3096556 G40296 1980/81 96 mot mot Motion 1980/81:96 av Lars Werner m. fl. Motion Motion 96 0 1980-11-06 00:00:00 2014-11-03 22:43:44 2014-11-03 00:00:00 med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverk samheten, m. m. av Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G40296/text https://data.riksdagen.se/dokument/G40296 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G40296 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Motion</p> </div> <div class="block ml_4"><p>1980/81:96<br /> av Lars Werner m. fl.</p> <p>med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverk<br /> samheten, m. m.</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Ekonomiska krisfenomen präglar dagens kapitalistiska värld. Dessa<br /> krisfenomen har uppstått trots att de kapitalistiska ekonomierna är mer<br /> organiserade än någon gång tidigare, trots att de olika statsapparaterna<br /> mera aktivt än någonsin tidigare i fredstid har gripit in i det ekonomiska<br /> systemet för att säkra och stärka den kapitalistiska hushållningen.</p> <p>De ekonomiska kristendenserna har också skapat kris i det borgerliga<br /> ekonomiska tänkandet.</p> <p>Den ekonomiska krisen för kapitalismen under 1930-talet skapade insikten<br /> att en vidgad statsverksamhet inom det ekonomiska området var<br /> nödvändig för att fa ”hjulen att snurra”. Man såg ofta kriserna som<br /> ”underkonsumtionskriser" och såg lösningen i ökade statliga utgifter och<br /> underbalansering av statens budget för att få fart på näringslivet. Häri<br /> fanns en rationell kärna. Ekonomins utvecklingsnivå krävde och kräver<br /> större mått av samhälleliga ingripanden och styrningar. Denna teori om<br /> ekonomisk politik gav också utrymme för en socialt hänsynstagande om än<br /> inomkapitalistisk politik.</p> <p>Ekonomer i flera länder kom relativt oberoende av varandra fram till<br /> liknande ståndpunkter, men de har fått namn främst efter Lord Maynard<br /> Keynes.</p> <p>Keynesianismen bar emellertid på en oöverkomlig skranka. Den var även<br /> i sina mest progressiva och sociala varianter - inomkapitalistisk i<br /> teori och politisk praktik. Den tog kapitalismen för given och syftade bara<br /> till en förbättrad kapitalism. Men kapitalismen alstrar ständigt nya kriser<br /> och motsättningar.</p> <p>Många borgerliga politiker sålde sig motvilligt till det vi här för enkelhetens<br /> skull kallar det keynesianska tänkandet. 1 kapitalismens egen logik<br /> och illusion om sig själv gällde den fria konkurrensen mellan marknadskrafter<br /> och den s. k. osynliga handen som skulle styra ekonomin.</p> <p>”Det keynesianska tänkandet” var i stort en reflex av samhällets utveckling.<br /> Koncentrationen av kapital, teknologins utveckling, kapitalets<br /> internationalisering, den moderna industrialismens uppbrytande av det<br /> mesta av gamla sociala strukturer, kommersialismens inträngande på allt<br /> fler områden av det mänsliga livet - allt har krävt större insatser av staten<br /> på olika sätt och med olika social prägel i olika kapitalistiska stater beroende<br /> på ländernas traditioner och politiska förhållanden. Den moderna kapi11<br /> Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 96—109</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>2</p> </div> <div class="block ml_4"><p>talistiska storindustrialismen har helt enkelt tvingat fram en växande statsverksamhet,<br /> en växande offentlig sektor.</p> <p>Men kapitalismen är icke desto mindre kapitalism. Systemet vilar på att<br /> varje företag eller anhopning av företag arbetar för sina egna vinsters skull<br /> och utan samhällelig överblick, samordning eller planering. En vidgad<br /> statsverksamhet, som inte varit avsedd och icke heller haft som verkan att<br /> ändra detta system, har inte förmått upphäva dessa motsättningar och<br /> krisalstrande lagbundenheter. Staten i kapitalistiska länder har som sin<br /> grunduppgift att värna, förvalta och vidga gränserna för kapitalismens<br /> system.</p> <p>När de kapitalistiska staterna från slutet av 1960-talet inte lika effektivt<br /> som tidigare kunde hålla kristendenserna i schack började det borgerliga<br /> ekonomiska tänkandet förändras. Det blev mer och mer på modet att<br /> angripa statens ökade roll. De borgerliga fördomarna om statens ekonomiska<br /> roll och illusionerna om kapitalismen började göra sig breda.</p> <p>Sitt kanske mest tillspetsade och tydligast formulerade uttryck fick de<br /> hos en amerikansk ekonom. Milton Friedman. I en av sina krior skriver<br /> denne:</p> <p>Förenta staterna har skridit vidare framåt; dess invånare har fått bättre<br /> mat, bättre kläder, bättre bostäder och bättre transporter; klasskillnader<br /> och andra sociala olikheter har utjämnats; minoritetsgruppernas handikapp<br /> har minskat; den folkliga kulturen har gått framåt med stormsteg.<br /> Men allt detta har åstadkommits genom initiativförmågan och den drivande<br /> kraften hos individer i samarbete på den fria marknaden. De statliga<br /> ingripandena har bara hämmat denna utveckling, inte fört den framåt. Att<br /> vi alls har haft råd med dessa ingripanden, alls har kunnat klara dem, har<br /> berott på den fria marknadens extraordinära fruktbarhet. Den osynliga<br /> handen har visat sig äga större kraft som leder framåt, än vad den synliga<br /> handen ägt när den har pressat bakåt.</p> <p>Här är inte platsen att behandla riktigheten i Friedmans påståenden om<br /> USA:s utveckling. Det intressanta är inställningen till den s.k. offentliga<br /> sektorn. Denna ligger bakom den borgerliga politiken i allt fler kapitalistiska<br /> stater. Ty Friedmans ekonomisk-politiska slutsats är att statens verksamhet<br /> bör minska, de s.k. fria marknadskrafterna ges så stort spelrum<br /> som möjligt och att den ekonomiska politiken främst med hjälp av en<br /> anpassad penningmängd skall dämpa inflationen. Om detta leder till ökad<br /> arbetslöshet, om det leder till ökad social utslagning, större ekonomiska<br /> skillnader, det kvittar den Friedmanska teorin och dess apostlar lika. De är<br /> ute för att stärka det kapitalistiska systemet och dess främsta bärares — de<br /> mäktigaste kapitalisternas — makt. De ser inte att världen inte uppträder<br /> som de nationalekonomiska böckernas idyllvärld om fullständig konkurrens<br /> och "osynliga händer”. De vill inte låtsas om att dagens värld präglas<br /> av transnatjonella koncerner, av stark koncentration av kapital och centralisation<br /> av ägandet och att utvecklingen därför i högsta grad styrs av</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>3</p> </div> <div class="block ml_4"><p>synliga händer utanför den offentliga sektorn och är präglad av de stora<br /> monopolens ”privata” regleringar, till stora delar utan offentlig och nationell<br /> kontroll.</p> <p>Kapitalism skapar kriser. Kapitalism även med stor statlig inblandning i<br /> det ekonomiska livet skapar kriser. Därav drar borgerliga regimer i allt fler<br /> länder slutsatsen att det är statens ekonomiska verksamhet det är fel på.<br /> Men de tar miste. Felet ligger i kapitalismen, av vilken den kapitalistiska<br /> statens verksamhet är en del.</p> <p>Det visar också de praktiska resultaten. ”Friedmansk” politik eller<br /> pojitik i denna anda praktiseras av många borgerliga regimer. Spåren borde<br /> förskräcka. Fascistjuntan i Chile, där Friedman varit ekonomisk rådgivare,<br /> har bara åstadkommit ökat ekonomiskt kaos, förvärrad inflation, massarbetslöshet,<br /> ökad utslagning, fördjupade sociala och ekonomiska klyftor.<br /> Thatchers politik i Storbritannien för till samma konsekvenser, om än<br /> utifrån ett delvis annat utgångsläge. Inom hela OECD-området är arbetslösheten<br /> verklighet för mer än 20 miljoner människor.</p> <p>Vi säger inte att detta beror på Friedman. Det beror på kapitalismen och<br /> på den ekonomiska politik som kapitalistiska staters regeringar för. Men<br /> det är Milton Friedman som blivit portalfiguren för det nuvarande borgerliga<br /> tänkandet på det ekonomiska området.</p> <p>Den borgerliga regeringen i Sverige vågar inte öppet uttala att den allt<br /> entydigare börjar föra en politik av Friedmansk modell, en s. k. monetaristisk<br /> politik. Proposition 1980/81: 20 är dock det hittills tydligaste uttrycket<br /> härför. Här vädrar regeringen tydligare än vanligt sin ideologi. Här försöker<br /> den göra ekonomisk teori av sina politiska trossatser och fördomar.<br /> Det allvarliga är att en sådan ”teori” skall ligga till grund för ekonomisk<br /> politik som starkt kommer att påverka samhällsutvecklingen i vårt land<br /> under de närmaste åren.</p> <p>Regeringen hävdar att den offentliga sektorn i Sverige är för stor och att<br /> den står i motsättning till industriell och ekonomisk tillväxt. Ett villkor för<br /> ”näringslivssektorns tillväxt är en offentlig sektor som inte expanderar i<br /> samma takt som vi varit vana vid sedan många år” skriver regeringen. På<br /> ett annat ställe skriver den: ”Så länge kommunerna tar en alltför stor del<br /> av resurstillväxten i anspråk kan den uppgång som krävs i industrisysselsättning<br /> ej komma till stånd.” Detta är Friedmanska tankegångar i en mild<br /> frisering.</p> <p>Vad regeringen hävdar är således att det skulle finnas en skarp motsättning<br /> mellan den offentliga sektorns och industrins tillväxt. Den skriver att<br /> ”den grundläggande obalansen i 1970-talets budgetutveckling beror på att<br /> de offentliga utgifterna långsiktigt och trendmässigt stigit alltför snabbt i<br /> förhållande till tillväxten av de totala resurserna i samhället”. Vidare<br /> hävdar den: ”Medan sysselsättningen inom industrin minskade under<br /> 1970-talet med nära 100000 personer, uppgick ökningen i den kommunala<br /> sektorn till mer än 400000 personer. Som framgår av diagram 3 minskade</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>4</p> </div> <div class="block ml_4"><p>som en följd härav industrins andel av antalet arbetade timmar dramatiskt.”</p> <p>Regeringen nöjer sig med att konstatera att de ”offentliga utgifterna<br /> stigit alltför snabbt”, men förklarar på intet vis varför det är "alltför<br /> snabbt” och vad som i så fall skulle vara en lagom ökningstakt. Och när<br /> den skildrar utvecklingen av sysselsättningen inom den kommunala sektorn<br /> och industrisektorn är det ett mycket banalt konstaterande att om den<br /> ena delen ökar och den andra minskar så blir det andra delens andel av det<br /> hela mindre än tidigare. Men härför har man ju på intet vis visat att det<br /> skulle vara någon korrelation mellan den ena sidans ökning och den andras<br /> minskning. Den kommunala sektorns ökning är ju ingen orsak till den<br /> minskade industrisysselsättningen. Däremot är det en lycka för sysselsättningsläget<br /> i landet att kommunerna har kunnat ge flera jobb när industrin<br /> sviktat.</p> <p>I botten för regeringens åskådning ligger att den ser ”den offentliga<br /> sektorn” som en belastning på samhällsekonomin eller som en främmande<br /> fågel ditplacerad av ”politikerna”. Den offentliga sektorns tillväxt måste<br /> ”i första hand förklaras av grundläggande politiska ambitioner”, skriver<br /> regeringen och blottlägger därmed en närmast rörande oförståelse för den<br /> samhälleliga utvecklingen.</p> <p>Den offentliga sektorn — dvs. det statsmaskineri som värnar, förvaltar<br /> och vidgar området för kapitalismen - har ökat i omfattning som ett svar<br /> på den ekonomiska utvecklingen och blivit en betingelse för denna. 1 det<br /> föregående har vi redogjort för några av de utvecklingselement som konkret<br /> frammanat statsapparaternas ökade roll i de kapitalistiska ekonomierna.<br /> Den industriella utveckling som Sverige - och andra utvecklade kapitalistländer<br /> - genomgått har inte varit möjlig utan ökningen av den ”offentliga<br /> verksamheten”. Kraven på infrastruktur, på vidgade statliga insatser<br /> för kapitalets ackumulation, på samhälleliga svar på förändringar av<br /> sociala mönster som industrialismen medfört och andra faktorer har icke<br /> kunnat önskas bort. De har krävt samhälleliga lösningar och lett till en<br /> ökad offentlig sektor. Och hade dessa utvecklingens krav icke fått detta<br /> svar hade utvecklingen icke varit möjlig.</p> <p>Det sagda skall inte tolkas som determinism. Inriktningen av den offentliga<br /> sektorns expansion står inte över motsättningarna i samhället och den<br /> sociala och politiska kamp som där förekommer. Inriktningen av den<br /> offentliga verksamheten kan vara annorlunda. Men den moderna kapitalismen<br /> har så tillspetsat systemets inneboende spänningar att en vidgad roll<br /> för statsapparaten är ofrånkomlig. Detta löser emellertid inte dessa spänningar.<br /> För deras upplösning krävs en stat organiserad för andra uppgifter<br /> än den nuvarande staten har, uppgifterna att underställa samhällsekonomin<br /> folkets makt och en medveten planering för folkets behov, landets<br /> utveckling och utvecklingsbefrämjande roll för en nödvändig ny internationell<br /> ekonomisk världsordning.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>5</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Även om den nuvarande staten är en kapitalistisk stat, upporganiserad<br /> för grundsyftet att värna kapitalismen, finns ett visst spänningsförhållande<br /> mellan staten och det kapitalistiska systemet i övrigt. Statens ökade roll är<br /> ett svar på kapitalismens utveckling som själv ställer krav om mera samhälleliga<br /> lösningar — vilka strider mot kapitalismens ursprungliga logik.<br /> Dessa krav blottlägger kapitalismens historiska begränsning.</p> <p>Men att som regeringen härav dra slutsatsen att den offentliga sektorn är<br /> för stor, att den står i vägen för industriell expansion är ett våldförande på<br /> historien. De praktiska verkningarna av regeringspolitiken kommer att<br /> visa detta. Regeringens allmänna linje kommer att medföra ökad arbetslöshet,<br /> skärpt ekonomisk och social utslagning, växande ekonomiska och<br /> sociala klyftor, förvärrade regionala skillnader. Det går inte att vrida tiden<br /> tillbaka.</p> <p>Regeringens allmänna inställning grundas på två mer näraliggande omständigheter.<br /> Regeringen anser dels att konsumtionen är större än produktionen,<br /> dels att statens budgetunderskott är för stort och måste minskas.</p> <p>Det är nödvändigt att här framhålla att det är en helt kvalitativ och<br /> grundläggande skillnad mellan samhällsekonomi eller storheter som statsbudgeten<br /> och enskilda individers ekonomi. I ett kapitalistiskt samhälle<br /> finns alltid en viss obalans mellan konsumtion och produktion. Och statens<br /> budgetunderskott kan ju t. o. m. vara nödvändigt för samhällets utveckling<br /> och behöver inte alls vara ett uttryck för ett ansvarslöst liv över tillgångarna,<br /> som regeringen ofta hävdar.</p> <p>Vilken relation som finns mellan produktion och konsumtion beror i hög<br /> grad på konjunkturläget. 1 kriser är produktionen ofta större än konsumtionen,<br /> vilket skapar arbetslöshet. I högkonjunkturer kan det ofta vara<br /> tvärtom. Den ”för stora” konsumtionen skapar här bättre profitbetingelser<br /> för kapitalet och driver upp produktionen.</p> <p>På liknande sätt förhåller det sig med statliga budgetunderskott. De är<br /> inte i sig av ondo. De kan i själva verket gynna ekonomisk utveckling,<br /> befordra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och därför leda<br /> till en starkare samhällsekonomi. När regeringen säger att den anser att<br /> budgetunderskottet är ”för stort" baserar den denna ståndpunkt bara på<br /> sitt eget subjektiva tyckande. Frågorna infinner sig nämligen: "För stort i<br /> förhållande till vad?” och "Hur skulle landets ekonomi se ut utan budgetunderskott?”.<br /> Visserligen finns mycket att anmärka på den borgerliga<br /> regeringens utformning av statsutgifterna. Men stora delar av statsutgifterna<br /> skapar arbete både direkt och i form av att de stärker "den köpkraftiga<br /> efterfrågan”. Det finns ingen undersökning av hur mycket det nuvarande<br /> budgetunderskottet ökar sysselsättningen, men det torde stå klart att<br /> om det inte funnes skulle den ekonomiska aktiviteten vara än lägre i<br /> landet.</p> <p>Det går inte att i vilket läge som helst minska budgetunderskott. Dessutom<br /> är en balanserad statsbudget knappast ett mål i sig.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_42"><p>6</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Regeringen hävdar att de grundläggande målen för den ekonomiska<br /> politiken är: god tillväxt, full sysselsättning, låg inflation, rättvis inkomstfördelning<br /> och regional balans. Inget av dessa mål kommer emellertid att<br /> uppnås med den politik regeringen bedriver. Och när det gäller de fyra<br /> sistnämnda av dessa mål för regeringen en politik som leder i rakt motsatt<br /> riktning. Regeringen bedriver medvetet en politik för att skapa en reservarmé<br /> av arbetslösa till exportindustrins disposition. Regeringens högränteoch<br /> högmomspolitik, dess slopande av prisstoppet på basvaror, dess vägran<br /> att attackera de privata monopolens makt (som till icke ringa del är en<br /> makt över prissättningen), dess understödjande av spekulation och dess<br /> ovilja att göra något åt kredithandeln och kreditockret inte minst på den<br /> s. k. grå marknaden, allt bidrar till hög inflation. Summan av regeringens<br /> ekonomisk-politiska förslag går ju ut på att öka inkomstklyftorna (fast det<br /> kan ju vara detta som ordet ”rättvis” i regeringens mun avser). Regeringens<br /> politik för en rörligare arbetsmarknad går ju ut på att flytta på arbetskraften<br /> dit kapitalet vill ha den, vilket skärper den regionala obalansen.</p> <p>Regeringen vill framhålla ”den utlandskonkurrerande sektorns" tillväxt<br /> som en ”förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle”.<br /> Den brukar kalla sin strategi för ”exportledd tillväxt”.</p> <p>Först inställer sig frågan: Är strategin över huvud möjlig? Hela den<br /> kapitalistiska världen präglas av långsiktiga stagnationstendenser. Marknadsutrymmet<br /> ökar inte som tidigare. Och den internationella kampen om<br /> marknader mellan de stora transnationella koncernerna skärps alltmer. Att<br /> ett litet land med trots allt relativt små transnationella koncerner skall<br /> kunna hävda sig framgångsrikt i denna situation är tvivelaktigt. Att basera<br /> hela den ekonomisk-politiska strategin härpå måste betecknas som direkt<br /> äventyrligt.</p> <p>Regeringens strategi är ingenting annat än att underordna den svenska<br /> ekonomin de svenska transnationella koncernernas intressen. Detta går<br /> inte bara ut över de arbetande. Det drabbar också hemmamarknadsindustrin<br /> och de i bred mening sociala sidorna hos den offentliga sektorns<br /> verksamhet.</p> <p>Den kapitalistiska världen går nu in i en lågkonjunktur. Också för Sveriges<br /> del kommer detta att innebära ökad arbetslöshet och andra svårigheter.<br /> Men den kommunala sektorn, som kan ge allt fler jobb. får inte<br /> fortsätta att expandera för regeringen. Arbetslösheten skall i stället mötas<br /> med vad regeringen kallar "en aktiv arbetsmarknadspolitik". Skälet till<br /> detta är att industrin inte kan ”täcka sitt rekryteringsbehov” vid nästa<br /> konjunkturuppgång om kommunerna anställer liera och ger dem ordinarie<br /> arbete.</p> <p>Regeringen för alltså en medveten arbetslöshetspolitik för att skapa en<br /> reservarmé åt industrikapitalet.</p> <p>Regeringen kallar sin politik "offensiv". Offensiven består i besparingar<br /> på den statliga budgeten - sociala försämringar, i angrepp mot kommuner</p> </div> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_20" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_57" /> <div class="block ml_57" /> <div class="block ml_58" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>7</p> </div> <div class="block ml_4"><p>nas verksamhet. Regeringen minskar med momshöjning folkets köpkraft.<br /> Det är en offensiv riktad mot de många och mot de svaga i samhället.</p> <p>Regeringen har dock mage att påstå att en huvudpunkt i dess besparingsarbete<br /> har varit att se till "att de mest utsatta grupperna skyddas". Men<br /> det enda exemplet som regeringen drar fram i sin "sparproposition" är vad<br /> som kallas ”högkostnadsskyddet vid inköp av läkemedel”. Men denna<br /> ”reform” innebär dyrare läkemedelskostnader för alla utom för den som<br /> tar ut medicin på 25 eller flera olika recept per år, och detta är en mycket<br /> liten kategori.</p> <p>”Den ekonomiska politiken måste självfallet alltid fortlöpande anpassas<br /> till den internationella konjunkturutvecklingen", skriver regeringen. Internationellt<br /> är kapitalismen som nämnts på väg in i en lågkonjunktur. Denna<br /> vill alltså den svenska regeringen möta med arbetslöshetsskapande åtstramningar<br /> som minskar folkets levnadsstandard. Denna politik är rakt<br /> motsatt den expansiva politik som det nuvarande konjunkturläget skulle<br /> kräva. Och om detta är lågkonjunkturpolitik, hur skall då inte den politik<br /> se ut med vilken regeringen kommer att söka dämpa en kommande högkonjunktur?</p> <p>Vi har således ett läge där exportindustrin har svag orderingång och<br /> lågkonjunktur står för dörren. 1 detta läge lägger regeringen sitt s.k.<br /> sparpaket, vilket, enligt regeringen, bl. a. syftar till "att frigöra resurser för<br /> den konkurrensutsatta sektorn”, eller rättare för exportindustrins kapitalister.<br /> Men vilka ökade resurser vill dessa kapitalister ha i rådande konjunkturläge?<br /> Överproduktionskrisen är ju i annalkande. Verkan av regeringsförslaget<br /> blir således ”frigörande av resurser" som inte nu kommer<br /> till användning. Följden kan bara bli en ökad arbetslöshet.</p> <p>När regeringen utifrån dessa sina utgångspunkter presenterar sin "sparplan"<br /> för att minska statsutgifterna får denna samma klassmässiga profil<br /> som regeringspolitiken i övrigt. Udden är riktad mot de sociala rättigheter<br /> och den levnadsstandard som arbetarklassen tillkämpat sig.</p> <p>Vissa grupper kommer att bli särskilt utsatta, eftersom de drabbas av<br /> den samlade effekten av flera sparförslag, om regeringen får som den vill.</p> <p>Det är genomgående grupper som redan nu befinner sig i en svår situation,<br /> såsom pensionärer, handikappade, sjuka och barnfamiljer, och åtgärderna<br /> drabbar relativt hårdare ju lägre inkomsten för den drabbade är.<br /> Långt över hälften av regeringens föreslagna sparåtgärder kommer att<br /> direkt rikta sig mot eller särskilt hårt drabba de ovan nämnda grupperna.</p> <p>En sådan inriktning av ”sparåtgärder” kan inte accepteras. Detta i<br /> synnerhet som regeringen samtidigt företräder ståndpunkter och i andra<br /> propositioner ställer förslag som innebär skattelindringar och ökade förmåner<br /> för höginkomsttagare, för aktieägare, för storföretagen.</p> <p>Inriktningen på regeringens budgetpolitik och sparåtgärder måste sålunda<br /> tillbakavisas. Men detta innebär inte att allt i budgeten är bra så som det<br /> är. Det finns sparmöjligheter, och det finns möjligheter att stärka statskas</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_4"><p>sans inkomster. Men inriktningen på dessa åtgärder måste vara angrepp på<br /> privilegierade grupper, angrepp på den skryt- och lyxekonomi som florerar<br /> såväl inom den offentliga som den privata sektorn, angrepp på onödig<br /> byråkrati, på det militära slöseriet osv.</p> <p>Skälen till sådana besparingar är emellertid annorlunda är skälen till<br /> regeringens besparingar. Regeringen drar in på många sociala rättigheter<br /> och nödvändigheter uppgivande förment samhällsekonomiska skäl, grundade<br /> på en ekonomisk teoribildning som bara är ett pseudovetenskapligt<br /> uttryck för borgerliga klassintressen och regeringens egna fördomar om<br /> hur samhället fungerar. Vi föreslår vissa besparingar därför att det finns<br /> lyxbetonade och onödiga statsutgifter samt oberättigade privilegier för de<br /> rika. Regeringen föreslår inbesparingar som leder till dämpad ekonomisk<br /> aktivitet i ett läge då en lågkonjunktur börjar. Vi föreslår besparingar som<br /> inte har sådana effekter och företräder en ekonomisk politik som angriper<br /> den lågkonjunkturalstrande profitstryningen av landets ekonomi.</p> <p>Vi är väl medvetna om att ett litet oppositionspartis resurser och insyn i<br /> hela statsförvaltningen icke gör det möjligt att i ett sammanhang vara<br /> heltäckande. All onödig och lyxbetonad statsverksamhet eller alla orättmätiga<br /> privilegier för höginkomsttagare, stora förmögenhets- och kapitalägare<br /> tas sålunda inte upp i det följande. Det skulle kräva en total omarbetning<br /> av hela stats- och skattesystemet. De åtgärder vi föreslår ligger<br /> dock i linje med en sådan genomgripande och nödvändig förändring.</p> <p>Vi kommenterar regeringens sparförslag och ställer alternativa förslag i<br /> särskilda motioner till varje bilaga i propositionen. Det finns givetvis i<br /> propositionen också vissa förslag, dock av mindre vikt, mot vilka vi intet<br /> har att erinra. Dessa förslag förbigås som regel i motionstexterna.</p> <p>De flesta av regeringsförslagen kommer - om de förverkligas — att<br /> försämra läget för folkmajoriteten och allvarligt skada den svenska samhällsekonomin.<br /> Svångremspolitik, sociala försämringar och besparingar är<br /> inte den väg som leder till bättre ekonomi, tryggad sysselsättning och ett<br /> bättre liv för medborgarna.</p> <p>Ny ekonomisk politik</p> <p>För att förbättra Sveriges ekonomiska läge krävs en rad åtgärder av<br /> såväl snabbt verkande som långsiktig natur. Det är nödvändigt att börja<br /> dämpa Sveriges alltför stora beroende av utrikeshandel. 1 stället för en<br /> omöjlig strategi för "exportledd tillväxt” måste en medveten industrialiseringspolitik<br /> inom landet, baserad på ökad förädling av landets råvarutillgångar,<br /> med kraftiga satsningar på inhemska förnybara energikällor få sin<br /> början.</p> <p>Som omedelbara åtgärder måste en snabbutredning tillsättas som utarbetar<br /> förslag till importreglering på varuområden med stort importöverskott.<br /> Vidare bör utarbetas ett förslag till särskild skatt på importvaror av<br /> lyxkaraktär. Detta är åtgärder som med snabb verkan kan förbättra Sveri</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>9</p> </div> <div class="block ml_4"><p>ges ställning mot utlandet. I samma riktning verkar också en begränsning<br /> av kapitalexporten, att valutahandeln underkastas mycket stränga regler<br /> och att de transnationella företagen av inhemsk eller annat ursprung måste<br /> ställas under nationell kontroll. Bara de svenska transnationella företagens<br /> internhandel över landets gränser svarar för närmare 1/3 av landets utrikeshandel,<br /> vilket ger dessa företag ett stort inflytande över utseendet på<br /> landets internationella saldo.</p> <p>Samtidigt är det nödvändigt att snabbt hejda inflationen. Ett effektivt<br /> prisstopp på alla nödvändighetsvaror och stopp för hyresstegringar är här<br /> omedelbara åtgärder. Vidare behövs en sänkning av diskontot. En sådan<br /> sänkning skulle vara en åtgärd såväl mot inflationen som för en bättre<br /> ekonomi för den offentliga sektorn.</p> <p>Den grova spekulation som florerar, inte minst på kreditmarknaden, är<br /> ett mycket osunt inslag i samhällsekonomin som samtidigt också skärper<br /> inflationen. Till den grå kreditmarknaden dras medel som skulle kunna<br /> användas till produktiva investeringar. Av den överlikviditet som finns<br /> inom industrin har den grå kreditmarknaden lockat till sig nästan 20 % och<br /> närmare 30 % om man ser till de 20 största företagen. Om dessa medel<br /> i stället för att satsas i räntespekulation investerades i produktion skulle de<br /> bli produktiva ur samhällsekonomins synvinkel. Regeringen måste härför<br /> åläggas att noggrant kartlägga den grå kreditmarknaden och utarbeta förslag<br /> till en hårdhänt sanering av denna marknad.</p> <p>På denna grå marknad finns bl. a. de finansföretag, som via kreditkorten<br /> lånar ut pengar till köp av kapitalvaror och lyxkonsumtion. Detta lockar<br /> fram ”överkonsumtion” för vissa enskilda och ställer sig mycket dyrt till<br /> följd av höga räntor. Speciellt dyra blir dessa högräntekrediter för de<br /> låginkomsttagare som lockas använda kreditkort, eftersom de icke åtnjuter<br /> samma skattereduktion som de som tjänar mer. Kreditkorten har skadliga<br /> verkningar för enskildas ekonomi och för samhällets. De bör därför förbjudas.</p> <p>Vad som krävs av den ekonomiska politiken, om den skall uppnå de ofta<br /> deklarerade målen om full sysselsättning, stabila priser, ekonomisk och<br /> social utjämning och om vårt land dessutom skall kunna spela en positiv<br /> roll för en internationell demokratisering av de ekonomiska förbindelserna,<br /> är att den banar vägen för en planerad hushållning för folkets och<br /> nationens bästa. Den måste syfta till att bryta det enskilda profitintressets<br /> makt över ekonomins utveckling. Den kapitalistiska misshushållningen<br /> med landets - och världens - tillgångar måste brytas.</p> <p>Men regeringen gör ingenting för att öka det planmässiga inslaget i<br /> samhällsekonomin. Den gör ingenting för att bekämpa de skadliga inslag i<br /> samhällsekonomin som det kapitalistiska systemet ständigt alstrar. Den<br /> vill heller inget göra åt den svulst i samhällsekonomin som t. ex. den grå<br /> kreditmarknaden utgör. Regeringen företräder kapitalismen med dess<br /> kriser och orättvisor.<br /> t2 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 96 -109</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>10</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Besparingar på statsbudgeten</p> <p>Såsom framgår av det föregående avvisar vänsterpartiet kommunisterna<br /> den borgerliga regeringens linje om besparingar på statsbudgeten och<br /> nedskärningar av den offentliga sektorn som led i en ekonomisk politik<br /> som skulle leda till ökad sysselsättning och välstånd. Regeringens svångremspolitik<br /> och angrepp på sysselsättningen i den offentliga sektorn kommer<br /> att leda till ökad arbetslöshet och ökade ekonomiska svårigheter för de<br /> breda skikten i samhället.</p> <p>Besparingar är emellertid som nämnts nödvändiga av andra skäl. I<br /> Sverige liksom i en rad andra länder har utvecklats en skryt- och lyxekonomi,<br /> som finns inom såväl den privata som den offentliga sektorn. Denna<br /> skryt- och lyxekonomi finns det all anledning att attackera, begränsa och<br /> om möjligt helt avskaffa. Besparingar är emellertid också nödvändiga för<br /> att hålla nere de stora räntebetalningarna som nu går till kapitalister i<br /> Sverige och i utlandet.</p> <p>I de särskilda motioner som avgivits för de olika departementen har<br /> regeringens sparförslag kommenterats och alternativ ställts. Vänsterpartiet<br /> kommunisterna yrkar avslag på en rad av regeringens förslag som riktar<br /> sig mot löntagare, barnfamiljer, pensionärer, sjuka osv. Alternativa förslag<br /> har samtidigt ställts om besparingar som är nödvändiga att genomföra.<br /> Bland de poster på vilka de största nedskärningarna yrkas kan nämnas<br /> anslagen till försvaret, anslagen till säpo, de statliga bidragen till det<br /> privata näringslivet.</p> <p>Det finns ytterligare några stora besparingsposter beträffande vilka vpk<br /> tidigare avgivit utförliga motiveringar. Här upprepas därför endast det<br /> väsentliga innehållet i yrkandena: Inställ byggandet av reaktorerna 11 och<br /> 12! Inställ riksdagens flyttning till Helgeandsholmen! Kravet att inte bygga<br /> reaktorerna 11 och 12 framstår för varje dag som alltmer riktigt med<br /> hänsyn bl. a. till det stora elöverskottet. Riksdagens flyttning till Helgeandsholmen<br /> kostar alltmer för varje gång kostnadsberäkningar offentliggörs.<br /> I bägge fallen handlar det om utslag av skryt- och lyxekonomi på det<br /> offentliga området som måste bekämpas.</p> <p>Ökade statsinkomster</p> <p>Ett underskott i statsbudgeten kan minskas både genom nedskärningar<br /> av onödiga utgifter och ökning av statens inkomster. Skattepolitiken är ett<br /> medel för att dra in inkomster till den offentliga sektorn, men den påverkar<br /> också inkomstfördelningen och den ekonomiska utvecklingen. Under de<br /> fyra åren av borgerlig regering har en skattepolitik bedrivits som ökat de<br /> ekonomiska klyftorna i samhället. Allt tyngre bördor har lagts på de minst<br /> bärkraftiga i samhället samtidigt som lättnader genomförts för höginkomsttagare,<br /> kapital- och aktieägare. Det finns alltså flera skäl för en förändring<br /> av skattepolitiken.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>11</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Skattepolitiken måste läggas om och ges ett innehåll som utjämnar<br /> inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället. Nödvändiga åtgärder<br /> är: Avskaffande av hela momseffekten på livsmedel. Avskaffande av indexregleringen<br /> av inkomstskatterna och återgång till systemet med årliga<br /> revisioner av skatteskalorna. Skärpt beskattning av stora förmögenheter.<br /> Skärpt beskattning av reavinster. Reformering av avdragssystemet.</p> <p>Som en första provisorisk åtgärd vid en reformering av avdragssystemet<br /> bör införas ett tak för avdrag vid nästa inkomsttaxeringstillfälle. Ingen<br /> skall få göra större avdrag än vad som motsvarar 33 1/3 % av vederbörandes<br /> totala inkomster. Härigenom sätts ett effektivt stopp för nolltaxerarna.<br /> Undantag från detta avdragstak skall kunna beviljas endast personer med<br /> en total inkomst under 100000 kr. och endast om synnerliga skäl föreligger.</p> <p>Det är också nödvändigt med skärpta påföljder för företagare som förskingrar<br /> källskatter och arbetsgivaravgifter. Miljardbelopp går nu statskassan<br /> förbi i skatter och arbetsgivaravgifter som undanhålls av myglande<br /> företagare.</p> <p>Ökade anslag måste ges polis- och taxeringsmyndigheter för kamp mot<br /> skattefusk och ekonomisk brottslighet.</p> <p>En övergång bör ske till produktionsbeskattning och statskommunal<br /> enhetsskatt.</p> <p>En omsättningsskatt bör införas på handeln med aktier av minst samma<br /> storlek som den moms konsumenter faktiskt får betala för andra varor.</p> <p>Hemställan</p> <p>Med hänvisning till ovanstående föreslås</p> <p style="margin-left:47px;">att riksdagen beslutar</p> <p style="margin-left:47px;">1. att med avslag på proposition 1980/81: 20 godkänna de riktlinjer<br /> för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i<br /> motionen,</p> <p style="margin-left:47px;">2. att begära att regeringen utarbetar ett program för att begränsa<br /> skryt- och lyxekonomin i det svenska samhället i enlighet med<br /> vad som anförs i motionen,</p> <p style="margin-left:47px;">3. att uttala att kärnkraftverken 11 och 12 icke skall byggas och<br /> begära att regeringen vidtar erforderliga åtgärder i enlighet därmed,</p> <p style="margin-left:47px;">4. att uttala att diskontot bör sänkas med minst 2 procentenheter,</p> <p style="margin-left:47px;">5. att godkänna vad som i motionen anförts om kontroll av transnationella<br /> företag och valutahandeln,</p> <p style="margin-left:47px;">6. att uttala att skärpt restriktivitet måste visas mot kapitalexport<br /> och industriutflyttning,</p> <p style="margin-left:47px;">7. att uttala sig för prisstopp på alla nödvändighetsvaror och hos<br /> regeringen begära nödvändiga initiativ i enlighet därmed.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>12</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:44px;">8. att hos regeringen hemställa om förslag till särskild skatt på<br /> importvaror av lyxkaraktär,</p> <p style="margin-left:44px;">9. att hos regeringen begära snabbutredning och förslag till importreglering<br /> på varuområden med stort importöverskott,</p> <p style="margin-left:44px;">10. att godkänna vad som i motionen anförts om avskaffande av<br /> kontokortssystemet och hos regeringen begära erforderliga åtgärder<br /> i enlighet därmed,</p> <p style="margin-left:44px;">11. att hos regeringen hemställa om förslag till sanering av den s. k.<br /> grå kreditmarknaden,</p> <p style="margin-left:44px;">12. att hos regeringen hemställa om erforderliga åtgärder för att<br /> avbryta flyttningen av riksdagen,</p> <p style="margin-left:44px;">13. att hos regeringen hemställa om förslag till avskaffande av indexregleringen<br /> av skatteskalorna och återgång till systemet med<br /> årliga skatteskalerevisioner,</p> <p style="margin-left:44px;">14. att anta följande</p> <p>Förslag till</p> <p>Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt</p> <p>Härigenom föreskrivs att 11 SI mom. lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt<br /> skall ha nedan angiven lydelse:</p> <p>11 S</p> <p>I mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskiftat<br /> dödsbo, utländskt bolag samt i 10 S 1 mom. lagen (1947:576) om statlig<br /> inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra:</p> <p>när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 275000 kr: två procent av den del av<br /> den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 200000 kr:</p> <p>närden beskattningsbara förmögenheten överstiger</p> <p style="margin-left:6px;">275000 men icke 400000 kr.: I 500 kr. för 275000 kr. och 2.5% av återstoden:</p> <p style="margin-left:6px;">400000 " " 1000000 kr.: 4625 " " 400000 " " 3 9c" ”</p> <p>1000000 " " 2000000 kr.: 22625 " " 1000000 " " 3.5%" " ;</p> <p>2000000 57625 " " 2000000 " " 4 9c " "</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 och tillämpas första gången<br /> vid 1982 års taxering.</p> <p style="margin-left:44px;">15. att uttala att en reformering av realisationsvinstbeskattningen<br /> skall bygga på följande principer:</p> <p style="margin-left:57px;">a) hela realisationsvinsten skall vara skattepliktig,</p> <p style="margin-left:57px;">b) även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd<br /> för personligt bruk bör vara skattepliktig,</p> <p style="margin-left:57px;">c) beskattningen av realisationsvinster bör vara av minst samma<br /> skärpa som beskattningen av arbetsinkomster.</p> </div> <div class="block ml_4" /> <div class="block ml_37" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1980/81:96</p> </div> <div class="block ml_41"><p>13</p> </div> <div class="block ml_4"><p style="margin-left:54px;">d) att 35 § 3 mom. kommunalskattelagen ges en sådan innebörd<br /> att 75 i stället för 40% av vinsten vid avyttring görs skattepliktig<br /> och att hos regeringen begära förslag i enlighet därmed,</p> <p style="margin-left:42px;">16. att godkänna vad som i motionen anförs om reformering av<br /> avdragssystemet och vad som anförs om tak för avdrag vid 33<br /> 1/3 % av totalinkomsten och att hos regeringen begära förslag i<br /> anledning därav,</p> <p style="margin-left:42px;">17. att hos regeringen begära förslag om ökade anslag för kamp mot<br /> skattefusk och annan ekonomisk brottslighet.</p> <p style="margin-left:42px;">18. att hos regeringen begära förslag om skärpta påföljder för företagare<br /> som förskingrar källskatter och arbetsgivaravgifter,</p> <p style="margin-left:42px;">19. att uttala sig för övergång till produktionsbeskattning och progressiv<br /> statskommunal enhetsskatt och hos regeringen begära<br /> nödvändiga förberedande åtgärder och förslag i enlighet därmed,</p> <p style="margin-left:42px;">20. att uttala att en omsättningsskatt bör införas på handeln med<br /> aktier av minst samma storlek som den moms konsumenter<br /> faktiskt får betala för andra varor samt hos regeringen hemställa<br /> om förslag i enlighet därmed.</p> <p>Stockholm den 6 november 1980</p> </div> <div class="block ml_4"><p>LARS WERNER (vpk)</p> </div> <div class="block ml_4"><p>EIVOR MARKLUND (vpk)<br /> NILS BERNDTSON (vpk)<br /> EVA HJELMSTRÖM (vpk)</p> </div> <div class="block ml_24"><p>C.-H. HERMANSSON (vpk)<br /> BERTIL MÅBRINK (vpk)</p> </div> <div class="block ml_24" /> <div class="block ml_6" /> <div class="block ml_29" /> <div class="block ml_1" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_58" /> <div class="block ml_58" /> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 EIVOR MARKLUND vpk 2 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 3 undertecknare 0 EVA HJELMSTRÖM vpk 4 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 5 undertecknare 0 BERTIL MÅBRINK vpk 6 undertecknare G40296 av Lars Werner m. fl. mot_198081__96.pdf 477684 pdf med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverk samheten, m. m. https://data.riksdagen.se/fil/0F5B2F18-155E-4136-8248-6F6035BE29A6