3100079 G802133 1984/85 133 mot mot Motion 1984/85:133 Lars Werner m. fl. Motion Motion 133 0 1984-11-12 00:00:00 2014-11-04 09:53:23 2014-11-04 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40) Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G802133/text https://data.riksdagen.se/dokument/G802133 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G802133 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_42"><p>2</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Motion</p> <p>1984/85:133</p> <p>Lars Werner m. fl.</p> <p>Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop.<br /> 1984/85:40)</p> <p>I proposition 1984/85:40 anger regeringen sina målsättningar och riktlinjer<br /> för den ekonomiska politiken fram till 1990-talets början.</p> <p>Propositionen baseras på 1984 års långtidsutredning. Denna har valt att<br /> undersöka hur vissa mål för den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas<br /> fram till 1990. Den har därvid använt den faktiska verkligheten enbart<br /> som en sorts startplatta och undviker snarast att undersöka hur de objektiva<br /> utvecklingsdrag som ekonomin f. n. uppvisar kan tänkas utvecklas vidare.<br /> Den anger med andra ord inte vilka faktiska trender som kan förväntas under<br /> givna strukturella och institutionella omständigheter och än mindre ägnar<br /> den sig åt att se vilka förskjutningar och förändringar i dessa omständigheter<br /> som pågår och som kan förväntas fortsätta, förstärkas eller försvagas under<br /> årtiondets senare hälft. Den historiska fas den svenska kapitalismen är inne i<br /> behandlas ohistoriskt, statiskt och abstrakt. Utredningen sätter upp sina<br /> balansmål och räknar ut hur dessa skall nås utan att se till det sociala och<br /> ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi faktiskt lever i.<br /> Därigenom blir utredningen mest en sorts abstrakt sifferlek.</p> <p>Bland de faktiska strukturella och institutionella drag utredningen behandlar<br /> mycket ytligt eller lämnar obeaktade finns flera som måste tillmätas<br /> avgörande betydelse. Den tilltagande transnationaliseringen av de kapitalistiska<br /> ekonomierna är ett sådant utvecklingsdrag. Utredningen visar där att<br /> medan sysselsättningen i svensk industri i Sverige minskat med 13 % mellan<br /> 1965 och 1981 har den i svenskägda industriföretag utomlands ökat med 50 %<br /> under motsvarande period. Den kan också visa att medan industriinvesteringarna<br /> trendmässigt klart minskar inom Sverige sedan 1970-talets mitt, så<br /> beskriver de svenska investeringarna utomlands en klar ökning under samma<br /> period - men utredningens enda slutsats är den mest förskönande eller<br /> apologetiska (försvarsadvokatyrmässiga) för det svenska transnationella<br /> kapitalet, nämligen att utlandsinvesteringar är bra för företagen och<br /> lönsamma och att de främjar svensk export. Men den ser inte alls hela den<br /> process av transnationalisering som utvecklingen i Sverige är en del av, en<br /> process som alltmer försvårar möjligheterna till en nationellt oberoende<br /> ekonomisk politik.</p> <p>Utredningen fäster vidare inte avseende vid transnationaliseringens andra<br /> sida och förutsättning - den tilltagande koncentrationen och centralisationen<br /> av makt och kapital. Detta inverkar på såväl möjligheterna till tillväxt, till<br /> kapitalbildning och investeringar, till prisbildning, marknadsstruktur som<br /> produktionsinriktning.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_41"><p>3</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Utredningen ”glömmer” också att vi lever i ett klassamhälle. Förändringar<br /> inom samhällsklasserna och förhållandena mellan samhällsklasserna finns<br /> knappast ens antydda. Den håller sig med abstrakta aggregat (sammanklumpningar)<br /> såsom ”hushåll” och ”sparande” eller talar om ”näringslivet”<br /> och ”industrin” som enhetliga begrepp. Denna ”glömska” gör att man inte<br /> ser att ekonomin i Sverige är baserad på och alstrar klasskillnader och<br /> grunder för sociala konflikter. Detsamma gäller om de målsättningar för den<br /> ekonomiska politiken som utredningen sätter upp och som regeringen<br /> anammar.</p> <p>Förvisso kan det ha ett visst värde att göra den typ av analys långtidsutredningen<br /> försöker sig på. Det kan ha ett intresse att se vissa politiska<br /> målsättningars sammanhang och vilken konsekvens en viss politik kan få på<br /> försörjningsbalans och andra ekonomiska variabler under statiska historiska<br /> strukturella förhållanden. Men utredningen och propositionen försöker<br /> något mer. De bygger på myten om att det skulle finnas en av klassmotsättningar<br /> och politisk kamp oberoende framtid för vilken det går att fastställa en<br /> samhälleligt neutral och opartisk, objektivt fastställbar ekonomisk politik.<br /> Hur framtiden gestaltar sig är produkten av maktförskjutningar inom<br /> kapitalismen och av klassmotsättningarna. Utfallet av dessa konflikter<br /> fastläggs inte i en ohistoriskt präglad utredning med en teknokratisk<br /> sifferanalys’ begränsningar. Framtiden skapas av kamp och är inte en<br /> teknokratisk utredningsprodukt.</p> <p>Det sagda innebär inte att vi anser det vara en enkel uppgift att göra<br /> prognos av kapitalismens framtida utveckling. Det ligger i kapitalismens<br /> natur- i dess anarkiska karaktär, dess slumpmässiga utveckling utan en mera<br /> bestämd relation till samhälleliga målsättningar-att dess framtida utveckling<br /> rymmer så många okända faktorer. Det är därför också naturligt att såväl<br /> propositionen som utredningen ofta påpekar osäkerheten i beräkningar och<br /> slutsatser.</p> <p>Detta visar också dels på att målsättningar för ekonomisk politik under<br /> kapitalismen alltid måste ses utifrån det faktum att kapitalismen inte<br /> utvecklas efter samhälleliga eller demokratiskt fastlagda mål. Dess utveckling<br /> är den svårförutsebara summan av utfallet av en rad konflikter på<br /> marknaden mellan företag och produkter och framför allt mellan och inom<br /> klasserna.</p> <p>Det visar dels också på att det inte finns någon teknokratiskt fastställbar<br /> ”riktig” ekonomisk politik. Politikens ”riktighet” avgörs av vilka klasskrafter<br /> och maktförhållanden den utgår från att tjäna. En politik för att bryta<br /> storfinansens makt är kvalitativt skild från en politik för att bevara den.<br /> Kvalitativt och för människornas liv har politiken icke desto mindre<br /> avgörande skillnader. Utredningen blir alltså en legitimering av en viss<br /> politik, som skall upphöjas till en objektiv nödvändighet.</p> <p>Denna kritik av propositionens och utredningens linje framstår klarare när<br /> man betraktar hur den formulerar och diskuterar målsättningarna för den</p> <p>1 * Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 132-134</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_42"><p>4</p> </div> <div class="block ml_4"><p>ekonomiska politiken.</p> <p>I propositionen anges målsättningarna på ett sätt som närmast är<br /> traditionellt och pliktskyldigt i svensk ekonomisk politik. De viktigaste<br /> målen sägs vara ”full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk<br /> tillväxt, regional balans och balans i utrikesbetalningarna”. Långtidsutredningen<br /> har också med ”god lönsamhet i näringslivet” som en målsättning<br /> men denna har regeringen - försiktigtvis? - stuckit undan till ”en viktig<br /> förutsättning för fortsatt expansion”.</p> <p>När man först betraktar dessa målsättningar och regeringens motiveringar<br /> för dem känns mycket igen som vad vi kan kalla keynesiansk argumentation:<br /> full sysselsättning anges t. ex. som det viktigaste målet. Men när helheten<br /> framträder är det en keynesianskt färgad retorik kring en nyliberalt anlagd<br /> politik och ekonomisk grundsyn som uppenbaras.</p> <p>Den springande punkten i regeringens nuvarande ekonomiska strategi är<br /> inflationsbekämpning genom att hålla tillbaka lönerna. Den spikar ”tak” för<br /> inflationsutvecklingen, som i praktiken inte medför en inställning till<br /> problematiken som skiljer sig från de ”nyliberala” monetaristernas teser om<br /> att penningmängden skall växa i takt med produktionen.</p> <p>Den ekonomiska utvecklingen i landet skall även framdeles ledas av de<br /> stora exportföretagens intressen. Därför förespråkar långtidsutredningen och<br /> detta refereras med uppenbart gillande av regeringen - att Sverige bör<br /> fortsätta att vara ett kapitalexporterande land, detta med motiveringen att<br /> ”avkastningen på investeringar i utvecklingsländer torde vara större än<br /> motsvarande avkastning i industriländer i ett framtida balansläge”!</p> <p>Till detta måste påpekas att det inte är landet Sverige som exporterar<br /> kapital och får ”den större avkastningen”. Det är den svenska storfinansen.<br /> Det finns inget som garanterar att dess vinster kommer ”landet” till godo.<br /> Tvärtom står många delar av kapitalexporten speciellt på sikt i motsättning<br /> till utvecklingen av produktionen inom landet. Men framför allt, den<br /> ståndpunkt som uttrycks av LU och regeringen är ett oförblommerat<br /> understöd åt de svenska transnationella bolagens deltagande i den imperialistiska<br /> utplundringen av Tredje världen. Den ”större avkastningen” från dessa<br /> investeringar är detsamma som en större utsugning av Tredje världens<br /> arbetskraft och tillgångar.</p> <p>Arbetarrörelsens uppgift och mål borde vara att bekämpa en sådan<br /> utveckling.</p> <p>I och med att den ekonomiska teori som ligger bakom regeringens politik<br /> är ohistorisk och inte ser till faktiska makt- och klassförhållanden, utan<br /> omvandlar kapitalistklassens intressen till nationens intressen, blir också<br /> målbeskrivning och strategi ett stöd för dessa intressen. Målet ”full<br /> sysselsättning” - som nu faktiskt formuleras som en accept av en efter<br /> svenska förhållanden hög arbetslöshet - och målet ”jämn fördelning av<br /> levnadsstandarden” tjänstgör mest som döljande eller förskönande omskrivningar.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_42"><p>5</p> </div> <div class="block ml_4"><p>När det gäller utformandet av de mål regeringen sätter upp för den<br /> ekonomiska politiken bör det understrykas att dessa under kapitalismens<br /> förhållanden mest är att betrakta som en viljeyttring. Den kapitalistiska<br /> ekonomiska utvecklingen formas inte efter och leder inte fram till uppfyllandet<br /> av samhälleliga mål. Skall utvecklingen kunna styras mot uppställda mål<br /> krävs styrmedel som angriper och alltmer upphäver kapitalismens anarkiska<br /> - dess mållösa och planlösa - karaktär. Annars blir målen just viljeyttringar<br /> som utvecklingen i bästa fall tillfälligt kan närma sig.</p> <p>Låt oss exemplifiera detta med målet ”full sysselsättning”. Långtidsutredningen<br /> har formulerat målet att full sysselsättning hädanefter skall anses råda<br /> vid 2 % arbetslöshet, vilket regeringen tycks godta. Denna omformulering av<br /> fullsysselsättningsmålet måste för det första tillbakavisas. Detta kan dessutom<br /> innebära en betydligt högre egentlig arbetslöshetssiffra då hänsyn inte<br /> tas till den dolda arbetslösheten. Målet kan ju alltid uppnås med ”beredskapsarbeten”<br /> eller förtidspensioner. Det är en svag viljeyttring som<br /> propositionen således för fram.</p> <p>Men en sak är denna precisering av målet som innebär att man godtar en<br /> arbetslöshet på omkring 90 000 personer.</p> <p>Men även som sådan är målsättningen ingenting som kommer att uppnås<br /> och kunna tryggas. Kapitalismen utvecklas ”cykliskt” mellan högkonjunkturer<br /> med ”full sysselsättning” och lågkonjunkturer med högre arbetslöshet.<br /> Att nå en målsättning som ”full sysselsättning” - om detta skall betyda något<br /> annat än ett tillfälligt konjunkturläge, kräver således bestämda ingrepp som<br /> dämpar och på sikt upphäver kapitalismens vågrörelser. Annars är den fulla<br /> sysselsättningen bara förstugan till en ny arbetslöshetskris.</p> <p>Det anmärkningsvärda är nu att varken LU eller regeringen diskuterar<br /> denna problematik och således inte heller anger några riktlinjer som skulle<br /> leda till målets ”förverkligande”. Men frågan om sysselsättningsmålet ställs<br /> också utan hänsyn till den historiska situationen. Betydelsen av transnationaliseringen<br /> och en inte osannolik bred introduktion av den moderna mikroelektroniken<br /> för sysselsättningen lämnas utanför propositionens analys.<br /> Därmed blir ju propositionens sysselsättningsmål utan förankring i den<br /> faktiska utvecklingen. Dessutom anges inga egentliga medel - utöver höga<br /> vinster för storfinansen.</p> <p>På ett likartat sätt kan diskuteras andra mål som sätts upp, såsom hög<br /> tillväxt och de s. k. balansmålen. Så länge vi har ett system med konjunkturella<br /> variationer - som f. n. också tycks bli allt större -- kommer utvecklingen<br /> bara att tillfälligt röra sig mot målen, men också i samma utsträckning från<br /> dem. Då den långsiktiga tendensen f. n. syns vara att vi kan förvänta oss mer<br /> av stagnation torde utvecklingen dessutom mera fjärma sig från än närma sig<br /> de uppsatta målen, då det för de flesta av dessa inte ställs upp några styrmedel<br /> för hur de skall nås.</p> <p>Dessutom bör påpekas att regeringen uppenbart övervärderar problemen<br /> kring de bokföringsmässiga balanserna i den svenska ekonomin. Nettoskul</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_41"><p>6</p> </div> <div class="block ml_4"><p>den till utlandet beräknas nu vara ugnefär 20 % av BNP, men ses den i<br /> förhållande till de samlade tillgångar som det svenska folkhushållet har är<br /> den av storleksordningen 3%. Enligt LU:s beräkningar skulle den kunna<br /> falla till ca 12 % av BNP år 2000 vilket skulle vara omkring 2 % av landets<br /> tillgångar. Sett mot bakgrund av den skuldkris många länder - speciellt vissa<br /> u-länder - har eller mot bakgrunden av de stora svängningarna i valutakurser<br /> och kapitalrörelser framstår utlandsbalansen inte alls som det avgörande<br /> problem den brukar utmålas som. Sverige är nu och skulle även med en högre<br /> utlandsskuld förbli kreditvärdigt på den internationella kapitalmarknaden.<br /> Uppblåsningen av detta problem tjänar som ett motiv för att ställa<br /> storfinansens exportindustriers intressen i centrum för samhällets utveckling.</p> <p>Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett<br /> problem som överdrivs av politiska skäl. Den offentliga sektorn har samlade<br /> tillgångar - realkapital och finansiellt kapital - som 1985 beräknas uppgå till<br /> 800 miljarder kronor. Mot detta står skuldsättningen på 600 miljarder kronor<br /> som till huvuddel utgörs av statsskulden. Den offentliga sektorn har alltså<br /> trots stora statliga budgetunderskott fortfarande en positiv nettoförmögenhet.<br /> Den slutsats man kan dra av detta är att den offentliga sektorns<br /> skuldsättning kvantitativt inte är något större problem här än i andra<br /> jämförbara kapitalistiska stater. Problemet är i stället den privatisering av<br /> sparandet som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och<br /> finansinstitut tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner<br /> kan köpa stora mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således<br /> ett fördelningsproblem mer än ett statsfinansiellt problem.</p> <p>En sammanfattning av regeringens ekonomiska riktlinjer och målsättningar<br /> ger vid handen att den följer LU:s alternativ 1 som koncentrerar sig på<br /> ökad privat konsumtion och sektor och anser ”utrymmet” för ökad offentlig<br /> konsumtion vara begränsat. Regeringen anser att pris- och lönebildningen<br /> måste ändras - och går i praktiken in med en aktiv statlig inkomstpolitik för<br /> att hålla nere lönerna. Denna inkomstpolitik byggs in i riktlinjerna för resten<br /> av 1980-talet. Regeringen hävdar visserligen att full sysselsättning är ”den<br /> ekonomiska politikens viktigaste mål”, men godtar en väsentlig urvattning<br /> av detta mål och ger dessutom inga riktlinjer för hur detta urvattnade mål<br /> skall kunna tryggas. Regeringen tror inte heller på en arbetstidsförkortning<br /> till 35 timmar i veckan under 1980-talet ”såvida inte produktivitetsökningen<br /> blir väsentligt större än man nu kan bedöma”. Däremot anser man att ett<br /> första steg kan tas ”om den ekonomiska tillväxten tillåter även reallönerna<br /> att växa”.</p> <p>Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken under 1980-talet<br /> berör inte heller vare sig fördelningspolitiken, maktförhållandena i näringslivet<br /> eller ens betydelsen av löntagarfonderna.</p> <p>Syftet med den ekonomiska politiken bör enligt vpk:s mening vara att bana<br /> väg för ett samhälle som ger medborgarna ett socialt och ekonomiskt tryggt<br /> liv, som utvecklar landets produktion, ger alla rätt till arbete och skapar</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_42"><p>7</p> </div> <div class="block ml_4"><p>jämlika och rättfärdiga förhållanden. Det är också av vikt att den skapar<br /> förutsättningar för att Sverige skall kunna bidra till en internationell<br /> utjämning. För att en sådan allmän målbeskrivning skall kunna uppfyllas<br /> krävs en politik som bidrar till en maktförskjutning från storfinansen och<br /> andra kapitalistiska kretsar till de arbetande och som successivt ökar graden<br /> av planmässighet och folkligt inflytande.</p> <p>Dessa satser kan konkretiseras i följande riktlinjer, som svarar mot den<br /> historiska situation vi nu är inne i.</p> <p>1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar<br /> transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en<br /> mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Detta<br /> innebär inte en politik för nationell isolering, men att de transnationellt<br /> verkande finansimperiernas inflytande över landets ekonomi och utveckling<br /> attackeras och beskärs. Existerande valutalagar bör tillämpas för att dämpa<br /> kapitalexporten. Lagarna bör dessutom skärpas med t. ex. facklig vetorätt<br /> mot utlandsinvesteringar och kapitalexport. Kontrollen och restriktiviteten<br /> mot utländska kapitals uppköp och inflytande över svenskt näringsliv måste<br /> kraftigt skärpas.</p> <p>En av det transnationella kapitalet alltmer oberoende utveckling är inte<br /> detsamma som internationell isolering. Det bör i stället skapa förutsättningar<br /> för en bredare länderspridning av den svenska utrikeshandeln, och ett mera<br /> konsekvent uppträdande för en nödvändig internationell utjämning.</p> <p>2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en<br /> växande reservarmé av arbetslösa med syfte att trygga allas rätt till arbete.<br /> Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750 000 nya arbetstillfällen<br /> bör skapas fram till år 2000. Detta kräver ett statligt industriprogram som<br /> kan hejda och helst vända den nedåtgående trenden för industrisysselsättningen.<br /> Men huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske inom den<br /> offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa omkring 40 000 nya<br /> arbeten per år. Detta kräver en tillväxt av den offentliga konsumtionen med<br /> omkring 2 % per år. En sådan planmässig utbyggnad av den offentliga<br /> verksamheten måste förverkligas samtidigt med en djupgående demokratisering.</p> <p>För att förverkliga sådana målsättningar för sysselsättningspolitiken är det<br /> grundläggande att storfinansens makt angrips och reduceras. De större<br /> besluten om investeringar och samhälleligt sparande måste styras av stat,<br /> kommuner och arbetarkollektiv. Detta kräver å sin sida dels att storfinansens<br /> maktcentra i de privata affärsbankerna, försäkringsbolag, investmentbolag<br /> och stiftelser angrips. Nationaliseringen av affärsbanker och stora finansinstitut<br /> bör påbörjas under 1980-talet. Dels krävs att de nuvarande s. k.<br /> löntagarfonderna byggs ut och demokratiseras så att de kan utgöra ett<br /> verksamt medel mot storfinansens kontroll över näringslivet.</p> <p>Den tekniskt-vetenskapliga omvälvning vi nu är i början av måste ställas<br /> under samhällelig kontroll och de arbetandes inflytande. Den dataelektro</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_42"><p>8</p> </div> <div class="block ml_4"><p>niska industrin måste ställas under strikt nationell kontroll eller nationaliseras.<br /> De arbetande måste ha möjligheter att vara med och styra valet av ny<br /> teknik, så att denna introduceras inte för att degradera arbetet och de<br /> arbetandes positioner utan för att underlätta arbetet och stärka de arbetandes<br /> inflytande. Därför fordras t. ex. facklig vetorätt vid introduktion av ny<br /> teknik.</p> <p>De nya teknologiska landvinningarna är redan, och kommer sannolikt på<br /> relativt kort sikt än mer att bli, en faktor som bidrar till en växande<br /> arbetslöshet om den inte introduceras planmässigt och inom ramen för en<br /> strategi för utveckling av industri och offentlig sektor som vi ovan angett<br /> riktlinjerna för. Men de bör komma de arbetande till godo genom en allmän<br /> förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till 6timmarsdagen<br /> bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring<br /> 1990-talets början. Detta avskaffar i och för sig inte de tendenser som i<br /> kapitalismen skapar arbetslöshet, men det ökar antalet arbeten och skapar<br /> förutsättningar för en utjämnad arbetstid.</p> <p>3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens<br /> trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet<br /> samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan<br /> enastående sätt. Medan de arbetande haft reallönesänkningar och tillhör<br /> dem som drabbas mest av minskad utbyggnad av offentlig service eller en<br /> relativt försvagad offentlig verksamhet har landets överklass kunnat åtnjuta<br /> enorma förmögenhetsökningar, ökade bolagsvinster, stigande kapitalinkomster<br /> och växande makt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett<br /> enhetligt progressivt system för inkomstskatterna där skattesatsen inte<br /> varierar beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras<br /> med en ”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom<br /> utomordentligt kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri.<br /> En ökad andel av skatteintäkterna bör tas ut genom en produktionsfaktorskatt<br /> som utformas så att den inte missgynnar arbetskraftsintensiv<br /> produktion. Kapital och förmögenheter skall beskattas hårdare. Politiken<br /> skall se till att de tillgångar de arbetande skapar mobiliseras för landets<br /> utveckling och folkets väl.</p> <p>Den statliga inkomstpolitiken riktad mot löneökningar måste upphöra. I<br /> stället bör inflationens verkliga orsaker angripas genom en politik som<br /> begränsar spekulationen och det transnationella och nationella monopoloch<br /> storkapitalets makt över marknader och prisbildning. Ett led här är också<br /> övergång till lågräntepolitik.</p> <p>En sådan omläggning av skatte- och inkomstpolitiken bör kombineras med<br /> andra åtgärder. Bostadspolitiken måste läggas om så att den möjliggör lägre<br /> hyror. Livsmedlen bör förbilligas i första hand genom att momsen - eller<br /> momseffekten - på mat slopas.</p> <p>En politik som utformas enligt dessa riktlinjer kan öka graden av<br /> planmässighet i samhällets utbyggnad och skapa rättvisare fördelning av</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:133</p> </div> <div class="block ml_42"><p>9</p> </div> <div class="block ml_4"><p>produktionens resultat. Den gör det möjligt att successivt och bestående<br /> närma ekonomins utveckling till uppställda mål. Den möjliggör att produktionen<br /> bättre kan utvecklas befriad från rovdrift och hänsynslöshet mot de<br /> ekologiska sammanhangen.</p> <p style="margin-left:10px;">Med hänvisning till det anförda föreslås</p> <p style="margin-left:42px;">att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1984/85:40<br /> godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång<br /> sikt som motionen förordar.</p> <p>Stockholm den 12 november 1984<br /> LARS WERNER (vpk)</p> <p>BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)</p> <p>C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)</p> <p>JÖRN SVENSSON (vpk)</p> </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 2 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 3 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 4 undertecknare 0 EVA HJELMSTRÖM vpk 5 undertecknare 0 JÖRN SVENSSON vpk 6 undertecknare G802133 Lars Werner m. fl. mot_198485__133.pdf 197364 pdf Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40) https://data.riksdagen.se/fil/6F8A0013-36A5-4EA3-A8C0-C3AF1FCCFFEE