<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2283940</hangar_id>
 <dok_id>GE03197</dok_id>
 <rm>1990/91</rm>
 <beteckning>197</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1990/91:197</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>197</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1991-06-06 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:40:54</systemdatum>
 <publicerad>2007-12-19 17:01:48</publicerad>
 <titel>om produktskadelag</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03197/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03197</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GE03197</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1990/91:197&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om produktskadelag&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE03197/prop_199091__197-1.png" style="width:36pt;height:22pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag&lt;br&gt;ur regeringsprotokollet den 6 juni 1991 för den åtgärd och de ändamål&lt;br&gt;som framgår av föredragandens hemställan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Odd Engström&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lalla Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås en särskild produktskadelag som innefattar ett&lt;br&gt;skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG-&lt;br&gt;direktiv om produktansvar som antogs år 1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador&lt;br&gt;som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt&lt;br&gt;som hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter&lt;br&gt;oavsett om de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte&lt;br&gt;upphöra därför att produkten införlivas som en beståndsdel i någon annan&lt;br&gt;lös egendom eller i fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös&lt;br&gt;eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana&lt;br&gt;fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som&lt;br&gt;skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn&lt;br&gt;till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten,&lt;br&gt;bruksanvisningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga&lt;br&gt;omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs.&lt;br&gt;skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-&lt;br&gt;liga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i&lt;br&gt;omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skador på konsumentegendom. När ersättningen för en sakskada bestäms&lt;br&gt;skall en självrisk på 3 500 kr. dras av.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den&lt;br&gt;skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som&lt;br&gt;har importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin&lt;br&gt;genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat&lt;br&gt;särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och&lt;br&gt;importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat&lt;br&gt;eller importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den&lt;br&gt;skadegörande produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i&lt;br&gt;ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av&lt;br&gt;sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en&lt;br&gt;näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt konsument-&lt;br&gt;köplagen (1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av&lt;br&gt;den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan&lt;br&gt;inom tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att&lt;br&gt;fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att&lt;br&gt;talan om ersättning måste väckas inom tio år efter det att den skade-&lt;br&gt;görande produkten sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte&lt;br&gt;åberopas mot den som har rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Produktskadelag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt&lt;br&gt;har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt&lt;br&gt;på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ&lt;br&gt;vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för&lt;br&gt;skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på&lt;br&gt;själva produkten ersätts dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har&lt;br&gt;infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös&lt;br&gt;egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra&lt;br&gt;en produkt för sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt&lt;br&gt;som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna&lt;br&gt;anses ha orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som&lt;br&gt;skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur&lt;br&gt;produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts&lt;br&gt;samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i&lt;br&gt;omlopp och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen&lt;br&gt;(1968:45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan&lt;br&gt;verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande&lt;br&gt;produkten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i&lt;br&gt;landet, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den&lt;br&gt;med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tecken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,&lt;br&gt;frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig&lt;br&gt;enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att&lt;br&gt;betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket&lt;br&gt;angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat&lt;br&gt;produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem&lt;br&gt;som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten&lt;br&gt;skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i&lt;br&gt;tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten&lt;br&gt;eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad&lt;br&gt;efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat&lt;br&gt;sätt påkallat en sådan anvisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-&lt;br&gt;samhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten&lt;br&gt;i omlopp, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma&lt;br&gt;överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avräkning vid sakskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett&lt;br&gt;belopp om 3 500 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag,&lt;br&gt;har den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde&lt;br&gt;stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan&lt;br&gt;rätt att av honom återfå vad han betalat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskription&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom&lt;br&gt;tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att&lt;br&gt;fordringen kunde göras gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som&lt;br&gt;påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i&lt;br&gt;omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande&lt;br&gt;produkten i omlopp före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-&lt;br&gt;Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson,&lt;br&gt;Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw,&lt;br&gt;Molin och Åsbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om produktskadelag&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhanda-&lt;br&gt;håller en produkt har för en skada som produkten orsakar. I svensk rätt&lt;br&gt;finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produkt-&lt;br&gt;skador regleras därför i princip av skadeståndslagen (1972:207) och i vissa&lt;br&gt;fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet&lt;br&gt;förutsätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom&lt;br&gt;vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det rådande rättsläget har länge ansetts otillfredsställande. Redan år&lt;br&gt;1972 beslöt regeringen att tillkalla sakkunniga för att utreda frågor om&lt;br&gt;ersättning för produktskador. De sakkunniga - produktansvarskommittén -&lt;br&gt;lade år 1976 fram ett delbetänkande (SOU 1976:23) Produktansvar I,&lt;br&gt;Ersättning för läkemedelsskada. Kommittén föreslog här en lag om&lt;br&gt;ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genomfördes inte. På grundval&lt;br&gt;av kommitténs förslag infördes i stället från och med den 1 juli 1978 ett&lt;br&gt;frivilligt försäkringssystem avseende ersättning för läkemedelsskada.&lt;br&gt;Produktansvarskommittén lade år 1979 fram sitt slutbetänkande (SOU&lt;br&gt;1979:79) Produktansvar II, Produktansvarslag. Här föreslog kommittén&lt;br&gt;en allmän lag om produktansvar för personskador. Vid remissbehand-&lt;br&gt;lingen av förslaget motsatte sig de flesta instanserna att förslaget då&lt;br&gt;genomfördes. Som motivering anfördes nästan genomgående att man - av&lt;br&gt;ekonomiska och handelspolitiska skäl - borde avvakta utvecklingen i&lt;br&gt;Europa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom Europarådet har utarbetats en konvention rörande produktansvar&lt;br&gt;för personskada. Konventionen öppnades för undertecknande år 1977&lt;br&gt;men den har inte trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EGs ministerråd antog den 25 juli 1985 ett direktiv angående samord-&lt;br&gt;ningavmedlemsländernas lagstiftningom produktansvar (85/374/EEC).&lt;br&gt;Direktivets grundläggande princip är att den som tillverkar eller im-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;porterar en produkt skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;en defekt i produkten. Medlemsstaterna var enligt direktivet förpliktade&lt;br&gt;att bringa sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med direktivet&lt;br&gt;senast den 30 juli 1988. Hittills har nio medlemsländer införlivat&lt;br&gt;direktivets regler i nationell rätt. Direktivets engelska text bör fogas som&lt;br&gt;bilaga 1 till protokollet i detta ärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EFTA-länderna och EG befinner sig för närvarande i en omfattande&lt;br&gt;integrationsprocess. Målet är att skapa ett europeiskt ekonomiskt&lt;br&gt;samarbetsområde, EES, där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer&lt;br&gt;skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin&lt;br&gt;lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna gemensamt&lt;br&gt;definierat som relevanta. Till sådan s.k. relevant &amp;quot;acquis communautaire&amp;quot;&lt;br&gt;hör direktivet om produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För svensk rätts del har rättspraxis på senare år utvecklats mot ett&lt;br&gt;strängare ansvar för i vart fall vissa typer av produktskador. Högsta&lt;br&gt;domstolen fann t.ex. i ett fall 1989 att strikt ansvar för tillverkare&lt;br&gt;föreligger på livsmedelsområdet (NJA 1989 s. 389).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om lagstiftning om produktansvar har beretts i justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet. Under lagstiftningsärendets behandling har vid flera tillfällen&lt;br&gt;hållits överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i de&lt;br&gt;andra nordiska länderna. Den 17 juni 1988 hölls vidare en s.k. hearing&lt;br&gt;med ett sjuttiotal företrädare för berörda myndigheter och organisationer&lt;br&gt;i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I januari 1990 lade justitiedepartementet fram departementsprome-&lt;br&gt;morian (Ds 1989:79) Produktskadelag. Promemorians sammanfattning och&lt;br&gt;lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor 2 och 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-&lt;br&gt;na och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet&lt;br&gt;som bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 7 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande&lt;br&gt;över förslag till produktskadelag som hade upprättats inom justitiedepar-&lt;br&gt;tementet. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga&lt;br&gt;5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fogas till protokol-&lt;br&gt;let i detta ärende som bilaga 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har godtagit de sakliga lösningarna i det remitterade förslaget&lt;br&gt;men har i några avseenden föreslagit en annan lagteknisk lösning. Som&lt;br&gt;framgår av det följande ansluter jag mig i allt väsentligt till lagrådets&lt;br&gt;synpunkter. På ett par punkter förordar jag dock att dessa synpunkter&lt;br&gt;tillgodoses på ett annat sätt än lagrådet har föreslagit. Jag återkommer till&lt;br&gt;lagrådets yttrande i den allmänna motiveringen (se avsnitten 2.3.2,2.4.2,&lt;br&gt;2.5.6, 2.5.7, 2.6.1, 2.6.2 och 2.7) och i samband med att jag i special-&lt;br&gt;motiveringen behandlar lagens disposition och utformning samt de&lt;br&gt;enskilda paragraferna i mitt förslag (se specialmotiveringen till 1-5, 7, 9&lt;br&gt;och 11 §§).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Allmän motivering &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 Behovet av en produktskadelag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skador som orsakas av produkter har under de senaste decennierna&lt;br&gt;ägnats stor uppmärksamhet i de flesta industrialiserade länder med&lt;br&gt;marknadsekonomi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett skydd mot produktskador kan till en del åstadkommas genom&lt;br&gt;förebyggande åtgärder. För detta ändamål är det nödvändigt att det finns&lt;br&gt;en effektiv, fungerande produktkontroll som kan förhindra att farliga och&lt;br&gt;skadebringande produkter kommer ut på marknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produkt-&lt;br&gt;säkerheten i ökad utsträckning läggs på företagen själva. Myndigheterna&lt;br&gt;måste visserligen även fortsättningsvis ha möjlighet att ingripa tvångsvis&lt;br&gt;när farliga produkter förekommer på marknaden, men den offentliga&lt;br&gt;förhandskontrollen inskränks. Företagens egenkontroll får en mer&lt;br&gt;framskjuten plats än tidigare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen att ansvaret för produktsäkerheten i första hand vilar på&lt;br&gt;företagen själva är på väg att vinna insteg även i den svenska lagstift-&lt;br&gt;ningen. Ett exempel på detta är produktsäkerhetslagen (1988:1604), som&lt;br&gt;trädde i kraft den 1 juli 1989. I förarbetena till den lagen har detta&lt;br&gt;synsätt redovisats (se prop. 1988/89:23 s. 26 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om en förebyggande produktkontroll kan bidra till att riskerna för&lt;br&gt;produktskador minskas, är det inte möjligt att helt förhindra sådana&lt;br&gt;skador. Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och&lt;br&gt;andra produkter innebär skaderisker som vi hittills inte har haft anledning&lt;br&gt;att räkna med. Det kan inte anses rimligt att de som tillfogas sådana&lt;br&gt;skador skall stå utan ekonomisk gottgörelse för sina förluster och&lt;br&gt;lidanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag har nämnt i avsnitt 1 finns det i Sverige inte några särskilda&lt;br&gt;lagregler om ett allmänt produktansvar. Ansvaret för produktskador&lt;br&gt;regleras därför av skadeståndslagen och i vissa fall av skadeståndsrättslig&lt;br&gt;speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadestånds-&lt;br&gt;lagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet. Det nuvarande&lt;br&gt;rättsläget redovisas i promemorian på s. 29 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig&lt;br&gt;mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten&lt;br&gt;omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig om&lt;br&gt;att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all&lt;br&gt;erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna har&lt;br&gt;tillverkats och distribuerats. Starka skäl talar för att näringsidkare som&lt;br&gt;tillhandhåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett&lt;br&gt;strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett sådant synsätt har också kommit till uttryck i rättspraxis. Högsta&lt;br&gt;domstolen slog i rättsfallet NJA 1989 s. 389 fast att strikt ansvar skall&lt;br&gt;tillämpas när det gäller personskador som orsakats av skadebringande &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;g&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;egenskaper hos livsmedel. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig-&lt;br&gt;heter som redan finns. Av promemorian (s. 38 ff) framgår att ersättnings-&lt;br&gt;möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än&lt;br&gt;när det gäller sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om personskado&lt;sup&gt;r&lt;/sup&gt; ger den allmänna försäkringen ett grundskydd&lt;br&gt;för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte samtliga&lt;br&gt;skador fullt ut. Inom olika delar av samhällslivet finns därutöver&lt;br&gt;försäkringssystem som ersätter skador mer eller mindre fullständigt. Så är&lt;br&gt;fallet med arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlings-&lt;br&gt;skador inom sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utanför de nu nämnda områdena är möjligheterna till ersättning för&lt;br&gt;personskador inte lika väl utvecklade. I situationer där inga särskilda&lt;br&gt;ersättningsformer föreligger har den skadelidande endast allmänna&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga regler att falla tillbaka på när det gäller förluster som&lt;br&gt;inte täcks av den allmänna försäkringen. Det skydd skadeståndsreglerna&lt;br&gt;ger kan emellertid vara bräckligt bl.a. eftersom rätten till ersättning oftast&lt;br&gt;förutsätter att skadan har orsakats genom vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland de sektorer av samhällslivet där möjligheterna till ersättning för&lt;br&gt;personskador är bristfälliga märks framför allt hem, skola och fritid. Det&lt;br&gt;är främst här som ett utvidgat ansvar för produktskador kommer att få&lt;br&gt;praktisk betydelse när det gäller ersättning för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyddet för de skadelidande är betydligt sämre i fråga om sakskador än&lt;br&gt;i fråga om personskador. På några områden -1.ex. inom transportsektorn&lt;br&gt;och beträffande miljöskadorna - finns visserligen stränga ansvarsregler&lt;br&gt;som gäller även för sakskador och vilkas verkningar ibland är säkerställda&lt;br&gt;genom försäkringsanordningar. Förvissa avtalsförhållanden gäller också&lt;br&gt;särskilda regler. I den nya konsumentköplagen, som gäller fr.o.m. den 1&lt;br&gt;januari 1991, har säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel&lt;br&gt;i varan utsträckts till att omfatta även skador som uppkommer på annan&lt;br&gt;egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och&lt;br&gt;är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. En liknande regel finns i&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen. I de flesta andra fall får emellertid den som&lt;br&gt;drabbas av en sakskada antingen själv sörja för att han har ett tillfreds-&lt;br&gt;ställande försäkringsskydd eller nöja sig med den ersättning han kan få&lt;br&gt;från den som är ansvarig enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Dessa&lt;br&gt;regler ger dock inte något fullständigt skydd, eftersom de oftast in-&lt;br&gt;skränker ansvaret till fall av vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller sakskador är alltså möjligheterna till ersättning ofullstän-&lt;br&gt;diga. Bättre ersättningsregler behövs enligt min mening i första hand för&lt;br&gt;sådana sakskador som produkter orsakar i privatlivet. I fråga om&lt;br&gt;näringslivsförhållanden är däremot behovet av strängare regler om&lt;br&gt;produktansvar för sakskador inte särskilt framträdande. Man bör nämligen&lt;br&gt;kunna utgå från att den som driver en näringsverksamhet håller sig med&lt;br&gt;ett sådant försäkringsskydd att han i erforderlig utsträckning får ersättning&lt;br&gt;för sakskador som uppkommer i näringsverksamheten. När det gäller&lt;br&gt;rättsförhållanden mellan näringsidkare finns det också allmänt sett mindre&lt;br&gt;anledning för lagstiftaren att ingripa med tvingande lagregler än när det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gäller förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument. I det sist&lt;br&gt;nämnda fallet är styrkeförhållandet mellan parterna typiskt sett sådant att&lt;br&gt;konsumenten behöver stöd av tvingande lagregler. I förhållandet mellan&lt;br&gt;näringsidkare kan det däremot i allmänhet lämnas åt parterna att fördela&lt;br&gt;ansvaret på det sätt de finner lämpligast. Sakskador som uppkommer i&lt;br&gt;näringsverksamhet omfattas inte heller av EG-direktivet om produkt-&lt;br&gt;ansvar. I ett specialfall finns det emellertid enligt min mening anledning&lt;br&gt;att i en svensk produktskadelag reglera även förhållandet mellan&lt;br&gt;näringsidkare. Jag återkommer till detta fall under avsnitt 2.6.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser jag således att nuvarande ersättningsregler&lt;br&gt;uppvisar brister främst när det gäller dels sådana personskador som&lt;br&gt;drabbar enskilda personer i hemmet och på fritiden samt barn i skolan,&lt;br&gt;dels sådana sakskador som drabbar enskilda personer och som inte täcks&lt;br&gt;av konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen. Det är i första hand&lt;br&gt;på dessa områden som strängare produktansvarsregler verksamt skulle&lt;br&gt;kunna bidra till att förbättra de skadelidandes situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag hittills har anfört har rört ersättningsreglernas reparativa&lt;br&gt;funktion. Jag vill emellertid framhålla att ett strängt produktansvar kan&lt;br&gt;verka också preventivt, eller kanske snarare skadeförebyggande. Om&lt;br&gt;skadeståndsansvaret skärps, skulle det kunna medverka till att antalet&lt;br&gt;produktskador minskar, eftersom tillverkare får ett större intresse av att&lt;br&gt;utveckla säkra produkter för att undgå skadeståndsskyldighet eller hålla&lt;br&gt;kostnaderna för ansvarsförsäkring nere. Det är enligt min mening naturligt&lt;br&gt;att den centrala roll för företagens egenåtgärder som bl.a. den nya&lt;br&gt;produktsäkerhetslagen ger uttryck för skall vara förenad med ett strängt&lt;br&gt;skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis har det också ett värde i sig, om den osäkerhet som för&lt;br&gt;närvarande råder i vårt land beträffande produktansvarets omfattning kan&lt;br&gt;skingras genom lagfästa regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av en lagstiftning om produktansvar har inte heller annat än&lt;br&gt;undantagsvis ifrågasatts under remissbehandlingen av promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan huruvida det behövs en särskild produktskadelag i Sverige har&lt;br&gt;under lagstiftningsärendets beredning kommit i ett nytt läge genom EES-&lt;br&gt;förhandlingarna. Under år 1990 inleddes formella förhandlingar mellan&lt;br&gt;EFTA-länderna och EG om ett närmare och fastare strukturerat&lt;br&gt;samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfattande och gemensamma&lt;br&gt;institutioner i ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EES. Avsikten&lt;br&gt;är att ett avtal om ett sådant samarbete skall träda i kraft vid årsskiftet&lt;br&gt;1992/93, samtidigt som EGs s.k. inre marknad fullbordas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Målet med ett EES-avtal är att skapa ett europeiskt ekonomiskt&lt;br&gt;samarbetsområde med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och&lt;br&gt;kapital inom hela EG-EFTA-området och att utveckla och bredda&lt;br&gt;samarbetet på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning,&lt;br&gt;utbildning och konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela&lt;br&gt;EG-EFTA-området, och basen för EES-avtalet är därför EGs regelverk -&lt;br&gt;'Tacquis communautaire&amp;quot;. Relevanta EG-regler avses alltså på ett eller&lt;br&gt;annat sätt bli integrerade i avtalet för att gälla också i EFTA-länderna&lt;br&gt;och i relationerna mellan EG och EFTA-länderna. Till sådana EG-regler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hör direktivet om produktansvar. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall&lt;br&gt;uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för&lt;br&gt;detta. Inom EG har hittills följande medlemsstater införlivat direktivet om&lt;br&gt;produktansvar i nationell rätt: Belgien, Danmark, Grekland, Italien,&lt;br&gt;Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Storbritannien och Tyskland. I de&lt;br&gt;övriga EG-länderna pågår lagstiftningsarbetet. Även flertalet av EFTA-&lt;br&gt;länderna har lagstiftat om produktansvar. I Österrike trädde en produkt-&lt;br&gt;skadelag i kraft den 1 juli 1988. Även Norge har fått en produkt-&lt;br&gt;ansvarslag. Den trädde i kraft den 1 januari 1989.1 Finland har en ny lag&lt;br&gt;antagits som träder i kraft den 1 september 1991. I Island träder en&lt;br&gt;nyligen antagen lag i kraft den 1 januari 1992. Lagstiftning övervägs också&lt;br&gt;i Schweiz.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den österrikiska lagen överensstämmer med EG-direktivet. Den&lt;br&gt;isländska lagen överensstämmer i de flesta avseenden med den danska&lt;br&gt;lagen. Närmare uppgifter om innehållet i den norska och den finska lagen&lt;br&gt;lämnas i den fortsatta framställningen. Även de lagarna ansluter nära till&lt;br&gt;EG-direktivets regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att lagregler om produktansvaret&lt;br&gt;nu skall införas. Med hänsyn till vad jag anfört om det kommande EES-&lt;br&gt;avtalets innehåll och syfte bör dessa lagregler ges en utformning som&lt;br&gt;stämmer överens med EG-direktivets krav. De nya reglerna bör tas in i&lt;br&gt;en särskild lag, som lämpligen kan kallas produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.2 Huvuddragen i en produktskadelag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag att den svenska&lt;br&gt;produktskadelagen bör utformas på grundval av följande huvudregler som&lt;br&gt;överensstämmer med vad som skall gälla enligt EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen skall ha ett vidsträckt tillämpningsområde och gälla för skador&lt;br&gt;orsakade av produkter i allmänhet, dvs. alla slag av lösa saker. Ansvaret&lt;br&gt;för en produkt skall emellertid inte upphöra därför att produkten&lt;br&gt;införlivas som en beståndsdel i annan egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning skall utges dels för personskada, dels för skada på konsu-&lt;br&gt;mentegendom. Det strikta produktansvaret skall dock inte omfatta skador&lt;br&gt;på själva den skadeorsakande produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvaret skall vara oberoende av vårdslöshet men i stället&lt;br&gt;begränsas till skador som uppstår till följd av att en produkt inte har varit&lt;br&gt;så säker som skäligen kunnat förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den&lt;br&gt;skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som&lt;br&gt;har importerat den. Även den som utger sig för att ha tillverkat en&lt;br&gt;produkt utan att ha gjort det skall i vissa fall vara ansvarig. Om det inte&lt;br&gt;framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall&lt;br&gt;var och en som tillhandahåller produkten vara ansvarig, såvida han inte&lt;br&gt;pekar ut någon som ansvarar för produkten i ett tidigare led i distri-&lt;br&gt;butionskedjan. Det strikta ansvaret skall emellertid begränsas till&lt;br&gt;näringsidkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ersättningen för sakskada bestäms skall ett belopp om 3 500 kr. Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;räknas av.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvaret skall preskriberas enligt särskilda regler. Preskrip-&lt;br&gt;tionsfristen skall sålunda vara tre år från det att den skadelidande fick&lt;br&gt;eller hade bort få kännedom om att fordringen kunde göras gällande.&lt;br&gt;Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersättning måste väckas&lt;br&gt;inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes i omlopp.&lt;br&gt;Produktskadelagen skall vara tvingande till den skadelidandes förmån.&lt;br&gt;I tre avseenden ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att välja mellan&lt;br&gt;alternativa lösningar. En av dessa valmöjligheter är huruvida produktbe-&lt;br&gt;greppet skall omfatta obearbetade jordbruksprodukter eller ej. Vidare får&lt;br&gt;medlemsländerna utesluta en regel i direktivet som befriar den ansvarige&lt;br&gt;från skadeståndsskyldighet, om skadan beror på ett s.k. utvecklingsfel, dvs.&lt;br&gt;en brist hos produkten som det varit tekniskt och vetenskapligt omöjligt&lt;br&gt;att upptäcka. Slutligen ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att införa&lt;br&gt;ett beloppstak i fråga om ersättning för s.k. serieskador som utgör&lt;br&gt;personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag skall utveckla närmare i det följande (se avsnitten 2.2.2, 2.3.4&lt;br&gt;och 2.4.4) förordar jag i dessa tre avseenden den lösning som är&lt;br&gt;förmånligast för den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel i EG-direktivet ger sämre skydd för den skadelidande än nu&lt;br&gt;gällande svenska regler. Jag syftar på regeln om jämkning av skadestånd&lt;br&gt;vid den skadelidandes medvållande till personskada. Enligt min mening&lt;br&gt;bör vi i Sverige behålla gällande regler på denna punkt. Denna fråga&lt;br&gt;behandlas i avsnitt 2.7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sådana frågor där produktskadelagen inte innehåller särskilda regler&lt;br&gt;skall allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser gälla, i första hand&lt;br&gt;skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.3 Dispositionen av den fortsatta framställningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har härmed avslutat min genomgång av de allmänna utgångspunkter&lt;br&gt;som enligt min mening bör gälla för en reform av lagstiftningen om&lt;br&gt;produktskador. I det följande avser jag att närmare behandla frågan om&lt;br&gt;tillämpningsområdet i avsnitt 2.2,&lt;br&gt;produktansvarets innebörd i avsnitt 2.3,&lt;br&gt;produktansvarets omfattning i avsnitt 2.4,&lt;br&gt;skadeståndsansvariga i avsnitt 2.5,&lt;br&gt;produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga i avsnitt 2.6,&lt;br&gt;skadelidandes medvållande i avsnitt 2.7,&lt;br&gt;bevisfrågor i avsnitt 2.8,&lt;br&gt;preskription i avsnitt 2.9,&lt;br&gt;förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler i avsnitt 2.10,&lt;br&gt;Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar i avsnitt 2.11,&lt;br&gt;ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.12, samt&lt;br&gt;kostnader och resursbehov i avsnitt 2.13.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i&lt;br&gt;specialmotiveringen (avsnitt 4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Tillämpningsområdet för en produktskadelag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.2.1 Produktbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall&lt;br&gt;omfatta skador som orsakas av lösa saker (produkter). En produkt&lt;br&gt;som har infogats i någon annan lös egendom eller i fast egendom skall&lt;br&gt;anses vara en produkt för sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-&lt;br&gt;rian s. 64-68).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker&lt;br&gt;promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser&lt;br&gt;anser att produktbegreppet skall omfatta även elektricitet. En instans&lt;br&gt;hävdar att begreppet produkt inte bör omfatta lös egendom som infogas&lt;br&gt;i fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I det moderna samhället tillverkas och distribueras&lt;br&gt;varor i sådana former att det många gånger är omöjligt för enskilda&lt;br&gt;människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De&lt;br&gt;tvingas att lita på att tillverkare och distributörer kontrollerar sina&lt;br&gt;produkter och inte släpper ut någonting på marknaden som medför&lt;br&gt;oacceptabla risker för skada. Konsumenterna kan däremot sällan själva&lt;br&gt;vidta verkningsfulla åtgärder för att skydda sig mot alla tänkbara risker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är iakttagelser av detta slag som har motiverat önskemålen om ett&lt;br&gt;skärpt skadeståndsansvar för skador orsakade av bristande säkerhet hos&lt;br&gt;produkter. De beskrivna förhållandena råder allmänt. Reglerna om ett&lt;br&gt;strängare skadeståndsansvar bör därför ha vidsträckt giltighet och bygga&lt;br&gt;på en generellt utformad definition av begreppet produkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En lagstiftning på området bör således enligt min mening ha som&lt;br&gt;utgångspunkt att den skall gälla produkter i allmänhet. De produkter&lt;br&gt;som här avses är i första hand sådana varor som utgör lösa saker. Med&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;lös sak&amp;quot; avses enligt vanligt juridiskt språkbruk varje slag av&lt;br&gt;rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Den föreslagna&lt;br&gt;definitionen innebär därför att bl.a. kemiska produkter omfattas av lagens&lt;br&gt;produktbegrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. patent och andra&lt;br&gt;rättigheter samt värdepapper, kan knappast tänkas förorsaka skador av&lt;br&gt;sådant slag som bör regleras i en produktskadelag. Jag anser därför att&lt;br&gt;det inte finns anledning att låta ansvaret enligt produktskadelagen omfatta&lt;br&gt;sådan egendom. Ett till sådan egendom utsträckt ansvar skulle tvärtom&lt;br&gt;kunna medföra en hel del tillämpningsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att uttrycket lös sak används också i&lt;br&gt;konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl EG-direktivet (artikel 2) som den norska och den finska lagen&lt;br&gt;gäller lösa saker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen skall gälla&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lösa saker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Elektricitet är inte lös sak. Skador orsakade av elektricitet kommer&lt;br&gt;därför inte att omfattas av skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen,&lt;br&gt;om det begränsas till skador orsakade av lösa saker. Enligt EG-direktivet&lt;br&gt;omfattar begreppet produkt uttryckligen också elektricitet. Några&lt;br&gt;remissinstanser har framhållit harmoniseringen med EG som ett skäl att&lt;br&gt;låta produktskadelagen omfatta även skador av elektricitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall&lt;br&gt;uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod&lt;br&gt;för detta. Såvitt nu kan bedömas torde ett direktiv, som ingår i det s.k.&lt;br&gt;relevanta regelverket, komma att tilläggas samma verkan i ett kommande&lt;br&gt;EES-avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpat på frågan om regleringen av produktansvaret för elskador&lt;br&gt;innebär EG-direktivet endast en skyldighet för medlemsstaterna att bringa&lt;br&gt;sin lagstiftning i överensstämmelse med direktivet. I den mån de&lt;br&gt;skadelidande redan åtnjuter sådant skydd i gällande rätt krävs alltså inte&lt;br&gt;i och för sig att en nationell produktansvarslag också skall omfatta skador&lt;br&gt;av elektricitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian påpekas att de situationer som produktskadelagen tar&lt;br&gt;sikte på är av annat slag och föranleder andra överväganden än sådana&lt;br&gt;fall där elektricitet som sådan orsakar skada. En annan sak är att&lt;br&gt;elektriska apparater är produkter och kan orsaka skador som faller inom&lt;br&gt;produktskadelagens tillämpningsområde (jfr NJA 1977 s. 538).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för skador orsakade av elektrisk ström från elektriska&lt;br&gt;anläggningar regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande&lt;br&gt;vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Regeringen har&lt;br&gt;den 14 februari 1991 bemyndigat chefen för industridepartementet att&lt;br&gt;tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över det svenska&lt;br&gt;elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation. I uppdraget&lt;br&gt;ingår också att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av&lt;br&gt;elektricitet. Enligt direktiven för utredningen torde det vara lämpligast&lt;br&gt;att skadeståndsfrågorna i samband med elektrisk ström regleras i ett&lt;br&gt;sammanhang i ellagen. Utredaren skall därför utarbeta ett förslag till hur&lt;br&gt;den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen bör kompletteras för att&lt;br&gt;åstadkomma harmonisering med EG-direktivet om produktansvar (dir&lt;br&gt;1991:10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen inte skall&lt;br&gt;omfatta skador orsakade av elektricitet som sådan. Jag har i denna fråga&lt;br&gt;samrått med chefen för industridepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan fråga är vad som skall gälla när en lös sak infogas i annan&lt;br&gt;egendom som har samma ägare så att den blir en beståndsdel i den andra&lt;br&gt;egendomen. Beståndsdelen upphör då att vara en särskild lös sak. Infogas&lt;br&gt;saken i fast egendom, blir den sålunda enligt reglerna i 2 kap. jordabalken&lt;br&gt;tillbehör till fastigheten. Det kan emellertid inte anses lämpligt att den&lt;br&gt;som bär skadeståndsansvaret för en produkt skulle befrias från ansvaret&lt;br&gt;bara därför att produkten blir en beståndsdel i annan egendom. Denna&lt;br&gt;fråga skall jag diskutera närmare i avsnitt 2.5.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Definitionen av termen &amp;quot;produkt&amp;quot; bör därför kompletteras med en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrift om att en produkt, även sedan den infogats som beståndsdel i Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;någon annan lös egendom eller i fast egendom, skall anses alltjämt utgöra&lt;br&gt;en produkt för sig. En sådan föreskrift får till följd att om en produkt är&lt;br&gt;tillverkad i flera led så att en beståndsdel i sin tur är sammansatt av&lt;br&gt;beståndsdelar, även den sammansatta beståndsdelen utgör en produkt för&lt;br&gt;sig. Regelsystemet bör också i övrigt utformas så att skadeståndsansvar&lt;br&gt;i princip skall åvila inte bara tillverkaren av den färdiga produkt som på&lt;br&gt;grund av en säkerhetsbrist föranlett skadan utan, om produkten&lt;br&gt;tillkommit i flera tillverkningsled, även var och en som tillverkat en&lt;br&gt;beståndsdel där säkerhetsbristen funnits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nyss föreslagna principen om ansvar för delprodukter innebär att&lt;br&gt;en lös sak som infogas som beståndsdel i fast egendom förblir en produkt&lt;br&gt;för sig som kan ge upphov till skadeståndsansvar enligt reglerna för&lt;br&gt;produktansvaret. Detta medför att åtskilliga skador som orsakas av fast&lt;br&gt;egendom kommer att omfattas av produktansvarsreglerna. Det blir följden&lt;br&gt;i alla de fall där skadeorsaken kan härledas till en säkerhetsbrist i en&lt;br&gt;produkt som har infogats i fastigheten och därmed blivit en del av den&lt;br&gt;enligt jordabalkens regler. Så blir fallet, oavsett om produkten har&lt;br&gt;infogats i samband med att en byggnad har uppförts på fastigheten eller&lt;br&gt;om det har skett vid något annat tillfälle.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De skador orsakade av fast egendom som kommer att hållas utanför&lt;br&gt;produktskadelagstiftningen är sådana som fastigheten orsakar på annat&lt;br&gt;sätt än genom bristande säkerhet hos produkter som har infogats i&lt;br&gt;fastigheten. Som exempel kan nämnas skador som beror på fastighetens&lt;br&gt;grundförhållanden eller på en felaktig konstruktion hos en byggnad. Inte&lt;br&gt;heller skador som beror på att olämpligt material har valts skulle omfattas&lt;br&gt;av produktansvaret, om materialet i sig är felfritt. I dessa och andra fall&lt;br&gt;som produktskadelagstiftningen inte blir tillämplig på aktualiseras andra&lt;br&gt;skadeståndsregler. Som exempel kan nämnas - förutom den allmänna&lt;br&gt;culparegeln - konsumenttjänstlagen, andra regler om skadestånd i&lt;br&gt;avtalsförhållanden och miljöskadelagen. 11.ex. ett hyresförhållande kan&lt;br&gt;hyresgästen enligt 12 kap. 16 § jordabalken ha rätt till skadestånd, om&lt;br&gt;lägenheten skadas eller om annat &amp;quot;hinder eller men i nyttjanderätten&amp;quot;&lt;br&gt;uppkommer utan hyresgästens vållande. Rätten till skadestånd torde&lt;br&gt;kunna avse såväl personskada som sakskada men också s.k. ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada, t.ex. kostnader i samband med evakuering på grund&lt;br&gt;av reparation (se betänkandet Byggnaders inomhusmiljö m.m., Ds&lt;br&gt;1990:14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om produktbegreppet definieras så att det omfattar bara lösa&lt;br&gt;saker, kommer således många skador orsakade av fast egendom att&lt;br&gt;omfattas av en ny produktskadelag. Andra skador som härrör från fast&lt;br&gt;egendom avviker till sin karaktär från vanliga produktskador i sådan grad&lt;br&gt;att de inte utan vidare kan passas in i samma regelsystem. De bör därför&lt;br&gt;lämnas utanför den nya regleringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggnad på annans mark räknas som lös egendom. Sådan egendom&lt;br&gt;utgör emellertid inte lös sak och omfattas därför inte av produkt-&lt;br&gt;begreppet med den föreslagna definitionen. De synpunkter som nu har&lt;br&gt;anförts beträffande fast egendom gäller på motsvarande sätt i fråga om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;byggnad på annans mark. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis förordar jag alltså att tillämpningsområdet för en&lt;br&gt;svensk produktskadelag begränsas till att gälla ersättning för skador som&lt;br&gt;orsakas av lösa saker, oavsett om de är självständiga eller har infogats i&lt;br&gt;någon annan lös egendom eller i fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.2 Produktslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall&lt;br&gt;omfatta skador som orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt&lt;br&gt;framställda produkter och även naturprodukter, oavsett om de har&lt;br&gt;undergått någon bearbetning eller ej.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s.68-73)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att&lt;br&gt;obearbetade naturprodukter bör undantas från tillämpningsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Med den föreslagna definitionen av produkt&lt;br&gt;såsom lös sak kommer produktskadelagen att omfatta ansvar för skador&lt;br&gt;av vitt skilda slag. Tidigare har nämnts att behovet av förbättrade&lt;br&gt;möjligheter till ersättning för produktskador har förklarats med att&lt;br&gt;enskilda människor i det moderna samhället måste befatta sig med&lt;br&gt;produkter vilkas egenskaper de inte kan bedöma. Konsumenterna är&lt;br&gt;hänvisade till att godta de bedömningar som görs av dem som tillhanda-&lt;br&gt;håller produkterna. Remissinstanserna har allmänt godtagit promemorians&lt;br&gt;förslag att produktskadelagen skall omfatta skador som orsakas av såväl&lt;br&gt;industriellt som hantverksmässigt framställda produkter. Jag anser det&lt;br&gt;därför vara ställt utom tvivel att skador orsakade av såväl industriproduk-&lt;br&gt;ter som hantverksprodukter skall omfattas av det skärpta skadeståndsan-&lt;br&gt;svaret. Så är också fallet såväl i EG-direktivet som i den norska och den&lt;br&gt;finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har sålunda rått bred enighet angående industriprodukter och&lt;br&gt;hantverksprodukter, medan åsikterna gått isär när det har gällt naturpro-&lt;br&gt;dukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet (artikel 2) omfattar varje lös sak med undantag av&lt;br&gt;lantbruksråvaror och jaktprodukter (&amp;quot;primary agricultural products and&lt;br&gt;game&amp;quot;). Med lantbruksråvaror förstås produkter från jorden (&amp;quot;the soil&amp;quot;),&lt;br&gt;från boskapsskötsel och från fiske med undantag av produkter som har&lt;br&gt;undergått en första bearbetning (&amp;quot;initial processing&amp;quot;). Varje medlemsland&lt;br&gt;kan dock (artikel 15.1 a) göra undantag från artikel 2 i sin lagstiftning&lt;br&gt;och bestämma att uttrycket &amp;quot;produkt&amp;quot; skall beteckna även lantbruksråva-&lt;br&gt;ror och jaktprodukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de nio länder som hittills har genomfört lagstiftning enligt direktivet&lt;br&gt;har endast Luxemburg begagnat sig av möjligheten att låta obearbetade&lt;br&gt;lantbruksprodukter och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den norska lagen omfattar naturprodukter. Det strikta ansvaret åvilar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dock inte sådana personer som samlar in vilda naturprodukter, men Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;däremot personer som befattar sig med insamlade naturprodukter i senare&lt;br&gt;led i distributionskedjan. Även den finska lagen innehåller en liknande&lt;br&gt;reglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan huruvida det strikta produktansvaret bör omfatta skador som&lt;br&gt;orsakas av naturprodukter kan inte besvaras generellt. Problemet gestaltar&lt;br&gt;sig nämligen olika i fråga om skilda slag av naturprodukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana råvaror som bryts, t.ex. järnmalm och kol, eller kemiska ämnen&lt;br&gt;som utvinns direkt ur naturen framskaffas i regel under industriella&lt;br&gt;former och av stora företag. I diskussionen har det inte kommit fram&lt;br&gt;något särskilt skäl för att dessa produkter skulle undantas. Även om&lt;br&gt;produktskadelagen således bör göras tillämplig på naturprodukter av nu&lt;br&gt;angivet slag, bör det påpekas att sådana råvaror sällan i obearbetad form&lt;br&gt;torde ge upphov till skadeståndsansvar, eftersom de knappast kan tänkas&lt;br&gt;brista i fråga om säkerhet mot skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När naturprodukter från växt- eller djurriket bearbetas sker det ofta i&lt;br&gt;syfte att produkterna skall omvandlas till mer förädlade livsmedel. Säd&lt;br&gt;mals till mjöl, av vilket i sin tur bakas bröd. Grönsaker konserveras eller&lt;br&gt;djupfryses. Av slaktdjur framställs köttvaror. En livsmedelsfabrikant som&lt;br&gt;på sådant sätt yrkesmässigt förädlar livsmedel har i allmänhet möjlighet&lt;br&gt;att kontrollera de råvaror han använder. Produktionen sker ofta i rent&lt;br&gt;industriella former. Invändningar kan därför knappast resas mot att en&lt;br&gt;livsmedelsfabrikant får bära ett lika strängt ansvar som andra tillverkare.&lt;br&gt;Det bör gälla även om kravet på förädling sätts tämligen lågt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Invändningarna mot ansvaret för naturprodukter har inte i första hand&lt;br&gt;rört de nu nämnda fallen. Däremot har det rått delade meningar i frågan&lt;br&gt;huruvida skador orsakade av helt obearbetade produkter från växt- och&lt;br&gt;djurriket bör omfattas av det strängare produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har gjorts gällande att de grundläggande skälen för ett strikt ansvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- att ansvaret skall bäras av den som har skapat en risk och kan&lt;br&gt;kontrollera säkerhet och kvalitet - saknas i fråga om naturprodukter. Det&lt;br&gt;kan nämligen tänkas att produktens farlighet beror på miljöfaktorer eller&lt;br&gt;annat som producenten varken känt till eller kunnat påverka. Från&lt;br&gt;handelns sida har påpekats att en detaljist - om det inte går att fastställa&lt;br&gt;vem som har frambringat produkterna - kan bli ansvarig för bristfälliga&lt;br&gt;färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte har kunnat utöva&lt;br&gt;inflytande över produktens beskaffenhet. Lantbrukarnas riksförbund anser&lt;br&gt;att ansvaret för obearbetade jordbruksprodukter skulle ge svenskt&lt;br&gt;lantbruk svårigheter på exportmarknaden, eftersom motsvarande&lt;br&gt;produktansvar inte gäller i de länder vi exporterar till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu diskuterade undantaget gäller alltså bara obearbetade naturpro-&lt;br&gt;dukter från växt- och djurlivet. Redan i kravet på att produkterna skall&lt;br&gt;vara obearbetade ligger en stark begränsning av undantagets räckvidd.&lt;br&gt;Det är i hög grad osäkert vad det kravet innebär i konkreta situationer.&lt;br&gt;Klart är emellertid att det vid tillämpningen av EG-direktivet inte behövs&lt;br&gt;mycket för att en första bearbetning skall anses ha skett. I den danska&lt;br&gt;propositionen med förslag till lag om produktansvar nämns (se Lovforslag&lt;br&gt;nr. L54, FT 1988-89, s. 10) som exempel på industriell bearbetning i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;direktivets mening att mjölk samlas i tankar och kyls på en lantgård innan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;mjölken transporteras till ett mejeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det vill synas som om undantaget för obearbetade naturprodukter inte&lt;br&gt;skulle vara tillämpligt i de flesta fall då naturprodukter tas om hand i&lt;br&gt;större skala med rationella metoder. Sådana metoder torde nämligen&lt;br&gt;normalt innefatta någon form av bearbetning som är åtminstone lika&lt;br&gt;ingripande som att kyla mjölk. Undantaget skulle därmed i praktiken vara&lt;br&gt;förbehållet verksamheter som bedrivs tillfälligt eller i ringa omfattning.&lt;br&gt;Som jag återkommer till i ett följande avsnitt (avsnitt 2.5.7) bör det inte&lt;br&gt;komma i fråga att föreskriva strikt ansvar för produktskador i andra fall&lt;br&gt;än när produkterna tillhandahålls som ett led i en näringsverksamhet.&lt;br&gt;Med en sådan regel skulle de flesta fall som undantaget i EG-direktivet&lt;br&gt;för obearbetade naturprodukter åsyftar ändå vara uteslutna från&lt;br&gt;produktskadelagens tillämpningsområde. Redan på denna grund anser jag&lt;br&gt;det vara mindre angeläget att i en särskild regel undanta obearbetade&lt;br&gt;naturprodukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härtill kommer att en sådan regel skulle ge upphov till svåra gränsdrag-&lt;br&gt;ningsproblem som kunde befaras resultera i ett ökat antal tvister. Som&lt;br&gt;har framgått i det föregående är nämligen innebörden av EG-direktivets&lt;br&gt;uttryck &amp;quot;initial processing&amp;quot; omtvistad. Det citerade exemplet från den&lt;br&gt;danska propositionen är ett sådant problematiskt gränsfall. I diskussionen&lt;br&gt;har anförts andra exempel som har föranlett delade meningar, såsom&lt;br&gt;besprutade bär, slaktade djur och rensad fisk. En så oklar regel bör enligt&lt;br&gt;min mening undvikas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med det låga krav på bearbetningsgrad som ställs i EG-direktivet blir&lt;br&gt;det undantag för obearbetade naturprodukter som flera EG-länder infört&lt;br&gt;mycket begränsat. Med hänsyn till detta och kravet på att produkten har&lt;br&gt;satts i omlopp i näringsverksamhet blir skillnaden i tillämpning mellan&lt;br&gt;dessa länder och Sverige i praktiken mycket liten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framgått av vad jag nu har anfört kommer i praktiken ett&lt;br&gt;ansvar för obearbetade naturprodukter att aktualiseras endast undan-&lt;br&gt;tagsvis. I de få fall då det kan bli aktuellt att en viss näringsidkare skulle&lt;br&gt;kunna hållas ansvarig för en skada som är orsakad av en obearbetad&lt;br&gt;naturprodukt framstår ett strikt ansvar inte som omotiverat. Näringsidka-&lt;br&gt;ren har ju större möjligheter än den skadelidande att kontrollera&lt;br&gt;produkten och bedöma dess säkerhet. Som produktansvarskommittén har&lt;br&gt;påpekat (se SOU 1979:79 s. 84) har det också ett visst värde för&lt;br&gt;konsumenterna att strikt ansvar föreligger för skador orsakade av t.ex.&lt;br&gt;sådana produkter som naturläkemedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att obearbetade naturprodukter som används som livsmedel omfattas&lt;br&gt;av det strikta ansvaret ligger i linje med den utveckling av produkt-&lt;br&gt;ansvaret som skett redan i gällande rätt (jfr avsnitt 2.3.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis förordar jag att det nya stränga skadeståndsansvaret&lt;br&gt;skall gälla för skador som orsakas av såväl industriprodukter och&lt;br&gt;hantverksprodukter som naturprodukter. Naturprodukter bör omfattas&lt;br&gt;även om de inte har bearbetats på något sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.3 Undantag från tillämpningsområdet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Produktskadelagen skall inte gälla skador som omfattas&lt;br&gt;av atomansvarighetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: I promemorian föreslås - utöver det undantag som&lt;br&gt;jag föreslår - även undantag för skador som omfattas av trafikskadelagen&lt;br&gt;eller lagen om motortävlingsförsäkring samt för sådana arbetsskador som&lt;br&gt;omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring (se promemorian s. 73-87).&lt;br&gt;Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt undantaget&lt;br&gt;för atomskador. De flesta instanser som diskuterar det föreslagna&lt;br&gt;undantaget för skador som omfattas av trafikskadelagen eller lagen om&lt;br&gt;motortävlingsförsäkring har tillstyrkt förslaget. Ett par instanser har dock&lt;br&gt;ifrågasatt detta undantag. Undantaget för arbetsskador avstyrks av&lt;br&gt;flertalet av de remissinstanser som särskilt har berört frågan. De&lt;br&gt;remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen har föreslagit att&lt;br&gt;läkemedel skall undantas från produktskadelagen. Även företrädare för&lt;br&gt;försäkringsbranschen har förordat ett sådant undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret bör såvitt möjligt åvila den&lt;br&gt;som har möjlighet att påverka risken för skada. Detta synsätt, som är&lt;br&gt;grundläggande för produktansvarslagstiftningen, leder till att ansvaret för&lt;br&gt;skador som orsakas av fel i en produkt normalt bör ligga hos produktens&lt;br&gt;tillverkare. Den synpunkten talar för att produktskadelagen bör bli&lt;br&gt;tillämplig även på produktskador som inträffar inom ett verksamhets-&lt;br&gt;område som regleras av särskilda skadeståndsregler, åtminstone när dessa&lt;br&gt;regler lägger ansvaret på någon annan än produktens tillverkare. Ju färre&lt;br&gt;områden som undantas från produktskadelagens tillämpningsområde,&lt;br&gt;desto större blir genomslagskraften för principen att tillverkaren skall bära&lt;br&gt;ansvaret för skador som hans produkter orsakar. För samma lagtekniska&lt;br&gt;lösning talar också att risken då minskar för att det skall uppstå luckor&lt;br&gt;mellan olika ersättningssystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller endast en regel som direkt behandlar en fråga&lt;br&gt;av detta slag. I artikel 14 föreskrivs att direktivet inte är tillämpligt på en&lt;br&gt;skada som uppstår genom en atomolycka och som täcks av internationella&lt;br&gt;konventioner som medlemsstaterna har ratificerat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av intresse i detta sammanhang är emellertid också artikel 13. Enligt&lt;br&gt;den artikeln berör direktivet inte den skadelidandes rättigheter enligt&lt;br&gt;sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas. Med&lt;br&gt;stöd av denna regel kan de enskilda medlemsländerna bestämma att&lt;br&gt;särregler skall bestå vid sidan av de regler som skall gälla enligt direktivet.&lt;br&gt;I Tyskland har man sålunda behållit den särskilda lagen om ansvar för&lt;br&gt;läkemedelsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Atomskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska atomansvarighetslagen bygger på en konsekvent genomförd&lt;br&gt;kanaliseringsprincip. Rätten till ersättning garanteras genom särskilda&lt;br&gt;försäkringsanordningar och statsgarantier. Genom att ansluta sig till vissa&lt;br&gt;internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att upprätthålla ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådant ansvarssystem som atomansvarighetslagen innehåller. Vid sidan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;härav finns det enligt min mening inte vare sig utrymme för eller behov&lt;br&gt;av regler om strikt produktansvar på området. Skador som omfattas av&lt;br&gt;atomansvarighetslagen bör alltså undantas från produktskadelagens&lt;br&gt;tillämpningsområde. Denna lösning ligger i linje med såväl EG-direktivet&lt;br&gt;som den norska och den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skador inom transportområdet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvaret vid särskilda former av transportverksamhet regleras&lt;br&gt;i olika speciallagar, t.ex. sjölagen (1891:35 s.l), lagen (1922:382) ang.&lt;br&gt;ansvarighet för skada i följd av luftfart och järnvägstrafiklagen (1985:192).&lt;br&gt;Skyldigheten att ersätta uppkommande skador åvilar enligt dessa lagar i&lt;br&gt;allmänhet den som bedriver verksamheten. Reglerna härom är många&lt;br&gt;gånger utformade så att produktskador inte ersätts fullt ut. Sålunda kan&lt;br&gt;skadeståndsansvaret vara inskränkt i något hänseende jämfört med&lt;br&gt;allmänna regler, t.ex. genom beloppsgränser eller korta preskriptionstider.&lt;br&gt;När ansvaret är utformat som ett presumtionsansvar - se t.ex. 118 §&lt;br&gt;sjölagen - går vidare den som bedriver verksamheten fri från ansvar, om&lt;br&gt;han visar att skadan har orsakats av att en produkt har varit behäftad&lt;br&gt;med en bristfällighet som han inte kan lastas för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvaret för tillverkare av produkter som används i&lt;br&gt;verksamheten regleras oftast inte alls i dessa speciallagar. Enligt gällande&lt;br&gt;rätt får man härvidlag falla tillbaka på allmänna skadeståndsregler, i sista&lt;br&gt;hand skadeståndslagen. Om nu produktskadelagen inte blir tillämplig på&lt;br&gt;produktskador som inträffar inom verksamheter som regleras av dessa&lt;br&gt;lagar, går de skadelidande miste om det utvidgade skydd som den nya&lt;br&gt;lagen är avsedd att ge utan att de är tillförsäkrade ett i alla avseenden&lt;br&gt;likvärdigt skydd genom någon annan lag. Hänsynen till de skadelidande&lt;br&gt;talar således för att även de specialreglerade transportverksamheterna bör&lt;br&gt;omfattas av produktskadelagens tillämpningsområde. Det är att märka att&lt;br&gt;EG-direktivet inte innehåller något undantag av det nu ifrågavarande&lt;br&gt;slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det i promemorian föreslagna undantaget för trafikskador innebär&lt;br&gt;således en avvikelse från EG-direktivet. Under remissbehandlingen har&lt;br&gt;undantaget ifrågasatts av Folksam som anser att det talar starkt mot ett&lt;br&gt;undantag att biltillverkaren, som genom produktsäkerhetsinsatser kan&lt;br&gt;förhindra trafikskador, i så fall befrias från kostnadsansvar för dessa.&lt;br&gt;Motormännens Riksförbund påpekar att ett undantag för trafikskador kan&lt;br&gt;vara till nackdel för bilförsäkringstagaren när det gäller att undvika att en&lt;br&gt;utbetalning från trafikförsäkringen leder till en bonussänkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening är det önskvärt att principen om tillverkarens&lt;br&gt;produktansvar slår igenom även inom transportområdet. Någon annan&lt;br&gt;lösning är inte förenlig med EG-direktivet. Jag vill också påpeka att det&lt;br&gt;inte uppkommer några gränsfall som lämnas oreglerade, om transport-&lt;br&gt;verksamheter inte undantas från produktskadelagens tillämpningsområde.&lt;br&gt;Produktskadelagen blir nämligen då tillämplig på alla fall som inte enligt&lt;br&gt;bestämmelser i någon speciallag skall regleras uteslutande av den lagen&lt;br&gt;(jfr avsnitt 2.10).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutsatsen av det anförda är att produktskadelagen bör vara tillämplig Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;på skador som inträffar inom transportområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom sjukvårdsområdet ersätts åtskilliga produktskador genom de&lt;br&gt;särskilda ersättningsanordningar som redan finns. Viktigast är här&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen (se s. 47-49 i promemorian). Såsom redovisas i&lt;br&gt;promemorian (s. 80-82) har försäkringsvillkoren såväl fördelar som&lt;br&gt;nackdelar i jämförelse med den föreslagna produktskadelagen. I vissa&lt;br&gt;avseenden, framför allt när det gäller reglerna om skadeorsak och&lt;br&gt;ersättningsnivån vid svåra skador, är försäkringsvillkoren förmånligare än&lt;br&gt;vad lagen kan bli. Villkorens inskränkningar i fråga om beloppsgräns m.m.&lt;br&gt;är inte mer ingripande än att de skadelidande måste anses ha ett&lt;br&gt;godtagbart skydd. Den förbättring i sist nämnda avseende som produkt-&lt;br&gt;skadelagen skulle medföra uppvägs av att försäkringsvillkoren är mer&lt;br&gt;generösa i fråga om svåra skador. Intresset av att tillförsäkra de&lt;br&gt;skadelidande fullgod ersättning motiverar således inte att produktskadela-&lt;br&gt;gen görs tillämplig på skador som omfattas av läkemedelsförsäkringen (jfr&lt;br&gt;LU 1986/87:7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsbranschen har under remissbehandlingen förordat att&lt;br&gt;personskador orsakade av läkemedel skall undantas från lagens tillämp-&lt;br&gt;ningsområde och att sådana skador även i fortsättningen bör ersättas&lt;br&gt;enligt läkemedelsförsäkringen. Som skäl för det har branschen anfört att&lt;br&gt;läkemedel och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra&lt;br&gt;produkter och produktskador att de måste särbehandlas. Branschens&lt;br&gt;företrädare har vidare framhållit att läkemedelsförsäkringen inte får ses&lt;br&gt;som ett komplement till den föreslagna produktskadelagen utan är avsedd&lt;br&gt;att komplettera endast skadeståndslagen för att på så sätt undanröja&lt;br&gt;behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del kan jag inte dela uppfattningen att läkemedel skiljer sig&lt;br&gt;från andra produkter på sådant sätt att produktskadelagen inte skulle&lt;br&gt;passa för läkemedelsskador. Det är snarare så att just läkemedelsskador&lt;br&gt;har stått i blickpunkten i många länder när produktansvarslagstiftningen&lt;br&gt;har utformats. Detta gäller även framväxten av EG-direktivet. Som jag&lt;br&gt;tidigare har påpekat innehåller EG-direktivet inte något undantag för&lt;br&gt;läkemedel. En frivillig kollektiv försäkring, t.ex. den svenska läkemedels-&lt;br&gt;försäkringen, utgör inte heller ett sådant särskilt ansvarssystem som enligt&lt;br&gt;direktivets artikel 13 kan ersätta ett lagreglerat ansvar. Ett undantag för&lt;br&gt;läkemedel i den svenska produktansvarslagstiftningen vore alltså inte&lt;br&gt;förenligt med ett åtagande inom ramen för ett EES-avtal att bringa de&lt;br&gt;svenska reglerna om produktansvar i överensstämmelse med EG-&lt;br&gt;direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De farhågor som läkemedelsbranschen har gett uttryck för under&lt;br&gt;remissbehandlingen har främst gällt konsekvenserna på läkemedelsområ-&lt;br&gt;det av det förhållandet att utebliven effekt hos en produkt kan anses&lt;br&gt;utgöra en sådan säkerhetsbrist som kan utlösa skadeståndsansvar. Denna&lt;br&gt;fråga behandlas i specialmotiveringen till 3 §. Som har framhållits i&lt;br&gt;promemorian utesluter inte läkemedelsförsäkringen i dag att den som så&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vill kräver ersättning vid domstol enligt allmänna skadeståndsrättsliga Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;principer i stället för att utnyttja försäkringen. Denna möjlighet bör&lt;br&gt;givetvis finnas även i fortsättningen. Det är emellertid svårt att inse varför&lt;br&gt;den skadelidande då inte skulle kunna åberopa de regler som produktska-&lt;br&gt;delagen innehåller för skador som orsakas av bristfälliga produkter utan&lt;br&gt;vara hänvisad till de regler om skadeståndsansvar på grund av culpa som&lt;br&gt;gällt dessförinnan på produktskadeområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda har jag kommit till uppfattningen att produkt-&lt;br&gt;skadelagen bör gälla också läkemedelsskador, även sådana som omfattas&lt;br&gt;av läkemedelsförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom för läkemedelsskador bör det finnas möjlighet till domstolspröv-&lt;br&gt;ning även vid patientskador. Ingen remissinstans har ifrågasatt förslaget&lt;br&gt;att produktskadelagen skall gälla även för skador som omfattas av&lt;br&gt;patientförsäkringen. Det bör påpekas att EG-direktivet inte innehåller&lt;br&gt;något undantag för patientskador. I likhet med vad jag anfört beträffande&lt;br&gt;läkemedelsskador förordar jag således att produktskadelagen skall gälla&lt;br&gt;även för patientskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När personskador inträffar i arbetslivet lämnas nästan alltid ersättning&lt;br&gt;från socialförsäkringen, dvs. arbetsskadeförsäkringen i kombination med&lt;br&gt;den allmänna försäkringen. Genom socialförsäkringen ersätts dock inte&lt;br&gt;arbetsskadorna fullständigt enligt samma normer som anges i skadestånds-&lt;br&gt;lagen. Socialförsäkringen har närmast karaktären av ett allmänt grund-&lt;br&gt;skydd som kan kompletteras med ytterligare ersättning genom t.ex.&lt;br&gt;skadestånd eller särskilda försäkringsanordningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsskadeförsäkringen kompletteras av ett särskilt ersättningssystem,&lt;br&gt;trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, som grundar sig på kollektivavtal&lt;br&gt;mellan parterna på den privata arbetsmarknaden. Trygghetsförsäkringen&lt;br&gt;ger den skadade en ersättning som i stort sett motsvarar mellanskillnaden&lt;br&gt;mellan en ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga normer och vad&lt;br&gt;som utges från arbetsskadeförsäkringen. De offentligt anställda har fått&lt;br&gt;ett motsvarande skydd genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna på det&lt;br&gt;området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trygghetsförsäkringen innebär avsevärda fördelar för den som drabbas&lt;br&gt;av en arbetsskada (se promemorian s. 83-84). Sammantaget synes&lt;br&gt;trygghetsförsäkringen fylla den reparativa funktionen väl så bra som&lt;br&gt;produktskadelagen skulle göra på arbetsskadornas område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringens regelsystem är emellertid ensidigt inriktat på att&lt;br&gt;tillförsäkra de skadelidande ersättning för skador. Däremot har man i&lt;br&gt;stort sett avstått från att försöka föra ansvaret för skadorna vidare till&lt;br&gt;någon som skulle kunna minska risken för att skada skall uppstå. Så som&lt;br&gt;reglerna för trygghetsförsäkringen har utformats är nämligen utrymmet&lt;br&gt;för att tillämpa regler om produktansvar på skador som uppkommer i&lt;br&gt;arbetslivet ytterst begränsat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt försäkringsvillkoren gäller sålunda att en anställd inte får föra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;mot juridisk person som har tecknat försäkringsavtal om trygghetsför-&lt;br&gt;säkring och inte heller mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas&lt;br&gt;av trygghetsförsäkringen. Om en anställd under försäkringstiden drabbas&lt;br&gt;av personskada till följd av arbetsskada och han eller någon ersättningsbe-&lt;br&gt;rättigad efterlevande till honom enligt skadeståndsrättsliga grunder skulle&lt;br&gt;haft rätt till ersättning från annan, skall enligt villkoren rätten till sådan&lt;br&gt;ersättning anses vara överlåten på försäkringsgivaren. I villkoren föreskrivs&lt;br&gt;också att återkrav mot arbetsgivare som har tecknat försäkringsavtal om&lt;br&gt;trygghetsförsäkring eller anställd eller annan som omfattas av trygg-&lt;br&gt;hetsförsäkringen får framställas endast om skadan har vållats uppsåtligt&lt;br&gt;eller genom grov vårdslöshet. Återkrav kan dock ske också om den som&lt;br&gt;har vållat skadan uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat&lt;br&gt;berusningsmedel. Försäkringsvillkoren är bindande som kollektivavtal för&lt;br&gt;berörda arbetsgivare och anställda (se AD 1988 nr 137; jfr Hellner,&lt;br&gt;Skadeståndsrätt, fjärde upplagan, 1985, s. 246).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förbud mot skadeståndstalan som har tagits in i kollektivavtalen om&lt;br&gt;trygghetsförsäkringen skulle inte kunna upprätthållas, om produktskadela-&lt;br&gt;gen blir tillämplig på arbetsskador, eftersom avtalsvillkor som inskränker&lt;br&gt;ansvaret enligt lagen skall vara utan verkan (se avsnitt 2.10.3). Mot denna&lt;br&gt;bakgrund föreslogs i promemorian ett undantag för sådana arbetsskador&lt;br&gt;som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslagna undantaget för arbetsskador har avstyrkts av arbetar-&lt;br&gt;skyddsstyrelsen. Styrelsen anser det betänkligt att på denna punkt avvika&lt;br&gt;från regelsystemet inom EG och framhåller bl.a. att skadeståndsreglerna&lt;br&gt;inte bara har en reparativ utan även en preventiv funktion samt att&lt;br&gt;produktansvaret är viktigt för utvecklingen från myndighetskontroll av&lt;br&gt;produkter mot större ansvar för tillverkaren i form av egenkontroll hos&lt;br&gt;tillverkaren. Styrelsen pekar också på risken för att osäkra eller oprövade&lt;br&gt;produkter kommer att säljas i Sverige, om produktskador inom arbetslivet&lt;br&gt;inte leder till skadeståndsskyldighet här. SAF har instämt i arbetarskydds-&lt;br&gt;styrelsens yttrande. LO har framhållit produktskadelagens preventiva&lt;br&gt;effekter och har påpekat att det i nuvarande försäkringssystem inte finns&lt;br&gt;några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken för&lt;br&gt;skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under beredningen av detta lagstiftningsärende har såväl SAF som LO&lt;br&gt;förklarat sig beredda att vidta de ändringar i avtalsvillkoren för trygg-&lt;br&gt;hetsförsäkringen som blir erforderliga om produktskadelagen blir&lt;br&gt;tillämplig även på arbetsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del kan jag instämma i arbetarskyddsstyrelsens synpunkter.&lt;br&gt;Sedan det blivit klarlagt att trygghetsförsäkringens fortlevnad inte skulle&lt;br&gt;äventyras av att produktskadelagen görs tillämplig även på arbetsskador&lt;br&gt;finns inte längre något skäl att undanta dessa skador från lagens&lt;br&gt;tillämpningsområde. Ett undantag för arbetsskador är för övrigt inte&lt;br&gt;förenligt med EG-direktivet. På grund av det anförda förordar jag att&lt;br&gt;produktskadelagen skall vara tillämplig även på arbetsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Produktansvarets innebörd&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 Strikt ansvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ersättningsskyldighet enligt produktskadelagen skall&lt;br&gt;föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-&lt;br&gt;rian s.87-89).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget om ett strikt ansvar tillstyrks eller lämnas&lt;br&gt;utan erinran av samtliga remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Gällande skadeståndsrätt innebär i princip att en&lt;br&gt;produktskada ersätts bara om den har orsakats genom vårdslöshet (den&lt;br&gt;s.k. culparegeln). Det är den som begär ersättning för skadan som har att&lt;br&gt;visa att skadan beror på vårdslöshet hos den som kravet riktas mot eller&lt;br&gt;hos någon för vilken denne svarar. I många fall kan det emellertid möta&lt;br&gt;oöverstigliga hinder för den skadelidande att bevisa att motparten har&lt;br&gt;varit vårdslös. En förklaring till det kan vara att motparten ensam känner&lt;br&gt;till de fakta som bedömningen skall grundas på. Härtill kommer att&lt;br&gt;culparegeln i åtskilliga situationer utesluter varje rätt till skadestånd för&lt;br&gt;en produktskada. Oavsett bevissvårigheterna kan ju skadestånd inte&lt;br&gt;komma i fråga t.ex. i sådana fall där det är klart att skadan inte beror på&lt;br&gt;vårdslöshet. Från den skadelidandes synpunkt är det därför angeläget att&lt;br&gt;rätten till skadestånd inte är beroende av att den ansvarige har varit&lt;br&gt;vårdslös.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid strikt ansvar kan man lägga ansvaret på en lämplig kostnadsbärare&lt;br&gt;som kan täcka ansvaret genom ansvarsförsäkring och ta hänsyn till&lt;br&gt;kostnaden då verksamheten planeras. En fördel av annat slag är att&lt;br&gt;kostnader för utredning och rättegång kan minska när det inte längre är&lt;br&gt;nödvändigt att ta ställning till om den ansvarige har varit oaktsam och om&lt;br&gt;oaktsamheten har orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet bygger på principen om strikt ansvar. Även enligt den&lt;br&gt;norska och den finska lagen skall ansvaret vara strikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen har nyligen i rättsfallet NJA 1989 s. 389 slagit fast&lt;br&gt;att strikt ansvar skall tillämpas när det gäller personskador som orsakats&lt;br&gt;av skadebringande egenskaper hos livsmedel. Åtminstone på livsmedels-&lt;br&gt;området finns det således redan i svensk rätt ett strikt ansvar för&lt;br&gt;produktskador i form av personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns enligt min mening all anledning att nu gå vidare på den&lt;br&gt;inslagna vägen och låta den svenska produktskadelagen bygga på principen&lt;br&gt;om strikt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 Defektbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall&lt;br&gt;där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som&lt;br&gt;skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med&lt;br&gt;hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av&lt;br&gt;produkten, bruksanvisningar, tidpunkten när produkten sattes i omlopp&lt;br&gt;och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s. 89-96).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller&lt;br&gt;lämnat det utan erinran. Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen&lt;br&gt;olika näringslivsorganisationer, har dock föreslagit att regeln i likhet med&lt;br&gt;EG-direktivet utformas med hjälp av uttrycket defekt. Näringslivsorganisa-&lt;br&gt;tionerna har vidare förordat att lagtexten bör kompletteras med en&lt;br&gt;bestämmelse motsvarande EG-direktivets regel om att en produkt inte&lt;br&gt;skall anses defekt enbart på grund av att en bättre produkt senare har&lt;br&gt;satts i omlopp. En remissinstans efterlyser ett förtydligande om vilken&lt;br&gt;tidpunkt som skall vara utgångspunkten för säkerhetsbedömningen. Enligt&lt;br&gt;en annan instans bör produktens utförande anges i lagtexten som en av&lt;br&gt;de omständigheter som skall beaktas vid säkerhetsbedömningen. De&lt;br&gt;remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen motsätter sig att det&lt;br&gt;strikta produktansvaret skall omfatta även utebliven effekt hos läkemedel&lt;br&gt;på det sätt som beskrivs i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: Även om ansvaret för produktskador inte skall&lt;br&gt;förutsätta vårdslöshet, kan det inte komma i fråga att den produkt-&lt;br&gt;ansvarige skall vara skyldig att ersätta alla skador som hans produkt&lt;br&gt;orsakar. Det vore exempelvis inte rimligt, om den som skär sig på en kniv&lt;br&gt;alltid skulle ha rätt till ersättning för sin skada. Det ligger i knivens&lt;br&gt;konstruktion att den för att kunna användas för sitt ändamål riskerar att&lt;br&gt;orsaka skada, om den hanteras felaktigt eller ovarsamt. Detta bör&lt;br&gt;användaren inse och han måste ta hänsyn till det när han handskas med&lt;br&gt;kniven. Det finns knappast anledning att lägga ett strikt ansvar på&lt;br&gt;tillverkaren eller någon annan, om kniven orsakar skada i en sådan&lt;br&gt;normal situation. Annorlunda förhåller det sig, om kniven har någon&lt;br&gt;egenskap som knivar i allmänhet inte har och på grund därav orsakar en&lt;br&gt;skada som användaren inte kunde förutse risken för. Om en kniv inte är&lt;br&gt;så säker mot skada som en normal användare har anledning att förvänta,&lt;br&gt;ligger det nära till hands att låta tillverkaren ansvara för skador som&lt;br&gt;uppstår på grund av den bristande säkerheten, oavsett om tillverkaren har&lt;br&gt;varit vårdslös eller ej.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhållits i promemorian talar starka skäl för att produktansvaret&lt;br&gt;skall begränsas till fall då skadan har orsakats till följd av en brist i&lt;br&gt;produktens säkerhet. Endast om produkten på grund av sina egenskaper&lt;br&gt;medför större risk för skada än vad som är godtagbart, bör strikt ansvar&lt;br&gt;komma i fråga. Även EG-direktivet bygger på tanken att det strikta&lt;br&gt;ansvaret skall begränsas till sådana fall där skadan har orsakats av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bristande säkerhet hos produkten. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till förslaget i prome-&lt;br&gt;morian om hur det strikta ansvaret skall avgränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I överensstämmelse med den regel som kan förväntas bli rådande i&lt;br&gt;Västeuropa i övrigt bör således i den svenska produktskadelagen&lt;br&gt;föreskrivas strikt ansvar bara i sådana fall då skadan har orsakats av att&lt;br&gt;produkten inte har varit så säker som skäligen har kunnat förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många remissinstanser har anfört att en sådan regel bör utformas med&lt;br&gt;hjälp av ordet defekt. I EG-direktivet används ordet &amp;quot;defect&amp;quot; som&lt;br&gt;beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. En legaldefinition i&lt;br&gt;direktivets artikel 6 syftar till att klargöra ordets innebörd. Termen&lt;br&gt;&amp;quot;defect&amp;quot; synes ha som enda funktion att beteckna det sätt på vilket en&lt;br&gt;skada skall ha orsakats av en produkt för att det strikta ansvaret skall&lt;br&gt;föreligga. Med &amp;quot;defect&amp;quot; anges att den ansvarsgrundande skadan skall ha&lt;br&gt;orsakats av produkten därför att denna inte har varit tillräckligt säker&lt;br&gt;eller, med andra ord, att skadan skall ha uppstått till följd av en brist i&lt;br&gt;produktens säkerhet. För att uttrycka detta behöver man inte gå omvägen&lt;br&gt;över begreppet &amp;quot;defekt&amp;quot;. Om det begreppet används, kan - såsom&lt;br&gt;framhållits i promemorian (s. 259) - den som har att tillämpa lagtexten&lt;br&gt;rent av förledas att tro att det har ett mer konkret innehåll än vad som&lt;br&gt;är fallet. Lagrådet har ansett att man kan undvika denna nackdel, om man&lt;br&gt;i stället använder ordet säkerhetsbrist och bestämmer detta uttryck i&lt;br&gt;överensstämmelse med 4 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget. Jag&lt;br&gt;ansluter mig till lagrådets förslag. Det kan tilläggas att termen &amp;quot;defekt&amp;quot;&lt;br&gt;inte heller förekommer i vare sig den norska eller den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande vid tillämpningen av regeln blir hur säkerheten hos&lt;br&gt;produkten skall bedömas. Vid den bedömningen bör produktens&lt;br&gt;egenskaper och användarens berättigade förväntningar på en produkt av&lt;br&gt;det ifrågavarande slaget komma i blickpunkten. I det strikta ansvaret&lt;br&gt;ligger att det saknar betydelse vad som kan vara orsaken till att produk-&lt;br&gt;ten brister i fråga om säkerhet. Det är tillräckligt att det rent objektivt&lt;br&gt;kan fastslås att säkerheten brister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedömningen bör vara objektiviserad även när det gäller frågan vilken&lt;br&gt;säkerhet som kan krävas hos en produkt. Den skadelidandes uppfattning&lt;br&gt;härom kan inte vara avgörande, inte heller den allmänna åsikten i&lt;br&gt;branschen i fråga. Inriktningen bör i stället vara att det från mer allmänna&lt;br&gt;utgångspunkter skall fastslås vilka säkerhetskrav som bör gälla i fråga om&lt;br&gt;en produkt av det aktuella slaget. Även om denna bedömning således&lt;br&gt;skall bygga på allmänna kriterier, måste emellertid alla omständigheterna&lt;br&gt;i det enskilda fallet beaktas. Vad som skall avgöras är ju huruvida en&lt;br&gt;produkt, som i ett konkret fall har orsakat en skada, har brustit i fråga&lt;br&gt;om säkerhet. Det räcker då inte att granska produktens utförande.&lt;br&gt;Åtskilliga andra omständigheter kan också få betydelse för säkerhets-&lt;br&gt;bedömningen, t.ex. vilket slag av produkt det är fråga om, för vilket&lt;br&gt;ändamål den är framställd och vilka personkategorier som rimligen kan&lt;br&gt;tänkas använda den samt vilka uppgifter om produkten som följer med&lt;br&gt;den, t.ex. genom text på dess emballage eller i en bruksanvisning. Man&lt;br&gt;brukar analysera säkerhetsbrister hos en produkt med hjälp av tre&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;felkategorier, nämligen konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;En närmare redogörelse för dessa felkategorier finns i specialmoti-&lt;br&gt;veringen till 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan tilläggas att bedömningen av en produkts säkerhet inte kan&lt;br&gt;anknyta till köplagens felbegrepp. Vad som är ett köprättsligt fel avgörs&lt;br&gt;i första hand av innehållet i parternas avtal. Produktens säkerhet i&lt;br&gt;produktskadelagens mening skall däremot vara oberoende av vad som&lt;br&gt;kan ha avtalats mellan några inblandade parter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild bedömningsregel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är inte möjligt att i förväg räkna upp alla faktorer som kan inverka&lt;br&gt;på bedömningen av frågan huruvida en viss produkt är tillräckligt säker.&lt;br&gt;Det kan dock vara lämpligt att i lagtexten ta in en regel om hur denna&lt;br&gt;bedömning skall ske och därvid ange några viktiga faktorer som man skall&lt;br&gt;ta hänsyn till. EG-direktivets artikel 6 är utformad på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att produktens utförande har en avgörande betydelse för säkerhets-&lt;br&gt;bedömningen är uppenbart. Om produkten är utförd på sådant sätt att&lt;br&gt;säkerheten brister, föreligger antingen ett konstruktionsfel eller ett&lt;br&gt;fabrikationsfel. Det torde vara så självklart att hänsyn skall tas till&lt;br&gt;utförandet då produktens säkerhet bedöms att det knappast är behövligt&lt;br&gt;att ange det särskilt i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivets artikel 6 anges presentationen av produkten som en&lt;br&gt;omständighet att beakta vid säkerhetsbedömningen. I den danska lagen&lt;br&gt;betecknas motsvarande omständighet som produktens marknadsföring. I&lt;br&gt;den norska lagen anges både presentationen och marknadsföringen av&lt;br&gt;produkten. I den finska lagen slutligen hänvisas till marknadsföringen av&lt;br&gt;produkten och bruksanvisningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den marknadsrättsliga lagstiftningen har begreppet &amp;quot;marknadsföring&amp;quot;&lt;br&gt;en vid betydelse. Därmed avses åtgärder som syftar till att främja&lt;br&gt;avsättningen av en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). De&lt;br&gt;marknadsföringsåtgärder som kan komma i fråga i detta sammanhang är&lt;br&gt;främst reklam och andra upplysningar om produkten, t.ex. bruksanvis-&lt;br&gt;ningar. Brister i marknadsföringen utgör ofta instruktionsfel. Det kan&lt;br&gt;antas att sådana fel kommer att röna stor uppmärksamhet då lagen skall&lt;br&gt;tillämpas. En hänvisning till att säkerheten kan brista på grund av&lt;br&gt;otillräckliga informationer o.d. om produkten bör därför tas in i lagen. I&lt;br&gt;likhet med den finska lagen bör i lagtexten vid sidan av marknadsföringen&lt;br&gt;särskilt nämnas bruksanvisningar. Skälet härtill är dels att bruksanvisning-&lt;br&gt;ar är det kanske viktigaste medlet för att undgå instruktionsfel, dels att&lt;br&gt;bruksanvisningar kan förekomma på sådant sätt att de inte kan sägas ingå&lt;br&gt;i marknadsföringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte&lt;br&gt;kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då&lt;br&gt;marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om&lt;br&gt;skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som&lt;br&gt;inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen,&lt;br&gt;t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har anförts i det föregående kan bedömningen av instruktionsfelen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föranleda särskilda svårigheter. Det är inte möjligt att i en allmän regel Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;uttömmande ange vilken produktinformation som kan krävas. Olika&lt;br&gt;synpunkter gör sig gällande med varierande styrka i skilda situationer. I&lt;br&gt;specialmotiveringen utvecklas synpunkter på frågan vilka kan tjäna till&lt;br&gt;ledning för den kommande rättstillämpningen. Allmänt kan emellertid&lt;br&gt;sägas (jfr SOU 1979:79 s. 74) att kraven på produktinformation måste&lt;br&gt;hållas på en rimlig nivå. Det kan inte komma i fråga att en tillverkare&lt;br&gt;skall behöva varna för alla upptänkliga risker som är förenade med hans&lt;br&gt;produkt. Begreppet instruktionsfel skulle förlora varje konkret innebörd,&lt;br&gt;om utvecklingen skulle gå därhän att skadeståndsansvar kunde utkrävas&lt;br&gt;så snart det uppstod en skada som den ansvarige inte hade varnat för.&lt;br&gt;Alltför höga krav på information kan dessutom i själva verket motverka&lt;br&gt;sitt syfte. Om informationen blir alltför omfattande, kan konsumenten inte&lt;br&gt;alltid tillgodogöra sig den. Informationen måste inriktas på de risker som&lt;br&gt;är förenade med en i rimlig mening förutsebar användning av produkten.&lt;br&gt;Det skall inte vara nödvändigt att varna för uppenbara eller väl kända&lt;br&gt;risker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör å andra sidan påpekas att en tillverkare inte alltid kan gå fri&lt;br&gt;från ansvar bara genom att varna för en skaderisk. I detta avseende kan&lt;br&gt;det ha betydelse vilken personkrets varan är avsedd för. Vidare bör det&lt;br&gt;normalt inte vara tillräckligt att varna för en skaderisk, om den i stället&lt;br&gt;kan elimineras genom en ändrad konstruktion utan att det blir alltför&lt;br&gt;komplicerat eller dyrbart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det nu anförda framgår att det ändamål en produkt är avsedd för&lt;br&gt;bör inverka på bedömningen av dess säkerhet. I detta hänseende bör&lt;br&gt;emellertid säkerhetskravet gå längre. Produkten måste vara utformad så&lt;br&gt;att den inte medför risk för skada, om den används på ett sätt som inte&lt;br&gt;var avsett men som kunde förutses. I EG-direktivets artikel 6 har denna&lt;br&gt;synpunkt beaktats genom regeln att produktens säkerhet skall bedömas&lt;br&gt;med hänsyn till den användning av produkten som rimligen kunde&lt;br&gt;förväntas. Såväl den norska som den finska lagen innehåller motsvarande&lt;br&gt;regel. Även i den svenska lagen bör produktens förutsebara användning&lt;br&gt;nämnas särskilt som en omständighet att beakta vid säkerhetsbedöm-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd effekt leda till&lt;br&gt;skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda&lt;br&gt;mot skada. Om en sådan produkt på grund av bristande effekt inte&lt;br&gt;erbjuder den säkerhet som skäligen kan förväntas och detta förhållande&lt;br&gt;orsakar skada, kan produktansvar komma i fråga. Frågan om produkt-&lt;br&gt;ansvar på grund av utebliven effekt behandlas närmare i specialmoti-&lt;br&gt;veringen till 3 §. Där ges bl.a närmare riktlinjer för bedömningen av i vad&lt;br&gt;mån utebliven effekt hos läkemedel kan medföra ansvar enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet anges ytterligare en omständighet som skall inverka på&lt;br&gt;bedömningen av produktens säkerhet, nämligen tidpunkten då produkten&lt;br&gt;sattes i omlopp. Det är en förutsättning för ersättningsskyldighet enligt&lt;br&gt;EG-direktivets regelsystem att den skadeorsakande produkten var defekt&lt;br&gt;då den sattes i omlopp. Tillverkaren ansvarar inte för skadebringande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;egenskaper som uppstår hos produkten efter denna tidpunkt. Regler om Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;detta finns i artikel 7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den norska och den finska lagen bygger också på principen att&lt;br&gt;säkerhetsbedömningen skall relateras till den tidpunkt då produkten sattes&lt;br&gt;i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande regler bör tas in i den svenska produktskadelagen (se&lt;br&gt;avsnitten 2.3.3 och 2.8.2). Det är alltså förhållandena vid den tidpunkt då&lt;br&gt;produkten sattes i omlopp som skall ligga till grund för bedömningen av&lt;br&gt;produktens säkerhet. Enligt min mening bör detta komma till uttryck i&lt;br&gt;lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis bör i produktskadelagen anges att produktens&lt;br&gt;säkerhet skall bedömas med hänsyn till hur den kunnat förutses bli&lt;br&gt;använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvis-&lt;br&gt;ningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 6 andra stycket i EG-direktivet föreskriver att en produkt inte&lt;br&gt;skall anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har&lt;br&gt;satts i omlopp. Principen kan aktualiseras även vid tillämpning av&lt;br&gt;produktskadelagen. Någon uttrycklig regel härom är enligt min mening&lt;br&gt;inte erforderlig. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen till 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvingande föreskrifters inverkan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet föreskrivs i artikel 7 d att tillverkaren inte skall vara&lt;br&gt;ansvarig, om han bevisar att defekten beror på att produkten måste&lt;br&gt;överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga&lt;br&gt;myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att den svenska lagen skall överensstämma med EG-direktivet måste&lt;br&gt;en motsvarande möjlighet till ansvarsbefrielse införas i produktskadelagen.&lt;br&gt;Regeln är i EG-direktivet utformad som en regel om bevisbördan. Jag&lt;br&gt;behandlar därför frågan närmare i samband med andra bevisfrågor, se&lt;br&gt;avsnitt 2.8.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.3 Ansvarets inträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En förutsättning för att någon skall bli ansvarig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen skall vara att han har satt produkten i omlopp.&lt;br&gt;Det strikta ansvaret skall omfatta endast sådana skador som en&lt;br&gt;produkt orsakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då&lt;br&gt;produkten sattes i omlopp av den ansvarige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 96-98)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna.&lt;br&gt;Skälen för mitt förslag: Det är naturligt att den som ansvarar för att&lt;br&gt;produkten uppfyller berättigade säkerhetskrav avgör när produkten har&lt;br&gt;kommit i sådant skick att den kan släppas ut till dem som skall använda&lt;br&gt;den. Denna tanke ger en utgångspunkt för att bestämma i vilket skede av&lt;br&gt;en produkts tillblivelse som det strikta produktansvaret skall inträda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen bör vara att det strikta ansvaret för en produkt inträder när&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den ansvarige släpper produkten ifrån sig genom att överlämna den till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;nästa led i tillverknings- och distributionskedjan eller till den slutlige&lt;br&gt;användaren. När han sålunda avstår från kontrollen över produkten visar&lt;br&gt;han att han anser den vara tillräckligt säker för att gå in i den allmänna&lt;br&gt;omsättningen. Han bör då också vara beredd att ta ansvaret för skador&lt;br&gt;som den kan orsaka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet (artikel 7 a och b) är tillverkaren inte ersättnings-&lt;br&gt;skyldig, a) om han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom&lt;br&gt;eller b) om han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte&lt;br&gt;produkten i omlopp eller att den har uppkommit senare. Även den finska&lt;br&gt;lagen har regler med samma innebörd. Den norska lagens regler har&lt;br&gt;samma uppbyggnad, men undantaget från ansvaret är mer begränsat;&lt;br&gt;bl.a. gäller produktansvaret också, om säkerhetsbristen uppstår efter det&lt;br&gt;att produkten har satts i omlopp men innan den har lämnat producentens&lt;br&gt;kontroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så länge produkten är under tillverkning eller ligger i lager kan den&lt;br&gt;inte sägas vara satt i omlopp. Typiskt sett sker detta först när produkten&lt;br&gt;överlämnas till en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den&lt;br&gt;ansvarige inte längre förfogar över den. Det är emellertid inte möjligt att&lt;br&gt;i en allmän regel ange när en produkt skall anses vara satt i omlopp. Det&lt;br&gt;kan nämligen ske på många skiftande sätt. En komponenttillverkare kan&lt;br&gt;exempelvis sätta sin produkt i omlopp genom att leverera den till&lt;br&gt;slutproduktens tillverkare. Inte bara genom köp utan även genom t.ex.&lt;br&gt;uthyrning kan en produkt sättas i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en produkt sätts i omlopp utan medverkan av den produkt-&lt;br&gt;ansvarige eller någon som han ansvarar för, bör inte skadeståndsskyl-&lt;br&gt;dighet föreligga enligt produktskadelagen. Det gäller oavsett om&lt;br&gt;produkten fortfarande var under arbete eller låg i ett lager av färdiga&lt;br&gt;produkter. Detta är en konsekvens av den tidigare nämnda principen att&lt;br&gt;den som ansvarar för skador till följd av en bristande produktsäkerhet&lt;br&gt;skall ha rätt att bestämma när produkten skall sättas i omlopp. Om en&lt;br&gt;produkt stjäls från tillverkarens lager, bör denne sålunda inte vara strikt&lt;br&gt;ansvarig för skador som en defekt hos produkten orsakar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan följd av principen att produktansvaret förutsätter kontroll-&lt;br&gt;möjlighet är att den ansvarige inte behöver ersätta skador som orsakas&lt;br&gt;till följd av en säkerhetsbrist som inte förelåg när han satte produkten i&lt;br&gt;omlopp. Den som exempelvis levererar en råvara eller ett halvfabrikat&lt;br&gt;kan inte rimligen göras ansvarig för en säkerhetsbrist som uppstår vid&lt;br&gt;tillverkningen av den färdiga produkten. Avgörande för ansvaret i varje&lt;br&gt;led bör vara i vilket skick produkten befann sig när den lämnade det&lt;br&gt;ledet (jfr avsnitt 2.5.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om produktansvaret begränsas i tiden på det sätt som nu föreslås,&lt;br&gt;innebär det inte att den ansvarige går fri från all skadeståndsskyldighet&lt;br&gt;i övrigt. Den allmänna culparegeln skall gälla vid sidan av det strikta&lt;br&gt;produktansvaret (se avsnitt 2.10.1). En tillverkare kan därför bli&lt;br&gt;skadeståndsskyldig när en produkt har stulits från hans lager, om&lt;br&gt;vårdslöshet från hans sida har medverkat till att stölden har blivit möjlig.&lt;br&gt;En komponenttillverkare, som får veta att hans produkt skall användas på&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ett olämpligt sätt, kan bli ansvarig för skador som därigenom uppkommer, Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;om han inte varnar sluttillverkaren för risken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet har de begränsningar i det strikta ansvaret som&lt;br&gt;diskuteras i detta avsnitt utformats som bevisbörderegler. Den som krävs&lt;br&gt;på ersättning har bevisbördan för de omständigheter som fritar honom&lt;br&gt;från ansvar. Det presumeras alltså att det är han som har satt sin produkt&lt;br&gt;i omlopp och att produkten var behäftad med säkerhetsbristen när han&lt;br&gt;gjorde det. De omständigheter som här skall utredas ligger normalt inom&lt;br&gt;den produktansvariges kontrollsfär. Jag anser det därför vara naturligt att&lt;br&gt;han får bära risken av att utredningen om dem brister. Den närmare ut-&lt;br&gt;formningen av regeln behandlar jag i samband med andra bevisfrågor (se&lt;br&gt;avsnitt 2.8).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.4 Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall&lt;br&gt;omfatta även s. k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på&lt;br&gt;säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen&lt;br&gt;kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s.98-104)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen&lt;br&gt;företrädare för näringslivet, motsätter sig att ansvaret skall omfatta&lt;br&gt;utvecklingsskador. Några remissinstanser anser att lagtexten bör förtydli-&lt;br&gt;gas så att det klart framgår att produktansvaret omfattar även utveck-&lt;br&gt;lingsskador. Ett par remissinstanser föreslår att ansvaret för utveck-&lt;br&gt;lingsskador begränsas till personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I det föregående har jag föreslagit att produkt-&lt;br&gt;skadelagen skall föreskriva strikt ansvar för skador som en produkt&lt;br&gt;orsakar därför att den inte är så säker som skäligen kunde förväntas när&lt;br&gt;produkten sattes i omlopp. En så utformad ersättningsskyldighet föreligger&lt;br&gt;oavsett orsaken till att säkerhetsbristen har uppstått. Om en tillverkare&lt;br&gt;bär skadeståndsansvaret för skador som hans produkt orsakar, kan han&lt;br&gt;då inte till sitt fredande åberopa att han har vidtagit alla säkerhetsåtgär-&lt;br&gt;der som varit möjliga. Han går inte fri från ansvar ens om det i efterhand&lt;br&gt;visar sig att produkten har varit behäftad med en säkerhetsbrist som det&lt;br&gt;vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp inte hade varit möjligt att&lt;br&gt;upptäcka ens med hjälp av allt vetenskapligt och tekniskt vetande som då&lt;br&gt;stod till buds. Skador som orsakas av sådana säkerhetsbrister, s.k.&lt;br&gt;utvecklingsskador, omfattas av det strikta ansvaret, om de inte uttryck-&lt;br&gt;ligen undantas. En av de mest omdiskuterade frågorna rörande produkt-&lt;br&gt;ansvaret är huruvida ett sådant undantag bör göras. De remissinstanser&lt;br&gt;som företräder näringslivet har genomgående avstyrkt att lagen skulle&lt;br&gt;omfatta utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivets artikel 7 e föreskrivs att producenten inte skall vara&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvarig till följd av direktivet, om han bevisar att det på grundval av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte&lt;br&gt;produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka defekten. Enligt denna&lt;br&gt;regel går alltså producenten fri från ansvar om han visar att det är fråga&lt;br&gt;om en utvecklingsskada. I artikel 15 första stycket b öppnas emellertid en&lt;br&gt;möjlighet för medlemsstaterna att avstå från att undanta utvecklingsska-&lt;br&gt;dorna från produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de länder som hittills har införlivat direktivet med sin lagstiftning&lt;br&gt;(Belgien, Danmark, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,&lt;br&gt;Portugal, Storbritannien och Tyskland) har endast Luxemburg infört&lt;br&gt;ansvar för utvecklingsskador. Enligt nu tillgängliga uppgifter överväger&lt;br&gt;även de återstående EG-länderna att undanta sådana skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande situationen i EFTAs medlemsländer kan nämnas att den&lt;br&gt;österrikiska och den isländska lagen undantar utvecklingsskador på samma&lt;br&gt;sätt som EG-direktivet, medan ansvaret enligt den norska och den finska&lt;br&gt;lagen omfattar även sådana skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I diskussionen om ansvaret för utvecklingsskadorna är utgångspunkten&lt;br&gt;att produktskadelagen skall bygga på principen om strikt ansvar. Det&lt;br&gt;innebär att alla resonemang om skuld, försumlighet o.d. som förutsättning&lt;br&gt;för skadeståndsskyldighet är irrelevanta. Den ansvarige blir skyldig att&lt;br&gt;ersätta produktskadan, även om han inte kände till den säkerhetsbrist&lt;br&gt;som orsakade skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den praktiska verkligheten finns det givetvis en gräns för hur långt&lt;br&gt;en näringsidkare kan driva sina undersökningar av produktens säkerhet.&lt;br&gt;En omsorgsfull och ansvarskännande näringsidkare kontrollerar och testar&lt;br&gt;sin produkt till dess att han är övertygad bortom rimligt tvivel om att den&lt;br&gt;är säker. Om det trots sådan noggrannhet visar sig att produkten är&lt;br&gt;behäftad med en säkerhetsbrist som orsakar skada, kan det bero på en&lt;br&gt;faktor som varit okänd för vetenskapen och som således skulle omfattas&lt;br&gt;av ett undantag för utvecklingsskador. Ett sådant undantag skulle&lt;br&gt;emellertid kunna motverka tillverkningsindustrins intresse att satsa på&lt;br&gt;forskning för att få kännedom om hittills okända skaderisker. Om&lt;br&gt;industrin i stället åläggs ett strikt ansvar för utvecklingsskador, kan det&lt;br&gt;vara ett incitament för en ökad satsning på sådan forskning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädare för näringslivet har å andra sidan gjort gällande att&lt;br&gt;företagare kan befaras bli mindre intresserade av att utveckla nya&lt;br&gt;produkter, om det strikta produktansvaret omfattar utvecklingsskador.&lt;br&gt;Tanken har då varit att tillverkare - inför risken för att bli ersättnings-&lt;br&gt;skyldiga för skador som de inte kan förutse - skulle avstå från att&lt;br&gt;försöka få fram nya produkter och nöja sig med att tillverka och saluföra&lt;br&gt;sådana som redan är utvecklade och väl beprövade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en tillverkare skulle reagera på det sättet, skulle det emellertid inte&lt;br&gt;föranledas av ansvaret för just utvecklingsskador med den snäva definition&lt;br&gt;som gäller för detta begrepp. I många fall då en skada inträffar till följd&lt;br&gt;av en säkerhetsbrist som tillverkaren inte kände till när produkten&lt;br&gt;tillverkades torde det nämligen vara fråga om ett fenomen som i och för&lt;br&gt;sig var känt i vetenskapliga kretsar men som trots det inte kunnat&lt;br&gt;upptäckas vid en så noggrann undersökning som rimligen kunnat krävas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av tillverkaren. I fall av detta slag skulle tillverkaren inte gå fri från Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ansvar, aven om lagen gjorde undantag för utvecklingsskador. Sett från&lt;br&gt;den enskilde tillverkarens synpunkt kan det dock knappast göra någon&lt;br&gt;skillnad om skadan beror på en omständighet som var känd för veten-&lt;br&gt;skapen eller ej, så länge som det var omöjligt för honom själv att&lt;br&gt;upptäcka skadeorsaken trots noggranna undersökningar. Ett undantag från&lt;br&gt;det strikta ansvaret för just utvecklingsskador blir med detta synsätt&lt;br&gt;omotiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett praktiskt argument, som med avsevärd styrka talar mot ett undantag&lt;br&gt;för utvecklingsskador, är de processekonomiska följderna. Om den som&lt;br&gt;krävs på ersättning för en produktskada invänder att det är fråga om en&lt;br&gt;utvecklingsskada, kan det förutses medföra stora kostnader för utredning&lt;br&gt;och bevisning. För att tillverkaren skall gå fri från skadeståndsansvar får&lt;br&gt;det förutsättas att han förebringar utredning om vetenskapens och&lt;br&gt;teknikens mest avancerade ståndpunkt vid den tidpunkt då han satte&lt;br&gt;produkten i omlopp. Med tanke på att det i allmänhet måste vara svårt&lt;br&gt;att styrka en sådan invändning kommer kostnaderna också många gånger&lt;br&gt;att förspillas till ingen nytta. Genom att skadeståndsansvaret frigörs från&lt;br&gt;orsaken till att en produkt har en säkerhetsbrist uppnår man en klar&lt;br&gt;ansvarsregel som kan motverka processer och leda till att den skadelidan-&lt;br&gt;de kan få sin ersättning snabbare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som skäl för strikt ansvar brukar åberopas att det kan leda till&lt;br&gt;kanaliserings- och pulvriseringseffekter. Det betyder i fråga om produkt-&lt;br&gt;ansvaret att kostnaderna för skador som en produkt orsakar kanaliseras&lt;br&gt;till en ansvarig person, som tillhandahåller produkten i sin näringsverk-&lt;br&gt;samhet. Denne kan i sin tur pulvrisera kostnaderna genom att slå ut dem&lt;br&gt;på priset för varje exemplar av produkten och därmed fördela kostnader-&lt;br&gt;na på alla köpare av produkten. Praktiskt går det till så att näringsidkaren&lt;br&gt;tecknar en försäkring mot risken för skadeståndsansvar och tar upp&lt;br&gt;försäkringspremien som en kostnad i rörelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa skäl för strikt ansvar gäller i lika hög grad i fråga om utveck-&lt;br&gt;lingsskador som i fråga om andra skadetyper. De som argumenterar för&lt;br&gt;att utvecklingsskadorna skall undantas från det strikta produktansvaret&lt;br&gt;synes vara inne på en tanke som liknar det traditionella culparesone-&lt;br&gt;manget. I själva verket tycks man mena att tillverkaren bör slippa&lt;br&gt;ansvaret därför att det ligger utom hans makt att göra någonting åt&lt;br&gt;skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som produktansvarskommittén har anfört ligger en stor del av värdet&lt;br&gt;med ett strikt ansvar för produktskador just däri att den skadelidande&lt;br&gt;har rätt till ersättning för utvecklingsskador (se SOU 1979:79 s. 32 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ansvaret för utvecklingsskador är sist och slutligen en fråga&lt;br&gt;om vem som rimligen bör bära kostnaden för dessa skador. Tre slags&lt;br&gt;kostnadsbärare kan komma i fråga, nämligen det allmänna, den skade-&lt;br&gt;lidande och tillverkaren eller någon annan som har tillhandahållit den&lt;br&gt;skadegörande produkten. Enligt gällande rätt bär det allmänna en stor del&lt;br&gt;av kostnaden för personskador genom socialförsäkringen. Resten av&lt;br&gt;kostnaderna får den skadelidande bära, medan tillverkar- och leverantörs-&lt;br&gt;sidan går helt fri från kostnadsansvar. Att det allmännas ansvar skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kvarstå oförändrat har inte ifrågasatts. Däremot talar tidigare anförda skäl Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;för att återstående kostnader snarare bör bäras av tillverkare eller&lt;br&gt;leverantörer än av den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För den som lidit skada av en produkt är det ointressant om produkten&lt;br&gt;var optimal i förhållande till de tekniska och vetenskapliga erfarenheterna&lt;br&gt;vid den tid då produkten lämnade tillverkarens kontroll. För den&lt;br&gt;skadelidande är det väsentliga att produkten har vållat skada i strid med&lt;br&gt;förväntningarna oavsett skadeorsak. Ett undantag för utvecklingsskador&lt;br&gt;skulle också i ett sådant perspektiv te sig egendomligt. En sådan lösning&lt;br&gt;skulle inte vara i samklang med den riskfördelning som är vanlig i svensk&lt;br&gt;skadeståndsrätt och strävandena att skapa ett fullgott konsumentskydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det slutligen gäller den svenska exportindustrins konkurrensför-&lt;br&gt;måga i förhållande till EG-länderna är det så att utvecklingsskadorna i&lt;br&gt;och för sig faller inom ramen för produktansvarsdirektivet. De flesta med-&lt;br&gt;lemsländerna synes emellertid komma att välja att hålla utvecklingsskador-&lt;br&gt;na utanför det strikta ansvaret. Därmed skulle industrin inom flertalet av&lt;br&gt;EG-länderna vara underkastad lindrigare ansvarsregler än den svenska&lt;br&gt;industrin, om vi införde ett ansvar för utvecklingsskador. Självfallet&lt;br&gt;föreligger här ett dilemma. Under remissbehandlingen har från näringslivs-&lt;br&gt;håll framförts att ansvaret för utvecklingsskador kan medverka till att&lt;br&gt;stora företag väljer att förlägga sin produktutveckling och i förlängningen&lt;br&gt;även sin tillverkning utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då är emellertid att märka att EG-direktivets undantag för utveck-&lt;br&gt;lingsskador (artikel 7 e) är synnerligen restriktivt utformat. En första&lt;br&gt;kraftig begränsning ligger i definitionen av vad som är en utvecklings-&lt;br&gt;skada. Vidare måste beaktas att det är producenten som har bevisbördan&lt;br&gt;för påståendet att det föreligger en utvecklingsskada. I själva verket torde&lt;br&gt;därför en lagstiftning som utnyttjat den möjlighet till undantag som&lt;br&gt;EG-direktivet ger i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna&lt;br&gt;undantagsregel. Även om den svenska lagen inte undantar utveck-&lt;br&gt;lingsskador, slår den således i de flesta fall inte hårdare i det avseendet&lt;br&gt;än EG-ländernas lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening talar sålunda starka skäl för att de skadelidande&lt;br&gt;skall ha rätt till ersättning för utvecklingsskador på samma sätt som för&lt;br&gt;andra produktskador och att det inte behöver befaras att en sådan rätt&lt;br&gt;skulle medföra några allvarligare följder för det svenska näringslivet. Den&lt;br&gt;svenska produktskadelagen bör därför inte undanta utvecklingsskadorna&lt;br&gt;från det strikta skadeståndsansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.5 Systemskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall inte&lt;br&gt;omfatta systemskador, dvs. skador orsakade av kända skaderisker hos&lt;br&gt;produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s.105-107) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att undan-&lt;br&gt;taget för systemskador medför att allergiker och astmatiker får ett sämre&lt;br&gt;rättsskydd än andra. Ett par remissinstanser föreslår att det i lagtexten&lt;br&gt;bör klargöras att ansvaret inte omfattar systemskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: I de föregående avsnitten har jag föreslagit att&lt;br&gt;det strikta produktansvaret skall avse skador som orsakas därför att&lt;br&gt;produkter inte är så säkra som skäligen kan förväntas. Med en sådan&lt;br&gt;regel täcker det strikta ansvaret inte skador som orsakas av i förväg&lt;br&gt;kända skaderisker hos produkter, i den mån produkterna kan sägas vara&lt;br&gt;godtagna i samhället trots att det är känt att de är förbundna med dessa&lt;br&gt;risker. Den som använder en sådan produkt kan ju inte förvänta sig att&lt;br&gt;den skall vara så säker att han inte kan skadas till följd av den allmänt&lt;br&gt;kända skaderisken. Skador av detta slag har fått benämningen system-&lt;br&gt;skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exempel på systemskador är leverskador på grund av alkoholförtäring&lt;br&gt;och lungcancer som följd av tobaksrökning. Numera är dessa skade-&lt;br&gt;verkningar väl kända. Trots det vill man i vårt samhälle inte avstå från&lt;br&gt;att använda produkterna. Med vissa restriktioner tillåter också ansvariga&lt;br&gt;myndigheter att de får saluföras. Alkohol- och tobaksprodukter kan därför&lt;br&gt;inte anses brista i fråga om säkerhet i den mening som avses med den&lt;br&gt;lagstiftning som nu föreslås. Rimligen bör det också vara så att produkt-&lt;br&gt;ansvaret inte omfattar alla skador till följd av tobaks- och alkoholkonsum-&lt;br&gt;tion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat exempel på systemskador är kända biverkningar av läkemedel.&lt;br&gt;I dessa fall godtas skadorna, eftersom produkten har andra, positiva&lt;br&gt;verkningar som värderas högre än skadorna. Vid en helhetsbedömning av&lt;br&gt;de positiva och negativa verkningarna anses produkten vara övervägande&lt;br&gt;nyttig och därför godtagbar. Inte heller produkter av detta slag är&lt;br&gt;behäftade med säkerhetsbrister. De ger således inte på denna grund&lt;br&gt;upphov till strikt produktansvar. Sådana systemskador som nu har nämnts&lt;br&gt;förekommer även utanför läkemedelsområdet. Hushållskemikalier och&lt;br&gt;livsmedel kan exempelvis förorsaka allergiska reaktioner hos känsliga&lt;br&gt;personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om biverkningar således många gånger får accepteras som icke&lt;br&gt;ersättningsgilla systemskador, innebär det inte att sådana skador aldrig&lt;br&gt;kan ge upphov till produktansvar. Det måste nämligen krävas av den som&lt;br&gt;tillhandahåller en produkt att han upplyser om dess skadebringande&lt;br&gt;egenskaper så att exempelvis allergikänsliga personer kan undvika den.&lt;br&gt;Brister härvidlag kan medföra att produkten får anses vara behäftad med&lt;br&gt;ett instruktionsfel som grundar skadeståndsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett särskilt slag av systemskador kännetecknas av att det är väl känt&lt;br&gt;att allvarliga skador uppkommer i enstaka fall men omöjligt att förutse&lt;br&gt;vem som kommer att drabbas. Som exempel på denna skadetyp nämner&lt;br&gt;produktansvarskommittén (SOU 1979:79 s. 33) den postvaccinella&lt;br&gt;encefaliten, dvs. den hjärninflammation som i sällsynta undantagsfall&lt;br&gt;uppkommer som följd av smittkoppsvaccinering. En liknande situation kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppstå om ett preparat med en känd allergiframkallande ingrediens Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;används av en person som inte i förväg vet om att han är känslig för&lt;br&gt;denna ingrediens. I situationer som dessa kan den ansvarige inte utforma&lt;br&gt;informationen så att de individer som riskerar att skadas upplyses om att&lt;br&gt;just de är utsatta för risken och därför bör undvika produkten. Om&lt;br&gt;informationen på ett riktigt sätt beskriver vad som är känt om riskerna,&lt;br&gt;får det anses att den ansvarige ändå har gjort vad på honom ankommer.&lt;br&gt;Instruktionsfel föreligger således inte i dessa fall, även om den enskilda&lt;br&gt;individen inte får veta hur stor risk att bli skadad som just han löper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även detta torde få godtas som en konsekvens av regelsystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda innebär emellertid ingalunda att det alltid är fråga om en&lt;br&gt;icke ansvarsgrundande systemskada när en produkt är försedd med&lt;br&gt;information om skaderiskerna. En ytterligare förutsättning är, som&lt;br&gt;nämnts, att produkten trots skaderisken kan anses vara allmänt godtagen&lt;br&gt;i samhället. Några formella regler för ett sådant godkännande kan inte&lt;br&gt;gärna ställas upp. Om en ansvarig kontrollmyndighet har granskat en&lt;br&gt;produkt och godkänt den, får det i allmänhet anses vara klart att en risk&lt;br&gt;som myndigheten har beaktat vid sitt godkännande utgör ett systemfel&lt;br&gt;som inte grundar produktansvar. Detta resonemang gäller dock bara om&lt;br&gt;risken är relevant för den prövning som myndigheten har att göra. I andra&lt;br&gt;fall måste det bli fråga om en friare bedömning av omständigheterna i det&lt;br&gt;enskilda fallet. Om ansvariga myndigheter inte har inskridit mot en&lt;br&gt;produkt med kända skaderisker, kan det tyda på att den är godtagen. Så&lt;br&gt;behöver dock inte vara fallet. Passiviteten kan ju bero exempelvis på&lt;br&gt;bristande resurser. Myndigheternas tystnad behöver inte heller tolkas som&lt;br&gt;ett godkännande, om det är uppenbart att produkten inte bör godtas i&lt;br&gt;samhället, t.ex. därför att den medför onödiga skaderisker. Om det&lt;br&gt;exempelvis i ett kosmetiskt preparat ingår en allergiframkallande&lt;br&gt;ingrediens, kan det bedömas som ett ansvarsgrundande konstruktionsfel&lt;br&gt;trots att produkten är försedd med varningstext. Skadliga biverkningar av&lt;br&gt;en produkt bör inte godtas, om de inte står i rimligt förhållande till nyttan&lt;br&gt;av produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående har jag förordat att ansvaret enligt produktskadelagen&lt;br&gt;skall omfatta skador som har uppstått till följd av att en produkt inte har&lt;br&gt;varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Av en sådan utformning av&lt;br&gt;lagregeln följer att skador som orsakas av i förväg kända risker inte skall&lt;br&gt;omfattas av ansvaret. Jag anser därför att det inte behövs något tillägg till&lt;br&gt;promemorians lagtext i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Produktansvarets omfattning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.4.1 Personskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall&lt;br&gt;omfatta ersättning för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rian s.108) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla&lt;br&gt;remissinstanser utom en. Konsortiet för läkemedelsförsäkring anser att&lt;br&gt;mentala symtom, som inte är en följd av kroppsskada, inte skall omfattas&lt;br&gt;av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av uppenbara skäl har det inom ersättningsrätten&lt;br&gt;ansetts mest angeläget att tillförsäkra de skadelidande ersättning för&lt;br&gt;personskador. Det är också på personskadeområdet som&lt;br&gt;ersättningssystemen är mest utvecklade. De flesta personskador ersätts&lt;br&gt;sålunda mer eller mindre fullständigt genom den allmänna försäkringen,&lt;br&gt;arbetsskadeförsäkringen och trafikförsäkringen kompletterade med&lt;br&gt;frivilliga försäkringsformer såsom trygghetsförsäkringen,&lt;br&gt;patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. Som framgår av&lt;br&gt;promemorian (avsnitten 2.3 och 2.4) är dessa ersättningssystem så väl&lt;br&gt;utbyggda att de täcker de flesta verksamhetsområden fullt ut. Så är dock&lt;br&gt;inte fallet i fråga om verksamhet i hemmet och på fritiden. Detta är en&lt;br&gt;allvarlig brist, inte minst med tanke på att åtskilliga produktskador&lt;br&gt;inträffar just i hemmen och under olika fritidssysselsättningar.&lt;br&gt;Personskador omfattas inte heller av säljarens köprättsliga&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet, se 67 § köplagen och 32 § konsumentköplagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet (artikel 9) ger rätt till ersättning för personskada. Även&lt;br&gt;den norska och den finska lagen omfattar personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda anser jag att det inte råder någon tvekan om&lt;br&gt;att det strikta produktansvaret enligt produktskadelagen bör omfatta&lt;br&gt;personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndslagen innehåller inte någon regel om vad som menas med&lt;br&gt;personskada. Av förarbetena till den lagen (se prop. 1972:5 s. 576 och&lt;br&gt;prop 1975:12 s. 20 f. och 145) framgår dock bl.a. att såväl kroppsliga som&lt;br&gt;psykiska sjukdomstillstånd kan vara att räkna till personskada. Någon&lt;br&gt;anledning att för produktskadornas del begränsa rätten till ersättning för&lt;br&gt;personskada till vissa former av sådan skada synes inte föreligga. Någon&lt;br&gt;sådan begränsning finns inte i EG-direktivet och inte heller i de norska&lt;br&gt;eller finska lagarna. Frågan vad som i ett enskilt fall är att hänföra till&lt;br&gt;personskada bör som hittills avgöras i rättstillämpningen. Någon särskild&lt;br&gt;regel om vad som menas med personskada bör alltså enligt min mening&lt;br&gt;inte införas i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.2 Sakskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall&lt;br&gt;omfatta skada på konsumentegendom. Skada på den skadeorsakande&lt;br&gt;produkten själv skall dock hållas utanför lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 108-112).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelsen om ansvar för sakskada bör utformas i överensstämmelse Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;med regeln i EG-direktivet. Några remissinstanser anser att lagen bör&lt;br&gt;förtydligas så att det framgår klarare att lagen inte är tillämplig på skador&lt;br&gt;som drabbar näringsidkare. Ett par remissinstanser föreslår att lagen skall&lt;br&gt;utsträckas att gälla även skador på egendom som används i näringsverk-&lt;br&gt;samhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: När det gäller att bedöma huruvida det strikta&lt;br&gt;produktansvaret skall omfatta ersättning för sakskada gör sig skilda&lt;br&gt;synpunkter gällande beroende på om skadan drabbar egendom som&lt;br&gt;används i näringsverksamhet eller egendom som en enskild person&lt;br&gt;använder för privat ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det är fråga om skada på egendom som används i näringsverk-&lt;br&gt;samhet föreligger i allmänhet ett avtalsförhållande. Man kan då räkna&lt;br&gt;med att parterna - t.ex. den som tillverkar en maskin och den som skall&lt;br&gt;använda maskinen i sin fabrik - reglerar sina rättsliga mellanhavanden i&lt;br&gt;sitt avtal. Ofta finns på båda sidor jämnstarka näringsidkare som önskar&lt;br&gt;få till stånd ett avtal som är individuellt avpassat efter förhållandena i det&lt;br&gt;enskilda fallet. I sådana situationer är det opåkallat att lagstiftaren&lt;br&gt;ingriper med tvingande skadeståndsrättslig lagstiftning. Om det någon&lt;br&gt;gång inte råder sådan jämvikt mellan parterna, bör uppkommande&lt;br&gt;problem - så länge det rör sig om förhållanden mellan näringsidkare -&lt;br&gt;lösas med hjälp av allmänna avtalsrättsliga och köprättsliga regler. Härtill&lt;br&gt;kommer att näringsidkare normalt försäkrar sig mot risken för skador av&lt;br&gt;detta slag. Slutligen bör också påpekas att det finns andra skadeståndsreg-&lt;br&gt;ler - i sista hand den allmänna culparegeln - att falla tillbaka på, om inte&lt;br&gt;de särskilda produktansvarsreglerna blir tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis synes det inte föreligga något mer uttalat behov av&lt;br&gt;bestämmelser om strikt produktansvar för skador på egendom som&lt;br&gt;används i näringsverksamhet. Till denna slutsats har man kommit också&lt;br&gt;vid arbetet på en produktansvarsreglering inom EG samt i Finland och&lt;br&gt;Norge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Annorlunda förhåller det sig med produktskador som drabbar egendom&lt;br&gt;i privat användning. Dessa skador täcks långtifrån alltid av försäkringar&lt;br&gt;på den skadelidandes sida. Hemförsäkringar omfattar sålunda bara vissa&lt;br&gt;sådana skador. Härtill kommer att inte alla hushåll har en hemförsäkring&lt;br&gt;eller liknande skydd. Försäkringsskyddet torde vara särskilt dåligt i de&lt;br&gt;ekonomiskt minst bärkraftiga hushållen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett strikt ansvar för skador på konsumentegendom införs, ökar den&lt;br&gt;enskildes möjlighet att få ersättning. Av särskild betydelse är härvid att&lt;br&gt;den skadelidande befrias från den ofta svåra uppgiften att styrka att culpa&lt;br&gt;föreligger hos tillverkaren eller någon som denne svarar för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga för sig är om ett ansvar för skador som en produkt orsakar&lt;br&gt;på konsumentegendom bör regleras i den köprättsliga lagstiftningen i&lt;br&gt;stället för i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en produkt skadas därför att den inte är så säker som skäligen har&lt;br&gt;kunnat förväntas, är den uppenbarligen behäftad med ett köprättsligt fel&lt;br&gt;som ådrar säljaren ansvar enligt köplagens eller konsumentköplagens&lt;br&gt;regler. I en sådan situation gör sig inte något tredjemansintresse gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är då naturligt att skadeståndsfrågan avgörs enligt de regler som Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;gäller för parternas avtal. Produktansvaret behöver inte utsträckas till&lt;br&gt;dessa fall. I produktskadelagen bör därför föreskrivas att skada på själva&lt;br&gt;produkten inte ersätts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att det strikta produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den&lt;br&gt;skadeorsakande produkten överensstämmer med EG-direktivet (artikel 9),&lt;br&gt;liksom med den norska och den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt konsumentköplagen (se 31 §) omfattar säljarens köprättsliga&lt;br&gt;ansvar även skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer&lt;br&gt;på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes&lt;br&gt;hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som&lt;br&gt;drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon-&lt;br&gt;sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot&lt;br&gt;säljaren med stöd av den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säljarens ansvar för produktskada enligt konsumentköplagen är&lt;br&gt;begränsat till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller&lt;br&gt;någon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som&lt;br&gt;tillhör någon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sålda&lt;br&gt;varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett&lt;br&gt;sammanhang. Krav på ersättning för skador på egendom som tillhör en&lt;br&gt;sådan tredje man får i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om&lt;br&gt;produktansvar (se prop. 1989/90:89 s. 45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan begränsning av säljarens ansvar för produktskador enligt&lt;br&gt;konsumentköplagen följer av att förutsättningarna för det köprättsliga&lt;br&gt;skadeståndsansvaret för produktskador är desamma som gäller för den&lt;br&gt;köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigt vid fel i varan. Detta betyder&lt;br&gt;för det första att skadan skall bero på att det föreligger ett fel i den sålda&lt;br&gt;varan i något av de hänseenden som omfattas av felreglerna i kon-&lt;br&gt;sumentköplagen. I de flesta fall när en skada inträffar på grund av en&lt;br&gt;defekt i en vara torde denna vara behäftad med ett fel i kon-&lt;br&gt;sumentköplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den&lt;br&gt;sålda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande&lt;br&gt;egenskaper som orsakar skador på annat än den sålda varan. En annan&lt;br&gt;förutsättning för att på köprättslig grund göra gällande ett skadeståndsan-&lt;br&gt;svar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklama-&lt;br&gt;tion. Slutligen skall säljarens skadeståndsansvar rymmas inom ramen för&lt;br&gt;det s.k. kontrollansvaret som åvilar honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentens möjligheter till ersättning av säljaren enligt kon-&lt;br&gt;sumentköplagen är således underkastade vissa inskränkningar. Ett fullgott&lt;br&gt;konsumentskydd vid produktskador kräver därför att konsumenten också&lt;br&gt;med stöd av reglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden skall&lt;br&gt;kunna rikta skadeståndsanspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag återkommer till i avsnitt 2.6.2 föreslår jag också en tvingande&lt;br&gt;regel om regressrätt som skall göra det möjligt för en näringsidkare, som&lt;br&gt;utgett ersättning för produktskada enligt bestämmelserna i kon-&lt;br&gt;sumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, att återkräva vad han betalt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från den som är ansvarig enligt produktskadelagen, dvs. i regel tillverka- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ren eller importören. En sådan regressregel förutsätter att produktskade-&lt;br&gt;lagen görs tillämplig också på sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att det strikta produktansvaret&lt;br&gt;enligt produktskadelagen skall omfatta skador på konsumentegendom.&lt;br&gt;Regeln om vad som skall avses med konsumentegendom bör utformas i&lt;br&gt;överensstämmelse med EG-direktivet. Jag ansluter mig till lagrådets förslag&lt;br&gt;till lydelse, se specialmotiveringen till 1 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.3. Ren förmögenhetsskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Ren förmögenhetsskada skall inte omfattas av ansvaret&lt;br&gt;enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 112-113)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanser-&lt;br&gt;na. En remissinstans anser dock att det uttryckligen bör framgå av&lt;br&gt;lagtexten att ren förmögenhetsskada inte skall omfattas av ansvaret enligt&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: Med ren förmögenhetsskada avser man sådan&lt;br&gt;ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider&lt;br&gt;person- eller sakskada. Sådana skador av någon betydelse uppstår normalt&lt;br&gt;inte för konsumenter. Vad gäller näringsidkare kan av samma skäl som&lt;br&gt;beträffande sakskador en reglering undvaras i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller inte några regler som ger rätt till ersättning&lt;br&gt;för ren förmögenhetsskada. Det gör inte heller den norska eller den&lt;br&gt;finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag att ansvaret enligt produktskadelagen inte skall&lt;br&gt;omfatta ren förmögenhetsskada har allmänt godtagits under remissbe-&lt;br&gt;handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det anförda drar jag slutsatsen att ansvaret enligt produktskadelagen&lt;br&gt;inte bör omfatta ren förmögenhetsskada. Jag återkommer till den&lt;br&gt;lagtekniska utformningen i specialmotiveringen till 1 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.4 Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: När ersättning för sakskada bestäms skall en självrisk på&lt;br&gt;3 500 kr. dras av. I övrigt skall ersättningsskyldigheten enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen inte vara beloppsmässigt begränsad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att det inte&lt;br&gt;innehåller någon regel om avdrag för en självrisk vid sakskador (se&lt;br&gt;promemorian s. 113-117).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Många remissinstanser, varav de flesta represen-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;terar näringslivet, anser att en beloppsmässig begränsning i form av en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;självrisk vid sakskada bör införas i enlighet med EG-direktivet. Ett par&lt;br&gt;remissinstanser förordar även ett ersättningstak för serieskador i enlighet&lt;br&gt;med den valmöjlighet som anges i EG-direktivet. De flesta näringslivsor-&lt;br&gt;ganisationerna anser att den svenska lagen i bl.a. detta avseende bör&lt;br&gt;överensstämma med vad majoriteten av EG:s medlemsländer kan antas&lt;br&gt;besluta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: EG-direktivet innehåller två olika regler om&lt;br&gt;beloppsmässig begränsning av de skadestånd som skall utges. I artikel 9&lt;br&gt;första stycket b regleras en självrisk på 500 ECU (omkring 3 500 kr.) som&lt;br&gt;skall dras av från skadestånd för sakskada. Vidare gäller enligt artikel 16&lt;br&gt;att medlemsstaterna får föreskriva att en producents totala ansvar för&lt;br&gt;personskada som orsakas av identiskt lika produktexemplar med samma&lt;br&gt;defekt skall vara begränsat till ett belopp som inte får vara lägre än 70&lt;br&gt;milj. ECU (omkring 500 milj. kr.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag behandlar först frågan om produktskadelagen bör innehålla en regel&lt;br&gt;om avdrag för en självrisk vid sakskador. De remissinstanser som har&lt;br&gt;uttalat sig för en självrisk har som skäl för sin inställning i huvudsak&lt;br&gt;anfört att ersättningssystemet inte skall belastas med små krav där&lt;br&gt;kostnaderna för att behandla kravet kan bli oproportionerligt stora i&lt;br&gt;förhållande till ersättningsbeloppet samt att lagen i detta avseende bör&lt;br&gt;harmoniera med EG-direktivet. Folksam har hävdat att en regel om&lt;br&gt;självrisk på produktskadeområdet kan innebära ett genombrott för&lt;br&gt;rationellt kostnadstänkande i skadeståndsrätten. Folksam har därför&lt;br&gt;föreslagit att en regel om självrisk vid sakskada på exempelvis en tiondel&lt;br&gt;av basbeloppet införs i produktskadelagen. Svea hovrätt har anfört&lt;br&gt;processekonomiska skäl för en regel om avdrag för en självrisk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk skadeståndsrätt bygger allmänt på principen att den skadelidan-&lt;br&gt;de, när skadeståndsskyldighet föreligger, skall ha full ersättning för varje&lt;br&gt;personskada och sakskada som har drabbat honom. Sett från den&lt;br&gt;skadelidandes synpunkt är det inte motiverat att behandla produktskador&lt;br&gt;på något annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivets regel om en självrisk utgör däremot en inskränkning i&lt;br&gt;skyddet mot produktskador. Begränsningen har tillkommit i syfte att&lt;br&gt;undvika tvister i ett alltför stort antal fall (se direktivets s.k. preambel).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom ramen för EES-förhandlingarna har det klarlagts att man från&lt;br&gt;EGs sida anser att en svensk produktskadelag utan en regel om självrisk&lt;br&gt;inte är förenlig med EG-direktivet. Principen om full ersättning till den&lt;br&gt;skadelidande kan alltså inte upprätthållas för det strikta produktansvaret&lt;br&gt;vid sakskador inom ramen för ett EES-avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn härtill bör man enligt min mening godta att den svenska&lt;br&gt;lagen på denna punkt anpassas till EG-direktivet. En regel om avdrag för&lt;br&gt;självrisk bör således införas även i den svenska produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktivet utgör självrisken 500 ECU. Under EES-förhandlingarna&lt;br&gt;har från EGs sida framhållits att det vid en översättning av direktivets&lt;br&gt;regel till svensk rätt inte är nödvändigt med en exakt anpassning av&lt;br&gt;självriskbeloppet till denna nivå. Folksam har föreslagit att självrisken&lt;br&gt;kopplas till basbeloppet. Hur en sådan koppling skall göras är inte alldeles&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;givet. Regeln blir lätt att tillämpa om självrisken bestäms till ett fast Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;belopp. Jag föreslår att beloppet i den svenska lagen bestäms till 3 500&lt;br&gt;kr., vilket i stort sett motsvarar beloppet i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av vad Folksam anfört vill jag med eftertryck framhålla&lt;br&gt;att den föreslagna självrisken för det strikta produktansvaret bör uppfattas&lt;br&gt;som ett undantag, betingat av harmoniseringen med EG, från principen&lt;br&gt;i svensk skadeståndsrätt att den skadelidande skall ha rätt till full&lt;br&gt;ersättning för skadan. Det bör enligt min mening således inte komma i&lt;br&gt;fråga att utifrån detta undantag överväga självrisker i andra skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga regelsystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill erinra om att den föreslagna regeln inte medför att den&lt;br&gt;skadelidande vid produktskador kommer att stå helt utan möjlighet att få&lt;br&gt;skadestånd för mindre sakskador. Som framgår av avsnitt 2.10 föreslår jag&lt;br&gt;att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund&lt;br&gt;för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens&lt;br&gt;tillämpningsområde. Om en tillverkare av vårdslöshet har satt i omlopp&lt;br&gt;en produkt som är behäftad med en säkerhetsbrist, kan han bli skade-&lt;br&gt;ståndsskyldig enligt skadeståndslagen. Eftersom skadeståndslagen inte&lt;br&gt;innehåller någon regel om avdrag för en självrisk, kan skadestånd i sådana&lt;br&gt;fall utgå även vid mindre sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Står den skadelidande i avtalsförhållande till den som svarar enligt&lt;br&gt;produktskadelagen, kan han också åberopa kontraktsrättens regler, t.ex.&lt;br&gt;konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, se avsnitt 2.10.3. Inte&lt;br&gt;heller bestämmelserna om produktansvaret i dessa lagar innehåller någon&lt;br&gt;regel om självrisk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag övergår nu till att behandla frågan om produktskadelagen bör&lt;br&gt;innehålla en regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sam-&lt;br&gt;mantaget skali svara. EG-direktivets regel i artikel 16 är av detta slag.&lt;br&gt;Av de EG-stater som hittills har genomfört direktivet har endast&lt;br&gt;Grekland, Portugal och Tyskland utnyttjat möjligheten att begränsa&lt;br&gt;ansvaret för serieskada. Varken den norska eller den finska lagen&lt;br&gt;innehåller några beloppsmässiga begränsningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har Läkemedelsindustriföreningen och&lt;br&gt;Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier anfört att&lt;br&gt;det kan bli svårt att erhålla en försäkringstäckning till rimliga premier om&lt;br&gt;lagen inte innehåller någon ansvarsbegränsning för serieskador. Frågan&lt;br&gt;har däremot inte berörts i remissyttrandena från försäkringsbranschen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del anser jag att det av flera skäl kan ifrågasättas huruvida&lt;br&gt;det skydd som den ansvarige får genom ett ersättningstak verkligen blir&lt;br&gt;effektivt. En ansvarsbegränsning i lag måste med nödvändighet göras&lt;br&gt;generell, och taket måste sättas så högt att även stora och ekonomiskt&lt;br&gt;starka företag får bära ett rimligt ansvar. Som nämnts får enligt artikel&lt;br&gt;16 i EG-direktivet taket inte sättas till ett lägre belopp än omkring 500&lt;br&gt;milj. kr. För mindre företag medför en sådan begränsning inga fördelar&lt;br&gt;av betydelse. Ett viktigt skäl mot att ställa upp en ansvarsbegränsning i&lt;br&gt;lagen är vidare att en sådan regel - paradoxalt nog - tenderar att medföra&lt;br&gt;onödigt stora försäkringskostnader. Företag kan finna sig föranlåtna att&lt;br&gt;försäkringsvägen täcka ansvaret upp till det lagstadgade taket, även om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i praktiken en mindre omfattande - och darmed billigare - försäkring hade Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;varit tillräcklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns också skäl att påpeka att en regel utformad så som artikel 16&lt;br&gt;i EG-direktivet kan vara svår att tillämpa. Taket avser den sammanlagda&lt;br&gt;ersättning som producenten kan tvingas betala för skada orsakad av&lt;br&gt;identiskt lika produkter med samma defekt. I praktiken kan det vara svårt&lt;br&gt;att avgöra vad som är identiskt lika produkter; inte sällan marknadsför en&lt;br&gt;tillverkare likadana produkter under olika varunamn. Begränsningen&lt;br&gt;anknyter inte till skador som inträffar under en viss tidsrymd. Detta leder&lt;br&gt;till svårigheter vid en praktisk tillämpning när nya skador framträder&lt;br&gt;under en längre tidsperiod. Särskilt tydligt är detta i fråga om skador som&lt;br&gt;blir märkbara först så småningom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet av de EG-stater som hittills har infört lagar om produktansvar&lt;br&gt;har avstått från möjligheten att införa ett ersättningstak. Under remissbe-&lt;br&gt;handlingen har de allra flesta näringslivsorganisationerna framhållit att den&lt;br&gt;svenska lagen i detta avseende bör överensstämma med vad majoriteten&lt;br&gt;av EG-länderna beslutar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På anförda skäl förordar jag att produktskadelagen inte bör innehålla&lt;br&gt;någon regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sammantaget&lt;br&gt;skall svara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill tillägga, i enlighet med vad som påpekas i promemorian (s. 115&lt;br&gt;ff.), att syftet med en sådan ansvarsbegränsning åtminstone delvis kan&lt;br&gt;uppnås med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §&lt;br&gt;skadeståndslagen. I den paragrafen föreskrivs att ett skadestånd kan&lt;br&gt;jämkas, om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt&lt;br&gt;betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska&lt;br&gt;förhållanden. Vid jämkningen skall dock även beaktas den skadelidandes&lt;br&gt;behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Bestämmelsen gäller&lt;br&gt;också inom området för skadeståndsrättslig speciallagstiftning under&lt;br&gt;förutsättning att man inte därmed kommer i konflikt med grunderna för&lt;br&gt;denna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Skadeståndsansvariga&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.5.1 Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid lagstiftning om strikt skadeståndsansvar är det vanligt att kretsen av&lt;br&gt;de skadeståndsskyldiga begränsas till ett fåtal personer. Ekonomiska skäl&lt;br&gt;talar ofta för en sådan lösning. Samma risk behöver då inte försäkras på&lt;br&gt;flera håll. Dyrbara regressförfaranden kan undvikas. Sådana synpunkter&lt;br&gt;kan anföras även i fråga om produktansvaret. Inte minst för konsumen-&lt;br&gt;terna - som köpare av produkter - är det angeläget att kostnaderna för&lt;br&gt;produktskador och för hanteringen av dem kan hållas på en låg nivå. Å&lt;br&gt;andra sidan ligger det i de skadelidandes intresse att skadeståndsansvaret&lt;br&gt;inte kanaliseras till så få personer att det blir svårt att komma åt någon&lt;br&gt;som är ansvarig med ett krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 1 och artikel 3 första stycket i EG-direktivet är tillver-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;karen av en produkt strikt ansvarig för skador som produkten orsakar Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;till följd av bristande säkerhet. Därmed är det strikta produktansvaret&lt;br&gt;kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en sådan&lt;br&gt;position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som&lt;br&gt;ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De skadelidandes intresse av att alltid kunna få tag på någon som&lt;br&gt;ansvarar för en skadegörande produkt tillgodoses i EG-direktivet av andra&lt;br&gt;regler. I fråga om importerade produkter är sålunda importören - jämte&lt;br&gt;tillverkaren - strikt ansvarig (artikel 3 andra stycket). Vidare åvilar det&lt;br&gt;strikta ansvaret även den som marknadsför en produkt som sin genom att&lt;br&gt;låta anbringa sitt namn eller varumärke eller något annat kännetecken på&lt;br&gt;den (artikel 3 första stycket). När det slutligen gäller anonyma produkter&lt;br&gt;- dvs. produkter av vilka det inte framgår vem som har tillverkat eller&lt;br&gt;importerat dem och vilka ingen heller marknadsför som sina - är var och&lt;br&gt;en som tillhandahåller produkterna strikt skadeståndsansvarig, om han&lt;br&gt;inte kan hänvisa till någon ansvarig i ett tidigare distributionsled (artikel&lt;br&gt;3 tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa regler, som således kommer att gälla i övriga Västeuropa, bör&lt;br&gt;införas även i den svenska produktskadelagen. I det följande skall deras&lt;br&gt;närmare utformning diskuteras och vissa särskilda frågor belysas&lt;br&gt;ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.2 Tillverkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som tillverkar, frambringar eller insamlar en pro-&lt;br&gt;dukt skall ha ett strikt produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en&lt;br&gt;produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda&lt;br&gt;produkternas tillverkare ha ett strikt produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en produkt har bearbetats i flera tillverkningsled, skall tillverkar-&lt;br&gt;ansvaret åvila varje led.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 118-124).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Några instanser efterlyser närmare&lt;br&gt;precisering av begreppet tillverkare. Apoteksbolaget anser det inte vara&lt;br&gt;rimligt att bolaget skall bära ett strikt produktansvar för produkter som&lt;br&gt;det åligger bolaget att tillverka eller leverera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Tillverkaren av en produkt är den som typiskt&lt;br&gt;sett bäst känner till produktens funktion och egenskaper. Det är han som&lt;br&gt;bestämmer hur den skall vara konstruerad och som därmed också kan&lt;br&gt;avgöra vilka säkerhetskrav som skall uppfyllas. Dessa omständigheter gör&lt;br&gt;det naturligt att ansvaret för skador som orsakas av brister i produktens&lt;br&gt;säkerhet läggs i första hand på tillverkaren. För detta talar också att&lt;br&gt;denne ofta har de ekonomiska förutsättningarna att bära ansvaret.&lt;br&gt;Tillverkaren bör vidare i allmänhet kunna täcka ansvaret genom&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkring och lägga kostnaden för försäkringspremierna på priset för Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förda resonemanget är tämligen oproblematiskt så länge det handlar&lt;br&gt;om industriell tillverkning och så länge det tar sikte på tillverkaren av en&lt;br&gt;färdig produkt som distribueras till den slutlige användaren. Förhållandena&lt;br&gt;kan emellertid variera och ge upphov till skiftande problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en början kan konstateras att det inte bara är den som tillverkar&lt;br&gt;en produkt som bör bära ett produktansvar. I det föregående (avsnitt&lt;br&gt;2.2.2) har jag föreslagit att naturprodukter skall omfattas av det strikta&lt;br&gt;ansvaret. Det medför att den som uppföder boskap, odlar växter eller&lt;br&gt;på annat sätt frambringar produkter bör ansvara för skador som orsakas&lt;br&gt;av säkerhetsbrister hos produkterna. Även den som insamlar naturpro-&lt;br&gt;dukter, t.ex. plockar bär eller jagar vilt, bör kunna ådra sig strikt produkt-&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare måste beaktas att produktionsförhållandena i det moderna&lt;br&gt;samhället är invecklade. Innan en produkt är färdig att levereras till den&lt;br&gt;slutlige användaren har den ofta passerat många led i en lång tillverk-&lt;br&gt;ningsprocess. Den ursprungliga råvaran har bearbetats. Andra produkter&lt;br&gt;kanske har tillfogats. Ytterligare bearbetning kan ha skett i senare led.&lt;br&gt;Det är inte givet vem i detta system som skall ansvara som tillverkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet har man valt den lösningen att tillverkaren av en&lt;br&gt;beståndsdel i en produkt skall vara strikt ansvarig jämte huvudproduktens&lt;br&gt;tillverkare för skador som orsakas av bristande säkerhet hos beståndsdelen&lt;br&gt;(artikel 3 första stycket och artikel 7 f). Tillverkaren av beståndsdelen blir&lt;br&gt;således ansvarig, om det styrks att beståndsdelen, bedömd som en&lt;br&gt;självständig produkt, brast i fråga om säkerhet och därigenom vållade&lt;br&gt;skadan. Han har däremot inget ansvar när tillverkaren av huvudprodukten&lt;br&gt;använder en i och för sig felfri beståndsdel på ett olämpligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i promemorian överensstämmer med denna lösning. Även jag&lt;br&gt;förordar en sådan reglering. Den svenska produktskadelagen bör således&lt;br&gt;bygga på samma principer som EG-direktivet angående fördelningen av&lt;br&gt;ansvaret mellan tillverkaren av en delprodukt och tillverkaren av den&lt;br&gt;produkt i vilken delprodukten ingår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller i artikel 7 f en regel som säger att en&lt;br&gt;komponenttillverkare inte är ansvarig enligt direktivet, om han bevisar att&lt;br&gt;defekten kan tillskrivas utformningen av den produkt i vilken komponen-&lt;br&gt;ten har infogats eller de instruktioner som den produktens tillverkare har&lt;br&gt;lämnat. Det materiella innehållet i denna regel framgår redan av&lt;br&gt;artiklarna 1 och 3. Enligt dessa regler ansvarar ju en komponenttillverkare&lt;br&gt;endast för skador som orsakas av en defekt i hans produkt, dvs. i&lt;br&gt;komponenten. Denna defekt skall föreligga när komponenttillverkaren&lt;br&gt;sätter sin produkt i omlopp. Härav följer att han inte ansvarar för en&lt;br&gt;skada som beror på en olämplig utformning av huvudprodukten. På&lt;br&gt;motsvarande sätt förhåller det sig när komponenttillverkaren har levererat&lt;br&gt;en produkt till tillverkaren av huvudprodukten helt i enlighet med dennes&lt;br&gt;anvisningar - men utan att ha fått veta vad komponenten skall användas&lt;br&gt;till - och skadan uppstår till följd av att komponenten är tillverkad i&lt;br&gt;enlighet med beställningen. Eftersom artikel 7 f är utformad som en regel&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om omkastad bevisbörda, gör den dock regelsystemet mer invecklat. Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;Enligt min mening kan den dessutom ge upphov till missförstånd rörande&lt;br&gt;dess förhållande till de grundläggande ansvarsreglerna i artiklarna 1 och&lt;br&gt;3. Jag anser att en regel motsvarande artikel 7 f kan undvaras i den&lt;br&gt;svenska lagen. Ansvarsförhållandet framgår ändå tillräckligt klart. Någon&lt;br&gt;saklig avvikelse från direktivet är inte avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den förordade ansvarsregeln kan också utläsas att huvudproduktens&lt;br&gt;tillverkare blir ansvarig, om en defekt i en komponent eller ingrediens&lt;br&gt;har gjort att huvudprodukten är behäftad med en säkerhetsbrist. I ett&lt;br&gt;sådant fall bör tillverkarna av såväl huvudprodukten som komponenten&lt;br&gt;eller ingrediensen bära produktansvaret. Gentemot den skadelidande bör&lt;br&gt;huvudproduktens tillverkare inte kunna lasta över ansvaret på den som&lt;br&gt;ansvarar för delprodukten. För att detta skall vara helt klart är det enligt&lt;br&gt;min mening lämpligt att i produktskadelagen uttryckligen föreskriva att,&lt;br&gt;om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt&lt;br&gt;som utgör beståndsdel i en annan produkt, båda produkterna skall anses&lt;br&gt;ha orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett synsätt motsvarande det som nu har anlagts på komponenttillverka-&lt;br&gt;rens ansvar bör gälla också i sådana fall där en produkt vidareutvecklas&lt;br&gt;eller förädlas genom bearbetning i flera led. Både den som frambringar&lt;br&gt;en råvara och den som i senare led bearbetar råvaran eller därav&lt;br&gt;framställda halvfabrikat kommer då att bära produktansvaret, liksom den&lt;br&gt;som färdigställer slutprodukten. I fråga om exempelvis kött skall&lt;br&gt;produktansvar sålunda kunna åläggas dels bonden som föder upp djuret,&lt;br&gt;dels slakteriet som slaktar och styckar det, dels också restaurangen som&lt;br&gt;anrättar köttet och serverar det. En förutsättning för ansvar i vart och ett&lt;br&gt;av leden är dock att den skadeorsakande säkerhetsbristen har uppstått&lt;br&gt;innan produkten lämnade det ledet (jfr avsnitt 2.3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att tillverkaransvaret skall kunna utkrävas i ett visst led - efter det&lt;br&gt;att produkten har insamlats eller frambringats - måste krävas att den&lt;br&gt;ansvarige i det ledet har vidtagit någon åtgärd med produkten som kan&lt;br&gt;sägas innebära tillverkning. Huruvida såskall anses vara fallet kan någon&lt;br&gt;gång vara tveksamt. Utgångspunkten bör emellertid vara att tillverkar-&lt;br&gt;ansvaret åvilar den som har bearbetat produkten på sådant sätt att dess&lt;br&gt;egenskaper har förändrats i något relevant avseende. Den som kan&lt;br&gt;bestämma över produktens utformning och därmed påverka dess säkerhet&lt;br&gt;bör anses vara tillverkare. Om exempelvis det enda som har skett i ett&lt;br&gt;visst led är att produkten har förpackats utan att den i övrigt har&lt;br&gt;förändrats, kan strikt tillverkaransvar i det ledet knappast komma i fråga.&lt;br&gt;Däremot kan naturligtvis den som har tillverkat förpackningen ådra sig&lt;br&gt;produktansvar, om förpackningen medför att innehållet blir skadligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera olika personer kan således enligt de föreslagna reglerna vara&lt;br&gt;ansvariga som tillverkare för skador som orsakas av en slutprodukt: den&lt;br&gt;som frambringar råvaran, den som tillverkar en komponent eller&lt;br&gt;ingrediens, den som bearbetar produkten eller dess beståndsdelar och&lt;br&gt;slutligen den som sätter samman den färdiga produkten och ger den dess&lt;br&gt;definitiva utformning. Det betyder att man inte uppnår de fördelaktiga&lt;br&gt;verkningar som en fullständig kanalisering av skadeståndsansvaret skulle&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innebära. Sålunda kan dubbelförsäkring inte undvikas och regressförfaran- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;den bli nödvändiga. Denna lösning har emellertid valts i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag förordar att den svenska lagen skall bygga på samma princip. Det&lt;br&gt;strikta ansvaret kan annars sättas helt ur spel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget har i sitt remissvar tagit upp en konsekvens av de&lt;br&gt;föreslagna reglerna om tillverkaransvar. Apoteksbolaget har hävdat att det&lt;br&gt;inte är rimligt att bolaget skall bära ett strikt ansvar för produkter som&lt;br&gt;bolaget har skyldighet att tillverka eller leverera. Enligt avtalet mellan&lt;br&gt;staten och Apoteksbolaget om bolagets verksamhet åtar sig bolaget att&lt;br&gt;med ensamrätt driva detaljhandel med läkemedel enligt vad som sägs i&lt;br&gt;avtalet. Det åligger bolaget att bl.a. anskaffa och tillhandahålla läkemedel&lt;br&gt;som har förordnats av läkare och andra som har rätt att förskriva&lt;br&gt;läkemedel. Som bolaget har påpekat är sådana läkemedel i mycket stor&lt;br&gt;utsträckning en s.k. registrerad farmacevtisk specialitet, men det kan&lt;br&gt;också vara fråga om en specialitet som inte är registrerad i Sverige men&lt;br&gt;som bolaget kan importera från utlandet. En läkare kan också förskriva&lt;br&gt;en komposition som ej finns som färdigtillverkat läkemedel utan som&lt;br&gt;bolaget måste tillverka enligt läkarens recept.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet medger inte att någon viss näringsidkare undantas från&lt;br&gt;det strikta produktansvaret. Redan av detta skäl är det inte möjligt att&lt;br&gt;undanta Apoteksbolaget från det strikta produktansvaret, om den svenska&lt;br&gt;produktskadelagen skall harmoniera med EGs regler. Till skillnad från&lt;br&gt;bolaget finner jag det inte heller orimligt att bolaget enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen får bära det ekonomiska ansvaret för de produkter som det med&lt;br&gt;ensamrätt tillhandahåller på den svenska marknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.3 Importörer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Också den som importerar en produkt för att sätta den&lt;br&gt;i omlopp här i landet skall ha ett strikt produktansvar. Detta skall&lt;br&gt;gälla oavsett om produkten är en färdig produkt eller om den är en&lt;br&gt;ingrediens eller komponent som är avsedd att ingå i en annan produkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 124-127).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer efterlyser&lt;br&gt;förtydliganden av importörsbegreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: När en produkt som har importerats till landet&lt;br&gt;orsakar skada är det redan av geografiska skäl i allmänhet svårt för den&lt;br&gt;skadelidande att göra sina anspråk gällande mot den utländska tillverka-&lt;br&gt;ren. Den skadelidande, som ofta är en enskild konsument, kan till en&lt;br&gt;början ha stora besvär med att komma i kontakt med tillverkaren för att&lt;br&gt;framföra sina krav. Vidare är det knappast möjligt för den skadelidande&lt;br&gt;att med någon kraft hävda sin ståndpunkt vid förhandlingar som skall&lt;br&gt;föras med en motpart i ett annat land. En enskild skadelidande kan inte&lt;br&gt;heller driva en domstolsprocess mot tillverkaren i dennes hemland utan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det medför stora kostnader och andra problem. Om den skadelidande Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skulle lyckas få en dom till sin fördel, måste han slutligen också få den&lt;br&gt;verkställd mot den utländska motparten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer visserligen regler som är ägnade att underlätta för en&lt;br&gt;skadelidande att föra talan mot en tillverkare i ett annat land. 1 1988 års&lt;br&gt;konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på&lt;br&gt;privaträttens område (Luganokonventionen) finns regler som gäller bl.a.&lt;br&gt;talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden. Konventionen medger&lt;br&gt;bl.a. att sådan talan väcks i den stat där skadan uppkom eller i den stat&lt;br&gt;där den skadegörande handlingen företogs. Den omständigheten att ett&lt;br&gt;företag har en filial i ett land kan också ge det landet domsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om en svensk anslutning till Luganokonventionen övervägs för&lt;br&gt;närvarande. Luganokonventionen är visserligen under vissa förutsättningar&lt;br&gt;öppen också för stater utanför EG-EFTA-området. Likväl kan den antas&lt;br&gt;få ett geografiskt begränsat tillämpningsområde och det kan beräknas ta&lt;br&gt;ytterligare åtskilliga år innan den har tillträtts av samtliga EG- och EFTA-&lt;br&gt;länder. Även om konventionen träder i kraft och får sådan anslutning som&lt;br&gt;har avsetts, är det därför angeläget att se till att en skadelidande, om&lt;br&gt;tillverkaren finns utomlands, har möjligheter att göra gällande skade-&lt;br&gt;ståndskrav mot någon här i landet, lämpligen den som har fört in&lt;br&gt;produkten i landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet har tillverkarens ansvar också kompletterats med ett&lt;br&gt;ansvar för importören. Även den norska och den finska lagen innehåller&lt;br&gt;regler med denna innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om importören sålunda görs ansvarig för produktskador, hindrar det&lt;br&gt;inte att även den utländske tillverkaren kan bära produktansvaret. I vissa&lt;br&gt;fall kan det vara av intresse för den skadelidande att ha den möjligheten,&lt;br&gt;t.ex. när tillverkaren är ett utländskt företag som har en filial i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som produktansvarskommittén har påpekat (se SOU 1979:79 s. 85 ff)&lt;br&gt;är det ibland osäkert vem som skall anses vara importör. Frågan&lt;br&gt;behandlas närmare i specialmotiveringen till 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående (avsnitt 2.3.3) har jag föreslagit att den som inte har&lt;br&gt;satt en produkt i omlopp inte skall vara strikt ansvarig för skador som&lt;br&gt;produkten orsakar. Det betyder i fråga om import att den som för in en&lt;br&gt;vara i landet och sedan använder den för eget bruk inte bär något&lt;br&gt;produktansvar. Det finns lika liten anledning att ålägga en sådan importör&lt;br&gt;strikt produktansvar som att lägga det på den som för eget bruk köper&lt;br&gt;en produkt av en inhemsk säljare. Först om importören sätter produkten&lt;br&gt;i omlopp i landet bör han bli strikt ansvarig för skador som orsakas av en&lt;br&gt;säkerhetsbrist hos produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är hur man bör se på det fallet att en importör först&lt;br&gt;använder den importerade produkten för eget bruk och därefter avyttrar&lt;br&gt;den i begagnat skick. Allmänt sett torde det i ett sådant fall vara mer&lt;br&gt;berättigat att jämföra importören med en inhemsk köpare än med någon&lt;br&gt;som importerar produkten för att omedelbart sälja den vidare här i&lt;br&gt;landet. Ett strikt produktansvar bör alltså ligga endast på det sistnämnda&lt;br&gt;slaget av importör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma tanke har kommit till uttryck i EG-direktivets artikel 3 andra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket. För att strikt ansvar skall komma i fråga förutsätts enligt den Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;bestämmelsen att importören har fört in produkten i avsikt att sprida&lt;br&gt;den vidare genom försäljning, uthyrning, leasing eller på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom denna regel undantas från det strikta ansvaret sådan import som&lt;br&gt;enligt vad som nu har anförts inte bör föranleda strikt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås också en sådan regel men den formuleras med&lt;br&gt;hjälp av uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot;. Även jag anser att den formuleringen&lt;br&gt;är att föredra, eftersom den direkt anknyter till huvudregeln om när det&lt;br&gt;strikta ansvaret inträder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en importör skall ådra sig strikt ansvar bör således förutsättas&lt;br&gt;att han har importerat den skadegörande produkten för att sätta den i&lt;br&gt;omlopp här i landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nästa avsnitt behandlar jag den särskilda frågan om importörsbe-&lt;br&gt;greppet i EG-direktivet och de diskussioner som har förts inom ramen för&lt;br&gt;EES-förhandlingarna om ansvaret vid import inom EES.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.4 Undantag från importörsansvaret&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: EG-direktivets regler om importörens ansvar bör inte&lt;br&gt;på nuvarande stadium föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder&lt;br&gt;från svensk sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se&lt;br&gt;promemorian s. 217-221).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ett antal näringslivsorganisationer anser att regeln om&lt;br&gt;produktansvar för importören inte skall gälla vid import från EG-&lt;br&gt;länderna eller de övriga EFTA-länderna. En remissinstans anser att&lt;br&gt;Sverige i EES-förhandlingarna bör eftersträva en överenskommelse av&lt;br&gt;innebörden att tillverkare i de övriga EFTA-länderna och i EG-länderna&lt;br&gt;likställs med inhemska tillverkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: I EG-direktivets artikel 3 andra stycket&lt;br&gt;regleras importörens produktansvar. Det har gjorts gällande att denna&lt;br&gt;regel på grund av sin speciella utformning kan leda till att konkurrensen&lt;br&gt;vid import till EGs medlemsländer snedvrids. Regeln föreskriver nämligen&lt;br&gt;att den som importerar en produkt till Gemenskapen skall anses vara en&lt;br&gt;producent i direktivets mening och ansvara som producent. Det är således&lt;br&gt;endast den som importerar en produkt från ett land utanför Gemenska-&lt;br&gt;pen som bär produktansvaret. Vid handel mellan länder inom Gemen-&lt;br&gt;skapen är importören inte ansvarig utan endast producenten i exportlan-&lt;br&gt;det. En näringsidkare i ett EG-land som behöver importera en produkt&lt;br&gt;och har att välja mellan två i övrigt likvärdiga alternativ, av vilka det ena&lt;br&gt;är en produkt från ett annat EG-land och det andra en produkt från ett&lt;br&gt;land utanför EG, föredrar antagligen det förstnämnda alternativet,&lt;br&gt;eftersom han då undgår det strikta produktansvaret. På detta sätt, har&lt;br&gt;man menat, snedvrider EG-direktivets regel om importörens ansvar&lt;br&gt;konkurrensen till fördel för företagen inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om EG-direktivets regel om importörens ansvar och regelns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inverkan på konkurrensförhållandena har sedan år 1987 diskuterats inom Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;en expertgrupp bestående av företrädare för EFTAs medlemsländer och&lt;br&gt;EG-kommissionen. Frågan behandlas numera också inom EES-förhand-&lt;br&gt;lingarna. Från särskilt vissa av EFTA-ländernas sida har framförts starka&lt;br&gt;önskemål om att få till stånd en lösning som innebär att importörsansva-&lt;br&gt;ret inte verkar handelshindrande vid export från EFTA till EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-kommissionens företrädare har förklarat att man är beredd att&lt;br&gt;diskutera frågan och försöka finna en tillfredsställande lösning.&lt;br&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;önskemålet från EFTA-sidan är att tillverkare i EFTA-länder skall&lt;br&gt;kunna konkurrera på lika villkor med tillverkare i EG-länder vid export&lt;br&gt;till ett EG-land. För att uppnå detta har man tänkt sig att på ett eller&lt;br&gt;annat sätt eliminera importörens ansvar vid import från ett EFTA-land&lt;br&gt;till ett EG-land. En förutsättning för att detta skali bli möjligt är&lt;br&gt;ömsesidighet, dvs. att en importör inte heller är ansvarig vid import från&lt;br&gt;ett EG-land till ett EFTA-land. För de skadelidande skulle emellertid en&lt;br&gt;sådan ordning medföra avsevärda nackdelar. De skulle inte ha någon&lt;br&gt;importör i det egna landet att vända sig till utan vara tvungna att söka&lt;br&gt;rätt på den utländske tillverkaren. För att åtminstone i någon mån råda&lt;br&gt;bot på detta förhållande måste man också ha regler om domsrätt och&lt;br&gt;domsverkställighet, som gör att den skadelidande kan hävda sin rätt i det&lt;br&gt;egna landet. Konventioner om sådana regler har slutits mellan EFTAs&lt;br&gt;och EGs medlemsländer (Brysselkonventionen och Luganokonventionen,&lt;br&gt;se promemorian avsnitt 3.11.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett system av det skisserade slaget blir konkurrensneutralt i den&lt;br&gt;meningen att en importör i ett EG-land inte längre på grund av&lt;br&gt;produktansvarsreglerna har anledning att föredra import från ett annat&lt;br&gt;EG-land framför import från ett EFTA-land.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att möjliggöra att importörsansvaret avskaffas i förhållandet till&lt;br&gt;andra EFTA-länder och EG har man i den norska lagen infört en regel&lt;br&gt;som bemyndigar Kongen att genom avtal med främmande stat bestämma&lt;br&gt;att import till Norge från en eller flera angivna stater inte skall anses som&lt;br&gt;import enligt lagens bestämmelser och att den som har infört produkten&lt;br&gt;till en av de ifrågavarande avtalsstaterna från en annan stat skall vara&lt;br&gt;ansvarig som producent. I den finska lagen finns en liknande fullmaktsbe-&lt;br&gt;stämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För Sveriges vidkommande kan det ifrågasättas huruvida en sådan&lt;br&gt;bestämmelse är förenlig med 8 kap. 2 § regeringsformen, som stadgar&lt;br&gt;att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga&lt;br&gt;och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan huruvida regeln om importörsanvaret kan undvaras och hur det&lt;br&gt;i så fall skall gå till att avskaffa regeln behandlas som jag nämnt inom&lt;br&gt;ramen för EES-förhandlingarna. Jag avser att återkomma med förslag till&lt;br&gt;regeringen i denna fråga när resultatet av förhandlingarna föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar således promemorians bedömning att de möjliga konsekvenser-&lt;br&gt;na av EG-direktivets regel om importörens ansvar inte skall föranleda&lt;br&gt;några särskilda lagstiftningsåtgärder från svensk sida på nuvarande&lt;br&gt;stadium.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.5 Den som utger sig som tillverkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som marknadsför en produkt som sin genom att&lt;br&gt;förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande&lt;br&gt;kännetecken skall - jämte tillverkaren eller importören - ha ett strikt&lt;br&gt;produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 127-128)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna:Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser&lt;br&gt;dock att den som utger sig som tillverkare inte skall vara ansvarig, om en&lt;br&gt;köpare vet att produkten är framställd av någon annan. Sveriges&lt;br&gt;Köpmannaförbund anser att reglerna om ansvaret för den som utger sig&lt;br&gt;som tillverkare bör inskränkas till sådana produkter med eget varumärke&lt;br&gt;vilkas faktiska tillverkare eller importör inte omedelbart kan identifieras.&lt;br&gt;Skälen för mitt förslag: En vanlig företeelse i dagens varudistribution är&lt;br&gt;att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under eget namn som&lt;br&gt;om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i själva verket har&lt;br&gt;framställts av andra. Att man förfar på detta sätt kan ha olika orsaker.&lt;br&gt;Ett vanligt motiv torde vara att varuhuset eller butikskedjan vill utnyttja&lt;br&gt;sitt väl inarbetade varumärke - och det förtroende hos allmänheten som&lt;br&gt;är förknippat därmed - när man säljer produkter från små och mindre&lt;br&gt;kända tillverkare. Inte sällan är det till och med så att varuhuset eller&lt;br&gt;butikskedjan beställer en tillverkning efter bestämd specifikation i ett&lt;br&gt;utomeuropeiskt lågprisland och sedan säljer produkten under eget namn&lt;br&gt;här i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att utge sig för att själv vara upphovet till produkten kan en&lt;br&gt;näringsidkare anses ta på sig ansvaret för produktens kvalitet. När han&lt;br&gt;på detta sätt utnyttjar sitt namn i marknadsföringen av produkten är det&lt;br&gt;naturligt att han också får bära ansvaret för skador som produkten kan&lt;br&gt;orsaka. Den som marknadsför en produkt som sin bör därför vara strikt&lt;br&gt;ansvarig för skador som produkten orsakar till följd av bristande säkerhet.&lt;br&gt;Konsekvenserna av en sådan regel kan inte bli alltför betungande för de&lt;br&gt;berörda näringsidkarna. De kan ju lätt undvika ansvaret genom att i&lt;br&gt;stället förse produkterna med uppgift om deras egentliga ursprung.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från näringslivsorganisationerna anser jag att ett sådant&lt;br&gt;ansvar bör kunna utkrävas, även om det går att hitta någon tillverkare&lt;br&gt;eller importör som är ansvarig enligt de regler som har föreslagits i&lt;br&gt;föregående avsnitt. Det är en avgörande fördel för den skadelidande att&lt;br&gt;kunna hålla sig till och lita på den ursprungsmärkning som produkten är&lt;br&gt;försedd med.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till risken för illojala förfaranden bör å andra sidan inte&lt;br&gt;heller tillverkaren eller importören gå fri från ansvar i dessa fall, om det&lt;br&gt;är möjligt att spåra dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler med den angivna innebörden finns i EG-direktivet (artikel 3&lt;br&gt;första stycket). Även den norska och den finska lagen innehåller sådana&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regler. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att även den svenska produkt-&lt;br&gt;skadelagen skall innehålla en sådan regel. Den som marknadsför en&lt;br&gt;produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke&lt;br&gt;eller något annat särskiljande kännetecken skall - jämte tillverkaren eller&lt;br&gt;importören - ha ett strikt produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.6 Anonyma produkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Om det av en inhemsk produkt inte framgår vem som&lt;br&gt;har tillverkat, frambringat eller insamlat den och det inte heller finns&lt;br&gt;någon här i landet som har marknadsfört den som sin produkt, skall&lt;br&gt;var och en som har tillhandahållit produkten ha ett strikt produkt-&lt;br&gt;ansvar. Ansvaret skall dock inte bäras av den som anvisar någon i ett&lt;br&gt;tidigare distributionsled mot vilken kravet i stället kan göras gällande.&lt;br&gt;En sådan anvisning skall ges inom en månad efter det att den&lt;br&gt;skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat&lt;br&gt;anvisningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande regler skall gälla beträffande en importerad produkt,&lt;br&gt;om det inte av produkten framgår vem som har importerat den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: överensstämmer i sak med mitt förslag (se&lt;br&gt;promemorian s. 128-132). I promemorian har bestämmelsen dock&lt;br&gt;utformats annorlunda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Ett par instanser avstyrker förslaget. Några&lt;br&gt;remissinstanser efterlyser förjydliganden av bestämmelsen. Från ett annat&lt;br&gt;håll ifrågasätts om det inte bör regleras vad som skall gälla om den som&lt;br&gt;anvisats som tillverkare eller importör är på obestånd eller annat hinder&lt;br&gt;föreligger för den skadelidande att göra gällande sin rätt. En remissinstans&lt;br&gt;anser att tidsfristen skall anges i enlighet med EG-direktivet eller, i andra&lt;br&gt;hand, förlängas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: En grundtanke med produktansvarslagstiftningen&lt;br&gt;är att det så långt som möjligt skall vid varje skadefall finnas någon&lt;br&gt;ansvarig person som den skadelidande kan nå med sina krav. För att en&lt;br&gt;sådan princip skall få effektivt genomslag räcker det inte med att den som&lt;br&gt;är eller utger sig för att vara tillverkare eller importör görs skadeståndsan-&lt;br&gt;svarig. Dessa regler måste kompletteras med regler för sådana fall då den&lt;br&gt;skadelidande inte kan få reda på vem som har tillverkat eller importerat&lt;br&gt;den skadeorsakande produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skadelidande konsument har i fall av det sistnämnda slaget normalt&lt;br&gt;ingen annan att rikta sina ersättningskrav mot än den som har sålt&lt;br&gt;produkten till honom eller på annat sätt tillhandahållit den. Det synes&lt;br&gt;också vara rimligt att i förhållandet mellan leverantören och den&lt;br&gt;skadelidande hellre lägga skadeståndsansvaret på leverantören än låta&lt;br&gt;den enskilde skadelidande själv bära skadans ekonomiska verkningar.&lt;br&gt;Ansvaret behöver inte heller bli alltför betungande för leverantören, om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;han får rätt att befria sig från ansvaret genom att utpeka någon i ett Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tidigare distributionsled som är ansvarig. En sådan regel kan få positiva&lt;br&gt;verkningar. Genom den tvingas företagen i omsättningskedjan att hjälpa&lt;br&gt;till att spåra tillverkaren eller importören, och de motiveras att bevara&lt;br&gt;handlingar och annat material som gör detta möjligt. Vidare kan det antas&lt;br&gt;att regeln gör det svårare för tillverkare och importörer att vara anonyma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet har en ansvarsregel av detta slag. Den norska och den&lt;br&gt;finska lagen innehåller också sådana regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 3 tredje stycket i EG-direktivet skall, när tillverkaren av&lt;br&gt;produkten inte kan identifieras, varje leverantör av produkten betraktas&lt;br&gt;som tillverkare av den, om han inte inom skälig tid meddelar den&lt;br&gt;skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten&lt;br&gt;till honom är. Detsamma skall gälla för en importerad produkt, även om&lt;br&gt;tillverkarens namn är angett, om importörens identitet inte framgår av&lt;br&gt;produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Köpmannaförbund anser det inte vara rimligt att en detaljist,&lt;br&gt;som inte har haft något som helst inflytande över en varas tillverkning&lt;br&gt;eller vidarebearbetning, skall åläggas ansvar för produktens farlighet.&lt;br&gt;Möjligheten till ansvarsbefrielse blir enligt förbundet en illusion i det fall&lt;br&gt;där tidigare led inte är identifierbara. Frågan om okända aktörer i tidigare&lt;br&gt;led anknyter också till frågan om lagen skall omfatta obearbetade&lt;br&gt;produkter från djur- eller växtvärlden. Sveriges Livsmedelshandlareför-&lt;br&gt;bund har anfört liknande synpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När dessa synpunkter skall bedömas finns det enligt min mening skäl att&lt;br&gt;inledningsvis slå fast följande. Om skadeståndsreglerna i ett visst fall inte&lt;br&gt;utpekar någon på tillverkar- eller leverantörssidan som ersättningsskyldig,&lt;br&gt;blir det den skadelidande själv som får bära de ekonomiska följderna av&lt;br&gt;produktskadan. Ett sådant resultat strider mot den grundtanke med&lt;br&gt;produktansvarslagstiftningen som jag nämnde i början av detta avsnitt,&lt;br&gt;nämligen att den skadelidande alltid bör ha någon att vända sig till med&lt;br&gt;sina krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förefaller också tämligen uppenbart att den ekonomiska förlusten&lt;br&gt;av en produktskada hellre bör bäras av en detaljist som har levererat&lt;br&gt;produkten än av den enskilde skadelidande. Om detaljisten vet att han&lt;br&gt;riskerar dessa kostnader och vill undvika dem, kan han - åtminstone i&lt;br&gt;vissa fall - vidta åtgärder så att han kan föra ansvaret bakåt i distri-&lt;br&gt;butionskedjan. Någon sådan möjlighet har inte konsumenten. Till skillnad&lt;br&gt;från konsumenten kan detaljisten också behandla utbetalade skadestånd&lt;br&gt;som kostnader i rörelsen och därmed slå ut dem på produkternas pris.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda talar för att detaljhandlare bör vara strikt ansvariga enligt&lt;br&gt;den föreslagna regeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen bör utformas i överensstämmelse med motsvarande regel&lt;br&gt;i EG-direktivet. Det innebär att var och en som har tillhandahållit en&lt;br&gt;anonym produkt som har orsakat skada till följd av bristande säkerhet blir&lt;br&gt;strikt ansvarig för skadan, om han inte uppger vem som har tillhandahållit&lt;br&gt;honom produkten eller vem som har tillverkat, frambringat eller insamlat&lt;br&gt;den eller, i fråga om en importerad produkt, vem som har importerat&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De upplysningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;få måste vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt&lt;br&gt;gällande mot den utpekade. Det innebär att uppgiften normalt måste&lt;br&gt;innefatta namn och aktuell adress på den utpekade. Den som har&lt;br&gt;tillhandahållit den skadegörande produkten har normalt bättre möjligheter&lt;br&gt;än den som lidit skadan att få fram aktuella uppgifter. Eftersom det är&lt;br&gt;fråga om en möjlighet för leverantören att gå fri från ansvar är det&lt;br&gt;rimligt att han får stå risken för att tillräckliga uppgifter inte kan&lt;br&gt;tillhandahållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget i promemorian skall de uppgifter som befriar leverantö-&lt;br&gt;ren från produktansvaret lämnas inom en månad efter begäran från den&lt;br&gt;som kräver ersättning. Enligt EG-direktivet skall uppgifterna lämnas inom&lt;br&gt;skälig tid. Svenska Kommunförbundet anser att tidsfristen i första hand&lt;br&gt;bör anges i enlighet med EG-direktivet eller att den i andra hand skall&lt;br&gt;förlängas. Visserligen kan möjligheterna att ge erforderliga uppgifter om&lt;br&gt;den utpekade variera från fall till fall. Jag anser emellertid att en så&lt;br&gt;obestämd tidsangivelse som finns i EG-direktivet lätt kan ge upphov till&lt;br&gt;tvister. Tidsfristen bör därför anges entydigt. Det är vidare angeläget att&lt;br&gt;den skadelidande snabbt får klart för sig till vem han skall rikta sitt&lt;br&gt;ersättningsanspråk och att han får tillräckliga uppgifter för att kunna&lt;br&gt;framställa sitt anspråk. När EG-direktivet införlivades med tysk rätt&lt;br&gt;bestämdes tidsfristen till en månad (4 § tredje stycket Produkt-&lt;br&gt;haftungsgesetz). Även i den finska lagen är tidsfristen en månad efter&lt;br&gt;begäran av den som kräver ersättning. Jag förordar att tidsfristen i den&lt;br&gt;svenska regeln bestäms till en månad. Bestämmelsen bör utformas i&lt;br&gt;enlighet med lagrådets förslag, se specialmotiveringen till 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden har ifrågasatt om det inte bör regleras'&lt;br&gt;vad som skall gälla, om den som anvisas är på obestånd eller hinder av&lt;br&gt;annat slag föreligger för den skadelidande att göra sin rätt gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller inte någon regel om att leverantören av&lt;br&gt;produkten skall bära något ansvar för att den utpekade kan fullgöra en&lt;br&gt;eventuell skyldighet att utge ersättning. Inte heller den norska eller den&lt;br&gt;finska lagen innehåller någon sådan bestämmelse. Redan hänsynen till&lt;br&gt;internationell rättslikhet talar mot en särlösning i denna fråga i den&lt;br&gt;svenska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.7 Näringsverksamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: För att någon skall bli ansvarig enligt produktskadelagen&lt;br&gt;krävs att han har satt den skadegörande produkten i omlopp i en&lt;br&gt;näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s. 133-136).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket förespråkar dock att även&lt;br&gt;produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet på sikt skall omfattas&lt;br&gt;av samma produktansvar som produkter i näringsverksamhet. Svenska &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;54&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunförbundet anser att begreppet näringsverksamhet bör preciseras Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;bättre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for mitt förslag: De argument som brukar anföras till stöd för&lt;br&gt;strikt skadeståndsansvar (se avsnitt 2.3.1) bygger i allmänhet på förutsätt-&lt;br&gt;ningen att den som skall bära det strikta ansvaret är näringsidkare.&lt;br&gt;Tanken är ju att ansvaret skall kanaliseras till kostnadsbärare som förmår&lt;br&gt;betala ersättningsbeloppen eller täcka ansvaret genom försäkring och som&lt;br&gt;kan pulvrisera kostnaden genom att behandla den som en kostnad i&lt;br&gt;rörelsen. I andra fall har en verksamhets särskilt farliga karaktär ansetts&lt;br&gt;motivera strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För produktskadornas vidkommande kan det inte anses att det strikta&lt;br&gt;ansvaret behöver utsträckas till att gälla skador orsakade av produkter&lt;br&gt;som tillhandahålls i privata förhållanden. De ekonomiska argumenten&lt;br&gt;gäller inte i sådana fall. Privatpersoner torde ytterst sällan leva under&lt;br&gt;sådana ekonomiska villkor att det är meningsfullt att lita till deras&lt;br&gt;resurser då produktskador skall ersättas. Någon pulvriseringseffekt kan&lt;br&gt;inte heller åstadkommas utanför en näringsverksamhet. Om en enskild&lt;br&gt;person driver en farlig verksamhet som inte kan betecknas som närings-&lt;br&gt;verksamhet, torde det allmänna culpaansvaret i tillräcklig mån fylla&lt;br&gt;erforderliga skadeståndsrättsliga funktioner, t.ex. den preventiva funktion-&lt;br&gt;en. Ett strikt produktansvar skulle dessutom kunna bli orimligt betung-&lt;br&gt;ande för den enskilde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det strikta produktansvaret bör således begränsas till skador som&lt;br&gt;orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen&lt;br&gt;för en näringsverksamhet. Så har också skett i EG-direktivet (artikel 7&lt;br&gt;&lt;sup&gt;c&lt;/sup&gt;)-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i den norska och den finska lagen finns regler som syftar till att&lt;br&gt;begränsa det strikta ansvaret till näringsidkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeln i EG-direktivet skall tillverkaren inte vara ansvarig enligt&lt;br&gt;direktivet, om han bevisar att produkten varken framställts av honom för&lt;br&gt;försäljning eller annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller&lt;br&gt;framställts eller distribuerats av honom inom ramen för en näringsverk-&lt;br&gt;samhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln synes innebära att två negativt formulerade villkor skall vara&lt;br&gt;uppfyllda samtidigt för att strikt ansvar inte skall föreligga. Produkten får&lt;br&gt;inte vara framställd i ekonomiskt syfte (&amp;quot;for economic purpose&amp;quot;).&lt;br&gt;Produkten får inte heller vara framställd eller distribuerad inom ramen&lt;br&gt;för en näringsverksamhet (&amp;quot;in the course of his business&amp;quot;). Detta förefaller&lt;br&gt;att vara en onödigt invecklad reglering. Från det strikta ansvaret skall&lt;br&gt;undantas personer som tillhandahåller skadebringande produkter utan att&lt;br&gt;det har samband med någon näringsverksamhet som de bedriver. Tidigare&lt;br&gt;har föreslagits (avsnitt 2.3.3) att den avgörande tidpunkten då det strikta&lt;br&gt;ansvaret inträder skall vara den då den ansvarige sätter produkten i&lt;br&gt;omlopp. Även när det gäller ansvarets begränsning till näringsverksamhet&lt;br&gt;kan man anknyta till detta moment. För att strikt ansvar skall inträda&lt;br&gt;skulle då krävas att den ansvarige har satt den skadegörande produkten&lt;br&gt;i omlopp i en näringsverksamhet. Innebörden av termen &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot;&lt;br&gt;har behandlats i avsnitt 2.3.3. Begreppet &amp;quot;näringsverksamhet&amp;quot; är välkänt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i tidigare konsumenträttslig lagstiftning (se t.ex. prop 1984/85:110 s. 141).&lt;br&gt;Därmed avses en verksamhet av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett särskilt problem aktualiseras emellertid genom rättsfallet NJA 1989&lt;br&gt;s. 389 som har nämnts i det föregående (avsnitt 2.3.1). I detta fall ålade&lt;br&gt;högsta domstolen Stockholms stad ett strikt skadeståndsansvar för&lt;br&gt;personskada som en lärare hade drabbats av genom att äta av den mat&lt;br&gt;som hade serverats personal och elever vid en skolbespisning i Stockholm.&lt;br&gt;Så som begreppet näringsverksamhet används inom konsumentlagstiftning-&lt;br&gt;en torde det knappast ta sikte på service av detta slag som tillhandahålls&lt;br&gt;i offentlig regi utan betalning. Om det strikta ansvaret enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen begränsas till skador som orsakas av produkter som tillhanda-&lt;br&gt;hålls i näringsverksamhet, kommer sådan offentlig verksamhet således att&lt;br&gt;falla utanför det strikta ansvaret enligt lagen. Sakligt sett är det emellertid&lt;br&gt;inte motiverat att i detta hänseende behandla dessa slag av offentlig&lt;br&gt;verksamhet annorlunda än näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande problem uppkommer när det gäller skyldighet att återkalla&lt;br&gt;farliga produkter. Produktsäkerhetslagen är tillämplig i fråga om sådana&lt;br&gt;varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Frågan om att&lt;br&gt;vidga tillämpningsområdet till varor och tjänster som tillhandahålls i den&lt;br&gt;offentliga sektorn diskuterades under riksdagens behandling av proposi-&lt;br&gt;tionen med förslag till produktsäkerhetslag (se lagutskottets betänkande&lt;br&gt;1988/89:LU13 s. 9). Denna fråga bereds nu i civildepartementet. En inom&lt;br&gt;civildepartementet upprättad promemoria har sänts på remiss (dnr C 91-&lt;br&gt;854).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att begränsningen till produkter som tillhandahålls i&lt;br&gt;näringsverksamhet får mindre betydelse för produktskadelagens tillämp-&lt;br&gt;ningsområde än när det gäller produktsäkerhetslagens tillämpning. Det&lt;br&gt;skadeståndsansvar som tillverkare och importör skall ha enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen gäller nämligen även för produkter som av stat eller kommun&lt;br&gt;förvärvas för att användas i sådan offentlig verksamhet som här avses. De&lt;br&gt;produktskador inom den offentliga sektorn som inte skulle omfattas av&lt;br&gt;det föreslagna skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen är således&lt;br&gt;endast skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ&lt;br&gt;självt tillverkat eller importerat för att de skall användas i en offentlig&lt;br&gt;verksamhet som inte kan anses som näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förefaller inte vara lämpligt att nu ta ställning till frågan hur ett&lt;br&gt;strikt produktansvar bör utformas för denna del av den offentliga&lt;br&gt;verksamheten. Eftersom ett strikt ansvar på i vart fall en del av detta&lt;br&gt;område redan har införts genom högsta domstolens praxis, torde&lt;br&gt;lagstiftning på just detta område utan olägenhet kunna vänta ytterligare&lt;br&gt;någon tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har förklarat sig inte kunna instämma i att rättsfallet kan ges&lt;br&gt;en så bestämd innebörd utan en ny prövning, eftersom det bygger på ett&lt;br&gt;rättsläge som inte föreligger sedan produktskadelagen trätt i kraft.&lt;br&gt;Självfallet håller jag med lagrådet om att den fortsatta rättstillämpningen&lt;br&gt;får utvisa vilken betydelse som skall tillmätas rättsfallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också erinra om att det allmännas skadeståndsansvar utreds av&lt;br&gt;en särskild kommitté (Ju 1989:03).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen - i likhet Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;med EG-direktivet - begränsas till att avse produkter som tillhandahålls&lt;br&gt;i näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utredning angående frågan huruvida en produkt har tillhandahållits&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i en näringsverksamhet rör omständigheter som typiskt sett kontrolleras&lt;br&gt;av den som krävs på skadestånd. Det är därför naturligt att bevisbördan&lt;br&gt;läggs på honom. Så har också skett i EG-direktivet. Regelns närmare&lt;br&gt;utformning skall behandlas i avsnitt 2.8.2.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.6.1 Solidariskt ansvar enligt produktskadelagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Har skadestånd enligt produktskadelagen betalats av en&lt;br&gt;eller flera solidariskt ansvariga, skall ersättningsskyldigheten fördelas&lt;br&gt;mellan de solidariskt ansvariga enligt de principer för sådan ansvarsför-&lt;br&gt;delning som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-&lt;br&gt;rian s. 136-142).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan&lt;br&gt;erinran. En instans anser att frågan om vem som har de största&lt;br&gt;ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor vid den slutliga&lt;br&gt;fördelningen av ersättningsskyldigheten mellan de solidariskt ansvariga.&lt;br&gt;Från ett annat håll efterlyser man ett klargörande huruvida den som har&lt;br&gt;tillhandahållit en s.k. anonym produkt skall ha möjlighet att, sedan han&lt;br&gt;väl har ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är&lt;br&gt;ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i 6 §. Ytterligare&lt;br&gt;en instans anser att det bör införas en tvingande regressrätt i dessa fall.&lt;br&gt;Skälen för mitt förslag: När en produkt orsakar en skada till följd av att&lt;br&gt;den inte är så säker som har kunnat förväntas, kan det inträffa att mer&lt;br&gt;än en näringsidkare samtidigt bär produktansvar enligt de regler som&lt;br&gt;föreslås i denna proposition. Så är exempelvis fallet om skadan orsakas&lt;br&gt;av en bristfällig beståndsdel i en produkt. Då ansvarar både tillverkaren&lt;br&gt;av den färdiga produkten och tillverkaren av beståndsdelen (se avsnitt&lt;br&gt;2.5.2). Vidare kan fall förekomma där det vid sidan av den som ansvarar&lt;br&gt;strikt enligt produktskadelagen finns någon som har medverkat till skadan&lt;br&gt;på grund av vårdslöshet och ansvarar för den enligt skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När två eller flera på detta sätt bär ansvar för samma skada är de enligt&lt;br&gt;6 kap. 3 § skadeståndslagen solidariskt ansvariga gentemot den&lt;br&gt;skadelidande. Det betyder att den skadelidande kan vända sig till vem&lt;br&gt;som helst av de ansvariga och denne är då skyldig att ersätta hela skadan.&lt;br&gt;I vissa fall kan dock det solidariska ansvaret vara inskränkt (se&lt;br&gt;promemorian s. 137).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna lagregler saknas om hur det solidariska ansvaret slutligen&lt;br&gt;skall fördelas mellan de skadeståndsskyldiga. Den allmänna principen&lt;br&gt;anses vara att en skälighetsbedömning skall göras, varvid man skall ta&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hänsyn till grunden för de berörda parternas ansvar och övriga Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;omständigheter, såsom om någon av dessa i övervägande grad har orsakat&lt;br&gt;skadan. En viss presumtion synes gälla för att ansvaret slutligen skall delas&lt;br&gt;lika mellan ömse sidor (jfr SOU 1975:103 s. 135). En närmare&lt;br&gt;redogörelse för gällande rätt lämnas i promemorian (s. 137-138).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ett speciellt område, nämligen i fråga om miljöskador, har nyligen&lt;br&gt;införts en särskild regel om den slutliga fördelningen mellan solidariskt&lt;br&gt;skadeståndsskyldiga. I 8 § andra stycket miljöskadelagen föreskrivs att vad&lt;br&gt;de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte annat har&lt;br&gt;avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och&lt;br&gt;omständigheterna i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är nu om särskilda regler angående den slutliga ansvarsfördel-&lt;br&gt;ningen bör tas in även i produktskadelagen eller om skadeståndsrättens&lt;br&gt;allmänna principer bör tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett par remissinstanser har riktat viss kritik mot förslaget i promemorian&lt;br&gt;om att den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten skall göras&lt;br&gt;enligt de allmänna reglerna om ansvarsfördelning inom skadeståndsrätten.&lt;br&gt;Industrins Byggmaterialgrupp anser att det bör klart anges att frågan om&lt;br&gt;vem som har de största ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor&lt;br&gt;vid den slutliga fördelningen av ett solidariskt ansvar. I annat fall finns det&lt;br&gt;enligt Byggmaterialgruppen risk för ökade försäkringskostnader. Svenska&lt;br&gt;försäkringsbolags riksförbund anser att det bör klargöras om den som&lt;br&gt;har tillhandahållit en s.k. anonym produkt har möjlighet att, sedan han väl&lt;br&gt;ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är&lt;br&gt;ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i promemorians 6 §.&lt;br&gt;Ett tänkbart fall är att det först efter en längre tid blir känt för en&lt;br&gt;detaljist vem som har tillverkat en skadebringande produkt. Enligt&lt;br&gt;riksförbundets mening är det inte givet att den allmänna&lt;br&gt;skadeståndsrättens princip om fördelning av ersättningsskyldigheten mellan&lt;br&gt;solidariskt ansvariga är den lämpligaste i dessa situationer. Sveriges&lt;br&gt;Köpmannaförbund anser att det bör införas en tvingande regressrätt i&lt;br&gt;dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet (artikel 5) skall, när två eller flera personer som&lt;br&gt;en följd av bestämmelserna i direktivet är ansvariga för samma skada,&lt;br&gt;dessa vara solidariskt ansvariga. I artikeln klargörs att direktivet inte berör&lt;br&gt;bestämmelser i nationell lagstiftning om regressrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl enligt den norska som enligt den finska lagen skall allmänna&lt;br&gt;skadeståndsregler tillämpas i detta avseende. I den danska lagen finns&lt;br&gt;däremot en regel om att ansvaret mellan flera producenter i brist på avtal&lt;br&gt;därom skall fördelas med hänsyn till orsaken till defekten, den enskilde&lt;br&gt;producentens möjlighet att kontrollera produkten, föreliggande&lt;br&gt;ansvarsförsäkringar och omständigheterna i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening skiljer sig inte reglerna om produktansvaret från&lt;br&gt;skadeståndsrätten i allmänhet på sådant sätt att det behövs särskilda&lt;br&gt;regler om den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten enligt&lt;br&gt;produktskadelagen mellan flera som är solidariskt ansvariga för en&lt;br&gt;produktskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan huruvida det bör införas en särskild regel om&lt;br&gt;regressrätt för leverantören av en s.k. anonym produkt vill jag framhålla&lt;br&gt;att leverantören skall gå fri från produktansvaret, om han pekar ut någon&lt;br&gt;ansvarig i ett tidigare distributionsled (se avsnitt 2.5.6). Genom denna&lt;br&gt;regel motiveras leverantören att bevara handlingar och annat material som&lt;br&gt;gör det möjligt för honom att ange någon annan som ansvarig. Eftersom&lt;br&gt;leverantören sålunda har möjlighet att undgå ansvaret genom egna&lt;br&gt;åtgärder anser jag det inte vara påkallat att med en särskild regressregel&lt;br&gt;ingripa i avtalsförhållandena mellan näringsidkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär att allmänna principer om den slutliga fördelningen&lt;br&gt;mellan flera solidariskt ansvariga gäller även i detta fall. Som lagrådet har&lt;br&gt;påpekat får hänsyn härvid tas till den omständigheten att leverantörens&lt;br&gt;produktansvar enligt den föreslagna bestämmelsen vilar på att han inte&lt;br&gt;har pekat ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.2 Säljarens ansvar vid konsumentköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt&lt;br&gt;produktskadelagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan&lt;br&gt;enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen ha rätt&lt;br&gt;att av den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han&lt;br&gt;har betalat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 142-144.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget&lt;br&gt;eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt förutser dock gränsdragnings-&lt;br&gt;problem vid tillämpningen av reglerna om produktansvar i kon-&lt;br&gt;sumentköplagen och konsumenttjänstlagen å ena sidan och produktskade-&lt;br&gt;lagen å den andra. Trelleborgs tingsrätt finner den föreslagna lagreglerade&lt;br&gt;regressrätten onödig och anser att en eventuell regressregel i stället bör&lt;br&gt;tas in i konsumentköplagen respektive konsumenttjänstlagen. Kemisk-&lt;br&gt;Tekniska Leverantörförbundet anser att konsekvenserna av regressrätten&lt;br&gt;inte har utretts tillräckligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt konsumentköplagen (31 §) skall säljarens&lt;br&gt;köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan omfatta även&lt;br&gt;skador som uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller&lt;br&gt;någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nu nämnda regeln har således säljaren ett produktansvar på&lt;br&gt;köprättslig grund. Ansvaret är begränsat i olika hänseenden. Det avser&lt;br&gt;inte personskador utan endast sakskador och bara skador på sådan&lt;br&gt;egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Vidare ersätts&lt;br&gt;bara skador på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av&lt;br&gt;dennes hushåll. Krav på ersättning för personskador och skador på annan&lt;br&gt;egendom än som nu nämnts får i stället bedömas enligt reglerna om&lt;br&gt;utomkontraktuellt produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot&lt;br&gt;säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med&lt;br&gt;stöd av reglerna om utomkontraktuellt produktansvar rikta skadeståndsan-&lt;br&gt;språk mot tillverkaren eller någon annan som är ansvarig enligt de&lt;br&gt;reglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grunden för skadeståndsansvaret blir inte densamma enligt kon-&lt;br&gt;sumentköplagen som enligt reglerna för det utomobligatoriska produkt-&lt;br&gt;ansvaret. För ansvar enligt konsumentköplagen förutsätts att skadan beror&lt;br&gt;på ett köprättsligt fel, medan produktansvaret enligt produktskadelagen&lt;br&gt;bygger på att skadan är en följd av en säkerhetsbrist hos produkten. I&lt;br&gt;många fall torde dock ett köprättsligt fel som orsakar en produktskada&lt;br&gt;också utgöra en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskador orsakas ofta av fel som föreligger redan när produkten&lt;br&gt;lämnar tillverkaren. Det ekonomiska ansvaret för produktskadorna bör&lt;br&gt;därför drabba tillverkaren eller, när det gäller en importerad produkt,&lt;br&gt;importören även när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk på&lt;br&gt;ersättning mot säljaren. Särskilt gäller det i sådana fall där skadan får en&lt;br&gt;omfattning som är långt större än vad säljaren har haft anledning att&lt;br&gt;räkna med.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i konsumentköplagen är tvingande för säljaren.&lt;br&gt;Säljarens möjlighet att i sin tur till bakre led föra ansvaret för de&lt;br&gt;kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har&lt;br&gt;drabbat en konsument beror på innehållet i hans avtal med sin leverantör.&lt;br&gt;Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta klausuler som friskriver säljaren&lt;br&gt;från ansvaret för följdskador eller indirekta skador. Sådana friskriv-&lt;br&gt;ningsklausuler kan ofta anses medföra oskäliga resultat. Det torde därför&lt;br&gt;inte sällan finnas förutsättningar att med stöd av bestämmelserna i 36 §&lt;br&gt;avtalslagen i enskilda fall bortse från eller modifiera sådana klausuler (jfr&lt;br&gt;prop. 1988/89:76 s. 66). Denna utväg är emellertid inte tillräcklig för att&lt;br&gt;det i alla situationer skall vara säkerställt att säljaren kan föra tillbaka&lt;br&gt;kostnaderna på tillverkaren. Lagutskottet uttalade vid behandlingen av&lt;br&gt;förslaget till ny konsumentköplag i sitt av riksdagen godkända betänkande&lt;br&gt;(se 1989/90:LU 35 s. 29 f.) att säljarens intresse behöver tillgodoses på&lt;br&gt;ett bättre sätt än genom den nuvarande jämkningsmöjligheten enligt&lt;br&gt;avtalslagen. Eftersom flertalet produktskador torde ha sin orsak i fel som&lt;br&gt;föreligger redan när varan lämnar tillverkaren är det enligt utskottets&lt;br&gt;mening angeläget att det ekonomiska ansvaret för sådana skador inte&lt;br&gt;behöver bäras av detaljisterna utan kan återföras på tillverkaren eller&lt;br&gt;importören. Utskottet instämde i min bedömning (se prop. 1989/90:89&lt;br&gt;s.45 f.) att frågan lämpligen bör lösas inom ramen för det utomkontrak-&lt;br&gt;tuella produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel som innebär att produktansvaret återförs på den som har&lt;br&gt;möjlighet att påverka produktens utformning ligger också väl i linje med&lt;br&gt;intresset att utforma lagen på ett sätt som bidrar till att produktskador&lt;br&gt;förebyggs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs&lt;br&gt;en regel av innebörd att en säljare som har betalat skadestånd för en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen skall ha rätt till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ersättning för denna kostnad av den som bär produktansvaret för&lt;br&gt;produkten enligt reglerna i produktskadelagen. Den produktansvarige skall&lt;br&gt;dock inte vara skyldig att betala sådan ersättning i vidare mån än vad som&lt;br&gt;följer av hans ansvar enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även enligt konsumenttjänstlagen finns ett produktansvar som är&lt;br&gt;begränsat på motsvarande sätt som i konsumentköplagen (se 31 § fjärde&lt;br&gt;stycket konsumenttjänstlagen). Detta fall bör också omfattas av den nu&lt;br&gt;föreslagna regeln om regressrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som lagrådet har understrukit utesluter inte den här föreslagna speciella&lt;br&gt;regressregeln regressrätt enligt de i föregående avsnitt berörda allmänna&lt;br&gt;principerna för den som lämnat ersättning enligt skadeståndslagen eller&lt;br&gt;enligt skadeståndsrättslig speciallagstiftning i den mån denna lagstiftning&lt;br&gt;inte innehåller speciella regressregler.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Skadelidandes medvållande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på&lt;br&gt;grund av medvållande på den skadelidandes sida skall gälla även när&lt;br&gt;skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-&lt;br&gt;rian s. 144-148).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.&lt;br&gt;Många remissinstanser, huvudsakligen olika näringslivsorganisationer,&lt;br&gt;anser dock att reglerna om jämkning av skadestånd på grund av&lt;br&gt;medvållande skall utformas i enlighet med EG-direktivet. En remissinstans&lt;br&gt;anser att lagtexten bör innehålla en hänvisning till reglerna om jämkning&lt;br&gt;i skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 6 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs att&lt;br&gt;skadestånd kan jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den&lt;br&gt;skadelidandes sida har medverkat till skadan. Olika regler gäller för å ena&lt;br&gt;sidan personskada och å andra sidan sakskada och ren förmögenhetsska-&lt;br&gt;da.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd med anledning av personskada kan enligt 6 kap. 1 § första&lt;br&gt;stycket skadeståndslagen jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen&lt;br&gt;eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada&lt;br&gt;lett till döden, kan skadestånd till efterlevande jämkas också om den&lt;br&gt;avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Enligt andra stycket i&lt;br&gt;samma paragraf kan skadestånd med anledning av sakskada jämkas, om&lt;br&gt;vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämfört med vad som gäller för sakskada är sålunda möjligheterna att&lt;br&gt;jämka skadeståndet vid personskada begränsade i två hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sakskada kan skadeståndet jämkas inte bara när den skadelidande&lt;br&gt;själv är medvållande utan även när vissa andra personer som står i ett&lt;br&gt;särskilt förhållande till honom - t.ex. hans anställda - har medverkat till&lt;br&gt;skadan. Man talar då om passiv identifikation mellan den skadelidande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och den medverkande personen. Vid personskada kommer passiv Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;identifikation i fråga bara på så sätt att skadestånd till efterlevande kan&lt;br&gt;jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. I andra&lt;br&gt;fall av personskada är det en förutsättning för jämkning att den skadeli-&lt;br&gt;dande själv har medverkat till skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada begränsad&lt;br&gt;till fall där den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller&lt;br&gt;genom grov vårdslöshet. I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1975:12&lt;br&gt;s. 133) framhålls att en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för&lt;br&gt;att den skall kunna betecknas som grov. Denna jämkningsmöjlighet får&lt;br&gt;därför mycket begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes&lt;br&gt;handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har&lt;br&gt;medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har&lt;br&gt;visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det&lt;br&gt;enligt motiven bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka grunder&lt;br&gt;skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt&lt;br&gt;med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt parternas ekonomiska&lt;br&gt;förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska skadeståndslagen begränsar möjligheterna att jämka&lt;br&gt;skadestånd med anledning av personskada mer än vad som är vanligt i&lt;br&gt;många andra länder. EG-direktivet innehåller en regel (artikel 8 andra&lt;br&gt;stycket) som medger jämkning vid både personskada och sakskada i en&lt;br&gt;utsträckning som överensstämmer med skadeståndslagens regel angående&lt;br&gt;sakskada. I denna riktning går också den norska och den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftaren har även senare gett uttryck för sin anslutning till principen&lt;br&gt;att skadestånd vid personskada i allmänhet inte bör kunna jämkas i vidare&lt;br&gt;mån än vad som följer av 6 kap. 1 § skadeståndslagen (se prop.&lt;br&gt;1985/86:119 s. 19 f och LU 1985/86:33 s. 3 f). Som jag strax kommer in&lt;br&gt;på finns det en regel i EG-direktivet som möjliggör för Sverige att även&lt;br&gt;för produktskadornas del ha kvar de svenska medvållandereglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i skadeståndslagen är från början tänkt att kunna tillämpas även&lt;br&gt;vid strikt ansvar (se prop. 1975:12 s. 172), således i fall där vållande har&lt;br&gt;förekommit bara på den skadelidandes sida. Det bör å andra sidan&lt;br&gt;påpekas att en säkerhetsbrist - särskilt ett instruktionsfel - många gånger&lt;br&gt;kan bero på vårdslöshet hos tillverkaren, även om det inte är en&lt;br&gt;förutsättning för ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns inte heller anledning att befara att skadeståndslagens&lt;br&gt;jämkningsregler skulle bli alltför stränga mot den produktansvarige. För&lt;br&gt;ansvar enligt produktskadelagen krävs att produkten har satts i omlopp&lt;br&gt;i en näringsverksamhet. Av en näringsidkare kan krävas att han håller&lt;br&gt;sig med ett försäkringsskydd som - i den mån det är möjligt - täcker det&lt;br&gt;skadeståndsansvar som kan uppkomma i näringsverksamheten. Den&lt;br&gt;principen bör i allmänhet gälla också i fråga om mindre företagare, även&lt;br&gt;om en mildare bedömning kan vara befogad när det gäller den som driver&lt;br&gt;ett mindre jordbruk utan anställda och liknande fall (jfr prop. 1975:12 s.&lt;br&gt;176). Emellertid påpekas också i motiven till jämkningsregeln (se prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1975:12 s. 174) att hänsynen till de skadelidande inte får drivas så långt&lt;br&gt;att resultatet ter sig obilligt mot den ansvarige. Den allmänna jämknings-&lt;br&gt;regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen bör också någon gång kunna&lt;br&gt;användas för att rätta till resultat som annars skulle bli oskäliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industriförbundet m.fl. näringslivsorganisationer har hävdat att reglerna&lt;br&gt;särskilt vid instruktionsfel bör balanseras med en utökad möjlighet till&lt;br&gt;jämkning. Organisationerna har pekat på den preventiva aspekten. Enligt&lt;br&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet kan skadeståndslagens jämknings-&lt;br&gt;regel leda till övermärkning av produkten för att tillverkaren skall få&lt;br&gt;försäkringsskydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa invändningar ger mig anledning att påpeka att det måste vara&lt;br&gt;fastslaget att skadeståndsskyldighet föreligger innan det kan bli aktuellt att&lt;br&gt;överväga jämkning på grund av medvållande. Till en början skall det alltså&lt;br&gt;vara utrett att den skadegörande produkten är behäftad med en&lt;br&gt;säkerhetsbrist. I avsnitt 2.3.2 har i fråga om instruktionsfel framhållits att&lt;br&gt;kraven på produktinformation måste hållas på en rimlig nivå. Det kan inte&lt;br&gt;komma i fråga att en tillverkare skall behöva varna för alla upptänkliga&lt;br&gt;risker som är förenade med hans produkt. Om en skada beror på att&lt;br&gt;produkten har handhafts på ett så onormalt sätt att det inte kan krävas&lt;br&gt;att tillverkaren varnar för det, föreligger inte skadeståndsansvar enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. I många av de nu diskuterade fallen torde således&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet vara utesluten redan därför att produktens säkerhet&lt;br&gt;inte brister. Det bör också hållas i minnet att det skall föreligga ett&lt;br&gt;orsakssamband mellan en säkerhetsbrist i produkten och skadan för att&lt;br&gt;tillverkaren skall bli skadeståndsskyldig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det däremot i fråga om en personskada är klarlagt att den har&lt;br&gt;inträffat till följd av en säkerhetsbrist - och således inte enbart på grund&lt;br&gt;av den skadelidandes oskickliga beteende - finns det knappast skäl att&lt;br&gt;tillämpa en annan medvållanderegel än skadeståndslagens bara därför att&lt;br&gt;det är fråga om en produktskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande tanke bakom utformningen av produkt-&lt;br&gt;ansvarslagstiftning är, som jag tidigare har framhållit, att varor i det&lt;br&gt;moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former att det är&lt;br&gt;omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas&lt;br&gt;egenskaper. De tvingas lita på att tillverkaren och distributören noggrant&lt;br&gt;kontrollerar sina produkter och tydligt informerar om eventuella&lt;br&gt;skaderisker. Intresset av ett fullgott konsumentskydd gör sig således&lt;br&gt;särskilt starkt gällande vid produktskador. Mot denna bakgrund vore det&lt;br&gt;främmande för våra höga ambitioner i fråga om konsumentskyddet att på&lt;br&gt;just detta område göra ett avsteg från de allmänna medvållandereglerna&lt;br&gt;i skadeståndslagen och därigenom ställa större krav på den som lider&lt;br&gt;skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om EG-direktivets regel om jämkning vid personskada skulle införas i&lt;br&gt;den svenska produktskadelagen, skulle det således utgöra en försämring&lt;br&gt;av den skadelidandes ställning jämfört med nu gällande rätt. Enligt min&lt;br&gt;mening bör en sådan försämring om möjligt undvikas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet (artikel 13) finns en regel enligt vilken direktivet inte&lt;br&gt;skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadeståndslagstiftning som gäller i det ögonblick då direktivet blir Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;gällande för medlemsländerna (den 30 juli 1985). Enligt artikel 13 får&lt;br&gt;såväl allmänna skadeståndsrättsliga regler som särskilda ersättningssystem&lt;br&gt;behållas. Vad gäller allmänna skadeståndsrättsliga regler finns flera&lt;br&gt;exempel på att artikel 13 kommit till användning i EG-länder (t.ex.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;beträffande preskriptionstider, se avsnitt 2.9). När det gäller särskilda&lt;br&gt;ersättningssystem är förhållandet ett annat. Enligt uppgift som lämnats av&lt;br&gt;EG-företrädarna vid EES-förhandlingarna tillkom den delen av artikel 13&lt;br&gt;för att möjliggöra för Tyskland att behålla sin särskilda läkemedelsskade-&lt;br&gt;lagstiftning - vilken begränsning detta nu kan tänkas innebära i artikelns&lt;br&gt;räckvidd? Även om den ifrågavarande artikeln - liksom resten av EG-&lt;br&gt;direktivet - formellt bara gäller för EG-länderna, torde den kunna&lt;br&gt;tillämpas analogt på EFTA-länderna. Mot denna bakgrund bör det därför&lt;br&gt;inte finnas något hinder för att Sverige behåller de nu generellt gällande&lt;br&gt;jämkningsreglerna även för produktskador. Sverige bör alltså kunna&lt;br&gt;utforma sin produktansvarslagstiftning så att skadeståndslagens regler om&lt;br&gt;jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida blir&lt;br&gt;tillämpliga även vid produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har uttalat att artikel 13 bör kunna tolkas så som jag här har&lt;br&gt;förutsatt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min slutsats är att produktskadelagen inte bör innehålla någon särskild&lt;br&gt;regel om jämkning vid den skadelidandes medvållande. Skadeståndslagens&lt;br&gt;regler om detta bör gälla även för produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.8 Bevisfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.8.1 Krav på bevis om orsakssamband&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Produktskadelagen bör inte reglera beviskravet i fråga&lt;br&gt;om orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den&lt;br&gt;aktuella skadan. Liksom hittills får det överlämnas åt rättstillämp-&lt;br&gt;ningen att avgöra hur stark bevisning som skall krävas i varje enskilt&lt;br&gt;fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se&lt;br&gt;promemorian s.148-155).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser lämnar den&lt;br&gt;bedömning som görs i promemorian utan erinran. Några instanser&lt;br&gt;förespråkar en lagregel om bevislättnad för den skadelidande. Ett par&lt;br&gt;remissinstanser anser att en presumtionsregel till förmån för den som&lt;br&gt;kräver ersättning skall införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den&lt;br&gt;som begär ersättning skall styrka sitt krav. Det innebär att det ankommer&lt;br&gt;på den skadelidande att bevisa såväl att det har inträffat en skadegörande&lt;br&gt;händelse och en skada som att händelsen har orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut i fråga om produktansvar,&lt;br&gt;skulle den skadelidande emellertid många gånger sättas ur stånd att hävda&lt;br&gt;sitt krav. Den skadelidande ställs inför särskilda problem när det gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att bevisa att en viss produkt har orsakat en viss skada. Ofta är det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;nämligen så att det finns mer än en tänkbar förklaring till hur en skada&lt;br&gt;har uppstått. Exempelvis har en person som drabbas av cancer i&lt;br&gt;allmänhet varit utsatt för flera olika ämnen som var för sig eller&lt;br&gt;tillsammans kan ha gett upphov till sjukdomen. I sådana fall där&lt;br&gt;orsakssambanden är invecklade och svårgripbara kan det vara praktiskt&lt;br&gt;omöjligt för den skadelidande att få fram en utredning som med absolut&lt;br&gt;visshet klargör vad som har orsakat skadan. För att inte rätten till&lt;br&gt;skadestånd skall bli illusorisk måste därför bevisskyldigheten lindras. Så&lt;br&gt;har också skett i rättstillämpningen (se promemorian s. 149 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I miljöskadelagen (1986:225) finns en regel om bevislättnad för den&lt;br&gt;skadelidande (se 3 § tredje stycket). Enligt denna behöver den skadelidan-&lt;br&gt;de inte fullt ut bevisa orsakssambandet mellan en skadegörande händelse&lt;br&gt;och den skada som han har drabbats av. Det räcker i stället med att han&lt;br&gt;visar att det finns en övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssam-&lt;br&gt;band. (Beträffande bakgrunden till regeln i miljöskadelagen, se promemo-&lt;br&gt;rian s. 149-152).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeln i miljöskadelagen gäller emellertid inte vid alla slag av miljöska-&lt;br&gt;dor. Den gäller bara vid föroreningsskador o.d. där det typiskt sett är&lt;br&gt;svårt att styrka ett samband mellan en miljöstörning och en skada (jfr&lt;br&gt;prop. 1985/86:83 s. 29).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven (se prop. 1985/86:83 s. 30) betonas att avsikten med&lt;br&gt;bevisregeln i miljöskadelagen inte är att den skall tolkas motsatsvis på&lt;br&gt;områden utanför miljöskadeområdet. &amp;quot;Lika litet som i fråga om den regel&lt;br&gt;som redan har utbildats i domstolspraxis behöver en lagfäst regel om&lt;br&gt;lättnad i beviskravet lägga hinder i vägen för en utveckling mot en sådan&lt;br&gt;bevislindring även utanför miljöskadeområdet. Tvärtom bör en lagregel av&lt;br&gt;detta slag kunna tillämpas analogt i andra motsvarande skadesituationer,&lt;br&gt;t.ex. vid produktskador där en sådan regel redan har vunnit insteg i&lt;br&gt;domstolspraxis.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är nu om en motsvarande bevislättnadsregel bör införas i&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen har i ett fall om produktskada (NJA 1982 s. 421,&lt;br&gt;det s.k. Leo-målet) tillämpat en regel om bevislättnad som enligt&lt;br&gt;domstolen gäller i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och&lt;br&gt;komplicerade händelseförlopp som berör invecklade tekniska och&lt;br&gt;vetenskapliga spörsmål där sakkunniga kan ha skilda uppfattningar.&lt;br&gt;Motiveringen till att beviskravet bör sänkas är i dessa fall att full&lt;br&gt;bevisning inte är faktiskt möjlig att framlägga, varför ett så högt ställt&lt;br&gt;beviskrav skulle göra den skadelidandes möjlighet till gottgörelse illusorisk.&lt;br&gt;Högsta domstolen formulerade bevisregeln så att den skadelidande i&lt;br&gt;sådana fall får anses ha fullgjort sin bevisbörda beträffande ett visst&lt;br&gt;påstått orsaksförlopp, om detta framstår som klart mer sannolikt än&lt;br&gt;någon förklaring till skadan som lämnas av motsidan och därtill även i sig&lt;br&gt;är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I många, kanske de flesta, fall av produktskador är emellertid bevisläget&lt;br&gt;ett annat. När orsakssambandet är okomplicerat och produktens&lt;br&gt;egenskaper väl kända, torde det sällan finnas anledning att ge den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadelidande sådana fördelar gentemot produktens tillverkare som en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;bevislättnadsregel skulle medföra. Det bör därför inte komma i fråga att&lt;br&gt;införa en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en särskild bevislättnadsregel skall införas i produktskadelagen, blir&lt;br&gt;det en vansklig uppgift att bestämma regelns tillämpningsområde. De&lt;br&gt;produktskador som skall omfattas av produktskadelagen kan ha ytterst&lt;br&gt;varierande karaktär. Många av de skador som föranleder bevissvårigheter&lt;br&gt;kan antas vara orsakade av kemiska produkter. Därmed är dock inte sagt&lt;br&gt;att kemiska produkter alltid ger upphov till sådana svårigheter. Tvärtom&lt;br&gt;torde orsakssambanden ofta inte vara svårare att utreda när det gäller&lt;br&gt;sådana produkter än när det gäller andra slag av produkter. Å andra&lt;br&gt;sidan måste man räkna med att svårutredda orsakssammanhang kan&lt;br&gt;förekomma även vid andra produktslag än kemiska produkter. Jag anser&lt;br&gt;det därför inte vara möjligt att begränsa en bevisregel till att gälla i fråga&lt;br&gt;om något eller några särskilt angivna produktslag. Med tanke på&lt;br&gt;skadefallens variationsrikedom går det knappast att finna något annat&lt;br&gt;kriterium varmed tillämpningsområdet kan avgränsas på lämpligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 4 i EG-direktivet föreskriver uttryckligen att det åligger den&lt;br&gt;skadelidande att bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan&lt;br&gt;defekt och skada. Bestämmelsen anger således att det är den skade-&lt;br&gt;lidande som har bevisbördan. Däremot sägs ingenting om vilken grad av&lt;br&gt;sannolikhet som krävs för att beviskravet skall vara uppfyllt. Det finns&lt;br&gt;ingen regel om det i direktivet. Bevisvärderingsfrågor avgörs i stället enligt&lt;br&gt;den praxis som gäller i de enskilda medlemsstaterna. Huruvida den&lt;br&gt;skadelidande inom ramen för bevisbörderegeln i artikel 4 kan komma i&lt;br&gt;åtnjutande av bevislättnader beror således på domstolens ställningstagande&lt;br&gt;i det särskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varken den norska eller den finska lagen innehåller någon regel om&lt;br&gt;bevislättnad. Av vad som sägs i den norska propositionen (se Ot prp nr&lt;br&gt;48, 1987-88, s. 75 f, jämför NOU 1980:29 s. 137 ff) framgår dock att&lt;br&gt;beviskravet i Norge har lindrats i vissa fall genom rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda leder mig till slutsatsen att den enda möjligheten är att lösa&lt;br&gt;problemet på samma sätt som man har gjort i andra länder, dvs. genom&lt;br&gt;att överlåta till de rättstillämpande organen att i varje enskilt fall avgöra&lt;br&gt;vilket krav som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet. En&lt;br&gt;sådan lösning torde inte medföra några särskilda olägenheter. I rättspraxis&lt;br&gt;har ju utbildats principer som den fortsatta rättstillämpningen kan bygga&lt;br&gt;vidare på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad som är gällande rätt bör sålunda utgångspunkten&lt;br&gt;vid bedömningen av orsakssamband vara att den skadelidande som begär&lt;br&gt;ersättning har bevisbördan för att skadan har orsakats på det sätt han&lt;br&gt;påstår. När det gäller styrkan hos den bevisning som erfordras för att den&lt;br&gt;skadelidande skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet torde kraven inte&lt;br&gt;komma att ställas högre än vad som är rimligt med hänsyn till möjlighe-&lt;br&gt;terna att utreda orsakssambandet i det enskilda fallet. Som högsta&lt;br&gt;domstolen anförde i Leo-målet är det angeläget att beviskravet inte sätts&lt;br&gt;så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. Det&lt;br&gt;får ankomma på de rättstillämpande organen att avgöra hur stark&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bevisning som skall krävas i varje enskilt fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.2 Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen går fri från ansvar, om han visar att han inte har&lt;br&gt;satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet&lt;br&gt;eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhetsbristen inte&lt;br&gt;förelåg när han satte produkten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 155-157).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De regler som föreslås i promemorian tillstyrks eller&lt;br&gt;lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. En instans anser&lt;br&gt;att det bör överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma vilka beviskrav&lt;br&gt;som skall ställas på den som avkrävs ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Förutom genom bevislättnadsregler kan den&lt;br&gt;skadelidandes ställning stärkas genom legala presumtioner. Sådana&lt;br&gt;presumtionsregler innebär att bevisbördan för vissa angivna förhållanden&lt;br&gt;läggs på den skadelidandes motpart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I artikel 7 i EG-direktivet anges i sex punkter olika förhållanden som&lt;br&gt;medför att tillverkaren går fri från ansvar under förutsättning att han&lt;br&gt;bevisar att förhållandet i fråga föreligger. Punkten e i artikeln rör s.k.&lt;br&gt;utvecklingsskador och har behandlats i avsnitt 2.3.4. Punkten f om&lt;br&gt;ansvaret för komponenttillverkare har berörts i avsnittet om ansvarssub-&lt;br&gt;jekten (avsnitt 2.5). Punkten d gäller inverkan av tvingande föreskrifter&lt;br&gt;utfärdade av myndigheter och behandlas i nästa avsnitt. Här skall nu de&lt;br&gt;tre övriga punkterna (a-c) uppmärksammas. Delvis motsvarande regler&lt;br&gt;finns i den norska och den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna föreskriver att tillverkaren inte är ersättningsskyldig, a) om&lt;br&gt;han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom, eller b) om&lt;br&gt;han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte produkten i&lt;br&gt;omlopp eller att den har uppkommit senare, eller c) om han visar att&lt;br&gt;produkten inte har framställts för försäljning eller annan form av&lt;br&gt;distribution som tillgodoser hans ekonomiska intressen eller utgör led i en&lt;br&gt;av honom bedriven rörelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det föregående (avsnitt 2.3.3 och 2.5.7) har jag föreslagit att det&lt;br&gt;strikta produktansvaret skall gälla bara för den som har satt produkten&lt;br&gt;i omlopp och har gjort det i en näringsverksamhet samt att han skall&lt;br&gt;ansvara bara för skador som hans produkt har orsakat till följd av en&lt;br&gt;säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa förslag motsvaras av punkterna a-c i direktivets artikel 7. Där har&lt;br&gt;bevisbördan för de förhållanden som befriar från ansvar lagts på den&lt;br&gt;skadelidandes motpart. Som utvecklas i promemorian (se s. 156 f.) är det&lt;br&gt;naturligt att reglerna utformas som presumtioner till den skadelidandes&lt;br&gt;förmån. Presumtionerna kan inte anses vara alltför betungande för&lt;br&gt;motparten. De bör därför gälla för produktansvaret även i Sverige.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkten b) i direktivets artikel 7 har dock enligt min mening fått en väl&lt;br&gt;invecklad utformning.Det förefaller inte vara nödvändigt att i lagen ange&lt;br&gt;som bevistema såväl att säkerhetsbristen inte förelåg när produkten sattes&lt;br&gt;i omlopp som att bristen har uppstått senare. Om det görs sannolikt att&lt;br&gt;bristen har uppstått efter det att produkten sattes i omlopp, torde det i&lt;br&gt;allmänhet också vara sannolikt att bristen inte förelåg när produkten&lt;br&gt;sattes i omlopp. I grunden är det detta senare förhållande som bör&lt;br&gt;föranleda ansvarsfrihet. Endast detta behöver nämnas i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivets regler gäller en lägre nivå för bevisning om att&lt;br&gt;säkerhetsbristen inte förelåg när den sattes i omlopp än vad som krävs för&lt;br&gt;att bryta de övriga presumtionerna. För att uppnå överensstämmelse med&lt;br&gt;direktivet förordar jag att beviskravet anges på motsvarande sätt i&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen bör således innehålla bestämmelser av innebörd att&lt;br&gt;den som annars skulle vara ersättningsskyldig går fri från ansvar, om han&lt;br&gt;visar att han inte har satt den skadegörande produkten i omlopp i en&lt;br&gt;näringsverksamhet eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhets-&lt;br&gt;bristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.3 Verkan av offentliga föreskrifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen går fri från ansvar om han visar att säkerhetsbris-&lt;br&gt;ten beror på att produkten måste stämma överens med tvingande&lt;br&gt;föreskrifter som har meddelats av en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Tillverkaren skall inte undgå ansvar på den&lt;br&gt;grunden att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter&lt;br&gt;som har meddelats av en myndighet (se,promemorian s. 95-96).&lt;br&gt;Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen&lt;br&gt;företrädare för näringslivet, avstyrker den i promemorian föreslagna&lt;br&gt;avvikelsen från EG-direktivets regel om tvingande föreskrifters inverkan&lt;br&gt;på produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I promemorian föreslås inte någon motsvarighet&lt;br&gt;till den möjlighet till ansvarsbefrielse som anges i EG-direktivets artikel&lt;br&gt;7 d. Enligt den regeln skall tillverkaren inte vara ansvarig om han bevisar&lt;br&gt;att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande&lt;br&gt;föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga föreskrifter om produktens beskaffenhet kan ha olika&lt;br&gt;innebörd och utformning. Vanligt är att en myndighet föreskriver gränser&lt;br&gt;inom vilka tillverkaren har frihet att utforma sin produkt. En betydligt&lt;br&gt;ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en viss egenskap&lt;br&gt;som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas i omlopp. Det&lt;br&gt;är endast detta sistnämnda slag av regler som avses med artikel 7 d i EG-&lt;br&gt;direktivet (se danskt lovforslag nr. L 54, FT 1988/89, s. 21 f; jfr Taschner,&lt;br&gt;Produkthaftung, 1986, s. 107 ff). Enligt direktivet räcker det alltså inte för&lt;br&gt;ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att produkten överensstämmer med&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;offentliga föreskrifter. Han måste visa att produkten inte får spridas, om&lt;br&gt;den saknar just den egenskap som har orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga föreskrifter av det slag som avses i EG-direktivets regel&lt;br&gt;förekommer endast undantagsvis i praktiken. Att det finns en erforderlig&lt;br&gt;koppling mellan en sådan föreskrift och en produktskada torde vara ännu&lt;br&gt;ovanligare. I praktiken torde därför EG-regeln inte få någon nämnvärd&lt;br&gt;betydelse. Ett stort antal remissinstanser har kritiserat den avvikelse från&lt;br&gt;EG-direktivet som på denna punkt föreslås i promemorian. Också jag&lt;br&gt;anser att den svenska lagen bör anpassas till EG-direktivet. Bestämmelsen&lt;br&gt;bör utformas på samma sätt som motsvarande regel i den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En helt annan fråga är vilket ansvar som i fall av detta slag föreligger&lt;br&gt;för den myndighet som har meddelat föreskrifterna. Den frågan skall&lt;br&gt;emellertid inte regleras i produktskadelagen. Ledning får i stället sökas i&lt;br&gt;reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid&lt;br&gt;myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen). Dessa regler utreds&lt;br&gt;för närvarande av kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsan-&lt;br&gt;svar (Ju 1989:03).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.9 Preskription&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall&lt;br&gt;väcka talan inom tre år från det att han fick eller borde ha fått&lt;br&gt;kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns&lt;br&gt;skall dock gälla att talan måste väckas inom tio år efter det att den&lt;br&gt;ersättningsskyldige satte den skadegörande produkten i omlopp. Den&lt;br&gt;som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt&lt;br&gt;avser treårsregeln. Som yttersta gräns skall dock enligt promemorian gälla&lt;br&gt;att talan om ersättning för personskada måste väckas inom 25 år efter det&lt;br&gt;att den skadegörande produkten upphörde att vara i den&lt;br&gt;ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste&lt;br&gt;väckas inom tio år från den tidpunkten. (Se promemorian s. 158-172.)&lt;br&gt;Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Omkring hälften av&lt;br&gt;remissinstanserna avstyrker förslaget om en förlängd preskriptionstid för&lt;br&gt;personskador och förordar att tiden bestäms i enlighet med EG-direktivet.&lt;br&gt;En instans anser däremot att en förlängd preskriptionstid bör övervägas&lt;br&gt;även för mer omfattande sakskador. Några remissinstanser framhåller en&lt;br&gt;kollektiv försäkring som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid.&lt;br&gt;Som ett annat alternativ pekar en instans på möjligheten att införa ett&lt;br&gt;statligt garantiansvar. Ett antal instanser föreslår också att&lt;br&gt;utgångspunkterna för beräkningen av de olika preskriptionsfristerna&lt;br&gt;utformas i enlighet med EG-direktivet. Ett par instanser förordar att&lt;br&gt;preskriptionstiden bör kunna avbrytas på andra sätt än genom att talan&lt;br&gt;väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: En allmän regel om preskription av fordringar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;finns i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130). Enligt denna Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;preskriberas en fordran tio år efter det att den har tillkommit, om inte&lt;br&gt;preskriptionen avbryts dessförinnan. I fråga om utomobligatoriska&lt;br&gt;skadeståndsanspråk anses fordringen ha tillkommit när den skadegörande&lt;br&gt;handlingen företas (jfr prop. 1979/80:119 s. 89). Detta gäller även i&lt;br&gt;sådana fall då skadan uppstår först en tid efter den skadegörande&lt;br&gt;handlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller produktskador torde den skadegörande handlingen i&lt;br&gt;allmänhet få anses bestå i att produkten sätts i omlopp. Fram till dess&lt;br&gt;kan den ansvarige upptäcka säkerhetsbristen vid kontroll eller vinna&lt;br&gt;kunskap om den genom nya undersökningar och på grund därav hindra&lt;br&gt;att produkten sprids.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ibland dröja ganska lång tid innan en sådan skada blir märkbar.&lt;br&gt;Så kan vara fallet med t.ex. skador till följd av inverkan av vissa kemiska&lt;br&gt;produkter. I en del fall är de effekter som sådana produkter ger på den&lt;br&gt;mänskliga organismen av smygande (gradvis inverkande) karaktär. Sådana&lt;br&gt;skador är ofta av allvarligt slag. I olyckliga fall kan det dröja så lång tid&lt;br&gt;från den skadegörande händelsen till dess att skadan blir märkbar att en&lt;br&gt;skadeståndstalan redan är preskriberad när den först kan göras gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda skulle egentligen leda till slutsatsen att den skadelidande&lt;br&gt;borde ha rätt att kräva ersättning utan någon begränsning i tiden. Det&lt;br&gt;finns också exempel på ersättningsanordningar där det är på det viset. I&lt;br&gt;sådana kollektiva försäkringar som läkemedelsförsäkringen och&lt;br&gt;miljöskadeförsäkringen finns inte någon yttersta preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ligger å andra sidan i den produktansvariges intresse att den tid&lt;br&gt;under vilken krav på skadestånd kan framställas är begränsad. Naturligtvis&lt;br&gt;innebär det ett betydande orosmoment för den ansvarige att riskera&lt;br&gt;skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i&lt;br&gt;omlopp. Han kan ha svårt att bedöma omfattningen av ett sådant ansvar.&lt;br&gt;Vidare kan han tvingas att spara omfattande material rörande produkten&lt;br&gt;för att kunna bemöta påståenden om dess egenskaper. Det kan också&lt;br&gt;vara förenat med särskilda problem att få produktansvaret försäkrat, om&lt;br&gt;sena skador omfattas av ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad saken gäller är således att göra en avvägning mellan de intressen&lt;br&gt;som här står emot varandra, den skadelidandes intresse av att sena skador&lt;br&gt;skall ersättas och den ansvariges intresse av att tiden för krav begränsas.&lt;br&gt;När det gäller skadeståndsansvar för enskilda torde det - till skillnad från&lt;br&gt;vad som gäller vid ansvar enligt vissa kollektiva försäkringsanordningar -&lt;br&gt;vara en allmän uppfattning att någon form avyttersta tidsbegränsning av&lt;br&gt;ansvaret behövs. Det bör finnas en slutpunkt då ett rättsförhållande är&lt;br&gt;definitivt avvecklat. Det torde därför vara nödvändigt med en yttersta&lt;br&gt;preskriptionstid även för produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Treårsregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är ett allmänt intresse att ett ersättningskrav framställs utan onödig&lt;br&gt;tidsutdräkt. Att den ansvarige i allmänhet är angelägen om att så snart&lt;br&gt;som möjligt få veta om han riskerar att få betala skadestånd är uppen-&lt;br&gt;bart. Även andra skäl talar för att ett krav på skadestånd bör framställas&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;så snart som möjligt. Exempelvis kan bevisläget försämras, om det får gå Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lång tid från skadetillfället till dess att ersättningskravet skall bedömas.&lt;br&gt;Den skadelidande torde ytterst sällan ha några beaktansvärda skäl för att&lt;br&gt;dröja en längre tid med att framställa sitt krav sedan han har fått klart&lt;br&gt;för sig att han har rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För fall av det nu beskrivna slaget finns därför anledning att införa en&lt;br&gt;regel som skär av rätten att kräva ersättning relativt kort tid efter det att&lt;br&gt;den skadelidande fått veta att han har en sådan rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller i artikel 10 en regel med denna innebörd.&lt;br&gt;Tidsperioden är bestämd till tre år. Även i den norska och den finska&lt;br&gt;lagen finns bestämmelser med detta innehåll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den svenska produktskadelagen bör också innehålla en preskrip-&lt;br&gt;tionsfrist av detta slag. På andra områden av svensk rätt finns redan&lt;br&gt;sådana regler. Enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 28 §&lt;br&gt;trafikskadelagen (1975:1410) och 39 § konsumentförsäkringslagen&lt;br&gt;(1980:38) skall den som vill bevaka rätt till ersättning väcka talan inom&lt;br&gt;tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras&lt;br&gt;gällande. Enligt 21 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall den som vill&lt;br&gt;rikta ersättningsanspråk mot den ersättningsskyldige anmäla sitt anspråk&lt;br&gt;inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig&lt;br&gt;aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till&lt;br&gt;ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige. I dessa&lt;br&gt;svenska lagar gäller alltså också en tidsfrist om tre år. En så lång frist ger&lt;br&gt;den skadelidande relativt gott om tid både att avvakta utvecklingen för att&lt;br&gt;kunna fastställa en skadas omfattning och att söka uppnå en överenskom-&lt;br&gt;melse med den ansvarige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 10 i EG-direktivet skall preskriptionstiden börja löpa från&lt;br&gt;den dag då den som begär ersättning fick kännedom om eller rimligen&lt;br&gt;borde ha fått kännedom om skadan, defekten och tillverkarens identitet.&lt;br&gt;Av hänsyn till intresset av internationell samordning anser jag i likhet med&lt;br&gt;många remissinstanser att promemorians lagförslag bör jämkas något på&lt;br&gt;denna punkt och att den nu ifrågavarande preskriptionsregeln i produkt-&lt;br&gt;skadelagen bör utformas i överensstämmelse med EG-direktivets regel.&lt;br&gt;Jag förordar därför att preskriptionstiden anges till tre år efter det att den&lt;br&gt;skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde&lt;br&gt;göras gällande. Det innebär att preskriptionstiden börjar löpa när han fick&lt;br&gt;eller hade bort få kännedom om dels skadan, dels säkerhetsbristen i&lt;br&gt;produkten, dels den mot vilken anspråket skall riktas. I kravet på att den&lt;br&gt;skadelidande skall ha fått eller bort få kännedom om säkerhetsbristen&lt;br&gt;ligger också att han skall ha förstått eller bort förstå att skadan har&lt;br&gt;orsakats av säkerhetsbristen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten för den yttersta preskriptionstiden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När man skall bedöma hur lång en yttersta preskriptionstid bör vara har&lt;br&gt;det en viss betydelse vilken utgångspunkt som skall användas för&lt;br&gt;preskriptionstidens beräkning. För att en preskriptionsregel skall ha något&lt;br&gt;värde måste den ge ett någorlunda klart besked till den som kan komma&lt;br&gt;att krävas på betalning om när han inte längre behöver förvänta sig ett&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;krav. Regeln bör vara utformad så att han utan svårighet kan fastställa Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;utgångspunkten för beräkningen av tiden. Även den som anser sig ha en&lt;br&gt;fordran har givetvis ett berättigat intresse av att kunna veta hur lång tid&lt;br&gt;han har på sig innan han måste framställa sitt krav. I fråga om produkt-&lt;br&gt;ansvaret, där den ansvarige och den skadelidande inte alls behöver&lt;br&gt;komma i kontakt med varandra för att en skada skall uppstå, möter det&lt;br&gt;särskilda svårigheter att finna en för dem båda gemensam utgångspunkt&lt;br&gt;för preskriptionstidens beräkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionsfristen ställs upp i första hand för att tillgodose den&lt;br&gt;ansvariges behov av att få slutlig visshet om huruvida ett krav kvarstår.&lt;br&gt;Som utgångspunkt för beräkningen av tiden måste därför väljas ett&lt;br&gt;förhållande som är möjligt för den ansvarige att fastställa, även om det&lt;br&gt;leder till osäkerhet för den skadelidande. Sett från denna synpunkt torde&lt;br&gt;den regel som får anses vara gällande rätt ge tillfredsställande resultat. En&lt;br&gt;tillverkare bör i allmänhet ha lätt att fastställa vid vilket tillfälle han har&lt;br&gt;satt en produkt i omlopp. Denna utgångspunkt har valts också i&lt;br&gt;EG-direktivet (artikel 11). Den norska och den finska lagen innehåller&lt;br&gt;liknande regler. Även intresset av internationell rättslikhet talar alltså för&lt;br&gt;att den svenska regeln utformas på samma sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att preskriptionsfristen skall börja löpa när&lt;br&gt;produkten upphör att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Jag håller&lt;br&gt;med de kritiska remissinstanserna som anser att det är olämpligt att&lt;br&gt;införa en ytterligare tidsangivelse vid sidan av tidpunkten då produkten&lt;br&gt;satts i omlopp. Även om promemorieförslaget någon gång skulle vara mer&lt;br&gt;fördelaktigt för den skadelidande, förordar jag därför EG-direktivets&lt;br&gt;utformning av regeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den yttersta preskriptionstiden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En preskriptionsregel har inte den innebörden att tillverkaren garanterar&lt;br&gt;att hans produkt skall vara funktionsduglig under hela tiden fram till dess&lt;br&gt;att skadeståndsansvaret preskriberas. Åtskilliga - förmodligen de flesta -&lt;br&gt;produkter har en tämligen kort livstid. I fråga om dem har i allmänhet&lt;br&gt;preskriptionstidens yttersta gräns ingen betydelse. Eftersom användningen&lt;br&gt;har upphört långt tidigare, har risken för att de skall orsaka skada också&lt;br&gt;upphört för länge sedan när den lagenliga preskriptionstiden upphör. Om&lt;br&gt;skada uppstår därför att en sådan produkt används efter det att den&lt;br&gt;normala användningstiden har gått ut, kan skadeståndsansvar vara&lt;br&gt;uteslutet på den grunden att produkten inte kan anses brista i fråga om&lt;br&gt;säkerhet. Användaren har inte skäligen kunnat förvänta sig att produkten&lt;br&gt;alltjämt skulle vara så säker att skada inte skulle kunna uppstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör framhållas att det stora flertalet situationer där preskrip-&lt;br&gt;tionsfrågan kan aktualiseras torde komma att fångas upp av den tidigare&lt;br&gt;föreslagna treårsfristen. Emellertid finns det ett mindre antal fall av stor&lt;br&gt;betydelse som treårsregeln inte kan tillämpas på. Det är de tidigare&lt;br&gt;nämnda fallen där skadan blir märkbar först lång tid efter den skadegö-&lt;br&gt;rande handlingen. Hit hör bl.a. allvarliga personskador, t.ex. cancersjuk-&lt;br&gt;domar, som utvecklas och förvärras så småningom under lång tid efter&lt;br&gt;det att den skadelidande utsattes för inverkan av produkten i fråga. Det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är angeläget att den som drabbas av en sådan skada får ersättning, även Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;om det har gått lång tid från skadetillfället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet har man valt att begränsa tiden för det strikta produkt-&lt;br&gt;ansvaret till tio år. Det betyder dock inte att det råder en gemensam&lt;br&gt;tioårig preskriptionsfrist i EG-länderna. Av artikel 13 i EG-direktivet&lt;br&gt;framgår nämligen att direktivet inte inverkar på sådana rättigheter som&lt;br&gt;en skadelidande hade enligt de allmänna skadeståndsregler som gällde när&lt;br&gt;direktivet meddelades. Det innebär bl.a. att medlemsländernas regler om&lt;br&gt;culpaansvar skall fortsätta att gälla vid sidan av det strikta produkt-&lt;br&gt;ansvaret. I flera länder, bl.a. Belgien, Frankrike, Nederländerna och&lt;br&gt;Tyskland, gäller en allmän preskriptionsfrist om 30 år för culpaansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den finska produktansvarslagen föreskriver liksom EG-direktivet tio års&lt;br&gt;preskriptionstid. I den norska lagen finns däremot regler som innebär att&lt;br&gt;preskriptionstiden för produktskador - liksom för fordringar i allmänhet&lt;br&gt;i Norge - är 20 år. För utvecklingsskadorna finns dock ett undantag, som&lt;br&gt;innebär att preskriptionstiden är 10 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För svenskt vidkommande torde valet stå mellan att följa den inter-&lt;br&gt;nationella tendensen, som innebär tio års preskriptionsfrist för det strikta&lt;br&gt;produktansvaret, och att ta större hänsyn till de skadelidandes intressen&lt;br&gt;så som föreslås i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från näringslivshåll har gjorts gällande att en lång yttersta preskrip-&lt;br&gt;tionstid i den svenska produktskadelagen kommer att medföra problem&lt;br&gt;för det svenska näringslivet i internationella förhållanden. Om Sverige&lt;br&gt;får en avsevärt längre preskriptionstid, befarar man att den svenska&lt;br&gt;tillverkningsindustrin kommer att drabbas av större kostnader än sina&lt;br&gt;utländska konkurrenter, särskilt om den svenska industrin dessutom skall&lt;br&gt;bära ansvar för utvecklingsskador. Enligt företrädare för näringslivet&lt;br&gt;kommer därför den svenska exportindustrin att få svårt att hävda sig i&lt;br&gt;den internationella konkurrensen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har det påpekats att en svensk importör, som skall ansvara för&lt;br&gt;sin produkt enligt de svenska reglerna, inte kommer att kunna föra&lt;br&gt;ansvaret bakåt till sin utländska leverantör, om en kortare preskrip-&lt;br&gt;tionstid enligt den utländska lagen har löpt ut. Antagligen kommer den&lt;br&gt;svenska importören i denna situation inte ens att kunna få hjälp från&lt;br&gt;utlandet med uppgifter och dokumentation om produkten som han&lt;br&gt;behöver för att bemöta kraven. Omvänt har befarats att en utländsk&lt;br&gt;skadelidande, som på grund av preskription inte kan vända sig mot någon&lt;br&gt;i sitt hemland, kommer att vända sig direkt mot en tillverkare i Sverige,&lt;br&gt;om de svenska preskriptionsreglerna blir mer generösa mot de skadelidan-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För frågan huruvida preskriptionstiden bör förlängas har det stor&lt;br&gt;betydelse om ett på så sätt utvidgat skadeståndsansvar kan försäkras på&lt;br&gt;rimliga villkor. Om inte rätten till ersättning kan garanteras genom&lt;br&gt;försäkring, får en förlängd preskriptionstid endast ett begränsat intresse&lt;br&gt;för de skadelidande. Det kan då med skäl ifrågasättas om värdet av den&lt;br&gt;utvidgade ersättningsrätten uppväger den belastning på näringslivet som&lt;br&gt;är andra sidan av en förlängd preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädare för försäkringsbranschen har hävdat att det kommer att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vara förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en ansvarsför- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;säkring som täcker produktansvaret under en preskriptionstid av 25 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bedöms vara nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så&lt;br&gt;lång tid; man skulle bli hänvisad till rena gissningar. Försäkringsbolagen&lt;br&gt;skulle också få en mängd öppna ärenden med åtföljande hanterings-&lt;br&gt;kostnader. Vidare skulle det bli mycket svårt att återförsäkra ett sådant&lt;br&gt;ansvar, i vart fall skulle det bli mycket dyrt. För den kemisk-tekniska&lt;br&gt;industrins ansvar bedömer man det vara omöjligt att ordna en återförsäk-&lt;br&gt;ring, om preskriptionstiden är 25 år. Återförsäkringsmarknadens sätt att&lt;br&gt;fungera skulle i sig medföra problem. Till det faktum att en lång&lt;br&gt;preskriptionstid skulle innebära en betydligt ökad risk skulle marknaden&lt;br&gt;lägga det osäkerhetsmoment som låg i att det svenska produktansvaret i&lt;br&gt;andra avseenden - främst i fråga om ansvaret för utvecklingskador - avvek&lt;br&gt;från produktansvaret i en del andra länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har också sagts från försäkringsbranschens sida att en preskrip-&lt;br&gt;tionstid på 25 år skulle göra det nödvändigt att man gick över till &amp;quot;claims&lt;br&gt;made&amp;quot;-principen. För att försäkringen då skulle ersätta en skada skulle&lt;br&gt;krävas att försäkringen gällde när skadan anmäldes. En försäkringslösning&lt;br&gt;enligt denna modell ger således ett skydd endast så länge som det&lt;br&gt;ansvariga företaget består och betalar försäkringspremien. Försäkrings-&lt;br&gt;skyddet gäller då inte anspråk som framställs först efter det att ett&lt;br&gt;företags verksamhet och premiebetalning har upphört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsbranschen har under remissbehandlingen tillagt att kostnads-&lt;br&gt;effekterna av en skärpt lagstiftning bara kan uppskattas men att det utan&lt;br&gt;tvivel är den föreslagna långa preskriptionstiden som inger de största&lt;br&gt;farhågorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om preskriptionstiden för personskador förlängs jämfört med gällande&lt;br&gt;rätt, kommer den förlängda preskriptionstiden att gälla bara ett mindre&lt;br&gt;antal fall. I praktiken torde det bli vid gradvis uppstående skador som den&lt;br&gt;yttersta preskriptionstiden kommer att få någon betydelse. Sådana skador&lt;br&gt;är ofta allvarliga. Det är just vid sådana skador som det framstår som&lt;br&gt;särskilt angeläget att den skadelidande kan få ersättning även senare än&lt;br&gt;tio år efter det att produkten sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppenbarligen kommer det att bli svårt att få till stånd en försäkrings-&lt;br&gt;lösning som täcker produktansvaret, om den yttersta preskriptionstiden för&lt;br&gt;det strikta produktansvaret blir avsevärt längre än tio år. De försäkrings-&lt;br&gt;problem och andra olägenheter för näringslivet som är förenade med en&lt;br&gt;svensk särlösning i form av en 25-årig preskriptionstid kan totalt sett&lt;br&gt;komma att förorsaka kostnader som inte ger en rimlig utdelning i form&lt;br&gt;av ersättningar till de skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för frågan om preskriptionstidens längd är emellertid kravet&lt;br&gt;på en harmonisering med EG-direktivet. Det kan enligt min mening inte&lt;br&gt;komma i fråga att Sverige på denna centrala punkt skulle ha en lösning&lt;br&gt;som inte är förenlig med de harmoniseringssträvanden inom EES-sfären&lt;br&gt;som nu gör sig gällande. Jag förordar därför att den yttersta preskrip-&lt;br&gt;tionstiden bestäms i enlighet med gällande svensk rätt till tio år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nyss anförda skälen för att skadelidande skall få ersättning för även&lt;br&gt;sena skador är emellertid starka. Som jag tidigare har nämnt finns det i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa andra europeiska länder en längre preskriptionstid för sådana Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produktskador som orsakats genom vårdslöshet. En motsvarande&lt;br&gt;förlängning av preskriptionstiden för culpaansvaret för svensk del rimmar&lt;br&gt;dock inte särskilt väl med den syn på utvecklingsskadorna som jag gett&lt;br&gt;uttryck för i det föregående. I fråga om miljöskador har det i Sverige&lt;br&gt;visat sig möjligt att utforma en kollektiv försäkringsanordning som täcker&lt;br&gt;även sena skador. När det däremot gäller produktskador har från&lt;br&gt;näringslivshåll hävdats att det inte finns vare sig sakliga skäl eller&lt;br&gt;praktiska möjligheter att för någon viss bransch eller vissa branscher&lt;br&gt;arrangera en speciell försäkringslösning som avviker från dem som allmänt&lt;br&gt;står till buds inom näringslivet. För produktansvarets del är det därför -&lt;br&gt;åtminstone för närvarande - inte möjligt att lösa problemet med de sena&lt;br&gt;skadorna genom en frivillig kollektiv försäkring. Problemet kvarstår alltså&lt;br&gt;olöst och det får nu undersökas om dessa skador kan ersättas genom&lt;br&gt;något annat ansvarssystem. En möjlighet som också bör prövas är att&lt;br&gt;försöka få till stånd en förlängd preskriptionstid för det strikta produkt-&lt;br&gt;ansvaret i ett internationellt sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionsavbrott m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan vilken åtgärd som skall krävas för att preskrip-&lt;br&gt;tionen skall avbrytas kan man tänka sig olika lösningar. Enligt 5 §&lt;br&gt;preskriptionslagen räcker det med att gäldenären t.ex. erkänner fordringen&lt;br&gt;gentemot borgenären eller får ett skriftligt krav från borgenären. I 29 §&lt;br&gt;försäkringsavtalslagen, 28 &amp;nbsp;§ trafikskadelagen och 39 § kon-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sumentförsäkringslagen krävs däremot att talan väcks. EG-direktivet har&lt;br&gt;en regel av det sistnämnda slaget när det gäller tioårspreskriptionen.&lt;br&gt;Beträffande treårsregeln hänvisas i EG-direktivet till nationell lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om produktansvar har en regel om att preskriptionen avbryts&lt;br&gt;först om talan väcks den fördelen för den produktansvarige att den&lt;br&gt;skadelidande tvingas att vidta en aktiv ågärd för att avveckla fordrings-&lt;br&gt;förhållandet. Den skadelidande skulle annars kunna dröja med att kräva&lt;br&gt;ut sin fordran under lång tid, om han bara bröt preskriptionen i tid&lt;br&gt;genom att skriftligen erinra gäldenären om fordringen. Denna synpunkt&lt;br&gt;har giltighet särskilt vid långa preskriptionstider. Liksom i EG-direktivet&lt;br&gt;bör därför i den svenska lagen föreskrivas att den tioåriga preskriptionen&lt;br&gt;bryts genom att talan väcks. För likformighetens skull bör samma regel&lt;br&gt;gälla i fråga om treårsregeln. Eftersom utgångspunkten här är tiden då&lt;br&gt;den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om skadan, om&lt;br&gt;säkerhetsbristen i produkten och om vem som är ersättningsskyldig, bör&lt;br&gt;tre år räcka för de åtgärder som måste vidtas innan talan kan väckas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med att talan skall väckas inom viss tid är framför allt att&lt;br&gt;gäldenärens betalningsskyldighet skall bli klarlagd och fordringsförhål-&lt;br&gt;landet avvecklas. Detta syfte kan uppnås utan rättsligt förfarande, om&lt;br&gt;gäldenären erkänner skulden. Går gäldenären med på att betala, är det&lt;br&gt;i princip onödigt att kräva någon rättslig åtgärd från borgenärens sida.&lt;br&gt;Att gäldenären erkänner skulden bör därför ha samma preskriptions-&lt;br&gt;avbrytande verkan som att borgenären väcker talan. Någon uttrycklig&lt;br&gt;lagregel om det är inte erforderlig (jfr prop. 1976/77:5 s. 187).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 6 och 7 §§ preskriptionslagen finns regler om verkan av preskrip- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tionsavbrott. Om inte annat föreskrivs i produktskadelagen, kommer enligt&lt;br&gt;1 § preskriptionslagen bestämmelserna i 6 och 7 §§ preskriptionslagen att&lt;br&gt;gälla även för fordringar som grundas pä produktskadelagen. Preskrip-&lt;br&gt;tionslagens regler innebär bl.a. följande. Om preskription har avbrutits&lt;br&gt;genom erkännande, löper ny preskriptionstid enligt 2 § preskriptionslagen&lt;br&gt;från dagen för avbrottet. Har preskription avbrutits genom att talan har&lt;br&gt;väckts, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag dom eller&lt;br&gt;slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat&lt;br&gt;sätt. Till komplettering av dessa huvudregler finns ytterligare be-&lt;br&gt;stämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpade på produktskadelagen skulle dessa regler innebära att efter&lt;br&gt;preskriptionsavbrott en ny preskriptionstid skulle löpa men att denna nya&lt;br&gt;tidsfrist skulle vara tio år enligt vad som föreskrivs i 2 § preskrip-&lt;br&gt;tionslagen. Någon särskild olägenhet kan inte förutses av detta. Jag anser&lt;br&gt;därför att det saknas anledning att införa någon regel med annan&lt;br&gt;innebörd i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härefter återstår att ta ställning till vilken verkan det skall ha att ett&lt;br&gt;skadeståndskrav har preskriberats. Närmare bestämt gäller frågan&lt;br&gt;huruvida en preskriberad fordran skall få användas till kvittning enligt&lt;br&gt;vad som föreskrivs i 10 § preskriptionslagen eller rätten skall vara helt&lt;br&gt;förlorad så som gäller enligt t.ex. 29 § försäkringsavtalslagen (jfr prop.&lt;br&gt;1979/80:9 s. 203 f). När det gäller skadeståndskrav av det slag det här&lt;br&gt;är fråga om torde det i allmänhet sakna betydelse om de kan användas&lt;br&gt;för kvittning efter preskriptionstidens utgång. I promemorian föreslås&lt;br&gt;därför att regeln utformas i överensstämmelse med motsvarande&lt;br&gt;bestämmelser i försäkringsavtalslagen och vissa andra ersättningsrättsliga&lt;br&gt;lagar. Förslaget har inte ifrågasatts under remissbehandlingen. Även&lt;br&gt;EG-direktivets artikel 11 har denna utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs&lt;br&gt;en regel av innebörd att den som inte väcker talan i tid inte har rätt till&lt;br&gt;ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.10 Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.10.1 Skadeståndslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadestånds-&lt;br&gt;lagen som grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom&lt;br&gt;produktskadelagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestämmelse&lt;br&gt;härom behövs inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s.172-181).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter förslaget att den&lt;br&gt;skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tillämpningsområde. En remissinstans anser dock att lagtexten bör i&lt;br&gt;klarhetens intresse kompletteras med en bestämmelse om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: För produktansvarets vidkommande har i olika&lt;br&gt;länder valts skilda lösningar på frågan huruvida speciallagstiftningen om&lt;br&gt;produktansvar skall vara exklusivt tillämplig eller andra skadeståndsregler&lt;br&gt;kunna tillämpas alternativt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda stadgas i artikel 13 i EG-direktivet att direktivet inte inverkar&lt;br&gt;på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsreglerna om&lt;br&gt;ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda ansvarsregler&lt;br&gt;som gäller när direktivet meddelas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den finska lagen innehåller en bestämmelse enligt vilken produkt-&lt;br&gt;ansvarslagen inte inskränker den skadelidandes rätt till ersättning på&lt;br&gt;grund av avtal eller med stöd av skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den norska lagen bygger på det motsatta synsättet. I § 1-1 sägs att&lt;br&gt;lagen gäller det skadeståndsansvar en producent har för skada som vållas&lt;br&gt;av en produkt vilken är framställd eller satt i omlopp som led i hans yrke,&lt;br&gt;förvärvsverksamhet eller därmed likställd verksamhet. I motiven (se Ot&lt;br&gt;prp nr 48, 1987-88, s 121) förklaras att produktansvarslagen inom sitt&lt;br&gt;sakliga tillämpningsområde uttömmande reglerar det skadeståndsansvar&lt;br&gt;en producent - i den mening detta begrepp har enligt lagen - har för&lt;br&gt;skador som hans produkt vållar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För svensk del anges i 1 kap. 1 § skadeståndslagen att bestämmelserna&lt;br&gt;i den lagen om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet&lt;br&gt;eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i&lt;br&gt;avtalsförhållanden. För produktansvarets vidkommande betyder detta till&lt;br&gt;en början att skadeståndslagens allmänna bestämmelser blir tillämpliga i&lt;br&gt;fråga om sådant som inte regleras särskilt i produktskadelagen. Exempel-&lt;br&gt;vis kommerjämkningsreglerna i 6 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen att&lt;br&gt;gälla för sådana produktskador som regleras i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare följer av 1 kap. 1 § skadeståndslagen att, i de fall då rätten till&lt;br&gt;ersättning för en produktskada inte alls regleras i produktskadelagen, den&lt;br&gt;skadelidande kan kräva skadestånd med stöd av skadeståndslagen. Så blir&lt;br&gt;fallet då en produkt har orsakat sakskada på annat än konsumentegen-&lt;br&gt;dom (jfr avsnitt 2.4.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Emellertid förekommer också fall där produktskadelagen i och för sig&lt;br&gt;är tillämplig men där också skadeståndslagens culparegel skulle kunna&lt;br&gt;åberopas som grund för ett skadeståndsanspråk. Exempelvis kan en&lt;br&gt;tillverkare av vårdslöshet sätta i omlopp en produkt som är behäftad med&lt;br&gt;en säkerhetsbrist. Den nämnda regeln i 1 kap. 1 § skadeståndslagen är&lt;br&gt;inte avsedd att hindra att skadeståndslagen tillämpas i ett sådant fall i&lt;br&gt;stället för en skadeståndsrättslig speciallag. Avgörande för om det skall&lt;br&gt;vara tillåtet är emellertid vad speciallagen föreskriver därom (jfr&lt;br&gt;Bengtsson m.fl., Skadestånd, tredje uppl., s. 85).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I allmänhet lär situationer av angivet slag inte ge upphov till något&lt;br&gt;problem om vilken lag som skall tillämpas i fråga om en produktskada.&lt;br&gt;Det bör normalt ligga i den skadelidandes intresse att åberopa produkt-&lt;br&gt;skadelagen, eftersom den bygger på strikt ansvar. Den skadelidande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;slipper då visa att motparten har varit vårdslös och att vårdslösheten har Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har framhållits i promemorian (se s. 179 f.) kan det dock inträffa&lt;br&gt;att den skadelidande skulle ha fördel av att i stället kunna grunda sin&lt;br&gt;talan på skadeståndslagens allmänna culparegel. Vad som anförts i&lt;br&gt;promemorian till stöd för att den skadelidande bör ges full frihet att välja&lt;br&gt;om han vill grunda en talan om ersättning för produktskada på produkt-&lt;br&gt;skadelagen eller på skadeståndslagen har lämnats utan erinran under&lt;br&gt;remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till promemorians bedömning.&lt;br&gt;En sådan lösning är väl förenlig med skadeståndslagens principer. Jag&lt;br&gt;anser därför att någon särskild bestämmelse inte behöver tas in i&lt;br&gt;produktskadelagen. Principerna får ändå anses gälla så länge produktska-&lt;br&gt;delagen inte innehåller någon regel som gör den lagen exklusivt tillämplig&lt;br&gt;i de nu aktuella fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10.2 Skadeståndsrättsliga specialregler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Produktskadelagens förhållande till andra skade-&lt;br&gt;ståndsrättsliga specialregler får bedömas från fall till fall. Någon&lt;br&gt;lagbestämmelse om det behövs inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning: överensstämmer med min bedömning (se&lt;br&gt;promemorian s. 181-183).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter bedömningen.&lt;br&gt;Skälen för min bedömning: I promemorian (s. 29 f.) redogörs för ett antal&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga speciallagar inom vilkas tillämpningsområde vissa&lt;br&gt;produktskador kan falla. Frågan är hur produktskadelagen bör förhålla sig&lt;br&gt;till dessa andra lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 2.2.3. har jag föreslagit att skador som omfattas av atoman-&lt;br&gt;svarighetslagen skall undantas från produktskadelagens tillämpningsområ-&lt;br&gt;de.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övriga fall kan situationen bli den att samma skada faller inom mer&lt;br&gt;än en lags tillämpningsområde och att olika personer är skadestånds-&lt;br&gt;skyldiga enligt de olika lagarna. Skadeståndsansvaret kan enligt den&lt;br&gt;tillämpliga skadeståndsrättsliga specialregeln åvila t.ex den som använder&lt;br&gt;den skadeorsakande produkten i ett visst slag av verksamhet medan den&lt;br&gt;som har tillverkat produkten bär ansvaret enligt produktskadelagen. Den&lt;br&gt;skadelidande kan då välja att kräva en av de ansvariga eller var och en&lt;br&gt;av dem. I det senare fallet blir svarandena solidariskt ansvariga och deras&lt;br&gt;inbördes ansvar bestäms enligt allmänna regler om regressrätt (jfr avsnitt&lt;br&gt;2.6).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon särskild olägenhet kan inte anses följa av att en produktskada&lt;br&gt;faller inom en annan skadeståndsrättslig speciallags tillämpningsområde&lt;br&gt;samtidigt som även produktskadelagen blir tillämplig på skadefallet. För&lt;br&gt;den skadelidande är det naturligtvis tvärtom en fördel att ha två&lt;br&gt;alternativa möjligheter att kräva ersättning för sin skada. Jag anser det&lt;br&gt;därför inte vara motiverat att införa någon bestämmelse i produktskadela-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gen varigenom den lagens tillämpningsområde avgränsas från tillämpnings- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;området för andra skadeståndsrättsliga specialregler, lika litet som det&lt;br&gt;finns anledning att dra upp någon sådan gräns mellan produktskadelagen&lt;br&gt;och skadeståndslagen. I stället får med ledning av andra skadeståndsregler&lt;br&gt;avgöras om de skall vara exklusivt tillämpliga i något fall av produktskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu sagts bör gälla även förhållandet mellan produktskadelagen och&lt;br&gt;skadeståndsreglerna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och&lt;br&gt;avloppsanläggningar respektive lagen (1981:1354) om allmänna värmesys-&lt;br&gt;tem, beträffande vilket Svenska Kommunförbundet har efterlyst ett&lt;br&gt;klarläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10.3 Regler om skadestånd i avtalsförhållanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande står i avtalsförhållande till den som ansvarar&lt;br&gt;enligt produktskadelagen, skall han kunna välja att grunda sitt&lt;br&gt;ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga reglerna eller på&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian&lt;br&gt;s. 183-186).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller&lt;br&gt;lämnat det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Enligt vad jag tidigare (se avsnitt 2.5.1) har&lt;br&gt;förordat skall i första hand tillverkare bära ansvaret för produktskador&lt;br&gt;enligt produktskadelagen. Den skadelidande har däremot i regel inte köpt&lt;br&gt;den skadegörande produkten av tillverkaren utan av någon som befinner&lt;br&gt;sig i ett senare distributionsled, i regel av en detaljist. När situationen är&lt;br&gt;sådan finns inget avtal mellan den skadeståndsansvarige och den&lt;br&gt;skadelidande. Andra situationer kan emellertid förekomma. Tillverkaren&lt;br&gt;kan sälja sin produkt direkt till den slutlige användaren. I vissa fall skall&lt;br&gt;enligt de föreslagna reglerna också detaljisten bära produktansvaret (se&lt;br&gt;avsnitt 2.5.5 och 2.5.6). Det finns därför anledning att ställa frågan i&lt;br&gt;vilken utsträckning produktskadelagen skall gälla när den skadelidande&lt;br&gt;och den produktansvarige står i ett avtalsförhållande till varandra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med produktskadelagen är att stärka enskilda människors skydd&lt;br&gt;mot att drabbas av produktskador. Det kan inte godtas att det skydd&lt;br&gt;som lagen sålunda är avsedd att ge skulle kunna omintetgöras genom&lt;br&gt;avtal i förväg. I en avtalssituation där en privatperson står mot en&lt;br&gt;näringsidkare befinner sig privatpersonen i allmänhet i underläge. Om&lt;br&gt;avtalsfrihet fick råda, skulle risken därför vara stor att privatpersonen i&lt;br&gt;många fall förmåddes att avstå från sina framtida eventuella rättigheter&lt;br&gt;enligt produktskadelagen. På grund härav är det nödvändigt att den&lt;br&gt;lagens regler görs tvingande till förmån för de skadelidande. Som är&lt;br&gt;brukligt i den konsumenträttsliga lagstiftningen bör det således föreskrivas&lt;br&gt;uttryckligen i produktskadelagen att avtalsvillkor som inskränker ansvaret&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt lagen är utan verkan. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler med denna innebörd finns såväl i EG-direktivet (artikel 12) som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i den norska och den finska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som ett komplement till det köprättsliga produktansvaret enligt den nya&lt;br&gt;konsumentköplagen har jag i det föregående (avsnitt 2.6.2) föreslagit att&lt;br&gt;en säljare som har fått betala skadestånd för en produktskada enligt&lt;br&gt;konsumentköplagen skall ha rätt till ersättning för vad han har betalat av&lt;br&gt;den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Motivet för&lt;br&gt;denna regressrätt är detaljistens behov av skydd mot starkare motparter&lt;br&gt;i bakre led. Även denna regel bör därför vara tvingande, i detta fall till&lt;br&gt;detaljistens förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt saknas anledning att frånkänna avtal om produktansvar giltighet.&lt;br&gt;Om en näringsidkare åtar sig ett strängare ansvar än lagen föreskriver,&lt;br&gt;bör han vara bunden av sitt åtagande. Det bör också vara tillåtet för&lt;br&gt;näringsidkare att fritt avtala om sitt inbördes ansvar, så länge det inte&lt;br&gt;begränsar den skadelidandes eller detaljistens möjligheter att kräva&lt;br&gt;ersättning enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande sålunda skall ha rätt att åberopa ett avtal som&lt;br&gt;är förmånligare för honom än produktskadelagen, följer av det att han&lt;br&gt;skall kunna åberopa också avtalsrättsliga lagregler som ger honom bättre&lt;br&gt;ersättning än produktskadelagen. Står den skadelidande i avtalsförhållande&lt;br&gt;till den som svarar enligt produktskadelagen, kan han alltså - om han&lt;br&gt;föredrar det - åberopa kontraktsrättens regler, t.ex. regleringen i&lt;br&gt;konsumentköplagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.11 Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Sverige bör inte för närvarande ansluta sig till&lt;br&gt;Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Sverige skall ansluta sig till Haagkonventionen om&lt;br&gt;tillämplig lag vid produktansvar (se promemorian s. 187-208).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt har berört frågan&lt;br&gt;uttrycker tveksamhet om värdet av en svensk anslutning till konventionen&lt;br&gt;med hänsyn till att endast ett fåtal länder har tillträtt den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: Haagkonventionen om tillämplig lag vid&lt;br&gt;produktansvar, som antogs år 1973, har ratificerats av sex stater, nämligen&lt;br&gt;Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Spanien.&lt;br&gt;Vidare har Belgien, Italien och Portugal undertecknat konventionen.&lt;br&gt;Konventionen har analyserats i promemorian (se s. 196-208). Sammanfatt-&lt;br&gt;ningsvis konstateras bl.a. att konventionen inte är helt idealisk. Mot&lt;br&gt;bakgrund av den begränsade anslutningen till konventionen har de&lt;br&gt;remissinstanser som har berört frågan uttryckt tveksamhet om värdet av&lt;br&gt;en svensk anslutning. Ett antal länder med vilka Sverige sammantaget har&lt;br&gt;en stor del av sitt handelsutbyte kan inte förväntas ansluta sig till&lt;br&gt;Haagkonventionen inom överskådlig tid. Som också framhålls i pro-&lt;br&gt;memorian är den harmonisering som kan uppnås genom en svensk&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anslutning begränsad. Eftersom den svenska produktansvarslagstiftningen Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;har utformats i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla&lt;br&gt;inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är det inte&lt;br&gt;heller lika angeläget att lagvalsreglerna harmoniseras som det hade varit,&lt;br&gt;om Sverige hade valt att införa särregler i olika avseenden. På grund av&lt;br&gt;det anförda är jag inte för närvarande beredd att förorda att vi skall&lt;br&gt;tillträda konventionen. Frågan kan naturligtvis komma i ett annat läge,&lt;br&gt;om konventionen skulle vinna en bredare anslutning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.12 Ikraftträdande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Det är angeläget att de nya reglerna om ett skärpt produktansvar kan&lt;br&gt;börja gälla så snart som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna produktskadelagen innehåller emellertid bestämmelser&lt;br&gt;av sådant slag att det behöver gå viss tid från det att lagen har antagits&lt;br&gt;till dess att den träder i kraft, övergångstiden är nödvändig för att de&lt;br&gt;som kan ådra sig ansvar enligt lagen skall kunna beakta de nya reglerna&lt;br&gt;i sin verksamhet, t.ex. genom att säkra utredning om när produkter sätts&lt;br&gt;i omlopp. Vidare behöver näringsidkare i olika led när de ingår avtal veta&lt;br&gt;vilket skadeståndsansvar de kan ådra sig enligt den nya lagen. Detta gäller&lt;br&gt;inte minst beträffande importörer som genom avtal kan försäkra sig om&lt;br&gt;en möjlighet att kräva ersättning för produktskador av den utländske&lt;br&gt;tillverkaren eller säljaren. Gällande produktansvarsförsäkringar måste&lt;br&gt;också anpassas till de nya förutsättningarna för ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till dessa omständigheter synes produktskadelagen lämpligen&lt;br&gt;kunna träda i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen innebär att skadeståndsansvaret för tillverkare,&lt;br&gt;importörer m.fl. blir strängare än vad som nu gäller. De nya reglerna bör&lt;br&gt;inte införas på sådant sätt att de får retroaktiv verkan. Avgörande för när&lt;br&gt;ansvaret inträder enligt den föreslagna produktskadelagen är den tidpunkt&lt;br&gt;då produkten har satts i omlopp av den som påstås vara ansvarig. Den&lt;br&gt;nya lagen bör därför inte tillämpas mot någon som har satt den skade-&lt;br&gt;görande produkten i omlopp innan lagen har trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.13 Kostnader och resursbehov&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2.13.1 Näringslivets kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av promemorian har det visat sig svårt att få säkra och&lt;br&gt;preciserade uppgifter om hur kostnaderna för produktansvaret inverkar&lt;br&gt;på företagens ekonomi. Det gäller såväl kostnaderna för de nu gällande&lt;br&gt;reglerna som de höjningar som ett skärpt ansvar kan innebära.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De ekonomiska verkningarna av produktansvaret avspeglas i kostnaderna&lt;br&gt;för produktansvarsförsäkringen. I promemorian redovisas vissa uppgifter&lt;br&gt;om rådande försäkringsförhållanden och bedömningar av den framtida&lt;br&gt;utvecklingen (se s. 223 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska försäkringsbolags riksförbund lämnar i sitt remissyttrande vissa&lt;br&gt;uppgifter om i vad mån produktansvarsförsäkringen har åberopats i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;g]&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anledning av inträffade skadefall. Uppgifterna har inhämtats från de Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;medlemsbolag i riksförbundet som bedöms vara dominerande på&lt;br&gt;produktansvarsförsäkringens område. Av uppgifterna framgår bl.a.&lt;br&gt;följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I slutet av 1980-talet var i de aktuella försäkringsbolagen närmare&lt;br&gt;400 000 företagsförsäkringar med produktansvarsskydd i kraft. Häri ingår&lt;br&gt;försäkringar, som tecknats även av företagare med rätt begränsad&lt;br&gt;verksamhet, t.ex. lantbrukare. Uppskattningsvis anmäldes vid denna tid&lt;br&gt;varje år sammanlagt omkring 500 produktskadefall till bolagen. Omkring&lt;br&gt;20 procent av de anmälda fallen utgjordes av personskador. En betydande&lt;br&gt;mängd av de anmälda skadorna resulterade inte i någon ersättning&lt;br&gt;beroende på att man inte funnit någon vårdslöshet styrkt. Ersättning&lt;br&gt;betalades ut för endast omkring 25 procent av de uppgivna personskador-&lt;br&gt;na. Ersättningen för sakskadorna översteg markant personskadeersättning-&lt;br&gt;en. Den genomsnittliga sakskadan ersattes, mycket grovt uppskattat, med&lt;br&gt;200 000 kr. under det att ersättningen för en personskada uppgick till&lt;br&gt;ungefär 50 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet påpekar att dessa uppgifter är ganska osäkra men att de&lt;br&gt;kan ge en ungefärlig bild av situationen. Förbundet erinrar vidare om att&lt;br&gt;man måste räkna med att det har förekommit flera produktskador än&lt;br&gt;materialet utvisar. Det finns nämligen enligt förbundet starka skäl att anta&lt;br&gt;att en hel del produktskador kommit att ersättas, inte genom produkt-&lt;br&gt;ansvarsförsäkringen, utan genom den egendomsförsäkring som gällt för&lt;br&gt;det skadade objektet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med de angivna reservationerna ger de redovisade uppgifterna ändå en&lt;br&gt;uppfattning om hur stora kostnader som produktskador vållar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När produktskadelagen införs innebär det att produktansvaret skärps.&lt;br&gt;Jämfört med gällande rätt blir skadeståndsansvaret enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen strängare främst i två hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Culparegeln ersätts med en regel om strikt ansvar för skada som orsakas&lt;br&gt;av en produkt till följd av bristande säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Skadeståndsansvaret skall omfatta skyldighet att ersätta även utveck-&lt;br&gt;lingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergången från culpaansvar till strikt ansvar innebär formellt sett att&lt;br&gt;skadeståndsskyldigheten blir strängare. Med tanke på hur culparegeln har&lt;br&gt;utvecklats i rättspraxis framstår skillnaden dock inte som så stor i&lt;br&gt;praktiken. Särskilt vid industriell tillverkning har aktsamhetskravet ställts&lt;br&gt;högt redan i gällande rätt. Vidare har domstolarna använt garantiresone-&lt;br&gt;mang för att komma fram till ett skärpt ansvar. Genom rättsfallet NJA&lt;br&gt;1989 s. 389 har strikt ansvar införts på livsmedelsområdet för per-&lt;br&gt;sonskador som orsakats av skadebringande produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör också påpekas att produktskadelagen gäller bara sådana skador&lt;br&gt;som en produkt orsakar till följd av bristande säkerhet. Dessutom föreslås&lt;br&gt;det strikta ansvaret bli kanaliserat till vissa särskilda ansvarssubjekt vilket&lt;br&gt;medför en avlastning av ansvaret för andra subjekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att skadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador kan sägas&lt;br&gt;vara en konsekvens av det strikta ansvaret. Den ekonomiska betydelsen&lt;br&gt;av lagen i denna del beror naturligtvis på utvecklingsskadornas antal och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omfattning. Det finns inga säkra uppgifter om det. Utvecklingsskador&lt;br&gt;enligt EG-direktivets snäva definition kan dock antas vara sällsynta. Ett&lt;br&gt;ansvar för utvecklingsskador får olika stor betydelse för olika branscher.&lt;br&gt;Inom många branscher torde risken för utvecklingsskador vara så gott&lt;br&gt;som obefintlig. För dessa branscher skärps sålunda ansvaret inte alls.&lt;br&gt;Såvitt nu kan bedömas finns det anledning att räkna med en risk för&lt;br&gt;utvecklingsskador i första hand när det gäller läkemedel, där branschen&lt;br&gt;redan har åtagit sig ansvar för sådana skador, samt kemisk-tekniska&lt;br&gt;produkter och möjligen livsmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian (s. 228 f.) diskuteras hur ett skärpt produktansvar kan&lt;br&gt;tänkas påverka näringslivets villkor. Verkningar av skilda slag kan&lt;br&gt;förutses. Somliga leder till ökade kostnader för näringslivet, andra kan&lt;br&gt;antas medföra besparingar. Det är inte möjligt att i siffror beräkna de&lt;br&gt;sammanlagda effekterna av lagförslaget. Utgångspunkterna för sådana&lt;br&gt;beräkningar är alltför osäkra, och de förmodade verkningarna kan i&lt;br&gt;allmänhet inte uppskattas till sina belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen av promemorian har det inte kommit fram&lt;br&gt;något ytterligare material som kan ge underlag för någon mer exakt&lt;br&gt;beräkning av lagförslagets ekonomiska verkningar för näringslivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid remissbehandlingen av promemorian har näringslivet och för-&lt;br&gt;säkringsbranschen uttryckt farhågor för att promemorieförslaget skulle&lt;br&gt;leda till försämrade ekonomiska villkor för svenska företag och allvarligt&lt;br&gt;försämra dessa företags förmåga att konkurrera med utländska företag.&lt;br&gt;Dessa farhågor har emellertid varit knutna framför allt till promemorians&lt;br&gt;förslag om en förlängd preskriptionstid vid personskador. Det har ansetts&lt;br&gt;att en förlängning av preskriptionstiden i kombination med ett ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador kan medföra väsentligt ökade kostnader för svenskt&lt;br&gt;näringsliv. I och med att jag nu föreslår att preskriptionstiden även vid&lt;br&gt;personskador skall vara begränsad till tio år, torde det inte finnas&lt;br&gt;anledning att befara några sådana kostnadseffekter för svenskt näringsliv.&lt;br&gt;I stället torde kostnadseffekterna för svenskt näringsliv av de nya&lt;br&gt;produktansvarsreglerna bli i allt väsentligt desamma som för näringslivet&lt;br&gt;i andra EG- eller EFTA-länder som infört sådana regler. Det innebär bl.a.&lt;br&gt;att man till följd av övergången till strikt ansvar och den uppmärksamhet&lt;br&gt;som den nya lagen kan komma att få har att räkna med ett något ökat&lt;br&gt;antal ersättningskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att antalet ersättningskrav ökar något torde dock knappast få någon&lt;br&gt;betydelse för företagens kostnadsnivå. Det totala antalet ersättningskrav&lt;br&gt;torde nämligen bli så lågt att kostnaderna för näringslivet i dess helhet&lt;br&gt;torde bli försumbara (jfr erfarenheterna av införandet av miljöskadelagen,&lt;br&gt;1986:225).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns inte anledning att befara att införandet av ett ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador i Sverige i sig skulle komma att föranleda några&lt;br&gt;nämnvärda kostnadsökningar för företagen. Som jag tidigare har&lt;br&gt;framhållit är med den definition som begreppet utvecklingsskador har fått&lt;br&gt;i EG-direktivet utrymmet för sådana skador mycket begränsat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som kan få betydelse för kostnadsutvecklingen och därmed&lt;br&gt;prisbildningen är utvecklingen av försäkringskostnaderna. Vad som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommit fram vid remissbehandlingen ger inte anledning att anta att dessa Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;kostnader - med en tioårig preskriptionstid även vid personskador -&lt;br&gt;kommer att öka i sådan grad att det får någon nämnvärd inverkan på&lt;br&gt;prisbildningen i Sverige. För företagen i Sverige torde effekterna i detta&lt;br&gt;hänseende bli i stort sett desamma som för företag i andra länder där det&lt;br&gt;strikta produktansvaret nu har införts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13.2 Statens och kommunernas kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för ansvar enligt produktskadelagen skall vara att den&lt;br&gt;skadeorsakande produkten har tillhandahållits i en näringsverksamhet.&lt;br&gt;Sådan verksamhet kan bedrivas även av statliga och kommunala organ,&lt;br&gt;t.ex. de affärsdrivande verken (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Staten och&lt;br&gt;kommunerna kan alltså - liksom enligt gällande rätt - när de bedriver&lt;br&gt;näringsverksamhet ådra sig skadeståndsansvar enligt produktskadelagen&lt;br&gt;under samma förutsättningar som privata näringsidkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag nyss framhöll kan den nya lagstiftningen om produktansvar&lt;br&gt;medföra ett något ökat antal ersättningskrav. Det är dock tveksamt om&lt;br&gt;det leder till ett ökat antal mål i domstolarna. Den nya lagstiftningen&lt;br&gt;klargör rättsläget på ett område där det hittillsvarande ersättningssystemet&lt;br&gt;till stor del byggt på en rättspraxis vars innehåll och räckvidd delvis har&lt;br&gt;varit oklar. De nya reglerna bör därför kunna motverka behovet av att&lt;br&gt;anlita domstolarna för att få skadan reglerad. I de fall domstolarna trots&lt;br&gt;allt får pröva tvister om ersättning för produktskador, bör den nya lagen&lt;br&gt;i regel kunna bidra till att sänka kostnaderna för den rättsliga prövningen&lt;br&gt;jämfört med vad som annars skulle ha varit fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av vad som nu har anförts bör dock inte dras slutsatsen att den nya&lt;br&gt;lagstiftningen i någon nämnvärd grad skulle kunna påverka kostnaderna&lt;br&gt;för domstolarna i vare sig ökande eller sänkande riktning (jfr SOU&lt;br&gt;1979:79 s. 114). Antalet skadeståndsmål i Sverige är mycket litet. De&lt;br&gt;kostnadsförändringar för domstolarna som kan uppstå till följd av&lt;br&gt;produktskadelagen torde därför bli försumbara. Den nya lagen medför&lt;br&gt;därför inte något behov av ökade resurser för domstolarna men leder inte&lt;br&gt;heller till några besparingsmöjligheter där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller i övrigt torde den nya lagen medföra något behov av ökade&lt;br&gt;resurser inom den statliga eller kommunala sektorn.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Upprättat lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet&lt;br&gt;upprättats förslag till produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har granskat lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nordisk juridisk litteratur och debatt används genomgående termen&lt;br&gt;&amp;quot;produktansvar&amp;quot; som beteckning på det skadeståndsrättsliga ansvaret för&lt;br&gt;bristfälliga produkter. Termen torde vara en översättning av engelskans&lt;br&gt;&amp;quot;product liability&amp;quot; och anknyter därmed till den internationella diskussion-&lt;br&gt;en i Europa och USA. Det kan knappast komma i fråga att nu försöka&lt;br&gt;ändra detta språkbruk, även om termen kan anses något missvisande. Vid&lt;br&gt;sidan av det skadeståndsrättsliga produktansvar som regleras i lagen&lt;br&gt;förekommer ju andra slag av ansvar för en produkt, t.ex. inom marknads-&lt;br&gt;rätten (se produktsäkerhetslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter mönster av nyare ersättningsrättsliga speciallagar, t.ex. trafik-&lt;br&gt;skadelagen, brottsskadelagen och miljöskadelagen, har lagen fått rubriken&lt;br&gt;&amp;quot;produktskadelag&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens disposition&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har funnit det svårt att läsa ut av lagrådsremissens lagtext (se&lt;br&gt;bilaga 5) och motiv hur ansvarssystemet är tänkt att fungera i detalj och&lt;br&gt;har därvid särskilt tagit upp frågan hur ett produktansvar skall kunna&lt;br&gt;krävas ut när en produkt är sammansatt av komponenter som har andra&lt;br&gt;tillverkare eller importörer än slutprodukten. Bl.a. har lagrådet påpekat&lt;br&gt;att 1 § första och andra styckena måste läsas tillsammans med 4 § första&lt;br&gt;stycket. Vidare har lagrådet kritiserat definitionen av &amp;quot;produkt&amp;quot; i 1 §&lt;br&gt;tredje stycket och regeln i 5 § om skada orsakad av en beståndsdel i en&lt;br&gt;produkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårigheterna har föranlett lagrådet att föreslå en annan lagteknisk&lt;br&gt;utformning av bestämmelserna i 1-5 §§ i det remitterade förslaget. I sitt&lt;br&gt;förslag har lagrådet tagit in en inledande paragraf med definitioner av -&lt;br&gt;förutom själva ordet &amp;quot;produkt&amp;quot; - ordet &amp;quot;säkerhetsbrist&amp;quot;, som skall motsvara&lt;br&gt;EG-direktivets defektbegrepp, och uttrycket &amp;quot;den skadegörande produk-&lt;br&gt;ten&amp;quot;. Den sistnämnda definitionen är avsedd att ersätta 5 § i det&lt;br&gt;remitterade förslaget. Vidare har 1 § första och andra styckena flyttats för&lt;br&gt;att efter vissa ändringar utgöra 4 §. Lagrådet har också föreslagit en&lt;br&gt;något ändrad lydelse av bestämmelsen om vad som skall anses vara&lt;br&gt;konsumentegendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har förståelse för lagrådets synpunkter och förordar att lagtexten&lt;br&gt;ändras i den riktning som lagrådet har föreslagit. I några avseenden&lt;br&gt;förordar jag dock en annan lagteknisk utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt förslag har lagrådet tagit in några av lagens grundläggande regler&lt;br&gt;i 4 §. Enligt min mening blir dispositionen tydligare, om dessa regler får&lt;br&gt;inleda lagen. Det blir då naturligt att i de närmast följande paragraferna&lt;br&gt;ange vad som avses med de centrala begreppen produkt och säkerhets-&lt;br&gt;brist. Innebörden av dessa begrepp kan bestämmas i enlighet med de av&lt;br&gt;lagrådet föreslagna definitionerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare ställer jag mig tveksam till den föreslagna definitionen av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uttrycket &amp;quot;den skadegörande produkten&amp;quot;. Jag har inte blivit övertygad om Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;nyttan av en sådan regel, vars konsekvenser inte är alldeles lätta att&lt;br&gt;överblicka. Regeln i 5 § av det remitterade förslaget är enligt min mening&lt;br&gt;att föredra. Lagrådets påpekanden visar emellertid att regeln behöver&lt;br&gt;förklaras närmare i motiven. Som jag redan har varit inne på i avsnitt&lt;br&gt;2.2.1 bör det klargöras att regeln inte bara tar sikte på förhållandet&lt;br&gt;mellan en slutprodukt och en beståndsdel som ingår i denna utan också&lt;br&gt;på förhållandet mellan t.ex. ett halvfabrikat och en beståndsdel i detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 2 §. Regeln bör&lt;br&gt;också få en annan plats i lagen, lämpligen i anslutning till bestämmelsen&lt;br&gt;om att en produkt som kommit att ingå i en annan produkt alltjämt skall&lt;br&gt;anses som en produkt i lagens mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt mitt förslag får lagen följande disposition.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagens elva paragrafer delas in i fem avsnitt, vart och ett&lt;br&gt;försett med en särskild rubrik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1-5 §§ anges de förutsättningar för skadestånd som gäller enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Den grundläggande ansvarsregeln finns i 1 §. Där&lt;br&gt;anges också vilka slag av skada som ersätts enligt produktskadelagen.&lt;br&gt;Begreppet produkt definieras i 2 § första stycket. Den särskilda situatio-&lt;br&gt;nen när en produktskada har orsakats av en beståndsdel i en produkt&lt;br&gt;behandlas i 2 § andra stycket. Det centrala begreppet säkerhetsbrist&lt;br&gt;definieras i 3 §. I 4 § anges att skador som omfattas av atomansvarig-&lt;br&gt;hetslagen undantas från lagens tillämpningsområde. Slutligen fastslås att&lt;br&gt;lagen är tvingande till den skadelidandes förmån (5 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härefter följer en avdelning, bestående av tre paragrafer, vari anges&lt;br&gt;vilka som är skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen (6 och 7 §§)&lt;br&gt;och vissa särskilda förhållanden som utesluter skadeståndsskyldighet (8 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel om avräkning vid sakskada finns i 9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 10 § finns en regel om regressrätt för en näringsidkare som har ersatt&lt;br&gt;en produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsument-&lt;br&gt;tjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens avslutande paragraf (11 §) innehåller regler om preskription.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som närmare framgår av specialmotiveringen till de enskilda paragrafer-&lt;br&gt;na har innehållet i EG-direktivet om produktansvar legat till grund för&lt;br&gt;utformningen av produktskadelagen men en anpassning har skett till&lt;br&gt;svenskt lagstiftningsmönster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt har&lt;br&gt;orsakat på grund av en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt&lt;br&gt;på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ&lt;br&gt;vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för&lt;br&gt;skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på&lt;br&gt;själva produkten ersätts dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 1 § i promemorians förslag)&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för skadestånds- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ansvaret enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna motsvaras i EG-direktivet närmast av artiklarna 1 och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. Paragrafen har utformats i enlighet med 4 § i lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av första stycket framgår att lagen innehåller regler om skadestånd för&lt;br&gt;personskada som en produkt orsakar. Enligt andra stycket utges ersättning&lt;br&gt;också för sakskada som en produkt orsakar på annat än själva produkten.&lt;br&gt;Sådan ersättning är enligt bestämmelsen begränsad till skador på&lt;br&gt;konsumentegendom. Av paragrafen framgår motsatsvis att skadeståndsan-&lt;br&gt;svaret enligt produktskadelagen inte omfattar ersättning för ren förmögen-&lt;br&gt;hetsskada. Skälen för dessa båda begränsningar framgår av den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitten 2.4.2 och 2.4.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom annat inte sägs, kan ansvar åläggas oavsett om någon&lt;br&gt;vårdslöshet har förekommit eller ej. Ansvaret är alltså strikt. Produkt-&lt;br&gt;ansvar föranleds dock inte av varje skada som en produkt kan orsaka. En&lt;br&gt;sådan regel skulle föra alltför långt. Ansvaret måste begränsas till fall där&lt;br&gt;den skadelidande har ett särskilt behov av skydd. En sådan begränsning&lt;br&gt;har införts genom bestämmelserna i förevarande paragraf, som föreskriver&lt;br&gt;att skadestånd skall betalas för skada som en produkt har orsakat på&lt;br&gt;grund av en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret enligt produktskadelagen är således begränsat till fall där ett&lt;br&gt;orsakssamband kan fastställas mellan skadan och säkerhetsbristen i&lt;br&gt;produkten. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) har diskuterats hur&lt;br&gt;stark bevisning som kan krävas i fråga om detta orsakssamband.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen ger uttryck för den tanke som ligger bakom det s.k.&lt;br&gt;defektbegreppet, som är centralt i den internationella diskussionen om&lt;br&gt;produktansvaret. I EG-direktivet används också ordet ”defect&amp;quot; som&lt;br&gt;beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. I den svenska lagen&lt;br&gt;används i stället uttrycket säkerhetsbrist med motsvarande betydelse.&lt;br&gt;Begreppet säkerhetsbrist definieras i 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna regler om ersättning för skador finns i skadeståndslagen.&lt;br&gt;Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen skall den lagens bestämmelser om&lt;br&gt;skadestånd tillämpas, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds&lt;br&gt;av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.&lt;br&gt;Bestämmelserna i skadeståndslagen får betydelse som utfyllande regler&lt;br&gt;beträffande sådant som inte regleras i produktskadelagen. Sålunda blir&lt;br&gt;bl.a. reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap. och jämknings-&lt;br&gt;reglerna i 6 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen tillämpliga vid skador som&lt;br&gt;ersätts enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då rätten till ersättning för en produktskada inte regleras i&lt;br&gt;produktskadelagen, t.ex. vid skada på annan egendom än konsument-&lt;br&gt;egendom, och inte heller i någon annan särskild lag har den skadelidan-&lt;br&gt;de möjlighet att erhålla ersättning för skadan med stöd av skadeståndsla-&lt;br&gt;gens regler. I sådana fall gäller dock att ersättning kan erhållas endast om&lt;br&gt;skadan har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet (s.k. culpa-&lt;br&gt;ansvar).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandet mellan produktskadelagen och andra skadeståndsrättsliga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regler behandlas i avsnitt 2.10 i den allmanna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelsen framgår att lagen är tillämplig när en produkt på grund&lt;br&gt;av en säkerhetsbrist har orsakat en personskada. I 3 § anges vad som&lt;br&gt;avses med säkerhetsbrist. Orsakssambandet skall bedömas enligt allmänna&lt;br&gt;regler så som de har kommit till uttryck i rättspraxis, t.ex. NJA 1982 s.&lt;br&gt;421. Se härom avsnitt 2.8.1 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen innehåller inga regler om vad som menas med&lt;br&gt;personskada. Sådana regler finns inte heller i skadeståndslagen. I prop.&lt;br&gt;1972:5 s. 576 har emellertid gjorts vissa uttalanden om vad som är att&lt;br&gt;hänföra till personskada (se också prop.1975:12 s. 20 f. och 145).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen om skadeståndets bestäm-&lt;br&gt;mande vid personskada skall tillämpas också i fråga om skadestånd enligt&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen innehåller inte någon sådan begränsning av&lt;br&gt;skadeståndsansvaret vid serieskador som är möjlig enligt EG-direktivet&lt;br&gt;(artikel 16 första stycket). Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om sakskador begränsas det strikta ansvaret enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen till skador på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för&lt;br&gt;enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde&lt;br&gt;egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på egendom som&lt;br&gt;används huvudsakligen i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet&lt;br&gt;ersätts alltså inte enligt produktskadelagen. EG-direktivet (artikel 9 b)&lt;br&gt;innehåller en motsvarande begränsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser med avgränsning till konsumentförhållanden finns i den&lt;br&gt;civilrättsliga konsumentlagstiftningen, t.ex. i 1 § konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;(1985:716). Dessa bestämmelser och tillämpningen av dem kan ge viss&lt;br&gt;ledning vid tolkningen av förevarande regel. Därvid är dock att märka&lt;br&gt;att det föreligger en grundläggande skillnad mellan de civilrättsliga&lt;br&gt;konsumentlagarna och produktskadelagen. De förstnämnda rör nämligen&lt;br&gt;avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsument, medan den senare&lt;br&gt;kan tillämpas också på fall där det över huvud taget inte föreligger något&lt;br&gt;avtalsförhållande mellan parterna. I t.ex. 1 § konsumenttjänstlagen har&lt;br&gt;lagstiftaren kunnat avgränsa tillämpningsområdet genom att beskriva&lt;br&gt;avtalsförhållandet med användning av termerna näringsidkare och&lt;br&gt;konsument. I produktskadelagen kan en sådan teknik inte användas. Av&lt;br&gt;8 § framgår visserligen att det strikta ansvaret åvilar bara näringsidkare,&lt;br&gt;men ordet konsument förekommer inte i lagen. Avsikten är emellertid att&lt;br&gt;tillämpningsområdet i fråga om sakskador skall begränsas i princip till fall&lt;br&gt;där den skadelidande drabbas i egenskap av privatperson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom att ordet konsument inte förekommer i bestämmelsen blir dess&lt;br&gt;tillämpning dock inte begränsad till enbart fysiska personer. Till skillnad&lt;br&gt;från vad som gäller inom konsumenträtten (jfr prop. 1984/85:110 s. 371&lt;br&gt;och prop. 1989/90:89 s. 59) utesluter formuleringen sålunda inte att den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadelidande kan vara t.ex. ett dödsbo, en stiftelse eller en ideell förening Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som inte driver näringsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en sakskada skall vara ersättningsgill enligt produktskadelagen&lt;br&gt;måste den skadade egendomen uppfylla såväl det objektiva som det&lt;br&gt;subjektiva krav som anges i förevarande bestämmelse. Enligt det objektiva&lt;br&gt;kravet skall egendomen vara av en sådan typ att den vanligen är avsedd&lt;br&gt;för privat bruk eller konsumtion. Egendomen behöver inte vara avsedd&lt;br&gt;uteslutande för enskilt ändamål. Vissa saker är emellertid av sådan&lt;br&gt;karaktär att de normalt är avsedda endast för användning i näringsverk-&lt;br&gt;samhet. Det gäller t.ex olika typer av maskiner, komponenter och råvaror.&lt;br&gt;Skador på sådan egendom omfattas inte av produktskadelagen även om&lt;br&gt;den skadelidande har anskaffat den för privat bruk. Andra saker är&lt;br&gt;avsedda för användning i såväl näringsverksamhet som för enskilt&lt;br&gt;ändamål. Det gäller t.ex bilar och möbler. Då är det objektiva kravet&lt;br&gt;uppfyllt. I sådana fall blir det andra kriteriet i bestämmelsen avgörande&lt;br&gt;för frågan om en skada på egendomen omfattas av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på att den skadade egendomen användes huvudsakligen för&lt;br&gt;enskilt ändamål av den skadelidande innebär att en näringsidkare inte är&lt;br&gt;berättigad till skadestånd enligt produktskadelagen för skador på sådan&lt;br&gt;egendom som han t.ex. har hyrt ut för privat bruk. Kravet får däremot&lt;br&gt;anses uppfyllt i fall då den skadade egendomen ägs av en privatperson&lt;br&gt;men denne har lånat ut den till någon annan, t.ex. en familjemedlem, för&lt;br&gt;enskilt bruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadade egendomen inte användes huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;ändamål, är alltså produktskadelagen inte tillämplig. Den skadelidandes&lt;br&gt;rätt till skadestånd får då bedömas med ledning av allmänna skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga regler, framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadade egendomen var använd både för privat bruk och i&lt;br&gt;näringsverksamhet, blir den huvudsakliga användningen avgörande.&lt;br&gt;Användes egendomen huvudsakligen i näringsverksamhet, ersätts skadan&lt;br&gt;inte enligt produktskadelagen. Motsatsen är fallet, om egendomen i&lt;br&gt;huvudsak utnyttjades för enskilt ändamål. Denna reglering överensstäm-&lt;br&gt;mer med vad som är brukligt inom konsumenträtten (se t.ex. 1 §&lt;br&gt;konsumenttjänstlagen; jfr prop. 1984/85:110 s. 139 f). Bedömningen skall&lt;br&gt;ske med hänsyn till hur den skadade egendomen brukade användas vid&lt;br&gt;den tid då skadan inträffade. Det betyder att produktskadelagen kan bli&lt;br&gt;tillämplig även om egendomen vid skadetillfället faktiskt användes i en&lt;br&gt;näringsverksamhet. Förutsättningen är då att det blir klarlagt att det var&lt;br&gt;mer tillfälligtvis som saken just då användes så och att den normalt&lt;br&gt;brukade användas för enskilt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan huruvida den skadade egendomen är en konsumentprodukt blir&lt;br&gt;lättare att avgöra när det är produktskadelagen som tillämpas än när den&lt;br&gt;kommer upp i konsumenträttsliga förhållanden. Bedömningen hänför sig&lt;br&gt;ju till situationen vid skadetillfället, då det går att fastställa hur egen-&lt;br&gt;domen faktiskt har använts. Konsumentens avsikt vid förvärvstillfället&lt;br&gt;saknar betydelse i detta sammanhang (jfr prop. 1973:138 s. 161 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sakskada ersätts enligt produktskadelagen oavsett om det skadade är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fast eller lös egendom. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom vid personskada skall orsakssambandet bedömas enligt allmänna&lt;br&gt;regler om beviskravet så som de har kommit till uttryck i rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd med anledning av sådan skada som behandlas i andra&lt;br&gt;stycket bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Av 9 § produktskade-&lt;br&gt;lagen framgår att ett belopp om 3 500 kr. skall räknas av från skadestån-&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret gäller skador som drabbar annat än produkten själv.&lt;br&gt;Enligt andra meningen i förevarande stycke omfattar produktansvaret&lt;br&gt;däremot inte skador på produkten själv. Om en såld vara skadas på grund&lt;br&gt;av en säkerhetsbrist i varan, blir i första hand de köprättsliga reglerna om&lt;br&gt;fel i varan att tillämpa. Någon gång kan också allmänna regler om ansvar&lt;br&gt;för vållande aktualiseras vid skada av det sistnämnda slaget (jfr NJA 1986&lt;br&gt;s. 712). Om förhållandet mellan produktskadelagen och köprätten kan&lt;br&gt;allmänt sägas följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt köplagen (67 §) gäller att dess regler inte tillämpas på ersättning&lt;br&gt;för förlust som köparen lider genom att den sålda varan orsakar skada på&lt;br&gt;person eller på annan egendom än den sålda varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande personskador gäller detsamma enligt konsumentköplagen.&lt;br&gt;Däremot är den lagen tillämplig på sakskador. Enligt 31 § konsumentköp-&lt;br&gt;lagen omfattar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel på varan&lt;br&gt;även skada som till följd av felet uppkommer på annan egendom som&lt;br&gt;tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd&lt;br&gt;huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljarens produktansvar på köprättslig&lt;br&gt;grund inverkar inte på det ansvar som tillverkare och andra har enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Regeln i 10 § produktskadelagen ger dock säljaren&lt;br&gt;regressratt mot den som är skadeståndsskyldig för skadan enligt produkt-&lt;br&gt;skadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 2 § första stycket framgår att en produkt inte förlorar sin karaktär&lt;br&gt;av självständig produkt, om den infogas som beståndsdel i annan&lt;br&gt;egendom. Denna regel kan medföra svårigheter när det gäller att dra&lt;br&gt;gränsen mellan det köprättsliga ansvaret för skador på produkten själv&lt;br&gt;och ansvaret enligt produktskadelagen för skador på annan egendom.&lt;br&gt;Svårigheterna uppstår när en beståndsdel orsakar skada på slutprodukten.&lt;br&gt;Frågan har belysts i tidigare rättspraxis (se SOU 1979:79 s. 119 f.).&lt;br&gt;Avgörande för bedömningen bör normalt vara huruvida beståndsdelen har&lt;br&gt;förvärvats tillsammans med huvudprodukten eller ej. Om den skadeor-&lt;br&gt;sakande beståndsdelen ingick i huvudprodukten när denna förvärvades,&lt;br&gt;skall rätten till ersättning för skada på huvudprodukten i princip bedömas&lt;br&gt;enligt köprättsliga regler. Produktskadelagen tillämpas däremot i&lt;br&gt;allmänhet i sådana fall där skada på huvudprodukten har orsakats av en&lt;br&gt;beståndsdel som har förvärvats för sig och därefter infogats i huvudpro-&lt;br&gt;dukten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har&lt;br&gt;infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös&lt;br&gt;egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en produkt för sig. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt&lt;br&gt;som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna&lt;br&gt;anses ha orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 1 § tredje stycket och 5 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket definieras begreppet produkt. Bestämmelsen har utformats&lt;br&gt;i enlighet med definitionen av produkt i 1 § i lagrådets förslag. Defini-&lt;br&gt;tionen överensstämmer med den som finns i EG-direktivet (artikel 2) så&lt;br&gt;till vida som produktbegreppet omfattar alla slag av lösa saker. Uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;lös sak&amp;quot; används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag&lt;br&gt;av rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Genom definitionen&lt;br&gt;i detta stycke undantas skador orsakade av fast egendom eller av annan&lt;br&gt;lös egendom än lösa saker. Vidare undantas skador som orsakats av&lt;br&gt;tjänster. Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. rättigheter av&lt;br&gt;olika slag samt aktier och andra värdepapper, kan knappast orsaka&lt;br&gt;produktskador. Byggnad på annans mark räknas inte heller som lös sak.&lt;br&gt;Liksom fast egendom faller sådan byggnad utanför produktbegreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret enligt produktskadelagen omfattar i princip skador av alla&lt;br&gt;slags produkter som är lös sak, industriellt framställda lika väl som alster&lt;br&gt;av hantverk, samt såväl förädlade som oförädlade naturprodukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av en skärpt lagstiftning om ansvar för produktskador har&lt;br&gt;uppstått främst som en följd av den industriella utvecklingen. Det är&lt;br&gt;därför naturligt att produktskadelagen i första hand tar sikte på in-&lt;br&gt;dustriellt framställda varor. Alla industriprodukter som har karaktär av&lt;br&gt;lös sak omfattas sålunda av det strikta ansvaret. Lagens produktbegrepp&lt;br&gt;är emellertid betydligt vidare. Sättet att framställa en produkt är inte&lt;br&gt;avgörande för om den skall falla inom tillämpningsområdet för produkt-&lt;br&gt;skadelagen. Även hantverksmässigt framställda produkter omfattas. Ett&lt;br&gt;konstverk är också en produkt i lagens mening och kan således ådra&lt;br&gt;upphovsmannen strikt skadeståndsansvar, om nu konstverket skulle kunna&lt;br&gt;tänkas orsaka en skada som lagen i övrigt är tillämplig på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ordet &amp;quot;produkt&amp;quot; används i produktskadelagen avses det skade-&lt;br&gt;orsakande exemplaret av produkttypen i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även sådana naturprodukter som inte har undergått någon särskild&lt;br&gt;bearbetning omfattas av produktbegreppet. Som exempel kan nämnas&lt;br&gt;säd, grönsaker, frukt, bär, vilt och fisk. Detta medför att lantbrukare,&lt;br&gt;bärplockare, jägare och fiskare kan ådra sig produktansvar, även om det&lt;br&gt;- med tanke på det sätt på vilket dessa varor brukar säljas - i praktiken&lt;br&gt;kan vara omöjligt att finna en ansvarig producent. Ansvaret begränsas&lt;br&gt;dessutom genom regeln i 8 § 1, enligt vilken den skadevållande produkten&lt;br&gt;skall ha satts i omlopp i en näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också levande djur är produkter i lagens mening, och någon gång kan&lt;br&gt;det hända att uppfödaren får bära produktansvar. Den som exempelvis&lt;br&gt;smittas av salmonella från en inköpt papegoja har möjlighet att kräva&lt;br&gt;skadestånd under åberopande av produktansvar. Vidare faller råvaror av&lt;br&gt;typen järnmalm, kol eller svavel i princip under begreppet naturprodukt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är docksvårt att tänka sig fall där dessa produkter är behäftade med Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;en säkerhetsbrist på det sätt lagen anger. Större risker kan vara förenade&lt;br&gt;med gaser och vätskor, som också är exempel på produkter i lagens&lt;br&gt;mening, oavsett om de utvinns direkt från naturen eller framställs&lt;br&gt;industriellt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet föreskrivs uttryckligen (se artikel 2 sista meningen) att&lt;br&gt;uttrycket &amp;quot;produkt&amp;quot; inbegriper elektricitet. Någon sådan bestämmelse finns&lt;br&gt;inte i den svenska lagen. Elektricitet är inte en lös sak och omfattas inte&lt;br&gt;av produktansvaret enligt denna lag. Ansvaret för skador orsakade av&lt;br&gt;elektrisk ström från elektrisk anläggning regleras i första hand i lagen&lt;br&gt;(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning-&lt;br&gt;ar, se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avfall består av lösa saker och ryms därmed inom produktdefinitionen.&lt;br&gt;Sådant avfall som omhändertas och återanvänds kan också grunda&lt;br&gt;skadeståndsansvar enligt produktskadelagen på samma sätt som andra&lt;br&gt;produkter. Annorlunda förhåller det sig med avfall som inte kan användas&lt;br&gt;för något nyttigt ändamål och därför bara deponeras. I ett sådant fall&lt;br&gt;brister i flera hänseenden förutsättningarna för skadeståndsansvar enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Produkten torde då inte kunna sägas vara satt i&lt;br&gt;omlopp i en näringsverksamhet (jfr 8 § 1). Vidare är det knappast&lt;br&gt;berättigat att förvänta sig att sådant avfall över huvud taget skall erbjuda&lt;br&gt;någon säkerhet mot skada (jfr 3 §). I stället kan skadeståndsansvar enligt&lt;br&gt;miljöskadelagen komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är hur datorer skall betraktas. En dator består av&lt;br&gt;&amp;quot;maskinvara&amp;quot;, dvs. den fysiska utrustningen, och &amp;quot;programvara&amp;quot;, dvs. de&lt;br&gt;instruktioner som får datorn att fungera. I maskinvaran ingår en&lt;br&gt;centralenhet, som består av ett primärminne och en processenhet. I&lt;br&gt;primärminnet lagras de program som skall utföras och de data som skall&lt;br&gt;bearbetas med programmet. Processenhetens uppgift är att tolka och&lt;br&gt;utföra instruktionerna i ett program. Till maskinvaran hör också&lt;br&gt;kringutrustningen, dvs. ett eller flera sekundärminnen samt inenheten,&lt;br&gt;t.ex. en dataskärmsterminal med tangentbord, och utenheten, oftast en&lt;br&gt;dataskärm och en skrivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Datorns programvara, som alltså utgörs av de instruktioner vilka styr&lt;br&gt;datorns funktionssätt, kan delas in i systemprogramvara och applika-&lt;br&gt;tionsprogramvara. Systemprogrammen behövs för att en dator över huvud&lt;br&gt;taget skall kunna fungera. Hit hör bl.a. operativsystemet, som styr&lt;br&gt;utförandet av dataprogram samt möjliggör tidsplanering, sökning och&lt;br&gt;rättelse av fel, styrning av in- och utmatning, driftredovisning, kompilering,&lt;br&gt;minnestilldelning, datahantering och liknande uppgifter. Operativsystemet&lt;br&gt;utgörs med andra ord av en mängd små basprogram, dvs. olika rutiner&lt;br&gt;som styr bearbetningen. Detta system måste ständigt ligga lagrat i datorns&lt;br&gt;primärminne. Operativsystemet brukar finnas i en del av primärminnet,&lt;br&gt;som användaren inte har tillgång till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Applikationsprogrammen är de olika tillämpnings- eller användarpro-&lt;br&gt;grammen, t.ex. program för administrativa rutiner och styrning av&lt;br&gt;industriella processer m.m. Programmen kan vara antingen standar-&lt;br&gt;diserade eller anpassade till användarens särskilda behov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Programvaran kan tillhandahållas och införas i datorn på tekniskt olika Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sätt. Operativsystemet lagras som nämnts ofta permanent i primärminnet.&lt;br&gt;Det kan emellertid också förvaras i något annat medium, t.ex skivminne,&lt;br&gt;diskett eller magnetband, och överföras till datorn varje gång den&lt;br&gt;används. Applikationsprogrammen lagras ofta i sekundärminnen, t.ex. ett&lt;br&gt;skivminne eller - i mindre datasystem - en diskett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även andra instruktionssekvenser än operativsystemet kan byggas in i&lt;br&gt;maskinvaran med hjälp av modern komponentteknik; man skräddarsyr&lt;br&gt;en dator för visst ändamål. Sådana fast inbyggda program kallas&lt;br&gt;&amp;quot;firmware&amp;quot;. Operationer i firmware kan genomlöpas betydligt snabbare&lt;br&gt;än motsvarande instruktioner i programvara som lagras i t.ex. ett&lt;br&gt;skivminne. Hela tillämpningsprogram kan förekomma i firmware-form,&lt;br&gt;dvs. färdigtestade och klara från maskinleverantören. Ett sådant program&lt;br&gt;kan tas ut och ersättas med ett annat men det är relativt svårt att ändra&lt;br&gt;programmet. Firmware ingår i den del av primärminnet som inte är&lt;br&gt;åtkomlig för användaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utgångspunkt från denna beskrivning av en dators uppbyggnad kan&lt;br&gt;följande sägas om i vilken utsträckning produktskadelagen blir tillämplig&lt;br&gt;på datorer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Maskinvarans alla delar är lösa saker och alltså produkter i lagens&lt;br&gt;mening. Om datorns fysiska utrustning orsakar skada, kan det således&lt;br&gt;medföra skadeståndsansvar enligt produktskadelagens regler. Uppstår&lt;br&gt;t.ex. ett tekniskt fel i ett magnetbandsminne så att de lagrade program-&lt;br&gt;instruktionerna inte kommer fram på rätt sätt, reglerar produktskadelagen&lt;br&gt;tillverkarens ansvar för skador som orsakas av felet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Annorlunda förhåller det sig med programvaran. Programmen som&lt;br&gt;sådana, dvs. som en serie instruktioner, är inte lösa saker utan intellekt-&lt;br&gt;uella alster. De omfattas inte av produktskadelagens produktbegrepp.&lt;br&gt;Programmeraren är inte att betrakta som en tillverkare med ansvar för&lt;br&gt;en produkt. Detta gäller även om programmet helt eller delvis är ett&lt;br&gt;resultat av datoriserad programmering. Vad programmeraren framställer&lt;br&gt;är inte ett fysiskt föremål som kan orsaka en produktskada. Om skada&lt;br&gt;orsakas av ett logiskt fel i ett dataprogram, blir programmets upphovsman&lt;br&gt;således inte skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Hans ansvar för&lt;br&gt;uppkomna skador får bedömas enligt andra regler, i sista hand skade-&lt;br&gt;ståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu sagda utesluter emellertid inte att ett fel i ett dataprogram kan&lt;br&gt;ge upphov till produktansvar. Som har framgått av den tidigare redogörel-&lt;br&gt;sen utgör vissa dataprogram nödvändiga förutsättningar för att en dator&lt;br&gt;över huvud taget skall kunna fungera. Så är fallet med operativsystemet.&lt;br&gt;Ofta är dessa program lagrade i datorn på sådant sätt att de är oåtkomli-&lt;br&gt;ga för användaren. Även rena tillämpningsprogram kan utgöra firmware&lt;br&gt;och alltså vara permanent inbyggda i maskinvaran. Program av dessa slag&lt;br&gt;ingår således som integrerade delar i datorn. Fysiskt och tekniskt finns här&lt;br&gt;inte någon skarp skiljelinje mellan maskinvaran och programvaran. Om&lt;br&gt;en dator med sådana fast inbyggda program orsakar skada, ansvarar&lt;br&gt;datorns tillverkare för skadan enligt reglerna i produktskadelagen, och det&lt;br&gt;även om förklaringen till skadan ytterst är ett fel i datorns program. För&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produktansvaret saknar det nämligen betydelse vad som materiellt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förklarar att en produkt orsakar skada. Ansvaret begränsas i stället enligt&lt;br&gt;1 § därigenom att skadan skall vara en följd av en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare förhåller det sig så att i industriellt framställda produkter viktiga&lt;br&gt;funktioner numera ofta är datorstyrda genom inbyggda mikroprocessorer.&lt;br&gt;Moderna bilar innehåller sålunda åtskilliga delsystem som är styrda av&lt;br&gt;datorer. Även t.ex. den mekanism i en tvättmaskin som reglerar tvättpro-&lt;br&gt;grammet kan vara datorstyrd. Uppstår en skada till följd av att en sådan&lt;br&gt;datorstyrd funktion brister, bär produktens tillverkare produktansvaret&lt;br&gt;även om funktionsbristen beror på en felprogrammering. Om således&lt;br&gt;kläderna i tvättmaskinen förstörs därför att vattnets temperatur är högre&lt;br&gt;än den borde bli enligt det valda tvättprogrammet, är maskinens&lt;br&gt;tillverkare skadeståndsskyldig oavsett om felet är av mekanisk art eller&lt;br&gt;utgör ett logiskt fel i dataprogrammet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian (s. 244 f.) diskuteras ytterligare en typ av fall där&lt;br&gt;dataprodukter kan tänkas föranleda produktansvar. Vad som åsyftas är&lt;br&gt;den särskilda programvarumarknaden för applikationsprogram avsedda för&lt;br&gt;datorer med breda användningsområden. På den marknaden bjuds&lt;br&gt;programmen ut lagrade på disketter eller andra medier vilka kan&lt;br&gt;användas som sekundärminnen. Ett sådant medium med ett lagrat&lt;br&gt;program är utan tvivel en produkt i produktskadelagens mening. I&lt;br&gt;anslutning till vad som anförs i promemorian bör dock framhållas att&lt;br&gt;produktansvaret förutsätter att produkten som helhet betraktad - dvs.&lt;br&gt;mediet med det lagrade programmet - brister i fråga om säkerhet. Det&lt;br&gt;får ankomma på rättstillämpningen att i de konkreta fallen avgöra var&lt;br&gt;gränsen skall dras mellan ansvaret enligt produktskadelagen för säkerhets-&lt;br&gt;brister och ansvaret för felprogrammering, som faller utanför produkt-&lt;br&gt;skadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första styckets andra mening behandlar sådana fall där en produkt har&lt;br&gt;kommit att ingå i någon annan egendom. Enligt denna regel bevarar en sak&lt;br&gt;sin egenskap av produkt i lagens mening, även om den fogas in i eller på&lt;br&gt;annat sätt blir en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast&lt;br&gt;egendom. Detta gäller såväl om produkten blir en självständig komponent&lt;br&gt;i den andra egendomen som om den kommer att ingå som en ingrediens&lt;br&gt;i en ny produkt, t.ex. mjöl i ett bröd. Som lagrådet har påpekat gäller&lt;br&gt;detta även exempelvis kemiska produkter, som genom reaktion med andra&lt;br&gt;ämnen i verkligheten upphör att existera i sin tidigare form. Tillverkaren&lt;br&gt;av en delprodukt kan sålunda bli ansvarig för en skada som slutprodukten&lt;br&gt;orsakar, om skadan beror på en säkerhetsbrist i delprodukten (jfr andra&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktbegreppet omfattar inte fast egendom. Den omständigheten att&lt;br&gt;en produkt blir tillbehör till en fastighet enligt jordabalkens regler genom&lt;br&gt;att infogas i fastigheten medför dock inte att produktansvaret upphör att&lt;br&gt;gälla. Sålunda blir en tvättmaskinstillverkare inte fri från det produkt-&lt;br&gt;ansvar som åvilar honom, därför att den slutlige förvärvaren monterar in&lt;br&gt;maskinen i sin fastighet. Regeln om att en delprodukt är en produkt för&lt;br&gt;sig medför således att en väsentlig del av de skador som kan uppstå i&lt;br&gt;samband med fast egendom omfattas av ansvaret enligt produktskade-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen. Om t.ex. en skada har orsakats av fel i byggnadsmaterial som ingår Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som beståndsdel i en fastighet, är produktskadelagens regler om strikt&lt;br&gt;ansvar tillämpliga. Undantaget för fast egendom gäller situationer där en&lt;br&gt;fastighet orsakar skada på grund av andra omständigheter än säkerhets-&lt;br&gt;brister i de material som har använts då fastigheten uppfördes eller i&lt;br&gt;saker som senare har infogats i fastigheten. Produktskadelagen är&lt;br&gt;exempelvis inte tillämplig om förklaringen till en skada är fastighetens&lt;br&gt;grundförhållanden. Så blir inte heller fallet om skadan beror på en&lt;br&gt;felaktig konstruktion av en byggnad eller ett olämpligt val av i och för sig&lt;br&gt;felfritt material.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänster omfattas inte av produktskadelagens tillämpningsområde. Lagen&lt;br&gt;kan emellertid bli tillämplig, om en produkt används i samband med att&lt;br&gt;tjänsten utförs. Som exempel kan nämnas reparationsarbeten, där&lt;br&gt;reparatören byter ut gamla delar mot nya, som han själv tillhandahåller.&lt;br&gt;Visar det sig att en reservdel som reparatören använder vållar skada på&lt;br&gt;grund av en säkerhetsbrist, är reservdelens tillverkare strikt ansvarig för&lt;br&gt;skadan. Om skadan inte beror på materialfel utan på felgrepp av&lt;br&gt;reparatören - han har kanske valt en olämplig reservdel eller utfört&lt;br&gt;arbetet på ett icke fackmässigt sätt - är produktskadelagen inte tillämplig.&lt;br&gt;En annan sak är att reparatören någon gång kan bli bedömd som&lt;br&gt;tillverkare av slutprodukten och i denna egenskap ansvarig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Om produktskadelagen inte är tillämplig får man i&lt;br&gt;stället gå till de särskilda skadeståndsregler som gäller för avtalstypen i&lt;br&gt;fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I konsumenttjänstlagen (1985:716) finns bestämmelser om näringsid-&lt;br&gt;kares skadeståndsansvar vid avtal om vissa tjänster som näringsidkaren i&lt;br&gt;sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för&lt;br&gt;enskilt ändamål. Bestämmelserna gäller inte ersättning för personskada&lt;br&gt;(se 35 §). Av 31 § konsumenttjänstlagen framgår att näringsidkaren är&lt;br&gt;skyldig att ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas på grund&lt;br&gt;av dröjsmål eller fel, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet eller&lt;br&gt;felet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen&lt;br&gt;kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder&lt;br&gt;han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror&lt;br&gt;dröjsmålet eller felet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt&lt;br&gt;eller delvis utföra tjänsten är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet&lt;br&gt;endast om också den som han har anlitat skulle vara fri från ansvar enligt&lt;br&gt;nyss nämnda regel. Detsamma gäller om dröjsmålet eller felet beror på&lt;br&gt;en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare&lt;br&gt;led. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet omfattar även ersättning för&lt;br&gt;skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör&lt;br&gt;konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsidkaren svarar sålunda enligt konsumenttjänstlagens regler för&lt;br&gt;skador som beror på felgrepp. Om konsumenten tillfogas skada på grund&lt;br&gt;av att det material som näringsidkaren har använt för att utföra tjänsten&lt;br&gt;är felaktigt, leder näringsidkarens s.k. kontrollansvar också praktiskt taget&lt;br&gt;alltid till skadeståndsskyldighet för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om&lt;br&gt;det rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;näringsidkaren har använt eller om det är fräga om ett fel som finns på Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;alla produkter av ifrågavarande slag (se prop. 1989/90:89 s. 172).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde kan den som&lt;br&gt;utför en tjänst bli skyldig att ersätta skador som orsakas av materialfel.&lt;br&gt;Ett sådant fall kan föreligga, om han använder material som är behäftat&lt;br&gt;med en säkerhetsbrist och det är försumligt av honom att han inte&lt;br&gt;upptäcker bristen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att den som utför en tjänst kan vara ansvarig för materialfel inverkar&lt;br&gt;dock inte på tillverkarens ansvar enligt produktskadelagen. Beroende på&lt;br&gt;orsakssambanden kan ansvaret komma att samtidigt åvila både den som&lt;br&gt;har tillverkat produkten och den som har utfört tjänsten. I de fall där&lt;br&gt;både tillverkaren och den som har utfört tjänsten blir ansvariga är&lt;br&gt;ansvaret solidariskt (jfr 6 kap. 3 § skadeståndslagen). Om skadan orsakas&lt;br&gt;av både ett materialfel och ett felgrepp gäller allmänna regler för den&lt;br&gt;slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 s. 49-&lt;br&gt;53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild regressregel finns i 10 §. Enligt den bestämmelsen kan den&lt;br&gt;näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumenttjänstlagen&lt;br&gt;ha rätt till ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt produktska-&lt;br&gt;delagen för vad han har betalat i skadestånd till den skadelidande. Denna&lt;br&gt;regressrätt är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas bara&lt;br&gt;i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom andra stycket i förevarande paragraf klargörs att tillverkaren av&lt;br&gt;inte bara delprodukten utan även slutprodukten är skadeståndsskyldig, om&lt;br&gt;skadan orsakas av en säkerhetsbrist i en delprodukt som är infogad i en&lt;br&gt;slutprodukt. Tillverkaren av slutprodukten går således inte fri från ansvar&lt;br&gt;bara därför att det är delprodukten som är behäftad med en säkerhets-&lt;br&gt;brist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon direkt motsvarande bestämmelse finns inte i EG-direktivet. Att&lt;br&gt;principen ändå gäller framgår av artikel 3 första stycket, som föreskriver&lt;br&gt;att såväl tillverkaren av en delprodukt som tillverkaren av en slutprodukt&lt;br&gt;är ansvariga producenter. Se också artikel 7 f.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten enligt bestämmelsen är att en skada skall anses orsakad&lt;br&gt;av en slutprodukt, om skadan har uppstått till följd av en säkerhetsbrist&lt;br&gt;i den produkten. Detta gäller oavsett om säkerhetsbristen har uppstått i&lt;br&gt;sluttillverkarens verksamhet eller vid framställningen av en delprodukt&lt;br&gt;eller en råvara som ingår i slutprodukten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det framgår av lagtexten att en beståndsdel däremot skall anses ha&lt;br&gt;orsakat skadan endast när skadan beror på en säkerhetsbrist i be-&lt;br&gt;ståndsdelen. Vid prövningen av om en beståndsdel har varit så säker som&lt;br&gt;skäligen har kunnat förväntas skall beståndsdelen bedömas som en&lt;br&gt;självständig produkt. Den som har framställt en beståndsdel blir således&lt;br&gt;inte ansvarig därför att tillverkaren av den slutliga produkten har använt&lt;br&gt;den i och för sig säkra beståndsdelen på sådant sätt att den kunnat vålla&lt;br&gt;skada. Inte heller skall en komponent som sluttillverkaren har beställt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anses vara behäftad med en säkerhetsbrist, om den har framställts enligt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sluttillverkarens tekniska specifikationer men det senare visar sig att dessa&lt;br&gt;specifikationer var oriktiga. Däremot kan en komponenttillverkare bli&lt;br&gt;ansvarig enligt skadeståndslagens culparegel, om han hade bort göra&lt;br&gt;sluttillverkaren uppmärksam på att komponenten, tillverkad enligt&lt;br&gt;specifikationerna, skulle medföra att slutprodukten blev defekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemiska substanser erbjuder i detta sammanhang vissa speciella&lt;br&gt;problem, som har analyserats av produktansvarskommittén (se SOU&lt;br&gt;1979:79 s. 137 f). Kommitténs framställning har återgivits i promemorian&lt;br&gt;(se s. 274 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En produkt går ofta genom flera tillverkningsled innan den får sin&lt;br&gt;slutliga utformning. Det medför att en beståndsdel som infogas i&lt;br&gt;slutprodukten i sin tur kan vara sammansatt av beståndsdelar. I sådana&lt;br&gt;fall åvilar ansvaret såväl tillverkaren av den beståndsdel där säkerhets-&lt;br&gt;bristen har uppstått som alla tillverkare i senare led, om den produkt som&lt;br&gt;de tillhandahållit innehåller motsvarande säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ankommer på den som vill kräva ersättning av en komponenttill-&lt;br&gt;verkare att styrka att skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i kompo-&lt;br&gt;nenten. Å andra sidan kan den som ansvarar för komponenten freda sig&lt;br&gt;enligt reglerna i 8 §. Vanligen torde det komma att ske genom att han&lt;br&gt;gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns hos komponenten när han&lt;br&gt;satte den i omlopp. Ofta torde det härvid vara tillräckligt att det klargörs&lt;br&gt;att säkerhetsbristen är av ett slag som vanligen uppkommer när slutpro-&lt;br&gt;dukten sätts samman. I de situationer det här är fråga om har kompo-&lt;br&gt;nenttillverkaren satt sin produkt i omlopp när han har levererat den till&lt;br&gt;slutproduktens tillverkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som&lt;br&gt;skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur&lt;br&gt;produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts&lt;br&gt;samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i&lt;br&gt;omlopp och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 4 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf definieras uttrycket säkerhetsbrist. Enligt första&lt;br&gt;meningen har produkten en säkerhetsbrist, om den inte är så säker som&lt;br&gt;skäligen kan förväntas. I andra meningen anges närmare efter vilka&lt;br&gt;grunder produktens säkerhet skall bedömas. Paragrafen motsvaras i&lt;br&gt;EG-direktivet av artikel 6. Bestämmelsen har utformats i enlighet med&lt;br&gt;definitionen av säkerhetsbrist i 1 § i lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret bygger på förutsättningen att den som använder en&lt;br&gt;produkt har rätt att vänta sig att produkten är säker i den meningen att&lt;br&gt;den inte orsakar överraskande skador vid normal användning. Den&lt;br&gt;säkerhet som det här är fråga om har varje användare rätt att vänta sig&lt;br&gt;hos produkten. Den skiljer sig således från de förväntningar en köpare&lt;br&gt;kan vara berättigad att ha på en produkt i ett enskilt fall med hänsyn till &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vad han har avtalat med säljaren i just det fallet. Förväntningar av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sistnämnda slag beaktas inom det köprättsliga regelsystemet. Det är bara&lt;br&gt;säkerhetskrav av det förstnämnda, mer allmänna slaget som skall täckas&lt;br&gt;av produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet enligt lagtexten är att produkten skall vara så säker som skäligen&lt;br&gt;kan förväntas. Av denna formulering framgår att bedömningsgrunden i&lt;br&gt;princip är objektiv. Avgörande är alltså inte den skadelidandes uppfattning&lt;br&gt;om vilken säkerhet produkten bör erbjuda. Inte heller anknyts direkt till&lt;br&gt;konsumentkollektivets förväntningar, som ibland kan vara orealistiska och&lt;br&gt;därför inte alltid ger någon vägledning. Å andra sidan undgår en&lt;br&gt;tillverkare inte ansvar bara genom att visa att hans produkt inte är sämre&lt;br&gt;än de flesta av samma slag. Bedömningen skall i stället bygga på en rimlig&lt;br&gt;avvägning mellan de motstående intressen som här gör sig gällande. I&lt;br&gt;andra meningen anges efter vilka kriterier en produkts säkerhet skall&lt;br&gt;bedömas och därmed också när sådana brister i säkerheten som kan&lt;br&gt;föranleda produktansvar skall anses föreligga. Kriterierna är med&lt;br&gt;nödvändighet allmänt hållna. De skall appliceras på förhållanden av vitt&lt;br&gt;skilda slag, och bedömningen måste få ett visst inslag av skönsmässighet.&lt;br&gt;Reglernas närmare innehåll får preciseras i rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister i säkerheten hos produkter delas i litteraturen om produkt-&lt;br&gt;ansvaret allmänt in i tre grupper: konstruktionsfel, fabrikationsfel och&lt;br&gt;instruktionsfel. Konstruktionsfel beror på produktens ursprungliga&lt;br&gt;utformning eller sammansättning och föreligger därför i regel hos alla&lt;br&gt;produkter av samma slag som härrör från samma tillverkare. Fabrika-&lt;br&gt;tionsfel orsakas av något missöde i tillverkningsprocessen, varför det kan&lt;br&gt;föreligga i bara något eller några enstaka exemplar i en serie produkter.&lt;br&gt;Instruktionsfel består i felaktiga, ofullständiga eller uteblivna anvisningar&lt;br&gt;för hur en i och för sig fullgod produkt skall användas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av denna indelning talar man ofta om utvecklingsskador och&lt;br&gt;systemskador. En utvecklingsskada beror på en omständighet som på&lt;br&gt;teknikens och vetenskapens ståndpunkt vid tillverkningstillfället inte kunde&lt;br&gt;förutses ens av den främsta expertisen. Systematiskt sett är utvecklingsfel&lt;br&gt;inte någon särskild felkategori. De är snarast att betrakta som konstruk-&lt;br&gt;tionsfel eller någon gång som instruktionsfel. I lagen görs inte något&lt;br&gt;undantag för utvecklingsskador. De omfattas alltså av produktansvaret.&lt;br&gt;Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemskador är inte heller en särskild felkategori enligt den tidigare&lt;br&gt;nämnda indelningen. Sådana skador orsakas av produkter som godtas i&lt;br&gt;samhället trots att det är känt att de har egenskaper som kan välla&lt;br&gt;skador. Här är det alltså inte fråga om säkerhetsbrister i den tidigare&lt;br&gt;angivna meningen. Eftersom risken är känd, kan användaren inte räkna&lt;br&gt;med att produkten erbjuder säkerhet mot skada i det avseendet. Härav&lt;br&gt;följer att tillverkaren inte är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen&lt;br&gt;för systemskador. Som exempel på systemskador kan nämnas sådana&lt;br&gt;skador som är normala följder av bruk av alkohol och tobak. Även&lt;br&gt;systemskadorna har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelsen i andra meningen framgår att frågan huruvida en&lt;br&gt;produkt är behäftad med konstruktionsfel, fabrikationsfel eller instruk-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tionsfel skall avgöras efter en bedömning med hänsyn till produktens Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvis-&lt;br&gt;ningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständighe-&lt;br&gt;ter. I lagtexten har sålunda vissa faktorer nämnts särskilt. Det är dock&lt;br&gt;inte möjligt att i förväg räkna upp alla omständigheter som kan ha&lt;br&gt;betydelse. Bedömningen skall grunda sig på en sammanvägning av de&lt;br&gt;faktorer som är relevanta i det enskilda fallet. Vid prövningen av&lt;br&gt;produktens säkerhet måste beaktas bl.a. vilken typ av produkt det är fråga&lt;br&gt;om, vilka riskabla egenskaper den har, för vilket ändamål den är&lt;br&gt;framställd och vilka personkategorier som rimligen kan tänkas använda&lt;br&gt;den samt vilka uppgifter om produkten som följer med den, t.ex. genom&lt;br&gt;text på dess förpackning eller i en bruksanvisning. Om säkerheten brister,&lt;br&gt;kan det bero såväl på att produkten saknar en egenskap som den borde&lt;br&gt;ha haft som på att produkten har en egenskap som den inte borde ha&lt;br&gt;haft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktens säkerhet brister inte redan därför att det skulle ha varit&lt;br&gt;teoretiskt möjligt att undvika den egenskap som har orsakat en skada&lt;br&gt;genom maximala skadeförebyggande åtgärder. Praktiska och ekonomiska&lt;br&gt;omständigheter sätter gränser för den säkerhet som rimligen kan uppnås.&lt;br&gt;Å andra sidan kan en skaderisk inte godtas bara därför att det skulle ha&lt;br&gt;varit dyrare eller besvärligare att utforma produkten så att den hade blivit&lt;br&gt;säkrare. Vilka risker som skall godtas av ekonomiska eller praktiska skäl&lt;br&gt;får bedömas från fall till fall. Härvid bör beaktas bl.a. hur allvarliga&lt;br&gt;skador som kan följa av att produkten utformas på ett visst sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedömningen huruvida en produkt har varit så säker som skäligen har&lt;br&gt;kunnat förväntas påverkas uppenbarligen av hur produkten är avsedd att&lt;br&gt;användas. Om en produkt skall användas för ett ändamål som innefattar&lt;br&gt;en beaktansvärd risk för allvarlig skada, blir kraven på särskilda säkerhets-&lt;br&gt;åtgärder med nödvändighet större än om produkten är avsedd för en mer&lt;br&gt;ofarlig användning. Hänsyn måste vidare tas till vilken personkategori&lt;br&gt;produkten är avsedd för. Om produkten är av sådant slag att den bara&lt;br&gt;används av experter, t.ex. specialverktyg för något visst ändamål, kan man&lt;br&gt;ofta räkna med att användaren behärskar riskerna vid användningen i&lt;br&gt;högre grad än när det gäller produkter som kan komma i händerna på&lt;br&gt;vem som helst. I fråga om leksaker och andra produkter som barn&lt;br&gt;kommer i beröring med har man rätt att förutsätta att tillverkaren har&lt;br&gt;varit särskilt uppmärksam på alla skaderisker. Tillverkaren måste alltså&lt;br&gt;konstruera sin produkt så att den är i rimlig mening ofarlig när den&lt;br&gt;används för det ändamål som den är avsedd för. Brister säkerheten i&lt;br&gt;detta avseende, är tillverkaren strikt ansvarig för skador som säkerhets-&lt;br&gt;bristen orsakar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är den användning produkten är avsedd för som i första hand skall&lt;br&gt;ligga till grund för bedömningen av produktens säkerhet. Om en produkt&lt;br&gt;har använts på ett sätt som direkt strider mot det avsedda ändamålet, kan&lt;br&gt;det tala mot att tillverkaren skall hållas ansvarig för en skada som&lt;br&gt;produkten har orsakat. Å andra sidan får en tillverkare räkna med att&lt;br&gt;hans produkt kan komma till användning i andra sammanhang än han har&lt;br&gt;avsett. Han måste därför konstruera produkten på sådant sätt att den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppfyller rimliga krav på säkerhet även om den används för ett ändamål Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som den inte är direkt avsedd för. Produktens säkerhet skall således&lt;br&gt;bedömas med hänsyn till inte bara den användning som tillverkaren har&lt;br&gt;avsett utan även sådan annan användning som han har kunnat förutse.&lt;br&gt;Kravet på förutseende får dock inte drivas för långt. Tillverkaren behöver&lt;br&gt;inte ta med i beräkningen en användning som helt avviker från normalt&lt;br&gt;mänskligt beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att hänsyn skall tas till hur produkten kan förutses bli använd kan få&lt;br&gt;särskild betydelse när det gäller att bedöma säkerheten hos en produkt&lt;br&gt;som framställs i flera led. Den som frambringar en råvara som skall&lt;br&gt;förädlas eller tillverkar ett halvfabrikat som skall bearbetas vidare har ofta&lt;br&gt;inte anledning att räkna med att hans produkt kan komma att användas&lt;br&gt;i andra sammanhang än i den fortsatta tillverkningsprocessen. Det kan&lt;br&gt;inte skäligen förväntas att en sådan produkt är lika säker som den färdiga&lt;br&gt;produkten, vilken kanske är avsedd att spridas till enskilda konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om vissa produkter finns säkerhetsföreskrifter utfärdade av&lt;br&gt;offentliga myndigheter i syfte att förebygga skador. Om en produkt som&lt;br&gt;inte uppfyller sådana säkerhetsföreskrifter sätts i omlopp, bör som&lt;br&gt;utgångspunkt gälla att produkten från säkerhetssynpunkt är bristfällig.&lt;br&gt;Användaren måste nämligen vara berättigad att utgå från att produkten&lt;br&gt;uppfyller de säkerhetskrav som följer av gällande offentliga bestämmelser.&lt;br&gt;Detta hindrar inte att utredningen i ett enskilt fall kan visa att produkten&lt;br&gt;inte är bristfällig, trots att den inte uppfyller myndighetens föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör å andra sidan framhållas att en produkt kan vara bristfällig och&lt;br&gt;föranleda ersättningsskyldighet även om produkten överensstämmer med&lt;br&gt;offentligrättsliga regler eller med standarder som är fastställda av&lt;br&gt;standardiseringsorgan. Standardiseringsverksamhet har numera stor&lt;br&gt;betydelse för specifiseringen av säkerhetskrav på produkter (jfr prop.&lt;br&gt;1988/89:60 s.18 f). Den omständigheten att en produkt vid kontroll i&lt;br&gt;särskild ordning har befunnits uppfylla ställda säkerhetskrav befriar inte&lt;br&gt;utan vidare från produktansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En näringsidkare har nämligen ett självständigt ansvar för sin produkt&lt;br&gt;(se bl.a. NJA 1977 s 788). Ofta har tillverkaren tillgång till mer informa-&lt;br&gt;tion om produkten än den myndighet som har utfärdat föreskrifterna. Av&lt;br&gt;tillverkaren får man också kräva att han håller sig underrättad om möjliga&lt;br&gt;skadeverkningar av sina varor och tar hänsyn till krav på förbättringar&lt;br&gt;som ännu inte har föranlett nya anvisningar. Detta gäller särskilt i fråga&lt;br&gt;om industriell verksamhet. Om exempelvis ett bekämpningsmedel har&lt;br&gt;godkänts av kemikalieinspektionen enligt reglerna i förordningen&lt;br&gt;(1985:836) om bekämpningsmedel, behöver detta sålunda inte befria&lt;br&gt;tillverkaren från ansvaret enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvingande föreskrifter om en produkts beskaffenhet kan utformas på&lt;br&gt;olika sätt. De kan ha en mer eller mindre exakt avgränsning. Om en&lt;br&gt;föreskrift är utformad så att tillverkaren själv kan bestämma produktens&lt;br&gt;sammansättning och utformning inom fastställda gränser, innebär det inte&lt;br&gt;att han skall ha frihet att inom dessa gränser välja en utformning eller&lt;br&gt;sammansättning som inte erbjuder tillräcklig säkerhet. I ett sådant fall,&lt;br&gt;där tillverkaren har ett handlingsalternativ som innebär att han kan undgå&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadeståndsansvar, skall den skadelidandes intresse av att få ersättning för Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sin skada ha företräde, även om tillverkaren har följt i och för sig&lt;br&gt;tvingande föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En betydligt ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en&lt;br&gt;viss egenskap som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas&lt;br&gt;i omlopp. Som framgår av 8 § punkt 3 går tillverkaren fri från ansvar om&lt;br&gt;han visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma&lt;br&gt;överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.&lt;br&gt;Det räcker alltså inte för ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att&lt;br&gt;produkten överensstämmer med offentliga föreskrifter. Han måste visa att&lt;br&gt;produkten inte får spridas, om den saknar just den egenskap som har&lt;br&gt;orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att myndigheters och kontrollorgans ansvar för&lt;br&gt;säkerhetsföreskrifter och utförd kontroll inte regleras i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller produkter som inte är kringgärdade av offentligrättsliga&lt;br&gt;säkerhetsföreskrifter får man vid bedömningen av ansvarsfrågan ta&lt;br&gt;ställning till huruvida risken för att produkten skall orsaka skada är större&lt;br&gt;än vad man normalt har anledning att räkna med vid det aktuella&lt;br&gt;produktslaget. Som har anförts tidigare får avgörandet ske efter en&lt;br&gt;bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt i fråga om&lt;br&gt;industriell verksamhet bör kraven på tillverkarens förutseende och kontroll&lt;br&gt;ställas högt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarskommittén har diskuterat (SOU 1979:79 s. 130 f) vissa&lt;br&gt;produkter som är speciella så till vida att de medvetet har utformats på&lt;br&gt;ett sådant sätt att de är ägnade att medföra skador i större utsträckning&lt;br&gt;än vad som varit strängt nödvändigt. Orsaken är ofta att tillverkaren vill&lt;br&gt;tillfredsställa modenycker eller andra särskilda önskemål hos konsu-&lt;br&gt;menterna. Som exempel på denna typ av produkter nämner produkt-&lt;br&gt;ansvarskommittén bl.a. höga styren till motorcyklar. Ofta är de särskilda&lt;br&gt;riskerna som är förknippade med dessa produkter uppenbara för var och&lt;br&gt;en. I sådana fall kan knappast ansvar enligt produktskadelagen ak-&lt;br&gt;tualiseras; den som handskas med produkten kan inte skäligen förvänta&lt;br&gt;sig större säkerhet än han får. Någon gång kan dock bedömningen bli en&lt;br&gt;annan. Det är inte säkert att användaren i alla fall av detta slag utan&lt;br&gt;vidare inser att risken för skada är större än hos andra produkter som&lt;br&gt;fyller samma ändamål. Om produkten då inte är försedd med en varning&lt;br&gt;för den ökade risken, kan produkten komma att bedömas som bristfällig&lt;br&gt;från säkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd effekt leda till&lt;br&gt;skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda&lt;br&gt;mot skada. Även i sådana fall torde produktansvar kunna komma i fråga.&lt;br&gt;Kan det utredas att produkten på grund av bristande effekt inte erbjuder&lt;br&gt;den säkerhet som skäligen kan förväntas och att detta förhållande har&lt;br&gt;orsakat skadan, bör ersättning kunna utgå. I praktiken lär dock ofta&lt;br&gt;bevisningen om orsakssambandet vålla problem. Även om den använda&lt;br&gt;produkten brister i fråga om effekt och därmed i fråga om säkerhet, är&lt;br&gt;det inte säkert att en fullgod produkt i det särskilda fallet hade hindrat&lt;br&gt;skadan (jfr dock vad som har anförts om beviskravet i avsnitt 2.8.1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;101&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som exempel på det anförda kan nämnas solskyddsmedel. Sådana medel Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;är avsedda att skydda huden mot solstrålning så att en person som&lt;br&gt;använder medlet skall kunna utsätta sig för solen under längre tid än han&lt;br&gt;annars hade kunnat göra utan att ådra sig brännskador. Om nu en&lt;br&gt;produkt av detta slag saknar de påstådda skyddsegenskaperna, kan&lt;br&gt;användaren skada sig därför att han förlitar sig på det utlovade skyddet&lt;br&gt;och utsätter sig för solen under för lång tid. I ett sådant fall kan&lt;br&gt;orsakssambandet mellan solskyddsmedlet och skadan föranleda produkt-&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Likaledes kan den som har tillverkat en frysbox bli skyldig att ersätta&lt;br&gt;skador som uppstår därför att maskineriet i frysboxen går sönder med&lt;br&gt;påföljd att varorna i boxen tinar och förstörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller t.ex. vissa slag av sjukvårdsutrustning kan problemet vara&lt;br&gt;mer komplicerat. Det finns medicinsk apparatur som är avsedd att ersätta&lt;br&gt;kroppsfunktioner när dessa har slagits ut på grund av sjukdom eller&lt;br&gt;olycksfall. Om en sådan apparat inte fungerar som planerat och den&lt;br&gt;utslagna kroppsfunktionen därför inte kan upprätthållas på konstgjord&lt;br&gt;väg, får frågan om skadeståndsansvaret avgöras efter en bedömning av&lt;br&gt;huruvida det föreligger adekvat kausalitet mellan apparatens bristande&lt;br&gt;funktion och den skada som uppstår till följd av att kroppsfunktionen inte&lt;br&gt;kan upprätthållas. Bedömningen kan här utfalla olika beroende på vilket&lt;br&gt;slag av apparat det är fråga om. När det handlar om en väl beprövad&lt;br&gt;metod och det är ett exemplar bland många av den aktuella apparaten&lt;br&gt;som inte fungerar, torde det i allmänhet föreligga ett fabrikationsfel som&lt;br&gt;grundar strikt skadeståndsansvar för tillverkaren. Annorlunda kan det&lt;br&gt;förhålla sig när man tar i bruk en ny konstruktion för att avhjälpa ett&lt;br&gt;problem som det tidigare inte fanns någon lösning på. I en sådan&lt;br&gt;situation finns det ju inte någon alternativ behandling som hade kunnat&lt;br&gt;leda till ett bättre resultat. En skada som orsakas av att den mänskliga&lt;br&gt;organismen inte fungerar bör då inte läggas apparatens tillverkare till last.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från läkemedelsförsäkringen undantar produktskadelagen&lt;br&gt;inte skador som beror på utebliven effekt hos ett läkemedel. Den som&lt;br&gt;bär produktansvaret enligt lagen kan således i princip bli skyldig att&lt;br&gt;ersätta skador som beror på att ett läkemedel saknar avsedd verkan. I&lt;br&gt;praktiken torde dock förhållandena oftast vara sådana att något ansvar&lt;br&gt;inte kan utkrävas av läkemedlets tillverkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett läkemedel sätts in, sker det normalt för att det skall förebygga,&lt;br&gt;påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymptom som har&lt;br&gt;drabbat patienten. Om läkemedlet inte verkar, får sjukdomen det förlopp&lt;br&gt;som föranleds av de medicinska förhållanden som alltså redan föreligger.&lt;br&gt;Det kan då ofta vara svårt att fastställa ett orsakssamband mellan skadan&lt;br&gt;och läkemedlets bristande verkan. Det bör också påpekas att det är den&lt;br&gt;skadelidande som har bevisbördan för orsakssambandet. Även med de&lt;br&gt;lindriga beviskrav som har förordats i den allmänna motiveringen (se&lt;br&gt;avsnitt 2.8.1) torde det vara svårt att visa att om ett verksamt läkemedel&lt;br&gt;hade använts i det enskilda fallet, det skulle ha hindrat att skadan&lt;br&gt;uppkom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare kan det vara diskutabelt huruvida ett läkemedel som inte verkar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall anses brista i fråga om säkerhet. Varje läkemedel innehåller en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;verksam substans som skall förebygga, påvisa, lindra eller bota en&lt;br&gt;sjukdom eller ett sjukdomssymptom. Människor reagerar emellertid olika&lt;br&gt;på den verksamma substansen. Den avsedda effekten uppnås därför i&lt;br&gt;olika grad beroende på den enskilde individens kroppskonstitution, ålder,&lt;br&gt;sjukdomens svårhetsgrad m.m. Detta gäller även medel avsedda att&lt;br&gt;förebygga sjukdom, t.ex. vacciner. Ett vaccin behöver alltså inte anses&lt;br&gt;brista i fråga om säkerhet även om det inte har skyddseffekt hos alla&lt;br&gt;patienter. Det kan tilläggas att en och samma patient kan vid olika&lt;br&gt;tillfällen reagera olika på ett och samma läkemedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att läkemedlet skall registreras för försäljning är att&lt;br&gt;det har dokumenterats att läkemedlet har effekt vid den aktuella&lt;br&gt;indikationen eller de aktuella symptomen. I samband med att läkemedels-&lt;br&gt;verket godkänner ett nytt läkemedel redovisas hur stor andel av patienter-&lt;br&gt;na med en viss sjukdomsbild som preparatet har avsedd effekt på. Den&lt;br&gt;avsedda effekten kan för vissa läkemedel vara mycket hög. Det finns å&lt;br&gt;andra sidan läkemedel som anses vara av betydande värde trots att de har&lt;br&gt;effekt hos endast en minoritet av de behandlade patienterna med den&lt;br&gt;aktuella sjukdomsbilden. Så kan vara fallet t.ex. för läkemedel som - i&lt;br&gt;avsaknad av mer verksam terapi - sätts in mot svårbehandlade livsfarliga&lt;br&gt;sjukdomar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett läkemedel med en viss effekt har registrerats hos läkemedelsver-&lt;br&gt;ket enligt läkemedelsförordningens regler, får det anses vara godkänt i&lt;br&gt;samhället. Värdet av att läkemedlet är tillgängligt på marknaden har då&lt;br&gt;bedömts vara större än nackdelarna med att läkemedlet inte ärverksamt&lt;br&gt;på alla patienter som behandlas. Den skada som kan uppkomma på grund&lt;br&gt;av den uteblivna effekten har då normalt karaktären av en systemskada&lt;br&gt;som inte omfattas av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda innebär att ett registrerat läkemedel - trots att det inte&lt;br&gt;verkar i enstaka fall - normalt får anses vara så säkert som skäligen kan&lt;br&gt;förväntas och alltså inte grundar strikt ansvar för skador som den&lt;br&gt;uteblivna effekten orsakar. En domstol är visserligen inte bunden av&lt;br&gt;registreringsmyndighetens bedömning. Med hänsyn till den noggranna&lt;br&gt;prövning som föregår registreringen torde det dock endast i sällsynta&lt;br&gt;undantagsfall finnas anledning att ifrågasätta det godkännande som&lt;br&gt;registreringen innebär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den uteblivna effekten däremot beror på ett fel vid tillverkningen&lt;br&gt;av läkemedlet, t.ex. felaktig halt av den verksamma substansen, är det&lt;br&gt;fråga om en sådan säkerhetsbrist i produkten som föranleder skadestånds-&lt;br&gt;skyldighet enligt produktskadelagen. Skadeståndsansvar kan också inträda&lt;br&gt;om informationen om läkemedlets effekt varit bristfällig och därför&lt;br&gt;innefattat instruktionsfel. Även överdrifter i marknadsföringen av&lt;br&gt;läkemedlet kan utgöra instruktionsfel. Instruktionsfel behandlas närmare&lt;br&gt;i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall produktens säkerhet&lt;br&gt;vidare bedömas med hänsyn till marknadsföringen av produkten. Med&lt;br&gt;marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av&lt;br&gt;en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). Den form av marknads-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;103&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föring som i första hand aktualiseras är reklam och andra upplysningar Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;om produkten. Som typiska exempel kan nämnas annonser i tidningar och&lt;br&gt;bruksanvisningar på produktens förpackning. Det är här närmast fråga&lt;br&gt;om instruktionsfel enligt den tidigare nämnda indelningen. Vid sidan av&lt;br&gt;marknadsföringen nämns bruksanvisningar särskilt i lagtexten. Skälen&lt;br&gt;härtill är dels att bruksanvisningar är det kanske viktigaste medlet för att&lt;br&gt;undgå instruktionsfel, dels att bruksanvisningar kan förekomma på sådant&lt;br&gt;sätt att de inte kan sägas ingå i marknadsföringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte&lt;br&gt;kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då&lt;br&gt;marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om&lt;br&gt;skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som&lt;br&gt;inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen,&lt;br&gt;t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Instruktionsfel föreligger om den information som lämnas rörande en&lt;br&gt;produkt är bristfällig. Bristen kan bestå antingen i att lämnade upplys-&lt;br&gt;ningar är felaktiga eller i att nödvändig information inte ges. Även i detta&lt;br&gt;avseende är produktskadelagens ansvar strikt. Tillverkaren kan alltså bli&lt;br&gt;ersättningsskyldig även om han inte har handlat vårdslöst. Det ankommer&lt;br&gt;på den som är ansvarig enligt lagen att lämna uppgifter om produkten&lt;br&gt;och upplysa om hur den skall användas för att inte medföra onödiga&lt;br&gt;risker. Han skall vidare varna för faror som är förbundna med produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller omfattningen av och innehållet i den information som&lt;br&gt;skall lämnas om en produkt för att instruktionsfel inte skall anses&lt;br&gt;föreligga kan följande allmänna synpunkter anföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är väsentligt att informationskraven hålls inom rimliga gränser. Det&lt;br&gt;får inte bli så att skadeståndsansvar inträder enbart därför att en skada&lt;br&gt;som står i ett adekvat orsakssamband med en utebliven varning faktiskt&lt;br&gt;har inträffat. Om kravet på upplysningar ställs mycket högt, kan det&lt;br&gt;medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det är&lt;br&gt;betungande för näringsidkarna att tvingas varna för alla upptänkliga&lt;br&gt;risker. För konsumenterna blir en alltför vidlyftig information svårtillgäng-&lt;br&gt;lig. Varningar för helt perifera risker fyller i de flesta fall inte heller något&lt;br&gt;förnuftigt syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa&lt;br&gt;som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att&lt;br&gt;märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker som tillverkaren&lt;br&gt;måste varna för, även om riskerna aktualiseras i mindre mån vid den&lt;br&gt;normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en&lt;br&gt;produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting&lt;br&gt;annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, t.ex.&lt;br&gt;allergiker, kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaffen-&lt;br&gt;heten inte anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillverkaren skall inte behöva varna för risker som är allmänt kända&lt;br&gt;bland dem som kan tänkas använda produkten. Exempelvis får det anses&lt;br&gt;vara väl känt bland vanliga människor att färskt kött är känsligt. Alla vet&lt;br&gt;att kött måste förvaras på visst sätt och att det har begränsad hållbarhet.&lt;br&gt;Därför är det knappast erforderligt att informera särskilt om detta när&lt;br&gt;104&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kött säljs till konsumenter. Inte heller kan det vara erforderligt att varna Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;för de risker som är förknippade med att kött äts rått. Mer tveksamt är&lt;br&gt;hur man bör se på exempelvis det fallet att skada förorsakas av bekämp-&lt;br&gt;ningsmedelsrester på citronskal, som används i matlagning. Visserligen lär&lt;br&gt;det vara så att alla citroner som saluförs här i landet har behandlats med&lt;br&gt;bekämpningsmedel. Emellertid torde det inte vara allmänt känt att det&lt;br&gt;kan finnas rester av sådana medel på frukternas skal. Det skulle därför&lt;br&gt;kunna hävdas att konsumenterna borde upplysas härom, för den händelse&lt;br&gt;det föreligger någon beaktansvärd risk för skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kraven på information kan ha olika karaktär i olika skeden av&lt;br&gt;produktions- och distributionsprocessen, beroende på vem informationen&lt;br&gt;riktar sig till. Det kan sålunda inte vara nödvändigt att förse en råvara&lt;br&gt;eller ett halvfabrikat med upplysningar och bruksanvisningar i lika stor&lt;br&gt;omfattning som slutprodukten. Om det exempelvis anses nödvändigt att&lt;br&gt;djupfrysta kycklingar som skall säljas till allmänheten är försedda med&lt;br&gt;anvisningar för tillagningen, kan det inte rimligen krävas att uppfödaren&lt;br&gt;skall ombesörja det, såvida han inte själv svarar också för distributionen.&lt;br&gt;Naturligtvis bör det ankomma på den som paketerar kycklingarna för den&lt;br&gt;slutliga försäljningen till konsumenterna att se till att erforderliga&lt;br&gt;upplysningar och anvisningar då finns med.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ofta torde det förhålla sig så att en produkt erbjuder tillfredsställande&lt;br&gt;säkerhet när den används för avsett ändamål men i andra situationer kan&lt;br&gt;vålla skada. I sådana fall måste tillverkaren ofta räkna med att produkten&lt;br&gt;kan användas till olika ändamål och på varierande sätt. Ett exempel kan&lt;br&gt;vara det tidigare nämnda fallet då citronskal används i matlagning. Det&lt;br&gt;användningssätt som i första hand avses med en citron torde vara att&lt;br&gt;saften och fruktköttet skall förtäras. Dock förekommer citronskal så ofta&lt;br&gt;i matlagningsrecept att den som tillhandahåller citronen nog måste räkna&lt;br&gt;med att även skalen kan komma att användas. Han får då anpassa&lt;br&gt;varningar och instruktioner därefter. Gör han inte det, kan han ådra sig&lt;br&gt;skadeståndsansvar. Om det däremot är så att produkten orsakar skada&lt;br&gt;bara om den används uppenbart felaktigt eller till ett ändamål som inte&lt;br&gt;kan förutses, bör tillverkaren gå fri från ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta läkemedel har icke önskvärda biverkningar vid sidan av de&lt;br&gt;verkningar som gör att de fungerar som läkemedel. När ett läkemedel&lt;br&gt;har blivit godkänt har dessa positiva verkningar ansetts vara så nyttiga&lt;br&gt;att de vid en helhetsbedömning av produkten har vägt över de negativa&lt;br&gt;biverkningarna. Det är oundvikligt att nackdelarna med produkten måste&lt;br&gt;godtas, om man skall uppnå fördelarna med den. Kända och godtagna&lt;br&gt;biverkningar av läkemedel är systemskador, som inte grundar ansvar enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Systemskadorna har behandlats i den allmänna&lt;br&gt;motiveringen (avsnitt 2.3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Biverkningar hos registrerade läkemedel blir kända genom att de&lt;br&gt;offentliggörs i publikationer som är allmänt spridda bland läkare (t.ex.&lt;br&gt;Läkemedelsindustrins förteckning över de farmacevtiska specialiteterna i&lt;br&gt;Sverige, FASS, och Läkartidningen). Om en farmacevtisk specialitet har&lt;br&gt;registrerats hos läkemedelsverket enligt läkemedelsförordningens regler,&lt;br&gt;får den i allmänhet anses vara godkänd i samhället. Av 15 § jämförd med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § läkemedelsförordningen (1962:701) framgår nämligen att en farmacev- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tisk specialitet inte får registreras, om den vid normal användning medför&lt;br&gt;skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten.&lt;br&gt;Härav följer att en biverkan som har beaktats enligt reglerna när&lt;br&gt;läkemedlet har registrerats är en systemskada som inte föranleder strikt&lt;br&gt;produktansvar. En domstol är visserligen inte bunden av registreringsmyn-&lt;br&gt;dighetens bedömning. Med tanke på att preparaten prövas noggrant av&lt;br&gt;experter innan de registreras torde en domstol dock endast i sällsynta&lt;br&gt;undantagsfall ha anledning att ifrågasätta det godkännande som regi-&lt;br&gt;streringen innebär (jfr Dufwa, Produktansvar, 1983, s 73 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att den produktansvarige skall undgå ansvar för en systemskada&lt;br&gt;krävs att han i erforderlig omfattning har varnat för att sådan skada&lt;br&gt;kunde uppkomma. Även när det gäller läkemedel kan instruktionsfel&lt;br&gt;grunda strikt skadeståndsansvar. Allmänt kan följande sägas beträffande&lt;br&gt;kravet på information om läkemedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är en läkare som - i samråd med sin patient - bestämmer huruvida&lt;br&gt;ett receptbelagt läkemedel skall användas i ett enskilt fall. Läkarens&lt;br&gt;bedömning grundar sig på en avvägning av medicinens nytta mot dess&lt;br&gt;skadliga biverkningar. Informationen om produkten måste därför riktas&lt;br&gt;i första hand till läkaren. Det får sedan ankomma på läkaren att upplysa&lt;br&gt;patienten om hur det ordinerade läkemedlet kommer att verka och&lt;br&gt;instruera patienten om hur det skall hanteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller läkemedel utan recept är det i allmänhet läkemedels-&lt;br&gt;användaren själv som beslutar att läkemedlet skall sättas in. Då måste&lt;br&gt;informationen lämnas direkt till honom. I allmänhet är det fråga om&lt;br&gt;preparat med väl kända egenskaper och användningsområden. Infor-&lt;br&gt;mationen blir därför mindre komplicerad. Den förmedlas ofta genom&lt;br&gt;apotekspersonalen. Apoteksbolaget har under senare år gjort betydande&lt;br&gt;ansträngningar att tillgodose allmänhetens behov av relevant information&lt;br&gt;som underlag för beslut om självmedicinering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa förhållanden får betydelse för vad som bör krävas av den som&lt;br&gt;bär produktansvaret i fråga om form och innehåll hos läkemedels-&lt;br&gt;informationen. Eftersom informationen normalt riktar sig till fackmän -&lt;br&gt;läkare och apotekspersonal - behöver inte ett sådant språk användas att&lt;br&gt;informationen i alla delar är begriplig för en lekman. Däremot måste den&lt;br&gt;vara uttömmande. Läkaren skall ha tillräcklig information för att kunna&lt;br&gt;bedöma läkemedlets egenskaper, möjliga biverkningar o.d. I allmänhet&lt;br&gt;lämnas sådan information genom FASS.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån det erfordras särskild information till den som skall använda&lt;br&gt;ett icke receptbelagt läkemedel måste informationen självfallet utformas&lt;br&gt;så att en lekman kan tillgodogöra sig den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör för övrigt påpekas att tillverkaren kan behöva lämna infor-&lt;br&gt;mation även om receptbelagda läkemedel till den slutliga användaren,&lt;br&gt;patienten. Vissa upplysningar om läkemedlet kan ha sådan omedelbar&lt;br&gt;betydelse för användningen att de måste åtfölja själva produkten. Om&lt;br&gt;ett läkemedel exempelvis framkallar yrsel eller försämrar reaktions-&lt;br&gt;förmågan, kan det vara nödvändigt att förpackningen är försedd med en&lt;br&gt;varning för det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsföretagen ansvarar naturligtvis för innehållet också i sådan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;information som de lämnar direkt till patienten, även om informationen&lt;br&gt;inte är nödvändig enligt vad som nu har sagts. Om en skada uppstår&lt;br&gt;därför att en tillverkare eller en importör lämnar felaktig eller ofullständig&lt;br&gt;information om sitt läkemedel, kan han således ådra sig strikt ansvar för&lt;br&gt;skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om läkemedelsinformation behandlas närmare i 1983 års&lt;br&gt;läkemedelsutrednings betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kända biverkningar av godkända läkemedel utgör alltså systemskador&lt;br&gt;som inte omfattas av det strikta produktansvaret, såvida inte infor-&lt;br&gt;mationen om biverkningarna brister. Systemskador av liknande slag är&lt;br&gt;allergiska reaktioner som framkallas av produkter vilka är accepterade&lt;br&gt;trots att deras allergiframkallande egenskaper är kända. Även dessa&lt;br&gt;produkter failer alltså utanför produktansvaret, om informationen&lt;br&gt;angående allergiriskerna är tillräcklig. De krav som kan ställas härvidlag&lt;br&gt;varierar med situationerna (jfr B^rge Dahl, Produktansvar, s. 314). Rör&lt;br&gt;det sig om välkända produkter - t.ex. socker, ägg eller jordgubbar - som&lt;br&gt;enstaka personer är överkänsliga för eller som är direkt farliga för enstaka&lt;br&gt;personer, är den produktansvarige knappast skyldig att varna för risken.&lt;br&gt;Frågan om skyldighet att varna uppkommer i första hand när det gäller&lt;br&gt;moderna produkter och tillsatsämnen. Om en sådan produkt innehåller&lt;br&gt;en ingrediens som är farlig för en identifierbar grupp av människor, måste&lt;br&gt;tillverkaren varna för risken. Ju allvarligare de tänkbara skadorna är,&lt;br&gt;desto mer omfattande är skyldigheten att varna för dem. Skyldigheten att&lt;br&gt;varna är också avhängig av riskgruppens storlek. Utgör gruppen en&lt;br&gt;beaktansvärd del av befolkningen, måste varning lämnas även om gruppen&lt;br&gt;inte kan identifieras och varningens verkan därför är osäker. Om&lt;br&gt;tillverkaren kan utgå från att riskgruppens medlemmar känner till sin&lt;br&gt;överkänslighet för ett visst ämne, kan det vara tillräckligt att han uppger&lt;br&gt;att produkten innehåller ämnet och i vilken kvantitet den gör det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Instruktionsfel torde i allmänhet föreligga när upplysningar inte lämnas,&lt;br&gt;trots att så har föreskrivits i lag eller annan författning eller av en&lt;br&gt;myndighet. I flera lagar och andra författningar stadgas att varningar eller&lt;br&gt;annan information skall lämnas om produkter som omfattas av reglering-&lt;br&gt;en. Sålunda föreskrivs i 13 § livsmedelslagen (1971:511) att färdigför-&lt;br&gt;packat livsmedel som saluhålls skall vara märkt med vissa angivna&lt;br&gt;uppgifter. Ett annat exempel är 8 § lagen (1985:426) om kemiska&lt;br&gt;produkter där det stadgas att den som tillverkar, importerar eller&lt;br&gt;överlåter en kemisk produkt skall genom märkning eller på annat sätt&lt;br&gt;lämna uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt&lt;br&gt;(produktinformation). Vidare kan marknadsdomstolen enligt 5 och 7 §§&lt;br&gt;produktsäkerhetslagen ålägga näringsidkare att lämna säkerhetsinforma-&lt;br&gt;tion och varningsinformation angående sina varor. Marknadsdomstolens&lt;br&gt;avgöranden och de riktlinjer som konsumentverket utfärdar för marknads-&lt;br&gt;föring av olika produkter kan ge viss vägledning vid bedömningen av&lt;br&gt;vilken information som skall lämnas för att instruktionsfel inte skall anses&lt;br&gt;föreligga. Även branschrekommendationer kan ha liknande betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för vilka krav som skall ställas på informationens omfattning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och utformning blir en samlad bedömning av alla omständigheter i det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;enskilda fallet. Härvid får stor betydelse tillmätas sådana faktorer som&lt;br&gt;produktens art, dess användningsområde och vilka personkategorier som&lt;br&gt;kan antas komma i kontakt med den. Detta kan t.ex. innebära att, när det&lt;br&gt;är fråga om produkter som det är brukligt att sälja i andra hand eller&lt;br&gt;låna ut, det kan vara nödvändigt att särskilt viktiga varningar och&lt;br&gt;instruktioner anbringas direkt på produkten och inte bara i en instruk-&lt;br&gt;tionsbok eller liknande. Även i andra fall kan det vara nödvändigt att&lt;br&gt;säkerställa att viktig information alltid åtföljer själva produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tillverkaren har fullgjort vad som kan krävas av honom i det nu&lt;br&gt;nämnda hänseendet, brister produkten således inte i säkerhet när han&lt;br&gt;sätter den i omlopp. Visar det sig senare att en erforderlig varningstext&lt;br&gt;har avlägsnats från produkten innan denna har kommit i t.ex. en andra-&lt;br&gt;handsköpares besittning, kan tillverkaren inte göras ansvarig för en skada&lt;br&gt;som orsakats genom att produkten numera brister i fråga om säkerhet.&lt;br&gt;Enligt 8 § 2 ankommer det dock på tillverkaren att göra sannolikt att&lt;br&gt;säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedömningen av säkerheten skall knyta an till förhållandena vid den&lt;br&gt;tidpunkt då produkten sätts i omlopp (se om detta uttryck specialmotivering-&lt;br&gt;en till 8 §). Det innebär att säkerheten kan komma att bedömas olika för&lt;br&gt;olika led i distributionskedjan. Om exempelvis en importör släpper ut en&lt;br&gt;produkt på marknaden lång tid efter det att han har köpt den av&lt;br&gt;tillverkaren, kan värderingarna ha hunnit ändras så att produkten inte&lt;br&gt;längre kan anses uppfylla gällande säkerhetskrav när importören sätter&lt;br&gt;den i omlopp trots att den gjorde det när tillverkaren satte den i omlopp.&lt;br&gt;En näringsidkare som köper begagnade produkter, renoverar dem och&lt;br&gt;sedan säljer dem bör på motsvarande sätt se till att de renoverade&lt;br&gt;produkterna uppfyller de säkerhetskrav som ställs vid den tidpunkt då han&lt;br&gt;säljer dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I artikel 6 andra stycket i EG-direktivet sägs att en produkt inte skall&lt;br&gt;anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har satts i&lt;br&gt;omlopp. En sådan bestämmelse finns inte i den svenska lagen. Principen&lt;br&gt;kan dock aktualiseras även vid tillämpning av den lagen. Om en person&lt;br&gt;köper en äldre sak, måste han ofta räkna med att den kan vara mindre&lt;br&gt;säker än en ny. Man kan exempelvis inte förvänta sig att äldre bilmodeller&lt;br&gt;skall vara utrustade med lika effektiva säkerhetsanordningar som den&lt;br&gt;senaste årsmodellen. En produkt som är tillverkad enligt regler och&lt;br&gt;värderingar som gällde vid tillverkningstillfället, och på då sedvanligt sätt,&lt;br&gt;bör i allmänhet inte anses brista i fråga om säkerhet därför att den&lt;br&gt;tekniska utvecklingen har fortskridit och produkten i jämförelse med en&lt;br&gt;ny framstår som mindre säker. Självfallet innebär detta dock inte att en&lt;br&gt;äldre produkt inte kan ådra tillverkaren ansvar enligt produktskadelagen.&lt;br&gt;Även en äldre produkt måste vara så säker som skäligen kan förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som nu har sagts har inte med utvecklingsskadorna att göra. Vid&lt;br&gt;skador av det slaget är det inte fråga om ändrade värderingar av&lt;br&gt;säkerhetskraven utan om bristande kännedom om orsakssammanhangen.&lt;br&gt;Produktens säkerhet är i dessa fall bristfällig redan när produkten sätts&lt;br&gt;i omlopp, men kunskap om detta föreligger inte då utan kommer fram&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;först senare. Det kan dröja länge innan förekomsten av ett utvecklingsfel Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;kan konstateras. Sedan detta har skett kan det hända att tillverkningen&lt;br&gt;ändå fortsätter och nya exemplar av produkten sätts i omlopp. Om detta&lt;br&gt;sker med samhällets godkännande, föreligger inte en säkerhetsbrist.&lt;br&gt;Uppkommande skador hör till kategorin systemskador och faller utanför&lt;br&gt;produktansvaret (se avsnitt 2.3.5).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en risk som är förenad med en produkt skall anses vara ett&lt;br&gt;systemfel, som inte berättigar till ersättning enligt produktskadelagen, krävs&lt;br&gt;alltså dels att risken för skada är känd, dels att risken är godtagen i&lt;br&gt;samhället. Det är däremot inte nödvändigt att just den skadelidande&lt;br&gt;förutsåg risken och godtog att bli utsatt för den. Att samhället godkänner&lt;br&gt;risken kan ta sig olika uttryck. Ofta torde det ske genom att man inte&lt;br&gt;inskrider mot en produkt trots att man vet att den kan vålla skador. Det&lt;br&gt;krävs inte ett formligt myndighetsbeslut om godkännande. I allmänhet kan&lt;br&gt;man utgå från att det är fråga om ett systemfel, om produkten är spridd&lt;br&gt;och använd i samhället och det är allmänt känt att den orsakar skador.&lt;br&gt;Å andra sidan måste beaktas att det förhållandet att ett offentligt&lt;br&gt;ingripande dröjer lika väl kan bero på bristande resurser hos myndigheter-&lt;br&gt;na som på att skadeverkningarna är godtagna. Frågan torde få avgöras&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör tilläggas att det inte alltid är fråga om systemfel, som utesluter&lt;br&gt;produktansvar, när skada orsakas av en produkt som är godtagen trots att&lt;br&gt;det är känt att den medför risk för skada. Om det kan krävas att&lt;br&gt;tillverkaren varnar för risken men han underlåter att göra det, föreligger&lt;br&gt;i stället instruktionsfel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en produkt som har släppts ut på marknaden visar sig vara farlig,&lt;br&gt;kan det föranleda tillverkaren eller någon annan som är ansvarig för&lt;br&gt;produkten att sätta igång en kampanj för att varna konsumenterna för&lt;br&gt;faran eller för att återkalla de exemplar av produkten som har spritts&lt;br&gt;bland konsumenterna. Regler härom finns i produktsäkerhetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att en återkallelsekampanj pågår befriar i princip&lt;br&gt;inte tillverkaren från skadeståndsansvar, om exemplar av produkten som&lt;br&gt;fortfarande finns kvar hos allmänheten orsakar skada. Någon gång kan&lt;br&gt;dock reglerna om jämkning vid den skadelidandes medvållande leda till&lt;br&gt;att en konsument förlorar sin rätt till skadestånd eller får ersättningen&lt;br&gt;jämkad. Så kan t.ex. bli fallet, om konsumenten avstår från att utnyttja&lt;br&gt;ett återkallelseerbjudande eller fortsätter att använda produkten trots att&lt;br&gt;han har fått del av erbjudandet och därmed blivit varnad för att&lt;br&gt;produkten är farlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen&lt;br&gt;(1968:45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 2 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från produktskadelagens tillämpningsområde undantas genom denna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelse skador som omfattas av atomansvarighetslagen. Undantaget Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;har behandlats i avsnitt 2.2.3 i den allmänna motiveringen. Regeln&lt;br&gt;motsvaras i EG-direktivet av artikel 14. I atomansvarighetslagen regleras&lt;br&gt;ansvaret för atomskada i följd av atomolycka som inträffar i atomanlägg-&lt;br&gt;ning eller under transport av atomsubstans och vidare ansvaret för&lt;br&gt;atomskada som i annat fall orsakas av atomsubstans som kommit från&lt;br&gt;atomanläggning. 114 § atomansvarighetslagen finns regler om kanalisering&lt;br&gt;av skadeståndsskyldigheten till vissa ansvariga personer. Angående den&lt;br&gt;närmare regleringen hänvisas till lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantaget har utformats så att produktskadelagen inte gäller skada&lt;br&gt;som omfattas av atomansvarighetslagen. Det innebär att ersättning enligt&lt;br&gt;produktskadelagen inte kan utges för en atomskada som faller inom&lt;br&gt;tillämpningsområdet för atomansvarighetslagen, även om ersättningsrätten&lt;br&gt;skulle begränsas eller falla bort i det enskilda fallet till följd av den lagens&lt;br&gt;regler. Eftersom vissa skador på grund av radioaktiv strålning inte regleras&lt;br&gt;i atomansvarighetslagen, medför å andra sidan bestämmelsen i denna&lt;br&gt;paragraf att produktskadelagen kan tillämpas på sådana skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några andra skadeståndsrättsliga specialområden har inte undantagits&lt;br&gt;från produktskadelagens tillämpning. Det innebär att olika skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga regelsystem kan bli tillämpliga på samma skada. Förhållandet&lt;br&gt;mellan produktskadelagen och annan skadeståndsrättslig speciallagstiftning&lt;br&gt;har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna motiveringen. Förhållandet&lt;br&gt;mellan produktskadelagen och köprätten har behandlats i specialmoti-&lt;br&gt;veringen till 1 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 3 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt denna paragraf är produktskadelagen tvingande till den skade-&lt;br&gt;ståndsberättigades förmån. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 12 i&lt;br&gt;EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att det skadeståndsansvar som tillverkare,&lt;br&gt;importörer och andra har enligt produktskadelagen inte kan inskränkas&lt;br&gt;i något avseende genom ett avtal mellan den ansvarige och den ersätt-&lt;br&gt;ningsberättigade. Bestämmelsen torde få störst betydelse för konsumenter.&lt;br&gt;Även ensidiga friskrivningar på kvasikontraktsrättslig grund är ogiltiga.&lt;br&gt;Detsamma gäller om en detaljhandlare friskriver tillverkaren genom ett&lt;br&gt;avtal med en konsument som är köpare. En skadelidande får däremot&lt;br&gt;alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än&lt;br&gt;motsvarande lagbestämmelse. Lagen ger alltså den skadelidande ett&lt;br&gt;minimiskydd i förhållande till den skadeståndsansvarige på det sätt som&lt;br&gt;är vanligt inom den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet, se&lt;br&gt;t.ex. 3 § konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen avser avtal varigenom den som kan få rätt till skadestånd&lt;br&gt;på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt produktskade-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att en skadelidande, när Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadeståndsansvaret enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkreta fallet&lt;br&gt;med bindande verkan avstår från att utkräva ansvaret (jfr prop. 1984/85:&lt;br&gt;110 s. 156 med ytterligare hänvisningar). Frågan huruvida ett sådant&lt;br&gt;avstående kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för den&lt;br&gt;skadelidande får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid&lt;br&gt;den skadelidande skyddas av bl.a. den allmänna förmögenhetsrättsliga&lt;br&gt;generalklausulen i 36 § avtalslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtal är ogiltiga enligt denna paragraf endast om de inskränker&lt;br&gt;skadeståndsansvaret gentemot den som har rätt till ersättning enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Bestämmelsen hindrar inte att näringsidkare i olika&lt;br&gt;led av distributionskedjan genom avtal sig emellan reglerar den slutliga&lt;br&gt;fördelningen av skadeståndsansvaret. En säljares regressrätt enligt 10 §&lt;br&gt;omfattas dock av bestämmelsen i förevarande paragraf och kan alltså&lt;br&gt;inte inskränkas på förhand genom avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i denna paragraf har vissa beröringspunkter med reglerna&lt;br&gt;i 3 § om vad som skall anses vara en säkerhetsbrist. Enligt 3 § skall&lt;br&gt;produktens säkerhet bedömas med hänsyn till bl.a. hur produkten har&lt;br&gt;marknadsförts. Denna regel tar sikte närmast på de s.k. instruktionsfelen,&lt;br&gt;dvs. bristfällig information om produkten (jfr specialmotiveringen till 3 §).&lt;br&gt;Den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen har ansvaret för&lt;br&gt;att uppgifter lämnas om hur produkten skall användas för att den inte&lt;br&gt;skall medföra onödiga risker. Om en produkt är förbunden med faror,&lt;br&gt;skall användaren varnas för dem. Sådana upplysningar och varningar kan&lt;br&gt;ha verkningar av samma slag som friskrivningsklausuler. En produkt som&lt;br&gt;är försedd med erforderliga upplysningar skall nämligen inte anses vara&lt;br&gt;bristfällig i de avseenden som upplysningarna tar sikte på. Genom att&lt;br&gt;lämna upplysningarna undgår tillverkaren således ett skadeståndsansvar&lt;br&gt;som annars skulle åvila honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Information av nu angivet slag går ut på att förse användaren av en&lt;br&gt;viss produkt med kunskap om vad han behöver iaktta, när han handhar&lt;br&gt;produkten, för att han skall undgå skada. En friskrivningsklausul har i&lt;br&gt;allmänhet inte denna inriktning på produktens egenskaper i det enskilda&lt;br&gt;fallet. Om tillverkaren, utan att hänföra sig till specifika farliga egenskaper&lt;br&gt;hos produkten i fråga, anbefaller en allmän begränsning av produktens&lt;br&gt;användning, t.ex. för vissa personkategorier, kan det bedömas som en&lt;br&gt;ogiltig friskrivning. Texten &amp;quot;Denna produkt är inte lämplig för äldre&lt;br&gt;personer&amp;quot; befriar normalt inte tillverkare från skadeståndsansvar enligt&lt;br&gt;produktskadelagen mot gamla människor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande&lt;br&gt;produkten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i&lt;br&gt;landet, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-&lt;br&gt;tecken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 6 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen anger vilka som är i första hand skadeståndsskyldiga enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Förevarande paragraf motsvaras av artikel 3 första&lt;br&gt;och andra styckena i EG-direktivet. I punkt 3 har lagtexten justerats&lt;br&gt;något jämfört med promemorieförslaget för att den skall överensstämma&lt;br&gt;bättre med direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagens ansvarssystem bygger på tanken att det strikta&lt;br&gt;skadeståndsansvaret skall bäras av den som har framställt den skadegöran-&lt;br&gt;de produkten eller, i fråga om utländska produkter, av den som har&lt;br&gt;importerat produkten. Importörens ansvar medför ingen inskränkning i&lt;br&gt;tillverkarens skadeståndsskyldighet. Ansvarig i samma mån är dessutom&lt;br&gt;den som utan att vara produktens upphovsman utger sig för att vara det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom annat inte sägs, är den ansvarige skyldig att ersätta skadan&lt;br&gt;oavsett om vållande kan läggas honom till last eller ej. Ansvaret enligt&lt;br&gt;produktskadelagen är alltså strikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I linje med dessa principer föreskrivs i punkt 1 att den som har&lt;br&gt;tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten är&lt;br&gt;skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Tre olika verb används i&lt;br&gt;lagtexten för att beskriva det handlande som grundar skadestånds-&lt;br&gt;ansvaret. Handlandets karaktär varierar nämligen allt efter produktens art.&lt;br&gt;Tillverkaren är den som industriellt eller hantverksmässigt framställer en&lt;br&gt;produkt eller en beståndsdel i en annan produkt. Detta kan ske genom&lt;br&gt;att råvaror eller annat material bearbetas eller förädlas. Det kan också&lt;br&gt;ske genom att redan bearbetade produkter utvecklas eller bearbetas&lt;br&gt;vidare. Även den som endast monterar samman självständiga kom-&lt;br&gt;ponenter är ansvarig som tillverkare. Ordet &amp;quot;frambringa&amp;quot; tar närmast sikte&lt;br&gt;på en verksamhet som går ut på att odla växter, uppföda djur eller&lt;br&gt;utvinna mineral o.d. När det slutligen talas om att &amp;quot;insamla&amp;quot; produkter&lt;br&gt;åsyftas sådana verksamheter som att plocka vilda bär och växter, jaga och&lt;br&gt;fiska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § första stycket upphör en sak inte att vara en produkt i lagens&lt;br&gt;mening därför att den infogas i annan egendom. Av 2 § andra stycket&lt;br&gt;framgår att, om en skada orsakas av en säkerhetsbrist i en sådan&lt;br&gt;delprodukt, både delprodukten och den färdiga produkten skall anses ha&lt;br&gt;orsakat skadan. Detta medför att en produkt kan ha flera ansvariga&lt;br&gt;tillverkare. Om t.ex. någon skadas till följd av att han har ätit bröd&lt;br&gt;framställt på mjöl som av någon orsak har blivit giftigt, kan han utkräva&lt;br&gt;produktansvaret inte endast av bagaren utan också av den industri som&lt;br&gt;har framställt mjölet. Tillverkaren av en produkt som utgör beståndsdel&lt;br&gt;i en annan produkt är dock ansvarig för en skada som den färdiga&lt;br&gt;slutprodukten orsakar endast om skadan beror på en säkerhetsbrist i&lt;br&gt;beståndsdelen. Slutproduktens tillverkare ansvarar däremot för alla skador&lt;br&gt;som slutprodukten orsakar, även om skadan beror på ett fel i en&lt;br&gt;beståndsdel som han inte har framställt själv; se härom specialmotivering-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en till 2 § andra stycket. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om situationen inte dr den att en delprodukt infogas i den färdiga&lt;br&gt;produkten, kan tillverkningen ske i flera led. Varje led ansvarar i sådana&lt;br&gt;fall för skador som orsakas av en säkerhetsbrist som produkten var&lt;br&gt;behäftad med när den lämnade det ledet. För att ansvarsgrundande&lt;br&gt;tillverkning skall anses ha skett i ett visst led krävs att produkten har&lt;br&gt;bearbetats på sådant sätt att dess egenskaper har förändrats i något&lt;br&gt;relevant avseende. Bedömningen kan här bli olika från fall till fall. En&lt;br&gt;charkuterist som mal kött till färs bearbetar otvivlaktigt produkten så att&lt;br&gt;han blir ansvarig som tillverkare. Mer tveksamt är detta, om bearbet-&lt;br&gt;ningen består bara i att han skär köttet i skivor. Gör charkuteristen&lt;br&gt;ingenting annat än att han förpackar köttet, kan han inte sägas vara&lt;br&gt;tillverkare. En restaurang som tillagar maträtter ansvarar i normalfallet&lt;br&gt;strikt för de produkter som sålunda tillverkas. Bedömningen kan dock bli&lt;br&gt;en annan, om en leverantör tillhandahåller färdiglagad mat i djupfrysta&lt;br&gt;portionsförpackningar och restaurangen endast värmer maten i mikrougn&lt;br&gt;enligt leverantörens anvisningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon bedriver en näringsverksamhet som består i att han köper&lt;br&gt;begagnade varor av något slag, renoverar dem och sedan säljer dem för&lt;br&gt;att de skall användas på nytt, är han att betrakta som tillverkare i lagens&lt;br&gt;mening. Han ansvarar således för de renoverade produkter som han har&lt;br&gt;satt i omlopp på i princip samma sätt som den som har nytillverkat&lt;br&gt;produkter. Bedömningen av produkternas säkerhet kan emellertid tänkas&lt;br&gt;bli påverkad av sättet att framställa dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret omfattar således många skilda verksamhetsslag. Enligt&lt;br&gt;8 § 1 föreligger dock strikt ansvar bara om den skadegörande produkten&lt;br&gt;har satts i omlopp i en näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall då flera tillverkare är skadeståndsskyldiga för samma skada&lt;br&gt;föreligger solidariskt ansvar. En tillverkare kan dela det solidariska&lt;br&gt;ansvaret även med en person som är skadeståndsskyldig enligt andra eller&lt;br&gt;tredje punkten i förevarande paragraf. Allmänna regler gäller för den&lt;br&gt;slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 s. 49-&lt;br&gt;53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 2 är den som har importerat en skadegörande produkt&lt;br&gt;strikt ansvarig för skador som produkten orsakar. Frågan vem som är&lt;br&gt;att anse som importör är inte alltid lätt att besvara. Som produkt-&lt;br&gt;ansvarskommittén har utvecklat (se SOU 1979:79 s. 85 ff) kan införsel&lt;br&gt;av varor ske på flera olika sätt. Personer med varierande civilrättslig&lt;br&gt;ställning kan engageras i olika kombinationer. En svensk köpare kan&lt;br&gt;införa varan efter direktkontakt med en utländsk säljare. Affären kan&lt;br&gt;förmedlas genom en kommissionär eller en agent. Speditören, slutligen,&lt;br&gt;har ofta viktiga uppgifter i en importaffär utöver själva transporten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Klart är att en svensk näringsidkare som i eget namn avtalar med en&lt;br&gt;utländsk säljare om att köpa en vara och sedan låter föra in varan i&lt;br&gt;landet är att betrakta som importör. Så får också anses vara fallet med&lt;br&gt;en svensk kommissionär för en utländsk kommittent. Kommissionären&lt;br&gt;uppträder nämligen i eget namn och ingår själv avtal med köparna i&lt;br&gt;Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett köpeavtal har träffats genom förmedling av en agent som har Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;handlat i sin utländske huvudmans namn är det däremot mer osäkert om&lt;br&gt;agenten eller avtalsparten på köparsidan skall anses som importör.&lt;br&gt;Agenten handlar hela tiden i huvudmannens namn. Detta skiljer agenten&lt;br&gt;från kommissionären, som också handlar för huvudmannens räkning men&lt;br&gt;i eget namn. Ännu längre är steget till ensamåterförsäljaren, som handlar&lt;br&gt;både för egen räkning och i eget namn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en vara har förvärvats genom förmedling av en agent bör som&lt;br&gt;huvudregel gälla att det är köparen i Sverige och inte agenten som har&lt;br&gt;importörsansvaret. Normalt tar nämligen köparen fysiskt emot varan här&lt;br&gt;i landet. Han har då möjlighet att kontrollera den och överblicka riskerna.&lt;br&gt;Undantag från denna regel kan dock tänkas, beroende på hur agenten&lt;br&gt;bedriver sin förmedlingsverksamhet. Bedömningen kan t.ex. bli en annan&lt;br&gt;om agenten vänder sig direkt till svenska köpare för att förmedla avtal&lt;br&gt;mellan dem och den utländske säljaren. Ofta har också agenten andra&lt;br&gt;funktioner utöver den rena förmedlingen. Frågan vem som skall anses&lt;br&gt;vara importör får bedömas med ledning av samtliga omständigheter i det&lt;br&gt;enskilda fallet. Härvid kan ledning hämtas från reglerna om för vems&lt;br&gt;räkning produkten skall förtullas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det fysiska införandet till landet ombesörjs ofta av en speditör. Denne&lt;br&gt;är lastägarens förtroendeman och ingår i allmänhet för lastägarens räkning&lt;br&gt;men i eget namn avtal med lämplig transportör. Det kan också förekom-&lt;br&gt;ma att speditören helt eller delvis utför transporten själv. Vem som är&lt;br&gt;lastägare vid den tidpunkt då varan förs in i landet bestäms genom avtalet&lt;br&gt;mellan säljaren och köparen. Speditörens roll är i allmänhet sådan att det&lt;br&gt;vore främmande att betrakta honom som importör i produktskadelagens&lt;br&gt;mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Importörens ansvar enligt produktskadelagen inträder först när han&lt;br&gt;sätter produkten i omlopp i en näringsverksamhet (se 8 § 1). Den som&lt;br&gt;inför en produkt utan att ha förvärvssyfte, t.ex. i samband med en&lt;br&gt;turistresa, ådrar sig inte strikt skadeståndsansvar. Inte heller en närings-&lt;br&gt;idkare som importerar exempelvis en maskin för att använda den i sin&lt;br&gt;näringsverksamhet blir ansvarig enligt produktskadelagen, om maskinen&lt;br&gt;orsakar skada när han använder den. Han drabbas inte nödvändigtvis av&lt;br&gt;det strikta importörsansvaret ens om han senare sätter produkten i&lt;br&gt;omlopp i begagnat skick. För strikt ansvar krävs nämligen att importören&lt;br&gt;redan vid importtillfället hade för avsikt att sätta produkten i omlopp här&lt;br&gt;i landet. Uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; kommenteras i anslutning till 8 §&lt;br&gt;punkt 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som har påpekats tidigare medför importörens ansvar ingen inskränk-&lt;br&gt;ning i ansvaret enligt punkterna 1 och 3. Om skadestånd skall betalas av&lt;br&gt;flera, svarar de solidariskt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom punkt 3 utvidgas det strikta produktansvaret i vissa situationer&lt;br&gt;till andra led i distributionskedjan än tillverkningsledet och importledet.&lt;br&gt;Det är vanligt att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under&lt;br&gt;eget namn som om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i&lt;br&gt;verkligheten har framställts av andra. När skada orsakas av en sådan&lt;br&gt;produkt har den skadelidande enligt förevarande bestämmelse rätt att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vända sig mot den som har presenterat produkten som sin. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för om ansvar enligt punkt 3 skall komma i fråga är om den&lt;br&gt;omständigheten att näringsidkaren har anbringat sitt kännetecken på&lt;br&gt;produkten ger intryck av att han är produktens upphovsman. Det är inte&lt;br&gt;nödvändigt att den skadelidande faktiskt tror att så är fallet. Inte ens om&lt;br&gt;denne i ett konkret fall vet att produkten är tillverkad av någon annan än&lt;br&gt;den som utger sig för att vara tillverkaren, är det uteslutet att utkräva&lt;br&gt;ansvar enligt bestämmelsen. Av betydelse är i ett sådant fall huruvida&lt;br&gt;produkten allmänt sett ger intryck av att härröra från den som har försett&lt;br&gt;den med sitt kännetecken. Däremot drabbar produktansvaret inte den&lt;br&gt;som exempelvis i reklamsyfte anbringar sitt namn på prislappar eller&lt;br&gt;direkt på varan, om det ändå framgår att tillverkaren är någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som är ansvarig enligt denna bestämmelse kan inte undgå ansvaret&lt;br&gt;genom att uppge vem som är den verklige tillverkaren eller importören.&lt;br&gt;Däremot står det den skadelidande fritt att vända sig också mot&lt;br&gt;tillverkaren eller importören. Om flera är skyldiga att ersätta samma&lt;br&gt;skada, är de solidariskt ansvariga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,&lt;br&gt;frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig&lt;br&gt;enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att&lt;br&gt;betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket&lt;br&gt;angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat&lt;br&gt;produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem&lt;br&gt;som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten&lt;br&gt;skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i&lt;br&gt;tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten&lt;br&gt;eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad&lt;br&gt;efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat&lt;br&gt;sätt påkallat en sådan anvisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 7 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom denna paragraf utsträcks det strikta produktansvaret till senare&lt;br&gt;led i distributionskedjan när det av produkten inte framgår vem som är&lt;br&gt;tillverkare eller importör. Paragrafen har utformats i enlighet med&lt;br&gt;lagrådets förslag. En bestämmelse med samma innebörd finns i EG-direk-&lt;br&gt;tivets artikel 3 tredje stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En skadelidande skall inte vara förhindrad att kräva ersättning bara därför&lt;br&gt;att han inte kan utröna vem som har framställt den skadegörande&lt;br&gt;produkten. Reglerna i detta stycke har till syfte att motverka en sådan&lt;br&gt;effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket är tillämpligt på produkter som är framställda här i&lt;br&gt;landet och som inte är försedda med någon upplysning om vem som har&lt;br&gt;tillverkat, frambringat eller insamlat dem. Om någon skadas av en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produkt som sålunda år anonym därigenom att den inte anvisar någon Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som ansvarig för skadan enligt 6 §, kan den skadelidande rikta sitt&lt;br&gt;ersättningskrav mot sin leverantör eller mot någon som har tillhandahållit&lt;br&gt;produkten i ett tidigare led i distributionskedjan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtextens ord - &amp;quot;framgår det inte av en skadegörande produkt&amp;quot; - får&lt;br&gt;inte tolkas alltför inskränkt. Är tillverkaren angiven på produktens&lt;br&gt;emballage eller på en medföljande bruksanvisning, får det anses framgå&lt;br&gt;av produkten vem han är.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en produkt är försedd med uppgift om tillverkaren, kan skade-&lt;br&gt;ståndsansvar enligt 7 § inte komma i fråga. Uppstår ett fel hos en sådan&lt;br&gt;produkt efter det att den har satts i omlopp av tillverkaren, är produkt-&lt;br&gt;skadelagen inte tillämplig. För skador orsakade av fel som har uppstått&lt;br&gt;exempelvis under lagring hos en grossist svarar denne alltså inte enligt&lt;br&gt;produktskadelagen, om det inte är fråga om en anonym produkt av det&lt;br&gt;slag som behandlas i denna paragraf. Däremot kan grossisten bli ansvarig&lt;br&gt;enligt skadeståndslagen, om han har förfarit vårdslöst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvarig för på angivet sätt anonyma produkter är var och&lt;br&gt;en som har tillhandahållit produkten i en näringsverksamhet. Genom&lt;br&gt;rekvisitet &amp;quot;tillhandahållit&amp;quot; markeras att ansvaret inte begränsas till fall där&lt;br&gt;en produkt har överlåtits. Det omfattar alla slags situationer när någon&lt;br&gt;med den ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att&lt;br&gt;konsumera den eller använda den. Ett exempel som anförs av produkt-&lt;br&gt;ansvarskommittén (se SOU 1979:79 s. 135) är att en kund i en snabb-&lt;br&gt;köpsbutik skadas av en läskedrycksflaska som exploderar när kunden&lt;br&gt;plockar till sig den från hyllan. Flaskan är vid tillfället inte överlåten till&lt;br&gt;kunden men väl tillhandahållen, och ansvar enligt lagen kan inträda. Det&lt;br&gt;är just det skadegörande exemplaret av produkten som skall vara&lt;br&gt;tillhandahållet, och det ankommer på den skadelidande att bevisa att så&lt;br&gt;är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Var och en&amp;quot; som har tillhandahållit produkten är skadeståndsskyldig.&lt;br&gt;Det är således inte bara den slutlige säljaren som kan ådra sig produkt-&lt;br&gt;ansvar, utan detta kan drabba alla i omsättningskedjan. Av 8 § 1 framgår&lt;br&gt;dock att det strikta ansvaret åvilar endast den som tillhandahåller&lt;br&gt;produkten i en näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I bestämmelsen anvisas en möjlighet för leverantören att befria sig från&lt;br&gt;produktansvaret. Om han för den skadelidande anvisar någon som har&lt;br&gt;tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den&lt;br&gt;som sin eller tillhandahållit den för honom, är han inte längre skade-&lt;br&gt;ståndsskyldig och den skadelidande får vända sig till den sålunda utpekade&lt;br&gt;i stället. Den som lämnar uppgiften måste också - när det begärs - kunna&lt;br&gt;styrka dess riktighet för att undgå eget ansvar för skadan. De upplys-&lt;br&gt;ningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste&lt;br&gt;vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande&lt;br&gt;mot den utpekade. I normalfallet måste upplysningarna därför innehålla&lt;br&gt;namn och aktuell adress för den som pekas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot har den som har tillhandahållit produkten inte något ansvar&lt;br&gt;för att den utpekade verkligen kan infria sitt ansvar. Är den utpekade&lt;br&gt;insolvent eller är det en juridisk person som har upphört att existera&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;medför detta inte att ansvaret återgår på den som endast har tillhanda- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;hållit produkten för den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta stycke innehåller i fråga om importerade produkter regler&lt;br&gt;motsvarande dem som enligt första stycket gäller för produkter som är&lt;br&gt;framställda här i riket. Reglerna innebär följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det inte framgår av en importerad produkt vem som har importerat&lt;br&gt;den, är var och en som tillhandahåller produkten i en näringsverksamhet&lt;br&gt;ersättningsskyldig enligt produktskadelagen för skador som produkten&lt;br&gt;orsakar. Den som är ansvarig enligt denna regel går dock fri från&lt;br&gt;ersättningsskyldighet, om han upplyser den skadelidande om vem som har&lt;br&gt;importerat produkten eller tillhandahållit den för honom. Upplysningsplik-&lt;br&gt;ten skall fullgöras inom den tidsfrist som anges i tredje stycket. Det är&lt;br&gt;inte tillräckligt att den utländske tillverkaren anges. För att den ansvarige&lt;br&gt;leverantören skall befrias från sin skadeståndsskyldighet måste han anvisa&lt;br&gt;importören eller den leverantör i ett tidigare led i distributionskedjan som&lt;br&gt;tillhandahållit honom produkten. Den skadelidande kan då vända sig till&lt;br&gt;den utpekade med sitt krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av detta stycke framgår att en anvisning enligt första eller andra stycket&lt;br&gt;skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på&lt;br&gt;ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning. Enligt allmänna&lt;br&gt;bevisbörderegler ankommer det på den som vill åberopa regeln till&lt;br&gt;befrielse från ansvar att visa att upplysningen har lämnats i rätt tid.&lt;br&gt;Verkan av att ett meddelande inte alls lämnas eller lämnas först efter&lt;br&gt;förloppet av den föreskrivna tiden om en månad är att den som har&lt;br&gt;tillhandahållit produkten i sin näringsverksamhet blir ansvarig för skadan&lt;br&gt;som om han vore tillverkare. Det kan här nämnas att den treåriga&lt;br&gt;preskriptionsfristen enligt 11 § första stycket inte börjar löpa i förhållande&lt;br&gt;till den som ersättningskravet riktas mot förr än den dag då den&lt;br&gt;ersättningsberättigade fick eller borde ha fått kännedom om den&lt;br&gt;ansvariges identitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-&lt;br&gt;samhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. görsannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten&lt;br&gt;i omlopp, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma&lt;br&gt;överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 8 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf anger i tre punkter vissa förhållanden som fritar den&lt;br&gt;annars ansvarige från skadeståndsskyldighet. Paragrafen motsvarar artikel&lt;br&gt;7 a-d i EG-direktivet. Den skiljer sig från promemorieförslaget därigenom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att en tredje punkt har lagts till, se om detta avsnitt 2.8.3. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkterna 1 och 2 i paragrafen bygger på presumtioner till den&lt;br&gt;skadelidandes förmån som den som påstås vara ersättningsskyldig enligt&lt;br&gt;6 eller 7 § måste bryta för att undgå ansvar. Vad som presumeras är dels&lt;br&gt;att det är den ansvarige som har satt produkten i omlopp och att han har&lt;br&gt;gjort det inom ramen för en näringsverksamhet, dels att produkten var&lt;br&gt;behäftad med säkerhetsbristen redan när den ansvarige satte den i&lt;br&gt;omlopp. Bevisbördan för att dessa förhållanden inte föreligger åvilar den&lt;br&gt;som påstås vara ansvarig enligt 6 eller 7 §. När det gäller kraven på&lt;br&gt;bevisningens styrka gäller dock en lägre nivå för bevisning om att&lt;br&gt;säkerhetsbristen inte fanns när den påstått ansvarige satte den i omlopp.&lt;br&gt;Kan den som skadeståndskravet riktas mot åstadkomma tillräcklig&lt;br&gt;bevisning för att bryta någon av presumtionerna går han fri från&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Punkt 3 i paragrafen innebär att den av vilken ersättning krävs kan&lt;br&gt;undgå skadeståndsansvar enligt produktskadelagen om han visar att&lt;br&gt;säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med&lt;br&gt;tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ipunkt 1 presumeras att den produkt som har orsakat skadan har satts&lt;br&gt;i omlopp av den påstått ansvarige och att det har skett i näringsverksam-&lt;br&gt;het. För att undgå det strikta ansvaret måste denne alltså bevisa att han&lt;br&gt;inte har satt produkten i omlopp eller att det i vart fall inte har skett i&lt;br&gt;en näringsverksamhet. Bevisningen skall avse just det exemplar av&lt;br&gt;produkten som har orsakat skadan. Det saknar betydelse vad som kan ha&lt;br&gt;hänt med andra exemplar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; definieras inte i lagen. Betydelsen torde&lt;br&gt;framgå av ordalagen. En produkt har satts i omlopp av tillverkaren när&lt;br&gt;denne har fullbordat tillverkningsprocessen och fört in produkten i det&lt;br&gt;ekonomiska kretsloppet, t.ex. genom att överlämna den till nästa steg i&lt;br&gt;distributionskedjan. Produktansvaret inträder således - typiskt sett - först&lt;br&gt;när produkten har lämnat tillverkarens faktiska kontroll. Det avgörande&lt;br&gt;momentet är normalt den slutliga besittningsövergången från tillverkaren&lt;br&gt;till någon annan, t.ex. en självständig transportör. Det krävs inte att&lt;br&gt;produkten har överlåtits. Lagen täcker även uthyrning och annan&lt;br&gt;förvärvsmässig upplåtelse, liksom övriga situationer när någon med den&lt;br&gt;ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att konsumera&lt;br&gt;den eller använda den. En produkt sätts däremot inte i omlopp genom&lt;br&gt;att den exempelvis transporteras av en självständig transportör till&lt;br&gt;tillverkarens eget lager. Så kan inte heller anses ske, om produkten endast&lt;br&gt;lämnas för vetenskaplig prövning eller testning i ett fristående testningsin-&lt;br&gt;stitut. Däremot har den satts i omlopp, om den har lämnats till en&lt;br&gt;spekulant för påseende eller ingår i en provsäljningskampanj. Varor som&lt;br&gt;har lagts ut på hyllan i en snabbköpsbutik får i allmänhet anses vara satta&lt;br&gt;i omlopp av butiksinnehavaren när kunderna plockar till sig dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tillverkarens ansvar för att hans produkt uppfyller rimliga säkerhets-&lt;br&gt;krav ligger att det är han som avgör när produkten skall sättas i omlopp.&lt;br&gt;Om produkten kommer ut tidigare än han har avsett och utan medverkan&lt;br&gt;av honom eller någon som han svarar för, är han därför inte ansvarig för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;118&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skador som produkten orsakar på grund av bristande säkerhet. Detta Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;gäller oavsett om produkten alltjämt var under arbete eller låg i&lt;br&gt;tillverkarens lager av färdiga varor. Det har alltså ingen betydelse, om&lt;br&gt;produkten var färdig att sättas i omlopp eller inte. Bestämmelsen tar sikte&lt;br&gt;bl.a. på den situationen att produkten har stulits från tillverkaren.&lt;br&gt;Däremot torde tillverkaren inte undgå det strikta ansvaret bara därför att&lt;br&gt;någon anställd i tjänsten lämnar ut produkten tidigare än ledningen har&lt;br&gt;avsett eller därför att produkten inte har genomgått sedvanlig kontroll.&lt;br&gt;Bedömningen blir dock en annan, om den anställde utanför tjänsten&lt;br&gt;släpper ut produkten på marknaden (jfr 3 kap. skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte bara tillverkare utan även importörer och andra som kan bli&lt;br&gt;skadeståndsansvariga enligt 6 eller 7 § kan åberopa som ansvarsfrihets-&lt;br&gt;grund att de inte har satt produkten i omlopp. Om exempelvis en produkt&lt;br&gt;har satts i omlopp av dess tillverkare och sedan stjäls från en importörs&lt;br&gt;lager, blir importören inte ansvarig för en eventuell produktskada utan&lt;br&gt;den skadelidande får hålla sig till tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har satt en produkt i omlopp är inte därmed ovillkorligen&lt;br&gt;ansvarig för skador som produkten orsakar. Han kan nämligen gå fri från&lt;br&gt;ersättningsskyldighet, om han visar att han inte har satt produkten i&lt;br&gt;omlopp inom ramen för en näringsverksamhet. Begreppet närings-&lt;br&gt;verksamhet är avsett att ha samma innebörd i produktskadelagen som i&lt;br&gt;konsumentlagstiftningen (se t.ex. vad som sägs i prop. 1984/85:110 s. 141&lt;br&gt;om begreppet näringsidkare). Det skall alltså vara fråga om en verksam-&lt;br&gt;het av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt. Det är däremot ingen&lt;br&gt;förutsättning att produkten har överlåtits mot vederlag. Ansvar enligt&lt;br&gt;lagen föreligger därför t.ex. när en näringsidkare lämnar ett gratisprov av&lt;br&gt;en vara. Vidare gäller att, om en produkt som har framställts i icke-eko-&lt;br&gt;nomiskt syfte trots det säljs i en näringsverksamhet, säljaren kan bli strikt&lt;br&gt;ansvarig enligt 7 § för en eventuell produktskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även vissa slag av verksamhet som drivs i offentlig regi är att anse&lt;br&gt;som näringsverksamhet. Statliga och kommunala bolag och andra&lt;br&gt;offentliga organ, t.ex. de affärsdrivande verken, vilka driver sådan&lt;br&gt;verksamhet av ekonomisk natur som nu har nämnts kan således ådra sig&lt;br&gt;produktansvar (se prop. 1984/85:110 s. 141; jfr prop. 1979/80:119 s. 169&lt;br&gt;f och 187 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olika remissinstanser har efterlyst förtydliganden om hur begreppet&lt;br&gt;näringsverksamhet skall tolkas i enskilda fall. Frågor av detta slag får&lt;br&gt;överlämnas till rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom den nu nämnda undantagsbestämmelsen begränsas det strikta&lt;br&gt;skadeståndsansvaret. Utanför produktskadelagens tillämpningsområde&lt;br&gt;faller därmed exempelvis sådana situationer som när en privatperson&lt;br&gt;bakar kakor för försäljning vid en välgörenhetstillställning eller när en&lt;br&gt;turist för in ett föremål i landet för att ge bort det i present.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ipunkt 2 presumeras att säkerhetsbristen fanns hos den skadegörande&lt;br&gt;produkten redan när den sattes i omlopp. Tillverkaren kan bryta den&lt;br&gt;presumtionen genom att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns&lt;br&gt;när produkten lämnade hans kontroll. Full bevisning till stöd för en sådan&lt;br&gt;invändning behöver således inte förebringas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillverkaren är fri från ansvar exempelvis när säkerhetsbristen har Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;uppkommit under en transport som han inte svarar för eller i ett senare&lt;br&gt;försäljningsled eller hos den skadelidande under dennes befattning med&lt;br&gt;produkten. Motsvarande gäller för importörer och andra som kan bli&lt;br&gt;skadeståndsskyldiga enligt 6 eller 7 §. Avgörande för var och en av dem&lt;br&gt;är det skick produkten befann sig i när han satte den i omlopp. Im-&lt;br&gt;portören kan t.ex. inte freda sig genom att göra sannolikt att produkten&lt;br&gt;var felfri när den lämnade tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undgå ansvar måste den mot vilken anspråket riktas kunna&lt;br&gt;påvisa omständigheter som gör att det framstår som sannolikt antingen&lt;br&gt;att produkten var utan säkerhetsbrist när han satte den i omlopp eller&lt;br&gt;att säkerhetsbristen har uppstått på en senare tidpunkt. Omständigheter&lt;br&gt;av olika slag kan få betydelse i detta sammanhang. Av säkerhetsbristens&lt;br&gt;typ kan man många gånger dra slutsatser om i vilket skede den har&lt;br&gt;uppkommit, t.ex. om den är av sådan art som brukar uppkomma vid&lt;br&gt;felaktig lagring hos en detaljist eller genom normalt slitage eller ovarsam&lt;br&gt;hantering hos konsumenten. Tillverkningsförhållandena och jämförelser&lt;br&gt;med andra exemplar i samma produktserie kan också vara belysande.&lt;br&gt;Betydelse kan vidare få tillmätas den tid som har förflutit från det tillfälle&lt;br&gt;då produkten sattes i omlopp till dess att skadan inträffade. Ju längre&lt;br&gt;denna tid är, desto mindre är sannolikheten för att säkerhetsbristen fanns&lt;br&gt;redan från början.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt punkt 3 kan den av vilken ersättning krävs undgå skadestånds-&lt;br&gt;ansvar enligt produktskadelagen om han visar att säkerhetsbristen beror&lt;br&gt;på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som&lt;br&gt;har meddelats av en myndighet. Om således myndigheten har utfärdat&lt;br&gt;föreskrifter, enligt vilka en produkt måste innehålla en viss mängd av ett&lt;br&gt;visst ämne och produkten förorsakar skada därför att den överensstäm-&lt;br&gt;mer med en sådan föreskrift, går tillverkaren fri från ansvar enligt denna&lt;br&gt;punkt. En motsvarande regel finns i artikel 7 d i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vanligare är att myndigheternas föreskrifter utformas så att tillverkaren&lt;br&gt;kan bestämma produktens sammansättning och utformning inom angivna&lt;br&gt;gränser. Om det då inom dessa gränser finns utrymme för att ge&lt;br&gt;produkten en tillräckligt säker utformning, är punkt 3 inte tillämplig. I så&lt;br&gt;fall får det bedömas enligt 3 § om produkten har en säkerhetsbrist.&lt;br&gt;Såsom har utvecklats i specialmotiveringen till den paragrafen kan&lt;br&gt;produkten ha en säkerhetsbrist trots att den stämmer överens med de&lt;br&gt;minimikrav som har föreskrivits av en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En helt annan fråga är vilket ansvar en myndighet har för föreskrifter&lt;br&gt;om en produkts sammansättning eller om de minimikrav som produkten&lt;br&gt;bör uppfylla. Den frågan regleras inte i produktskadelagen utan skall&lt;br&gt;bedömas enligt reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller&lt;br&gt;försummelse vid myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avräkning vid sakskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;belopp om 3 500 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Saknar motsvarighet i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller en regel om avdrag för en &amp;quot;självrisk&amp;quot; vid sakskador.&lt;br&gt;I enlighet med lagrådets förslag har hänvisningen till skadeståndslagens&lt;br&gt;regler om skadeståndets bestämmande fått utgå ur paragrafen. Till följd&lt;br&gt;härav har paragrafens rubrik ändrats. Vidare har det gjorts en språklig&lt;br&gt;justering av lagtexten i förhållande till lagrådsremissen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhållits i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.10.1) blir&lt;br&gt;bestämmelserna i skadeståndslagen tillämpliga i fråga om sådant som inte&lt;br&gt;regleras särskilt i produktskadelagen. Sålunda skall bl.a. reglerna i 5 kap.&lt;br&gt;skadeståndslagen om skadeståndets bestämmande tillämpas vid skador&lt;br&gt;som ersätts enligt produktskadelagen. Skadestånd med anledning av&lt;br&gt;sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att ansvaret för sakskador&lt;br&gt;är begränsat så att den del av skadan som inte överstiger 3 500 kr. inte&lt;br&gt;ersätts. En motsvarande regel finns i EG-direktivets artikel 9 b. Frågan&lt;br&gt;har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en och samma säkerhetsbrist i en viss produkt orsakat skador på&lt;br&gt;flera föremål som tillhör en och samma skadelidande skall endast ett&lt;br&gt;belopp om 3 500 kr. dras av från den sammanlagda ersättningen, oavsett&lt;br&gt;om föremålen skadats vid ett och samma tillfälle eller vid skilda tid-&lt;br&gt;punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsningen gäller endast för det strikta ansvaret enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen. Bestämmelsen om avräkning blir inte tillämplig i den mån ett&lt;br&gt;skadeståndsanspråk grundas på andra skadeståndsregler, t.ex. culpaansva-&lt;br&gt;ret enligt skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har&lt;br&gt;den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde&lt;br&gt;stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan&lt;br&gt;rätt att av honom återfå vad han betalat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 9 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf behandlas ett särskilt fall av regressrätt. Regeln har&lt;br&gt;ingen motsvarighet i EG-direktivet. Frågan har behandlats i avsnitt 2.6.2&lt;br&gt;i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 31 § konsumentköplagen har säljaren ett produktansvar för&lt;br&gt;skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan&lt;br&gt;egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är&lt;br&gt;avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljaren är skadeståndsansvarig&lt;br&gt;för sådant som ligger inom hans kontrollsfär, s.k. kontrollansvar (se prop.&lt;br&gt;1989/90:89 s. 37 ff). En liknande skadeståndsregel finns i 31 § kon-&lt;br&gt;sumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En näringsidkare som ingår ett avtal vilket omfattas av konsumentköp- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lagen eller av konsumenttjänstlagen är skadeståndsskyldig för skador på&lt;br&gt;konsumentegendom som tillhör motparten i avtalet eller någon medlem&lt;br&gt;av dennes hushåll. I sådana fall där skador av detta slag orsakas av en&lt;br&gt;produkt kan ansvar enligt produktskadelagen föreligga jämsides med&lt;br&gt;ansvaret enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen (se&lt;br&gt;avsnitten 2.4.2 och 2.10.3). För dessa fall föreskrivs i förevarande paragraf&lt;br&gt;att den näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumentköp-&lt;br&gt;lagen eller konsumenttjänstlagen har rätt att få ersättning av den som är&lt;br&gt;skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen för vad han har betalat i&lt;br&gt;skadestånd till den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätten är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas&lt;br&gt;bara i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen. Om näringsidkaren är ansvarig enligt konsumenttjänst-&lt;br&gt;lagen är det således endast beträffande materialfel som han kan ha&lt;br&gt;regressrätt mot den som är ansvarig enligt produktskadelagen. Är det&lt;br&gt;fråga om rena felgrepp vid utförande av tjänsten får han själv slutligt&lt;br&gt;svara för skadeståndet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är&lt;br&gt;ett inomobligatoriskt skadeståndsansvar och förutsätter att näringsidkaren&lt;br&gt;har gjort sig skyldig till avtalsbrott. Vid tillämpning av konsumentköplagen&lt;br&gt;torde produktansvaret i de flesta fall komma att grundas på att den köpta&lt;br&gt;varan har orsakat skada därför att den har varit felaktig, dvs. inte i det&lt;br&gt;skick parterna hade avtalat. När en vara har orsakat skada på någonting&lt;br&gt;annat till följd av ett sådant köprättsligt fel torde den många gånger också&lt;br&gt;vara behäftad med en säkerhetsbrist och således grunda ansvar även&lt;br&gt;enligt produktskadelagen. Som har framhållits i specialmotiveringen till&lt;br&gt;3 § föreligger det dock en skillnad mellan det köprättsliga felansvaret och&lt;br&gt;produktskadelagens ansvar för bristande säkerhet. I köprätten är det&lt;br&gt;avgörande vad parterna har kommit överens om i det enskilda fallet.&lt;br&gt;Ansvaret enligt produktskadelagen bygger däremot på en mer generell&lt;br&gt;bedömning. Produkten skall vara så säker som konsumenter i allmänhet&lt;br&gt;har anledning att förvänta sig. Endast om detta inte är fallet och&lt;br&gt;säkerhetsbristen är orsak till skadan, föreligger regressrätt enligt denna&lt;br&gt;paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en näringsidkare skall kunna komma i åtnjutande av regress-&lt;br&gt;rätten enligt denna bestämmelse måste således förutsättningarna för&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet enligt produktskadelagen vara uppfyllda. Regress-&lt;br&gt;kravet kan riktas mot tillverkare, importörer eller andra som är ansvariga&lt;br&gt;enligt 6 §. I fråga om anonyma produkter kan vidare tidigare led i&lt;br&gt;distributionskedjan göras ansvariga enligt 7 §. För var och en av dem&lt;br&gt;som kan göras ansvariga gäller att han går fri från regressansvaret, om&lt;br&gt;något förhållande som nämns i 8 § föreligger för hans vidkommande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det belopp till vilket regressansvaret kan krävas ut bestäms enligt de&lt;br&gt;skadeståndsregler som gäller i fråga om produktskadelagen, dvs. i första&lt;br&gt;hand reglerna om sakskada i 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Regressansvaret&lt;br&gt;begränsas genom regeln i 9 § produktskadelagen om avräkning för en&lt;br&gt;självrisk om 3 500 kr. Vidare gäller att den regressansvarige aldrig kan bli&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skyldig att betala mer än vad som har betalats i skadeständ enligt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressregeln är tvingande rätt. Det innebär att den regressansvarige&lt;br&gt;inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med senare distributions-&lt;br&gt;led. Det spelar inte heller någon roll om den skadeorsakande produkten&lt;br&gt;har varit behäftad med något som i köprättsligt hänseende utgör fel i&lt;br&gt;avtalsförhållandet mellan den regressansvarige och dennes köpare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskription&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre&lt;br&gt;år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen&lt;br&gt;kunde göras gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som&lt;br&gt;påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i&lt;br&gt;omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Jfr 10 § i promemorians förslag)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens avslutande paragraf innehåller regler om preskription av krav på&lt;br&gt;ersättning för produktskador. Paragrafen motsvaras av artiklarna 10 och&lt;br&gt;11 i EG-direktivet. Promemorians lagförslag har ändrats i några avseen-&lt;br&gt;den för att reglerna skall bringas i överensstämmelse med direktivet.&lt;br&gt;Viktigast är att den yttersta preskriptionstiden vid personskada har&lt;br&gt;ändrats från 25 år till tio år. Ändringarna kommenteras i avsnitt 2.9.&lt;br&gt;Paragrafens andra stycke har utformats slutligt i enlighet med lagrådets&lt;br&gt;förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningskrav som grundas på produktskadelagen preskriberas enligt&lt;br&gt;särskilda regler med två olika utgångspunkter för beräkningen av&lt;br&gt;preskriptionsfristen. Gemensamt för reglerna är att preskriptionen avbryts&lt;br&gt;genom att den som kräver ersättning väcker talan vid domstol (jfr 29 §&lt;br&gt;lagen om försäkringsavtal, 28 § trafikskadelagen och 39 § konsumentför-&lt;br&gt;säkringslagen). Regleringen innebär - som lagrådet har påpekat - att&lt;br&gt;preskriptionen skall anses avbruten inte bara efter ansökan om stämning&lt;br&gt;utan även om den skadelidande vidtar annan rättslig åtgärd för att få&lt;br&gt;fordringen fastställd genom dom e.d., om den skadelidande åberopar sitt&lt;br&gt;krav till kvittning i ett rättsligt förfarande mot den skadeståndsskyldige&lt;br&gt;eller om han bevakar fordringen i dennes konkurs (se prop. 1976/77:5 s.&lt;br&gt;187, jfr prop. 1979/80:119 s.82 och 84).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är däremot inte tillräckligt att - så som stadgas i 5 § preskrip-&lt;br&gt;tionslagen - gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om&lt;br&gt;fordringen från borgenären. Preskriptionsavbrott kan dock åstadkommas&lt;br&gt;även genom att gäldenären erkänner ett krav på en viss bestämd&lt;br&gt;ersättning (jämför prop. 1976/77:5 s.187). Beträffande verkan av&lt;br&gt;preskriptionsavbrott tillämpas reglerna i 6 och 7 §§ preskriptionslagen; se&lt;br&gt;härom avsnitt 2.9 i den allmänna motiveringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionsreglerna i denna paragraf blir tillämpliga inte bara när krav&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;framställs av den skadelidande eller dennes rättsägare utan även när ett Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;krav grundas på den särskilda regressbestämmelsen i 10 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeln i första stycket gäller en treårig preskriptionsfrist från den&lt;br&gt;tidpunkt när den som kräver ersättning fick eller borde ha fått kännedom&lt;br&gt;om att fordringen kunde göras gällande. Det innebär att preskrip-&lt;br&gt;tionstiden börjar löpa när han får kännedom eller har bort få kännedom&lt;br&gt;om dels skadan, dels säkerhetsbristen i produkten, dels den mot vilken&lt;br&gt;anspråket skall riktas. EG-direktivet (artikel 10 punkt 1) innehåller en&lt;br&gt;motsvarande regel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att den som kräver ersättning faktiskt saknar&lt;br&gt;erforderlig kunskap i något av de angivna hänseendena utesluter inte att&lt;br&gt;preskriptionstiden kan börja löpa. Så kan vara fallet om den ersättnings-&lt;br&gt;berättigade känner till sådana omständigheter att det framstår som&lt;br&gt;naturligt för honom att undersöka om skada inträffat och vad den berott&lt;br&gt;på samt vem som är ansvarig för den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den första förutsättningen för att preskriptionstiden skall börja löpa är&lt;br&gt;att den skadelidande fått eller bort få kännedom om själva skadan. För&lt;br&gt;regelns tillämpning saknar det betydelse när den skadegörande händelsen&lt;br&gt;inträffar. Om det dröjer innan skadan blir märkbar, räknas fristen från&lt;br&gt;den senare tidpunkt då så sker. Ibland kan det vara omöjligt att beräkna&lt;br&gt;skadans storlek redan när skadan visar sig. Detta är emellertid utan&lt;br&gt;betydelse för preskriptionsfristen, som ändå skall räknas från den tidpunkt&lt;br&gt;då den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om själva skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den skadelidande skall vidare känna till eller ha bort känna till att det&lt;br&gt;är fråga om en produktskada. I många fall är omständigheterna sådana&lt;br&gt;att det genast står klart att skadan beror på en säkerhetsbrist i en viss&lt;br&gt;produkt. I andra fall kan det däremot krävas närmare undersökningar&lt;br&gt;innan skadeorsaken kan fastställas. Vid vilken tidpunkt den skadelidande&lt;br&gt;borde ha insett att skadan var orsakad av en säkerhetsbrist i produkten&lt;br&gt;kan också bero på hans kunskaper om produkter av det slag som det är&lt;br&gt;fråga om. Huruvida säkerhetsbristen är sådan att den skadelidande borde&lt;br&gt;ha uppmärksammat den tidigare än han säger sig ha gjort, får bestämmas&lt;br&gt;efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda&lt;br&gt;fallet. Preskriptionsfristen börjar således löpa först då det står klart eller&lt;br&gt;borde ha stått klart för den skadelidande att det är fråga om en&lt;br&gt;produktskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tredje villkoret för att preskriptionstiden skall börja löpa är att den&lt;br&gt;skadelidande har fått eller bort få kännedom om den mot vilken anspråk&lt;br&gt;skall riktas. Vad som krävs härvidlag är att den skadelidande har fått&lt;br&gt;sådana uppgifter om den ansvariges identitet att de ger honom möjlighet&lt;br&gt;att framställa krav mot den ansvarige eller väcka talan mot honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så länge den skadelidande är okunnig i något av de tre angivna&lt;br&gt;hänseendena börjar alltså treårsfristen inte att löpa, om inte omständig-&lt;br&gt;heterna är sådana att han borde ha fått kännedom om dem. Den som&lt;br&gt;påstår att preskription har inträtt har bevisbördan för att den skadelidan-&lt;br&gt;de har fått eller bort få kännedom om skadan, säkerhetsbristen och den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvarige. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionstidens längd - tre år - överensstämmer med vad som gäller&lt;br&gt;enligt EG-direktivet liksom enligt den svenska atomansvarighetslagen. En&lt;br&gt;liknande treårig preskriptionstid finns i försäkringsavtalslagen, trafikskade-&lt;br&gt;lagen och konsumentförsäkringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall där flera är ansvariga enligt lagen kan preskription inträda vid&lt;br&gt;olika tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer. Detta följer av&lt;br&gt;att preskriptionstiden inte börjar löpa innan den som kräver ersättning&lt;br&gt;får eller bör ha fått kännedom om den som anspråket skall riktas mot.&lt;br&gt;Det kan nämligen mycket väl tänkas att den skadelidande inte samtidigt&lt;br&gt;på det sättet får kännedom om alla ansvariga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket gäller en yttersta preskriptionstid om tio år räknat&lt;br&gt;från den dag då den skadegörande produkten sattes i omlopp av den som&lt;br&gt;påstås vara skadeståndsskyldig. I lagtexten slås uttryckligen fast att det här&lt;br&gt;är fråga om just det exemplar av produkten som har orsakat skadan i det&lt;br&gt;konkreta fallet. I sådana situationer där skadan uppstår till följd av att&lt;br&gt;produkter av samma slag, t.ex. ett kemiskt preparat, används under en&lt;br&gt;längre tid, blir utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning det&lt;br&gt;tillfälle då den sista av dessa produkter sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller utgångspunkten för beräkningen av den yttersta&lt;br&gt;preskriptionstiden överensstämmer produktskadelagen med EG-direktivet.&lt;br&gt;Uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; behandlas närmare i specialmotiveringen till&lt;br&gt;8 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionstiden räknas för var och en av dem som kan vara&lt;br&gt;ersättningsskyldiga enligt 6 eller 7 § från den dag då det skadegörande&lt;br&gt;exemplaret av produkten sattes i omlopp av just denne. Anspråk på&lt;br&gt;ersättning för en och samma skada kan alltså preskriberas vid olika&lt;br&gt;tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tredje stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens sista stycke anges verkan av preskription. Den som inte&lt;br&gt;väcker talan inom de tider som anges i de två föregående styckena&lt;br&gt;förlorar rätten till ersättning. Det innebär att en fordran som är&lt;br&gt;preskriberad enligt 11 § produktskadelagen inte kan göras gällande&lt;br&gt;kvittningsvis, detta till skillnad från vad som gäller enligt 10 § preskrip-&lt;br&gt;tionslagen. Produktskadelagens preskriptionsbestämmelser överens-&lt;br&gt;stämmer i detta hänseende med såväl EG-direktivet (artikel 11) som&lt;br&gt;motsvarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen, trafikskadelagen och&lt;br&gt;konsumentförsäkringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande&lt;br&gt;produkten i omlopp före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av övergångsbestämmelsen (punkt 2) framgår att lagen inte blir tillämplig Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;på alla produktskador som inträffar efter ikraftträdandet. Avgörande för&lt;br&gt;huruvida lagen kan åberopas mot en viss person är när denne har satt&lt;br&gt;produkten i omlopp. Endast den som har satt produkten i omlopp efter&lt;br&gt;det att produktskadelagen har trätt i kraft kan hållas ansvarig enligt de&lt;br&gt;nya reglerna. Detta innebär att det under en övergångsperiod kan inträffa&lt;br&gt;att olika regler blir tillämpliga på olika personer som ansvarar för samma&lt;br&gt;produkt. Fall kan nämligen förekomma där tillverkaren har satt produkten&lt;br&gt;i omlopp innan lagen har trätt i kraft men där något senare led i&lt;br&gt;distributionskedjan befattar sig med produkten först efter denna tidpunkt.&lt;br&gt;Övergångsvis kan således vissa personer som har deltagit i tillverkningen&lt;br&gt;eller distributionen av en produkt bli ersättningsskyldiga enligt allmänna&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga regler medan andra som har hanterat samma produkt&lt;br&gt;får ansvara enligt reglerna i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så kan bli fallet om t.ex. en bristfällig beståndsdel har satts i omlopp&lt;br&gt;före ikraftträdandet, medan slutprodukten sätts i omlopp efter denna&lt;br&gt;tidpunkt. Ansvaret för tillverkaren av beståndsdelen kommer då att&lt;br&gt;bedömas enligt tidigare gällande regler, medan slutproduktens tillverkare&lt;br&gt;får svara enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen tar sikte på just det exemplar av produkten som har&lt;br&gt;orsakat skadan. Det saknar betydelse vid vilken tidpunkt andra exemplar&lt;br&gt;av produkten har satts i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande innebörden av uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; hänvisas till vad&lt;br&gt;som anförts i specialmotiveringen till 8 § 1.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;dels föreslår riksdagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att anta förslaget till produktskadelag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. undantag från importörsansvaret (avsnitt 2.5.4),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. krav på bevis om orsakssamband mellan skadegörande&lt;br&gt;händelse och aktuell skada (avsnitt 2.8.1),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. skadeståndsrättsliga specialregler (avsnitt 2.10.2),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar&lt;br&gt;(avsnitt 2.11).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för&lt;br&gt;den åtgärd och de ändamål som föredraganden har hemställt om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;COUNCIL DIRECTIVE&lt;br&gt;of 25 July 1985&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;on the approximation of the laws, regulations and administrative&lt;br&gt;provisions of the Member States concerning liability for&lt;br&gt;defective products&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(85/374/EEC)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the Treaty establishing the European Economic&lt;br&gt;Community, and in particular Article 100 thereof,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the proposal from the Commission,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the opinion of the European Parliament,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas approximation of the laws of the Member States concerning the&lt;br&gt;liability of the producer for damage caused by the defectiveness of his&lt;br&gt;products is necessary because the existing divergences may distort&lt;br&gt;competition and affect the movement of goods within the common market&lt;br&gt;and entail a differing degree of protection of the consumer against&lt;br&gt;damage caused by a defective product to his health or property;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas liability without fault on the part of the producer is the sole&lt;br&gt;means of adequately solving the problem, peculiar to our age of&lt;br&gt;increasing technicality, of a fair apportionment of the risks inherent in&lt;br&gt;modern technological production;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas liability without fault should apply only to movables which have&lt;br&gt;been industrially produced; whereas, as a result, it is appropriate to&lt;br&gt;exclude liability for agricultural products and game, except where they&lt;br&gt;have undergone a processing of an industrial nature which could cause a&lt;br&gt;defect in these products; whereas the liability provided for in this&lt;br&gt;Directive should also apply to movables which are used in the&lt;br&gt;construction of immovables or are installed in immovables;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas protection of the consumer requires that all producers involved&lt;br&gt;in the production process should be made liable, in so far as their&lt;br&gt;finished product, component part or any raw material supplied by them&lt;br&gt;was defective; whereas, for the same reason, liability should extend to&lt;br&gt;importers of products into the Community and to persons who present&lt;br&gt;themselves as producers by affixing their name, trade mark or other&lt;br&gt;distinguishing feature or who supply a product the producer of which&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;cannot be identified;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, in situations where several persons are liable for the same&lt;br&gt;damage, the protection of the consumer requires that the injured person&lt;br&gt;should be able to claim full compensation for the damage from any one&lt;br&gt;of them;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, to protect the physical well-being and property of the consumer,&lt;br&gt;the defectiveness of the product should be determined by reference not&lt;br&gt;to its fitness for use but to the lack of the safety which the public at large&lt;br&gt;is entitled to expect; whereas the safety is assessed by excluding any&lt;br&gt;misuse of the product not reasonable under the circumstances;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas a fair apportionment of risk between the injured person and&lt;br&gt;the producer implies that the producer should be able to free himself&lt;br&gt;from liability if he furnishes proof as to the existence of certain&lt;br&gt;exonerating circumstances;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the protection of the consumer requires that the liability of the&lt;br&gt;producer remains unaffected by acts or omissions of other persons having&lt;br&gt;contributed to cause the damage; whereas, however, the contributory&lt;br&gt;negligence of the injured person may be taken into account to reduce or&lt;br&gt;disallow such liability;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the protection of the consumer requires compensation for death&lt;br&gt;and personal injury as well as compensation for damage to property;&lt;br&gt;whereas the latter should nevertheless be limited to goods for private use&lt;br&gt;or consumption and be subject to a deduction of a lower threshold of a&lt;br&gt;fixed amount in order to avoid litigation in an excessive number of cases;&lt;br&gt;whereas this Directive should not prejudice compensation for pain and&lt;br&gt;suffering and other non-material damages payable, where appropriate,&lt;br&gt;under the law applicable to the case;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas a uniform period of limitation for bringing of action for&lt;br&gt;compensation is in the interest both of the injured person and of the&lt;br&gt;producer;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas products age in the course of time, higher safety standards are&lt;br&gt;developed and the State of Science and technology progresses; whereas,&lt;br&gt;therefore, it would not be reasonable to make the producer liable for an&lt;br&gt;unlimited period for the defectiveness of his product; whereas, therefore,&lt;br&gt;liability should expire after a reasonable length of time, without prejudice&lt;br&gt;to claims pending at law;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, to achieve effective protection of consumers, no contractual&lt;br&gt;derogation should be permitted as regards the liability of the producer&lt;br&gt;in relation to the injured person;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas under the legal systems of the Member States an injured party Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;may have a claim for damages based on grounds of contractual liability&lt;br&gt;or on grounds of non-contractual liability other than that provided for in&lt;br&gt;this Directive; in so far as these provisions also serve to attain the&lt;br&gt;objective of effective protection of consumers, they should remain&lt;br&gt;unaffected by this Directive; whereas, in so far as effective protection of&lt;br&gt;consumers in the sector of pharmaceutical products is already also&lt;br&gt;attained in a Member State under a special liability system, claims based&lt;br&gt;on this system should similarly remain possible;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, to the extern that liability for nuclear injury or damage is&lt;br&gt;already covered in all Member States by adequate special rules, it has&lt;br&gt;been possible to exclude damage of this type from the scope of this&lt;br&gt;Directive;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, since the exclusion of primary agricultural products and game&lt;br&gt;from the scope of this Directive may be felt, in certain Member States,&lt;br&gt;in view of what is expected for the protection of consumers, to restrict&lt;br&gt;unduly such protection, it should be possible for a Member State to&lt;br&gt;extend liability to such products;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, for similar reasons, the possibility offered to a producer to free&lt;br&gt;himself from liability if he proves that the State of scientific and technical&lt;br&gt;knowledge at the time when he put the product into circulation was not&lt;br&gt;such as to enable the existence of a defect to be discovered may be felt&lt;br&gt;in certain Member States to restrict unduly the protection of the&lt;br&gt;consumer; whereas it should therefore be possible for a Member State to&lt;br&gt;maintain in its legislation or to provide by new legislation that this&lt;br&gt;exonerating circumstance is not admitted; whereas, in the case of new&lt;br&gt;legislation, making use of this derogation should, however, be subject to&lt;br&gt;a Community stand-still procedure, in order to raise, if possible, the level&lt;br&gt;of protection in a uniform manner throughout the Community;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas, taking into account the legal traditions in most of the Member&lt;br&gt;States, it is inappropriate to set any financial ceiling on the producer’s&lt;br&gt;liability without fault, whereas, in so far as there are, however, differing&lt;br&gt;traditions, it seems possible to admit that a Member State may derogate&lt;br&gt;from the principle of unlimited liability by providing a limit for the total&lt;br&gt;liability of the producer for damage resulting from a death or personal&lt;br&gt;injury and caused by identical items with the same defect, provided that&lt;br&gt;this limit is established at a level sufficiently high to guarantee adequate&lt;br&gt;protection of the consumer and the correct functioning of the common&lt;br&gt;market;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas the harmonization resulting from this cannot be total at the&lt;br&gt;present stage, but opens the way towards greater harmonization; whereas&lt;br&gt;it is therefore necessary that the Council receive at regular intervals,&lt;br&gt;reports from the Commission on the application of this Directive,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;accompanied, as the case may be, by appropriate proposals;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Whereas it is particularly important in this respect that a re-examination&lt;br&gt;be carried out of those parts of the Directive relating to the derogations&lt;br&gt;open to the Member States, at the expiry of a period of sufficient length&lt;br&gt;to gather practical experience on the effects of these derogations on the&lt;br&gt;protection of consumers and on the functioning of the common market,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The producer shall be liable for damage caused by a defect in his&lt;br&gt;product.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purpose of this Directive &amp;quot;product&amp;quot; means all movables, with the&lt;br&gt;exception of primary agricultural products and game, even though&lt;br&gt;incorporated into another movable or into an immovable. &amp;quot;Primary&lt;br&gt;agricultural products&amp;quot; means the products of the soil, of stock-farming&lt;br&gt;and of fisheries, excluding products which have undergone initial&lt;br&gt;Processing. &amp;quot;Product&amp;quot; includes electricity.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;&amp;quot;Producer&amp;quot; means the manufacturer of a finished product, the&lt;br&gt;producer of any raw material or the manufacturer of a component part&lt;br&gt;and any person who, by putting his name, trademark or other&lt;br&gt;distinguishing feature on the product presents himself as its producer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Without prejudice to the liability of the producer, any person who&lt;br&gt;imports into the Community a product for sale, hire, leasing or any form&lt;br&gt;of distribution in the course of his business shall be deemed to be a&lt;br&gt;producer within the meaning of this Directive and shall be responsible as&lt;br&gt;a producer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Where the producer of the product cannot be identified, each supplier&lt;br&gt;of the product shall be treated as its producer unless he informs the&lt;br&gt;injured person, within a reasonable time, of the identity of the producer&lt;br&gt;or of the person who supplied him with the product. The same shall&lt;br&gt;apply, in the case of an imported product, if this product does not&lt;br&gt;indicate the identity of the importer referred to in paragraph 2, even if&lt;br&gt;the name of the producer is indicated.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The injured person shall be required to prove the damage, the defect&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;and the causal relationship between defect and damage.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Where, as a result of the provisions of this Directive, two or more&lt;br&gt;persons are liable for the same damage, they shall be liable jointly and&lt;br&gt;severally, without prejudice to the provisions of national law concerning&lt;br&gt;the rights of contribution or recourse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. A product is defective when it does not provide the safety which a&lt;br&gt;person is entitled to expect, taking all circumstances into account,&lt;br&gt;including:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) the presentation of the product;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) the use to which it could reasonably be expected that the product&lt;br&gt;would be put;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) the time when the product was put into circulation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. A product shall not be considered defective for the sole reason that&lt;br&gt;a better product is subsequently put into circulation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The producer shall not be liable as a result of this Directive if he proves:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) that he did not put the product into circulation; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) &amp;nbsp;that, having regard to the circumstances, it is probable that the&lt;br&gt;defect which caused the damage did not exist at the time when the&lt;br&gt;product was put into circulation by him or that this defect came into&lt;br&gt;being afterwards; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(c) that the product was neither manufactured by him for sale or any&lt;br&gt;form of distribution for economic purpose nor manufactured or&lt;br&gt;distributed by him in the course of his business; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(d) that the defect is due to compliance of the product with mandatory&lt;br&gt;regulations issued by the public authorities; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(e) that the State of scientific and technical knowledge at the time when&lt;br&gt;he put the product into circulation was not such as to enable the&lt;br&gt;existence of the defect to be discovered; or&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(f) in the case of a manufacturer of a component, that the defect is&lt;br&gt;attributable to the design of the product in which the component has&lt;br&gt;been fitted or to the instructions given by the manufacturer of the&lt;br&gt;product.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Without prejudice to the provisions of national law concerning the&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;right of contribution or recourse, the liability of the producer shall not Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;be reduced when the damage is caused both by a defect in product and&lt;br&gt;by the act or omission of a third party.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The liability of the producer may be reduced or disallowed when,&lt;br&gt;having regard to all the circumstances, the damage is caused both by a&lt;br&gt;defect in the product and by the fault of the injured person or any person&lt;br&gt;for whom the injured person is responsible.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the purpose of Article 1, &amp;quot;damage&amp;quot; means:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) damage caused by death or by personal injuries;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) damage to, or destruction of, any item of property other than the&lt;br&gt;defective product itself, with a lower threshold of 500 ECU, provided&lt;br&gt;that the item of property:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(i) is of a type ordinarily intended for private use or consumption, and&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(ii) was used by the injured person mainly for his own private&lt;br&gt;use or consumption.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Article shall be without prejudice to national provisions relating to&lt;br&gt;non-material damage.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall provide in their legislation that a limitation period&lt;br&gt;of three years shall apply to proceedings for the recovery of damages as&lt;br&gt;provided for in this Directive. The limitation period shall begin to run&lt;br&gt;from the day on which the plaintiff became aware, or should reasonably&lt;br&gt;have become aware, of the damage, the defect and the identity of the&lt;br&gt;producer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The laws of Member States regulating suspension or interruption of&lt;br&gt;the limitation period shall not be affeeted by this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States shall provide in their legislation that the rights conferred&lt;br&gt;upon the injured person pursuant to this Directive shall be extinguished&lt;br&gt;upon the expiry of a period of 10 years from the date on which the&lt;br&gt;producer put into circulation the aetual product which caused the&lt;br&gt;damage, unless the injured person has in the meantime instituted&lt;br&gt;proceedings against the producer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The liability of the producer arising from this Directive may not, in&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;relation to the injured person, be limited or excluded by a provision Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;limiting his liability or exempting him from liability.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive shall not affect any rights which an injured person may&lt;br&gt;have according to the rules of the law of contractual or non-contractual&lt;br&gt;liability or a special liability system existing at the moment when this&lt;br&gt;Directive is notified.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive shall not apply to injury or damage arising from nuclear&lt;br&gt;accidents and covered by international conventions ratified by the Member&lt;br&gt;States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Each Member State may:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(a) by way of derogation from Article 2, provide in its legislation that&lt;br&gt;within the meaning of Article 1 of this Directive &amp;quot;product&amp;quot; also means&lt;br&gt;primary agricultural products and game;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(b) by way of derogation from Article 7 (e), maintain or, subject to the&lt;br&gt;procedure set out in paragraph 2 of this Article, provide in this legislation&lt;br&gt;that the producer shall be liable even if he proves that the State of&lt;br&gt;scientific and technical knowledge at the time when he put the product&lt;br&gt;inte circulation was not such as to enable the existence of a defect to be&lt;br&gt;discovered.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;A Member State wishing to introduce the measure specified in&lt;br&gt;paragraph 1 (b) shall communicate the text of the proposed measure to&lt;br&gt;the Commission. The Commission shall inform the other Member States&lt;br&gt;thereof.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The Member State concerned shall hold the proposed measure in&lt;br&gt;abeyance for nine months after the Commission is informed and provided&lt;br&gt;that in the meantime the Commission has not submitted to the Council&lt;br&gt;a proposal amending this Directive on the relevant matter. However, if&lt;br&gt;within three months of receiving the said information, the Commission&lt;br&gt;does not advise the Member State concerned that it intends submitting&lt;br&gt;such a proposal to the Council, the Member State may take the proposed&lt;br&gt;measure immediately.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;If the Commission does submit to the Council such a proposal amending&lt;br&gt;this Directive within the aforementioned nine months, the Member State&lt;br&gt;concerned shall hold the proposed measure in abeyance for a further&lt;br&gt;period of 18 months from the date on which the proposal is submitted.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Ten years after the date of notification of this Directive, the Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;Commission shall submit to the Council a report on the effect that rulings&lt;br&gt;by the courts as to the application of Article 7 (e) and of paragraph 1 (b)&lt;br&gt;of this Article have on consumer protection and the functioning of the&lt;br&gt;common market. In the light of this report the Council, acting on a&lt;br&gt;proposal from the Commission and pursuant to the terms of Article 100&lt;br&gt;of the Treaty, shall decide whether to repeal Article 7 (e)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Any Member State may provide that a producer’s total liability for&lt;br&gt;damage resulting from a death or personal injury and caused by identical&lt;br&gt;items with the same defect shall be limited to an amount which may not&lt;br&gt;be less than 70 million ECU.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;Ten years after the date of notification of this Directive, the&lt;br&gt;Commission shall submit to the Council a report on the effect on&lt;br&gt;consumer protection and the functioning of the common market of the&lt;br&gt;implementation of the financial limit on liability by those Member States&lt;br&gt;which have used the option provided for in paragraph 1. In the light of&lt;br&gt;this report the Council, acting on a proposal from the Commission and&lt;br&gt;pursuant to the terms of Article 100 of the Treaty, shall decide whether&lt;br&gt;to repeal paragraph 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive shall not apply to products put into circulation before the&lt;br&gt;date on which the provisions referred to in Article 19 enter into force.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. For the purposes of this Directive, the ECU shall be that defined by&lt;br&gt;Regulation (EEC) No 3180/78, as amended by Regulation (EEC) No&lt;br&gt;2626/84. The equivalent in national currency shall initially be calculated&lt;br&gt;at the rate obtaining on the date of adoption of this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;Every five years the Council, acting on a proposal from the&lt;br&gt;Commission, shall examine and, if need be, revise the amounts in this&lt;br&gt;Directive, in the light of economic and monetary trends in the&lt;br&gt;Community.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Member States shall bring into force, not later than three years from&lt;br&gt;the date of notification of this Directive, the laws, regulations and&lt;br&gt;administrative provisions necessary to comply with this Directive. They&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;shall forthwith inform the Commission thereof.&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. The procedure set out in Article 15 (2) shall apply from the date of&lt;br&gt;notification of this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Member States shall communicate to the Commission the texts of the&lt;br&gt;main provisions of national law which they subsequently adopt in the&lt;br&gt;field governed by this Directive.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Every five years the Commission shall present a report to the Council&lt;br&gt;on the application of this Directive and, if necessary, shall submit&lt;br&gt;appropriate proposals to it.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Article 22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;This Directive is addressed to the Member States.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Done at Brussels, 25 July 1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;For the Council&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;The President&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;J. POOS&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; This Directive was notified to the Member States on 30 July 1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning av promemorian (Ds 1989:79)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Sedan flera decennier har det i Sverige och den övriga industrivärlden&lt;br&gt;pågått en diskussion om det s.k. produktansvaret. Med denna term avses&lt;br&gt;skadeståndsansvar för skador som produkter orsakar på annat än själva&lt;br&gt;produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Sverige finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för&lt;br&gt;produktskador regleras därför av skadeståndslagen och i vissa fall av&lt;br&gt;skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts&lt;br&gt;enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom&lt;br&gt;vårdslöshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig&lt;br&gt;mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten&lt;br&gt;omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig&lt;br&gt;om att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all&lt;br&gt;erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna&lt;br&gt;har tillverkats och distribuerats. Det har ansetts att näringsidkare som&lt;br&gt;tillhandahåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett&lt;br&gt;strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadestånds-&lt;br&gt;lagen. Detta är bakgrunden till föreliggande promemoria. I den föreslås&lt;br&gt;en särskild produktskadelag, som innefattar ett skärpt skadeståndsansvar&lt;br&gt;för produktskador. Förslaget ligger på de flesta punkter inom ramen för&lt;br&gt;det EG-direktiv om produktansvar som antogs år 1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian diskuteras först i vilken mån det behövs strängare regler&lt;br&gt;för produktansvaret. Som grund för ställningstagandet till den frågan&lt;br&gt;redovisas i avsnitt 2 vissa nuvarande förhållanden. Därvid konstateras&lt;br&gt;inledningsvis att det inte finns någon säker kunskap om i vilken omfatt-&lt;br&gt;ning produktskador förekommer eller inom vilka områden av samhällslivet&lt;br&gt;de är vanligast. Klart är dock att produktskador ofta inträffar, inte minst&lt;br&gt;i hemmen och under fritiden, trots att åtskilliga åtgärder vidtas till&lt;br&gt;förebyggande av skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig-&lt;br&gt;heter som redan finns. I avsnitt 2 redogörs för de olika skadeståndsregler&lt;br&gt;och försäkringssystem som ger ersättning för produktskador. Ersättnings-&lt;br&gt;möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än&lt;br&gt;när det gäller sakskador. För de senare är de skadelidande oftast&lt;br&gt;hänvisade till egna försäkringar, i den mån inte någon vårdslös skadevälla-&lt;br&gt;re kan förmås att betala skadestånd. Särskilt i näringslivsförhållanden kan&lt;br&gt;man räkna med att sakskador ersätts ur den skadelidandes egen&lt;br&gt;försäkring. I fråga om personskador ger den allmänna försäkringen ett&lt;br&gt;grundskydd för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte&lt;br&gt;samtliga skador fullt ut. Inom olika områden av samhällslivet finns&lt;br&gt;därutöver försäkringssystem och liknande anordningar som ersätter&lt;br&gt;uppkommande skador mer eller mindre fullständigt. Så är fallet med&lt;br&gt;arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlingsskador inom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sjukvården. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den allmänna motiveringen i promemorian (avsnitt 3) inleds med en&lt;br&gt;redovisning i avsnitt 3.1 av vissa allmänna utgångspunkter. Beträffande&lt;br&gt;lagstiftningsbehovet sägs här sammanfattningsvis att ökade möjligheter&lt;br&gt;till ersättning för produktskador behövs främst i fråga om personskador&lt;br&gt;som uppkommer i hemmet, i skolan och under fritiden samt i fråga om&lt;br&gt;sakskador på egendom som används för enskilt ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.2 diskuteras hur den nya lagens tillämpningsområde bör&lt;br&gt;avgränsas. En första avgränsning föreslås genom definitionen av produkt-&lt;br&gt;begreppet. Med &amp;quot;produkt&amp;quot; skall förstås lös sak, men en produkt som har&lt;br&gt;infogats i annan lös eller fast egendom skall anses alltjämt vara en&lt;br&gt;produkt för sig. Enligt EG-direktivet görs undantag från lagens tillämp-&lt;br&gt;ningsområde för skador orsakade av obearbetade produkter från lantbruk,&lt;br&gt;fiske och jakt. Medlemsländerna har dock möjlighet att underlåta att göra&lt;br&gt;detta undantag. För svensk del föreslås inget sådant undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från lagens tillämpningsområde föreslås däremot undantag för skador&lt;br&gt;som omfattas av atomansvarighetslagen, trafikskadelagen eller lagen om&lt;br&gt;motortävlingsförsäkring samt arbetsskador som omfattas av kollektiv-&lt;br&gt;avtalsgrundad försäkring. Skador av de angivna slagen ersätts nu enligt&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga grunder genom andra ersättningsanordningar, som&lt;br&gt;anses fungera väl och därför böra bibehållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås i avsnitt 3.3 att produktskadelagen skall bygga på strikt&lt;br&gt;ansvar men att detta skall begränsas till att gälla i sådana fall där skadan&lt;br&gt;har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var så säker&lt;br&gt;som då skäligen kunde förväntas. Detta förslag överensstämmer med&lt;br&gt;EG-direktivets regel om strikt ansvar för skador som orsakas av en defekt&lt;br&gt;i produkten. I det svenska förslaget används dock inte ordet &amp;quot;defekt&amp;quot;.&lt;br&gt;Produktens säkerhet skall enligt förslaget bedömas med hänsyn till dess&lt;br&gt;förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar&lt;br&gt;och övriga omständigheter. Det konstateras i promemorian att den&lt;br&gt;centrala regeln om ansvarsgrunden är vag och kan befaras medföra&lt;br&gt;svårigheter i rättstillämpningen. För att sådana svårigheter i någon mån&lt;br&gt;skall motverkas förs i promemorian utförliga resonemang om hur&lt;br&gt;säkerheten hos en produkt skall bedömas. I avsnitt 3.3 föreslås vidare&lt;br&gt;att det skall krävas för att någon skall bli ansvarig enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen att han har satt produkten i omlopp. Dessutom skall han vara strikt&lt;br&gt;ansvarig bara för sådana skador som hans produkt orsakar till följd av en&lt;br&gt;säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp.&lt;br&gt;Uttrycket &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; definieras inte i den föreslagna lagtexten.&lt;br&gt;Typiskt sett har en produkt satts i omlopp när den har överlämnats till&lt;br&gt;en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den ansvarige inte&lt;br&gt;längre förfogar över den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet kan medlemsländerna fritt välja mellan att undanta&lt;br&gt;eller ej undanta s.k. utvecklingsskador från det strikta produktansvaret.&lt;br&gt;Det föreslås att den svenska lagen inte skall innehålla något sådant&lt;br&gt;undantag. Enligt produktskadelagen skall sålunda det strikta ansvaret&lt;br&gt;omfatta även skador som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens&lt;br&gt;den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produkten sattes i omlopp. Däremot följer av lagens begränsning till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ansvar för säkerhetsbrister att s.k. systemskador inte omfattas av det&lt;br&gt;strikta ansvaret. Med systemskador avses då skador orsakade av kända&lt;br&gt;skaderisker hos produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället.&lt;br&gt;Som exempel på sådana produkter kan nämnas tobak och alkohol men&lt;br&gt;även läkemedel med biverkningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsnitt 3.4 handlar om vilka slag av skador som skall omfattas av det&lt;br&gt;strikta produktansvaret. Det föreslås att personskador och sakskador skall&lt;br&gt;omfattas men däremot inte rena förmögenhetsskador. I fråga om&lt;br&gt;sakskador föreslås vidare den begränsningen att endast skada på egendom&lt;br&gt;som vid tiden för skadan brukade användas huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;ändamål skall ersättas enligt produktskadelagen. Det har tidigare rått&lt;br&gt;delade meningar i frågan huruvida ansvaret för sakskador bör regleras&lt;br&gt;inom köprätten eller inom skadeståndsrätten. Promemorians förslag&lt;br&gt;innebär således att regler om strikt ansvar för sakskador tas in i&lt;br&gt;produktskadelagen. Ersättningen för personskada och sakskada skall&lt;br&gt;bestämmas enligt reglerna i skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreslås vidare att förhållandet till köprätten skall regleras i ett&lt;br&gt;annat avseende genom en bestämmelse av innebörd att det strikta&lt;br&gt;produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den skadeorsakande&lt;br&gt;produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet ersätts inte sakskador till ett värde som är lägre&lt;br&gt;än 500 ECU (omkring 3 500 kr). Medlemsländerna har vidare rätt att&lt;br&gt;vid personskada införa ett beloppstak för serieskada, dock lägst 70 milj.&lt;br&gt;ECU (omkring 500 milj. kr). Den svenska lagen föreslås inte innehålla&lt;br&gt;några sådana beloppsgränser. Det påpekas att den allmänna jämknings-&lt;br&gt;regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen delvis kan ge samma verkan som en&lt;br&gt;beloppsgräns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan vem som skall vara skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen&lt;br&gt;besvaras i avsnitt 3.5. Promemorieförslaget följer även i denna del&lt;br&gt;EG-direktivet. Det strikta ansvaret skall kanaliseras till i första hand den&lt;br&gt;som har tillverkat den skadeorsakande produkten eller - i fråga om&lt;br&gt;naturprodukter - den som har frambringat eller insamlat produkten. Om&lt;br&gt;en skada har uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt som&lt;br&gt;utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkternas tillverkare&lt;br&gt;vara ansvariga. Har en produkt tillverkats genom bearbetning i flera led,&lt;br&gt;skall varje led ha tillverkaransvaret i fråga om säkerhetsbrister som fanns&lt;br&gt;hos produkten när den lämnade det ledet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen syftar till att förbättra den skadelidandes situation.&lt;br&gt;För denne har det avgörande betydelse att han utan besvär kan nå den&lt;br&gt;skadeståndsskyldige. Om tillverkaren finns i ett annat land, kan den&lt;br&gt;skadelidande ha svårt att göra sin rätt gällande mot honom. Därför&lt;br&gt;föreslås att den som har importerat den skadegörande produkten för att&lt;br&gt;sätta den i omlopp här skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren. Även&lt;br&gt;den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den med&lt;br&gt;sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall&lt;br&gt;vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland framgår det inte av en produkt vem som har tillverkat eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;importerat den. Även när så är fallet bör den skadelidande ha någon att Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;vända sig till med sitt ersättningskrav. Det föreslås därför att i dessa fall&lt;br&gt;var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten skall bära&lt;br&gt;det strikta produktansvaret. Den som utpekar någon i ett tidigare&lt;br&gt;distributionsled mot vilken kravet i stället kan riktas skall dock gå fri från&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen föreslås i detta avsnitt att det strikta produktansvaret skall&lt;br&gt;begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller&lt;br&gt;tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.6 föreslås att skadeståndsrättens allmänna principer skall gälla&lt;br&gt;för ersättningsskyldighetens fördelning mellan flera produktansvariga.&lt;br&gt;Dessa principer är inte lagreglerade. Rättsläget är delvis oklart. Den&lt;br&gt;allmänna principen anses dock vara att en skälighetsbedömning skall ske,&lt;br&gt;varvid man skall ta hänsyn till grunden för parternas ansvar och övriga&lt;br&gt;omständigheter, t.ex. om någon av dem i övervägande grad har orsakat&lt;br&gt;skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ett område föreslås dock en uttrycklig lagregel. I den nyligen&lt;br&gt;beslutade lagrådsremissen om ny konsumentköplag föreslås att säljarens&lt;br&gt;köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan skall omfatta&lt;br&gt;även skador som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på&lt;br&gt;annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes&lt;br&gt;hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. För skadestånd&lt;br&gt;som en säljare har betalat på grund av detta köprättsliga produktansvar&lt;br&gt;skall han enligt en särskild regel i produktskadelagen ha rätt till ersättning&lt;br&gt;av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen, men endast&lt;br&gt;i den mån skadeståndsskyldighet föreligger enligt den lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt avsnitt 3.7 bör skadeståndslagens regler om jämkning vid den&lt;br&gt;skadelidandes medvållande gälla för produktansvaret. Sålunda bör&lt;br&gt;skadestånd med anledning av personskada kunna jämkas, om den&lt;br&gt;skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat&lt;br&gt;till skadan. Har personskada lett till döden, bör skadestånd till efter-&lt;br&gt;levande kunna jämkas också om den avlidne uppsåtligen har medverkat&lt;br&gt;till dödsfallet. Skadestånd med anledning av sakskada bör kunna jämkas,&lt;br&gt;om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt&lt;br&gt;dessa regler skall skadeståndet alltså kunna jämkas i större utsträckning&lt;br&gt;vid sakskada än vid personskada. De mer omfattande jämkningsmöjlig-&lt;br&gt;heterna, som föreslås i fråga om sakskada, gäller enligt EG-direktivet även&lt;br&gt;vid personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt3.8 diskuteras bevisfrågor. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga&lt;br&gt;principer gäller att den skadelidande skall bevisa såväl att det har inträffat&lt;br&gt;en skadegörande händelse och en skada som att händelsen har orsakat&lt;br&gt;skadan. Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut i fråga om produkt-&lt;br&gt;ansvar, skulle den skadelidande många gånger sättas ur stånd att hävda&lt;br&gt;sitt krav. Särskilda problem uppstår när det gäller att bevisa att en viss&lt;br&gt;händelse har orsakat en viss skada. Ofta är nämligen orsakssambanden&lt;br&gt;invecklade och svåröverskådliga och det kan finnas mer än en tänkbar&lt;br&gt;förklaring till hur en skada har uppstått. Problem av samma slag kan&lt;br&gt;uppkomma vid miljöskador. I miljöskadelagen finns därför också en regel&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3 § tredje stycket) om bevislättnad i fråga om orsakssambandet mellan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;svarandens verksamhet och skadorna. Regeln bygger på tidigare rätts-&lt;br&gt;praxis. Även för produktskadornas vidkommande finns ett avgörande&lt;br&gt;(NJA 1982 s. 421) i vilket högsta domstolen har tillämpat principen om&lt;br&gt;bevislättnad i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och kompli-&lt;br&gt;cerade händelseförlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian konstateras att det inte bör komma i fråga att införa&lt;br&gt;en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador. Or-&lt;br&gt;sakssambandet är nämligen i många fall okomplicerat och då är en&lt;br&gt;bevislättnadsregel inte motiverad. Endast i fråga om sådana invecklade&lt;br&gt;och svåröverskådliga händelseförlopp som tidigare rättspraxis tagit sikte&lt;br&gt;på bör kravet på bevisningen lindras. Att bestämma tillämpningsområdet&lt;br&gt;för en sådan bevislättnadsregel är emellertid svårt. Promemorian stannar&lt;br&gt;därför för förslaget att man inte bör införa någon lagregel utan överlåta&lt;br&gt;till de rättstillämpande organen att i varje enskilt fall avgöra vilket krav&lt;br&gt;som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.8 föreslås vidare regler om omkastad bevisbörda i vissa&lt;br&gt;hänseenden. Sålunda skall det ankomma på den som annars skulle vara&lt;br&gt;ersättningsskyldig att visa att han inte har satt den skadegörande&lt;br&gt;produkten i omlopp i en näringsverksamhet eller att göra sannolikt att&lt;br&gt;den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i&lt;br&gt;omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsnitt 3.9 behandlar preskriptionsreglerna. Enligt nu gällande rätt&lt;br&gt;preskriberas en skadeståndsfordran tio år efter den skadeorsakande&lt;br&gt;händelsen, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I promemorian&lt;br&gt;konstateras att denna regel leder till att ett krav på skadestånd redan&lt;br&gt;kan vara preskriberat när skadan upptäcks. Vissa produkter har nämligen&lt;br&gt;negativa verkningar på den mänskliga organismen vilka inträder gradvis&lt;br&gt;och blir märkbara först efter lång tid. Av rättspolitiska och sociala skäl är&lt;br&gt;det angeläget att de skadelidande kan få ersättning även för sådana sena&lt;br&gt;skador. Detta gäller i särskilt hög grad personskador. Å andra sidan ligger&lt;br&gt;det i den produktansvariges intresse att han inte skall behöva riskera&lt;br&gt;skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i&lt;br&gt;omlopp. Det kan nämligen vara svårt att bedöma omfattningen av ett&lt;br&gt;sådant ansvar. En lång preskriptionstid ger också upphov till särskilda&lt;br&gt;försäkringsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En avvägning av de motstående intressena har lett fram till följande&lt;br&gt;förslag i promemorian. Den som vill ha ersättning enligt produktskade-&lt;br&gt;lagen skall väcka talan inom tre år efter det att han fick kännedom om&lt;br&gt;att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning för personskada&lt;br&gt;måste dock väckas inom 25 år efter det att den skadegörande produkten&lt;br&gt;upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Talan om&lt;br&gt;ersättning för sakskada måste väckas inom tio år efter den tidpunkten.&lt;br&gt;Den som inte väcker talan i tid skall inte ha rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget överensstämmer med EG-direktivet utom vad gäller den&lt;br&gt;yttersta preskriptionstiden för personskada. Enligt EG-direktivet är den&lt;br&gt;tiden tio år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.10 diskuteras förhållandet mellan produktskadelagen och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra skadeståndsrättsliga regler. Här föreslås till en början att skade- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ståndslagen skall vara tillämplig parallellt med produktskadelagen. Den&lt;br&gt;skadelidande skall sålunda ha rätt att åberopa skadeståndslagen som&lt;br&gt;grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskade-&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde. Denna princip överensstämmer med tanke-&lt;br&gt;gångarna bakom skadeståndslagen och någon bestämmelse i ämnet anses&lt;br&gt;inte behövas i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa förslag om produktskadelagens förhållande till andra skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga specialregler har lagts fram i avsnitt 3.2.1 övrigt får förhållandet&lt;br&gt;bedömas från fall till fall med ledning av de särskilda reglernas innehåll.&lt;br&gt;Inte heller om detta anses någon lagbestämmelse erfoderlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.4 har lämnats vissa förslag om förhållandet till köprätten.&lt;br&gt;Härutöver föreslås nu att om den skadelidande står i ett avtalsförhål-&lt;br&gt;lande till den som ansvarar enligt produktskadelagen, han skall kunna&lt;br&gt;välja att grunda sitt ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga&lt;br&gt;reglerna eller på produktskadelagen. Det föreslås en särskild bestämmelse&lt;br&gt;enligt vilken produktskadelagens regler skall vara tvingande till den&lt;br&gt;skadelidandes förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 3.11 berörs vissa frågor om lagens internationella verkningar.&lt;br&gt;En sådan fråga är vilket lands lag som skall tillämpas när ett fall av&lt;br&gt;produktskada har anknytning till mer än ett land. I promemorian&lt;br&gt;konstateras att varje stat har sina egna lagvalsregler och att lagvalet&lt;br&gt;därför kan falla ut olika beroende på i vilket land frågan kommer upp.&lt;br&gt;Mellan EFTArs och EG:s medlemsländer har nyligen slutits en konven-&lt;br&gt;tion, Luganokonventionen, som reglerar frågor om domstols behörighet&lt;br&gt;samt om erkännande och verkställighet av domar. När denna konvention&lt;br&gt;har vunnit bred anslutning kan förutses att svenska tillverkare i stor&lt;br&gt;omfattning kommer att få svara inför utländska domstolar och att de&lt;br&gt;utländska domarna blir verkställbara i Sverige. I detta perspektiv blir det&lt;br&gt;viktigt att de internationella lagvalsreglerna är utformade så att produkter&lt;br&gt;från olika länder som konkurrerar på samma marknad bedöms enligt&lt;br&gt;likvärdiga regler om produktansvar. I promemorian ges en översikt över&lt;br&gt;gällande lagvalsregler i Sverige och några andra viktiga länder. Översikten&lt;br&gt;visar på både likheter och olikheter mellan länderna. Det framstår dock&lt;br&gt;som önskvärt att lagvalsreglerna harmoniseras ytterligare. Den enda&lt;br&gt;framkomliga vägen att uppnå en sådan harmonisering synes vara genom&lt;br&gt;1973 års Haagkonvention om tillämplig lag vid produktansvar. Efter en&lt;br&gt;analys av konventionens regler uttalas sammanfattningsvis att den inte är&lt;br&gt;idealisk från svensk synpunkt. Invändningarna mot konventionen är dock&lt;br&gt;inte allvarligare än att den synes kunna godtas. Med hänsyn till intresset&lt;br&gt;av att lagvalsreglerna blir mer internationellt harmoniserade talar därför&lt;br&gt;övervägande skäl för att Sverige bör ansluta sig till konventionen. I&lt;br&gt;promemorian föreslås att så sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnittet om internationella förhållanden jämförs också de svenska&lt;br&gt;regler som nu föreslås med regleras i EG-direktivet. Jämförelsen görs&lt;br&gt;mot bakgrund av de svenska strävandena till västeuropeisk integration&lt;br&gt;och farhågor på vissa håll för att stränga svenska produktansvarsregler&lt;br&gt;skall försämra det svenska näringslivets konkurrensförmåga. Resultatet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av jämförelsen blir att det framför allt är den föreslagna regeln om 25 Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;års preskriptionstid vid personskada som - i kombination med lagens&lt;br&gt;föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador - kan få betydelse i&lt;br&gt;detta avseende. I det sammanhanget påpekas dock att statsmakterna har&lt;br&gt;uttalat att en harmonisering med EG inte skall innebära att Sverige ger&lt;br&gt;upp sin höga ambitionsnivå beträffande konsumentskyddet. Vidare kan de&lt;br&gt;svenska reglerna om ansvar för utvecklingsskador och om jämkning vid&lt;br&gt;den skadelidandes medvållande komma att bli strängare än motsvarande&lt;br&gt;regler i en del andra länder, framför allt EG-länder. Inverkan därav på&lt;br&gt;konkurrensförhållandena bedöms dock bli obetydlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga som tas upp i avsnitt 3.11 är risken för att konkur-&lt;br&gt;rensförhållandena snedvrids till följd av den speciella utformning som&lt;br&gt;regeln om importörens ansvar har fått i EG-direktivet. En redogörelse&lt;br&gt;lämnas för frågans behandling vid diskussioner mellan företrädare för&lt;br&gt;EFTA:s medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan bedöms inte ha&lt;br&gt;någon omedelbar aktualitet och därför inte böra föranleda någon särskild&lt;br&gt;åtgärd på nuvarande stadium av detta lagstiftningsärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaderna för lagförslaget diskuteras i avsnitt 3.12. Förslaget innebär&lt;br&gt;att ett ökat skadeståndsansvar läggs på näringslivet. Därav följer att&lt;br&gt;näringslivets kostnader kommer att stiga. Det är framför allt regeln om&lt;br&gt;25 års preskriptionstid som kan antas medföra ökade kostnader. I vissa&lt;br&gt;branscher kan också ansvaret för utvecklingsskador inverka på kostnads-&lt;br&gt;läget. Det finns inte något underlag för att uppskatta kostnadsökningarna&lt;br&gt;i siffror.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån staten och kommunerna tillhandahåller produkter i sådan&lt;br&gt;ordning att de ådrar sig produktansvar enligt de nya reglerna, drabbas&lt;br&gt;de av ökade kostnader i samma utsträckning som näringslivet. Det&lt;br&gt;allmänna drabbas också som avnämare av att produkter kan bli dyrare&lt;br&gt;till följd av det skärpta produktansvaret. För den offentliga verksamheten&lt;br&gt;i övrigt bedöms kostnadsökningarna bli obetydliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsnitt 4 innehåller kommentarer till de enskilda paragraferna i&lt;br&gt;lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Produktskadelag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag utges för personskada som en produkt har&lt;br&gt;orsakat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag utges också för skada som en produkt har&lt;br&gt;orsakat på egendom som vid tiden för skadan brukade användas&lt;br&gt;huvudsakligen för enskilt ändamål. Skada på själva produkten ersätts&lt;br&gt;dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med produkt avses lös sak. Lagen gäller skada som en produkt har&lt;br&gt;orsakat, även om produkten har infogats i annan lös eller fast egen-&lt;br&gt;dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. skada som omfattas av trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen&lt;br&gt;(1976:357) om motortävlingsförsäkring, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en&lt;br&gt;produkt, när den sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen&lt;br&gt;kunde förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara&lt;br&gt;användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och&lt;br&gt;övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en skada uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt&lt;br&gt;som utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna&lt;br&gt;anses ha orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande&lt;br&gt;produkten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i&lt;br&gt;landet, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den&lt;br&gt;med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-&lt;br&gt;tecken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten är&lt;br&gt;skyldig att utge skadestånd enligt denna lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det inte framgår av produkten vem eller vilka som är skade-&lt;br&gt;ståndsskyldiga enligt 6 §, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det visserligen framgår av produkten vem eller vilka som är&lt;br&gt;skadeståndsskyldiga enligt 6 § men ingen av dem har hemvist i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldig enligt första stycket är dock inte den som inom en&lt;br&gt;månad efter begäran av den som kräver ersättning anvisar någon med&lt;br&gt;hemvist i Sverige som har tillverkat, frambringat eller insamlat produk-&lt;br&gt;ten eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-&lt;br&gt;samhet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produk-&lt;br&gt;ten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har&lt;br&gt;den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990I000)&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; eller 31 § fjärde&lt;br&gt;stycket konsumenttjänstlagen (1985:716)&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; har utgivit ersättning för&lt;br&gt;skadan rätt att av honom återfå vad som utgivits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;r&lt;/sup&gt;Avser förslaget i lagrådsremissen om ny konsumentköplag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;Avser paragrafens lydelse enligt förslaget i lagrådsremissen om ny&lt;br&gt;konsumentköplag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskription &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre&lt;br&gt;år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras&lt;br&gt;gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Talan om ersättning för personskada måste dock väckas inom tjugofem&lt;br&gt;år efter det att den skadegörande produkten upphörde att vara i den&lt;br&gt;ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste&lt;br&gt;väckas inom tio år efter den tidpunkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande pro-&lt;br&gt;dukten i omlopp före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;145&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanställning av remissyttranden över departe-&lt;br&gt;mentspromemorian (Ds 1989:79) Produktskadelag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgivits av&lt;br&gt;Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Trelleborgs tingsrätt, kommerskollegium,&lt;br&gt;försäkringsinspektionen, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen&lt;br&gt;NO, konsumentverket/KO, allmänna reklamationsnämnden, arbetarskydds-&lt;br&gt;styrelsen, kemikalieinspektionen, statens livsmedelsverk, statens in-&lt;br&gt;dustriverk, statens energiverk, boverket, statens råd för byggnadsforskning,&lt;br&gt;statens institut för byggnadsforskning, statens strålskyddsinstitut,&lt;br&gt;trafiksäkerhetsverket, försvarets materielverk, lantbruksstyrelsen, statens&lt;br&gt;jordbruksnämnd, fiskeristyrelsen, statens mät-och provstyrelse, statens&lt;br&gt;pris- och konkurrensverk, konkurrenskommittén (C 1989:03), juridiska&lt;br&gt;fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, statens järnvägar, Lands-&lt;br&gt;organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation&lt;br&gt;(TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund,&lt;br&gt;Industrins Byggmaterialgrupp, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges&lt;br&gt;Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksför-&lt;br&gt;bund, Sveriges Livsmedelshandlareförbund, Småföretagens riksorganisa-&lt;br&gt;tion, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Handelsagenters&lt;br&gt;Förbund,Bilindustriföreningen,Kemisk-TekniskaLeverantörförbundet,&lt;br&gt;Svenska Petroleumförbundet, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund,&lt;br&gt;LKD Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning, Sveriges&lt;br&gt;Marknadsförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,&lt;br&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkrings-&lt;br&gt;bolags Förening, Konsortiet för Läkemedelsförsäkring, Läkemedelsförsäk-&lt;br&gt;ringsföreningen, Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges domareförbund,&lt;br&gt;Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna&lt;br&gt;advokatbyråer, Motormännens Riksförbund - M, Sveriges Villa-&lt;br&gt;ägareförbund, Riksförbundet Vi i Småhus, Sveriges Fastig-&lt;br&gt;hetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, HSB Riksförbund,&lt;br&gt;Miljöcentrum, Konsumentvägledarnas Förening, Husmodersförbundet&lt;br&gt;Hem och Samhälle och Riksförbundet mot Astma-Allergi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska&lt;br&gt;Arbetsgivareföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens&lt;br&gt;riksorganisation, Bilindustriföreningen, Sveriges Handelsagenters Förbund,&lt;br&gt;Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning, Svenska Handelskam-&lt;br&gt;marförbundet, Byggentreprenörerna, Kemikontoret, Mekanförbundet samt&lt;br&gt;Plast- och Kemikalieleverantörers förening har avgivit ett gemensamt&lt;br&gt;yttrande som i det följande återges under rubriken Vissa organisationer&lt;br&gt;inom näringslivet. Svenska Petroleuminstitutet har som sitt yttrande&lt;br&gt;hänvisat till detta yttrande. Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros-&lt;br&gt;sistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund och Leverantör-&lt;br&gt;föreningen Kontors- och Datautrustning har utöver det gemensamma&lt;br&gt;yttrandet var för sig ingivit kompletterande yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet, Sveriges Färgfabrikanters&lt;br&gt;Förening, Sveriges Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers&lt;br&gt;Förbund har lämnat ett gemensamt yttrande. Detta återges i det följande&lt;br&gt;under rubriken Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m. fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Represen-&lt;br&gt;tantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier ingivit ett&lt;br&gt;gemensamt yttrande. Dessutom har yttranden inkommit från Apoteksbo-&lt;br&gt;laget AB, Sjöassuradörernas förening, Sveriges Redareförening och&lt;br&gt;Svenska Franchiseföreningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, national-&lt;br&gt;ekonomiska institutionen vid Lunds universitet, Handelshögskolan i&lt;br&gt;Stockholm, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Centerns&lt;br&gt;ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Grön Ungdom, Kom-&lt;br&gt;munistisk Ungdom, Moderata Ungdomsförbundet, Sveriges Socialdemo-&lt;br&gt;kratiska Ungdomsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Trädgårds-&lt;br&gt;näringens Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Svenska Dataföre-&lt;br&gt;ningen, SAS Scandinavian Airlines System, AMF - Ar-&lt;br&gt;betsmarknadsförsäkringar (Trygghetsförsä kring), Kungliga automobilklub-&lt;br&gt;ben KAK, Svenska Konsultföreningen, Miljöförbundet, Svenska Natur-&lt;br&gt;skyddsföreningen, Kooperativa konsumentgillesförbundet, Riksförbundet&lt;br&gt;Hem och Skola, De Handikappades Riksförbund DHR och Handikapp-&lt;br&gt;förbundens Centralkommitté HCK har beretts tillfälle att avge yttranden&lt;br&gt;men har avstått från att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1. Allmänna synpunkter; lagstiftningsbehovet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten delar i huvudsak promemorians bedömningar och anser också&lt;br&gt;att tiden nu är mogen att införa en lag om ansvar för produktskador.&lt;br&gt;Hovrätten instämmer i att ansvaret enligt en sådan lag bör utformas som&lt;br&gt;ett strikt ansvar för personskada och - såvitt avser konsumentegendom -&lt;br&gt;sakskada samt att kretsen av de ansvariga skall bestämmas på det sätt&lt;br&gt;som har skett i förslaget. Hovrätten tillstyrker således förslaget med några&lt;br&gt;undantag som kommer att beröras i det följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en allmän utgångspunkt anser hovrätten det vara av vikt att&lt;br&gt;produktskadelagen så nära som möjligt ansluter till reglerna i det s.k. EG-&lt;br&gt;direktivet, eftersom en internationell likformighet på området bör&lt;br&gt;eftersträvas. Lagförslaget har utarbetats enligt en för Sveriges del gängse&lt;br&gt;metod innebärande att tolkningar och överväganden i mindre utsträckning&lt;br&gt;låter sig göra på grundval enbart av den föreslagna lagtexten. För att&lt;br&gt;erhålla en mer fullständig information måste man vända sig till motiven.&lt;br&gt;Som grund för förslaget ligger i detta fall det tidigare nämnda EG-&lt;br&gt;direktivet. Direktivet är till sin utformning utförligt och reglerar detaljerat&lt;br&gt;en del frågor som i promemorieförslaget endast kan utläsas ur motiven.&lt;br&gt;Enligt hovrättens mening måste man räkna med att EG-direktivet&lt;br&gt;kommer att utgöra tolkningsunderlag även för det svenska lagförslaget.&lt;br&gt;Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det inte hade varit en fördel&lt;br&gt;att i produktskadelagen ta in en del preciseringar och förtydliganden som&lt;br&gt;återfinns i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Växjö tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten tillstyrker förslaget om ett lagfäst strikt ansvar för produkt-&lt;br&gt;skador. Förslaget synes väl genomtänkt och de olika frågeställningarna är&lt;br&gt;grundligt penetrerade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av en lagstiftning kan ej längre ifrågasättas med hänsyn till att&lt;br&gt;lagstiftning om produktskador genomförts eller kommer att genomföras&lt;br&gt;i snart sagt alla länder i vår omgivning. Tingsrätten befarar dock att&lt;br&gt;förhållandet till andra skadeståndsrättsliga bestämmelser kan komma att&lt;br&gt;skapa gränsdragningsproblem. Då den föreslagna regleringen närmast&lt;br&gt;avser produktskador i hemmet och på fritiden, kommer de situationer då&lt;br&gt;en tillämpning kan bli aktuell måhända att bli avgränsade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten instämmer i vad som anförs i promemorian om behovet av&lt;br&gt;en lagreglering om ansvaret för produktskador. Även om tillförlitlig&lt;br&gt;statistik saknas vad gäller omfattningen av produktskador kan konstateras,&lt;br&gt;inte minst genom Högsta domstolens refererade rättsfall, att en lagstift-&lt;br&gt;ning på detta område skulle fylla ett tomrum inom skadeståndsrätten.&lt;br&gt;Kännetecknande för produktskadorna är bl.a. att de inte sällan medför&lt;br&gt;allvarliga och kostsamma konsekvenser för enskilda personer, som med&lt;br&gt;dagens lagstiftning har små, om ens några möjligheter att kompensera sig.&lt;br&gt;Avsaknaden av klara rättsregler har också lett till att den praxis som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bildats på området blivit långtifrån entydig. Sålunda har Högsta domstolen Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;gång på gång fått tillgripa konstruktioner i form av garantifiktioner,&lt;br&gt;uttunnade vårdslöshetsrekvisit och mycket låga krav på bevisföringen för&lt;br&gt;att i ett antal enskilda fall nå för den skadelidande rimliga lösningar.&lt;br&gt;Härom vittnar bl.a. den uppmärksamhet som rättsfallet NJA 1985 s. 641&lt;br&gt;tilldrog sig i den juridiska litteraturen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse är också att man numera enats inom EG om att de till&lt;br&gt;gemenskapen hörande länderna skall utfärda enhetliga lagar på området.&lt;br&gt;Med hänsyn till de strävanden som i dag finns från Sveriges sida om en&lt;br&gt;integrering i en eller annan form med EG, framstår det som angeläget&lt;br&gt;att vi närmar oss den lagstiftning som inom kort kommer att finnas i&lt;br&gt;övriga Europa (jfr vad som som anförs i promemorian på s 210 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt som tingsrätten sålunda förordar en lagstiftning om produkt-&lt;br&gt;ansvar, bör framhållas att ett resultat blir att domstolarna kommer att&lt;br&gt;tillföras en målgrupp som hittills inte varit vanligt förekommande. Även&lt;br&gt;om detta inte skulle medföra en måltillströmning av den omfattning som&lt;br&gt;följde på införandet av bestämmelserna i 4 kap. 19 § jordabalken, kan&lt;br&gt;effekter för domstolarnas arbetsbörda dock inte uteslutas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen tillstyrker det remitterade förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom kostnadseffekterna knappast ännu kan bedömas på ett&lt;br&gt;tillförlitligt sätt, kan det finnas skäl att längre fram, när man har fått&lt;br&gt;närmare erfarenhet av lagen, överväga om några justeringar då är&lt;br&gt;befogade. Också den framtida utvecklingen utomlands, särskilt inom EG,&lt;br&gt;kan motivera sådana överväganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inspektionen anser att frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-&lt;br&gt;lösning, lik den på miljöskadeområdet, bör övervägas under det fortsatta&lt;br&gt;lagstiftningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen delar uppfattningen att sociala och humanitära&lt;br&gt;skäl talar för att den som tillfogas produktskador på person eller egendom&lt;br&gt;får ekonomisk gottgörelse. Inspektionen ansluter sig till tanken att&lt;br&gt;ersättningsmöjligheten nu bör utvidgas genom att bygga på en princip om&lt;br&gt;strikt ansvar. Inspektionen anser därför också att det finns skäl att&lt;br&gt;lagstifta om en lösning med denna innebörd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i övrigt tillstyrker inspektionen det remitterade förslaget och&lt;br&gt;biträder de skäl som - ofta efter ett ingående och nyanserat resonemang -&lt;br&gt;bär upp de föreslagna reglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen delar uppfattningen att en särskild lag som reglerar&lt;br&gt;produktansvar bör införas i svensk rätt. En sådan lagstiftning kan i&lt;br&gt;huvudsak utformas som föreslagits i promemorian. Med hänsyn till den&lt;br&gt;betydelse som fästs vid att harmonisera svenska regler med EGs, kan&lt;br&gt;emellertid ifrågasättas om det inte i förslaget gjorts onödiga eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;149&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åtminstone otillräckligt motiverade avvikelser från EG-direktivet angående Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen tillstyrker i huvudsak förslaget till produktskadelag.&lt;br&gt;Domstolen vill dock anföra följande synpunkter i fråga om förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avvikelser från EG-direktivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen (kap. 3.1.2) anges att strävandena mot en&lt;br&gt;västereuropeisk integration utgör ett av motiven för en lagstiftning om&lt;br&gt;produktansvar och att det därför är en självklar utgångspunkt att den&lt;br&gt;svenska produktskadelagen skall bygga på samma principer som EG-&lt;br&gt;direktivet. Samtidigt anges att &amp;quot;särskilda svenska intressen&amp;quot; kan väga över&lt;br&gt;intresset av rättslikhet mellan länderna. Dessa svenska intressen synes vara&lt;br&gt;att &amp;quot;de skadelidandes skydd skall förbättras ytterligare&amp;quot; (s 212).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framhålls i prop 1987/88:66 och den västeuropeiska integrationen&lt;br&gt;(s 4) är det en svensk önskar att bredda för fördjupa samarbetet med EG&lt;br&gt;så långt detta är förenligt med nuetralitetspolitiken. Detta innebär en&lt;br&gt;mycket långtgående harmonisering och synes, även med beaktande av de&lt;br&gt;uttalanden som redovisats i promemorian (s 210 f), ge ringa utrymme för&lt;br&gt;svenska avvikelser från EGs gällande regler (jfr även nämnda prop s 27).&lt;br&gt;Utgångspunkten vid de överläggningar som pågår med EG är också att&lt;br&gt;Sverige skall godta det regelsystem som på olika områden införts i EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Naturligtvis kan i vissa fall särskilda svenska lösningar vara lämpliga.&lt;br&gt;Mot bakgrund av vad som anförts ovan måste det dock föreligga mycket&lt;br&gt;tungt vägande skäl för sådana särlösningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelse från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsfrihetsombudsmannen (NO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;NO konstaterar att förslaget till produktskadelag inte ligger väl i linje med&lt;br&gt;de svenska strävandena till en harmonisering med EG. Såvitt nu kan&lt;br&gt;bedömas föranleder förslaget emellertid inga allvarligare invändningar från&lt;br&gt;konkurrenssynpunkt. Med hänsyn till de konsumentpolitiska motiv som&lt;br&gt;åberopats till stöd för förslaget vill NO inte motsätta sig detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;br&gt;Konsumentverket ser med stor tillfredsställelse att produktansvarsfrågorna&lt;br&gt;regleras i lag och att hänsynen till de skadelidandes intressen tillmätts stor&lt;br&gt;betydelse vid utformningen av lagbestämmelserna. Verket har inga&lt;br&gt;invändningar mot promemorieförslaget utom på följande punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Produktbegreppet bör omfatta även elektricitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- &amp;nbsp;Vikten av utförlig säkerhetsinformation bör framgå klarare av&lt;br&gt;lagmotiven.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Sättet att lämna säkerhetsinformation bör behandlas mer utförligt i&lt;br&gt;motiven.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;150&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Produktskadelagen bör göras tillämplig även i fråga om produkter Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som tillhandahålls i den offentliga verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Kravet på bevisning om sambandet mellan orsak och skada bör&lt;br&gt;regleras i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket anser vidare att man nu också bör överväga en&lt;br&gt;motsvarande reglering av skadeansvaret på tjänsteområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av en produktskadelag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är ett grundläggande allmänt inresse att produktskador så långt det&lt;br&gt;är möjligt kan förebyggas. Det sker främst genom att de produkter som&lt;br&gt;förekommer på marknaden görs så säkra som möjligt. Ansvaret för detta&lt;br&gt;vilar på företagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister det i fråga om säkerheten beror detta i de flesta fall på att&lt;br&gt;tillräckliga, förebyggande åtgärder inte vidtagits. Exempelvis kan provning&lt;br&gt;eller annan kontroll ha underlåtits. Ingripanden mot farliga varor - och&lt;br&gt;tjänster - kan i många fall ske med stöd av produktsäkerhetslagen.&lt;br&gt;Ingripande görs då av den ansvariga myndigheten, KO och i sista hand&lt;br&gt;Marknadsdomstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket anser att civilrättsliga produktansvarsregler som&lt;br&gt;komplement till marknadsrättsliga produktsäkerhetsregler behövs. Det är&lt;br&gt;tillfredsställande att detta också markeras så tydligt som det görs i&lt;br&gt;betänkandet. Även andra skäl - inte minst den internationella utvecklingen&lt;br&gt;- talar starkt för reglering av produktansvaret, något som numera inte&lt;br&gt;heller torde ifrågasättas av någon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I färsk rättspraxis finns exempel på att ett strikt ansvar för produkt-&lt;br&gt;skada har tillämpats. De föreslagna produktansvarsreglerna innebär därför&lt;br&gt;inte någon genomgripande nyhet för svensk rätt. Enligt verket är det&lt;br&gt;självklart att produktansvaret måste regleras närmare genom lagbestäm-&lt;br&gt;melser efter de linjer som nu föreslagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan verket inte underlåta att påpeka att det&lt;br&gt;sannolikt kommer att bli svårt för många att skilja mellan produktsäker-&lt;br&gt;hetslagen och den föreslagna produktskadelagen. Förståelsen av skillnaden&lt;br&gt;skulle sannolikt underlättas om den sistnämnda lagen kallas för produkt-&lt;br&gt;ansvarslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt nämndens mening angeläget att den osäkerhet som för&lt;br&gt;närvarande råder om rättsläget rörande produktskador undanröjs genom&lt;br&gt;lagstiftning. Det framlagda lagförslaget är väl genomarbetat. Nämnden&lt;br&gt;tillstyrker - med de modifikationer som redovisas nedan - att förslaget&lt;br&gt;genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor rörande produktansvar är relativt vanligt förekommande inom&lt;br&gt;nämndens verksamhetsområde. Som exempel kan nämnas att tvätt- och&lt;br&gt;diskmaskiner läcker och skadar byggnader eller att tvättgods skadas vid&lt;br&gt;maskintvätt. Ett annat typfall är s.k. migrering eller mjukgörarvandring,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;151&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som kan uppstå när två plast- eller gummiprodukter kommer i inte alltför Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;kortvarig kontakt med varandra och färg från den ena produkten vandrar&lt;br&gt;över till den andra och missfärgar denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen kommer inte ensam att reglera produktskadefallen.&lt;br&gt;Lagen kompletteras av bestämmelser i annan lagstiftning, bl.a. i kon-&lt;br&gt;sumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det finns kanske en viss risk&lt;br&gt;för att rättsområdet kan komma att uppfattas som splittrat och svåröver-&lt;br&gt;skådligt. Den valda lagstiftningsmetoden torde emellertid knappast leda&lt;br&gt;till några mer påtagliga tillämpningsproblem. Med hänsyn härtill och då&lt;br&gt;den delvis dubbla regleringen leder till ett mycket gott skydd i sak för&lt;br&gt;de konsumenter som drabbas av en produktskada, anser nämnden att den&lt;br&gt;valda metoden kan godtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbeta rskyddsstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetarskyddsstyrelsen vill starkt understryka promemorians uttalanden&lt;br&gt;om behovet av en produktskadelag. Enligt styrelsens uppfattning är det&lt;br&gt;viktigt att näringsidkare som tillhandahåller produkter har ett ansvar för&lt;br&gt;skador som dessa produkter orsakar. Det är uppenbart att tillverkare och&lt;br&gt;leverantörer är de som bäst känner produkterna och har de bästa&lt;br&gt;möjligheterna att se till att de utformas så att risken för skador hos&lt;br&gt;användarna minimeras. I många fall är de i praktiken de enda som har&lt;br&gt;realistiska möjligheter att påverka produkternas utformning ur risksyn-&lt;br&gt;punkt. Man kan utgå från att benägenheten att åstadkomma säkra&lt;br&gt;produkter påverkas positivt av att ett ansvar för eventuella skador läggs&lt;br&gt;på tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Insikten om detta har på senare tid växt alltmer i samhället och&lt;br&gt;tendensen har både i Sverige och internationellt gått mot att ge de&lt;br&gt;konstruktörer, tillverkare och leverantörer ett större ansvar för sina&lt;br&gt;produkter. Ett exempel på detta är det i promemorian nämnda produkt-&lt;br&gt;ansvarsdirektivet inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen tillstyrker därför att en produktansvarslagstiftning skapas med&lt;br&gt;i huvudsak det föreslagna innehållet. Styrelsen finner att den framlagda&lt;br&gt;lagtexten i huvudsak har en lämplig utformning. På en punkt har dock&lt;br&gt;styrelsen allvarliga invändningar. Styrelsen har också vissa synpunkter på&lt;br&gt;lagens rubrik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemikalieinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemikalieinspektionen tillstyrker förslaget till produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagen (1985:429) om kemiska produkter skall tillverkare och&lt;br&gt;importörer själva utreda, bedöma och informera om hälso- och miljö-&lt;br&gt;farligheten hos sina produkter. Den föreslagna produktskadelagen&lt;br&gt;resulterar förhoppningsvis i ett avsevärt ökat tryck på leverantörsledet i&lt;br&gt;hälsofarlighetsfrågorna, något som ligger helt i linje med vad kemikalie-&lt;br&gt;inspektionen vill uppnå. Inspektionen räknar med positiva effekter också&lt;br&gt;för den yttre miljön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens industriverk &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattn ing&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens industriverk instämmer i huvudsak med promemorians förslag.&lt;br&gt;Verket anser dock att effekterna av en längre preskriptionstid för ansvar&lt;br&gt;för personskador borde ytterligare undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dagens samhälle lanseras produkter i stegrande takt. P.g.a. den snabba&lt;br&gt;teknikutvecklingen tenderar enskilda produkters livscykel att bli allt&lt;br&gt;kortare. Härtill bidrar utvecklingen av system för att lansera och göra&lt;br&gt;reklam för nya produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumenterna kan inte själva förväntas i någon större utsträckning&lt;br&gt;kunna bedöma risken för produktskador. Därför instämmer verket i att&lt;br&gt;det är angeläget, att vi i Sverige får en produktskadelag som ålägger&lt;br&gt;företagen ett striktare ansvar än vad som f.n. gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det innebär att skador som uppstår p.g.a. &amp;quot;säkerhetsbrister&amp;quot; skall genom&lt;br&gt;skadestånd ersättas av tillverkaren. Detta omfattar både sak- och&lt;br&gt;personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslaget liknar i stor utsträckning det EG-direktiv, som nu blir lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i länderna som är med i EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt vill verket framhålla vikten av att den svenska lagstiftningen&lt;br&gt;även på produktskadeområdet så långt som det är möjligt, harmoniseras&lt;br&gt;med EG-lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk ställer sig positivt till huvuddelen av förslaget till&lt;br&gt;produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Främjande av fri handel är en viktig målsättning för närmandet mellan&lt;br&gt;EG och EFTA. Utvecklingen innebär på sikt att den offentliga kontrollen&lt;br&gt;minskar, vilket ställer större krav på företagens egen kontroll. Att bygga&lt;br&gt;upp skadeståndsskyldigheten kring ett strikt ansvar är i detta sammanhang&lt;br&gt;en lösning att föredra. Det främjar ett näringsidkaransvar och därmed en&lt;br&gt;kvalitetshöjning av produkterna. Tillämpning av culparegeln, skulle&lt;br&gt;däremot inte få samma effekt. Den skulle dessutom medföra ett för den&lt;br&gt;enskilde konsumenten orimligt stort krav på utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av utvecklingen mellan EG och EFTA är det av största&lt;br&gt;vikt att Sverige redan i sin nationella reglering markerar konsumentens&lt;br&gt;ställning och näringsidkarens ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket har inte något att erinra mot förslaget till produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket anser allmänt att det är av största vikt att den som råkar ut&lt;br&gt;för en skada till följd av att en produkt inte hållit en acceptabel&lt;br&gt;säkerhetsnivå skall ha möjligheter till ersättning. Inom industrin sker&lt;br&gt;material- och produktutveckling idag i en allt snabbare process. Nya&lt;br&gt;ämnen och produkter släpps ut i handeln, i många fall utan att det har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;153&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;analyserats tillräckligt huruvida dessa kan ha skadlig inverkan på person Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;och egendom. Den enskilda människan har svårt att vidta åtgärder för att&lt;br&gt;själv skydda sig och tvingas idag förlita sig på att produkterna i handeln&lt;br&gt;är riskfria och att erforderlig omsorg och aktsamhet har iakttagits under&lt;br&gt;tillverkningen och distributionen. För förebyggande av uppkomsten av&lt;br&gt;produktskador krävs att det bl.a. finns en effektivt fungerande produkt-&lt;br&gt;kontroll som förhindrar att farliga och skadebringande produkter kommer&lt;br&gt;ut på marknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket ansluter sig till uppfattningen att ansvaret för produktsäker-&lt;br&gt;heten i första hand skall vila på företagen själva. Inom industrivärlden,&lt;br&gt;bl.a. inom EG, sker fortlöpande en utveckling mot ett ökat ansvar för&lt;br&gt;främst tillverkare och importör. Detta synsätt som är grundläggande för&lt;br&gt;produktansvarslagstiftningen återfinns bl.a. i den svenska produktsäker-&lt;br&gt;hetslagen (1988:1604) och bakom förslaget beträffande införande av lag&lt;br&gt;om information om byggprodukter, m.m. i departementspromemorian, Ds&lt;br&gt;1990:14, Byggnaders inomhusmiljö m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens råd for byggnadsforskning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggforskningsrådet (BFR) tar i sitt svar endast upp frågor som har&lt;br&gt;anknytning till byggandet, dess parter och till de som nyttjar byggnader&lt;br&gt;antingen som ägare, hyresgäst eller arbetstagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till produktskadelag är ett positivt uttryck för det ökande&lt;br&gt;intresset av att ge konsumenterna bättre rättslig ställning. BFR konsta-&lt;br&gt;terar också att andra lagar och lagförslag där byggandets frågor berörs,&lt;br&gt;delvis i väsentligare grad än i föreliggande förslag till produktskadelag har&lt;br&gt;betydelse. Detta gäller bl.a.:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Jordabalken - Konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m.&lt;br&gt;(Regeringens proposition 1989/90:77 avtalsbundna köp.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Köplagen. Köp av lös egendom, allmänt (Förslag till ändring enl.&lt;br&gt;prop. 1989/90:77.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Skadeståndslagen (gällande lag).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Miljöskadelagen (gällande lag).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Ny konsumentköplag (Regeringens proposition 1989/90:89).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Konsumenttjänstlagen (Förslag till ändring enl. prop. 1989/90:77).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. Byggnaders inomhusmiljö m.m. (Betänkande bostadsdepartementet&lt;br&gt;Ds 1990:14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. Allergiutredningen (SoU 1989:76 Socialdepartementet.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsammans innebär dessa lagförslag m.m. avsevärda steg på vägen mot&lt;br&gt;ett strikt tekniskt och ekonomiskt ansvar för funktionerna hos en byggnad&lt;br&gt;och dess delar. Ansvaret måste tas av den som bygger och konstruerar&lt;br&gt;hus eller som levererar komponenter eller &amp;quot;lösa saker&amp;quot; till detta. Syftet är&lt;br&gt;att säkra bruksskedet hos byggnaden. I en sådan syn på det tekniska och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;154&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ekonomiska ansvaret blir samhällets roll att kontrollera utförandet - Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tillblivelsen - mindre än nu. I stället faller det på samhället att precisera&lt;br&gt;de funktionsnivåer beträffande klimat, akustik, energihushållning etc som&lt;br&gt;är lägsta acceptabla gränser under bruksskedet och där ansvarskraven kan&lt;br&gt;utlösas. Det är viktigt att FoU-verksamhet och regelarbete med denna&lt;br&gt;inriktning kommer till stånd i tillräcklig omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgäster och arbetstagare är ofta skadelidande på samma sätt och&lt;br&gt;i lika hög grad som köpare av produkter och hus. Det vore önskvärt med&lt;br&gt;en lagstiftning som underlättade för dessa att få rättelse vid missförhållan-&lt;br&gt;den förorsakade av produktfel. BFR är väl medveten om att helt andra&lt;br&gt;lagar berörs om hänsyn ska tas till dessa kategorier (hyreslag, arbetar-&lt;br&gt;skyddslagar).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens proposition 1989/90:77 - kompletteringar i jordabalken för&lt;br&gt;konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. - föreslår enligt BFR’s&lt;br&gt;bedömning i praktiken mer verkningsfulla åtgärder än vad förslaget till&lt;br&gt;produktskadelag gör. Eftersom praktiskt taget alla fastighetsköp baserar&lt;br&gt;sig på avtal blir det naturligt att hävda jordabalkens regler i första hand.&lt;br&gt;Köparen synes med jordabalken bättre kunna hävda krav på rättelse av&lt;br&gt;funktionsfel och miijöfel vilka enligt BFR’s erfarenheter är de domine-&lt;br&gt;rande idag. Preskriptionstiden bör inte vara kortare än 10 år eftersom&lt;br&gt;funktions- och miljöfel tar lång tid att uppdaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens strålskyddsinstitut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens strålskyddsinstitut har inget att invända mot promemorians&lt;br&gt;lagförslag och har i övrigt inga synpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trafiksäkerhetsverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian avser inte sådana spörsmål som primärt berör trafiksäker-&lt;br&gt;hetsverkets arbete. Verket har dock inte något att erinra mot förslaget till&lt;br&gt;ny produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försvarets materielverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;br&gt;Försvarets materielverk (FMV) tillstyrker i huvudsak promemorians&lt;br&gt;förslag om en svensk produktskadelag. FMV anser dock att lagens&lt;br&gt;föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador och preskriptionstid vid&lt;br&gt;personskada riskerar att försämra svensk industris konkurrenskraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV har direkt under regeringen ansvaret för att utveckla, anskaffa samt&lt;br&gt;tillhandahålla huvuddelen av försvarsmaktens materiel och övriga&lt;br&gt;förnödenheter. FMV upphandlar för cirka tio miljarder kr per år varav&lt;br&gt;huvuddelen ianspråktas för större system anskaffade hos ett fåtal större&lt;br&gt;svenska leverantörer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under beredningen av detta ärende har FMV inhämtat synpunkter från&lt;br&gt;några större leverantörer. Vad därvid framkommit styrker det som anförs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;155&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i förslaget om att omfattningen av och inom vilka områden produktskador Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;uppträder jämte företagens kostnader härför är osäker. Detta medför&lt;br&gt;givetvis att det är svårt för FMV att nu bedöma förslagets eventuella&lt;br&gt;kostnadsdrivande effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingenting tyder dock för närvarande på någon mera påtaglig sådan&lt;br&gt;effekt. Detta kan dock med säkerhet konstateras först sedan lagen&lt;br&gt;tillämpats några år och erfarenheter därav kunnat utvärderas. Till exempel&lt;br&gt;kan en höjning av skadeståndens beloppsnivåer snabbt förändra nuvarande&lt;br&gt;förutsättningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen tillstyrker lagförslaget i huvudsak. Styrelsen vill dock&lt;br&gt;framhålla att det framför allt för naturprodukter - säd, grönsaker, frukt,&lt;br&gt;bär och djur m.m. - kan uppkomma särskilda bevisproblem. Det kan t.ex.&lt;br&gt;vara svårt att visa i vilket skede en säkerhetsbrist i produkten har&lt;br&gt;uppkommit, vilket har betydelse för vem som är skyldig att utge&lt;br&gt;ersättning när en skada inträffat. Ansvarsfrågan för skador som inträffar&lt;br&gt;p.g.a. gentekniskt förändrade naturprodukter och p.g.a. atomolyckor bör&lt;br&gt;enligt styrelsens mening belysas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet bl.a. för frågor om&lt;br&gt;lantbruket, trädgårdsnäringen, växtskyddet samt djurens hälso- och&lt;br&gt;sjukvård. De produkter i lagförslaget som berör lantbruksstyrelsens&lt;br&gt;verksamhetsområde är naturprodukterna. Styrelsensyttrande begränsar&lt;br&gt;sig till dessa produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens jordbruksnämnd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder&lt;br&gt;har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings-&lt;br&gt;område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt-&lt;br&gt;ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag,&lt;br&gt;funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fisk-&lt;br&gt;produkter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser&lt;br&gt;fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som säljs i obearbetat&lt;br&gt;skick.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens mät- och provstyrelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens mät- och provstyrelse (MPR) delar i stort promemorians&lt;br&gt;uttalanden om behovet av en produktskadelag. Styrelsen anser dock att&lt;br&gt;begränsningarna i § 2 p 3 delvis motverkar syftet med lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;156&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;MPR är central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik&lt;br&gt;och är nationellt ackrediteringsorgan för laboratorier, (frän 1990-07-01 se&lt;br&gt;prop. 89/90:88) certifierings- och kontrollorgan. Inom ansvarsområdena&lt;br&gt;har MPR att bevaka och delta i internationellt arbete. MPR utövar tillsyn&lt;br&gt;över bl.a. riksprovplatsernas verksamhet enligt lagen om kontroll genom&lt;br&gt;teknisk provning och om mätning. MPR noterar med tillfredsställelse att&lt;br&gt;lagförslaget utesluter kontroll- och provningsorgan från kretsen av&lt;br&gt;skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens Pris- och Konkurrensverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledningsvis vill SPK peka på den avvikelse från EG:s rådsdirektiv den&lt;br&gt;25 juli 1985 som lagförslaget innebär, särskilt vad gäller frågan om 25 års&lt;br&gt;preskription vid personskada och ansvar även då en producent följt&lt;br&gt;tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt SPK:s&lt;br&gt;mening är det angeläget att i första hand eftersträva en harmonisering i&lt;br&gt;ett läge då förhandlingar om ett EES-avtal skall inledas och i vilka&lt;br&gt;svenska särlösningar kommer att försvåra ett avtalsslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En harmonisering inom Europa innebär bl.a. en strävan efter att skapa&lt;br&gt;ett fritt flöde av varor och tjänster mellan stater. Även etableringsfriheten&lt;br&gt;ingår som en viktig del i integrationsarbetet. Om förutsättningarna för&lt;br&gt;företagens produktansvar varierar mellan olika länder kan detta påverka&lt;br&gt;företag i en valsituation att etablera sig i ett land med för företaget&lt;br&gt;lindrigare produktansvar. Om det svenska konsumentskyddet ställer&lt;br&gt;hårdare krav för den svenska marknaden än som finns på andra utländska&lt;br&gt;marknader kan detta även påverka exporten från andra länder till Sverige.&lt;br&gt;Dessa båda effekter synes för svensk del vara negativa från kon-&lt;br&gt;kurrenssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian bygger på produktansvarskommitténs betänkande (1979:79)&lt;br&gt;Produktansvar II. Under det decennium som gått sedan kommitténs&lt;br&gt;lagförslag framlades har åtskilliga förskjutningar i det svenska rättsläget&lt;br&gt;ägt rum. Den internationella bilden har också undergått stora förändring-&lt;br&gt;ar, särskilt genom EG-direktivet rörande produktansvar. Allt detta har på&lt;br&gt;ett värdefullt sätt beaktats i promemorian, som sålunda kompletterar&lt;br&gt;Produktansvar II. I flera hänseenden har 1979 års förslag också reviderats&lt;br&gt;i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden tillstyrker i huvudsak den föreslagna lagen men föreslår att&lt;br&gt;denna omarbetas och fullständigas i enlighet med vad nedan framgår.&lt;br&gt;Internationaliseringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a. Utgångspunkten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt departementet (s. 62) utgör strävandena mot en västeuropeisk&lt;br&gt;integration ett av motiven för lagstiftningen om produktansvar. Det sägs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vara en självklar utgångspunkt att den svenska produtkskadelagen skall Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;bygga på samma principer som EG-direktivet. Två skäl anges till varför&lt;br&gt;man inte på alla punkter kanske kan uppnå en fullständig harmonisering&lt;br&gt;på området med EG-länderna. Det första är att direktivet i vissa&lt;br&gt;avseenden ger valmöjligheter. Det andra är att särskilda svenska intressen&lt;br&gt;kan väga över intresset av rättslikhet mellan länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden finner angeläget understryka att endast mycket starka skäl kan&lt;br&gt;motivera att intresset av rättslikhet mellan länderna skjuts åt sidan.&lt;br&gt;Produktansvaret är näst efter trafikskadeansvaret det område av&lt;br&gt;skadeståndsrätten där EG-länderna funnit en harmonisering angelägnast.&lt;br&gt;Skadeståndsrätten över huvud i dessa länder kommer förmodligen att ta&lt;br&gt;djupa intryck av den utformning produktansvaret erhållit genom EG-&lt;br&gt;direktivet. Vill Sverige som hittills till stor del varit fallet låta sin&lt;br&gt;skadeståndsrätt utvecklas i linje med Europas i övrigt finns anledning låta&lt;br&gt;den föreslagna lagen komma så nära EG-direktivet som över huvud är&lt;br&gt;möjligt. Eljest kan frågor, vars existens för närvarande kan vara svåra att&lt;br&gt;upptäcka och överblicka, förr eller senare dyka upp och ge upphov till&lt;br&gt;problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte på någon enda av de punkter, där i promemorian förordas en&lt;br&gt;avvikelse känner sig nämnden övertygad om att en sådan är motiverad.&lt;br&gt;Att avvikelser från EG-direktivet inte äger rum i stora, principiellt viktiga&lt;br&gt;hänseenden, är naturligtvis angeläget med den utgångspunkt lagstiftnings-&lt;br&gt;arbetet nu fått. Men detta innebär inte att detaljerna är oviktiga (jfr&lt;br&gt;nedan angående elektricitet och lagens titel),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b. Andra rättssystem&lt;br&gt;I promemorian saknas en redovisning av hur produktansvarslagarna ser&lt;br&gt;ut i de länder, som har genomfört den av EG-direktivet påkallade&lt;br&gt;lagstiftningen. Här och var får läsaren veta hur man resonerat i andra&lt;br&gt;länder. Men det är svårt att bilda sig en uppfattning om relevansen av&lt;br&gt;dessa resonemang, när han inte får veta hur lagstiftaren arbetat över hela&lt;br&gt;linjen. Det har ett självständigt värde för den framtida svenska rätts-&lt;br&gt;tillämpningen att få klarhet i hur lagstiftningen utformats i andra länder.&lt;br&gt;Det är därför angeläget att promemorian under det fortsatta lagstiftnings-&lt;br&gt;arbetet kompletteras med information härom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna bör inte vara alltför restriktivt hållen. Åtminstone när man&lt;br&gt;diskuterar kärnfrågor på området måste internationella jämförelser för att&lt;br&gt;bli rimliga bygga på en mera ingående upplysning om den skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga bakgrunden. När i promemorian talas om utvecklingsskador&lt;br&gt;konstateras att ett ansvar för sådana införts i Norge och Luxemburg och&lt;br&gt;att det övervägs i Frankrike. Nämnden finner att information av detta slag&lt;br&gt;för att inte bli vilseledande måste kompletteras med upplysningar om det&lt;br&gt;strikta ansvarets ställning i just dessa länder. Norge är ett land, där&lt;br&gt;domstolarna som ingen annanstans i Norden arbetat flitigt med det strikta&lt;br&gt;ansvaret som instrument för att reformera skadeståndsrätten. I Luxem-&lt;br&gt;burg och Frankrike finns redan ett strängt ansvar, så strängt att en lag&lt;br&gt;om rent strikt produktansvar inte framstår som särskit radikalt; snarare&lt;br&gt;kan man undra över varför Frankrike trots att EG:s tidsfrist för&lt;br&gt;genomförande av den nationella lagstiftningen gått ut, ännu inte har&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;158&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genomfört ett ansvar av denna typ. Det torde vara ostridigt att en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;övergång till ett strikt skadeståndsansvar för utvecklingsfel är ett mycket&lt;br&gt;större steg för Sverige än för något av dessa tre länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;c. Domstolarnas roll&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan antas att sedan en produktskadelag av det slag som nu förordas&lt;br&gt;trätt i kraft, rättsfall från utlandet kommer att kunna utnyttjas på ett helt&lt;br&gt;annat sätt än som hittills varit fallet vid svenska domstolar. Detta är ett&lt;br&gt;förhållande som antecknas i promemorian. Närmare anvisningar om hur&lt;br&gt;långt och framför allt i vilka avseenden domstolarna bör eftersträva&lt;br&gt;rättslikhet saknas dock. Skall exempelvis personskadebegreppet vid&lt;br&gt;tillämpningen av lagen tolkas i samma anda som direktivets eller skall det&lt;br&gt;väsentligen vara nationella inslag i bedömningen som fäller avgörandet?&lt;br&gt;Spörsmål av denna art kan bli särskilt aktuella inom ramen för särskilda&lt;br&gt;ersättningsanordningar, vilka saknar motsvarighet i andra länder, såsom&lt;br&gt;patient- och läkemedelsförsäkringarna. Svar på frågor av denna art under&lt;br&gt;det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle vara ovärderliga för den framtida&lt;br&gt;rättstillämpningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens Järnvägar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SJ konstaterar att förslaget innebär att produktskadelagen skall vara&lt;br&gt;tillämplig även på skador inom transportområdet. Med anledning därav&lt;br&gt;anser SJ att förslaget i visst avseende bör förtydligas. I övrigt föranleder&lt;br&gt;förslaget inga erinringar från de synpunkter SJ har att bevaka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landsorganisationen i Sverige (LO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagreg-&lt;br&gt;lera. Detta alldeles särskilt om en harmonisering till den gemensamma&lt;br&gt;marknaden kommer att genomföras fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara&lt;br&gt;grundläggande, - tillverkardeklaration -, dvs tillverkarens egen försäkran&lt;br&gt;om att produkten/varan uppfyller gällande standards- eller säkerhetsregler,&lt;br&gt;nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda&lt;br&gt;produkter att bli kompenserade för den skada de vållats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga&lt;br&gt;att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området.&lt;br&gt;Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli en&lt;br&gt;väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som över-&lt;br&gt;huvudtaget är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därför kan det föreslagna undantaget i fråga om ersättning vid&lt;br&gt;arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrige-&lt;br&gt;ringar accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;159&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagförslaget skall näringsidkare som tillhandahåller produkter&lt;br&gt;åläggas ett strängare ansvar för produkter än vad som följer av skade-&lt;br&gt;ståndslagen. TCO tillstyrker detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås ett produktansvar som i väsentliga avseenden går&lt;br&gt;mycket längre än EGs regler. I den harmoniseringsprocess som nu pågår&lt;br&gt;och i en tid då svenska företag i allt större utsträckning väljer utlandet för&lt;br&gt;sina investeringar är vissa delar i förslaget ägnade att väcka stor förvåning&lt;br&gt;och rimmar illa med regeringens allmänna tal om behovet av anpassning&lt;br&gt;till EGs regler. Förslaget måste omarbetas pä väsentliga punkter innan&lt;br&gt;det läggs till grund för lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Organisationerna tillstyrker att det införs en svensk produktskadelag,&lt;br&gt;under förutsättning att denna överensstämmer med den lagstiftning EG-&lt;br&gt;länderna nu inför mot bakgrund av direktivet från 1985. Detta innebär&lt;br&gt;bl.a. att de direkta avvikelserna i fråga om preskriptionstidens längd,&lt;br&gt;undantag när tillverkaren följt tvingande offentliga produktföreskrifter,&lt;br&gt;nedre beloppsgräns för ersättning för sakskador samt möjligheten till&lt;br&gt;jämkning vid medvållande hos den skadelidande bestämt avstyrkes. Såvitt&lt;br&gt;avser direktivets s.k. options i fråga om ansvar för utvecklingsskador, övre&lt;br&gt;beloppsgräns för ersättning för serieskador på person samt ansvar för&lt;br&gt;obearbetade naturprodukter anser organisationerna att den svenska lagen&lt;br&gt;bör överensstämma med vad majoriteten av EGs medlemsländer kan&lt;br&gt;antas besluta, vilket bl.a. innebär att utvecklingsfelen skall undantas från&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringslivet har givetvis ett starkt intresse av att prestera säkra och bra&lt;br&gt;produkter. Detta är nödvändigt för att överleva den allt hårdare&lt;br&gt;konkurrensen. Tillverkare som åsidosätter berättigade krav på kontroll och&lt;br&gt;säkerhet kommer att slås ut från marknaden. Denna mekanism utgör den&lt;br&gt;bästa preventionen mot dåliga varor och verkar effektivt för hög&lt;br&gt;produktsäkerhet. Något trängande behov av lagstiftning finns således inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det svenska rättssystemet har fram till nu saknat särskilda regler för&lt;br&gt;rätten till ersättning vid produktskador. Den praxis som har utvecklats&lt;br&gt;med den allmänna skadeståndsrätten som bas har emellertid anpassats väl&lt;br&gt;till de särskilda problem som kan uppkomma i produktansvarsärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns dock skäl att - bl.a. den internationella utvecklingen och för&lt;br&gt;att höja förutsebarheten inom rättsområdet - nu i lag särskilt reglera&lt;br&gt;ansvaret för produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att lagstifta inom konsumentskyddsområdet är emellertid alltid en fråga&lt;br&gt;om att göra en väl balanserad avvägning mellan konsumenternas olika&lt;br&gt;intressen. Det är inte möjligt att fortlöpande höja ansvarsnivån utan att&lt;br&gt;detta påverkar andra faktorer såsom priser, produkturval m.m. Det är&lt;br&gt;därför viktigt att noga väga den nytta varje skärpning skulle innebära mot&lt;br&gt;den effekt på kostnader m.m en sådan medför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;160&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anpassning till EGs produktansvarsdirektiv innebär en förstärkning Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;av konsumentskyddet inom rättsområdet. En sådan konkurrensneutral,&lt;br&gt;ansvarsskärpning har organisationerna inget att invända mot. Denna&lt;br&gt;bakgrund är väsentlig att ha i åtanke när de föreslagna avvikelserna&lt;br&gt;diskuteras. Den sammanlagda effekten av de föreslagna särlösningarna&lt;br&gt;skulle däremot innebära en ansvarsnivå som överstiger de krav som&lt;br&gt;rimligen kan ställas på konsumentskyddet inom rättsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man måste särskilt ställa frågan om de skadelidande i praktiken kommer&lt;br&gt;att kunna utnyttja alla de rättigheter som lagstiftningen ger. Det kan&lt;br&gt;exempelvis starkt ifrågasättas om förlängningen av preskriptionstiden&lt;br&gt;kommer att möjliggöra ersättningsgilla anspråk i sådan utsträckning att&lt;br&gt;regleringen är motiverad trots de negativa konsekvenser som kan förutses.&lt;br&gt;Dessa konsekvenser - försämring av konkurrensförmågan, försäkrings-&lt;br&gt;svårigheter, kostnadsökningar m.m. — är till stor del betingade av den&lt;br&gt;osäkerhet om ansvarets faktiska omfattning som förslaget ger upphov till&lt;br&gt;och kommer således att märkas omedelbart vid lagstifningens ikraft-&lt;br&gt;trädande. Det kan t.ex. på goda grunder antas att försäkringsbranschen&lt;br&gt;omedelbart kommer att gardera sig mot ökade kostnader för sena skador&lt;br&gt;trots att eventuella krav som ligger utanför dagens ansvar kan väntas först&lt;br&gt;tio år efter lagstiftningens ikraftträdande. Det kommer däremot att ta&lt;br&gt;avsevärd tid innan praktiska erfarenheter av tillämpningen kan läggas till&lt;br&gt;grund för utvärdering av ansvarets omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en sådan situation måste krävas att förslagen vilar på väl underbyggda&lt;br&gt;behovsanalyser, särskilt när justitiedepartementet som i produktskade-&lt;br&gt;lagens fall överväger att inte endast höja konsumentskyddet till EG-&lt;br&gt;direktivets nivå utan att därutöver införa betydelsefulla avvikelser i&lt;br&gt;skärpande riktning. Krav på sådana utredningar om bl.a. skadefrekvenser,&lt;br&gt;orsakssamband, faktiska brister i föreliggande ersättningssystem m.m.&lt;br&gt;framfördes redan när produktskadekommitténs betänkande Produktansvar&lt;br&gt;II (SOU 1979:79) presenterades. Eftersom tio år har förflutit sedan dess&lt;br&gt;och de nu presenterade förslagen är betydligt mer långtgående än&lt;br&gt;kommitténs, tar man för givet att ett tillförlitligt faktaunderlag nu skall&lt;br&gt;föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är därför förvånansvärt att osäkerheten synes lika stor i dag som&lt;br&gt;för tio år sedan. Om vi som exempel tar huvudargumentet för den&lt;br&gt;utökade preskriptionstiden - den långa tid det tar för cancer och likartade&lt;br&gt;sjukdomar att utvecklas - är det enkelt att förstå men inte särskilt&lt;br&gt;övertygande. Det saknas vetenskapliga undersökningar och statistik som&lt;br&gt;redovisar i vilken utsträckning sådana sjukdomar är produktrelaterade på&lt;br&gt;sådant sätt att de kommer att omfattas av en produktskadelag. Inte heller&lt;br&gt;har det visats i vilken utsträckning något betydande ersättningsbehov&lt;br&gt;kvarstår när befintliga ersättningssystem har tillämpats. Utan sådant stöd&lt;br&gt;är argumenteringen svag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den förlängda preskriptionstiden sägs i promemorian (s.&lt;br&gt;170) att &amp;quot;frågan om behovet av en lagregel angående en sådan utsträckt&lt;br&gt;preskriptionstid kan komma i ett annat läge, om näringslivet och&lt;br&gt;försäkringsbranschen kan enas om en sådan kollektiv försäkring,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;161&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innefattande bl.a. sena personskador, som förut har införts beträffande Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läkemedelsskador och miljöskador&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Organisationerna vill med anledning härav informera om att en&lt;br&gt;utredning gjorts angående förutsättningarna för att anordna en för-&lt;br&gt;säkringslösning av i promemorian angivet slag. Det har emellertid därvid&lt;br&gt;framkommit att det varken finns sakliga skäl eller praktiska möjligheter&lt;br&gt;att för någon viss bransch eller vissa branscher arrangera en speciell&lt;br&gt;försäkringslösning som avviker från dem som allmänt står till buds inom&lt;br&gt;näringslivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den pågående integrationsprocessen i Europa och de svenska am-&lt;br&gt;bitionerna att ta del däri ställer särskilda krav på att eventuella särlösning-&lt;br&gt;ar skall vara motiverade med väl underbyggda argument. Som framgår&lt;br&gt;ovan är detta emellertid inte fallet. Det vägledande tycks i stället ha varit&lt;br&gt;att visa att Sverige vill mer än andra länder i fråga om konsumentskydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett av argumenten för särlösningarna synes också vara att Sverige&lt;br&gt;genom dessa skall stimulera EG till att ytterligare höja skyddsnivån. Enligt&lt;br&gt;organisationerna torde det dock finnas mer effektiva sätt att påverka EG&lt;br&gt;än att genom avvikande lagstiftning diskriminera det inhemska näringsli-&lt;br&gt;vet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG är inte våra enda handelspartners och önskemålet om harmoni-&lt;br&gt;serade regelverk väger tungt även i förhållande till andra länder. Det kan&lt;br&gt;dock på goda grunder antas att EG-direktivet kommer att fungera som&lt;br&gt;förebild för många andra länder som överväger att införa särskilda&lt;br&gt;produktskadelagar. En harmonisering med EG minskar därför risken för&lt;br&gt;att våra regler skall avvika från andra länders framtida lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa fall avvisas EG-direktivets reglering på den grunden att den är&lt;br&gt;främmande för vårt svenska rättssytem. Det gäller främst &amp;quot;självrisken&amp;quot; på&lt;br&gt;500 ECU vid sakskador. Om Sverige skall delta i integrationsarbetet i&lt;br&gt;Europa kan vi emellertid inte så enkelt avfärda EG-lösningar. Vår&lt;br&gt;öppenhet för nytänkande och alternativa regleringar kan inte gälla enbart&lt;br&gt;förslag som verkar i för näringslivet skärpande riktning. Vi måste vara&lt;br&gt;beredda att mer förutsättningslöst analysera och värdera olika alternativa&lt;br&gt;modeller även om svensk rätt inte tidigare har några motsvarigheter. En&lt;br&gt;sådan öppenhet är givetvis en väsentlig förutsättning för Sveriges&lt;br&gt;integrationsambitioner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När man försöker att bedöma konsekvenserna för svenskt näringsliv av&lt;br&gt;olika lagförslag är det viktigt att se till helhetseffekten av all den&lt;br&gt;lagstiftning som kringgärdar verksamheten. Mångfalden i lagstiftningen&lt;br&gt;och den ofta höga förändringstakten försvårar dock sådana helhetsbe-&lt;br&gt;dömningar. Som exempel kan byggnadsindustrin tas. Här föreligger f.n.&lt;br&gt;åtminstone ytterligare tre olika förslag som rör ansvarsfrågor, nämligen&lt;br&gt;Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö, prop. 1989/90:77 om kon-&lt;br&gt;sumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. samt prop. 1989/90:90 med&lt;br&gt;förslag till ny konsumentköplag m.m. Det saknas emellertid utförliga&lt;br&gt;redogörelser för hur dessa skilda regleringar skall fungera tillsammans. Är&lt;br&gt;feldefinitioner, ansvarsgrunder, preskriptionstider m.m. utformade så att&lt;br&gt;de kompletterar varandra eller uppstår svårhanterliga gränsdragnings-&lt;br&gt;problem och onödigt kostnadsdrivande överlappningar?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;162&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns vidare anledning att ifrågasätta nödvändigheten av många av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;de krav på förhandsgranskning och godkännande som i dag gäller.&lt;br&gt;Införandet av en produktskadelag som bygger på strikt ansvar innebär att&lt;br&gt;ett flertal av dessa krav blir obehövliga. Vid detta förhållande och då man&lt;br&gt;i möjligaste mån bör undvika dubbla styrmedel är det lämpligt att&lt;br&gt;avskaffa de krav som saknar motsvarighet i EG-rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avslutande synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis måste ambitionen vara att åstadkomma ett ändamåls-&lt;br&gt;enligt och väl fungerande skydd för de som drabbas av produktskador&lt;br&gt;samtidigt som kostnadena för ansvaret hålls på en rimlig nivå och inte i&lt;br&gt;för hög grad negativt påverkar bl.a. priser, produkturval eller kon-&lt;br&gt;kurrensförmågan hos svenska företag. En svensk produktskadelag i&lt;br&gt;överensstämmelse med EG-ländernas reglering skulle tillsammans med&lt;br&gt;övriga svenska ersättningssystem ge de skadelidande ett mycket om-&lt;br&gt;fattande skydd på en hög nivå. Det krävs mycket starka och väl under-&lt;br&gt;byggda argument för att i en sådan situation föreslå avvikelser i skärpande&lt;br&gt;riktning, vilka otvivelaktigt kommer att få negativa återverkningar på bl.a.&lt;br&gt;de faktorer vi har nämnt ovan. I promemorian saknas sådana argument&lt;br&gt;och analyser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Organisationerna vill därför med skärpa understryka att förslaget måste&lt;br&gt;omarbetas så att det överensstämmer med EG-direktivet och att&lt;br&gt;utvecklingsfelen därvid undantas från ansvar. Beträffande övre be-&lt;br&gt;loppsgräns för serieskador på person bör en sådan införas om det kan&lt;br&gt;antas att en majoritet av EG-länderna kommer att göra detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen har i medlemskretsen industrier som tillverkar&lt;br&gt;stommaterial, stomkomplettering, inredningsprodukter och installations-&lt;br&gt;material. De företag inom byggmaterial- och komponentindustrin som&lt;br&gt;konstituerar Industrins Byggmaterialgrupp är också medlemmar i Sveriges&lt;br&gt;Industriförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen har tagit del av Industriförbundets remissvar (bilaga&lt;br&gt;1) och tillstyrker denna till alla delar. De finns all anledning understryka&lt;br&gt;de synpunkter och slutsatser som anges i bilagan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver detta vill Byggmaterialgruppen sammanfattningsvis anföra;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreliggande betänkandet uppvisar betydande brister när det gäller&lt;br&gt;redogörelsen av orsaker till och omfattningen av inträffade produktskador.&lt;br&gt;Detsamma kan sägas om de slutsatser som dras i betänkandet av&lt;br&gt;redovisat material och konsekvenserna av att införa det lämnade&lt;br&gt;lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget baseras framför allt på material från och synpunkter i&lt;br&gt;produktansvarskommitténs betänkande från 1979. Mycket har emellertid&lt;br&gt;hänt sedan dess. Det hade därför varit mera tillfredsställande om&lt;br&gt;justitiedepartementet istället hade uppdaterat det föråldrade materialet,&lt;br&gt;i synnerhet med tanke på förslagets långtgående konsekvenser för&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;industrin och lagt detta till grund för det fortsatta arbetet. Därigenom Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skulle (förhoppningsvis) slutsatserna också blivit annorlunda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De slutsatser som justitiedepartementet drar av det redovisade materialet&lt;br&gt;är således i flera avseenden anmärkningsvärda. Exempelvis noteras i&lt;br&gt;avsnitt 3.12.2 (sid. 223 ff) i och för sig korrekt att &amp;quot;de förslag som läggs&lt;br&gt;fram i denna promemoria innebär att produktansvaret skärps&amp;quot; (sid. 226)&lt;br&gt;liksom &amp;quot;Att skadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador&lt;br&gt;innebär otvivelaktigt att ansvaret utvidgas&amp;quot; samt, &amp;quot;Den ekonomiska&lt;br&gt;betydelsen av förslaget i denna del beror naturligtvis på utvecklings-&lt;br&gt;skadornas antal och omfattning. Härom finns inga säkra uppgifter.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trots denna insikt och bakgrund och i stort sett på basis av ett föråldrat&lt;br&gt;utredningsmaterial anser sig departementet emellertid kunna konstatera:&lt;br&gt;(sid. 232)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Vad som nu har anförts visar klart att kostnaderna för näringslivet inte&lt;br&gt;blir så höga att det finns anledning att avstå från de väsentliga förbätt-&lt;br&gt;ringar av skyddet för de skadelidande som införandet av de skadelidande&lt;br&gt;som införandet av de föreslagna produktansvarsreglerna innebär&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någonstans måste en rimlig avvägning ske mellan olika intressen. EG-&lt;br&gt;staterna har i sin nationella tillämpning av EG-direktivet fastlagt hur de&lt;br&gt;anser att denna avvägning bör ske. Det finns inget bärande skäl varför&lt;br&gt;motsvarande svensk lagstiftning skall gå utöver vad den absoluta&lt;br&gt;merparten av dessa länder har funnit som rimligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De konsumentintressen som departementet säger sig vilja särskilt&lt;br&gt;framhålla har också väl tillgodosetts genom förslaget till ny konsument-&lt;br&gt;köplag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen anser därför att förslaget till produktskadelag bör&lt;br&gt;utformas med beaktande av och i enlighet med Industriförbundets&lt;br&gt;remissvar med de kompletteringar som Byggmaterialgruppen föreslår&lt;br&gt;enligt nedan nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det kommer till stånd en harmonisering dels emellan gällande och&lt;br&gt;föreslagen ansvarslagstiftning dels emellan det entreprenadsrättsliga och&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga ansvaret i samtliga delar där sådant ansvar har&lt;br&gt;samband med produktskadeansvaret, dess utveckling, regler och innehåll&lt;br&gt;i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att se över nämnda&lt;br&gt;behov och föreslå lämpliga lösningar på problemen. Byggmaterialgruppen&lt;br&gt;önskar medverka i denna utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att begreppet &amp;quot;produkt&amp;quot; ej skall omfatta lös egendom som infogas i fast&lt;br&gt;egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det inte finns bärande motiv att införa svenska särlösningar i&lt;br&gt;förhållande till EG-direktivet (såsom det anammats av den absoluta&lt;br&gt;majoriteten av EG-staterna).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det bör införas undantag för utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det införs en begränsad ersättningsskyldighet enligt den möjlighet&lt;br&gt;som EG-direktivet anger att jämkningsmöjligheterna vid skada överens-&lt;br&gt;stämmer med EG-direktivet samt att de ekonomiska resurserna hos&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;164&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inblandade företag ej skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;solidariskt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det inte skall föreligga någon skillnad mellan en svensk produkt-&lt;br&gt;skadelag och EG-direktivet när det gäller bevisbördans placering och&lt;br&gt;omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att det saknas grundad anledning införa 25 års preskriptions (och&lt;br&gt;ansvarstid) i produktskadelagen för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att övergångsbestämmelserna till produktskadelagen förtydligas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingen mot en produktskadelag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senare decennierna har parterna inom den svenska industrin&lt;br&gt;utvecklat ett system att använda branschvisa allmänna leveransbestäm-&lt;br&gt;melser för den kommersiella verksamheten. Dessa bestämmelser var i&lt;br&gt;första hand avsedda för att komplettera en allt mer föråldrad köplag. De&lt;br&gt;fick också en sådan stor allmän spridning att de t.o.m. angetts som orsak&lt;br&gt;varför en annars nödvändig modernisering av den svenska köplagen dröjt&lt;br&gt;så länge.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingen inom produktansvarsområdet började göra sig påmind&lt;br&gt;under början av 1970-talet och då främst beroende på vissa läkemedelssk-&lt;br&gt;ador, i synnerhet i USA, och den skadeståndsrättsliga bedömningen av&lt;br&gt;dessa. Produktansvarsförsäkringar började erbjudas industrin under den&lt;br&gt;senare delen av 1970-talet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingen inom produktansvarsområdet resulterade 1976 i ett&lt;br&gt;utredningsförslag om ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genom-&lt;br&gt;fördes inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1979 lades ett förslag fram om en allmän lag om produktansvar för&lt;br&gt;personskada. Däremot ansåg kommittén att det ej förelåg något skäl att&lt;br&gt;införa en allmän lag om produktansvar för sakskada. I aktuellt betänkan-&lt;br&gt;de anges inte något bärande motiv för att behovet för en reglering av&lt;br&gt;sakskador i en produktansvarslagstiftning är större i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anledningen till att 1979 års förslag ej resulterade i en proposition var&lt;br&gt;framförallt ett behov av att avvakta resultaten av pågående arbeten inom&lt;br&gt;Europarådet och EG inom produktansvarsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Händelseutvecklingen inom produktansvarsområdet resulterade i att de&lt;br&gt;då använda allmänna leveransbestämmelserna kompletterades med villkor&lt;br&gt;avseende produktansvar. För byggbranschen användes då, liksom nu&lt;br&gt;Allmänna leveransbestämmelse för leveranser av byggmaterial för&lt;br&gt;yrkesmässig verksamhet, ABM 75 S eller V. Dessa bestämmelser gäller&lt;br&gt;i förhållande till den kontraktuella motparten. För skadelidande tredje&lt;br&gt;man gäller skadeståndslagen där ansvaret, genom utveckling av praxis,&lt;br&gt;idag ligger mycket nära strikt ansvar (jfr betänkandet sid. 223).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sålunda utvecklades ett väl fungerande system, där produktansvarets&lt;br&gt;omfattning och gränser var kända och accepterade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiedepartementet har sedan början av 1980-talet arbetat för att&lt;br&gt;införa en särskild produktskadelag. Det betänkande som nu föreligger&lt;br&gt;skiljer sig inte nämnvärt från de tidigare förslag som departementet&lt;br&gt;redovisat under hand. Industrin i allmänhet, och vissa organisationer i&lt;br&gt;synnerhet, har vid flera tillfällen under de senare åren kraftigt kritiserat&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;165&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dessa förslag. Kritiken har i synnerhet gällt de delar av förslaget där Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;justitiedepartementet valt att utvidga ansvaret i förhållande till hur de&lt;br&gt;enskilda EG-staterna anammat det s.k. EG-direktivet. Kritiken har&lt;br&gt;emellertid inte bara avsett förslagen i sig utan minst lika betydelsefullt har&lt;br&gt;varit de svagt underbyggda motiven (eller snarare brist på motiv) som&lt;br&gt;framförts som skäl för avvikelserna. Motiven har inte varit och är&lt;br&gt;fortfarande inte underbyggda på ett tillfredsställande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen har med beklagande noterat det sätt och under&lt;br&gt;vilka former som förslaget beretts. Betänkandet har utarbetats utan att,&lt;br&gt;som tidigare varit brukligt, behov och former först beretts i en väl&lt;br&gt;sammansatt utredning. Någon hänsyn till av industrins omfattande och&lt;br&gt;kraftfulla invändningar har - annat än marginellt - ej tagits av depar-&lt;br&gt;tementet vid utformandet av dagens betänkande. Produktansvars-&lt;br&gt;kommittén redovisade vidare sitt förslag för drygt 10 år sedan. Vid den&lt;br&gt;tidpunkten fanns inte EG-direktivet. Vidare var, som sagts, kommittén av&lt;br&gt;uppfattningen att något behov att reglera sakskador i en produktskadelag&lt;br&gt;ej förelåg. Dessa omständigheter och den tid som därefter har förrunnit,&lt;br&gt;liksom industrins uttalade kritik, talar för att frågan om produktansvarets&lt;br&gt;införande och villkoren för ett produktansvar borde ha underställts ett&lt;br&gt;sedvanligt utredningsförfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om produktskadelag tycks vidare ha utformats utan närmare&lt;br&gt;hänsynstagande till de villkor under vilken den konkurrensutsatta industrin&lt;br&gt;arbetar och då särskilt vad gäller förslagets konsekvenser. Justitie-&lt;br&gt;departementet har begärt att industrin skall kunna ge en ekonomisk&lt;br&gt;bedömning av de konsekvenser som kan uppstå om förslaget införs som&lt;br&gt;det nu föreligger. Detta krav har kommit efter de tidigare kritiska&lt;br&gt;påpekanden som industrin framfört. Det förhållandet att ett sådant krav&lt;br&gt;framställs visar på bristande kännedom om industrins arbetsvillkor. Det&lt;br&gt;är naturligtvis helt omöjligt för industrin att kunna kvantifiera de&lt;br&gt;ekonomiska och förutse de övriga konsekvenser som följer av ett så&lt;br&gt;generellt, oklart och vittomfattande förslag som det aktuella. Det finns&lt;br&gt;dock skäl antaga både att betydande kostnader kommer att uppstå för i&lt;br&gt;sista hand de svenska konsumenterna men också att förslaget i övrigt&lt;br&gt;kommer att få betydande negativa konsekvenser för den konkurrens-&lt;br&gt;utsatta industrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synen på ett eventuellt behov av en produktskadelag kan också&lt;br&gt;uttryckas med departementets ord (sid. 23 i betänkandet).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Om vi sålunda har bristfällig kunskap angående skadefrekvensen i&lt;br&gt;allmänhet, är det än mindre känt i vilken omfattning skador orsakas av&lt;br&gt;bristande säkerhet hos produkten&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver dessa allmänna synpunkter vill Byggmaterialgruppen särskilt&lt;br&gt;framhålla följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Harmoniseringsbehov - Sverige&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som Industriförbundet påpekat i sitt remissvar föreligger det idag ett&lt;br&gt;flertal förslag som berör ansvarsfrågor av betydelse för byggmaterial-&lt;br&gt;industrin. Bland förslagen kan särskilt nämnas:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;166&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Ds 1989:79 om produktskadelag&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Prop. 1989/90:77 om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Prop. 1989/90:89 om ny konsumentköplag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- SOU 1989:88 om ny skadeförsäkringslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därtill kommer annan lagstiftning som, direkt eller indirekt, berör&lt;br&gt;ansvarsfrågorna, såsom skadeståndslagen, konsumenttjänstlagen, nya&lt;br&gt;köplagen etc. Vidare pågår utredningsarbeten/förhandlingar som har till&lt;br&gt;syfte att revidera gällande entreprenadbestämmelser, såsom AB 72,&lt;br&gt;utnyttjande av olika försäkringslösningar i samband med utvidgat ansvar&lt;br&gt;etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De olika förslagen går in i varandra, har delvis olika regler för olika&lt;br&gt;parter, anger skilda preskriptionsbestämmelser, använder olika definitioner&lt;br&gt;för huvudbegrepp, (jfr. ex vis definitionen av begreppet &amp;quot;skada&amp;quot; i SOU&lt;br&gt;1989:88, DS 1990:14 samt prop. 1989/90:89). Målsättningen med all&lt;br&gt;lagstiftning skall vara att den är nödvändig, entydlig, tillgänglig och klar&lt;br&gt;i alla delar. Förslaget om produktskadelag uppfyller inte dessa krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen ser det därför som särskilt viktigt att en över-&lt;br&gt;gripande utredning kommer till stånd med uppgift att åstadkomma en&lt;br&gt;harmonisering (i berörda delar) såvitt gäller ansvarsreglerna i de skilda&lt;br&gt;förslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Harmonisering med EG-direktivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller harmoniseringskravet vis-ä-vis EG-direktivet har detta&lt;br&gt;behov påpekats av Industriförbundet i dess remissvar. I sammanhanget&lt;br&gt;bör också de förhandlingar som i dag pågår mellan EFTA länderna och&lt;br&gt;EG uppmärksammas. Det finns all anledning tro att dessa förhandlingar&lt;br&gt;leder till ökad samordning ex vis beträffande produktansvarslagstiftningen&lt;br&gt;i de berörda länderna. Till detta kommer att det med stor sannolikhet&lt;br&gt;kan antagas att den pågående politiska frigörelsen i Centraleuropa&lt;br&gt;kommer att leda till att ytterligare länder anpassar sig till gällande EG-&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Harmoniseringsarbete pågår, som bekant, inte bara inom området för&lt;br&gt;produktansvar. Inom byggmaterialindustrin har EG utfärdat ett direktiv&lt;br&gt;rörande byggprodukter. Även detta arbete kommer att få effekt på&lt;br&gt;produktansvarets innehåll och utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allt detta talar synnerligen starkt för att varje avvikelse från EG-&lt;br&gt;direktivet (såsom det anammats av den absoluta majoriteten av EG-&lt;br&gt;staterna) skall vara så specifikt att undantaget verkligen kan bärkraftigt&lt;br&gt;motiveras. I betänkandet har inget av de anförda motiven för avvikelse&lt;br&gt;från direktivet som det tillämpas sådan styrka. Grundmotivet för&lt;br&gt;föreslagna svenska särlösningar har angetts vara behovet av ett förstärkt&lt;br&gt;konsumentskydd. Frånsett att detta kan tolkas som att EG-staterna inte&lt;br&gt;har motsvarande intresse (vilket på goda grunder torde kunna bestridas)&lt;br&gt;så har konsumentskyddet, såvitt avser sakskador, redan tillgodosetts&lt;br&gt;genom förslaget till ny konsumentköplag och i konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;167&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt bekant, saknas motsvarande konsumentlagstiftning inom EG- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;området varför det, måhända, kan motivera den i EG-direktivet valda&lt;br&gt;definitionen av produktbegreppet. Då Sverige valt att särreglera kon-&lt;br&gt;sumentskyddet bör detta återspeglas i produktskadelagstiftningen. Det&lt;br&gt;förhållandet att konsumentlagstiftningen har en något snävare bestämning&lt;br&gt;av kretsen för skadelidande är ej ett tillräckligt skäl till att förslaget skall&lt;br&gt;bestå i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt avser ansvaret för personskador bör det skydd som ges kon-&lt;br&gt;sumenten i EG-direktivet anses vara väl underbyggt och tillräckligt (jfr&lt;br&gt;betänkandet punkt 2.4). Något skäl att avvika från EG-direktivet i denna&lt;br&gt;del kan således inte anses föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kooperativa förbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF, som anser att den som drabbas av utvecklingsskador skall kunna få&lt;br&gt;ersättning härför, motsätter sig inte införandet av en produktskadelag. KF&lt;br&gt;anser emellertid att en sådan bör utformas så att inte lagens innehåll,&lt;br&gt;med hänsyn till internationella konventioner m.m., försätter svenska&lt;br&gt;företag i konkurrensmässigt underläge i förhållande till företag i andra&lt;br&gt;länder. KF anser vidare att lagtexten bör förtydligas ifråga om vilka krav&lt;br&gt;som skall ställas på en produkt då den sätts i omlopp och att det kan&lt;br&gt;ifrågasättas om talan måste väckas av en skadelidande för att preskrip-&lt;br&gt;tionstiden för ersättningen skall avbrytas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KFs synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1979 framlades ett förslag till produktansvarslag av produktansvars-&lt;br&gt;kommittén. Detta förslag kritiserades från en del håll under remiss-&lt;br&gt;behandlingen bl.a. därför att det ansågs, att produktskador som skulle&lt;br&gt;kunna ersättas enligt den föreslagna lagen sällan förekommer i verklig-&lt;br&gt;heten men också därför, att man framhöll att de ersättningssystem som&lt;br&gt;finns av allmän eller speciell försäkringskaraktär var tillräckliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF ansåg för sin del kommitténs förslag vara mindre väl underbyggt och&lt;br&gt;fann inte anledning att tillstyrka förslaget. Däremot ansåg KF att det&lt;br&gt;fanns anledning att vidta åtgärder beträffande utvecklingsskador men att&lt;br&gt;ersättningsfrågan då borde kunna lösas genom frivillig eller obligatorisk&lt;br&gt;försäkring. Samtidigt framhöll KF att det mest betydelsefulla var att&lt;br&gt;uppkomsten av sådana skador förhindrades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den nu föreliggande promemorian sägs att frågan om behovet av en&lt;br&gt;särskild produktskadelag i Sverige numera befinner sig i ett annat läge än&lt;br&gt;när produktansvarskommitténs betänkande remissbehandlades. Härvid&lt;br&gt;framhålls att lagstiftning om produktansvar genomförts eller håller på att&lt;br&gt;genomföras i snart sagt alla länder i vår omgivning och att förhållandena&lt;br&gt;i Sverige inte torde skilja sig från dem som råder i dessa länder i sådan&lt;br&gt;grad att lagstiftningsbehovet här är väsentligt mindre. Härmed konstateras&lt;br&gt;i promemorian att den allmänna frågan om lagstiftningsbehovet i Sverige&lt;br&gt;numera är överspelad och att lagregler som skingrar osäkerheten om vad&lt;br&gt;produktansvaret omfattar, nu bör införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;168&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF konstaterar att den huvudsakliga grunden för lagförslaget, såsom Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;den redovisas i promemorian, är att en produktansvarslagstiftning har&lt;br&gt;genomförts eller är på väg att genomföras i vår omvärld. Några sakliga&lt;br&gt;skäl i form av ett redovisat praktiskt behov av en lagstiftning av denna art&lt;br&gt;redovisas sålunda inte. Huruvida några förändringar skett sedan 1979&lt;br&gt;när det gäller omfattningen eller karaktären på sådana skador som skall&lt;br&gt;kunna ersättas genom en lagstiftning av föreslagen art är sålunda okänt,&lt;br&gt;såvitt KF kan finna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF kan inte underlåta att framhålla att frågan om behovet av en&lt;br&gt;lagstiftning i vårt land inte bara bör ses mot lagstiftningstendenser i andra&lt;br&gt;länder i vår omvärld. Tvärtom bör de faktiska förhållandena vara&lt;br&gt;avgörande för lagstiftningsbehovet. Enligt KFs uppfattning var de faktiska&lt;br&gt;förhållandena i produktansvarskommitténs betänkande bristfälligt&lt;br&gt;redovisade och frågan om lagstiftningsbehovet därför redan vid den&lt;br&gt;tidpunkten diskutabel. Genom införandet av produktsäkerhetslagen, som&lt;br&gt;trädde i kraft den 1 juli 1989, bör behovet av en produktansvars- eller&lt;br&gt;produktskadelag också rimligtvis ha minskat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om&lt;br&gt;utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte&lt;br&gt;motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom&lt;br&gt;promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder&lt;br&gt;är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en&lt;br&gt;konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som&lt;br&gt;möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart&lt;br&gt;fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra&lt;br&gt;länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre&lt;br&gt;preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är&lt;br&gt;strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan&lt;br&gt;därav på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt&lt;br&gt;KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis&lt;br&gt;komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspek-&lt;br&gt;terna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano-&lt;br&gt;konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän-&lt;br&gt;nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av&lt;br&gt;behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger&lt;br&gt;en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler&lt;br&gt;än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att&lt;br&gt;Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till&lt;br&gt;den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad&lt;br&gt;spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument&lt;br&gt;för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra&lt;br&gt;att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande&lt;br&gt;till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produkt-&lt;br&gt;skadelag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i&lt;br&gt;föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;169&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remiss- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;yttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utveck-&lt;br&gt;lingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en&lt;br&gt;produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts&lt;br&gt;om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre&lt;br&gt;konkurrensläge än vad som kan gälla för företag i andra länder. KF vill&lt;br&gt;vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporteringssystem,&lt;br&gt;som ett hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs av den&lt;br&gt;s.k. riktlinjekommittén i sitt betänkande &amp;quot;Konsumentpolitiska styrmedel&amp;quot;&lt;br&gt;(SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som helhet finner LRF att departementspromemorian kan läggas till&lt;br&gt;grund för lagstiftning. Då emellertid ett skäl bakom förslaget är att&lt;br&gt;åstadkomma en anpassning till i Europa förekommande regler, vilka&lt;br&gt;uttryckts i särskilt direktiv av den 25 juli 1985 från EGs kommission (EG-&lt;br&gt;direktivet), avstyrker LRF förslaget till den del som avser att natur-&lt;br&gt;produkter skall inkluderas i lagens ansvarsområde. Även i andra&lt;br&gt;avseenden avviker förslaget från vad som anges i EG-direktivet (såsom&lt;br&gt;vad gäller preskriptionstid, undantag när tillverkaren följt tvingande&lt;br&gt;offentligrättsliga regler samt utvecklingsskadors innefattande i förslaget).&lt;br&gt;LRF ställer sig frågande till om departementspromemorian har beaktat&lt;br&gt;behovet av samordning med tanke på dessa inte obetydliga avvikelser från&lt;br&gt;vad som får antas bli lagstiftning inom några av våra viktigaste handels-&lt;br&gt;partner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF delar de synpunkter som i promemorian anges som skäl för ett&lt;br&gt;behov av produktskadelag. Såväl av sociala som humanitära skäl måste ett&lt;br&gt;fullgott skydd skapas för de som tillfogas förluster och lidande. De brister&lt;br&gt;som finns i nuvarande ersättningsregler med ersättning till personer, som&lt;br&gt;drabbas av skador i hem och på fritid såväl vad gäller person- som&lt;br&gt;sakskador, måste täckas av ett ansvar som ger de skadelidande ett gott&lt;br&gt;skydd. Här fyller en produktskadelag ett syfte i reparativt hänseende, men&lt;br&gt;en lag torde även innebära ett preventivt, skadeförebyggande, incitament&lt;br&gt;för näringslivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avslutningsvis finner LRF att en anpassning till EG-direktivet innebär&lt;br&gt;en påtaglig förbättring av konsumentskyddet och att därför förslaget kan&lt;br&gt;tillstyrkas med de justeringar som ovan angivits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Livsmedelshandlareforbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill i huvudsak hänvisa till det gemensamma yttrande som bl.a. avgivits&lt;br&gt;av Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet - Svensk Handel,&lt;br&gt;Småföretagens Riksorganisation och Sveriges Köpmannaförbund. Sveriges&lt;br&gt;Köpmannaförbund har därutöver värderat några särskilda frågeställningar&lt;br&gt;ur detaljhandelssynvinkel, som vi också ansluter oss till. Vi inskränker oss&lt;br&gt;således till att understryka några särskilt viktiga omständigheter:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi tycker i likhet med andra organisationer som företräder näringslivet, Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;att det är synnerligen angeläget att vi ifrån svensk sida kan ansluta oss till&lt;br&gt;EG:s regler på så många områden som möjligt. Vi kan inte finna något&lt;br&gt;godtagbart skäl till varför vi i Sverige skulle behöva gå så mycket längre&lt;br&gt;än EG som det nu framlagda förslaget innebär. Det är både förvånande&lt;br&gt;och utmanande att på detta sätt störa den pågående harmoniserings-&lt;br&gt;processen från svensk sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade&lt;br&gt;lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där&lt;br&gt;producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den&lt;br&gt;enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt&lt;br&gt;omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minsta chans att&lt;br&gt;påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå&lt;br&gt;längre än EG:s direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet (KTF) är branschorganisation för&lt;br&gt;företag som säljer hygien-och kosmetikprodukter, hushållsprodukter,&lt;br&gt;frisörprodukter, rengöringsmedel för storförbrukare m.m. KTF delar&lt;br&gt;kansli med Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges&lt;br&gt;Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF).&lt;br&gt;DLF omfattar företag som säljer livsmedel och non-food till daglig-&lt;br&gt;varuhandeln och storhushåll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KTF har beretts tillfälle att avge yttrande över förslag till produktskade-&lt;br&gt;lag, men vi vill i detta remissvar avge yttrande för samtliga fyra orga-&lt;br&gt;nisationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våra fyra organisationer tillstyrker att det införs en svensk produktskade-&lt;br&gt;lag endast om den harmoniseras med den lagstiftning som finns inom EG&lt;br&gt;i enlighet med EGs direktiv från 1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi avstyrker bestämt de från EG-direktivet föreslagna avvikelserna&lt;br&gt;såsom längre preskriptionstid för personskador, undre beloppsgräns för&lt;br&gt;sakskador och möjlighet till jämkning vid medvållande hos den skade-&lt;br&gt;lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller ansvar för utvecklingsskador och övre beloppsgräns för&lt;br&gt;serieskador anser vi att den svenska lagen bör harmoniseras med vad&lt;br&gt;majoriteten av EGs medlemsländer kan väntas besluta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna kommentarer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till produktskadelag som det nu föreligger med betydande&lt;br&gt;avvikelser från motsvarande EG-direktiv skulle om det genomfördes&lt;br&gt;medföra ökade kostnader i form av skadeståndskrav, svårighet och&lt;br&gt;osäkerhet vid premiesättning av försäkringar samt ökade kostnader för&lt;br&gt;lansering av produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;171&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt försäkringsfrågan måste analyseras mer ingående. Det är kanske Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;inte bara en fråga om ökade premiekostnader utan vissa företag kanske&lt;br&gt;inte kan försäkras alls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter att vi har studerat den nu aktuella promemorian, produktansvars-&lt;br&gt;kommitténs betänkande, anteckningar från departementshearing 88 m.m.&lt;br&gt;har vi konstaterat att de flesta frågeställningar är belysta ur många&lt;br&gt;synvinklar. Det mesta som finns att säga är redan framfört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är naturligtvis så att majoriteten av synpunkterna går att motivera&lt;br&gt;ur de olika intressenternas synvinklar. Vi drar därför slutsatsen att om en&lt;br&gt;svensk produktskadelag införs med avvikelser från EG-länderna kommer&lt;br&gt;domstolarna att avgöra vad som kan anses vara sakliga och rimliga&lt;br&gt;skadestånd. Vi anser därför att regeringen redan före ett ev. ikraftträdan-&lt;br&gt;de bör uttala sin vilja att ompröva lagen om den visar sig få orimliga&lt;br&gt;konsekvenser för någon av de berörda parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det måste vara ställt utom allt tvivel att regeringen inte har för avsikt&lt;br&gt;att acceptera avarter i form av höga försäkringar, orimliga skadestånd&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motiveringen för lagen är ju att ge konsumenterna ett bättre skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av resonemangen i departementspromemorian kan det tydas så att&lt;br&gt;osäkerheterna är mycket stora beträffande tolkningarna av motsvarande&lt;br&gt;produktskadelagsstiftningar i EG. Vi bedömer emellertid att implemente-&lt;br&gt;ringen av EG-direktivet till nationell lagstiftning medför bättre tolknings-&lt;br&gt;möjligheter. Om nu föreliggande lagförslag skulle genomföras i Sverige&lt;br&gt;innebär det att svenska domstolar kommer att tolka frågeställningar helt&lt;br&gt;annorlunda än inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Hotell- och Restaurangforbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SHR instämmer i huvudsak med förslaget till en produktskadelag. Det&lt;br&gt;finns dock anledning att helt kort kommentera förslaget på några punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD - Leverantörforeningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD framför sina allmänna synpunkter tillsammans med Sveriges&lt;br&gt;Industriförbund, men vill också peka på några för branschen speciella&lt;br&gt;konsekvenser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD, Leverantörföreningen Kontor och Data representerar 144&lt;br&gt;medlemsföretag inom IT-branchen. Företagen marknadsför produkter och&lt;br&gt;tjänster inom data-, programvaru-, tele- och kontorsområdet. Medlem-&lt;br&gt;marna är verksamma inom alla handelsled. Företagen har totalt ca 30 000&lt;br&gt;anställda och omsätter årligen ca 33 miljarder kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD är generellt sett positiv till att en produktskadelag införs. Vi anser&lt;br&gt;det vara helt riktigt att ansvaret för produktsäkerhet skall ligga hos&lt;br&gt;leverantören.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avslutande synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårigheterna att kunna förutse alla användningssituationer och risker för&lt;br&gt;IT-branschens produkter är på många sätt annorlunda. Produkterna ingår&lt;br&gt;ofta som del i ett företags serviceutbud till enskilda personer exempelvis&lt;br&gt;i sjukvård eller i trafikledningsinformation. Regressreglerna innebär att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;leverantören blir medskyldig vid produktskada. Detta tillsammans med Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;programvarans mycket oklara roll gör att det behövs grundligare&lt;br&gt;preciseringar kring tillämpning av lagen. Vi inser att detta är svårt men&lt;br&gt;ändå måste klaras ut av rättssäkerhetsskäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna nya lagstiftning med ökat produktansvar bör kunna leda till att&lt;br&gt;det finns förutsättningar att avveckla de system med speciella kontroll-&lt;br&gt;ordningar som finns inom olika produktområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;IT-branschens produkter är utvecklade för en internationell marknad.&lt;br&gt;Svenska särbestämmelser kommer att leda till ett sämre produktutbud och&lt;br&gt;högre prisläge. EGs produktansvarsdirektiv innebär en avsevärd skärpning&lt;br&gt;jämfört med det skydd vi har idag, det finns ingen anledning till att vi&lt;br&gt;skall avvika från detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund anser att det är korrekt att även vi i Sverige&lt;br&gt;får en produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser dock att lagen skall stå i bättre samklang med EG-lagstift-&lt;br&gt;ningen. Framför allt gäller detta 25-års regeln. Där bör ansvarsfrågan få&lt;br&gt;en annan lösning t.ex. försäkringsvägen. Vi ser inte nödvändigheten att&lt;br&gt;gå från avsaknad av en produtkskadelag, till skillnad från många andra&lt;br&gt;länder, till att skaffa sig den strängaste lagen i Europa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med 25 års preskriptionstid försöker vi slå samman två problem och ge&lt;br&gt;dem en lösning:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dels de dolda skadorna, med lång inkubationstid typ asbestskador där&lt;br&gt;25 år kan vara motiverat. Dels de mer eller mindre omedelbara som ryms&lt;br&gt;inom normal produktskadelagstiftning med 10 års ansvarstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Längre ansvarstid skapar en alldeles orimlig situation för tillverkare och&lt;br&gt;handel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Sverige har vi inte en egen lagstiftningstradition på detta område att&lt;br&gt;hänga oss fast vid. En anpassning till EG kostar inget utan är en gratis&lt;br&gt;gest som visar att vi är intresserade av EG, stället för att markera mot&lt;br&gt;EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk rättspraxis har i stort sett kunnat reglera de skador som produkter&lt;br&gt;åstadkommit utan särskild lagstiftning. Detta oaktat anser vi det lämpligt&lt;br&gt;att vi får en produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan lag bör dock stå närmare EG-lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skärningspunkten mellan konsumentintresset och näringslivsintresset&lt;br&gt;vilar i EG på insikten att näringslivets bästa i allmänhet är till det bästa&lt;br&gt;också för konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det givna förslaget har näringslivets behov fått stå tillbaka i en&lt;br&gt;utsträckning som måste leda till skada för en harmonisk utveckling av vårt&lt;br&gt;välstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutsats &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett Europa med fri rörlighet av varor, tjänster och personer gäller det&lt;br&gt;att i stort sett ha överensstämmande regler inom produktskadeområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avvägningen mellan skärpta regler för konsument eller näringsliv skall&lt;br&gt;främst internationellt gemensamma lösningar eftersträvas. EG-direktivet&lt;br&gt;visar på socialt ansvar. Nya regler till skydd för konsumenten kommer&lt;br&gt;säkert på områden som vi i dag inte ens kan förutse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom vi inte har egen lagstiftning på området, bör vår ambition vara&lt;br&gt;att eftersträva regler som överensstämmer med EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inga speciella svenska intressen motiverar avvikande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana skulle endast uppfattas som markering mot EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Franchiseföreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har tagit del av det remissyttrande som avgivits av Sveriges Indu-&lt;br&gt;striförbund m.fl. näringslivsorganisationer (1990 06 06). Vi kan i allt&lt;br&gt;väsentligt instämma med vad där anförs. Således accepterar vi tanken på&lt;br&gt;en lagstiftning i enlighet med EG-direktivet och har samma vägande&lt;br&gt;invändningar som övriga organisationer mot undantagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi finner däremot att just problemen med den gränsöverskridande&lt;br&gt;handeln fått en alltför knapphändig behandling i remissyttrandet.&lt;br&gt;Följderna för svensk ekonomi riskerar att bli mycket allvarligare än som&lt;br&gt;angetts. Därför avstyrker vi bestämt att lagstiftningen tillåts gå längre än&lt;br&gt;som väntas bli fallet inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser förbundet att det är bra att produktskadorna&lt;br&gt;skall lagregleras, men att föreliggande förslag i många fall är alltför&lt;br&gt;långtgående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet är positivt inställt till att produktskadorna kommer att bli&lt;br&gt;föremål för lagstiftning, då detta område alltför länge har varit oreglerat.&lt;br&gt;Den främsta anledningen till att en lagreglering har dröjt så länge är att&lt;br&gt;man har velat avvakta EG:s produktansvasdirektiv för att Sverige skulle&lt;br&gt;få en liknande lagstiftning som övriga Europa. Mot denna bakgrund anser&lt;br&gt;förbundet att det är förvånande att utredningen i många fall har valt att&lt;br&gt;föreslå bestämmelser som så avsevärt avviker från EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har inte något att erinra mot att&lt;br&gt;det införs en produktskadelag som bygger på strikt ansvar och ger&lt;br&gt;ersättning för såväl person- som sakskador. Förbundet anser emellertid&lt;br&gt;inte att det finns skäl att i Sverige genomföra en lagstiftning som - alla&lt;br&gt;moment sammantagna - föreskriver ett betydligt strängare ansvar än det&lt;br&gt;som kan antas komma att gälla inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;174&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet motsätter sig i synnerhet regeln om 25 års preskriptionstid Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;vid personskada men även ansvaret för utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet förordar att ett ansvar för utvecklingskador - om det alls&lt;br&gt;införs - begränsas till att omfatta ersättning för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förbundet bör produktskadelagen inte gälla skador som omfattas&lt;br&gt;av läkemedelsförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam tillstyrker att det införs en lag som medför ett strikt produkt-&lt;br&gt;ansvar för person- och sakskador och som stärker det ekonomiska skyddet&lt;br&gt;för privatpersoner. De föreslagna reglerna innebär emellertid att ansvaret&lt;br&gt;för svenska tillverkare, exportörer och importörer blir avsevärt strängare&lt;br&gt;än vad som kommer att gälla inom EG. Det finns därför skäl att i det&lt;br&gt;fortsatta lagstiftningsarbetet överväga en bättre EG-harmonisering sä att&lt;br&gt;svenska företag inte hamnar i ett alltför besvärande konkurrensunderläge&lt;br&gt;gentemot utländska företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam ifrågasätter införande av en så lång preskriptionstid som 25 år&lt;br&gt;för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam föreslår att ansvaret för utvecklingsskador inskränks till att&lt;br&gt;omfatta endast personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam föreslår att det införs en självriskregel som utesluter ersättning&lt;br&gt;vid mindre betydande sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Foiksams mening bör läkemedels- och patientskadorna kunna&lt;br&gt;undantas från lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ifrågasätts däremot om trafikskador bör undantas från produkt-&lt;br&gt;skadelagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget avviker från EG-direktivet bl.a. när det gäller preskriptionstid,&lt;br&gt;undantag när tillverkare följt tvingande offentliga produktföreskrifter samt&lt;br&gt;undre beloppsgräns för sakskador. EG-direktivet ger däremot utrymme&lt;br&gt;till valfrihet när det gäller ansvar för utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett så strängt ansvar som det föreslagna och särskilt kombinationen av&lt;br&gt;en preskriptionstid om 25 år och ansvar för utvecklingsskador kommer att&lt;br&gt;medföra betydande kostnadsökningar för svenska företag bl.a. i form av&lt;br&gt;höjda ansvarsförsäkringspremier. Orsakssambandsfrågor vid sena skador&lt;br&gt;kan bli svåra att utreda och kommer att medföra ökande utrednings-,&lt;br&gt;skadereglerings- och processkostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Osäkerheten när det gäller frågan i vilken utsträckning den svenska&lt;br&gt;produktskadelagen kan åberopas mot svenska tillverkare utanför Sverige&lt;br&gt;kommer också att slå igenom på försäkringspremierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarsförsäkringen bygger i Sverige vanligen på inträffande-&lt;br&gt;teorin, dvs skadan skall ha inträffat under försäkringstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslag till Skadeförsäkringslag föreslås en tvingande regel om&lt;br&gt;direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, när den försäkrade är&lt;br&gt;försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts eller när den&lt;br&gt;försäkrade är juridisk person som är upplöst. För utvecklingsskadornas del&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skulle t.ex. en fullt tänkbar situation vid inträffandeteorin bli att en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadelidande inom 25 år efter det att produkten satts i omlopp kan vända&lt;br&gt;sig direkt till ansvarsförsäkringsgivaren och kräva ersättning enligt&lt;br&gt;försäkringsavtalet trots att tillverkaren/importören inte har betalat någon&lt;br&gt;försäkringspremie sedan flera år och/eller inte heller längre existerar. Det&lt;br&gt;är inte helt lätt att förutse vilka premiekostnadsökningar och återför-&lt;br&gt;säkringsmässiga problem som kan uppkomma. Det finns också risk för att&lt;br&gt;återförsäkringsgivarna kommer att kräva att claims made-principen införs&lt;br&gt;för direktförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador&lt;br&gt;och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid&lt;br&gt;personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-&lt;br&gt;lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande&lt;br&gt;av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingskador&lt;br&gt;inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska&lt;br&gt;osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det&lt;br&gt;sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika&lt;br&gt;framträdande som vid personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om nackdelarna av en förlängd preskriptionstid är så stora för&lt;br&gt;det svenska näringslivet att enskilda privatpersoners ekonomiska skydds-&lt;br&gt;behov skall få stå tillbaka bör övervägas noggrant. Från konsument-&lt;br&gt;skyddssynpunkt är det otillfredsställande att problemet med de sena&lt;br&gt;skadorna (skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan) inte har&lt;br&gt;kunna lösas genom en kollektiv försäkringsanordning. En sådan lösning&lt;br&gt;hade mefört att det knappast förelegat något behov av att nu överväga&lt;br&gt;en förlängd preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utländska Försäkringsbolags Förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Totalt sett är det föreningens uppfattning att det är ett väl genomtänkt&lt;br&gt;och välbearbetat förslag till produktskadelag som presenteras. Dock finner&lt;br&gt;vi att några enskilda detaljer torde bearbetas ytterligare med skäl som&lt;br&gt;anförs nedan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vår slutkommentar är att det är olyckligt om en svensk lagstiftning går&lt;br&gt;stick i stäv mot den pågående nordiska och europeiska integrationen av&lt;br&gt;varuhandel. Föreningens uppfattning är att svensk lagstiftning, vilket vi&lt;br&gt;tidigare framhållit, på ett så här viktigt område absolut måste stå i&lt;br&gt;samklang med motsvarande lagstiftning i Europa och att svenska&lt;br&gt;särlösningar inte onödigtvis skapas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för Läkemedelsförsäkring förordar att produktskadelagen inte&lt;br&gt;skall gälla för skador som orsakats av läkemedel som omfattas av&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen. Sådana skador bör även fortsättningsvis ersättas&lt;br&gt;genom den frivilliga läkemedelsförsäkringen. Skälet härtill är att läkemedel&lt;br&gt;och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra produkter och&lt;br&gt;produktskador att de måste särbehandlas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;176&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringsföreningen &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av&lt;br&gt;läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens&lt;br&gt;tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsättnings-&lt;br&gt;vis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade&lt;br&gt;av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde&lt;br&gt;och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den&lt;br&gt;frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk&lt;br&gt;ej skall omfattas av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta&lt;br&gt;läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är&lt;br&gt;speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför-&lt;br&gt;bundets uppfattning att en svensk produktskadelag skall överensstämma&lt;br&gt;med den lagstiftning EG-länderna inför i enlighet med direktivet från&lt;br&gt;1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;br&gt;Apoteksbolaget finner att läkemedel bör undantagas från produktskade-&lt;br&gt;lagen och konsumentskyddet i stället garanteras genom Läkemedelsförsäk-&lt;br&gt;ringen, eventuellt lagstadgad och vidareutvecklad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget vill vidare understryka det önskvärda i att svensk&lt;br&gt;lagstiftning i möjligaste mån står i samklang med annan europeisk&lt;br&gt;lagstiftning för att härigenom skapa så likartade konkurrensvillkor och&lt;br&gt;läkemedelskulturer som möjligt, eftersom läkemedelsmarknaden i högsta&lt;br&gt;grad är internationell. Detta gäller ansvarets omfattning, preskriptionstider&lt;br&gt;etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjöassuradörernas Förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen delar uppfattningen att Sverige likt många länder i vår&lt;br&gt;omvärld bör införa en lagstiftning på produktskadeområdet. Särskilt vad&lt;br&gt;gäller enskilda finns ett starkt skyddsintresse att ta till vara. Det skall&lt;br&gt;emellertid betonas vikten av, då lagen utformas, att man väger olika&lt;br&gt;intressen mot varandra och inte går för långt. Får lagen den konsekvensen&lt;br&gt;att företag avstår från att tillverka produkter eller väljer att förlägga&lt;br&gt;tillverkning till andra länder, med en liberalare lagstiftning, eller förlorar&lt;br&gt;sin internationella konkurrenskraft anser föreningen att andra vägar att&lt;br&gt;tillgodose skadelidandes intressen bör övervägas. I förslaget finns sådana&lt;br&gt;farhågor varför föreningen intar ståndpunkten att en reglering på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;177&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produktskadeområdet bör anpassas till vad som gäller enligt 1985 års EG- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen tillstyrker införandet av en produktskade-&lt;br&gt;lag, som i huvudsak innebär att tillverkare, importörer och vissa andra&lt;br&gt;oavsett vållande enligt skadeståndsrättsliga grunder skall ersätta upp-&lt;br&gt;komna personskador och sakskador som enskilda drabbas av. På några&lt;br&gt;punkter bör förslaget dock jämkas eller övervägas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet tillstyrker att produktansvaret regleras i lag och anser att det&lt;br&gt;i promemorian framlagda förslaget är väl ägnat att ligga till grund för&lt;br&gt;lagstiftning på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att behovet av lagstiftning inte längre kan ifrågasätttas beror framför&lt;br&gt;allt på utvecklingen utomlands, som innebär att de flesta länderna i vår&lt;br&gt;omgivning har stiftat eller inom en nära framtid kommer att stifta lagar&lt;br&gt;om produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av&lt;br&gt;ekonomiska och handelspolitiska skäl, uppenbar anledning att eftersträva&lt;br&gt;en harmonisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga&lt;br&gt;Västeuropa. En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget,&lt;br&gt;även om det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone&lt;br&gt;ett par av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s k&lt;br&gt;utvecklingsskador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta&lt;br&gt;preskriptionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot&lt;br&gt;särreglering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och&lt;br&gt;försäkringsbranschen, och som närmare redovisas i promemorian, har&lt;br&gt;enligt förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller&lt;br&gt;utvecklingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som&lt;br&gt;så mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s. 104) förhåller&lt;br&gt;sig så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än&lt;br&gt;EG-ländernas lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet&lt;br&gt;inte haft möjlighet at genomföra. De synpunkter och förslag som framförs&lt;br&gt;i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid i&lt;br&gt;allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra&lt;br&gt;gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock&lt;br&gt;vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte&lt;br&gt;ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen &amp;quot;sjuka hus&amp;quot;, som lär&lt;br&gt;komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet&lt;br&gt;produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen&lt;br&gt;väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att&lt;br&gt;gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;178&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och&lt;br&gt;sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom harmoniseringen av de nationella produktansvarslagarna i&lt;br&gt;väsentliga avseenden kommer att medföra en för flera länder gemensam&lt;br&gt;praxis, kommer förhoppningsvis många av problemen att relativt snabbt&lt;br&gt;få sin lösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Advokatsamfundet avstyrker förslaget till den del det innebär avvikelser&lt;br&gt;från EG-direktivet vad avser utvecklingsskador, självrisk, jämkning vid&lt;br&gt;personskada, den 25-åriga preskriptionstiden och offentliga föreskrifters&lt;br&gt;inverkan och tillstyrker förslaget i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att behov föreligger&lt;br&gt;av att införa en särskild lag om produktansvar. Som framgår av den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (sid. 62), är strävandena mot en västeuropeisk&lt;br&gt;integration ett av motiven för det nu föreliggande lagförslaget. Det&lt;br&gt;konstateras som en självklar utgångspunkt att den svenska produktskade-&lt;br&gt;lagen skall bygga på samma principer som det av EG antagna direktivet&lt;br&gt;för produktskador. Advokatsamfundet, som delar denna uppfattning,&lt;br&gt;anser att endast tungt vägande skäl bör föranleda en avvikelse från EG-&lt;br&gt;direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige är ett utsatt land med hänsyn till vårt beroende av omvärlden&lt;br&gt;för import och export. Även om lagförslaget är avsett att ge konsumenten&lt;br&gt;ett starkare skydd, får man inte försämra villkoren för svenskt näringsliv.&lt;br&gt;Särskilt förslaget om 25-årig preskription och ansvar för utvecklingsskador&lt;br&gt;kan leda till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv utan motsva-&lt;br&gt;rande försvarbar nytta för konsumenten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motormännens Riksförbund (M)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motormännens Riksförbund (M) tillstyrker lagförslaget men vill dock&lt;br&gt;beträffande 2 § framhålla följande, se avsnitt 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Villaägareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Villaägareförbundet är positivt till att regler om produktansvar nu&lt;br&gt;föreslås. Produktansvaret är för den enskilde konsumenten ett viktigt&lt;br&gt;komplement till det köpsrättsliga ansvar som bärs av säljaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet har vid studier av promemorian funnit att förslaget i allt&lt;br&gt;väsentligt innebär ökad trygghet för beställaren/köparen av produkter.&lt;br&gt;Förbundet anser emellertid att reglerna i vissa fall ytterligare bör skärpas&lt;br&gt;till förmån för köparna/konsumenterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;179&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Fastighetsägareförbund &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av en säskild produktansvarslagstiftning har uppmärksammats&lt;br&gt;under senare tid såväl i Sverige som i andra länder. Av särskilt intresse&lt;br&gt;har därvid varit arbetet med ett EG-direktiv om produktansvar. EG-&lt;br&gt;direktivet som nu föreligger är givetvis av största intresse när svensk&lt;br&gt;lagstiftning övervägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet får till följd att EGs medlemsländer anpassar sina&lt;br&gt;rättssystem till detta. Vi har alltså att räkna med en enhetlig europeisk&lt;br&gt;produktansvarslagstiftning. Som gemensam uttolkare av denna lagstiftning&lt;br&gt;och EG-direktivet finns EG-domstolen som med säkerhet även i detta&lt;br&gt;sammanhang kommer att verka pådrivande på rättsutvecklingen inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den enhetliga lagstiftningen och rättstillämpningen inom EG kommer&lt;br&gt;att leda till överskådlighet och förutsebarhet vilket innebär stora fördelar&lt;br&gt;för producenter och konsumenter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund härav och med hänsyn till Sveriges uttalade ambition att&lt;br&gt;söka harmonisera sin lagstifning med EG-ländernas för att underlätta&lt;br&gt;handel etc, borde kunna förväntas att departementspromemorian i allt&lt;br&gt;väsentligt skulle överensstämma med EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så är dock inte fallet. På en rad punkter har författaren av promemo-&lt;br&gt;rian valt andra lösningar än EG-direktivet. Redan terminologin skiljer sig.&lt;br&gt;Enligt EG-direktivet omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej&lt;br&gt;i lagförslaget. Ett annat exempel är lagförslagets försök att förklara&lt;br&gt;produktbegreppet med ett annat begrepp, &amp;quot;lös sak&amp;quot;. Någon motsvarighet&lt;br&gt;finns inte i EG-direktivet. Det kan för övrigt diskuteras i vad mån&lt;br&gt;införandet av begreppet &amp;quot;lös sak&amp;quot; underlättar tolkningen av produkt-&lt;br&gt;begreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra exempel på betydelsefulla skillnader mellan EG-direktivet och&lt;br&gt;lagförslaget är preskriptionstiden för personskador, 10 år respektive 25 år,&lt;br&gt;samt ansvaret för s k utvecklingsskador. Det svenska lagförslaget undantar&lt;br&gt;inte utvecklingsskador från produktansvaret till skillnad från vad som&lt;br&gt;gäller enligt EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis måste skillnaderna mellan departementspromemo-&lt;br&gt;rians lagförslag och EG-direktivet anses vara betydande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästernas Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttrandet begränsas till frågan om ansvaret för produktskador i ett&lt;br&gt;hyresförhållande, då detta inte har behandlats närmare i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid uppförandet av byggnader används i allt större utsträckning nya,&lt;br&gt;industriellt framställda produkter. Kunskap om dessa produkter, vad avser&lt;br&gt;sammansättning och egenskaper, saknas hos husproducenter och andra&lt;br&gt;användare. Konsekvensen av detta ser vi i dag i form av hus som är&lt;br&gt;skadliga att vistas i. Vi har fått s k sjuka hus, som inte sällan har sin&lt;br&gt;grund i valet av byggnadsmaterial, något som enligt förbundets mening är&lt;br&gt;oacceptabelt. Åtgärder måste därför vidtas för att förhindra att produkter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som kan medföra skador saluförs på byggmarknaden. Hyresgästernas Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;Riksförbund anser att utredningens lagförslag innebär ett steg i rätt&lt;br&gt;riktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSB:s Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSB har endast bedömt promemorieförslagets betydelse för den svenska&lt;br&gt;byggmarknaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSB instämmer i att det kan finnas behov att utöver den reglering som&lt;br&gt;redan finns genom skadeståndslagen och annan speciallagstiftning jämte&lt;br&gt;rättspraxis särskilt lagstifta om produktansvar. Inte minst med hänsyn till&lt;br&gt;att produktskador ofta leder till personskador samt att såväl personskador&lt;br&gt;som sakskador orsakade av bristfälliga produkter ofta drabbar kon-&lt;br&gt;sumenter finns det särskild anledning till ett bättre och mer heltäckande&lt;br&gt;skydd än vad som uppnås enligt gällande rätt. Mot denna bakgrund&lt;br&gt;tillstyrker HSB att en lagstiftning genomförs på grundval av promemorie-&lt;br&gt;förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentvägledarnas förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi ser positivt till förslaget att en produktskadelag införs för att förbättra&lt;br&gt;den enskildes möjlighet till skadestånd samt att det är näringsidkaren som&lt;br&gt;har strikt ansvar med regressrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husmodersförbundet Hem och Samhälle&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husmodersförbundet Hem och Samhälle instämmer helt i utredarnas&lt;br&gt;bedömningar och tillstyrker förslaget til| Produktskadelag och att den&lt;br&gt;träder i kraft den 1 januari 1991. Produktskador kan i allmänhet inte&lt;br&gt;förutses av konsumenten p.g.a. den komplexa sammmansättning många&lt;br&gt;produkter har. Enligt utredningens olycksfallsbeskrivningar av produkt-&lt;br&gt;skadeverkningar ger dessa allvarliga personskador eller kan åstadkomma&lt;br&gt;andra mer eller mindre allvarliga olägenheter för ekonomi, egendom, liv&lt;br&gt;och hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta skapar givetvis stor otrygghet för konsumenten - människan.&lt;br&gt;Många åtgärder har i vårt land vidtagits för att förebygga produktskador,&lt;br&gt;vilket väl beskrivits i kapitel 2.2. Detta har dock visat sig icke vara&lt;br&gt;tillfyllest varför vi i likhet med utredningen anser det nödvändigt med&lt;br&gt;strikt produktansvar och därmed större säkerhet och trygghet för&lt;br&gt;konsumenten vid inköp av olika produkter. I ett senare skede inför en&lt;br&gt;större marknad inom EG kan ovanstående ha ännu större betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husmodersförbundet Hem och Samhälle som aktivt arbetar med&lt;br&gt;konsumentfrågor hälsar med positiv tillfredsställelse den föreslagna lagen&lt;br&gt;med förstärkning av den nya konsumentköplagen välkommen. Dessa båda&lt;br&gt;lagar borde i en framtid ge en betydligt större säkerhet som är nödvändig&lt;br&gt;för konsumenterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;181&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2. Tillämpningsområdet för en produktskadelag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom i produktansvarskommitténs betänkande, föreslås i promemorian&lt;br&gt;att produkt skall definieras som lös sak. Även om begreppet lös sak inte&lt;br&gt;i sig närmare finns beskrivet i lagstiftningen i övrigt har tingsrätten ingen&lt;br&gt;erinran mot denna definition. Dock bör framhållas att begreppet produkt&lt;br&gt;inte är definierat på detta sätt i vare sig marknadsföringslagen eller&lt;br&gt;produktsäkerhetslagen. I dessa lagar talas sålunda endast om &amp;quot;vara&amp;quot; (och&lt;br&gt;tjänst). Mot bakgrund av det nära samband som kommer att råda mellan&lt;br&gt;dessa båda lagar och en produktskadelag, vore det av värde om man&lt;br&gt;tillämpade samma begrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till att såväl EGdirektivet som Europarådskonventionen vid&lt;br&gt;reglering av produktansvar utesluter skador som vållas av fast egendom,&lt;br&gt;är det naturligt att så sker även i den svenska lagstiftningen. I konsekvens&lt;br&gt;härmed, vilket även följer av den i promemorian föreslagna definitionen&lt;br&gt;på produkt, kommer inte heller lös egendom i form av byggnad att&lt;br&gt;omfattas av ansvarsreglerna. Härvid vill tingsrätten påpeka att, i de fall&lt;br&gt;hus säljs &amp;quot;nyckelfärdiga&amp;quot;, själva huset inte kommer att betraktas som en&lt;br&gt;produkt. Bristfälliga konstruktioner, som inte beror på någon enstaka&lt;br&gt;defekt produkt i byggsatsen, kommer därmed inte att föranleda produkt-&lt;br&gt;ansvar, trots att sådana konstruktioner kan leda till mögelskador med&lt;br&gt;åtföljande allergier hos dem som bor i huset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl i produktansvarskommitténs betänkande som i promemorian har&lt;br&gt;föreslagits att produktansvaret skall utsträckas till att gälla även om den&lt;br&gt;defekta produkten har infogats i annan egendom. Det sätt som detta&lt;br&gt;kommit till uttryck i promemorians lagförslag är emellertid mindre lyckat.&lt;br&gt;Lagtextens 1 § inleds med två stycken, av vilka det första fastslår att&lt;br&gt;skadestånd utgår för personskada som en produkt har orsakat och det&lt;br&gt;andra att skadestånd utgår för egendomsskador. Härmed har reglerats&lt;br&gt;vilka skador som är ersättningsgilla. Att därefter i tredje stycket ange att&lt;br&gt;lagen gäller skada som en produkt har orsakat, även om produkten har&lt;br&gt;infogats i annan lös eller fast egendom, är endast en upprepning av att&lt;br&gt;skadestånd utges för skada, orsakad av en produkt. Vad som egentligen&lt;br&gt;avses torde vara att, som produktansvarskommittén uttryckte det:&lt;br&gt;&amp;quot;Produkt, som ingår som beståndsdel i annan egendom, utgör det oaktat&lt;br&gt;en produkt för sig i denna lags mening&amp;quot;. Tingsrätten förordar att&lt;br&gt;produktansvarskommitténs förslag i denna del läggs till grund för en&lt;br&gt;kommande lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att begreppet produkt skall omfatta såväl industriellt tillverkade&lt;br&gt;produkter och hantverksprodukter som naturprodukter faller sig naturligt.&lt;br&gt;Eftersom obearbetade naturalster knappast innefattas i vad man i dagligt&lt;br&gt;tal menar med produkt, bör i lagtexten uttryckligen anges att även sådana&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;182&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;varor omfattas av lagen. Produktansvarskommitténs förslag kan också Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;härvid tjäna som förebild.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda undantag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det övergripande syftet med en produktansvarslag måste vara att tillskapa&lt;br&gt;ett regelverk, som skyddar enskilda konsumenter från skador av vad som&lt;br&gt;i normalt språkbruk avses med farliga produkter. En illustration härav ger&lt;br&gt;de många rättsfall som avgjorts av Högsta domstolen: elektriska&lt;br&gt;apparater, arbetsredskap, djurfoder etc. I den mån det här inte föreligger&lt;br&gt;några garantiförpliktelser och inte heller någon vårdslöshet är för handen,&lt;br&gt;saknas möjlighet för den skadelidande att få ersättning. Denna lucka i&lt;br&gt;lagstiftningen bör, som tingsrätten tidigare har anfört, täppas till. Utanför&lt;br&gt;detta område finns emellertid lagstiftning som föreskriver ett strikt ansvar&lt;br&gt;vid skada, som inträffar till följd av farliga verksamheter av de mest skilda&lt;br&gt;slag, t.ex. drift av kärnkraftverk, distribution av elektrisk ström, järnvägs-&lt;br&gt;drift, biltrafik, sjöfart och flygtrafik. Såvitt framgår av det material som&lt;br&gt;presenterats i promemorian och i produktansvarskommitténs betänkande&lt;br&gt;finns ingen kritik att rikta mot det sätt som denna lagstiftning har&lt;br&gt;fungerat på. Något behov av att nu skapa ett ytterligare skyddsnät i form&lt;br&gt;av en produktansvarslag för detta slag av skador kan därför inte rimligen&lt;br&gt;föreligga. Detta skulle innebära att skadeståndsfrågorna i sådana fall&lt;br&gt;skulle lösas enligt parallella lagar med i väsentliga avseenden skilda&lt;br&gt;bestämmelser. En sådan ordning skulle, vilket även produktansvars-&lt;br&gt;kommittén påpekade, leda till att rättssystemet blev onödigt komplicerat.&lt;br&gt;Överblicken av skadeståndsrätten skulle sannolikt gå förlorad, och tillämp-&lt;br&gt;ningssvårigheterna skulle bli avsevärda. Man måste t.ex. med rätta fråga&lt;br&gt;sig vilka preskriptionsregler och bestämmelser om ansvarsbegränsningar&lt;br&gt;som skulle tillämpas, produktskadelagens eller speciallagstiftningens. En&lt;br&gt;utmärkt illustration av dessa problem ges i avsnitt 3.10.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det nu sagda avstyrker tingsrätten förslaget om att&lt;br&gt;produktansvaret skulle gälla skador inom samtliga specialreglerade&lt;br&gt;verksamheter utom de som faller under atomansvarighetslagen, trafikska-&lt;br&gt;delagen och lagen om motortävlingsförsäkring. För övrigt är argumenten&lt;br&gt;för att just dessa verksamheter skulle undantas föga övertygande. I stället&lt;br&gt;bör konflikten mellan de olika regelsystemen lösas i huvudsak enligt&lt;br&gt;produktansvarskommitténs förslag och den norska lagstiftningen på&lt;br&gt;området. Produktskadelagen bör alltså så långt det är möjligt begränsas&lt;br&gt;till att avse produktskador som inte faller under speciallagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad härefter gäller frågan om olika försäkringsformers betydelse för&lt;br&gt;ansvar enligt en produktskadelag, bör utgångspunkten vara att en ev&lt;br&gt;försäkring på den skadelidandes sida inte bör påverka hans rätt till&lt;br&gt;skadestånd. Detta är en vedertagen princip inom skadeståndsrätten.&lt;br&gt;Undantag bör här i princip inte göras i vidare omfattning än vad som&lt;br&gt;följer av bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om andra typer av försäkringar kan saken emellertid ställa sig&lt;br&gt;något annorlunda. Det gäller här läkemedelsförsäkringen och patientför-&lt;br&gt;säkrngen samt trygghetsförsäkringen. I dessa fall garanteras den skadeli-&lt;br&gt;dande ersättning genom försäkringar som tecknas av samhällets offentliga&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;183&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;organ eller genom kollektivavtal och som har drag av ansvarsförsäkringar. Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;Såsom produktansvarskommittén anförde skulle endast marginella&lt;br&gt;förbättringar uppstå för den skadelidande, om en produktskadelag kom&lt;br&gt;att omfatta även skador som täcks av dessa försäkringar. Enligt tingsrätt-&lt;br&gt;ens mening kan dessa ersättningsformer i stort likställas med den&lt;br&gt;lagreglering som finns inom trafikskadeområdet m.m. Samma synpunkter&lt;br&gt;kan därför anföras i dessa fall som redovisats ovan i det sammanhanget.&lt;br&gt;Tingsrätten anser sålunda att, som produktansvarskommittén föreslog,&lt;br&gt;skador som faller inom läkemedelsförsäkringens ansvarsområde skall&lt;br&gt;undantas från produktskadelagen, liksom skador som annars uppkommit&lt;br&gt;i direkt samband med hälso och sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens tillämpningsområde&lt;br&gt;Inspektionen anser att några andra undantag från lagens tillämpningsom-&lt;br&gt;råde utöver dem som föreslås i promemorian inte bör göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de förslagna avvikelserna. I det följande&lt;br&gt;ges exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet omfattas elektricitet av direktivet. I promemorian&lt;br&gt;konstateras utan närmare motivering att &amp;quot;de situationer som den här&lt;br&gt;aktuella lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och föranleder andra&lt;br&gt;överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan orsakar skada&amp;quot;.&lt;br&gt;Inte heller berörs vilket produktansvar eller motsvarande som föreligger&lt;br&gt;enligt lagen (1902:71 s 1) innefattande vissa bestämmelserom elektriska&lt;br&gt;anläggningar, till vilken lag det hänvisas i promemorian. För det fall&lt;br&gt;dennna lag ger den skadelidande sämre rättigheter än produktskadelagen&lt;br&gt;innebär detta en avvikelse från EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EGdirektivets artikel 13 (s. 75 f)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian anges rubricerade artikel innebära att direktivet inte berör&lt;br&gt;&amp;quot;sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas&amp;quot;.&lt;br&gt;Mot bakgrund av artikelns ordalydelse (&amp;quot;This Directive shall not affect any&lt;br&gt;rights which an injured person may have...&amp;quot;) synes dock artikel 13 inte&lt;br&gt;avse sådana särskilda skadeståndsregler som är mindre fördelaktiga för&lt;br&gt;den skadelidande än vad som följer av det aktuella direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktbegreppet&lt;br&gt;Konsumentverket instämmer i promemorians grundläggande synsätt att&lt;br&gt;reglerna om ett strängare skadeståndsansvar bör ha vidsträckt giltighet&lt;br&gt;och bygga på en generellt utformad definition av begreppet produkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;184&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Elektricitet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bl.a. denna bakgrund är det anmärkningsvärt att elektricitet undantas&lt;br&gt;från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Undantaget avviker&lt;br&gt;dessutom från EGdirektivet utan att några övertygande skäl anförts för&lt;br&gt;detta. Personer som skadas av elektrisk ström hänvisas till att begära&lt;br&gt;skadestånd med stöd av en lag från 1902. Det gäller också beträffande&lt;br&gt;sakskador. Denna lag innehåller dock en del begränsningar som inte&lt;br&gt;skulle vara aktuella vid en tillämpning av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett exempel: Av 4 § andra stycket ellagen framgår att den elektriska&lt;br&gt;anläggningens ägare inte blir skadeståndsansvarig, om &amp;quot;skadan tillkommit&lt;br&gt;genom händelse av högre hand&amp;quot; och ägaren inte kunnat avvärja skadan&lt;br&gt;&amp;quot;genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ifrågasättas om ellagens synsätt i fråga om offentliga säkerhets-&lt;br&gt;föreskrifters inverkan på skadeståndsansvaret står i samklang med vad&lt;br&gt;som föreslås i betänkandet (se särskilt s. 264 f). Enligt promemorian skall&lt;br&gt;näringsidkaren ha ett självständigt ansvar för sin produkt. Det innebär&lt;br&gt;bl.a. att han måste hålla sig underrättad om möjliga skadeverkningar av&lt;br&gt;sina varor och ta hänsyn till krav på förbättringar som ännu inte föranlett&lt;br&gt;nya anvisningar. Överfört på elområdet innebär det att ägaren av den&lt;br&gt;elektriska anläggningen skulle kunna bli ersättningsskyldig för skador som&lt;br&gt;elström orsakat efter åsknedslag, om ägaren underlåtit att ta hänsyn till&lt;br&gt;kända skadeskyddsförbättringar som ännu inte föranlett nya säkerhets-&lt;br&gt;föreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är dock tveksamt om ellagen medger ersättning för denna typ av&lt;br&gt;skador. Här föreligger en lucka i skyddet mot produktskador. Därför talar&lt;br&gt;enligt Konsumentverkets mening starka skäl för att produktskadelagens&lt;br&gt;produktbegrepp även skall omfatta elektricitet. Ett alternativ som dock&lt;br&gt;ter sig mindre tilltalande kan vara att vid den översyn av ellagen som&lt;br&gt;för närvarande pågår inom regeringskansliet införa produktskaderegler&lt;br&gt;som motsvarar de nu föreslagna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänster&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan i många fall vara mycket svårt att bevisa vad som varit orsak till&lt;br&gt;en skada. Om näringsidkaren gör gällande att skadan inte beror på den&lt;br&gt;aktuella produktens beskaffenhet utan på ett fel i den tjänst vari&lt;br&gt;produkten ingått torde han ofta kunna undgå det strikta ansvaret. De&lt;br&gt;skadelidandes möjligheter att få ersättning är då i praktiken små.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket anser därför att starka skäl talar för att utifrån den&lt;br&gt;föreslagna regleringen av produktskador en likartad reglering av skador&lt;br&gt;inom tjänsteområdet övervägs. Under dessa överväganden finns det&lt;br&gt;anledning att bevaka EGs arbete med regler för ersättning för skador&lt;br&gt;orsakade av farliga tjänster (&amp;quot;defective services&amp;quot;).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktslag&lt;br&gt;Konsumentverket tillstyrker förslaget att produktskadelagen skall vara&lt;br&gt;tillämplig på såväl obearbetade som bearbetade naturprodukter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda undantag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De föreslagna undantagen från produktskadelagens tillämpningsområde&lt;br&gt;förefaller vara väl motiverade och föranleder därför ingen erinran. Det är&lt;br&gt;tillfredsställande att den som är missnöjd med ersättning från läkemedels-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;respektive patientförsäkringen även fortsättningsvis skall kunna kräva&lt;br&gt;ersättning vid domstol, nu med stöd av den nya produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser, 1-3 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt specialmotiveringen omfattar begreppet produkt även levande djur.&lt;br&gt;Nämnden har ingen invändning mot regleringen i sak, men anser att det&lt;br&gt;inte är förenligt med normalt språkbruk att inbegripa levande djur i&lt;br&gt;uttrycket produkt. Nämnden föreslår att levande djur särskilt omnämns&lt;br&gt;i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad mot vad som gäller enligt EG:s direktiv avseende produkt-&lt;br&gt;skador föreslås i promemorian att skador orsakade av elektricitet inte&lt;br&gt;skall omfattas av lagen. Nämnden finner inte skälen för denna lösning&lt;br&gt;övertygande och ifrågasätter om ett sådant undantag behövs. Genom&lt;br&gt;förslaget accepteras redan i vissa andra fall en dubbelreglering (överlapp-&lt;br&gt;ning). Detta kunde vara lämpligt även när det gäller elektricitetsskador.&lt;br&gt;En överensstämmelse med EGdirektiven skulle därmed uppnås. I sak&lt;br&gt;skulle man också undanröja risken för att lagen (1902:71 s.l) innefattande&lt;br&gt;vissa bestämmelser om elektriska anläggningar inte på ett fullständigt sätt&lt;br&gt;täcker framtida skador som kan ha samband med produktion/leverans av&lt;br&gt;elektricitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden ansluter sig i övrigt till förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetarskyddsstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens giltighet i fråga om arbetsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen vill mycket bestämt avstyrka det undantag från lagens tillämplig-&lt;br&gt;het som föreslås i 2 § 3. Undantaget innebär att lagen inte skall gälla för&lt;br&gt;arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring. Enligt&lt;br&gt;styrelsens uppfattning finns det ett flertal skäl som starkt talar mot ett&lt;br&gt;sådant undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är redan ur principiell synpunkt egendomligt att låta innehållet i&lt;br&gt;frivilliga avtal mellan privata rättssubjekt styra omfattningen av ett&lt;br&gt;grundläggande civilrättsligt ansvar. Det finns givetvis i och för sig inga&lt;br&gt;invändningar mot försäkringsavtal, som fördelar de ekonomiska bördor&lt;br&gt;som kan bli följden av ett produktansvar. Den rätta ordningen måste dock&lt;br&gt;vara att statsmakterna först bestämmer omfattningen av det ansvar som&lt;br&gt;skall gälla. Det står därefter de berörda fritt att efter eget val träffa de&lt;br&gt;försäkringsavtal som de finner att lagstiftningen ger anledning till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen finner det vidare betänkligt att man på denna punkt gör en&lt;br&gt;kraftig avvikelse från det regelsystem som genom EG:s produktansvars-&lt;br&gt;direktiv har införts i stora delar av Europa. Det kan givetvis inom vissa&lt;br&gt;delar av samhällslivet finnas anledning att i Sverige välja en reglering som&lt;br&gt;avviker från EG:s. För detta måste dock finnas starka säkerhetsmässiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;186&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller andra motsvarande skäl. Styrelsen kan inte finna att några sådana Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;finns i denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians argument för att undanta arbetsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians huvudargument för att undanta arbetsskadorna synes&lt;br&gt;sammanfattningsvis vara följande (sid. 84-85):&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande försäkringsavtal får en anställd inte föra skadeståndstalan&lt;br&gt;för arbetsskada mot företag, arbetsgivare, anställd eller annan som är&lt;br&gt;ansluten till försäkringen. Den som fått ersättning enligt försäkringen&lt;br&gt;anses ha överlåtit sina eventuella skadeståndsanspråk mot andra än&lt;br&gt;försäkringsgivaren till denne. Försäkringsgivaren får framställa krav mot&lt;br&gt;någon som är ansluten till försäkringen endast om skadan vållats&lt;br&gt;uppsåtligt eller av grov vårdslöshet. Eftersom nästan alla företag är&lt;br&gt;anslutna innebär dessa regler att det i praktiken ytterst sällan kan bli&lt;br&gt;aktuellt att med stöd av produktskadelagen kräva skadestånd av en&lt;br&gt;tillverkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa skäl är enligt styrelsens mening inte bärkraftiga. Detta hänger&lt;br&gt;framför allt samman med att de bortser från den stadigt tilltagande&lt;br&gt;internationaliseringen av produktion och handel med produkter. Om&lt;br&gt;tillverkningen har skett i Sverige eller importen har skett genom ett&lt;br&gt;svenskt företag kan promemorians argument ha viss giltighet. De har dock&lt;br&gt;bärkraft endast så länge man anlägger ett snävt nationellt synsätt på&lt;br&gt;frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man måste i framtiden räkna med att det i en stor del av de fall där&lt;br&gt;skadeståndsanspråk uppkommer är fråga om importerade produkter. Just&lt;br&gt;bland internationella tillverkande bolag förekommer det emellanåt att de&lt;br&gt;importerande svenska bolagen saknar kollektivavtal. I dessa fall skulle det&lt;br&gt;kunna vara helt realistiskt t.ex. att försäkringsgivaren riktar regresskrav&lt;br&gt;mot det importerande bolaget med stöd av produktskadelagen om denna&lt;br&gt;var tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man måste också räkna med krav mot tillverkande eller försäljande&lt;br&gt;bolag i utlandet, t.ex. vid direktimport. Pågående och blivande inter-&lt;br&gt;nationellt samarbete på det juridiska området kommer med all säkerhet&lt;br&gt;att göra det betydligt lättare att ställa sådana anspråk över gränserna.&lt;br&gt;Vilken lag som skall tillämpas i dessa fall beror naturligtvis av gällande&lt;br&gt;lagvalsregler. Man måste emellertid förutsätta att det i många fall kan bli&lt;br&gt;svensk lag som skall tillämpas. Också i dessa fall är promemorians&lt;br&gt;argument orealistiska, eftersom de utländska företagen knappast kommer&lt;br&gt;att sluta svenska kollektivavtal om försäkring för arbetsskada och det&lt;br&gt;svenska försäkringsavtalet därför inte utgör något hinder mot att&lt;br&gt;anspråken ställs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även inom Sverige försvårar undantaget för arbetsskador för de bolag&lt;br&gt;som har utgivit försäkringsersättning att utnyttja sin regressrätt mot&lt;br&gt;tillverkaren eller leverantören. Visserligen är försäkringsavtalen för&lt;br&gt;närvarande utformade så att regressrätten är starkt inskränkt. Man kan&lt;br&gt;dock inte utgå från att så alltid kommer att vara fallet. Lagen bör utgå&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;187&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från det grundläggande behovet och inte från de försäkringsarrangemang Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som för tillfället gäller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man bör också beakta att det kan finnas inhemska tillverkare och&lt;br&gt;leverantörer som inte är anslutna till försäkringen. Försäkringsavtalet&lt;br&gt;hindrar inte att anspråk riktas mot dessa. Visserligen torde det här&lt;br&gt;huvudsakligen röra sig om mindre företag som volymmässigt inte är så&lt;br&gt;betydelsefulla. Det finns dock en del som talar för att det ofta är just mot&lt;br&gt;sådana företag som det kan finnas anledning att rikta krav på grund av&lt;br&gt;farliga produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningarna för trygghetsförsäkringens existens&lt;br&gt;Promemorians slutsats av de förda resonemangen är att förutsättning-&lt;br&gt;arna för trygghetsförsäkringen skulle rubbas om den nya lagen görs&lt;br&gt;tillämplig på personskador inom arbetslivet. Rubbningen skulle kunna bli&lt;br&gt;så allvarlig att hela försäkringssystemets existens skulle hotas. Eftersom&lt;br&gt;det får anses vara ett överordnat intresse att det för de skadelidande&lt;br&gt;förmånliga försäkringssystemet bevaras, bör därför skador som omfattas&lt;br&gt;av försäkringen hållas utanför lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen instämmer i att trygghetsförsäkringen är viktig för att den som&lt;br&gt;drabbats av en skada i arbetet snabbt skall få ersättning. Dock är det&lt;br&gt;givetvis helt möjligt att anpassa försäkringen till den nya lagstiftningens&lt;br&gt;innehåll även om arbetsskadorna omfattas av denna. Styrelsen har stor&lt;br&gt;tilltro till förmågan hos parterna på arbetsmarknaden att finna lämpliga&lt;br&gt;lösningar på sådana problem. Att hela försäkringens existens skulle hotas&lt;br&gt;om produktskadelagen blir tillämplig på arbetsskadorna förefaller&lt;br&gt;knappast sannolikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Problemet synes för övrigt inte vara fullt så stort som promemorian&lt;br&gt;antyder. Den anger på sid. 85 att det skulle bli omöjligt att upprätthålla&lt;br&gt;försäkringsvillkorens förbud för en anställd att föra skadeståndstalan mot&lt;br&gt;någon som har tecknat avtal om trygghetsförsäkring eller mot arbetsgivare&lt;br&gt;eller annan som omfattas av försäkringen. Det väsentliga måste dock vara&lt;br&gt;att hindra skadeståndstalan mot den egna arbetsgivaren. Förbudet mot&lt;br&gt;sådan talan påverkas ju inte av produktansvaret. Önskemålet att hindra&lt;br&gt;skadeståndstalan mot tillverkare och leverantörer förefaller inte alls ha&lt;br&gt;samma styrka. Att en inskränkning i möjligheterna att förbjuda sådan&lt;br&gt;talan skulle sätta hela försäkringens existens i fara förefaller överdrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndets preventiva effekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns däremot andra argument som promemorian berör endast&lt;br&gt;flyktigt men som mycket starkt talar för att lagen görs fullt tillämplig även&lt;br&gt;på arbetsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsreglerna har inte bara en reparativ utan också en preventiv&lt;br&gt;funktion. Om skadeståndsansvaret skärps skulle det enligt promemorian&lt;br&gt;(s. 61) kunna medverka till att antalet produktskador minskar, eftersom&lt;br&gt;tillverkare får ett större intresse av att tillverka säkra produkter för att&lt;br&gt;undgå skadeståndsskyldighet eller hålla kostnaderna för ansvarsförsäkring&lt;br&gt;nere.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;188&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen vill starkt stryka under detta resonemang. När det gäller Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;arbetsskador måste det primära målet vara att hindra att skador alls&lt;br&gt;inträffar. Även ett aldrig så väl utbyggt ersättningssystem kan aldrig fullt&lt;br&gt;kompensera t.ex. en förlorad kroppsdel eller en allvarlig&lt;br&gt;rörelsenedsättning. Skadeståndsansvaret är en väsentlig del i det system&lt;br&gt;som samhället skapar för att förebygga olyckor och ohälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndets preventiva effekt verkar främst på två vägar. Dels ger det&lt;br&gt;de berörda parterna ett direkt incitament att undvika de kostnader som&lt;br&gt;kan drabba den som varit försumlig. Dels har det en allmän opinionsbil-&lt;br&gt;dande effekt, som också innebär ett incitament att undvika olyckor och&lt;br&gt;ohälsa. Promemorian synes helt bortse från dessa mekanismer och ute-&lt;br&gt;slutande koncentrera sig på den reparativa effekten. Detta måste&lt;br&gt;betraktas som felaktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det svenska systemet för skydd mot farliga produkter i arbetslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den svenska arbetsmiljölagen har skyddet mot farliga produkter hittills&lt;br&gt;till stor del vilat på förhandskontroll från myndighet eller riksprovplats i&lt;br&gt;form av besiktning, typgodkännande eller liknande i förening med ett väl&lt;br&gt;utbyggt inspektionssystem, skött av särskilda tillsynsmyndigheter. I brist&lt;br&gt;på en modern produktansvarslagstiftning har detta varit ett naturligt sätt&lt;br&gt;att upprätthålla en god säkerhetsstandard på maskiner och andra&lt;br&gt;produkter, som vid användning kan medföra risk för allvarliga skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I framtiden finns emellertid risk att detta system inte kommer att kunna&lt;br&gt;upprätthållas i samma omfattning. Ett skäl till detta är de alltmer&lt;br&gt;krympande resurser som står till tillsynsmyndigheternas förfogande. Ett&lt;br&gt;annat är den internationella utvecklingen, vilken som tidigare nämnts, går&lt;br&gt;i riktning från myndighetskontroll mot större ansvar för tillverkare och&lt;br&gt;leverantörer. Tredjepartskontrollen kan därvid i stor utsträckning komma&lt;br&gt;att ersättas av egenkontroll eller självcertifiering av tillverkaren. Från&lt;br&gt;europeiskt håll har redan framförts sådana önskemål om lättnader i det&lt;br&gt;svenska kontrollsystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är emellertid knappast möjligt att överge det hittillsvarande&lt;br&gt;systemet utan att ersätta det med andra system som ger motsvarande&lt;br&gt;garantier för säkerheten. I det europeiska systemet är det just pro-&lt;br&gt;duktansvaret som har gjort det möjligt att i stor utsträckning låta&lt;br&gt;tillverkare och leverantörer själva sköta produktkontrollen. Förhållandena&lt;br&gt;i Sverige utgör här inget undantag. Även här synes en utbyggd produkt-&lt;br&gt;ansvarslagstiftning vara en nödvändig förutsättning för att det skall vara&lt;br&gt;möjligt att i någon utsträckning tillgodose önskemålen om minskade&lt;br&gt;myndighets- och andra tredjepartskontroller. Detta gäller inte minst på&lt;br&gt;arbetsmiljöområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det föreslagna undantaget för arbetsskador behålls blir det därför&lt;br&gt;nödvändigt att i betydligt större utsträckning än eljest behålla svenska&lt;br&gt;särkrav på tredjepartskontroll, myndighetsgodkännande etc. Detta skulle&lt;br&gt;i onödan kunna försvåra Sveriges samarbete med övriga europeiska&lt;br&gt;länder, speciellt EGländerna. En sådan situation bör undvikas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Risk för säkerhetsmässig dumping &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns en annan allvarlig följd som kan uppkomma om det blir&lt;br&gt;skillnader mellan produktansvaret i Sverige och andra länder. Styrelsen&lt;br&gt;syftar här på risken för säkerhetsmässig dumping.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om skador, som orsakas av produkter, inte leder till skadeståndsskyl-&lt;br&gt;dighet här samtidigt som sådan skadeståndsskyldighet finns i övriga&lt;br&gt;Europa, finns det en påtaglig risk för att osäkra eller oprövade produkter&lt;br&gt;kommer att säljas här i betydligt större omfattning än i andra länder.&lt;br&gt;Syftet kan vara att göra slut på inneliggande lager av farliga varor eller&lt;br&gt;att pröva nya konstruktioner innan de marknadsförs i länder med&lt;br&gt;strängare produktansvar. Om produkten orsakar skador i sådana länder&lt;br&gt;kommer leverantören att åläggas ett produktansvar. I Sverige kommer&lt;br&gt;däremot skadorna att ersättas av trygghetsförsäkringen utan kostnad för&lt;br&gt;leverantören. En sådan utveckling skulle vara ytterst olycklig och måste&lt;br&gt;med all kraft undvikas. Detta är ytterligare ett mycket starkt skäl mot att&lt;br&gt;undanta arbetsskadorna från lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens livsmedelsverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna produktskadelagen gäller även livsmedelsprodukter och&lt;br&gt;ger konsumenterna bättre ersättningsmöjligheter vid skador orsakade av&lt;br&gt;livsmedel än nuvarande lagstiftning. Livsmedelsverket, som vid sin&lt;br&gt;granskning funnit att förslaget inte torde föranleda särskilda svårigheter&lt;br&gt;vid tillämpningen inom livsmedelsområdet, tillstyrker att förslaget läggs till&lt;br&gt;grund för lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt - Statens energiverks utgångspunkt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ny kontrollordning för elmateriel har genomförts i Sverige. Den&lt;br&gt;innebär ett visst närmande till EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tidigare kravet på typgodkännande av elmateriel har fr.o.m. 1990-&lt;br&gt;01-01 ersatts av en registreringsplikt. Denna innebär att elmaterielen efter&lt;br&gt;presentation av viss dokumentation kan registreras i elmaterielregistret.&lt;br&gt;Genom detta har man öppnat ett alternativ till det svenska S-märket. För&lt;br&gt;vissa produkter kvarstår, p.g.a. deras särskilda beskaffenhet, kravet på ett&lt;br&gt;typgodkännande. Även dessa produkter måste registreras i elmateriel-&lt;br&gt;registret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten att registrera föreligger för den som tillverkar eller im-&lt;br&gt;porterar för användning inom landet eller den som yrkesmässigt överlåter&lt;br&gt;eller hyr ut före första användning av materielen. Om registrering gjorts&lt;br&gt;i en tidigare länk i handelskedjan, upphör denna skyldighet för senare&lt;br&gt;länkar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk har som ett led i ett eventuellt närmande mellan&lt;br&gt;EFTA och EG analyserat för myndigheten relevanta EGdirektiv. Denna&lt;br&gt;analys har gett vid handen att det inom elsäkerhetsområdet inte synes&lt;br&gt;möta några större hinder att utfärda EFTAparallelldirektiv. Ett sådant&lt;br&gt;skulle inte innebära något avkall på regeringens utredningsdirektiv att&lt;br&gt;elsäkerheten och konsumentens ställning inte får försämras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;190&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya kontrollordningen för elmateriel ställer ökade krav på Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;marknadskontroll. För att göra denna effektivare fick statens energiverk&lt;br&gt;genom en ändring i 1902 års ellag möjlighet att förena förelägganden och&lt;br&gt;förbud med vite. Dessutom infördes en skyldighet för verket att, vid&lt;br&gt;åsidosättande av registreringsbestämmelserna, ta ut en sanktionsavgift som&lt;br&gt;är relaterad till den aktuella produktens omsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket ansluter sig till kommitténs uppfattning att elektricitet inte ska&lt;br&gt;betraktas som lös sak och omfattas av produktskadelagen, men att skador&lt;br&gt;som orsakats av elprodukter kan falla inom ramen för lagens tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna produktskadelagen kommer, för boverkets verksamhets-&lt;br&gt;område, främst att beröra personskador samt sakskador, orsakade av&lt;br&gt;byggprodukter som infogats vid ny- och ombyggnad av småhus. Vad avser&lt;br&gt;småhusentreprenader finns idag vid nybyggnad ett i stort tillfredsställande&lt;br&gt;skydd genom ett garanti - och försäkringssystem, småhusgarantin,&lt;br&gt;avseende bl.a. skador orsakade av fel eller brister i konstruktion,&lt;br&gt;utförande eller material. Produktskadelagen avser enbart materialfel som&lt;br&gt;innebär brister i produktens säkerhet. Den bör dock kunna fungera som&lt;br&gt;ett värdefullt komplement. I vissa fall kan det för den skadelidande vara&lt;br&gt;lämpligt att kräva ersättning enligt produktskadelagen i stället för att&lt;br&gt;utnyttja småhusgarantin. Lagens betydelse bedöms vid ombyggnad som&lt;br&gt;större, där den bör kunna fungera som komplement till eventuella avtal&lt;br&gt;och allmänna skadeståndsregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att byggnadsmaterial omfattas av lagen kan förutses medföra ett större&lt;br&gt;intresse från tillverkaren att deklarera sina produkter. Boverket har i&lt;br&gt;remissyttrande avseende den ovan nämnda departementspromemorian (Ds&lt;br&gt;1990:14) föreslagit att lagen om produktinformation i första hand bör&lt;br&gt;omfatta sådana byggprodukter som med nuvarande kunskapsnivå kan&lt;br&gt;befaras orsaka besvär ur hälso- eller miljösynpunkt. Parallellt härmed bör&lt;br&gt;ett frivilligt varudeklarationssystem kunna tillskapas för övriga bygg-&lt;br&gt;produkter. I förslaget till produktskadelag finns inte några bestämmelser&lt;br&gt;om produktinformation. Förslaget i 4 § andra stycket att produktens&lt;br&gt;säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning,&lt;br&gt;marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständighe-&lt;br&gt;ter, bör dock enligt Boverkets mening påverka byggmaterialbranschen att&lt;br&gt;frivilligt lämna närmare information om sina produkter. Genom att lämna&lt;br&gt;sådan information begränsar tillverkaren sitt ansvar. En produktskadelag&lt;br&gt;kan härigenom främja ett större kvalitetsmedvetande i byggprocessen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;br&gt;Produktbegreppet&lt;br&gt;Såvitt lantbruksstyrelsen kan bedöma faller gentekniskt förändrade djur,&lt;br&gt;växter och mikroorganismer in under den föreslagna lagens produktbe-&lt;br&gt;grepp. Det finns mycket som talar för att gentekniskt förändrade&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;191&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;naturprodukter kommer att bli allt vanligare i framtiden. Lantbruksstyrel- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sen anser därför att det är angeläget att ansvarsfrågan för skador som&lt;br&gt;skulle kunna förorsakas av sådana produkter blir särskilt belyst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens jordbruksnämnd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder&lt;br&gt;har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings-&lt;br&gt;område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt-&lt;br&gt;ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag,&lt;br&gt;funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fiskpro-&lt;br&gt;dukter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser&lt;br&gt;fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som säljs i obearbetat&lt;br&gt;skick.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motivering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen har enligt sin instruktion bl.a. till uppgift att främja&lt;br&gt;avsättningen av fisk och fiskprodukter. Med fisk avses enligt 2 §&lt;br&gt;fiskeriförordningen (1982:126) även hummer, kräfta, räka, krabba,&lt;br&gt;bläckfisk, ostron, mussla och nejonöga. Dessa produkter tillhandahålls dels&lt;br&gt;av fiskare som på traditionellt vis bedriver fiske ur de vilda bestånden,&lt;br&gt;dels av fiskodlare. Både den vilda och den odlade fisken är normalt&lt;br&gt;behäftad med egenskaper som kan innebära en viss skaderisk. Sålunda&lt;br&gt;finns vanligen för människan farliga parasiter, såsom Anisakis och&lt;br&gt;binnikemask hos fisk. Vidare kan toxiner från alger, vilka upptagits av&lt;br&gt;vilda eller odlade musslor, orsaka förgiftningsskador hos människor.&lt;br&gt;Fisken kan även ta upp andra giftiga substanser såsom exempelvis&lt;br&gt;kvicksilver och DDT. Det kan även finnas medicinrester i odlad fisk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En del av de skador som kan bli följden av fiskkonsumtion är klart att&lt;br&gt;hänföra till s.k. systemskador. Exempelvis bör en fiskleverantör inte kunna&lt;br&gt;ställas till ansvar om någon kvävs eller på annat sätt skadas av efter&lt;br&gt;rensningen kvarvarande fiskben. Inte heller bör den som sålt färsk fisk&lt;br&gt;riskera att få svara för parasitangrepp orsakade av en felaktig eller&lt;br&gt;utebliven tillredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot bör konsumenten kunna utgå ifrån att produkten är fri från&lt;br&gt;vissa defekter såsom följder av felaktig hantering av färsk fisk eller&lt;br&gt;förekomst av giftiga ämnen. För detta ändamål finns dock föreskrifter i&lt;br&gt;livsmedelslagstiftningen. Den fiskproducent som genom underlåtenhet att&lt;br&gt;följa de myndighetsföreskrifter som finns för verksamheten, eller på annat&lt;br&gt;sätt varit uppenbart vårdslös, bör om skada inträffar därför kunna ställas&lt;br&gt;till ansvar enligt skadeståndslagens regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att därutöver föreskriva ett strikt ansvar, som dessutom innefattar även&lt;br&gt;säkerhetsrisker som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kan&lt;br&gt;förutse, synes vad gäller fiskprodukter vara alltför långtgående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;192&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett strikt produktansvar ändå införs enligt promemorieförslaget Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;finner fiskeristyrelsen det dock inte finnas skäl att göra undantag för&lt;br&gt;odlad fisk. Sådan fisk står ju under fortlöpande kontroll av odlaren och&lt;br&gt;kan därför antas utgöra en homogen produkt med kända och väsentligen&lt;br&gt;likartade egenskaper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad beträffar fisk som hämtas ur de vilda bestånden är kontrollmöjlig-&lt;br&gt;heterna dock sämre. Normalt saknas möjlighet att bedöma vilken&lt;br&gt;påverkan fisken utsatts för i sin levnadsmiljö. Inte heller efter fångsten är&lt;br&gt;kontrollmöjligheterna sådana att en fullständig säkerhet kan garanteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I departementspromemorian hävdas att räckvidden av ett undantag från&lt;br&gt;skadeståndsansvar för obearbetade naturprodukter skulle bii starkt&lt;br&gt;begränsad. Detta dels av att det strikta ansvaret endast avser produkter&lt;br&gt;som tillhandahålls som ett led i en näringsverksamhet och dels av att&lt;br&gt;kravet på vad som är att anse som en bearbetad produkt antas bli lågt&lt;br&gt;ställda men ändå, genom svåra gränsdragningsproblem, resultera i ett ökat&lt;br&gt;antal tvister. Som ett exempel på gränsfall anges rensad fisk. En regel&lt;br&gt;som är så oklar att den ger upphov till sådana problem anses om möjligt&lt;br&gt;böra undvikas. Dessutom framhålls i promemorian som en ytterligare&lt;br&gt;begränsande faktor att det sätt på vilket naturprodukter brukar säljas&lt;br&gt;medför att det i praktiken kan vara omöjligt att finna en ansvarig&lt;br&gt;producent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fiskeristyrelsen finner dock att det, trots dessa tungt vägande skäl, bör&lt;br&gt;övervägas om inte ett undantag skall göras för obearbetade naturproduk-&lt;br&gt;ter i enlighet med EGdirektivets grundversion. I vart fall bör undantag&lt;br&gt;föreskrivas vad gäller vild fisk som säljs i obearbetat skick. Detta skulle&lt;br&gt;innebära att en anpassning sker till vad majoriteten av de EGländer som&lt;br&gt;redan beslutat om produktskadelagar har beslutat. Dessutom anser&lt;br&gt;fiskeristyrelsen att det borde finnas ett visst intresse av att låta domstols-&lt;br&gt;praxis lösa de gränsdragningsproblem som angetts. Att antalet processer&lt;br&gt;blir stort omedelbart efter det att en ny lagstiftning trätt i kraft men&lt;br&gt;minskar sedan vägledande rättsfall erhållits torde väl inte vara ovanligt.&lt;br&gt;Därutöver kan väl antas att, även om något undantag inte görs, en del&lt;br&gt;tolkningsfrågor uppkommer i samband med den nya lagstiftningen vilka&lt;br&gt;får överlåtas till praxis att lösa. Exempelvis kan väl delade meningar om&lt;br&gt;vad som är att hänföra till systemskador förväntas uppkomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens mät- och provstyrelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett av de viktigare målen med produktskadelagen är att förmån till-&lt;br&gt;verkare, importörer, marknadsförare och tillhandahållare att inna&lt;br&gt;produkten sätts i omlopp säkerställa att denitne orsakar skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ofta används samma typ av produkt inom arbetslivet och på fritid. Inte&lt;br&gt;sällan överförs produkter som använts inom arbetslivet, efter avskrivning&lt;br&gt;eller efter byte till nyare modeller, till privatsektorn och användes vid&lt;br&gt;hobby- eller fritidsaktiviteter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt att tillverkare m.fl. inte indirekt uppmanas eller ges&lt;br&gt;utrymmet att vidta mindre omfattande säkerhetsåtgärder när produkten&lt;br&gt;skall användas på fritid än om den skall användas yrkesmässigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;193&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den skadelidande måste ges samma möjlighet att påtala produktbristen Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;oavsett om han skadats i arbetet eller på fritiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;MPR föreslår därför med hänsyn härtill och till nödvändigheten av en&lt;br&gt;närmare anpassning till EG:s produktansvarsdirektiv att en omprövning&lt;br&gt;av begränsningarna i § 2 sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantaget för arbetsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslagets 2 § skall lagen inte gälla arbetsskada som omfattas av&lt;br&gt;kollektivavtalsgrundad försäkring. Detta undantag innebär att lagen inte&lt;br&gt;kommer att täcka skador i den mån dessa ersätts av trygghetsförsäkringen&lt;br&gt;(TFA).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt villkoren för denna försäkring gäller att den anställde inte får&lt;br&gt;föra skadeståndstalan mot juridisk person som har tecknat trygghetsför-&lt;br&gt;säkringen med anledning av personskada som utgör arbetsskada. Inte&lt;br&gt;heller tillåts han föra talan mot arbetsgivare, anställd eller annan som&lt;br&gt;omfattas av försäkringen. Villkoren föreskriver också att återkrav (regress)&lt;br&gt;från TFA mot något av nu angivna subjekt endast är tillåtet om skadan&lt;br&gt;har vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om den som&lt;br&gt;orsakat skadan varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.&lt;br&gt;Försäkringsvillkoren är som kollektivavtal bindande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den öppna marknad som EG innebär och som lagförslaget utgör en&lt;br&gt;orientering mot, kan den begränsning av den skadelidandes rättigheter&lt;br&gt;som det här är fråga om ifrågasättas. Genom att lagförslaget ej tillåter&lt;br&gt;den skadelidande föra skadeståndstalan beträffande skada som omfattas&lt;br&gt;av TFA kommer den ordning som nu gäller i Sverige på detta område&lt;br&gt;att permanentas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden finner en sådan utveckling diskutabel (jfr arbetsdomstolens&lt;br&gt;dom 1988 nr 137).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De skäl som anförs i promemorian till stöd för undantaget är ej&lt;br&gt;övertygande. Departementet framhåller, att den reparativa funktionen hos&lt;br&gt;den ersättning som utgår från TFA är uppfylld &amp;quot;väl så bra” som skade-&lt;br&gt;stånd enligt den föreslagna lagen på arbetsskadornas område. Från den&lt;br&gt;skadelidandes synpunkt skulle det &amp;quot;snarast vara en försämring&amp;quot;, om denna&lt;br&gt;lag skulle träda i stället för TFA såvitt avser arbetsskador (s. 84). Bakom&lt;br&gt;detta resonemang ligger förutom den snabbare handläggningen av&lt;br&gt;ärendena hos TFA att ersättningen från TFA är något generösare än vad&lt;br&gt;som följer av de allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser vilka&lt;br&gt;eljest i princip tillämpas (jfr a.st.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Departementets resonemang i denna fråga föranleder ett par påpekan-&lt;br&gt;den från nämndens sida. Det första gäller storleken av ersättningen från&lt;br&gt;TFA, det andra spörsmålet om den skadelidandes frihet att välja mellan&lt;br&gt;att begära ersättning från TFA och att kräva skadestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överkompensation står ej i överensstämmelse med den grundläggande&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga principen att den skadelidande skall försättas i samma&lt;br&gt;läge som han befann sig i före skadan. I den mån ersättningen har denna&lt;br&gt;karaktär på ett enda område strider den också mot ambitionen att&lt;br&gt;behandla alla skadelidande på samma sätt i skadeståndshänseende. Att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;194&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lägga överkompensation som grund för att vägra skadelidande rätten att Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;utnyttja förmånen av ett strikt produktansvar är inte tillfredsställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till detta skall läggas att småskador endast ersätts i begränsad&lt;br&gt;utsträckning ur TFA (jfr s. 84). Accepteras principen att även småskador&lt;br&gt;skall ersättas enligt den föreslagna lagen, uppkommer på denna punkt en&lt;br&gt;orättvisa för den som tillfogats arbetsskada; han kan varken erhålla&lt;br&gt;ersättning från TFA eller skadestånd enligt den föreslagna&lt;br&gt;produktansvarslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den skadelidandes valfrihet anförs i promemorian att&lt;br&gt;produktskadelagens tillämpning på arbetsskador skulle medföra att&lt;br&gt;förutsättningarna för TFA kan &amp;quot;komma att rubbas i sådan grad att hela&lt;br&gt;försäkringssystemets existens hotas&amp;quot; (s. 85-86). Varför och på vilket sätt&lt;br&gt;detta skulle ske redovisas dock ej närmare. Såväl patient- som läkemedels-&lt;br&gt;försäkringarnas ersättningsanordningar av i viss mån samma karaktär har&lt;br&gt;ansetts kunna överleva, trots att lagen skall vara tillämplig även på&lt;br&gt;patient- och läkemedelsskador. Om TFA ej skulle kunna klara av&lt;br&gt;konkurrensen från ett skadeståndssystem, verksamt vid sidan av, måste&lt;br&gt;det tyda på något inneboende fel i försäkringen. Trafikförsäkringen&lt;br&gt;fungerar utmärkt trots att lagen har bibehållit den skadelidande vid rätten&lt;br&gt;att begära skadestånd i stället för trafikskadeersättning. Också patient-&lt;br&gt;och läkemedelsförsäkringarna har lyckats tjäna sina syften, trots att de&lt;br&gt;som tillfogats patient- och läkemedelsskador beretts möjlighet att i stället&lt;br&gt;för ersättning från försäkringarna begära skadestånd. Rätten till skade-&lt;br&gt;stånd tjänar i dessa fall i själva verket som en påtryckning på försäkring-&lt;br&gt;arna; om de ej fungerar tvingas den skadelidande utnyttja skadestånds-&lt;br&gt;reglerna med allt vad detta kan innebära av obehag för försäkringsgiva-&lt;br&gt;ren, ej minst med tanke på den offentlighet som en process medför.&lt;br&gt;Anledning saknas till antagande att den föreslagna produktskadelagen inte&lt;br&gt;också vid arbetsskador skulle kunna fungera på detta sätt. Nämnden&lt;br&gt;avstyrker därför det undantag för arbetsskador som upptagits i förslagets&lt;br&gt;2 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Elektricitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under begreppet produkt inkluderar EGdirektivet uttryckligen elektricitet&lt;br&gt;(art.2). Lagförslaget har dock inte denna räckvidd. Med produkt avses&lt;br&gt;enligt detsamma lös sak (1 § 3 st.) och elektricitet räknas inte som lös&lt;br&gt;sak (s. 64). Att den föreslagna lagen inte omfattar elektricitet motiveras&lt;br&gt;med att de situationer &amp;quot;lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och&lt;br&gt;föranleder andra överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan&lt;br&gt;orsakar skada&amp;quot; (s. 65). Skador orsakade av elektrisk ström från elektriska&lt;br&gt;anläggningar kommer enligt promemorian att med den föreslagna&lt;br&gt;lösningen &amp;quot;regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande&lt;br&gt;vissa bestämmelser om elektriska anläggningar&amp;quot; (s.65).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden, som fäster uppmärksamheten vid att nämnda lag innehåller&lt;br&gt;begränsningar av ansvaret vilka saknar motsvarighet i den föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen, har svårt att förstå varför EGdirektivet just när det&lt;br&gt;gäller elektricitet skulle innehålla en otillfredsställande reglering. Även i&lt;br&gt;Västtyskland har lagstiftaren infört ett strikt ansvar för skada, orsakad av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;195&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anläggning som leder eller avger elektricitet. Detta har inte hindrat landet Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;från att i enlighet med EGdirektivet låta sin produktansvarslagstiftning&lt;br&gt;omfatta även skada orsakad av elektricitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens Järnvägar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget enligt promemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen skall enligt förslaget inte gälla skador som omfattas av&lt;br&gt;vissa i lagen uppräknade regelverk. Till skillnad från betänkandet av&lt;br&gt;produktansvarskommittén (SOU 1979:79) ingår inte skador inom&lt;br&gt;transportomr8ådet i den uppräkningen. Skälet till detta anges&lt;br&gt;huvudsakligen vara, att de skadelidande eljest riskerar att gå miste om det&lt;br&gt;utvidgade skydd den nya lagen är avsedd att ge även på det området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SJ&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall produktskadelagen vara tillämplig även på områden där skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga specialregleringar redan finns, krävs förtydliganden i visst&lt;br&gt;avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som förslaget ger uttryck för avgränsas tillämpningsområdet naturligt&lt;br&gt;genom den innebörd begreppet produkt ges. I här berört avseende torde&lt;br&gt;inte den frågan vålla några större problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot är inte förslaget tydligt vad gäller ansvarssubjektens anknytning&lt;br&gt;till tillämpningsområdet. Väl kan det vara så, att en skada som uppkom-&lt;br&gt;mer exempelvis i följd av järnvägs drift också är att anse som en&lt;br&gt;produktskada. Från den skadelidandes synvinkel är därvid det viktiga, att&lt;br&gt;den skada han lider blir ersatt. Huruvida ersättning betalas med stöd av&lt;br&gt;den ena eller den andra lagstiftningen spelar mindre roll för honom. Från&lt;br&gt;den skadeståndsskyldiges synvinkel är däremot inte val av lagstiftning&lt;br&gt;egalt. Detta beror helt enkelt på, att de olika lagstiftningarna har olika&lt;br&gt;ansvarssubjekt järnvägen respektive den som produktskadelagen pekar&lt;br&gt;ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det nu föreslås att produktskadelagen skall vara tillämplig även på&lt;br&gt;skador inom transportområdet är det därför viktigt att klargöra, att&lt;br&gt;ansvarssubjekten inte är desamma. Kräver den skadelidande ersättning&lt;br&gt;med stöd av exempelvis järnvägstrafiklagen, skall järnvägen ersätta skadan.&lt;br&gt;Åberopas däremot produktskadelagen är ansvaret att söka på annat håll.&lt;br&gt;Det är av största vikt att detta kommer till uttryck i förarbetena till lagen.&lt;br&gt;Eljest riskerar förslaget uppfattas så, att järnvägen, jämväl enligt&lt;br&gt;produktskadelagen, skall bära det slutliga ansvaret för en produktskada&lt;br&gt;som uppstår vid järnvägsdriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landsorganisationen i Sverige (LO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagregle-&lt;br&gt;ra. Detta alldeles särskilt om en harmonisering till den gemensamma&lt;br&gt;marknaden kommer att genomföras fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara&lt;br&gt;grundläggande, tillverkardeklaration , dvs. tillverkarens egen försäkran&lt;br&gt;om att produkten/varan uppfyller gällande standards eller säkerhetsregler,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;196&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda&lt;br&gt;produkter att bli kompenserade för den skada de vållats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga&lt;br&gt;att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli&lt;br&gt;en väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som&lt;br&gt;överhuvudtaget är möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därför kan det föreslagna undantaget i fråga om ersättning vid arbets-&lt;br&gt;skada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrigeringar&lt;br&gt;accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om kompensation för skada orsakad av produkt ej drabbar tillverkaren&lt;br&gt;eller importören, bortfaller det incitament som dessa bör ha för att på&lt;br&gt;marknaden föra ut säkra produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LO vill i detta avseende också hänvisa till den argumentation som&lt;br&gt;anförs i yttrande från Svenska Metallindustriarbetareförbundet. I detta&lt;br&gt;hänvisas till yttrande från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala&lt;br&gt;Universitet, som påpekar att undantag för skador som omfattas av&lt;br&gt;frivilliga försäkringar kan leda till socialt otillfredsställande konsekvenser&lt;br&gt;i enskilda fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Metall anför vidare att det i nuvarande försäkringssystemet inte finns&lt;br&gt;några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns ingen anledning att tumma på rätten för den skadade att få&lt;br&gt;ersättning. Dock måste det finnas möjligheter att utkräva ersättning för&lt;br&gt;den skada som en bristfällig produkt har vållat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som ovan anförts är det viktigt och har dessutom anförts som ett av&lt;br&gt;syftena med lagen, att ansvarskraven skall utgöra en påtryckning på&lt;br&gt;tillverkare och importörer att till marknaden tillhandahålla säkra&lt;br&gt;produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget har undantag från lagens tillämpningsområden gjorts för skada&lt;br&gt;som omfattas av atomansvarighetslagen, skada som omfattas av&lt;br&gt;trafikskadelagen eller lagen om motortävlingsförsäkring och arbetsskada&lt;br&gt;som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa skadefall anses av utredningen vara tillgodosedda genom special-&lt;br&gt;lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller arbetsskador motiveras undantaget av att personskador&lt;br&gt;i arbetslivet ersätts genom socialförsäkringen, dvs. arbetsskadeförsäkringen&lt;br&gt;i kombination med den allmänna försäkringen. Arbetsskadeförsäkringen&lt;br&gt;kompletteras av ett särskilt ersättningssystem, trygghetsförsäkringen vid&lt;br&gt;arbetsskada. Försäkringen grundar sig på kollektivavtal mellan parterna&lt;br&gt;på den privata arbetsmarknaden. De offentliganställda har ett motsva-&lt;br&gt;rande ersättningssystem. Genom trygghetsförsäkringen erhåller den&lt;br&gt;skadelidande skillnaden mellan ersättning som beräknats enligt skade-&lt;br&gt;ståndsrättsliga normer och den ersättning som utges från arbetsskadeför-&lt;br&gt;säkringen. Arbetstagare erhåller ersättningen oavsett vållande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trygghetsförsäkringen innebär flera fördelar för den anställde. En&lt;br&gt;anställd kan dock inte enligt försäkringsvillkoren föra skadeståndstalan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mot arbetsgivaren med anledning av en personskada som utgör arbets- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skada. Enligt utredningen är det därför ytterst sällan som en skadestånd-&lt;br&gt;stalan kan föras mot en arbetsgivare som enligt skadeståndsreglerna&lt;br&gt;ansvarar för en skada som tillfogats en anställd. Om produktskadelagen&lt;br&gt;skulle bli tillämplig på arbetsskador skulle det innebära att detta&lt;br&gt;försäkringsvillkor inte skulle kunna upprätthållas. Det är alltså för att inte&lt;br&gt;rubba försäkringssystemet, vilket fungerar bra enligt utredningen, som&lt;br&gt;man valt att undanta arbetsskador från lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TCO anser att resonemanget att försäkringssystemet inte bör rubbas är&lt;br&gt;riktigt och att undantaget av denna anledning kan anses berättigat.&lt;br&gt;Emellertid har lagtexten utformats på ett sådant sätt att varje kollektivav-&lt;br&gt;tal om försäkring avseende arbetsskada som träffats mellan arbetsmarkna-&lt;br&gt;dens parter gör att lagens undantagsregel blir tillämplig. Det uppställs på&lt;br&gt;detta sätt inget kvalitetskriterium på de försäkringar som kan leda till att&lt;br&gt;lagen inte tillämpas. TCO anser att det bör markeras, att för att&lt;br&gt;undantaget avseende arbetsskador skall vara tillämpligt, den kollektivav-&lt;br&gt;talsgrundade försäkringen inte får innebära att den skadelidande erhåller&lt;br&gt;ett sämre skydd än t.ex. trygghetsförsäkringen ger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om förslagets undantag för arbetsskador menar organisationerna&lt;br&gt;att försäkringssystemets fördelar inte är så stora att de motiverar en&lt;br&gt;avvikelse från EG:s motsvarande regler. Beträffande skador orsakade av&lt;br&gt;läkemedelvill vi hänvisa till Läkemedelsförsäkringsföreningensyttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Arbetsgivareföreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vårt yttrande över rubricerade förslag har vi bl a avstyrkt att ar-&lt;br&gt;betsskador som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring skall&lt;br&gt;undantas från lagens tillämpningsområde. Sedan vi tagit del av Arbetar-&lt;br&gt;skyddsstyrelsens yttrande i samma ärende vill vi härmed meddela att vi i&lt;br&gt;princip instämmer i de argument som där framförs mot nämnda&lt;br&gt;undantag. Vi vill på detta sätt understryka vikten av en fullständig&lt;br&gt;anpassning till motsvarande regler inom EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grossistförbundet Svensk Handel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har tagit del av Arbetarskyddsstyrelsens yttrande över förslaget till&lt;br&gt;Produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill för vår del instämma i de synpunkter Arbetarskyddsstyrelsen har&lt;br&gt;redovisat för att arbetsskador inte skall undantas från den föreslagna&lt;br&gt;lagens tillämpningsområde. I sammanhanget vill vi betona att vi därvid&lt;br&gt;fäster särskild vikt vid vad Arbetarskyddsstyrelsen anför i 5 st sid 4, som&lt;br&gt;antyder möjligheter till harmonisering med EG vad gäller provning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi hänvisar därvid till den skrivelse till Utrikesdepartementets handels-&lt;br&gt;avdelning den 14 februari 1990, där Grossistförbundet Svensk Handel&lt;br&gt;betonat vikten av att en sådan harmonisering åstadkommes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;198&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betankandet föreslås att begreppet &amp;quot;produkt&amp;quot; bör kompletteras med en&lt;br&gt;föreskrift om att lagen skall tillämpas även på skador genom produkter&lt;br&gt;som har infogats i annan lös eller fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt gäller fast egendom har Byggmaterialgruppen inte funnit att de&lt;br&gt;motiv som anförs är sådana att en avvikelse från i dag gällande praxis bör&lt;br&gt;ske. Sådana skador brukar sammanfattas i begreppet &amp;quot;ingrediensskador&amp;quot;&lt;br&gt;och regleras enligt praxis genom köplagens bestämmelser dvs. normalt&lt;br&gt;med tillämpning av förekommande allmänna leveransbestämmelser och i&lt;br&gt;sista hand enligt gällande entreprenadbestämmelser, se bilaga 2 vilken&lt;br&gt;ingår som bilaga till DS 1990:14 och som ger en bild över ansvarsrelation-&lt;br&gt;er i byggprocessen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet &amp;quot;byggmaterialprodukter&amp;quot; är ett sammanfattande begrepp som&lt;br&gt;i sin tur omfattar helt artskilda produkter. När beteckningen byggmaterial-&lt;br&gt;produkter används menas i praktiken uteslutande fysiska föremål. I dessa&lt;br&gt;föremål utgörs insatsvarorna av olika material men också av olika mindre&lt;br&gt;beståndsdelar av kemisk eller annan natur. Det ter sig därför inte rimligt&lt;br&gt;att en tillverkare av en beståndsdel till en lös sak, som infogas i en&lt;br&gt;byggnad, skall ha ett längre gående ansvar än vad som gäller enligt&lt;br&gt;entreprenadrättsliga regler. För det entreprenadrättsliga ansvaret gäller i&lt;br&gt;dag AB 72 eller motsvarande. F.n. pågår ett arbete för revidering av&lt;br&gt;dessa bestämmelser. Olika förslag till ansvarsregler finns men samtliga&lt;br&gt;torde komma att inrymma ett förlängt och utvidgat ansvar. Bland de&lt;br&gt;diskuterade förslagen föreslås exempelvis ansvarstiden till 5 år (&amp;quot;strikt&amp;quot;&lt;br&gt;ansvar) eller 10 år (vållande). I förslaget till lag om entreprenadgaranti&lt;br&gt;enligt Ds 1990:14 gäller att ansvarstiden är begränsad till 10 år. I den&lt;br&gt;mån som garantin utnyttjats skall garantigivaren eller annan som utbetalt&lt;br&gt;ersättning enligt garantin kunna resa regresskrav mot part som vållat&lt;br&gt;skadan. Till detta kommer att ansvaret är begränsat till väsentliga fel. En&lt;br&gt;översyn av AB 72 kommer i sin tur att föranleda en liknande revidering&lt;br&gt;av ABM 75. Härigenom kommer ett fungerande och tillfredsställande&lt;br&gt;entreprenad- och byggmaterialrättsligt system anpassat till dagens behov&lt;br&gt;och krav att kunna utvecklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Byggmaterialgruppen saknas därför anledning att byggmaterial-&lt;br&gt;industrin, som en följd av förslaget till produktskadelag, skall påföras ett&lt;br&gt;mera omfattande ansvar, såväl i sak som i tid, än vad som gäller enligt&lt;br&gt;entreprenadrätten i dessa delar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvensen blir annars att entreprenören, som inte omfattas av&lt;br&gt;ansvaret enligt produktskadelagen, men som, i synnerhet vid totalentrepre-&lt;br&gt;nad, har det totala ansvaret för en byggnad blir fri från ansvar efter en&lt;br&gt;betydligt kortare ansvarstid - i aktuellt förslag (DS 1990:14) är exempelvis&lt;br&gt;ansvarstiden maximalt 10 år vid vållande samtidigt som byggmaterial-&lt;br&gt;tillverkaren har en yttersta preskriptions(ansvars)tid om 25 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Entreprenören har den sammanfattande kunskapen om den byggnad&lt;br&gt;som han skall uppföra. Han väljer konstruktionslösning, byggnadsteknik,&lt;br&gt;byggnadssätt, material etc. ofta på basis av ett fast pris. Detta betyder att&lt;br&gt;entreprenörens val av exempelvis byggmaterial har ett uttalat samband&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med priset. Materialleverantören å sin sida säljer ofta genom återförsälja- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;re. Han vet sålunda i regel ej under vilka förutsättningar materialet&lt;br&gt;användes. Vidare är materialleverantören inte med vid uppförandet av en&lt;br&gt;byggnad eller deltager i slut- och garantibesiktningarna. Till detta kommer&lt;br&gt;bevisbördeproblematiken enligt föreliggande förslag att jämföras med de&lt;br&gt;bevisregler som idag gäller enligt entreprenadrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen anser sålunda att begreppet &amp;quot;produkt&amp;quot; ej skall&lt;br&gt;omfatta lös egendom som infogas i fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Köpmannaförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter till frågan om lagen&lt;br&gt;också skall omfatta obearbetade produkter från djur eller växtvärlden.&lt;br&gt;EG:s direktiv om produktskadelag omfattar varje lös sak med undantag&lt;br&gt;av lantbruksråvaror- och jaktprodukter. Av de sex länder som hittills&lt;br&gt;genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat&lt;br&gt;sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter&lt;br&gt;omfattas av det strikta ansvaret. Köpmannaförbundet anser inte att&lt;br&gt;Sverige på denna punkt skall avvika från majoriteten av EGländerna. Med&lt;br&gt;den föreslagna lagregeln följer att detaljisten kan bli ansvarig för defekta&lt;br&gt;färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte kunnat utöva&lt;br&gt;inflytande över produktens beskaffenhet. Förbundet avstyrker att&lt;br&gt;obearbetade lantbruks och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad promemorian säger (sid 62) om att strävan mot en&lt;br&gt;västeuropeisk integration är ett av motiven till lagstiftning om produkt-&lt;br&gt;ansvar, är det förvånansvärt att förslaget inte har följt EGdirektivet i de&lt;br&gt;avseenden som gäller produkter från lantbruk och jakt (naturprodukter).&lt;br&gt;Såvitt framkommit är det av EG:s medlemsländer endast Luxemburg&lt;br&gt;som följt den svenska linjen att inkludera naturprodukter. I beaktande av&lt;br&gt;att behovet av produktskadelagstiftning är hänförlig till utvecklingen i det&lt;br&gt;industriella samhället är det förvånansvärt att naturprodukter inkluderas&lt;br&gt;i lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Naturprodukter kan typiskt sett inte anses vara hänförliga till de&lt;br&gt;produkter som bör vara innefattade i produktskadelagens tillämpningsom-&lt;br&gt;råde. Naturprodukter avviker typiskt sett från vad som avses regleras i&lt;br&gt;lagförslaget. Så länge det funnits en mänsklig civilisation har naturproduk-&lt;br&gt;ter varit en del därav varför det faller sig onaturligt att på detta sätt&lt;br&gt;reglera naturprodukter i enlighet med de särskilda risker som hör samman&lt;br&gt;med det industriella samhället. Erfarenhetsmässigt har inte heller&lt;br&gt;naturprodukter visat sig ha annat behov än vad som kan anses täckas av&lt;br&gt;redan gällande rättsbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget i den del som avser naturprodukter blir inte mindre betänkligt&lt;br&gt;av att det kommer att avvika från vad som blir gällande rätt inom&lt;br&gt;EGländerna, frånsett Luxemburg. En uttalad mening från statsmakten att&lt;br&gt;åstadkomma en lagharmonisering mellan Sverige och EGländerna bör&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genomföras så att svenska lantbruksprodukter inte tvingas bära ett ansvar, Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som dels typiskt sett avviker från vad som bör ligga på naturprodukter,&lt;br&gt;dels ger svenskt lantbruk svårigheter på exportmarknaden som inte&lt;br&gt;motsvaras av ett lagstiftningskrav i de länder vi exporterar till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF vill således å det starkaste invända mot att förslaget inte följer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EGdirektivet vad gäller naturprodukter. Detta innebär att förslagets 2 §&lt;br&gt;bör ges en punkt 4 avseende naturprodukter med innebörd att dessa&lt;br&gt;produkter exkluderas från lagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Livsmedelshandlareforbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade&lt;br&gt;lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där&lt;br&gt;producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den&lt;br&gt;enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt&lt;br&gt;omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minta chans att&lt;br&gt;påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå&lt;br&gt;längre än EG:s direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet in.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inget undantag för obearbetade jordbruksprodukter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet är detta frivilligt. Vi tror att det kan bli svårigheter med&lt;br&gt;bevisbördan. Sett ur den lokala handelns perspektiv kan dessa produkter&lt;br&gt;komma från flera leverantörer och det kan vara mycket svårt att i&lt;br&gt;efterhand konstatera vilken &amp;quot;potatis&amp;quot; som varit förgiftad och varifrån den&lt;br&gt;kommer. Det kan leda till en undersökningsplikt inom handeln som kan&lt;br&gt;ha strukturella effekter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Resonemanget om gränsdragningsproblem är givetvis berättigat, men&lt;br&gt;mot detta måste ställas att handeln för att skydda sig mot skadeståndskrav&lt;br&gt;måste försäkra sig eller bara köpa från leverantörer med kvalitetskontroll,&lt;br&gt;garantiintyg eller liknande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Hotell- och Restaurangforbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som påpekats i betänkandet har Högsta domstolen i ett mål funnit att&lt;br&gt;den som hanterar livsmedel har ett strikt ansvar för personskada. Att på&lt;br&gt;detta sätt skärpa produktansvaret kan ses som en naturlig utveckling av&lt;br&gt;rättstillämpningen. Gästen bör ha ett fullgott skydd så som ett strikt&lt;br&gt;ansvar medför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svårigheter kommer dock att uppstå för restauratören vid regresstalan&lt;br&gt;i vissa fall. Utredningen pekar på jordbrukarfallen med blandade leve-&lt;br&gt;ranser. Att i efterhand fastställa var skadan uppstod, och vem som&lt;br&gt;slutligen skall bära ansvaret kan ge komplicerade bevissituationer, till&lt;br&gt;förfång för den som haft strikt ansvar gentemot gästen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På sid. 277 i betänkandet nämns ett restaurangfall som avser bearbet-&lt;br&gt;ning av produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skillnaden mellan att i microvågsugn värma en skadlig fryst maträtt efter&lt;br&gt;anvisningar från leverantören och att steka denna maträtt som färsk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;201&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produkt måste vara hårfin. I det första fallet är det inte fråga om en av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;restaurangen bearbetad produkt, medan i det senare kan bearbetning&lt;br&gt;anses ha skett. Vissa gränsdragningsproblem mellan bearbetad eller ej&lt;br&gt;bearbetad produkt måste komma att uppstå inte bara inom vårt område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av utredningens förslag drar vi slutsatsen att en restaurang har strikt&lt;br&gt;ansvar då en gäst t.ex. skadar sina tänder på grund av hagelskott i&lt;br&gt;viltkött. Hagel kan normalt inte upptäckas vid beredning av köttet. Kan&lt;br&gt;rester av hagel anses vara en förutsebar möjlig ingrediens i vissa viltslag&lt;br&gt;eller skall restaurangen åläggas ett upplysningsansvar? Kan då en upplys-&lt;br&gt;ningsskyldighet skydda restaurangen från ett strikt ansvar om skada&lt;br&gt;ändock inträffar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta problem bör klargöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsskadereglerna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad avser skillnaderna i ersättningsreglerna för arbetsskada kan förståelse&lt;br&gt;hysas för att bevara den svenska modellen. Dessa regler ger ett fullgott,&lt;br&gt;säkert och enkelt skydd för de anställda. Det har påpekats i förslaget att&lt;br&gt;de nu gällande arbetsskadereglerna är förmånligare än vad som skulle bli&lt;br&gt;fallet om produktskadelagen skulle komma att tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Likväl borde även här en anpassning till internationella regler övervägas,&lt;br&gt;eller i vart fall eftersträvas, utan att för den skull minska de anställdas&lt;br&gt;skydd. Kostnaderna för arbetsskador har i Sverige blivit mycket omfat-&lt;br&gt;tande. Varje försök att nå mindre kostsamma alternativ borde övervägas.&lt;br&gt;Det faktum att försäkringsbolagen inte har full regressrätt mot tillverkare&lt;br&gt;av skadliga produkter leder till att de inte behöver ta det fulla ansvaret.&lt;br&gt;Även typgodkännande av produkter innebär en försvagning av skade-&lt;br&gt;ståndsansvaret och därmed intresset att förbättra produkterna utöver vad&lt;br&gt;som krävs vid en produktkontroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Programvarans relation till produktskadelagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I kapitel 4 Specialmotivering, sid. 242, behandlas programvarans roll.&lt;br&gt;Inledningsvis påpekas att ett program inte omfattas av produktskadelagens&lt;br&gt;produktbegrepp och att ett program i sig inte kan orsaka en produktskada&lt;br&gt;i lagens mening. Däremot är en leverantör av en programstyrd produkt&lt;br&gt;skadeståndsansvarig även om skadan orsakats av programmet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därefter konstaterar utredarna, i uppenbar strid med resonemanget&lt;br&gt;ovan, att produktansvar kan bli aktuellt under vissa förutsättningar,&lt;br&gt;nämligen om programmet är lagrat på en skiva, är avsett för datorer med&lt;br&gt;breda användningsområden, är industriellt framställt, ibland av världsom-&lt;br&gt;spännande företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om alla eller flera av dessa kriterier är uppfyllda, förefaller utredarna&lt;br&gt;mena att tillverkaren av mediet som programmet lagrats på ska bära&lt;br&gt;ansvaret för det program som är lagrat på skivan, under förutsättning att&lt;br&gt;skadan kan härledas till brister i mediet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta är inte en rimlig lösning. Tillverkaren har inte möjlighet att&lt;br&gt;bedöma vad slags program som kan komma att lagras på mediet. Media&lt;br&gt;bör i stället närmast uppfattas som ett slags förpackning, inte som en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;202&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;programstyrd produkt. För detta talar även mediets låga värde i Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förhållande till den programvara som är lagrad på mediet. Ett företag&lt;br&gt;som tillverkar och säljer tomma disketter kan inte rimligen ta ansvar för&lt;br&gt;vad programvaruleverantören sedan lagrar på disketten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är inte heller lämpligt att lägga ansvaret på en datortillverkare för&lt;br&gt;de fel som orsakats av program som styr datorn i de fall då tillverkaren&lt;br&gt;av datorn saknar möjlighet att kontrollera vilka program som inläses i&lt;br&gt;datorn och vilka funktioner datorn utför.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har vidare svårt att inse varför programmets spridning, industriella&lt;br&gt;framställning och tillverkarens verksamhet i andra länder ska ha betydelse&lt;br&gt;vid bedömningen av om en produkt vållat skada enligt denna lag eller ej.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser inte att det är möjligt att ta ställning till för- och nackdelar av&lt;br&gt;att införa produktansvar för en typ av immateriellt verk, programvara&lt;br&gt;efter det summariska resonemanget i utredningen. Det krävs en mer&lt;br&gt;utförlig analys av vad programvaran bör anses vara i lagens mening,&lt;br&gt;speciellt vad gäller gränsdragningen mot annan information som är lagrad&lt;br&gt;på skivminnen och andra instruktioner som styr olika produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Elektricitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 EGdirektivet omfattar produktansvaret även elektricitet. Av vilka skäl&lt;br&gt;undantas detta i det svenska förslaget Hänvisning görs till ellagen och att&lt;br&gt;elektricitet inte är någon &amp;quot;lös sak&amp;quot;, men någon utförligare förklaring ges&lt;br&gt;ej till avvikelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen i förslaget omfattar ej arbetsskador som intäckts av&lt;br&gt;kollektivförsäkring. På sikt vore det rimligt om kostnaden för denna typ&lt;br&gt;av skador hamnade direkt på de företag i vars regi de orsakats. Lika väl&lt;br&gt;som miljöförstöring skall räknas in i företagets kostnader, bör kostnaden&lt;br&gt;för förstörda ryggar etc. göra det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad först gäller undantaget för arbetsskada i p 3 avses arbetsskador som&lt;br&gt;drabbar anställda. Utan närmare motivering sägs att undantaget inte&lt;br&gt;omfattar skador som drabbar t.ex. skogsbrukare som omfattas av&lt;br&gt;trygghetsförsäkring (s. 252). Försäkringar av sistnämnda slag överenstäm-&lt;br&gt;mer i allt väsentligt med motsvarande försäkring för anställda och även&lt;br&gt;skador som omfattas av aktuella försäkringar kan enligt riksförbundets&lt;br&gt;mening undantas i lagen. Således skulle förslagsvis även undantas sådan&lt;br&gt;försäkring för grupper av näringsidkare som i fråga om utformning och&lt;br&gt;funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring (jfr&lt;br&gt;försäkringsrättskommitténs förslag till personförsäkringslag och skadeför-&lt;br&gt;säkringslag, SOU 1986:56 resp. SOU 1989:88). Vad som närmare avses&lt;br&gt;med kollektivavtalsgrundad försäkring framgår inte av lagförslaget.&lt;br&gt;Begreppet förekommer i 10 kap. i nyssnämnda två lagförslag och det bör&lt;br&gt;anges om det är denna kommittés definition eller något annat som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;203&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet motsätter sig inte att något särskilt undantag inte görs Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;för patientskadeförsäkringen. Däremot bör lagen inte omfatta läkemedels-&lt;br&gt;försäkringen. Den närmare grunden för detta framgår av det remiss-&lt;br&gt;yttrande som avges av Konsortiet för Läkemedelsskador. Riksförbundet&lt;br&gt;vill endast understryka att produktskadelagen inte passar på läkemedels-&lt;br&gt;skador och att läkemedelsförsäkringen kan anses ge de skadelidande ett&lt;br&gt;fullgott skydd. Den omständigheten att skadeståndslagen i dag är&lt;br&gt;tillämplig på läkemedelsskador motiverar inte att också en speciallagstift-&lt;br&gt;ning inom produktansvarsområdet skall kunna åberopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda undantag&lt;br&gt;Patient och läkemedelsförsäkringarna bör kunna undantas från lagens&lt;br&gt;tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ifrågasätts om trafikskador bör undantas från produktskadelagens&lt;br&gt;tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande ersättningsanordningar särskilt vid personskada bygger&lt;br&gt;antingen på lagbunden skadeståndsrätt eller på ersättningssystem som vilar&lt;br&gt;på skadeståndsrättsliga principer, s.k. särordningar. Alltsedan personskade-&lt;br&gt;rätten reformerades i mitten av 1970-talet har särordningar byggts ut vid&lt;br&gt;sidan av den lagreglerade skadeståndsrätten. Förslaget till produktskade-&lt;br&gt;lag utgör ett nytt led i denna utvecklingskedja.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu antydda utvecklingen medför problem såvitt gäller avgräns-&lt;br&gt;ningen mellan olika system och möjligheter att använda skadeståndsrätten&lt;br&gt;parallellt med särordningarna. Dessa frågor är utomordentligt viktiga för&lt;br&gt;det samlade ersättningssystemets rationalitet och funktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I huvudsak erbjuder sig två metoder. Den ena är att låta ersättnings-&lt;br&gt;systemen fungera bredvid varandra, parallellmetoden. Den andra är att&lt;br&gt;dra fasta gränser och utesluta andra ersättningskrav än de som hör till&lt;br&gt;den ifrågavarande särordningen, exklusivmetoden. I förslaget till produkt-&lt;br&gt;skadelag 2 § har man i motsats till Produktansvarskommitténs förslag&lt;br&gt;från 1979 valt en kompromiss mellan dessa metoder så att krav enligt&lt;br&gt;produktskadelagen inte skall kunna föras när det gäller arbetsskador inom&lt;br&gt;det kollektivavtalsreglerade området, trafikskador och atomskador.&lt;br&gt;Däremot är parallellkrav möjliga när det t.ex. gäller läkemedelsskador,&lt;br&gt;patientskador och andra transportskador än trafikskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Parallellmetoden har fördelen att det blir lätt att hitta en ersättningsord-&lt;br&gt;ning för varje krav. Genom regresser kan skadan eventuellt återföras på&lt;br&gt;rätt kostnadsbärare. Nackdelen är de höga transaktionskostnader som&lt;br&gt;uppkommer vid krav mot flera system och regresser mellan dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exklusivmetoden innebär motsättningsvis att transaktionskostnader på&lt;br&gt;grund av dubbelkrav undviks. Man riskerar dock att socialt ömmande fall&lt;br&gt;inte får full ersättning. Den sistnämnda synpunkten torde dock kunna&lt;br&gt;tillgodoses genom en sorgfällig gränsdragning mellan de olika systemen.&lt;br&gt;Ett exklusivsystem kan vidare komma att fungera diskriminerande om&lt;br&gt;ersättningens höjd varierar mellan olika närliggande system eller om de&lt;br&gt;processuella rättssäkerhetsgarantierna är olika i olika ersättningsanord-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;204&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningar. Slutligen kan ett exklusivsystem medföra att kostnadsfördelningen P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1990/91:197&lt;br&gt;kan förryckas så att andra än de som bäst kan förebygga en risk får bära&lt;br&gt;skadekostnaderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter övervägande av för- och nackdelar med de olika metoderna finner&lt;br&gt;vi exklusivmetoden vara den som på sikt bäst främjar konsumentnyttan.&lt;br&gt;Den sänker transaktionskostnaderna i hela ersättningssystemet och&lt;br&gt;maximerar därmed det tillgängliga utrymmet för ersättning. Den&lt;br&gt;ståndpunkten skulle medföra att ytterligare undantag skulle behöva intas&lt;br&gt;i 2 §, nämligen för läkemedels- och patientskada samt för vissa transport-&lt;br&gt;skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande de enskilda särordningarna noteras följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller arbetsskadorna har dessa en prioriterad ställning genom&lt;br&gt;lagen om arbetsskadeförsäkring. Därutöver gäller TFA. En anställd får&lt;br&gt;inte föra skadeståndstalan mot arbetsgivare som omfattas av TFA.&lt;br&gt;Ersättningens storlek kan avvika från skadeståndsrätten, positivt såväl som&lt;br&gt;negativt. Av praktiska skäl kan här krav enligt produktskadelagen böra&lt;br&gt;uteslutas om man accepterar skillnaderna i ersättningsnivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om trafikskador kan både trafikskadelagens och skadestånds-&lt;br&gt;lagens regler åberopas, något som har kritiserats i litteraturen. Ersätt-&lt;br&gt;ningsnivån och de processuella möjligheterna är lika i dessa bägge system,&lt;br&gt;liksom på produktskadeområdet. Mot att undanta produktskadelagen från&lt;br&gt;tillämpning här talar starkt, att bilproducenterna, som genom produkt-&lt;br&gt;säkerhetsinsatser kan förhindra trafikskador, i så fall helt befrias från&lt;br&gt;kostnadsansvar för dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsskadorna och patientskadorna borde kunna undantas från&lt;br&gt;produktskadelagens tillämpningsområde. Det kan diskuteras om detta bör&lt;br&gt;förutsätta att ersättningsnivåerna harmoniseras med allmän skade-&lt;br&gt;ståndsrätt och med de processuella möjligheter som andra försäkringar&lt;br&gt;erbjuder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande transportskador i övrigt är än mera ingripande harmonise-&lt;br&gt;ringsåtgärder nödvändiga för en full tillämpning av exklusivmetoden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet har bara kommenterat lagförslaget ur läkemedelsförsäkringens&lt;br&gt;synvinkel varför endast de bestämmelser berörs som vi anser vara&lt;br&gt;relevanta ur läkemedelsförsäkringens perspektiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiets åsikt är att läkemedels speciella karaktär och egenskaper gör&lt;br&gt;att de bör särbehandlas i produktansvarshänseende. Produktansvarskom-&lt;br&gt;mittén föreslog därför av samma skäl år 1976 i betänkandet &amp;quot;Produkt-&lt;br&gt;ansvar 1 Ersättning för läkemedelsskada&amp;quot; en särskild lagstiftning för just&lt;br&gt;läkemedel. I remissbehandlingen av betänkandet framkom starka skäl för&lt;br&gt;att i stället för lagstiftning inom läkemedelsområdet välja en frivillig&lt;br&gt;försäkringslösning. Det beslutades att en kollektiv läkemedelsförsäkring&lt;br&gt;skulle omfatta alla preparat på den svenska marknaden. Den infördes den&lt;br&gt;1 juli 1978.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det senare betänkandet &amp;quot;Produktansvar II&amp;quot; undantogs följdriktigt&lt;br&gt;läkemedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen har fungerat utomordentligt väl under de snart Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tolv år som den varit i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian &amp;quot;Produktskadelag&amp;quot; föreslås utan någon närmare analys&lt;br&gt;av konsekvenserna att produktskadelagen även skall omfatta läkemedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att&lt;br&gt;komplicera och fördyra administrationen av läkemedelsskador utan att&lt;br&gt;några reella fördelar vinns för den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stället kan försäkringens i jämförelse med produktskadelagens&lt;br&gt;generösa omfattning komma att ifrågasättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De främsta skälen som talar emot att läkemedelsskador omfattas av&lt;br&gt;produktskadelagen är följande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;defektbegreppet passar ej in på läkemedelsbiverkningar,&lt;br&gt;utebliven effekt vid läkemedelsanvändning innebär inte att läkemedlet&lt;br&gt;är defekt,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produktskadelagens bestämmelser om instruktionsfel passar ej in på&lt;br&gt;läkemedelsbiverkningsinformation,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de föreslagna jämkningsreglerna, är inte anpassade till ersättning vid&lt;br&gt;läkemedelsskada,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;småskador kommer att innefattas men normalt ej leda till ersättning då&lt;br&gt;huvudparten av skadorna utgör systemskador,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;psykiska skador utan samband med fysisk skada bereder utomordentligt&lt;br&gt;svåra sambandsbedömningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ovanstående problemområden kommer sannolikt att leda till en ökad&lt;br&gt;processbenägenhet och ökade administratioskostnader för försäkring,&lt;br&gt;näringsliv och det allmänna utan att konsumentens ställning reellt stärkts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Följande skäl gör att den frivilliga läkemedelsförsäkringen är att föredra&lt;br&gt;framför en produktskadelagstiftning för läkemedelsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkemedelsförsäkringen omfattar både utvecklingsskador och system-&lt;br&gt;skador,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom läkemedelsförsäkringen räcker det att samband föreligger med&lt;br&gt;övervägande sannolikhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den skadelidande behöver inte påvisa en säkerhetsbrist/defekt,&lt;br&gt;ersättningen vid ideell skada är högre än skadeståndsrättens vid&lt;br&gt;invaliditet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;preskriptionstiden är satt utan yttersta gräns,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den skadelidande behöver inte peka ut en specifik ansvarig tillverkare/-&lt;br&gt;importör, i försäkringen behöver enbart sambandet med läkemedels-&lt;br&gt;konsumtion visas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkemedelsförsäkringen omfattar även läkemedel under klinisk prövning,&lt;br&gt;dvs. innan produkten satts i omlopp,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda undantag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att 2 § utökas med en punkt 4 med följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen gäller inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;206&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. &amp;quot;skada som har orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedels- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;försäkringen&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsforsäkringsföreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;br&gt;Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av&lt;br&gt;läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens&lt;br&gt;tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsätt-&lt;br&gt;ningsvis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg 1978 varför det då&lt;br&gt;föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU&lt;br&gt;1976:23) inte behövde genomföras. Då produktansvarskommittén lade&lt;br&gt;fram sitt förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) var det&lt;br&gt;därför naturligt att undanta läkemedelsskador från den föreslagna lagens&lt;br&gt;tillämpning. Många kritiska röster höjdes mot lagförslaget på ett flertal&lt;br&gt;punkter, dock inte såvitt avsåg det gjorda undantaget för läkemedel, mer&lt;br&gt;än möjligtvis indirekt av Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala. I stället&lt;br&gt;var det så, att flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, förordade att&lt;br&gt;möjligheterna att utvidga kretsen av frivilliga ersättningsformer som&lt;br&gt;möjligt alternativ till utvidgad lagstiftning skulle undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den frivilliga försäkringen som ersättning för lagstiftning är i ett&lt;br&gt;internationellt perspektiv ett unikt instrument, som vi bör värna om.&lt;br&gt;Instrumentet medverkar till att förhindra uppkomsten av sådana avarter&lt;br&gt;till ersättningspraxis, som kännetecknar kanske framför allt förhållandena&lt;br&gt;i USA. Att förmå en producent i USA att på frivillig väg utge ersättning&lt;br&gt;för en produktskada är, p.g.a. de särskilda förhållanden som där råder, i&lt;br&gt;det närmaste otänkbart. Att inleda rättsligt förfarande är därför den&lt;br&gt;skadelidandes enda reella möjlighet att utfå ersättning. Vad detta innebär&lt;br&gt;i processkostnader och tidsutdräkt är allom bekant. Det torde ligga i allas&lt;br&gt;intresse att undvika att den &amp;quot;amerikanska modellen&amp;quot; får fotfäste i Sverige.&lt;br&gt;Det är härvidlag värt att notera, att skadelidande i Sverige inte någon&lt;br&gt;gång sedan försäkringens tillkomst behövt föra en domstolsprocess för att&lt;br&gt;få tillgodosett ett berättigat krav på ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftningsbehovet avseende läkemedel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till produktskadelagen torde ha tre huvudsyften:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att förebygga produktskador,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att tillförsäkra skadelidanden adekvat ersättning, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att lägga ersättningsansvaret på tillverkaren (importören).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller den preventiva effekten kan det konstateras, att utveckling,&lt;br&gt;tillverkning och försäljning av läkemedel i Sverige redan är så kringgärda-&lt;br&gt;de av bestämmelser som tar sikte på produktsäkerheten, att något behov&lt;br&gt;av lagen av denna anledning inte kan anses föreligga. Föreningen hänvisar&lt;br&gt;härvidlag bl.a. till prop. 1989/90:99 om ny myndighet för kontroll och&lt;br&gt;tillsyn på läkemedelsområdet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;207&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad sedan gäller ersättningen, konstateras på sid. 82 i promemorian att Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;&amp;quot;intresset av att tillförsäkra de skadelidande fullgod ersättning motiverar&lt;br&gt;således inte att produktskadelagen görs tillämplig på .... etc.....läke-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;medelsförsäkringen''. Föreningen delar denna uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen kan konstateras, att också intresset av att hänföra kostnaderna&lt;br&gt;för ersättningarna till dem som bär produktansvaret är tillgodosett genom&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen, eftersom denna bekostas av läkemedelsföretagen.&lt;br&gt;Det noteras att motsvarande inte gäller för de undantagna trafikskadorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är oklart för föreningen, vilka skäl departementet kan ha haft för&lt;br&gt;att nu föreslå att läkemedel skall inkluderas i lagens tillämpningsområde.&lt;br&gt;I vart fall synes åtgärden inte ha varit föranledd av strävan att uppnå&lt;br&gt;lagens ovan angivna huvudsyften. Några andra hållbara skäl har inte&lt;br&gt;kunnat utläsas ur promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsformen är i motsats till lagstiftningen ett mycket flexibelt&lt;br&gt;redskap som lätt låter sig anpassas till samhällsutvecklingen. Försäkrings-&lt;br&gt;villkoren kan snabbt och enkelt justeras för att möta eventuella nya&lt;br&gt;behov. Villkoren för läkemedelsförsäkringen har också under de gångna&lt;br&gt;åren ändrats flera gånger. Ändringarna har varit till förmån för de&lt;br&gt;skadelidande och bl.a. avsett höjda ersättningsnivåer. Föreningen är&lt;br&gt;naturligtvis även fortsättningsvis beredd att ompröva försäkringsvillkoren&lt;br&gt;med hänsyn till utvecklingen på produktansvarets område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom också konstaterats i promemorian, erbjuder läkemedelsförsäkring-&lt;br&gt;en ett mer vidsträckt skydd än vad som kan förväntas bli fallet med en&lt;br&gt;produktskadelag. Bl.a. ersätter försäkringen skador som lagen undantar,&lt;br&gt;t.ex. s.k. systemskador och skador som har samband med vetenskaplig&lt;br&gt;prövning. Vidare är beviskraven väsentligt lägre ställda och ersättningsbe-&lt;br&gt;loppen mer generösa. Den långa tid som försäkringen har fungerat, har&lt;br&gt;visat att den frivilliga ersättningsformen är mer än ett fullgott alternativ&lt;br&gt;till lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den frivilliga försäkringen ersatte en föreslagen speciallagstiftning på&lt;br&gt;området. Såväl speciallagstiftning som försäkring har den fördelen, att de&lt;br&gt;har ett begränsat område för sin tillämpning. Det blir därför möjligt att&lt;br&gt;ta hänsyn till speciella omständigheter som kan föreligga inom det&lt;br&gt;avgränsade området och att anpassa speciallagen eller försäkringsbe-&lt;br&gt;stämmelserna till sådana omständigheter. Inte minst läkemedelsområdet&lt;br&gt;är mycket speciellt i flera avseenden och därför i behov av särreglering.&lt;br&gt;E. generell lag däremot, som den föreslagna produktskadelagen, saknar&lt;br&gt;möjligheten till särskild anpassning, vilket ligger i sakens natur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också i förhållande till speciallagstiftningen erbjuder den frivilliga&lt;br&gt;försäkringsformen fördelar. Frivilligheten medför att det, vid bedömningen&lt;br&gt;av det enskilda skadefallet, blir lättare att frångå försäkringsvillkorens&lt;br&gt;bokstav till förmån för den skadelidande (ex gratia), än vad som hade&lt;br&gt;varit fallet om en bedömning skall ske utifrån en lagbestämmelse. Rädslan&lt;br&gt;för den prejudicerande effekten skulle vara väsentligt större i det senare&lt;br&gt;fallet. Man kan således vid tillämpningen av försäkringsvillkoren tillåta sig&lt;br&gt;en mer långtgående skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;208&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;exempel på detta kan nämnas, att ersättning också utgått till närstående&lt;br&gt;till den som, genom användande av läkemedel, drabbats av HIV då denne&lt;br&gt;smittat den närstående. Ett sådant resultat skulle vara svårare att uppnå&lt;br&gt;vid tillämpning av den föreslagna lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är också viktigt att understryka betydelsen av en effektiv skade-&lt;br&gt;reglering. Under den tid läkemedelsförsäkringen har tillämpats har en&lt;br&gt;sådan, effektiv skadereglering utvecklats. Vid försäkringsgivarens&lt;br&gt;skadereglering och läkemedelsskadenämndens bedömningar medverkar&lt;br&gt;personer med specialistkompetens inom områdena för läkemedel och&lt;br&gt;behandling av sjukdomstillstånd, vilket minimerar risken för felbedöm-&lt;br&gt;ningar. Nämnden, som delvis är tillsatt av regeringen, tillgodoser kravet&lt;br&gt;på objektivitet. De lindrigare beviskraven förenklar betydligt för den&lt;br&gt;skadelidande att framställa krav på och utfå ersättning även då oklarhet&lt;br&gt;föreligger. Regleringen är förhållandevis snabb och möjlighet till förskott&lt;br&gt;på ersättning finns, vilket också utnyttjas i flertalet skadefall. Sam-&lt;br&gt;mantaget är skaderegleringen kostnadseffektiv, säker, objektiv och den&lt;br&gt;borgar för att de ersättningsberättigade inom rimlig tid får en adekvat&lt;br&gt;ersättning. Det behöver knappast sägas, att en skadereglering enligt&lt;br&gt;lagförslagets bestämmelser genom domstolarnas försorg torde vara ett&lt;br&gt;väsentligt sämre alternativ vid betraktande av helheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är således föreningens övertygelse, att en väl fungerande, frivillig&lt;br&gt;ersättningsform som läkemedelsförsäkringen bäst tillgodoser de skade-&lt;br&gt;lidandes intressen. Ersättningsformen bör därför ges möjlighet till fortsatt&lt;br&gt;existens och utveckling. För vidare information om försäkringen hänvisas&lt;br&gt;till föreningens årsberättelse.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Lag och/eller försäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen anser det befogat att påminna lagstiftaren om, att läkemedels-&lt;br&gt;försäkringen tillkom i stället för den lagstiftning, som avsåg att utvidga&lt;br&gt;ansvaret för läkemedelstillverkare och importörer (SOU 1976:23).&lt;br&gt;Försäkringen har således aldrig varit avsedd att fungera parallellt med en&lt;br&gt;utvidgad produktansvarslagstiftning. Att inkludera läkemedel i den&lt;br&gt;föreslagna lagens tillämpningsområde, innebär att lagstiftaren nu rycker&lt;br&gt;undan de förutsättningar som förelåg vid försäkringens tillkomst och som&lt;br&gt;gällt i mer än tio år. En sådan åtgärd måste kräva mycket goda skäl, då&lt;br&gt;den i praktiken innebär ett klart avståndstagande från frivilliga ersätt-&lt;br&gt;ningsformer som alternativ till tvingande lagstiftning. Som ovan nämnts,&lt;br&gt;går en sådan åtgärd stick i stäv med de önskemål som tidigare uttalats i&lt;br&gt;promemorian av både departement och remissinstanser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter att ha begrundat helhetsintrycket av promemorian, är det före-&lt;br&gt;ningens uppfattning att departementet inte tillräckligt har utrett effekterna&lt;br&gt;av att inkludera läkemedel i lagens tillämpningsområde, dels vad gäller de&lt;br&gt;generella bestämmelsernas tillämpning inom ett så komplext område som&lt;br&gt;läkemedlens, dels vad gäller lagens inverkan på läkemedelsförsäkringens&lt;br&gt;fortbestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl av den allmänna motiveringen (s. 82) som av specialmotiveringen&lt;br&gt;(s. 252) framgår att departementet i lagförslaget förutsatt att försäkringen&lt;br&gt;fortsättningsvis skall gälla i oförändrad omfattning jämsides med produkt-&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;209&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadelägen. Genom att uppställa denna förutsättning, har departementet Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;uppenbarligen inte ansett sig behöva behandla möjligheten att förutsätt-&lt;br&gt;ningen skulle brista. Detta synes vara att göra lagstiftningsarbetet alltför&lt;br&gt;enkelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen anser det vara självklart att departementet skall behandla&lt;br&gt;frågan om läkemedelsförsäkringen på samma sätt som departementet&lt;br&gt;behandlat motsvarande frågeställning för bl.a. trygghetsförsäkringen.&lt;br&gt;Beträffande trygghetsförsäkringen uppställs inte förutsättningen att denna&lt;br&gt;försäkring skall fortsätta att gälla jämsides med den föreslagna lagen. I&lt;br&gt;stället förs, som sig bör, en diskussion beträffande de möjliga effekterna&lt;br&gt;av att låta lagen omfatta de skador som täcks av försäkringen. Då de&lt;br&gt;troliga effekterna anses övervägande negativa, föreslår departementet&lt;br&gt;följdriktigt att ett undantag för trygghetsförsäkringen bör göras i lagen (se&lt;br&gt;promemorian, s. 82-87). En motsvarande analys av läkemedelsförsäk-&lt;br&gt;ringens situation kommer sannolikt leda till att även läkemedel bör&lt;br&gt;undantas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det måste ha stått helt klart även för departementet att, som ovan&lt;br&gt;nämnts, försäkringsvillkoren aldrig varit avsedda att tillämpas jämsides&lt;br&gt;med någon annan lag än den nu gällande allmänna skadeståndslagen.&lt;br&gt;Skälet för försäkringens tillkomst var just att den trädde i stället för en&lt;br&gt;utvidgad lagstiftning inom området. Frånvaron av lagstiftning har varit en&lt;br&gt;förutsättning för försäkringens tillkomst, utveckling och tillämpning under&lt;br&gt;mer än tio år. Departementet har därför anledning att ifrågasätta&lt;br&gt;hållbarheten av den förutsättning som ligger till grund för lagförslaget&lt;br&gt;såvitt avser läkemedel för humant bruk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen har inte möjlighet att nu uttala sig om försäkringens&lt;br&gt;framtid, för den händelse läkemedel inkluderas i lagens tillämpnings-&lt;br&gt;område. Det ankommer inte heller på föreningen att ta ställning i frågan,&lt;br&gt;utan ett sådant beslut måste ligga hos de som berörs av lagstiftningen och&lt;br&gt;de ändrade förutsättningarna, nämligen läkemedelsföretagen (dvs. försäk-&lt;br&gt;ringstagarna).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen har dock samrått med företagens branschorganisationer, LIF&lt;br&gt;och RUFI, i frågan. Helt klart är att läkemedelsföretagen, med hänsyn till&lt;br&gt;de nya förutsättningarna som kommer att gälla om lagförslaget antas,&lt;br&gt;måste ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Det förefaller inte&lt;br&gt;sannolikt att de nuvarande villkoren i så fall skulle kvarstå oförändrade.&lt;br&gt;Eftersom många av de aktuella företagen redan har globala ansvarsförsäk-&lt;br&gt;ringar, måste de också ställa sig frågan om det finns anledning att&lt;br&gt;framdeles överhuvud engagera sig i försäkringen, som endast blir en&lt;br&gt;belastning såsom dubbelförsäkring, såväl kostnads- som hanteringsmässigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantagets utformning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom framgått, anser föreningen att läkemedel för humant bruk bör&lt;br&gt;undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Vad närmare&lt;br&gt;gäller utformningen av undantagsbestämmelsen, föreslår föreningen att&lt;br&gt;produktansvarskommitténs förslag bör antas, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;210&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;personskada som orsakats av läkemedel, varvid med läkemedel förstås Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;vara, på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillägget &amp;quot;personskada&amp;quot; är motiverat av att läkemedelsförordningen även&lt;br&gt;är tillämplig på läkemedel för veterinärt bruk. Försäkringen omfattar&lt;br&gt;emellertid endast personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkrngen har under den långa tid den har funnits&lt;br&gt;utvecklat ett ersättningssystem som, såsom helhet, väl tillgodoser behovet&lt;br&gt;av ersättning för personskador som orsakats av läkemedel. Såsom&lt;br&gt;framhålls i promemorian (bl.a. i specialmotiveringen s. 252) är försäk-&lt;br&gt;ringen &amp;quot;oftast förmånligare för de skadelidande&amp;quot; än vad som kan tänkas&lt;br&gt;bli fallet med tillämpningen av den föreslagna lagen. Det är också riktigt,&lt;br&gt;att försäkringen undantar vissa skador från rätt till ersättning. Men, som&lt;br&gt;framhålls i promemorian (s. 82), &amp;quot;villkorens inskränkningar i fråga om&lt;br&gt;beloppsgräns m.m. är inte mer ingripande än att de skadelidande måste&lt;br&gt;anses ha ett godtagbart skydd&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som framhållits under avsnitt 5 ovan, är mycket viktigt också i&lt;br&gt;detta sammanhang, nämligen att försäkrngen inte får ses som ett&lt;br&gt;komplement till den föreslagna produktskadelagen. Försäkringen är&lt;br&gt;avsedd att endast komplettera den allmänna skadeståndslagen för att på&lt;br&gt;så sätt undanröja behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för personskador som har samband med läkemedel skall&lt;br&gt;således ersättas genom försäkringen eller, om ersättning från försäkringen&lt;br&gt;inte utgår, genom de regler som den allmänna skadeståndslagen&lt;br&gt;uppställer. Det sagda är nödvändigt för att försäkringen skall kunna&lt;br&gt;behålla sin flexibilitet och medverka till att ett fullgott ersättningssystem&lt;br&gt;upprätthålls som, vid en helhetsbedömning, bäst tillgodoser de skadelidan-&lt;br&gt;des intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är därför viktigt att försäkringen även fortsättningsvis kan undanta&lt;br&gt;t.ex. småskador. Regleringen av sådana skador orsakar oproportionellt&lt;br&gt;höga kostnader. Skall sådana skador ersättas av försäkringen kommer det&lt;br&gt;helt naturligt att negativt påverka försäkringens möjligheter att upp-&lt;br&gt;rätthålla andra delar av försäkringen, där ersättningsmöjligheten är&lt;br&gt;utvidgad i jämförelse med den föreslagna lagen. Detta skulle negativt&lt;br&gt;inverka på ersättningen till skadelidande där ett större ersättningsintresse&lt;br&gt;föreligger än vad som är fallet vid småskador. Detta hindrar naturligtvis&lt;br&gt;inte en skadelidande ifrån att även i framtiden söka ersättning för&lt;br&gt;småskador i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen För&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade&lt;br&gt;av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde&lt;br&gt;och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den&lt;br&gt;frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som&lt;br&gt;Läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk&lt;br&gt;ej skall omfattas av produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;211&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är&lt;br&gt;speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför-&lt;br&gt;bundets uppfattning att en svensk produktskadelag skall överensstämma&lt;br&gt;med den lagstiftning EGländerna inför i enlighet med direktivet från&lt;br&gt;1985.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg den 1 juli 1978 varför det&lt;br&gt;då föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU&lt;br&gt;1976:23) aldrig genomfördes. Då produktansvarskommittén lade fram sitt&lt;br&gt;förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) undantogs&lt;br&gt;således läkemedelsskador från den föreslagna lagens tillämpning. Läke-&lt;br&gt;medelsförsäkringen i Sverige är en unik företeelse. LIF/RUFI anser att&lt;br&gt;läkemedelsförsäkrngen under sin mer än tioåriga existens har fungerat väl,&lt;br&gt;vilket också omvittnas av föreliggande promemoria. Det är att observera&lt;br&gt;att sedan läkemedelsförsäkringens tillkomst har ingen prövning vid&lt;br&gt;domstol skett för skador som inträffat efter den 1 juli 1978.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen är också flexibel. Den har kunnat förändrats&lt;br&gt;och förbättrats allt efter praxis och vunna erfarenheter. Tveksamma&lt;br&gt;skadefall har bedömts positivt från den skadelidandes synpunkt. Bevis-&lt;br&gt;kravet &amp;quot;övervägande sannolikhet&amp;quot; måste betraktas som betydligt förmån-&lt;br&gt;ligare för den skadelidande än det beviskrav som ställs i den föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkrngen går i vissa fall längre än den föreslagna produkt-&lt;br&gt;skadelagen. Sålunda ersätts s.k. systemskador under förutsättning att&lt;br&gt;åtagandets villkor uppfylles.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontrollmyndighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller läkemedel vill vi poängtera de rigorösa säkerhetskrav som&lt;br&gt;Socialstyrelsens läkemedelsavdelning ställer på tillverkaren/importören. I&lt;br&gt;detta avseende vill vi understryka vad som sägs i remissvaret från&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen. Vi vill ytterligare framhålla detta genom att&lt;br&gt;referera till vad som skrives i regeringens proposition 1989/90:99 om en&lt;br&gt;ny myndighet för kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;2 Nuvarande förhållanden, 2.1 bakgrund:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den statliga kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet syftar till att&lt;br&gt;ge konsumenterna tillgång till effektiva och säkra läkemedel av god&lt;br&gt;kvalitet och att uppnå en ändamålsenlig användning av läkemedel. Det&lt;br&gt;praktiska kontroll- och tillsynsarbetet är inriktat på att se till att&lt;br&gt;läkemedlen vid varje tidpunkt uppfyller de krav som då gäller och att&lt;br&gt;läkemedlen används på ett godtagbart sätt. Samtidigt som läkemedelskon-&lt;br&gt;trollen måste uppfylla högt ställda krav får den inte vara överdrivet kritisk&lt;br&gt;så att tillgången till nya och bättre eller billigare läkemedel som&lt;br&gt;forskningen och utvecklingsarbetet kan leda fram till fördröjs. En effektiv&lt;br&gt;läkemedelskontroll har också samhällsekonomisk och handelspolitisk&lt;br&gt;betydelse.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;212&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lag och/eller försäkring &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det fall läkemedel kommer att omfattas av produktskadelagen vill&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LIF/RUFI u nderstryka vad Läkemedelsförsäkringsföreningen har anfört&lt;br&gt;om den frivilliga läkemedelsförsäkringens fortsatta existens. LIF/RUFI&lt;br&gt;måste därför ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Flertalet&lt;br&gt;av medlemsföretagen har globala ansvarsförsäkringar där premien på intet&lt;br&gt;sätt är reducerad p.g.a. det faktum att man i Sverige har vad som kan&lt;br&gt;betraktas som en extra produktansvarsförsäkring. Kommer produkt-&lt;br&gt;skadelagen att omfatta läkemedel är det möjligt att det enskilda företaget&lt;br&gt;utträder ur läkemedelsförsäkringsföreningen. Därmed är den frivilliga&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringens existens hotad. I dag är praktiskt taget alla&lt;br&gt;företag som är verksamma på den svenska läkemedelsmarknaden anslutna&lt;br&gt;till läkemedelsförsäkringsföreningen och det vore att beklaga om genom&lt;br&gt;utträde av enskilda läkemedelsföretag föreningens sammansättning&lt;br&gt;förändrades i negativ riktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till produktskadelag ger konsumenten ett väsentligt utökat skydd&lt;br&gt;avseende ersättning för såväl personskada som egendomsskada och&lt;br&gt;kommer att stimulera såväl tillverkare som importörer att höja säkerhets-&lt;br&gt;nivån hos de tillhandahållna produkterna. Detta ser Apoteksbolaget som&lt;br&gt;positivt. Produktansvarskommittén föreslog att bl.a. läkemedel skulle&lt;br&gt;undantagas från en kommande produktskadelag vilket var utgångs-&lt;br&gt;punkten för alla då angivna remissvar. I föreliggande lagförslag är&lt;br&gt;läkemedel inte undantagna. Härvid synes hänsyn ej ha tagits till nedan-&lt;br&gt;stående förhållanden som råder beträffande läkemedels godkännande,&lt;br&gt;tillgänglighet och användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Leveransplikl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt och apotek har skyldighet att&lt;br&gt;snarast anskaffa och expediera vad läkaren förskrivit. I normalfallet är&lt;br&gt;läkemedlet en s.k. registrerad farmaceutisk specialitet med en inhemsk&lt;br&gt;tillverkare eller utländsk tillverkare med ombud i Sverige. Ibland&lt;br&gt;förskriver läkaren ett läkemedel som ej finns registrerat i Sverige men&lt;br&gt;som Apoteksbolaget kan importera från utländsk tillverkare (licensläke-&lt;br&gt;medel). I andra fall förskriver läkaren en komposition som ej finns som&lt;br&gt;färdigtillverkat läkemedel utan Apoteksbolaget måste tillverka detta enligt&lt;br&gt;läkarens recept. Enligt lagförslaget bär Apoteksbolaget det strikta ansvaret&lt;br&gt;för produkterna i de senare fallen. Apoteksbolaget kan inte välja att avstå&lt;br&gt;från att importera eller tillverka i dessa fall. Fabrikanter kan komma att&lt;br&gt;upphöra med att tillhandahålla läkemedel där säkerheten inte är nöjaktigt&lt;br&gt;känd enligt produktskadelagen. Apoteksbolaget kan därefter tvingas att&lt;br&gt;importera eller tillverka dessa. Det är inte rimligt att ett strikt produkt-&lt;br&gt;ansvar skall åvila den som enligt nuvarande lagar och avtal har skyldighet&lt;br&gt;att leverera eller tillverka produkter och ej kan välja att avstå från detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;213&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedel med låg omsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många läkemedel i Sverige har en låg omsättning. Ca 400 av de&lt;br&gt;läkemedel som såldes 1989 hade en omsättning mindre än 30 000 kr och&lt;br&gt;ca 250 st en omsättning mindre än 10 000 kr. Dessa läkemedel kan vara&lt;br&gt;utomordentligt viktiga för små patientgrupper men är kommersiellt&lt;br&gt;ointressanta för tillverkaren. Om dessa läkemedel belastas med tillkom-&lt;br&gt;mande kostnader eller kommer att utgöra ett större ekonomiskt&lt;br&gt;risktagnde för tillverkaren/importören är risken stor att de kan komma att&lt;br&gt;försvinna från marknaden, vilket skulle minska såväl bredden som&lt;br&gt;kvaliteten inom den svenska läkemedelsterapin. Nuvarande förslag till&lt;br&gt;produktskadelag kan leda till detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelstillverkning på vårdavdelning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I viss utsträckning sker läkemedelstillverkning/beredning inom sjukvården.&lt;br&gt;Två eller flera läkemedel och råvaror kan blandas på en vårdavdelning för&lt;br&gt;att därefter utgöra ett nytt läkemedel som ges till patient.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret för dessa läkemedel synes oklart i förslaget till produkt-&lt;br&gt;skadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utebliven effekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt.&lt;br&gt;Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta.&lt;br&gt;Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller&lt;br&gt;vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller&lt;br&gt;kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse&lt;br&gt;med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det&lt;br&gt;orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian förutsätts att produktskadelagen inte skall inverka på&lt;br&gt;Läkemedelsförsäkringen. Förslaget till produktskadelag definierar och&lt;br&gt;reglerar ansvarsförhållanden, ansvarets omfattning, skadeståndsersättningar&lt;br&gt;etc. på ett annorlunda vis än vad Läkemedelsförsäkringen gör idag. Det&lt;br&gt;måste därför bedömas som sannolikt att försäkringen väsentligt kommer&lt;br&gt;att förändras, kanske upphöra i nuvarande form om produktskadelagen&lt;br&gt;enligt nuvarande förslag genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en samlad bedömning av ovanstående finner Apoteksbolaget att&lt;br&gt;läkemedel bör undantagas från produktskadelagen och konsumentskyddet&lt;br&gt;i stället garanteras genom Läkemedelsförsäkringen, eventuellt lagstadgad&lt;br&gt;och vidareutvecklad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjöassuradörernas Förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Transportområdet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreliggande lagförslaget omfattar skador som uppstår inom&lt;br&gt;transportområdet. Detta är, i jämförelse med produktansvarskommitténs&lt;br&gt;betänkande Produktansvar II en utvidgning av lagens omfattning.&lt;br&gt;Föreningen har inget att erinra mot detta utan finner det rimligt att en&lt;br&gt;skadelidande kan rikta sitt krav mot en tillverkare i stället för att t.ex.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;214&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hålla en transportör ansvarig och därmed kanske få mindre ersättning till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;följd av regler om ansvarsbegränsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från lagens tillämpningsområde har inte undantagits skador orsakade av&lt;br&gt;läkemedel. Skälet är att läkemedelsförsäkringen inte täcker skador som&lt;br&gt;inte medför minst halv sjukskrivning under 14 dagar (s. 80 f). Föreningen&lt;br&gt;kan hålla med om att det förefaller inkonsekvent med en tröskel&lt;br&gt;beträffande skador av läkemedel när lagen inte har en tröskel i andra fall.&lt;br&gt;Samtidigt torde det just beträffande läkemedel vara angeläget att undvika&lt;br&gt;tvister om orsakssamband och om vad som är nödvändiga biverkningar&lt;br&gt;(systemskador) i en mängd fall av korta sjukskrivningar i samband med&lt;br&gt;medicinering. Begränsningen kommer dessutom läkemedelskonsumenterna&lt;br&gt;till godo genom att läkemedelsförsäkringen i vissa avseenden är förmån-&lt;br&gt;ligare än förslaget till produktskadelag. Föreningen känner sig inte&lt;br&gt;övertygad genom den kortfattade argumenteringen i förslaget om att&lt;br&gt;produktskadelagensammantaget vore bättre för läkemedelskonsumenterna&lt;br&gt;än läkemedelsförsäkringen i dess nuvarande utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet&lt;br&gt;inte haft möjlighet att genomföra. De synpunkter och förslag som&lt;br&gt;framförs i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid&lt;br&gt;i allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra&lt;br&gt;gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock&lt;br&gt;vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte&lt;br&gt;ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen &amp;quot;sjuka hus&amp;quot;, som lär&lt;br&gt;komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet&lt;br&gt;produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen&lt;br&gt;väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att&lt;br&gt;gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan&lt;br&gt;å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda&lt;br&gt;materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och&lt;br&gt;sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Naturprodukter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget skall lagen omfatta obearbetade produkter från lantbruk,&lt;br&gt;fiske och jakt. Sådana produkter undantas som grundregel i EGdirektivet.&lt;br&gt;Av de skäl som anförs i förslaget framförallt de svårigheter som kan&lt;br&gt;förväntas uppkomma i rättstillämpnigen vid bedömningen av vad som är&lt;br&gt;obearbetade produkter delar Advokatsamfundet uppfattningen att&lt;br&gt;motsvarande undantag inte bör göras i en svensk produktsansvarslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motormännens Riksförbund (M)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt trafikskadelagen utgår trafikskadeersättning bl.a. om skadan&lt;br&gt;orsakats genom bristfällighet på fordonet. En sådan bristfällighet kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;215&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;orsakas av produkten som sådan och således i princip grunda rätt till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadestånd enligt lagen. Utbetalning från trafikförsäkringen medför enligt&lt;br&gt;huvudregeln, försäkringsvillkor 621, bonussänkning. För att bonussänk-&lt;br&gt;ning inte skall ske krävs bl.a. att det visas att bristfällighet på det egna&lt;br&gt;fordonet inte medverkat till skadan. Försäkringstagaren kan alltså komma&lt;br&gt;i sämre situation på grund av att lagen inte gäller skada som omfattas av&lt;br&gt;trafikskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Fastighetsägareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På en rad punkter har författaren av promemorian valt andra lösningar&lt;br&gt;än EGdirektivet. Redan terminologin skiljer sig. Enligt EGdirektivet&lt;br&gt;omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej i lagförslaget. Ett&lt;br&gt;annat exempel är lagförslagets försök att förklara produktbegreppet med&lt;br&gt;ett annat begrepp, &amp;quot;lös sak&amp;quot;. Någon motsvarighet finns inte i EGdirektivet.&lt;br&gt;Det kan för övrigt diskuteras i vad mån införandet av begreppet &amp;quot;lös sak&amp;quot;&lt;br&gt;underlättar tolkningen av produktbegreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sägs &amp;quot;att produktansvaret inte omfattar fast egendom&amp;quot;. Förbundet&lt;br&gt;anser enligt ovan att lagen måste omfatta även alla produkter som ingår&lt;br&gt;i en färdigställd fast egendom vid såväl ny, som till och ombyggnad av&lt;br&gt;småhus. I annat fall kommer bristerna och därmed skadeståndet att falla&lt;br&gt;mellan de omtalade &amp;quot;två stolarna&amp;quot;. Det krävs enligt förbundets mening&lt;br&gt;dels en fortlöpande (dag) kontroll av neutrala besiktningsmän alltifrån&lt;br&gt;producenten till mellanleden och fram till den färdiga produkten. Därmed&lt;br&gt;skulle också många småhusproblem utebli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Miljöcentrum&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi noterar med tillfredsställelse att det nuvarande förslaget till produkt-&lt;br&gt;skadelag i motsats till det ursprungliga också omfattar läkemedelsskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med justitiedepartementets hearing i frågan den 17 juni 1988&lt;br&gt;framförde vi, att det var angeläget, att också patientskador och arbets-&lt;br&gt;skador omfattas av ett strikt ansvar. Vi vidhåller denna uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen ,som låg till grund för departementets ursprungliga&lt;br&gt;ståndpunkt i denna fråga, hävdades, att läkemedelsskador, arbetsskador&lt;br&gt;och patientskador ersätts genom försäkringsformer &amp;quot;vilka i de flesta fall&lt;br&gt;är förmånligare för den skadelidande än produktskadelagens regelsystem&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa försäkringar ger dock från internationell synpunkt sett struntsum-&lt;br&gt;mor till de skadade. Den, som i Sverige drabbas av en läkemedelsskada,&lt;br&gt;får från läkemedelsskadeförsäkringen för åratal av svårt lidande några&lt;br&gt;tiotusen kronor, allt under det att motsvarande offer i t.ex. USA tilldöms&lt;br&gt;mångmiljonbelopp av domstolar. En yrkesskadad får i Sverige från&lt;br&gt;arbetsskadeförsäkringen i princip bara ut sin lön om han/hon inte kan&lt;br&gt;arbeta p.g.a. skadan. I USA tilldöms arbetsskadade och deras efter-&lt;br&gt;levande mångmiljonbelopp i dollar. Situationen är likartad när det gäller&lt;br&gt;behandlingsskador. Den som t.ex. genom den svenska sjukvården smittas&lt;br&gt;med AIDS får på sin höjd ca 100 000 kr från patientförsäkringen. I USA&lt;br&gt;dömer domstolarna ut mångmiljonbelopp för samma skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;216&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessutom står ovan nämnda försäkringssystem i strid med grund- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läggande rättsprinciper. När en arbetsskadad, läkemedelsskadad eller&lt;br&gt;behandlingsskadad söker ersättning hos de aktuella instanserna råder inget&lt;br&gt;verkligt tvåpartsförhållande. Beslut fattas i slutna rum utan offentlig&lt;br&gt;förhandling och utan möjlighet för offret att kämpa för sin sak genom&lt;br&gt;vittnesförhör, korsförhör, sakframställning osv. Rättshjälp utgår dessutom&lt;br&gt;vanligtvis inte till offren, så att de skriftligen via advokater och kvali-&lt;br&gt;ficerad expertis kan föra sin talan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så länge skadestånden som ovan beslutas utan att offren har möjlighet&lt;br&gt;att enligt grundläggande rättsprinciper föra sin talan och utan den&lt;br&gt;offentlighet, som följer på en rättsprocess, blir skadestånden och därtill&lt;br&gt;knutna försäkringspremier låga. Försäljnngen av farliga läkemedel kan&lt;br&gt;t.o.m. fortsätta eftersom det inte når ut till allmänheten att de är farliga.&lt;br&gt;Skadliga behandlingsmetoder och farliga arbetsmiljöer kan likaså&lt;br&gt;&amp;quot;överleva&amp;quot; p.g.a. avsaknaden av offentlig insyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid hearingen berättade Gambros representant att man sedan ett antal&lt;br&gt;månader hållit tillbaka introduktionen av en ny intensivvårds- och&lt;br&gt;narkosapparat på den amerikanska marknaden p.g.a. riskerna för höga&lt;br&gt;skadestånd, om något skulle gå snett. Apparaten såldes däremot med&lt;br&gt;framgång på den svenska marknaden. Sverige har helt enkelt blivit något&lt;br&gt;av ett försöksland när det gäller introduktion av nya läkemedel och avan-&lt;br&gt;cerad sjukvårdsutrustning. Det är billigt att skada patienter i Sverige&lt;br&gt;jämfört med andra industriländer och skadeståndsregleringen sker i tysto&lt;br&gt;utan offentlig insyn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många drabbas i dag av läkemedelsskador, arbetsskador och patientska-&lt;br&gt;dor. En rejäl ersättning för skadorna är självfallet av vikt. Än viktigare är&lt;br&gt;ett regelsystem, som sätter sådan press på de ansvariga att skadorna&lt;br&gt;förhindras. Risken att utifrån strikt skadeståndsansvar dömas till stora&lt;br&gt;skadestånd och &amp;quot;kölhalas&amp;quot; offentligt i massmedia i samband med offentliga&lt;br&gt;rättsprocesser torde utan tvekan ha avsevärt större allmänpreventiv effekt&lt;br&gt;än det nuvarande &amp;quot;hemliga&amp;quot; systemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi ser m.a.o. inga skäl till att Sverige, i motsats till EG, undantar&lt;br&gt;patientskada och arbetsskada från strikt skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Redareförening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redareföreningen har efter genomgång av rubricerade promemoria&lt;br&gt;kommit till den uppfattningen att rederinäringen inte avses omfattas av&lt;br&gt;den föreslagna produktskadelagen. Vissa uttalanden i specialmotiveringen&lt;br&gt;till lagen (sid 248) stödjer denna uppfattning. Av den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen framgår emellertid inte alldeles klart hur det förhåller sig i detta&lt;br&gt;avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen föreslår därför att ett klarläggande görs i samband med&lt;br&gt;utarbetandet av propositionen till produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;217&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3. Produktansvarets innebörd&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten ifrågasätter om ersättning för sk utvecklingsskador kommer att&lt;br&gt;omfattas av lagen med den utformning som föreslagets 4 § har fått.&lt;br&gt;Hovrätten föreslår en viss justering av paragrafens lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret enligt produktskadelagen skall enligt promemorian omfatta s.k.&lt;br&gt;utvecklingsskador, dvs skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens&lt;br&gt;den främsta vetenskapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då&lt;br&gt;produkten sattes i omlopp. Enligt förslagets 4 § skall skadestånd utges för&lt;br&gt;en skada som har uppstått till följd av att en produkt när den sattes i&lt;br&gt;omlopp inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Formuleringen&lt;br&gt;av stadgandet är avsedd att bl.a. ange att bedömningen av säkerheten&lt;br&gt;skall knyta an till förhållandena vid den tidpunkt då produkten sätts i&lt;br&gt;omlopp. Enligt promemorian inverkar formuleringen inte på att lagen är&lt;br&gt;avsedd att omfatta jämväl utvecklingsskador, eftersom det vid sådana&lt;br&gt;skador inte är fråga om ändrade värderingar av säkerhetskraven utan om&lt;br&gt;bristande kännedom om orsakssambanden (s. 261).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten instämmer i promemorians förslag att en svensk produktskade-&lt;br&gt;lag bör omfatta ansvar för utvecklingsskador. En utvecklingsskada - såsom&lt;br&gt;begreppet definierats i förslaget - är till sin natur sådan, att den ej&lt;br&gt;skäligen kan förväntas vid den tidpunkt då produkten sätts i omlopp.&lt;br&gt;Härav följer enligt hovrättens mening att det kan ifrågasättas om den&lt;br&gt;föreslagna lagtexten (4 § första stycket) har kommit att tillräckligt tydligt&lt;br&gt;uttrycka ett ansvar också för utvecklingsskador. För att även utveck-&lt;br&gt;lingsskador skall omfattas av lagen bör orden &amp;quot;när den sattes i omlopp&amp;quot;&lt;br&gt;och &amp;quot;då&amp;quot; utgå ur första stycket. Att säkerhetsbedömningen kan knyta an&lt;br&gt;till bl.a. förhållandena då produkten sattes i omlopp, skulle kunna&lt;br&gt;markeras genom att det i paragrafens andra stycke görs ett tillägg på sätt&lt;br&gt;som skett i EG-direktivets artikel 6 c. Att ansvar ej föreligger för&lt;br&gt;säkerhetsbrister som inte förelåg då produkten sattes i omlopp framgår&lt;br&gt;av lagförslagets 8 §. Hovrätten föreslår således att 4 § får följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en&lt;br&gt;produkt inte är så säker som skäligen kan förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara&lt;br&gt;användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten&lt;br&gt;då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten anser att man i stället för att använda sig av begreppet&lt;br&gt;&amp;quot;systemskador&amp;quot; kan införa en särskild regel om medvållande i lagen.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;218&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alternativt bör undantaget för systemskador, innefattande en definition Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;av begreppet, anges i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovratten delar i princip promemorians ståndpunkt att vissa skador som&lt;br&gt;kan betecknas som &amp;quot;systemskador&amp;quot; inte skall medföra rätt till ersättning.&lt;br&gt;Emellertid föreligger enligt hovrättens mening en avsevärd risk för att&lt;br&gt;tolkningen av begreppet systemskador kommer att medföra tillämpnings-&lt;br&gt;problem, särskilt som bedömningen skall ske enbart med ledning av&lt;br&gt;motivuttalanden. Frågan torde istället kunna lösas inom ramen för en&lt;br&gt;särskild regel om medvållande i produktskadelagen. En sådan regel skulle&lt;br&gt;också bättre stämma överens med en traditionell juridisk metodik. För att&lt;br&gt;få avsedd verkan bör en medvållanderegel enligt hovrättens mening&lt;br&gt;utformas i enlighet med vad som enligt 6 kap. 1 § andra stycket&lt;br&gt;skadeståndslagen gäller om ersättning för sakskada. Härigenom skulle&lt;br&gt;dessutom överensstämmelse med EG-direktivet uppnås. Hovrätten är&lt;br&gt;emellertid medveten om att promemorieförslaget avvisar tanken på att&lt;br&gt;införa en särskild regel om medvållande vid personskada som är mer&lt;br&gt;långtgående än vad som gäller enligt skadeståndslagen. Om en sådan regel&lt;br&gt;sålunda inte kan godtas, bör det framgå av lagtexten att produktskade-&lt;br&gt;lagen inte omfattar sk systemskador. En regel härom bör också närmare&lt;br&gt;definiera vad som avses med begreppet. Det kan inte vara godtagbart att&lt;br&gt;en så viktig inskränkning i lagens tillämpningsområde regleras enbart&lt;br&gt;genom motiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defektbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten instämmer i att den produktansvarige inte skall &amp;quot;vara skyldig&lt;br&gt;att ersätta alla skador som hans produkt orsakar&amp;quot; utan endast om skadan&lt;br&gt;har orsakats av en defekt eller säkerhetsbrist hos varan. Denna utgångs-&lt;br&gt;punkt bör enligt tingsrättens mening komma till klarare uttryck i lagtexten&lt;br&gt;än vad som föreslås i promemorian. Den föreslagna författningstexten&lt;br&gt;innehåller i de båda första styckena i 1 § uttrycken &amp;quot;Skadestånd... utges&lt;br&gt;för skada som en produkt har orsakat&amp;quot;. Denna formulering anger ett&lt;br&gt;direkt kausalsamband mellan produkten i sig -oavsett hur den är&lt;br&gt;beskaffad - och skadan. Den är därmed ägnad att ge vilseledande&lt;br&gt;information. Att det senare i 4 § görs en precisering så att skadestånd&lt;br&gt;skall utges endast för en skada som har uppstått till följd av bristande&lt;br&gt;säkerhet förbättrar inte förhållandet. Snarare blir konsekvensen en&lt;br&gt;språklig motsägelse. För att vinna klarhet föreslår tingsrätten att lagtexten&lt;br&gt;i stället utformas på det sätt som produktansvarskommittén föreslog, och&lt;br&gt;som ansluter till EG-direktivet, dvs att skadestånd utgår om en defekt hos&lt;br&gt;produkten har orsakat skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian är det så självklart att man vid defektbedömningen&lt;br&gt;skall ta hänsyn till utförandet av produkten att detta inte bör särskilt&lt;br&gt;anges lagtexten. Tingsrätten delar inte denna mening. När en helt ny&lt;br&gt;lagstiftning införs på ett område som hittills varit oreglerat, bör centrala&lt;br&gt;rekvisit inte utelämnas med hänvisning till att de är självklara. Om&lt;br&gt;meningen är att produktens utförande skall beaktas, vilket tingsrätten i&lt;br&gt;likhet med promemorians författare anser, bör det anges i lagtexten och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;219&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte enbart i motiven. I denna del bör därför produktansvarskommitténs Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förslag följas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En detalj i sammanhanget är att det i promemorian fastslås att i&lt;br&gt;begreppet &amp;quot;marknadsföring&amp;quot; innefattas upplysningar i t.ex. bruksanvisning&lt;br&gt;(se också s. 267). Mot bakgrund härav framstår det som onödigt att i&lt;br&gt;lagtexten ange att både marknadsföringen och bruksanvisningar skall&lt;br&gt;beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt har tingsrätten ingen erinran mot den föreslagna defektbedöm-&lt;br&gt;ningen, som i huvudsakansluter till EG-direktivet. Att begreppet defekt&lt;br&gt;är vagt och svårbedömt lär få accepteras. Bedömningen torde sannolikt&lt;br&gt;inte bli besvärligare än vad t.ex. beträffar begreppet vållande i skade-&lt;br&gt;ståndslagen. F.ö. torde den rättspraxis som redan i dag föreligger i mål&lt;br&gt;om produktskada kunna ge en god vägledning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att även&lt;br&gt;utvecklingsskador skall omfattas av ett strikt produktansvar. Skulle sådana&lt;br&gt;skador undantas, skulle produktansvaret i mycket förfela sitt syfte och inte&lt;br&gt;erbjuda det konsumentskydd som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte anfört&lt;br&gt;tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande ges&lt;br&gt;exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I artikel 7 (d) i EG-direktivet föreskrivs att tillverkaren inte skall vara&lt;br&gt;ansvarig, om han visar att &amp;quot;defekten&amp;quot; beror på att produkten måste&lt;br&gt;överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentlig&lt;br&gt;myndighet. I promemorian anges att &amp;quot;vad det handlar om är att avgöra&lt;br&gt;om den förlust som skadan innebär bör bäras av tillverkaren eller den&lt;br&gt;skadelidande i dessa fall&amp;quot; (s 95). Slutsatsen i promemorian blir att det&lt;br&gt;framstår som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nyttan av produkten (s. 107)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian anges att skadliga biverkningar av en produkt inte bör&lt;br&gt;godtas, &amp;quot;om de inte står i rimligt förhållande till nyttan av produkten&amp;quot;.&lt;br&gt;Huruvida härmed avses att en annan bedömning skall göras än enligt&lt;br&gt;produktsäkerhetslagen anges ej. Inte heller framgår om det är nyttan av&lt;br&gt;den enskilda produkten eller ett visst produktslag som avses. Svårig-&lt;br&gt;heterna att i någon objektiv mening ange nyttan av en produkt eller ett&lt;br&gt;produktslag bör inte underskattas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defeklbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild bedömningsregel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De är viktigt med produktinformation som upplyser om hur man skall&lt;br&gt;eller inte skall handskas med produkten för att undvika skadefall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;220&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse om skyldighet att Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan&lt;br&gt;eller tjänsten orsakar person- eller egendomsskador. Bestämmelsen (och&lt;br&gt;dess föregångare i marknadsföringslagen) är och har varit mycket viktig&lt;br&gt;i produktsäkerhetsarbetet. Många av Konsumentverkets riktlinjer anknyter&lt;br&gt;till denna lagfästa informationsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet (s. 94) understryks att informationskraven måste hållas&lt;br&gt;inom rimliga gränser och att mycket högt ställda krav på upplysningar kan&lt;br&gt;medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det&lt;br&gt;vitsordas i och för sig att en alltför vidlyftig information kan bli svårtill-&lt;br&gt;gänglig för konsumenterna och att varningar för helt perifera risker i de&lt;br&gt;flesta fall inte fyller något förnuftigt syfte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverkets erfarenheter av säkerhetsinformation visar dock att&lt;br&gt;det inte sällan förekommer endast högst torftig och ofullständig informa-&lt;br&gt;tion om t.ex. hantering eller skötsel av en produkt i fall då mer utförlig&lt;br&gt;information skulle vara klart önskvärd för att förhindra olyckor. Möjligen&lt;br&gt;kan införandet av produktskadelagen medföra att informationen rent&lt;br&gt;allmänt förbättras. Det kan dock inte åstadkommas om inte lagens&lt;br&gt;förarbeten ger uttryck för en högre ambitionsnivå beträffande infor-&lt;br&gt;mationens omfattning och utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet förs ett ingående resonemang i denna fråga. Kon-&lt;br&gt;sumentverket har i princip inget att invända mot de enskilda synpunkterna&lt;br&gt;men vill framhålla det från konsumentskyddssynpunkt angelägna i&lt;br&gt;tillfredsställande säkerhetsinformation så snart det finns den minsta&lt;br&gt;misstanke om att bristfällig information kan öka risken för att skadefall&lt;br&gt;inträffar. Det är t.ex. självklart att säkerhetsinformation måste finnas på&lt;br&gt;svenska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller sättet för informationens presentation pekar verkets&lt;br&gt;erfarenheter på att det normalt är helt otillräckligt att informationen är&lt;br&gt;fastsatt på produktens omslag eller lämnas i en instruktionsbok eller på&lt;br&gt;en separat lapp. Sedan produkten börjat användas brukar informations-&lt;br&gt;material av detta slag &amp;quot;försvinna&amp;quot;. För att säkerställa att informationen&lt;br&gt;finns kvar är det nödvändigt att viktiga varningar och instruktioner alltid&lt;br&gt;anbringas direkt på produkten. Verket anser således att säkerhetsinforma-&lt;br&gt;tion märkt på produkten bör komma till användning i större utsträckning&lt;br&gt;och i flera situationer (inte bara när produkten säljs i andra hand eller&lt;br&gt;lånas ut) än vad som redovisas i betänkandet på s. 271.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller formuleringen i 4 § andra stycket att &amp;quot;produktens säkerhet&lt;br&gt;skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning” är det enligt&lt;br&gt;Konsumentverkets mening angeläget att begreppet &amp;quot;förutsebara använd-&lt;br&gt;ning&amp;quot; tolkas extensivt så att också rimligt förutsebar felanvändning täcks&lt;br&gt;in. Detta har särskild betydelse beträffande produkter som används av&lt;br&gt;barn eller finns i deras närhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga föreskrifters inverkan&lt;br&gt;Konsumentverket instämmer i promemorians förslag att tillverkaren inte&lt;br&gt;med befriande verkan skall kunna åberopa en offentlig föreskrift om&lt;br&gt;produktens utformning. Som framhålls j promemorian är det ytterst en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;221&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fråga om det är tillverkaren eller den skadelidande som skall bära Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadeförlusten. Och det är då naturligtvis rimligt att förlusten bärs av den&lt;br&gt;som beslutat släppa ut produkten på marknaden, nämligen tillverkaren.&lt;br&gt;Det är en naturlig följd av det strikta ansvar som den föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen bygger på. Det är också i linje med att näringsidkaren&lt;br&gt;och inte konsumenten står för förlusten vid utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från den skadelidandes synpunkt är det mycket tillfredsställande att den&lt;br&gt;föreslagna produktskadelagen inte undantar utvecklingsskadorna från det&lt;br&gt;strikta skadeståndsansvaret. Inte enbart humanitets- och rättviseskäl utan&lt;br&gt;även andra skäl som redovisas i betänkandet talar för att denna stånd-&lt;br&gt;punkt är riktig. Avvägningen mellan de skadelidandes intressen och&lt;br&gt;näringslivets intressen (kostnads- och konkurrensintressen) kan enligt&lt;br&gt;Konsumentverkets uppfattning inte rimligen leda till annan slutsats än den&lt;br&gt;som gjorts i betänkandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att Sverige inte står ensamt i denna fråga. Även&lt;br&gt;flera andra länder har infört eller överväger införa produktskadelagstift-&lt;br&gt;ning som inte undantar utvecklingsskador. Det är inte osannolikt att även&lt;br&gt;länder som har undantaget ändrar sig om alltfler länder beslutar att inte&lt;br&gt;undanta utvecklingsskador. Sverige kan här genom sitt ställningstagande&lt;br&gt;bidra till en framsynt internationell rättsutveckling i denna fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn främst till den synnerligen restriktiva utformning som&lt;br&gt;kännetecknar EG-direktivets undantag för utvecklingsskador är det på de&lt;br&gt;skäl som anförs i betänkandet (s. 104) tveksamt om promemorieförslaget&lt;br&gt;på denna punkt egentligen ställer de svenska företagen i en mer gynnsam&lt;br&gt;situation jämfört med företagen i en mer ogynnsam situation jämfört med&lt;br&gt;företagen i de EG-länder som infört undantag för utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd, 4-5 §§ Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I departementspromemorian förespråkas att utvecklingsskador skall&lt;br&gt;omfattas av lagen. Nämnden delar uppfattningen att starka skäl talar för&lt;br&gt;att så bör vara fallet. Även om det kan innebära att svensk rätt avviker&lt;br&gt;från vad som kommer att gälla i flera EG-länder. Nämnden ifrågasätter&lt;br&gt;dock om lagtexten verkligen klargör att också utvecklingsskador omfattas.&lt;br&gt;I lagförslaget 4 § sägs ju: &amp;quot;Skadestånd utges för en skada som har&lt;br&gt;uppstått till följd av att en produkt, när den sattes i omloppp, inte var&lt;br&gt;så säker som då skäligen kunde förväntas.&amp;quot; Motsatsvis följer väl då att om&lt;br&gt;produkten var så säker som skäligen kunde förväntas, dvs med hänsyn&lt;br&gt;tagen till då tillgänglig kunskap och vetenskap, ansvar inte kan utkrävas.&lt;br&gt;Enligt nämndens mening bör lagtexten förtydligas på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strikt ansvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med tanke på bevissvårigheterna ansluter verket sig till utredarens förslag,&lt;br&gt;vilket harmonierar med Europarådskonventionen och EG-direktivet om&lt;br&gt;produktsäkerhet. Den förväntade utvecklingen mot ett ökat och friare&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;222&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handelsflöde mellan EG- och EFTA-länderna, måste redan från början Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;styras mot ett konsumentvänligt regelkomplex med högt ställt närings-&lt;br&gt;idkaransvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defektbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer med utredningens förslag att ansvaret måste begränsas&lt;br&gt;till att avse en normal användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket anser emellertid att ansvarsbedömningen måste lämna utrymme&lt;br&gt;för fall då personer med olika bakgrund använder samma produkt. Man&lt;br&gt;måste dessutom, med tanke på människors olika förmåga att tillgodogöra&lt;br&gt;sig en instruktion, även om den är korrekt, medge en viss flexibilitet vid&lt;br&gt;bedömningen av normal användning så att sannolik felanvändning&lt;br&gt;inkluderas. Detta ställer i sin tur stora krav på tillverkarens information.&lt;br&gt;Det är svårt att dra någon gräns. Den får inte vara för knapphändig men&lt;br&gt;ej heller för omfattande. Förslagets 4 § 2 st synes enligt verkets uppfatt-&lt;br&gt;ning ge en mycket god möjlighet till allsidig bedömning av enskilda fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer vidare i förslaget att produkten ska bedömas mot&lt;br&gt;bakgrund av de förhållanden som rådde då den sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket anser att för det fall det finns en indispositiv föreskrift, ska&lt;br&gt;tillverkaren fritas från ansvar om produkten uppfyller nämnda standard.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen fäste stort avseende vid reklamen i marknadsföringen vid&lt;br&gt;ansvarsbedömningen. Med tanke på när/var/hur olika enskilda individer&lt;br&gt;tar till sig denna information anser verket att detta inte ska vara ett tungt&lt;br&gt;vägande faktum, såvida det inte rör sig om rent vilseledande reklam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarets inträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i utredningens resonemang att den ansvarige själv&lt;br&gt;avgör när han vill sätta produkten i omlopp,och att därför stöld av&lt;br&gt;defekta produkter inte ska medföra ansvar för denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utredningens resonemang saknas det fall där produkten sätts i omlopp&lt;br&gt;på annat sätt, t.ex. av anställd under icke tjänsteutövning eller genom&lt;br&gt;brottsligt förfarande. Det kan då uppstå ett problem med identifiering av&lt;br&gt;just den produkt som satts i omlopp utan att det varit tillverkarens avsikt.&lt;br&gt;En sannolikhetskalkyl torde emellertid ge presumtionen att produkten&lt;br&gt;satts i omlopp i enlighet med tillverkarens avsikt. Enligt verkets uppfatt-&lt;br&gt;ning bör bevisbördan för att så inte är fallet rimligen ligga på tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket är emot ett allmänt strikt ansvar för utvecklingsskador, och vill&lt;br&gt;begränsa detta ansvar till vissa riskområden, t.ex. läkemedel. Verket anser&lt;br&gt;vidare att ett så strängt ansvar på det tekniska området kan verka&lt;br&gt;hämmande på den framtida tekniska utvecklingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket ansluter sig till förslaget, emedan ett mer utsträckt ansvar för&lt;br&gt;systemskador skulle innebära att näringsidkaren i praktiken skulle svara&lt;br&gt;för konsumentens medvetna risktagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;223&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens råd for byggnadsforskning (BFR)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;BFR’s FoU-insatser har under årens lopp föranletts i stor omfattning av&lt;br&gt;att förvaltare, enskilda personer och företag påtalat brister och fel som&lt;br&gt;uppdagats inom byggandet. Brister och fel kan karaktäriseras som,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- dels sakskador, t.ex. ruttnande fönster, vittrande betongbalkonger,&lt;br&gt;frostskador på tegel, puts och betongväggar, mögel på virke, lossnande&lt;br&gt;målning, ruttnande träfasader, sättningsskador, vibrationsskador vid&lt;br&gt;sprängning och av trafik, erosionsskador, våtrumsskador, brustna rör av&lt;br&gt;polymera material, såväl inom- som utomhus. Listan kan kompletteras&lt;br&gt;också med mer spektakulära enskilda byggnadsverk som rasat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- dels funktionsskador, t.ex. svikt i bjälklag, knarrande golv, svärtade&lt;br&gt;parkettgolv (flytspackel), bristande funktioner hos ventilationssystem,&lt;br&gt;elektrostatiska problem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels miljöskador, t.ex. dålig inomhusmiljö på grund av flyt-&lt;br&gt;spackel/plastmattor, mögellukt, formaldehyd, radon, otillräcklig ventilation,&lt;br&gt;ojämn inomhustemperatur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa tre typer av skadefall kan i princip härledas till produktfel eller&lt;br&gt;till fel kombination av produkter. Den forskning och de utredningar som&lt;br&gt;har bedrivits och bedrivs idag visar dock i många fall att det är mycket&lt;br&gt;svårt och kostsamt att fastställa den exakta skadeorsaken. Många gånger&lt;br&gt;saknas den rent teoretiska kunskapen. I många fall saknas kännedom om&lt;br&gt;produkternas materialbeståndsdelar, vilka också kan vara mycket svåra&lt;br&gt;att analysera fram. För en enskild person torde det vara såväl praktiskt,&lt;br&gt;som ekonomiskt omöjligt att fastställa den exakta skadeorsaken eller låta&lt;br&gt;göra det och få resultat inom rimlig tid. Förslaget till produktskadelag&lt;br&gt;ger ingen hjälp härvidlag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutom utvecklingsskador varom lagförslaget skriver kan sådana även&lt;br&gt;uppkomma i form av bristande funktioner och skador i samband med&lt;br&gt;experimentbyggande, ofta statligt finansierade t.ex. med BFR-lån för&lt;br&gt;experimentbyggande. Sådana experiment behövs för att man i praktisk full&lt;br&gt;skala ska kunna pröva nya teorier och tekniker med syfte att lösa problem&lt;br&gt;och att få fram billigare eller kvalitetsmässigt bättre produkter för&lt;br&gt;lansering. Det är klart att man i sådan verksamhet kan misslyckas.&lt;br&gt;Vanligen framträder vissa brister relativt snart men långtidsegenskaperna&lt;br&gt;kan inte avläsas förrän efter avsevärd tid. Fastighetsägaren eller en&lt;br&gt;producent är i princip ansvarig för experimentet gentemot tredje man.&lt;br&gt;Oftast utgör experimentet endast en mindre del av det totala bygg-&lt;br&gt;objektet. I händelse av misslyckande eller skada har hittills tillämpats&lt;br&gt;regeln att staten genom BFR, då BFR har medverkat i finansieringen, ska&lt;br&gt;åtgärda eller återställa till konventionellt utförande utan längre tids-&lt;br&gt;uppehåll mellan avslutat experiment och åtgärd. Regler bör utvecklas för&lt;br&gt;experimentanläggningar som inte återställs eller åtgärdas på annat sätt än&lt;br&gt;genom ekonomisk gottgörelse (t.ex. genom eftergift av experiment-&lt;br&gt;byggnadslån).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därtill kommer att de företag som kommersiellt lanserar en nyhet&lt;br&gt;ibland gör det på basis av BFR’s tidigare FoU-stöd. I detta sammanhang&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;224&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;måste också påpekas att BFR ger ut i eget förlag skrifter med tekniskt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sakinnehåll (den sk T-serien) för vilket BFR tillsammans med författarna&lt;br&gt;tar ett särskilt ansvar. Dessa skrifter behandlar vanligen principlösningar&lt;br&gt;och inte enskilda produkter med fabrikationsnamn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom byggandet förekommer även systemskador, dvs skaderisken är&lt;br&gt;känd men accepterad av samhället. Exempel är vattenburna färger (viss&lt;br&gt;allergirisk) som dock är att föredra framför lösningsmedelsbaserade&lt;br&gt;färger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutom genom BFR’s FoU-insatser får BFR kontinuerligt information&lt;br&gt;genom företag och privatpersoner om de mycket komplicerade och&lt;br&gt;tidsödande juridiska problemen i samband med skadefall, såväl sak- som&lt;br&gt;personskador. För enskilda sakägare, en eller flera i grupp, är det enligt&lt;br&gt;BFR’s uppfattning ekonomiskt mycket svårt att hävda sin rätt förutom att&lt;br&gt;de är mentalt mycket påfrestande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att det inom byggsektorn är regel att avtal upprättas&lt;br&gt;mellan säljare och köpare vid fastighetsbyggande. Lagförslaget avser i och&lt;br&gt;för sig inte att reglera avtalsförhållanden. Dock gäller enligt § 3 i&lt;br&gt;lagförslaget att avtalsvillkor som inskränker produktansvaret är utan&lt;br&gt;verkan. Lagen får därmed en indirekt verkan på avtalet i övrigt och&lt;br&gt;affärens uppläggning. BFR anser därför att det inom byggandet finns&lt;br&gt;påtaglig risk att många sådana avtal t.ex. självbyggeri och reparations-&lt;br&gt;arbeten, påverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När entreprenadavtal föreligger mellan köpare och säljare finns i&lt;br&gt;allmänhet friskrivningsklausuler. Avtalsformuleringar är standardiserade&lt;br&gt;sedan lång tid och inkluderar bl.a. vem som ansvarar för materialval och&lt;br&gt;utformning liksom garantitider. I den mån den nya produktskadelagen&lt;br&gt;träder i kraft påverkas också entreprenadkontrakt och där lagen innebär&lt;br&gt;en förstärkning av köparens situation, speciellt i fråga om ansvaret för vad&lt;br&gt;som gäller efter garantitidens slut, som i dagens byggkontrakt normalt&lt;br&gt;stipuleras till 2 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen vill BFR som bakgrund påpeka att inom byggandet är det för&lt;br&gt;närvarande funktionsbrister och dålig inomhusmiljö som är de största&lt;br&gt;problemen. Lagförslaget täcker inte den typen av skador, annat än om en&lt;br&gt;ren sakskada kan påvisas vara orsak, vilket som ovan sagts kan vara&lt;br&gt;nästan omöjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens institut för byggnadsforskning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behandling av varans livslängd tycks saknas i promemorian. Undantaget&lt;br&gt;utgörs av det fallet att ansvaret för fara betraktas som en följd av&lt;br&gt;informationsfel, dit bristfällig upplysning om tidpunkt för skrotning eller&lt;br&gt;genomgripande underhåll av produkten skulle kunna föras. Som exempel&lt;br&gt;kan nämnas fjäderbelastade garageportar (slag) eller termostatblandare&lt;br&gt;(skållning). Det kan ifrågasättas om inte bland de generella riktlinjerna -&lt;br&gt;s. 91 - för information borde intas en passus om att underhållsintervall&lt;br&gt;och i förekommande fall skrotningstidpunkt skall redovisas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;225&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med varans livslängd menas i det följande tiden mellan leverans och Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skrotning eller mellan leverans och genomgripande underhåll eller utbyte&lt;br&gt;av delar i varan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betr. 3.3.3 Om produkten anses ha satts i omlopp vid dess överläm-&lt;br&gt;nande från tillverkare till entreprenör och om slutprodukten är en&lt;br&gt;byggnad som entreprenören sedan - normalt vid den sk slutbesiktningen -&lt;br&gt;överlämnar till byggherren/brukaren förkortas till synes brukarens&lt;br&gt;preskriptionstid, i relationen byggherre-leverantör, med den tid som gått&lt;br&gt;mellan leverans till entreprenören och slutbesiktningen. Detta föranleder&lt;br&gt;följande kommentarer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt är det kanske värt att påpeka att lagen av entreprenörs-&lt;br&gt;organisationerna (t.ex. inom Byggandets Kontraktskommitteé) inte bör tas&lt;br&gt;till intäkt för ett avskaffande av de garantier som entreprenörer enligt&lt;br&gt;hävd åtar sig gentemot byggherrar, främst då den numera vanliga tvååriga&lt;br&gt;garantin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praktiken torde lagen inom byggsektorn komma att tillämpas endast&lt;br&gt;på inrednings- och stomkompletteringsvaror av typ termostatblandare,&lt;br&gt;garageportar, dörrstängare och värmepannor. En jämförelse med reglerna&lt;br&gt;i Frankrike (Code civil art. 1792) kan här vara av intresse. Där anses&lt;br&gt;garantitiden börja vid byggnadens överlämnande, som i Sverige motsvarar&lt;br&gt;slutbesiktningen, och för de exemplifierade produkterna löpa i två år efter&lt;br&gt;denna tidpukt (jfr andra stycket s. 164).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För svenskt vidkommande tycks två möjligheter komma att föreligga.&lt;br&gt;Antingen följer parterna helt lagen. Den tid under vilken byggherren då&lt;br&gt;kan åberopa garantin blir beroende dels av den nämnda livslängden, dels&lt;br&gt;av den tid under vilken faran för varan ännu ligger hos entreprenören&lt;br&gt;dvs, fram till slutbesiktningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alternativet är att livslängden de tre parterna emellan avtalas starta inte&lt;br&gt;vid leverans utan vid slutbesiktning. Lagen efterlevs, men med en avtalad&lt;br&gt;och för leverantören utökad garantitid. Tiden blir härigenom något&lt;br&gt;obestämd eftersom tidpunkten för slutbesiktning erfarenhetsmässigt ofta&lt;br&gt;förskjuts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vad som ovan sagts om leverantörens risk för skada till följd av&lt;br&gt;informationsfel förutsätts i båda fallen att leverantören till entreprenören&lt;br&gt;anger varans livslängd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det första fallet torde det ligga i leverantörens konkurrensintresse att&lt;br&gt;ange en livslängd som är tillräckligt lång för att i byggherrens ögon utgöra&lt;br&gt;en attraktiv garantitid. Om så är fallet torde den reducerade tiden inte&lt;br&gt;utgöra någon praktisk nackdel. I det andra fallet torde en attraktiv&lt;br&gt;livslängd ligga direkt i entreprenörens konkurrensintresse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller övriga byggvaror, främst stombyggvaror, är en förkortning av&lt;br&gt;garantitiderna på angivna grunder inte acceptabel. Nya avtal och&lt;br&gt;eventuellt lagstiftning avseende garantitider för byggnader förväntas dock&lt;br&gt;kunna ge tillfredsställande lösningar. I det praktiska byggandet torde&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;226&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också andra produtkskador än de som avser inrednings- och stomkomplet- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;teringsvaror vara sällsynta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defektbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget begränsas det strikta ansvaret till att gälla sådana fall där&lt;br&gt;skadan har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var&lt;br&gt;så säker som det skäligen kunde förväntas. Produktens säkerhet skall&lt;br&gt;bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen&lt;br&gt;av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är av lagförslaget svårt att utröna om en naturprodukt som utsatts&lt;br&gt;för radioaktivt nedfall, som kan skada den som konsumerar produkten,&lt;br&gt;skall betraktas som defekt. Detta gäller framför allt då atomolyckan är&lt;br&gt;okänd eller i ett inledande skede och då det inte kan begäras att den som&lt;br&gt;frambringat naturprodukterna skall känna till att produkterna är&lt;br&gt;radioaktiva. En särskild betydelse har detta i de fall då atomansvarighets-&lt;br&gt;lagen (1968:45) inte omfattar den inträffade skadan. Denna fråga bör&lt;br&gt;enligt lantbruksstyrelsens mening belysas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försvarets materielverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador och preskriptionstid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-&lt;br&gt;lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i&lt;br&gt;förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska&lt;br&gt;företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den internatio-&lt;br&gt;nella konkurrensen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva&lt;br&gt;uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som&lt;br&gt;medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort&lt;br&gt;få större betydelse vid förslagets utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstämmelse&lt;br&gt;med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med vad som&lt;br&gt;omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defektbedömningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;a) Begreppet defekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl EG-direktivet som det lagförslag som upptogs i Produktansvar II&lt;br&gt;arbetar med termen defekt. Detta begrepp saknas i det förslag till lagtext&lt;br&gt;som återfinns i promemorian. Avfattningen har i stället knutits till den&lt;br&gt;säkerhet produkten erbjuder. Enligt 4 § 1 st. förutsätter skadestånds-&lt;br&gt;ansvaret en &amp;quot;skada som har uppstått till följd av att en produkt, när den&lt;br&gt;sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas&amp;quot;; i st.&lt;br&gt;2 anges vilka omständigheter som skall beaktas i sammanhanget. Om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;227&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avsikten är att ansvar skall uppkomma för sk utvecklingsfel bör detta Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tydligare framgå av lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som anges i promemorian (s.91) är mycket vunnet om en harmonisering&lt;br&gt;av de nationella produktansvarslagarna kan uppnås i ett så viktigt&lt;br&gt;hänseende som när det gäller det felbegrepp lagarna bygger på. Såvitt&lt;br&gt;nämnden kan finna saknas då också anledning att avvika från EG-&lt;br&gt;direktivet när det gäller själva lagstiftningstekniken i detta hänseende.&lt;br&gt;Defektbegreppet är centralt och kommer säkerligen att bli föremål för&lt;br&gt;mycken diskussion. Det uppstår en förenkling om den svenska rätts-&lt;br&gt;tillämpningen kan utgå från samma begrepp som man gör i EG-länderna.&lt;br&gt;Härigenom vinner man också fördelen att understryka att det felbegrepp&lt;br&gt;man skall utgå från ej nödvändigtvis behöver sammanfalla med det&lt;br&gt;säkerhetsbegrepp som produktsäkerhetslagen (1988:1604) arbetar med;&lt;br&gt;skillnader i förutsättningar och uppbyggnad av den föreslagna lagen å ena&lt;br&gt;sidan, produktsäkerhetslagen å den andra, gör det angeläget att arbeta&lt;br&gt;med olika grundbegrepp, defekt respektive säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;b) Offentliga föreskrifters inverkan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Art. 7 i EG-direktivet föreskriver ett undantag från skadeståndsansvaret.&lt;br&gt;Tillverkaren skall inte vara ansvarig, om han bevisar att defekten beror&lt;br&gt;på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter,&lt;br&gt;utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt promemorian (s. 95) är det&lt;br&gt;en mera ovanlig typ av föreskrift som åsyftas med denna bestämmelse,&lt;br&gt;nämligen en vari myndighet angett en viss egenskap som måste finnas hos&lt;br&gt;produkten för att den skall få sättas i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den möjlighet att undgå det stränga produktansvaret som EG-direktivet&lt;br&gt;sålunda uppställer saknas i promemorian. Till stöd härför anförs (s. 95):&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Vad det handlar om är att avgöra om den förlust som skadan innebär&lt;br&gt;bör bäras av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall. Vid den&lt;br&gt;avvägningen framstår det som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren.&lt;br&gt;Detta torde mot bakgrund av att föreskrifter av detta slag är mycket&lt;br&gt;ovanliga inte innebära någon betydande börda för tillverkaren&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden reagerar mot resonemang av detta yviga slag. Varje fråga inom&lt;br&gt;ramen för produktansvaret kan sägas gälla om förlusten bör bäras av&lt;br&gt;tillverkaren eller av den skadelidande. Vad som i det sammanhanget&lt;br&gt;framstår som &amp;quot;rimligare” än annat måste avgöras på grundval av mera&lt;br&gt;konkreta kriterier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det naturliga ansvarssubjektet i sammanhanget torde vara staten.&lt;br&gt;Skadeståndsansvaret för staten vid myndighetsutövning är emellertid&lt;br&gt;begränsat och man kan inte utan vidare räkna med att staten kommer att&lt;br&gt;bli skadeståndsskyldig i fall av detta slag. En utredning som tillsatts för&lt;br&gt;att reformera statens skadeståndsansvar vid myndighetsutövning kan&lt;br&gt;kanske rätta till detta. Men så länge detta inte skett framstår det som&lt;br&gt;obilligt att ett företag som kan styrka att dess produkt satts i omlopp&lt;br&gt;med den av myndighet krävda egenskapen inte också skall kunna gå fri&lt;br&gt;från det strikta skadeståndsansvar som den föreslagna lagen stadgar. Även&lt;br&gt;om den skadelidande i framtiden bereds möjlighet att erhålla skadestånd&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;228&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av staten bör dock företagets ansvar bortfalla. EG-direktivets lösning på Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;denna punkt framstår som fullt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rimlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsfel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom i Produktansvar II föreslås lagen omfatta även skada orsakad av&lt;br&gt;utvecklingsfel. EG-direktivet ger här frihet för varje land att göra som det&lt;br&gt;vill. Nämnden uppfattar spörsmålet om produktansvaret bör omfatta även&lt;br&gt;utvecklingsfel som mera politiskt än juridiskt betingat. Det finns dock&lt;br&gt;anledning understryka att när man beaktar ett införande av detta ansvar&lt;br&gt;i svensk skadeståndsrätt, avgörandet härav bör ske med hjälp av en&lt;br&gt;helhetsbedömning som omfattar dels den svenska ersättningsrätten över&lt;br&gt;huvud (jfr vad som anförts under Internationaliseringen, b ovan), dels&lt;br&gt;behovet av en tidsmässig anpassning till rättsläget i jämförande europeiska&lt;br&gt;länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nästa punkt som det finns anledning att beröra är frågan om undantag&lt;br&gt;för ansvar när skada har uppstått till följd av att en tillverkare har följt&lt;br&gt;tvingande offentliga produktföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är i och för sig en riktig bedömning att ett sådant undantag torde&lt;br&gt;få begränsad praktisk betydelse. Det är emellertid en principiellt viktig&lt;br&gt;fråga och vissa skrivningar i promemorian förtjänaratt uppmärksammas&lt;br&gt;särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt organisationernas uppfattning en självklarhet att den som&lt;br&gt;följt ifrågavarande typ av föreskrift, och produkten på grund därav&lt;br&gt;orsakat skada, skall vara fri från ansvar. När det i promemorian skrivs att&lt;br&gt;&amp;quot;det handlar om att avgöra om den förlust som skadan innebär bör bäras&lt;br&gt;av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall&amp;quot; utelämnas medvetet&lt;br&gt;den part som föranlett skadan, nämligen det allmänna. Det allmänna kan&lt;br&gt;inte på föreslaget sätt övervältra sitt ansvar till enskilda rättssubjekt utan&lt;br&gt;att det upplevs som stötande. Den omständigheten att frågan om det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar är under utredning utgör inte på något sätt&lt;br&gt;hinder mot att införa ett undantag för tillverkares ansvar i de aktuella&lt;br&gt;situationerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt art 6 i EG-direktivet skall en produkt inte anses defekt enbart&lt;br&gt;p.g.a. att en bättre produkt senare har satts i omlopp. Någon motsvarande&lt;br&gt;regel finns inte i promemorians förslag. Däremot framgår av special-&lt;br&gt;motiveringen (s. 261) att &amp;quot;principen kan aktualiseras även vid tillämpning&amp;quot;&lt;br&gt;av den svenska lagen. Vidare sägs i promemorian att &amp;quot;en produkt som är&lt;br&gt;tillverkad enligt regler och värderingar som gällde vid tillverkningstillfället,&lt;br&gt;och på då sedvanligt sätt, bör i allmänhet inte anses brista i fråga om&lt;br&gt;säkerhet därför att den tekniska utvecklingen har fortskridit och&lt;br&gt;produkten i jämförelse med en ny framstår som mindre säker&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vilka situationer en produkt skall anses behäftad med en säkerhetsbrist&lt;br&gt;endast därför att en bättre produkt har kommit ut på marknaden&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;229&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utvecklas inte närmare i promemorian. Enligt vär uppfattning är det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;närmast självklart att ansvar inte kan komma i fråga i dessa situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är produkten så säker som skäligen kan förväntas när den sätts i omlopp&lt;br&gt;kan detta förhållande rimligen inte påverkas av senare produktutveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De något svaga motivskrivningarna skapar emellertid förvirring och&lt;br&gt;osäkerhet. De bör därför utgå och ett undantag likalydande med EG-&lt;br&gt;direktivets bör i stället införas i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna motiveringen i betänkandet (3.1.1) sägs:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och andra&lt;br&gt;produkter innebär skaderisker som vi hitintills inte har haft anledning&lt;br&gt;räkna med. Från humanitära och sociala synpunkter är det av största vikt&lt;br&gt;att de som tillfogas sådana skador bereds ekonomisk gottgörelse för sina&lt;br&gt;förluster och lidanden&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta är ett uttryck för ett socialt behov. Vad saken gäller är om&lt;br&gt;industrin, som föreslås i betänkandet, skall svara för detta. Byggmaterial-&lt;br&gt;gruppen delar inte departementets uppfattning och menar att förslaget i&lt;br&gt;denna del, om det blir gällande, t.o.m. kan bli till nackdel för kon-&lt;br&gt;sumenterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det pågår ett kontinuerligt nationellt och internationellt arbete för att&lt;br&gt;få fram bättre och billigare byggmaterial. (Det kan inte uteslutas att så&lt;br&gt;inte alltid blir fallet.) Med det extrema ansvaret som följer av vissa delar&lt;br&gt;av förslaget är i stort sett den enda möjligheten för tillverkaren att slippa&lt;br&gt;ansvar att han förutsett och påpekat/varnat för alla risker som kan vara&lt;br&gt;förknippade med produkten i 25 år. I betänkandet om Byggnaders&lt;br&gt;inomhusmiljö m.m. (Ds 1990:14) föreslås en särskild lag om information&lt;br&gt;om byggprodukter m.m. Av förslaget följer att en tillverkare/importör&lt;br&gt;skall, såvitt gäller byggprodukter, vara skyldig deklarera (i) produktens&lt;br&gt;innehåll, (ii) produktens egenskaper, oberoende av användningssätt, och&lt;br&gt;(iii) produktens egenskaper, vid specificerat användningssätt. Infor-&lt;br&gt;mationen skall vara tillförlitlig, jämförbar och fullständig. Dessa krav skall&lt;br&gt;ställas mot den föreslagna texten i produktskadelagen. I betänkandet sid.&lt;br&gt;268 ff sägs bl.a.:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa&lt;br&gt;som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att&lt;br&gt;märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker, som tillverkaren&lt;br&gt;måste varna för även om riskerna aktualiseras i mindre mån än vid den&lt;br&gt;normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en&lt;br&gt;produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting&lt;br&gt;annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, ex.vis.&lt;br&gt;allergiker kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaf-&lt;br&gt;fenheten inte anges”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på information beträffande exempelvis allergiker kan belysas&lt;br&gt;genom hänvisning till Allergiutredningen (SOU 1989:76). Där konstateras&lt;br&gt;att minst vart tredje barn resp, var fjärde vuxen svensk besväras av någon&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;230&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;form av allergi/överkänslighet. &amp;quot;Omfattningen är av den storleken att vi Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;kan tala om ett folkhälsoproblem&amp;quot; anför utredningen (sid. 13).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I belysning av dessa synpunkter kan frågan ställas vad som gäller om en&lt;br&gt;tillverkare inte skulle uppfylla kraven enligt lag om produktinformation&lt;br&gt;(här förutsattes att förslaget blir lag)? Utgör detta då ett instruktionsfel&lt;br&gt;i produktskadelagens mening? I Ds 1990:14 sägs vidare;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Bakom underlaget till informationen till dessa tre nivåer döljer sig&lt;br&gt;omfattande uppgifter för den tillverkande industrin. För en vederhäftig&lt;br&gt;information krävs kunskap, som den tillverkande industrin måste ta fram.&lt;br&gt;Detta gäller såväl vid utvecklingen av nya byggvaror som vid uppfölj-&lt;br&gt;ningen i bruksstadiet av gjorda erfarenheter. Den tillverkande industrin&lt;br&gt;måste i högre grad än vad som skett i dag analysera vilka behov en&lt;br&gt;byggvara skall uppfylla och samtidigt försöka förutse påverkningar och&lt;br&gt;förändringar som kan komma med tiden.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen har i en särskild handling avgivit ett yttrande över&lt;br&gt;DS 1990:14 där synpunkterna på detta förslag närmare redovisas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till allt detta vill alltså justitiedepartementet lägga ett strikt ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador och en 25-årig preskriptions(ansvars)tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessa krav skall sålunda byggmaterialtillverkaren behöva uppfylla för att&lt;br&gt;ha en möjlighet att undvika ansvar trots att han i många avseenden inte&lt;br&gt;har den ringaste kunskap om när, var, vem och på vilket sätt hans&lt;br&gt;produkter används.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämför defektbegreppet i betänkandet där det sägs att produktens&lt;br&gt;säkerhet skall bedömas med hänsyn till bl.a. marknadsföringen av&lt;br&gt;produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter. Det vore därför&lt;br&gt;knappast förvånande om en tillverkare, mot den bakgrunden, skulle välja&lt;br&gt;att inte bekosta utvecklingsarbeten eller om han låter bli att kontinuerligt&lt;br&gt;finna bättre och billigare produkter. I sista hand kan detta medföra att&lt;br&gt;industrin väljer att prioritera forskning och utveckling i andra länder. I&lt;br&gt;betänkandet (sid. 270) sägs; &amp;quot;Frågan om skyldighet att varna uppkommer&lt;br&gt;i första hand när det gäller moderna produkter och tillsatsämnen&amp;quot;. Detta&lt;br&gt;är naturligtvis förhållanden som är till nackdel för konsumenten. Även för&lt;br&gt;den inhemska byggmaterialindustrin kommer det synsätt som präglar&lt;br&gt;förslagen att utmynna i den konkurrensnackdel jämfört med den&lt;br&gt;utländska byggmaterialindustrin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet sägs (s. 104) &amp;quot;I själva verket torde därför EG-direktivet&lt;br&gt;i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna undantagsregel (dvs&lt;br&gt;för utvecklingsskador, artikel 7 i direktivet). Även om den svenska lagen&lt;br&gt;inte undantar utvecklingsskador, slår den således i de flesta fall inte&lt;br&gt;hårdare i det avseendet än EG-ländernas lagar.&amp;quot; Industrin har uttryckt&lt;br&gt;stor oro för förslaget att uvecklingsskador skall innefattas. Om slutsatsen&lt;br&gt;i betänkandet är korrekt bör det därför vara relativt likgiltigt för&lt;br&gt;lagstiftaren om även den svenska lagen skulle innehålla ett motsvarande&lt;br&gt;undantag. Därigenom skulle industrins krav i denna del också kunna&lt;br&gt;tillgodoses utan att detta innebar verkliga försämringar (för konsumen-&lt;br&gt;terna).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;231&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kooperativa förbundet (KF) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om&lt;br&gt;utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte&lt;br&gt;motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom&lt;br&gt;promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder&lt;br&gt;är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en&lt;br&gt;konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som&lt;br&gt;möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart&lt;br&gt;fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra&lt;br&gt;länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre&lt;br&gt;preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är&lt;br&gt;strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan&lt;br&gt;där av på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt&lt;br&gt;KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis&lt;br&gt;komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspek-&lt;br&gt;terna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano-&lt;br&gt;konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän-&lt;br&gt;nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av&lt;br&gt;behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger&lt;br&gt;en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler&lt;br&gt;än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att&lt;br&gt;Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till&lt;br&gt;den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad&lt;br&gt;spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument&lt;br&gt;för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra&lt;br&gt;att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande&lt;br&gt;till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produktskade-&lt;br&gt;lag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i föreliggande&lt;br&gt;promemoria anges för införandet av en sådan lag är diskutabla, finner KF&lt;br&gt;inte anledning att frångå sin i 1980-års remissyttrande redovisade&lt;br&gt;ståndpunkt att personer som drabbas av utvecklingsskador bör få&lt;br&gt;ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en produktskadelag nu&lt;br&gt;genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts om att en sådan&lt;br&gt;lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre konkurrensläge än vad&lt;br&gt;som kan gälla för företag i andra länder. KF vill vidare föreslå att det&lt;br&gt;förslag om ett centralt skaderapporteringssystem, som ett hjälpmedel i&lt;br&gt;produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs av den s.k. riktlinjekommittén&lt;br&gt;i sitt betänkande &amp;quot;Konsumentpolitiska styrmedel&amp;quot; (SOU 1983:40), tas upp&lt;br&gt;till förnyat övervägande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF vill föreslå att två detaljer i lagförslaget övervägs på nytt. I 4 §&lt;br&gt;anges att skadestånd utges för en skada som har uppstått i följd av att en&lt;br&gt;produkt när den sattes i omlopp inte var så säker som då skäligen kunde&lt;br&gt;förväntas. Denna lagtext är svår att förena med vad som i motiven (sid.&lt;br&gt;98) anges ifråga om utvecklingsskador, där det sägs att skador som beror&lt;br&gt;på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;232&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp skall Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;omfattas av lagen. Den i 4 § angivna formuleringen bör mot denna&lt;br&gt;bakgrund bearbetas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller offentliga föreskrifters inverkan på ansvaret finner LRF att&lt;br&gt;promemorian inte redovisar ett tillräckligt resonemang för sin slutsats. Är&lt;br&gt;produkt utformad i enlighet med offentliga föreskrifter, som har tvingande&lt;br&gt;karaktär, är det inte rimligt att lägga ansvaret enligt förslaget. I detta fall&lt;br&gt;måste statsmakten bära ansvar för den skada som vållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget görs inget undantag från lagens tillämpning på skada som&lt;br&gt;beror på säkerhetsbrister vilka inte ens den främsta vetenskapliga expertis&lt;br&gt;kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp (ut-&lt;br&gt;vecklingsskador). Förslaget avviker härifrån vad som torde bli lagstiftning&lt;br&gt;i EG-länderna - med undantag från Luxemburg. Mot fördelen med&lt;br&gt;förslaget (att skadelidande får någon att vända sig mot) kan invändas att&lt;br&gt;en lösning i enlighet med promemorians förslag borde sökas inom en&lt;br&gt;europeisk samstämmighet, men inte genom att Sverige avviker från de&lt;br&gt;regler som kommer att gälla bland dess främsta handelspartner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionstid om 25 år för personskador och inget undantag för s.k.&lt;br&gt;utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En längre preskriptionstid för personskador i Sverige jämfört med andra&lt;br&gt;länder skulle kunna medföra mycket stora kostnader för svenska&lt;br&gt;tillverkare och därigenom betydande konkurrensnackdelar för svenska&lt;br&gt;företag jämfört med utländska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt för företag som säljer kemiska produkter skulle 25 år plus inget&lt;br&gt;undantag för utvecklingskador kunna innebära orimliga konsekvenser.&lt;br&gt;Även om de besitter all tillgänglig vetenskaplig kunskap om t.ex.&lt;br&gt;cancerrisker, är det omöjligt att förutse den framtida vetenskapliga&lt;br&gt;insikten om av vad och hur cancer uppstår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den framtida kunskapen skulle således kunna medföra stora skade-&lt;br&gt;ståndskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska företag lägger ned mycket stora resurser på produktkontroll och&lt;br&gt;forskning i avsikt att undvika risker för framtida skador. Vi tror inte att&lt;br&gt;svenska företag genom strängare ansvarsregler än i övriga länder skulle&lt;br&gt;satsa ändå mer på forskning och utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaderna för att bevara dokumentation om produkterna kommer&lt;br&gt;också att öka mycket kraftigt p.g.a. den långa preskriptionstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stora problem uppstår vid byte av ägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många importörer av t.ex. kemiska produkter skulle av sekretesskäl inte&lt;br&gt;få tillgång till all dokumentation som behövs. Vi vet av erfarenhet genom&lt;br&gt;de mångåriga diskussionerna om produktregistret vid kemikalieinspek-&lt;br&gt;tionen att importörer av kemiska produkter inte får tillgång till all&lt;br&gt;dokumentation som behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälet är naturligtvis att den utländska tillverkaren inte vill lämna ifrån&lt;br&gt;sig sina företagshemligheter. De väljer då att inte leverera till Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;233&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En importör får dessutom svårt att ställa krav på sina huvudmän när Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;det gäller avtal om regress av skadeståndskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD-Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenser för branschen i allmänhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av den snabba produktutvecklingstakten inom vår bransch&lt;br&gt;är det viktigt att, lagen förtydligas så att värdering av produktskada sker&lt;br&gt;mot produktsäkerhetsnormer när produkten sattes i omlopp och inte mot&lt;br&gt;nyare produkters säkerhetsstandard.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador ingår däremot, dvs skador som inte ens den främsta&lt;br&gt;vetenskapen hade kunnat förutse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det framstår som lika främmande som att tillverkaren skall vara&lt;br&gt;ansvarig, även om han bevisar att defekten hos produkten beror på att&lt;br&gt;produkten överensstämmer med tvingande föreskrifter utfärdade av&lt;br&gt;offentlig myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Myndigheter i Sverige bör agera med samma ansvar som i EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan man ej stå för sina föreskrifter bör man avstå från att utfärda dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därtill kommer myndighetens kompetensroll att klart undergrävas om&lt;br&gt;man redan lagstiftningsmässigt förutsätter att de ej klarar av den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En anpassning bör ske så att svensk lag kommer i överensstämmelse&lt;br&gt;med EG-direktivet och så att vi inte negativt diskriminerar oss själva i&lt;br&gt;Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta&lt;br&gt;utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador&lt;br&gt;som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-&lt;br&gt;liga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.&lt;br&gt;Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på 25 år för&lt;br&gt;personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket långtgå-&lt;br&gt;ende och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand&lt;br&gt;konsumenterna är betydande. Enligt förbundets mening har utredningen&lt;br&gt;inte presenterat några tungt vägande skäl för en generell preskriptionstid&lt;br&gt;på 25 år, utan EG-direktivets 10 år verkar vara en mera rimlig tid för den&lt;br&gt;absolut övervägende delen av de produkter som marknadsförs i Sverige.&lt;br&gt;Däremot kan det enligt förbundets mening finnas skäl att överväga en&lt;br&gt;längre preskriptionstid i vissa fall och då framför allt för produkter som&lt;br&gt;är avsedda att bota eller lindra sjukdomar såsom läkemedel och hand-&lt;br&gt;ikapphjälpmedel. I sådana fall kan det anses vara befogat att ge kon-&lt;br&gt;sumenterna ett extra skydd genom en förlängd preskriptionstid för&lt;br&gt;personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen behandlar förutsättningarna för skadestånd. I promemorian&lt;br&gt;redovisas skälen för att man inte som i tidigare förslag till produkt-&lt;br&gt;234&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvarsregler använder sig av defektbegreppet. Riksförbundet ansluter sig Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;till förslaget att produktens eventuella bristande säkerhet skall ligga til!&lt;br&gt;grund för ansvarsbedömningen; under sådana förutsättningar finns det&lt;br&gt;goda möjligheter att också väga in vissa brister i bruksanvisningar m.m.&lt;br&gt;s.k. instruktionsfel. Man måste emellertid beakta att begreppet defekt&lt;br&gt;numera är alltmänt accepterat i de flesta länder och att det förekommer&lt;br&gt;i flertalet produktansvarsförsäkringsvillkor. Förbundet vill därför, utan att&lt;br&gt;det innebär ändring i sak, föreslå att det som förutsättning för skadestånd&lt;br&gt;anges i lagen att produkten skall ha varit defekt, varmed skall förstås att&lt;br&gt;den inte varit så säker som kunnat förväntas. Detta skulle innebära att&lt;br&gt;det kortare uttrycket defekt kunde användas i 5 och 8 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten för säkerhetsbedömningen skall vara produktens&lt;br&gt;tillstånd när den sattes i omlopp. Härmed torde avses det tillfälle då&lt;br&gt;produkten övergår i ett nytt distributionsled; så länge en produkt används&lt;br&gt;av tillverkarens egen personal kan produktansvaret inte aktualiseras. I&lt;br&gt;promemorian förekommer dock något motsägelsefulla uttalanden om&lt;br&gt;vilken exakt tidpunkt som åsyftas. Sålunda sägs bl.a. att varor som ligger&lt;br&gt;på hyllan i en snabbköpsbutik i allmänhet får anses vara satta i omlopp&lt;br&gt;av butiksinnehavaren (s. 284 och 291). Samtidigt jämställs tidpunkten när&lt;br&gt;en produkt sätts i omlopp med det tillfälle när den lämnar vederbörandes&lt;br&gt;kontroll (s. 285). Bl.a. då en produkt lagts fram till kundernas för-&lt;br&gt;fogande, men den därefter försämras till följd av att den blir liggande för&lt;br&gt;länge, bör rimligen den senare tidpunkten användas som utgångspunkt då&lt;br&gt;man bedömer produktens säkerhetstillstånd. Detta skulle stämma bättre&lt;br&gt;med 10 § lagförslaget enligt vilken bestämmelse utgångspunkten för&lt;br&gt;beräkning av den yttersta preskriptionstiden är besittningens upphörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet är tillverkaren fri från ansvar om han bevisar att&lt;br&gt;defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande&lt;br&gt;föreskrifter som utfärdats av offentliga myndigheter (article 7 (d)). I den&lt;br&gt;mån någon skadas av en produkt till följd av bristande säkerhet i denna&lt;br&gt;mera speciella situation har han självfallet ett lika stort ersättningsbehov&lt;br&gt;som annars. Riksförbundet kan emellertid inte finna att tillverkaren här&lt;br&gt;ligger närmast till att bära kostnaden för skadan. Det bör här vara&lt;br&gt;tillräckligt med allmänna skadeståndsrättslga regler i förhållande till den&lt;br&gt;som har ansvaret för föreskrifterna. På denna punkt bör man sålunda&lt;br&gt;utan vidare följa EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;br&gt;Av de sju EG-länder som hittills infört en produktansvarslagstiftning till&lt;br&gt;följd av EG-direktivet är det endast ett land (Luxemburg) som låtit&lt;br&gt;ansvaret avse även utvecklingsskador. Med hänsyn till vad riksförbundet&lt;br&gt;tidigare anfört beträffande effekterna av avvikelser från läget inom EG,&lt;br&gt;måste det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för Sverige att inte&lt;br&gt;göra undantag för utvecklingsskador. I den mån man emellertid vill&lt;br&gt;beakta även sådana skador anser förbundet att ansvaret bör inskränkas&lt;br&gt;till att endast avse personskador. Det är i vart fall inte lämpligt att föra&lt;br&gt;in sakskador i detta sammanhang. Några preventiva skäl kan inte gärna&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;235&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åberopas när det är fråga om utvecklingsfel och dessa skador kan därför Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lika gärna stanna på den egendomsförsäkring som i allmänhet finns att&lt;br&gt;tillgå i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador och&lt;br&gt;även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid&lt;br&gt;personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-&lt;br&gt;lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande&lt;br&gt;av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingsskador&lt;br&gt;inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska&lt;br&gt;osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det&lt;br&gt;sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika&lt;br&gt;framträdande som vid personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget bör i enlighet med EG-direktivet göras undantag för produkt-&lt;br&gt;skador som beror på tvingande offentliga produktföreskrifter. De&lt;br&gt;redovisade skälen för att placera ansvaret på tillverkaren är inte över-&lt;br&gt;tygande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utländska Försäkringsbolags Förening&lt;br&gt;Vi finner det anmärkningsvärt&lt;br&gt;- att utkastet inte, till skillnad från EG’s direktiv, innehåller något&lt;br&gt;undantag för utvecklingsskador. Enligt vår uppfattning finns det starka&lt;br&gt;skäl för att svensk lagstiftning i allt väsentligt bör harmoniera och ej&lt;br&gt;avvika från nämnda direktiv. Rent generellt är det vår uppfattning att&lt;br&gt;inhemsk lagstiftning överhuvudtaget bör anpassas till den fortgående&lt;br&gt;internationaliseringen av bl.a. svenskt näringsliv, varför det endast vid&lt;br&gt;särskilda skäl torde finnas anledning att frångå en sådan generell&lt;br&gt;anpassning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Defektbegreppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det defektbegrepp som anges i förslaget (4 §) är enligt konsortiets&lt;br&gt;bedömning alltför vagt, vilket med största sannolikhet kommer att leda&lt;br&gt;till stora tolkningssvårigheter, inte minst när det gäller frågan om&lt;br&gt;instruktionsfel föreligger eller ej. Förutsättningen för att den skadelidande&lt;br&gt;skall erhålla skadestånd är att han, frånsett att han måste utpeka en&lt;br&gt;ansvarig, även måste visa att det förelåg en säkerhetsbrist när produkten&lt;br&gt;sattes i omlopp. När det gäller att visa att en säkerhetsbrist förelegat&lt;br&gt;kommer det inom läkemedelsområdet, som är hårt reglerat och kontrol-&lt;br&gt;lerat, sannolikt att uppkomma stora problem. Det anges också i prome-&lt;br&gt;morian (sid. 80) att en tillämpning av produktskadelagen - med dess krav&lt;br&gt;på att produkten skall vara bristfälllig - i de flesta läkemedelsskadefallen&lt;br&gt;inte skulle leda till att ersättning kan lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser förstås&lt;br&gt;med läkemedelsskada sjukdom eller annan skada av kroppslig art som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;236&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läkemedel. Det krävs således inte att man måste visa att en säkerhetsbrist&lt;br&gt;förelegat. Detta förhållande måste enligt konsortiets mening vara ett&lt;br&gt;avgörande skäl till att undanta läkemedelsskador från den föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande frågan om utebliven effekt vid läkemedelsanvändning vill&lt;br&gt;konsortiet anföra följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje läkemedel innehåller en verksam substans som skall förebygga,&lt;br&gt;lindra eller bota en sjukdom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Människor reagerar emellertid olika på den verksamma substansen.Den&lt;br&gt;avsedda effekten uppnås därför i olika grad beroende på den enskilde&lt;br&gt;individens kroppskonstitution, ålder, sjukdomens svårighetsgrad m.m. I&lt;br&gt;samband med att Socialstyrelsens läkemedelsavdelning godkänner ett nytt&lt;br&gt;läkemedel redovisas produktens verkningsgrad. Denna kan för en produkt&lt;br&gt;uppgå till 90 % av de behandlade patienterna medan för en annan&lt;br&gt;produkt terapieffekt uppnås för endast av 45 - 65 % av patienterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att ett läkemedel i det enskilda fallet ej har effekt är sålunda ett helt&lt;br&gt;normalt förhållande som inte kan betraktas som en säkerhetsbrist eller en&lt;br&gt;defekt hos läkemedlet. Läkarens åtgärd blir att pröva andra läkemedel&lt;br&gt;eller annan terapi. Läkemedel kan sålunda inte jämställas med andra&lt;br&gt;produkter vad gäller &amp;quot;utebliven effekt”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vare sig i den norska lagen om produktansvar, eller i den finska&lt;br&gt;frivilliga läkemedelsförsäkringen, är den omständigheten att ett läkemedel&lt;br&gt;inte har avsedd effekt ersättnin2gsgrundande. Detsamma gäller förelig-&lt;br&gt;gande förslag till läkemedelsförsäkring i Danmark.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett läkemedel skall registreras måste ansvarig myndighet beakta att&lt;br&gt;medlet i det enskilda fallet inte alltid kan ha effekt. Om preparatet med&lt;br&gt;denna vetskap ändå blir godkänt får en eventuell utebliven effekt anses&lt;br&gt;ha godkänts av samhället. Den uteblivna effekten får därmed betraktas&lt;br&gt;som en sådan systemskada som inte föranleder strikt produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringens serieskadedefinition svarar mot utvecklingsskade-&lt;br&gt;begreppet. Dessa skador täcks sålunda genom läkemedelsförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemskador dvs. skador av kända biverkningar omfattas inte av&lt;br&gt;produktskadelagen men väl av läkemedelsförsäkringen - varvid prövning&lt;br&gt;sker efter en skälighetsbedömning grundad på en avvägning mellan främst&lt;br&gt;skadans och grundsjukdomens svårighetsgrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att ett läkemedel inte alltid har effekt utgör som angivits under punkt&lt;br&gt;3.3.2 ej en defekt. Eventuell skada på grund av utebliven effekt utgör&lt;br&gt;dessutom ett känt förhållande vilket innebär att skadan är att anse som&lt;br&gt;en systemskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Informationen om läkemedel riktas vad gäller receptbelagda läkemedel&lt;br&gt;i första hand till behandlande läkare. Enligt konsortiets mening måste en&lt;br&gt;tillverkare ha ansetts fullgjort sin informationsskyldighet när han givit&lt;br&gt;information genom FASS, kompletteringar till FASS, eller Läkartidningen.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;237&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta gäller information inte bara vid registreringstillfället utan även Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;genom senare kompletterande biverkningsinformation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande terapeutisk effekt lämnas information av Socialstyrelsens&lt;br&gt;Läkemedelsavdelning genom publikationen Information från läkemedels-&lt;br&gt;avdelningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI&lt;br&gt;Representantforeningen för Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;br&gt;Utebliven effekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att skador uppkomna på grund av utebliven effekt&lt;br&gt;hos en produkt skall omfattas av lagen. Vad beträffar sådana skador vill&lt;br&gt;vi anföra följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När i information om ett läkemedel anges ett särskilt användnings-&lt;br&gt;område innebär detta inte att läkemedlet botar eller lindrar sjukdom eller&lt;br&gt;sjukdomssymtom hos alla patienter med en viss sjukdomsbild. Som&lt;br&gt;framgår av bifogade citat ur &amp;quot;Information från Socialstyrelsens läkemedels-&lt;br&gt;avdelning&amp;quot; 1989 ger läkemedel sällan en hundraprocentig effekt. Det finns&lt;br&gt;medel som endast hjälper en minoritet av en patientpopulation men som&lt;br&gt;ändå anses vara av betydande värde. Det förekommer att läkemedel&lt;br&gt;registreras som andrahands- eller tredjehandsmedel, dvs de skall sättas in&lt;br&gt;först när man med ett visst läkemedel ej uppnått åsyftad verkan. Som&lt;br&gt;exempel kan nämnas ACE-hämmare, en relativt ny grupp blodtrycks-&lt;br&gt;sänkande läkemedel som har följande indikation godkänd och angiven i&lt;br&gt;FASS (Farmacevtiska Specialiteter i Sverige) &amp;quot;Hypertoni. XX kan&lt;br&gt;användas då behandling med betareceptorblockerande medel eller&lt;br&gt;saluretika ej givit adekvat effekt eller är olämplig&amp;quot;. Läkemedel kan också&lt;br&gt;registreras med användningsområdet tillägg till annan terapi när effekten&lt;br&gt;varit otillräcklig. Sålunda har vissa ACE-hämmare även följande använd-&lt;br&gt;ningsområde: &amp;quot;Hjärtinsufficiens. XX kan ges som tillägg då behandling&lt;br&gt;med diuretika och eventuellt digitalis ej givit adekvat effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian diskuteras (sid. 254) att patienter reagerar individuellt&lt;br&gt;på läkemedel och att den terapeutiska effekten kan utebli hos enskilda&lt;br&gt;patienter. Man drar dock följande slutsats:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Bedömningen kan naturligtvis bli en annan, om läkemedlets verkan&lt;br&gt;uteblir regelmässigt eller i stor omfattning. Aven läkemedlets art och&lt;br&gt;betydelse kan påverka bedömningen. Exempelvis torde större krav få&lt;br&gt;ställas på livsavgörande läkemedel än på läkemedel mot enklare sjuk-&lt;br&gt;domar&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av de exempel vi har anfört innebär det faktum att ett&lt;br&gt;läkemedel är registrerat (godkänt) för viss användning ingen garanti för&lt;br&gt;effekt ens hos en majoritet av patienterna med den aktuella sjukdomen&lt;br&gt;eller de aktuella symptomen. Vid avvägningen av ett läkemedels&lt;br&gt;medicinska ändamålsenlighet i samband med registrering vägs inte endast&lt;br&gt;läkemedlets positiva och negativa effekter in utan dessa ställs i relation&lt;br&gt;till effekterna av behandling med redan registrerade läkemedel. Att&lt;br&gt;produktskadelagen föreslås gälla vid skada p.g.a. utebliven effekt visar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;238&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt vår uppfattning att den föreslagna lagen inte är lämplig för Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läkemedelsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utebliven effekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt.&lt;br&gt;Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta.&lt;br&gt;Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller&lt;br&gt;vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller&lt;br&gt;kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse&lt;br&gt;med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det&lt;br&gt;orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjöassuradörernas Förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;S.k. utvecklingsskador skall, enligt förslaget, omfattas av produktansvaret.&lt;br&gt;Så är inte fallet inom EG. Föreningen befarar här att utveckling av nya&lt;br&gt;produkter i Sverige hämmas och att företagen får svårt att hävda sig&lt;br&gt;internationellt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det strikta ansvaret har utformats i anslutning till artikel 6 i EG-&lt;br&gt;direktivet. Enligt EG-direktivet är en produkt &amp;quot;defective when it does not&lt;br&gt;provide the safety which a person is entitled to expect, taking all&lt;br&gt;circumstances into account, including — the use to which it could&lt;br&gt;reasonably be expected that the product would be put—&amp;quot;. Enligt det&lt;br&gt;svenska förslaget utgår ersättning, om produkten, när den sattes i omlopp,&lt;br&gt;&amp;quot;inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Produktens säkerhet&lt;br&gt;skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning —Eftersom&lt;br&gt;en tillverkare bör kunna förutse att vissa personer kommer att använda&lt;br&gt;produkten på ett egenartat sätt, inbjuder EG-texten till slutsatsen att även&lt;br&gt;sådana användare är berättigade att förvänta sig att produkten är säker&lt;br&gt;för dem. Den svenska texten synes göra en snävare begränsning genom&lt;br&gt;att ordet &amp;quot;skäligen&amp;quot; har en i viss mån självständig ställning i förhållande&lt;br&gt;till den efterföljande meningen. Den svenska texten är därför att föredra&lt;br&gt;för att de s.k. systemskadorna skall bli undantagna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det svenska förslaget görs inget undantag för produktskador som beror&lt;br&gt;på föreskrifter från offentlig myndighet, fastän ett sådant undantag må&lt;br&gt;göras enligt EG-direktivet (s. 95 f). Möjligen kan detta motiveras med&lt;br&gt;att beslutet att sätta varan i omlopp till sist alltid är tillverkarens. Skulle&lt;br&gt;ett strikt ansvar förekomma i dessa fall kunde det emellertid lika gärna&lt;br&gt;placeras på den offentliga myndighet som meddelat föreskriften. En sådan&lt;br&gt;ansvarsplacering skulle tillgodose inte bara det reparativa intresset utan&lt;br&gt;även önskemålet att i största möjliga utsträckning förebygga produkt-&lt;br&gt;skador genom att lägga ansvaret hos den som kan förbättra produktens&lt;br&gt;säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;239&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det svenska förslaget gör vidare inte undantag för s.k. utvecklings- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skador, fastän så förväntas ske i de flesta EG-länder. Beroende på den&lt;br&gt;internationella privaträttens regler kan detta leda till att svenska&lt;br&gt;exportörer får ett strängare ansvar för produktskador än deras kon-&lt;br&gt;kurrenter i främmande länder, eftersom den svenska exportören kan vara&lt;br&gt;ansvarig enligt svensk rätt. Vad detta kommer att kosta företagen i högre&lt;br&gt;ansvarsförsäkringspremier är såvitt framgår av utredningen svårt att&lt;br&gt;fastställa, liksom det är svårt att veta om just detta förslag medför att&lt;br&gt;vissa företag föredrar att etablera sig utomlands. Föreningen anser att&lt;br&gt;denna aspekt bör noga beaktas i den fortsatta handläggningen av&lt;br&gt;lagstiftningsärendet. Som anförs i förslaget är det kanske ingen fram-&lt;br&gt;komlig väg att göra lagen tillämplig bara på produktskador som inträffar&lt;br&gt;i Sverige. Ett motsvarande resultat skulle emellertid partiellt uppnås, om&lt;br&gt;läkemedelsskadorna lades utanför lagen (se ovan beträffande 2 §). Vågar&lt;br&gt;man emellertid göra bedömningen att näringslivets invändningar om&lt;br&gt;nackdelar i konkurrenshänseende på utländska marknader är negligerbara,&lt;br&gt;råder ingen tvekan om att det vore bra om utvecklingsskadorna förs in&lt;br&gt;under lagen. Dess ändamål är ju att kraftfullt verka för att produktskador&lt;br&gt;förebyggs, och ett frö till invecklade tvister skulle undanröjas. Vad gäller&lt;br&gt;personskador är det också särskilt angeläget att utvecklingsskador blir&lt;br&gt;ersatta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av ekonomis-&lt;br&gt;ka och handelspolitiska skäl, uppenbar anledning att eftersträva en har-&lt;br&gt;monisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga Västeuropa.&lt;br&gt;En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget, även om&lt;br&gt;det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone ett par&lt;br&gt;av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s.k. utvecklings-&lt;br&gt;skador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta preskrip-&lt;br&gt;tionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot särreg-&lt;br&gt;lering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och försäkrings-&lt;br&gt;branschen, och som närmare redovisas i promemorian, har enligt&lt;br&gt;förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller utveck-&lt;br&gt;lingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som så&lt;br&gt;mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s. 104) förhåller sig&lt;br&gt;så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än EG-&lt;br&gt;ländernas lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentliga föreskrifters inverkan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet föreskrivs att tillverkaren inte skall vara ansvarig, om han&lt;br&gt;bevisar att defekt beror på att produkten måste överensstämma med&lt;br&gt;tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Någon&lt;br&gt;motsvarande regel finns inte i det svenska förslaget. I enlighet med&lt;br&gt;samfundets grundläggande inställning anser samfundet att en undan-&lt;br&gt;tagsregel motsvarande den som finns i EG-direktivet också bör införas i&lt;br&gt;den svenska lagen. Erinras kan ånyo om skadeståndslagens parallella&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;240&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillämplighet. Skulle tillverkaren bort inse, att myndighets föreskrift är Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;föråldrad eller i annat avseende inte är ägnad att förebygga skada, kan&lt;br&gt;skadestånd utgå enligt skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget skall den svenska lagen inte innehålla något undantag för&lt;br&gt;utvecklingsskador. EG-direktivet ger medlemsländerna valmöjlighet att&lt;br&gt;inkludera utvecklingsskador. Som anförs i förslaget, torde emellertid&lt;br&gt;flertalet av EG-länderna undanta utvecklingsskador. Som också anförs i&lt;br&gt;förslaget (sid. 104), skulle detta kunna medföra ett incitament för&lt;br&gt;industrin att förlägga sin forsknings- och utvecklingsverksamhet till länder,&lt;br&gt;som undantar utvecklingsskador från produktansvaret. I betänkandet&lt;br&gt;föreslås likväl att utvecklingsskador skall omfattas av den svenska lagen.&lt;br&gt;Det skäl som främst anförs är möjligheten för den skadelidande att&lt;br&gt;erhålla ersättning. Samtidigt framhålls emellertid att undantagsregeln i&lt;br&gt;EG-direktivet har en så restriktiv utformning att den sällan torde komma&lt;br&gt;till användning (sid. 104). Mot denna bakgrund och den ovan angivna&lt;br&gt;allmänna utgångspunkten är det Advokatsamfundets uppfattning att&lt;br&gt;övervägande skäl talar för att ett sådant restriktivt utformat undantag&lt;br&gt;för utvecklingsskador, som återfinns i EG-direktivet, även bör införas i&lt;br&gt;den svenska lagen. I övrigt skulle en regel av innehåll att tillverkare,&lt;br&gt;importör, marknadsförare, säljare m.fl. skall svara för säkerhetsbrist som&lt;br&gt;vid tiden då produkten sattes i omlopp inte ens kunde förutses av den&lt;br&gt;främsta vetenskapliga expertisen, komma i konflikt med vår gängse&lt;br&gt;definition av adekvat kausalitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktens säkerhet skall enligt förslaget bl.a. bedömas med hänsyn till&lt;br&gt;den bruksanvisning som finns för produkten. Många av de produkter som&lt;br&gt;idag finns på marknaden innehåller ämnen som vid normal användning&lt;br&gt;eller användning i ej normal omfattning kan medföra risker för konsu-&lt;br&gt;menten. Detta kan även gälla på grund av produktens tekniska beskaffen-&lt;br&gt;het. Med hänsyn härtill bör information om produkten vara avfattad på&lt;br&gt;svenska språket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen tillstyrker förslaget att de s.k. utvecklingsskadorna skall&lt;br&gt;omfattas av lagen. Det bör dock av lagtexten klart framgå att denna&lt;br&gt;skadetyp omfattas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget till produktskadelag § 4 (kap. 3.3.2 o.f.) anges förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för skadestånd. Vid leveranser av småhus levererar husfabri-&lt;br&gt;kanterna ofta sina produkter via entreprenörer. Även om produkten är&lt;br&gt;fullgod från husfabrikanten skadas den ofta under vägen till den slutliga&lt;br&gt;beställaren/köparen. Entreprenören låter t.ex. husdelarna ligga helt eller&lt;br&gt;delvis oskyddade vid sidan om den ofta ännu ofärdiga husgrunden. Därvid&lt;br&gt;blir materialet ofta vattenbemängt och fuktigt. De fuktiga husdelarna&lt;br&gt;reses därefter utan fullgod torkning med resultat av fukt och mögel några&lt;br&gt;år senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;241&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen bör här ålägga den i varje led ansvarige att ansvara för fullgott Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;material ända in i huskroppen. Detta måste kontrolleras av neutrala och&lt;br&gt;kunniga besiktningsmän. Förbundet föreslår att detta mera tydligt anges&lt;br&gt;i lagen. Det räcker enligt erfarenhet inte med de regler som f.n. är&lt;br&gt;intagna i PBL (plan- och bygglagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Miljöcentrum&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår uppfattning inskränker dock 4 § den strikta skadeståndsskyldig-&lt;br&gt;heten. Genom införande av ett skälighetsrekvisit försätts den skadelidande&lt;br&gt;i ett otillbörligt underläge gentemot &amp;quot;skadegöraren&amp;quot;, då det för en fällande&lt;br&gt;dom krävs, att den skadelidande bevisar, att den skadliga produkten &amp;quot;när&lt;br&gt;den sattes i omlopp, inte var så säker som skäligen kunde förväntas&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälighetsrekvisitet måste enligt vår uppfattning tas bort ur den aktuella&lt;br&gt;paragrafen, bl.a. då det försvårar ersättning för utvecklingsfel och&lt;br&gt;systemfel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utvecklingsfel avses förhållandet, att en ny produkt har skade-&lt;br&gt;bringande egenskaper, som varit omöjliga att förutse under forsknings-&lt;br&gt;och utvecklingsfasen. Vi anser att ett strikt ansvar måste utkrävas i&lt;br&gt;sådana fall, emedan skadorna kan föröda ett liv för den skadelidande.&lt;br&gt;Det är stötande, att en producent utan strikt ersättningsskyldighet skall&lt;br&gt;tillåtas använda konsumenter som &amp;quot;försökskaniner&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande systemfel hänvisas till den utsatta situationen för Sveriges&lt;br&gt;ca tre miljoner allergiker och astmatiker. Innan marknadsföring påbörjas&lt;br&gt;är det ofta omöjligt att förutse, i vilken utsträckning en produkt kan&lt;br&gt;komma att orsaka allergiska reaktioner hos vissa konsumenter. Sådana&lt;br&gt;effekter upptäcks först när ett tillräckligt stort antal konsumenter kommit&lt;br&gt;i kontakt med produkten. Detta får i en sådan situation inte frita&lt;br&gt;producentenfrånstriktskadeståndsskyldighet. Allergiker och astmatiker&lt;br&gt;skall självfallet ha samma rättsskydd som icke allergiker och astmatiker.&lt;br&gt;I själva verket bör det vara en självklarhet, att rättsskyddet utformas för&lt;br&gt;att i första hand skydda de svaga grupperna i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller skador, som ytterst har sin grund i verksamhet, som&lt;br&gt;bedrivs i vinningssyfte, finner vi det rimligt att bevisbördan skiftas till den&lt;br&gt;skadelidandes förmån. Så var också fallet i det ursprungliga lagförslagets&lt;br&gt;4 §, som beträffande bevisfrågan hade följande lydelse &amp;quot;En skada skall&lt;br&gt;anses ha uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt, om det&lt;br&gt;med hänsyn till säkerhetsbristens och skadans art, andra möjliga&lt;br&gt;skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande&lt;br&gt;sannolikhet för ett sådant orsakssamband.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta stycke har i det slutliga lagförslaget tagits bort. Enligt Miljö-&lt;br&gt;centrums uppfattning bör detta stycke återinföras i sin ursprungliga&lt;br&gt;lydelse i 4 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentvägledarnas förening&lt;br&gt;Defektbegreppet bör vara mer preciserat i sin ordalydelse. &amp;quot;Att produkten&lt;br&gt;inte är så säker som skäligen kan förväntas&amp;quot; är svagt och ger vida&lt;br&gt;tolkningsmöjligheter som kan innebära dyra processer i domstol innan&lt;br&gt;man kommit fram till vad som anses vara en säker produkt eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;242&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är vidare bra att Sverige i motsats till EG-direktivet även inför ett Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;strikt ansvar för utvecklingsskador. Den enskilde konsumenten får idag&lt;br&gt;betala för näringslivets försök och produktutveckling allteftersom dessa&lt;br&gt;försöksutsläpps på marknaden. Genom det strikta ansvaret kommer&lt;br&gt;förhoppningsvis inte produkter ut allt för tidigt på marknaden och de&lt;br&gt;kostnaderna bärs gemensamt av flera konsumenter och inte ett fåtal som&lt;br&gt;är &amp;quot;försökskaniner&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet mot Astma-Allergi&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har noterat att det i motiven för lagtexten inte talas så mycket om&lt;br&gt;allergi och annan överkänslighet. Vi förutsätter dock att lagen omfattar&lt;br&gt;även dessa begrepp. Förutsättningar för skadestånd enligt § 4 måste&lt;br&gt;således, enligt vår mening, även gälla när produkter förorsakar allergi-&lt;br&gt;eller överkänslighetsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4. Produktansvarets omfattning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten anser att en beloppsmässig begränsning i form av en självrisk&lt;br&gt;vid sakskada bör införas i enlighet med EG-direktivets artikel 9 första&lt;br&gt;stycket b.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En produktskadelag torde innebära en ökad måltillströmning till&lt;br&gt;domstolarna. Det kan befaras att en inte oväsentlig del av kraven kan&lt;br&gt;komma att avse mindre ersättningsbelopp. Kostnaderna för att utreda&lt;br&gt;sådana anspråk kommer sannolikt ofta att överstiga de omtvistade&lt;br&gt;beloppen. Visserligen kan, som anförs i promemorian, principiella&lt;br&gt;argument resas mot att ersättning för små skador inte skall utgå. Trots&lt;br&gt;detta anser hovrätten att det av processekonomiska skäl och med hänsyn&lt;br&gt;till domstolarnas resurser bör införas en regel om självrisk i den&lt;br&gt;föreslagna produktskadelagen såvitt avser sakskador. Storleken på&lt;br&gt;självrisken bör lämpligen motsvara EG-direktivets bestämmelser på&lt;br&gt;området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten vill i detta sammanhang också framhålla att&lt;br&gt;produktskadelagen också på personskadeområdet kan komma att ge&lt;br&gt;upphov till ett ökat antal domstolsprocesser om små ersättningsbelopp.&lt;br&gt;De försäkringssystem som redan finns på vitala områden, t.ex.&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen, ersätter inte smärre skador. Hovrätten förutsätter&lt;br&gt;att regeringen följer utvecklingen noga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sakskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tingsrättens mening tar man i promemorian alldeles för lätt på de&lt;br&gt;problem som kan uppkomma då en näringsidkare drabbas av sakskada till&lt;br&gt;följd av bristfälliga produkter. Tingsrätten tänker härvid i första hand på&lt;br&gt;småföretagare, i synnerhet ensamföretagare, som i stor omfattning intar&lt;br&gt;ställning av svagare part i förhållande till producenter/leverantörer och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;243&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra. Som exempel kan tas en jordbrukare som erhåller leveranser av Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;foder från ett stort företag. Om fodret är felaktigt kan konsekvenserna bli&lt;br&gt;oerhört stora; hela djurbesättningen slås ut (jfr NJA 1918 s 156) eller&lt;br&gt;lantbrukarens produkter bli osäljbara (jfr NJA 1982 s 380). En&lt;br&gt;näringsidkare av detta slag är föga hjälpt av en hänvisning till allmänna&lt;br&gt;avtalsrättsliga och köprättsliga regler eller till den allmänna culparegeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund anser tingsrätten att en bestämmelse bör införas,&lt;br&gt;som kompletterar 1 § 2 st i den föreslagna lagen, av innebörd att&lt;br&gt;skadestånd utgår även till näringsidkare om särskilda skäl föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att produktansvaret skall omfatta personskador framstår som självklart.&lt;br&gt;Bestämmelser härom har enligt tingsrätten mening sin naturliga plats i en&lt;br&gt;kommande produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande&lt;br&gt;ges exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivet innehåller en regel om självrisk på omkring 3 500 kr.&lt;br&gt;Efter det att skälen härför redovisas slås det i promemorian fast att&lt;br&gt;självrisk är främmande för skadeståndsrätten (en jämförelse borde kanske&lt;br&gt;göras även med förhållandena inom försäkringsrätten). Vidare anges att&lt;br&gt;det inte synes föreligga några särskilda omständigheter i fråga om&lt;br&gt;produktansvaret som motiverar ett annat synsätt (s 113 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett system med ansvarsbegränsning i linje med vad EG-direktivet ger&lt;br&gt;möjlighet till innebär flera nackdelar, vilka närmare beskrivs i&lt;br&gt;betänkandet. Eftersom systemet dessutom är främmande för svensk&lt;br&gt;skadetåndsrätt måste det hälsas med tillfredsställelse att tanken på en&lt;br&gt;sådan begränsning avfärdas i betänkandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarets omfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer med förslaget om ansvar för personskador och&lt;br&gt;sakskada liksom skälen till att ren förmögenhetsskada inte ska omfattas&lt;br&gt;av ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer vidare i förslaget att ansvaret inte ska&lt;br&gt;beloppsbegränsas då detta kan urholka den enskildes rätt, resonemanget&lt;br&gt;att om möjlighet till jämkning ska finnas bör denna tillämpas mycket&lt;br&gt;restriktivt samt att förekomsten av ansvarsförsäkring vid skadefall inte ska&lt;br&gt;påverka eventuell jämkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de svenska reglerna tillämpas i internationella förhållanden riskerar&lt;br&gt;ansvaret att bli betydligt mer omfattande än vid tillämpning på svenska&lt;br&gt;förhållanden. I detta sammanhang måste också uppmärksammas att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;244&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förslaget saknar övre beloppsgräns vid serieskador på person. Ett sådant Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;beloppstal torde sällan aktualiseras vid tillämpning på svenska&lt;br&gt;förhållanden men om lagen skulle tillämpas på t.ex. amerikanska&lt;br&gt;arbetsskador skulle ettt beloppstak kunna ha en funktion att fylla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet krävs, för att lagstiftningen skall bli tillämplig på&lt;br&gt;sakskador, bl a att egendomen är sådan som vanligen är avsedd för privat&lt;br&gt;bruk eller konsumtion och att den av den skadelidande brukades&lt;br&gt;huvudsakligen för sådant ändamål. Motsvarande begränsningar saknas i&lt;br&gt;lagförslaget. Anledning saknas att avvika från EG-direktivets reglering i&lt;br&gt;detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lantbrukarnas Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarets omfattning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF tillstyrker departementspromemorians förslag vad gäller omfattning&lt;br&gt;av person- och sakskada men med exkluderande av ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget avviker från EG-direktivet vad gäller en nedre beloppsgräns.&lt;br&gt;Inte heller omfattar förslaget det tak som finns i EG-direktivet. Argument&lt;br&gt;kan framföras både för och emot den avvikande reglering som i&lt;br&gt;departementspromemorian föreslås. Då en tillämpning av EG-direktivet&lt;br&gt;skulle strida mot allmänna principer inom svensk skadeståndsrätt finner&lt;br&gt;LRF dock skäl till att tillstyrka departementspromemorian i denna del.&lt;br&gt;Möjligheten till jämkning (se sid 116) ger dessutom domstolen möjlighet&lt;br&gt;att beakta omständigheterna i det särskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingen nedre gräns för bagatellskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En nedre beloppsgräns för bagatellskador borde vara nödvändig för att&lt;br&gt;undvika oändliga småärenden som tillsammans kan ge företagen mycket&lt;br&gt;stora kostnader i form av administration och byråkrati för att samtidigt&lt;br&gt;behöva i åratal handlägga ärenden av mindre betydelse ur ekonomisk&lt;br&gt;synvinkel. Det kan inte heller vara intressant ur samhällssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget saknar övre beloppsgräns vid serieskador på person&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I departementspromemorian har inte analyserats vilka konsekvenser som&lt;br&gt;uppstår i fråga om en lags tillämpning utanför det egna territoriet. Det&lt;br&gt;skulle kunna bli fråga om mycket stora belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget upptar inga beloppsbegränsningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För en företagare kan en arrangerad massaktion skada företaget och&lt;br&gt;leda till dess undergång. Detta utan att skadan egentligen inneburit något&lt;br&gt;betungande för de skadelidande. Att notera och hantera en bagatellskada&lt;br&gt;innebär i allmänhet betydande kostnader för företaget. Inom&lt;br&gt;försäkringsvärlden försöker man komma tillrätta med bagatellskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;245&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;genom självrisksystemet. Produktskadelagens regler är emellertid Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tvingande och företaget, som av någon orsak fallit i onåd, kan på detta&lt;br&gt;sätt utsättas för otillbörliga angrepp. Ett företags överlevnad är beroende&lt;br&gt;av att dess produkter godtas. Det ligger därför i företagets intresse att ha&lt;br&gt;nöjda kunder. Det får anses vara ett naturligare sätt att lösa avvägningen&lt;br&gt;av intresset, när det är fråga om bagatellskador. En undre gräns är klart&lt;br&gt;motiverad. Något berättigat skäl att inte godtaga EG-direktivets cirka 500&lt;br&gt;miljoner kronor som maximalt skadebelopp föreligger inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet anser att man av processekonomiska skäl bör införa en undre&lt;br&gt;gräns för ersättning av sakskador. EG-direktivets gräns på 500 ECU&lt;br&gt;(3 500 kronor) verkar rimlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;br&gt;EG-direktivet om produktansvar innehåller föreskrifter dels om självrisk&lt;br&gt;på 500 ECU motsvarande omkring 3 500 kr som skall dras av från&lt;br&gt;skadestånd för sakskada, dels om en maximigräns på 70 milj. ECU&lt;br&gt;(omkring 500 milj kr) för varje producents ansvar för samma felaktiga&lt;br&gt;produktslag. I promemorian har ingen av dessa bägge begränsningsregler&lt;br&gt;tagits upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller maximigränsen för serieskada finns goda skäl att inte ta in&lt;br&gt;en sådan regel i produktskadelagen. Få EG-stater förefaller utnyttja&lt;br&gt;denna möjlighet till ansvarsbegränsning i sina respektive lagar.&lt;br&gt;Ståndpunkten stämmer med den som intagits i miljöskadelagen. Genom&lt;br&gt;ett samspel mellan beloppsbegränsningar i ansvarsförsäkring och&lt;br&gt;skadeståndslagens jämkningsregler kan en tillfredsställande avvägning&lt;br&gt;uppnås. Resonemangen i promemorian s. 114 - 117 är i detta hänseende&lt;br&gt;övertygande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma kan inte sägas beträffande självriskregeln. Här hänvisas&lt;br&gt;endast till skadeståndsrättens princip om full ersättning samt till att det&lt;br&gt;saknas skäl att välja en särlösning för sakskador på produktskadeområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för sakskada anses i svensk rätt socialt sett mindre angelägen&lt;br&gt;än ersättning för personskada. Detta framgår av principerna för ersättning&lt;br&gt;vid brottsskada och vid trafikskada. Ersättningen utgår enligt dessa&lt;br&gt;principer normalt vid personskada men endast under vissa förutsättningar&lt;br&gt;vid sakskada. Brottsskadelagen (1978:413) innehåller för övrigt regler om&lt;br&gt;att normal försäkringssjälvrisk skall dras av.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkning kan enligt skadeståndslagen 6:1 ske i större utsträckning vid&lt;br&gt;sakskada än vid personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I miljöskadelagen (1986:225) finns il § 3 st undantag från det strikta&lt;br&gt;ansvaret vid bl a sakskador som är orts- eller allmänvanliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan mot den angivna bakgrunden knappast vara något principiellt&lt;br&gt;hinder att införa en självriskregel som utesluter ersättning vid mindre&lt;br&gt;allvarliga sakskador på produktskadeområdet. Sådana skador är - som&lt;br&gt;ovan berörts - normalt inte särskilt angelägna att ersätta ur social&lt;br&gt;synpunkt. Handläggningen av sådana skador kostar mer än den ersättning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;246&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som den skadelidande kan få ut. Inom försäkringsbranschen har man Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sedan länge arbetat på att rensa bort skador av denna typ, eftersom de&lt;br&gt;kostnadsmässigt belastar försäkringstagarkollektivet utan att vara speciellt&lt;br&gt;angelägna ur den skadelidandens synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Foiksams mening finns det inget som hindrar ett motsvarande&lt;br&gt;ingrepp från lagstiftarens sida. En självriskregel på produktskadeområdet&lt;br&gt;kan innebära ett genombrott för rationellt kostnadstänkande i&lt;br&gt;skadeståndsrätten. Folksam föreslår följaktligen att en regel om självrisk&lt;br&gt;vid sakskada på exempelvis 1/10 basbelopp införs i produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 9 i EG-direktivet skall ersättning för sakskada utgå om det&lt;br&gt;skadade objektet är av sådant slag att det vanligen är avsett för privat&lt;br&gt;bruk eller konsumtion och det användes av den skadelidande&lt;br&gt;huvudsakligen för eget privat bruk eller konsumtion. Detta innebär att&lt;br&gt;endast privatpersoner kan komma i fråga som ersättningsberättigade enligt&lt;br&gt;direktivet. Det svenska förslaget lämnar emellertid utrymme för en något&lt;br&gt;vidare tillämpning. Det synes nämligen inte vara något som hindrar att&lt;br&gt;t ex en näringsidkare framställer ett ersättningsanspråk sedan en&lt;br&gt;videoapparat, som hyrts ut för privat bruk, skadas till följd av brand i en&lt;br&gt;TV-apparat. Att skadeståndsskyldighet mot näringsidkare enligt&lt;br&gt;produktskadelagen inte skall komma i fråga i denna situation bör framgå&lt;br&gt;tydligare av den svenska lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian skall skadestånd enligt produktskadelagen utges för&lt;br&gt;personskada som en produkt har orsakat. Med personskada förstås i&lt;br&gt;svensk rätt den fysiska eller psykiska defekt hos den skadelidande som&lt;br&gt;utgör en direkt följd av skadehandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller mentala symtom, som inte är en följd av påvisbara&lt;br&gt;anatomiska skador eller s k patofysiologiska rubbningar av läkemedel,&lt;br&gt;kommer utomordentligt svåra sambandsbedömningar att uppstå. På denna&lt;br&gt;punkt vill konsortiet hänvisa till kommentaren till läkemedelsförsäkringen.&lt;br&gt;Där framhålls att när det gäller bestående mentala komplikationer, är det&lt;br&gt;sällsynt att sådana verkligen har orsakats av ett använt läkemedel.&lt;br&gt;Symtomen är ofta av rent subjektiv art, och har i allmänhet uppkommit,&lt;br&gt;fortgått eller utvecklats oavsett användningen av läkemedel. I åtskilliga fall&lt;br&gt;är även en viss mental påverkan oundviklig, eller t o m avsedd, under den&lt;br&gt;tid då läkemedelsbehandling pågår. I sådana fall kan det dessutom ibland&lt;br&gt;vara svårt att avgöra, om denna påverkan beror på läkemedlet,&lt;br&gt;grundsjukdomen eller på den ovisshet som patienten känner till följd av&lt;br&gt;det sjukdomstillstånd för vilket han behandlas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet anser därför att mentala symtom, som inte är en följd av&lt;br&gt;kroppsskada, inte skall omfattas av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;247&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varken den finska läkemedelsförsäkringen eller föreliggande förslag till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;läkemedelsförsäkring i Danmark omfattar psykiska skador utan samband&lt;br&gt;med kroppsskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslaget innehåller inga begränsningar i fråga om ersättningens&lt;br&gt;storlek.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsförsäkringen som skall garantera den skadade ersättning&lt;br&gt;innehåller vissa övre gränser för ersättningsbelopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningen per skadad person är högst 5 mkr vilket för närvarande&lt;br&gt;måste anses utgöra ett betryggande belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För systemskador finns ingen begränsning av det sammanlagda årliga&lt;br&gt;ersättningsbeloppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För serieskador (utvecklingsskador) är det maximala beloppet per skada&lt;br&gt;100 mkr och per år 200 mkr. Dessa belopp kan behöva justeras uppåt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Småskador, d v s de lindrigaste skadefallen som medför ingen eller en&lt;br&gt;kortare tids sjukskrivning och små kostnader ersätts inte genom&lt;br&gt;försäkringen. En motsvarande regel finns såväl i patientförsäkringen som&lt;br&gt;i trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). Dessa försäkringar likväl som&lt;br&gt;läkemedelsförsäkringen lämnar på ett enkelt, snabbt och rationellt sätt&lt;br&gt;ersättning enligt skadeståndsrättsliga principer utan att vållande behöver&lt;br&gt;visas. Vållandefallen är totalt sett utomordentligt få och inom läkemedels&lt;br&gt;området så gott som obefintliga. Att i dessa ersättningsanordningar&lt;br&gt;inrymma en mängd små fall där den ekonomiska ersättningen understiger&lt;br&gt;utrednings- och hanteringskostnaden synes inte ändamålsenligt. Det&lt;br&gt;allmänna grundskyddet är dessutom så väl utbyggt i Sverige att det inte&lt;br&gt;finns något egentligt socialt behov av att ersätta småskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sakskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledningsvis förordar vi att personskador orsakade av läkemedel för&lt;br&gt;humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde. Anledningen till&lt;br&gt;att vi poängterar personskada och läkemedel för humant bruk är att&lt;br&gt;läkemedel, såsom vi tolkar lagförslaget, kan vålla sakskador. Sådana&lt;br&gt;skador kan orsakas av s.k. veterinärläkemedel vid användning på djur.&lt;br&gt;Genom denna skrivning förordar vi således att läkemedel för humant&lt;br&gt;bruk inte omfattas av lagen men det är vår åsikt att veterinärläkemedel&lt;br&gt;kan omfattas av lagen. Dock vill vi beträffande veterinärläkemedel till&lt;br&gt;fullo instämma med vad Industriförbundet anför i sitt remissvar, där man&lt;br&gt;tillstyrker att det införs en svensk produktskadelag under förutsättning att&lt;br&gt;denna överensstämmer med den lagstiftning EG-länderna nu inför i&lt;br&gt;enlighet med direktivet från 1985. Dock avstyrkes bestämt de direkta&lt;br&gt;avvikelserna i fråga om preskriptionstidens längd, undantag när&lt;br&gt;tillverkaren följt tvingande offentliga produktföreskrifter, undre&lt;br&gt;beloppsgräns för sakskada samt möjligheten till jämkning vid medvållande&lt;br&gt;hos den skadelidande. Vad avser direktivets s.k. options i fråga om ansvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;248&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för utvecklingsskador anser vi att lagförslaget bör överensstämma med vad Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;majoriteten av EGs medlemsländer kan antas besluta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsbegränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill också peka på de svårigheter som kan uppstå vid försäkring mot&lt;br&gt;skador i det fall då ingen ansvarsbegränsning är angiven i lagen.&lt;br&gt;Svårigheter kan uppstå att erhålla en försäkringstäckning till rimliga&lt;br&gt;premier. EG-direktivet har ansvarsbegränsning. I Finland där läkemedel&lt;br&gt;är undantaget i lagförslaget är ersättning för läkemedelsskador enligt den&lt;br&gt;finska frivilliga läkemedelsförsäkringen begränsat till 100 miljoner mark&lt;br&gt;och år. I den norska lagen har införts begränsning vad gäller&lt;br&gt;läkemedelsskador till 80 miljoner kr per år och 100 miljoner per&lt;br&gt;serieskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket utgår skadestånd för skada som en produkt har&lt;br&gt;orsakat på egendom som vid tiden för skadan brukade användas för&lt;br&gt;enskilt ändamål. Bestämmelsen kan uppfattas så att exempelvis en&lt;br&gt;leasegivare skulle få ersättning, om hans leasingbil skadas av en osäker&lt;br&gt;produkt, när hyresmannen är en privatperson. Det finns ju inget krav på&lt;br&gt;att den ersättningsberättigade skall vara en privatperson. Avsikten torde&lt;br&gt;emellertid vara att endast fysiska eller juridiska personer som använder&lt;br&gt;egendom för enskilt ändamål skall få ersättning (jfr EG-direktivet artikel&lt;br&gt;9). Leasegivaren i ovannämnt exempel använder bilen i näringsverksamhet&lt;br&gt;och borde följaktligen inte få ersättning. En omredigering vore lämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beloppsgränser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som anförs i förslaget är den i EG-direktivet intagna bestämmelsen om&lt;br&gt;självrisk inte tidigare tillämpad i svensk skadeståndsrättslig lagstiftning.&lt;br&gt;Advokatsamfundet kan dock inte finna att detta utgör tillräckligt skäl för&lt;br&gt;att på denna punkt avvika ifrån EG-direktivet. Enligt EG-direktivet får&lt;br&gt;medlemsstaterna föreskriva att en producents totala ansvar för&lt;br&gt;personskada, som orsakas av identiskt lika produktexemplar med samma&lt;br&gt;defekt, skall vara begränsat till ett belopp som inte får vara lägre än&lt;br&gt;70 000 000 ECU. Som påpekas i förslaget kan det medföra svårigheter&lt;br&gt;att fastställa om skada orsakas av identiskt lika produktexemplar med&lt;br&gt;samma defekt. På grund av denna svårighet som kan uppkomma i&lt;br&gt;rättstillämpningen och det förhållandet att majoriteten av EG-länderna&lt;br&gt;synes avstå från möjligheten att införa en beloppsbegränsning vid&lt;br&gt;serieskador tillstyrker Advokatsamfundet att takersättning inte införs i den&lt;br&gt;svenska lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsbar skada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I direktiven uttalas att ren förmögenhetsskada inte skall ersättas. Med&lt;br&gt;hänsyn till avgörandet i bl a NJA 1982 s 692 bör i lagtexten uttryckligen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;249&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anges att ren förmögenhetsskada inte skall ersättas. Lagtexten bör även Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förtydligas vad gäller allmän förmögenhetsskada (följdskada/indirekt&lt;br&gt;skada).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5. Skadeståndsansvariga&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anonyma produkter&lt;br&gt;Hovrätten föreslår en något annorlunda lydelse av 7 § andra stycket&lt;br&gt;lagförslaget eftersom innebörden är oklar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorieförslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian skall ansvar för skador som orsakats av s k anonyma&lt;br&gt;produkter inte bäras av den som tillhandahållit en produkt, främst&lt;br&gt;säljaren, om denne kan peka ut någon i ett tidigare distributionsled mot&lt;br&gt;vilken kraven i stället kan riktas. Detta uttrycks i lagtexten så att den&lt;br&gt;eljest ansvarige &amp;quot;inom en månad efter begäran av den som kräver&lt;br&gt;ersättning anvisar någon.....&amp;quot;,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrdtten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna lydelsen ger intrycket att det är den skadelidande som&lt;br&gt;disponerar över säljarens möjlighet att anvisa någon annan ansvarig. Detta&lt;br&gt;torde ej vara avsett. Hovrätten föreslår att 7 § andra stycket lagförslaget&lt;br&gt;får följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldig enligt första stycket är dock inte den som inom en&lt;br&gt;månad efter det att krav på ersättning har framställts anvisar någon med&lt;br&gt;hemvist i Sverige som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten&lt;br&gt;eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillverkare&lt;br&gt;Tingsrätten kan i allt väsentligt tillstyrka promemorians förslag i denna&lt;br&gt;del, vilka i huvudsak överensstämmer med produktansvarskommitténs och&lt;br&gt;EG-direktivets ståndpunkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dock vill tingsrätten påpeka, som också framhålls i promemorian, att&lt;br&gt;begreppet tillverkare inte är helt entydigt definierat för de fall då en&lt;br&gt;produkt har genomgått en successiv förädling. Enligt tingsrättens&lt;br&gt;uppfattning har härav följande problem inte tillräckligt beaktats i&lt;br&gt;förevarande avsnitt. Tingsrätten syftar då särskilt på vad som bör krävas&lt;br&gt;för att någon som befinner sig i ett senare led av en förädlingskedja&lt;br&gt;skall anses ha bearbetat en produkt i sådan mån att han skall betraktas&lt;br&gt;som tillverkare. Av intresse är härvid att jämföra med vad som anförts i&lt;br&gt;avsnitt 3.2.3. Promemorians författare har där, som ett exempel på vad&lt;br&gt;som skall anses som bearbetning av en naturprodukt, hänvisat till att&lt;br&gt;mjölk samlas i tankar och kyls. I nu förevarande avsnitt sägs däremot att&lt;br&gt;endast förpackning av en vara ej konstituerar tillverkaransvar. I det förra&lt;br&gt;fallet skulle det vara fråga om en industriell bearbetning, medan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;250&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förhållandet skulle vara det motsatta i det senare. För en oförvillad Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;betraktare synes emellertid skillnaden vara i det närmaste hårfin. Att&lt;br&gt;komma till rätta med problemet genom något slags legaldefinition synes&lt;br&gt;dock vara omöjligt; även produktansvarskommittén tycks här ha gått bet&lt;br&gt;på uppgiften. Däremot bör man i lagstiftningens motiv försöka göra större&lt;br&gt;ansträngningar att precisera vad som skall förstås med tillverkare. I annat&lt;br&gt;fall kan man riskera svåra gränsdragningsproblem, som kan ge upphov till&lt;br&gt;ett ökat antal tvister (jfr s 71 och 132). Enligt tingsrättens mening bör&lt;br&gt;tillverkaransvaret inte göras alltför vidsträckt. Det strikta ansvar som läggs&lt;br&gt;på en tillverkare är tämligen betungande och bör drabba endast dem som&lt;br&gt;i realiteten har en möjlighet att påverka varans funktion och därmed dess&lt;br&gt;säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anonyma produkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten delar uppfattningen att detaljhandlare inte skall undantas från&lt;br&gt;produktansvar vid försäljning av s k anonyma produkter. Härvid vill&lt;br&gt;tingsrätten framhålla att denna lösning visserligen kan tänkas slå hårt&lt;br&gt;mot mindre detaljister men att det alltid är möjligt att nå ett rimligt&lt;br&gt;resultat med tillämpning av jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsverksamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten vill här ifrågasätta om inte promemorians författare något har&lt;br&gt;överskattat problemet med offentliga organs ställning i förhållande till&lt;br&gt;produktansvaret. Sålunda kan konstateras att, enligt förarbetena till&lt;br&gt;konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, offentligrättsliga organ&lt;br&gt;anses vara näringsidkare då de mot betalning tillhandahåller enskilda&lt;br&gt;konsumenter varor och tjänster. Motsvarande ståndpunkt har, i fråga om&lt;br&gt;den särskilda preskriptionsregeln för konsumenter gentemot näringsidkare&lt;br&gt;i 2 § 2 st preskriptionslagen, intagits i rättspraxis (NJA 1988 sid 503); jfr&lt;br&gt;också vad som anförs i specialmotiveringen på s 285. Enligt tingsrättens&lt;br&gt;mening saknas anledning att göra annan tolkning beträffande det&lt;br&gt;föreslagna rekvisitet &amp;quot;näringsverksamhet&amp;quot; i en produktskadelag. Sannolikt&lt;br&gt;skulle även den stora merparten av övriga produkter som tillhandahålls&lt;br&gt;av det offentliga falla under lagens tillämpningsområde med denna&lt;br&gt;tolkning. Möjligen skulle tveksamhet kunna uppstå vad gäller olika&lt;br&gt;produkter inom hälso- och sjukvården. Med den inställning som tings-&lt;br&gt;rätten redovisat i kommentaren till avsnitt 3.2.4, skulle emellertid denna&lt;br&gt;fråga sakna relevans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar för komponent&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inga rimliga skäl kan anses framlagda för att inte EG-direktivets regel&lt;br&gt;skall tillämpas i vår lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Offentlig verksamhet (s 135 f)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen delar i och för sig uppfattningen att resultatet av&lt;br&gt;utredningsarbetet angående produktsäkerhetslagens tillämpning på det&lt;br&gt;offentliga området bör avvaktas. Emellertid kan redan i detta samman-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;251&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hang påpekas att även på detta område starka skäl talar för att eventuella Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;svenska regler utformas i så nära överensstämmelse som möjligt med EGs&lt;br&gt;regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsverksamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen föreslås tas sikte enbart på produkter som satts i&lt;br&gt;omlopp i näringsverksamhet. Konsumentverket ifrågasätter om denna&lt;br&gt;begränsning är rimlig och förordar att också produkter som tillhandahålls&lt;br&gt;i offentlig verksamhet på sikt omfattas av samma produktansvar. Det kan&lt;br&gt;noteras att Högsta domstolen har funnit en kommun strikt ansvarig för&lt;br&gt;personskador som orsakas av produkter som tillhandahållits under&lt;br&gt;utövning av offentlig verksamhet (NJA 1989 s 389).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga, 6-8 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I specialmotiveringen till 6 § sägs (s. 278) att &amp;quot;om någon bedriver en&lt;br&gt;näringsverksamhet som består i att han köper begagnade varor av något&lt;br&gt;slag, renoverar dem och sedan säljer dem för att de skall användas på&lt;br&gt;nytt, är han att betrakta som tillverkare i lagens mening.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nämndens mening framstår detta som en alltför extensiv tolkning&lt;br&gt;av begreppet &amp;quot;tillverkare&amp;quot;. Det kan förutses att uttalanden av detta slag&lt;br&gt;i sig kan leda till besvärliga tillämpningsproblem. Avser man med&lt;br&gt;&amp;quot;renovering&amp;quot; en genomgripande genomgång av varan med byte av&lt;br&gt;väsentliga delar eller kan också mer begränsade reparationer föras in&lt;br&gt;under detta begrepp? Är avsikten att utvidga den krets som kan betraktas&lt;br&gt;som tillverkare, bör detta ske genom ett förtydligande i lagtexten och&lt;br&gt;inte genom - ett i sig oklart - motivuttalande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 7 § anges att den som tillhandahållit en skadegörande produkt kan&lt;br&gt;undgå skadeståndsansvar genom att inom viss tid anvisa någon i Sverige&lt;br&gt;som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller till-&lt;br&gt;handahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varken i förslaget till lagtext eller i motiven framgår vad som skall gälla&lt;br&gt;om den som på detta sätt anvisats är på obestånd eller hinder av annat&lt;br&gt;slag föreligger för den skadelidande att göra gällande sin rätt. Nämnden&lt;br&gt;ifrågasätter om inte situationer av detta slag bör regleras i lagen för&lt;br&gt;undvikande av rättsförluster.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden ansluter sig i övrigt till förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt om skadeståndsansvariga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer med resonemanget att en komponenttillverkare som&lt;br&gt;huvudregel inte ska drabbas av ansvar för uppkommen skada, på grund&lt;br&gt;av att komponenter används på icke avsett sätt i en slutprodukt, samt att&lt;br&gt;samma ska gälla om komponent tillverkats i enlighet med beställning,&lt;br&gt;utan att komponenttillverkaren känt till slutprodukten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket vill utöver utredningens förslag lämna följande synpunkt. Om&lt;br&gt;komponenttillverkaren däremot insett eller bort inse att komponenten inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;252&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;varit lämpad för slutprodukten, och komponenten är direkt upphov till Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skada, bör ansvaret ligga på komponenttillverkaren. Då det vid strikt&lt;br&gt;ansvar är lämpligt av ekonomiska skäl att begränsa antalet skadestånds-&lt;br&gt;ansvariga ska konsumenten i första han rikta sitt krav mot sluttillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt utredningen ska ansvaret primärt ligga hos sluttillverkaren som&lt;br&gt;då har bevisbördan för komponenttillverkarens eventuella ansvar.&lt;br&gt;Sluttillverkaren ska i sådant fallvisa att han använt komponenten på ett,&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna, förutsebart sätt. Verket anser&lt;br&gt;därutöver att om komponenttillverkaren gjort sluttillverkaren uppmärksam&lt;br&gt;på viss egenskap som gör slutprodukten bristfällig bör komponenttill-&lt;br&gt;verkaren vara fri från ansvar. Om sluttillverkaren visat att komponenttill-&lt;br&gt;verkarens produkt är orsak till skadan, bör konsumentens skadeståndskrav&lt;br&gt;i stället riktas mot denne.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Importörer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att låta importören bära ansvaret om tillverkaren finns utomlands är idag&lt;br&gt;ett mycket viktigt konsumentskydd. I framtiden bör frågan ställas om inte&lt;br&gt;ett enat Europa medför att ansvaret kan knytas närmare den utländske&lt;br&gt;tillverkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anonyma produkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att flytta ansvaret bakåt i handelskedjan medför att slumpen&lt;br&gt;kan avgöra vem som ska bära ansvaret. Konkurs, bristande information&lt;br&gt;om tillverkning etc. är tänkbara orsaker till att ansvaret måste flyttas.&lt;br&gt;Utredningen har valt att följa linjen att den skadelidande alltid ska ha&lt;br&gt;någon att vända sig till med sina krav. Verket instämmer i detta liksom&lt;br&gt;bedömningen att regeln tvingar företag att hjälpa till att kartlägga tidigare&lt;br&gt;länkar i handelskedjan samt att regeln motverkar anonyma handelslänkar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsverksamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har inte kommenterat uttrycket näringsverksamhet. Termen&lt;br&gt;kan tolkas på olika sätt. Skatterättsligt ställs högre krav än civilrättsligt,&lt;br&gt;och man talar om rekvisiten självständighet, varaktighet och vinstsyfte.&lt;br&gt;Till detta ska enligt praxis läggas ett krav på viss omfattning av verksam-&lt;br&gt;heten. Med tanke på att brister i dessa rekvisit medför att ett antal&lt;br&gt;rörelser i civilrättslig mening klassas som icke-rörelse enligt skattelagstift-&lt;br&gt;ningen, är det viktigt att näringsverksamhet i produktskadelagen tolkas&lt;br&gt;extensivt. Näringsverksamhet bör omfatta var och en som yrkesmässigt&lt;br&gt;driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad&lt;br&gt;på ekonomisk vinst eller ej. Yrkesmässighet bör här ges en mycket&lt;br&gt;vidsträckt tolkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landsorganisationen i Sverige (LO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om befrielse från skadestånd för den som kan hänvisa till annan&lt;br&gt;ansvarig i tidigare led anser LO vara otillräckligt. Enbart det faktum att&lt;br&gt;man utpekar tillverkare eller importör bör inte automatiskt leda till&lt;br&gt;straffbefrielse. Ansvaret måste kvarstå tills det kan anses bevisat att det&lt;br&gt;är i ett tidigare led som skadestånd ska utkrävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;253&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5$&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den inskränkning i komponenttillverkares ansvar som framgår av art 7 f&lt;br&gt;i EG-direktivet och som utvecklats i motiven till 5 § (s 273 f) bör klarare&lt;br&gt;komma till uttryck i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har ovan i den allmänna delen motiverat varför vi anser att ett allmänt&lt;br&gt;importöransvar inte bör gälla inom EES. Vi vill emellertid också, för det&lt;br&gt;fall importöransvaret bibehålies mot andra länder, peka på vissa&lt;br&gt;motivskrivningar som vi finner otillfredsställande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för agenter behandlas på s 278 f. Enligt organisationernas&lt;br&gt;uppfattning är gränsdragningen alltför vag och ger upphov till stor&lt;br&gt;osäkerhet om vilka som ingår i den ansvariga kretsen. Motivskrivningarna&lt;br&gt;måste därför förtydligas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare behandlas på s 279, andra stycket, den situationen att någon&lt;br&gt;importerar en produkt för att använda den i sin egen verksamhet. Det&lt;br&gt;sägs bl a att &amp;quot;han drabbas inte nödvändigtvis av det strikta importör-&lt;br&gt;ansvaret ens om han senare sätter produkten i omlopp i begagnat skick.&lt;br&gt;För strikt ansvar krävs nämligen att importören redan vid importtillfället&lt;br&gt;hade för avsikt att sätta produkten i omlopp här i landet”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inskränkningen är för vagt formulerad. Det torde nämligen vara vanligt&lt;br&gt;att den som importerar produkter för bruk i den egna verksamheten,&lt;br&gt;redan vid anskaffandet har för avsikt att efter viss tid förnya sin&lt;br&gt;utrustning och därvid sälja de begagnade produkterna. Det kan rimligen&lt;br&gt;inte vara avsett att dessa kategorier skall innefattas i importörsbegreppet,&lt;br&gt;särskilt som de i så fall kommer att åläggas ett 25-årigt ansvar från det&lt;br&gt;att de säljer den begagnade produkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stället bör de importörer vars huvudsakliga syfte med anskaffandet är&lt;br&gt;att bruka produkten i den egna verksamheten undantas från ansvar.&lt;br&gt;Motivskrivningen bör förtydligas i enlighet härmed.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt sista stycket på s 279 är det inte uteslutet att den som omfattas&lt;br&gt;av 6 § punkt 3 kan göras ansvarig även om köparen vet att produkten är&lt;br&gt;framställd av någon annan. Enligt organisationernas uppfattning är detta&lt;br&gt;en onödig utvidgning av den ansvariga kretsen. Om den skadelidande&lt;br&gt;känner till den ansvarige tillverkarens identitet har denne redan de&lt;br&gt;möjligheter att göra ansvaret gällande som lagstiftningen avser att ge&lt;br&gt;varför det saknas skäl att låta ansvaret omfatta de i punkt 3 angivna&lt;br&gt;kategorierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I kommentaren till andra stycket (s 282) sägs att &amp;quot;de upplysningar om&lt;br&gt;den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste vara så&lt;br&gt;utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skrivningen är enligt vår uppfattning oklar. Det måste förtydligas att det&lt;br&gt;räcker med en korrekt identifikation. Huruvida den skadelidande kan göra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;254&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sin rätt gällande beror därutöver på en mängd faktorer, såsom exempelvis Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;om det finns aktuella adressuppgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Köpmannaförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagförslaget är det i första hand tillverkaren som är ansvarig för&lt;br&gt;skador som en produkt kan orsaka, i andra hand är det importören av&lt;br&gt;produkten. I det fall dessa båda parter ej kan identifieras och härledas,&lt;br&gt;faller ansvaret på den som säljer varan, dvs. ytterst på detaljisten. Det&lt;br&gt;kan enligt förbundets mening inte vara rimligt att en part som inte haft&lt;br&gt;något som helst inflytande över en varas tillverkning eller vidarebe-&lt;br&gt;arbetning skall åläggas ansvar för produktens farlighet. I departements-&lt;br&gt;promemorian motiveras förslaget med att det är bättre att lägga&lt;br&gt;skadeståndskravet på leverantören/säljaren än att låta den enskilde&lt;br&gt;skadelidande själv bära skadans ekonomiska verkningar. Vidare anförs&lt;br&gt;som skäl för denna ansvarsfördelning att detaljisten till skillnad från&lt;br&gt;konsumenten kan behandla utbetalade skadestånd som kostnader i&lt;br&gt;rörelsen. Härutöver framhålls: &amp;quot;Ansvaret behöver inte heller bli alltför&lt;br&gt;betungande för leverantören om han får rätt att befria sig från ansvaret&lt;br&gt;genom att utpeka någon ansvarig i ett tidigare distributionsled&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna antydda möjlighet till ansvarsbefrielse blir något av en illusion i&lt;br&gt;det aktuella fallet där tidigare led inte är identifierbara. Med hänsyn till&lt;br&gt;de långa preskriptionstiderna, hela 25 år för personskador, ökar sannolik-&lt;br&gt;heten för att aktörer i tidigare led, som således bär det primära ansvaret,&lt;br&gt;försvunnit från marknaden och därför inte längre kan nås med anspråk.&lt;br&gt;Förbundet anser dessutom att detaljistens förmåga att behandla skade-&lt;br&gt;stånd som kostnader i rörelsen inte på något sätt bör få påverka ansvarets&lt;br&gt;placering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter till frågan om lagen&lt;br&gt;också skall omfatta obearbetade produkter från djur- eller växtvärlden.&lt;br&gt;EGs direktiv om produktskadelag omfattar varje lös sak med undantag&lt;br&gt;av lantbruksråvaror och jaktprodukter. Av de sex länder som hittills&lt;br&gt;genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat&lt;br&gt;sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter&lt;br&gt;omfattas av det strikta ansvaret. Köpmannaförbundet anser inte att&lt;br&gt;Sverige på denna punkt skall avvika från majoriteten av EG-länderna.&lt;br&gt;Med den föreslagna lagregeln följer att detaljisten kan bli ansvarig för&lt;br&gt;defekta färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte kunnat&lt;br&gt;utöva inflytande över produktens beskaffenhet. Förbundet avstyrker att&lt;br&gt;obearbetade lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är relativt vanligt inom svensk detaljhandel att varuhus och&lt;br&gt;butikskedjor säljer produkter under eget namn, trots att produkterna i&lt;br&gt;själva verket framställts av andra. I departementspromemorian anförs att&lt;br&gt;den som marknadsför en produkt som sin och har försett den med sitt&lt;br&gt;namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall,&lt;br&gt;jämte tillverkaren eller importören, ha ett strikt produktansvar. Förbundet&lt;br&gt;anser att en sådan utsträckt ansvarighet till andra än tillverkare och&lt;br&gt;importörer inte alltid kan anses vara skälig. Även om ett säljföretag åsatt&lt;br&gt;en produkt ett &amp;quot;särskiljande kännetecken&amp;quot; för att den bättre skall kunna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;255&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;smälta in i företagets sortimentsprofil, finns alltid en känd och kom- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;municerbar importör och tillverkare. Dessas identitet kan även framgå&lt;br&gt;av de produkter som säljs &amp;quot;under eget namn&amp;quot;. Köpmannaförbundet anser&lt;br&gt;därför att lagens bestämmelser på denna punkt bör inskränkas till&lt;br&gt;produkter med eget varumärke och utan möjlighet till omedelbar&lt;br&gt;identifiering av faktisk tillverkare eller importör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller förslagets mer övergripande och allmängiltiga konsekvenser&lt;br&gt;vill Köpmannaförbundet hänvisa till det yttrande som förbundet avgivit&lt;br&gt;gemensamt med bl.a. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet-Svensk&lt;br&gt;Handel, Småföretagens Riksorganisation och Svenska Arbetsgivareföre-&lt;br&gt;ningen. Avskrift av detta yttrande fogas som bilaga till denna skrivelse.&lt;br&gt;Härutöver vill förbundet framföra följande synpunkter med särskild&lt;br&gt;inriktning på lagförslagets effekter för svensk detaljhandel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Livsmedelshandlareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade&lt;br&gt;lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där&lt;br&gt;producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den&lt;br&gt;enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt&lt;br&gt;omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minsta chans att&lt;br&gt;påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå&lt;br&gt;längre än EG:s direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvariga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF kan i huvudsak ställa sig bakom de överväganden som departe-&lt;br&gt;mentspromemorian gör om kretsen av skadeståndsansvariga (avsnitt 3.5).&lt;br&gt;LRF vill dock ånyo understryka det förhållandet att inkluderandet av&lt;br&gt;naturprodukter inte kan anses fylla ett rimligt behov eftersom natur-&lt;br&gt;produkter typiskt sett inte ingår i det slag av produkter som orsakar&lt;br&gt;skador som skall regleras genom produktansvar, dvs skador som är&lt;br&gt;relaterade till industrisamhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt har LRF inget att erinra mot de överväganden som görs i&lt;br&gt;departementspromemorian beträffandeansvarsfördelning.medvållandeoch&lt;br&gt;bevisfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD-Leverantörforeningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Successiv förädling - stort antal led&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Branschen karaktäriseras av omfattande distribution genom flera led där&lt;br&gt;produkten successivt förädlas, allt ifrån komponenttillverkare till&lt;br&gt;grossistledet där moduler integreras till system och där återförsäljaren&lt;br&gt;till sist kompletterar produkten för kundens särskilda krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att här fastställa produktansvar blir mycket komplicerat. Stora&lt;br&gt;kombinationsmöjligheter gör det svårt att förutse eventuella risker. Detta&lt;br&gt;kommer inom vårt område att leda till särskilt komplicerade undersök-&lt;br&gt;ningar om ansvar. Att kunna förutse risker vid leveranser av exempelvis&lt;br&gt;kardanknutar måste anses betydligt lättare än följdskada på grund av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;256&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;defekt i exempelvis ett skivminne med utebliven eller felaktig styrinforma- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;tion som följd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen på sidan 117 omtalas, att &amp;quot;kretsen skadeståndsskyldiga&lt;br&gt;bör begränsas, att samma risk inte försäkras på flera håll, att undvika&lt;br&gt;dyrbara regressförhållanden och att detta även bör gälla produktansvaret&amp;quot;.&lt;br&gt;Utformningen av förslaget leder ej till denna effekt. Med de många leden&lt;br&gt;i vår bransch kommer vi i hög grad att drabbas av dubbelförsäkringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Kommunförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det lagförslag som presenteras i promemorian synes främst ta sikte på&lt;br&gt;produkter som tillhandahålls inom det privata näringslivet. Styrelsen vill&lt;br&gt;inledningsvis framhålla att kommunerna i många avseenden intar en&lt;br&gt;särställning. Som exempel kan nämnas att en kommuns affärsverksamhet&lt;br&gt;måste vara av allmännyttig karaktär och att den inte får bedrivas i&lt;br&gt;vinstsyfte. Vidare omfattas i en del fall kommunernas leveranser av&lt;br&gt;offentligrättslig specialreglering, exempelvis lagen (1970:244) om allmänna&lt;br&gt;vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunerna torde endast i ett fåtal situationer uppträda som&lt;br&gt;tillverkare i egentlig mening. Tänkbara fall är framför allt kommunernas&lt;br&gt;leveranser av vatten, gas och fjärrvärme. En annan möjlig verksamhet är&lt;br&gt;kommunernas avyttring av avloppsslam från kommunala avloppsrenings-&lt;br&gt;verk. I dagens läge torde inte kommunerna i någon större utsträckning&lt;br&gt;importera produkter för att tillhandahålla dessa. Kommunerna till-&lt;br&gt;handahåller dock, i egenskap av senare led i distributionskedjan, i inte&lt;br&gt;obetydlig omfattning produkter i sin verksamhet. Som exempel kan&lt;br&gt;nämnas olika produkter i bostäder och fritidsanläggningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande oklarhet i lagförslaget är i själva verket i vilken&lt;br&gt;omfattning lagen skall äga tillämpning på den kommunala verksamheten.&lt;br&gt;Detta bör klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Därvid bör&lt;br&gt;uppmärksammas att det i allmänhet också finns en bakomliggande&lt;br&gt;offentligrättslig reglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En oklarhet är att en produkt måste ha satts i omlopp i en &amp;quot;närings-&lt;br&gt;verksamhet”, för att ansvar enligt lagen skall inträda. I promemorian&lt;br&gt;anges (s 134) att begreppet är välkänt i tidigare lagstiftning och att&lt;br&gt;rättspraxis angående tillämpningen av begreppet bör kunna vägleda även&lt;br&gt;i detta nya sammanhang. Det görs vidare en hänvisning till propositionen&lt;br&gt;till konsumenttjänstlagen (prop 1984/85:110 s 141). Här anges att&lt;br&gt;näringsidkare även är kommunala organ som driver verksamhet av&lt;br&gt;ekonomisk natur. Som exempel på tjänst som omfattas av konsument-&lt;br&gt;tjänstlagen nämns arbeten som utförs av kommunala energiverk. Å andra&lt;br&gt;sidan anges att konsumenttjänstlagen inte är tillämplig på arbeten som&lt;br&gt;utförs som ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det&lt;br&gt;framstår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt&lt;br&gt;avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten, exempelvis vid&lt;br&gt;sotning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt styrelsens mening ger dessa uttalanden inte tillräcklig vägledning&lt;br&gt;för bedömning i vilka fall en kommun skall bära strikt produktansvar&lt;br&gt;enligt produktskadelagen. Ett exempel på kommunal verksamhet som kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ge upphov till tillämpningsproblem är verksamheten enligt va-lagen. Skulle Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produktskadelagen bli tillämplig innebär detta att kommunen blir strikt&lt;br&gt;ansvarig för levererat vatten. Här kan konstateras att i praxis (NJA 1988&lt;br&gt;s 503) en fordran avseende engångsavgift för utförande av allmän va-&lt;br&gt;anläggning har ansetts omfattas av treårspreskriptionen för konsument-&lt;br&gt;fordringar. Å andra sidan framgår av 8 § prisregleringslagen (1989:978)&lt;br&gt;att verksamhet enligt va-lagen inte skall anses utgöra näringsverksamhet&lt;br&gt;vid tillämpning av den lagen. I propositionen till sagda lag (prop&lt;br&gt;1989/90:21 s 49 f) förs ett tämligen utförligt resonemang i frågan i vilka&lt;br&gt;fall en kommun kan anses driva näringsverksamhet. Även verksamhet&lt;br&gt;enligt renhållningslagen (1979:596) och lagen (1981:1354) om allmänna&lt;br&gt;värmesystem anses i prisregleringslagen falla utanför begreppet närings-&lt;br&gt;verksamhet. Av det sagda följer att begreppet näringsverksamhet bättre&lt;br&gt;måste preciseras. - En annan oklarhet är i vad mån fjärrvärme skall&lt;br&gt;betraktas som &amp;quot;lös sak” och därmed anses vara en produkt i lagens&lt;br&gt;mening.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar för kommunerna enligt 7 § torde inte sällan aktualiseras. En&lt;br&gt;oklarhet i lagrummet är vid vilken tidpunkt det skall framgå av produkten&lt;br&gt;vem eller vilka som är skadeståndsskyldiga enligt 6 §. I promemorian&lt;br&gt;anges (s 281) att lagtextens ord inte får tolkas alltför inskränkt och att&lt;br&gt;det får anses framgå av produkten vem tillverkaren är om det anges på&lt;br&gt;emballaget eller på en medföljande bruksansvisning. Meningen måste&lt;br&gt;rimligtvis vara att uppgifterna skall ha framgått när produkten till-&lt;br&gt;handahölls den skadelidande. Det kan exempelvis inte räcka med att&lt;br&gt;bruksansvisning tillhandahållits en uthyrare som vid uthyrningen inte i sin&lt;br&gt;tur bifogar bruksanvisningen. Å andra sidan bör det inte inverka på&lt;br&gt;ansvarsfrågan om konsumenten kastar bort emballaget. Ett annat problem&lt;br&gt;är vem som skall bevisa att det framgår av produkten vem som är&lt;br&gt;ansvarig enligt 6 §. Mest sannolikt är att det blir näringsidkaren. Regeln&lt;br&gt;torde därför i praktiken medföra att samtliga distributionsled måste&lt;br&gt;bevara dokumentation om vem som kan göras ansvarig enligt 6 §. En så&lt;br&gt;tungrodd lösning kommer sannolikt inte att fungera. Den kommer i&lt;br&gt;praktiken att medföra att kommunerna drabbas av krav och ansvar som&lt;br&gt;egentligen skulle åvila någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan oklarhet är begreppet &amp;quot;hemvist i Sverige&amp;quot;, en lokution som&lt;br&gt;återfinnes både i 7 § 1 st 2 p och i 7 § 2 st. Vad händer exempelvis om&lt;br&gt;en detaljist som för att undgå ansvar enligt 7 § utpekar en svensk&lt;br&gt;tillverkare som har upphört att existera? Man kan ju då knappast tala om&lt;br&gt;att subjektet har hemvist i Sverige. Meningen med regeln synes vara att&lt;br&gt;förhindra att den situationen uppstår att en skadelidande måste vända sig&lt;br&gt;till någon utomlands eller att han inte kan kräva ersättning för att han&lt;br&gt;inte kan utreda vem som har framställt produkten. Syftet kan inte vara&lt;br&gt;att ett subjekt enligt 7 § skall stå kvar med ansvaret om inhemskt subjekt&lt;br&gt;enligt 6 § upphört med sin verksamhet. Lagrummet bör förtydligas i nu&lt;br&gt;nämnt avseende. Vidare utgår styrelsen från att det förhållandet att en&lt;br&gt;skadeståndsfordran mot ett subjekt enligt 6 § preskriberats i sig inte&lt;br&gt;medför att ansvar enligt 7 § inträder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;258&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian redovisas (s 281) en märklig konsekvens av under- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;låtenhet att inom en månad anvisa ett enligt 6 § ansvarigt subjekt. Här&lt;br&gt;anges att en grossist, om det rör sig om en anonym produkt, ansvarar&lt;br&gt;enligt produktskadelagen även för skador som uppkommit under lagring&lt;br&gt;hos denne; skador som, om det inte varit fråga om en anonym produkt,&lt;br&gt;inte skulle ha omfattats av produktskadelagen. Konsekvensen av att en&lt;br&gt;grossist inte iakttar fristen i 7 § 2 st blir således att denne får bära ett&lt;br&gt;utvidgat produktansvar. Mot bakgrund av det antagna syftet med regeln&lt;br&gt;som redovisats ovan förefaller detta märkligt. Dessutom kan lämpligheten&lt;br&gt;av den angivna tidsfristen på en månad diskuteras. I själva verket torde&lt;br&gt;förhållandena variera från fall till fall, vilket talar för att i stället EG-&lt;br&gt;direktivets lösning på denna punkt skulle väljas. Näringsidkaren skall i så&lt;br&gt;fall anvisa ett subjekt enligt 6 § &amp;quot;inom skälig tid&amp;quot;. I vart fall bör tidsfristen&lt;br&gt;förlängas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är relativt vanligt förekommande att landstingen och leverantörer&lt;br&gt;samverkar vid framtagande av framför allt produkter inom det medicin-&lt;br&gt;tekniska området. Enligt förbundets mening är det viktigt att det klart&lt;br&gt;framgår att en sådan beställarmedverkan aldrig kan innebära skadestånds-&lt;br&gt;skyldighet för beställaren. Det måste också tydligt framgå att ett landsting&lt;br&gt;aldrig kan bli skadeståndsskyldigt i de fall då leverantören som har&lt;br&gt;tillhandahållit varan har upphört t ex genom konkurs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket skall den som tillhandahållit en s k anonym produkt&lt;br&gt;inte ha något ansvar mot den skadelidande om han inom viss tid utpekar&lt;br&gt;någon i tidigare distributionsled som ersättningskravet i stället kan riktas&lt;br&gt;mot. Emellertid bör det klargöras om den som tillhandahållit produkten&lt;br&gt;har möjlighet att, sedan han väl ersatt den skadelidande, återkräva&lt;br&gt;ersättningen av den som är ersättningsskyldig enligt 6 §. Ett tänkbart fall&lt;br&gt;är att det först efter en längre tid blir känt för en detaljist vem som t ex&lt;br&gt;tillverkat en skadebringande produkt. Det är inte givet att den allmänna&lt;br&gt;skadeståndsrättens princip om fördelning av ersättningsskyldigheten mellan&lt;br&gt;solidariskt ansvariga är den lämpligaste i dessa situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet kan inte finna bärande skäl för att tidsfristen i andra&lt;br&gt;stycket bör räknas med utgångspunkt i en begäran om närmare besked&lt;br&gt;om exempelvis tillverkaren. Det synes lämpligare att den som till-&lt;br&gt;handahållit produkten kan freda sig genom att ge upplysning om&lt;br&gt;tillverkaren inom en månad från det att ett ersättningskrav framställts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av förslaget kan inte utläsas vad som gäller i det fall den till vilken&lt;br&gt;hänvisas med stöd av andra stycket är försatt i konkurs eller t o m kanske&lt;br&gt;är ett bolag som inte längre existerar. På denna punkt behövs ett&lt;br&gt;förtydligande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I motiven (s 132) anges att en hänvisning enligt andra stycket skall&lt;br&gt;kunna göras även till den som importerat produkten. Detta framgår&lt;br&gt;emellertid inte av lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;259&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom uttrycket &amp;quot;tillhandahålla&amp;quot; har man velat markera att ansvaret Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skall inträda inte endast då en produkt har överlåtits. Förbundet anser&lt;br&gt;dock att det bör vara möjligt att även i denna paragraf använda begreppet&lt;br&gt;&amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot;. Det återfinns i bl a 4 och 8 §§, vilka paragrafer är&lt;br&gt;tillämpliga på bl a de fall som omfattas av 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sätta i omlopp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget i promemorian krävs det för att någon skall bli ansvarig enligt&lt;br&gt;produktskadelagen att denne har satt produkten i omlopp. Vid precisering&lt;br&gt;av begreppet &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; i promemorian är det något oklart vilken&lt;br&gt;tidpunkt som gäller beträffande läkemedel. Vid arbete med utvecklingen&lt;br&gt;av ett läkemedel är de kliniska prövningarna en fas i utvecklingen varvid&lt;br&gt;marknadsföring och försäljning av läkemedlet ännu ej får ske. Det är&lt;br&gt;först vid den tidpunkt när ett läkemedel registreras (godkännes) av&lt;br&gt;Socialstyrelsens läkemedelsavdelning som marknadsföring avläkemedlet&lt;br&gt;är tillåten och det därmed får &amp;quot;sättas i omlopp&amp;quot;. Av skrivningen i&lt;br&gt;promemorian har LIF/RUFI dragit slutsatsen att departementet avsett att&lt;br&gt;beträffande läkemedel knyta an begreppet &amp;quot;sätta i omlopp&amp;quot; till registrerin-&lt;br&gt;gen av läkemedlet. För att undvika tveksamheter bör dock detta klargöras&lt;br&gt;genom att departementet uttryckligen anger att så är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Leveranspliki&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt och apotek har skyldighet att&lt;br&gt;snarast anskaffa och expediera vad läkaren förskrivit. I normalfallet är&lt;br&gt;läkemedlet en s k registrerad farmaceutisk specialitet med en inhemsk&lt;br&gt;tillverkare eller utländsk tillverkare med ombud i Sverige. Ibland&lt;br&gt;förskriver läkaren ett läkemedel som ej finns registrerat i Sverige men&lt;br&gt;som Apoteksbolaget kan importera från utländsk tillverkare (licensläke-&lt;br&gt;medel). I andra fall förskriver läkaren en komposition som ej finns som&lt;br&gt;färdigtillverkat läkemedel utan Apoteksbolaget måste tillverka detta enligt&lt;br&gt;läkarens recept. Enligt lagförslaget bär Apoteksbolaget det strikta ansvaret&lt;br&gt;för produkterna i de senare fallen. Apoteksbolaget kan inte välja att avstå&lt;br&gt;från att importera eller tillverka i dessa fall. Fabrikanter kan komma att&lt;br&gt;upphöra med att tillhandahålla läkemedel där säkerheten inte är nöjaktigt&lt;br&gt;känd enligt produktskadelagen. Apoteksbolaget kan därefter tvingas att&lt;br&gt;importera eller tillverka dessa. Det är inte rimligt att ett strikt produkt-&lt;br&gt;ansvar skall åvila den som enligt nuvarande lagar och avtal har skyldighet&lt;br&gt;att leverera eller tillverka produkter och ej kan välja att avstå från detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelstillverkning på vårdavdelning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I viss utsträckning sker läkemedelstillverkning/beredning inom sjukvården.&lt;br&gt;Två eller flera läkemedel och råvaror kan blandas på en vårdavdelning för&lt;br&gt;att därefter utgöra ett nytt läkemedel som ges till patient.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvaret för dessa läkemedel synes oklart i förslaget till&lt;br&gt;produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget till produktskadelag § 4 (kap. 3.3.2 o.f.) anges förutsätt- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ningarna för skadestånd. Vid leveranser av småhus levererar husfabrikan-&lt;br&gt;terna ofta sina produkter via entreprenörer. Även om produkten är&lt;br&gt;fullgod från husfabrikanten skadas den ofta under vägen till den slutliga&lt;br&gt;beställaren/köparen. Entreprenören låter t ex husdelarna ligga helt eller&lt;br&gt;delvis oskyddade vid sidan om den ofta ännu ofärdiga husgrunden. Därvid&lt;br&gt;blir materialet ofta vattenbemängt och fuktigt. De fuktiga husdelarna&lt;br&gt;reses därefter utan fullgod torkning med resultat av fukt och mögel några&lt;br&gt;år senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen bör här ålägga den i varje led ansvarige att ansvara för fullgod&lt;br&gt;material ända in i huskroppen. Detta måste kontrolleras av neutrala och&lt;br&gt;kunniga besiktningsmän. Förbundet föreslår att detta mera tydligt anges&lt;br&gt;i lagen. Det räcker enligt erfarenhet inte med de regler som f n är intaget&lt;br&gt;i PBL (plan- och bygglagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästernas Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att den som tillverkar eller på annat vis sätter en&lt;br&gt;produkt i omlopp eller underlåter att lämna godtagbar information om&lt;br&gt;riskerna med produkten åläggs ett strikt ansvar för skador som orsakas&lt;br&gt;av brist i själva produkten eller i informationen om farorna i samband&lt;br&gt;med användandet. Även en näringsidkare som tillhandahåller produkten&lt;br&gt;senare i distributionsledet kan ställas till ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästernas Riksförbund anser att ansvarsfrågan i förhållandet&lt;br&gt;hyresvärd - hyresgäst bör klargöras ytterligare. En ägare av hyresfastighet&lt;br&gt;är i de flesta fall en näringsidkare och hyresgästen är konsument i&lt;br&gt;förhållande till fastighetsägaren. Enligt hyreslagen kan hyresgästen erhålla&lt;br&gt;ersättning för skada som orsakas av brist i lägenheten. Hyresvärdens&lt;br&gt;skadeståndsansvar bedöms enligt culparegeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästen har även rätt till skälig nedsättning av hyran om lägenheten&lt;br&gt;skadas eller hinder eller men på annat sätt uppstår i nyttjanderätten,&lt;br&gt;oberoende om hyresvärden har varit försumlig eller ej. Detta följer av att&lt;br&gt;det åligger värden att hålla lägenheten i fullt brukbart skick.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den föreslagna produktskadelagen skall ersättning utges för&lt;br&gt;personskador och för skador på egendom som används för enskilt bruk&lt;br&gt;oavsett om den ersättningsskyldige varit vållande eller ej. En näringsidkare&lt;br&gt;som tillhandahållit en produkt som orsakar skada kan dock undgå&lt;br&gt;ersättningsskyldighet om han kan hänvisa till tillverkaren, importören eller&lt;br&gt;någon annan ansvarig som tillhandahållit produkten tidigare i omsättnings-&lt;br&gt;kedjan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästernas Riksförbund menar att den föreslagna ordningen inte&lt;br&gt;lämpar sig i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Detta för att&lt;br&gt;den skadegörande produkten är hyresvärdens egendom som han&lt;br&gt;tillhandahåller i samband med lägenheten som han också ansvarar för.&lt;br&gt;Det kan därför inte anses rimligt om det krävs att hyresgästen skall vända&lt;br&gt;sig till t.ex. tillverkaren för att få ersättning för skada som orsakats av en&lt;br&gt;produkt i byggnaden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;261&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Låt oss ta ett exempel där byggnadsmaterial i ett hyreshus med flera Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lägenheter orsakar sådana skador som avses i den föreslagna produkt-&lt;br&gt;skadelagen. Enligt hyreslagen har hyresgästerna att vända sig till värden&lt;br&gt;för nedsättning av hyran under tiden lägenheten är bristfällig. I fråga om&lt;br&gt;ersättning för skadorna som produkterna har orsakat, har hyresvärden till&lt;br&gt;att börja med att visa att han inte varit vårdslös t.ex. att han inte använt&lt;br&gt;i och för sig felfritt byggnadsmaterial på felaktigt sätt. I annat fall kan han&lt;br&gt;bli ersättningsskyldig enligt hyreslagen. Först därefter kan han hänvisa de&lt;br&gt;ersättningsberättigade hyresgästerna till en annan ansvarig, t.ex. till-&lt;br&gt;verkaren av den skadegörande produkten. Av exemplet framgår att den&lt;br&gt;föreslagna tillämpningen kan komma att medföra onödiga praktiska&lt;br&gt;problem. Dessutom är den tänkta ordningen främmande i förhållandet&lt;br&gt;mellan hyresvärd och hyresgäst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hyresgästernas Riksförbund anser sammanfattningsvis att en hyresgäst&lt;br&gt;alltid skall kunna vända sig till hyresvärden med ersättningsanspråk för&lt;br&gt;skador som uppkommer i samband med nyttjandet av lägenheten och vad&lt;br&gt;som hör därtill. Hyresvärden i sin tur ges rätt till ersättning för det han&lt;br&gt;fått betala för produktskador enligt reglerna om regressrätt, av till-&lt;br&gt;verkaren eller annan som är ansvarig för produkten ifråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentvägledarnas förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi ser en viss risk med den skadeståndsskyldiges möjlighet att anvisa den&lt;br&gt;som kräver ersättning till något bakomvarande led med hemvist i Sverige&lt;br&gt;som i sin tur inom en månad kan hänvisa osv. För konsumenten kan det&lt;br&gt;bli många kontaktförsök och ta onödigt lång tid innan man äntligen har&lt;br&gt;funnit &amp;quot;rätt&amp;quot; skadeståndsansvarig om han inte gett upp innan dess.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Fastighetsägareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian (sid 67) kommer åtskilliga skador som orsakas av fast&lt;br&gt;egendom att omfattas av produktansvaret. Förstahandsansvaret åvilar&lt;br&gt;tillverkaren men under vissa förhållanden kan även den som tillhandahållit&lt;br&gt;produkten bli ansvarig. Av promemorian framgår inte om tillhandahål-&lt;br&gt;lande av bostadslägenhet och lokal skulle leda till ansvar för fastighets-&lt;br&gt;ägare. Om så skulle vara fallet framgår inte heller hur detta ansvar&lt;br&gt;förhåller sig till bestämmelserna i hyreslagen om t ex lägenhetens skick.&lt;br&gt;Ett klarläggande av fastighetsägarens eventuella ansvar är, enligt&lt;br&gt;Fastighetsägareförbundets uppfattning, helt nödvändigt innan en&lt;br&gt;produktskadelag kan antas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;262&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6. Produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säljarens ansvar vid konsumentköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten förutser gränsdragningsproblem vid tillämpningen av de&lt;br&gt;föreslagna reglerna om produktansvar i konsumentköplagen respektive en&lt;br&gt;reviderad konsumenttjänstlag å ena sidan (jfr prop 1989/90:89) och den&lt;br&gt;föreslagna produktskadelagen å den andra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen om konsumentköplag mm- som när detta skrivs inte har&lt;br&gt;slutbehandlats av riksdagen men som enligt underhandsuppgift från&lt;br&gt;utskottet kan förväntas bli antagen utan ändringar - föreslås att ett&lt;br&gt;skadeståndsansvar på köprättslig grund för produktskador skall införas.&lt;br&gt;För ansvar enligt konsumentköplagen förutsätts ett köprättsligt fel och&lt;br&gt;ansvaret avser enbart sakskador. Ansvaret enligt den nu föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen bygger på att skadan har uppstått till följd av en&lt;br&gt;säkerhetsbrist hos produkten. Ansvaret enligt konsumentköplagen är&lt;br&gt;visserligen utformat som ett s.k. kontrollansvar och är även i andra&lt;br&gt;hänseenden begränsat. Trots detta torde ansvar i många fall kunna göras&lt;br&gt;gällande mot en säljare med stöd av såväl konsumentköplagen som den&lt;br&gt;föreslagna produktskadelagen. Som förutsättnng för ett säljaransvar enligt&lt;br&gt;7 § förslaget till produktskadelag skall visserligen gälla att det är fråga&lt;br&gt;om en s k anonym produkt. Sistnämnda begrepp är emellertid ganska&lt;br&gt;vidsträckt eftersom det även omfattar produkter av vilka framgår vem&lt;br&gt;eller vilka som är primäransvariga enligt 6 § om ingen av dem har&lt;br&gt;hemvist i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § förslaget till produktskadelag kan den som har tillhandahållit&lt;br&gt;den anonyma produkten, för att undgå ersättningsskyldighet, inom viss tid&lt;br&gt;anvisa någon annan ansvarig enligt 6 § (jfr vad hovrätten anfört under&lt;br&gt;avsnitt 3.5.5 Anonyma produkter). Någon sådan möjlighet står ej till buds&lt;br&gt;för säljaren enligt den föreslagna konsumentköplagen. Detta förhållande&lt;br&gt;kan - även om säljaren har getts regressrätt enligt 9 § förslaget till&lt;br&gt;produktskadelag - i sig få märkliga konsekvenser vid fall då båda de&lt;br&gt;föreslagna lagarna är tillämpliga, eftersom säljarens möjligheter att freda&lt;br&gt;sig skiljer sig åt beroende på vilket regelkomplex den skadelidande väljer&lt;br&gt;att åberopa. Motsvarande resonemang kan föras beträffande reglerna om&lt;br&gt;t ex reklamation i konsumentköplagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som nyss angivits blir den av den skadelidande åberopade grunden för&lt;br&gt;ersättning avgörande för vilket regelkomplex som skall tillämpas -&lt;br&gt;produktskadelagen eller konsumentköplagen. Emellertid torde skador av&lt;br&gt;här angiven typ inte alltför sällan komma att handläggas inom ramen för&lt;br&gt;de s k FT-målen, vilket innebär att parterna då endast undantagsvis&lt;br&gt;kommer att vara företrädda av ombud. Att för den enskilde avgöra vilka&lt;br&gt;omständigheter som bör åberopas till stöd för talan enligt respektive&lt;br&gt;regelkomplex och att överblicka konsekvenserna härav kommer att bli&lt;br&gt;svårt. Detta i sin tur kommer enligt hovrättens mening att medföra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;263&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillämpningssvårigheter. Det kommer också att orsaka problem med Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;avseende på i vilken utsträckning materiell processledning skall tillämpas&lt;br&gt;eftersom valet av tillämplig lag som framgått kan vara av avgörande&lt;br&gt;betydelse för utgången i målet. De anförda synpunkterna gäller även på&lt;br&gt;konsumenttjänstlagens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund kan ifrågasättas om konsumentköplagen överhu-&lt;br&gt;vudtaget bör omfatta produktskador. Hovrätten utgår från att den&lt;br&gt;redovisade problematiken kommer att övervägas i det fortsatta lagstift-&lt;br&gt;ningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Säljarens ansvar vid konsumentköp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den i detta sammanhang föreslagna lagreglerade regressrätten synes&lt;br&gt;onödig. Som promemorians författare ingående utvecklar i nästföregående&lt;br&gt;avsnitt saknas anledning att generellt reglera regressansvaret. De skäl&lt;br&gt;som anförs för en särbehandling i fråga om konsumentköp och kon-&lt;br&gt;sumenttjänster är inte bärande. Det finns t ex inget som säger att&lt;br&gt;friskrivningsklausuler skulle vara mindre vanliga i förhållandet mellan&lt;br&gt;olika producentled än i förhållande mellan tillverkare och detaljist. Enligt&lt;br&gt;tingsrättens mening bör regressansvaret vara detsamma oavsett på vilken&lt;br&gt;grund det strikta skadeståndsansvaret vilar. Under alla omständigheter hör&lt;br&gt;en regressreglering inte hemma i en produktskadelag utan bör, om den&lt;br&gt;skall regleras särskilt, tas in i konsumentköplagen resp kon-&lt;br&gt;sumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätt, 9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden ansluter sig till förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Orden &amp;quot;deepest pocket&amp;quot; är ett allmänt vedertaget begrepp i internationella&lt;br&gt;skadeståndssammanhang. Det betyder att när det finns flera skadeansvari-&lt;br&gt;ga riktas kravet i första hand mot den som har de största ekonomiska&lt;br&gt;resurserna. Justitiedepartementet ansluter sig till att denna princip skall&lt;br&gt;vara tillämplig för produktskadelagen (sid 138 ff). Detta vore olyckligt och&lt;br&gt;skulle innebära bl.a. ökade försäkringskostnader. Det bör därför klart&lt;br&gt;anges att frågan om vem som har de största ekonomiska resurserna ej&lt;br&gt;skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett solidariskt ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Köpmannaförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om regressrätt behandlas i lagförslagets 9 §. Där anges att en&lt;br&gt;säljare som har betalat skadestånd för en produktskada enligt reglerna i&lt;br&gt;konsumentköplagen, skall ha rätt till ersättning för denna kostnad av den&lt;br&gt;som bär produktansvaret för produkten enligt reglerna i produktskadela-&lt;br&gt;gen. Denna regressregel är tvingande rätt. Det innebär att den regress-&lt;br&gt;ansvarige inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med senare&lt;br&gt;distributionsled.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;264&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Köpmannaförbund tycker det är bra att man på detta sätt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;reglerar regressrätten i produktskadelagen. Förbundet har tidigare verkat&lt;br&gt;för att sådan regressmöjlighet lagregleras för all den ersättning säljaren&lt;br&gt;tvingas till på grund av försummelse i tidigare led. När det gäller regress&lt;br&gt;för andra ersättningsanspråk enligt produktskadelagen än de som omfattas&lt;br&gt;av lagens 9§, som i sin tur är anknuten till 31§ konsumentköplagen och&lt;br&gt;31§ konsumenttjänstlagen, har det i departementspromemorian inte&lt;br&gt;ansetts nödvändigt med särskild reglering. Det beror på att en säljare&lt;br&gt;alltid kan undgå ersättningsanspråk genom att hänvisa till identifierbar&lt;br&gt;primäransvarig importör eller tillverkare. Det kan dock inträffa att denna&lt;br&gt;identifikation inte omedelbart låter sig göras. Enligt lagförslagets 7§ måste&lt;br&gt;sådan hänvisning nämligen göras inom en månad efter begäran av den&lt;br&gt;som kräver ersättning. I det fall denna månad löper ut utan möjlighet&lt;br&gt;för säljaren till sådan hänvisning, drabbas han av skadeståndsskyldighet.&lt;br&gt;Det kan senare dock visa sig möjligt att härleda ansvariga tidigare led.&lt;br&gt;Enligt förbundets uppfattning bör i sådant fall en tvingande regressrätt&lt;br&gt;föreligga. Lagförslaget bör således kompletteras på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätten lagstadgas i det svenska förslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt svenska förslaget stadgas uttryckligen att om någon säljare i&lt;br&gt;slutledet blivit tvungen att utge ersättning har denna rätt att kräva&lt;br&gt;ersättning längre bak i ledet. Vi ser inte att konsekvenserna av detta har&lt;br&gt;utretts ordentligt t ex i de fall då dokumentation krävs och vid ägarbyten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En detaljist, som måst utge ersättning till konsument eller medlem i&lt;br&gt;konsuments hushåll enligt den nya konsumentköplagen eller kon-&lt;br&gt;sumenttjänstlagen får en tvingande rätt att återkräva vad som utgivits&lt;br&gt;från tidigare led, om detta är ansvarigt enligt produktskadelagen.&lt;br&gt;Förslaget utgår tydligen från att detaljisterna alltid nonchalerar risken&lt;br&gt;för produktskador eller alltid är underlägsna tillverkarna och grossisterna&lt;br&gt;vid avtalsförhandlingarna (s 185 f), varför en friskrivning är generellt&lt;br&gt;oskälig (s 143). Möjligen menar man också att preventionsintresset&lt;br&gt;tillgodoses bäst om det slutliga ansvaret vilar på tillverkaren eller&lt;br&gt;importören, ehuru det inte framhålls i motiveringen. Frågan är emellertid&lt;br&gt;om en friskrivning i förhållande till detaljisten alltid är oskälig. I vissa fall&lt;br&gt;- t ex vid småskador - är det kanske rationellt att detaljisten övertar&lt;br&gt;risken för produktskador. Det finns också andra fall där en detaljist har&lt;br&gt;ett tvingande ansvar mot en konsument, utan att detaljisten av den&lt;br&gt;anledningen fått en tvingande rätt att övervältra sitt ansvar på tidigare&lt;br&gt;led. I stort sett torde det emellertid av preventionsskäl vara bäst om just&lt;br&gt;produktansvaret ligger på tillverkaren eller importören. En klar regel&lt;br&gt;härom medför också att svårbedömbara tvister enligt 36 § avtalslagen&lt;br&gt;undviks. Föreningen tillstyrker därför förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;265&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i småhus &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3.8 i promemorian anges krav på bevis om orsakssammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns i förarbetet inte tillräckligt klara linjer för sådan bevisföring. I&lt;br&gt;synnerhet då produkten vandrar i två eller flera led innan be-&lt;br&gt;ställaren/köparen har den inplacerad i småhuset kan det med nuvarande&lt;br&gt;textförslag dessutom bli en lång, svår och dyrbar procedur innan rättelse&lt;br&gt;nås. Det krävs därför en mera konkret formulering, så att var och en -&lt;br&gt;husfabrikanten och mellanleden fram till det färdiga huset - blir ansvariga.&lt;br&gt;Entreprenören bör enligt förbundets mening vara direktansvarig. Denne&lt;br&gt;har sedan att föra regresstalan bakåt i leden. I de fall beställaren/köparen&lt;br&gt;har mer än en entreprenör - den som bygger husgrunden, husresaren,&lt;br&gt;rörfirman osv, vilka var och en måste ha täckande försäkringsskydd.&lt;br&gt;Därmed blir den &amp;quot;huvuddrabbade&amp;quot; mer befriad från nuvarande långa och&lt;br&gt;komplicerade process, som alltför ofta tillintetgör köparen/familjen vad&lt;br&gt;avser ekonomi samt fysisk och psykisk hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7. Skadelidandes medvållande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten hänvisar till vad hovrätten har anfört i anslutning till avsnitt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3.5 Systemskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Växjö tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär i icke ringa omfattning &amp;quot;lagstiftning genom motiv&amp;quot;. För&lt;br&gt;tydlighetens skull bör - i likhet med vad som görs i bl.a. brottsskadelagen&lt;br&gt;- i själva lagtexten hänvisning ske till skadeståndslagens regel i 6 kap. 1 §&lt;br&gt;angående jämkning vid den skadelidandes medvållande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten har den grundsynen att, så långt det är möjligt, skadestånd på&lt;br&gt;grund av produktansvar skall behandlas enligt de allmänna skadestånds-&lt;br&gt;principer som slagits fast i skadeståndslagen. Mot denna bakgrund delar&lt;br&gt;tingsrätten de i promemorian framförda synpunkterna i förevarande&lt;br&gt;avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande&lt;br&gt;ges exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås jämkningsregler som avviker från EG-direktivet.&lt;br&gt;Motiveringen synes vara att förhållandena på produktansvarsområdet inte&lt;br&gt;är så speciella att en avvikelse från 6 kap. 1 § skadeståndslagen är&lt;br&gt;motiverad (s 146 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;266&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare en direkt avvikelse som får betydelse är de begränsade&lt;br&gt;möjligheterna till jämkning vid medvållande. Det är särskilt vid s.k.&lt;br&gt;instruktionsfel som jämkning p.g.a. medvållande kan aktualiseras och det&lt;br&gt;kan starkt ifrågasättas om inte reglerna måste balanseras med en utökad&lt;br&gt;möjlighet till jämkning. Det är en otillfredsställande utveckling i svensk&lt;br&gt;rätt att reducera enskildas ansvar för eget handlande. Den preventiva&lt;br&gt;effekten av en möjlighet till jämkning vid &amp;quot;enkelt&amp;quot; medvållande skall inte&lt;br&gt;bortses från.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt gäller jämkning vid skada bör produktskadelagen överensstämma&lt;br&gt;med EG-direktivet. De regler som i dag gäller enligt SkL innebär i&lt;br&gt;praktiken att medvållande aldrig kan göras gällande. I ett samhälle bör&lt;br&gt;krav kunna ställas på en vuxen individ att den använder produkter med&lt;br&gt;normal aktsamhet och efter övervägande. Iakttages inte detta och&lt;br&gt;personen skadas eller sakskada uppstår därför han varit vårdslös bör&lt;br&gt;självfallet jämkning kunna ske enligt EG-direktivets principer. Det innebär&lt;br&gt;ju inte att den skadelidande inte får ekonomiskt skydd vid personskada.&lt;br&gt;För sådana fall kan det utbyggda försäkrings- och sjukvårdssystemet&lt;br&gt;utnyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsad möjlighet att jämka vid medvållande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid t.ex. instruktionsfel är det viktigt att kunna jämka p.g.a. medvållande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skulle särskilt för kemiska produkter kunna innebära stora problem&lt;br&gt;om den skadelidande får full ersättning trots att han kanske på ett&lt;br&gt;anmärkningsvärt sätt använt produkten utanför normalt användnings-&lt;br&gt;område och utan naturliga säkerhetsåtgärder. Undantag görs endast om&lt;br&gt;&amp;quot;användningen helt avviker från mänskligt beteende&amp;quot;. Detta uttryck bör&lt;br&gt;preciseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Risk finns annars att en flora av övermärkning kan bli aktuell för att&lt;br&gt;företagen skall kunna teckna vettiga försäkringspremier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill här erinra om den övermärkning som redan idag finns på&lt;br&gt;kemiska produkter. Samhället tycks vara ointresserat av hur konsumenten&lt;br&gt;verkligen uppfattar varningstexter. Vi har intryck av att alla berörda&lt;br&gt;parter verkar vara nöjda om de lagstiftade kraven och litet mer uppnås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi rekommenderar lagstiftarna att studera övermärkningen i USA.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övermärkning medför dessutom ofta långa domstolsprocesser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkten att det svenska produktansvaret bör överensstämma med vad&lt;br&gt;som gäller i EG-länderna tar också sikte på under vilka förhållanden den&lt;br&gt;skadelidandes medvållande skall påverka rätten till ersättning. Även om&lt;br&gt;det enligt svensk skadeståndsrätt i allmänhet förutsätts ett grovt med-&lt;br&gt;vållande för att en personskadeersättning skall jämkas, måste detsamma&lt;br&gt;inte nödvändigtvis gälla i en speciallagstiftning som i övrigt i hög grad tar&lt;br&gt;tillvara de skadelidandes intressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;267&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadelidandes medvållande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att skadeståndslagens regler (6 kap. 1 §) om&lt;br&gt;jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall gälla&lt;br&gt;även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Nämnda&lt;br&gt;jämkningsregler är dock dåligt anpassade till läkemedelsområdet, med&lt;br&gt;tanke på att läkemedel exempelvis ofta används vid självmord och kan&lt;br&gt;utnyttjas vid s.k. aktiv dödshjälp. Uppsåtlig skada såsom självmord eller&lt;br&gt;skada till följd av självmordsförsök skall enligt konsortiets mening aldrig&lt;br&gt;överhuvudtaget kunna grunda rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt EG-direktivet föreligger samma jämkningsmöjlighet vid person- och&lt;br&gt;sakskada. Enligt det svenska förslaget inskränks jämkningsmöjligheten vid&lt;br&gt;personskada i enlighet med vad som nu gäller enligt skadeståndslagen. I&lt;br&gt;enlighet med sin grundläggande inställning anser Advokatsamfundet att&lt;br&gt;den svenska lagen inte heller på denna punkt bör avvika från EG-&lt;br&gt;direktivet. Tillfogas kan att skadelidande även framgent kan erhålla&lt;br&gt;ersättning enligt skadeståndslagen i det fall denna är tillämplig, dvs.&lt;br&gt;primärt då skadevållaren orsakat skadan genom oaktsamhet. I sådana fall&lt;br&gt;blir skadeståndslagens jämkningsregler tillämpliga. Advokatsamfundet ser&lt;br&gt;heller inte anledning till varför det skulle vara sämre jämkningsmöjligheter&lt;br&gt;vid produktskada än vid köprättsligt fel.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8 Bevisfrågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten anser att det i 8 § lagförslaget som en särskild punkt bör&lt;br&gt;anges att ersättningsskyldighet inte föreligger om den som annars skulle&lt;br&gt;vara skadeståndsskyldig visar att han inte har satt produkten i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undgå ansvar kan enligt 8 § lagförslaget den som annars skulle&lt;br&gt;vara ersättningsskyldig bryta en av tre presumerade förutsättningar. Två&lt;br&gt;av dessa upptas i bestämmelsens punkt 1, nämligen att den påstått&lt;br&gt;ansvarige har satt den skadegörande produkten i omlopp och att detta har&lt;br&gt;skett i en näringsverksamhet. För att tydligare markera att presumtionen&lt;br&gt;att den påstått ansvarige har satt produkten i omlopp är fristående och&lt;br&gt;att det är tillräckligt för att undgå ansvar att bryta denna, bör punkt 1&lt;br&gt;delas upp i två punkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;268&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på bevis om orsakssamband&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med den nyss redovisade grundsynen instämmer tingsrätten promemo-&lt;br&gt;rians förslag. Såvitt tingsrätten kan bedöma innebär den föreslagna&lt;br&gt;ordningen ingen konflikt med EG-direktivet. Den princip som EG&lt;br&gt;fastslagit gäller ju redan i Sverige, även om den inte lagfästs, och kommer&lt;br&gt;att tillämpas även för produktskadornas del. Att bevisbördan placeras hos&lt;br&gt;den som påstått sig lida skada är således den naturliga utgångspunkten.&lt;br&gt;En helt annan sak, som inte berörs i EG-direktivet, är vilken grad av&lt;br&gt;bevisning som skall krävas. Detta bör liksom hittills överlämnas åt&lt;br&gt;rättstillämpningen att bestämma från fall till fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon erinran mot att bevisbördan läggs på producenten i angivna fall&lt;br&gt;finns inte från tingsrättens sida. Däremot är det tveksamt om beviskraven&lt;br&gt;skall utformas olika enligt punkterna 1 och 2 i den föreslagna 8 §.&lt;br&gt;Visserligen överensstämmer detta med EG-direktivet och Europarådets&lt;br&gt;konvention, men någon övertygande argumentering har inte anförts till&lt;br&gt;stöd för denna lösning vare sig i produktansvarskommitténs betänkande&lt;br&gt;eller i promemorian. F.ö. avviker det slutligt antagna EG-direktivet från&lt;br&gt;1976 års utkast, som genomgående ställde krav på s.k. full bevisning. Att&lt;br&gt;i lagtexten ange olika beviskrav rimmar illa med vad som föreslagits, och&lt;br&gt;av tingsrätten godtagits, under nästföregående avsnitt. Tingsrätten anser&lt;br&gt;att den princip som där fastslagits bör gälla även i förevarande samman-&lt;br&gt;hang, dvs. det närmare innehållet i uppställda beviskrav bör bestämmas&lt;br&gt;i rättstillämpningen. Härvid skall framhållas att begreppet &amp;quot;visat&amp;quot; inte har&lt;br&gt;någon entydig betydelse på civilrättens område utan får sin mening först&lt;br&gt;genom konkreta domstolsavgöranden; med &amp;quot;visat&amp;quot; kan avses allt från&lt;br&gt;&amp;quot;sannolikt&amp;quot; över &amp;quot;övervägande sannolikt&amp;quot; till &amp;quot;fullt styrkt&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande&lt;br&gt;ges exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;EG-direktivets regel i artikel 7 (c), om vilka kriterier som skall vara&lt;br&gt;uppfyllda för att strikt ansvar inte skall föreligga, uppfattas som &amp;quot;onödigt&lt;br&gt;invecklad&amp;quot; och ersätts i det svenska förslaget av en något annorlunda&lt;br&gt;formulerad regel (s 134). Även bevisreglerna i artikel 7 (b) i EG-&lt;br&gt;direktivet bedöms som onödigt ingående och omformuleras i det svenska&lt;br&gt;lagförslaget (sl57).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på bevis om orsakssamband&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket är positivt till att beviskravet mildras i fråga om&lt;br&gt;orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den aktuella&lt;br&gt;skadan. Verket anser dock att principen om bevislättnad bör lagregleras.&lt;br&gt;När tvisten om ersättning för produktskada avser svåröverskådliga och&lt;br&gt;komplicerade händelseförlopp gäller visserligen enligt rättspraxis en viss&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;269&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bevislättnad för den skadelidande. Det är dock av värde - både för den Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadelidande och för &amp;quot;skadevållaren&amp;quot; - om denna praxis, som för övrigt&lt;br&gt;är ytterst sporadisk och knappast särskilt tydligt utmejslad, kommer till&lt;br&gt;uttryck i en lagbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De svårigheter som framhålls att bestämma tillämpningsområdet för en&lt;br&gt;bevislättnadsregel förefaller vara överdrivna. En lämplig förebild för en&lt;br&gt;sådan regel kan vara den i betänkandet beskrivna 3 § tredje stycket&lt;br&gt;miljöskadelagen. Enligt motiven för den bestämmelsen bör den kunna&lt;br&gt;tillämpas analogt, t.ex. vid vissa produktskador. Mot bakgrund av att det&lt;br&gt;i betänkandet förutskickas att den rättspraxis som utbildas vid tillämp-&lt;br&gt;ningen av 3 § tredje stycket miljöskadelagen bör få betydelse även inom&lt;br&gt;produktskadeområdet, synes det vara mest konsekvent och lättöverskådligt&lt;br&gt;om praxis i fråga om beviskraven vid produktskador får utvecklas med&lt;br&gt;stöd av en regel i produktskadelagen i stället för omvägen via en regel i&lt;br&gt;miljöskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i uppfattningen att det inte synes finnas något behov&lt;br&gt;av en bevislättnadsregel i produktskadelagen emedan utrymme för&lt;br&gt;bevislättnad för den skadelidande nu finns i rådande praxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i utredningens bedömning att tillerkänna den&lt;br&gt;enskildes intresse större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens institut for byggnadsforskning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid byggande på entreprenad gäller kontraktsförhållandena mellan&lt;br&gt;brukare - entreprenör och mellan entreprenör - tillverkare. Dessa&lt;br&gt;särskilda relationer tycks inte behandlade i propositionen. Skadestånds-&lt;br&gt;proceduren i byggsektorn skulle troligen förenklas om ansvaret gentemot&lt;br&gt;brukaren åvilar entreprenören ensam, eventuellt entreprenör och&lt;br&gt;tillverkare solidariskt. Detsamma skulle troligen också gälla eventuella&lt;br&gt;försäkringsarrangemang. Jämförelser kan här göras med franska Code civil&lt;br&gt;art. 1792 om de s.k. EPERS-elementen i byggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Krav på bevis om orsakssamband&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med gällande rätt bör utgångspunkten vid bedömningen av&lt;br&gt;orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den aktuella&lt;br&gt;skadan vara att den skadelidande som begär ersättning har bevisbördan&lt;br&gt;för att skadan har orsakats på det sätt han påstår. När det gäller styrkan&lt;br&gt;hos den bevisning som erfordras för att den skadelidande skall anses ha&lt;br&gt;fullgjort sin bevisskyldighet torde kraven inte komma att ställas högre än&lt;br&gt;vad som är rimligt med hänsyn till möjligheterna att utreda orsaks-&lt;br&gt;sambandet i det enskilda fallet. Det är angeläget att beviskravet inte sätts&lt;br&gt;så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;270&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen vill i det här sammanhanget framhålla att det i mål om&lt;br&gt;ersättning för skador, som djur drabbats av, p.g.a. brister i fodret kan&lt;br&gt;uppkomma besvärliga och svåröverskådliga bevisfrågor. I sådana mål kan&lt;br&gt;det vara önskvärt att beviskraven lindras för den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningsförslaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lagförslaget skall den som annars skulle vara ersättningsskyldig&lt;br&gt;enligt produktskadelagen gå fri från ansvar, bl.a. om han gör sannolikt att&lt;br&gt;den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i&lt;br&gt;omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet hävdas att den bevisbörda som i normalfallet läggs bl.a.&lt;br&gt;på tillverkaren eller importören inte torde vara särskilt betungande. Där&lt;br&gt;sägs att man ofta redan av säkerhetsbristens art kan sluta sig till i vilket&lt;br&gt;skede den har uppkommit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen vill betona att naturprodukterna skiljer sig från vanliga&lt;br&gt;industriprodukter på ett avgörande sätt genom att de är biologiska&lt;br&gt;produkter. Biologiska produkter är utsatta för en ständig förändring.&lt;br&gt;Detta gäller särskilt djurprodukter av olika slag. Det kan därför ofta vara&lt;br&gt;svårt för den berörde att göra sannolikt i vilket led den skadeframkallande&lt;br&gt;säkerhetsbristen inträffat. Lantbruksstyrelsen vill därför särskilt framhålla&lt;br&gt;att bevisproblemen kan bli stora när naturprodukter förorsakar skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bevisfrågor&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet föreskrivs uttryckligen att det åligger den skadelidande att&lt;br&gt;bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekt och skada. I&lt;br&gt;den nuvarande skadeståndslagen gäller samma principer. Vidare gäller&lt;br&gt;som allmän princip att den part som har bäst möjlighet att föra bevisning&lt;br&gt;också ålägges göra detta. Justitiedepartementet har i tidigare förslag varit&lt;br&gt;inne på tanken att införa en regel om bevislättnad och därvid hänvisat till&lt;br&gt;miljöskadelagens bestämmelser. I nuvarande förslag har den tanken inte&lt;br&gt;resulterat i ett formellt förslag. Däremot är den uppenbarligen fortfarande&lt;br&gt;levande i vart fall torde skrivningen kunna tolkas på detta sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet sid. 154 sägs sålunda:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Den rättspraxis som kan komma att utbildas vid tillämpningen av 3 §&lt;br&gt;tredje stycket miljöskadelagen bör därför få betydelse även inom&lt;br&gt;produktskadeområdet&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen anser att det inte finns någon anledning avvika från&lt;br&gt;gällande praxis om bevisbördans placering och omfattning och menar&lt;br&gt;därför att EG-direktivets förslag även skall gälla för produktskadelagen.&lt;br&gt;Miljöskadelagen är inte relevant i sammanhanget. De skador som där&lt;br&gt;aktualiseras är av en helt annan karaktär än produktskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;271&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utländska Försäkringsbolags Förening &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91*197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi finner det anmärkningsvärt att det införs förslag till bevislättnad. Vi&lt;br&gt;förstår inte nödvändigheten av en sådan regel eftersom EG-direktivet inte&lt;br&gt;har någon motsvarighet därtill. Vad gäller bevisfrågan anser vi att det&lt;br&gt;föreligger stor risk för fler ersättningsberättigade krav, fler försäkringsfall&lt;br&gt;som slutligen medför risk för högre försäkringspremier. Sådana höjningar&lt;br&gt;av försäkringspremien kommer naturligtvis att utgöra en ekonomisk&lt;br&gt;belastning för alla berörda parter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande frågan om huruvida en bevislättnadsregel bör införas anför&lt;br&gt;föreningen följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som anges i promemorian kan produktskador utan tvivel ge upphov till&lt;br&gt;samma slag av bevissvårigheter som vad gäller miljöskador. Genom det&lt;br&gt;s.k. Leo-målet har Högsta domstolen öppnat en möjlighet för bevislättnad&lt;br&gt;för den skadelidande. Av domen kan dock ej dras några närmare&lt;br&gt;slutsatser om bevisregelns närmare räckvidd. Utredningens förslag att&lt;br&gt;frågan om en bevislättnad bör överlämnas till praxis kan ej anses vara&lt;br&gt;tillräckligt. Med hänsyn till de mycket komplicerade orsakssamband som&lt;br&gt;kan föreligga mellan skada och produkt och med beaktande av att mycket&lt;br&gt;lång tid kan ha förflutit mellan användandet av produkten och till dess&lt;br&gt;skadan visar sig, anser föreningen att en bevislättnadsregel av liknande&lt;br&gt;innehåll som i miljöskadelagen bör införas. Parterna i tvist vad gäller&lt;br&gt;produktskada får genom en bevisregel bättre möjlighet att förutse&lt;br&gt;processförutsättningarna i ett skadeärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Villaägareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en skadelidande skall kunna göra gällande ett anspråk krävs bl.a.&lt;br&gt;att han kan styrka att det finns ett orsakssamband mellan den skade-&lt;br&gt;görande handlingen och skadan. Med hänsyn till att stora bevisproblem&lt;br&gt;kan förekomma vid tvister om produktansvar föreslår Villaägareförbundet,&lt;br&gt;till skillnad från vad som anförs i promemorian, att lättnader i beviskravet&lt;br&gt;införs ifråga om orsakssambandet mellan den skadegörande handlingen&lt;br&gt;och skadan. En sådan regel skulle exempelvis kunna utformas med&lt;br&gt;miljöskadelagen som förebild.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3.8 i promemorian anges krav på bevis om orsakssammanhang.&lt;br&gt;Det finns i förarbetet inte tillräckligt klara linjer för sådan bevisföring. I&lt;br&gt;synnerhet då produkten vandrar i två eller flera led innan beställa-&lt;br&gt;ren/köparen har den inplacerad i småhuset kan det med nuvarande&lt;br&gt;textförslag dessutom bli en lång, svår och dyrbar procedur innan rättelse&lt;br&gt;nås. Det krävs därför en mera konkret formulering, så att var och en -&lt;br&gt;husfabrikanten och mellanleden fram till det färdiga huset - blir ansvariga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Entreprenören bör enligt förbundets mening vara direktansvarig. Denne&lt;br&gt;har sedan att föra regresstalan bakåt i leden. I de fall beställaren/köparen&lt;br&gt;har mer än en entreprenör - den som bygger husgrunden, husresaren,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;272&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rörfirman osv., vilka var och en måste ha täckande försäkringsskydd. Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;Därmed blir den &amp;quot;huvuddrabbade&amp;quot; mer befriad från nuvarande långa och&lt;br&gt;komplicerade process, som alltför ofta tillintetgör köparen/familjen vad&lt;br&gt;avser ekonomi samt fysisk och psykisk hälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentvägledarnas förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bevisbördan vid såväl sakskada som personskada läggs visserligen på&lt;br&gt;näringsidkaren &amp;quot;att då produkten sattes i omlopp inte kan ha orsakat eller&lt;br&gt;att den aktuella risken förelåg&amp;quot;, men hur ska konsumenten 25 år senare&lt;br&gt;visa att han inköpt den aktuella produkten. Många konsumenter har&lt;br&gt;redan idag svårt att visa när och av vem de köpt en viss vara bara ett par&lt;br&gt;månader tillbaka i tiden. Risken för konsumenten med denna långa tid&lt;br&gt;kan bli &amp;quot;att de har rätt men ändå inte får rätt&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Miljöcentrum&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår uppfattning inskränker dock 4 § den strikta skadestånds-&lt;br&gt;skyldigheten. Genom införandet av ett skälighetsrekvisit försätts den&lt;br&gt;skadelidande i ett otillbörligt underläge gentemot &amp;quot;skadegöraren&amp;quot;, då det&lt;br&gt;för en fällande dom krävs, att den skadelidande bevisar, att den skadliga&lt;br&gt;produkten &amp;quot;när den sattes i omlopp, inte var så säker som skäligen kunde&lt;br&gt;förväntas&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälighetsrekvisitet måste enligt vår uppfattning tas bort ur den aktuella&lt;br&gt;paragrafen, bl.a. då det försvårar ersättning för utvecklingsfel och&lt;br&gt;systemfel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utvecklingsfel avses förhållandet, att en ny produkt har skade-&lt;br&gt;bringande egenskaper, som varit omöjliga att förutse under forsknings-&lt;br&gt;och utvecklingsfasen. Vi anser att ett strikt ansvar måste utkrävas i&lt;br&gt;sådana fall, emedan skadorna kan föröda ett liv för den skadelidande. Det&lt;br&gt;är stötande, att en producent utan strikt ersättningsskyldighet skall tillåtas&lt;br&gt;använda konsumenter som försökskaniner&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande systemfel hänvisas till den utsatta situationen för Sveriges&lt;br&gt;ca tre miljoner allergiker och astmatiker. Innan marknadsföring påbörjas&lt;br&gt;är det ofta omöjligt att förutse, i vilken utsträckning en produkt kan&lt;br&gt;komma att orsaka allergiska reaktioner hos vissa konsumenter. Sådana&lt;br&gt;effekter upptäcks först när ett tillräckligt stort antal konsumenter kommit&lt;br&gt;i kontakt med produkten. Detta får i en sådan situation inte frita&lt;br&gt;producentenfrånstriktskadeståndsskyldighet. Allergiker och astmatiker&lt;br&gt;skall självfallet ha samma rättsskydd som icke allergiker och astmatiker.&lt;br&gt;I själva verket bör det vara en självklarhet, att rättsskyddet utformas för&lt;br&gt;att i första hand skydda de svaga grupperna i samhället.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller skador, som ytterst har sin grund i verksamhet, som&lt;br&gt;bedrivs i vinningssyfte, finner vi det rimligt att bevisbördan skiftas till den&lt;br&gt;skadelidandes förmån. Så var också fallet i det ursprungliga lagförslagets&lt;br&gt;4 §, som beträffande bevisfrågan hade följande lydelse &amp;quot;En skada skall&lt;br&gt;anses ha uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt, om det&lt;br&gt;med hänsyn till säkerhetsbristens och skadans art, andra möjliga&lt;br&gt;skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande&lt;br&gt;sannolikhet för ett sådant orsakssamband&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;273&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta stycke har i det slutliga lagförslaget tagits bort. Enligt Miljö- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;centrums uppfattning bör detta stycke återinföras i sin ursprungliga&lt;br&gt;lydelse i 4 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet mot Astma-Allergi&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett problem som vi vill peka på som speciellt gäller vår medlemsgrupp är&lt;br&gt;bevisfrågan. Den enskilde konsumenten kommer, i många fall, att få stora&lt;br&gt;svårigheter att bevisa att en produkt förorsakat skada. Vi vill här peka på&lt;br&gt;den amerikanska lagstiftningen som har vänt på bevisbördan. I USA är&lt;br&gt;det fabrikanten som ska bevisa att produkten ej förorsakar skada. Detta&lt;br&gt;anser vi vara en mer konsumentvänlig inställning än den som produkt-&lt;br&gt;skadelagen står för.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9. Preskription&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten anser att ett förtydligande i den föreslagna lagtexten bör ske&lt;br&gt;i fråga om utgångspunkten för beräkningen av den treåriga preskrip-&lt;br&gt;tionstiden. Vidare anser hovrätten att det bör undersökas om förutsätt-&lt;br&gt;ningar föreligger för någon form av statligt garantiansvar för personskador&lt;br&gt;som uppkommer efter utgången av tio år men inom 25 år från det&lt;br&gt;produkten upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning.&lt;br&gt;Sistnämnda garantiansvar skulle då kunna ersätta en utsträckning av den&lt;br&gt;yttersta preskriptionstiden för nu aktuella skador till 25 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Treårsregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den treåriga preskriptionstiden är enligt promemorians motiv avsedd att&lt;br&gt;börja löpa när den skadelidande får kännedom om 1. skadan, 2.&lt;br&gt;säkerhetsbristen i produkten samt 3. den mot vilken anspråket skall riktas.&lt;br&gt;Det saknas anledning att inte uttrycka detta i lagtexten i stället för den&lt;br&gt;omskrivning som föreslås i promemorian. Bestämmelsen skulle härigenom&lt;br&gt;vinna i tydlighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den yttersta preskriptionstiden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten delar uppfattningen att det finns skäl att i en produktskadelag&lt;br&gt;föreskriva en förlängd preskriptionstid för rätt till ersättning för per-&lt;br&gt;sonskador. En så lång preskriptionstid som 25 år kommer emellertid utan&lt;br&gt;tvivel att medföra vissa problem för svenska tillverkare främst i form av&lt;br&gt;högre kostnader i förhållande till viktiga konkurrentländer. För att&lt;br&gt;undvika dessa olägenheter och ändå tillförsäkra en skadelidande rätt till&lt;br&gt;ersättning även om skadan visar sig först efter lång tid, bör enligt&lt;br&gt;hovrättens mening förutsättningarna för ett statligt garantiansvar&lt;br&gt;undersökas. Ett sådant garantiansvar skulle då kunna &amp;quot;ta vid&amp;quot; efter&lt;br&gt;utgången av tio år och gälla fram till 25 år efter den ursprungliga&lt;br&gt;preskriptionstidens början. Härigenom kunde preskriptionstiden med&lt;br&gt;avseende på den ansvarige bestämmas till tio år såväl för person- som för&lt;br&gt;sakskador. Förebilder till ett sådant ansvar finns bl.a. på atomskadelag-&lt;br&gt;stiftningens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;274&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Växjö tingsrätt &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den yttersta preskriptionstiden för personskada föreslås vara 25 år. Denna&lt;br&gt;tid, som ej harmonierar med EG-direktivet, kan enligt tingsrätten komma&lt;br&gt;att medföra problem för det svenska näringslivet i internationella&lt;br&gt;förhållanden. Tiden är dessutom för svenska förhållanden ovanligt lång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som anförs i promemorian om den skadelidandes behov kan ej anses&lt;br&gt;ha sådan tyngd att den förlängda preskriptionstiden bör väljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;110 § första stycket bör anges att kännedom skall ha erhållits även om&lt;br&gt;den som har att utge ersättning enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten instämmer i förslaget till treårig preskription. Vad gäller&lt;br&gt;utgångspunkten för preskriptionstiden anser tingsrätten att denna inte bör&lt;br&gt;hängas upp på att den skadelidande rent faktiskt får kännedom om att&lt;br&gt;hans fordran kan göras gällande. Detta innebär nämligen att preskrip-&lt;br&gt;tionstidens längd blir beroende av subjektiva faktorer. I stället bör regeln&lt;br&gt;vara att preskriptionstiden börjar löpa då den skadelidande fick eller hade&lt;br&gt;bort få kännedom om att fordran kunde göras gällande. Detta överens-&lt;br&gt;stämmer med EG-direktivet och produktansvarskommitténs betänkande.&lt;br&gt;Bestämmelser av motsvarande innebörd finns också i, förutom den i&lt;br&gt;promemorian anmärkta 21 § atomansvarighetslagen, 52 § köplagen, 11 §&lt;br&gt;konsumentköplagen och 17 § konsumenttjänstlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller den yttersta tidsgränsen för att ett produktansvar skall&lt;br&gt;kunna göras gällande föreslås i promemorian en period på tio år, då fråga&lt;br&gt;är om sakskador. Tingsrätten har ingen erinran mot detta. Däremot anser&lt;br&gt;tingsrätten att man bör undvika en förlängning av denna preskriptionsfrist&lt;br&gt;vid personskador. I promemorian räknas upp en rad argument som talar&lt;br&gt;emot en sådan förlängning: behovet av en likartad internationell&lt;br&gt;bedömning, svårigheterna att tillskapa ett försäkringsskydd m.m. Enligt&lt;br&gt;tingsrättens mening har promemorians författare inte förmått att anföra&lt;br&gt;tillräckligt bärande motargument. Tilläggas skall att redan en så lång&lt;br&gt;preskriptionstid som tio år innebär att bevisföringen inför en domstol blir&lt;br&gt;mycket besvärlig och osäker. Och att utreda och styrka orsakssamband&lt;br&gt;mellan en produkt och en skada sedan 25 år förflutit torde i det närmaste&lt;br&gt;vara ogörligt. Det framstår också som märkligt att den som uppsåtligen&lt;br&gt;eller av vårdslöshet förorsakat personskada skulle uppnå ansvarsbefrielse&lt;br&gt;tidigare än den som, trots att han vidtagit alla tänkbara försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder, ådragit sig ett strikt ansvar för en produkt som han tillverkat.&lt;br&gt;Tingsrätten förordar därför en enhetlig yttersta preskriptionsfrist på tio&lt;br&gt;år såsom produktansvarskommittén föreslog och som anvisas i Europa-&lt;br&gt;rådets konvention och EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad slutligen angår utgångspunkten för beräkning av den yttersta&lt;br&gt;preskriptionstiden anser tingsrätten att lagtexten bör utformas på det sätt&lt;br&gt;som produktansvarskommittén föreslog och som även anges i EG-&lt;br&gt;direktivet: &amp;quot; ... efter det .... satte det särskilda föremål, som orsakat&lt;br&gt;skadan, i omlopp&amp;quot;. En sådan reglering innebär att preskriptionsfristen&lt;br&gt;börjar löpa samtidigt som produktansvaret inträder, vilket måste vara den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;275&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rimligaste utgångspunkten. Denna ståndpunkt påverkas inte av det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;exempel som andragits i specialmotiveringen (s. 291). Det exemplet är&lt;br&gt;nämligen missvisande. Som anförs i promemorian på s. 96 och 97 samt&lt;br&gt;283 sätts en produkt i omlopp när den överlämnas till annan (&amp;quot;till nästa&lt;br&gt;led i tillverknings- och distributionskedjan eller till den slutliga använ-&lt;br&gt;daren&amp;quot;). Detta måste - i motsats till vad som anförs i specialmotiveringen&lt;br&gt;på s. 284 - innebära att butiksägaren sätter produkten i omlopp när&lt;br&gt;konsumenten tar denna i sin besittning, inte när den sätts ut på hyllorna.&lt;br&gt;I de fall butiksägaren är &amp;quot;ersättningsskyldig&amp;quot;, dvs. ansvar inträder enligt&lt;br&gt;7 §, inträder ansvaret först vid denna senare tidpunkt. En annan sak är&lt;br&gt;att tillverkaransvaret inträtt betydligt tidigare. Den föreslagna lagtexten&lt;br&gt;innebär således endast att regeln kompliceras. I stället för att använda det&lt;br&gt;redan introducerade begreppet &amp;quot;sätts i omlopp&amp;quot; införs ett nytt begrepp&lt;br&gt;&amp;quot;upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kollektiva försäkringsanordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian berörs frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-&lt;br&gt;anordning, närmast som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid för&lt;br&gt;att täcka sena skador (s 62). Inspektionen vill framhålla att en sådan&lt;br&gt;anordning skulle kunna tjäna även ett par andra syften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som inledningsvis har anförts är det av största vikt att de skadelidande&lt;br&gt;genom försäkring kan garanteras att i realiteten få åtnjuta det skydd som&lt;br&gt;lagen är avsedd att ge dem. Men detta förutsätter att de näringsidkare&lt;br&gt;som sätter skadebringande produkter i omlopp också har ombesörjt ett&lt;br&gt;försäkringsskydd. Man kan dock knappast räkna med att alla sådana&lt;br&gt;näringsidkare tecknar en produktansvarsförsäkring. Genom någon form&lt;br&gt;av obligatorisk, kollektiv produktansvarsförsäkring, lik den försäkrings-&lt;br&gt;lösningsom finns på miljöskadeområdet, skulle man kunna säkerställa bl&lt;br&gt;a att den som har skadats av en produkt som har satts i omlopp av en&lt;br&gt;näringsidkare som varit oförsäkrad skulle få ekonomisk gottgörelse.&lt;br&gt;Frågan kan knappast sägas vara oväsentlig, eftersom man förmodligen kan&lt;br&gt;räkna med att det i första hand är sådana näringsidkare som är mindre&lt;br&gt;nogräknade eller som saknar egen vilja eller förmåga att utge skadestånd&lt;br&gt;som står utan produktansvarsförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ytterligare skäl för en obligatorisk kollektiv försäkringslösning är att&lt;br&gt;en sådan kan behövas om de frivilliga försäkringslösningar som kommer&lt;br&gt;att erbjudas på marknaden inte fullt ut motsvarar det skydd som&lt;br&gt;produktskadelagen ger. Ett exempel är om dessa försäkringslösningar inte&lt;br&gt;täcker utvecklingsskadorna. Ett annat är om de, trots vad som har sagts&lt;br&gt;tidigare i denna fråga, genomgående blir av &amp;quot;claims made&amp;quot;-karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen att frågan&lt;br&gt;om att tillskapa någon form av kollektiv försäkringsanordning bör&lt;br&gt;uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Marknadsdomstolen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad&lt;br&gt;punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;276&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ges exempel på sådana avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande den svenska regeln om treårspreskription kan konstateras&lt;br&gt;att den inte är likalydande med EG-direktivets bestämmelse. I denna&lt;br&gt;bestämmelse anges att preskriptionstiden skall börja löpa från dagen då&lt;br&gt;den skadelidande blev medveten om, eller skäligen borde ha blivit&lt;br&gt;medveten om, skadan, &amp;quot;defekten&amp;quot; och tillverkarens identitet. Motivering&lt;br&gt;till de föreliggande skillanderna saknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den yttersta preskriptionstiden för personskador har i promemorian&lt;br&gt;föreslagits bli tjugo år i stället för tio år som i EG-direktivet. Som skäl&lt;br&gt;för avvikelsen anges hänsynen till den skadelidandes intresse (varför dessa&lt;br&gt;intressen inte motiverat en längre preskriptionstid för exempelvis&lt;br&gt;atomskador anges inte).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket tillstyrker de föreslagna preskriptionsreglerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från allmän synpunkt måste det vara riktigt att de skadelidandes behov&lt;br&gt;av ersättning fått väga tyngst vid valet mellan en kortare och en längre&lt;br&gt;preskiptionstid. Även om det i det mindre antal fall, då den förlängda&lt;br&gt;preskriptionstiden aktualiseras, kan uppkomma merkostnader för vissa&lt;br&gt;företag, talar sociala och mänskliga skäl starkt för att den skadelidande&lt;br&gt;även i en sådan situation skall ha rätt att kräva ersättning. I betänkandet&lt;br&gt;pekas även på andra fördelar med en lång preskriptionstid. Den kan&lt;br&gt;verka skadeförebyggande och stimulera till ökad satsning på forskning om&lt;br&gt;långtidsverkande skadeeffekter hos nya produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen bör framhållas att EG-direktivet (enligt artikel 13) inte&lt;br&gt;inverkar på sådana rättigheter som en skadelidande har enligt de allmänna&lt;br&gt;skadeståndsregler som gällde när direktivet meddelades. Sådana regler&lt;br&gt;finns i fråga om culpaansvaret och innebär i flera europeiska länder, bl.a.&lt;br&gt;Belgien, Frankrike, Nederländerna och Västtyskland, en allmän preskrip-&lt;br&gt;tionstid om 30 år för sådant ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillverkarna i dessa länder måste sålunda få räkna med ett trettioårigt&lt;br&gt;ansvar för åtminstone vissa produktskador. Det minskar skillnaden mellan&lt;br&gt;den föreslagna preskriptionstiden på 25 år i Sverige och vissa andra&lt;br&gt;länders preskriptionstider. Det kommer som nu också i framtiden att&lt;br&gt;finnas olika långa preskriptionstider i olika länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna reklamationsnämnden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagförslaget anges att den som vill ha ersättning enligt lagen skall väcka&lt;br&gt;talan inom vissa angivna tider för att inte förlora rätten till ersättning.&lt;br&gt;Nämnden menar att en anmälan till nämnden i detta avseende bör ha&lt;br&gt;samma verkan som en vid domstol väckt talan. Detta bör komma till&lt;br&gt;uttryck i lagtexten. Som skäl härför kan anföras att det för merparten av&lt;br&gt;de konsumenter som råkar i tvist med en näringsidkare - även vad gäller&lt;br&gt;produktskador - framstår som mest naturligt att i första hand vända sig&lt;br&gt;till ARN.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;277&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens industriverk &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om en preskriptionstid på 25 år i stället för som i EG-direktivet&lt;br&gt;tio år innebär att svenska företag får högre kostnad för att spara&lt;br&gt;dokumentation samt för att försäkra ett ansvar under så lång tid. De&lt;br&gt;ökade kostnaderna och effekterna av detta borde utredas närmare, innan&lt;br&gt;den delen av promemorian eventuellt görs till lag. Det vore olyckligt om&lt;br&gt;den svenska industrins konkurrenskraft skulle försämras gentemot&lt;br&gt;omvärlden p.g.a. den längre preskriptionstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att kommittén valt 25 års preskription vid personskada till skillnad mot&lt;br&gt;EG-direktivets tio år, får ses som en anpassning till den verklighet där&lt;br&gt;vissa cancerformer blir fullt utbildade efter upp till 20 år. Verket ställer&lt;br&gt;sig bakom uppfattningen att det skulle vara uppenbart snävt att, med&lt;br&gt;tanke speciellt på cancersjukdomarnas särskilda karaktär och våra&lt;br&gt;begränsade kunskaper på detta område, lägga en gräns vid 20 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket anser att näringslivets farhågor att en lång preskriptionstid skulle&lt;br&gt;lämna Sverige på efterkälken gentemot sina utländska konkurrenter är lätt&lt;br&gt;att förstå, men å andra sidan borgar en lång preskriptionstid för en högre&lt;br&gt;skadeförebyggande kvalitet. Det finns tyvärr i argumenteringen en tendens&lt;br&gt;att schablonmässigt mäta risken för den enskildes lidande i kronor och&lt;br&gt;ören, vilket inte synes vara förenligt med tanken bakom svensk kon-&lt;br&gt;sumenträtt. Med tanke på att den långa preskriptionstiden närmast avser&lt;br&gt;skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan vill verket, i enlighet&lt;br&gt;med miljöskadeutredningens förslag, avgränsa 25-års preskriptionen till att&lt;br&gt;avse dessa skadetyper. För övriga person- och sakskador föreslår verket&lt;br&gt;10 års preskription.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i kommitténs lösning vid preskriptionsavbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket konstaterar att förslaget till produktskadelag i huvudsak&lt;br&gt;överensstämmer med EG-direktivet. En fråga där delade meningar råder&lt;br&gt;avser den yttersta preskriptionstiden för ersättning för personskada.&lt;br&gt;Nuvarande regler om preskription av skadeståndskrav kan i vissa fall leda&lt;br&gt;till resultat som ur den skadelidandes synpunkt ter sig stötande. Skador&lt;br&gt;i t.ex. byggnader orsakade av felaktigt material kan bli märkbara först&lt;br&gt;efter en längre tid. I fråga om sådan personskada framstår det utifrån&lt;br&gt;rättspolitiska och sociala synpunkter som ytterst angeläget att de&lt;br&gt;skadelidande kan få ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Boverket finner således den i promemorian föreslagna tidsgränsen väl&lt;br&gt;motiverad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försvarets materielverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador och preskriptionstid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-&lt;br&gt;lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i&lt;br&gt;förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;278&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den inter- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;nationella konkurrensen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva&lt;br&gt;uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som&lt;br&gt;medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort&lt;br&gt;få större betydelse vid förslagets utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstämmelse&lt;br&gt;med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med vad som&lt;br&gt;omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Se avsnitt 1 och 11.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § 1 st&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtexten bör kompletteras med orden &amp;quot;eller borde ha fått kännedom&lt;br&gt;om&amp;quot; för att åstadkomma bättre överensstämmelse med EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § 2 st&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten för den yttersta preskriptionstiden bör knytas till den&lt;br&gt;tidpunkt när den ansvarige sätter produkten i omlopp. Det är rimligt att&lt;br&gt;den tidpunkt när ansvaret inträder också utgör utgångspunkt för&lt;br&gt;preskriptionstiden. Den föreslagna regleringen är däremot ologisk och&lt;br&gt;onödigt komplicerande samtidigt som den utgör ytterligare en avvikelse&lt;br&gt;från EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen delar Industriförbundets uppfattning att det saknas&lt;br&gt;anledning införa 25 års preskription för personskador. Frånsett att ett&lt;br&gt;sådant förslag skulle få avsevärda negativa konsekvenser skulle det också&lt;br&gt;skapa betydande oklarheter och svårigheter, inte minst när det gäller&lt;br&gt;möjligheterna att kunna få ett försäkringsskydd etc. Dessutom innebär&lt;br&gt;förslaget att olika preskriptions- och ansvarstider kommer att gälla för de&lt;br&gt;olika parterna inom byggmarknaden. Måhända har - i den mån det inte&lt;br&gt;har funnits något annat outtalat motiv - Miljöskadeutredningens förslag&lt;br&gt;om en 25-årig preskriptionstid lockat justitiedepartementet att föreslå&lt;br&gt;motsvarande tid i produktskadelagen trots att det slutligen inte intogs&lt;br&gt;någon sådan preskriptionsregel i miljöskadelagen och trots att utredningen&lt;br&gt;hade andra skäl för sitt förslag. Som tidigare påpekats kan produktskade-&lt;br&gt;lagen inte jämföras med miljöskadelagen. Anförda motiv i miljöskade-&lt;br&gt;utredningen för förlängt preskriptionsbehov har därför inte bäring på&lt;br&gt;produktskadeområdet. Att införa 25 års preskriptionstid för personskador&lt;br&gt;innebär ett flertal betydande nackdelar. I betänkandet sid 167 sägs:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Företrädare för försäkringsbranschen har hävdat att det kommer att vara&lt;br&gt;förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en ansvarsförsäkring&lt;br&gt;som täcker produktansvaret under en preskriptionstid av 25 år. Det&lt;br&gt;bedöms vara nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så lång&lt;br&gt;tid&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta besvaras i betänkandet med:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;279&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Det är svårt att bedöma hur välgrundade försäkringsbranschens farhågor Prop. 1990/91’197&lt;br&gt;är&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av förslaget att döma ansågs tydligen inte att försäkringsbranschens&lt;br&gt;farhågor var särskilt välgrundade. Denna inställning från justitie-&lt;br&gt;departementet är förvånansvärd. Det hade varit rimligare om departe-&lt;br&gt;mentet hade accepterat att de som bäst känner till branschens villkor&lt;br&gt;också vet vad de talar om. Ett sådant synsätt hade, om försäkrings-&lt;br&gt;aspekten skall tilläggas någon vikt vid fastställandet av preskriptionstidens&lt;br&gt;längd, resulterat i att preskriptionstiden i den svenska produktskadelagen&lt;br&gt;skulle överensstämma med den som gäller i bl a EG-länderna, dvs 10 år.&lt;br&gt;(Hänvisningen till Norge är inte relevant i sammanhanget i annat&lt;br&gt;avseende än att de norska och svenska justitiedepartementen hade&lt;br&gt;ingående samarbete vid utarbetande av resp lands förslag till produkt-&lt;br&gt;skadelagstiftning.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorians förslag överensstämmer med EG-direktivet&lt;br&gt;sånär vad gäller den yttersta preskriptionstiden för personskador. I&lt;br&gt;förslaget sätts den yttersta tiden till 25 år medan den i EG-direktivet har&lt;br&gt;satts till 10 år. Som skäl för den avvikande regleringen hänvisas i&lt;br&gt;departementspromemorian till den relativt långa tid som åtgår för&lt;br&gt;cancerskadors framväxt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF delar departementspromemorians värderingar vad gäller att&lt;br&gt;åstadkomma ett gott skydd för den skadelidande. Det kan dock ifråga-&lt;br&gt;sättas om tiden vid personskador skall sättas så lång som 25 år. Även om&lt;br&gt;ett behov av längre tid än 10 år föreligger torde det i detta fall vara&lt;br&gt;lämpligare att söka åstadkomma en enhetlig europeisk lösning än att på&lt;br&gt;detta sätt skapa en svensk särreglering. Till detta kommer de svårigheter&lt;br&gt;i försäkringshänseende som den föreslagna lösningen leder till. Mot&lt;br&gt;bakgrund av det sagda finner LRF visserligen att det kan finnas behov av&lt;br&gt;en längre tid än vad som föreslås i EG-direktivet, men att en sådan&lt;br&gt;lösning bör sökas i internationellt samförstånd utanför den föreslagna&lt;br&gt;produktskadelagen och således en enhetlig yttersta preskriptionstid om 10&lt;br&gt;år bör anges för såväl person- som sakskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kooperativa förbundet (KF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF är vidare tveksam till det formella krav som föreslås för preskriptions-&lt;br&gt;avbrott att den som vill ha ersättning måste väcka talan inom viss tid för&lt;br&gt;att fordringen skall kunna göras gällande. I motiven uttalas visserligen&lt;br&gt;också att ett medgivande om skadeståndsskyldighet från den skadevål-&lt;br&gt;landes sida avbryter preskription, men KF vill ändå ifrågasätta om det inte&lt;br&gt;är tillräckligt att den som vill ha ersättning kan visa att han skriftligen&lt;br&gt;hävdat denna uppfattning emot den skadevållande, för att preskrip-&lt;br&gt;tionstiden skall avbrytas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;280&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionstid om 25 år för personskador och inget undantag för s.k.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utvecklingsskador&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En längre preskriptionstid för personskador i Sverige jämfört med andra&lt;br&gt;länder skulle kunna medföra mycket stora kostnader för svenska&lt;br&gt;tillverkare och därigenom betydande konkurrensnackdelar för svenska&lt;br&gt;företag jämfört med utländska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt för företag som säljer kemiska produkter skulle 25 år plus inget&lt;br&gt;undantag för utvecklingsskador kunna innebära orimliga konsekvenser.&lt;br&gt;Även om de besitter all tillgänglig vetenskaplig kunskap om t ex&lt;br&gt;cancerrisker, är det omöjligt att förutse den framtida vetenskapliga&lt;br&gt;insikten om av vad och hur cancer uppstår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den framtida kunskapen skulle således kunna medföra stora skade-&lt;br&gt;ståndskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska företag lägger ned mycket stora resurser på produktkontroll och&lt;br&gt;forskning i avsikt att undvika risker för framtida skador. Vi tror inte att&lt;br&gt;svenska företag genom strängare ansvarsregler än i övriga länder skulle&lt;br&gt;satsa ändå mer på forskning och utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaderna för att bevara dokumentation om produkterna kommer&lt;br&gt;också att öka mycket kraftigt p.g.a. den långa preskriptionstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stora problem uppstår vid byte av ägare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många importörer av t ex kemiska produkter skulle av sekretesskäl inte&lt;br&gt;få tillgång till all dokumentation som behövs. Vi vet av erfarenhet genom&lt;br&gt;de mångåriga diskussionerna om produktregistret vid kemikalie-&lt;br&gt;inspektionen att importörer av kemiska produkter inte får tillgång till all&lt;br&gt;dokumentation som behövs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälet är naturligtvis att den utländska tillverkaren inte vill lämna ifrån&lt;br&gt;sig sina företagshemligheter. De väljer då att inte leverera till Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En importör får dessutom svårt att ställa krav på sina huvudmän när&lt;br&gt;det gäller avtal om regress av skadeståndskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Hotell- och Restaurangforbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Internationell anpassning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som företrädare för hotell- och restaurangbranschen och därmed även&lt;br&gt;turistbranschen, ser vi en fördel i anpassningen till internationella - i&lt;br&gt;första hand EGs - regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund och då några bärande skäl inte anförts bör en 25-&lt;br&gt;årig preskriptionsregel inte införas, då EG inför en tio-årig preskrip-&lt;br&gt;tionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD-Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;P.g.a. ovan omtalade mycket höga produktutvecklingstakt kommer&lt;br&gt;förslaget om 25 års preskriptionstid att skapa orimliga krav på lagring av&lt;br&gt;produktinformation. Det är t ex vanligt att det varje år kommer helt nya&lt;br&gt;produktgenerationer med en mängd modeller som ofta sedan förädlas&lt;br&gt;innan de når sin slutkund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;281&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Marknadsförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§ 10 25-årsregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den allvarligaste anmärkningen gäller naturligtvis 25-årsregeln. Där bör&lt;br&gt;ansvarsfrågan få en annan lösning, exempelvis försäkringsvägen. Ersättning&lt;br&gt;bör kunna utgå till dem som drabbas av typen asbestskador, dvs skador&lt;br&gt;som visar sig efter mycket lång tid, via någon form av kollektiv försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med 25-årsregeln i kombination med andra regler i förslaget kommer&lt;br&gt;svensk och utländsk industri att undvika att investera i vårt land. Större&lt;br&gt;svenska industriföretag har valmöjligheter och de har redan dragit sig mot&lt;br&gt;EG med sina investeringar men det är på andra grunder. Nu läggs med&lt;br&gt;förslaget ytterligare anledning att undvika investering i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mindre och medelstora företag kommer att få svårigheter att sälja i t&lt;br&gt;ex Tyskland. Alla, som kommer i kontakt med varan och hjälper till att&lt;br&gt;sätta den i omlopp, kan ställas till svars 25 år framåt. T ex tyska&lt;br&gt;lagvalsregler gör det möjligt för en skadelidande, att när det egna landets&lt;br&gt;10 års preskriptionstid gått ut, använda sig av svensk lag vid tysk domstol.&lt;br&gt;Vem vågar med det hotet befatta sig med ett litet svenskt företags varor?&lt;br&gt;Praktiskt blir det omöjligt att hantera. De flesta produkter har en&lt;br&gt;livslängd vid normal användning som understiger 25 år. En bestämd ålder&lt;br&gt;är svår att sätta för en produkts livslängd. Livslängden beror bl.a. på hur&lt;br&gt;mycket produkten används och hur den hanteras.Vissa delar av en&lt;br&gt;produkt kan också slitas fortare än andra. T ex sladden på strykjärn och&lt;br&gt;hårtorkar får ofta osynliga brott eftersom de böjs mycket. Vid en skada&lt;br&gt;som uppstår till följd av ett brott på sladden, när skall det anses vara&lt;br&gt;konsumentens skyldighet att ha bytt sladd och när skall det vara&lt;br&gt;producentens fel?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid planenlig avskrivning visar ett företags årsredovisning på maskiners&lt;br&gt;tänkta livslängd i företaget, men några andra mått på vad som är rimligt&lt;br&gt;finns inte, speciellt inte på konsumentvarusidan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Kommunförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås en preskriptionstid för personskador på 25 år.&lt;br&gt;Styrelsen ställer sig avvisande till detta förslag. Den föreslagna preskrip-&lt;br&gt;tionstiden torde ha ett värde endast i ett fåtal fall. I dessa fall torde inte&lt;br&gt;sällan den skadelidande ha svårigheter att bevisa orsakssambandet mellan&lt;br&gt;produkten och skadan. Det ringa antal fall det kan antas röra sig om skall&lt;br&gt;ställas i relation till de krav på dokumentation som kommer att ställas på&lt;br&gt;ansvariga subjekt enligt 6 och 7 §§. Som förut nämnts, kommer i&lt;br&gt;praktiken flera led i distributionskedjan att tvingas bevara dokumentation&lt;br&gt;om tillhandahållna produkter under en mycket lång tid. I och för sig kan&lt;br&gt;det mycket väl förhålla sig så att i de fall då en 25-årig preskriptionstid&lt;br&gt;har ett värde, det rör sig om allvarliga skador, för vilka det för den&lt;br&gt;skadelidande har stor betydelse att kunna få ersättning. Mot denna&lt;br&gt;bakgrund bör enligt styrelsen övervägas om inte en lösning med kollektiv&lt;br&gt;försäkring i stället bör övervägas, i likhet med vad som införts beträffande&lt;br&gt;miljöskador. Preskriptionstiden i produktskadelagen skulle då kunna&lt;br&gt;bestämmas till tio år. På detta sätt skulle dessutom överensstämmelse&lt;br&gt;med EG-direktivet uppnås, vilket bör eftersträvas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;282&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta&lt;br&gt;utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador&lt;br&gt;som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-&lt;br&gt;liga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på 25 år för&lt;br&gt;personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket långt-&lt;br&gt;gående och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand&lt;br&gt;konsumenterna är betydande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förbundets mening har utredningen inte presenterat några tungt&lt;br&gt;vägande skäl för en generell preskriptionstid på 25 år, utan EG-direktivets&lt;br&gt;10 år verkar vara en mera rimlig tid för den absolut övervägande delen&lt;br&gt;av de produkter som marknadsförs i Sverige. Däremot kan det enligt&lt;br&gt;förbundets mening finnas skäl att överväga en längre preskriptionstid i&lt;br&gt;vissa fall och då framför allt för produkter som är avsedda att bota eller&lt;br&gt;lindra sjukdomar såsom läkemedel och handikapphjälpmedel. I sådana fall&lt;br&gt;kan det anses vara befogat att ge konsumenterna ett extra skydd genom&lt;br&gt;en förlängd preskriptionstid för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;br&gt;Riksförbundet motsätter sig den 25-åriga preskriptionstiden vid per-&lt;br&gt;sonskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även med en normal tioårspreskription skulle den föreslagna lagen&lt;br&gt;innebära ett längre gående skydd för konsumenterna än vad som kan&lt;br&gt;antas komma att gälla på de flesta håll i vår omvärld. Det räcker att&lt;br&gt;hänvisa till den samanfattande jämförelse som görs på s 214 i promemo-&lt;br&gt;rian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnadseffekterna av en skärpt lagstiftning kan bara uppskattas men&lt;br&gt;det är utan tvivel den föreslagna långa preskriptionstiden som inger de&lt;br&gt;största farhågorna. Faktorer av betydelse är bl.a de ökade kraven på&lt;br&gt;reservsättning och den i fråga om dessa fall sannolikt komplicerade&lt;br&gt;skaderegleringen (utredning av orsaks- och sambandsfrågor m.m.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ansvar som märkbart skiljer sig från andra motsvarande ansvars-&lt;br&gt;ordningar riskerar dessutom att skapa återförsäkringsproblem. Stora&lt;br&gt;internationella återförsäkringsbolag som bl.a. återförsäkrar ansvar med&lt;br&gt;särskilt lång preskriptionstid i Frankrike och Tyskland, framhåller att&lt;br&gt;dessa ansvarsordningar skiljer sig från det svenska lagförslaget. Såvitt&lt;br&gt;riksförbundet känner till har det inte i något av dessa länder varit på tal&lt;br&gt;att kombinera implementeringen av EG-direktivet med en förlängd&lt;br&gt;preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat problem är vilka särskilda villkor återförsäkringsmarknaden&lt;br&gt;kommer att ställa för att återförsäkra ett produktansvar med 25 års&lt;br&gt;preskriptionstid. Enligt de villkor som för närvarande tillämpas i fråga om&lt;br&gt;svensk produktansvarsförsäkring utgår ersättning för skador som inträffar&lt;br&gt;under försäkringstiden (inträffandeteorin). För att återförsäkringsbolagen&lt;br&gt;skall återförsäkra ett produktansvar mot 25 års preskription måste man&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;283&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;räkna med att de ställer som villkor att direktförsäkringen bara ersätter Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skador som anmäls under försäkringstiden (&amp;quot;claims made&amp;quot;).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett strängare produktansvar i Sverige kommer, som redan framhållits,&lt;br&gt;inte bara svenska konsumenter till godo utan kommer också att kunna&lt;br&gt;utnyttjas av dem som i utlandet förvärvar svenska produkter. Detta leder&lt;br&gt;till ytterligare kostnader för svenska företag och deras försäkringsgivare&lt;br&gt;något som naturligtvis kan påverka svensk industris och svensk försäkrings&lt;br&gt;konkurrenskraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnadseffekterna av ett strängt produktansvar som kombineras med&lt;br&gt;en 25-årig preskriptionstid blir kanske inte &amp;quot;förödande för svensk&lt;br&gt;exportindustri&amp;quot; (jfr s 209) - eller, för den delen, svensk försäkring. Men&lt;br&gt;enligt riksförbundet bör man kanske lägga ribban på en något annan nivå&lt;br&gt;när man överväger en lagstiftning av det nu aktuella slaget. Vad man&lt;br&gt;naturligtvis skall fråga sig är, om - sett från allmän synpunkt - de negativa&lt;br&gt;effekterna för näringslivet uppvägs av de föreslagna förbättringarna för&lt;br&gt;de skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De återförsäkringsproblem och andra olägenheter som är förenade med&lt;br&gt;en 25-årig preskriptionstid kommer sannolikt att förorsaka kostnader som&lt;br&gt;inte ger rimlig utdelning i form av ersättningar till de skadelidande. I&lt;br&gt;fråga om preskriptionstiden uppvägs alltså inte de negativa effekterna av&lt;br&gt;den föreslagna förbättringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förbundets mening lämpar sig inte de sena skadorna för en&lt;br&gt;lösning inom ramen för en konventionell lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Folksam&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett så strängt ansvar som det föreslagna och särskilt kombinationen av en&lt;br&gt;preskriptionstid om 25 år och ansvar för utvecklingsskador kommer att&lt;br&gt;medföra betydande kostnadsökningar för svenska företag bl.a. i form av&lt;br&gt;höjda ansvarsförsäkringspremier. Orsakssambandsfrågor vid sena skador&lt;br&gt;kan bli svåra att utreda och kommer att medföra ökade utrednings-,&lt;br&gt;skadereglerings- och processkostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Osäkerheten när det gäller frågan i vilken utsträckning den svenska&lt;br&gt;produktskadelagen kan åberopas mot svenska tillverkare utanför Sverige&lt;br&gt;kommer också att slå igenom på försäkingspremierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarförsäkringen bygger i Sverige vanligen på inträffande-&lt;br&gt;teorin, dvs. skadan skall ha inträffat under försäkringstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslag till Skadeförsäkringslag föreslås en tvingande regel om&lt;br&gt;direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, när den försäkrade är&lt;br&gt;försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts eller när den&lt;br&gt;försäkrade är juridisk person som är upplöst. För utvecklingsskadornas del&lt;br&gt;skulle t.ex. en fullt tänkbar situation vid inträffandeteorin bli att en&lt;br&gt;skadelidande inom 25 år efter det att produkten satts i omlopp kan vända&lt;br&gt;sig direkt till ansvarsförsäkringsgivarna och kräva ersättning enligt&lt;br&gt;försäkringsavtalet trots att tillverkaren/importören inte har betalat någon&lt;br&gt;försäkringspremie sedan flera år och/eller inte heller längre existerar. Det&lt;br&gt;är inte helt lätt att förutse vilka premiekostnadsökningar och återför-&lt;br&gt;säkringsmässiga problem som kan uppkomma. Det finns också risk för att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;284&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;återförsäkringsgivarna kommer att kräva att claims made-principen införs Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;för direktförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador&lt;br&gt;och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid&lt;br&gt;personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-&lt;br&gt;lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande&lt;br&gt;av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingsskador&lt;br&gt;inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska&lt;br&gt;osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det&lt;br&gt;sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika&lt;br&gt;framträdande som vid personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om nackdelarna av en förlängd preskriptionstid är så stora för&lt;br&gt;det svenska näringslivet att enskilda privatpersoners ekonomiska skydds-&lt;br&gt;behov skall få stå tillbaka bör övervägas noggrant. Från konsument-&lt;br&gt;skyddssynpunkt är det otillfredställande att problemet med de sena&lt;br&gt;skadorna (skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan) inte har&lt;br&gt;kunnat lösas genom en kollektiv försäkringsanordning. En sådan lösning&lt;br&gt;hade medfört att det knappast förelegat något behov av att nu överväga&lt;br&gt;en förlängd preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utländska Försäkringsbolags Förening&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi finner det anmärkningsvärt att utredningen föreslår förlängd preskrip-&lt;br&gt;tionstid vid personskador. Vi delar i denna del inte utredningens förslag&lt;br&gt;bl.a. därför att det dels innebär stora administrativa och hanteringsmässiga&lt;br&gt;problem, dels sämre möjligheter för försäkringsgivare att kunna köpa&lt;br&gt;tillfredsställande återförsäkringsskydd. De administrativa problemen kan&lt;br&gt;då bestå i svårigheter att vid ev. skadereglering få tillgång till 25 år gamla&lt;br&gt;försäkringsbrev, produktinformation, testresultatet etc. från dem som&lt;br&gt;tillverkat/importerat produkten. Återförsäkringsproblemen innebär t.ex. att&lt;br&gt;det kan bli omöjligt att köpa sådant skydd för vissa typer av produkter,&lt;br&gt;samtidigt som skyddet i sig kan komma att betinga en högre återför-&lt;br&gt;säkringspremie. Även här ställer den 25 åriga preskriptionstiden höga krav&lt;br&gt;på t.ex. alla internationella återförsäkringsgivare vad gäller hantering och&lt;br&gt;förvaring av dokument, försäkringsbrev etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriforeningen LIF och RUFI Representantföreningen för&lt;br&gt;Utlänska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk läkemedelsexport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det fall läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att&lt;br&gt;ogynnsamt påverka den svenska läkemedelsindustrins konkurrensförmåga&lt;br&gt;på utlandsmarkanden. En konkurrens på lika villkor försvåras i hög grad&lt;br&gt;om den föreslagna produktskadelagen genomförs eftersom det klart&lt;br&gt;framgår av promemorian att lagen kan komma att tillämpas i inter-&lt;br&gt;nationella förhållanden och av utländska domstolar. Särskilt oroande är&lt;br&gt;förslaget om den 25-åriga preskriptionstiden vid personskada. Förslaget&lt;br&gt;skall jämföras med EG-direktivets 10 år. Denna gräns anges även i det&lt;br&gt;finska lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;285&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjöassuradörernas Förening &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Effekten av den föreslagna yttersta preskriptionstiden kan vara svår att&lt;br&gt;förutse. En skadelidande som framställer krav när preskriptionstiden&lt;br&gt;börjar lida mot sitt slut kan få stora problem att visa att produkten var&lt;br&gt;farlig när den sattes i omlopp. Domstolarnas beviskrav kommer här att&lt;br&gt;spela stor roll för lagens konsekvenser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget redogörs ingående för de tänkbara negativa konsekvenser en&lt;br&gt;25-årig preskriptionstid kan få för försäkringsbolagen. Föreningen anser&lt;br&gt;dessa farhågor befogade. Sent inkomna krav kommer att kräva tids-&lt;br&gt;krävande och kostsamma utredningar. Försäkringsbolagens reservsätt-&lt;br&gt;ningar försvåras väsentligt och kan i värsta fall bli rent chansartade.&lt;br&gt;Beträffande återförsäkring kan det på goda grunder antas att det kommer&lt;br&gt;att bli mycket svårt att täcka av produktansvarsrisker med en 25-årig&lt;br&gt;preskriptionstid. Resultatet kan bli att svenska tillverkare av produkter&lt;br&gt;inte kan erhålla försäkringsskydd. Föreningen vill därför starkt understryka&lt;br&gt;vikten av att preskriptionstiden inte görs längre i Sverige än i våra&lt;br&gt;konkurrentländer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsjuridiska föreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskriptionstiden för personskador föreslås bli 25 år från det att&lt;br&gt;produkten lämnade den ansvariges besittning. Enligt EG-direktivet är&lt;br&gt;preskriptionstiden i dessa fall bara tio år. En så lång ansvarstid som 25&lt;br&gt;år blir naturligtvis svår att utnyttja för en skadelidande, som skall bevisa&lt;br&gt;att han skadats genom produkten. Man kan fråga sig om den praktiska&lt;br&gt;fördelen av förslaget för den skadelidande uppväger de olägenheter som&lt;br&gt;förslaget vållar de potentiellt ansvariga. Liksom beträffande utveck-&lt;br&gt;lingsskador kan förslaget också medföra att det svenska näringslivet får&lt;br&gt;nackdelar i konkurrenshänseende på utländska marknader. Erfarenheterna&lt;br&gt;från läkemedelsområdet och miljöskadeområdet visar emellertid att ett&lt;br&gt;långvarigt ansvar är försäkringsbart. Från preventions- och reparations-&lt;br&gt;synpunkt är det angeläget att även sent uppkomna men styrkta produkt-&lt;br&gt;skador medför ansvar. Förutsatt att merkostnaden för ansvaret inte leder&lt;br&gt;till nämnvärda nackdelar i konkurrenshänseende och därmed risk för&lt;br&gt;etableringar utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges domareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av ekono-&lt;br&gt;miska och handelspolitska skäl, uppenbar anledning att eftersträva en&lt;br&gt;harmonisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga&lt;br&gt;Västeuropa. En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget,&lt;br&gt;även om det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone&lt;br&gt;ett par av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s.k.&lt;br&gt;utvecklingsskador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta&lt;br&gt;preskriptionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot&lt;br&gt;särreglering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och&lt;br&gt;försäkringsbranschen, och som närmare redovisas i promemorian, har&lt;br&gt;enligt förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;286&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utvecklingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;så mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s 104) förhåller&lt;br&gt;sig så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än&lt;br&gt;EG-ländernas lagar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De allmänna skälen för preskriptionstid - önskemålet att inte hålla&lt;br&gt;ansvarsfrågan svävande alltför länge och möjligheterna att anskaffa&lt;br&gt;bevisning - talar mot en längre preskriptionstid än som normalt föreligger&lt;br&gt;enligt svensk lag och som gäller enligt EG-direktivet. Om en 10-årig&lt;br&gt;preskriptionstid skulle anses vara för kort på vissa områden bör detta&lt;br&gt;lösas på annat sätt i de specifika fall som det kan vara fråga om. Ett&lt;br&gt;exempel på sådan speciallösning är läkemedelsförsäkringen. Advokatsam-&lt;br&gt;fundet avstyrker förslaget om 25-årig preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreningen tillstyrker även lagförslaget vad gäller preskriptionstider. Då&lt;br&gt;de s.k. utvecklingsskadorna skall omfattas av lagen bör en lång preskrip-&lt;br&gt;tionstid föreligga vad gäller möjlighet att få ersättning för personskada.&lt;br&gt;För utvecklingsskadorna kan förväntas att lång tid förflyter från det&lt;br&gt;produkten sätts i omlopp fram till det en skada och dess orsakssamband&lt;br&gt;konstateras. Av detta skäl bör därför en 25-årig preskriptionsfrist&lt;br&gt;föreligga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Villaägareförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är särskilt positivt att regler om 25-årig preskriptionstid föreslås för&lt;br&gt;personskador. Liksom när det gäller miljöskador finns det risk för att&lt;br&gt;produktskador framträder först efter mycket lång tid. Man bör dock enligt&lt;br&gt;förbundets uppfattning överväga om sådana preskriptionsregler också bör&lt;br&gt;införas i vart fall vid mer omfattande sakskador. Sådana skador kan&lt;br&gt;exempelvis avgränsas beloppsmässigt genom en koppling till basbeloppet&lt;br&gt;enligt lagen om allmän försäkring. Villaägareförbundet anser vidare att&lt;br&gt;preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott bör kunna tillämpas&lt;br&gt;även vid produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3.9 motiveras preskriptionstiderna. Det syns riktigt att dessa tider&lt;br&gt;förlängs så att även sena produktionsskador kan åtgärdas på &amp;quot;säljarens&amp;quot;&lt;br&gt;bekostnad. Det är viktigt att tidpunkten för preskription börjar löpa först&lt;br&gt;fr.o.m. garantibesiktningen. En produkt ligger ofta ganska länge innan den&lt;br&gt;tas i bruk. Erfarenheterna visar att detta negativt påverkar produkten till&lt;br&gt;nackdel för köparen. Det finns alltså starka skäl som talar för att&lt;br&gt;preskriptionstiden för produktskador ytterligare förlängs enligt prome-&lt;br&gt;morian sidan 160.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSB:s Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är emellertid uppenbart att en sådan lagstiftning till sist ändå&lt;br&gt;kommer att kostnadsmässigt belasta konsumentledet genom högre priser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;287&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för att täcka kostnaderna för det ökade försäkringsskydd, som en Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;lagstiftning naturligen kommer att kräva. Mot denna bakgrund och det&lt;br&gt;faktum att EG-direktivet från 1985 om produktansvar begränsar den&lt;br&gt;yttersta preskriptionstiden för personskador till tio år mot promemorians&lt;br&gt;tjugofem år vill HSB ifrågasätta om inte med promemorieförslaget i&lt;br&gt;denna del onödiga kostnadsfördyringar kan bli följden. HSB vill därför&lt;br&gt;förorda att den yttersta preskriptionstiden för personskador sätts till tio&lt;br&gt;år utom vid läkemedelsskador, då längre preskriptionstid kan vara&lt;br&gt;motiverad. Till stöd för en sådan begränsning må också framhållas att&lt;br&gt;enligt vad HSB erfarit tveksamhet råder om möjligheterna att överhuvud-&lt;br&gt;taget i Sverige eller utomlands kunna erhålla försäkring för en så lång&lt;br&gt;ansvarstid.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10. Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten delar till fullo ståndpunkten att en skadelidande skall ha rätt&lt;br&gt;att fritt välja om han vill åberopa skadeståndslagen eller produktansvars-&lt;br&gt;lagen som grund för sin skadeståndstalan. Mycket talar för att en sådan&lt;br&gt;rätt föreligger utan särskild lagreglering därom. Inte minst den omfat-&lt;br&gt;tande diskussion som förs i promemorian, med bl.a. redogörelse för&lt;br&gt;motstridiga uppfattningar i doktrin och praxis, talar emellertid för att man&lt;br&gt;i klarhetens syfte kompletterar lagtexten med en bestämmelse motsva-&lt;br&gt;rande den som upptagits i det finska lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsrättsliga specialregler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som anförs under denna rubrik är ägnat att ytterligare underbygga&lt;br&gt;den uppfattning som tingsrätten gett till känna i kommentaren till avsnitt&lt;br&gt;3.2.4. En lösning av det slag som tingsrätten där förordat skulle eliminera&lt;br&gt;de flesta av de kollisionsrisker som beskrivs i förevarande avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler om skadestånd i avtalsförhållanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i förslaget att produktskadelagens regler görs tvingande&lt;br&gt;till förmån för den skadelidande. Det vore orimligt att syftet med denna&lt;br&gt;lag skulle kunna kringgås genom ett avtal, i synnerhet som det inte kan&lt;br&gt;uteslutas att den enskilde befinner sig i ett underläge gentemot närings-&lt;br&gt;idkaren vid avtalets tillkomst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens Järnvägar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget enligt promemorian&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktskadelagen skall enligt förslaget inte gälla skador som omfattas av&lt;br&gt;vissa i lagen uppräknade regelverk. Till skillnad från betänkandet av&lt;br&gt;produktansvarskommittén (SOU 1979:79) ingår inte skador inom&lt;br&gt;transportområdet i den uppräkningen. Skälet till detta anges huvud-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;288&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sakligen vara, att de skadelidande eljest riskerar att gå miste om det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;utvidgade skydd den nya lagen är avsedd att ge även på det området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SJ&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall produktskadelagen vara tillämplig även på områden där skadestånds-&lt;br&gt;rättsliga specialregleringar redan finns, krävs förtydliganden i visst&lt;br&gt;avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som förslaget ger uttryck för avgränsas tillämpningsområdet naturligt&lt;br&gt;genom den innebörd begreppet produkt ges. I här berört avseende torde&lt;br&gt;inte den frågan vålla några större problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot är inte förslaget tydligt vad gäller ansvarssubjektens anknytning&lt;br&gt;till tillämpningsområdet. Väl kan det vara så, att en skada som upp-&lt;br&gt;kommer exempelvis i följd av järnvägs drift också är att anse som en&lt;br&gt;produktskada. Från den skadelidandes synvinkel är därvid det viktiga, att&lt;br&gt;den skada han lider blir ersatt. Huruvida ersättning betalas med stöd av&lt;br&gt;den ena eller den andra lagstiftningen spelar mindre roll för honom. Från&lt;br&gt;den skadeståndsskyldiges synvinkel är däremot inte val av lagstiftning&lt;br&gt;egalt. Detta beror helt enkelt på, att de olika lagstiftningarna har olika&lt;br&gt;ansvarssubjekt - järnvägen respektive den som produktskadelagen pekar&lt;br&gt;ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det nu föreslås att produktskadelagen skall vara tillämplig även på&lt;br&gt;skador inom transportområdet är det därför viktigt att klargöra, att&lt;br&gt;ansvarssubjekten inte är desamma. Kräver den skadelidande ersättning&lt;br&gt;med stöd av exempelvis järnvägstrafiklagen, skall järnvägen ersätta skadan.&lt;br&gt;Åberopas däremot produktskadelagen är ansvaret att söka på annat håll.&lt;br&gt;Det är av största vikt att detta kommer till uttryck i förarbetena till lagen.&lt;br&gt;Eljest riskerar förslaget uppfattas så, att järnvägen, jämväl enligt&lt;br&gt;produktskadelagen, skall bära det slutliga ansvaret för en produktskada&lt;br&gt;som uppstår vid järnvägsdriften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Kommunförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian anges att produktskadelagens förhållande till andra&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga specialregler får avgöras från fall till fall. En sådan&lt;br&gt;lösning är i och för sig godtagbar. Styrelsen vill dock erinra om de&lt;br&gt;skadeståndsregler som återfinns i 30 § lagen om allmänna värmesystem&lt;br&gt;och i 29 § lagen. Det vore önskvärt om dessa bestämmelsers förhållande&lt;br&gt;till produktskadelagen kunde klargöras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF tillstyrker att skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen&lt;br&gt;(1972:207) som grund för talan även i frågor som faller inom produkt-&lt;br&gt;skadelagens tillämpningsområde. Den föreslagna produktskadelagens&lt;br&gt;förhållande till andra skadeståndsrättsliga regler finner LRF i enlighet&lt;br&gt;med promemorians bedömning bör göras från fall till fall och utan någon&lt;br&gt;särskild lagbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av den föreslagna produktskadelagens syfte bör följa att lagen inte skall&lt;br&gt;kunna inskränkas genom överenskommelse mellan parter. LRF delar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;289&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;således vad i departementspromemorian sägs om att avtalsvillkor som Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;inskränker ansvar enligt produktskadelagen inte skall få åberopas mot&lt;br&gt;ersättningsberättigad. Skulle däremot parterna ha gett ersättningsberät-&lt;br&gt;tigad större möjlighet till ersättning än vad lagen anger är det en sak&lt;br&gt;mellan parterna, dvs. avtalsvillkor som utvidgar ersättningsberättigads&lt;br&gt;ersättning gäller och den ersättningsberättigade skall således kunna grunda&lt;br&gt;ersättningsanspråk på avtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsortiet för läkemedelsförsäkring&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Friskrivning (3 §)&lt;br&gt;Läkemedels användningsanvisningar innehåller regelmässigt uppgift om&lt;br&gt;kontraindikationer. Dessa är nödvändiga för rätt val av terapi men har&lt;br&gt;karaktären av ''friskrivningar&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta understryker ytterligare att läkemedel skall undantas från&lt;br&gt;produktskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;11. Lagens betydelse i internationella förhållanden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Internationella lagvalsregler&lt;br&gt;Hovrätten anser att en svensk anslutning till Haagkonventionen bör&lt;br&gt;samordnas i tiden med övriga nordiska länders.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hovrätten delar uppfattningen att det skulle vara en fördel om så&lt;br&gt;många länder som möjligt tillämpade samma lagvalsregler. Det förefaller&lt;br&gt;emellertid tveksamt om en svensk anslutning till Haagkonventionen i&lt;br&gt;någon större utsträckning skulle tjäna ett sådant syfte. Som konstateras&lt;br&gt;i promemorian har flertalet länder, med vilka Sverige har en stor del av&lt;br&gt;sitt handelsutbyte, hittills inte anslutit sig till konventionen. Att så skulle&lt;br&gt;ske inom överskådlig framtid kan ej heller förväntas. Det måste därför&lt;br&gt;ifrågasättas om en svensk anslutning i nuläget skulle få några positiva&lt;br&gt;effekter. Av de nordiska länderna är det endast Norge som hittills har&lt;br&gt;ratificerat konventionen. Enligt promemorian är frågan för närvarande&lt;br&gt;föremål för behandling i Danmark och Finland. Som en förutsättning för&lt;br&gt;en anslutning från Sveriges sida bör enligt hovrättens mening gälla att det&lt;br&gt;står klart att i vart fall även dessa två länder kommer att ansluta sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborgs tingsrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till Haagkonventionen inrymmer&lt;br&gt;många aspekter utöver de rent rättsliga, och tingsrätten avstår därför från&lt;br&gt;att särskilt kommentera detta avsnitt. För domstolarnas del är det dock&lt;br&gt;av intresse att de internationellt-privaträttsliga bestämmelserna erhåller en&lt;br&gt;entydig utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommerskollegium&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från svenskt näringslivshåll har under arbetet med produktskadelagen&lt;br&gt;gjorts gällande att stränga svenska produktansvarsregler kan inverka&lt;br&gt;negativt på den svenska exportindustrins möjligheter att konkurrera på&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;290&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;marknaderna i andra länder, särskilt EG-länder. Enligt promemorian Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ställer man sig tvivlande till påståendena om att en svensk produkt-&lt;br&gt;skadelag med den utformning som föreslagits skulle bli till skada för den&lt;br&gt;svenska exportindustrin. Man gör dock bedömningen att den svenska&lt;br&gt;lagstiftningen i någon mån kan bidra till att företag väljer att förlägga&lt;br&gt;verksamhet utomlands i stället för till Sverige. Mot bakgrund av att&lt;br&gt;svenska företag under det senaste decenniet i allt större omfattning av&lt;br&gt;varierande skäl valt att investera utomlands, finner kommerskollegium det&lt;br&gt;olyckligt att man i lagförslaget inte i högre grad har strävat efter att ge&lt;br&gt;svenska företag samma konkurrensvillkor i här aktuella avseenden som&lt;br&gt;EG:s produktansvarsdirektiv ger EG-företag. Lagen torde enligt kollegiet&lt;br&gt;kunna ges en sådan utformning utan att för den skull konsumentskyddet&lt;br&gt;eftersätts på ett otillbörligt sätt. Den föreslagna produktskadelagen&lt;br&gt;innehåller otvivelaktigt vissa svenska särbestämmelser, som kan få till följd&lt;br&gt;att svensk tillverkningsindustri flyttar utomlands, om lagen införs med&lt;br&gt;föreslagen utformning. Den för svensk industri negativa verkan skulle inte&lt;br&gt;ha förelegat om de internationella lagvalsreglerna var utformade på annat&lt;br&gt;sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I prop 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska integrationen&lt;br&gt;uttalas bl a att strävan måste vara att se till att konkurrensvillkoren — i&lt;br&gt;den utsträckning de bestäms av den gemensamma marknaden — blir&lt;br&gt;desamma för svenska företag som för EG-företag. Enligt kollegiet är en&lt;br&gt;harmonisering av produktansvarsbestämmelserna mycket viktig i dessa&lt;br&gt;avseenden. Riksdagens utrikesutskott anförde bl a med anledning av&lt;br&gt;propositionen att det är ett viktigt led i strävandena mot ett ökat&lt;br&gt;samarbete med EG att Sverige i görligaste mån försöker avveckla tekniska&lt;br&gt;handelshinder genom en harmonisering av lagar och andra författningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stora ansträngningar ägnas för närvarande åt att avveckla tekniska&lt;br&gt;handelshinder genom att harmonisera svenska myndighetsföreskrifter&lt;br&gt;avseende varors utformning och egenskaper samt kraven på kontroll av&lt;br&gt;föreskrifternas efterlevnad med motsvarande krav i EG. Då produkt-&lt;br&gt;ansvarsreglerna är av betydelse vid utformningen av dessa myndighets-&lt;br&gt;krav skulle nämnda harmoniseringsarbete underlättas av likvärdiga&lt;br&gt;ansvarsregler. Det har således t ex framkommit att en harmonisering av&lt;br&gt;vissa svenska myndighetskrav på arbetarskyddsområdet med motsvarande&lt;br&gt;i EG skulle försvåras om de svenska produktansvarsreglerna på detta&lt;br&gt;område inte blir likvärdiga med EG:s.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kollegiet vill avslutningsvis notera att sedan det svenska arbetet med&lt;br&gt;en produktskadelag påbörjades har en avgörande utveckling kunnat&lt;br&gt;noteras i EFTA/EG-samarbetet. Förhandlingar förestår om ett EES-&lt;br&gt;fördrag avseende bl a fria varurörelser inom EFTA/EG-området med&lt;br&gt;innebörden att handelshindren undanröjs och konkurrensförutsätt-&lt;br&gt;ningarna utjämnas. Ett sådant avtal torde i sig förutsätta att den svenska&lt;br&gt;lagstiftningen följer EG:s direktiv. I detta fördrag torde enskilda EFTA-&lt;br&gt;länder kunna utverka endast ett fåtal undantag från EG:s regler. Dessa&lt;br&gt;undantag torde inskränkas till fall av oeftergivligt nationellt intresse där&lt;br&gt;en anpassning till EG:s regler skulle innebära en sänkning av etablerat&lt;br&gt;skydd för konsumenter m fl. Därutöver talar konkurrensskäl för att den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;291&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;svenska lagstiftningen ligger på samma nivå som i de stora EG-länderna, Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;dvs följer direktivets grundtext. Mot bakgrund av vad som uttalats i prop.&lt;br&gt;1987/88:66 om strävan att se till att konkurrensvillkoren blir desamma för&lt;br&gt;svenska företag som för EG-företag skulle det framstå som mycket&lt;br&gt;egendomligt att i Sverige på här aktuella område, där lagstiftning nu&lt;br&gt;saknas, införa regler som medför att konkurrensvillkoren relativt sett&lt;br&gt;försämras för svenska företag. I stället för att nu i svensk lagstiftning&lt;br&gt;införa de föreslagna skärpningarna i förhållande till direktivets grundtext&lt;br&gt;bör man från svensk sida i stället inom ramen för ett kommande EES-&lt;br&gt;fördrag och åtföljande nära samarbete försöka påverka EG att skärpa&lt;br&gt;direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kollegiet vill även uppmärksamma frågan om produktansvaret vid&lt;br&gt;import till EG. Enligt EG-direktivet (artikel 3 andra stycket) ansvarar&lt;br&gt;den som importerat en produkt till EG för produkten på samma sätt&lt;br&gt;som en producent i EG. Detta leder till att importerade produkter kan&lt;br&gt;komma i en sämre konkurrenssituation då importör i stället för impor-&lt;br&gt;terad vara kan välja att tillhandahålla vara producerad i EG och&lt;br&gt;därigenom undgå produktansvaret (som i så fall får bäras av EG-&lt;br&gt;tillverkaren). Denna konkurrensnackdel kan främst drabba mindre&lt;br&gt;tillverkare utan egna representanter i EG. Utredningen påpekar att det&lt;br&gt;omvända förhållandet råder på den svenska marknaden. Detta förhål-&lt;br&gt;lande torde emellertid vara av mindre vikt vilket kan illustreras av att&lt;br&gt;både statsmakterna och industrin i Sverige sedan länge eftersträvat en&lt;br&gt;balanserad avveckling av handelshinder både för svensk export och&lt;br&gt;import.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kollegiets förmenande talar starka skäl för att Sverige i de nu&lt;br&gt;förestående EFTA/EG-förhandlingarna eftersträvar en överenskommelse&lt;br&gt;av innebörden att tillverkare i EFTA-länderna respektive EG likställs med&lt;br&gt;inhemska tillverkare. Detta torde dock förutsätta att den svenska&lt;br&gt;lagstiftningen ligger inom de ramar som anges i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftningens förhållande till regleringen i utlandet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den allmänna diskussionen om utformningen av en produktskadelag&lt;br&gt;brukar framhållas att det vore olyckligt om lagen skulle komma att avvika&lt;br&gt;från vad som gäller i andra länder. Särskilt betonas betydelsen av en&lt;br&gt;anpassning till EG-direktivet om produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta är självfallet en väsentlig aspekt. Det är naturligtvis viktigt att&lt;br&gt;svenska företag, däribland försäkringsbolagen, inte drabbas av högre&lt;br&gt;kostnader för produktskador än de utländska konkurrenterna. Inspek-&lt;br&gt;tionen noterar emellertid att det av promemorian framgår att bilden&lt;br&gt;utomlands - och det gäller även EG-länderna - inte är så entydig som&lt;br&gt;det ibland görs gällande. I vissa länder är exempelvis preskriptionstiden&lt;br&gt;längre än 25 år (som i Västtyskland, dock med det viktiga förbehållet att&lt;br&gt;det där är fråga om ett culpaansvar). Enligt inspektionen kan det dock&lt;br&gt;finnas skäl att, när närmare erfarenheter har vunnit av lagens effekter i&lt;br&gt;olika hänseenden, på nytt överväga i vad mån ytterligare anpassningar bör&lt;br&gt;göras till de förhållanden som då råder i andra länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;292&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsfrihetsombudsmannen NO &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop, 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verkningarna för svenska industrins konkurrenskraft&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förhållandet att den föreslagna produktskadelagen i vissa hänseenden&lt;br&gt;är strängare än EG-direktivet gentemot den skadeståndsansvarige kommer&lt;br&gt;inte att rubba konkurrensförutsättningarna på den svenska marknaden,&lt;br&gt;eftersom alla företag här är underkastade samma regler. Vilken inverkan&lt;br&gt;de strängare svenska reglerna kommer att få på konkurrensförhållandena&lt;br&gt;för svenska företag som vill sälja sina produkter utomlands är svårt att&lt;br&gt;förutsäga. En ökad satsning på produktsäkerhet från sådana företags sida&lt;br&gt;leder sannolikt till säkrare och mer konkurrenskraftiga produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens industriverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket instämmer i huvudsak med departementspromemorians förslag,&lt;br&gt;som i de flesta delar sammanfaller med EG-direktivet. Förslaget om en&lt;br&gt;preskriptionstid på 25 år i stället för som i EG-direktivet tio år innebär&lt;br&gt;att svenska företag får högre kostnad för att spara dokumentation samt&lt;br&gt;för att försäkra ett ansvar under så lång tid. De ökade kostnaderna och&lt;br&gt;effekterna av detta borde utredas närmare, innan den delen av prome-&lt;br&gt;morian eventuellt görs till lag. Det vore olyckligt om den svenska&lt;br&gt;industrins konkurrenskraft skulle försämras gentemot omvärlden p g a&lt;br&gt;den längre preskriptionstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänt vill verket framhålla vikten av att den svenska lagstiftningen&lt;br&gt;även på produktskadeområdet så långt som det är möjligt, harmoniser-&lt;br&gt;as med EG-lagstiftningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens råd for byggnadsforskning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenserna vid införandet av produktskadelagen enligt förslaget&lt;br&gt;beskrivs i form av 4 frågeställningar:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Kan FoU-verksamheten i Sverige påverkas?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om lagförslaget införs i Sverige uppstår enligt BFR’s mening en påtaglig&lt;br&gt;risk att förslagets internationellt sett hårdare regler om strikt ansvar även&lt;br&gt;för utvecklingsskador lockar forskning, utveckling och lansering utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Kan lansering och spridning av ny teknik i Sverige påverkas?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om förslagets regler om dels strikt ansvar för utvecklingsskador, dels 25&lt;br&gt;års preskriptionstid för personskador, införs, kan enligt BFR’s mening&lt;br&gt;lansering och spridning fördröjas. BFR föreslår att man överväger&lt;br&gt;kompenserande åtgärder så att svenska tillverkares och importörers&lt;br&gt;ställning gentemot EG-ländernas inte blir ogynnsam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Kan de juridiska relationerna mellan köpare och säljare påverkas?&lt;br&gt;Enligt BFR’s mening ger inte förslagets §7 och §8 konsumenten&lt;br&gt;erforderlig lättnad i bevisbörda. Säljarens rätt att övervältra skade-&lt;br&gt;ansvaret på tidigare led borde begränsas. Solidariskt säljaransvar borde&lt;br&gt;övervägas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;293&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Leder förslaget till nya typer av avtal och/eller differentierade Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;prisnivåer?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det införs något hårdare regler i Sverige befarar BFR att det kan&lt;br&gt;utveckla sig avtalskomplex, kanske ledande till olika prisnivåer, en för&lt;br&gt;full garanti och en lägre för reducerade garantier enligt EG’s allmänna&lt;br&gt;direktiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försvarets materielverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingsskador och preskriptionstid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-&lt;br&gt;lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i&lt;br&gt;förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska&lt;br&gt;företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den inter-&lt;br&gt;nationella konkurrensen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva&lt;br&gt;uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som&lt;br&gt;medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort&lt;br&gt;få större betydelse vid förslagets utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstäm-&lt;br&gt;melse med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med&lt;br&gt;vad som omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens pris- och konkurrensverk (SPK)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledningsvis vill SPK peka på den avvikelse från EG:s rådsdirektiv den&lt;br&gt;25 juli 1985 som lagförslaget innebär, särskilt vad gäller frågan om 25&lt;br&gt;års preskription vid personskada och ansvar även då en producent följt&lt;br&gt;tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt SPK:s&lt;br&gt;mening är det angeläget att i första hand eftersträva en harmonisering i&lt;br&gt;ett läge då förhandlingar om ett EES-avtal skall inledas och i vilka&lt;br&gt;svenska särlösningar kommer att försvåra ett avtalsslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En harmonisering inom Europa innebär bl.a. en strävan efter att skapa&lt;br&gt;ett fritt flöde av varor och tjänster mellan stater. Även etableringsfriheten&lt;br&gt;ingår som en viktig del i integrationsarbetet. Om förutsättningarna för&lt;br&gt;företagens produktansvar varierar mellan olika länder kan detta påverka&lt;br&gt;företag i en valsituation att etablera sig i ett land med för företaget&lt;br&gt;lindrigare produktansvar. Om det svenska konsumentskyddet ställer&lt;br&gt;hårdare krav för den svenska marknaden än som finns på andra utländska&lt;br&gt;marknader kan detta även påverka exporten från andra länder till Sverige.&lt;br&gt;Dessa båda effekter synes för svensk del vara negativa från konkurrens-&lt;br&gt;synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konkurrenskommittén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian pekar ut ett antal punkter där förslaget avviker från EG:s&lt;br&gt;rådsdirektiv den 25 juli 1985. Från kommitténs synpunkt är det angeläget&lt;br&gt;att peka på att konkurrens mellan företag i olika länder bör ske på så lika&lt;br&gt;villkor som möjligt. Förslaget är i vissa delar inte ägnat att skapa sådana&lt;br&gt;villkor. Även om verkan av de föreslagna avvikelserna från EG-direktivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;294&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på kort sikt inte blir avsevärda vad gäller näringslivets kostnader bör Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;strävan mot en internationell harmonisering inte skjutas åt sidan om inte&lt;br&gt;starka skäl kan anföras däremot. Kommittén förordar därför att den&lt;br&gt;svenska produktskadelagen på väsentliga punkter, bl.a. i fråga om&lt;br&gt;preskription och utvecklingsansvar, byggs upp i huvudsaklig överensstäm-&lt;br&gt;melse med utländska rättssystem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utländsk tillämpning av svenska regler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid analyserna av kostnadskonsekvenser av förslaget finns det anledning&lt;br&gt;att uppmärksamma effekterna för exportindustrin. Sverige utgör ett av&lt;br&gt;världens mest exportberoende industriländer och vi exporterar omkring&lt;br&gt;hälften av vår industriproduktion. Under 1988 översteg värdet av denna&lt;br&gt;export 300 miljarder kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En svensk lag utformad i enlighet med förslaget skulle bli en av&lt;br&gt;världens strängaste produktskadelagar. Det är därför mycket viktigt att&lt;br&gt;studera i vilken utsträckning en svensk produktskadelag kan komma att&lt;br&gt;följa med de exporterade produkterna ut i världen. En vidsträckt&lt;br&gt;internationell tillämpning skulle i hög grad försvåra konkurrens på lika&lt;br&gt;villkor på utländska marknader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår i promemorian är det klart att en svensk produktskade-&lt;br&gt;lag kan komma att tillämpas i internationella förhållanden och av&lt;br&gt;utländska domstolar. Det är emellertid osäkert i vilka länder och i vilken&lt;br&gt;omfattning det kan komma att ske. Det torde dock stå klart att exempel-&lt;br&gt;vis den långa preskriptionstiden kan utgöra ett starkt incitament för en&lt;br&gt;utländsk domstol att tillämpa svensk lag om ansvaret är preskriberat&lt;br&gt;enligt inhemsk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Osäkerheten om ansvarets geografiska omfattning är alltså stor pga&lt;br&gt;bristen i likformighet i de internationellt privaträttsliga reglerna. Osä-&lt;br&gt;kerheten om förslagets internationella verkningar ökar ytterligare pga att&lt;br&gt;undantagen i fråga om trafikskador och arbetsskador synes kunna&lt;br&gt;åberopas mycket sällan i utländska sammanhang. Som förutsättning för&lt;br&gt;undantag gäller nämligen att den aktuella skadan omfattas av de&lt;br&gt;alternativa ersättningssystemen, vilka i hög grad är begränsade till svenska&lt;br&gt;förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de svenska reglerna tillämpas i internationella förhållanden riskerar&lt;br&gt;ansvaret alltså att bli betydligt mer omfattande än vid tillämpning på&lt;br&gt;svenska förhållanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang måste också uppmärksammas att förslaget saknar&lt;br&gt;övre beloppsgräns vid serieskador på person. Ett sådant beloppstak torde&lt;br&gt;sällan aktualiseras vid tillämpning på svenska förhållanden men om lagen&lt;br&gt;skulle tillämpas på t ex amerikanska arbetsskador skulle ett beloppstak&lt;br&gt;kunna ha en funktion att fylla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare en direkt avvikelse som får betydelse är de begränsade&lt;br&gt;möjligheterna till jämkning vid medvållande. Det är särskilt vid s k&lt;br&gt;instruktionsfel som jämkning pga medvållande kan aktualiseras och det&lt;br&gt;kan starkt ifrågasättas om inte reglerna måste balanseras med en utökad&lt;br&gt;möjlighet till jämkning. Det är en otillfredsställande utveckling i svensk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;295&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rätt att reducera enskildas ansvar för eget handlande. Den preventiva Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;effekten aven möjlighet till jämkning vid &amp;quot;enkelt&amp;quot; medvållande skall inte&lt;br&gt;bortses från.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till Haag-konven-&lt;br&gt;tionen för att därigenom åstadkomma en bättre harmonisering av&lt;br&gt;lagvalsreglerna. Eftersom anslutningen till konventionen är mycket&lt;br&gt;begränsad skulle emellertid ett svenskt deltagande inte på något sätt lösa&lt;br&gt;problemen med den internationella tillämpligheten. Det finns för övrigt&lt;br&gt;inte heller anledning anta att andra länders intresse för Haag-konven-&lt;br&gt;tionen kommer att öka på ett sådant sätt att konventionen skulle spela&lt;br&gt;någon mer påtaglig roll i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En konvention som däremot kan antas få stor anslutning är den s k&lt;br&gt;Lugano-konventionen. Som framgår i promemorian kommer detta&lt;br&gt;emellertid att innebära att svenska tillverkare som exporterar sina&lt;br&gt;produkter i än högre grad kommer att få räkna med att svara inför&lt;br&gt;utländska domstolar. Lugano-konventionen stärker därför kravet på&lt;br&gt;likformighet i regelsystemen och talar kraftfullt mot svenska särregler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Effekter på produktutveckling och produkturval&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ligger i allas intresse att forskning och produktutveckling stimuleras.&lt;br&gt;Genom att utvecklingsskador inte undantas från ansvaret ges emellertid&lt;br&gt;andra signaler till företagen. Risken är stor att förslagets genomförande&lt;br&gt;medverkar till att stora företag väljer att förlägga sin produktutveckling&lt;br&gt;och i förlängningen även sin tillverkning utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska företag satsar i dag stora belopp på forskning och produkt-&lt;br&gt;kontroll för att upptäcka och eliminera skaderisker hos produkterna.&lt;br&gt;Detta sker trots att utvecklingsskadorna i dag är undantagna från&lt;br&gt;produktansvaret. Att antyda att svenska tillverkare kan komma att minska&lt;br&gt;sina strävanden att upptäcka och undanröja risker för framtida skador om&lt;br&gt;ett undantag för utvecklingsskador införs vittnar på ett häpnadsväckande&lt;br&gt;sätt om bristande insikt i och förtroende för svenskt näringsliv. Det finns,&lt;br&gt;enligt vår uppfattning, inte någon som helst grund för sådana antaganden.&lt;br&gt;Det faktum att sex av de sju EG-länder som hittills har lagstiftat enligt&lt;br&gt;direktivet har ansett att ett undantag för utvecklingsfel är både rimligt&lt;br&gt;och principiellt förenligt med strikt ansvar talar däremot starkt för ett&lt;br&gt;undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet som påverkar produkturvalet är i vilken&lt;br&gt;utsträckning svenska konsumenter har tillgång till importerade varor. Det&lt;br&gt;kan inte uteslutas att en svensk produktskadelag i enlighet med förslaget&lt;br&gt;kan komma att få utländska företag att avstå från den svenska markna-&lt;br&gt;den. Detta kan i sin tur leda till försämrad konkurrens med högre priser&lt;br&gt;och sämre produkturval som följd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar för importörer&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Sverige finns det enligt SCBs statistik ca 35 000 importföretag, varav&lt;br&gt;ca 10 000 företag är registrerade som hemtagare hos tullverket, dvs har&lt;br&gt;regelbunden import och är beviljade kredit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;296&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är i vilken omfattning dessa företag bör ingå i kretsen &amp;quot;primärt&amp;quot; Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ansvariga enligt 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt promemorian skall frågan om vem som är att anse som importör&lt;br&gt;avgöras med ledning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Av&lt;br&gt;redogörelsen där framgår klart att det för det enskilda importföretaget -&lt;br&gt;av vilka många är små enmans- eller fåmansföretag - kan vara förenat&lt;br&gt;med mycket stora svårigheter att avgöra om det omfattas av ansvaret&lt;br&gt;enligt 6 §. Det är inte rimligt att företagare skall tvingas att bedriva sin&lt;br&gt;verksamhet under sådan ovisshet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en konsekvens av målsättningen att skapa det gemensamma&lt;br&gt;ekonomiska området i Europa - EES - är det starkt angeläget att även&lt;br&gt;i fråga om produktansvar samma regler gäller för såväl EG- som Efta-&lt;br&gt;länder, så att företag inte diskrimineras vid val av leverantör i den&lt;br&gt;gränsöverskridande handeln. Inom EG gäller att den som &amp;quot;importerar&amp;quot;&lt;br&gt;en produkt från ett annat EG-land inte bär det primära produktansvaret.&lt;br&gt;Detta ligger på tillverkaren eller den som marknadsfört produkten som&lt;br&gt;sin egen. Vid import från tredje land bär importören däremot ett primärt&lt;br&gt;ansvar likvärdigt tillverkares ansvar vilket leder till uppenbar risk för&lt;br&gt;diskriminering vid val av leverantör. Det är därför angeläget att Efta-&lt;br&gt;leverantörer inte ges tredje-Iandsstatus utan att EES betraktas som en&lt;br&gt;enhet även i detta avseende. Som en konsekvens av detta bör im-&lt;br&gt;portöransvar inte heller gälla vid import från EG-land till Efta utan&lt;br&gt;ansvaret ligga på producenten. Detta är principiellt viktigt och även viktigt&lt;br&gt;från frihandelssynpunkt. Ett importöransvar inom EES skulle, vilket även&lt;br&gt;framgår av departementets förslag, leda till risk för anklagelser för&lt;br&gt;protektionism.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av Luganokonventionens regler om domsrätt och&lt;br&gt;verkställighet och den anslutning till konventionen som är att vänta skulle&lt;br&gt;det inte heller medföra några stora problem för skadelidande om&lt;br&gt;importöransvaret eliminerades vid import från Efta- och EG-länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang måste det också framhållas att andra Efta-länder&lt;br&gt;har ansett det angeläget att importöransvaret avskaffas i förhållande till&lt;br&gt;EG- och Efta-länderna. Vi anser mot denna bakgrund att importör-&lt;br&gt;ansvaret enligt 6 § bör avskaffas i dessa situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kooperativa förbundet (KF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om&lt;br&gt;utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte&lt;br&gt;motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom&lt;br&gt;promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder&lt;br&gt;är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en&lt;br&gt;konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som&lt;br&gt;möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart&lt;br&gt;fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra&lt;br&gt;länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre&lt;br&gt;preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för&lt;br&gt;utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är&lt;br&gt;strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;297&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;därav på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis&lt;br&gt;komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspekter-&lt;br&gt;na.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tycks kunna antas att Sverige bl a skall ratificera dens. k. Lugano-&lt;br&gt;konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkännan-&lt;br&gt;de och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av&lt;br&gt;behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger&lt;br&gt;en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler&lt;br&gt;än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att&lt;br&gt;Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till&lt;br&gt;den s k Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad&lt;br&gt;spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument&lt;br&gt;för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra&lt;br&gt;att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande&lt;br&gt;till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produkt-&lt;br&gt;skadelag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i&lt;br&gt;föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är&lt;br&gt;diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remiss-&lt;br&gt;yttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utveck-&lt;br&gt;lingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en&lt;br&gt;produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts&lt;br&gt;om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre&lt;br&gt;konkurrensläge än vad som kan gälla för företag i andra länder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Internationella förhållanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LRF instämmer i promemorians åsikt att en lagharmonisering bör&lt;br&gt;åstadkommas med andra länder. Mot bakgrund av de invändningar som&lt;br&gt;kan finnas mot Haag-konventionen av den 2 oktober 1973 ställer sig dock&lt;br&gt;LRF frågande till om en anslutning till denna konvention är det&lt;br&gt;lämpligaste sättet att åstadkomma en lagharmonisering. Tveksamheterna&lt;br&gt;mot Haag-konventionen kommer inte minst av att den ännu inte har fått&lt;br&gt;någon större anslutning. LRF finner därför att det finns allt skäl att&lt;br&gt;överväga att åstadkomma en lagharmonisering genom särskilda överlägg-&lt;br&gt;ningar hellre än genom en anslutning till en konvention, som ej kan anses&lt;br&gt;vara helt idealisk ur svensk synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LKD - I^everantörföreningen Kontors- och Datautrustning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Importerande företag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En mycket stor del av branschens produkter importeras. Produkterna är&lt;br&gt;normalt utvecklade efter internationella standarder beträffande säkerhets-&lt;br&gt;krav. För att inte försvåra och fördyra handel är det angeläget att svenska&lt;br&gt;krav harmonierar med internationella krav på säkerhet. Avvikelser&lt;br&gt;kommer att resultera i sämre produktutbud med åtföljande sämre&lt;br&gt;konkurrens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;298&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen konstaterar också själv att importerande företag tillhör&lt;br&gt;den kategori som drabbas värst av premiekostnader. Förslaget om 25 års&lt;br&gt;preskriptionstid och ansvar för utvecklingsskador innebär så stora&lt;br&gt;osäkerheter att premieavgifterna kan antas bli betydande. Avvikande&lt;br&gt;svenska regler kommer också att försvåra att gemensam försäkrings-&lt;br&gt;lösning av kostnadsskäl utnyttjas för internationellt företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exporterande företag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har idag en betydande export av IT-produkter genom företag&lt;br&gt;som Ericsson, IBM, Facit, Philips. I en situation när många företag väljer&lt;br&gt;att göra investeringar speciellt inom EG-området vore det olyckligt att&lt;br&gt;försämra konkurrensvillkoren för svenskbaserad tillverkning. Det måste&lt;br&gt;vara ett nationellt intresse att värna om svensk högteknologisk industri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Franchiseföreningen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Synpunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller import till Sverige blir i våra förhållanden tillverkaren i&lt;br&gt;utlandet likaväl som importören, antingen denne är så kallad master&lt;br&gt;franchisee (&amp;quot;generalagent&amp;quot;) eller franchisetagare, ansvarig enligt svenska&lt;br&gt;regler. Tillverkaren måste kalkylera in den avsevärt ökade risken (jämfört&lt;br&gt;med andra marknader), varigenom hans pris blir högre. Detta oavsett om&lt;br&gt;den går att täcka försäkringsvägen eller ej (det senare är troligast, som&lt;br&gt;framgår i andra remissyttranden). Med hänsyn till den svenska markna-&lt;br&gt;dens litenhet är det då - det har våra kontakter utomlands klart gett vid&lt;br&gt;handen - stor risk att en tillverkare avstår från marknadsföring här.&lt;br&gt;Utvägen med någon slags friskrivning i förhållande till den svenske&lt;br&gt;importören/återförsäljaren står knappast till buds; emot detta talar både&lt;br&gt;legala och kommersiella skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som blir lidande på detta är knappast den utländske tillverkaren&lt;br&gt;men väl den svenske konsumenten. Dels uteblir den direkta konkur-&lt;br&gt;rensen med importerade produkter, dels leder denna uteblivna konkur-&lt;br&gt;rens som bekant på sikt till lägre konkurrenstryck även mellan svenska&lt;br&gt;produkter och därav följande lägre effektivitet. I själva verket är vår&lt;br&gt;marknad så liten att här ganska lätt uppstår monopol- och oligopol-&lt;br&gt;situationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har inte internationellt lyckats förklara varför just svenska kon-&lt;br&gt;sumenter skulle behöva ett så mycket starkare skydd än andra européer&lt;br&gt;och tror oss inte om att kunna göra detta om lagförslaget skulle antagas,&lt;br&gt;helst som promemorian inte presterar något material som skulle förklara&lt;br&gt;orsaken. De som berörs utomlands tycks snarare luta åt tanken att det&lt;br&gt;handlar om ett så kallat nontariffärt handelshinder. Sådana bör undvikas,&lt;br&gt;dels för att vi förpliktat oss att göra det, dels också på grund av risken&lt;br&gt;för motåtgärder på andra håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi kommer därmed över på exporten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är givet att den i förhållande till EG starkt ökade riskexponeringen&lt;br&gt;måste återspeglas i kalkylerna för tillverkning i Sverige. Detta är mindre&lt;br&gt;betydelsefullt så länge produkterna avsätts här, då alla får samma kalkyl.&lt;br&gt;Men vid export blir läget ett annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;299&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dels blir kalkylen ogynnsam jämfört med utländska tillverkare. Dels Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;blir den ogynnsam i förhållande till om den egna tillverkningen flyttas&lt;br&gt;utomlands. Företagsekonomiskt måste det senare bli ett alternativ att&lt;br&gt;allvarligt diskutera i varje företag med omfattande försäljning utanför&lt;br&gt;Sverige. Vi har nu ett antal sådana medlemmar, som gärna vill ha kvar&lt;br&gt;möjligheten att tillverka här, men som också är beroende av sin lön-&lt;br&gt;samhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det vore fel att avfärda detta med att kostnadena är marginella. Om&lt;br&gt;det kan vi inte veta något säkert förrän om flera decennier, med hänsyn&lt;br&gt;till den tjugofemåriga ansvarstiden. I verkligheten blir det så att företagen&lt;br&gt;tvingas ta en risk som inte går att beräkna och som det inte är möjligt att&lt;br&gt;försäkra sig emot. Det kan inte verka överraskande om man mot den&lt;br&gt;bakgrunden överväger utflyttning av viss produktion. Departementsprome-&lt;br&gt;morian avfärdar denna risk, men enligt vår mening föreligger den och&lt;br&gt;måste förväntas öka vartefter företagen blir på det klara med vad de&lt;br&gt;faktiskt riskerar om förslaget blir lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan inte oviktig fråga gäller EG:s anti-dumping-regler. Före-&lt;br&gt;tagsekonomiskt sett bör försäljningen i Sverige belastas med de högre&lt;br&gt;kostnader som måste beräknas här, om ansvaret blir väsentligt hårdare&lt;br&gt;än inom EG. Om ansvaret inom EG kan begränsas bör kostnaden där&lt;br&gt;vara lägre, likaså priset. Men det går normalt inte att sälja billigare inom&lt;br&gt;EG än i Sverige utan att riskera anklagelser för dumping. Anklagelser&lt;br&gt;mot vilka våra medlemmar har begränsade möjligheter att försvara sig,&lt;br&gt;särskilt så länge vi inte är medlemmar av EG.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt gäller de enskilda paragraferna i lagförslaget ansluter vi oss till&lt;br&gt;ovannämnda remissyttrande från näringslivsorganisationerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi menar också liksom dessa att en produktskadelag i enlighet med&lt;br&gt;EG-direktivet ger konsumenterna ett bra skydd, men vill starkt under-&lt;br&gt;stryka att det &amp;quot;överskydd&amp;quot; som det svenska förslaget innebär är till nackdel&lt;br&gt;för det svenska konsumentkollektivet genom att det gör det svårare för&lt;br&gt;utländska företag att konkurrera här och även är till nackdel för svenskt&lt;br&gt;näringsliv genom att det negativt påverkar svenska företags möjligheter&lt;br&gt;att konkurrera utomlands med svensktillverkade produkter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Internationella aspekter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som har särskilt stor betydelse för produktansvarsförsäkringens del&lt;br&gt;och de kostnader som kommer att belasta försäkringen är självfallet i&lt;br&gt;vilken mån skadelidanden utanför Sverige kommer att föra talan mot&lt;br&gt;svenska producenter och vilka skadeståndsregler som därvid kommer att&lt;br&gt;tillämpas. De internationellt privaträttsliga frågorna har berörts i&lt;br&gt;promemorian (s 191 f) men enligt förbundet finns det anledning till vissa&lt;br&gt;förtydliganden och tillägg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan antas att Sverige och återstående EFTA-länder kommer att&lt;br&gt;ratificera Luganokonventionen. Däremot är det inte troligt att Haag-&lt;br&gt;konventionen får någon större spridning. Inom EG anser man det&lt;br&gt;sannolikt viktigast att den materiella lagstiftningen EG-länderna emellan&lt;br&gt;harmoniseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;300&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat land skadas av en produkt får förmodas i eget intresse Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;söka tillämpning av en lag som ger honom bästa möjliga chans till positivt&lt;br&gt;utfall. En dom till hans förmån är emellertid av föga värde om han inte&lt;br&gt;kan förvänta sig att den också kan verkställas mot den betalningsskyldige.&lt;br&gt;Det sista torde vara en mycket viktig faktor och här kommer Luganokon-&lt;br&gt;ventionen med all säkerhet att bli av avgörande betydelse. Luganokonven-&lt;br&gt;tionens betydelse i kombination med de svenska avvikelserna från EG-&lt;br&gt;direktivet har enligt förbundets mening inte uppmärksammats tillräckligt&lt;br&gt;i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Luganokonventionen öppnar emellertid inte bara möjligheten till&lt;br&gt;erkännande och verkställighet av utländska domar, den innehåller också&lt;br&gt;forumregler. I fråga om utomobligatoriskt skadestånd - därunder&lt;br&gt;produktansvar - ger konventionen den skadelidande möjlighet att välja&lt;br&gt;mellan två fora.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ena forumregeln - som är en allmän regel - anger svarandens&lt;br&gt;domicil, vilket beträffande en skadeståndsskyldig svensk tillverkare innebär&lt;br&gt;svensk domstol. Om Sverige inte ratificerar Haagkonventionen, torde i så&lt;br&gt;fall svensk rätt komma att bli tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om Sverige tillträder Haagkonventionen, kan lagen i tre länder komma&lt;br&gt;ifråga:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. där skadan uppkom (förutsatt att det samtidigt är den skadelidandes&lt;br&gt;domicil eller den ansvariges huvudsakliga affärsställe eller produkten&lt;br&gt;förvärvats där);&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. där den skadelidande har sitt hemvist (förutsatt att det samtidigt är&lt;br&gt;den skadeståndsskyldiges huvudsakliga affärsställe eller produkten&lt;br&gt;förvärvats där);&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. eller - om inget lands lag kan utpekas med hjälp av kriterierna under&lt;br&gt;1 eller 2 - det lands lag där den skadeståndsskyldige har sitt huvudsakliga&lt;br&gt;affärsställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de flesta typiska exportfall torde detta leda till att man skall tillämpa&lt;br&gt;lagen i det land där skadan uppkom eller där den skadelidande har sitt&lt;br&gt;hemvist. Det får antas vara sällsynt att punkten 3 aktualiseras, i vilket&lt;br&gt;fall dock svensk rätt typiskt sett skulle komma till användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den andra forumregeln i Luganokonventionen är en specialregel enbart&lt;br&gt;för utomobligatoriskt skadestånd. Enligt denna kan talan väckas vid&lt;br&gt;domstolen i det land där den skadevållande händelsen inträffade, vilket&lt;br&gt;anses kunna innebära såväl det land där den skadevållande handlingen&lt;br&gt;företogs som det land där skadan visade sig. Även denna regel kan alltså&lt;br&gt;leda till svensk domstol alternativt en domstol i det land där skadan&lt;br&gt;visade sig, vilket typiskt sett kan antas vara den skadelidandes domicil&lt;br&gt;eller vistelseland.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är sannolikt att domicilet/vistelselandets lagvalsregler hänvisar till&lt;br&gt;svensk lag i fråga om rätten till skadestånd. Denna slutsats kan man dra&lt;br&gt;redan av sammanställningen i promemorian (s 193 ff); om domicil-eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;301&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vistelselandet är en av de få stater som tillträtt Haag-konventionen, torde Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;det dock inte bli aktuellt att tillämpa svensk rätt. Om talan väcks vid&lt;br&gt;svensk domstol, torde svensk rätt bli tillämplig, så länge Sverige inte&lt;br&gt;tillträtt Haagkonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom Luganokonventionen ger möjlighet för den skadelidande att&lt;br&gt;i viss mån välja i vilket land han vill väcka talan och lagvalsreglerna&lt;br&gt;varierar mellan skilda stater, blir det av betydelse för de skadelidande&lt;br&gt;att se vilka länders domstolar som tillämpar den för de skadelidande&lt;br&gt;förmånligaste lagen. Här ges alltså utrymme för visst &amp;quot;forum-shopping&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är mot denna bakgrund som de föreslagna avvikelserna från EG-&lt;br&gt;direktivet framstår som särskilt allvarliga. För att svensk rätt inte skall&lt;br&gt;tillämpas i fråga om svenska exportörers skadeståndsskyldighet, föreslås&lt;br&gt;det i promemorian att Sverige skall ansluta sig till Haagkonventionen.&lt;br&gt;Förutsatt att talan förs vid en svensk domstol, torde en anslutning till&lt;br&gt;Haagkonventionen i de flesta fall tjäna det angivna syftet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom Haagkonventionens vidare spridning är osäker förefaller&lt;br&gt;förslaget om svensk anslutning emellertid inte utgöra en lösning på&lt;br&gt;problemet, så länge talan mot svenska producenter kan väckas i andra&lt;br&gt;länder än de som anslutit sig till Haagkonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man får alltså räkna med att skadelidande utanför Sverige kommer att&lt;br&gt;ha avsevärda möjligheter att åberopa en svensk produktskadelag mot&lt;br&gt;svenska tillverkare. Ju fördelaktigare för den skadelidande de svenska&lt;br&gt;reglerna är i jämförelse med andra länders lagstiftning, desto mera&lt;br&gt;kommer naturligtvis dessa möjligheter att utnyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda leder enligt riksförbundets mening till att den svenska&lt;br&gt;produktskadelagen i allt väsentligt bör överensstämma med vad som kan&lt;br&gt;antas komma att gälla i de länder med vilka vi har merparten av vår&lt;br&gt;handel. Produktansvarsförsäkringen är internationellt beroende och det är&lt;br&gt;redan av administrativa och ekonomiska skäl angeläget att försäkringsbola-&lt;br&gt;gen har att beakta så lika civilrättsliga regler som möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen for&lt;br&gt;Utländska Farmacevtiska Industrier&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svensk läkemedelsexport&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det fall läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att&lt;br&gt;ogynnsamt påverka den svenska läkemedelsindustrins konkurrensförmåga&lt;br&gt;på utlandsmarknaden. En konkurrens på lika villkor försvåras i hög grad&lt;br&gt;om den föreslagna produktskadelagen genomförs eftersom det klart&lt;br&gt;framgår av promemorian att lagen kan komma att tillämpas i inter-&lt;br&gt;nationella förhållanden och av utländska domstolar. Särskilt oroande är&lt;br&gt;förslaget om den 25-åriga preskriptionstiden vid personskada. Förslaget&lt;br&gt;skall jämföras med EG-direktivets 10 år. Denna gräns anges även i det&lt;br&gt;finska lagförslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Apoteksbolaget vill vidare understryka det önskvärda i att svensk&lt;br&gt;lagstiftning i möjligaste mån står i samklang med annan europeisk&lt;br&gt;lagstiftning för att härigenom skapa så likartade konkurrensvillkor och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;302&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkemedelskulturer som möjligt, eftersom läkemedelsmarknaden i högsta Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;grad är internationell. Detta gäller ansvarets omfattning, preskriptionstider&lt;br&gt;etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkemedel med låg omsättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många läkemedel i Sverige har en låg omsättning. Ca 400 av de&lt;br&gt;läkemedel som såldes 1989 hade en omsättning mindre än 30 000 kr och&lt;br&gt;ca 250 st en omsättning mindre än 10 000 kr. Dessa läkemedel kan vara&lt;br&gt;utomordentligt viktiga för små patientgrupper men är kommersiellt&lt;br&gt;ointressanta för tillverkaren. Om dessa läkemedel belastas med tillkom-&lt;br&gt;mande kostnader eller kommer att utgöra ett större ekonomiskt&lt;br&gt;risktagande för tillverkaren/importören är risken stor att de kan komma&lt;br&gt;att försvinna från marknaden, vilket skulle minska såväl bredden som&lt;br&gt;kvaliteten inom den svenska läkemedelsterapin. Nuvarande förslag till&lt;br&gt;produktskadelag kan leda till detta.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;12. Kostnader&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaderna för försäkring m m&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsfrågorna spelar en väsentlig roll då man i promemorian&lt;br&gt;diskuterar det närmare innehållet i en produktskadelag. Inspektionen vill&lt;br&gt;starkt understryka att den föreslagna lagen i åtskilliga fall torde kunna&lt;br&gt;komma att få avsedd effekt - att ge ersättning till en skadelidande - bara&lt;br&gt;om ersättningsreglerna i praktiken stöttas av något slag av försäkring. En&lt;br&gt;näringsidkare som sätter i omlopp varor som kan tänkas ge upphov till&lt;br&gt;person- eller sakskador måste ha möjlighet att genom försäkring&lt;br&gt;säkerställa att han inte, i värsta fall, drabbas av ekonomisk ruin pga&lt;br&gt;omfattande skadeståndsanspråk. Och de personer som lagen är till för att&lt;br&gt;skydda - de människor som kommer i kontakt med produkterna i fråga -&lt;br&gt;måste kunna lita på att ersättning för produktskador skall kunna utgå&lt;br&gt;även i ett läge då vederbörande näringsidkare har upphört med sin&lt;br&gt;verksamhet eller kanske inte är anträffbar, eller när han inte har&lt;br&gt;ekonomisk möjlighet att tillmötesgå skadeståndsanspråk som grundas i&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutsatsen av detta blir att det är väsentligt att lagen ges en sådan&lt;br&gt;utformning att det går att få till stånd adekvata försäkringslösningar. Det&lt;br&gt;är givetvis också av avgörande betydelse att kostnaderna för dessa, såsom&lt;br&gt;de uttrycks i premierna, inte blir högre än att försäkringslösningarna blir&lt;br&gt;ekonomiskt överkomliga för de berörda näringsidkarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian utgår man från att produktskadelagen kommer att leda&lt;br&gt;till kostnadsökningar för näringslivet, bl a genom högre försäkrings-&lt;br&gt;premier. Ökningarna antas främst bero på att preskriptionstiden för&lt;br&gt;personskada förlängs från tio till 25 år. För vissa branscher kan även&lt;br&gt;ansvaret för utvecklingsskadorna enligt promemorian antas medföra vissa&lt;br&gt;ökade kostnader. Av promemorian framgår samtidigt att det stöter på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;303&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stora svårigheter att ge en närmare bild av hur stora kostnadsökningar Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;som det kan bli fråga om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ligger också i sakens natur att det måste vara i det närmaste&lt;br&gt;ogörligt att i dag bedöma kostnadseffekterna av förslaget på längre sikt,&lt;br&gt;inte minst i försäkringshänseende. Detta är ju något som är beroende av&lt;br&gt;en mängd faktorer som i dag inte kan värderas. En omständighet är hur&lt;br&gt;produktskadelagen kan tänkas komma att påverka näringslivets benägen-&lt;br&gt;het att utöka forskningen på produktskadeområdet, liksom provningen och&lt;br&gt;kontrollen av varor innan dessa släpps ut på marknaden. En utökad sådan&lt;br&gt;verksamhet bör typiskt nedbringa risken för produktskador och därmed&lt;br&gt;även försäkringskostnaderna. En annan skadeförebyggande faktor utgör&lt;br&gt;produktsäkerhetslagen (1986:1604). Tillämpas denna lag på ett metodiskt&lt;br&gt;och kraftfullt sätt bör detta minska risken för skador och därmed hålla&lt;br&gt;försäkringskostnaderna nere.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ytterligare omständighet att nämna i sammanhanget är förhållandet&lt;br&gt;mellan den tjugofemåriga preskriptionstiden å ena sidan och kravet på&lt;br&gt;den skadelidande som begär ersättning att, å den andra sidan, bevisa att&lt;br&gt;skadan har orsakats på det sätt han påstår. Även om beviskraven inte&lt;br&gt;ställs högre än som är rimligt med hänsyn till möjligheterna att utreda&lt;br&gt;orsakssambandet i det enskilda fallet (promemorian s 154), förefaller det&lt;br&gt;ändå sannolikt att det, ju längre tid som går från det att någon har tagit&lt;br&gt;befattning med en viss vara, blir allt svårare att komma fram till&lt;br&gt;slutsatsen att just denna produkt har varit orsak till en uppkommen&lt;br&gt;skada. För personen i fråga måste det ju typiskt sett bli allt svårare att&lt;br&gt;bland ett kanske stort antal i och för sig tänkbara skadebringande&lt;br&gt;produkter erinra sig vilka han över huvud har tagit befattning med.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående finns det skäl att&lt;br&gt;anta att ett produktansvar endast i ett förhållandevis litet antal fall&lt;br&gt;kommer att aktualiseras - med framgång för den skadelidande - långt&lt;br&gt;efter det att en produkt har satts i omlopp. Inspektionen delar den&lt;br&gt;uppfattning som uttrycks i promemorian, att det just i dessa senare fall&lt;br&gt;av sociala och humanitära skäl finns anledning att ha ett i tiden utsträckt&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det som har anförts framgår att inspektionen inte för sin del kan&lt;br&gt;göra någon realistisk bedömning av vilken påverkan på försäkringskost-&lt;br&gt;naderna som en lagstiftning i enlighet med förslaget kan få. En något så&lt;br&gt;när säker grund för en sådan bedömning torde finnas först sedan&lt;br&gt;lagstiftningen har varit i kraft en tid och närmare erfarenheter vunnits&lt;br&gt;av det faktiska utfallet av den. Det kan dock här finnas skäl att erinra&lt;br&gt;om de farhågor som framfördes i samband med tillkomsten av kon-&lt;br&gt;sumentförsäkringslagen (1980:38) om att den lagen skulle medföra&lt;br&gt;allvarliga kostnadshöjningar för försäkringsbolagen och därmed försäk-&lt;br&gt;ringstagarna. Det har emellertid senare visat sig att denna oro var&lt;br&gt;överdriven. Med det som har sagts nu vill inspektionen dock inte påstå&lt;br&gt;att det skall uteslutas att vissa modifieringar i lagen kan bli nödvändiga&lt;br&gt;när denna har varit i kraft någon tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inspektionen vill i sammanhanget betona vikten av att de försäkrings-&lt;br&gt;lösningar som skapas innebär att den skadelidande kan beredas ersätt-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;304&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning så snart hans skada har inträffat under försäkringstiden och inte bara Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;under förutsättning att skadan under denna tid också anmäls till de&lt;br&gt;försäkrade eller till försäkringsgivaren (dvs att det inte blir fråga om s k&lt;br&gt;&amp;quot;claims made&amp;quot;-försäkringar). Det finns samtidigt skäl att här erinra om de&lt;br&gt;problem som har uppkommit för försäkringsmäklarkåren att få till stånd&lt;br&gt;ett försäkringsskydd som uppfyller kraven i lagen (1989:508) om&lt;br&gt;försäkringsmäklare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringsfrihetsombudsmannen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Näringslivets kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till den hårda internationella priskonkurrensen är kostnads-&lt;br&gt;stegringstakten i den svenska ekonomin för närvarande alltför hög. NO&lt;br&gt;anser därför att införandet av ett skärpt skadeståndsansvar för produkt-&lt;br&gt;skador, som för näringslivet kan antas medföra kostnadsökningar som inte&lt;br&gt;säkert kan uppskattas, måste kunna motiveras av klara behov. Detta&lt;br&gt;gäller särskilt regeln om 25 års preskriptionstid vid personskada samt i&lt;br&gt;vissa branscher även ansvaret för utvecklingsskador. Ersättningsansvaret&lt;br&gt;i förening med ökade försäkringskostnader kan motverka företagens&lt;br&gt;intresse av att utveckla nya produkter samt i någon mån bidraga till att&lt;br&gt;företagen väljer att förlägga verksamheten utomlands i stället för till&lt;br&gt;Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens Pris- och Konkurrensverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller effekterna på kostnadsläget inom industrin till följd av&lt;br&gt;föreskrifterna enligt förslaget till produktskadelag utgörs dessa av&lt;br&gt;industrins merkostnader i relation till vad som för närvarande föreskrivs&lt;br&gt;enligt skadeståndslagen. Dessa merkostnader är svårbestämbara och i&lt;br&gt;betänkandet konstateras också att &amp;quot;det visar sig vara svårt att få fram&lt;br&gt;någorlunda säkra uppgifter av de slag som sålunda erfordras&amp;quot;. Uppgifter&lt;br&gt;som återges i betänkandet indikerar dock att företagens kostnader för&lt;br&gt;produktansvarsförsäkringar för närvarande knappast överstiger 1 promille&lt;br&gt;av de totala försäljningsintäkterna. Enligt vissa företrädare för försäkrings-&lt;br&gt;branschen skulle en lagstiftning i enlighet med den i betänkandet&lt;br&gt;föreslagna kunna medföra en höjning av premierna med i storleksord-&lt;br&gt;ningen 30-50 %. Denna merkostnad för företagen uppkommer främst till&lt;br&gt;följd av förslaget att höja preskriptionstiden vid personskada från 10 till&lt;br&gt;25 år. Bland annat av skäl som ovan redovisats är SPK starkt tveksamt&lt;br&gt;till lämpligheten av en sådan förlängning av preskriptionstiden. Kostnads-&lt;br&gt;skäl synes ge ytterligare stöd åt denna tveksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det framgår således vid en samlad bedömning av vad ovan anförts att&lt;br&gt;den kortsiktiga effekten på den generella prisnivån (KPI) är försumbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;SPK anser att de trendmässiga kostnadseffekterna på lång sikt av ett&lt;br&gt;skärpt produktansvar enligt lagförslaget skulle av utredningen belysts&lt;br&gt;bättre genom att kostnader före och kostnader efter införandet av ett&lt;br&gt;skärpt skadeståndsansvar hade jämförts i sådana länder som redan infört&lt;br&gt;en skärpt lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;305&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket instämmer i promemorians bedömning &amp;quot;att kostnaderna&lt;br&gt;för näringslivet för det utökade produktansvaret inte blir så höga att det&lt;br&gt;finns anledning att avstå från de väsentliga förbättringar av skyddet för&lt;br&gt;de skadelidande som införandet av de föreslagna produktansvarsreglerna&lt;br&gt;innebär&amp;quot; (s. 232).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lantbruksstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning torde lagförslaget inte medföra&lt;br&gt;någon större kostnadsökning för lantbruksföretagen för vegetabiliska&lt;br&gt;produkter. Även för djurprodukter kommer det att bli kostnadsökning-&lt;br&gt;ar, bl.a. i form av större krav på laboratorieresurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konkurrenskommittén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det så gäller påverkan av den föreslagna lagen på det allmänna&lt;br&gt;kostnadsläget finner kommittén det vara svårt att med utgångspunkt från&lt;br&gt;promemorian beräkna dessa. De ökade kostnaderna i industrin hänför sig&lt;br&gt;till höjda försäkringspremier. Höjningen av dessa torde i viss utsträckning&lt;br&gt;bli beroende av hur långt produktansvaret utsträcks. En rimlig prognos&lt;br&gt;innebär dock att effekten på prisnivån blir försumbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenser för svenskt näringsliv&lt;br&gt;På vilket sätt kommer då förslaget att påverka svenskt näringsliv?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnadsstegringar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig faktor är givetvis kostnadsutvecklingen. Förslaget kommer att&lt;br&gt;ytterligare öka kostnaderna för svenskbaserad industri. Varje enskild&lt;br&gt;kostnadspost kan, sedd för sig, verka mindre betydelsefull men det viktiga&lt;br&gt;är att se till den totala effekten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringspremierna kommer att stiga. Det är uppenbart att ett strikt&lt;br&gt;ansvar utan undantag för utvecklingsfel med den föreslagna preskrip-&lt;br&gt;tionstiden blir avsevärt dyrare att försäkra än både dagens ansvar och det&lt;br&gt;ansvar som konkurrenterna inom exempelvis EG får bära. Som framgår&lt;br&gt;i promemorian är det svårt att beräkna hur mycket premierna kommer&lt;br&gt;att stiga men klart är att det för vissa branscher kan bli fråga om högst&lt;br&gt;betydande belopp. Det kan i vissa fall även bli svårt att på rimliga villkor&lt;br&gt;få försäkringstäckning om tillgängen på riskvilligt kapital på försäkrings-&lt;br&gt;marknaden minskar. I en sådan situation är det synnerligen tveksamt&lt;br&gt;vilket värde det omfattande ansvaret har för konsumenterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns vidare ett antal kostnadsposter som inte täcks av försäkring&lt;br&gt;och som kommer att påverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den första är alla de anspråk som faller inom företagens självrisker.&lt;br&gt;Eftersom kravfrekvensen kan antas komma att öka när informationen&lt;br&gt;om lagstiftningen når ut kommer hanteringskostnaden för dessa &amp;quot;små&amp;quot;&lt;br&gt;anspråk att stiga kraftigt. En stor del av kostnaden är hänförlig till&lt;br&gt;administration av kraven och uppkommer alltså även om kraven efter&lt;br&gt;utredning visar sig oberättigade. Eftersom tillverkaren har flera pre-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;306&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sumtioner mot sig kan utredningsinsatserna bli betydande. Vidare kommer&lt;br&gt;den långa preskriptionstiden göra att antalet &amp;quot;gamla&amp;quot; skador ökar. Dessa&lt;br&gt;skador kostar ofta betydligt mer att utreda än &amp;quot;nya&amp;quot; skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Belastningen på svenska företag för den här typen av kostnader kommer&lt;br&gt;att bli avsevärt större än den som drabbar EG-företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns i detta sammanhang anledning att åter ta upp EG-direktivets&lt;br&gt;&amp;quot;självrisk&amp;quot; vid sakskador. En sådan regel medför balans mellan de resurser&lt;br&gt;som läggs på hantering av skadeärenden och ersättning som utgår. Det&lt;br&gt;måste också betonas att skadelidande vid vållande hos tillverkaren alltid&lt;br&gt;kan stödja sig på skadeståndslagen. Ett undantag i enlighet med EG-&lt;br&gt;direktivet innebär således inte något absolut hinder mot ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnaderna för att bevara produktdokumentation kommer också att&lt;br&gt;öka kraftigt pga den långa preskriptionstiden. För importörer kan det bli&lt;br&gt;fråga cm att själv införskaffa och bevara aktuell dokumentation från den&lt;br&gt;utländske tillverkaren. Denne kan nämligen antas ha föga intresse av&lt;br&gt;sådan dokumentation sedan hans ansvar har preskriberats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är således uppenbart att svenskbaserad industri kommer att drabbas&lt;br&gt;av betydande kostnadsökningar som negativt påverkar konkurrensför-&lt;br&gt;mågan. Det konstateras i promemorian att de föreslagna särlösningarna&lt;br&gt;&amp;quot;kan i någon mån bidra till att företag väljer att förlägga verksamhet&lt;br&gt;utomlands i stället för till Sverige&amp;quot;. Det är högst anmärkningsvärt att&lt;br&gt;departementets slutsats inte kommit att påverka utformningen av lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförs stundtals att företagen kan pulverisera kostnaderna för&lt;br&gt;ansvaret och föra dem vidare till köparna. Förutom det uppenbara&lt;br&gt;problemet att det i den internationella konkurrensen kan vara svårt att&lt;br&gt;ytterligare belasta produktpriserna med detta &amp;quot;ansvarspåslag&amp;quot; uppkom-&lt;br&gt;mer problem såvitt avser förutsebarheten. Ett av företagens starkaste och&lt;br&gt;mest berättigade önskemål är att kunna förutse ansvarets omfattning och&lt;br&gt;med rimlig säkerhet beräkna kostnaderna för detta ansvar. Om förslaget&lt;br&gt;genomförs omöjliggörs sådana bedömningar. Antalet okända och osäkra&lt;br&gt;faktorer är alltför stort, något som bl.a. tydligt framgår i avsnittet nedan&lt;br&gt;om den internationella tillämpligheten. Vidare kan man notera de&lt;br&gt;uppgifter från försäkringsbranschen som återfinns i promemorian.&lt;br&gt;Angående den långa preskriptionstiden anförs bl a att &amp;quot;det bedöms vara&lt;br&gt;nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så lång tid: man skulle&lt;br&gt;bli hänvisad till rena gissningar&amp;quot;. Vidare anges att försäkringsbolagen inte&lt;br&gt;ansett sig kunna bedöma vilken påverkan på produktansvarspremien en&lt;br&gt;25-årig preskriptionstid skulle kunna få. Det är alltså uppenbart att inte&lt;br&gt;ens försäkringsbranschen, trots sin stora erfarenhet inom området, anser&lt;br&gt;sig kunna överblicka konsekvenserna av förslaget. Vilken möjlighet&lt;br&gt;kommer då de enskilda företagen att ha?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarets innebörd. Försäkringsfrägan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningssskyldigheten skall enligt förslaget inte vara beloppsmässigt&lt;br&gt;begränsad. Som skäl för att ej införa ett tak sägs i betänkandet att &amp;quot;en&lt;br&gt;sådan tenderar att medföra onödigt stora försäkringskostnader”. Det&lt;br&gt;anges inte på vilka grunder slutsatsen dras. Det hade varit värdefullt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;307&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;alldenstund de kontakter som vi haft med företrädare för branschen anger Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;det motsatta. Vidare sägs att en ansvarsbegränsing åtminstone delvis kan&lt;br&gt;uppnås med tillämpning av 6:2 i SkL. Om detta är fallet så saknas skäl&lt;br&gt;varför ett tak ej kan införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såvitt gäller jämkning vid skada bör produktskadelagen överensstämma&lt;br&gt;med EG-direktivet. De regler som i dag gäller enligt SkL innebär i&lt;br&gt;praktiken att medvållande aldrig kan göras gällande. I ett samhälle bör&lt;br&gt;krav kunna ställas på en vuxen individ att den använder produkter med&lt;br&gt;normal aktsamhet och efter övervägande. Iakttages inte detta och&lt;br&gt;personen skadas eller sakskada uppstår därför han varit vårdslös bör&lt;br&gt;självfallet jämkning kunna ske enligt EG-direktivets principer. Det innebär&lt;br&gt;ju inte att den skadelidande inte får ekonomiskt skydd vid personskada.&lt;br&gt;För sådana fall kan det utbyggda försäkrings- och sjukvårdssystemet&lt;br&gt;utnyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överhuvudtaget ställer sig Byggmaterialgruppen undrande till de&lt;br&gt;slutsatser som dras i betänkandet när det gäller möjligheten att teckna&lt;br&gt;och vidmakthålla ett försäkringsskydd. De försäkringssiffror som anges i&lt;br&gt;betänkandet är av gammalt datum och kan idag inte användas som&lt;br&gt;underlag för en korrekt bedömning. En ansvarsförsäkring tecknas normalt&lt;br&gt;för 1 år i taget. Den kan sägas upp under försäkringstiden om vissa&lt;br&gt;omständigheter inträffar. Försäkringsgivaren kan vidare vid förlängning av&lt;br&gt;en försäkring undanta vissa produkter från försäkringsskyddet. Det bör&lt;br&gt;framförallt understrykas att försäkringsskyddet aldrig motsvarar ett&lt;br&gt;fullständigt skydd för försäkringstagarensskadeståndsansvar - inte heller&lt;br&gt;enligt nuvarande skadeståndslag. Varje produktansvarsförsäkring&lt;br&gt;innehåller mer eller mindre omfattande undantag. Dessa kan vara&lt;br&gt;generella eller individuella beroende på bransch, produkt etc. Undantag&lt;br&gt;kan anges av försäkringsgivaren eller krävas av försäkringsmarknaden.&lt;br&gt;Exempel på det senare är asbest och PCB. Material som innehåller&lt;br&gt;sådana substanser kan överhuvudtaget inte försäkras idag. (I betänkandet&lt;br&gt;påstås dock annat. Det vore intressant om det här - liksom på flera andra&lt;br&gt;ställen i betänkandet - hade funnits källhänvisningar). Antag därför att det&lt;br&gt;finns en väl använd produkt utan kända problem. Efter 15 år visar det sig&lt;br&gt;emellertid att den har egenskaper som ingen räknat med och dessa leder&lt;br&gt;till produktskador. Försäkringsgivaren utesluter då produkten från&lt;br&gt;försäkringsskyddet. Produkter med materialet kan då inte försäkras&lt;br&gt;oavsett premiens storlek. I det läget skall tillverkaren stå för sådana&lt;br&gt;skador trots att han förlitat sig på ett tidigare existerande försäkrings-&lt;br&gt;skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsmarknaden är en kommersiell verksamhet, vilket innebär&lt;br&gt;att kapitalet förs till eller dras från marknaden beroende på de faktorer&lt;br&gt;som normalt styr kapitalmarknaden dvs där investerarna tror sig kunna&lt;br&gt;finna den bästa avkastningen. Vid stora skadefall/höga skadestånd betyder&lt;br&gt;detta att kapital dras från marknaden, vilket i sin tur leder till kraftiga&lt;br&gt;premiehöjningar. En konsekvens av en sådan situation visade sig på ett&lt;br&gt;synnerligen tydligt sätt under åren 1984-1986. Skadeståndsrättegångar i&lt;br&gt;USA, framförallt gällande asbest och läkemedel, utdömda belopp, m m&lt;br&gt;medförde brist på riskvilligt kapital vilket bl a resulterade i att försäk-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;308&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ringspremierna för svenska företag med internationell verksamhet på två Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;år i flera fall 10-15-faldigades. För vissa branscher blev det t o m omöjligt&lt;br&gt;att få försäkringstäckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fram till 1984 gällde normalt den s k inträffandeteorin (&amp;quot;occurrence&amp;quot;)&lt;br&gt;som utgångspunkt för försäkringsansvaret. Avgörande för att försäkringen&lt;br&gt;skall gälla är då att försäkringen var i kraft när skadan inträffade. Vid&lt;br&gt;serieskador innebär detta att, oavsett när ytterligare skador inträffat,&lt;br&gt;senare skador alltid kan hänföras till den tidpunkt, då den första skadan&lt;br&gt;inträffade. Starka krafter inom försäkrings- och kapitalmarknaderna&lt;br&gt;arbetade vid denna tid för att försäkringar skulle baseras på den s k&lt;br&gt;&amp;quot;claims made&amp;quot; principen. Principen betyder att avgörande för försäkring-&lt;br&gt;ens tillgänglighet är att den gäller när kravet på ersättning framställes. En&lt;br&gt;sådan försäkringslösning ger därför ett skydd endast så länge företaget&lt;br&gt;består och försäkringstäckning kan ske. Vid en serieskada kan tidigare&lt;br&gt;försäkringar ej utnyttjas. Detta betyder att om en allvarlig skada av&lt;br&gt;seriekaraktär inträffar kan det bli omöjligt teckna ny försäkring. Det blev&lt;br&gt;lyckligtvis inget genombrott för &amp;quot;claims made&amp;quot; försäkringar 1984-1986&lt;br&gt;även om ett betydande antal företag tvangs - i brist på annat - att&lt;br&gt;acceptera &amp;quot;claims made&amp;quot; principen som utgångspunkt för försäkringen.&lt;br&gt;Kravet på sådana försäkringsformer kan mycket väl aktualiseras på nytt&lt;br&gt;och då kanske utan något alternativ. Det säger sig självt vad ett genom-&lt;br&gt;brott för &amp;quot;claims made&amp;quot; försäkringar skulle få för konsekvenser i en&lt;br&gt;situation som skisserats ovan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Orden &amp;quot;deepest pocket&amp;quot; är ett allmänt vedertaget begrepp i inter-&lt;br&gt;nationella skadeståndssammanhang. Det betyder att när det finns flera&lt;br&gt;skadeansvariga riktas kravet i första hand mot den som har de största&lt;br&gt;ekonomiska resurserna. Justitiedepartementet ansluter sig till att denna&lt;br&gt;princip skall vara tillämplig för produktskadelagen (sid 138 ff). Detta&lt;br&gt;vore olyckligt och skulle innebära bl.a. ökade försäkringskostnader. Det&lt;br&gt;bör därför klart anges att frågan om vem som har de största ekonomiska&lt;br&gt;resurserna ej skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett solidariskt&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet ger en felaktig bild av försäkringssituationerna. Det finns&lt;br&gt;med andra ord inte någon som idag med säkerhet kan ange om produkt-&lt;br&gt;ansvarsförsäkringar kan tecknas i framtiden och i sådant fall till vilka&lt;br&gt;premier. Konsekvenserna av detta kan inte överblickas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är mot den bakgrunden inte rimligt, som föreslås i betänkandet,&lt;br&gt;att det införs ansvar för utvecklingsskador och 25-årig preskriptions-&lt;br&gt;(ansvars)tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta&lt;br&gt;utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador&lt;br&gt;som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta veten-&lt;br&gt;skapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i&lt;br&gt;omlopp. Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på&lt;br&gt;25 år för personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;309&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;långtgående och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;konsumenterna är betydande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förbundets mening har utredningen inte presenterat några tungt&lt;br&gt;vägande skäl för en generell preskriptionstid på 25 år, utan EG-direktivets&lt;br&gt;10 år verkar vara en mera rimlig tid för den absolut övervägande delen&lt;br&gt;av de produkter som marknadsförs i Sverige. Däremot kan det enligt&lt;br&gt;förbundets mening finnas skäl att överväga en längre preskriptionstid i&lt;br&gt;vissa fall och då framför allt för produkter som är avsedda att bota eller&lt;br&gt;lindra sjukdomar såsom läkemedel och handikapphjälpmedel. I sådana fall&lt;br&gt;kan det anses vara befogat att ge konsumenterna ett extra skydd genom&lt;br&gt;en förlängd preskriptionstid för personskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Försäkringsbolags Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En central fråga inför en skärpning av produktansvaret är hur stora&lt;br&gt;kostnadsökningarna blir för näringslivet och om de står i rimligt förhål-&lt;br&gt;lande till förbättringarna för de skadelidande. Kostnaderna kan antas&lt;br&gt;komma att drabba tillverkare m fl väsentligen i form av höjda försäk-&lt;br&gt;ringspremier. Frågan kan därför också formuleras som en fråga om&lt;br&gt;ansvarsskärpningens påverkan på försäkringspremierna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnadsaspekten stod i centrum redan när produktansvarskommittén&lt;br&gt;lade fram sitt betänkande 1979 och från förbundets sida har vi - som&lt;br&gt;också nämns i promemorian - under senare tid bidragit med ytterligare&lt;br&gt;information om nuläget och bedömningar av effekterna av en ansvars-&lt;br&gt;skärpning (s 223 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta yttrande ger förbundet viss kompletterande information om&lt;br&gt;dagens produktansvarsförsäkringar. Därefter ger förbundet sin syn på&lt;br&gt;den föreslagna lagens effekter för premierna. En aspekt av alldeles&lt;br&gt;särskild stor betydelse för det fall man i Sverige genomför en lag som är&lt;br&gt;påtagligt strängare än vad som gäller i omvärlden är hur detta påverkar&lt;br&gt;skadekostnaderna. Förbundet utvecklar dessa internationella aspekter&lt;br&gt;innan lagförslagets enskilda bestämmelser kommenteras. Förbundets syn&lt;br&gt;på ansvaret för utvecklingsskador och den 25-åriga preskriptionstiden vid&lt;br&gt;personskador redovisas under 8 resp 10 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dagens produktansvarsförsäkringar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några exakta uppgifter om hur stor andel av Sveriges företag som har&lt;br&gt;produktansvarsförsäkring finns visserligen inte (s 55). En förnyad&lt;br&gt;uppskattning som förbundet har gjort med anledning av remissen&lt;br&gt;bekräftar dock att de allra flesta - drygt 90 % - har en sådan försäkring.&lt;br&gt;Då produktansvaret inte ingår i företagsförsäkringen torde det i de flesta&lt;br&gt;fall ha sin grund i att den försäkrade är ett icke producerande företag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den maximala ersättningen per skada är i allmänhet begränsad till 5&lt;br&gt;milj kr och för samtliga skador under ett år utgår som regel högst 10&lt;br&gt;milj kr. Dessa belopp är i de allra flesta fall fullt tillräckliga för att täcka&lt;br&gt;uppkomna skador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet har från de medlemsbolag som kan sägas vara domi-&lt;br&gt;nerande på produktansvarsförsäkringens område inhämtat uppgifter om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;310&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dessa försäkringar och i vad mån de åberopats i anledning av inträffade Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;skadefall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I slutet av 1980-talet var i de aktuella försäkringsbolagen närmare 400&lt;br&gt;000 företagsförsäkringar med produktansvarsskydd i kraft. Häri ingår&lt;br&gt;försäkringar som tecknats även av företagare med rätt begränsad&lt;br&gt;verksamhet, t ex lantbrukare. Uppskattningsvis anmäldes vid denna tid&lt;br&gt;varje år sammanlagt omkring 500 produktskadefall till bolagen. Omkring&lt;br&gt;20 % av de anmälda fallen utgjordes av personskador. En betydande&lt;br&gt;mängd av de anmälda skadorna resulterade inte i någon ersättning&lt;br&gt;beroende på att man inte funnit någon vårdslöshet styrkt. Ersättning&lt;br&gt;betalades ut för endast omkring 25 % av de uppgivna personskadorna;&lt;br&gt;rätt betydande skillnader förekom mellan de olika bolagen. Ersättningen&lt;br&gt;för sakskadorna översteg markant personskadeersättningen. Den&lt;br&gt;genomsnittliga sakskadan ersattes, mycket grovt uppskattat, med 200 000&lt;br&gt;kr under det att ersättningen för en personskada uppgick till ungefär 50&lt;br&gt;000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De uppgifter som nu lämnats är ganska osäkra men kan ge en&lt;br&gt;ungefärlig bild av situationen. Vad man emellertid närmast har att räkna&lt;br&gt;med är att det förekommit flera produktskador än materialet utvisar. Det&lt;br&gt;finns nämligen starka skäl att anta att en hel del produktskador kommit&lt;br&gt;att ersättas, inte genom produktansvarsförsäkringen, utan genom den&lt;br&gt;egendomsförsäkring som gällt för det skadade objektet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförslagets effekter för produktansvarsförsäkringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian görs en analys av den föreslagna ansvarsskärpningens&lt;br&gt;2effekter för näringslivet (s 227 f). Den är i huvudsak relevant även sett&lt;br&gt;från ren försäkringssynpunkt. Förbundet vill dock göra vissa påpekanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergången från culpaansvar till strikt ansvar skall inte underskattas&lt;br&gt;(jfr s 230). Det strikta ansvaret kommer självfallet att påverka produkt-&lt;br&gt;ansvarsförsäkringen. Bl a kommer antalet regresskrav från egendoms-&lt;br&gt;försäkringen mot produktansvarsförsäkringen att öka; här kan pekas på&lt;br&gt;bl a vatten- och brandskador, som i dag ofta slutligen belastar egen-&lt;br&gt;domsförsäkringen på grund av svårigheter att bevisa vårdslöshet hos den&lt;br&gt;som orsakat skadan. Detta innebär i och för sig bara en omfördelning av&lt;br&gt;försäkringskostnaderna men även bortsett från sådana effekter måste man&lt;br&gt;räkna med att antalet skadefall kommer att öka redan på grund av&lt;br&gt;införandet av det strikta ansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenserna av ansvaret för utvecklingsskador är naturligtvis&lt;br&gt;svårbedömda. Förbundet har inte anledning att justera de mycket&lt;br&gt;preliminära bedömningar som refereras på s 230 i promemorian. De var&lt;br&gt;dock bara uppskattningar. Sannolikt får man räkna med successiva&lt;br&gt;justeringar. Av betydelse i sammanhanget är emellertid hur återförsäk-&lt;br&gt;ringsmarknaden reagerar. Om det i Sverige införs en lagstiftning som&lt;br&gt;skiljer sig märkbart från vad som gäller i omvärlden, är det en faktor&lt;br&gt;som på en gång kan leda till höjda återförsäkringspremier. Det sist sagda&lt;br&gt;gäller i hög grad också om ett ansvar för utvecklingsskador förenas med&lt;br&gt;en så lång preskriptionstid som 25 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;311&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet vill särskilt understryka det som sägs på s 229 f i prome- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;morian. En ny lag kommer med all säkerhet att höja medvetenheten hos&lt;br&gt;de skadelidande och leda till ett påtagligt ökat antal skadeanmälningar.&lt;br&gt;Detta får också antas vara en av avsikterna med förslaget. Även till den&lt;br&gt;del anmälningarna inte resulterar i någon ersättning kommer det&lt;br&gt;emellertid att uppkomma utredningskostnader och processkostnader, vilka&lt;br&gt;också måste finansieras. Här kan erinras om det ökade antalet tvister som&lt;br&gt;uppstod då reglerna om ansvaret för fel i fast egendom infördes i&lt;br&gt;jordabalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagstiftningens internationella effekter kommer också att medföra ökade&lt;br&gt;kostnader. Det gäller i synnerhet om ansvaret enligt den svenska lagen&lt;br&gt;blir märkbart strängare mot den ersättningsskyldige än motsvarande&lt;br&gt;ansvar utomlands (mera om dessa effekter i nästa avsnitt). Det måste&lt;br&gt;vidare beaktas att personskador som uppkommer utomlands kan bli&lt;br&gt;väsentligt dyrare än svenska personskador; detta förklaras av att&lt;br&gt;möjligheten till avräkning av socialförsäkringsförmåner har mindre&lt;br&gt;betydelse vid utländska skador (se 5 kap. 3 § skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det nu sagda innebär att man med de regler som föreslås åtminstone&lt;br&gt;på sikt har att räkna med betydande premiehöjningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksförbundet Vi i Småhus&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3.12.3 talas det om &amp;quot;statens och kommunens kostnader&amp;quot;.&lt;br&gt;Förbundets erfarenheter visar att kommunerna med sina politiska och&lt;br&gt;juridiskt starka krafter ofta tolkar småhusägarnas berättigade skade-&lt;br&gt;ståndskrav mycket restriktivt. Det kan gälla intrång, vatten- och el-&lt;br&gt;ledningsskador och/eller skador av produkter med mindre god kvalité etc.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förbundet finner det angeläget att den föreslagna produktskadelagen&lt;br&gt;mera tydligt anger &amp;quot;det allmännas&amp;quot; ansvar härvidlag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSB:s Riksförbund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är emellertid uppenbart att en sådan lagstiftning till sist ändå&lt;br&gt;kommer att kostnadsmässigt belasta konsumentledet genom högre priser&lt;br&gt;för att täcka kostnaderna för det ökade försäkringsskydd, som en&lt;br&gt;lagstiftning naturligen kommer att kräva. Mot denna bakgrund och det&lt;br&gt;faktum att EG-direktivet från 1985 om produktansvar begränsar den&lt;br&gt;yttersta preskriptionstiden för personskador till tio år mot promemorians&lt;br&gt;tjugofem år vill HSB ifrågasätta om inte med promemorieförslaget i&lt;br&gt;denna del onödiga kostnadsfördyringar kan bli följden. HSB vill därför&lt;br&gt;förorda att den yttersta preskriptionstiden för personskador sätts till tio&lt;br&gt;år utom vid läkemedelsskador, då längre preskriptionstid kan vara&lt;br&gt;motiverad. Till stöd för en sådan begränsning må också framhållas att&lt;br&gt;enligt vad HSB erfarit tveksamhet råder om möjligheterna att överhuvud-&lt;br&gt;taget i Sverige eller utomlands kunna erhålla försäkring för en så lång&lt;br&gt;ansvarstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Miljöcentrum&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt finner vi det angeläget att Produktskadelagen kompletteras med&lt;br&gt;en lag om obligatorisk produktskadeförsäkring. Detta så att den skade-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;312&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lidande hålles skadeslös, i den händelse producenten saknar medel för att Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;ersätta en skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid hearingen klagade industrirepresentanter över de stora försäkrings-&lt;br&gt;kostnader, som skulle bli följden av den nya lagstiftningen. Det framkom&lt;br&gt;att man f n betalar ca 100 miljoner i årliga premier för produktskade-&lt;br&gt;försäkringar. Försäkringsbolagens representanter nämnde, att man räknar&lt;br&gt;med att premierna kommer att höjas med ca 35 procent när en produkt-&lt;br&gt;skadelag med strikt ansvar införs. M a o skulle den nya produktlagstift-&lt;br&gt;ningen för hela industrin leda till en bagatellartad merkostnad på ca 35&lt;br&gt;miljoner. Inom EG har produktskadelagen lett till att konsumentpriserna&lt;br&gt;stigit med 0,4 promille.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13. Ikraftträdande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Statens energiverk&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen anger att endast den som satt produkten i omlopp efter&lt;br&gt;lagens ikraftträdande kan hållas ansvarig. Verket anser att det kan finnas&lt;br&gt;viss risk att vissa produkter, i synnerhet massproducerade, kan vara svåra&lt;br&gt;att hänföra till tiden före eller efter ikraftträdandet. Produkten bör i&lt;br&gt;sådant fall hänföras till tiden efter lagens ikraftträdande och bevisbördan&lt;br&gt;för att så ej är fallet ska ligga på näringsidkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Verket föreslår därför att en presumtionsregel införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Industrins Byggmaterialgrupp&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byggmaterialgruppen vill därutöver påpeka att de föreslagna övergångs-&lt;br&gt;bestämmelserna innebär oklarheter. I förslaget sägs att lagen inte skall&lt;br&gt;tillämpas mot någon som satt den skadegörande produkten i omlopp före&lt;br&gt;ikraftträdandet. Byggmaterial försäljes ofta på basis av ett ramavtal som&lt;br&gt;kan gälla under flera år. Under tiden för avtalets giltighetstid sker&lt;br&gt;leveranser genom avrop. Innebär förslaget att avrop som skett efter&lt;br&gt;lagens ikraftträdande skall innebära att produktskadelagens strängare&lt;br&gt;bestämmelser skall gälla trots att det underliggande avtalet upprättades&lt;br&gt;kanske flera år dessförinnan? Hur skall &amp;quot;omloppsbegreppet&amp;quot; vidare&lt;br&gt;beräknas för varor som en tillverkare levererat till en grossist som sedan&lt;br&gt;lagerhåller varan en längre tid? Vad gäller för äldre komponenter som&lt;br&gt;infogas i en senare tillverkad/uppförd produkt?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En precisering även beträffande dessa frågor är nödvändig.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;14. Övriga frågor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Försäkringsinspektionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kollektiva försäkringsanordningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian berörs frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-&lt;br&gt;anordning, närmast som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;313&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att täcka sena skador (s 62). Inspektionen vill framhålla att en sådan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;anordning skulle kunna tjäna även ett par andra syften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som inledningsvis har anförts är det av största vikt att de skadelidande&lt;br&gt;genom försäkring kan garanteras att i realiteten få åtnjuta det skydd som&lt;br&gt;lagen är avsedd att ge dem. Men detta förutsätter att de näringsidkare&lt;br&gt;som sätter skadebringande produkter i omlopp också har ombesörjt ett&lt;br&gt;försäkringsskydd. Man kan dock knappast räkna med att alla sådana&lt;br&gt;näringsidkare tecknar en produktansvarsförsäkring. Genom någon form&lt;br&gt;av obligatorisk, kollektiv produktansvarsförsäkring, lik den försäkringslös-&lt;br&gt;ning som finns på miljöskadeområdet, skulle man kunna säkerställa bl a&lt;br&gt;att den som har skadats av en produkt som har satts i omlopp av en&lt;br&gt;näringsidkare som varit oförsäkrad skulle få ekonomisk gottgörelse.&lt;br&gt;Frågan kan knappast sägas vara oväsentlig, eftersom man förmodligen kan&lt;br&gt;räkna med att det i första hand är sådana näringsidkare som är mindre&lt;br&gt;nogräknade eller som saknar egen vilja eller förmåga att utge skadestånd&lt;br&gt;som står utan produktansvarsförsäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett ytterligare skäl för en obligatorisk kollektiv försäkringslösning är&lt;br&gt;att en sådan kan behövas om de frivilliga försäkringslösningar som&lt;br&gt;kommer att erbjudas på marknaden inte fullt ut motsvarar det skydd&lt;br&gt;som produktskadelagen ger. Ett exempel är om dessa försäkringslös-&lt;br&gt;ningar inte täcker utvecklingsskadorna. Ett annat är om de, trots vad som&lt;br&gt;har sagts tidigare i denna fråga, genomgående blir av &amp;quot;claims made&amp;quot;-&lt;br&gt;karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen att frågan&lt;br&gt;om att tillskapa någon form av kollektiv försäkringsanordning bör&lt;br&gt;uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsumentverket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta sammanhang kan verket inte underlåta att påpeka att det&lt;br&gt;sannolikt kommer att bli svårt för många att skilja mellan produktsäker-&lt;br&gt;hetslagen och den föreslagna produktskadelagen. Förståelsen av skillnaden&lt;br&gt;skulle sannolikt underlättas om den sistnämnda lagen kallas för produkt-&lt;br&gt;ansvarslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I skrivelse den 6 mars 1990 till Justitie- och Civildepartementet har&lt;br&gt;Konsumentverket/KO aktualiserat frågan om talerätt för KO och om&lt;br&gt;vidgad möjlighet till grupptalan på konsumentområdet. När en tvist&lt;br&gt;rörande produktskada rör en stor grupp konsumenter kan den föreslagna&lt;br&gt;grupptalan te sig lämplig, både med tanke på intresset av ersättning för&lt;br&gt;liden skada och av processekonomiska skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetarskyddsstyrelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens rubrik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian har den föreslagna lagen givits rubriken produktskade-&lt;br&gt;lag. Denna rubrik är enligt styrelsens mening mindre lämplig, eftersom&lt;br&gt;den lätt kan ge upphov till det missförståndet att den handlar om skador&lt;br&gt;på produkter. Denna risk illustreras tydligt vid en jämförelse med de i&lt;br&gt;promemorian använda begreppen personskada, förmögenhetsskada och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;314&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sakskada. I dessa fall är det ju fråga om skada på person, förmögenhet Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;eller sak, inte från någon av dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att man valt denna rubrik beror enligt promemorian på att man tagit&lt;br&gt;vissa nyare ersättningsrättsliga lagar till mönster. Som exempel nämns&lt;br&gt;trafikskadelagen, brottsskadelagen och miljöskadelagen. Parallellen haltar&lt;br&gt;dock avsevärt. När det gäller trafikskador och brottsskador finns det ingen&lt;br&gt;risk för missförstånd. Det är ju uppenbart att det inte kan röra sig om&lt;br&gt;skador på trafik eller på brott utan om skador från dessa företeelser. När&lt;br&gt;det gäller miljöskador stöder exemplet över huvud inte promemorians&lt;br&gt;argumentering utan utgör tvärtom ett klart stöd för styrelsens uppfattning.&lt;br&gt;Miljöskadelagen handlar ju inte om skador från miljön utan om skador&lt;br&gt;på miljön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika denna typ av missförstånd borde man välja en annan&lt;br&gt;benämning på lagen. Efter mönster av EG-direktivet synes det då&lt;br&gt;naturligt att välja benämningen Produktansvarslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagens titel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ämnesområde promemorian behandlar är i svensk och internationell&lt;br&gt;doktrin känt under namnet produktansvar. Det är också den term som&lt;br&gt;används i EG-direktivet och i de danska och västtyska lagar som bygger&lt;br&gt;på detta direktiv (Lov om produktansvar respektive Gesetz uber die&lt;br&gt;Haftung fur fehlerhafte Produkte (Produkthaftungsgesetaz - ProdHaftG)).&lt;br&gt;Den ingick i titeln på den lag som föreslogs i Produktansvar II: produkt-&lt;br&gt;ansvarslag. I promemorian är lagens titel produktskadelag. Visserligen&lt;br&gt;överensstämmer denna beteckning med namnen på vissa andra svenska&lt;br&gt;skadeståndsrättsliga lagar såsom trafikskadelagen och miljöskadelagen.&lt;br&gt;Nämnden finner dock att en anpassning till det internationella språkbru-&lt;br&gt;ket väger tyngre och förordar därför namnet produktansvarslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa organisationer inom näringslivet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Organisationerna vill inledningsvis peka på det olämpliga i att i rubriken&lt;br&gt;till lagen avvika från det språkbruk som har fått såväl nationellt som&lt;br&gt;internationellt genomslag. Risken för missförstånd är uppenbar vilket&lt;br&gt;också har framgått tydligt under remissbehandlingen. Rubriken bör&lt;br&gt;således vara &amp;quot;produktansvarslag&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kooperativa förbundet (KF)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;KF vill vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporterings-&lt;br&gt;system, som ett hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs&lt;br&gt;av den s k riktlinjekommittén i sitt betänkande &amp;quot;Konsumentpolitiska&lt;br&gt;styrmedel&amp;quot; (SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldighet att begränsa skadan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förslaget till ny konsumentköplag föreslås att konsumenten har&lt;br&gt;skyldighet att begränsa skadan. Motsvarande regel bör införas i produkt-&lt;br&gt;skadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;315&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Fastighetsägareförbund &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En produktskadelag skulle få en central roll i det svenska rättssystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagförarbeten, som den nu föreliggande departementspromemorian, har&lt;br&gt;därför stor betydelse som rättskälla. Det är mot bakgrund härav beklagligt&lt;br&gt;att promemorian har stora brister vad gäller överskådlighet, hänvisningar&lt;br&gt;och allmän struktur. Med hänsyn till EG-direktivets betydelse borde detta&lt;br&gt;enligt förbundets mening varit översatt till svenska. Slutligen vill vi - väl&lt;br&gt;medvetna om vad som är brukligt - ifrågasätta om författarna till en&lt;br&gt;produkt av så centralt slag som den förevarande promemorian bör vara&lt;br&gt;anonyma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;316&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Produktskadelag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt&lt;br&gt;har orsakat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt&lt;br&gt;har orsakat på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt&lt;br&gt;ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan brukade använda&lt;br&gt;egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på själva produk-&lt;br&gt;ten ersätts dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med produkter avses lösa saker. Lagen gäller skador som har orsakats&lt;br&gt;av en produkt, även om produkten har infogats i någon annan lös&lt;br&gt;egendom eller i fast egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen&lt;br&gt;(1968:45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan&lt;br&gt;verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Skadestånd betalas för en skada som har uppstått till följd av att en&lt;br&gt;produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till hur den kunnat&lt;br&gt;förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till&lt;br&gt;bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga&lt;br&gt;omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Om en skada har uppstått till följd av bristande säkerhet hos en&lt;br&gt;produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda&lt;br&gt;produkterna anses ha orsakat skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsskyldiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;317&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;produkten, &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;landet, och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den&lt;br&gt;med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-&lt;br&gt;tecken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,&lt;br&gt;frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig&lt;br&gt;enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att&lt;br&gt;betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom en månad efter&lt;br&gt;begäran av den som kräver ersättning anvisar någon som har tillverkat,&lt;br&gt;frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller&lt;br&gt;tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem&lt;br&gt;som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten&lt;br&gt;skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom en&lt;br&gt;månad efter begäran av den som kräver ersättning anvisar någon som har&lt;br&gt;importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-&lt;br&gt;samhet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. gör sannolikt att bristen i produktens säkerhet inte fanns när han&lt;br&gt;satte produkten i omlopp, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. visar att bristen i produktens säkerhet beror på att produkten måste&lt;br&gt;stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmande av skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Skadeståndet bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).&lt;br&gt;När ersättning bestäms för sakskada avräknas ett belopp om 3 500 kr.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regressrätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag,&lt;br&gt;har den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde&lt;br&gt;stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan&lt;br&gt;rätt att av honom återfå vad han betalat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskription&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom&lt;br&gt;tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att&lt;br&gt;fordringen kunde göras gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Talan om ersättning måste dock alltid väckas inom tio år från det att&lt;br&gt;den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten&lt;br&gt;i omlopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;318&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande&lt;br&gt;produkten i omlopp före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;319&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,&lt;br&gt;justitierådet Lars K Beckman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 har&lt;br&gt;regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta&lt;br&gt;lagrådets yttrande över förslag till produktskadelag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-Anders&lt;br&gt;Broqvist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådsremissen bygger på ett EG-direktiv den 25 juli 1985, angående&lt;br&gt;samordning av medlemsländernas lagstiftning om produktansvar, och på&lt;br&gt;de förhandlingar som pågår om ett europeiskt ekonomiskt samarbets-&lt;br&gt;område, EES. I remissen hänvisas inledningsvis till att EES-förhandlingar-&lt;br&gt;na syftar till ett avtal, avsett att träda i kraft vid årsskiftet 1992/93,&lt;br&gt;varigenom s.k. relevanta EG-regler, bland dem direktivet om produkt-&lt;br&gt;ansvar, skall integreras också i EFTA-länderna. Till grund för den lag som&lt;br&gt;föreslås görs i remissprotokollet principiellt uttalandet att, med hänsyn till&lt;br&gt;det kommande EES-avtalets innehåll och syfte, lagreglerna bör ges en&lt;br&gt;utformning som stämmer överens med EG-direktivets krav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vilken grad EG-direktivets innehåll och utformning bör inverka på den&lt;br&gt;svenska lagtexten är inte en fråga för lagrådet så länge någon inter-&lt;br&gt;nationell förpliktelse inte föreligger. Lagrådet noterar ändå att - som&lt;br&gt;framgår bl.a. av en redogörelse i prop. 1990/91:65 om ändring i regerings-&lt;br&gt;formen med anledning av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde&lt;br&gt;(avsnitt 3.3) - regler i direktivets form inte är på samma sätt bindande&lt;br&gt;ens för medlemmarna som en EG-förordning. Det kan också konstateras&lt;br&gt;att det remitterade lagförslaget avviker i såväl disposition som avfattning&lt;br&gt;i många hänseenden från EG-direktivet. Avvikelser har också, när det&lt;br&gt;ansetts sakligt utan betydelse, gjorts från innehållet såtillvida att be-&lt;br&gt;stämmelser i direktivet inte tagits med (så t.ex. beträffande art. 7 f och&lt;br&gt;art. 8 punkt 1) eller att bestämmelser utan motsvarighet i direktivet&lt;br&gt;föreslås (så t.ex. 5 §). Lagrådet bedömer inte att avvikelserna är sådana&lt;br&gt;att det behöver bli några allvarliga skiljaktigheter i tolkningshänseende om&lt;br&gt;en folkrättslig förpliktelse till rättslikhet en gång uppkommer. En&lt;br&gt;reservation måste göras för de särskilda svårigheterna att förutse de&lt;br&gt;problem som kan uppstå och för bristen på underlag för tolkning av EG-&lt;br&gt;direktivet. En osäker faktor är den speciella utformningen av direktivets&lt;br&gt;artikel 3 i fråga om importörens produktansvar (se avsnitt 2.5.4 i&lt;br&gt;remissen), en annan är användningen av vissa begrepp som har en fast&lt;br&gt;betydelse i den svenska lagstiftningen (så t.ex. &amp;quot;lösa saker&amp;quot; och &amp;quot;närings-&lt;br&gt;verksamhet&amp;quot; i lagförslaget) men som kan antas inte ha i alla hänseenden&lt;br&gt;samma innebörd som motsvarande begrepp i EG-direktivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett avseende har lagrådets synpunkter på frågan om lagförslagets&lt;br&gt;förenlighet med EG-direktivet särskilt efterlysts i remissprotokollet. Det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gäller de svenska reglerna om jämkning av skadestånd vid den skadelidan- Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;des medvållande till personskada (se 6 kap. 1 § skadeståndslagen), vilka&lt;br&gt;inte överensstämmer med artikel 8 andra punkten i EG-direktivet.&lt;br&gt;Lagrådet anmärker därför, att artikel 13 i direktivet bör kunna tolkas så&lt;br&gt;som har förutsatts i remissprotokollet (se avsnitt 2.7). Lagrådet anser det&lt;br&gt;också naturligt att förutsätta att en reglering motsvarande artikel 13&lt;br&gt;måste bli påkallad i ett eventuellt EES-avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill tillägga att, oavsett innehållet i internationella överens-&lt;br&gt;kommelser, det får anses ligga väl i linje med den interna rättsutveck-&lt;br&gt;lingen att nu införa en lagstiftning om produktansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 - 5 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är hur ett produktansvar skall kunna krävas ut när en&lt;br&gt;produkt är sammansatt av komponenter som har andra tillverkare eller&lt;br&gt;importörer än slutprodukten. Ett avsnitt som rör datorer i special-&lt;br&gt;motiveringen till 1 § belyser att detta kan vara en komplicerad fråga.&lt;br&gt;Lagrådet har funnit det svårt att läsa ut av lagtext och motiv hur&lt;br&gt;ansvarssystemet är tänkt att fungera i detalj i detta avseende och tar först&lt;br&gt;upp den frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 § första och andra styckena skall skadestånd enligt lagen betalas&lt;br&gt;för personskador och vissa slag av egendomsskador &amp;quot;som en produkt har&lt;br&gt;orsakat&amp;quot;. Bestämmelsen måste läsas tillsammans med första stycket i 4 §,&lt;br&gt;där det sägs att skadestånd betalas för en skada som har uppstått till följd&lt;br&gt;av att en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 1 § tredje stycket definieras begreppet &amp;quot;produkt&amp;quot; som lösa saker.&lt;br&gt;Vidare sägs att lagen gäller &amp;quot;skador som har orsakats av en produkt, även&lt;br&gt;om produkten har infogats i någon annan lös egendom eller i fast&lt;br&gt;egendom&amp;quot;. I EG-direktivet har i stället uttryckligen angetts att med&lt;br&gt;&amp;quot;produkt&amp;quot; menas också produkter som &amp;quot;inkorporerats&amp;quot; i annan lös eller&lt;br&gt;fast egendom. Lagrådet anser remissförslagets lagtext inte lika klargöran-&lt;br&gt;de. Också motivuttalandena är i vissa delar otydliga. Avsikten måste vara&lt;br&gt;att varje sådan beståndsdel i en sammansatt produkt som en gång utgjort&lt;br&gt;en produkt för sig skall fortfara att utgöra en produkt i lagens mening&lt;br&gt;sedan den ingått i den sammansatta produkten. Detta skall gälla även&lt;br&gt;exempelvis kemiska produkter, som genom reaktion med andra ämnen i&lt;br&gt;verkligheten upphör att existera i sin tidigare form. För tillämpningen av&lt;br&gt;lagen behövs enligt lagrådets mening en motsvarighet till EG-definitionen,&lt;br&gt;dvs. det bör anges att en produkt, även sedan den ingått som beståndsdel&lt;br&gt;i annan lös eller fast egendom, skall anses alltjämt utgöra en produkt för&lt;br&gt;sig-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det i 6 § anges att skadeståndsskyldighet enligt lagen föreligger för&lt;br&gt;den som tillverkat, frambringat eller insamlat &amp;quot;den skadegörande&lt;br&gt;produkten&amp;quot; avses att ansvar i princip skall kunna utkrävas inte bara av&lt;br&gt;den som tillverkat etc. den produkt som föranlett skadan utan, om&lt;br&gt;produkten tillkommit i flera tillverkningsled, av var och en som tillverkat&lt;br&gt;och lämnat ifrån sig en detalj eller komponent (beståndsdel) där&lt;br&gt;säkerhetsbristen funnits. Detta avses framgå av den angivna sista&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;321&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;meningen i 1 § tredje stycket om att lagen gäller skador som har orsakats Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;av en produkt, även om den har infogats i någon annan egendom. Det&lt;br&gt;har också i 5 § angetts att, om en skada har uppstått till följd av&lt;br&gt;bristande säkerhet hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan&lt;br&gt;produkt, &amp;quot;båda produkterna&amp;quot; skall anses ha orsakat skadan. Bestämmelsen&lt;br&gt;kan emellertid ge det felaktiga intrycket att ansvar kan förekomma endast&lt;br&gt;i fråga om, förutom slutprodukten, den beståndsdel där säkerhetsbristen&lt;br&gt;uppstått.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet anser inte att det tänkta ansvarssystemet kan utläsas tillräckligt&lt;br&gt;tydligt av den föreslagna lagtexten. Vissa motivuttalanden har också blivit&lt;br&gt;oprecisa på ett sätt som kan inge tvekan om avsikten. Lagrådet föreslår&lt;br&gt;den ändringen i förtydligande syfte att 5 § i det remitterade förslaget&lt;br&gt;ersätts med en närmare bestämning av det i 6 och 7 §§ använda uttrycket&lt;br&gt;&amp;quot;den skadegörande produkten&amp;quot;. Vid utformningen av en sådan be-&lt;br&gt;stämmelse finns det anledning att se på vad som skall gälla i bevishän-&lt;br&gt;seende i fråga om orsakssamband.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I EG-direktivet - liksom f.ö. i det lagförslag produktansvarskommittén&lt;br&gt;lade fram i betänkandet SOU 1979:79 - talas inte om ansvar för skada&lt;br&gt;orsakad av en produkt utan om &amp;quot;skada orsakad av en defekt i en&lt;br&gt;produkt&amp;quot;. I EG-direktivet talas också (se art. 4) om att det åligger den&lt;br&gt;skadelidande att visa skadan, defekten och &amp;quot;orsakssambandet mellan&lt;br&gt;defekt och skada&amp;quot;, medan det i lagrådsremissen - med hänvisning till&lt;br&gt;allmänna skadeståndsrättsliga principer - förutsätts att den skadelidande&lt;br&gt;har att visa att skadan orsakats av en viss produkt. I avsaknad av&lt;br&gt;underlag för tolkning av EG-direktivet kan lagrådet inte avgöra, om&lt;br&gt;remissförslaget innebär någon avvikelse. Lagrådet vill framhålla att det&lt;br&gt;från konsumentens synpunkt måste framstå som rimligare med en&lt;br&gt;reglering som innebär att den som skadas av en slutprodukt och kan visa&lt;br&gt;att detta berott på en säkerhetsbrist i denpa kan vända sig mot varje&lt;br&gt;tillverkare av en komponent i produkten utan ytterligare bevisskyldighet&lt;br&gt;när det gäller orsakssamband. Det skulle då i stället ankomma på&lt;br&gt;tillverkaren av komponenten att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte&lt;br&gt;fanns när han satte komponenten i omlopp (jfr 8 § p. 2 och EG-&lt;br&gt;direktivets art. 7 b). Bevisbördan skulle därmed vila på den som normalt&lt;br&gt;bör ha den största - och säkerligen många gånger den enda - möjligheten&lt;br&gt;att prestera utredning i en sådan fråga. Lagrådet anser sig emellertid inte&lt;br&gt;kunna förorda en så långtgående avvikelse från vad som gäller i bevishän-&lt;br&gt;seende i övrigt inom skadeståndsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt förslag till ändrad lagtext sist i detta avsnitt utgår lagrådet alltså&lt;br&gt;från det alternativ i den nyssnämnda frågan som remissen ger uttryck för.&lt;br&gt;Begreppet &amp;quot;den skadegörande produkten&amp;quot; bör därmed bestämmas så att&lt;br&gt;det skall avse, förutom den produkt som direkt har föranlett skadan,&lt;br&gt;också varje produkt som ingår i denna, om den har motsvarande&lt;br&gt;säkerhetsbrist, vilket det då blir den skadelidandes sak att visa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Produktansvarskommittén tog i sitt förslag till produktansvarslag upp en&lt;br&gt;inledande paragraf med definitioner av uttrycken &amp;quot;produkt&amp;quot;, &amp;quot;producent&amp;quot;,&lt;br&gt;&amp;quot;defekt&amp;quot; och &amp;quot;satts i omlopp&amp;quot;. I EG-direktivet har särskilda definitioner&lt;br&gt;också getts av de tre förstnämnda begreppen. Enligt lagrådets förslag i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;322&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det föregående behövs i lagen, förutom en definition av själva ordet Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produkt, en särskild bestämning av uttrycket &amp;quot;den skadegörande produk-&lt;br&gt;ten&amp;quot;. Lagrådet har i sitt förslag nedan tagit in en inledande paragraf med&lt;br&gt;dessa begreppsbestämningar. Ett stort antal remissinstanser har förordat&lt;br&gt;att ansvarsreglerna utformas med hjälp av ordet defekt. Tanken har&lt;br&gt;avvisats i remissprotokollet (se avsnitt 2.3.2) bl.a. därför att uttrycket kan&lt;br&gt;ge intryck av ett mer konkret innehåll än som avses. Denna nackdel kan&lt;br&gt;emellertid undvikas om man i stället använder ordet säkerhetsbrist (jfr 8&lt;br&gt;§) och bestämmer detta uttryck i överensstämmelse med 4 § i det&lt;br&gt;remitterade förslaget. Lagrådet har tagit upp en sådan bestämning i den&lt;br&gt;inledande paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av uttrycket &amp;quot;satts i omlopp&amp;quot; är avgörande i flera avseenden&lt;br&gt;för om ett produktskadeansvar skall föreligga och kunna göras gällande&lt;br&gt;(se 8 § punkt 1 och 2, 11 § 2 st. och övergångsbestämmelsen). Att en&lt;br&gt;sådan åtgärd som att en komponenttillverkare överlämnar sin produkt till&lt;br&gt;en sluttillverkare skall innebära att produkten sätts i omlopp stämmer&lt;br&gt;knappast med vad man normalt menar med uttryckssättet och även i&lt;br&gt;övrigt lämnar uttrycket utrymme för tveksamhet om innebörden. Att finna&lt;br&gt;en bestämning som klart anger vad som avses och samtidigt ansluter till&lt;br&gt;EG-direktivets &amp;quot;put into circulation&amp;quot; tycks inte vara möjligt. Lagrådet&lt;br&gt;skulle från sina utgångspunkter föredra en begreppsbestämning, som&lt;br&gt;lämpligen anknyter till det i lagstiftningen väl kända besittningsbegreppet.&lt;br&gt;Med hänsyn till EG-direktivets utformning avstår lagrådet emellertid från&lt;br&gt;ett förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om innebörden av ordet produkt vill lagrådet tillägga följande.&lt;br&gt;Begreppet lösa saker är i och för sig sedan länge rättsligt känt och&lt;br&gt;numera använt också i lagtext (se bl.a. 1 § konsumentköplagen 1990:932).&lt;br&gt;Att med frambringade produkter avses också levande djur har emellertid,&lt;br&gt;av skäl som lagrådet kan ha förståelse för, ifrågasatts eller mött gensagor&lt;br&gt;på vissa håll vid remissbehandlingen av promemorieförslaget. Lagtekniskt&lt;br&gt;är denna innebörd emellertid vedertagen (se t.ex. 1 § konsu-&lt;br&gt;menttjänstlagen 1985:716). Förhållandet att uttrycket lösa saker -och&lt;br&gt;därmed termen produkt - skall innefatta bl.a. levande djur och uppenbar-&lt;br&gt;ligen också mikroorganismer liksom växtlighet innan den skördats har fått&lt;br&gt;särskilt aktualitet när det gäller produktskador på grund av de gentek-&lt;br&gt;niska förändringar av levande material som numera blivit möjliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet övergår slutligen till frågan om avgränsningen av vad som skall&lt;br&gt;anses vara s.k. konsumentegendom i lagen. En sakskada är enligt 1 §&lt;br&gt;andra stycket ersättningsgill bara om den träffar &amp;quot;egendom som är avsedd&lt;br&gt;huvudsakligen för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för&lt;br&gt;skadan brukade använda egendomen huvudsakligen för sådant ändamål&amp;quot;.&lt;br&gt;I artikel 9 av EG-direktivet uttrycks denna förutsättning - i översättning -&lt;br&gt;så att dels den skadade egendomen skall vara &amp;quot;av en typ som normalt är&lt;br&gt;avsedd för privat användning eller konsumtion&amp;quot; och dels egendomen &amp;quot;var&lt;br&gt;använd av den skadelidande huvudsakligen för eget bruk eller egen&lt;br&gt;konsumtion&amp;quot;. Såvitt lagrådet kan förstå blir det enklare att tillämpa&lt;br&gt;bestämmelsen om den i närmare anslutning till direktivet anges gälla&lt;br&gt;&amp;quot;egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;323&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;sådant ändamål&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet föreslår att 1-5 §§ i det remitterade förslaget ersätts med&lt;br&gt;följande bestämmelser och att 6-11 §§ därmed i stället får beteckningarna&lt;br&gt;5-10 §§. Rubriken &amp;quot;Inledande bestämmelser&amp;quot; reserveras i förslaget för&lt;br&gt;definitionerna och bestämmelserna i 2 och 3 §§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Inledande bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har&lt;br&gt;infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös&lt;br&gt;egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra&lt;br&gt;en produkt för sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En produkt anses ha en säkerhetsbrist om den inte är så säker som&lt;br&gt;skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur den&lt;br&gt;kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med&lt;br&gt;hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och&lt;br&gt;övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med den skadegörandeprodukten avses, förutom den produkt som direkt&lt;br&gt;föranlett skadan, också varje produkt med motsvarande säkerhetsbrist&lt;br&gt;som är en beståndsdel i denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen&lt;br&gt;(1968:45).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan&lt;br&gt;verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förutsättningar för skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt&lt;br&gt;har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadestånd enligt lagen betalas också för sakskada som en produkt på&lt;br&gt;grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ&lt;br&gt;vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för&lt;br&gt;skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på&lt;br&gt;själva produkten ersätts dock inte.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafen föreligger ersättningsskyldighet förvar och en som har&lt;br&gt;tillhandahållit en skadegörande produkt som tillverkats, frambringats eller&lt;br&gt;insamlats här i landet eller som importerats utan att det framgår av&lt;br&gt;produkten vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 §. Den sålunda&lt;br&gt;ansvarige kan emellertid befria sig från produktansvar genom att för den&lt;br&gt;skadelidande anvisa sin leverantör eller någon i 6 § angiven person.&lt;br&gt;Lagrådet vill påpeka att regleringen här går mycket långt när det gäller&lt;br&gt;ansvarighet utanför tillverkarledet. Detta gäller särskilt med hänsyn till att&lt;br&gt;ansvaret skall kunna omfatta också obearbetade jordbruksprodukter som&lt;br&gt;det många gånger måste vara svårt eller omöjligt att hantera så att ett&lt;br&gt;ursprung kan fastställas. Förhållandet att utvecklingsskador tagits med kan&lt;br&gt;också innebära en långtgående skadeståndsskyldighet som i vart fall de&lt;br&gt;mindre företagen i försäljningsledet kan ha svårt att skydda sig mot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att en anvisning måste vara av det slaget att den skadelidande kan&lt;br&gt;identifiera den utpekade har påpekats i remissen. Det är emellertid också&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;324&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;väsentligt för såväl ersättningsberättigade som ersättningsskyldiga att det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;otvetydigt anges inom vilken tid anvisningen skall lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anvisningen skall enligt den föreslagna lagtexten ske &amp;quot;inom en månad&lt;br&gt;efter begäran av den som kräver ersättning&amp;quot;. Enligt vad som anges i&lt;br&gt;specialmotiveringen skall detta uppfattas så att också ett krav på&lt;br&gt;ersättning utgör en begäran om uppgift om andra ansvariga. Den&lt;br&gt;utformning som den föreslagna lagtexten fått kan emellertid inte anses ge&lt;br&gt;ett klart uttryck för denna tolkning utan leder snarare till uppfattningen&lt;br&gt;att den skadelidande skall själv aktivt agera för att få anvisningen. Enligt&lt;br&gt;lagrådets mening bör paragrafen därför ges följande lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,&lt;br&gt;frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig&lt;br&gt;enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att&lt;br&gt;betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket&lt;br&gt;angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat&lt;br&gt;produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för&lt;br&gt;honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem&lt;br&gt;som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten&lt;br&gt;skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i&lt;br&gt;tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten&lt;br&gt;eller tillhandahållit den för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad efter&lt;br&gt;det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt&lt;br&gt;påkallat en sådan anvisning.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I remissprotokollet (se avsnitt 2.6.1) avvisas tanken på en särskild regel&lt;br&gt;om regressrätt för leverantören av en anonym produkt med hänvisning till&lt;br&gt;att en leverantör har möjlighet att gå fri från produktansvar genom att&lt;br&gt;peka ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled. Detta innebär att&lt;br&gt;allmänna principer om den slutliga fördelningen mellan flera solidariskt&lt;br&gt;ansvariga gäller även i detta fall. Hänsyn får härvid tas till den omständig-&lt;br&gt;heten att leverantörens produktansvar enligt 7 § vilar på att han inte&lt;br&gt;pekat ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första punkten i paragrafen fritas den från skadeståndsskyldighet&lt;br&gt;som visar att han inte har satt produkten i omlopp i &amp;quot;en näringsverksam-&lt;br&gt;het&amp;quot; (se även artikel 7 c i EG-direktivet). I rättsfallet NJA 1989 s. 389&lt;br&gt;ålade högsta domstolen Stockholms stad ett strikt skadeståndsansvar för&lt;br&gt;personskada som en lärare hade drabbats av genom att äta av den mat&lt;br&gt;som hade serverats personal och elever vid en skolbespisning i Stockholm.&lt;br&gt;I remissprotokollet (avsnitt 2.5.7) anförs om detta rättsfall dels att med&lt;br&gt;den föreslagna begränsningen till näringsverksamhet sådan offentlig&lt;br&gt;verksamhet som avses i rättsfallet kommer att falla utanför det strikta&lt;br&gt;ansvaret enligt lagen, dels att lagstiftning om strikt produktansvar inom&lt;br&gt;offentlig verksamhet torde utan olägenhet kunna vänta ytterligare någon&lt;br&gt;tid, eftersom ett strikt ansvar på i vart fall en del av detta område redan&lt;br&gt;har införts genom högsta domstolens praxis (se även promemorian s. 134&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ff). Eftersom rättsfallet bygger på ett rättsläge som inte föreligger, sedan Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;produktskadelagen trätt i kraft, kan lagrådet inte instämma i att det kan&lt;br&gt;ges en så bestämd innebörd utan en ny prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första stycket bestäms skadeståndet enligt 5 kap. skadeståndslagen&lt;br&gt;(1972:207). När ersättning bestäms för sakskada avräknas enligt andra&lt;br&gt;stycket ett belopp om 3 500 kronor. Lagrådet har inte något att erinra i&lt;br&gt;sak mot paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorians förslag.&lt;br&gt;Eftersom skadeståndslagen som huvudregel skall tillämpas även beträffan-&lt;br&gt;de produktskador (se avsnitt 2.10.1 i remissprotokollet), kan första stycket&lt;br&gt;inte ha någon självständig betydelse utan avses tydligen tjäna som en&lt;br&gt;bakgrund till ersättningsbegränsningen i andra stycket. Det kan emellertid&lt;br&gt;vara ägnat att vilseleda att det i lagen hänvisas enbart till 5 kap.&lt;br&gt;skadeståndslagen. Lagrådet förordar att första stycket i paragrafen får&lt;br&gt;utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen behandlas ett särskilt fall av regressrätt, nämligen för den&lt;br&gt;som har lämnat ersättning enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller&lt;br&gt;31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716). Liksom de angivna&lt;br&gt;bestämmelserna i konsumentlagarna är regressregeln tvingande rätt (se 3&lt;br&gt;§ i förslaget). Den som gjorts regressansvarig enligt förevarande paragraf&lt;br&gt;bör i sin tur ha regressrätt enligt de allmänna principer för fördelningen&lt;br&gt;av ansvaret mellan flera enligt produktskadelagen solidariskt ansvariga&lt;br&gt;som har diskuterats i remissprotokollet (se avsnitt 2.6.1). Som komplette-&lt;br&gt;ring till vad där anförs bör nämnas att försäkringsrättskommittén i&lt;br&gt;betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag föreslagit en allmän regel&lt;br&gt;i 6 kap. 3 § skadeståndslagen om den slutliga fördelningen mellan flera&lt;br&gt;solidariskt ansvariga (se betänkandet s. 73 och 140 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör också understrykas att den speciella regressregeln i förevarande&lt;br&gt;paragraf inte utesluter regressrätt enligt nyss berörda allmänna principer&lt;br&gt;för den som lämnat ersättning enligt skadeståndslagen eller enligt&lt;br&gt;skadeståndsrättslig speciallagstiftning i den mån denna lagstiftning inte&lt;br&gt;innehåller speciella regressregler (se SOU 1989:88 s. 149 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;II §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket skall talan om ersättning alltid väckas inom tio år&lt;br&gt;från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satt den skadegörande&lt;br&gt;produkten i omlopp. Enligt uttalanden i prop. 1976/77:5, s. 187 (jfr prop.&lt;br&gt;1979/80:119 s. 82 och 84) innebär en sådan reglering att preskriptionen&lt;br&gt;skall anses avbruten inte bara efter ansökan om stämning utan även om&lt;br&gt;den skadelidande vidtar annan rättslig åtgärd för att få fordringen&lt;br&gt;fastställd genom dom el. dyl., om den skadelidande åberopar sitt krav till&lt;br&gt;kvittning i ett rättsligt förfarande mot den skadeståndsskyldige eller om&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;326&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;han bevakar fordringen i dennes konkurs. Det påpekas i remissen att det Prop. 1990/91:197&lt;br&gt;förhållandet att den skadeståndsskyldige erkänner skulden skall ha samma&lt;br&gt;preskriptionsavbrytande verkan som att den skadelidande väcker talan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid de preskriptionsavbrott som kan ske vid tillämpning av produktskade-&lt;br&gt;lagen har bestämmelserna i 6och 7 §§ preskriptionslagen (1981:130) om&lt;br&gt;ny preskriptionstid giltighet (jfr 1 § preskriptionslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det anförda bör ordet &amp;quot;alltid&amp;quot; utgå ur andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en övergångsbestämmelse föreslås att produktskadelagen inte skall&lt;br&gt;tillämpas mot någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp&lt;br&gt;före ikraftträdandet. Regleringen kan diskuteras från vissa synpunkter.&lt;br&gt;Den första hänger samman med lagens ansvarssystem, som innebär ett&lt;br&gt;solidariskt strikt ansvar i flera led när en slutprodukt består av successivt&lt;br&gt;tillfogade detaljer eller halvfabrikat. Övergångsbestämmelsen betyder att&lt;br&gt;en tillverkare - och även tillhandahållaren av en s. k. anonym produkt -&lt;br&gt;kan bli ersättningsskyldig för exempelvis en utvecklingsskada som är&lt;br&gt;hänförlig till en brist i en tidigare delprodukt utan att han kan anställa&lt;br&gt;återkrav regressvis enligt principerna i den nya lagen. Övergångsregle-&lt;br&gt;ringen innebär vidare, sett från andra sidan, att en skadelidande inte kan&lt;br&gt;åberopa någon skadeståndsrätt enligt lagen för skada av en produkt som&lt;br&gt;exempelvis på grund av lagerhållning i försäljningsledet kan ha kommit ut&lt;br&gt;i allmänna marknaden långt efter det att lagen trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelsen överensstämmer med förslaget i promemorian&lt;br&gt;och synes inte ha mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Också&lt;br&gt;produktansvarskommitténs lagförslag år 1979 innehöll en motsvarande&lt;br&gt;övergångsreglering (se SOU 1979:79 s. 142 f) och mötte, såvitt remissam-&lt;br&gt;manställningen i promemorians bilaga 3 utvisar, inte några invändningar.&lt;br&gt;Lagrådet anser bl. a. med hänsyn härtill att förslaget bör godtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;327&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringens proposition..................................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag.................................... 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991 ... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Inledning ............................................. 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Allmän motivering..................................... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 Allmänna utgångspunkter........................... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Behovet av en produktskadelag............... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.2 &amp;nbsp;Huvuddragen i en produktskadelag ........... 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Dispositionen av den fortsatta framställningen ..&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 Tillämpningsområdet för en produktskadelag.......... 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Produktbegreppet .......................... 13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Produktslag................................ 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Undantag från tillämpningsområde............ 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 Produktansvarets innebörd.......................... 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Strikt ansvar............................... 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.2 &amp;nbsp;Defektbegreppet ........................... 25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ansvarets inträde........................... 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Utvecklingsskador.......................... 31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Systemskador.............................. 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 Produktansvarets omfattning........................ 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Personskada ............................... 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.2 &amp;nbsp;Sakskada.................................. 37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.2 &amp;nbsp;Ren förmögenhetsskada..................... 40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4.4 &amp;nbsp;Ansvarsbegränsning......................... 40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 Skadeståndsansvariga .............................. 43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Allmänt................................... 43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Tillverkare................................. 44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Importörer................................. 47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.4 &amp;nbsp;Undantag från importörsansvaret............. 49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Den som utger sig som tillverkare............. 51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.6 &amp;nbsp;Anonyma produkter........................ 52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5.7 &amp;nbsp;Näringsverksamhet ......................... 54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 Produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga..... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Solidariskt ansvar enligt produktskadelagen ....&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6.2 &amp;nbsp;Säljarens ansvar vid konsumentköp........... 59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 Skadelidandes medvållande......................... 61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8 Bevisfrågor ....................................... 64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Krav på bevis om orsakssamband............. 64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden....... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Verkan av offentliga föreskrifter.............. 68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9 Preskription....................................... 69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10 Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler...... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10.1 &amp;nbsp;Skadeståndslagen........................... 76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10.2 &amp;nbsp;Skadeståndsrättsliga specialregler............. 78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10.3 &amp;nbsp;Regler om skadestånd i avtalsförhållanden..... &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;328&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11 Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.12 Ikraftträdande m.m................................&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13 Kostnader och resursbehov..........................&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13.1 &amp;nbsp;Näringslivets kostnader......................&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13.2 Statens och kommunernas kostnader..........&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80 &amp;nbsp;Prop. 1990/91:197&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Upprättat lagförslag.................................... 84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Specialmotivering...................................... 85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Hemställan............................................ 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Beslut................................................ 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 EG-direktivet om produktansvar (85/374/EEC)......... 127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian (Ds 1989:79)......... 136&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Promemorians förslag............................... 143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Sammanställning av remissyttrandena................. 146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ......................... 317&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 16 maj 1991.................................... 320&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;329&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 98891, Stockholm 1991&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>uppskov</utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i>1990/91:LU32</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>2</nummer>
<beteckning>2</beteckning>
<lydelse>att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>uppskov</utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i>1990/91:LU32</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>10002</nummer>
<beteckning>10002</beteckning>
<lydelse>att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>till handlingarna</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1991/92:LU14</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>10002</nummer>
<beteckning>10002</beteckning>
<lydelse>att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1991-06-13 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1991-06-13 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1991-06-14 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1991-10-07 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Folkpartiet liberalerna</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 07:38:56</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GE03197</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:28:32</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Lagutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 07:38:56</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GE03197</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199091__197.pdf</filnamn>
<filstorlek>15877550</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om produktskadelag</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/A42C5F8E-67BF-4F94-AF74-6FAF0515FF74</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1990/91:LU32</uppgift>
<ref_dok_id>GE01LU32</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU32</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Uppskov med behandlingen av vissa ärenden</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1991/92:LU14</uppgift>
<ref_dok_id>GF01LU14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Produktansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:197&lt;br/&gt;
Produktskadelag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L1</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L1</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:197 Produktskadelag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:197&lt;br/&gt;
Produktskadelag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L2</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L2</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:197 Produktskadelag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Barbro Westerholm  (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:197&lt;br/&gt;
Produktskadelag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L1</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L1</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:197 Produktskadelag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Barbro Westerholm  (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Bengt Harding Olson  (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:197&lt;br/&gt;
Produktskadelag</uppgift>
<ref_dok_id>GF02L2</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1991/92</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L2</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:197 Produktskadelag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Bengt Harding Olson  (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>