3109536G902So2061985/86So206motmotMotion 1985/86:So206 Ulf Adelsohn m. fl. (m)MotionMotionSoU20601986-01-17 00:00:002014-11-04 17:38:542014-11-04 00:00:00VälfärdspolitikenUlf Adelsohn m. fl. (m) htmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/G902So206/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/G902So206https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G902So206
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Motion till riksdagen<br />
1985/86:So206</p>
<p>Ulf Adelsohn m. fl. (m)<br />
Välfärdspolitiken</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Moderat välfärdspolitik</p>
<p>Moderat välfärdspolitik bygger på insikten att välfärd är någonting mer<br />
och djupare än ekonomiskt välstånd. Det är trygghet i livets olika skeden,<br />
rätt och möjlighet att fatta egna val, det är människors känsla av delaktighet<br />
och värdighet — för att nämna några exempel.</p>
<p>Att garantera social och ekonomisk grundtrygghet för alla är en av välfärdssamhällets<br />
viktigaste funktioner. Det förutsätter offentliga insatser, en<br />
fungerande statlig och kommunal service och — inte minst — sunda offentliga<br />
finanser. Men i denna funktion ligger också att se till att människor<br />
normalt inte skall behöva vända sig till det allmänna för att få sina anspråk<br />
tillgodosedda. De offentliga insatserna skall förstärka den trygghet människor<br />
själva och tillsammans kan skapa, men inte försvara och ersätta den.</p>
<p>Moderat välfärdspolitik strävar efter ett samhälle med många sociala<br />
skyddsnät som kompletterar de grundläggande offentliga insatserna:<br />
o Ett rimligt skattetryck som gör det möjligt att leva på sin lön ger den<br />
trygghet det innebär för familjen att vara ekonomiskt självständig,<br />
o Enskilt sparande och enskilt ägda bostäder ger familjer en buffert att<br />
möta påfrestningar och oförutsedda utgifter,<br />
o Privata pensionsförsäkringar och andra enskilda försäkringar ger den<br />
som så vill en chans att förstärka sin trygghet i morgon genom att avstå<br />
från konsumtion i dag.<br />
o Sammanhållningen inom familj och släkt har en oersättlig uppgift att<br />
skapa mänskliga band, kärlek och trygghet,<br />
o En hög kvalitet i utbildningen ger nästa generation bättre möjligheter till<br />
meningsfulla arbeten samt att förutse och klara problem,<br />
o Människors vana att ta ansvar, liksom en själslig styrka utvecklad genom<br />
moral, normer och religion ger en säkerhet i livets olika skeden,<br />
o Frivilligt socialt arbete och ideella initiativ kompletterar och tillför nya<br />
erfarenheter till det offentliga skyddsnätet. Det bidrar också till att hålla<br />
det personliga ansvarets och den medmänskliga solidaritetens ideologi<br />
levande. Ytterst är den varje välfärdssamhälles grund,<br />
o Stabila företag, föreningsliv, bygdegemenskapen och kamratkretsen är<br />
andra skyddsnät med viktiga sociala uppgifter, som bidrar till att skapa<br />
trygghet i tillvaron.</p>
<p>Betydelsen av dessa olika sociala skyddsnät varierar mellan olika individer.<br />
Det som är det viktigaste för den enes trygghetsbegrepp, kan vara oviktigt</p>
</div>
<div class="block ml_4" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>för den andres. Därför är en socialpolitisk mångfald, med en politik som är<br />
inriktad på att alla skyddsnät är viktiga och skall hållas levande, trygghetens<br />
bästa garant. Det är moderat välfärdspolitik.</p>
<p>Moderat socialpolitik är överlägsen den socialdemokratiska. Den är bättre<br />
anpassad till mångskiftande individuella behov och önskemål än stora<br />
standardiserade program kan vara. Den bevarar individens integritet genom<br />
att minska behovet av närgångna myndighetsundersökningar. Den är<br />
förebyggande till skillnad från offentliga åtgärder som väsentligen inriktas<br />
på att sättas in när svårigheter redan har uppstått. Den medger att resurser<br />
koncentreras dit där behoven är störst.</p>
<p>Den är hållfast till skillnad från den socialdemokratiska politiken med<br />
dess dubbla nedrustning av välfärden genom att först de enskilda trygghetsnäten<br />
förstörs och sedan de offentliga resurserna inte räcker till alla olika<br />
åtaganden och utfästelser.</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>De sociala totallösningarna</p>
<p>Mot den moderata välfärdspolitiken står de sociala totallösningarna genom<br />
vilka socialdemokraterna tror sig kunna finna den enhetliga och strömlinjeformade<br />
tryggheten.</p>
<p>Tron på dessa totallösningar har kännetecknat socialdemokratisk välfärdspolitik<br />
under hela det senaste halvseklet. Politiken har styrts av den<br />
ständiga jakten på den stora reformen — den totala och allomfattande<br />
förändringen som sagts kunna lösa de flesta problem, samtidigt som ett nytt<br />
område ställs under politikernas kontroll. Vilken reformen har varit har<br />
skiftat från tid till annan. Det har varit 1940-talets långt framskridna planhushållningsambitioner,<br />
miljonprogrammet för bostadsbyggandet, den<br />
stora daghemsutbyggnaden, den aktiva näringspolitiken och 1960-talets<br />
ambitioner om en stor statlig företagssektor, löntagarfonderna eller nu senast<br />
SAMAK-rapportens modell för den totala förhandlingsekonomin.<br />
Men oavsett vilken som varit reformen i tiden och oavsett vilket område den<br />
omfattat har det funnits vissa genomgående kännetecken, som präglar hela<br />
den socialdemokratiska välfärdspolitiken.</p>
<p>Det är likformigheten och storskaligheten. Den ideologiska ambitionen<br />
har varit att finna de enhetliga och storskaliga lösningarna, som medger få<br />
undantag. Barnomsorgen skall vara densamma för alla. Alla skolor skall<br />
vara likadana. Enskilda initiativ — som stör likformigheten — har bekämpats<br />
inom framför allt utbildning, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg.</p>
<p>Ett annat kännetecken är materialismen. Den socialdemokratiska välfärdspolitiken<br />
är materialistisk till sin inställning. Därmed får socialdemokraterna<br />
svårt att se alla de värden som inte låter sig mätas i pengar, men<br />
som likväl är omistliga i välfärdssamhället.</p>
<p>När socialdemokratisk politik medvetet strävat efter att sparandet skall<br />
ske i kollektiva former, har man enbart betraktat sparandet som ett sätt att<br />
skapa kapital till nödvändiga offentliga investeringar. Men sparandets<br />
grundläggande betydelse för familjers trygghet, självständighet och ekonomiska<br />
oberoende har inte insetts. När problem uppstår i sjukvård, social</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>8</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>vård och äldrevård som inte direkt kan förklaras med för få tjänster och små<br />
resurser ställer sig socialdemokraterna oftast oförstående.</p>
<p>Av den materialistiska inställningen till familjepolitiken och välfärden<br />
följer den nedmontering av grundläggande normer och etiska värden som<br />
präglat socialdemokratisk politik: den kravlösa skolan, den bristande respekten<br />
för betydelsen av en levande förankring i historien — genom goda<br />
historiekunskaper hos de unga, men också genom värnandet av historiska<br />
miljöer och kulturvärden och det personliga ansvaret, som alltför ofta ersatts<br />
av kollektiv plikt.</p>
<p>Den hotade välfärden</p>
<p>Den socialdemokratiska välfärdspolitiken har satt likhetstecken mellan<br />
välfärd och offentliga utgifter. De enda sociala insatserna värda namnet är<br />
för socialdemokraterna de som finansieras med skattemedel och som beslutats<br />
av riksdag och kommunfullmäktige. Därmed har fokus riktats endast<br />
mot de insatser som hjälper dem som redan drabbats av problem.</p>
<p>Den politiken har i dag råkat i kris. Det illustreras i det enkla men fundamentala<br />
faktum att den offentliga sektorn är långt större än vad vi kan<br />
betala med vårt lands produktion.</p>
<p>Trots detta finns det stora och växande brister i det offentliga trygghetsnätet.</p>
<p>Från skolan, socialvården, sjukvården, äldreomsorgen och kriminalvården<br />
kommer rapporter om hur det offentliga får allt svårare att klara sina<br />
uppgifter. Men socialdemokraterna är alltför ideologiskt blockerade för att<br />
tänka om.</p>
<p>1 tron att staten och kommunernas insatser är all välfärds ursprung och<br />
garant har andra trygghetsnät rustats ned. Följden är att välfärden i dag<br />
hotas av en dubbel nedrustning. Det offentliga trygghetssystemet får allt<br />
svårare att klara sina åtaganden utan att pruta på kvaliteten. Samtidigt har<br />
familjernas ekonomiska oberoende, enskilda initiativ inom vård, utbildning<br />
och omsorg, och alla de andra trygghetsnät som skulle kunna minska<br />
trycket på det offentliga försvagats.</p>
<p>Krisen visar sig emellertid också i att en stor del av välfärdens brister inte<br />
kan lösas med de konventionella instrumenten. Problem med ensamhet,<br />
maktlöshet, alienation och rotlöshet kan varken lagstiftas, beskattas eller<br />
subventioneras bort. Inför problem som inte kan härledas till för få tjänster<br />
och små resurser står den traditionella politiken maktlös.</p>
<p>Välfärdens förutsättningar</p>
<p>Mot den socialdemokratiska politiken, som möter och själv skapar allt större<br />
problem, står den moderata välfärdspolitiken. Den bygger på fem viktiga<br />
utgångspunkter:</p>
<p>Välfärd måste byggas på en moral</p>
<p>En välfärdsstat som urholkar den moral, etik och medmänskliga gemenskap<br />
som den vilar på kommer att övergå till en mekanisk överföring av</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>9</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>pengar, övervakad av allt strängare kontroller och regleringar. I sin förlängning<br />
kommer en sådan politik att skapa mer ofärd än välfärd. Det finns<br />
uppenbara tendenser i den riktningen.</p>
<p>Snabba och drastiska förändringar av skattelagar och andra regler leder<br />
till osäkerhet hos enskilda och företag. Många känner att det är allt svårare<br />
att respektera spelreglerna, när inte ens staten respekterar dem utan ändrar<br />
dem så fort det passar det politiska syftet.</p>
<p>Ett allt hårdare skattetryck och allt snårigare skatteregler urholkar viktiga<br />
värden som arbetsglädje och skattemoral. Skatteregler, bidragsregler och<br />
t. ex. ett antagningssystem i utbildningen som gynnar list framför flit och<br />
smärthet framför arbete urholkar viktiga normer och värden.</p>
<p>Lagar som betraktar oskyldiga som misstänkta, och myndighetsutövning<br />
som upplevs vara mest ägnad att skapa problem och trassel för rättskaffens<br />
medborgare, är andra tendenser i samhällsutvecklingen som skadar viktiga<br />
moral- och normvärden. Det är svårt att värna om ett samhällsklimat som<br />
bygger på förtroende, god vilja och ödmjukhet om människor känner att de<br />
möter motsatsen hos sina myndigheter.</p>
<p>Politiska beslut har alltför ofta satt sig över människors värderingar och<br />
moral. Utvecklingen har nu gått så långt att flera forskare varnar för konsekvenserna.<br />
De talar om ”inlärd hjälplöshet” som beskrivning på vad som<br />
händer när människor får erfara att ansträngningar inte lönar sig, och när<br />
det är svårt att se ett samband mellan handlingar och utfall.</p>
<p>Andra forskningsrapporter har varnat för håglöshet och rotlöshet, för<br />
moralisk hemlöshet och för föräldrar med dåligt självförtroende, som tror<br />
att deras barns fostran är något som kräver specialister. Detta är resultatet<br />
av den sociala ingenjörskonsten som nonchalerat och motarbetat värden<br />
som personligt ansvar, ideella insatser, ekonomisk självständighet och personlig<br />
valfrihet.</p>
<p>Den moderata välfärdspolitiken bygger på att det är viktigt att värna om<br />
etiska värden. Om personligt ansvar och enskilda initiativ. Om respekt och<br />
tolerans.</p>
<p>Vår välfärdspolitik förutsätter en skola som ger kunskaper, men också<br />
normer och etik.</p>
<p>Den förutsätter en rättskipning som skall vila på människors värderingar<br />
och rättsuppfattning men inte vara en ideologisk spjutspets för den som vill<br />
skapa den nya människan för partipolitiska värderingar.</p>
<p>Den förutsätter en kriminalvård och vård av missbrukare som bygger på<br />
tron på betydelsen av det personliga ansvar som var och en har för sitt<br />
handlande, men också på ansvaret som vi alla har för att hjälpa dem som<br />
råkar ut för svårigheter.</p>
<p>Den utgår från att enskilda medborgare har både förmåga och vilja att ta<br />
ansvar. Myndigheter och sociala institutioner kan inte befria oss från vårt<br />
ansvar för det som händer våra grannar, anhöriga eller medmänniskor.</p>
<p>Den förutsätter ett moraliskt handlande från myndigheter gentemot<br />
medborgare. Myndigheterna måste respektera människans integritet och<br />
privatliv. Politiker måste respektera människors egendom och rättigheter<br />
— även om det försvårar deras egna planer.</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>10</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Familjen är välfärdens viktigaste skapare</p>
<p>Vårt lands välfärd har skapats av enskilda familjers — i den vidare mening<br />
som omfattar flera generationer — arbete och uppoffringar. Familjer som<br />
fungerar dåligt kan aldrig ersättas av det offentliga trygghetsnätet. Man kan<br />
med visst fog hävda att familjerna är den viktigaste välfärdsfaktorn, till och<br />
med när det handlar om fördelningspolitik. 1 den senaste ekonomiska rapporten<br />
från Industrins utredningsinstitut diskuteras flera studier som visat<br />
att familjen har större betydelse för utjämningen än vad den offentliga<br />
fördelningspolitiken har. Det gäller såväl den rent materiella omfördelningen<br />
mellan individer och generationer som överföringen av humankapital<br />
mellan generationerna.</p>
<p>Den nya fattigdomen låser fast allt fler familjer i bidragsberoende. Bakom vårt<br />
krav att människor i vanliga inkomstlägen skall kunna leva på sin lön, när<br />
skatten är betald, finns en rad samhällsekonomiska argument: Rundgång<br />
är ineffektivt. Höga.marginalskatter hämmar produktivt och ärligt arbete<br />
och försvagar den ekonomiska tillväxten. Lägre skatt på lönen är ur alla<br />
synvinklar samhällsekonomiskt bättre än högre skatt och högre bidrag.</p>
<p>På samma sätt kan de moderata kraven på valfrihet i barnomsorg, utbildning,<br />
äldreomsorg, tandvård och sjukvård motiveras med att det är reformer<br />
som skapar bättre service till lägre kostnader.</p>
<p>Först och främst handlar det emellertid om ett ideologiskt ställningstagande,<br />
om vanliga människors förmåga att påverka sin tillvaro och stå på<br />
egna ben. Den som kan försörja sig på sin egen lön och få pengar över att<br />
spara, och den som har rätt och möjlighet att träffa sina egna val är en<br />
tryggare och friare människa. Den människa som vet att hon har en egen<br />
buffert om problem uppstår, och som vet att hon alltid kan göra något själv,<br />
står tryggare och bättre rustad att möta problem och svårigheter. Därför är<br />
reformer som skapar valfrihet, sänker skattetrycket och ökar utrymmet för<br />
självständiga beslut den bästa socialpolitiken. Det är en socialpolitik som<br />
förebygger problem, och som värnar de värden som är välfärdens och det<br />
goda samhällets grund.</p>
<p>Varje insats som kan stärka familjerna — ekonomiskt eller på annat sätt<br />
— ökar välfärden. Och varje insats som försvagar dem genom att minska<br />
deras ekonomiska självständighet, försvåra deras möjligheter att spara och<br />
äga, eller som sätter sig över deras åsikter om barnens fostran och utbildning,<br />
försvagar vår välfärd.</p>
<p>Välfärdens fördelning kan aldrig skiljas från välfärdens<br />
skapande</p>
<p>Sverige kan inte ha ett system för välfärdens fördelning som samtidigt raserar<br />
själva grunden för välfärden. Följden blir krympande anslag till offentlig<br />
verksamhet trots stigande skatter och växande skuldbörda. All välfärd<br />
måste skapas innan den fördelas, och den skapas av enskilda människors<br />
ansträngningar.</p>
<p>Flertalet av dagens stora problem är tillväxtproblem — inte fördelningsproblem.<br />
Tillväxten är för låg och för många kedjor och bojor binder tillväxtens<br />
drivkrafter.</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>11</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Besparingar i de statliga utgifterna, en politik som pressar ned inflationen,<br />
avskaffandet av löntagarfonderna, rejält sänkta marginalskatter och<br />
ansträngningar att bringa ned det totala skattetrycket är allt reformer som<br />
skapar bättre möjligheter för ekonomisk tillväxt. Därmed är detta också<br />
insatser för välfärden.</p>
<p>Välfärden förutsätter en stat som är stark — men inte på<br />
medborgarnas bekostnad</p>
<p>I de växande socialhjälpsköerna trängs nu allt fler vanliga familjer, vars<br />
enda problem är att pengarna inte räcker — när skatten är betald. Det blir<br />
relativt sett mindre tid och pengar över till dem som har verkliga sociala<br />
problem.</p>
<p>På akutmottagningarna trängs de svåra fallen med människor som hellre<br />
skulle få ett recept, en omplåstring eller helt enkelt ett råd av en praktiker<br />
som kom hem till dem. Statens sociala nät har vuxit, men det har vuxit på<br />
andra näts bekostnad. Statens förpliktelser har blivit så många och stora att<br />
de viktigaste uppgifterna försvinner i mängden.</p>
<p>Det är därför viktigare än någonsin att bevara och förstärka mångfalden<br />
av sociala nät. Det kräver sociala reformer även utanför den traditionella<br />
socialpolitiken.</p>
<p>Dit hör skattereformer som ger fler möjlighet att leva på sin lön, spara<br />
och bygga upp en egen buffert för påfrestningar.</p>
<p>Reformer som ger fler möjlighet att äga sitt hem. Reformer som främjar<br />
en kunskapsskola, normer och fostran och kvalitet i utbildningen. Dit hör<br />
också reformer som främjar enskilda initiativ inom vård, utbildning och<br />
omsorg.</p>
<p>Välfärd och valfrihet</p>
<p>Det finns lika många definitioner av välfärd som det finns människor. Välfärd<br />
förutsätter att alla människor har rätt och möjlighet att forma sin tillvaro<br />
efter eget huvud. Rätten och möjligheten att välja hur man skall bo, hur<br />
barnen skall tas om hand, vilka läkare och tandläkare man vill anlita, hur<br />
man skall använda sin fritid och hur man skall få hjälp när man blir gammal<br />
och sjuk är begränsad för många. På alla dessa områden finns moderata<br />
förslag som skulle vidga valfriheten, även till dem som saknar tjock plånbok<br />
eller en tjock adressbok. Moderat välfärdspolitik är ett vidare begrepp<br />
än socialdemokratisk. För oss är välfärden mycket mer än ekonomiskt välstånd<br />
och offentliga utgifter.</p>
<p>Vissa socialpolitiska frågor</p>
<p>Förslag till hur tryggheten och välfärden skall kunna förbättras och fördjupas<br />
för barn, handikappade, vårdbehövande äldre liksom för människor<br />
som möter svårigheter av olika slag, t. ex. genom missbruk, läggs fram i<br />
andra moderata motioner.</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_52"><p>12</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>I det följande behandals behovet av att stärka föräldrarätten och hur<br />
valfriheten skall kunna vidgas inom sjukvården, liksom i fråga om omsorgerna<br />
för äldre och handikappade.</p>
<p>Grundlagsfäst föräldrarätt</p>
<p>"Det beslut som riksdagen kommer att fatta om en stund är historiskt, och<br />
det har enligt min uppfattning samma dignitet som det beslut som riksdagen<br />
en gång för mycket länge sedan fattade när man fastslog alla barns rätt till<br />
undervisning.”</p>
<p>Så karakteriserade statsrådet Bengt Lindqvist, biträdande minister i socialdepartementet,<br />
riksdagsmajoritetens ställningstagande den 4 december<br />
1985 till propositionen ”Förskola för alla barn”.</p>
<p>Vi tog avstånd från propositionen. Det ”historiska” ligger nämligen i att<br />
riksdagsbeslutet innebar ett stort steg mot en än mer socialistisk familjepolitik.<br />
Kommunerna förpliktigas att bygga ut barnomsorgen så att alla barn<br />
över ett och ett halvt års ålder fr. o. m. 1991 skall kunna beredas plats i<br />
någon form av förskola. 1 propositionen angav socialministern att barnomsorgen<br />
medvetet måste ”inriktas på att bli en del av en god uppväxtmiljö för<br />
alla barn”. Detta kan knappast tolkas annorlunda än att barn som inte<br />
placeras i den kommunala barnomsorgen eller som fostras och vårdas av<br />
föräldrarna själva skulle få en sämre uppväxtmiljö. Föräldrarnas förmåga<br />
och vilja att ta huvudansvaret för sina barn underkänns. Trots det starka<br />
samband som finns mellan harmonin hos barnen och harmonin hos föräldrarna<br />
och trots att de flesta småbarnsföräldrar själva föredrar valfrihet arbetar<br />
socialdemokraterna målmedvetet med hjälp av skattesystemet, föräldraförsäkringens<br />
utformning och ett ensidigt barnomsorgsstöd för att allt<br />
fler familjer skall tvingas anlita kollektiv barnomsorg, vare sig det passar<br />
dem eller inte.</p>
<p>Utvecklingen på det familjepolitiska området inger stor oro. Föräldrarnas<br />
rätt och ansvar att med utgångspunkt i barnens bästa bestämma över<br />
vården och omsorgen om sina barn är för oss självklar. Denna rätt måste<br />
också vara vägledande vid politiska beslut. Vi anser därför att man nu skall<br />
pröva förutsättningarna för att grundlagsfästa föräldrarätten.</p>
<p>Regeringen bör därför ges i uppdrag att skyndsamt låta utreda denna<br />
fråga. Därvid måste också utredas de konsekvensändringar som skulle erfordras<br />
i andra författningar rörande bl. a. skatter, statsbidrag, förskola,<br />
socialtjänst samt sjuk-, hälso- och tandvård. I vissa fall, t. ex. när barnen<br />
riskerar att fara illa, måste barnens rätt sättas före föräldrarnas och avsteg<br />
göras i grundprincipen. Detta skall i så fall regleras i särskild författning,<br />
t. ex. inom ramen för bestämmelserna i Lag om vård av unga (LVU).</p>
<p>Låt sjukvårdsförsäkringen följa patienten</p>
<p>1 propositionen om en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL våren 1982) uttalade<br />
föredragande statsrådet bl. a. följande:</p>
<p>”Landstingskommunernas ansvar utgör inte något hinder för andra att bedriva<br />
hälso- och sjukvård. Inte heller innebär ansvaret någon bestämmanderätt<br />
för landstingskommunerna över andra vårdgivare inom landstingsområdet.”</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>13</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Propositionen antogs av en enhällig riksdag, sedan socialutskottet ytterligare<br />
understrukit att landstingskommunens vårdansvar inte ”får tas till intäkt<br />
för att begränsa möjligheterna för annan att bedriva hälso- och sjukvård”.</p>
<p>Trots detta drevs det s. k. Dagmarbeslutet igenom i riksdagen våren 1984.<br />
Beslutet innebär att landstingen i praktiken fått monopol på hälso- och<br />
sjukvården genom att patienternas sjukvårdsförsäkringspengar överförts<br />
till landstingen. Nytillkommande heltidsarbetande läkare eller sjukgymnaster<br />
utanför glesbygdsområdena får, liksom deltids- och fritidspraktiker,<br />
endast ansluta sig till sjukförsäkringen med landstingens godkännande.</p>
<p>Dagmarbeslutet har redan medfört att många patienter mist sin läkare<br />
eller sjukgymnast och att den för patienterna positiva utvecklingen av alternativa<br />
vårdformer, som t. ex. privata hembesöksjourer och akutmottagningar<br />
utgör, upphört.</p>
<p>I den mån landstingen verkligen tecknar avtal med privatpraktiserande<br />
läkare och sjukgymnaster blir dessas arbete helt reglerat till plats, omfattning<br />
och inriktning, vilket cementerar verksamheten och begränsar utrymmet<br />
för nya initiativ.</p>
<p>Den i egentlig mening fria sektorn blir helt förbehållen vårdgivare vars<br />
patienter har så pass gott om pengar att de kan betala hela vårdkostnaden<br />
själva. De mindre välbeställda blir helt hänvisade till offentlig vård. Någon<br />
valfrihet för dem existerar inte. Självfallet säger vi nej till en sådan sjukvårdspolitik.</p>
<p>Moderata samlingspartiet vill bryta monopolet och alltjämt låta ersättningen<br />
från den allmänna sjukförsäkringen följa patienten genom att den<br />
betalas ut för den vård patienten själv — inte landstingspolitikerna — väljer.<br />
Dagmarbeslutet skall därför upphävas.</p>
<p>Sjukförsäkringen bör finansiera en större del av sjukvården</p>
<p>Vi anser att sjukförsäkringen skall vara uppdelad i en sjukvårdsförsäkring<br />
och en sjukpenningförsäkring. Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla<br />
och ersätta landstingsskatten som den främsta finansieringskällan för hälso-<br />
och sjukvården. I ett första stegskall sjukvårdsförsäkringen, som tidigare,<br />
omfatta den öppna vården. I ett andra steg bör även vården vid sjukhem<br />
och vårdhem innefattas. Fullt utbyggd bör försäkringen omfatta även sjukhusvården.</p>
<p>Den utbyggda sjukvårdsförsäkringen Finansieras genom att delar av<br />
landstingsskatten successivt ersätts av en obligatorisk sjukförsäkringsavgift<br />
för den enskilde inkomsttagaren. Avgiften skall liksom landstingsskatten<br />
vara proportionell mot den enskildes inkomst. Den som har så låg inkomst<br />
att han eller hon inte betalar skatt skall inte heller betala sjukförsäkringsavgift<br />
till den allmänna sjukvårdsförsäkringen, men trots detta ha sjukförsäkringsförmånerna.<br />
Ersättningen från sjukvårdsförsäkringen skall följa patienten<br />
och vara likvärdig för vård i landstingets eller enskild regi. Härigenom<br />
får patienten frihet att själv välja vårdform och vårdmiljö. Alternativa<br />
vårdformer och nya behandlingsmetoder uppmuntras. Försäkringen skall<br />
också täcka kostnader för hemsjukvård när denna ersätter vård vi sjukhus<br />
eller sjukhem.</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>14</p>
</div>
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_58" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Ett fungerande husläkarsystem</p>
<p>I Sverige finns för närvarande ca 600 heltidspraktiserande läkare efter en<br />
kraftig minskning under senare år. Medelåldern ligger mellan 55 och 60 år.<br />
Den nuvarande sjukförsäkringens ersättningstaxa inbjuder inte till nyetablering.<br />
Många heltidspraktiker har jämförelsevis dåliga villkor genom att<br />
den av regeringen medgivna taxesättningen är för låg. Trots betydande<br />
kostnadsökningar för bl. a. lokaler och anställd personal har taxorna frusits<br />
för 1985. Om detta inte rättas till kommer heltidspraktikerna successivt att<br />
försvinna.</p>
<p>Taxorna måste enligt vår mening följa kostnadsutvecklingen. För att<br />
underlätta nyetablering bör ersättningen från sjukvårdsförsäkringen vara<br />
högre under de första åren. 1 glesbefolkade områden måste taxan sättas så<br />
högt att den kompenserar det lägre befolkningsunderlaget — för att därmed<br />
stimulera läkare att etablera sig i underförsörjda områden.</p>
<p>Den av oss förordade satsningen på privata vårdgivare skulle få stor<br />
betydelse för möjligheten att inrätta ett husläkarsystem och en bra hemsjukvård.<br />
Bl. a. Danmark, England och Holland har fungerande husläkarsystem<br />
tack vare sina praktiker. Mindre läkarmottagningar i enskild regi innebär<br />
också att vården kan ges närmare patienterna. En verkligt decentraliserad<br />
vård fordrar små enheter. Där är privatpraktikern överlägsen. Han<br />
stannar också vanligen lång tid på den plats där han slagit sig ned. Kostnaderna<br />
är betydligt lägre än för den offentliga primärvården.</p>
<p>Med vårt förslag skulle utbyggnaden av den öppna vården utanför sjukhusen<br />
till övervägande del kunna ske genom privatpraktiker. Praktiker bör<br />
också kunna ta över verksamheten vid redan befintliga vårdenheter, vilket<br />
skulle innebära betydande besparingar för landstingen. Det skulle inte<br />
minst skapa bättre ekonomiskt utrymme för den specialiserade slutna vården,<br />
som främst måste drivas i landstingens regi.</p>
<p>Att kunna välja sjukhem</p>
<p>Landstingen sparar redan över en miljard kronor varje år genom att anlita<br />
enskilda sjukhem. Men många av dessa existerar under ytterst osäkra förhållanden,<br />
eftersom landstinget kan vägra att förnya kontrakten med dem<br />
eller endast skriva kontrakt på ett år i taget. Det händer att landsting vägrar<br />
att sända patienter till enskilda sjukhem trots att de egna sjuk- eller vårdhemmen<br />
är väsentligt dyrare. Skulle en patient välja ett enskilt vårdhem<br />
utan bidrag från landstinget får hon betala väsentligt mycket mer för sin<br />
vård trots att kostnaderna för vården är avsevärt lägre.</p>
<p>En utbyggd sjukvårdsförsäkring skulle därför få stor betydelse, inte<br />
minst för enskilda vårdhem. Patienten skulle på lika villkor kunna välja<br />
mellan landstingsdrivna sjukhem och enskilda, stiftelse- eller kanske rörelsedrivna<br />
sjukhem. Fler alternativa små sjukhem skulle uppstå om de slapp<br />
beroendet av landstingens mycket osäkra välvilja. Det avgörande för skilda<br />
sjukhems existens skulle i stället bli att patienterna trivdes där och sökte sig<br />
dit.</p>
<p>Det är självklart att de patienter som långa perioder har sjukhemmet som<br />
sitt hem skall tillerkännas den avskildhet som ett eget rum innebär om de så</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>15</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>önskar. Men lika viktigt är att den långtidssjuke får rimlig möjlighet att<br />
välja mellan olika sjukhem med olika inriktning och olika utformning.</p>
<p>Det tredje steget</p>
<p>Sjukvårdsförsäkringen bör i ett tredje steg omfatta också sjukvård och mer<br />
omfattande behandlingar eller operationer. Detta skulle kanske få störst<br />
betydelse för de patienter som i dag tvingas att stå i kanske årslånga köer för<br />
t. ex. starr- eller höftledsoperationer, därför att resurserna i det egna landstinget<br />
är otillräckliga. Även den som har tunn plånbok skulle då med hjälp<br />
av sjukvårdsförsäkringen kunna få sin vård ordnad genom privata initiativ.</p>
<p>De försäkringssystem vi förordar skulle medföra stora fördelar:<br />
o Patienternas ställning blir starkare. Valfriheten ökar.<br />
o Alternativa vårdformer skapas som ökar framåtskridandet inom vårdsektorn.</p>
<p>o Mer och bättre vård kan ges till en given kostnad,<br />
o Sjukvårdspersonal kan välja mellan arbete i offentlig eller enskild vård<br />
och mellan arbete som egna företagare eller som anställda,<br />
o En fungerande vårdkedja skapas med vård av god kvalitet i rätt tid och på<br />
rätt vårdnivå.</p>
<p style="margin-left:12px;">o Landstingen avlastas uppgifter till förmån för den högspecialiserade<br />
sjukvård som även framgent främst måste bedrivas genom landstingens<br />
försorg.</p>
<p>Genom att få ut mer vård för knappa resurser skulle vi med vårt förslag<br />
också slippa de risker som HS 90 — hälso- och sjukvården inför 1990-talet<br />
— gav uttryck åt. Vårdcentralernas utbyggnad förutsattes i utredningen till<br />
stor del ske på bekostnad av de patienter som behöver sjukhusens specialiserade<br />
resurser.</p>
<p>Vi kommer aldrig någonsin att acceptera att de svårast sjuka eller de mest<br />
vårdbehövande missgynnas till förmån för dem som är lindrigt sjuka eller<br />
endast sjuka någon enstaka gång. Med vårt förslag om en allmän och obligatorisk<br />
sjukvårdsförsäkring uppnås inte bara större valfrihet för patienterna.<br />
Även landstingens möjlighet att ta fullt ansvar för sina patienter förbättras.</p>
<p>Valfrihet också inom tandvården</p>
<p>Sju vuxna svenskar av tio väljer privattandvård. Trots att kostnaderna är<br />
väsentligt lägre än i folktandvården möter privattandläkarna växande ekonomiska<br />
svårigheter genom att inte heller tandvårdstaxan tillåtits följa med<br />
kostnadsutvecklingen.</p>
<p>Då tandvårdsförsäkringen beslöts 1973 garanterades att privattandläkarna<br />
skulle följa folktandvårdens kostnadsutveckling. Så har inte blivit fallet.<br />
Folktandvårdens kostnader har ökat med 280% sedan 1974, privattandvårdens<br />
med 200% och konsumentprisindex med 159%. Taxeutvecklingen har<br />
emellertid stannat vid 125%. Privattandläkarnas reallön har halverats på tio<br />
år, vilket också minskar deras möjligheter att investera i modern utrustning<br />
och att även i övrigt upprätthålla kvaliteten. Ytterst hotas patienternas möjlighet<br />
att välja tandläkare. Även inom tandvården måste taxor och avgifter</p>
</div>
<div class="block ml_45"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>16</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>sättas så att patienten garanteras en god vård och en reell möjlighet att välja<br />
mellan olika vårdgivare på samma ekonomiska villkor.</p>
<p>Patienternas rätt att fritt och på likvärdiga ekonomiska villkor välja vårdgivare<br />
och vårdform bör därför skrivas in i såväl hälso- och sjukvårdslagen<br />
som i tandvårdslagen med giltighet fr. o. m. år 1987. Detta skulle få väsentlig<br />
innebörd för de avtal som då skall träffas på dessa områden.</p>
<p>För de privatpraktiserande tandläkarna gäller också regler för etableringsbegränsning<br />
som i praktiken har samma effekt som Dagmarsystemet.<br />
Få privattandläkare har möjlighet att verka utanför tandvårdsförsäkringens<br />
ram, eftersom patienten då får betala hela tandvårdskostnaden. Etableringsbegränsningsreglerna<br />
måste därför omedelbart upphävas.</p>
<p>Större valfrihet för äldre och handikappade</p>
<p>Vård av och service till de äldre, som primärkommunerna ytterst ansvarar<br />
för, betalas med avgifter, med statsbidrag (kommunal hemhjälp) och i<br />
övrigt med kommunalskatt. Något försäkringssystem som inom sjukvården<br />
Finns inte.</p>
<p>Även på detta område är det viktigt att kunna välja mellan olika alternativ<br />
i fråga om service, vård och boende. De gamla måste också på ålderdomen<br />
kunna påverka sin situation. Det kan gälla möjligheten att få erforderlig<br />
vård närmare den ort där man har sina anhöriga. Det kan gälla önskemål<br />
om en vård på idéburen grund. Det kan också gälla en annorlunda inriktning<br />
av vården eller servicen, som bättre passar den äldre.</p>
<p>De nuvarande reglerna innebär att den vård, omsorg och service som ges<br />
av ideella organisationer, av personer som vill utforma insatserna på ett<br />
annorlunda sätt eller över huvud taget i enskild regi alltför ofta förbehålls<br />
de pensionärer som kan betala hela eller en stor del av kostnaden själva<br />
utan något tillskott från kommunens sida. I andra fall ger kommunerna<br />
visst bidrag, men endast om de själva saknar tillräckliga vårdresurser. De<br />
privata äldreomsorgshemmen får ofta fungera som dragspel beroende på<br />
de aktuella behovet inom kommunen, men helt oberoende av om de äldre<br />
föredrar det enskilda eller det kommunala alternativet.</p>
<p>De nuvarande förhållandena begränsar således valfriheten för de äldre,<br />
samtidigt som de gör det vanskligt för intresserade personer att starta alternativ<br />
eller kompletterande verksamhet inom äldreomsorgerna. Resultatet<br />
blir sannolikt också sammantaget högre kostnader för det allmänna. Motsvarande<br />
gäller många yngre handikappade som behöver omfattande service<br />
och omvårdnad på områden som kommunerna ytterst är ansvariga för.</p>
<p>I socialtjänstlagens portalparagraf fastslås att ”verksamheten skall bygga<br />
på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet”.</p>
<p>Detta stadgande följs emellertid inte upp i den paragraf som reglerar den<br />
enskildes rätt till stöd och hjälp vid t. ex. åldrande eller handikapp. Valfriheten<br />
och hänsynen till den enskildes önskemål när det gäller service och<br />
omvårdnad bör enligt vår mening därför också skrivas in i biståndsparagrafen<br />
och i övriga sammanhang där det är erforderligt.</p>
<p>Detta bör innebära att ideell förening eller annan privat vårdgivare som<br />
tillhandahåller viss service eller omsorg för äldre eller handikappade skall</p>
</div>
<div class="block ml_44"><p>Mot. 1985/86</p>
<p>So206</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>17</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>ha rätt till kommunalt bidrag för service som avlastar verksamhet som kom- Mot. 1985/86</p>
<p>munen annars skulle vara skyldig att bedriva. Det kommunala bidraget So206</p>
<p>skall högst motsvara vad verksamheten skulle kosta i kommunal regi. Skulle<br />
den enskilda verksamheten inte efterfrågas faller naturligtvis det kommunala<br />
bidraget bort.</p>
<p>Med ett sådant system skulle smådriftsfördelar också bättre kunna tas till<br />
vara. En personalintensiv verksamhet som vård och service blir billigare i<br />
smådrift, där administration och organisation blir enklare. Samtidigt kan<br />
ofta ny teknik snabbare införas, vilket beror på att beslutsprocessen blir<br />
enklare i den lilla organisationen.</p>
<p>Pensionärer och handikappade skulle få bättre möjlighet att som fullmyndiga<br />
medborgare själva kunna form sina liv, även i de fall då de är<br />
beroende av omfattande vård eller service.</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Med stöd av vad som ovan anförts hemställs</p>
<p style="margin-left:29px;">1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i<br />
motionen anförts om inriktningen av välfärdspolitiken,</p>
<p style="margin-left:29px;">2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om författningsmässig<br />
reglering av föräldrarätten i grundlagen,11</p>
<p style="margin-left:29px;">3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om finansiering<br />
av en större del av sjukvårdskostnaderna via sjukförsäkringen i enlighet<br />
med vad som i motionen anförts,21</p>
<p style="margin-left:29px;">4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som<br />
i motionen anförts om avskaffandet av nu gällande regler för ersättningen<br />
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, det s. k.</p>
<p style="margin-left:29px;">Dagmar-systemet,21</p>
<p style="margin-left:29px;">5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar<br />
i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen att patienternas valfrihet<br />
stärks i enlighet med vad som i motionen anförts,</p>
<p style="margin-left:29px;">6. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om etableringsbegränsningar<br />
för tandläkare med omedelbar verkan,21</p>
<p style="margin-left:29px;">7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar<br />
i socialtjänstlagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet med<br />
vad som i motionen anförts.</p>
<p>Stockholm den 17 januari 1986</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Ulf Adelsohn (m)<br />
Lars Tobisson (m)<br />
Anders Björck (m)<br />
Carl Bildt (m)</p>
</div>
<div class="block ml_24"><p>Ingegerd Troedsson fm)</p>
<p>Ingrid Sundberg (m)</p>
<p>Staffan Burenstam Linder (m)<br />
Rolf Clarkson fm)</p>
<p>Sonja Rembo (m)</p>
<p>Per-Olof Strindberg fm)</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Nils Carlshamre (m)<br />
Rolf Dahlberg (m)</p>
<p>L. Arne Andersson (m)<br />
i Ljung</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>" 1985/86:K208.<br />
2' 1985/86:Sf220.</p>
</div>
<div class="block ml_53"><p>18</p>
</div>
<div class="block ml_54" />
<div class="block ml_58" />
<div class="block ml_58" />
<div class="block ml_58" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_14" />
<div class="block ml_8" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_58" />
<div class="block ml_58" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_3" />
<div class="block ml_17" />
<div class="block ml_12" />
<div class="block ml_11"><p>AB Stockholm 1986</p>
</div>
<div class="block ml_5" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_58" />
<div class="block ml_58" />
<div class="block ml_58" />
</div>
</div>
0Ulf Adelsohnm1undertecknare0Lars Tobissonm2undertecknare0Anders Björckm3undertecknare0Carl Bildtm4undertecknare0Ingrid Sundbergm5undertecknare0Staffan Burenstam Linderm6undertecknare0Sonja Rembom7undertecknare0Nils Carlshamrem8undertecknare0Rolf Dahlbergm9undertecknare0L. Arne Anderssonm10undertecknareG902So206Ulf Adelsohn m. fl. (m) mot_198586_so_206.pdf342558pdfVälfärdspolitikenhttps://data.riksdagen.se/fil/D5C97BEE-917D-45A7-928D-567F0DF80811