3068034 G1021912 1977/78 1912 mot mot Motion 1977/78:1912 av Olof Palme m. fl. Motion Motion 1912 0 1978-04-17 00:00:00 2014-10-11 18:32:52 2014-10-11 00:00:00 med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m. av Olof Palme m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G1021912/text https://data.riksdagen.se/dokument/G1021912 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G1021912 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Motion</p> </div> <div class="block ml_39"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_3"><p>1977/78:1912</p> <p>av Olof Palme m. fl.</p> <p>med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för<br /> internationellt utvecklingssamarbete m. m.</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Den internationella ekonomin har under 1970-talet kommit in i en<br /> period av djup lågkonjunktur. Västvärlden har samtidigt drabbats av<br /> arbetslöshet och inflation. I OECD-länderna går mer än 15 miljoner<br /> människor utan arbete. Det internationella valutasystemet befinner sig<br /> i kris.</p> <p>Den ekonomiska kris som drabbat i-länderna har lett till att situationen<br /> för u-länderna ytterligare försämrats. I dag är enligt ILO mer än<br /> 300 miljoner människor helt arbetslösa i dessa länder. Därtill kommer<br /> en undersysselsättning som berör ännu många fler. Hungern och armodet<br /> är större än någonsin.</p> <p>Men samtidigt har klyftorna mellan u-länderna vidgats. I många u-länder<br /> dominerar massfattigdomen. I vissa har en industrialisering påbörjats.<br /> Några u-länder har lyckats ge de fattiga människorna del av den<br /> ekonomiska tillväxten. I flertalet länder är emellertid detta inte fallet<br /> utan där har inkomst och förmögenhet koncentrerats till utländska och<br /> inhemska kapitalägare.</p> <p>Under 1970-talet har frågorna om naturresurserna och u-ländernas<br /> rätt att själva förfoga över sina tillgångar varit ett viktigt inslag i debatten<br /> om världens långsiktiga utveckling och opinionsbildningen för ökad<br /> internationell rättvisa. Det finns all anledning att understryka nödvändigheten<br /> av hushållning med begränsade naturtillgångar. Det finns många<br /> exempel på överutnyttjande av begränsade naturtillgångar. Rovdriften<br /> på mark, vatten och skog är i många länder ett hot mot den framtida<br /> utvecklingen liksom den kraftiga förstörelsen av den yttre miljön. Samtidigt<br /> finns det emellertid anledning framhålla, vilket sekretariatet för<br /> framtidsstudier visar i en nyligen publicerad översikt, att det för den<br /> närmaste 25-årsperioden inte är tillgången på icke energiråvaror i naturen<br /> som är det största problemet. Tillgången på metaller t. ex. är utan<br /> tvivel så stor att u-ländema skulle kunna uppnå samma förbrukningsnivå<br /> som de rika länderna har i dag. Produktionen av livsmedel skulle kunna<br /> flerdubblas om känd kunskap, beprövade brukningsmetoder och tillräckligt<br /> med insatsvaror stod till förfogande. Detta förutsätter en annan<br /> och rättvisare fördelning av de tillgängliga resurserna. Om en sådan<br /> rättvisare fördelning skall kunna åstadkommas måste emellertid länder<br /> som Sverige, som redan har betydande överskott av spannmål, avstå från<br /> att för nyodling ta i anspråk t. ex. konstgödning som bättre behövs i de</p> <p>1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_42"><p>2</p> </div> <div class="block ml_4"><p>fattiga länderna. Tyvärr har detta synsätt ofta inte accepterats av de<br /> borgerliga partierna.</p> <p>Mycket talar för att u-länderna skulle kunna flerdubbla sin produktion<br /> och förbrukning av råvaror om man enbart ser till de naturliga förutsättningarna.<br /> Tillgången på energi till rimliga priser utgör emellertid ett<br /> stort problem för framtiden. Den snabba befolkningsökningen i många<br /> länder begränsar också möjligheterna att öka den genomsnittliga konsumtionen<br /> i dessa länder.</p> <p>Förklaringen till u-ländernas fattigdom ligger alltså oftast inte i brist<br /> på naturresurser utan i att de inte förmår eller tillåts utnyttja dem för<br /> en förbättring av de egna folkens standard. Det är den ojämna fördelningen<br /> av ekonomisk och politisk makt mellan rika och fattiga som<br /> leder till att u-ländernas råvaror i stor utsträckning går till de rika länderna<br /> även om de flesta u-länder har ett mycket snävare utbud av råvaror<br /> än de flesta i-länder. De breda folkgrupperna i många u-länder får<br /> ingen del av det välstånd de skapar. Produktionen t. ex. av nödvändiga<br /> livsmedel ökar därför inte i den takt som i och för sig varit möjlig.</p> <p>Det är alltså alltmer uppenbart att det avgörande problemet inte är<br /> bristen på naturresurser utan den snedvridna sociala och ekonomiska<br /> fördelning som råder och det felaktiga utnyttjandet av tillgängliga resurser.</p> <p>De extra möten som ägde rum med FN:s generalförsamling 1974 och<br /> 1975 väckte förhoppning om att arbetet med en ny ekonomisk världsordning<br /> skulle leda till konkreta resultat. Så har emellertid inte blivit<br /> fallet. Uppföljningsarbetet efter den fjärde UNCTAD-konferensen pågår<br /> fortfarande. Nord—Syd-dialogen avslutades utan några påtagliga resultat.</p> <p>En effekt av oljeprishöjningarna var att tilltron till u-ländernas förmåga<br /> att förändra den ekonomiska maktbalansen ökade. Det har dock<br /> visat sig att andra grupper av råvaruproducenter inte kunnat ta efter<br /> oljeaktionen. Den kvardröjande effekten av oljeaktionen har blivit betydande<br /> betalningsbalansrubbningar som drabbat både i-länder och<br /> framför allt icke oljeproducerande u-länder. Som tidigare redovisats har<br /> den snabba ökningen av förmögenhet och exportvärde i de oljeproducerande<br /> länderna lett till vidgade klyftor inom u-landsgruppen.</p> <p>Samtidigt som detta skett har en grupp andra relativt rika u-länder<br /> trätt fram som framgångsrika exportörer av industrivaror och därigenom<br /> nått en snabb ekonomisk tillväxt. Ett växande antal företag i u-länderna<br /> håller på att skaffa sig en stark ställning på världsmarknaden och hävdar<br /> sig väl i den internationella konkurrensen. Detta gäller inte bara i<br /> fråga om export av kläder, skor och leksaker utan också i fråga om<br /> verkstadsprodukter, elektroniska apparater och handelsstål. Till stor del<br /> speglar denna utveckling de multinationella företagens lokalisering av<br /> produktion till länder med håda regimer, lågt löneläge och svaga eller<br /> inga fackliga organisationer. Men i en hel del u-länder spelar nationellt</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>3</p> </div> <div class="block ml_3"><p>kapital en viktig roll i denna industrialisering. Ett extremt exempel på<br /> dessa utvecklingstendenser är de s. k. frizoner som vuxit fram i ett 50-tal<br /> u-länder. Företagen får vid lokalisering i dessa zoner ofta tullfrihet,<br /> skattefrihet och frihet från fackliga organisationer. Dessa frizoner står<br /> utanför landets lagar.</p> <p style="margin-left:3px;">Industrin i Sverige och andra i-länder kommer i ökad utsträckning att<br /> möta konkurrens från exporterande företag i ett växande antal u-länder.</p> <p style="margin-left:3px;">Hittills har de fattigaste folkgrupperna i stor utsträckning ställts utanför<br /> den utveckling som sker. Biståndet från de stora länderna har ofta<br /> använts för den moderna sektom och det kortsiktigt lönsamma. Teknologin<br /> har satsats i exportindustrin. ”Vinstema” av höga skyddstullar har<br /> tillfallit köpmän och jordägare. De traditionella eliterna har privatiserat<br /> vinstema och låtit samhället bära förlusterna på råvaruhandeln.</p> <p style="margin-left:3px;">Denna utveckling kan fortsätta så länge som makten är i händerna<br /> på ett litet fåtal. Den överklass, som i dag har både den formella och<br /> faktiska makten i flertalet u-länder, har kommit att bli en del av det<br /> moderna kapitalistiska systemet. De säljer sina varor till internationella<br /> handelshus och samverkar med multinationella företag. De koper sina<br /> lyxkonsumtionsvaror från utlandet. Det finns en naturlig intressegemenskap<br /> mellan dessa grupper och de stora internationella företagen — intresset<br /> att bevara ett ekonomiskt system som tjänat dem så väl. Effekten<br /> blir att kapital strömmar ut ur landet. De stora företagen tar ”hem”<br /> sina vinster, och den rika överklassen, som inte kan få sina ”behov” tillfredsställda<br /> av inhemskt producerade varor, importerar västerländska<br /> lyxvaror.</p> <p style="margin-left:3px;">Det sparande, som är nödvändigt för investeringar, blir för litet, och<br /> beroendet av utländska finansiärer fördjupas. Inte heller finns det någon<br /> anledning för överklassen att investera i en hemmamarknadsindustri. De<br /> breda folklagren är helt enkelt för fattiga för att sådana investeringar<br /> skulle bli lönsamma. Den tillväxt och utveckling, som trots allt sker, har<br /> inte, som under industrialismens inledningsskede i Europa, växt fram<br /> inifrån, utan stimuleras fram av utländskt kapital. Utvecklingen har därför<br /> inte fått samma förlopp som den fick i Europa, utan är mer betydande<br /> skillnader har uppkommit mellan den traditionella och den moderna<br /> sektorn. Den stora arbetslösheten i u-länderna kombinerad med<br /> företagens val av robotar, datorer och annan avancerad produktionsteknik,<br /> som ofta minskar kravet på lång yrkeserfarenhet hos de arbetande,<br /> innebär att företagen även i den moderna industrin kan hålla lönerna<br /> låga. Detta förhållande med hög teknologi och låga löner skiljer dagens<br /> u-länder från i-ländernas industrialisering.</p> <p style="margin-left:8px;">På detta sätt blir den orättvisa fördelningen av makt och resurser i<br /> u-länderna en del av den ojämlikhet — mer till dem som redan har —<br /> som det internationella kapitalistiska systemet framtvingar.</p> <p style="margin-left:8px;">Men en omfördelning av inkomster från bättre till sämre ställda samhällsgrupper<br /> är i många u-länder inte ensam tillräcklig för att varaktigt</p> <p style="margin-left:8px;">lt Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>4</p> </div> <div class="block ml_3"><p>förbättra de fattigas levnadsvillkor. Särskilt gäller detta då de totala<br /> resurserna i ett land är små i förhållande till behoven hos en stor majoritet<br /> av mycket fattiga människor. En kraftig ökning av produktiv sysselsättning<br /> är därför ett förstahandsmål tillsammans med kravet på social<br /> och ekonomisk utjämning. Detta mål förutsätter i många u-länder<br /> en genomgripande förändring av hela produktionsstrukturen. Äganderätten<br /> till land är t. ex. ofta så ojämnt fördelad att en stor del av jordarna<br /> brukas med kapitalintensiva metoder som inte kräver en hög sysselsättning.<br /> Även produktionen i industrin sker ofta med kapitalintensiva<br /> metoder, t. ex. för att producera varor som tillfredsställer efterfrågan hos<br /> köpkraftiga inhemska minoriteter. Som framhållits i den svenska biståndsdebatten<br /> är prisrelationerna mellan varor som framställs av småbrukarna<br /> och av dem som tillverkas och försäljs av städernas borgerskap<br /> eller utländska industri- och handelsföretag oftast så ogynnsamma<br /> att en självgenererande produktionsökning inom småbrukarsektorn är<br /> svår att åstadkomma. För att på bred front kunna öka sysselsättningen<br /> i sådana samhällen krävs det strukturreformer som gäller såväl prissättning<br /> och ägande som den politiska maktfördelningen.</p> <p>Det är i detta sammanhang också viktigt att utveckla — och särskilt<br /> sprida — en teknologi som tillgodoser basbehoven hos den fattiga folkmajoriteten.<br /> Här bör stöd till u-ländernas egna institutioner vara en del<br /> av biståndet. Men för att nya teknologier i praktiken skall komma till<br /> användning behövs stora insatser för att sprida och informera om tilllämpningen<br /> av s. k. anpassad teknologi. Masstillverkning av jordbruksredskap<br /> genom småföretag och hantverkare kräver t. ex. en organisation<br /> för kreditgivning, marknadsföring och kvalitetskontroll, institutioner där<br /> bistånd och insatser utifrån är viktiga. Också anläggningsarbeten med<br /> arbetsintensiva metoder måste utföras i stor skala om produktionsstruktur<br /> och sysselsättning skall kunna utvecklas positivt. Generös biståndsfinansiering<br /> på bred bas blir i många länder viktig för att denna typ av<br /> metoder skall komma till användning i stället för traditionell kapitalintensiv<br /> teknik.</p> <p>Behoven av ökad sysselsättning i u-länderna är självfallet utomordentligt<br /> stora. De uppskattningar inom ILO som anger att 300 miljoner människor<br /> i u-ländema i dag är helt arbetslösa visar också att inemot 1<br /> miljard nya arbetstillfällen måste skapas i världen som helhet för att full<br /> sysselsättning skall kunna nås till år 2000 med hänsyn tagen till den<br /> befolkningsökning som förutses.</p> <p>Under förutsättning att u-ländemas egna utvecklingsstrategier ägnar<br /> större uppmärksamhet åt de fattigas sysselsättning och att industriländernas<br /> utvecklingsbistånd väsentligt mer än hittills inriktas på de fattigaste<br /> folkgrupperna bör det enligt vissa beräkningar vara möjligt att<br /> både åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt i u-länderna och samtidigt<br /> fylla de s. k. basbehoven före år 2000. Detta förutsätter att en</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>5</p> </div> <div class="block ml_4"><p>fortsatt ökning av industriländernas bistånd inriktas på de fattigaste<br /> 20 % människor i u-länderna. Då ligger målet att utplåna massfattigdomen<br /> inom möjligheternas gränser.</p> <p>U-ländernas krav på en ny världsordning</p> <p>U-ländemas förslag till en ny ekonomisk världsordning, som antagits<br /> av FN:s generalförsamling är i sig en viktig politisk framgång. De olika<br /> delförslagen tolkas dock mycket olika.</p> <p>Helt klart förefaller vara, att de som främst skulle gynnas av sådana<br /> reformer är de mer avancerade u-länderna. Flertalet av kraven från<br /> u-ländema gäller mer liberala regler för samarbetet mellan rika och<br /> fattiga länder; när det gäller handel med industrivaror, överföring av<br /> teknologi, export av råvaror och kommersiell upplåning av kapital. De<br /> länder, som kommer att dra nytta av detta, är självfallet de som har<br /> industrivaror att exportera, möjlighet att använda de rika ländernas teknologi,<br /> råvaror att sälja och kreditvärdighet, som tillåter kommersiell<br /> upplåning.</p> <p>Det måste också understrykas, att det gäller en ny ordning för världens<br /> stater. Det är fråga om att förändra reglerna för samarbetet mellan<br /> länder. Den nationella ordningen inom u-länderna berörs inte av förslagen.<br /> U-länderna har också klart deklarerat, att de anser, att internationella<br /> konferenser och organisationer i huvudsak bör begränsa sina rekommendationer<br /> till mellanstatliga relationer, medan inre förhållanden<br /> faller under det enskilda landets suveräna beslut. De flesta av u-ländernas<br /> krav är förslag om förändringar i fördelningen av världens resurser<br /> och i reglerna för umgänget mellan staterna — de mer eller<br /> mindre oskrivna regler, som påverkar de politiska, ekonomiska och sociala<br /> villkoren för de enskilda länderna.</p> <p>De inom FN antagna rekommendationerna om en ny internationell<br /> ekonomisk ordning syftar till att förbättra u-ländernas utbyte av internationellt<br /> samarbete. Men denna ordning — hur den än utformas —<br /> leder till en förbättring för de fattiga människorna endast om den går<br /> hand i hand med en ekonomisk och social utjämning i u-länderna.</p> <p>Utvecklingsstrategier</p> <p>Målet för FN:s utvecklingsstrategi — att låta framstegen komma alla<br /> människor till godo — kan inte uppnås endast med åtgärder som berör<br /> resursfördelningen mellan fattiga och rika länder. Den ställer i lika mått<br /> krav på förändringar och reformer inom länderna, både de fattiga och<br /> de rika.</p> <p>Det är viktigt att Sverige även i fortsättningen tar aktiv del i dessa<br /> förhandlingar, särskilt i den nya s. k. översynskommitté inom FN, som</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>6</p> </div> <div class="block ml_3"><p>tillkommit efter krav från u-länderna. Med utgångspunkt i solidaritetsmotivet<br /> har vi att pröva förslagen med hänsyn till deras innebörd för de<br /> många människorna både i de fattiga länderna och i Sverige.</p> <p>Huvudlinjen för ILO:s basbehovsstrategi är att de fattiga genom produktiv<br /> sysselsättning själva skall tillgodose sina grundläggande behov.<br /> För att u-ländema skall komma i närheten av full sysselsättning fordras<br /> emellertid att det sker avgörande förändringar i ägarförhållandena och<br /> maktfördelningen.</p> <p>En stötesten för utvecklingssamarbetet är att det är så svårt att nå<br /> de fattigaste människorna i mottagarlandet och att det är ännu mycket<br /> svårare att kunna bidra till att varaktigt förbättra deras levnadsförhållanden.<br /> Visar mottagarlandets regering lamt intresse för att gynna de<br /> fattiga så sätts snäva gränser för biståndets möjligheter. Därför är det<br /> naturligt att ett land som Sverige i första hand söker samarbete med<br /> länder där regeringarna i sin utvecklingsplanering vill skapa förutsättningar<br /> för ekonomisk och social utjämning. Men även om mottagarlandets<br /> regering har stark vilja att bekämpa fattigdomen kan det finnas<br /> rader av politiska, ekonomiska och sociala hinder. Ofta hämmas utvecklingsansträngningarna<br /> av en ineffektiv administration, motstånd från<br /> privilegierade grupper, avsaknad av folkliga massorganisationer som<br /> kan driva på utvecklingsprogrammen osv.</p> <p>För Sveriges del har dessa problem satts på sin spets genom att vårt<br /> land mer än många andra biståndsgivare både framhållit de fördelningspolitiska<br /> målen och samtidigt eftersträvat att mottagarlandets egna prioriteringar<br /> skall styra valet av insatser.</p> <p>Bakom mottagarlandets ”egna prioriteringar” ligger alltid kompromisser<br /> mellan olika intressegrupper. Många målsättningar tränger sig<br /> här fram på bekostnad av den fördelningspolitiska målsättningen. Därför<br /> uppstår en motsättning mellan kravet att biståndet skall vara ett<br /> särskilt stöd för de fattigaste och vår försäkran att mottagarlandet fritt<br /> kan använda medlen till ändamål som det ger hög prioritet. För att lösa<br /> detta problem fordras fördjupat samarbete mellan partema.</p> <p>Förutsättningarna för framgångsrikt utvecklingssamarbete är således<br /> bäst då man på ömse håll har ett aktivt intresse för ekonomisk och social<br /> utjämning.</p> <p>U-Iandspolitik</p> <p>Regeringen framhåller i propositionen att industriländernas relationer<br /> till u-ländema inte enbart är en fråga om bistånd. I propositionen lämnas<br /> exempel på politiska beslut som riktas till u-ländema och som därför<br /> bör rymmas i begreppet u-landspolitik.</p> <p>Vi delar regeringens bedömning att det är angeläget att anlägga ett<br /> brett u-landspolitiskt synsätt.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>7</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Socialdemokratin vill se u-landsfrågorna i detta vida perspektiv och<br /> forma politiken utifrån detta. Det är angeläget att solidaritetsmotivet i<br /> ökad utsträckning får påverka u-landspolitiken.</p> <p>Vi har inget att erinra mot att regeringen tillsatt en departemental<br /> samrådsgrupp. Det är regeringens uppgift att bedöma behovet av en<br /> sådan.</p> <p>Däremot anser vi det vara en stor brist att regeringen i propositionen<br /> inte behandlar u-landspolitikens sakfrågor utöver biståndspolitiken. Därför<br /> anser vi att den av regeringen lämnade redovisningen behöver kompletteras<br /> på väsentliga områden. Nedrustningsfrågorna, de multinationella<br /> företagens dominans, teknologin, handelspolitiken, råvaruinkomsterna<br /> och energifrågorna måste enligt vår mening också behandlas inom<br /> ramen för u-landspolitiken. Vi utvecklar därför i det följande vår syn<br /> på dessa frågor.</p> <p>Nedrustning och utveckling</p> <p>Hotet mot en framtid i fred och rättvisa kommer främst från två<br /> håll, båda med sitt ursprung från samma källa: det teknologiska, ekonomiska,<br /> militära och politiska maktprivilegiet för den besuttna världen.<br /> Det ena är klyftan mellan fattiga och rika folk. Det andra är kapprustningen<br /> med sitt allvarliga hot mot vår existens och det klimat av<br /> motsättningar och fruktan som den ger upphov till.</p> <p>Att klyftan växer mellan fattiga och rika strider inte bara mot vår<br /> uppfattning om solidaritet och rättvisa. Det utgör också en ständig källa<br /> till konflikter inom och mellan stater och regioner, mellan i- och u-land.<br /> Om klyftorna fortsätter att växa, kommer dessa ytterst att bli ett hot<br /> mot världsfreden och öka riskerna för ett kärnvapenkrig.</p> <p>Kapprustningen har i dag antagit orimliga proportioner. Dess omfattning<br /> innebär, att försvarssystemen förfelat sitt ursprungliga syfte — att<br /> öka resp. lands nationella säkerhet. I stället har den militära teknologin,<br /> och med denna kapprustningen, kommit att alltmer följa sina egna lagar.<br /> Samtidigt står det alltmer klart, att begreppet ”nationell säkerhet”<br /> behöver omdefinieras. Beslut om den nationella säkerheten måste i allt<br /> högre grad grundas på överväganden om de ekonomiska, sociala och<br /> ekologiska problem, som vi samfällt står inför och som — i ett längre<br /> perspektiv — utgör ett väl så stort hot mot enskilda staters säkerhet<br /> som krigshotbilder.</p> <p>Rustningskostnaderna är ett påtagligt exempel på missbruk av världens<br /> samlade tillgångar. De mänskliga, materiella och teknologiska resurser<br /> som används för rustningsändamål skulle i stället kunna användas<br /> för utvecklingsändamål. Därför finns ett klart samband mellan en<br /> ny ekonomisk världsordning och strävan efter nedrustning.</p> <p>1977 beräknades världens totala rustningskostnader till nästan 2 000</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>8</p> </div> <div class="block ml_3"><p>miljarder kronor, dvs. nära 5 miljarder kronor per dag. Detta är lika<br /> mycket som den totala årsinkomsten för 1 800 miljoner människor i de<br /> 36 fattigaste länderna på jorden. Den tredje världens andel av rustningskostnaderna<br /> stiger oavbrutet, dock med stora skillnader mellan<br /> olika delar av världen. Tolv u-länder svarade för 70 % av den totala<br /> kostnaden i u-landsvärlden, därav svarade fem länder i Mellersta Östern<br /> för omkring 50 %. En betydande del av denna upprustning har sin<br /> rot i stormakternas internationella maktambitioner. Detta bidrar ytterligare<br /> till att skapa militära och politiska spänningar, vilket ökar riskerna<br /> för nya konflikter och krig. USA:s andel av de totala vapenförsäljningarna<br /> i världen är ca 50 %, Sovjets ca 25 %. De fyra största exportörerna<br /> — USA, Sovjet, Frankrike och Storbritannien — svarar tillsammans<br /> för 85 %. Vapenförsäljningarna från USA har stigit utomordentligt<br /> kraftigt under 1970-talet. Därigenom kommer det privata<br /> vinstintresset i vapenhandeln att spela en allt större roll. Mer än hälften<br /> av världens forskare inom fysik och ingenjörsvetenskap är sysselsatta<br /> med att utveckla existerande och redan nu förödande vapensystem. Räknat<br /> i pengar används mer än hälften av världens forskningsresurser till<br /> att utveckla vapenteknologier. Enligt åtskilliga ekonomers uppfattning<br /> verkar en fortsatt kapprustning pådrivande för den internationella inflationsprocessen,<br /> ett samband som bör studeras närmare.</p> <p>I motsats till detta skulle en satsning på nedrustning bidra till</p> <p style="margin-left:19px;">— produktiv och konstruktiv användning av materiella och mänskliga<br /> resurser</p> <p style="margin-left:19px;">— ekonomisk och social utveckling och utjämning</p> <p style="margin-left:19px;">— en relativ ökning av arbetstillfällena i den civila sektorn genom<br /> mindre investeringskostnader per arbetstillfälle i denna sektor jämfört<br /> med den militära.</p> <p>Genom att hejda kapprustningen och sätta i gång en nedrustningsprocess<br /> skulle staterna frigöra väldiga resurser för insatser för en större<br /> ekonomisk och social rättvisa i världen. Detta i sin tur skulle stärka<br /> möjligheterna att mera effektivt ta itu med de politiska, ekonomiska och<br /> sociala orättvisorna, som är de yttersta orsakerna till krig.</p> <p>För att göra kraven på en radikal nedrustning trovärdiga gäller det<br /> att kunna anvisa vägar för en omvandling av de resurser som satsas på<br /> kapprustningen till civilt bruk. De FN-studier, som hittills företagits,<br /> har rent allmänt visat, att en sådan förändring av resursanvändningen är<br /> möjlig. Hittills har man dock inte analyserat de konkreta förhållanden,<br /> under vilka militärindustrierna arbetar, inte heller vad som krävs av<br /> planering och organisation för att ett land i en nedrustningssituation<br /> skall kunna övergå till civil produktion.</p> <p>Vi vill från socialdemokratins sida fortsätta ett aktivt arbete för fred<br /> och nedrustning. Vi har i partimotionen 1977/78: 423 anvisat vägar härför,<br /> bl. a. genom förslag om insatser vid FN:s specialsession för ned</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>9</p> </div> <div class="block ml_3"><p>rustning och i andra sammanhang. Vi bygger därmed vidare på socialdemokratins<br /> internationella insatser på fredens och solidaritetens område.<br /> Vi vill främja en nedrustningsprocess, som kan möjliggöra en<br /> ökad social och ekonomisk rättvisa i världen — nedrustning för utveckling.</p> <p style="margin-left:3px;">Multinationella företag</p> <p style="margin-left:3px;">Det system för det internationella ekonomiska samarbetet, som skapades<br /> efter andra världskriget, påskyndade de multinationella företagens<br /> snabba expansion. Den liberala synen på kapitalrörelser möjliggjorde<br /> för företag att flytta och expandera sina verksamheter i olika delar av<br /> världen.</p> <p style="margin-left:3px;">Nu håller de multinationella företagen alltmer på att utvecklas till<br /> globala planhushållare, som verkar utan demokratisk kontroll och ansvar.<br /> Deras inflytande över såväl handel som enskilda länder är betydande.<br /> Ca en tredjedel av världshandeln beräknas vara interntransaktioner<br /> inom samma företag. Redan i dag utgör de multinationella företagen<br /> ett hot mot såväl länders som fackföreningars möjligheter att hävda<br /> sina demokratiska och legitima rättigheter. Flera exempel finns också på<br /> hur olika multinationella företag har försökt att direkt påverka den politiska<br /> utvecklingen i u-länder.</p> <p style="margin-left:3px;">Genom sin monopolställning över teknologi och patent och genom<br /> sin dominerande ställning över marknadsföring och distribution, kan<br /> multinationella företag effektivt hindra u-länders försök att åstadkomma<br /> en nationellt styrd industrialisering. U-länderna är helt enkelt beroende<br /> av de multinationella företagen.</p> <p style="margin-left:3px;">Ett av u-ländernas krav i samband med en ny ekonomisk världsordning<br /> är, att deras andel av världens industriproduktion skall öka till<br /> 25 % år 2000 mot dagens knappa 10 %. Industrialiseringen är viktig om<br /> u-länderna skall kunna öka sysselsättningen och tillfredsställa viktiga<br /> mänskliga behov. Men om en ökad industriproduktion skall komma de<br /> fattiga människorna till del, måste den ekonomiska politiken vara inriktad<br /> på att tillgodose dessa gruppers behov. U-ländernas krav på en ökad<br /> andel av industriproduktionen motiverar emellertid inte vilken utländsk<br /> industrietablering som helst.</p> <p style="margin-left:3px;">U-länder, som styrs av inhemska kapitalägare och en överklass utan<br /> ambitioner att fördela landets resurser rättvist, har i många fall satsat<br /> på en extremt exportinriktad produktion tillsammans med multinationella<br /> bolag. I sin ambition att dra till sig utländska investeringar så satsar<br /> de på att ge de multinationella företagen så fördelaktiga villkor som<br /> möjligt. Vi har tidigare i denna motion berört de s. k. frizonerna, vilka<br /> är extrema exempel på detta. Alliansen mellan multinationella företag<br /> och stora kapitalägare i u-länderna utgör ett hot mot löntagare i både</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>10</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">u-länder och i-länder och undergräver samtidigt kravet på solidaritet i<br /> i-ländema med alla u-länder och deras gemensamma krav. Den skapar<br /> därtill arbetslöshet både i u-länder och i-länder.</p> <p>Eftersom de multinationella företagens styrka till stor del baseras på<br /> att de kan flytta produktion och kapital från ett land till ett annat, så<br /> måste även motparten samarbeta över gränserna. Det är nödvändigt att<br /> alla länder, som vill föra en självständig ekonomisk och social politik,<br /> samarbetar för att utforma en gemensam politik gentemot de multinationella<br /> företagen. Stater och fackliga organisationer har här ett<br /> gemensamt intresse av ett starkare samarbete.</p> <p>På sikt är det effektivaste sättet att styra in industrikapitalet i socialt<br /> acceptabla banor att det underställs demokratisk kontroll i både i-länder<br /> och u-länder. Socialdemokratin kommer att fortsätta sina ansträngningar<br /> att komma till rätta med de problem som är en följd av de multinationella<br /> företagens verksamhet. Genomförandet av ekonomisk demokrati<br /> kommer att spela en viktig roll härvidlag.</p> <p>I många länder är fackföreningsrörelsen svag och splittrad. Det är<br /> därför enligt vår mening viktigt, att Sverige i olika internationella sammanhang<br /> kräver, att fackligt arbete skall tillåtas. Det är dessutom viktigt<br /> att Sverige genom biståndsverksamheten stödjer utbyggnaden av<br /> fackliga organisationer både ekonomiskt och personellt. U-länderna bör<br /> förmås att i ökad omfattning ratificera och efterleva ILO:s konventioner<br /> och rekommendationer.</p> <p>Inom internationella organ är det viktigt att följa och stödja u-länders<br /> krav på regler för de multinationella företagens verksamhet. Sverige bör<br /> med kraft verka för att OECD:s uppförandekod för multinationella företag<br /> snarast revideras. Rekommendationer måste på väsentliga punkter<br /> gradvis ersättas med bindande regler.</p> <p>Sverige bör också aktivt verka för att det pågående arbetet inom FN<br /> och ILO med uppförandekod kompletteras med åtgärder riktade till regeringar<br /> och arbetsgivare i syfte att legalisera självständigt arbetande<br /> fackföreningar.</p> <p>Teknologi</p> <p>De multinationella företagen har ett dominerande inflytande över<br /> världens teknologiska kapacitet. Världens forsknings- och utvecklingskapacitet<br /> kontrolleras till stor del av privata företag. U-ländernas andel<br /> är endast 4 %. Denna fördelning är inte bara allvarlig i sig. Den har<br /> konsekvenser för hur effektivt u-länderna kan utnyttja alla andra resurser.<br /> En inhemsk teknologisk bas är avgörande för att kunna fatta<br /> riktiga beslut om vilken typ av industriell teknik som skall importeras.<br /> En egen vetenskaplig kapacitet är betydelsefull för att kunna bedriva en<br /> effektiv utvecklingspolitik. Många u-länder är i dag totalt utlämnade åt</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>11</p> </div> <div class="block ml_4"><p>utländska konsultbolag — ofta anknutna till multinationella företag —<br /> och internationella experter. De tjänster u-ländema tvingas köpa är<br /> inte bara dyra. Ofta är de råd som ges av tvivelaktigt värde.</p> <p style="margin-left:3px;">U-länderna har i olika internationella sammanhang krävt, att deras<br /> ställning inom teknologiområdet skall stärkas. Inom FN pågår arbete<br /> på flera håll. Förhandlingar om regler för multinationella företag pågår<br /> sedan några år. Inom UNCTAD diskuteras överföring av teknologi, och<br /> en särskild FN-konferens om vetenskap och teknologi skall hållas 1979.</p> <p style="margin-left:3px;">Det internationella arbetet på att utforma regler för vetenskapligt och<br /> tekniskt samarbete har hittills gått långsamt. Några radikala förändringar<br /> kan inte förväntas. Det är därför viktigt, att u-ländema tar till<br /> vara alla möjligheter till ökat regionalt samarbete för att själva försöka<br /> tvinga fram ändringar. Om t. ex. många u-länder i en region tillämpar<br /> gemensamma regler, bör det finnas möjligheter att tvinga multinationella<br /> företag att anpassa sig. Informationsutbyte angående internationella<br /> konsultföretags kvalitet och hederlighet är en annan enkel åtgärd, som<br /> kan ha betydelse för u-länder med svag inhemsk kapacitet. När det<br /> gäller internationella patentregler finns det anledning för u-länderna att<br /> ta ställning till om man över huvud taget skall acceptera patentskydd på<br /> alla områden.</p> <p style="margin-left:3px;">Huvudsyftet med de internationella åtgärder som vidtas bör vara att<br /> underlätta för u-länderna att bygga upp en egen kapacitet att utveckla,<br /> värdera och förvärva vetenskaplig och teknologisk kunskap. Förändringar<br /> av regler för internationellt samarbete kan göra detta lättare för<br /> u-länderna. Men det är de åtgärder som vidtas inom u-länderna som<br /> har betydelse för de breda folkgruppernas situation. Det är också de enskilda<br /> u-landsregeringarna, som måste besluta om hur ökade resurser<br /> inom detta område skall anpassas för att lösa de egna problemen. Inom<br /> vår biståndsverksamhet är det alltså en väsentlig uppgift att ställa resurser<br /> till förfogande för detta. SAREC kan i detta sammanhang göra<br /> en väsentlig insats.</p> <p style="margin-left:3px;">Handel och ekonomisk politik</p> <p style="margin-left:3px;">Sedan flera år tillbaka upplever världen den svåraste konjunkturnedgången<br /> sedan 1930-talet. I OECD-länderna är mer än 15 miljoner människor<br /> arbetslösa. Samtidigt är inflationen rekordhög. Människorna förvägras<br /> rätten att utföra produktivt arbete samtidigt som stora sociala<br /> behov inte blir tillfredsställda. Vi upplever en kapitalismens kris.</p> <p style="margin-left:3px;">De ekonomiskt starka länderna har accepterat arbetslösheten i en<br /> strävan att motarbeta inflationen. Samtidigt uppvisar en del av dessa<br /> länder stora överskott i sin handelsbalans. Denna ekonomiska politik är<br /> oacceptabel för socialdemokratin.</p> <p style="margin-left:3px;">Arbetslösheten och hotet om ytterligare arbetslöshet är samtidigt ett</p> <p style="margin-left:3px;">2f Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>12</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">hot mot både u-länder och i-länder. Den förda politiken i de stora<br /> i-länderna får till följd att u-ländernas möjligheter att få avsättning för<br /> sina exportvaror minskar samtidigt som protektionistiska krav i handelspolitiken<br /> blir vanligare. En stor arbetslöshet och en stark inflation utgör<br /> en dålig förutsättning för att stärka stödet till u-ländema. Den allt snabbare<br /> strukturomvandlingen, som äger rum parallellt med lågkonjunkturen<br /> och som på senare år kommit att inbegripa vissa u-länder, får inte<br /> ske till priset av arbetslöshet.</p> <p>Därför ser socialdemokratin en rationell, tillväxtskapande ekonomisk<br /> politik i i-länderna som en oundgänglig förutsättning för att man skall<br /> kunna göra framsteg mot en rättvisare världsordning. Vi återkommer<br /> till det starka ömsesidiga beroende, som i dag finns mellan u- och i-ländernas<br /> ekonomiska utveckling. Det bör emellertid slås fast att någon<br /> grundläggande motsättning inte föreligger mellan strävanden till fortsatt<br /> reformaktivitet hos oss och ökad rättvisa för u-ländernas folk. Motsättningen<br /> gäller mellan den kapitalistiska ekonomiska politik som ställer<br /> miljoner människor över hela världen utan meningsfull sysselsättning<br /> och den politik som har som främsta utgångspunkt att tillvarata tillgängliga<br /> resurser för välståndsskapande sysselsättning och produktion.</p> <p>För överskådlig tid måste jordbruket och livsmedelsproduktionen utgöra<br /> basen för sysselsättning och ekonomisk utveckling i de flesta uländer.<br /> Jordreformer och rättvisare arrendesystem måste genomföras<br /> för att produktionen skall kunna ökas och för att alla skall få arbete.<br /> Reformer av det slaget är också nödvändiga för en mer rättvis resursoch<br /> förmögenhetsfördelning. Men en ekonomi, där flertalet får sin utkomst<br /> på landsbygden, är sårbar och innehåller ofta alltför få dynamiska<br /> element för att en ekonomisk utveckling skall komma till stånd. U-ländernas<br /> ansträngningar för att öka produktionen av färdigvaror är därför<br /> nödvändiga för att människorna skall få rimligare villkor. Det är genom<br /> den massproduktion som en industrialisering, redan i liten skala, ger<br /> möjlighet till som människors bl. a. basbehov kan tillfredsställas. Denna<br /> industrialisering ökar möjligheterna till export från i-ländema.</p> <p>U-ländemas ansträngningar att öka varuproduktionen innebär också<br /> ett ökat utbud på världsmarknaden. I samband med kraven på en ny<br /> ekonomisk världsordning har u-länder krävt att lättare få tillgång till<br /> i-ländernas marknader för sin export. Dessa krav innebär, att i-ländernas<br /> industristruktur måste förändras för att möjliggöra en ökad import<br /> från u-länder av varor. Men denna omstrukturering i i-länderna måste<br /> planeras för att den skall ske i socialt acceptabla former.</p> <p>De regler, som i dag bestämmer världshandeln, måste revideras för<br /> att skapa bättre förutsättningar för nationella program för sysselsättning<br /> åt alla och andra mänskliga rättigheter i u-länder såväl som i i-länder.</p> <p>Fackföreningsrörelsens krav på en socialklausul i GATT är ett uttryck<br /> för detta, och kravet reses i förvissning om att nationella rege</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>13</p> </div> <div class="block ml_4"><p>ringars försök att åstadkomma full sysselsättning och socialt rättvisa<br /> levnadsvillkor försvåras av de nuvarande reglerna, som helt saknar<br /> bestämmelser, som tillgodoser arbetets rätt. Socialklausulen innebär, att<br /> GATT:s medlemsländer skall åläggas att föra en politik för full sysselsättning<br /> för att dra nytta av handelsreglerna. Den innebär vidare rätt<br /> till förbud mot export av farliga arbetsmiljöer för att skydda de anställda.<br /> Socialklausulen ställer krav på att arbetsgivare inte skall få möjlighet<br /> att exploatera människor, som lever i samhällen med stor arbetslöshet<br /> genom att erbjuda arbetsvillkor, som är uppenbart oacceptabla<br /> och under existensminimum. För att åstadkomma detta krävs ett starkare<br /> fackligt inflytande över handelspolitiken liksom facklig representation<br /> i GATT, dels i form av socialklausulens trepartskommission, dvs.<br /> företrädare för regering, arbetstagare och arbetsgivare, dels i form av<br /> fackligt deltagande i nationella delegationer, utsedda av regeringen,<br /> liksom rådgivande status åt de internationella fackliga organisationerna.</p> <p style="margin-left:3px;">Fond för bättre råvaruinkomster</p> <p style="margin-left:3px;">Fortfarande utgör råvaror (bränslen och andra råvaror) den största<br /> andelen av u-ländernas export. Men denna handel är behäftad med en<br /> rad problem. Råvarumarknadema är instabila, priserna på flera råvaror<br /> har sjunkit i förhållande till industrivarupriserna. Under senare år har<br /> det därtill förekommit en omfattande spekulation i råvaror, som både<br /> skapat inflation och givit arbetsfria inkomster åt spekulanterna. I förslaget<br /> till en ny ekonomisk världsordning, som antogs av FN:s extra<br /> generalförsamling 1974 har u-länderna fört fram ett förslag, som är<br /> tänkt att stabilisera och öka intäkterna av råvaruexporten, det så kallade<br /> integrerade råvaruprogrammet.</p> <p style="margin-left:3px;">Förslaget går ut på att man för ett begränsat antal råvaror skall arrangera<br /> lager, där råvaror kan lagras, om priset är för lågt och sälja ut<br /> då priset stiger. För att finansiera uppbyggnaden och verksamheten av<br /> dessa lagerarrangemang har u-ländema föreslagit, att man skall inrätta<br /> en fond, som både i-länder och u-länder skall bidra till. När det är löst,<br /> kan man träffa långsiktiga prisavtal för de råvaror, som skall ingå i<br /> programmet. En råvarufond bör också kunna användas för att motverka<br /> internationell spekulation i råvaror.</p> <p style="margin-left:3px;">En stabilisering av inkomsterna på råvaror kan vara till fördel både<br /> för säljare och köpare beroende på hur systemet byggs upp. Det ger<br /> möjligheter till säkrare prognoser och effektivare långtidsplanering. Men<br /> jämnare inkomster av råvaruexporten innebär inte automatiskt att folkflertalet<br /> i u-landet får det bättre. Det är inte ens givet, att de ökade inkomsterna<br /> stannar i det exporterande landet. En stor del av råvaruhandeln<br /> kontrolleras av multinationella företag och i vissa fall är råvaruhandel<br /> bara en angelägenhet inom multinationella företag. För att in</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>14</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">komster av såväl råvaruhandel som annan handel skall komma de fattiga<br /> människorna till del, krävs att det exporterande landet kontrollerar<br /> handeln och att överskottet utnyttjas för socialt angelägna program.</p> <p>Trots att effekterna av det integrerade råvaruprogrammet inte är entydiga,<br /> har det fått en stor symbolisk betydelse för diskussionerna om<br /> en ny ekonomisk världsordning. Råvaruprogrammet är den del av förslaget,<br /> som man ägnat mest tid åt, men ännu har inga förhandlingar<br /> kunnat slutföras.</p> <p>Frågan drevs hårt av u-länderna under UNCTAD IV 1976 och u-länderna<br /> fick då stöd av flera i-länder, främst de nordiska. Det finns även<br /> i det fortsatta förhandlingsarbetet starka skäl för Sverige att stödja kravet<br /> på högre och jämnare inkomster för u-ländernas rå varuexport.<br /> Fondsystemet bör också få till uppgift att motverka internationell spekulation.<br /> De fördelningspolitiska effekterna av råvaruhandeln bör studeras<br /> närmare.</p> <p>Ett ytterligare stort problem med råvaruhandeln är, att utländska intressen<br /> ofta står som ägare till råvarufyndigheter. Utländsk dominans<br /> försvårar u-Iändernas planering. De har därför i förslaget till ny världsordning<br /> krävt permanent suveränitet över sina naturresurser. De har<br /> med all rätt hävdat, att varje stat är berättigad att utöva effektiv kontroll<br /> över sina naturresurser och ha rätt att överföra äganderätten till<br /> dem. Sverige bör fortsätta att aktivt stödja dessa krav.</p> <p>Energi</p> <p>Bristen på energi till rimliga priser är ett betydligt allvarligare problem<br /> än begränsad tillgång på andra råvaror. Det finns utan tvekan så<br /> mycket obruten malm, att u-länderna skulle kunna uppnå samma förbrukning<br /> av metaller som i-länder. Men det går åt mer energi och arbete<br /> för att bryta malm som är svårtillgänglig eller av sämre kvalitet.</p> <p>I Sverige använder vi 16 gånger så mycket energi per person som den<br /> genomsnittlige invånaren i ett u-land gör. Sveriges 8 miljoner invånare<br /> gör av med mer olja än Indiens 540 miljoner invånare.</p> <p>På den internationella energimarknaden konkurrerar vi direkt med<br /> dessa länder. Där är vi alltså stora och ingalunda betydelselösa.</p> <p>De allra fattigaste u-länderna använder i huvudsak icke-kommersiella<br /> energislag (ved, spillning etc.). Dessa går huvudsakligen åt till matlagning,<br /> ibland uppvärmning. I dessa länder är oljan viktig dels för transporter,<br /> dels som ersättning för de icke-kommersiella energislagen. För<br /> u-länder utan infrastruktur är nämligen energislag som kol, vattenkraft<br /> och kärnkraft inget alternativ.</p> <p>Oljekrisen håller på att utlösa en ekologisk kris i många u-länder.<br /> Detta beror på att vegetationen huggs ned för att användas som bränsle,<br /> med därav följande erosion och utarmning av jorden.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>15</p> </div> <div class="block ml_4"><p>De globala oljeresurserna räcker sannolikt inte till för att möjliggöra<br /> en utveckling i u-länderna, om i-länderna fortsätter att konsumera stora<br /> mängder olja. För u-länder, som påbörjat en utvecklingsprocess och<br /> därmed sammanhängande uppbyggnad av infrastruktur, är det lättare<br /> att ersätta såväl olja som ved med andra energislag.</p> <p>Det är nödvändigt med en internationell energihushållning, som tar<br /> hänsyn till de mest akuta behoven. Det är vidare viktigt, att en sådan<br /> internationell hushållning inriktas på att energislagen anpassas efter användningsområde.</p> <p>U-ländernas svårigheter att öka sin energianvändning på ett från<br /> miljösynpunkt tillfredsställande sätt beror på deras allmänt svaga ekonomiska<br /> situation. Åtgärder, som kan öka u-ländernas köpkraft, innebär<br /> indirekt att deras energianvändning kan öka. Men för att u-länder<br /> skall kunna öka sin konsumtion väsentligt krävs av i-länderna, att de<br /> medverkar till hushållning och sparande med knappa tillgångar. Den<br /> internationella solidariteten kräver, att i-länderna utvecklar och i större<br /> utsträckning använder inhemska energikällor. För svenskt vidkommande<br /> innebär det att vi i första hand kraftigt minskar vårt oljeberoende och<br /> bidrar till att utveckla nya långsiktiga lösningar för den globala energiförsörjningen.<br /> En satsning på forskning och utveckling av alternativ<br /> energiproduktion, gärna i samarbete med u-länder, kan bli ett verksamt<br /> medel att lösa världens energiförsörjning. I många u-länder med låg<br /> teknisk nivå och dåligt utbyggda elnät, kan alternativa energikällor,<br /> tillverkade i små enheter, bli till stor nytta.</p> <p>Biståndspolitik</p> <p>Regeringen ansluter sig i propositionen i allt väsentligt till biståndspolitiska<br /> utredningens förslag och därmed till de principer för biståndspolitiken<br /> som socialdemokratin i regeringsställning utformade. Vi hälsar<br /> naturligtvis med tillfredsställelse att den borgerliga regeringen nu på<br /> detta sätt anknyter till vår biståndspolitik. I vissa delar finns det dock<br /> anledning att se kritiskt på den framställning som presenteras i propositionen.</p> <p>Mål för biståndspolitiken</p> <p>Biståndspolitiska utredningens enhälliga förslag om målen för biståndspolitiken<br /> — resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk<br /> och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling —<br /> som regeringen i propositionen ansluter sig till överensstämmer med de<br /> mål för verksamheten som socialdemokratin tidigare ställt upp. Den<br /> enighet om själva målformuleringen som därmed uppnås är enligt vår<br /> mening av stort värde. Vi förutsätter att detta också bättre än hittills<br /> kommer att prägla regeringens politik.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>16</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Vi anser dock att de motiveringar som anförs i propositionen för de<br /> angivna målen är vagt utformade. Det är olyckligt, eftersom oklarheter<br /> alltid kan ge upphov till och möjliggöra olika tolkningar. Även om vi<br /> utgår ifrån att vagheten inte är ett uttryck för oenighet inom regeringen<br /> om innebörden av de angivna målen ser vi det nödvändigt att redovisa<br /> vår syn på de angivna målen.</p> <p>Enligt vår mening skall biståndet medverka till ekonomisk utveckling<br /> och social rättvisa. Det skall också främja en utveckling mot ökad självständighet<br /> och demokrati. Tonvikten har under senare år alltmer kommit<br /> att läggas vid social rättvisa. Detta är naturligt. Det yttersta syftet<br /> med allt bistånd är att främja en jämnare fördelning av resurserna så<br /> att u-landets utvecklingsansträngningar omfattar de stora fattiga folkgrupperna.<br /> Ett bistånd, som stannar i händerna på en rik överklass, saknar<br /> både ekonomiskt och moraliskt berättigande.</p> <p>Ett annat viktigt mål för svensk biståndspolitik är att stödja mottagarlandets<br /> nationella, politiska och ekonomiska självständighet. Detta<br /> står helt i samklang med strävanden att stödja en långsiktig ekonomisk<br /> utveckling för social rättvisa. Grunden för självständighet måste vara en<br /> tryggad försörjning och möjlighet att förlita sig till egna krafter. Svenska<br /> biståndsinsatser kan också bli aktuella, när u-land utsätts för ekonomiska<br /> påtryckningar från stormakter på ett sätt, som hotar den politiska<br /> självständigheten. Detta var ett av de viktigaste skälen för Sveriges<br /> stöd till Allende-regeringen i Chile. Samarbetet med befrielserörelsema<br /> i Afrika är ett exempel på långsiktigt stöd för dessa rörelsers kamp för<br /> att ge folkmajoriteten makt, att i fred och oberoende bestämma i stater,<br /> som nu regeras av en vit rasistisk minoritet.</p> <p>Biståndet skall också ses som ett stöd för en demokratisk samhällsutveckling.<br /> I de två citaten nedan har en enig biståndspolitisk utredning<br /> uttryckt hur detta mål bör tolkas.</p> <p>För enskilda medborgare är de personliga fri- och rättigheterna lika<br /> åtråvärda som hos oss; och övergrepp mot den enskilde drabbar lika<br /> hårt. Den ekonomiska och sociala situationen i många u-länder gör det<br /> emellertid svårt att förverkliga en i västerländsk mening fungerande demokrati.<br /> Det demokratiska samhällssystemet i sin praktiska tillämpning<br /> i de nordiska länderna bygger inte enbart på de principiella förutsättningarna<br /> fria och hemliga val, organisations- och föreningsrätt och<br /> självständiga massmedier. Viktiga är också de ekonomiska och sociala<br /> förutsättningarna — allmän läs- och skrivkunnighet, en inkomstfördelning<br /> som ger upphov till ekonomiskt starka organisationer för olika intressegemenskaper,<br /> delaktighet i beslutsprocessen även utanför det politiska<br /> fältet samt en tradition som minskar det alltid närvarande hotet<br /> mot öppna samhällssystem.</p> <p>Vår förhoppning om en demokratisk samhällsform i u-ländema måste<br /> vara knuten till en utveckling på lång sikt och en relativt vid tolkning av<br /> demokratibegreppet måste ges.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>17</p> </div> <div class="block ml_4"><p>Härvid bör man inte enbart se till de formella ramarna för demokratin.<br /> Ett folkligt deltagande i beslutsprocessen är självfallet viktigt även<br /> om det inte sker inom i västerländsk mening demokratiska former. I en<br /> del av de s. k. enpartistaterna kan det enda tillåtna partiet ha karaktären<br /> av en nationell folkrörelse med det främsta syftet att mobilisera<br /> mänskliga och materiella resurser för utvecklingen. Inom denna ram<br /> finns ofta möjligheter till ett brett deltagande i beslutsprocessen. En förutsättning<br /> är att deltagandet grundas på en dialog där kritik och avvikande<br /> meningar kan framföras utan risk för repressalier. Härigenom<br /> skapas bättre underlag för beslut och politiken kan grundas på medborgarnas<br /> förtroende. Samtidigt läggs en grund som kan vidareutvecklas<br /> till en mera utvecklad demokratisk samhällsordning.</p> <p>En annan viktig princip för biståndet är, att det skall vara långsiktigt<br /> och inriktas enligt de prioriteringar mottagarländerna fastställt. Det är<br /> denna princip, som i sin praktiska tillämpning brukar kallas landprogrammering.<br /> Denna form av samarbete är inte bara en fråga om solidaritet<br /> och respekt för mottagarlandets självständighet.</p> <p>Lika viktigt är att långsiktigt, fritt disponibelt bistånd är en avgörande<br /> förutsättning för mottagarlandets effektiva planering. Många u-länder<br /> finansierar en stor del av utvecklingsprogrammet med bistånd från en<br /> lång rad olika länder och organisationer. En effektiv samordning kan<br /> endast göras av regering och myndigheter i mottagarlandet. Detta förutsätter,<br /> att man i mottagarlandet faktiskt kan bestämma, hur resurserna<br /> skall användas.</p> <p>Det är målet om social rättvisa och landprogrammeringsprincipen,<br /> som tillsammans anger den avgörande utgångspunkten för den socialdemokratiska<br /> biståndspolitiken. Ett effektivt bistånd, som verkligen når<br /> ut till de fattiga, förutsätter en grundläggande samstämmighet om målen<br /> mellan givare och mottagare. Endast i länder, som själva aktivt driver<br /> en fördelningspolitik, blir biståndet en del av en utveckling mot<br /> social rättvisa. Det kan då också bli fråga om ett bistånd, som lägger<br /> grunden för ett djupare samarbete byggt på gemensamma värderingar<br /> om solidaritet och jämställdhet.</p> <p>Det finns tecken på att regeringen i den praktiska biståndsverksamheten<br /> börjat bortse från dessa förhållanden. I stället har man ägnat<br /> uppmärksamheten åt de enskilda biståndsprojektens, mer eller mindre<br /> sociala karaktär. En sådan politik, som bortser från den utvecklingsmiljö,<br /> som biståndet sätts in i, är nästan alltid skadlig. De knappa biståndsresurserna<br /> utnyttjas ineffektivt. Vi kan från socialdemokratisk sida<br /> därför inte godta någon uppluckring i den praktiska tillämpningen av de<br /> principer, som gällt för den svenska biståndspolitiken sedan 1970, och<br /> som åter anges i regeringspropositionen.</p> <p>En självklarhet, som i detta sammanhang ofta glöms bort, är att statligt<br /> utvecklingssamarbete är ett samarbete mellan två suveräna regeringar.<br /> Slutsatsen är lika självklar. Bistånd måste lämnas på villkor, som</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>18</p> </div> <div class="block ml_3"><p>är acceptabla för mottagarlandets regering. Ett försök att driva statlig<br /> biståndsverksamhet i strid med ett annat lands regeringspolitik är såväl<br /> ekonomiskt ineffektivt som utrikespolitiskt oacceptabelt.</p> <p>I ytterligare ett avseende är propositionen oklar vid genomgången av<br /> kriterier för svensk biståndsgivning. Betydelsen av att mänskliga rättigheter<br /> främjas i mottagarländerna understryks i ett avsnitt i propositionen.<br /> Man utgår emellertid från en alltför snäv syn på de mänskliga rättigheterna,<br /> när man närmast tycks vilja likställa de grundläggande<br /> mänskliga rättigheterna med politiska och civila rättigheter. I Förenta<br /> nationerna har getts uttryck för bredare och mer fullständiga krav på<br /> främjandet av mänskliga rättigheter genom de två mänskliga rättighetskonventionerna.<br /> Dessa anger dels de kollektiva mänskliga rättigheterna<br /> som rätten för alla folk till självbestämmande och rätten att behärska<br /> sina naturresurser för egna ändamål, liksom jämställdhet mellan män<br /> och kvinnor. Därutöver preciserar konventionerna såväl människornas<br /> civila och politiska rättigheter som de ekonomiska, sociala och kulturella<br /> rättigheter som enligt FN skall tillkomma alla människor. Det är<br /> givet att den syn på mänskliga rättigheter som bör prägla Sveriges hållning<br /> till andra länder bör utgå från de mera omfattande rättigheter som<br /> tillkommer mänskligheten i enlighet med FN:s mänskliga rättighetskonventioner.</p> <p>Volymmålet för svenskt bistånd</p> <p>På förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslöt<br /> riksdagen år 1968 att anslagen till bistånd skulle öka, så att de vid<br /> mitten av 1970-talet motsvarade 1 % av vår bruttonationalprodukt<br /> (BNP). Sverige nådde som första land i världen FN:s biståndsmål.</p> <p>Den breda uppslutningen inom arbetarrörelsen för ett omfattande biståndssamarbete<br /> har varit av avgörande betydelse för ökningen av biståndsanslagen.<br /> Enprocentsmålet bör enligt vår mening uppfattas som<br /> en miniminivå för anslagen. Vi ansluter oss till biståndspolitiska utredningens<br /> mening att något behov av att nu fastställa ett nytt mål inte<br /> finns. Ansträngningar bör emellertid göras att i takt med växande resurser<br /> söka höja nivån.</p> <p>Regeringen upprepar i propositionen sin tidigare redovisade anslagsbedömning.<br /> Trots Sveriges ekonomiska svårigheter har, säger man, regeringen<br /> ”beräknat anslagsramen för såväl innevarande som nästa budgetår<br /> så, att biståndsanslaget skall överstiga nivån 1 % av bruttonationalprodukten”.</p> <p>Vi framhöll i motionen 1021 till årets riksdag följande:</p> <p>Situationen för många u-länder har under senare år ytterligare försämrats.<br /> Detta sammanhänger med den djupa och långvariga lågkonjunkturen<br /> samt med den restriktiva ekonomiska politiken i industrilän</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>19</p> </div> <div class="block ml_4"><p>derna. Därtill kommer de starka prisstegringarna, som haft en påtagligt<br /> negativ effekt för de fattigaste länderna. Inflationen har också haft den<br /> ogynnsamma innebörden för u-ländema att det internationella biståndet<br /> från internationella organ och enskilda givarländer kraftigt har minskat<br /> i värde. Också devalveringen av den svenska kronan har urholkat realvärdet<br /> av biståndet för u-ländema.</p> <p>Vi konstaterade vidare:</p> <p>I årets budgetproposition föreslås en uppräkning av biståndsanslaget<br /> med 320 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår. Därmed anser<br /> regeringen att den s. k. enprocentsnivån kan bibehållas. Som en följd<br /> av den negativa utvecklingen av bruttonationalprodukten kommer biståndet<br /> för budgetåret 1978/79 att bli klart mindre i reala termer än<br /> under innevarande år. Denna effekt blir än mer markant genom att<br /> andelen s. k. bundet bistånd ökar. Ökningen av det bundna biståndet i<br /> budgetpropositionen är exakt lika stor som hela ökningen — 175 milj.<br /> kr. — i det bilaterala programmet för enskilda länder.</p> <p>Härtill kan läggas att regeringen även budgetåret 1977/78 genomfört<br /> en viss ökning av det bundna biståndet, trots utsagor om motsatsen.</p> <p>Eftersom ingenting framkommit sedan motion 1977/78: 1021 skrevs,<br /> som förändrar situationen, vill vi än en gång understryka den syn på<br /> frågan som vi då framförde.</p> <p>Samarbete med internationella organisationer</p> <p>Vårt allmänna och politiska stöd till FN måste på alla sätt bevaras<br /> och stärkas. Det är främst i FN vi har att föra dialogen och förhandlingar<br /> om en bättre världsordning. Omfattningen av våra finansiella bidrag<br /> till olika FN-organ får vägas mellan detta och i vilken utsträckning<br /> FN-organen verkar för de biståndspolitiska mål vi satt upp, både<br /> vad avser länderinriktning och effektivitet. Det finns skäl att starkare<br /> verka för att FN:s biståndsverksamhet i ökande utsträckning går till<br /> fattiga u-länder, som själva för en politik för ekonomisk och social utjämning.<br /> Upprätthållandet och stärkandet av respekten för FN som<br /> organisation för att lösa internationella konflikter och att öka jämlikheten<br /> och rättvisan mellan fattiga och rika kommer att kräva stora insatser<br /> från svensk sida.</p> <p>Världsbanken har med rätta kritiserats starkt bl. a. från svensk sida.<br /> Världsbanken har status som fackorgan i FN men har till skillnad från<br /> övriga FN särskilda beslutsregler. Rösterna i styrelsen tilldelas i förhållande<br /> till ekonomisk styrka. Världsbanken har vid flera tillfällen<br /> ställt sådana krav på låntagarländerna, att det inneburit att de fattiga<br /> fått det sämre. Världsbankens uppträdande mot Chile är beryktat.<br /> Världsbanken styrs ytterst av kapitalistiska intressen. Samtidigt är<br /> Världsbanken en organisation med stora ekonomiska och administra</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>20</p> </div> <div class="block ml_3"><p>tiva resurser, som u-länderna tvingas att vända sig till för att klara<br /> akuta lånebehov för investeringar. För u-ländema är alternativet ofta<br /> att gå till privata storbanker med hårdare lånevillkor. Därför medverkar<br /> nästan alla u-länder, även Vietnam, Tanzania och Guinea-Bissau m. fl.<br /> i Världsbanken och framför allt dess dotterorganisation, IDA, som ger<br /> lån på ekonomiskt förmånliga villkor.</p> <p>U-ländema ser helst, att Sverige inom Världsbanken arbetar hårt och<br /> aktivt för progressiva krav för förändring. Vi bör därför stödja detta<br /> krav, även om vår höga andel av bidragen till IDA bör minska. I stället<br /> bör vi så långt möjligt arbeta för att stärka FN:s kapitalfond för att<br /> u-länderna därigenom skall få en annan kanal för kapitalbistånd. För att<br /> kapitalfonden på sikt skall bli ett effektivt organ för u-ländernas utveckling<br /> krävs ytterligare resurser, bl. a. från svensk sida.</p> <p>Sveriges finansiella engagemang i Världsbanksgruppen gäller emellertid<br /> inte endast IDA, även om det bara är dit som resurser överförs ur<br /> biståndsanslagen. Regeringen påpekar att frågan om en ökning av det i<br /> Världsbanken insatta kapitalet aktualiserats. Man förbigår emellertid<br /> med tystnad att det som diskuteras är i det närmaste en fördubbling av<br /> Världsbankens kapital. En redogörelse för svenska regeringens ställningstagande<br /> till denna fråga skulle enligt vår uppfattning ha varit på<br /> sin plats. Som aktiv partner i det internationella utvecklingssamarbetet<br /> har Sverige all anledning att kritiskt pröva om det gagnar detta utvecklingssamarbete<br /> att en enda institution, därtill intimt samverkande med<br /> den Internationella valutafonden, får en så dominerande ställning gentemot<br /> de fattiga länderna.</p> <p>Det mellanstatliga samarbetet på valutaområdet har, bortsett från<br /> kontakterna mellan i första hand i-ländemas centralbanker, sin tyngd<br /> förlagd till Internationella valutafonden (IMF). Detta organ har som<br /> främsta uppgift att genom medellång kreditgivning underlätta för underskottsländerna<br /> att återvinna betalningsjämvikten. IMF har vidare<br /> ansvaret för de s. k. särskilda dragningsrätterna (SDR), som är en form<br /> av valutareservtillgång vid sidan av dollarn och guldet.</p> <p>IMF:s regler och arbetssätt präglas i hög grad av västliga kapitalistiska<br /> länders intressen. Man ställer ofta som villkor för lån, att länderna<br /> begränsar den offentliga sektorn, upphör med social fördelningspolitik<br /> och släpper in utländska investeringar. Eftersom det internationella<br /> bankväsendet i allt högre grad låter IMF:s lånebeslut bli avgörande<br /> för sin egen kreditgivning, är låntagarländerna mer eller mindre<br /> tvingade att acceptera fondens krav. Det finns gott om exempel, både<br /> i Europa och i tredje världen, på hur fonden på detta sätt tvingat fram<br /> en omläggning av den ekonomiska politiken till löntagarnas och det<br /> nationella oberoendets nackdel.</p> <p>Det är inte minst mot denna bakgrund, som man skall bedöma u-lands</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>21</p> </div> <div class="block ml_4"><p>kravet på ändrade beslutsregler i IMF. Enligt vår mening bör Sverige<br /> kraftfullt stödja sådana förändringar som innebär mer demokratiska<br /> beslutsformer. Först då kan IMF förändras i riktning mot den världscentralbank,<br /> som på sikt är nödvändig för en mer rättvis ekonomisk<br /> utveckling på det globala planet.</p> <p>Fondens verksamhet måste följas med skärpt intresse. De fackliga organisationerna<br /> måste ges möjlighet till insyn och påverkan för att ge<br /> tyngd åt sysselsättningspolitik och sociala hänsyn. Dessa krav är angelägna<br /> med hänsyn till både Sveriges förändrade ekonomiska situation<br /> och våra u-landspolitiska strävanden.</p> <p>I IMF skapades för ett antal år sedan ett system med ett slags reservvaluta,<br /> de s. k. speciella dragningsrätterna (SDR). Dessa utgår f. n. från<br /> samma skala som röstfördelningen i IMF, vilket innebär, att länderna<br /> med den största ekonomiska styrkan får mest och vice versa. U-länderna<br /> har krävt ändrade regler för utdelning av SDR. U-landskravet har<br /> i första hand inneburit, att man etablerar en länk mellan det internationella<br /> betalningssystemets behov av SDR och u-ländernas behov av utvecklingskapital.</p> <p>Sverige bör spela en aktiv roll för att få till stånd en sådan länk.</p> <p>Vi har från socialdemokratins sida i andra sammanhang riktat stark<br /> kritik mot Sveriges inträde i Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB)<br /> och krävt att Sverige skall lämna banken. De farhågor vi haft i fråga<br /> om bankens utlåningspolitik har besannats. Banken förbereder nu nya<br /> krav på ökade finansiella bidrag från bl. a. Sverige. Detta förhållande<br /> nämns över huvud taget ej i propositionen.</p> <p>Vi upprepar vårt krav om att riksdagen skall besluta att Sverige skall<br /> lämna IDB.</p> <p>I fråga om den s. k. ämnesinriktade verksamheten vill vi framhålla<br /> vikten av att denna ges en klarare målinriktning. I dag ryms en rad insatser<br /> som stöd till forskning, utredningar, kurser, seminarier och diverse<br /> multilateral verksamhet under detta begrepp. Merparten av insatserna<br /> sker i samarbete med FN:s fackorgan. Det är svårt att urskilja<br /> några klara riktlinjer och prioriteringar för verksamheten. Praktiskt taget<br /> alla ämnesområden och sektorer på biståndsområdet förekommer<br /> eller kan förekomma.</p> <p>Det finns därför anledning både att vara restriktiv i allmänhet när<br /> det gäller ämnesinriktad verksamhet utanför landramama och att ge<br /> verksamheten klarare motiv och målinriktning. Det bör alltså finnas<br /> starka särskilda skäl för att motivera de enskilda ämnesinriktade insatserna.<br /> Ett sådant skäl kan t. ex. vara att ett ämnesområde är viktigt men<br /> försummat av andra biståndsgivare och internationella organ. Sverige<br /> kan då göra en pionjärinsats och väcka intresse också hos andra. Detta<br /> gäller t. ex. i fråga om familjeplanering och gäller nu kvinnofrågor.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>22</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Andra skäl kan vara övertygelsen om att ett visst område är helt centralt<br /> för utvecklingsprocessen eller att det finns ett bestämt önskemål<br /> om ökade insatser från u-ländernas sida.</p> <p>Det bör tilläggas att svenska ämnesinriktade insatser i samarbete med<br /> FN:s fackorgan strider mot den internationella samordningen och bryter<br /> sönder det prioriteringssystem som vi i andra sammanhang talar oss<br /> varma för.</p> <p>I propositionen understryks att Sverige kan göra insatser för de internationella<br /> organen bl. a. genom att vara rekryteringsbas för personal.<br /> Där hävdas att vi på ett aktivt sätt bör medverka till att goda krafter<br /> knyts till sekretariaten.</p> <p>Vi delar propositionens uppfattning i detta avseende, men vill samtidigt<br /> understryka att regeringen närmare bör överväga hur arbetet inom<br /> FN-systemets ram skall kunna ges meritvärde vid anställning i vårt<br /> land efter avslutad internationell tjänstgöring.</p> <p>Samarbete med enskilda länder</p> <p>En vägledande princip för den svenska biståndspolitiken har varit att<br /> det direkta utvecklingssamarbetet i huvudsak skall koncentreras till ett<br /> begränsat antal länder. Av särskild vikt är att biståndet leder till resurstillväxt<br /> samt ekonomisk och social utjämning.</p> <p>Som framhålls i propositionen har Sverige nu ett långsiktigt utvecklingssamarbete<br /> med 20 länder.</p> <p>Enligt vår mening stämmer detta inte med principen om koncentration<br /> i ländervalet. Det kan i detta sammanhang erinras om att samtliga<br /> politiska partier i biståndspolitiska utredningen (SOU 1977: 13) uttalat<br /> att antalet programländer bör utökas endast med stor försiktighet. Även<br /> förändringarna i biståndet till olika länder kan i några fall ifrågasättas<br /> mot bakgrund av riksdagens vid flera tillfällen uttalade riktlinjer.</p> <p>Vi vill understryka att det är nödvändigt att kontinuerligt pröva både<br /> valet av programländer och biståndets omfattning för de olika länderna.<br /> Men självfallet skall samarbetet också vara av långsiktig natur. Det är<br /> emellertid inte rimligt att ett land som en gång förts till kategorin programländer<br /> för alltid skall erhålla oförändrat eller höjt bistånd. Det<br /> måste också vara möjligt att trappa ned biståndsinsatserna för enskilda<br /> mottagarländer.</p> <p>Regeringen antyder i propositionen att också den anser att antalet<br /> programländer är för stort. Biståndspolitiska utredningen och SIDA har<br /> redovisat samma uppfattning.</p> <p>Det är därför viktigt att åtgärder nu vidtas för att begränsa antalet<br /> programländer. Detta bör givetvis ske med beaktande av de principer<br /> för val av länder som vi tidigare redovisat.</p> <p>Detta blir så mycket viktigare som det enligt vår mening är nödvän</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 191111%: 1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>23</p> </div> <div class="block ml_4"><p>digt att öppna länderkretsen för ytterligare stater i södra Afrika. Redan<br /> nu bör samarbete med Namibia och Zimbabwe beredas. SIDA bör tillföras<br /> resurser för detta.</p> <p style="margin-left:3px;">Regeringen bör ges i uppdrag att utreda och framlägga förslag om<br /> hur och i vilken takt den önskvärda länderkoncentrationen kan genomföras.</p> <p style="margin-left:3px;">Landprogrammering</p> <p style="margin-left:3px;">De principer som i dag styr Sveriges samarbete med programländerna<br /> har vuxit fram successivt. Redan i mitten på 1960-talet uttalade sig<br /> riksdagen för en koncentration till ett begränsat antal mottagarländer.<br /> År 1970 beslöt riksdagen att val av nya programländer skulle bygga på<br /> en bedömning av deras utvecklingspolitik. Tonvikten skulle därvid läggas<br /> vid de ansträngningar som gjordes för att nå en jämnare fördelning<br /> av resurser, strävanden att göra människor delaktiga i utvecklingsprocessen<br /> och försök att minska det ekonomiska och politiska beroendet av<br /> omvärlden.</p> <p style="margin-left:3px;">Samarbetet med programländerna bygger på de s. k. landprogrammeringsprinciperna,<br /> som i huvudsak genomförts under 1970-talets första<br /> hälft. Riksdagen beslutar om det totala belopp som står till förfogande<br /> för samarbetet under en treårsperiod. Inom denna finansiella ram får<br /> mottagarlandet i princip fastställa de riktlinjer och prioriteringar som<br /> skall styra samarbetet. Därmed ges garantier för att de svenska insatserna<br /> blir delar av den sammanhållna utvecklingsplan som mottagarlandets<br /> regering och myndigheter har ansvaret för att genomföra.</p> <p style="margin-left:3px;">Landprogrammering, med långsiktiga utfästelser om resurser, som står<br /> till mottagarens fria disposition är en förutsättning för att en effektiv<br /> helhetsplanering skall kunna ske av inhemska resurser och biståndstillskott.<br /> Samtidigt är det uppenbart att ett landprogrammerat bistånd, för<br /> att svara mot de mål som fastställs för Sveriges bistånd, förutsätter att<br /> samarbetet koncentreras till länder som själva aktivt strävar mot social<br /> rättvisa och ekonomisk och politisk självständighet.</p> <p style="margin-left:3px;">Landprogrammering innebär inte en ren överföring av finansiella resurser.<br /> Mottagarländerna begär regelmässigt svensk medverkan både i<br /> fråga om planering, resursanskaffning och genomförande. Den konkreta<br /> utformningen av samarbetet är därför resultatet av en dialog mellan<br /> svenska biståndsmyndigheter och mottagarlandet. De begränsningar som<br /> finns på svensk sida — t. ex. bindning till upphandling i Sverige och<br /> svårigheter att få fram personal och kvalificerade experter på olika områden<br /> — spelar alltså en roll för utformningen av samarbetet.</p> <p style="margin-left:3px;">Det landprogrammerade samarbetet med programländerna är den<br /> centrala arbetsuppgiften för SIDA. Det är därför nödvändigt att vidmakthålla<br /> och förbättra kvaliteten i detta samarbete. Detta kan ske på</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>24</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">flera sätt. En ökad andel av det bilaterala anslaget bör utnyttjas för att<br /> höja landramama för programländerna. SIDA:s personella resurser bör<br /> klarare än vad som f. n. är fallet utnyttjas för det direkta samarbetet<br /> med programländerna. Stark återhållsamhet i fråga om flera av de aktiviteter<br /> som ryms under rubriken Särskilda program skulle dels ge möjligheter<br /> att höja landramama, dels frigöra personal för arbetsuppgifter<br /> med klar anknytning till landsamarbetet. I dag sysslar, enligt SIDA:s<br /> anslagsframställning för budgetåret 1978/79, endast omkring en tredjedel<br /> av verkets personal direkt med landprogrammerat bistånd.</p> <p>En angelägen uppgift är också att SIDA:s organisation, som f. n. i<br /> dominerande utsträckning är sektororienterad, anpassas till landprogrammeringens<br /> principer. Bl. a. är det nödvändigt att inom verket klart<br /> lokalisera ansvaret för de enskilda landprogrammen för att underlätta<br /> fältkontorens kontakter med hemmamyndigheten.</p> <p>Biståndsvillkor och skuldlättnader</p> <p>De snabba höjningarna av oljepriserna, som ägt rum från 1973, har<br /> medfört, att de flesta i- och u-länder fått stora underskott i sina utrikesbetalningar.<br /> Särskilt kännbart har detta varit för de många u-länder,<br /> som redan i utgångsläget befann sig i utpräglad resursknapphet.</p> <p>Den svåra belastning på u-ländemas ekonomi, som denna situation<br /> utgör, kan bara lättas genom direkta åtgärder mot skuldsättningen eller<br /> genom omfattande överföringar av nya finansiella resurser. När det<br /> gäller de direkta åtgärderna diskuteras nu generella riktlinjer att tilllämpas<br /> vid skuldkonsolideringar för enskilda u-länder i betalningskris.<br /> Viktigare är emellertid u-landskravet på att de offentliga biståndslånen<br /> skall avskrivas främst för de fattigaste u-länderna. Medan biståndslånen<br /> utgör en ganska liten del av u-ländemas totala skuldbörda, är de viktiga<br /> för just denna ländergrupp. Genom en avskrivning skulle dessa länder<br /> slippa årliga räntor och amorteringar på ca 500 miljoner dollar.</p> <p>Den socialdemokratiska regeringen gav ett aktivt stöd till dessa ulandskrav.<br /> Att de kvarstående svenska biståndskrediterna nu avskrivs<br /> hälsar vi med tillfredsställelse. Skuldproblemet måste emellertid ges<br /> ökad uppmärksamhet i hela dess vidd. Inte minst gäller det de krav,<br /> som de stora långivarländerna ställer på låntagarna vid skuldkonsolideringar,<br /> och som ofta lett till ökad arbetslöshet och social misär för<br /> många människor i de fattiga länderna.</p> <p>Massiv resursöverföring</p> <p>Siffrorna för u-ländernas skuldbörda ger ett finansiellt uttryck för<br /> deras omfattande resursbehov. Men bakom dem ligger förhållanden av<br /> omedelbar betydelse också för den ekonomiska utvecklingen och välfär</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>25</p> </div> <div class="block ml_4"><p>den i industriländerna, som ju har en betydande export till tredje världen.<br /> Man har beräknat, att Västeuropa skulle haft ytterligare minst 2<br /> miljoner arbetslösa, om u-länderna i stället för att finansiera sin fördyrade<br /> import lånevägen, efter oljekrisen 1973 helt hade försökt komma<br /> i balans genom en återhållsam ekonomisk politik. Mot denna bakgrund<br /> har på senare tid i den internationella debatten diskuterats möjligheten<br /> av någon form av massiv resursöverföring till u-ländema, dvs. ett kapitalflöde,<br /> som skulle vara långt större än det nuvarande internationella<br /> biståndet.</p> <p style="margin-left:3px;">En omfattande resursöverföring till u-länderna för att främja deras<br /> ekonomiska utveckling och aktivitet skulle således vara i i-ländemas<br /> eget intresse. Den skulle ge upphov till ökad efterfrågan på i-ländemas<br /> exportprodukter och i rådande lågkonjunktur ge bättre ”andrum” för<br /> den nödvändiga strukturella anpassningen. Det är mot denna bakgmnd,<br /> som resursöverföringsfrågan efter år av resultatlösa internationella konferenser<br /> tilldrar sig förnyat intresse. Det har t. ex. framförts förslag i<br /> detta syfte om en ”ny” årlig resursöverföring av storleksordningen 50<br /> miljarder kronor.</p> <p style="margin-left:3px;">Enligt vår mening bör Sverige verka aktivt i dessa frågor. Det gäller<br /> såväl i fråga om att få till stånd en sådan massiv resursöverföring som<br /> betingelserna för denna. Att det rör sig om en samlad insats för att via<br /> ökad handel mellan u- och i-länder allmänt stimulera den ekonomiska<br /> aktiviteten utesluter naturligtvis inte en prövning utifrån våra solidaritetsmålsättningar<br /> av hur resurserna fördelas, vilka internationella institutioner,<br /> som skall medverka, m. m. Om en massiv resursöverföring<br /> skall komma till stånd, skall det vara som ett steg mot en rättvisare<br /> ekonomisk ordning i världen, inte för att befästa rådande ekonomiska<br /> och politiska maktförhållanden.</p> <p style="margin-left:3px;">Upphandling i Sverige och bundet bistånd</p> <p style="margin-left:3px;">U-länderna har sedan lång tid tillbaka krävt, att biståndet från de<br /> rikare länderna skall ges utan villkoret att varor och tjänster måste upphandlas<br /> i det biståndsgivande landet. Detta krav återfinns också i u-ländernas<br /> krav på en ny ekonomisk världsordning. Att biståndsgivande<br /> länder på olika sätt binder biståndet innebär en begränsning av u-ländernas<br /> handlingsfrihet. De förlorar mycket på att inte själva fritt få<br /> välja inköpskälla. Det är med andra ord ingen tvekan om att obundet<br /> bistånd är att föredra sett ur mottagarlandets synpunkt.</p> <p style="margin-left:3px;">Socialdemokratin företräder den principiella uppfattningen, att bistånd<br /> skall vara obundet. Inget annat lands bistånd har genom åren<br /> varit så obundet som det svenska. Vi hälsar därför med tillfredsställelse<br /> att den borgerliga regeringen delar detta synsätt.</p> <p style="margin-left:3px;">Många andra länder har knutit huvuddelen av sitt stöd till inköp i det</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>26</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">egna landet. Sverige tog därför redan på ett tidigt stadium i internationella<br /> organisationer upp frågan om internationella avtal om avbindning<br /> av biståndet. De avbindningsförhandlingar som påbörjades inom OECD<br /> har nu avbrutits. Det är av stor vikt att Sverige med kraft verkar för<br /> att dessa förhandlingar snarast återupptas.</p> <p>De protektionistiska kraven i flera länder till följd av den nu rådande<br /> djupa ekonomiska krisen har kommit att medföra ytterligare krav på<br /> bindning av biståndet. Inför dessa hot mot u-ländemas utveckling är<br /> det viktigt med förnyade krav, vari skall slås fast, att de grundläggande<br /> problem, som nu skakar den internationella ekonomin, inte skall lösas<br /> på de fattiga ländernas bekostnad. Sverige måste i OECD och andra<br /> internationella organisationer ta nya initiativ för att åstadkomma för<br /> u-länderna positiva lösningar i denna fråga.</p> <p>Stöd till befrielserörelser</p> <p>Det svenska humanitära stödet till befrielserörelsema i Afrika och<br /> Asien utgör en av de delar av svensk biståndspolitik som bäst överensstämt<br /> med de angivna målen. Stödet har på ett direkt sätt medverkat i<br /> samhällsbygget och bidragit till oberoende och social rättvisa för de<br /> folk, som kämpat för sin frihet. Den socialdemokratiska regeringen<br /> byggde upp denna del av biståndsverksamheten steg för steg under motstånd<br /> från borgerliga krafter. Det är en källa till tillfredsställelse, om<br /> än senkommen, att regeringspartierna tillsammans nu slår fast att denna<br /> politik skall föras vidare.</p> <p>Vi kan från socialdemokratisk sida i stort instämma i regeringens uttalande<br /> både beträffande Sveriges direkta stöd till befrielserörelserna<br /> och de internationella organisationernas agerande på detta område. Det<br /> bör emellertid slås fast att grundregeln att det skall finnas ett FN-uttalande<br /> som getts svensk anslutning för att Sverige skall kunna lämna<br /> humanitärt stöd till en befrielserörelse måste vara försedd med viss<br /> undantagsmöjlighet. Vi erinrar om att det var på så sätt som den värdefulla<br /> svenska hjälpen till den sydvietnamesiska befrielsefronten möjliggjordes.</p> <p>Stöd till facklig och kooperativ verksamhet i u-länderna</p> <p>Diskussionen om i vilken utsträckning folkstyrets principer tillämpas<br /> i olika u-länder har spelat en väsentlig roll i den svenska biståndsdebatten.<br /> Därvid har vår egen värdeskala varit riktningsgivande. Vid dessa<br /> värderingar har man bortsett från den långa och mödosamma väg som<br /> ligger bakom utvecklingen till demokrati. Det är från socialdemokratisk<br /> synpunkt viktigt att mycket aktivt medverka i strävandena till en<br /> demokratisk utveckling. Det kan främst ske genom att den svenska</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>27</p> </div> <div class="block ml_3"><p>fackföreningsrörelsen och kooperationen genom anslag av biståndsmedel<br /> får möjligheter att medverka i detta arbete. En utveckling mot<br /> demokrati kan bl. a. ske genom ökade kunskaper och erfarenheter av<br /> facklig och kooperativ verksamhet.</p> <p style="margin-left:3px;">Propositionens text ansluter i stora delar till kraven om en ökad<br /> satsning på folkrörelserna. Utan närmare preciseringar talas emellertid<br /> om att regeringen önskar vidga antalet bidragsmottagande organisationer.<br /> Enligt vår mening bör en sådan utvidgning inte ske på bekostnad<br /> av den slagkraft och effektivitet som kan vinnas genom att statsmakterna<br /> i första hand satsar på de stora folkrörelser som skaffat sig<br /> erfarenheter av detta arbete och har tillräckliga resurser för att framgångsrikt<br /> vidareutveckla detta arbete.</p> <p style="margin-left:3px;">Socialdemokraterna stödjer helt de insatser som görs genom LO/<br /> TCO:s fackliga biståndsverksamhet.</p> <p style="margin-left:3px;">Det förefaller naturligt att även andra folkrörelser som kan bidra till<br /> en demokratisk utveckling och främja social och ekonomisk utjämning,<br /> skall kunna erhålla ökat stöd från samhället både för direkt biståndsarbete<br /> och för annat internationellt samarbete. Detta motiverar större<br /> anslag till organisationerna för utbildning och informationsverksamhet.</p> <p style="margin-left:3px;">Intresset för denna verksamhet är stort och från allt fler organisationer<br /> och länder kommer förfrågningar till svenska folkrörelser om<br /> direkt stöd eller praktiskt samarbete. Beredvilligheten från svenskt håll<br /> att uppfylla dessa krav är stor, men resurserna är begränsade.</p> <p style="margin-left:3px;">Den statliga biståndsverksamheten startade för drygt 25 år sedan<br /> efter uttryckliga krav bl. a. från fackföreningsrörelsen, kristna och<br /> andra ideella organisationer. Arbetarrörelsens olika organisationer har<br /> tagit en aktiv del i arbetet med att propagera för och informera om<br /> behovet av och formerna för större internationell solidaritet med fattiga<br /> och förtryckta i andra länder. Detta stöd, som sålunda förankrats i<br /> en bred opinion, har varit en förutsättning för att t. ex. det svenska biståndet<br /> nådde upp till 1 % av bruttonationalprodukten tidigare än i andra<br /> i-länder. Folkrörelsernas erfarenheter och kunskaper har också utnyttjats<br /> i det statliga utvecklingssamarbetet.</p> <p style="margin-left:3px;">Fackföreningsrörelsens bistånd till facklig utveckling i u-länder bekostades<br /> till för några år sedan uteslutande av egna medel och kanaliserades<br /> via Fria fackföreningsinternationalens solidaritetsfond och motsvarigheter<br /> till den hos yrkesinternationalerna. LO och TCO har nu<br /> ett gemensamt sekretariat för ett fackligt utbildningsbistånd, som förmedlas<br /> genom samma internationella kanaler, men för vilket SIDAmedel<br /> utgår. Denna verksamhet kräver redan avsevärda resurser och<br /> kan förväntas kräva än mer i framtiden.</p> <p style="margin-left:3px;">KF startade på ett tidigt stadium tillsammans med jordbrukskooperationen<br /> Swedish Cooperative Centre, vars uppgift är att stödja kooperationsutveckling<br /> i u-länder. SAP, LO och KF har inom ramen för</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>28</p> </div> <div class="block ml_3"><p>ABF:s verksamhet under 1978 startat Arbetarrörelsens internationella<br /> centrum (AIC). Denna organisation skall bl. a. samordna aktioner och<br /> annan internationell verksamhet inom arbetarrörelsen samt bedriva<br /> forskning och dokumentation i internationella frågor.</p> <p>Dessa organisatoriska förstärkningar visar att det internationella<br /> samarbetet håller på att bli en naturlig del av det vardagliga arbetet<br /> inom de olika folkrörelserna. För folkrörelserna är det nödvändigt att<br /> vidga kontakterna med utlandet för att internationaliseringen av våra<br /> samhällen så långt möjligt ska ske på demokratiska villkor. Det bör<br /> vara naturligt för samhället att genom statliga bidrag tillvarata och<br /> främja dessa möjligheter för en bred demokratisk utveckling och till<br /> förbättrad förståelse mellan folken.</p> <p>Samarbete på industriområdet</p> <p>Industrialiseringen i u-ländema har på senare år aktualiserats alltmer.<br /> Detta har flera orsaker. Dels önskar u-ländema allt oftare att biståndet<br /> inriktas på industriprojekt, såsom bl. a. visas av Lima-deklarationen<br /> 1975, och dels har problemen med företagens internationalisering<br /> kommit alltmer i blickpunkten som ett sysselsättnings- och industripolitiskt<br /> problem i både i-länder och u-länder. Problemen med de multinationella<br /> företagens växande dominans i den internationella ekonomin<br /> och behovet av internationella regleringar av dessa företags verksamheter<br /> har behandlats tidigare i denna motion som en del av socialdemokratins<br /> syn och krav på en ny världsordning. I detta avsnitt behandlas<br /> vårt förslag till direkta svenska åtgärder för industrisamarbete med uländer,<br /> både inom ramen för biståndspolitiken och inom ramen för ett<br /> utvidgat samarbete med vissa u-länder på industriområdet.</p> <p>Allt oftare reses krav från u-länder på ett utökat samarbete med Sverige<br /> utöver biståndet för att utveckla industri och lämplig teknologi i<br /> dessa länder. Genom biståndsverksamheten har Sveriges ekonomiska<br /> samarbete med u-länder vidgats. Likväl kan konstateras, att en helt<br /> dominerande del av Sveriges ekonomiska relationer med utlandet äger<br /> rum med i-länder. Sveriges utrikeshandel är till omkring 80 procent<br /> inriktad på OECD-området, dvs. de västliga industriländerna. De svenska<br /> företagen etablerar alltmer dotterbolag i utlandet, både för försäljning<br /> och produktion. I detta sammanhang har allt fler u-länder kommit<br /> in i bilden, men till övervägande del handlar det om länder som<br /> Brasilien, Mexiko och andra länder i Latinamerika och Sydostasien. I så<br /> fall rör det sig om länder, med vilka Sverige sökt ett biståndssamarbete<br /> eller som i övrigt präglas av en politik för ökat oberoende och en strävan<br /> till social och ekonomisk utjämning.</p> <p>Det kan emellertid konstateras att inom ramen för SIDA:s länderorienterade<br /> bistånd numera en dryg tredjedel av det utbetalade bistån</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>29</p> </div> <div class="block ml_3"><p>det rör industrialiseringsprojekt. För bara 7 år sedan uppgick denna<br /> andel till bara 2 %.</p> <p style="margin-left:4px;">Regeringen hävdar i sin proposition att u-ländernas önskemål om<br /> industriellt samarbete delvis ändrat karaktär under de senaste åren och<br /> att u-länderna nu begär delägarskap från svenska företag i u-ländemas<br /> industriprojekt. Mot denna bakgrund tillsattes 1977 års industribiståndsutredning<br /> (IBU). Denna utredning fick direktiv att lägga fram sitt resultat<br /> efter endast några månaders arbete. Som väntat föreslog den inrättandet<br /> av en fond för industriellt samarbete med u-länderna, ett krav<br /> som moderaterna och folkpartiet utan framgång fört fram i motioner<br /> sedan början av 1970-talet men då i skepnad av ett s. k. utvecklingsbolag.<br /> Utredningen gjorde över huvud taget inga egentliga analyser av<br /> den komplicerade industrialiseringsproblematiken i u-ländema, de multinationella<br /> företagens roll, sambandet mellan landsbygdsutveckling och<br /> industrialisering bl. a. från sysselsättningssynpunkt, utifrån fackliga förhållanden<br /> etc. Detta har också understrukits av många remissinstanser.</p> <p style="margin-left:4px;">Över huvud taget var utredningens rekommendationer inte insatta i<br /> något utvecklingspolitiskt perspektiv, ett synsätt som i hög grad präglade<br /> den biståndspolitiska utredning (BPU), som framlades tidigare under<br /> 1977. Enligt vårt förmenande har därigenom IBU:s rekommendationer<br /> kommit att få en helt annan utvecklingspolitisk inriktning än<br /> BPU hade. IBU borde ha varit präglad av BPU:s synsätt, vilket också<br /> många remissinstanser påpekat.</p> <p style="margin-left:4px;">Likväl har regeringen valt att på industriområdet grunda sina förslag<br /> på IBU vilket, om riksdagen godkänner regeringens förslag, får till<br /> följd att Sverige på industriområdet får en annan biståndspolitik än<br /> den som gäller för andra ämnesområden.</p> <p style="margin-left:4px;">Fonden för industriellt samarbete med u-länder</p> <p style="margin-left:4px;">Enligt vår mening bör riksdagen avstyrka regeringens förslag om inrättandet<br /> av en speciell industrifond för samarbete med u-länder. En<br /> mängd olika skäl kan anföras för denna ståndpunkt. Fondförslagets<br /> konstruktion innebär att u-länder tvingas till s. k. joint ventures för att<br /> få del av denna bit av biståndsbudgeten. Det innebär i själva verket att<br /> den hittillsvarande mottagarcentrerade biståndspolitiken uppges på detta<br /> område. Initiativet och förhandlingsstyrkan överlämnas i stället till det<br /> svenska företag, som planerar för en investering i något u-land. Detta<br /> strider mot hela principen om landsprogrammering av biståndet, dvs.<br /> att biståndet skall utgå från mottagarlandets planering och utnyttjas där<br /> det enligt mottagarlandet är mest angeläget. Ingenting hindrar mottagarländerna<br /> från att redan i dag begära att en del av biståndet från<br /> SIDA används för uppbyggnad av ett med utländsk industri samägt<br /> företag. Att som regeringen föreslår binda biståndsmedel till en viss</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>30</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:4px;">ägarkonstellation för företag i u-länder, innebär en allvarlig inskränkning<br /> i mottagarländernas rätt att utifrån sina problem planera för industrialisering.</p> <p>Biståndet skall enligt regeringens och även vår uppfattning bidra till<br /> ett ökat oberoende. Det ekonomiska beroende som många u-länder i<br /> dag lider av har bl. a. till stor del sin grund i de multinationella företagens<br /> växande dominans. Regeringen har med fondförslaget krävt att<br /> en viss andel av biståndet måste användas för utländska företags ägardeltagande<br /> i u-landets industri. Många u-länder ser sig i många fall<br /> nödsakade att inbjuda utländska företag till delägande, men därifrån är<br /> steget långt till att besluta att biståndsmedel måste användas för detta<br /> ändamål. Fonden blir därmed ett medel att förstärka u-ländernas beroende,<br /> dvs. rakt motsatt det mål riksdagen enhälligt beslutat om för<br /> det svenska biståndet.</p> <p>Regeringen hävdar att fondförslaget ligger i linje med u-ländemas<br /> önskemål. Denna argumentering visar att man inte velat analysera de<br /> komplicerade industrialiseringsprocesserna och de motsättningar mellan<br /> olika grupper, som är förhärskande i olika u-länder om utvecklingspolitikens<br /> inriktning. Industrialisering är ett mångtydigt begrepp, vars<br /> effekter för fattiga resp. rika blir mycket olika beroende på vilken politik<br /> landet bedriver i övrigt. U-länderna har i själva verket aldrig begärt<br /> den nu föreslagna fonden. De har begärt mer bistånd, bl. a. på industriområdet,<br /> men i så obundna former som möjligt. Fondförslaget innebär<br /> att ytterligare en del av biståndsanslaget förutom varubiståndet binds<br /> upp till speciella ändamål. Därigenom går det emot ett av u-ländernas<br /> mest centrala krav.</p> <p>Fondförslaget innebär att en central del i svensk biståndspolitik åsidosätts,<br /> nämligen den om koncentration av det direkta biståndet till ett<br /> mindre antal länder. Vi har redan i tidigare avsnitt kritiserat att regeringen<br /> vidgat antalet programländer utöver vad som borde vara rimligt.<br /> Med fondförslaget utsträcks antalet mottagarländer för svenskt bistånd<br /> ytterligare, eftersom regeringen endast säger att företräde bör ges för<br /> de länder med vilka Sverige redan bedriver ett långsiktigt samarbete.<br /> Med hänsyn till att industrin ofta föredrar andra länder för sina investeringar<br /> torde risken vara uppenbar att biståndsmedel sprids till ytterligare<br /> länder, till men för effektivitet och koncentration.</p> <p>Sverige har sedan länge rönt en stor goodwill i u-länderna. Detta<br /> faktum beror till stor del på att biståndspolitiken hittills vägletts av strävandena<br /> att biståndet ska utgå från mottagarländernas behov och önskemål<br /> och att svenska kommersiella intressen inte skall styra biståndets<br /> inriktning. Med den föreslagna fonden bryts denna politik och en viktig<br /> rågång mellan biståndet och andra organs verksamhet bryts. Denna förändrade<br /> politik kan därmed också bidra till att minska biståndsviljan i</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>31</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">Sverige på sätt liknande det som skett i andra länder där företagens<br /> intressen på detta sätt blandats ihop med biståndspolitiken.</p> <p style="margin-left:3px;">För löntagarorganisationerna är det, såsom påpekats i LO:s yttrande,<br /> ett stort problem med företagens ökade benägenhet att investera utomlands<br /> i stället för i Sverige. Fondkonstruktionen kan skapa en ytterligare<br /> motsättning i detta sammanhang om de anställda upplever att<br /> biståndsmedel används för att flytta ut produktion i stället för att skapa<br /> nya industrier i u-länderna.</p> <p style="margin-left:3px;">Fondens styrelsesammansättning enligt förslaget har även gjorts sådan<br /> att de ovan nämnda farhågorna om företagens utflyttning förstärks.</p> <p style="margin-left:3px;">SIDA:s personal speciellt på biståndskontoren inom ambassaderna<br /> ges med fondförslaget den dubbla rollen att dels stödja fondens arbete<br /> att finna investeringar för svenska företag, dels i den övriga biståndsverksamheten<br /> på bästa sätt stödja mottagarlandets utvecklingsansträngningar.<br /> Denna dubbla roll kan skapa motsättningar och oklarheter, som<br /> kan minska möjligheten till ett förtroendefullt samarbete med mottagarlandets<br /> myndigheter. Varken utredningen eller propositionen behandlar<br /> denna för biståndsverksamhetens konkreta arbete mycket centrala<br /> fråga.</p> <p style="margin-left:3px;">Såsom påpekats i IBU uppfyller den föreslagna fondens disposition av<br /> biståndsmedlen inte de minimikriterier för gåvoandel i biståndet som<br /> OECD:s biståndskommitté DAC uppsatt. Därmed skulle biståndsmedel<br /> även i detta avseende användas för ändamål som inte kan klassificeras<br /> som bistånd i den internationella statistiken. Från att ha varit ett land<br /> som i kraft av sin renodlade biståndsstatistik kunnat verka för en mer<br /> rättvisande internationell biståndsredovisning skulle Sverige nu ta ett<br /> steg i motsatt riktning.</p> <p style="margin-left:3px;">Mot denna bakgrund avstyrker socialdemokraterna förslaget om en<br /> fond för industriellt samarbete med u-länder.</p> <p style="margin-left:3px;">Som tidigare påpekats har önskemål rests från olika u-länder om ett<br /> större samarbete, bl. a. på det industriella området. Vårt förslag utgår<br /> emellertid från att de hittillsvarande principerna för svenskt bistånd skall<br /> bibehållas samtidigt som vi anvisar andra vägar att genomföra detta<br /> samarbete.</p> <p style="margin-left:3px;">Utvidgat samarbete med u-länder</p> <p style="margin-left:3px;">Med vår egen utrikespolitik som utgångspunkt har vi ett intresse att<br /> vidga samarbetet med u-länder, som i likhet med oss söker stärka det<br /> internationella ekonomiska oberoendet för att genomföra större rättvisa<br /> för folkflertalet. Detta krav får ökad styrka i en värld dominerad<br /> av stormakter och multinationella bolag. Förslag har väckts från flera<br /> u-länder, att mot bakgrund av dessa eller liknande omständigheter ut</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>32</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">vidga samarbetet med Sverige under samhällets ledning utöver det nuvarande<br /> med hjälp av direkta samarbetsavtal.</p> <p>En form av samarbetsavtal vid sidan av biståndsverksamheten har<br /> under 1970-talet ingåtts med ett antal, främst oljeproducerande, länder.<br /> Dessa har ofta tillkommit på dessa länders begäran i samband med<br /> delegationsbesök eller dylikt. Avtalen har från svensk sida huvudsakligen<br /> motiverats av att dessa länder varit vana att i sina utlandsaffärer<br /> arbeta på detta sätt.</p> <p>Modellen med samarbetsavtal bör inför 1980-talet användas på ett<br /> mer aktivt sätt. Syftet därmed skall vara att förstärka samarbetet med<br /> respektive stödet till u-länder, som söker ett större internationellt oberoende<br /> och som försöker använda detta för större rättvisa inom landet.</p> <p>Det aktiva samarbetet skall utsträckas utöver den krets av länder, med<br /> vilka ett statligt biståndssamarbete bedrivs. Det skall göra det möjligt för<br /> Sverige, att i någon mån sprida det nuvarande och ensidiga utlandsberoendet.<br /> Detta har betydelse både vad avser möjligheterna att öka den<br /> svenska exporten liksom att göra vårt land något mindre sårbart vid<br /> konjunktursvängningar. U-ländernas utveckling innebär ju bl. a. att de<br /> behöver importera mer från utlandet. Ett ökat samarbete av detta slag<br /> skulle även kunna bli något av en motvikt till det internationella samarbete,<br /> som alltmer planeras och genomförs av de multinationella storföretagen<br /> på deras egna villkor. Ett samarbete med ovan nämnda syften<br /> skulle sannolikt också te sig attraktivt för andra, företrädesvis mindre,<br /> industriländer, t. ex. de nordiska, som delar de grundläggande värderingar,<br /> som ligger bakom idén.</p> <p>Avtalen skulle främst gälla områden som industriellt samarbete,<br /> forskning och utveckling av teknologier, men skulle i förekommande<br /> fall kunna utvidgas till andra områden av intresse för de berörda parterna.<br /> Det skulle exempelvis kunna röra sig om kollektivtrafik, sjukvård,<br /> miljöteknik liksom industrigrenar, där Sverige har lång erfarenhet.</p> <p>Biståndsanslaget skall kunna komma till användning i detta sammanhang<br /> men naturligtvis enligt de grundläggande principer för biståndspolitiken,<br /> som behandlats tidigare i motionen. Avtalet skall emellertid<br /> inte behöva inskränkas till de länder, som uppfyller alla krav för att<br /> erhålla svenskt bistånd, utan skall även kunna styras av de andra syften,<br /> som angivits ovan som ett led i den ekonomiska utrikespolitiken. Uländerna,<br /> som således betraktas sorn ”alltför rika” för att få bistånd,<br /> skall kunna komma ifråga för samarbetsavtal.</p> <p>Förutom SIDA är ett antal svenska myndigheter som Exportrådet,<br /> Importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD), Svenska institutet m. fl.<br /> engagerade i Sveriges internationella samarbete. Delar av dessa organisationers<br /> verksamhet kan engageras i denna selektiva u-landspolitik.<br /> För att effektivt kunna utnyttja samarbetsavtalen aktivt och i linje med</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_40"><p>33</p> </div> <div class="block ml_3"><p>de mål, som här angivits, behöver en samordning av verksamheten komma<br /> till stånd såväl i regeringskansliet som mellan ämbetsverk och organisationer.<br /> LO har redan tidigare krävt att den svenska u-landspolitiken<br /> bör byggas ut enligt dessa riktlinjer och har deklarerat sin beredskap att<br /> aktivt delta i detta samarbete i lämpliga former. Mer ekonomisk demokrati<br /> skapar förutsättningar för att solidariteten ska spela en större roll<br /> i det internationella, ekonomiska samarbetet, eftersom löntagare i olika<br /> länder i grunden har likartade intressen.</p> <p>De svenska företagen kan på olika sätt stimuleras att aktivt medverka.<br /> Detta kan ske på många olika sätt. Vilka, som är de lämpligaste,<br /> bör studeras närmare i detalj. Svenska företag, som är och varit verksamma<br /> i u-länder, har vid många tillfällen kunnat dra nytta av den<br /> goodwill, som skapats i u-länderna av socialdemokratisk utrikespolitik.<br /> Det här skisserade förslaget är en fortsättning och utvidgning av tidigare<br /> selektiv biståndspolitik till att bli början på en mer aktiv och selektiv<br /> u-landspolitik. I förekommande fall kan statligt stöd övervägas till<br /> sådan industriell verksamhet, som prioriterats i respektive samarbetsavtal.<br /> Redan i dag finns olika instrument såsom investeringsskyddsavtal,<br /> exportkreditstöd, stöd till konsultverksamhet m. m. vilka inom ramen<br /> för denna verksamhet bör användas på ett mer selektivt sätt än i<br /> dag. Om det gäller ett mottagarland för svenskt bistånd, kan naturligtvis<br /> biståndsmedel användas, om mottagarlandet prioriterar så inom biståndsprogrammet.</p> <p>Med denna uppläggning kan svenska företag stimuleras till ett mer<br /> basbehovsinriktat industriellt samarbete. De länder, med vilka aktivt<br /> samarbete etableras, strävar aktivt mot en bättre fördelningspolitik och<br /> är därmed mer inriktade på sådan produktion än de länder, till vilka<br /> svenska företag av egen kraft ofta söker sig i dag. Den avancerade<br /> svenska teknologin och forskningen kan på så sätt i tillämpad form<br /> bidra till att lösa problemen för fattiga människor i u-länder i högre<br /> grad än vad som i dag sker. Med denna uppläggning, där samarbetsavtalen<br /> och i vissa fall även delar av biståndet, på ett från samhällets sida<br /> mer aktivt sätt inriktas på ett samarbete kring teknologi och industri,<br /> bör på sikt även frågan om bundet bistånd kunna bli av mer underordnad<br /> betydelse. Samarbetet kommer på båda parters önskemål att<br /> naturligen inriktas på sådan teknologi och kunnande som finns i Sverige,<br /> vilket automatiskt torde medföra svenska leveranser utan en mer<br /> formell bindning av viss del av det svenska biståndet.</p> <p>SIDA» verksamhet</p> <p>Med vår ovan föreslagna uppläggning av ett vidgat samarbete ges<br /> industrifrågorna inte den särställning inom SIDA, som IBU och regeringen<br /> föreslagit. Det faktum att industribiståndets andel av det totala</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1977/78:1912</p> </div> <div class="block ml_41"><p>34</p> </div> <div class="block ml_4"><p>biståndet ökat så starkt under senare år, innebär att större krav ställs<br /> på SIDA att medverka till förverkligandet av olika insatser i mottagarländerna.<br /> Detta måste också få organisatoriska konsekvenser, som<br /> måste utvärderas i anslutning till riksdagens behandling av biståndsbudgeten<br /> varje år liksom inom ramen för det löpande arbetet i SIDA.</p> <p>Den biståndspolitiska utredningen, vars uppgift är att se över och<br /> utvärdera hela biståndsverksamheten, befinner sig nu i sin sista fas, den<br /> som rör hela organisationen. Dess betänkande väntas inom kort och bör<br /> ge ett mer fullständigt underlag för ställningstaganden till biståndsverksamhetens,<br /> inklusive industribiståndets framtida organisation inom<br /> SIDA.</p> <p>Hemställan</p> <p>Med hänvisning till vad som anförts hemställs</p> <p style="margin-left:43px;">att riksdagen beslutar</p> <p style="margin-left:43px;">1.att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om<br /> u-landspolitikens innehåll,</p> <p style="margin-left:43px;">2. att Sverige internationellt skall verka för en revidering av<br /> OECD:s uppförandekod för multinationella företag,</p> <p style="margin-left:43px;">3. att Sverige skall verka för att arbetet inom FN och ILO med<br /> uppförandekod kompletteras med åtgärder riktade till regeringar<br /> och arbetsgivare i syfte att legalisera självständigt arbetande<br /> fackföreningar,</p> <p style="margin-left:43px;">4. att Sverige aktivt verkar för införandet av en socialklausul i<br /> GATT i enlighet med vad som i motionen anförts,</p> <p style="margin-left:43px;">5. att Sverige internationellt skall stödja kravet på högre och<br /> jämnare inkomster för u-ländemas råvaruexport i enlighet<br /> med vad som anförts i motionen,</p> <p style="margin-left:43px;">6. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande<br /> svenska initiativ angående speciella dragningsrätter<br /> (SDR),</p> <p style="margin-left:43px;">7. att Sverige skall lämna den Interamerikanska utvecklingsbanken<br /> (IDB),</p> <p style="margin-left:43px;">8. att ge regeringen i uppdrag att utreda och framlägga förslag<br /> om hur och i vilken takt den i motionen förordade länderkoncentrationen<br /> kan genomföras,</p> <p style="margin-left:43px;">9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen<br /> om riktlinjerna för biståndspolitiken,</p> <p style="margin-left:43px;">10. att avslå regeringens förslag om inrättande av en särskild fond<br /> för industriellt samarbete med u-länder,</p> <p style="margin-left:43px;">11. att samarbetet med u-ländema stärks genom upprättandet av<br /> samarbetsavtal främst på områden som industriellt samarbete,</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1977/78:1912</p> <p style="margin-left:42px;">forskning, utveckling av<br /> som anförts i motionen.</p> <p>Stockholm den 17 april 1978</p> <p>OLOF PALME (s)</p> <p>ERIK ADAMSSON (s)<br /> INGEMUND BENGTSSON (s)<br /> INGVAR CARLSSON (s)</p> <p>HANS GUSTAFSSON (s)<br /> BENGT GUSTAVSSON (s)<br /> LILLY HANSSON (s)</p> <p>LENA HJELM-WALLÉN (s)<br /> PAUL JANSSON (s)</p> </div> <div class="block ml_22"><p style="text-align:right;">35</p> <p>teknologier m. m. i enlighet med vad</p> </div> <div class="block ml_23"><p>GÖRAN KARLSSON (s)</p> <p>VALTER KRISTENSON (s)</p> <p>ANNA LISA LEWÉNELIASSON<br /> (s)</p> <p>ESSEN LINDAHL (s)</p> <p>LISA MATTSON (s)</p> <p>THAGE PETERSON (s)</p> <p>ANNA-GRETA SKANTZ (s)</p> <p>INGVAR SVANBERG (s)</p> </div> <div class="block ml_4"><p>NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780043</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5" /> <div class="block ml_28"><p> </p> </div> <div class="block ml_42"><p>■ ■ '</p> </div> <div class="block ml_30" /> <div class="block ml_20"><p style="margin-left:171px;">' . 77 |. ■ i - ' / v</p> <p style="margin-left:202px;">&gt;</p> <p style="margin-left:188px;">A ■: , i' &lt;</p> <p>-A : .* •</p> <p style="margin-left:202px;">i -■</p> </div> <div class="block ml_38"><p style="margin-left:6px;">'■ ' 'I,'.. ' .</p> </div> <div class="block ml_55" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_43" /> <div class="block ml_15" /> <div class="block ml_0" /> <div class="block ml_57" /> <div class="block ml_57" /> <div class="block ml_57" /> <div class="block ml_57" /> </div> </div> 0 OLOF PALME s 1 undertecknare 0 ERIK ADAMSSON s 2 undertecknare 0 INGEMUND BENGTSSON s 3 undertecknare 0 INGVAR CARLSSON s 4 undertecknare 0 HANS GUSTAFSSON s 5 undertecknare 0 BENGT GUSTAVSSON s 6 undertecknare 0 LILLY HANSSON s 7 undertecknare 0 LENA HJELM-WALLÉN s 8 undertecknare 0 PAUL JANSSON s 9 undertecknare 0 GÖRAN KARLSSON s 10 undertecknare 0 VALTER KRISTENSON s 11 undertecknare 0 ESSEN LINDAHL s 12 undertecknare 0 LISA MATTSON s 13 undertecknare 0 THAGE PETERSON s 14 undertecknare 0 ANNA-GRETA SKANTZ s 15 undertecknare 0 INGVAR SVANBERG s 16 undertecknare G1021912 av Olof Palme m. fl. mot_197778__1912.pdf 801519 pdf med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m. https://data.riksdagen.se/fil/F1FDB3AA-4F58-432E-A675-298D135F1C7D