3092997G20226411978/792641motmotMotion 1978/79:2641 av Lars Werner m. fl.MotionMotion264101979-04-23 00:00:002014-11-03 21:21:242014-11-03 00:00:00med anledning av propositionen 1978/79: 195 om förstärkt skydd för fri- och rättigheter m. m.av Lars Werner m. fl.htmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/G2022641/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/G2022641https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G2022641
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p style="text-align:right;">Mot. 1978/79:2641</p>
<p style="text-align:right;">Motion</p>
<p style="text-align:right;">1978/79:2641</p>
<p style="text-align:right;">av Lars Werner m. fl.</p>
<p>med anledning av propositionen 1978/79: 195 om förstärkt skydd<br />
för fri- och rättigheter m. m.</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>I ett klassamhälle måste folkflertalet strida mot överheten för sina intressen<br />
och sin rätt. Tryggade demokratiska fri- och rättigheter underlättar<br />
för folkflertalet att öppet bedriva sin kamp. Därför är demokratiska frioch<br />
rättigheter viktiga för de förtryckta klasserna. Det handlar om möjligheten<br />
och rätten att utan risk för övergrepp och trakasserier kunna stå<br />
upp för sina intressen och åsikter.</p>
<p>För folkflertalet måste de demokratiska fri- och rättigheterna definieras<br />
gentemot varje form av överhöghet, antingen denna utgöres av stat, kommun<br />
eller andra myndigheter och organ eller av arbetsgivare, jord- och<br />
fastighetsägare. En anställd har inte nytta blott och bart av ett skydd<br />
gentemot det allmänna, om politisk eller facklig åskådning och aktivitet<br />
samtidigt leder till trakasserier på eller avsked från arbetsplatsen.</p>
<p>Annorlunda står frågan för borgerligheten. För den är det friheter och<br />
rättigheter gentemot staten — eller ”det allmänna” som man i sammanhanget<br />
brukar uttrycka det — som betyder något. Staten skall svara för<br />
kapitalismens bestånd, men dess verksamhet kan under hand korsa enskilda<br />
kapitals intressen. För borgerligheten betyder emellertid fri- och<br />
rättigheterna på arbetsplatserna intet — den har ju där ingen överhet utan<br />
utgör själv överheten. Vad den i stället försöker slå vakt om är äganderätten<br />
till arbetsplatserna och därmed till produkterna av andras arbete.</p>
<p>Frågan om demokratiska rättigheter står på det viset inte socialt<br />
neutralt. Det gäller också om rättigheternas innehåll. De utövas i ett<br />
konkret socialt sammanhang. Medlemmar i olika samhällsklasser med<br />
olika social ställning har olika möjligheter att i praktiken tillägna sig värdet<br />
av lika rättigheter. Lika rätt för olikar innebär olikställighet. Olika<br />
samhällsklasser har därför olika intressen av rättigheternas utformning<br />
och inriktning.</p>
<p>Detta präglar också de politiska partiernas inställning till rättigheterna<br />
och hur dessa skall behandlas i grundlagssammanhang. De partier som försvarar<br />
kapitalismen vägrar att ge grundlagskydd åt demokratiska rättigheter<br />
mot icke statlig överhet. Rättighetsskyddet bör enligt dessa partier<br />
inte utsträckas till att gälla det ”samhälleliga livet som helhet” eller ”förhållanden<br />
mellan enskilda”.</p>
<p style="text-align:right;">Samtliga partier kan vid en första anblick tyckas ha en likartad inställning<br />
till skyddet för rättigheterna gentemot det allmänna. Men det finns</p>
<p style="text-align:right;">1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2641</p>
</div>
<div class="block ml_30" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>2</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>klara skillnader såväl beträffande rättigheternas utformning och inriktning<br />
som för skyddet av dem.</p>
<p>De borgerliga har t. ex. länge drivit tesen att procedurregler med minoritetsspärrar<br />
kan utgöra ett skydd för fri- och rättigheter. Arbetarrörelsens<br />
partier var — åtminstone före rättighetsskyddsutredningen — eniga om<br />
att detta är betänkligt ur folksuveränitetens och parlamentarismens synvinkel,<br />
då det skulle lägga alltför stor makt i händerna på en parlamentarisk<br />
minoritet. Däremot har arbetarpartierna skilt sig när det gäller<br />
själva grundlagsskyddet för rättigheterna — socialdemokraterna har till<br />
skillnad från kommunisterna varit negativa till ett s. k. materiellt grundlagsskydd<br />
av rättigheterna. De borgerliga har stridit för domstolarnas lagprövningsrätt<br />
och obligatorisk lagrådsgranskning, medan arbetarrörelsen<br />
bekämpat att domstolar får politisk makt. De borgerliga — främst moderaterna<br />
— har drivit tesen att äganderätten är en grundläggande fri- och<br />
rättighet och har försökt ge den ett så starkt grundlagsskydd som möjligt.<br />
Det har varit ett moderat krav att få förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.</p>
<p>Föreliggande proposition är ett uttryck för den borgerliga inställningen<br />
till rättigheterna. Dess underlag är rättighetsskyddsutredningens betänkande.<br />
Detta betänkande är en kompromissprodukt mellan de borgerliga<br />
partierna och socialdemokraterna, där de senare i viktiga principer vikit<br />
sig för borgerliga ståndpunkter, inklusive strävan att stärka skyddet för<br />
den kapitalistiska äganderätten.</p>
<p>De i utredningen kompromissande partierna har vägletts av tesen om<br />
önskvärdheten av enighet i grundlagsfrågor. Resultatet har blivit betänkligt<br />
från demokratisk synpunkt. Med en på förhand uppknuten riksdagsmajoritet<br />
kan ifrågasättas och har ifrågasatts det meningsfulla i remissförfarandet.<br />
Principskillnader har kompromissats bort, och diskussionen<br />
har därigenom beskurits. Dessutom kan själva tesen ifrågasättas. Grundlagsfrågor,<br />
inte minst de som handlar om demokratiska fri- och rättigheter,<br />
gäller principiellt viktiga ting där olika samhällsklassers intressen<br />
tydligt brytes mot varandra.</p>
<p>Grundlagsfrågornas klasskaraktär kan inte kompromissas bort. Inte heller<br />
kan deras påstådda svårtillgänglighet och brist på ”bredd” vara ett<br />
argument för ett accepterande av borgerliga ståndpunkter därför att frågan<br />
skall föras undan det politiska stridsfältet.</p>
<p>Det ”kvalificerade" förfarandet</p>
<p>Propositionen utger sig för att ge ett förstärkt skydd för fri- och rättigheter.<br />
Detta försöker propositionen åstadkomma genom vissa procedurregler<br />
som ger olika minoriteter möjligheter att under olika förutsättningar<br />
skjuta upp beslut i grundlagsfrågor. Grundlagsskydd för fri- och<br />
rättigheter innebär emellertid att folket i val skall ha möjlighet att visa sin<br />
mening innan förändringar i rättigheterna får vidtas. Det är en skillnad</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>3</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>på detta och att olika — godtyckliga — minoriteter skall kunna skjuta upp<br />
politiska beslut. Enligt regerings- och utredningsförslaget skall ett rättighetsbegränsande<br />
förslag få antas genast om minst 5/6 av de röstande i riksdagen<br />
är för det. Om tio av riksdagens ledamöter så begär och mer än 1/6<br />
av de röstande i riksdagen stödjer denna begäran, får förslaget dock antas<br />
först efter tolv månader. Detta ”kvalificerade förfarande” innebär inte<br />
mycket till skydd för fri- och rättigheterna. Det torde vara av föga tröst<br />
för den som ser en rättighet försvinna att den inskränkts med 5/6 majoritet<br />
eller att det tagit 12 månader att inskränka den. Den är likväl inskränkt.<br />
Förslagets matematik är dessutom godtycklig. Varför är det just en sjättedel<br />
som skall kunna åstadkomma ett uppskov? Man anar här en fixering<br />
vid rådande parlamentariska styrkeförhållanden. Uppskovet utgör inget<br />
egentligt skydd för rättigheterna utan innebär att de får inskränkas, fastän<br />
långsamt.</p>
<p>1 ett parlamentariskt system väljer folket en folkrepresentation i vilken<br />
folkviljan kommer till uttryck genom en majoritet. Folket skall ha rätt att<br />
ställa en vald majoritet i riksdagen till ansvar för dess politik. Majoriteten<br />
skall inte kunna krypa undan ansvar genom hänvisningar till att en minoritet<br />
kunnat blockera dess handlingsmöjligheter. Inte heller skall folkviljans<br />
politik, såsom den återspeglas av den valda majoriteten, förhindras<br />
att komma till uttryck genom regler som ger en minoritet makt att styra<br />
politiska beslut.</p>
<p>Denna åskådning kom klart till uttryck hos fri- och rättighetsutredningen,<br />
rättighetsskyddsutredningens föregångare. Denna (FRU) slöt att:<br />
”En ordning med kvalificerad majoritet för fri- och rättighetsinskränkningar<br />
står (alltså) i dålig överensstämmelse med grundläggande demokratiska<br />
principer.” Utredningen ansåg att dessa principiella invändningar<br />
med ”ungefär samma styrka” gällde i fråga om ”t. ex. en ordning som<br />
innebär att en riksdagsminoritet kan framtvinga längre uppskov med ett<br />
sådant beslut”.</p>
<p>Också den dåvarande socialdemokratiska regeringen anslöt sig till utredningens<br />
uppfattning: ”Majoritetsprincipens grundläggande betydelse</p>
<p>för den politiska demokratin har understrukits genom det riks</p>
<p>proportionella valsystemet och avspeglas också på andra sätt i den nya<br />
författningen som konsekvent är byggd på folksuveränitetens och parlamentarismens<br />
principer.” Det sista är visserligen något förskönande,<br />
men vidare: ”En rättighetsreglering måste utformas så att inte politisk<br />
makt förs över från riksdagsmajoriteten till olika riksdagsminoriteter.”</p>
<p>Även om det kvalificerade förfarande som propositionen förordar utgör<br />
en modifiering av de ursprungliga propåerna från borgerligt håll är<br />
FRU:s argument på denna punkt fortfarande giltiga.</p>
<p>Ett materiellt skydd, dvs. ett grundlagsfästande av fri- och rättigheter,<br />
kan inte bytas mot en procedurregel som ger en minoritet möjlighet att<br />
åstadkomma uppskov. Det materiella skyddet och kvalificerat förfarande</p>
<p>fl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2641</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>4</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>uttrycker motstridiga principer. Det materiella skyddet innebär ett grundlagsskydd.<br />
Kvalificerat förfarande innebär inget egentligt skydd. Det innebär<br />
i föreliggande förslag en uppskovsmöjlighet. Grundlagsskydd står i<br />
överensstämmelse med parlamentarismens principer. Det kvalificerade<br />
förfarandet innebär att ett tillfälligt minoritetsveto införs.</p>
<p>Metoderna står på detta sätt för olika principer. Det kvalificerade förfarandets<br />
procedurregler tjänar möjligen som en brasklapp för luddigt<br />
formulerade rättigheter därför att man inte vill ge sig i kast med att åstadkomma<br />
ett materiellt skydd.</p>
<p>De invändningar som kan resas mot ”det kvalificerade förfarandets”<br />
principer är således mycket allvarliga. Därför bör förslagen om att införa<br />
sådana regler i regeringsformen avslås av riksdagen.</p>
<p>Nu arbetar ”Yttrandefrihetsutredningen” som eventuellt skall försöka<br />
nå fram till ett materiellt skydd, dvs. grundlagsskydd för de s. k. opinionsfriheterna.<br />
De fri- och rättigheter som i övrigt behöver ha grundlagsskydd<br />
—- och som nu inte har det — och formuleringen av detta bör en särskild<br />
utredning, vilken bör vara klar samtidigt med yttrandefrihetsutredningen,<br />
arbeta med. Därigenom skulle ett verkligt grundlagsskydd för demokratiska<br />
fri- och rättigheter kunna komma till stånd inom de närmaste åren.</p>
<p>Grundlagsstiftningsförfarandet</p>
<p>Regeringen föreslår i likhet med rättighetsskyddsutredningen att grundlagsstiftningsförfarandet<br />
ändras, så att en grundlagsändring skall anmälas<br />
i riksdagens kammare senast tio månader före det val som skall komma<br />
emellan de två erforderliga riksdagsbesluten. Undantag från denna regel<br />
skall dock, enligt förslaget, konstitutionsutskottet kunna bevilja med 5/6<br />
majoritet. Vinsten skall vara ökad tid för diskussion av förslaget.</p>
<p>Denna förmodade vinst kan emellertid lika gärna vändas till sin motsats,<br />
så att en opinion hinner lugnas eller att förslaget mister sitt ”aktualitetsvärde”<br />
i den politiska debatten. Förslaget öppnar för onödig formalism,<br />
kan innebära att förslag pressas fram utan tillräcklig beredning samt innefattar<br />
en ny variant av tillfälligt minoritetsveto. Denna gång skall tre av<br />
riksdagens ledamöter — dvs. flera än 1/6 av konstitutionsutskottets 15<br />
ledamöter — få makt att skjuta ett lagförslag på framtiden, i detta fall i<br />
tre år, eftersom grundlagar antas i två beslut med mellanliggande val.<br />
Detta ger ett icke godtagbart minoritetsinflytande.</p>
<p>Det bör för övrigt noteras att det första regeringen gör med den här<br />
paragrafen är att bryta mot dess intentioner, då propositionen 1978/79: 195<br />
med flera omfattande grundlagsförslag väckts bara 5 månader före valet<br />
1979.</p>
<p>Propositionen föreslår vidare införande av beslutande folkomröstning i<br />
grundlagsfrågor. Om minst en tiondel av riksdagens ledamöter begär folkomröstning<br />
och en tredjedel av ledamöterna röstar för bifall till yrkandet<br />
skall folkomröstning anordnas samtidigt med det riksdagsval som skall</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>5</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>komma mellan de två erforderliga grundlagsbesluten. Folkomröstningen<br />
skall vara beslutande endast i negativ riktning.</p>
<p style="margin-left:3px;">Genom detta förslag införs ett dubbelt beslutssystem. En minoritet av<br />
riksdagen skulle med förslaget få möjlighet att omintetgöra riksdagens<br />
beslutskompetens. Också detta strider mot parlamentarismens principer,<br />
vilket också framhölls av konstitutionsutskottet så sent som 1975/76, då<br />
motioner med yrkanden med i huvudsak samma innehåll som utredningsmajoritetens<br />
förslag avslogs av riksdagen.</p>
<p style="margin-left:3px;">Dessutom visar erfarenheterna från kapitalistiska länder med beslutande<br />
folkomröstning hur penningstarka grupper genom kontroll över massmedia<br />
i många fall kan dupera en opinion att hålla fast vid en fördomsfull<br />
inställning. Samma möjligheter har överklassen i Sverige. Slutligen bör<br />
nämnas att i rättighetsskyddsutredningens diskussioner folkomröstningsinstitutet<br />
främst motiverades med att det skall utgöra ett memento — ett<br />
varnande pekfinger — för politikerna för att de skall eftersträva enighet<br />
i grundlagsfrågor, den här gången dock inte 5/6 utan 2/3 enighet. Det finns<br />
ingen anledning till en sådan ”kompromisspress”. Riksdagen bör av dessa<br />
skäl avslå förslagen till förändringar i grundlagsstiftningsförfarandet.</p>
<p style="margin-left:3px;">Lagprövningen</p>
<p style="margin-left:3px;">Regeringen vill i regeringsformen införa en lagprövningsparagraf av<br />
följande lydelse: "Finnér domstol eller annat offentligt organ, att en föreskrift<br />
står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning,<br />
eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts<br />
vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller<br />
regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast<br />
om felet är uppenbart.”</p>
<p style="margin-left:3px;">Genom denna paragraf får domstolarna en politisk makt som icke kan<br />
accepteras. Domstolarna skall enligt förslaget inte enbart tolka grundlag<br />
och lagars och förordningars överensstämmelse med denna. De skall dessutom<br />
tolka huruvida ett fel i en lag eller i dess tillkomst är uppenbart.<br />
Därigenom ger paragrafen inte ens utifrån en judiciell överprövningsprincip<br />
något skydd, utan öppnar för godtycke. Domstolen skall alltså kunna<br />
säga till en som dömts enligt en felaktig lag: ”Visserligen strider det lagrum<br />
enligt vilket ni är dömd mot grundlagen, men felet är inte uppenbart.”<br />
Den rent domstolsmässiga (judiciella) lagprövningen för över politisk<br />
makt till icke politiska organ. Det s. k. uppenbarhetsrekvisitet gör saken<br />
etter värre. Det inbjuder domstolarna till opportuna tolkningar, vilket<br />
innebär en uppluckring av grundlagsskyddet. Motstånd mot en judiciell<br />
lagprövning har tidigare hysts inom hela arbetarrörelsen. Ett sådant motstånd<br />
är fortfarande berättigat. En lagprövningsrätt bör dock finnas. Var<br />
och en skall ha rätt att få prövat huruvida den lag som åberopas mot<br />
honom/henne är förenlig med grundlag. Men överprövningen måste ligga<br />
hos ett folkvalt politiskt program. En domstol skall vara skyldig att pröva</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>6</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">huruvida en lag är förenlig med grundlag, men skulle domstolen finna att<br />
så inte är fallet skall frågan prövas av ett parlamentariskt organ — t. ex.<br />
riksdagens konstitutionsutskott — som antingen medger lagens åsidosättande<br />
eller genom redovisad lagtolkning upphäver motstridigheten. Härigenom<br />
ligger skyddet för de demokratiska fri- och rättigheterna kvar hos<br />
folkviljan, eftersom denna kan påverka riksdagens sammansättning men<br />
inte domstolarnas. Det innebär vidare att politisk ansvarighet kan utkrävas<br />
för rättstillämpningens utveckling.</p>
<p>Riksdagen bör således besluta att en paragraf med detta innehåll ersätter<br />
den av regeringen föreslagna.</p>
<p>Lagrådet</p>
<p>För närvarande finns lagrådet — vari ingår domare i högsta domstolen<br />
och regeringsrätten — som en instans till vilken regeringen eller riksdagsutskott<br />
kan vända sig med lagtekniska problem. Lagrådsgranskningen var<br />
förr obligatorisk för vissa områden men gjordes från 1971 ”fakultativ”,<br />
dvs. att regeringen fritt fick avgöra när den ville inhämta lagrådets yttrande.<br />
De borgerliga partierna har varit motståndare till detta och strävat<br />
efter ett obligatorium inom vissa områden. Syftet är klart. De räknar med<br />
att lagrådet skall vara en samhällsbevarande, konservativ kraft, vilket<br />
också har stöd i historien.</p>
<p>Regeringen föreslår nu att lagrådet bör behandla lagförslag inom vissa<br />
områden, och om regeringen inte remitterar förslag inom dessa områden<br />
till lagrådet så skall den förklara sig. Detta är i huvudsak att återgå till<br />
obligatoriet, även om detta nu föreslås i en mjukare variant för att kunna<br />
sväljas också av den socialdemokratiska ledningen.</p>
<p>Denna stärkta position för domare i de högsta dömande instanserna<br />
finns ingen anledning att ge. Den fakultativa — frivilliga — lagrådsgranskningen<br />
borde icke ändras i riktning mot ett nytt obligatorium. Snarare<br />
borde institutionen som sådan ifrågasättas, då högsta domstolen kan<br />
avge remissvar och då regeringen självfallet ändå kan engagera erforderlig<br />
juridisk expertis vid utarbetande av lagförslag.</p>
<p>Förstärkt egendomsskydd</p>
<p>Att räkna rätten till privategendom som en grundläggande fri- och rättighet<br />
är en borgerlig ståndpunkt. Steg för steg har de borgerliga lyckats<br />
få in denna i regeringsformen. Länge behandlades frågan under kapitel<br />
som behandlade rättskipning och förvaltning. När paragrafen av fri- och<br />
rättighetsutredningen placerades bland ”fri- och rättigheter som är grundläggande<br />
för fri åsiktsbildning och för personlig frihet och säkerhet”<br />
kunde detta av vpk:s representant med rätta betecknas som ”en fullständig<br />
kapitulation inför konservativt borgerlig ideologi på fri- och rättighetsområdet”.<br />
Men det skulle visa sig att denna fullständighet kunde fullkomnas.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>7</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>Grundlagsskyddet gäller formellt all egendom. Men det är skillnad på<br />
egendom och egendom. För de flesta av oss betyder egendomen personliga<br />
tillhörigheten Men för ett fåtal är egendomen grundval för makt i<br />
samhället, makt över andra. För de flesta av oss bygger egendomen på<br />
eget arbete. Där finns berättigade krav på ersättning vid expropriation.<br />
Men för det mäktiga fåtalet har egendomen skapats genom att de kunnat<br />
tillägna sig frukterna av andras arbete. Den kapitalistiska privategendomen<br />
till produktionsmedel och naturrikedomar har byggts upp genom<br />
expropriering av såväl andras arbete som egendomar utan att de exproprierade<br />
har kunnat åberopa någon rätt till ersättning. Den privata äganderätten<br />
till produktionsmedlen är grundvalen föl samhällets uppdelning i<br />
klasser. Denna äganderätt bygger på utsugning och spekulation. Den medför<br />
sociala orättvisor och är ett allvarligt hinder för en utvecklad och fördjupad<br />
demokrati. Den kapitalistiska äganderätten står i motsättning till<br />
att grundläggande fri- och rättigheter blir en realitet.</p>
<p>Nu har paragrafen om äganderätten (2 kap. 18 § RF) första gången<br />
kommit till användning i praktiken. Näringsutskottets borgerliga och<br />
socialdemokratiska ledamöter hänvisade till den för att därigenom försöka<br />
undgå sakargumentation om ett förstatligande av Wallenbergsimperiet.<br />
Detta visar paragrafens syfte och karaktär och vems intresse den är<br />
till för att tjäna.</p>
<p>Men i sin nuvarande utformning har den ändå inte varit nog. De borgerliga<br />
har önskat att ”kvalificera” ersättningskraven vid expropriation i<br />
själva grundlagstexten. Den vars egendom exproprieras skall enligt rättighetsskyddsutredningen<br />
och regeringen ersättas för förlusten enligt grunder<br />
som fastställs i lag. Nu gällande lagtext har icke denna kvalificering,<br />
men det heter i motivtexten att ersättningen inte får vara "symbolisk”.<br />
Det har ifrågasatts i remissbehandlingen om denna kvalificering innebär<br />
ett ökat skydd för äganderätten — men avsikten bakom förändringen är<br />
dock detta. Och hur som: Kapitalistisk äganderätt är ingen grundläggande<br />
fri- och rättighet utan står som nämnts i motsättning till demokrati och<br />
folkets rättigheter. Den bör därför inte ha något grundlagsskydd. 18 § i<br />
regeringsformens 2 kapitel bör utgå.</p>
<p>Retroaktiv skattelagstiftning</p>
<p>Regeringen föreslår ett principiellt förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.<br />
Undantag skall dock kunna gälla för tiden från det att ett förslag till<br />
en föreskrift anmälts till riksdagen. Vidare skall undantag gälla i händelse<br />
av krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.</p>
<p>Förslaget har placerats som andra stycke i den paragraf som säger att<br />
straff och annan brottspåföljd icke får åläggas för gärning som icke var<br />
belagd med brottspåföljd när den förövades. Paragrafen kommer nu att<br />
handla om straff eller annan brottspåföljd och skatter till det allmänna,<br />
en blandning som ger ett något märkligt intryck.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>8</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Mot orättmätiga retroaktiva skatter finns en effektiv spärr: den allmänna<br />
rösträtten. Den regering och riksdag som ålägger allmänheten en<br />
retroaktiv skatt som inte står i överensstämmelse med ett allmänt insett<br />
behov blir inte gammal.</p>
<p>I regeringsförslaget finns undantag för krig, krigsfara och svår ekonomisk<br />
kris, dvs. de situationer i vilka retroaktiv beskattning av allmän omfattning<br />
skulle kunna komma i fråga. I övrigt torde retroaktiv beskattning<br />
endast vara aktuell när det gäller att komma åt olika former av spekulationsvinster<br />
och skatteflykt. Det föreslagna grundlagsskyddet är således<br />
främst ett skydd för spekulanter.</p>
<p>Grundlagsskydd för demokratiska rättigheter på arbetsplatserna</p>
<p>Av de ”fakultativa” uppgifter som rättighetsskyddsutredningen tog kom<br />
de fyra kompromissande partierna överens om två som har betydelse på<br />
det ekonomiska livets område. De ville med förbudet mot retroaktiv beskattning<br />
bättra på skyddet för spekulanter och de ville stärka skyddet för<br />
den kapitalistiska äganderätten. Däremot gick de emot att grundlagsfästa<br />
demokratiska rättigheter för de anställda på arbetsplatserna. Folkpartiregeringen<br />
har givetvis också på denna punkt följt utredningen.</p>
<p>Ett övervägande flertal av medborgarna tillbringar en mycket stor del<br />
av sitt vakna liv som anställda på olika arbetsplatser. Men i egenskap av<br />
anställda mister de viktiga demokratiska rättigheter så fort de kommer in<br />
på sin arbetsplats. Politiska fri- och rättigheter, som yttrande-, informations-<br />
och mötesfrihet, gäller inte på arbetsplatserna. Företagsledningarna<br />
har där makten att förhindra de anställda att ordna politiska möten på<br />
arbetsplatserna — även om det skulle ske under arbetspauser eller efter<br />
arbetsdagens slut. Företagsledningar kan förhindra spridande av politiskt<br />
informations- eller agitationsmaterial. De kan ta sig rätten till åsiktsregistrering<br />
av anställda. De använder svartlistning som en metod att bekämpa<br />
anställda som genom politisk eller facklig aktivitet vill verka för<br />
sina arbetskamraters intressen.</p>
<p>Nu kan man invända att riksdagen i samband med antagandet av MBL<br />
uttalade att avtal kan slutas om att politisk verksamhet kan tillåtas på<br />
arbetsplatserna. Men varför skall de politiska rättigheterna vara en förhandlingsfråga<br />
för de anställda på arbetsplatserna när de inte är det i<br />
andra sammanhang? De politiska rättigheterna är inget förhandlingsobjekt.<br />
De arbetande skall inte ha färre rättigheter därför att de befinner<br />
sig på en arbetsplats.</p>
<p>Detta visar hur principen att rikta grundlagsskyddet enbart mot ”det<br />
allmänna” blir en klassprincip. Den medför att vissa genom sitt ägande får<br />
makt över andras möjligheter att informera och informeras, påverka och<br />
påverkas.</p>
<p>Fn annan princip som ligger i den borgerliga rättighetssynen är att samhällets<br />
olika klasser behandlas som om de vore jämbördiga och likställda.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>9</p>
</div>
<div class="block ml_6"><p style="margin-left:3px;">Huvudmetoden att uttrycka detta är att inte uttrycka det alls, dvs. över<br />
huvud taget inte låtsas om att det finns olika klasser med olika ställning<br />
i samhället. Då blir likheten inför lagen en oantastlig princip. Men när de<br />
privilegierade har samma rätt som de svaga finns orättvisorna kvar. I klasssamhällets<br />
verklighet existerar därtill inte ens den principiella likheten inför<br />
lagen. Domar och straffsatser slår hårdare mot de socialt svaga.</p>
<p style="margin-left:3px;">Regeringsformen blundar för denna realitet. ”Varje medborgare” skall<br />
tillförsäkras ersättning vid expropriering heter det i 2 kap. 18 § regeringsformen.<br />
Härigenom döljs att denna paragraf främst är ett skydd för egendomar<br />
som har samhällelig betydelse, dvs. kapitalistisk egendom i företag,<br />
fastigheter och mark.</p>
<p style="margin-left:3px;">Regeringsformen likställer i enlighet med denna princip strejk och lockout.<br />
I 2 kap. 17 § heter det att ”Förening av arbetstagare samt arbetsgivare<br />
och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder,<br />
om ej annat följer av lag eller avtal”.</p>
<p style="margin-left:3px;">Lockouten har i denna paragraf snarast en starkare ställning än strejken,<br />
enär rätt till stridsåtgärd tillkommer enskild arbetsgivare men tillkommer<br />
”arbetstagarna” endast ”i förening”.</p>
<p style="margin-left:3px;">Stadgandet vilar på föreställningen att det skulle finnas jämställda parter,<br />
”arbetsgivare och arbetstagare”, på arbetsmarknaden. Denna föreställning<br />
är felaktig. Parternas ställning och situation är i grunden olika.<br />
”Arbetsgivarna” förfogar över betydligt fler maktmedel än de anställda.<br />
Om ”arbetsgivare” anser att hans vinst av de anställdas arbete inte blir<br />
tillräcklig kan han permittera och slå igen och ställa de anställda utan<br />
arbete. De anställda har inte samma möjlighet gentemot arbetsgivaren om<br />
de tycker han betalar dem för litet.</p>
<p style="margin-left:3px;">Såväl strejk som lockout är förfogande över arbetskraft. ”Arbetsgivaren”<br />
förfogar över andras arbetskraft. Lockouten innebär att han hindrar<br />
andra från att arbeta. Strejken innebär ett förfogande över den egna<br />
arbetskraften. Den innebär att den arbetande under vissa villkor inte vill<br />
ställa sin egen arbetskraft till ”arbetsgivarens” förfogande. Även de ekonomiska<br />
konsekvenserna av fackliga stridsåtgärder drabbar olika. Oavsett<br />
om konflikten betecknas som lockout eller strejk drabbar den — så länge<br />
den pågår — hårdast de anställda. En lockout kan i vissa lägen t. o. m.<br />
vara lönsam för företagen. Inom den s. k. offentliga sektorn är dessutom<br />
”arbetsgivaren” ekonomiskt oåtkomlig.</p>
<p style="margin-left:3px;">En internationell jämförelse visar att den svenska regeringsformen är<br />
extremt lockoutvänlig. 1 länder som England och USA har lockouten en<br />
med strejken icke jämställd ställning i lagstiftningen. I Italien och Frankrike<br />
är den som konsekvens av tillämpningen av den konstitutionellt garanterade<br />
strejkrätten i många fall förbjuden.</p>
<p style="margin-left:3px;">Lockout rätten bör ej ges grundlagsskydd i den svenska regeringsformen.<br />
Däremot bör strejkrätten skyddas utan inskränkning. Strejken är de arbetandes<br />
enda effektiva stridsmedel. Det gäller deras rätt att förfoga över</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>10</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">sin egen arbetskraft. Förhållanden sorn gällt vid ingången av ett arbetsavtal<br />
kan förändras genom arbetsgivarens aktivitet eller genom det kapitalistiska<br />
samhällets utveckling. I sådana fall måste arbetare och tjänstemän<br />
ha tillgång till sitt stridsmedel, strejken, för att försvara sina intressen.</p>
<p>Regeringsformen bör med hänvisning till vad som sagts i detta avsnitt<br />
ge skydd åt rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna, samtidigt som<br />
lockouträtten ej ges något stöd. Detta kan ske genom att 2 kap. 17 § får<br />
följande lydelse:</p>
<p>”De arbetande har gentemot privata och offentliga företag och myndigheter<br />
följande rättigheter:<br />
rätt att organisera sig fackligt och politiskt,</p>
<p>rätt att på sina arbetsplatser bedriva agitation, propaganda och mötesverksamhet,</p>
<p>rätt att genom sina fackliga organisationer förhandla i alla frågor rörande<br />
arbets- och anställningsvillkor, arbetstid, arbetsledning och arbetsfördelning,<br />
lön och löneformer, anställning, avskedanden och permitteringar,<br />
rätt att tillgripa strejk.</p>
<p>Avtal eller föreskrifter som inskränker dessa rättigheter förbjuds i lag."</p>
<p>Förslag till folkomröstningslag</p>
<p>Regeringen föreslår en permanent lag om folkomröstningsförfarandet.<br />
I och för sig kan det praktiska värdet härav ifrågasättas, enär det ändå vid<br />
varje folkomröstning måste lagstadgas vilka frågor som skall ställas till<br />
folket. Principiellt ligger det dock en del i tanken att ha någorlunda fasta<br />
regler för folkomröstningars genomförande. Det kan ju t. ex. inte vara riktigt<br />
att deltagandet i folkomröstning skall bestämmas från fråga till fråga.</p>
<p>Emellertid har regeringsförslaget en inskränkning som inte kan accepteras.<br />
Genom att stadga att bara de som har rösträtt i riksdagsval skall ha<br />
rösträtt i folkomröstning utesluter regeringsförslaget invandrare som är<br />
bofasta i riket från rätten att delta i folkomröstningar.</p>
<p>Vänsterpartiet kommunisterna är för att invandrare skall ha rösträtt i<br />
riksdagsval. Människor skall ha rösträtt där de bor och arbetar. Då rösträtten<br />
i riksdagsval inte kan aktualiseras i detta sammanhang föreslår vi i<br />
stället att 5 § i förslaget till folkomröstningslag första meningen ändras till:<br />
”Rösträtt vid folkomröstning tillkommer den som är röstberättigad vid<br />
kommunala val.”</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Med hänvisning till ovanstående föreslås</p>
<p style="margin-left:42px;">1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till ny lydelse<br />
av regeringsformens 2 kap. 12 § och därav föranledda följdändringar<br />
hos regeringen hemställer om särskild utredning för<br />
bestämning av området för demokratiska fri- och rättigheter<br />
och grundlags skydd för dessa, i den mån de icke ingår i<br />
yttrandefrihetsutredningens arbete,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>11</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p style="margin-left:42px;">2. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse<br />
av regeringsformens 8 kap. 15 § om grundlagsstiftningsförfarande<br />
och därav föranledda följdändringar (t. ex. i 8 kap.</p>
<p style="margin-left:42px;">4 § RF),</p>
<p style="margin-left:42px;">3. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse<br />
av regeringsformens 8 kap. 18 § om lagrådet och därav föranledda<br />
följdändringar,</p>
<p style="margin-left:42px;">4. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse<br />
av regeringsformens 2 kap. 10 § om hinder mot retroaktiv<br />
beskattning och därav föranledda följdändringar,</p>
<p style="margin-left:42px;">5. att riksdagen antar följande</p>
<p>Förslag till</p>
<p>Lag om ändring i regeringsformen</p>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen<br />
dels att nuvarande 2 kap. 17 § skall ha nedan angiven såsom Motionärernas<br />
förslag betecknade lydelse,</p>
<p>dels att nuvarande 2 kap. 18 § utgår ur regeringsformen och att<br />
nuvarande 2 kap. 19—20 §§ skall betecknas 2 kap. 18—19 §§,<br />
dels att i regeringsformen skall införas en ny paragraf 11 kap. 14 § av<br />
nedan angiven såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse,</p>
<p>Nuvarande lydelse Motionärernas förslag</p>
<p>2 kap.</p>
<p>17 §</p>
<p>De arbetande har gentemot privata<br />
och offentliga företag och<br />
myndigheter följande rättigheter:<br />
rätt att organisera sig fackligt och<br />
politiskt;</p>
<p style="margin-left:171px;">rätt att på sina arbetsplatser bedriva<br />
agitation, propaganda och<br />
mötesverksamhet;<br />
rätt att genom sina fackliga organisationer<br />
förhandla i alla frågor<br />
rörande arbets- och anställningsvillkor,<br />
arbetstid, arbetsledning och<br />
arbetsfördelning, lön och löneformer,<br />
anställning, avskedanden och<br />
permitteringar;<br />
rätt att tillgripa strejk.</p>
<p style="margin-left:171px;">Avtal eller föreskrifter som inskränker<br />
dessa rättigheter förbjuds<br />
i lag.</p>
<p>11 kap.</p>
<p>14 §</p>
<p>Regeringens förslag Motionärernas förslag</p>
<p>Finner domstol eller annat of- Envar som åtalas skall ha rätt<br />
fentligt organ att en föreskrift står att få prövat om den lag sorn åbe</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>Förening av arbetstagare samt<br />
arbetsgivare och förening av ar<br />
betsgivare äger rätt att vidtaga<br />
fackliga stridsåtgärder, om annat ej<br />
följer av lag eller avtal.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1978/79: 2641</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>12</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Regeringens förslag</p>
<p>i strid med bestämmelse i grundlag<br />
eller annan överordnad författning<br />
eller att stadgad ordning i något<br />
väsentligt hänseende har åsidosatts<br />
vid dess tillkomst, får föreskriften<br />
icke tillämpas. Har riksdagen eller<br />
regeringen beslutat föreskriften,<br />
skall tillämpning dock underlåtas<br />
endast om felet är uppenbart.</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>Motionärernas förslag</p>
<p>ropas mot honom eller henne är<br />
förenlig med grundlag. Domstol är<br />
skyldig att verkställa sådan prövning.<br />
Finner domstolen därvid att<br />
lag står i strid mot grundlag, skall<br />
frågan prövas av riksdagens konstitutionsutskott,<br />
som antingen<br />
medger lagens åsidosättande eller<br />
genom redovisad lagtolkning upphäver<br />
motstridigheten.</p>
<p>Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1980.</p>
<p style="margin-left:42px;">6. att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna förändringarna<br />
av regeringsformen och i riksdagsordningen som inte<br />
berörs av punkterna 1—5 ovan,</p>
<p style="margin-left:42px;">7. att riksdagen antar regeringens förslag till folkomröstningslag<br />
med den ändringen att 5 § erhåller följande såsom Motionärernas<br />
förslag betecknade lydelse:</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Regeringens förslag</p>
</div>
<div class="block ml_23"><p style="text-align:right;">Motionärernas förslag</p>
</div>
<div class="block ml_22"><p style="text-align:right;">5 §</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Rösträtt vid folkomröstning tillkommer<br />
den som är röstberättigad<br />
vid val till riksdagen.</p>
<p>Frågan huruvida 4 kap. 20 § vallagen.</p>
</div>
<div class="block ml_24"><p style="margin-left:6px;">Rösträtt vid folkomröstning tillkommer<br />
den som är röstberättigad<br />
vid kommunala val.</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Stockholm den 23 april 1979<br />
LARS WERNER (vpk)<br />
EIVOR MARKLUND (vpk)<br />
NILS BERNDTSON (vpk)</p>
</div>
<div class="block ml_23"><p>C.-H. HERMANSSON (vpk)<br />
JÖRN SVENSSON (vpk)</p>
</div>
<div class="block ml_28"><p>NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1 979</p>
</div>
</div>
</div>
0LARS WERNERvpk1undertecknare0EIVOR MARKLUNDvpk2undertecknare0NILS BERNDTSONvpk3undertecknare0C.-H. HERMANSSONvpk4undertecknare0JÖRN SVENSSONvpk5undertecknareG2022641av Lars Werner m. fl.mot_197879__2641.pdf330388pdfmed anledning av propositionen 1978/79: 195 om förstärkt skydd för fri- och rättigheter m. m.https://data.riksdagen.se/fil/CBFB9C22-C0EB-4208-8CDD-66729639244B