3073764 G7022741 1983/84 2741 mot mot Motion 1983/84:2741 Lars Werner m. fl. Motion Motion 2741 0 1984-04-02 00:00:00 2014-10-13 16:03:59 2014-10-13 00:00:00 Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G7022741/text https://data.riksdagen.se/dokument/G7022741 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G7022741 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_41"><p>20</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Motion<br /> 1983/84:2741<br /> Lars Werner m. fl.</p> <p>Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116)</p> <p>Arbetarrörelsens kamp för bildning och uppfostran</p> <p>Under hela sin historia har arbetarrörelsen fört kampen för rätt till<br /> uppfostran och bildning.</p> <p>Det var ingen tillfällighet att det var de högst utbildade arbetarna som<br /> först slöt sig samman i fackföreningar. Det var inte heller någon tillfällighet<br /> att bildningsverksamheten tidigt blev en förstarangsuppgift för den<br /> framväxande arbetarrörelsen. Det har inte varit tillfälligheter att de reformer<br /> på skolans område som öppnat möjligheter för arbetarbarnen att<br /> tillägna sig kunskaper utöver vad som fordrats för att fungera som arbetskraft<br /> har genomdrivits mot ett kompakt borgerligt motstånd.</p> <p>Redan från början fördes kampen för rätt till bildning och uppfostran<br /> på två områden. På samhället ställdes kravet om att även arbetarbarnen<br /> skulle få möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna. När det gällde<br /> kunskaper om samhället och verkligheten, kunskaper för att höja medvetenheten<br /> i arbetarklassen och kunskaper som vapen för förändring så<br /> påtog sig arbetarrörelsen själv de uppgifterna.</p> <p>Rätten till skolgång fastställdes i lag och så småningom förverkligades<br /> den också i praktiken. Men detta var inte bara en seger för arbetarrörelsens<br /> bildningskraft. Industrialiseringen ställde större krav på arbetskraftens<br /> kunskaper och de kraven skulle tillgodoses genom folkskolan. Industrialiseringen<br /> innebar också att landsbygdsbefolkningen i massor flyttade in<br /> till industriorterna. I och med detta undandrogs de från inflytandet av<br /> klassamhällets främsta ideologiska förtrycksinstrument — kyrkan. Genom<br /> att kyrkan gavs ett avgörande inflytande över folkskolans innehåll och<br /> utformning innebar folkskolereformen att den i betydande utsträckning<br /> kunde hämta igen förlorad mark. Ett av arbetarrörelsens huvudkrav på<br /> skolans område blev därför självklart att kyrkans inflytande över folkskolan<br /> måste avskaffas. Efter hand som kyrkans roll har minskat i samhället<br /> som helhet har också dess roll inom skolan blivit mindre. Det har inneburit<br /> att den borgerliga ideologiproduktionen har spridits på flera händer, så<br /> också på skolans område.</p> <p>Folkskolereformen innebar lagfäst rätt även för arbetarbarnen till viss<br /> grundläggande skolundervisning. En orättvisa försvann, men flera andra<br /> kom i stället i dagen. Arbetarbarnen och barnen till de fattiga på landsbygden<br /> var tvungna att börja arbeta tidigt, ofta ännu medan skolplikten<br /> varade. De barnen hade inte råd till mer än en brödbit, om ens det, under</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_41"><p>21</p> </div> <div class="block ml_4"><p>långa skoldagar. De hade inte råd med dyra läroböcker. Medan arbetarbarnen<br /> med möda gick kvar i skolan till skolplikten tog slut, så gick<br /> borgarklassens barn i läroverk och gymnasium.</p> <p>Arbetarrörelsens krav var självklara: fria läromedel, fria skolmåltider,<br /> avskaffande av parallellskolesystemet och införande av en grundskolan<br /> lika för alla.</p> <p>1 och med att kyrkans inflytande över skolan minskade, avstannade<br /> arbetarrörelsens ideologiska kritik av skolan. Huvudfrågan blev arbetarbarnens<br /> lika rätt till utbildning. Klassamhällets orättvisor skulle utbildas<br /> bort. Efter de viktiga och riktiga reformer som genomförandet av grundskolan<br /> och reformeringen av gymnasieskolan har varit, så står det i dag<br /> klart att det har varit ett svårt missgrepp från arbetarrörelsens sida att<br /> åsidosätta den ideologiska kampen om skolans innehåll.</p> <p>Som ett nödvändigt led i att bygga upp de egna organisationerna och<br /> som ett vapen för att motverka den borgerliga indoktrineringen inom det<br /> offentliga skolväsendet, organiserade arbetarrörelsen tidigt en egen bildningsverksamhet.<br /> Den egna pressen, som byggdes upp under stora uppoffringar,<br /> utgivningen av broschyrer, pamfletter och böcker, var viktiga led<br /> i bildningssträvandena. En egen kurs- och skolningsverksamhet påbörjades.<br /> Arbetarnas bildningsförbund — ABF — instiftades år 1912. De socialistiska<br /> söndagsskolorna under 1890-talet och Sagostundsrörelsen är liksom<br /> Unga Örnar och Arbetarbarnens Förbund exempel på ett uppfostrande<br /> och bildande arbete, som vände sig till de yngsta. Den kampanj mot<br /> smutslitteraturen, som dåvarande socialdemokratiska ungdomsförbundet<br /> framgångsrikt drev med början år 1906, var ett uttryck för kampen mot<br /> ett kulturutbud dominerat av kommersiella intressen. Bildningsfrågorna<br /> inom arbetarrörelsen har dominerats av den egna verksamheten. Bildningsdiskussionen<br /> var inte i den svenska arbetarrörelsens barndom lika<br /> hårt uppknuten till det offentliga utbildningsväsendet som i dag.</p> <p>Under de senaste 50 åren har det skett en försvagning av arbetarrörelsens<br /> bildningsverksamhet. Reformerna på skolans område under 1900-talet<br /> kan vid ett ytligt betraktande tyckas ha inneburit att arbetarrörelsens<br /> egna bildningsuppgifter minskat. Så är emellertid inte fallet. Väsentliga<br /> bildningsuppgifter kan under kapitalismen inte övertas av skolan.</p> <p>Dagens läge</p> <p>Kampen på bildningens och uppfostrans område har lett till stora framsteg,<br /> men avgörande problem återstår att lösa. Införandet av grundskolan<br /> 1962 innebar slutet på ett formellt tudelat och orättfärdigt skolsystem, som<br /> redan i tidig ålder sorterade upp barnen. Förlängningen av skolplikten och<br /> framför allt det förhållandet att alltfler barn har getts möjlighet till studier<br /> utöver den i lag stadgade skolplikten har såväl inom som utom arbetarrörelsen<br /> setts som förändringar som resultat av en lång och hård kamp.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>22</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Under 1960- och 1970-talen utbyggdes och förändrades gymnasieskolan,<br /> vuxenutbildningen och den högre utbildningen. Under denna tid<br /> började också utbildningen att på allvar användas som ett arbetsmarknadspolitisk!<br /> instrument, bl. a. genom utbyggnaden av AMS-utbildningar.<br /> Under 1970-talet har förskolan byggts ut och antalet platser i daghem,<br /> familjedaghem och fritidshem har mångdubblats, även om dessa verksamheter<br /> fortfarande bara berör en minoritet av barnen. Den direkta samhälleliga<br /> kontrollen över och ingripandena i uppfostran och utbildning har<br /> förstärkts, breddats och fördjupats.</p> <p>När vi i dag ställer krav på det offentliga utbildningssystemet, så kan vi<br /> således göra det utifrån helt andra förutsättningar än vad som gällde för<br /> arbetarrörelsen i dess barndom. Vi kan ställa kraven i en situation där<br /> nioårig skolgång inte bara är en formell skyldighet, utan också en praktisk<br /> möjlighet för alla. Vi ställer också våra krav på en skola som har utomordentliga<br /> resurser, både materiellt och personellt. Tillsammans skapar detta<br /> historiskt unika förutsättningar att bibringa den unga generationen breda<br /> och inträngande kunskaper. Men låt oss se på hur detta förverkligas.</p> <p>Undersökningar har visat att de elever som ej har fortsatt sin skolgång<br /> efter avslutad grundskola nära nog undantagslöst kommer från arbetarhem.<br /> Särskilt invandrarbarn slås ut ur skolan. Den sociala snedrekryteringen<br /> som kännetecknat utbildningen efter den obligatoriska grundskolan,<br /> har endast i synnerligen begränsad mening kunnat brytas. Antalet<br /> barn ur arbetarklassen har visserligen ökat, men samtidigt har andelen<br /> barn ur mellanskikten ökat än snabbare. Den kvantitativa utbyggnaden av<br /> skolväsendet under efterkrigstiden har i första hand gynnat de redan<br /> gynnade.</p> <p>Förändringarna på skolans område har i flera avseenden inte lett till att<br /> man uppnått de mål som avsetts. Den nya skolan skulle i sina arbetsformer<br /> genomsyras av demokratiska ideal. Den skulle ge eleverna möjlighet att<br /> utvecklas allsidigt, skulle ta till vara deras intressen och fostra dem till<br /> ansvarskännande samhällsmedborgare. I dag står vi i en situation där ett<br /> växande antal elever uppfattar skolan som ett tvång. Rätten till bildning<br /> och uppfostran omvandlas till tvånget att gå i en skola som uppfattas som<br /> meningslös, tråkig och avskild från livet i övrigt. Den skola som det var<br /> meningen att eleverna skulle gå i med glädje beskrevs t. ex. för några år<br /> sedan på följande sätt i en skrift utgiven av utbildningsdepartementet:</p> <p>”1 många skolor — inte alla — finns svåra problem; skolk, bristande<br /> arbetsro, sena ankomster, skadegörelse, stölder, mobbing, negativ inställning<br /> till invandrarelever, avoghet mot skolans personal. Detta medför<br /> allvarliga brister i skolans hela arbetsmiljö.”</p> <p>Denna beskrivning har fortfarande giltighet och man kan befara att de<br /> negativa förhållandena har skärpts genom senare års besparingar på skolans<br /> område.</p> <p>De kunskaper som tidigare en sex-, sju- eller åttaårig skola lyckades</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_41"><p>23</p> </div> <div class="block ml_4"><p>förmedla till eleverna är det i dag tveksamt om en för de flesta minst<br /> elvaårig skolgång lyckas förmedla. Rätten till bildning och uppfostran<br /> urholkas genom olika specialarrangemang inom grundskolan t. ex. anpassad<br /> studiegång. Skolan kan inte ens garantera att alla barn förvärvar det<br /> som samhället anser vara nödvändiga basfärdigheter. En växande ungdomsarbetslöshet<br /> ställer frågor om sambanden mellan utbildning och<br /> arbetsliv i blixtbelysning.</p> <p>Samtidigt står det klart att rätten till bildning och uppfostran förverkligas<br /> på högst olika sätt i dagens Sverige. Olikheterna mellan kommunerna<br /> är stora, men också skillnaderna inom kommunerna är påtagliga. Bakom<br /> allt tal om lika rätt till utbildning döljer sig en annan verklighet. Det gäller<br /> lärarnas erfarenhet, lärarbyten, elevomflyttningar; i områden och kommuner<br /> som domineras av arbetarbefolkning är de resurser som ställs till<br /> den obligatoriska skolans förfogande i allmänhet mindre än i andra områden.<br /> På punkt efter punkt kan detta avläsas i torra siffror bakom vilka<br /> döljer sig en verklighet som avspeglar bestående klassorättvisor på bildningens<br /> och uppfostrans område.</p> <p>Vi vet från olika undersökningar att invandrarna, som i allt väsentligt<br /> tillhör arbetarklassen, drabbas dubbelt hårt av klassorättvisorna på utbildningens<br /> område. Vänsterpartiet kommunisterna har krävt demokratiska<br /> rättigheter för invandrarna för att stärka deras ställning. De förvägras i dag<br /> rösträtt i riksdagsvalen. Lagstiftningen har här sin udd direkt riktad mot<br /> arbetarklassen. Deras barn förvägras rätten till modersmålsundervisning<br /> och får, trots att bl. a. pedagogiska skäl talar emot en sådan lösning, hålla<br /> till godo med en oftast bristfällig och helt otillräcklig hemspråksundervisning.<br /> Vi har krävt att enspråkiga klasser och grupper inrättas i förskola och<br /> på grundskolans låg- och mellanstadium. Också på vuxenutbildningens<br /> område finns klara belägg för att invandrargrupperna missgynnas och den<br /> situationen håller f. n. på att kraftigt försämras.</p> <p>Kristendenserna inom den offentliga utbildningen har fått tjäna som<br /> motiv för en reaktionär offensiv. Högerkrafterna, med moderata samlingspartiet<br /> i spetsen, som aldrig har accepterat grundskolereformen och övriga<br /> demokratiseringssträvanden på utbildningsområdet, för nu fram förslag,<br /> som syftar till att bryta ner det som ur arbetarklassens synpunkt har varit<br /> positivt med efterkrigstidens skolreformer. Man talar mer eller mindre<br /> öppet om att nivågruppera eleverna, vilket skulle vara liktydigt med att<br /> återinföra det orättvisa parallellskolesystemet. Man gör upplösningstendenserna<br /> inom skolan till i första hand en fråga om budgetunderskottet<br /> och vill återinföra olika slag av bestraffningssystem, i stället för att ta itu<br /> med de grundläggande frågorna om skolans mål och innehåll. Man ger<br /> ökat stöd åt olika enskilda och privata skolor och ökar företagens inflytande<br /> över den offentliga yrkesutbildningen.</p> <p>Socialdemokratin, som ändå har lyckats driva igenom de stora reformerna,<br /> står handfallna inför denna bakåtsträvarnas offensiv och har ännu</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>24</p> </div> <div class="block ml_3"><p>inte lyckats samla sig till den nödvändiga ideologiska kamp som är nödvändig<br /> för att försvara och vidareutveckla demokrateringen på utbildningens<br /> område.</p> <p>Utbildningens roll och innehåll under monopolkapitalismen</p> <p>Liksom på alla andra väsentliga delar av samhällslivet finns det en<br /> grundläggande motsättning mellan arbetarklassens och kapitalets intressen<br /> på bildningens och uppfostrans område. Vi kan också se hur produktionsprocesserna<br /> ständigt omvandlas i det kapitalistiska samhället. För de<br /> arbetande visar sig dessa förändringar först som en fortlöpande omvandling<br /> av arbetsprocesserna inom de olika branscherna och sedan som en<br /> omfördelning av arbetet mellan olika näringsgrenar och sysselsättningar.<br /> Förändringarna medför nya krav på utbildning och uppfostran. Relationerna<br /> mellan arbete och utbildning genomgår förändringar.</p> <p>Från kapitalets utgångspunkt syftar de ständiga teknologiska och organisatoriska<br /> förändringarna till att öka arbetets produktivitet och intensitet<br /> till att öka kapitalets kontroll över arbetskraften och till att sänka kostnaderna<br /> genom att ersätta yrkeskunnig och därmed dyr arbetskraft med billig<br /> och ersätta arbetare med maskiner.</p> <p>I kapitalismens barndom var maskinerna få och föga specialiserade.<br /> Arbetsprocessen var hantverksbetonad och de yrkesskickliga arbetarna<br /> var nödvändiga för produktionen. Kapitalismens utveckling ställde en rad<br /> nya krav på bildningens och uppfostrans område. Den krävde bl. a. ett<br /> visst grundläggande mått av allmän folkbildning, vilken var nödvändig för<br /> att lönearbetare skulle fungera i industrin. Det krävde också ett visst mått<br /> av social uppfostran, av underkastelse i enlighet med borgerliga värderingar<br /> och krav på underordning i produktion och samhällsprocess. Det blev<br /> i växande utsträckning skolans uppgift att tillgodose dessa krav, efter hand<br /> som kyrkans ställning försvagades. Härigenom har skolan alltmer utvecklats<br /> till att bli ett instrument, som tjänar till att befästa givna maktrelationer<br /> mellan samhällets olika klasser. Detta sker genom att den påtvingar alla<br /> barn den härskande klassens föreställningar om verkligheten. Dessa framställs<br /> som allsidiga, sanna och neutrala. Det sker också därigenom att<br /> barnen i utbildningsapparaten sorteras, så att de senare kan planeras in på<br /> olika nivåer i den samhälleliga arbetsfördelningen.</p> <p>Kraven på kunskaper och färdigheter i den direkta arbetsprocessen<br /> ändras, försvinner och nya tillkommer. Utvecklingen efter andra världskriget<br /> har inte inneburit en höjd teknisk kvaiificeringsnivå för den direkte<br /> producenten. Specialisering, en ökning av rent rutinmässiga arbetsuppgifter<br /> och en uppsplittring av arbetsuppgifterna har kännetecknat utvecklingen.<br /> Den direkta produktionsprocessen har i växande omfattning tömts på<br /> folk. Arbetaren kan också ”klara sig” med sina tidigare kunskaper eller så<br /> tvingas han till en fortgående omskolning på samma eller lägre nivå.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>25</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Den avancerade teknologi, som i dag i växande utsträckning finns<br /> inbäddad i produktionsprocessen, har inte medfört någon förhöjd yrkesskicklighet<br /> hos den direkte producenten. Arbetarnas yrkesskicklighet har<br /> i stället minskats genom att allt fler av de uppgifter som han tidigare skötte<br /> har tagits ifrån honom. De utförs i dag av maskiner eller har lagts före eller<br /> efter den omedelbara produktionen. Det gäller moment som planering,<br /> teknisk utveckling, samordning men också uppgifter som kontroll, reparation<br /> och service. De avancerade tekniska, naturvetenskapliga och administrativa<br /> kunskaper som är nödvändiga för att behärska hela produktionsprocessen<br /> monopoliseras av företagsledningen och dess stab av specialister.</p> <p>Samtidigt som kraven på yrkesskicklighet minskar, ökar kraven på<br /> anpassning och underkastelse, på förmågan att uthålligt kunna prestera<br /> utan att revoltera mot arbetets innehåll och sammanhang, trots att dessa<br /> framstår som alltmer meningslösa och mekaniska. Dessa tendenser utsträcks<br /> också till att gälla områden utanför den materiella produktionen.<br /> Kontorsarbetet, arbetet inom handel och sjukvård, för att här endast<br /> nämna några exempel, visar samma typ av utveckling.</p> <p>Vi kan alltså se hur de krav som den kapitalistiska produktionsprocessen<br /> ställer på skolan när det gäller förmedling av kunskaper och färdigheter till<br /> dem som skall bli de direkta producenterna eller tjänstemän på lägre<br /> nivåer i verkligheten minskar. Samtidigt ökar kraven på sortering, självdisciplin<br /> och psykisk balans. Denna utveckling rimmar dåligt med förlängningen<br /> av skoltiden för majoriteten elever. Denna förlängning motiveras<br /> i stället av andra uppgifter som tilldelats skolan, uppgifter som har mycket<br /> lite med bildning och uppfostran att göra. En sådan funktion är att hålla<br /> arbetslösheten inom rimliga gränser. Framväxten av massundervisningen<br /> har gjort utbildningsområdet till ett område som ger stora möjligheter till<br /> kapitalackumulation. Skolan har också blivit oumbärlig för familjer där<br /> båda föräldrarna arbetar och har för dem en nödvändig barn- och ungdomsvårdande<br /> funktion.</p> <p>Men medan kapitalets intresse av arbetare och lägre tjänstemän med<br /> breda och inträngande kunskaper och avancerade färdigheter minskar, så<br /> är arbetarklassens intresse det rakt motsatta. Ur arbetarklassens perspektiv<br /> innebär den höga teknologi som i dag ingår i produktionsprocessen objektivt<br /> sett ett ökat behov av bildning. För att kontrollera och behärska<br /> produktionen krävs i dag avancerade tekniska, naturvetenskapliga, sociala<br /> och administrativa kunskaper. För att på sikt kunna omvandla en<br /> produktion som styrs av profit, till en produktion styrd av människors<br /> behov, kan kunskaper och färdigheter inte undvaras.</p> <p>Arbetarrörelsens uppgift är att ställa krav som innebär skyldighet för<br /> skolan att ge eleverna dessa kunskaper. Vidare att avslöja och angripa<br /> skolans förmedling av den härskande klassens ideologi och verka för en<br /> demokratisk skola som tillgodoser folkflertalets intressen. Det innebär att</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>26</p> </div> <div class="block ml_3"><p>arbetarklassens barn måste få tillgång till sin historia och kultur och sin<br /> klass politiska och fackliga kamp, sedda ur sin klass perspektiv och inte<br /> återgivna av borgerskapets deformerande speglar.</p> <p>Den som ser skolan som isolerad från den verklighet som den skall<br /> fungera i kan också presentera de märkligaste förslag för att lösa de<br /> krisproblem som finns i skolan i dag. Vissa har uppfattningen att skolan är<br /> för teoretisk och vill sänka ambitionerna genom att skolan skall koncentrera<br /> sig på basfärdigheter och vardagskunskaper. Andra återkallar i minnet<br /> den gamla 7-åriga folkskolan och realskolan och vill ha en återgång till<br /> den tiden.</p> <p>Vänsterpartiet kommunisterna vägrar sänka ambitionerna på bildningens<br /> och uppfostrans område. Vi anser det också som en viktig framgång för<br /> arbetarrörelsen när parallellskolesystemet avskaffades.</p> <p>Huvudfrågan är i dag varken hur vi skall kunna återvända till den<br /> ”gamla skolans” förljugna världsbild och torftiga kulturutbud eller hur<br /> kunskapsstoffet i dagens skola ytterligare skall kunna minskas och hur<br /> undervisningen i än högre grad än tidigare skall kunna uttunnas genom att<br /> koncentreras på s. k. basfärdigheter eller s. k. vardagskunskaper. Huvudfrågan<br /> är i stället hur bildning och uppfostran skall kunna omvandlas i<br /> progressiv riktning och hur det i skolan förmedlade vetandet skall kunna<br /> utökas. Huvudfrågan är hur den utveckling under monopolkapitalismen,<br /> som på bildningens och uppfostrans område lett till den torftighet som i<br /> dag möter arbetarklassens barn och ungdom i och utanför skolan, skall<br /> kunna brytas. Huvudfrågan är hur den från arbetarklassens utgångspunkter<br /> objektivt sett nödvändiga bildningen och uppfostran skall kunna föras<br /> in i utbildningsväsendet.</p> <p>Utbildning och sociala reformer</p> <p>Arbetarrörelsen har alltid värnat om frågor som rör arbetarbarnens<br /> välbefinnande, bl. a. genom att tidigt ställa krav på skolhälsovård, fria<br /> skolmåltider etc. Många skolbarn går emellertid fortfarande hungriga och<br /> trötta till skolan och lämnar den inte sällan i samma tillstånd. De måltider<br /> som barnet får i skolan täcker långt ifrån alltid det näringsbehov som de<br /> växande har. Stora kvalitetsskillnader råder mellan olika kommuner på<br /> detta område. De borgerliga partiernas sparnit när de befunnit sig i regeringsställning<br /> har bl. a. gått ut över skolan och försämrat situationen<br /> ytterligare.</p> <p>Skolan är barnens och ungdomarnas arbetsplats under en lång följd av<br /> år. Det är viktigt att också deras behov av en trygg och rimlig arbetsmiljö<br /> respekteras och att förhållanden som underlättar arbetet skapas. Den nya<br /> arbetsmiljölagen som trädde i kraft den I juli 1978 omfattar också skolelever<br /> från årskurs 7 på högstadiet. Detta är ett framsteg även i demokratisk<br /> mening, eftersom eleverna genom lagen ges större möjligheter att</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_41"><p>27</p> </div> <div class="block ml_4"><p>själva påverka sin arbetsmiljö och ingripa för att rättta till brister i denna.<br /> Men under lång tid kommer arbetsmiljöproblem för eleverna att bestå.<br /> Exempelvis den dåliga planeringen av skollokaler har medfört nödlösningar<br /> i många kommuner.</p> <p>Utbildningstiden följs för växande grupper ungdomar av en långvarig<br /> arbetslöshet. Vänsterpartiet kommunisterna kan aldrig acceptera en politik<br /> och en samhällsordning som innebär att människor förvägras rätten till<br /> arbete. När denna politik och samhällsordning skapar djupgående ekonomiska<br /> kriser, kan det vara nödvändigt att för en tid tillgripa beredskapsarbeten<br /> och att erbjuda utbildning i stället för arbete, men detta kan aldrig<br /> vara annat än kortsiktiga lösningar. Det samhälleliga ansvaret för barn och<br /> ungdom kan inte inskränkas till att enbart gälla den tid då skolbarnet vistas<br /> i skolan. För många barn och föräldrar är den skolfria tiden ett problem.<br /> Detta gäller såväl tiden före som efter skolstarten på dagen och om lov av<br /> olika slag med tanke på arbetssituationen för det stora flertalet löntagare.<br /> Beroende på inkomster och övriga förhållanden har föräldrar högst olika<br /> resurser vad gäller denna del av barnens fritid.</p> <p>Under efterkrigstiden har en rad socialpolitiska reformer genomförts,<br /> som rimligtvis har påverkat förhållanden på bildningens och uppfostrans<br /> område. En del av dessa reformer har haft detta som direkt syfte, medan<br /> andra haft det som indirekt effekt. Till de förra hör förskola, fritidshem<br /> och det studiesociala stödet och till de senare barnbidrag, det offentliga<br /> försäkringssystemet och bostadsbidragen. Dessa olika reformer har dels<br /> varit avsedda att kompensera för brister i bildning och uppfostran i hemmet,<br /> dels göra det ekonomiskt möjligt även för arbetarfamiljernas barn att<br /> gå kvar i skolan under längre tid. Man har på det sättet vidgat möjligheterna<br /> för arbetarbarnen att få tillgång till den borgerliga skolans undervisning.<br /> Ett större antal barn från arbetarfamiljer än tidigare finns i dag också<br /> inom högre utbildning. Men vi har också kunnat konstatera, att inte ens<br /> långtgående sociala reformer förmår bryta den borgerliga dominansen på<br /> alla områden inom det offentliga skolväsendet. Vi har också kunnat konstatera<br /> att väsentliga klassorättvisor kvarstår på bildningens och uppfostrans<br /> område och att dessa orättvisor är oåtkomliga med fördelningspolitiska<br /> medel.</p> <p>Bildning och uppfostran utanför skolan</p> <p>Direkta samhälleliga ingripanden har i Sverige inneburit att den växande<br /> offentliga utbildningssektorn fått mer och mer av ett monopol på<br /> bildning och uppfostran. De samhälleliga ingripandena i det växande<br /> släktets liv gäller i dag också åldrarna före skolstarten. Det gäller också<br /> familjen och över huvud taget den miljö där barnen finns. Det hindrar<br /> emellertid inte att den klassmotsättning som genomsyrar hela den kapitalistiska<br /> samhällsstrukturen har en bestämd betydelse också för det som</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_41"><p>28</p> </div> <div class="block ml_4"><p>gäller barn och barns förhållanden. Barnen delar med sina föräldrar en<br /> plats i förhållande till produktionsmedlen och i förhållande till makten i<br /> samhället. Bildning och uppfostran förverkligas på helt skilda sätt i arbetarklassen,<br /> mellanskikten och borgerskapet.</p> <p>De verkliga målen för uppfostran och bildning i arbetarklassen bestäms<br /> ytterst av klassens objektiva intressen. Överföringen av kunskaper, erfarenheter<br /> och vetande från en generation till en annan kräver en mänsklig<br /> och levande samvaro mellan den växande generationen, som är mottagare<br /> av denna samlade kunskap och den vuxna generationen som överför den.<br /> Kapitalismen har på många sätt omöjliggjort eller utarmat denna vardagliga<br /> och nära relation mellan människor, framför allt i arbetarklassen. De<br /> erfarenheter arbetarbarn nu tvingas göra i bostadsområdet, i snabbköpet<br /> eller varuhuset, på daghemmet, i samhällskunskapsundervisningen eller<br /> hos syo-konsulenten, hos psykologen eller kuratorn gör de oftast utan<br /> närvaro av ett korrigerande klassmedvetande. De sätt som barnen tolkar<br /> sina erfarenheter på, är framför allt präglade av borgerlig ideologi, vanligtvis<br /> förmedlad av grupper som tillhör mellanskikten.</p> <p>Även om man utgår från att alla föräldrar vill ge sina barn en god<br /> uppfostran och bildning och på alla sätt försöker stödja sina barns utbildning,<br /> så har dessa ansträngningar på olika sätt omintetgjorts under kapitalismen<br /> och då i första hand för arbetarklassen. Möjligheterna begränsas<br /> kraftigt av pressade arbetsförhållanden, långa arbetstider och arbetsresor.<br /> Detta utnyttjas av den kommersiella masskulturen, som försöker dränka<br /> barn och ungdomar med sina reaktionära och ofta fascistoida budskap.<br /> Härigenom berövas arbetarbarnen redskap att på ett riktigt sätt bearbeta<br /> de erfarenheter de gör i familjen och dess omgivning. Erfarenheter i form<br /> av arbetslöshet, påtvingad flyttning, skiftarbete, torftiga bostadsområden<br /> osv.</p> <p>Historiskt har arbetarrörelsens organisationer gått till storms mot ett<br /> undermåligt kulturutbud och mot en kommersiell utplundring av barnen.<br /> Dagens torftiga kulturutbud för barn och ungdom och det faktum att de<br /> blivit en av de mest utsatta grupperna för kapitalets intressen gör att denna<br /> kamp har blivit alltmer angelägen. Det gäller att finna former för den<br /> organiserade kampen, som gör det möjligt för barnen att aktivt delta i<br /> klasskampen och för de vuxna att ge dem det stöd de behöver.</p> <p>Vi har redan konstaterat att det samhälleliga ansvaret för barn och<br /> ungdom inte kan inskränkas till den tid då skolbarnet vistas i skolan. Men<br /> samhället ger i dag små möjligheter för barn och ungdom att få utveckla<br /> intressen, färdigheter och anlag. Fritiden styrs av profitintressen.</p> <p>Tillfällen att uppöva och utveckla intressen för dans, musik, konst m. m.<br /> ges inte på ett systematiskt sätt i förskolan, fritidshem etc. Idrotten blir<br /> alltmer kommersialiserad där endast de bästa ges möjlighet att fortsätta.<br /> Naturvetenskapliga eller humanistiska intressen kan endast med svårighet<br /> odlas under fritiden. Uppräkningen kan göras längre. Samhällets barntill</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>29</p> </div> <div class="block ml_3"><p>syn och fritidsverksamheten för ungdom är inte så utformad att den bildar<br /> en motvikt mot den inverkan kapitalets förstörande vinstintressen har över<br /> barns och ungdomars liv. Åter är det i första hand arbetarklassen och den<br /> närstående skikt som i första hand drabbas. De förvägras rätten till en<br /> fostrande och utvecklande fritid. De skall i stället betala för en kulturellt<br /> torftig och kommersiellt styrd tillvaro.</p> <p>Utbildningen i framtiden</p> <p>Utbildningens bildningsmål som innefattar allas rätt till bildning och<br /> fostran till gagn för såväl individ som samhälle förutsätter samhällets<br /> socialistiska omvandling. Därigenom blir det för första gången möjligt att<br /> skapa en enhet mellan bildning och fostran, och människans allsidiga<br /> utveckling kan förverkligas.</p> <p>Under socialistiska samhällsförhållanden är det möjligt och nödvändigt<br /> att ställa målen för utbildningen betydligt högre än i dag. Det mänskliga<br /> vetandet kan vidgas och fördjupas. Då finns inga sociala, vetenskapliga<br /> eller ekonomiska skäl som talar mot tanken att det är fullt möjligt att<br /> avsevärt höja kunskaps-, färdighets- och bildningsnivån för alla människor.<br /> Det uppnås genom att enhet skapas mellan arbete, fostran och<br /> bildning. Arbetsformer, arbetssätt och metoder i skolans verksamhet kommer<br /> att präglas av att det produktiva arbetet står i centrum. Olika hinder<br /> kan brytas ner som gör det möjligt för skolan att arbeta i nära samverkan<br /> med produktionslivet, fackliga och politiska organisationer. Lärare och<br /> elever skall ha nära kontakt med olika samhälleliga verksamheter som<br /> serviceanläggningar, pensionärshem, kulturcentra, bibliotek, fritids- och<br /> sportanläggningar.</p> <p>Socialismen medger friare former och ökat inflytande för barns och<br /> ungdomars organisationer, som kan vara verksamma i och utanför skolan<br /> och utgöra ett stöd för skolans fostran och bildningsarbete. Hela skolans<br /> verksamhet kommer att stå under demokratisk insyn och kontroll.</p> <p>En optimal användning av samhällets resurser gör det möjligt att genomföra<br /> en radikalt förkortad arbetsdag, liksom en anpassning av skolans<br /> arbetstider till de arbetstider som gäller i samhället i övrigt, varigenom<br /> föräldrar och fostrare mer aktivt kan medverka i barnens utveckling.<br /> Barnens fostran kan på ett bättre sätt än nu främjas genom lek och arbete<br /> i gemenskap och individen utvecklas genom kollektivet. Föreningen av<br /> teori och praktik utgör en grundläggande tanke i den socialistiska uppfattningen<br /> om hur kunskaper inhämtas och vetande vidgas. Praktiken måste<br /> utgöras av ändamålsenligt arbete, där samhällsnyttan utgör ett kriterium<br /> på ändamålsenligheten. Arbetet utgör både ett medel och ett mål. Alla skall<br /> ha rätt och skyldighet att delta i arbetet efter förmåga. Ett avgörande led<br /> i fostran är att den materiella produktionens fundamentala roll för allt<br /> samhälleligt och mänskligt liv görs förståelig. Socialismen gör det möjligt</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_41"><p>30</p> </div> <div class="block ml_4"><p>att avskaffa privilegier och gruppegoistiska intressen i utbildning och<br /> fostran. Därigenom kan utbildningen stå på vetenskaplig grund och ge alla<br /> en världsbild och en ideologi som gagnar fred, internationell solidaritet<br /> och framåtskridande. Historiska och sociala förklaringar kommer att kunna<br /> ge en sammanhängande bild av verkligheten och samhällets utveckling.</p> <p>För att fullt ut uppnå de mål som vi har skisserat här för samhällets<br /> insatser på bildningens och fostrans område fordras som vi redan sagt en<br /> socialistisk samhällsomvandling. Vi menar emellertid också att socialistiska<br /> bildningsmål kan vara vägledande för riktning och innehåll i den<br /> aktuella utbildningspolitiken.</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Reformförslagen</p> <p>Regeringsförslaget om gymnasieskolans ökade ”flexibilitet” hotar enhetligheten<br /> i utbildningen. En omfattande försöksverksamhet riskerar studiernas<br /> likvärdighet runt om i landet och att det politiska inflytandet över<br /> utbildningen försvagas ytterligare. Experimenten med gymnasieskolan<br /> överlåter regeringen helt på tjänstemän.</p> <p>Trots den omfattande kritiken mot gymnasieutredningen är det förvånansvärt<br /> många förslag från den som tas upp. Man påstår sig på detta sätt<br /> finjustera skolan och ser inte till det faktum att skolan så som den fungerar<br /> i dag förstärker de sociala skillnader som finns i samhället i övrigt. En ur<br /> demokratisk och social synpunkt sett viktig fråga som rätten till arbete för<br /> icke skolpliktiga går man förbi.</p> <p>Ungdomarnas möjligheter att få ett arbete har ständigt försämrats sedan<br /> början av 1960-talet. Trendmässigt har ungdomsarbetslösheten hela tiden<br /> ökat de senaste 20 åren. Det är mot den bakgrunden förslaget om förändrad<br /> gymnasieskola måste ses. Den starkaste drivkraften i förslaget är alltså<br /> inte behovet av en reformerad undervisning utan — som regeringen ser det<br /> — nödvändigheten att ungdomarna fortsätter studera även efter det att de<br /> fullgjort sin skolplikt vid 16 års ålder — för att förhindra att arbetslösheten<br /> ökar. Av nödvändigheten har man gjort en dygd. Enligt förslaget skall<br /> gymnasieskolan stå öppen för alla ungdomar — eller ”samtliga” som det<br /> heter på byråkratspråket. Men det är skillnad på en öppen skola och en<br /> som man tvingas in i — även i Orwells år.</p> <p>Det manipulatoriska framgår också av att man påstår att åtgärder för att<br /> underlätta övergång till gymnasiet gör det meningsfullt för ungdomarna<br /> att söka till gymnasiet. Visserligen är sådana åtgärder bra, men det viktigaste<br /> för ungdomarnas val och vilja att studera är säkert de framtidsmöjligheter<br /> de kan skönja efter de olika utbildningarna.</p> <p>I realiteten accepterar inte staten att många ungdomar hellre vill arbeta<br /> eftersom man är oförmögen att ordna arbeten åt dem. I denna centrala<br /> fråga, som gäller både ungdomarnas önskemål och det för arbetarrörelsen</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>31</p> </div> <div class="block ml_3"><p>principiellt viktiga att man skall kunna välja mellan arbete, och utbildning,<br /> är förslaget entydigt: Bara utbildning kan komma i fråga. Sedan kan denna<br /> utbildning ha hur många skepnader som helst.</p> <p>De facto har redan en obligatorisk 11 -årig skolgång införts — dock utan<br /> någon diskussion med väljarna om vi skall ha en sådan och hur den i så fall<br /> skall se ut. Regeringen verkar att i dag helst vilja glömma de krav på den<br /> större frihet att välja mellan arbete och utbildning och möjligheter till<br /> återkommande utbildning som hela arbetarrörelsen förde fram så starkt<br /> under 1960- och början på 1970-talen. Vpk däremot anser att dessa krav är<br /> lika giltiga i dag. Vi menar att de erfarenheter man skaffar sig i ett arbete<br /> är nyttiga i alla utbildningar och de jobb man får senare. Att ha erfarenhet<br /> från olika arbeten är ett bra sätt att skaffa sig kunskaper om olika yrken<br /> och bli motiverad för utbildning. Just inom arbetarrörelsen finns många<br /> goda exempel på att man gått till väga på det sättet.</p> <p>Att helt anpassa gymnasieskolan till ungdomarnas behov är helt enkelt<br /> inte möjligt, eftersom åtminstone 10—15 % av en årskull 16-åringar hellre<br /> skulle vilja ha ett arbete. Den siffran är i och för sig måttlig med tanke på<br /> att arbetskraften omfattar 4 miljoner. Det borde inte vara omöjligt att<br /> skaffa ytterligare 10 000— 15 000 ett arbete.</p> <p>Det finns förslag i propositionen som vi anser är bra. Men det mesta är<br /> oklart och skjuts på framtiden för regeringens ställningstagande. Innehållet<br /> i de föreslagna åtgärderna är för det mesta bara antytt och därför<br /> omöjligt att ta ställning till. Det gäller temastudier, tilläggskurser, fördjupningsstudier<br /> och specialämnen. En del av dessa åtgärder verkar dessutom<br /> vara svåra att klart avgränsa från varandra. Exempelvis tilläggskurser och<br /> fördjupningsstudier blir kanske bara olika namn på samma sak. Även<br /> skolfolk torde få svårt att förstå vari skillnaderna ligger.</p> <p>Riktigt hur detta med grundkurser och tilläggskurser skall se ut får alltså<br /> riksdagen inte veta. Inte heller vilken betydelse de skall tillmätas vid<br /> betygssättning. Detta blir en regeringsfråga senare. Klart är emellertid att<br /> det kommer att ha inverkan på ett nytt betygssystem; därför borde det vara<br /> en riksdagsfråga som dessutom borde ha förberetts bättre.</p> <p>Undervisningen skall bli mera individuell. Vissa elever skall kunna gå<br /> längre och djupare i vissa ämnen, medan andra däremot skall få något som<br /> kallas ”koncentrera mer tid på grundläggande avsnitt”. Detta med ”koncentrerad<br /> tid” innebär inte att en timme blir 30 minuter i stället för 60<br /> minuter, utan tvärtom att vissa elever skall få använda mer av lektionstiden<br /> till vissa avsnitt av elementär karaktär. Regeringen borde klarlägga vad<br /> som menas med att koncentrera tid.</p> <p>Påbyggnadsutbildning</p> <p>Flera förslag som gäller påbyggnadsutbildning är bra. Det gäller både<br /> möjligheterna att komplettera utbildningar och att skaffa sig en för arbets</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>32</p> </div> <div class="block ml_4"><p>marknaden färdig utbildning. Här kommer dock de ofullständiga förslagen<br /> beträffande samordning mellan gymnasiet — Komvux och AMU i<br /> dagen. Man måste överväga om en del av dessa utbildningar bör ligga<br /> inom t. ex. AMU och att åldersgränsen för denna utbildning i konsekvens<br /> härmed sänks till 18 år.</p> <p>Inriktningen på AMU måste ju — som alla inser som följer utvecklingen<br /> på arbetsmarknaden — ses över. En mängd grundläggande yrkesutbildningar<br /> som i dag anordnas inom AMU kan ha sin plats inom gymnasieskolan.</p> <p>Vi anser att man vid en översyn av skolsystemet bör se på hur gränsdragningen<br /> mellan grundutbildning och påbyggnadsutbildning bör göras och<br /> fördelningen av dessa utbildningar mellan gymnasieskolan, Komvux resp.<br /> AMU.</p> <p>Elevdemokrati</p> <p>Ingenstans i förslaget framkommer att man tagit hänsyn till elevorganisationens<br /> mening. Det är symtomatiskt för skolreformer i vårt land att<br /> man låter deras mening betyda så litet. Den som har egna och aktuella<br /> erfarenheter av undervisningen bör man — tycker vi — lyssna på. På<br /> åtminstone två punkter delar vi elevorganisationens betänkligheter, nämligen<br /> beträffande tilläggskursernas effekter på skolarbetet och för elevernas<br /> situation samt för betygssättningen. Vidare beträffande att ersätta<br /> klassföreståndareskapet med gruppindelning. Sådana förändringar bör<br /> inte införas utan att man först gjort omfattande prov och sett effekterna<br /> och utan en stark förankring hos elever och lärare. Alltför många reformer<br /> på skolans område har varit dåligt förankrade och inte följts upp tillräckligt.</p> <p>Vad gäller den viktiga frågan om ökat inflytande och ansvar för eleverna<br /> är förslaget som vanligt när det gäller den frågan torftigt. Förutom nämnda<br /> förslag om gruppindelning nämns bara vissa möjligheter att bedriva gemensamma<br /> aktiviteter, såsom cafeteria och inköpsförening. Det kanske<br /> hade varit skonsammare att helt utelämna frågan.</p> <p>Vi anser att ett mycket större intresse borde ägnats frågan om elevernas<br /> inflytande och ansvar. Inte minst med tanke på förslagen om individuell<br /> undervisning som kan få stor effekt på elevernas skolarbete. Vilket inflytande<br /> kommer eleverna att få när det gäller t. ex. tilläggskurser och fördjupningsstudier?<br /> Oroväckande är att elevernas engagemang i skolfrågor<br /> och skoldemokratin faktiskt minskat under senare år. Också detta borde ha<br /> manat regeringen till konkreta förslag i enlighet med de förslag om ökat<br /> elevinflytande som Elevorganisationen står för.</p> <p>Regeringen föreslår att praktik skall vara ett viktigt inslag i gymnasieskolan.<br /> Vi biträder denna uppfattning, men erfarenheten visar att det<br /> kommer att bli svårt att utan politiska beslut få fram erforderligt antal</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>33</p> </div> <div class="block ml_3"><p>praktikplatser. Därför bör regeringen återkomma till riksdagen med lagförslag<br /> som garanterar eleverna praktikplatser.</p> <p>Vi har i det föregående pekat på flera oklarheter i regeringsförslaget och<br /> menar att inför den utveckling av ny teknik, nya medier m. m. som samhället<br /> står inför är det viktigt att ha en klar viljeinriktning och beredskap<br /> inom utbildningsväsendet. Ett sätt att ange detta är att ange fasta former<br /> för utbildningskvaliteten i hela landet. Regeringsförslaget, med sin försöksverksamhet,<br /> biträder tyvärr inte denna väg.</p> <p>Framtiden måste mötas med solidaritet mellan människorna. Man kan<br /> understödja solidaritetstanken genom att verka för en sammanhållen skola<br /> och inte verka för en uppdelning av eleverna genom olika former av<br /> nivågrupperingar.</p> <p>Vi anser att det är viktigt att eleverna tillsammans får möjlighet att ta till<br /> vara sina gåvor. Man kan underlätta detta mål genom att göra gymnasieskolan<br /> bredare i sektorsform. Det borde räcka med tre sektorer: social,<br /> ekonomisk och teknisk sektor.</p> <p>Tyvärr måste man än en gång konstatera den socialdemokratiska handfallenheten<br /> inför behovet av genomgripande reformer. Återigen tvingas vi<br /> påpeka det nödvändiga i att ha ett samlat perspektiv över hela skolsystemet,<br /> från förskola till högskola. Hela skoltiden för de unga är nu snitslad<br /> av övergångsproblem. Från förskola till lågstadium, från lågstadium till<br /> mellanstadium, från mellanstadium till högstadium, från högstadium till<br /> gymnasium och från gymnasium till högskola. Härtill kommer en mängd<br /> varianter på övergångsproblem som sammanhänger med olika linjeval och<br /> byten mellan linjer. Hela problemet emanerar ur det faktum, att så länge<br /> en helhetssyn på utbildningssystemet saknas, så tillskrivs eleverna när de<br /> kommer till närmast högre stadium egenskaper som inte tillgodosetts i det<br /> tidigare stadiet.</p> <p>En annan grundläggande diskussion som saknas i den här propositionen<br /> liksom i alla tidigare förslag från regeringar om åtgärder på skolans<br /> område, är den som är ägnad att klargöra de klassmässiga förhållandenas<br /> betydelse. Detta kunde förklaras under en tid då man på socialdemokratiskt<br /> håll fortfarande faktiskt trodde att man bl. a. just genom skolväsendet<br /> höll på att utjämna klassklyftorna. 1 dag kan man inte längre tro det. Rader<br /> av statistiska rapporter och vetenskapliga undersökningar har gett ovedersägliga<br /> bevis för att klassklyftorna inom skolan består, och det kan t. o. m.<br /> med fog påstås att skolan bidrar till att öka klasskillnaderna. Den borgerliga<br /> hegemonin över skolans värderingar och kunskapsuppfattningar består,<br /> och det är beklagligt att man från socialdemokratisk sida inte ens vill<br /> diskutera detta faktum och ta till vara den klass intressen som genom sina<br /> röster har gett regeringen dess taburetter.</p> <p>Fortfarande saknas förslag som är särskilt ägnade att tillgodose arbetarbarnens<br /> bildningsbehov!</p> <p>Fortfarande saknas förslag om en i verklig mening sammanhållen gymnasieskola!</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1983/84:2741</p> </div> <div class="block ml_40"><p>34</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Fortfarande saknas förslag som på ett radikalt sätt bryter åtskillnaden<br /> mellan manuellt och intellektuellt arbete!</p> <p>Fortfarande saknas förslag om en omfördelning av skolsystemets resurser<br /> till arbetarbarnens förmån!</p> <p>Hemställan</p> <p>Under hänvisning till det anförda föreslås</p> <p style="margin-left:43px;">att riksdagen med hänvisning till vad som anförs i motionen beslutar<br /> avslå proposition 1983/84:116 och hemställer hos regeringen<br /> om nytt förslag till reformering av gymnasieskolan.</p> <p>Stockholm den 2 april 1984<br /> LARS WERNER (vpk)</p> <p>BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)</p> <p>C.-H. HERMANSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)</p> <p>BJÖRN SAMUELSON (vpk)</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_31" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_7" /> <div class="block ml_13" /> <div class="block ml_23" /> <div class="block ml_3" /> <div class="block ml_2" /> <div class="block ml_13" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_56" /> <div class="block ml_56" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Liber Tryck Stockholm 1984</p> </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 2 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 3 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 4 undertecknare 0 JÖRN SVENSSON vpk 5 undertecknare 0 BJÖRN SAMUELSON vpk 6 undertecknare G7022741 Lars Werner m. fl. mot_198384__2741.pdf 293667 pdf Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) https://data.riksdagen.se/fil/ED0AD02F-AA03-4AFA-B190-6B0C2EA0449D