3092982 G2022626 1978/79 2626 mot mot Motion 1978/79:2626 av Gunnar Biörck i Värmdö Motion Motion 2626 0 1979-04-23 00:00:00 2014-11-03 21:21:12 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. av Gunnar Biörck i Värmdö html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G2022626/text https://data.riksdagen.se/dokument/G2022626 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G2022626 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_42"><p>5</p> </div> <div class="block ml_5"><p>Motion</p> <p>1978/79:2626</p> <p>av Gunnar Biörck i Värmdö</p> <p>med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem<br /> inom hälso- och sjukvården m. m.</p> <p>Allmänna överväganden</p> <p>Husläkarpropositionen (1978/79:178) är en besynnerlig proposition. Efter<br /> 49 sidor under rubriken ”Allmänna överväganden” hemställer föredraganden<br /> till regeringen att föreslå riksdagen ”att godkänna de riktlinjer för<br /> successiv uppbyggnad av ett husläkarsystem”, som hon angett i det<br /> föregående, varefter regeringen föreslår riksdagen ”att godkänna det förslag",<br /> som föredraganden lagt fram.</p> <p>Riksdagen har alltså att försöka få grepp om dels de ”riktlinjer”, som<br /> föredraganden här och var i texten utvecklat (”enligt min mening”, ”för egen<br /> del”, ”enligt min bedömning” etc.), dels de ”förslag”, vilka regeringen önskar<br /> att riksdagen skall godkänna.</p> <p>”Riktlinjerna” får väl anses omfatta principiella önskemål och ställningstaganden,<br /> ”förslagen” borde väl med hänsyn till riksdagens konstitutionella<br /> befogenheter avse antingen ny lagtext eller en begäran om medelsanvisning,<br /> eller bådadera. I själva verket innehåller propositionen ingendera, utan<br /> riksdagen inbjuds endast att godkänna en samling önskemål, av vilka många<br /> är helt okontroversiella medan andra är dubiösa. Ingetdera slaget är dock<br /> formulerat på ett klart och preciserat sätt, men bådadera väcker däremot den<br /> gamla frågan: ”Erk du, Maja du, så skall vi ha’t - men Erk du, Maja du, var<br /> skall vi ta’t?”</p> <p>”Husläkarsystemet” - eller kort och gott: vårdcentralen</p> <p>Vad avses då med en ”husläkare” och på vad sätt utgör flera husläkare ett<br /> ”system”? Möjligen har begreppet sitt ursprung långt tillbaka i tiden, då<br /> furstar och stormän vid sina hov, för sitt ”hus”, hade en anställd läkare.<br /> Senare, under 1800-talet, kom begreppet att appliceras på praktiserande<br /> läkare, som genom omständigheternas makt kom att anlitas av mer eller<br /> mindre välbärgade familjer, och som därigenom också lärde känna sina<br /> patienters miljöförhållanden och personliga relationer. Hästdroskan med<br /> doktorn och hans läkarväska blev en välkänd företeelse i dåtidens stadsbild.<br /> Många ”hus” kom därvid att dela på samma doktor. Barn blir ofta sjuka, och<br /> förr i tiden dog många barn och ungdomar i infektionssjukdomar. Husläkaren<br /> var därför också, och inte minst, barnläkare. Själv kan jag ännu minnas vår<br /> husläkare, som kom hem och ordinerade våtvarmt omslag runt bröstet mot</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_42"><p>6</p> </div> <div class="block ml_4"><p>hosta och feber, en prydlig äldre herre med kalla öron, stubbad mustasch och<br /> stärkta manschetter.</p> <p>Husläkaren fanns, och han kunde allt. Kunskapen om sjukdomarnas väsen<br /> var mera ofullkomlig, möjligheterna att ställa en riktig diagnos mycket<br /> vanskligare och att sätta in en. radikal behandling mycket sämre än nu.<br /> Däremot var troligen den intuitiva förmågan att bedöma patientens prognos<br /> skarpare utvecklad än i våra dagar. En väsentlig del av läkarens uppgift var att<br /> hålla patienten vid gott mod, se till att han fick god omvårdnad och i övrigt<br /> hoppas på naturens egna, läkande krafter.</p> <p>Sådana husläkare är nu mycket sällsynta, men i bästa fall ännu inte helt<br /> utdöda. Ännu finns det privatpraktiker med en begränsad kundkrets och<br /> kanske några behjärtade distriktsläkare, som ställer upp för sina patienter<br /> både dag och natt. Vi skall vara rädda om dem och försöka avlocka dem deras<br /> hemligheter, innan det oåterkalleligen är försent. Men varför har det blivit så<br /> här?</p> <p>Samhällsutvecklingen, sägs det. Men att en tredjedel av privatpraktikerkåren<br /> i dag utgörs av pensionärer och att hälften är över 55 år beror främst på<br /> J. Axel Höjers envetna ansträngningar att socialisera den svenska läkarkåren<br /> på 1940-talet. Innan detta hot mot en kår av dittills fria yrkesutövare blev<br /> manifest, var det nämligen naturligt för den läkare, som efter ett antal<br /> underläkarår ansåg sig fardiga med sin utbildning, att ta med sig sin låda<br /> patientkort och slå upp en praktik i den trakt, där han under tiden blivit känd.<br /> Inför hotet om socialisering upphörde denna utveckling snabbt. Få var de,<br /> som vågade ta språnget ut i det okända. När ungefär samtidigt härmed de<br /> yngre läkarnas fackliga rörelse lyckades tillförsäkra underläkarna hyggliga<br /> löneförhållanden, kom lusten att lämna sjukhusmiljön att minska; genom<br /> bristen på nyetablerade privatpraktiker kom sjukhusläkarnas mottagningar<br /> att svälla. Detta skapade i sin tur underlag för flera underläkarbefattningar,<br /> och när inte ens deras medverkan i de reguljära, öppna sjukhusmottagningarna<br /> räckte till att möta anstormningen, särskilt i de större städerna, blev det till<br /> slut de akuta jourmottagningama som fick dra det tyngsta lasset.</p> <p>När man började reagera för de uppenbara missförhållanden, som uppkommit,<br /> och sedan de krav på reglerad arbetstid, som arbetarrörelsen kämpat för,<br /> också började aktualiseras inom läkarkåren (där provinsial-/distriktsläkaren<br /> inte längre, som så ofta förr, var gift med en sjuksköterska), började man<br /> inrätta två- och flerläkarstationer för att minska jourbelastningen, och<br /> därifrån har utvecklingen nu gått mot s. k. vårdcentraler, av vilka det redan<br /> torde finnas över 700 i landet. Vad ”husläkarsystemet” egentligen förefaller<br /> att innebära är en eller annan form av bemanning av vårdcentraler med<br /> ”allmänläkare” tillsammans med distriktssköterskor, sjukgymnaster, kuratorer,<br /> arbetsterapeuter, socialassistenter, sekreterare etc. Med det gamla<br /> husläkarbegreppet, vetskapen om att ha en doktor, förtrogen med familjen<br /> och familjens förtrogne, beredd att ställa upp i alla väder, har den i</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_43"><p>7</p> </div> <div class="block ml_5"><p>propositionen skisserade s. k. husläkaren uppenbarligen ingen likhet. Det rör<br /> sig om en falsk varubeteckning. Den s. k. husläkaren är helt enkelt en<br /> distriktsläkare på vårdcentral med ett på ett eller annat sätt definierat<br /> ”upptagningsområde”. Vad man hoppas kunna uppnå är kontinuitet i<br /> relationen patient-läkare (eller åtminstone patient-vårdcentral) och en s. k.<br /> ”helhetssyn", ett av de f. n. fashionabla modeorden i sjukvårdsdebatten fastän<br /> detta är något som goda läkare i alla tider har insett: ”Det är viktigare<br /> att veta vem patienten är, som har sjukdomen, än att veta vilken sjukdom<br /> patienten har.” (William Osler, amerikansk medicinprofessor, vid sekelskiftet.)</p> <p>Det är förmodligen bra för varje befolkningsgrupp att ha en ”vårdcentral”<br /> någorlunda närbelägen, där man kan få råd och hjälp med enkla förfrågningar,<br /> hälsoundersökningar, vaccinationer, kontroll av beskedligare kroniska<br /> sjukdomar, receptförnyelser, intyg, vissa ”behandlingar” (omläggningar,<br /> sjukgymnastik,arbetsterapi etc.) och där man kanske också kan tillhandla sig<br /> sjukvårdsartiklar och ej receptbelagda läkemedel (det kan ju knappast finnas<br /> apotek på varje vårdcentral). Det kan säkert också vara bra att ha en<br /> vårdcentral som stödjepunkt för sådan hemvårdsverksamhet, som torde bli<br /> allt ofrånkomligare i framtiden, liksom för en del socialvårdande verksamhet.</p> <p>Den fråga som uppställer sig är emellertid vilka arbetsuppgifter som i<br /> realiteten kommer att tillfalla vårdcentralens läkare på den medicinska sidan.<br /> Detta beror naturligtvis på bl. a. följande faktorer: befolkningens ålderssammansättning,<br /> de relativa avstånden mellan bostaden och vårdcentralen resp.<br /> närmaste sjukhus, vårdcentralens öppethållandetider och kompetensen hos<br /> dem som arbetar där.</p> <p>Kontinuitetsfrågan</p> <p>Samtidigt som jag alltså delar uppfattningen att en vårdcentral kan fylla en<br /> viktig uppgift som medicinsk när-service-instans, känner jag mig mycket<br /> osäker på, vilken uppgiftsfördelning mellan denna och det för ”upptagningsområdet”<br /> ansvariga sjukhuset, som kan bli aktuell. Om man nämligen<br /> bortser från enklare medicinska rådfrågningar och kontroller, måste man ha<br /> klart för sig att en stor del av allmänhetens anspråk på sjukvård består av<br /> akuta insjuknanden och olycksfall, sjukdomar eller tillstånd, som kräver<br /> operativ behandling samt tillstånd som behöver fortsatt kontroll hos<br /> specialist, helst med sjukhusresurser. Jag har haft tillfälle att analysera<br /> sjukvårdsbehovet under livstiden hos en person i pensionsåldern: det<br /> omfattar fyra akuta och tre icke-akuta operationstillfallen, åtta akuta<br /> intagningar för medicinsk vård, därav hälften för infektionssjukdomar, därtill<br /> kommer upprepade, mestadels årliga, kvalificerade specialistkontroller för<br /> vissa åldersmässiga förändringar. Intet av detta torde kunna ha handlagts av<br /> en allmänläkare på en vårdcentral på annat sätt än genom remisser till</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_42"><p>8</p> </div> <div class="block ml_4"><p>vederbörande sjukhus. Det är också uppenbart, att de flesta patienter, som<br /> varit tillräckligt sjuka för att över huvud taget ha beretts vård på sjukhus, vid<br /> utskrivningen främst önskar bibehålla kontakter med den läkare, som vårdat<br /> (ev. opererat) dem, intill dess de inte längre är i behov av fortsatt kontroll.<br /> Sannolikheten talar för att denna vårdkontinuitet för de flesta människor är<br /> den mest angelägna.</p> <p>Till detta kommer jourproblematiken. Veckan har 168 timmar. Endast<br /> sjukhusen, polisen och brandkåren täcker upp dessa 168 timmar. Den slutna<br /> vården är alltid öppen, medan den öppna vården större delen av veckan är<br /> stängd. (Det är bl. a. detta förhållande som förklarar varför den slutna vården<br /> har krävt större personaltillskott än den öppna.) Tanken att vårdcentralen<br /> även skulle hålla jourtjänst innebär sannolikt en dödsstöt åt kontinuitetstanken<br /> genom den mängd ”jourkompensation” som därigenom skulle utlösas. I<br /> varje fall måste det vara mycket oekonomiskt i bygder, där avståndet till<br /> närmaste sjukhus är överkomligt. Om vi nu har lyckats att i vårt land bygga<br /> upp en kvalificerad specialistvård - som rimligtvis är säkrare och effektivare<br /> på sina områden än motsvarande allmänläkarvård - skall vi naturligtvis inte<br /> avstå från att utnyttja den för allvarliga, brådskande eller svårbedömda fall.<br /> Vårdcentralen måste få ha karaktären av en ”lugn” och ostörd sjukvård med<br /> jämn belastning.</p> <p>”Riktpunkten” och dess konsekvenser</p> <p>”Riktlinjerna” anger som riktpunkt (s. 46) att man år 1985 skall ha<br /> åstadkommit en allmänläkartäthet motsvarande 1 läkare på 3 000 innevånare,<br /> eller inalles 2 800 sådana läkare. Med nuvarande utbildningsplaner skulle<br /> vid det laget enligt uppgifter i propositionen endast 2 300 allmänläkare vara<br /> disponibla. Föredraganden avser därför att verka för att andelen FV-block för<br /> utbildning till allmänläkare ökas - utöver den ökning från 280 till 350 per år<br /> som redan beslutats - och att därvid specialistutbildningen stryps i motsvarande<br /> utsträckning, samtidigt som man vill omskola ett antal fardigutbildade<br /> specialister till allmänläkare. Detta förslag är absurt ur flera synvinklar. Den<br /> enda specialistgrupp, för vilken det med hittillsvarande befolkningsutveckling<br /> skulle kunna tänkas uppstå ett överskott, vore förmodligen barnläkare.<br /> Den specialistgrupp, som har de största naturliga förutsättningarna för<br /> allmänläkaruppgiften, är förmodligen invärtesmedicinarna. Tilldelningen av<br /> FV-block i invärtesmedicin är redan alldeles för låg för att tillgodose det<br /> framtida behovet av invärtesmedicinare, och med den gigantiska utbildningsuppgift<br /> de invärtesmedicinska klinikerna kommer att få, när allmänläkarblocken<br /> kraftigt ökas, blir deras kvalificerade personalstab helt otillräcklig.<br /> Redan som det nu är måste (genomsnittligt) varje medicinklinik i landet<br /> årligen erbjuda 12 läkare under utbildning meningsfull, handledd, sysselsättning.<br /> Sådan kan icke åstadkommas utan att man också upprätthåller en stor<br /> sektor av egen öppen vård, dvs. konkurrerar med primärvården (”husläkar</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_42"><p>9</p> </div> <div class="block ml_5"><p>systemet”). Det är uppenbart att man inom socialdepartementet icke gjort sig<br /> någon realistisk föreställning om de sekundära effekterna på övrig sjukvård i<br /> landet av de föreslagna ”riktlinjerna för husläkarsystemet”. Det kan icke<br /> gärna bli tal om att fixera en riktpunkt för ”husläkarsystemets” genomförande,<br /> innan en ordentlig konsekvensanalys gjorts av ”förslaget” med<br /> avseende på den tidsmässiga riktpunkten. Detta är så mycket mera uppenbart<br /> som föredraganden själv är medveten om att den verkliga flaskhalsen gäller<br /> sjuksköterskesidan, där det uppenbarligen icke går att få fram det erforderliga<br /> antalet befattningshavare. Om detta likväl skulle lyckas, kommer det givetvis<br /> att ske på den slutna vårdens bekostnad: de många sjuksköterskor, som nu<br /> arbetar deltid eller ”natt” inom sluten vård, kommer naturligtvis i stor<br /> utsträckning att söka sig till primärvårdens kontorstidsverksamhet (så som<br /> redan skett beträffande skol- och företagshälsovård), och slutet på visan kan<br /> bli att speciellt verksamheten vid våra långvårdskliniker och jourbelastade<br /> akutkliniker (inkl. operationsavdelningar) kommer ännu mera i farozonen.<br /> Om dessa svåra avvägningar finner man märkligt nog inga konkreta uppgifter<br /> i propositionen.</p> <p>Det är uppenbart att det godtyckliga fastställandet av ”riktpunkten” till år<br /> 1985 är olyckligt och måste omprövas i belysning av en omsorgsfull<br /> konsekvensanalys.</p> <p>Sammanfattning</p> <p>Ett försök att i konkreta termer översätta och bedöma föredragandens<br /> ”riktlinjer för husläkarsystemet” visar bl. a.:</p> <p>(1) att kontinuitetsbegreppet är väsentligt mera komplicerat än föredragan</p> <p style="margin-left:38px;">den låter förstå, och för de verkligt sjuka i hög grad knutet till den<br /> kvalificerade specialistvårdens läkare (och övriga resurser),</p> <p>(2) att "helhetssynen” inte är något för allmänläkare specifikt utan ett ideal</p> <p style="margin-left:38px;">för kliniskt verksamma läkare överlag,</p> <p>(3) att de i propositionen skisserade s. k. husläkarna inte är och aldrig</p> <p style="margin-left:38px;">avsetts att bli verkliga husläkare i ordets egentliga mening,</p> <p>(4) att nu, som förr,privatpraktiserande läkare förmodligen kommer ”hus</p> <p style="margin-left:38px;">läkar”-begreppet närmast och därför borges generösare etableringsmöjligheter<br /> i den mån man vill göra allvar av ”husläkar”-tanken,</p> <p>(5) att vårdcentraler bemannade med ”allmänläkare” i den takt samhällets</p> <p style="margin-left:38px;">finanser, läkarnas vidareutbildning och tillgången på bl. a.<br /> distriktssköterskor (samt annan personal, exempelvis<br /> sjukgymnaster) så medger också är värdefulla inrättningar för<br /> lämpligt definierade uppgifter.</p> </div> <div class="block ml_13" /> <div class="block ml_6" /> <div class="block ml_0" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_41"><p>10</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Vad beträffar föredragandens ”förslag” (i singularis), som regeringen<br /> beslutat föreslå riksdagen att godkänna, synes detta sönderfalla i ett antal mer<br /> eller mindre väl urskiljbara delar, nämligen</p> <p>1. (s. 46) en personlig utfästelse att inom socialdepartementets</p> <p style="margin-left:50px;">sjukvärdsdelegation ”verka för” att ytterligare öka antalet FV</p> <p style="margin-left:50px;">block i allmänmedicin på bekostnad av sådana block inom andra</p> <p style="margin-left:50px;">grenar av sjukvården;</p> <p>2. (s. 47) en deklarerad avsikt att senare föreslå regeringen att uppdraga åt</p> <p style="margin-left:50px;">nämnden för läkares vidareutbildning att utreda och överväga<br /> dels kompletteringsutbildningar för att tillbakabilda specialister<br /> till allmänläkare, dels eventuella dispensförfaranden för förvärvande<br /> av allmänläkarbehörighet;</p> <p>3. (s. 48) en deklarerad avsikt att i annat sammanhang /oVes/o regeringen att</p> <p style="margin-left:50px;">uppdraga åt UHÄ och SÖ att undersöka möjligheten att öka<br /> utbildningskapaciteten för distriktssköterskor;</p> <p>4. (s. 49) en allmänt hållen uppfordran till "högskolemyndigheterna" att</p> <p style="margin-left:50px;">”snarast redovisa en samlad bedömning av möjligheten att<br /> successivt utveckla profilen för en tänkt forskningsorganisation<br /> inom primärvård/allmänmedicin” samt</p> <p>5. (s. 50) ett ospeciferat uttalande att ’ 'staten (bör) vara beredd att ställa vissa</p> <p style="margin-left:50px;">ekonomiska resurser till förfogande för att underlätta ett genomförande”<br /> av det s. k. husläkarsystemet, ”efter det att riksdagen tagit<br /> ställning till de av mig redovisade riktlinjerna” för detta.</p> <p>Om dessa ”förslag” är helt allmänt att säga, att punkterna 1-4 rimligtvis<br /> ligger inom ramen för vad ett statsråd kan företa sig utan riksdagens<br /> godkännande, eftersom det rör sig om åtgärder inom hennes eget departement<br /> eller uppdrag till regeringen underställda myndigheter, medan punkt 5 i<br /> dess här föreliggande form icke gärna nu kan sakbehandlas i riksdagen - vilket<br /> bl. a. framgått av en frågedebatt i riksdagen den 17 april 1979 - då vare sig<br /> ändamål eller anslagsbelopp preciserats.</p> <p>Av hela ”förslaget” återstår sålunda ingenting annat än önskemålet att<br /> riksdagen skall godkänna ett antal diffust utformade (s. 7: ”varken lämpligt<br /> eller möjligt att i detalj ange hur detta skulle ske. Det måste ankomma på</p> <p>varje sjukvårdshuvudman att själv närmare avgöra i vilken takt och på</p> <p>vilket sätt husläkarsystemet skall förverkligas.”) och till sina konsekvenser<br /> för övrig sjukvård okända ”riktlinjer” för ett ”husläkarsystem”.</p> <p>Slutsatser och hemställan</p> <p>Många föga genomarbetade förslag har riksdagen hittills begåvats med,<br /> men detta torde vara ett av de mera anmärkningsvärda. Det för tankarna till</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1978/79:2626</p> </div> <div class="block ml_42"><p>11</p> </div> <div class="block ml_5"><p>den gamla historien om hustrun som frågade sin man, när han en söndag<br /> förmiddag ensam besökte högmässan, vad prästen talat om i sin predikan.<br /> Svaret blev: "Synden.” - "Och vad sade han om den?” - "Han var emot<br /> den.”</p> <p>Statsrådet Lindahl är sällan mot något, hon är desto mera för, i detta fall nu<br /> ”husläkarsystemet”. Det kan vi säkert alla vara, om man bara inte begär att vi<br /> skall uttala oss om hur och när det skall förverkligas. Vi kan säkert också<br /> instämma med föredraganden, som (s. 20) "för egen del anser att man vid<br /> uppbyggnaden av primärvården bör ha en grundsyn som inte skiljer på kropp<br /> och själ”, även om denna fråga i andra sammanhang än primärvården<br /> möjligen kan bli föremål för motsägande filosofiska betraktelser.</p> <p>Men riksdagens uppgifter är enligt regeringsformens 3 § att ”stifta lag,<br /> besluta om skatt, bestämma hur statens medel skall användas samt granska<br /> rikets styrelse och förvaltning”. Någon lagenlig skyldighet för riksdagen att<br /> taga ställning till opreciserade ”riktlinjer” för en framtida verksamhet, som i<br /> allt väsentligt tillkommer, och ankommer på, de landstingskommunala<br /> sjukvårdshuvudmännen i riket, synes icke föreligga. Som ovan anförts, kan<br /> man i propositionen 1978/79:178 icke identifiera något ”förslag”, som är av<br /> den beskaffenhet att det rimligtvis kan ankomma på riksdagen att nu utfärda<br /> ett godkännande.</p> <p>Med hänvisning till det anförda får jag hemställa</p> <p style="margin-left:59px;">att riksdagen som sin mening måtte ge regeringen till känna vad<br /> som i motionen anförs om det s. k. husläkarsystemet.</p> <p>Stockholm den 23 april 1979</p> <p>G. BIÖRCK (m)<br /> i Värmdö</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>GOTA B 62050 Stockholm 1979</p> </div> </div> </div> 0 G. BIÖRCK m 1 undertecknare G2022626 av Gunnar Biörck i Värmdö mot_197879__2626.pdf 210475 pdf med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m. https://data.riksdagen.se/fil/66D3F310-1C3F-4963-B02C-F0B68F456620