3097367G50223191981/822319motmotMotion 1981/82:2319 Gösta Bohman m. fl.MotionMotion231901982-03-24 00:00:002014-11-03 23:13:392014-11-03 00:00:00Vissa musikfrågor, m. m. (prop. 1981/82:128)Gösta Bohman m. fl.htmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/G5022319/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/G5022319https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G5022319
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_39"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>Motion</p>
<p>1981/82:2319</p>
<p>Gösta Bohman m. fl.</p>
<p>Vissa musikfrågor, m. m. (prop. 1981/82:128)</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>Inledande synpunkter</p>
<p>Rätten att fritt uttrycka åsikter och idéer tillhör de grundläggande<br />
mänskliga rättigheterna. Yttrandefriheten är det fria och öppna samhällets<br />
fundament.</p>
<p>Yttrandefriheten är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för<br />
kulturell vitalitet. För att kulturen skall kunna utvecklas och kvaliteten<br />
främjas behövs därutöver ett samhällsklimat där den enskilde också reellt ges<br />
möjlighet till självständighet och oberoende. Skapandet och kreativiteten<br />
kan inte frodas om den offentliga makten tillåts dominera samhälle och<br />
kultur.</p>
<p>Det tryckta ordet har av tradition starkt skydd i grundlagen. I tryckfrihetsförordningen<br />
från 1949 anges de exakta villkor som måste vara uppfyllda<br />
för att inskränkningar i friheten att i skrift ge uttryck för tankar och idéer skall<br />
kunna accepteras. I tryckfrihetsförordningen slås också den grundläggande<br />
etableringsfrihetsprincipen fast. Någon förhandsgranskning tillåts inte.</p>
<p>Tryckfrihetsförordningens skyddsregler äger inte tillämpning på andra<br />
medier. För dessa gäller de allmänna stadgandena om yttrandefriheten i<br />
regeringsformen.</p>
<p>Den mediatekniska utvecklingen går emellertid snabbt. Den särställning<br />
som det tryckta ordet ur opinionsbildningssynpunkt en gång hade har gått<br />
förlorad. Andra medier spelar en minst lika stor roll för en vital<br />
samhällsdebatt som böcker, skrifter och tidningar.</p>
<p>En yttrandefrihetsgrundlag - som utreds av yttrandefrihetsutredningen,<br />
som förväntas avsluta sitt arbete innevarande år - skulle en gång för alla - och<br />
för alla medier - lägga bevisbördan på den som kräver inskränkningar i rätten<br />
att ge uttryck också för aparta idéer. Det är en betydande vinst.<br />
Introduktionen av en allomfattande yttrandefrihetsgrundlag skulle också på<br />
etableringsområdet rensa ut kvardröjande föreställningar om att andra<br />
medier än den tryckta skriften skulle lämpa sig sämre för den fria<br />
etableringsrätt som är så självklar på tryckfrihetsområdet.</p>
<p>Mediautvecklingen</p>
<p>Den tekniska utvecklingen på massmediaområdet går nu mycket snabbt.<br />
Det påverkar människors arbete och fritid. Inte minst på kulturområdet blir<br />
förändringarna genomgripande.</p>
<p>1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2319</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>2</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Allt fler skaffar sig videoapparater. De får därmed ett alternativ till det<br />
statliga TV-monopolet och till biograferna. Men det blir också möjligt att<br />
spela in och återvända till givande TV-program eller att hyra långfilmer. Det<br />
är en felsyn att skilda media nödvändigtvis konkurrerar med varandra. De<br />
kan även stödja varandra. Den som genom videogrammen får goda tillfällen<br />
att se långfilmer kan bli mer, inte mindre, benägen att besöka biografer; den<br />
som lär sig uppskatta musik via lättillgängliga kassetter går kanske oftare,<br />
inte mer sällan, på konserter.</p>
<p>Satellitutvecklingen har tagit stark fart. Kabeltelevisionen är i många<br />
länder under snabb utbyggnad. Detta skapar en helt ny situation för Sveriges<br />
Radio-koncernen. Allmänt sett finns det anledning förmoda att en hårdnande<br />
konkurrens leder till kvalitetshöjningar. Men kostnaderna för åtråvärda<br />
program kommer att pressas uppåt. Därmed blir finansieringsfrågorna<br />
alltmer aktuella.</p>
<p>Närradioverksamhet har bedrivits på försök sedan våren 1979. En rad<br />
föreningar har funnit en ny möjlighet att nå medlemmar och allmänhet.<br />
Arbetet har präglats av idealism och entusiasm. Inte minst de små,<br />
resurssvaga organisationerna har genom frivilliga insatser väl kunnat hävda<br />
sig. Runt om i landet väntar man på att få komma i gång med den vidgade<br />
verksamhet som försöksperioden motiverar.</p>
<p>Denna dynamiska utveckling, varur några exempel här hämtats, påverkar<br />
inom kultursektorn främst musiken och den rörliga bilden. Moderata<br />
samlingspartiet hävdar att samhällets insatser på kulturområdet skall främja<br />
frihet, mångsidighet och kvalitet. Denna syn präglar de konkreta förslag som<br />
i det följande kommer att läggas.</p>
<p style="margin-left:254px;">I</p>
<p>Våra förslag utgår från övertygelsen om att människors rätt att fritt ge<br />
uttryck för sina idéer och känslor är det fria samhällets livsnerv. Vi utgår<br />
också från en uppfattning om andra media sorn jämställda med den tryckta<br />
skriften ur yttrandefrihetssynvinkel. För oss är det synsättet naturligt även<br />
innan grundlagen hunnit i fatt den tekniska utvecklingen.</p>
<p style="margin-left:118px;">* ~ ' !</p>
<p>Framlagda propositioner</p>
<p style="margin-left:201px;">/</p>
<p>Regeringen har vid i stort sett samma tidpunkt lagt tre propositioner, vilka<br />
berör kultur- och massmediaområdet. Det gäller proposition 1981/82:128 om<br />
vissa musikfrågor m. m., proposition 1981/82:111 om vissa filmfrågor m. m.<br />
och proposition 1981/82:127 om närradioverksamhet.</p>
<p>Även om propositionerna innehåller många förslag sorn vi kan ställa oss<br />
bakom ger de ett samlat intryck av oklarhet och ovillighet. Finansieringsbilden<br />
är splittrad. Planeringssvårigheter kommer att uppstå. En negativ attityd<br />
till ny teknik skymtar fram.</p>
<p>I förevarande motion redovisas moderata samlingspartiets syn på i<br />
propositionerna upptagna frågor. Direkta yrkanden ställs i denna motion</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>3</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>endast i anslutning till proposition 128. Övriga yrkanden framställs i särskilda<br />
följdmotioner, i vilka det hänvisas till vad som anförts i denna motion.</p>
<p>I såväl musik- som filmpropositionen framhålls att de ökade insatserna<br />
möjliggörs genom intäkter från en skatt på ljud- och videokassettband.<br />
Någon proposition om sådan skatt föreligger dock inte. Den kommer inte att<br />
framläggas för riksdagen innan motionstiden för här behandlade propositioner<br />
löpt ut. Motioner i anledning av dessa propositioner måste därför bygga<br />
på den ofullständiga kännedom om den kommande kassettskatten som<br />
lagrådsremissen ger. Förutsättningarna kan i efterhand komma att förändras.<br />
Detta sätt att presentera sammanhängande propositioner vid skilda<br />
tidpunkter så att riksdagen saknar överblick över situationen är givetvis helt<br />
oacceptabelt. Denna uppfattning bör riksdagen ge regeringen till känna.</p>
<p>Vissa musikfrågor m. m.</p>
<p>Bakgrund</p>
<p>Genom den mycket snabba teknologiska utvecklingen har möjligheterna<br />
att kopiera bl. a. färdiginspelad musik ökat. Då man kan vänta sig en fortsatt<br />
expansiv och teknisk utveckling för främst kassettbandspelaren, kommer<br />
denna s. k. hemkopiering säkerligen att öka. Inspelningsapparaterna, främst<br />
kassettbandspelarna, är numera ganska billiga och kräver föga tekniskt<br />
kunnande. Detta medför att alla med små insatser kan göra inspelningar från<br />
bl. a. radio och TV. Det är också mycket vanligt att man lånar skivor/<br />
kassetter och kopierar. Kopieringen är i Sverige legal enligt upphovsrättslagens<br />
bestämmelser om utnyttjande av verk för enskilt bruk (SFS 1960:729,<br />
11 §). I vissa andra länder, exempelvis England, är all kopiering förbjuden.</p>
<p>Principiella skäl talar mot ett totalförbud av hemkopiering i Sverige. Det är<br />
dessutom ett alltför stort ingrepp och torde f. ö. vara tämligen verkningslöst.<br />
Förbudslinjen bör därför avvisas.</p>
<p>Kopieringen medför emellertid att avsättningen för originalinspelningar<br />
minskar, och stagnationen i fonogramförsäljningen kan till viss del - som<br />
bl. a. framhålls i kulturrådets rapport 1979:1 - förklaras av en intensifierad<br />
kopieringsverksamhet. De ekonomiska villkoren för hela fonogrambranschen<br />
försämras därigenom. Genom att det främst är s. k. hits som kopieras<br />
försämrar detta möjligheterna för producenterna att göra s. k. smalare<br />
inspelningar, som delvis finansieras av hitförsäljningen. Detta drabbar alla<br />
medverkande i framställningen av ett fonogram, de musikaliska upphovsmännen<br />
(kompositörer och textförfattare), de utövande konstnärerna<br />
(artister och musiker) samt fonogramframställarna (grammofonbolagen). I<br />
förlängningen medför en omfattande heminspelning risk för en utarmning av<br />
den del av kulturlivet som inspelningen av fonogram utgör.</p>
<p>Det är därför viktigt att ovanstående rättighetsinnehavare kompenseras</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2319</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>4</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>för sitt inkomstbortfall på grund av inspelningen och får ersättning för det<br />
omfattande utnyttjandet av deras skyddade alster. Den pågående upphovsrättsutredningen<br />
har länge arbetat med detta problem och där bl. a.<br />
diskuterat en avgift på oinspelade magnetband för att kompensera och<br />
ersätta rättighetsinnehavarna. Kulturrådet föreslår i ovannämnda rapport en<br />
avgift för privat kopiering av fonogram, men främst för att finansiera<br />
samhällets stöd till fonogramproduktion.</p>
<p>Även om en avgift på oinspelade magnetband vore ett sätt att få in medel<br />
till angelägna kulturpolitiska satsningar, får denna tanke inte sammanblandas<br />
med behovet att ge kompensation till de rättighetsinnehavare som lider<br />
skada av hemkopieringen.</p>
<p>Skivuthyrning är ett nytt inslag på fonogrammarknaden. För en mindre<br />
avgift, 10-15 kr., kan en kund ta hem ett fonogram under en veckohelg och<br />
själv göra en billig kassettinspelning.</p>
<p>Enligt Musikerförbundet har redan den privatkopiering som skett hittills<br />
påverkat branschen i så hög grad, att ytterligare sådan får vittgående följder.<br />
Om butiker sätter uthyrning i system kommer detta, enligt Musikerförbundet,<br />
att ytterst drabba upphovsmännen, dvs. kompositörer, musiker m. fl.</p>
<p>Regeringen har föreslagit att straffet för piratkopiering av musik- och<br />
videokassetter skall skärpas från nuvarande högst sex månaders fängelse till<br />
högst två år. Jfr proposition 1981/82:152. Uthyrning av skivor är dock enligt<br />
upphovsrättslagen tillåtet.</p>
<p>Mot den bakgrunden har upphovsrättskommittén fått uppdraget att<br />
snabbehandla denna fråga särskilt. Utredningen har nyligen enats om att<br />
föreslå en lagändring som innebär att sådan uthyrning skall läggas under<br />
upphovsmännens kontroll. Därmed blir det omöjligt att hyra ut skivor utan<br />
avtal i förväg med upphovsmän och producenter.</p>
<p>Det är även av största vikt att fonogramindustrin får möjlighet att fungera i<br />
fri konkurrens och att statsmakterna inte genom olika åtgärder försämrar<br />
dess villkor. Rikskonserters fonogramutgivningar har i mycket begränsad<br />
omfattning bidragit till att målen för den statliga kulturpolitiken blivit mer<br />
närliggande. Verksamheten ger en skev konkurrenssituation och försämrar<br />
möjligheten för övriga fonogrambolag att överleva.</p>
<p>Lag om skatt på vissa kassettband</p>
<p>I fjolårets budgetproposition (proposition 1981/82:100, bilaga 12, s. 10)<br />
anför utbildningsministern:</p>
<p>Kulturrådet har i sin rapport (1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken lagt<br />
fram förslag om stöd till fonogramutgivning. Förslaget har remissbehandlats.<br />
Enligt min mening finns det anledning att se kulturrådets förslag i ett vidare<br />
sammanhang. Som påpekas i flera remissvar över rapporten har kassettekniken<br />
lett till att privatkopieringen av musik i olika former ökat. Rättighetsinnehavare<br />
av olika slag tillfogas härigenom en viss ekonomisk skada. Mot</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>5</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>denna bakgrund har aktualiserats huruvida man genom en avgift på s. k.<br />
tomkassetter kan kompensera rättighetsinnehavarna som grupp för denna<br />
skada. Beredningen av denna fråga pågår f. n. inom regeringens kansli.</p>
<p style="margin-left:3px;">Riksdagen har tidigare (lagutskottets betänkande 1980/81:3) uttalat sig för<br />
att en sådan avgift kan införas, dock under förutsättning att medlen går till<br />
rättighetsinnehavarna, dvs. de som förlorar på den illegala hanteringen och<br />
”hemkopieringen”. Rättighetsinnehavarna, dvs. artisterna, producenter och<br />
fonogrambolag, har ett gemensamt intresse av insatser för att förbättra<br />
marknadsföring och distribution av sina produkter.</p>
<p style="margin-left:3px;">I årets budgetproposition återkommer föredraganden till denna fråga.<br />
Utbildningsministern anför (proposition 1981/82:100, bilaga 12, s. 12):</p>
<p style="margin-left:3px;">Som jag närmare kommer att utveckla under inledningen till avsnittet C.<br />
Massmedier m. m. avser jag att senare föreslå regeringen att förelägga<br />
riksdagen förslag om insatser på musik-, film- och bildområdena i syfte att<br />
motverka de negativa effekterna av heminspelning på ljud- och videokassetter.<br />
Dessa insatser kan också komma att beröra olika anslag under<br />
förevarande avsnitt, såväl vad gäller anslagens storlek som fördelningen av<br />
medel inom resp. anslag. Insatserna avses bli finansierade genom en särskild<br />
skatt på ljud- och videokassetter.</p>
<p style="margin-left:3px;">Regeringen avser att föreslå en lag om kassettskatt. Förslaget skulle enligt<br />
lagrådsremissen innebära 4 öre per spelminut på ljudkassetter, vilket ger en<br />
prishöjning på 50 % på den mest sålda typen samt 25 öre per spelminut på<br />
videokassetter, vilket ger en prishöjning på 75 % på de vanligaste banden.<br />
Sådana orimliga skattenivåer skulle medföra en mängd lagtekniska och<br />
andra problem, nämligen illegal import, hamstring och parallellimport av<br />
märkesbanden, vilket bl. a. skulle skada den svenska tillverkningen. En<br />
marknad för begagnade band med dithörande konsumentproblem på<br />
framför allt videosidan skulle skapas bl. a. beroende på den stora svårigheten<br />
att skilja inspelade och oinspelade band åt med tanke på att kopieringskostnaden<br />
understiger kassettskatten.</p>
<p style="margin-left:3px;">Av den totala intäkten på 135 milj. kr. skall större delen, 90 milj. kr., gå till<br />
statskassan och endast en mindre del fördelas mellan de kulturpolitiskt<br />
angelägna satsningarna och olika upphovsrättshavare. Här är 8 milj. kr.<br />
avsedda till musiksidan för fördelning till organisationerna, bl. a. STIM. Det<br />
belopp som går till dem som lider skada av hemkopieringen förefaller alldeles<br />
för litet. Detta är särskilt anmärkningsvärt då regeringen delvis använder<br />
upphovsrättsliga argument för att motivera skatten.</p>
<p style="margin-left:3px;">Skatten har således karaktär av delvis specialdestinerad punktskatt.<br />
Punktskatter bör dock ej utnyttjas om inte särskilda skäl föreligger såsom<br />
t. ex. i fråga om alkoholbeskattningen. Specialdestinering är också olycklig<br />
eftersom den binder statsmakterna på ett olämpligt sätt under det sedvanliga<br />
budgetarbetet.</p>
<p style="margin-left:3px;">En påtaglig svaghet i förslaget är att så många olikartade ändamål dras in i</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>6</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p style="margin-left:3px;">hanteringen. Stöd till fria grupper, stöd till författare och t. o. m. läsfrämjande<br />
insatser vid folkbiblioteken tas upp. Med detta är inte sagt att dessa<br />
ändamål är mindre angelägna. Men självfallet borde samhällets stöd till<br />
exempelvis författare och bibliotek kunna utformas så att det inte görs<br />
beroende av en skatt på oinspelade kassetter.</p>
<p>En avgörande fråga vid bedömningen av förslaget är givetvis vilken<br />
totaleffekt som kombinationen skatt-bidrag får på kulturlivet. Regeringen<br />
synes ha utgått ifrån att en skatt som drabbar kultursektorn och ger staten<br />
inkomster på ca 135 milj. kr. inte alls har någon negativ inverkan. Detta är<br />
förvånande med tanke på de undersökningar som klarlägger att storkonsumenter<br />
av oinspelade kassetter även är storkonsumenter av inspelade band<br />
och grammofonskivor.</p>
<p>Att medel i hundramiljonersklassen sugs upp kommer därför sannolikt att<br />
leda till en minskad försäljning inte enbart av oinspelade utan även av<br />
inspelade kassetter och av grammofonskivor. Då återföringen till musiklivet<br />
begränsas till ca 20 milj. kr. talar mycket för att slutresultatet för denna<br />
sektor blir negativ.</p>
<p>Tankegångarna bakom skatteförslaget rymmer en kombination av motiv:<br />
önskan att förstärka statskassan, önskan att bromsa ny teknik, önskan att<br />
skaffa sig ett kulturpolitiskt styrinstrument, önskan att kompensera upphovsmännen<br />
för inkomstbortfall. Endast det sistnämnda motivet är enligt<br />
moderat uppfattning bärande.</p>
<p>En alternativ modell</p>
<p>Den offentligrättsliga principen i förslaget är således tveksam. Ersättningsformen<br />
borde i stället vara helt upphovsrättslig. Därigenom kommer<br />
uppbörden och avräkningen för dessa ersättningar att handhas av de<br />
organisationer, vilkas medlemmar blir lidande av hemkopieringen. Från<br />
upphovsmännens och andra rättsinnehavares synpunkt är det ett sämre<br />
alternativ att införa en kassettskatt som står utanför lagen om upphovsrätt.<br />
Den enda fördelen med en skatt är att den är lätt att indriva. Det skulle<br />
emellertid sannolikt vara ganska lätt att genomföra ett upphovsrättsligt<br />
ersättningssystem för kassetter eftersom den inhemska produktionen är<br />
förhållandevis ringa och ersättningarna därför kan tas in i samband med<br />
importen av det ersättningsbelagda materialet.</p>
<p>Vi anser därför att man i stället bör introducera ett system där en summa<br />
tas ut som fördelas till upphovsmännen och andra rättighetshavare, dvs.<br />
kompositörer, musiker, producenter etc., enligt en bestämmelse i upphovsrättslagen.<br />
Rätten till ersättning skulle kunna göras gällande genom en<br />
sammanslutning av rättighetshavare. Den gemensamma organisationens<br />
styrelse beslutar sedan om medlens användning.</p>
<p>Redan en avgift på 1 öre per spelminut på ljudkassetter och 5 öre per<br />
spelminut på videokassetter skulle ge ett förhållandevis stort belopp, totalt ca</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>7</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>40 milj. kr. Genom att sätta denna lägre avgiftsnivå skulle man helt undvika<br />
vissa tillämpningsproblem eftersom det då inte blir vare sig lönsamt med<br />
illegal import i förhållande till riskerna eller att kopiera fri musik på<br />
oinspelade kassetter.</p>
<p>Förutom den rent upphovsrättsliga kompensationen öppnar sig möjligheter<br />
till insatser av annan karaktär. Vi vill här peka på några angelägna<br />
områden inom musiksektorn och återkommer till frågan i anslutning till<br />
behandlingen av film och videogram.</p>
<p>1. Stöd till enskilda fonogramproducenter enligt statens kulturråds förslag<br />
i dess rapport 1979:1. - Vi bedömer som väsentligt att det enskilda initiativet<br />
när det gäller utgivning av seriös svensk musik premieras och att småföretagen<br />
ges en förbättrad arbetssituation. Stora bolag med ett mer varierat<br />
utbud har tidigare själva kunnat finansiera utgivningar av seriös musik med<br />
intäkter från utgivningar av underhållningsmusik inom olika genrer. Denna<br />
möjlighet minskas till följd av försämrad lönsamhet och den omfattande<br />
hemkopieringen. -1 detta sammanhang bör nämnas behovet av samordning<br />
mellan alla producenter av seriös musik, dels för att eliminera risken för<br />
dubbelutgivning, dvs. samtidig utgivning av samma objekt, men också för att<br />
se till att man fyller ”tomma luckor” för att på så sätt främja utgivningen av<br />
musik som eljest riskerar att inte bli inspelad. - Någon form av effektivt<br />
samarbetsorgan vore säkerligen av värde.</p>
<p>2. Export av fonogram. Det är av stort intresse att kännedom om svensk<br />
musik på ett effektivt sätt sprids till andra länder. Fonogrammet, främst<br />
grammofonskivan, är därvid enligt erfarenhet det bästa medlet för detta<br />
ändamål vid sidan av konsertframföranden. Fonogrammet blir effektivt<br />
genom att det används både i radiosändningar och för privat bruk. - Export<br />
av fonogram sker visserligen av både de större och de mindre företagen (inkl.<br />
Rikskonserter), men denna verksamhet bör kunna utvidgas avsevärt. En<br />
effektiv exportorganisation skulle kunna vara av stort värde. Även i detta fall<br />
bör samarbete kunna etableras mellan Rikskonserter och de enskilda<br />
producenterna.</p>
<p>3. Utgivandet av gemensam katalog. En viktig händelse är utgivandet av<br />
den s. k. GLF-katalogen (Grammofonleverantörernas förening). Avsikten<br />
är att den skall vara en gemensam katalog. Alla utgivningar finns dock icke<br />
med, ofta på grund av kostnadsskäl, vilket i synnerhet gäller småföretagen i<br />
branschen.</p>
<p>En del av intäkterna från den planerade kassettavgiften skulle kunna<br />
användas till att finansiera produktion och distribution av denna katalog.</p>
<p>De problem som är förknippade med distribution av fonogram liknar dem<br />
som råder vid distribution av böcker. Det är därför angeläget att fonogramdistributionen<br />
kan tillgodogöras de erfarenheter från bokbranschen som<br />
vunnits bl. a. inom AB Seelig & Co. Genom sina kataloger och mikrokort<br />
(Mikrofiches) har den svenska bokbranschen till sitt förfogande ett katalog</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>8</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>och informationssystem som i sin omfattning och detaljrikedom knappast har<br />
sin motsvarighet i andra länder.</p>
<p>4. Utbildning av personal. Det finns bortåt 750 försäljningsställen för<br />
grammofonskivor i landet. Av dessa är det bara ett par hundra som för skivor<br />
med seriös musik. Troligen förhåller det sig så att endast ett tjugotal butiker<br />
har personal som fått särskild utbildning på detta område. Det erfordras<br />
alltså vissa utbildningsinsatser för att servicen i mindre kommuner skall bli<br />
tillfredsställande.</p>
<p>5. Musikforskning och notutgivning. Ändamål inom området musikforskning<br />
och notutgivning är viktiga ting för det statliga stödet till musiklivet.<br />
Även medel från den av oss förordade kassettavgiften skulle dock kunna<br />
komma dessa områden till del.</p>
<p>Enligt vår uppfattning är det i denna motion skisserade alternativet ägnat<br />
att bättre än regeringsförslaget stärka förutsättningarna för kulturlivet och<br />
kompensera rättighetshavarna för utnyttjande av deras insatser.</p>
<p>Moderata samlingspartiet avser att i anslutning till den aviserade<br />
propositionen om skatt på vissa kassettband återkomma med ett mer<br />
detaljerat förslag till upphovsrättslig avgift i enlighet med vad som här<br />
redovisats.</p>
<p>Anslagsberäkningar i proposition 1981182:128</p>
<p>Anslagsberäkningarna i propositionen om vissa musikfrågor bygger på<br />
existensen av en kassettskatt. Som framgått ovan avvisar vi denna skatt.<br />
Vissa av de ändamål som upptages i propositionen är dock av den naturen att<br />
de visserligen faller inom musikområdet men inte omedelbart kan bli<br />
tillgodosedda med den av oss förordade upphovsrättsliga avgiften.</p>
<p>Det gäller:</p>
<p>Bidrag till nothyra 170 000</p>
<p>Bidrag till notutgivning av samtida svensk musik 190 000</p>
<p>Musikaliska akademien för utgivning av musikhistorisk</p>
<p>fonogramantologi 500 000</p>
<p>Dessa medel, tillsammans 860 000 kr., bör upptas under ordinarie anslag i</p>
<p>budgeten.</p>
<p>I proposition 1981/82:128 föreslås att talboks- och punktskriftsbiblioteket<br />
skall fördela kompensation för kostnadsökningar vid bandinköp till följd av<br />
skatt på oinspelade ljud- och videokassettband med totalt 4 500 000 kr. Då vi<br />
avvisar denna skatt bortfaller behovet av att nu föreslå kompensationsmedel.<br />
Den av oss förordade avgiften får vissa liknande effekter, dock endast mellan<br />
en fjärdedel och en femtedel så stora. Vi avser att beakta detta förhållande i<br />
anknytning till kommande förslag.</p>
</div>
<div class="block ml_17" />
<div class="block ml_32" />
<div class="block ml_16" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>9</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p style="margin-left:26px;">Vissa filmfrågor m. m.</p>
<p style="margin-left:26px;">Filmpolitiken</p>
<p>Svensk filmpolitik präglas i mycket av det samarbete mellan staten och<br />
filmbranschen som formuleras i det s. k. filmavtalet, träffat år 1963. Genom<br />
avtalet bildades Svenska filminstitutet med uppgift att främja värdefull<br />
svensk filmproduktion, att stödja utbildning och forskning inom filmens<br />
område, att sprida kunskap om filmen, att bevara filmer av filmhistoriskt<br />
intresse och i övrigt verka för ändamål inom filmens område.</p>
<p>Filminstitutets verksamhet finansieras dels med s. k. biograf avgifter, ca 40<br />
milj. kr. per år, dels med statsbidrag, för budgetåret 1981/82 ca 18 milj. kr.<br />
Enligt filmavtalet fördelas 65 % av avgifterna till skilda produktionsstödjande<br />
ändamål, medan återstoden används för Filminstitutets övriga verksamhet.<br />
Statsbidraget utgår med ca 16 milj. kr. till produktion av film och ca 1<br />
milj. kr. vardera till restaurering av film samt import och distribution av<br />
barnfilm.</p>
<p>Filmstödet utgår vidare till konstnärsnämnden för projektbidrag, statens<br />
ungdomsråd för granskning av barnfilm, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation<br />
för spridning av kvalitetsfilm och till regeringens disposition för<br />
bidrag till försök med filmvisning i nya former. För dessa ändamål utgår<br />
tillsammans ca 6,5 milj. kr. Inom ramen för anslaget till statens biografbyrå<br />
inryms medel för fraktstöd för film med 240 000 kr.</p>
<p>I proposition lil redovisas ett avtal mellan staten, filmbranschen och<br />
videobranschen med innebörd att verksamheten hos Svenska filminstitutet<br />
fortsätter. Avtalstiden är satt till nio år från den 1 juli 1982. Det är<br />
tillfredsställande att detta avtal kunnat träffas, liksom att nu även videobranschen<br />
ingår som avtalsslutande part. Enligt avtalet införs en avgift på<br />
inspelade videogram, vilken tillför Filminstitutet ökade resurser om ca 20<br />
milj. kr. per år.</p>
<p>Videobranschens medverkan har dock i ett avseende givits en egendomlig<br />
form. Enligt 36 § får videobranschen säga upp avtalet, om skatten på<br />
oinspelade videokassetter avskaffas. Regeringen avser, enligt vad som<br />
uppges i proposition lil, att senare förelägga riksdagen förslag om en skatt<br />
på vissa oinspelade kassettband. Det får anses märkligt att ett avtal om<br />
avgifter på inspelade videokassetter knyts till detta ännu ej presenterade<br />
förslag. Det är också oklart vilka förändringar i det kommande regeringsförslaget<br />
som kan vidtas utan att filmavtalet indirekt rivs upp. Bestämmelsen<br />
bör därför utgå. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.</p>
<p>De biografavgifter och videoavgifter som inflyter till Filminstitutet skall<br />
tillföras en fond, vilken även kan tillföras statsbidrag och andra bidrag.<br />
Fondens medel skall användas för följande ändamål.</p>
<p style="margin-left:26px;">A. Lägst 20 % används för stiftelsens engagemang i produktion av svensk<br />
film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel för att möjliggöra</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>10</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p style="margin-left:22px;">förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart konstnärlig<br />
inriktning.</p>
<p style="margin-left:22px;">B. Lägst 35 % används för produktionsgarantier till svenska långfilmer.</p>
<p style="margin-left:22px;">C. Lägst 5 % används för produktionsgarantier till svenska kortfilmer.</p>
<p style="margin-left:22px;">D. Lägst 5 % används för att främja spridning och visning av värdefull<br />
film.</p>
<p style="margin-left:22px;">E. Högst 25 % används för stiftelsens gemensamma förvaltning, för<br />
administrativa basresurser för verksamheten under punkterna A-D<br />
samt i övrigt för de filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i<br />
sin verksamhet.</p>
<p style="margin-left:22px;">F. 3 % används av film- och videobranscherna för branschfrämjande<br />
ändamål.</p>
<p>De föreslagna ändamålen, liksom medelsfördelningen dem emellan, synes<br />
väl tillgodose stiftelsens syften.</p>
<p>Filminstitutet skall ledas av en styrelse om sju ledamöter och tre<br />
suppleanter, utsedda av regeringen. Dessutom finns ett förvaltningsråd samt<br />
fem nämnder: två garantinämnder för långfilm, en garantinämnd för<br />
kortfilm, en visningsnämnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm.<br />
Stiftelsen har vidare en verkställande direktör.</p>
<p>Denna konstruktion och de föreslagna organens utformning och uppgifter<br />
föranleder inga invändningar med ett undantag. Enligt punkt 18 i (under)bilaga<br />
3 skall närmare bestämmelser om produktionsgarantier till svenska<br />
kortfilmer samt om sammansättning av och uppgifter för garantinämnden för<br />
kortfilm fastställas av institutets styrelse i samråd med Svenska teaterförbundet<br />
samt efter yttrande av Föreningen Sveriges filmproducenter och<br />
videobranschen. I praktiken ges därmed Svenska teaterförbundet vetorätt<br />
mot varje utformning av nämndens sammansättning och arbete som ej fullt ut<br />
tillgodoser förbundets önskemål. Detta är givetvis olämpligt. Formuleringen<br />
”i samråd” bör därför ersättas med ”efter samråd”. Denna uppfattning bör<br />
riksdagen ge regeringen till känna.</p>
<p>Enligt proposition lil skall den verksamhet med olika visningsfrämjande<br />
åtgärder som f. n. pågår i statlig regi upphöra med utgången av budgetåret<br />
1982/83 och därefter övertas av Filminstitutet. Denna överföring är<br />
önskvärd. Däremot är förslaget att vissa organisationer skall garanteras stöd<br />
av viss omfattning för att statsbidrag skall utgå till institutet överflödigt.<br />
Verksamheten inom Sveriges förenade filmstudios och Bio Kontrastverksamheten<br />
inom Folkets hus-föreningarnas riksorganisation fyller de<br />
krav som kan ställas för bidrag och bör kunna påräkna stöd. Men skall<br />
regeringen först pröva vilka organisationer som skall tillförsäkras bidrag på<br />
viss nivå, och Filminstitutet sedan besluta vilka bidrag som skall utgå, skapas<br />
en onödig byråkratisk omgång. Ansvaret i denna fråga kan med förtroende<br />
överlämnas till institutet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.<br />
Ansvaret för granskning av barnfilm m. m. föreslås fr. o. m. den 1 juli 1982</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>11</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>övergå från barnfilmrådet, som upphör, till Filminstitutets nämnd för barnoch<br />
ungdomsfilm. Detta överensstämmer med tidigare önskemål från<br />
moderat sida och bör på ett värdefullt sätt bidra till en rationell handläggning<br />
av barnfilmfrågorna.</p>
<p>I ungefär en fjärdedel av landet pågår försöksverksamhet med fraktstöd<br />
för film. Biografägare som visar vissa, av statens biografbyrå utvalda, filmer<br />
erhåller ersättning för fraktkostnaderna. Den hittills bedrivna försöksverksamheten<br />
ger ingen klar indikation på att detta är en möjlig väg för att nå ett<br />
kvalitativt bättre filmutbud på biograferna. Trots detta föreslås i propositionen<br />
att försöksverksamheten skall vidgas till att omfatta högst hälften av<br />
Sveriges län. Denna medelväg mellan fortsatta försök i oförändrad<br />
omfattning och verksamhet i hela landet synes vara en föga tjänlig metod att<br />
skapa ett bättre beslutsunderlag. I stället bör försöken fortgå ytterligare<br />
något år inom oförändrad kostnadsram. Anslaget C 1. Statens biografbyrå<br />
bör därför upptas med 2 451 000 kr.</p>
<p>Till Svenska filminstitutets fond upptas ett belopp om 24 500 000 kr. inkl.<br />
8,5 milj. kr. genom den föreslagna skatten på oinspelade band. Med tanke på<br />
att avgiften på inspelade videogram tillför Filminstitutet nya medel om ca 20<br />
milj. kr. och med hänvisning till vad som anförts angående skatt på<br />
oinspelade band bör beloppet reduceras med 8,5 milj. kr. Det samlade<br />
filmstödet, anslag C 2, bör därför upptas med 23 715 000 kr.</p>
<p>Videogramfrågor</p>
<p>I proposition lil behandlas även vissa videofrågor. Detta är naturligt med<br />
tanke på det nära samband som finns mellan den traditionella filmen och<br />
videomediet. I filmavtalet avses sålunda med film också videogram i alla de<br />
fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat.</p>
<p>Ur kulturpolitisk synvinkel är det viktigt att inte videogrammen som<br />
sådana och möjligheten att ta del av seriösa konstnärliga produktioner<br />
genom TV misstänkliggörs. En tendens till detta finns i proposition lili<br />
formuleringen ”Återgivningen av biograffilm på videogram ger i bästa fall en<br />
aning om den ursprungliga produkten”. Denna inställning liknar den som tar<br />
sig uttryck i motståndet mot att med större eller mindre anpassning i TV<br />
sända föreställningar från teater- och musikteaterscener. Självfallet kan inte<br />
hela nyansrikedomen och stämningen överföras från ett medium till ett<br />
annat. Men det är ändå en stor kulturell vinning att genom videogram eller<br />
etersändningar ge människor i skilda delar av vårt land tillgång till filmer och<br />
föreställningar, som de eljest saknat möjligheter att ta del av.</p>
<p>Proposition lil ser videosektorn i första hand som en inkomstkälla för<br />
staten. I begränsad omfattning förs medel till närliggande kulturområden.<br />
Videons egna kulturella och konstnärliga möjligheter beaktas nästan inte<br />
alls. I någon utsträckning kommer förstärkningen av Filminstitutet även<br />
videoområdet till del. Men det är signifikativt att stöd till produktion av</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>12</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>värdefulla videogram aktualiseras - och då i blygsam omfattning - först om<br />
intäkterna till institutets fond blir opåräknat höga.</p>
<p>Vidare föreslås, med utgångspunkt i videogramutredningen, en begränsad<br />
försöksverksamhet för att pröva olika arbetsformer och distributionsvägar<br />
vid lokalt arbete med video. Särskilda resurser föreslås för film- och<br />
videogramproduktion inom museerna. Videogramproduktionen för döva<br />
förstärks med 250 000 kr.</p>
<p>Mot de särskilda stöden finns ingen erinran att göra. Däremot har vi, som<br />
tidigare redovisats, en principiellt annan syn på frågan om skatt på<br />
oinspelade band. Skatten bör, enligt vår uppfattning, ej införas. Vi har i<br />
stället förordat en upphovsrättslig avgift av mer begränsad omfattning.<br />
Därmed undanröjs de nackdelar som tidigare redovisats beträffande skatten.<br />
Samtidigt ges upphovsmännen en substantiell ersättning för de förluster som<br />
ligger i att privat överspelning sker och försäljningen av inspelade band<br />
därmed begränsas.</p>
<p>Den upphovsrättsliga avgiften skapar även en betydande resurs för<br />
insatser på videogramområdet. Formerna för dessa har upphovsmännen att<br />
besluta om. Men det kan finnas anledning rikta uppmärksamheten på det<br />
ändamål, Stöd till produktion av värdefulla videogram, som finns upptaget<br />
som en möjlighet i filmavtalet. Tillförs detta ändamål medel från den<br />
upphovsrättsliga avgiften, skulle en sådan verksamhet snabbt kunna komma<br />
i gång, ej som enligt proposition lil i en oviss framtid. I videogramutredningen<br />
finns vidare förslag som är värda beaktande i sammanhanget.</p>
<p>Närradioverksamhet</p>
<p>Ett nytt etermedium, närradion, har tillkommit i Sverige. Dess första<br />
sändning ägde rum i Jönköping den 24 april 1979. Närradion är helt skild från<br />
Sveriges radio och dess olika programföretag. Närradion har i första hand<br />
tillkommit för att främja föreningslivets yttrandefrihet och har sålunda en<br />
annan uppgift än riksradion och lokalradion.</p>
<p>Närradion erbjuder föreningslivet en möjlighet att sända lokala radioprogram<br />
på egna villkor. Ramen för verksamheten ges i en särskild närradiolag,<br />
beslutad av riksdagen 1978. Tillstånd för föreningar och andra sammanslutningar<br />
att sända närradio ges för ett år i taget.</p>
<p>Närradion bedrivs som försöksverksamhet i 16 sändningsområden på olika<br />
håll i landet. Där utgör närradion en fjärde kanal. De sändande föreningarna<br />
svarar själva för kostnaderna. Närradiokommittén, tillsatt efter regeringens<br />
direktiv den 20 juli 1978, svarar för verksamheten, ger sändningstillstånd,<br />
utvärderar försöksverksamheten m. m. Närradiokommittén har även att<br />
svara för en försöksverksamhet med När-TV-sändningar på ett par orter.</p>
</div>
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_45" />
<div class="block ml_56" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>13</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Viktigt beslut</p>
<p>Det var ett betydelsefullt steg i riktning mot en friare radio i vårt land som<br />
togs när riksdagen 1978 beslutade om försöksverksamhet med närradio.<br />
Närradion innebär ett betydande mått av etableringsfrihet i etern - en<br />
sändningsverksamhet i ordnade former utanför monopolets ram.</p>
<p>Försöksverksamheten, som efter ett års förlängning nu pågått i bortåt tre<br />
år, har givit så goda erfarenheter att det finns ett tillfredsställande underlag<br />
för ett riksdagsbeslut om närradions permanentning. Närradio bör således<br />
utan ytterligare dröjsmål erbjudas föreningslivet i landets 279 kommuner.</p>
<p>Starkt gensvar</p>
<p>Närradion möttes redan från början med starkt gensvar i skilda delar av<br />
landet. 538 sammanslutningar på 116 orter anmälde förhandsintresse för att<br />
delta i försöksverksamheten. Dessutom anmälde 68 riksorganisationer<br />
principiellt förhandsintresse på sina lokala sammanslutningars vägnar.</p>
<p>Närradions sändningar bedrivs sedan 1979 i 16 försöksområden. En livlig<br />
utbildningsverksamhet i föreningarnas egen regi föregick sändningsstarterna.</p>
<p>En mängd olika slags organisationer deltar i försöksverksamheten, som<br />
efter riksdagsbeslut i november 1980 utsträcktes fram till den 1 juli 1982.<br />
Religiösa samfund har svarat för dryga 40 % av sändningarna. Här har det<br />
klart och tydligt visats att speciellt kyrkornas ofta uttalade behov och vilja att<br />
nå ut med sina budskap till människorna också kommit till praktiskt uttryck i<br />
närradioverksamheten.</p>
<p>Verksamheten</p>
<p>Redan den 30 november 1980 kunde närradiokommittén redovisa 341<br />
deltagande föreningar och samfund med egna sändningstillstånd. Dessutom<br />
deltog ytterligare ett antal föreningar på andra sammanslutningars sändningstillstånd.<br />
Under de första 20 månadernas försöksverksamhet hade man<br />
sänt ca 31 000 timmar närradio. Under vecka 39 år 1980 uppgick sändningstiden<br />
till 554 timmar.</p>
<p>En del av de sändande sammanslutningarna har fallit bort. Men fler har<br />
tillkommit. I dag uppskattas antalet sändningstimmar per vecka till ca 550.<br />
Ca 400 sammanslutningar svarar i varierande grad för denna omfattande<br />
verksamhet i etern. Man räknar med att närradion fram till nu sänt ca 60 000<br />
timmar program av olika slag.</p>
<p>Televerket svarar för programledningar och sändare på samtliga försöksorter.<br />
I Karlstad svarar televerket även för sändningsstudio. På andra orter<br />
har föreningar i stor utsträckning gått samman om studios, vilket givetvis<br />
förbilligar kostnaderna. Televerket har tagit ut en årshyra på 8 000 kr. för<br />
varje sändare, en kostnad som delas mellan sändande föreningar.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>14</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>/ andra länder</p>
<p>Radiosändningar i föreningars regi och med begränsad räckvidd förekommer<br />
i olika länder. Närradiokommittén ger i sitt betänkande 1981:13 en 16<br />
sidor lång redogörelse för utvecklingen på detta område i några länder. I<br />
Italien är såväl radio- som TV-sändningsverksamheten oerhört decentraliserad.<br />
År 1979 fanns i Italien 2 800 privata radiostationer och närmare 700<br />
TV-stationer.</p>
<p>I Norge har en försöksverksamhet med närradio just påbörjats. Den har<br />
mötts med mycket stort intresse sedan den i fjol nytillträdda regeringen som<br />
en av sina första åtgärder lade fram förslag till stortinget om närradioetablering.</p>
<p>Erfarenheter</p>
<p>Försöksverksamheten med närradio i vårt land har mött förvånansvärt få<br />
problem. Erfarenheterna är påtagligt positiva. Närradion erbjuder föreningslivet<br />
en unik möjlighet att utnyttja yttrandefriheten. Främst är det små<br />
föreningar som utnyttjar denna möjlighet. Mängden av olika intresseinriktningar<br />
kan genom närradion nå kontakt med en större publik än vad som<br />
eljest vore möjligt. Invandrargrupper kan sprida information både till sina<br />
landsmän och till svenska medborgare. Religiösa samfund kan i etern föra ut<br />
sitt budskap och sina gudstjänster med sång och musik utan att i åratal vänta<br />
på att möjligheten eventuellt skall öppnas i Sveriges radio.</p>
<p>Så kan även politiska partier och fackliga sammanslutningar använda<br />
närradion för sina budskap. Även föreningar med musik som huvudsaklig<br />
verksamhet ges möjlighet att erbjuda lyssnare sin form av intresseinriktning.<br />
Musikinslagen i närradion är på sina håll så omfattande att det funnits<br />
anledning till kritik och därav följande åtgärder hos den sändningsbeviljande<br />
närradiokommittén. Det bör emellertid inte ses som negativt att närradion<br />
erbjuder musik av varierande slag. Musikunderhållning uppfattas ju i<br />
allmänhet som något positivt, och även närradion bör kunna tillfredsställa<br />
underhållningsbehov hos allmänheten.</p>
<p>Idealitet aktiverar</p>
<p>Närradiokommittén redovisar i sitt betänkande 1981:13 en allsidig bild av<br />
erfarenheter fram till slutet av 1980. Eftersom försöksverksamheten fortsatt i<br />
positiv riktning, finns det anledning att här återge några av kommitténs<br />
synpunkter och slutsatser. Det är bl. a. viktigt att konstatera att även små<br />
sammanslutningar kan delta i närradio till låg kostnad. Verksamheten bygger<br />
i huvudsak på frivilliga insatser, och den tekniska utrustning som krävs vid<br />
sidan av studios har av de flesta sändande föreningar inköpts till relativt små<br />
kostnader.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>15</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Närradion har, skriver närradiokommittén, bl. a. aktiverat medlemmar i<br />
olika sammanslutningar till insatser på det lokala planet. Genom den lokala<br />
bestämmanderätten över programmen befrämjas decentraliseringen.<br />
Reklamförbudet i närradio har förebyggt att programmen används i<br />
kommersiellt syfte. Övertrampen mot reklam- och sponsringsförbudet har<br />
varit ytterst få under hela den snart treåriga försöksverksamheten.</p>
<p>I betänkandet konstateras, att det finns dagliga bevis för att närradion<br />
svarar mot behov som andra media inte tillgodoser. Närradions program är<br />
ofta också av annan karaktär än dem som Sveriges radio erbjuder.</p>
<p>Allemansradion</p>
<p>Närradions program, och i synnerhet dess verksamhetsformer, skiljer sig<br />
också från den försöksverksamhet som Sveriges Lokalradio AB (LRAB)<br />
bedriver i Ängelholm och Ljusdal under beteckningen allemansradio.<br />
Föreningar och enskilda erbjuds att delta i försöken.</p>
<p>Allemansradion utgör inget alternativ till närradion. Allemansradion är en<br />
del av lokalradion och lyder under dess ansvarighetslag. Medan närradion<br />
bygger helt på idealitetens grund är det fast anställda medarbetare i<br />
lokalradion som biträder vid eller helt svarar för inspelningar i allemansradion.<br />
Sändningarna sköts av LRAB. Det leder till stora kostnader.</p>
<p>Förutom stora investeringar räknar LRAB med att allemansradion skulle<br />
kosta ca 500 000 kr. per år och sändare. För 100 orter skulle det således röra<br />
sig om ca 50 milj. kr. i årliga kostnader. Ändå skulle det röra sig om ett<br />
begränsat antal sändningstimmar per vecka.</p>
<p>Närradion billig</p>
<p>Detta kan jämföras med de blygsamma belopp som närradions verksamhet<br />
för med sig och som på sändningsorterna bekostas av föreningarna själva.<br />
Totalt har de sändande sammanslutningarna under första verksamhetsåret<br />
haft kostnader på 3,8 milj. kr., och i detta belopp ingår då initialkostnader i<br />
utrustning och studios. Ca 70 % av de sändande föreningarna har lagt ned<br />
mindre än 10 000 kr. på sitt första verksamhetsår i etern.</p>
<p>En färsk undersökning som närradiokommittén gjort visar att kostnaderna<br />
även under den fortsatta försöksverksamheten är låga. De 136 sammanslutningar<br />
som fullständigt svarat på enkäten har fram till halvårsskiftet 1981<br />
tillsammans genomfört ca 21 200 sändningstimmar och ca 30 000 program.<br />
De redovisar kostnader på tillsammans 4,8 milj. kr. 60 % utgör investeringsoch<br />
driftskostnader, omkring 20 % upphovsrättsavgifter och ca 17 %<br />
kostnader för lön eller arvode till medarbetare. I de 136 föreningarna deltar<br />
varje vecka över 800 föreningsmedlemmar. De lägger ned ca 3 600<br />
arbetstimmar ideellt i programproduktionen. Genomsnittsföreningen i<br />
enkäten har deltagit i drygt 22 månader fram till halvårsskiftet 1981 och under</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>16</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>denna tid producerat 223 program under 156 sändningstimmar. Den<br />
genomsnittliga programkostnaden är 159 kr. Kostnaden per sändningstimme<br />
blir 227 kr.</p>
<p>Nöjda föreningar</p>
<p>I betänkandet 1981:13 framgår det att de sändande sammanslutningarna<br />
generellt sett är nöjda med närradioverksamheten. Närmare 80 % anser att<br />
närradion behövs, och lika många anser att närradion bör permanentas.<br />
Endast sex föreningar (3 %) föreslår samarbete med lokalradion.</p>
<p>Idealiteten inom föreningslivet och de religiösa samfunden är närradions<br />
styrka. Kritiska förutsägelser om att endast ekonomiskt starka organisationer<br />
(exempelvis politiska partier och kyrkor) skulle orka med och komma att<br />
utnyttja närradion har helt vederlagts av den snart treåriga försöksverksamheten.<br />
Det frivilliga engagemanget ligger djupt förankrat i den svenska<br />
folkrörelsetraditionen, ett faktum som kommer till klart uttryck i närradioverksamheten,<br />
där små och ekonomiskt svaga föreningar bedriver en väl så<br />
aktiv sändningsverksamhet som större och ekonomiskt starka organisationer.<br />
Intresset för närradion hos de små är dessutom betydligt större än hos de<br />
stora.</p>
<p>Regeringens proposition 1981/82:127</p>
<p>Närradiokommittén har i sitt betänkande föreslagit att närradion efter<br />
hand skall byggas ut över hela landet. I regeringens proposition 1981/82:127<br />
om närradioverksamhet föreslås ”en successiv utbyggnad” och att närradioverksamheten<br />
i fortsättningen får bedrivas i fastare former än hittills.<br />
Föredragande statsrådet talar också om ”en försiktig utbyggnad </p>
<p>Av dessa något luddiga formuleringar får man ingen klarhet i vilken<br />
utbyggnadstakt regeringen tänkt sig.</p>
<p>Vad innebär en ”försiktig utbyggnad”? Säg att det genast anmäls starkt<br />
intresse från föreningslivet i 100 av landets kommuner. Skall det då ta tre,<br />
fem eller kanske tio år innan alla fått sändningstillstånd?</p>
<p>Moderata samlingspartiet anser att det är föreningslivets önskemål om<br />
närradio som skall styra utbyggnadstakten. Närradiomyndigheten i Stockholm<br />
får inte bli en regleringsbyråkrati som hindrar närradions utbyggnad på<br />
grund av en onödig restriktivitet som statsmakterna av grumliga skäl<br />
beordrat. I propositionen hänvisas till televerkets möjligheter att investera i<br />
nya sändare. Detta motiv skapar regeringen själv genom att i förslaget till<br />
närradiolag (6 §) föreslå att ”närradio får sändas bara över sådana<br />
radiosändare som televerket ställer till förfogande”.</p>
<p>Moderata samlingspartiet motsätter sig en sådan inskränkning. I enlighet<br />
med den provisoriska närradiolagen är det under försöksverksamheten<br />
tillåtet för sammanslutning att själv anskaffa sändare och svara för</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>17</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>sändarverksamheten såvitt tillstånd givits av närradiomyndigheten och<br />
televerket godkänt sändaren. Närradiokommittén föreslår att detta även<br />
fortsättningsvis skall gälla.</p>
<p>Moderata samlingspartiet delar den uppfattningen. Det finns ingen<br />
anledning att ge televerket monopol på närradioområdet, ”föreningslivets<br />
egen radio”. Närradiosändarna är f. ö. relativt billiga. Prisläget är<br />
20 000-50 000 kr. Anser sig televerket inte ha råd att investera i tillräckligt<br />
många sändare kan föreningslivet själva skaffa sådana.</p>
<p>Televerket bedömer att närradion kan fördelas i första hand en frekvens i<br />
varje kommun, alltså i princip 279 sändare. I Norrland finns frekvenser för<br />
fler sändare än en i varje kommun. 70 % av landets befolkning kan nås med<br />
god hörbarhet i en närradio som byggs ut så långt frekvensresurserna<br />
medger.</p>
<p>Administration</p>
<p>Som ett ytterligare skäl för restriktivitet i utbyggnadstakten uttalar<br />
föredragande statsrådet önskemålet ”att så långt möjligt begränsa den<br />
centrala administrationen för närradioverksamheten”. Argumentet kan<br />
synas bestickande men kan inte godtas som motiv för en förhalning av<br />
närradions utbyggnad. Redan i dagens läge har ett stort antal föreningar i<br />
skilda kommuner runt om i landet uttalat sitt intresse för att komma i gång<br />
med närradiosändningar. Det är sannolikt att ett riksdagsbeslut om utbyggd<br />
närradioverksamhet oavsett tempot kommer att medföra ett stort antal<br />
ansökningar om sändningstillstånd. Närradiokommittén och därefter den<br />
föreslagna närradionämnden har då att ta ställning till dessa ansökningar.<br />
Administrativt sett torde det knappast bli mera betungande för närradiomyndigheten<br />
att i restriktiva former välja ut lämpliga (?) sändningsorter än<br />
att meddela televerket vilka orter som har föreningar som vill sända och att<br />
ge dessa sändningstillstånd.</p>
<p>Administrationen kan också till stor del läggas på de sändande föreningarna<br />
som under försöksverksamheten organiserat sig i praktiska former<br />
(närradioföreningar). Det bör vara möjligt att bilda närradioföreningar på<br />
alla nya sändningsorter och att dessa fördelar sändningstider och svarar för<br />
lokal administration av närradioverksamheten.</p>
<p>Etiska regler</p>
<p>Föredragande statsrådet uttalar sig i propositionen mycket positivt om<br />
närradion och den försöksverksamhet som pågått sedan våren 1979. Likväl<br />
hävdar han att ”verksamheten ännu inte kan sägas slutgiltigt ha funnit sina<br />
former”. Några brister kan han dock inte påvisa - endast behovet av etiska<br />
regler och skärpta regler för sändande föreningar anges som förklaring till<br />
påståendet.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>18</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Till detta skall sägas att de etiska reglerna förutsätts tillkomma genom de<br />
sändande sammanslutningarnas eget initiativ och att de skärpta kraven redan<br />
föreslås i propositionen.</p>
<p>Omotiverat hinder</p>
<p>Statsrådets förslag om en fortlöpande redovisning av ytterligare erfarenheter<br />
från närradioverksamheten kan heller inte motivera en förhalning av<br />
utbyggnaden och ett hinder för permanentning av närradion. Ännu mindre<br />
finns det skäl att låta lokalradions försök med s. k. allemansradio utgöra<br />
hinder för föreningslivet i vårt land att få sända närradio.</p>
<p>Den dyrbara försöksverksamheten med allemansradio visar tydligt att<br />
denna programform icke utgör något alternativ till närradion. Statsrådet<br />
uttalar dessutom själv i propositionen att närradion och allemansradion<br />
företer viktiga principiella olikheter ”och att närradion skiljer sig så<br />
väsentligt från den allmänna rundradion att det ter sig naturligt att tala om ett<br />
annat slags radio”.</p>
<p>Någon fortsatt jämförande verksamhet med allemansradio är icke<br />
motiverad från någon utgångspunkt. Vill statsrådet ge lokalradion möjlighet<br />
att bedriva allemansradio skall detta icke få utgöra ett hinder för en<br />
permanentning av närradion.</p>
<p>Permanenta nu!</p>
<p>Moderata samlingspartiet anser att försöksverksamheten med närradio<br />
pågått tillräckligt länge och givit så goda erfarenheter att riksdagen nu bör<br />
fatta beslut om en permanentning av verksamheten. I riksdagsbeslutet bör<br />
klart framgå att närradion skall erbjudas föreningslivet i landets samtliga 279<br />
kommuner. Lämpliga sändare för närradion skall få sättas upp och<br />
sändningstillstånd ges efter hand som föreningar och andra sammanslutningar<br />
i kommunerna anmäler intresse.</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs</p>
<p style="margin-left:57px;">1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:128,</p>
<p style="margin-left:57px;">2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i<br />
motionen anförts om framläggande av propositioner,</p>
<p style="margin-left:57px;">3. att riksdagen till Bidrag till Musikaliska akademien under<br />
nionde huvudtiteln för budgetåret 1982/83, utöver i proposition<br />
1981/82:100 bil. 12 upptagna medel, anvisar ytterligare 500 000<br />
kr.,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1981/82:2319</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>19</p>
</div>
<div class="block ml_7"><p style="margin-left:16px;">4. att riksdagen till Vissa bidrag till teater-, dans- och musikverksamhet<br />
under nionde huvudtiteln för budgetåret 1982/83,<br />
utöver i proposition 1981/82:100 bil. 12 upptagna medel,<br />
anvisar ytterligare 360 000 kr.</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Stockholm den 24 mars 1982</p>
<p>GÖSTA BOHMAN (m)</p>
<p>H. BERTIL LIDGÅRD (m)</p>
<p>NILS CARLSHAMRE (m)</p>
<p>ERIK HOVHAMMAR (m)</p>
<p>INGRID SUNDBERG (m)</p>
<p>PER PETERSSON (m)</p>
<p>L. ARNE ANDERSSON (m)<br />
i Ljung</p>
</div>
<div class="block ml_23"><p>LARS F. TOBISSON (m)<br />
INGEGERD TROEDSSON (m)<br />
ANDERS BJÖRCK (m)<br />
ALLAN HERNELIUS (m)</p>
<p>ALF WENNERFORS (m)</p>
</div>
<div class="block ml_9" />
<div class="block ml_4" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_56" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>GOTAB 70843 Stockholm 1982</p>
</div>
</div>
</div>
0GÖSTA BOHMANm1undertecknare0H. BERTIL LIDGÅRDm2undertecknare0NILS CARLSHAMREm3undertecknare0ERIK HOVHAMMARm4undertecknare0INGRID SUNDBERGm5undertecknare0PER PETERSSONm6undertecknare0L. ARNE ANDERSSONm7undertecknare0LARS F. TOBISSONm8undertecknare0INGEGERD TROEDSSONm9undertecknare0ANDERS BJÖRCKm10undertecknare0ALLAN HERNELIUSm11undertecknare0ALF WENNERFORSm12undertecknareG5022319Gösta Bohman m. fl.mot_198182__2319.pdf431293pdfVissa musikfrågor, m. m. (prop. 1981/82:128)https://data.riksdagen.se/fil/6522AF4C-9AFE-43D6-A0FC-A39BFC99D955