3092985 G2022629 1978/79 2629 mot mot Motion 1978/79:2629 av Olof Palme m. fl. Motion Motion 2629 0 1979-04-23 00:00:00 2014-11-03 21:21:14 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. av Olof Palme m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G2022629/text https://data.riksdagen.se/dokument/G2022629 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G2022629 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_41">6 </div> <div class="block ml_3">Motion 1978/79:2629 av Olof Palme m. fl. med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. </div> <div class="block ml_3">1. Inledning Socialdemokraterna har länge drivit frågan om en utbyggnad av öppenvården. Genom bl. a. ökad läkarutbildning, satsning på allmänläkare och styrning mot öppen vård inom ramen för sjukförsäkringssystemet har en socialdemokratisk sjukvårdspolitik gjort det möjligt att gå vidare och utveckla öppenvården. Det förslag som folkpartiregeringen nu lägger fram bygger i allt väsentligt på en fortsatt utbyggnad av primärvården, där vårdcentralen utgör kärnan. Därmed har folkpartiet frånträtt ett husläkarsystem av den modell som slagordsmässigt presenterades i 1976 års valrörelse. Husläkarsystemet blir inget annat än en utbyggd öppenvård. Det är bra att folkpartiregeringen vill vara med om att bygga ut vårdcentralerna. Det är värdefullt att kontinuiteten (dvs. möjligheten att träffa samma läkare eller distriktssköterska) därvid betonas. Men det får inte bli en fixering vid ett slagord. Det viktiga är i stället att lösa den verkliga utmaningen för 1980-talets hälso- och sjukvård — att tillsammans med primärkommunernas socialvård ge de äldre service, omsorg och vård, så att de så långt möjligt kan leva ett normalt, självständigt och aktivt liv. Då måste vården ut ändå närmare människorna. De äldre måste känna trygghet. En försämrad hälsa skall inte behöva innebära förändringar av hela livssituationen utan i första hand mötas av sociala och medicinska insatser i hemmet. Gemensamma och samordnade insatser från bl. a. hemsjukvården och den sociala hemtjänsten är nödvändiga. Propositionens huvudfråga — möjligheten att etablera en kontinuerlig kontakt mellan läkare och patient — avgörs av de resurser i form av personal, utbildning och fungerande inrättningar som samhället förmår skapa. Sådana resurser tas inte fram genom den nu lagda propositionen. I regeringsförslaget finns bara allmänt hållna funderingar om hur kontakterna mellan patienter och vårdpersonal kan förbättras samt tankar kring utbildning och forskning. Några förslag till riksdagen om hur en sådan utveckling skall stimuleras finns inte. Det krävs särskilda insatser för att öka tillgången på främst allmänläkare och distriktssköterskor. Det krävs förslag om styrmedel för att prioritera utbyggnaden av den öppna distriktsläkarvården i de geografiska områden som i dag har brist på läkare och annan sjukvårdspersonal. Därför kräver </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5">Mot. 1978/79: 2629 </div> <div class="block ml_43">7 </div> <div class="block ml_5">vi socialdemokrater ett samlat åtgärdsprogram för att stimulera utbyggnaden av primärvården. Detta program måste också förankras i en övergripande målsättning för hälso- och sjukvården som helhet. 2. Socialdemokratins förslag Socialdemokraterna står för en hälso- och sjukvårdspolitik som vill föra ut vården närmare människorna. Vi vill dels främja befolkningens hälsa genom offensiva hälsopolitiska insatser, dels verka för att alla skall ha rätt att få del av hälso- och sjukvårdens tjänster på lika villkor. Det är inte den personliga ekonomin som skall vara avgörande. Vad vi måste bygga ut nu är långtidssjukvården och distriktsläkarvården, dvs. närbelägna vårdcentraler för alla med bättre möjligheter att nå samma läkare eller annan vårdpersonal. Vi vill här hänvisa till våra förslag till riktlinjer för hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling i motionen 1976/77: 270. Det är också viktigt att betona behovet av en helhetssyn på människornas problem. Bl. a. därför måste stora ansträngningar göras genom hälsovårdande insatser såväl inom hälso- och sjukvårdssektorn som beträffande arbets- och bostadsmiljön samt den sociala miljön m. m. En utbyggd primärvård är viktig för att förebygga, tidigt upptäcka och behandla ohälsa. En rikt utvecklad och tillräckligt stark primärvårdsorganisation kan tillsammans med socialtjänsten göra mycket för att förebygga ohälsa och social utstötning. De utslagna måste i solidaritetens namn ges en människovärdig vård, och förebyggande åtgärder får inte prutas ned. Närheten och den lika rätten till hälso- och sjukvård har många olika dimensioner. En är den geografiska. Landstingens planer att bygga ut vårdcentraler i varje kommun är därför ett viktigt steg i förverkligandet av en socialdemokratisk hälso- och sjukvårdspolitik. Det är genom att utveckla verksamheten vid dessa vårdcentraler som bl. a. kontinuiteten i vården kan förbättras. Detta är speciellt viktigt för utsatta grupper som de äldre och barnen. En grundläggande förutsättning för utvecklingen av primärvården vid bl. a. vårdcentraler är tillgången till utbildad personal. Inte minst läkartillgången är därvid av betydelse. Att det nu över huvud taget är realistiskt att diskutera att höja ambitionsnivån inom den öppna hälso- och sjukvården hänger samman med den ökning av läkarutbildningen som socialdemokraterna drev fram under 1960-talet. På grund av utbildningens längd förflyter en lång tid innan ett sådant beslut ger synbara effekter. Under en ganska lång övergångstid blir det ogynnsamma proportioner mellan färdigutbildade/fasta läkare och läkare under utbildning. När nu de ökade personella resurserna ger nya förutsättningar gäller det att genom en målmedveten politik från samhällets sida utnyttja dessa förutsättningar i enlighet med de grundläggande målen för hälso- och sjukvårdspolitiken. Den s. k. husläkarutredningens tankegångar innebar i praktiken en upp </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1978/79: 2629 </div> <div class="block ml_41">8 </div> <div class="block ml_3">slutning bakom våra förslag om att en utbyggnad av primärvården och dess vårdcentraler skall ske och att dessa skall vara basen i hälso- och sjukvårdssystemet. Utredningens förslag låg alltså i linje med pågående utveckling. Det gäller också betoningen av allmänläkarnas och distriktssköterskornas betydelse. Visserligen försökte utredningen förvirra bilden bl. a. genom i stora delar missvisande jämförelser med system i andra länder. Men i botten låg ändå den principiellt viktiga uppslutningen bakom ett hälso- och sjukvårdssystem där den offentliga primärvården skulle utgöra hörnstenen. Många av remissvaren ger uttryck för det synsätt vi här har fört fram. Således konstaterar bl. a. Landstingsförbundet att inriktningen på att förbättra kontinuiteten ligger i linje med pågående och planerad utveckling inom hälso- och sjukvården. Remissinstanserna framhåller att kontinuiteten inte kan åstadkommas genom något enkelt tekniskt system utan att en grundläggande förutsättning är att tillräckligt många läkare är beredda att ta fast anställning i alla delar av landet. De har vidare pekat på att utredningens modeller endast kan ses som exempel på möjliga utvecklingslinjer och att det skisserade statsbidragssystemet är oacceptabelt. Remissinstanserna har samtidigt efterlyst konkreta förslag till förbättrad personalförsörjning liksom ökad satsning på forsknings- och utvecklingsverksamhet inom primärvården. Olika organisationsmodeller och planeringssystem måste prövas för att ge sjukvårdshuvudmännen ett bättre underlag för utbyggnaden. Sammantaget innebar remissvaren således en uppfordran till ett konkret statligt stöd för en utveckling av primärvården i enlighet med riktlinjer som staten och sjukvårdshuvudmännen sedan länge varit överens om. Förväntningarna på propositionen har därigenom blivit stora. Mot bakgrund av regeringens fixering vid den s. k. husläkarfrågan som den helt avgörande frågan inom hälso- och sjukvården hade man väntat sig att regeringen också skulle vara beredd till betydande satsningar på detta område. En genomgång av föredragande statsrådets överväganden visar dock att detta på intet sätt är fallet. Hon binder sig inte heller för någon modell för en fast läkarkontakt eller för registrering av invånarna hos en viss läkare. De allmänna resonemangen i propositionen utgår — vilket i och för sig är riktigt — från att det är varje huvudman som själv med hänsyn till lokala förhållanden skall avgöra i vilken takt och på vilket sätt primärvården skall byggas ut. Men då måste man också ge huvudmännen bättre förutsättningar. Propositionen saknar dock nästan helt och hållet konstruktiva förslag i dessa avseenden. I stället förs vaga och delvis motsägande, allmänt hållna resonemang om olika frågeställningar inom primärvården, delvis av så detaljerad karaktär att de är av föga intresse i detta sammanhang. Det saknas också riktlinjer för en aktivare eller ”offensiv” hälsopolitik. Inte heller diskuteras utvecklingen inom sådana viktiga områden som arbetsmedicin/yrkesmedicin och socialmedicin. </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_6">Mot. 1978/79: 2629 </div> <div class="block ml_43">9 </div> <div class="block ml_6">Avsaknaden av konkreta förslag för att främja utbyggnaden av primärvården är således uppenbar. Mångordigheten och vagheten gör att propositionen till vissa delar är svårtolkad. Vad som anförts under avsnitten om skolhälsovård och privatläkarvård verkar närmast innebära ett steg tillbaka även jämfört med den s. k. husläkarutredningen. Ansvaret för den offentliga sjukvårdshuvudmannens särskilda primärvårdsorganisation uttunnas genom propositionens skrivningar. Det är också viktigt att framhålla att primärvårdens arbetslag inte bara får bestå av läkare. Målet bör vara att alla personalkategorier verkar i ett lagarbete, där allas kunnande och erfarenhet tas till vara och kommer till sin rätt. På detta område har en hel del nytänkande kommit in i debatten under senare år. Husläkartanken återför oss till den gamla ordningen när doktorn bestämde om det mesta i hälso- och sjukvården och — för den delen — även inom socialvården. Mot bakgrund av den mycket breda uppslutning som finns bakom planerna på att bygga ut primärvården som en förutsättning för en förbättrad hälso- och sjukvård, med närhet, helhetssyn, tillgänglighet och kontinuitet som nyckelord, är det anmärkningsvärt att regeringen nu förelägger riksdagen en proposition som inte i något avseende ökar sjukvårdshuvudmännens förutsättningar för en sådan utbyggnad. Vi vill därför att riksdagen uttalar sig för att regeringen skall återkomma till riksdagen under nästa riksmöte med förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stimulera utbyggnaden av primärvården, förankrat i en övergripande målsättning för hälso- och sjukvården. I detta program — som måste baseras på överläggningar med Landstingsförbundet — skall redovisas konkreta förslag i följande avseenden: 1. Utbildning av personal inom primärvården. Primärvårdens personalförsörjning ges prioritet. Kontinuitetssträvandena i vården får inte motverka utan måste främja och stärka lagarbetet mellan olika personalkategorier. Det behövs en stark satsning på utbildning för öppen vård. Inslaget av öppen vård måste förstärkas i utbildningen av läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, undersköterskor m. fl. Vidareutbildningen av allmänläkare och annan personal inom primärvården bör stimuleras. Styrsystemet för läkarnas vidareutbildning måste skärpas så att den nuvarande obalansen — i vad gäller både geografisk och verksamhetsmässig fördelning — motverkas. Genomgång måste ske av flaskhalsar för att antalet FV-block (vidareutbildningsplatser) för allmänläkare och utbildningen av distriktssköterskor skall kunna ökas. 2. Forsknings- och utvecklingsarbete. Konkreta planer skall utarbetas för särskilda insatser under en femårsperiod för att stärka den högskoleanknutna forskningen inom områdena allmänmedicin/primärvård och långvårdsmedicin. Ett praktiskt förankrat utvecklingsarbete på primärvårdsområdet bör samordnas av Spri (statens och sjukvårdshuvudmännens </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1978/79: 2629 </div> <div class="block ml_41">10 </div> <div class="block ml_3">gemensamma utvecklingsinstitut). Spri bör ges särskilda bidrag för detta under en treårsperiod. 3. Statligt stöd till sjukvårdshuvudmännen. Inom ramen för sjukförsäkringens ersättning till sjukvårdshuvudmännen bör en utbyggnad av primärvården särskilt stimuleras. Därvid bör prövas att via sjukförsäkringen stimulera distriktssköterskornas arbete och annan icke-läkarverksamhet inom primärvården, t. ex. patientmottagarfunktionen vid vårdcentralen (där den vårdsökande via telefon dels kan få råd hur han bör förfara i vissa sjukdomssituationer, dels kan få en tid hos läkaren eller distriktssköterskan om så behövs). Stödet måste utformas med utgångspunkt i sjukvårdshuvudmännens ansvar för verksamheten samt så att det inte missgynnar — utan tvärtom ytterligare understödjer — i dag underförsörjda regioner. 3. Hemställan Med stöd av det anförda hemställs att riksdagen beslutar 1. att hos regeringen begära förslag till riksdagen om ett åtgärdsprogram för att stimulera utbyggnaden av primärvården, 2. att hos regeringen begära att motionens krav i fråga om a) utbildning av personal inom primärvården, b) en femårsplan för forskningen inom områdena allmänmedicin/primärvård och långvårdsmedicin, c) utvecklingsarbete inom primärvårdsområdet, d) statligt stöd till sjukvårdshuvudmännen beaktas vid utarbetandet av förslag till åtgärdsprogram. Stockholm den 23 april 1979 OLOF PALME (s) ERIK ADAMSSON (s) INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s) INGVAR CARLSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) HANS GUSTAFSSON (s) ESSEN LINDAHL (s) BENGT GUSTAVSSON (s) LISA MATTSON (s) LILLY HANSSON (s) THAGE PETERSON (s) LENA HJELM-WALLÉN (s) ANNA GRETA SKANTZ (s) PAUL JANSSON (s) INGVAR SVANBERG (s) </div> </div> </div> 0 OLOF PALME s 1 undertecknare 0 ERIK ADAMSSON s 2 undertecknare 0 INGEMUND BENGTSSON s 3 undertecknare 0 VALTER KRISTENSON s 4 undertecknare 0 INGVAR CARLSSON s 5 undertecknare 0 ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON s 6 undertecknare 0 HANS GUSTAFSSON s 7 undertecknare 0 ESSEN LINDAHL s 8 undertecknare 0 BENGT GUSTAVSSON s 9 undertecknare 0 LISA MATTSON s 10 undertecknare 0 LILLY HANSSON s 11 undertecknare 0 THAGE PETERSON s 12 undertecknare 0 LENA HJELM-WALLÉN s 13 undertecknare 0 ANNA GRETA SKANTZ s 14 undertecknare 0 PAUL JANSSON s 15 undertecknare 0 INGVAR SVANBERG s 16 undertecknare G2022629 av Olof Palme m. fl. mot_197879__2629.pdf 172304 pdf med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. https://data.riksdagen.se/fil/85D77B2C-46D5-4B4C-8D80-840C6C40C701