2887636 GDB122 1989 22 dir dir Kommittédirektiv 1989:22 Kommittédirektiv Kommittédirektiv S-dep 22 0 1989-05-11 00:00:00 2016-02-11 15:28:43 2016-02-11 15:28:43 Utredning om service, stöd och vård till psykiskt störda html RKFTP Dir. 1989:22 https://data.riksdagen.se/dokument/GDB122/text https://data.riksdagen.se/dokument/GDB122 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GDB122 <div><h2>Utredning om service, stöd och vård till psykiskt störda</h2> <style>div.doctoc { padding: 10px;position: relative;width: 90%;border-bottom: #ccc 1px solid;border-top: #ccc 1px solid;font-size:85%;}</style><div class="doctoc"><h3>Innehåll</h3><ul class="ultoc"> <li><a href="#Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11">Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11</a></li> <li><a href="#Snabb med ojämn utveckling">Snabb med ojämn utveckling</a></li> <li><a href="#Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen">Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen</a></li> <li><a href="#Den specialiserade psykiatrins arbetsformer">Den specialiserade psykiatrins arbetsformer</a></li> <li><a href="#Bristande utvärdering och uppföljning">Bristande utvärdering och uppföljning</a></li> <li><a href="#Vidare hemställer jag att regeringen beslutar">Vidare hemställer jag att regeringen beslutar</a></li> </ul></div><div> Dir. 1989:22<p><a name="S1"></a></p><h3 name="Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11"><a name="Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11">Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-11</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Chefen för socialdepartementet, statsrådet Hulterström, anför.<p><a name="S3"></a></p> 1 Mitt förslag<p><a name="S4"></a></p> Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga och föreslå olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare service och vård till psykiskt störda.<p><a name="S5"></a></p> Utredningen skall kartlägga situationen inom psykiatrin och utvärdera effekterna av den förändring från slutna till öppna vårdformer som skett under 1980-talet.<p><a name="S6"></a></p> Utifrån analyserna skall utredningen bl.a. överväga<br /> -- roller och former för samarbete mellan vårdsektorn och andra samhällssektorer och former för samverkan med frivilligorganisationer och närstående,<br /> -- behov och utformning av en samordnande funktion för psykiskt långtidssjuka med beaktande av bl.a. behovet av stöd till varaktiga kontakter med arbetsmarknaden,<br /> -- behov och utformning av en samordnande funktion för tidigt störda barn och ungdomar,<br /> -- psykoterapins och psykoanalysens ställning i vården,<br /> -- den geropsykiatriska kompetensens roll och ställning,<br /> -- den specialiserade psykiatriska vårdens utformning och avgränsning mot andra vårdområden inkl. bedömning av behovet av specialisering exempelvis i form av särskilda katastrofresurser,<br /> -- åtgärder för en förbättrad forskning, utvärdering och uppföljning beträffande psykiatrins förändring.<p><a name="S7"></a></p> 2 Bakgrund<p><a name="S8"></a></p> Behovet av psykiatrisk vård hos befolkningen kan vara svårt att fastställa. Enligt vissa undersökningar beräknas dock ungefär 15--20 % av dem som söker primärvård ha psykiska eller sociala störningar. Under ett år har 2--3 % av befolkningen kontakt med den psykiatriska öppenvården och ungefär 1 % läggs in vid psykiatrisk klinik. Under sitt liv beräknas ca 2 % av befolkningen komma att vara i behov av omfattande och långvarig psykiatrisk service och vård.<p><a name="S9"></a></p> Inom hälso- och sjukvården finns en omfattande organisation uppbyggd för specialiserad psykiatrisk vård. De totala kostnaderna för denna vårdgren uppgår för närvarande till närmare 9 miljarder kr. eller 13 % av hälso- och sjukvårdens kostnader, dvs. ca 1 % av bruttonationalprodukten (BNP). Samtliga kostnader som sammanhänger med psykiska störningar är dock betydligt större. Om dessa kostnader kan påverkas genom insatser för förbättrad service och vård till psykiskt störda berörs således en avsevärt större andel av BNP än 1 %.<p><a name="S10"></a></p> Förebyggande insatser är av stor betydelse när det gäller att minska omfattning av psykisk ohälsa. Socialstyrelsen har i en rapport år 1988 redovisat ett program för preventiva åtgärder. Frågor om förebyggande av bl.a. psykisk ohälsa behandlas i den Folkhälsogrupp som regeringen inrättat som en undergrupp till hälso- och sjukvårdsberedningen.<p><a name="S11"></a></p><h3 name="Snabb med ojämn utveckling"><a name="Snabb med ojämn utveckling">Snabb med ojämn utveckling</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Kännetecknande för den senaste 20 års-perioden är att det skett en mycket snabb förändring av den psykiatriska vården. Från att ha bedrivits inom en särorganisation med inriktning mot ett varaktigt omhändertagande av patienterna har verksamheten utvecklats till en integrerad del av hälso- och sjukvården och med en markerad inriktning mot att patienterna skall ges förutsättningar att leva i det vanliga samhället. Antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården har totalt sett minskat med närmare 40 % under de senaste 20 åren. Särskilt har antalet vårdplatser vid mentalsjukhusen minskat och är i dag bara en tredjedel av antalet i slutet av 1960-talet. Utgångspunkterna för den nya organisationen av den psykiatriska vården har lagts fast av socialstyrelsen i Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2). Basresurserna för stödet till människor med psykiska störningar är den kommunala socialtjänsten och primärvården. Den mer specialiserade psykiatriska vården bör enligt socialstyrelsens riktlinjer förmedlas i en samlad organisation i s.k. sektorer där brett sammansatta team svarar för vården. Arbetet inom sektorerna organiseras så att teamen i princip svarar för all specialiserad psykiatrisk vård till befolkningen inom ett geografiskt område. Vid områdesindelningen eftersträvas att psykiatrins områdesgränser skall sammanfalla med dem som tillämpas för primärkommunernas socialtjänst liksom för primärvården i syfte att underlätta samarbete mellan de olika vårdgivarna.<p><a name="S3"></a></p> Behovet av vårdplatser beräknas, enligt sjukvårdshuvudmännens planer, fortsätta att minska och minskningen förväntas ytterligare accentueras till följd av satsningen på öppna vårdformer. Målsättningen är att de särskilda mentalsjukhusen helt skall avvecklas och att den akuta vården i första hand skall koncentreras till psykiatriska enheter samlokaliserade med somatisk korttidsvård vid läns- och länsdelssjukhus. Mer omfattande och längre vårdinsatser skall enligt planerna förläggas till behandlingshem resp. sjukhem.<p><a name="S4"></a></p> De flesta av sjukvårdshuvudmännen har genomfört ett målmedvetet förändringsarbete, och långtgående planer har antagits. Antalet inneliggande patienter har i flertalet landsting minskat förhållandevis kraftigt under senare år. Enbart under 1980-talet har antalet minskat med 40 %. Påfallande är emellertid de stora skillnaderna i förändringstakt mellan olika sjukvårdsområden.<p><a name="S5"></a></p> Till en del kan variationerna bero på att vissa grupper av patienter räknas till skilda vårdgrenar i olika sjukvårdsområden. En bidragande orsak är också att det på många håll är brist på specialistutbildade läkare och annan vårdpersonal inom psykiatrin. Men de viktigaste orsakerna är att dels utbyggnaden av de öppna vårdformerna, dels samverkan med primärvården och primärkommunerna inte kommit lika långt i olika landsting. Psykiskt störda möter alltså en mycket varierande vård och service beroende på var i landet de lever. Framförallt är skillnaderna stora mellan storstäderna och övriga delar av landet.<p><a name="S6"></a></p><h3 name="Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen"><a name="Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen">Förbättrad välfärd för många men brister i samordningen</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Utvecklingen av de nya vårdalternativen har inneburit betydande välfärdsvinster och förbättrad livskvalitet för stora grupper av psykiskt störda. Den kanske tydligaste illustrationen till detta är att antalet tvångsvårdade har minskat snabbt i anslutning till att vårdens inriktning har förändrats. Från år 1979 t.o.m. år 1988 har antalet tvångsvårdande under en viss dag minskat med mer än 7 000 till ca 2 800. Graden av utbyggnad av de alternativa vårdformerna inverkar på tvångsvårdens omfattning. Satsningen på öppen vård har således i detta avseende gett en positiv effekt.<p><a name="S3"></a></p> Även i andra avseenden än att tvångsinslagen minskat har utvecklingen medfört en förbättrad situation för psykiskt störda. Utbyggnaden av den öppna vården har medfört att många långtidssjuka har kunnat erbjudas möjligheter till ett liv utanför institutioner. De decentraliserade vårdformerna har inneburit att patienterna har kunnat ges en kvalificerad psykiatrisk service utan att de ryckts loss från sitt normala sociala sammanhang.<p><a name="S4"></a></p> Inom regeringskansliet bereds för närvarande ett förslag till ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning. Till grund för arbetet ligger bl.a. socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Utgångspunkten för arbetet är att det bör ske en minskad användning av tvångsvård och att patienternas rättssäkerhet skall stärkas. Förslag till ny lagstiftning beräknas kunna redovisas i år.<p><a name="S5"></a></p> Fortfarande finns dock vissa brister, framför allt vad gäller den sociala verklighet som patienterna möter utanför den avgränsade vårdsituationen. Den förändrade inriktningen från ett totalt omhändertagande inom institutioner till en decentraliserad organisation med enbart ett specialiserat vårdansvar förutsätter, för att patienterna skall kunna erbjudas goda livsvillkor, att det sker en långtgående samordning mellan den psykiatriska vården och andra organ i samhället.<p><a name="S6"></a></p> Behovet av samordning och samverkan gäller främst den primärkommunala socialtjänsten i form av både individ- och familjeomsorg och hemtjänsten samt landstingens primärvård men även andra organ såsom bostads- och arbetsförmedling, skyddade arbetsplatser, försäkringskassa, polis, kriminalvård, fackliga och andra frivilliga organisationer. Även för anhöriga och andra närstående finns betydande behov av samverkan och stöd.<p><a name="S7"></a></p> Ett ambitiöst förändringsarbete har bedrivits. Detta har dock präglats av en betydande osäkerhet. Dessutom har oklarheter beträffande ansvarsfördelningen varit en viktig tillbakahållande faktor. I vissa fall har osäkerheten lett till att huvudmännen börjat bygga upp resurser som egentligen inte tillhör deras ansvarsområde. Andra skäl till att förändringsarbetet försvårats är att information och kunskaper om hur psykiskt störda kan integreras i samhället inte har förts vidare från psykiatrin. Vidare saknas i betydande grad ett gemensamt synsätt och gemensamma målsättningar.<p><a name="S8"></a></p> Inom de områden där primärkommunerna har ett vårdansvar som anknyter till den psykiatriska vården, dvs. framför allt beträffande vården av missbrukare och tidigt störda ungdomar, finns speciella problem. Inom ungdomsvården har särskilt påtalats brister när det gäller möjligheterna att skapa en fungerande vård som tidigt kan ge en effektiv behandling.<p><a name="S9"></a></p> Sammantaget innebär bristen på sammanhållna arbetsformer och synsätt betydande risker för att många psykiskt störda hänvisas till en livssituation och ett livsinnehåll som inte främjar en psykisk hälsa. Därmed ökar riskerna för återfall i psykisk störning. Förutom välfärdsförluster för den enskilde medför således nuvarande förhållanden ett större behov av psykiatrisk vård än vad som varit fallet om mer tillfredsställande arbetsformer hade kunnat etableras.<p><a name="S10"></a></p> Kriminalvårdens klienter har, i enlighet med den s.k. normaliseringsprincipen som lades fast i 1974 års kriminalvårdsreform, samma rätt som andra att få sina behov av bl.a. psykiatrisk vård tillgodosedda. Erfarenheterna visar emellertid att kriminalvården har stora svårigheter att få service från hälso- och sjukvården när det finns behov av psykiatriska vårdinsatser. Antalet dömda med svåra psykiatriska störningar har ökat under senare år och svårigheterna att erhålla adekvat service förorsakar stora problem såväl på kriminalvårdanstalterna som inom frivården.<p><a name="S11"></a></p> Psykiskt utvecklingsstördas behov av psykiatrisk behandling skiljer sig inte principiellt från andra gruppers. Trots utvecklingen mot att de utvecklingsstörda alltmer integreras i samhället har vård och behandling ofta kommit att förmedlas inom omsorgsverksamhetens egna ramar.<p><a name="S12"></a></p><h3 name="Den specialiserade psykiatrins arbetsformer"><a name="Den specialiserade psykiatrins arbetsformer">Den specialiserade psykiatrins arbetsformer</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Förändringen av den psykiatriska vården mot öppna vårdformer har till betydande del varit baserad på introduktionen av nya läkemedel och andra biologiskt orienterade behandlingsmetoder. Parallellt har även en psykologiskt och socialt orienterad psykiatri utvecklats. Tendensen under de senaste decennierna har varit att de psykologiska och socialt inriktade behandlingsmetoderna fått en starkare ställning. Utvecklingen har också präglats av en ökad enighet om att behandlingen av psykiska störningar ofta behöver innehålla inslag från de olika inriktningarna.<p><a name="S3"></a></p> Den psykologiska behandlingen utförs i stor utsträckning av psykoterapeuter. Sedan år 1985 svarar socialstyrelsen för legitimering av psykoterapeuter. Statlig utbildning sker för närvarande på tre orter i landet. Antalet psykoterapeuter har ökat kraftigt under senare år och uppgår för närvarande till drygt 1 300. Trots den kraftiga ökningen av personal med en psykoterapeutisk kompetens har framhållits att det finns stora behov av psykoterapeutisk behandling som inte kan tillgodoses i dag. Brister i gemensamt synsätt har även lett till att socialtjänsten i vissa fall beviljar socialbidrag till psykoterapeutisk sjukvårdande behandling.<p><a name="S4"></a></p> Som ett led i den psykiatriska vårdens förändring eftersträvas, som tidigare nämnts, att vården i huvudsak förmedlas i en sammanhållen sektorsorganisation med ett ansvar för befolkningen inom ett geografiskt område. Principen är att samtliga former av specialiserad psykiatrisk vård skall erbjudas inom varje sektor. Sektorernas utformning varierar mellan olika sjukvårdsområden, och i processen att utveckla de nya verksamhetsformerna har vissa frågor om sektorsorganisationens innehåll och avgränsning kommit att diskuteras. Ett sådant område gäller primärvårdens uppgifter i relation till psykiatrin. En betydande del av de psykiatriska vårdbehoven tillgodoses inom den reguljära primärvårdsorganisationen. På många håll i landet pågår en utbyggnad av psykiatrisk konsultverksamhet till primärvården. Inom vissa sjukvårdsområden, framför allt där primärvården är väl utbyggd, har den traditionella primärvårdsorganisationen också kompletterats med resurser för öppenvårdsbehandling av psykiskt störda. En angelägen fråga inför den framtida utvecklingen inom såväl psykiatri som primärvård är mot denna bakgrund att principer för avgränsning och samarbetsformer läggs fast.<p><a name="S5"></a></p> Andra frågor som kommit att aktualiseras i utvecklingen av sektorsorganisationen är behovet och utformningen av specialiserade resurser inom och mellan sektorerna. Socialstyrelsen har nyligen i en rapport till regeringen behandlat frågan om psykoterapi vid psykoser. I rapporten konstateras bl.a. att det som en del av den fortsatta avvecklingen av vårdplatser vid mentalsjukhusen finns betydande behov av utbyggnad av platser vid mindre behandlingshem för mer långvarig terapiintensiv vård. I dag förfogar endast ett fåtal sektorer över sådana resurser och ett betydande förändringsarbete krävs för att de angivna målsättningarna skall kunna fullföljas.<p><a name="S6"></a></p> Utöver barn- och ungdomspsykiatrin och den vård som sker på enheterna för särskilt vårdkrävande finns idag relativt sett få specialiserade funktioner inom den psykiatriska organisationen. En stark tonvikt har lagts vid att den organisationsnivå som för den somatiska vården kallas länsdelsnivån skall svara för huvuddelen av all psykiatrisk service till befolkningen. En integrerad basorganisation med helhetsansvar har betonats och varit ett viktigt led i arbetet med att komma bort från den ofta alltför snävt specialiserade vården vid mentalsjukhusen. Allt eftersom erfarenheterna av de nya organisationsprinciperna ökar bör det vara möjligt att kunna bedöma behovet av läns- och regionfunktioner inom den psykiatriska vården.<p><a name="S7"></a></p> Ungefär hälften av samtliga vårdplatser inom den psykiatriska vården är belagda med personer som 65 år och däröver. Äldre personer är alltså en dominerande grupp bland patienterna i den slutna psykiatriska vården. Det ökande antalet mycket gamla kan således förväntas ställa krav på ökade insatser från den psykiatriska vården. Den minskning av den slutna psykiatriska vården som skett under senare år har emellertid till stor del gällt just äldre människor. Många med långa vårdtider har kunnat skrivas ut till andra vårdformer genom att satsningen på hemtjänst och primärvård gjort det möjligt för många äldre att leva i sin vanliga bostad.<p><a name="S8"></a></p> Åldersdemens som t.ex. Alzheimers sjukdom drabbar ett stort antal äldre; totalt beräknas att upp till 5 % av befolkningen som är 65 år och äldre utvecklar ett åldersdement beteende. Fram till slutet av 1960-talet vårdades de flesta med dessa sjukdomar inom psykiatrin. Därefter har långtidssjukvården inkl. lokala sjukhem och i stor utsträckning även socialtjänsten övertagit det primära vårdansvaret för personer med ett åldersdement beteende. Den psykiatriska vården har ett ansvar för kvalificerad diagnostik och uppgiften att vidareutveckla det s.k. geropsykiatriska området som helhet. Utbyggnaden av de geropsykiatriska resurserna varierar dock mellan olika delar av landet. Med hänsyn till den demografiska utvecklingen finns det starka skäl att lägga fast den geropsykiatriska kompetensens ställning.<p><a name="S9"></a></p><h3 name="Bristande utvärdering och uppföljning"><a name="Bristande utvärdering och uppföljning">Bristande utvärdering och uppföljning</a></h3><p><a name="S2"></a></p> Karakteristiskt för det hittillsvarande förändringsarbetet inom den psykiatriska vården har varit att modell- och utvecklingscentra endast i begränsad omfattning varit anknutna till enheter för forskning inom det psykiatriska området. Socialstyrelsen och Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har genomfört vissa studier av den psykiatriska vårdens förändring. Generellt gäller dock att utvärdering och uppföljning av alternativa modeller för hur vården bör vara uppbyggd har varit bristfällig.<p><a name="S3"></a></p> Medicinska forskningsrådet och delegationen för social forskning har tagit vissa initiativ för ökad forskning inom området. I relation till förändringsarbetets omfattning är dock hittillsvarande insatser otillräckliga för att effekterna av de genomförda förändringarna inom psykiatrin, både kvalitativt för patienter, närstående m.fl. och resursmässigt, skall kunna följas på ett tillfredsställande sätt. Breddningen mot att behandling av psykiska störningar bör innehålla såväl biologiska som psykologiska och sociala moment har vidare haft sitt minsta genomslag inom universitetsklinikerna vilket medfört att forskning och läkarutbildning ofta blivit alltför snävt inriktad. Det finns därför behov av en förbättrad forsknings- och utvecklingsverksamhet.<p><a name="S4"></a></p> 3 Utredningsuppdraget<p><a name="S5"></a></p> Inom den psykiatriska vården pågår således en snabb strukturförändring. Den hittillsvarande utvecklingen har otvivelaktigt givit betydande välfärdsvinster för stora grupper av människor som drabbats av psykiska störningar. Erfarenheterna visar emellertid att det funnits en otillräcklig beredskap hos andra organ i samhället än den avgränsade psykiatriska vården för att tillgodose psykiskt stördas behov av stöd och hjälp utanför den egentliga vårdsituationen. Effekterna har blivit onödiga förluster av livskvalitet och att många söker sig till den psykiatriska vården utan att egentligen ha behov av den specialiserade psykiatrins insatser.<p><a name="S6"></a></p> Jag vill här framhålla att Sverige i ett internationellt perspektiv sannolikt har unika resurser att tillgodose också psykiskt stördas behov av service och stöd, bl.a. genom den målmedvetna satsningen på den generella välfärdspolitiken. Att behoven inte kunnat tillgodoses beror alltså inte främst att det saknas resurser i samhället utan det beror i stället till stor del på att det finns brister i samordning och att det saknas ett gemensamt synsätt och gemensamma arbetsformer.<p><a name="S7"></a></p> En särskild utredare bör tillkallas för att kartlägga situationen och utvärdera effekterna av den förändring som skett inom psykiatrin under den tid mentalsjukhusen och andra slutna vårdformer avvecklats. Särskilt bör utvecklingen mot de öppna vårdformerna studeras och analyseras mot bakgrund av de målsättningar som legat till grund för förändringsarbetet. Utifrån de slutsatser som dras bör utredaren lämna förslag till olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare vård och service till psykiskt störda med beaktande av alla aktuella resurser i samhället.<p><a name="S8"></a></p> Utredaren bör anvisa former för hur primärkommunernas socialtjänst och andra organ utanför den psykiatriska vården kan ge en fullgod service och hjälp som bidrar till att öka möjligheterna till ett fullvärdigt och oberoende liv för psykiskt störda och deras närstående. Roller och former för samarbete mellan olika samhällsorgan i fråga om insatser till den berörda gruppen av människor bör tas upp. Även frågor om olika frivilligorganisationers roll bör behandlas.<p><a name="S9"></a></p> I detta sammanhang bör utredaren närmare behandla frågor om var tyngdpunkten i vårdinsatser bör läggas för att ge en effektiv psykiatrisk och psykosocial vård- och behandlingskedja. Härvid bör särskilt insatser till personer med kombinerade sociala och psykiatriska vård- och hjälpbehov behandlas.<p><a name="S10"></a></p> En särskild fråga som bör tas upp är behovet och eventuell organisation av en kontaktmannafunktion till stöd för psykiskt störda med omfattande och ofta återkommande tillfälliga vårdbehov. Denna grupp patienter har visat sig ha speciella problem i de öppna vårdformerna och är särskilt sårbara vid brister i samordningen av olika insatser. Internationellt har man alltmer börjat betona värdet av en funktion med ett mer långsiktigt ansvar för att individernas samlade behov av vård och service skall tillgodoses. Den funktion med kontaktperson som behandlas i socialtjänstlagen har liknande grunder liksom de särskilda resurser för stöd i öppen vård som finns i vissa landsting. Någon direkt motsvarighet till den angivna funktionen finns dock inte i Sverige och det är väsentligt att utredaren behandlar dessa frågor. I anslutning till detta bör utredaren också överväga formerna för hur en bättre samordning av insatser för tidigt störda ungdomar kan uppnås. Härvid bör utredaren också överväga vilka aktiva åtgärder som kan vidtas för att öka psykiskt stördas möjligheter att få arbete, utbildning resp. andra arbetsförberedande åtgärder.<p><a name="S11"></a></p> Utredaren bör behandla den psykoterapeutiska och den psykoanalytiska vårdens roll, inriktning och omfattning. Det bör övervägas om ytterligare åtgärder bör aktualiseras för att bättre tillgodose behovet av psykoterapeutisk behandling. Härvid bör effekterna av den särskilda ersättning till psykoterapeutisk behandling som staten och Landstingsförbundet träffade överenskommelse om den 20 april 1989 särskilt behandlas.<p><a name="S12"></a></p> Utredaren bör vidare behandla frågor om länspsykiatrins avgränsning gentemot primärvården och socialtjänsten. Utifrån en analys av hittillsvarande utveckling bör utredaren överväga om erfarenheterna pekar på att nya principer för samverkan och samordning bör läggas fast. I detta sammanhang bör formerna för övergång mellan olika verksamheter t.ex. från barn- till vuxenpsykiatrin och från social till psykiatrisk behandling studeras.<p><a name="S13"></a></p> I prop. 1987/88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet anges att den psykogeriatriska kompetensen behöver utvecklas inom den psykiatriska vårdorganisationen. De närmare formerna för hur detta skall ske redovisas inte i propositionen. Utredaren bör därför behandla hur behovet av en specialiserad funktion för geropsykiatri kan tillgoses. I detta sammanhang bör särskilt behandlas frågor om hur verksamhetsformer kan etableras som garanterar att s.k. falska demenser upptäcks och ges en adekvat terapi.<p><a name="S14"></a></p> Utredaren bör vidare överväga hur klienter inom kriminalvårdens frivård skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den allmänna sjukvården. Motsvarande frågor beträffande intagna på kriminalvårdsanstalterna kommer att behandlas i anslutning till det förslag till ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandling av psykiskt störda lagöverträdare som regeringen planerar att lägga fram i år.<p><a name="S15"></a></p> Med utvecklingen mot en mer samhällsintegrerad omsorgsverksamhet som bakgrund bör utredaren överväga hur psykiskt utvecklingsstördas behov av psykiatrisk vård skall kunna tillgodoses.<p><a name="S16"></a></p> Utredaren bör vidare behandla eventuella behov av specialiserade verksamheter inom den psykiatriska vården. Som tidigare beskrivits har utvecklingen mot ett brett allmänpsykiatriskt ansvar för sektorerna gett mycket positiva effekter. Utifrån dessa erfarenheter bör det nu kunna bedömas om och i så fall inom vilka områden det kan vara motiverat med ytterligare och nya sektorsövergripande åtgärder. Särskilt viktigt i detta sammanhang är frågan om det är motiverat med åtgärder för förbättrat psykiatriskt omhändertagande och stöd vid krisreaktioner i samband med katastrofer. Vidare bör eventuella behov av speciella psykiatriska insatser till invandrare och flyktingar uppmärksammas.<p><a name="S17"></a></p> Enligt min bedömning är det utomordentligt angeläget att det sker en fortlöpande uppföljning av den snabba förändringen inom det psykiatriska vårdområdet. Både studier av konsekvenser för den enskilde och en utvärdering av effektiviteten hos alternativa modeller måste löpande genomföras. Den svaga anknytningen till forsknings- och utvecklingsfunktioner som i dag är karakteristisk för förnyelsen av den psykiatriska vården är därför enligt min mening en allvarlig brist. Utredaren bör därför överväga hur en närmare forskningsanknytning kan uppnås och ange former för hur ett tillfredställande forsknings- och utvärderingsarbete kan uppnås vad gäller det psykiatriska vårdområdet. Härvid bör frågor om finansiering behandlas, varvid det bör beaktas att kommuner och landsting i ökad utsträckning bör svara för utvecklingsverksamhet och forskning. I sammanhanget bör även behovet av hälsoekonomiska studier tas upp till behandling.<p><a name="S18"></a></p> Utredaren bör särskilt ta hänsyn till de förslag som den s.k. äldredelegationen (S 1988:A) avser att presentera under sommaren 1989. Inom regeringskansliet pågår arbetet med att bereda de förslag som den s.k. rehabiliteringsberedningen redovisat i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. Personer med psykiska störningar är en av de grupper som kan komma att beröras av de förslag som presenterats i betänkandet. Utredaren bör i tillämpliga delar beakta de frågeställningar som aktualiseras med anledning av beredningens förslag. Vidare bör samråd ske med den handikapputredning (S 1988:3) som nyligen påbörjat sitt arbete.<p><a name="S19"></a></p> 4 Ramar för utredningens arbete<p><a name="S20"></a></p> För utredaren skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (dir. 1984:5). Utredningsarbetet bör bedrivas i samverkan med de två kommunförbunden, socialstyrelsen, berörda patient- och anhörigorganisationer samt övriga berörda myndigheter och organisationer.<p><a name="S21"></a></p> Utredaren bör överväga om avrapportering bör ske både i form av ett traditionellt betänkande och i mer lättillgänglig form.<p><a name="S22"></a></p> Utredaren bör slutredovisa sina förslag under år 1992.<p><a name="S23"></a></p> 5 Hemställan<p><a name="S24"></a></p> Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för socialdepartementet<p><a name="S25"></a></p> att tillkalla en utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att genomföra en utredning om service, stöd och vård till psykiskt störda,<br /> att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till utredaren.<p><a name="S26"></a></p><h3 name="Vidare hemställer jag att regeringen beslutar"><a name="Vidare hemställer jag att regeringen beslutar">Vidare hemställer jag att regeringen beslutar</a></h3><p><a name="S2"></a></p> att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m.<p><a name="S3"></a></p> 6 Beslut<p><a name="S4"></a></p> Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.<p><a name="S5"></a></p> (Socialdepartementet) <p><a name="S6"></a></p></div></div>