3090436 G0021366 1976/77 1366 mot mot Motion 1976/77:1366 av herr Biörck i Värmdö Motion Motion 1366 0 1977-03-03 00:00:00 2014-11-03 20:50:05 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. av herr Biörck i Värmdö html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/G0021366/text https://data.riksdagen.se/dokument/G0021366 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/G0021366 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p style="text-align:right;">Mot. 1976/77</p> <p style="text-align:right;">1366</p> <p>Motion</p> <p>1976/77:1366</p> <p>av herr Biörck i Värmdö</p> <p>med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och<br /> forskning inom högskolan m. m.</p> <p>Invokation</p> <p>På riksdagens bord ligger nu en proposition med förslag till ny högskolelag<br /> m. m. Ett genomgående och karakteristiskt drag för den ”högskolereform”,1<br /> som redan i princip antagits av 1975 års riksdag och som 1977 års riksdag<br /> inbjudes att i lagstiftningens form besegla, är okunnigheten om och den<br /> bristande förståelsen för den högre utbildningens och forskningen villkor.</p> <p>Dessa villkor är av både inre och yttre slag. Det må vara sant att statsmakterna<br /> främst kan påverka verksamhetens yttre villkor. Icke desto mindre<br /> råder det självfallet en växelverkan mellan de yttre villkoren för varje<br /> mänsklig verksamhet och de inre.</p> <p>Samhällsutvecklingen - såväl den politiska som den organisatoriska och<br /> ekonomiska - har tyvärr kommit att utarma det politiska livet med avseende<br /> på företrädare för vad som brukar kallas den högre utbildningen och forskningen.</p> <p>Jag är förvissad om att om endast några av de universitetsprofessorer,<br /> som under modern tid varit verksamma i Sveriges riksdag - låt mig nämna<br /> personligheter sådana som Nils Edén, Johan Thyrén, Ernst Trygger och<br /> Östen Undén, (två förutvarande universitetskanslerer), Vilhelm Lundstedt,</p> <p>C.A. Reuterskiöld, K.G. Westman, Nils Wohlin, Israel Holmgren, Gösta<br /> Bagge, Georg Andrén, Elis Håstad, Gunnar Heckscher, Sten Wahlund, Bertil<br /> Ohlin och Gunnar Myrdal - haft säte och stämma i den riksdag, som 1975<br /> fattade principbeslut rörande den s. k. ”högskolereformen” - den som nu<br /> i form av ny högskolelag m. m. skall föras ut i verkligheten - skulle denna<br /> ”reform” troligen ha sett ganska annorlunda ut.</p> <p>Med erfarenheten som utgångspunkt</p> <p>Icke sedan sin begynnelse för 500 år sedan har det högre utbildningsväsendet<br /> och den vetenskapliga forskningen i vårt land stått inför en mera<br /> genomgripande förändring av sina villkor än vid årets riksdag. I en nyligen</p> <p>1 Reform betyder väl i och för sig närmast återskapande, underförstått i en ny form.</p> <p>Så som begreppet numera används tycks man ta för givet att varje reform också<br /> innebär en förbättring. Eftersom jag inte har den uppfattningen att ”högskolereformen”<br /> innebär en förbättring, tillåter jag mig använda citationstecken.</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">1 Riksdagen 1976/77. 3 sam!. Nr 1366</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_42"><p>2</p> </div> <div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">utgiven skildring av Upsala universitets historia 1477-1977 skriver en av<br /> de aderton, professorn i lärdomshistoria Sten Lindroth:</p> <p style="margin-left:3px;">Den stora högskolereformen skall träda i kraft sommaren 1977. Det är<br /> en ödets ironi, att det sker samtidigt som Uppsala universitet firar sitt 500årsjubileum.<br /> En större förvandling har universitetet aldrig genomgått. Det<br /> grundades en gång mot medeltidens slut som en fri och självständig andlig<br /> korporation, och genom århundradenas växlingar har det så förblivit. En<br /> framtid väntar nu, då dess frihet blir hårt beskuren. När Johannes Rudbeckius<br /> en gång under 1600-talets första år hyllade det ännu späda universitetet<br /> i Uppsala, talade han om det som Apollons och musernas hemvist,<br /> där vetenskapernas skönhet, höghet och glans uppenbarades. Så högtravande<br /> bör man väl inte uttrycka sig i våra dagar. Men utan ett fritt, av varje<br /> hänsyn till kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen oberoende vetenskapligt<br /> liv kan inget universitet värt namnet existera. Linné visste det,<br /> och Geijer. Uppsala universitets framtida bestånd är inte nog. Det måste<br /> också fyllas av en sökande forskaranda, som inte vet av några gränser och<br /> inte låter sig dirigeras av tidens tillfälliga makter.</p> <p style="margin-left:3px;">Det är mot denna bakgrund, som jag i riksdagen - för närvarande den<br /> ende här med egen erfarenhet av det slag av verksamhet, som en universitetsprofessur<br /> innebär och som denna ”reform” avser att i grunden förändra<br /> - har att redovisa mina synpunkter på de föreliggande förslagen. Att<br /> en professor numera är en sällsynt gäst i riksdagen beror icke på att de<br /> svenska universiteten och högre läroanstalterna på senare tid skulle ha fjärmat<br /> sig från samhället. Motsatsen är säkerligen fallet. Orsaken står i stället<br /> att finna i enkammarriksdagen och i politikens professionalisering, där det<br /> till slut kanske enbart finns plats för yrkespolitiker. I takt därmed förefaller<br /> ärendenas behandling i riksdagen att alltmera gälla form snarare än sak.<br /> Det är tvivelaktigt om en sådan utveckling i längden är till gagn för samhället<br /> och medborgarna. Den s. k. ”högskolereformen”, sådan den i dag föreligger<br /> på riksdagens bord, är ett exempel på detta. I denna motion skall jag försöka<br /> belysa, i hur ringa grad ”reformen” tar hänsyn till den levande verkligheten.</p> <p style="margin-left:3px;">Min erfarenhet från universitets- och högskoleväsendet har, ofrivilligt,<br /> kommit att omfatta hela den s. k. karriärstegen: från student och studentkårsordförande,<br /> över disputation och docentur (vid Karolinska institutet och<br /> Lunds universitet) till professur, prefektskap och medlemskap av lärarkollegium,<br /> sedermera fakultet, samt fakultets- och utbildningsnämnder. Under<br /> nära tjugo år i den medicinska fakulteten vid Karolinska institutet har jag<br /> självfallet också haft anledning att deltaga i remissbehandlingen av olika<br /> reformförslag inom universitetsområdet, däribland U 68 och manifestationer<br /> emanerande från H 75. Jag har däremot icke varit meddelaktig i 1975 års<br /> riksdagsbeslut om högskolan. I min kritik av den nu föreliggande propositionen<br /> anser jag mig därför för egen del icke bunden att utgå från de<br /> genom detta beslut angivna förutsättningarna.</p> <p style="margin-left:3px;">När det gäller att välja en praktisk utgångspunkt för min kritik är det<br /> naturligt att tänka tillbaka till den tidpunkt för snart tjugo år sedan, då</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>3</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">jag fick ta över ansvaret för den medicinska kliniken vid ett statligt undervisningssjukhus.</p> <p>Denna klinik hade då i elva år stått utan normalt underhåll, sedan stat<br /> och kommun väl hade träffat ett förpliktande avtal, vars förverkligande<br /> dock ingendera parten bekymrade sig om. Under dessa år hade kliniken<br /> drabbats av två långa perioder av interregnum, i avvaktan på besättande<br /> av professuren, varigenom också den kvalificerade läkarstaben allvarligt<br /> åderlåtits. Vilka blev då den nytillträdande professorns arbetsuppgifter? Jo,<br /> först och främst att se till att erhålla åtminstone ett minimum av upprustning<br /> av befintliga Ma/utrymmen. Därnäst att gripa tag i sjukvårdens dagliga drift<br /> och se till att, såvitt möjligt, diagnostik och behandling samt journalföring<br /> bragtes i nivå med tidens krav och möjligheter. När detta underlag började<br /> ta form kunde man gripa sig an med att anpassa undervisningen efter studenternas<br /> behov, vilket givetvis skedde i nära samarbete med de olika kursernas<br /> förtroenderåd, tio år före studentrevolten och dess skäligen ointressanta<br /> avläggare i form av s. k. FNYS-verksamhet. Först därefter, sedan<br /> de fundamentala grundstenarna lagts, och pålitliga medarbetare successivt<br /> rekryterats ur de varandra avlösande studentkursernas led, blev det möjligt<br /> att steg för steg och på basen av de frågeställningar patientmaterialet aktualiserade<br /> formulera, ta itu med att skaffa resurser för att genomföra<br /> ett antal forskningsuppgifter.</p> <p>Jag har velat redovisa dessa erfarenheter i konkreta termer för att belysa<br /> hur intimt den dagliga praktiska verksamheten, den grundläggande undervisningen<br /> och den vetenskapliga forskningen hänger samman inom den<br /> kliniska verkligheten, och hur ofrånkomligt det är att den för institutionens<br /> samlade verksamhet ansvarige, i detta fall professorn-överläkaren, har grepp<br /> över alla de till kliniken hörande verksamheterna. En lång erfarenhet utökad<br /> med liknande erfarenheter från många kolleger - har lärt mig att<br /> dessa akti viteter mäste hållas samman, om man skall uppnå optimala resultat.<br /> Hela föreställningen att ”lägre” och "högre” utbildning kan - och bör! skiljas<br /> från varandra är en villolära, även om den omhuldas av en del vetenskapliga<br /> skönandar och av utbildningsbyråkrater, som i söndrandet av<br /> naturligt sammanhängande funktioner ser sin chans att själva kunna härska.1</p> <p>Måhända kan det invändas att mina erfarenheter hämtats från en speciell<br /> del av universitetet där praktisk verksamhet för både lärare och elever utgör<br /> en ryggrad i såväl undervisning som forskning. Mycket av det senaste decenniets<br /> ”reform”-verksamhet inom universitetsväsendet har tagit sin utgångspunkt<br /> i missförhållanden som med rätt eller orätt ansetts råda inom<br /> de filosofiska fakulteterna. I stället för att analysera varje fakultets problem<br /> för sig har man yxat till samma mallar för alla fakulteter, oavsett om de<br /> varit tillämpliga där eller ej. Det kan därför vara lika rimligt att till omväxling<br /> välja de medicinska fakulteterna som utgångspunkt, detta så mycket mera<br /> som de i sin ”yrkesinriktade” karaktär alltid uppfyllt den målsättning för</p> <p style="margin-left:4px;">1 Samma filosofi har på sjukvårdens område lett till uppbrytande och försvårande<br /> av det naturliga samarbetet mellan kliniker inom ett och samma sjukhus och skapande<br /> av nya, artificiella enheter genom s. k. sektorsblock.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_42"><p>4</p> </div> <div class="block ml_4"><p>den högre utbildningens anordnande, som den nya ”högskolereformen”<br /> eftersträvar. Samma är förhållandet med jordbrukets högskolor’ och, föreställer<br /> jag mig, delar av den tekniska utbildningen. Även i många andra<br /> discipliner ägnar sig lärarna ofta åt praktisk verksamhet (som juridiska, ekonomiska<br /> eller industriella rådgivare), medan motsvarande praktisk tjänstgöring<br /> beklagligtvis icke ingår i studentundervisningen. Jag vågar därför<br /> tro att synpunkter, som emanerar från en medicinsk fakultet kan ha lika<br /> stor - men också lika begränsad - allmängiltighet som de synpunkter från<br /> den filosofiska fakultetens områden, vilka hittills helt dominerat ”reform”-debatten.</p> <p>Karakteristik av ”reformen”</p> <p>Högskole-”reformen” ter sig även i propositionens knastertorra språk svår<br /> att genomskåda. Detta intryck förstärks i hög grad därav att alla väsentliga<br /> regler och föreskrifter för den egentliga verksamheten vid universitet och<br /> högskolor saknas i propositionen och uppenbarligen avses bli utfärdade<br /> av regeringen i annan ordning liksom av det förhållandet att forskarutbildningen<br /> tills vidare lämnats utanför. Huvudintrycket av den föreliggande<br /> propositionen är därför bilden av ett organisatoriskt katedralbygge med<br /> många avsatser, men utan känsla för verksamhetens egentliga innehåll och<br /> villkor. Sedan en anslagsökning om ca 50 miljoner kronor förefaller att<br /> slukas av styrelser och förvaltningar, återstår i jämförelse härmed för förbättringar<br /> av verksamhetens egentliga innehåll alldeles otillräckliga anslag.<br /> Detta är i och för sig ingenting ovanligt utan fastmera ett utmärkande drag<br /> inom både undervisningsväsendet och sjukvården under senare år. Rent<br /> groteskt har förhållandet varit inom universitetsvärlden, där den s. k. § 69prövningen<br /> av professurer - som väl avsikten varit - lett till svåra lojalitetskonflikter<br /> inom fakulteterna, där den enes död blivit den andres bröd,<br /> allt under det att skaran av ”administratörer”, centralt och lokalt, tillåtits<br /> växa med oförminskad hastighet. Ett elementärt krav för framtiden måste<br /> vara att i den procedur, som väl framdeles kommer att avlösa § 69-prövningen,<br /> all avvägning mellan personella anslagsbehov samtidigt skall omfatta<br /> såväl lärare som administrativ kringpersonal.</p> <p>Vad man nu skapar är en övertung organisationsapparat, bemannad med<br /> en majoritet av personer med ingen eller ringa kännedom inifrån om den<br /> verksamhet som de sätts att styra, medan samtidigt de som känner verksamhetens<br /> villkor och har intresse av att den skall fungera väl i stor utsträckning<br /> berövas sitt hittillsvarande inflytande. En ledamot av riksdagen</p> <p>2 Denna omständighet har föranlett att dessa högskolor organisatoriskt sorterar under<br /> jordbruksdepartementet. Måhända kunde det därför övervägas om icke läkarutbildningen<br /> och den s. k. vårdyrkesutbildningen skulle vinna på att organisatoriskt knytas<br /> till socialdepartementet eller ett självständigt hälsovårdsdepartement. Se härom även<br /> motion 1976/77:261.</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>5</p> </div> <div class="block ml_3"><p>har förklarat att syftet med ”reformen” är att ”ta ifrån professorerna makten”.<br /> Om vederbörande visste, hur litet ”makt” professorer har, och hur<br /> litet intresserade de flesta professorer är av ”makt”! Professorer är intresserade<br /> av goda arbetsbetingelser för sina medarbetare och sina studenter,<br /> och de är därför naturligtvis angelägna att få behövliga resurser för detta.<br /> Politiker mäter måhända sitt status i maktens termer. Vetenskapsmän mäter<br /> det i den grad av uppskattning för sina insatser de röner från erkända kolleger<br /> hemma och borta. Däremot, och därför, känner professorer ansvar - för<br /> sitt ämne, sina medarbetare och sina studenter. Ansvar är något man kan<br /> känna när man själv har inflytande över en verksamhet och dess utveckling.<br /> ”Samhället” kan i allmänhet inte kontrollera den vetenskapliga verksamhetens<br /> kvalitet. Det är hänvisat till tilltron till dem, som blivit anförtrodda<br /> ett ämbete. Inflytande och ansvar går hand i hand. Den som finner sig<br /> ha förlorat inflytande över den verksamhet han formellt bär ansvar för hamnar<br /> i en omöjlig situation. Av honom kan man heller inte i längden förvänta<br /> sig - eller utkräva - något ansvar. En ”högskolereform” som systematiskt<br /> sätter de för verksamhetens innehåll ansvariga ur spel kan icke gärna vara<br /> en bra reform.</p> <p>Hur kan det då komma sig att fyra generaldirektörer, med ett stort uppbåd<br /> av referensgrupper och annan gisslan, kunnat gå fram som tanks över den<br /> högre utbildningens och forskningens terräng och därvid, som det visat<br /> sig, hänsynslöst kört över både lärare och studenter, vilka var för sig, men<br /> också tillsamman, sökt motverka denna ”reform”? Svaret står väl närmast<br /> att finna i en psykologisk analys av de egenskaper och bevekelsegrunder<br /> som leder somliga att överge den akademiska banan för att i stället söka<br /> sig till samhällets styrfunktioner. Det är emellertid inte givet att deras handlag<br /> med vetenskap och högre utbildning är allena saliggörande. För min<br /> del tror jag det inte.</p> <p>Det är lätt att säga vad jag är beredd att acceptera i den föreslagna högskolereformen.<br /> Först och främst är det mycket tillfredsställande att utbildningsministern<br /> har haft kuraget att lyfta ut den kuriösa målsättningsparagrafen.<br /> Det länder honom likaledes till heder att han slagit undan reglarna<br /> till den totalspärrade högskolans portar, även om dessa endast öppnas på<br /> glänt. Nyttig är förmodligen också integreringen av åtskillig post-gymnasial<br /> utbildning utanför de gamla fakulteternas råmärken inom en vidare högskoleorganisation<br /> och en fortsatt satsning på lokala utbildningshärdar i<br /> många av rikets städer. Detta är dock ingenting nytt: på den tiden en lektor<br /> behövde vara en studerad karl, som disputerat för graden vid universitetet,<br /> lyste också andens fyrbåkar i våra gamla läroverksstäder.</p> <p>Jag är också beredd att acceptera ett vidgat studentinflytande, även om<br /> man därvid skulle vilja uttrycka en from förhoppning att de äldre studenterna<br /> - som hunnit förvärva en viss erfarenhet av studierna - i ökad omfattning<br /> skulle vilja deltaga, och föra sina kamraters talan, i universitetsorganen.<br /> En socialdemokratisk kulturpolitiker önskade sig en gång kamrater som</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_42"><p>6</p> </div> <div class="block ml_4"><p>”inte bara tycker och tror utan som vet och kart". Det är kanske ett hårt<br /> krav att ställa på studenter, men det är nog ofrånkomligt i fråga om dem,<br /> som på andras vägnar måste dela och bära ansvar. Endast den ”kårknutte”<br /> kan vinna respekt, som också gör väl ifrån sig i sina studier.</p> <p>Jag är däremot inte beredd att acceptera det i det närmaste utraderade<br /> inflytandet för dem, på vilka hela verksamheten vilar - nämligen lärare<br /> och institutionschefer - i högskoleväsendet och det i gengäld ohämmade<br /> inflytandet av politiker och organisationsrepresentanter i de beslutande organen.<br /> Detta beror inte på att jag fruktar något slag av ”radikalisering”<br /> som motsats till en mera konservativ samhällssyn. Tvärtom'tror jag att<br /> sprängstoffet för varje samhällsutveckling kommer från de vid universiteten<br /> verksamma, medan etablerade företrädare för ”samhället” mestadels utgör<br /> en skäligen konservativ materia. Vad jag fruktar är fastmera att samhällsoch<br /> organisationsrepresentanterna (jag tar dem i klump för de är samma<br /> sort) kommer att bli lätta byten för administratörernas till synes övertygande<br /> föredragningar (det är ju samma referensramar man har och samma fikonspråk<br /> man talar) och att man således genomgående kommer att tillgodose<br /> formerna på innehållets bekostnad. Jag har länge nog behövt uppleva detta<br /> inom sjukvården, så jag vet vad jag talar om. Det behövs i en universitetseller<br /> högskolestyrelse heller inga andra representanter för de stora fackliga<br /> organisationerna än dem som inom högskolan eller universitetet kan väljas<br /> av arbetskamraterna från de olika organisationsområdena. Här finns förvisso<br /> ”eget” folk, som har mål i mun och som dessutom vanligen har fördelen<br /> att känna till de förhållanden som man talarom. Det är en olycksalig eftergift<br /> åt organisatorisk knappologi att så många remissinstanser ägnat så mycken<br /> möda åt att diskutera om styrelser av ena eller andra slaget skall ha 15,<br /> 18 eller 21 representanter och hur dessa i så fall skall fördelas mellan skilda<br /> intressegrupper. Ingen vet om 21 är klokare än 18, eller bättre än 15 eller<br /> till äventyrs lämpligare än 5. Det är inte anhopningen av personer som<br /> är viktig, utan de ifrågavarande personernas förmåga att själva sätta sig in<br /> i ärendena och ta ansvar för besluten. Och det är en fråga om kunskap,<br /> intresse och inte minst tid.</p> <p>Inte heller kan jag acceptera den vid detta laget redan budgetmässigt genomförda<br /> klyvningen av undervisning och forskning, som nu föreslås bli total<br /> och oåterkallelig i och med att fakulteternas hittills, trots allt, övergripande<br /> ansvar för hela verksamheten begränsas enbart tili forskningens område.<br /> Det är en hisnande tanke att den centrala fakultetsfunktion, som bestått<br /> genom fem sekler, och som bland annat inneburit att det funnits ett forum<br /> för inbördes tankeutbyte, för avstämning av erfarenheter från skilda områden<br /> mot varandra, för metodologisk kritik men också för utvecklandet av gemensamma<br /> föreställningsramar och för organisationen av kollegialt samarbete<br /> inom undervisning, forskning och - i vissa fakulteter - praktisk verksamhet<br /> - att allt detta nu skall ersättas av en stor, amorf församling fakultets-”kollegiet”<br /> - med huvudsaklig uppgift att utse en liten fakul</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>7</p> </div> <div class="block ml_3"><p>tetsnämnd (jämte ev. andra nämnder) och i övrigt intet, alltunder det att<br /> denna lilla fakultetsnämnd, bestående av några få procent av fakultets-”kollegiets”<br /> ledamöter, skall betros med att okontrollerat och okontrollerbart<br /> agera över huvudet på alla övriga ”kolleger”. Sanningen är, att om icke<br /> fakulteter redan funnes, skulle de behöva uppfinnas, och om propositionen<br /> i detta stycke bifalles, måste - i varje fall för medicinens del - någon form<br /> av prefektkollegium skapas för att fylla åtminstone de mest trängande samarbetsfunktionerna.</p> <p>Med all respekt för de ansatser till vidsynthet och känsla för universitetets<br /> historiska uppgifter som departementschefen i flera stycken ändock visat<br /> när han - hårt uppbunden av 1975 års riksdagsbeslut och ett pressande<br /> tidsschema - nu tvungits forcera fram ett förslag till högskolelag, anser<br /> jag mig sålunda, tyvärr, på avgörande punkter ur stånd att ansluta mig<br /> till detta.</p> <p>Samtidigt är jag naturligtvis medveten om att en majoritet i riksdagen<br /> mekaniskt kommer att fortsätta marschen in i den nya högskolan oberoende<br /> av protesterna från de berörda. ”Reformer” av detta slag går inte att hejda,<br /> deras levande kraft är- som utbildningsministern själv fått erfara - förödande<br /> stor. Samtidigt som jag som försvarsadvokat åt det hittillsvarande, femhundraåriga,<br /> universitetet yrkar på fullständigt frikännande måste jag därför<br /> alternativt i varje fall hemställa om mildaste möjliga straff. Av detta skäl<br /> kommer jag i det följande att i denna motion ytterligare beröra vissa av<br /> de detaljförslag, som framläggs i propositionen, liksom vissa frågor, som<br /> ej berörs däri, men som rimligen måste avhandlas i de förordningar regeringen<br /> senare säger sig skola utfärda.</p> <p>Den högre utbildningens och forskningens villkor</p> <p>Det är egendomligt men tankeväckande att i de handlingar som vid 1975<br /> års riksdag och nu lagts fram rörande den högre utbildningen och forskningen<br /> man ingenstädes finnér ens ett försök till analys av de villkor under vilka<br /> denna verksamhet bedrives. Jag anser mig därför tvingad att, för en allsidig<br /> belysning av frågan, något utförligare uppehålla mig vid detta.</p> <p>Glädjande nog slår utbildningsministern fast att undervisningen vid högskolan<br /> skall bygga ”på vetenskaplig grund”. Vad är då vetenskap? Det<br /> är strävandet att på ett metodiskt och kritiskt sätt sammanknyta iakttagelser<br /> och experimentella rön till en möjligast riktig, sammanhängande tolkning<br /> av verkligheten. Vilka är då drivkrafterna bakom en sådan - för praktiskt<br /> bruk och i kort perspektiv - till synes improduktiv sysselsättning? Drivkraften<br /> är nyfikenhet, sanningslidelse om man så vill, behovet att söka<br /> finna nya och bättre svar på frågor där svar saknas eller är otillfredsställande,<br /> lusten att ge sig i kast med det okända, att pröva sina krafter men också<br /> att därvid finna gemenskap och förståelse långt utanför det egna universitetet<br /> eller det egna landets gränser. Om dessa förutsättningar, om deras historiska</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_42"><p>8</p> </div> <div class="block ml_4"><p>bakgrund, om deras internationella förankring, icke ett ord i de torftiga<br /> dokument, varmed den största universitets-”reformen” på femhundra år<br /> i vårt land beseglas!</p> <p>Vad krävs då för att ge sig i kast med vetenskapligt arbete? Nyfikenhet,<br /> det är redan sagt, oförskräckthet, originalitet, egna idéer, logiskt tänkande<br /> och hederlighet. Papper och penna behövs alltid, stundom är detta tillräckligt:<br /> Nobelpris i fysik lär ha kommit till över ett kafébord. Tillgång till bibliotek<br /> är ofrånkomligt; i vissa vetenskaper har detta numera delvis ersatts genom<br /> datoriserade informationssystem. Laboratorier är nödvändiga i vissa vetenskaper;<br /> i andra utgör själva naturen, befolkningen eller samhällets institutioner<br /> det experimentalfält, i vilket forskarna gör sina observationer. Men<br /> inget byggande av storinstitutioner med utrustning i industriell skala eller<br /> undervisningssjukhus i ohanterligt stora format bör ens för ett ögonblick<br /> undanskymma det faktum att vetenskaplig forskning är en intellektuell process<br /> och att forskarhjärnan är det viktigaste instrumentet, djupast sett det<br /> enda verkligt betydelsefulla. Den nya forskarutbildningens mandarinväsen,<br /> med alla dess formaliteter, är enligt min mening icke till fromma för forskningen<br /> i vårt land.</p> <p>Behövs det då ingenting mer? Jo, naturligtvis, här som eljest, och här<br /> kanske mera än eljest: en arbetsmiljö, som är stimulerande samtidigt som<br /> den ger möjlighet till koncentration; frihet från onödigt tyngande trivialiteter;<br /> arbetskamrater med förståelse för arbetets villkor, uppmuntran och motstånd,<br /> dvs. ifrågasättande och korsbefruktning av idéer.</p> <p>Var finns då detta? - Inom institutionerna. Där finns arbetskamrater, medhjälpare<br /> och hjälpmedel, och genom dem försiggår oavbrutet ett flöde av<br /> ungdomar, studenter och yngre forskare, (kanske dessutom kunskapstörstande<br /> äldre medborgare efter fullbordat dagsverke i ”produktionen”) och<br /> gäster från utländska systerinstitutioner, som resonansbotten för nya idéer<br /> och rekryteringskällor för nästa generations vetenskapliga frontinsatser. Det<br /> är institutionerna, små eller stora (helst inte för stora), som utgör den vetenskapliga<br /> brygdens jäskar. Varje försök att reformera ”högskole”-utbildningen<br /> borde ta sin utgångspunkt här - icke i överbyggnaderna. Därför<br /> är denna ”högskolereform” felaktig och dömd att på sikt bli en papperstiger.</p> <p>Institutionerna och de, som verkar inom dem, formar tillsamman fakulteterna<br /> och dessa i sin tur universiteten, eller de särskilda, mer eller<br /> mindre kompletta, högskolorna. Den naturliga utvecklingen är att dessa,<br /> i mångt och mycket ”självstyrande”, enheter successivt bygger upp sin administrativa<br /> struktur, i demokratisk ordning och precis så, som det åtminstone<br /> teoretiskt går till inom organisationsväsendet. Så skedde också till<br /> 1964, då universiteten själva valde sin kansler, att representera dem inför<br /> statsmakterna. Det är från detta år, som organisationsteoretikerna i statsförvaltningen<br /> fått fritt spelrum och börjat rita sina ”organisationsdiagram”<br /> uppifrån och ned (se prop. 1975:9, avsnitt 1.1.6) i stället för att utgå från<br /> verksamhetens villkor och dem som svarar för verksamheten däri och be</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>9</p> </div> <div class="block ml_3"><p>trakta ”administrationen” som vad den är och borde vara: frontsoldaternas<br /> försörjningsenheter, kort sagt trängen. - Inom sjukvården pågår samma<br /> uppochnedvändning av begreppen, och ”direktörerna” pratar om sin ”sjukvårdsproduktion”.<br /> Ännu har vi kanske inte hört talas om kunskapsproduktion,<br /> men det kommer väl. Inom industrin - från vilken produktionsbegreppet<br /> väl närmast kommer - kan man planera för och sätta i gång<br /> en produktion av varor genom ett centralt beslut. Kanske kan man också<br /> göra något liknande med en skolklass i grundskolan. Men institutionerna<br /> låter sig inte kommendera. Vad de har att erbjuda kan inte bestämmas<br /> centralt. I ”timmar” kanske. Men icke i innehåll. En institutions ”utbud”<br /> kan inte programmeras: det måste komma spontant, inifrån.</p> <p>Vilka är det då, som sätter sin prägel på institutionerna? Kanske är det<br /> ännu i vår tid inte helt förmätet att svara: professorerna. Som det nu har<br /> blivit utnämns nya professorer mot bakgrunden av en mer eller mindre<br /> illusorisk ”ämnesbeskrivning” eller ett ”program”. I realiteten är de flesta<br /> professorer ”ämnesföreträdare”. Därmed menas att de, förutom ”djup”,<br /> också måste ha ”bredd”. Annars kan man inte företräda i vart fall de större<br /> ämnena. Av och till hörs mer eller mindre sakförståndiga röster tala om<br /> ”profilering” av professurer. Det är uppenbart att hårt specialiserade professurer<br /> behövs, men frågan är om de hör till universitetens kärna, eller<br /> om sådana professurer bör tillhöra forskningsråden. I varje fall kan en alltför<br /> ”profilerad" professor inte ersätta behovet av en verklig ämnesföreträdare<br /> med erforderlig bredd och vilja att ta ansvar för helheten.</p> <p>Härtill kommer följande. Profilering i den enkla bemärkelsen fördjupning<br /> inom ett visst område är en nödvändighet för varje forskare. Varje god<br /> professor kommer att ha en profil, några kan ha två eller undantagsvis<br /> tre profiler. Det är alltid önskvärt att få den bäste forskaren till professor.<br /> Varje förutbestämd ”profilering” begränsar urvalet och därmed möjligheterna<br /> att välja den bäste.</p> <p>Professorer har vanligen 15-25 års verksamhet innan de når sin befattning<br /> och följaktligen 25-15 år att realiter utöva sitt ämbete. Under denna period<br /> av (sammanlagt) ca 40 år växlar självfallet forskningsfronterna och samhällets<br /> behov åtskilligt. Det är osannolikt att samma behov och intressen är aktuella,<br /> vare sig för forskaren själv eller för samhället under denna tid. Enda garantin<br /> för en fortsatt hygglig kongruens mellan behov och resurser är att man<br /> satsar på forskare med tillräcklig bredd och ådagalagd förmåga till utveckling<br /> i sitt sätt att tackla problemen.</p> <p>Inte minst är detta väsentligt för det samlade greppet om både ”högre”<br /> och ”lägre” (olyckliga begrepp, men tyvärr officiellt vedertagna!) undervisning.<br /> Studenter vill se och höra sina professorer och klagar, när så inte<br /> sker. Professorer borde vilja se och lyssna till sina studenter, eftersom det<br /> är dessa, som skall bära budskapet vidare. Docenter är naturligtvis många<br /> gånger duktigare än professorer när det gäller speciella delar av ämnet. Professorns<br /> uppgifter kommer vanligen med ålder och erfarenhet att mer och<br /> mer ta formen av en helhetssyn på ämnet, dess plats i de stora samman</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_41"><p>10</p> </div> <div class="block ml_4"><p>hangen, dess anknytning till andra ämnesområden. Det är förmodligen också<br /> genom att ge personliga överblickar och perspektiv som en professor gör<br /> den största insatsen i den ”lägre” undervisningen - att ge studenterna en<br /> levande uppfattning om ämnets ”vetenskapliga grund” och inbjuda dem<br /> att följa med på den vidare färden. ”Meddela” undervisning betyder, efter<br /> orden, dela med sig - av kunskaper och uppslag. Professorn hör också till<br /> folket i den "lägre” undervisningen, inte bara till de utvaldas krets i den<br /> ”högre”. Hela isärsprängningen av ”utbildning” och ”forskning” är ett missfoster.<br /> Må dess liv bli kort.</p> <p>Sedan är det visserligen sant att många professorer i sitt ämbete småningom<br /> uppslukas av administrativa engagemang. För somliga är väl detta<br /> en flyktväg som erbjuder sig, när idétorka hotar eller vantrivsel med en<br /> tung och improduktiv byråkrati fördystrar tillvaron. För andra blir det väl<br /> i stället ett slags landstormskommendering i kulturförsvarets tjänst. Några<br /> måste alltid offra det som är roligt för att uträtta det som är nödvändigt.<br /> De inte längre lika skapande måste stå tillbaka för dem, som måste få tid<br /> och bekymmersfrihet för att kunna skapa.</p> <p>Detta har handlat om professurer. Det är nämligen till dem så mycket<br /> av budgetdramatiken knyter sig. Men, ”härförarn ensam vinner icke slaget,<br /> de djupa leder vinna det åt honom” (Tegnér 1820). Inom få arbetsplatser<br /> har väl demokratin så länge varit så fast rotad som inom de vetenskapliga<br /> institutionerna. Medbestämmande står där i relation till värdet av den enskilda<br /> insatsen för gruppen som helhet. Här finns förvisso ingen plats för<br /> utomstående att klampa in på den mark som utgör ”vetenskaplig grund”.</p> <p>Detaljkritik av förslaget till högskolelag m. m.</p> <p>Som jag antydde i slutet av det avsnitt, i vilket jag försökte karakterisera<br /> ”högskolereformen” och förklarade mig icke kunna ansluta mig till vissa<br /> av de synsätt och intentioner, som legat bakom förslaget till högskolelag,<br /> anser jag mig likväl böra göra en del randanteckningar till propositionen:<br /> både vad som står där och vad som saknas. Jag har själv tagit del av ett<br /> stort antal remissyttranden från både den sista omgången och tidigare och<br /> har som universitetslärare ett förkrossande starkt intryck av att detta är<br /> en ”reform” mot lärarnas och studenternas önskan. Inte minst gäller detta<br /> mitt eget lärosäte och dess studentopinion. Att något gott i längden skulle<br /> kunna komma ut av en styrkedemonstration från statsmakter och fackliga<br /> huvudorganisationer mot dem det främst gäller ter sig för mig osannolikt,<br /> och hela företaget därför också skäligen nedslående.</p> <p>1 enlighet med min uppfattning om vad som är huvudsak och bisak<br /> i fråga om den högre utbildningen och forskningen vill jag ånyo börja nedifrån,<br /> dvs. med institutionerna:</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>11</p> </div> <div class="block ml_3"><p style="margin-left:3px;">a. Professorstillsättningar. Huvudmotivet med införande av tjänstetillsättningsnämnder<br /> torde ha varit önskvärdheten att förkorta tillsättningsproceduren.<br /> Införandet av § 69-prövningen har i stället förlängt proceduren,<br /> i vissa fall genom regeringens obeslutsamhet under flera år. Det förefaller<br /> ovisst om någon verklig förkortning av tillsättningsproceduren uppnåtts.<br /> Det har också ifrågasatts om icke den emellanåt alltför summariska proceduren<br /> utgör ett hot mot rättssäkerheten. Det kan väl heller inte anses<br /> rimligt att studentrepresentanter, som själva icke ens genomgått godkänd<br /> tentamen i ett ämne, får rösta om tillsättning av professur i detta. Det är<br /> nödvändigt ali tjänstetillsättningsnämndernas verksamhet omgående göres till<br /> föremål för utvärdering.</p> <p style="margin-left:3px;">b. Pensionsåldern. Sedan numera lagstiftningen kommit att arbeta med<br /> begreppet delpension och ett varierande pensionsuttag mellan 60 och 70<br /> år synes tiden vara mogen att diskutera den övre pensionsperioden i statlig<br /> tjänst. En tydlig tendens i näringslivet är att befordra en äldre verkställande<br /> direktör till styrelsens ordförande. En anordning i vissa fall med en seniorprofessor<br /> och en junior-professor med ungefär motsvarande arbetsfördelning<br /> vore måhända en lämplig variant.</p> <p style="margin-left:3px;">c. Institutionsstyrelsen och prefekten. Det förutsättes uppenbarligen att prefekten<br /> samtidigt skall vara ordförande och verkställande ledamot av institutionsstyrelsen.<br /> Denna konstruktion är icke självklar. Motsvarande arrangemang<br /> är t. ex. förbjudet i aktiebolagslagen. Prefekten kan inte rimligen<br /> tvingas att verkställa en åtgärd som han själv anser olaglig eller till skada<br /> för verksamheten. Organet borde därför snarare utformas som en "nämnd”<br /> än som en "styrelse”.</p> <p style="margin-left:3px;">På undervisningskliniker bör i princip alla läkare i överordnad ställning<br /> och representanter för underläkarna samt för avdelningssköterskorna ingå<br /> i institutions-”styrelsen”. Erfarenheten visar att en sådan klinikledning i<br /> allmänhet behöver sammanträda varje vecka, varvid dock universitetsärendena<br /> är ett ringa antal jämfört med de dagliga "drift”-problemen. De är<br /> dock inbördes så kopplade till varandra, att de måste behandlas av samma<br /> arbetsgrupp.</p> <p style="margin-left:3px;">I fråga om närmast högre nivå, fakulteterna, har jag följande att anföra:</p> <p style="margin-left:3px;">d. Fakulteterna och deras organ bör ha självklar rätt att behandla frågor<br /> som gäller både "lägre" och "högre” undervisning samt forskning. Jag kan<br /> under inga omständigheter dela den uppfattning som FUN den 10/9 1976<br /> uttryckt så "att fakultetsbegreppet avvecklas när det gäller den grundläggande<br /> utbildningen”.</p> <p style="margin-left:3px;">e. Fakultetskollegiet vid Karolinska institutet beräknas komma att omfatta<br /> 275 personer med de bestämmelser som föreslås. Det torde vara helt inadekvat<br /> att beteckna en sådan personanhopning som ett "kollegium”. Ordet<br /> ”församling” täcker bättre det bakomliggande begreppet. En sådan korporation<br /> kan rimligtvis endast förrätta val men inte uträtta ett meningsfullt</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_41"><p>12</p> </div> <div class="block ml_4"><p style="margin-left:3px;">arbete. Däremot torde ett prefektkollegium, motsvarande den nuvarande fakulteten,<br /> utgöra en både nyttig och nödvändig institution.</p> <p>f. Det bör under alla omständigheter få tillkomma fakultetsförsamlingen<br /> att själv avgöra, hur många ledamöter fakultetsnämnden och andra nämnder<br /> bör ha för att kunna tillgodose behovet av adekvat representation för olika<br /> verksamhetsområden inom fakulteten.</p> <p>g. Det bör beträffande såväl fakultetsnämnder (av olika slag) som eventuella<br /> linjenämnder finnas en generell och tvingande bestämmelse att låta<br /> kalla ämnesföreträdaren (eller ställföreträdare för denne) till varje överläggning,<br /> som berör hans/hennes verksamhet, samt giva honom/henne rätt<br /> att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet.</p> <p>h. Vad forskarutbildningen beträffar har denna inom de medicinska fakulteterna<br /> råkat i svårigheter, då vissa sjukvårdshuvudmän, i uppenbar strid<br /> mot tidigare i samband med forskarutbildnings-”reformen” gjorda utfästelser,<br /> numera är ovilliga att meddela förlängning av underläkarförordnanden<br /> på avsett sätt. Särskilda statliga, tidsbegränsade tjänster som extra kliniska<br /> amanuenser bör därför stå till de medicinska fakulteternas förfogande för<br /> att undanröja dessa svårigheter, om rättelse ej kan vinnas på annat sätt.</p> <p>i. I varje fall vid yrkesförberedande högre utbildning av den typ de medicinska<br /> fakulteterna representerar bör medelsanvisningen framdeles som hittills<br /> ske institutionsvis utan någon konstlad uppdelning mellan anslag för utbildningsverksamhet<br /> resp. rör forskning. (Vart hör t. ex. litteraturinköp och framställning<br /> av diabilder anslagsmässigt?)</p> <p>j. I konsekvens därmed erfordras heller inga linjenämnder vid sådana högskolor,<br /> utan man bör - som i den tidigare universitetsorganisationen - ha<br /> en utbildningsnämnd under fakulteten med representanter för lärare och studenter<br /> samt, gärna, om detta kan förmodas vara till någon nytta, några<br /> företrädare för sjukvårdens huvudmän.</p> <p>Närmast högre instans är högskolestyrelsen. Om denna är bl. a. följande</p> <p>att säga:</p> <p>k. Högskolestyrelsen bör i allt väsentligt bestå av företrädare för verksamheten<br /> inom högskolan, eller universitetet. Till ”verksamheten” hör med<br /> nyare betraktelsesätt även personal verksam inom administration, försörjning,<br /> laboratorieverksamhet, sekreterare etc. Det är skäligt att sådan personal<br /> också är representerad i styrelsen. Det är däremot svårt att inse varför icke<br /> denna personal kan betros med att själv utse sina representanter. Jag är<br /> oförmögen att inse, varför personalens representanter här och i den föreslagna<br /> regionstyrelsen skulle utses av de fackliga organisationerna (LO, TCO och<br /> SACO/SR). Antingen skall vi ha en parlamentarisk demokrati i grundlagens<br /> mening, eller också skall vi ha ett korporativt styrelseskick, men vi kan<br /> inte samtidigt ha bådadera. Det kan icke vara rimligt att som LO, enligt<br /> propositionen, åberopa ”de stora löntagargruppernas" intressen. Alla i högskolan<br /> verksamma är i själva verket löntagare (eller låntagare). Det råder</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>13</p> </div> <div class="block ml_3"><p>emellertid i högskolans styrelser ingen arbetsgivar-arbetstagarsituation. Denna<br /> hanteras på annat sätt. Mera renodlat kommer emellertid vissa andra<br /> motiv fram i en artikel i Byggnadsarbetaren 26/1 1977, vari det om den<br /> högre utbildningen heter: ”Det som lärs ut är fortfarande inte intriktat på</p> <p>att flytta fram löntagarnas positioner i samhället! Men i framtiden</p> <p>måste forskningen ställas i löntagarnas tjänst.” Detta kan emellertid inte<br /> vara den vetenskapliga forskningens uppgift, och det är knappast förenligt<br /> med den föreslagna 14 tj i högskolelagen.</p> <p>I. Rektor bör ensam vara ”rektorsämbetet” som juridiska fakulteten vid<br /> Stockholms universitet framhållit.</p> <p>m. Studierektorsfunktionen och -begreppet bör bibehållas.</p> <p>n. UHÄ:s förslag den 26/11 1976 om "utbildningsplan för läkarlinjen"<br /> jämte kommentarer bör omarbetas speciellt ur klinisk synvinkel.</p> <p>o. Sjukgymnastutbildningen bör ha statligt huvudmannaskap och läggas<br /> under sådana högskolestyrelser som har ansvar för de medicinska fakulteterna.</p> <p>p. Som tidigare styrelseledamot i Statens institut för högre utbildning av<br /> sjuksköterskor anser jag övervägande skäl tala för att SIHUS i Stockholm<br /> bör lyda under styrelsen för Karolinska institutet och icke under universitetets<br /> styrelse.</p> <p>q. Det är uppenbart att propositionen 1976/77:59 i många avseenden innebär<br /> en ”reform utan resurser”. I en situation, där kampen om tjänster<br /> av skilda slag inom de olika högskoleenheterna måste bli mycket hård, är<br /> det ofrånkomligt att också alla administrativa tjänster, även på biträdesnivå,<br /> måste göras till föremål för en med de för undervisning och forskning avsedda<br /> gemensam prövning motsvarande den hittillsvarande 5 69-prövningen.</p> <p>Beträffande slutligen regionstyrelserna har jag, mot bakgrunden av ett<br /> flertal remissyttranden, icke kunnat bli övertygad om deras existensberättigande,<br /> annat än möjligen som ett samrådsorgan.</p> <p>r. Om riksdagen avser att bifalla högskolelagen tillåter jag mig att göra<br /> vissa språkliga randanmärkningar:</p> <p>4 §: Utvecklingsarbetet till att främja utvecklingen . Inte</p> <p>särskilt god svenska.</p> <p>5 ii: Ordet tryggas bör utbytas mot ett mera positivt ord, t. ex. befordras.<br /> Ordet ”samband” bör stå i bestämd form, ”sambandet”, emedan ett sådant<br /> faktiskt finnes.</p> <p>7 ii andra stycket: Orden "att utbildningen kan ingå i en" kan saklöst<br /> utgå. Ordet "främjar” synes kanske väl starkt, "möjliggör” eller ”underlättar”<br /> svarar kanske bättre mot verkligheten.</p> <p>18 ii och 31 ii: Företrädarna för "verksamheten” synes böra nämnas före<br /> företrädarna för de s. k. allmänna intressena.</p> </div> <div class="block ml_16" /> <div class="block ml_34" /> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_5"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_42"><p>14</p> </div> <div class="block ml_4"><p>37 §: Ordföljden bör ändras till ”Inom högskolan får försöksverksamhet<br /> anordnas”.</p> <p>I fråga om antagningsbestämmelser till viss spärrad utbildning, läkarutbildning<br /> för sjuksköterskor, viss utbildning för ålderdomshemsföreståndare<br /> samt förslag till ändrad benämning av vissa professurer avser jag att<br /> framlägga särskilda motioner.</p> <p>Slutord</p> <p>I propositionen 1976/77:59 citeras ett uttalande av utbildningsutskottet<br /> (UbU 1975:17), i vilket det anges, att riksdagen i anslutning till behandlingen<br /> av den blivande högskolelagen ”skulle få tillfälle att diskutera och pröva<br /> många för högskolan fundamentala frågor”. Det är detta jag genom denna<br /> motion nu försökt att bidraga till.</p> <p>Utbildningsministern anför vidare: ”1 regeringsförklaringen framhålls att<br /> det fortsatta arbetet med att reformera högskolan nu bör få sin tyngdpunkt<br /> förlagd till utvecklingen av utbildningens innehåll." Låt oss verkligen hoppas<br /> detta! Men med en ovanifrån och utifrån påtvingad, väsensfrämmande topporganisation,<br /> med förlusten av det andliga kraftcentrum, som fakulteterna<br /> trots allt utgjort, med ökad byråkrati, formalism och kanske också ökande<br /> inre intressemotsättningar inom ramen för en organisation, där de på grund<br /> av vårt lands nuvarande ekonomiska trångmål nödvändigtvis mycket begränsade<br /> resurserna rimligen i första hand kommer att kanaliseras till skapapandet<br /> av nya formelia organisationer snarare än till att förstärka de befintliga<br /> institutionernas av inflationen urholkade basresurser, är förhoppningarna<br /> förvisso inte stora.</p> <p>Mycket talar för att en reaktion kommer att bli att man vänder sig inåt<br /> sig själv, snarare än utåt andra; med ryggen åt den nya överheten kommer<br /> man måhända att söka sig till egna, mindre grupper. Forskningen kan ju<br /> ändå fortsätta; för flertalet institutioner - i varje fall de mera aktiva - utgör<br /> ju statsbudgetens forskningsmedel endast en mindre del av hela forskningsbudgeten<br /> - den större delen kommer från allmänna och enskilda fonder,<br /> forskningsråd och andra, och dessa medel har hittills delats ut efter någorlunda<br /> sakliga grunder.</p> <p>En annan tänkbar utveckling kan bli att blickarna riktas mot möjligheten<br /> att upprätta ett fritt universitet, låt vara i anspråklösa former, kanske på<br /> grundval av de erfarenheter enskilda studieförbund, ”Kursverksamheten”<br /> och dylikt, kan bidraga med. Visserligen är de enskildas ekonomiska förutsättningar<br /> härför i ett högskattesamhälle som Sverige mycket begränsade,<br /> men inte minst tillgången till både lärare och elever med pension eller delpension<br /> kan möjligen tänkas utgöra en bas för en verksamhet som bl. a.<br /> kunde ge nytt innehåll åt långa pensionärsår. Av och till harju pensionärernas<br /> studier redan nu lett till doktorsdisputationer i ovanliga kombinationer (flyggeneral<br /> - religionshistoria).</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_3"><p>Mot. 1976/77:1366</p> </div> <div class="block ml_40"><p>15</p> </div> <div class="block ml_3"><p>Utbildningsministern och hans medarbetare har haft en otacksam uppgift.<br /> Förmodligen har propositionen inte heller blivit vad de egentligen skulle<br /> ha velat om de fått gå till verket förutsättningslöst. Inte heller har det varit<br /> möjligt att på tre veckor åstadkomma ett konsekvent genomtänkt motförslag.<br /> För mig ter sig mycket av det vi har bättre än det vi får. Sådant<br /> det politiska läget blivit efter 1975 års riksdagsbeslut, och med hänsyn till<br /> det parlamentariska spelets regler, finner jag det emellertid inte meningsfullt<br /> att yrka avslag på den föreliggande propositionen.</p> <p>Det bör ankomma på utskottet att utarbeta författningsändringar.</p> <p>Hemställan</p> <p>Åberopande det anförda hemställes</p> <p style="margin-left:59px;">A. att riksdagen beslutar ändra det vid propositionen fogade förslaget<br /> till högskolelag i enlighet med vad som i motionen anföres</p> <p style="margin-left:63px;">1. under c) om institutionsstyrelsen och prefekten,</p> <p style="margin-left:63px;">2. under d) om fakulteterna,</p> <p style="margin-left:63px;">3. under e) om fakultetskollegiet,</p> <p style="margin-left:63px;">4. under Oom antalet medlemmar i fakultetsnämnden m. m.,</p> <p style="margin-left:63px;">5. under i) om medelsanvisningen,</p> <p style="margin-left:63px;">6. under j) om utbildningsnämnd,</p> <p style="margin-left:63px;">7. under k) om högskolestyrelsen,</p> <p style="margin-left:63px;">8. under 1) om rektorsämbetet,</p> <p style="margin-left:63px;">9. under m) om studierektorsfunktionen,</p> <p style="margin-left:63px;">10. under o) om sjukgymnastutbildningen,</p> <p style="margin-left:59px;">11. under p) om statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,</p> <p style="margin-left:63px;">12. under r) om vissa språkliga anmärkningar,</p> <p style="margin-left:47px;">B. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen</p> <p style="margin-left:63px;">anföres</p> <p style="margin-left:63px;">1. under a) om professorstillsättningar,</p> <p style="margin-left:63px;">2. under b) om pensionsåldern,</p> <p style="margin-left:63px;">3. under g) om linjenämnder,</p> <p style="margin-left:63px;">4. under h) om forskarutbildningen,</p> <p style="margin-left:63px;">5. under n) om UHÄ:s förslag om ”utbildningsplan för läkarlinjen”,</p> <p style="margin-left:63px;">6. under q) om prövningen av administrativa tjänster.</p> <p>Stockholm den 3 mars 1977</p> <p>GUNNAR BIÖRCK (m)</p> <p>i Värmdö</p> </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4"><p>GOTA B 53383 Slockholm 1977</p> </div> </div> </div> 0 GUNNAR BIÖRCK m 1 undertecknare G0021366 av herr Biörck i Värmdö mot_197677__1366.pdf 433110 pdf med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. https://data.riksdagen.se/fil/CEB2BFF8-3AB7-4994-B7AF-77AB59D4E961