3065899FZ0224941975/762494motmotMotion 1975/76:2494 av herr Bohman m. fl.MotionMotion249401976-04-23 00:00:002014-10-11 16:25:152014-10-11 00:00:00med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m. m.av herr Bohman m. fl.htmlskanninghttps://data.riksdagen.se/dokument/FZ022494/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/FZ022494https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/FZ022494
<div class="dok" ><style>
div.dok p,span {
font-size:12px;
font-family:verdana;
white-space:nowrap;
}
div.sida {
border-bottom: 1px solid #ddd;
width:550px;
}
div.block {
margin:2px;
display:block;
}
div.brask {
padding:5px 5px;
background:#eee;
border: 1px solid #999;
width:540px;
}
.skannad, td {
border: 1px solid #ccc;
padding:2px;
border-collapse: collapse;
white-space: nowrap;
text-align:center;
font-size:90%;
}
.ml7 {margin-left:70px}
.ml6 {margin-left:60px}
.ml5 {margin-left:50px}
.ml4 {margin-left:40px}
.ml3 {margin-left:30px}
.ml2 {margin-left:20px}
.ml1 {margin-left:10px}
</style><div class="brask">
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_40"><p>Mot. 1975/76: 2494</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Motion<br />
1975/76: 2494</p>
<p>av herr Bohman m. fl.</p>
<p>med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform<br />
m. m.</p>
<p>1 moderata samlingspartiets partimotion till årets riksdag (1975/76:1979)<br />
redovisar partiet sin samhällssyn och framlägger förslag ägnade att fördjupa<br />
demokratin, stärka de enskilda medborgarnas ställning i samhället och på<br />
arbetsplatsen samt vidga förutsättningarna för initiativtagande och företagsamhet,<br />
allt i syfte att garantera sysselsättning och fortsatt välståndsutveckling.</p>
<p>Inledningsvis understryks partiets strävan att ”arbeta för en samhällsutveckling<br />
som tillgodoser de enskilda människornas önskemål och behov.<br />
I centrum står samhällsmedborgarnas krav på frihet, trygghet och välfärd<br />
för sig och de sina. Det är på denna bas vi vill bygga ett fritt och demokratiskt<br />
välfärdssamhälle.”</p>
<p>Näringspolitiken skall - heter det i motionen - medverka till uppnåendet<br />
av välfärdstillväxt, hög och regionalt spridd sysselsättning, prisstabilitet och<br />
balans i utrikesbetalningarna.</p>
<p>Erfarenheter av olika ekonomiska system bekräftar uppfattningen att vårt<br />
lands ekonomi även i framtiden bör bygga på marknadshushållning, innebärande<br />
fri prisbildning, fritt konsumtionsval, enskilt ägande och konkurrens.<br />
För detta talar såväl effektivitetsskäl som behovet av maktbalans.</p>
<p>Inget annat system har som marknadsekonomin kunnat ge medborgarna<br />
större materiella resurser eller i längden varit förenligt med politisk demokrati<br />
och mångsidighet i livsform och värderingar. Den ger också större möjligheter<br />
till decentralisering av beslut om såväl konsumtion som produktion.</p>
<p>Ett marknadsekonomiskt system tar till vara de enskilda människornas<br />
vilja till initiativ, verksamhet och ansvar. Det bygger på konsumentens<br />
fria val, på friheten att starta och driva företag och på enskild äganderätt.<br />
Den enskilda äganderätten ger individen en grundtrygghet och ett oberoende,<br />
som inte kan garanteras i ett socialistiskt samhälle.</p>
<p>I ett avsnitt i motionen 1975/76:1979, benämnt Människan i arbetslivet,<br />
redovisas partiets grundsyn på förhållandet mellan företagen och de där<br />
anställda:</p>
<p>Arbetet intar en central plats i varje människas liv. I yrkesverksam ålder<br />
tillbringar vi en mycket stor del av vår aktiva tid på arbetsplatsen. Det<br />
är därför naturligt att frågor rörande människans situation i arbetslivet är<br />
av stor vikt för den enskilde individen.</p>
<p>Moderata samlingspartiet anser att frågor som rör villkoren i arbetslivet<br />
så långt som möjligt bör avgöras i samförstånd mellan arbetsmarknadens</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>1 Riksdagen 1975/76. 3 sami Nr 2494</p>
</div>
<div class="block ml_7" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>2</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>parter. Det är dessa som besitter sakkunskap och som har de största förutsättningarna<br />
att anpassa reglerna till de variationer som råder mellan olika<br />
branscher eller mellan stora och små foretag. Att vi uppställer samverkan<br />
och förhandlingar som den lämpligaste vägen att nå ändamålsenliga lösningar<br />
innebär dock inte att vi kategoriskt avvisar lagstiftningsåtgärder. Sådana<br />
kan vara nödvändiga i speciella fall då det t. ex. inte varit möjligt<br />
att nå resultat genom frivilliga överenskommelser, då en fråga kräver mycket<br />
snabb lösning, liksom för att garantera en enhetlig tillämpning av en på<br />
frivilliga avtal grundad praxis.</p>
<p>Moderata samlingspartiet förespråkar en politik, vars mål är att öka den<br />
enskildes rörelsefrihet och möjliggöra ett större personligt ansvarstagande.<br />
Rätten till inflytande och medansvar gäller också i arbetslivet. Moderata<br />
samlingspartiet strävar därför efter att bredda och fördjupa demokratin i<br />
arbetslivet och därigenom förbättra den enskildes möjlighet att överblicka<br />
och påverka sin arbetssituation.</p>
<p>I debatten om företagsdemokrati och bättre arbetsmiljö har det understundom<br />
antytts, att dessa strävanden skulle stå i motsatsförhållande till<br />
företagsamhetens traditionella mål. Man har målat upp bilden av en konflikt<br />
mellan arbetstagare och arbetsgivare i dessa frågor. Moderata samlingspartiet<br />
kan inte dela ett sådant synsätt. En utveckling som leder till att den anställde<br />
får medinflytande, medansvar och ökad trivsel är en förutsättning för effektivitet<br />
i näringslivet. För den enskilde löntagaren är det angeläget att<br />
arbetssituationen är sådan att man får användning av sina kunskaper och<br />
fullt kan utnyttja sin arbetsförmåga och sina personliga erfarenheter. Därmed<br />
vidgas möjligheterna till personlig utveckling och tillfredsställelse i arbetet.</p>
<p>De förändringar av arbetslivets beslutsformer som enligt moderata samlingspartiet<br />
bör ske måste respektera bibehållandet av ett fritt ekonomiskt<br />
system. Ett ökat deltagande i företagen från de anställdas sida är självfallet<br />
angeläget. Förslag om ägandespridning och sparstimulerande åtgärder har<br />
tidigare framlagts av moderata samlingspartiet och så sker även i år. I många<br />
företag stimuleras också medarbetarna att förvärva aktier eller andelar i<br />
det egna företaget. Löntagarstyre i bemärkelsen att den anställde förvärvar<br />
ett ägarintresse i sitt företag följer helt marknadsekonomins och demokratins<br />
idéer.</p>
<p>Att vidareutveckla formerna för de anställdas medinflytande är en väsentlig<br />
uppgift för parterna på arbetsmarknaden, och dessa skall även i fortsättningen<br />
ta huvudansvaret för reformverksamheten inom detta område.<br />
Vårt arbetsliv företer väsentliga olikheter mellan skilda arbetsplatser - inom<br />
såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Varje arbetsplats har sina<br />
förutsättningar, som alla praktiska åtgärder måste anpassas till. De bästa<br />
resultaten torde nås, när de närmast berörda parterna själva diskuterar<br />
igenom problemen och fattar besluten.</p>
<p>Partiet redovisar därefter vissa allmänna riktlinjer för utformningen av<br />
det förslag till ny arbetsrättslagstiftning som förutskickats och som nu i<br />
proposition 1975/76:105 förelagts riksdagen.</p>
<p>Arbetsrättslagstiftningen skall enligt vår uppfattning ha karaktären av en<br />
ramlagstiftning och utformas så att särskilda hänsyn kan tas till branschmässiga<br />
förhållanden, lokala förutsättningar samt de mindre företagens speciella<br />
problem. Då arbetsrättslagstiftningen påverkar villkoren för de anställda<br />
inom både den enskilda och den offentliga sektorn av arbetsmark</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>3</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>naden, är det nödvändigt att lagstiftningen ges en sådan utformning att<br />
den i princip kan gälla för alla landets löntagare, oavsett vem som är arbetsgivare.</p>
<p>Inom den offentliga sektorn skall de politiskt valda förtroendemännen<br />
ha beslutanderätten över myndigheternas verksamhet. Reglerna för arbetsrätten<br />
får inte utformas så att de inkräktar på den representativa demokratin.<br />
Gränsen mellan den politiska demokratin och de anställdas inflytande måste<br />
vara helt klar.</p>
<p>Arbetsrättskommittén föreslår bl. a. att i avtal skall kunna intagas regler<br />
om inflytande för arbetstagarsidan ”i frågor som rör arbetets ledning och<br />
fördelning”, dvs. av arbetsmetoder och arbetsutrustning, produktionsförändring,<br />
fördelning av arbetet inom en grupp, planering av arbetslokaler,<br />
rationaliseringsåtgärder, arbetstidens förläggning, personalutbildning, omplacering,<br />
befordran m. m. Däremot skulle utanför begreppet ”arbetets ledning<br />
och fördelning” falla beslut rörande företagsledning, t. ex. produktionens<br />
inriktning, omfattning, inköp, försäljning, reklam, driftsutvidgning och<br />
driftsinskränkning, investeringar, budget m. m. Beträffande dessa frågor har<br />
utredningsmajoriteten föreslagit en förhandlingsskyldighet av samrådskaraktär.</p>
<p>Moderata samlingspartiet anser, att de frågor som rör arbetets ledning<br />
och fördelning bör göras till föremål för avtalsmässig reglering och att förhandlingar<br />
rörande detta skall föras på lokal nivå. Rätten till samråd mellan<br />
arbetstagare och arbetsgivare skall omfatta alla andra frågor som påverkar<br />
förhållandena på arbetsplatsen.</p>
<p>Arbetsgivaren skall åläggas att fortlöpande lämna information till de lokala<br />
arbetstagarorganisationerna vad avser företagets/institutionens produktionsmässiga<br />
och ekonomiska utveckling samt riktlinjerna för personalpolitiken.<br />
Undantag från denna regel får medges endast i det fall det kan anses föreligga<br />
påtaglig risk för skada för arbetsgivaren själv eller för tredje man, om informationen<br />
lämnas ut. Informationsskyldigheten skall kompletteras med<br />
regler om tystnadsplikt och skadestånd vid brott mot denna.</p>
<p>Den långtgående förhandlings- och informationsplikten liksom den omfattande<br />
dokumentationsplikten kommer att ställa stora anspråk på personella,<br />
administrativa och ekonomiska resurser. Dessa kommer att bli särskilt<br />
påtagliga för de små och medelstora företagen. Många mindre företag kommer<br />
att ställas inför betydande svårigheter, då det gäller att leva upp till<br />
de krav som den nya arbetsrätten föranleder. 1 många avseenden torde den<br />
nya arbetsrättslagstiftningen inte kunna tillämpas på småföretag, bl. a. därför<br />
att det där saknas en utbyggd fackföreningsorganisation. Det är därför synnerligen<br />
viktigt att lagens tillämpning anpassas till de lokala och branschmässiga<br />
förutsättningarna. Denna flexibilitet är en grundförutsättning för<br />
att lagen skall kunna tillämpas under de vitt skilda förhållanden som råder<br />
inom näringsliv och förvaltning. Det är angeläget att arbetsmarknadens parter<br />
vid genomförandet av den kommande arbetsrättsreformen beaktar vikten<br />
av att det inte skapas en omfattande byråkrati och parallellorganisation i<br />
företaget/institutionen, vilket skulle omöjliggöra effektivitet och snabbt beslutsfattande<br />
i brådskande situationer.</p>
<p>De allmänna synpunkter som här ovan återgivits har självfallet varit avgörande<br />
för vårt ställningstagande till det nu framlagda lagförslaget. Den<br />
nya lagen om medbestämmande i arbetslivet skall enligt propositionen ersätta<br />
främst 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt samt 1928 års</p>
</div>
<div class="block ml_7" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>4</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>lag om kollektivavtal. Den sistnämnda år tillkomna arbetsdomstolen förutsätts<br />
komma att spela en väsentligt större roll än hittills.</p>
<p>Mot denna bakgrund finns det anledning erinra om att de förhållanden<br />
som sedan länge varit rådande på den svenska arbetsmarknaden med dess<br />
relativt få arbetskonflikter har grundats just på den här berörda lagstiftningen.<br />
Principen om fria förhandlingar mellan oberoende och likaberättigade<br />
arbetsmarknadsparter har varit av utomordentlig betydelse för svensk<br />
företagsamhet och förden svenska välfärdsutvecklingen. Den s. k. svenska<br />
modellen har väckt stor uppmärksamhet utanför vårt lands gränser.</p>
<p>Det skede som präglats av den svenska modellens samförståndsanda inleddes<br />
under mycket starka motsättningar just då lagen om kollektivavtal<br />
och motsvarande lagstiftning om arbetsdomstol tillkom. Den mötte då starka<br />
protester från den svenska arbetarrörelsens sida. De nya lagarna betecknades<br />
som klasslagar, och det uttrycktes farhågor för att de skulle utnyttjas för<br />
att hindra arbetarrörelsen i dess strävanden efter ökat medinflytande och<br />
högre levnadsstandard. Efter bara några år visade sig emellertid farhågorna<br />
vara obefogade. Den kompromissanda och den strävan att hävda arbetsmarknadsparternas<br />
oberoende och självständighet gentemot statsmakterna<br />
som den nya lagstifningen syftade till förstärktes ytterligare under andra<br />
hälften av 1930-talet genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt och<br />
inte minst genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet. Steg för steg har löntagarnas<br />
inflytande och möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatsen förstärkts<br />
utan förödande arbetskonflikter.</p>
<p>Under senare delen av 1960-talet framträdde en tendens från fackföreningsrörelsen<br />
att uppbåda statsmakternas stöd för att åstadkomma resultat,<br />
där sådana icke ansågs kunna tillräckligt snabbt uppnås förhandlingsvägen.<br />
Det nu aktuella lagförslaget ugör ett led i denna nya utveckling. I syfte<br />
att ytterligare vidga möjligheterna att avtalsvägen träffa överenskommelser<br />
om snart sagt alla frågor som kan påverka den enskilde löntagarens förhållanden<br />
på hans arbetsplats, hans medinflytande och hans trygghet, har<br />
inte endast förhandlingsområdet vidgats utan också regler föreslagits i syfte<br />
att framtvinga förhandlingar även i frågor som tidigare ansetts falla utanför<br />
det avtalsreglerade området. Samtidigt har de fackliga organisationerna givits<br />
nya och väsentligt mer långtgående befogenheter än vad de hittills kunnat<br />
tillkämpa sig genom förhandlingar och kollektivavtal.</p>
<p>Utgångspunkten för bedömningar av det nya lagförslaget bör enligt vår<br />
mening vara att den samförståndsanda och den arbetsfred som i stort sett<br />
utan statsmakternas inblandning kunnat byggas upp under de förflutna 50<br />
åren inte får brytas. De partsmotsättningar som alltid kommer att föreligga<br />
mellan den enskilda arbetsgivaren och hans anställda samt mellan organisation<br />
av arbetsgivare å ena sidan och organisationer av arbetstagare å<br />
den andra bör inte spetsas till på sådant sätt att relationerna mellan de<br />
olika intressena på arbetsplatserna försämras eller arbetsfreden i näringslivet<br />
spolieras. Det är också betydelsefullt att nya mer eller mindre tvingande</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>5</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>lagregler utformas så att de ligger i linje med den praxis som utbildats<br />
under fria förhållanden.</p>
<p>Syftet måste vara att tillgodose de enskilda löntagarnas intresse och behov<br />
av att påverka situationen på sin arbetsplats och utvecklingen inom företaget<br />
på ett sådant sätt att solidariteten och gemenskapsandan förstärks. Svenska<br />
företag måste även i fortsättningen kunna möta den internationella konkurrensen<br />
både på hemmamarknaden och utanför vårt lands gränser samt<br />
kunna trygga sysselsättningen och en fortsatt välståndsutveckling. Företagens<br />
konkurrensförmåga, effektivitet, produktivitet och förutsättningar att<br />
anpassa sin verksamhet till utvecklingens ständigt skiftande krav samt benägenhet<br />
att ta risker där sådana bedöms nödvändiga för en snabb utveckling<br />
får inte sättas på spel. Den nya lagstiftningen får med andra ord inte ges<br />
en sådan utformning att det syfte den skall tillgodose - nämligen de anställdas<br />
krav på trygghet i vidsträckt mening - motverkas.</p>
<p>Som nyss sagts måste den arbetsrättsliga lagstiftningens yttersta uppgift<br />
vara att stärka den enskilde löntagarens ställning och strävan efter ökat<br />
inflytande på arbetsplatsen. 1 vissa fall - och framför allt i mindre företag<br />
- kan det förhandlingsförfarande som lagstiftningen framtvingar, där fackets<br />
representanter har att företräda den enskilde arbetstagaren, många gånger<br />
befaras få motsatta konsekvenser. Under nuvarande förhållanden löser den<br />
enskilde arbetstagaren ofta på verkstadsgolvet genom informella överläggningar<br />
med arbetsledningen uppkommande meningsskiljaktigheter och påverkar<br />
på olika sätt arbetets utförande och arbetsmiljön. Framdeles kan<br />
detta försvåras. Samrådsverksamheten föreslås nu bli formaliserad och skall<br />
äga rum på ett plan som kan sägas ligga ovanför den enskilde löntagaren.<br />
Den informella kontaktverksamheten kan lätt byråkratiseras och utrymmet<br />
för medinflytande för den enskilde begränsas i stället för vidgas. Demokratin<br />
på arbetsplatsen blir mer formell.</p>
<p>Ytterligare ett krav måste ställas på den nya lagstiftningen. Den bör utformas<br />
så klart och så entydigt att parterna på förhand har möjlighet att<br />
avgöra vilken rätt de har och att bedöma konsekvenserna av sitt handlande<br />
i olika situationer. Det vore allvarligt om lagstiftningen genom sin oklarhet<br />
satte arbetsfreden i vårt näringsliv på spel. Likaså om förhandlingsväsendet<br />
blev något slags självändamål.</p>
<p>Enligt vår mening motsvarar den föreslagna lagstiftningen i många hänseenden<br />
icke dessa krav. I vissa fall har från en huvudregels tillämpning<br />
gjorts undantag, vilka i sin tur kan sättas ur kraft genom andra undantagsregler.<br />
Detta kan leda till att förhandlingsförfarandet blir komplicerat,<br />
att viktiga och snabba beslut inte kan tas och att företagen avstår från<br />
att handla även i en situation där handlande utgör en förutsättning för<br />
att förluster inte skall drabba företaget.</p>
<p>Det utredningsarbete som lett fram till lagförslaget ägde rum inom den<br />
s. k. arbetsrättskommittén. Kommittén utgick uppenbarligen ifrån att en<br />
ny arbetsrättslagstiftning skulle i stor utsträckning anpassas till tidigare</p>
<p>1* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr .2494</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>6</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>genom fria förhandlingar uppnådda resultat. Kommitténs ordförande, den<br />
nu avlidne landshövdingen och förutvarande LO-mannen Kurt Nordgren,<br />
utförde ett utomordentligt förtjänstfullt arbete i detta hänseende. Det förslag<br />
som under hans ledning utarbetades inom kommittén präglades av ordförandens<br />
under lång praktisk arbets- och förhandlingsverksamhet förvärvade<br />
erfarenheter och av hans insikt om vad arbetsfred och samförstånd<br />
mellan parterna har betytt för det svenska samhället. Det är därför beklagligt<br />
att propositionen i så stor utsträckning som skett avlägsnat sig från arbetsrättskommitténs<br />
förslag och tagit avstånd från dess försök att balansera<br />
olika intressen mot varandra. Enligt vår mening bör de riktlinjer som kommittén<br />
uppdrog i huvudsak läggas till grund för den nya lagstiftningen.<br />
De överensstämmer i allt väsentligt med de grundsatser som vi redovisat<br />
i vår motion nr 1979.</p>
<p>§32</p>
<p>Enligt gällande lagstiftning är det parterna på arbetsmarknaden obetaget<br />
att i kollektivavtal reglera alla spörsmål som har samband med förhållandet<br />
på arbetsplatsen och relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. I den<br />
mån förhandlingar härom kommer till stånd och leder till avtal är i dag<br />
ytterst en fråga om respektive parters förhandlingsstyrka.</p>
<p>Arbetsrättskommitténs majoritet föreslog att i kollektivavtal skulle kunna<br />
intagas regler om inflytande för de anställda i frågor som rör arbetets ledning<br />
eller fördelning. Kommittén anförde härom följande:</p>
<p>Vad angår tillämpningsområdet för de nya reglerna har kommittén inte<br />
funnit anledning att dit hänföra endast vissa arbetsledningsfrågor: samtliga<br />
frågor rörande arbetets ledning och fördelning bör omfattas av reglerna.<br />
Såsom antytts i direktiven kan emellertid vissa svårigheter möta att dra<br />
en någorlunda precis gräns mellan lednings- och föredelningsfrågorna och<br />
andra frågor, främst den centrala företagsledningsfrågan om vilken produktion<br />
ett företag skall ägna sig åt. Hithörande gränsdragningsproblem skall<br />
mera i detalj behandlas i specialmotiveringen. Helt allmänt skall här endast<br />
anmärkas, att begreppet arbetets ledning och fördelning omfattar samtliga<br />
beslut - inom en given produktionsram - rörande arten av arbetsuppgifter<br />
och sättet för deras utförande.</p>
<p>Som exempel på villkor som omfattas av begreppet arbetets ledning och<br />
fördelning kan nämnas följande (saken skall ytterligare utvecklas i specialmotiveringen).<br />
Inom begreppet faller utan vidare val av såväl arbetsuppgifter<br />
som arbetsmetoder, och därmed även frågor om val av exv. arbetsplats<br />
och arbetsutrustning (maskiner, verktyg etc.). Beslut rörande exv. arbetstagares<br />
förflyttning hör sålunda till arbetsledningen. Vidare hör dit varje<br />
fråga om arbetets utformning, fördelning av arbetet inom en grupp, växling<br />
av arbetsuppgifter, planering av arbetslokalen vad avser t. ex. teknisk inredning,<br />
maskinplacering och rationaliseringsåtgärder, produktionens uppläggning<br />
inom lokalen, produktionens växling, självstyrande grupper, frågor<br />
om arbetstidens förläggning, frågor om personalstatistik av betydelse för<br />
arbetets ledning och fördelning, personalutbildningsfrågor, arbetsstudiefrå</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>7</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>gor, arbetarskyddsfrågor, etc. Begreppet arbetets ledning och fördelning omfattar<br />
varje arbetsledande åtgärd, oberoende av på vilket plan i företaget<br />
den vidtages och oberoende av om den avser detaljfrågor eller mer övergripande<br />
åtgärder, såsom större beslut i organisatoriska frågor med anknytning<br />
till företagets verksamhet i stort.</p>
<p>Kommittén var således inte beredd att till kollektivavtalsreglering hänföra<br />
frågor gällande vad som brukar benämnas företagsledningsfrågor och har<br />
till följd härav inte heller utrett vilka konsekvenser som skulle kunna uppkomma<br />
om avtalsregleringen skulle utvidgas till att avse även sådana frågor.</p>
<p>Remissbehandlingen har därför inte heller gällt förslag av sådan innebörd.<br />
Den i förhållande till arbetsrättskommittén i propositionen föreslagna utvidgningen<br />
av förhandlingsrätten innebär en betydande förändring av förhållandena<br />
på den svenska arbetsmarknaden. Förhandlingsskyldigheten<br />
kommer därmed att utvidgas till att avse alla frågor som rör ett företags<br />
drift, produktionsplanering och långsiktiga investeringsverksamhet - frågor<br />
vilkas lösning ofta kräver ingående kunskaper om och erfarenheter av komplicerade<br />
företagsekonomiska, tekniska och marknadsmässiga sammanhang.<br />
Förmågan att fatta snabba beslut, att göra de riktiga marknadsmässiga bedömningarna<br />
samt viljan att ta risker kan vara helt avgörande för företagets<br />
framtid och dess möjligheter att ge tryggad sysselsättning. Att utan föregående<br />
utredning och remissbehandling vidtaga så långtgående ingrepp<br />
i de svenska företagens ledningsfunktioner inger enligt vår mening starka<br />
betänkligheter.</p>
<p>Ett ytterligare argument för vårt ställningstagande till frågan om förhandlingsskyldighetens<br />
omfattning utgör lagrådets utomordentligt kritiska synpunkter.<br />
Lagrådet finner det i och för sig anmärkningsvärt att förbehållandet<br />
mellan kollektivavtal rörande företagsledning och den associationsrättsliga<br />
författningsregleringen blivit endast mycket ofullständigt belyst. Enligt lagrådet<br />
kan det starkt betvivlas att ett aktiebolags styrelse kan - utan ändring<br />
av aktiebolagslagen - ”genom kollektivavtal ej blott frånhända sig en del<br />
av sina beslutsbefogenheter utan även i större eller mindre utsträckning<br />
disponera över tilltänkta beslutsfattares ansvar gentemot bolaget”. Lagrådet<br />
framhåller därför att det är angeläget att en klar och ändamålsenlig utformning<br />
kommer till stånd av regler om skadeståndsansvar för de fall att<br />
beslut delegeras. ”Oavsett hur beslutanderätt fördelas mellan arbetsgivaroch<br />
arbetstagarsidan bör det göras klart att befogenhet att besluta och skyldighet<br />
att ta ansvar skall följas åt.”</p>
<p>Vi vill särskilt understryka lagrådets sist återgivna deklaration att ”befogenhet<br />
att besluta och skyldighet att ta ansvar skall följas åt”. Sistnämnda<br />
enligt vår mening självklara grundsats har nämligen även i andra sammanhang<br />
i lagförslaget icke tillräckligt beaktats. Bl. a. gäller detta i fråga<br />
om skadeståndsansvaret vid brott mot fredsplikt och vid överträdelse av<br />
den nya lagen.</p>
</div>
<div class="block ml_8" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_58" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_43"><p>8</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>Departementschefen underkänner emellertid lagrådets kritik gentemot<br />
förslagets bristande överenstämmelse med gällande associationsrättsliga regler.<br />
Han gör detta med en för svensk rättsordning och lagstiftningspraxis<br />
utomordentligt främmande argumentation. Den omständigheten - framhåller<br />
han - att även ”modern aktiebolagsrättslig lagstiftning kan sägas bygga<br />
på föreställningen att det är företrädare för aktieägarna som skall fatta besluten<br />
i aktieägarnas intresse är inte längre avgörande när arbetstagarnas<br />
anspråk på medbestämmanderätt får lagstiftningens stöd genom en vittsyftande<br />
arbetsrättslig reform som är avsedd att gälla för arbetsmarknadens<br />
helhet”.</p>
<p>Den associationsrättsliga regleringen av förhållandet mellan exempelvis<br />
ett aktiebolag och dess ledning å ena sidan och aktieägare eller tredje man<br />
å andra sidan som hittills gällt skulle alltså kunna undanröjas genom en<br />
i annan ordning senare genomförd arbetsrättslig reform som till yttermera<br />
visso tillkommit utan någon analys av de associationsrättsliga konsekvenserna.<br />
Departementschefens uttalande är minst sagt stötande för alla dem<br />
som utgår ifrån att rättsordningens principer skall gälla för all verksamhet<br />
i vårt samhälle.</p>
<p>Utvidgad förhandlingsrätt</p>
<p>I lagförslaget ges de anställdas organisationer en väsentligt utökad förhandlingsrätt.<br />
Med bibehållande av arbetsgivarens slutliga bestämmanderätt<br />
ges de anställdas fackliga organisationer rätt att enligt 10 § förhandla i varje<br />
fråga rörande förhållandet mellan arbetsgivaren och medlem i arbetstagarorganisation.<br />
Enligt 11 § åläggs arbetsgivaren s. k. primär förhandlingsskyldighet,<br />
innebärande att denne innan han fattar beslut om viktigare förändring<br />
av sin verksamhet på eget initiativ skall förhandla med arbetstagarorganisation;<br />
enligt 12 § skall arbetsgivare även i annat fall förhandla<br />
med sin motpart om denne så begär.</p>
<p>Enligt propositionens förslag kan förhandlingar enligt 11 och 12 §§ föras<br />
vidare till central förhandling.</p>
<p>Vi kan inte godta förslaget att förhandlingsskyldigheten - om enighet inte<br />
uppnås på lokal nivå - skall föras upp till central organisation. En sådan<br />
åtgärd skulle vara ägnad att ytterligare byråkratisera förhandlingsförfarandet<br />
och medföra betydande risker för försening och handlingsförlamning inom<br />
företaget. Sista stycket i 14 § bör alltså utgå.</p>
<p>Enligt arbetsrättskommitténs förslag är arbetsgivare skyldig att vänta med<br />
beslut och verkställighet därav tills förhandlingarna är avslutade, om sådant<br />
uppskov skäligen kan krävas av honom. Enligt propositionen har arbetsgivarens<br />
möjlighet att fatta beslut innan förhandling avslutats ytterligare beskurits<br />
att gälla om ”särskilda” eller ”synnerliga” skäl förefinns. Enligt<br />
vår mening bör de av arbetsrättskommittén föreslagna reglerna vara till fyllest<br />
för att undvika att de syften lagstiftningen vill tillgodose åsidosättes.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>9</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Information</p>
<p>Lagrådets ovan återgivna uttalande om att beslut och ansvar skall förenas<br />
har giltighet även i fråga om företagets informationsskyldighet och kravet<br />
på att lämnad information inte skall missbrukas, dvs. få sekretess.</p>
<p>Enligt arbetsrättskommitténs förslag skulle arbetsgivare åläggas att fortlöpande<br />
hålla den lokala motparten underrättade om företagets produktionsmässiga<br />
och ekonomiska utveckling samt om personalpolitiken. I propositionen<br />
är denna skyldighet utvidgad till att även bereda arbetstagarorganisationen<br />
tillfälle att i den omfattning som organisationen behöver granska<br />
böcker, räkenskaper och andra handlingar som rör arbetsgivarens verksamhet.<br />
Därutöver skall arbetsgivaren på begäran tillhandahålla avskrift av<br />
handlingarna och biträda med utredningsarbete som organisationen behöver<br />
för bedömning av arbetsgivarens verksamhet. Samtidigt har kommitténs<br />
förslag att informationsskyldighet icke skall föreligga vid risk för skada utgått.<br />
Sekretesskyddet för information har därigenom kraftigt urholkats. Enligt<br />
vår mening bör den av arbetsrättskommittén föreslagna regeln intagas<br />
i lagen.</p>
<p>Sedermera har parterna på arbetsmarknaden träffat kollektivavtal om bl. a.<br />
ekonomikommittéer och arbetstagarkonsulter, enligt vilket inom företagen<br />
upprättade ekonomikommittéer ges möjlighet att erhålla fortlöpande information<br />
om snart sagt alla för företagets verksamhet betydelsefulla data.<br />
Behovet av garantier för sekretess har självfallet minskat i och med att<br />
uppgiftsskyldigheten begränsats till företagets anställda.</p>
<p>Lagförslaget går väsentligt längre och vidgar kretsen av informationsberättigade<br />
men utan att stadga ett däremot svarande sekretesskydd.</p>
<p>Även i detta hänseende anser vi arbetsrättskommitténs förslag utgöra<br />
en bättre och rimligare avvägning mellan de mot varandra stående intressena.<br />
Part må alltså göra skriftligt förbehåll om tystnadsplikt, varvid information<br />
ej behöver lämnas till andra än sådana representanter för motparten vilka<br />
av denne till skäligt antal på förhand utsetts att mottaga beskedet.</p>
<p>Tolkningsföreträdet</p>
<p>Med arbetsgivarens tolkningsföreträde avses den i arbetsdomstolens rättstillämpning<br />
år 1934 fastslagna regeln att arbetsgivaren vid tvist om arbetsskyldigheten<br />
i princip har rätt att kräva att arbetstagarna skall utföra arbete<br />
i enlighet med hans anvisningar intill dess tvisten hunnit avgöras.</p>
<p>Arbetsrättskommittén har pekat på att en utvidgning i olika former av<br />
arbetstagarsidans inflytande över arbetslednings- och arbetsfördelningsfrågor<br />
kommer att reducera betydelsen av den nu tillämpade regeln på detta område.<br />
Enligt kommittén är det ändå befogat med en reform som direkt<br />
riktar in sig på tolkningsföreträdet.</p>
<p>Kommittén har därför föreslagit en lagreglering i frågan. Den innebär<br />
i princip att arbetsgivarens tolkningsföreträde bekräftas med den reserva</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>10</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>tionen att arbetsgivaren åläggs att inom viss tid ta initiativ till förhandlingar,<br />
i sista hand prövning i arbetsdomstolen. Underlåter han detta skall enligt<br />
förslaget arbetstagarsidans mening i tvisten bli gällande.</p>
<p>1 propositionen föreslås vid tvist om tillämpning av kollektivavtal gällande<br />
medbestämmanderätt att den av arbetstagarparten hävdade meningen skall<br />
gälla tills tvisten har slutligt prövats. Tolkningsföreträdet återgår till arbetsgivaren<br />
om synnerliga skäl föreligger. Vid tvist om arbetsskyldigheten gäller<br />
samma regler med det tillägget att arbetstagare enligt lagtexten är skyldig<br />
utföra arbete om arbetsgivaren hävdar att synnerliga skäl föreligger. Till<br />
regeln är fogat ett undantag innebärande att arbetstagaren dock ej är skyldig<br />
utföra arbetet om arbetsgivaren insett eller bort inse att hans mening är<br />
oriktig.</p>
<p>Den princip arbetsdomstolen på sin tid utformade präglas av hänsyn till<br />
båda parters intressen. Arbetsgivaren äger icke utöva någon avtalstolkning<br />
i ond tro. Han är underkastad skyldighet att betala allmänt skadestånd om<br />
han förfar vårdslöst i avtalstillämpningen. Han är vidare utan undantag skyldig<br />
att ersätta ekonomisk skada. Detta gäller även i fall då hans avtalstolkning<br />
i och för sig varit förståelig ehuru icke objektivt riktig. I praktiken har<br />
en arbetstagarpart blott i undantagsfall haft anledning att klaga på en arbetsgivares<br />
utövning av tolkningsföreträdet. Antalet fall av sådan innebörd<br />
som hänskjutits till arbetsdomstolens prövning och där arbetsdomstolen<br />
utdömt allmänt skadestånd till följd av att arbetsgivaren utövat sitt tolkningsföreträde<br />
oriktigt är sällsynta.</p>
<p>De ekonomiska värden som i dag är förbundna med produktionens ostörda<br />
gång är avsevärt större än vad som gällde för 1934. Svårigheten för arbetstagarsidan<br />
att i efterhand ersätta den ekonomiska skada som skulle bli följden<br />
av ett felaktigt beslut från fackföreningens sida är därmed ännu mer uppenbar.<br />
Det för frågan om tolkningsföreträdet betydelsefulla måste vara att<br />
det är arbetsgivaren som bär det ekonomiska ansvaret för verksamheten.<br />
Denne har i regel de största möjligheterna att i normalfallet bedöma alla<br />
konsekvenser av att en viss åtgärd företas eller icke företas.</p>
<p>I propositionen gör departementschefen gällande att hittillsvarande tolkningsföreträde<br />
för arbetsgivaren ”är ett avsteg från vad som normalt gäller<br />
vid tvister mellan parter på civilrättens område om ena partens skyldigheter<br />
på grund av ett avtal som gäller mellan dem”. Departementschefen bortser<br />
emellertid därvid ifrån att medan reglerna om skadestånd på civilrättens<br />
område generellt sett syftar till att ersätta den ena parten för all den skada<br />
denne förorsakats genom den andra partens oriktiga tolkning av ett mellan<br />
dem gällande avtal, utgår arbetsrättslagstiftningen ifrån att skadeståndets<br />
syfte i första hand är att garantera fredspliktens upprätthållande. Skadeståndet<br />
skall främst vara - som lagrådet framhåller - preventivt och inte<br />
reparativt. De paralleller departementschefen drar med civilrätten i allmänhet<br />
är alltså inte bärande. Starka skäl talar för att nuvarande regler bibehålles<br />
- med den av arbetsrättskommittén i arbetstagarpartens intresse föreslagna<br />
jämkningen.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>11</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Den konstruktion lagförslaget bygger på är dessutom ägnad att leda till<br />
besvärliga tolkningstvister och betydande osäkerhet samt därav föranledd<br />
tidsförsening och risk för effektivitetsförluster ute i företagen.</p>
<p>Den offentliga sektorn</p>
<p>Den föreslagna lagstiftningen gäller även den offentliga sektorn. Därvid<br />
uppkommer problem avseende gränsdragningen mellan frågor varöver anställda<br />
skall få kräva inflytande och sådana frågor som det med hänsyn<br />
till den politiska demokratins krav måste ankomma på de politiskt ansvariga<br />
instanserna att ensamma fatta beslut om. Detta är en fråga av största principiella<br />
betydelse. Gränsdragningen måste vara klar, och reglerna för lösande<br />
av tvist därom stå i överensstämmelse med demokratins principer och de<br />
krav på rättslig prövning av dylika tvister som frågans karaktär motiverar.</p>
<p>Enligt regeringsformen utgår all offentlig makt från folket. Medborgarna<br />
beslutar genom sina valda representanter i riksdagen om rikets angelägenheter.<br />
Regeringen, som bl. a. genom myndigheter har att omsätta riksdagens<br />
och sina egna beslut i praktisk handling, är ansvarig endast inför riksdagen.<br />
På de politiska organen - riksdag och regering - ligger det yttersta ansvaret<br />
för de prioriteringar och beslut som rör den offentliga verksamhetens inriktning,<br />
omfattning och innehåll. Motsvarande gäller om kommunfullmäktige<br />
och landsting samt övriga kommunala politiska organ. I stor utsträckning<br />
har det allmännas beslutanderätt i dessa ämnen delegerats till olika verk<br />
och myndigheter.</p>
<p>Vill man söka ange den vidaste ramen för vad som enligt grundlag kan<br />
bli föremål för kollektivavtal på det offentliga området har man sålunda<br />
att beakta regeringsformen och grunderna för regeringsformen.</p>
<p>På det offentliga tjänstemannaområdet har hänsynen till den politiska<br />
demokratin ansetts kräva att det allmänna förbehålls beslutanderätten i vissa<br />
frågor. I 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommuntjänstemannalagen har<br />
därför stadgats ett särskilt förbud mot avtal i sådana frågor. Detta avtalsförbud<br />
hindrar den offentliga arbetsgivaren att träffa avtal bl. a. om myndighets<br />
verksamhet och om anställning och avskedande av tjänstemän.<br />
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1974 slopades i<br />
princip det tidigare rådande förbudet i tjänstemannalagarna mot avtal om<br />
ledningen och fördelningen av arbetet. Avtal i dessa frågor torde emellertid<br />
i vissa hänseenden falla under förbudet mot avtal om myndighets verksamhet.</p>
<p>Vi delar föredragande statsrådets uppfattning att ”den grundläggande förutsättningen<br />
för den fortsatta utvecklingen av detta medbestämmande inom<br />
den offentliga förvaltningen måste vara principen om den politiska demokratins<br />
suveränitet. De stats- och kommunanställdas inflytande får alltså<br />
inte utvidgas i så hög grad att de allmänna medborgarintressena - som<br />
alla offentliga myndigheter har att beakta - kommer i kläm.”</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>12</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>”Detta är inte ett uttryck för några grundläggande motsättningar mellan<br />
den politiska demokratins princip och principen om löntagarinflytande”,<br />
skriver emellertid statsrådet i den därpå följande meningen. Statsrådets slutsats<br />
är svårförståelig. Det förhåller sig enligt vår mening tvärtom på det<br />
sättet att det här föreligger en kollision mellan dessa båda intressen. En<br />
kollision som det är lagstiftarens uppgift att reglera.</p>
<p>Enligt nu gällande regler får avtal inte träffas om tjänsteorganisationens<br />
utformning, inräknat inrättande eller indragning av tjänst. För det andra<br />
gäller avtalsförbud i fråga om myndighets (eller inrättnings) verksamhet.<br />
Dessa besstämmelser har i nuvarande lydelse gällt sedan år 1974.</p>
<p>Enligt arbetsrättskommitténs förslag skulle de nuvarande avtalsförbuden<br />
ersättas av en regel om ogiltighet av avtal som inskränker det allmännas<br />
rätt att besluta om myndighets verksamhet. Förslaget har emellertid fått<br />
kritik under remissbehandlingen. Departementschefen förklarar själv att ”remissutfallet<br />
i frågan kan betecknas som tämligen blandat”. Som exempel<br />
på de kritiska synpunkterna vill vi återge vad JK har ansett.</p>
<p>JK erinrar om den fundamentala skillnad i den privata och offentliga<br />
verksamhetens karaktär som kommer till uttryck i förhållandet mellan arbetstagare<br />
och arbetsgivare på så sätt att parterna på den offentliga sektorn<br />
inte äger fritt avtala om myndighets verksamhet eller om förhållanden som<br />
kan påverka innehållet i den offentliga myndighetsutövningen. I motsats<br />
till arbetsrättskommittén anser JK att en förbudsregel bör finnas kvar på<br />
det område som stadgarna i 3 § andra stycket statsjänstemannalagen föreslås<br />
omfatta. Man bör enligt hans mening redan vid ett avtals ingående ha reda<br />
på om man rör sig inom det avtalsbara området eller inte.</p>
<p>Departementschefen gör en beskrivning av vilka frågor som enligt hans<br />
mening skall föras till det politiska organets beslutsområde. Enligt statsrådet<br />
bör avtal inte få träffas i frågor som gäller den offentliga verksamhetens<br />
mål, inriktning, omfattning och kvalitet. Vi delar denna uppfattning. Efter<br />
en omfattande redovisning av vilka åtgärder som måste förbehållas de politiska<br />
organen anför departementschefen att ”det emellertid kan finnas fall<br />
där en påverkan genom förhandlingar och avtal på en verksamhets kvalitet<br />
är av ringa betydelse i förhållande till arbetstagarorganisationens intresse<br />
att kunna påverka de anställdas arbetsförhållanden. I sådana fall kan det<br />
vara skäligt att godta en avtalsreglering även från den politiska demokratins<br />
synpunkt.” I propositionen föreslås med åberopande härav att nu gällande<br />
avtalsförbud slopas. Enligt föredragande statsrådet innebär detta att parterna<br />
i fortsättningen får bedöma frågan huruvida avtal skall slutas eller inte mot<br />
bakgrunden av principen att den politiska demokratin inte får kränkas.</p>
<p>Statsrådet anser sig kunna utgå ifrån att de kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationerna<br />
inte kommer att vidta några åtgärder som direkt<br />
eller indirekt skulle inkräkta på den politiska demokratin. Mot bakgrunden<br />
av de långtgående krav på medinflytande som framförs i skilda sammanhang<br />
finner vi det svårt att tro att det inte kommer att uppstå tvister om var</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>13</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>gränsen mellan vad som är förhandlingbart och inte förhandlingsbart kommer<br />
att gå. Härför talar även det faktum att föredraganden av naturliga<br />
skäl i sin genomgång dragit gränsen för vad som kan vara förhandlingsbart<br />
mycket snävt. I propositionen föreslås också att en rådgivande nämnd skall<br />
tillsättas för fall när parterna blir oense.</p>
<p>Redan före propositionens behandling i riksdagen har alltså ett preliminärt<br />
huvudavtal träffats, enligt vilket arbetsgivar- och arbetstagarparterna på den<br />
offentliga sektorn i fråga om sådana ämnen varom avtal får anses kränka<br />
den politiska demokratin enats om att sträva efter fredliga förhandlingar<br />
samt att undvika stridsåtgärder. Har förhandlingspart gentemot yrkande<br />
om avtal i visst ämne invänt att sådant avtal inte bör träffas med hänsyn<br />
till att det skulle kränka den politiska demokratin, följer av det nya avtalet<br />
att frågan därom kan hänskjutas till den nyss nämnda särskilda nämnden.<br />
Om stridsåtgärd har varslats eller verkställts och särskild förhandling inte<br />
har lett till enighet, får hänskjutandet ske av förhandlingsparten ensidigt.<br />
Har stridsåtgärd däremot varken varslats eller verkställts, får hänskjutandet<br />
ske av förhandlingsparterna gemensamt. Hänskjuts frågan till nämnden, är<br />
stridsåtgäder för att få till stånd avtal i ämnet uteslutna så länge frågan<br />
är anhängig där.</p>
<p>I sitt utlåtande skall den särskilda nämnden ange huruvida den anser<br />
att avtal i ämnet skulle kränka den politiska demokratin. Anser nämnden<br />
detta och är stridsåtgärd varslad eller verkställd, kan nämnden dessutom<br />
hemställa till vederbörande förhandlingspart att undvika sådan åtgärd. Avtalet<br />
skall träda i kraft den 1 januari 1977 och gälla tills vidare. Uppsägningstiden<br />
är 6 månader.</p>
<p>Enligt vår mening är riksdagen som ytterst ansvarig för den politiska<br />
demokratin i vårt land självfallet helt obunden av det sålunda träffade avtalet.<br />
Det måste i själva verket anses anmärkningsvärt att inte riksdagens mening<br />
inhämtats innan förhandlingar i en så betydelsefull fråga inletts. Det måste<br />
också anses oacceptabelt att gränsen för fackligt inflytande över beslutsprocessen<br />
hos myndigheterna ytterst skall fastställas efter konflikter på arbetsmarknaden.<br />
Detta blir fallet enligt regeringens förslag, eftersom nämnden<br />
enbart är rådgivande.</p>
<p>Det nuvarande avtal sförbudet gällande myndighets verksamhet - varmed<br />
vi avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet - bör bibehållas.<br />
I det fall tvist uppstår genom att offentlig arbetsgivare hävdar<br />
att ett framfört krav på medinflytande står i strid med avtalsförbudet och<br />
därför vägrar förhandla, bör arbetsgivarens tolkning gälla till dess frågan<br />
slutligt prövats. Denna prövning bör ej ske av arbetsdomstolen. Enligt vår<br />
mening bör tvisten lösas antingen av förvaltningsdomstol, regeringsrätten<br />
eller av högre myndighet, i sista hand regeringen. Frågan bör bli föremål<br />
för ytterligare utredning och nytt förslag härom föreläggas riksdagen under<br />
hösten 1976. Dessförinnan bör lagrådets mening inhämtas. Detta är desto<br />
mer påkallat som den nu föreslagna ordningens grundlagsenlighet starkt</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>14</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>kan ifrågasättas. Att lagrådet icke redan hörts framstår för oss som icke<br />
försvarbart.</p>
<p>Politisk strejk</p>
<p>Frågan huruvida politiska strejker är lagliga eller inte är i dag oklar. Lagstiftning<br />
och klara rättsfall saknas. Arbetsrättskommitténs majoritet hade<br />
föreslagit uttryckligt förbud mot stridsåtgärder för andra än fackliga syften.<br />
Kommittén åberopade som stöd för sitt ställningstagande bl. a. ”att det<br />
i vårt land inte finns någon tradition som kan åberopas till stöd för att<br />
de fackliga stridsmedlen bör utan hinder av de begränsningar som sålunda<br />
normalt gäller till följd av lag och avtal få fritt brukas, vare sig såsom<br />
medel att ge uttryck för opinion i frågor som ligger utanför ramen av förhandlingar<br />
och avtal mellan parterna på arbetsmarknaden”.</p>
<p>Kommittén anförde vidare bl. a. följande:</p>
<p>Vad gäller stridsåtgärder som vidtas i syfte att utöva faktiskt politiskt<br />
tvång är uppenbart, att det skulle strida mot grunderna för vårt demokratiska<br />
samhällsskick om rättslig sanktion gavs åt fackliga åtgärder som syftar till<br />
att utanför den ordinarie demokratiska beslutsordningen genomdriva politiska<br />
beslut eller eljest direkt påverka de i demokratisk ordning utsedda<br />
beslutande samhällsorganen (politiska organ, förvaltningsmyndigheter,<br />
domstolar). Härivdlag finns inte skäl för åtskillnad mellan olika slag av<br />
stridsåtgärder och inte heller kan göras skilda bedömningar med hänsyn<br />
till arten av de politiska frågor som föranleder stridsåtgärderna. Sålunda<br />
saknas skäl att skilja mellan det fallet att åtgärderna riktas exempelvis mot<br />
en regering och dess politik i allmänhet och det fallet att de tar sikte på<br />
konkreta frågor av omedelbar betydelse för arbetsmarknadsparterna. Rättsordningen<br />
måste konsekvent bygga på att de politiska besluten skall fritt<br />
fattas inom det demokratiska styrelseskickets ramar. I och för sig behöver<br />
emellertid fackliga stridsåtgärder, t. ex. den korta demonstrationsstrejken,<br />
vilka inte är avsedda att innefatta ett faktiskt tvång utan enbart är ämnade<br />
att vara en opinionsyttring, inte ses som ett angrepp mot samhällsskicket.<br />
Med visst fog kan hävdas, att sådana åtgärder åtminstone i vissa fall har<br />
en uppgift att fylla i beslutsprocessen, i den mån de är ägande att fästa<br />
de beslutandes uppmärksamhet på en opinion eller på omständigheter av<br />
betydelse för valet mellan olika beslutsalternativ. Som framgått i det föregående<br />
har också på sina håll utomlands gjorts gällande, att anspråk att<br />
få gripa till strejk i protest- eller demonstrationssyfte bör betraktas ur denna<br />
synvinkel och att de förtjänar rättsordningens stöd i samma mån som t. ex.<br />
anspråken på föreningsfrihet och allmän yttrandefrihet. I allmänhet har dessa<br />
synpunkter dock framförts i länder, där de fackliga organisationerna arbetar<br />
på andra villkor än i vårt land och där förutsättningarna även i övrigt är<br />
andra än hos oss. De synes inte heller i nämndvärd mån ha vunnit gehör<br />
i domstolarnas rättstillämpning.</p>
<p>Även med bortseende från de uppenbara svårigheter som är förknippade<br />
med särskiljande i ett lagstiftningssammanhang av stridsåtgärder med begränsade<br />
syften av här antydd art, har kommittén för sin del inte funnit<br />
skäl att med sikte på inhemska svenska förhållanden bygga vidare på de<br />
här senast antydda tankegångarna. En rättslig särbehandling av vissa politiskt</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>15</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>inriktade fackliga stridsåtgärder enligt dessa riktlinjer skulle inte bygga på<br />
vedertagna handlingsmönster på vår arbetsmarknad och skulle såvitt kan<br />
bedömas inte heller motsvaras av något egentligt praktiskt behov. Varje<br />
utrymme för stridsåtgärder i frågor, som är ovidkommande för förhållandet<br />
mellan arbetsgivare och arbetstagare, är ett principiellt betydelsefullt avsteg<br />
från grundtanken bakom de kollektivavtalsrättsliga fredspliktsreglerna och<br />
bör komma ifråga enbart om viktiga skäl talar i sådan riktning.</p>
<p>På motsvarande sätt har lagrådet kort och gott konstaterat att, bortsett<br />
från vad som kan gälla under ofärdstider eller under andra liknande förhållanden,<br />
”kan dock arbetsinställelse under åberopande av politiska skäl</p>
<p>- vare sig i form av lockout eller såsom strejk - inte antas vara förenlig<br />
med de förpliktelser som arbetsgivare och arbetstagare har iklätt sig såsom<br />
parter i anställningsavtal”.</p>
<p>I propositionen föreslås trots detta ingen reglering av frågan om lagligheten<br />
av politiska strejker. Föredragande statsråd hävdar att det inte finns skäl<br />
att nu genom lagstiftning gå in på dessa problem. Han motiverar detta<br />
med att ”när det gäller våra inhemska politiska förhållanden har vi av tradition<br />
valt andra vägar än arbetsnedläggelse och liknande åtgärder för att<br />
ge uttryck för åsikter och skapa opinion. Jag kan inte se att det finns<br />
någon anledning att räkna med en ändring på denna punkt. Skulle det<br />
å andra sidan uppstå en situation där de vanliga kontaktvägarna mellan medborgarna<br />
och de politiska organen visar sig otillräckliga, ter det sig enligt<br />
min mening inte som en rimlig eller realistisk väg att söka hindra de fackliga<br />
organisationerna att genomföra en politisk demonstration i arbetsnedläggelsens<br />
form med hot om rättegång och skadestånd. Jag menar mot denna<br />
bakgrund att det inte har någon uppgift att fylla att gå in på frågan genom<br />
att ställa upp regler därom i lag.”</p>
<p>Vi ansluter oss för vår del till det synsätt som präglar arbetsrättskommitténs<br />
överväganden. Det finns enligt vår mening anledning att - när<br />
nu arbetsrätten i hela dess vidd görs till föremål för ny rättslig reglering</p>
<p>- i lag fastställa den tradition på den svenska arbetsmarknaden som tagit<br />
avstånd från politiska strejker. Härigenom bör sannolikheten öka för att<br />
denna tradition består även i framtiden. Självfallet bör dessa bestämmelser<br />
även av samma skäl förbjuda politisk lockout. Vi yrkar därför på att regler<br />
härom intas i lagen.</p>
<p>Sympatiåtgärder till förmån för part i utlandet</p>
<p>I fråga om fackliga sympatiåtgärder i Sverige till förmån för part utomlands<br />
föreslog kommittén en regel som byggde på den nu gällande lagens föreskrift<br />
om sympatiåtgärder. Enligt förslagen skulle svenska sympatiåtgärder vara<br />
tillåtna, om de företogs till stöd för part i en primäråtgärd utomlands som<br />
var tillåten antingen enligt det egna landets lag eller med motsvarande tilllämpning<br />
av svensk lag.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>16</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Grundförutsättningen för sympatiåtgärder i Sverige måste enligt vår mening<br />
vara att det föreligger en faktisk primär arbetskonflikt i utlandet. Sådana<br />
åtgärder som i realiteten icke är några sympatiåtgärder utan primära stridsåtgärder<br />
anbefallda av någon facklig international bör icke godkännas. Konsekvenserna<br />
för det svenska näringslivet skulle bli allvarliga om varje internationell<br />
appell skulle kunna leda till s. k. sympatiåtgärder i Sverige. Även<br />
för de svenska arbetstagarorganisationerna måste det vara av värde att vid<br />
eventuella påtryckningar utifrån kunna åberopa klara rättsliga argument.</p>
<p>Enligt vår mening bör sympatiåtgärd till förmån för part i utlandet fä<br />
göras, om primärkonflikten är laglig i utlandet eller skulle ha varit det enligt<br />
svensk lag. Det bör således vara möjligt för svensk organisation att vidta<br />
åtgärd till förmån för part i utlandet som genom lagar, strängare än de<br />
svenska, är förhindrad att vidta konflikt som varit laglig enligt svensk lag.<br />
Svårigheten i många fall att fastställa det rättsliga läget bör emellertid med<br />
tanke på önskemålet om arbetsfred i Sverige leda till att bevisbördan läggs<br />
på den part som önskar utlösa sympatiåtgärden. Uppkommer tvist, om konflikträtt<br />
föreligger, bör konflikt i Sverige ej få påbörjas förrän tvisten lösts,<br />
i sista hand av arbetsdomstolen som bör ha att med förtur behandla sådana<br />
konflikter.</p>
<p>Särskilda regler för mindre företag</p>
<p>Enligt vår mening måste särskild hänsyn tas till de speciella förhållanden<br />
som råder inom de mindre företagen.</p>
<p>Enligt de i propositionen föreslagna reglerna skulle informationsskyldigheten<br />
och förhandlingar enligt 11-13 §§ fullgöras direkt med fackliga ombudsmän,<br />
som ej är anställda i företaget. Det kan inte rimligen förväntas<br />
att dessa skall ha de kunskaper om och den lojalitet med företaget som<br />
personer anställda där normalt har. Det kan heller inte vara önskvärt att<br />
de fackliga organisationernas tjänstemän skall motta informationer från flera<br />
inbördes konkurrerande företag inom samma bransch. Systemet kan också<br />
leda till att förhandlingarna tar betydligt längre tid än om de hade kunnat<br />
föras med de anställda direkt. I ett mindre företag är det ofta omöjligt<br />
att skilja på företagets och ägarens ekonomi. Som vi påpekade i avsnittet<br />
om informationsskyldigheten är de i propositionen föreslagna reglerna om<br />
information mycket långtgående. De av oss där föreslagna ändringarna skulle<br />
minska riskerna för att ägarna till mindre företag skulle tvingas lämna ut<br />
sådan information om sin privatekonomi som det från integritetssynpunkt<br />
vore oskäligt att kräva.</p>
<p>Om syftet med den föreslagna lagstiftningen är att öka de enskilda löntagarnas<br />
möjlighet till medinflytande på arbetsplatsen och att alltså fördjupa<br />
demokratin, måste det vara riktigare att vidga möjligheterna till kontakt<br />
mellan företaget och de anställda. Att i dessa mindre företag i stället låta<br />
utomstående fackligt anställda förtroendemän svara för kontaktverksam</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>17</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>heten är ägnat att begränsa, icke fördjupa den ekonomiska demokratin.</p>
<p>Ett sätt att minska problemen för de minsta företagen är att undanta<br />
företag med mindre än ett visst antal anställda från lagens tillämpningsområde.<br />
Man skulle därigenom uppnå att arbetsbelastningen skulle minska<br />
både för de fackliga organisationerna och för de företag som genom sin<br />
litenhet inte på samma sätt som större företag har resurser att genomföra<br />
de i lagen föreskrivna långtgående förhandlings- och informationsskyldigheterna.<br />
Det är självfallet parterna på arbetsmarknaden obetaget att avtala<br />
om att motsvarande regler skall gälla även inom mindre företag. Företag<br />
med mindre än 10 anställda bör därför enligt vår mening undantagas från<br />
den i propositionen föreslagna primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 §<br />
och från informationsplikten enligt 19 §.</p>
<p>En ytterligare metod att få systeemet att löpa smidigare är att i lagen<br />
föreskriva att förhandlings- och informationsskyldigheten i företag där lokal<br />
facklig organisation saknas alltid skall fullgöras genom förhandlingar direkt<br />
med personalen eller med en av dem utsedd kontaktman. I de fall kontaktmannen<br />
anser sig behöva hjälp av sin organisations ombudsman skall<br />
han naturligtvis ha rätt därtill. Det stora antalet frågor skulle därvid kunna<br />
lösas inom företaget av där verksamma personer.</p>
<p>Vi föreslår att förhandlings- och informationsskyldigheten i företag där<br />
lokal facklig organisation saknas må fullgöras med en av den fackliga organisationen<br />
bland företagets anställda utsedd person.</p>
<p>Om påföljder vid lag- och avtalsbrott</p>
<p>I princip är enligt 54 § arbetsgivare, arbetstagare och organisation som<br />
bryter mot denna lag eller mot kollektivavtal skyldig att ersätta uppkommen<br />
skada. Skadeståndsskyldigheten är emellertid inskränkt genom en regel om<br />
att skadestånddets belopp kan nedsättas i förhållande till vad som annars<br />
skulle ha utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa<br />
skuld, den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek<br />
i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt.<br />
Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.<br />
Dessutom bibehålls regeln om att enskild arbetstagare ej i något fall kan<br />
ådömas skadestånd med högre belopp än tvåhundra kronor.</p>
<p>Som redan anförts skiljer sig bedömningen av de skadeståndsrättsliga<br />
reglerna enligt arbetsrättslagstiftningen i stor utsträckning från civilrätten<br />
i övrigt. I fråga om den s. k. 200-kronorsregeln anförde arbetsrättskommittén<br />
bl. a.:</p>
<p>När den s. k. 200-kronors-regeln i 8 § tredje stycket KAL tillkom skedde<br />
det mot bakgrund av att resultatet av stridsåtgärder av arbetstagare i strid<br />
mot fredsplikten kunde bli att arbetsgivaren tillfogades omfattande skada,<br />
i första hand allmän förmögenhetsskada, och syftet med regeln var att slå<br />
fast att beloppen av utdömda skadestånd i sådana fall inte skulle få göras</p>
</div>
<div class="block ml_8" />
<div class="block ml_0" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>18</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>beroende av skadans omfatttning på sådant sätt att enskilda arbetstagares<br />
ekonomi hotades. Däremot var, såsom synes framgå av att beloppet 200<br />
kronor år 1928 i stort sett motsvarande en månadsinkomst för en industriarbetare,<br />
avsikten inte att införa en så stark begränsning av ansvaret<br />
att skadeståndspåföljden skulle komma att sakna betydelse såsom avhållande<br />
faktor för den som övervägde att bryta gällande kollektivavtal och lägga<br />
ned arbetet i strid mot fredsplikten. Med den löneutveckling och den penningvärdeförsämring<br />
som skett sedan 1928 måste emellertid begränsningen<br />
av skadeståndsansvaret numera sägas i det väsentliga ha fått denna verkan.</p>
<p>Avgörande för frågans bedömning var enligt kommittén om det över<br />
huvud bör finnas rättsliga sanktioner i form av skadestånd på det arbetsrättsliga<br />
fältet. Kommittén utgick för sin del, såvitt det gäller arbetstagarens<br />
fredspliktsbrott, från den i kommitténs direktiv fastslagna förutsättningen<br />
att fredsplikten under kollektivavtalsperiod skall bibehållas i huvudsak i<br />
den form som den tidigare fått. Detta krävde att det finns ”ett i lag stadgat<br />
rättsligt ansvar främst för den som åsidosätter den väsentligaste grundsatsen<br />
i fredspliktsreglerna, nämligen att stridsåtgärder inte får vidtas i avsikt att<br />
tvinga fram ändring i ett träffat kollektivavtal”. Detta - menade kommittén<br />
- var av ”ömsesidigt intresse för parterna på arbetsmarknaden och är därmed<br />
också av största betydelse för samhället som helhet”.</p>
<p>Mot bakgrund bl. a. härav föreslog arbetsrättskommittén att 200-kronorsregeln<br />
skulle slopas. Kommittén föreslog att regeln skulle utgå utan att<br />
någon ny beloppsgräns fastställdes. Kommittén slog klart fast att det inte<br />
var fråga om att låta AD vid bestämmande av skadestånd ta till utgångspunkt<br />
den ekonomiska skada som uppstått utan ”att fråga skall vara enbart om<br />
en måttfull sanktion mot lag- och avtalsbrottet i sådana särskilt kvalificerade<br />
fall, där en sanktion av denna art ter sig motiverad. Ett avskaffande av<br />
beloppsgränsen skall då inte tolkas som om det var avsett att ge utrymme<br />
för en allmän höjning av samtliga utgående skadeståndsbelopp. Över huvud<br />
skall skadestånden inte bestämmas till belopp som radikalt skiljer sig från<br />
vad som förekommer enligt nu gällande rätt.”</p>
<p>En i princip motsvarande ståndpunkt har hävdats av lagrådet. När fråga<br />
inte är om fall av tillåtlig arbetsvägran - framhåller lagrådet - kan man<br />
”emellertid inte i någon större utsträckning frita arbetstagare från skadeståndsansvar<br />
för arbetsinställelse utan att rasera det skydd för arbetsfreden<br />
som 31 § avser att ge. Om en allmänt överseende attityd mot olovliga stridsåtgärder<br />
intas av lagstiftaren, skulle benägenheten att iaktta fredsplikten minska<br />
. Man måste kunna döma ut skadestånd som är en tillräcklig reaktion</p>
<p>även vid relativt allvarliga fredspliktsbrott. Annars uppstår en lucka i påföljdssystemet,<br />
vilken inte kan fyllas ut annat än genom en vidgad tilllämpning<br />
av uppsägningspåföljden. Det nu antydda problemet, som inte<br />
framträder på samma sätt när arbetsgivaren hade en i princip fri uppsägningsrätt,<br />
har accentuerats genom tillkomsten av lagen om anställningsskydd.</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>19</p>
</div>
<div class="block ml_4"><p>Ett till 200 kronor begränsat skadestånd måste anses otillräckligt för att<br />
i önskad utsträckning fylla nyss angivna behov. Visserligen kan genom<br />
kollektivavtal träffas överenskommelse om en högre maximigräns för skadeståndet.<br />
Det angivna behovet synes emellertid vara av den vikt att det<br />
bör kunna tillgodoses omedelbart med stöd av lagen.</p>
<p>Skadeståndets viktigaste uppgift i förevarande sammanhang är likväl att<br />
i görlig mån hindra uppkomsten av fredpliktsbrott eller med andra ord att<br />
verka preventivt.”</p>
<p>Vi ansluter oss för vår del till arbetsrättskommitténs synsätt och föreslår<br />
att 200-kronorsregeln utgår. I likhet med kommittén vill vi emellertid understryka<br />
att avsikten inte är att därmed åstadkomma någon allmän höjning<br />
av skadeståndsbeloppen. Vad det närmast är fråga om är att - såsom lagrådet<br />
förordar - inskärpa kraven på fredspliktens upprättande och att samhället<br />
anser detta minst lika angeläget som då 200-kronorsgränsen infördes för<br />
snart 50 år sedan.</p>
<p>Veto mot entreprenörsavtal</p>
<p>I propositionen föreslås (39 §) en vetorätt i vissa fall för fackförbund när<br />
”arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning<br />
eller i hans verksamhet”. Någon sådan bestämmelse har ej utretts eller<br />
ens diskuterats inom arbetsrättskommittén och således ej heller remissbehandlats.</p>
<p>Förslaget är utomordenligt vittsyftande och utgör ett långtgående avsteg<br />
från den allmänna näringsfrihetens principer. Enligt vår mening bör det<br />
vara till fyllest att regler om anlitande av entreprenörer där så befinns lämpligt<br />
kan intas i kollektivavtal. Frågan om behovet av särskilda lagregler för att<br />
komma till rätta med eventuella missförhållanden, såsom försök att ändra<br />
innebörden av begreppet arbetstagare, bör göras till föremål för utredning<br />
och remissbehandling i sedvanlig ordning.</p>
<p>Sammanfattning</p>
<p>Våra förslag innebär i korthet att</p>
<p>1. företag med mindre än 10 anställda undantas från lagens regler avseende<br />
viss förhandlings- och informationsskyldighet och att förhandlingsoch<br />
informationsskyldigheten i företag där lokal facklig organisation saknas<br />
skall fullgöras med en av den fackliga organisationen bland företagets anställda<br />
utsedd person,</p>
<p>2. avtal bör träffas om medbestämmande gällande arbetets ledning och<br />
fördelning, men att motsvarande föreskrift gällande företagsledningsfrågor<br />
skall utgå,</p>
<p>3. förhandlingar enligt 11-13 §§ skall föras lokalt,</p>
<p>4. arbetsgivares möjlighet att fatta och verkställa beslut innan förhand</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>20</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>lingar avslutats utformas enligt arbetsrättskommitténs förslag,</p>
<p>5. informationsskyldigheten i överensstämmelse med arbetsrättskommitténs<br />
förslag förknippas med klara regler om sekretess,</p>
<p>6. tolkningsföreträdet övergår till arbetstagarparten, om arbetsgivaren<br />
underlåter att föra frågan till förhandling eller avgörande i sista hand i arbetsdomstolen,</p>
<p>7. strejker för icke-fackligt ändamål - s. k. politiska strejker - förbjuds,</p>
<p>8. den nuvarande begränsningen av skadeståndet vid vilda strejker till<br />
200 kronor upphävs,</p>
<p>9. frågan om fackligt veto mot entreprenörsavtal görs till föremål för<br />
särskild utredning,</p>
<p>10. förnyad utredning vidtas om gränsdragningen för de fackliga organisationernas<br />
rätt till medinflytande inom den offentliga sektorn.</p>
<p>Hemställan</p>
<p>Med stöd av vad som anförts hemställs</p>
<p style="margin-left:57px;">att riksdagen beslutar</p>
<p style="margin-left:57px;">A. att vidta följande ändringar i den föreslagna lagstiftningen:</p>
<p style="margin-left:57px;">1. orden "och verksamhetens bedrivande i övrigt” i 32 § utgår,</p>
<p style="margin-left:57px;">2. 11 § första stycket får följande lydelse: "Innan arbetsgivare med<br />
minst tio anställda beslutar om tillhör organisationen”,</p>
<p style="margin-left:57px;">3. 11 § andra stycket och 12 § andra meningen får följande lydelse:<br />
"Arbetsgivare har att avvakta med beslut eller annan åtgärd<br />
i frågan tills förhandlingen slutförts, om sådant uppskov skäligen<br />
kan krävas av honom.”,</p>
<p style="margin-left:57px;">4. 14 § första stycket får följande lydelse: "Finns lokal arbetstagarorganisation,<br />
skall förhandlingsskyldigheten enligt<br />
11-13 §§ fullgöras genom förhandling med denna.”,</p>
<p style="margin-left:57px;">5. 14 § andra stycket utgår,</p>
<p style="margin-left:57px;">6. 19 § får följande lydelse: "Arbetsgivare med minst tio anställda<br />
skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till<br />
vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur<br />
hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt<br />
liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”,</p>
<p style="margin-left:57px;">7. 20 § andra meningen utgår,</p>
<p style="margin-left:57px;">8. 21 § får följande lydelse: "Vad i 18 och 19 §§ sägs gäller ej<br />
om parts fullgörande av informationsskyldighet skulle för honom<br />
eller annan medföra påtaglig risk för skada.",</p>
<p style="margin-left:57px;">9. 22 § får följande lydelse: "Part som skall lämna information<br />
har rätt att göra skriftligt förbehåll om tystnadsplikt rörande<br />
den information som skall lämnas. Sker det är parten ej skyldig<br />
lämna beskedet till andra än sådana representanter för motparten<br />
vilka av denne till skäligt antal på förhand utsetts att</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_4"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_41"><p>21</p>
</div>
<div class="block ml_8"><p style="margin-left:20px;">mottaga informationen. Sådan representant får ej obehörigen<br />
yppa eller nyttja vad han sålunda erfarit.”,</p>
<p style="margin-left:20px;">10. 33-35 §§ sammanslås till en paragraf med följande lydelse:<br />
”Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation,<br />
som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems<br />
arbetsskyldighet eller rätt till lön eller annan ersättning, är arbetsgivaren<br />
skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten.<br />
Kan tvisten icke lösas vid förhandling, skall han väcka talan<br />
vid arbetsdomstolen. I avbidan på tvistens slutliga lösning skall<br />
den av arbetsgivaren hävdade uppfattningen gälla, där ej denne<br />
insett eller bort inse att hans tolkning av avtalet var felaktigt<br />
eller eljest särskilda skäl föreligger.</p>
<p style="margin-left:20px;">Innehåller kollektivavtal föreskrifter om medbestämmanderätt<br />
för arbetstagarna i fråga som avses i 32 § och uppkommer<br />
tvist om tillämpning i visst fall av sådan föreskrift eller av</p>
<p style="margin-left:20px;">beslut som har fattats med stöd därav, äger vad ovan angivits</p>
<p style="margin-left:20px;">motsvarande tillämpning.”,</p>
<p style="margin-left:20px;">11. 36 § utgår,</p>
<p style="margin-left:20px;">12. 37 § får följande lydelse: ”Skall enligt föreskrift i kollektivavtal<br />
förhandling enligt föregående paragraf äga rum både lokalt och</p>
<p style="margin-left:20px;">centralt, skall har avslutats. Underlåter arbetsgivaren att</p>
<p style="margin-left:20px;">påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det<br />
omtvistade fallet bunden av den tolkning arbetstagarparten<br />
gjort gällande, om kravet ej är oskäligt.”,</p>
<p style="margin-left:20px;">13. 41 § tillförs ett nytt andra och ett nytt tredje stycke av följande</p>
<p style="margin-left:20px;">lydelse: ”Ej heller får någon som avses i första stycket under<br />
tid som angetts där deltaga i stridsåtgärd som vidtages på grund<br />
av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.</p>
<p style="margin-left:20px;">Har i fall, som avses i första stycket punkt 4, någon i annat<br />
land vidtagit stridsåtgärd, vilken är otillåten enligt avtal eller<br />
enligt det landets lag, är likväl stridsåtgärd, som här i riket<br />
vidtages för att bispringa honom, tillåten om den utländska<br />
åtgärden med motsvarande tillämpning därpå av denna lag är<br />
att anse som tillåten.”,</p>
<p style="margin-left:20px;">14. 14 § tillförs en ny mening av följande lydelse: ”Är den lokala<br />
arbetstagarorganisationen icke representerad genom någon organisationsbildning<br />
på arbetsplatsen, skall förhandlingsskyldigheten<br />
enligt 11-13 §§ fullgöras i förhållande till särskilt utsedd<br />
facklig förtroendeman på arbetsplatsen.”,</p>
<p style="margin-left:20px;">15. 20 § tillförs en ny mening av följande lydelse: ”Är den lokala<br />
arbetstagarorganisationen icke representerad genom någon organisationsbildning<br />
på arbetsplatsen, skall informationsskyldigheten<br />
enligt 19 § fullgöras i förhållande till särskilt utsedd facklig<br />
förtroendeman på arbetsplatsen.”,</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_5"><p>Mot. 1975/76:2494</p>
</div>
<div class="block ml_42"><p>22</p>
</div>
<div class="block ml_9"><p style="margin-left:57px;">16. 60 § tredje stycket utgår,</p>
<p style="margin-left:57px;">17. 38-40 §§ utgår.</p>
<p style="margin-left:57px;">B. att frågan om företagares rätt att anlita entreprenör m. m. skall<br />
ytterligare utredas,</p>
<p style="margin-left:57px;">C. att med avslag på propositionens förslag såvitt avser gränsdragningen<br />
för de fackliga organisationernas rätt till medinflytande<br />
inom den offentliga sektorn anhålla om ny utredning<br />
i detta hänseende.</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>Stockholm den 23 april 1976<br />
GÖSTA BOHMAN (m)</p>
<p>STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) NILS CARLSHAMRE (m)</p>
</div>
<div class="block ml_5"><p>ALLAN HERNELIUS (m)</p>
<p>ERIC KRONMARK (m)</p>
<p>BRITT MOGÅRD (m)</p>
<p>TAGE MAGNUSSON (m)<br />
i Borås</p>
</div>
<div class="block ml_27"><p>ASTRID KRISTENSSON (m)</p>
<p>CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)</p>
<p>G. IVAR VIRGIN (m)</p>
<p>PER PETERSSON (m)<br />
i Gäddvik</p>
</div>
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_1" />
<div class="block ml_8" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_1" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_14" />
<div class="block ml_10" />
<div class="block ml_22" />
<div class="block ml_1" />
<div class="block ml_28" />
<div class="block ml_28" />
<div class="block ml_4" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_19" />
<div class="block ml_1" />
<div class="block ml_33" />
<div class="block ml_47" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_18" />
<div class="block ml_43" />
<div class="block ml_51" />
<div class="block ml_2" />
<div class="block ml_22" />
<div class="block ml_52" />
<div class="block ml_20" />
<div class="block ml_11" />
<div class="block ml_10"><p> </p>
</div>
<div class="block ml_4"><p> </p>
</div>
<div class="block ml_20"><p> </p>
</div>
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_57" />
</div>
<div class="sida">
<div class="block ml_0" />
<div class="block ml_6" />
<div class="block ml_17" />
<div class="block ml_57" />
<div class="block ml_57" />
<div class="block ml_57" />
</div>
</div>
0GÖSTA BOHMANm1undertecknare0STAFFAN BURENSTAM LINDERm2undertecknare0NILS CARLSHAMREm3undertecknare0ALLAN HERNELIUSm4undertecknare0ERIC KRONMARKm5undertecknare0BRITT MOGÅRDm6undertecknare0TAGE MAGNUSSONm7undertecknare0ASTRID KRISTENSSONm8undertecknare0CARL-WILH. LOTHIGIUSm9undertecknare0G. IVAR VIRGINm10undertecknare0PER PETERSSONm11undertecknareFZ022494av herr Bohman m. fl.mot_197576__2494.pdf625385pdfmed anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m. m.https://data.riksdagen.se/fil/906C3725-1431-41E3-9D62-6D643B4A02C7