning skulle omfattas av förbudsre-&lt;br&gt;geln. 1 motionen framhölls att dagens moderna skogsbruk kunde medföra&lt;br&gt;betydande ingrepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen,&lt;br&gt;hyggesbränning och giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda in-&lt;br&gt;skränkningar i t. ex. vinterbetesmarkerna. Utskottet ansåg det emellertid&lt;br&gt;vara svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning innebär&lt;br&gt;avsevärd olägenhet för renskötseln. Utskottet menade därför att frågan&lt;br&gt;vad som är sådan olägenhet måste avgöras från fall till fall och avstyrkte&lt;br&gt;därför bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets&lt;br&gt;förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om vad som skall&lt;br&gt;anses innebära ändrad markanvändning i ett uttalande från år 1973. Enligt&lt;br&gt;JO kan en hyggesplöjning i princip innebära att förbudet mot ändrad&lt;br&gt;markanvändning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs&lt;br&gt;för lång tid framåt och detta medför avsevärd olägenhet för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen innehåller inte några sanktionsbestämmelser knutna&lt;br&gt;till förbudsregeln i 30 §. Om inte markägaren självmant iakttar förbudet&lt;br&gt;mot åtgärder som skadar renskötseln, måste följaktligen den berörda sa-&lt;br&gt;mebyn vända sig till domstol för att få frågan prövad. Rättspraxis är, som&lt;br&gt;utredningen konstaterat, mycket sparsam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpningen av 30 § rennäringslagen har föranlett vissa uttalanden av&lt;br&gt;domstol i två rättegångar som ännu inte är avslutade. I ett av fallen hävdar&lt;br&gt;den berörda samebyn att en skogsavverkning strider mot 30 § och byn har&lt;br&gt;yrkat att avverkning inte får ske förrän lagakraftägande dom föreligger.&lt;br&gt;Frågan om denna säkerhetsåtgärd har prövats av tingsrätt och hovrätt.&lt;br&gt;Tingsrätten fann att samebyn inte visat sannolika skäl för sin fastställelse-&lt;br&gt;talan och lämnade begäran om avverkningsförbud utan bifall. Beslutet&lt;br&gt;fastställdes av hovrätten. Hovrätten uttalade att samebyn inte visat sanno-&lt;br&gt;lika skäl för påståendet att de aktuella avverkningarna innebar ändrad&lt;br&gt;markanvändning enligt 30 § rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya&lt;br&gt;avverkningar eller avverkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring&lt;br&gt;av markanvändningen i rennäringslagens mening”. I detta fall var dock&lt;br&gt;avverkningarna, i förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av&lt;br&gt;mycket begränsad storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd.&lt;br&gt;Målet är i huvudsaken inte avgjort i tingsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i avsnitt 3.2 pekat på svårigheterna att precisera det skydd&lt;br&gt;renskötselrätten ger gentemot markägaren. Det är angeläget att understry-&lt;br&gt;ka att bestämmelsen i 30§ rennäringslagen inte ger något uttömmande&lt;br&gt;svar på den frågan. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51)&lt;br&gt;är bestämmelsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som&lt;br&gt;fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan&lt;br&gt;ersättning. Man måste enligt uttalandena i propositionen skilja mellan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;frågan huruvida det är tillåtet att ändra markens användning eller inte och Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;den vidare frågan om och i vad mån rätt till ersättning för intrång i&lt;br&gt;renskötselrätten föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag redan har nämnt är 30§ rennäringslagen närmast att se som ett&lt;br&gt;komplement till bestämmelsen i 26§ om upphävande av renskötselrätten.&lt;br&gt;Tillsammans ger bestämmelserna samerna ett skydd mot ett markutnytt-&lt;br&gt;jande som är till hinder för fortsatt renskötsel. Därutöver kommer emeller-&lt;br&gt;tid, utan att frågan är reglerad i rennäringslagen, att åtgärder av mindre&lt;br&gt;ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndsskyldig gent-&lt;br&gt;emot samerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar utredningens uppfattning att de nuvarande bestämmelserna är&lt;br&gt;otillräckliga när det gäller skyddet för renskötselrätten mot vissa åtgärder i&lt;br&gt;skogsbruket. Renskötselrätten framstår efter högsta domstolens dom i&lt;br&gt;skattefjällsmålet som en betydligt mer konkret och påtaglig bruksrätt än&lt;br&gt;den gjorde vid tiden för rennäringslagens tillkomst. Det har till följd att&lt;br&gt;samerna som bärare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk&lt;br&gt;på ett bättre skydd mot ingrepp i deras rätt än det som hittills förelegat.&lt;br&gt;Det är emellertid, som jag redan har påpekat, en vansklig uppgift att&lt;br&gt;reglera förhållandet mellan de båda rättighetshavarna, dvs. markägaren&lt;br&gt;och utövaren av renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer att renbetesmark tas i anspråk för företag som innebär&lt;br&gt;att mark exploateras och därmed permanent undandras renskötseln. Re-&lt;br&gt;gelmässigt prövas sådana företag enligt särskild lagstiftning som är anknu-&lt;br&gt;ten till skyddsreglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser&lt;br&gt;m.m. (NRL). Bestämmelserna innebär i allmänhet att företagets tillåtlig-&lt;br&gt;het prövas med avseende bl. a. på det intrång företaget kan innebära för&lt;br&gt;renskötseln. Tillåts företaget bestäms ersättning för det intrång som upp-&lt;br&gt;står.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsbruket kan inte jämställas med sådana exploaterande företag. Vis-&lt;br&gt;sa åtgärder i skogsbruket kan emellertid innebära att de naturliga förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en&lt;br&gt;mycket lång tid. Den som utövar renskötselrätten måste då ges en möjlig-&lt;br&gt;het att få komma till tals och hävda sin rätt gentemot markägaren. Det&lt;br&gt;ligger då nära till hands att hänvisa till 30§ rennäringslagen. Som framgår&lt;br&gt;av min redogörelse i det föregående är emellertid den bestämmelsen utfor-&lt;br&gt;mad på ett sätt som gör den mindre väl ägnad att vara skyddsregel mot&lt;br&gt;åtgärder i skogsbruket. Valet står då mellan att ändra bestämmelsen eller&lt;br&gt;välja någon annan lösning för att förstärka skyddet för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller en lagstadgad samrådsskyldighet har jag inte någon annan&lt;br&gt;uppfattning än utredningen när det gäller skogsbruket inom åretruntmar-&lt;br&gt;kerna. Jag lägger i dag fram förslag om detta i en proposition om skogsbru-&lt;br&gt;ket i fjällnära skog.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsen bör pröva ti 11-&lt;br&gt;låtligheten av vissa avverkningar lades i lagrådsremissen fram ett förslag&lt;br&gt;som skiljer sig från utredningens. Där förordades i stället en ändring av 30 §&lt;br&gt;av innebörd att pragrafen i fortsättningen skall gälla också annat markut-&lt;br&gt;nyttjande än sådant som innebär att användningen av marken ändras. För-&lt;br&gt;slaget syftade till att undanröja varje tvivel om bestämmelsens tillämplighet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;när det gäller åtgärder i skogsbruket. För att ytterligare förtydliga tillämp- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;ningsområdet förordadejag att paragrafen i ett andra stycke skulle komplet-&lt;br&gt;teras med exempel på vad som skall anses vara otillåtet. Exemplet formu-&lt;br&gt;lerades till att gälla skogsavverkning och därmed sammanhängande åtgär-&lt;br&gt;der som antingen medför ett sådant väsentligt betesbortfall att&lt;br&gt;möjligheterna påverkas att hålla tillåtet renantal eller omöjliggör sedvanlig&lt;br&gt;samling och flyttning av renar. I den samtidigt framlagda lagrådsremissen&lt;br&gt;om skogsbruket i fjällnära skog föreslog jag en ny bestämmelse i skogsvårds-&lt;br&gt;lagen. Enligt den bestämmelsen skall skogsvårdsstyrelsen i beslut om till-&lt;br&gt;stånd till avverkning i svårföryngrad skog närmare ange vilka hänsyn som&lt;br&gt;skall tas till rennäringen som allmänt intresse när tillståndet tas i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har haft invändningar mot mina förslag i den här delen.&lt;br&gt;Lagrådet har inte godtagit tankegången att den nyssnämnda föreslagna&lt;br&gt;bestämmelsen i skogsvårdslagen, i motsats till 30 § rennäringslagen, kan&lt;br&gt;sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelserna&lt;br&gt;måste enligt lagrådet som helhet främst anses innebära en gränsdragning&lt;br&gt;mellan två enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennäringsintresset.&lt;br&gt;Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra&lt;br&gt;bestämmelserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna. Lagrådet&lt;br&gt;framhåller att det därför måste vara en stor fördel om en bedömning enligt&lt;br&gt;det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i tillstånds-&lt;br&gt;ärendet i stället för att samebyn skall vara hänvisad till att väcka talan vid&lt;br&gt;domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Lagrådet har förkla-&lt;br&gt;rat sig dela uppfattningen att det kan ifrågasättas om skogsvårdsstyrelsen&lt;br&gt;är den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av vad&lt;br&gt;renskötselrätten innefattar. Efter att ha övervägt också ett annat alternativ&lt;br&gt;har lagrådet emellertid funnit att den bästa lösningen i en svår lagstift-&lt;br&gt;ningsfråga är att anförtro skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillstånds-&lt;br&gt;ärendena göra den prövning som är förutsatt i det föreslagna andra stycket&lt;br&gt;i 30 § rennäringslagen. Enligt lagrådet beskriver bestämmelsen åtgärder&lt;br&gt;som är så ingripande att det inte gärna kan röra sig om några mer kompli-&lt;br&gt;cerade avvägningar. Lagrådet har hänvisat till att de skogsvårdande myn-&lt;br&gt;digheterna uppenbarligen utöver sin ingående skogliga kompetens också&lt;br&gt;har en stor erfarenhet av hur naturvårds- och rennäringsintressena skall&lt;br&gt;beaktas i skogsskötseln. Lagrådet påpekar också att det är av betydelse att&lt;br&gt;en i år beslutad ändring i skogsvårdslagen innebär att skogsstyrelsens beslut&lt;br&gt;i enskilda ärenden i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdomstol.&lt;br&gt;Enligt lagrådet bör följaktligen det föreslagna andra stycket i 30 § rennärings-&lt;br&gt;lagen utgå och ändring i enlighet med lagrådets förslag i stället göras i&lt;br&gt;skogsvårdslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av den samtidigt framlagda propositionen om skogsbruket&lt;br&gt;i fjällnära skog delar jag inte till alla delar lagrådets uppfattning om&lt;br&gt;karaktären av de föreslagna hänsynsreglerna till förmån för rennäringen.&lt;br&gt;Jag är emellertid beredd att godta lagrådets förslag till ändringar i&lt;br&gt;skogsvårdslagen och rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ändring som bör göras i 30§ rennäringslagen är följaktligen endast&lt;br&gt;att det bör klarläggas att paragrafens tillämpningsområde inte är begränsat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till att gälla ändrad markanvändning. Detta mot bakgrund av den inne-&lt;br&gt;börd begreppet fått i senare lagstiftning. Eftersom bestämmelsen i övrigt&lt;br&gt;lämnas oförändrad kommer den liksom hittills bara att gälla allvarligare&lt;br&gt;intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. Paragrafen&lt;br&gt;skall också fortsättningsvis vara ett komplement till reglerna om upphä-&lt;br&gt;vande av renskötselrätten. Bestämmelsen skall liksom hittills inte gälla&lt;br&gt;företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Till sådana företag&lt;br&gt;får i fortsättningen räknas slutavverkningar inom den del av åretruntmar-&lt;br&gt;kema som ligger inom området för svårföryngrad skog. I enlighet med&lt;br&gt;lagrådets förslag skall tillåtligheten när det gäller dessa avverkningar, även&lt;br&gt;med avseende på rennäringens intressen, prövas enligt skogsvårdslagen av&lt;br&gt;skogsvårdsstyrelsen. När det gäller skogsbruket kan 30§ rennäringslagen&lt;br&gt;därför i fortsättningen närmast bara få aktualitet inom den del av åretrunt-&lt;br&gt;markerna som ligger utanför det svårföryngrade området. De bestämmel-&lt;br&gt;ser som föreslås gälla för skogsvårdsstyrelsens prövning bör kunna vara till&lt;br&gt;ledning vid en domstolsprövning enligt 30 § när det gäller den nyssnämnda&lt;br&gt;delen av åretruntmarkerna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.5 Rennäringens folkrättsliga skydd&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Rennäringen har i gällande lagstiftning ett starkare&lt;br&gt;skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen&lt;br&gt;behöver därför inte ändras för att stärka det folkrättsliga skyddet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i rennärings-&lt;br&gt;lagen, naturresurslagen och expropriationslagen tas in bestämmelser som&lt;br&gt;erinrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som&lt;br&gt;äventyrar det fortsatta utövandet av rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker försla-&lt;br&gt;get anser att rennäringens intressen vid planläggning eller tillståndspröv-&lt;br&gt;ning redan i dag beaktas på ett sätt som torde gå längre än vad den&lt;br&gt;folkrättsliga skyddsregeln kräver. Svenska samernas riksförbund anser att&lt;br&gt;resurser måste tillföras samebyarna så att markanvändningsplaner och&lt;br&gt;konsekvensbeskrivningar kan göras inför aktuella exploateringar. Det bör&lt;br&gt;enligt förbundet också räcka med att samebyn gör sannolikt att angiven&lt;br&gt;effekt uppstår för att skyddsregeln skall kunna tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: FN antog år 1965 en konvention om avskaf-&lt;br&gt;fande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonven-&lt;br&gt;tionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska&lt;br&gt;rättigheter, dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rät-&lt;br&gt;tigheter. I konventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper.&lt;br&gt;Sverige har ratificerat dessa även för samema viktiga konventioner. Sär-&lt;br&gt;skilda kommittéer har upprättats enligt konventionerna med uppgift att&lt;br&gt;övervaka att konventionsstatema fullgör sina åtaganden enligt konventio-&lt;br&gt;nerna. De kommittéer som har upprättats enligt rasdiskriminerings-&lt;br&gt;konventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättighe-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;ter kan också pröva klagomål från enskilda över påstådda konventions-&lt;br&gt;brott i den mån konventionsstaten erkänt sådan klagorätt. Detta är fallet&lt;br&gt;med bl. a. Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhind-&lt;br&gt;ra alla former av diskriminering på grund av bl. a. etniskt ursprung. Samer-&lt;br&gt;na är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen åläg-&lt;br&gt;ger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventions-&lt;br&gt;statema skall således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på sociala,&lt;br&gt;ekonomiska, kulturella och andra områden for att åstadkomma tillfreds-&lt;br&gt;ställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande&lt;br&gt;enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt likaberättigat åtnjutande&lt;br&gt;av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Den positiva särbe-&lt;br&gt;handlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med åtgärden&lt;br&gt;uppnåtts.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om&lt;br&gt;folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige torde inte utgöra ett&lt;br&gt;”folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention&lt;br&gt;om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt&lt;br&gt;sådana minoriteter — folkgrupper — som inte kan åberopa artikel 1. Enligt&lt;br&gt;artikeln får etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte förvägras&lt;br&gt;rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget&lt;br&gt;kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda&lt;br&gt;sitt eget språk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 27 innebär ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kultur-&lt;br&gt;begreppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella&lt;br&gt;förutsättningar för kulturen, t. ex. samernas rennäring. Det är enligt same-&lt;br&gt;rättsutredningen svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t. ex.&lt;br&gt;rennäringen. Konventionsbestämmelsen torde dock i vart fall skydda mot&lt;br&gt;allvarligare ingrepp, som påtagligt skulle försvåra näringens bedrivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FN:s kommitté upprättad enligt konventionen om medborgerliga och&lt;br&gt;politiska rättigheter har också bl. a. haft att pröva klagomål enligt artikel&lt;br&gt;27 mot Sverige från enskild same som nekats medlemskap i sameby, och&lt;br&gt;därmed även rätten att bedriva renskötsel enligt rennäringslagen. Kom-&lt;br&gt;mittén ansåg dock inte att någon kränkning av artikeln skett (Målet Kitok&lt;br&gt;./. Sverige, No. 197/1985). Kommittén uttalade emellertid betänkligheter&lt;br&gt;över avsaknaden i lagstiftningen av objektiva kriterier för fastställande av&lt;br&gt;vem som skall anses som same, dvs. tillhörig en etnisk minoritet. Frågan&lt;br&gt;om vem som skall anses vara same och därmed ha renskötselrätt har jag&lt;br&gt;berört i avsnitt 3.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt samerättsutredningen är det också svårt att närmare ange hur&lt;br&gt;långt det folkrättsliga skyddet sträcker sig. Det som skyddas är förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för den samiska kulturen. Samekulturen är emellertid inte homo-&lt;br&gt;gen i den meningen att den tar sig likadana uttryck inom hela det samiska&lt;br&gt;bosättningsområdet. De olika samiska språken eller dialekterna är exem-&lt;br&gt;pel på samekulturens mångfald. Samekulturens känslighet för yttre stör-&lt;br&gt;ningar kan därför variera från ett område till ett annat. Exempelvis kan&lt;br&gt;ingrepp i det sydsamiska området, vars kultur redan utsatts för stora&lt;br&gt;prövningar, mycket snart utgöra ett hot mot den kulturen. Man kan därför&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte säga att samekulturen som sådan tål att rennäringen i ett visst antal Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;samebyar slås ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att folkrättsligt&lt;br&gt;skydd enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningarna&lt;br&gt;för denna, vilket även torde innefatta rennäringens markutnyttjande. Det-&lt;br&gt;ta skydd bör kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens&lt;br&gt;fortbestånd äventyras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att det i&lt;br&gt;författning bör slås fast att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot&lt;br&gt;intrång som hotar rennäringens existens. Utredningen föreslår därför en&lt;br&gt;bestämmelse som anger att åtgärder som äventyrar förutsättningarna för&lt;br&gt;det fortsatta utövandet av rennäringen inte får tillåtas. Bestämmelsen bör&lt;br&gt;enligt utredningen tas in i rennäringslagen, expropriationslagen och lagen&lt;br&gt;om hushållning med naturresurser, m. m. (NRL).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Själv gör jag följande bedömning. Enligt samerättsutredningen går det&lt;br&gt;inte att generellt uttala sig om hur stora markförlustema måste vara innan&lt;br&gt;ett folkrättsligt skydd kan påräknas, eftersom känsligheten för ingrepp&lt;br&gt;varierar från område till område. Jag delar uppfattningen att det är svårt&lt;br&gt;att precisera det folkrättsliga skydd samerna har i egenskap av urbefolk-&lt;br&gt;ning och inhemsk minoritet. Statsmakterna har emellertid i olika samman-&lt;br&gt;hang slagit fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringens&lt;br&gt;fortlevnad. Detta har även kommit till uttryck i lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna slås fast att samema utgör&lt;br&gt;en etnisk minoritet i Sverige som, i egenskap av ursprunglig befolkning i&lt;br&gt;sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolk-&lt;br&gt;ningen och mot andra minoritetsgrupper. I propositionen uttalades vidare&lt;br&gt;att en avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna&lt;br&gt;bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett&lt;br&gt;rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 kap. 2§ fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga&lt;br&gt;och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget&lt;br&gt;kultur- och samfundsliv främjas. I förarbetena till stadgandet uttalas att&lt;br&gt;ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och även&lt;br&gt;innefatta den renskötsel som är ett centralt inslag i samemas traditionella&lt;br&gt;levnadssätt (prop. 1975/76:209).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2kap. 5§ lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser&lt;br&gt;m. m. (NRL) skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennä-&lt;br&gt;ringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra&lt;br&gt;näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall&lt;br&gt;skyddas mot sådana åtgärder. I förarbetena till lagen konstateras att rennä-&lt;br&gt;ringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Det erinras om att&lt;br&gt;riksdagen i olika sammanhang har uttalat att den samiska kulturens fort-&lt;br&gt;levnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande&lt;br&gt;förutsättningar för rennäringen inom i princip vaije sameby, nämligen en&lt;br&gt;säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinter-&lt;br&gt;betesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva&lt;br&gt;renskötsel. Det kan gälla bl. a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där&lt;br&gt;på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;betesförhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkema bör därför&lt;br&gt;enligt förarbetena till lagen ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering.&lt;br&gt;Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som&lt;br&gt;måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig&lt;br&gt;och samekulturens fortbestånd därmed garanteras. Departementschefen&lt;br&gt;anförde vidare att med hänsyn härtill sådana områden som har avgörande&lt;br&gt;betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby&lt;br&gt;får anses vara av riksintresse. I NRL borde därför föreskrivas att dessa&lt;br&gt;områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens&lt;br&gt;bedrivande. Härigenom kan, enligt departementschefen, staten också in-&lt;br&gt;gripa i den kommunala planläggningen om den skulle strida mot denna&lt;br&gt;föreskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget bör också påpekas att i 3 kap. 5§ NRL skyddas de 13&lt;br&gt;s. k. obrutna fjällområdena mot åtgärder som kan förändra områdenas&lt;br&gt;karaktär. Dessa områden omfattar såväl åretruntmarker som vinterbetes-&lt;br&gt;marker. Bestämmelserna i NRL skall iakttas vid prövning av exploate-&lt;br&gt;ringsföretag och andra ingrepp i miljön enligt andra lagar. I 3 kap. 6§ NRL&lt;br&gt;räknas dessutom ett antal vattenområden upp där vattenföretag i princip&lt;br&gt;inte får utföras. Flertalet av vattenområdena är helt eller delvis belägna&lt;br&gt;inom renskötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening innebär de nu redovisade bestämmelserna och utta-&lt;br&gt;landena i förarbetena till NRL ett skydd för rennäringens markanvänd-&lt;br&gt;ning som är betydligt starkare än det som får anses föreligga med stöd av&lt;br&gt;folkrätten. Det är därför inte nödvändigt att införa något stadgande om&lt;br&gt;folkrättsligt skydd i NRL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Expropriationslagen är inte anknuten till NRL. Föredragande statsrådet&lt;br&gt;anförde i prop. 1985/86:3 att de ändamål för vilka expropriation kan ske&lt;br&gt;som regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna&lt;br&gt;till NRL. Tillståndsprövningen i expropriationsärendet inrymmer en all-&lt;br&gt;män prövning av lämpligheten av och möjligheterna att genomföra ex-&lt;br&gt;propriationsändamålet, vilket gör det naturligt att NRL: s regler vägs in i&lt;br&gt;prövningen. De markanvändningsförändringar som expropriationen leder&lt;br&gt;till kommer att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva&lt;br&gt;verksamheten. Mot bakgrund av vad jag tidigare uttalat om det skydd&lt;br&gt;NRL ger för rennäringen, anser jag det inte nödvändigt att i expro-&lt;br&gt;priationslagen införa något stadgande om ett sådant folkrättsligt skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningen anför vad gäller den föreslagna folkrättsliga&lt;br&gt;skyddsregeln i rennäringslagen att tillämpningsområdet blir begränsat.&lt;br&gt;Utredningen ser huvudsakligen regeln som en garanti mot framtida för-&lt;br&gt;fattningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln&lt;br&gt;i NRL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En prövning enligt NRL ger visserligen inte något absolut skydd för&lt;br&gt;rennäringen när rennäringsintresset ställs mot något annat intresse. För&lt;br&gt;egen del har jag dock svårt att föreställa mig vilka ingrepp som skulle&lt;br&gt;kunna vara av så allvarligt slag att samekulturens förutsättningar äventy-&lt;br&gt;ras utan att ingreppet skulle behöva prövas enligt NRL eller plan- och&lt;br&gt;bygglagen, vilken är anknuten till NRL. Jag kan därför inte finna att en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;folkrättslig skyddsregel i rennäringslagen skulle få någon praktisk betydel-&lt;br&gt;se. Inte heller delar jag uppfattningen att den skulle ha någon självständig&lt;br&gt;betydelse som garanti mot framtida författningsändringar. Det folkrättsli-&lt;br&gt;ga skyddet gäller för övrigt gentemot lagstiftningsåtgärder oavsett om en&lt;br&gt;skyddsregel som erinrar härom införs eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.6 Ersättningsbestämmelser m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för&lt;br&gt;intrång i renskötselrätten införs inte i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningens förslag: Några särskilda ersättningsregler föreslås&lt;br&gt;inte, men däremot särskilda bestämmelser för hur rättegångskostnaderna&lt;br&gt;skall fördelas i mål om ersättning för skada på renskötselrätten. Som&lt;br&gt;huvudregel skall gälla att den skadeståndsskyldige skall svara för kostna-&lt;br&gt;derna i enlighet med expropriationslagens regler. Särskilda regler föreslås&lt;br&gt;för att förhindra okynnesmål. När det gäller mål om skada till följd av&lt;br&gt;skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd föreslås att vardera parten&lt;br&gt;skall bära sina kostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen att några sär-&lt;br&gt;skilda ersättningsregler inte behövs i rennäringslagen. Hovrätten för Övre&lt;br&gt;Norrland anser att det bör klarläggas i vad mån skadeståndsskyldighet&lt;br&gt;föreligger för bl. a. sådana ingrepp som inte är så långtgående att de&lt;br&gt;omfattas av förbudsregeln i 30 § rennäringslagen. Vad gäller frågan om&lt;br&gt;rättegångskostnader i mål om skada på renskötselrätten är meningarna&lt;br&gt;delade bland det fåtal remissinstanser som uttalat sig i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att det i&lt;br&gt;rennäringslagen uttalas att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastig-&lt;br&gt;het. En sådan rättighet kan i princip varken helt eller delvis tas ifrån&lt;br&gt;innehavaren utan ersättning. Detta gäller oavsett genom vilket förfarande&lt;br&gt;eller i vilka former som intrånget i renskötselrätten kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 28 § rennäringslagen lämnas ersättning för skada eller olägenhet&lt;br&gt;för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt eller fiske vid upphä-&lt;br&gt;vande av renskötselrätt. Även när renbetesmark tas i anspråk enligt andra&lt;br&gt;lagar är sameby eller medlem i sameby berättigad till ersättning för ska-&lt;br&gt;dan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningen vid upphävande av renskötselrätt bestäms enligt 29 § med&lt;br&gt;stöd av expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild&lt;br&gt;rätt till fastighet i tillämpliga delar. Enligt 28 § andra stycket tillfaller&lt;br&gt;ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person den&lt;br&gt;drabbade samebyn och samefonden med hälften vardera, om det inte finns&lt;br&gt;särskilda skäl för annan fördelning. Detta innebär att, när regeringen har&lt;br&gt;förordnat om upphävande av renskötselrätt, så skall den för vars skull&lt;br&gt;renskötselrätten upphävs, på samma sätt som vid expropriation, fullfölja&lt;br&gt;saken genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen och där skall ersätt-&lt;br&gt;ningsfrågan prövas. Det innebär också att den som får renskötselrätten&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;upphävd får svara för samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;Om den som exproprierar överklagar till högre rätt får han svara för&lt;br&gt;motpartens kostnader där. Sina egna kostnader får han under alla förhål-&lt;br&gt;landen svara för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för intrång i renskötselrätten kan även bestämmas enligt de&lt;br&gt;lagar där tillåtligheten av en åtgärd prövas i särskild ordning, exempelvis&lt;br&gt;enligt vattenlagen. I rättspraxis tillämpas i dessa fall en fördelning av&lt;br&gt;ersättningen enligt 28 § andra stycket, så att berörd sameby och samefon-&lt;br&gt;den erhåller ersättningen med hälften vardera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller ersättning för intrång av nyttjanderättsupplåtelser på&lt;br&gt;sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedel-&lt;br&gt;bara disposition och på renbetesfjällen har en annan lösning valts i rennä-&lt;br&gt;ringslagen. Enligt 32 § rennäringslagen får en nyttjanderättsupplåtelse ske&lt;br&gt;på dessa områden om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.&lt;br&gt;Om upplåtelsen inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsav-&lt;br&gt;verkning skall den ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för&lt;br&gt;avgiftsfrihet. Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar skall&lt;br&gt;staten betala ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som&lt;br&gt;upplåtelsen medför. Föredragande statsrådet anförde i förarbetena till&lt;br&gt;rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 111) att kompensation till samema för&lt;br&gt;upplåtelsen bör utgöras av avgiften för nyttjanderättsupplåtelsen. Kan&lt;br&gt;samerna visa att de lidit större förlust genom upplåtelsen än som svarar&lt;br&gt;mot nämnda belopp, bör de kunna få förlusten ersatt. Enligt min mening&lt;br&gt;finns det inget skäl att ändra eller precisera dessa bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den fråga som samerättsutredningen behandlar gäller frågan om ersätt-&lt;br&gt;ning för sådant intrång som inte prövas enligt någon särskild lagstiftning&lt;br&gt;och som sker utan att renskötselrätten upphävs. Som jag redan nämnt kan&lt;br&gt;varje intrång i renskötselrätten i princip grunda rätt till skadeersättning&lt;br&gt;(avsnitt 3.4). En åtgärd som medför skada på renskötselrätten behöver&lt;br&gt;alltså inte vara så ingripande att den omfattas av förbudsregeln i 30§&lt;br&gt;rennäringslagen för att vara skadeståndsgrundande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades&lt;br&gt;att självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de&lt;br&gt;föreslagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade&lt;br&gt;att det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider&lt;br&gt;skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan&lt;br&gt;talan kan gå ut på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder.&lt;br&gt;Föredraganden förklarade att man övervägt om det var möjligt att i lagen&lt;br&gt;ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare&lt;br&gt;eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å&lt;br&gt;andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ansvar obero-&lt;br&gt;ende av uppsåt eller vårdslöshet. Någon sådan bestämmelse föreslogs&lt;br&gt;emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl. a. till&lt;br&gt;svårigheterna att avgränsa och precisera en regel av det angivna slaget.&lt;br&gt;Frågorna överlämnades till rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerättsutredningen har alltså på nytt tagit upp frågan om en särskild&lt;br&gt;skadeståndsregel i rennäringslagen men avstått från att lägga fram något&lt;br&gt;sådant förslag. Utredningen anför som motiv för detta att det möter stora&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;svårigheter att utforma regler för hela renskötselområdet, eftersom ren-&lt;br&gt;skötselrätten uppvisar olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån&lt;br&gt;gentemot motstående intressen också med nödvändighet varierar. Det&lt;br&gt;naturliga är då enligt utredningen att de olika situationer som kan uppstå&lt;br&gt;får sin belysning genom rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För min egen del gör jag följande bedömning. Jag har i det föregående&lt;br&gt;pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gent-&lt;br&gt;emot markägare och nyttjanderättshavare. Det är enligt min mening inte&lt;br&gt;möjligt att med någon generell giltighet konkret ange arten och graden av&lt;br&gt;det intrång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar därför samerättsutredningens uppfattning att rennäringslagen&lt;br&gt;inte bör innehålla några bestämmelser om ersättning för sådana fall. Det&lt;br&gt;får i stället ankomma på domstolarna att avgöra när ett intrång har skett i&lt;br&gt;renskötselrätten och hur stor ersättningen då skall vara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till samerättsutredningens&lt;br&gt;förslag om särskilda rättegångskostnadsregler i skadeståndsmål som rör&lt;br&gt;intrång i renskötselrätten. Utredningens förslag innebär med en viss modi-&lt;br&gt;fiering att en markägare eller en nyttjanderättshavare i rättegångskost-&lt;br&gt;nadshänseende jämställs med den som sökt och fått tillstånd till expropria-&lt;br&gt;tion. Enligt min mening finns det inte någon grund för en sådan särregle-&lt;br&gt;ring av tvister mellan olika rättighetshavare till en fastighet. Jag anser inte&lt;br&gt;heller att det finns tillräckliga motiv för att införa någon särskild kostnads-&lt;br&gt;regel för skadeståndstvister i anledning av åtgärder i skogsbruket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om s. k. faktiskt förfo-&lt;br&gt;gande vad gäller statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäl-&lt;br&gt;len. Som jag anfört ovan skall en upplåtelse av dessa marker i princip ske&lt;br&gt;mot en avgift. Regeringen medgav emellertid i ett beslut år 1977 länsstyrel-&lt;br&gt;sen i Norrbottens län rätt att utan avgift disponera viss staten tillhörig&lt;br&gt;mark ovanför odlingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Grad-&lt;br&gt;disvägen i Arjeplogs kommun. Regeringen anförde att upplåtelsereglerna i&lt;br&gt;32 — 34 §§ rennäringslagen inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig&lt;br&gt;myndighet än den som förvaltar marken önskar ta marken i anspråk för&lt;br&gt;visst ändamål. Detta ianspråktagande får dock inte stå i strid med bestäm-&lt;br&gt;melserna i 30 § rennäringslagen. Om berörd sameby anser att den ändrade&lt;br&gt;markanvändningen kommer att innebära skada eller olägenhet kan byn&lt;br&gt;enligt beslutet söka åstadkomma en frivillig överenskommelse i ersätt-&lt;br&gt;ningsfrågan med den ianspråktagande myndigheten eller väcka talan vid&lt;br&gt;domstol. Den av regeringen uppställda principen har kallats regeln om&lt;br&gt;faktiskt förfogande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det faktiska förfogandet är enligt min mening närmast att se som en&lt;br&gt;förfaranderegel när statlig mark ovanför odlingsgränsen eller på renbe-&lt;br&gt;tesfjällen behöver tas i anspråk av statlig myndighet. Vad jag i det föregå-&lt;br&gt;ende har anfört om samernas rätt till ersättning för intrång i renskötselrät-&lt;br&gt;ten gäller självfallet också när det är fråga om faktiskt förfogande. Jag har i&lt;br&gt;avsnitt 3.4 föreslagit ändringar i 30§ rennäringslagen för att öka skyddet&lt;br&gt;för renskötselrätten. Även dessa bestämmelser är tillämpliga i fråga om&lt;br&gt;faktiskt förfogande. Jag anser mot den bakgrunden att några preciseringar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i rennäringslagen inte behöver göras vad gäller en statlig myndighets Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;förfogande av dessa marker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avslutningsvis vill jag klargöra vilka som enligt min mening kan vara&lt;br&gt;berättigade till ersättning vid intrång i renskötselrätten. Efter beslut av&lt;br&gt;1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetesfjällens skogsfond,&lt;br&gt;jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens&lt;br&gt;lappfond till en gemensam fond som fick namnet statens lappfond. Fon-&lt;br&gt;den erhöll genom 1971 års rennäringslagstiftning namnet samefonden.&lt;br&gt;Enligt 28 § andra stycket rennäringslagen erhåller samefonden hälften av&lt;br&gt;ersättningen för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person&lt;br&gt;när renskötselrätt upphävs. Bestämmelsen tillämpas i rättspraxis så, att&lt;br&gt;hälften av intrångsersättningen tillfaller samefonden även när det inte är&lt;br&gt;fråga om upphävande av renskötselrätt. Bakgrunden till bestämmelsen är&lt;br&gt;den, att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folk-&lt;br&gt;gruppen kollektiv rätt och inte enbart en särskild sameby eller dess med-&lt;br&gt;lemmar. Detta är av grundläggande betydelse för frågan om vem som är&lt;br&gt;skadelidande och vem som är rätt mottagare av ersättningen. Den del som&lt;br&gt;tillfaller samefonden blir enligt förarbetena till rennäringslagen ett skydd&lt;br&gt;för den kollektiva folkgruppsrätten, medan den del som tillfaller samebyn&lt;br&gt;tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver&lt;br&gt;renskötsel inom en sameby. Jag avser inte att föreslå någon förändring i&lt;br&gt;detta avseende. Sakägare i fråga om intrång i renskötselrätten är därför&lt;br&gt;även i fortsättningen sameby och enskild samebymedlem samt i fråga om&lt;br&gt;ersättning för intrånget även samefonden.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.7 Åtgärder vid för högt renantal&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Lantbruksnämnden skall vid fastställande av högsta&lt;br&gt;renantal för en sameby ta skälig hänsyn till andra intressen. Länssty-&lt;br&gt;relsen skall kunna förelägga en sameby att vid vite minska antalet&lt;br&gt;renar om byn håller fler renar på bete än vad lantbruksnämnden&lt;br&gt;bestämt. Ett vitesföreläggande skall även kunna riktas mot en en-&lt;br&gt;skild renägare som har fler renar än vad samebyn bestämt. En&lt;br&gt;sameby skall vid vite kunna föreläggas att hålla årlig renräkning och&lt;br&gt;att upprätta renlängd. Länsstyrelsen skall underrättas om tid och&lt;br&gt;plats för renräkning samt kunna kontrollera att renräkningen sker på&lt;br&gt;ett korrekt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom&lt;br&gt;såvitt avser skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för&lt;br&gt;renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av re-&lt;br&gt;missinstanserna. Flera remissinstanser har efterlyst möjligheten att kon-&lt;br&gt;trollera att det uppgivna renantalet är korrekt. Svenska samemas riksför-&lt;br&gt;bund anser att högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i&lt;br&gt;tillgängliga betesresurser, varför betesinventeringarna måste få hög priori-&lt;br&gt;tet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I rennäringslagen finns ett flertal bestämmelser&lt;br&gt;om hur renantalet skall bestämmas och kontrolleras. Lantbruksnämnden&lt;br&gt;bestämmer enligt 15 § andra stycket det högsta antal renar som får hållas&lt;br&gt;på bete inom byns betesområde. Nämnden kan enligt 15 § tredje stycket&lt;br&gt;forordna om inskränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara&lt;br&gt;renbetet eller i övrigt främja renskötseln. Samebyn kan enligt 35 § första&lt;br&gt;stycket bestämma hur många renar en medlem högst får inneha eller&lt;br&gt;meddela andra föreskrifter om innehavet. Räkning av samebyns renar&lt;br&gt;skall enligt 66 § ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Lantbruksnämn-&lt;br&gt;den kan på samebyns begäran medge att räkningen får ske med större&lt;br&gt;tidsmellanrum. Enligt 68 § skall renlängd upprättas på grundval av renräk-&lt;br&gt;ningen. Den skall fastställas av bystämman, som kan besluta om rättelser&lt;br&gt;av renlängden. Medlem i sameby kan enligt 95 § dömas till böter om han&lt;br&gt;uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid renräkning-&lt;br&gt;en eller vid upprättande av renlängd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av min redogörelse finns det i rennäringslagen inte några&lt;br&gt;direkta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som&lt;br&gt;inte följer lantbruksnämndens beslut om högsta renantal. Samebyn kan&lt;br&gt;inte heller vidta några åtgärder mot den enskilde renägare som inte följer&lt;br&gt;byns föreskrifter om renantalet. Lantbruksnämnden kan inte framtvinga&lt;br&gt;en renräkning. Samebyn har ingen skyldighet att överlämna renlängden till&lt;br&gt;lantbruksnämnden. Nämnden kan därför inte kontrollera renantalet och&lt;br&gt;har inte heller rätt att kontrollera uppgifterna i renlängden genom egen&lt;br&gt;renräkning eller liknande kontrollåtgärd. Rennäringslagen innehåller dock&lt;br&gt;en bestämmelse som något närmare bör beröras i detta sammanhang. Det&lt;br&gt;gäller förordnande av syssloman för sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överens-&lt;br&gt;kommelse inte träffats om rättelse, kan enligt 72 § andra stycket länsstyrel-&lt;br&gt;sen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna en syssloman. Dennes&lt;br&gt;uppgift är bl. a. att omhänderta renskötseln i byn. Lantbruksnämnden kan&lt;br&gt;inte på eget initiativ ta upp saken. Det krävs en begäran från en sameby-&lt;br&gt;medlem eller någon annan vars rätt berörs. Sysslomannens ställning blir&lt;br&gt;närmast jämförlig med en konkursförvaltares. Han övertar huvuddelen av&lt;br&gt;både bystämmans och styrelsens befogenheter. Sysslomannen kan således&lt;br&gt;besluta om begränsningar i en renägares reninnehav. Men lika litet som&lt;br&gt;bystämman kan han tillgripa några sanktionsmedel mot den renägare som&lt;br&gt;inte följer beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen kan vidare enligt 71 § besluta om slakt av renar som&lt;br&gt;uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under&lt;br&gt;tid då renskötsel inte får bedrivas där. Slakt kan alltså inte tillgripas enbart&lt;br&gt;av det skälet att renantalet är högre än föreskrivet. Vanligtvis för dock ett&lt;br&gt;för stort renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen.&lt;br&gt;Sådan slakt kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt&lt;br&gt;renantal. Det bör noteras att slakt inte kan tillgripas mot enskild renägares&lt;br&gt;renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1928 års renbeteslag fanns bestämmelser som gjorde det möjligt för&lt;br&gt;länsstyrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet. I&lt;br&gt;lagen fanns vidare bestämmelser om s. k. civilrättsligt vite. Lappbyn kunde&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t. ex. vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord i enlighet med&lt;br&gt;föreskrift om högsta renantal i byordningen. Som ett yttersta korrektions-&lt;br&gt;medel kunde en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen.&lt;br&gt;Nämnda bestämmeler i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstift-&lt;br&gt;ningen vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fastställande av högsta tillåtna renantal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebyns område&lt;br&gt;bestäms alltså av lantbruksnämnden. Denna regel har kommit till av&lt;br&gt;främst två orsaker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat&lt;br&gt;nyttjande av markerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn&lt;br&gt;är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att&lt;br&gt;utnyttja betet i större omfattning än de övriga. Beslut om rationellt renan-&lt;br&gt;tal grundar sig på den indelning av byområden, som enligt 7 § rennärings-&lt;br&gt;lagen skall göras av lantbruksnämnden. Myndighetens beslut om bygrän-&lt;br&gt;ser och högsta tillåtna renantal är inte bindande för all framtid utan kan&lt;br&gt;omprövas med hänsyn till inträdda förändringar. I betänkandet (SOU&lt;br&gt;1966:12) Renbetesmarkerna beräknas det uthålligt högsta lämpliga renan-&lt;br&gt;talet för det svenska renbetesområdet till 260000 djur. Inom Norrbottens&lt;br&gt;län beräknas 179000 djur (varav 16000 inom koncessionsområdet) kunna&lt;br&gt;födas uthålligt, inom Västerbottens län 45000 och inom Jämtlands län&lt;br&gt;med Idre i Dalarna 36000 djur. Enligt (SOU 1983:67) Rennäringens&lt;br&gt;ekonomi uppgår det högsta tillåtna renantalet till sammanlagt 270200&lt;br&gt;renar. I allt väsentligt bestäms den svenska renstammens storlek av till-&lt;br&gt;gången till ett väl samlat och åtkomligt vinterbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är endast i Jämtlands län som lantbruksnämnden bestämt högsta&lt;br&gt;renantal med stöd av 15 § rennäringslagen. För de flesta samebyarna är&lt;br&gt;renantalet bestämt i byordningar från mitten av 1940-talet. Det är därför&lt;br&gt;tämligen osäkert i vilken mån de bestämda högsta renantalen ger ett riktigt&lt;br&gt;uttryck för vad markerna egentligen tål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i&lt;br&gt;de aktuella förhållandena. I Jämtlands län gjordes på 1970-talet en betesin-&lt;br&gt;ventering som låg till grund för lantbruksnämndens beslut. I Norrbottens&lt;br&gt;län har i ett tiotal samebyar betesinventering skett, men resultatet har&lt;br&gt;ännu inte lett till ändrade beslut om högsta renantal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett i förhållande till betesresursema för högt renantal kan för en sameby&lt;br&gt;få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och&lt;br&gt;problem med att styra renarnas betning. Det är även till men för naturvår-&lt;br&gt;dens intressen. Nyetableringar i samebyn försvåras också om antalet renar&lt;br&gt;totalt sett är för stort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utövandet av renskötselrätten innebär att markägare och innehavare av&lt;br&gt;särskild rätt till fastighet måste tåla att marken tas i anspråk för renbete&lt;br&gt;och annat markutnyttjande som ingår i renskötselrätten. Samebymedlem-&lt;br&gt;marna måste å sin sida tåla att markägaren eller nyttjanderättshavaren&lt;br&gt;brukar marken med stöd av sin rätt. Ingen rättighetshavare kan därför&lt;br&gt;räkna med att utnyttja mark och vatten inom renskötselområdet för egna&lt;br&gt;ändamål utan hänsyn till andra rättighetshavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rennäringslagen och dess förarbeten anges inte vilka faktorer som skall&lt;br&gt;ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby är att&lt;br&gt;fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och&lt;br&gt;utvecklingsplanering, som nu pågår i flertalet samebyar, planera och ta&lt;br&gt;ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det är därför&lt;br&gt;angeläget att lantbruksstyrelsen, vid överläggningarna mellan staten och&lt;br&gt;rennäringen om användningen av de medel som anslås för främjande av&lt;br&gt;rennäringen, beaktar behovet av att erforderliga medel avsätts för slutfö-&lt;br&gt;rande av betesinventeringarna. Produktionsrådgivningen från lantbruks-&lt;br&gt;nämnderna och Svenska samernas riksförbund, med inriktning bl. a. på&lt;br&gt;slaktuttag och urval för avel, har också stor betydelse. Bidrag till sådan&lt;br&gt;planering, liksom till produktionsrådgivning, lämnas av statsmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Resultatet av betesinventeringen bör enligt min mening ligga till grund&lt;br&gt;för att fastställa det högsta antal renar som en sameby får ha. Som jag nyss&lt;br&gt;anfört förutsätts emellertid inom renskötselområdet ett sambruk av mar-&lt;br&gt;kerna. Vid faställandet av högsta tillåtna renantal måste därför beaktas att&lt;br&gt;även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Enligt&lt;br&gt;min mening bör även hänsyn tas till faktorer av betydelse för djurskyddet.&lt;br&gt;Jag tänker därvid speciellt på risken för svält till följd av bl. a. överbetning&lt;br&gt;av markerna. Hänsyn bör också tas till naturvårdens intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det går enligt min uppfattning inte att närmare precisera den hänsyn&lt;br&gt;som måste tas till motstående intressen. Vid fastställandet av högsta&lt;br&gt;tillåtna renantal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i&lt;br&gt;rimlig utsträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bort-&lt;br&gt;fall av renbete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngrings-&lt;br&gt;ytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl. a. denna&lt;br&gt;varierande tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras.&lt;br&gt;Jag föreslår därför att det i rennäringslagen tas in en föreskrift att vid&lt;br&gt;fastställande av högsta tillåtna renantal skall skälig hänsyn tas till andra&lt;br&gt;intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överskridande av högsta tillåtna renantal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss nämnt finns det i rennäringslagen inte några direkta sank-&lt;br&gt;tionsbestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna&lt;br&gt;renantalet. Möjligheten att förordna syssloman är inte något särskilt effek-&lt;br&gt;tivt sätt att komma till rätta med problemen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att&lt;br&gt;samebyn med stöd av 35 § beslutar hur många renar en medlem högst får&lt;br&gt;ha eller meddelar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser&lt;br&gt;har tillämpats i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i&lt;br&gt;förhållande till betesresurserna eller till de praktiska möjligheterna att&lt;br&gt;behärska renbeståndet. I praktiken har dock byns beslut inte fått någon&lt;br&gt;nämnvärd betydelse, bl. a. därför att byn inte har några sanktionsmedel att&lt;br&gt;ta till mot medlemmar som inte rättar sig efter beslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör enligt min mening skapas möjlighet att använda något ytterliga-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;re sanktionsmedel. Vad som kan övervägas är då föreläggande av vite mot Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;sameby, eller i vissa fall mot enskild medlem, för att få till stånd rättelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett vitesföreläggande bör enligt min mening kunna användas mot en&lt;br&gt;sameby som håller fler renar än vad som bestämts av lantbruksnämnden&lt;br&gt;enligt 15 § eller som inte följer en enligt samma paragraf beslutad inskränk-&lt;br&gt;ning i betesrätten. Har en sameby med stöd av 35 § bestämt hur många renar&lt;br&gt;en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet,&lt;br&gt;bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte&lt;br&gt;följer samebyns beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är for högt är&lt;br&gt;självfallet att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räk-&lt;br&gt;ningen av samebyns renar inte sker årligen i enlighet med 66 § eller om av&lt;br&gt;lantbruksnämnden förordnad extra renräkning enligt samma paragraf inte&lt;br&gt;sker, bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning.&lt;br&gt;Det finns i dag ingen skyldighet för samebyn att lämna renlängden till&lt;br&gt;myndighet. Eftersom den upprättas på grundval av renräkningen, utgör&lt;br&gt;den fastställda renlängden en viktig handling bl. a. vid myndighets kontroll&lt;br&gt;av en samebys renantal. Jag kommer i anvsnitt 3.10 att föreslå skyldighet&lt;br&gt;för en sameby att lämna kopia av renlängden och andra uppgifter om&lt;br&gt;renskötseln som underlag för ett företagsregister. Med tanke på den centra-&lt;br&gt;la betydelse renlängden har for myndigheterna, bör en sameby vid vite&lt;br&gt;kunna åläggas att upprätta och till myndighet överlämna kopia av den&lt;br&gt;fastställda renlängden. Jag återkommer senare till mina överväganden i&lt;br&gt;fråga om regler for samebys renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att förelägga vite behöver inte alltid utnyttjas så snart en&lt;br&gt;samebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelser-&lt;br&gt;na. Av stor betydelse är givetvis i vad mån det uppkommer någon skada&lt;br&gt;eller olägenhet for tredje man, t. ex. for grannbyn eller för andra areella&lt;br&gt;näringar. Ett ingripande kan emellertid vara påkallat också för att förhind-&lt;br&gt;ra en överbetning till skada för den framtida renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 fråga om föreläggande och utdömande av vite bör lagen (1985:206) om&lt;br&gt;viten tillämpas. Länsstyrelsen beslutar i dag om slakt och om förordnande&lt;br&gt;av syssloman. Enligt min mening är det därför lämpligt att länsstyrelsen&lt;br&gt;även blir vitesföreläggande myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett vitesföreläggande bör i första hand riktas mot samebyn, som då t. ex.&lt;br&gt;föreläggs att inom viss tid minska antalet renar till ett bestämt antal. Det&lt;br&gt;blir sedan samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att&lt;br&gt;denna genomförs. I allmänhet torde frågan kunna lösas på frivillig väg. I&lt;br&gt;den mån samebyn bestämt hur många renar en medlem får ha, bör, i&lt;br&gt;enlighet med vad jag nyss anfört, länsstyrelsen även kunna rikta ett vites-&lt;br&gt;föreläggande mot den som inte följer byns beslut i detta avseende. Ett&lt;br&gt;föreläggande bör vid behov samtidigt eller senare kunna ges även mot&lt;br&gt;samebyn. Frågan om ett vite bör riktas mot enskild medlem bör i allmän-&lt;br&gt;het vara beroende av om samebyn själv föreslår detta. En ytterligare&lt;br&gt;förutsättning för att ett vite skall kunna riktas mot en enskild medlem är&lt;br&gt;att det i ärendet är utrett att samebymedlemmen verkligen har flera renar&lt;br&gt;än vad samebyn bestämt. Att så är fallet kan exempelvis styrkas genom att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;byn överlämnar utdrag ur den renlängd som enligt 68 § skall upprättas av&lt;br&gt;byn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att inför länsstyrelsen styrka att den fordrade åtgärden har vidtagits&lt;br&gt;kan samebyn resp, den enskilde medlemmen exempelvis visa upp avräk-&lt;br&gt;ningsnota från slakteri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om vitet mot samebyn döms ut skall samebyn betala det till staten. Sker&lt;br&gt;inte detta kan beloppet tvångsvis utmätas t. ex. i samebyns tillgodohavan-&lt;br&gt;den på upplåtelseavgifter. Därmed torde det solidariska ansvar för byns&lt;br&gt;renskötande medlemmar som i och for sig finns enligt 45 § inte behöva&lt;br&gt;aktualiseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renräkning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 66 § rennäringslagen skall räkning av samebyns renar ske årligen vid&lt;br&gt;ungefär samma tidpunkt. Om särskilda skäl föreligger kan lantbruksnämn-&lt;br&gt;den medge större tidsmellanrum efter begäran från samebyn. Det ekono-&lt;br&gt;miska regelsystemet i rennäringslagen bygger i stor utsträckning på att man&lt;br&gt;känner till de enskilda renägarnas reninnehav. Det gäller i första hand&lt;br&gt;rösträttsreglerna och fördelningen av kostnaderna. Dessutom utgör renan-&lt;br&gt;talet, styrkt genom renräkning, underlag för eventuell katastrofskadeer-&lt;br&gt;sättning åt enskilda renägare. Vidare är det viktigt att känna till det totala&lt;br&gt;renantalet i samebyn, både för byns egen planering och för lantbruks-&lt;br&gt;nämnden, som har att bevaka att sambyarna inte överskrider det fast-&lt;br&gt;ställda maximala renantalet. Enligt min mening är det därför angeläget att&lt;br&gt;ha en så effektiv registrering av renantalet som är praktiskt möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringskommittén uppger i sitt betänkande att allt färre samebyar&lt;br&gt;de senaste åren genomfört årliga renräkningar. Vissa byar har enligt betän-&lt;br&gt;kandet helt upphört att räkna renar, i andra har renräkning av tradition&lt;br&gt;aldrig fått någon egentlig genomslagskraft. De renlängder som upprättas&lt;br&gt;baserar sig i dessa fall på djurägarnas egna uppgifter men ibland också&lt;br&gt;genom skönsmässiga uppskattningar. Vissa byar har egna system för upp-&lt;br&gt;skattning av renantalet som bygger på en slags nettometod där man utgår&lt;br&gt;från inmärkta renar, beräknad förlust och slakt. En ny individmärknings-&lt;br&gt;metod börjar också tas i bruk på sina håll. Där den tillämpas kommer en&lt;br&gt;kontinuerlig uppföljning av renantalet att underlättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med tanke på den centrala betydelse vetskapen om renantalet har både&lt;br&gt;för samebyns planering och från rättvisesynpunkt går det enligt min me-&lt;br&gt;ning inte att undvara regelbundet återkommande renräkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om myndighets möjligheter att kontrollera om det uppgivna&lt;br&gt;renantalet i samebyn är korrekt vill jag anföra följande. Enligt 66 § andra&lt;br&gt;stycket kan lantbruksnämnden på begäran av renskötande medlem under&lt;br&gt;vissa villkor förordna om extra renräkning. Lantbruksnämnden eller an-&lt;br&gt;nan myndighet saknar i övrigt möjlighet att kontrollera en samebys renan-&lt;br&gt;tal. De uppgifter som en enskild medlem lämnar om sitt renantal och som&lt;br&gt;ligger till grund för renlängden lämnas dock under straffansvar. Enligt 95 §&lt;br&gt;kan nämligen medlem i sameby dömas till böter om han uppsåtligen eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;av renlängd. Under utredningen av om brott begåtts mot 95 § har polis-&lt;br&gt;myndigheten möjlighet att med stöd av 96 § begära att samebyns styrelse&lt;br&gt;låter samla ihop och skilja ut renar som tillhör den eller dem som miss-&lt;br&gt;tänks ha lämnat oriktig uppgift om renantalet. Jag har i det föregående&lt;br&gt;föreslagit att en sameby vid vite skall kunna åläggas att företa årlig renräk-&lt;br&gt;ning. Enligt min uppfattning är det däremot inte nödvändigt att införa&lt;br&gt;någon ytterligare befogenhet att besluta om renräkning. En extra renräk-&lt;br&gt;ning är kostnads- och arbetskrävande samt utgör ett hinder för samebyn i&lt;br&gt;renskötselarbetet. Jag anser därför inte att de fördelar som kan finnas att i&lt;br&gt;kontrollsyfte kunna förordna om extra renräkning överväger de nackdelar&lt;br&gt;som är förbundna med en myndighets förordnande om detta. Däremot&lt;br&gt;anser jag att en sameby skall underrätta myndighet om tid och plats för&lt;br&gt;byns renräkning. Anmälan om förestående renräkning bör enligt min&lt;br&gt;mening ske till länsstyrelsen eftersom det här närmast är en fråga om en&lt;br&gt;kontrollfunktion och inte i första hand en rennäringsfråga. Länsstyrelsen&lt;br&gt;bör kunna förordna annan myndighet, exempelvis lantbruksnämnden eller&lt;br&gt;polisen, att kontrollera en samebys renräkning. Detta ger myndigheten&lt;br&gt;möjlighet till kontroll av samebyns renantal. Det är givetvis viktigt att&lt;br&gt;erforderliga resurser avsätts för kontroll av renantalet i länet, men det bör&lt;br&gt;inte vara någon skyldighet att närvara vid alla samebyars renräkning.&lt;br&gt;Detta får bedömas bl. a. med hänsyn till personalresurserna. En anledning&lt;br&gt;till närvaro vid en renräkning kan vara att företrädare för andra areella&lt;br&gt;näringar gör sannolikt att byns renantal är högre än det uppgivna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att möjliggöra en effektiv kontroll måste den som länsstyrelsen&lt;br&gt;förordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräk-&lt;br&gt;ningen äger rum, liksom rätt att få upplysningar och ta del av de handling-&lt;br&gt;ar som behövs för kontrollen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör enligt min mening finnas möjlighet att meddela närmare före-&lt;br&gt;skrifter om hur renräkning skall gå till. Sådana föreskrifter kan exempelvis&lt;br&gt;avse det sätt på vilket räkningen skall dokumenteras eller fargmärkning av&lt;br&gt;räknade renar. Det ankommer på regeringen, eller myndighet som rege-&lt;br&gt;ringen bestämmer, att meddela sådana föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag nu har anfört bör föranleda vissa tilläggsbestämmelser i rennä-&lt;br&gt;ringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.8 Åtgärder mot s. k. strövrenar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby&lt;br&gt;att driva bort renar från marker utanför renskötselområdet eller från&lt;br&gt;mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas&lt;br&gt;där. Möjligheten för länsstyrelsen att förordna om slakt bör i fort-&lt;br&gt;sättningen kunna utnyttjas endast i vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt, utom såvitt&lt;br&gt;gäller befogenheten att förordna om slakt, där styrelsen inte tagit ställning&lt;br&gt;till om den möjligheten bör behållas oförändrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget om vite lämnas utan erinran eller tillstyrks Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;av remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem berörda länsstyrel-&lt;br&gt;ser, anser att möjligheten att forordna om slakt skall finnas kvar. Svenska&lt;br&gt;samernas riksförbund anser däremot att bestämmelsen om slakt skall&lt;br&gt;upphävas och att de bakomliggande orsakerna till att renar stannar kvar på&lt;br&gt;vinterbetesmarkerna bör klarläggas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: I 3 § rennäringslagen anges var och under vilken&lt;br&gt;tid renskötsel får bedrivas. Renar som uppehåller sig utanför renskötsel-&lt;br&gt;området eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får&lt;br&gt;bedrivas där brukar benämnas strövrenar. Andra areella näringar upplever&lt;br&gt;förekomsten av strövren, tillsammans med vad som anses vara ett för högt&lt;br&gt;renantal, som de största olägenheterna av dagens renskötsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av avsnitt 3.7 kan länsstyrelsen enligt 71 § rennäringslagen&lt;br&gt;förordna om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet&lt;br&gt;eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. En&lt;br&gt;förutsättning för beslut om sådan slakt är att renarna vållar skada eller&lt;br&gt;olägenhet av någon betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordnat om slakt av strövrenar&lt;br&gt;åren 1982 och 1989. Slakten har skett genom att utsedda jägare skjutit&lt;br&gt;renar och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har varit&lt;br&gt;avsevärda utan att antalet renar på otillåten mark egentligen minskat&lt;br&gt;nämnvärt. I Norrbottens län genomfördes en sådan slakt på 1970-talet i&lt;br&gt;Bodens kommun och år 1988 i Kalix kommun. Den senare slakten hade&lt;br&gt;enligt länsstyrelsen god effekt för efterlevnaden av gällande bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förekomsten av strövren har flera orsaker. Det är givetvis oundvikligt&lt;br&gt;att ett visst antal renar blir kvar på vinterbetesmarkerna vid flyttningen på&lt;br&gt;våren. Det är emellertid en allmän uppfattning bland motstående intressen&lt;br&gt;till rennäringen att antalet strövrenar ökat starkt under senare år. Detta&lt;br&gt;beror huvudsakligen på att renantalet ökat på grund av goda betesförhål-&lt;br&gt;landen, att motstående intressens markanvändning försvårar flyttningen,&lt;br&gt;att renarna oftare transporteras per bil och att antalet verksamma i same-&lt;br&gt;byarna minskar genom pågående rationaliseringar. Intrången i renskötsel-&lt;br&gt;markerna spelar ofta en stor roll. Transport med lastbil, som åtminstone&lt;br&gt;delvis är ett resultat av samhällsutvecklingen, gör renen desorienterad och&lt;br&gt;leder till strövrensförekomst. Stora kalhyggen vid uppflyttningen till fjäll-&lt;br&gt;området försvagar eller kan t. o. m. helt släcka ut flyttningsinstinkten. Om&lt;br&gt;en renhjord blir skrämd, om tillgången på bete är för dålig inom de&lt;br&gt;områden hjorden flyttar till eller om hjorden stöter på allför besvärliga&lt;br&gt;flyttningshinder är risken stor att den vänder. En hjord som vänt är rent&lt;br&gt;allmänt svår att hantera och mycket svår att få att återuppta uppflyttning-&lt;br&gt;en. Förekomst av strövren kan emellertid också bero på underlåtenhet från&lt;br&gt;renskötarens sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan genom en utbyggnad av flyttningsvägarna, utslaktning av sär-&lt;br&gt;skilt strövningsbenägna djur, ökad tillskottsutfodring och intensifierad&lt;br&gt;rådgivning vara möjligt att minska antalet strövrenar. Det är viktigt att&lt;br&gt;särskilt samebyar med långa flyttningar kan upprätthålla ett väl fungeran-&lt;br&gt;de system av flyttningsvägar. Varje nytt hinder innebär ökad risk för&lt;br&gt;strövren vilket måste beaktas i samhällsplaneringen. Dessa olägenheter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kan lindras genom kompletteringar av flyttlederna med övernattnings- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;hagar kombinerade med stödutfodring. Samtidigt innebär detta ökade&lt;br&gt;investerings- och underhållskostnader för renskötseln. Att få till stånd väl&lt;br&gt;fungerande flyttningar är emellertid särskilt besvärligt för fjällsamebyarna&lt;br&gt;i Västerbottens och Norrbottens län, som har mycket långa flyttnings-&lt;br&gt;vägar, upp till 40 mil. 1 Norrbotten är området mellan lappmarksgränsen&lt;br&gt;och odlingsgränsen i stor utsträckning åretruntmarker för skogssamebyar-&lt;br&gt;na. Eventuellt kvarvarande fjällrenar blir därför i hög grad ett internt&lt;br&gt;näringsproblem. I Västerbotten framstår däremot strövrensförekomsten&lt;br&gt;enligt rennäringskommitténs betänkande som mera uppenbart otillåten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen har föreslagit att det bör införas en möjlighet till&lt;br&gt;föreläggande vid vite att driva bort renarna från mark där renskötsel inte&lt;br&gt;får bedrivas. Huvuddelen av lantbruksverkets representanter i rennärings-&lt;br&gt;gruppen anser dessutom att möjligheten att förordna om slakt bör finnas&lt;br&gt;kvar till dess att man genom praktisk erfarenhet kunnat konstatera att&lt;br&gt;vitesföreläggande är ett mera effektivt medel än slakt. Det fordras enligt&lt;br&gt;dessa ledamöter inte sällan snabba åtgärder vid en förekomst av ströv-&lt;br&gt;renar. Ett förordnande om slakt bör därför kunna tillgripas sedan det visat&lt;br&gt;sig att ett vitesföreläggande inte ger önskat resultat. Det bör kunna genom-&lt;br&gt;föras först sedan tiden för vitesföreläggande gått ut eller återkallats. De&lt;br&gt;övriga ledamöterna i gruppen anser däremot att det inte finns anledning&lt;br&gt;tro att ett vitesföreläggande skulle vara mindre effektivt och att det dessut-&lt;br&gt;om kan uppstå praktiska och formella komplikationer om man har två&lt;br&gt;sanktionsmedel för samma företeelser, förutom att det kan uppfattas som&lt;br&gt;inkonsekvent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör enligt min mening även fortsättningsvis finnas möjlighet att&lt;br&gt;tillgripa tvång för att få bort strövrenar från otillåtet område. I första hand&lt;br&gt;bör man emellertid försöka att komma till rätta med strövrensförekomsten&lt;br&gt;i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag om vitesföreläggande. En be-&lt;br&gt;stämmelse om sådant föreläggande bör föras in i rennäringslagen. Jag har i&lt;br&gt;avsnitt 3.7 redogjort för hur vitesinstitutet bör användas inom rensköt-&lt;br&gt;seln. Samebyn kan genom exempelvis intyg från polismyndighet visa att&lt;br&gt;renarna bortförts från otillåten plats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan emellertid förekomma fall då ett vitesföreläggande inte visat sig&lt;br&gt;fungera eller är mindre lämpligt av andra orsaker och därför ett beslut om&lt;br&gt;slakt bör tillgripas i stället. Ett sådant fall kan vara att renar riskerar att&lt;br&gt;skada exempelvis grödor eller skogsplanteringar i större omfattning. Ett&lt;br&gt;annat skäl att förordna om slakt kan vara att tidigare vitesföreläggande&lt;br&gt;mot en sameby inte visat sig ha haft erforderlig verkan. Det kan också bli&lt;br&gt;nödvändigt att förordna om slakt då det inte kan avgöras till vilken&lt;br&gt;sameby renarna hör. Rennäringslagen bör ändras i enlighet med vad jag nu&lt;br&gt;har anfört. Liksom hittills bör gälla för såväl vitesföreläggande som för&lt;br&gt;beslut om slakt att beslutet endast får meddelas om samebyn underlåter att&lt;br&gt;inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna. Detta under förutsätt-&lt;br&gt;ning att det är känt till vilken sameby renarna hör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.9 Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande&lt;br&gt;medlem i sameby&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Renskötande medlem skall i frågor som rör renskötseln&lt;br&gt;inte få rösta for fler renar än han enligt samebyns beslut får inneha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt forslag.&lt;br&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt 59 § rennäringslagen har varje myndig&lt;br&gt;medlem i samebyn en röst i fråga som rör utseende av ordförande på&lt;br&gt;bystämma eller revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller&lt;br&gt;ändring av vissa föreskrifter i samebyns stadgar. Enligt samma paragraf&lt;br&gt;har endast renskötande medlem rösträtt i övriga frågor. Rösträtten är då&lt;br&gt;graderad på det sättet att den renskötande medlemmen har en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom. Detta innebär att en sådan medlem kan få beräkna sitt antal röster&lt;br&gt;på fler renar än som samebyn med stöd av 35 § kan ha beslutat att han får&lt;br&gt;inneha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att renskötande medlem inte&lt;br&gt;bör få rösta för fler renar än vad han tillåts inneha enligt samebyns beslut.&lt;br&gt;Förslaget föranleder en ändring i 59§ rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.10 Företagsregister för rennäringen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Re-&lt;br&gt;gistret skall bygga på samebyns fastställda renlängd. En sameby skall&lt;br&gt;därför vara skyldig att lämna kopia av sin renlängd till lantbruks-&lt;br&gt;nämnden eller till annan myndighet som regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Enligt&lt;br&gt;Svenska samemas riksförbund utgör renlängden ett tillräckligt underlag&lt;br&gt;för företagsregistret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Det föreslogs i förarbetena till 1971 års rennä-&lt;br&gt;ringslag (prop. 1971:51) att ett företagsregister inom rennäringen skulle&lt;br&gt;införas. Det skulle bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksam-&lt;br&gt;heten. Sedan riksdagen godtagit förslaget förordnade regeringen att ett&lt;br&gt;företagsregister skulle upprättas och att det skulle ankomma på lantbruks-&lt;br&gt;styrelsen att utfärda närmare föreskrifter om registret. Frågan om utform-&lt;br&gt;ningen av registret har därefter diskuterats flera gånger mellan lantbruks-&lt;br&gt;styrelsen och rennäringsutövarna utan att frågan har lösts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen föreslår nu att ett företagsregister upprättas som&lt;br&gt;baseras på innehållet i renlängderna. De uppgifter som i sammanhanget är&lt;br&gt;mest viktiga, såväl i samhällsplaneringen som i diskussioner med t. ex.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;länsmyndigheter, kommuner och skogsföretag samt vid stödgivning är Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;uppgifter om samebyns samlade renantal, fördelningen av antalet renar på&lt;br&gt;de olika företagen och åldersstrukturen inom samebyn. Det bör vara&lt;br&gt;tillräckligt att uppgifterna redovisas i grupper (1 — 100, 101—200, 201 —&lt;br&gt;300 renar etc.). Möjligheten att identifiera de enskilda företagen skall så&lt;br&gt;långt möjligt uteslutas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De uppgifter som behövs för ett sådant register finns enligt lantbrukssty-&lt;br&gt;relsen i allmänhet tillgängliga i renlängderna. Även om renlängderna inte&lt;br&gt;innehåller alla de uppgifter som ett företagsregister bör innehålla, skulle&lt;br&gt;det kunna vara tillräckligt att lantbruksnämnden fick del av längderna, i&lt;br&gt;likhet med vad som gällde före år 1972. Uppgifterna i renlängden kan dock&lt;br&gt;behöva kompletteras t. ex. med uppgifter om företagarnas födelseår. Såda-&lt;br&gt;na uppgifter torde lätt kunna införas som standard i renlängdema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de flesta fall där rennäringens intressen skall redovisas torde det enligt&lt;br&gt;lantbruksstyrelsen räcka att uppgifterna om antal renar och antal företag&lt;br&gt;tas fram. I en del fall kan mera preciserade uppgifter behövas. Lantbruks-&lt;br&gt;nämnden kan då sammanställa uppgifterna så att exempelvis antalet ren-&lt;br&gt;skötare i ett visst åldersintervall redovisas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Själv gör jag följande bedömning. Rennäringen är den enda av de areella&lt;br&gt;näringarna för vilka det saknas tillförlitliga uppgifter om verksamheten.&lt;br&gt;Det är mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns tillgängliga om&lt;br&gt;samebyarnas renantal och företagsstruktur. Detta gäller inte minst för&lt;br&gt;samebyarna i diskussioner med skogsföretag om intrång och för lantbruks-&lt;br&gt;nämnden i olika delar av samhällsplaneringen. På sikt är det önskvärt att&lt;br&gt;företagsregistret kan byggas ut med fler uppgifter. Jag tänker då närmast&lt;br&gt;på att det i samhällsplaneringen är viktigt att rennäringens sysselsättnings-&lt;br&gt;effekt och dess regionalekonomiska betydelse kan dokumenteras genom ett&lt;br&gt;relevant material. I dessa och liknande frågor som kan röra konkurrensen&lt;br&gt;om marken kan ett utbyggt företagsregister få ett stort värde både för&lt;br&gt;samebyn och för samhället, bl. a. på så sätt att frågor om intrång bör kunna&lt;br&gt;bedömas enklare och säkrare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom renlängdema i sig innehåller identifierbara personliga uppgif-&lt;br&gt;ter är det viktigt att de hos myndigheterna skyddas från den offentlighet&lt;br&gt;som gäller för myndigheternas handlingar. I och med att renlängderna&lt;br&gt;lämnas in för att användas för myndighetens verksamhet för framställning&lt;br&gt;av statistik kommer de att skyddas av den sekretess som gäller för statis-&lt;br&gt;tiskt material enligt 9 kap. 4§ sekretesslagen (1980:100) på samma sätt&lt;br&gt;som t. ex. lantbrukets företagsregister. Som lagrådet har påpekat kommer&lt;br&gt;samma sekretessregler också att skydda ett företagsregister för rennäring-&lt;br&gt;en. Med sekretessen följer också tystnadsplikt för den som i tjänsten tar del&lt;br&gt;av uppgifterna. Renlängden bör också, liksom nu, kunna användas i sam-&lt;br&gt;band med ärenden om statligt stöd. Där finns sekretesskydd enligt sekre-&lt;br&gt;tessförordningen (1980:657). Uppgifterna får då inte lämnas ut till andra&lt;br&gt;verksamhetsgrenar inom lantbruksnämnden. Sekretessen måste därmed&lt;br&gt;anses vara betryggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje sameby bör vara skyldig att till myndighet som regeringen bestäm-&lt;br&gt;mer överlämna en kopia av den fastställda renlängden. Det bör ankomma på&lt;br&gt;regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att meddela när- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mare föreskrifter om detta och om skyldigheten att lämna ytterligare upp-&lt;br&gt;gifter till företagsregistret. Ett bemyndigande att meddela sådana föreskrif-&lt;br&gt;ter bör tas in i rennäringslagen. Jag har i avsnitt 3.7 föreslagit att en sameby&lt;br&gt;skall kunna föreläggas vid vite att upprätta renlängd och att överlämna kopia&lt;br&gt;av den till myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.11 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Nuvarande system för upplåtelse av rätt till jakt&lt;br&gt;och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbe-&lt;br&gt;tesfjällen bibehålls. Upplåtelse av sådan rätt bör emellertid kunna&lt;br&gt;ske i betydligt större omfattning än hittills.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De personer som lever i utpräglad glesbygd bör få företrädesrätt till&lt;br&gt;jakt- och fiskeupplåtelser. Upplåtelserna bör i övrigt ske så att de&lt;br&gt;främjar service och sysselsättning i glesbygd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsens förslag, såvitt avser ef-&lt;br&gt;ter vilka riktlinjer upplåtelserna bör ske, överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrks eller lämnas&lt;br&gt;utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Medlem i sameby har enligt 25 § rennäringslagen&lt;br&gt;rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som&lt;br&gt;hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.&lt;br&gt;Jakten och fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har enligt&lt;br&gt;paragrafens andra stycke dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov när&lt;br&gt;han tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde om han&lt;br&gt;vistas där med anledning av renarnas skötsel. På sådan kronomark ovan-&lt;br&gt;för odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på&lt;br&gt;renbetesfjällen får enligt 32 § nyttjanderätt upplåtas om det kan ske utan&lt;br&gt;avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller&lt;br&gt;fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller&lt;br&gt;fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas&lt;br&gt;rätt till jakt och fiske. Lantbruksnämnden beslutar enligt 1 § rennäringsför-&lt;br&gt;ordningen (1971:438) om dessa upplåtelser i sin rennäringsdelegation. Ne-&lt;br&gt;danför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen samt på privatägd mark&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen gäller inte de angivna bestämmelserna för nyttjan-&lt;br&gt;derättsupplåtelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inkomsterna av jakt och fiske är för många samebymedlemmar viktiga.&lt;br&gt;Inkomsterna av upplåtelserna på renbetesfjällen och ovanför odlingsgrän-&lt;br&gt;sen fördelas mellan samebyn och samefonden. Upplåtelseavgifterna utgör&lt;br&gt;en viktig inkomstkälla för åtskilliga samebyar. Jakt och fiske på egen mark&lt;br&gt;eller efter upplåtelse av lantbruksnämnden utgör även för många andra&lt;br&gt;som är bosatta inom området ett viktigt bidrag till deras försörjning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. betonar föredragande statsrådet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla. Det är&lt;br&gt;därför önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till vara. Föredra-&lt;br&gt;ganden konstaterar att ytterligare upplåtelser av jakt kan ske genom att nya&lt;br&gt;jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av&lt;br&gt;korttidsupplåtelser. Som exempel på marker för ytterligare upplåtelser&lt;br&gt;anges i propositionen de stora arealer där enbart älgjakt bedrivs. Jag vill&lt;br&gt;mot den bakgrunden ta upp ett förslag från Lantbrukarnas riksförbund&lt;br&gt;(LRF) och Svenska jägareförbundet till ny policy och organisation för&lt;br&gt;småviltjakten på statens mark inom renskötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär att all statens mark ovanför odlingsgränsen eller på&lt;br&gt;renbetesfjällen skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jägarna föreslås&lt;br&gt;indelade i tre kategorier. De som är bosatta inom en kommun i dessa&lt;br&gt;områden skall ha rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter&lt;br&gt;småvilt på all statlig mark inom den del av kommunen som är belägen&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Övriga svenska medborga-&lt;br&gt;re skall efter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller veckokort&lt;br&gt;som gäller inom vissa delar av denna statliga mark. För utländska medbor-&lt;br&gt;gare föreslås slutligen att det nuvarande systemet med upplåtelser består.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet anför att syftet&lt;br&gt;med förslaget är att ge ett större antal jägare tillgång till småviltjakt i fjäll-&lt;br&gt;och fjällnära områden. Enligt de båda organisationerna är småviltjakten&lt;br&gt;inom dessa områden i Sverige, jämfört med liknande områden i våra&lt;br&gt;grannländer, kraftigt underutnyttjad. I ett läge där efterfrågan och behovet&lt;br&gt;av rekreation och naturupplevelser i form av jakt är i ökande, kan det&lt;br&gt;därför inte vara riktigt att så dåligt utnyttja den jaktliga resurs som dessa&lt;br&gt;statligt ägda marker har att erbjuda. Ett ökat jakttryck inom dessa områ-&lt;br&gt;den kommer enligt förslaget inte att medföra några negativa konsekvenser&lt;br&gt;för viltstammarna. Avskjutningen av ripa i Norge är uthålligt ca tio gånger&lt;br&gt;större än i Sverige trots att ripjaktarealen är mindre. Den föreslagna&lt;br&gt;nyordningen kommer enligt organisationerna inte att innebära något in-&lt;br&gt;trång eller någon inskränkning i den jaktutövningsrätt som tillkommer&lt;br&gt;samebymedlem enligt 25 § rennäringslagen. Med stöd av såväl norska och&lt;br&gt;finska som svenska erfarenheter kan också fastläggas att det inte finns&lt;br&gt;någon risk för att den föreslagna nyordningen skulle utgöra någon avse-&lt;br&gt;värd olägenhet för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna anför att&lt;br&gt;viltreproduktionen är betydligt större än uttaget och att jakten är av&lt;br&gt;mycket stor betydelse för glesbygdsbefolkningen och för sysselsättningen i&lt;br&gt;berörda kommuner. Samtliga tillstyrker också en utökad jakt. Instanserna&lt;br&gt;påpekar emellertid också risken för störningar och olägenheter av olika&lt;br&gt;slag för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Själv gör jag följande bedömning. Småviltjakten ovanför odlingsgränsen&lt;br&gt;och på renbetesfjällen är en dåligt utnyttjad resurs. Möjligheterna att öka&lt;br&gt;jakttrycket begränsas emellertid av de nyss nämnda bestämmelserna i&lt;br&gt;rennäringslagen. Enligt min uppfattning har LRF och Jägareförbundet i&lt;br&gt;sitt förslag inte i tillräcklig utsträckning beaktat den i renskötselrätten&lt;br&gt;ingående jakträtten för samebymedlemmarna. Ett främjande av jaktintres-&lt;br&gt;set får således enligt min mening inte leda till att andra viktiga intressen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;påverkas negativt. Jag kan därför inte biträda LRF: s och Jägareförbundets Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;förslag. Däremot anser jag att upplåtelse av bl. a. rätt till jakt bör kunna ske&lt;br&gt;i betydligt större omfattning än hittills utan att renskötselintresset träds för&lt;br&gt;när. Lantbruksnämnderna har vanligen en mycket god kännedom om hur&lt;br&gt;renskötseln bedrivs inom det område där upplåtelse önskas. Det bör&lt;br&gt;därför vara möjligt att, eventuellt efter inskränkningar av det område eller&lt;br&gt;den tid ansökningen avser, i betydligt större grad än hittills upplåta rätt till&lt;br&gt;jakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De områden som upplåts till jakt och fiske anges i lantbruksstyrelsens&lt;br&gt;rapport ha varit i stort sett desamma under lång tid. Genom en större&lt;br&gt;flexibilitet och anpassning till renskötselns skiftande förhållanden bör&lt;br&gt;möjligheter finnas till betydligt utökade upplåtelser. Detta kan ske genom&lt;br&gt;att korttidsupplåtelser för jakt lämnas inom särskilt avsatta större eller&lt;br&gt;mindre områden och upplåtelsetiden anpassas efter bl. a. renskötselns&lt;br&gt;förutsättningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för att öka upplåtelserna är enligt rapporten störst i&lt;br&gt;fråga om upplåtelser för sportfiske under vinterhalvåret och korttidsupplå-&lt;br&gt;telser för småviltjakt, särskilt jakt på ripa. Även om nyttjanderättsupplå-&lt;br&gt;telser i framtiden i viss ökad omfattning sker genom utarrenderingar till&lt;br&gt;jakt- och fiskeorganisationer, turistorganisationer eller samebyar för&lt;br&gt;underupplåtelser kommer ändå merparten av upplåtelserna att ske genom&lt;br&gt;lantbruksnämnden, som ju har att svara för de övergripande avvägningar-&lt;br&gt;na gentemot rennäringsintressena. Jag anser det vara en lämplig ordning&lt;br&gt;att handläggningen av upplåtelserna ligger kvar hos rennäringsenheten och&lt;br&gt;rennäringsdelegationen, varigenom man även säkerställer ett samiskt in-&lt;br&gt;flytande i beslutsprocessen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag anföra följande vad gäller frågan om till vem jakt-&lt;br&gt;och fiskeupplåtelse skall ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samhällsutvecklingen har medfört att behovet av tillgång till jakt och&lt;br&gt;fiske för befolkningens försörjning är mindre än tidigare. Jakt och fiske har&lt;br&gt;nu sitt största värde som rekreation och som en av förutsättningarna för&lt;br&gt;utveckling av en sysselsättningsskapande turism.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns emellertid en mindre grupp personer som i större eller mindre&lt;br&gt;omfattning är beroende av jakt och fiske för sin försörjning. Det gäller&lt;br&gt;t. ex. fiskesamer och fjällägenhetsarrendatorer samt sådana personer som&lt;br&gt;bor i väglöst land eller som behållit en livsföring utan större påverkan av&lt;br&gt;utvecklingen i samhället. Det är i första hand dessa personer som bör ges&lt;br&gt;företräde till upplåtelser. Enligt 34 § rennäringslagen skall avgift utgå för&lt;br&gt;upplåtelserna om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet. I förarbete-&lt;br&gt;na till lagen (prop. 1971:51) anges som exempel på fall när det kan vara&lt;br&gt;befogat med avgiftsfrihet att upplåtelsen sker till en fiskesame som är&lt;br&gt;beroende av fisket för sin försörjning. För den kategori personer det nu är&lt;br&gt;fråga om bör, om upplåtelse inte skall ske avgiftsfritt, avgiften ofta kunna&lt;br&gt;sättas lägre än vad som gäller vid upplåtelse till andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt lantbruksstyrelsens rapport svårt att avgränsa denna grupp&lt;br&gt;med entydiga kriterier. Avgränsningen bör emellertid grundas på ålder,&lt;br&gt;inkomst, bostadsort, tillgång till egna jaktmarker och fiskevatten m. m. En&lt;br&gt;generell beskrivning kan medföra att gruppen endera blir för liten eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vidgas på ett inte önskvärt sätt. Möjlighet måste ges till en flexibel bedöm- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;ning fri från krav på vissa rättigheter med hänvisning till personliga&lt;br&gt;förhållanden som bostadsort m. m. Den grupp det är fråga om torde inte&lt;br&gt;omfatta något större antal personer inom renskötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De personer som skall kunna få företrädesrätt till upplåtelse av rätt till&lt;br&gt;jakt och fiske, i den mån det är förenligt med andra övergripande mål,&lt;br&gt;föreslås i rapporten definierade som utpräglad glesbygdsbefolkning boen-&lt;br&gt;de i området ovanför odlingsgränsen eller på eller i anslutning till renbe-&lt;br&gt;tesfjällen. Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att denna personkate-&lt;br&gt;gori i första hand skall ha tillgång till upplåtelser av rätt till jakt och fiske&lt;br&gt;på statens mark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statsmakterna har i olika sammanhang uttryckt det angelägna i att det&lt;br&gt;ges ökade möjligheter till jakt och fiske som rekreation for breda befolk-&lt;br&gt;ningsgrupper. Sedan den utpräglade glesbygdsbefolkningens behov tillgo-&lt;br&gt;dosetts ankommer det på lantbruksnämnderna att undersöka möjligheter-&lt;br&gt;na till vidare upplåtelser till övriga ortsbor och andra. Vid upplåtelser bör&lt;br&gt;särskilt beaktas möjligheterna att inom ramen for renskötselns intressen&lt;br&gt;främja service och sysselsättning i glesbygd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga ortsbor bör kunna ges upplåtelser med i huvudsak samma villkor&lt;br&gt;och avgift som personer bosatta utanför området och turister. De bör dock&lt;br&gt;ha företräde framför andra om begränsningar måste göras, t. ex. i antalet&lt;br&gt;upplåtelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandena är emellertid olika i de tre berörda länen vad gäller&lt;br&gt;boende- och markägarstruktur. Upplåtelser till ortsbor har därför kommit&lt;br&gt;att få olika omfattning och inriktning beroende av de krav och resurser&lt;br&gt;som förelegat. I Norrbottens län har en väsentlig del av ortsbefolkningens&lt;br&gt;behov av jakt- och fiskemöjligheter tillgodosetts genom utarrenderingar&lt;br&gt;till föreningar i tätorterna. I Västerbottens län förekommer i stort sett&lt;br&gt;endast personliga upplåtelser till ortsbor. I Jämtlands län har efterfrågan&lt;br&gt;från ortsbefolkningen varit relativt liten, då det i fjällområdet finns stora&lt;br&gt;privata mark- och vattenområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En möjlighet att öka tillgången till jakt och fiske på statens mark inom&lt;br&gt;renskötselområdet är att exempelvis renägarna förmedlar upplåtelser. Så-&lt;br&gt;dana underupplåtelser innebär att lantbruksnämnden ger tillstånd till nå-&lt;br&gt;gon att inom ett visst område upplåta jakt eller fiske till allmänheten i&lt;br&gt;stället för att upplåtelsen sker direkt av lantbruksnämnden. Upplåtelsen&lt;br&gt;utgår således ur lantbruksnämndens samlade utbud och undandras lant-&lt;br&gt;bruksnämndens möjlighet till direkt styrning av verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 9 § rennäringslagen får en sameby inte bedriva annan ekonomisk&lt;br&gt;verksamhet än renskötsel. Lagen hindrar dock inte att enskilda bymed-&lt;br&gt;lemmar eller en grupp av bymedlemmar ägnar sig åt annan ekonomisk&lt;br&gt;verksamhet. Genom att samebymedlemmarna i dessa fall svarar för jakt-&lt;br&gt;upplåtelserna, t. ex. när det gäller ripjakt, kan verksamheten styras med&lt;br&gt;hänsyn till renskötseln. Det ger också möjlighet till ett större utbud, vilket&lt;br&gt;bl. a. kan ge ortsbor fler tillfällen till jakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det pågår försök med upplåtelser av rätt till jakt och fiske i samebymed-&lt;br&gt;lemmarnas regi inom renskötselområdet. Dessa upplåtelser skapar en an-&lt;br&gt;gelägen ökning av sysselsättningen för samebymedlemmarna och för andra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som inte får plats i renskötseln eller som av andra skäl behöver tillskott till Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;sin försörjning genom annan verksamhet. Verksamhet i anslutning till&lt;br&gt;upplåtelser av jakt och fiske är en naturlig utveckling. Det är inte själva&lt;br&gt;upplåtelsen som sådan utan den efterfrågan av service av olika slag som&lt;br&gt;upplåtelsen genererar som skall skapa möjligheter till ökad sysselsättning i&lt;br&gt;samebyarna. Det kan ske genom kringverksamhet som kan bedrivas indi-&lt;br&gt;viduellt eller av grupper av bymedlemmar. Underupplåtelser behöver&lt;br&gt;självfallet inte ske enbart genom en sammanslutning av samebymed-&lt;br&gt;lemmar. Det bör även kunna ske av fjällägenhetsarrendatorer, turistföre-&lt;br&gt;tag, stugbyar, hotell eller lokala fiskevårdsföreningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bortsett från de fall då en underupplåtelse medför bättre styrning av&lt;br&gt;jakten så att störningen för renskötseln minskar bör sådana upplåtelser&lt;br&gt;förekomma endast då större samordningsfördelar eller andra angelägna&lt;br&gt;effekter kan uppnås. Det kan vara fråga om att samordna den verksamhet&lt;br&gt;som upplåtelserna innebär med exempelvis fiskevård eller andra åtgärder&lt;br&gt;som bevakning och renhållning. Dessutom bör krav ställas på att den som&lt;br&gt;fått lantbruksnämndens tillstånd till underupplåtelser tillför verksamheten&lt;br&gt;något som av avnämaren upplevs som ett mervärde och som skapar&lt;br&gt;arbetstillfällen för den lokala befolkningen. Det kan vara fråga om infor-&lt;br&gt;mation, guidning, uthyrning av båtar och stugor samt transporter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i&lt;br&gt;rennäringsförordningen som föranleds av vad jag nu har anfört om upplå-&lt;br&gt;telserna inom renskötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.12 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En sameby skall kunna undanta visst område från&lt;br&gt;medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av&lt;br&gt;hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: För att jakten och fisket på renbetesfjällen och&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen skall ge en optimal avkastning krävs en effektiv&lt;br&gt;vilt- och fiskevård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Viltvården har nyligen behandlats i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m.&lt;br&gt;och kräver enligt min mening inga ytterligare överväganden. I fråga om&lt;br&gt;fiskevården vill jag anföra följande. Även när det gäller statens vatten&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är möjligheten att bedriva&lt;br&gt;en effektiv fiskevård starkt beroende av ett direkt bestämmande över&lt;br&gt;fiskerättsupplåtelserna. Grunden för fiskevården måste vara att så långt&lt;br&gt;det är möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Detta sker&lt;br&gt;genom reglering av fisket beträffande total beskattning av fiskebestånden,&lt;br&gt;beskattningens inriktning på fiskarter och årsklasser och fredande av fis-&lt;br&gt;kens lek och uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens&lt;br&gt;livsmiljö, s. k. biotopförbättrande åtgärder. Dessa kan bestå i undanröjan-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de eller byggande av vandringshinder, anläggande av lekplatser, uppväxt- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;områden och ståndplatser, vegetationsbekämpning m.m. Först därefter&lt;br&gt;kommer inplantering av fisk och näringsorganismer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom inventeringar och undersökningar finns kunskap om fiskbestån-&lt;br&gt;dens beskaffenhet. Tillståndet präglas av stor variation. Några vatten är&lt;br&gt;utarmade genom alltför hårt fiske eller ensidigt fiske efter begärliga fiskar-&lt;br&gt;ter. Andra åter beskattas inte alls eller i obetydlig omfattning med bestånd&lt;br&gt;av mager och i växten avstannad fisk som resultat. Det är sällan positivt ur&lt;br&gt;fiskevårdssynpunkt att ett vatten inte utnyttjas för fiske under någon&lt;br&gt;längre tid. Ett alltför litet utnyttjande av bl. a. fjällsjöarna främjar framför&lt;br&gt;allt dvärgbestånd av fisk. Det råder obalans i utnyttjandet av fiskevatten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ett effektivt utnyttjande av fiskevattnen bör i första hand&lt;br&gt;lösas genom en styrning av upplåtelserna. Den kan även tas upp i sameby-&lt;br&gt;arnas markanvändnings- och utvecklingsplaner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att uppnå en väl avvägd beskattning av alla vatten är omöjligt. Mycket&lt;br&gt;kan emellertid göras genom att styra och reglera fisket i olika hänseenden.&lt;br&gt;Detta kan ske genom bestämmelser om fredningstider, minimimått och&lt;br&gt;tillåtna redskap m. m. med stöd av bestämmelserna i fiskeriförordningen&lt;br&gt;(1982:126).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa bestämmelser kan dock inte bli särskilt detaljerade och får medde-&lt;br&gt;las endast på strikt fiskeribiologiska grunder. Regleringen av fisket i övrigt&lt;br&gt;måste ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdes-&lt;br&gt;föreningar eller samfallighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande&lt;br&gt;sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. Vad gäller fiske i samband&lt;br&gt;med upplåtelser ankommer det på lantbruksnämnden att efter hörande av&lt;br&gt;samebyarna besluta om hur fisket får bedrivas. Jag har i avsnitt 3.11&lt;br&gt;redogjort för förutsättningarna för ett väsentligt ökat jaktutbud. Mot bak-&lt;br&gt;grund av vad jag nyss anfört finns det enligt min mening även på fiskets&lt;br&gt;område fö&lt;sup&gt;r&lt;/sup&gt;utsättningar att öka upplåtelserna ovanför odlingsgränsen och&lt;br&gt;på renbetesfjällen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden har enligt fiskeriförordningen små möjligheter att&lt;br&gt;efter prövning få ett länsstyrelsebeslut om begränsning av fisket. Vid&lt;br&gt;kostnadskrävande fiskevårdsåtgärder är det av avgörande betydelse att&lt;br&gt;fiske inte bedrivs på ett sådant sätt att åtgärderna spolieras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Speciella problem finns med vatten där både staten och enskilda äger&lt;br&gt;fiskerätt. I allmänhet bör det gå att få till stånd en överenskommelse med&lt;br&gt;samebyn om begränsning av fisket. Samebyn får då fatta beslut om hur&lt;br&gt;bymedlemmarna skall utnyttja fisket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att öka möjligheterna att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård&lt;br&gt;föreslår lantbruksstyrelsen att en sameby skall kunna undanta visst områ-&lt;br&gt;de inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske. Mot&lt;br&gt;bakgrund av vad jag har anfört om behovet av sådana vårdinsatser anslu-&lt;br&gt;ter jag mig till styrelsens förslag. En bestämmelse om detta bör därför&lt;br&gt;införas i 35 § rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.13 Koncessionsrenskötseln&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt&lt;br&gt;eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där konces-&lt;br&gt;sionsrenskötsel bedrivs skall, om han är bosatt inom den delen av&lt;br&gt;länet, få lämna skötesrenar i koncessionshavarens vård. Även för&lt;br&gt;andra som har rätt att äga skötesrenar skall det vara tillräckligt att&lt;br&gt;ägaren är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel&lt;br&gt;bedrivs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En koncessionshavare skall i frågor som rör renskötseln inte få&lt;br&gt;rösta för fler renar än som lantbruksstyrelsen bestämt att han får&lt;br&gt;inneha. En ägare av skötesrenar skall i fråga om beslut på bystämma&lt;br&gt;ha en röst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om sameby eller koncessionshavare bryter mot villkor som gäller&lt;br&gt;för verksamheten skall länsstyrelsen vid vite kunna förelägga byn&lt;br&gt;eller koncessionshavaren att vidta rättelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen skall ha möjlighet att besluta om slakt och försälj-&lt;br&gt;ning av skötesrenar i den mån renarna överstiger det tillåtna antalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt,&lt;br&gt;utom såvitt gäller det s. k. bostadsbandet, där något förslag inte lämnats.&lt;br&gt;Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit att samebyn själv skall kunna&lt;br&gt;besluta om slakt eller försäljning av övertaliga skötesrenar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller läm-&lt;br&gt;nat det utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit den&lt;br&gt;ändringen av bostadsbandet som överensstämmer med mitt förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Koncessionsrenskötseln, som regleras i 85 — 89 §§&lt;br&gt;rennäringslagen, är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och&lt;br&gt;Torne älvdalar. Koncession kan meddelas den som är renskötselberättigad&lt;br&gt;(koncessionshavare). Ägare eller brukare av jordbruksfastighet kan få in-&lt;br&gt;neha renar (skötesrenar) som vårdas av koncessionshavaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att alla samer skall ha renskötselrätt.&lt;br&gt;Enligt 85 § rennäringslagen kan renskötselberättigad få koncession att dri-&lt;br&gt;va renskötsel. 1 fortsättningen bör den som innehar renskötselrätt kunna få&lt;br&gt;koncession. Det innebär att alla samer i princip kan komma i fråga som&lt;br&gt;koncessionshavare. Enligt den nämnda paragrafen får koncession lämnas&lt;br&gt;endast om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ända-&lt;br&gt;målsenligt sätt. Utvidgningen av kretsen av möjliga koncessionshavare&lt;br&gt;innebär därför inte någon förändring vad gäller förutsättningarna för att&lt;br&gt;driva en bra koncessionsrenskötsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen beslutade år 1985 om vissa ändringar vad gäller koncessions-&lt;br&gt;renskötseln (prop. 1984/85:226, JoU 1985/86:2, rskr. 11). Av regionalpo-&lt;br&gt;litiska skäl begränsades antalet skötesrenar till högst trettio för samma&lt;br&gt;hushåll. Rätten för fastighetsägare att inneha skötesrenar förbehålls dem&lt;br&gt;som äger eller brukar jordbruksfastighet inom samebyns koncessionsområ-&lt;br&gt;de och som är bosatta inom området eller på fastigheten. Vid röstning i&lt;br&gt;ekonomiska frågor tillerkändes renskötande medlem en röst för varje&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;påbörjat tjugotal renar. Både koncessionshavare och ägare av skötesrenar Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;anses som renskötande medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar anfört att det år 1985&lt;br&gt;återinförda s. k. bostadsbandet medfört att många skötesrenägare har fått&lt;br&gt;sina villkor försämrade. I Kalix och Torne älvdalar har många tvingats att&lt;br&gt;flytta till centralorter på grund av arbetsmarknaden. Man behåller därvid&lt;br&gt;ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt kunna äga skötesrenar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Själv gör jag följande bedömning. Innan rennäringslagen ändrades år&lt;br&gt;1985 kunde alla som ägde eller brukade jordbruksfastighet inom det områ-&lt;br&gt;de där koncessionsrenskötsel får bedrivas få lämna renar i koncessions-&lt;br&gt;havares vård. Många skötesrenägare var bosatta utanför detta område.&lt;br&gt;Med hänsyn till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i&lt;br&gt;regionen delar jag länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del&lt;br&gt;av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs, skall kunna lämna renar i&lt;br&gt;koncessionshavares vård. Sysselsättningseffekten och andra positiva effek-&lt;br&gt;ter ur regionalpolitisk synpunkt kvarstår enligt min uppfattning även om&lt;br&gt;man ökar möjligheterna att inneha skötesrenar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nämnt i avsnitt 3.7 finns det för närvarande inte några direkta&lt;br&gt;möjligheter att vidta åtgärder mot renägare som har för stort antal renar. I&lt;br&gt;fråga om koncessionssamebyarna gäller detta även de skötesrenägare som&lt;br&gt;efter 1985 års lagändring inte längre uppfyller bosättningskravet och där-&lt;br&gt;för inte längre har rätt att lämna skötesrenar i koncessionshavares vård.&lt;br&gt;Vid bystämmor har dessa skötesrenägare haft rösträtt på grundval av sitt&lt;br&gt;reninnehav och i vissa fall på ett avgörande sätt påverkat och utformat&lt;br&gt;samebyarnas beslut i olika frågor. Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att&lt;br&gt;medlem i sameby i fråga som rör renskötseln inte skall få rösta för fler&lt;br&gt;renar än vad samebyn bestämt för honom. När det gäller koncessionsren-&lt;br&gt;skötseln har renskötande medlem enligt 86 § rennäringslagen en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom. Före 1985 års lagändring gällde samma röstberäkning som för de&lt;br&gt;vanliga samebyarna. Ändringen genomfördes för att stärka koncessions-&lt;br&gt;havarens ställning. Deras röstinflytande ställdes i bättre relation till deras&lt;br&gt;renantal än vad som var fallet med tidigare regler. Lantbruksstyrelsen&lt;br&gt;föreslår nu att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst&lt;br&gt;på bystämman. Förslaget innebär att koncessionshavarens ställning i sa-&lt;br&gt;mebyn stärks ytterligare. Eftersom antalet skötesrenägare i en sameby är&lt;br&gt;stort får dessa även efter den föreslagna ändringen ett tillfredsställande&lt;br&gt;inflytande på renskötseln i byn. Jag ansluter mig till lantbruksstyrelsens&lt;br&gt;förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att renskötande medlem i frågor som rör&lt;br&gt;renskötseln inte skall få rösta för fler renar än som samebyn enligt 35 §&lt;br&gt;rennäringslagen kan ha beslutat att han får inneha. Enligt 88 § bestämmer&lt;br&gt;lantbruksnämnden det antal renar som varje koncessionshavare får hålla&lt;br&gt;inom området. Inte heller en koncessionshavare bör enligt min mening få&lt;br&gt;rösta för fler renar än som han enligt lantbruksnämndens beslut får inneha.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden anger med stöd av 88 § i beslutet om koncession de&lt;br&gt;villkor som gäller för tillståndet. I beslutet skall bl. a. anges det högsta antal&lt;br&gt;renar som varje koncessionshavare får hålla inom koncessionssamebyn&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot. Jag har i avsnitt 3.7&lt;br&gt;föreslagit att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby att&lt;br&gt;minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad lantbruksnämnden&lt;br&gt;bestämt. Jag anser att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyar-&lt;br&gt;na skall ha möjlighet att förelägga en by att vid vite minska antalet renar&lt;br&gt;om det överstiger det tillåtna. Eftersom lantbruksnämnden i beslutet om&lt;br&gt;koncession även anger andra villkor under vilka renskötseln får bedrivas,&lt;br&gt;anser jag att länsstyrelsen dessutom skall ha möjlighet att förelägga vite för&lt;br&gt;att få samebyn eller renägaren att följa sådant villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renarna i en koncessionssameby ägs, som jag nyss nämnt, av konces-&lt;br&gt;sionshavaren och ett antal fastighetsägare, skötesrenägare. De senares&lt;br&gt;renantal är begränsat till högst trettio renar i vinterhjord. Jag har i avsnitt&lt;br&gt;3.7 föreslagit att ett vitesföreläggande skall kunna riktas mot en enskild&lt;br&gt;medlem om han äger fler renar än vad samebyn kan ha bestämt att han får&lt;br&gt;inneha. Även en sameby för koncessionsrenskötsel kan besluta hur många&lt;br&gt;renar en enskild skötesrenägare får lämna i koncessionshavarens vård. För&lt;br&gt;koncessionsrenskötseln gäller dessutom, som jag nyss nämnt, att det inte&lt;br&gt;får finnas fler än trettio skötesrenar för samma hushåll hos koncessions-&lt;br&gt;havare. Om en koncessionshavare eller en skötesrenägare har fler renar än&lt;br&gt;vad han får ha enligt 88 § eller enligt fattade beslut, bör koncessionshava-&lt;br&gt;ren eller skötesrenägaren enligt min mening kunna föreläggas att vid vite&lt;br&gt;minska sitt renantal till det tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen har föreslagit att koncessionssamebyn skall ha rätt&lt;br&gt;att låta slakta och sälja övertaliga renar. Koncessionsrenskötseln bedrivs&lt;br&gt;under hela året på marker där renskötel av hänsyn till jordbruket annars&lt;br&gt;får bedrivas endast vintertid. Med hänsyn till dessa förhållanden delar jag&lt;br&gt;lantbruksstyrelsens uppfattning att det även bör finnas möjlighet att beslu-&lt;br&gt;ta om utslaktning och försäljning av övertaliga renar. Jag anser dock att ett&lt;br&gt;sådant beslut, liksom beslut om föreläggande av vite, bör fattas av länssty-&lt;br&gt;relsen. Länsstyrelsen bör kunna besluta om utslaktning av renarna efter&lt;br&gt;ansökan av samebyn. Detta bör dock få ske först om renägaren inte efter&lt;br&gt;anmaning själv låter minska sitt renantal. Kostnaderna för slakten bör tas&lt;br&gt;av avräkningspriset varefter återstoden tillfaller renägaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina förslag innebär att vissa ändringar bör göras i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Ekonomiska och andra effekter av mina förslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: För rennäringen eller andra markanvändningsin-&lt;br&gt;tressen innebär mina förslag inga negativa ekonomiska effekter.&lt;br&gt;Statens eventuellt ökade kostnader kan täckas inom ramen för till-&lt;br&gt;gängliga medel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till min bedömning: De förslag som jag har lagt fram i det&lt;br&gt;föregående skall ses tillsammans med vissa av de förslag om skogsbruket i&lt;br&gt;fjällnära skogar som jag lämnar i annat sammanhang denna dag. För de&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;renskötande samerna betyder förslagen att renskötselrättens karaktär kom- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;mer till klart uttryck i rennäringslagstiftningen och att skogsbruket på helt&lt;br&gt;annat sätt än hittills måste ta hänsyn till de behov som renskötseln har.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt ställer förslagen krav på att renskötseln bedrivs på ett sätt som&lt;br&gt;innebär en anpassning till de naturgivna förutsättningarna i fråga om bete&lt;br&gt;och ett hänsynstagande till andra markanvändningsintressen i området.&lt;br&gt;Genom ett ömsesidigt hänsynstagande och respekt för varandras behov&lt;br&gt;skapas förutsättningar för ett smidigt samutnyttjande av renbetesmarken&lt;br&gt;och därmed också för en levande bygd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anpassning av renantalet till de betesförutsättningar som finns inne-&lt;br&gt;bär att vissa samebyar måste minska sitt renantal. Detta är givetvis posi-&lt;br&gt;tivt för markinnehavare som på olika sätt har kunnat påvisa olägenheter.&lt;br&gt;Men även för berörda samebyar kan en minskning i detta fall vara ekono-&lt;br&gt;miskt positivt genom den förbättrade avkastningen som ett väl avvägt ren-&lt;br&gt;antal med minskad konkurrens om betet leder till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller för övriga markanvändningsintressen bedömer jag att det&lt;br&gt;kommer att uppstå inkomstbortfall eller kostnadsökningar av betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget bedömer jag sålunda att vare sig rennäringen eller andra&lt;br&gt;markanvändningsintressen i ekonomiskt hänseende drabbas negativt av&lt;br&gt;mina förslag. Inte heller kommer sysselsättningsunderlaget att försämras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens kostnader vid genomförandet av mina förslag bedömer jag kun-&lt;br&gt;na täckas inom ramen för tillgängliga medel. Det gäller t. ex. kostnaderna&lt;br&gt;för den kontroll av renräkningen som länsstyrelserna skall utföra. Frågan&lt;br&gt;om resurser för betesinventering bör, som jag tidigare har framhållit,&lt;br&gt;beaktas av lantbruksstyrelsen vid de överläggningar med företrädare för&lt;br&gt;samerna som föregår fördelningen av statligt stöd till rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet&lt;br&gt;upprättats förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i väglagen (1971:948),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för kommunika-&lt;br&gt;tionsdepartementet och förslaget under 3 i samråd med chefen för indu-&lt;br&gt;stridepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Rennäringslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 och 2 §§ rennäringslagen anges i dess nuvarande lydelse vilka personer&lt;br&gt;som har renskötselrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nya 1 § anges den personkrets som har renskötselrätt. För närva-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rande gäller enligt 1 § första stycket att renskötselrätt tillkommer den som Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;är av samisk härkomst om hans far eller mor eller någon av hans far- eller&lt;br&gt;morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Enligt andra stycket&lt;br&gt;kan länsstyrelsen medge även annan person av samisk härkomst rensköt-&lt;br&gt;selrätt om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 fortsättningen får alla samer renskötselrätt. Skälen till ändringen har&lt;br&gt;utvecklats i avsnitt 3.2. På förslag av lagrådet har den bestämningen införts&lt;br&gt;att med same menas den som är av samisk härkomst. Det måste överlämnas&lt;br&gt;till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för att någon skall anses ha&lt;br&gt;styrkt sig vara same.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med renskötselrätt avses även i fortsättningen rätten att enligt bestäm-&lt;br&gt;melserna i rennäringslagen använda mark och vatten till underhåll för&lt;br&gt;renägaren och hans renar. Uttrycket ”enligt bestämmelserna i denna lag”&lt;br&gt;innebär att utövandet begränsas av rennäringslagens bestämmelser. Det&lt;br&gt;innebär också att renskötselrätten är uttömmande reglerad i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke har utformats efter förslag av lagrådet med den&lt;br&gt;jämkningen att kravet på medlemskap i sameby förts till ett nytt tredje&lt;br&gt;stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nya andra stycket slås fast att renskötselrätten tillkommer den&lt;br&gt;samiska befolkningen i Sverige. Det ställs dock inte något krav på svenskt&lt;br&gt;medborgarskap för att vara bärare av renskötselrätten. Som lagrådet har&lt;br&gt;påpekat omfattas även andra nordiska medborgare som är samer av be-&lt;br&gt;stämmelserna i den mån de förvärvar medlemskap i en svensk sameby. I&lt;br&gt;andra stycket finns också en grundläggande definition av renskötselrättens&lt;br&gt;art och ursprung. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 3.2&lt;br&gt;grundar sig samemas rättigheter vad gäller renbete, jakt och fiske inte på&lt;br&gt;lagstiftning eller på upplåtelse. Samernas särskilda bruksrätt till renbetes-&lt;br&gt;markerna bygger på urminnes hävd. Detta förhållande är av så grundläg-&lt;br&gt;gande betydelse att det bör framgå av lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket slås också fast att renskötselrätten utgör en särskild rätt&lt;br&gt;till fastighet. Härigenom anknyts renskötselrätten till det fastighetsrättsli-&lt;br&gt;ga systemet. Renskötselrätten belastar således de fastigheter där den får&lt;br&gt;utövas på samma sätt som nyttjanderätt och annan liknande rätt, även om&lt;br&gt;den inte utgör en rättighet som grundar sig på upplåtelse genom avtal. Av&lt;br&gt;bestämmelsen följer att renskötselrätten skall behandlas på samma sätt&lt;br&gt;som annan särskild rätt till fastighet när det gäller intrång i rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 3 § 1 föreskrivs inom vilka områden renskötseln får bedrivas hela året och&lt;br&gt;i 3 § 2 inom vilka områden den får bedrivas under vinterhalvåret. Ändring-&lt;br&gt;en innebär att de allmänt vedertagna uttrycken ”åretruntmarkerna” resp,&lt;br&gt;”vinterbetesmarkerna” förs in i lagtexten. Vidare införs benämningen&lt;br&gt;”renskötselområdet” i lagtexten. Någon ändring av det område inom&lt;br&gt;vilket renskötsel får ske är inte avsedd. I övrigt har gjorts ändringar av&lt;br&gt;redaktionell art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 11 § anges för närvarande att medlem i sameby skall vara renskötselberät-&lt;br&gt;tigad. Uttrycket renskötselberättigad, som förekommer i nuvarande 2, 11,&lt;br&gt;12, 14, 85 och 86 §§, är en benämning för den som har renskötselrätt.&lt;br&gt;Enligt den nya 1 § har alla samer renskötselrätt. Det saknas därför anled-&lt;br&gt;ning att behålla uppdelningen i renskötselberättigade och icke renskötsel-&lt;br&gt;berättigade samer. Detta ord utmönstras därför ur paragrafen och ersätts i&lt;br&gt;punkterna 1 och 2 med ordet same. I ett avseende får det ändrade synsättet&lt;br&gt;på vem som har renskötselrätt betydelse. Enligt nuvarande 2§ förvärvar&lt;br&gt;nämligen den som ingår äktenskap med renskötselberättigad renskötsel-&lt;br&gt;rätt. 1 avsnitt 3.2 anförs att renskötselrätten skall vara förbehållen samerna&lt;br&gt;och att något undantag från detta betraktelsesätt inte bör göras. Den&lt;br&gt;nuvarande 2 § slopas därför. För att den som har gift sig med en same utan&lt;br&gt;att själv vara same skall kunna bli delaktig i samebyns renskötsel bör han&lt;br&gt;kunna antas som medlem i byn. I paragrafens tredje punkt har därför en&lt;br&gt;ändring gjorts som innebär att den som är make till en medlem i en sameby&lt;br&gt;eller efterlevande make till sådan medlem också är medlem i byn. I denna&lt;br&gt;egenskap får medlemmen utöva renskötselrätt i enlighet med rennäringsla-&lt;br&gt;gens bestämmelser utan att själv ha någon renskötselrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som lagrådet har påpekat torde det inte vara möjligt att analogivis&lt;br&gt;utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragarafen har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”same”. Skä-&lt;br&gt;len till ändringen har utvecklats under 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har en redaktionell ändring gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har ordet ”renskötselberättigad” tagits bort. Skälen till änd-&lt;br&gt;ringen har utvecklats under 11 §. Det kommer även i fortsättningen att&lt;br&gt;vara tillåtet för en icke samisk dödsbodelägare att under begränsad tid&lt;br&gt;fortsätta en av renskötande samebymedlem bedriven renskötsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har påpekat att lagen inte medger att dödsbo blir medlem i&lt;br&gt;sameby. På förslag av lagrådet har därför införts en regel om undantag från&lt;br&gt;det i 1 § införda kravet på sådant medlemskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke har en redaktionell ändring gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har införts en föreskrift om att skälig hänsyn&lt;br&gt;skall tas till andra intressen när lantbruksnämnden bestämmer det högsta&lt;br&gt;antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Skälen&lt;br&gt;till stadgandet har utvecklats i avsnitt 3.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns för närvarande inga bestämmelser eller uttalanden i förarbete-&lt;br&gt;na om vilka faktorer som skall ligga till grund för att fastställa det högsta&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Ingen Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;kan räkna med att kunna använda mark och vatten inom renskötselområ-&lt;br&gt;det för egna ändamål utan hänsyn till andra intressen. Det går inte att&lt;br&gt;närmare ange den hänsyn som måste tas till dessa motstående intressen.&lt;br&gt;Som grund for faställande av högsta tillåtna renantal måste ligga en betes-&lt;br&gt;inventering för samebyn. Den reduktion av renantalet i förhållande till&lt;br&gt;betesinventeringen som kan komma i fråga måste vara beroende av de&lt;br&gt;näringar som i övrigt bedrivs i området, liksom till naturvårdens intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens tredje stycke har en redaktionell ändring gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 paragrafens fjärde stycke, som är nytt, har införts en möjlighet för&lt;br&gt;länsstyrelsen att vid vite förelägga en sameby att följa ett beslut av lant-&lt;br&gt;bruksnämnd om det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns&lt;br&gt;betesområde. Sådant föreläggande skall också kunna avse beslut om in-&lt;br&gt;skränkning i betesrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ankommer på länsstyrelsen att avgöra om ett vitesföreläggande skall&lt;br&gt;meddelas. Avgörande för detta är inte enbart det förhållandet att renanta-&lt;br&gt;let är för högt, utan även den omständigheten att skada eller olägenhet&lt;br&gt;drabbar tredje man. Det kan då röra sig om exempelvis en grannsameby,&lt;br&gt;en markägare eller en arrendator. Även om skada för annan inte uppstår&lt;br&gt;kan det i vissa fall ändå vara befogat med ett vitesföreläggande. Ett i&lt;br&gt;förhållande till beteskapaciteten för stort renantal kan nämligen äventyra&lt;br&gt;samebyns förutsättningar att uthålligt behålla sitt tillåtna renantal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sameby kan enligt 35 § första stycket bestämma hur många renar en&lt;br&gt;medlem högst får inneha. Fjärde stycket i förevarande paragraf innehåller&lt;br&gt;möjlighet för länsstyrelsen att rikta ett vitesföreläggande mot samebymed-&lt;br&gt;lem som inte följer byns beslut i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten är enligt nya 1 § andra stycket en särskild rätt till fastig-&lt;br&gt;het. Renskötselrätten belastar således fastigheter på samma sätt som nytt-&lt;br&gt;janderätt och annan likvärdig rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en ändring i första stycket inskränks regeringens möjligheter att&lt;br&gt;upphäva renskötselrätten till att avse de ändamål som avses i 2 kap.&lt;br&gt;expropriationslagen (1972:719).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen innebär att den nuvarande möjligheten att få renskötselrät-&lt;br&gt;ten upphävd inte bara för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen&lt;br&gt;utan också för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt&lt;br&gt;faller bort. Detsamma gäller den nuvarande särskilda bestämmelsen om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätt inom område som väsentligen är utan bety-&lt;br&gt;delse för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ianspråktagande av renbetesmark för andra ändamål än renbete kan&lt;br&gt;också ske genom att frågan prövas av någon myndighet som har att ge&lt;br&gt;tillstånd till verksamheten enligt särskild lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagar som innehåller bestämmelser om prövning i särskild ordning av&lt;br&gt;användningen av marken är bl. a. vattenlagen (1983:291), naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822), plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948), gruv-&lt;br&gt;lagen (1974:372), minerallagen (1974:890), lagen (1985:620) om vissa&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;torvfyndigheter, lagen (1902 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;elektriska ledningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lednings-&lt;br&gt;rättslagen (1973:1144) och anläggningslagen (1973:1149).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke ändras så att det blir förbjudet att vid använd-&lt;br&gt;ningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för&lt;br&gt;renskötseln. Förbudet skärps alltså till att omfatta även andra åtgärder än&lt;br&gt;sådana som innebär en ändrad användning av marken om de är av den&lt;br&gt;angivna karaktären. Motiven till ändringen har utvecklats i avsnitt 3.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafens första stycke kan en sameby bl. a. bestämma hur många&lt;br&gt;renar en medlem högst får ha. Redaktionella ändringar har gjorts i första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett nytt andra stycke stadgas att en sameby får besluta om att undanta&lt;br&gt;visst område från medlemmarnas begagnande för jakt eller fiske under&lt;br&gt;förutsättning att det behövs av hänsyn till jakt- eller fiskevården eller av&lt;br&gt;andra särskilda skäl. Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.12.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nuvarande andra stycket har en följdändring och vissa redaktionel-&lt;br&gt;la ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom ett tillägg till 59 § 2 begränsas renskötande medlems rösträtt till att&lt;br&gt;avse det antal renar som samebyn med stöd av 35 § kan ha bestämt för&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar lagrådets uppfattning att regeringen har möjlighet att i verkstäl-&lt;br&gt;lighetsföreskrifter ange hur en renräkning skall genomföras. Jag har därför&lt;br&gt;låtit det i lagrådsremissen föreslagna bemyndigandet utgå. Vidare biträder&lt;br&gt;jag lagrådets förslag att beslut om extra renräkning även i fortsättningen&lt;br&gt;skall fattas av lantbruksnämnden. I paragrafens andra stycke har därför&lt;br&gt;endast vissa redaktionella ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett nytt tredje stycke ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga&lt;br&gt;en sameby att genomföra en sådan renräkning som avses i paragrafens&lt;br&gt;första eller andra stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen som är ny har fått sin slutliga utformning efter förslag av&lt;br&gt;lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafens första stycke skall en sameby underrätta länsstyrelsen Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;om tid och plats för den renräkning som byn enligt 66 § är skyldig att&lt;br&gt;genomföra. Tjänsteman från länsstyrelsen, eller någon annan som länssty-&lt;br&gt;relsen förordnar, har rätt att närvara vid renräkningen. Finner denna&lt;br&gt;person att samebyn inte följt föreskrifterna om hur renräkning skall gå till,&lt;br&gt;får länsstyrelsen besluta om kompletterande renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att kunna fullgöra sitt uppdrag skall den av länsstyrelsen förordnade&lt;br&gt;personen enligt andra stycket ha rätt att få tillträde till områden och&lt;br&gt;anläggningar där renar hålls och att på begäran få de upplysningar och&lt;br&gt;handlingar som han kan behöva för att fullgöra sitt uppdrag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har motiverats i avsnitt 3.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har vissa redaktionella ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fjärde och femte stycket är nytt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Den renlängd som&lt;br&gt;enligt paragrafens första stycke skall upprättas skall utgöra underlag för&lt;br&gt;registret. Det skall ankomma på regeringen eller myndighet som regering-&lt;br&gt;en bestämmer att meddela närmare föreskrifter om sådan användning av&lt;br&gt;renlängden och om skyldigheten att lämna renlängden samt andra uppgif-&lt;br&gt;ter om samebyns renskötsel till företagsregistret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nya femte stycket ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga&lt;br&gt;en sameby att upprätta och fastställa renlängd och att överlämna kopia av&lt;br&gt;denna till myndighet som avses i det nya fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringarna framgår av avsnitten 3.7 och 3.10.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke anges för närvarande att länsstyrelsen på fram-&lt;br&gt;ställning av lantbruksnämnden eller markägare som lider skada eller olä-&lt;br&gt;genhet av någon betydelse får förordna att renar som uppehåller sig utan-&lt;br&gt;för renskötselområdet eller inom detta område på otillåten tid skall slaktas&lt;br&gt;och säljas. Stycket har ändrats så att länsstyrelsen i stället vid vite kan&lt;br&gt;förelägga samebyn att föra bort renarna. Föreläggande skall kunna medde-&lt;br&gt;las efter framställning av den som lider skada eller olägenhet av någon&lt;br&gt;betydelse. Detta innebär att även arrendator eller annan kan begära sådant&lt;br&gt;föreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det nya andra stycket ges länsstyrelsen också möjlighet att besluta om&lt;br&gt;slakt och försäljning av renar som avses i första stycket. Sådant beslut får&lt;br&gt;dock endast meddelas om ett vitesföreläggande inte leder till åsyftat resul-&lt;br&gt;tat eller om det annars finns särskilda skäl att förordna om slakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nuvarande andra stycket ändras så att beslut om föreläggande av&lt;br&gt;vite endast får meddelas om samebyn underlåter att ta hand om renarna&lt;br&gt;inom skälig tid efter anmaning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de nuvarande andra och tredje styckena har dessutom redaktionella&lt;br&gt;ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot&lt;br&gt;”same”. Skälen till ändringen framgår av specialmotiveringen till 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkten 1 anges för närvarande att den som äger eller brukar jord-&lt;br&gt;bruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet&lt;br&gt;har rätt att lämna renar i koncessionshavares vård om han är bosatt på&lt;br&gt;fastigheten eller inom området. Med orden koncessionsområdet och områ-&lt;br&gt;det avses koncessionssamebyns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fortsättningen skall det vara tillräckligt att någon äger eller brukar&lt;br&gt;jordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norr-&lt;br&gt;bottens län där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det skall också krävas att&lt;br&gt;han är bosatt inom den länsdelen. Koncessionsrenskötsel bedrivs inom&lt;br&gt;vissa områden nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar.&lt;br&gt;Med uttrycket området i punkten 1 avses i fortsättningen denna del av&lt;br&gt;Norrbottens län. Motsvarande utvidgning har skett i punkten 2 vad beträf-&lt;br&gt;far rätten för tidigare koncessionshavare att lämna renar i koncessions-&lt;br&gt;havares vård. En förutvarande koncessionshavare kan således lämna renar&lt;br&gt;i koncessionshavares vård i en annan koncessionssameby än där han själv&lt;br&gt;är bosatt eller har sin jordbruksfastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkten 3 har motsvarande ändring skett för efterlevande make eller&lt;br&gt;efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller sådan under&lt;br&gt;punkten 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten&lt;br&gt;för dödsfallet ägde skötesrenar. Även för dessa blir det således möjligt att&lt;br&gt;äga skötesrenar om de bor inom den del av Norrbottens län där konces-&lt;br&gt;sionsrenskötsel får bedrivas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”annan&lt;br&gt;same”. Skälen till ändringen har utvecklats i specialmotiveringen till 11 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en ändring i paragrafens andra stycke punkt 2 begränsas konces-&lt;br&gt;sionshavares rösträtt i frågor som avses i 59 § 2 lagen till att avse det antal&lt;br&gt;renar som lantbruksnämnden bestämt för koncessionshavaren enligt 88 §&lt;br&gt;första stycket 3. Den rösträtt i samma frågor som tillkommer ägare av&lt;br&gt;skötesrenar har vidare begränsats till en röst, oavsett det antal skötesrenar&lt;br&gt;som han äger. Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller för närvarande ett stadgande om att lantbruksnämn-&lt;br&gt;den kan återkalla koncession eller föreskriva nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett nytt första stycke föreskrivs att länsstyrelsen vid vite kan förelägga&lt;br&gt;koncessionssameby eller koncessionshavare att vidta rättelse om de bryter&lt;br&gt;mot villkor som gäller för verksamheten. Med villkor avses de villkor som&lt;br&gt;lantbruksnämnden anger med stöd av 88 § första stycket 1—5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 88 § första stycket 3 skall lantbruksnämnden ange det högsta antal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1990/91. 1 sand. Nr 4&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta&lt;br&gt;antal skötesrenar som han får ta emot. Enligt 88 § andra stycket får hos en&lt;br&gt;koncessionshavare för samma hushåll finnas högst trettio skötesrenar i&lt;br&gt;vinterhjord. Det är således fastställt hur många renar en koncessionshava-&lt;br&gt;re får inneha för egen räkning liksom det högsta antal skötesrenar som ett&lt;br&gt;hushåll får lämna i en koncessionshavares vård. Därtill gäller att samebyn&lt;br&gt;kan besluta att antalet skötesrenar skall vara lägre än det i lagen högsta&lt;br&gt;tillåtna antalet. Genom det nya första stycket har länsstyrelsen möjlighet&lt;br&gt;att vid vite förelägga koncessionshavare eller skötesrenägare att minska&lt;br&gt;renantalet till det tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 det nya andra stycket ges länsstyrelsen vidare möjlighet att efter&lt;br&gt;ansökan av samebyn besluta om slakt och försäljning av övertaliga renar&lt;br&gt;om inte renägaren efter anmaning själv låter minska renantalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt det nya tredje stycket skall kostnaden för slakten och försäljning-&lt;br&gt;en tas ur köpeskillingen och återstoden tillfalla renarnas ägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens nuvarande första stycke får, med en redaktionell ändring,&lt;br&gt;bilda ett fjärde stycke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar enligt nuva-&lt;br&gt;rande 2§ första stycket renskötselrätt. Upplöses äktenskapet genom äkten-&lt;br&gt;skapsskillnad kan länsstyrelsen enligt andra stycket upphäva en renskötsel-&lt;br&gt;rätt som förvärvats på detta sätt, om det föreligger särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya 1§ har alla samer renskötselrätt. Den nuvarande 2§&lt;br&gt;upphävs, varför möjligheten upphör för den som inte är same att förvärva&lt;br&gt;renskötselrätt. Sådan person är emellertid enligt 11 § 3 medlem i sameby&lt;br&gt;och har i denna egenskap rätt att utöva renskötselrätt. Upplöses äktenska-&lt;br&gt;pet genom äktenskapsskillnad upphör emellertid även medlemskapet i&lt;br&gt;samebyn. För den som före lagens ikraftträdande ingått äktenskap med&lt;br&gt;renskötselberättigad skall enligt övergångsbestämmelsen äldre bestämmel-&lt;br&gt;ser gälla.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Väglagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;55§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmel-&lt;br&gt;se om vilka särskilda rättigheter som medför rätt till ersättning till följd av&lt;br&gt;vägs byggande. Ersättningsrätt tillkommer enligt bestämmelsen innehava-&lt;br&gt;re av sådan särskild rätt till fastighet som upplåtits innan marken togs i&lt;br&gt;anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt det nya andra stycket i 1 § rennäringslagen grundas renskötselrät-&lt;br&gt;ten på urminnes hävd. Renskötselrätten är således inte upplåten, varför&lt;br&gt;innehavare av renskötselrätt enligt ordalydelsen i nuvarande 55 § väglagen&lt;br&gt;utesluts från ersättning. Paragrafen har därför ändrats så att rätt till ersätt-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning föreligger för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;fastighet, såvida rätten inte upplåtits efter det att marken togs i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.3 Lagen om vissa torvfyndigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;42 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stadgandet ändras så att även renskötselrätt räknas som särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lagom ändring i rennäringslagen (1971:437),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i väglagen (1971:948),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden&lt;br&gt;har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning av samerättsutredningens&lt;br&gt;delbetänkande (SOU 1986:36) Samernas&lt;br&gt;folkrättsliga ställning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större betydelse såväl nationellt&lt;br&gt;som internationellt när det gäller arbetet på att förbättra urbefolkningars&lt;br&gt;och etniska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt hemvist.&lt;br&gt;Samerna utgör en minoritet och urbefolkning i Sverige. Detsamma är&lt;br&gt;förhållandet i våra nordiska grannländer Norge och Finland samt i Sovjet-&lt;br&gt;unionen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den från nu&lt;br&gt;angivna utgångspunkter kan ha betydelse för samerna. Vi presenterar inte&lt;br&gt;några förslag nu, men folkrättens betydelse motiverar utgivningen av ett&lt;br&gt;särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de överväganden och&lt;br&gt;förslag vi senare kommer att lägga fram.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Samerna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same&lt;br&gt;saknas. I allmänhet anses den som same som har samiska som modersmål&lt;br&gt;och/eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas till&lt;br&gt;mellan 45 000 och 65000 i världen, varav 15000 — 20000 i Sverige,&lt;br&gt;4000 — 5000 i Finland, 30000—50000 i Norge och ca 2000 i Sovjetunio-&lt;br&gt;nen. Någon folkräkning har ej utförts i Norge och Sverige. Samernas&lt;br&gt;traditionella bosättningsområden är den nordliga delen av de nordiska&lt;br&gt;länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. 1 dessa områden är&lt;br&gt;samerna den äldsta kända folkgruppen omnämnd redan av Tacitus (Ger-&lt;br&gt;mania år98e. Kr.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerna är således ett av de ursprungliga folken i Norden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns olika uppfattningar om varifrån samerna kommer. Enligt en&lt;br&gt;teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år sedan&lt;br&gt;huvudfolk i bl. a. Finland, där de sedermera av invandrande finska&lt;br&gt;stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält samman&lt;br&gt;med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett område&lt;br&gt;som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande&lt;br&gt;delar av Sovjetunionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden.&lt;br&gt;Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de tvingades&lt;br&gt;erlägga skatt till Sverige, Danmark, Norge och Ryssland, vilka gjorde&lt;br&gt;anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samiska bosätt-&lt;br&gt;ningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i&lt;br&gt;vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s. k.&lt;br&gt;siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika&lt;br&gt;jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom&lt;br&gt;siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de&lt;br&gt;olika årstidsbundna betesområdena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, då företrädesvis&lt;br&gt;i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes&lt;br&gt;samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas&lt;br&gt;områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fast-&lt;br&gt;lädes år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisationen, utan&lt;br&gt;att skydda samemas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntra-&lt;br&gt;des av staten ända fram till mitten av 1800-talet då bestämmelser till skydd&lt;br&gt;för samerna började utfärdas. De viktigaste är bestämmelserna om en&lt;br&gt;odlingsgräns år 1867 och den första renbeteslagen år 1886. Syftet med&lt;br&gt;odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt&lt;br&gt;samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydel-&lt;br&gt;se. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkaste rättigheter ovanför&lt;br&gt;gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige i&lt;br&gt;renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfarande&lt;br&gt;har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva&lt;br&gt;rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har också vissa andra&lt;br&gt;rättigheter, t. ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer, som är i klar&lt;br&gt;majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har&lt;br&gt;haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimile-&lt;br&gt;rats i det svenska samhället. Det område inom vilket rennäringen utövas i&lt;br&gt;Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr&lt;br&gt;och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta&lt;br&gt;område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa&lt;br&gt;områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer&lt;br&gt;har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska områ-&lt;br&gt;det finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete&lt;br&gt;vintertid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerna har ett eget språk, präglat av deras levnadssätt nära naturen,&lt;br&gt;t. ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturföreteelser som svenskan&lt;br&gt;saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera ”språk” eller&lt;br&gt;”dialekter”. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från&lt;br&gt;olika områden inte kan förstå varandra. Samiskan hade under en lång&lt;br&gt;period en svag ställning i den svenska skolan, vilket har haft negativa&lt;br&gt;konsekvenser för språket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden&lt;br&gt;sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samerna i de&lt;br&gt;nordiska länderna samarbetar bl. a. i Nordiska samerådet vad gäller olika&lt;br&gt;samepolitiska spörsmål och i Nordiskt samiskt institut beträffande olika&lt;br&gt;kulturfrågor. Samerna känner också stor samhörighet med urbefolkningar&lt;br&gt;i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett interna-&lt;br&gt;tionellt organ, World Council of Indigenous People (Världsrådet för urbe-&lt;br&gt;folkningar) i vilket samerna ingår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kan-&lt;br&gt;ske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skilda&lt;br&gt;förhållanden. Gemensamt för dem är t. ex. att de fanns i ett visst område&lt;br&gt;före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och att deras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig&lt;br&gt;från den nu dominerande befolkningens.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1751 års kodicill&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att&lt;br&gt;skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De nomadi-&lt;br&gt;serande samernas sommarland kom att ligga i Norge, medan deras vinter-&lt;br&gt;land låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade&lt;br&gt;att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter&lt;br&gt;att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma&lt;br&gt;sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga&lt;br&gt;till gränstraktaten som brukar kallas lappkodicillen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som reglerar&lt;br&gt;frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig, intern&lt;br&gt;förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodicillen gått mycket långt i&lt;br&gt;att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och&lt;br&gt;deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid lappkodicillen&lt;br&gt;som ibland kallas samernas Magna Charta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konventioner mellan&lt;br&gt;Sverige och Norge. Den nu gällande är från år 1972 och gäller i 30år.&lt;br&gt;Kodicillen har emellertid aldrig sagts upp och kommer därför, om ingen&lt;br&gt;ändring sker i rättsläget, att alltjämt gälla om 1972 års konvention utlöper&lt;br&gt;år 2002 utan att då bli ersatt av någon ny.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Skyddet av urbefolkningar och minoriteter&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Lappkodicillen är unik genom den bredd med vilken den behandlar samer-&lt;br&gt;nas situation. Det skydd som samerna erhöll genom lappkodicillen har&lt;br&gt;dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelser med sina&lt;br&gt;urbefolkningar och minoriteter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan i början av 1500-talet började rättslärda diskutera vilka rättighe-&lt;br&gt;ter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden som kolonialise-&lt;br&gt;rades av Spanien och Portugal. I den spanska lagstiftningen tillförsäkrades&lt;br&gt;urbefolkningarna så småningom rätt till marken, till inre självstyre m.m.&lt;br&gt;Men verkligheten för de kolonialiserade folken var en annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att ingå&lt;br&gt;traktater med urbefolkningarna genom vilka dessa gav upp sin suveränitet&lt;br&gt;och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades. Dessa trak-&lt;br&gt;tater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens utveckling, särskilt i&lt;br&gt;Nordamerika.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under åbero-&lt;br&gt;pande av principen om folkens självbestämmanderätt. I många fall, då nya&lt;br&gt;stater inte kunde tillskapas, tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter i&lt;br&gt;särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant.&lt;br&gt;Dessa traktater fick en sådan omfattning att man kan tala om att de&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillsammans bildade ett särskilt minoritetsrättssystem. Vad gäller urbe-&lt;br&gt;folkningar infördes ett s. k. mandatsystem for de områden som bedömdes&lt;br&gt;ha förutsättning att så småningom bli självständiga stater. Vidare infördes&lt;br&gt;en regel i NF-pakten enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra&lt;br&gt;rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda&lt;br&gt;individernas fri- och rättigheter. Särbehandlingen av folkgrupper förlorade&lt;br&gt;under en period sin aktualitet. Inom ILO (International Labour Organiza-&lt;br&gt;tion) fortsatte emellertid arbetet med urbefolkningsfrågor, vilket ledde&lt;br&gt;fram till en särskild konvention år 1957, ”konvention angående infödda&lt;br&gt;och i stammar levande folkgrupper”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt konventionen har staten ett ansvar för att det genomförs ett&lt;br&gt;program som skall skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja dess&lt;br&gt;välstånd. På sikt skall programmet syfta till att integrera folkgrupperna i&lt;br&gt;samhället. Sverige har inte ratificerat konventionen och samerna har nu-&lt;br&gt;mera inte något önskemål om att detta skall ske.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;FN: s konventioner om skydd för mänskliga&lt;br&gt;rättigheter&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdis-&lt;br&gt;kriminering (rasdiskrimineringskonventionen) och år 1966 dels konven-&lt;br&gt;tionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om&lt;br&gt;ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionerna finns&lt;br&gt;regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även&lt;br&gt;för samerna viktiga konventioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhind-&lt;br&gt;ra alla former av diskriminering på grund av bl. a. etniskt ursprung. Samer-&lt;br&gt;na är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen åläg-&lt;br&gt;ger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventions-&lt;br&gt;staterna skall således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på sociala,&lt;br&gt;ekonomiska, kulturella och andra områden for att åstadkomma tillfreds-&lt;br&gt;ställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande&lt;br&gt;enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnju-&lt;br&gt;tande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Den positiva&lt;br&gt;särbehandlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med&lt;br&gt;åtgärden uppnåtts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om&lt;br&gt;folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige utgör förmodligen ej ett&lt;br&gt;”folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention&lt;br&gt;om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt&lt;br&gt;sådana minoriteter — folkgrupper som ej kan åberopa artikel 1. Artikel 27&lt;br&gt;har följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall&lt;br&gt;de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med&lt;br&gt;andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till&lt;br&gt;och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 27 bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav på&lt;br&gt;positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär&lt;br&gt;också ett skydd for rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet bör&lt;br&gt;härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar&lt;br&gt;för kulturen, t. ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange&lt;br&gt;vilket skydd artikel 27 ger för t. ex. rennäringen. Den torde dock i vart fall&lt;br&gt;skydda mot allvarligare ingrepp, vilka påtagligt skulle försvåra näringens&lt;br&gt;bedrivande. Artikel 27 kan möjligen också tolkas som ett stöd för att viss&lt;br&gt;kulturell autonomi tillkommer minoriteten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Våra slutsatser&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och urbefolkning.&lt;br&gt;Enligt svensk grundlag skall bl. a. etniska minoriteters möjligheter att&lt;br&gt;behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt förar-&lt;br&gt;betena till stadgandet skall kulturbegreppet även innefatta samernas ren-&lt;br&gt;skötsel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska officiella inställningen till samerna strider inte mot Sveri-&lt;br&gt;ges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi&lt;br&gt;redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte går&lt;br&gt;att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t. ex när det gäller&lt;br&gt;skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under&lt;br&gt;utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de s.k.&lt;br&gt;människorättskonventionerna, enligt vedertagen praxis är föremål för en&lt;br&gt;mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den nationella&lt;br&gt;rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internationella&lt;br&gt;sammanhang och den pågående utvecklingen av ”urbefolkningsrätten”&lt;br&gt;måste givetvis följas med uppmärksamhet från svensk sida. De förslag som&lt;br&gt;vi senare kommer att redovisa kommer att grundas bl. a. på gällande&lt;br&gt;folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och minoriteter. Den&lt;br&gt;samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner till vilka Sverige&lt;br&gt;gett sin anslutning, får en särskild betydelse för Sverige när den samman-&lt;br&gt;ställs med de förpliktelser Sverige erkänt sig ha gentemot samerna alltse-&lt;br&gt;dan tillkomsten av 1751 års kodicill.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har&lt;br&gt;förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från&lt;br&gt;sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennä-&lt;br&gt;ringens fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändi-&lt;br&gt;ga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling.&lt;br&gt;Det sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det&lt;br&gt;måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och&lt;br&gt;regionalt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning av samerättsutredningens&lt;br&gt;huvudbetänkande (SOU 1989:41)&lt;br&gt;Samerätt och sameting, såvitt avser&lt;br&gt;renskötselns rättsliga ställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselns rättsliga ställning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Förhållandena inom rennäringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vet att samerna redan på 8OO-talet drev en ordnad renskötsel, byggd på&lt;br&gt;ett systematiskt utnyttjande av marken. Även i våra dagar spelar rennä-&lt;br&gt;ringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den&lt;br&gt;samiska befolkningen är verksam i näringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselområdet omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäring-&lt;br&gt;en måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av&lt;br&gt;markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennä-&lt;br&gt;ringens intressen och motstående intressen. I vissa fall måste de renskötan-&lt;br&gt;de samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande&lt;br&gt;förutsättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att samernas rätt&lt;br&gt;att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras&lt;br&gt;av andra som använder mark och vatten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan&lt;br&gt;renen, människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig&lt;br&gt;viktiga funktioner under olika perioder av renskötselåret och kan därför&lt;br&gt;inte ersätta varandra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid&lt;br&gt;riksgränsen mot Norge, ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända&lt;br&gt;ner mot kusten. Flyttningssträckorna kan uppgå till 30 — 40 mil. Skogsren-&lt;br&gt;skötseln är emellertid mera stationär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flyttningarna från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vin-&lt;br&gt;terbeteslanden sker under oktober till december. Vårflyttningarna på-&lt;br&gt;börjas i april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj då renarna&lt;br&gt;kalvar. Under tiden juni till augusti betar renarna i sommar-eller högsom-&lt;br&gt;marlanden, där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i septem-&lt;br&gt;ber, före flyttningen till höstbeteslanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är den&lt;br&gt;speciellt känslig för störningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På våren behöver kalvningslanden vara ostörda för att kalvningen skall&lt;br&gt;bli lyckad. Under sommaren är det främst de bästa betesmarkerna och&lt;br&gt;kalvmärkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande&lt;br&gt;samlingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där&lt;br&gt;en störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även&lt;br&gt;under vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning&lt;br&gt;kan de upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt&lt;br&gt;under senvintern och vid ogynnsamma betesförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som ”Flaskhalsar” i rennäringen.&lt;br&gt;Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbot-&lt;br&gt;tens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands&lt;br&gt;län. Väster och norr om den s. k. odlingsgränsen och på renbetesfjällen får&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rennäring bedrivas hela året (åretruntmarker) och utanför dessa områden&lt;br&gt;endast vintertid (vinterbetesmarker). Skogssamebyarna har emellertid&lt;br&gt;åretruntmarker även nedanför odlingsgränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anses rennä-&lt;br&gt;ringen ha en starkare rätt till markanvändningen än inom andra områden.&lt;br&gt;Dessa områden har i lagstiftningen betecknats som ”för lapparna avsatt&lt;br&gt;land” och som områden ”som blivit till lapparnas uteslutande begagnande&lt;br&gt;anvisade”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arten och omfattningen av de samiska rättigheterna till mark och vatten&lt;br&gt;regleras i rennäringslagen (1971:437). Rättigheterna har på många punkter&lt;br&gt;klarlagts genom HD:s dom i skattefjällsmålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten att bedriva rennäring tillkommer enligt gällande rätt endast&lt;br&gt;samer som är medlemmar i samebyar. Samebyn är dels ett geografiskt&lt;br&gt;betesområde, dels en ekonomisk sammanslutning. Åretruntmarkerna är&lt;br&gt;fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Motstående intressen&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag&lt;br&gt;står inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och&lt;br&gt;vatten för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till&lt;br&gt;konflikter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de&lt;br&gt;största skadorna. Slutavverkning, markberedning, skogsgödsling och an-&lt;br&gt;läggande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt. Omfattande&lt;br&gt;slutavverkningar har inom vissa områden t. ex. lett till brist på hänglav,&lt;br&gt;som är mycket viktig för vinterbetet. Eftersom snön packas hårdare på&lt;br&gt;öppna ytor än i skogen blir det dessutom svårare för renarna att komma åt&lt;br&gt;markbetet på ett kalhygge. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av&lt;br&gt;de moderna markberedningsmetoderna. På ett hyggesplöjt område för-&lt;br&gt;störs renbetet för många år framåt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vattenkraftsutbyggnad, gruvbrytning, torvtäkt och vägdragning är and-&lt;br&gt;ra exempel på verksamheter som kan orsaka skada för renskötseln. Även&lt;br&gt;turismen och friluftslivet kan medföra stora problem.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Avvägningen mellan olika intressen vid&lt;br&gt;användningen av mark och vatten — gällande rätt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regle-&lt;br&gt;ringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna&lt;br&gt;och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringsla-&lt;br&gt;gens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten, 26 §, om förbud&lt;br&gt;mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna, 30 §, och om sär-&lt;br&gt;skilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av be-&lt;br&gt;tesområdet, 32 §. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till&lt;br&gt;rennäringslagen öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom&lt;br&gt;ingrepp i renskötseln att väcka talan vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med tillkomsten av naturresurslagen (NRL) år 1987 har skyddet för&lt;br&gt;rennäringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa om-&lt;br&gt;råden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen.&lt;br&gt;Men även andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter enligt&lt;br&gt;lagen ett särskilt skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NRL har inneburit en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydel-&lt;br&gt;sen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika&lt;br&gt;delområden för renskötseln framhävs. Preciseringen av de för rennäringen&lt;br&gt;viktigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge&lt;br&gt;varierar över tiden bl. a. till följd av olika ingrepp i landskapet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft samtidigt med&lt;br&gt;NRL har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändnings-&lt;br&gt;frågor begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om planer.&lt;br&gt;Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks i huvud-&lt;br&gt;sak till frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av&lt;br&gt;riksintresse och till vissa mellankommunala frågor. Kommunerna får så-&lt;br&gt;lunda ett stort ansvar för avvägningen mellan olika intressen när det gäller&lt;br&gt;användningen av mark och vatten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen&lt;br&gt;mellan olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika&lt;br&gt;kommuner. Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är&lt;br&gt;av intresse för rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvår-&lt;br&gt;den. För att minska den risken är det viktigt att renskötselns markanvänd-&lt;br&gt;ning redovisas så att den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen&lt;br&gt;av NRL och PBL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I princip all tillståndspliktig användning av mark och vatten är under-&lt;br&gt;kastad prövning enligt NRL. Skogsvårdslagen är däremot inte anknuten&lt;br&gt;till NRL. Skogsvård slagen är i första hand en s. k. skötsellag. Den innehål-&lt;br&gt;ler emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennä-&lt;br&gt;ringens och skogsbrukets intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § skogsvårdslagen skall hänsyn tas till naturvårdens och andra&lt;br&gt;allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Enligt lagens förarbeten är&lt;br&gt;rennäringen ett sådant allmänt intresse. Skogsstyrelsen har i föreskrifter&lt;br&gt;och allmänna råd angett hur hänsynen skall komma till uttryck.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har gjort en genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor&lt;br&gt;som är av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena ger inte någon&lt;br&gt;klar bild av rennäringens ställning. Några entydiga slutsatser som endast&lt;br&gt;grundas på det framtagna materialet låter sig knappast göra. En iakttagelse&lt;br&gt;är emellertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs&lt;br&gt;mot andra samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att&lt;br&gt;ett ingrepp i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där&lt;br&gt;konsekvenserna av flera ingrepp — tidigare och kanske kommande —&lt;br&gt;beaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Samråd och samrådsförfarande&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen har som nämnts meddelat såväl föreskrifter som allmänna&lt;br&gt;råd om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Sedan år 1971 finns en&lt;br&gt;särskild samrådsgrupp skogsbruk-rennäring, numera under skogsstyrel-&lt;br&gt;sens huvudmannaskap. I gruppen ingår företrädare för bl. a. skogsbruket,&lt;br&gt;rennäringen och berörda förvaltningsmyndigheter. Samrådsgruppen har&lt;br&gt;funktionen av central rådgivande och initierande instans för ett antal&lt;br&gt;lokala samrådsgrupper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan att det funnits särskilda bestämmelser om det har på flera ställen&lt;br&gt;etablerats samråd mellan samebyar och kommuner. PBL har medfört&lt;br&gt;ökade krav på kommunernas samrådsskyldighet vid upprättande av över-&lt;br&gt;siktsplaner och detaljplaner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institu-&lt;br&gt;tionaliserade kontakter eller samråd med samerna. Det gäller beträffande&lt;br&gt;t. ex. naturvård, rymdverksamhet, militär verksamhet, vattenkraftsut-&lt;br&gt;byggnad och gruvdrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Skattefjällsmålet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;När man skall utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i&lt;br&gt;frågor som rör rennäringen är det givetvis av största intresse att få klarlagt&lt;br&gt;vilken civilrättslig ställning renskötseln har enligt gällande rätt. Sådana&lt;br&gt;klarlägganden gjordes av HD i skattefjällsmålet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde bl. a. om samerna framför staten hade äganderätten till de&lt;br&gt;s. k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämtland. HD ogillade samernas&lt;br&gt;talan om bättre rätt men gjorde i domskälen viktiga uttalanden om samer-&lt;br&gt;nas rättsliga ställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den samiska bruksrätten (eller renskötselrätten) är enligt HD en starkt&lt;br&gt;skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på ockupation i&lt;br&gt;förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som ägande-&lt;br&gt;rätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våra förslag om ändringar i bl. a. rennäringslagen bygger till stora delar&lt;br&gt;på slutsatserna i skattefjällsmålet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Samernas renskötselrätt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• att alla samer har renskötselrätt och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom skattefjällsmålet har det som nämnts klarlagts att samernas&lt;br&gt;renskötselrätt bygger på ockupation i förening med urminnes hävd. Detta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;konstaterande är av betydelse for de renskötande samernas ställning och&lt;br&gt;trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket&lt;br&gt;med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till&lt;br&gt;renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att detta bör&lt;br&gt;komma till uttryck i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten, dvs. den speciella samiska bruksrätten, behandlas i&lt;br&gt;lagstiftningen ofta, men inte alltid, som icke utgörande en särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet. Vi har emellertid funnit, främst mot bakgrund av uttalandena i&lt;br&gt;skattefjällsmålet, att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet. Även detta förhållande bör klart framgå av rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestäm-&lt;br&gt;melser om vilka särskilda rättigheter som enligt den lagen skall anses&lt;br&gt;utgöra särskild rätt till fastighet. De lagar som härvidlag utesluter eller inte&lt;br&gt;omnämner renskötselrätten föreslås ändrade i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom våra förslag torde en mer enhetlig syn på renskötselrättens&lt;br&gt;ställning kunna erhållas. Detta är något som ”stärker” rennäringens ställ-&lt;br&gt;ning, men som bygger på gällande rätt. Att en sådan enhetlighet i lagstift-&lt;br&gt;ningen kommer till uttryck borde underlätta bedömningarna och den&lt;br&gt;formella handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbe-&lt;br&gt;tesmarkerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markut-&lt;br&gt;nyttjande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att samebyn är att anse som sakägare råder det t. ex. ingen&lt;br&gt;tvekan om att samebyn måste höras innan beslut som medför intrång i&lt;br&gt;renskötselrätten fattas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 De generella skyddsreglerna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i&lt;br&gt;rennäringslagen, NRL, och expropriationslagen. Vidare föreslår vi&lt;br&gt;att bestämmelsen i 30§ rennäringslagen om förbud i vissa fall mot&lt;br&gt;ändrad markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell&lt;br&gt;regel om hänsynstagande till renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gällande rennäringslag saknar övergripande skyddsbestämmelser för&lt;br&gt;renskötselrätten och för rennäringen. Det finns dock skyddsregler för vissa&lt;br&gt;områden och speciella fall, t. ex. förbud mot ändrad markanvändning&lt;br&gt;inom åretruntmarkerna (30 §) och mot avstängning av flyttvägar (94§).&lt;br&gt;Den omständigheten att ersättning skall utgå vid intrång innebär också en&lt;br&gt;form av skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har på folkrättslig grund förpliktelser gentemot samerna på olika&lt;br&gt;sätt. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som samerna&lt;br&gt;som urbefolkning och inhemsk minoritet har för sin kultur. Kulturvärnet&lt;br&gt;innefattar också ett skydd för förutsättningarna för kulturen, såsom rennä-&lt;br&gt;ringens markutnyttjande. Sverige måste därför avstå från sådana ingrepp i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd&lt;br&gt;äventyras. Detta folkrättsliga skydd bör komma till uttryck i rennärings-&lt;br&gt;lagen, NRL och expropriationslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra&lt;br&gt;överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det grundläggande motivet för att år 1971 införa förbudet mot ändrad&lt;br&gt;markanvändning i 30 § rennäringslagen var att hindra markägaren ”att&lt;br&gt;genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark&lt;br&gt;oanvändbar som renbete”. Vi anser att 30§ inte blivit ett tillfredsställande&lt;br&gt;skydd i detta avseende. Bestämmelsen i 30§ rennäringslagen bör emeller-&lt;br&gt;tid — trots den kritik som riktats mot den — kvarstå i princip oförändrad,&lt;br&gt;eftersom den kan antas ha en viss preventiv betydelse när det gäller att&lt;br&gt;förhindra intrång på åretruntmarkerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande.&lt;br&gt;Detta förutsätter bl. a. att den som använder mark och vatten inom ren-&lt;br&gt;skötselområdet är medveten om att renskötselrätten är en särskild rätt till&lt;br&gt;fastighet som måste beaktas. Vi anser det angeläget att denna skyldighet&lt;br&gt;att ta hänsyn till renskötselrätten fastslås i lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett naturligt sätt för en markägare att beakta den samiska rätten är att&lt;br&gt;samråda med berörd sameby innan mer ingripande förändringar av mar-&lt;br&gt;kens användning genomförs. Det frivilliga samrådsförfarande som redan&lt;br&gt;etablerats uppvisar på de flesta håll också goda resultat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 De särskilda skyddsreglerna gentemot&lt;br&gt;storskogsbruket&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområ-&lt;br&gt;det inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkal-&lt;br&gt;la samråd med berörd sameby.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På åretruntmarkerna föreslås samrådsplikten därutöver omfatta&lt;br&gt;avverkningar som rör för renskötseln särskilt känsliga områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget&lt;br&gt;åtgärden vidtas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd&lt;br&gt;påkallades,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkal-&lt;br&gt;lades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och&lt;br&gt;erhållit tillstånd till åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete&lt;br&gt;som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas&lt;br&gt;eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit&lt;br&gt;överens om annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot&lt;br&gt;skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi&lt;br&gt;föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att inne-&lt;br&gt;havaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell&lt;br&gt;möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtag-&lt;br&gt;ligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga&lt;br&gt;som näringsrättsliga utgångspunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av infor-&lt;br&gt;mation mellan företrädarna för näringarna, dvs. någon form av samråd.&lt;br&gt;Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effek-&lt;br&gt;tivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En&lt;br&gt;ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett&lt;br&gt;djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den&lt;br&gt;övriga befolkningen i området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samråds-&lt;br&gt;formerna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det&lt;br&gt;beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller&lt;br&gt;inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför&lt;br&gt;tillskapas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör&lt;br&gt;sig om mer omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfaran-&lt;br&gt;det lagstadgas i hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör sam-&lt;br&gt;rådsskyldigheten därutöver omfatta alla avverkningar i för renskötseln&lt;br&gt;särskilt känsliga områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna&lt;br&gt;dömas till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgär-&lt;br&gt;den inte få påbörjas. Vi föreslår därför ett avverkningsförbud under en&lt;br&gt;månad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när&lt;br&gt;jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruks-&lt;br&gt;åtgärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte&lt;br&gt;kan komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning&lt;br&gt;eftersträvas inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan&lt;br&gt;om ett tillståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är&lt;br&gt;svårt att nu överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa&lt;br&gt;marker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att&lt;br&gt;även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd&lt;br&gt;till avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrel-&lt;br&gt;sens beslut skall kunna överklagas till skogsstyrelsen och regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen&lt;br&gt;medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa&lt;br&gt;betesområden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig sam-&lt;br&gt;ling och flyttning av renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Renantalet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Rennäringslagen har brister vad gäller möjligheterna att komma till rätta&lt;br&gt;med för höga renantal. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas&lt;br&gt;alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäringsgruppen har nyligen före-&lt;br&gt;slagit utökade sanktionsmöjligheter för att komma till rätta med otillåtet&lt;br&gt;höga renantal. Däremot har gruppen inte föreslagit någon bestämmelse&lt;br&gt;som gör det möjligt att kontrollera att de uppgivna renantalen är korrekta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsaknaden av en sådan kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det&lt;br&gt;gäller att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring&lt;br&gt;bedrivs få förståelse för förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor om&lt;br&gt;markanvändningen. Vi utgår från att en sådan kontrollbestämmelse införs&lt;br&gt;och utformas i samverkan med de samiska organisationerna.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Upphävande av renskötselrätt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 26 §&lt;br&gt;rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropria-&lt;br&gt;tionslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 26 § rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av&lt;br&gt;renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för något av de&lt;br&gt;ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av&lt;br&gt;väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan&lt;br&gt;betydelse för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart områ-&lt;br&gt;det behövs för allmänt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;föreslår vi att de regler tillämpas som gäller för expropriation av sådana&lt;br&gt;rättigheter. Innehavare av renskötselrätt har enligt vår mening rätt till&lt;br&gt;samma rättsliga garantier som andra jämförbara brukare av mark.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;11 Ersättning för intrång i renskötselrätten m. m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det i rennäringslagen införs särskilda bestämmelser&lt;br&gt;om fördelning av rättegångskostnader i mål om ersättning på grund&lt;br&gt;av skada på renskötselrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att rennäringslagen infördes diskuterades frågan om en&lt;br&gt;särskild ersättningsbestämmelse. Lagstiftaren överlät emellertid åt rätts-&lt;br&gt;praxis att lösa frågan om skadeståndsskyldighet på grund av skada på&lt;br&gt;renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ersättningsskyldighetens omfattning, beloppens storlek etc.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;har emellertid ännu inte lösts av rättspraxis eftersom frågor om ersätt- Prop. 1990/91:4&lt;br&gt;ningsskyldighet endast i något fall kommit under domstolsprövning. Vi Bilaga 2&lt;br&gt;har därför övervägt att nu införa en särskild ersättningsbestämmelse. De&lt;br&gt;svårigheter att konstruera en sådan bestämmelse som förelåg när rennä-&lt;br&gt;ringslagen infördes kvarstår emellertid. För att få fram erforderlig rätts-&lt;br&gt;praxis och alltså underlätta rättsliga prövningar har vi i stället valt att&lt;br&gt;föreslå vissa ändringar till fördel för sameparten vad gäller bestämmelser-&lt;br&gt;na om fördelning av rättegångskostnaderna.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;12 Upplåtelsefrågorna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att yttrande från sametinget i vissa fall skall inhämtas&lt;br&gt;innan upplåtelsefrågor avgörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom renskötselområdet förvaltas marken ovan odlingsgränsen av lant-&lt;br&gt;bruksnämnderna. Upplåtelsefrågorna hanteras inom lantbruksnämnderna&lt;br&gt;av en särskild rennäringsdelegation, som har samisk representation. Vi&lt;br&gt;föreslår att delegationen skall inhämta yttrande från sametinget om någon&lt;br&gt;av de samiska ledamöterna motsätter sig upplåtelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan dock på sikt finnas skäl för att ge sametinget ett större ansvar för&lt;br&gt;upplåtelsefrågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser&lt;br&gt;renskötselns rättsliga ställning.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 27 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 26, 28, 29 och 30 §§ skall betecknas 29, 30a, 30 respektive 26a §§,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1—3, 11, 12, 14, nya 26a, nya 29, nya 30, nya 30a, 85,86 och 94&lt;br&gt;§§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26, 27 och 28 §§ av&lt;br&gt;följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att rubrikerna närmast före 1 och nya 26 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i lagen närmast före 3 och nya 29 §§ skall införas nya rubriker av&lt;br&gt;följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall lyda&lt;br&gt;”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätt m.m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Renskötselrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt att enligt denna lag begagna&lt;br&gt;mark och vatten till underhåll för sig&lt;br&gt;och sina renar (renskötselrätt) har&lt;br&gt;den som är av samisk härkomst, om&lt;br&gt;hans fader eller moder eller någon&lt;br&gt;av hans far- eller morföräldrar haft&lt;br&gt;renskötsel som stadigvarande yrke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om särskilda skäl föreligger, kan&lt;br&gt;länsstyrelsen medge person med sa-&lt;br&gt;misk härkomst renskötselrätt, även&lt;br&gt;i annat fall än som avses i första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som ingår äktenskap med&lt;br&gt;renskötselberättigad förvärvar ren-&lt;br&gt;skötselrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upplöses äktenskapet genom äk-&lt;br&gt;tenskapsskillnad, kan länsstyrelsen&lt;br&gt;upphäva renskötselrätt som förvär-&lt;br&gt;vats enligt första stycket, om särskil-&lt;br&gt;da skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samerna har en på urminnes&lt;br&gt;hävd grundad rätt att inom de om-&lt;br&gt;råden som anges i 3 § använda&lt;br&gt;mark och vatten till underhåll för sig&lt;br&gt;och sina renar (renskötselrätt).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten utgör en sär-&lt;br&gt;skild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten regleras i denna&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätt får utövas av den&lt;br&gt;som är medlem i sameby efter vad i&lt;br&gt;11 -14 §§ sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om koncessionsrenskötsel finns&lt;br&gt;särskilda bestämmelser i 85 — 89 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselområdet m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötsel får bedrivas &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Renskötsel får bedrivas inom föl-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året i Norrbottens och jande områden (renskötselområdet)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1985:919.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Västerbottens läns lappmarker dels&lt;br&gt;ovanför odlingsgränsen, dels ne-&lt;br&gt;danför denna gräns på mark som&lt;br&gt;tillhör staten (kronomark) och ren-&lt;br&gt;betesland där skogsrenskötsel av ål-&lt;br&gt;der bedrives under våren, somma-&lt;br&gt;ren eller hösten, på renbetesfjällen i&lt;br&gt;Jämtlands län, inom de områden i&lt;br&gt;Jämtlands och Kopparbergs län&lt;br&gt;som särskilt upplåtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober—30april i övri-&lt;br&gt;ga delar av lappmarkerna och ne-&lt;br&gt;danför odlingsgränsen, inom såda-&lt;br&gt;na trakter utanför lappmarkerna&lt;br&gt;och renbetesfjällen där renskötsel&lt;br&gt;av ålder bedrives vissa tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året (åretruntmarkerna) i&lt;br&gt;Norrbottens och Västerbottens läns&lt;br&gt;lappmarker dels ovanför odlings-&lt;br&gt;gränsen, dels nedanför denna gräns&lt;br&gt;på mark som tillhör staten (krono-&lt;br&gt;mark) och renbetesland där skogs-&lt;br&gt;renskötsel av ålder bedrivs under&lt;br&gt;våren, sommaren eller hösten, på&lt;br&gt;renbetesfjällen i Jämtlands län,&lt;br&gt;inom de områden i Jämtlands och&lt;br&gt;Kopparbergs län som särskilt upp-&lt;br&gt;låtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober —30 april (vinter-&lt;br&gt;betesmarkerna) i övriga delar av&lt;br&gt;lappmarkerna nedanför odlings-&lt;br&gt;gränsen, inom sådana trakter utan-&lt;br&gt;för lappmarkerna och renbetesfjäl-&lt;br&gt;len där renskötsel av ålder bedrivs&lt;br&gt;vissa tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra&lt;br&gt;renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen&lt;br&gt;förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de&lt;br&gt;områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlem i sameby är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. renskötselberättigad som del-&lt;br&gt;tar i renskötseln inom byns betes-&lt;br&gt;område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. renskötselberättigad som har&lt;br&gt;deltagit i renskötsel inom byns be-&lt;br&gt;tesområde och haft detta som sta-&lt;br&gt;digvarande yrke samt ej övergått&lt;br&gt;till annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. renskötselberättigad som är&lt;br&gt;make eller hemmavarande barn till&lt;br&gt;medlem som avses under 1 eller 2&lt;br&gt;eller som är efterlevande make eller&lt;br&gt;underårigt barn till avliden sådan&lt;br&gt;medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby skall till medlem anta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som deltar i renskötseln,&lt;br&gt;inom byns betesområde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som har deltagit i rensköt-&lt;br&gt;sel inom byns betesområde och haft&lt;br&gt;detta som stadigvarande yrke samt&lt;br&gt;ej övergått till annat huvudsakligt&lt;br&gt;förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som är make eller hemma-&lt;br&gt;varande barn till medlem som av-&lt;br&gt;ses under 1 eller 2 eller som är efter-&lt;br&gt;levande make eller underårigt barn&lt;br&gt;till avliden sådan medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem antaga&lt;br&gt;annan renskötselberättigad än som&lt;br&gt;anges i 11 §, om han avser att med&lt;br&gt;egna renar driva renskötsel inom&lt;br&gt;byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem anta&lt;br&gt;annan än den som anges i 11 §, om&lt;br&gt;han avser att med egna renar driva&lt;br&gt;renskötsel inom byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom&lt;br&gt;inträde, om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är renskötselberättigad&lt;br&gt;dödsbodelägare under 18 år, räknas&lt;br&gt;tiden från det han fyller 18 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselns upphävande i&lt;br&gt;vissa fall m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är dödsbodelägare un-&lt;br&gt;der 18 år, räknas tiden från det han&lt;br&gt;fyller 18 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddet för renskötseln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid användandet av mark och&lt;br&gt;vatten inom renskötselområdet&lt;br&gt;skall renskötselrätten beaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder som äventyrar förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för det fortsatta utövandet&lt;br&gt;av rennäringen får inte tillåtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inom område som avses&lt;br&gt;i 3 § 1 äger eller brukar mark där&lt;br&gt;renskötsel bedrivs får ej ändra an-&lt;br&gt;vändningen av marken på sätt som&lt;br&gt;medför avsevärd olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln i annan mån än som följer&lt;br&gt;av förordnande enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket hindrar inte att&lt;br&gt;mark används i enlighet med en de-&lt;br&gt;taljplan eller för foretag vars tillåt-&lt;br&gt;lighet skall prövas i särskild ord-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som äger eller brukar mark&lt;br&gt;inom åretruntmarkerna får inte&lt;br&gt;ändra användningen av marken på&lt;br&gt;sätt som medför avsevärd olägen-&lt;br&gt;het for rennnäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket hindrar inte att&lt;br&gt;mark används i enlighet med en de-&lt;br&gt;taljplan eller for företag vars tillåt-&lt;br&gt;lighet skall prövas i särskild ord-&lt;br&gt;ning. Detsamma gäller skogs-&lt;br&gt;bruksåtgärd som avses i 28 § första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som avser att slutavverka&lt;br&gt;skog inom vinterbetesmarkerna på&lt;br&gt;en brukningsenhet som är större än&lt;br&gt;500 ha skall bereda berörd sameby&lt;br&gt;tillfälle till samråd, om avverkning-&lt;br&gt;en omfattar mer än 20 ha skog eller&lt;br&gt;ansluter till kalmark eller plantskog&lt;br&gt;som sammanlagt med den planera-&lt;br&gt;de avverkningen överstiger 20 ha på&lt;br&gt;brukningsenheten. Samrådet skall&lt;br&gt;även avse de skogsbruksåtgärder&lt;br&gt;som sammanhänger med avverk-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärd för vilken samrådsskyldig-&lt;br&gt;het föreligger får vidtas endast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1987:154.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan förordna om upp-&lt;br&gt;hävande av renskötselrätten för visst&lt;br&gt;markområde, när området behövs&lt;br&gt;för ändamål som avses i 2 kap. ex-&lt;br&gt;propriationslagen (1972:719) eller&lt;br&gt;för annat ändamål av väsentlig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om samebyn medger det eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om en månad förflutit från den&lt;br&gt;dag samebyn bereddes tillfälle till&lt;br&gt;samråd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu sagts skall gälla om annat&lt;br&gt;inte överenskommits med samebyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som avser att slutavverka&lt;br&gt;skog inom åretruntmarkerna skall i&lt;br&gt;fall som avses i 27§ första stycket&lt;br&gt;bereda berörd sameby tillfälle till&lt;br&gt;samråd. Därutöver skall, oavsett&lt;br&gt;brukningsenhetens storlek, same-&lt;br&gt;byn beredas tillfälle till samråd när&lt;br&gt;en slutavverkning berör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hänglavbärande skog&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. nattbetesplats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. rastställe&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. arbetshage eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. flyttled.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samrådet skall även avse de&lt;br&gt;skogsbruksåtgärder som samman-&lt;br&gt;hänger med avverkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärd för vilken samrådsskyl-&lt;br&gt;dighet föreligger får vidtas endast&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om samebyn medger det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om en månad förflutit från den&lt;br&gt;dag samebyn bereddes tillfälle till&lt;br&gt;samråd och samebyn inte låtit sig&lt;br&gt;avhöra eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om tillstånd erhållits enligt 21&lt;br&gt;b§ andra stycket skogsvårdslagen&lt;br&gt;(1979: 429).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd som avses i andra styc-&lt;br&gt;ket 3 får sökas hos skogsvårdsstyrel-&lt;br&gt;sen, om överenskommelse inte träf-&lt;br&gt;fats med samebyn inom en månad&lt;br&gt;från den dag samebyn bereddes till-&lt;br&gt;fälle till samråd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu sagts skall gälla om annat&lt;br&gt;inte överenskommits med samebyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Intrång i renskötselrätten efter&lt;br&gt;myndighets beslut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om upphävande eller begräns-&lt;br&gt;ning av renskötselrätten finns be-&lt;br&gt;stämmelser i expropriationslagen&lt;br&gt;(1972: 719). Expropriation erford-&lt;br&gt;ras inte när mark eller vatten&lt;br&gt;skall användas för företag vars&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Bilaga 3&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;betydelse från allmän synpunkt. För&lt;br&gt;område som väsentligen är utan be-&lt;br&gt;tydelse för renskötseln får sådant&lt;br&gt;förordnande meddelas när området&lt;br&gt;behövs för allmänt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphävande kan begränsas till&lt;br&gt;att avse viss tid eller vissa i rensköt-&lt;br&gt;selrätten ingående befogenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Meddelas förordnande enligt&lt;br&gt;26 §, kan regeringen föreskriva åt-&lt;br&gt;gärder för att motverka skada eller&lt;br&gt;olägenhet för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om upphävande av ren-&lt;br&gt;skötselrätt och ersättning med an-&lt;br&gt;ledning därav gäller, utöver bestäm-&lt;br&gt;melserna i 26 — 28S§, i tillämpliga&lt;br&gt;delar bestämmelserna i expropria-&lt;br&gt;tionslagen (1972: 719) om expro-&lt;br&gt;priation av särskild rätt till fastig-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medför upphävande av rensköt-&lt;br&gt;selrätt skada eller olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln eller för sådan rätt till jakt&lt;br&gt;eller fiske som avses i 25 §, utgår&lt;br&gt;ersättning därför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för skada eller olägen-&lt;br&gt;het som ej drabbar bestämd person&lt;br&gt;tillfaller till hälften sameby som be-&lt;br&gt;röres av upphävandet och till hälften&lt;br&gt;samefonden, om ej särskilda skäl fö-&lt;br&gt;religger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillåtlighet skall prövas i särskild&lt;br&gt;ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om ersättning för skada på&lt;br&gt;renskötselrätten gäller, i den mån&lt;br&gt;rätt till ersättning inte bestäms en-&lt;br&gt;ligt annan lag, 5—7 kap. expropria-&lt;br&gt;tionslagen (1972: 719) i tillämpliga&lt;br&gt;delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För samebyn talan som ogillas&lt;br&gt;kan domstolen förordna att byn&lt;br&gt;skall bära sina egna kostnader om&lt;br&gt;samebyn befinns ha inlett rätte-&lt;br&gt;gången utan tillräckliga skäl. Har&lt;br&gt;rättegången uppenbart inletts utan&lt;br&gt;skälig grund får domstolen dessut-&lt;br&gt;om förplikta samebyn att ersätta&lt;br&gt;motparten dennes rättegångskost-&lt;br&gt;nader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om ersättning för skada till&lt;br&gt;följd av skogsavverkning eller annan&lt;br&gt;skogsbruksåtgärd gäller dock att&lt;br&gt;vardera parten skall bära sina kost-&lt;br&gt;nader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för skada som inte till-&lt;br&gt;faller bestämd person tillfaller till&lt;br&gt;hälften berörd sameby och till hälf-&lt;br&gt;ten samefonden, om särskilda skäl&lt;br&gt;inte föreligger för en annan fördel-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85 §&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Bilaga 3&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den som är renskötselberättigad&lt;br&gt;kan få tillstånd (koncession) att dri-&lt;br&gt;va renskötsel i Norrbottens län ne-&lt;br&gt;danför lappmarksgränsen inom&lt;br&gt;område där renskötsel av ålder fö-&lt;br&gt;rekommer under hela året. Konces-&lt;br&gt;sion innefattar rätt för koncessions-&lt;br&gt;havaren att driva renskötseln även&lt;br&gt;med skötesrenar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har renskötselrätt kan&lt;br&gt;få tillstånd (koncession) att driva&lt;br&gt;renskötsel i Norrbottens län nedan-&lt;br&gt;för lappmarksgränsen inom områ-&lt;br&gt;de där renskötsel av ålder förekom-&lt;br&gt;mer under hela året. Koncession in-&lt;br&gt;nefattar rätt for koncessionshava-&lt;br&gt;ren att driva renskötseln även med&lt;br&gt;skötesrenar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är&lt;br&gt;belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller&lt;br&gt;inom området,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bosatt&lt;br&gt;där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessions-&lt;br&gt;havare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare&lt;br&gt;som vid tidpunkten for dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande&lt;br&gt;är bosatt inom koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är&lt;br&gt;till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession&lt;br&gt;kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområdet skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, renskötselbe-&lt;br&gt;rättigad som biträder koncessions-&lt;br&gt;havare i renskötseln och som inte&lt;br&gt;har annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete samt ägare av skötesrenar&lt;br&gt;inom koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområdet skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, annan person&lt;br&gt;med renskötselrätt som biträder&lt;br&gt;koncessionshavare i renskötseln&lt;br&gt;och som inte har annat huvudsak-&lt;br&gt;ligt förvärvsarbete samt ägare av&lt;br&gt;skötesrenar inom koncessionsom-&lt;br&gt;rådet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga&lt;br&gt;delar i fråga om sameby for koncessionsrenskötsel med följande avvikel-&lt;br&gt;ser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst for varje&lt;br&gt;påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall&lt;br&gt;vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn&lt;br&gt;och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg for renar eller&lt;br&gt;vidtar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen&lt;br&gt;försämras,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på&lt;br&gt;område där renskötsel är tillåten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten&lt;br&gt;eller hindrar renar från att beta på sådant område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. bryter mot 73 § tredje stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. i andra fall än som avses i 81&lt;br&gt;eller 82 § vid märkning av egna&lt;br&gt;renar använder renmärke som ej är&lt;br&gt;registrerat för honom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. utför ommärkning eller av-&lt;br&gt;brottsmärkning i strid mot 81 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. märker renkalv i strid mot 83 §&lt;br&gt;första eller andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. bryter mot 93 § första eller&lt;br&gt;tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. bryter mot 27§ andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot 73 § tredje stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. i andra fall än som avses i 81&lt;br&gt;eller 82 § vid märkning av egna&lt;br&gt;renar använder renmärke som ej är&lt;br&gt;registrerat för honom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. utför ommärkning eller av-&lt;br&gt;brottsmärkning i strid mot 81 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. märker renkalv i strid mot 83 §&lt;br&gt;första eller andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. bryter mot 93 § första eller&lt;br&gt;tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i väglagen (1971:948)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)* skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning för annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av sådan&lt;br&gt;nyttjanderätt eller annan särskild&lt;br&gt;rätt till fastigheten som upplåtits in-&lt;br&gt;nan marken togs i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning för annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av sådan&lt;br&gt;nyttjanderätt eller annan särskild&lt;br&gt;rätt till fastigheten som fanns på&lt;br&gt;fastigheten innan marken togs i an-&lt;br&gt;språk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen&lt;br&gt;(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas&lt;br&gt;i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det&lt;br&gt;talan väcktes vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag&lt;br&gt;då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och&lt;br&gt;enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:459.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2§ och 2 kap. 12 § expropriationslagen&lt;br&gt;(1972:719) skall ha nedan angivna lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna lag förstås med särskild&lt;br&gt;rätt till fastighet nyttjanderätt, ser-&lt;br&gt;vitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt. Utan hinder av&lt;br&gt;att tomträtt enligt 13 kap. 26 § jor-&lt;br&gt;dabalken vid expropriation är lik-&lt;br&gt;ställd med fast egendom får sådan&lt;br&gt;rätt upphävas eller begränsas ge-&lt;br&gt;nom expropriation. Bestämmelsen&lt;br&gt;i 1 § om särskild rätt gäller ej ren-&lt;br&gt;skötselrätt enligt rennäringslagen&lt;br&gt;(1971: 437) e//er vägrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna lag förstås med särskild&lt;br&gt;rätt till fastighet nyttjanderätt, ser-&lt;br&gt;vitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;br&gt;Utan hinder av att tomträtt enligt&lt;br&gt;13 kap. 26 § jordabalken vid expro-&lt;br&gt;priation är likställd med fast egen-&lt;br&gt;dom får sådan rätt upphävas eller&lt;br&gt;begränsas genom expropriation.&lt;br&gt;Bestämmelsen i 1 § om särskild rätt&lt;br&gt;gäller ej vägrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning&lt;br&gt;i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen&lt;br&gt;bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från&lt;br&gt;allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Expropriationstillstånd skall inte&lt;br&gt;meddelas om expropriationen även-&lt;br&gt;tyrar förutsättningarna för det fort-&lt;br&gt;satta utövandet av rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Expropriation till förmån för annan än staten, kommun, landstingskom-&lt;br&gt;mun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på&lt;br&gt;betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används&lt;br&gt;för avsett ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 13 kap. 1§ gruvlagen (1974:342) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran&lt;br&gt;för vilken fastigheten svarar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa&lt;br&gt;mineralfyndigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 51 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig-&lt;br&gt;heter skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran&lt;br&gt;för vilken fastigheten svarar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)&lt;br&gt;dels att 27 och 30 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 21 b, 21 c och 21 d §§, av&lt;br&gt;följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att rubriken närmast före 21 b § skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 27 och 28 §§ rennäringslagen&lt;br&gt;(1971:437) finns föreskrifter om&lt;br&gt;samråd med berörda samebyar vid&lt;br&gt;vissa skogsbruksåtgärder inom ren-&lt;br&gt;skötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I skog på renskötselns åretrunt-&lt;br&gt;marker får sådan åtgärd som avses i&lt;br&gt;28 § första stycket rennäringslagen&lt;br&gt;inte vidtas utan skogsvårdsstyrel-&lt;br&gt;sens tillstånd, utom i fall som avses i&lt;br&gt;andra stycket 1 och 2 samma para-&lt;br&gt;graf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21c §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd enligt 21 b § andra styc-&lt;br&gt;ket skall ges såvida inte avverkning-&lt;br&gt;en och därmed sammanhängande&lt;br&gt;skogsbruksåtgärder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. medför bortfall av renbete av&lt;br&gt;sådan art eller omfattning att det&lt;br&gt;inte kan ersättas genom att alterna-&lt;br&gt;tiva betesområden utnyttjas eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. omöjliggör sedvanlig samling&lt;br&gt;och flyttning av renhjord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2ld§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd enligt 21 b § andra styc-&lt;br&gt;ket får inte ges utan att sametinget&lt;br&gt;beretts tillfälle att avge yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tillståndsbeslutet får föreskrivas&lt;br&gt;särskilda villkor för att begränsa el-&lt;br&gt;ler motverka olägenhet för rensköt-&lt;br&gt;seln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillståndet gäller i fem år från da-&lt;br&gt;gen för beslutet.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket&lt;br&gt;eller 20 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. bryter mot 19 § första stycket&lt;br&gt;eller mot föreskrift om avverkning&lt;br&gt;som har meddelats med stöd av&lt;br&gt;19 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. bryter mot 19§ första stycket&lt;br&gt;eller 21 b § andra stycket eller mot&lt;br&gt;föreskrift om avverkning som har&lt;br&gt;meddelats med stöd av 19§ andra&lt;br&gt;stycket eller 21 d§ andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med&lt;br&gt;stöd av 17 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har&lt;br&gt;meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall döms ej till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.&lt;br&gt;4 och 5 §§ brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till&lt;br&gt;ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller&lt;br&gt;förbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Myndighet får förordna att dess Myndighet får förordna att dess&lt;br&gt;beslut skall lända till efterrättelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;beslut skall lända till efterrättelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utan hinder av förd talan. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;utan hinder av förd talan. Vid pröv-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning enligt 21 b § andra stycket får&lt;br&gt;sådant förordnande meddelas endast&lt;br&gt;om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1983:427.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 42 § lagen&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20§ plan-och bygglagen (1987:10)' skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med&lt;br&gt;länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs&lt;br&gt;av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende&lt;br&gt;som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en-&lt;br&gt;skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas&lt;br&gt;tillfälle till samråd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom område som avses i 3 § 1&lt;br&gt;rennäringslagen (1971:437) skall&lt;br&gt;sametinget höras om sameby som&lt;br&gt;berörs av detaljplanen begär det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:246.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;96&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lagom ändring i lagen (1987:12) om hushållning med&lt;br&gt;naturresurser m. m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2kap. 10§ lagen (1987:12) om hushållning&lt;br&gt;med naturresurser m. m.' skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1O§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område enligt 5 —8§§ är&lt;br&gt;av riksintresse för flera oförenliga&lt;br&gt;ändamål, skall företräde ges åt det&lt;br&gt;eller de ändamål som på lämpligas-&lt;br&gt;te sätt främjar en långsiktig hushåll-&lt;br&gt;ning med marken, vattnet och den&lt;br&gt;fysiska miljön i övrigt. Behövs om-&lt;br&gt;rådet eller en del av detta för en&lt;br&gt;anläggning för totalförsvaret skall&lt;br&gt;försvarsintresset ges företräde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett område enligt 5 — 8 §§ är&lt;br&gt;av riksintresse för flera oförenliga&lt;br&gt;ändamål, skall företräde ges åt det&lt;br&gt;eller de ändamål som på lämpligas-&lt;br&gt;te sätt främjar en långsiktig hushåll-&lt;br&gt;ning med marken, vattnet och den&lt;br&gt;fysiska miljön i övrigt. Ett område&lt;br&gt;får inte användas på sådant sätt att&lt;br&gt;det fortsatta utövandet av rennä-&lt;br&gt;ringen äventyras. Behövs området&lt;br&gt;eller en del av detta för en anlägg-&lt;br&gt;ning för totalförsvaret skall dock&lt;br&gt;försvarsintresset ges företräde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestäm-&lt;br&gt;melserna i 3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Lagen omtryckt 1987:247.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport&lt;br&gt;(1989:4)&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;Frågor om samebyarnas organisation, funktion och&lt;br&gt;ekonomi (förslag av rennäringsgruppen).&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;Samebyfrågor&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik diskuterar rennäringsgruppen olika frågor som hör&lt;br&gt;samman med samebyarnas organisation, funktion och effektivitet. Inled-&lt;br&gt;ningsvis pekar gruppen på det ökande behov av kompletterande sysselsätt-&lt;br&gt;ning som uppstår i byarna till följd av att rennäringsföretagen blir större&lt;br&gt;och därmed färre till antalet. Den verksamhet som ligger närmast till som&lt;br&gt;komplement är sådan som har nära anknytning till rennäringen, t. ex.&lt;br&gt;vidareförädling av renkött och naturprodukter som fisk, vilt och bär. Även&lt;br&gt;turismen kan bli ett viktigt komplement. Gruppen konstaterar att det är&lt;br&gt;samebyarna själva som bör ta initiativ i dessa frågor. Samhället kan sedan&lt;br&gt;bidra med rådgivning och statligt stöd, t. ex. glesbygdsstöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samebyn får enligt rennäringslagen inte driva annan ekonomisk verksam-&lt;br&gt;het än renskötsel. I ett särskilt avsnitt tar gruppen upp de lagtekniska och&lt;br&gt;andra konsekvenserna av att ta bort den begränsningen i lagen. Frågan,&lt;br&gt;som är stor och komplex och som inte ingår i gruppens uppdrag att lösa,&lt;br&gt;föreslås bli föremål för närmare utredning. En viktig fråga i sammanhang-&lt;br&gt;et är det solidariska ansvar som samebyns medlemmar nu har för byns&lt;br&gt;skulder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller samebyns interna förhållanden i övrigt föreslår rennärings-&lt;br&gt;gruppen ingen ändring i reglerna om medlemskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att få en bättre samordning inom många samebyar fordras en större&lt;br&gt;rättvisa i förhållandet mellan arbetsinsats och inkomst och över huvud&lt;br&gt;taget en jämnare fördelning av inkomsterna. Detta fordrar att den ojämna&lt;br&gt;ägarstrukturen ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En del samebyar har ett totalt sett högre renantal än vad som tillåtits för&lt;br&gt;byn. De problem som detta kan föra med sig kan enligt rennäringsgruppen&lt;br&gt;bearbetas på flera sätt: genom interna beslut om antal renskötselföretag&lt;br&gt;och renar i samband med pågående markanvändnings- och utvecklingspla-&lt;br&gt;nering, genom lanbruksnämndernas rådgivning, genom att byn med stöd&lt;br&gt;av 35 § rennäringslagen sätter tak för det antal renar som en enskild&lt;br&gt;medlem får ha, genom ändring av skattereglerna som gör det möjligt att&lt;br&gt;över flera år fördela inkomsterna från större slaktuttag m.m. och genom&lt;br&gt;möjlighet för samhället att gå in med vitesföreläggande. En första åtgärd är&lt;br&gt;dock att fullfölja renbetesinventeringarna och sedan bestämma nya och&lt;br&gt;mer korrekt grundade högsta renantal. För att inventeringen skall kunna&lt;br&gt;genomföras är det ofrånkomligt att statsmakterna ställer större resurser till&lt;br&gt;förfogande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår vidare att samebyn skall kunna styra och&lt;br&gt;därmed påverka medlemmarnas rätt till jakt och fiske, vilket ibland kan&lt;br&gt;vara befogat, t. ex. av fiske vårdsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För nyetableringar inom renskötseln, dvs. för nystartade företag, är det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;viktigt att den nye företagaren har en god utbildning, främst inom biologi&lt;br&gt;och ekonomi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I olika sammanhang har påpekats att samhället har dåliga — eller i flera&lt;br&gt;fall inga alls — möjligheter att ingripa mot en sameby som bryter mot&lt;br&gt;föreskrifterna i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår att ändringar görs i rennäringslagen så att&lt;br&gt;det blir möjligt att förelägga och — vid olydnad mot föreläggandet —&lt;br&gt;döma ut vite mot en sameby som i vissa avseenden bryter mot lagen: om&lt;br&gt;byn inte respekterar ett beslut om högsta tillåtna renantal, om byn inte&lt;br&gt;fullgör skyldigheten att genomföra renräkning, om byn inte underrättar&lt;br&gt;annan by om skiljning av renar eller om byns renar uppehåller sig på&lt;br&gt;otillåten mark. När det gäller byar som har ett för högt renantal bör det&lt;br&gt;vara möjligt att rikta vitesföreläggande (med innebörd att antalet skall&lt;br&gt;minskas) även mot en enskild medlem i samebyn. Vite skall även kunna&lt;br&gt;komma till användning mot koncessionssameby eller koncessionshavare&lt;br&gt;vid brott mot de regler och villkor som gäller där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samebyarna saknar i dag möjligheter att ingripa med tvångsmedel mot&lt;br&gt;enskilda medlemmar som inte lyder de beslut som fattats inom byn. Det&lt;br&gt;torde emellertid redan nu vara möjligt — utan särskilda regler i rennä-&lt;br&gt;ringslagen — att i samebyarnas stadgar ta in bestämmelser om vite. När&lt;br&gt;det gäller att få ett vite utdömt måste samebyn dock vända sig till domstol&lt;br&gt;för att få frågan avgjord där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår också att bestämmelser införs i rennärings-&lt;br&gt;lagen att en medlem inte får rösta för fler renar än han får ha enligt byns&lt;br&gt;beslut (eller — för koncessionssameby — enligt det maximiantal som lagen&lt;br&gt;anger). En koncessionssameby föreslås också få rätt att tvångsslakta renar i&lt;br&gt;den mån ägaren har flera skötesrenar än de 30 som lagen tillåter.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Företagsregister&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Rennäringen torde vara den enda av de s. k. areella näringarna som saknar&lt;br&gt;tillförlitliga statistiska uppgifter om sin verksamhet. Rennäringsgruppen&lt;br&gt;anser det mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns om samebyarnas&lt;br&gt;renantal och företagsstruktur. Att sådana uppgifter kan redovisas har&lt;br&gt;betydelse för samhällsplaneringen och för näringen själv t. ex. i kontakter-&lt;br&gt;na med myndigheter och diskussioner om konkurrerande intressen. Grup-&lt;br&gt;pen anser att de renlängder som samebyarna enligt rennäringslagen är&lt;br&gt;skyldiga att upprätta utgör ett tillräckligt underlag till ett företagsregister,&lt;br&gt;och gruppen föreslår att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renläng-&lt;br&gt;derna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen). I och med att uppgifterna&lt;br&gt;lämnas för statistiskt ändamål blir renlängderna skyddade av sekretess och&lt;br&gt;de får alltså inte lämnas ut av myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Det ekonomiska stödet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt rennäringsförordningen kan lån och bidrag lämnas för tre olika&lt;br&gt;ändamål:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• rationaliseringsstöd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• rendriftsstöd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• redskapsstöd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår att rationaliseringsstödet till samebyarna&lt;br&gt;skall prioriteras. I övrigt föreslår gruppen endast den förändringen av&lt;br&gt;nuvarande regler att nedre gränsen för kostnader som kan medföra red-&lt;br&gt;skapsstöd höjs från 3000 till 10000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Tillskottsutfodring&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Allt fler samebyar använder sig av tillskottsutfodring, huvudsakligen av&lt;br&gt;hö. Genom en sådan utfodring ökar tamhetsgraden, hjordarna hålls bättre&lt;br&gt;samlade, flyttningarna underlättas och problemet med strövrenar motver-&lt;br&gt;kas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen anser att tillskottsutfodringen bör bli ett naturligt&lt;br&gt;inslag i renskötseln. För detta fordras information, rådgivning och — i vart&lt;br&gt;fall inledningsvis — ekonomisk stimulans. Gruppen föreslår därför att en&lt;br&gt;sameby eller vintergrupp under tre år skall få statligt stöd motsvarande&lt;br&gt;halva kostnaden för inköp av hö under 50 dagar. Det sammanlagda stöd-&lt;br&gt;behovet skulle enligt gruppens bedömning kosta 1,5 — 1,8 milj. kr. per år.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Transportstöd&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Fyra samebyar i Norrbottens län saknar vägförbindelse till någon av sina&lt;br&gt;slaktplatser. För att klara transporterna har byarna ibland anlitat helikop-&lt;br&gt;ter. Detta har dock fördyrat slaktkostnaden med mer än 3 kr. per kilo&lt;br&gt;slaktvikt. Denna typ av slakt har också medfört andra problem, bl. a. av&lt;br&gt;livsmedelshygienisk art.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Transportsvårigheten har medfört att slaktuttaget minskat eller att slak-&lt;br&gt;ten senarelagts, vilket också medfört olägenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår att staten skall stå för 40 procent av den&lt;br&gt;faktiska merkostnaden för slakten. Detta beräknas motsvara drygt&lt;br&gt;140000 kr per år. 35 procent av merkostnaden (drygt 120000 kr.) torde&lt;br&gt;kommunerna (Jokkmokk resp. Kiruna) vara beredda att bidra med, enligt&lt;br&gt;gruppens bedömning. Resten av merkostnaden får renägarna själva stå for.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Fjällförvaltningsfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Under denna rubrik har rennäringsgruppen behandlat frågor som hör&lt;br&gt;samman med upplåtelser, främst för jakt och fiske. Gruppens förslag&lt;br&gt;innebär följande förändringar i förhållande till vad som nu tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet ortsbo har betydelse på det sättet att dessa har vissa förmåner&lt;br&gt;vid upplåtelser. Med hänsyn till samhällsutvecklingen anser gruppen att&lt;br&gt;kategorin ortsbor, som skall vara prioriterade genom lägre avgifter m. m.,&lt;br&gt;bör begränsas kraftigt och endast omfatta vad som gruppen kallar ”den&lt;br&gt;utpräglade glesbygdsbefolkningen”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste åren har några samebyar, genom särskilda ekonomiska&lt;br&gt;eller ideella föreningar, försöksvis själva svarat för en upplåtelseverksam-&lt;br&gt;het. Detta har gällt främst småviltjakt men också fiske. Upplåtelserna har i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänhet kombinerats med kringverksamhet: Stug- eller båtuthyrning,&lt;br&gt;guidning ni. m. Denna verksamhet, som tillför ökad sysselsättning och&lt;br&gt;inkoriister, bör fortsätta och rennäringsgruppen föreslår att flera byar&lt;br&gt;engagerar sig i denna typ av verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäriiigsgruppen föreslår också att inkomsterna från fiskeupplåtelser,&lt;br&gt;som nu tillfaller samebyarna med 25 procent och samefonden med 75&lt;br&gt;procent, i fortsättningen fördelas med halva beloppet på samebyarna och&lt;br&gt;halva på sämefonden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Rapportens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till ändringar i rennäringslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby får---för renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden bestämmer---byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs---inskränkning i betesrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om samebyn bryter mot beslut enligt andra eller tredje stycket får länssty-&lt;br&gt;relsen föreskriva vite. Ett föreläggande att minska antalet renar kan även&lt;br&gt;riktas mot en enskild renägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är---om innehavet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat av hänsyn till jakt- eller fiskevård eller av andra&lt;br&gt;särskilda skäl får samebyn undanta viss mark eller visst vatten från med-&lt;br&gt;lemmarnas begagnande för jakt eller fiske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första eller andra stycket får ej ges sådant innehåll att&lt;br&gt;renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt&lt;br&gt;försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om---i denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att varje myndig---stycket 1 — 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som&lt;br&gt;därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande&lt;br&gt;renlängd innehas av honom, dock ej för fler renar än samebyn bestämt för&lt;br&gt;honom enligt 35 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att medlems rösträtt---myndiga medlemmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räkning av samebys---större tidsmellanrum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden kan---kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att genomföra renräk-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval---genast rättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I renlängden---föreskriften efterföljts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bystämman fastställer---rättelse däri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen får meddela närmare föreskrifter om användningen av ren-&lt;br&gt;längd som underlag för företagsregister och om skyldigheten att lämna&lt;br&gt;renlängden för sådant ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har främmande renar---återföra renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uteblir sameby---ägarnas räkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ej annat---och försäljning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att underrätta annan&lt;br&gt;sameby om kommande skiljning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta&lt;br&gt;område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på&lt;br&gt;framställning av lantbruksnämnden eller renägare som därigenom lider&lt;br&gt;skada eller olägenhet av någon betydelse genom vite förelägga samebyn att&lt;br&gt;bortföra renarna. (Leder vitesföreläggandet inte till åsyftat resultat kan&lt;br&gt;länsstyrelsen förordna att renarna skall slaktas och säljas.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är det känt---om renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för---ha hört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln---inom koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om---följande avvikelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Ägare av---renskötande medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Koncessionshavaren eller---för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Byn äger rätt att låta slakta medlems renar eller försälja vid slakt&lt;br&gt;utvunna produkter i den mån dennes renantal överstiger det som anges i&lt;br&gt;88 § andra stycket och han inte efter påpekande själv vidtar erforderliga&lt;br&gt;åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bryter sameby eller koncessionshavare mot villkor som gäller för verk-&lt;br&gt;samheten kan länsstyrelsen genom vite förelägga byn eller koncessionshava-&lt;br&gt;ren att vidta rättelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har förutsättningarna---nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanställning av remissyttranden över&lt;br&gt;lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om&lt;br&gt;samebyarnas organisation, funktion och ekonomi&lt;br&gt;(Förslag av rennäringsgruppen)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av skogsstyrelsen, do-&lt;br&gt;mänverket, datainspektionen (DI), länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbot-&lt;br&gt;tens och Norrbottens län, Härjedalens och Vilhelmina kommuner, Lant-&lt;br&gt;brukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksför-&lt;br&gt;bund och Svenska samernas riksförbund (SSR).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Kop-&lt;br&gt;parbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Västerbottens län har bifogat yttranden från fiskenämnden i Västerbottens&lt;br&gt;län, polismyndigheterna i Storumans och Vilhelmina distrikt, kommun-&lt;br&gt;styrelsens arbetsutskott i Storumans kommun, kommunstyrelsen i Åsele&lt;br&gt;kommun och Västerbottens läns jaktvårdsförening. Länsstyrelsen i Norr-&lt;br&gt;bottens län har bifogat yttrande från rennäringsdelegationen i länet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härutöver har yttranden kommit in från Skogsägarna i Norrbotten,&lt;br&gt;Skogsägarna i Västerbotten-Örnsköldsvik, Signar Gustafsson, Storuman,&lt;br&gt;Långsjöby s-förening, Skarvsjö jaktvårdsområde, Svenska jägareförbun-&lt;br&gt;det, Storumans, Storumans södra och Tärna s-föreningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Samebyfrågor&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1.1 Allmänt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Domänverket: Utvecklingen mot färre och större renskötselföretag torde&lt;br&gt;vara ofrånkomlig. Kompletterande sysselsättning i verksamheter som lig-&lt;br&gt;ger renskötseln nära synes i ett sådant läge naturlig. Med hänsyn till&lt;br&gt;renskötselns uttalade speciella koppling till samekulturen verkar det myc-&lt;br&gt;ket lämpligt att bolag eller ekonomiska föreningar bildas för drift av andra&lt;br&gt;verksamheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder är angelägna för att motverka ojämn ägarstruktur och ojämna&lt;br&gt;inkomster inom samebyarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen • Jämtlands län: Under de senaste åren har i vissa delar av&lt;br&gt;Jämtlands län förmärkts tendenser till ökade konflikter och spänningar&lt;br&gt;mellan rennäringsidkare och markägare. Den främsta anledningen till&lt;br&gt;detta är att renantalet inom vissa byar vuxit med påföljd att vinterbetning-&lt;br&gt;en i skogslandet ökat och sommarströvningen där tilltagit i omfattning.&lt;br&gt;Markägarna hävdar att renägare inte följer givna regler och beslut vid&lt;br&gt;utövandet av renskötseln och att regelsystemet innehåller brister, inte&lt;br&gt;minst vad gäller sanktions- och kontrollmöjligheterna. Åtgärder grundade&lt;br&gt;på förslag av lantbruksstyrelsens rennäringsgrupp bör enligt länsstyrelsens&lt;br&gt;bedömning bl. a. ge ökade möjligheter att upprätthålla respekten för rennä-&lt;br&gt;ringslagen och för beslut fattade med stöd av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samebyarnas organisation är unik och förutsätter att renskötselföre-&lt;br&gt;tagen inom byn visar solidaritet och ansvar när det gäller såväl betesresur-&lt;br&gt;ser som gemensamma anläggningar. Samtidigt gäller dessutom särskilda&lt;br&gt;regler för betesdriften gentemot berörda markägare. Nuvarande konflikter&lt;br&gt;såväl inom som mellan byarna och gentemot berörda markägare visar&lt;br&gt;brister på samverkan enligt gällande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppens förslag går i allt väsentligt ut på att öka samhällets&lt;br&gt;och samebyarnas styrmöjligheter när det gäller att bedriva renskötseln.&lt;br&gt;Åtgärder är angelägna, men minst lika väsentligt är att man från samhäl-&lt;br&gt;lets sida skaffar sig insyn i hur rennäringen fungerar och de enskilda&lt;br&gt;rennäringsföretagens roll i detta arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län gör först en allmän reflektion om&lt;br&gt;vinterbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringen är miljövänlig och bör kunna sambruka marken i förtroen-&lt;br&gt;defull samverkan med andra markanvändare. Näringen är utsatt för vissa&lt;br&gt;störningar från andra verksamheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårigheter och konflikter har uppstått i Västerbottens län bl. a. därför&lt;br&gt;att flyttningsvägarna är långa (ibland mer än 300 km) och på sina ställen&lt;br&gt;smala, betesfattiga och/eller svårframkomliga. Den lavbärande marken,&lt;br&gt;alltså renens vinterbete, är koncentrerad till smala stråk eller små ytor. För&lt;br&gt;sin fortlevnad i ett område är rennäringen beroende av att det finns&lt;br&gt;tillräckligt med vinterbete där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Tillräckligt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Var och en av länets&lt;br&gt;sju samebyar bör förfoga över ”tillräckliga” vinterbetesmarker för att&lt;br&gt;rennäringsföretagen i byn skall kunna bedriva en uthållig renskötsel. Ett&lt;br&gt;lavbärande område kan ge bete åt högst ett visst antal renar över åren.&lt;br&gt;Vinterbetet är en begränsad faktor när det gäller att ta in nya medlemmar i&lt;br&gt;samebyn. En slutavverkning på lavbärande mark innebär att den marken&lt;br&gt;inte kan användas till vinterbete de närmaste decennierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lantbruksstyrelsens förslag tar sikte på&lt;br&gt;att lösa flera mycket viktiga frågor som vållat problem under den hittillsva-&lt;br&gt;rande tillämpningen av rennäringslagen. När rennäringslagen infördes&lt;br&gt;innebar detta introduktion av ett i många stycken nytt regelsystem. Det är&lt;br&gt;därför att hälsa med stor tillfredsställelse att lantbruksstyrelsen nu genom-&lt;br&gt;fört en genomgripande analys av många svåra frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsens förslag verkar vara helt utformat inom den särskilt&lt;br&gt;tillsatta rennäringsgruppen. Länsstyrelsen har genom experter i rennä-&lt;br&gt;ringsfrågor medverkat i arbetet. Gruppen har inte innehållit företrädare&lt;br&gt;för några andra intressen. Det redovisas inte i rapporten om samråd skett&lt;br&gt;med andra institutioner eller organisationer än Svenska samernas riksför-&lt;br&gt;bund, som också ingått i arbetsgruppen. Ett antal frågor som behandlats är&lt;br&gt;av den naturen att de vunnit på att tillföras kompetens även från annat&lt;br&gt;håll. Rennäringens markanvändning kännetecknas av att markanvänd-&lt;br&gt;ningen är gemensam med flera andra intressen. Att de förslag som nu läggs&lt;br&gt;fram inte grundas på överläggningar med andra berörda är en brist. Läns-&lt;br&gt;styrelsen har sökt att i yttrandet göra en bedömning utifrån sammanvägda&lt;br&gt;samhällsintressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: Rennäringen ingår som en viktig och värde-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;full del av näringslivet inom de områden där renskötseln av hävd förekom-&lt;br&gt;mer. Utredarna konstaterar att samebyarna tenderar att bli sammanslut-&lt;br&gt;ningar av ett litet antal företagare som med avancerad teknikanvändning&lt;br&gt;och liten personalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Enligt LRF:s&lt;br&gt;uppfattning får denna utveckling oacceptabla följder dels genom att syssel-&lt;br&gt;sättningsmöjligheterna minskar inom rennäringen, dels genom att renhjor-&lt;br&gt;darna inte kan övervakas på önskvärt sätt med ökade skaderisker som&lt;br&gt;följd för andra näringsutövare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom LRF:s länsförbund i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands&lt;br&gt;län har under de senaste åren noterats en påtaglig ökning av anmärkningar&lt;br&gt;och klagomål från lantbrukare beträffande skador och besvär förorsakade&lt;br&gt;av ett starkt ökande antal renar. Liknande iakttagelser om ökade problem,&lt;br&gt;skador och konflikter har också redovisats från ansvariga länsmyndighe-&lt;br&gt;ter. De problem som redovisats från länsförbunden kan beskrivas enligt&lt;br&gt;följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Ökade skador på grödor och skogsplanteringar förorsakade av renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Mycket stora skador på vallodlingar på otjälad mark under tider med&lt;br&gt;regn efter den 1 oktober.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Renförekomster utanför renbetesfjällen under icke tillåten tid (maj —&lt;br&gt;september).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Renförekomster i områden där ortsbefolkningen hävdar att marker inte&lt;br&gt;tidigare nyttjats för renbetning under 1900-talet, dvs. sedvanerätten&lt;br&gt;ifrågasätts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;• Förstörd älgjakt på grund av renförekomster i områden där renen inte&lt;br&gt;har rätt att uppehålla sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF anser att det vore djupt olyckligt om rennäringen och dess utövare&lt;br&gt;genom en okontrollerad utveckling skulle komma i ständiga konflikter och&lt;br&gt;motsättningar med andra ortsboendes markanvändarintressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF konstaterar också med förvåning att rennäringsgruppen inte inne-&lt;br&gt;fattade någon representant för markägarsidan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna: Det är vår uppfattning att rennäringspolitiken hittills&lt;br&gt;varit för mycket inriktad på utveckling av stordrift, moderna arbetsmeto-&lt;br&gt;der, mekanisering m.m. i själva renköttsproduktionen. Denna utveck-&lt;br&gt;lingslinje har hittills gått ut över andra konkurrerande intressen, främst&lt;br&gt;skogsbruket. En ny offensivare rennäring har vuxit fram driven av behovet&lt;br&gt;att följa med standardutvecklingen i samhället och klara lönsamhetspres-&lt;br&gt;sen. Det torde vara allmänt känt att renantalet numera är mycket större än&lt;br&gt;tillåtet antal och de uppgifter som brukar redovisas i officiell statistik.&lt;br&gt;Detta kräver större betesarealer liksom längre och tidigare uppehållstider i&lt;br&gt;områden som förut inte utnyttjats så intensivt. Renskötseln har också&lt;br&gt;blivit rörligare med snabba förflyttningar i landskapet, transporter på&lt;br&gt;lastbilar till nya betesområden och mekanisering med helikoptrar och&lt;br&gt;terrängfordon såsom snöskotrar, motorcyklar och bandvagnar. Skötselfor-&lt;br&gt;merna har också blivit extensivare med en sämre kontroll, större problem&lt;br&gt;med kvarlämnade strövrenar osv. Det är nu synnerligen angeläget att&lt;br&gt;begränsa en fortsatt utveckling i denna riktning och i stället skapa breddad&lt;br&gt;ekonomisk bas för verksamheten genom integrering av andra deltids- eller&lt;br&gt;heltidssysselsättningar, vidareförädling av produkter och tjänster osv. Det-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ta torde även vara av mycket stor betydelse för den samiska kulturens&lt;br&gt;sunda utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsägarnas riksförbund: Under senare år har antalet rapporter om&lt;br&gt;problem för skogsbruket förorsakade av renar ökat mycket kraftigt. Delvis&lt;br&gt;är detta en följd av rennäringens nya driftsformer, vilket i sig medfört en&lt;br&gt;koncentration till stora renhjordar. Än viktigare är emellertid den totala&lt;br&gt;renstammens storlek. Samstämmiga uppgifter visar att den i dag mycket&lt;br&gt;kraftigt överstiger vad som officiellt redovisats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet har också nåtts av ett stort antal rapporter om att renar i&lt;br&gt;ökande omfattning ”finns kvar” i områden där renskötseln inte får bedri-&lt;br&gt;vas under viss del av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget medför den till synes okontrollerade utvecklingen av ren-&lt;br&gt;stammen att risken för konflikt mellan rennäringen och andra intressen&lt;br&gt;ökar markant.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Riksförbundet får erinra om att tillsät-&lt;br&gt;tande av rennäringsgruppen var ett resultat av förslag som lämnades av&lt;br&gt;rennäringskommittén i betänkandet (SOU 1983:667) Rennäringens eko-&lt;br&gt;nomi. Lämnade förslag skall på så sätt sättas i sammanhang med den&lt;br&gt;uppläggning och de förslag rennäringskommittén lämnade i övrigt. En&lt;br&gt;konsekvens härav är att ställningstagande till lantbruksstyrelsens förslag&lt;br&gt;förutsätter att rennäringskommitténs i övrigt lämnade förslag nu blir före-&lt;br&gt;mål for regeringens och sedermera riksdagens ställningstagande, allt i syfte&lt;br&gt;att lägga grunden till en statlig rennäringspolitik.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1.2 Breddad sysselsättning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att samebyarna har ett&lt;br&gt;ökande behov av kompletterande sysselsättning. Det är därför viktigt att&lt;br&gt;den kompletterande utredningen, som erfordras enligt utredningen, sna-&lt;br&gt;rast kommer till stånd. Som kompletterande verksamhet ser skogsstyrelsen&lt;br&gt;främst verksamhet med nära anknytning till rennäringen såsom vidareför-&lt;br&gt;ädling av renkött, fisk och vilt samt turism.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;---Rennäringen tillsammans med ett aktivt skogsbruk betyder&lt;br&gt;mycket för sysselsättningen i glesbygdsområdena i Norrlands inland. Som&lt;br&gt;exempel kan nämnas att många renskötare sysselsätts med skogsvårdsar-&lt;br&gt;beten (plantering, röjning) under perioder under året med lägre intensitet i&lt;br&gt;renskötseln. Näringarna behöver varandra för att bygden skall kunna&lt;br&gt;upprätthålla den infrastruktur som behövs för att utveckla samhällen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i den beskrivning gruppen&lt;br&gt;lämnat rörande behovet av kompletterande sysselsättning, utvecklingsten-&lt;br&gt;denser inom rennäringen, m. m. Det finns olika slag av verksamheter som&lt;br&gt;kan utvecklas vid sidan av själva renskötseln och som kan bedrivas i&lt;br&gt;synnerhet under tider av året då märkning, slakt och flyttning inte är&lt;br&gt;aktuell. Exempel finns på bra samiska initiativ i länet såsom fiskodling,&lt;br&gt;campingverksamhet, souvenirförsäljning och skinnberedning. Det faller&lt;br&gt;på byarna själva att initiera sådana verksamheter utifrån byarnas egna&lt;br&gt;förutsättningar. Som påpekats har lantbruksnämnderna att bistå med råd&lt;br&gt;och hjälp inte minst i initialskedet. Eftersom det här är fråga om ett&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nytänkande kan i förekommande fall samebymedlemmar behöva förbere-&lt;br&gt;da sig för uppgiften genom att exempelvis delta i kursverksamhet o. d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En breddad verksamhet kräver ändringar i rennäringslagen. Länsstyrel-&lt;br&gt;sen är också av den meningen att de föreningsrättsliga och skattemässiga&lt;br&gt;konsekvenserna måste övervägas och penetreras mer ingående än vad&lt;br&gt;gruppen gjort, innan lagändringar kan ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen vill här understryka att breddningen av sysselsättnings-&lt;br&gt;möjligheterna inte får gå ut över de naturvårdsambitioner som staten gett&lt;br&gt;uttryck för vad gäller nyttjandet av de obrutna fjällområdena. Det får&lt;br&gt;exempelvis inte bli så att samebymedlemmarna på grundval av renskötsel-&lt;br&gt;rätten vid sidan av berörda författningsregler uppför stugor i fjällen i&lt;br&gt;uthyrningssyfte. Uthyrning av befintliga stugor i fjällen bör inte heller ske&lt;br&gt;så att väsentliga naturvårdsintressen träds för när.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det måste beaktas att samebyn är&lt;br&gt;både en ekonomisk/privaträttslig förening och en institution med offent-&lt;br&gt;ligrättsliga drag. Det är svårt att passa in andra ekonomiska verksamheter i&lt;br&gt;den än dem som direkt hör ihop med renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också enligt länsstyrelsens mening bör de medlemmar som vill driva en&lt;br&gt;rörelse vid sidan av renskötseln använda en annan associationsform.--&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;— Samebyarna i länet är restriktiva när det gäller att ta in nya medlem-&lt;br&gt;mar. Det beror till stor del på bristen på vinterbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framtidsutsikterna beror i AC och Y län på tillgången till vinterbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län vill understryka vikten av att komplette-&lt;br&gt;rande sysselsättning för medlemmarna i samebyarna åstadkoms. Under&lt;br&gt;senare år har i Norrbottens län tagits flera initiativ för att anknyta rennä-&lt;br&gt;ringen till turistverksamhet. Detta är mycket glädjande. Risken för stör-&lt;br&gt;ningar i renskötseln minimeras om turistföretagen själva är nära anknutna&lt;br&gt;till näringen. Dessutom tillförs något nytt till turismen med hög kvalitet&lt;br&gt;och attraktionskraft. Även inom en rad andra områden bör finnas möjlig-&lt;br&gt;heter att ”förädla” och utveckla näringsverksamhet utifrån traditionella&lt;br&gt;samiska verksamheter. Rapportens förslag är mycket ofullständigt i dessa&lt;br&gt;frågor. Om erfarenheter från utveckling av annan glesbygdsverksamhet&lt;br&gt;tillförts arbetet hade förslagen i dessa väsentliga avseenden för samebyar-&lt;br&gt;na vunnit i betydande grad. De resonemang gruppen för begränsar sig&lt;br&gt;huvudsakligen till rättsliga frågeställningar. Erfarenheten i Norrbottens&lt;br&gt;län om svårigheten att åstadkomma ett utökat företagande inom området&lt;br&gt;är emellertid att hindren mot en utökad näringsverksamhet oftare är att&lt;br&gt;söka i bristande utbildning och erfarenhet av sådan verksamhet, bristen på&lt;br&gt;företagaretraditioner m. m. För den samiska kulturens framtid är dessa&lt;br&gt;frågor av allra största betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härjedalens kommun: Behovet av sysselsättning i skogs- och fjällområ-&lt;br&gt;det motiverar att alla möjligheter tas tillvara när det gäller att bedriva nya&lt;br&gt;verksamheter och bredda sysselsättningen. Samebyarna, gemensamt eller&lt;br&gt;enskilda renägare, skall naturligtvis ha möjlighet att på samma villkor som&lt;br&gt;andra grupper i samhället bedriva verksamhet som komplement till rennä-&lt;br&gt;ringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: Utvecklingen går mot ett fåtal renskötselutövare&lt;br&gt;och en alltmer ökad mekanisering inom näringen. Vilhelmina kommun är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av den uppfattningen att en breddad näringsbas och en breddad same-&lt;br&gt;byverksamhet kan ge en positiv utveckling för ett bevarande av samekultu-&lt;br&gt;ren. Det är därför kommunens uppfattning att frågor som avser samebyns&lt;br&gt;ekonomiska verksamhet, det solidariska ansvaret för samebyns skulder&lt;br&gt;hos de renskötande medlemmarna samt kraven på nytt medlemskap i&lt;br&gt;samebyn ses över och ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en utvidgad verksamhet bör hela samebyn, dvs. alla medlemmar, vara&lt;br&gt;delaktiga. För en utvidgad verksamhet bör principen ”en man — en röst”&lt;br&gt;gälla varför rösträttsreglerna inom samebyn bör ses över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med rennäringsgruppen anser Vilhelmina kommun att en jäm-&lt;br&gt;nare fördelning av inkomsterna från rennäringen måste till för att få en&lt;br&gt;bred samordning inom samebyn och för att detta skall kunna ske måste&lt;br&gt;den ojämna ägarstrukturen förändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna delar utredningens bedömning angående behovet av&lt;br&gt;en breddad sysselsättning och ekonomisk verksamhet inom samebyarna.&lt;br&gt;Det är angeläget att samemas förutsättningar såväl ekonomiskt som socialt&lt;br&gt;utvecklas och breddas så att renskötseln/renköttproduktionen inte blir det&lt;br&gt;enda ben soni säkerställer ekonomisk bärkraft och utvecklingsmöjligheter&lt;br&gt;för den samiska kulturen. För att möjliggöra en sådan utveckling behövs&lt;br&gt;större frihet för samerna att själva utveckla sin näring genom bl. a. moder-&lt;br&gt;nisering av rennäringslagen och bortstädning av gammaldags förmyndar-&lt;br&gt;attityder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår att samebyarna skall söka finna ökade sys-&lt;br&gt;selsättningsmöjligheter genom bl. a. vidgade upplåtelser av jakt och fiske. I&lt;br&gt;detta sammanhang finner vi det viktigt konstatera att samernas egen rätt&lt;br&gt;till jakt och fiske till husbehov inte kan upplåtas till andra och att rätten till&lt;br&gt;sin storlek är begränsad till husbehovet. Naturligtvis finns dock möjlighe-&lt;br&gt;ten också för samerna att genom vanliga arrenden och affärsuppgörelser&lt;br&gt;disponera jakt- och fiskerätter såsom bas för en vidgad affärsmässig verk-&lt;br&gt;samhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsägarnas riksförbund: Förbundet anser, liksom rennäringsgruppen,&lt;br&gt;att det är riktigt att man undersöker möjligheterna att inom samebyns ram&lt;br&gt;kunna bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Det är emel-&lt;br&gt;lertid viktigt att möjligheterna till kompletteringsverksamhet inte förbe-&lt;br&gt;hålls en befolkningsgrupp. Den sysselsättningspotential som finns inom&lt;br&gt;jakt, fiske och turism måste finnas tillgänglig för ortsbefolkningen i sin&lt;br&gt;helhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Behovet av kompletterande sysselsätt-&lt;br&gt;ning i samebyarna ökar i takt med att rennäringsföretagen blir allt större&lt;br&gt;och färre till antalet. Härvid är det viktigt att samebyns möjligheter att&lt;br&gt;driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel snarast blir föremål för&lt;br&gt;närmare utredning. Rösträttsreglerna, det solidariska ansvaret och med-&lt;br&gt;lemskap i samebyn kommer att beröras i denna utredning.---&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är i hög grad angeläget att yngre renskötare ges företagarutbildning&lt;br&gt;inom biologi och ekonomi enligt den modell som nu står till buds vid&lt;br&gt;Samernas folkhögskola.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1.3.1 Frågor om för högt renantal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen: Totalt sett har man för närvarande inom renskötselom-&lt;br&gt;rådet ett högre renantal än någonsin tidigare under 1900-talet. Detta har&lt;br&gt;medfört en hel del problem exempelvis skador på skogsplanteringar, ökan-&lt;br&gt;de trafikolyckor med ren, större antal strövrenar m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt skogsstyrelsens uppfattning måste antalet renar baseras på beslut&lt;br&gt;grundade på tillförlitliga renbetesinventeringar och en långsiktig balans&lt;br&gt;mellan rennäring och skogsbruk. Expanderar rennäringen på ett sätt som&lt;br&gt;hotar den långsiktiga balansen måste den myndighet som utövar tillsynen&lt;br&gt;över rennäringslagen reagera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för tillsyns-&lt;br&gt;myndigheten för att snabbt kunna få ner renantalet när inte frivilliga&lt;br&gt;lösningar föreligger. Skogsstyrelsen tillstyrker de ändringar i rennärings-&lt;br&gt;lagen som innebär möjlighet till vitesföreläggande vid för högt renantal&lt;br&gt;och underlåtenhet att genomföra renräkning. En ytterligare förutsättning&lt;br&gt;för att de föreslagna reglerna skall få effekt är emellertid möjlighet för&lt;br&gt;tillsynsmyndighet att kunna kontrollera renantalet. Denna möjlighet sak-&lt;br&gt;nas i dag. Egendomligt nog har utredningen ej lämnat förslag härom.&lt;br&gt;Skogsstyrelsen föreslår därför att rennäringslagen kompletteras på denna&lt;br&gt;punkt i samband med regeringsberedningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ytterligare komma till rätta med höga renantal tillstyrker skogs-&lt;br&gt;styrelsen utredningens förslag om införande av s. k. renkonto för att ge&lt;br&gt;möjlighet att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att fastställa ett högsta renantal för en sameby är en&lt;br&gt;tillförlitlig renbetesinventering. Det är därför viktigt att betesinventering-&lt;br&gt;ar snarast genomförs för hela renskötselområdet. Resultatet av betesinven-&lt;br&gt;teringarna utgör ett viktigt underlag för obligatoriskt eller frivilligt samråd&lt;br&gt;mellan rennäringen och skogsbruket. Inventeringsarbete genomförs och&lt;br&gt;redovisas i för samråd och planering lämplig kartskala. För att kunna&lt;br&gt;samköra inventeringsresultatet med annan information är det viktigt att&lt;br&gt;den är lägesbestämd. Resultatet av betesinventeringen och uttolkningen av&lt;br&gt;densamma bör diskuteras med berörda markägare och skogsvårdsstyrel-&lt;br&gt;ser. Härigenom grundas enligt vår uppfattning en bra bas för ett fortsatt&lt;br&gt;samarbete om markutnyttjandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domänverket: Det höga renantalet är ett stort problem och orsak till att&lt;br&gt;samutnyttjande av mark inte fungerar bra inom vissa geografiska områ-&lt;br&gt;den, vilket ju är en naturlig följd. Sannolikt uppgår renstammen i dag till&lt;br&gt;klart över 300000 djur. Befintlig statistik är osäker. Renlängdernas senaste&lt;br&gt;uppgift 1986/87 upptar 293 000 renar, vilket skall jämföras med ca 175 000&lt;br&gt;djur vid mitten av 1970-talet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under den senaste tioårsperioden har antalet slaktade renar enligt utbe-&lt;br&gt;talade pristillägg ökat från ca 30000 per år till 95000, en ökning med mer&lt;br&gt;än 200%. Detta förhållande styrker antagandet att det verkliga antalet&lt;br&gt;renar är högre än det redovisade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En effektivare reglering av renantalet tillstyrkes alltså, men frågan är om&lt;br&gt;de föreslagna åtgärderna är tillräckliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Jämtlands län: Betestillgången är helt avgörande för det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antal renar som samebyarna kan hålla. I dag är kunskaperna om betestill-&lt;br&gt;gången överlag mycket bristfällig. Med tillfredsställelse konstaterar läns-&lt;br&gt;styrelsen därför att rennäringsgruppen prioriterar åtgärden att utöka betes-&lt;br&gt;inventeringen och föreslår ökade anslag för genomförandet, något som&lt;br&gt;länsstyrelsen helt stöder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt rennäringslagen bestämmer lantbruksnämnden det högsta renan-&lt;br&gt;talet som får hållas på bete inom byns betesområde vilket för övrigt också&lt;br&gt;skett i Jämtlands län. Byn får i sin tur bestämma hur många renar en&lt;br&gt;bymedlem högst får inneha. En bys renar skall räknas varje år som under-&lt;br&gt;lag för rennäringen. Längden skall uppta bl. a. det räknade eller uppskatta-&lt;br&gt;de antalet renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser&lt;br&gt;som kan användas mot en sameby som inte efterkommer ett beslut om&lt;br&gt;högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot en&lt;br&gt;renägare som inte följer byns föreskrifter om renantal. För att söka komma&lt;br&gt;till rätta med vissa missförhållanden i detta avseende finns enbart möjlig-&lt;br&gt;heten att förordna om syssloman eller besluta om tvångsslakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt länsstyrelsens mening har rennäringslagen brister vad gäller möj-&lt;br&gt;ligheterna att komma till rätta med för högt renantal. I några av länets&lt;br&gt;samebyar är renantalet alldeles för högt, vilket lett till att vinterbetesområ-&lt;br&gt;dena utsträckts och att en omfattande strövning förekommit under bar-&lt;br&gt;marksperioden. Förhållandet har under de senaste åren lett till starka&lt;br&gt;motsättningar mellan renägare och ortsbefolkning/markägare. Markägar-&lt;br&gt;na har därvid uppfattat renägarnas uppgifter om renantalet som oriktiga&lt;br&gt;och vilseledande och ställt upprepade krav på ”objektiv” renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för att kom-&lt;br&gt;ma till rätta med otillåtet högt renantal. Som framgår nedan biträder&lt;br&gt;länsstyrelsen därvid förslaget att med hjälp av viteshot framtvinga reduce-&lt;br&gt;ring av övertaliga renstammar. Länsstyrelsen är samtidigt medveten om&lt;br&gt;att vissa andra faktorer spelar in i byarnas möjligheter/engagemang för att&lt;br&gt;få ned renantalet (skatteregler, slakt- och avsättningsmöjligheter, m. m.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att rennäringsgruppen inte be-&lt;br&gt;handlat frågan om möjligheterna att kontrollera att det uppgivna renanta-&lt;br&gt;let stämmer överens med verkligheten. Länsstyrelsen anser det nödvändigt&lt;br&gt;att rennäringslagen kompletteras i det avseendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen eller lantbruksnämnden bör — när skäl föreligger — ges&lt;br&gt;rätt att besluta om att renräkning inom en by skall ske under viss närmare&lt;br&gt;angiven kontroll. Det ligger därvid närmast till hands att utse någon eller&lt;br&gt;några personer — väl insatta i praktiska renskötselfrågor — att medverka&lt;br&gt;vid renräkningen och övervaka att allt går riktigt till. Skäl talar för att&lt;br&gt;berörd by får bidra till kostnaderna för åtgärden. Detta kan vara ett&lt;br&gt;incitament för byar att undvika att bli föremål för kontroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att ren-&lt;br&gt;betesslitaget ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Inte minst i kalfjällsre-&lt;br&gt;gionen är det angeläget att de långsiktiga effekterna av bete och tramp följs&lt;br&gt;upp. Länsstyrelsen finner det lämpligt att frågan blir föremål för speciell&lt;br&gt;forskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län: Tvångsslakt av strövrenar har genom-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förts av länsstyrelsen i Västerbottens län åren 1982 och 1989. Utsedda&lt;br&gt;jägare har skjutit djur och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostna-&lt;br&gt;derna har varit avsevärda. Antalet renar på fel plats har knappast minskat&lt;br&gt;genom tvångsslakten; däremot har motsättningarna ökat mellan rennä-&lt;br&gt;ringens folk och andra i trakten.---&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Västerbottens län saknar betesinventering. Siffrorna för högsta renantal&lt;br&gt;bygger på uppgifter från 1940-talet. Hur många renar det faktiskt finns vet&lt;br&gt;vi inte i dag. —--&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att rennäringen, skogsbruket och andra intressenter snabbt skall få&lt;br&gt;tillgång till ett bra planeringsunderlag för markanvändningen har lantmä-&lt;br&gt;teriverket börjat med en skogstypskartering i Västerbottens län under år&lt;br&gt;1988. De hittills framtagna kartbladen tyder på att den lavbärande marken&lt;br&gt;finns på små ytor och i smala stråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen kan inte understryka starkt nog att staten måste driva&lt;br&gt;betesinventeringen med kraft och slutföra den snabbt, annars kan varken&lt;br&gt;byn eller myndigheterna planera. Sedan det har tagits fram en tillförlitlig&lt;br&gt;och aktuell betesinventering går det att ange hur många renar betet tål.&lt;br&gt;Därefter bör det fastställas ett högsta tillåtet antal renar för vaije by.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter Tjernobylolyckan hade det varit bra med regler om renkonto. Då&lt;br&gt;skulle renägare i de utsatta byarna ha kunnat minska ner sina hjordar&lt;br&gt;radikalt och få pengar undanlagda till den tidpunkt (som ännu inte har&lt;br&gt;kommit) när vinterbetet åter är cesiumfritt och det är dags att höja renan-&lt;br&gt;talet. Men tyvärr lyssnade riksdagen inte på vädjandena från bl. a. denna&lt;br&gt;länsstyrelse om ett snabbt införande av renkontoregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen håller med rennäringsgruppen om att ett renkonto bör&lt;br&gt;införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: En grundläggande förutsättning för&lt;br&gt;framgångsrik renskötsel är god betestillgång och en anpassning av renanta-&lt;br&gt;let härtill. Väderleksförhållanden under året och klimatvariationer över&lt;br&gt;längre perioder innebär att man alltid måste planera betningen på ett&lt;br&gt;sådant sätt att alternativa betesområden alltid finns tillgängliga. Det måste&lt;br&gt;således finnas en väl tilltagen betesreserv. Pågående betesinventeringar&lt;br&gt;syftar till att avväga lämpligt renantal i förhållande till betestillgångarna.&lt;br&gt;Nu gällande högsta renantal, som fastställdes samtidigt med byordningar-&lt;br&gt;na för samebyarna genom länsstyrelsens beslut år 1946, kan med fog&lt;br&gt;ifrågasättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen vill understryka behovet av utökade resurser för att full-&lt;br&gt;följa betesinventeringarna. Vi har upplevt det som en stor brist att perso-&lt;br&gt;nal saknas som har den kunskap som erfordras för ändamålet. Vidare&lt;br&gt;torde tekniken behöva utvecklas att registrera och behandla de insamlade&lt;br&gt;uppgifterna. Modern ADB ger möjligheter som är helt överlägsna traditio-&lt;br&gt;nella manuella förfaranden i detta avseende. Det bör vara lantbruksstyrel-&lt;br&gt;sens uppgift att ta de initiativ som behövs i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare beror åtmins-&lt;br&gt;tone till viss del på att spelreglerna kan vara oklara. De förslag som&lt;br&gt;Samerättsutredningen nyligen redovisat torde få tolkas som ett försök att&lt;br&gt;skänka en större klarhet härvidlag. I debatten har från rennäringshåll ofta&lt;br&gt;framförts krav på ett bättre skydd för rennäringen. Samerättsutredningens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förslag tar sikte härpå. Det är emellertid viktigt att åstadkomma fungeran-&lt;br&gt;de regelsystem också för det fallet att rennäringen tar sig uttryck i för stort&lt;br&gt;markutnyttjande, vilket kan ske genom för högt renantal. Detta är en&lt;br&gt;rättssäkerhetsfråga för de övriga intressen som berörs av rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Problem till följd av för högt renantal drabbar på lång sikt samebyn själv&lt;br&gt;genom överbetning. Reviderade regler och exempel på beslut som same-&lt;br&gt;byn kan fatta om föreskrifter borde utarbetas centralt till vägledning i&lt;br&gt;dessa situationer. 1 sammanhanget måste även påpekas att samebyarnas&lt;br&gt;vinterbetesområden bör gränsbestämmas. Frånvaron av fastställda grän-&lt;br&gt;ser har under senare år i tilltagande omfattning lett till konkurrens om&lt;br&gt;vinterbetesområden där flera byar har betesrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv lösning av problemen med&lt;br&gt;för hårt markutnyttjande (för renbete, jakt och fiske) hänger direkt sam-&lt;br&gt;man med hur man löser rennäringens berättigade krav om skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härjedalens kommun betonar att det är angeläget med åtgärder i syfte att&lt;br&gt;komma till rätta med för höga renantal och problem med strövrenar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Opartiska betesinventeringar, markanvändnings- och utvecklingsplane-&lt;br&gt;ring, företagsregister för rennäringen, stöd för tillskottsutfodring, anpassa-&lt;br&gt;de skatteregler och utökade sanktionsmöjligheter mot samebyn är åtgärder&lt;br&gt;som bör verka för en bättre balans i relationerna mellan rennäringen och&lt;br&gt;andra intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun anser i likhet med rennäringsgruppen att renbetes-&lt;br&gt;inventeringama måste fullföljas och att sedan nya och mer konkret grun-&lt;br&gt;dade högsta renantal bestäms.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: Renbetesrätten är kollektiv för medlemmar-&lt;br&gt;na i sameby. Lantbruksnämnd får bestämma det högsta antal renar som&lt;br&gt;får hållas på bete inom byns betesområde. Med hänsyn till vad som&lt;br&gt;bestämts om högsta renantal kan sameby bestämma hur många renar&lt;br&gt;medlem högst får inneha. Det är endast i Jämtlands län som lantbruks-&lt;br&gt;nämnden bestämt högsta renantalet medan i flertalet övriga områden finns&lt;br&gt;gamla byordningar som anger högsta antal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För stort renantal är en grundorsak till de stora motsättningar som råder&lt;br&gt;mellan rennäringen och markägarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera samebyar håller klart högre renantal än tillåtet. Enligt många&lt;br&gt;markägare är det verkliga renantalet dubbelt så stort, kanske mer. Detta&lt;br&gt;leder i sin tur till att rennäringen utnyttjar allt större områden för vinterbe-&lt;br&gt;te och att renströvningen sommartid ökar. Det visar också det principiellt&lt;br&gt;felaktiga i att samebyn själv räknar renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF anser att frågan om högsta tillåtna renantal måste tas upp till snar&lt;br&gt;omprövning dels utifrån vad markerna tål för betestryck, dels utifrån&lt;br&gt;risken för skador på andra näringars verksamhet. Utredarna konstaterar&lt;br&gt;också att ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en&lt;br&gt;sameby få en mängd negativa konsekvenser. Det kan leda till överbetning&lt;br&gt;av markerna och problem med att styra renarnas betning samt uppkoms-&lt;br&gt;ten av strövren som kan förorsaka skador på växande grödor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsägarnas riksförbund: För att komma till rätta med den för stora&lt;br&gt;renstammen är det av största vikt att myndigheterna får tillgång till effekti-&lt;br&gt;va sanktionsmöjligheter gentemot samebyar och enskilda renägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;113&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet tillstyrker därför rennäringsgruppens förslag om att rennä-&lt;br&gt;ringslagen kompletteras med vitesbestämmelser, vid sidan av nu gällande&lt;br&gt;möjligheter till tvångsslakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lydelsen av 15 § måste dock ändras så att länsstyrelsen &amp;quot;skall föreskriva&lt;br&gt;vite” om det inte finns särskilda skäl emot ett sådant förfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 71 § har uppenbarligen av misstag skrivits ”renägare” i stället för&lt;br&gt;”markägare”. Markägare som lider skada av otillåten renskötsel måste&lt;br&gt;givetvis ha möjlighet att via länsstyrelsen kunna få vitesföreläggande för&lt;br&gt;samebyn att bortföra renarna. Det måste dessutom finnas lagliga möjlighe-&lt;br&gt;ter att infånga eller tvångsslakta renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver vad rennäringsgruppen föreslår är det förbundets bestämda krav&lt;br&gt;att de myndigheter som administrerar rennäringen ges tillgång till effektiva&lt;br&gt;instrument för att kontrollera det faktiska renantalet. Sådana möjligheter&lt;br&gt;saknas i dag och det är anmärkningsvärt att rennäringsgruppen inte kom-&lt;br&gt;mit med några förslag beträffande skärpta regler för när och av vem som&lt;br&gt;renräkning kan utföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna: Det är ställt utom allt tvivel att samerna har betydligt&lt;br&gt;fler renar än förut och, på många håll, betydligt fler renar än tillåtet. Det är&lt;br&gt;det stora renantalet som är den huvudsakliga anledningen till de samlev-&lt;br&gt;nadsproblem mellan skogsbruk och rennäring som i dag kan förekomma.&lt;br&gt;Effektiva styrmedel och former för reglering och kontroll av renantalet är&lt;br&gt;en fråga av synnerligen stor betydelse. Vi delar utredningens åsikt att en&lt;br&gt;första viktig åtgärd härvid är att snarast fullfölja renbetesinventeringarna&lt;br&gt;och sedan bestämma nya och korrekt grundade högsta renantal. Tillräckli-&lt;br&gt;ga medel måste säkerställas för denna verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Högsta tillåtna renantal bör bestämmas&lt;br&gt;med utgångspunkt i tillgängliga betesresurser. Renbetesinventeringar mås-&lt;br&gt;te därför få hög prioritet i lantbruksstyrelsens arbete med rennäringsfrå-&lt;br&gt;gor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Införandet av ett renkonto inom ramen för en reformerad beskattning i&lt;br&gt;övrigt ger samebyarna förutsättningar till att hålla en jämnare renstam&lt;br&gt;över åren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1.3.2 Frågor om medlemmarnas jakt- och fiskerätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är riktigt som rennäiingsgruppen&lt;br&gt;säger att jakt- och fiskerätten i princip är obegränsad för medlemmar i&lt;br&gt;samebyn. Det är alltså inte så att rätterna är begränsade till att täcka&lt;br&gt;husbehov eller att jakträtten inte skulle gälla enskild mark. Men rätterna&lt;br&gt;gäller vid sidan av markägarens fiske- och jakträtt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringens civilrättsligt grundade fiske- och jakträtt innebär en be-&lt;br&gt;gränsning i markägarens äganderätt. Det är en grannlaga och svår uppgift&lt;br&gt;för länsstyrelsen och lantbruksnämnden att få till stånd såväl en säker och&lt;br&gt;rättvis jakt som en samordning av fiskevård och upplåtelser i de vatten&lt;br&gt;som är delade mellan rennäringen och andra fiskerättshavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhålls av rennäringsgruppen är det viktigt att samebyns enskil-&lt;br&gt;da medlemmar blir bundna av de överenskommelser som samebyn träffar&lt;br&gt;med myndigheter och organisationer inom jakt- och fiskevården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget till ändring i 35 § rennärings-&lt;br&gt;lagen tillstyrks. Förslaget ger bystämma möjlighet att fatta beslut om vissa&lt;br&gt;inskränkningar i medlemmarnas jakt- och fiskerätt i de fall det bedöms&lt;br&gt;angeläget för jakt- och fiskevården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: När det gäller styrningen av samebymedlemmar-&lt;br&gt;nas jakt- och fiskerätt har Vilhelmina kommun inget att erinra mot försla-&lt;br&gt;get att samebyn för hela byns räkning kan träffa överenskommelse med&lt;br&gt;t. ex. fiskevårdsorganisationer om att samebyns medlemmar t. ex. avstår&lt;br&gt;från nätfiske. Vilhelmina kommun stöder förslaget till ändring i 35 § ren-&lt;br&gt;näringslagen att samebyn kan begränsa eller styra de enskilda samebymed-&lt;br&gt;lemmarnas jakt- och fiskerätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: I utredningen uttalas att jakt- och fiskerät-&lt;br&gt;ten är i princip obegränsad för individuell medlem i samebyn. Uttalandet&lt;br&gt;förefaller obetänkt enär frågan är tvistig både vad gäller intensitet och&lt;br&gt;omfång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1.5 Sanktionsmöjligheter mot sameby och mot enskild&lt;br&gt;medlem&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Domänverket: Rennäringsgruppen påminner om att samhället har dåliga&lt;br&gt;och i vissa fall inga möjligheter alls att ingripa mot en sameby som bryter&lt;br&gt;mot föreskrifterna i rennäringslagen. Domänverket tillstyrker rennärings-&lt;br&gt;gruppens förslag till ändringar i rennäringslagen innebärande möjlighet till&lt;br&gt;vitesföreläggande vid brott mot denna, t. ex. innehav av för högt renantal&lt;br&gt;och underlåtenhet att genomföra renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Jämtlands län: Som gruppen påpekat är de tvångsåtgär-&lt;br&gt;der som för närvarande står till buds inte särskilt praktiskt användbara.&lt;br&gt;Inte minst när det gäller att komma till rätta med strövrensförekomsten&lt;br&gt;har tvångsslakt visat sig vara en trubbig och inte särskilt effektiv metod&lt;br&gt;med många praktiska problem. Inte minst tvångsslakten i Västerbottens&lt;br&gt;län vid några tillfällen har visat på detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste åren har antalet strövrenar varit mycket stort i vissa&lt;br&gt;delar av Härjedalen. Irritationen hos befolkningen har varit betydande.&lt;br&gt;Länsstyrelsen har under tiden maj — september varje år fått ta emot&lt;br&gt;åtskilliga klagomål över den omfattande och tilltagande strövningen. Läns-&lt;br&gt;styrelsen har tills vidare strävat efter att lösa problemen förhandlingsvägen&lt;br&gt;och själv gjort insatser för att åstadkomma detta, bl. a. genom att sätta till&lt;br&gt;en förhandlingsgrupp med uppgift att söka nå överenskommelse rörande&lt;br&gt;byarnas intresseområden i vinterbeteslandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsens bedömning är att nuvarande sanktioner inte är tillräckli-&lt;br&gt;ga för att upprätthålla erforderlig respekt för bestämmelser och beslut.&lt;br&gt;Länsstyrelsen instämmer i rennäringsgruppens förslag att införa ett system&lt;br&gt;med vitesföreläggande knutet till de situationer som räknas upp i rappor-&lt;br&gt;ten (15 § m. fl.). Direkta ekonomiska sanktioner bör vara ett verkningsfullt&lt;br&gt;instrument och inte minst ha en preventiv effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om vitesmöjligheter införs för att komma till rätta med strövrenar-&lt;br&gt;na bör möjligheten att tillgripa tvångsslakt finnas kvar. Länsstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stöder därvid vad lantbruksverkets representanter i gruppen anfört på den&lt;br&gt;punkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rent praktiskt medför strövrensvite säkerligen många besvärliga bevis-&lt;br&gt;och kontrollproblem. I vissa trakter kan exempelvis renar från mer än en&lt;br&gt;by uppehålla sig, vilket komplicerar den vitesföreläggande och -utdöman-&lt;br&gt;de myndighetens arbete. Över huvud taget inrymmer ett system med&lt;br&gt;strövrensvite väsentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Om rennä-&lt;br&gt;ringsgruppens förslag genomförs är det ytterst angeläget att det är väl&lt;br&gt;genomarbetat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till lantbruksnämndens uppgift att lämna råd, administre-&lt;br&gt;ra, handlägga frågor om stöd till rennäringen m. m. ligger det närmast till&lt;br&gt;hands att låta länsstyrelsen pröva frågor om vitesföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen saknar närmare kännedom om de inbördes förhållandena&lt;br&gt;i länets samebyar och har därför inte tillräckligt underlag för att bedöma&lt;br&gt;behovet av utökade sanktionsmöjligheter mot enskild medlem. Det är i&lt;br&gt;vart fall bekant att på sina håll förekommer vissa splittringstendenser och&lt;br&gt;samarbetssvårigheter. Måhända skulle vitesbestämmelser enligt gruppens&lt;br&gt;förslag kunna bidra till att komma till rätta med sådana företeelser. Som&lt;br&gt;påpekats borde vitesbestämmelser i bystadgor i varje fall rent preventivt&lt;br&gt;kunna fylla en viktig funktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i att annat än tvångsåtgär-&lt;br&gt;der bör tillgripas i första hand när renskötseln inte fungerar enligt lag.&lt;br&gt;Samhället bör bygga stoppstängsel där det behövs, reparera och bygga ut&lt;br&gt;flyttningsleder och ge hjälp till stödutfodring när vinter- eller flyttningsbete&lt;br&gt;inte räcker till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Men liksom det finns i andra verksamheter bör det finnas tvångsåtgär-&lt;br&gt;der för att få renägare att driva sin näring inom lagens gränser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett strövrensvite har föreslagits av bl. a. denna länsstyrelse. Vite bör&lt;br&gt;kunna föreläggas om ett betydande antal renar finns på otillåten mark och&lt;br&gt;det inte är ursäktligt att renarna finns där. Föreläggandet bör konstrueras&lt;br&gt;så att man lätt kan kontrollera i vad mån föreläggandet åtlyds. T. ex. ”att&lt;br&gt;senast den ... visa att X antal renar antingen har slaktats eller förts till&lt;br&gt;punkt B”. Ett föreläggande bör gälla utan hinder av att det överklagas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vitesföreläggande bör kunna begäras antingen av lantbruksnämnden&lt;br&gt;eller av en markägare som anser sig lida skada eller olägenhet av någon&lt;br&gt;betydelse av renarna. Vitet bör föreläggas av länsstyrelsen och dömas ut av&lt;br&gt;en domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalt bör samebyn vara adressat, men det bör också vara möjligt att&lt;br&gt;förelägga en enskild renägare att ta bort djur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen anser att tvångsslakt bör undvikas så långt som är möjligt.&lt;br&gt;I yttersta nödfall bör slakt dock kunna äga rum. Särskilda föreskrifter om&lt;br&gt;tvångsslakt bör ges av regeringen eller av den myndighet som regeringen&lt;br&gt;bestämmer.---&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också länsstyrelsen ser det som en brist att byns majoritet inte har&lt;br&gt;medel att få en enskild medlem att respektera lagens och byns regler. Vite&lt;br&gt;och skadestånd bör övervägas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett bybeslut om sanktion mot en medlem skall naturligtvis kunna över-&lt;br&gt;klagas av denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslagen om ändringar i&lt;br&gt;rennäringslagen med nya föreskrifter om viten. Samtidigt betonas att&lt;br&gt;nuvarande regler i rennäringslagen om tvångsslakt bör bibehållas. Åtmins-&lt;br&gt;tone under en övergångstid bör dessa sanktionsmöjligheter vara tillämpli-&lt;br&gt;ga som alternativ till varandra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: LRF får konstatera att då efterlevnaden av&lt;br&gt;rennäringslagen uppenbarligen inte kan uppnås med nuvarande sanktions-&lt;br&gt;regler så måste lämpliga förändringar och kompletteringar ske. Vad som i&lt;br&gt;första hand krävs är att rennäringslagen tillförs sanktionsregler som över-&lt;br&gt;ensstämmer med vad som normalt i dag ingår i lagar som gäller inom&lt;br&gt;andra näringsområden. Enligt skogsvårdslagen kan som exempel tillsyns-&lt;br&gt;myndighet vid beslut om föreläggande eller förbud utsätta vite, vid brott&lt;br&gt;mot vissa lagregler eller föreskrifter kan böter utdömas och vid avverkning&lt;br&gt;som innebär brott mot skogsvårdslagen kan hela virkeslikviden förklaras&lt;br&gt;förverkad. LRF anser att förhållandena är helt oacceptabla om ansvariga&lt;br&gt;myndigheter på renskötselns område under en följd av år endast kan&lt;br&gt;konstatera kontinuerliga avvikelser mot regler och bestämmelser som fast-&lt;br&gt;ställts och inte har möjligheter att stävja detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den sanktionsmöjlighet som länsstyrelserna i dag har till sitt förfogande&lt;br&gt;för att komma till rätta med renstammens storlek är tvångsslakt. Det torde&lt;br&gt;av rent praktiska skäl vara utsiktslöst att enbart genom tvångsslakt bringa&lt;br&gt;ner dagens renstam till acceptabel nivå. Hittills har också tillämpningen av&lt;br&gt;denna lagregel inte visat att den leder till avsedd effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF tillstyrker utredarnas förslag att rennäringslagens 15, 66, 70 och&lt;br&gt;71 §§ kompletteras med föreskrifter om vite. Det är därvid viktigt att vite&lt;br&gt;enligt 15 § kan riktas både mot sameby och mot enskilda medlemmar i&lt;br&gt;byn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i 15 § bör dock utformas så, att länsstyrelsen skall föreskriva&lt;br&gt;vite om inte särskilda skäl föranleder annat. Det behövs för att understry-&lt;br&gt;ka myndighetens skyldigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Jämtlands län har helt nyligen konstaterat, att den inte&lt;br&gt;har ens formell möjlighet att kontrollera samebyns uppgifter. Det måste&lt;br&gt;därför klargöras att myndigheterna har både rätt och skyldighet att kon-&lt;br&gt;trollera renantalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF ifrågasätter också om inte lantbruksnämnden borde ges rätt att vid&lt;br&gt;behov göra egen räkning samt att extra räkning enligt 66 § borde få ske&lt;br&gt;även på begäran av markägare inom renskötselområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande förslag till ändring av 71 § skall ”renägare” rimligen bytas&lt;br&gt;mot ”markägare” för att ernå önskat syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: Vitesföreläggande mot såväl sameby som enskild&lt;br&gt;medlem i samebyn kan vara ett bra sanktionsinstrument när föreskrifterna&lt;br&gt;i rennäringslagen inte följs. Initiativ om vite eller tvångsslakt bör även&lt;br&gt;tillkomma skadelidande markägare och jakträttsinnehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna: Utredningens förslag om större krav på reglering av&lt;br&gt;renantalet och ökad disciplin då det gäller denna fråga finner vi fullt&lt;br&gt;rimliga. Det är bra med en starkare ledning och planering inom byarna och&lt;br&gt;förslagen att till samebyarnas stadgar ta in sanktionsmöjligheter mot en-&lt;br&gt;skilda medlemmar samt stöd i övrigt förefaller väl motiverade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Likaså stöder vi förslagen angående vites- och sanktionsmöjligheter från&lt;br&gt;samhällets sida. Sådana möjligheter fanns tidigare inom rennäringslagen.&lt;br&gt;Andra näringar, t. ex. skogsbruket, får genom skogsvårdslagen tåla sådana&lt;br&gt;sanktionsmöjligheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då det gäller reglering av renantalet saknas emellertid helt ett resone-&lt;br&gt;mang om behov av kontrollåtgärder från samhällets sida. Det är naturligt&lt;br&gt;att renräkning, redovisning av renlängder m.m. normalt handläggs av&lt;br&gt;samerna själva. Det måste emellertid definitivt finnas möjlighet för sam-&lt;br&gt;hället att vid behov utföra kontroller. Detta är lika naturligt och nödvän-&lt;br&gt;digt som att skattemyndigheterna skall ha rätt att kontrollera innehållet i&lt;br&gt;en självdeklaration.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid föreläggande enligt 15 § rennäringslagen om att minska antalet renar&lt;br&gt;föreslås att samhället också ges möjlighet att gå in med vitesföreläggande.&lt;br&gt;Vi finner detta riktigt men ej tillräckligt. Det bör övervägas att även i detta&lt;br&gt;fall ge länsstyrelsen möjlighet att förordna om att renarna skall slaktas och&lt;br&gt;säljas om vitesföreläggandet inte leder till åsyftat resultat. Sådan möjlighet&lt;br&gt;finns för närvarande bara i de fall 71 § är tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rennäringsgruppens olika förslag som syftar till att underlätta en an-&lt;br&gt;passning till eventuellt föreläggande om en reducering av renantalet före-&lt;br&gt;faller väl motiverade. Detta gäller särskilt förslaget om ”renkonto” med&lt;br&gt;möjlighet att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag så&lt;br&gt;att skattekonsekvenserna utjämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Av rennäringsgruppens redovisning&lt;br&gt;framgår att enighet inte kunnat uppnås i vad mån bestämmelserna om&lt;br&gt;tvångsslakt skall finnas kvar i lagstiftningen samtidigt som bestämmelser&lt;br&gt;om vite införs. Efter att ha tagit del av erfarenheterna av den under&lt;br&gt;sommaren 1989 genomförda tvångsslakten — renmassakern i Västerbot-&lt;br&gt;ten — är det möjligt att det numera föreligger enighet om att bestämmel-&lt;br&gt;serna om tvångsslakt skall utmönstras ur lagstiftningen. Riksförbundet får&lt;br&gt;överlämna av Samernas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989 beslutad&lt;br&gt;resolution E och med hänvisning till vad som redovisas i resolutionen yrka&lt;br&gt;att nuvarande bestämmelser om tvångsslakt utmönstras ur lagstiftningen.&lt;br&gt;Ytterligare belägg för detta borde framkomma inom kort då länsstyrelsen i&lt;br&gt;Västerbottens län avser att framlägga en rapport om vad som blev effekter-&lt;br&gt;na av beslutet om tvångsslakt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För en långsiktig lösning av strövrensfrågan är det nödvändigt att sna-&lt;br&gt;rast klarlägga de bakomvarande orsakerna till att renar stannar kvar på&lt;br&gt;vinterbetesmarkerna över sommaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Företagsregister för rennäringen&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Domänverket instämmer helt i rennäringsgruppens åsikt att avsaknaden&lt;br&gt;av tillförlitliga statistiska uppgifter om rennäringen, såväl renantal som i&lt;br&gt;övrigt, starkt försvårar en dialog om markanvändningen. Skogsbruket kan&lt;br&gt;redovisa statistik över utförda åtgärder och uppvisa planer för framtiden&lt;br&gt;på både kort och lång sikt vid kontakter med rennäringen, men har alltid&lt;br&gt;svårt att få något motsvarande material i gengäld.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Datainspektionen: Av rapporten framgår att registret kommer att inne-&lt;br&gt;hålla ”identifierbara personliga uppgifter”. För att datalagen (1973:289)&lt;br&gt;skall bli tillämplig krävs dock förutom att registret skall innehålla person-&lt;br&gt;uppgifter att det förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Det&lt;br&gt;framgår inte av rapporten om detta är avsikten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall registret föras med hjälp av ADB föreligger tillståndsplikt i vart fall&lt;br&gt;på den grunden att registret skall omfatta uppgifter om personer som&lt;br&gt;saknar naturlig anknytning till den registeransvarige (lantbruksnämnden).&lt;br&gt;För att inspektionen skall kunna meddela tillstånd för registret krävs&lt;br&gt;särskilda skäl. Enligt datalagens förarbeten kan det förhållandet att ett&lt;br&gt;register skall användas för statistiska bearbetningar, som är avsikten med&lt;br&gt;det aktuella registret, i sig utgöra sådana skäl under förutsättning att&lt;br&gt;enskilda personers identitet inte offentliggörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillstånd av DI behövs inte för personregister vars inrättande beslutas&lt;br&gt;av riksdagen eller regeringen (s. k. statsmaktsregister). Innan sådant beslut&lt;br&gt;fattas skall dock yttrande enligt 2 a § datalagen inhämtas från DI i fråga om&lt;br&gt;ett register som det aktuella.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslutar regeringen eller riksdagen att inrätta företagsregistret skall den&lt;br&gt;myndighet som är registeransvarig snarast enligt 7§ dataförordningen&lt;br&gt;(1982:480) anmäla registret till DI. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ datalagen&lt;br&gt;om skyldighet för DI att meddela föreskrift gäller även i fråga om stats-&lt;br&gt;maktsregister i den mån inte regeringen eller riksdagen har meddelat&lt;br&gt;föreskrift i samma hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rapporten uppges att det på sikt är önskvärt att företagsregistret byggs&lt;br&gt;ut med fler uppgifter. DI vill med anledning därav avslutningsvis påpeka&lt;br&gt;att yttrande enligt 2a § datalagen skall inhämtas även i fall då ett tidigare&lt;br&gt;inrättat statsmaktsregister ändras (jfr konstitutionsutskottets gransknings-&lt;br&gt;betänkande 1983/84:30 s. 21 ff och 1985/86:25 s. 24 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget om företagsregis-&lt;br&gt;ter. Dessutom behövs det en vederhäftig och aktuell markbeskrivning med&lt;br&gt;analys av resp, samebys betesmöjligheter och högsta möjliga renantal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om företagsregister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: Inom rennäringen saknas ett säkert statis-&lt;br&gt;tiskt underlag för bedömning av förhållanden inom näringen. Detta gäller&lt;br&gt;även sådana grundläggande faktorer som antal renar i landet och deras&lt;br&gt;fördelning på olika byar och företagare. Än större är ovissheten i fråga om&lt;br&gt;lönsamheten hos näringen i skilda regioner och för olika företagstyper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF konstaterar att rennäringen är den enda av de s. k. areella näringar-&lt;br&gt;na som saknar tillförlitliga uppgifter om sin verksamhet. Det är enligt&lt;br&gt;förbundets mening av stort värde att riktiga uppgifter finns att tillgå när&lt;br&gt;rennäringen deltar i diskussioner med myndigheter och enskilda intressen-&lt;br&gt;ter. LRF har förståelse för att statistiken ej får avfattas så att enskilda&lt;br&gt;företagare kan identifieras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppen har betonat att det är viktigt&lt;br&gt;att rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionalekonomiska bety-&lt;br&gt;delse kan dokumenteras genom ett relevant material. När det gäller kon-&lt;br&gt;kurrens och motstående intressen av mark anser kommunen att ett före-&lt;br&gt;tagsregister har ett stort värde både för samebyn och för samhället. Kom-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;munen stöder således förslaget att samebyarna skall vara skyldiga att&lt;br&gt;lämna renlängderna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna tillstyrker förslaget om företagsregister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsägarnas riksförbund: I dag saknas tillförlitliga statistiska uppgifter&lt;br&gt;om rennäringen. Denna brist på uppgifter försvårar en seriös diskussion&lt;br&gt;med andra näringar. Förbundet tillstyrker därför gruppens förslag om ett&lt;br&gt;företagsregister för rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: För upprättande av företagsregister är&lt;br&gt;det enligt riksförbundet till fyllest med renlängd som underlag härför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Det ekonomiska stödet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen: Det är viktigt att inte stöd eller annat ges så att någon&lt;br&gt;näring favoriseras på den andres bekostnad. Skogsstyrelsens stödföreskrif-&lt;br&gt;ter (SKSFS 1985:2) har i 4§ en regel som anger att stöd till skogsvårdsåt-&lt;br&gt;gärd inte får ges om åtgärden eller följ dåtgärd påtagligt skadar bl. a. rennä-&lt;br&gt;ringens intressen. Skogsstyrelsen föreslår att stödföreskrifterna för rennä-&lt;br&gt;ringen förses med en liknande bestämmelse till skydd för skogsbrukets&lt;br&gt;intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domänverket tillstyrker förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen • Norrbottens län: Nu gällande regler fungerar tillfredsstäl-&lt;br&gt;lande varför inga förändringar är aktuella. Ett allmänt önskemål är att&lt;br&gt;bidragsnivån höjs och att särskilda medel anvisas för upprustning av&lt;br&gt;riksgränsstängslen och de byskiljande stängslen. Dessa har bl. a. på grund&lt;br&gt;av medelsbrist lämnats att förfalla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun tillstyrker förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Det är angeläget att lantbruksstyrelsen&lt;br&gt;begär anslag ur statsbudgeten för upprustning av renskötselanläggningar.&lt;br&gt;Vidare får understrykas att behovet av rörelsekapital vid nyetablering&lt;br&gt;inberäknas i rendriftslånet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundets grundläggande uppfattning om bidragsandelen vid eko-&lt;br&gt;nomiskt stöd är rennäringskommitténs förslag. Men i avvaktan på medels-&lt;br&gt;tillskott till samefonden kan bidragets storlek regleras genom de möjlighe-&lt;br&gt;ter till förhöjt bidrag som finns i dagens föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Tillskottsutfodring&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Skogsstyrelsen: Enligt utredningen så är ”ett utnyttjande av naturbete&lt;br&gt;kombinerat med tillskottsutfodring under vinterperioden” en anpassning&lt;br&gt;av rennäringen till ”de förändringar i betessituationen, som blivit en följd&lt;br&gt;av utvecklingen i motstående näringar”. Enligt skogsstyrelsen är detta en&lt;br&gt;ej helt fullständig beskrivning. Tillskottsutfodring hänger också klart ihop&lt;br&gt;med det höga renantalet. Ett högt renantal leder till ett minskat naturbete&lt;br&gt;genom överbetning och därigenom ett större behov av tillskottsutfodring.&lt;br&gt;Utfodringen har dock också många positiva effekter på renskötseln, exem-&lt;br&gt;pelvis minskad risk för strövrensförekomst, ökad tamhetsgrad, högre över-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;levnad, bättre kalvningsresultat, enklare flyttningar m. m. Det kan ifråga-&lt;br&gt;sättas om inte de positiva effekterna överstiger kostnaderna. På grund&lt;br&gt;härav utgör därför tillskottsutfodringen i dag ett naturligt inslag i rationell&lt;br&gt;renskötsel i många samebyar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till de många positiva effekterna for rennäringen till-&lt;br&gt;styrker skogsstyrelsen förslaget om ekonomiskt bidrag för inköp av hö.&lt;br&gt;Detta måste även vara positivt för jordbruket på trakten och bidra till ett&lt;br&gt;bibehållande av öppna jordbruksmarker. Skogsstyrelsen avvisar däremot&lt;br&gt;bestämt förslaget att hämta medel for bidraget från skogsvårdsavgiften.&lt;br&gt;Som ovan nämnts har tillskottsutfodringen många positiva effekter inte&lt;br&gt;bara på rennäringen. Finansieringen bör därför ske via allmänna regional-&lt;br&gt;politiska medel. Om medlen tas från skogsvårdsavgiften skulle en ny&lt;br&gt;princip stadfästas, nämligen den att en näring stödjer en annan — ibland&lt;br&gt;konkurrerande — verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domänverket: Frågan om tillskottsutfodring har ett klart samband med&lt;br&gt;högsta tillåtna renantal. Genom sådan utfodring kan nöd- och katastrofsi-&lt;br&gt;tuationer för renarna undvikas. Detta är givetvis bra men är samtidigt en&lt;br&gt;viktig faktor som måste beaktas, då fungerande regler för efterlevnad av&lt;br&gt;högsta renantal skall utformas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är bra att rennäringsgruppen föreslår att stöd till tillskottsutfodring&lt;br&gt;inte skall kunna utgå till samebyar som har väsentligt flera renar än högsta&lt;br&gt;renantalet medger eller som inte har genomfört renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det starka sambandet mellan renskötseln och samekulturen och dess&lt;br&gt;bevarande framhålls ofta. I konsekvens med detta bör stöd till rennäringen&lt;br&gt;utgå av allmänna samhällsmedel. Det synes mycket tveksamt att ta regi-&lt;br&gt;onalpolitiska medel i anspråk och medel från skogsvårdsavgifterna bör&lt;br&gt;absolut inte komma i fråga för sådant ändamål. Som motiv for detta&lt;br&gt;alternativ anförs avverkning av hänglavbärande skog. All avverkning sker&lt;br&gt;dock i enlighet med skogsvårdslagen och dess grundsats att det åligger&lt;br&gt;markägaren att sköta sin skog alltifrån anläggning till slutavverkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänsynen till rennäringen gör att skogsnäringen går miste om vir-&lt;br&gt;keskvantiteter och intäkter. Därtill kommer alltmer uppmärksammade&lt;br&gt;skador på plantskog till följd av det höga renantalet. Att med detta som&lt;br&gt;bakgrund antyda att medel från skogsvårdsavgiften skulle kunna användas&lt;br&gt;för att bekosta tillskottsutfodring verkar orimligt. I så fall bör också ersätt-&lt;br&gt;ning av rennäringsmedel utgå till skogsägare för intrång och skador på&lt;br&gt;skogsbruket från rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det ökade bruket av tillskottsutfod-&lt;br&gt;ring vid vinterbete och flyttning kan ses som en varningssignal. Det natur-&lt;br&gt;liga betet i form av renlav och hänglav räcker inte till. Och det tyder på att&lt;br&gt;det finns för många renar i förhållande till betesresurserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillskottsutfodring bör räknas som ett normalt komplement i vissa&lt;br&gt;situationer. Den bör inte till någon del bekostas via skogsvårdsavgiften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt att det finns hö till salu för renägarna. För en del jordbru-&lt;br&gt;kare i flyttnings- och vinterbetesområdena i vårt län är höodling for&lt;br&gt;renskötseln ett normalt inslag i verksamheten. Flera jordbrukare bör sti-&lt;br&gt;muleras att få fram hö till rennäringen. Ett sådant arbete mellan jordbruk&lt;br&gt;och renskötsel medverkar också till att det öppna landskapet bevaras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte beredd att tillstyrka ett förslag om&lt;br&gt;tillskottsutfodring enligt den utformning som gruppen lagt fram. Att bevil-&lt;br&gt;ja statliga bidrag till foderkostnader som ett inslag i en regelmässig ren-&lt;br&gt;skötsel är principiellt fel. Även om en ökad utfodring är önskvärd är detta&lt;br&gt;inte förenat med några större risker än vad andra liknande företag löper&lt;br&gt;när nya driftsmetoder införs. Många problem är i dag förknippade med det&lt;br&gt;alltför höga renantalet i många samebyar. Om en tillskottsutfodring under&lt;br&gt;den svagaste betesperioden i detta läge införs generellt med kraftiga statli-&lt;br&gt;ga subventioner befarar länsstyrelsen att effekten blir ett ännu högre renan-&lt;br&gt;tal. Därav följer ökade konflikter med skogsbruket, med renpåkörningar&lt;br&gt;på väg och järnväg etc. Om stödet skulle införas bör det inte finansieras via&lt;br&gt;inflytande skogs vårdsa vgifter eller regionalpolitiska medel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppens förslag till tillskottsutfodring&lt;br&gt;med statligt stöd motsvarande halva kostnaden för inköp av hö under 50&lt;br&gt;dagar under en 3-årsperiod är ett förslag som bör prövas och utvärderas.&lt;br&gt;Effekten av stödutfodring förväntas ge ökad tamhetsgrad, att hjordarna&lt;br&gt;hålls bättre samlade samt att flyttningarna underlättas och problemet med&lt;br&gt;strövrenar motverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;---Det är Vilhelmina kommuns uppfattning att försöksverksamhe-&lt;br&gt;ten genomförs enligt rennäringsgruppens förslag. Stödet till tillskottsutfod-&lt;br&gt;ring måste klart avgränsas mot det stöd som kan utgå för utfodring i&lt;br&gt;samband med att katastrofskadesituationer uppstår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas riksförbund: I de flesta samebyar är tillgången på vinter-&lt;br&gt;bete den begränsande faktorn i renskötseln. Utredningen föreslår till-&lt;br&gt;skottsutfodring under vintern. En stödutfodring med hö kan även få&lt;br&gt;betydelse för möjligheten att hålla renhjordar bättre samlade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF vill emellertid starkt understryka vikten av att renantalet baseras&lt;br&gt;på vinterbetets naturliga produktionsförmåga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt uppgift stödutfodras i dag omkring 100000 renar. Behov finns att&lt;br&gt;utfodra upp mot 100000 renar ytterligare. Renen äter ca 0,3 kg hö per dag.&lt;br&gt;LRF förutsätter att en mera allmänt genomförd tillskottsutfodring blir till&lt;br&gt;nytta inte bara för rennäringen utan även för jordbruket i trakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF tillstyrker att statligt stöd skall kunna utgå för tillskottsutfodring&lt;br&gt;under en försöksperiod under tre år. Stödet skall avse inköp av hö av hög&lt;br&gt;kvalitet eller inköp av ensilagefoder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF ställer som krav för att stöd skall beviljas att det ej tillfaller&lt;br&gt;samebyar som har flera renar än tillåtet eller som inte har genomfört&lt;br&gt;renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna: Vi stöder förslaget om en försöksverksamhet med&lt;br&gt;tillskottsutfodring. Det bör vara av stort intresse att utveckla driftsformer&lt;br&gt;som innebär mer stabila och kontrollerbara förutsättningar för näringens&lt;br&gt;utveckling. Modeller med tillskottsutfodring borde passa bra in i en mo-&lt;br&gt;dern rennäring och innebära förutsättningar för en mer stationär verksam-&lt;br&gt;het och större säkerhet. En sådan utveckling är givetvis också positiv för de&lt;br&gt;konkurrerande markanvändningsintressena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bidrag till tillskottsutfodring skall självklart inte kunna utgå till same-&lt;br&gt;byar med flera renar än tillåtet eller som underlåtit redovisa renantal på&lt;br&gt;acceptabelt sätt. Likaså är det självklart att medel från skogsvårdsavgiften&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte kan användas för finansiering av tillskottsutfodring. I så fall måste&lt;br&gt;rimligen rennäringsmedel användas for ersättning till skogsägare för in-&lt;br&gt;trång och skador på växande plantskog på grund av för högt renantal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsägarnas riksförbund: Utgångspunkten för renantalet måste rimligt-&lt;br&gt;vis vara tillgången på naturligt vinterbete. Tillskottsutfodring får därför&lt;br&gt;inte användas som ett medel för att hålla en alltför stor renstam. Förbun-&lt;br&gt;det vill också peka på de risker för betydande lokala skador på skogsför-&lt;br&gt;yngringar som kan uppstå då ett stort antal renar koncentreras till ett&lt;br&gt;begränsat område under relativt lång tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet avvisar med skärpa gruppens ogenomtänkta förslag att till-&lt;br&gt;skottsutfodringen skulle kunna finansieras med medel ur skogsvårdsavgif-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska samernas riksförbund: Motion nr9 vid Samernas landsmöte&lt;br&gt;XLV Vemdalsskalet 1989 behandlar behovet av tillskottsutfodring.&lt;br&gt;Skogsbruksåtgärder har försvårat vårvinterbetet till den grad att tillskotts-&lt;br&gt;utfodring måste tillgripas. Landsmötet uttalade att samhället måste täcka&lt;br&gt;kostnaderna för denna utfodring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Transportstöd vid slakt i väglöst land&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Domänverket tillstyrker förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget om transportstöd tillstyrks.&lt;br&gt;Ett temporärt transportstöd bör utgå även till Svaipa sameby för dess&lt;br&gt;höstslakt avseende den nyuppförda slaktanläggningen på fjället Krap-&lt;br&gt;pesvare söder om Adolfström. För denna sameby råder motsvarande&lt;br&gt;förhållanden som för de i utredningen angivna fyra samebyarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun: Transportstödet vid slakt i väglöst land berör inte&lt;br&gt;Vilhelmina kommun. Kommunen har dock inget att erinra mot att särskilt&lt;br&gt;transportstöd utgår till samebyar i de berörda kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skogsindustrierna: Vi finner resonemanget kring särskilt transportstöd&lt;br&gt;tveksamt. Rent allmänt kan man fråga var gränsen går för samhällets&lt;br&gt;ansvar för samekulturens fortlevnad resp, en lönsam renköttproduktion.&lt;br&gt;Om en gammal näring i vissa former blir för dyr i dag är det inte givet att&lt;br&gt;samhället automatiskt skall konservera och stödja denna med garantier för&lt;br&gt;en lönsamhetsutveckling parallellt med samhället i övrigt. Det måste vara&lt;br&gt;samernas sak om de vill/orkar fortsätta. Historien är full av exempel på&lt;br&gt;strukturförändringar av ekonomiska skäl. Det är knappast ett angeläget&lt;br&gt;samhällsproblem att det nu blivit olönsamt att slakta renar på vissa avlägs-&lt;br&gt;na platser. Om transportstödet emellertid ges karaktären av anpassnings-&lt;br&gt;och förändringshjälp kan bedömningen givetvis bli en annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Fjällförvaltningsfrågor&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Domänverket: Förslaget till inskränkning i ”ortsbobegreppet” är oklart&lt;br&gt;formulerat och öppnar vägen för en snål och restriktiv tillämpning. Befolk-&lt;br&gt;ningen ovan odlingsgränsen bör behandlas i en generös anda av det slag&lt;br&gt;rennäringsgruppen år 1978 uttalade i sin rapport: ”Den som har att upple-&lt;br&gt;va fjällvärldens avigsidor bör även ha större del av dess positiva sidor.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den framtida jakten, som omfattar både de renskötande samernas jakt&lt;br&gt;och den övriga jakten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör bli&lt;br&gt;föremål för särskild utredning med representation från alla berörda intres-&lt;br&gt;segrupper och myndigheter. Ökade underupplåtelser av jakt och fiske till&lt;br&gt;samebyar och andra har ännu inte varit föremål för tillräckliga övervägan-&lt;br&gt;den av de långsiktiga konsekvenserna. Nuvarande försöksverksamhet bör&lt;br&gt;också utvärderas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Jämtlands län: För Jämtlands läns del har övergången till&lt;br&gt;den nya jaktlagen förlöpt relativt smidigt och bra. Byarna har registrerats&lt;br&gt;för sina resp, åretruntmarker utan större problem. Före övergången infor-&lt;br&gt;merade länsstyrelsen samerna, kronoarrendatorerna m. fl. både skriftligen&lt;br&gt;och muntligen om det nya systemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom en bys marker förekommer dock stridigheter mellan samerna och&lt;br&gt;kronoarrendatorerna. Trots omfattande överläggningar med berörda par-&lt;br&gt;ter gick det i år inte att få till stånd någon överenskommelse rörande&lt;br&gt;jakten. Länsstyrelsen blev därför nödsakad att fatta ett särskilt beslut&lt;br&gt;innebärande en geografisk uppdelning av jakten mellan byn och arrendato-&lt;br&gt;rerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Västerbottens län: Många av dem som bor i de små&lt;br&gt;tätorterna ovan odlingsgränsen har nog valt att flytta dit eller stanna kvar&lt;br&gt;just därför att de har tillgång till jakt och fiske på fritid. Länsstyrelsen&lt;br&gt;anser att den föreslagna ”rättighetsgruppen” har gjorts för liten; den bör&lt;br&gt;inbegripa alla som är bosatta ovan odlingsgränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som licensområde för älgjakt för varje fjällsameby i Västerbottens län&lt;br&gt;har länsstyrelsen inregistrerat byns hela betesområde ovan odlingsgränsen.&lt;br&gt;Inom detta licensområde har registrerats särskilda licensområden för den&lt;br&gt;privatägda marken. De privata markerna har således blivit dubbelregistre-&lt;br&gt;rade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom Malå skogssameby har både den statliga och den privata marken&lt;br&gt;blivit dubbelregistrerad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att få en från säkerhetssynpunkt godtagbar jakt har länsstyrelsen&lt;br&gt;beslutat i licenserna att medlemmen i en fjällsameby endast får jaga älg på&lt;br&gt;kronomark ovanför odlingsgränsen. Efter överenskommelse med jaktlagen&lt;br&gt;på privat mark får dock medlemmen i samebyn även jaga på sådan mark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Införandet år 1988 av de nya jaktbestämmelserna vållade en omfattande&lt;br&gt;debatt. Kritiken var delvis hård och farhågorna för att jaktmöjligheterna&lt;br&gt;skulle begränsas var stora. Inför 1989 års älgjakt har emellertid kritiken&lt;br&gt;minskat avsevärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen delar rennäringsgruppens uppfattning att det behövs yt-&lt;br&gt;terligare information och överläggningar i fråga om jakten ovan odlings-&lt;br&gt;gränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som rennäringsgruppen funnit bör underupplåtelser till särskilda före-&lt;br&gt;tag få förekomma endast när påtagliga fördelar kan väntas för alla berörda&lt;br&gt;intressen. Det är mycket angeläget att möjligheten till jakt och fiske härige-&lt;br&gt;nom inte minskar för ortsborna. Tvärtom bör utbudet ökas för dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen instämmer i resonemanget om upplåtelseavgift utom på&lt;br&gt;en punkt: Det är viktigt att upplåtelser till den ovan odlingsgränsen bofasta&lt;br&gt;befolkningen sker på rimliga ekonomiska villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen anser att 2§ första stycket lagen (1981:533) om fiske-&lt;br&gt;vårdsområden bör tas bort. Förbudet är inte till gagn för rennäringen, men&lt;br&gt;det gör de andra intressenterna obenägna att medverka till bildande av&lt;br&gt;fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: Inom fjällområdet i Norrbottens län har&lt;br&gt;det under den tidigare jaktlagstiftningens tid varit svårt att på ett effektivt&lt;br&gt;sätt komma till rätta med problem inom älgjakten. Vissa områden har inte&lt;br&gt;en älgstam som de biologiska förutsättningarna skulle kunna ge utrymme&lt;br&gt;för. Inom andra områden har stora problem inom skogsbruket uppstått till&lt;br&gt;följd av ansamlingar av vandringsälg under vårvintern. Älgjakten enligt&lt;br&gt;tidigare ordning har inneburit att jakt samtidigt kan ske från flera jaktkate-&lt;br&gt;goriers sida på samma mark. Det är länsstyrelsens uppfattning att en&lt;br&gt;ordning för älgjakten som lägger mer entydigt ansvar på varje sameby/jakt-&lt;br&gt;lag är nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya jaktlagen ger möjlighet till geografiskt skilda jaktområden för&lt;br&gt;varje kategori/jaktlag. Detta är en betydande fördel. Inom Norrbottens län&lt;br&gt;har emellertid införandet av de nya reglerna stött på stora svårigheter.&lt;br&gt;Flertalet jägare har menat att geografiskt skilda områden är den enda&lt;br&gt;metoden att komma till rätta med problemen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från samebyarnas håll har dock framförts att jakten måste kunna ske&lt;br&gt;inom hela samebyns område alldeles oavsett att andra jägare också jagar&lt;br&gt;på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen menar att ansvaret för en långsiktigt produktionsanpassad&lt;br&gt;älgjakt bedriven på ett säkert sätt endast kan ske med geografiskt åtskilda&lt;br&gt;områden. Det är emellertid nödvändigt att förbereda genomförandet av en&lt;br&gt;sådan ordning väsentligt bättre än vad som varit möjligt inför 1989 års&lt;br&gt;älgjakt. Detta kommer att ske inför nästa års jakt. Basen för detta måste&lt;br&gt;vara ordentliga överläggningar på lokal nivå (samebyar och jägare) om&lt;br&gt;vilken avskjutning av älg som kan vara lämplig område för område. Något&lt;br&gt;sådant material har för fjällområdet hittills inte funnits. Länsstyrelsen&lt;br&gt;bedömer emellertid att det finns goda möjligheter att åstadkomma en&lt;br&gt;sådan geografisk fördelning utan att det inkräktar på tilldelningen till&lt;br&gt;någon av berörda kategorier. På litet längre sikt gynnas alla om en biolo-&lt;br&gt;giskt bättre balanserad älgstam uppnås. Samebymedlemmar som inte öns-&lt;br&gt;kar utnyttja sin möjlighet inom samebyns eget jaktområde bör, åtminstone&lt;br&gt;övergångsvis, ges en möjlighet att jaga tillsammans med övriga jaktlag.&lt;br&gt;Kraven på säker jakt innebär emellertid att jaktledaren för varje jaktlag&lt;br&gt;bör vara ansvarig även för utövningen av dessa samebymedlemmars jakt.&lt;br&gt;Länsstyrelsen har den uppfattningen att sådan jakt från samebymed-&lt;br&gt;lemmar bör ske inom ramen för den tilldelning som samebyn fått och inte&lt;br&gt;jaktlaget i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härjedalens kommun: Fjällboendet har stor positiv betydelse for land-&lt;br&gt;skapets natur- och kulturmiljö. Även för samerna är det positivt med en&lt;br&gt;levande fjällbygd. Fjällboendet kan inte tillmätas sådan negativ inverkan&lt;br&gt;på rennäringen som motiverar tidigare gjorda ingrepp och framtida in-&lt;br&gt;skränkningar. Även s. k. fjällbönder bör åtnjuta samhällets skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller upplåtelser för älgjakt inom åretruntmarker enligt jakt-&lt;br&gt;lagen (1987:259) är det angeläget att praktiskt genomförbara regler snarast&lt;br&gt;utformas av berörda myndigheter så att dubbelregistreringar blir omöjliga.&lt;br&gt;Jakträtten inom s. k. ”arrendemarker” tillhör markägaren om inte nyttjan-&lt;br&gt;derätten liksom betesrätten har överlåtits genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilhelmina kommun ställer sig bakom förslagen rörande fjällförvalt-&lt;br&gt;ningsfrågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Koncessionssamebyarna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den 1 januari 1986 trädde en del lag-&lt;br&gt;ändringar avseende koncessionsrenskötseln i kraft (SFS 1985:919). Därvid&lt;br&gt;återinfördes ett s. k. bostadsband i lagen. Där anges att ägare till skötes-&lt;br&gt;renar måste vara bosatt inom samebyns område. Dessa regler är enligt&lt;br&gt;länsstyrelsens erfarenheter inte ändamålsenliga. Innan lagändringen inför-&lt;br&gt;des gjordes ingen analys av hur skötesrenägarna är bosatta inom Kalix och&lt;br&gt;Torne älvdalar där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det har nu visat sig att&lt;br&gt;alltför många skötesrenägare diskrimineras av de nya reglerna därigenom&lt;br&gt;att man har sin bostad på större eller mindre avstånd utanför samebyn&lt;br&gt;men alltjämt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs.&lt;br&gt;Dessa renägare får enligt 85 § inte lämna sina renar till koncessionshavare.&lt;br&gt;Denna diskriminering av vissa renägare är inte försvarbar. I Kalix och&lt;br&gt;Torne älvdalar har många tvingats på grund av arbetsmarknaden att flytta&lt;br&gt;till centralorter. Man behåller därvid ofta jord- och skogsbruksmark för att&lt;br&gt;samtidigt äga skötesrenar. Många konflikter undviks genom att inte bryta&lt;br&gt;detta band. Länsstyrelsen vill därför föreslå att 85 § första stycket ändras så&lt;br&gt;att ordet ”koncessionsområdet” byts ut mot ”det område av länet där&lt;br&gt;koncessionsrenskötsel bedrivs”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid 1989 års bystämmor i koncessionsområdet har det visat sig i en del&lt;br&gt;fall att medlemmar — som inte uppfyllt de nya lagreglerna om reninnehav&lt;br&gt;och bostadsband — på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyar-&lt;br&gt;nas beslut i olika frågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår mening borde rennäringslagen ändras så att medlem i sameby&lt;br&gt;som inte uppfyller lagens krav om bostadsband, reviderad på nyss angivna&lt;br&gt;sätt (85 § första stycket) och kravet om högst trettio renar (88 § andra&lt;br&gt;stycket), inte har rösträtt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen kan lämpligen införas under 58 § i rennäringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remitterade lagförslagen&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 2 § skall upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;lt;te/.satt 1,3, 11, 12, 14, 15, 26, 30,35,59, 66,68,71,85, 86 och 89§§och&lt;br&gt;rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66 a § samt närmast före&lt;br&gt;3 § en ny rubrik av följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall&lt;br&gt;lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätt m. m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Renskötselrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt att enligt denna lag begagna&lt;br&gt;mark och vatten till underhåll för&lt;br&gt;sig och sina renar (renskötselrätt)&lt;br&gt;har den som är av samisk härkomst,&lt;br&gt;om hans fader eller moder eller nå-&lt;br&gt;gon av hans far- eller morföräldrar&lt;br&gt;haft renskötsel som stadigvarande&lt;br&gt;yrke.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om särskilda skäl föreligger, kan&lt;br&gt;länsstyrelsen medge person med sa-&lt;br&gt;misk härkomst renskötselrätt, även i&lt;br&gt;annat fall än som avses i första styc-&lt;br&gt;ket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är same får enligt be-&lt;br&gt;stämmelserna i denna lag använda&lt;br&gt;mark och vatten till underhåll för&lt;br&gt;sig och sina renar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten enligt första stycket (ren-&lt;br&gt;skötselrätten), tillkommer den sa-&lt;br&gt;miska befolkningen och grundas på&lt;br&gt;urminnes hävd. Den utgör en sär-&lt;br&gt;skild rätt till fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselområdet m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötsel får bedrivas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i Norrbottens och Västerbottens&lt;br&gt;läns lappmarker dels ovanför od-&lt;br&gt;lingsgränsen, dels nedanför denna&lt;br&gt;gräns på mark som tillhör staten&lt;br&gt;(kronomark) och renbetesland där&lt;br&gt;skogsrenskötsel av ålder bedrives&lt;br&gt;under våren, sommaren eller hös-&lt;br&gt;ten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på renbetesfjällen i Jämtlands&lt;br&gt;län,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom de områden i Jämtlands&lt;br&gt;och Kopparbergs län som särskilt&lt;br&gt;upplåtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötsel får bedrivas inom föl-&lt;br&gt;jande områden (renskötselområdet)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. hela året (åretruntmarkerna)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i Norrbottens och Västerbottens&lt;br&gt;läns lappmarker dels ovanför od-&lt;br&gt;lingsgränsen, dels nedanför denna&lt;br&gt;gräns på mark som tillhör staten&lt;br&gt;(kronomark) och renbetesland där&lt;br&gt;skogsrenskötsel av ålder bedrivs un-&lt;br&gt;der våren, sommaren eller hösten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på renbetesfjällen i Jämtlands&lt;br&gt;län,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom de områden i Jämtlands&lt;br&gt;och Kopparbergs län som särskilt&lt;br&gt;upplåtits till renbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1985:919&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober —den 30 april&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i övriga delar av lappmarkerna&lt;br&gt;nedanför odlingsgränsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom sådana trakter utanför&lt;br&gt;lappmarkerna och renbetesfjällen&lt;br&gt;där renskötsel av ålder bedrives vis-&lt;br&gt;sa tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den 1 oktober —den 30 april&lt;br&gt;( vinterbetesmarkerna)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i övriga delar av lappmarkerna&lt;br&gt;nedanför odlingsgränsen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom sådana trakter utanför&lt;br&gt;lappmarkerna och renbetesfjällen&lt;br&gt;där renskötsel av ålder bedrivs vissa&lt;br&gt;tider av året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra&lt;br&gt;renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen&lt;br&gt;förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de&lt;br&gt;områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlem i sameby är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. renskötselberättigad som del-&lt;br&gt;tar i renskötseln inom byns betes-&lt;br&gt;område,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. renskötselberättigad som har&lt;br&gt;deltagit i renskötsel inom byns be-&lt;br&gt;tesområde och haft detta som sta-&lt;br&gt;digvarande yrke samt ej övergått&lt;br&gt;till annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. renskötselberättigad som är&lt;br&gt;make eller hemmavarande barn till&lt;br&gt;medlem som avses under 1 eller 2&lt;br&gt;eller som är efterlevande make eller&lt;br&gt;underårigt barn till avliden sådan&lt;br&gt;medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medlem i sameby är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. same som deltar i renskötseln&lt;br&gt;inom byns betesområde,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. same som har deltagit i ren-&lt;br&gt;skötsel inom byns betesområde och&lt;br&gt;haft detta som stadigvarande yrke&lt;br&gt;och inte övergått till annat huvud-&lt;br&gt;sakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som är make eller hem-&lt;br&gt;mavarande barn till medlem som&lt;br&gt;avses under 1 eller 2 eller som är&lt;br&gt;efterlevande make eller underårigt&lt;br&gt;barn till avliden sådan medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem antaga&lt;br&gt;annan renskötselberättigad än som&lt;br&gt;anges i 11 §, om han avser att med&lt;br&gt;egna renar driva renskötsel inom&lt;br&gt;byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras sökanden inträde som&lt;br&gt;medlem, kan länsstyrelsen medge&lt;br&gt;honom inträde, om särskilda skäl&lt;br&gt;föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby kan som medlem anta&lt;br&gt;annan same än som anges i 11 §, om&lt;br&gt;han avser att med egna renar driva&lt;br&gt;renskötsel inom byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vägras sökanden inträde som&lt;br&gt;medlem, kan länsstyrelsen medge&lt;br&gt;honom inträde, om det finns sär-&lt;br&gt;skilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är renskötselberättigad&lt;br&gt;dödsbodelägare under 18 år, räknas&lt;br&gt;tiden från det han 18 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötande medlems dödsbo&lt;br&gt;får fortsätta den av medlemmen be-&lt;br&gt;drivna renskötseln under tre år från&lt;br&gt;dödsfallet. Är dödsbodelägare un-&lt;br&gt;der 18 år, räknas tiden från det han&lt;br&gt;fyller fyller 18 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby får för medlemmarnas Sameby får för medlemmarnas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gemensamma behov begagna byns&lt;br&gt;betesområde for renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden bestämmer&lt;br&gt;det högsta antal renar som får hål-&lt;br&gt;las på bete inom byns betesområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs för att bevara&lt;br&gt;renbetet eller eljest främja rensköt-&lt;br&gt;seln, kan lantbruksnämnden för-&lt;br&gt;ordna om inskränkning i betesrät-&lt;br&gt;ten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gemensamma behov använda byns&lt;br&gt;betesområde för renbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden bestämmer&lt;br&gt;det högsta antal renar som får hål-&lt;br&gt;las på bete inom byns betesområde.&lt;br&gt;Skälig hänsyn skall därvid tas till&lt;br&gt;andra intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs för att bevara&lt;br&gt;renbetet eller annars främja ren-&lt;br&gt;skötseln, kan lantbruksnämnden&lt;br&gt;förordna om inskränkning i betes-&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om samebyn bryter mot ett beslut&lt;br&gt;enligt andra eller tredje stycket får&lt;br&gt;länsstyrelsen vid vite förelägga byn&lt;br&gt;att följa beslutet. Har samebyn med&lt;br&gt;stöd av 35§ första stycket bestämt&lt;br&gt;hur många renar en medlem högst&lt;br&gt;får inneha, får ett föreläggande att&lt;br&gt;minska antalet renar även riktas&lt;br&gt;mot en medlem som inte följer sa-&lt;br&gt;mebyns beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan förordna om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätten för&lt;br&gt;visst markområde, när området be-&lt;br&gt;hövs för ändamål som avses i 2&lt;br&gt;kap. expropriationslagen (1972:&lt;br&gt;719) eller för annat ändamål av vä-&lt;br&gt;sentlig betydelse från allmän syn-&lt;br&gt;punkt. För område som väsentligen&lt;br&gt;är utan betydelse för renskötseln får&lt;br&gt;sådant förordnande meddelas, när&lt;br&gt;området behövs för allmänt ända-&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan förordna om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätten för&lt;br&gt;visst markområde, när området be-&lt;br&gt;hövs för ändamål som avses i 2&lt;br&gt;kap. expropriationslagen (1972:&lt;br&gt;719).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät-&lt;br&gt;ten ingående befogenheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30§'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inom område som avses&lt;br&gt;i 3§ 1 äger eller brukar mark där&lt;br&gt;renskötsel bedrives får ej ändra an-&lt;br&gt;vändningen av marken på sätt som&lt;br&gt;medför avsevärd olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln i annan mån än som följer&lt;br&gt;av förordnande enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inom åretruntmarkerna&lt;br&gt;äger eller brukar mark där rensköt-&lt;br&gt;sel bedrivs får inte vid användning-&lt;br&gt;en av marken vidta åtgärder som&lt;br&gt;medför avsevärd olägenhet för ren-&lt;br&gt;skötseln i annan mån än som följer&lt;br&gt;av förordnande enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en otillåten åtgärd anses&lt;br&gt;skogsavverkning och vad därmed&lt;br&gt;sammanhänger som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1987:154.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. medför sådant väsentligt bort-&lt;br&gt;fall av renbete att möjligheterna att&lt;br&gt;hålla tillåtet renantal påverkas, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. omöjliggör sedvanlig samling&lt;br&gt;och flyttning av renhjord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de-&lt;br&gt;taljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är påkallat med hänsyn&lt;br&gt;till vad som bestämts om högsta&lt;br&gt;renantalet enligt 15 § andra stycket&lt;br&gt;eller om det behövs för att främja&lt;br&gt;renskötseln, kan sameby bestämma&lt;br&gt;hur många renar medlem högst får&lt;br&gt;inneha eller meddela andra före-&lt;br&gt;skrifter om innehavet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreskrifter enligt första stycket&lt;br&gt;får ej ges sådant innehåll att renskö-&lt;br&gt;tande medlems fortsatta verksam-&lt;br&gt;het omöjliggöres eller väsentligt för-&lt;br&gt;svåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det behövs med hänsyn till&lt;br&gt;vad som bestämts om högsta renan-&lt;br&gt;talet enligt 15 § andra stycket eller&lt;br&gt;om det behövs för att främja ren-&lt;br&gt;skötseln, kan sameby bestämma&lt;br&gt;hur många renar medlem högst får&lt;br&gt;inneha eller besluta om andra vill-&lt;br&gt;kor för innehavet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sameby får undanta visst område&lt;br&gt;från medlemmarnas begagnande&lt;br&gt;för jakt eller fiske, om det behövs av&lt;br&gt;hänsyn till jakt- eller fiskevården el-&lt;br&gt;ler av andra särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt första eller andra&lt;br&gt;stycket får znte ges sådant innehåll&lt;br&gt;att renskötande medlems fortsatta&lt;br&gt;verksamhet omöjliggörs eller vä-&lt;br&gt;sentligt försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av&lt;br&gt;särskild bestämmelse i denna lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av&lt;br&gt;ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för&lt;br&gt;styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra&lt;br&gt;stycket 1—6,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att i övriga frågor rösträtt till-&lt;br&gt;kommer endast renskötande med-&lt;br&gt;lem, som därvid har en röst för var-&lt;br&gt;je påbörjat hundratal renar som en-&lt;br&gt;ligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att i övriga frågor rösträtt till-&lt;br&gt;kommer endast renskötande med-&lt;br&gt;lem, som därvid har en röst för var-&lt;br&gt;je påbörjat hundratal renar som en-&lt;br&gt;ligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom, dock ej för fler renar än som&lt;br&gt;samebyn bestämt för honom enligt&lt;br&gt;35 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom om-&lt;br&gt;bud,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en&lt;br&gt;femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stäm-&lt;br&gt;mans beslut,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den&lt;br&gt;mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet&lt;br&gt;röstande är lika, av stämmans ordförande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av&lt;br&gt;minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar&lt;br&gt;företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 §&lt;br&gt;andra stycket 1 —6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 §&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Bilaga 7&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Räkning av samebys renar skall&lt;br&gt;ske årligen vid ungefär samma tid-&lt;br&gt;punkt. Om sameby begär det, kan&lt;br&gt;lantbruksnämnden medge att räk-&lt;br&gt;ningen får ske med större tidsmel-&lt;br&gt;lanrum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksnämnden kan på begä-&lt;br&gt;ran av renskötande medlem förord-&lt;br&gt;na om extra renräkning, om denne&lt;br&gt;gör sannolikt att resultatet av räk-&lt;br&gt;ning enligt första stycket är oriktigt&lt;br&gt;och kostnaderna för den extra ren-&lt;br&gt;räkningen ej är oskäliga i förhållan-&lt;br&gt;de till den betydelse det kan ha för&lt;br&gt;medlemmen att rättelse kommer&lt;br&gt;till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Räkning av samebys renar skall&lt;br&gt;ske årligen vid ungefär samma tid-&lt;br&gt;punkt. Om sameby begär det, kan&lt;br&gt;lantbruksnämnden medge att räk-&lt;br&gt;ningen får ske med större tidsmel-&lt;br&gt;lanrum. Regeringen, eller den myn-&lt;br&gt;dighet som regeringen bestämmer,&lt;br&gt;får meddela föreskrifter om hur ren-&lt;br&gt;räkning skall genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen kan på begäran av&lt;br&gt;renskötande medlem besluta om&lt;br&gt;extra renräkning, om denne gör&lt;br&gt;sannolikt att resultatet av räkning&lt;br&gt;enligt första stycket är oriktigt och&lt;br&gt;kostnaderna för den extra renräk-&lt;br&gt;ningen inte är oskäliga i förhållande&lt;br&gt;till den betydelse det kan ha för&lt;br&gt;medlemmen att rättelse kommer&lt;br&gt;till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite föreläg-&lt;br&gt;ga sameby att genomföra sådan&lt;br&gt;räkning av byns renar som avses i&lt;br&gt;första eller andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sameby skall underrätta läns-&lt;br&gt;styrelsen om tid och plats för byns&lt;br&gt;renräkning. Länsstyrelsen, eller den&lt;br&gt;länsstyrelsen förordnar, har rätt att&lt;br&gt;närvara vid renräkningen. Finner&lt;br&gt;den som förordnats att närvara vid&lt;br&gt;renräkningen att samebyn inte följt&lt;br&gt;meddelade föreskrifter, kan länssty-&lt;br&gt;relsen besluta om kompletterande&lt;br&gt;renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som av länsstyrelsen förord-&lt;br&gt;nats att närvara vid renräkningen&lt;br&gt;har rätt att få tillträde till områden&lt;br&gt;och anläggningar där renar hålls&lt;br&gt;samt rätt att på begäran få de upp-&lt;br&gt;lysningar och handlingar som be-&lt;br&gt;hövs för att fullgöra uppdraget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upp-&lt;br&gt;rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I renlängden skall upptagas ägar-&lt;br&gt;na till de renar som hålles på byns&lt;br&gt;betesområde, det räknade eller&lt;br&gt;uppskattade antalet renar för varje&lt;br&gt;ägare och, om föreskrift med-&lt;br&gt;delats om reninnehavet enligt 35 §,&lt;br&gt;förhållande som är av betydelse för&lt;br&gt;kontroll av att föreskriften efter-&lt;br&gt;följts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I renlängden skall tas upp ägarna&lt;br&gt;till de renar som hålls på byns be-&lt;br&gt;tesområde, det räknade eller upp-&lt;br&gt;skattade antalet renar för varje äga-&lt;br&gt;re och, om beslut meddelats om ren-&lt;br&gt;innehavet enligt 35 §, förhållande&lt;br&gt;som är av betydelse för kontroll av&lt;br&gt;att beslutet följts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen, eller myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer, får meddela&lt;br&gt;närmare föreskrifter om använd-&lt;br&gt;ningen av renlängd som underlag&lt;br&gt;för ett företagsregister och om skyl-&lt;br&gt;dighet att lämna renlängden och&lt;br&gt;andra uppgifter om renskötseln till&lt;br&gt;den myndighet som för registret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite föreläg-&lt;br&gt;ga sameby att upprätta och faststäl-&lt;br&gt;la renlängd samt att överlämna ko-&lt;br&gt;pia av längden till myndighet som&lt;br&gt;avses i fjärde stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppehåller sig renar utanför ren-&lt;br&gt;skötselområdet eller på mark inom&lt;br&gt;detta område under tid då rensköt-&lt;br&gt;sel icke får bedrivas där, kan läns-&lt;br&gt;styrelsen på framställning av lant-&lt;br&gt;bruksnämnden eller markägare&lt;br&gt;som därigenom lider skada eller&lt;br&gt;olägenhet av någon betydelse för-&lt;br&gt;ordna att renarna skall slaktas och&lt;br&gt;säljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är det känt till vilken sameby re-&lt;br&gt;narna hör, får förordnande enligt&lt;br&gt;första stycket meddelas endast om&lt;br&gt;samebyn underlåter att inom skälig&lt;br&gt;tid efter anmaning taga hand om&lt;br&gt;renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för renarnas omhän-&lt;br&gt;dertagande, slakt och försäljning&lt;br&gt;skall uttagas ur köpeskillingen.&lt;br&gt;Återstoden tillfaller renarnas ägare,&lt;br&gt;om han är känd, och annars den&lt;br&gt;eller de samebyar till vilka renarna&lt;br&gt;kan antagas ha hört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppehåller sig renar utanför ren-&lt;br&gt;skötselområdet eller på mark inom&lt;br&gt;detta område under tid då rensköt-&lt;br&gt;sel inte får bedrivas där, kan läns-&lt;br&gt;styrelsen på framställning av den&lt;br&gt;som därigenom lider skada eller&lt;br&gt;olägenhet av någon betydelse vid&lt;br&gt;vite förelägga samebyn att föra bort&lt;br&gt;renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får besluta att re-&lt;br&gt;narna skall slaktas och säljas om&lt;br&gt;vitesförläggandet inte leder till åsyf-&lt;br&gt;tat resultat eller om det annars finns&lt;br&gt;särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är känt till vilken sameby&lt;br&gt;renarna hör, får beslut enligt första&lt;br&gt;eller andra stycket meddelas endast&lt;br&gt;om samebyn underlåter att inom&lt;br&gt;skälig tid efter anmaning ta hand&lt;br&gt;om renarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för renarnas omhän-&lt;br&gt;dertagande, slakt och försäljning&lt;br&gt;skall tas ut ur köpeskillingen. Åter-&lt;br&gt;stoden tillfaller renarnas ägare, om&lt;br&gt;han är känd, och annars den eller&lt;br&gt;de samebyar till vilka renarna kan&lt;br&gt;antas ha hört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85§&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Bilaga 7&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den som är renskötselberättigad&lt;br&gt;kan få tillstånd (koncession) att dri-&lt;br&gt;va renskötsel i Norrbottens län ne-&lt;br&gt;danför lappmarksgränsen inom&lt;br&gt;ornråde där renskötsel av ålder fö-&lt;br&gt;rekommer under hela året. Konces-&lt;br&gt;sion innefattar rätt för koncessions-&lt;br&gt;havären att driva renskötseln även&lt;br&gt;med skötesrenar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som äger eller brukar&lt;br&gt;jordbruksfastighet, vilken helt eller&lt;br&gt;delvis är belägen inom koncessions-&lt;br&gt;området, om han är bosatt på fas-&lt;br&gt;tigheten eller inom området,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som tidigare har haft kon-&lt;br&gt;cession inom området, om han är&lt;br&gt;bosatt där och inte har övergått till&lt;br&gt;annat huvudsakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. efterlevande make eller efter-&lt;br&gt;levande underårigt barn till konces-&lt;br&gt;sionshavare eller till sådan under 2&lt;br&gt;angiven förutvarande koncessions-&lt;br&gt;havare som vid tidpunkten för&lt;br&gt;dödsfallet ägde skötesrenar, om&lt;br&gt;den efterlevande är bosatt inom&lt;br&gt;koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är same kan få tillstånd&lt;br&gt;(koncession) att driva renskötsel i&lt;br&gt;Norrbottens län nedanför lapp-&lt;br&gt;marksgränsen inom område där&lt;br&gt;renskötsel av ålder förekommer un-&lt;br&gt;der hela året. Koncession innefat-&lt;br&gt;tar rätt för koncessionshavaren att&lt;br&gt;driva renskötseln även med skötes-&lt;br&gt;renar som tillhör&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som äger eller brukar&lt;br&gt;jordbruksfastighet, vilken helt eller&lt;br&gt;delvis är belägen inom den del av&lt;br&gt;länet där koncessionsrenskötsel får&lt;br&gt;bedrivas, om han är bosatt på fas-&lt;br&gt;tigheten eller inom området,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som tidigare har haft kon-&lt;br&gt;cession inom området, om han är&lt;br&gt;bosatt inom den del av länet där&lt;br&gt;koncessionsrenskötsel får bedrivas&lt;br&gt;och inte har övergått till annat hu-&lt;br&gt;vudsakligt förvärvsarbete,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. efterlevande make eller efter-&lt;br&gt;levande underårigt barn till konces-&lt;br&gt;sionshavare eller till sådan under 2&lt;br&gt;angiven förutvarande koncessions-&lt;br&gt;havare som vid tidpunkten för&lt;br&gt;dödsfallet ägde skötesrenar, om&lt;br&gt;den efterlevande är bosatt inom&lt;br&gt;den del av länet där koncessionsren-&lt;br&gt;skötsel får bedrivas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är&lt;br&gt;till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession&lt;br&gt;kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområde skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, renskötselbe-&lt;br&gt;rättigad som biträder koncessions-&lt;br&gt;havare i renskötseln och som inte&lt;br&gt;har annat huvudsakligt förvärvsar-&lt;br&gt;bete samt ägare av skötesrenar&lt;br&gt;inom koncessionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För renskötseln inom konces-&lt;br&gt;sionsområde skall finnas sameby.&lt;br&gt;Medlem i sådan sameby är konces-&lt;br&gt;sionshavare, dennes make och&lt;br&gt;hemmavarande barn, annan same&lt;br&gt;som biträder koncessionshavare i&lt;br&gt;renskötseln och som inte har annat&lt;br&gt;huvudsakligt förvärvsarbete samt&lt;br&gt;ägare av skötesrenar inom konces-&lt;br&gt;sionsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga&lt;br&gt;delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-&lt;br&gt;ser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Renskötande medlem har i 2. Koncessionshavare har i frå-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;frågor som avses i 59 § 2 en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat tjugotal renar som&lt;br&gt;enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gor som avses i 59 § 2 en röst för&lt;br&gt;varje påbörjat tjugotal renar som&lt;br&gt;enligt gällande renlängd innehas av&lt;br&gt;honom, dock ej för fler renar än som&lt;br&gt;lantbruksnämnden enligt 88 § första&lt;br&gt;stycket 3 bestämt för honom. För&lt;br&gt;ägare av skötesrenar är rösträtten&lt;br&gt;begränsad till en röst, oavsett anta-&lt;br&gt;let skötesrenar som han innehar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall&lt;br&gt;vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn&lt;br&gt;och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har förutsättningarna för konces-&lt;br&gt;sionen ändrats, kan lantbruks-&lt;br&gt;nämnden återkalla koncessionen el-&lt;br&gt;ler föreskriva nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bryter en sameby eller konces-&lt;br&gt;sionshavare mot villkor som gäller&lt;br&gt;för verksamheten kan länsstyrelsen&lt;br&gt;vid vite förelägga byn eller konces-&lt;br&gt;sionshavaren att vidta rättelse. Om&lt;br&gt;en koncessionshavare innehar fler&lt;br&gt;egna renar än vad lantbruksnämn-&lt;br&gt;den med stöd av 88 § första stycket 3&lt;br&gt;medgivit honom, eller om en ägare&lt;br&gt;av skötesrenar har fler renar i kon-&lt;br&gt;cessionshavarens vård än vad som&lt;br&gt;följer av 88§ andra stycket, eller sa-&lt;br&gt;mebyns beslut, får länsstyrelsen vid&lt;br&gt;vite förelägga renägaren att minska&lt;br&gt;renantalet till det tillåtna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter ansökan av samebyn får&lt;br&gt;länsstyrelsen besluta om slakt och&lt;br&gt;försäljning av de övertaliga renarna&lt;br&gt;om renägaren inte efter anmaning&lt;br&gt;själv låter minska renantalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaden för slakten och försälj-&lt;br&gt;ningen skall tas ut ur köpeskillingen&lt;br&gt;medan återstoden av köpeskillingen&lt;br&gt;tillfaller renarnas ägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har förutsättningarna för konces-&lt;br&gt;sionen ändrats, kan lantbruks-&lt;br&gt;nämnden återkalla koncessionen el-&lt;br&gt;ler besluta om nya villkor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om&lt;br&gt;äktenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i väglagen (1971:948)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)' skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning for annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av sådan&lt;br&gt;nyttjanderätt eller annan särskild&lt;br&gt;rätt till fastigheten som upplåtits zn-&lt;br&gt;nan marken togs i anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har väghållare erhållit vägrätt, är&lt;br&gt;fastighetens ägare berättigad att av&lt;br&gt;väghållaren få intrångsersättning&lt;br&gt;och ersättning för annan skada till&lt;br&gt;följd av vägens byggande eller be-&lt;br&gt;gagnande, om det ej avtalats eller&lt;br&gt;uppenbarligen förutsatts att ersätt-&lt;br&gt;ning ej skall lämnas. Samma rätt till&lt;br&gt;ersättning har innehavare av nytt-&lt;br&gt;janderätt eller annan särskild rätt&lt;br&gt;till fastighet, såvida rätten inte upp-&lt;br&gt;låtits efter det att marken togs i an-&lt;br&gt;språk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen&lt;br&gt;(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas&lt;br&gt;i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det&lt;br&gt;talan väcktes vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag&lt;br&gt;då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och&lt;br&gt;enligt 6 § räntelagen for tiden därefter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1987:459.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut och rätt till elektrisk kraft&lt;br&gt;samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med särskild rätt till fastighet&lt;br&gt;förstås i denna lag nyttjanderätt,&lt;br&gt;servitut, renskötselrätt och rätt till&lt;br&gt;elektrisk kraft samt liknande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,&lt;br&gt;justitierådet Lars K Beckman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 har regering-&lt;br&gt;en på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets&lt;br&gt;yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i väglagen (1971:948),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har infor lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne&lt;br&gt;Örnstedt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag framhöll lagrådet att lagen inte&lt;br&gt;innebar någon omprövning av frågan om den rättsliga grundvalen för&lt;br&gt;samemas renskötselrätt och att lagen alltså i detta avseende byggde på&lt;br&gt;samma förutsättningar som tidigare gällande 1928 års renbeteslag. Lagrå-&lt;br&gt;det konstaterade att den principiella grunden för lagstiftningen emellertid&lt;br&gt;inte godtagits av den samiska folkgruppen, som hävdade en rätt till mar-&lt;br&gt;ken likställd med äganderätt eller ständig besittningsrätt. I rådande läge&lt;br&gt;och i avbidan på att då föreliggande tvistefrågor prövades av domstol&lt;br&gt;syntes enligt lagrådet en lagstiftning som byggde på samma grund som&lt;br&gt;dittills ändå få accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det senare avgjorda (NJA 1981 s. 1) s. k. skattefjällsmålet ligger till&lt;br&gt;grund för förslaget att i rennäringslagen nu uttryckligen ange att rensköt-&lt;br&gt;selrätten utgör en särskild rätt till fastighet och för de regler i övrigt om&lt;br&gt;ökat skydd för renskötselrätten som föreslås. I skattefjällsdomen slogs fast&lt;br&gt;(se referatet s. 229 f) att samernas rätt till de fjäll i Jämtland som målet&lt;br&gt;rörde är en på urminnes hävd grundad stark bruksrätt, medan någon på&lt;br&gt;sådan hävd grundad äganderätt inte föreligger för samerna på dessa fjäll.&lt;br&gt;Högsta domstolen betonade att dessa uttalanden enbart avsåg skattefjällen&lt;br&gt;och att det inte var möjligt att på grund av utredningen i målet ta ställning&lt;br&gt;till rättsläget i fråga om fjällområden utanför Jämtlands län (referatet s.&lt;br&gt;227, jfr s. 201).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen (avsnitt 3.2 under rubriken ”Urminnes hävd”) hänvi-&lt;br&gt;sas i fråga om grunden för samernas rättigheter utanför de områden i&lt;br&gt;Jämtland som skattefjällsmålet gällde till vad Högsta domstolen i domskä-&lt;br&gt;len anfört om tillkomsten av renbeteslagen år 1886. Det sägs att dessa&lt;br&gt;uttalanden rör också andra delar av renskötselområdet än dem som pröva-&lt;br&gt;des och att enligt Högsta domstolen 1886 års lag innebar att dåvarande&lt;br&gt;rättsläge i huvudsak lagfästes, dvs. samernas rättigheter inom renskötsel-&lt;br&gt;området utgörs av en bruksrätt som vilar på urminnes hävd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om Högsta domstolen i sin dom inte i det åsyftade avsnittet erinrat&lt;br&gt;om att domen inte berättigar till någon slutsats i den principiella rättig-&lt;br&gt;hetsfrågan annat än for skattefjällen, måste en försiktig tolkning av dom-&lt;br&gt;skälen anses motsäga de nyss angivna uttalandena i lagrådsremissen. I&lt;br&gt;domen hänvisas visserligen till två avgöranden i vattenmål (NJA 1965 s.&lt;br&gt;492 och 1979 s. 1), där Högsta domstolen i sina domskäl jämställt men inte&lt;br&gt;likställt samer i vissa områden i Norrbottens resp. Västerbottens län med&lt;br&gt;ägare till fjällmarken. Huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av&lt;br&gt;faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen har enligt&lt;br&gt;lagrådets mening ändå lämnats öppet av Högsta domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädare för samerna har i detta lagstiftningsärende alltjämt hävdat&lt;br&gt;att deras rättigheter kan gå längre än vad lagförslaget förutsätter. Svenska&lt;br&gt;Samernas Riksförbund har i sitt remissyttrande över samerättsutred-&lt;br&gt;ningens betänkande påtalat att någon rättshistorisk analys inte företagits&lt;br&gt;av utredningen och att Högsta domstolens dom gällde bestämda områden i&lt;br&gt;Jämtland. Förbundet anser att nytt material i framtiden kan leda till en&lt;br&gt;omvärdering av rättens innehåll. (Se DS 1989:72 s. 204). I en skrivelse till&lt;br&gt;lagrådet den 27 maj 1990 har Samernas Nationalråd bl. a. vänt sig mot&lt;br&gt;lagförslagets utgångspunkt när det gäller samernas jakt- och fiskerätt och&lt;br&gt;efterlyst en närmare belysning av skogssamebyamas rättsliga ställning. Det&lt;br&gt;har också på senare tid lagts fram visst nytt forskningsmaterial rörande de&lt;br&gt;nordligaste delarna av Sverige och Finland, varvid statens äganderätt till de&lt;br&gt;s. k. lappskattelanden ifrågasatts (se SOU 1989:41 s. 258 samt Bertil Bengts-&lt;br&gt;son i SvJT 1990 s. 138 ff&amp;gt;-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan alltså konstateras att rättsläget när det gäller andra delar av&lt;br&gt;renskötselområdet än dem skattefjällsdomen avsåg i viss mån är detsam-&lt;br&gt;ma som när lagrådet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande år 1971.&lt;br&gt;Lagstiftningen kan ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad&lt;br&gt;gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen inom den samiska&lt;br&gt;folkgruppen. Lagrådet vill med dessa synpunkter inte heller anmäla någon&lt;br&gt;tvekan ifråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lag-&lt;br&gt;stiftningen. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar&lt;br&gt;av landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötsel-&lt;br&gt;rättens natur kan det förutsättas att lagstiftningen prövas om i den mån det&lt;br&gt;är påkallat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Renskötselrätten är enligt förslaget förbehållen den som är same och får&lt;br&gt;utövas endast av same som är medlem i en sameby. Förslaget till lagtext&lt;br&gt;innehåller inte någon definition av begreppet same. Det framhålls i re-&lt;br&gt;missprotokollet att det inte i svensk lagstiftning finns någon allmänt accep-&lt;br&gt;terad definition av begreppet och att det inte bör ställas något annat krav&lt;br&gt;än att renskötselrätten skall tillkomma den som tillhör den samiska folk-&lt;br&gt;gruppen. Det påpekas att vidare frågor bör överlämnas åt praxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett krav på tillhörighet till den samiska folkgruppen synes inte bidra till&lt;br&gt;att klarlägga vilka personer som omfattas. Enligt gällande bestämmelser&lt;br&gt;har under vissa förutsättningar den som är av samisk härkomst renskötsel-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rätt. Även om begreppet ”av samisk härkomst” inte kan anses helt till-&lt;br&gt;fredsställande som definition, anser lagrådet att en sådan bestämning i&lt;br&gt;lagtexten bör vara att föredra framför en avsaknad av definition.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den centrala betydelsen som ett medlemskap i en sameby har för ut-&lt;br&gt;övandet av renskötselrätten motiverar enligt lagrådets mening att detta&lt;br&gt;villkor anges i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det påpekas i specialmotiveringen att renskötselrätt tillkommer den&lt;br&gt;samiska befolkningen i Sverige. Uttalandet är inte helt entydigt och åter-&lt;br&gt;speglas inte heller i den föreslagna lagtexten. Förslaget uppställer emeller-&lt;br&gt;tid inte något krav på svenskt medborgarskap för att vara bärare av&lt;br&gt;renskötselrätten. Även andra nordiska medborgare som är samer kommer&lt;br&gt;således att omfattas av bestämmelserna i den mån de förvärvar medlem-&lt;br&gt;skap i en svensk sameby. Lagrådet anser det inte nödvändigt att detta&lt;br&gt;tydligare kommer till uttryck i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda kan 1 § första stycket lämpligen ges följan-&lt;br&gt;de utformning:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Den som är av samisk härkomst (same) och medlem i sameby får enligt&lt;br&gt;bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig&lt;br&gt;och sina renar”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges vilka som kan vara medlemmar i en sameby. Av punkt&lt;br&gt;3 framgår att bl. a. den som är gift med en renskötande same, efterlevande&lt;br&gt;efter sådan same och en sames barn är medlem i samebyn. Den som är gift&lt;br&gt;med eller efterlevande efter same behöver härvid inte själv vara same. En&lt;br&gt;sådan medlem blir härigenom delaktig i renskötseln utan att själv ha någon&lt;br&gt;renskötselrätt. Lagrådet vill påpeka att det inte torde vara möjligt att&lt;br&gt;analogivis utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rätt av speciell karaktär tillkommer renskötande medlems dödsbo. Ett&lt;br&gt;sådant dödsbo får enligt 14 § i förslaget fortsätta den av medlemmen&lt;br&gt;bedrivna renskötseln under viss tid efter dödsfallet. Denna tid kan under&lt;br&gt;vissa förutsättningar uppgå till i det närmaste 21 år. Rätten, som torde&lt;br&gt;utgöra en renskötselrätt, är enligt förslaget ovillkorlig, dvs. den förutsätter&lt;br&gt;inte att någon dödsbodelägare skall vara same eller eljest berättigad att&lt;br&gt;vara medlem i samebyn. En förutsättning för att bedriva eller deltaga i&lt;br&gt;renskötsel är medlemskap i en sameby. Lagen medger emellertid inte&lt;br&gt;medlemskap för dödsbo. En undantagsregel behövs därför i 14 §. Lagrådet&lt;br&gt;föreslår följande tillägg till paragrafen:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Kravet i 1 § första stycket om medlemskap i sameby gäller inte för rätt&lt;br&gt;till renskötsel som avses här.”&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller f. n. ett förbud för ägare och brukare av mark att&lt;br&gt;inom åretruntmarkerna där renskötsel bedrivs ändra markanvändningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;så att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Den utgör enligt&lt;br&gt;rennäringslagens förarbeten ett komplement till bestämmelsen i 26 § om&lt;br&gt;upphävande av renskötselrätten genom beslut av regeringen. Dess syfte är&lt;br&gt;att hindra markägaren att kringgå upphävanderegeln och de ersättnings-&lt;br&gt;regler som då gäller genom att använda marken på så sätt att renskötsel i&lt;br&gt;praktiken blir omöjlig. (Se prop. 1971:51 s. 129 f.) Förbudet föreslås nu&lt;br&gt;utvidgat till att avse varje åtgärd som medför avsevärd olägenhet för&lt;br&gt;renskötseln i annan mån än som följer av beslut enligt 26 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det erinras i remissprotokollet (avsnitt 3.4) om att enligt de ursprungli-&lt;br&gt;ga motiven till 30 § bestämmelsen inte slår fast vilka intrång som får göras i&lt;br&gt;renskötselrätten utan ersättning och att åtgärder av mindre ingripande slag&lt;br&gt;kan leda till att markägaren blir skadeståndskyldig mot samerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av bestämmelsen med den angivna föreslagna ändringen&lt;br&gt;kan alltså sägas vara att en markägare inom de områden det är fråga om&lt;br&gt;inte får företa sig något som kommer att avsevärt skada renskötselrätten,&lt;br&gt;om han inte fått tillstånd till det enligt 26§ och ersättningsreglerna därmed&lt;br&gt;har trätt i funktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås nu vidare ett nytt andra stycke i paragrafen, där det anges&lt;br&gt;att som en otillåten åtgärd anses skogsavverkning och vad därmed sam-&lt;br&gt;manhänger som medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjlighe-&lt;br&gt;terna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller som omöjliggör sedvanlig&lt;br&gt;samling och flyttning av renhjord. Enligt lagrådets uppfattning ter det sig&lt;br&gt;främmande att i lagtexten ge en tillämpningsregel av detta slag beträffande&lt;br&gt;endast en av alla de slag av markanvändning det är fråga om. Som framgår&lt;br&gt;av vad föredragande statsrådet själv har anfört om regeln kan den,&lt;br&gt;sammanställd med den tillståndsprövning som skall ske enligt — den av&lt;br&gt;lagarådet samtidigt behandlade — lagrådsremissen med förslag till ändring&lt;br&gt;i skogsvårdslagen, vålla vissa problem. Skogsvårdsstyrelsen skall enligt&lt;br&gt;förslaget till 20 c § skogsvårdslagen pröva varje avverkning inom den&lt;br&gt;svårföryngrade skogen med avseende på dess inverkan på rennäringen och&lt;br&gt;inom vissa gränser kunna föreskriva vilka hänsyn som skall tas. Skogs-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen skall emellertid enligt remissprotokollet inte kunna pröva&lt;br&gt;den ”civilrättsliga” regeln i 30 § rennäringslagen så att tillstånd skall kunna&lt;br&gt;vägras när den regeln förbjuder avverkning. Skogsvårdsstyrelsen skall i&lt;br&gt;stället erinra om att det kan vara förbjudet enligt 30§ rennäringslagen att&lt;br&gt;avverka, fastän tillstånd ges till avverkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har som framgår av yttrandet över förslaget till ändringar i&lt;br&gt;skogsvårdslagen (vid 20 a — c§§) inte accepterat tankegången att bl. a.&lt;br&gt;bestämmelsen i 20 c§ skogsvårdslagen, i motsats till 30§ rennäringslagen,&lt;br&gt;kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelser-&lt;br&gt;na måste som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två&lt;br&gt;enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennäringsintresset. Från den&lt;br&gt;utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestäm-&lt;br&gt;melserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är självfallet angeläget att den i många avseenden känsliga avväg-&lt;br&gt;ningen mellan de rättigheter som tillkommer markägaren och renskötsel-&lt;br&gt;rätten görs på ett tydligt sätt så att tillämpningsproblem och konflikter så&lt;br&gt;långt möjligt undviks. Det måste därför vara en stor fördel om en bedöm-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning enligt det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i&lt;br&gt;tillståndsärendet i stället för att samebyn enbart skall vara hänvisad att&lt;br&gt;väcka talan vid domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Att&lt;br&gt;denna tanke avvisats i lagrådsremissen synes ha sin grund i att skogsvårds-&lt;br&gt;styrelsen inte ansetts vara den lämpliga myndigheten att göra en civilrätts-&lt;br&gt;lig bedömning av vad renskötselrätten innefattar. Lagrådet delar i princip&lt;br&gt;denna uppfattning och har övervägt, om inte tillståndsgivningen — som&lt;br&gt;alltså enligt lagrådets uppfattning också den innebär en prövning av grän-&lt;br&gt;sen mellan enskilda intressen — bort läggas på länsstyrelsen. Ett förhållan-&lt;br&gt;de som kan tala för detta är också riksdagens beslut att länsstyrelserna fr. o.&lt;br&gt;m. den 1 juli 1991 skall överta lantbruksnämndernas uppgifter när det&lt;br&gt;gäller rennäringsfrågor. Att överlåta tillståndsprövningen till en för de&lt;br&gt;olika intressena ”neutral” myndighet är emellertid inte befogat för de fall&lt;br&gt;rennäringen inte berörs och prövningen är en ren skogsvårdsfråga. Lagrå-&lt;br&gt;det har inte heller underlag för att kunna förorda en så principiell ändring&lt;br&gt;av förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De skogsvårdande myndigheterna har emellertid uppenbarligen utöver&lt;br&gt;sin ingående skogliga kompetens också en stor erfarenhet av hur natur-&lt;br&gt;vårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogsskötseln. Lagrådet&lt;br&gt;anser den bästa lösningen i en svår lagstiftningsfråga vara att ändå anförtro&lt;br&gt;skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillståndsärendena bedöma om förhål-&lt;br&gt;landena är sådana som sägs i det föreslagna andra stycket i 30 § rennärings-&lt;br&gt;lagen. Bestämmelsen beskriver åtgärder som är så ingripande och konkret&lt;br&gt;beskrivna att det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade&lt;br&gt;avvägningar. Det är vidare av betydelse att enligt en lagändring, som&lt;br&gt;träder i kraft den 1 juli i år, överprövning i samtliga enskilda ärenden där&lt;br&gt;beslut fattas av skogsstyrelsen skall ske av förvaltningsdomstol (prop.&lt;br&gt;1989/90:57 s. 24 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad lagrådet här har anfört föranleder att det föreslagna andra stycket i&lt;br&gt;30§ bör utgå och att den föreslagna 20 c§ i skogsvårdslagen ändras (se vid&lt;br&gt;20 a —c§§ i lagrådets yttrande rörande skogsvårdslagen, där bestämmelsen&lt;br&gt;föreslås få beteckningen 19 e §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill om innehållet i förevarande paragraf slutligen, utan något&lt;br&gt;ställningstagande, anmärka att det inte framstår som följdriktigt att 30 §, i&lt;br&gt;motsats till den bestämmelse den skall komplettera, i tillämpningen är&lt;br&gt;begränsad till åretruntmarkerna. Eftersom tillämpningen skall handhas av&lt;br&gt;domstol borde problemet att vinterbetesmarkernas omfattning delvis är&lt;br&gt;tvistig inte hindra att bestämmelserna får samma tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen föreslås bl. a. att första stycket kompletteras med en&lt;br&gt;bestämmelse av innebörd att regeringen eller den myndighet som regering-&lt;br&gt;en bestämmer får meddela föreskrifter om hur en renräkning skall genom-&lt;br&gt;föras. Regeringen är emellertid enligt 8 kap. 13§ första stycket punkt 1&lt;br&gt;regeringsformen behörig att meddela verkställighetsföreskrifter. Såvitt lag-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;141&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rådet kan bedöma avses med den föreslagna bestämmelsen ett bemyndi-&lt;br&gt;gande till sådana verkställighetsföreskrifter som regeringen kan meddela&lt;br&gt;utan stöd i lagen. Den tillagda bestämmelsen kan därför utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse kan lantbruks-&lt;br&gt;nämnden på begäran av renskötande medlem under vissa förutsättningar&lt;br&gt;förordna om en extra renräkning. Det föreslås i lagrådsremissen att det i&lt;br&gt;fortsättningen skall ankomma på länsstyrelsen att besluta om sådan ren-&lt;br&gt;räkning. Enligt 67 § rennäringslagen, vilken paragraf inte föreslås ändrad,&lt;br&gt;skall emellertid kostnader för en extra renräkning fördelas mellan den som&lt;br&gt;begärt renräkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skä-&lt;br&gt;ligt. Lagrådet anser det naturligt att lantbruksnämnden bibehålls som den&lt;br&gt;myndighet som får förordna om extra renräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt remissprotokollet skall den som länsstyrelsen förordnat ges rätt att&lt;br&gt;få tillträde till område eller anläggning där renräkning äger rum och vidare&lt;br&gt;ha rätt att få upplysningar och ta del av handlingar som behövs för att&lt;br&gt;möjliggöra en effektiv kontroll. Om han därvid finner att samebyn inte&lt;br&gt;följt verkställighetsföreskrifter som meddelats av regeringen eller myndig-&lt;br&gt;het som regeringen bestämmer kan länsstyrelsen besluta om kompletteran-&lt;br&gt;de renräkning. Lagrummets första stycke har dock fått en något annan&lt;br&gt;utformning. Enligt lagrådets mening bör det stycket lämpligen kunna ges&lt;br&gt;följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”En sameby skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för byns&lt;br&gt;renräkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen.&lt;br&gt;Finns anledning att anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan&lt;br&gt;länsstyrelsen besluta om kompletterande renräkning.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.10 behandlas frågan om införande av företagsregister för rennä-&lt;br&gt;ringen. Det påpekas där bl. a. att renlängden liksom lantbrukets företagsre-&lt;br&gt;gister skyddas av den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9&lt;br&gt;kap. 4§ sekretesslagen (1980:100). Lagrådet vill endast framhålla att sam-&lt;br&gt;ma sekretessregler kommer att skydda ett företagsregister för rennäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övriga lagförslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen lämnas utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1990/91:4&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Proposition.................................................. 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag...................................... 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990&amp;nbsp;....&amp;nbsp;&amp;nbsp;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning.................................................. 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Sammanfattning av föredragandens överväganden och&amp;nbsp;förslag&amp;nbsp;....&amp;nbsp;&amp;nbsp;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Allmänmotivering ......................................... 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;Allmänna utgångspunkter .............................. 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 &amp;nbsp;Renskötselrätten ...................................... 21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 &amp;nbsp;Upphävande av renskötselrätt........................... 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4 &amp;nbsp;Ökat skydd för renskötselrätten ......................... 28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.5 &amp;nbsp;Rennäringens folkrättsliga skydd ........................ 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.6 &amp;nbsp;Ersättningsbestämmelser m. m........................... 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.7 &amp;nbsp;Åtgärder vid för högt renantal........................... 39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.8 &amp;nbsp;Åtgärder mot s. k. strövrenar............................ 45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.9 &amp;nbsp;Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;medlem i sameby...................................... 48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.10 Företagsregister för rennäringen......................... 48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.11 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ............. 50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.12 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården............. 54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.13 Koncessionsrenskötseln ................................ 56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Ekonomiska och andra effekter av&amp;nbsp;mina&amp;nbsp;förslag................. 58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Upprättade lagförslag....................................... 59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Specialmotivering.......................................... 59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 &amp;nbsp;Rennäringslagen ...................................... 59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.2 &amp;nbsp;Väglagen ............................................. 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.3 &amp;nbsp;Lagen om vissa torvfyndigheter ......................... 67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Hemställan................................................ 67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Beslut .................................................... 67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Sammanfattning av samerättsutredningens delbetänkande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(SOU 1986: 36) Samernas folksrättsliga&amp;nbsp;ställning.......... 68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Sammanfattning av samerättsutredningens huvudbetän-&lt;br&gt;kande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting, såvitt avser&lt;br&gt;renskötselns rättsliga ställning.......................... 73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser renskötselns&lt;br&gt;rättsliga ställning..................................... 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport (1989:4)&lt;br&gt;Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi&lt;br&gt;(Förslag av rennäringsgruppen)......................... 98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Rapportens lagförslag................................. 102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över lantbruks-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;styrelsens rapport (1989:4) Frågor om samebyarnas&lt;br&gt;organisation, funktion och ekonomi (Förslag av&lt;br&gt;rennäringsgruppen)................................... 104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7 De remitterade lagförslagen............................ 127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 8 Lagrådets yttrande.................................... 137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;h1&gt;&lt;a name="caption2"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1990/91: 5&lt;/h1&gt;
&lt;p&gt;om en modernisering av&lt;br&gt;företagens självdeklarationer&lt;br&gt;och förfarandefrågor i anslutning&lt;br&gt;till skattereformen, m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 5&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>avslag</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1990/91:JoU12</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1990-08-15 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1990-10-02 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1990-10-03 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1990-10-17 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text></text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 10:07:20</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GE034</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:28:35</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Jordbruksutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 10:07:20</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GE034</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199091__4.pdf</filnamn>
<filstorlek>6367840</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/74D27869-51F2-4454-A259-ECC618D08087</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1990/91:JoU12</uppgift>
<ref_dok_id>GE01JoU12</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JoU12</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ändring i rennäringslagen, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>