3089409 FZ022171 1975/76 2171 mot mot Motion 1975/76:2171 av herr Bohman m. fl. Motion Motion 2171 0 1976-02-09 00:00:00 2014-11-03 20:37:51 2014-11-03 00:00:00 med anledning av propositionen 1975/76:53 om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse av herr Bohman m. fl. html skanning https://data.riksdagen.se/dokument/FZ022171/text https://data.riksdagen.se/dokument/FZ022171 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/FZ022171 <div class="dok" ><style> div.dok p,span { font-size:12px; font-family:verdana; white-space:nowrap; } div.sida { border-bottom: 1px solid #ddd; width:550px; } div.block { margin:2px; display:block; } div.brask { padding:5px 5px; background:#eee; border: 1px solid #999; width:540px; } .skannad, td { border: 1px solid #ccc; padding:2px; border-collapse: collapse; white-space: nowrap; text-align:center; font-size:90%; } .ml7 {margin-left:70px} .ml6 {margin-left:60px} .ml5 {margin-left:50px} .ml4 {margin-left:40px} .ml3 {margin-left:30px} .ml2 {margin-left:20px} .ml1 {margin-left:10px} </style><div class="brask"> Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma. </div> <div class="sida"> <div class="block ml_42">3 </div> <div class="block ml_4">Motion 1975/76: 2171 av herr Bohman m. fl. med anledning av propositionen 1975/76:53 om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse </div> <div class="block ml_4">Angående vidgad samhällsrepresentation i affärsbankernas ledning 1 regeringens proposition 1975/76:53 läggs förslag om en utbyggnad av systemet med samhällsrepresentanter i affärsbankernas styrelser. Dels föreslås regeringen få rätt att tillsätta en offentlig ledamot i de regionalstyrelser som förekommer i de större affärsbankerna, dels föreslås kommunerna få tillsätta representanter i styrelserna för affärsbankernas lokalkontor. Vidare föreslås att av regeringen utsedd samhällsrepresentant i affärsbankernas huvudstyrelser och regionalstyrelser skall ges rätt att deltaga i överläggningar inom direktionen eller annat organ under styrelsen. Föredraganden gör i propositionen gällande att "i stort sett har detta försök att genom offentliga styrelseledamöter skapa direkt insyn och medverkan från samhällets sida i de privata affärsbankernas beslut och politik slagit väl ut". Detta är det enda uttalande som återfinns i propositionen som skulle kunna betecknas som en utvärdering av hittills vunna erfarenheter av offentliga styrelseledamöter i affärsbankernas styrelser. Det är en milt sagt mager utvärdering och en bräcklig bakgrund för ett förslag om utbyggd samhällsrepresentation. Det framgår inte av propositionen vad som avses med att försöket ”slagit väl ut”. Två tolkningar är möjliga. Man kan för det första tänka sig att affärsbankernas kreditgivning genom de offentliga styrelseledamöterna fått en annan, ur samhällsekonomisk synpunkt förmånligare struktur än den annars skulle ha fått, dvs. att samhällsrepresentanterna i affärsbanksstyrelserna skulle ha drivit fram andra principer för kreditgivningen än vad styrelsens övriga ledamöter förordat. Den andra möjliga tolkningen är att de offentliga styrelserepresentanterna fungerat i stort sett som vilken annan styrelseledamot som helst, dvs. att det i allmänhet inte förekommit några policykonflikter mellan samhällsrepresentanterna och övriga styrelseledamöter, utan att man på det stora hela varit ense om principerna för kreditgivningen och bankernas verksamhet i övrigt. När regeringen säger att försöken med offentliga styrelserepresentanter slagit väl ut torde den närmast avse erfarenheter av det slag som det andra av de två alternativen ovan förutsätter. De offentliga styrelseledamöterna har helt enkelt fungerat på samma sätt som övriga styrelseledamöter, och några intressekonflikter mellan bankernas intressen och samhällsintresset har i allmänhet inte förekommit. Några sådana konflikter var inte heller 1* Riksdagen 1975/76. 3 sami Nr 2170-2172 </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1975/76:2171 </div> <div class="block ml_42">4 </div> <div class="block ml_4">att vänta. Det allmännas representanter i bankstyrelserna skulle med andra ord knappast alls ha haft några praktiska konsekvenser på bankernas kreditgivning. Det fanns visserligen de som i debatten 1970 i anslutning till behandlingen av regeringens proposition 1970:141 om samhällsrepresentanter i bankstyrelserna gjorde gällande att de då föreslagna, nya reglerna kunde tolkas så, att de båda grupperna av styrelseledamöter skulle ha skilda målsättningar och olika ansvar och att detta skulle medföra en risk för splittring av styrelsens arbete. Detta var emellertid ett rent hypotetiskt resonemang, eftersom det inte från något ansvarigt håll gjordes gällande att bankerna inte skulle uppfylla de krav som staten ställde på dem. Med eller utan offentliga styrelserepresentanter har bankerna att fullföra sina samhällsuppgifter. Man skulle möjligen kunna säga att det genom de offentliga styrelseledamöterna bekräftas att de instrument för insyn i och inflytande på bankernas verksamhet som statsmakterna förfogar över - banklagstiftningen, bankinspektionen och riksbanken - är adekvata och tillräckliga. Ovannämnda förhållande till trots vill regeringen nu ytterligare öka den offentliga representationen i bankernas styrelser. Det enda egentliga motiv härför som återfinns i propositionen är att affärsbankerna i viss utsträckning delegerat ansvar från huvudstyrelserna till regionala och lokala styrelser. Avsikten med delegeringen har givetvis varit att öka effektiviteten i kreditgivningen genom att lägga en större del av beslutanderätten på personer som genom sin lokala förankring har bättre kännedom om de företag och personer som kreditärendena gäller än de som sitter i en central bankstyrelse. Huvudstyrelsen kan för sin del genom rapportsystem följa hur den delegerade beslutsrätten utnyttjas och genom sina direktiv åstadkomma den behövliga styrningen. Bankinspektionen förklarar uttryckligen att enligt dess mening utvecklingen med delegering av ärenden från bankstyrelsen till regionala eller lokala organ icke varit till nackdel för de offentliga styrelseledamöternas möjligheter till inflytande. Följden av en ökad delegering av beslutanderätt från affärsbankernas huvudstyrelser är, heter det i propositionen, att de offentliga styrelseledamöternas möjligheter att påverka beslutsfattandet i banken minskas i motsvarande mån som styrelsen har delegerat beslutanderätt till andra organ. Det sagda innebär, sägs det vidare, att det finns skäl att bredda det allmännas representation i bankerna. Uttalanden av detta slag andas skepsis till delegeringen som princip. Det speglar centralbyråkratens misstro mot att släppa ifrån sig makt. Det finns ett underförstått "delegering är skumt” i föredragandens uttalande, och regeringens slutsats blir följaktligen att det finns skäl att bredda det allmännas representation i bankerna. Det förhållandet att inte bara de offentliga styrelseledamöterna utan alla styrelseledamöter liksom den centrala bankledningen får minskade möjligheter att i detalj påverka beslutsfattandet i banken som en följd av delegering till regional och lokal nivå nämns inte alls i propositionen. Om emellertid den centrala bankledningen, som ytterst bär ansvaret bör bankens verksamhet och re </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1975/76:2171 </div> <div class="block ml_41">5 </div> <div class="block ml_4">sultat, inte ser någon fara i att dess möjligheter att påverka beslutsfattandet i banken minskar, då kan det rimligen inte vara några insynsmöjligheter av vitalt intresse för samhället heller som går förlorade genom decentraliseringen. I den mån man anser att offentliga styrelserepresentanter i affärsbankernas styrelser fyller en verklig och viktig funktion kan det i och för sig vara logiskt att offentliga styrelserepresentanter tillsätts i de särskilda regionstyrelser med ett betydande mått av självständighet som har eller kommer att tillskapas. Så harju redan skett i fråga om Skandinaviska Enskilda Bankens tre regionalstyrelser och möjliggjordes genom en ändring i banklagen år 1971. Vi hade emellertid redan då den uppfattningen att en utökning av antalet offentliga styrelserepresentanter från högst tre till högst fem var omotiverad. Några bärande motiv för en utökning lämnades icke i propositionen, hävdade vi. Vi har inte ändrat uppfattning på denna punkt. Den insyn som uppnås genom offentlig styrelserepresentation i affärsbankernas centralstyrelser är fullt tillräcklig. Att som i propositionen föreslås öka antalet offentliga styrelserepresentanter med ca 1 700 genom att också placera sådana i bankernas lokala kontorsstyrelser finnér vi helt orimligt. Det medför betydande kostnader och är ett uttryck för en slags byråkratisk elefantiasis. Vilken funktion offentliga styrelserepresentanter i bankernas lokala kontorsstyrelser egentligen skulle ha framgår inte av propositionen. Det sägs blott att det från samhällets synpunkt är värdefullt om representanter för kommunerna får möjlighet att påverka besluten i kreditfrågor som är av betydelse för kommunernas liv och utveckling. Några sådana beslut torde emellertid i mycket ringa utsträckning fattas av kontorsstyrelserna, eftersom dessa i hög grad är bundna av direktiv i fråga om kreditgivningen. En kontorsstyrelse torde t. ex. ha små möjligheter att gå in och hålla ett nedläggningshotat företag med ringa kreditvärdighet under armarna. Kontorsstyrelsen är bunden av givna regler om bl. a. säkerhet för lån. 1 och för sig kunde det kanske från den lokala kontorsstyrelsens synpunkt vara värdefullt med en kommunal förtroendeman som ledamot med tanke på den personkännedom en sådan kan besitta. Men det torde inte vara detta som avses med lagförslaget. Vi tror emellertid att få medborgare finnér det som en försäkring från integritetssynpunkt att representanter för kommunen t. o. m. skall ha synpunkter på deras möjligheter att erhålla banklån. Enligt vår uppfattning är det här fråga om en utveckling som principiellt är mycket betänklig. Risken för dubbla lojaliteter kan inte uteslutas. Det finns åtminstone teoretiskt risk för underhandsuppgörelser som kan binda kommuner eller kommunala organ. Det är enligt vår uppfattning angeläget att gränserna mellan offentlig förvaltning och politiska beslut å ena sidan och affärsmässig eller annan liknande verksamhet å andra sidan är klart utstakade. Det är i själva verket ett grundläggande demokratiskt renlighetskrav att vägen inte öppnas för de jävskonflikter som är inbyggda i det </div> </div> <div class="sida"> <div class="block ml_4">Mot. 1975/76:2171 </div> <div class="block ml_41">6 </div> <div class="block ml_3">föreslagna systemet. Detta innebär inte att vi i och för sig vänder oss mot att kommunala förtroendemän - som nu ofta är fallet - sitter i en bankstyrelse. Men det är en väsentlig skillnad mellan att sitta där som officiell representant för det allmänna och att vara utsedd på grund av sina allmänna erfarenheter och sin duglighet som enskild person. Enligt regeringens förslag skall de offentliga styrelserepresentanterna ej blott fungera som styrelseledamöter i egentlig mening. De skall i princip kunna ha insyn i varje fråga som bereds inom banken, oavsett om den skall avgöras av styrelsen eller inte. Detta strider mot vad som tidigare gällt i fråga om de offentliga styrelseledamöterna och även mot bankinspektionens uttalande om att ingen åtskillnad bör göras mellan de offentliga styrelseledamöterna och de stämmovalda. Tidigare har ej blott representanter för regeringspartiet utsetts till offentliga styrelserepresentanter i affärsbankernas styrelser. Även företrädare för oppositionen har tilldelats sådana uppdrag. Uppenbarligen anser regeringen emellertid inte att så bör ske fortsättningsvis. I ett anförande inför den socialdemokratiska partikongressen hösten 1975 förklarade finansministern att det inte var nog att vederbörande var bankkunnig. ”Dessutom skall han ha en ideologisk uppfattning i dessa frågor som är samstämmig med den socialdemokratiska regeringens och den här kongressens uppfattning.” Uttalanden av detta slag stärker oss i vår övertygelse att någon utbyggnad av samhällsrepresentation i bankstyrelserna ej blott är onödig utan direkt olämplig. Mot bakgrund av det ovan anförda hemställes att riksdagen måtte besluta att avslå regeringens proposition 1975/76:53. Stockholm den 9 februari 1976 GÖSTA BOHMAN (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) ALLAN HERNELIUS (m) ERIC KRONMARK (m) BRITT MOGÅRD (m) TAGE MAGNUSSON (m) i Borås </div> <div class="block ml_26">H. NILS CARLSHAMRE (m) ASTRID KRISTENSSON (m) CARL-WILH. LOTHIGIUS (m) G. IVAR VIRGIN (m) PER PETERSSON (m) i Gäddvik </div> </div> </div> 0 GÖSTA BOHMAN m 1 undertecknare 0 STAFFAN BURENSTAM LINDER m 2 undertecknare 0 ALLAN HERNELIUS m 3 undertecknare 0 ERIC KRONMARK m 4 undertecknare 0 BRITT MOGÅRD m 5 undertecknare 0 TAGE MAGNUSSON m 6 undertecknare 0 H. NILS CARLSHAMRE m 7 undertecknare 0 ASTRID KRISTENSSON m 8 undertecknare 0 CARL-WILH. LOTHIGIUS m 9 undertecknare 0 G. IVAR VIRGIN m 10 undertecknare 0 PER PETERSSON m 11 undertecknare FZ022171 av herr Bohman m. fl. mot_197576__2171.pdf 142587 pdf med anledning av propositionen 1975/76:53 om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse https://data.riksdagen.se/fil/34F02534-09D9-4088-AE12-205B76354D2B