3097404 G5022356 1981/82 2356 mot mot Motion 1981/82:2356 Lars Werner m. fl. Motion Motion 2356 0 1982-03-25 00:00:00 2014-11-03 23:14:07 2014-11-03 00:00:00 Program för regional utveckling och resurshushållning (prop. 1981/82:113) Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G5022356/text https://data.riksdagen.se/dokument/G5022356 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G5022356 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_40"><p>13</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Motion<br /> 1981/82:2356<br /> Lars Werner m. fl.</p> <p>Program för regional utveckling och resurshushållning (prop.<br /> 1981/82:113)</p> <p>Ett lands ekonomiska problem är givetvis också dess regioners. Är<br /> landet i kris, speglas detta i skärpt form av regionala kriser. De regionala<br /> kriserna är ett försvårande inslag i den allmänna krisen.</p> <p>I Sverige är de regionala problemen i dag värre än för 15 år sedan. De<br /> har både fördjupats och utbretts. De gamla krisområdena har i flera fall<br /> undergått en drastisk försämring. Nya regionala kriser har uppstått i en rad<br /> områden. Genom att hela den nationella situationen försämrats, kompenseras<br /> läget i sämre ställda regioner inte längre av läget i de bättre ställda.<br /> Detta nödvändiggör en helt ny regionpolitik. Den gamla politiken har<br /> gjort bankrutt. När det i region efter region blivit ett kroniskt och fortlöpande<br /> tillstånd att 14—25% av dem som efterfrågar arbete är ställda<br /> utanför den normala arbetsmarknaden, då är det hög tid för en radikal<br /> omläggning av politiken.</p> <p>Utgångspunkten för en sådan ny regionpolitik måste vara en klar förståelse<br /> av vad som i grunden orsakar regionala kriser. Regionkriserna<br /> framgår ur det kapitalistiska produktionssättets lagbundenheter. Den är<br /> det rumsliga, geografiska uttrycket för kapitalismens sätt att fungera.</p> <p>Den ständiga koncentrationen av kapitalet ger t. ex. direkta verkningar<br /> på alla bygder som levat på mindre enheter. All tillväxt är under kapitalismen<br /> ojämn och lämnar därmed alltid vissa regioner på efterkälken. Omvänt<br /> slår kriser och nedgångar alltid starkare i en del regioner. Den spontana<br /> strävan efter vinst gör att varje mekanism saknas som skulle framkalla<br /> ekonomisk balans i en regions näringsliv. Följden är då ensidighet, och<br /> den gör att varje strukturkris slår särskilt hårt i ensidiga regioner. Tillväxt<br /> drar till sig mer tillväxt, tillbakagång däremot avskräcker. Slutsatsen härav<br /> är entydig. En realistisk och effektiv regionpolitik kan aldrig byggas upp<br /> med hjälp av stimulanser åt kapitalet. Sådana stimulanser överflyglas lätt<br /> av systemets egna inneboende tendenser. Regionpolitiken måste innefatta<br /> verkliga strukturreformer, dvs. åtgärder som ingriper i själva systemets sätt<br /> att fungera.</p> <p>Problemet med de regionala kriserna uppmärksammades i Sverige betydligt<br /> senare än i flertalet andra industriländer. Norrlandsfrågan och<br /> emigrationen stimulerade i viss mån till tänkande kring de regional- och<br /> bygdepolitiska problemen under slutet av 1800- och början av 1900-talen.<br /> Men dessa ansatser dog i stort sett ut.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_40"><p>14</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Den nuvarande regionplitiken föddes ur den omvandling kapitalismen<br /> i Sverige undergick efter 1950. Snabb koncentration av kapital, utglesning,<br /> folkomflyttning och storstadstillväxt nödvändiggjorde en politisk attityd<br /> från statsmakten sida. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, liksom<br /> LO-ledningen, vägrade emellertid att angripa de regionala krisernas<br /> verkliga problem. De hävdade i stället att koncentration och folkomflyttning<br /> var nödvändiga och gynnsamma. Deras regionpolitik innebar en<br /> förstärkning av de rådande tendenserna. Denna anpassning utgick från en<br /> filosofi som menade att koncentration och omflyttning var fördelaktiga för<br /> de lönearbetande. Koncentrationen skulle leda till ökad effektivitet. Folkomflyttning<br /> skulle lätta trycket i krisregionerna och ge folk arbete i tillväxtregionerna.<br /> Denna filosofi visade sig helt felaktig. Den ökade i verkligheten<br /> klyftan mellan växande och tillbakagående regioner. Den minskade<br /> krisregionernas möjligheter till rehabilitering. Den ökade utslagningen<br /> och ledde till stora samhälleliga kostnader. Verkningarna på arbetsmarknad<br /> och löner blev inte gynnsamma, tvärtom: arbetslösheten och människoreserverna<br /> i krisregionerna hade en allmänt tryckande verkan på arbetsmarknad<br /> och förhandlingsvillkor. Hela filosofin byggde på att det<br /> skulle finnas regioner med överefterfrågan på arbetskraft. Den allmänna<br /> krisen under 1970-talet gjorde slut också på denna förutsättning. Därmed<br /> hade SAP-LO-filosofin slutgiltigt lidit skeppsbrott.</p> <p>Att SAP:s och LO:s ledningar på detta sätt understödde storkapitalets<br /> strävanden och sökte försona lönarbetarna därmed var ett allvarligt och<br /> tragiskt politiskt misstag. Insikten härom sprider sig dock numera alltmer<br /> i arbetarrörelsen. Detta skapar förutsättningar för en ny politisk inriktning.</p> <p>Den regionpolitik som lades fast under 1960-talet har i stort förblivit<br /> densamma. Den har visat sig kunna tillämpas på ungefär samma vis av de<br /> borgerliga regeringarna som tidigare av den socialdemokratiska regeringen.<br /> Dess verkningar har varit marginella och har inte kunnat hindra<br /> skärpningarna i de regionala kriserna. I den mån politiken innehållit<br /> åtgärder som stridit mot det ekonomiska systemets tendenser, har dessa<br /> åtgärder varit långt svagare än tendenserna. Dessa har alltså hela tiden<br /> slagit igenom. Däremot har den regionala krisens problem ändrats. Efter<br /> 1965 skedde en förändring i den svenska kapitalismens utveckling. Den<br /> gick in i en fas av svag tillväxt, ökad arbetslöshet och utslagning samt<br /> parallellt härmed en skärpt koncentration av kapital.</p> <p>Alla regioner i Sverige är numera arbetslöshetsregioner. De relativt<br /> bättre ställda regionerna kan inte lätta trycket för de sämre ställda. Resultatet<br /> är att regionkriserna inte längre på samma sätt tar sig uttryck i stora<br /> folkomflyttningar. En del politiker tror att detta är ett tecken på en förbättring<br /> och regional ”balans”. I verkligheten är det tecken på motsatsen.<br /> Regionkriserna fördjupas som resultat av den allmänna krisen. Också<br /> tidigare expansionsområden har hamnat i kris. Dessutom visar tillgängliga</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_41"><p>15</p> </div> <div class="block ml_4"><p>data klart att klyftan mellan olika landsdelar, då det gäller ekonomisk<br /> utveckling, inte har utjämnats: den har ökat.</p> <p style="margin-left:3px;">Den nuvarande och kommande regionala situationen präglas av följande<br /> problem:</p> <p style="margin-left:3px;">1. I de gamla problemregionerna (de s. k. skogslänen) försvåras arbetslösheten<br /> och utslagningen genom att krisen är allmän. Den ”koloniala”<br /> karaktären i deras traditionella ekonomi belastar dem.</p> <p style="margin-left:3px;">2. Omfattande branschkriser har inletts eller kan väntas i den råvaruoch<br /> halvfabrikatsproduktion som vägt så tungt i Norrlands och Bergslagens<br /> näringsliv.</p> <p style="margin-left:3px;">3. Nya regionala kriser utvecklas i Bergslagen och Mälardalen samt i<br /> teko- och varvsregionerna.</p> <p style="margin-left:3px;">4. 1960-talets regionala kriser hade ofta som bakgrund en nedgång i<br /> jord- och skogsbruk. I dag är regionkriserna betingade av industriella<br /> kriser.</p> <p style="margin-left:3px;">5. Antalet lokaliseringsbara privatföretag minskar genom den lägre<br /> tillväxten. Resurser för allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar<br /> att bli snävare på grund av det statsfinansiella läget.</p> <p style="margin-left:3px;">6. En förbättring av den korta konjunkturen riskerar att framkalla en ny<br /> flyttningsväg. Detsamma kan bli följden av sådana förnyade strukturförskjutningar<br /> som inte medvetet styrs till problemregionerna. En ytterligare<br /> utglesning skulle medföra att underlaget för viktiga samhällsfunktioner i<br /> många bygder slutgiltigt sviktar.</p> <p style="margin-left:3px;">7. Storstadsregionernas problem fördjupas. Den industriella krisen<br /> drabbar också dem, speciellt i Göteborg och Malmö. Arbetslösheten och<br /> utslagningen förvärras. Social segregering och miljöproblem — fysiska<br /> och sociala — kvarstår och tenderar att fördjupas. Folkminskning i innerområden<br /> och försvagning av de kommunala ekonomierna hindrar effektiva<br /> åtgärder.</p> <p style="margin-left:3px;">Man kan nu också konstatera en annan sak: det regionalpolitiska stöd<br /> i form av lån och bidrag som inrättades 1964/65 har varit i det närmaste<br /> verkningslöst. Det beror dels på den fullständigt osystematiska utdelningen,<br /> dels på att det helt är knutet till privata initiativ och inte inkopplat i<br /> några medvetna åtgärdsprogram.</p> <p style="margin-left:3px;">Vad som här konstaterats leder till vissa bestämda slutsatser. Det krävs<br /> en helt ny regionpolitik, ett nytt regionpolitiskt tänkande. Detta måste utgå<br /> från tre grundläggande fakta:</p> <p style="margin-left:3px;">1. De regionala kriserna kan motverkas och brytas, bara om det sker en<br /> väsentlig ökning av det totala antalet arbeten. Man uppnår i nuvarande<br /> situation ingenting genom att omfördela mellan krisregioner.</p> <p style="margin-left:3px;">2. Det privata kapitalet i Sverige saknar, allmänt sett, intresse för krisregionerna.<br /> På det hela taget kan man med nuvarande medel heller inte<br /> stimulera till ett sådant intresse. Endast medvetna och samlade satsningar<br /> i samhällelig regi kan leda till en ny utveckling och därmed indirekt</p> </div> <div class="block ml_5" /> <div class="block ml_15" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_56" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_39"><p>16</p> </div> <div class="block ml_2"><p>förbättra den regionalt förankrade privata företagsamhetens villkor.</p> <p>3. Satsningar i samhällelig regi måste ske så pass samlat och i sådan<br /> skala, att de före årtiondets slut förmått leda till en vändning av den<br /> regionala situationen. Satsningarna måste utgöra kombinationer av tre<br /> element: rehabilitering av vissa klassiska basindustrier, ny färdigvaruindustri<br /> och infrastrukturinvesteringar.</p> <p>I den nuvarande krisen utgör egentligen varje län ett satsningsområde.<br /> En väl organiserad och kvalificerad länsplanering är därför en nödvändighet.<br /> Den reducering av länsplaneringens betydelse regeringen föreslår är<br /> en kapitulation. Den är en logisk följd av att regeringen, i brist på intresse<br /> från det privata storkapitalet, ger slaget om regionerna förlorat och överlämnar<br /> dem åt depressionens verkningar. Med riktade satsningar i samhällelig<br /> regi får länsplanema en verklighetsanknytning som ger den ett<br /> ökat, inte ett minskat berättigande. Däremot kan man hålla med om att de<br /> ”befolkningspolitiska målsättningar” man från politiska instansers sida<br /> påtryckt länsplaneringen tappat sin mening. En och samma befolkningsram<br /> kan i nuvarande läge uttrycka helt olika region- och arbetsmarknadspolitiska<br /> situationer. Flyttningen har upphört att vara uttryck för olika<br /> regioners ekonomiska läge. Mål måste uttryckas i antal arbeten, inte i antal<br /> invånare.</p> <p>I det regionala schemat urskiljer man idag vissa områden, där den<br /> regionala krisen både kvantitativt och kvalitativt har speciell svårighetsgrad<br /> och djup. Dessa områden är Norrbotten, Bergslagen-Gävleborg,<br /> Göteborgsområdet (i vid mening) samt Skåne. En viss koncentrering av<br /> utvecklingsinsatser till sådana områden kan motiveras. Situationen är<br /> dock vida mångsidigare än så — man har också en omfattande arbetslöshet<br /> och avindustrialisering i Stockholmsregionen, svåra problem i skogsindustridistrikten<br /> såväl i norra som södra Sverige, en omfattande industriell<br /> kris i Östergötland osv. Varje region och län kräver därför programmatiska<br /> och långsiktiga insatser. Regionpolitik är numera inte en partiell<br /> aspekt av den ekonomiska politiken. All ekonomisk politik får i dag<br /> automatiskt en regionalpolitisk dimension.</p> <p>Även om varje län i större eller mindre grad behöver insatser mot krisen,<br /> kräver läget ett nytt grepp i den svenska regionalpolitiken. Man kan inte<br /> längre föra en enbart defensiv politik med en osystematisk spridning av<br /> otillräckliga resurser.</p> <p>Därför bör en koncentration av de regionalpolitiska insatsernas huvuddel<br /> ske till vissa speciella områden. Genom en mer massiv och samordnad<br /> insats kan man där åstadkomma en vändning i utvecklingen, ett övervinnande<br /> av de strukturella problemens tyngd, och därmed en utveckling som<br /> stimulerar hela landet. Det handlar alltså om att i denna speciella mening<br /> placera hela landet i stödområde A.</p> <p>Samtidigt som en koncentration inom varje huvudregion sker kring<br /> vissa specialiteter bör mönstret byggas upp kring en samverkan mellan</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_41"><p>17</p> </div> <div class="block ml_4"><p>regionerna och med landet som helhet. Återuppbyggnad av viktiga maskinindustrier<br /> står i samband med en produktion av högklassigt handelsstål,<br /> specialstål och metallmanufaktur. En modernisering av skogsindustrin<br /> kan knytas till industri för prefabricerade produktionsanläggningar,<br /> en höjning av de spårbundna transportsystemens kapacitet till industrier<br /> för järnvägsutrustning, automatiska styrsystem m. m.</p> <p>Att rädda regionerna och deras invånare från den ekonomiska och<br /> sociala misär som hotar i den kroniskt depressiva situationen är idag inte<br /> en fråga som bara kan beskrivas som regionpolitisk i traditionell mening.<br /> Den är en fråga om industri- och handelspolitik, om ensidighet eller<br /> allsidighet i ekonomisk struktur, om samhällelig kapitalbildning. Sålunda<br /> är vänsterpartiet kommunisternas förslag om uppbyggnad av samhällsfonder<br /> nära anknutet till möjligheten att utveckla en skapande regionpolitik<br /> och en meningsfylld länsplanering. Länsplanerna måste knytas till utvecklingsprogram,<br /> vars ryggrad är insatser med sådant smhälleligt kapital.</p> <p>Något av detta tycks också det föredragande statsrådet anse eftersom det<br /> enligt hans mening ”finns anledning att ha ett nära samband mellan<br /> industripolitiken och regionalpolitiken”.</p> <p>Att denna slutsats skulle leda till några nya grepp från regeringens sida<br /> står inte att finna. Några sidor längre fram i propositionen konstaterar<br /> industriministern att: ”De styrmedel som kan användas i en marknadsekonomi<br /> av vår typ är också sådan, att en direkt påverkan kan ske bara i ett<br /> fåtal fall”. Det uttalandet visar att regeringen är medveten om att den<br /> hittills förda regional- och industripolitiken inte kan klara den målsättning<br /> som regeringen anger, nämligen att ge människor i alla delar av landet<br /> tillgång till arbete, service och god miljö.</p> <p>En väl fungerande industriell utveckling, som även tar hänsyn till och<br /> har som målsättning en regional balans, skulle ju innebära att behovet av<br /> dagens typ av regionalpolitiska insatser högst påtagligt skulle minska eller<br /> helt upphöra. Nu saknas en sådan industri- och regionalpolitik, och regeringen<br /> anser sig inte kunna finna några styrmedel för att direkt påverka<br /> utvecklingen.</p> <p>Vi menar att om målsättningen regional balans skall uppnås, om människor<br /> i alla delar av landet skall få tillgång till arbete, service och god<br /> miljö, då måste helt nya och genomgripande grepp tas. Enligt vår mening<br /> kan det ske genom ett statligt industrialiseringsprogram kombinerat med<br /> strukturella reformer, vilka även innefattar att ledande avsnitt av den<br /> privata storindustrin överförs i samhällelig ägo.</p> <p>Vi anser att ett statligt industriprogram av storleksordningen 100 000<br /> nya arbetsplatser under en 10-årsperiod genast måste påbörjas. Detta —<br /> som vi närmare utvecklat allmänna riktlinjer för i en särskild motion<br /> (1981/82:1057) — bör ha sin tyngdpunkt i en återvinning av en allsidig<br /> försörjning med maskiner, en frigörelse av datorindustrin från det multinationella<br /> beroendet och datorisering anpassad till de arbetandes intressen</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_39"><p>18</p> </div> <div class="block ml_2"><p>och en grundlig förnyelse av vårt delvis hårt nedslitna transportsystem.<br /> Programmet bör byggas på en nödvändig vidgning av den inhemska marknaden,<br /> men kommer att skapa förutsättningar för en ökad export.</p> <p>Det krävs härutöver industripolitiska punktinsatser. Vi har i ett flertal<br /> motioner till detta riksmöte ställt förslag om sådana i maimprospektering,<br /> försvar för och utvecklande av gruvindustrin, samordning av hela stål- och<br /> gruvindustrin i ett statligt metallbolag och försvar för sysselsättningen<br /> inom vissa krisbranscher såsom varvs- och tekoindustrin.</p> <p>Självfallet skall det statliga industrialiseringsprogrammet utgöra ryggraden<br /> i en politik för regional balans för att garantera människor arbete i<br /> landets alla regioner. Ett sådant industrialiseringsprogram kommer att ge<br /> positiva impulser för bl. a. småföretagsamhet och småindustri ute i de olika<br /> regionerna.</p> <p>Den strukturförändring som skett och fortfarande sker inom svensk<br /> industri, och de kriser som av och till uppstår, har skapat en ny situation<br /> ute på arbetsplatserna och i de olika regionerna. Nedläggning av industrier<br /> och arbetsplatser, där människor ställs utan arbete har i många fall även<br /> klarat av att ta fram alternativa lösningar. Det kan handla om en produktion<br /> i förutvarande ägares regi, med nya ägare eller en kooperativ ägandeform.<br /> I många fall har dessa lösningar av problemen stannat på papperet,<br /> på grund av att finansieringsfrågan inte har kunnat lösas. Också<br /> länsmyndigheterna använder i dag stora resurser för att utarbeta konkreta<br /> förslag till åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Många av dessa<br /> regionala initiativ har också fallit på grund av finansieringsfrågan. Den<br /> slutsats man kan dra av detta är att någon form av finansiering måste<br /> säkras dels för det statliga industriprogrammet, dels för de projekt som tas<br /> fram på regional nivå.</p> <p>Den inriktning och omfattning av insatserna som vi förespråkar kommer<br /> att medföra behov av stora investeringar. Därför måste den slutsatsen<br /> dras att en mängd olika finansieringsformer måste användas. En sådan<br /> finansieringsform har vi utvecklat i en annan motion, nämligen att samhällsfonder<br /> skall inrättas, som består av en nationell fond som kompletteras<br /> med regionala fonder. Fonderna bör tillföras medel genom produktionsbeskattning,<br /> skatt på bolagens vinster osv. Dessa fonder kan dels<br /> användas för genomförandet av det statliga industriprogrammet, dels<br /> användas för att rädda jobben i hotade branscher och regioner och för stöd<br /> till kooperativa och löntagarägda företag.</p> <p>Vi anser även att en avgift på de s. k. övervinsterna i de äldre vattenkraftverken<br /> skall tas ut. Dessa pengar skall i första hand tillföras fonder i de<br /> regioner där kraftverken är belägna och finansiera och stödja de projekt<br /> som tas fram på regional nivå. Konkreta förslag har presenterats i de olika<br /> länsprogrammen, och vårt parti har under den allmänna motionstiden<br /> föreslagit en mängd åtgärder för skapande av arbetstillfällen och industriell<br /> utveckling. Många av dessa motioner grundar sig i betydelsefulla</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_40"><p>19</p> </div> <div class="block ml_3"><p>delar på krav som har utarbetats av fackliga organisationer, av länsorgan<br /> osv.</p> <p>I propositionen föreslås inga större förändringar i de regionalpolitiska<br /> stödmedlen; de behålls i huvudsak i sin nuvarande utformning, dvs. som<br /> lån och bidrag. Vissa förändringar föreslås dock, bl. a. får länsmyndigheterna<br /> större befogenheter över beslutsprocessen. Detta är ett steg i rätt<br /> riktning när det gäller den typ av stödåtgärder och former som i dag<br /> tillämpas. Vilken verkan dessa åtgärder får, beror i hög grad på de resurser<br /> som regering och riksdag ställer till länsmyndigheternas förfogande. Nu<br /> synes inte några större förändringar vara att vänta, eftersom industriministern<br /> förutsätter att länsmyndigheterna bör kunna hantera de berörda<br /> regionalpolitiska stödmedlen utan ökade personella resurser.</p> <p>Även en ny stödområdesindelning föreslås. Mot nuvarande sex områden<br /> föreslås en indelning i tre områden. Tanken bakom beslutet att införa<br /> dessa stödområden föddes i en tid då det fanns dels expansiva områden<br /> med en viss industriell överhettning, dels områden som var utsatta för en<br /> hård strukturförändring med en stor folkomflyttning som följd. Det var<br /> tänkt att genom särskilda förmåner i vissa utsatta områden i vårt land<br /> stimulera till etableringar, vilket även innefattade flyttningar av arbetstillfällen<br /> från expansiva till utsatta områden. Trots att dessa förmåner stått till<br /> buds, kan man påstå att dessa åtgärder inte i någon nämnvärd utsträckning<br /> har eliminerat de problem som finns.</p> <p>Nu är förhållandet helt annorlunda. I stort sett hela landet kan betecknas<br /> som stödområde. Arbetslöshet och brist på arbetstillfällen råder i alla<br /> regioner, även om vissa områden är särskilt utsatta. Om områdesindelningen<br /> redan från början var ett svagt regionalpolitisk instrument, så kan<br /> man nu fastslå att det blivit allt trubbigare och att det inte i någon större<br /> omfattning skapar nya arbetstillfällen.</p> <p>Det kan också ses som en bekräftelse på att regeringen ger upp en del av<br /> målsättningen i regionalpolitiken, när problemen blir allt större i allt fler<br /> regioner. Då föreslår man en begränsning i antalet kommuner som skall<br /> ingå i stödområdet.</p> <p>Vi menar att med ett långsiktigt tänkande, byggt på en kvalitativ analys<br /> av regioners utvecklingsproblem, är det fullständigt likgiltigt om en viss<br /> kommun ligger i grupp 4, 5 eller 6. Man måste tvärtom bort från denna<br /> fragmentisering för att kunna göra stora, samlade och på sikt planerade<br /> insatser för ett län eller en större landsända. Stödområdespedanteriet<br /> måste ersättas med en fri och skapande prövning och ett tänkande i större<br /> termer. För den skull både kan och bör man ha den allmänna principen i<br /> botten att de värst ansatta delarna av landet har prioritet. Detta är emellertid<br /> så pass självklart att det bara behöver uttryckas i ett kort allmänt hållet<br /> riksdagsuttalande.</p> <p>Vi anser att allt talar för en helt ny inriktning för regionalpolitiken, och<br /> vi förordar alltså en utformning enligt vad som anförs i motionen. Under</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2356</p> </div> <div class="block ml_40"><p>20</p> </div> <div class="block ml_3"><p>den omställningstid som detta kräver får naturligtvis nuvarande system<br /> med områdesindelning inte försämras.</p> <p>Detta betyder att vi motsätter oss både en ändring och begränsning av<br /> områdessystemet, inkl. de sänkningar av lokaliseringsstöd som föreslås.<br /> Ett minimikrav är att ett dåligt system inte görs ännu sämre.</p> <p>Med hänvisning till det anförda och med anledning av proposition<br /> 1981 /82:113 hemställs</p> <p style="margin-left:47px;">1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen<br /> anförs om en helt ny inriktning av regionalpoltiken,</p> <p style="margin-left:47px;">2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen<br /> anförs om stödområdesindelningen,</p> <p style="margin-left:47px;">3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i övrigt anförs i<br /> motionen om regionalpolitiken.</p> <p>Stockholm den 25 mars 1982</p> <p>LARS WERNER (vpk)</p> <p>EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)</p> <p>NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)</p> <p>EVA HJELMSTRÖM (vpk) JOHN ANDERSSON (vpk)</p> <p>JÖRN SVENSSON (vpk)</p> </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 EIVOR MARKLUND vpk 2 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 3 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 4 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 5 undertecknare 0 EVA HJELMSTRÖM vpk 6 undertecknare 0 JOHN ANDERSSON vpk 7 undertecknare 0 JÖRN SVENSSON vpk 8 undertecknare G5022356 Lars Werner m. fl. mot_198182__2356.pdf 176418 pdf Program för regional utveckling och resurshushållning (prop. 1981/82:113) https://data.riksdagen.se/fil/D0410DC7-3889-4AD9-9CFC-16C56B183EED