3068036G10219141977/781914motmotMotion 1977/78:1914 av Lars Werner m. £1.MotionMotion191401978-04-17 00:00:002014-10-11 18:32:532014-10-11 00:00:00med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m.av Lars Werner m. £1.htmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/G1021914/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/G1021914https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G1021914
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_44"><p style="margin-left:6px;text-align:right;">Mor. 1977/78<br />
1914</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">Motion<br />
1977/78:1914</p>
<p style="margin-left:3px;">av Lars Werner m. £1.</p>
<p style="margin-left:3px;">med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt<br />
utvecklingssamarbete m. m.</p>
<p style="margin-left:3px;">Regeringens proposition om biståndspolitiken måste ses i ett större<br />
sammanhang. Det sammanhanget framgår dåligt i propositionstexten.<br />
Den talar visserligen om biståndet som en del av utrikespolitiken och<br />
om utrikespolitiken och Sveriges roll i världen. Men man kan bli mer<br />
precis än så. Det är nödvändigt att bli det för att med konkreta förslag<br />
ge innehåll åt det som bara är en fras i propositionen: solidariteten med<br />
de fattiga och förtryckta i världen.</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">Imperialismen</p>
<p style="margin-left:3px;">Biståndspolitiken är en del av utrikespolitiken. Utrikespolitiken bestäms<br />
av Sveriges position i den kapitalistiska världen. På ekonomins,<br />
politikens och kulturens områden är det svenska samhället fast knutet<br />
till det imperialistiska system som domineras från USA. Närmare hälften<br />
av den svenska industrins produktion exporteras till kapitalistiska<br />
länder. En femtedel av den svenska industrins anställda arbetar i andra<br />
länder. Ser man till Sveriges storlek och folkmängd hör fler och större<br />
transnationella företag hemma här än i något annat land. Sverige är ett<br />
av de länder som gett USA-dollams världsherravälde starkast stöd. Sverige<br />
är en liten men hungrig imperialistisk stat.</p>
<p style="margin-left:3px;">De stora svenska företagens intressen har färgat den svenska utrikespolitikens<br />
alla grenar. När avgörandena skall äga rum i de internationella<br />
församlingarna sätter sig Sverige på imperialisternas sida av bordet,<br />
bredvid industriländerna i Västeuropa, Nordamerika och på andra<br />
sidan klotet. Det märks i den svenska handelspolitiken: det lilla, högt<br />
industrialiserade landet Sverige är en av frihandelns ivrigaste försvarare,<br />
därför att det hemma inte finns marknad nog för de stora företagen att<br />
överleva.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vi påstår inte att staten i varje enskild fråga tar den ställning Industriförbundet<br />
skulle vilja. Den politiska verkligheten är finare ordnad<br />
än så. Statens ledning är ibland klokare imperialister än industriernas<br />
ägare. De politiska partierna kan inte göra vad som helst utan att<br />
stöta väljare ifrån sig. Särskilt en socialdemokratisk regering, som är<br />
beroende av arbetarnas stöd och av många engagerade medlemmars</p>
<p style="margin-left:3px;">1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1914</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>2</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">insatser för att partiet skall fungera, tvingas ofta stöta sig med borgarklassens<br />
företrädare. Men det är mycket sällan staten gör något, som<br />
inte näringslivet kan vända till sin fördel.</p>
<p>Dessa spänningar kommer till tydligt uttryck i den svenska politiken<br />
gentemot u-länderna. Vi återkommer till en del exempel längre fram i<br />
motionen, inte minst då vi diskuterar det som propositionen kallar Sveriges<br />
u-landspolitik, det kanske mest urvattnade avsnittet. Men det är<br />
befogat att göra några allmänna konstateranden.</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Den socialdemokratiska regeringens biståndspolitik</p>
<p>Den biståndspolitik socialdemokraterna utformade tillät Sverige att<br />
åtminstone i ord lämna sitt stöd till åtskilliga av de krav u-länderna<br />
sammanfattat under beteckningen ”en ny ekonomisk världsordning”.<br />
Den röjde vägen för det den borgerlige biståndsministern i dag berömmer<br />
sig mest av: avskrivningen av Sveriges lån till de fattigaste u-länderna.<br />
Den politiken rymde stöd åt flera av de progressiva stater, som<br />
söker undanröja sociala och ekonomiska orättvisor i sina länder, och<br />
åt några av de befrielserörelser som kämpar mot imperialismens politiska<br />
och ekonomiska förtryck. Dessa delar av den socialdemokratiska<br />
biståndspolitiken förtjänade och fick en bred svensk opinions stöd, även<br />
om det var en fläckig sol som sken över världen: åtskilliga miljoner<br />
gick åt för att stötta upp reaktionära regimer i Kenya, Etiopien och<br />
Bangladesh, och småskurna svenska intressen fick sitt genom bundet<br />
bistånd och livsmedelsinköp.</p>
<p>Men inte ens de progressiva delarna av den svenska biståndspolitiken<br />
behövde bekymra de svenska storbolagen. Deras ekonomiska intressen<br />
i de länder där Sverige stödde kampen mot förtryckarna var mycket<br />
begränsade, och när u-ländemas krav hotade verkliga svenska kapitalintressen<br />
(t. ex. på handelspolitikens område) var regeringen då lika<br />
pålitlig som den i dag. Till och med de mest progressiva har kunnat<br />
utnyttjas av bolagens försäljare. Den svenska u-landspolitiken har skapat<br />
stort förtroende för Sverige i u-länderna, och den politiska kredit<br />
solidaritetspolitiken gav har storföretagen nu möjlighet att omsätta i<br />
affärer med råvarurika länder som Vietnam, Angola, Algeriet och<br />
Cuba, för att bara nämna några exempel. Sverige har kunnat operera<br />
inom den kommersiella marginal de stora imperialisternas aggressiva<br />
politik lämnat åt oss. Den socialdemokratiska regeringen byggde på arbetar-<br />
och löntagarröster, och de flesta människorna som stödde den<br />
var beroende av storbolagen för sin utkomst. Detta i förening med<br />
klassamarbetets ideologi ledde till en u-landspolitik, där man försökte<br />
förena solidaritet med lönsamhet för de svenska transnationella företagen.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>3</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Den borgerliga regeringens biståndspolitik</p>
<p>Så ser inte förhållandena ut i dag. Den nya regeringen måste visserligen<br />
i än högre grad hålla sig väl med de stora företagen, som ekonomiskt<br />
håller de borgerliga partiernas apparater vid liv. Men den har<br />
också resten av de borgerliga och småborgerliga skikten att ta hänsyn<br />
till. Småföretagare och industrier som producerar för den svenska marknaden<br />
har försett högern och folkpartiet med en stor del av deras aktiva<br />
kader. Bondeintressen, särskilt de stora böndernas, styr centerns politik.<br />
Hemmaindustrin, småföretagarna och bönderna har svårare att slippa<br />
undan den kris, som drabbat den svenska ekonomin, än vad de transnationella<br />
företagen har. Detta har fått direkta återverkningar på den<br />
svenska politiken gentemot u-ländema.</p>
<p>Den borgerliga regeringen har i dag fler borgerliga gruppers intressen<br />
att ta hänsyn till än vad socialdemokraterna hade, och dessa olika<br />
gruppers krav strider inte sällan mot varandra, eller fordrar i varje fall<br />
motstridiga åtgärder. Det finns inte en borgerlig politik, utan flera olika<br />
”politiker”. Så brokig har också biståndpolitiken och u-landspolitiken<br />
över huvud taget blivit. Den solidaritetspolitik som gav Sverige ett antikolonialt<br />
anseende har inte avbrutits (befrielserörelserna i södra Afrika<br />
har fått ökat stöd, Vietnam är fortfarande det land som får mest svenskt<br />
bistånd), men nya inslag har gjort biståndspolitiken mer splittrad än<br />
förr. Inköpen av livsmedel, som gynnar snöda jordbruksintressen i<br />
första hand, tenderar att öka. Det bundna biståndet kommer att öka<br />
nästa budgetår jämfört med årets siffra (som var lägre än tidigare, huvudsakligen<br />
därför att bokföringsreglerna lades om), och därmed kan<br />
en ansträngd svensk hemmaindustri kanske få avsättning för en del<br />
varor i u-länderna. Men framför allt har de mindre företagarna fått en<br />
godbit att suga på när industrifonden presenterats.</p>
<p>Också utanför anslagsramarna sker det saker, som kan tillfredsställa<br />
borgerliga grupper. Kommersiella intressen kan glädja sig åt att skiljelinjen<br />
mellan handel och bistånd suddas ut alltmer av den nya regeringens<br />
företrädare.</p>
<p>Även den borgerliga opinionen och regeringspartiernas ideologer får<br />
sitt. De styrande biståndspolitikerna talar om mänskliga rättigheter utan<br />
att markera något avstånd från det amerikanska sättet att bruka begreppet,<br />
det bruk som inneburit att det använts som svepskäl för att USA<br />
skall slippa plikta för det grövsta illdådet i samtidshistorien, angreppskriget<br />
mot Vietnam.</p>
<p>De som utformar biståndspolitiken är inte heller lika noga med att<br />
betona att det är u-länderna själva som skall bestämma vad de skall använda<br />
det svenska biståndet till. Försvaret för vietnamesernas rätt att<br />
bygga pappersbruk är halvhjärtat, och man spekulerar gärna i vilka<br />
konkreta mål och medel mottagarna borde bruka det svenska biståndet</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>4</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>för. Förmyndarandan börjar göra sig allt bredare. De nyanseringar man<br />
ändå kunnat spåra i många socialdemokraters inställning till olika programländer,<br />
ställningstagandet för Vietnams kamp mot imperialistiskt<br />
våld och skepsisen mot Kenyas neokoloniala borgarklass, som också<br />
speglades i fördelningen av biståndsanslagets ökning, suddas alltmer ut<br />
av borgarna. Pengarna strös urskillningslöst över mottagarna. Och kritiserar<br />
någon regimerna i Pakistan, Lesotho eller Kenya, förbyts förnumstigheten<br />
i likgiltig tolerans: Inte kan väl vi säga något om vilket<br />
politiskt system som leder till förbättringar för de fattiga? Så talar de,<br />
vilkas världsbild formades på femtiotalet och som intet lärt av Kinas och<br />
Cubas utveckling sedan dess.</p>
<p>Vi har svårt att hitta någon punkt där den nya regeringens proposition<br />
innebär att den svenska politiken mot u-ländema förbättras jämfört<br />
med vad som tidigare gällt. Det är däremot inte svårt att hitta<br />
exempel på försämringar och att biståndet i ökad utsträckning kommer<br />
att berika privilegierade grupper i u-länderna eller användas som stöd<br />
för förtryckarregimer. Därför anser vi regeringens proposition som<br />
reaktionär. Det hade behövts en proposition om Sveriges u-landspolitik,<br />
där biståndspolitiken och dess målsättningar drev fram progressiva förändringar<br />
av handels-, närings- och jordbrukspolitik och inte tvärtom.</p>
<p>U-landspolitik</p>
<p>U-landspolitiken måste i första hand inriktas på direkt stöd åt dem<br />
som i dag kämpar mot förtryck och för en rättvis ekonomisk och social<br />
utveckling. Det är det effektivaste bidraget vi kan ge till strävandena<br />
att bygga upp en socialistisk värld. Detta innebär att vi stöder en<br />
politik som leder till att styrkeförhållandena i världen förändras till<br />
imperialismens nackdel. I dag betyder det att vi ser en fördel i att stödja<br />
de krav u-ländemas stater rest i olika internationella församlingar, aven<br />
om en hel del av dessa stater leds av regimer, som inte har något med<br />
en socialistisk utveckling att skaffa och även om många krav är så<br />
vaga, att de kan utnyttjas för att stärka kapitalistiska intressen. Det avgörande<br />
för vårt stöd är att u-ländernas sammanhållning och förslag<br />
kan utnyttjas för en progressiv utveckling och för kamp mot imperialismen.</p>
<p>U-ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning kan sammanfattas<br />
så här:</p>
<p>— full bestämmanderätt över inhemska råvarutillgångar,</p>
<p>— ökad möjlighet att förädla råvaror inom u-länderna,</p>
<p>— minskade handelshinder vid export till i-länder,</p>
<p>— stabilare inkomster från råvaruexport,</p>
<p style="margin-left:28px;">— fast samband mellan priserna på exporterade råvaror och importerade<br />
industrivaror,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>5</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>— lindrad skuldbörda för de minst utvecklade länderna,</p>
<p>— bättre tillgång till i-ländernas kapitalmarknad,</p>
<p>— ett nytt valutasystem,</p>
<p>— hjälp åt u-länderna att öka deras inbördes samarbete,</p>
<p>— ökad andel för u-länderna av världens industriproduktion.</p>
<p>Det svenska kapitalet har begränsade intressen i det direkta utnyttjandet<br />
av u-ländemas råvaror. Därför är det inte så svårt för Sverige<br />
att uppträda välvilligt i detta sammanhang. Sverige tillämpar sedan<br />
1972 ett generellt tullpreferenssystem. Hongkong, Brasilien, Sydkorea,<br />
Israel och Indien är de stater som främst kunnat utnyttja detta: borgerliga<br />
väljare behöver inte oroa sig för att dessa eftergifter skall gynna<br />
dem som hotar kapitalismen.</p>
<p>Tullpreferenserna gäller inte områden, där svenska kapitalintressen<br />
hotas mest av konkurrensen från tredje världen: teko- och skoföretagare<br />
slipper undan liksom producenterna av viktiga jordbruksprodukter.</p>
<p>När samtalen mellan i- och u-länder höll på att braka samman i Paris<br />
räddade sig i-länderna från att tillmötesgå u-ländernas krav genom att<br />
lova dessa en miljard dollar genom särskilda åtgärder. Det svenska<br />
bidraget till denna syndapenning blev magert. Genom att tillgodoräkna<br />
sig avskrivningar av skulder, som i realiteten redan hade förberetts genom<br />
beslut av tidigare riksdagar, slapp Sverige undan med ett bidrag<br />
på tio miljoner kronor till FN:s kapitalutvecklingsfond. Alla exempel<br />
— och listan kunde göras längre — säger en och samma sak: den<br />
svenska regeringen är inte beredd att ta några kännbara konsekvenser<br />
av sina fraser om stöd till u-ländema krav.</p>
<p>Snålheten i internationella organ går igen när regeringen skall lägga<br />
fast riktlinjerna för u-landspolitiken. Propositionen konstaterar helt riktigt,<br />
att Sveriges relationer med u-ländema inte inskränker sig till vad<br />
som beslutas på biståndspolitikens område. Handelspolitik, valutapolitik,<br />
näringspolitik och arbetsmarknadspolitik rymmer också beslut om<br />
åtgärder, som får konsekvenser för u-länderna. Regeringen förklarar<br />
också att ”u-landspolitiken inte får vara passiv eller omedveten, utan<br />
måste bestå i att utformningen av politiken på skilda områden medvetet<br />
söker beakta u-ländernas legitima intressen och väga samman<br />
dem med våra egna, mera näraliggande intressen”. Men ingenstans talar<br />
man om hur detta skall gå till, och ingenstans föreslår man ändringar<br />
av svensk politik på handelns, industrins eller jordbrukets områden,<br />
vilka skulle förbättra u-ländernas relationer med Sverige. Det enda<br />
berget av fraser föder är en organisatorisk råtta: propositionen säger,<br />
att en u-landspolitisk samrådsgrupp skall tillsättas inom kanslihuset.<br />
När regeringen talat om behovet av ”ett brett u-landspolitiskt synsätt”<br />
och sedan inte föreslår något, som gör detta konkret, fäller den i en av<br />
sina formuleringar domen över sin egen proposition: ”Om vi underlåter</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>6</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>det (att beakta u-Iändernas intressen på skilda områden) finns t. o. m.<br />
risk att strävandena på biståndsområdet kan undermineras eller neutraliseras.”</p>
<p>Nästan lika tunt blir det när propositionen talar om selektiva åtgärder,<br />
dvs. vad man från fall till fall kan göra för olika u-länder inom<br />
ramen för en bilateral u-landspolitik. För det första är den fast i en<br />
”analys” som bara ser bruttonationalprodukter och förvandlar motsättningar<br />
inom u-landsgruppen till en fråga om fattiga och rika länder,<br />
utan att se klasserna bakom staterna och olika maktförhållanden inom<br />
olika länder, olikheter som inte har med per capita-inkomster att göra.<br />
Därmed blir det från början svårt att förstå, vilka åtgärder som kan<br />
främja en progressiv utveckling. Men för det andra avstår man från att<br />
formulera förslag om vad som kan göras, trots att propositionen själv<br />
förklarar att u-landspolitiken måste ”skifta karaktär och innehåll från<br />
land till land, från tid till annan under utvecklingens gång”. Detta innebär<br />
att regeringen struntar i den biståndspolitiska utredningens begäran<br />
om klarare definierade motiv, mål och medel för den bilaterala<br />
u-landspolitiken. Den nonchalerar och tiger ihjäl det utredningen efter<br />
fyra år föreslog om handels- och investeringspolitik.</p>
<p>Kraftlösheten i regeringens tal om u-landspolitik visas tydligt, då propositionen<br />
tar upp olika institutioner (exportkreditnämnden, Svenska<br />
Institutet, Importkontoret för u-landskontoret och beredningen för ulandsforskning)<br />
som har med relationerna till u-ländema att göra. Den<br />
biståndspolitiska utredningen efterlyste en diskussion om en samlad<br />
målsättning för dessa institutioners verksamhet. Regeringen orkar inte<br />
med mer än en trött uppräkning av vad de olika organen har för sig i<br />
dag. De konkreta förslagen blir få: äntligen skall biståndsanslagen slippa<br />
riskera att betala skadefall inom exportkreditgarantisystemet, och det<br />
skall bli mer pengar till kulturutbyte. Det senare förslaget är makabert<br />
mot bakgrund av u-ländernas behov: de svenska insatserna på kulturens<br />
område i u-länderna har främst bestått i att Svenska Institutet bjudit<br />
överklassen i Tunisien och Senegal på Bergman-veckor och vernissager.</p>
<p>Vänsterpartiet kommunisterna anser det orimligt att i dag anta ett så<br />
vagt och illa genomtänkt dokument som regeringens proposition som<br />
riktlinjer för en svensk u-landspolitik. Om u-ländernas krav på lång<br />
sikt skall kunna tillgodoses, om förtrycket av människor världen över<br />
skall upphöra, måste kapitalismens rovdrift ersättas av ett planerat utnyttjande<br />
av världens tillgångar. Vi hade inte väntat oss en proposition<br />
om detta, men däremot blir talet om solidaritet falskt, när det inte finns<br />
någon enda antydan om åtgärder, som kan underlätta den utveckling<br />
u-ländema eftersträvar. U-landspolitiken måste utredas på nytt, så att<br />
riksdagen kan fatta ett beslut med något som helst innehåll. En sådan<br />
utredning skall givetvis vara parlamentariskt sammansatt. Den måste<br />
analysera de krav som u-länderna rest i internationella organ och dis</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>7</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>kutera hur Sverige skall förhålla sig till dessa. Sverige måste inleda ett<br />
samarbete med de socialistiska och de andra progressiva staterna i ulandsgruppen,<br />
så att kravens genomförande inte betyder att multinationella<br />
företag och inhemska överklasser blir de som profiterar på vad<br />
u-landsgruppen driver igenom.</p>
<p>Sverige måste också inleda ett bilateralt samarbete på olika områden<br />
med sådana progressiva länder. Först då kan talet om stöd till ekonomisk<br />
utveckling och social rättvisa bli trovärdigt. Det skulle också kunna<br />
innebära att Sveriges oberoende ökas, så att vi slipper dagens beklämmande<br />
piruetter för västtyska och amerikanska intressen, resultatet<br />
av en så gott som total ekonomisk intregration i det imperialistiska systemet.<br />
Genom att öka förbindelserna med andra länder minskas slaveriet<br />
under Västeuropas konjunktursvängningar. De progressiva länderna<br />
kan få lättare att manövrera mellan de kapitalistiska monopolen.</p>
<p>Kravet på solidaritet gäller inte bara den procent av bruttonationalprodukten<br />
som satts av för biståndsändamål. Arbetarrörelsen fordrar<br />
en enhetlig politik för relationerna med u-länderna, där också handelsoch<br />
investeringspolitik underordnas strävandena att lägga en grund för<br />
kampen mot förtrycket. Detta innebär att riksdagen måste ta ställning<br />
för olika medel för en selektiv u-landspolitik som ger progressiva stater<br />
allt tänkbart stöd.</p>
<p>Sverige skall ingå avtal om ekonomiskt, tekniskt och industriellt samarbete<br />
med denna grupp av länder. Om de är intresserade skall Sverige<br />
också sluta avtal om inköp av råvaror för stabila priser från dem, i syfte<br />
att bryta de transnationella företagens makt över världshandeln och för<br />
att öka vårt eget oberoende. Sverige skall också vara berett att ställa krediter<br />
till dessa länders förfogande. De skall ha förtur vid fördelningen<br />
om Sverige fortfarande sätter kvoter för import av teko- och andra<br />
produkter från u-länderna.</p>
<p>På samma sätt bör den svenska handels- och industripolitiken förändras,<br />
så att reaktionära och kapitalistiska regimer i tredje världen får<br />
så lite stöd som möjligt från svenska skattebetalare och arbetare. Då<br />
det gäller ytterlighetsfall som Chile och Sydafrika skall svenska företag<br />
förbjudas att investera där. Det räcker inte med förbud mot kapitalexport,<br />
eftersom detta fortfarande tillåter företagen att finansiera sin<br />
verksamhet med medel från annat håll. Vidare skall fördelningen av<br />
importkvoter ordnas så, att andra länder bara får de andelar som de<br />
progressiva staterna inte kan utnyttja. De statliga garantierna av exportkrediter<br />
till kapitalistiska u-länder bör minskas kraftigt, och om blandade<br />
krediter (kommersiella krediter ”uppmjukade” med gåvomedel)<br />
införs, får dessa bara komma de progressiva länderna till godo.</p>
<p>I internationella handelsförhandlingar måste Sverige ge sitt stöd åt<br />
den fackliga rörelsens krav på en ”socialklausul”. Länder där förtrycket<br />
av arbetare satts i system för att ge de transnationella företagen</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>8</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>större vinster får inte utnyttja de fördelar som u-länderna uppnår genom<br />
förhandlingarna om handelspolitiken. Ett minimivillkor skall vara<br />
att de som vill utnyttja sådana förmåner ansluter sig till och efterlever<br />
sådana internationella konventioner, som ger arbetarna rätt till facklig<br />
organisering och till en dräglig arbetsmiljö.</p>
<p>Biståndspolitiken</p>
<p>En ny utredning om u-landspolitiken skulle också kunna se över<br />
svensk biståndspolitik, så att kravet på solidaritet med de fattiga och<br />
förtryckta i världen konsekvent kommer till uttryck i den faktiska politiken.<br />
Det innebär att politiken måste inriktas på att förbättra förhållandena<br />
för dessa grupper. Det kan först och främst ske genom att<br />
villkorslöst bistånd lämnas till socialistiska stater och till befrielserörelserna<br />
i världen. Det betyder i andra hand att bistånd lämnas genom<br />
kanaler, som innebär att de fattiga och förtryckta får del av de svenska<br />
medlen, genom att fackligt solidaritetsarbete över gränserna ges kraftigt<br />
stöd och genom att svenska solidaritetsgrupper får resurser att öka sitt<br />
arbete utomlands.</p>
<p>Det innebär för det tredje att Sverige stöder sådana krav, som innebär<br />
att imperialismens maktställning försvagas, vare sig det gäller att<br />
bryta dess dominans i olika internationella organ, att frigöra teknologi<br />
från de transnationella företagens monopol eller att stödja krav inom<br />
ramen för en ny ekonomisk världsordning, som har udden riktad mot<br />
den internationella storfinansens intressen.</p>
<p>Bilateralt bistånd — multilateralt bistånd</p>
<p>En första konkret åtgärd blir då att man omprövar fördelningen av<br />
biståndsanslaget på bilaterala respektive multilaterala ändamål. En mycket<br />
stor del av biståndet går i dag till multilaterala organ, där Sverige<br />
inte kan göra något för att förhindra att svenska biståndsmedel går till<br />
Chile, Uganda eller Indonesien, där hänsyn sällan tas till inriktningen<br />
på de olika u-ländernas utvecklingspolitik, där byråkratierna domineras<br />
av tjänstemän från de imperialistiska länderna och där flera organs beslutande<br />
instanser är helt dominerade av dessa länder.</p>
<p>Regeringen försvarar den höga andelen multilateralt bistånd med att<br />
u-länderna vill ha det så och med att Sverige måste betala för att få inflytande<br />
nog att driva en politik till stöd för u-ländernas krav. Varken<br />
det ena eller det andra argumentet håller. U-länderna vill ha mer multilateralt<br />
bistånd, därför att i-ländernas bistånd oftast är mer bundet till<br />
kommersiella och politiska krav än den hjälp som kommer från internationella<br />
organ. Men den kritiken har åtminstone hittills inte gällt det<br />
svenska biståndet, som utgår som gåva till skillnad från det som kom</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>9</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>mer från Världsbanksgruppen (den största källan för multilateralt bistånd)<br />
och som också hittills saknat de politiska villkor som ofta är<br />
förknippade med Världsbanksgruppens krediter. Därför är det en fördel<br />
ur u-ländernas synvinkel om den bilaterala delen av det svenska biståndet<br />
ökar. Inte heller argumentet om priset för inflytandet håller. Vi tycker<br />
det är bra om Sverige betalar nog för att försvara u-länderna mot<br />
andra imperialistiska stater, men i dag köps det inflytandet till överpris.<br />
Till världsbanksorganet IDA betalar Sverige mer bistånd per capita<br />
än något jämförbart i-land, och i många FN-organ är Sverige den<br />
viktigaste eller näst viktigaste givaren. I FN räcker det med betydligt<br />
mindre bidrag för att få inflytande. Världsbanken/IDA bör Sverige<br />
lämna.</p>
<p style="margin-left:3px;">Biståndsanslaget skall också hyfsas, så att det från anslaget endast utgår<br />
bistånd till u-länderna och inte till svenska näringslivsintressen. Det<br />
betyder att allt bistånd skall vara obundet och att bundet bistånd skall<br />
betalas från arbetsmarknadspolitikens medel, om det fortfarande är motiverat<br />
att ägna sig åt sådant stöd åt svensk industri. Det betyder också<br />
att livsmedelsbiståndet skall omvandlas till reda pengar, som u-länderna<br />
får använda för inköp var de vill och att eventuella inköp av svenskt<br />
vete och andra svenska livsmedel skall belasta de stödanslag där de hör<br />
hemma. Det betyder slutligen att all subvention som ges svenska näringslivsintressen<br />
under ”Bredare samarbete” och andra rubriker bör<br />
avskaffas.</p>
<p style="margin-left:3px;">Industrifonden</p>
<p style="margin-left:3px;">Vpk ser inte någon anledning att inrätta den föreslagna industrifonden.<br />
Det är inte sant, vilket påstås av den borgerliga biståndspolitikens<br />
företrädare, att detta är det bästa sättet att tillmötesgå u-ländernas krav<br />
på en ökad andel av världens industri och de svenska programländernas<br />
intresse för ökat samarbete med svensk industri. U-länderna har<br />
aldrig som grupp begärt investeringar från de imperialistiska länderna,<br />
vilket är vad fondens verksamhet skall syfta till. De har tvärtom begärt<br />
att teknologin skall lösgöras från de transnationella företagens kontroll,<br />
så att de kan få till stånd en självständig industriutveckling och, om de<br />
vill, slippa investeringar utifrån. Därför bör fonden avvisas.</p>
<p style="margin-left:3px;">Det är inte heller så, att u-länderna på det här sättet får mer bistånd<br />
och bättre möjligheter att klara sin utvecklingspolitik. Tvärtom tar industrifonden<br />
medel från de anslag programländerna annars kunnat använda<br />
efter eget skön och blir nu helt beroende av det som svenska<br />
företag är beredda att satsa på. Därför skall industrifondens medel<br />
återföras till den bilaterala delen av biståndsanslaget, där de på ett<br />
bättre sätt kan användas i överensstämmelse med mottagarnas egna<br />
önskemål.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>10</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Det är inte heller så, att det behövs en fondbyråkrati för att ställa<br />
kunnande till u-ländernas förfogande när de vill upphandla kunnande<br />
inom svenskt näringsliv. Tvärtom skulle det skötas bättre om SIDA<br />
fick förstärkning än om det togs om hand av en fond, där näringslivets<br />
inflytande blev starkare än i SIDA:s styrelse. Därför bör SIDA:s möjligheter<br />
att hjälpa u-länderna till förmånliga villkor för industrisamarbetet<br />
stärkas.</p>
<p>Slutligen är det helt oacceptabelt att riksdagen skall överlämna ansvaret<br />
för en viktig del av svensk biståndspolitik till en av den borgerliga<br />
regeringen utsedd styrelse, som får så vaga direktiv att den inte ens<br />
utesluter reaktionära länder som Kenya och Pakistan från att dra nytta<br />
av fondens medel.</p>
<p>Världsbanksgruppen — Asiatiska utvecklingsfonden</p>
<p>Vpk står fast vid sin kritik av Världsbanksgruppen när det gäller användningen<br />
av det multilaterala biståndsanslaget. Världsbanksgruppen<br />
är sammanflätad med Internationella valutafonden, vars lån är förenade<br />
med hela program för låntagarländernas ekonomiska politik,<br />
villkor som är så drakoniska i sin ekonomiska konservatism, att också<br />
”pålitliga” regeringar som den i Portugal har all möda i världen att<br />
acceptera och genomföra dem.</p>
<p>Världsbanksgruppen styrs själv av organ, där USA har ett avgörande<br />
inflytande och u-ländernas möjligheter att göra sig gällande är minimala.<br />
Det betyder att USA kan förhindra att misshagliga stater får krediter<br />
och att lån inte heller beviljas för projekt som hotar amerikanska<br />
ekonomiska intressen. IMF har ofta ställt krav på att socialt motiverade<br />
subventioner av t. ex. den fattiga befolkningens livsmedelskonsumtion<br />
skall upphöra och att medel skall satsas på att bygga upp exportnäringar,<br />
som förstärker u-ländernas beroende av den imperialistiska<br />
världsekonomin. Det är också så att Världsbanksgruppens medel inte<br />
fördelas på länder, så att dessa själva kan avgöra hur lånen bäst skall<br />
tjäna deras utvecklingspolitik, utan går till enskilda projekt, så att den<br />
givardominerade styrelsen redan därigenom har möjlighet att bestämma<br />
vilka delar av ett lands ekonomi som skall utvecklas i önskad riktning.</p>
<p>Vänsterpartiet kommunisterna kräver därför i första hand att Sverige<br />
skall lämna Världsbanksgruppen. I andra hand bör riksdagen uppdra åt<br />
regeringen att ställa som villkor för fortsatta svenska bidrag (vilka i så<br />
fall bör sänkas till en nivå där Sveriges bidrag per capita inte är högre<br />
än vad andra i-länders är) att röstfördelningen i banken ändras, så att<br />
varje stat får en röst och inte mer, att inga villkor förknippas med bankens<br />
bistånd, att bankens medel fördelas enligt en gång för varje period<br />
fastställda ramar och att det vid fastställandet av dessa ramar inte endast<br />
tas hänsyn till ländernas folkmängd och fattigdom, utan också till</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>11</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>deras regeringars vilja och förmåga att föra en utvecklingspolitik i folkflertalets<br />
intresse mot imperialismen. Progressiva medlemsstater som<br />
Vietnam och Guinea-Bissau bör få en kraftigt ökad andel av bankens<br />
resurser, medan inte ett öre skall gå till juntan i Chile.</p>
<p style="margin-left:3px;">Den kritik som riktas mot Världsbanksgruppen är i stort giltig för<br />
Asiatiska utvecklingsfonden, varför Sverige bör lämna densamma.</p>
<p style="margin-left:3px;">Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB)</p>
<p style="margin-left:3px;">En borgerlig majoritet i riksdagen beslutade i maj månad 1977 om<br />
medlemskap i IDB. Medlemskapet är placerat i handelsdepartementet.<br />
Det kan därför tyckas onödigt att nu ta upp det i samband med propositionen.<br />
Vi anser att frågan om IDB hör hemma i detta sammanhang.<br />
Det handlar i allra högsta grad om solidaritet med fattiga och<br />
förtryckta i Latinamerika. Banken är ett av imperialismens effektivaste<br />
organ för att hjälpa brutala fascistdiktaturer i Chile, Argentina, Bolivia<br />
och andra latinamerikanska stater att sitta kvar vid makten.</p>
<p style="margin-left:3px;">Sveriges medlemskap i IDB är ett klart ställningstagande för de<br />
svenska företagens möjligheter att öka sina inkomster. Detta sker på bekostnad<br />
av de förtryckta folkens möjligheter att befria sig från regimer<br />
som de i bl. a. Chile, Argentina och Bolivia. De som väljer exportprofiten<br />
begår en handling mot folken och för regimerna i dessa länder. Vi<br />
anser därför att Sverige skall lämna IDB.</p>
<p style="margin-left:3px;">FN-systemet</p>
<p style="margin-left:3px;">Beträffande bidragen till FN-systemet gäller att dessa endast skall gå<br />
till organ där mottagarna själva får avgöra vad medlen skall användas<br />
till. Även inom FN-systemet skall hänsyn tas till u-ländernas utvecklingspolitiska<br />
inriktning och Sverige bör verka för att så sker. Sverige<br />
skall också verka för att FN-systemet ger kapitalbistånd enligt den ordning<br />
vi skisserat för Världsbanksgruppen och på gåvovillkor med sikte<br />
på att eliminera Världsbanksgruppens betydelse. Det betyder också att<br />
möjligheter måste skapas för ett sådant FN-organ att utnyttja upplåningen<br />
på den internationella kapitalmarknaden.</p>
<p style="margin-left:3px;">Ländervalskriterier</p>
<p style="margin-left:3px;">Den viktigaste frågan inom den bilaterala biståndspolitiken är de kriterier<br />
som skall gälla för valet av de länder Sverige skall samarbete med<br />
och hur dessa skall användas i praktiken. Beträffande kriterierna menar<br />
vi kommunister att det avgörande kriteriet skall vara ländernas<br />
vilja och förmåga att få till stånd en ekonomisk utveckling för att genomföra<br />
social utjämning. Det är orimligt att avbryta biståndet till ett</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>12</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">land bara därför att en utveckling i den riktning vi önskar kommit en<br />
bit på väg. Svenska biståndsmedel skall användas för att göra det möjligt<br />
att föra denna utveckling vidare.</p>
<p>För det andra måste kriterierna verkligen vara avgörande för hur<br />
det svenska biståndet skall fördelas. En rad av de nuvarande programländerna<br />
uppfyller sedan många år inte de krav målen för biståndspolitiken<br />
ställer. Regeringen bör därför vid nästa riksdag framlägga en<br />
proposition, som innehåller riktlinjer för en avveckling av biståndet till<br />
Zambia, Kenya, Lesotho, Swaziland, Pakistan, Indien och Bangladesh.<br />
Utvecklingssamarbete bör samtidigt inledas med Demokratiska folkrepubliken<br />
Jernen och Jamaica, om dessa länder så önskar. Vidare skall<br />
utvecklingssamarbetet med Cuba fortsätta och intensifieras. Anslaget<br />
för Cuba skall höjas och landet kompenseras för nedtrappningen av<br />
biståndet de senaste åren.</p>
<p>Samarbete mellan u-länder</p>
<p>Sverige bör också vidta åtgärder för att stärka u-ländernas samarbete<br />
med varandra. Det skulle öka deras oberoende och ge dem möjligheter<br />
att utbyta erfarenheter och kunnande, som effektivare kan lösa deras<br />
problem än experter från i-ländema ofta kan. I detta syfte bör Sverige<br />
uppta diskussioner främst med Cuba men även andra progressiva stater<br />
bland u-länderna som nått en viss utvecklingsnivå om möjligheterna<br />
att lämna bidrag till dessa länders samarbete med progressiva stater och<br />
rörelser i tredje världen.</p>
<p>Befrielserörelserna — humanitärt bistånd</p>
<p>Stödet till befrielserörelserna skall kraftigt öka. Det skall lämnas för<br />
de ändamål befrielserörelserna anser sig behöva stöd. Det finns ingen<br />
anledning att upprätthålla en restriktiv tolkning av begreppet humanitärt<br />
bistånd, om man vill ge rörelserna en möjlighet att segra i kampen<br />
mot förtrycket. Det finns heller inget skäl att göra stödet till befrielserörelserna<br />
beroende av beslut i internationella organ, där t. o. m. förtryckarna<br />
och deras bundsförvanter kan vara medlemmar. Det avgörande<br />
är om rörelserna kämpar mot utplundring och förtryck. Regeringen<br />
bör omedelbart inleda diskussioner om samarbete med befrielserörelsen<br />
på Östtimor, med den chilenska motståndsrörelsen (både Unidad<br />
Populär och MIR) och med befrielserörelsen i Oman.</p>
<p>Inom det bilaterala biståndet skall medlen koncentreras till ramar för<br />
stöd till befrielserörelser och programländer. Så länge medel utgår för<br />
bistånd till ”särskilda program”, familjeplanering och liknande ändamål<br />
skall även projekt av detta slag i första hand prövas med hänsyn<br />
till hur val de länder i vilka de skall genomföras svarar mot den svenska</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>13</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>biståndspolitikens kriterier. Inget ändamål är gott nog för att inte kunna<br />
förfuskas av en reaktionär regim.</p>
<p>Fackliga organisationer — sol itlaritetsgrupper</p>
<p>En del av det bilaterala biståndsanslaget används för stöd åt sådant<br />
utvecklingssamarbete, som enskilda organisationer bedriver. Dessa medel<br />
skall koncentreras till verksamhet i de fackliga organisationernas<br />
och solidaritetsgruppemas regi. Så länge bidrag fortfarande lämnas till<br />
andra organisationers verksamhet skall bistånd endast utgå för projekt,<br />
som antingen bedrivs i länder vilkas utvecklingspolitik svarar mot de kriterier<br />
vi ovan talat om eller i samarbete med rörelser som kämpar mot<br />
förtryck och imperialism.</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Under hänvisning till ovanstående föreslås</p>
<p style="margin-left:46px;">1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1977/78: 135,</p>
<p style="margin-left:46px;">2. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en parlamentarisk<br />
utredning tillsätts för att genomföra en samlad översyn<br />
av svensk u-landspolitik och de förändringar inom olika samhällssektorer<br />
som förutsätts för att tillmötesgå u-ländernas krav<br />
på en ny ekonomisk världsordning,</p>
<p style="margin-left:46px;">3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att regeringen prövar möjligheten att ingå ramavtal om ekonomiskt,<br />
tekniskt och industriellt samarbete med Vietnam, Angola,<br />
Mozambique, Cuba och andra länder som strävar efter<br />
social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhållande till<br />
de kapitalistiska metropolerna,</p>
<p style="margin-left:46px;">4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att exportkreditgarantierna i första hand reserveras för<br />
denna ländergrupp,</p>
<p style="margin-left:46px;">5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att intresset för långsiktiga råvaruavtal bland råvaruproducenter<br />
i denna ländergrupp undersöks,</p>
<p style="margin-left:46px;">6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att de biståndspolitiska målen skrivs in i direktiven till regeringens<br />
aviserade utredning om s. k. blandade krediter,</p>
<p style="margin-left:46px;">7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att svenska företag bör förbjudas att investera i Chile och<br />
Sydafrika,</p>
<p style="margin-left:46px;">8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att Sverige verkar för införande av s. k. socialklausul i internationella<br />
handelsavtal,</p>
<p style="margin-left:46px;">9. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>14</p>
</div>
<div class="block ml_6"><p style="margin-left:17px;">att biståndspolitiska mål skall styra Sveriges fördelning av de<br />
importkvoter som för närvarande gäller för import av teko- och<br />
andra produkter från u-länderna,</p>
<p style="margin-left:17px;">10. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande<br />
att fördelningen av biståndet mellan multilaterala och bilaterala<br />
ändamål förskjuts; inom tre år skall det multilaterala biståndet<br />
ha minskat till högst 25 % av biståndsanslaget,</p>
<p style="margin-left:17px;">11. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
Sverige inom FN-systemet verkar för att biståndet inriktas på<br />
länder som strävar efter social och ekonomisk rättvisa och politiskt<br />
och ekonomiskt oberoende,</p>
<p style="margin-left:17px;">12. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
Sverige lämnar Världsbanksgruppen,</p>
<p style="margin-left:17px;">13. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
regeringen för 1978/79 års riksmöte bör presentera riktlinjer<br />
för en avveckling av biståndet till Kenya, Lesotho, Swaziland,<br />
Pakistan, Indien och Bangladesh,</p>
<p style="margin-left:17px;">14. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
biståndet till Cuba fortsätter på 1974/75 års nivå enligt vad<br />
som i motionen angivits,</p>
<p style="margin-left:17px;">15. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
s. k. icke länderdestinerat bistånd — ”särskilda program etc.”<br />
— efter hand överförs till befrielserörelser och programländer,</p>
<p style="margin-left:17px;">16. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
stöd till enskilda organisationers verksamhet efter hand koncentreras<br />
till verksamhet som bedrivs i fackliga organisationers<br />
eller solidaritetsgruppers regi,</p>
<p style="margin-left:17px;">17. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
stödet till befrielserörelser kraftigt ökar och inte på något sätt<br />
görs beroende av beslut i internationella organ,</p>
<p style="margin-left:17px;">18. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
subventioner till svenskt näringsliv under benämningen ”bredare<br />
samarbete” icke skall utgå,</p>
<p style="margin-left:17px;">19. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att allt<br />
bistånd skall lämnas obundet,</p>
<p style="margin-left:17px;">20. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
katastrofbistånd endast skall utgå i kontanta bidrag utan förbehåll,</p>
<p style="margin-left:17px;">21. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
Sverige bör vidta speciella åtgärder såväl på det bilaterala som<br />
på det multilaterala planet för att stärka u-ländernas inbördes<br />
samarbete,</p>
<p style="margin-left:17px;">22. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att<br />
Sverige lämnar Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1914</p>
<p>Stockholm den 17 april 1978<br />
LARS WERNER (vpk)<br />
EIVOR MARKLUND (vpk)<br />
NILS BERNDTSON (vpk)<br />
BERTIL MÅBRINK (vpk)<br />
EVA HJELMSTRÖM (vpk)</p>
</div>
<div class="block ml_23"><p>C.-H. HERMANSSON (vpk)<br />
JÖRN SVENSSON (vpk)<br />
OSWALD SÖDERQVIST (vpk)</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_37" />
<div class="block ml_19" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_57" />
<div class="block ml_57" />
</div>
</div>
0LARS WERNERvpk1undertecknare0EIVOR MARKLUNDvpk2undertecknare0NILS BERNDTSONvpk3undertecknare0BERTIL MÅBRINKvpk4undertecknare0EVA HJELMSTRÖMvpk5undertecknare0C.-H. HERMANSSONvpk6undertecknare0JÖRN SVENSSONvpk7undertecknare0OSWALD SÖDERQVISTvpk8undertecknareG1021914av Lars Werner m. £1.mot_197778__1914.pdf311214pdfmed anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m.https://data.riksdagen.se/fil/96000733-11F4-4117-B884-35DE09AF2615