2887708 GDB154 1989 54 dir dir Kommittédirektiv 1989:54 Kommittédirektiv Kommittédirektiv Ju-dep 54 0 1989-11-16 00:00:00 2016-02-11 15:28:48 2016-02-11 15:28:48 Straffrättsliga och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling m.m. html RKFTP Dir. 1989:54 https://data.riksdagen.se/dokument/GDB154/text https://data.riksdagen.se/dokument/GDB154 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GDB154 <div><h2>Straffrättsliga och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling m.m.</h2> <style>div.doctoc { padding: 10px;position: relative;width: 90%;border-bottom: #ccc 1px solid;border-top: #ccc 1px solid;font-size:85%;}</style><div class="doctoc"><h3>Innehåll</h3><ul class="ultoc"> <li><a href="#Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16">Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16</a></li> <li><a href="#Mitt förslag">Mitt förslag</a></li> <li><a href="#Bakgrund och skäl för mitt förslag">Bakgrund och skäl för mitt förslag</a></li> <li><a href="#Lagstiftning och reformbehov">Lagstiftning och reformbehov</a></li> <li><a href="#Utredningsuppdraget">Utredningsuppdraget</a></li> <li><a href="#Straffrättsliga frågor">Straffrättsliga frågor</a></li> <li><a href="#Processuella frågor m.m.">Processuella frågor m.m.</a></li> <li><a href="#Samråd och andra förutsättningar för arbetet">Samråd och andra förutsättningar för arbetet</a></li> <li><a href="#Hemställan">Hemställan</a></li> <li><a href="#Beslut ">Beslut </a></li> </ul></div><div> Dir. 1989:54<p><a name="S1"></a></p><h3 name="Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16"><a name="Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16">Beslut vid regeringssammanträde 1989-11-16</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.<p><a name="S3"></a></p><h3 name="Mitt förslag"><a name="Mitt förslag">Mitt förslag</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga vilka förändringar av de straffrättsliga och processrättsliga reglerna som är påkallade med hänsyn till utvecklingen inom data- och teletekniken. Utredaren bör också från samma utgångspunkt se över reglerna för olika myndigheters utrednings- och kontrollverksamhet. <p><a name="S3"></a></p> I första hand skall arbetet inriktas på bestämmelserna i brottsbalken och rättegångsbalken. I fråga om den utrednings- och kontrollverksamhet som inte utförs av de brottsutredande organen är det främst bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) och bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen som kan behöva ändras. Utredaren bör emellertid ha stor frihet att bedöma vilka frågor som behöver övervägas med hänsyn till syftet med översynen och det bör stå honom fritt att lägga fram förslag även i fråga om angränsande lagstiftning. Lagreglerna skall om möjligt utformas så att de passar in också efter tänkbara förändringar inom data- och teletekniken.<p><a name="S4"></a></p> Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.<p><a name="S5"></a></p><h3 name="Bakgrund och skäl för mitt förslag"><a name="Bakgrund och skäl för mitt förslag">Bakgrund och skäl för mitt förslag</a></h3><p><a name="S2"></a></p><h4 name="Den tekniska utvecklingen"><a name="Den tekniska utvecklingen">Den tekniska utvecklingen</a></h4><p><a name="S3"></a></p> I regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken lämnades en bred översikt över hur tekniken med automatisk databehandling (ADB) har utvecklats under senare år. Där konstaterades att datorer numera används inom såväl offentlig som privat verksamhet för de mest skilda funktioner och inom så gott som alla samhällssektorer. <p><a name="S4"></a></p> Liksom andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens genombrott inneburit stora förändringar för samhället och de enskilda. Olika funktioner och handläggningsrutiner har kunnat förenklas och ändå fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Datatekniken har blivit ett viktigt hjälpmedel tack vare de möjligheter som den öppnar att på mycket kort tid sammanställa, bearbeta och sprida synnerligen stora mängder av information. Men tekniken ökar samtidigt samhällets sårbarhet och riskerna för ingrepp i medborgarnas personliga integritet. <p><a name="S5"></a></p> Det jag nu har sagt om datateknik gäller i stor utsträckning också andra former av modern informationsteknik, t.ex. teletekniken. I regeringens prop. 1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken gavs en beskrivning av utvecklingen på teleområdet. I teleanläggningar kan man numera hantera information på komplicerade och specialiserade sätt. Detta har till följd bl.a. att de tjänster som kan tillhandahållas i telenäten blir svårare att skilja från varandra. Gränsen mellan tele- och dataområdena suddas ut. <p><a name="S6"></a></p> Den tekniska utvecklingen på teleområdet kommer säkert att fortsätta. En följd torde bli bl.a. att fler typer av teletjänster kan erbjudas. Utöver vanliga telefonsamtal och personsökning tillhandahålls redan i dag sådana datakommunikationstjänster som videotex, elektronisk post, telex, teletex, telefax och mobitex. Telemeddelanden kan förmedlas genom tråd men även av radiovågor.<p><a name="S7"></a></p> Teletjänster av olika slag tillhandahålls numera också av andra företag än televerket. SJ, statens vattenfallsverk och försvaret driver stora anläggningar för eget bruk. Fler delar av telesystemet kan komma att kontrolleras av andra än televerket genom att delar av systemet får olika ägare. Avvecklingen av kontorsväxelmonopolet kan bidra till detta. <p><a name="S8"></a></p> Den utveckling som nu har beskrivits påverkar de tekniska förutsättningarna för att avlyssna och övervaka de olika aktiviteterna. Ett exempel är möjligheten att kryptera telemeddelanden.<p><a name="S9"></a></p> Den nya tekniken tas i anspråk även på massmedieområdet. Ett exempel på det är TV-sändningar via satellit och kabel. Även på detta område har utvecklingen medfört vissa problem när det gäller tillämpningen av det nuvarande regelsystemet. <p><a name="S10"></a></p><h3 name="Lagstiftning och reformbehov"><a name="Lagstiftning och reformbehov">Lagstiftning och reformbehov</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Brottsbalken trädde i kraft år 1965. I centrala delar bygger reglerna i brottsbalken på lagar av äldre datum. Sålunda har t.ex. bestämmelserna om förmögenhetsbrotten i huvudsak behållit den utformning de fick genom lagstiftning år 1942.<p><a name="S3"></a></p> Det är med hänsyn till den tid som förflutit sedan tillkomsten av reglerna i brottsbalken naturligt att samhällsutvecklingen och inte minst de senare årens snabba utveckling av informationstekniken inneburit att nya brottstyper och brottsmetoder uppkommit som inte kunde förutses när lagbestämmelserna utarbetades. I stor utsträckning har dock de befintliga straffrättsliga reglerna visat sig kunna användas även i fråga om brottslighet med anknytning till datorer och annan modern teknik.<p><a name="S4"></a></p> I den mån det visat sig att lagregleringen inte kunnat möta den tekniska utvecklingen har vissa lagändringar genomförts. En särskild bestämmelse om straff för dataintrång infördes i samband med datalagens tillkomst (1973:289). Bestämmelsen (21 §) avser den som olovligen bereder sig tillgång till eller genom olovlig ändring eller på annat sätt angriper en upptagning för automatisk databehandling. I förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten behandlades flera olika frågor som rör datorrelaterad brottslighet. Bl.a. på grundval av utredningens betänkande utvidgades år 1986 bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § brottsbalken genom en regel med direkt tillämpning på olovlig påverkan av resultatet av automatisk informationsbehandling eller andra liknande processer (prop. 1985/86:65, JuU17, rskr. 121, SFS 1986:123). I samma lagstiftningsärende vidtogs också några andra ändringar med sikte på datoranknuten brottslighet. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § brottsbalken om trolöshet mot huvudman gjordes tillämplig också i fråga om den som anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av en kvalificerad teknisk uppgift. Vidare gjordes föreskriften i 10 kap. 7 § brottsbalken om olovligt brukande tillämplig oavsett besittningsförhållandena, bl.a. för att möta vissa situationer där någon olovligen utnyttjade någon annans datoranläggning. Det vidtogs också en ändring i 21 § datalagen för att åstadkomma ett bättre skydd mot olovlig avlyssning av datakommunikation. I lagstiftningsärendet diskuterades även de allmänna principer som borde vara vägledande vid ny lagstiftning på detta område.<p><a name="S5"></a></p> Frågan om hur strafflagstiftningen bör anpassas till datateknikens utveckling har självfallet aktualiserats även i andra länder än Sverige. Runt om i världen har de nationella lagstiftarna sökt att finna lämpliga lösningar på de nya problem som utvecklingen har fört med sig. Problemen har naturligt nog uppmärksammats också i internationella sammanhang. Av särskilt intresse är den nyligen offentliggjorda rapport om datorrelaterad brottslighet som har utarbetats av en arbetsgrupp inom Europarådet. Rapporten, som även behandlar straffprocessuella frågor, innehåller en omfattande analys av olika straffrättsliga problem som datatekniken medför samt på dessa analyser grundade riktlinjer för de nationella lagarnas utformning. I anslutning till rapporten har Europarådets ministerkommitté den 13 september i år antagit en rekommendation, R (89) 9, enligt vilken medlemsstaternas regeringar bör beakta rapporten och dess riktlinjer när de ser över sådan lagstiftning som berörs av rapporten. Enligt rekommendationen skall staterna under år 1993 rapportera till Europarådets generalsekreterare om den utveckling som skett på området när det gäller lagstiftning, praxis och internationellt samarbete.<p><a name="S6"></a></p> Även om den svenska lagstiftningen i olika hänseenden har anpassats till den moderna tekniken återstår flera frågor. Ett område som är särskilt förtjänt av en närmare analys är bestämmelserna i 14 och 15 kap. brottsbalken som behandlar förfalskningsbrotten m.m. Inte minst mot bakgrund av den inom Europarådet utarbetade rapporten och den därtill anknutna rekommendationen finns det emellertid enligt min mening anledning att göra en mera allmän översyn av det straffrättsliga regelsystemets anpassning till de tekniska förändringarna och då särskilt utvecklingen inom data- och teletekniken. Aktuell statistik inte minst från utlandet visar att den datoranknutna brottsligheten redan nått relativt höga tal. Det är dessutom troligt att brottslighet med anknytning till denna teknik kommer att öka i takt med utvecklingen. Det är angeläget att kunna möta dessa brottsformer med effektiva straffbestämmelser. Den berörda lagstiftningen bör därför bli föremål för en översyn.<p><a name="S7"></a></p> Såsom bl.a. framhålls i europarådsrapporten är de problem som den moderna tekniken fört med sig när det gäller brottsbekämpningen inte begränsade till straffbestämmelsernas utformning. Det har även uppkommit problem med anknytning till den straffprocessuella regleringen, särskilt när det gäller användningen av tvångsmedel. <p><a name="S8"></a></p> Rättegångsbalkens regler om de straffprocessuella tvångsmedlen är i sina huvuddrag oförändrade sedan mer än 40 år. Tvångsmedelsanvändningen skall grundas på en avvägning mellan samhällets intresse av att kunna utreda och beivra brott och den enskildes intresse av skydd för sin personliga integritet. Integritetsskyddssynpunkter har också påverkat utformningen av bl.a. föreskrifterna i rättegångsbalken om editionsplikt och syn. Regleringen innefattar starka rättsskyddsgarantier. Emellertid kan det med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen på data- och teleteknikens område ifrågasättas om reglerna i alla avseenden numera har en alltigenom ändamålsenlig utformning. <p><a name="S9"></a></p> En viss anpassning till den nya tekniken gjordes genom den tvångsmedelslagstiftning som trädde i kraft den 1 september i år (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Härvid reviderades reglerna om telefonavlyssning och liknande tvångsmedel med hänsyn bl.a. till den nya tekniken på teleområdet. Jag kunde emellertid redan i det lagstiftningsarbetet konstatera att den nya tekniken motiverade en mer övergripande översyn än som var möjlig i det då pågående lagstiftningsärendet (jfr även SOU 1989:18 s. 69).<p><a name="S10"></a></p> Frågan om utnyttjande av ADB-tekniken i myndigheternas kontrollverksamhet har nyligen varit föremål för uppmärksamhet i lagstiftningssammanhang. Genom ändringar i bl.a. taxeringslagen, vilka trädde i kraft den 1 januari 1988, gavs skattemyndigheterna uttrycklig befogenhet att granska ADB-baserade räkenskaper. Dessa nya regler innebär bl.a. att granskning får ske inte bara av handlingar i traditionell mening utan också av ADB-upptagningar samt att den hos vilken taxeringsrevision görs är skyldig att låta granskningstjänstemannen använda de tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta del av en ADB-upptagning (prop. 1987/88:65, SkU17, rskr. 70, SFS 1987:1228). I fråga om ADB-upptagningar som utgör personregister enligt datalagen infördes emellertid samtidigt genom lagen (1987:1231) om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m. begränsningar i skattemyndigheternas befogenheter för att förhindra otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet. Bestämmelserna innebär bl.a. att datainspektionen utövar tillsyn över granskning som sker med hjälp av ADB och att inspektionen får meddela föreskrifter för granskningen. Vidare har datainspektionen genom en särskild förordning bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter för tillämpningen av lagen. Sådana föreskrifter har meddelats i datainspektionens författning DIFS 1988:2. Chefen för finansdepartementet konstaterade i propositionen - efter samråd med chefen för justitiedepartementet - att frågan om vilka befogenheter som skattemyndigheterna bör ha i sin kontrollverksamhet har samband med de brottsutredande myndigheternas befogenheter och att en ytterligare genomlysning av de komplikationer som är förknippade med utnyttjandet av datalagrad information var nödvändig (prop. 1987/88:65 s. 59 f.). Det är nu en lämplig tidpunkt att ta upp även dessa frågor.<p><a name="S11"></a></p> Vidare har utvecklingen av modern data- och teleteknik medfört ett livligare informationsutbyte länderna emellan. För att utbytet mellan Sverige och andra länder skall kunna utvecklas ytterligare är det viktigt att vår lagstiftning som behandlar dessa tekniska hjälpmedel inte skiljer sig alltför mycket från de andra ländernas. En översyn av de straffrättsliga och straffprocessuella reglerna är motiverad för att åstadkomma en bättre anpassning också i detta avseende.<p><a name="S12"></a></p><h3 name="Utredningsuppdraget"><a name="Utredningsuppdraget">Utredningsuppdraget</a></h3><p><a name="S2"></a></p> En särskild utredare bör tillkallas med uppdrag att utreda de frågor jag nu har berört och att lägga fram förslag till de lagändringar som kan behövas.<p><a name="S3"></a></p> Den särskilde utredaren bör ha stor frihet att bedöma vilka frågor som skall tas upp inom ramen för denna översyn. Jag skall i det följande ange några utgångspunkter för arbetet och ge exempel på frågor som kan kräva närmare överväganden.<p><a name="S4"></a></p><h3 name="Straffrättsliga frågor"><a name="Straffrättsliga frågor">Straffrättsliga frågor</a></h3><p><a name="S2"></a></p><h4 name="Skydd för datorprogram och information på data m.m."><a name="Skydd för datorprogram och information på data m.m.">Skydd för datorprogram och information på data m.m.</a></h4><p><a name="S3"></a></p> Vissa problem har uppkommit när bestämmelserna i 14 och 15 kap. brottsbalken rörande urkunder skall tillämpas i datasammanhang. Det gäller kanske främst förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 §. Dessa bestämmelser är i sin nuvarande utformning konstruerade för konkreta angreppsobjekt - urkunder - t.ex. skuldebrev och skriftliga intyg. Det har i skilda sammanhang diskuterats i vilken utsträckning bestämmelserna kan tillämpas på datorprogram och information som lagrats på data. (Se bl.a. Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl. 1982, s 77 ff. och där anmärkt litteratur.) Även om de gällande bestämmelserna i viss utsträckning visat sig tillämpliga också i datasammanhang, är det troligt att tillämpningsproblemen kommer att öka i takt med den tekniska utvecklingen. Med hänsyn till de informationsmängder som lagras på data är det uppenbart att ett effektivt straffskydd krävs. Jag anser därför att detta är ett område som utredaren bör ta upp till närmare analys.<p><a name="S4"></a></p> En utgångspunkt för utredningsuppdraget bör vidare vara de inom Europarådet utarbetade riktlinjerna för den nationella lagstiftningen om datorrelaterade brott som jag tidigare har berört. <p><a name="S5"></a></p> Enligt dessa riktlinjer bör de straffrättsliga bestämmelserna erbjuda skydd mot bedrägeri genom manipulationer med anknytning till datorer, förfalskning av data eller datorprogram, skadegörelse på data eller datorprogram samt datasabotage, dvs. åtgärder som vidtas i syfte att förhindra ett datorsystems funktion. Enligt riktlinjerna bör också förfaranden straffbeläggas som innebär olovligt tillträde till datasystem och olovlig avlyssning av datakommunikation m.m.<p><a name="S6"></a></p> I väsentliga hänseenden torde den svenska lagstiftningen uppfylla de krav som ställs upp i dessa riktlinjer, särskilt efter de senaste lagstiftningsåtgärder på området som jag har redogjort för. Att frågan om förfalskningsbestämmelsernas tillämpning är något som bör övervägas ytterligare har jag dock redan nämnt. Med hänsyn till betydelsen av internationell anpassning i lagstiftningshänseende när det gäller datorrelaterad brottslighet bör utredaren även i övrigt analysera behovet av de lagändringar som kan krävas för att den svenska lagstiftningen skall följa Europarådets riktlinjer.<p><a name="S7"></a></p> En särskild fråga är huruvida bestämmelsen i 21 § datalagen om dataintrång, som har anknytning inte endast till personregister, bör finnas kvar i sin nuvarande utformning. Ett alternativ skulle kunna vara att inarbeta bestämmelsen i brottsbalken.<p><a name="S8"></a></p> Åtgärder mot s.k. piratdekodrar<p><a name="S9"></a></p> Inledningsvis berörde jag utvecklingen på massmedieområdet. På detta område har den tekniska utvecklingen medfört att ett speciellt problem uppkommit, vilket bör behandlas i detta sammanhang. En del av TV-sändningarna via satellit och kabel är avgiftsbelagda. Systemet fungerar huvudsakligen på det sättet att programmen sänds i förvrängd eller kodad form, varvid den som vill se programmen får hyra en avkodningsapparat, en dekoder, som upphäver förvrängningen så att pro- grammen kan tas emot. Under senare tid har på marknaden förekommit s.k. piratdekodrar, dvs. dekodrar som tillhandahålls av andra än företrädare för de TV-bolag som sänder programmen, vilket medför bl.a. uteblivna inkomster för TV-bolagen och upphovsrättshavarna till de program som sänds. <p><a name="S10"></a></p> Enligt min mening bör frågan om åtgärder mot försäljning och utnyttjande av piratdekodrar övervägas. Därmed inte sagt att ingripanden på straffrättslig väg är den enda eller den bästa lösningen. Andra åtgärder kan visa sig lämpligare. Frågan bör emellertid utredas närmare. Den särskilde utredaren skall analysera behovet av lagstiftning samt i den mån sådan visar sig påkallad lägga fram förslag därtill. Om utredaren finner att detta är motiverat, bör förslag i denna del presenteras innan förslagen i övrigt läggs fram. Utredningen bör ske med hänsynstagande till de upphovsrättsliga aspekterna.<p><a name="S11"></a></p> Hos regeringen finns olika framställningar om åtgärder angående försäljningen av piratdekodrar. Dessa framställningar bör överlämnas till utredaren.<p><a name="S12"></a></p><h3 name="Processuella frågor m.m."><a name="Processuella frågor m.m.">Processuella frågor m.m.</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Myndigheternas tillgång till datorbaserad information för brottsutrednings- och kontrollverksamhet<p><a name="S3"></a></p> Rättegångsbalkens regler om beslag tar i sin nuvarande utformning inte tillräcklig hänsyn till utvecklingen på datateknikens område. Det kan inte anses framgå klart vilka befogenheter som de brottsutredande myndigheterna har i fråga om datalagrad information. Det gäller särskilt i fråga om personregister som genom datalagen tillförsäkrats ett särskilt skydd för att förhindra otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet. På grund härav behövs en översyn av begreppet "handling" i rättegångsbalken, särskilt när det gäller 27 kap. om beslag och 38 kap. om skriftligt bevis. En grundläggande princip bör härvid vara att de brottsutredande myndigheternas möjlighet att få tillgång till information i sin verksamhet inte skall vara beroende av på vilket sätt informationen finns lagrad. Denna princip är redan godtagen på beskattningsområdet, se bl.a. 56 § 1 mom. fjärde stycket taxeringslagen. En motsatt ordning skulle innebära att de brottsutredande myndigheterna berövades möjligheterna att få tillgång till en uppgift av vikt för en brottsutredning, om uppgiften är åtkomlig endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, t.ex. ADB.<p><a name="S4"></a></p> Översynen bör ske med hänsynstagande till erfarenheterna av de nyss nämnda ändringarna i bl.a. taxeringslagen och tillämpningen av de föreskrifter som datainspektionen har meddelat. Vidare bör utredaren självfallet ta del av den undersökning av tryckfrihetsförordningens grundbegrepp i fråga om ADB-upptagningar som gjorts av data- och offentlighetskommittén och som redovisats i kommitténs slutbetänkande (SOU 1988:64) Integritetsskyddet i informationssamhället 5. I sammanhanget kan också nämnas regeringens förslag till tullregisterlag m.m. (prop. 1989/90:40) som innebär bl.a. att begreppet elektroniskt dokument införs i tullklareringssammanhang.<p><a name="S5"></a></p> Datalagen innehåller inte några bestämmelser som direkt tar sikte på hur de registrerades personliga integritet skall skyddas i myndigheternas kontrollerande eller brottsutredande verksamhet. Utredaren bör inom ramen för sitt uppdrag föreslå lösningar som motverkar otillbörligt integritetsintrång. <p><a name="S6"></a></p> Ett särskilt problem i detta sammanhang gäller de brottsutredande organens rätt att använda s.k. överskottsinformation. I lagstiftningsärendet om vissa tvångsmedelsfrågor (prop. 1988/89:124) tidigare i år behandlade jag utförligt frågan i vad mån det är möjligt och lämpligt att införa lagregler i fråga om den rätten. Mitt ställningstagande, som sedermera godtogs av riksdagen, innebar att några begränsningar i lag i fråga om myndigheternas möjligheter att använda överskottsinformation inte borde införas (prop. 1988/89:124 s. 29 ff, JuU 25, rskr. 313). Detta bör vara vägledande även för utredarens arbete.<p><a name="S7"></a></p> När det gäller skattemyndigheternas kontrollverksamhet bör utredaren i enlighet med uttalandena i lagstiftningsärendet på det området (prop. 1987/88:65 s. 59 ff.) ta upp till förnyad granskning de komplikationer som är förenade med skattemyndigheternas befogenheter i fråga om datorlagrad information. Motsvarande problem kan uppkomma vid andra myndigheter med likartade befogenheter. Det bör vara en strävan att reglerna är enhetliga för såväl den brottsutredande verksamheten som utrednings- och kontrollverksamheten vid andra myndigheter, men det är ingalunda självklart att en gemensam reglering är möjlig eller ens lämplig. I frågan om skattemyndigheternas kontrollverksamhet har jag samrått med chefen för finansdepartementet.<p><a name="S8"></a></p> Hos regeringen har gjorts framställningar från rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen om författningsändringar som gör det möjligt för polis- respektive tullmyndighet att på begäran få uppgifter ur främst flygbolags databaserade kundregister. Genom uppgiftsskyldigheten skulle man kunna få fram bättre underlag för tullmyndigheternas bedömning av smugglingsrisker och effektivisera utlänningskontrollen. Dessa ärenden bör överlämnas till den särskilde utredaren för närmare överväganden. <p><a name="S9"></a></p> Möjligheterna att använda teleavlyssning m.m. i brottsutredningar<p><a name="S10"></a></p> Jag går nu över till frågor med anknytning till teleområdet. Enligt gällande ordning har staten genom televerket ett övergripande ansvar för ett sammanhållet telenät. Flera steg har dock tagits mot en avveckling av televerkets rätt att ensam äga och kontrollera anläggningar eller enheter i telesystemet (jfr prop. 1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken). Ett område som i detta sammanhang är förtjänt av en närmare analys är vad den förändrade konkurrenssituationen på telekommunikationsområdet kan ha för återverkningar på möjligheterna att utnyttja hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som straffprocessuella tvångsmedel.<p><a name="S11"></a></p> Även utvecklingen på teleteknikens område torde gå i en riktning som minskar de faktiska möjligheterna till hemlig teleavlyssning i brottsutredande syfte. Exempelvis ger moderna elektroniska telefonstationer (AXE-systemet) allt fler telefonabonnenter tillgång till tilläggstjänster av olika slag. Medflyttning och vidarekoppling av samtal är exempel på sådana tilläggstjänster. Utnyttjar abonnenterna sådana tjänster, kan det bli svårare för de brottsutredande organen att få information via hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Även utvecklingen i fråga om telefaxtekniken och mobiltelefoni aktualiserar liknande problem.<p><a name="S12"></a></p> Mot denna bakgrund behövs en närmare analys av vilka följder den tekniska utvecklingen kan få för möjligheterna att i brottsutredningar använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Utredaren bör självfallet ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det är möjligt att inom ramen för en modern teleteknik tillgodose behovet av att kunna <pre>använda sådana tvångsmedel. </pre> Ytterligare en omständighet som kan påverka användbarheten av avlyssning som tvångsmedel är den ökade möjligheten att kryptera innehållet i telekommunikationen för att förhindra att obehöriga får del av det. Kryptering innebär i detta sammanhang att man påverkar vad som sänds så att det inte kan uppfattas utan hjälp av motsvarande "dechiffrerande" apparatur hos mottagaren. Kryptering används inom såväl den offentliga som den enskilda sektorn för att hindra att obehöriga får del av telemeddelandena. Ofta är sådan användning en angelägen skyddsmetod. I andra fall utnyttjas denna teknik i brottsliga sammanhang. Utredaren bör överväga vilka åtgärder som är tänkbara för att balansera möjligheten att i sådana fall använda kryptering. <p><a name="S13"></a></p> Den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt innehåller inte något förslag till riktlinjer för hur medlemsländerna bör utforma sin processrättsliga lagstiftning men väl en diskussion i processrättsliga frågor med anknytning till modern teknik. Rapporten bör därför kunna utgöra ett ur ett internationellt perspektiv värdefullt underlag för den särskilde utredarens arbete. <p><a name="S14"></a></p><h3 name="Samråd och andra förutsättningar för arbetet"><a name="Samråd och andra förutsättningar för arbetet">Samråd och andra förutsättningar för arbetet</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Jag vill påminna om att regeringen genom beslut den 25 maj i år bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av datalagen (dir 1989:26). Vissa frågor som skall behandlas av den utredningen har nära samband med den översyn av bl.a. de straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser som jag nu föreslår. Det gäller inte bara frågan om dataintrång enligt 21 § datalagen utan även vissa tvångsmedelsfrågor. Som anfördes i direktiven till datalagsutredningen bör utredarna hålla kontakt under arbetets gång.<p><a name="S3"></a></p> Regeringen har vidare genom beslut den 2 november 1989 bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredning för att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar (dir 1989:52). Utredningen kommer bl.a. att behandla vissa frågor med anknytning till datateknik. Utredaren bör samråda även med denna utredning.<p><a name="S4"></a></p> Som en allmän utgångspunkt för översynen vill jag dessutom tillägga att man vid utformningen av lagstiftning på detta område såvitt möjligt bör undvika att anknyta till en viss typ av teknik. Erfarenheterna från andra länder visar att speciallagstiftning tenderar att snabbt bli överspelad av den tekniska utvecklingen. I svensk lagstiftning har man hittills försökt undvika specialregler för viss typ av teknik. Det bör vara den allmänna inriktningen även i fortsättningen. Det kan tilläggas att den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt ger uttryck för en liknande uppfattning.<p><a name="S5"></a></p> Utgångspunkten för den särskilde utredarens arbete skall vara att ett genomförande av förslagen inte skall leda till några ökade kostnader. Jag vill erinra om de direktiv (1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning som regeringen beslutade i februari 1984. I dessa berörs vad som skall gälla i fråga om finansiering av reformer. Vidare erinrar jag om direktiven (1988:43) angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten.<p><a name="S6"></a></p> Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.<p><a name="S7"></a></p><h3 name="Hemställan"><a name="Hemställan">Hemställan</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet<p><a name="S3"></a></p> att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av dels straff- och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling, dels motsvarande frågor när det gäller olika myndigheters utrednings- och kontrollverksamhet, <p><a name="S4"></a></p> att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.<p><a name="S5"></a></p> Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.<p><a name="S6"></a></p><h3 name="Beslut "><a name="Beslut ">Beslut </a></h3><p><a name="S2"></a></p> Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.<p><a name="S3"></a></p> (Justitiedepartementet)<p><a name="S4"></a></p></div></div>