3100061 G802117 1984/85 117 mot mot Motion 1984/85:117 Bengt Westerberg m. fl. Motion Motion 117 0 1984-11-12 00:00:00 2014-11-04 09:53:08 2014-11-04 00:00:00 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1984/85:45) Bengt Westerberg m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G802117/text https://data.riksdagen.se/dokument/G802117 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G802117 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Motion</p> </div> <div class="block ml_4"><p>1984/85:117</p> <p>Bengt Westerberg m. fl.</p> <p>Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1984/85:45)</p> <p>I proposition 1984/85:40 behandlas - mot bakgrund av 1984 års långtidsutredning<br /> och remissbehandlingen därav — riktlinjerna för den ekonomiska<br /> politiken på medellång sikt. Regeringen föreslår att riksdagen skall<br /> godkänna de i propositionen redovisade riktlinjerna för politiken. I proposition<br /> 1984/85:45 föreslås dels vissa skattehöjningar i syfte att stärka<br /> statsbudgeten och motverka att bytesbalansen försämras, dels vissa arbetsmarknadspolitiska<br /> åtgärder.</p> <p>De ekonomisk-politiska målen</p> <p>Målen för den ekonomiska politiken brukar anges till full sysselsättning,<br /> stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden,<br /> regional balans och balans i utrikesbetalningama.</p> <p>Långtidsutredningen har på flera punkter sökt precisera målen kvantitativt<br /> för att kunna närmare ange förutsättningarna för att de skall kunna<br /> uppnås samtidigt. Regeringen för nu i proposition 1984/85:40 ett ganska<br /> utförligt resonemang om målen och det inbördes sambandet mellan dem,<br /> dock utan att närmare precisera dem. I stället har man sökt verbalt ange<br /> deras betydelse.</p> <p>Den fulla sysselsättningen sägs vara den ekonomiska politikens ”viktigaste<br /> ” mål. Men samtidigt är ekonomisk tillväxt viktigt för att kunna klara<br /> full sysselsättning och därför sägs det vara ”väsentligt att prioritera den<br /> ekonomiska tillväxten”. Flera andra mål är i sin tur förutsättningar för hög<br /> ekonomisk tillväxt och trygg sysselsättning, t. ex. låg inflationstakt. Dessutom<br /> sägs det att en mera balanserad statsfmansiell situation ”är en<br /> nödvändig förutsättning för att uppnå full sysselsättning”. Att uppnå en<br /> sådan balans är därför ”en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter”.<br /> Dessutom är det ”av yttersta vikt” att bytesbalansen förbättras.<br /> Det enda mål som ges en något lägre prioritet är en jämn fördelning av<br /> levnadsstandarden som endast ”är och förblir ett av de centrala målen för<br /> den ekonomiska politiken”.</p> <p>Vi har förståelse för att regeringen inte finnér det meningsfullt att i<br /> siffror precisera de ekonomisk-politiska målen, men vi finner samtidigt den<br /> diskussion som förs om målen till stora delar i sak helt innehållslös. Det<br /> hade varit mer klargörande om man endast konstaterat att det mellan dessa<br /> mål finns mycket komplicerade samband. De flesta ekonomisk-politiska<br /> åtgärder har t. ex. effekter på flera av målen men inte alltid så att de i alla<br /> 1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 117-119</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>2</p> </div> <div class="block ml_3"><p>avseenden leder till ökad måluppfyllelse. Här kan man alltså stöta på<br /> konflikter både mellan de ekonomisk-politiska målen och mellan effekter<br /> på kortare och längre sikt.</p> <p>Ett exempel på en sådan målkonflikt kan hämtas ur proposition 1984/<br /> 85:45. Regeringen föreslår flera punktskattehöjningar vilka driver upp<br /> inflationstakten på kort sikt. Samtidigt sägs syftet vara att åstadkomma en<br /> åtstramning av finanspolitiken som på något längre sikt förutsätts ge en<br /> lägre inflationstakt än som eljest skulle uppkomma.</p> <p>Det är en svaghet att regeringen i proposition 1984/85:40 knappast alls<br /> berör förekomsten av sådana målkonflikter. Att bara konstatera att alla<br /> mål är viktigast, prioriterade eller av yttersta vikt ger ingen ledning för<br /> utformningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt. Regeringens<br /> diskussion blir på grund av denna brist tämligen ointressant som underlag<br /> för politiska avvägningar.</p> <p>Målkonflikter</p> <p>Vi vill ge två exempel på målkonflikter som kommer att nödvändiggöra<br /> politiska prioriteringar när den ekonomiska politiken skall utformas för de<br /> närmaste åren.</p> <p>Bägge dessa målkonflikter handlar om fördelningseffekter på kortare<br /> och längre sikt, men oavsett vilka avvägningar som görs uppkommer också<br /> spridningseffekter till andra ekonomisk-politiska mål.</p> <p>Vi delar regeringens bedömning att en av de viktigaste uppgifterna för<br /> den ekonomiska politiken under de kommande åren är att uppnå en bättre<br /> balans i statsfinanserna och att detta är en förutsättning för att uppnå full<br /> sysselsättning och lägre inflationstakt. Det råder heller inga delade meningar<br /> om att en hög ekonomisk tillväxt är av stor betydelse för att<br /> budgetunderskottet skall kunna reduceras. Men därutöver krävs aktiva<br /> budgetförstärkande åtgärder. Långtidsutredningen har för sin del preciserat<br /> dem till 18 miljarder kronor under perioden 1985—1987. Utan att<br /> skriva under på LU:s siffra tycks regeringen ändå i stort sett acceptera<br /> denna ambitionsnivå.</p> <p>I princip står två vägar till buds, skattehöjningar och utgiftsminskningar.<br /> Det är något oklart vilken avvägning mellan dessa medel som regeringen<br /> förordar. Det slås dock fast att man framöver måste utgå från ”ett i stort<br /> sett oförändrat skattetryck”. I proposition 1984/85:45 framgår också att<br /> regeringen numera anser att det i första hand är genom utgiftsnedskärningar<br /> budgetförstärkningen skall åstadkommas. Förutom de nu föreslagna<br /> punktskattehöjningarna ”krävs också åtgärder på utgiftssidan för att säkerställa<br /> att budgetunderskottet utvecklas på ett tillfredsställande sätt</p> <p> alla möjligheter att dra ned på utgifter måste tas till vara. De få</p> <p>särskilt angelägna utgiftsökningar som kan bli aktuella måste i sin helhet<br /> finansieras genom neddragning av andra utgifter.” Folkpartiet har tidigare</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>3</p> </div> <div class="block ml_3"><p>i flera motioner till riksdagen slagit fast att de nödvändiga budgetförstärkningarna<br /> måste ske genom minskning av utgifterna.</p> <p>Nu är det emellertid en sak att i princip förorda utgiftsminskningar och<br /> en annan att verkligen genomföra sådana. Socialdemokraterna har tidigare<br /> avvisat varje tanke på minskade offentliga utgifter med hänvisning till de<br /> fördelningspolitiska effekterna. I polemik mot förslag från oss har man lagt<br /> fram kalkyler som visat att nedskärningarna skulle leda till högre boendekostnader,<br /> högre kommunalskatter etc., och slutsatsen har varit att de inte<br /> kan accepteras av fördelningspolitiska skäl.</p> <p>Ett av felen med de socialdemokratiska beräkningarna har varit att de<br /> varit helt statiska. Man har helt bortsett från besparingarnas effekter på<br /> den ekonomisk-politiska utvecklingen på någon sikt, t. ex. på sysselsättning<br /> och inflation. Dessa effekter är på någon sikt av största betydelse just<br /> för att man skall kunna nå viktiga fördelningspolitiska mål. Regeringen<br /> framhåller nu att ”den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen<br /> kan göra är att driva en ekonomisk politik som leder till full sysselsättning<br /> och stabila priser”. Samtidigt konstaterar man att aktiva budgetförstärkande<br /> åtgärder är en nödvändig förutsättning för att nå dessa mål.</p> <p>Regeringen tycks nu alltså dra samma slutsats som vi tidigare gjort,<br /> nämligen att minskade offentliga utgifter, trots vissa kortsiktigt negativa<br /> födelningseffekter, är ett nödvändigt inslag i en ekonomisk politik som<br /> bl. a. siktar till rättvis fördelning.</p> <p>Problemet för socialdemokraterna är att de så länge påstått något annat<br /> att de nu har svårt att konkretisera de åtgärder deras principiella helomvändning<br /> motiverar. De som fortfarande motsätter sig utgiftsminskningar<br /> kan alltid påminna om vad statsministern, finansministern och andra ledande<br /> företrädare för partiet tidigare uttalat om den ”förtorkade” besparingspolitiken,<br /> om att besparingar inte har några som helst effekter på<br /> budgeten, om att de skulle leda till ett annat och sämre samhällssystem<br /> osv. Man har själv blivit fånge i den fälla man ursprungligen sökte gillra för<br /> andra. Sannolikt kan detta också vara en förklaring till att man så sorgfälligt<br /> undvikit en diskussion om denna målkonflikt mellan fördelningseffekter<br /> på kortare och längre sikt.</p> <p>Vi skall ge ytterligare ett exempel på en liknande målkonflikt. Progressiv<br /> inkomstskatt och inkomstprövade sociala förmåner har införts i fördelningspolitiskt<br /> syfte. Vid en snabb upptrappning av skattesatser och avgifter<br /> resp. en snabb nedtrappning av bidrag uppkommer emellertid marginaleffekter<br /> som kan bli mycket besvärande och negativt påverka människors<br /> beteende.</p> <p>Det råder i dag en betydande enighet om att såväl marginaleffekterna,<br /> särskilt för barnfamiljer, sorn marginalskatterna för många inkomsttagare<br /> är så höga att de skapar besvärande snedvridningseffekter i ekonomin.<br /> Samtidigt är det emellertid uppenbart att åtgärder för att minska marginalskatter<br /> och andra marginaleffekter kortsiktigt kan ge fördelningseffekter<br /> tl Riksdagen 1984/85. 1 sami. Nr 117-119</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_40"><p>4</p> </div> <div class="block ml_2"><p>som kan anses stötande. Även här möter vi alltså en målkonflikt mellan<br /> effekter på kortare och längre sikt. Inte heller denna målkonflikt har<br /> behandlats i regeringens proposition.</p> <p>Det hade varit intressantare, och av större betydelse för debatten om<br /> den ekonomiska politikens utformning, om regeringen diskuterat målkonflikter<br /> av detta slag i stället för att bara räkna upp de ekonomisk-politiska<br /> målen och hävda att alla är ungefär lika viktiga.</p> <p>Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans</p> <p>Långtidsutredningen har framhållit betydelsen av att pressa ned prisoch<br /> löneökningstakten i ekonomin och den har också understrukit vikten<br /> av att minska det statliga budgetunderskottet, vilket är betydelsefullt inte<br /> minst för att åstadkomma den lägre pris- och löneökningstakten.</p> <p>Den samhällsekonomiska utvecklingen bestäms inte ensidigt av statsmakterna.<br /> Sveriges internationella beroende framhålls helt riktigt i regeringens<br /> proposition, liksom bl. a. det ansvar som ligger på arbetsmarknadens<br /> parter. När man använder begreppet "ekonomisk politik" mäste man<br /> emellertid rimligen avse de åtgärder som statsmakterna kan vidta för att<br /> påverka den ekonomiska utvecklingen. Man måste alltså skilja mellan en<br /> önskvärd utveckling, vars förverkligande är beroende också av beslut och<br /> händelser utanför regeringens kontroll, och den ekonomiska politiken.<br /> Proposition 1984/85:40 utmynnar i en hemställan från regeringen att riksdagen<br /> skall godkänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Vad riksdagen<br /> egentligen skall godkänna framstår som ganska oklart. 1 propositionen<br /> redovisas nämligen mycket litet av sådana riktlinjer.</p> <p>De riktlinjer som förekommer avser den statliga budgetpolitiken. De<br /> överensstämmer med vad riksdagen redan tidigare uttalat. Som vi tidigare<br /> noterat är regeringen oklar vad gäller avvägningen mellan utgiftsnedskärningar<br /> och inkomstförstärkningar. De under hösten framlagda förslagen<br /> har dock helt tagit sikte på inkomstförstärkningar trots att man i de aktuella<br /> propositionerna också framhåller vikten av utgiftsnedskärningar.<br /> Förklaringen till denna obalans i regeringens åtgärd sförslag har vi tidigare<br /> berört.</p> <p>Enligt vår uppfattning måste utgiftspolitiken föras utifrån förutsättningen<br /> om ett oförändrat och på sikt något minskat skattetryck. Skattetrycket i<br /> Sverige kan inte höjas utan att det får negativa effekter på samhällsekonomin.<br /> En annan sak är att skattesystemet behöver ändras på flera punkter<br /> för att bli mer rättvist och understödja andra ekonomisk-politiska mål.<br /> Inom ramen för ett oförändrat skattetryck kan det då bli aktuellt både med<br /> höjda och sänkta skattesatser. Vi anser t. ex. att marginalskatterna bör<br /> sänkas och att skattebördan måste omfördelas så att den lättas för barnfamiljerna.</p> <p>Även regeringen inser numera att det finns gränser för hur högt skatte</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_42"><p>5</p> </div> <div class="block ml_4"><p>trycket kan bli. Det är mot den bakgrunden man nu talar om ett ”i stort sett<br /> oförändrat skattetryck”. Formuleringen, liksom talet om inkomstförstärkningar<br /> i annat sammanhang, håller emellertid öppet för skattehöjningar.<br /> Hittills är det den väg man i första hand valt för att förstärka budgeten. De<br /> senaste exemplen är de i proposition 1984/85:45 föreslagna skattehöjningarna<br /> samt den tidigare föreslagna fastighetsskatten.</p> <p>Regeringen tycks fången i tanken att det går an med små skattehöjningar<br /> även om man tvekar inför stora. Problemet är att de flesta skattehöjningar<br /> är små. Det handlar nästan alltid om någon procent på arbetsgivaravgiften<br /> eller någon hundralapp på inflationsskyddet. Om man aldrig sätter ett<br /> definitivt stopp för skattehöjningar kommer skatterna att fortsätta stiga.<br /> Många små skattehöjningar blir så småningom tillsammans stora. Vill man<br /> inte ha stora skattehöjningar måste man därför säga nej även till små.</p> <p>Regeringen hävdar att skattekvoten, dvs. de totala skatterna som andel<br /> av BNP, har varit i stort sett oförändrad sedan 1977. Det är grovt sett<br /> korrekt, men en höjning av kvoten har dock skett efter regeringsskiftet<br /> 1982. Man måste vid en jämförelse av skattekvoten mellan olika år beakta<br /> att kvoten varierar något med konjunkturerna. Under goda år då kapitalandelen<br /> av förädlingsvärdet i regel är större tenderar kvoten att sjunka något<br /> och vice versa. Den höjning av skatteuttaget som faktiskt har skett sedan<br /> 1982 är alltså i verkligheten större om man tar hänsyn till dessa svängningar.<br /> Detta kommer att bli uppenbart när konjunkturen åter vänder nedåt.<br /> Skattekvoten överstiger nu klart 50% av BNP. Ett annat sätt att illustrera<br /> den skatteökning som skett är att studera hushållssektorns skattebelastning.<br /> Det visar sig då att de direkta skatter och avgifter som belastar<br /> hushållen har successivt ökat i förhållande till hushållens faktorinkomster.<br /> Andelen var 39% 1982 medan prognosen för 1984 ligger på 41,2%. Totalnivån<br /> är i detta sammanhang mindre intressant eftersom mervärdeskatten<br /> inte är inräknad, men förändringen sedan socialdemokraterna övertog<br /> regeringsmakten är alldeles tydlig. Det handlar om en ökad belastning i<br /> direkta skatter och avgifter på hushållen med mer än 2 procentenheter.</p> <p>Det bör i sammanhanget påpekas att skattekvoten är ett ofullständigt<br /> och många gånger missvisande mått på skattetrycket. När sociala förmåner<br /> höjts och samtidigt gjorts om till beskattningsbara inkomster har också<br /> skattekvoten höjts. Om sociala förmåner delvis ersätts med inkomstavdrag<br /> eller skattereduktioner sänks på motsvarande sätt skattekvoten. Viktigare<br /> är egentligen att analysera skatternas effekter på hushållens och företagens<br /> ekonomiska överväganden och beteende. Då är den totala skattekvoten<br /> ointressant, och beskattningen i de konkreta beslutssituationerna det relevanta.</p> <p>Kortsiktigt kan sannolikt skärpta skatter ge något högre inkomster till<br /> stat och kommuner, men på längre sikt, när människor och företag anpassat<br /> sig till de högre skattesatserna, tror vi inte längre man kan räkna med<br /> det. Mycket talar för att vi i Sverige slagit huvudet i skattetaket. Det</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>6</p> </div> <div class="block ml_3"><p>innebär bl. a. att högre skatter med största sannolikhet inte ger högre<br /> intäkter till stat och kommun. Detta antagande stöds av flera färska studier<br /> om de svenska skatterna. Därtill kommer som tidigare antytts negativa<br /> effekter på ekonomins funktionssätt.</p> <p>Av avgörande vikt för en utveckling mot samhällsekonomisk balans är<br /> enligt LU, och enligt regeringen, att pris- och löneökningstakten kan<br /> nedbringas kraftigt. I LU talas om en ny ”lönemodell" vilken dock anses<br /> vara ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Vi delar uppfattningen att det<br /> är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar skall komma fram till<br /> lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor, men det är också<br /> uppenbart för var och en att den ekonomiska politiken påverkar förutsättningarna<br /> för dessa förhandlingar. Det är märkligt att regeringen nästan helt<br /> förbigår statsmakternas roll i detta sammanhang. Om pris- och lönebildningen<br /> tillmäts en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen<br /> under de närmaste åren är det av allra största vikt att ta ställning till vilka<br /> riktlinjer som på detta område bör gälla för statsmakternas handlande.</p> <p>Vi skall i det följande diskutera fyra aspekter på den ekonomiska politiken<br /> och lönebildningen som vi anser vara av särskilt stort intresse:<br /> o Sambandet mellan finanspolitiken och löneökningstakten.<br /> o Ansvaret för arbetslösheten,<br /> o Skattepolitiken och lönerna,<br /> o Staten som arbetsgivare.</p> <p>Finanspolitiken och löneökningarna</p> <p>Finanspolitiken påverkar inflationen och inflationsförväntningarna och<br /> därmed också lönebildningen. Enligt vår uppfattning är en stram finanspolitik<br /> en viktig förutsättning för att få ned inflationstakten till eller under den<br /> nivå som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. En lägre inflationstakt<br /> är i sin tur en förutsättning för att kunna hålla de nominella löneökningarna<br /> på en låg nivå.</p> <p>Under våren 1983 formulerade regeringen ett inflationsmål för 1984 på<br /> 4%. Enligt regeringens mening åtföljdes denna målsättning med ett ambitiöst<br /> antiinflationsprogram. På den punkten har vi en avvikande uppfattning.<br /> Huvudskälet till att regeringen grovt misslyckats på denna punkt är<br /> just att det ambitiösa målet inte förenats med en kraftfull antiinflationspolitik.</p> <p>Det viktigaste inslaget i en sådan borde ha varit en stramare finanspolitik,<br /> vilket hade krävt större utgiftsminskningar än de regeringen hittills<br /> mäktat med.</p> <p>Staten, arbetsmarknadens parter och arbetslösheten</p> <p>I den ekonomiska forskningen och litteraturen har under senare år<br /> åtskilligt intresse ägnats frågan om ansvarsfördelningen mellan statsmakterna<br /> och arbetsmarknadens parter för uppnåendet av olika ekonomisk</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>7</p> </div> <div class="block ml_4"><p>politiska mål. Flera olika "modeller" har särskilt efter första oljekrisen<br /> prövats i skilda länder. Det är knappast möjligt att av de jämförande<br /> studier som gjorts dra säkra slutsatser om hur olika modeller fungerar men<br /> de ger dock stöd för vissa bedömningar.</p> <p>En är att om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga<br /> avtal så finns en tendens att löneökningstakten blir hög. Denna erfarenhet<br /> har vi bl. a. i Sverige. Om statsmakterna genom återkommande devalveringar<br /> och genom omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder<br /> tar ansvar för konkurrenskraft och sysselsättning och om löntagarna<br /> genom lämpliga prisklausuler kan gardera sig mot inflationens effekter<br /> reduceras incitamenten att träffa ansvarsfulla avtal. Det gäller både arbetsgivare<br /> och arbetstagare.</p> <p>Det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att skapa sådana<br /> incitament. En möjlighet som föreslagits både i litteraturen och i den<br /> politiska debatten är att statsmakterna övervältrar ansvaret för t. ex. sysselsättningen<br /> på arbetsmarknadens parter. Tanken är att regeringen inför<br /> avtalsförhandlingarna klargör att om avtalet hamnar så högt att det driver<br /> fram ökad arbetslöshet så kommer staten inte att vidta några åtgärder för<br /> att möta den. Parterna får ta det fulla ansvaret för arbetslösheten. Det bör<br /> understrykas att syftet med denna uppläggning naturligtvis inte är att driva<br /> upp arbetslösheten utan att ge parterna ett incitament att hålla löneökningarna<br /> nere. Ändå stöter denna politik enligt vår bedömning på avgörande<br /> svårigheter.</p> <p>Låt oss nämna tre sådana,<br /> o För det första Finns ett trovärdighetsproblem. Om parterna tror att<br /> regeringens uttalande bara är ett tomt hot har de ingen anledning att<br /> fösta vikt vid det. För att bevisa att det är allvar kan regeringen tvingas<br /> acceptera en period av hög arbetslöshet. Det kan innebära mycket höga<br /> sociala och mänskliga kostnader för att på längre sikt nå fram till en<br /> rimligare ordning.</p> <p style="margin-left:13px;">o För det andra Finns ett precisionsproblem. Om den arbetslöshet som kan<br /> bli en följd av för höga avtal huvudsakligen drabbar andra än dem som är<br /> organiserade är det inte säkert att parterna känner någon stark press att<br /> ta hänsyn till dem i löneförhandlingarna. Kostnaderna kan alltså komma<br /> att bäras av andra än dem som hade möjligheter att påverka löneökningen.<br /> Det kan handla t. ex. om kvinnor och ungdomar som är på väg in på<br /> arbetsmarknaden.</p> <p style="margin-left:13px;">o För det tredje kan det vara ett problem om den ekonomiska kompensationen<br /> vid arbetslöshet är hög men kostnaderna härför bärs av andra än<br /> dem som kan påverka utfallet i avtalsförhandlingarna, t. ex. staten. Så är<br /> fallet i Sverige där ca 95 % av arbetslöshetsförsäkringen finansieras med<br /> statsbidrag. Även i detta fall blir alltså konsekvenserna för dem som kan<br /> påverka löneökningarna mycket begränsade.</p> <p>Enligt vår bedömning är det nödvändigt att finna ett alternativ där</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>8</p> </div> <div class="block ml_3"><p>arbetsmarknadens parter ges incitament att sluta löneavtal som inte skapar<br /> arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för dem<br /> som ändå blir arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet så<br /> att incitamenten byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som<br /> efter förhandlingarna kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med<br /> andra ord nödvändigt att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå<br /> vägen över ökad öppen arbetslöshet.</p> <p>Vi menar att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning kan<br /> bidra till att lösa detta problem. En grundläggande styrka med det svenska<br /> systemet är att arbetslöshetskassorna är knutna till de fackliga organisationerna.<br /> Man kan därför skapa ”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord<br /> och arbetslöshetens, dvs. arbetslöshetskassornas, kostnader.</p> <p>Sådana ”raka rör” införs om egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen<br /> höjs. Samtidigt bör man överväga att öka arbetsgivarnas ansvar för<br /> finansieringen av försäkringen. Även gentemot arbetsgivarna finns nämligen<br /> ett trovärdighetsproblem. Om de räknar med att statsmakterna genom<br /> successiva devalveringar tar ansvaret för konkurrenskraften minskar deras<br /> incitament att stå emot lönekostnadsökningar som skulle försvaga konkurrenskraften.</p> <p>I samband med att arbetslöshetsförsäkringen reformeras enligt dessa<br /> riktlinjer bör man också överväga möjligheten att finansiera andra arbetsmarknadspolitiska<br /> åtgärder än arbetslöshetsersättning med försäkringsmedel.<br /> I själva verket kan man betrakta arbetsmarknadsutbildning, flyttningsbidrag<br /> och arbetsförmedlingsinsatser som en integrerad del av en total<br /> arbetslöshetsförsäkring. En person som drabbas av arbetslöshet behöver<br /> inte bara försäkringsskydd mot den förlorade inkomsten utan också ett<br /> skydd som täcker kostnaderna för att skaffa ett nytt jobb.</p> <p>Genom att reformera systemet för arbetslöshetsersättning på detta sätt<br /> skapar man incitament för parterna att träffa löneavtal som inte orsakar<br /> onödiga kostnader för de egna arbetslöshetskassorna. Framför allt ger man<br /> ett incitament att sluta s. k. betingade avtal. dvs. avtal där man fastställer<br /> de slutliga löneökningarna först vid avtalsperiodens slut då löneutrymmet<br /> säkrare kan bedömas. Även vinstdelningssystem på företagsnivå kan vara<br /> ett inslag i sådana avtal. Statsmakterna bör på lämpligt sätt, också av andra<br /> skäl som vi redovisat i andra sammanhang, stimulera sådana system.</p> <p>Det kan inte uteslutas att höjda egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen<br /> kan leda till att vissa försöker dra sig ur systemet. Det kan därför finnas<br /> skäl att överväga om medlemskap i en arbetslöshetskassa bör vara obligatorisk.<br /> Frågan behöver analyseras närmare innan slutlig ställning kan tas.</p> <p>Regeringen bör snabbt utreda ett system för arbetslöshetsersättning<br /> m. m. utformat enligt de riktlinjer som här redovisats.</p> <p>Skattepolitiken och lönerna</p> <p>Skattepolitikens utformning är självfallet av största intresse för lönebildningen.<br /> Löntagarnas intresse knyts rimligen i första hand till utvecklingen</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_42"><p>9</p> </div> <div class="block ml_4"><p>av löner efter skatt. Den bestäms givetvis inte bara av bruttolönen utan<br /> också av beskattningens utformning.</p> <p>Vi har tidigare berört marginalskatterna och den målkonflikt som kan<br /> ligga i att sänkta marginalskatter har olika fördelningseffekter på kortare<br /> och längre sikt. På kort sikt kan en marginalskattesänkning ge vissa mindre<br /> önskvärda fördelningseffekter, genom att skattelättnaderna i kronor blir<br /> större för personer med högre inkomster. På längre sikt kan lägre marginalskatter<br /> emellertid antas påverka den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen<br /> och inflationstakten på ett sätt som mer än återtar denna effekt och<br /> därigenom ökar den fördelningspolitiska rättvisan.</p> <p>Vi är övertygade om att lägre marginalskatter är ett viktigt medel för att<br /> dämpa kraven på nominella löneökningar under de kommande åren. Det är<br /> därför angeläget att gå vidare efter 1985 och fortsätta sänka marginalskatterna.<br /> Det är också viktigt att de uppnådda sänkningarna säkerställs genom<br /> att skatteskalan ges ett fullständigt inflationsskydd.</p> <p>Det bör framhållas att lägre marginalskatter också har andra positiva<br /> effekter än att påverka lönebildningen. Det minskar också andra snedvridningseffekter<br /> i ekonomin.</p> <p>Till sist vill vi också understryka att det inte är tillräckligt att uppmärksamma<br /> endast marginalskatterna i inkomstskattesystemet. Marginaleffekterna<br /> i olika avseenden är ofta större än vad som kan avläsas i en inkomstskattetabell.<br /> Det gäller både för t. ex. barnfamiljer som berörs av inkomstprövade<br /> bostadsbidrag och daghemsavgifter och för arbetsgivare vars<br /> kostnader också påverkas av arbetsgivaravgifterna. Den ''kil" som med<br /> skattesystemets hjälp drivs in mellan t. ex. köpare och säljare av tjänster<br /> bidrar till besvärande obalanser och resursstyrningsproblem på marknaden.</p> <p>Staten som arbetsgivare</p> <p>Staten är en av de största arbetsgivarna på den svenska arbetsmarknaden.<br /> I denna skepnad har statsmakterna och närmare bestämt regeringen<br /> ett direkt ansvar i avtalsförhandlingarna. Statsmakternas roll som arbetsgivare<br /> skapar vissa problem som också varit föremål för debatt under senare<br /> år.</p> <p>Det viktigaste av dessa problem är att det för staten - och för landsting<br /> och kommuner — inte på samma sätt som för privata arbetsgivare finns<br /> någon spärr i form av en marknad som säger stopp när priserna stiger för<br /> mycket. I slutändan kan de offentliga arbetsgivarna alltid finansiera höga<br /> löneökningar med skattehöjningar. En arbetsmarknadskonflikt på den offentliga<br /> sidan drabbar i hög grad allmänheten och eftersom mycket av<br /> kritiken i en sådan situation riktas mot de politiskt ansvariga kan det också<br /> finnas en risk att dessa köper sig fria genom att acceptera högre löneökningar<br /> än vad som anses rimligt.</p> <p>Ytterligare en punkt som diskuterats gäller kombinationen av anställ</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_40"><p>10</p> </div> <div class="block ml_2"><p>ningstrygghet för offentliganställda och fri förhandlings- och strejkrätt. För<br /> att strejkrätten skall användas på ett ansvarsfullt sätt har man menat att det<br /> måste finnas en realistisk risk att jobben försvinner. Den risken är mindre<br /> inom den offentliga sektorn än i den marknadsberoende. Detta ger enligt<br /> många de fackliga organisationerna på det offentliga området en alltför<br /> stark förhandlingsposition.</p> <p>I den ekonomiska och politiska debatten har också flera förslag nämnts<br /> som syftar till att förändra rådande förhållanden. Ett är att ta bort strejkrätten<br /> för de offentliganställda, ett annat att införa ”utgiftstak” (cash limits)<br /> för statliga (och andra offentliga) myndigheter. Kostnadsökningar utöver<br /> dessa tak skulle alltså leda till personalminskning.</p> <p>Enligt vår bedömning överväger nackdelarna med dessa uppslag fördelarna.<br /> Det är svårt att finna någon annan form för fastställande av löner och<br /> andra anställningsvillkor än de fria förhandlingar som nu finns. Varje<br /> annan form innebär dessutom att löntagarna avbördas allt ansvar för<br /> samhällsekonomin och att statsmakterna får ta över ansvar för lönestruktur<br /> m. m. in i minsta detalj. Det är inte någon önskvärd utveckling. Utgiftstak<br /> kan synas vara ett intressant förslag, men det har den uppenbara<br /> nackdelen att besluten om verksamheters omfattning i praktiken överlåts<br /> åt de anställdas organisationer. Skulle statsmakterna verkligen kunna acceptera<br /> att för höga löneökningar för militär personal automatiskt — utan<br /> politisk prövning — leder till sänkt försvarsberedskap? Vi anser inte att det<br /> är rimligt.</p> <p>Ytterligare en möjlighet som diskuterats är att ge statens arbetsgivarverk<br /> en friare position för att det skall kunna föra avtalsförhandlingarna och<br /> träffa avtal utan politisk inblandning. Vi anser inte heller detta alternativ<br /> särskilt realistiskt. Til syvende og sidst måste regering och riksdag ta<br /> ansvar för konsekvenserna av ett ingånget avtal.</p> <p>Däremot måste krav på staten som arbetsgivare i olika avseenden skärpas.<br /> Statsmakterna bör sålunda tydligare än hittills klargöra vilka gränser<br /> som sätts av å ena sidan att det inte längre är möjligt att höja skatterna och<br /> å andra sidan av att det finns en skyldighet gentemot medborgarna att<br /> upprätthålla en god service på flera områden.</p> <p>Det är uppenbart att de instruktioner som av regeringen getts inför årets<br /> avtalsförhandlingar i dessa avseenden var otillräckliga. Med den inriktning<br /> på industriell expansion som den ekonomiska politiken i princip har är det<br /> dessutom viktigt att inte de statliga avtalen blir löneledande. Det är nödvändigt<br /> att den konkurrensutsatta sektorn får komma först och får avgöra<br /> löneutrymmet.</p> <p>Ytterligare en faktor som kan vara av viss betydelse i detta sammanhang<br /> är om den offentliga servicen får möta ökad konkurrens från enskilda<br /> företag och institutioner. Det primära syftet med att uppmuntra sådana<br /> alternativ är givetvis inte att påverka förutsättningarna för avtalsförhandlingar,<br /> men en sidoeffekt kan vara att man också i detta avseende uppnår</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>11</p> </div> <div class="block ml_4"><p>en ökad marknadskänslighet. Självfallet kan man inte a priori avgöra om<br /> detta i enskilda fall leder till högre eller lägre löneökningar.</p> <p>Avslutning</p> <p>Avtalsförhandlingarna bör ske mellan fristående parter och utan statsmakternas<br /> direkta inblandning. Men regeringen kan aldrig bortse från att<br /> förhandlingsmiljön påverkas av den ekonomiska politiken. I en proposition<br /> som behandlar riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt,<br /> och där löne- och prisbildningen utpekas som den avgörande faktorn för<br /> den ekonomiska utvecklingen, borde regeringen ha diskuterat dessa frågor.<br /> Det är uppseendeväckande att det ej skett.</p> <p>Den avsaknad av en strategi för hanteringen av avtalsförhandlingar i<br /> allmänhet som avspeglas i denna tystnad från regeringens sida har också<br /> kommit till konkret uttryck i agerandet i samband med årets avtalsförhandlingar.<br /> Regeringens uttalanden om löneutrymme kom i realiteten att lägga<br /> ett golv för löneökningarna. Avtalet på den statliga sidan översteg sedan<br /> vad regeringen själv bedömt som rimligt och detta blev normerande för<br /> övriga avtalsområden. Sedan detta stod klart försökte regeringen övervältra<br /> ansvaret på de privata arbetsgivarna. Flera uttalanden från regeringshåll<br /> har innehållit förtäckta hot mot den fria förhandlingsrätten. Med sitt panikpaket<br /> i våras ingrep regeringen mitt under pågående avtalsförhandlingar<br /> och nu upprepas det misstaget igen. För att dämpa kritiken har regeringsföreträdare<br /> nu tvingats ställa ut löften om politiska åtgärder för att åstadkomma<br /> reallöneförbättringar. Denna erfarenhet illustrerar tydligt hur nödvändigt<br /> det är att regeringen har en långsiktig strategi för hur den ekonomiska<br /> politiken skall läggas upp inför avtalsförhandlingarna.</p> <p>Hittills uppnådda resultat av den ekonomiska politiken</p> <p>1 proposition 1984/85:45 har regeringen redovisat de resultat som den<br /> anser sig ha uppnått med den hittills förda ekonomiska politiken. Den bild<br /> som tecknas är mycket ljus. Många av de nyanser som ändå funnits i<br /> tidigare propositioner om den ekonomiska utvecklingen är nu som bortblåsta.</p> <p>Visst finns det ljuspunkter i svensk ekonomi. Dit hör främst de betydande<br /> framgångar som svenska företag nått både på exportmarknaderna och i<br /> internationell konkurrens på den svenska marknaden. Till en del beror<br /> givetvis dessa framgångar på den kombinerade effekten av 1981 och 1982<br /> års devalveringar. Men när det gäller framgångarna på exportmarknaderna,<br /> och i synnerhet i USA, är en ännu viktigare förklaring den betydande<br /> marknadstillväxt som där har skett. Den ytterligare förbättring av exportutvecklingen<br /> som skett i förhållande till regeringens bedömning våren 1983<br /> beror helt på marknadstillväxten, inte på en ökning av våra marknadsandelar.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_40"><p>12</p> </div> <div class="block ml_3"><p>1 den reviderade finansplanen våren 1983 bedömde regeringen att<br /> exportökningen av bearbetade varor under åren 1983 — 1985 till ungefär lika<br /> delar skulle bero på marknadstillväxt och andelsvinst. Enligt konjunkturinstitutets<br /> höstbedömning kommer andelsvinsten nu att bli endast två tredjedelar<br /> av den förväntade vilket dock kompenseras av en dubbelt så snabb<br /> marknad still växt.</p> <p>Ett annat positivt drag i utvecklingen under denna konjunkturuppgång<br /> har varit att tillväxten främst berott på en uppgång i exporten och investeringarna,<br /> medan konsumtionen hållits tillbaka.</p> <p>Men sedan detta konstaterats måste det också framhållas att det finns<br /> åtskilliga problem i svensk ekonomi vilka regeringen försummat att beröra.<br /> Att sysselsättningen ökat är i och för sig glädjande. Men sysselsättningsökningen<br /> har varit lägre än i högkonjunkturer på 1970-talet och arbetslösheten<br /> är högre än i någon tidigare högkonjuktur och dessutom högre än i<br /> tidigare lågkonjunkturer. Arbetslösheten är f. n. ungefär densamma som<br /> under 1982 då vi befann oss i slutfasen av den längsta och djupaste<br /> lågkonjunkturen efter kriget. Det inger allvarliga bekymmer. Utvecklingen<br /> har också varit klart sämre än vad regeringen tidigare förutsagt.</p> <p>Budgetunderskottet har minskat något men mindre än vad som hade<br /> varit önskvärt. Budgetåret 1981/82, som inträffade under lågkonjunkturen<br /> och som var det sista året för vilket mittenregeringen hade fullt ansvar för<br /> budgeten, motsvarade underskottet drygt 11 % av BNP. Under innevarande<br /> budgetår uppskattas underskottet exkl. extraordinära och tillfälliga<br /> åtgärder bli ca 1 procentenhet lägre. Det är inte särskilt imponerande med<br /> hänsyn till att vi nu har ett betydligt gynnsammare konjunkturläge. Dessutom<br /> förutser finansministern en viss försvagning av budgeten.</p> <p>Inflationstakten har minskat något, men skillnaden mellan inflationen i<br /> Sverige och inflationen i våra konkurrentländer är större i dag än 1982. Då<br /> låg den svenska inflationstakten i paritet med den internationella, i dag<br /> ligger den ca 3 procentenheter högre. I praktiken innebär det att den<br /> konkurrensfördel som devalveringarna gav svenska företag håller på att<br /> ätas upp i snabb takt. En viktig förklaring till den högre inflationstakten är<br /> nämligen de högre lönekostnadsökningarna i Sverige.</p> <p>Inflationen under loppet av 1984 tycks nu närma sig 8 %. Det innebär att<br /> regeringens inflationsmål missats med bred marginal. Det förefaller också<br /> som om regeringen nu helt släppt greppet om inflationen. Sedan väl målet<br /> missats tycks man inte anse att det spelar någon roll vilken inflation det blir<br /> i år. Det är en orimlig hållning. För människorna är det de totala prisstegringarna<br /> under 1984 och 1985 som är av betydelse. Men regeringen tycks<br /> nu närmast vilja driva upp inflationstakten i år för att på det sättet öka<br /> möjligheterna att nå målet för 1985. I verkligheten har inflationstakten för<br /> 1984 varit så hög att den totala inflation regeringen tidigare ansåg acceptabel<br /> för de bägge åren 1984 och 1985 redan har överträffats. Regeringen<br /> erkänner visserligen detta misslyckande, men i mycket försonande ordalag.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>13</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Det är uppenbart att den högre inflationstakten är en av förklaringarna<br /> till både det befarade ökade budgetunderskottet och till den förhållandevis<br /> svaga sysselsättningsutvecklingen. Faktum är alltså att regeringen misslyckats<br /> att uppnå de viktigaste målen för den ekonomiska politiken som<br /> man förra våren satte upp.</p> <p>Vi har tidigare framhållit att den viktigaste orsaken till regeringens<br /> misslyckande är den alltför svaga budgetpolitiken. När vi förordat en<br /> stramare politik har vi just pekat på riskerna för den utveckling som nu<br /> faktiskt realiserats. Det är den i grunden felaktiga bedömning som gjorts av<br /> regeringen som framtvingat två panikpaket i tät följd, först i våras mitt<br /> under pågående avtalsförhandlingar och sedan nu i höst.</p> <p>Regeringens förslag till ekonomisk-politiska åtgärder</p> <p>Regeringen föreslår nu en åtstramning av finanspolitiken. Vi har inte<br /> några principiella erinringar mot åtstramningen som sådan. Tvärtom är det<br /> vad vi förordat under lång tid, senast i våra motioner om den ekonomiska<br /> politiken i januari och i maj i år.</p> <p>Men regeringen föreslår enligt vår uppfattning fel åtgärder vid fel tidpunkt.<br /> Den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken bör, som vi tidigare<br /> framhållit, ske genom en minskning av de offentliga utgifterna och<br /> inte genom skattehöjningar som urholkar löneökningarna och försvagar<br /> företagens konkurrenskraft. Efter en följd av år med minskade reallöner<br /> efter skatt är det rimligt att dessa åter får öka.</p> <p>Det är viktigt inte minst med hänsyn till den långsiktiga utvecklingen.<br /> Det har talats mycket under senare år om att vi skall arbeta oss ur krisen.<br /> Det är då också viktigt att människor känner att det lönar sig att arbeta.<br /> Regeringens förslag innebär att man omedelbart när arbetet börjar ge<br /> resultat vill dra in frukterna av det. Samtidigt är man uppenbarligen beredd<br /> att ställa politiska åtgärder i utsikt som skall garantera reallöneökningar.<br /> Det är verkligen att ta med ena handen och ge med den andra. En riktigare<br /> politik är även i detta perspektiv att låta åtstramningen ske på utgiftssidan<br /> och inte genom skattehöjningar.</p> <p>Regeringens skatteförslag läggs nu fram bl. a. med hänvisning till att det<br /> är bråttom: ”Det är främst genom åtgärder på budgetens inkomstsida, som<br /> det går att snabbt åstadkomma positiva effekter på statsfinanserna.”</p> <p>Det är i och för sig riktigt att det tar längre tid att besluta om och<br /> genomföra utgiftsminskningar. Det var också mot den bakgrunden vi redan<br /> i januari föreslog att riksdagen skulle besluta om minskade utgifter. I ett<br /> något längre perspektiv är det emellertid skadligt för svensk ekonomi att<br /> fortsätta skattehöjningspolitiken. Även om man nu är sent ute bör därför<br /> besparingslinjen väljas. Vi får hänvisa till de konkreta förslag som vi<br /> redovisade i vårens ekonomisk-politiska motioner.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_40"><p>14</p> </div> <div class="block ml_2"><p>Vi avvisar således regeringens förslag till skattehöjningar, dock med<br /> undantag för de justeringar av alkohol- och tobaksskatterna som föreslås.<br /> Enligt de principer som gäller för dessa skatter bör justering ske i takt med<br /> att prisnivån i övrigt höjs för att inte relativpriserna på alkohol och tobak<br /> skall sjunka. Det är enligt vår bedömning lämpligt att göra en sådan<br /> justering av skattesatserna nu och vi kan därför i dessa hänseenden godta<br /> regeringens förslag.</p> <p>I arbetsmarknadsministerns anförande i propositionen tecknas en mycket<br /> positiv bild av situationen på arbetsmarknaden. Det sägs också att det<br /> finns "förutsättningar för en förbättring av arbetsmarknadssituationen under<br /> det närmaste året”. Att regeringen trots det tvingas föreslå ytterligare<br /> 1 750 milj. kr. till arbetsmarknadspolitiska åtgärder beror till största delen<br /> på de effekter som de föreslagna skattehöjningarna kan väntas få på<br /> arbetsmarknaden. Med hänsyn till att vi avvisar skattehöjningarna - med<br /> undantag av alkohol och tobak — och till att de besparingsinsatser vi<br /> förordar i regel inte kan sätta in så att de får effekter redan från den 1<br /> december eller från årsskiftet blir behovet av arbetsmarknadspolitiska<br /> åtgärder i vårt alternativ mindre. Vi avvisar därför regeringens förslag till<br /> ytterligare insatser.</p> <p>Om särskilda problem skulle uppstå lokalt som kan motivera större<br /> insatser än vad det finns utrymme för bör regeringen utnyttja finansfullmakten<br /> och senare återkomma till riksdagen.</p> <p>Sammanfattning</p> <p>Folkpartiet avvisar de (oklara) förslagen till riktlinjer för den ekonomiska<br /> politiken, skattehöjningarna och de nya utgiftsförslagen.</p> <p>Regeringens inledande diskussion om de olika målen för den ekonomiska<br /> politiken i proposition 1984/85:40 karakteriseras av att alla mål är<br /> ”viktigast”. Diskussionen blir därför ointressant som underlag för politiska<br /> avvägningar.</p> <p>Det saknas helt en diskussion av tänkbara konflikter mellan de olika<br /> målen. De flesta ekonomisk-politiska åtgärderna har t. ex. effekter på flera<br /> av målen men inte alltid så att de i alia avseenden leder till ökad måluppfyllelse.</p> <p>Ett exempel på en sådan målkonflikt är de fördelningspolitiska effekterna<br /> på kortare och längre sikt som uppkommer av olika sätt att angripa<br /> budgetunderskottet. Regeringen tycks där i texten dra samma slutsats som<br /> folkpartiet sedan länge dragit, nämligen att minskade offentliga utgifter,<br /> trots vissa kortsiktigt negativa fördelningseffekter, är ett nödvändigt inslag<br /> i en ekonomisk politik som bl. a. siktar till rättvis fördelning på längre sikt.<br /> Det är emellertid en sak att i princip förorda utgiftsminskningar och en<br /> annan att verkligen genomföra sådana. Regeringen har i detta avseende<br /> blivit fånge i den fålla man försökte gillra för andra, myten om den "förtor</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_41"><p>15</p> </div> <div class="block ml_3"><p>kade” borgerliga besparingspolitiken. Därför är den väg som hittills valts<br /> för att förstärka budgeten skattehöjningar. Folkpartiet anser att detta är fel<br /> väg. De nödvändiga budgetförstärkningarna måste ske genom minskning<br /> av utgifterna, inte genom skattehöjningar.</p> <p style="margin-left:3px;">Regeringen tycks vara fånge i tanken att det går an med små skattehöjningar<br /> även om man kanske tvekar inför stora. Men många små skattehöjningar<br /> blir så småningom tillsammans stora. Vill man inte ha stora skattehöjningar<br /> måste man därför säga nej även till små.</p> <p style="margin-left:3px;">Enligt långtidsutredningen, och enligt regeringens egen bedömning, är<br /> det av avgörande vikt för en utveckling mot samhällsekonomisk balans att<br /> pris- och löneökningstakten kan nedbringas kraftigt. Regeringen saknar<br /> emellertid helt en strategi för att uppnå detta. I propositionen förbigås<br /> nästan helt statsmakternas roll i detta sammanhang, vilket är anmärkningsvärt.</p> <p style="margin-left:3px;">Folkpartiet för i motionen en diskussion om fyra aspekter på den ekonomiska<br /> politiken och lönebildningen som vi anser vara av särskilt stort<br /> intresse: sambandet mellan finanspolitiken och löneökningstakten, statens<br /> resp. parternas ansvar för arbetslösheten, skattepolitiken och lönerna,<br /> samt statens roll som arbetsgivare.</p> <p style="margin-left:3px;">Det finns ljuspunkter i ekonomin men ännu flera problem.</p> <p style="margin-left:3px;">Inflationen under loppet av 1984 tycks nu närma sig 8 %. Det innebär att<br /> regeringens inflationsmål på 4 % missats med mycket bred marginal. Det<br /> förefaller också som om regeringen nu helt släppt greppet om inflationen.<br /> Man tycks vilja driva upp inflationstakten i år för att på det sättet öka<br /> möjligheterna att nå målet för 1985. I verkligheten har inflationstakten för<br /> 1984 varit så hög att den inflation regeringen tidigare ansåg acceptabel för<br /> de bägge åren 1984 och 1985 redan har överträffats. Detta måste anses vara<br /> ett mycket stort misslyckande.</p> <p style="margin-left:3px;">Den viktigaste orsaken till regeringens misslyckande är den alltför svaga<br /> budgetpolitiken. Det är denna felaktiga bedömning som framtvingat två<br /> panikpaket i tät följd, först i våras mitt under pågående avtalsförhandlingar<br /> och sedan nu i höst.</p> <p style="margin-left:3px;">Eftersom folkpartiet avvisar skattehöjningarna vars främsta kortsiktiga<br /> effekt är att dra in köpkraft och minska antalet arbetstillfällen inom den<br /> privata sektorn behövs i vårt alternativ inte heller de föreslagna arbetsmarknadspolitiska<br /> insatserna. Den främsta effekten med regeringspolitiken<br /> blir att enskilda fasta arbetstillfällen ersätts med i bästa fall lika många<br /> jobb inom den offentliga sektorn, framför allt i kommunerna. Folkpartiet<br /> anser att detta är en felaktig politik. 1 stället bör ansträngningarna inriktas<br /> på att stimulera antalet arbetstillfällen inom den privata sektorn och dämpa<br /> den kommunala expansionen.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1984/85:117</p> </div> <div class="block ml_40"><p>16</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Hemställan</p> <p style="margin-left:10px;">Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs</p> <p style="margin-left:30px;text-align:right;">att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:45 godkänner de<br /> riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen.</p> <p>Stockholm den 12 november 1984<br /> BENGT WESTERBERG (fp)</p> </div> <div class="block ml_3"><p>JÖRGEN ULLENHAG (fp)<br /> INGEMAR ELIASSON (fp)</p> </div> <div class="block ml_23"><p>KERSTIN EKMAN (fp)<br /> JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)</p> </div> </div> </div> 0 BENGT WESTERBERG fp 1 undertecknare 0 JÖRGEN ULLENHAG fp 2 undertecknare 0 INGEMAR ELIASSON fp 3 undertecknare 0 KERSTIN EKMAN fp 4 undertecknare 0 JAN-ERIK WIKSTRÖM fp 5 undertecknare G802117 Bengt Westerberg m. fl. mot_198485__117.pdf 459488 pdf Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1984/85:45) https://data.riksdagen.se/fil/AB9CE42C-712C-4FAE-9006-DE7D7263D6EA