3072442 G60239 1982/83 39 mot mot Motion 1982/83:39 Ulf Adelsohn m. fl. Motion Motion 39 0 1982-10-19 00:00:00 2014-10-13 15:14:42 2014-10-13 00:00:00 Skolor med enskild huvudman m. m. (prop. 1982/83:1) Ulf Adelsohn m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G60239/text https://data.riksdagen.se/dokument/G60239 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G60239 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3">Mot. 1982/83 39-42 Motion 1982/83:39 Ulf Adelsohn m. fl. Skolor med enskild huvudman m. m. (prop. 1982/83:1) Fri- och rättigheterna utgör ett fundament för en levande demokrati. De är ett uttryck för en önskan att ta lika mycket hänsyn till varje medborgare och innebär ett erkännande av människans rätt till ett eget avgörande i överensstämmelse med hennes egen personlighet, egna värderingar och ideal. Det är ett värde som det demokratiska samhället måste förverkliga i största möjliga utsträckning. Det är följaktligen inte rimligt att ställa grundläggande friheter i någon sorts motsatsställning till ”samhällsnyttan”. I ett demokratiskt samhälle är fri- och rättigheterna samhällsnyttiga. Proposition 1982/83:1 intar en vacklande hållning till denna viktiga princip. Propositionen är föredömligt klar i fråga om den principiella friheten för föräldrar att välja undervisning och fostran för sina barn: Av de principer om friheter för enskilda individer som är en av grundpelarna i det svenska samhället och av internationella förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom att tillträda olika konventioner följer att skolgång skall få fullgöras i fristående skolor, om dessa uppfyller erforderliga minimikrav. Vi delar föredragandens uppfattning att samhället har ett övergripande ansvar för barns och ungdomars skolgång och utbildning. Vi ansluter oss till föredragandens uppfattning att en fristående skola skall godkännas, om skolans undervisning ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen motsvarar de kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans allmänna mål. Vi finner det dock angeläget att särskilt understryka vad som anförs om att krav inte kan ställas på samma valmöjligheter som i grundskolan liksom inte heller på att den fristående skolan skall ha samma arbetssätt som grundskolan. Vi instämmer också i att omfattningen och utformningen av arbetslivsorienteringen kan vara en annan än i grundskolan. Det är, enligt vår mening, angeläget att fristående skolor ger eleverna de kunskaper i svenska språket och om svenska förhållanden som de behöver. Däremot anser vi inte att krav bör uppställas att den fristående skolans undervisning skall ske på svenska, ens till övervägande del. I likhet med vad som numera gäller för grundskolan bör mål och riktlinjer för verksamheten anges men detaljanvisningar undvikas. Krav på svenska som undervisningsspråk är oförenligt med denna princip. 1 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 39-42 </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1982/83:39 </div> <div class="block ml_42">2 </div> <div class="block ml_4">Propositionen föreslår att internationella skolor skall godkännas av regeringen. Vi ansluter oss till detta förslag. Föredraganden anger att det utöver utländska medborgares och utlandssvenskars barn ”kan tänkas att även vissa andra barn kan ha särskild nytta av en sådan internationellt inriktad undervisning”. Av formuleringen att döma förutsätts urvalet av dessa barn ske av någon av staten utsedd instans. Vi avvisar bestämt en sådan anordning; det strider mot principen att det är föräldrarna som skall välja undervisning för sina barn. Godkännande av fristående skolor har hittills skett i kommunerna som första instans. Erfarenheterna visar att krav på lika behandling och enhetlig praxis inte alltid har upprätthållits. Föreskriften att den fristående skolans undervisning i betydande grad skall ansluta till den allmänna grundskolan är med den nya läroplanen mera vittgående än tidigare. Risken för godtycke, grundat på okunnighet om innebörden i de paragrafer som reglerar godkännandet, är därmed större. Vi finner det därför mer ändamålsenligt att länsskolnämnderna fattar beslut om godkännande efter hörande av den lokala skolstyrelsen. Statsbidrag till fristående skolor Beträffande frågan om statsbidrag till fristående skolor hänvisar föredraganden till 1957 års skolberedning, som hävdade att rätten att upprätta resp. utnyttja en enskild skola inte utan vidare konstituerade motsvarande rätt till ekonomiskt stöd från det allmänna. Vissa rättigheter består enligt propositionen i att det allmänna i princip inte får lägga hinder i vägen. Föredraganden har självfallet rätt i att det inte föreligger någon juridisk skyldighet för det allmänna att på ekonomiskt eller på annat sätt direkt eller indirekt understödja skolan. Men mot bakgrund av att principerna om friheter för enskilda individer är ”en av grundpelarna” i det demokratiska svenska samhället kan man inte så lättvindigt som föredraganden gör friskriva sig från det moraliska ansvaret för att friheten också kan utnyttjas. Det är vid en bedömning av frågan om bidrag från det allmänna till fristående skolor inte tillfredsställande att utgå från en situation som var aktuell för mer än tjugo år sedan. Det är ett rättfärdighetskrav att man tar lika mycket hänsyn till allas intresse. Kostnaderna för föräldrar att sätta sina barn i en fristående skola utan statsbidrag är sådana att de för de flesta omöjliggör utnyttjandet av friheten. För den som med stora uppoffringar ändå utnyttjar sin rätt, kvarstår tvånget att med skatter också fullt ut bidra till det allmänna skolväsendet. Föredraganden erkänner att detta förhållande föreligger med formuleringen att det är ”i och för sig ofrånkomligt att ett ekonomiskt stöd från det allmänna i vissa fall kan vara en förutsättning för att en elev skall ha råd att gå i den fristående skolan och ibland även för att skolan skall kunna bedriva sin </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2">Mot. 1982/83:39 </div> <div class="block ml_40">3 </div> <div class="block ml_2">verksamhet”. Men den cyniska slutsatsen är att detta förhållande inte är tillräckligt för att skapa en rätt till bidrag. Än mer framkommer den bristande förståelsen för fristående skolors betydelse i påståendet att det allmänna genom sitt skolväsende erbjuder en skolgång som ”måste anses godtagbar”. Föräldrarnas önskan att välja underkänns därmed som obefogad. Propositionen försöker beträffande statsbidrag att definiera något som benämns det allmänna intresset. Men möjligheten att välja mellan olika skolor är inte en belastning för ett demokratiskt samhälle. Det allmänna intresset i detta sammanhang är att föräldrar skall ha valfrihet. Den bristfälliga förståelsen för den personliga frihetens djupare innebörd har lett till att propositionens argumentering i fråga om statsbidrag till fristående skolor inte håller ihop. Argumenteringen är ibland både krass och cynisk. Det allmännas skyldighet anses i princip vara fullgjord genom att alla oberoende av ekonomi kan gå i grundskolan. Icke desto mindre bör vissa fristående skolor kunna få statsbidrag, nämligen om de kan bidra till det allmänna skolväsendets förnyelse. Om en skola kan lämna detta bidrag skall prövas från fall till fall. Dock bör man inte acceptera mer än en skola för varje slags ”nytta”. Här har likväl ett element av rättvisetänkande kommit in: om ett tämligen omfattande intresse visar sig finnas för en speciell sorts pedagogik, kan skolor i olika delar av landet få statsbidrag. Beträffande konfessionella skolor betygar föredraganden att de många gånger erbjudit oroliga och otrygga elever en lugnare social miljö än grundskolan, men drar därav slutsatsen att grundskolan måste anses vara godtagbar och att det förhållandet att en fristående skola står på konfessionell grund inte kan utgöra tillräckligt skäl för statsbidrag. Slutligen: grunden för att redan statsunderstödda fristående skolor skall få statsbidrag i oförändrad omfattning anges vara att de redan har det. Propositionen utgår vidare från en missuppfattning av hur förnyelse av en verksamhet kommer till stånd och uppvisar en övertro på samhället och dess organ. Förnyelse kommer inte till stånd efter statlig eller kommunal prövning - den kommer från enskilda individer eller grupper av individer och når ofta inte erkännande förrän avsevärd tid förflutit. De skolor som föredraganden anför som exempel på skolor vilkas verksamhet visat sig bidra till förnyelse Olofsskolan och Kristofferskolan - var under lång tid både omdebatterade och häftigt kritiserade. Bedömningen av vilka skolor som skall få statligt stöd och stödets utformning och omfattning synes inte ske utifrån principiella utgångspunkter. Den totala omfattningen av bidraget bedöms utifrån skälighet med hänsyn till det allmännas intresse. Denna skälighetsbedömning utan närmare angivande av grunden härför är inte möjlig att diskutera eller pröva. Någon bedömning av kostnaderna för att driva en fristående skola ligger inte till grund för förslaget om bidragsnivån. Undersökningar visar att fristående skolor bedriver sin verksamhet till lägre kostnader än det allmänna skolväsendet. Det torde dock få betecknas som oskäligt att bidraget till t. ex. </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5">Mot. 1982/83:39 </div> <div class="block ml_42">4 </div> <div class="block ml_4">en lågstadieelev i en fristående skola skulle utgå med 4 000 kr. per elev medan kostnaden i grundskolan uppgår till i genomsnitt 10 000 kr. per elev. Skälet för det principlösa resonemang som förs i propositionen är förmodligen en rädsla för att ett parallellt skolsystem av fristående skolor skall uppstå. Denna fruktan är enligt vår mening obefogad. Det allmänna skolväsendet är nu så utbyggt över hela landet och har en sådan standard att det skall starka skäl till för att föräldrar skall välja en annan skola. I Danmark är friskolelagen mer långtgående då det gäller rätten att inrätta fristående skolor och mycket generös med ekonomiskt stöd till alla friskolor. Likväl är det där endast ca 10 % av eleverna som går i privata skolor. De svårigheter som kan uppstå för planeringen av det allmänna skolväsendet kan bemästras genom att man uppställer krav på tidigare anmälan om avsikt att sätta sitt barn i fristående skola än som här föreslås. Den dynamik som en skolstruktur innefattande såväl allmänna som fristående skolor innebär avtar för övrigt inte om de fristående skolorna ökar i antal utan snarare tilltar. Mot bakgrund av vad vi här anfört kan föreliggande proposition inte godtas som en lösning på frågan om fristående skolors ställning i vårt land. Enligt vår mening bör ett nytt förslag snarast framläggas med innebörd att varje fristående skola som uppfyller i skollagen uppställda krav skall tillerkännas såväl statligt som kommunalt bidrag motsvarande högst de kostnader som samhället har för elever i det allmänna skolväsendet. Vi vill också särskilt understryka att i friheten att välja undervisning för sina barn ligger att det är den enskilde som skall avgöra; det allmänna har ingen rätt att granska eller bedöma om skälet är bärigt. Eftersom propositionens förslag dock innebär en viss förbättring av rådande förhållanden, vill vi inte påyrka att propositionen avslås. Som ett första provisoriskt steg mot en ordning som vilar på en entydig principiell grund bör den bifallas med de avvikelser vi här förordar. Kvalifikationstiden för erhållande av statsbidrag föreslås vara tre år. I realiteten innebär ett så rigoöst krav att startandet av en ny fristående skola omöjliggörs. Vi vill hävda att ett år är tillräckligt för att bedöma om viljan och engagemanget kan förväntas bestå. Kravet att elevavgiften inte är högre än som är befogat utifrån skolans kostnader finner vi skäligt. Att en fristående skola som får statsbidrag i princip skall vara öppen för alla kan godtas utifrån de kvalifikationskrav - ”allmännyttan” - som här uppställs, men kravet är i sig principvidrigt. Propositionens skrivningar i avsnitt 10 synes förutsätta att länsskolnämnder och skolöverstyrelsen skulle utöva en myndighetsfunktion mot de fristående skolorna i samma utsträckning som gentemot allmänna skolor. Det kan inte accepteras. Myndighetsfunktionen i detta sammanhang kan bara få innebära att man kontrollerar att de av samhället uppställda kraven följs. Att samverkan kommer till stånd mellan fristående skolor och det </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2">Mot. 1982/83:39 </div> <div class="block ml_39">5 </div> <div class="block ml_2">självständighet måste respekteras. Samverkan underlättas givetvis av om skolmyndigheterna är positiva till fristående skolor och med intresse följer deras verksamhet. Vi finner det slutligen ytterst beklagligt att föredraganden ansett sig kunna avvakta med behandlingen av SEH-kommitténs förslag angående enskild undervisning enligt 35 § skollagen. Här förekommer en icke avsedd tillämpning av denna paragraf som snarast måste förhindras, eftersom denna tillämpning strider mot samhällets ansvar för alla barn och ungdomars utbildning. Hemställan Med hänvisning till vad här anförts hemställs </div> <div class="block ml_7">1. att riksdagen beslutar att beslut om godkännande av fristående skolor skall fattas av länsskolnämnderna, 2. att riksdagen beslutar att godkänna den i propositionen föreslagna lydelsen av 34 § skollagen och uttalar att andra krav, t. ex. på undervisningsspråk, inte får uppställas, 3. att riksdagen uttalar att valet av skolgång i en fristående skola helt ankommer på föräldrarna och deras barn, 4. att riksdagen beslutar att kvalifikationstiden för statsbidrag till en fristående skola skall vara ett år, 5. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag snarast med anledning av SEH-kommitténs förslag angående enskild undervisning enligt 35 § skollagen, 6. att riksdagen hos regeringen hemställer om nytt förslag angående bidrag till fristående skolor enligt vad i motionen anförs. </div> <div class="block ml_2">Stockholm den 19 oktober 1982 </div> <div class="block ml_2">ULF ADELSOHN (m) LARS TOBISSON (m) </div> <div class="block ml_22">H. BERTIL LIDGÅRD (m) CARL BILDT (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) ROLF DAHLBERG (m) PER PETERSSON (m) INGRID SUNDBERG (m) </div> <div class="block ml_2">INGEGERD TROEDSSON (m) ANDERS BJÖRCK (m) NILS CARLSHAMRE (m) BRITT MOGÅRD (m) L. ARNE ANDERSSON (m) i Ljung </div> </div> </div> 0 ULF ADELSOHN m 1 undertecknare 0 LARS TOBISSON m 2 undertecknare 0 H. BERTIL LIDGÅRD m 3 undertecknare 0 CARL BILDT m 4 undertecknare 0 STAFFAN BURENSTAM LINDER m 5 undertecknare 0 ROLF DAHLBERG m 6 undertecknare 0 PER PETERSSON m 7 undertecknare 0 INGRID SUNDBERG m 8 undertecknare 0 INGEGERD TROEDSSON m 9 undertecknare 0 ANDERS BJÖRCK m 10 undertecknare 0 NILS CARLSHAMRE m 11 undertecknare 0 BRITT MOGÅRD m 12 undertecknare 0 L. ARNE ANDERSSON m 13 undertecknare G60239 Ulf Adelsohn m. fl. mot_198283__39.pdf 117671 pdf Skolor med enskild huvudman m. m. (prop. 1982/83:1) https://data.riksdagen.se/fil/81A0F2C8-87F7-48C9-AC9A-E90BC18ABEB5