3092994 G2022638 1978/79 2638 mot mot Motion 1978/79:2638 av Lars Werner m. fl. Motion Motion 2638 0 1979-04-23 00:00:00 2014-11-03 21:21:21 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen av Lars Werner m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G2022638/text https://data.riksdagen.se/dokument/G2022638 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G2022638 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_41">4 </div> <div class="block ml_4">Motion 1978/79: 2638 av Lars Werner m. fl. med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen I. Jordfrågan har i nära nog alla länder spelat en stor roll i den sociala och politiska problematiken. Kraven på jordreformer har varit — och är på många håll alltjämt — tunga avsnitt i folkets kamp för mänskliga levnadsförhållanden och social rättvisa. Sverige har aldrig genomgått någon jordreform; detta till skillnad från flertalet europeiska länder. Man har här aldrig haft någon verklig motsvarighet till t. ex. den finska torparfrigörelsen, jordreformerna i de baltiska republikerna, bondefrigörelsen i Tyskland osv. Feodalismen kämpades aldrig ner i Sverige. Den övergick i agrar kapitalism utan någon jordomfördelning mellan klasserna. Skiftesreformerna kombinerades här i landet inte heller med omfördelnings- och inlösenreformer. Tvärtom var skiftena i hög grad styrda av de stora jordägarna, som grep tillfället att avhysa arrendatorer, med tvivelaktiga metoder tillskansa sig allmännings- och kronojord samt lägga beslag på värdefull nyodlingsmark. Allt detta har gjort att det i övrigt avancerade svenska jordbruket ännu i modern tid behållit många säregna inslag, rester av gångna tiders förhållanden. Jordägandet är ojämnt och koncentrationen till stora ägare stark, i vissa bygder utomordentligt stark. Jordarrende är vanligt, och någon tendens att mildra eller upphäva klyftan mellan ägande och brukande finns inte. Tvärtom ökar arrendejorden både absolut och relativt — ett anmärkningsvärt faktum i ett land där den gamla torparklassen raderades ut och där emigrationen under århundradet före 1920 varit starkare än i något annat europeiskt land, Irland och Norge undantagna. I dag är 40 % av den odlade jorden i Sverige arrenderad. Även med hänsyn tagen till att arrendejord är förhållandevis något vanligare i de större egendomsgrupperna torde uppskattningsvis var tredje förvärvsarbetande i jordbruket vara arrendator. Arrendeproblemet har utvecklats till en allt viktigare politisk fråga. Behovet av en jordreform gör sig alltmer gällande. Under emigrationstiden sågs arrendefrågan som ett socialt problem. Även om de politiska instanserna inte önskade en omfördelning av jord vidtog de vissa åtgärder för att motverka utslagning och proletarisering </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5">Mot. 1978/79: 2638 </div> <div class="block ml_42">5 </div> <div class="block ml_5">på landsbygden. Uttryck härför var egnahemsrörelsen och den s. k. ensittarlagen. Efter andra världskriget blev både de borgerliga partierna och socialdemokratin förespråkare för en tilltagande koncentration av jord och en utslagning av småjordbrukare. Jordkoncentrationen hjälptes fram av den socialdemokratiska regeringen bl. a. genom ändringar i förvärvsbestämmelserna till förmån för bolagen, genom den allmänna jordbrukspolitiken samt genom ensittarlagens avskaffande. II. Mot denna bakgrund har man att se regeringens proposition. Den presenteras som ett förslag till förbättring av arrendatoremas rättsställning i ett läge där i varje fall de små arrendatorerna sedan länge fått se sin ställning försvagad. Propositionen är mycket tvetydig. Den är otvivelaktigt till stor del något annat än den utger sig för att vara. Detta framgår om man betraktar hur dess olika delar förhåller sig till varandra. De två tunga delarna i förslaget är dels reglerna vid jordägarnas självinträde, dels frågan om arrendeavgiftens storlek och fastställande. Jordägarnas rätt till självinträde blir av allt att döma något inskränkt. Det sker genom införande av ett s. k. obillighetsrekvisit. Rekvisitets valör är dock ytterst oklar. Det sägs att de förhållanden som utgör rekvisit — att arrendet i generationer innehafts av samma släkt, att arrendatorn har det som sin huvudsakliga försörjning och att han är för gammal att ge sig ut på arbetsmarknaden osv. — kan göra självinträde ”obilligt” och i ”mångå fall torde” göra det. Dessa oklarheter till trots utgör obillighetsrekvisitet otvivelaktigt rent formellt en viss förstärkning av arrendatorns ställning. Emellertid synes denna förstärkning samtidigt berövas sitt innehåll genom de ändrade bestämmelserna om arrendeavgiftens fastställande. Propositionens förslag öppnar här vägen för en utveckling som under rådande förhållanden måste förutsättas gynna jordägarna. Arrendeavgifter har givetvis alltid följt den allmänna utvecklingen av priser och jordvärden, men de har traditionellt inte varit helt marknadsanpassade. Traditioner, en av spekulationsintressen delvis bunden syn på vad som är skäligt samt den tidigare befintliga möjligheten att påfordra laglig inlösen har verkat dämpande. Vad som på senare år skett är emellertid ett allt mer ohämmat uppskruvande av arrendeavgifter. Det har betingats av den allmänna markspekulationen, den tilltagande penninghungern hos speciellt de stora jordägarna samt av att rätten till inlösen upphört. När så efterfrågan på arrenden ökat har detta gett jordägarna en betydligt stärkt maktställning. Vad propositionen på denna punkt gör är att godta dessa spekulativa faktorers verkan samt den obalanserade prisbildningsprocessen som </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3">Mot. 1978/79: 2638 </div> <div class="block ml_41">6 </div> <div class="block ml_3">grund för vad som skall anses vara skäliga arrenden. I äldre tid var arrenden mer att jämföra med ett slags jordränta, nu däremot ses de som följder av marknadskrafter, inom vars spel jordägaren har ett avsevärt övertag. Man godtar avkastningen som ett av riktmärkena utan att fråga i vad mån arrendatorn själv med egna insatser höjt avkastningen. Man bortser från att utvecklingen påtvingat arrendatorerna alltmer av sådana investeringar vilka av ålder ansetts tillkomma jordägaren. Man kombinerar på ett diskutabelt sätt avkastningsprincipen med en annan princip: efterfrågeprincipen. Det innebär att arrendet kan sättas högre än vad som motiveras av avkastningen, om bara efterfrågan på arrenden i bygden är så hög att presumtiva arrendatorer kan förväntas bjuda över varandra. Här öppnas vägen för en process, där den ena arrendehöjningen får motivera den andra i en ständigt fortgående spiral. Detta är inte endast ett knäsättande av de chockhöjningar av arrenden som kunnat noteras efter ensittarlagens utlöpande. Det innebär ett överförande i jordägarnas händer av värden, vilka tillskapats genom arrendatorernas insatser. Slutligen äventyrar denna typ av prisbildningsprocess värdet av det förstärkta besittningsskyddet. Jordägaren kan komma åt arrendatorn med avgiftshöjningar, i fall han skulle misslyckas med t. ex. åberopande av självinträde. Svåra brister i lagstiftningen är dessutom att bevisbördan ligger på arrendatorn när det gäller att visa att en fordrad arrendeavgift är oskälig och att detsamma av allt att döma gäller obillighetsrekvisitet vid självinträde. Fortfarande har inget gjorts för att skärpa kontrollen mot missbruk av självinträdesrätten, vilket i praktiken varit ett vanligt missförhållande. Inte heller har man tagit upp frågan om rätten för arrendatorn att få ersättning för gjorda investeringar. Propositionen är med andra ord minst sagt en dubbelbottnad produkt. Den presenterar vad den menar vara förbättringar för arrendatorerna men gör samtidigt förändringar eller underlåter att ta upp problem på ett sätt som är till uppenbar fördel för jordägarna. III. Vänsterpartiet kommunisterna godtar inte de delar av propositionen som leder till försämringar för arrendatorerna. Vi menar att man bort gå längre för att skapa besittningsskydd. Man bör ta betydligt mer långtgående steg för att mer definitivt kunna lösa arrendeproblemet. Vi föreslår att detta sker utifrån följande principer: 1. Obillighetsrekvisitet behålles enligt propositionens förslag, men ges en mer ovillkorlig utformning. Samtliga de typer av fall, vilka departementschefen omnämner, bör gälla såsom fall där rekvisitet är uppfyllt. 2. Då självinträde åberopas skall jordägaren föra bevisning om att lagens rekvisit på denna punkt är uppfyllda. 3. Då det gäller större jordegendomar (förslagsvis på mer än 100 ha </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5">Mot. 1978/79: 2638 </div> <div class="block ml_43">7 </div> <div class="block ml_5">medelgod odlad jord) bör självinträdesrätten över huvud inte kunna åberopas under arrendatorns livstid. 4. På kronans och kyrkans jordar bör arrendatorer generellt ges rätt till sina arrenden på livstid. 5. Nya principer bör införas för fastställande av arrendeavgifter. Avgifterna bör inte påverkas av överefterfrågan på orten eller av den allmänna avkastningsförmågan. De bör i stället knytas exempelvis till taxeringsvärdet på marken och i övrigt endast påverkas av sådana förbättringar och investeringar vilka jordägaren själv svarat för. 6. Rätt till inlösen — efter den gamla ensittarlagens princip — bör införas för arrendatorer under större privata jordegendomar och under kyrkan. Rätten bör gälla arrendatorer som brukat jorden i minst 10 år. Mot bakgrund av det anförda föreslås att riksdagen beslutar att med ändring av propositionen i motsvarande delar hos regeringen hemställa om förslag till förändringar i arrendelagstiftningen i enlighet med i motionen framförda 6-punktsprogram. Stockholm den 23 april 1979 LARS WERNER (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk) NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk) </div> </div> </div> 0 LARS WERNER vpk 1 undertecknare 0 EIVOR MARKLUND vpk 2 undertecknare 0 C.-H. HERMANSSON vpk 3 undertecknare 0 NILS BERNDTSON vpk 4 undertecknare 0 JÖRN SVENSSON vpk 5 undertecknare 0 OSWALD SÖDERQVIST vpk 6 undertecknare G2022638 av Lars Werner m. fl. mot_197879__2638.pdf 113763 pdf med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen https://data.riksdagen.se/fil/034231BB-9D55-4B45-BB7A-8A1E10DB4413