2778799 GB02Ju25 1987/88 Ju25 mot mot Motion 1987/88:Ju25 av Allan Ekström (m) Motion Motion JuU 25 0 1988-04-09 00:00:00 2014-10-14 10:23:25 2014-10-14 00:00:00 med anledning av prop.1987/88:120 om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) av Allan Ekström (m) html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/GB02Ju25/text https://data.riksdagen.se/dokument/GB02Ju25 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GB02Ju25 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Motion till riksdagen</p> </div> <div class="block ml_42" /> <div class="block ml_2" /> <div class="block ml_2"><p>1987/88 :Ju25</p> <p>av Allan Ekström (m)</p> <p>med anledning av prop.1987/88:120 om ändring<br /> i brottsbalken m. m. (straffmätning och<br /> påföljdsval m.m.)</p> </div> <div class="block ml_42" /> <div class="block ml_42"><p style="margin-left:7px;">Mot.<br /> 1987/88<br /> Ju25 —30</p> </div> <div class="block ml_2"><p>Varför straffar man? Är straffets ändamål att genom vård och behandling<br /> påverka den dömde så att han icke begår brott på nytt? Utgångspunkten är,<br /> då frågan ställes så, fotad i den deterministiska föreställningen att lagbrytaren<br /> inte begått brottet av fri vilja utan på grund av att han varit mer eller<br /> mindre sjuk. Den laglydiga människan antas alltså vara i grunden god,<br /> varför det kriminella beteendet beror på en felaktig utveckling hos henne.</p> <p>Straffets ändamål blir därför att genom vård och behandling befria henne<br /> från hennes dåliga egenskaper och böjelser.</p> <p>Det är den nu beskrivna uppfattningen om straffets ändamål — sammanfattad<br /> i beteckningen individualprevention — som uppbär och genomsyrar<br /> dagens kriminalpolitik. Denna åskådning har lidit skeppsbrott. Härom torde<br /> det stora flertalet svenskar vara helt överens. Som Sveriges domareförbund<br /> framhållit i sitt remissvar framkommer ideligen uttryck för att den<br /> officiella kriminalpolitiken icke står i samklang med de enskilda medborgarnas<br /> rättsmedvetande. Om verklighet icke skulle duga som bevis kan<br /> hänvisas till — förutom den grundläggande rapporten från BRÅ, kallad<br /> Nytt straffsystem — bl. a. en artikel av tidigare överdirektören vid BRÅ,<br /> justitierådet Bo Svensson, intagen i skriften Brottsutvecklingen 1985.</p> <p>Ur Bo Svenssons artikel må följande återges (s. 139— 140).</p> <p>I begreppet rättvisa ligger också att lika fall skall behandlas lika. I rättssystem<br /> som lägger tonvikten vid den dömdes sociala anpassning är det risk att<br /> lika brott föranleder olika påföljder beroende på att de dömda lever under<br /> olika villkor och har olika ”behandlingsbehov”.</p> <p>För Sveriges del är den diskussionen inte längre lika aktuell. Bl. a. har en<br /> omfattande behandlingsforskning såväl i vårt land som utomlands visat att<br /> möjligheterna att förebygga återfall i brott med olika former av kriminaloch<br /> annan vård är mycket begränsade. Det tycks inte spela någon roll för<br /> återfallsfrekvensen vilken påföljd man väljer. Behandlingsideologin har<br /> därför i Sverige och i många andra länder i västvärlden trängts tillbaka. För<br /> egen del menar jag också att analogin mellan kriminalitet och sjukdom är<br /> falsk. Rättsskipningen syftar inte till att diagnostisera och behandla individer<br /> som uppvisar symptom på social avvikelse (kriminalitet) utan att tydliggöra<br /> lagstiftarens budskap att vissa handlingar inte är tillåtna.</p> <p>Jag har redan sagt att jag anser analogin mellan kriminalitet och sjukdom<br /> vara falsk och att det i dag inte finns något vetenskapligt stödför uppfattningen<br /> att man med olika former av behandling — dödsstraff och möjligen kast- 1</p> </div> <div class="block ml_3"><p>1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ju25—30</p> </div> <div class="block ml_42" /> <div class="block ml_42" /> <div class="block ml_2" /> <div class="block ml_42" /> <div class="block ml_47" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>rering undantaget — kan påverka återfallsrisken (kurs. avmig). Menjagtror Mot. 1987/88</p> <p>inte på en utveckling mot extremt individualiserade påföljder också av ett Ju25</p> <p>annat skäl.</p> <p>Det ligger i byråkratins väsen och möjligen också människans natur att<br /> dra upp regler för den egna verksamheten. Man vill helt enkelt vara konsekvent.<br /> Dessutom lär det finnas undersökningar som visar att beslutsfattare<br /> har svårt att väga in mer än en handfull faktorer samtidigt i beslutsprocessen,<br /> vilket torde verka i samma riktning. 1 alla händelser visar studier av<br /> byråkratier som har nära nog till uppgift att vara flexibla t. ex. myndigheter<br /> som skall stödja konstnärer, uppfinnare och forskare att beslutsfattarna<br /> redan efter kort tid har utvecklat en egen praxis som hindrar dem från<br /> extrema satsningar av det ena eller andra slaget.</p> <p>Liknande iakttagelser är vanliga inom rättsväsendet. 1 de studier av domstolspraxis<br /> i USA som föregick utvecklandet av s. k. sentencing guidelines<br /> framkom att det var ett mycket begränsat antal faktorer som bestämde<br /> påföljderna. De flesta sentencing guidelines arbetar därför med en normalskala<br /> som bygger endast på tre eller fyra faktorer, nämligen brottets art och<br /> grovhet, tidigare lagföringar, drogmissbruk och eventuellt också arbetssituation.<br /> En svensk studie av de sociala myndigheternas praxis beträffande<br /> unga lagöverträdare visar att myndigheternas åtgärder till helt dominerande<br /> del bestämdes av brottens art och grovhet, medan de ungas behov av<br /> vård spelade en mindre roll.</p> <p>Jag räknar därför med att påföljdsval och straffmätning också i framtiden<br /> i allt väsentligt kommer att bestämmas med hänsyn till brottets art och<br /> grovhet samt gärningsmannens kända tidigare kriminalitet.</p> <p>Framgångsrik brottsbekämpning måste i stället bygga på de beprövade och<br /> i rättsmedvetandet förankrade grundsatserna</p> <p>— att på brott skall följa straff</p> <p>— att straffets ändamål är att avhålla andra från att begå brott</p> <p>— att straffet skall innehålla ett visst mått av obehag</p> <p style="margin-left:17px;">— att straffet skall vara rättvist eller annorlunda uttryckt att det skall råda<br /> proportionalitet mellan brott och straff</p> <p>— samt att straffet har en moralbildande eller moralförstärkande verkan.</p> <p>Straffet i sig är enligt denna allmänpreventiva åskådning inte det primära</p> <p>— det bör understrykas — utan det är hotet om straff. Om hotet i sin tur icke<br /> förverkligas i tillräcklig omfattning, upphör emellertid dess värre hotet att<br /> fungera som hot. Straffet förlorar då sin verkan av avskräckning; straffhotet<br /> får inte vara tomt.</p> <p>Från dessa utgångspunkter är det utomordentligt glädjande att propositionen<br /> — med utmönstrande av den individualpreventiva läran — tar till<br /> utgångspunkt de fundamentala principerna om likheten inför lagen och<br /> proportionalitet. Påföljden säges böra vara uttryck för hur allvarlig den<br /> brottsliga gärningen bör bedömas(prop. s. 36). Och vid denna bedömning av<br /> brottets straffvärde bör självfallet alla omständigheter som har anknytning<br /> till brottet och brottssituationen ha betydelse. Den framlagda katalogen<br /> över såväl försvårande som förmildrande omständigheter är här ett användbart<br /> hjälpmedel. Samtidigt härmed tages uttryckligen avstånd från<br /> uppfattningen att ”vård- eller behandlingsaspekter” bör användas som<br /> självständig grund för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet (s. 37 och<br /> lagrådet s. 155 överst).</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_1"><p style="margin-left:12px;">Propositionen har emellertid icke lyckats att överallt frigöra sig från be- Mot. 1987/88</p> <p>roendet av vård- och behandlingsfilosofin. Det finns tydliga återfall! Ju25</p> <p>Kriteriet för villkorlig dom (30:7) skall sålunda även fortsättningsvis vara<br /> en prognos om framtida god skötsamhet.</p> <p>Motsvarande invändning kan riktas mot institutet överlämnande till särskild<br /> vård och skyddstillsyn. Om användningen av det förstnämnda institutet<br /> har sålunda framhållits av docenten i straffrätt Suzanne Wennberg i<br /> SvJT 1986 s. 707: ”Principen påföljdsbestämning efter klandervärdhet (och<br /> billighetshänsyn) är enligt min mening knappast förenlig med ett bibehållande<br /> av institutet överlämnande till särskild vård som reaktion vid brott,<br /> som begåtts av tillräkneliga1 personer.” Inom skyddstillsynens ram återfinns<br /> extrema behandlingstankar. Så t. ex. finns ingen formell gräns för att<br /> utdöma påföljden i fråga. Även den som befunnits skyldig till mord, våldtäkt,<br /> grovt rån eller grovt narkotikabrott kan i och för sig erhålla skyddstillsyn,<br /> något som måste anses direkt utmanande för rättskänslan. Vidare kan<br /> dom på skyddstillsyn kopplas till eller göras beroende av att ”den tilltalade<br /> undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha<br /> samband med hans brottslighet” (30:9 p. 2). Som framgår behöver det icke<br /> föreligga ett mera konkret eller medicinskt fastställt samband mellan behandlingen<br /> och den förmenta brottsorsaken; det räcker med en förmodan.</p> <p>Ej heller uppställs några formella krav på behandlingens innehåll och varaktighet.<br /> Allting flyter på ett från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt sätt.</p> <p>Den tilltalades benägenhet att ”vårda sig” kommer därför säkerligen att i<br /> många fall avtaga ganska snabbt efter domen. Det finns all anledning att<br /> hänvisa till Bo Svenssons uttalanden.</p> <p>Lika brott i vid mening kommer följaktligen icke att leda till lika straff,<br /> något som står i strid med de tidigare återgivna utgångspunkterna för propositionen.<br /> Om två personer begått inbrott tillsammans, bör den ene ej<br /> undgå fängelsestraff enbart därför att hans ”prognos” är god till skillnad<br /> från kamratens. Lika stötande uppfattas att en rattfyllerist kan undgå frihetsstraff<br /> genom hänvisning till alkoholberoende och en i god tid före huvudförhandlingen<br /> påbörjad behandling av något slag.</p> <p>Instituten villkorlig dom och skyddstillsyn bör emellertid bestå som<br /> brottspåföljd men ombildas till en objektiv strafform mellan böter och fängelse.<br /> Avgörande bör vara brottets straffvärde på tidigare angivet sätt. För att<br /> detta skall framgå på ett tydligt sätt bör fängelsetiden alltid utsättas i domen.<br /> (Så skedde då jag började på domarbanan.) Den dömde vet då också i<br /> klarspråk vad han äventyrar genom att begå nya brott. Domstolen bör således<br /> döma t. ex. till två månaders fängelse villkorlig dom eller till skyddstillsyn<br /> i ett år. Dagens ordning medför — vid återfall — dessutom att en annan<br /> domstol än den som handlagt målet tvingas att taxera straffets längd, något<br /> som är principiellt otillfredsställande. Det får ankomma på vederbörande<br /> utskott att utforma erforderlig lagtext i enlighet med syftemålen i motionen.</p> </div> <div class="block ml_2"><p style="margin-left:4px;">1 I Sverige har vi förkastat tillräknelighetsläran som innebär att den som ej fattar<br /> innebörden av en begången brottslig gärning inte heller kan dömas till ansvar; Rättsfonden,<br /> Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, 1988.</p> </div> <div class="block ml_51"><p>3</p> </div> <div class="block ml_11" /> <div class="block ml_4" /> <div class="block ml_0" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Hemställan Mot. 1987/88</p> <p>Med hänvisning till det anförda hemställer jag Ju25</p> <p style="margin-left:28px;">att riksdagen vid behandlingen av propositionen vidtar sådana<br /> ändringar i förslaget till lag om ändring i brottsbalken som angetts i<br /> motionen.</p> <p>Stockholm den 9 april 1988<br /> Allan Ekström (m)</p> </div> <div class="block ml_53"><p>4</p> </div> </div> </div> INL Inlämning 1988-04-08 00:00:00 inträffat 13 B Bordläggning 1988-04-12 00:00:00 inträffat 1 HÄN Hänvisning 1988-04-13 00:00:00 inträffat 2 0 Allan Ekström m 2 undertecknare motgrund Motionsgrund Proposition 1987/88:120 2014-11-21 16:45:45 motkat Motionskategori - 2014-11-21 16:45:45 statustext statustext Ärendet är avslutat GB02Ju25 2019-05-28 12:11:30 tilldelat Tilldelat Justitieutskottet 2014-11-21 16:45:45 GB02Ju25 av Allan Ekström (m) mot_198788_ju_25.pdf 163599 pdf med anledning av prop.1987/88:120 om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) https://data.riksdagen.se/fil/31F3B24A-4D64-4841-AB49-1EE48BD261CA