<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2366075</hangar_id>
 <dok_id>GE03152</dok_id>
 <rm>1990/91</rm>
 <beteckning>152</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1990/91:152</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>152</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1991-03-21 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:40:34</systemdatum>
 <publicerad>2007-12-19 17:00:58</publicerad>
 <titel>om överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03152/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03152</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GE03152</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1990/91:152&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om överföring av vissa uppgifter enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE03152/prop_199091__152-1.png" style="width:39pt;height:28pt;"/&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE03152/prop_199091__152-2.png" style="width:37pt;height:21pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i&lt;br&gt;bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Odd Engström&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingela Thalén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Enligt smittskyddslagen (1988:1472) har överläkaren ansvaret för vissa&lt;br&gt;åtgärder under tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig&lt;br&gt;sjukdom. Dessa uppgifter övergår den 1 juli 1991 på chefsöverläkaren.&lt;br&gt;I propositionen föreslås att det i smittskyddslagen införs en undantags-&lt;br&gt;bestämmelse som avser tvångsisolering av den som för smitta av HIV&lt;br&gt;(humant immunbristvirus). Sjukvårdshuvudmannen skall enligt förslaget&lt;br&gt;få förordna någon befattningshavare, som är legitimerad inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården och har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att fullgöra en&lt;br&gt;chefsöverläkares uppgifter enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare föreslås i propositionen en ändring i lagen (1980:11) om tillsyn&lt;br&gt;över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., som innebär att ordföranden&lt;br&gt;i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) får möjlighet att avgöra&lt;br&gt;disciplinärenden när frågan inte är av principiell beskaffenhet och det&lt;br&gt;finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till disciplinpå-&lt;br&gt;följd. Syftet med lagändringen är att förenkla handläggningen vid HSAN.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 152&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i smittskyddslagen (1988:1472) skall&lt;br&gt;införas en ny paragraf, 50 a §, och närmast före 50 a § en ny rubrik av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förordnande att fullgöra chefs-&lt;br&gt;överläkares uppgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingskommunen får förord-&lt;br&gt;na någon inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;legitimerad befattningshavare, som&lt;br&gt;har tillräcklig kompetens och er-&lt;br&gt;farenhet, att i chefsöverläkares ställe&lt;br&gt;fullgöra de uppgifter som chefs-&lt;br&gt;överläkaren har enligt 43-50 §§ vid&lt;br&gt;tvångsisolering av den som för&lt;br&gt;smitta av infektion av HIV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om&lt;br&gt;chefsöverläkaren gäller också den&lt;br&gt;som förordnats enligt första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdspersonalen m.fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra ledamöter.&lt;br&gt;Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Anmäler&lt;br&gt;ledamot förfall, skall ersättare för honom kallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden får ensam fatta beslut&lt;br&gt;som inte innefattar slutligt avgöran-&lt;br&gt;de i sak. Detta gäller inte beslut&lt;br&gt;enligt 16 § eller utdömande av vite&lt;br&gt;enligt 27 § andra stycket. Beslut&lt;br&gt;som innebär att ett ärende om dis-&lt;br&gt;ciplinansvar avgörs i sak får fattas&lt;br&gt;av ordföranden ensam, om det är&lt;br&gt;uppenbart att ärendet inte kan leda&lt;br&gt;till någon disciplinpåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden får ensam fatta beslut&lt;br&gt;som inte innefattar slutligt avgöran-&lt;br&gt;de i sak. Detta gäller inte beslut&lt;br&gt;enligt 16 § eller utdömande av vite&lt;br&gt;enligt 27 § andra stycket. Beslut&lt;br&gt;som innebär att ett ärende om dis-&lt;br&gt;ciplinansvar avgörs i sak får fattas&lt;br&gt;av ordföranden ensam, om beslutet&lt;br&gt;inte gäller en fråga av principiell&lt;br&gt;beskaffenhet och det finns grundad&lt;br&gt;anledning att anta att ärendet inte&lt;br&gt;kan leda till någon disciplinpåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärenden som har avgjorts enligt andra stycket skall anmälas vid nästa&lt;br&gt;sammanträde med nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:210.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1* Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 152&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Socialdepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: &amp;nbsp;&amp;nbsp;statsrådet Engström, ordförande, och statsråden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,&lt;br&gt;Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,&lt;br&gt;Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson, Asbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Thalén&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om överföring av vissa uppgifter enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddslagstiftningen har kommit att bli föremål för särskilt intresse&lt;br&gt;i samband med att problemen med smitta av HIV (humant immunbrist-&lt;br&gt;virus) på allvar aktualiserades i vårt land under 1980-talet. År 1985&lt;br&gt;beslöts ändringar i den dåvarande lagstiftningen som ett led i åtgärderna&lt;br&gt;för att motverka spridning av HIV-virus och aids. Under åren därefter&lt;br&gt;utarbetades en ny smittskyddslag, som trädde i kraft den 1 juli 1989&lt;br&gt;(prop. 1988/89:5, SoU9, rskr. 54, SFS 1988:1472).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På sätt som närmare anges i det följande (avsnitt 2) har sedermera&lt;br&gt;frågan om ansvaret för åtgärder under tvångsisolering enligt smittskydds-&lt;br&gt;lagen tagits upp av socialstyrelsen i en framställning till regeringen.&lt;br&gt;Vidare har AIDS-delegationen i oktober 1990 uttalat sig for att en lag-&lt;br&gt;ändring bör vidtas för att göra det möjligt att i vissa fall föra över an-&lt;br&gt;svaret för tvångsisolering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning härav har inom socialdepartementet utarbetats en pro-&lt;br&gt;memoria (den 29 november 1990) i frågan om att införa en möjlighet att&lt;br&gt;utse någon annan än chefsöverläkare för uppgifter enligt smittskyddsla-&lt;br&gt;gen. Övervägandena i promemorian utmynnar i att möjlighet bör öppnas&lt;br&gt;den 1 juli 1991 för huvudmännen för hälso- och sjukvården att utse någon&lt;br&gt;annan än chefsöverläkaren att i dennes ställe fullgöra uppgifterna enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen. Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i&lt;br&gt;ärendet som bilaga 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-&lt;br&gt;serna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till pro-&lt;br&gt;tokollet i ärendet som bilaga 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag tar nu upp den väckta frågan med utgångspunkt i promemorian och&lt;br&gt;vad remissinstanserna anfört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare behandlas frågan om ordföranden i hälso- och sjukvårdens an- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;svarsnämnd (HSAN) skall få möjlighet att i större utsträckning än för&lt;br&gt;närvarande avgöra vissa disciplinärenden i ansvarsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna fråga har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria&lt;br&gt;(den 1 februari 1991) avseende behovet av ändrade bestämmelser om&lt;br&gt;beslutförheten vid HSAN. Promemorians lagförslag bör fogas till pro-&lt;br&gt;tokollet i ärendet som bilaga 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-&lt;br&gt;serna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till pro-&lt;br&gt;tokollet i ärendet som bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Överföring av vissa uppgifter enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Nuvarande förhållanden m.m. vad avser&lt;br&gt;smittskyddslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) - HSL - skall en sär-&lt;br&gt;skild läkare finnas som ansvarar för ledningen av den medicinska verk-&lt;br&gt;samheten inom det verksamhetsområde som landstingskommunen be-&lt;br&gt;stämmer. En sådan läkare benämns överläkare i fråga om verksamhet på&lt;br&gt;sjukhus och distriktsläkare i fråga om verksamhet utanför sjukhus. En&lt;br&gt;distriktsläkares åligganden kan omfatta även verksamhet på sjukhus.&lt;br&gt;Landstingskommunen kan forordna en annan läkare att fullgöra viss del&lt;br&gt;av en överläkares eller distriktsläkares åligganden. Regeringen har med&lt;br&gt;stöd av bemyndigande i den nämnda paragrafen föreskrivit att socialsty-&lt;br&gt;relsen för särskilt fall far medge undantag från bestämmelsen att en&lt;br&gt;särskild läkare skall finnas för ledningen av den medicinska verksamheten&lt;br&gt;(5 § förordningen (1985:796) med vissa bemyndiganden för socialsty-&lt;br&gt;relsen att meddela föreskrifter m.m.). Beslut om sådant undantag har&lt;br&gt;dock inte meddelats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen har beslutat om vissa ändringar i 14 § HSL (SFS 1990:601).&lt;br&gt;Dessa träder i kraft den 1 juli 1991. Det föreskrivs där bl.a. att en sär-&lt;br&gt;skild läkare med specialistkompetens, benämnd chefsöverläkare, skall&lt;br&gt;finnas vid enheter för diagnostik eller vård och behandling om det behövs&lt;br&gt;med hänsyn till patientsäkerheten. Benämningarna överläkare och di-&lt;br&gt;striktsläkare slopas i lagstiftningen. Chefsöverläkaren skall svara för den&lt;br&gt;samlade ledningen av verksamheten. Han får emellertid uppdra åt sådana&lt;br&gt;befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig kompetens och erfaren-&lt;br&gt;het, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Vid enhet som leds av chefs-&lt;br&gt;överläkare skall för vaije patient utses en patientansvarig legitimerad&lt;br&gt;läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt smittskyddslagen (1988:1472) är infektion av HIV (humant&lt;br&gt;immunbristvirus) en samhällsfarlig sjukdom, som ingår bland de anmäl-&lt;br&gt;ningspliktiga sjukdomarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den, som har anledning att tro att han har smittats av en samhällsfarlig Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;sjukdom, skall utan dröjsmål uppsöka en läkare. Denne får genom under-&lt;br&gt;sökningar och prov fastställa om så är fallet. Läkaren får också meddela&lt;br&gt;förhållningsregler, som patienten måste följa. Smittskyddsläkaren kan&lt;br&gt;dock på patientens begäran överpröva och eventuellt ändra förhållnings-&lt;br&gt;reglema. Om patienten har smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall&lt;br&gt;han uppge för läkaren som behandlar honom från vem smittan kan ha&lt;br&gt;kommit och till vem smittan kan ha förts vidare. Någon påföljd drabbar&lt;br&gt;dock inte den som underlåter detta. Den som uppgivits som kontakt blir&lt;br&gt;också skyldig att låta läkarundersöka sig. Om någon som är skyldig att&lt;br&gt;utan dröjsmål uppsöka läkare inte gör det kan smittskyddsläkaren besluta&lt;br&gt;om tvångsundersökning enligt 36 § smittskyddslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det av särskilda skäl behövs för att hindra smittspridning får smitt-&lt;br&gt;skyddsläkaren enligt 37 § smittskyddslagen också besluta om tillfälligt&lt;br&gt;omhändertagande på sjukhus av någon som kan antas ha blivit smittad av&lt;br&gt;en samhällsfarlig sjukdom som nämns i 1.1 och 1.2 bilagan till smitt-&lt;br&gt;skyddslagen. Infektion av HIV ingår emellertid inte bland dessa sjuk-&lt;br&gt;domar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt smittskyddslagen skall även kunna förekomma tvångsisolering i&lt;br&gt;vissa fall av den som bär på smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Detta&lt;br&gt;gäller också för infektion av HIV. Tvångsisolering sker på landstings-&lt;br&gt;kommunalt sjukhus.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På ansökan av smittskyddsläkaren skall länsrätten enligt 38 § smitt-&lt;br&gt;skyddslagen besluta om tvångsisolering av den som för smitta av en&lt;br&gt;samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medverkar till de&lt;br&gt;åtgärder som behövs för att hindra smittspridning eller om det finns&lt;br&gt;grundad anledning att anta att den smittade inte följer meddelade för-&lt;br&gt;hållningsregler och denna underlåtenhet innebär uppenbar risk för smitt-&lt;br&gt;spridning. Om beslut av länsrätten inte kan avvaktas utan fara, får smitt-&lt;br&gt;skyddsläkaren besluta om tvångsisolering och genast underställa länsrätten&lt;br&gt;detta beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsisolering får pågå högst tre månader, men tiden kan, på ansökan&lt;br&gt;av smittskyddsläkaren, förlängas av länsrätten med högst sex månader&lt;br&gt;åt gången. Under tvångsisoleringen skall den isolerade tas väl om hand,&lt;br&gt;få stöd och hjälp samt motiveras att ändra inställning och livsföring så,&lt;br&gt;att tvångsisoleringen kan upphöra. Han får hindras att lämna sjukhuset&lt;br&gt;och får underkastas nödvändig begränsning av rörelsefriheten. Narkotika,&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker och annan egendom som han innehar, som kan&lt;br&gt;skada honom eller någon annan eller störa ordningen, får omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överläkaren är den läkare som har det medicinska ledningsansvaret för&lt;br&gt;den sjukhusenhet, där den smittade är intagen och tvångsisolerad. Över-&lt;br&gt;läkaren har ett allmänt ansvar för att tvångsisoleringen genomförs på ett&lt;br&gt;ändamålsenligt sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen har uttryckligen angetts att överläkaren beslutar om kroppsvisi-&lt;br&gt;tation eller ytlig kroppsbesiktning, om undersökning av försändelser till&lt;br&gt;den tvångsisolerade samt om förstörelse eller försäljning av beslagtagen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;egendom. Överläkarens beslut om förstörelse eller försäljning av egen- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;dom kan överklagas till länsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddsläkaren beslutar efter samråd med överläkaren om tillstånd&lt;br&gt;för den tvångsisolerade att under viss tid vistas utanför sjukhusets om-&lt;br&gt;råde. Polismyndighet skall bl.a. på begäran av smittskyddsläkaren eller&lt;br&gt;överläkaren lämna biträde för att återföra den som avvikit från sjukhuset,&lt;br&gt;där han är tvångsisolerad, eller som inte återvänt till sjukhuset, när hans&lt;br&gt;tillstånd att vistas utanför sjukhusets område gått ut eller återkallats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddslagen lägger sålunda vissa uppgifter på överläkaren när det&lt;br&gt;gäller omhändertagandet m.m. av den tvångsisolerade. Däremot öppnar&lt;br&gt;lagen inte någon möjlighet till beslut om att uppgifterna skall läggas på&lt;br&gt;någon annan än överläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 juli 1991 ersätts också i smittskyddslagen begreppet överläkare&lt;br&gt;med begreppet chefsöverläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt smittskyddslagen skall det finnas en chefsöverläkare vid sådan&lt;br&gt;enhet där tvångsisolering förekommer och denne chefsöverläkare skall&lt;br&gt;svara för de uppgifter, som följer av smittskyddslagen vid tvångsisole-&lt;br&gt;ring. Inte heller efter ändringen av smittskyddslagen ger lagen utrymme&lt;br&gt;för beslut att dessa uppgifter skall läggas på någon annan än en chefs-&lt;br&gt;överläkare.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Socialstyrelsens framställning och AIDS-delegationens&lt;br&gt;uttalande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen har i samråd med Landstingsförbundet i mars 1990 hem-&lt;br&gt;ställt att smittskyddslagen ändras så, att även någon annan befattnings-&lt;br&gt;havare inom hälso- och sjukvården än - fr.o.m. den 1 juli 1991 - chefs-&lt;br&gt;överläkare skall kunna ansvara för vården av personer, som tvångsisole-&lt;br&gt;ras enligt lagen. Förslaget tar särskilt sikte på tvångsisolering av HIV-&lt;br&gt;smittade personer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen framhåller bl.a. följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tvångsisoleringen av HIV-smittade har visat sig utgöra ett särskilt&lt;br&gt;problem. Konkreta svårigheter föreligger i fråga om genomförandet av&lt;br&gt;tvångsisoleringen. Landstingen behöver stöd i sitt arbete med att i sam-&lt;br&gt;verkan med socialstyrelsen finna lämpliga former för tvångsisolering&lt;br&gt;och vård av HIV-smittade. Detta arbete går ut på att omhändertagan-&lt;br&gt;det inte endast skall ge samhället skydd utan också ge motivation för&lt;br&gt;den tvångsisolerade att ändra sin inställning och livsföring så, att&lt;br&gt;tvångsisoleringen kan upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon möjlighet att medicinskt påverka den HIV-infekterades smitt-&lt;br&gt;samhet finns ännu inte. Behandlingen måste i stället fokuseras på de&lt;br&gt;beteenden som innebär risk för smittspridning. I behandlingsarbetet&lt;br&gt;måste finnas diagnostisk förståelse för de bakomliggande psykolo-&lt;br&gt;giska/psykopatologiska mekanismer som gör att patienten inte förmår&lt;br&gt;kontrollera sitt beteende. Utifrån en sådan diagnostisk förståelse bör&lt;br&gt;vårdansvariga tillse att en psykoterapeutisk vårdplan upprättas. Patien-&lt;br&gt;ten behöver få stöd och motiveras till behandling for att bearbeta sina&lt;br&gt;problem och ta ansvar för sin smitta och sitt beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården bör vara individualiserad. Ett litet fast behandlingsteam med Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;dygnet-runt-ansvar för vaije enskild patient behövs. Personal med&lt;br&gt;psykodynamisk kompetens bör ingå i vårdteamet. Förutom psyko-&lt;br&gt;terapeutisk terapi finns också behov av stödterapi och familjeterapi&lt;br&gt;m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarens medicinska kompetens är enligt socialstyrelsen sannolikt av&lt;br&gt;mindre betydelse. Läkarens specifika yrkeskunnande är inte alla gånger&lt;br&gt;det mest adekvata för uppgiften. Under en tvångsisolering är som regel&lt;br&gt;inte den medicinska behandlingen det primära utan i stället motiva-&lt;br&gt;tionen till en ändrad livsföring. En vårdenhet som är direkt inriktad på&lt;br&gt;ett omhändertagande av isoleringsfallen under ledning av någon annan&lt;br&gt;befattningshavare än läkare, som har beprövad adekvat kompetens,&lt;br&gt;borde kunna vara väl så lämpad att tillgodose de tvångsisolerades&lt;br&gt;speciella behov. Olika yrkeskategorier kan komma i fråga.&lt;br&gt;Socialstyrelsen nämner som exempel leg. psykoterapeuter, leg. psyko-&lt;br&gt;loger, kuratorer med mentalhygienisk påbyggnad och leg. sjuksköter-&lt;br&gt;ska med psykiatri som specialitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett alternativ med en organisatorisk lösning för omhändertagande av&lt;br&gt;tvångsisolerade utanför gängse klinikorganisation skulle kunna erbjuda&lt;br&gt;många fördelar, hävdar socialstyrelsen. Ett omhändertagande som&lt;br&gt;direkt utgår från den tvångsisolerades specifika problem skulle i så fall&lt;br&gt;bli möjligt. Olika läkares medicinska kunnande kan utnyttjas genom&lt;br&gt;konsultation alltefter föreliggande omständigheter och behov. Detta&lt;br&gt;alternativ kan emellertid inte prövas utan att en ändring i smittskydds-&lt;br&gt;lagen först sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen föreslår därför en ändring i smittskyddslagen som&lt;br&gt;möjliggör ytterligare alternativ när det gäller skapandet av adekvat&lt;br&gt;vård och behandling av HIV-smittade som har tvångsisolerats enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;AIDS-delegationen har den 17 oktober 1990 uttalat att samhället måste&lt;br&gt;ha en möjlighet att i yttersta nödfall ingripa mot personer som, med&lt;br&gt;vetskap om att vara HIV-smittade, medvetet utsätter andra för risk att bli&lt;br&gt;smittade av detta dödliga virus. Berörda landsting bör enligt delegationen&lt;br&gt;ges möjligheter att på bästa sätt organisera tvångsvården av de smittade.&lt;br&gt;Om man finner att denna speciella vård och behandling i vissa fall bättre&lt;br&gt;kan anpassas till patienternas behov genom att landstinget utser en annan&lt;br&gt;meriterad befattningshavare än chefsöverläkaren att vara ansvarig för&lt;br&gt;denna tvångsvård, bör inte smittskyddslagen få hindra detta. AIDS-dele-&lt;br&gt;gationen rekommenderar därför att smittskyddslagen ändras fr.o.m. den&lt;br&gt;1 juli 1991 så, att även annan befattningshavare än chefsöverläkare kan&lt;br&gt;utses att vara ansvarig för vården.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Överförande av chefsöverläkarens uppgifter enligt &lt;sup&gt;Pr0&lt;/sup&gt;P- 1990/91:152&lt;br&gt;smittskyddslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Sjukvårdshuvudmannen ges möjlighet att vid tvångs-&lt;br&gt;isolering av den som för smitta av infektion av HIV förordna någon&lt;br&gt;befattningshavare, som är legitimerad inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;och har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att i en chefsöver-&lt;br&gt;läkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen&lt;br&gt;fr.o.m. den 1 juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt förslag.&lt;br&gt;Remissinstanserna: Socialstyrelsen, länsrätterna i Malmöhus län samt&lt;br&gt;Göteborgs och Bohus län, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Central-&lt;br&gt;organisation, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund,&lt;br&gt;Svenska Läkaresällskapet och Svenska Psykiatriska Föreningen ävensom&lt;br&gt;smittskyddsläkama i Stockholms läns landsting och i Malmöhus län har&lt;br&gt;i huvudsak ställt sig positiva till en möjlighet att överföra chefsöver-&lt;br&gt;läkarens uppgifter enligt smittskyddslagen till annan. Förslaget avstyrks&lt;br&gt;däremot i princip av psykiatriska nämnden, länsrätterna i Stockholms län&lt;br&gt;och i Östergötlands län, Sveriges läkarförbund, Svenska Infektionsläkar-&lt;br&gt;föreningen, Riksförbundet för sexuell upplysning RFSU, Riksförbundet&lt;br&gt;för sexuellt likaberättigande RFSL och smittskyddsläkaren i Göteborg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande remissinstansernas närmare synpunkter får jag hänvisa till&lt;br&gt;redogörelsen i bilaga 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I vårt land kan numera flertalet smittsamma&lt;br&gt;sjukdomar hållas under kontroll. Under senare år har dock infektion av&lt;br&gt;HIV blivit ett stort mänskligt och socialt problem. Ännu så länge finns&lt;br&gt;inte någon verksam behandling mot sjukdomen. Sjukdomen kan på ett sätt&lt;br&gt;som nära nog saknar motsvarighet skapa ångest och skuld hos såväl den&lt;br&gt;som blivit smittad som anhöriga och människor i allmänhet. Den som&lt;br&gt;drabbats av infektionen måste inte minst av dessa skäl ges bästa stöd och&lt;br&gt;hjälp. Samtidigt måste alla åtgärder vidtas som är nödvändiga för att&lt;br&gt;förhindra att smittan sprids vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mycket kan också göras för att hindra smittspridning av HIV liksom av&lt;br&gt;andra smittsamma sjukdomar. När det gäller att hindra en smittad person&lt;br&gt;från att föra smittan vidare räcker det i de allra flesta fall med sådana&lt;br&gt;åtgärder som förhållningsregler eller frivillig intagning på sjukhus. Som&lt;br&gt;väl är råder det sällan någon motsättning mellan insatser som är till hjälp&lt;br&gt;för den smittade och insatser som avser att skydda dem som riskerar att&lt;br&gt;utsättas för smittan. Det är bara om smittspridningen inte kan hindras på&lt;br&gt;frivillig väg som tvångsisolering kan komma i fråga, under förutsättning&lt;br&gt;att det rör sig om en samhällsfarlig sjukdom som befinner sig i ett smitt-&lt;br&gt;samt skede.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RFSU argumenterar i sitt remissyttrande för synpunkten att tvångsisole-&lt;br&gt;ring inte alls bör kunna förekomma när det gäller HlV-infektion, efter-&lt;br&gt;som samhällets möjligheter till tvångsisolering skrämmer bort en del&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;smittade från kontakten med sjukvård och socialvård. Det förs också fram Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;farhågor för att möjligheten till tvångsisolering närmast leder till skada i&lt;br&gt;stället för att befrämja det grundläggande smittskyddsarbetet. Enligt min&lt;br&gt;mening har emellertid förhållandena på smittskyddsområdet sedan riks-&lt;br&gt;dagen relativt nyligen antog den nya smittskyddslagen inte ändrats på&lt;br&gt;något avgörande sätt. Jag anser att det därför inte är realistiskt att tro, att&lt;br&gt;kraven på smittskydd i alla situationer i framtiden kan tillgodoses genom&lt;br&gt;att den smittade ges vård under helt frivilliga former. Min uppfattning är&lt;br&gt;sålunda att det även fortsättningsvis måste finnas en ordning som gör det&lt;br&gt;möjligt att undantagsvis genom tvångsisolering omhänderta den som för&lt;br&gt;smitta av en samhällsfarlig sjukdom och inte frivilligt medverkar till de&lt;br&gt;åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Eftersom tvångsisole-&lt;br&gt;ring endast kan tillgripas i dessa undantagsfall och eftersom en omsorgs-&lt;br&gt;full prövning av förhållandena måste ske i v je enskilt fall, bör före-&lt;br&gt;komsten av en möjlighet till tvångsisolering inte leda till att HIV-smittade&lt;br&gt;avstår från den hjälp som kan ges från sjukvården och socialvården. Det&lt;br&gt;är emellertid ytterst viktigt att en korrekt information om tvångsisole-&lt;br&gt;ringsinstitutet ges. Med dessa uttalanden lämnar jag frågan om behovet&lt;br&gt;av tvångsåtgärder inom smittskyddsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det i speciella situationer blir nödvändigt med tvångsisolering som&lt;br&gt;en sista utväg för att förhindra smittspridning, skall den som är isolerad&lt;br&gt;tas väl om hand på det sjukhus där isoleringen äger rum. Stöd och hjälp&lt;br&gt;i den utsträckning som behövs skall ges och åtgärder skall vidtas för att&lt;br&gt;motivera honom att ändra sin inställning och livsföring så, att tvångsisole-&lt;br&gt;ringen kan upphöra. Det är överläkaren och fr.o.m. den 1 juli 1991&lt;br&gt;chefsöverläkaren som ytterst har ansvaret för att dessa insatser kommer&lt;br&gt;till stånd vid den enhet, där den tvångsisolerade är intagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att syftet med tvångsisoleringen skall uppnås, har överläkaren getts&lt;br&gt;befogenhet att vidta vissa åtgärder som innebär ingrepp i den isolerades&lt;br&gt;rörelsefrihet och personliga integritet i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fr.o.m. den 1 juli 1991 ingår de uppgifter, som överläkaren enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen skall bestrida i fråga om tvångsisolering, under en&lt;br&gt;chefsöverläkares samlade ansvar. Chefsöverläkaren får visserligen enligt&lt;br&gt;HSL uppdra åt sådana befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig&lt;br&gt;kompetens och erfarenhet, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Uppgif-&lt;br&gt;terna enligt smittskyddslagen kan han emellertid inte delegera och det&lt;br&gt;yttersta ansvaret kommer alltid att ligga kvar på chefsöverläkaren, efter-&lt;br&gt;som denne inte får överlåta hela det samlade ledningsansvaret på någon&lt;br&gt;annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagens ställningstagande i fråga om den nya utformningen av led-&lt;br&gt;ningen av den medicinska verksamheten innebär i viss utsträckning ett&lt;br&gt;nytänkande. Delar av den offentliga hälso- och sjukvården kommer i&lt;br&gt;framtiden inte att omfattas av något lagreglerat ledningsansvar. Det finns&lt;br&gt;då inte någonting som säger att en läkare nödvändigtvis behöver ha&lt;br&gt;ledningen av verksamheten. I stället kan det komma i fråga att lägga&lt;br&gt;ledningsansvaret på t.ex. en sjuksköterska eller en psykolog. I det sam-&lt;br&gt;manhanget bör även hänsyn tas till det värde som ligger i att andra kvali-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ficerade yrkeskategorier än läkare får utrymme for eget ansvar och enga-&lt;br&gt;gemang, inte bara i det egna vårdarbetet utan även när det gäller led-&lt;br&gt;ningen av verksamheten inom en vårdenhet. Ytterst är det en uppgift för&lt;br&gt;huvudmannen för vården att ta ställning till de krav som måste uppfyllas&lt;br&gt;i vaije situation och att se till att den som ges ledningsansvaret är kompe-&lt;br&gt;tent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid betona att den möjlighet, som enligt HSL finns för&lt;br&gt;vårdens huvudman att avstå från att förordna en chefsöverläkare i sådana&lt;br&gt;fall då patientsäkerheten inte kräver detta, i viss mån begränsas genom&lt;br&gt;smittskyddslagen. Denna lag förutsätter nämligen att det alltid finns en&lt;br&gt;chefsöverläkare vid de enheter där tvångsisolering skall äga rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den bakgrund som jag nu har redovisat ter sig den gällande och&lt;br&gt;nyligen av riksdagen antagna regleringen av ansvaret för de åtgärder,&lt;br&gt;som i vissa lägen kan krävas under en tvångsisolering, som onödigt&lt;br&gt;stelbent. Man bör i detta sammanhang särskilt ha i åtanke, att den som&lt;br&gt;har tvångsisolerats med hänsyn till en HIV-infektion många gånger inte&lt;br&gt;har något större behov av medicinsk vård i egentlig mening utan snarare&lt;br&gt;av omvårdnad och sådana stöd- och hjälpåtgärder som smittskyddslagen&lt;br&gt;förutsätter skall vidtas. Det samhälleliga intresset av att, så långt det är&lt;br&gt;möjligt, undvika tvång i vården gör det dessutom mycket angeläget att&lt;br&gt;den smittoförande så snart som möjligt motiveras att ändra sin inställning&lt;br&gt;och livsföring så, att tvångsisoleringen kan upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med utgångspunkt i dessa principiella överväganden övergår jag nu till&lt;br&gt;att närmare diskutera den fråga som den remitterade promemorian och&lt;br&gt;yttrandena över den särskilt tar sikte på, nämligen vem som skall ha&lt;br&gt;ansvaret för insatserna vid tvångsisolering och vilka förutsättningar som&lt;br&gt;bör gälla för ett överförande av ansvaret. Enligt promemorian skall&lt;br&gt;ansvaret kunna överföras från chefsöverläkaren till någon bland den&lt;br&gt;anställda hälso- och sjukvårdspersonalen som kan och bör anförtros dessa&lt;br&gt;uppgifter. Det skall finnas särskilda skäl till överförandet. Som exempel&lt;br&gt;nämns att inriktningen av vårdinsatserna motiverar en sådan ordning&lt;br&gt;under tvångsisolering. Många av remissinstanserna har ställt sig bakom&lt;br&gt;promemorians förslag, även om några av dessa instanser har framfört&lt;br&gt;förslag till förändringar av detaljkaraktär. Andra instanser har betonat&lt;br&gt;rättssäkerhetsaspektema och av denna orsak varit tveksamma eller av-&lt;br&gt;visande till förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag genast klargöra, att jag i huvudsak ansluter mig&lt;br&gt;till den bedömning som görs i promemorian. I några hänseenden finns det&lt;br&gt;emellertid anledning att ta fasta på den kritik som har framförts mot delar&lt;br&gt;av förslaget. Detta gäller frågorna om kompetensen hos den som i chefs-&lt;br&gt;överläkarens ställe skall anförtros uppgiften att besluta om eventuella&lt;br&gt;tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen och om förutsättningarna för att&lt;br&gt;överflytta ansvaret. Även jag anser att rättssäkerhetsaspekter självfallet&lt;br&gt;måste väga tungt vid utformningen av lagstiftningen. Jag återkommer till&lt;br&gt;den lösning som jag vill förorda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan jag sålunda närmare redovisar min bedömning när det gäller&lt;br&gt;behovet av och möjligheten att flytta ansvaret för åtgärderna vid tvångs-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1** Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;isolering från chefsöverläkaren till någon arman, skall jag i korthet uppe- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;hålla mig vid tvångsisoleringens inriktning och innehåll. Bland remissin-&lt;br&gt;stanserna är det särskilt länsrätten i Stockholms län och socialstyrelsen&lt;br&gt;som har tagit upp sådana frågor. Jag kommer då också in på frågan om&lt;br&gt;behandlingen av HIV-smittade som tvångsisolerats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att det inte är tillräckligt för ett beslut om tvångs-&lt;br&gt;isolering att det föreligger misstanke om att någon är smittad. Förutsätt-&lt;br&gt;ningen för tvångsisolering är att en utredning har klarlagt att patienten -&lt;br&gt;som lagtexten uttrycker det - för smitta av en samhällsfarlig sjukdom och&lt;br&gt;att han inte vill medverka till de frivilliga åtgärder som behövs för att&lt;br&gt;hindra smittans spridning. Dessutom krävs att det föreligger en konkret&lt;br&gt;risk för smittspridning. Följaktligen kan det inte komma i fråga att be-&lt;br&gt;sluta om tvångsisolering med mindre än att en övertygande bevisning&lt;br&gt;finns om att patienten är smittad och att andra människor kan komma att&lt;br&gt;smittas genom patientens agerande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till det utrednings- och beviskrav som gäller är det således&lt;br&gt;redan klarlagt att den som blir tvångsisolerad på sjukhus är smittad. Det&lt;br&gt;blir därför inte en primär uppgift vid tvångsisolering att ställa en diagnos&lt;br&gt;på den isolerade. Detta hindrar emellertid inte, att de åtgärder som inled-&lt;br&gt;ningsvis kan behöva vidtas under tvångsisoleringen kan domineras av ett&lt;br&gt;behov av att utreda sjukdomsbilden ytterligare och att pröva om den&lt;br&gt;tvångsisolerade relativt omgående kan motiveras att ändra sitt beteende.&lt;br&gt;Såväl inledningsvis som återkommande bör man naturligtvis undersöka&lt;br&gt;om patienten alltjämt är smittad och bedöma om tvångsisoleringen måste&lt;br&gt;bestå med hänsyn till risken för smittspridning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver den rent medicinska behandlingen av den samhällsfarliga sjuk-&lt;br&gt;domen, som kan ges, blir det - som jag anfört - fråga om att ge det stöd&lt;br&gt;och den hjälp som behövs samt att motivera den isolerade att ändra sin&lt;br&gt;inställning och livsföring så, att tvångsisoleringen kan upphöra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddslagens bestämmelser om tvångsisolering har naturligtvis en&lt;br&gt;generell inriktning. De är tillämpliga på den som för smitta, oberoende&lt;br&gt;av vilken samhällsfarlig sjukdom det är fråga om. Det som jag nyss har&lt;br&gt;anfört gäller tvångsisolering i allmänhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rättstillämpningen har beslut om tvångsisolering dock kommit att i&lt;br&gt;huvudsak gälla den som för smitta av HIV. Dessa personer har som regel&lt;br&gt;samtidigt varit missbrukare av narkotika och missbruket har sannolikt&lt;br&gt;varit en bidragande orsak till att de levt på ett sådant sätt att de utsatt&lt;br&gt;omgivningen för smittrisk. Som jag tidigare redovisat intar HIV en sär-&lt;br&gt;ställning i medicinskt hänseende. Den som smittats av HIV kan inte,&lt;br&gt;såvitt vi hittills känner till, behandlas till smittfrihet eller bli smittfri&lt;br&gt;genom att smittsamheten är övergående. Man kan alltså inte räkna med&lt;br&gt;att behovet av tvångsisolering skall kunna bortfalla på den grunden att&lt;br&gt;den isolerade blir frisk eller i vart fall inte längre kan smitta andra männi-&lt;br&gt;skor. Behovet av tvångsisolering bortfaller däremot givetvis, om den&lt;br&gt;isolerade ändrar sitt beteende på sådant sätt att risken för smittspridning&lt;br&gt;inte längre kvarstår. Detta betyder att insatser för att motivera den intag-&lt;br&gt;ne att ändra sin inställning och livsföring kommer i förgrunden. Här blir&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;behovet av psykiatrisk och psykologisk expertis självfallet större än av Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;specialistkompetens inom infektionsmedicinen. Självfallet måste även i&lt;br&gt;detta fall nödvändiga läkarresurser finnas tillgängliga för att bl.a. ge den&lt;br&gt;behandling mot HlV-infektionen som är lämplig och möjlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förhållandet att HlV-infektionen inte kan botas leder till att tvångs-&lt;br&gt;isoleringen kan bli mer långvarig än vad som har förutsatts gälla för&lt;br&gt;andra samhällsfarliga sjukdomar, i de fall tvångsisolering blir aktuell vid&lt;br&gt;dessa. Att tvångsisoleringen kan bli av långvarig natur med särskild&lt;br&gt;inriktning mot beteendeändrande stöd och behandling vid HIV-infektion&lt;br&gt;kan göra vissa speciella organisatoriska lösningar motiverade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ett fortsatt behov av tvångsisolering av HIV-smittade personer kan&lt;br&gt;det således bli ändamålsenligt med en särskild sammansättning av kompe-&lt;br&gt;tensen hos den personal som arbetar på enheten, där ett omhändertagande&lt;br&gt;av HIV-smittade kan komma i fråga. Det finns därför skäl att överväga&lt;br&gt;att bygga upp en eller ett par enheter i landet, som kan få den speciella&lt;br&gt;kompetens som behövs. Regeringen har också redan uppmärksammat&lt;br&gt;frågan. Enligt den överenskommelse som har träffats med företrädare för&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m.&lt;br&gt;för år 1991 och som har redovisats i propositionen (1990/91:51) om vissa&lt;br&gt;ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. lämnas sålunda bl.a. ersätt-&lt;br&gt;ning med sammanlagt högst 5 milj. kr. för anordnandet av platser vid&lt;br&gt;institutioner för HIV-smittade, som omhändertas för tvångsisolering enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen. Ersättning utges med 500 000 kr. per anordnad plats&lt;br&gt;och år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min slutsats blir, att det inte är givet att den, som bör ges ansvaret för&lt;br&gt;bl.a. uppgiften att övertyga den som isolerats och bär på HIV-smitta om&lt;br&gt;att han måste bete sig på ett sätt som förhindrar att smittan förs vidare till&lt;br&gt;andra människor, alltid bör vara chefsöverläkaren vid en sjukhusenhet för&lt;br&gt;infektionssjukdomar. Med hänsyn till att flera andra yrkesgrupper inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården har en lämplig psykoterapeutisk utbildning och&lt;br&gt;erfarenhet bör en möjlighet öppnas att kunna lägga ansvaret på någon&lt;br&gt;annan, och då även på någon som inte är läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag föreslår alltså att en sådan möjlighet skall införas genom en ny regel&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i smittskyddslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser har framhållit att en undantagsregel i motsats till&lt;br&gt;den som föreslagits i promemorian bör ta sikte enbart på tvångsisolering&lt;br&gt;av HIV-smittade. Också jag anser att det är viktigt att regeln utformas så&lt;br&gt;att den inte blir mer omfattande än som är nödvändigt. Den bör därför&lt;br&gt;avgränsas så, att den får gälla alla chefsöverläkarens uppgifter enligt&lt;br&gt;smittskyddslagen vid tvångsisolering av den som för smitta av infektion&lt;br&gt;av HIV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ett genomförande av förslaget blir det på samma sätt som hittills&lt;br&gt;en viktig uppgift för främst infektionsläkama att i enlighet med bestäm-&lt;br&gt;melserna i HSL se till att den tvångsisolerade får den medicinska vård&lt;br&gt;som han kan behöva. Med andra ord innebär mitt förslag inte någon&lt;br&gt;ändring i den grundläggande skyldigheten att ge god sjukvård. Det in-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;riktas enbart på de uppgifter som kan komma i fråga enligt smittskyddsla- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;gen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med denna utgångspunkt kan den föreslagna lagregleringen ge möjlig-&lt;br&gt;het att lösa det särskilda problem som gäller de HIV-smittade och som&lt;br&gt;tagits upp av socialstyrelsen i styrelsens yttrande. Jag har i det föregående&lt;br&gt;talat om att särskilda sjukhusenheter kan behöva byggas upp för ett om-&lt;br&gt;händertagande av tvångsisolerade HIV-smittade under det skede då de&lt;br&gt;beteendemotiverande insatserna blir det primära och inte de medicinska&lt;br&gt;åtgärderna mot den samhällsfarliga infektionen. Vid en sådan enhet&lt;br&gt;behöver det enligt min mening inte alltid med hänsyn till patientsäker-&lt;br&gt;heten finnas en chefsöverläkare. Om sjukvårdshuvudmannen finner att det&lt;br&gt;är fråga om en sådan enhet, där en chefsöverläkare inte behövs, kan&lt;br&gt;uppgifterna enligt smittskyddslagen med stöd av den av mig föreslagna&lt;br&gt;ändringen överföras till någon lämplig legitimerad befattningshavare inom&lt;br&gt;hälso- och sjukvården, som kan svara för dessa uppgifter i chefsöverläka-&lt;br&gt;res ställe vid sjukhusenheten. På så sätt gör den av mig föreslagna lag-&lt;br&gt;ändringen det möjligt att genomfora det organisatoriska alternativ som&lt;br&gt;socialstyrelsen närmare utvecklat i remissyttrandet över promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis måste höga kompetenskrav ställas på den som skall kunna&lt;br&gt;anförtros att svara för de åtgärder vid tvångsisolering som enligt smitt-&lt;br&gt;skyddslagen ligger på chefsöverläkaren. Jag återkommer i det följande&lt;br&gt;till frågan hur jag ser på behovet av kompetens hos den som skall kunna&lt;br&gt;ges detta ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås, att själva beslutet om överföring av ansvaret&lt;br&gt;för åtgärder under tvångsisoleringen till någon annan än chefsöverläkaren&lt;br&gt;bör fattas av sjukvårdshuvudmannen. Flera av remissinstanserna har&lt;br&gt;godtagit detta förslag. Länsrätten i Östergötlands län har dock från rätts-&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt ställt sig tveksam. Likaså har smittskyddsläkaren i&lt;br&gt;Göteborg uttryckt farhågor för att kraven på kompetens kan fa vika för&lt;br&gt;praktiska lösningar, om den lokala sjukvårdshuvudmannen får tillsätta den&lt;br&gt;som skall ersätta chefsöverläkaren. Jag har förståelse för att man vill&lt;br&gt;omgärda det tvång som lagligen får utövas mot enskilda med särskilda&lt;br&gt;garantier. Principiellt bör man också enligt min mening vara försiktig&lt;br&gt;med att tillåta att ett lagreglerat behörighetskrav urholkas genom någon&lt;br&gt;form av dispensförfarande. Jag anser emellertid att det knappast finns&lt;br&gt;något att vinna med att en prövning läggs på till exempel socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remisskritik har riktats mot att det förslag till ändring i smitt-&lt;br&gt;skyddslagen som intagits i promemorian inte innehåller något närmare&lt;br&gt;krav på kompetensen hos den som kan förordnas att fullgöra chefsöver-&lt;br&gt;läkarens uppgifter. I promemorian har i stället valts att i motiveringen&lt;br&gt;framhålla vikten av att den som utses inte endast har tillräckliga person-&lt;br&gt;liga kvalifikationer utan också legitimation inom hälso- och sjukvården.&lt;br&gt;Jag är för egen del övertygad om att huvudmännen inte kommer att&lt;br&gt;överföra uppgifterna enligt smittskyddslagen till någon annan än den som&lt;br&gt;har en tillräcklig reell kompetens för uppgiften. För att undanröja de&lt;br&gt;farhågor som några av remissinstanserna fört fram anser jag det emeller-&lt;br&gt;tid vara lämpligt att en precisering av kompetenskravet görs i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några av remissinstanserna har av olika skäl framfört önskemål om att Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;bestämmelsen som ger möjlighet att förordna någon annan än chefsöver-&lt;br&gt;läkaren att ansvara för åtgärder enligt smittskyddslagen ges tidsbegränsad&lt;br&gt;giltighet. En lagbestämmelse bör emellertid normalt gälla från den dag&lt;br&gt;som den träder i kraft och till dess riksdagen finner skäl att upphäva den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den lagändring som jag här föreslår innefattar inte någon försöksverk-&lt;br&gt;samhet med utvärdering. Inte heller kan jag se något annat skäl till att&lt;br&gt;göra bestämmelsen tidsbegränsad.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Ändrad beslutsordning för hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdens ansvarsnämnd&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Nuvarande förhållanden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen står under socialstyrel-&lt;br&gt;sens tillsyn. Enligt 12 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) får disciplinpåföljd åläggas den som&lt;br&gt;tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som uppsåtligen eller av oakt-&lt;br&gt;samhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning, om felet&lt;br&gt;inte är ringa. Disciplinpåföljd är erinran eller varning. Om särskilda skäl&lt;br&gt;finns kan disciplinpåföljd också åläggas den som tidigare har tillhört&lt;br&gt;hälso-och sjukvårdspersonalen. Frågor om disciplinansvar enligt lagen&lt;br&gt;prövas av en särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd&lt;br&gt;(HSAN). Nämnden prövar också frågor om återkallelse av legitimation&lt;br&gt;och andra frågor om begränsning av behörighet m.m. för den som tillhör&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdspersonalen (19 § tillsynslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSAN består av en ordförande och åtta andra ledamöter. Ordföranden&lt;br&gt;och ledamöterna utses av regeringen för en tid av tre år. Regeringen utser&lt;br&gt;också ett antal ersättare. Ordföranden och ersättare för denne skall vara&lt;br&gt;erfaren i domarvärv (20 § tillsynslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 21 § tillsynslagen är nämnden beslutför med ordförande och sex&lt;br&gt;andra ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga leda-&lt;br&gt;möter kallas. Anmäler ledamot förfall, skall ersättare för honom kallas.&lt;br&gt;Ordföranden får ensam fatta beslut som inte innefattar slutligt avgörande&lt;br&gt;i sak. Detta gäller dock inte för beslut enligt 16 § om läkarundersökning&lt;br&gt;eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller annan behörighet, när&lt;br&gt;beslut om läkarundersökning föreligger, eller för beslut enligt 27 § andra&lt;br&gt;stycket om utdömande av vite. Ordföranden far - förutom när det gäller&lt;br&gt;icke slutliga avgöranden i sak - ensam fatta beslut, som innebär att ett&lt;br&gt;ärende om disciplinansvar avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet&lt;br&gt;inte kan leda till någon disciplinpåföljd. Ärenden som har avgjorts av&lt;br&gt;ordföranden ensam skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om disciplinansvar enligt tillsynslagen för hälso- och sjukvårds- &amp;nbsp;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;personalen m.fl. (disciplinärenden) prövas av HSAN på anmälan av&lt;br&gt;socialstyrelsen eller en patient eller — om patienten inte kan anmäla saken&lt;br&gt;- en nära anhörig. Frågor om återkallelse av legitimation samt andra&lt;br&gt;frågor om begränsning av legitimerade yrkesutövares behörighet m.m.&lt;br&gt;(behörighetsärenden) tas upp av HSAN på anmälan av socialstyrelsen&lt;br&gt;eller på ansökan av den som saken gäller. Även riksdagens ombudsmän&lt;br&gt;(JO) och justitiekanslem (JK) har rätt att anhängiggöra disciplin- och&lt;br&gt;behörighetsärenden. Ansvarsnämndens beslut enligt tillsynslagen far&lt;br&gt;överklagas hos kammarrätt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Bakgrund&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med regeringens bemyndigande den 12 mars 1987 har tillkallats&lt;br&gt;utredningen (S 1987:03) för översyn av bestämmelserna om tillsyn över&lt;br&gt;hälso-och sjukvårdspersonalen, m. m. (tillsynsutredningen). Med hänsyn&lt;br&gt;till att en avsevärd balans av ärenden förelåg vid HSAN då utredningen&lt;br&gt;tillsattes fick tillsynsutredningen i uppdrag att bl.a. överväga om förenk-&lt;br&gt;lingar kunde göras i bestämmelserna om HSANs verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynsutredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av att ärendebalansen fortsatt att successivt öka sedan&lt;br&gt;HSAN kom till år 1980 uppdrog regeringen den 28 januari 1988 åt stats-&lt;br&gt;kontoret att genomföra en översyn av vissa administrativa frågor m.m.&lt;br&gt;vid HSAN. Syftet med uppdraget var att få fram förslag om åtgärder,&lt;br&gt;som kunde förenkla HSANs arbete i det korta perspektivet och göra det&lt;br&gt;möjligt för nämnden att handlägga ärendena snabbare. Statskontoret&lt;br&gt;skulle under arbetet hålla kontakt med tillsynsutredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statskontoret överlämnade i juni 1988 rapporten (1988:41) HSAN-88:&lt;br&gt;Handläggning - Administration - Organisation - Samverkan - Teknik-&lt;br&gt;stöd m. m. vid Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd. Rapporten har&lt;br&gt;remissbehandlats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En viktig utgångspunkt för statskontorets förslag var att nämnden i&lt;br&gt;fortsättningen borde pröva endast de mer komplicerade ärendena. Medi-&lt;br&gt;cinsk sakkunskap borde anlitas för att sådana ärenden som uppenbart inte&lt;br&gt;kunde leda till någon påföljd skulle kunna skiljas ut tidigt under hand-&lt;br&gt;läggningen. Ordföranden föreslogs kunna fatta beslut i sådana ärenden.&lt;br&gt;Härigenom kunde HSANs resurser utnyttjas bättre och beslut i enklare&lt;br&gt;ärenden komma snabbare. Nämnden kunde koncentrera sig på de vik-&lt;br&gt;tigare ärendena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statskontoret antog i sin rapport att antalet inkommande ärenden vid&lt;br&gt;HSAN skulle komma att uppgå till omkring 1 500 årligen och att lika&lt;br&gt;många skulle avgöras under ett år. Med de utgångspunkter som stats-&lt;br&gt;kontoret hade för sina beräkningar skulle enligt statskontoret dess förslag&lt;br&gt;innebära att det i omkring 600 ärenden skulle komma att framstå som&lt;br&gt;uppenbart att talan inte kunde bifallas vid den preliminära granskningen&lt;br&gt;av medicinskt sakkunniga. I dessa fall borde beslut kunna fattas av ord-&lt;br&gt;föranden. Vidare beräknades omkring 200 ärenden gälla omedelbara&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överlämnanden, överskridande av preskriptionstiden eller återtagande av&lt;br&gt;anmälan m.m. Även för dessa ärenden föreslogs ett förenklat besluts-&lt;br&gt;förfarande. Övriga ca 700 ärenden ansågs kräva beslut av nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynsutredningen hade enligt sitt remissyttrande inte något att erinra&lt;br&gt;mot en annorlunda fördelning av beslutanderätten i HSAN och tillstyrkte&lt;br&gt;i princip, om än med viss tvekan, statskontorets förslag. Emellertid&lt;br&gt;förordades att något beslut om att genomföra förslaget om ändrad be-&lt;br&gt;slutsordning inte skulle fattas förrän utredningen hade utrett andra viktiga&lt;br&gt;faktorer i sammanhanget, nämligen hur nämnden borde vara sammansatt&lt;br&gt;och om beslut också borde kunna fattas med ett färre antal nämndleda-&lt;br&gt;möter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynsutredningen skulle i enlighet med sina direktiv ta upp ansvars-&lt;br&gt;nämndens uppgifter på längre sikt i sitt slutbetänkande. Regeringen&lt;br&gt;överlämnade därför genom beslut den 26 januari 1989 statskontorets&lt;br&gt;rapport och yttrandena över den till tillsynsutredningen för att beaktas i&lt;br&gt;samband med fullgörandet av utredningens uppdrag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynsutredningen lämnade i september 1989 i ett delbetänkande vissa&lt;br&gt;förslag rörande HSAN (SOU 1989:80).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av statskontorets och tillsynsutredningens förslag har rege-&lt;br&gt;ringen vidtagit olika åtgärder. Medel till ett omfattande teknikstöd har&lt;br&gt;beräknats fr.o.m. den 1 juli 1989. Tillsynslagen har ändrats från nämnda&lt;br&gt;tidpunkt så att ordföranden i ansvarsnämnden får ensam fatta beslut, som&lt;br&gt;avgör ärende om disciplinansvar i sak, under förutsättning att det är&lt;br&gt;uppenbart att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd (prop.&lt;br&gt;1988/89:84, SoU22, rskr. 216). HSAN upphandlar själv den medicinska&lt;br&gt;expertisen fr.o.m. den 1 juli 1990, vilket ger möjlighet för HSAN att&lt;br&gt;ställa krav som beställare. Medel har beräknats fr.o.m. sistnämnda tid-&lt;br&gt;punkt för ytterligare två handläggare samt för anställning av särskild&lt;br&gt;läkarexpertis, placerad på HSANs kansli, för att biträda handläggarna vid&lt;br&gt;bedömningen av ärenden m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden har i överensstämmelse med statskontorets förslag förlagt&lt;br&gt;sin verksamhet till HSANs kansli i stor utsträckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSAN har i en rapport den 25 februari 1991 redovisat hur tilldelade&lt;br&gt;resurser utnyttjas för att arbetet vid ansvarsnämnden skall kunna bedrivas&lt;br&gt;effektivare, långa handläggningstider skall kunna undvikas och ärende-&lt;br&gt;balansen skall kunna minskas. Bl.a. har en ny organisation för nämndens&lt;br&gt;kansli beslutats. Resultatet av de åtgärder som vidtagits för att effekti-&lt;br&gt;visera arbetet vid HSAN har enligt rapporten blivit att antalet avgjorda&lt;br&gt;ärenden nu överstiger antalet inkomna ärenden, att ärendebalansen där-&lt;br&gt;igenom sjunkit och att den genomsnittliga handläggningstiden minskat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min företrädare anförde i propositionen 1988/89:84 om ändrad besluts-&lt;br&gt;ordning för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att man inte borde&lt;br&gt;vänta med att genomföra en så pass begränsad åtgärd som att ge nämn-&lt;br&gt;dens ordförande befogenhet att avgöra vissa ärenden i sak, vilket skulle&lt;br&gt;förenkla handläggningen vid HSAN. När tillsynsutredningen så småning-&lt;br&gt;om hade lagt fram sina slutliga förslag kunde det emellertid bli aktuellt&lt;br&gt;med mer genomgripande förändringar av handläggningsordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Min företrädare betonade vidare i nämnda proposition att hans förslag Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;- även om det var föranlett av statskontorets rapport - ir e till fullo följde&lt;br&gt;vad statskontoret hade föreslagit. Statskontorets olika förslag i rapporten&lt;br&gt;hade haft ett vidare syfte än den begränsade åtgärd, s&amp;lt; ii han föreslog i&lt;br&gt;propositionen. Statskontorets förslag skulle komma att i sin helhet - alltså&lt;br&gt;även i fråga om eventuella olika beslutsnivåer - bli föremål för tillsynsut-&lt;br&gt;redningens fortsatta beredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till ändringen i tillsynslagen var som framgått främst be-&lt;br&gt;hovet av att komma till rätta med de genomsnittligt mycket långa hand-&lt;br&gt;läggningstidema, vilka i sin tur var en följd av en ökande ärendetillström-&lt;br&gt;ning och en ökande ärendebalans.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen framhölls, att det i princip måste ses som en betydande&lt;br&gt;olägenhet för såväl den anmälde yrkesutövaren som patienten, om&lt;br&gt;HSANs ställningstagande i sak fördröjs, och etta gäller oavsett om ett&lt;br&gt;fel begåtts eller inte. Mot detta måst?, ställas Kravet på rättssäkerhet. Det&lt;br&gt;pekades emellertid på förhållandet, att ordföranden och dennes ersättare&lt;br&gt;har erfarenhet som domare. Kravet på rättssäkerhet ansågs därför inte bli&lt;br&gt;eftersatt. Av betydelse i detta sammanhang ansågs också vara, att före-&lt;br&gt;skrifterna i övrigt för beredning eller handläggning av ärenden borde&lt;br&gt;gälla även när ordföranden ensam fattade beslut. Det anfördes dessutom,&lt;br&gt;att den möjlighet för ordföranden som föreslogs givetvis inte uteslöt att&lt;br&gt;ett ärende ändå lämpligen kunde behöva prövas av HSAN i dess helhet&lt;br&gt;med ordförande och minst sex ledamöter. Även ärenden, som uppenbart&lt;br&gt;inte kan leda till någon disciplinpåföljd, kan - anfördes det - innehålla&lt;br&gt;sådana komplikationer eller vara av sådant generellt intresse, att det blir&lt;br&gt;naturligt att HSAN i sin ordinarie sammansättning gör bedömningen. Det&lt;br&gt;förutsattes också, att s.k. behörighetsärenden, som anhängiggjorts av&lt;br&gt;socialstyrelsen, JO eller JK, aldrig skulle kunna hänföras till sådana&lt;br&gt;ärenden som får avgöras i sak av ordföranden ensam. Det borde enligt&lt;br&gt;propositionsuttalandet knappast heller förekomma att ärenden, där muntlig&lt;br&gt;förhandling äger rum, avgörs genom ordförandebeslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under riksdagsbehandlingen av förslaget konstaterades, att det var&lt;br&gt;angeläget att minska ärendebalansen vid HSAN (1988/89:SoU22). Det&lt;br&gt;ansågs att den föreslagna ändringen skulle få en begränsad räckvidd, även&lt;br&gt;om den kunde komma att tillämpas i ett stort antal ärenden. Lagändringen&lt;br&gt;bedömdes kunna genomföras utan att rättssäkerheten eftersattes, bl.a.&lt;br&gt;eftersom den förenklade handläggningen enbart kunde leda till friande&lt;br&gt;beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan möjligheten infördes för ordföranden att ensam avgöra ärenden&lt;br&gt;i sak förväntades - enligt vad som framgår av en skrivelse från HSANs&lt;br&gt;ordförande till socialdepartementet - antalet balanserade ärenden kunna&lt;br&gt;nedbringas avsevärt. Syftet med lagändringen skulle sålunda med denna&lt;br&gt;bedömning under förhållandevis kort tid ha kunnat uppnås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen tillämpades till att böija med på det sättet, att ordföran-&lt;br&gt;den ensam avgjorde ärenden under förutsättning att han, den medicinske&lt;br&gt;experten (i vissa fall experterna) och handläggaren var överens om att&lt;br&gt;disciplinär åtgärd inte kunde komma i fråga. Genom denna beslutsordning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avgjordes åtskilliga ärenden under budgetåret 1989/90. Härigenom kom Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;balansen av icke avgjorda ärenden att minska med omkring 400 ärenden,&lt;br&gt;medan den under åren dessförinnan i stället hade ökat med ca 100 ären-&lt;br&gt;den vaije år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förenklingen av handläggningen hade sålunda lett till påtagliga för-&lt;br&gt;bättringar i arbetssituationen, utan att för den skull några olägenheter för&lt;br&gt;anmälare eller den anmälde enligt HSANs uppfattning kunnat noteras.&lt;br&gt;Någon ökning av överklagandena som med säkerhet kunde hänföras till&lt;br&gt;själva lagändringen hade HSAN inte heller kunnat konstatera. En fortsatt&lt;br&gt;tillämpning av beslutförhetsbestämmelsen på detta sätt bedömdes kunna&lt;br&gt;medföra avsevärt förkortade handläggningstider inom några år och som&lt;br&gt;en följd av detta förbättringar för den rättssökande allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Saken har under senare tid dock kommit i ett delvis annat läge. Kam-&lt;br&gt;marrätten i Stockholm har nämligen i några lagakraftvunna avgöranden&lt;br&gt;som gällt disciplinansvar (bl.a. mål nr 377-1990) undanröjt de överklaga-&lt;br&gt;de besluten och till HSAN återförvisat målen för ny behandling. Motive-&lt;br&gt;ringen har varit att de frågor som HSAN haft att pröva inte kunde anses&lt;br&gt;så klara att ordföranden ensam ägt fatta beslut. De uttalanden som gjorts&lt;br&gt;i rapporten från statskontoret om att inemot hälften av de sakprövade&lt;br&gt;ärendena skulle kunna avgöras av ordföranden ensam gav enligt kammar-&lt;br&gt;rätten inte någon ledning för rättstillämpningen i ett visst fall. Inte heller&lt;br&gt;i övrigt hade kammarrätten funnit några uttalanden i förarbetena till&lt;br&gt;ledning för tolkningen av beslutförhetsbestämmelsen. Kammarrätten fann&lt;br&gt;därför, att bestämmelsen i första hand fick tolkas efter sin ordalydelse&lt;br&gt;och enligt vad som är brukligt i fråga om författningstext.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I uppenbarhetsrekvisitet fick anses ligga - anförde kammarrätten - att&lt;br&gt;ordföranden ensam får pröva endast sådana mål där det inte kan råda&lt;br&gt;någon tvekan om att anmälan är ogrundad. Först då är det uppenbart att&lt;br&gt;talan skall ogillas. Som jämförelse anfördes t. ex. NJA II 1943 s. 534&lt;br&gt;och rättegångsutredningens betänkande (SOU 1982:26) Processen i tings-&lt;br&gt;rätt (Del B s. 300 f). Sett ur besvärsinstansens synvinkel, fortsatte kam-&lt;br&gt;marrätten, måste bl.a. krävas att det direkt av handlingarna - dvs utan&lt;br&gt;ytterligare utredning — klart framgår att besvären inte kan bifallas. Vid&lt;br&gt;bedömningen måste beaktas att den nya behörighetsregeln utgör ett&lt;br&gt;undantag från den ordningen att i HSAN, utöver ordföranden, skall ingå&lt;br&gt;ledamöter som har särskild insikt i hälso- och sjukvård. Om det finns&lt;br&gt;något utrymme för överväganden om att ansvarig personals handläggning&lt;br&gt;- medicinskt och i övrigt - inte har varit korrekt, torde övriga ledamöters&lt;br&gt;erfarenhet normalt böra tas i anspråk. Detsamma gäller när ställning inte&lt;br&gt;kan tas i ansvarsfrågan förrän föreliggande bevis- och tilltrosfrågor har&lt;br&gt;lösts, dvs. fall där utredningen inte klart visar vad som har förevarit utan&lt;br&gt;exempelvis ord står mot ord. Ett klart fall för tillämpningen av den nya&lt;br&gt;behörighetsregeln är när en anmälares talan är sådan att den kan lämnas&lt;br&gt;utan avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Helt nyligen har regeringsrätten avgjort ett dit överklagat mål om dis-&lt;br&gt;ciplinansvar där frågan aktualiserades om ärendet var av sådan art att&lt;br&gt;ordföranden i HSAN fick ensam avgöra det i sak. Regeringsrätten beslöt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 15 mars 1991 att undanröja såväl HSANs beslut som kammarrättens&lt;br&gt;dom och återförvisa målet till HSAN för ny behandling. Regeringsrätten&lt;br&gt;fann att det inte framstod som uppenbart att ärendet inte kunnat leda till&lt;br&gt;någon disciplinpåföljd och att ansvarsnämnden vid sådant förhållande&lt;br&gt;varit beslutsför endast med ordföranden och minst sex andra ledamöter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den lagtolkning som återspeglas i de redovisade domstolsavgörandena&lt;br&gt;får antas komma att påverka handläggningsordningen i HSAN. Enligt&lt;br&gt;uppgift avgör HSANs ordförande numera endast undantagsvis ärenden&lt;br&gt;ensam. Detta kommer sannolikt att leda till - vilket framhållits av&lt;br&gt;HSANs ordförande i skrivelsen till socialdepartementet - att handlägg-&lt;br&gt;ningstidema förlängs och balansen inte längre kan nedbringas utan i&lt;br&gt;stället åter kan komma att öka, om inte andra åtgärder vidtas. Vid en&lt;br&gt;efterhandsbedömning kan man sålunda konstatera, att intentionerna bak-&lt;br&gt;om lagändringen inte fatt den lagtekniska utformning som varit nödvän-&lt;br&gt;dig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Bestämmelserna om beslutförhet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: Tillsynslagen ändras så att ordföranden i HSAN får&lt;br&gt;fatta beslut som innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om&lt;br&gt;beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns&lt;br&gt;grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon&lt;br&gt;disciplinpåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.&lt;br&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;har endast mindre erinringar mot det. Justitiekanslem (JK) ställer sig&lt;br&gt;tveksam till förslaget på den grund att ordföranden härigenom ges en&lt;br&gt;alltför omfattande befogenhet. Kammarrätten i Stockholm avstyrker&lt;br&gt;förslaget och anför bl.a. att en förbättrad effektivitet endast kan nås till&lt;br&gt;en mindre grad av rättssäkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Under 1980-talet hade det hos HSAN upp-&lt;br&gt;kommit en mycket besvärande situation med en betydande balans av icke&lt;br&gt;avgjorda ärenden. Detta berodde i sin tur främst på att antalet anmäl-&lt;br&gt;ningar ökat efter hand från omkring 700 år 1980 till närmare 1 400 år&lt;br&gt;1988. Det visade sig inte vara möjligt att öka antalet avgjorda ärenden i&lt;br&gt;sådan takt, att balansen av ärenden kunde hållas på en någorlunda godtag-&lt;br&gt;bar nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med den lagändring som genomfördes år 1989 var att förenkla&lt;br&gt;handläggningen vid HSAN och härigenom komma till rätta med de icke&lt;br&gt;godtagbara balanserna och långa handläggningstidema. Den nya bestäm-&lt;br&gt;melsen om ordförandebeslut har - som framgått - dock inte på senare tid&lt;br&gt;kunnat tillämpas på det sätt som man utgick från, när beslutet fattades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är medveten om att man vid HSAN på olika sätt gjort stora an- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;strängningar for att komma till rätta med den ökande balansen och där-&lt;br&gt;med de förlängda handläggningstidema. Det vore olyckligt, om den posi-&lt;br&gt;tiva utvecklingen av nämndens arbetssituation nu skulle avbrytas. Detta&lt;br&gt;skulle stå i strid mot de tankar som låg bakom lagändringen och inte&lt;br&gt;minst i framtiden medföra betydande olägenheter för de anmälda yrkesut-&lt;br&gt;övarna och för patienterna. Enligt min mening brådskar saken. Frågan är&lt;br&gt;då vad som kan göras för att utan onödigt dröjsmål lösa den situation som&lt;br&gt;uppkommit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man kan naturligtvis acceptera att nämndens ordförande även i fort-&lt;br&gt;sättningen får ha en starkt begränsad behörighet att på egen hand avgöra&lt;br&gt;ärenden i sak och försöka lösa problemen med de långa handläggnings-&lt;br&gt;tidema på något annat sätt, t.ex. genom ändringar i rutinerna i fråga om&lt;br&gt;utredning och föredragning. Inom det gällande regelsystemet kan dock&lt;br&gt;några stora förbättringar av arbetssituationen knappast åstadkommas på&lt;br&gt;det sättet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom jag ser saken, bör därför den lösning som föreslås i promemo-&lt;br&gt;rian prövas. Nu har regeringen visserligen redan tagit initiativ till att&lt;br&gt;delvis reformera prövningen av det offentligrättsliga disciplinansvaret&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. Tillsynsutredningen har sålunda fått i upp-&lt;br&gt;drag att bl.a. överväga förenklingar av bestämmelserna om HSANs&lt;br&gt;verksamhet. Utredningen har också redan lämnat vissa förslag i den&lt;br&gt;delen. Det är tänkbart att utredningen kommer att lägga fram ytterligare&lt;br&gt;förslag som blir av värde när det gäller att få till stånd förkortade hand-&lt;br&gt;läggningstider. Nya bestämmelser till följd av sådana förslag kan dock&lt;br&gt;inte komma i tillämpning förrän om något år. Frågan om beslutförheten&lt;br&gt;vid HSAN bör därför prövas nu utan att tillsynsutredningens betänkande&lt;br&gt;avvaktas. En sådan lösning tillstyrks för övrigt i utredningens remiss-&lt;br&gt;yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den bakgrund som jag har redovisat ser jag det som angeläget att&lt;br&gt;snarast genomföra en lagändring som förtydligar bestämmelsen om be-&lt;br&gt;slutförheten vid nämnden på ett sådant sätt, att den bättre överensstäm-&lt;br&gt;mer med den avsikt som lagstiftaren tidigare uttalat. En sådan reform&lt;br&gt;skulle även ge HSAN möjlighet att ägna mer tid åt de ärenden som&lt;br&gt;kräver mera ingående överväganden. Det gäller nu att närmare ta ställ-&lt;br&gt;ning till hur en sådan ändrad beslutförhetsbestämmelse bör utformas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovet av ett fungerande system för att enkelt och snabbt kunna av-&lt;br&gt;göra sådana ärenden hos förvaltningsmyndigheter som inte kräver en mer&lt;br&gt;ingående prövning är väldokumenterat. Handläggningen av ärenden har&lt;br&gt;därför i olika författningar reglerats mer eller mindre ingående. Avväg-&lt;br&gt;ningen har därvid gjorts framför allt mellan kravet på rättssäkerhet och&lt;br&gt;intresset av att handläggningen inte i onödan kompliceras och försenas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kammarrätten i Stockholm har framhållit att effektivitet endast kan nås&lt;br&gt;till priset av en minskad grad av rättssäkerhet. Det beror dock självfallet&lt;br&gt;på utformningen av en viss handläggningsregel, om den ger tillräcklig&lt;br&gt;rättssäkerhet eller inte. I det här sammanhanget bör man också tänka på&lt;br&gt;att det inte är tal om att ge ordföranden möjlighet att på egen hand ålägga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen disciplinpåföljd. Den an- Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;maldes rättssäkerhet är med andra ord aldrig i fara. Vad det i stället&lt;br&gt;gäller är att något öka ordförandens befogenhet att i sak och slutligt pröva&lt;br&gt;ärenden som inte leder till disciplinär åtgärd. När riksdagen efter förslag&lt;br&gt;från regeringen år 1989 förenklade handläggningen vid HSAN på det&lt;br&gt;sättet att ordföranden far avgöra ett ärende i sak, när det är uppenbart att&lt;br&gt;ärendet inte kan leda till disciplinpåföljd, gjordes också bedömningen, att&lt;br&gt;en ökad effektivitet kunde uppnås utan att rättssäkerhetskraven sattes&lt;br&gt;åsido. Det finns enligt min mening inte någon risk för att sådana farhågor&lt;br&gt;som framförts skall behöva besannas, om ordföranden ges viss, begränsad&lt;br&gt;rätt att i större utsträckning avgöra ärenden i sak.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den principiella avvägning som gjorts i promemorian finner jag i likhet&lt;br&gt;med flera av remissinstanserna välmotiverad. Svårigheten är närmast att&lt;br&gt;göra en sådan lagteknisk avgränsning, att ordförandens befogenhet vidgas&lt;br&gt;i förhållande till vad som för närvarande anses gälla och erforderliga&lt;br&gt;gränser samtidigt sätts för denna befogenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om rekvisitet &amp;quot;grundad anledning anta&amp;quot; används innebär det i allmänhet&lt;br&gt;ett något lägre krav på bevisning än om &amp;quot;uppenbart&amp;quot; väljs. I vissa situa-&lt;br&gt;tioner kan - såsom några av remissinstanserna har pekat på - ett författ-&lt;br&gt;ningskrav på &amp;quot;grundad anledning anta&amp;quot; tilläggas en innebörd som ligger&lt;br&gt;nära ett krav på &amp;quot;full bevisning&amp;quot;. En så snäv tolkning av rekvisitet kan&lt;br&gt;jag dock inte ansluta mig till, när det gäller handläggningen av disciplin-&lt;br&gt;ärenden vid HSAN. Enligt min uppfattning ger en ändring från &amp;quot;uppen-&lt;br&gt;bart&amp;quot; till &amp;quot;grundad anledning anta&amp;quot; i detta sammmanhang ett tillräckligt&lt;br&gt;uttryck för det syfte som ligger bakom lagändringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag innebär följaktligen att ordföranden bör ges möjlighet att&lt;br&gt;avgöra ett ärende om disciplinansvar i sak inte bara när det är uppenbart&lt;br&gt;att anmälan är ogrundad och att den skall ogillas. Även när det i övrigt&lt;br&gt;finns grundad anledning att anta att anmälaren inte kan få bifall till sin&lt;br&gt;talan, bör denna beslutsordning kunna tillämpas. Det blir då en uppgift&lt;br&gt;för ordföranden att på egen hand efter föredragning avgöra om omstän-&lt;br&gt;digheterna är sådana, att det finns grundad anledning att anta att påföljd&lt;br&gt;inte kan åläggas. Den bedömning av de faktiska omständigheterna och av&lt;br&gt;bevisläget som han då får göra måste bli av samma slag som nämnden&lt;br&gt;annars gör. Är han inte övertygad om att den anmälde bör gå fri har han&lt;br&gt;att ta upp ärendet för prövning i nämnden tillsammans med övriga leda-&lt;br&gt;möter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sitt remissyttrande har tillsynsutredningen föreslagit att ordföranden&lt;br&gt;borde få ensam avgöra ett ärende i sak först sedan utredning skett. HSAN&lt;br&gt;har dock - enligt vad som framgår av 27 § tillsynslagen - att se till att&lt;br&gt;vaije ärende blir tillräckligt utrett. Omfattningen av utredningen skall&lt;br&gt;givetvis anpassas till ärendets art. Detta gäller också i den situationen att&lt;br&gt;det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon&lt;br&gt;disciplinpåföljd. Även ordförandens bedömning måste med andra ord&lt;br&gt;kunna grundas på den utredning som förekommit i ärendet. Jag kan&lt;br&gt;sålunda inte ställa mig bakom tillsynsutredningens förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning bl.a. av vad några remissinstanser anfört skall jag något Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;närmare gå in på frågan om vilka ärenden som enligt mitt forslag skall&lt;br&gt;kunna överlämnas till ordföranden att avgöra på egen hand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hit hör i första hand ärenden av enkel beskaffenhet, dvs. ärenden som&lt;br&gt;avser ett relativt okomplicerat händelseförlopp och som efter en begrän-&lt;br&gt;sad utredning är klara för avgörande. Det kan vara fråga om smärre&lt;br&gt;brister i joumalföringen, som dock av den anledningen inte kan anses&lt;br&gt;som felaktig, eller ur medicinsk synpunkt betydelselösa dröjsmål med att&lt;br&gt;utfärda remiss, intyg eller liknande handlingar. Det kan också vara fråga&lt;br&gt;om sådana fall, där en läkare trots patientens begäran inte förskrivit ett&lt;br&gt;läkemedel och det står klart att förskrivningen skulle ha varit olämplig av&lt;br&gt;medicinska skäl. Anmälningar som grundar sig på missuppfattningar från&lt;br&gt;patienten om den meddelade vården och behandlingen hör också hit.&lt;br&gt;Likaså bör mycket korta dröjsmål med att låta patienten läsa sin journal&lt;br&gt;kunna betraktas på likartat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även ärenden som inte har samma enkla karaktär som de nämnda bör&lt;br&gt;i vissa lägen kunna avgöras av ordföranden ensam. Jag tänker då på t.ex.&lt;br&gt;anmälningar mot läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid en&lt;br&gt;granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av expertis&lt;br&gt;framstår som helt klart att behandlingen är rätt utförd. Även sådana&lt;br&gt;mindre komplikationer efter en behandling, som inte är ovanliga och som&lt;br&gt;inte kan lastas någon bland personalen, tillhör denna kategori.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian föreslås det, att ordningen med ordförandebeslut inte bör&lt;br&gt;kunna tillämpas om det är påkallat från allmän synpunkt att ärendet&lt;br&gt;avgörs av nämnden i den större sammansättningen. Denna begränsning&lt;br&gt;är viktig och kan sägas ligga redan i det förhållandet att ordningen med&lt;br&gt;ordförandebeslut utgör en undantagsregel för de mindre komplicerade&lt;br&gt;ärendena. Jag finner det lämpligt att lagtexten, med viss jämkning av&lt;br&gt;förslaget i promemorian, ger uttryck för att alla ärenden av principiell&lt;br&gt;beskaffenhet skall prövas av nämnden i den ordinarie sammansättningen&lt;br&gt;även om någon påföljd inte är aktuell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt min mening angeläget att också ge några exempel på&lt;br&gt;sådana ärenden som i regel inte bör prövas av ordföranden ensam. Såda-&lt;br&gt;na ärenden som tagits upp på anmälan av JO, JK eller socialstyrelsen bör&lt;br&gt;alltid prövas av nämnden i den större sammansättningen eftersom i dessa&lt;br&gt;fall yrkande om disciplinpåföljd förs fram efter noggranna överväganden.&lt;br&gt;Detta gäller även fall, där patienten drabbats av allvarlig skada eller&lt;br&gt;avlidit i samband med vården. I sådana fall där någon skada inte har&lt;br&gt;inträffat men där ett klart fel har begåtts ur medicinsk synpunkt bör&lt;br&gt;ärendet också behandlas av nämnden i dess ordinarie sammansättning.&lt;br&gt;Mycket talar för att även fel som i och för sig kan anses som ringa - och&lt;br&gt;följaktligen inte kan väntas föranleda påföljd - bör bedömas av den sam-&lt;br&gt;lade nämnden. Har utlåtande inhämtats från vetenskapligt råd eller liknan-&lt;br&gt;de expert är de medicinska eller odontologiska frågorna oftast inte heller&lt;br&gt;av det slag att bedömningen av ärendet bör överlämnas till ordföranden&lt;br&gt;ensam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen har diskuterats om det inte borde föreskrivas Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;att ordföranden bör samråda med den medicinska eller odontologiska&lt;br&gt;expertis som HSAN har tillgång till, innan han på egen hand avgör ett&lt;br&gt;ärende. Jag har inhämtat att många av ärendena är av sådan beskaffen-&lt;br&gt;het, att den kunskap och erfarenhet som finns hos dessa experter inte kan&lt;br&gt;undvaras. Jag utgår därför från att ordföranden i sådana situationer sam-&lt;br&gt;råder i den utsträckning som behövs, innan han på egen hand avgör ett&lt;br&gt;ärende. Däremot finns det enligt min mening ingen anledning att särskilt&lt;br&gt;ange detta i själva lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nu föreslagna handläggningsordningen skall givetvis kunna&lt;br&gt;tillämpas även på anmälningar, som kommit in till HSAN före ikraft-&lt;br&gt;trädandet av lagändringen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag har anfört har inom socialdepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-och sjuk-&lt;br&gt;vårdspersonalen m.fl.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Jag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-&lt;br&gt;den har lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Departementspromemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att det i smittskyddslagen (1988:1472) skall&lt;br&gt;införas en ny paragraf, 50 a §, och en ny rubrik närmast före 50 a § av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förordnande att fullgöra chefsöverläkarens uppgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns särskilda skäl, får landstingskommunen förordna någon&lt;br&gt;annan som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att i chefsöver-&lt;br&gt;läkarens ställe fullgöra dennes uppgifter enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i denna lag om chefsöverläkaren gäller också den som&lt;br&gt;förordnats i hans ställe.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanställning av remissyttranden över&lt;br&gt;departementspromemorian Införande fr.o.m. den&lt;br&gt;1 juli 1991 av en möjlighet att utse annan än&lt;br&gt;chefsöverläkare för uppgifter enligt smittskyddslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttranden över promemorian har lämnats av socialstyrelsen, psykiatriska&lt;br&gt;nämnden, länsrätterna i Stockholms län, Östergötlands län, Malmöhus län&lt;br&gt;samt Göteborgs och Bohus län, Landstingsförbundet, Tjänstemännens&lt;br&gt;centralorganisation (TCO) och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänste-&lt;br&gt;mannaförbund (SHSTF), Sveriges läkarförbund, Svenska Läkaresällskapet&lt;br&gt;jämte Svenska Psykiatriska Föreningen och Svenska Infektionsläkarföre-&lt;br&gt;ningen, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för&lt;br&gt;sexuellt likaberättigande (RFSL), Sveriges psykologförbund samt smitt-&lt;br&gt;skyddsläkama i Stockholms läns landsting, i Göteborg och i Malmöhus&lt;br&gt;län.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av remissinstanserna har socialstyrelsen, länsrätterna i Malmöhus län&lt;br&gt;och Göteborgs och Bohus län, Landstingsförbundet, TCO, SHSTF,&lt;br&gt;Svenska Läkaresällskapet, Svenska Psykiatriska Föreningen samt smitt-&lt;br&gt;skyddsläkama i Stockholms läns landsting och i Malmöhus län i huvudsak&lt;br&gt;ställt sig positiva till förslaget att införa en möjlighet att överföra chefs-&lt;br&gt;överläkarens uppgifter enligt smittskyddslagen till någon annan. Förslaget&lt;br&gt;avstyrks däremot i princip av psykiatriska nämnden, länsrätterna i&lt;br&gt;Stockholms län och i Östergötlands län, Sveriges läkarförbund, Svenska&lt;br&gt;Infektionsläkarföreningen, RFSU, RFSL och smittskyddsläkaren i&lt;br&gt;Göteborg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen framhåller bl.a. att det är svårt att dra skarpa gränser&lt;br&gt;mellan åliggandena enligt smittskyddslagen och enligt hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdslagen. Styrelsen föreslår att man skapar en möjlighet att helt befria&lt;br&gt;en chefsöverläkare från ansvar för de HIV-patienter som har tvångsisole-&lt;br&gt;rats. Ett landsting - eventuellt med stöd av ett allmänt råd från social-&lt;br&gt;styrelsen - skulle kunna besluta att en för tvångsisolering av HIV-smitta-&lt;br&gt;de särskilt inrättad enhet inte behöver ledas av chefsöverläkare utan kan&lt;br&gt;ledas av en annan chef med adekvat kompetens, t.ex. kvalificerad psyko-&lt;br&gt;terapeutisk kompetens. Denne borde då kunna förordnas att fullgöra&lt;br&gt;uppgifterna enligt smittskyddslagen. På så sätt kunde chefen för den&lt;br&gt;särskilt inrättade enheten få ett samlat ansvar. Läkarkonsult bl.a. från&lt;br&gt;infektionsklinik måste givetvis garanteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det krävs enligt styrelsens uppfattning inte någon ändring av HSL om&lt;br&gt;man vill möjliggöra alternativet att inrätta en sådan separat enhet. Enligt&lt;br&gt;socialstyrelsen kan emellertid ett klarläggande uttalande behövas. Social-&lt;br&gt;styrelsen kan sedan belysa möjligheten att inrätta en särskild enhet för&lt;br&gt;tvångsisolering av HIV-smittade i allmänna råd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Psykiatriska nämnden är tveksam till en så långtgående överflyttning&lt;br&gt;av chefsöverläkarens ansvar som förslaget i promemorian kan innebära.&lt;br&gt;I vaije fall förutsätter den en samordning med bestämmelserna om chefs-&lt;br&gt;överläkare i 14 § HSL och övriga bestämmelser som reglerar lednings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvar m.m. inom hälso- och sjukvården. En delegationsmöjlighet som&lt;br&gt;anges i 14 andra stycket HSL bör enligt nämnden regleras i en särskild&lt;br&gt;bestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten i Stockholms län anser att smittskydds- och säkerhetsaspek-&lt;br&gt;terna inte är tillräckligt belysta och tillgodosedda. En mer omsorgsfull&lt;br&gt;utredning och analys bör göras. Om någonting måste göras snabbt av&lt;br&gt;något skäl, förordas en provisorisk, tidsbegränsad lagstiftning, som endast&lt;br&gt;omfattar tvångsisolering till följd av HIV-smitta och som ger åt rege-&lt;br&gt;ringen befogenheten att forordna någon annan att fullgöra (en del av)&lt;br&gt;chefsöverläkarens uppgifter. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det enligt&lt;br&gt;länsrätten inte komma i fråga att reglera utövandet av frihetsinskränkande&lt;br&gt;tvång - dvs. en myndighetsutövning av integritetskänslig och för den&lt;br&gt;enskilde frihetsinskränkande karaktär - så lösligt som i förslaget när det&lt;br&gt;gäller delegationens omfattning och till vem delegation kan ske. De&lt;br&gt;yrkeskategorier, som socialstyrelsen nämner som substitut för chefsöver-&lt;br&gt;läkare torde mera sällan företräda kompetens för integritetsinskränkande&lt;br&gt;myndighetsutövning och som regel inte heller för ansvarstagande för&lt;br&gt;smittskyddet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett delat ansvar för vårdsidan och for myndighetsutövningen bör enligt&lt;br&gt;länsrätten inte komma i fråga. Det är främmande för svensk rättsvårds-&lt;br&gt;tradition att sjukvårdshuvudmannen skall kunna välja en &amp;quot;lämplig” person&lt;br&gt;för myndighetsutövningen. Stora krav måste ställas på den person som&lt;br&gt;svarar för myndighetsutövningen. Chefsöverläkaren förutsätts vara vuxen&lt;br&gt;denna uppgift, som enligt länsrätten inte kan delegeras till annan utan att&lt;br&gt;preciserade kompetenskrav ställs upp i lagtexten. Sådana krav behövs i&lt;br&gt;synnerhet om ett administrativt sjukvårdsorgan skall besluta om delega-&lt;br&gt;tionen. Smittskydd och smittskyddshantering utgör ett område där specia-&lt;br&gt;listkompetens borde vara av särskilt värde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsrätten framhåller att det grundläggande problemet förefaller att&lt;br&gt;vara att det inte inom landet byggts upp några vårdinstitutioner som är&lt;br&gt;särskilt anpassade till behoven för de tvångsisolerade HIV-smittade. En&lt;br&gt;ordning, där man bildar särskilda enheter för enskilda patienter som&lt;br&gt;tvångsisoleras, eller där det yttersta ansvaret för olika tvångsisolerade på&lt;br&gt;samma vårdenhet ligger på olika händer framstår för länsrätten som&lt;br&gt;otänkbar. Däremot kan länsrätten tänka sig att särskilda vårdinstitutioner&lt;br&gt;inrättas med särskilda chefsöverläkare, eller där chefen utses på betryg-&lt;br&gt;gande sätt och erhåller befogenheter som motsvarar dem som tillkommer&lt;br&gt;chefsöverläkare. Det borde därvid förbehållas regeringen eller social-&lt;br&gt;styrelsen att utse chefen om denne inte är en chefsöverläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även länsrätten i Östergötlands län anser att det är fråga om befogen-&lt;br&gt;heter av så ingripande natur att beslutsansvaret i princip bör vara förbe-&lt;br&gt;hållet chefsöverläkaren och att en delegering av det endast undantagsvis&lt;br&gt;bör få komma i fråga och då enbart beträffande tvångsisolerade personer&lt;br&gt;som är bärare av HIV-smitta. Länsrätten anför att det skulle se mycket&lt;br&gt;egendomligt ut om landstingskommunen inom den kommunala självstyrel-&lt;br&gt;sens ram skulle få delegera chefsöverläkarens myndighetsutövnings-&lt;br&gt;befogenheter till annan tjänsteman. Länsrätten finner emellertid goda skäl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tala för att chefsöverläkaren ges rätt att delegera såväl sina vårduppgifter Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;som sina beslutsbefogenheter enligt tvångsisoleringsreglema till annan för Bilaga 2&lt;br&gt;vårdändamålet kompetent person när det gäller HIV-smittade som är&lt;br&gt;narkotikamissbrukare och/eller psykiskt sjuka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges läkarförbund framhåller att avsaknaden av behandling mot&lt;br&gt;HIV-smitta medför särskilda vårdetiska problem av stor tyngd. De när-&lt;br&gt;mast berörda medicinska specialiteterna - infektionssjukdomar och psy-&lt;br&gt;kiatri - kan på grund av en internationellt antagen medicinsk etik inte&lt;br&gt;administrera tvångsåtgärder när behandlingsmetoder inte står till buds.&lt;br&gt;Föreslagen förordnanderegel ställer någon annan än chefsöverläkaren i&lt;br&gt;samma etiskt svårbemästrade situation. Läkarförbundet kan inte godta&lt;br&gt;förslaget annat än som en synnerligen provisorisk lösning, varvid bör&lt;br&gt;anges att det endast är vid tvångsvård av HIV-smittade utan avgörande&lt;br&gt;medicinskt vårdbehov som landstinget far förordna annan att utföra&lt;br&gt;uppgifter som annars ankommer på chefsöverläkaren enligt smittskydds-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Läkaresällskapet anser att det i lagtexten bör mer preciserat&lt;br&gt;anges att en undantagsreglering rör tvångsvård av HIV-smittade utan&lt;br&gt;avgörande medicinskt vårdbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Psykiatriska Föreningen ser inte något vägande hinder mot att&lt;br&gt;det administrativa ansvaret för den redan beslutade tvångsisoleringen av&lt;br&gt;ett litet antal HIV-smittade flyttas från chefsöverläkaren till någon annan&lt;br&gt;person som är villig att ta ansvaret, eftersom tvångsisolering inte innebär&lt;br&gt;medicinsk vård, diagnostik eller behandling. Det är dock ytterst angeläget&lt;br&gt;att även andra personalgruppers etiska ställningstagande respekteras.&lt;br&gt;Föreningen ser det som absolut nödvändigt att rågången mellan de åt-&lt;br&gt;gärder som betingas av samhällsskyddet (tvångsisoleringen) och de som&lt;br&gt;betingas av omsorg om individen (vård och behandling) hålls noga isär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svenska Infektionsläkarföreningen hävdar att - i de fall där länsrätt&lt;br&gt;beslutar att tvångsisolering skall verkställas på sjukhus - chefsöverläkare&lt;br&gt;även fortsättningsvis bör ha det övergripande medicinska och admini-&lt;br&gt;strativa ledningsansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RFSU kräver att HIV-infektion inte skall omfattas av smittskyddslagens&lt;br&gt;bestämmelser om tvångsisolering. Samhällets möjligheter till tvångsisole-&lt;br&gt;ring enligt smittskyddslagen skrämmer bort en del individer från kontakt&lt;br&gt;med sjukvård och socialvård, vilket skadar det grundläggande smitt-&lt;br&gt;skyddsarbetet. Som följd av denna ståndpunkt är RFSU negativt till att&lt;br&gt;beslutsbefogenheter enligt smittskyddslagen flyttas över till andra grupper&lt;br&gt;inom vården. Det är över huvud taget inte lämpligt att lägga ansvaret för&lt;br&gt;juridiska bedömningar på vårdpersonal, menar RFSU. Det skall ligga på&lt;br&gt;jurister att göra ställningstaganden som t.ex. beslut om tvångsisolering&lt;br&gt;eller omhändertagande av egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Psykologförbund framhåller att psykolog-etiken kan innebära&lt;br&gt;att legitimerade psykologer kommer att avvisa att utföra detta slags ar-&lt;br&gt;betsuppgifter, även om de har samma kompetens som legitimerade läkare&lt;br&gt;att utföra ledningsuppgifter inom vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddsläkaren i Stockholms läns landsting anser att det bör speci-&lt;br&gt;ficeras vilka typer av personalkategorier som kan bedömas ha kompetens&lt;br&gt;för att kunna sättas i chefsöverläkarens ställe för att tillförsäkra en kom-&lt;br&gt;petent ledning och med tanke på de befogenheter som smittskyddslagen&lt;br&gt;ger chefsöverläkaren beträffande olika integritetsingrepp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Smittskyddsläkaren i Göteborg menar att en komplettering bör införas&lt;br&gt;i smittskyddslagen så att chefsöverläkaren kan delegera uppgifterna till&lt;br&gt;annan läkare. Den som skall ansvara för tvångsisolering och vård bör ha&lt;br&gt;god erfarenhet av såväl myndighetsutövning som vård. Om den lokale&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen tillsätter ersättare finns risk för att kraven på&lt;br&gt;kompetens får vika för praktiska lösningar. Socialstyrelsen är den instans&lt;br&gt;som normalt bedömer kompetensnivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorians lagförslag&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdspersonalen m.fl.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdspersonalen m.fl. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra ledamöter.&lt;br&gt;Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Anmäler&lt;br&gt;ledamot förfall, skall ersättare för honom kallas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden far ensam fatta beslut&lt;br&gt;som inte innefattar slutligt avgöran-&lt;br&gt;de i sak. Detta gäller inte beslut&lt;br&gt;enligt 16 § eller utdömande av vite&lt;br&gt;enligt 27 § andra stycket. Beslut&lt;br&gt;som innebär att ett ärende om dis-&lt;br&gt;ciplinansvar avgörs i sak får fattas&lt;br&gt;av ordföranden ensam, om det är&lt;br&gt;uppenbart att ärendet inte kan leda&lt;br&gt;till någon disciplinpåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden får ensam fatta beslut&lt;br&gt;som inte innefattar slutligt avgöran-&lt;br&gt;de i sak. Detta gäller inte beslut&lt;br&gt;enligt 16 § eller utdömande av vite&lt;br&gt;enligt 27 § andra stycket. Beslut&lt;br&gt;som innebär att ett ärende om dis-&lt;br&gt;ciplinansvar avgörs i sak får fattas&lt;br&gt;av ordföranden ensam, om det finns&lt;br&gt;grundadanledningatt anta att ären-&lt;br&gt;det inte kan leda till någon disciplin-&lt;br&gt;påföljd och att det inte är påkallat&lt;br&gt;från allmän synpunkt att beslutet&lt;br&gt;fattas av nämnden i den sammansätt-&lt;br&gt;ning som anges i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärenden som har avgjorts enligt andra stycket skall anmälas vid nästa&lt;br&gt;sammanträde med nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanställning av remissyttranden över&lt;br&gt;departementspromemorian Behovet av ändrade be-&lt;br&gt;stämmelser om beslutförheten vid hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdens ansvarsnämnd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Yttranden över promemorian har lämnats av justitiekanslem (JK), social-&lt;br&gt;styrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), kammarrätten&lt;br&gt;i Stockholm, utredningen (S 1987:03) om översyn av bestämmelserna om&lt;br&gt;tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, m.m. (tillsynsutredningen),&lt;br&gt;riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Landsorganisationen&lt;br&gt;i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Centralorganisa-&lt;br&gt;tionen SACO/SR, Sveriges Tandläkarförbund och Sveriges Läkarförbund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av remissinstanserna har socialstyrelsen, HSAN, tillsynsutredningen,&lt;br&gt;JO, Landstingsförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, TCO,&lt;br&gt;SHSTF, Sveriges Tandläkarförbund och Sveriges Läkarförbund i huvud-&lt;br&gt;sak ställt sig positiva till förslaget att ordföranden i HSAN ges möjlighet&lt;br&gt;att i samråd med medicinsk expertis avgöra ett ärende i sak, när det finns&lt;br&gt;grundad anledning att anta att anmälaren inte kan få bifall till sin talan.&lt;br&gt;Förslaget avstyrks däremot i princip av JK och kammarrätten i&lt;br&gt;Stockholm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JK anser att föreslagen lagändring inte bör genomföras utan en mer&lt;br&gt;ingående analys av vilka ärenden som kan lämnas till ordföranden att&lt;br&gt;avgöra på egen hand. Ordförandens befogenhet blir enligt förslaget alltför&lt;br&gt;omfattande. JK föreslår därför att nämnden skall få fatta beslut även när&lt;br&gt;den består av ordföranden och två ledamöter. I denna mindre samman-&lt;br&gt;sättning bör HSAN få avgöra ärenden av enkel beskaffenhet, såsom när&lt;br&gt;det står klart från början att inte något fel begåtts eller när en stadgad&lt;br&gt;praxis föreligger. I detta fall bör emellertid en ledamot kunna begära att&lt;br&gt;ärendet prövas av ansvarsnämnden i ordinarie sammansättning. Det bör&lt;br&gt;framgå att nämnden själv beslutar om sin sammansättning vid avgörandet&lt;br&gt;av ett ärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen tillstyrker förslaget, men framhåller bl.a. att det borde&lt;br&gt;ha redovisats mer utförligt i vilka fall grundad anledning föreligger att&lt;br&gt;anta att anmälaren inte kan få bifall till sin talan. Även frågan när det är&lt;br&gt;påkallat från allmän synpunkt att nämnden fattar beslutet borde enligt&lt;br&gt;styrelsen ha belysts mer ingående.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;HSAN föreslår att specialmotiveringen görs så fyllig att tveksamhet vid&lt;br&gt;tillämpningen inte uppstår. Enligt HSAN bör vidare förbehållet, att det&lt;br&gt;inte far vara påkallat från allmän synpunkt att beslutet skall fattas av&lt;br&gt;nämnden, tas in i motivtexten i stället för i lagtexten. Med bl.a. dessa&lt;br&gt;synpunkter tillstyrks förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kammarrätten i Stockholm anser att frågan om beslutsförhet i HSAN&lt;br&gt;bör prövas av tillsynsutredningen och avstyrker förslaget. Kammarrätten&lt;br&gt;pekar på att regeringsrätten i november 1990 meddelat prövningstillstånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i ett mål, som gällde frågan om ordföranden i HSAN ägt att ensamt Prop. 1990/91:152&lt;br&gt;avgöra ett ärende i sak. Samma fråga är aktuell i ytterligare ett 40-tal mål &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vari prövningstillstånd sökts. Det förekommer alltså en rad fall i högsta&lt;br&gt;instans som åskådliggör oklarheterna i nuvarande ordning. Förslaget att&lt;br&gt;utrymmet för ordförandebeslut skall vidgas innebär att rättssäkerhets-&lt;br&gt;kravet sänks. Kammarrätten framhåller också bl.a. att det inte finns&lt;br&gt;någon egentlig analys av innebörden av uttrycket att det skall finnas&lt;br&gt;grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplin-&lt;br&gt;påföljd. Risk föreligger for nya tolkningssvårigheter. Starka skäl talar för&lt;br&gt;att åtminstone regeringsrättens prejudicerande avgörande avbidas innan&lt;br&gt;lagstiftningsärendet förs vidare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillsynsutredningen utgår från att rekvisitet, att det skall finnas grundad&lt;br&gt;anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,&lt;br&gt;skall tolkas nästan som om kravet på att det skall vara uppenbart hade&lt;br&gt;stått kvar. Det skall emellertid inte innebära ett krav på att det direkt av&lt;br&gt;handlingarna skall kunna utläsas att anmälan inte kan leda till någon&lt;br&gt;sådan påföljd. Ordföranden får utrymme för utredningsåtgärder. Genom&lt;br&gt;förslaget försäkrar man sig också om att ärenden som har ett särskilt&lt;br&gt;allmänt intresse förs upp till ansvarsnämnden. Tillsynsutredningen kan&lt;br&gt;med viss tvekan tillstyrka förslaget men lägger fram ett alternativt för-&lt;br&gt;slag, nämligen att det i lagtexten tas in att ärendet får avgöras av ord-&lt;br&gt;föranden ensam om det efter utredning framstår som uppenbart att ären-&lt;br&gt;det inte kan leda till någon disciplinpåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skulle förslaget i promemorian genomföras bör enligt tillsynsutred-&lt;br&gt;ningen övervägas att byta ut rekvisitet &amp;quot;uppenbart&amp;quot; även i bestämmelserna&lt;br&gt;i 38 § tillsynslagen mot rekvisitet &amp;quot;grundad anledning att anta&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO tillstyrker lagändringen men anser att exemplen på ordförandeären-&lt;br&gt;den som anförts i motiven inte går längre än vad som krävs för att täcka&lt;br&gt;nuvarande uttryck &amp;quot;uppenbart&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet tillstyrker att förslaget i allt väsentligt läggs till&lt;br&gt;grund för lagstiftning. Ändringen måste emellertid enligt förbundets&lt;br&gt;uppfattning förses med så fylliga specialmotiveringar att syftet inte även-&lt;br&gt;tyras genom oklarheter i förarbetena. Det kan då ifrågasättas om en&lt;br&gt;bestämning också skall göras genom den föreslagna inskränkningen, att&lt;br&gt;ett mer svårbestämt allmänintresse av prövning i beslutför nämnd inte får&lt;br&gt;trädas för när.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TCO åberopar som sitt eget yttrande ett yttrande från SHSTF, som&lt;br&gt;instämmer i förslaget till lagändring. SHSTF anser det vara önskvärt att&lt;br&gt;nämnden kan använda sina resurser på de ärenden som har patientsäker-&lt;br&gt;hetsaspekter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;CentralorganisationenSACO/SR tillstyrker lagändringen, som dock bör&lt;br&gt;ses som en temporär åtgärd i avvaktan på tillsynsutredningens kommande&lt;br&gt;förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Tandläkarförbund ansluter sig till förslaget såsom det for-&lt;br&gt;mulerats i promemorian, men betonar att det är ett oavvisligt krav att&lt;br&gt;ordföranden skall ha samrått med medicinsk expertis i ärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Läkarförbund tillstyrker lagändringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehållsförteckning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:152&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen..................................1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagforslag...........................2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991 . . 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Inledning ................................4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Överföring av vissa uppgifter&amp;nbsp;enligt&amp;nbsp;smittskyddslagen .....5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;Nuvarande förhållanden m.m. vad avser smitt-&lt;br&gt;skyddslagen ...........................5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;Socialstyrelsens framställning och AIDS-delega-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tionens uttalande.........................7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 &amp;nbsp;Överförande av chefsöverläkarens uppgifter enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;smittskyddslagen ........................9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ändrad beslutsordning for&amp;nbsp;hälso- och sjukvårdens&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvarsnämnd.............................15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;Nuvarande förhållanden ...................15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 &amp;nbsp;Bakgrund............................16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 &amp;nbsp;Bestämmelserna om beslutförhet..............20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Upprättade lagförslag........................24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Hemställan ..............................24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Beslut .................................24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Departementspromemorians lagförslag ..........25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Sammanställning av remissyttranden över departe-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mentspromemorian Införande fr.o.m. den 1 juli 1991&lt;br&gt;av en möjlighet att utse annan än chefsöverläkare&lt;br&gt;för uppgifter enligt smittskyddslagen ...........26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Departementspromemorians lagförslag ..........30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över departe-&lt;br&gt;mentspromemorian Behovet av ändrade bestämmelser&lt;br&gt;om beslutförheten vid hälso- och sjukvårdens&lt;br&gt;ansvarsnämnd .........................31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 98333, Stockholm 1991&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar lagförslagen</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1990/91:SoU20</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar lagförslagen</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1991-03-27 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1991-03-27 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1991-03-28 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1991-04-15 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Miljöpartiet de gröna</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-22 23:11:54</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GE03152</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:28:28</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Socialutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-22 23:11:54</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GE03152</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199091__152.pdf</filnamn>
<filstorlek>1533227</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/9C21D4A3-20BC-4721-981D-108ED9F9C71B</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1990/91:SoU20</uppgift>
<ref_dok_id>GE01SoU20</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>SoU20</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:152&lt;br/&gt;
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So63</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So63</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:152&lt;br/&gt;
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So64</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So64</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Anita Stenberg  och Paul Ciszuk  (MP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:152&lt;br/&gt;
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So63</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So63</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Anita Stenberg  och Paul Ciszuk  (MP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Barbro Sandberg  (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:152&lt;br/&gt;
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02So64</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So64</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Barbro Sandberg  (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>