<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2286755</hangar_id>
 <dok_id>GE03129</dok_id>
 <rm>1990/91</rm>
 <beteckning>129</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1990/91:129</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>129</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1991-03-14 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:40:14</systemdatum>
 <publicerad>2007-12-19 17:00:08</publicerad>
 <titel>om ändringar i rättegångsbalken m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03129/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GE03129</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GE03129</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1990/91:129&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;om ändringar i rättegångsbalken m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GE03129/prop_199091__129-1.png" style="width:40pt;height:69pt;"/&gt;
&lt;h2&gt;Prop.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1990/91:129&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade&lt;br&gt;utdrag ur regeringsprotokollet den 14 mars 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På regeringens vägnar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingvar Carlsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Laila Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen behandlas två framställningar från rikspolisstyrelsen om&lt;br&gt;generella identitets- och fordonskontroller och om polisens möjligheter att&lt;br&gt;ingripa vid allvarliga ordningsstömingar. Mot bakgrund av framställningarna&lt;br&gt;föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken och i polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid utredning om&lt;br&gt;mycket allvarliga brott utvidgas. Enligt förslaget skall den som befinner sig&lt;br&gt;inom ett område där ett brott nyligen har förövats kunna tas med till förhör,&lt;br&gt;om han inte frivilligt medföljer till förhöret En sådan åtgärd får vidtas endast i&lt;br&gt;samband med utredning av ett brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare&lt;br&gt;straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare föreslås en utvidgad möjlighet till husrannsakan för att söka efter&lt;br&gt;den som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för ett brott för&lt;br&gt;vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till&lt;br&gt;sådant brott. Åtgärden får vidtas i transportmedel på en viss plats där det finns&lt;br&gt;särskild anledning att anta att den som kan misstänkas för brottet kan komma&lt;br&gt;att passera. Husrannsakan enligt bestämmelsen får inte syfta till annat än att&lt;br&gt;söka efter den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen föreslås en bestämmelse som ger polisen rätt att undersöka&lt;br&gt;transportmedel för att söka efter den som har avvikit efter att ha intagits i en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller den som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I&lt;br&gt;det första fallet får åtgärden vidtas endast om den avvikne har dömts till&lt;br&gt;fängelse i minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig fara för&lt;br&gt;annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. I det senare fallet skall åtgärden&lt;br&gt;kunna vidtas vid sökandet efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård, under Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;förutsättning att det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att&lt;br&gt;anta att han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets&lt;br&gt;säkerhet. Endast transportmedel på en viss plats där det finns särskild&lt;br&gt;anledning att anta att den awikne kan komma att passera får undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om polisens möjligheter att ingripa vid allvarliga ordningsstömingar&lt;br&gt;föreslås inga ändringar i polislagen eller i brottsbalken. Den bedömningen&lt;br&gt;görs att nuvarande bestämmelser måste anses ge tillräckligt utrymme för&lt;br&gt;polisen att fullgöra uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 23 kap. 8 § skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 2 a §, av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av polisman vare&lt;br&gt;den som är tillstädes å plats, där&lt;br&gt;brott förövas, skyldig att medfölja&lt;br&gt;till förhör, som hålles omedelbart&lt;br&gt;därefter. Vägrar han utan giltig or-&lt;br&gt;sak, må han av polismannen med-&lt;br&gt;tagas till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av en polisman är&lt;br&gt;den som befinner sig på den plats,&lt;br&gt;där ett brott förövas, skyldig att&lt;br&gt;medfölja till ett förhör som hålls&lt;br&gt;omedelbart därefter. Vägrar han&lt;br&gt;utan giltig orsak, får polismannen&lt;br&gt;ta med honom till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket&lt;br&gt;gäller också den som befinner sig&lt;br&gt;inom ett område i anslutning till den&lt;br&gt;plats där ett brott nyligen förövats,&lt;br&gt;om det för brottet inte är föreskrivet&lt;br&gt;lindrigare straff än fängelse i fyra&lt;br&gt;år. Detta gäller också vid försök till&lt;br&gt;ett sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter någon som&lt;br&gt;skall gripas, anhållas eller häktas&lt;br&gt;som misstänkt för brott, för vilket&lt;br&gt;inte är föreskrivet lindrigare straff&lt;br&gt;än fängelse i fyra är, eller försök till&lt;br&gt;sådant brott, får husrannsakan&lt;br&gt;företas i transportmedel på viss&lt;br&gt;plats, om det finns särskild anled-&lt;br&gt;ning att anta att den sökte kan&lt;br&gt;komma att passera platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i polislagen (1984:387)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 § pohslagen (1984:387) skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en&lt;br&gt;polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller annat hus, rum&lt;br&gt;eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga&lt;br&gt;om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att&lt;br&gt;anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen&lt;br&gt;bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig&lt;br&gt;tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål&lt;br&gt;som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad&lt;br&gt;som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åtgärd som avses i första&lt;br&gt;stycket får endast om fara är i dröjs-&lt;br&gt;mål vidtas utan föregående beslut&lt;br&gt;av polismyndigheten. Endast om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl får åtgärden&lt;br&gt;vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter någon som har&lt;br&gt;intagits i en kriminalvårdsanstalt&lt;br&gt;efter att ha dömts till fängelse i&lt;br&gt;minst fyra dr och som har avvikit&lt;br&gt;får en polisman undersöka tran-&lt;br&gt;sportmedel på viss plats, om den&lt;br&gt;awikne kan antas utgöra en allvar-&lt;br&gt;lig fara för annans liv eller hälsa&lt;br&gt;eller för rikets säkerhet och det&lt;br&gt;finns särskild anledning att anta att&lt;br&gt;den awikne kan komma att passera&lt;br&gt;platsen. En polisman har samma&lt;br&gt;befogenhet för att söka efter någon&lt;br&gt;som genomgår psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård eller som överlämnats till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård och som av-&lt;br&gt;vikit från en sjukvårdsinrättning,&lt;br&gt;om det med hänsyn till omständig-&lt;br&gt;heterna finns särskilda skäl att anta&lt;br&gt;att den awikne utgör en allvarlig&lt;br&gt;fara för annans liv eller hälsa eller&lt;br&gt;för rikets säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åtgärd som avses i första eller&lt;br&gt;andra stycket får endast om fara är&lt;br&gt;i dröjsmål vidtas utan föregående&lt;br&gt;beslut av polismyndigheten. Endast&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl får åtgär-&lt;br&gt;den vidtas mellan kl. 21.00 och&lt;br&gt;6.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat&lt;br&gt;beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till&lt;br&gt;förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Under tiden den 1 juli - den 31 december 1991 gäller vad som sägs i&lt;br&gt;20 § andra stycket om den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller den&lt;br&gt;som överlämnats till rättspsykiatrisk vård i stället den som av domstol med&lt;br&gt;stöd av 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk vård&lt;br&gt;eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Anders-&lt;br&gt;son, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson, Lönnqvist,&lt;br&gt;Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Äsbrink&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Proposition om ändringar i rättegångsbalken m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen i april 1989 föreslagit att&lt;br&gt;polisen ges befogenhet att genomföra generella identitets- och fordonskon-&lt;br&gt;troller. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har kommit in från justitie-&lt;br&gt;kanslern (JK), riksåklagaren (RA), kriminalvårdsstyrelsen, hovrätten för&lt;br&gt;Övre Norrland, polismyndigheterna i Stockholm, Malmö, Norrköping,&lt;br&gt;Östersund och Haparanda, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, general-&lt;br&gt;tullstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Västernorr-&lt;br&gt;lands län, riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges advokatsamfund, Stats-&lt;br&gt;tjänstemannasektionen hos Tjänstemännens Centralorganisation (TCO-S)&lt;br&gt;och Föreningen Sveriges polischefer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Malmö och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Gävle,&lt;br&gt;Göteborg och Kalmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;TCO-S har som sitt eget yttrande överlämnat yttrande från Svenska&lt;br&gt;polisförbundet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-1181).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har vidare i en skrivelse till regeringen i juli 1990&lt;br&gt;tagit upp frågan om polisens möjligheter att ingripa mot deltagare i en&lt;br&gt;folksamling som allvarligt stör den allmänna ordningen och därvid också&lt;br&gt;lämnat förslag till lagändringar. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta&lt;br&gt;ärende som bilaga 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har kommit in från JK, RA,&lt;br&gt;Göta hovrätt, Örebro och Lunds tingsrätter, länsstyrelserna i Östergöt-&lt;br&gt;lands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, polismyndigheterna i&lt;br&gt;Solna, Stockholm, Helsingborg och Göteborg, JO, juridiska fakultetsstyrel-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sens vid Lunds universitet forskningsnämnd, Svenska kommunförbundet, Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;Sveriges advokatsamfund, Sveriges Riksidrottsförbund, Svenska Fotbolls-&lt;br&gt;förbundet, Svenska polisförbundet, Sveriges domareförbund, Föreningen&lt;br&gt;Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer och Medborgarrätts-&lt;br&gt;rörelsen Friheten i Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RÄ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagar-&lt;br&gt;myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö och från överåklagarna&lt;br&gt;vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Linköping, Karlstad och&lt;br&gt;Gävle. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från polismyn-&lt;br&gt;digheterna i Karlshamn och Ronneby och från cheferna för kriminalav-&lt;br&gt;delningen och ordningsavdelningen vid polismyndigheten i Karlskrona.&lt;br&gt;Sveriges Riksidrottsförbund har bifogat yttrande från Svenska Ishockey-&lt;br&gt;förbundet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-1679).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag avser att nu behandla de frågor som har tagits upp i rikspolis-&lt;br&gt;styrelsens skrivelser. I mina överväganden i ärendet har jag samrått med&lt;br&gt;chefen för civildepartementet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 28 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande&lt;br&gt;över lagförslagen. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till&lt;br&gt;protokollet i detta ärende som bilaga 3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har den 11 mars 1991 lämnat de remitterade förslagen utan&lt;br&gt;erinran. I förhållande till lagrådsremissen har en ändring av redaktionell&lt;br&gt;karaktär gjorts i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Bakgrund&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens skrivelse från april 1989&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en särskild händelse har inträffat, t.ex. när ett allvarligt brott har begåtts&lt;br&gt;eller när en farlig person har rymt från en kriminalvårdsanstalt, ankommer&lt;br&gt;det på polisen att bedriva en effektiv spaning och att bl.a. identifiera&lt;br&gt;personer som kan ha anknytning till händelsen. Rikspolisstyrelsen har i sin&lt;br&gt;skrivelse framhållit att polisen har behov av att i dessa situationer kunna&lt;br&gt;upprätta s.k. spärrar på gator och vägar eller andra platser för att kunna&lt;br&gt;fullgöra sina uppgifter. En sådan åtgärd innebär vanligen att polisen rutin-&lt;br&gt;mässigt stoppar fordon och vid behov kontrollerar förarnas identitet. I viss&lt;br&gt;utsträckning undersöks också bagageutrymmen och andra slutna utrymmen&lt;br&gt;i fordonen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med åtgärder av det här slaget är i första hand att söka efter en&lt;br&gt;person som skall gripas på grund av misstanke om brott eller som skall&lt;br&gt;omhändertas av andra skäl. Men åtgärden kan också syfta till att söka efter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föremål som är underkastade beslag eller annars till att utröna omständig-&lt;br&gt;heter som har betydelse för utredning om brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisingripanden av det här slaget kan inte ske med mindre än att det&lt;br&gt;finns uttryckligt stöd för dem i gällande lagstiftning. Styrelsen har därför&lt;br&gt;framhållit att det inte är bra att polisen, på grund av att gällande regler inte&lt;br&gt;ger en klar rättslig grund för sådana kontroller, måste hänvisa till vägtrafik-&lt;br&gt;författningarna for att finna stöd för sina åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom den nuvarande ordningen anses olämplig från ett flertal&lt;br&gt;synpunkter föreslår rikspolisstyrelsen att en bestämmelse förs in i&lt;br&gt;polislagen (1984:387, ändrad senast den 1 juli 1989) som ger polisen rätt att&lt;br&gt;företa generella identitets- och fordonskontroller i anslutning till att ett&lt;br&gt;allvarligt brott har begåtts eller då en person, som kan antas utgöra en all-&lt;br&gt;varlig fara för annan eller för rikets säkerhet, har avvikit från en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller någon annan inrättning där den awikne hålls&lt;br&gt;frihetsberövad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens skrivelse frän juli 1990&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen har satt i fråga om de rättsliga befogenheter som nu står till&lt;br&gt;polisens förfogande är tillräckliga för att polisen på ett för allmänheten&lt;br&gt;tillfredsställande sätt skall kunna ingripa när den allmänna ordningen och&lt;br&gt;säkerheten är hotad av en folksamling. Till belysning av problemet har&lt;br&gt;styrelsen nämnt bl.a. de oroligheter som förekom i Stockholms innerstad i&lt;br&gt;anslutning till VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och England i&lt;br&gt;september 1989.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO har gjort en preliminär granskning av de metoder som polisen&lt;br&gt;använde i samband med de oroligheter som förekom i detta sammanhang.&lt;br&gt;Från JO-ämbetets sida har det satts i fråga bl.a. om förhållandena var sådana&lt;br&gt;att bestämmelserna i 13 § polislagen om omhändertagande för ordningens&lt;br&gt;upprätthållande var tillämpliga samtidigt som det enligt ämbetet förefaller&lt;br&gt;som om de omhändertaganden som gjordes då inte har grundats på någon&lt;br&gt;prövning av om det i varje särskilt fall förelåg förutsättningar för in-&lt;br&gt;gripande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen befarar att värre oroligheter än de i Stockholm i&lt;br&gt;september 1989 kan förekomma när Sverige år 1992 står som värd för&lt;br&gt;europamästerskapen i fotboll. Med hänsyn till den &amp;quot;huliganism” som följer i&lt;br&gt;den internationella fotbollens spår finns det enligt styrelsens uppfattning&lt;br&gt;anledning att hysa oro för vad som kan komma att hända, om polisen då&lt;br&gt;inte har möjligheter att trygga den allmänna ordningen och säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att förbättra polisens möjligheter att ingripa mot folksamlingars ord-&lt;br&gt;ningsstörande beteenden och undanröja de oklarheter som nu råder bland&lt;br&gt;polispersonal om polisens befogenheter att ingripa föreslår rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen en höjning av maximistraffet för brottet ohörsamhet mot ordnings-&lt;br&gt;makten i 16 kap. 3 § brottsbalken (BrB). En sådan åtgärd skulle enligt riks-&lt;br&gt;polisstyrelsen ge polisen bättre möjligheter att gripa deltagare i en folksam-&lt;br&gt;ling som stör allmän ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt styrelsen är emellertid en sådan lagändring inte tillräcklig. Ansvar Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;för ohörsamhet mot ordningsmakten förutsätter att en deltagare i en folk-&lt;br&gt;samling underlåtit att efterkomma en befallning som meddelats för ord-&lt;br&gt;ningens upprätthållande. I vissa situationer kan det emellertid vara svårt att&lt;br&gt;meddela sådana befallningar. Styrelsen föreslår därför också att det i polis-&lt;br&gt;lagen införs en uttrycklig bestämmelse som ger polisen rätt att i vissa situa-&lt;br&gt;tioner omhänderta alla deltagare i en folksamling som stör den allmänna&lt;br&gt;ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Kontroller vid allvarliga brott och rymningar&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;3.1 Allmänna utgångspunkter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens förslag om generella identitets- och fordonskontroller&lt;br&gt;tar sikte på två olika typer av situationer. Den ena gäller åtgärder i anslut-&lt;br&gt;ning till att det har begåtts ett allvarligt brott och den andra gäller spaning&lt;br&gt;efter personer som avvikit från en kriminalvårdsanstalt eller någon annan&lt;br&gt;inrättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler om förundersökning angående brott finns i 23 kap. rätte-&lt;br&gt;gångsbalken (RB). För att dessa regler skall vara tillämpliga krävs att det&lt;br&gt;finns misstanke om ett konkret brott. Det finns emellertid inga krav på att&lt;br&gt;gärningsmannen skall vara känd eller ens att någon skall vara misstänkt för&lt;br&gt;brottet. Vid utredning om ett konkret brott är RBs regler om tvångsmedel&lt;br&gt;tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av systematiska skäl anser jag att en lösning av de problem som gäller&lt;br&gt;åtgärder i anslutning till att ett allvarligt brott har begåtts bör sökas inom&lt;br&gt;ramen för reglerna i RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är från samhällets synpunkt angeläget att polisen har erforderliga&lt;br&gt;möjligheter att bedriva ett effektivt spanings- och utredningsarbete när ett&lt;br&gt;allvarligt brott har ägt rum. Den uppfattningen har också uttryckligen&lt;br&gt;strukits under av ett övervägande antal av remissinstanserna. Att det kan&lt;br&gt;vara av avgörande betydelse för polisens möjligheter att klara upp ett&lt;br&gt;allvarligt brott att ett effektivt utredningsarbete påbörjas omedelbart har&lt;br&gt;också framhållits bl.a. i juristkommissionens rapport (SOU 1987:14) om&lt;br&gt;händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med ett allvarligt brott har polisen naturligtvis möjlighet att&lt;br&gt;genomföra kontroller runt det område där brottet begåtts i syfte att leta efter&lt;br&gt;misstänkta eller att fråga personer som passerar om eventuella iakttagelser&lt;br&gt;som kan vara av betydelse för utredningen av brottet. Någon möjlighet att i&lt;br&gt;samband därmed tillgripa tvångsmedel mot en person som vägrar att iden-&lt;br&gt;tifiera sig eller annars samarbeta finns dock inte, om personen inte kan&lt;br&gt;misstänkas för brottet. När det gäller kontroller av fordon finns det inte&lt;br&gt;heller någon lagstiftning som tar sikte på situationer av det aktuella slaget.&lt;br&gt;Att, som nu sker, låta kontroller ske med stöd av vägtrafikförfattningama är&lt;br&gt;från både principiella och andra synpunkter inte acceptabelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har därför, som jag strax skall återkomma till, funnit att det bör&lt;br&gt;genomföras ändringar i RBs regler om skyldighet att följa med till förhör&lt;br&gt;och om husrannsakan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I polisens uppgifter ingår inte bara att utreda begångna brott. Polisen har&lt;br&gt;också en skyldighet att förebygga brott och att lämna allmänheten skydd&lt;br&gt;och hjälp. Det är således polisen som har huvudansvaret för att skydda&lt;br&gt;samhällsmedborgama. Däri ligger att polisen har att vidta erforderliga&lt;br&gt;åtgärder, om fara föreligger för att ett brott kommer att förövas som hotar&lt;br&gt;liv eller hälsa eller som utgör en fara för rikets säkerhet. Polisens befogen-&lt;br&gt;heter i detta hänseende blev mera fullständigt reglerade först i och med att&lt;br&gt;polislagen trädde i kraft år 1984.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den allmänna spaning som polismyndigheterna bedriver utan att&lt;br&gt;spaningen gäller ett konkret brott regleras inte i RB. I stället tillämpas då&lt;br&gt;polislagen och polisförordningen (1984:730). Dessa författningar upptar&lt;br&gt;också regler om användningen av tvångsmedel, men endast för andra syften&lt;br&gt;än brottsutredande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har pekat på det otillfredsställande i att polisen vid&lt;br&gt;eftersökande av farliga personer som avvikit från olika institutioner tvingas&lt;br&gt;att hämta stöd i vägtrafikförfattningama för att göra olika kontroller som ett&lt;br&gt;led i spaningsarbetet. Mot bakgrund av polisens skyldighet att svara för&lt;br&gt;allmänhetens och rikets säkerhet delar jag uppfattningen att det även för&lt;br&gt;dessa situationer är angeläget att införa särskilda lagregler som bör tas in i&lt;br&gt;polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag delar emellertid inte rikspolisstyrelsens uppfattning att polisen vid&lt;br&gt;eftersökande av rymlingar alltid bör ha en möjlighet att företa generella&lt;br&gt;identitetskontroller. Förhållandena skiljer sig i dessa fall från dem som&lt;br&gt;gäller vid utredningen av ett begånget brott. Som några remissinstanser&lt;br&gt;framhåller måste det förutsättas att personer som har avvikit från t.ex. en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt är väl kända till utseendet. Fotografier och andra upp-&lt;br&gt;gifter av betydelse för att fastställa den avviknes identitet kan därför snabbt&lt;br&gt;spridas med tekniska hjälpmedel till de polismyndigheter som engageras i&lt;br&gt;spaningsarbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.2 Medtagande till förhör&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En bestämmelse förs in i 23 kap. RB som ger polisen&lt;br&gt;rätt att till förhör ta med den som befinner sig inom ett område i an-&lt;br&gt;slutning till den plats där ett allvarligt brott nyligen förövats och som&lt;br&gt;inte frivilligt följer med till förhöret. Den utökade möjligheten till&lt;br&gt;medtagande till förhör kommer i fråga bara i samband med utredning&lt;br&gt;av ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i&lt;br&gt;fyra år eller försök till sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen föreslår att en regel förs in i polislagen som ger&lt;br&gt;polisen möjlighet att utföra generella identitetskontroller vid spaningar efter&lt;br&gt;den som kan misstänkas för ett allvarligt brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Några remissinstanser tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. En majoritet av remissinstanserna anser att det&lt;br&gt;finns behov av klara regler för att polisen skall kunna bedriva ett effektivt&lt;br&gt;spaningsarbete. Bl.a. JK och hovrätten för Övre Norrland anser att den nu-&lt;br&gt;varande ordningen där generella kontroller företas med hänvisning till&lt;br&gt;vägtrafikförfattningama när syftet med kontrollerna är ett annat än det som&lt;br&gt;dessa författningar skall tillgodose är otillfredsställande. Några remiss-&lt;br&gt;instanser pekar på den intressekonflikt som kan finnas mellan att generella&lt;br&gt;identitetskontroller genomförs och det integritetsintrång sådana kontroller&lt;br&gt;utgör. Bl.a. JK anser att de intressen som kontrollerna skall tillgodose&lt;br&gt;normalt får anses överväga det besvär och den integritetskränkning som den&lt;br&gt;enskilde kan utsättas för i sammanhanget. Generaltullstyrelsen hyser&lt;br&gt;betänkligheter inför förslaget med hänsyn till intresset av skydd för den&lt;br&gt;personliga integriteten och ställer sig tveksam till om kontrollåtgärderna i&lt;br&gt;praktiken kommer att kunna medföra sådana framgångar i polisarbetet att&lt;br&gt;de uppväger de negativa följderna av intrånget för allmänheten. Sveriges&lt;br&gt;advokatsamfund anser att det i förslaget angivna behovet av integritets-&lt;br&gt;intrång inte uppväger de motstående integritetshänsynen. RA och&lt;br&gt;polismyndigheten i Stockholm pekar på att rikspolisstyrelsen i sitt förslag&lt;br&gt;inte angett vilka åtgärder som polisen skall kunna vidta, om någon vägrar&lt;br&gt;att lämna uppgifter om sin identitet. Flera remissinstanser framhåller vikten&lt;br&gt;av att det klart och tydligt anges vid vilka brott som generella&lt;br&gt;identitetskontroller får förekomma. Polismyndigheten i Stockholm,&lt;br&gt;generaltullstyrelsen och JO framhåller att de föreslagna kontrollerna måste&lt;br&gt;begränsas i tiden. Flera remissinstanser delar rikspolisstyrelsens uppfattning&lt;br&gt;att den föreslagna bestämmelsen i allt väsentligt rör åtgärder av polisiär&lt;br&gt;natur och därför bör placeras i polislagen. RA anser emellertid att en sådan&lt;br&gt;bestämmelse som rikspolisstyrelsen föreslagit skall föras in i RB eftersom&lt;br&gt;den tar sikte på åtgärder i samband med utredning om brott och som har&lt;br&gt;karaktär av tvångsmedel. Polismyndigheten i Stockholm anser att&lt;br&gt;tillämpningsområdet för 23 kap. 8 § RB bör utvidgas så att de behov som&lt;br&gt;rikspolisstyrelsen pekat på tillgodoses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: I 23 kap. 6 § RB finns en allmän regel om rätt&lt;br&gt;för förundersökningsledaren att föranstalta om förhör med var och en som&lt;br&gt;kan antas kunna lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Att delta i&lt;br&gt;förhör som hålls inom ramen för en förundersökning är alltså en allmän&lt;br&gt;medborgerlig skyldighet. I vissa fall kan förhör hållas redan på brotts-&lt;br&gt;platsen. Enligt 8 § är vidare den som befinner på en plats där brott förövas&lt;br&gt;skyldig att följa med till förhör. Den regleringen har sin bakgrund i att det&lt;br&gt;är angeläget för det fortsatta utredningsarbetet att personer som befinner sig&lt;br&gt;på brottsplatsen snarast lämnar uppgifter om sina iakttagelser. Av naturliga&lt;br&gt;skäl är dessa ofta ovilliga att underkasta sig förhör. Den som utan giltig&lt;br&gt;orsak vägrar att följa med till förhöret får därför medtagas av polismannen&lt;br&gt;till förhöret&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill i sammanhanget framhålla att bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB tar&lt;br&gt;sikte på alla personer som befinner sig på brottsplatsen och inte endast den&lt;br&gt;som kan misstänkas för brottet. Detta får betydelse bl.a. i en situation som&lt;br&gt;rikspolisstyrelsen tagit upp i sin senare skrivelse. Jag avser då polisens möj-&lt;br&gt;ligheter att ingripa mot personer som allvarligt stör den allmänna ordningen&lt;br&gt;och säkerheten. Det förekommer att mindre grupper av personer stör ord-&lt;br&gt;ningen, t.ex. genom att föröva skadegörelse, begå stölder eller ofreda förbi-&lt;br&gt;passerande. Det kan då vara svårt för en polisman att avgöra vem eller vilka&lt;br&gt;i gruppen som gjort sig skyldiga till brott. I en sådan situation har polis-&lt;br&gt;mannen möjlighet att ta med alla i gruppen till förhör, om de inte frivilligt&lt;br&gt;följer med till förhöret. Polisen har på så sätt möjlighet att genom förhör&lt;br&gt;med samtliga i gruppen utröna vem eller vilka som kan misstänkas för brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av paragrafens lydelse är polisens befogenheter att ta med&lt;br&gt;dem som befinner sig på brottsplatsen till förhör begränsade såväl i tiden&lt;br&gt;som i rummet. För medtagande till förhör krävs nämligen att polismannen&lt;br&gt;kommer till platsen i nära anslutning till att brottet begås. JO har i ett fall&lt;br&gt;uttalat att den omständigheten att mer än tio minuter förflutit efter det att&lt;br&gt;brottet ägt rum medförde att bestämmelsen inte var tillämplig (JOs ämbets-&lt;br&gt;berättelse 1967 s. 153). JO har även uttalat sig om bestämmelsens tillämp-&lt;br&gt;lighet i rummet (JO 1969 s. 89). Av det uttalandet framgår att vad som skall&lt;br&gt;avses med plats där brott förövas enbart tar sikte på området alldeles intill&lt;br&gt;brottsplatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begränsningarna i tiden och i rummet gör att bestämmelsen om med-&lt;br&gt;tagande till förhör inte är tillämplig vid kontroller av det slag som avses i&lt;br&gt;rikspolisstyrelsens första skrivelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag har tidigare framhållit betydelsen av att en förundersökning bedrivs&lt;br&gt;på ett effektivt sätt. Att förhållandena kring ett brott klarläggs i nära anslut-&lt;br&gt;ning till att det begåtts kan vara av avgörande betydelse för utredningen. En&lt;br&gt;omständighet som i sammanhanget är av stor betydelse är att polisen så&lt;br&gt;snan som möjligt får tillgång till uppgifter från de personer som har uppe-&lt;br&gt;hållit sig på brottsplatsen. Men även iakttagelser som andra personer gjort,&lt;br&gt;t.ex. längs en flyktväg eller av hur människor strax innan ett brott förflyttat&lt;br&gt;sig inom ett visst område, kan vara av stor vikt för det fortsatta utrednings-&lt;br&gt;arbetet. Värdefull information kan således lämnas också av personer som&lt;br&gt;uppehåller sig inte helt nära platsen för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan med gällande regler har polisen, som jag tidigare nämnt,&lt;br&gt;möjlighet att fråga om vilka iakttagelser sådana personer gjort. Om den&lt;br&gt;tillfrågade då vägrar att lämna efterfrågade upplysningar, saknar polisen i&lt;br&gt;dag befogenhet att ingripa. En sådan ordning är naturligtvis otill-&lt;br&gt;fredsställande från brottsutredningssynpunkt. Mycket talar mot den&lt;br&gt;bakgrunden för att polisen bör ges utökade möjligheter till medtagande till&lt;br&gt;förhör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera remissinstanser har pekat på att vad rikspolisstyrelsen föreslagit in-&lt;br&gt;nebär ett intrång i den personliga friheten och integriteten hos de personer&lt;br&gt;som blir utsatta för polisens kontroll. Några av remissinstanserna har ansett&lt;br&gt;att integritetshänsynen gör sig så starkt gällande att förslaget inte bör ge-&lt;br&gt;nomföras. Andra remissinstanser, bl.a. JK, anser att de intressen som riks-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polisstyrelsens förslag skall tillgodose överväger det besvär och den integri-&lt;br&gt;tetskränkning som den enskilde kan utsättas för i sammanhanget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För egen del vill jag erinra om att bl.a. reglerna om medtagande till&lt;br&gt;förhör utgör en begränsning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten (jfr&lt;br&gt;SOU 1978:34 s. 195). En sådan begränsning får göras endast för att till-&lt;br&gt;godose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får&lt;br&gt;aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som&lt;br&gt;har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot&lt;br&gt;den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (2 kap. 12 §&lt;br&gt;andra stycket regeringsformen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid mycket allvarliga brott, till vilka jag i detta sammanhang räknar&lt;br&gt;sådana brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra&lt;br&gt;år och försök till sådana brott, framstår emellertid samhällets intresse av att&lt;br&gt;brottet klaras upp och att gärningsmannen grips som så angeläget att hän-&lt;br&gt;synen till den personliga friheten i viss utsträckning måste få stå tillbaka.&lt;br&gt;Exempel på sådana brott är mord, dråp, människorov, grovt rån och grov&lt;br&gt;mordbrand. För dessa fall bör polisens befogenheter i det aktuella hänseen-&lt;br&gt;det utvidgas. Jag vill här framhålla att medtagande till förhör endast kan&lt;br&gt;komma i fråga i de fall där förhörspersonen utan att åberopa giltig orsak&lt;br&gt;vägrar att följa med till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB om skyldighet att omedelbart underkasta&lt;br&gt;sig förhör bör därför såvitt gäller mycket allvarliga brott kompletteras så att&lt;br&gt;även personer som befinner sig inom ett vidare område än vad som&lt;br&gt;omfattas av den regeln åläggs samma skyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det område inom vilket den utvidgade möjligheten till medtagande till&lt;br&gt;förhör bör vara tillämplig på låter sig dock inte beskrivas i generella termer.&lt;br&gt;Avgränsningen måste ske bl.a. med hänsyn till de praktiska möjligheterna&lt;br&gt;att genomföra utredningsåtgärder som framstår som meningsfulla från för-&lt;br&gt;undersökningssynpunkt. En avgörande omständighet i det avseendet är&lt;br&gt;brottsplatsens belägenhet. Har brottet begåtts i en stad, bör de personer som&lt;br&gt;uppehåller sig i de kvarter som ligger i närheten av brottsplatsen i regel&lt;br&gt;kunna åläggas skyldighet att omedelbart underkasta sig förhör. I vissa fall&lt;br&gt;kanske området kan sträckas ut till en hel stadsdel. Har brottet förövats i en&lt;br&gt;glesbygd, kan det finnas anledning att låta bestämmelsen avse betydligt&lt;br&gt;större områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allt eftersom tiden förflyter från det att brottet begåtts minskar i regel&lt;br&gt;sannolikheten för att just de som uppehåller sig i området kring brotts-&lt;br&gt;platsen kan lämna uppgifter som är av särskild betydelse för det fortsatta&lt;br&gt;utredningsarbetet. Den föreslagna skyldigheten att följa med till förhör bör&lt;br&gt;därför gälla endast under förutsättning att ett mycket allvarligt brott nyligen&lt;br&gt;har begåtts inom det aktuella området. Redan några timmar efter brottet&lt;br&gt;torde bestämmelsen därför inte bli aktuell att tillämpa. Omständigheterna i&lt;br&gt;det enskilda fallet måste emellertid få bli avgörande. Med nödvändighet&lt;br&gt;följer att storleken på det område som kan vara av intresse för polisen att&lt;br&gt;kontrollera får en avgörande betydelse för under hur lång tid det kan bli&lt;br&gt;aktuellt att tillämpa bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av mig nu föreslagna utvidgningen av möjligheterna för polisen att Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;ta med personer till förhör är förenlig med såväl regeringsformens skydd för&lt;br&gt;grundläggande fri- och rättigheter som europarådskonventionen angående&lt;br&gt;skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna&lt;br&gt;(artikel 5:1 b).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.3 Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: En bestämmelse förs in i 28 kap. RB som ger möjlighet&lt;br&gt;till husrannsakan i transportmedel på en plats där det finns särskild&lt;br&gt;anledning att anta att den som kan misstänkas för ett brott för vilket&lt;br&gt;inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till&lt;br&gt;sådant brott, kan komma att passera. Sådan husrannsakan får syfta&lt;br&gt;endast till att söka efter den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen föreslår att en regel förs in i polislagen som ger&lt;br&gt;polisen rätt att företa generella fordonskontroller vid spaningar efter den&lt;br&gt;som kan misstänkas för ett allvarligt brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna anser att det&lt;br&gt;finns ett behov av klara regler. Remissinstanserna för fram synpunkter&lt;br&gt;liknande dem som har tagits upp i samband med att frågan om medtagande&lt;br&gt;till förhör har behandlats (avsnitt 3.2). Bl.a. polismyndigheten i Stockholm&lt;br&gt;uttalar sig särskilt i frågan om generella fordonskontroller. Polismyndig-&lt;br&gt;heten pekar på att kontrollmöjligheten bör avse inte enbart fordon utan&lt;br&gt;transportmedel över huvud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare sagt är det angeläget att&lt;br&gt;polisen har tillräckliga möjligheter att bedriva ett effektivt polisarbete när&lt;br&gt;ett brott har ägt rum. Givetvis har detta desto större betydelse ju allvarligare&lt;br&gt;brottslighet det gäller. Ett viktigt led i polisarbetet kan vara att spärra av och&lt;br&gt;kontrollera eventuella flyktvägar. Den utvidgade möjligheten att hålla för-&lt;br&gt;hör på platsen och ta med personer för förhör, som jag nyss har föreslagit,&lt;br&gt;kan vara av viss betydelse i det sammanhanget. En sådan bestämmelse ger&lt;br&gt;emellertid inte någon möjlighet att kontrollera bagageutrymmen eller slutna&lt;br&gt;utrymmen i fordon som någon kan hålla sig gömd i. För att en sådan kon-&lt;br&gt;troll skall kunna göras krävs att de bestämmelser som tillåter husrannsakan&lt;br&gt;är tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om s.k. personell husrannsakan finns i 28 kap. 2 § RB. Enligt&lt;br&gt;dessa får för eftersökande av bl.a. den som skall gripas, anhållas eller häktas&lt;br&gt;husrannsakan företas hos honom. En sådan åtgärd får även vidtas hos&lt;br&gt;annan, om synnerlig anledning förekommer att den eftersökte uppehåller&lt;br&gt;sig hos honom. För att en sådan tvångsåtgärd skall få vidtas hos annan än&lt;br&gt;den eftersökte krävs att det föreligger en faktisk omständighet som påtagligt&lt;br&gt;visar att det med fog kan förväntas att den sökte finns hos den där husrann-&lt;br&gt;sakan företas (jfr JO 1985/86 s. 123).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det sagda framgår att förutsättningar oftast saknas för att med stöd av&lt;br&gt;28 kap. 2 § RB företa husrannsakan i fordon för att söka efter en person&lt;br&gt;som kan misstänkas för ett visst brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att som nu sker undersöka slutna utrymmen i fordon med stöd av vägtra-&lt;br&gt;fikförfattningarna är, som jag tidigare har sagt, av flera skäl inte&lt;br&gt;acceptabelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad jag har föreslagit beträffande möjligheterna till med-&lt;br&gt;tagande till förhör bör därför enligt min mening också tillämpningsområdet&lt;br&gt;utökas för husrannsakan i syfte att söka efter den som skall gripas, anhållas&lt;br&gt;eller häktas för ett allvarligt brott (se avsnitt 3.2).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har enbart begärt en möjlighet för polisen att kunna&lt;br&gt;kontrollera fordon. Begreppet fordon definieras i 2 § vägtrafikkungörelsen&lt;br&gt;(1972:603) som en anordning inrättad för färd på marken och som inte&lt;br&gt;löper på skenor. En misstänkt person kan emellertid tänkas förflytta sig med&lt;br&gt;hjälp av andra transportmedel än sådana som omfattas av fordonsbegreppet&lt;br&gt;i vägtrafikkungörelsen. Som exempel kan nämnas båt, flygplan, tåg och&lt;br&gt;tunnelbana. Detta har också påpekats av några remissinstanser. Jag anser&lt;br&gt;därför att husrannsakan i det här avsedda syftet skall få ske i alla&lt;br&gt;transportmedel där det är tänkbart att en misstänkt kan hålla sig dold.&lt;br&gt;Likaså skall husrannsakan kunna ske i lådor eller andra förvarings-&lt;br&gt;utrymmen som kan dölja en människa och som fraktas i transportmedlet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan utökad möjlighet till husrannsakan som jag nu föreslår innebär&lt;br&gt;ett visst intrång i den personliga friheten vilket också har framhållits av&lt;br&gt;flera remissinstanser. I regeringsformen faller den under skyddet mot&lt;br&gt;husrannsakan och liknande intrång (2 kap. 6 och 12 §§). Samma över-&lt;br&gt;väganden som jag gjort beträffande den utökade möjligheten till&lt;br&gt;medtagande till förhör gör sig gällande även i det här fallet. Vid mycket&lt;br&gt;allvarliga brott måste således integritetsaspektema kunna få stå tillbaka av&lt;br&gt;hänsyn till samhällets starka intresse av att sådana brott klaras upp. Jag&lt;br&gt;anser därför att polisen i dessa fall skall ges utökade möjligheter att&lt;br&gt;kontrollera transportmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna till husrannsakan i syfte att söka efter en misstänkt bör&lt;br&gt;bara få ske på en plats där det finns särskild anledning att anta att den miss-&lt;br&gt;tänkte kan komma att passera. Åtgärden får således inte vidtas utan&lt;br&gt;föregående prövning av sannolikheten för att platsen kan komma att&lt;br&gt;passeras av den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den utökade möjligheten till husrannsakan som jag föreslår bör däremot,&lt;br&gt;i motsats till vad jag föreslagit beträffande förhör, gälla under hela tiden&lt;br&gt;som förundersökning bedrivs. Den bör inte heller inskränkas till det område&lt;br&gt;där brottet begåtts. I ett inledningsskede av undersökningen torde husrann-&lt;br&gt;sakan i transportmedel bli aktuell främst utmed tänkbara flyktvägar från&lt;br&gt;själva brottsplatsen. I ett senare skede kan det bli aktuellt att vidta sådana&lt;br&gt;åtgärder vid t.ex. gränsövergångar, om det under undersökningen kommit&lt;br&gt;fram uppgifter om att den som kan misstänkas för brottet kan komma att&lt;br&gt;lämna landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan får enligt 28 kap. 6 § tredje stycket RB företas mellan kl.&lt;br&gt;21.00 och 06.00 endast om det föreligger särskilda skäl för åtgärden. Den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regeln bärs upp av tanken att en så ingripande åtgärd som en husrannsakan&lt;br&gt;innebär inte skall ske nattetid, då den som blir utsatt för åtgärden har ett be-&lt;br&gt;fogat intresse av att inte störas. Det saknas anledning att för de här aktuella&lt;br&gt;situationerna göra något uttryckligt undantag från den begränsningen. I&lt;br&gt;dessa fall är förhållandena visserligen ofta sådana att den som färdas i ett&lt;br&gt;transportmedel inte på samma sätt som den som vistas i sin bostad kan&lt;br&gt;förväntas bli störd av en husrannsakan. Problemet blir dock ett annat, om&lt;br&gt;det är aktuellt att nattetid företa husrannsakan i t.ex. en sowagnskupé eller&lt;br&gt;en fartygshytt. För avgörande om särskilda skäl föreligger för husrannsakan&lt;br&gt;i transportmedel får vägas in vid vilken tidpunkt på dygnet som det kan&lt;br&gt;antas att den misstänkte kan komma att passera platsen. Jag vill här&lt;br&gt;understryka att proportionalitetsprincipen, som beträffande husrannsakan är&lt;br&gt;uttryckt i 28 kap. 3 a § RB (jfr 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen),&lt;br&gt;gäller även när en sådan åtgärd vidtas i transportmedel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan i transportmedel skall, liksom beträffande vad som i&lt;br&gt;huvudsak gäller om husrannsakan i andra sammanhang, inte få företas utan&lt;br&gt;föregående beslut av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Endast i&lt;br&gt;de fall då ett sådant beslut inte kan avvaktas får en enskild polisman besluta&lt;br&gt;om åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den av mig förordade ökade möjligheten till husrannsakan är förenlig&lt;br&gt;med den förut nämnda europarådskonventionen (jfr artikel 8).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3.4 Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av&lt;br&gt;rymlingar, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Mitt förslag: 20 § polislagen kompletteras med en bestämmelse som&lt;br&gt;ger en polisman befogenhet att i vissa fall undersöka transportmedel&lt;br&gt;för att söka efter den som avvikit efter att ha intagits i en krimi-&lt;br&gt;nalvårdsanstalt eller avvikit från en sjukvårdsinrättning. I förstnämnda&lt;br&gt;fall får en sådan åtgärd vidtas endast om den awikne dömts till&lt;br&gt;fängelse i minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig&lt;br&gt;fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Transportmedel&lt;br&gt;får undersökas också för att söka efter den som genomgår psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård eller som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård&lt;br&gt;och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna finns särskilda skäl att anta att han utgör en sådan&lt;br&gt;fara för annan eller för rikets säkerhet. Endast transportmedel på en&lt;br&gt;viss plats där det finns särskild anledning att anta att den awikne kan&lt;br&gt;komma att passera får undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen föreslår att polisen i en bestämmelse i polislagen ges&lt;br&gt;befogenhet att företa generella identitets- och fordonskontroller för att söka&lt;br&gt;efter den som har avvikit från häkte, kriminalvårdsanstalt eller vårdin-&lt;br&gt;rättning, om han utgör en fara för någon annan persons liv eller hälsa eller&lt;br&gt;för rikets säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna anser att det&lt;br&gt;finns ett behov av klara regler när det gäller polisens befogenheter att vidta&lt;br&gt;åtgärder vid eftersökande av personer som avvikit från olika institutioner.&lt;br&gt;Remissinstanserna för fram synpunkter liknande dem som redovisats ovan&lt;br&gt;under avsnitt 3.2 och 3.3. Polismyndigheten i Stockholm, socialstyrelsen&lt;br&gt;och JO sätter emellertid i fråga om någon särskild regel om identitets-&lt;br&gt;kontroll är erforderlig i dessa fall. Dessa remissinstanser framhåller att&lt;br&gt;sådana eftersökta personer som avses här är väl kända till utseendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för mitt förslag: Av motsvarande skäl som jag nyss anfört som&lt;br&gt;grund för mitt förslag till ändrade regler om husrannsakan i RB (se avsnitt&lt;br&gt;3.3) bör det i polislagen föras in en regel som ger polisen rätt att i efter-&lt;br&gt;sökandet av en avviken person undersöka transportmedel. I likhet med vad&lt;br&gt;jag nyss har föreslagit bör också en sådan befogenhet avse transportmedel&lt;br&gt;över huvud där en person kan hållas gömd. Att som rikspolisstyrelsen&lt;br&gt;föreslagit inskränka rätten till en sådan åtgärd till enbart fordon skulle&lt;br&gt;innebära en inte önskvärd inskränkning i polisens möjligheter att bedriva ett&lt;br&gt;effektivt spaningsarbete. Polisens rätt till husrannsakan bör omfatta också&lt;br&gt;lådor eller andra förvaringsutrymmen som fraktas i transportmedlet och&lt;br&gt;som kan dölja en människa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid - beträffande den som&lt;br&gt;avvikit efter att ha tagits in i en kriminalvårdsanstalt - vara tillämplig&lt;br&gt;endast på den som är dömd för mycket allvarliga brott. I linje med vad jag&lt;br&gt;förordat när det gäller en motsvarande bestämmelse i RB anser jag att en&lt;br&gt;förutsättning för att undersöka ett transportmedel bör vara att den awikne&lt;br&gt;dömts till fängelse i minst fyra år. Härutöver anser jag att det bör krävas att&lt;br&gt;han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.&lt;br&gt;En faktor som kan vara viktig för att bedöma om en sådan fara föreligger&lt;br&gt;kan vara de brott som den awikne lagförts för och de övriga omständig-&lt;br&gt;heter som kommit fram under den rättsliga processen. Även andra&lt;br&gt;omständigheter måste emellertid beaktas vid den bedömningen. En sådan&lt;br&gt;omständighet kan vara att den awikne uttalat att han skall hämnas på en&lt;br&gt;annan person eller att det är känt att han har tillgång till vapen. En annan&lt;br&gt;omständighet kan vara att den awikne har tillgång till sådan information att&lt;br&gt;det skulle kunna utgöra en fara för rikets säkerhet, om informationen kom&lt;br&gt;till någon annan stats kännedom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även den som awiker från en sjukvårdsinrättning där han är intagen&lt;br&gt;med tvång för psykiatrisk vård kan utgöra en sådan fara som jag nu har&lt;br&gt;beskrivit. Jag vill här erinra om att riksdagen för närvarande behandlar&lt;br&gt;propositionen 1990/91:58, som innebär bl.a. att det införs regler om&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, som ersätter den&lt;br&gt;nuvarande regleringen i lagen (1966:293) om beredande av sluten&lt;br&gt;psykiatrisk vård i vissa fall. Den fara som en person som genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk vård med tvång kan utgöra är ofta svårare att bedöma på grund&lt;br&gt;av hans sjukdomstillstånd, åtminstone om han inte är föremål för&lt;br&gt;tvångsvård som en brottspåföljd. Därför måste faran många gånger&lt;br&gt;huvudsakligen bedömas med utgångspunkt från omständigheterna vid&lt;br&gt;awikandet. Den awiknes sjukdomstillstånd vid tidpunkten för avvikandet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bör vid den bedömningen tillmätas stor betydelse. Andra omständigheter&lt;br&gt;som måste beaktas är om t.ex. vapen kommit till användning vid rymningen&lt;br&gt;eller om det är känt att han har tillgång till vapen. Givetvis kan tidigare&lt;br&gt;agerande av den awikne ibland vara av vikt för bedömningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad jag tidigare sagt (avsnitt 3.3) om tiden och platsen för husrannsakan&lt;br&gt;i transportmedel bör gälla även vid eftersökande av den som awikit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om husrannsakan bör inte få fattas av en enskild polisman utan&lt;br&gt;föregående prövning av polismyndigheten. Det ankommer alltså på polis-&lt;br&gt;chefen eller den till vilken hans befogenheter har delegerats att ta ställning&lt;br&gt;till om åtgärden är befogad. Om polismyndighetens beslut inte kan avvak-&lt;br&gt;tas, bör emellertid en enskild polisman kunna besluta om åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande mitt förslags förhållande till regeringsformen hänvisar jag&lt;br&gt;till det jag sagt i föregående avsnitt. I fråga om europarådskonventionen&lt;br&gt;finns inte heller någon motstridighet (artikel 5:1 a och e).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Ingripanden vid allvarliga ordningsstömingar&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Min bedömning: Ändringar i polislagen eller i brottsbalken föreslås&lt;br&gt;inte i detta sammanhang. Nuvarande regler lämnar tillräckligt utrym-&lt;br&gt;me för att polisen skall kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla all-&lt;br&gt;män ordning och säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens förslag: Styrelsen föreslår att straffmaximum för&lt;br&gt;brottet ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § BrB höjs så att ut-&lt;br&gt;rymme ges för personella tvångsmedel mot deltagare i en folksamling som&lt;br&gt;stör allmän ordning. Styrelsen föreslår vidare att 13 § polislagen komplet-&lt;br&gt;teras med en bestämmelse som ger polisen rätt att, utan föregående befall-&lt;br&gt;ning för ordningens upprätthållande, tillfälligt omhänderta deltagare i en&lt;br&gt;folksamling som påbörjat störande av den allmänna ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ändring i brottsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissutfallet är splittrat. Av de remissinstanser som tillstyrker förslaget&lt;br&gt;framhåller några att brottet måste anses ha ett så högt straffvärde att en höj-&lt;br&gt;ning av straffskalan är motiverad. Polismyndigheten i Stockholm anser att&lt;br&gt;en skärpning av straffskalan bör övervägas för att därigenom försöka få&lt;br&gt;presumtiva deltagare i allvarliga ordningsstömingar att avstå från brottsliga&lt;br&gt;handlingar. Föreningen Sveriges polischefer tillstyrker en straffskärpning&lt;br&gt;som ett uttryck för en strängare syn på brottet. Bland de remissinstanser&lt;br&gt;som avstyrker förslaget framhåller JK, RÅ, JO och Föreningen Sveriges&lt;br&gt;åklagare att böter torde bli den vanligaste påföljden för ohörsamhet mot&lt;br&gt;ordningsmakten även med rikspolisstyrelsens förslag. Med hänsyn till&lt;br&gt;bestämmelsen i 24 kap. 1 § sista stycket RB skulle därför möjligheten till&lt;br&gt;personella tvångsmedel alltjämt vara utesluten. RA, Göta hovrätt, Örebro&lt;br&gt;tingsrätt, Lunds tingsrätt och Sveriges advokatsamfund ställer sig avvisande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till att låta önskade straffprocessuella konsekvenser vara avgörande för&lt;br&gt;vilken straffsatsen bör vara för ett visst brott. JO anser att förslaget innebär&lt;br&gt;ett betydande avsteg från den annars gällande systematiken i brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ändring i polislagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Också här är remissutfallet splittrat. Flera av de remissinstanser som till-&lt;br&gt;styrker förslaget anser att redan nu gällande bestämmelser i flertalet fall ger&lt;br&gt;polisen tillräckliga möjligheter att ingripa mot deltagare i ordningsstörande&lt;br&gt;folksamlingar. Dessa remissinstanser tillstyrker emellertid förslaget mot&lt;br&gt;bakgrund av att det kan förekomma situationer där polisen måste kunna&lt;br&gt;ingripa utan att någon befallning för ordningens upprätthållande har kunnat&lt;br&gt;meddelas. Örebro tingsrätt avstyrker förslaget men anser att en bestämmel-&lt;br&gt;se som ger polisen rätt till omedelbara omhändertaganden i situationer där&lt;br&gt;förutsättningar för att lösa upp en folksamling och för att ta med deltagarna&lt;br&gt;föreligger bör införas i polislagen. Enligt tingsrätten är en sådan ordning&lt;br&gt;motiverad av önskemålet att förhindra att deltagarna snabbt återsamlas och&lt;br&gt;att en ordningsstörande folksamling bildas på nytt. Sveriges advokatsam-&lt;br&gt;fund avstyrker förslaget men godtar att polisen ges föreslagna befogenheter&lt;br&gt;under förutsättning att en skingringsbefallning meddelas innan polisen in-&lt;br&gt;griper. Liknande synpunkter framförs av Lunds tingsrätt. Åtskilliga remiss-&lt;br&gt;instanser avstyrker förslaget. Göta hovrätt anser att rikspolisstyrelsens&lt;br&gt;farhågor om att det i vissa fall kan vara svårt att nå ut med en befallning för&lt;br&gt;ordningens upprätthållande till alla i en folksamling är överdrivna. Hov-&lt;br&gt;rätten framhåller att befallningen kan upprepas under polisens arbete.&lt;br&gt;Svenska Ishockeyförbundet anser att en bestämmelse som den föreslagna in-&lt;br&gt;nebär uppenbara risker för godtyckliga ingripanden. Några remissinstanser,&lt;br&gt;däribland JO, anser att förslaget inte överensstämmer med Sveriges åtagan-&lt;br&gt;den enligt konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och&lt;br&gt;de grundläggande friheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för min bedömning: En av polisens viktigaste och mest grund-&lt;br&gt;läggande uppgifter är att upprätthålla den allmänna ordningen och&lt;br&gt;säkerheten. Det är, som många av remissinstanserna framhållit, självfallet&lt;br&gt;av stor betydelse för medborgarnas trygghet att polisen inte bara har de&lt;br&gt;personella och materiella resurser som behövs för den uppgiften utan också&lt;br&gt;att lagstiftningen lämnar utrymme för sådana ingripanden som framstår som&lt;br&gt;sakligt motiverade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt finns det anledning att stryka under att intresset av att upprätt-&lt;br&gt;hålla ordning och säkerhet alltid måste vägas mot intresset att värna om&lt;br&gt;enskilda människors frihet och integritet. Särskilda krav måste ställas när&lt;br&gt;det gäller ingripanden som innebär en inskränkning i någon av de&lt;br&gt;grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen. För&lt;br&gt;sådana krävs dessutom alltid ett uttryckligt lagstöd. Till dessa rättigheter&lt;br&gt;hör skyddet mot frihetsberövanden (2 kap. 8 § regeringsformen). Lagstöd&lt;br&gt;för ingripanden som begränsar denna rättighet finns bl.a. i RB och i&lt;br&gt;polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av dessa regler tar rikspolisstyrelsens framställning särskilt sikte på&lt;br&gt;förutsättningarna för att deltagare i en folksamling som allvarligt stör den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna ordningen eller säkerheten skall kunna gripas som misstänkta för&lt;br&gt;brott enligt bestämmelserna i 24 kap. RB eller tillfälligt omhändertas med&lt;br&gt;stöd av 13 § polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänsyn till frågans betydelse kommer jag i det följande att tämligen&lt;br&gt;utförligt diskutera vilka möjligheter som polisen har att ingripa mot folk-&lt;br&gt;samlingar som allvarligt stör eller hotar den allmänna ordningen för att&lt;br&gt;därigenom ge ett underlag för en bedömning av om det finns behov av&lt;br&gt;någon lagändring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna principer för polisingripanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För sådana polisingripanden som gripande och tillfälligt omhändertagande&lt;br&gt;gäller bl.a. de s.k. behovs- och proportionalitetsprincipema. Dessa principer&lt;br&gt;är lagfästa bl.a. i 8 § polislagen. Behovsprincipen innebär att polisin-&lt;br&gt;gripanden endast skall ske i den form och den utsträckning som behövs för&lt;br&gt;att det avsedda resultatet skall uppnås. Proportionalitetsprincipen innebär att&lt;br&gt;ingripanden alltid skall genomföras på ett sätt som är försvarligt med hän-&lt;br&gt;syn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. De skador och olägen-&lt;br&gt;heter som ingripandet kan medföra får således inte stå i missförhållande till&lt;br&gt;syftet med ingripandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behovs- och proportionalitetsprincipema innebär väsentliga begräns-&lt;br&gt;ningar i polisens befogenheter. Även om formella förutsättningar föreligger&lt;br&gt;för en viss typ av ingripande, kan detta således vara uteslutet till följd av&lt;br&gt;dessa principer. Jag är angelägen om att framhålla detta med hänsyn till att&lt;br&gt;jag i det följande huvudsakligen kommer att uppehålla mig vid de olika&lt;br&gt;formella förutsättningarna för gripande och tillfälligt omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tillämpning av behovs- och proportionalitetsprincipema förutsätter att&lt;br&gt;man gör klart för sig vilket ändamål som olika ingripanden har. Det bör&lt;br&gt;emellertid framhållas att ett visst ingripande givetvis kan ha olika ändamål.&lt;br&gt;Gripande är ett straffprocessuellt tvångsmedel. Det ingår således som ett led&lt;br&gt;i utredningen av ett brott. Det utesluter emellertid inte att åtgärden kan ha&lt;br&gt;andra syften. För att någon får gripas förutsätts i princip att något av de s.k.&lt;br&gt;häktningsskälen föreligger. Ett av dessa är att det föreligger risk för att den&lt;br&gt;misstänkte skall fortsätta sin brottsliga verksamhet. Ju allvarligare brott som&lt;br&gt;det finns risk för och ju mer påtaglig risken är desto starkare är skälen för&lt;br&gt;att gripa den misstänkte. Hur starka dessa är hänger således inte nöd-&lt;br&gt;vändigtvis samman med hur grovt det brott är som ligger till grund för&lt;br&gt;gripandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även ett tillfälligt omhändertagande kan ha olika ändamål. En förut-&lt;br&gt;sättning för att någon skall få omhändertas med stöd av 13 § polislagen är&lt;br&gt;att det antingen är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas&lt;br&gt;eller att det behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.&lt;br&gt;Dessutom krävs, i enlighet med behovsprincipen, att resultatet inte kan upp-&lt;br&gt;nås med mindre ingripande åtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett konkret fall kan ett omhändertagande enligt polislagen tillgripas i&lt;br&gt;syfte både att avvärja brott och att upprätthålla ordningen. Det utesluter inte&lt;br&gt;att polisen måste göra klart for sig vilken som är grunden för ingripandet i&lt;br&gt;det enskilda fallet. En prövning i enlighet med proportionalitetsprincipen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;måste göras i förhållande till den grunden. Överväger en polis att omhän-&lt;br&gt;derta någon i syfte att avvärja brott utan att finna att åtgärden är försvarlig&lt;br&gt;med hänsyn till det syftet, torde den bristen inte kunna läkas av att åtgärden&lt;br&gt;också kan bidra till att upprätthålla ordningen, om det inte heller på den&lt;br&gt;grunden finns tillräckliga skäl för ett omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller att avvärja brott krävs alltid att det antingen är fråga om att&lt;br&gt;avbryta ett pågående brott eller att det föreligger en omedelbar fara för&lt;br&gt;brott. Vid sidan härav är naturligtvis skälen för ett omhändertagande, i&lt;br&gt;likhet med vid gripande, starkare ju grövre brott som det föreligger risk för&lt;br&gt;och ju mer påtaglig risken är. Som jag återkommer till intar brotten upplopp&lt;br&gt;och ohörsamhet mot ordningsmakten en särställning i det här aktuella&lt;br&gt;sammanhanget genom att de uttryckligen tar sikte på folksamlingars&lt;br&gt;ordningsstörande beteenden. Även när det gäller att avvärja fortsatt sådan&lt;br&gt;brottslighet måste naturligtvis behovs- och proportionalitetsprincipema&lt;br&gt;iakttas. Lagstiftaren har emellertid i de fallen, genom straffbestämmelserna,&lt;br&gt;markerat den särskilda vikt som han fäster vid att motverka dessa former av&lt;br&gt;ordningsstörande beteenden. Särskilt om det finns en påtaglig risk för att&lt;br&gt;situationen skall utvecklas till ett våldsamt upplopp är det naturligtvis&lt;br&gt;angeläget att polisen vidtar de åtgärder som behövs för att avvärja&lt;br&gt;brottsligheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av dessa mera allmänna resonemang skall jag nu gå när-&lt;br&gt;mare in på de två typer av ingripanden som rikspolisstyrelsen tagit upp i sin&lt;br&gt;framställning, nämligen gripande enligt RB och omhändertagande enligt&lt;br&gt;13 § polislagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gripande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller gripande har rikspolisstyrelsen pekat på att straffbestämmel-&lt;br&gt;sen om ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § BrB har ett straff-&lt;br&gt;maximum på sex månader. Detta innebär att gripande enligt huvudregeln är&lt;br&gt;uteslutet eftersom det enligt denna förutsätts att det för brottet skall vara&lt;br&gt;föreskrivet fängelse i ett år eller däröver. Styrelsen har därför föreslagit att&lt;br&gt;maximum höjs så att gripande blir möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid remissbehandlingen har olika invändningar riktats mot detta förslag.&lt;br&gt;Den, ur den aspekt som här är aktuell, mest bärande invändningen är att en&lt;br&gt;sådan höjning av straffmaximum inte i sig ger polisen de möjligheter att&lt;br&gt;besluta om gripande som styrelsen synes förutsätta i sin skrivelse. Även om&lt;br&gt;straffmaximum enligt styrelsens förslag är tillräckligt högt för att ett&lt;br&gt;gripande skulle kunna komma i fråga, är ett sådant nämligen uteslutet om&lt;br&gt;det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter. Det kan&lt;br&gt;i sammanhanget nämnas att böter var påföljden i samtliga de 375 fall i vilka&lt;br&gt;personer lagfördes för ohörsamhet mot ordningsmakten under åren 1987-&lt;br&gt;1989. Böter är alltså normalstraffet för brottet och kan inte tas bort från&lt;br&gt;straffskalan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett system enligt vilket polisen, när den primärt ingriper för att&lt;br&gt;upprätthålla den allmänna ordningen, skulle tvingas att försöka ta ställning&lt;br&gt;till vilka av olika deltagare i en folksamling som inte skulle kunna antas&lt;br&gt;komma få endast en bötespåföljd torde inte kunna tillgodse de berättigade&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;krav som måste ställas på klara och hanterbara regler i situationer av det&lt;br&gt;aktuella slaget. På grund härav finner jag inte skäl att i detta sammanhang&lt;br&gt;närmare överväga frågan om en ändring av straffskalan för ohörsamhet mot&lt;br&gt;ordningsmakten kan vara motiverad av andra skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill emellertid framhålla att det vid ordningsstömingar av de slag&lt;br&gt;som rikspolisstyrelsens framställning tar sikte på ofta finns grund för att&lt;br&gt;gripa deltagare i en folksamling som misstänkta för annan typ av brotts-&lt;br&gt;lighet. Det kan exempelvis gälla misshandel, olaga hot, grova skadegörelser&lt;br&gt;eller tillgreppsbrott eller medverkan till sådana brott. I sammanhanget kan&lt;br&gt;det förtjäna att framhållas att även personer som inte själva direkt har&lt;br&gt;deltagit i de straffbara handlingarna genom exempelvis uppmaningar eller&lt;br&gt;uppmuntrande tillrop kan ha gjort sig skyldiga till en sådan straffbar&lt;br&gt;medverkan att det kan föreligga förutsättningar for att gripa dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ingripanden mot vissa enskilda deltagare i en folksamling finns det,&lt;br&gt;som styrelsen har varit inne på, naturligtvis också risk för att händelse-&lt;br&gt;förloppet utvecklas så att bestämmelsen om upplopp (16 kap. 1 § BrB) blir&lt;br&gt;tillämplig. Straffmaximum för detta brott är tillräckligt högt for att gripande&lt;br&gt;skall kunna användas i fråga om den som är misstänkt. Griper polisen&lt;br&gt;exempelvis någon eller några i folksamlingen som misstänkta för brott, kan&lt;br&gt;det finnas förutsättningar for att gripa även övriga deltagare, om det framgår&lt;br&gt;att folksamlingen avser att förhindra gripandena med förenat våld och del-&lt;br&gt;tagarna inte skingrar sig på polisens befallning. De som lyder skingrings-&lt;br&gt;befallningen kan dock självfallet inte gripas. Det bör vidare framhållas att&lt;br&gt;straffskalan för andra deltagare än anstiftare och anförare även innefattar&lt;br&gt;böter. I motsats till vid ohörsamhet mot ordningsmakten kan dock ett rent&lt;br&gt;bötesstraff inte antas bli normalpåföljden vid ansvar för upplopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om folksamlingen skingrar sig i en sådan situation som jag nu har&lt;br&gt;berört, torde polisen normalt kunna gripa anstiftare och anförare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som nu sagts om det fallet att en folksamling försöker att hindra ett&lt;br&gt;gripande gäller även om en folksamling på motsvarande sätt visar uppsåt att&lt;br&gt;hindra andra åtgärder som polisen vidtar för att upprätthålla den allmänna&lt;br&gt;ordningen och polisen meddelar en skingringsbefallning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att en skingringsbefallning inte behöver ges i ord&lt;br&gt;utan kan meddelas på något annat sätt, exempelvis genom tecken eller&lt;br&gt;åtbörder. För att en deltagare i folksamlingen skall kunna dömas till ansvar&lt;br&gt;krävs dock att han förstått att en skingringsbefallning lämnats och att det in-&lt;br&gt;te, trots försök, varit faktiskt omöjligt för honom att efterkomma befall-&lt;br&gt;ningen. Det ligger dock i sakens natur att det kan vara svårt för polisen att&lt;br&gt;omedelbart på plats bedöma om enskilda deltagare i folksamlingen med fog&lt;br&gt;kan göra sådana invändningar mot ansvar gällande. Även om detta senare&lt;br&gt;visar sig vara fallet, kan självfallet misstanken om brott ha varit tillräckligt&lt;br&gt;stark för att ett beslut om gripande skall te sig befogat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det torde i detta sammanhang också förtjäna att påpekas att ansvar för&lt;br&gt;upplopp inte förutsätter att deltagaren i folksamlingen sympatiserat med det&lt;br&gt;uppsåt som folksamlingen demonstrerat. I princip är det tillräckligt att han&lt;br&gt;förstått vad detta är och inte åtlytt skingringsbefallningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillfälligt omhändertagande enligt polislagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsens förslag till tillägg till 13 § polislagen är av en delvis&lt;br&gt;annan karaktär än förslaget om höjt straffmaximum för ohörsamhet mot&lt;br&gt;ordningsmakten. Enligt styrelsens uppfattning skall bestämmelsen redan en-&lt;br&gt;ligt sin nuvarande lydelse tolkas så att ingripanden av det slag som tillägget&lt;br&gt;tar sikte på är tillåtna. Tillägget är avsett att vara ett förtydligande. Bakgrun-&lt;br&gt;den till förslaget synes närmast vara den tilltagande tveksamhet som enligt&lt;br&gt;vad styrelsen redovisar skulle förmärkas bland polispersonal om hur upp-&lt;br&gt;loppsliknande situationer i fortsättningen skall hanteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är självfallet angeläget att bestämmelser som reglerar möjligheter till&lt;br&gt;frihetsberövanden har en såvitt möjligt klar och otvetydig avfattning. När&lt;br&gt;det gäller bestämmelsen i 13 § polislagen kan den, helt oberoende av den&lt;br&gt;problematik som rikspolisstyrelsen nu har tagit upp, förtjäna att övervägas&lt;br&gt;närmare. Jag har också redan tidigare (prop. 1990/91:86 s. 19) aviserat att&lt;br&gt;det är min avsikt att i ett senare sammanhang aktualisera den frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den bakgrunden anser jag att mina överväganden nu i princip bör in-&lt;br&gt;skränkas till en bedömning av i vad mån några omedelbara ändringar av&lt;br&gt;bestämmelsen är påkallade för att polisen skall ha tillräckliga möjligheter&lt;br&gt;att ingripa vid svårare ordningsstömingar av det slag som rikspolis-&lt;br&gt;styrelsens skrivelse tar sikte på. Jag anser inte att det i detta sammanhang&lt;br&gt;finns skäl att behandla de särskilda begränsningar som enligt lagen&lt;br&gt;(1956:618) om allmänna sammankomster gäller för ingripanden mot bl.a.&lt;br&gt;demonstrationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den fråga som enligt rikspolisstyrelsens skrivelse synes ha föranlett&lt;br&gt;störst osäkerhet bland polispersonalen är i vilken utsträckning bestämmel-&lt;br&gt;sen i polislagen förutsätter en prövning av förutsättningarna för ett&lt;br&gt;omhändertagande för varje enskild deltagare i en folksamling som stör den&lt;br&gt;allmänna ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den frågan bör det inledningsvis slås fast att nuvarande lagstiftning&lt;br&gt;bygger på principen att förutsättningarna för ett omhändertagande i princip&lt;br&gt;måste prövas för varje enskilt fall och att någon annan ordning enligt min&lt;br&gt;mening inte kan accepteras. Förslaget i rikspolisstyrelsens skrivelse torde&lt;br&gt;inte heller få förstås så att styrelsen skulle ha någon annan uppfattning i det&lt;br&gt;hänseendet. Styrelsen förutsätter således uttryckligen att omhändertagande&lt;br&gt;endast skall kunna komma i fråga beträffande personer som tar del i en&lt;br&gt;folksamlings ordningsstörande aktiviteter. Andra som befinner sig på&lt;br&gt;platsen skall inte kunna omhändertas. Också en sådan ordning kräver&lt;br&gt;uppenbarligen en prövning av varje enskilt fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad styrelsens förslag tar sikte på är i stället de grundläggande förutsätt-&lt;br&gt;ningarna för ett ingripande. Hur dessa är utformade kan givetvis vara av av-&lt;br&gt;görande betydelse för de praktiska möjligheterna att i exempelvis upplopps-&lt;br&gt;liknande situationer göra den prövning av de enskilda fallen som lagen&lt;br&gt;kräver. Som en illustration till detta kan det ovan förda resonemanget om&lt;br&gt;möjligheterna till gripande vid upplopp anföras. Genom att redan ett del-&lt;br&gt;tagande i en folksamling under vissa förutsättningar kan medföra ansvar för&lt;br&gt;upplopp förenklas givetvis prövningen av vilka som i en sådan situation kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gripas i förhällande till om ytterligare och mer svårtillämpbara kriterier&lt;br&gt;skulle gälla vid sidan härav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anslutning härtill bör nämnas att det ovan förda resonemanget om&lt;br&gt;gripande vid upplopp givetvis kan aktualiseras ocksä om en folksamling&lt;br&gt;söker hindra att nägon eller nägra av deltagarna omhändertas med stöd av&lt;br&gt;polislagen. Ett sädant omhändertagande kan bl.a. komma i ffäga om nägon&lt;br&gt;gör sig skyldig till brott som inte i sig är tillräckligt allvarliga för ett&lt;br&gt;gripande, t.ex. ofredande, skadegörelse eller förargelseväckande beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan jag gär in närmare pä de formella förutsättningarna för omhänder-&lt;br&gt;tagande i olika situationer vill jag framhålla att kravet pä individuell pröv-&lt;br&gt;ning kan medföra praktiska problem, även om kriterierna är förhållandevis&lt;br&gt;enkla. I en orolig och hotfull situation kan det exempelvis vara en befogad&lt;br&gt;åtgärd från polisens sida att stänga av en folksamling eller en del av den.&lt;br&gt;Även om det i ett sädant fall föreligger förutsättningar för att omhänderta&lt;br&gt;eller gripa deltagarna i folksamlingen, kan det självfallet inte uteslutas att&lt;br&gt;det på platsen även befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande.&lt;br&gt;Prövningen av förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild kan&lt;br&gt;naturligtvis ta en viss tid i anspråk. Det är dä angeläget att prövningen sker&lt;br&gt;så snabbt och att avstängningen upprätthålls pä ett sädant sätt att inte redan&lt;br&gt;avstängningen i sig själv blir att betrakta som ett frihetsberövande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den formella uppläggningen av 13 § polislagen innebär att ett ingripande&lt;br&gt;enligt huvudregeln förutsätter att nägon genom sitt uppträdande stör den all-&lt;br&gt;männa ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. I ett sädant fall&lt;br&gt;får polisen ingripa, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upp-&lt;br&gt;rätthållas. Härutöver får emellertid polisen också ingripa, om det behövs för&lt;br&gt;att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas. I sådant fall förutsätts inte&lt;br&gt;att den som ingripandet sker mot stört den allmänna ordningen eller utgjort&lt;br&gt;en fara för den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudregeln om ingripande på grund av en pågående eller överhängande&lt;br&gt;ordningsstöming innehåller alltså inte något uttryckligt krav på att den som&lt;br&gt;ingripandet görs mot gjort sig skyldig till något brott eller att det finns fara&lt;br&gt;för att han skall begå något brott. Särskilt när det gäller omhändertagande&lt;br&gt;torde det emellertid i praktiken kunna antas att ett sådant inte blir aktuellt&lt;br&gt;utan att det finns anledning till misstanke om nägon form av brott och fara&lt;br&gt;för fortsatt brottslighet. Det kan exempelvis vara frägan om förargelse-&lt;br&gt;väckande beteende, ofredande, ringa misshandel, hemfridsbrott eller olaga&lt;br&gt;inträng. Ett ingripande kan i sådana fall likaväl ske med stöd av den&lt;br&gt;kompletterande regeln enligt vilken syftet är att avvärja en straffbelagd&lt;br&gt;handling. Till skillnad mot om huvudregeln läggs till grund för ingripandet&lt;br&gt;krävs i sådant fall inte någon direkt prövning i det enskilda fallet av om&lt;br&gt;uppträdandet också varit störande för den allmänna ordningen eller utgjort&lt;br&gt;en fara för denna. Någon prövning behöver inte heller ske av om ingripan-&lt;br&gt;det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den kompletterande regeln om ingripanden för att avvärja brott sträcker&lt;br&gt;sig således i vissa avseenden längre än huvudregeln. Detta kan vara av stor&lt;br&gt;betydelse inte minst när det gäller ingripanden mot deltagare i en&lt;br&gt;folksamling. Vad jag närmast tänker på i detta sammanhang är brottet ohör-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samhet mot ordningsmakten. Ansvar för detta brott förutsätter att en del-&lt;br&gt;tagare i en folksamling som stör allmän ordning underlåtit att efterkomma&lt;br&gt;en befallning som meddelats för ordningens upprätthållande eller trängt in&lt;br&gt;på ett område som blivit avlyst eller avspärrat för ett sådant ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar förutsätter således inte att den enskilde deltagaren kan sägas ha&lt;br&gt;stört den allmänna ordningen. Det är tillräckligt att folksamlingen gjort&lt;br&gt;detta. Om ett ingripande i ett sådant fall sker med stöd av den kom-&lt;br&gt;pletterande regeln i 13 § polislagen, underlättas alltså prövningen väsentligt&lt;br&gt;i förhållande till om prövningen görs enligt huvudregeln. Härtill kommer att&lt;br&gt;prövningen enligt den kompletterande regeln inte kräver att det enskilda&lt;br&gt;ingripandet skall vara nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätt-&lt;br&gt;hållas. Det är tillräckligt att det behövs för att awäija en fortsatt ohörsam-&lt;br&gt;het. Däremot är det naturligtvis inte möjligt att på den nu berörda grunden&lt;br&gt;ingripa mot sådana deltagare i en folksamling som åtlytt den befallning som&lt;br&gt;getts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot den bakgrund som jag här tecknat anser jag att nuvarande bestäm-&lt;br&gt;melser lämnar tillräckligt stort utrymme för polisen att ingripa vid ordnings-&lt;br&gt;stömingar av det slag som styrelsen tar sikte på i sin skrivelse. Jag anser&lt;br&gt;inte att lagstiftningen är oklar på ett sådant sätt att någon ändring av den&lt;br&gt;anledningen är påkallad i detta sammanhang&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen har emellertid i sin skrivelse berört också ett annat&lt;br&gt;problem som måhända kan sägas vara av mer praktisk polisiär karaktär. Jag&lt;br&gt;syftar här på de svårigheter som enligt styrelsen föreligger att i situationer&lt;br&gt;av aktuellt slag meddela en skingringsbefallning på ett sådant sätt att den&lt;br&gt;kan uppfattas av alla deltagare i en folksamling. Detta skulle kunna in-&lt;br&gt;nebära att möjligheterna att ingripa i syfte att förhindra en fortsatt&lt;br&gt;ohörsamhet mot ordningsmakten i praktiken skulle bortfalla eller i vart fall&lt;br&gt;minska väsentligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den delen vill jag till att böija med framhålla att ansvar för ohörsamhet&lt;br&gt;mot ordningsmakten i motsats till ansvar för upplopp inte förutsätter att&lt;br&gt;någon skingringsbefallning lämnats. Vad som krävs är endast att deltagarna&lt;br&gt;i en folksamling inte efterkommer en befallning som meddelats för&lt;br&gt;ordningens upprätthållande. Vilken typ av befallningar som är lämpliga i&lt;br&gt;detta syfte är naturligtvis beroende på omständigheterna i det enskilda&lt;br&gt;fallet. För egen del kan jag väl tänka mig att en skingringsbefallning i vissa&lt;br&gt;av de situationer som rikspolisstyrelsen berör kan vara mindre lämplig. En&lt;br&gt;folksamling kan i så fall exempelvis anvisas att tvärtom stanna kvar på viss&lt;br&gt;plats eller tillsammans lämna platsen en viss anvisad väg. Också under-&lt;br&gt;låtenhet att följa sådana befallningar kan medföra ansvar för ohörsamhet&lt;br&gt;mot ordningsmakten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som jag tidigare berört när det gäller skingringsbefallning behöver inte&lt;br&gt;befallningarna ges i ord utan kan också ges genom tecken eller åtbörder&lt;br&gt;eller på något annat sätt. Det bör också framhållas att det för ingripande&lt;br&gt;enligt den kompletterande regeln i polislagen inte kan krävas att det&lt;br&gt;beträffande var och en står helt klart att han uppfattat befallningen. Det&lt;br&gt;torde vara tillräckligt att det finns skälig anledning att anta att så är fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör också framhållas att en befallning inte behöver riktas till hela&lt;br&gt;folksamlingen. Om exempelvis en del av folksamlingen skärs av och anmo-&lt;br&gt;das att stanna på platsen kan det finnas grund för att ingripa mot dem i den&lt;br&gt;gruppen som inte lyder befallningen, även om det inte finns förutsättningar&lt;br&gt;att ingripa mot folksamlingen i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag är väl medveten om att hanteringen av upploppsliknande situationer&lt;br&gt;av det slag som styrelsen avser enligt det mönster som jag här berört kan&lt;br&gt;ställa betydande krav på att polisen har en lämplig utrustning och en god&lt;br&gt;planering. Att lämna utrymme för att frihetsberöva deltagare i en folksam-&lt;br&gt;ling utan krav på vare sig att han underlåtit att följa en befallning eller att&lt;br&gt;han för egen del bidragit till att störa ordningen anser jag emellertid vara&lt;br&gt;uteslutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En speciell situation som styrelsen berört är när en folksamling splittras&lt;br&gt;upp och sprider sig över ett större område i mindre grupper. Även i sådana&lt;br&gt;fall kan det naturligtvis finnas anledning att ingripa mot de mindre&lt;br&gt;grupperna enligt det mönster som beskrivits ovan. Detta kan givetvis vara&lt;br&gt;en mycket komplicerad polisiär uppgift, men det beror knappast på några&lt;br&gt;brister i lagstiftningen. Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om vad&lt;br&gt;jag ovan i avsnitt 3.2 anfört om institutet medtagande till förhör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jag vill också helt kort beröra ytterligare en fråga som kan vara av&lt;br&gt;betydelse för när ett omhändertagande med stöd av 13 § polislagen kan&lt;br&gt;komma i fråga. Enligt paragrafen skall ingripande i första hand ske genom&lt;br&gt;att personen avvisas eller avlägsnas. Ett omhändertagande får endast ske om&lt;br&gt;en sådan åtgärd är otillräcklig. I praktiken innebär detta att ett omhänder-&lt;br&gt;tagande normalt bör föregås av ett försök att uppnå syftet genom att avvisa&lt;br&gt;eller avlägsna personen. I vissa fall kan emellertid situationen vara sådan att&lt;br&gt;det redan från böljan framstår som utsiktslöst att situationen skall kunna&lt;br&gt;hanteras genom mindre ingripande åtgärder än omhändertagande.&lt;br&gt;Lagstiftningen lägger då inte något hinder i vägen för polisen att genomföra&lt;br&gt;ett omhändertagande utan att man först har prövat med avvisning eller&lt;br&gt;avlägsnande. Inte minst i sådana situationer som rikspolisstyrelsen tagit upp&lt;br&gt;i sin skrivelse kan omständigheterna vara sådana att ett omhändertagande&lt;br&gt;kan vara motiverat även utan tidigare försök att avvisa eller avlägsna&lt;br&gt;deltagare i folksamlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis har jag alltså kommit till den slutsatsen att gällande&lt;br&gt;bestämmelser måste anses lämna ett sådant utrymme för polisens möjlig-&lt;br&gt;heter att lösa sin uppgift att upprätthålla allmän ordning att några ändringar&lt;br&gt;inte är påkallade i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avslutningsvis vill jag nämna att det under beredningen i departementet&lt;br&gt;av rikspolisstyrelsens skrivelse bl.a. förekommit samråd med företrädare för&lt;br&gt;polisen och JO-ämbetet. Dessa har därvid i sak inte haft något att erinra mot&lt;br&gt;de överväganden som jag redovisat här och som ligger bakom min be-&lt;br&gt;dömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Upprättade lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats&lt;br&gt;förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i polislagen (1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har granskats av lagrådet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Specialmotivering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett&lt;br&gt;brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart&lt;br&gt;därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till&lt;br&gt;förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett&lt;br&gt;område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för&lt;br&gt;brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller&lt;br&gt;också vid försök till ett sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket har justerats i språkligt hänseende. I den allmänna motive-&lt;br&gt;ringen (avsnitt 3.2) har bestämmelsens tillämplighet i situationer då mindre&lt;br&gt;grupper av personer stör den allmänna ordningen genom att begå brott, t.ex.&lt;br&gt;skadegörelse eller ofredande, kommenterats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket innebär en utvidgning av den skyldighet&lt;br&gt;som var och en har att medfölja till förhör som hålls i anslutning till att ett&lt;br&gt;brott har begåtts och polisens befogenhet att ta med den som utan giltig&lt;br&gt;orsak vägrar att delta i förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvidgningen i förhållande till vad som nu gäller enligt första stycket är&lt;br&gt;att medtagande till förhör kan ske inom ett större geografiskt område och&lt;br&gt;under längre tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten att följa med till förhör i dessa fall gäller endast vid&lt;br&gt;utredning av brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i&lt;br&gt;fyra år eller försök till sådant brott. Som exempel på sådana brott kan&lt;br&gt;nämnas mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Området inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas preciseras&lt;br&gt;inte närmare i lagtexten. En förutsättning är dock att området kan sägas vara&lt;br&gt;beläget i anslutning till den plats där ett brott nyligen begåtts. Detta innebär&lt;br&gt;att bestämmelsen inte kan tillämpas på platser där det saknas särskild anled-&lt;br&gt;ning att anta att människor som befinner sig där kan lämna upplysningar&lt;br&gt;som är av betydelse för utredningen av brottet. En avgörande omständighet&lt;br&gt;i det avseendet är var brottet har begåtts. Bestämmelsen torde bli tillämplig&lt;br&gt;på ett geografiskt mindre område, om brottet har begåtts inom en stads-&lt;br&gt;kärna. I en sådan situation kan bestämmelsen främst bli aktuell att tillämpa&lt;br&gt;längs tänkbara flyktvägar från brottsplatsen. Emellertid kan även personer&lt;br&gt;som uppehåller sig i exempelvis lokaler i närheten av brottsplatsen i vissa&lt;br&gt;fall ha värdefull information att lämna. Medtagande till förhör kan då&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;komma i fråga, om en sådan person utan giltig orsak vägrar att följa med till&lt;br&gt;förhöret. Har brottet begåtts i en glesbygd kan det område inom vilket&lt;br&gt;bestämmelsen blir tillämplig av naturliga skäl bli större.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsens tillämplighet i tiden efter brottet har inte uttryckligen&lt;br&gt;reglerats. I sakens natur ligger att anledningen att anta att personer som&lt;br&gt;uppehåller sig i området kan lämna upplysningar som är av särskild bety-&lt;br&gt;delse för utredningen av brottet avtar med tiden. Redan någon eller några&lt;br&gt;timmar efter brottet torde därför bestämmelsen normalt inte vara tillämplig.&lt;br&gt;Är det fråga om ett geografiskt större område, kan bestämmelsens tillämp-&lt;br&gt;lighet i tid med nödvändighet bli längre. Som exempel kan nämnas den&lt;br&gt;situationen att ett mycket allvarligt brott har begåtts i oländig terräng.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 kap. 2 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som&lt;br&gt;misstänkt för brott, för vilket inte är föreslaivet lindrigare straff än fängelse&lt;br&gt;i fyra år, eller försök till sådant brott, får husrannsakan företas i tran-&lt;br&gt;sportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den&lt;br&gt;sökte kan komma att passera platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innebär en utvidgning av möjligheten att företa husrannsakan för&lt;br&gt;att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas, s.k. personell hus-&lt;br&gt;rannsakan. En åtgärd enligt bestämmelsen kan komma i fråga bara i sam-&lt;br&gt;band med utredning av ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare&lt;br&gt;straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott. Exempel på sådana&lt;br&gt;brott har nämnts i specialmotiveringen till 23 kap. 8 § RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan får företas i transportmedel. Med transportmedel avses här&lt;br&gt;inte enbart sådana fordon som avses i vägtrafikkungörelsen utan också spår-&lt;br&gt;bundna transportmedel som exempelvis tåg och tunnelbana. Andra tran-&lt;br&gt;sportmedel som avses är båtar och flygplan. I samband med att husrann-&lt;br&gt;sakan företas i transportmedlet får även lådor och andra förvaringsut-&lt;br&gt;rymmen som kan dölja en människa och som fraktas i transportmedlet&lt;br&gt;undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt bestämmelsen får husrannsakan företas på viss plats, där det finns&lt;br&gt;särskild anledning att anta att den som begått brottet kan komma att passera.&lt;br&gt;Åtgärden får således inte vidtas utan föregående prövning av sannolikheten&lt;br&gt;för att den misstänkte kan komma att passera just den platsen. I en för-&lt;br&gt;undersöknings inledningsskede kan det vara befogat att företa en sådan&lt;br&gt;åtgärd i anslutning till tänkbara flyktvägar från själva brottsplatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen är inte begränsad i tiden. Den kan således tillämpas även i&lt;br&gt;ett senare skede av förundersökningen. Exempelvis kan under utredningen&lt;br&gt;ha kommit fram uppgifter om att den som kan misstänkas för brottet ämnar&lt;br&gt;bege sig från landet. Är det oklart vid vilken gränsövergång som utresan är&lt;br&gt;avsedd att ske kan i princip kontroller upprättas vid landets samtliga&lt;br&gt;gränsövergångar. Finns det anledning att tro att utresan kommer att ske på&lt;br&gt;någon viss plats eller i någon viss del av landet, får kontroller upprättas&lt;br&gt;endast där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid husrannsakan i transportmedel får vägas in vid vilken tidpunkt på&lt;br&gt;dygnet som det kan antas att den misstänkte kan komma att passera platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som är att beakta i det sammanhanget har närmare redogjorts för i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan enligt paragrafen får bara företas efter det att undersök -&lt;br&gt;ningsledaren, åklagaren eller rätten meddelat förordnande om åtgärden (se&lt;br&gt;28 kap. 4 § första stycket RB). Om fara i dröjsmål föreligger, får en enskild&lt;br&gt;polisman besluta om åtgärden (jfr 5 § i samma kapitel och balk).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en&lt;br&gt;polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus,&lt;br&gt;rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i&lt;br&gt;fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga&lt;br&gt;skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polis-&lt;br&gt;mannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman&lt;br&gt;bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett&lt;br&gt;föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhän-&lt;br&gt;derta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets&lt;br&gt;ägare eller innehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter&lt;br&gt;att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman&lt;br&gt;undersöka transportmedel på viss plats, om den awikne kan antas utgöra en&lt;br&gt;allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns&lt;br&gt;särskild anledning att anta att den awikne kan komma att passera platsen.&lt;br&gt;En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår&lt;br&gt;psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och&lt;br&gt;som awikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständig-&lt;br&gt;heterna finns särskilda skäl att anta att den awikne utgör en allvarlig fara&lt;br&gt;för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast om fara är i&lt;br&gt;dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat&lt;br&gt;beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till&lt;br&gt;förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 20 § första stycket anges vilka befogenheter en polisman har att bereda sig&lt;br&gt;tillträde till slutna utrymmen för att söka efter personer eller föremål som&lt;br&gt;skall omhändertas, när polisen enligt särskilda bestämmelser har ålagts att&lt;br&gt;svara för ett sådant omhändertagande. När en person skall omhändertas får&lt;br&gt;en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat&lt;br&gt;rum, hus eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Både vid sökan-&lt;br&gt;det efter en person och när det gäller att söka efter ett föremål får husrann-&lt;br&gt;sakan också företas i lokal som är tillgänglig för allmänheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket förs in en bestämmelse som nära ansluter sig till regle-&lt;br&gt;ringen i 28 kap. 2 a § RB. Bestämmelsen ger polisen befogenhet att i vissa&lt;br&gt;fall undersöka transportmedel för att söka efter den som avvikit efter att ha&lt;br&gt;intagits i en kriminalvårdsanstalt eller avvikit från en sjukvårdsinrättning.&lt;br&gt;Vad som skall förstås med transportmedel har behandlats i specialmo-&lt;br&gt;tiveringen till 28 kap. 2 a § RB. Även beträffande undersökning i transport-&lt;br&gt;medel enligt polislagen gäller att lådor och andra förvaringsutrymmen som&lt;br&gt;kan dölja en människa och som fraktas i transportmedlet får undersökas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förutsättning för att husrannsakan enligt bestämmelsen skall få ske är Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;att den eftersökte avvikit. För att en person skall kunna anses avviken från&lt;br&gt;en kriminalvårdsanstalt är det en förutsättning att han är berövad friheten&lt;br&gt;och att han inte efter egen vilja kan bestämma när han önskar lämna&lt;br&gt;anstalten. Avvikit har således såväl den som rymt från anstalten som den&lt;br&gt;som inte återkommit dit efter en permission.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen är, beträffande den som är intagen i en kriminalvårdsan-&lt;br&gt;stalt, tillämplig endast i de fall där den intagne dömts till fängelse i minst&lt;br&gt;fyra år. Regeln är även tillämplig på den som genomgår psykiatrisk&lt;br&gt;tvångsvård, oavsett om han har begått brott eller inte, liksom på den som av&lt;br&gt;domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att husrannsakan skall få företas för att söka efter den som avvikit&lt;br&gt;efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt krävs att han kan antas utgöra&lt;br&gt;en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Det får&lt;br&gt;således avgöras i varje enskilt fall om den awikne i det särskilda fallet kan&lt;br&gt;antas utgöra en sådan fara. Den kan föreligga om den awikne exempelvis&lt;br&gt;dömts för allvarligt brott mot person eller om den awikne klart uttalat att&lt;br&gt;han kommer att hämnas på annan person eller om den awikne har tillgång&lt;br&gt;till sådan information att det skulle kunna utgöra en fara för rikets säkerhet&lt;br&gt;om informationen kom till någon annan stats kännedom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan för att söka efter den som awikit från en sjukvårdsinrätt-&lt;br&gt;ning där han genomgår psykiatrisk tvångsvård eller dit han av domstol&lt;br&gt;överlämnats för rättspsykiatrisk vård får företas endast i de fall då&lt;br&gt;omständigheterna är sådana att det finns särskilda skäl att anta att han utgör&lt;br&gt;en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Det är&lt;br&gt;således även här fråga om en konkret bedömning i det enskilda fallet. Om&lt;br&gt;den awikne vid tidpunkten för awikandet befunnit sig i ett allvarligt sjuk-&lt;br&gt;domstillstånd, t.ex. i ett svårt psykotiskt tillstånd, kan faran för annan eller&lt;br&gt;för rikets säkerhet vara sådan att bestämmelsen blir tillämplig. En annan&lt;br&gt;sådan situation kan vara om vapen kommit till användning vid avvikandet&lt;br&gt;eller om det är känt att den awikne har tillgång till vapen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågorna om under vilken tid och på vilken plats som husrannsakan i&lt;br&gt;transportmedel enligt polislagen kan komma att bli aktuell har behandlats i&lt;br&gt;den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som här sagts om i vilka situationer husrannsakan i transportmedel&lt;br&gt;får företas för att söka efter den som avvikit efter att ha intagits i en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt eller awikit från en sjukvårdsinrättning gäller även&lt;br&gt;den som awikit från en sådan institution i utlandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husrannsakan i transportmedel får bara företas efter det att en polismyn-&lt;br&gt;dighet meddelat förordnande om åtgärden. Vid fara i dröjsmål får emellertid&lt;br&gt;en polisman besluta om en sådan åtgärd.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Hemställan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen&lt;br&gt;föreslår riksdagen att anta förslagen till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i polislagen (1984:387).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Beslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att&lt;br&gt;genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden&lt;br&gt;lagt fram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förslag till ändring i polislagen (1984:387)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Sammanfattning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen föreslår i denna skrivelse att det i polislagen (1984:387)&lt;br&gt;införs regler som ger polisen befogenhet att - som ett led i spaningsarbetet&lt;br&gt;med anledning av en inträffad allvarlig händelse - genomföra generella&lt;br&gt;identitets- och fordonskontroller for att söka efter personer och föremål som&lt;br&gt;har anknytning till händelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1 Bakgrund&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;F d rikspolischefen Nils Erik Ähmansson har i sin utredning om polisens&lt;br&gt;verksamhet vid särskilda händelser (JU dnr 87-2685) bl.a. pekat pä de svå-&lt;br&gt;righeter som föreligger för polisen att vid särskilt allvarliga brott och hän-&lt;br&gt;delser genomföra effektiva identitetskontroller i anslutning till händelsen&lt;br&gt;och en effektiv utrese- och inresekontroll vid rikets gränser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utredningen har Ähmansson även understrukit vikten av att polisen vid&lt;br&gt;ett rikslarm som har högsta prioritet har en klar målsättning och en genom-&lt;br&gt;tänkt handlingslinje for sina insatser. I den delen är det enligt Ähmansson&lt;br&gt;vid t.ex. särskilt allvarliga våldsbrott eller vid spaning efter synnerligen far-&lt;br&gt;liga personer som är efterlysta på grund av rymning från anstalt angeläget&lt;br&gt;att polisens uppmärksamhet skärps till det yttersta. I dessa situationer måste&lt;br&gt;enligt Ähmansson effektiva och enhetliga åtgärder kunna vidtas genom bl.a.&lt;br&gt;gränskontroller och vägspärrar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Gällande ordning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I praktiken förekommer det inte sällan att personer som är efterspanade&lt;br&gt;eller efterlysta förflyttar sig i bil eller försöker att undkomma genom att&lt;br&gt;hålla sig gömda i bagageutrymmen eller andra slutna utrymmen i bilar eller&lt;br&gt;andra transportmedel. På samma sätt undanskaffas även föremål som har&lt;br&gt;åtkommits genom brott eller som kan ha bevisvärde i en brottmålsprocess.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När en särskild händelse har inträffat, t. ex. ett mord eller att en spion&lt;br&gt;avvikit från en kriminalvårdsanstalt, ankommer det på polisen att bedriva en&lt;br&gt;effektiv spaning och att bl.a. identifiera personer som kan ha anknytning till&lt;br&gt;händelsen. För att kunna fullgöra dessa uppgifter har polisen behov av att&lt;br&gt;upprätta s.k. spärrar på gator och vägar eller andra platser. En sådan åtgärd&lt;br&gt;innebär vanligen att polisen rutinmässigt stoppar fordon och kontrollerar&lt;br&gt;förarnas identitet. I viss utsträckning undersöks också bagageutrymmen och&lt;br&gt;andra slutna utrymmen i fordonen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med åtgärder av det här slaget är i första hand att söka efter en&lt;br&gt;person som skall gripas på grund av misstanke om brott eller som skall om-&lt;br&gt;händertas av andra skäl. Men åtgärden kan också syfta till att söka efter fö-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;remål som är underkastade beslag eller eljest till att utröna omständigheter&lt;br&gt;som har betydelse för utredning om brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spärrar och kontroller upprättas vanligen på in- och utfartsvägar till den&lt;br&gt;ort eller det område där den särskilda händelsen inträffat eller på andra plat-&lt;br&gt;ser där den efterspanade kan förväntas passera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisingripanden av det här slaget kan inte ske med mindre än att det&lt;br&gt;finns uttryckligt stöd för dem i gällande lagstiftning. Det är därför inte bra&lt;br&gt;att nu gällande regler inte ger en klar rättslig grund för de åtgärder som trots&lt;br&gt;allt stundom måste vidtas. Inte sällan måste polisen hänvisa till&lt;br&gt;vägtrafikförfattningama för att finna stöd för dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälet till att det förhåller sig på det viset är bl.a. att rättegångsbalkens&lt;br&gt;regler - det gäller här närmast bestämmelserna om gripande, husrannsakan&lt;br&gt;och beslag - inte är direkt tillämpliga i dessa situationer. Gripande, hus-&lt;br&gt;rannsakan och beslag enligt RB utgör i allt väsentligt led i en påbörjad för-&lt;br&gt;undersökning och tar sikte på ingripanden mot en misstänkt gärningsman&lt;br&gt;och inte på generella ingripanden för att undersöka om det finns skäl för&lt;br&gt;misstanke mot någon. Kontroller av det slag som nu diskuteras utgör på sin&lt;br&gt;höjd förberedelser för ett gripande - en kontroll av samtliga fordon och pas-&lt;br&gt;sagerare för att se om det där finns en person som kan vara misstänkt eller&lt;br&gt;som skall omhändertas av annat skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i polislagen om s.k. polisiering (14 § ) torde inte heller vara di-&lt;br&gt;rekt tillämpliga på situationer av det slag som avses här. Enligt bestämmel-&lt;br&gt;sen får en polisman, om han anträffar en okänd person och det finns&lt;br&gt;särskild anledning att anta att han är efterspanad eller efterlyst eller om han&lt;br&gt;vägrar att lämna uppgifter om sin identitet eller det finns anledning anta att&lt;br&gt;hans uppgift om denna är oriktig, omhänderta vederbörande för&lt;br&gt;identifiering. Bestämmelsen skall enligt förarbetena (prop. 1983/84:111 sid.&lt;br&gt;103) tillämpas restriktivt och torde därför inte utan vidare sägas ge stöd för&lt;br&gt;generella identitetskontroller för att leta efter personer som kan misstänkas&lt;br&gt;för ett inträffat brott eller som skall omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan bestämmelse som kan komma i fråga är 20 § polislagen om&lt;br&gt;polisiär husrannsakan. Där framgår att en polisman, för att söka efter den&lt;br&gt;som med laga stöd skall omhändertas, får bereda sig tillträde till den efter-&lt;br&gt;söktes bostad eller annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av&lt;br&gt;honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmän-&lt;br&gt;heten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökta eljest uppehåller&lt;br&gt;sig hos annan, får polisman bereda sig tillträde även dit. Endast om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl får en sådan husrannsakan vidtas mellan kl. 21.00 och&lt;br&gt;06.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena (prop. 1983/84:111, sid. 127) har uttalats att förutsättningen&lt;br&gt;för att bestämmelsen skall kunna tillämpas bör vara att det är en bestämd&lt;br&gt;person - låt vara inte nödvändigtvis känd till namnet - eller ett bestämt fö-&lt;br&gt;remål som polisen söker efter. Bestämmelsen bör, enligt vad som anges,&lt;br&gt;inte anses ge stöd för att polisen bereder sig tillträde till bostäder och andra&lt;br&gt;lokaler för att mera allmänt leta efter efterlysta personer. Motsvarande torde&lt;br&gt;få anses gälla i fråga om exempelvis bagageutrymmen i fordon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett beslut av justitieombudsman (JO) bedömdes en husrannsakan som&lt;br&gt;med stöd av 20 § polislagen hade genomförts för att söka efter en person&lt;br&gt;som hade avvikit från en kriminalvårdsanstalt. Husrannsakan hade därvid&lt;br&gt;gjorts i en bostad som inte tillhörde eller disponerades av den eftersökte. JO&lt;br&gt;påtalade att det hade krävts synnerliga skäl att antaga att den eftersökte up-&lt;br&gt;pehöll sig i den aktuella lägenheten. JO anförde vidare att formuleringen i&lt;br&gt;lagtexten närmast torde få tolkas som att det skall föreligga en faktisk om-&lt;br&gt;ständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att den ef-&lt;br&gt;tersökte finns hos den där husrannsakan företages (se JO 1985/86, sid. 149-&lt;br&gt;151).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förarbetena och JO:s uttalande ger vid handen att polisen inte kan sägas&lt;br&gt;ha stöd i 20 § polislagen för att genomföra generella kontroller av fordon&lt;br&gt;och passagerare som passerar på ett ställe där en rymmare eller en tänkbar&lt;br&gt;gärningsman kan färdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare antyddes att polisen, i den mån vägspärrar upprättas för ända-&lt;br&gt;mål som nu diskuteras, måste falla tillbaka på vägtrafikförfattningarna. För&lt;br&gt;att kontrollera efterlevnaden av dessa författningar görs trafikrazzior. De&lt;br&gt;kan avse körkortskontroller eller trafiknykterhetskontroller eller vara s.k.&lt;br&gt;flygande inspektioner. När det undantagsvis förekommer att polisen upprät-&lt;br&gt;tar vägspärrar som ett led i spaningar efter brottslingar eller rymlingar bru-&lt;br&gt;kar det ske i form av sådana trafikkontroller. Passerande förares identitet&lt;br&gt;kan därvid klarläggas genom körkortskontroll. I fråga om passagerarna kan&lt;br&gt;det möjligen bli fråga om polisiering enligt 14 § polislagen. Kontroll av ba-&lt;br&gt;gageutrymmen kan bara ske vid flygande inspektioner och brukar formellt&lt;br&gt;företas för att se om föraren medför föreskriven utrustning, exempelvis&lt;br&gt;varningstriangel. Till det anförda skall läggas att flygande inspektioner bara&lt;br&gt;får företas av polismän som har särskilt förordnande och att trafikkontroller&lt;br&gt;av det slag som nyss berördes inte ger stöd för att kontrollera andra än dem&lt;br&gt;som kör eller möjligen färdas i fordon.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Reformbehov&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Erfarenheterna från senare år visar att det finns behov av regler som ger po-&lt;br&gt;lisen möjlighet att sätta in effektiva spaningsåtgärder, när det inträffar all-&lt;br&gt;varliga händelser som ställer särskilda krav på polisiära insatser. Att i&lt;br&gt;allvarliga situationer genomföra spaningsinsatser i form av konstruerade&lt;br&gt;trafikkontroller kan framstå som mindre välbetänkt. Bl.a. kan nämnas att&lt;br&gt;det inom ramen för en sådan ordning kan vara svårt att få till stånd&lt;br&gt;samordnade och effektiva åtgärder om spaningsområdet omfattar mer än ett&lt;br&gt;polisdistrikt, kanske hela landet. Dessutom är kontroller som genomförs i&lt;br&gt;form av trafikrazzior inte någon bra spaningsmetod - särskilt inte om man&lt;br&gt;vill etablera en effektiv kontroll, omfattande även kollektivtrafik och&lt;br&gt;fotgängare, vid exempelvis gränsövergångar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här skall bara erinras om några fall från senare tid där en befogenhet att&lt;br&gt;genomföra generella kontroller hade kunnat underlätta och effektivisera po-&lt;br&gt;lisens insatser. När spionen Stig Bergling avvek från straffverkställigheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppstod ett behov att temporärt kontrollera samtliga fordon som passerade&lt;br&gt;ut ur landet. Rikspolisstyrelsen anmodade därför samtliga polismyndigheter&lt;br&gt;vid gränserna att genomföra en fullständig utresekontroll. De flesta polis-&lt;br&gt;myndigheter hörsammade anmaningen, men kontrollen gav ändå inte det&lt;br&gt;resultat som man hade hoppats på. Om befogenheten hade funnits för&lt;br&gt;polisen att genomföra den typ av identitetskontroll som avses här och beslut&lt;br&gt;om detta hade fattats på ett tidigt stadium av flykten, skulle med all&lt;br&gt;sannolikhet Bergling och hans hustru ha kunnat gripas. - När den s.k.&lt;br&gt;maskeradligan avvek från kriminalvårdsanstalten i Norrköping uppstod ett&lt;br&gt;behov av att regionalt kontrollera personer som lämnade området med olika&lt;br&gt;typer av kommunikationsmedel. Om polisen haft en befogenhet att i detta&lt;br&gt;syfte kontrollera fordon och personer skulle möjligheterna att anträffa de&lt;br&gt;flyende förmodligen ha ökat avsevärt. - I princip likartade förhållanden&lt;br&gt;förelåg i spaningarna efter tre finländska interner som i somras rymde från&lt;br&gt;ett fängelse i Finland och i fallet med spaningarna efter det par som&lt;br&gt;misstänktes för morden i Ämsele på deras flyktväg genom Sverige till&lt;br&gt;Danmark. I detta ärende skulle den nu aktuella befogenheten förmodligen&lt;br&gt;ha medfört att man kunnat avslöja paret senast vid gränsövergången. -&lt;br&gt;Även i Palmeärendets inledningsskede skulle en avspärrning av ett visst&lt;br&gt;område och identitetskontroll av personer som lämnade området väsentligt&lt;br&gt;ha förbättrat möjligheterna att ertappa mördaren och att få informationer&lt;br&gt;från personer som rört sig i området och därmed haft möjlighet att göra&lt;br&gt;iakttagelser av betydelse för utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om man vill förbättra beredskapen på det här området bör regler införas&lt;br&gt;som ger polisen möjlighet att genomföra generella identitets- och fordons-&lt;br&gt;kontroller i fråga om personer och fordon som uppehåller sig i närheten av&lt;br&gt;platsen för den aktuella händelsen eller som färdas där en gärningsman eller&lt;br&gt;rymmare kan tänkas färdas. En bestämmelse av detta slag botar ockå de&lt;br&gt;brister som Ähmansson har pekat på i sin utredning. Polisens möjligheter&lt;br&gt;att åstadkomma effektiva och samordnade spaningsinsatser i situationer av&lt;br&gt;angiven typ skulle förbättras avsevärt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det påpekandet bör måhända göras att det polisiära effektivitetsintresset&lt;br&gt;naturligtvis inte är något självändamål utan i sin tur ytterst är dikterat av be-&lt;br&gt;hovet av att skydda medborgarna och samhället mot den typ av farliga&lt;br&gt;brottslingar som det här är fråga om. Klart är väl också att det polisiära in-&lt;br&gt;tresset här kan komma i konflikt med motstående integritetshänsyn, dvs.&lt;br&gt;medborgarnas krav på att inte utan synnerlig anledning bli utsatta för po-&lt;br&gt;lisingripanden. Styrelsen anser - med utgångspunkt från de intressen som&lt;br&gt;den har att tillvarata - att sådana integritetshänsyn bör kunna få vika när det&lt;br&gt;är fråga om särskilt allvarliga brott eller hänsynslösa brottslingar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Lagförslag med kommentarer&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Det kan finnas olika meningar om var man bör placera bestämmelser av det&lt;br&gt;slag om har berörts ovan - om de skall tas in i rättegångsbalken eller i poli-&lt;br&gt;slagen eller om de möjligen bör tas in i båda dessa författningar. Det förhål-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;landet att bestämmelsen till en del avses reglera vissa polisiära insatser med&lt;br&gt;anledning av ett brott och därför kan ingå som ett led i en förundersökning&lt;br&gt;talar med viss styrka för att bestämmelsen bör tas in i rättegångsbalken.&lt;br&gt;Befogenheten att fatta beslut om att kontroller skall upprättas skulle i så fall&lt;br&gt;kunna ligga hos förundersökningsledaren, som kan vara polisman eller&lt;br&gt;åklagare, i sistnämnda fall dock med rätt för polisman att fatta beslut när det&lt;br&gt;är fara i dröjsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt måste emellertid hänsyn tas till att det är fråga om rena spa-&lt;br&gt;ningsinsatser - en form av polisiering - som riktar sig mot en stor krets av&lt;br&gt;personer där det i typfallet från början inte finns någon konkret misstanke&lt;br&gt;mot någon av dem. Det rör sig alltså om åtgärder som nästan uteslutande är&lt;br&gt;av polisiär natur - även i fall där förundersökning har inletts. Därtill kom-&lt;br&gt;mer att åtgärderna praktiskt taget alltid måste vidtas omedelbart när brottet&lt;br&gt;har begåtts och att ett beslut av åklagare därför ofta inte kan inväntas. Dessa&lt;br&gt;förhållanden talar för att bestämmelsen bör placeras i polislagen. Det gör&lt;br&gt;för övrigt också den omständigheten att bestämmelsen skall kunna&lt;br&gt;användas även vid spaning efter rymlingar. I sådana situationer kan det inte&lt;br&gt;bli akuellt att tillämpa rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I remissyttrande över rapporten (SOU 1988:18) av parlamentariska&lt;br&gt;kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme har styrelsen bl.a.&lt;br&gt;pekat på att rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål bör ses&lt;br&gt;över och anpassas till den moderna tidens krav. I avvaktan på en sådan&lt;br&gt;översyn bör enligt styrelsens uppfattning den nu föreslagna bestämmelsen&lt;br&gt;tas in i polislagen som en ny 20 a §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagtexten kan ges följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är av synnerlig vikt för utredning av ett allvarligt brott, får en po-&lt;br&gt;lismyndighet förordna att identitetskontroll skall ske av alla som förflyttar&lt;br&gt;sig från den plats eller det område där brottet har ägt rum. Kontroll får även&lt;br&gt;ske på annan plats där gärningsmannen kan antas komma att passera. Vid&lt;br&gt;kontroll som avses här får undersökning ske av slutna utrymmen i fordon.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket gäller även vid spaning efter den som har avvikit från&lt;br&gt;häkte, kriminalvårdsanstalt eller vårdinrättning, om han utgör en fara för&lt;br&gt;någon annan persons liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tanken är inte att den typ av spaningsåtgärder som här avses skall användas&lt;br&gt;i det dagliga polisarbetet. Generella identitetskontroller skall i princip före-&lt;br&gt;komma bara vid mycket allvarliga brott och enbart när åtgärden framstår&lt;br&gt;som meningsfull från utredningssynpunkt dvs. när man med denna metod&lt;br&gt;kan räkna med att finna en eller flera misstänkta gärningsmän samt vid ef-&lt;br&gt;terspaning av särskilt farliga rymlingar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befogenhet att besluta om generell identitetskontroll bör i princip ligga&lt;br&gt;hos polischefen eller hans ställföreträdare. En komplettering i detta hän-&lt;br&gt;seende av 2 kap. 16 § polisförordningen (1984:730) behöver alltså göras. I&lt;br&gt;sammanhanget bör nämnas att det i alla polisdistrikt vid vatje tidpunkt på&lt;br&gt;dygnet finns en polischef i tjänst eller i beredskap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna tillgänglighet är mycket viktig eftersom det kan förutses att beslu-&lt;br&gt;tet, när det blir aktuellt, måste fattas med stor skyndsamhet. I den delen bör&lt;br&gt;det också nämnas att larmrutinema vid särskilda händelser avses bli kom-&lt;br&gt;pletterade med iakttagande av den möjlighet till snabba och effektiva insat-&lt;br&gt;ser som den föreslagna bestämmelsen erbjuder. Det ligger i sakens natur att&lt;br&gt;länspolischef eller länspolismästare bör ha befogenhet att besluta, om åtgär-&lt;br&gt;der av detta slag behöver vidtas i ett helt län, och att rikspolisstyrelsen bör&lt;br&gt;ha motsvarande beslutanderätt, om spaningsintresset är av riksomfattande&lt;br&gt;karaktär. I den delen torde få övervägas om bemyndigandena i 4 § 4 och&lt;br&gt;8 p. förordningen (1988:762) med instruktion för rikspolisstyrelsen är till-&lt;br&gt;räckliga eller om ett förtydligande krävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kontrollen skall avse identiteten hos de personer som omedelbart efter&lt;br&gt;brottet förflyttar sig från brottsplatsen eller området däromkring. Tanken är&lt;br&gt;givetvis att gärningsmannen förmodligen kommer att passera spärren och&lt;br&gt;nödgas legitimera sig och att en åtgärd av detta slag skall försvåra hans&lt;br&gt;flykt. Uppgifter om gärningsmannens signalement kan ju redan i detta&lt;br&gt;tidiga skede ha nått polisen. En polisman kan kanske redan vid&lt;br&gt;legitimationskontrollen fatta sådana misstankar att skäl för om-&lt;br&gt;händertagande föreligger. Det är emellertid viktigt att kontrollen kan göras&lt;br&gt;generell i den meningen att den skall avse all trafik som passerar spärren,&lt;br&gt;således även kollektivtrafik och fotgängare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sakens natur ligger att polisen här också måste ha befogenhet att på&lt;br&gt;samma generella sätt göra de kontroller som behövs i bagageutrymmen och&lt;br&gt;andra slutna förvaringsställen i fordon, exempelvis lådor och koffertar där&lt;br&gt;en människa kan gömma sig. Formellt sett kommer det här att bli fråga om&lt;br&gt;husrannsakningar. I realiteten kommer emellertid åtgärden att inskränka sig&lt;br&gt;till att lyfta på bagageluckan för att se om någon person gömmer sig i baga-&lt;br&gt;geutrymmet eller till att besiktiga ev. lastutrymmen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En vägspärr av det slag som avses här bör vidare kunna upprättas även&lt;br&gt;på annan plats i landet där gärningsmannen kan antas komma att passera.&lt;br&gt;En förutsättning för detta bör emellertid vara att polisen har sådana uppgif-&lt;br&gt;ter om gärningsmannen att en kontroll framstår som meningsfull.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen bör samma spaningsmetod kunna användas, när det gäller att&lt;br&gt;omhänderta en person som har rymt från kriminalvårdsanstalt eller sjukhus.&lt;br&gt;Förutsättningen bör då vara att rymmaren är farlig för annans liv eller hälsa&lt;br&gt;eller för rikets säkerhet. Även den som har rymt från häkte bör kunna efter-&lt;br&gt;spanas på detta sätt. Situationen skiljer sig i dessa fall från sådan brottsspa-&lt;br&gt;ning som har behandlats i det föregående. När det gäller rymmare har poli-&lt;br&gt;sen tillgång till exakt information om och fotografier av den eftersökte, vil-&lt;br&gt;ket bör underlätta kontrollen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Förslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen föreslår att polislagen ändras i enlighet med det anförda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna skrivelse har beslutats av rikspolischefen Björn Eriksson med&lt;br&gt;verksjuristen Ulf Berg som föredragande. I beredningen av ärendet har vi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dare deltagit polisöverdirektören Ulf Waldau, biträdande rikspolischeferna Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ulf Karlsson, Klas Bergenstrand och Bengt Frih samt polisintendenten Olof Bilaga 1&lt;br&gt;Gustavsson och kriminalkommissarien Tore Georgsson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RIKSPOLISSTYRELSEN&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Björn Eriksson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Björn Eriksson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ulf Berg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ulf Berg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Polisingripanden när folksamlingar allvarligt stör den&lt;br&gt;allmänna ordningen&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Inledning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vid några tillfällen under senare tid har stockholmspolisen haft att lösa&lt;br&gt;vissa svårbemästrade ordningsproblem. Det gäller bl.a. oroligheter av det&lt;br&gt;slag som förekom i Stockholms innerstad i anslutning till VM-kvalmatchen&lt;br&gt;mellan Sverige och England i september 1989 och då närmast de engelska&lt;br&gt;fotbollssupportrarnas uppträdande. Generellt sett får polisen, som bl.a. till-&lt;br&gt;ämpade omhändertagandereglema i polislagen (1984:387), sägas ha löst&lt;br&gt;dessa problem på ett sätt som innebar att den allmänna ordningen och sä-&lt;br&gt;kerheten kunde upprätthållas och som dessutom vann allmänt erkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO (chefs-JO Claes Eklundh) har emellertid gjort en preliminär gransk-&lt;br&gt;ning av de metoder som polisen använde och har inlett förundersökning mot&lt;br&gt;ett antal polisbefäl. Brottsmisstankarna avser olaga frihetsberövande&lt;br&gt;alternativt myndighetsmissbruk. JO:s beslut och den promemoria som låg&lt;br&gt;till grund för beslutet bifogas (bilaga 1 och 2). Därav framgår bl.a. att man&lt;br&gt;från JO-ämbetets sida ifrågasätter om förhållandena var sådana att&lt;br&gt;bestämmelserna i 13 § polislagen om omhändertagande för ordningens&lt;br&gt;upprätthållande var tillämpliga samtidigt som det enligt ämbetet förefaller&lt;br&gt;som om omhändertagandebesluten inte har grundats på någon prövning av&lt;br&gt;om det i varje särskilt fall förelåg förutsättningar för ingripande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare kan anmärkas att JO på sitt bord har en avslutad förundersökning&lt;br&gt;- överlämnad till ämbetet år 1988 - rörande likartade brottsmisstankar mot&lt;br&gt;polisbefäl. I det ärendet har något beslut ännu inte fattats i åtalsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten i Stockholm har vänt sig till rikspolisstyrelsen och på-&lt;br&gt;pekat att det bland polispersonalen förmärkts en tilltagande tveksamhet om&lt;br&gt;hur upploppsliknande situationer i fortsättningen skall hanteras. Myndig-&lt;br&gt;heten har föreslagit att styrelsen analyserar den uppkomna situationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Oavsett denna begäran från stockholmsmyndigheten finns det emellertid&lt;br&gt;anledning till eftertanke. Sverige arrangerar år 1992 europamästerskapet i&lt;br&gt;fotboll. Matcher kommer att spelas på olika håll i landet och oroligheter&lt;br&gt;värre än dem i Stockholm i september 1989 kan antas bli aktuella. Med&lt;br&gt;hänsyn till den huliganism som följer i den internationella fotbollens spår&lt;br&gt;finns det enligt styrelsens uppfattning anledning att hysa stor oro för vad&lt;br&gt;som kan komma att hända, om polisen då inte har möjligheter att trygga den&lt;br&gt;allmänna ordningen och säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen ser det som sin skyldighet att på detta sätt belysa det akutella&lt;br&gt;problemet och lämna förslag till hur det kan lösas. Om statsmakterna delar&lt;br&gt;styrelsens uppfattning och lagändringar skall genomföras, bör det ske i god&lt;br&gt;tid före sommaren 1992. Mot den bakgrunden torde JO:s beslut i&lt;br&gt;åtalsfrågan och en ev domstolsprövning inte kunna avvaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Gällande ordning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Denna skrivelse tar inte sikte på vad som kan kallas normala polisingripan-&lt;br&gt;den utan på fall där större antal deltagare i folksan lingar uppträder&lt;br&gt;våldsamt och därigenom stör eller hotar den allmänn i ordningen och&lt;br&gt;säkerheten. Ett exempel erbjuder just det fallet då engelska&lt;br&gt;fotbollssupportrar - kända för våldsbenägenhet - drar fram i stora horder i&lt;br&gt;Stockholms innerstad och lamslår all ordnad verksamhet samt uppträder&lt;br&gt;våldsamt och hotfullt och bedriver skadegörelse, kanske provocerade av&lt;br&gt;svenska supportrar som gärna vill få igång mera allmänna slagsmål.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Polisens skyldigheter&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § polislagen hör det till polisens upp ,*fter - och därmed skyldig-&lt;br&gt;heter - att bl.a. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ord-&lt;br&gt;ningen eller säkerheten och att övervaka den allmänna ordningen och säker-&lt;br&gt;heten, hindra störningar därav samt ingripa, när sådana har inträffat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I begreppet allmän ordning och säkerhet ligger att polisens verksamhet i&lt;br&gt;detta hänseende skall bedrivas med sikte på att ge allmänheten, dvs. sam-&lt;br&gt;hällsmedlemmarna i gemen, en trygg och säker tillvaro. Polisens skyldighe-&lt;br&gt;ter enligt bestämmelsen är inte begränsade till att motverka överträdelser av&lt;br&gt;straffsanktionerade bestämmelser, även om det naturligtvis i första hand är&lt;br&gt;sådana störningar som man tänker på. Särskilt när det gäller ingripanden&lt;br&gt;mot annat än brott måste en avvägning ske med beaktande av motstående&lt;br&gt;intressen. För att ett ingripande i den allmänna ordningens och säkerhetens&lt;br&gt;intresse i sådana fall skall kunna aktualiseras torde krävas att det är fråga&lt;br&gt;om en risk som enligt en naturlig bedömning lätt kan få en allvarlig utveck-&lt;br&gt;ling, om något ingripande inte sker. (Se till det anförda Berggren-Munck;&lt;br&gt;Kommentar till polislagen, sid. 30 och 34).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 8 § Polislagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 § första stycket polislagen skall en polisman som har att verkställa&lt;br&gt;en tjänsteuppgift ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgär-&lt;br&gt;dens syfte och övriga omständigheter. Ingripandet skall vidare ske under&lt;br&gt;iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning. Måste tvång&lt;br&gt;tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs&lt;br&gt;för att det avsedda resultatet skall uppnås. Av andra stycket framgår att ett&lt;br&gt;ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter&lt;br&gt;som avses i 2 kap. regeringsformen inte får grundas enbart på bestämmel-&lt;br&gt;serna i första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De principer som har lagts fast i 8 § polislagen brukar benämnas behovs-&lt;br&gt;och proportionalitetsprincipema. Behovsprincipen innebär att ett polisingri-&lt;br&gt;pande får ske bara om det är nödvändigt för att en fara eller störning skall&lt;br&gt;kunna undanröjas eller avvärjas. Proportionalitetsprincipen brukar sägas in-&lt;br&gt;nebära att det inte får råda ett missförhållande mellan de olägenheter som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ingripandet kan medföra för ett motstående intresse och syftet med ingri- Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;pandet. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det här sammanhanget knyter sig emellertid intresset i första hand till&lt;br&gt;andra stycket. Därav framgår att en polisman måste ha uttryckligt lagstöd&lt;br&gt;för att kunna göra ett ingripande som för den berörde innebär en inskränk-&lt;br&gt;ning i någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. re-&lt;br&gt;geringsformen (RF). Till dessa fri- och rättigheter hör bl.a. mötesfrihet och&lt;br&gt;demonstrationsfrihet (2 kap. 1 § RF) samt rörelsefrihet och skydd mot fri-&lt;br&gt;hetsberövanden (2 kap. 8 § RF). Lagstöd för ingripanden som begränsar&lt;br&gt;dessa rättigheter finns i bl.a. 11-18 §§ polislagen och rättegångsbalkens re-&lt;br&gt;gler om gripande.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 13 § Polislagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;13 § polislagen innehåller bestämmelser om vad polisen får och skall göra,&lt;br&gt;när den allmänna ordningen är hotad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen har följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör&lt;br&gt;en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att&lt;br&gt;ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst&lt;br&gt;område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att&lt;br&gt;en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda re-&lt;br&gt;sultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här skall inte göras någon djupgående analys av de motivuttalanden som&lt;br&gt;gjorts i anslutning till bestämmelsen och dess föregångare i lagen om till-&lt;br&gt;fälligt omhändertagande. Det räcker med att konstatera att bestämmelsen i&lt;br&gt;princip kräver att en polisman vid en ordningsstörande händelse i första&lt;br&gt;hand avvisar eller avlägsnar fridstöraren från området eller utrymmet i&lt;br&gt;fråga. Först om någon av dessa åtgärder framstår som otillräcklig, får perso-&lt;br&gt;nen omhändertas. Ett sådant omhändertagande får bara avse just den person&lt;br&gt;som stör den allmänna ordningen. Några andra - exempelvis åskådare eller&lt;br&gt;förbipasserande - får inte omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det påpekandet bör kanske också göras att lagtexten kan synas förutsätta&lt;br&gt;att polismannen - i fall där det förekommer två eller flera fridstörare - har&lt;br&gt;att för var och en av dessa pröva de nyss angivna åtgärderna - avvisande,&lt;br&gt;avlägsnande och till sist omhändertagande (se även bilaga 2 sid. 13 f).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Brott mot den allmänna ordningen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Så långt alltså polislagen. Här bör emellertid också belysas brottsbalkens&lt;br&gt;bestämmelser om brott mot den allmänna ordningen, närmast brotten upp-&lt;br&gt;lopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 1-&lt;br&gt;3 §§ BrB).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De angivna bestämmelserna tar sikte på fall när folksamlingar stör den&lt;br&gt;allmänna ordningen. Den närmare innebörden av begreppet folksamling är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte berörd i brottsbalkskommentarema. Hur många personer det skall vara&lt;br&gt;fråga om för att de tillsammans i lagens mening skall bilda en folksamling&lt;br&gt;är därför inte helt klart.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar enligt upploppsbestämmelsema i 1 och 2 §§ förutsätter att folk-&lt;br&gt;samlingen - innan en skingringsbefallning ges - visar att den avser att med&lt;br&gt;förenat våld sätta sig upp mot en myndighet - eller på annat sätt framtvinga&lt;br&gt;eller hindra en åtgärd. Därmed avses att folksamlingens kollektiva syfte&lt;br&gt;skall vara att tvinga en myndighet att göra eller underlåta något. Detta&lt;br&gt;brottsrekvisit leder till slutsatsen att upploppsbestämmelsema inte är till-&lt;br&gt;ämpliga på en samling av människor som drar fram genom en stad och stör&lt;br&gt;den allmänna ordningen och säkerheten, och detta inte ens om deltagarna&lt;br&gt;gör sig skyldiga till brott som är riktade mot enskilda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot kan det i en sådan situation bli aktuellt att tillämpa bestämmel-&lt;br&gt;sen om ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § BrB. Enligt den kan&lt;br&gt;deltagare i en folksamling straffas, om folksamlingen stör den allmänna&lt;br&gt;ordningen och deltagarna underlåter att lyda en befallning som meddelas&lt;br&gt;för ordningens upprätthållande. Bestämmelsen innebär alltså att deltagare i&lt;br&gt;en folksamling, som stör den allmänna ordningen, gör sig skyldiga till brott,&lt;br&gt;om de inte lyder en av polisen meddelad skingringsbefallning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffet för ohörsamhet mot ordningsmakten är böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst sex månader. Brottet är med andra ord inte av den svårhetsgraden att&lt;br&gt;det enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) kan föranleda&lt;br&gt;användande av personella tvångsmedel mot dem som deltar i folksamling-&lt;br&gt;ens förehavanden. Enligt den angivna bestämmelsen krävs nämligen för att&lt;br&gt;häktning skall kunna ske att det aktuella brottet kan medföra fängelse i ett&lt;br&gt;år eller mer. För mindre allvarliga brott kan häktning eller anhållande inte&lt;br&gt;bli aktuellt. Därav följer att en polisman inte omedelbart får gripa den som&lt;br&gt;är misstänkt för ett sådant brott. (Se till det anförda 24 kap. 1, 6 och 7 §§&lt;br&gt;RB; här bortses från undantagsbestämmelsen i 24 kap. 2 § RB.)&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Allmänna sammankomster&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nu aktuella frågeställningen är inte direkt inriktad på sådana samman-&lt;br&gt;komster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster men&lt;br&gt;kan stundom få betydelse även i sådana sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör därför påpekas att rätten att hålla och delta i allmänna samman-&lt;br&gt;komster - bl.a. möten för överläggning, opinionsyttring eller upplysning -&lt;br&gt;utgör en i regeringsformen inskriven rättighet (2 kap. 1 § RF). De begräns-&lt;br&gt;ningar som har gjorts i denna mötesfrihet framgår av lagen om allmänna&lt;br&gt;sammankomster (LAS). Där anges bl.a att en allmän sammankomst inte&lt;br&gt;utan tillstånd av polisen får hållas på gata, torg, park eller annan allmän&lt;br&gt;plats och att tillstånd till en sådan sammankomst får vägras bara om det är&lt;br&gt;nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning (3 § första och andra&lt;br&gt;styckena).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anordnaren av sammankomsten har att svara för att god ordning råder.&lt;br&gt;Polismyndigheten har emellertid möjligheter att i viss utsträckning meddela&lt;br&gt;föreskrifter som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet (7 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten har också befogenhet att inställa eller upplösa en sam-&lt;br&gt;mankomst som föranleder ”svårare oordning” eller avsevärd fara för dem&lt;br&gt;som är tillstädes, om andra åtgärder för att återställa ordningen och säkerhe-&lt;br&gt;ten visat sig otillräckliga. Ett sådant beslut bör fattas av polisman i befäls-&lt;br&gt;ställning (10 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har inte givits några särskilda bestämmelser som reglerar hur polisen&lt;br&gt;i så fall skall upplösa en sammankomst som föranleder svårare oordning.&lt;br&gt;Här torde emellertid polislagens regler gälla, nämast 8 och 13 §§.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Den polisiära verkligheten&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Den polisiära verkligheten är, som tidigare har antytts, inte alltid så enkel&lt;br&gt;och lätthanterlig som 13 § polislagen och 16 kap. 3 § BrB kan synas utgå&lt;br&gt;från. Som exempel kan nämnas två av de händelser som för närvarande är&lt;br&gt;föremål för JO:s prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nancy-Reagan-händelsen i juni 1987.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hustrun till USA:s president skulle besöka Sverige. En tid därefter skulle&lt;br&gt;statsminister Ingvar Carlsson besöka USA och sammanträffa med president&lt;br&gt;Ronald Reagan. Överläggningar förekom mellan utrikesdepartementet och&lt;br&gt;stockholmspolisen, där det från UD:s sida framfördes önskemål om att&lt;br&gt;Nancy Reagan under inga förhållanden fick utsättas för störningar under sitt&lt;br&gt;besök här. Fyra dagar före hennes ankomst attackerades den amerikanska&lt;br&gt;ambassaden, varvid en vaktlokal demolerades och någon dag före hennes&lt;br&gt;ankomst blev en McDonalds restaurang i Stockholm totalt sönderslagen.&lt;br&gt;Gärningsmännen bar svarta huvor. - Under besöket bodde Nancy Reagan&lt;br&gt;på Grand Hotel som hade spärrats av med skyddsstaket. Den aktuella kväl-&lt;br&gt;len samlades 200-300 personer på Sergels Torg och böljade dra sig mot&lt;br&gt;Grand Hotel. I Kungsträdgården drog somliga på sig svarta huvor och bör-&lt;br&gt;jade springa mot hotellet, där man försökte forcera staketen och kastade&lt;br&gt;ägg, plastpåsar med färg m.m. mot entrén. De polismän som bevakade ho-&lt;br&gt;tellet lyckades med nöd och näppe att upprätthålla avspärrningen.&lt;br&gt;Folksamlingen böljade då röra sig i riktning mot den amerikanska ambassa-&lt;br&gt;den. Polisen omgrupperade sin personal och stoppade demonstranternas&lt;br&gt;framfart på Strandvägen. De återsamlades därefter i Berzelii Park. Enligt ci-&lt;br&gt;vila spanare på platsen skulle därefter en ny attack göras mot Grand Hotel.&lt;br&gt;Polisen ringade in folksamlingen och grep 106 personer misstänkta för&lt;br&gt;våldsamt upplopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;VM-kvalmatchen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en upptakt till orolighetema rapporterades några dagar före matchen&lt;br&gt;om en engelsk fäija med 300-400 fotbollssupportrar som hade blivit totalt&lt;br&gt;sönderslagen till sjöss, varvid en person hade kastats över bord.&lt;br&gt;Befälhavaren hade avbrutit resan och återvänt till England. På matchdagen&lt;br&gt;vid 16.30-tiden uppstod det kalabalik i Stockholms centrum. Ett hundratal&lt;br&gt;engelska foltbollssupportrar drog från centralstationen längs Klara-&lt;br&gt;bergsgatan i riktning mot Sergels Torg. Trafiken lamslogs. Radioantenner&lt;br&gt;på bilar bröts av. Skyltfönster krossades och varor tillgreps. Man försökte&lt;br&gt;välta bilar i vilka det satt människor. Utanför Åhléns varuhus välte man&lt;br&gt;omkull glasskiosken och sparkade ner innehavaren. (Uppgifterna varierar;&lt;br&gt;det kan ha varit fråga om en telefonkiosk och en telefonerande person.)&lt;br&gt;Därefter attackerade man en polisbil i vilken det satt polismän - slog ut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rutor och böljade gunga bilen i syfte att välta den. - Från polisledningens&lt;br&gt;sida hade man inte väntat sig oroligheter så tidigt på dagen. Den extra inkal-&lt;br&gt;lade polisstyrkan fanns emellertid på plats på Kungsholmen och kunde -&lt;br&gt;när larm gick om vad som höll på att hända - rycka ut och omhänderta&lt;br&gt;deltagarna i folksamlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det skall tilläggas att dessa redogörelser bygger på uppgifter som har&lt;br&gt;lämnats av polispersonal som har delgivits brottsmisstanke i de förunder-&lt;br&gt;sökningar som initierats av JO.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Lagstiftningsbehov?&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Det är alldeles givet att polisen skall hålla sig inom de ramar som lagstifta-&lt;br&gt;ren anvisar, när den fullgör den skyldighet att trygga den allmänna ord-&lt;br&gt;ningen och säkerheten som anges i 2 § polislagen. Problemet är emellertid&lt;br&gt;att de medel som nu står till förfogande inte synes räcka till för att polisen&lt;br&gt;på ett för allmänheten tillfredsställande sätt skall kunna ingripa när den all-&lt;br&gt;männa ordningen och säkerheten störs av ett större antal personer - exem-&lt;br&gt;pelvis när ett hundratal fotbollshuliganer eller en otillåten demonstration&lt;br&gt;drar fram genom en stad och lamslår all ordnad verksamhet samt utövar&lt;br&gt;våld och skadegörelse. Det är uppenbart att polisens skyldighet enligt polis-&lt;br&gt;lagen att ingripa för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet omfattar&lt;br&gt;även upploppsliknande situationer av detta slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det medför alltid svårigheter när polisen har att ingripa mot en folksam-&lt;br&gt;ling som stör den allmänna ordningen och säkerheten. Svårigheterna blir&lt;br&gt;naturligtvis större ju större folksamling som det är fråga om och ju mer ord-&lt;br&gt;ningsstörande deltagarna beter sig. Därtill kommer att de olika deltagarna i&lt;br&gt;folksamlingen kan vara mer eller mindre aktiva i det rena ordningsstörande&lt;br&gt;beteendet. Som regel finns det emellertid en kärna av aktiva provokatörer&lt;br&gt;som leder den här typen av folksamlingar och som söker få till stånd en&lt;br&gt;konfrontation mellan folksamlingen och polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är som var och en förstår, en omöjlig uppgift för polismännen att i en&lt;br&gt;större folksamling lokalisera just provokatörerna eller andra som begår all-&lt;br&gt;varligare brott. Och det är dessutom förenat med risker - både för polisper-&lt;br&gt;sonalen och för deltagarna i folksamlingen - om polisen i en sådan situation&lt;br&gt;bryter in i folksamlingen och försöker gripa enbart dem som gör sig skyl-&lt;br&gt;diga till allvarliga brott. Folksamlingen i sig utgör provokatörernas skydd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om polisen skall kunna få stopp på en sådan här folksamlings förehavan-&lt;br&gt;den - vilket alltså krävs enligt 2 § polislagen - måste man antingen upplösa&lt;br&gt;den eller på något sätt ta hand om de deltagare som inte frivilligt avbryter&lt;br&gt;verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polisens insatser mot den här typen av folksamlingar brukar avpassas&lt;br&gt;efter hur våldsamma oroligheter som det är fråga om och värdet av de in-&lt;br&gt;tressen som står på spel. Om det inte har varit möjligt att lösa upp situatio-&lt;br&gt;nen på annat sätt, har deltagarna i folksamlingen omhändertagits enligt 13 §&lt;br&gt;polislagen. Från polisens sida torde man därvid ha ansett sig kunna utgå&lt;br&gt;från att var och en som deltar i en ordningsstörande folksamling också själv&lt;br&gt;bidrar till de ordningsstörande aktiviteterna och att således deltagandet som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådant i sig konstituerar en befogenhet för polisen att göra ett omhänderta-&lt;br&gt;gande enligt 13 § polislagen. Slutsatsen kan sägas bygga på en analogi med&lt;br&gt;bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp (16 kap. 1 och 2 §§&lt;br&gt;BrB) och det straffansvar som drabbar varje deltagare i de där aktuella folk-&lt;br&gt;samlingars förehavanden. Denna tolkning av 13 § polislagen - som alltså&lt;br&gt;nu ifrågasätts - har enligt styrelsens uppfattning fog för sig. För att&lt;br&gt;undanröja eventuell tveksamhet bör emellertid lagtexten förtydligas på den&lt;br&gt;här punkten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man har naturligtvis också anledning att fråga sig om det kan finnas an-&lt;br&gt;dra polisiära metoder att lösa dessa problem inom ramen för nu gällande&lt;br&gt;regler. Säkert kan en del vinnas genom att utveckla polisens taktik och ge-&lt;br&gt;nom att öka antalet polismän som kan sättas in för att upprätthålla ord-&lt;br&gt;ningen. Det är dock orealistiskt att tro att man därigenom kan lösa proble-&lt;br&gt;met.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt styrelsens uppfattning måste man också ställa sig frågande inför&lt;br&gt;straffbestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 § BrB).&lt;br&gt;Bestämmelsen förutsätter att polisen skall ge en befallning för ordningens&lt;br&gt;upprätthållande men är samtidigt så utformad att polisen inte har befogen-&lt;br&gt;het att ingripa med straffprocessuella tvångsmedel om befallningen inte&lt;br&gt;åtlyds. Denna anomali bör enligt styrelsens uppfattning rättas till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen vill därutöver fästa uppmärksamheten på att en av anledning-&lt;br&gt;arna till att polispersonalen får svårigheter vid ingripanden mot folksam-&lt;br&gt;lingar för ordningens upprätthållande är just avsaknaden av klara regler på&lt;br&gt;området. Ä ena sidan krävs enligt 2 § polislagen att polisen upprätthåller&lt;br&gt;ordningen och säkerheten även i dessa situationer. Å den andra sidan ter sig&lt;br&gt;den närmast tilllämpliga straffbestämmelsen om ohörsamhet mot ordnings-&lt;br&gt;makten inkonsekvent samtidigt som regeln i polislagen om ingripanden för&lt;br&gt;ordningens upprätthållande kan synas ta sikte enbart på ingripanden mot&lt;br&gt;enstaka fridstörare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den huliganism och det våld som följer i spåren på internationella&lt;br&gt;idrottstävlingar - och framför allt internationella fotbollsmatcher - är en&lt;br&gt;relativt ny företeelse. I Sverige har vi hittills varit förskonade från detta, om&lt;br&gt;man bortser från vad som hände i Stockholm i september 1989. Men det&lt;br&gt;kan vara på sin plats att erinra om händelserna på Heyselstadion i Bryssel år&lt;br&gt;1985, då 29 personer misshandlades till döds, och till händelserna i&lt;br&gt;Sheffield 1989, då ett hundratal personer klämdes till döds när huliganer&lt;br&gt;trängde sig in på en fotbollsarena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen anser för sin del att den nuvarande situationen är ytterst oro-&lt;br&gt;ande. När Sverige år 1992 arrangerar EM i fotboll, kan oroligheter värre än&lt;br&gt;dem vid VM-kvalmatchen mot England förväntas uppkomma. Det kan&lt;br&gt;nämnas att när EM i fotboll ägde rum i Västtyskland år 1988 fanns 30 000-&lt;br&gt;40 000 tillresta engelsmän på plats och ungefär lika många holländare.&lt;br&gt;Naturligtvis var det bara en bråkdel av dessa som ägnade sig ät våldsamhe-&lt;br&gt;ter. De var emellertid tillräckligt många för att det skulle förekomma regel-&lt;br&gt;rätta gatustrider mellan polis och fotbollssupportrar. Man räknar inom poli-&lt;br&gt;sen med att 50 000-100 000 utländska fotbollssupportrar kommer att be-&lt;br&gt;söka Sverige i anslutning till EM. I sammanhanget kan också nämnas att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;man i Italien under pågående fotbolls-VM dels har infört viss tillfällig lag- Prop. 1990/91:129&lt;br&gt;stiftning dels har tagit i anspråk ungefär 45 000 man (polisiär och militär Bilaga 2&lt;br&gt;personal) för att upprätthålla ordningen och säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandena kan alltså år 1992, om inte förr, bli mycket allvarliga, om&lt;br&gt;polisen inte har de personalresurser och de befogenheter som krävs för att&lt;br&gt;klara de åligganden som följer av 2 § polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Förslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Enligt styrelsens uppfattning krävs det alltså författningsändringar, om man&lt;br&gt;skall kunna få en adekvat lösning på det aktuella problemet. Dessa änd-&lt;br&gt;ringar bör göras i brottsbalken och polislagen och på ett sätt som innebär att&lt;br&gt;de nya reglema kompletterar varandra.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En del av problemet kan lösas, om man ändrar straffskalan för brottet ohör-&lt;br&gt;samhet mot ordningsmakten så att den omfattar böter eller fängelse i - för-&lt;br&gt;slagsvis - högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om straffskalan justeras på detta sätt får polisen bättre möjligheter att in-&lt;br&gt;gripa med tvångsmedel i de situationer som avses i denna skrivelse. I den&lt;br&gt;praktiska tillämpningen skulle polisen, när en folksamling - bestående av&lt;br&gt;exempelvis fotbollshuliganer - genom sitt uppträdande stör den allmänna&lt;br&gt;ordningen och säkerheten kunna ge en skingringsbefallning. De deltagare i&lt;br&gt;folksamlingen som inte önskar delta i det fortsatta händelseförloppet får&lt;br&gt;därmed möjlighet att dra sig ur. De deltagare, däremot, som inte lyder&lt;br&gt;skingringsbefallningen utan fortsätter att störa ordningen och säkerheten,&lt;br&gt;kan gripas och föras till polisstationen för förhör med anledning av miss-&lt;br&gt;tanke om ohörsamhet mot ordningsmakten och ev. andra brott som de kan&lt;br&gt;ha gjort sig skyldiga till. Det blir med denna lösning polisen som beslutar&lt;br&gt;och verkställer det omedelbara frihetsberövandet. En polisman kan också&lt;br&gt;hålla det första förhöret. Men i den delen kan även åklagaren träda in enligt&lt;br&gt;24 kap. 8 § andra stycket RB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det första förhöret har hållits är det åklagaren som skall ta ställning&lt;br&gt;till om den gripne skall friges eller anhållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Givetvis skall polispersonalen gripa även deltagare som lyder&lt;br&gt;skingringsbefallningen men som är misstänkta för allvarligare brott -&lt;br&gt;exempelvis misshandel, grov skadegörelse eller förmögenhetsbrott. En följd&lt;br&gt;av den tänkta ordningen kan emellertid bli att personer som i skydd av&lt;br&gt;folksamlingen har begått allvarligare brott lyder skingringsbefallningen och&lt;br&gt;beger sig från platsen. Det kan därmed bli svårt att utreda dessa brott som&lt;br&gt;då alltså kan komma att bli ouppklarade. Styrelsen är medveten om detta&lt;br&gt;problem. Om det nu framlagda förslaget genomförs, avser styrelsen att följa&lt;br&gt;utvecklingen och vid behov återkomma i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man kan naturligtvis ställa sig tveksam till att på detta sätt skärpa&lt;br&gt;straffskalan för ett brott - inte, som det kan förefalla, som ett uttryck för en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;strängare syn på brottet som sådant utan för att ge formella möjligheter till&lt;br&gt;tvångsmedelsanvändning. Mot detta kan invändas att bestämmelsen i sin&lt;br&gt;nuvarande utformning ter sig ologisk med hänsyn tagen även till rätte-&lt;br&gt;gångsbalkens regler om personella tvångsmedel. Därtill kommer att det en-&lt;br&gt;ligt styrelsens uppfattning är på sin plats att statsmakterna generellt sett&lt;br&gt;markerar en skärpt hållning gentemot deltagande i folksamlingar som sam-&lt;br&gt;las i syfte att störa gatufriden. Detta bör i synnerhet gälla ifråga om huliga-&lt;br&gt;ner som erfarenhetsmässigt enbart är ute för att ställa till bråk och andra&lt;br&gt;oroligheter. En sådan markering från statsmakternas sida kan få en viss pre-&lt;br&gt;ventiv effekt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förtydligandet bör göras att den möjlighet till tvångsmedelsanvänd-&lt;br&gt;ning som styrelsen efterlyser bara är avsedd att användas i fall av allvarliga&lt;br&gt;störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Vid mera stillsamma&lt;br&gt;störningar - exempelvis aktioner av s.k. trädkramare och liknande grupper&lt;br&gt;- torde det varken för ordningens skull eller för ev. brottsutredning finnas&lt;br&gt;behov av den typen av ingripande. Detta följer - om inte annat - av den&lt;br&gt;tidigare nämnda proportionalitetsprincipen (jfr också NJA 1989 s. 308).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det återstår därefter att klargöra vad som ligger i uttrycket ”stör allmän&lt;br&gt;ordning”. Det ligger nära till hands att anta att därmed i första hand avses&lt;br&gt;att folksamlingen genom faktiska åtgärder stör ordningen. I brottsbalkskom-&lt;br&gt;mentaren (Beckman m.f.l: Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl. 1982&lt;br&gt;s. 225) anges skrän och hotfulla åtbörder som exempel på sådant störande&lt;br&gt;uppträdande som avses i bestämmelsen. Styrelsen ansluter sig till den upp-&lt;br&gt;fattning som där har kommit till uttryck och noterar i anslutning därtill att&lt;br&gt;bestämmelsen är tillämplig när en folksamling uppträder på ett sätt som för&lt;br&gt;omgivningen - allmänheten - upplevs som hotfullt och att ett hot mot den&lt;br&gt;allmänna ordningen i sig innefattar en störning av denna ordning. Detta är&lt;br&gt;viktigt från polisiära utgångspunkter, eftersom det i hotfulla situationer av&lt;br&gt;preventiva skäl kan vara nödvändigt att ingripa med exempelvis en sking-&lt;br&gt;ringsbefallning innan några allvarliga våldsbrott har hunnit bli begångna.&lt;br&gt;(Se till det anförda även justitierådet Munck i det nyss nämnda rättsfallet&lt;br&gt;NJA 1989 s. 308).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Ändring i polislagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Det har vid överläggningar med operativt ansvarig polispersonal framkom-&lt;br&gt;mit att den föreslagna ändringen i 16 kap 3 § BrB inte är tillfyllest. Skälet är&lt;br&gt;att ansvar för brottet ohörsamhet mot ordningsmakten förutsätter att polisen&lt;br&gt;meddelar en ”befallning för ordningens upprätthållande”, dvs. i praktiken&lt;br&gt;vanligtvis en skingringsbefallning. Denna befallning måste därvid ges på&lt;br&gt;sådant sätt att den kan uppfattas av alla deltagare i folksamlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det är fråga om större folksamlingar - 200-300 personer - som en-&lt;br&gt;bart är ute för att skapa oordning och som drar fram längs en gata kan det&lt;br&gt;emellertid vara omöjligt att ge en befallning som kan uppfattas av alla.&lt;br&gt;Folksamlingen rör sig fram under stort oväsen och den täcker ett stort om-&lt;br&gt;råde, kanske ett eller ett par kvarter. Kraftiga högtalare och megafoner kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte nå alla. Resultatet kan bli att enskilda deltagare med framgång kan&lt;br&gt;hävda att de inte har uppfattat skingringsbefallningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det krävs att polisen skall kunna lösa upp även folksamlingar av det&lt;br&gt;här slaget, måste det kunna ske utan föregående skingringsbefallning.&lt;br&gt;Styrelsen syftar alltså här på folksamlingar som är ute för att skapa&lt;br&gt;oordning och som är så omfattande och högljudda att det inte är möjligt att&lt;br&gt;nå fram till deltagarna med en skingringsbefallning. Det är styrelsens&lt;br&gt;uppfattning att de personer som aktivt deltar i en sådan folksamlings&lt;br&gt;förehavanden måste inse att deras uppförande är oacceptabelt från allmän&lt;br&gt;synpunkt - även utan befallning från polisen. Det kan därför inte innefatta&lt;br&gt;någon fara för rättssäkerheten, om polisen ges befogenhet att utan särskilt&lt;br&gt;varsel ingripa i dessa situationer. Den befogenheten bör finnas i polislagen&lt;br&gt;och ingripandet måste rimligen ske i form av ett tillfälligt omhändertagande&lt;br&gt;av de personer som deltar i folksamlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Styrelsen har tidigare (avsnitt 4) hävdat att 13 § polislagen torde få&lt;br&gt;tolkas så att polisen har en befogenhet att omhänderta var och en som deltar&lt;br&gt;i en ordningsstörande folksamling men att ett förtydligande är på sin plats.&lt;br&gt;Enklast kan detta ske genom att bestämmelsen kompletteras med en regel&lt;br&gt;som anger att vad som där sägs också gäller i fråga om deltagare i en folk-&lt;br&gt;samling som stör den allmänna ordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid utformningen av förtydligandet kan det emellertid finnas skäl att&lt;br&gt;även ta särskilda hänsyn till att bestämmelsen kan användas inte bara mot&lt;br&gt;fotbollshuliganer utan också som en inskränkning av mötesfriheten. Det kan&lt;br&gt;därför vara befogat att ge bestämmelsen en tämligen restriktiv utformning.&lt;br&gt;Styrelsen föreslår i så fall för sin del följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utan hinder av vad som sägs i 13 § får deltagare i en folksamling, som stör&lt;br&gt;den allmänna ordningen, tillfälligt omhändertas, om det är oundgängligen&lt;br&gt;nödvändigt för att upplopp eller liknande allvarliga störningar av den all-&lt;br&gt;männa ordningen skall kunna avvärjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En bestämmelse av detta slag torde inte stå i strid med den europeiska&lt;br&gt;konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-&lt;br&gt;läggande friheterna. Styrelsen hänvisar i den delen till en jämförelse med&lt;br&gt;bestämmelsen i 16 kap. 3 BrB, som under angivna förutsättningar ålägger&lt;br&gt;straffansvar för deltagare i en folksamling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen skiljer sig alltså från 16 kap. 3 § BrB i det hänseendet att&lt;br&gt;någon skingringsbefallning inte behöver meddelas. Det finns i och med&lt;br&gt;detta inte risk för att de två bestämmelserna skall kunna överlappa varandra.&lt;br&gt;Har en skingringsbefallning meddelats och inte åtlytts, skall polisen kunna&lt;br&gt;ingripa med stöd av rättegångsbalkens regler om gripande för misstanke om&lt;br&gt;brott mot 16 kap. 3 § BrB. Om det däremot inte har varit möjligt att med-&lt;br&gt;dela en skingringsbefallning som har kunnat uppfattas av alla deltagare,&lt;br&gt;skall polisen kunna ingripa med stöd av den här föreslagna bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av texten är avsikten att bestämmelsen bara skall användas&lt;br&gt;i allvarliga fall och i preventivt syfte. Vidare måste folksamlingens störande&lt;br&gt;av den allmänna ordningen ha påbörjats. Det skall således inte vara möjligt&lt;br&gt;att ingripa med stöd av denna betämmelse enbart av det skälet att man kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;befara att folksamlingen kan komma att störa den allmänna ordningen. I en&lt;br&gt;sådan situation torde det vara möjligt att meddela en skingringsbefallning&lt;br&gt;och - vid ohörsamhet - tillämpa den ordning som angavs i föregående av-&lt;br&gt;snitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det måste också för polisen stå klart att ingripandet är oundgängligen&lt;br&gt;nödvändigt för att avvärja upplopp eller liknande allvarliga störningar av&lt;br&gt;den allmänna ordningen. Däri ligger ett krav på att folksamlingens uppträ-&lt;br&gt;dande skall vara sådant att det är uppenbart att det kan utvecklas på ett&lt;br&gt;mycket allvarligt sätt, om polisen inte ingriper och omhändertar deltagarna.&lt;br&gt;Förslaget är avsett att träffa sådana upploppsliknande oroligheter som kän-&lt;br&gt;netecknar bl.a. fotbollshuliganemas framfart. Bestämmelsen skall också&lt;br&gt;kunna användas för att avvälja sådan grövre brottslighet som erfarenhets-&lt;br&gt;mässigt begås i skydd av den anonymitet som en sådan folksamling i sig&lt;br&gt;skänker - egendomsbrott och allvarligt våld mot person och egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ligger i sakens natur att det kommer att vara en polisman i befäls-&lt;br&gt;ställning som fattar beslut om att tillämpa den här bestämmelsen. När för-&lt;br&gt;hållandena är sådana att bestämmelsen över huvudtaget kan användas, torde&lt;br&gt;det redan finnas ett relativt stort antal polismän på plats. Beslut om att in-&lt;br&gt;gripa torde få fattas av den som på platsen för befälet eller av vakthavande&lt;br&gt;befäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en person skall kunna omhändertas med stöd av den föreslagna&lt;br&gt;bestämmelsen fordras att han eller hon är deltagare i den ordningsstörande&lt;br&gt;folksamlingen. Därmed förstås att vederbörande tar del i folksamlingens&lt;br&gt;ordningsstörande aktiviteter, t.ex. genom att följa med i folksamlingens för-&lt;br&gt;flyttningar, antasta eller angripa utomstående eller utöva skadegörelse.&lt;br&gt;Personer som finns på platsen utan att vara deltagare i folksamlingen,&lt;br&gt;exempelvis åskådare eller förbipasserande, kan givetvis inte omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tanken är vidare att samma regler skall gälla för dessa omhändertagan-&lt;br&gt;den som nu gäller enligt 13 § polislagen. Det innebär att de omhändertagna&lt;br&gt;skall förhöras så snart det är möjligt och att de skall friges snarast möjligt&lt;br&gt;efter förhöret Omhändertagandetiden får inte överstiga sex timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna bestämmelsen kan tas in som ett nytt stycke i 13 § poli-&lt;br&gt;slagen eller som en ny 13 a §. Väljs det första alternativet måste givetvis&lt;br&gt;den ovan angivna texten justeras därefter. Oavsett vilken lösning som väljs&lt;br&gt;krävs redaktionella följdändringar i 16 och 18 §§ polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut i detta ärende har fattats av rikspolischefen Björn Eriksson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I beredningen av ärendet har även deltagit avdelningscheferna Klas&lt;br&gt;Bergenstrand och Sune Sandström samt chefsjuristen Ulf Berg, föredra-&lt;br&gt;gande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Björn Eriksson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Björn Eriksson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ulf Berg&lt;br&gt;Ulf Berg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RIKSDAGENS OMBUDSMÄN (JO)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsjustitieombudsmannen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Claes Eklundh&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Inledande av förundersökning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I anledning av uppgifter i massmedia beslöt jag den 20 september 1989 att&lt;br&gt;granska vissa polisingripanden som gjorts av polismyndigheten i Stockholm&lt;br&gt;den 6 september 1989. Visst material har infordrats och granskats. En pro-&lt;br&gt;memoria över granskningen har upprättats och bifogas detta beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;./. Jag finner anledning anta att brott enligt 4 kap.2 § brottsbalken alterna-&lt;br&gt;tivt 20 kap. 1 § brottsbalken (i dess lydelse före den 1 oktober 1989) har&lt;br&gt;begåtts. Jag beslutar därför att inleda förundersökning angående sådant&lt;br&gt;brott och uppdrar åt överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Umeå&lt;br&gt;Lars G Andersson att leda och låta verkställa utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Claes Eklundh&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Claes Eklundh&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;RIKSDAGENS OMBUDSMÄN&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemoria angående vissa polisingripanden i&lt;br&gt;Stockholms polisdistrikt den 6 september 1989&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;Bakgrund&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Inför VM-kvalmatchen mellan Sverige och England på Råsunda den 6 sep-&lt;br&gt;tember 1989 organiserades en särskild poliskommendering vid polismyn-&lt;br&gt;digheten i Stockholm. Chef för kommenderingen var polisintendenten Curt&lt;br&gt;Nilsson. Polisintendenten Olof Gustavsson hade beredskap som polischef i&lt;br&gt;distriktet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För kommenderingen användes två särskilt avdelade radiokanaler. Proto-&lt;br&gt;koll över radiotrafiken fördes från omkring kl. 16.50 den 6 september till&lt;br&gt;omkring kl. 01.00 den 7 september.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I anledning av uppgifter i massmedia beslöt JO den 20 september 1989&lt;br&gt;att på eget initiativ granska polisens handläggning såvitt avsåg vissa ingri-&lt;br&gt;panden den 6 september som sattes i samband med fotbollsmatchen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En person, som jämte ett antal andra omhändertogs den aktuella kvällen,&lt;br&gt;har i en skrivelse begärt att JO utreder om polisen vid omhändertagandena&lt;br&gt;gjorde sig skyldig till olaga frihetsberövande (dnr 2313-1989).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Tillgängligt material&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Från polismyndigheten i Stockholm har följande material fordrats in och&lt;br&gt;granskats:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. protokoll m.m. från ledningscentralen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. videoinspelningar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. akterna i drygt 100 utlänningsärenden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. omhändertagandeblad från två mer omfattande ingripanden&lt;br&gt;(Smålandsgatan resp. Riksbron)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. vissa promemorior som upprättats inom polisen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. anmälningar om vissa brott under den aktuella dagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tjänstemän hos JO har vidare inhämtat uppgifter från några slumpvis&lt;br&gt;valda personer av dem som omhändertogs på Smålandsgatan resp. Riksbron&lt;br&gt;vid det aktuella tillfället.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Ingripandet på Gamla Brogatan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Enligt tillgängliga uppgifter samlades under eftermiddagen den 6 september&lt;br&gt;ett stort antal engelsmän i närheten av Centralstationen. De var högljudda&lt;br&gt;och det blev med tiden ganska stökigt. Polis fanns på plats och följde hän-&lt;br&gt;51&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;delseförloppet men gjorde inga ingripanden. Engelsmännen förflyttade sig&lt;br&gt;sedan till Klarabergsgatan och Drottninggatan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utanför Åhléns på Klarabergsgatan uppstod visst bråk. Det förekommer&lt;br&gt;anmälningar om att besättningen i en polisbuss angreps (2 anmälningar om&lt;br&gt;våld mot tjänsteman och en anmälan om stöld av handfängsel) och att for-&lt;br&gt;donet skadades (anmälan om skadegörelse). Några försökte välta en telefon-&lt;br&gt;kiosk varvid en man som befann sig i den skadades (anmälan om misshan-&lt;br&gt;del). En butik på andra sidan gatan utsattes för visst våld (anmälan om för-&lt;br&gt;sök till stöld och skadegörelse). Ingen person greps eller medtogs till förhör&lt;br&gt;i anledning av de påstådda brotten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På Drottninggatan avvek en del av engelsmännen i riktning mot Hötorget&lt;br&gt;medan andra gick Gamla Brogatan ner mot Klara Norra Kyrkogata. Polisen&lt;br&gt;spärrade vägen för de senare. Drygt hundra personer stängdes in genom att&lt;br&gt;polisen satte in spärrar också bakom dem. Befäl på platsen var poliskom-&lt;br&gt;missarien Carl-Erik Anderek.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Totalt omhändertogs 102 personer på Gamla Brogatan/Klara Norra Kyr-&lt;br&gt;kogata. Av dessa transporterades 88 med buss till kriminalavdelningens&lt;br&gt;vaktrotel. De fördes till allmänna häktet där två stängda avdelningar öppna-&lt;br&gt;des i all hast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några omhändertagandeblad har såvitt känt inte upprättats beträffande de&lt;br&gt;omhändertagna som fördes till vaktroteln. Uppgifter motsvarande dem som&lt;br&gt;förekommer på omhändertagandeblad har redovisats på blanketten (RPS&lt;br&gt;441.3) Personuppgift, person ej misstänkt för brott. På blanketterna har&lt;br&gt;angetts att omhändertagande ägde rum kl. 17.43 och att beslut härom fattats&lt;br&gt;av Carl-Erik Anderek. Som grund för omhändertagande har angetts utlän-&lt;br&gt;ningslagen. I åtskilliga fall saknas emellertid notering om grunden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de omhändertagna fördes resterande 14 till polisområde 1 (Norr-&lt;br&gt;malm). På omhändertagandebladen har som plats för omhändertagande&lt;br&gt;angetts Klara Norra Kyrkogata och tidpunkten för omhändertagandet till&lt;br&gt;kl. 18.00. Grunden för omhändertagande har angetts vara 11 § polislagen&lt;br&gt;(1984:387) och beslutande Olof Gustavsson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av radiotrafiken kan uppfattas att Carl-Erik Anderek per radio erhållit&lt;br&gt;beskedet att det var beslut av ”centrala ledningen” att så många som möjligt&lt;br&gt;skulle omhändertas och att det skedde med stöd av polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Protokollen från radiotrafiken bidrar inte till att klarlägga vem som&lt;br&gt;beslutat om omhändertagande och på vilken grund. I ett av protokollen har&lt;br&gt;kl. 17.24 noterats ”beslut omhändertagande PL 11 (11 § polislagen) jourha-&lt;br&gt;vande polischef Olof Gustavsson”. I det andra protokollet saknas uppgift&lt;br&gt;om vem som fattat beslut i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olof Gustavsson har i ett särskilt PM uppgett att frågan om omhänderta-&lt;br&gt;gande inte underställts honom och att han således inte fattat några beslut om&lt;br&gt;omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förvarstagande och avvisning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Samtliga 102 personer som omhändertogs i hörnet av Gamla Brogatan och&lt;br&gt;Klara Norra Kyrkogata var utländska medborgare. Alla utom en var med-&lt;br&gt;borgare i Storbritannien. De var i åldrama 17-30 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olof Gustavsson beslöt i egenskap av beredskapstjänstgörande polischef&lt;br&gt;att de utlänningar som hade omhändertagits skulle höras, för att få underlag&lt;br&gt;för beslut enligt utlänningslagen. Enligt ett särskilt meddelande, som sändes&lt;br&gt;ut till berörda polismän strax efter kl. 18.00, skulle - förutom fullständiga&lt;br&gt;personuppgifter - uppgifter inhämtas om passnummer, ankomst till Sverige,&lt;br&gt;återresebiljett, medelsinnehav och beräknad återresa. Ärendena skulle&lt;br&gt;därefter föredras for Olof Gustavsson.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid förhören framkom att det övervägande antalet engelsmän hade såväl&lt;br&gt;medel för sitt uppehälle som returbiljett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter föredragning beslöt Olof Gustavsson kl. 22.10 beträffande de&lt;br&gt;14 utlänningar som förts till polisområde 1 dels att samtliga skulle avvisas&lt;br&gt;med stöd av 4 kap. 2 § tredje punkten utlänningslagen (1989:529), dels att&lt;br&gt;de med stöd av 50 § gamla utlänningslagen (1980:376) skulle tas i förvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande 87 av de utlänningar som förts till vaktroteln beslöt Olof&lt;br&gt;Gustavsson kl. 23.00, efter föredragning, dels att de skulle avvisas med stöd&lt;br&gt;av 4 kap. 2 § tredje punkten utlänningslagen, dels att de skulle tas i förvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland dem som omhändertogs fanns också en västtysk banktjänsteman&lt;br&gt;på turistresa i Sverige. I personuppgiften har angetts att han omhändertogs&lt;br&gt;med stöd av 13 § polislagen. En notering om att omhändertagandet skett&lt;br&gt;med stöd av utlänningslagen har strukits över. Efter föredragning beslöt&lt;br&gt;Olof Gustavsson kl. 22.45 att mannen skulle friges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dokumentationen av besluten i utlänningsärendena är i flera avseenden&lt;br&gt;bristfällig, framför allt på det sättet att erforderliga uppgifter på blanketterna&lt;br&gt;inte har fyllts i.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besluten om avvisning resp, förvarstagande är utformade på följande&lt;br&gt;sätt. En blankett har på förhand fyllts i med viss maskinskriven text. Denna&lt;br&gt;delvis ifyllda blankett har sedan mångfaldigats, troligen genom fotokopie-&lt;br&gt;ring, och använts för de enskilda besluten. I avsnittet för beslut har förkrys-&lt;br&gt;sats att beslutet avser avvisning med stöd av 4 kap. 2 § punkt 3 med tilläg-&lt;br&gt;get ”eftersom det kan misstänkas att han kommer att fortsätta bedriva&lt;br&gt;brottslig verksamhet i landet”. I avsnittet för polismyndighetens underskrift&lt;br&gt;m.m. har noterats bl.a. Olof Gustavssons namn, titel samt vidare myndighe-&lt;br&gt;tens adress och telefonnummer. På raden för underskrift har tillagts ”enligt&lt;br&gt;uppdrag”. I avsnittet för delgivning har fyllts i texten ”Sthlm/KCV” och da-&lt;br&gt;tum samt i avsnittet för delgivarens underskrift texten ”krinsp KCV”. På&lt;br&gt;baksidan av blanketten förekommer också viss på förhand ifylld text.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Besluten om förvar har på motsvarande sätt fyllts i på förhand och mång-&lt;br&gt;faldigats i halvfärdigt skick. På denna blankett har angetts att sannolika skäl&lt;br&gt;föreligger för utvisning enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen och att fråga har&lt;br&gt;uppkommit om verkställighet. Som skäl för förvarsbeslutet har förkryssats&lt;br&gt;att det kan med hänsyn till X:s personliga förhållanden eller andra omstän-&lt;br&gt;digheter skäligen befaras att han dels kommer att hålla sig undan, dels&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommer att bedriva brottslig verksamhet här. I utrymmet för angivande av&lt;br&gt;omständigheter som lagts till grund för bedömningen har texten ”befaras att&lt;br&gt;han kommer att fortsätta bedriva brottslig verksamhet i landet” fyllts i.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De pä detta sätt delvis ifyllda blanketterna har sedan i vatje enskilt&lt;br&gt;ärende kompletterats med bl.a. personuppgifter, som fyllts i för hand, och&lt;br&gt;använts för besluten om avvisning resp, förvar. Besluten har inte underteck-&lt;br&gt;nats av beslutsfattaren. Av de kopior som finns i akten framgår att vissa be-&lt;br&gt;slut undertecknats av en polisman ”enligt uppdrag” medan andra inte synes&lt;br&gt;ha undertecknats alls. I nägra fä fall har de förarbetade blanketterna kom-&lt;br&gt;pletterats med ytterligare ett skäl för förvar, nämligen att identiteten var&lt;br&gt;oklar. Identiteten synes ha betraktats som oklar enbart därför att utlänningen&lt;br&gt;inte bar pass eller annan legitimationshandling pä sig vid omhändertagan-&lt;br&gt;det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olof Gustavsson har beträffande förvarsbesluten framhållit att han efter&lt;br&gt;samråd med centrala ledningen för kommenderingen bedömde det som klart&lt;br&gt;olämpligt att frige de omhändertagna innan lugnet var helt återställt. Enligt&lt;br&gt;Olof Gustavsson var risken uppenbar att de efter frigivandet skulle komma&lt;br&gt;att begå brott och störa den allmänna ordningen och säkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omkring kl. 24.00 beslöt Gustavsson att awisningsbesluten skulle verk-&lt;br&gt;ställas i första hand genom att utlänningarna fick ett åläggande med stöd av&lt;br&gt;7 kap. 2 § utlänningsförordningen (1989:547) att senast en viss dag lämna&lt;br&gt;landet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De 101 personer som togs i förvar med stöd av utlänningslagen frigavs&lt;br&gt;successivt, den första redan samma dag kl. 23.30. Den 7 september&lt;br&gt;kl. 06.00 hade ytterligare 58 personer frigetts. Kl. 12.00 samma dag hade&lt;br&gt;10 personer frigetts och kl. 24.00 ytterligare 23. Resterande nio personer&lt;br&gt;frigavs den 8 september. Deras avvisningsbeslut verkställdes med flyg, av&lt;br&gt;vilka det sista avgick kl. 13.25. Besluten om frigivning har enligt tillgänglig&lt;br&gt;dokumentation fattats av Olof Gustavsson (i åtskilliga fall saknas dock upp-&lt;br&gt;gift härom). Det går inte att utläsa huruvida besluten om frigivning föregåtts&lt;br&gt;av föredragning eller om det överlämnats åt handläggande polismän att&lt;br&gt;avgöra när frigivning skulle ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bara ett fåtal av awisningsbesluten verkställdes genom polisens försorg.&lt;br&gt;Av akterna framgår att i åtminstone 65 fall ålades vederbörande utlänning i&lt;br&gt;stället att lämna landet inom nägra dagar.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Ingripandet på Smålandsgatan&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Kl. 22.25 omhändertogs 14 personer med stöd av 13 § polislagen på&lt;br&gt;Smålandsgatan i Stockholm. Av de omhändertagna hade en inte fyllt 15 år,&lt;br&gt;sju var i åldern 15-18 år och sex var 18 år eller äldre. Såvitt framgår av&lt;br&gt;handlingarna var ingen av dem utländsk medborgare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På upprättade omhändertagandeblad anges att beslut om omhänderta-&lt;br&gt;gande fattades av Curt Nilsson. Som anledning till omhändertagande har i&lt;br&gt;flertalet fall angetts att den omhändertagne befann sig i en ordningsstörande&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;grupp. Någon närmare uppgift om på vilket sätt var och en av de omhänder-&lt;br&gt;tagna skulle ha stört ordningen redovisas inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av radiotrafiken framgår att på Smålandsgatan skulle bland de personer&lt;br&gt;som ringats in finnas sådana som varit närvarande när brott hade begåtts.&lt;br&gt;Dessa skulle omhändertas. Omhändertagandet skedde med stöd av 13 § po-&lt;br&gt;lislagen men någon uppgift om vem som fattade beslutet om omhänderta-&lt;br&gt;gande framgår inte. Protokollen innehåller ingen uppgift om grunden för&lt;br&gt;omhändertagande och vem som meddelade beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De omhändertagna fördes med buss till polisområde 3 (Södermalm).&lt;br&gt;Inspektören Krister Pettersson tjänstgjorde som biträdande vakthavande be-&lt;br&gt;fäl där. Tio av de omhändertagna sattes in i arrest på beslut av Krister&lt;br&gt;Pettersson. Som skäl härför har på omhändertagandebladet angetts att&lt;br&gt;många fördes in samtidigt till avdelningen och att det var nödvändigt att&lt;br&gt;sätta dem i arrest för att säkerställa ordningen och trygga personalens säker-&lt;br&gt;het. I ett särskilt PM har Krister Pettersson upplyst att han av det polisbefäl&lt;br&gt;som skötte transporten först fick uppgiften att samtliga som förts in hade&lt;br&gt;gripits för brott, nämligen skadegörelse och våld mot tjänsteman. Krister&lt;br&gt;Pettersson agerade därför utifrån att det var fråga om personer som var&lt;br&gt;misstänkta för brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De omhändertagna hördes successivt. Samtliga frigavs efter förhör enligt&lt;br&gt;beslut av Krister Pettersson. Frigivningarna skedde från kl. 23.15 till&lt;br&gt;kl. 00.10 då alla de omhändertagna frigetts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tjänsteman hos JO har inhämtat uppgifter från fem av de omhänder-&lt;br&gt;tagna. Deras utsagor kan kort sammanfattas på följande sätt. De hörda be-&lt;br&gt;fann sig samtliga på platsen mer eller mindre av en slump. Tre av dem kom&lt;br&gt;just ut från McDonalds, en hade nyss parkerat sin bil i närheten och en hade&lt;br&gt;följt med andra ungdomar från T-Centralen. Det hade uppstått något bråk&lt;br&gt;på Smålandsgatan med ungdomar inblandade. En bil hade kört in i en&lt;br&gt;husvägg och polis kommit till platsen. Ungdomarna som var inblandade i&lt;br&gt;bråket sprang iväg. En del nyfikna samlades på gatan. Polisen omhändertog&lt;br&gt;samtliga som befann sig på gatan. Flera av dem försökte förgäves förklara&lt;br&gt;att de inte hade varit inblandade i bråket. De behandlades bryskt av polisen.&lt;br&gt;De fick stå uppställda mot en husvägg i ca en halvtimme. De&lt;br&gt;skyddsvisiterades och fördes så småningom till en SL-buss som körde dem&lt;br&gt;till polisstationen på Södermalm.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett brev till JO (dnr 2313-1989) har en av de omhändertagna, Göran&lt;br&gt;Carlsson, begärt att JO skall utreda om polisen gjort sig skyldig till olaga&lt;br&gt;frihetsberövande. Göran Carlssons uppgifter stämmer i allt väsentligt öve-&lt;br&gt;rens med vad som inhämtats under hand från andra omhändertagna. Göran&lt;br&gt;Carlsson har ifrågasatt bl.a. om polisen urskillningslöst får omhänderta per-&lt;br&gt;soner som inte på något sätt uppträtt störande eller provocerande. Han har&lt;br&gt;vidare på åtskilliga punkter ifrågasatt om polisen handlat korrekt efter om-&lt;br&gt;händertagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Ingripandet på Riksbron&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Ett större antal ungdomar (enligt uppgift ca 100) rörde sig på Drott-&lt;br&gt;ninggatan från Sergels Torg i riktning mot Gamla Stan. Polisen följde dem&lt;br&gt;och kontrollerade läget. Så småningom beslöt polisen att stänga in ung-&lt;br&gt;domarna genom att spärra av tvärgatorna till Drottninggatan. Vidare sändes&lt;br&gt;polis för att möta ungdomarna nere vid riksdagshuset. Ett antal av ung-&lt;br&gt;domarna hann gå in i Gamla Stan innan polisen ingrep och spärrade vägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanlagt 19 personer omhändertogs med stöd av 13 § polislagen på&lt;br&gt;Riksbron kl. 23.20 (på två omhändertagandeblad har platsen angetts vara&lt;br&gt;Centralbron). Av de omhändertagna hade två inte fyllt 15 år, 14 var i åldern&lt;br&gt;15-18 år och två var 18 år eller äldre. Såvitt framgår av handlingarna var&lt;br&gt;ingen av dem utländsk medborgare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt omhändertagandebladen fattades beslut om omhändertagande av&lt;br&gt;poliskommissarien Christian Dahlsgaard. I flertalet fall har som anledning&lt;br&gt;till omhändertagande angetts att det skett enligt beslut av centrala ledningen&lt;br&gt;med anledning av oroligheter i city. Någon närmare uppgift om på vilket&lt;br&gt;sätt var och en av de omhändertagna skulle ha stört ordningen redovisas&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Radiotrafiken och protokollen bidrar inte till någon klarhet angående&lt;br&gt;vem som har beslutat om omhändertagandet och grunden för det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De omhändertagna fördes med buss till polisområde 6 (Vällingby). Ingen&lt;br&gt;av de omhändertagna sattes in i arrest. De hördes successivt. Samtliga fri-&lt;br&gt;gavs efter förhör. Beslut om frigivning fattades i samtliga fall utom två av&lt;br&gt;t. f. polisinspektören Per Quick och i resterande fall av polisinspektören&lt;br&gt;Ström. Frigivningarna skedde från kl. 00.10 till 01.20 då samtliga de om-&lt;br&gt;händertagna frigetts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En tjänsteman hos JO har inhämtat uppgifter från fem av de omhänder-&lt;br&gt;tagna. Deras utsagor kan kort sammanfattas på följande sätt. De hörda be-&lt;br&gt;fann sig alla på platsen mer eller mindre av en slump. En av dem var på väg&lt;br&gt;till bussen, en skulle träffa kamrater på en restaurang i Gamla Stan, två ville&lt;br&gt;dra sig undan från polisen som fanns på Drottninggatan, och en följde bara&lt;br&gt;med andra ungdomar. Det förekom inget bråk bland ungdomarna men de&lt;br&gt;var högljudda. När de hörda kom över Riksbron spärrades vägen av polis.&lt;br&gt;När de försökte vända om fanns polis bakom dem och hindrade dem från att&lt;br&gt;gå därifrån. Flera av dem försökte förgäves få lämna platsen. Antalet poliser&lt;br&gt;var betydligt större än antalet ungdomar. Polisen behandlade ungdomarna&lt;br&gt;bryskt. De avvisiterades och fördes in i en buss som transporterade dem till&lt;br&gt;polisstationen i Vällingby. På polisstationen fotograferades samtliga.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Övrigt&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I avsnittet angående ingripandet på Gamla Brogatan har omnämnts några&lt;br&gt;brottsanmälningar som sattes i samband med de omhändertagna utlänning-&lt;br&gt;arna. Samtliga anmälningar, liksom ytterligare en anmälan om att ett gäng&lt;br&gt;engelska ungdomar tidigare under dagen tillgripit öl pä ett konditori, har&lt;br&gt;polismyndigheten skrivit av i brist på spaningsresultat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I utlänningsärendena gjordes en rutinmässig kontroll av om de omhän-&lt;br&gt;dertagna förekom i polisens register. Resultatet var negativt beträffande&lt;br&gt;samtliga. Såvitt känt har polismyndigheten i Stockholm inte från England&lt;br&gt;inhämtat några upplysningar angående de omhändertagnas antecedentia.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Författningsbestämmelser m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Utlänningslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 1 kap. utlänningslagen finns vissa grundläggande bestämmelser. I 1 kap.&lt;br&gt;1 § stadgas att lagen skall tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas&lt;br&gt;mer än vad som är nödvändigt i vaije enskilt fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regler om avvisning finns i 4 kap. 14 kap. 1 § finns regler om avvisning&lt;br&gt;som tar sikte på förhållanden vid ankomsten. I 4 kap. 2 § behandlas i fem&lt;br&gt;punkter andra grunder för avvisning. I 4 kap. 2 § tredje punkten sägs att en&lt;br&gt;utlänning får avvisas om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller&lt;br&gt;någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i&lt;br&gt;Sverige eller i något annat nordiskt land.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om avvisning i 4 kap. 2 § utlänningslagen har i allt vä-&lt;br&gt;sentligt förts över från 29 § i gamla utlänningslagen. I förarbetena till 29 §&lt;br&gt;sägs bl.a. att den omständigheten att en utlänning inte tidigare ådömts straff&lt;br&gt;inte utesluter att det ändå kan finnas anledning att anta att han kommer att&lt;br&gt;begå brott efter inresan. I den mån det av utlänningens egna uttalanden eller&lt;br&gt;andra förhållanden klart framgår att han har sådant syfte med inresan bör&lt;br&gt;han kunna förhindras att sätta sådana planer i verket redan vid ankomsten&lt;br&gt;till landet.&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Polismyndigheten prövar enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen om avvisning&lt;br&gt;skall ske med stöd av 4 kap. 2 § 3 utlänningslagen. Om polismyndigheten&lt;br&gt;anser att det är tveksamt om avvisning bör ske skall ärendet överlämnas till&lt;br&gt;statens invandrarverk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 50 § gamla utlänningslagen, som alltjämt reglerar förvarstagande i&lt;br&gt;utlänningsärenden, får en utlänning tas i förvar om det föreligger sannolika&lt;br&gt;skäl för avvisning eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en&lt;br&gt;sådan åtgärd. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med&lt;br&gt;hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter&lt;br&gt;skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva&lt;br&gt;brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar. Om det&lt;br&gt;bedöms tillräckligt kan utlänningen i stället ställas under uppsikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar skall enligt 8 kap.&lt;br&gt;8 § utlänningslagen åtgärden omedelbart upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'joachinm Nelhans uttalar i Utlänningsrätt att det är fråga om en preventiv åtgärd som&lt;br&gt;endast skall tillämpas om det klart och entydigt kan styrkas att utlänningens avsikt med&lt;br&gt;inresan är att förbereda en brottslig handling i Sverige eller något annat nordiskt land.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Polislagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden finns bl.a. i 11 och 13 §§&lt;br&gt;polislagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 11 § stadgas att om polismyndighet enligt särskild föreskrift har befo-&lt;br&gt;genhet att besluta att någon skall omhändertas får en polisman omhänderta&lt;br&gt;denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner att&lt;br&gt;föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger och&lt;br&gt;att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller nå-&lt;br&gt;gon annan fara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller ut-&lt;br&gt;gör en omedelbar fara för denna får, enligt 13 § polislagen, en polisman av-&lt;br&gt;lägsna eller avvisa honom från ett visst område eller utrymme, när det är&lt;br&gt;nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller&lt;br&gt;om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna av-&lt;br&gt;värjas. Är en sådan åtgärd otillräcklig får personen tillfälligt omhändertas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår direkt av lagtexten har således åtgärderna att avvisa eller&lt;br&gt;avlägsna någon från platsen företräde framför beslut om omhändertagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare krävs, såvitt gäller ordningsstörande, att den berörda personen ge-&lt;br&gt;nom sitt uppträdande faktiskt stör den allmänna ordningen. Enbart att en&lt;br&gt;person vägrar att lyda en polismans tillsägelse att lämna platsen anses inte&lt;br&gt;innebära ett störande av allmän ordning (se Berggren m.fl. Polislagen&lt;br&gt;s. 93 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avvisande, avlägsnande och i sista hand omhändertagande kan också ske&lt;br&gt;om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för den allmänna&lt;br&gt;ordningen. En grundförutsättning anses vara att faran är konkret. Ett&lt;br&gt;omhändertagande får inte ske för att abstrakta, ännu inte konkretiserade&lt;br&gt;faror skall avvärjas. Faran skall vidare ha uppkommit genom ett särskilt&lt;br&gt;uppträdande från den som skall omhändertas. En persons blotta närvaro på&lt;br&gt;en plats anses inte vara tillräckligt, inte ens om han är känd för att bråka och&lt;br&gt;uppträda ordningsstörande (a.a. s. 96 f).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;JO har i ett tidigare ärende framhållit att som en grundläggande förutsätt-&lt;br&gt;ning för omhändertagande enligt 13 § gäller att ingripandet riktar sig mot en&lt;br&gt;enskild person och att något kollektivt omhändertagande inte kan accepte-&lt;br&gt;ras. Polismannen skall göra en bedömning beträffande varje person för sig&lt;br&gt;om förutsättningar finns för ingripande (dnr 227-1987, a.a. s. 96).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 15 § polislagen skall den som har omhändertagits så snart som&lt;br&gt;möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet. Vidare finns&lt;br&gt;regler om att den polisman som verkställt omhändertagandet så skyndsamt&lt;br&gt;som möjligt skall anmäla åtgärden till sin förman och att förmannen ome-&lt;br&gt;delbart skall pröva om åtgärden skall bestå. Omhändertagande enligt 11 §&lt;br&gt;skall anmälas för polismyndigheten, som snarast möjligt skall fatta beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som omhändertagits enligt 11 eller 13 § skall, enligt 16 §, förhöras&lt;br&gt;så snart som möjligt. Har omhändertagandet skett med stöd av 13 § skall&lt;br&gt;den omhändertagne friges snarast möjligt efter förhöret, dock senast inom&lt;br&gt;sex timmar efter omhändertagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa allmänna principer för polisingripanden läggs fast i 8 § polislagen&lt;br&gt;nämligen legalitets-, behovs- och proportionalitetsprincipema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Legalitetsprincipen innebär att polisingripanden skall ske i enlighet med&lt;br&gt;lag eller annan författning. Ingripanden som begränsar någon av de grund-&lt;br&gt;läggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen, t.ex. frihetshets-&lt;br&gt;berövanden, kräver direkt lagstöd. Behovsprincipen innebär att ett polisin-&lt;br&gt;gripande får ske endast då det är nödvändigt för att den aktuella farans eller&lt;br&gt;störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen inne-&lt;br&gt;bär att en avvägning måste ske mellan de skador och olägenheter som ingri-&lt;br&gt;pandet kan medföra för ett motstående intresse och syftet med ingripandet&lt;br&gt;och att dessa inte får stå i missförhållande till varandra.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Slutsatser m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Såvitt gäller polisingripandena på Smålandsgatan och Riksbron ger materia-&lt;br&gt;let anledning att ifrågasätta om situationen varit sådan att bestämmelserna&lt;br&gt;om omhändertagande i 13 § polislagen varit tillämpliga och om således laga&lt;br&gt;grund för frihetsberövande förelegat. Besluten om omhändertagande före-&lt;br&gt;faller inte heller ha grundats på någon prövning av om det i varje enskilt fall&lt;br&gt;förelåg förutsättningar för ingripande. Det finns även i övrigt anledning att&lt;br&gt;anta att polislagens regler och annan lagstiftning inte tillämpats på ett riktigt&lt;br&gt;sätt vid de aktuella tillfällena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omhändertagandena av utländska medborgare vid Gamla Brogatan&lt;br&gt;skedde med stöd av 11 § polislagen, i avvaktan på eventuella beslut enligt&lt;br&gt;utlänningslagen. Någon närmare bedömning av om det i vaije enskilt fall&lt;br&gt;funnits grund för omhändertagande synes inte ha gjorts. Det förefaller vi-&lt;br&gt;dare tveksamt huruvida de mycket fragmentariska förhören med utlänning-&lt;br&gt;arna samt vad som i övrigt var känt beträffande var och en av dem gav un-&lt;br&gt;derlag för beslut om avvisning på den angivna grunden och om således laga&lt;br&gt;grund för frihetsberövande enligt utlänningslagen förelegat. Besluten om&lt;br&gt;avvisning och förvar synes fastmer ha fattats som ett led i ordningshåll-&lt;br&gt;ningen i Stockholm den aktuella dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt min mening ger det föreliggande materialet anledning att anta att&lt;br&gt;brott har förövats av någon som står under JO:s tillsyn. Jag föreslår därför&lt;br&gt;att förundersökning inleds.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gunnel Lindberg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gunnel Lindberg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Byråchef&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2:2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:129&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 23 kap. 8 § skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 2 a §, av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av polisman vare&lt;br&gt;den som är tillstädes d plats, där&lt;br&gt;brott förövas, skyldig att medfölja&lt;br&gt;till förhör, som hälles omedelbart&lt;br&gt;därefter. Vägrar han utan giltig or-&lt;br&gt;sak, md han av polismannen med-&lt;br&gt;tagas till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av en polisman är&lt;br&gt;den som befinner sig pä den plats,&lt;br&gt;där ett brott förövas, skyldig att&lt;br&gt;medfölja till ett förhör som hälls&lt;br&gt;omedelbart därefter. Vägrar han&lt;br&gt;utan giltig orsak, får polismannen&lt;br&gt;ta med honom till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket&lt;br&gt;gäller också den som befinner sig&lt;br&gt;inom ett område där ett brott ny-&lt;br&gt;ligen förövats, om det för brottet&lt;br&gt;inte är föreskrivet lindrigare straff&lt;br&gt;än fängelse i fyra dr. Detta gäller&lt;br&gt;också vid försök till ett sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter någon som&lt;br&gt;skall gripas, anhållas eller häktas&lt;br&gt;som misstänkt för brott, för vilket&lt;br&gt;inte är föreskrivet lindrigare straff&lt;br&gt;än fängelse i fyra dr, eller försök till&lt;br&gt;sådant brott, får husrannsakan&lt;br&gt;företas i transportmedel på viss&lt;br&gt;plats, om det finns särskild&lt;br&gt;anledning att anta att den sökte kan&lt;br&gt;komma att passera platsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Förslag till &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i polislagen (1984:387)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 20 § polislagen (1984:387) skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en&lt;br&gt;polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller annat hus, rum&lt;br&gt;eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga&lt;br&gt;om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att&lt;br&gt;anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen&lt;br&gt;bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig&lt;br&gt;tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål&lt;br&gt;som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad&lt;br&gt;som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;innehavare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åtgärd som avses i första&lt;br&gt;stycket får endast om fara är i dröjs-&lt;br&gt;mål vidtas utan föregående beslut&lt;br&gt;av polismyndigheten. Endast om&lt;br&gt;det finns särskilda skäl får åtgärden&lt;br&gt;vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att söka efter ndgon som har&lt;br&gt;intagits i en kriminalvärdsanstalt&lt;br&gt;efter att ha dömts till fängelse i&lt;br&gt;minst fyra är och som har avvikit&lt;br&gt;får en polisman undersöka tran-&lt;br&gt;sportmedel på viss plats, om den&lt;br&gt;awikne kan antas utgöra en allvar-&lt;br&gt;lig fara för annans liv eller hälsa&lt;br&gt;eller för rikets säkerhet och det&lt;br&gt;finns särskild anledning att anta att&lt;br&gt;den awikne kan komma att passera&lt;br&gt;platsen. En polisman har samma&lt;br&gt;befogenhet för att söka efter någon&lt;br&gt;som genomgår psykiatrisk tvångs-&lt;br&gt;vård eller som överlämnats till&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård och som av-&lt;br&gt;vikit från en sjukvårdsinrättning,&lt;br&gt;om det med hänsyn till omständig-&lt;br&gt;heterna finns särskilda skäl att anta&lt;br&gt;att den awikne utgör en allvarlig&lt;br&gt;fara för annans liv eller hälsa eller&lt;br&gt;för rikets säkerhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åtgärd som avses i första eller&lt;br&gt;andra stycket får endast om fara är&lt;br&gt;i dröjsmål vidtas utan föregående&lt;br&gt;beslut av polismyndigheten. Endast&lt;br&gt;om det finns särskilda skäl får åtgär-&lt;br&gt;den vidtas mellan kl. 21.00 och&lt;br&gt;6.00.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat&lt;br&gt;beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till&lt;br&gt;förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Under tiden den 1 juli - 31 december 1991 gäller vad som sägs i 20 §&lt;br&gt;andra stycket om den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller den som&lt;br&gt;överlämnats till rättspsykiatrisk vård i stället den som av domstol med stöd&lt;br&gt;av 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till sluten psykiatrisk vård eller till&lt;br&gt;vård i special sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-11.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil&lt;br&gt;Werner, justitierådet Ulf Gad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1991 har rege-&lt;br&gt;ringen på hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämta lag-&lt;br&gt;rådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kazimir&lt;br&gt;Åberg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innehåll&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1990/91:129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen...........................................................................1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll...............................................1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionens lagförslag.............................................................3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991...............6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Inledning.............................................................................6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Bakgrund.............................................................................7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Kontroller vid allvarliga brott och rymningar....................................9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 Allmänna utgångspunkter.....................................................9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 Medtagande till förhör.......................................................10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott......................14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.4 Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;m.m............................................................................16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Ingripanden vid allvarliga ordningsstömingar.................................18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Upprättade lagförslag.............................................................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Specialmotivering.................................................................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken..........................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.2 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387).................... 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Hemställan.........................................................................30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Beslut...............................................................................31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 Rikspolisstyrelsens skrivelse från april 1989........................ 32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 Rikspolisstyrelsens skrivelse från juli 1990.........................39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..........................................60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 Lagrådets yttrande......................................................63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 98261, Stockholm 1991&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1990/91:JuU36</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1991-03-21 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1991-03-22 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1991-03-25 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1991-04-10 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Moderaterna</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 03:34:44</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GE03129</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:28:26</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 03:34:44</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GE03129</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199091__129.pdf</filnamn>
<filstorlek>2750133</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>om ändringar i rättegångsbalken m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/E00ED648-0CD7-40FF-97C2-68C11928140C</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1990/91:JuU36</uppgift>
<ref_dok_id>GE01JuU36</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU36</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ingripande av polis</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:129&lt;br/&gt;
Ändringar i rättegångsbalken m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju43</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju43</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:129 Ändringar i rättegångsbalken m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:129&lt;br/&gt;
Ändringar i rättegångsbalken m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju44</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju44</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:129 Ändringar i rättegångsbalken m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:129&lt;br/&gt;
Ändringar i rättegångsbalken m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju44</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju44</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:129 Ändringar i rättegångsbalken m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Britta Bjelle  m.fl. (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Göran Ericsson  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1990/91:129&lt;br/&gt;
Ändringar i rättegångsbalken m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GE02Ju43</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1990/91</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju43</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1990/91:129 Ändringar i rättegångsbalken m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Göran Ericsson  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>