3092983 G2022627 1978/79 2627 mot mot Motion 1978/79:2627 av Gösta Bohman m. fl. Motion Motion 2627 0 1979-04-23 00:00:00 2014-11-03 21:21:12 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. av Gösta Bohman m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G2022627/text https://data.riksdagen.se/dokument/G2022627 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G2022627 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_42"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_5"><p>Motion</p> <p>1978/79:2627</p> <p>av Gösta Bohman m. fl.</p> <p>med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem<br /> inom hälso- och sjukvården m. m.</p> <p>När enhetstaxa för öppen läkarvård i offentlig regi infördes för drygt nio år<br /> sedan, försvann möjligheterna till privatarvoderad verksamhet inom ramen<br /> för den offentliga sjukvården. Oavsett enhetstaxesystemets förtjänster<br /> medförde det emellertid att patienternas möjlighet att välja läkare inom den<br /> offentliga öppenvården radikalt försämrades. Från moderat håll varnade vi i<br /> riksdagsmotioner med anledning av propositionen hösten 1969 om införande<br /> av enhetstaxa för att detta kunde bli följden och inskärpte vikten av att slå<br /> vakt om patienternas valfrihet. I motionen 1969:1085 av Rolf Kaijser<br /> framhölls bl. a. följande, vilket sannerligen icke förlorat i aktualitet:</p> <p>Hur man än söker lösa denna fråga vill jag som min mening framhålla hur<br /> oerhört väsentligt det är att vården inte görs opersonlig. Det har inte bara<br /> sociala motiv utan också i hög grad praktiska. En läkares personkännedom är<br /> av stor betydelse. Om en patient varje gång vederbörande söker läkare får<br /> träffa en ny läkare, kommer det att medföra att tidskrävande samtal och att<br /> undersökningar många gånger måste upprepas. Man måste också tillmäta<br /> patientens välbefinnande utomordentligt stor betydelse. Om någon frivilligt<br /> söker sig till en och samma läkare år ut och år in, måste det bero på att den<br /> sökande personen har förtroende för och tycker om läkaren i fråga. Om<br /> möjligheterna till ett sådant fritt läkarval omintetgörs, innebär det en påtaglig<br /> nackdel. Den utveckling som har skett inom vårdsektorn är i sig själv redan<br /> nu tillräckligt allvarlig ur just den mänskliga aspekten. Om man t. ex. läser ett<br /> av socialstyrelsen nyligen redovisat utredningsförslag till principprogram för<br /> öppen sjukvård, finnér man ett överflöd av tekniska och administrativa<br /> uttryck såsom datajournalsystem, terminaler, reversibla patientflöden<br /> mellan vårdnivåer, rationaliseringsvinster, standardisering, omstrukturering<br /> osv. Vad man däremot saknar är mänskliga ställningstaganden, med andra<br /> ord hur man tänker sig få patienterna att trivas all teknokrati till trots.</p> <p>Farhågorna för att inte ens relativt anspråkslösa patientönskemål om fasta<br /> läkarkontakter i den offentliga öppna vården skulle kunna tillgodoses efter<br /> enhetstaxereformens införande har besannats. Efterhand harman inom flera<br /> landstingskommuner försökt underlätta kontinuiteten i kontakten mellan<br /> patient och läkare genom en noggrannare tjänstgöringsplanering, samtidigt<br /> som det sker en fortgående ökning av antalet distriktsläkare och vårdcentraler.<br /> Där det finns privatpraktiker har dessa ofta kommit att stå som garanter<br /> för vårdkontinuiteten. Trots att de heltidsverksamma privatpraktikernas<br /> andel av hela läkarkåren år 1977 endast utgjorde 6 % (715 läkare), motsvarade<br /> detta ca 20 % av all öppen läkarvård.</p> <p>Med hänsyn till patienternas behov och önskemål om förbättrade möjlig</p> <p>1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2627</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>2</p> </div> <div class="block ml_5"><p>heter att etablera en fast läkarkontakt i öppenvården uttalade trepartiregeringen<br /> i regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 vikten av att stegvis<br /> organisera öppenvården som ett system med husläkare och mindre vårdenheter.<br /> Våren 1977 tillkallade dåvarande hälsovårdsministern Troedsson den<br /> s. k. husläkarutredningen (kontinuitetsutredningen). I utredningsdirektiven<br /> anfördes bl. a.:</p> <p>Avsikten med en sådan organisation är bl. a. att få en bättre kontinuitet i<br /> vården genom att göra det möjligt för patienten att etablera en fast kontakt<br /> med ett vårdteam av sjukvårdspersonal, däribland en bestämd läkare som<br /> hon har förtroende för.</p> <p>En sådan fast anknytning innebär att läkaren lär känna sin patient och<br /> dennes familj, vilket kan ge bättre möjligheter till god diagnos och<br /> behandling. Även för patienten är det tryggt att kunna vända sig till en läkare,<br /> som är väl förtrogen med hennes problem och den miljö hon lever i. Patienten<br /> bör själv avgöra om hon vill ha en egen läkare (husläkare) och i så fall vilken,<br /> givetvis i samförstånd med denne. Såväl allmänläkare och specialister inom<br /> den offentliga öppna vården som privatläkare bör kunna inordnas i systemet.<br /> Läkarens möjlighet att i angelägna fall göra hembesök bör också ökas.</p> <p>Familjeläkare</p> <p>Utgångspunkten för en god hälso- och sjukvård bör vara att varje<br /> medborgare och dennes familj kan få en fast relation till en läkare, en<br /> familjeläkare. Att på så sätt kunna få en personlig kontakt torde för de flesta<br /> vara mer värt än att ha en opersonlig kontakt med en institution.</p> <p>På många håll i världen har man insett detta, och husläkarsystem eller<br /> familjeläkarsystem av olika slag finns ofta etablerade sedan mycket länge.<br /> Husläkarutredningen visar också hur systemet kan fungera i en del andra<br /> länder. Gemensamt för de olika systemen är att det personliga inslaget är stort<br /> och att medborgaren har möjlighet att själv välja läkare för att just kunna<br /> skapa det förtroendefulla förhållande mellan patient och läkare som är<br /> nödvändigt.</p> <p>Den bristande kontinuiteten uppfattas av många som ett av den svenska<br /> sjukvårdens största problem. Den grundläggande tanken måste vara att var<br /> och en skall ha rätt till en fast och kontinuerlig läkarkontakt. Problemet är<br /> aktuellt inom praktiskt taget all vård. Det är därför olyckligt att propositionen<br /> - liksom utredningen - kommit att begränsa sig till allmänläkarvård vid<br /> offentliga vårdcentraler. Skall husläkartanken stämma överens med olika<br /> patienters skilda önskemål och behov, måste den innebära mer än bara en<br /> fortsatt utbyggnad av vårdcentraler.</p> <p>Flexibilitet och valfrihet</p> <p>Enligt vår mening måste man vara beredd att acceptera en betydligt mer<br /> flexibel organisation med såväl offentligt som privat verksamma läkare, med</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_6"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_43"><p>3</p> </div> <div class="block ml_6"><p>både allmänläkare och specialistutbildade läkare som husläkare. Också läkare<br /> vid sjukhus bör kunna fungera som patientens egen läkare, vilket torde vara<br /> den bästa lösningen för många, som är långvarigt beroende av vissa starkt<br /> specialiserade vårdinsatser. Systemet måste kunna anpassas till olika patientgruppers<br /> olika behov samt till de starkt varierande förhållandena i landet. Så<br /> t. ex. är en icke oväsentlig andel öppenvård nödvändig vid många av våra<br /> mindre länsdelssjukhus. Dessa sjukhus, som ofta har ett förhållandevis litet<br /> upptagningsområde (30 000-60 000 invånare), måste med nödvändighet ha<br /> en relativt omfattande öppenvård, om knappa medicinska resurser skall tas<br /> till vara på ett riktigt sätt. Dessa sjukhus står heller inte i något slags<br /> motsatsställning till primärvårdsbegreppet. Tvärtom utgör de viktiga och<br /> stödjande inslag i primärvården. Att läkare vid sådana sjukhus kan ha en fast<br /> patientskara utöver sin tjänst som slutenvårdsläkare är både möjligt och<br /> riktigt.</p> <p>En central utgångspunkt för ett familjeläkarsystem måste vara den<br /> personliga valfriheten. Redan i medelstora städer finns ofta sådan valfrihet.<br /> Där är detta inget större problem tack vare relativt god tillgång på läkare som<br /> ger möjlighet till en verklig valfrihet mellan olika alternativ. Det viktiga härär<br /> att det personliga momentet får spela in; det är inte nödvändigt att byta läkare<br /> vid flyttning mellan olika stadsdelar. I dagens samhälle med snabba<br /> kommunikationsmedel är det i själva verket möjligt att inom en ganska vid<br /> radie bibehålla samma läkare. Det viktiga är inte den geografiska närheten i<br /> kilometer räknat utan närheten till kontakt, dvs. möjligheten att vid behov<br /> kunna konsultera en läkare som är förtrogen med patientens problem och för<br /> vilken denne hyser förtroende.</p> <p>Bindning till en enda modell omöjlig</p> <p>Propositionen utmynnar i en hemställan till riksdagen att godkänna de<br /> riktlinjer för en successiv utbyggnad av ett husläkarsystem som angetts i<br /> propositionen. Tyvärr innebär det avsevärda svårigheter att bilda sig en<br /> uppfattning om vad ett godkännande egentligen innebär, eftersom propositionen<br /> framför allt har karaktären av en idépromemoria och en viljeinriktning.<br /> Några konkreta förslag på hur den önskade kontinuiteten, som inte<br /> enbart får vara en ”vårdepisodkontinuitet", skall åstadkommas föreligger<br /> inte. ”Ett system med registrering av invånarna hos vissa läkare bör därför<br /> inte införas förrän personalresurserna är sådana att de räcker till för att ge vård<br /> och hjälp åt samtliga berörda”, anför t. ex. föredragande statsrådet.</p> <p>1 avvaktan på den försöksverksamhet med olika modeller som förutsattes i<br /> direktiven till utredningen är det enligt vår uppfattning omöjligt att nu binda<br /> sig för en generell tillämpning av den husläkarmodell som utgörs av en<br /> allmänläkare vid en vårdcentral. Även om det i många fall ter sig naturligt att<br /> välja denne till sin husläkare finns det andra fall där detta skulle te sig som en<br /> föga motiverad omväg.</p> <p>1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2627</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>4</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Patienter med långvariga sjukdomar eller grava handikapp, som kräver<br /> starkt specialiserade vårdinsatser, måste ha samma rätt till en husläkare i<br /> enlighet med sina speciella behov och önskemål som andra patienter. Det<br /> vore också olyckligt om ett motsatsförhållande skapades mellan allmänläkare<br /> och specialister. De förutsätter tvärtom varandra och kompletterar varandra.<br /> Allmänläkaren har och kommer att få så många och viktiga uppgifter i den<br /> öppna vården i vad gäller såväl förebyggande åtgärder och hälsovård som ren<br /> sjukvård att det måste vara en fördel om han kan avlastas arbete inom t. ex.<br /> mödra- och barnhälsovården.</p> <p>Även specialister har möjlighet till en helhetssyn på sin patient, vilket<br /> propositionen helt tycks bortse från. Detta visar sig inte minst i att ca 70 % av<br /> de privatpraktiker som i dag fungerar som husläkare samtidigt är specialister.<br /> (De vanligaste specialiteterna är invärtes sjukdomar, gynekologi och kirurgi.)<br /> Centralt för familjeläkarsystemet måste vidare vara den personliga valfriheten.</p> <p>Utbildningsfrågor</p> <p>Också vad beträffar dimensioneringsfrågorna föreligger stora oklarheter i<br /> propositionen. Allmän enighet föreligger om angelägenheten av att så snabbt<br /> som möjligt öka antalet allmänläkare. Så sent som förra året beslöts i full<br /> enighet i socialdepartementets sjukvårdsdelegation att antalet tjänster för<br /> allmänläkarutbildning skulle ökas från 280 till 350 per år från 1979, vilket<br /> innebär en dryg tredjedel av alla tjänster för "fortsatt vidareutbildning”<br /> (FV-block). Detta ansågs av Landstingsförbundet, socialstyrelsen, UHÄ och<br /> Läkarförbundet vara ett maximum för vad som är möjligt att klara med<br /> nuvarande utbildningskapacitet. Ändå uttalar sig statsrådet i propositionen<br /> för en ytterligare ökning av allmänläkarblocken. Utbildningsvärdet - och<br /> därmed kvaliteten-skulle påverkas allvarligt,om t. ex. medicinklinikerna får<br /> så många underläkare - allmäntjänstgörande och under s. k. fortsatt<br /> vidareutbildning - att dessa inte står i rimlig proportion till antalet överordnade<br /> läkare. Det finns också anledning stryka under att underläkartjänsterna<br /> är inriktade på praktiskt sjukvårdsarbete och att det redan nu förmärks viss<br /> tveksamhet från sjukvårdshuvudmännens sida att begära så många FVblock<br /> för allmänläkare som står till förfogande.</p> <p>I propositionen framhålls att nämnden för läkares vidareutbildning (NLV)<br /> har inlett ett översynsarbete rörande läkares vidare- och efterutbildning. Vi<br /> delar föredragande statsrådets uppfattning att översynen av allmänläkarnas<br /> utbildning därvid bör ges hög prioritet. Detta slogs också fast redan under<br /> trepartiregeringens tid. Beslut fattades redan då om att allmänläkarutbildningen<br /> som ett första steg från och med i år skulle förlängas med 6 månader<br /> långtidsvård och rehabilitering till att totalt omfatta 4 år. NLV utreder<br /> ytterligare förlängning, vilket torde erfordras om allmänläkarna skall kunna<br /> få önskvärd kompetens för sina viktiga och mångskiftande uppgifter. För</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_43"><p>5</p> </div> <div class="block ml_5"><p>flertalet andra specialister är motsvarande utbildningstid 5 å 5 1/2 år.</p> <p>Även med tanke på den pågående översynen av allmänläkarutbildningen<br /> förefaller det föga framsynt att forcera fram en ytterligare ökning av<br /> FV-blocken för allmänläkare, innan resultaten av denna översyn föreligger.<br /> Vid fördelningen av FV-blocken på olika specialiteter måste hänsyn givetvis<br /> också tas till behovet av tjänster inom andra specialiteter. Riksdagen har vid<br /> olika tillfallen utöver distriktsläkarvården prioriterat långtidsvården och<br /> psykiatrin samt strukit under behovet av fler reumatologer, anestesiologer,<br /> obstetriker och gynekologer (smärtlindring vid förlossning), yrkesmedicinare,ortopedkirurger,<br /> ögonläkare m. m. Det står också klart att den<br /> successivt normaliserade arbetstiden för sjukhusläkare, arbetsmiljölagstiftningen<br /> liksom avtalen om förbättrad jourkompensation medför behov av fler<br /> läkartjänster för samma vårdinsats, framförallt inom jourtyngda specialiteter<br /> såsom kirurgi,invärtesmedicin, anestesiologi,gynekologi,pediatrik, röntgen<br /> och psykiatri. Det ter sig därför omöjligt att ställa sig bakom statsrådets<br /> synpunkter på en ytterligare ökning av FV-blocken för allmänläkare utan att<br /> få konsekvenserna för utbildningens kvalitet för sjukvården och på sikt för<br /> andra specialiteter närmare belysta.</p> <p>Flusläkarutredningen uppsatte som mål en allmänläkare per 3 000 invånare<br /> år 1985, vilket skulle kräva en ökning av antalet allmänläkarblock från 350 per<br /> år till ca 600 under vartdera av åren 1980 och 1981. Med nuvarande<br /> utbildningskapacitet skulle målet i stället kunna uppnås endast två år senare.<br /> En forcering av allmänläkarutbildningen vore inte bara olycklig från<br /> kvalitetssynpunkt utan kan också befaras leda till en hög remitteringsfrekvens<br /> och därmed till ett minskat förtroende för primärvårdens kvalitet.</p> <p>Kompletteringsutbildning</p> <p>Propositionen tar också upp husläkarutredningens förslag om kompletteringsutbildning<br /> som gör det möjligt för specialistläkare att gå över till<br /> allmänläkarverksamhet. Vi anser i likhet med socialstyrelsen att många<br /> specialistläkare redan har en utbildning som gör dem väl skickade för viktiga<br /> uppgifter i primärvården; detta gäller inte minst barnläkare och gynekologer.<br /> Samtidigt kan det enligt vår mening vara av värde att göra det möjligt för<br /> andra, redan yrkesverksamma specialister att efter egen önskan söka sig över<br /> till primärvården. De kan genom sin längre yrkesverksamhet ha den<br /> erfarenhet och det omdöme som är en utmärkt tillgång vid tidig diagnos och<br /> behandling av olika sjukdomar inom primärvården. En sådan ”omskolning”<br /> eller kompletteringsutbildning behöver inte alltid bli så resurskrävande, om<br /> den görs på ett smidigt och till den enskilde läkaren anpassat sätt. Med hänsyn<br /> till den stora bristen på specialister inom långvård och psykiatri, som<br /> ävenledes är prioriterade områden, bör motsvarande möjlighet samtidigt<br /> övervägas för läkare som önskar övergå till dessa verksamhetsområden.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>6</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Bättre regional fördelning av läkare</p> <p>1 propositionen anförs vidare att en ökad satsning på allmänläkarutbildningen<br /> måste motsvaras av en begränsning av inrättandet av tjänster för<br /> specialistläkare. Vi har i dag en betydande regional snedfördelning i fråga om<br /> besatta, inrättade tjänster för såväl specialister som allmänläkare. Den<br /> viktigaste orsaken tili detta är att landstingen hela tiden begärt och<br /> socialstyrelsen beviljat flera tjänster än det funnits specialister eller allmänläkare.<br /> Detta har medfört att inrättade tjänster på attraktiva orter i första hand<br /> blivit besatta, samtidigt som tjänster på mindre attraktiva orter förbigåtts. En<br /> rättvisare fördelning av läkare över landet förutsätter därför att inte fler<br /> tjänster inrättas än som kan besättas och att dessa i första hand tiPcelas<br /> eftersatta delar av landet.</p> <p>Även andra åtgärder bör prövas för att på ett positivt sätt rekrytera läkare<br /> till de områden av vårt land som har särskilt stor brist på läkare. Åtgärder för<br /> detta kan vara bättre meritvärdering och incitament av andra slag, vilket<br /> prövats i ett stort antal andra länder. En ytterligare möjlighet som prövas är<br /> särskilt etableringsstöd för privatpraktiker på orter som saknar eller har svår<br /> brist på läkare. Parallellen med lokaliseringsinsatser för övriga delar av<br /> näringslivet är påtaglig.</p> <p>Distriktssköterskor</p> <p>Distriktssköterskorna uträttar ett stort och värdefullt arbete inom den<br /> öppna hälso- och sjukvården. Många av de problem som får människor att<br /> söka kontakt med sjukvården är av den arten att kontakt med en<br /> distriktssköterska är tillräcklig. I många fall kan den t. o. m. vara bättre än<br /> motsvarande läkarbesök. Så har t. ex. distriktssköterskan goda möjligheter<br /> att genom hembesök lära känna patienten i dennes hemmiljö och därigenom<br /> få en mer socialmedicinskt grundad uppfattning. Det är i dag i stor<br /> utsträckning just distriktssköterskorna som står för kontinuiteten och<br /> helhetssynen inom den offentliga öppna vården.</p> <p>Den starka expansion som skett på praktiskt taget alla övriga vårdområden<br /> har inte motsvarats av en liknande utbyggnad av distriktssköterskeorganisationen.<br /> Det är därför bra att propositionen nu föreslår en utbyggnad av<br /> utbildningen. En sådan förstärkning förutsätter emellertid att<br /> distriktssköterskan även får vissa ökade befogenheter. Trots att<br /> distriktssköterskan ofta är den lämpligaste instansen att avgöra behovet av<br /> sjukvårdande behandling måste denna för att berättiga till ersättning från<br /> sjukförsäkringen alltid ordineras av läkare. I en annan moderat motion har<br /> hemställts om en ändring härvidlag. Socialstyrelsen har dessutom av<br /> trepartiregeringen fått i uppdrag att utreda frågan om viss förskrivningsrätt av<br /> läkemedel för distriktssköterskor. Vi förutsätter att denna fråga följs upp.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_43"><p>7</p> </div> <div class="block ml_5"><p>Privatpraktikerna</p> <p>Enligt föredragande statsrådet utgör privatpraktikerna ett värdefullt<br /> komplement till den offentliga vården. Hos en privatpraktiker har patienten<br /> ofta kunnat få den önskade långsiktiga kontinuitet som leder till en ömsesidig<br /> personkännedom och ett personligt förtroendeförhållande. Statsrådet framhåller<br /> också att det även fortsättningsvis kommer att finnas utrymme för de<br /> privatpraktiserande läkarna i vårt hälso- och sjukvårdssystem och att en<br /> nyrekrytering är nödvändig, om det skall vara möjligt att behålla det antal<br /> som finns i dag. Samtidigt menar statsrådet att en nyetablering i första hand<br /> bör ske på orter där behovet av ytterligare läkare är störst.</p> <p>Vi delar i hög grad den uppfattning som statsrådet för fram om<br /> privatpraktikernas stora värdesom komplement till den offentliga vården och<br /> angelägenheten av en förbättrad rekrytering över landet. Också husläkarutredningen<br /> ger en utförlig redovisning som klart visar allmänhetens positiva<br /> syn på de egenskaper som kan förknippas med privatpraktikerverksamheten.<br /> I den s. k. Dalbyundersökningen från 1977 kan utläsas att ca 75 % av de<br /> tillfrågade ansåg vårdkontinuiteten viktig. Samma undersökning visade<br /> också att de flesta ansåg kontinuiteten viktigare än t. ex. närheten till en<br /> läkarmottagning.</p> <p>Annat som upplevdes som viktigt i samma undersökning varatt läkaren<br /> ger sig god tid att samtala med patienterna och att man inte behöver vänta<br /> länge på att få tid hos läkaren. En Sifo-undersökning 1974 visade att en stor<br /> majoritet ansåg att båda dessa krav bäst tillgodosågs av privatläkare.<br /> Husläkarutredningen har visat att av dem som ansåg sig ha en bestämd läkare<br /> att gå till var denne läkare i 28 % av fallen en privatläkare. Framför allt bland<br /> äldre människor är det vanligt att man har en privatläkare, som man alltid<br /> vänder sig till och känner förtroende för.</p> <p>Attityden till privatläkare är således så gott som entydigt positiv. En god<br /> vårdkontinuitet tillgodoses bäst av privatpraktiker av den enkla anledningen<br /> att dessa sällan flyttar på sig sedan de en gång satt upp sin praktik, bl. a. på<br /> grund av att en praktik ju kräver omfattande investeringar från läkarens sida.<br /> I vad gäller kontinuiteten föreligger en viss skillnad i förhållande till<br /> allmänläkarna på landstingens öppenvårdsmottagningar. Där förekommer<br /> personalomsättning till följd av att läkarna är unga, ibland läkare under<br /> utbildning eller i början av sin karriär.</p> <p>De enskilda människorna värderar den valfrihet och den trygghet som<br /> tillgången till privatpraktiker ger mycket högt. Strävandena att uppnå en<br /> mänsklig sjukvård talar alltså starkt för att man från samhällets sida<br /> garanterar en betydande andel privatläkarvård. Den enskilda läkarvården är<br /> också billigare, sett från skattebetalarnas synpunkt. Ett öppenvårdsbesök på<br /> en landstingsinstitution beräknas genomsnittligt vara ca 30 % dyrare än<br /> motsvarande besök hos en privatpraktiker.</p> <p>I t. ex. England och Danmark med väl utvecklad husläkarverksamhet</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>8</p> </div> <div class="block ml_4"><p>utgörs husläkarna just av privatpraktiserande läkare.</p> <p>Vi anser det utomordentligt beklagligt att inga som helst förslag läggs fram i<br /> propositionen om hur en förbättrad rekrytering av privatpraktiker skall ske.<br /> Hälften av praktikerna är över 55 år och inte mindre än en tredjedel i<br /> pensionsåldern. Antalet heltidspraktiserande läkare har samtidigt minskat<br /> från 848 vid årsskiftet 1975-1976 till 715 två år senare. Åtgärder måste därför<br /> skyndsamt sättas in föratt för framtiden trygga patienternas rätt till valfrihet i<br /> vården genom privatpraktikersektorns bevarande och genom åtgärder för att<br /> möjliggöra en jämnare fördelning av nytillkommande privatpraktiker över<br /> hela landet. För att åstadkomma detta krävs uppenbarligen att en för<br /> nyetablering erforderlig taxenivå införs även om etableringen sker som<br /> ensammottagning - detta inte minst för att göra det möjligt för privatpraktiker<br /> att slå sig ned också på orter där det inte finns underlag för<br /> gruppmottagning. En sådan nyetableringstaxa kan också differentieras så att<br /> den särskilt gynnar etableringar utanför storstadsområdena. Vi vill också<br /> understryka angelägenheten av att de etablerade läkarna skall kunna räkna<br /> med den särskilda taxenivån t. v. och inte känna oro för att denna kan<br /> avvecklas inom något år och att den uppgjorda ekonomiska kalkylen<br /> därigenom kan raseras.</p> <p>Etablering bör kunna ske utan ”tillstånd” av lokal sjukvårdshuvudman. Vi<br /> förutsätter dock att samråd genomgående kommer att ske, innan etablering<br /> kommer till stånd.</p> <p>Försöksverksamhet angelägen</p> <p>I propositionen anförs vidare att staten bör vara beredd att ställa vissa<br /> ekonomiska resurser till förfogande för att underlätta ett genomförande av<br /> husläkarreformen. Inget belopp nämns. I ett pressmeddelande har dock<br /> föredragande statsrådet anfört att ett belopp av storleksordningen 150 milj. kr.<br /> under en treårsperiod ”kommer att stå till förfogande”. ”En bedömning av<br /> vilka områden som bör komma i fråga för ett statligt stöd bör göras i samråd<br /> med sjukvårdshuvudmännen. Den närmare utformningen och omfattningen<br /> av åtgärderna bör därför bli föremål för fortsatta överläggningar mellan staten<br /> och sjukvårdshuvudmännen efter det att riksdagen tagit ställning till de<br /> redovisade riktlinjerna för ett husläkarsystem”, anför statsrådet.</p> <p>Som ovan anförts finner vi det omöjligt att binda oss för en generell<br /> tillämpning av en enda av olika tänkbara husläkarmodeller, nämligen den<br /> som utgörs av en allmänläkare vid en vårdcentral. Vi finner det tvärtom<br /> utomordentligt angeläget att försöksverksamhet i enlighet med direktiven till<br /> husläkarutredningen skyndsamt kommer till stånd med olika modeller föratt<br /> förbättra kontinuiteten mellan sjukvårdspersonal och patienter. Försöksverksamheten<br /> bör således inte bara omfatta allmänläkare vid vårdcentraler<br /> utan också privatpraktiker, läkare vid länsdelssjukhus och specialister vid<br /> sjukhus eller vårdcentraler. Det är också angeläget att studier kommer till</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>9</p> </div> <div class="block ml_5"><p>stånd om hur patientströmmarna ändras i och med att vårdcentraler byggs ut<br /> och om effekterna på den sjukhusanknutna öppna och slutna vården. Vidare<br /> bör studeras vilka grupper som har särskilt stort behov av en fast kontakt med<br /> en läkare eller ett vårdteam och hur detta bäst skall kunna tillgodoses liksom<br /> vilken funktion en eventuell fast anknytning bör ha.</p> <p>Forskning inom primärvården</p> <p>I propositionen framförs den uppfattningen att primärvårdens kvalitet och<br /> utveckling skulle gagnas av en intensifierad forsknings- och utvecklingsverksamhet<br /> inom detta område. Vi vill gärna stryka under behovet av intensifierade<br /> studier angående bl. a. sjukdomars förekomst och utbredning,<br /> förebyggande verksamhet och hälsoinformation, samband mellan miljö och<br /> sjuklighet samt vårdorganisatoriska och vårdadministrativa problem. Samtidigt<br /> finns det anledning understryka att en stor del av den medicinska<br /> forskningen av naturliga skäl måste ske vid specialiserade forskningsinriktade<br /> sjukhus. Att av den önskvärda och nödvändiga satsningen på<br /> primärvården dra slutsatsen att en ökad andel av den medicinska forskningen<br /> också bör ske där är enligt vår mening förhastat. Tvärtom möjliggörs en stor<br /> de! av primärvårdens behandlingsresultat just genom forskningsinsatser på<br /> regionsjukhusen. I detta ligger ingen motsättning.</p> <p>1 propositionen framhålls önskvärdheten av att professurer i primärvård/<br /> allmänmedicin inrättas. Angelägenheten av detta önskemål måste dock<br /> vägas mot den nödvändiga utbyggnaden av forskningen inom andra<br /> medicinska verksamhetsområden. En fortsatt utbyggnad av forsknings-,<br /> utvecklings- och utbildningsenheter inom specialiteten långvårdsmedicin<br /> och rehabilitering är därvid utomordentligt angelägen och får inte åsidosättas.</p> <p>Sammanfattning</p> <p>1. De patienter som så önskar skall kunna fl en fast kontakt med en läkare<br /> som de har förtroende för. Patienten måste själv avgöra om han vill ha en<br /> "husläkare” och i så fall vilken. Såväl offentligt som privat verksammma<br /> läkare, allmänläkare såväl som specialister, läkare och vårdteam vid vårdcentraler<br /> och vid sjukhus måste kunna komma i fråga. Remisstvång får inte<br /> förekomma. Delta mäste vara utgångspunkten för uppbyggnaden av ett väl<br /> fungerande husläkarsystem.</p> <p>2. Propositionen har begränsat sig till allmänläkarvård vid offentliga<br /> vårdcentraler. Inga konkreta förslag till hur den önskade kontinuiteten skall<br /> åstadkommas föreligger .Propositionens husläkar/Örslag är därför både otillräckligt<br /> och alltför ensidigt inriktat.</p> <p>Skall husläkartanken stämma överens med olika patienters skilda önskemål<br /> och behov och med varierande lokala förhållanden, måste vi få en</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>10</p> </div> <div class="block ml_5"><p>betydligt mer flexibel organisation med såväl offentligt som privat verksamma<br /> läkare, med både allmänläkare och specialister. Också läkare och<br /> vårdteam vid sjukhus bör kunna fungera som patientens fasta kontakt, vilket<br /> torde vara den bästa lösningen för många som är långvarigt beroende av starkt<br /> specialiserade vårdinsatser. För att vårdresurserna vid de mindre länsdelssjukhusen<br /> skall kunna utnyttjas effektivt krävs en icke oväsentlig andel<br /> öppenvård. Att läkare vid sådana sjukhus kan ha en fast patientkrets i<br /> öppenvård är både möjligt och riktigt.</p> <p>3. Propositionen stryker med rätta under privatpraktikernas betydelse för<br /> den långsiktiga kontinuiteten men lägger inte fram några som helst förslag till<br /> förbättrad rekrytering av privatpraktiker.</p> <p>I länder med väl utvecklad husläkarverksamhet, som England och<br /> Danmark, utgörs husläkarna just av privatpraktiserande läkare, inte minst<br /> därför att dessa i hög grad förblir etableringsorten trogna.</p> <p>Läkarvårdstaxan mäste snarast ändras så att minskningen av antalet<br /> privatpraktiker upphör och en nyetablering under lä tias, främst pä orter med stort<br /> behov av läkare.</p> <p>4. Försöksverksamhet bör skyndsamt komma till stånd med olika modeller för<br /> att förbättra kontinuiteten mellan sjukvårdspersonal och patienter. Därvid bör<br /> studeras vilka patientgrupper som har särskilt stort behov av en fast kontakt<br /> med en läkare eller ett vårdteam och hur detta bäst skall tillgodoses. Studier<br /> bör också göras om hur patientströmmen och dess sammansättning ändras i<br /> och med att vårdcentralerna byggs ut och om effekterna på den sjukhusanknutna<br /> öppna och slutna vården.</p> <p>5. Allmänläkarna har och kommer att få många och viktiga uppgifter i den<br /> öppna vården, såväl i vad gäller förebyggande åtgärder och hälsovård som ren<br /> sjukvård. Höga krav måste därför ställas på utbildningens kvalitet. NVL nämnden<br /> för läkares vidareutbildning - bör skyndsamt slutföra arbetet på en<br /> översyn och ytterligare förlängning av allmänläkarutbildningen.</p> <p>En tredjedel av alla tjänster för "fortsatt vidareutbildning” - FV-block utgörs<br /> i dag av allmänläkarblock. Detta innebär redan så många läkare under<br /> utbildning på bl. a. medicinklinikerna att ytterligare ökning inte torde kunna<br /> ske utan att utbildningsvärdet försämras.</p> <p>Vi kan därför inte ställa oss bakom propositionens synpunkter om<br /> ytterligare ökning av allmänläkarblocken utan att få konsekvenserna för<br /> utbildningens kvalitet, för det löpande sjukvårdsarbetet (där andra verksamhetsområden<br /> skulle få motsvarande färre underläkare) och för andra<br /> bristområden närmare belysta. Kvaliteten på allmänläkarutbildningen får inte<br /> eftersättas.</p> <p>6. Vi ställer oss positiva till tanken att redan yrkesverksamma specialister<br /> efter egen önskan och erforderlig komplettering av utbildningen skall kunna<br /> gå över till primärvården. Vi hävdar dock bestämt att många specialister redan<br /> har en utbildning som gör dem väl skickade för viktiga uppgifter inom<br /> primärvården. Detta gäller inte minst barnläkare och gynekologer. Om</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_6"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_43"><p>11</p> </div> <div class="block ml_5"><p>möjlighet till kompletteringsutbildning skall övervägas, bör sådana möjligheter<br /> också öppnas för läkare som önskar övergå till långvård och psykiatri,<br /> vilka även är prioriterade områden med stor brist på specialister.</p> <p>7. Aktiva åtgärder krävs för att komma till rätta med den regionala<br /> snedfördelningen i fråga om besatta tjänster för såväl allmänläkare som<br /> specialister. En rättvisare fördelning av läkare över landet förutsätter att inte<br /> fler tjänster inrättas än som kan besättas och att dessa i forsta hand tilldelas<br /> eftersatta delar av landet. Även andra positiva åtgärder bör prövas, såsom<br /> bättre meritvärdering och andra åtgärder som prövats i ett stort antal<br /> länder.</p> <p>8. Inom den offentliga öppna vården står i dag distriktssköterskorna i stor<br /> utsträckning för kontinuiteten och helhetssynen. Många vårdproblem är<br /> också av den arten att kontakt med en distriktssköterska är det bästa<br /> alternativet. Distriktssköterskeutbildningen bör därför bvggas ut. Samtidigt bör<br /> distriktssköterskan få vidgade befogenheter. Också av distriktssköterska ordinerad<br /> sjukvårdande behandling bör medge rätt till ersättning från sjukförsäkringen,<br /> vilket skulle avlasta läkarna och minska byråkratin. Trepartiregeringens<br /> uppdrag till socialstyrelsen att utreda viss rätt för<br /> distriktssköterska att förskriva läkemedel bör fullföljas.</p> <p>9. Bättre behandlingsresultat inom primärvården förutsätter ofta ökade<br /> forskningsinsatser vid regionsjukhusen. Samtidigt krävs intensifierade studier<br /> rörande bl. a. förebyggande verksamhet och hälsoinformation, samband<br /> mellan miljö och sjuklighet, vilket med fördel sker inom distriktsvården.</p> <p>Inrättandet av professurer i primärvård/allmänmedicin måste därvid vägas<br /> mot andra angelägna forskningsändamål. Utbyggnaden av forskningen inom<br /> långvårdsmedicin och rehabilitering får inte eftersättas.</p> <p>Hemställan</p> <p>Med hänvisning till det anförda hemställs</p> <p style="text-align:right;">att riksdagen godkänner de riktlinjer och förslag som framförts i</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2627</p> </div> <div class="block ml_42"><p>12</p> </div> <div class="block ml_11"><p>motionen i syfte att åstadkomma ett väl fungerande husläkarsy<br /> stern.</p> </div> <div class="block ml_28"><p>ERIC KRONMARK (m)<br /> ALLAN HERNELIUS (m)<br /> TAGE MAGNUSSON (m)<br /> ALF WENNERFORS (m)<br /> NILS CARLSHAMRE (m)<br /> INGRID SUNDBERG (m)</p> </div> <div class="block ml_5"><p>GOTAB 62051 Slockholm 1979</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Stockholm den 23 april 1979</p> <p>GÖSTA BOHMAN (m)</p> <p>STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)</p> <p>H. BERTIL LIDGÅRD (m)</p> <p>ERIK HOVHAMMAR (m)</p> <p>PER PETERSSON (m)</p> <p>INGRID DIESEN (m)</p> <p>L. ARNE ANDERSSON (m)<br /> i Ljung</p> </div> </div> </div> 0 ERIC KRONMARK m 1 undertecknare 0 ALLAN HERNELIUS m 2 undertecknare 0 TAGE MAGNUSSON m 3 undertecknare 0 ALF WENNERFORS m 4 undertecknare 0 NILS CARLSHAMRE m 5 undertecknare 0 INGRID SUNDBERG m 6 undertecknare 0 GÖSTA BOHMAN m 7 undertecknare 0 STAFFAN BURENSTAM LINDER m 8 undertecknare 0 H. BERTIL LIDGÅRD m 9 undertecknare 0 ERIK HOVHAMMAR m 10 undertecknare 0 PER PETERSSON m 11 undertecknare 0 INGRID DIESEN m 12 undertecknare 0 L. ARNE ANDERSSON m 13 undertecknare G2022627 av Gösta Bohman m. fl. mot_197879__2627.pdf 438732 pdf med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. https://data.riksdagen.se/fil/0936EADB-11A7-4C75-8B2D-A85EA2311370