3097605 G5022557 1981/82 2557 mot mot Motion 1981/82:2557 Lars Werner m. fl. Motion Motion 2557 0 1982-05-13 00:00:00 2014-11-03 23:16:44 2014-11-03 00:00:00 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1982/83, m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150) Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G5022557/text https://data.riksdagen.se/dokument/G5022557 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G5022557 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_40"><p>7</p> </div> <div class="block ml_2"><p>Motion</p> <p>1981/82:2557</p> <p>Lars Werner m. fl.</p> <p>Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret<br /> 1982/83, m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150)</p> </div> <div class="block ml_2"><p>I</p> <p>Den s. k. besparingspolitiken är rent resursslöseri. Den skapar arbetslöshet,<br /> outnyttjade tillgångar, social utslagning och ekonomisk förstörelse.<br /> Politiken har bidragit till att fördjupa landets ekonomiska problem, även<br /> om den gynnat begränsade grupper av företag och kapitalägare.</p> <p>Grundtanken bakom besparingspolitiken ligger i den s. k. nyliberala<br /> filosofin som är på modet inom stora delar av borgerligheten. Samhället<br /> skall, enligt denna filosofi, gradvis minska sin efterfrågan på statliga<br /> åtgärder. Politikens beslutsområde skall minskas och ge ökat utrymme åt<br /> den s. k. fria konkurrensen och de kapitalistiska marknadskrafterna. Resultatet<br /> av detta blir ett mer uttalat och brutalt klassamhälle, baserat på en<br /> än mer oinskränkt rätt för de starkare och ett försämrat läge för folkets<br /> flertal. Detta ligger i den s. k. fria konkurrensens natur.</p> <p>En klarsynt borgerlig tidningskommentar till August Palms första socialistiska<br /> föredrag i Sverige uttryckte detta på följande måleriska språk:</p> <p>” den fria konkurrensen, denna sporre för duglighet och flit, visar</p> <p>sig i vår närvarande samhällsordning ofta nog fördärvlig, ty om på dess<br /> bana de tio nå målet, så duka de tusende under och hemfalla åt fattigdom,<br /> ja kanske brott.” Denna insikt har dagens nyliberala profeter tappat. Det<br /> präglar också den politik som bedrivs utifrån deras ideologiska grundståndpunkter.</p> <p>Den nyliberala filosofin och den på den vilande ekonomiska nedskärningspolitiken<br /> är en reaktion mot kapitalismens minskade utrymme, mot<br /> den motsättning som finns i den borgerliga statens av klasskampen påtvingade<br /> samhällsansvar och de privata kapitalens expansions- och maktintressen,<br /> mot den motsättning som finns mellan den offentliga sektorns<br /> kollektiva och icke — mer än undantagsvis — marknadsstyrda sociala och<br /> kulturella aktiviteter som står emot privata vinstintressen och den borgerliga<br /> ideologins individualism och egoism, och mot den motsättning som<br /> finns mellan nationella intressen och de stora multinationella bolagens<br /> behov av fri rörlighet. Den nyliberala ideologin är också en reaktion på<br /> arbetarrörelsernas och de fackliga organisationernas ökade styrka.</p> <p>Målet för den nyreaktionära borgerliga ideologin och politiken är att<br /> tränga tillbaka arbetarklassen och ge den rena kapitalismen ett ökat utrymme.<br /> Därför har också denna ideologi och dess politik mäktig uppbackning.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_42"><p>8</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Den ekonomiska politik som de borgerliga regeringarna bedrivit och<br /> som den nu föreliggande kompletteringspropositionen är en fortsättning<br /> på måste ses mot denna idémässiga och maktpolitiska bakgrund. De borgerliga<br /> krafterna i Sverige, såväl som i många andra länder, vill utnyttja<br /> den ekonomiska krisen till att pressa tillbaka de lönarbetande ekonomiskt,<br /> politiskt och ideologiskt för att ge plats åt en mera omodifierad och<br /> renodlad kapitalism.</p> <p>II</p> <p>Detta politikens syfte och innehåll döljs genom ett envetet och påkostat<br /> propagerande av vissa, som det skall tyckas, enkla och klara ekonomiska<br /> påståenden. Härigenom skall politiken ges en rationell grund och ett<br /> skimmer av vetenskaplig objektivitet. Härigenom skall också en politik<br /> riktad mot folkflertalets intressen framställas som om den vöre en politik<br /> för hela landets bästa.</p> <p>Den ekonomiska politiken har motiverats med att konsumtionen är för<br /> hög och att det gått för dåligt för svensk exportindustri. Den påstått höga<br /> konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, har äventyrat exportindustrin<br /> antingen genom att ge den för höga kostnader eller också genom<br /> att den blivit ”undanträngd”. Som följd härav har vi fått förluster av<br /> marknadsandelar och stora underskott i den utrikes balansen. Dessutom<br /> påstås den offentliga sektorn ha levt över sina tillgångar, och därigenom<br /> har vi fått ett stort budgetunderskott i statsbudgeten. Problemen skall i<br /> enlighet med denna analys då lösas genom neddragning av den privata<br /> konsumtionen och genom nedskärningar av den offentliga verksamheten.<br /> Därigenom menar man skapas ett bättre ”kostnadsläge” för exporten, och<br /> den ges ett större expansionsutrymme.</p> <p>Man har också velat ge intrycket av att de svenska underskotten är<br /> extrema. Detta visade man en tid genom att anföra en helt felaktig statistik<br /> om den svenska utrikesbalansen. Man uppgav att bytesbalansen sammantaget<br /> varit negativ med 38,1 miljarder kronor mellan åren 1971 — 1978.<br /> Detta blev ett motiv för svångremspolitiken och linjen att allt skulle dras<br /> ned för att ge exportindustrin utrymme. Vi var tvungna att ”exportera oss<br /> ut ur krisen”, hette det, och heter det i varje regeringsutlåtande om den<br /> ekonomiska politiken. Men faktum är att det sammanlagda bytesbalansunderskottet<br /> mellan 1971 och 1978 faktiskt bara belöpte sig på 7,6 miljarder<br /> kronor. Den officiella statistik som låg till grund för den borgerliga<br /> åtstramningspolitiken visade alltså fel på 30,5 miljarder kronor. Den siffra<br /> politiken grundades på var fem gånger så stor som den faktiska. Ett relativt<br /> bytesbalansunderskott fick Sverige först 1980 — men detta var ändå mindre<br /> än många jämförbara länders. Och: detta ökade underskott kom efter år<br /> av borgerlig återhållsamhets- och åtstramningspolitik.</p> <p>En stor del av de senaste årens utlandsupplåning har ägt rum för att</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_39"><p>9</p> </div> <div class="block ml_2"><p>täcka företagens kapitalutflöde — och det är således inte bara ”för stor”<br /> inhemsk konsumtion som förklarar den ökade utlandsupplåningen. Därtill<br /> bör fogas, vad som är ett grundläggande förhållande: för närvarande<br /> är bytesbalansunderskott något mycket normalt för alla oljeimporterande<br /> industriländer, och Sverige har inte alls någon extrem utlandsskuld.</p> <p>De förlorade marknadsandelar som redovisades var länge överskattade,<br /> man tog inte hänsyn till den ökade tjänsteexporten. Dessutom är inte heller<br /> en viss nedgång i marknadsandelar något märkvärdigt när världens utrikeshandel<br /> och export från ”nya länder” ökar och när det skett en prisförskjutning<br /> till oljans förmån.</p> <p>Det har inte gått så dåligt för svensk export. Trots att vissa viktiga<br /> svenska industribranscher kommit att utgöra krisbranscher har exporten<br /> hållits väl uppe.</p> <p>Vad som däremot hänt är att konsumtionen i Sverige under 1970-talet<br /> bara ökade hälften så mycket som i omvärlden. Och inte heller har den<br /> offentliga sektorns tillväxt i Sverige varit anmärkningsvärt stor.</p> <p>Om vi betraktar förändringarna av olika komponenter i den svenska<br /> försörjningsbalansen under perioden 1970—1975 och jämför detta med<br /> förändringarna 1976—1981 så skall vi finna att dramatiska förändringar<br /> mellan perioderna har ägt rum för den privata konsumtionen, (och hela<br /> konsumtionen) för den privata bruttoinvesteringen (och de totala investeringarna)<br /> och importen. Dessa förändringar går i samma riktning. Medan<br /> den privata konsumtionen mellan 1970—1975 ökade med 18,8 miljarder<br /> kronor i 1975 års priser, minskade den med 705 milj.kr. 1976—1981 i<br /> samma penningvärde. Den totala konsumtionen ökade 1970—1975 med<br /> 29 196 miljoner, men bara med 11 126 miljoner 1976—1981. De privata<br /> bruttoinvesteringarna ökade med 7 561 miljoner mellan 1970 och 1975,<br /> men minskade med 6 805 miljoner mellan 1976 och 1981. Tack vare att de<br /> kommunala investeringarna ökat under den senare perioden (men minskat<br /> under den förra) blir skillnaden för de totala bruttoinvesteringarna att de<br /> växte med 5,5 miljarder 1970—1975, men att de minskade med 5,2 miljarder<br /> 1976—1981. Importen hade ökat mellan 1970 och 1975 med 12 513<br /> miljoner, men minskade mellan 1976 och 1981 med 1 737 miljoner. Exporten<br /> däremot ökade 1970—1975 med 13 659 miljoner och 1976—1981 med<br /> 14 769 miljoner. Den samlade BNP-förändringen var 1970—1975 en ökning<br /> med 36 924 miljoner, medan ökningen 1976—1981 bara var 14 572<br /> miljoner.*</p> <p>Vad visar alla dessa siffror? De visar att regeringen och SAF i förening<br /> så gått in för att hålla nere efterfrågan på hemmamarknaden att detta<br /> bidragit till att strypa investeringarna. Visserligen har detta medfört också<br /> en minskad import. Men priset har varit arbetslöshet, sänkt konsumtion</p> </div> <div class="block ml_2"><p style="margin-left:4px;">* Också lagerinvesteringarna har fluktuerat dramatiskt, men detta synes ligga mera<br /> i deras natur av ”buffert”.</p> </div> <div class="block ml_2" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_42"><p>10</p> </div> <div class="block ml_4"><p>och levnadsstandard och attacker på den sociala tryggheten.</p> <p>Den svaga hemmamarknadsefterfrågan medför ett lågt kapacitetsutnyttjande.<br /> Detta har också trendmässigt fallit sedan slutet på 1960-talet. Ett<br /> lågt kapacitetsutnyttjande medför sänkt produktivitet (eftersom resurserna<br /> inte utnyttjas), vilket i sin tur ökar produktionskostnaderna för varje<br /> producerad enhet. Bl. a. härigenom försvagar och försvårar en dålig hemmamarknad<br /> exporten. Eftersom de flesta exportföretagen också har en<br /> betydande försäljning på hemmamarknaden får deras exportökning dra<br /> ”dubbelt lass”. Den skall såväl kompensera den vikande hemmamarknaden<br /> som vara drivmotor i enlighet med regeringens och storfinansens<br /> strategi. Det är en mycket liten sannolikhet som talar för att exporten skulle<br /> klara detta.</p> <p>Industrin har ej utnyttjat sin fulla kapacitet, inte till följd av att den<br /> ”trängts undan” av den offentliga sektorn, utan därför att hemmamarknadens<br /> efterfrågan varit för låg. Industrin har stött bort arbetskraft, ca<br /> 180 000 sedan 1965, på grund av rationaliseringar och bristande efterfrågan,<br /> inte på grund av den offentliga sektorn. Industrins kapitalister har<br /> också goda finansiella tillgångar, även om de inte satsas i industrin utan i<br /> spekulation.</p> <p>Krisens verkliga karaktär är att det är en kapitalistisk överproduktionskris.<br /> Genom kapitalismens internationalisering eller tilltagande multinationalisering<br /> har den fått speciella drag. Mycket talar för att den period av<br /> kraftig expansion för de kapitalistiska ekonomierna vi haft sedan 1945, det<br /> som ibland kallas den tredje industriella revolutionen, nu sedan en tid har<br /> börjat att gå mot sitt slut. Detta resulterar bl. a. i hårdnande motsättningar<br /> mellan de multinationella bolagen och nationalstaterna, mellan området<br /> för kapitalisternas profitintressen och den offentliga verksamheten, mellan<br /> olika grupper av kapitalister men främst mellan kapital och arbete, där<br /> kapitalet söker förstärka sina positioner genom att tränga tillbaka de<br /> arbetande.</p> <p>Detta gynnar på kort sikt vissa kapitalister, vissa företag, men på lång<br /> sikt pressar det ned efterfrågan, de arbetandes konsumtion och därmed<br /> utrymmet för produktionen.</p> <p>Svångremspolitik i denna situation svarar mot de stora kapitalens intressen,<br /> men är inget sätt att komma ur krisen. Tvärtom fördjupas denna för<br /> de arbetande, för dem som lever av den offentliga sektorn, för de hemmamarknadsproducerande<br /> företagen och de hemmamarknadsproducerande<br /> delarna av exportföretagen. Dessa hoppas emellertid att de skall ha igen<br /> detta genom att de arbetande trängs tillbaka.</p> <p>III</p> <p>Regeringens politik av nedskärningar av den offentliga sektorns verksamhet<br /> skapar arbetslöshet, växande sociala problem osv. Härigenom</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_40"><p>11</p> </div> <div class="block ml_2"><p>motverkas nedskärningarnas och försämringarnas påstådda sparsyfte. Regeringen<br /> tvingas nämligen till ökade arbetsmarknadspolitiska insatser.</p> <p>Nedskärningarna är bl. a. motiverade med att den offentliga sektorn<br /> skulle tränga undan främst exportindustrin. Men nedskärningarna drabbar<br /> till övervägande delen överföringarna (transfereringarna) som via den<br /> offentliga sektorn sker mellan olika ”hushåll”. Pensionärernas, de sjukas<br /> och barnens köp av förnödenheter är ju inte någon ”offentlig sektor” som<br /> tränger undan industrin. Tvärtom är det ju inköp som innebär ökade<br /> beställningar till olika varu- och tjänsteproducerande företag.</p> <p>Nedskärningarna av transfereringarna ändrar inkomstfördelningen. De<br /> är ett led i regeringens och hela borgerlighetens politik för ökade skillnader.<br /> Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att genomdriva en<br /> sådan fördelningspolitik. Försämringar av pensioner, av bostadsbidrag, av<br /> sjukförsäkringen, av arbetslöshetsförsäkringen slår allra hårdast mot de<br /> sämst ställda. Likaså gör fördyringar inom sjuk- och tandvård. De olika<br /> borgerliga regeringarna har gjort gemensam front med SAF för att hålla<br /> tillbaka de arbetandes löner. Också den arbetslöshetsskapande ekonomiska<br /> politiken har fördelningspolitiska följder till de sämst ställda klassernas<br /> nackdel.</p> <p>Däremot har de borgerliga regeringarna infört en rad lättnader och nya<br /> förmåner för de rika och bolagen. Skattefonds- och aktiefondssparande,<br /> lättnad vid aktievinstbeskattningen, sänkta arbetsgivaravgifter och minskade<br /> marginalskatter är några viktiga exempel på detta.</p> <p>Denna fördelningspolitiska offensiv för ökade inkomstskillnader har<br /> också krönts med en stor politisk framgång i det att det lyckats två av de<br /> borgerliga partierna att nå en överenskommelse med socialdemokratins<br /> ledning om en skattereform som kommer att kraftigt minska det inkomstutjämnande<br /> inslaget i skattesystemet. Denna skattereform kommer, om<br /> den genomförs, att innebära stora ökningar i inkomsterna efter skatt för<br /> rikt folk, medan många av de lågavlönade snarast kommer att få inkomstminskningar,<br /> då skattereformen skall finansieras genom ett avdrag på det<br /> s. k. löneutrymmet. Den som 1982 tjänar ca 70 000 gör en skattevinst om<br /> hans inkomst stiger, som förutsätts i överenskommelsen, med ca 600 kr.,<br /> medan den som har en inkomst på 250 000 gör en skattevinst på mer än<br /> 30 000 kr. enligt samma förutsättning. Men eftersom 2 % av löneutrymmet<br /> skall räknas bort blir slutresultatet för 70 000-kronorsinkomsttagaren en<br /> ren inkomstminskning, medan 250 000-kronorsinkomsttagaren fortfarande<br /> gör en vinst på nära 25 000. Dessutom är löner i klassen 250 000 ofta<br /> satta efter individuella överenskommelser, varför ett s.k. löneutrymmesavdrag<br /> där sannolikt icke kommer att spela någon som helst roll. Summan<br /> blir att de lågavlönade får betala skatteminskningar för de rika.</p> <p>Utöver att öka orättvisorna i fördelningen kommer de ekonomiska<br /> effekterna av skatteöverenskommelsen att bli små. Regeringen påpekar att<br /> ”incitamentstrukturen förändras” genom att hushållen blir ”räntekänsli</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_41"><p>12</p> </div> <div class="block ml_3"><p>gare” och att det lönar sig att arbeta mer. Men faktum är att reformen<br /> kommer att överföra inkomster till de grupper vilkas marginella varuproduktionsbenägenhet<br /> är låg (dvs. de redan rika använder inte en så stor del<br /> av ökade inkomster till ökad konsumtion utan får större möjligheter till<br /> spekulation) från grupper som har en hög sådan ”benägenhet”. Detta<br /> kommer sannolikt att helt överväga eventuellt positiva effekter på den<br /> ekonomiska aktiviteten. Skattereformen kommer inte att skapa nya jobb.<br /> Den blir av intet värde för de stora grupper ungdomar och kvinnor som<br /> inte kommit in på arbetsmarknaden eller som inte fått något arbete. Framför<br /> allt är den fördelningspolitiskt orättfärdig.</p> <p style="margin-left:161px;">IV</p> <p>Regeringens politik vilar på föreställningen att ökad makt åt storfinansen<br /> och ökade sociala klyftor är nödvändiga. Därför bedriver regeringen<br /> sin sociala nedrustningspolitik och sin ekonomiska politik för en råare<br /> kapitalism. Detta åstadkommer också den s. k. åtstramningspolitiken och<br /> verkningarna av den samlade borgerliga offensiven. Dessa resultat är ännu<br /> bara i sin början men redan fullt tydliga.</p> <p>Om den borgerliga politiken skulle ha till syfte att förbättra landets<br /> ekonomiska läge och villkoren för folkflertalet, så är den totalt misslyckad.<br /> För att nå sina verkliga syften är politiken baserad på falska förutsättningar.<br /> Krisens natur är icke den regeringen tror. Dess orsaker beror varken på<br /> ”överkonsumtion” eller för stor offentlig sektor. De stora underskotten är<br /> tillika icke krisens orsaker utan dess följder. Eftersom borgerligheten tar<br /> fel på krisens orsaker och natur — och gör detta ibland t. o. m. med<br /> uppenbart manipulerad statistik — har den ingen politik som leder landet<br /> ut ur krisen. Tvärtom. Den omskrutna åtstramningspolitiken, med vilken<br /> regeringen försöker ge sig själv ett sked av handlingskraft och politiskt<br /> mod, leder till en fördjupning av den ekonomiska krisen. Därför måste<br /> regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken<br /> avvisas.</p> <p style="margin-left:161px;">V</p> <p>Den nuvarande krisen är en del av en mera långsiktig stagnationsperiod,<br /> som är en följd av den moderna kapitalismens struktur. Den aktuella<br /> lågkonjunkturen är en tillfällig skärpning av de strukturella stagnationstendenserna.<br /> Den kommer tillfälligt att mildras av ett konjunkturomslag,<br /> men ett sådant kommer i sin tur bara att utgöra ett förstadium till en ny<br /> akut skärpning av stagnationstendenserna. Eftersom lågkonjunkturen har<br /> allvarliga följder genom nedläggning av arbetsplatser, stor arbetslöshet,<br /> standardnedpressning och sociala problem måste den bekämpas med kortsiktigt<br /> offensiva och aktiverande insatser. Men då vi samtidigt står i vad<br /> som ännu troligen bara är inledningen till en lång period av stagnation är<br /> sådana insatser otillräckliga. Det krävs långsiktiga breda och djupa strak</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_39"><p>13</p> </div> <div class="block ml_2"><p>turelia förändringar av samhällsekonomin för att bryta dess långsiktiga<br /> stagnationstendenser.</p> <p>Vad som krävs på längre sikt — men ju förr dess bättre — är ändrade<br /> maktförhållanden över näringslivet så att detta kan styras efter samhälleliga<br /> målsättningar i stället för efter de enskilda bolagens och koncernernas<br /> privata vinstintressen. Multinationaliseringen av ekonomin måste brytas<br /> för att möjliggöra en verkningsfull ekonomisk politik. Kapitalströmmarna<br /> måste kunna styras och kontrolleras av samhället för att få slut på<br /> tendensen att alltmer används för spekulation i stället för till investeringar<br /> i produktion. Allt detta kräver att storfinansens makt över näringslivet<br /> bryts och ersätts med folkmakt över produktionen och därmed över grunden<br /> för samhällets utveckling.</p> <p>Den omedelbart verkande politiken måste stå i samklang med de strukturella<br /> förändringar som krävs. Den kan inte bedrivas vare sig oavsett eller<br /> i motsättning till de nödvändiga — men mera långsiktiga — målsättningarna.<br /> Den bereder antingen mark för eller reser hinder för dessa mål.</p> <p>Den politik som den akuta situationen nödvändiggör ligger emellertid<br /> väl i linje med vad som krävs på längre sikt. Ett mildrande av krisen genom<br /> en aktivt arbetsskapande politik kan begränsa storfinansens och spekulationens<br /> grepp över vilka som skall få jobb och vilka som skall ställas utan,<br /> kan begränsa storfinansens och spekulationens grepp över vilka orter som<br /> skall utvecklas och vilka som skall gå under. Däreigenom kan förbättrade<br /> förutsättningar skapas för en ökad planmässighet och styrning av ekonomin<br /> efter samhälleligt uppställda mål. Ett mildrande av krisens verkningar<br /> genom en rättfärdig fördelningspolitik kan dämpa spekulation, inflation<br /> och även arbetslöshet. Ett tillbakavisande av de sociala försämringarnas<br /> politik minskar utslagning, splittring inom de arbetande klasserna och<br /> främjar solidaritetens och jämställdhetens ideal. Arbete, ekonomisk rättvisa<br /> och social trygghet stärker de klasser som måste bära upp rörelsen för<br /> de grundläggande samhällsförändringar som krävs.</p> <p>VI</p> <p>Redan ett tillbakavisande av den borgerliga åtstramningspolitiken för<br /> ett försvar av sociala rättigheter, den offentliga sektorn och de arbetandes<br /> levnadsstandard skapar förbättrad efterfrågan, större marknad, ökad ekonomisk<br /> aktivitet och flera jobb. Detta ger ekonomin ökad tillväxt och<br /> kommer — som en bieffekt och icke nödvändigtvis som ett mål i sig — att<br /> minska de underskott som finns i den offentliga sektorn och i betalningsbalansen.</p> <p>Det bör sålunda vara ett omedelbart mål inom den ekonomiska politiken<br /> att återställa det reella värdet och innehållet i erövrade sociala rättigheter,<br /> som redan har blivit åtgångna av den borgerliga nedskärningspolitiken<br /> eller som inom kort riskerar att saboteras av denna politik. Främst</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_41"><p>14</p> </div> <div class="block ml_7"><p>gäller det att återställa de försämrade villkoren för den kommunala sektorn,<br /> som en del i en långsiktig politik för en väsentligt ändrad kostnadsfördelning<br /> mellan stat och kommun. Den borgerliga politiken av nedskärningar<br /> har inneburit nära nog ett sabotage mot socialt och kulturellt viktiga<br /> delar av den kommunala verksamheten.</p> <p>Det gäller också att ändra beräkningsgrunderna för basbeloppen så att<br /> dessa åter motsvarar den verkliga inflationen. Detta är en åtgärd av särskilt<br /> värde för landets pensionärer. Det gäller vidare att inte bara återställa utan<br /> också ytterligare öka subventionerna på viktiga livsmedel, så att effekten<br /> till slut blir lika med ett slopande av matmomsen. Det gäller att avvisa<br /> förslagen — eller upphäva besluten om regeringen när detta behandlats<br /> redan lyckats i sina propåer — om försämrad arbetslöshetsersättning och<br /> införande av karensdagar i sjukförsäkringen.</p> <p>Ett återställande av det den borgerliga regeringspolitiken börjat att<br /> rasera måste utgöra första steget i en plan för en planmässig utbyggnad av<br /> den offentliga sektorn som också ställer i sikte nya socialt viktiga reformmål<br /> som en förkortning av arbetstiden, en utbyggd och förbättrad omsorg<br /> av barn, gamla, handikappade och sjuka. En utbyggnad av den offentliga<br /> sektorn bör också innefatta upprustning, modernisering och utvidgning av<br /> det kollektiva trafiknätet.</p> <p>Allt detta skapar redan på kort sikt förbättrad efterfrågan och därigenom<br /> ett högre kapacitetsutnyttjande, sug efter mera investeringar och en<br /> förbättrad ekonomi.</p> <p>Försvaret av sociala rättigheter och den offentliga sektorns socialt viktiga<br /> verksamhet måste kombineras med en politik för ekonomisk rättvisa.<br /> Skattepolitiken spelar här en viktig roll. Ett progressivt skattesystem måste<br /> försvaras. En ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner som<br /> kan ge ett utrymme — utan nedskärningar — som kan användas för<br /> minskningar av den kommunala skatten bör genomdrivas, varigenom<br /> progressiviteten i de statliga inkomstskatteskalorna inte bara kan bevaras<br /> utan i viss mån skärpas för de högsta inkomsterna. En sådan fördelningspolitiskt<br /> rättvis skattepolitik fordrar att skatteöverenskommelsen mellan<br /> regeringspartierna och socialdemokratins ledning, vilken när detta skrivs<br /> är under utskottsbehandling, icke genomförs.</p> <p>Men för en rättvis fördelning bör också andra åtgärder vidtas. Aktiefonds-<br /> och skattefondssparandet med dess skattefördelar för dem — företrädesvis<br /> rikt folk — som nyttjar dessa sparfomer måste avskaffas. Vidare<br /> bör värdepappershandeln på börsen beläggas med omsättningsskatt. Spekulationsvinster<br /> bör klämmas åt genom en skärpning av reavinstbeskattningen.</p> <p>Skärpta regler och insatser för att komma åt skattefiffel och ekonomisk<br /> brottslighet — i enlighet med förslag vi ställt i en särskild motion till<br /> innevarande riksdag — måste genomföras. Hela avdragssystemet måste<br /> starkt revideras.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_1"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_39"><p>15</p> </div> <div class="block ml_1"><p>En politik för uppfyllande av dessa riktlinjer för social trygghet och<br /> ekonomisk rättvisa kommer att ha en stimulerande verkan på ekonomin.<br /> Den är i de arbetandes och folkflertalets intresse, utan att den därför i<br /> större grad griper in i den ekonomiska strukturen. Som en politik för att<br /> dra landet ur den ekonomiska krisen är den emellertid inte tillräcklig. Den<br /> måste kombineras med en offensiv och aktivt arbetsskapande politik.</p> <p>En aktivt arbetsskapande politik måste bestå av åtgärder som kan genomföras<br /> såväl omedelbart som av projekt vars genomförande kräver en<br /> längre tidsperiod. Genast bör AMS tilldelas de medel verket anser sig<br /> behöva för att kunna kortsiktigt mildra arbetsmarknadssituationen (se<br /> härom i särskild motion väckt med anledning av kompletteringspropositionen).<br /> Vidare måste ett program för 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten,<br /> främst inom de offentliga sektorn, genomföras under en treårsperiod.<br /> Genom ett ökat byggande, en utbyggd barnomsorg, förbättringar inom<br /> den kollektiva trafiken osv. kan ett sådant program förverkligas och såväl<br /> fylla viktiga behov som ge gynnsamma spridningseffekter på samhällsekonomin.</p> <p>Men det gäller också att göra direkta insatser på industriproduktionens<br /> område. Industrins investeringar inom Sverige har minskat på ett mycket<br /> allvarligt sätt under senare år. 1981 utgjorde de endast 18 miljarder kronor,<br /> vilket bara är drygt 3 % av BNP. Samtidigt investerade svenska dotterbolag<br /> utomlands ca 20 miljarder kronor. Detta säger dels något om effekten av<br /> den extremt efterfrågedämpande politiken i vårt land, men dels något om<br /> det svenska kapitalets ökade multinationalisering.</p> <p>Vad som fordras i denna situation är ett samhälleligt program för skapande<br /> av nya industriarbetsplatser. Vi har i flera motioner redovisat den<br /> närmare inriktningen av ett sådant program, som bör vara av storleksordningen<br /> 100 000 nya industrijobb under en tioårsperiod. Då de vikande<br /> investeringarna i Sverige icke är följden av någon kapitalbrist går det att<br /> genom produktions- och skärpt vinstbeskattning bygga upp samhällsfonder<br /> som kan ge grundplåten för ett sådant industriprogram.</p> <p>Industriprogrammet måste kompletteras med statlig kontroll över<br /> investerings-, kapital- och kreditströmmarna i samhället. Näraliggande<br /> krav är här att valutalagstiftningen tillämpas med skärpt restriktivitet mot<br /> utlandsinvesteringar och industriutflyttning. Denna lagstiftning bör också<br /> skärpas. Förberedelser måste vidtas för en nationalisering av de stora<br /> privata affärbankerna, försäkringsbolagen, investmentbolagen och stiftelserna.<br /> Ett genomförande av en sådan nationalisering banar vägen för att<br /> bryta storfinansens makt också över de avgörande viktiga storföretagen.</p> <p>VII</p> <p>De riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som här<br /> sammanfattats utgör en kombination av kort- och långsiktiga åtgärder,</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2557</p> </div> <div class="block ml_41"><p>16</p> </div> <div class="block ml_4"><p>som dels skulle lindra de akuta ekonomiska problemen och utgöra ett brott<br /> med den skadliga borgerliga politiken, dels skulle innebära väsentliga<br /> strukturella ingrepp för att öka planmässigheten och den samhälleliga<br /> styrningen och därmed förutsättningarna för att dra landet ur stagnationens<br /> och krisernas system.</p> <p style="margin-left:12px;">Med hänvisning till ovanstående föreslås</p> <p style="margin-left:46px;">1. att riksdagen beslutar att avslå vad som i proposition 1981/<br /> 82:150 anförs om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska<br /> politiken och godkänner vad som härom anförs i motionen,</p> <p style="margin-left:46px;">2. att riksdagen beslutar att avslå vad som i proposition 1981/<br /> 82:150 anförs om de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen<br /> och godkänna vad som härom anförs i motionen.</p> <p>Stockholm den 13 maj 1982<br /> LARS WERNER (vpk)</p> <p>EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)</p> <p>NILS BERNDTSSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)</p> <p>EVA HJELMSTRÖM (vpk)</p> </div> <div class="block ml_4"><p>LiberTryck Stockholm 1982</p> </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 EIVOR MARKLUND vpk 2 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 3 undertecknare 0 NILS BERNDTSSON vpk 4 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 5 undertecknare 0 EVA HJELMSTRÖM vpk 6 undertecknare G5022557 Lars Werner m. fl. mot_198182__2557.pdf 188868 pdf Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1982/83, m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150) https://data.riksdagen.se/fil/D98496B2-3D98-4388-8436-6E730F5EA9DB