3097438 G5022390 1981/82 2390 mot mot Motion 1981/82:2390 Lars Werner m. fl. Motion Motion 2390 0 1982-03-25 00:00:00 2014-11-03 23:14:35 2014-11-03 00:00:00 Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144) Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G5022390/text https://data.riksdagen.se/dokument/G5022390 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G5022390 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_42">10 </div> <div class="block ml_4">Motion 1981/82:2390 Lars Werner m. fl. Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144) I sin proposition 1981/82:144 tar regeringen ett av sina mest utmanande steg i sin sociala nedrustningspolitik. Den ställer förslag som till sina verkningar hårdast kommer att slå mot utsatta grupper. Propositionen är uttryck för en entydig och hänsynslös klasspolitik. Regeringen föreslår införande av i praktiken 3 karensdagar. Den inför vad den kallar ”ett särskilt högriskskydd” för den som haft 10 karensdagar enligt dess eget sätt att räkna — i realiteten nära 15. Den sänker ersättningsnivån från 90 till 87 % av lönen under de första dagarna för dem med löner upp till 5 1/2 gånger basbeloppet. För den som har en lön därutöver och upp till 7 1 /2 gånger basbeloppet blir ersättningen för den del av lönen som överstiger 5 1/2 men understiger 7 1/2 gånger basbeloppet 60%. Dessa försämringar införs också i t. ex. arbetsskadeförsäkring och havandeskapspenning. Regeringen föreslår att avdraget från sjukpenningen vid sjukhusvård höjs från 35 till 40 kr. Samtidigt försämras tandvårdsförsäkringen genom att ersättningen sänks från 50 till 40 % för behandlingar upp till 2 500 kr. Regeringen blandar sig med påtryckningar i avtalsförhandlingarna, genom att rikta uppmaningar till arbetsmarknadens parter att göra avtal som överensstämmer med regeringsförslaget. Regeringen har nödgats ta tillbaka tankar om att försämra ersättningen till företagshälsovården. Men hotet kvarstår. Karensdagar 1976 gick SAF ut med kravet om återinförande av en karensdag. Detta betecknades då av representanter för den nuvarande regeringen som oacceptabel social nedrustning. Nu, bara sex år senare, lägger regeringen fram ett förslag om i praktiken 3 karensdagar. SAF har blivit bönhörd, med råge. De sociala verkningarna av införandet av karensdagar berörs knappt alls i propositionen. Det är en sida av saken som inte bekymrar regeringen. Den bara hänvisar till att alla ”arbetstagargrupper har samma rätt att i avtalsförhandlingar kräva att löneutrymmet disponeras på ett visst sätt”. Samtidigt blandar den sig i avtalsrörelsen genom att förorda att de föreslagna försämringarna skall gälla för alla. Men den gäller inte lika för alla. Varje undersökning visar att de som har sämre arbetsmiljöer, tunga arbeten, arbeten med stora olycksfallsrisker är </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2">Mot. 1981/82:2390 </div> <div class="block ml_39">11 </div> <div class="block ml_2">sjuka mer än andra. De stora grupper som är värst utsatta är arbetare inom LO/SAF-området och de landstingsanställda, där sjukvårdspersonalen är en dominerande grupp. Det Finns dessutom visa arbetare som är särskilt utsatta och de som inte ens får arbeta ens vid lättare sjukdom: människor som arbetar med livsmedelshantering, människor inom vård- och omsorgsarbete osv., dvs. de som har sådant arbete att de kan utgöra smittorisker. En person med 70 000 i årsinkomst kommer att förlora 527 kr. på en 5 dagars influensa jämfört med nuvarande regler. Skulle han drabbas ett par gånger på året och kanske dessutom behöva vårda sjukt barn några dagar blir hans förlust över 2 000 kr. För en låginkomsttagare är detta stora pengar. Konsekvensen blir att många kommer att välja att gå till arbetet när de bort stanna hemma. På lång sikt kommer detta att ha negativa följder för folkhälsan. Regeringen föreställer sig att dess förslag främst slår mot korttidssjuka. Men även den som blir sjuk en längre tid drabbas av karensdagarna. För en låginkomsttagare innebär inte en längre tids sjukdom att han ekonomiskt glömmer karensdagarna. Detta inkomstbortfall blir ju än svårare att täcka när inkomsttagaren bara får sjukpenning och dessutom en försämrad sådan. Resultatet kommer att bli att många kommer att dra sig i det längsta för att låta sig sjukskrivas, att de kommer att pressas att skjuta upp läkarbesök och vård, vilket kan få ödesdigra följder. Det bör i sammanhanget påpekas att korttidssjukskrivningarna svarar för en mycket liten del av sjukpenningsutgifterna, 13 %. Detta — och andra uppgifter och undersökningar — ger vid handen att det i borgerlig vulgärpropaganda anförda ”fusket” vid sjukförsäkringar är av mycket små dimensioner. De som drabbas av regeringens försämring är de som blir sjuka. Vi kan av de redovisade anledningarna inte heller acceptera de övriga försämringsförlagen. Det gäller om såväl den försämrade ersättningsnivån, det höjda avdraget från sjukpenningen vid sjukhusvård och urholkningen av tandvårdsförsäkringen. De hot om försämrad företagshälsovård som ligger i regeringens politik bör tillbakavisas. Regeringens inblandning i avtalsrörelsen måste förklaras helt oacceptabel. Som motiv för sin försämringspolitik anför regeringen att det krävs ”nödvändiga besparingar av försäkringens kostnader”. För att bygga under detta anges i en tabell i propositionen kostnaden för sjukpenningen till 13 470 milj. kr. Detta är på gränsen till ohederlig faktaredovisning. Sjukpenningen och övriga delar av sjukförsäkringen (sjukvårdsförmåner, läkemedelsersättning, föräldrapenning m. m.) finansieras till huvuddelen av en sjukförsäkringsavgift. Endast 15 % var statsbidrag, dvs. ”kostnad” för staten. Sjukförsäkringens samlade kostnad om 29 160 milj. kr. </div> <div class="block ml_25" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_56" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1981/82:2390 </div> <div class="block ml_41">12 </div> <div class="block ml_4">(budgetåret 1980/81) finansierades således till 85 % eller med 24 786 milj. kr. av de sjukförsäkrade själva. Den borgerliga attacken mot sjukförsäkringen är ett led i den ekonomiska politik som skall öka kapitalismens livskraft genom att försämra villkoren för de arbetande och öka klasskillnaderna i samhället. Denna politik är ekonomiskt katastrofal för landet som helhet. Den minskar efterfrågan och därmed grunden för en produktionsökning. Den är en strypsnara för landets ekonomi. De föreliggande förslagen har väckt en djup och berättigad vrede hos en stor del av den svenska arbetarklassen. Sällan har ett regeringsförslag mottagits med så många protester, uttalanden och petitioner från fackliga organisationer och spontant från olika arbetsplatser. Endast SAP/LOledningens tvehågsenhet till en massiv folkmobilisering har förhindrat en politisk generalstrejk mot regeringen. Men denna låtsar om inget. Den lever i föreställningen att dess folkfientliga förslag är utslag av handlingskraft för landets bästa. Men det är missriktad handlingskraft, handlingskraft för ökad orättfärdighet. Regeringens proposition 1981/82:144 måste därför i sin helhet tillbakavisas. Hemställan Med hänvisning till ovanstående föreslås 1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, 3. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare, 4. att riksdagen uttalar att av regeringen förordad försämring av tandvårdsförsäkringen icke skall genomföras, 5. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag om 3 480 000 000 kr., 6. att riksdagen uttalar att vad regeringen anfört i propositionen om den kommande avtalsrörelsen är en otillbörlig och principiellt oacceptabel inblandning och sålunda avslår regeringens begäran om ett instämmande från riksdagen. Stockholm den 25 mars 1982 LARS WERNER (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk) NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk) KARIN NORDLANDER (vpk) </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 EIVOR MARKLUND vpk 2 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 3 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 4 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 5 undertecknare 0 EVA HJELMSTRÖM vpk 6 undertecknare 0 KARIN NORDLANDER vpk 7 undertecknare G5022390 Lars Werner m. fl. mot_198182__2390.pdf 93917 pdf Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144) https://data.riksdagen.se/fil/10C10F83-E750-4386-93EE-FE40DDFDF574