3090608G00215201976/771520motmotMotion 1976/77:1520 av herr LindbladMotionMotion152001977-03-28 00:00:002014-11-03 20:52:142014-11-03 00:00:00med anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utvecklingav herr Lindbladhtmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/G0021520/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/G0021520https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G0021520
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_38"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>Motion</p>
<p>1976/77:1520</p>
<p>av herr Lindblad</p>
<p>med anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av<br />
säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling</p>
<p style="margin-left:170px;">Balansen i försvaret får inte äventyras<br />
genom försök att vidmakthålla<br />
en tidigare numerär som i olika avseenden<br />
inte längre kan ges nödvändigt<br />
kvalitativt innehåll.</p>
<p style="margin-left:170px;">Folkpartiets landsmöte 1975.</p>
<p>I denna motion om försvaret skall jag diskutera ett antal avvägningsproblem<br />
som illustrerar vådorna av att numerären i det svenska försvaret så helt<br />
får dominera över kvaliteten. Den redan tydliga obalansen i försvaret ser ut<br />
att bli allt värre. Vidare tas frågan upp hur man inför nästa försvarsbeslut skall<br />
kunna nyttja eller anpassa försvarets planeringssystem så att riksdag,<br />
massmedia och allmänhet får en rimligare situation inför långsiktiga<br />
försvarsbeslut. 1972 och innevarande år har visat att det sofistikerade och<br />
påkostade planeringssystemet inte klarat att ge tid för och underlag till en<br />
önskvärd försvarsdebatt.</p>
<p>Obalanser i försvaret</p>
<p>Genom att försvarets numerär ges absolut företräde samtidigt som<br />
försvarets reella ekonomiska ramar minskats tenderar de kvalitativa bristerna<br />
att öka mycket allvarligt. Att bygga in sådana brister i förhoppning om att vid<br />
en senare tidpunkt kunna reparera dem blir allt orimligare, eftersom ett<br />
försvar i obalans förlorar alltmer i trovärdighet.</p>
<p>Obalans mellan numerär och kvalitet häri vissa tidigare skeden varit ytterst<br />
påtagliga. Sveriges försvar vid tiden för dansk-preussiska kriget 1864 var<br />
totalt ihåligt till följd av undermålig kvalitet. Inför första världskriget fanns<br />
stor numerär, byggd på allmän värnplikt, men bristerna i utrustning och<br />
utbildning var långt större än den militära sakkunskapen förstod bara några år<br />
tidigare. Inför andra världskriget fanns utomordentligt stora kvalitativa<br />
brister, främst i fråga om flyg, pansar och luftvärn. Dessa brister skulle ha<br />
varit ännu mycket värre därest politikerna följt den konservativa generalstabens<br />
förord för ännu större numerär.</p>
<p>Det gäller att se till att vi inte nu ännu en gång drar på oss stor obalans, dvs.<br />
ett i förhållande till kostnaderna ineffektivt försvar. Tidigare misstag kan nu<br />
kritiseras, men dagens och morgondagens obalans borde kunna undvikas då<br />
vi nu har helt andra möjligheter än tidigare att studera, planera och analysera<br />
genom försvarets planeringssystem.</p>
<p>1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1520</p>
</div>
<div class="block ml_5" />
<div class="block ml_12" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>2</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Dagens och ännu mer morgondagens kvalitativa brister inom försvaret<br />
gäller såväl personal, utbildning som materiel. En del brister har funnits<br />
länge, t. ex. inom krigssjukvården. (Enligt flera studier är denna så dålig att<br />
den sannolikt blir den faktor som i ett krig först gör våra förband obrukbara.)<br />
Andra brister har blivit alltmer drastiska i takt med att organisation och<br />
materiel förbättrats hos tänkbara angripare. Dit hör de svenska markstridskrafternas<br />
primitiva transportsätt (cykel och cykeltolkning mot terränggående<br />
bandfordon hos andra). Vidare ytattackfartygens avsaknad av en<br />
modern sjörobot (torpeder är utomordentligt långsamma jämfört med<br />
robotar, vilket ger en helt orimlig duellsituation).</p>
<p>Andra brister kommer att uppstå till följd av inriktning hos nuvarande<br />
försvarsplanering, främst den väldiga minskningen av luftförsvaret. (För de<br />
högsta höjderna försvinner det enda vi hittills haft, de sex divisionerna<br />
Bloodhoundrobotar, som skrotas i förtid av ekonomiska skäl. Jaktflygets<br />
kvalitet hålls uppe, men antalet divisioner minskar så kraftigt att möjligheterna<br />
att skydda landet mot luftangrepp blir mycket sämre än hittills.)</p>
<p>Brister i utbildningen</p>
<p>Utbildningen av de värnpliktiga ger oroande svagt resultat. Utbildningstiden<br />
kan inte utnyttjas effektivt, och som förklaring anförs oftast att antalet<br />
instruktörer inte räcker för det antal värnpliktiga vi har. Utbildningsmålen<br />
har reducerats i anslutning till den försöksvisa avkortningen av utbildningstiden,<br />
vilket minskat förbandens användbarhet. Men inte heller dessa<br />
begränsade mål klaras, och därför måste en del förband underkännas för<br />
avsedd uppgift. Merparten - under föregående utbildningsår 223 av 289<br />
utbildningsenheter inom armén - fick betyget "godtagbart”. Bara 56 enheter<br />
fick betyget ”bra”. Från personalhåll har betonats att begreppet ”godtagbart”<br />
i verkligheten är tämligen negativt, med snudd på underkännande. Man får<br />
också anta att chefer drar sig för att sätta betyget ”underkänt”, eftersom man<br />
inte gärna vill erkänna ett misslyckande.</p>
<p>Bristen på reservbefäl och värnpliktigt befäl i krigsorganisationen är<br />
mycket stort. Detta minskar förbandens möjligheter att lösa tänkta uppgifter.<br />
En mindre krigsorganisation skulle ge bättre befälsuppfyllnad.</p>
<p>Svag rörlighet</p>
<p>Ett förbands utrustning avgör till stor del vad som är möjligt att prestera.<br />
Om förbandet bara har traktor och cykel för persontransport blir rörligheten<br />
strategiskt (till och från stridsplatsen) och taktiskt (på stridsfältet) så svag att<br />
man kommer i starkt underläge i en rörlig krigsföring. Om angriparen har<br />
större rörlighet blir försvarets möjligheter att överraska och kraftsamla ytterst<br />
små. De kontinentala stridskrafterna till lands transporteras i stor utsträckning<br />
i pansrade bandfordon, vilket ger stor framkomlighet och snabbhet.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>3</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>samtidigt som soldaterna har gott skydd innan de utvilade sätts av i<br />
stridsområdet.</p>
<p>De svenska förbanden har begränsad förmåga att strida i mörker. Striderna<br />
i Mellanöstern 1973 visade hur stora fördelar den sida har som förfogar över<br />
effektiv utrustning för ledning och målbestämning i mörker.</p>
<p>Underrättelsemedlen i det svenska markförsvaret brukar anges som en stor<br />
brist. Kan man inte lokalisera en motståndare, snabbt identifiera olika mål<br />
och rikta in elden mot dessa spelar det liten roll hur många vapen man har.<br />
Även i andra sammanhang - för ledning på olika nivåer - torde svenskt<br />
forsvar vara underförsörjt med elektroniska hjälpmedel. Genom att elektronik<br />
blir allt lättare och billigare genom miniatyrisering finns här stora<br />
möjligheter för framtiden.</p>
<p>Luftvärn, artilleri</p>
<p>Luftvärnet är ålderdomligt, med pjäsmateriel från 1940-talet. Eldhastigheterna<br />
är små jämfört med t. ex. den materiel som användes i Mellanöstern.<br />
Om eldluftvärnet, de äldsta pjäserna samt den minsta kalibern, endast anses<br />
effektivt mot långsamflygande enheter, främst helikoptrar, blir sådant<br />
luftvärn tämligen meningslöst mot attackflyg utrustat med robotar eller<br />
styrbara bomber. Luftskyddet för hamnar, trafikpunkter, kraftverk etc.<br />
minskas kraftigt, samtidigt som jaktflygets kapacitet minskats utomordentligt<br />
starkt. Robotluftvärn finns endast för direkt skydd av vissa markförband<br />
och vissa fartyg. En modernisering av Hawk-roboten - med god prestanda<br />
även mot lågtflygande snabba enheter - ger visst skydd åt pansarförband.<br />
Robot 70 anskaffas förvissa förband, för insats i vackert väder, under dagtid<br />
på höjder upp till 3 000 meter över utskjutningsstället. Det är en mycket klar<br />
iakttagelse att luftvärnet under lång tid fått ytterst ringa del av materieltillförseln<br />
inom markstridsförbanden.</p>
<p>Artilleriet är i många avseenden eftersatt, med pjäsmateriel till stor del från<br />
krigsåren. Mellanöstern har klart visat hur stor betydelse ett modernt artilleri<br />
har i pansarstrid. I Sverige kommer den nya haubits 77 att tillföras<br />
infanteribrigaderna, som därmed fåren väsentlig förbättring av sin indirekta<br />
eld. Det kanske förvånande inträffar då att dessa förband får artilleri med<br />
större rörlighet, räckvidd och skotthastighet än artilleriet vid pansarbrigaderna.<br />
Artilleriet brukar tillsammans med pansar anges som huvudvapnet<br />
hos markstridskrafterna, medan infanteriets roll mest är att sekundera och<br />
följa upp. Detta understryks ännu mer genom att målen numera anges vara<br />
att stoppa stridsfordon (samt fartyg och flygplan), inte att bokstavligt skjuta<br />
ihjäl så många soldater som möjligt. Men en svensk struktur som satsar<br />
relativt alltmer på rent infanteri ger ökat inslag just av direkt dödande på ömse<br />
sidor - rimligen dock mest på den egna där andelen oskyddade soldater är<br />
störst.</p>
</div>
<div class="block ml_2" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>4</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Pansarvärn</p>
<p>Pansarvärnsvapnen har ansetts rätt väl tillgodosedda i svenskt försvar.<br />
Pansarskott, granatgevär, rekylfria pansarvärnspjäser, lätta pansarvärnsrobotar,<br />
minor och stridsvagnar ingår som vapen mot pansar. Antalet stridsvagnar<br />
minskar, och Mellansverige blir i utgångsläget utan kompletta pansarförband.<br />
Senare års bedömning är tydligen att pansarvärnet kommit på<br />
efterkälken genom avsaknad av tyngre pansarvämsrobotar. Detta blir en<br />
utomordentligt allvarlig brist om - som rapporter visar - nya pansarskydd<br />
med långt större motståndskraft tas fram utomlands. En mycket stor del av<br />
de svenska pansarvärnsvapnen har begränsad genomslagskraft och kan inte<br />
antas stoppa moderna stridsvagnar. Behovet av tyngre pansarvämsrobotar är<br />
därför mycket stort.</p>
<p>Få helikoptrar</p>
<p>Sverige har en närmast uppseendeväckande brist på helikoptrar i krigsorganisationen.<br />
Det är en ytterligare illustration till att rörligheten länge varit<br />
lågt prioriterad. I väglösa områden och i ett land med stora avstånd blir<br />
helikoptern ytterst användbar. En angripare mot Sverige kan väntas använda<br />
helikoptrar till en lång rad funktioner.</p>
<p>I flera länder ingår helikoptrar i organisationen för arméförband. I Sverige<br />
finns endast en mindre enhet, i praktiken tydligen endast avsedd för övre<br />
Norrland. Den innehåller ett 20-tal medeltunga och lika många lätta<br />
helikoptrar (plus ett 20-tal som tas från polisen och civila ägare). Som<br />
jämförelse kan anges att det brittiska försvaret, som numerärt är ungefär<br />
hälften så stort som det svenska, förfogar över drygt 300 helikoptrar för<br />
arméuppgifter. Frankrike häröver 400 helikoptar inom armén. Västtysklands<br />
armé, ungefär hälften så stor som den svenska, har 550 helikoptrar. USA och<br />
Sovjet förfogar ute i divisionerna och centralt över så stora mängder<br />
helikoptrar att det är fullt möjligt för dem att bedriva operationer med<br />
helikoptrar som dominerande transportsätt.</p>
<p>Genom att svenskt försvar har så få helikoptrar kan man räkna med att<br />
dessa inte kan avdelas för sjuktransporter. Just svagheten i transporten av<br />
skadade är den kanske allra största bristen i den svenska krigssjukvården.<br />
Tiden från skada till dess patienten kommer under kompetent vård måste hos<br />
oss räknas bli flerdubbelt så lång som hos t. ex. de amerikanska styrkorna i<br />
Vietnam eller hos israelerna. De amerikanska soldaterna i Vietnam fördes i<br />
85 % av fallen till sjukvård med helikopter. Bara 1 % av de soldater som<br />
överlevde skadetillfället dog senare av sina skador. Dödligheten och<br />
frekvensen kvarstående men ökar mycket kraftigt med den tid som det tar<br />
innan den skadade får vård. (Inte nog med att vi har en svag transportorganisation<br />
för skadade. Dessutom är nuvarande organisation sådan att åtskillig<br />
tid förloras genom ett stationssystem som gör att den svårt skadade inte</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>5</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>direkt forslas till ett ställe, där t. ex. operationer kan utföras.) En dåligt<br />
fungerande krigssjukvård inverkar också starkt negativt på förbandens<br />
psykiska motståndskraft.</p>
<p>Utländska erfarenheter och även svenska analyser visar att helikoptrar<br />
kommer att bli ett allt effektivare attackvapen, särskilt som bärare av<br />
pansarvärnsrobotar. Helikoptern kan mycket snabbt förflyttas och ingripa<br />
mot stridsvagnar och andra pansrade fordon. De nuvarnade möjligheterna att<br />
från stridsvagnen upptäcka helikoptern är små. Pansarvärnshelikoptrar ger<br />
en utomordentligt effektiv kraft, som bedöms kunna bli avgörande i många<br />
stridssituationer mellan pansarförband. Som exempel på moderna krav för<br />
pansarvärnsrobotar för helikotrar kan nämnas den franska roboten HOT som<br />
har en räckvidd på 4 200 meter med 17 sekunders skjuttid eller den<br />
amerikanska TOW som har 3 000 meters räckvidd och en skjuttid på 15<br />
sekunder. Helikoptern blottas alltså kort tid under anfallet.</p>
<p>För försvaret av främst Sydsverige skulle tillgången på pansarvärnshelikoptrar<br />
bli ett utomordentligt effektivt tillskott. Även ett relativt litet antal<br />
helikoptrar skulle som tilläggsförband till pansarbrigaderna kunna få stor<br />
betydelse. På mycket kort tid skulle helikoptrarna kunna sättas in som stöd<br />
för eget pansar eller för insats på ett ställe där egna stridsvagnar inte hinner<br />
ingripa. Om försvararen förfogar över pansarvärnshelikoptrar måste en<br />
angripare skydda sig med åtgärder som starkt begränsar den taktiska<br />
rörligheten. (I princip samma resonemang som kan föras när ubåtar eller<br />
attackflyg hos en försvarare begränsar handlingsfriheten för en angripare<br />
under överskeppningsföretag.)</p>
<p>Sjörobot saknas</p>
<p>För sjöstridskrafterna är frånvaron av en modern sjörobot mycket allvarlig.<br />
Sverige har sedan länge en mycket framskjuten ställning inom torpedvapnet,<br />
men för ytattackfartyg synes roboten internationellt redan ha förpassat<br />
torpeden till platsen som kompletterande vapen. Dettta gäller t. ex. hos de<br />
övriga marinerna av betydelse runt Östersjön. Ett torpedutrustat fartyg<br />
kommer i underläge mot ett robotbestyckat fartyg, om roboten har längre<br />
räckvidd än torpederna och dessutom är mångdubbelt snabbare. En lätt<br />
sjörobot, Pingvin, kommer på de nya svenska patrullbåtarna. Men en mer<br />
slagkraftig robot behövs som bestyckning på de s. k. Spica-båtarna. Bristen på<br />
sådana robotar har blivit allvarligare än de planerande myndigheterna insåg<br />
ännu för få år sedan. Man kan t. ex. ställa frågan om det varit rimligt att i<br />
marinens beställningar lägga byggandet av ett tredje minfartyg före anskaffningen<br />
av sjörobotar. Det enda som synes göra den hittillsvarande prioriteringen<br />
begriplig är sysselsättningshänsyn vid Karlskronavarvet. Men det<br />
viktiga är att den obalans som frånvaron av en modern sjörobot utgör snarast<br />
avhjälps. I annat fall kommer trovärdigheten till ytattackförbandens förmåga<br />
att vara starkt hotad.</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>1* Riksdagen 1976177. 3 sami. Nr 1520</p>
</div>
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>6</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>När de nuvarande fregatterna - ombyggda jagare från åren 1942-1943 utgår<br />
av åldersskäl försvinner de enda fartyg som har modern utrustning för<br />
ubåtsjakt. Jagarna har mer begränsad apparatur, och bara om jagarna byggs<br />
om och moderniseras kan de kvarstå under 1980-talet för ubåtsjaktuppgifter.<br />
Sannolikt utgår de under de närmaste åren. Den egentligen enda effektiva<br />
ubåtsjaktkapaciteten finns då hos ett begränsat antal tyngre helikoptrar.<br />
Följden av detta blir att möjligheterna att skydda sjöfarten mot ubåtar blir<br />
ytterst små. Kustnära sjöfart kan skyddas om man lägger minbälten utanför<br />
farleden. Att kunna skydda sjöfart till och från Gotland synes bli ytterst<br />
vanskligt. Att utbåtsjaktfunktionen reducerats så kraftigt är fullt medvetet,<br />
utifrån tanken att nästan alla marina resurser skall avses i första hand för<br />
invasionsförsvar. (Det väsentliga undantaget från detta är minsveparna.)</p>
<p>Luftbevakningen</p>
<p>Inom luftförsvaret finns stor sårbarhet hos de nuvarande radarstationerna.<br />
Med moderna vapen, t. ex. målsökande robotar, torde radarstationerna bli<br />
ytterst sårbara. Till detta kommer att en rad civila stationer och även en del<br />
militära saknar störningsskyddsutrustning, vilket gör att de kan störas t. ex.<br />
med staniolpapper och andra remsor som släpps från flygplan. För stora delar<br />
av landet är stridsledning och luftbevakning ytterst svagt utbyggda.</p>
<p>Betydligt större säkerhet erhålls när de moderna PS-860-stationerna<br />
levereras om några år. Dessa radarstationer har antenner som kan dras ned i<br />
berg då hot om anfall registreras. För att ändå täcka lufthavet ordnas så att två<br />
eller flera stationer har dubbeltäckning av ett område. Det räcker då att en<br />
eller två angränsande antenner är i gång, medan en är neddragen i skydd.</p>
<p>Men också detta system med PS-860 kan slås ut, och dessa anläggningar få<br />
antas bli mycket angelägna mål under ett förbekämpningsskede. Antalet<br />
stationer är lägre än det skulle vara om man vore beredd att satsa mer på<br />
uthållighet i luftbevaknings- och stridsledningssystemet. Men avvägningen<br />
är gjord mot bakgrund av jaktflygets behov av stöd. Jaktviggen har egen<br />
radarkapacitet som gör att den kan verka även vid begränsad ledning från<br />
marken. En bedömning är också att behovet av jaktflyg blir extremt stort just<br />
för att motverka förbekämpning, och i ett fortsatt krig måste man räkna med<br />
att en stor del av jaktflyget redan förlorats. Detta kan motivera att man inte<br />
satsar mer på att öka uthålligheten hos radarstationerna.</p>
<p>Larmsystem och skyddsrum</p>
<p>Förhållandet blir annorlunda om man tar med civilförsvarets behov.<br />
Civilförsvaret har inga egna resurser för att upptäcka anflygande flygplan,<br />
utan förvarningen till civilbefolkningen bygger på flygvapnets luftbevakning.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>7</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>Det betyder att när flygvapnets radarstationer slagits ut står civilförsvaret<br />
utan förvarningssystem. Detären mycket allvarlig sak, eftersom de miljarder<br />
som lagts ned i skyddsrum blir till ingen nytta om människor inte hinner<br />
varnas inför anfall. Att tänka sig att befolkningen skulle befinna sig i<br />
skyddsrum dygnet runt är orealistiskt. Civilförsvarsstyrelsen har starkt<br />
betonat vikten av ökad uthållighet i förvarningssystemet. Detta kan åstadkommas<br />
genom att reservantenner anskaffas till samma antal som de nya<br />
radarstationerna. Försvarsutredningen och regeringen har inte velat ta<br />
ställning för en sådan anskaffning. De säger att om fortsatta studier visar att<br />
anskaffningen i fråga ger ett effekttillskott till befolkningsskyddet som<br />
motiverar kostnaderna bör den genomföras inom den planeringsram som<br />
gäller för civilförsvaret. Jag finner det en smula märkligt att en fråga av denna<br />
storlek delegeras til! en myndighet, särskilt som en ökad uthållighet i<br />
luftbevakningssystemet blir till nytta även för det militära försvaret som ju<br />
rimligen måste ha intresse av att så länge som möjligt kunna varnas för<br />
fientlig flygverksamhet.</p>
<p>Numerär före kvalitet</p>
<p>Jag har ovan berört en rad brister i försvaret, obalanser av olika slag. Från<br />
socialdemokratiskt håll - med de första antydningarna redan 1967 - har tonat<br />
fram något av en filosofi om att man bör hålla uppe stor numerär inom det<br />
militära försvaret men att det spelar betydligt mindre roll om kvaliteten hos<br />
förbanden minskar. I princip kan sägas att denna filosofi också präglar den<br />
faktiska politiken i den nu framlagda propositionen. Det är dock fullt klart att<br />
en minskning av de kvalificerade stridskrafterna till lands, till sjöss och i<br />
luften kraftigt minskar möjligheterna till den ”uthållighet” som det talas om.<br />
Om vår kapacitet för kraftsamling och överraskning kraftigt nedgår, blir<br />
möjligheterna att försvåra såväl invasion som fortsatt framryckning från en<br />
motståndare kraftigt lidande. Rörlighet och eldkraft blir nyckelord för den<br />
som vill skapa osäkerhet för en angripare. Den svenska satsningen på allt<br />
större andel svagrörliga och föga eldkraftiga enheter kommer att leda till en<br />
struktur som verkligen måste ifrågasättas.</p>
<p>En viss parallell kan dras med 1920-talet, då dåvarande generalstaben just<br />
pläderade för väldig prioritering av infanteri, medan kvalificerade vapen av<br />
olika slag möttes med skepsis. Andra världskrigets erfarenheter visade sedan<br />
att det var en kapital felbedömning. Vad hjälpte stor fransk eller polsk<br />
numerär mot tekniskt och taktiskt överlägsna tyska enheter, som just<br />
utnyttjade rörligheten?</p>
<p>Övre Norrland och Skåne</p>
<p>I den svenska försvarsdebatten finns röster som söker visa att ett<br />
”ytförsvar” blir effektivt genom att striden kan föras över stora delar av<br />
svenskt territorium. I övre Norrland finns ”djup” som måhända väl kan passa</p>
</div>
<div class="block ml_2" />
<div class="block ml_8" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>8</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>en dylik strategi, men även där gäller att inget försvarskrig är så svårt som<br />
strid under ständig reträtt. Detta gäller särskilt om de egna försvarskrafternas<br />
rörlighet är mindre än angriparens och denne har luftherravälde.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vad som möjligen är rimligt för övre Norrland ter sig näst intill uteslutet för<br />
Skåne. Visst skulle de svenska pansarbrigaderna och andra styrkor rätt snabbt<br />
kunna utrymma Skåne för att kanske söka försvarslinjer upp mot Småland<br />
och Halland. Att utrymma Tornedalen kan gå snabbt, men i Skåne bor över<br />
en miljon människor. En totalutrymning av dessa är en så väldig apparat att<br />
den torde vara praktiskt taget omöjlig i ett läge då strider pågår. Kommunkationssystemen<br />
skulle snabbt klappa ihop. Följden blev sannolikt kaos och<br />
enorma flyktingströmmar.</p>
<p style="margin-left:3px;">Skall man kunna ge någon som helst trovärdighet åt de militära möjligheterna<br />
att snabbt överge Skåne behöver betydande nyinvesteringar göras, så<br />
att stridsvagnsförbandens verkstäder, flygets ledningsorgan och militärbefälhavarens<br />
ledningsställen förläggs betydligt längre från kusten än i dag.</p>
<p style="margin-left:3px;">Mycket stora kostnader krävs om man också vill ge det ekonomiska<br />
försvaret trovärdighet i kombination med en strategi, där Skåne snabbt skall<br />
kunna uppges till förmån för strid längre upp i landet. Helt dominerande delar<br />
av svensk livsmedelslagring och livsmedelsindustri finns i Skåne. Att söka<br />
flytta detta i ett krigsläge är omöjligt. Kommunikationerna skulle inte klara<br />
detta, och dessutom saknas i övriga landet de kylanläggningar och and.a<br />
lagerutrymmen som skulle behövas för en snabb omflyttning. Skall man få<br />
trovärdighet för ”uthållighet” åt det ekonomiska försvaret i ett läge då Skåne<br />
förlorats, krävs med all säkerhet att huvuddelen av livsmedelslagringen och<br />
livsmedelsindustrin redan i fred, genom statliga beslut, lokaliseras bort från<br />
Skåne till andra delar av landet. En sådan omläggning kräver säkert många år<br />
och drar stora kostnader. Det vore en omgestaltning av näringslivet av en helt<br />
annan omfattning än som hittills över huvud aktualiserats inom ramen för<br />
svenskt ekonomiskt försvar.</p>
<p style="margin-left:3px;">Befolkningskoncentrationen i Skåne och detta områdes dominerande roll i<br />
försörjningshänseende gör det nödvändigt att verkligen söka ge möjligheter<br />
till ett avvärjande försvar i denna del av landet. Detta ställer krav på vissa<br />
enheter, t. ex. tillräckligt med jaktflyg och attackflyg, för att en angripare inte<br />
skall kunna göra en invasion utan att först tillgripa s. k. förbekämning, vilken<br />
i sin tur ger möjligheter för svenskt försvar att hinna mobilisera markförsvaret.<br />
Alternativet vore att vi gick över till betydande stående arméstridskrafter,<br />
alltså den modell som finns i de två stormaktsblocken.</p>
<p style="margin-left:3px;">För att ge förvarning inför ett hot mot södra Sverige krävs också<br />
spaningskapacitet i luften. För trovärdigheten i vårt försvar i den delen av<br />
landet är det utomordentligt angeläget att ha resurser för s. k. incidentberedskap<br />
- något som nu bedrivs året om genom insatser från radarövervakning,<br />
jaktflyg, spaningsflyg och fartyg. Området är ju ett av de livligast trafikerade<br />
sjöområdena i världen, och den militära flygaktiviteten över Östersjön är<br />
utomordentligt omfattande. Bara genom att känna den i fred kan man spåra</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>9</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p style="margin-left:3px;">de förändringar som kan förebåda hot av olika slag.</p>
<p style="margin-left:3px;">De korta överskeppningssträckorna kring Skåne ställer stora krav, om man<br />
vill ha ett marint försvar mot överskeppningar. Det finns behov av både<br />
fartygsförband och kustartillerienheter, fasta och rörliga. En viktig del är<br />
minfunktionen, dvs. en försvarare skulle ha mycket stor hjälp av att hinna<br />
lägga utskyddande minor i ett kritiskt läge. En utvidgning av det svenska<br />
territorialvattnet till 12 sjömil skulle underlätta detta.</p>
<p style="margin-left:3px;">För försvar till lands i den öppna skåneterrängen blir pansarvärnet av<br />
central betydelse, eftersom en angripare annars skulle kunna göra mycket<br />
snabba aktioner med pansrade fordon. Det är därför av utomordentlig vikt att<br />
Sverige söker bevara ett antal pansarförband för primär användning som värn<br />
i detta område. Jämsides med stridsvagnar behövs tyngre pansarvärnsrobotar<br />
än dem vi i dag förfogar över. Helst bör en del av dessa robotar få den rörlighet<br />
som kan erbjudas genom att helikoptrar används som vapenplattform.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vad jag här skrivit om försvarets förutsättningar i övre Norrland och Skåne<br />
- de två områden som brukar anges som strategiskt känsligast genom<br />
knytningen till supermakternas vitala intressen på Nordkalotten och vid<br />
östersjöutloppen - visar att försvarsförutsättningarna är mycket olika. I delar<br />
av Mellansverige kan man nog finna förhållanden som försvarsmässigt<br />
erbjuder ett mellanting. Inget annat område synes vara så känsligt som<br />
Skåne; Stockholmsområdet har en skärgård som erbjuder stora skyddsmöjligheter.</p>
<p style="margin-left:3px;">Underhåll</p>
<p style="margin-left:3px;">En paradox i senare års försvarsdiskussion är att man samtidigt som det<br />
talas om behov av mer utdragna strider över ytan så pläderas det också för att<br />
underhållsfunktionen skall minskas, alltså de resurser som förser de<br />
stridande enheterna med förnödenheter av olika slag. Det naturliga hade väl i<br />
stället varit att ”ytförsvaref ’ skulle leda till ökade krav på just underhållsfunktionen.<br />
Man kan jämföra med NATO, som har mycket stora underhållsförband<br />
och relativt färre stridande - därför att man där räknat med att<br />
behöva kunna bedriva strider under inte alltför kort tid. Sovjet däremot har<br />
sedan länge satsat på förband med skäligen ringa underhåll och har i stället<br />
nästan allt koncentrerat till de stridande enheterna. (Nu är dock tendensen<br />
den att NATO söker öka sin andel stridande enheter på bekostnad av<br />
underhållsförbanden.)</p>
<p style="margin-left:3px;">Visserligen har det sagts att det militära försvaret i Sverige i ökad<br />
utsträckning skall lita till samhällets civila resurser för underhåll, men detta är<br />
föga övertygande. Dels har det ekonomiska försvaret inte fått några ökade<br />
medel för att kunna klara uppgifter som försvarsmakten hittills skött själv,<br />
dels har urbaniseringsprocessen och koncentrationen av främst lagerhållning<br />
och distributionssystem - liksom minskning av lagerhållningen som sådan avsevärt<br />
minskat möjligheterna att försörja militära förband från de civila<br />
enheterna.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>10</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Halvering</p>
<p>1972 års försvarsbeslut innebar ett fastläggande av en mycket kraftig<br />
minskning av antalet kvalificerade förband - ungefär en halvering. Den mest<br />
drastiska utvecklingen gäller luftförsvaret, där antalet jaktdivisioner en bit in<br />
på 1980-talet skulle bli åtta. I dag finns 17 divisioner, medan det för tio år<br />
^sedan fanns 28 divisioner. Flottans enheter minskar i antal, samtidigt som de<br />
stora enheterna utgår. Inom armén halveras antalet infanteribrigader från 20<br />
till 10 och antalet pansarbrigader från sex till fyra, medan de fem Norrlandsbrigaderna<br />
behålls. För de s. k. fördelningsförbanden, som kan förstärka och<br />
komplettera brigaderna, sker minskningar, men dessa har inte närmare<br />
redovisats.</p>
<p>En minskning av de kvalificerade förbanden är starkt motiverad. Skulle<br />
man söka uppehålla numerären för dessa förband skulle nämligen kvaliteten i<br />
varje förband nedgå så kraftigt att försvaret blev helt orimligt. Ett jaktflygplan<br />
med svagare prestanda än tänkbara angripande enheters är till föga hjälp.<br />
Under hela andra världskriget fick Sverige erfara hur det var att ha ett<br />
omodernt jaktflyg. Fartyg utan robotar, brigader utan rörlighet, utan effektivt<br />
luftvärn och utan effektivt pansarvärn blir så verkningslösa att varken vår<br />
omvärld eller våra egna soldater skulle tilltro dem någonting.</p>
<p>1972 års försvarsbeslut innehöll alltså en minskning av antalet kvalificerade<br />
förband. En sådan minskning är helt nödvändig just för att ge utrymme<br />
för kvalitet åt de kvarvarande kvalificerade enheterna. Skulle armén ha<br />
behållit 20 infanteribrigader med sinsemellan samma utrustning hade den<br />
materiella kvaliteten sannolikt fortsatt att försämras i förhållande till<br />
omvärlden. Nu blev beslutet att förnya tio brigader, som får nya terrängbilar<br />
(dock ännu ej för persontransport), bandvagnar, ny infanterikanonvagn, nytt<br />
artilleri och ny luftvärnsrobot. Samtliga dessa nyanskaffningar ersätter<br />
materiel som måste anses omodern eller utsliten.</p>
<p>Brigaderna</p>
<p>Ingen enda ville år 1972 ta ansvar för en politik som innebar att man skulle<br />
sänka de materiella kraven i brigaderna så att pengarna splittrades på 20<br />
brigader. Däremot fanns det anledning att fråga om inte någon eller några fler<br />
än tio kunde behållas.</p>
<p>Frågan hänger samman med hur mycket man sparar genom att inte förnya<br />
de resterande. När den äldre materielen utgår, upphör brigaden. De<br />
värnpliktiga kan då överföras till lokalförsvaret, och genom att antalet<br />
brigader minskar blir det naturligt att låta en allt större del av de värnpliktiga<br />
direktrekryteras till lokalförsvaret.</p>
<p>Lokalförsvarsförbanden har långt mindre utrustning än brigaderna, och de<br />
är väsentligt mindre befälskrävande. En positiv bieffekt av minskningen av<br />
antalet brigader borde därför bli att det blev färre befälsposter att besätta i krig,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>11</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>vilket minskar vakanserna i brigaderna. Därmed förstärks effekten i brigaderna.<br />
Genom att minska antalet får vi alltså bättre kvalitet på både materiel<br />
och personal i de kvarvarande. Man kan säga att minskningen av antalet<br />
brigader borde ha kommit tidigare, ty i så fall skulle en del av brigadernas<br />
nuvarnaden stora brister, t. ex. i fråga om rörlighet eller luftvärn, ha kunnat<br />
undvikas.</p>
<p style="margin-left:3px;">Olyckliga ”skytteregementen”</p>
<p style="margin-left:3px;">Också dagens militära ledning har tendenser i samma riktning som så hårt<br />
kännetecknade 1920-talet, alltså övertro på numerär och viss skepsis mot<br />
t. ex. rörlighet och eldkraft.</p>
<p style="margin-left:3px;">Därav det olyckliga fixerandet vid s. k. skytteregementen. I stället för att<br />
låta utgående brigader upphöra och låta de vanliga lokalförsvarsförbanden ta<br />
över de värnpliktiga sökte myndigheterna behålla vad man kan kalla<br />
”brigader utan modern materiel”. Dessa bastarder skulle kallas skytteregementen.<br />
Vid sidan av de tio infanteribrigaderna skulle enligt detta förslag<br />
finnas tio skytteregementen, som skulle kräva exakt lika mycket i värnpliktsutbildning<br />
och exakt lika mycket befäl i krigsorganisationen. Men<br />
genom att skytteregementena skulle sakna terrängbilar, infanterikanonvagnar,<br />
effektivit luftvärn m. m. skulle dessa förbands användbarhet bli ytterst<br />
begränsad jämfört med brigadernas. Skytteregementena skulle alltså bli<br />
synnerligen dyrbara i förhållande till vad de kunde uträtta. Och genom att de<br />
blev så dyra skulle de tvinga oss att avstå från fler brigader än som annars vore<br />
nödvändigt av ekonomiska skäl.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vettiga ord 1972</p>
<p style="margin-left:3px;">Lyckligtvis gick 1970 års försvarsutredning emot tanken på skytteregementen<br />
för hela gruppen utgående brigader. Utredningen gick endast med på<br />
att vissa av de utgående brigaderna skulle få organiseras som skytteregementen.<br />
Departementschefen och riksdagen gick år 1972 på samma linje.<br />
Departementschefen skrev: ”Enligt min mening bör därför i viss utsträckning<br />
de brigadförband som förs över till lokalförsvarsförband i huvudsak<br />
behålla nuvarande organisation. Personalen i dessa förband kan i regel stå<br />
kvar under huvuddelen av sin kvarvarande värnpliktstid.”</p>
<p style="margin-left:3px;">Detta betyder alltså att bara några enstaka av de utgående infanteribrigaderna<br />
skall få samma ledningsorganisation och befälsuppsättning som<br />
brigaderna. Och de värnpliktiga som tillförs dessa skytteregementen skall stå<br />
kvar i dessa förband under huvuddelen av sin värnpliktstid, dvs. man skall<br />
inte omsätta de värnpliktiga i samma höga takt som i brigaderna, där behovet<br />
av unga värnpliktiga är stort.</p>
</div>
<div class="block ml_3" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>12</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>Mindre vettigt 1977</p>
<p>Jag finnér det djupt beklagligt att 1974 års försvarsutredning och den nya<br />
regeringen nu går in för den linje som så klart förkastades år 1972, nämligen<br />
att alla de utgående brigaderna skall få behålla samma befälskader och<br />
värnpliktsomsättning som brigaderna.</p>
<p>Ett skytteregemente har ytterst begränsade prestanda i förhållande till en<br />
brigad. Det är utomordentligt trögrörligt genom att det helt saknar terrängfordon.<br />
Eldkraften är så begränsad att förbandet i princip inte är användbart,<br />
om det inte fatt tid att hinna gräva ned sig före strid - något som ju gör att det<br />
kommer till korta i flertalet situationer där en mekaniserad och snabb<br />
motståndare finns med i bilden.</p>
<p>I propositionen säger försvarsministern att ”planeringen bör enligt min<br />
mening inriktas mot att om möjligt modernisera ett ökat antal infanteribrigader<br />
i förhållande till vad som planerats i överbefälhavarens nivå B utan att<br />
därför angelägen materielanskaffning till andra stridande förband eftersätts”.<br />
Detta säger försvarsministern efter att i likhet med försvarsutredningen ha<br />
understrukit betydelsen av att antalet kvalificerade markstridsförband kan<br />
hållas relativt högt.</p>
<p>Men det förbluffande är att det inte är antalet brigader som ökar. I stället är<br />
det skytteregementena som prioriteras i förhållande till 1972 års beslut.<br />
Någon som helst argumentation för denna bakvända prioritering görs<br />
inte.</p>
<p>De kloka orden från 1972 är helt borta. I stället sägs: ”De nuvarande<br />
infanteribrigader som inte kan moderniseras bör behålla samma personella<br />
kvalitet som de moderniserade brigaderna. Den organisatoriska utformningen<br />
av alla infanteriförband bör så långt möjligt vara enhetlig. Därigenom<br />
erhålls handlingsfrihet att, om resurserna på längre sikt så medger, ytterligare<br />
öka antalet moderniserade brigader. Samtliga nuvarnade infanteribrigader<br />
bör hänföras till delprogrammet Infanteribrigad m. m.”</p>
<p>Detta är mycket olyckligt, ty skytteregementena kommer att minska<br />
utrymmet för brigader. Talet om att på sikt kunna växla upp till brigader är<br />
också vilseledande, eftersom det är fråga om en process på så lång tid - i fråga<br />
om materiel - att man också mycket väl skulle kunna hinna utbilda<br />
värnpliktiga till nya brigader. (Se departementsutredningen Förvarning nådatid<br />
- återtagning, 1974.) Inte heller argumentet att man genom<br />
skytteregementena behåller befäl för kommande brigader är vettigt, eftersom<br />
verkligheten i stället är den att dagens stora vakanser av reservbefäl och<br />
värnpliktigt befäl leder till att skytteregementena stjäl befäl, som skulle<br />
behövas i dagens brigader.</p>
<p>Blir dyra</p>
<p>Bara den som tror på starkt ökade reella försvarskostnader under 1980-talet<br />
bör acceptera tanken på skytteregementen. Armén har redan visat att man är</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>13</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>inne på tanken att förse skytteregementena med ny materiel. I en officiell<br />
skrift vid förre arméchefens avgång meddelades att studieverksamhet visat<br />
att man bör öka skytteregementenas taktiska rörlighet, och därvid rekommenderades<br />
”en förstärkning med bandvagnar”.</p>
<p>Detta bör tas som en varning. Skytteregementena kommer att få så stora<br />
brister att kraven på materiel sannolikt kommer att öka. Det är mycket lätt att<br />
motivera sådana krav, om skytteregementena finns dels därför att den<br />
materiel man har, t. ex. luftvärn och artilleri, redan nu är 30-35 år gammal,<br />
dels därför att avsaknaden av t. ex. terrängfordon gör underläget mot en<br />
snabbrörlig angripare allt större.</p>
<p>Det är alltså en illusion att tro att skytteregementen är något som bara<br />
kostar utbildning men att materielen är mer eller mindre ”gratis”. Just de<br />
närmaste åren blir materielen billig, därför att man låter viss materiel utgå<br />
utan ersättning - stormkanonvagnar och terrängbilar - och i fråga om övrig<br />
materiel accepterar att den åldras med tolv månader om året. Men ganska<br />
snart inträder ett läge då nyanskaffning blir nödvändig, om skytteregementena<br />
skall bestå, och då blir det fråga om stora belopp.</p>
<p>Varifrån tas då pengar till framtida materiel och till dagens utbildning av<br />
skytteregementena? Sveret är enkelt: Från brigaderna. Genom bindningen<br />
till skytteregementen omöjliggörs behållandet av ett par brigader mer än de<br />
tio som skall finnas enligt 1972 års beslut.</p>
<p>Program och avvägning</p>
<p>År 1972 hänfördes skytteregementena till delprogrammet Lokalförsvarsförband.<br />
Det var den rimliga tillhörigheten, eftersom skytteregementena så<br />
markerat saknar rörlighet och bara passar för uppgifter, när de fått tid att gräva<br />
ned sig. Allteftersom materielen föråldras blir ju avståndet till brigaderna allt<br />
större.</p>
<p>När försvarsministern nu - liksom försvarsutredningen - föreslår att<br />
skytteregementena skall hänföras till delprogrammet Infanteribrigad m. m.<br />
försvåras läget. Låter man brigader och skytteregementen ingå i samma</p>
<p>delprogram, försvåras avvägningen inom försvaret.</p>
<p>Enligt försvarets planeringssystem är de s. k. avvägningsprogrammen<br />
avsedda att underlätta avvägningar. Avvägningsprogrammen är sammansatta<br />
av delprogram. Delprogrammet Infanteribrigad m. m. ingår i avvägningsprogrammet<br />
Rörliga markstridsförband, medan delprogrammet Lokalförsvarsförband<br />
ingår i avvägningsprogrammet Lokalt bundna markstridsförband.</p>
<p>Avvägningsprogrammen blev alltså till nytta när man skulle avväga<br />
brigader mot skytteregementen. Men genom att de båda stoppas in i samma<br />
delprogram hindras den avvägning dem emellan som är så viktig, när man vill<br />
ta ställning till hur många brigader vi bör ha.</p>
<p>För egen del anser jag att man bör undvika fasta avvägningsprogram. I</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>14</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>princip skall delprogram kunna sorteras hur som helst, så att man gör<br />
speciella avvägningsprogram för varje speciell fråga som man vill ha belyst.<br />
Ta t. ex. en bedömning av Viggen-systemet - det ingår i dag i tre skilda<br />
avvägningsprogram genom att jakt finns i ett (tillsammans med luftvärn),<br />
attack i ett (tillsammans med ubåtar) och spaning i ett (tillsammans med<br />
staber). Jag vill alltså tona ned avvägningsrpgrammen. Men min invändning<br />
här gäller att man vill stoppa in skytteregementena i samma delprogram som<br />
brigaderna. Skytteregementena bör ingå i samma delprogram som lokalförsvarsförbanden,<br />
alternativt utgöra ett eget delprogram. (Om man nu över<br />
huvud skall ha några skytteregementen, vilket jag är ytterst tveksam om.<br />
Men låt gå för ett mindre antal, ungefär som enligt beslutet 1972.)</p>
<p>Möjligheten kan propositionen tolkas som att de fyra nuvarande skytteregementena<br />
skall upphöra. Det står nämligen att ”de nuvarande” infanteribrigader<br />
som inte kan moderniseras skall bli skytteregementen. I nuläget<br />
finns nämligen 16 infanteribrigader, inte 20 som 1972. Men sannolikt är en<br />
dylik tolkning för optimistisk.</p>
<p>Antal och kvalitet hotas</p>
<p>Att uppvärderingen i förhållande till 1972 av skytteregementena hotar<br />
brigaderna gäller inte bara antalet. Även den materiella kvaliteten i brigaderna<br />
är hotad genom den absoluta prioriteringen av skytteregementena. Två<br />
exempel ges i propositionen.</p>
<p>Det första exemplet på att brigaderna hotas är att antalet tunga pansarvärnsrobotar<br />
minskar i förhållande till myndigheternas förslag - detta alltså i<br />
ett läge då antalet och styrkan hos utländska stridsvagnar ökar. En stor del av<br />
de svenska pansarvärnsvapnen är för svaga för att ha verklig effekt. Den<br />
amerikanska roboten TOW har provats i Sverige, med tydligen mycket gott<br />
resultat. En väsentligt svagare robot planeras genom svensk utveckling<br />
(Saab-Scania och Bofors ägnar sig åt resurssplittrande dubbelarbete), men det<br />
vöre trist om vi får en blandning med för liten andel tunga pansarvärnsrobotar.</p>
<p>Det andra exemplet på att brigadernas kvalitet hotas är att propositionen<br />
ifrågasätter att brigaderna skall få persontärrängbilar. Statsrådet är dock mer<br />
angelägen än försvarsutredningen att framhålla vikten av att man snabbt kan<br />
förflytta briganderna. Finns inte personterrängbilarna i brigaden är risken stor<br />
att brigaden inte kan förflyttas - strategiskt eller på stridsfältet - när behovet<br />
är störst. General Almgrens kommentar är träffande: ”Cykelinfanteribrigader<br />
var en god nyhet i 1942 års försvarsordning; i 1977 års motsvarighet skulle<br />
de vara en relikt.”</p>
<p>Utbildning för lokalförsvar</p>
<p>Frågan om kortare utbildningstid för de värnpliktiga som direktrekryteras<br />
till lokalförsvaret diskuterades 1972, främst till följd av Sven Wedéns</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>15</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>insatser. 1972 års värnpliktsutredning gjorde ett försök att skjuta den tanken i<br />
sank. Dess betänkande innehåller så mycket av överargumentering att<br />
slutsatserna knappast är trovärdiga. Att olika intressenter har ett behov av att<br />
bevara status quo inom försvaret i skilda avseenden är inte förvånande - man<br />
behöver inte ha deltagit i mycket utredningsarbete för att märka hur intressen<br />
påverkar argumenteringen.</p>
<p>Jag påstår att det visst är möjligt att ha kortare tid för lokalförsvarsförband<br />
än för brigader. Skall man acceptera att ingen enda värnpliktig kan få kortare<br />
utbildning än skyttesoldaten i den allsidigt användbara brigaden, återstår som<br />
besparingsmöjlighet på värnpliktssidan endast att gå in för att minska antalet<br />
värnpliktiga. Jag anser att båda vägarna bör prövas, helst i en kombination.<br />
(Jag hänvisar till min motion 1976/77:343 om direktrekrytering av värnpliktiga<br />
till civilförsvaret. En liberalisering av vapenfrireglerna får också positiva<br />
effekter i fråga om besparingsmöjligheter för det militära försvaret.)</p>
<p>Följande indicier kan anföras för tanken att det bör vara möjligt att utbilda<br />
värnpliktiga för lokalförsvar på kortare tid än de 7,5 månader som gäller för<br />
brigadernas värnpliktiga:</p>
<p style="margin-left:13px;">O Brigadens värnpliktiga skall kunna flera saker, just därför att förbandet är<br />
allsidigt användbart.</p>
<p style="margin-left:13px;">O Värnpliktiga, som inte anses klara faltförbandens krav, brukar krigsplaceras<br />
i lokala förband, vilket väl är ett indirekt erkännande av att<br />
utbildningsmålet är lägre vid lokalförsvaret.</p>
<p style="margin-left:13px;">O Värnpliktiga från flygvapnet, som inte behövs i dess krigsorganisation,<br />
överförs till arméns lokalförsvar, däremot inte till arméns brigader. Den<br />
värnpliktige från flygvapnet har bara några få veckors allmänmilitär<br />
utbildning - varför skall det då vara omöjligt för armén att grundutbilda<br />
någon till lokalförsvaret på kortare tid än 7,5 månader?</p>
<p style="margin-left:13px;">O 1972 förklarades från militärt håll att det var otänkbart att grundutbilda<br />
värnpliktiga till lokalförsvaret på mindre tid än 7,5 månader. (Detta som<br />
polemik mot Wedéns tanke om 5,5 månader.) Men i ÖB 75 skissas som<br />
tanke i ett alternativ en grundutbildning på tre månader för dylika<br />
uppgifter!</p>
<p style="margin-left:13px;">F redsorganisationen</p>
<p>Resonemangen ovan har rört krigsorganisationen. Fredsorganisationen är<br />
den apparat som behövs för att skaffa fram krigsorganisationens resurser.<br />
Men denna apparat i sig själv blir alltmer tyngande. Endast mycket<br />
begränsade minskningar har gjorts.i denna - räknat i personal och antal<br />
fredsförband en reduktion på mindre än 10 % det senaste årtiondet. Detta<br />
alltså samtidigt som antalet kvalificerade förband minskat kraftigt och<br />
samtidigt som de värnpliktigas utbildningstid reducerats ganska påtagligt.</p>
<p>Detta betyder inte nödvändigtvis att fredsorganisationen är ineffektiv,<br />
snarare att den fått uppgifter som knappast är i balans med utvecklingen inom</p>
</div>
<div class="block ml_2" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>16</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>krigsorganisationen. Utbildningen tar allt större del av resurserna i anspråk,<br />
samtidigt som de vapen som konstituerar så mycket av förbandens prestanda<br />
förlorar i kvalitet i förhållande till omvärlden.</p>
<p>Risken är att detta leder till en situation där fredsorganisationen tar så stor<br />
del av resurserna i anspråk att krigsorganisationen blir ytterst svältfödd på<br />
utrustning.</p>
<p>Lösningen på problemet är knappast att söka jäkta på de anställda ännu<br />
mer. Tvärtom visar undersökningar - främst vid I 14/Fo 49 i Gävle - att<br />
stress, ohälsa och otrivsel följer av rationaliseringsåtgärder som slår bort<br />
rekryteringen av unga och leder till hög medelålder i flera personalgrupper.</p>
<p>Enda rimliga metoden att minska antalet anställda inom försvaret är att<br />
också söka minska på uppgifterna. Också detta talar alltså för en minskning av<br />
antalet värnpliktiga och en minskning av utbildningstiden för den ökade<br />
grupp värnpliktiga som bör gå direkt till lokalförsvaret. Först om så sker blir<br />
det möjligt att reducera det tryck som nu finns på utbildningsapparaten i<br />
försvaret. Personalorganisationerna har understrukit att bristfällig utbildning<br />
ofta är en följd av dåliga resurser. Att anställa fler befäl skulle ytterligare<br />
minska den andel av försvarsramarna som kan användas för nödvändig<br />
modernisering av materiel och organisation. Lösningen bör i stället vara att<br />
söka minska det totala antalet utbildningstimmar.</p>
<p>Rekord i byggande</p>
<p>Samtidigt som materielutrymmet år från år minskats bygger det svenska<br />
försvaret nya hus som aldrig förr under efterkrigstiden. Därmed försvåras<br />
också möjligheterna att reducera fortifikationsförvaltningen. Armén väntas<br />
de närmaste åren bygga för tillsammans en miljard kronor - projekt som<br />
främst är lokaliseringspolitiskt motiverade. En del betalas utanför försvarsramen<br />
- Arvidsjaur och Östersund - men försvaret drabbas likväl genom att<br />
försvarets fastigheter i princip betalas två gånger, dels när de byggs, dels<br />
genom hyra. (Det är detta som gör att renoveringar av försvarets fastigheter<br />
alltid ter sig bokföringsmässigt ytterst gynnsamma, även när det samhällsekonomiskt<br />
blir dyrare.)</p>
<p>I Skövde, Enköping och Visby planeras storbyggen vid flyttning av<br />
enheter. Erfarenheterna borde tala entydigt för att man i det längsta skall<br />
undvika att flytta förband. Lägg gärna ned, men flytta inte i kedjor med två tre<br />
fyra förband. (T. ex. Arvidsjaur-Umeå-Enköping-Uppsala som aktuellt<br />
exempel.) Förbandsflyttningar leder till att ett mycket stort antal människor<br />
blir berörda, och de sociala skadorna blir därför omfattande, vartill kommer<br />
att förbandens verksamhet blir störd under mycket lång tid.</p>
<p>Att söka riva upp beslutet om förbandslokaliseringen i Arvidsjaur är<br />
förmodligen lönlöst. Jag kan bara konstatera att statsmakterna aldrig<br />
redovisat vad statsutskottet och riksdagen förutsatte som svar på en motion<br />
från mig 1970, nämligen att "utskottet utgår från att ett eventuellt förslag om</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>17</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>etl nämnt fredsförband kommer att läggas fram efter en redovisad avvägning<br />
mellan olika tillgängliga alternativ”. Att en kvarts miljard i Arvidsjaur (och<br />
väsentligt mer om man räknar in följdkostnader hos försvaret) skulle ge<br />
mesta ökningen av nettosysselsättningen genom detta förband tillåter jag mig<br />
ännu betvivla.</p>
<p>Den mycket stora satsningen på nya byggnader i Skövde bör snarast<br />
omprövas. Det kan inte vara vettigt med så stora nybyggnader, samtidigt som<br />
förband läggs ned på andra håll. Över huvud taget bör man vara ytterst<br />
återhållsam med att bygga nya kaserner när flertalet värnpliktiga bor<br />
hemma.</p>
<p>Den nya förvaltningsskolan, som skall komma i Östersund, är förvånande<br />
mot bakgrund av talet om att försvaret mer skall lita till det civila samhällets<br />
resurser. Högskolor på olika håll i landet skulle sannolikt på ett enkelt sätt<br />
kunna ge merparten av den utbildning som väntas vid denna specifika<br />
försvarsanläggning.</p>
<p>Vissa delar av de blivande tekniska skolorna i Östersund är också verkligt<br />
tveksamma. Det tycks främst gälla flyttningen av den väl fungerande arméns<br />
radarmekanikerskola i Göteborg.</p>
<p>Dyrt robotprojekt</p>
<p>Försvarsministern skall återkomma i höst till frågan om det framtida<br />
attacksystemet. I det sammanhanget bör även ytterligare frågor tas upp. Det<br />
förefaller mig ytterst tveksamt att tvinga flygvapnet att anskaffa den<br />
svenskutvecklade IR-jaktroboten Saab 372 (RB 72). Den avses för Jaktviggen<br />
men kan levereras först sent under planets tjänst. Den svenska roboten<br />
beräknas bli ungefär dubbelt så dyr som det utländska alternativet (RB 74,<br />
Sidewindler L). Skillnaden är ungefär en halv miljard. Den svenska roboten är<br />
ingalunda utprovad, och projektet inrymmer därför väsentliga risker. När det<br />
gäller den andra roboten för Jaktviggen, den radarstyrda, finns endast<br />
utländska alternativ.</p>
<p>Flygplan med svensk profil</p>
<p>I fråga om flygplan finns mångdubbelt starkare skäl för svensk utveckling.<br />
Erfarenheten har visat hur värdefullt det är att kunna utveckla flygplan<br />
utifrån de behov som svenskt försvar har. Det hade inte varit möjligt att i dag<br />
utomlands köpa flygplan som passat svenskt bassystem och svenskt<br />
stridsledningssystem - medan vi däremot kunnat få betala för en mängd<br />
egenskaper som inte behövs hos oss. Riksdagen skulle i år ha stått i en mycket<br />
besvärlig beslutssituation i fråga om jaktförsvaret, därest statsmakterna inte<br />
1972 varit kloka nog att gå emot ÖB:s rekommendationer. Nu utvecklades<br />
Jaktviggen, vilket innebär mindre kostnader, mindre valutapåfrestning och<br />
bättre flygplan än om vi tvingats att nu gå ut och köpa utomlands.</p>
<p>Det är lärorikt att fundera över den situation vi skulle ha varit i nu, därest</p>
</div>
<div class="block ml_5" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_55" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>18</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">Jaktviggen inte fått utvecklas. Såvitt jag förstår finns på den internationella<br />
marknaden inget flygplan som passar för det svenska jaktförsvaret, med dess<br />
speciella villkor. Det europeiska projektet MRCA (Tornado) som utvecklas<br />
av Västtyskland, England och Italien i samverkan är långt mer komplicerat<br />
än Viggen, bl. a. genom ställbara vingar. Planet blir väsentligt dyrare än<br />
Viggen och har många osäkerhetsfaktorer.</p>
<p style="margin-left:3px;">Närmast till hands hade i stället legat att köpa från USA. Den typ som köpts<br />
av Norge, Danmark, Belgien och Holland - F 16 - blir dyrare än dessa länder<br />
räknat med, dyrare än Viggen. Dessutom har maskinen kapacitet bara för<br />
vissa uppgifter - vilket Nato klarar genom att USA kompletterar med den<br />
långt mer avancerade F 15. Men Sverige måste ha ett komplett system, alltså<br />
kanske både F 16 och F 15. Det skulle bli utomordentligt kostsamt. Enbart F<br />
16 skulle knappast kunna nyttjas i de delar av landet där stridsledningssystemet<br />
är svagt, eftersom F 16 har långt mindre egen radar än Viggen. De<br />
amerikanska planen kräver stora baser och kan knappast betjänas av<br />
värnpliktiga, medan Viggen är specialgjord just för att klara sig med korta och<br />
primitiva s. k. vägbaser. Viggen betjänas till stor del av värnpliktiga. Skulle vi<br />
frångå det svenska bassystemet blev sårbarheten långt större och uthålligheten<br />
i jaktförsvaret kraftigt försämrad.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vi bör alltså med tillfredsställelse notera att 1972 års beslut om jaktsystem<br />
blev ett bra beslut. Därmed är inte bevisat vad som bör beslutas i höst om det<br />
kommande attacksystemet, efter AJ 37 och SK 60. Det finns dock skäl att<br />
vara ytterst skeptisk till alternativet beväpning av ett skolflygplan, t. ex. en ny<br />
generation av SK 60, som då blir en alltför omodern och ytterst sårbar maskin.<br />
B3LA är ett projekt som synes inrymma en lång rad egenskaper av stor<br />
betydelse för att ge ett flygplan med liten sårbarhet både i luften och på<br />
marken. Det är synd att försvarsutredningen inte närmare presenterat de<br />
mycket övertygande operativa argument som finns för detta projekt,<br />
skräddarsytt för svenska behov. Detta är desto mer beklagligt som utredningen<br />
inte heller angivit nackdelarna med att beväpna ett lätt skolflygplan.<br />
Det lär kunna uträtta föga i en hård framtida miljö. Något svensktillverkat<br />
skolflygplan lämpat för beväpning finns nog inte inför 1990-talet.</p>
<p style="margin-left:3px;">Jag skall inte argumentera mer för B3LA, eftersom frågan torde återkomma<br />
till riksdagen i höst. Men försvarsutredningen och propositionen<br />
synes mig vilseledande i sina allmänna resonemang om inhemsk flygindustri<br />
resp. import. Det talas nämligen åtskilligt om ”säkerhetspolitiska skäl”,<br />
främst att import gör oss sårbara och beroende i den särskilt känsliga delen av<br />
en anskaffning, då leveranserna skall ske. Vidare talas om ekonomiska<br />
jämförelser mellan egen utveckling och import.</p>
<p style="margin-left:3px;">Men det avgörande synes mig vara något helt annat, nämligen frågan om<br />
det internationellt finns för oss lämpade typer att köpa. Någon motsvarighet<br />
till B3LA finns inte. Jag har redan nämnt att någon motsvarighet till Viggen<br />
inte stått att köpa utomlands. Huvudvinsten med egenutveckling är att vi<br />
själva kan ange specifikationer och få ett plan som är rätt just för våra behov,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_40"><p>19</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">vår profil. Vi skulle ha tur om något annat land givit en industri specifikationer<br />
för ett plan som passade behoven i Sverige. Innan det kan göras troligt<br />
att sådana plan finns att tillgå blir frågan om leveranssäkerhet och pris vid<br />
import andrahandsfrågor. Först måste det finnas något lämpligt att köpa.</p>
<p>Ekonomiskt försvar</p>
<p>Också det ekonomiska försvaret kan råka ut för obalans. Inför 1972 års<br />
försvarsbeslut fanns det inte med i planeringen, främst därför att regeringen<br />
(handelsministern) alltför sent tillsatt en s. k. miljöutredning för det ekonomiska<br />
försvaret. Detta kunde därför inte behandlas jämsides med det<br />
militära försvaret och civilförsvaret i planeringen.</p>
<p>Inför årets beslut finns det ekonomiska försvaret studerat på motsvarande<br />
sätt som militärt försvar och civilförsvar, med långsiktiga perspektivplaner<br />
och femåriga programplaner. Det är av stort värde att olika delar av<br />
totalförsvaret kunnat bedömas utifrån samma allmänna planeringsförutsättningar.<br />
Därmed minskar riskerna för att någon sektor är så eftersatt att den<br />
äventyrar stora delar av säkerhetspolitikens trovärdighet. (Även s. k. ”övrigt<br />
totalförsvar” har denna gång tagits med, och de allvarligaste bristerna gäller<br />
där utan tvivel sjukvården. Krigssjukvården är en mycket eftersatt del av<br />
totalförsvaret såväl inom det militära försvaret som för de civila delarna.)</p>
<p>Det ekonomiska försvaret har olika program: livsmedel, beklädnad, energi,<br />
övriga varuområden, transporter, tjänster. Det är angeläget att det råder<br />
balans mellan dessa. Det ligger i det ekonomiska försvarets natur att mycket<br />
som lagras behåller sitt värde under lång tid, främst råvarorav olika slag. Vad<br />
som missas under en period kan kompenseras under en följande.</p>
<p>Däremot är risken för felaktiga beslut större när det gäller insatser direkt<br />
mot industrin. Man kan komma för sent, om en strukturförändring<br />
uppmärksammas för sent-och därmed kan en försörjningsmässigt intressant<br />
tillverkning gå förlorad. Eller också kan i panikskeden resurser satsas på en<br />
bransch eller ett företag som reellt har mindre säkerhetspolitisk betydelse än<br />
andra.</p>
<p>Om insatser blir riktiga eller inte beror till stor del på om överstyrelsen för<br />
ekonomiskt försvar och andra inblandade verk har tillräcklig överblick och<br />
tillräckligt snabbt kan fatta rätt beslut. Det är oekonomiskt att satsa<br />
lagringspengar och produktionspengar fel, därför att administrativ underkapacitet<br />
lett till beslut på dåligt underlag. Detta är ett starkt argument för att<br />
överstyrelsen skall få de resurser som behövs för rätt planeringsinsats. 1<br />
princip kan sägas att detta inte beror på totalanslaget till ekonomiskt försvar,<br />
utan i stället måste man inom ramen för ett totalanslag se efter vilken<br />
avvägning mellan planering och verkställande som är den bästa.</p>
<p>Utredningar har bestyrkt att överstyrelsen under lång tid haft för små<br />
planeringsresurser. Tyvärr anger propositionen inte någon princip för hur<br />
planeringsfunktionen skall dimensioneras och bedömas under femårsperioden.<br />
För nästa budgetår föreslås nio tjänster, varav sex vid överstyrelsen. För</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>20</p>
</div>
<div class="block ml_3"><p>femårsperioden begär myndigheterna sammanlagt 43 nya tjänster. Genom<br />
att det ekonomiska försvaret får ekonomiska flerårsramar påverkas inte<br />
statsfinanserna av fördelningen mellan planering och verkställighet. Mot att<br />
bevilja alla personalresurser som myndigheterna begär kan sägas att det är<br />
angeläget att noga se efter hur mycket material från andra verk, industriverket,<br />
pris- och kartellnämnden m. fl., som kan nyttjas av överstyrelsen så att<br />
man undviker dubbelarbete.</p>
<p style="margin-left:3px;">I propositionen ingår också förslag med anledning av oljelagringskommitténs<br />
betänkande. Förslagen från denna gäller en sjuårsperiod. Det måste<br />
upplevas som otillfredsställande att i detta sammanhang arbeta med en annan<br />
tidsperiod än den femåriga som gäller för programplanerna. En ensning av<br />
tidsförhållanden skulle rimligen underlätta planeringsarbetet.</p>
<p style="margin-left:3px;">Försvarsplanering och debatt</p>
<p style="margin-left:3px;">Denna motion har berört ett antal frågor som jag anser böra belysas i en<br />
aktiv försvarsdebatt. Det är avvägningar som bör aktualiseras för att inte<br />
försvaret skall få kraftig obalans.</p>
<p style="margin-left:3px;">En aktuell fråga inför 1977 års försvarsbeslut är då självklar, nämligen om<br />
försvarets planeringssystem givit det stöd åt försvarsdebatten som man<br />
hoppades 1970. För egen del protesterade jag mot att riksdagen då helt<br />
lämnades utanför när systemet utformades. Först i efterhand blev riksdagens<br />
medverkan fastställd,och denna medverkan inskränker sig under planeringsskedet<br />
till information.</p>
<p style="margin-left:3px;">Vilket stöd har då planeringssystemet varit för försvarsdebatterna 1972 och<br />
1977? Skäligen litet. 1972 förstördes möjligheterna dessutom av att det inte<br />
fanns någon koppling mellan planering och reellt beslut och detta därför att de<br />
ramar som fastställdes låg under vad regeringen själv i förväg kunnat<br />
föreställa sig som möjliga nivåer. Inte minst svårigheten att överblicka<br />
priskompensationsfrågorna har gjort att planeringen är långt mer osäker än<br />
man tidigare hoppats. Bedömningen av priskompensationen ger ju de största<br />
skillnaderna mellan majoritet och huvudreservanter i årets betänkande från<br />
försvarsutredningen. Men vem inbillar sig att en mer folklig försvarsdebatt<br />
skall gälla priskompensationsssystemet?</p>
<p style="margin-left:3px;">Det är också rätt lätt att konstatera att föga av debatten under dessa år förts i<br />
termer av avvägningsprogram Jag är som ovan framgått redan av andra skäl<br />
skeptisk till fasta sådana program.</p>
<p style="margin-left:3px;">Språket i planeringssystemet har säkert också skrämt bort en del.</p>
<p style="margin-left:3px;">Men den enklaste invändningen mot planeringssystemets tillämpning är<br />
nog ändå att det inte ges någon tid för debatt mellan det att försvarsutredningen<br />
lägger fram slutbetänkandet till dess att propositionen avlämnas. Det<br />
ter sig närmast absurt när man har femåriga beslutsperioder att underlaget för<br />
dessa 60 månader långa perioder skall komma först en a två månader innan<br />
propositionen lämnas.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>21</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>Möjligen kan sägas att det längre perspektivet, 15-20 år, presenteras ett år<br />
tidigare. Visst borde perspektivstudierna kunna initiera en del debatt och<br />
tänkande i organisationer och hos enskilda. Men samtidigt är detta första<br />
alster föga konkret -att man nu säger studier hellre än plan visaren del av den<br />
förändring som skett utan riksdagens hörande när det gäller planeringssystemet.<br />
Det är ju en gammal ovana i svensk opinionsbildning över huvud att<br />
reagera endast när ett slutligt förslag föreligger, medan debatt på ett mer<br />
förberedande stadium, då påverkansmöjligheten är större, oftast är svår att få<br />
i gång.</p>
<p>När fattas beslut?</p>
<p>Det kan också vara värt att notera att låsningen till femårsperioden blivit<br />
hårdare än systemet förutsatt. Principen är att man har en rullande<br />
femårsplan. Men om den vid första beslutstillfallet uppfattas som en plan<br />
enbart för fem år så minskar ju framförhållningen ett år för varje årsskifte. Det<br />
sades visserligen 1972 att man skulle kunna korrigera och ta nya beslut vid<br />
varje rullning, men i praktiken var den ekonomiska nivån helt låst.</p>
<p>Slutsatsen är att det egentliga debattillfället borde vara sedan försvarsutredningen<br />
presenterat sitt förslag och innan propositionen lämnats.</p>
<p>1 och för sig skulle försvarsutredningar kunna utgå, eftersom systemet ju<br />
bygger på att det är regeringen som ger direktiv till myndigheternas<br />
programplanering. Det i princip mest avgörande beslutet är när regeringen<br />
anger planeringsförutsättningar, ty det är vid den tidpunkten som alla stora<br />
nya avgöranden bör plockas in i systemet för belysning.</p>
<p>Två experter på försvarsplaneringen underströk detta mycket tydligt i en<br />
bok 1974. (Ingvar Ehrling och Bengt Sjöberg i Nya ledningsmetoder i<br />
försvaret.) De skrev att ”frågan är om inte de viktigaste besluten i praktiken<br />
fattas då regeringen väljer ut den handlingslinje ur perspektivplan 2 som skall<br />
ligga till grund för den programplan vilken skall sändas in hösten 1976.<br />
Jämfört med det tidigare systemet har befogenheterna att besluta om den<br />
långsiktiga inriktningen i hög grad centraliserats. I praktiken har detta skett<br />
till regeringen.”</p>
<p>Jag fäster ingen vikt vid att Ehrling helt förnekade detta konstaterande när<br />
han själv kort därefter just fått posten som planeringsansvarig hos departementet,<br />
alltså själv fått hand om det som centraliserats. Boken uttrycker mer<br />
av sanning än departementstjänstemannen sedan kan erkänna. Ingvar<br />
Ehrlings förmodan att tillsättandet av försvarsutredningen skulle minska<br />
centraliseringen var överoptimistisk, vilket bäst visades av att regeringsdirektiven<br />
våren 1976 om programplanering i praktiken innebar att allt<br />
försvarsutredningen skrivit om perspektivstudierna blev överkört, ty bara en<br />
enda nivå gavs för programplaneringen.</p>
<p>Att sedan ÖB belyste tre nivåer varén senare historia, och man kan säga att<br />
den redovisningen skedde på ÖB:s egna villkor, dvs. bara med det innehåll</p>
</div>
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>22</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>som passade honom. Följsamheten mot ÖB:s avvägningar, med få små<br />
undantag när, blev ju också det utmärkande för försvarsutredningen. Den<br />
funderade på ekonomiska nivåer, men närdetta gjorts svaldes i stort sett ÖB:s<br />
avvägningar. I det hänseendet visade 1970 års försvarsutredning större<br />
självständighet (jag har pekat på dess kloka beslut att inte följa ÖB i fråga om<br />
jaktflyget). Jag vill dock inte hårdra detta omdöme. Ty i och för sig är det ju<br />
fullt möjligt att parlamentariker finner en myndighets argument helt<br />
övertygande, men sannolikheten för att olika rollinnehavare med olika<br />
intressen skall hamna på samma stol borde ändå vara rätt liten.</p>
<p>Dock bör noteras att planeringssystemet i förhållande till tidigare teorier<br />
och riksdagens beslut om systemet kommit att innehålla allt mera av<br />
budgetdialoger och förhandlingar mellan olika intressenter.</p>
<p>Vänta inte med utredning</p>
<p>Slutsatsen är i alla händelser att det måste bli en ändring så att verklig tid<br />
kan avsättas för allmänhet, massmedia, organisationer och partier att<br />
diskutera försvaret mellan det försvarsutredningens betänkande lagts fram<br />
och regeringens proposition skrivs. Man kan f. ö. säga att det i detta avseende<br />
skulle ha varit mera gott om tid om ingen försvarsutredning funnits. Då<br />
skulle alla intresserade hänvisas till myndigheternas programplaneförslag,<br />
dvs. man skulle få perioden oktober-februari för diskussion och påverkan på<br />
regeringen. I och med att en försvarsutredning sitter, hämmas säkert<br />
debatten om programplanerna till dess att utredningen är klar, enligt den<br />
gamla svenska vanan att låta utredningar vara detsamma som anmodan till<br />
människorna att vara tysta i väntan på betänkanden.</p>
<p>Mot att slopa försvarsutredningar - vilka i och för sig inte riktigt passar i<br />
systemet sådant det byggts upp utgående från kanslihusets behov - talar att<br />
det är av värde att vissa parlamentariker får en direkt och nära kontakt med<br />
materialet. Försvarsutskottet får ju endast vissa informationer, men utskottet<br />
ingår inte i den egentliga beslutsprocessen förrän propositionen lagts.</p>
<p>Vill man ha kvar försvarsutredningar finns såvitt jag förstår bara en metod,<br />
nämligen att de skall avlämna slutbetänkandet betydligt tidigare än som<br />
hittills skett.</p>
<p>Mot detta har invänts att utredningarna helt binds av rytmen i programmyndigheternas<br />
programplanearbete, som är direkt kopplat till ordinarie<br />
anslagsframställningar. Om vi tvingas acceptera att man inte kan få<br />
myndigheternas förslag vid andra tillfällen än på hösten -är det verkligen helt<br />
nödvändigt? - återstår bara att förskjuta det hela ett helt år. För att riksdagen<br />
1982 skall kunna fatta ett femårigt beslut behövs då ett förslag för den<br />
perioden redan våren 1981, vilket alltså ger ett år för debatt. I praktiken<br />
innebär det att man måste täcka en sexårsperiod eller, uttryckt på annat sätt,<br />
att myndigheten hösten 1980 ger samtidiga förslag till två rullningar av<br />
programplanen. Det hela är egentligen ologiskt, eftersom systemet ju bygger</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_2"><p>Mot. 1976/77:1520</p>
</div>
<div class="block ml_39"><p>23</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>på årliga beslut om rullningar. Men om de politiska instanserna inte tillmäter<br />
dessa årliga rullningar större betydelse utan bara tar reellt på de mer<br />
manifestartade besluten vart femte år framtvingas sannolikt denna något<br />
haltande nyordning.</p>
<p>En enkel slutsats är då också att en ny försvarsutredning bör tillkallas<br />
mycket snart efter det att ett femårigt försvarsbeslut fattats. På myndighetsnivå<br />
är ju nästa perspektivstudieomgång redan i full gång.</p>
<p>Raden av olösta avvägningsfrågor inom försvaret visar stora arbetsuppgifter.</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Med hänvisning till det anförda hemställs</p>
<p style="margin-left:58px;">1. att riksdagen avslår propositionens förslag att skytteregementen<br />
hänförs till delprogrammet Infanteribrigad m. m.,</p>
<p style="margin-left:58px;">2. att riksdagen hos regeringen uttalar att endast ett begränsat<br />
antal av de utgående infanteribrigaderna får behålla brigadens<br />
organisation,</p>
<p style="margin-left:58px;">3. att riksdagen hos regeringen hegar snar belysning av frågan hur<br />
man skall kunna ge ökad uthållighet i försvarets luftbevakning,<br />
i syfte att under längre tid kunna alarmera befolkningen då<br />
skyddsrumsplatser bör intas,</p>
<p style="margin-left:58px;">4. att riksdagen hos regeringen begär ensning av tidsförhållanden<br />
inom ekonomiskt försvar så att program för oljelagring får<br />
samma perioder som andra insatser,</p>
<p style="margin-left:58px;">5. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att inför 1982 års<br />
försvarsbeslut ge väsentligt längre tid för försvarsdebatt mellan<br />
eventuellt utredningsbetänkande och försvarsbeslut samt att<br />
regeringen även i övrigt söker underlätta belysning av viktiga<br />
avvägningsfrågor inom totalförsvaret.</p>
<p>Stockholm den 28 mars 1977</p>
</div>
<div class="block ml_2"><p>HANS LINDBLAD (fp)</p>
</div>
<div class="block ml_4" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>GOTAB 53651 Stockholm 1977</p>
</div>
</div>
</div>
0HANS LINDBLADfp1undertecknareG0021520av herr Lindbladmot_197677__1520.pdf636477pdfmed anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utvecklinghttps://data.riksdagen.se/fil/08E86C04-4561-4FF1-8AAB-C75077668F88