Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1992/93:159

om stöd och service till vissa funktionshindrade


Prop. 1992/93:159


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 februari 1993 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bengt Westerberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att en ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder införs; lag om stöd och service till vissa funktionshind­rade (LSS). LSS skall ersätta lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl. (elevhemslagen). Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och sär­skild service till följande grapper:

1. Personer med utvecklingsstöming och personer med autism eller
autismliknande tillstånd.

2.             Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funk­tionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

3.             Personer med andra och varaktiga fysiska eller psykiska funk­tionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om dessa är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller ser­vice.

Lagens personkrets skall ha rätt till stöd och service i form av:

-      rådgivning och annat personligt stöd,

-      biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assi­stans,

-      ledsagarservice,

-      biträde av kontaktperson,

-      avlösarservice,

1 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


-      korttidsvistelse utanför henunet,                                  Prop. 1992/93:159

-      korUidstUlsyn för skolungdom över 12 år,

-      boende i familjehem eller i bostad med särskild service för bam och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

-      bostad med särskild service för vuxna eller aiman särskilt anpassad bostad för vuxna.

Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funk­tionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder skall ha rätt till daglig verk­samhet.

Kommunen föreslås vara huvudman för samtliga former av stöd och service med undantag för rådgivning och annat personligt stöd, vilket blir en uppgift för landstinget. Lagen ger dock möjlighet att genom avtal mellan huvudmännen flytta över ansvar för en verksamhet från landsting till kommun eller från kommun till landsting.

Genom LSS införs en rätt till biträde av personlig assistent för svårt funktionshindrade som inte fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen. Enligt förslaget skall den enskilde kurma få insatsen genom att kommunen anordnar assistansen eller i form av ekonomiskt stöd för att själv vara arbetsgivare för assistenten. Den enskilde skall också kurma använda stödet för att anlita någon annan för att tillhandahålla assistan­sen.

1 propositionen föreslås att personer som inte fyllt 65 år och som bor i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig skall kunna er­hålla en ny statlig ersättning, s.k. assistansersättning. Assistansersätt­ning är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans och skall enligt förslaget kunna lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning före­slås åvila de allmänna försäkringskassorna. 1 propositionen läggs förslag om en särskild lag om assistansersättning.

Avgifter får bara i vissa fall tas ut för insatser enligt den nya lagen. Av den som är berättigad att av försäkringskassa erhålla assistansersätt­ning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning.

Kommunens eller landstingets beslut om stöd och service enligt LSS får överklagas hos länsrätten.

LSS föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt skall omsorgs­lagen, införandelagen till omsorgslagen samt elevhemslagen upphöra. Landstingens nuvarande verksamhet enligt omsorgslagen i form av kon­taktperson, daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttidsvistelse samt boende i familjehem och bostad med särskild service föreslås successivt föras över till kommunema. Samma sak föreslås ifråga om verksamhet enligt den nuvarande elevhemslagen. Överföringen av huvudmanna­skapet skall vara slutförd senast den 31 december 1995. Frågor om överföring av huvudmannaskapet föreslås regleras i en särskild införan­delag fill LSS.

Med syfte att tillförsäkra personer med funktionshinder habilitering.


 


rehabilitering och hjälpmedel av god kvalitet föreslås att sjukvårds-    Prop. 1992/93:159 huvudmännen, genom eU tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, åläggs ett ansvar för dessa verksamheter. För att påskynda ut­vecklingen av habilitering och rehabilitering föreslås att ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag om 425 miljoner kronor per år införs.

När det gäller hjälpmedelsförsörjningen konstateras att den ansvarsför­delning mellan kommuner och landsting som lades fast till följd av den s.k. Ädel-reformen bör gälla även fortsättningsvis. För att påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grapper med omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov föreslås ett tidsbegränsat stimulans­bidrag om 25 miljoner kronor per år.

1 propositionen föreslås vidare att stödet till s.k. små och mindre kända handikappgrupper skall byggas ut och samordnas. För att åstad­komma de nödvändiga utvecklingsinsatsema inom orruådet föreslås att särskilda statliga medel skall kunna användas inom ramen för det före­slagna stimulansbidraget till habilitering och rehabilitering.

1 propositionen framläggs förslag till förändringar inom föräldraför­säkringen som avser att förbättra det ekonomiska stödet till föräldrar med funktionshindrade barn. Förslagen innebär att föräldrar till barn under 16 år som ingår i LSS:s personkrets skall ha rätt till tio kontakt­dagar per bam och år samt att föräldrar vid besök på en institution för medverkan i behandling av ett sjukt eller funktionshindrat barn eller i andra liknande sammanhang skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning även om bamet inte är närvarande. Vidare föreslås att förälder till bam som fyllt 16 år men inte 21 år och som omfattas av LSS skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 4 kap. 10 § första stycket I lagen om allmän för­säkring. I vissa fall skall föräldrapenning kuima utges till utgången av vårterminen det år barnet fyller 23 år.

Flera förslag läggs fram som syftar till att tillförsäkra döva, döv­blinda, vuxendöva och hörselskadade en väl fungerande tolkljänst. Genom ett tillägg i HSL klargörs att landstingen har en skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Propositionen innehåller vidare förslag om tillägg i socialtjänstlagen (1980:620) som innebär klargöranden av kommunernas skyldigheter dels vad gäller uppsökande och upplysande verksamhet på äldre- och handikappområdet, dels att planera sina insatser för personer med funk­tionshinder. Vidare föreslås en vidgning av tystnadsplikten inom enskild verksamhet på så sätt att tystnadsplikt skall gälla inom all yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.

Till följd av de nämnda förslagen föreslås slutligen ändringar av i huvudsak redaktionell art i sekretesslagen (1980:100), kommunal skatte­lagen (1928:370), rättegångsbalken, lagen (1964:143) om bidragsför­skott, stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m., lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmärma förvaltningsdomstolar, lagen (1978:410) om räu till ledighet för vård av bam, m.m., lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och


 


sjukvårdens   samt   omsorgsverksamhetens   område,   utlänningslagen    Prop. 1992/93:159 (1989:529) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Den totala merkostnaden för reformen beräknas uppgå till I 600 miljoner kronor. 1 enlighet med den s.k. finansieringsprincipen föreslås att en reglering gentemot kommuner och landsting skall göras, som motsvarar de ekonomiska konsekvensema av reformförslagen.


 


Propositionens lagförslag                                Prop. 1992/93:159

1 Förslag till

Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

IiUedande bestämmelser

1 § Denna lag iimehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och
särskild service åt personer

1.    med utvecklingsstöming, autism eller autismliknande tillstånd,

2.    med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjäraskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

3.    med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett om­fattande behov av stöd eller service.

2 § Varje landsting skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara
för insatser enligt 9 § första stycket I.

Varje kommun skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara för insatser enligt 9 § första stycket 2-10.

3 § Vad som föreskrivs för landsting i denna lag gäller också kom­
muner som inte ingår i något landsting.

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den
enskilde kan ha enligt någon arman lag.

Verksamhetens mål och allmänna inriktning

5   § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i I §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

6   § Verksamheten enligt denna lag skall bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grandad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integri­tet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges.

Rätten tiU insatser

7 § Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd
och särskild service enligt 9 § första stycket 1-9, om de behöver sådan
hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på armat säU.
Personer som anges i 1 § 1 och 2 har, under samma föratsättningar,


 


även räu till insatser enligt 9 § första stycket 10.                Prop. 1992/93:159

Den enskilde skall genom insatsema tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatsema skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgäng­liga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

8 § Insatser enligt deima lag skall ges den enskilde endast om han begär
det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att
på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, för­
myndare eller förvaltare begära insatser för honom.

Insatserna för särskUt stöd och särskUd service

9 § Insatseraa för särskilt stöd och särskild service är

1.   rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för märmiskor med stora och varaktiga funktionshinder,

2.   biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kost­nader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:000) om assistansersätt­ning,

3.   ledsagarservice,

4.   biträde av kontaktperson,

5.   avlösarservice i hemmet,

6.   korttidsvistelse utanför det egna hemmet,

7.   korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov,

8.   boende i familjehem eller i bostad med särskild service för bam och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

9.   bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna,

10.  daglig verksamliet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.

Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det aU den insats-berättigade har fyllt 65 år.

I insatsema enligt första stycket 5-8 och 10 samt i insatsen bostad med särskild service för vuxna ingår också omvårdnad. 1 insatserna bostad med särskild service för bam och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktivite­ter,

10 § I samband med att insats enligt derma lag beviljas kan den enskilde
begära au en individuell plan med beslutade och planerade insatser
upprättas i samråd med honom. I planen skall även redovisas åtgärder
som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall
fortlöpande och minst en gång om året omprövas.

Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om upprättade planer.

11 § Om någon till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt
missbmk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande
orsak är ur stånd att själv ta hand om sådant ekonomiskt stöd från
kommunen som avses i 9 § första stycket 2, får kommunen besluta att
ersättningen skall betalas ut till någon annan person för att användas till
kostnader för personlig assistans till den stödberättigade.


 


12 § Kommunen får besluta om återbetalning av ekonomiskt stöd som    Prop. 1992/93:159
kommunen beviljat enligt 9 § första stycket 2, om den som erhållit

stödet eller hans ställföreträdare genom aU länma oriktiga uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att det ekonomiska stödet har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om det ekono­miska stödet annars har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som erhållit stödet eller hans ställföreträdare skäligen borde ha insett detta.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om verksamhet enligt 9 § första stycket 6-10 meddela föreskrifter
till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

SärskUda uppgifter för kommunen

14   § Kommunen skall verka för att insatser som skall tas upp i planer som avses i 10 § samordnas.

15   § Till kommunens uppgifter hör att

 

1.    fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är,

2.    verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,

3.    informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,

4.    medverka till att personer som anges i I § får tillgång till arbete eller studier,

5.    verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i I §,

6.    anraäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av I § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när eU förmyndarskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, samt

7.    samverka med organisationer som företräder människor med om­fattande funktionshinder.

Gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas ansvar

16 § En kommuns ansvar enligt deima lag gäller gentemot dem som är
bosatta i kommunen.

Om en person som anges i 1 § tänker bosätta sig i en kommun, skall kommunen på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser från kommunen enligt 9 §. Vid prövningen av en ansökan om förhands­besked skall bestämmelsema i derma lag gälla. Kommunen skall utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den enskilde rätt till om han bosätter sig i kommunen. Förhandsbeskedet gäller under sex månader räknat från den dag då insatsema blir tillgäng­liga för den enskilde.

Om behov av insatser enligt denna lag uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun skall kommunen ge det stöd och den hjälp som omedelbart behövs.

Såvitt avser landstingets förpliktelser gäller vad som sägs i denna paragraf om kommunen i stället landstinget.

17 § Ett landsting eller en kommun får med bibehållet ansvar sluta avtal
med någon annan om au tillhandahålla insatser enligt denna lag.


 


Eu landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal    Prop. 1992/93:159 om att ansvar för en eller flera uppgifter enligt denna lag överiåts från landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget. Om en sådan överlåtelse sker skall föreskriftema i detma lag om landsting eller kommun gälla för den till vilken uppgiften överlåtits.

Om ett landsting och en konunun har träffat en överenskommelse enligt andra stycket, får överlåtaren lämna sådant ekonomiskt bidrag till mottagaren som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse skett från ett landsting till samtliga kommuner som ingår i landstinget, får kommunema lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunema.

Avgifter m.m.

18    § Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättiga­de att få assistansersättning enligt lagen (1993:000) om assistansersätt­ning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning.

19    § Av dem som har folkpension i form av hel förtidspension eller hel ålderspension eller som har annan inkomst av motsvarande storlek får skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter tas ut enligt de gmnder som kommunen bestämmer. Avgiftema får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Kommunen skall se till aU den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov.

20    § Om någon som är under 18 år får omvårdnad i ett annat hem än det egna med stöd av denna lag, är föräldrama skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kommu­nen får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser bamet.

21    § 1 andra fall än som anges i 18-20 §§ får avgifter eller ersättning för kostnader inte tas ut för insatser enligt deima lag.

Nämnder

22 § Ledningen av landstingets eller kommunens verksamhet enligt
denna lag skall utövas av en eller flera nämnder som fullmäktige utser.

Enskild verksainhet

23 § En enskild person får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkes­
mässigt bedriva sådan verksamhet om avses i 9 § första stycket 6-10.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas. Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten.

Enskild verksamhet skall stå under tillsyn av den eller de nämnder som avses i 22 § i den kommun där verksamheten bedrivs. Om ansvaret för uppgiften överlåtits till landstinget enligt 17 § andra stycket skall verksamheten i stället stå under tillsyn av landstingets motsvarande nämnd. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten.

24 § Om det råder något allvarligt missförhållande inom en enskild
verksamhet som avses i 23 §, skall länsstyrelsen förelägga den som
bedriver verksamheten att avhjälpa missförhållandet.

Om länsstyrelsens föreläggande inte följs, får länsstyrelsen återkalla tillståndet.


 


TUlsyn m.m.                                                                 Prop. 1992/93:159

25    § Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över verksamhet enligt denna lag. Styrelsen skall följa, stödja och utvärdera verksamheten samt informera om den och stimulera till vidareutveckling.

26    § Länsstyrelsen har inom länet tillsyn över verksamhet enligt denna lag och får då inspektera verksamheten.

Länsstyrelsen skall också inom länet

1.   informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksam­heten,

2.   ge kommunema råd i deras verksamhet, samt

3.   främja samverkan i planering mellan kommunerna, landstingen och andra samhällsorgan.

Överklagande

27 § Beslut av en sådan nämnd som avses i 22 § eller av länsstyrelsen
får överklagas hos länsrätten om beslutet avser

1.    insatser för en enskild enligt 9 §,

2.    utbetalning till någon annan enligt 11 §,

3.    återbetalning enligt 12 §,

4.    förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra stycket,

5.    tillstånd till enskild verksamhet enligt 23 §, eller

6.    föreläggande eller återkallelse av tillstånd enligt 24 §.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Länsrätten eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

Straff

28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 23 § första
stycket första meningen döms till böter.

Tystnadsplikt

29 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obe­
hörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållan­
den.

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (1993:000) om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade.


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:159

Lag om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade
träder i kraft den I januari 1994.

Vid ikraftträdandet skall, med de undantag som framgår av denna lag, följande lagar upphöra att gälla, nänUigen lagen (1985:568) om sär­skilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. och lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl.

2 § I denna lag avses med

omsorgslagen lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,

införandelagen till omsorgslagen lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,

elevhemslagen lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl., och

den nya lagen lagen (1993:000) om stöd och service till vissa fuiUc-tionshindrade

Befintlig verksainhet enligt omsorgslagen och elevhemslagen

3 § Under tiden fram till och med den 31 december 1995 skall, utan
hinder av bestänunelsen i 2 § andra stycket nya lagen, varje landsting
svara för insatser enligt

1.    9 § första stycket 4 och 6-10 nya lagen för personer som omfattas av 1 § 1 och 2 samma lag, och

2.    9 § första stycket 8 nya lagen för barn med fysiska funktionshinder som omfattas av 1 § 3 sanuna lag, i de fall bamen till följd av funk­tionshindren eller av andra särskilda skäl är i behov av särskilt boende för att kunna delta i undervisning i gmndskolan eller, beträffande barn före skolåldern, för att kunna få vård och förskoleundervisning som påkallas av funktionshindren.

Tillsyn enligt 23 § andra stycket nya lagen utövas i dessa fall av landstingets nämnd enligt 22 § samma lag.

4   § Eu landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om att en eller flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från landstinget till kommunen vid en tidigare tidpunkt än den I januari 1996. 1 så fall gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

5   § Den som vid den nya lagens ikraftträdande får omsorger enligt omsorgslagen eller inackordering enligt elevhemslagen skall utan sär­skilt beslut anses ha blivit beviljad motsvarande insatser enligt den nya lagen.

10


Specialsjukhus och vårdhem                                            Prop. 1992/93:159

6   § Landstingen och kommunema skall gemensamt planera för avveck­ling av befintliga specialsjukhus och vårdhem. Avvecklingsplaner skall upprättas och länmas in till Socialstyrelsen senast den 31 december 1994.

7   § Specialsjukhus och vårdhem får användas för sitt hittillsvarande ändamål tills de har avvecklats helt. För innehållet i verksamheten och för verksamhetens bedrivande i övrigt gäller bestämmelsema i den nya lagen i tillämpliga delar. För avgifter gäller dock 4 § införandelagen till omsorgslagen i stället för 19 och 20 §§ nya lagen. För specialsjukhusen tillämpas dämtöver bestämmelserna i 13 och 14 §§ och 16 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. För sådan vård gäller fortfarande i tillämpliga delar 6 och 7 §§ införandelagen till omsorgslagen.

8 § Landstingen är huvudmän för befintliga vårdhem, om inte annat
avtalats enligt 10 §, samt för specialsjukhus. Ledningen av verksam­
heten vid specialsjukhus och vårdhem skall utövas av den eller de
nämnder som utövar ledningen av verksamheten enligt den nya lagen.

Socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten vid specialsjukhus och vårdhem. Styrelsen har rätt att inspektera verksamheten.

9 § En sådan kommunal nämnd som avses i 22 § nya lagen skall regel­
bundet och minst en gång om året i samråd med landstingets motsvaran­
de nämnd överväga om boendet i specialsjukhus eller vårdhem i stället
kan fortsätta i någon boendeform enligt den nya lagen.

10 § Ett landsting och en konunun som ingår i landstinget får träffa
avtal om att kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem.
1 så fall gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

Övriga bestämmelser

11    § Den som har fått tillstånd att driva enskild verksamhet enligt 17 § omsorgslagen eller som anses ha ett sådant tillstånd enligt 9 § införan­delagen till omsorgslagen skall anses ha fått tillståndet enligt 23 § nya lagen.

12    § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i derma lag, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

11


3 Förslag till                                                                  Prop. 1992/93:159

Lag om assistansersättning

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1   § Denna lag innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assis­tansersättning).

2   § Frågor om assistansersättning handläggs av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassoma.

Beslut om assistansersättning fattas av den allmänna försäkringskassa där sökanden är inskriven eller skulle ha värk inskriven, om han upp­fyllt åldersvillkoret i I kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Assistansersättning

3 § Den som omfattas av I § lagen (1993:000) om stöd och service till
vissa funktionshindrade har, utom i fall som anges i 4 §, rätt att få
assistansersättning enligt denna lag om han

-    inte har fyllt 65 år, och

-    har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Personlig assistans har i denna lag samma betydelse som i 9 § första stycket 2 lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktions­hindrade.

4 § Assistansersättning lämnas inte för tid då den funktionshindrade

1.    vårdas på en institution som tUlhör staten, en kommun eller ett landsting,

2.    vårdas på en institution som drivs med bidrag från staten, en kom­mun eller ett landsting, eller

3.    bor i en gmppbostad.

Ansökan och beslut m.m.

5 § Ansökan om assistansersättning skall göras skriftligen hos den all­
männa försäkringskassa som anges i 2 § andra stycket. Försäkrings­
kassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Om någon hos en kommun har ansökt om biträde av personlig assis­tent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt lagen (1993:000) om stöd och service till vissa fuiUctionshindrade, skall kommunen, om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning, anmäla detta till den försäkringskassa som anges i 2 § andra stycket. I sådant fall skall försäkringskassan även utan ansökan pröva frågan om assistansersätt­ning.

Assistansersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tre måna­der före den månad då ansökan eller anmälan gjorts.

6  § Assistansersättning skall beviljas för ett visst antal timmar per
vecka, då den enskilde har behov av personlig assistans för sin dagliga
livsföring (beviljade assistanstimmar).

12


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar    Prop. 1992/93:159 ytterligare föreskrifter om beräkning av assistansersättningen.

7 § Rätt till assistansersättning för den som erhåller sådan ersättning
skall omprövas sedan två år förflutit från det att frågan om rätt till
ersättning senast prövades och vid väsentligt ändrade förhållanden.

Ändring av assistansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden skall gälla från och med den månad då anledning till ändringen uppkom.

8 § Om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om någon har rätt
till assistansersättning men det finns sannolika skäl för att sådan rätt
föreligger, skall försäkringskassan besluta att ersättning skall betalas ut
med ett skäligt belopp om detta är av väsentlig betydelse för den funk­
tionshindrade. Detsamma gäller om det står klart att rätt till assistanser­
sättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan
betydande dröjsmål. För sådan ersäuning får föreskrivas särskilda
villkor.

Om det senare bestäms att assistansersättning inte skall lämnas eller skall lättmas med lägre belopp, är den ersättningsberättigade inte skyl­dig att betala tillbaka utbetald ersättning i andra fall än som anges i 16 §.

9 § Den som erhåller assistansersättning skall, om förhållandena ändras
så att rätten till ersättningen påverkas, genast anmäla detta hos försäk­
ringskassan.

Om den som erhåller assistansersättning har legal ställföreträdare en­ligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldigheten i stället denne.

Utbetalning

10    § Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar kostnaden för assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats. Assistansersättning utges dock högst med det belopp per timme som regeringen fastställer för varje år.

11    § Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får försäkringskassan besluta aU assistansersättningen skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommu­nens avgift för assistansen.

12    § Om en ersällningsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklig­het, långvarigt missbmk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande orsak är ur stånd att själv ta hand om assistansersätt­ningen, får försäkringskassan besluta att ersättningen skall betalas ut till en kommunal myndighet eller till någon annan person för att användas till kostnader för personlig assistans till den ersättningsberättigade.

Handläggning m.m.

13    § Frågor som avses i 6-8 §§ skall inom försäkringskassan avgöras av socialförsäkringsnämnd.

14    § Den kommun i vilken den som ansöker om eller erhåller assistans­ersättning är bosatt skall, om det inte är obehövligt, höras i ärenden enligt denna lag.

13


15 § Beslut om assistansersättning och beslut enligt 11 och 12 §§ skall    Prop. 1992/93:159
sändas till den kommun inom vilken den enskilde bor.

Återbetalning

16 § Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av assistansersätt­
ning, om den som erhållit ersättning eller hans ställföreträdare genom
att länma oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en
uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att
ersättning har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp. Detsamma
gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt
belopp och den som erhålUt ersättning eller hans ställföreträdare skä­
ligen borde ha insett detta. Om det finns särskilda skäl får försäkrings­
kassan efterge kravet på återbetalning helt eller delvis.

Vid en senare utbetalning till någon som skall betala tillbaka ersättning enligt första stycket får kassan hålla iime ett skäligt belopp i avräkning på vad som har länmats för mycket.

Överklagande m.m.

17 § Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt
överklagande av försäkringskassas och domstols beslut skall tillämpas i
ärenden om assistansersättning.

Omprövning av ett sådant beslut av en försäkringskassa som har fattats av en tjänsteman i ett ärende om skyldighet att återbetala assi­stansersättning skall göras av socialförsäkringsnämnden, om det belopp som utbetalats för mycket överstiger 10 procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring.

Ett beslut i ett ärende om assistansersättning skall gälla omedelbart, om inte något aimat anges i beslutet.

Övriga bestämmelser

18 § I fråga om ersättning enligt denna lag tillämpas följande före­
skrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, närnligen

18 kap. 2 § om Riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1994.

14


4 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'

dels att ordet "handikapp" i mbriken närmast före 21 § skall bytas ut

mot "funktionshinder", dels att 20 a och 69 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 71 a §§,

samt närmast före 71 a § en ny mbrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

20a§-

Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsför­hållandena i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om social­tjänstens verksamhet på detta område.

Kommunen skall planera sina insatser för äldre. 1 planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.

21 a

Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsför­hållandena i kommunen för män­niskor med funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upp­lysa om socialtjänstens verksam­het på detta område.

Kommunen skall planera sina insatser för människor med funk­tionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med lands-linget samt andra samhällsorgan och organisationer.

69 § Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Elt sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har varit verk­sam i ett sådant hem som avses i denna paragraf fär inte obe­hörigen röja vad han därvid har erfarit om enskildas personliga förhållanden.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

' Lagen omtryckt 1988:871. - Senaste lydelse 1991:1667.

15


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

Tystiutdsplikt

71 a §

Den som är eller har varit verk­sam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han därvid har erfarit om enskildas person­ligaförhållanden.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 71 a § den I juli 1993, och i övrigt den 1 januari 1994.

16


5 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)' skall införas två nya paragrafer, 3 a § och 18 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3a§,

Landstinget skall erbjuda dem som är bosatta inom landstinget

1.   habilitering och rehabilite­
ring,

2.   hjälpmedel för funktionshind­rade, och

3.   tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Landstingets ansvar omfattar dock inte habilitering, rehabilite­ring och hjälpmedel som en kom­mun inom landstinget har ansvar för enligt 18 a §. Landstingets ansvar innebär inte någon in­skränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag.

Habilitering eller rehabilitering samt tillhandahållande av hjälp­medel skall planeras i samverkan med den enskilde. Av planen skall planerade och beslutade insatser framgå.

18 a §

Kommunen skall i samband med sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 första - tredje styck­ena erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för fiinktionshindrade.

Landstinget får även utan sam­band med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård enligt /S § träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen skall ha ansvar för hjälpmedel för funktionshindrade.

Lagen omtryckt 1992:567.


2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159


17


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

Vad som sägs i 3 a % tredje stycket gäller även i fråga om habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade som ombesörjs av en kommun.

Denna lag träder i kraft den I januari 1994.

18


6 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk­ring

dels att 2 kap. 6 §, 4 kap. 2, 4 och 10-13 §§ samt 10 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §

För resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande

behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller sjukhusvård enligt 4 §, utges

ersättning enligt gmnder som regeringen fastställer. Detsamma gäller

resekostnader i samband med

1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

2.    tandvård som avses i 3 §,

3.    besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av yrkes­inspektionen,

4.    besök med anledning av sjukdom hos läkare inom studerandeorganisationemas hälsovård, för vilken statsbidrag utbetalas av högskolestyrelse,

5.    konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer,

6.   besök för sjukvårdande be- 6. besök för sjukvårdande be­handling som ges såsom särskild     handling som ges / omedelbart omsorg enligt lagen (1985:568)      samband med insats enligt lagen om särskilda omsorger om psy- (1993:000) om stöd och service kiskt utvecklingsstörda m. fl.,          till vissa funktionshindrade,

7.    besök för sjuk vårdande behandling som ges med stöd av bestäm­melserna om den kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjuk­vårdslagen (1982:763),

8.    besök för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som ges med stöd av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård.

Ersättning för sjuktransporter utges enligt gmnder som regeringen fastställer.

Lagen omtryckt 1982:120. Senaste lydelse 1992:1737.

19


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


4 kap.

2r

Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel likställs med för­älder

a)   rättslig vårdnadshavare som inte är förälder och som har vård om bamet,

b)  den som med socialnänmdens medgivande har tagit emot ett bam för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det,

c)   den med vilken en förälder är eller har varit gift eller har eller har haft bam, om de varaktigt bor tillsammans.


Med förälder likställs vid till­lämpningen av 10 och 11 §§ även

a)   den som en förälder bor tiU­sanunans med under äktenskaps­liknande förhållanden,

b)   den som har tagit emot ett bam för stadigvarande vård och fostran i sitt hem.


Med förälder likställs vid till­lämpningen av 10, 10 a och 11 §§ även

a)   den som en förälder bor till­sammans med under äktenskaps­liknande förhållanden,

b)   den som har tagit emot ett bam för stadigvarande vård och fostran i sitt hem.


4r

Modem har rätt till föräldrapenning tidigast från och med den sextion­de dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. För tiden efter bamets födelse är den av föräldrama som till huvudsaklig del vår­dar bamet beräuigad till föräldrapenning.

Föräldrapenning utges även i samband med föräldrautbildning eller besök i förskoleverksamhet inom samhällets bamomsorg, i vilken bamet deltar. Föräldrapenning i samband med föräldrautbildning kan utges före bamets födelse.

En förälder som inte har bamet i sin vård har rätt till föräldrapen­ning endast om särskilda skäl föreligger. Modern har dock alltid rätt till föräldrapenning till och med den tjugonionde dagen efter förlossningsdagen, även om hon inte har barnet i sin vård.

En förälder som inte har bamet i sin vård har rätt till föräldrapen­ning endast om särskilda skäl föreligger. Kravet på särskilda skäl gäller dock inte

1.    modern till och med den tjugonionde dagen efter förloss­ningsdagen,

2.    förälder som deltar i för­äldrautbildning.


10 §= En förälder har rätt till tillfällig föräldrapennning för vård av ett bam, som inte har fyllt tolv år, om föräldem behöver avstå från förvärvs­arbete i samband med

1. sjukdom eller smitta hos bamet,

2. sjukdom eller smitta hos bamets ordinarie vårdare,

 Senaste lydelse 1985:87. " Senaste lydelse 1985:87. ' Senaste lydelse 1992:275.


20


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

3.    besök i samhällets förebyggande banUiälsovård,

4.    vårdbehov som uppkommer till följd av att bamets andra förälder besöker läkare med ett atmat barn till någon av föräldrama, under fömt­sättning att sistnämnda bam omfattas av bestämmelsema om tillfällig föräldrapenning.

För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om tillsynen av bamet är stadigvarande ordnad eller om bamet vårdas på sjukhus. För vård av ett bam som är äldre än som nyss sagts utges tillfällig föräldra­penning enligt första stycket inte för tid under vilken annars föräldra­penning skulle ha uppburits; undantag gäller dock om bamet vårdas på sjukhus.

En förälder till barn som fyllt En förälder till bam som fyllt
fyra år har, till och med det fyra år har, till och med det
kalenderår under vilket barnet kalenderår under vilket bamet
fyller tolv år, räU till fillfällig fyller tolv år, räU fill tUlfällig
föräldrapenning även när för- föräldrapenning även när för­
äldem avstår från förvärvsarbete i äldem avstår från förvärvsarbete i
samband med föräldrautbildning, samband med föräldrautbildning,
besök i bamets skola eller besök i besök i bamets skola eller besök i
förskole- eller fritidshemsverk- förskole- eller fritidshemsverk­
samhet inom samhällets bamom- samhet inom samhällets bamom­
sorg, i vilken bamet deltar (kon- sorg, i vilken bamet deltar (kon­
taktdagar),
                          taktdagar). En förälder till barn

som omfattas av 7 § lagen (1993:000) om stöd och service till vissa fiinktionshindrade har dock rätt till kontaktdagar från barnets födelse till dess att del fyller sexton år.

Rätt till tillfällig föräldrapenning tUlkommer även en fader som avstår från förvärvsarbete i samband med bams födelse för att närvara vid förlossningen, biträda i hemmet eller vårda bam. Motsvarande gäller i tillämpliga delar för en fader vid adoption av barn, om bamet inte fyllt tio år. Som adoption anses även att någon tar emot ett barn i avsikt att adoptera det.

10 a

En förälder till etl sjukt eller funk­tionshindrat barn som inte har fyllt 12 är har rätt till tillfällig föräldrapenning när föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med

1.   besök på en institution för
medverkan i behandling av barnet
eller för att lära sig vårda barnet,

2.   deltagande i en kurs som an­ordnas av sjukvårdshuvudman i samma syfte som anges i punkt 1,

3.   läkarbesök på grund av att barnet lider av allvarlig sjukdom,

4.   läkarbesök som är en del i

21


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


behandlingen av barnet,

5. deltagande i någon behand­ling som är ordinerad av läkare i samma syfte som anges i punkt 4.


11 f


Tillfällig föräldrapenning kan utges för vård av ett bam som fyllt tolv men inte sexton år i de fall bamet på gmnd av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller aimat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård.

Tillfällig föräldrapenning enligt första stycket utges om föräldem behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10 § första stycket. För tid under vilken an­nars föräldrapenning skulle ha uppburits utges dock inte tillfällig föräldrapenning annat än om bar­net vårdas på sjukhus. För vård-eller tillsynsbehov som gmndat rätt till vårdbidrag enligt 9 kap. 4 § utges inte heller tillfällig för­äldrapenning.

Den allmänna försäkringskassan får i förväg pröva om fömtsätt­ningarna enligt första stycket föreligger. Ett sådant beslut är bindande för den tid som anges i beslutet men kan omprövas om de förhållanden som har lagts till gmnd för beslutet ändras.


Tillfällig föräldrapenning kan utges för vård av ett barn som fyllt tolv men inte sexton år i de fall bamet på gmnd av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller aimat funktionshinder är i behov av särskild tillsyn eller vård.

Tillfällig föräldrapenning kan även utges för vård av ett barn som fyllt sexton men inte tjugoett år om barnet omfattas av 1  lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktions­hindrade. Om barnet efter att ha fyllt tjugoett år går i sådan skola som avses i 5 kap. 28 § eller 6 kap. 7 § skollagen (1985:1100) kan tillfällig föräldrapenning utges till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning enligt första stycket utges om föräldem behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10 § första stycket eller 10 a §. För tid under vilken annars föräldrapenning skulle ha uppburits utges dock inte tillfällig föräldraperming annat än om bamet vårdas på sjukhus. För vård- eller tillsyns­behov som gmndat räu till vård­bidrag enligt 9 kap. 4 § utges inte heller tillfällig föräldrapenning. Tillfällig föräldrapenning enligt andra stycket utges om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10  första stycket 1.

Den allmänna försäkringskassan får i förväg pröva om fömtsätt­ningama enligt första eller andra stycket föreligger. Ett sådant be­slut är bindande för den tid som anges i beslutet men kan om­prövas om de förhållanden som har lagts till gmnd för beslutet ändras.


 


Senaste lydelse 1992:275,


22


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


 


12 f

Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § första stycket och 77 § utges under högst 60 dagar för varje barn och år. Om föräldem be­höver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10 § första stycket 1, 3 och 4 utges tillfällig föräldrapenning under ytterligare högst 60 dagar för varje bam och år.

Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § tredje stycket utges under högst två dagar per bam och år.


Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § första stycket och 70 a § utges under sammanlagt högst 60 dagar för varje bam och år. Till­fällig föräldrapenning enligt 11  utges under högst 60 dagar för varje barn och år. Om föräldem behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10 § första stycket I, 3 och 4 och 10 a  ut­ges tillfällig föräldrapenning under ytterligare högst 60 dagar för varje bam och år.

Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § tredje stycket utges under högst två dagar per bam och år. 7 fall som avses i 10 § tredje stycket andra meningen utges dock till­fälligföräldrapenning under högst tio dagar per barn och år.


Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § fjärde stycket utges under högst tio dagar per bam. Sådan tillfällig föräldrapenning utges inte för tid efter sextionde dagen efter bamets hemkomst efter förlossningen. Vid adoption räknas tiden från den tidpunkt föräldrama fått bamet i sin vård.

Uppbär en förälder oavkortade löneförmåner under tid då han bedriver studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvs­arbete vid tillämpning av bestämmelsema om tillfällig föräldrapenning, i den mån föräldem går miste om löneförmånerna.

13 §« För au styrka det särskilda vård eller tillsynsbehov som avses i 11 § första stycket skall läkamtiåtande inges.


Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att särskilt utiåtande inges för att styrka bar­nets eller den ordinarie vårdarens sjukdom eller smitta som avses i 10 §.


Försäkringskassan får när det fiims skäl till det kräva att särskilt utlåtande inges för att styrka bar­nets eller den ordinarie vårdarens sjukdom, smitta eller funktions­hinder som avses i 10 eller 10 al.


 


Senaste lydelse 1990:741. Senaste lydelse 1992:275.


23


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


Försäkringskassan får även kräva att en förälder styrker sin rätt till tillfällig föräldrapenning i fall som avses i 10 § andra styc­ket andra meningen eller 11 § tredje stycket andra meningen genom särskilt intyg av arbets­givare eller annan som kan ge upplysning om arbetsförhållan­dena. Därjämte får krävas att en förälder styrker sin rätt till för­äldrapermingförmån i samband med föräldrautbildning eller del­tagande i en behandling av ett sjukt eller funktionshindrat barn genom intyg av den som anordnat utbildningen eller ordinerat be­handlingen.

kap.

Därest pensionsberättigad i armat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pen­sionsberättigades å månaden be­löpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensions­berättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som er­lägges av kommun eller landsting.

Försäkringskassan får även kräva att en förälder styrker sin rätt till tillfällig föräldrapenning i fall som avses i 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § andra stycket andra meningen genom särskilt intyg av arbets­givare eller annan som kan ge upplysning om arbetsförhållan­dena. Därjämte får krävas att en förälder styrker sin rätt till för­äldrapenningförmån i samband med föräldrautbildning genom intyg av den som anordnat utbild­ningen.

10 3 Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pen­sionsberättigades å månaden be­löpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall alt den pensions­berättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som er­lägges av kommun eller lands­tingskommun.

Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som

1.   är hel inackorderad i en sådan boendeform som avses i 20 § andra
stycket socialtjänstiagen (1980:620),

2.    bor i gruppbostad eller elev-       2. bor i bostad med särskild ser-hem som avses i lagen (1985:568)        vice som avses i lagen (1993:000) om särskilda omsorger om psy-     om stöd och service till vissa kiskt utvecklingsstörda m. fl., eller  funktionshindrade, eller

3.    skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen.


Derma lag träder i kraft den I januari 1994. ' Senaste lydelse 1990:1466.


24


7 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)' att  7  kap.   1   och  4   §§   samt  övergångsbestämmelsema   till  lagen (1986:345) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

7 kap.

1                                                                            §
Sekretess gäller, om inte annat
Sekretess gäller, om inte annat
följer av 2  §,  inom hälso- och
följer av 2  §, inom hälso- och
sjukvården  för  uppgift  om  en-
sjukvården  för  uppgift om  en­
skilds  hälsotillstånd  eller  andra
skilds  hälsotillstånd  eller  andra
personliga förhållanden,  om det
personliga förhållanden,  om det
inte står klart att uppgiften kan
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller
röjas utan au den enskilde eller
någon   honom   närstående   lider
någon   honom   närstående   lider
men.   Detsamma  gäller  i  annan
men.   Detsamma gäller i  annan
medicinsk    verksamhet,     såsom
medicinsk    verksamhet,     såsom
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk
undersökning,      insemination,
undersökning,      insemination,
fastställande  av  könstillhörighet,
fastställande  av  könstillhörighet,
abort, sterilisering, kastrering och
abort, sterilisering, kastrering och
åtgärder   mot   smittsamma   sjuk-
åtgärder   mot   smiusamma  sjuk­
domar   samt  i   verksamhet   som
                     domar.
avser särskilda omsorger om psy­
kiskt utvecklingsstörda och där­
med likställda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som irmefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patient­joumal inom enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälso­tillstånd eller andra personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften be­hövs för vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

En landstingskommunal eller kommunal myndighet som bedriver verk­samhet som avses i första stycket får lämna uppgift till en arman sådan myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för admi­nistration på verksamhetsområdet, om det inte kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift länmas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination, lagen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i broUmål och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Lagen omtryckt 1992:1474.

25


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart aU uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan sam­tycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.


Med socialtjänst förstås verk­samhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbmkare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av social­nämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myn­dighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller sär­skild tillsyn över nämndens verk­samhet samt verksamhet hos kom­munal invandrarbyrå. Med social­tjänst jämställs ärenden om bi­stånd åt asylsökande och andra utlänningar, ärenden om introduk­tionsersättning för flyktingar och vissa andra utiänningar samt ären­den om tillstånd till riksfärdtjänst.

Med socialtjänst förstås verk­samhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbmkare utan samtycke samt verksamhet som i aimat fall enligt lag handhas av social­nämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myn­dighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller sär­skild tillsyn över nämndens verk­samhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, ärenden om introduk­tionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, ärenden om tillstånd lill riksfärdtjänst saml verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Sekretess enligt första stycket gäller inte anmälan eller beslut i ären­den om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård.


Derma lag träder i kraft den 1 juli 1986. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om upp­gifter som hänför sig till ärenden enligt tidigare lagstiftning angåen­de omsorger om vissa psykiskt ut­vecklingsstörda eller till ärenden enligt lagen (1985:569) om in­förande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.


Denna lag träder i kraft den I juli 1986. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om upp­gifter som hänför sig till ärenden enligt tidigare lagstiftning angå­ende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller till ärenden enligt lagen (1985:569) om in­förande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. eller lagen


26


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

(1993:000) om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den I januari 1994. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i fråga om uppgifter som hänför sig till verksamhet enligt tidigare lagstiftning om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

27


8 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:159


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


19 §'

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:


Till skattepliktig inkomst enligt derma lag räknas icke:


 


handikappersäuning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan del av vård­bidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för memtgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag eller enligt 3 kap. 5 d § lagen om arbetsskade­försäkring eller 10 § lagen om statiigt personskadeskydd, särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt pensions­tillägg till folkpension för lång­varig vård av sjukt eller handikappat bam samt hemsjuk­vårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utgår av konimunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

kommmunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och kommunalt bo­stadstillägg till folkpension;


handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan del av vård­bidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för memtgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag eller enligt 3 kap. 5 d § lagen om arbetsskade­försäkring eller 10 § lagen om statligt personskadeskydd, särskilt pensionstillägg enligt lagen( 1990:773) om särskilt pen­sionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat bam samt hemsjuk­vårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

assistansersättning enligt lagen (1993:000) om assistansersättning och ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans enligt lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktions­hindrade;

kommmunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och kommunalt bo­stadstillägg till folkpension;


 


Derma lag träder i kraft den  1 januari  1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

Senaste lydelse 1992:1597.


28


9 Förslag till                                                                  Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följan­de lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

20 Kap. 7§' Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlätelse) under fömtsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1.   om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,

2.    om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlätelse,

3.    om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4.    om psykiatrisk vård eller     4. om psykiatrisk vård eller
vård i special sjukhus eller i vård-
vård i specialsjukhus eller i vård­
hem för vuxna enligt 35 § lagen
hem för vuxna enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger
(1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklings-
om vissa psykiskt utvecklings­
störda eller särskilda omsorger
störda eller insatser enligt lagen
enligt lagen (1985:568) om sär-
(1993:000) om stöd och service
skilda omsorger om psykiskt ut-
till vissa funktionshindrade kom-
vecklingsstörda m.fl. kommer till
                  mer till stånd.

stånd.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart attt det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständighetema inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Denna lag träder i kraft den I januari 1994.

Senaste lydelse 1991:1139.

29


10   Förslag till                                               Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:143) om bidragsförskott att 8 § och övergångsbestämmelsema till lagen (1986:241) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvararuie lydelse                 Föreslagen lydelse

8§'

Bidragsförskott utgives förskottsvis för månad.

Vid beräkningen av bidragsförskott för månad skall det årliga belopp, från vilket beräkningen utgår, avmndas till närmaste hela krontal, som är jämnt delbart med tolv. Är årsbeloppet lägre än sexhundra kronor, bortfaller bidragsförskottet för den månad beräkningen avser.

I den mån bidragsförskott svarar mot fastställt underhållsbidrag skall från förskott för viss månad avdragas på samma tid belöpande bidrags­belopp, som den underhållsskyldige må hava erlagt innan han erhållit underrättelse enligt 7 § andra stycket.

Åtnjuter bam under hel månad Åtnjuter bam under hel månad
på statens bekostnad vård på an-
  på statens bekostnad vård på an­
stalt eller eljest kost och bostad,
    stalt eller eljest kost och bostad,
må bidragsförskott ej utgå för den
  må bidragsförskott ej utgå för den
månaden; dock må förskott utgå
    månaden; dock må förskott utgå
för tid då bamet är inackorderat
     för tid då bamet är inackorderat
vid sameskola. Bor bamet under
      vid sameskola. Bor bamet under
hel månad i elevhem eller grupp-
     hel månad i bostad med särskild
bostad, som avses i lagen
      service för barn och ungdomar,
(1985:568) om särskilda omsorger
   som avses i lagen (1993:000) om
om psykiskt utvecklingsstörda
stöd och service till vissa funk-
m.fl. eller på huvudmannens be-
     tionshindrade eller på huvudman­
kostnad i familjehem enligt nämn-
   nens bekostnad i familjehem
da lag, utgår ej heller bidragsförs-
   enligt nämnda lag, utgår ej heller
koU för den månaden.
            bidragsförskoU för den månaden.

Har bidragsförskottet ej lyfts före utgången av året näst efter det, un­der vilket förskottet förfallit till betalning, skall förskottet vara för­verkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli                          1986.

Äldre bestämmelser gäller fort- Äldre bestämmelser gäller fort­
farande övergångsvis för den som
farande övergångsvis för den som
under hel månad bor på vårdhem
under hel månad bor på vårdhem
eller specialsjukhus i enlighet med
eller specialsjukhus i enlighet med
bestämmelsema i lagen (1985:569)
bestämmelsema i lagen (1993:000)
om införande av lagen (1985:568)
om införande av lagen (1993:000)
om särskilda omsorger om psy-
om stöd och service till vissa
kiskt utvecklingsstörda m.fl.
                 funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Senaste lydelse 1986:1414.

30


11 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m.;

Härigenom föreskrivs att 2 § stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2§'
Stadgan är ej tillämplig på
       Stadgan är ej tillämplig på

1.    särskilda   omsorger   enligt       1.    insatser        enligt    lagen
lagen   (1985:568)   om  särskilda     (1993:000) om stöd och service
omsorger om psykiskt utvecklings-     till vissa fiinktionshindrade,
störda m.fl.,

2.    vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår,

3.    kontrollerad familjevård eller därmed jämförlig vård,

4.    anstalt, avsedd för riksförsäkringsverkets sjukvårdande verksamhet,

5.    sådant hem för vård eller boende för vilket krävs tillstånd enligt 69 § socialtjänstlagen (1980:620),

6.    annat i 1 § avsett vårdhem för vilket regeringen meddelat särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

Senaste lydelse 1986:240.

31


12  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar


lagen


Prop. 1992/93:159


Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar' i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1529) om ändring i näinnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till denna lag skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


14 §

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-registerförfattningama samt lagen (1989:479) om ersäuning för kost­nader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är före­skrivet i dessa författningar,


2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbmkare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om inför­ande av lagen (1985:568) om sär­skilda omsorger om psykiskt ut­vecklingsstörda m.fl., lagen (1992:1574) om bostads­anpassningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, smittskydds­lagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställig­het av beslut om vård eller behandling, körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av bam, allt i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken.


2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbmkare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen (1993:000) om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen (1992:1574) om bostadsanpass­ningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, smittskydds­lagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställig­het av beslut om vård eller behandling, körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyUning av bam, allt i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken.


 


Lagen omtryckt 1981:1323.


32


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


3.    mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet,

4.    mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,

5.    mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning som är särskilt föreskrivet,

6.    mål som avses i 12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutmstning,

7.    mål om överprövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.

Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns­rätten i Stockholms län.

Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20 kap. Il § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns­rätten i Stockholms län. Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skaUe-, taxerings-eller uppbördsförfauningama som har nära samband med varandra, får målen handläggas vid en av länsrättema, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 i vad gäller 14  första srycket punkten 2 och i övrigt den dag regeringen bestäm­mer.


Denna lag träder i kraft såvitt avser 14 § första stycket punk­ten 2 beträffande lagen (1992:1574) om bostadsanpass­ningsbidrag m.m. den 1 januari 1993 och beträffande lagen (1993:000) om stöd och service till vissa fiinktionshindrade och lagen (1993:000) om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa fiinktionshindrade den 1 januari 1994, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.


 


3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159


33


13 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Härigenom föreskrivs au 5-7 §§ lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av bam m.m.' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Som villkor för rätt till ledighet gäller, att arbetstagaren vid ledig­hetens början varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månadema eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren. Vid beräkning av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Det i första stycket angivna     Det i första stycket angivna
villkoret gäller ej för rätt till
       villkoret gäller ej för rätt till
ledighet under tid, då arbetstagar-
ledighet under tid, då arbetstagar­
en uppbär tillfällig föräldrapen-
en uppbär tUlfällig föräldrapen­
ning enligt 4 kap. 10 eller 11 §
ning enligt 4 kap. 10, 10 a eUer
lagen (1962:381) om allmän
ll § lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
                                                    försäkring.

Villkoret gäller ej heller för rätt till ledighet som avses i 4 § andra stycket.

Ledighetens förläggning m.m.

Ledigheten får delas upp på högst tre perioder för varje kalenderår. Berör en ledighelsperiod mer än ett kalenderår, skall den hänföras till det kalenderår under vilket ledigheten har påbörjats.

Ledighet under tid då arbets-  Ledighet under tid då arbets­
tagaren uppbär föräldrapenning
tagaren uppbär föräldrapenning
eller tillfällig föräldrapenning
      eller tillfällig föräldrapenning
enligt 4 kap. 4 § andra stycket, 10
enligt 4 kap. 4 § andra stycket, 10
eller 11 § lagen (1962:381) om
70 a eller 11 § lagen (1962:381)
allmän försäkring får delas upp
om allmän försäkring får delas
utan hinder av bestämmelsema i
upp utan hinder av bestämmelser-
förstå stycket.
                                  na i första stycket.

7r

Arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall, om ej annat föreskrivs i andra stycket, anmäla detta till arbetsgivaren minst två månader före ledighetens början eller, om det ej kan ske, så snart som möjligt. I samband med anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid ledigheten av avsedd att pågå.

' Lagen omtryckt 1979:645.  Senaste lydelse 1985:90. ' Senaste lydelse 1989:101. " Senaste lydelse 1985:90.

34


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:159


 


Ledighet under tid då arbets­tagaren avser att uppbära tillfällig föräldrapenning enligt 4 kap. 10 eller 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall anmälas till arbetsgivaren minst en vecka före ledighetens början. Föranleds ledigheten av sjukdom eller smiua gäller dock ej någon anmäl­ningslid.


Ledighet under tid då arbets­tagaren avser aU uppbära tillfällig föräldrapenning enligt 4 kap. 10, 70 a eller 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall an­mälas till arbetsgivaren minst en vecka före ledighetens början. Föranleds ledigheten av sjukdom eller smitta gäller dock ej någon anmälningstid.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.


35


14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

Härigenom föreskrivs att lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksam­hetens område skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:159


 


Nuvarande lydelse

Om regeringen medger det, får Jämtlands läns landstings och Östersunds kommun på försök gemensamt fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss hälso­och sjukvård (primärvård) samt verksamheten med särskilda om­sorger om psykiskt utvecklings­störda m. fl. Deua gäller under fömtsäUning att landstinget och kommunen har kommit överens om det. Regeringen får bestämma de villkor som skall gälla för för­söksverksamheten.


Föreslagen lydelse

Om regeringen medger det, får Jämtlands läns landstings och Östersunds kommun på försök gemensamt fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss hälso­och sjukvård (primärvård) samt verksamheten enligt lagstifiningen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Detta gäller under fömtsättning att landstinget och kommunen har kommit öve­rens om det. Regeringen får be­stämma de villkor som skall gälla för försöksverksamheten.


 


Verksamheten skall bedrivas genom kommunalförbund.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

Senaste lydelse av lagen 1991:1591.


36


15 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529) skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:159


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12 kap. 3§'

Regeringen får meddela föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård eller 35 § lagen (1967:940) angående om­sorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda.

Regeringen får meddela föreskrifter om hemsändande av utlänningar, som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om räuspsykiatrisk vård eller 35 § lagen (1967:940) angående om­sorger om vissa psykiskt utveck-Wngsstörådi jämförd med 6 § lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får rege­ringen föreskriva avvikelser från bestämmelsema i denna lag samt med­dela de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.


Denna lag träder i kraft den I januari 1994.

Senaste lydelse 1991:1966.


37


16 Förslag till                                                                Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs aU 3 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3§ Tvångsvård får ges endast om

1.   patienten lider av en allvarlig psykisk stöming,

2.   patienten på gmnd av sitt psykiska tillstånd och sina personliga för­hållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och

3.   patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av siu psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett gmn­dat ställningstagande i frågan.

Tvångsvård   får   inte  ges,   om        Tvångsvård   får   inte  ges,   om patientens psykiska stöming enligt     patientens psykiska stöming enligt första stycket 1 utgör enbart en     första stycket 1 utgör enbart en psykisk   utvecklingsstöming  som     utvecklingsstöming. kan ge rätt till särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om sär­skilda omsorger om psykiskt ut­vecklingsstörda m. fl.

Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även be­aktas, om patienten till följd av sin psykiska stöming är farlig för an­nans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

38


Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 febmari 1993        Prop. 1992/93:159

Närvarande: statsnunistem Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hömlund, Olsson, Svensson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden B. Westerberg och Ask

Proposition om stöd och service till vissa funktionshindrade

Statsråden B. Westerberg och Ask anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollet för Social- resp. Utbildnings­departementet.

Statsrådet B. Westerberg hemställer att regeringen i en proposition föreslår riksdagen att anta de förslag som han och statsrådet Ask har lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredragandena har hem­ställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden och förslag som redo­visas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagoma I och 2.

39


Socialdepartementet                              Prop. 1992/93:159

Bilaga I Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 febmari 1993

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Anmälan till proposition om stöd och service till vissa funktionshindrade

1 Inledning

Efter bemyndigande av regeringen hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till mäimiskor med funktionshinder (dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års handikapputredning.

Handikapputredningen har avlämnat flera betänkanden. BetäiUcandet (SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar låg till gmnd för propositionen (prop. 1989/90:92) om gym­nasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. På gmndval av propositionen beslöt riksdagen (bet. l989/90:SoU20, rskr. 1989/90:271) bl.a. om en i skollagen (1985:1100) fastställd räU till gymnasieutbild­ning för svårt rörelsehindrade ungdomar med behov av speciellt anpas­sad gynmasieutbildning. Vidare inrättades ett särskUt statsbidrag för finansiering av boende i elevhem och för habilitering i anslutning till den specialanpassade utbildningen.

Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsräu och ekonomisk behovs­prövning inom socialtjänsten har remissbehandlats. Betänkandet och remissvaren har överlämnats till Socialtjänstkommittén (S 1991:07), som enligt sina direktiv bl.a. har i uppdrag att pröva frågan om över­klagningsmöjligheter inom socialtjänsten.

1 betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? redovisade Handikapputredningen ett omfattande kartläggningsarbete när det gäller situationen och behoven för personer med omfattande funktionshinder. Genom utredningens egen försorg sändes kartläggningsbetäiUcandet ut på remiss under våren 1990. Synpunkter på betänkandet avlämnades direkt till Handikapputredningen från drygt 150 remissinstanser.

I juni 1991 avlänmade Handikapputredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) Handikapp - Välfärd - Rättvisa. 1 betänkandet lämnas en rad förslag som syftar till att förbättra det individuella stödet till bam, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder. Bl.a. före­slås att en ny lagstiftning - lag om stöd och service till vissa funktions­hindrade - skall införas.

40


Betänkandet (SOU 1991:97) En väg till delaktighet och inflytande -    Prop. 1992/93:159 tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade    Bilaga 1 avlämnades i oktober 1991. 1 betänkandet lämnas flera olika förslag som avser att förbättra tillgången på tolktjänst för döva och dövblinda m.fl. gmpper.

Handikapputredningens huvudbetänkande, kartläggningsbetänkande och betänkande En väg till delaktighet och inflytande utgör det huvud­sakliga underlaget för det jag i det följande anför. Till detta kommer även följande betänkande.

Genom beslut i oktober 1986 tillkallades efter bemyndigande av regeringen en särskild utredningsman med huvudsaklig uppgift att kart­lägga och analysera situationen inom hjälpmedelsområdet (dir. 1986:31). Till utredningsmannen knöts bl.a. eU antal sakkunniga och experter. Kommittén antog namnet Hjälpmedelsutredningen. Kommittén avlämnade i april 1989 betänkandet (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverk­samhetens utveckling - karfläggning och bedömning.

Till protokollet i detta ärende bör som bilagorna 1.1 och 1.2 fogas Handikapputredningens sammanfattningar av huvudbetänkandet och betänkandet En väg till delaktighet och inflytande. Som bilaga 1.3 bör fogas Hjälpmedelsutredningens sammanfattning av betänkandet Hjälp­medelsverksamhetens utveckling.

Handikapputredningens huvudbetänkande och betänkandet En väg till delaktighet och inflytande har, liksom Hjälpmedelsutredningens betän­kande, remissbehandlats. Sammanställningar av remissyttrandena över dessa betänkanden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor­na 1.4, 1.5 resp. 1.6. Som bilaga 1.7 hör fogas en lista med förklaring av förkortningar.

I de frågor som gäller hälso- och sjukvården har jag samrått med statsrådet Könberg.

I de frågor som gäller sekretess har jag samrått med statsrådet Laurén.

Statsrådet Ask kommer senare i dag att lägga fram vissa förslag som syftar till att öka antalet platser inom utbildningen för tolkar och tolk­lärare med inriktning på döva och dövblinda m.fl. gmpper.

Lagrådsgranskning

Regeringen beslöt den 1 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag avseende dels stöd och service till vissa funktionshindra­de och dels vissa andra åtgärder för aU förbäura funktionshindrades situation. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.8.

Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 21 december 1992. Yttrandet bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 1.9.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit aU åtskilliga bestämmelser i lagförslagen får ändrad lydelse och att ett par av förslagen disponeras om, allt i förtydligande syfte. I ett par paragrafer innebär Lagrådets förslag att något nytt tillförs. Det gäller dels förhandsbesked enligt den

41


föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade där en    Prop. 1992/93:159 begräsning av giltighetstiden föreslås bli införd, dels kommunens an-    BUaga 1 mälan till försäkringskassan för beslut om assistansersättning där derma anmälan formuleras som något kommunen skall göra. Lagrådets yttran­de upptar i en bilaga en sammanställning av Lagrådets lagtextförslag.

Jag godtar i allt väsentligt Lagrådets förslag till ändringar i de remitte­rade lagförslagen. Jag återkommer i det följande till Lagrådets ändrings­förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.4 och 3.3) samt i specialmotiveringen under de lagmm som särskilt behandlats i Lag­rådets yttrande.

Efter lagrådsgranskningen har några frågor uppkommit som föranlett ändringar i förhållande till de remitterade förslagen. En begränsning till dem som inte har fyllt 65 år för rätt till personlig assistans har införts i förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Insat­sen "bostad med särskild service till vuxna" i samma lagförslag har specifiserats och beskrivs numera som "bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna". Slutligen har tidpunkten för när avvecklingsplaner för vårdhem och specialsjukhus skall vara inlämnade till Socialstyrelsen flyttats fram sex månader. Jag bedömer att ändringama inte är av sådan beskaffenhet att lagrådet behöver höras särskilt om dessa. Hämtöver har gjorts vissa redaktio­nella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.

Jag har också i vissa avseenden kompletterat mina motivuttalanden sedan lagrådsremissen. 1 de fall det innebär sakliga förändringar i förhållande till lagrådsremissen framgår detta av mitt anförande.

2 Allmänna utgångspunkter och överväganden

Människor med handikapp har i allför liten grad fått del i Sveriges väl­ståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbets­marknaden. Levnadsvillkoren för familjer med bam med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt ftmktionshindrades möjligheter att be­stämma över sin egen situation och påverka utformningen av service-och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstömingar. Familjemas situation är ofta hårt an­strängd. Varannan familj med ett gravt ftiiUctionshindrat bam får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.

Jag kommer i det följande i samband med att jag lägger fram förslag till förbättrade insatser inom olika områden, att mer ingående beröra resultaten av Handikapputredningens kartläggningsarbete.

Den miljörelaterade handikappsyn som präglat tänkandet under senare år är väsentlig. Enligt denna är handikapp inte någon egenskap hos den enskilde, utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och perso­nens omgivning. Ett sådant synsätt ställer stora krav på omvandling av såväl den fysiska miljön som olika serviceåtgärder. Det är beklagligt att den miljörelaterade synen i alltför liten grad omsatts i praktisk handling.

42


Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste Prop. 1992/93:159 perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt Bilaga 1 hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara "svaga". Det riskerar dränka kraven på ange­lägna förbättringar för dem som har de allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsaua till vilka människor med grava funktionshinder hör.

En omfattande reformverksamhet genomförs redan i statsbudgeten för budgetåret 1992/93. Viktigast är höjningen av vårdbidraget. Det kan också nämnas att bidragen till handikapporganisationema höjts, rikstolk­tjänsten fått ökade resurser, anhöriga till märmiskor med vissa handi­kapp fått möjlighet att kostnadsfritt få texttelefon, resurserna ökat för bl.a. specialskolor och Statens institut för handikappfrågor i skolan liksom att anslagen till Särvux och till dagstidningar för synskadade ökat. Arbetet för att skapa rimligare levnadsvillkor för människor med funktionshinder måste nu fördjupas och intensifieras.

Som jag nyss påpekade har mäimiskor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jäm­föras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklar­het. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.

Handikappolitiken har mer varit honnörsord än praktiska handlingar, mer paroller än paragrafer. Enligt min mening är de två viktigaste be­greppen inom handikappolitiken valfrihet och integritet. Begreppen är sammanlänkade genom att valfriheten stärker den enskildes integritet. Familjer och människor med funktionshinder skall inte behöva käima sig utlänmade ål beslut från myndigheter och handläggare.

Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som "föremål för åtgärder", utan skall ses som en individ med rättigheter.

Människor är olika. Förhållanden och önskemål är olika i olika familjer. Fömtsättningarna skiljer sig i olika delar av landet. Därför fungerar detaljregleringar dåligt.

Också människor med funktionshinder går igenom olika skeenden i livet. Åtgärdema måste kunna anpassas både till familjer med bam och ungdomar med funktionshinder och till vuxenlivet för den som drabbats av funktionshinder.

De offentliga åtgärdema måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med eU funktionshindrat bam skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrama skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärsarbete, skall ha samma möjligheter som andra

43


familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet.     Prop. 1992/93:159 Strävan skall vara att människor med funktionshinder - precis som    Bilaga 1 andra medborgare - skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur-och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet.

Den lagstiftning som nu föreslås är inte detaljstyrande, utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser att ge den enskilde och i en del fall kommunema möjligheter att utfor­ma servicen på bästa möjliga sätt.

Handikapputredningen har undersökt vilket inflytande människor med omfattande funktionshinder tycker sig ha över socialtjänstens insatser. Svaren ger en bild av maktlöshet: Omring 80 % av människor med funktionshinder tycker sig inte kunna påverka socialtjänstens service vad beträffar ledsagarservice. Bara 8 % ansåg sig ha möjligheter att själva avgöra vilka personer som skall ge stöd och service inom den sociala hemtjänsten.

I den intervjuundersökning som Centmm för handikappforskning vid Uppsala universitet utfört på uppdrag av handikapputredningen listas olika hinder för inflytande. Det rör sig om en professionalism som blir till förmynderi, regelsystem utan flexibilitet, själva organisationen av servicen och sociala föreställningar om handikapp.

1 rapporten sägs som sammanfattning att under 1970-talet genomfördes en rad reformer av stor betydelse för människor med funktionshinder. "Men samtidigt skapades en stmktur där strikta regelsystem, byråkratisk organisation, centrala beslut och starka professionella gmpper skulle bidra till reformernas förverkligande. Gmnden lades till vad som i vår undersökning utkristalliserar sig som de främsta hindren för de enskilda människornas direkta inflytande på sin livssituation."

Det är uppenbart att välfärdsstaten ibland har tagit alltför liten hänsyn till individens önskemål. Också märmiskor med funktionshinder och deras familjer måste få större kontroll över sina egna liv.

Under 1980-talet kom frågan om inflytande att handla om hur de funktionshindrade via sina organisationer skulle kunna delta i den politiska debatten och bli representerade där politiska beslut fattades. Det är nu nödvändigt att vrida över uppmärksamheten mot de individu­ella rättighetema och möjlighetema för enskilda människor att själva styra över sin vardag.

Målet för insatsema enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara gmndad på respekt för den enskildes självbestäm­mande och integritet.

Ett avgörande beslut är att - som jag senare föreslår - förändra de offentliga regelsystemen, så att människor med mycket grava funktions­hinder får rätt att själva välja personlig assistent. Den som har behov av ständig hjälp - med påklädning och hygien, med kommunikation och vård - måste få denna rätt.

44


Rent praktiskt måste många olika lösningar kunna väljas: kooperativa, enskilda och offentliga. Sannolikt leder de här framlagda förslagen till att ett mer differentierat serviceutbud växer fram. Principen om konti­nuitet innebär att den enskilde eller hans eller hetmes familj skall kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras.

Ett intressant försök att skapa altemativ till hemtjänsten och öka valfriheten för människor med funktionshinder startades på privat initiativ av Stockholm Independent Living (STIL) år 1987. Projektet innebär att de resurser som används till hemtjänst, ledsagarservice och annat läggs i en pott som disponeras av de funktionshindrade för anställ­ning av egna assistenter. Därmed blir beroendet av myndigheter, och ofta stela mtiner, mindre och den funktionshindrade får möjlighet aU själv bestämma över servicens utformning.

Inga föräldrar önskar ett bam med fuiUctionshinder, ingen önskar sig själv en sjukdom eller skada som leder till funktionshinder. Men livet kan utveckla sig så att var och en kan få en familjemedlem med funk­tionshinder eller själv få ett funktionshinder.

Jag delar handikapprörelsens uppfattning att funktionsnedsättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Mångfalden - och människors funktionsnedsäUningar -finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara en utgångspunkt för välfärdspoUtiken. Alla människor måste få chans au leva ett gott liv. HandikappoUtiken måste präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3   Stöd och service till vissa funktionshindrade

3.1  Ny rättighetslag

Mitt förslag: En ny lag införs för att garantera personer med om­fattande och varaktiga funktionshinder stöd som kan undanröja svårigheter i den dagliga livsföringen. Lagen skall ersäUa nu­varande omsorgslag och elevhemslag för rörelsehindrade.

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och särskild service som personer som ingår i lagens personkrets be­höver utöver vad de får enligt annan lag. Den nya lagen skall inte innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar.

Särskilt stöd och särskild service skall vara en räuighet.

Verksamheten enligt lagen skall främja jämlikhet i levnads­villkor och full delaktighet i samhällslivet, för de personer som omfattas av lagen. Målet skall vara au den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Handikapputredningens forslag: Överensstämmer med mitt förslag.


45


Remissinstansema: En majorUet av landstingen är liksom Landstings- Prop. 1992/93:159 förbundet positiva till en särskild rättighetslag. En tredjedel av kommu- Bilaga 1 nema och två av Svenska kommunförbundets länsförbund stödjer för­slaget om en rättighetslag. Knappt hälften av de statliga myndighetema, däribland Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Försäkringsöver­domstolen liksom Länsrätten i Stockholms län, stödjer förslaget. Också en majoritet av handikapporganisationema stödjer utredningens förslag om en särskild rättighetslag på handikappområdet.

Svenska kommunförbundet anser inte att förslaget om den nya lagen är förenligt med kommunalt självstyre och förordar i stället preciserade rättigheter för handikappade och en individuell behovsprövning i social­tjänstlagen. Också flertalet av Svenska kommunförbundets länsförbund och elva kommuner hänvisar till socialtjänsflagen.

Statskontoret anser att problemen med nuvarande lagstiftning mer hör samman med bristande tillsyn än oklar lagstiftning. Bl.a. Kammarrätten i Göteborg och Justitieombudsmannen pekar på gränsdragningsproblem som kan uppstå i förhållandet mellan socialtjänstlagen och den föreslag­na lagen.

Skälen för mitt förslag:

3.1.1  Nuvarande lagstifining

Välfärdspolitiken har sin utgångspunkt i människors skilda fömtsätt­ningar och behov. Levnadsvillkoren för personer med fuiUctionshinder är i hög grad beroende av hur det omgivande samhället är utformat i förhållande till ftmktionshindrades fömtsättningar och behov. Genom generella åtgärder kan levnadsvillkoren för personer med funktions­hinder förbättras samtidigt som behovet av särskilda åtgärder minskas. Dämtöver behövs individuella insatser med inriktning på den enskildes funktionshinder och behov. Ansvaret för dessa individuellt inriktade insatser åvilar främst kommunema och landstingen. Sådana insatser regleras i ett flertal lagar.

Kommunemas och landstingens skyldigheter gentemot personer med funktionshinder finns idag huvudsakligen reglerade i socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl. (elev­hemslagen). Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen är avsedda att omfatta samtliga i samhället. De är målinriktade s.k. ramlagar, dvs. de anger vissa mål för verksamheten men överlåter åt dem som tUläm­par lagen att med ledning av förarbetena ge lagen ett närmare innehåll.

Lagama är konstmerade för att fånga upp individens alla behov, även sådana som inte är definierade i förväg. Vård och omsorg skall ges på lika villkor med utgångspunkt från varje enskild persons behov. Om­sorgslagen tillkom med anledning av att det fanns behov av att lyfta fram och särskilt reglera samhällets skyldigheter gentemot en begränsad gmpp människor. Bl.a. utvecklingsstörda personer har genom denna lag

46


givits rätt till vissa preciserade insatser. Ett avslagsbeslut enligt om- Prop. 1992/93:159 sorgslagen kan överklagas. På samma sätt har elevhemslagen tillkommit Bilaga I för att på ett speciellt område närmare precisera samhällets skyldig­heter. De två senare lagama är s.k. pluslagar som är avsedda att ge utsatta, närmare avgränsade, gmpper en starkare ställning. Andra lagar av betydelse för personer med funktionshinder är bl.a. lagen (1962:381) om allmän försäkring, plan- och bygglagen (1987:10) och skollagen (1985:1100).

Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen ålägger varje kommun aU svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

21 § socialtjänstlagen ålägger socialnämnden att verka för att männi­skor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårig­heter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall verka för att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är an­passat efter hans behov av särskilt stöd. Vissa andra allmänt hållna reg­ler som har betydelse för funktionshindrade finns också i lagen.

En rättighet, i betydelsen aU den enskilde kan överklaga ett avslags­beslut och därmed få rättelse i högre instans, finns också i socialtjänst­lagen. Den enskilde har, enligt 6 §, rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads­nivå. Regeln preciserar dock inte vilka slags insatser man har rätt till och hur långt kommunens biståndsskyldighet sträcker sig. Dessutom fömtsätter rätten till insats att sökanden själv saknar möjlighet att skaffa sig vad han eller hon behöver.

Tillsynsmyndigheter över socialtjänsten är Socialstyrelsen och läns­styrelserna.

Hälso- och sjukvårdslagen

Av 1 § hälso- och sjukvårdslagen framgår att med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjuk­domar och skador. Till hälso- och sjukvården hör enligt bestämmelsen också sjuktransporter. Habilitering, rehabilitering och uppgiften att till­handahålla tekniska hjälpmedel till personer med funktionshinder har knutits till detta sjukvårdshuvudmännens allmänna sjukvårdsansvar, utan au det ftmnits någon särskild bestämmelse om detta (jfr prop. 1981/82:97).

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela befolkningen. Lagen innehåller vidare vissa allmänt hållna krav på hälso- och sjukvården, bestämmelser om organisation m.m. I och med de förändringar som trädde i kraft den I januari 1992 avseende ansvaret för vård och service till äldre och handikappade

47


m.m. har ansvaret enligt hälso- och sjukvårdslagen delats upp mellan    Prop. 1992/93:159 landsting och kommuner. Kommunemas hälso- och sjukvårdsansvar    Bilaga 1 gäller i första hand personer boende inom särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid bostäder med särskild service och kom­munala dagcenterverksamheter. Tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården är Socialstyrelsen.

Omsorgslagen

Omsorgslagen innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psy­kiskt utvecklingsstörda, såsom exempelvis rådgivning, kontaktperson, daglig verksamhet och gmppbostad. Med psykisk utvecklingsstöming avses en intellektuell funktionsnedsättning. Den sammanhänger med en under individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada. Om­sorgslagen jämställer med psykiskt utvecklingsstörda dels personer som efter utvecklingsperioden hjämskadats genom yttre våld eller kroppslig sjukdom med betydande och bestående begåvningshandikapp som följd, dels personer med bamdomspsykos. Med sistnämnda begrepp avses bam, ungdomar och vuxna med autism eller autismliknande tillstånd. Varje landsting skall svara för de särskilda omsorgema åt psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta inom landstinget. Beslut om särskilda omsorger får överklagas hos länsrätten. Socialstyrelsen utövar tillsynen över verksamheten.

I anslutning till beslutet om ny omsorgslag (prop. 1984/85:176, bet. 1984/85:SoU27, rskr. 1984/85:386) uttalade riksdagen att den utvidg­ning av personkretsen som då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade bam och ungdomar borde ges samma stöd som omsorgslagens personkrets. Med anledning härav till­kallade regeringen i november år 1985 en särskild arbetsgmpp för att utreda dessa frågor. Arbetsgmppen överlämnade i april 1988 sin slut­rapport till regeringen. Enligt arbetsgmppens bedömning var det inte möjligt att utan vidare åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen. De lagändringar som arbetsgmppen diskuterade innebar bl.a. att vissa särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen tUl socialtjänst­lagen. Ansvaret för dessa särskilda omsorger skulle således föras över från landstingen till kommunema.

Slutrapporten överlämnades emellertid till regeringen utan några egna ställningstaganden från arbetsgmppens sida. Den fortsatta beredningen borde enligt arbetsgmppen göras av den handikapputredning som avise­rats i 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 7). I direk­tiven till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) fick utredningen i uppdrag att behandla bl.a. frågoma om omsorgslagens framtida person­krets och ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om stödet till bam och ungdomar med funktionshinder.

48


Elevhemslagen                                                              Prop. 1992/93:159

Bilaga 1 Enligt elevhemslagen skall landstingen sörja för att rörelsehindrade bam

i vissa fall erhåller inackordering i särskilt elevhem. Elevhemmen står

under tillsyn av Socialstyrelsen.

3.1.2 Behovet av en utvidgad rättighetslagstiftning

Människor med omfattande funktionshinder saknar ofta mycket av det som är självklart för andra människor i det dagliga livet. Bl.a. Handi­kapputredningen har konstaterat att det kvarstår betydande klyftor på olika områden mellan märmiskor med funktionshinder och andra männi­skor (SOU 1990:19). Det har t.ex. visat sig aU socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens insatser inte alltid räcker till för aU skapa lev­nadsförhållanden som är jämförbara med andra människors. Det finns fortfarande många vuxna personer med omfattande funktionshinder som saknar egen bostad och därför är hänvisade till au bo på institution eller i sitt föräldrahem. För många familjer med ett barn med funktions­hinder fungerar inte samhällsstödet tillfredsställande. Möjligheten för svårt funktionshindrade att få personligt stöd är ofta begränsad och de kan i regel inte själva bestämma vem som skall ge det personliga stödet. Personer med omfattande funktionshinder är också sällan delaktiga i arbetslivet och många saknar annan daglig sysselsättning.

Alla personer med funktionshinder måste enligt min mening kunna till­försäkras en god service och ett gott stöd oavsett var de bor. Den på­gående utvecklingen mot att överföra ansvaret för offentliga verksam­heter från central till lokal nivå och att uppgifter i vissa kommuner hän­skjuts till lokala nämnder, kan gagna möjlighetema till en lokal anpass­ning av olika verksamheter. Utvecklingen har emellertid också visat sig leda till olikheter i kvaliteten på bl.a. stöd och service till personer med funktionshinder. Fömtsättningama vad gäller kompetens och resurser, liksom ambitionema på handikappområdet, har visat sig variera krafiigt mellan kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Enligt min mening kan lagstiftningen på handikappområdet spela en viktig roll för att i ett allt mer decentraliserat samhälle åstadkomma jämlika levnads­villkor.

De allra flesta personer som har omfattande funktionshinder har ett kontinuerligt behov av individuellt anpassade lösningar för att den dag­liga livsföringen skall fungera tillfredsställande. Både funktionshindret i sig och omständighetema i övrigt leder ofta till att de har svårt aU utan särskilt stöd hävda sina intressen gentemot offentliga organ. Samhälls­utvecklingen med ramlagstiftning och decentralisering av besluts- och ansvarsfunktioner kan göra det än svårare för dem att hävda sina behov. Jag anser därför att svårt fuiUctionshindrades rättigheter i fråga om stöd och service i det dagliga livet bör regleras i en särskild lag. Omsorgs­lagen med sina precist angivna rättigheter i fråga om insatser har enligt min uppfattning haft en positiv effekt när det gäller utvecklingen av samhällsstödet till främst utvecklingsstörda personer. Jag anser därför

4Q

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159


att omsorgslagen kan utgöra modell för en ny sådan lag omfattande en    Prop. 1992/93:159
större personkrets.
                                                         Bilaga I

Vissa av de insatser som jag föreslår skall ingå som särskilt stöd och särskild service i den nya lagen har en motsvarighet i de insatser som lämnas enligt socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen bör kommunen genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service samt dagverksam­het underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra. Kommunen kan utse kontaktperson och erbjuda t.ex. familjehemsplace­ring eller rådgivning till enskilda och familjer som behöver sådant stöd. Vidare finns som jag tidigare påpekat i 21 § socialtjänstlagen bestäm­melser som särskilt avser mäimiskor med funktionshinder.

Socialtjänstlagen ger emellertid inte den enskilde en absolut rätt till en viss bestämd biståndsinsats som angetts i lagen. Den nya lagen skall däremot konkret ange de insatser som den enskilde skall ha rätt till. En person som omfattas av den nya lagen, bör få en framställan om sådan insats bedömd enligt den nya lagen och inte enligt socialtjänstlagen.

Enligt min mening bör lagar och verksamheter principiellt vara så heltäckande att de tillgodoser även sådana särskilda behov som funk­tionshinder kan medföra. Som jag framhållit bedömer jag ändå att det behövs en särskild lagstiftning för att svårt funktionshindrades ställning i samhället skall stärkas.

3.1.3 Målet för verksamheten

Målet för verksamheten enligt den nya lagen bör vara att märmiskor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig eu värdigt liv, så likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra männi­skor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt i samhällslivet.

Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till person och i livets olika skeden. Insatsema bör därför utformas så att de svarar mot den enskildes aktuella situation. Den enskilde skall ha ett direkt inflytande, både i planeringen och utformningen av insatsen och i genomförandet av den.

Det finns emellertid personer som har mycket begränsade möjligheter att ge uttryck för sin vilja och situationer då en funktionshindrad person inte kan eller har svårt att utöva något inflytande. 1 vissa fall kan en person således behöva stöd eller hjälp att fatta vissa beslut. Jag anser att märmiskor i sådana situationer bör kuima företrädas av ett ombud, t.ex. god man. Då krävs emellertid mycket stor lyhördhet och respekt för de önskemål som den enskilde ger uttryck för. Andra situationer som bör uppmärksammas särskilt, är då enskilda till följd av omfattande funk­tionshinder är mycket beroende av flera stödinsatser.

Det övergripande syftet med de särskilda insatsema enligt den nya lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Jag vill emellertid understryka att personer som ingår i den nya lagens per-

50


sonkrets inte enbart skall vara hänvisade till insatser enligt denna lag. Precis som andra märmiskor skall de ha rätt att utnyttja t.ex. socialtjäns­tens och hälso- och sjukvårdens resurser.

De särskilda insatsema skall förebygga och minska följdema av funk­tionshinder. Genom insatserna skall barn och ungdomar ges fömtsätt­ningar för god fysisk och psykisk utveckling och i övrigt sådana upp­växtvillkor som betraktas som goda för alla bam och ungdomar. Insat­sema till vuxna personer skall gmndas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva eU så självstän­digt och oberoende liv som möjligt. Andra viktiga utgångspunkter är anhörigas behov av att kunna leva ett aktivt och tryggt liv, ungdomars behov av frigörelse och vuxnas behov av vuxenrelationer till sina när­stående. DeUa fömtsätter att den enskilde och dennes närstående får uttömmande och väl anpassad information som underlag för sina ställ­ningstaganden.

Den nya lagen skall ersätta omsorgslagen och elevhemslagen.

Jag redogör i det följande för de särskilda insatsema var för sig.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.1.4. Lagens personkrets

Mitt förslag: Den nya lagen skall gälla för

1.          utvecklingsstörda personer och personer med autism eller au­
tismliknande tillstånd

2.     personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjämskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom

3.     personer som till följd av andra varaktiga ftinktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsfö­ringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Handikapputredingens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Allmänna synpunkter

Många remissinstanser behandlar frågor om definitioner och avgräns­ningar av personkretsen. Riksförbundet för mag- och tarmsjuka (RMT), anser t.ex. att utredningen i alltför hög grad riktar in sig på de traditio­nella handikappgmppema och uttrycker i likhet med Föräldraföreningen för hjärtsjuka bam och ungdomar och Bräcke Östergård oro för aU ut­redningens förslag till kriterier skall tolkas snävt. Försäkringsöverdom­stolen anser att tolkningssvårighetema kan lösas genom praxis, men finner det ändå angeläget att lagens tillämpningsområde får en mer enty­dig utformning än den som utredningen föreslagit. Länsrätten i Stockholm anser att utmejslingen i enskildheter får överlämnas till rätts-


51


tillämpningen. Andra remissinstanser framhåller förvaltningsdomstolar-    Prop. 1992/93:159 nas betydelse för prejudikatbildning.  Många remissinstanser under-    Bilaga I stryker också betydelsen av kompetens hos dem som skall besluta om personkretstillhörighet.

Punkterna 1 och 2

Flera remissinstanser är kritiska till beskrivningen av den nuvarande omsorgslagens personkrets och anser att den är för diagnosinriktad. Riksförbundet för rörelsehindrade bam och ungdomar (RBU) anser att utredningens förslag till personkretsindelning innebär att gmpp kommer att ställas mot gmpp, genom att utvecklingsstördas rätt till insatser blir oberoende av graden av funktionshinder. Bl.a. Riksförbundet för ut­vecklingsstörda bam, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksföreningen Autism (FA) anser det däremot som självklart au personkretsen i den nuvarande omsorgslagen skall omfattas av den nya lagen.

Länsrätten i Stockholm anser att det i lagtexten bör framgå att begrep­pet autism också avser autismliknande tillstånd. Kammarrätten i Göte­borg anser att det bör framgå i lagtexten att begåvningshandikapp efter hjämskada skall vara betydande.

Punkt 3

Många remissinstanser är kritiska till framför allt rekvisitet "ett om­fattande stödbehov", men även till begrepp som "stora" och "betydan­de". De handikappades riksförbund (DHR), Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), Riksförbundet för rörelsehindrade bam och ung­domar (RBU) och Tandvårdsskadeförbundet vill stryka "stora" i rekvisi­tet "stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder".

Svenska läkareförbundet framhåller betydelsen av samhällsinsatser även för personer som inte har etablerat stora funktionshinder eller be­tydande svårigheter men där ett uteblivet stöd kan få allvarliga konse­kvenser.

Flera remissinstanser belyser svårigheter med att göra åldersavgräns-ningar.

Skälen för mitt förslag:

Begreppen funktionshinder och handikapp

Funktionshinder och handikapp används ofta som synonyma begrepp. Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition är ett funktions­hinder den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses som normalt. Funktionshinder är i sig självt inget handikapp, men kan bli det om den miljö eller den situation som den funktionshindrade befinner sig i är sådan att tillvaron försvåras.

52


Handikapp är en beteckning för de konsekvenser som följer av ett    Prop. 1992/93:159 funktionshinder. Det är alltid något relativt och uppstår först i samspelet    Bilaga I mellan en individ och den omgivande miljön. En person med funktions­hinder kan alltså vara handikappad i en viss miljö eller i en viss situa­tion utan att för den skull vara det i andra.

Med en sådan miljörelaterad syn på handikapp är det enligt min me­ning missvisande att tala om handikapp som individuella egenskaper eller om handikappade personer. Det är mer korrekt att tala om per­soner med funktionshinder. Det är mot denna bakgmnd som jag i lag­texter och i föredragningen konsekvent använder begreppet funktions­hinder.

Punkterna 1 och 2

Med punkterna avses den nuvarande omsorgslagens personkrets. Avsik­ten är att omsorgslagen skall upphöra och ersättas av den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Personer som omfaUas av omsorgslagens personkrets har funktionshin­der som ofta bereder dem sådana svårigheter att de behöver speciella resurser och speciellt kunnande för au få hjälp. Därtill kommer aU många personer som tillhör omsorgslagens personkrets har svårare än andra att hävda sina behov av samhällsservice.

De särskilda insatser som jag skall föreslå au ingå i den nya lagen har i stora delar motsvarigheter i de särskilda omsorgema enligt omsorgs­lagen. Erfarenheten visar att de särskilda omsorgema har stor betydelse för att personer inom omsorgslagens personkrets skall kunna få sina gmndläggande behov tillgodosedda. Enligt min uppfattning ryms fler­talet av de personer som omfattas av omsorgslagen inom de kriterier som jag skall redovisa under punkt 3 och som innebär en vidgning av personkretsen i förhållande till omsorgslagen. Personer med t.ex. grav utvecklingsstöming eller autism eller med betydande begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada har regelmässigt funktionshinder som orsakar omfattande behov av stöd i den dagliga livsföringen. Också personer som omfattas av omsorgslagen med måttligt eller lindrigt funktionshinder behöver många gånger omfattande stöd, därför att funktionshindret till sin karaktär ofta påverkar viktiga livsområden. Därtill kommer att många personer inom omsorgslagens personkrets har tillkommande funktionshinder som vart för sig eller tillsammans kan orsaka behov av omfattande stöd. Jag anser emellertid att de kriterier som jag föreslår under punkt 3 inte skall behöva prövas särskilt för personer som ingår i den personkrets som nu har rätt att erhålla stöd genom omsorgslagen. Med anledning härav och för att det inte skall råda någon tvekan om att omsorgslagens personkrets skall omfattas av den nya lagen, anser jag att det i denna bör införas en särskild bestäm­melse härom.

Med psykisk utvecklingsstöming avses i omsorgslagen ett intellektuellt funktionshinder som inträffat under personens utvecklingsperiod och som är så betydande att han eller hon behöver särskilt stöd och särskild

53


hjälp i sin livsföring. Med utvecklingsperioden avses vanligen åren före    Prop. 1992/93:159 16 års ålder. Numera används vanligen begreppet "utvecklingsstörd" i    Bilaga 1 stället för "psykiskt utvecklingsstörd". Jag anser därför att ordet "psy­kiskt" skall tas bort i den nya lagen. Det innebär emellertid inte någon skillnad i sak.

Omsorgslagen jämställer med utvecklingsstörda personer dels personer med bamdomspsykos, dels personer som efter utvecklingsperioden hjämskadats genom yttre våld eller kroppslig sjukdom med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder som följd. Skälet är att gmppema ofta har särskilda behov, som ligger mycket nära dem som utvecklingsstörda har.

Med bamdomspsykos avses i omsorgslagen en djupgående personlig­hetsstörning hos både bam och vuxna personer som i regel debuterat före sju års ålder och vars konsekvenser tar sig uttryck bl.a. i omfattan­de avvikelser i sociala och känslomässiga relationer och i svåra stör­ningar i språkförmågan. Numera är det vanligt att begreppet "autism" används i stället för "bamdomspsykos". Det förra har dock en något snävare innebörd än det senare. Jag anser därför att begreppen "autism eller autismliknande tillstånd" skall ersätta begreppet "barndomspsykos" i den nya lagen. Inte heller här innebär det någon skillnad i sak.

Avsikten är att kriteriema för betydande och bestående begåvnings­mässigt funktionshinder efter hjämskada i vuxen ålder bör motsvara dem som nu gäller enligt omsorgslagen. Uttrycket begåvningshandikapp bör dock bytas ut mot begåvningsmässigt funktionshinder i enlighet med vad Lagrådet förordat.

I specialmotiveringen utvecklas ytterligare vad som avses under punk­tema I och 2.

Punkt 3

Även andra personer med funktionshinder än de som nu omfattas av omsorgslagens personkrets är beroende av samhällsinsatser av olika slag för att kunna leva ett självständigt och oberoende liv.

Som jag redan redovisat finns det ännu brister i samhällsstödet till personer med ftinktionshinder. Det allmänna stödet behöver därför ut­vecklas och anpassas så att det bättre än nu tillgodoser behov som funk­tionshindrade har. Jag kommer också längre fram att föreslå åtgärder som jag räknar med skall ha stor betydelse för både personer med om­fattande funktionshinder och för personer med mindre uttalande funk­tionshinder. Jag anser emellertid att flertalet personer med funktions­hinder redan nu bör kunna få sina behov av stöd och service tillgodo­sedda inom ramen för de åtgärder som regleras genom den mer gener­ella lagstiftningen.

Ju mer omfattande ett funktionshinder är, desto viktigare är det i all­mänhet att samhällsstödet fungerar på ett bra sätt. Personer med om­fattande och varaktiga funktionshinder och deras anhöriga är ofta sär­skilt beroende av att samhällsstödet håller en god kvalitet och att det kan ges i tillräcklig omfattning. Ofta behöver svårt funktionshindrade

54


personer särskilda insatser utöver dem som i allmänhet erbjuds också    Prop. 1992/93:159 andra i samhället. Enligt min uppfattning har hittills inte tillräckligt    Bilaga 1 omfattande åtgärder vidtagits för dem som har störst behov av sam­hällets stöd. Jag anser därför att det är synnerligen angeläget att de särskilda insatser som jag föreslår i den nya lagen koncentreras till de mest funktionshindrade.

Mot bakgmnd av vad jag nu har sagt anser jag att insatserna enligt den nya lagen skall riktas till personer med varaktiga funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Personer som på gmnd av funktionshinder möter svårigheter i sin livsföring, men som inte bedöms ingå i den nya lagens personkrets, har rätt att få sina behov av stöd och service tillgodosedda genom t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Jag vill framhålla betydelsen av att även dessa verksamheter utvecklas för att tillgodose behov som personer med funktionshinder har. Jag vill i sammanhanget också peka på risken för att ett uteblivet eller otillräckligt stöd kan leda till att en person senare i livet får sådana svårigheter att han behöver stöd och service enligt den nya lagen.

Med funktionshinder avser jag förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på gmnd av sjukdom eller skada. Varken or­saken till eller arten av sjukdomen eller skadan, och inte heller den medicinska diagnosen, bör spela någon roll i sammanhanget. Funktions­hindret skall för att omfattas av lagen vara stort och varaktigt. Det skall ha en sådan karaktär eller omfattning att det starkt påverkar flera viktiga livsområden samtidigt, t.ex. boende, fritid eller behov av habili­tering eller rehabilitering. Det gäller t.ex. om en person till följd av funktionshinder dagligen är mycket beroende av hjälpmedel eller har återkommande behov av atman persons hjälp för den dagliga livsför­ingen i boendet, i utbildningssituationen, på arbetet, på fritiden eller för att förflytta sig, för att meddela sig med andra eller för att ta emot information.

Exempel på personer med sådana funktionshinder kan vara människor med uttalade rörelsehinder, med grava syn- och hörselskador eller med svårartade effekter av sjukdomar som t.ex. diabetes eller hjärt- och lungsjukdomar.

Också funktionshinder som för en utomstående kan verka ha mindre konsekvenser, kan för den enskilde förorsaka betydande inskränkningar i det dagliga livet och medföra behov av särskilda stödinsatser. Det kan t.ex. gälla för människor med vissa s.k. medicinska handikapp. Vissa mag- och tarmsjukdomar kan t.ex. medföra behov av täta tarmtöm­ningar, vissa typer av hjämskador kan irmebära mindre uUalade intellek­tuella stömingar i vissa avseenden men omfattande stömingar i andra. Personer med vissa mindre kända funktionshinder kan också behöva tillgång till särskilda resurser och särskilt kunnande på gmnd av att allmänna kunskaper om funktionshindret och om dess konsekvenser är begränsat. Även vissa psykiska stömingar kan utgöra stora och varak­tiga funktionshinder.

55


Kombinationer av skador vars sammantagna följder är speciellt svåra    Prop. 1992/93:159 eller komplicerade medför ofta att den enskilde har särskilt stora svårig-    Bilaga 1 heter i den dagliga livsföringen. Det kan t.ex. gälla för personer med dövblindhet, med kombinationer av rörelsehinder eller med tal- och språkstörning i kombination med utvecklingsstöming.

Funktionshindren skall också vara varaktiga, dvs. inte vara av tillfällig eller mer övergående natur.

Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menar jag att den enskilde inte på egen hand kan klara vardagsmtiner som t.ex. hygien, toalettbestyr, påklädning, mathållning, förflyttning inomhus och utomhus, sysselsättning eller au utföra nödvändig träning eller behand­ling. Det kan också innebära att en person inte kan förstå och klara sin ekonomi. Andra svårigheter kan vara att konununicera med andra. Det gäller både svårigheter att ta emot och att ge information och att sam­tala med andra direkt eller per telefon. Begreppet bör även kunna an­vändas om en person på gmnd av funktionshinder löper risk att bli isolerad från andra människor.

Med omfattande behov av stöd eller service avser jag både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Den enskilde skall i allmänhet ha ett återkom­mande behov av särskilt stöd för att klara funktioner som andra kan klara på egen hand. Med återkommande avses att stödbehovet vanligen föreligger dagligen och i olika situationer och miljöer. Behov av stöd bör uppfattas i vid bemärkelse och avse stöd av olika karaktär.

Ibland kan det behövas stödinsatser av så speciell art att de trots min­dre tidsåtgång bör betraktas som omfattande. Exempel kan vara stöd som vanligen bör ges av personal med mycket specifik utbildning och kompetens.

Den nya lagen bör i första hand syfta till att tillförsäkra personer med livslånga eller mycket långvariga funktionshinder det särskilda stöd som de behöver för att bygga upp och bibehålla levnadsvillkor som är lik­värdiga med andra människors. Jag anser att insatsema därför i huvud­sak skall inriktas mot bam, ungdomar samt vuxna personer i yrkesverk­sam ålder. 1 sammanhanget noterar jag au äldre personer har fått en stärkt position genom de ändringar i socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 1992. Jag kommer också i det följande aU lägga fram förslag som riktas generellt till personer med funktionshinder och som kan komma även dem med funktionshinder relaterade till normalt åld­rande fill godo, t.ex. i fråga om rehabilitering och hjälpmedel.

Jag anser det emellertid motiverat att också personer över den allmän­na pensionsåldem som har funktionshinder som uppenbart inte beror på normall åldrande i vissa fall bör inkluderas i personkretsen. Jag finner det t.ex. naturligt att den som före pensionsåldem fått bostad med sär­skild service kunna får behålla insatsen efter 65-årsdagen. Jag anser också att äldre personer som har funktionshinder som debuterat före pensionsåldem och hos vilka åldersprocessen accentuerar funktions­hindret bör kunna få del av vissa insatser enligt lagen. Detsamma bör gälla för äldre märmiskor som får funktionshinder som uppenbarligen ej är relaterat till normalt åldrande. Undantag bör göras för insatsen per-

56


sonlig assistans, som bör begränsas till personer som inte uppnått pen-    Prop. 1992/93:159

sionsålder. Vid avgörande av hur länge en viss insats skall lämnas till     Bilaga 1

en person som uppnått pensionsålder, bör en bedömning göras av om

åldrandeprocessen i sig medför samma behov som han fått insatsen för.

En nittioårig person som inte tillhör lagens personkrets kan t.ex. ha lika

stort behov av utformat stöd som en person i motsvarande ålder som

tillhör lagens personkrets. Om åldrandeprocessen i sig medför ett sådant

behov, anser jag stödet bör lämnas genom den reguljära äldreomsorgen,

även om det också föreligger ett omfattande funktionshinder som inte

beror på normalt åldrande.

Som jag framhållit bör psykiskt störda personer kunna ingå i lagens personkrets. Fömtsättningen är naturligtvis att kriteriema för den nya lagens personkrets är uppfyllda, dvs. att störningen är stor och varaktig, att den förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande stödbehov. Specifika insatser som psykiskt störda personer kan behöva i form av t.ex. behandlingsaltemativ bör emellertid inte tillgodoses inom ramen för denna lag. Psykiatriutredningen (dir. 1989:22) har avlämnat betänkandet (SOU 1992:73) Välfärd och Valfri­het - service, stöd och vård för psykiskt störda till statsrådet Könberg. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Jag är medveten om svårighetema att i varje enskilt fall bedöma per-sonkretstillhörighelen. Det är enligt min mening angeläget att bedöm­ningar i dessa frågor görs av personal som har kunskap om funktions­hinder och om dess konsekvenser. Om det är uppenbart att en person har en omfattande stödbehov som är orsakat av ett varaktigt funktions­hinder och betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, bör normalt inte någon särskild utredning om personkretstillhörighet behövas. Om däremot tveksamhet råder kring stödbehovets omfattning eller om sam­bandet mellan stödbehov och funktionshinder, bör en utredning göras. Många gånger kan enskilda själva förete intyg etc. som underlag för bedömningen av beslut om personkretstillhörighet. 1 särskilt komplicera­de situationer eller om det inte finns personal anställd som har tillräck­liga kunskaper inom området, bör med den enskildes samtycke yttrande kunna inhämtas från personal inom t.ex. habiliterings- eller rehabilite­ringsorganisationen. Med den enskildes samtycke bör också befintliga utredningar kunna inhämtas från sjukvården, barnhälsovården, bamom­sorgen, skolhälsovården, socialtjänsten m.fl. Kompletterande undersök­ningar kan i vissa fall vara nödvändiga innan slutlig ställning till person­kretstillhörighet kan tas. För bam kan t.ex. ofta en pedagogisk utred­ning behöva göras.

Det är av naturliga skäl förknippat med vissa svårigheter att definiera och avgränsa den nya lagens personkrets. Mot den bakgmnden är det angeläget att den praktiska tillämpningen när det gäller personkretstill­hörigheten ges särskild uppmärksamhet.

Regeringen avser att ingående följa effekterna av den nya lagen och de andra reformer som här föreslås. Jag skall återkomma till denna fråga i det följande (avsnitt 11, Kostnadsfrågor och uppföljning). Jag vill dock redan nu framhålla att jag bedömer frågan om lagens personkrets som särskilt viktig att följa.

57


Jag fömtsätter också att Socialstyrelsen inom ramen för sin tillsyns-    Prop. 1992/93:159 verksamhet följer hur den beskrivna personkretsen nås av de åtgärder    Bilaga 1 som skall regleras av den nya lagen samt medverkar till att metoder för behovsbedömningar och kvalitativa uppföljningar utvecklas.

Personer med invandrarbakgrund

Handikapputredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att särskilt beakta situationen och behoven för svårt fimktionshindrade personer som har invandrarbakgrand. Som framhålls i direktiven finns det uppen­bara risker att invandrare kan ha svårare än andra att få del av olika stödinsatser och bli delaktiga i samhällslivet.

Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla redovisat vissa överväganden och förslag som syftar till att förbättra möjlighetema för funktionshindrade med invandrarbak­gmnd att få del av olika former av stöd och service. Slutbetänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Med hänsyn härtill är jag inte beredd att nu lägga fram förslag inom området. Jag vill dock redan i detta sammanhang göra några allmänna markeringar när det gäller stöd och service till funktionshindrade personer med invandrarbakgmnd.

Ett huvudsyfte med den rättighetslag som jag föreslår i föreliggande proposition är, som jag framhållit, att stärka svårt funktionshindrades ställning och garantera dem stöd och service av olika slag. Den utform­ning som lagen får, med tydligt angivna rättigheter, bör i sig utgöra eu viktigt instmment för att tillförsäkra invandrare med omfattande funk­tionshinder ett gott stöd.

Jag vill framhålla vikten av att huvudmännen i planeringen och ut­formningen av olika insatser - både sådana som ges enligt den nya rättighetslagen och i andra sammanhang - beaktar de särskilda krav som kan ställas av funktionshindrade med invandrarbakgmnd. Jag avser här t.ex. de fall då det kan behövas tolkar, assistans och annat stöd av personal som talar samma språk som personen med funktionshinder och att en annorlunda kulturbakgmnd ofta kräver en särskild medvetenhet och kunskap.

Jag bedömer vidare att handikapporganisationer och invandrar­organisationer i viktiga avseenden kan bidra till att förbättra livsvill­koren för funktionshindrade personer med invandrarbakgmnd. Det är bl.a. angeläget att invandrare med funktionshinder ges ökade möj­ligheter att delta i de aktiviteter av skilda slag som bedrivs av handi­kapporganisationerna. Jag bedömer det också viktigt au organisationema ges fömtsättningar att utveckla olika former av informations- och utbild­ningsinsatser med inriktning på funktionshindrade invandrare. Insatser av detta slag bör med fördel kunna planeras och bedrivas gemensamt av handikapp- och invandrarorganisationema. Mot bakgmnd av vad jag nu har sagt avser jag att senare föreslå regeringen att ur Allmänna arvsfon­den anvisa sammanlagt 10 miljoner kronor, 5 miljoner kronor under vardera år 1993 och 1994, till utvecklingsprojekt inom området.

58


3.2  Särskilt stöd och särskild service


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.1 Rådgivning och annat personligt stöd

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall till­försäkras rätten till expertstöd. Sådant stöd skall kunna ges av företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjuk­gymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut och dietist. Insatsema skall vara ett komplement till t.ex. habilite­ring, rehabilitering och socialtjänst.

HandikputFedningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Sex landsting ifrågasätter att lagen skall omfatta bestämmelser om rådgivning och aimat personligt stöd med hänsyn till gränsdragningsproblem gentemot hälso- och sjukvårdslagen och till risken för att parallella organisationer byggs upp. Sveriges Läkarför­bund liksom Svensk läkarförening för mental retardation (SLMR) och Bamläkarföreningens sektion för habilitering och barnneurologi anser aU bestämmelsen kan kompletteras med ett föreskrivet ansvar för sjuk­vårdshuvudmännen att organisera habilitering och rehabilitering eller att bestämmelsen utgår ur lagen med hänvisning till utredningens förslag om att utvidga hälso- och sjukvårdslagen.

Afasiförbundet erinrar om anhörigas situation och behov av psyko­logisk hjälp. FUB anser att begreppen habilitering och rehabilitering skall användas i den nya lagen i stället för rådgivning och annat person­ligt stöd.

Andra remissinstanser uttalar sig om huvudmannaskapet för verksam­heten. Jag återkommer senare till frågor om huvudmannaskapet (av­snittet 3.3, Frågor om huvudmannaskapet).

Skälen för mitt förslag: Rådgivning och annat personligt stöd är en av de särskilda omsorgema enligt omsorgslagen. Här avses expertstöd som psykiskt utvecklingsstörda personer får av kurator, psykolog, sjukgym­nast m.fl. yrkeskategorier. Vanligtvis tillhör dessa experter särskilda s.k. omsorgsteam.

Rådgivning kan även ges inom ramen för socialtjänstens verksamhet. Sådan rådgivning inbegriper olika områden av främst social, praktisk och psykologisk natur.

Jag anser liksom Handikapputredningen att personer med svåra funk­tionshinder och deras anhöriga har en så utsatt situation aU deras till­gång till kompletterande särskilt expertstöd skall lagregleras. Denna rätt skall tillförsäkra personer som tillhör den nya lagens personkrets och deras anhöriga tillgång till sådana kvalificerade insatser från flera kompetensområden som behövs för att underlätta det dagliga livet. Det rör sig om insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär, där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funk-


59


 


tionshindret beaktas. Insatsema skall ses som komplement tUl och inte    Prop. 1992/93:159
som ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.
        Bilaga 1

Att bli förälder till ett bam med nedsättning av en eller flera funktio­ner innebär för de flesta en svår psykisk kris. För de allra flesta kom­mer situationen helt oväntat och många gånger har de inte tidigare kommit i kontakt med bam som har funktionshinder. Föräldrama blir ofta försatta i ett tillstånd av desorientering, med osäkerhet om hur familjens framtid skall gestalta sig. Situationen kräver en omställning som griper in i flera livsområden och som många gånger tar lång tid. Ett tidigt och kvalificerat psykologiskt och praktiskt stöd kan vara av­görande för föräldramas möjlighet att reda upp sin situation och för deras möjlighet att ge barnet god omvårdnad och trygghet. Behovet av tidigt insatta och allsidiga åtgärder finns naturligtvis också i de situa­tioner där skadan eller sjukdomen upptäcks eller inträffar under senare utvecklingsår. Detsamma gäller då behoven förändras vid tillstånd som gradvis ger flera eller större funktionshinder. Också syskon till bam med funktionshinder kan behöva hjälp av specialister i att bearbeta sin situation och för att få den information som de behöver i olika åldrar.

Stödet till både bam och ungdomar med funktionshinder och till deras närstående bör syfta till att främja utvecklingen under hela uppväxttiden. De flesta behöver flera olika typer av insatser för att få sina behov till­godosedda. Det rör sig om expertstöd där olika aspekter av funktions­hindret beaktas. Det är respektive huvudman som skall organisera sådan verksamhet. För egen del anser jag att insatsema så långt möjligt bör samordnas i en och samma organisation. Det är viktigt både för att åstadkomma en samlad kompetens i verksamheten och för att familjer med flerhandikappade bam inte skall behöva vända sig till olika organi­sationer för att få det samlade behovet av råd och personligt stöd tillgo­dosett. Det hindrar inte att vissa av de experter som anlitas för att ge stödet under andra delar av sin tjänstgöring kan arbeta med t.ex. habili­tering och rehabilitering.

Också vuxna personer med omfattande funktionshinder behöver till­gång till rådgivning och annat personligt stöd för sin dagliga livsföring. Utgångspunkten är då den enskildes eget önskemål om insatser. Detta fömtsätter att han får en utförlig och personligt anpassad information som underlag för sina ställningstaganden. Det gäller inte minst för per­soner med kommunikationshinder, begåvningsmässigt funktionshinder och funktionshindrade personer med invandrarbakgmnd. Liksom då det gäller barn och ungdomar bör stödet vara allsidigt och kunna rikta sig också till anhöriga. Likaså är en långtgående samordning av insatsema önskvärd, särskilt för personer med mer än ett funktionshinder.

60


3.2.2 Personlig assistans


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


Mitt förslag: En rättighet till biträde av personlig assistent införs i den nya lagen för svårt funktionshindrade personer som inte har fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen.

Den enskilde skall kunna få insatsen genom att kommunen till­handahåller assistansen eller genom att den enskilde får ekono­miskt stöd så att han själv kan vara arbetsgivare för den person­liga assistenten. Den enskilde skall även kunna använda stödet för att anlita annan, t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ, som arbetsgivare.

För personer som bor i eget boende, servicehus/servicebostäder, eller hos familj eller anhörig införs assistansersättning som ett statligt bidrag till kostnaden för personlig assistans.

Assistansersättning skall lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning skall vila på de allmänna försäkringskassoma. Frågor otn assistansersättning regleras i en särskild lag.

Kommunen skall vara finansiellt ansvarig för personlig assistans för personer som behöver sådan under högst 20 timmar i veckan, vid tillfälliga behov och i vissa andra situationer där personlig assistans kan behövas även om assistansersättning inte går att få.

HandUcputredningens förslag: Rätten till personlig assistans föreslås att införas i den nya lagen. Den enskilde föreslås att själv kunna vara arbetsgivare för den personliga assistenten eller att kunna vända sig till kommunen för att få insatsen. Den enskilde föreslås även kunna anlita annan, t.ex. eU kooperativ.

För dem som fyllt 16 år och bor i eget boende, servicehus eller hos familj/aiUiörig föreslås en ny socialförsäkringsförmån - assistansersätt­ning - för stödbehov överstigande 20 veckotimmar. För assistansbehov under dygnsvila och i anslutning till daglig verksamhet skall assistanser­sättning inle lämnas.

Den som själv vill ordna personlig assistans med kommunens hjälp eller på annat sätt skall enligt utredningens förslag först vända sig till kommunen för att därifrån få bidrag för upp till 20 veckotimmar och därefter till försäkringskassan för överstigande behov.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att endast en huvud­man bör vara ansvarig för beslut om och administration av personlig assistans. 43 remissinstanser, varav 13 kommuner och sju handikappor­ganisationer, anser att det bör vara kommunema som svarar för den totala bedömningen av behovet av personlig assistans. 18 remissinstan­ser framför au det bara bör vara en huvudman som svarar för insatsen, utan att ange vilken som vore lämplig. Fem remissinstanser anser att socialförsäkringen bör vara ansvarig för både ekonomi och administra­tion av verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att kommunema


61


bör vara ansvariga för verksamheten och att socialförsäkringen bör    Prop. 1992/93:159
svara för kostnadema.
                                                    Bilaga 1

Tolv remissinstanser anser att finansieringen av verksamheten bör ske via socialförsäkringssystemet medan sju anser att den bör ske genom statsbidrag till kommunema. Sju instanser är kritiska till utredningens förslag om finansiering men anger inga egna förslag.

Många remissinstanser kritiserar den nedre åldergränsen 16 år för rätt till assistansersättning och många anser att assistansersättning bör utgå oavsett boendeform.

Skälen för mitt förslag:

Bakgrund

Med personlig assistans avser jag ett personligt utformat stöd som ges i olika situationer av ett begränsat antal personer. Stödet skall vara knutet till personen och inte till någon viss verksamhet.

Personlig assistans används inte som begrepp i socialtjänstlagen. Däre­mot har insatsen i många kommuner vuxit fram som en form av bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. Assistans kan också ges i form av t.ex. arbetsbiträde, vårdartjänst till studerande i eftergynmasial utbildning eller folkhögskola, elevassistans i skolan och som personlig vårdare för utvecklingsstörda personer.

Den sociala hemhjälpen har i regel sin tyngdpunkt i anslutning till själva bostaden som hjälp med att handla, laga mat och städa. Social hemhjälp kan också utgöra en personlig service i vidare bemärkelse, t.ex. ledsagning.

1 förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. finns bestämmelser om bidrag till arbetsbiträde. Sådant bidrag får lämnas för arbetsbiträde åt en svårt fuiUctionshindrad person, om funktionshindret förorsakar utgifter för arbetsbiträde i en utsträckning som väsenfligt överstiger vad som kan anses vara normalt för befattningen eller verk­samhelen.

Vårdartjänst är personlig praktisk hjälp som erbjuds svårt rörelsehind­rade personer som bedriver eftergymnasial utbildning eller folkhög­skolestudier för att tillgodose de utökade behov av studieassistans som uppstår i en studiesituation. Verksamheten finansieras genom stats­bidrag, som administreras av Nämnden för vårdartjänst. De personer som ger hjälpen är ofta anställda av kommunen på utbildningsorten eller av den som anordnar utbildningen.

Elevassislans är en form av personligt stöd inom skolväsendet. Elev­assistenten är anställd av kommunen och kan vara knuten till en viss elev, till en klass eller till en skola.

Personlig vårdare är en benämning som kommit att användas för per­sonligt stöd som ges till utvecklingsstörda personer. Den personlige vårdaren är en person som under sin arbetstid alltid är med den utveck­lingsstörde. Den personlige vårdaren är ofta anställd av kommunens socialtjänst, men kan också vara anställd av landstingets omsorgsnämnd.

62


Under senare år har flera fristående organisationer med funktionshind- Prop. 1992/93:159 rade medlemmar utvecklat metoder och vunnit erfarenheter av verksam- Bilaga 1 heter med personlig assistans. Allmänna arvsfonden har vid flera till­fällen lämnat bidrag för att stimulera utvecklingen av dessa verksam­heter och för att olika modeUer för personlig assistans skall kunna prö­vas. Exempel på sådana verksamheter är de som bedrivs av STIL (Stockholmskooperativet för Independent Living) och GIL (Göteborgs­föreningen för Independent Living). Organisationema anordnar i koope­rativ form assistenttjänster genom entreprenadavtal med ansvariga kom­muner. Likaså har DHR under flera år bedrivit ett assistansprojekt med förstärkt service för svårt rörelsehindrade personer med svåra kom­munikationshinder. DHR, FUB och NHR bedriver också i samverkan ett assistansprojekt, som till sin uppläggning i stora delar överensstäm­mer med den modell som Handikapputredningen har föreslagit för personlig assistans. DHR har också beviljats medel ur Allmänna arvs­fonden för att bedriva en försöksverksamhet med syfte att i kooperativ form administrera assistans för personer som i vuxen ålder förvärvat en hjämskada som orsakat både en intellektuell funktionsnedsättning med kommunikationssvårigheter och ett rörelsehinder. Syftet är bl.a. att garantera personema självbestämmande och att förhindra insthutionella mönster i assistanssituationen.

Många märmiskor lever med sådana funktionshinder som leder till stora beroendeförhållanden till omgivningen. Deras möjligheter till in­flytande och ansvar är ofta begränsade, liksom deras möjligheter att skapa sig en självständig tillvaro. Därtill kommer olikheter över landet beträffande formema för och omfattningen av det stöd som ges till funktionshindrade personer. Av Handikapputredningens kartläggnings­betänkande framgår t.ex. att endast 8 % av de svårt funktionshindrade personer som erhöll hemtjänst vid en viss tidpunkt kunde bestämma vem som skulle ge hjälpen. Det framgår också att den enskildes infly­tande över vem som skall ge hjälpen skiljer sig åt mellan olika orter.

Jag anser mot denna bakgmnd att det behövs kraftfulla åtgärder för att möjliggöra att personer som dagligen är mycket beroende av olika stöd­insatser får ett reellt inflytande över sin egen livssituation. Personer som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär bör enligt min mening ges ett avgörande inflytande på vem som skall ge hjälpen. Jag anser också att antalet personer som ger sådan hjälp skall kunna begränsas och att den enskilde själv skall kunna av­göra på vilket sätt och i vilka situationer som hjälpen skall ges. Hjälp­insatsen bör därför vara knuten till den enskilde personen och inte till olika myndigheter som var för sig ansvarar för vissa insatser. Det är också enligt min mening viktigt att den enskilde själv ges möjlighet att överblicka hjälpens omfattning och varaktighet.

Personlig assistans

Jag anser att den nya lagen skall innehålla en räu till personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assistans.

63


Som jag nyss framhållit skall den nya lagens insatser vara så utfor-    Prop. 1992/93:159 made att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och    Bilaga 1 oberoende liv. Jag anser att den enskilde kan ges mycket goda möjlig­heter till självbestämmande och inflytande över sin egen livssUuation om stöd och hjälp kan lämnas i form av personlig assistans och anordnas på det sätt som den enskilde finner bäst.

Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen som hjälpen skall ges. För vissa personer kan personlig assistans vara en viktig fömtsättning för att de skall kurma arbeta eller studera. Andra behöver eu fåtal medhjälpare som de känner väl för att kunna göra sig förstådda och för att själva kunna ta emot information. För många är sådan hjälp som kan ges sam­lat i olika situationer och verksamheter ett viktigt medel för aU undvika isolering och passivitet och för att kunna delta i både planerade och spontana aktiviteter. För vissa infektionskänsliga personer är det viktigt att stödinsatserna ges av bara ett fåtal personer. I vissa situationer av mycket privat karaktär, t.ex. i samband med den personliga hygienen, är det angeläget att antalet medhjälpare kan begränsas och att hjälpen kan ges av en person som den enskilde själv valt och har förtroende för. Många svårt funktionshindrade personer behöver hjälp med träning för att uppehålla och förstärka funktionsförmågan. Fömtsättningen är ofta att en eller ett par personer kan instmeras av t.ex. habiliterings-eller rehabiliteringspersonal i att hjälpa till med träningen.

Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Av­görande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistan­sen dämtöver också skall ges i andra situationer där den enskilde be­höver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla eu arbete. Personlig assistans bör alltid övervägas som altemativ för bam och ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna till att bo på en institution. Med personlig assistans kan också möjlighetema förbätt­ras för personer som bor på vårdhem eller psykiatriska sjukhus att flytta från institutionema. Som jag återkommer till längre fram i propositio­nen bedömer jag att det är omkring 7 000 personer som kommer att kunna erhålla omfattande insatser i form av personlig assistans.

Det är av statsfinansiella skäl inte möjligt att nu bygga upp ett system som innebär att rätten till personlig assistans gäller oberoende av den enskildes ålder. Ett viktigt syfte med personlig assistans bör vara att åstadkomma villkor för personer med omfattande livslånga eller lång­variga funktionshinder, som är likvärdiga med andra människors i motsvarande åldrar. Jag anser därför att rätten till personlig assistans bör begränsas till personer som inte uppnått allmän pensionsålder, 65 år. För dem som uppnått allmän pensionsålder bör stödet lämnas i form av andra stödinsatser, t.ex. ledsagning eller kontaktperson enligt den

64


nya lagen eller i form av insatser enligt socialtjänstlagen. Jag fömtsätter    Prop. 1992/93:159 att övergången från personlig assistans till en annan stödform sker    Bilaga I smidigt och att hänsyn tas till den enskildes önskemål om hur det stöd som skall ersätta personlig assistans utformas. Det kan ofta vara lämp­ligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen.

Det är min avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska kommunförbundet, för att diskutera frågan om övergången från person­lig assistans enligt den nya lagen till andra stödformer. Syftet är att säkra att övergången blir så smidig som möjligt för enskilda funktions­hindrade. Vidare kommer jag senare att föreslå att handikappreformen ingående följs upp och utvärderas. 1 det sammanhanget bör assistans­reformen uppmärksammas särskilt. En viktig fråga blir att följa hur övergången från personlig assistans enligt den nya lagen till en annan stödform fungerar för personer som uppnår pensionsålder.

Då det gäller behov av personlig assistans till bam gör jag följande bedömning.

Vårdnadshavare till bam med funktionshinder har, liksom andra vård­nadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för bamets personliga för­hållanden och skall se till att bamets behov blir tillgodosedda. Vård­nadshavaren skall också svara för att bamet får den tillsyn som behövs med hänsyn till bamets ålder, utveckling och övriga omständigheter.

Allmänt kan sägas att föräldrar till bam med funktionshinder ofta gör betydligt större insatser för sina bam än föräldrar till bam utan funk­tionshinder. I sammanhanget noterar jag att vårdbidraget fr.o.m. den 1 juli 1992 har förbättrats avsevärt, framför allt för barn med omfattan­de ftinktionshinder (prop. 1991/92:106, bet. 199l/92:SfU8, rskr. 1991/92:232).

Bam med funktionshinder har ofta särskilda behov av stöd i bamom­sorg, skola och under fritid. Om barnets behov av särskilt stöd i t.ex. förskola och skola inte tillgodoses inom ramen för den ordinarie verk­samheten, bör det vara huvudmannens uppgift att se till att resurser tillförs verksamheten med hänsyn till barnets behov. Det kan t.ex. inne­bära att personaltätheten höjs eller att verksamheten tillförs special-pedagogiskt stöd. En annan åtgärd kan vara elevassistans. Skolpliktiga bam över 12 år som tillhör den nya lagens personkrets skall också ges en rätt till korttidstillsyn före och efter skoldagen, under lovdagar m.m. Behov av avlösning för föräldrar bör kunna erhållas i form av avlösar­service och korttidsvistelse enligt den nya lagen.

Det finns emellertid en gmpp bam som är mycket vårdkrävande och för vilka föräldraansvaret i kombination med t.ex. avlösarservice, bam­omsorg och skola inte räcker till. Genom en enkätundersökning år 1989 till landets barnkliniker har Socialstyrelsen kartlagt omfattningen av barn och ungdomar med omfattande funktionshinder och komplicerade omvårdnadsbehov som vistas långa tider på sjukhus. 1 enkätsvaren redo­visades att 210 barn på gmnd av flerhandikapp vårdas långa tider eller med täta återkommande intervall vid olika bamintensivvårds- eller barn­medicinska klinker, alternativt vårdas i hemmet med hjälp av betydande apparatresurser och personalinsatser.

5 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159                                                                          65


Jag anser att personlig assistans kan vara av gmndläggande betydelse Prop. 1992/93:159 för bam som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller Bilaga I stor del av dygnet och som på gmnd av t.ex. hjämskada, genetisk skada eller sjukdom har flera fuiUctionshinder samtidigt. Sådana funktionshin­der kan vara någon eller flera kombinationer av t.ex. rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet.

Personlig assistans som ges till ett bam ingriper i hög grad i hela familjens livssituation. Det är därför väsentligt att assistansen anpassas till varje familjs individuella behov och att bamets vårdnadshavare ges ett avgörande inflytande över hur stödet till bamet utformas. Syftet med assistansen är ofta att tillgodose föräldramas behov av avlösning i om­vårdnaden eller att ge familjen möjlighet att genomföra sådana ak­tiviteter som bamet inte deltar i. Trots detta bör även en vårdnads­havare till bamet kunna vara personlig assistent, om assistansen kan anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är frågan om situationer där fömtsättningar för personlig assistans föreligger.

En försäkrad förälder har för vård av barn som inte fyllt 16 år rätt till vårdbidrag om bamet på gmnd av sjukdom, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn eller vård. Alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning utges vårdbidrag med helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels belopp. Viss del av vårdbidraget kan utges som ersättning för merkostnader. Om barnet får personlig assistans kan detta givetvis påverka rätten lill vårdbidrag, framför allt vad avser vårdbidragets storlek.

Efter lagrådsgranskningen har frågan uppkommit om hur funktions­hindrade föräldrar till små bam skall få behövlig hjälp med att sköta sitt bam. Under den första tiden i ett bams liv är är barnet känslomässigt och praktiskt totalt beroende av någon vuxen oftast en förälder. Först gradvis kan barnet utveckla en uppfattning om sig självt och relatera till andra personer. Det är därför viktigt för bamets utveckling att det under denna tid kan få sina gmndläggande behov tillgodosedda av bara ett fåtal vuxna personer. Om någon av föräldrama har personlig assistent är det enligt min mening naturligt att assistenten, om han eller hon är lämpad därtill, under barnets första tid även hjälper föräldern med den omvårdnad av bamet som han eller hon inte kan ge själv. Det skall givetvis inte utesluta att barnet kan ha behov av andra eller ytterligare insatser. Det är stödets karaktär av en nära personlig relation som bör vara avgörande för om insatsen skall ges av föräldems personliga assis­tent eller på annat sätt. Det går inte att närmare specificera när ett bam når en sådan mognad att det kan klara nära relationer utanför en be­gränsad krets. Bedömningen av hur länge viss omvårdnad av bamet bör anses ingå i föräldems personliga assistans måste göras i varje enskilt fall.

Även funktionshindrade föräldrar som inte har personlig assistent kan behöva praktisk hjälp med att ta hand om siU bam. I dessa fall bör det vara en uppgift för kommunerna att inom ramen för sin socialtjänst stödja familjerna. Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för

66


att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden, i    Prop. 1992/93:159

nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling    Bilaga 1

och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får

det skydd och stöd som de behöver. Det är naturligtvis angeläget att

personlig hjälp som ges till både bamet och föräldem samordnas på ett

lämpligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang mer allmänt beröra frågan om funktions­hindrade föräldrar och deras situation. Det är självfallet viktigt att för­äldrar med funktionshinder ges stöd och hjälp i olika former så att de kan fungera i föräldrarollen. Enligt min uppfattning har frågan om situationen för funktionshindrade föräldrar hittills uppmärksammats i allt för liten utsträckning. Det är angeläget att kunskapen om funktions­hindrade föräldrars situation och behov av samhällsstöd utvecklas. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om ett särskilt initiativ i frågan, med syfte att öka kunskapen inom området.

Jag har nyss redovisat att ett individuellt utformat stöd redan nu ges till enskilda av olika huvudmän och i olika situationer. Genom att för­bäura möjligheterna att få assistans som knyts till personen och inte till en viss verksamhet, ökar möjligheterna att samordna det personliga stödet. Därigenom kan behov av andra slags stödinsatser minska. Där­emot kommer andra former av assistans aU behövas även i fortsätt­ningen för dem som inte har rätt till eller inte önskar personlig assi­stans, eller i situationer där andra lösningar än personlig assistans av andra skäl bör väljas.

Avsikten är inte att den personlige assistenten skall ersäua personal som behövs för att bedriva en verksamhet, t.ex. bamomsorg, skola eller daglig verksamhet. Jag vill i sammanhanget understryka att det är den enskildes personliga behov av stöd och hjälp som skall tillgodoses genom personlig assistans.

Vårdartjänst för svårt rörelsehindrade personer som studerar vid folk­högskolor och i eftergymnasial utbildning kan organiseras på olika sätt beroende på den studerandes behov och på de lokala fömtsättningama. I vissa fall kan personlig assistans komma att ersätta det stöd som idag ges i form av vårdartjänst. Många gånger är emellertid vårdartjänst en integrerad del av utbildningsanordnarens verksamhet och på vissa studieorter finns en organisation för vårdartjänst uppbyggd. 1 sådana situtioner är i allmänhet vårdartjänst den form av personligt stöd som bör väljas. Vårdartjänst kommer också att behövas för svårt rörelse­hindrade elever som inte är berättigade till personlig assistans eller assistansersättning men som ändå behöver ett personligt utformat stöd i studiesituationen.

Den som har till uppgift att vara personlig assistent kommer att etable­ra en mycket nära personlig relation till den som får hjälp. Den person som får hjälpen kan i sin tur komma i ett starkt beroendeförhållande till den personlige assistenten. Både enskildas och familjemedlemmars be­hov av integritet måste enligt min mening uppmärksammas och respek­teras. För att säkerställa den enskildes inflytande över insatsen och för-

67


stärka valfriheten anser jag att den enskilde skall kunna välja mellan att    Prop. 1992/93:159 få insatsen genom kommunens försorg eller att få ett ekonomiskt bidrag    Bilaga I för att själv anställa assistenten eller för aU anlita någon annan - t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ - som arbetsgivare. Bidraget bör då beviljas i sådan omfattning att den enskildes hela behov av per­sonlig assistans kan tillgodoses.

Assistansersättning

Handikapputredningen föreslår en administrativ konstmktion av person­lig assistans som innebär ett delat ekonomiskt ansvar mellan kommuner­na och socialförsäkringen. Kommunema föreslås av utredningen att vara kostnadsansvariga för stödbehov upp till 20 veckotimmar och socialför­säkringen föreslås träda in för tid dämtöver. Ett viktigt syfte med för­delningen är att avlasta enskilda kommuner höga kostnader och att tilldelning av mer omfattande stöd i form av personlig assistans inte skall vara beroende av kommunalekonomiska prioriteringar.

Många remissinstanser är emellertid kritiska till den lösning som utredningen föreslår. Förslaget framstår som krångligt och flera remiss­instanser pekar på problem med två beslutsmyndigheter och skilda besvärsregler för kommunens respektive försäkringskassans beslut. Ett flertal handikapporganisationer framhåller vikten av ett sammanhållet centralt kostnadsansvar.

Även jag anser att utredningens förslag i denna del är alltför kompli­cerat. Likaså fiimer jag konstmktionen med olika besvärsordningar som otillfredsställande.

Jag kommer senare att föreslå att kommunema skall vara huvudmän för merparten av insatsema enligt den nya lagen. I kommuneraa finns i regel också kompetens och praktisk erfarenhet av vårdbehovsbedöm­ningar och av att tillhandahålla olika former av kvalificerade stödinsat­ser. Det skulle därför kunna te sig naturligt att kommunema gavs ett sammanhållet organisatoriskt och finansiellt ansvar för att tillgodose enskildas behov av personlig assistans.

Kostnaderna för personlig assistans kan emellertid i vissa fall uppgå till mycket stora belopp. 1 vissa kommuner kan det finnas bara några få personer med omfattande behov av personlig assistans medan det i andra kommuner av motsvarande storlek kan finnas flera personer som behöver sådan hjälp. Kommunemas ekonomi kan i de senare fallen på­verka benägenheten att ge insatsen. Särskilt för små kommuner kan stora problem uppstå om det finns flera personer som har omfattande behov av personlig assistans. Jag anser därför att det bör tillskapas ett finansieringssystem som innebär att staten avlastar kommunema kost­nader för mer omfattande insatser i form av personlig assistans.

Jag bedömer att staten bör åta sig hela kostnadsansvaret för personlig assistans i situationer då behovet av assistans för den dagliga livs­föringen för en person överstiger i genomsniu 20 timmar per vecka. Det statliga stödet bör enligt min mening lämnas till den enskilde i form av bidrag, i det följande benänmt assistansersättning. Ersättningen skall omfatta kostnader från första timmen.

68


Jag finner det lämpligt au det är Riksförsäkringsverket och de allmän- Prop. 1992/93:159 na försäkringskassoma som handhar frågoma om den statliga assistans- Bilaga I ersättningen. Enligt min bedömning har försäkringskassoma både kom­petens och erfarenhet av frågor om individuella stöd- och hjälpbehov. Genom handläggning av bl.a. ärenden om handikappersättning, vård­bidrag, bilstöd och förtidspension har försäkringskassorna stor erfaren­het av att bedöma frågor om stöd av olika slag till personer med funk­tionshinder. De allmänna försäkringskassoma är också de myndigheter som utbetalar dessa förmåner.

Det bör vara den försäkringskassa hos vilken den enskilde är inskriven som skall handha frågor om assistansersättning. Om han inte fyllt 16 år bör det vara den försäkringskassa som han skulle varit inskriven hos som han skall vända sig till.

Försäkringskassans roll skall dock inte vara att faktiskt ge omsorg eller stöd och inte heller att fungera som arbetsgivare för personliga assistenter. Beslut om rätt till assistansersättning bör fattas av socialför­säkringsnämnden vid försäkringskassan. Beslutanderätten bör således inte läggas på en enskild tjänsteman. Överklaganden över socialförsäk­ringsnämndens beslut bör ske till länsrätten, kammarrätten och slutligen Försäkringsöverdomstolen i enlighet med den besvärsordning som gäller på socialförsäkringsområdet.

Med assistansersäuningen skall den enskilde själv kunna anställa den personlige assistenten eller mot ersättning anlita kommunen eller annat organ som arbetsgivare för assistenten. Avsikten är att assistansersätt­ningen skall användas till assistentens eller assistentemas lönekostnader eller till de avgifter som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar.

En enskild person bör själv kunna vända sig till försäkringskassan som sökande av assistansersättning. Om en person begär biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till personlig assistans av en kommun och kan antas ha rätt till assistansersättning, skall kommunen anmäla deUa till försäkringskassan, som skall ta upp frågan om assistansersätt­ning. Det iimebär att en kommun skall kunna få sina kostnader för personlig assistans täckta, även om den enskilde inte själv begär assi­stansersättning.

I regel bör de personer som erhåller assistansersättning och som själva vill ta hand om ersättningen kunna göra detta. Assistansersättning kan emellertid uppgå till avsevärda belopp. Jag anser därför att försäkrings­kassan bör ges en befogenhet att utbetala assistansersättningen till någon annan än den berörde, t.ex. en kommunal nämnd eller en närstående person, för att användas till personlig assistans åt den ersättningsberät­tigade. Exempel på sådana situationer kan vara att den enskilde under längre tid missbmkat beroendeframkallande medel eller på gmnd av sjukdom inte bedöms att själv kunna ta hand om assistansersättningen. En sådan regel finns i 16 kap 12 § AFL.

Jag anser också alt försäkringskassan skall kunna besluta om återbetal­ning av assistansersättning om en person på gmnd av oriktiga uppgifter obehörigen erhållit ersättning eller erhållit ett för högt belopp.

69


Vidare anser jag att rätten till assistansersättning bör omprövas vårtan-    Prop. 1992/93:159 nat år eller då förhållandena för den enskilde väsentligen ändrats på    BUaga I sådant sätt att rätten till ersättning påverkas.

Som jag nyss framhöll skall rätten till assistansersättning gälla per­soner som omfattas av den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och som behöver omfattande personlig assistans för sin dagliga livsföring. Handikapputredningen föreslår emellertid att vissa ytterligare begränsningar skall gälla för rätten till assistansersätt­ning. Utredningen föreslår att behov av stöd under dygnsvila och i samband med kommunal sysselsättning inte skall täckas med assistanser­sättning och inte heller utges till personer som bor på institution och i gmppbostad. Utredningen föreslår vidare att bam under 16 år inte skall ha rätt till assistansersättning och inte heller personer som är över 65 år och som inte tidigare har assistansersättning.

Jag anser emellertid att assistansersättning måste kunna lämnas även under dygnsvila, om den hjälp som behövs är av mycket privat karaktär och därför bör ges av en person som den enskilde valt och har förtroen­de för.

Likaså anser jag att assistansersättning skall kunna lämnas även under lid då den enskilde deltar i kommunalt anordnad daglig verksamhet. Assistansersättning skall dock inte ersätta den personal som skall finnas för att den enskilde skall kunna tillgodogöra sig verksamheten. Däremot bör ersättning kunna lämnas om den enskilde av andra skäl bedöms behöva hjälp av en bestämd person, t.ex. för att kommunicera med andra eller för att den enskilde behöver omfattande och tidskrävande hjälp i samband med t.ex. måltider och toalettbesök. Likaså bör assis­tansersättning kunna lämnas om en person kan antas att på grand av funktionshindret ofta behöva utebli från verksamheten och behöva per­sonlig assistans både i anslutning till verksamheten och i hemmet, vid sjukhusbesök etc.

Som jag tidigare redovisat ser jag inte skäl att utesluta bam under 16 år från rätten till personlig assistans. Till skillnad från utredningen anser jag att också assistansersättning skall kunna lämnas till bam under 16 år som har särskilt omfattande omvårdnadsbehov.

Liksom Handikapputredningen bedömer jag emellertid att assistanser­sättning inte bör lämnas för stödbehov på institution, i bostad med sär­skild service för bam och ungdom eller gmppbostad, där anställd perso­nal fömtsätts tillgodose behov av stöd och omvårdnad. Jag har tidigare föreslagit att rätten till personlig assistans bör förbehållas personer som inte uppnått pensionsålder.

Avsikten är vidare att assistansersättningen bara skall täcka stadigva­rande behov. Om behov tillfälligt uppstår av en utökning av assistans-insatsema, t.ex. för att en person behöver särskild hjälp under en semesterresa, bör behovet av utökad assistans prövas av kommunen inom ramen för den nya lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade.

Försäkringskassan skall beräkna hur många timmar i veckan som den funktionshindrade i genomsniu behöver personlig assistans. Assistanser-

70


sättning utges därefter för varje månad för den assistans som erhållits Prop. 1992/93:159 inom ramen för detta behov. Ersättningen bör i princip basera sig på Bilaga 1 lönekostnader för assistenten eller på de avgifter - motsvarande i prin­cip assistentens lönekostnader - som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar. Med lönekostnader avser jag främst lön till assistenten samt sociala avgifter och semesterersättning. Därtill bör även administrationskostnader i viss omfattning beaktas. Det är natur­ligtvis viktigt att det tillskapas mtiner för utbetalning av assistansersätt­ning som är enkla och smidiga. I de fall den enskilde själv är arbets­givare för assistenten måste ersättning givetvis betalas ut så att han eller hon kan avlöna assistenten och klara övriga omkostnader utan att själv ligga ute med pengar.

Handikapputredningen uppskattar kostnaden per utförd assistenttimme till 120 kronor. Flera brakarkooperativ för personlig assistans, bl.a. STIL och GIL, samt DHR och FUB anser emellertid att utredningens kostnadsberäkningar är för låga. STIL m.fl. och DHR pekar bl.a. på att en rad uppgifter som följer med arbetsgivaransvaret kommer att påverka assistanskostnaden och föreslår att assistansersättningen skall vara 175 kronor per timme. FUB framför att assistenterna måste ha en lön som motsvarar de kvalifikationer som behövs för uppgiften samt påpekar att en ganska stor del av assistentemas arbetstid kommer att vara förlagd till helger och kvällar.

Assistansersättningen måste självklart kunna täcka de verkliga kost­nadema som den enskilde har för sin assistans. Ersättningen bör därför utges med ett belopp som motsvarar hela kostnaden för assistansen inom ramen för beviljade timmar, dock med ett högsta belopp per timme.

Då det gäller beräkningen av assistentens lönekostnad, anser jag lik­som Handikapputredningen att utgångspunkten bör vara vårdbiträdeslön. Mot bakgmnd av de erfarenheter som gjorts av kostnader för administ­ration m.m., anser jag au utredningens beräkning av assistanskostnad per timme är för låg. Jag bedömer att assistansersäuningen bör uppgå till ca 170 kr per timme i 1992 års kostnadsläge. Ett högsta belopp per timme bör fastställas varje år av regeringen efter förslag av Riksförsäk­ringsverket. Riksförsäkringsverket bör härvid samråda med Svenska kommunförbundet.

Den som före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga nedsatt i viss om­fattning har rätt till handikappersättning från den allmänna försäkringen. Alltefter hjälpbehovets omfattning och meratgiftemas storlek utgör handikappersättningen 36, 53 eller 69 % av basbeloppet. Det behov av hjälp av en assistent som en funktionshindrad person har i den dagliga livsföringen beaktas vid bedömningen av hjälpbehovets omfattning. Den som är så funktionshindrad att han är berättigad till assistansersättning har sannolikt även andra memtgifter på gmnd av sitt funktionshinder. Även om man vid prövning av handikappersättningens storlek skulle bortse från hjälpbehov som givit rätt till assistansersättning, torde det således i många fall ändå ge underlag för fortsatt handikappersättning på någon nivå. Den uppföljning av reformen som skall ske bör även avse effekterna i detta hänseende.

71


Jag behandlar frågan om kostnadseffekter av personlig assistans i det    Prop. 1992/93:159 följande (avsnitt 11). Med hänsyn till att assistansersättning är en stöd-    Bilaga I form som inte funnits tidigare och som innebär både merkostnader och omfördelning av kostnader mellan olika huvudmän, är det angeläget att Riksförsäkringsverket genom sin tillsynsverksamhet noga följer utveck­lingen.

Assistansersättningen och förordning (EEG) nr 1408/71

Det finns skäl att anta att assistansersättningen faller in under de förmå­ner som kommer att omfaUas av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska eko­nomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170 bil. 4.1 bet. 1992/93: Eul, rskr. 1992/93:18), genom vilken EG:s regler om social trygghet inkorporeras i den svenska lagstiftningen. Lagen avses träda i kraft i samband med EES-avtalet.

Om ersättningen således faller in under tillämpningsområdet för för­ordning (EEG) nr 1408/71, är den enligt min mening att anse som en "vårdförmån" och inte som en kontantförmån vid invaliditet enligt ar­tikel 10 i förordningen. Det innebär att det inte blir möjligt att med stöd av artikel 10 begära utbetalning till annat EES-land. Ersättningen är nämligen konstmerad som en kostnadsersättning för särskilda vårdkost­nader. Om den enskilde på gmnd av sitt funktionshinder har kostnader för personlig assistans kan han efter behovsprövning få ersättning för det. Behovsprövningen görs visserligen i förhand, men ersättningen lämnas först efter att kostnader uppvisats.

Härvid är dock att märka aU ersättningen kan komma att utges till personer bosatta utanför Sverige om de arbetar i Sverige och därför enligt bestämmelsema i förordningens Avdelning 11 Bestämmande av tillämplig lagstiftning skall omfattas av den svenska lagstifiningen om social trygghet i dess helhet oavsett bosättningsland.

Under alla omständigheter är assistansersättningen en sådan särskild förmån som uteslutande är avsedd att skydda personer med funktions­hinder. Om ersättningen trots allt inte betraktas som en vårdförmån, bör den kunna förtecknas i bilaga 2 A till EG-förordningen enligt artikel 4.2 a i den lydelse som numera gäller inom EG och som kan väntas bli gällande även för EES någon gång under år 1993. Härigenom skulle export av ersättningen kurma undvikas även för det fall denna är att betrakta som en kontantförmån vid invaliditet.

Kommunens ansvar och uppgifter

Etl syfte med reformen är att kommunema genom det statliga stödet skall ges avlastning för höga kostnader som kan uppstå när behovet av personlig assistans är omfattande och att bedömningar av omfattningen av enskildas behov av personlig assistans inte skall behöva ställas i rela­tion till enskilda kommuners ekonomi. Kommunen bör dock genom den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ges ett basan-

72


svar för insatsen. Med kommunens basansvar avser jag bl.a. att denna    Prop. 1992/93:159 alltid skall stå beredd att ombesörja tillhandahållande av personlig assis-    Bilaga I tans eller att ge ekonomiskt bidrag för att enskilda skall kunna ordna insatsen på annat sätt än genom kommunen om denna beräknas under­stiga genomsnittligt 20 veckotimmar.

Kommunen skall vidare vara skyldig att på den enskildes begäran anordna assistans, även i de fall den enskilde erhållit assistansersättning av försäkringskassan. Kommunen får då ta ut en avgift, dock inte högre än vad den enskilde kan erhålla i assistansersättning av försäkrings­kassan enligt den föreslagna lagen om assistansersättning. Som jag redan sagt, skall kommunen hos försäkringskassan göra anmälan om en person kan antas ha rätt till assistansersättning. Vidare skall kommunen ansvara för behov av assistans som tillfälligt uppstår utöver vad som beräknats som assistansersättning, t.ex. under en semesterresa.

Då den enskilde ordnar assistansen på annat sätt än genom kommunen är det den enskilde själv, eller annan som åtagit sig au anställa assisten­ten, som är arbetsgivare. Jag vill framhålla att det med arbetsgivarrollen följer en hel del skyldigheter i olika avseenden. Skyldighet finns t.ex. att göra avdrag för preliminärskatt och att betala in arbetsgivaravgifter. Andra områden som blir aktuella är arbetsmiljöfrågor, semester och ledigheter såsom ledighet för vård av bam etc. Andra regler är de i samband med uppsägning m.m. enligt lagen (1982:80) om anställnings­skydd. Enskilda personer som själva anställer sin assistent kan ha svå­righeter att klara alla uppgifter som ingår i arbetsgivarrollen. Jag finner det angeläget att kommunen på den enskildes begäran är behjälplig och ger råd och stöd i dessa frågor. Det måste emellertid understrykas att det är den enskilde som själv väljer om han eller hon skall vara arbets­givare för assistenten och därmed också vara självständigt ansvarig för förhållandet.

Om en fristående organisation åtagit sig arbetsgivaransvaret, bör denna också fullgöra de åtaganden som i olika avseenden följer med arbetsgivaransvaret.

Det kan vidare inträffa att assistenten tillfälligtvis inte kan utföra arbe­tet på gmnd av sjukdom eller av annan orsak. I en sådan situation är emellertid kommunen genom den nya lagen skyldig att på den enskildes begäran gripa in.

Det kan vara svårare att lösa situationen om den enskilde av någon an­ledning inte kan ta emot assistansen, t.ex. för att han själv blivit inlagd på sjukhus. Om avbrottet i assistansen är varaktigt och den enskilde själv har anställt assistenten kan det bli aktuellt att ompröva assistanser­sättningen eller det ekonomiska stödet till assistansen. Har kommunen anställt assistenten får givetvis kommunen tills vidare anvisa andra ar­betsuppgifter åt assistenten.

Att vara personlig assistent är ett arbete som ställer stora krav på yrkeskunskap och engagemang för uppgiften liksom på personlig mog­nad. Liksom andra yrkesgmpper behöver en personlig assistent ges möjlighet att utvecklas i sitt arbete och att få träffa andra med mot­svarande arbetsuppgifter. Jag räknar med att bmkarkooperativen själva

73


svarar för fortbildning och handledning av de assistenter som engage­rats. Jag finner det angeläget att kommunema i sin fortbildnings- eller handledningsverksamhet ger personliga assistenter som inte får fortbild­ning eller handledning på annat sätt möjlighet aU eventuellt mot viss ersäuning delta, oavsett på vilket sätt de är rekryterade eller vem som är den formelle arbetsgivaren.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.3 Ledsagarservice

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ha rätt till ledsagarservice.

Handikapputredningens förslag: Handikapputredningen föreslår att den nya lagens personkrets skall ges tidsbunden hemtjänst enligt denna lag. Tidsbunden hemtjänst skall även omfatta ledsagarservice.

Remissinstanseina: Gotlands och Varbergs kommuner ifrågasätter att hemtjänst skall kunna ges genom två lagar. Stockholms kommun anser att förslaget om särskiljande av hemtjänst och personlig assistans för­svårar möjligheten till individuella lösningar.

Kommunförbundets länsavdelning i Göteborgs- och Bohus län liksom FUB ifrågasätter begreppet "tidsbunden" hemtjänst. FUB anser att rätten till ledsagarservice skall ingå i lagtexten. Också Örebro läns landsting anser att rätten till ledsagarservice skall preciseras i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: Hjälp i hemmet är en verksamhet som regle­ras i socialtjänsflagen som en uppgift för socialtjänsten. Handikapput­redningen har inte heller utvecklat några motiv för att hemtjänst skall vara reglerad i den nya lagen. För egen del finner jag inte skäl att föreslå hemtjänst som en särskild insats enligt den nya lagen.

Ledsagarservice är en stödform som urspmngligen utvecklades för synskadade personer, men som senare kommit även andra gmpper av funktionshindrade till del. I regel är det hemtjänsten som svarar för ledsagarservicen.

Till skillnad från mer traditionella uppgifter inom hemtjänsten är led­sagarservice ännu en relativt outvecklad stödform. Av Handikapputred­ningens kartläggning framgår också att tillgången till och formema för servicen varierar kraftigt över landet.

Ledsagarservice är enligt min mening en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Ledsagning bör vara en uppgift som ingår i personlig assistans för dem som har sådant stöd. Jag anser emellertid att ledsagar­service bör urskiljas som en särskild insats enligt den nya lagen. Servi­cen bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka värmer, delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet eller för att bara promenera. Insatsen bör ha karak­tären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven.


74


3.2.4 Biträde av kontaktperson


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


Mitt förslag:   Personer som omfattas av den nya lagen skall ha rätt till kontaktperson.

Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den enskilde i situatio­ner som inte är av komplicerad natur. En viktig uppgift bör vara att hjälpa till att bryta den enskildes isolering genom samvaro och hjälp till fritidsverksamhet.

Handikputredningens förslag: En kontaktperson skall vara en med­människa som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga. Utredningen föreslår också att kontaktpersonen skall kunna åläggas vissa uppgifter av samordningskaraktär.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utred­ningens bedönming om kontaktpersonens betydelse.

Några remissinstanser ifrågasätter dock om det är lämpligt au lagstifta om en rättighet som fömtsätter ideella krafters medverkan.

Socialstyrelsen, flera kommuner och handikapporganisationer m.fl. ifrågasätter utredningens förslag om att vissa samordningsuppgifter skall kunna åläggas kontaktpersonen. FA och Föreningen psykologer inom omsorgsverksamheten (POMS) framhåller betydelsen av utbildning och handledning för kontaktpersonema.

Skälen för mitt förslag: Utvecklingsstörda personer har enligt om­sorgslagen rätt till stöd av en särskild kontaktperson. Avsikten är främst att tillgodose behovet av en medmänniska när anhörigkontakt saknas eller behöver kompletteras.

Kontaktperson kan också utses med stöd av socialtjänstlagen. Upp­giften är då au hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga ange­lägenheter.

Många personer med funktionshinder har få kontakter vid sidan av sina anhöriga. Människor med funktionshinder bor också ensamma i mycket större utsträckning än andra. Många saknar gemenskapen med andra människor i arbetslivet och i fritidssammanhang.

Jag anser att personer med funktionshinder som omfattas av den nya lagen skall kunna erbjudas ett personligt stöd i form av kontaktperson för att underlätta ett självständigt liv i samhället. Stödet bör också kun­na ges av en hel familj, s.k. stödfamilj.

Kommunens roll bör huvudsakligen vara att förmedla kontaktpersoner och att aktivt arbeta för att mäimiskor engagerar sig som kontaktperso­ner.

Kontaktpersonen bör vara en person som ställer sig till förfogande som medmänniska för en person med funktionshinder som behöver hjälp för att komma i kontakt med andra människor och för att komma ut i samhället. Ungdomar med funktionshinder som vill delta i olika aktiviteter tillsammans med andra ungdomar behöver ofta någon som följer med dem dit och därifrån och någon att vara tillsammans med under tiden aktiviteten pågår. Andra kan behöva en intresserad person


75


eller en familj att regelbundet prata och umgås med. De som bor på vårdhem behöver ofta hjälp för att få kontakter utanför vårdhemmet.

Handikapputredningen föreslår att kontaktpersonen skall kunna biträda den enskilde i bl.a. samordningsfrågor mellan olika organ och själv kunna ta kontakter för att hjälpa den enskilde. Utredningen tänker sig också att kontaktpersonen skall kunna vara en befattningshavare hos kommun eller landsting.

Jag anser att utredningens förslag om vidgade uppgifter för kontakt­personen medför en oklarhet i rollfördelningen mellan gode män, för­valtare och kontaktpersoner. Förslagen innebär också en nedtoning av kontaktpersonens roll som medmänniska och stöd till vardagliga sociala kontakter och aktiviteter. Därtill kommer au en vidgad roll för kontakt­personen i förhållande till vad som gäller enligt socialtjänstlagen och omsorgslagen kan försvåra rekryteringen, genom att uppgiften ses som alltför betungande och ansvarskrävande.

Insatsen bör enligt min mening ses som ett icke-professionellt stöd som ges av en person med stort engagemang och intresse för andra människor. Det bör inte ställas krav på någon särskild yrkeskompetens på kontaktpersonen. Det utesluter självfallet inte att kontaktpersonens insats ibland kan utgöra ett komplement till det professionella arbetet.

Den enskildes eget val av person bör vara avgörande för vem som skall utses som kontaktperson. Någon särskild form för uppdraget bör inte finnas. Det bör t.ex. inte ställas krav på att kontaktpersonen skall rapportera till huvudmannen om uppdraget. Däremot kan kontaktperso­nen behöva stöd av huvudmannen i olika situationer samt viss utbildning inför uppdraget. I sådana sammanhang bör diskussioner om uppdraget i möjligaste mån hållas på ett generellt plan och inte ägnas åt beskriv­ningar eller frågeställningar kring en enskild person.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.5 Avlösarservice i hemmet

Mitt förslag: Avlösarservice skall vara en rättighet enligt den nya lagen.

HandikapputFedningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstansema godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Med avlösarservice avses vanligen avlösning i det egna hemmet, dvs. att en person tillfälligt övertar omvårdnaden från anhöriga eller andra närstående. Avlösning i hemmet sker inom ramen för socialtjänstlagen.

Föräldrar till funktionshindrade bam behöver ofta hjälp med avlösning för att kutma koppla av eller för att genomföra aktiviteter som baraet inte deltar i. Likaså kan avlösning vara en fömtsättning för att föräld­rama skall kunna ägna sig åt det funktionshindrade baraets syskon eller för att kunna resa bort.


76


Jag skall strax länma förslag som syftar till att underlätta föräldrars deltagande i utbildning och medverkan i behandling utan att bamet följer med. Tillgång till avlösning kan vara en föratsättning för att föräldrar skall kunna medverka i sådana aktiviteter.

Många vuxna personer med funktionshinder bor hos sina föräldrar och vårdas av anhöriga. De anhöriga gör ofta stora och tunga vårdinsatser och behöver avlösning från uppgiften för att vila eller för att genomföra egna aktivUeter.

Mot denna bakgrand anser jag att avlösarservice skall vara en stöd­form som regleras i den nya lagen. Avlösning bör kunna ges både som en regelbunden insats och i situationer som inte kan föratses. Jag anser att den bör vara tillgänglig under dagtid, kvällar och nätter samt under helger.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.6 Korttidsvistelse utanför det egna hemmet

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ge­nom korttidsvistelse erbjudas miljöombyte och rekreation. An­höriga eller familjehemsföräldrar skall få avlösning i omvårdnads­arbetet.

Korttidsvistelse skall kunna anordnas i korttidshem, i en annan familj eller på något annat sätt.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstansema godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Korttidsvistelse innebär att en funktionshind­rad person tillfälligt under en kortare eller längre tid vistas på ett kort­tidshem, hos en familj eller deltar i en lägerverksamhet. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet är en särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Jag har i det föregående föreslagit att avlösarservice i det egna hem­met skall vara en stödform som regleras i den nya lagen. Jag anser att också rätten till korttidsvistelse utanför det egna hemmet skall regleras i lagen och delvis kunna utgöra ett altemativ till avlösarservice. I valet mellan de bägge avlösningsformema måste givetvis den enskildes och de anhörigas önskemål tillmätas största betydelse.

Genom korttidsvistelse skall anhöriga kunna ges avlösning och utrym­me för avkoppling. För den funktionshindrade personen kan korttids­vistelsen både tillgodose behov av miljöombyte och rekreation och ge möjlighet till personlig utveckling. Insatsen bör också kunna ses som ett led i att bryta ett beroendeförhållande mellan bam och föräldrar.

Enligt min mening bör korttidsvistelsen kunna arrangeras i olika for­mer. Den bör kunna ges i särskilt anordnade korttidshem, genom stöd­familjer eller i form av t.ex. lägervistelse. Den enskildes eller en en­skild familjs önskemål och behov bör så långt möjligt vara avgörande vid val av utformningen av korttidsvistelsen, men också vissa lokala förhållanden bör kunna styra utformningen. Korttidsvistelse i en stöd-


77


familj kan t.ex. vara en möjlighet att lösa behovet av avlösning i gles­bygd.

Det förekommer i dag alt korttidsvistelse erbjuds på befintliga elev­hem eller i direkt anslutning till en gmppbostad. Jag anser att sådana alternativ bör undvikas, eftersom de kan utgöra en påfrestning både för dem som stadigvarande bor där och för dem som tillfälligt vistas där. Oavsett hur korttidsvistelsen arrangeras, bör strävan vara att den enskil­de - såvida han eller hon inte får insatsen i form av t.ex. lägervistelse -skall kunna fortsätta i sina vanliga dagliga aktiviteter. Likaså bör be­hovet av fritidsakuviteter uppmärksammas.

Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som en regelbunden insats och som en lösning vid akuta situationer. Den bör vara tillgänglig under såväl dagtid som under kvällar, nätter och helger. Det bör också beak­tas att vissa personer - framför allt vissa barn och ungdomar - har behov av medicinska omvårdnadsinsatser i samband med korttidsvistel­se. 1 förekommande fall måste huvudmannen för verksamheten sam­verka med sjukvårdshuvudmannen för att säkerställa tillgången till särskilda medicinska omvårdnadsinsatser och behövligt expertstöd av den art som sjukvårdshuvudmannen i övrigt förfogar över.

3.2.7 Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


Mitt förslag: Skolungdom över 12 år som omfattas av den nya lagen skall tillförsäkras rätt till korttidstillsyn före och efter skol­dagen samt under lov.

HandUcapputFedningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstansema godtar utredningens förslag. Socialstyrelsen påpekar att utredningen inte beaktat situationen för de bam mellan 9 - 12 år som i dag inle får någon tillsyn efter skolan.

Skälen för nutt förslag: Enligt socialtjänsflagen (SoL) skall kommunen bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet för de bam som stadig­varande vistas i kommunen. Alla bam som stadigvarande vistas i kom­munen skall anvisas plats i förskola fr.o.m. höstterminen det år då bar­net fyller sex år. Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder (13 § SoL). Enligt lagens 15 § skall de barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveck­ling med förtur anvisas plats i förskola tidigare än fr.o.m. höstterminen det år då bamet fyller sex år eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte bamets behov tillgodoses på annat sätt.

Genom omsorgslagen har landstinget ansvar för att tillgodose behov av korttidstillsyn utanför hemmet för psykiskt utvecklingsstörda skol­ungdomar över 12 år.

Jag anser liksom Handikapputredningen att korttidstillsyn för skolung­domar över 12 år med omfattande funktionshinder skall vara en stöd­form som regleras i den nya lagen. Sådan tillsyn bör vara tillgänglig före och efter skoldagens slut samt under ferier och skollov.


78


Många ungdomar med omfattande funktionshinder som har förvärvs­arbetande föräldrar kan av olika skäl inte klara sig själva före eller efter skoldagen eller under skollov och ferier. Det är därför nödvändigt att de under sådan tid kan tillförsäkras både en trygg situation och en meningsfull sysselsättning. Behovet av tillsyn och verksamhet kan vara mycket varierande. Det innebär att tillsynen måste kunna utformas flexibelt med utrymme för individuella lösningar. Vissa ungdomar kan behöva tillsyn och hjälp i hemmet. För andra kan kommunens reguljära fritidsverksamhet med personligt stöd vara det bästa altemativet. I vissa situationer kan det vara lämpligt att anordna särskilda grapper för att tillgodose önskemål som kan finnas bland funktionshindrade ungdomar om att träffa andra ungdomar i en likartad situation.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om överklagande av beslut enligt 15 § socialtjänstlagen om förtur till plats i förskola. Handikapput­redningen föreslår en ändring i socialtjänstlagen som skulle iimebära att beslut om förtur i bamomsorgen kan överklagas på samma sätt som biståndsbeslut enligt samma lag. Jag har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6) framhållit aU frågan om en utvidgad lagreg­lering inom bamomsorgsområdet bereds inom regeringskansliet. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang lägga fram något förslag i denna fråga.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.8 Boende i fanuljehem eUer i bostad med särskUd service för bam och ungdomar

Mitt förslag: För barn och ungdomar som omfattas av den nya lagen och som inte kan bo hos sina föräldrar skall bostad i en annan familj eller bostad med särskild service för bam och ung­domar vara ett altemativ.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Utredningen föreslår att begreppet elevhem skall användas i stället för bostad med särskild service för bam och ungdomar.

Renussinstansema: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss­instansema. Föreningen Sveriges socialchefer anser att familjevård som hittills bör regleras i socialtjänstlagen.

Uppsala och Jönköpings läns landsting anser att det bör finnas enheter med kvalificerad och särskilt utbildad personal. Uppsala läns landsting anser att det därför krävs större upptagningsområden än kommuner och att det behövs samarbete med bamhabilitering. RBU framhåller att be­hov av medicinsk eller annan vård som bamet inte kan få på hemorten skall ge rätt till boende med särskild service.

Uppsala län landsting föreslår att begreppet elevhem avskaffas. FUB föreslår att begreppet elevhem byts ut mot bostad med särskild service för bam och ungdom. FUB anser också att antalet boende i en sådan bostad skall maximeras till tre.


79


RBU liksom Habiliteringsöverläkama med regionansvar m.fl. anser att    Prop. 1992/93:159 staten bör ha kostnadsansvar för elevhemsboende grandskoleelever med    Bilaga I stora rörelsehinder.

Skälen för mitt förslag:

Familjehem

Familjehem avser flera olika funktioner inom samhällets stöd till bam och ungdomar. Insatsen återfinns i socialtjänstlagen, i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i omsorgslagen.

Jag avser här med familjehem en frivilligt vald boendeform. Familje­hemmet bör i första hand ses som ett komplement till föräldrahemmet. Familjehem bör komma i fråga för bam och ungdomar med svåra funk­tionshinder som trots olika stödinsatser helt eller delvis inte kan bo kvar i föräldrahemmet. Genom att reglera stödformen i den nya lagen fram­hålls de särskilda kvalitetskrav som lagens övergripande intentioner ställer på insatsen.

Oavsett vilken stödform som väljs är det nödvändigt att insatsen skapar goda föratsättningar för bamets eller den unges känslomässiga och sociala utveckling. Det kan bara ske om bamet eller den unge ges möjlighet att etablera en djup och stadigvarande kontakt med några få vuxna personer och i en trygg och konstant omgivning.

Ett mål för insatserna enligt den nya lagen bör vara att svårt funk­tionshindrade bam och ungdomar ges möjlighet att så långt det är möj­ligt växa upp i sina föräldrahem. En föratsättning härför är ofta att för­äldrama kan ges ett bra samhällsstöd som anpassas till olika situationer och efter skiftande behov. Jag har nyss nämnt att korttidsvård bl.a. kan ges på så sätt att den funktionshindrade personen under en kortare eller längre tid bor i en annan familj, s.k. stödfamilj. Enligt min mening går det inte i alla situationer att dra en skarp gräns mellan vad som är kort­tidsvård i form av boende i en stödfamilj och vad som är boende i familjehem. Övergången mellan de bägge stödformema bör vara mjuk. Korttidsvård som anordnas i en stödfamilj bör t.ex. successivt kunna övergå till ett stadigvarande boende i familjen. Ett bam kan också be­höva bo hos en annan familj under veckoma men tillbringa helger och skollov hos föräldrama.

Jag vill framhålla att rätten till övriga stöd- och serviceinsatser enligt den nya lagen skall gälla för svårt fuiUctionshindrade bam och ungdomar som bor i familjehem på samma sätt som för svårt funktionshindrade bam och ungdomar som bor i sina föräldrahem.

Bostad med särskild service för barn och ungdomar

Elevhem för bam och ungdomar med funktionshinder förekommer som begrepp i flera författningar, bl.a. i omsorgslagen och i lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade bam m.fl.(elevhemslagen).

80


Omsorgslagen reglerar landstingens skyldighet att tillhandahålla elev- Prop. 1992/93:159 hem till bl.a. utvecklingsstörda bam och ungdomar som behöver bo Bilaga I utanför föräldrahemmet. Elevhemslagen reglerar landstingens skyldighet att anordna inackordering och vård till bl.a. rörelsehindrade bam under skolåldem som behöver vård och förskoleundervisning och till barn och ungdomar som behöver elevhem för att kunna delta i grandskoleunder­visning. För elever i specialskolan som måste bo utanför det egna hem­met svarar staten - enligt skollagen - för att elevema utan extra kostna­der får tillfredsställande förhållanden.

Utvecklingen har sedan de bägge lagamas tillkomst lett till att elev­hemmens ursprangliga syften och verksamheter delvis har förändrats.

Många av de utvecklingsstörda bam och ungdomar som nu behöver bo på elevhem behöver mer hjälp, stöd och behandlingsinsatser än vad som i allmänhet krävdes för dem som bodde på elevhem vid omsorgslagens tillkomst. Då fanns i jämförelse med dagens situation ett betydande antal bam och ungdomar med stora funktionshinder och omvårdnads­behov som bodde på vårdhem. I dag växer bam och ungdomar i mot­svarande situation oftast upp i sina föräldrahem, i familjehem eller i elevhem som komplement till föräldrahemmet. Boende i elevhem kan både vara orsakat av bamets eller ungdomens skolsituation och av omfattande omvårdnadsbehov.

Likaså har den ursprangliga verksamheten vid elevhemmen för bl.a. rörelsehindrade bam och ungdomar delvis förändrats under senare år. I dag betonas mer än tidigare elevhemmens betydelse som korttidshem och som centrer för fördjupade och specialiserade habiliteringsinsatser.

Jag anser därför inte att beteckningen elevhem är en adekvat benäm­ning på stödformen, utan att denna bör benämnas bostad med särskild service för bam och ungdom. Därigenom markeras bostädernas mång­sidiga användningsområde.

Bostad med särskild service för barn och ungdom skall kunna använ­das flexibelt och efter barnets och familjens behov. Liksom jag sagt om familjehem, bör gränsen mellan olika boendealtemativ vara flytande och utgångspunkten bör vara att med föräldrahemmet som bas hitta den bästa lösningen för bamet eller den unge. I huvudmannens uppgift bör ingå att på ett ingående sätt och med hjälp av expertstöd bearbeta val­situationen mellan t.ex. familjehem och bostad med särskild service.

Bam och ungdomar i behov av bostad med särskild service bör i prin­cip kunna vara i alla åldrar upp till dess att deras skolgång inom det allmänna skolväsendet för bam och ungdom upphör. Även om det för yngre bara i de flesta situationer är lämpligt att tillgodose deras behov av kvalificerade insatser i föräldrahemmet eller i familjehem, vill jag inte föreslå någon nedre åldersgräns för boende med särskild service. Bakgranden är bl.a. att vissa bam har stora behov av kvalificerad sär­skilt utbildad personal och teknisk utmstning.

Inriktningen bör vara att bostäder med särskilt stöd skall vara belägna i vanliga bostadshus och att de inte lokaliseras i direkt anslutning till varandra. För en mindre grapp bam och ungdomar med mycket stort sjukvårdsbehov, ofta av mer eller mindre akut karaktär, kan det dock


6 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


81


vara nödvändigt att bostädema förläggs på så sätt att det bäst tillgodoser    Prop. 1992/93:159 behovet av medicinska insatser, t.ex. i omedelbar närhet till ett sjukhus.    Bilaga I Sådana bostäder kan också behöva vara särskilt utmstade för att säker­ställa den medicinska säkerheten.

Jag anser oékså att undantag bör kunna göras från vad jag sagt om lokaliseringen av bostäder med särskild service för bam och ungdomar, i de fall dessa bostäder utgör delar av ett läkepedagogiskt institut, där verksamheten är förlagd till ett bykollektiv eller liknande och bamen eller ungdomarna lever tillsammans med eller i närheten av personal och deras familjer.

Oavsett var bostaden är lokaliserad bör gälla att den är utformad som en vanlig bostad och fungerar så hemlikt som möjligt. Det iimebär bl.a. att det bör vara ett litet antal bam eller ungdomar som bor i en och samma lägenhet eller villa. Tillsammans med den personal som skall ge assistans, innebär även en liten grapp att den enskilde omges av många personer. Ju större antal bam eller ungdomar som bor i samma gmpp, desto större blir nämligen behovet av regler och straktur som den en­skilde måste underordna sig. Vissa bam och ungdomar är på grand av funktionshinder särskilt beroende av att grappen är liten. Dit hör t.ex. många barn med utvecklingsstöming eller autism. Bland dem finns bam och ungdomar som inte kan klara att ha relationer till alltför många människor. Det kan bero på svårigheter i att kommunicera eller i att förstå hur andra människor reagerar.

Som jag nyss sagt finns det bam och ungdomar som på grand av sjuk­dom eller mycket omfattande funktionshinder har behov av särskild omvårdnad, inte minst i medicinskt hänseende. Huvudmannen för verk­samheten bör ha ett ansvar för att sjukvårdskurmig personal firms till­gänglig om bamets eller den unges tillstånd kräver det.

Flera remissinstanser uppmärksammar att behovet av bostad med sär­skild service kan vara föranlett av att bamet eller den unge på grand av funktionshinder behöver undervisning eller medicinsk eller annan vård som inte finns tillgänglig i hemkommunen. Enligt min mening bör det vara kommunemas och i förekommande fall landstingens uppgift att genom samverkan se till att bam och ungdomar ges tillgång till bostad med särskild service i anslutning till sådan specialiserad verksamhet.

Staten är däremot ansvarig för elevhemmen vid de statliga special-skoloraa. Staten är också ansvarig för finansieringen av elevhemmen vid riksgynmasiema för vissa rörelsehindrade elever.

Som jag i det föregående redovisat avses den nya lagen att ersätta omsorgslagen och elevhemslagen.

82


3.2.9 Bostad med särskUd service för vuxna eUer annan särskUt anpassad bostad för vuxna


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


Mitt förslag: Vuxna personer som omfattas av den nya lagen skall ges rätt till en bostad med särskild service.

Bostad med särskild service skall kunna utformas på olika sätt. Huvudformema skall vara servicebostad och gmppbostad. Per­soner som omfattas av den nya lagen skall också ges en rätt till en av kommunen anvisad särskilt anpassad bostad.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss­instansema. Södermanlands läns landsting och Mölndals konunun anser inte att en enskild bostad utan fast bemanning kan vara en bostad med särskild service. Södermanlands och Västerbottens läns landsting ifråga­sätter begreppet gmppbostad och menar att servicebostad bör täcka även gmppbostad. Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker att grappbo­ende med dygnetrant-service skall vara en rättighet enligt den nya lagen men hänvisar i övrigt till att socialtjänsten genom socialtjänstlagen redan har ansvaret för bostad med särskild service för vuxna.

Flera remissinstanser tar upp tillgänglighets- och anpassningsfrågor. Bl.a. Statens handikappråd (SHR), Handikappinstitutet och flera handi­kapporganisationer anser att kraven i plan- och bygglagen bör skärpas.

Boverket instämmer i utredningens definition av grappbostäd och framhåller att den kravnivå som gäller för grappbostäder för ålders­dementa inte bör tillämpas för andra grapper. Handikappinstitutet ser en risk för att det kan byggas grappbostäder med en oacceptabelt låg stan­dard.

Socialstyrelsen anser att riktmärket för antalet boende i en gmppbo­stad hellre bör vara 3-4 än 4-6, som utredningen föreslagit. HCK och FUB anser att antalet boende i sådan bostad inte bör överstiga fyra och att grappen ibland bör vara ännu mindre för utvecklingsstörda.

Skälen för mitt förslag: Bostadspolitikens inriktning är att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till en rimlig kostnad.

Ingen annan enskild faktor kan sägas ha så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden. Det är i bostaden man normalt tillgodoser sina mest elementära behov och bostaden är för de flesta människor tillsammans med arbetet den plattform från vilken man skapar relationer med andra människor och deltar i samhällslivet.

Många personer med omfattande funktionshinder tillbringar en stor del av sin dag i det egna hemmet. Därför är bostaden många gånger ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer.

Kommunema har det lokala ansvaret för bostadsförsörjningen. Enligt lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen) skall en kommun fortlöpan­de bedriva bostadsförsörjningsplanering i syfte att främja att alla i kom­munen får en egen bostad av god kvalitet samt att ändamålsenliga åt-


83


gärder för bostadsförsörjningen inom kommunen förbereds och genom-    Prop. 1992/93:159

förs. Till gmnd för den nuvarande lydelsen av bestämmelsen i bo-    Bilaga 1

stadsförsörjningslagen   låg   propositionen   (prop.    1984/85:142,   bet.

1984/85:BoU24, rskr. 1984/85:347) om förbättrade boendeförhållanden

för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. På grandval härav antog

riksdagen vissa grandläggande principer för att förbättra boendeför-

hållandena för denna grapp. Enligt dessa principer skall alla ha rätt till

en bostad där friheten och integriteten är skyddad. De som behöver

stöd, hjälp eller vård skall ha rätt att få detta i den egna bostaden.

Vidare skall alla människor, oberoende av stöd- och vårdbehov, ha rätt

till en bostad med god tillgänglighet och god standard i en miljö som

ger föratsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.

1 socialtjänstlagen anges de socialpolitiska målen för bostadspolitiken, dels i den s.k. portalparagrafen, dels i 21 § vad gäller kommunemas särskilda ansvar för bostäder och service till personer med funktions­hinder.

Genom omsorgslagen ges bl.a. utvecklingsstörda personer som inte kan bo i egen bostad en rätt till boende i gmppbostad. En gmppbostad för utvecklingsstörda personer kan bestå av en eller flera lägenheter i ett flerfamiljshus eller vara inrymd i en villa eller i ett radhus. I de flesta grappbostäderna bor fyra eller fem personer. Under senare år har stan­darden vid nybyggnation av grappbostäder successivt höjts i riktning mot vanliga privata lägenheter som kompletterats med gemensamma utrymmen och personallokaler.

Med anledmng av propositionen (prop. 1990/91:14, bet. 1990/91 :SoU9, rskr. 1990/91:97) om ansvaret för service och vård till äldre och handi­kappade m.m. beslutade riksdagen att genom en ändring av 21 § social­tjänstlagen markera kommunens ansvar för boendel än tydligare. Änd­ringen innebär att kommunema har ålagts en skyldighet att inrätta bostä­der med särskild service för den som till följd av funktionshinder be­höver sådant boende.

För att stimulera utbyggnad av grappbostäder och andra altemativa boendeformer för åldersdementa, andra äldre långtidssjuka, utvecklings­störda, fysiskt handikappade och psykiskt sjuka, beslutade riksdagen med anledning av förslag rörande den ekonomiska regleringen av äldre­reformen (prop. 1990/91:150 bU. 1:3, bet. l990/9l:Sou25, rskr. 1990/91:384), att ett bidrag på sammanlagt 2 miljarder kronor skall utgå under en femårsperiod för utbyggnad av sådana boendeformer. Bidraget utbetalas med 500 000 kronor per grappboendeenhet enligt regler i förordningen (1991:1280) om tillfälligt statsbidrag till anordnan­de av grappbostäder och andra altemativa boendeformer. Bidraget utbetalades första gången våren 1992 för boendeenheter färdigställda under år 1991. Socialstyrelsens föreskrifter gällande tillfälligt stats­bidrag till anordande av grappbostäder och andra altemativa boende­former innebar då bl.a. att en ansökan om sådant bidrag prövades kalenderårsvis först året efter det att boendeenheten tagits i brak. Mot bakgrand av det stora behovet av grappbostäder har Socialstyrelsen beslutat att ändra sina föreskrifter så att bidrag numera kan utbetalas i

84


omedelbar anslutning till att en grappboendeenhet färdigställts. Syftet    Prop. 1992/93:159 med förändringen är au påskynda utbyggnaden av grappbostäder. Det är    Bilaga I ett rimligt antagande att huvudmännen härigenom tidigarelägger utbygg­nader, som ändå måste komma till stånd under de närmaste åren.

Verksamheten med bostadsanpassning har en viktig funktion att fylla för att personer med funktionshinder skall ges möjligheter till eu själv­ständigt boende med god tillgänglighet. Väl genomtänkta bostadsanpass-ningsåtgärder är en väsentlig föratsättning för att många funktionshind­rade skall kurma leva ett självständigt liv utanför institutionema. Den 1 januari 1993 trädde en ny lagstiftning om bostadsanpassningsbidrag i kraft; lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Lagen innebär att kommunema ges en skyldighet att i vissa situationer utge bostadsanpassningsbidrag.

Personer med funkfionshinder skall ha samma möjlighet som andra att själva välja bostadsform. De flesta människor vill ha en egen bostad. Det gäller självklart också de flesta människor med funktionshinder. För människor med funktionshinder finns enligt socialtjänstlagen en skyldig­het för samhället att ordna lämplig bostad och service. Som jag nyss sagt fastställer omsorgslagen en ytterligare rätt till bostad - gmppbostad - för personer som ingår i den lagens personkrets.

Trots detta har bl.a. Handikapputredningen konstaterat att personer med svåra funktionshinder inte får sina behov av bostad tillgodosedda i full utsträckning. Utredningen påvisar t.ex. att många personer med funktionshinder har en institution som sin enda stadigvarande bostad. Många bor också, trots att de är vuxna, kvar hos sina föräldrar. Dessa personer kan sägas sakna egen bostad i den meningen att de inte bor på ett sådant sätt att de kan leva ett eget och självständigt liv.

Jag anser att det finns behov av ett lagskydd för att kunna tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder tillgång till en lämplig och individuellt anpassad bostad med service. Även om det inte firms an­ledning att i detalj reglera hur boendet skall vara organiserat, anser jag att vissa huvudformer bör gälla för verksamheten. Enligt min uppfatt­ning bör de kvalitativa aspektema på bostaden ur den enskildes perspek­tiv vara avgörande för bedömningen av den. Kriteriema för bedöm­ningen av en bostad bör därför avgöras med hänsyn till t.ex. hur graden av självständighet i bostaden kan upprätthållas. Kraven på självständig­het föratsätter att ett litet antal personer bor tillsammans. 1 samtliga former föratsätts att bostaden är personligt anpassad och att det i an­slutning till boendet ordnas erforderligt personellt stöd och service. Den enskildes önskemål om bostadsform och behovet av stöd och service bör vägas samman i bedömningen av vilken bostadsform som skall till­handahållas.

Jag kommer att i det följande (avsnitt 4) behandla frågor om bl.a. avveckling av vårdhem och specialsjukhus för utvecklingsstörda.

85


Servicebostad                                                               Prop. 1992/93:159

Bilaga 1 Med servicebostäder avses vanligen sådana bostäder som har tillgång till

gemensam service, t.ex. restaurang, matdistribution och fast anställd

personal. Lägenheteraa är i regel anpassade efter den enskildes behov

och ligger oftast samlade i samma hus eller i kringliggande hus.

Serviceboende kan för vissa personer med funktionshinder vara en lämplig mellanform av bostad - mellan ett helt självständigt boende i en egen lägenhet och en lägenhet i en gmppbostad. En funktionshindrad person som har stora svårigheter i sin livsföring kan emellertid behöva ett mer omfattande och kvalificerat personligt stöd än vad som vanligen finns att tillgå i en servicebostad. Jag anser att den som önskar bo i en servicebostad i möjligaste mån skall få sitt önskemål beaktat och tillför­säkras personligt stöd i en omfattning som gör sådant boende möjligt.

Jag vill understryka att servicebostad självklart bara skall anvisas per­soner som uttryckligen önskar sådant boende. Det är olämpligt att yngre personer med funktionshinder anvisas lägenhet i servicehus för äldre, enbart av det skälet att det där finns tillgång till service.

Gruppbostad

Med gmppbostad avses vanligen elt litet antal bostäder som är grappe-rade i villor, radhus eller flerfamiljshus kring gemensamma utrymmen och där service och vård kan ges alla tider på dygnet. Under framför allt senare år har grappbostäder vuxk fram som altemativ till institu­tionsvistelse och enskild bostad för olika grapper av människor som har omfattande behov av stöd och service. Särskilt landstingens omsorgs­verksamhet för utvecklingsstörda har erfarenhet av grappbostäd såsom en form av särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Grappbostäd skall vara ett bostadsaltemativ för personer som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre konti­nuerlig närvaro av personal är nödvändig. Jag har i det föregående före­slagit åtgärder som bl.a. syftar till att underlätta det dagliga livet för familjer med svårt funktionshindrade bam. När ungdomar med funk­tionshinder växer upp bör de ges möjlighet att som andra ungdomar flytta hemifrån och skapa sig ett eget hem. Gmppbostad är många gånger ett bra bostadsaltemativ för dem som inte kan bo i egen bostad. Också för många personer med stora funktionshinder, som trots att de sedan länge nått vuxen ålder bor kvar hos sina föräldrar, kan ett grapp­boende vara en föratsättning för att de skall kunna flytta hemifrån. Likaså är ofta boende i grappbostäd det bästa altemativet för flertalet av dem som på grand av omfattande funktionshinder bor på institutioner av olika slag, t.ex. vårdhem för utvecklingsstörda. Vidare finns, bland dem som bor på elevhem och i grappboende enligt äldre modell med låg standard, ett antal personer som skulle behöva en bättre bostad.

Bostadslägenheten i grappbostaden skall vara den enskildes permanen­ta bostad. Detta ställer särskilda krav på bostadsstandarden. Huvud­regeln bör vara att de generella byggbestämmelser som gäller för bo-

86


städer i allmänhet, också skall gälla för bostadslägenheter i en grapp-    Prop. 1992/93:159 bostad. Däratöver bör dimensioneringen bedömas med hänsyn till den    Bilaga I enskildes servicebehov och ibland behov av utrymmeskrävande hjälp­medel.

De gemensamma utrymmena bör placeras på etl sådant sätt att de kan fungera som den samlande punkten för de boende. Ytorna bör vara så dimensionerade att alla som bor i grappbostaden kan delta samtidigt i olika aktiviteter.

Ett positivt socialt samspel med andra är ett nödvändigt inslag för etl gott liv i en grappbostäd. För att stärka och utveckla samspelet i grapp­bostaden krävs att grappen som delar gemensamma utrymmen inte är för stor. Den bör inte vara större än att den enskilde kan få en social roll i grappen, att knyta vänskapsband och att kunna förstå och förat­säga de andras reaktioner.

Principen bör vara att grappbostäder är förlagda till vanliga bostads­områden. Enligt min mening bör grappbostädema utformas och placeras så att de inte får en institutionell prägel. Somjag i det föregående sagt om bostad med särskild service för barn och ungdomar, bör dock un­dantag i fråga om lokaliseringen kunna göras då det gäller bostäder för en mindre grapp personer, som är i så stort sjukvårdsbehov att det är nödvändigt att medicinsk vård är lätt tillgänglig. Likaså bör undantag kunna göras för bostäder i anslutning till s.k. socialterapeutiskt institut, där de boende lever i bykollektiv eller liknande tillsammans med perso­nal och deras familjer.

Annan särskilt anpassad bostad

Flertalet personer med funktionshinder bor i egna bostäder. De allra flesta ungdomar med funktionshinder önskar också att, som andra ung­domar, flytta från föräldrahemmet till en egen bostad, ofta i samband med att de gått ut skolan eller fått någon form av anställning.

Möjligheten för de flesta personer med mer omfattande funktions­hinder som bor i en egen bostad att kunna leva ett aktivt och självstän­digt liv är avhängigt av au bostaden är personligt anpassad och att de får tillräckligt och allsidigt personligt stöd. Det senare har hittills van­ligen ordnats genom socialtjänstens hemtjänstverksamhet. Sedan några år finns det också i vissa kommuner möjlighet att få personlig assistans via ett kooperativ eller en annan organisation som tagit på sig arbets­givaransvar för sådan personal.

Jag anser att enskilda med svåra funktionshinder genom den nya lagen skall ges en rätt till en av kommunen anvisad lämplig bostad. I be­greppet lämplig avser jag att bostaden bör ha en viss grandanpassning. Behövligt stöd och service i anslutning till boendet bör ges inom ramen för de insatser som jag nyss föreslagit i övrigt skall gälla enligt den nya lagen, t.ex. personlig assistans och ledsagarservice.

87


3.2.10 Daglig verksamhet


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


Mitt förslag:  Personer som tillhör omsorgslagens personkrets skall ha rätt till daglig verksamhet enligt den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Daglig verksamhet införs som en rättighet i den nya lagen för personer som tillhör den nya lagens per­sonkrets.

Remissinstanserna: Remissinstansema är med några få undantag posi­tiva till utredningens förslag om en rätt till daglig verksamhet. Flera instanser påtalar att rätten till daglig verksamhet inte får leda till att personer med funktionshinder definieras ut från arbetsmarknaden. HCK framhåller t.ex. au gängse möjligheter till ett arbete på öppna markna­den måste prövas innan den dagliga verksamheten träder in.

FUB understryker att verksamheten skall avse heldag för den som önskar detta. FUB anser också att det måste finnas speciella dagcentrer för utvecklingsstörda och att det måste finnas anpassad verksamhet för äldre utvecklingsstörda. RFA pekar på behovet av alternativa verksam­heter med inriktning på personer med autism.

Skälen för mitt förslag: Att ha ett arbete är av mycket väsentlig be­tydelse för alla människors livskvalitet och delaktighet i samhällslivet. Det är främst genom arbetet som vuxna personer kan tillförsäkras en god materiell försörjning. Arbete gäller emellertid inte bara materiell välfärd. Det svarar också mot grandläggande mänskliga behov av ge­menskap, utveckling och en meningsfull tillvaro.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på målsättningen om arbete åt alla. Det innebär i granden att alla människor skall ha rätt till arbete oberoende av individuella skillnader i föratsättningar, förvänt­ningar och behov av stödinsatser. Det innebär också att samhället på olika sätt skall medverka till att skapa arbetsmöjligheter för den enskil­de.

Personer med funktionshinder har emellertid en avsevärt högre arbets­löshet än genomsnittligt. Under de senaste decenniema har också antalet förtidspensionärer ökat betydligt.

Handikapputredningen avlämnande i juni 1992 sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla. Utredningen föreslår där flera anställningsfrämjande åtgärder för personer med funktionshinder, bl.a. inrättande av en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet. Enligt förslaget skall arbetsgivare få skyldighet att vidta såväl generella som individuella åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter för personer med funktionshinder. Utredningen föreslår också att arbets­givare inte skall få missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på gmnd av deimes funktionshinder.

Huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken åvilar staten och arbets­marknadsmyndighetema, som förfogar över ett stort antal åtgärder som syftar till att bereda personer med funktionshinder arbete. Budgetåret 1991/92 utgjorde kostnadema för de särskilda handikappinsatsema ungefär en femtedel av utgifteraa för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.


 


Jag instänuner i de synpunkter som framförts av bl.a. flera handikapp-    Prop. 1992/93:159 organisationer, däribland HCK, DHR och SRF, om att åtgärder måste    Bilaga 1 vidtas för att öppna vägar till arbetslivet för personer med funktions­hinder. En rad arbetsmarknadsåtgärder är, somjag nyss påpekat, förbe­hållna personer med arbetshandikapp.

Genom socialtjänstlagen har kommunema ett ansvar för att medverka till att enskilda får en meningsfull sysselsättning. Till socialtjänstens allmänna mål hör att främja människors aktiva deltagande i samhälls­livet. En central uppgift för kommunema är att främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. Kommuneraa skall också verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter bety­dande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap. Det kan ske genom bl.a. inventering av arbetsplatser, kon­taktförmedling mellan den funktionshindrade och arbetsförmedlingen eller genom särskilt anordnade sysselsättningsverksamheter. I många kommuner bedrivs idag inom socialtjänstens ram särskild sysselsätt­ningsverksamhet för personer med funktionshinder.

Tidigare satsningar inom området har visat, att tidigt insatta vägled­ningsinsatser, okonventionella arbetsmetoder och en väl fungerande samordning mellan olika aktörer på arbetsmarknadsområdet bidragit till att många unga människor med förtidspension eller sjukbidrag har kom­mit ut i eller tillbaka till arbetslivet.

Jag avser t.ex. den försöksverksamhet som Socialstyrelsen bedrev under tiden 1988-1990 med medel ur Allmänna arvsfonden och som syftade till att öka sysselsättningen för personer med funktionshinder. Syftet var att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för yngre personer med funktionshinder att erhålla arbete och sysselsättning. Kommuner och organsationer skulle stimuleras att starta projekt och därigenom på ett mer aktivt och metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågoraa. Ett viktigt inslag i flera projekt blev därför au åstadkomma ett bättre samarbete mellan försäkringskassa, kommuner, arbetsgivare, fackliga organisationer, utbildningsväsende m.fl. samt inte minst med handikapp­organisationema, vilka genomgående fanns representerade i kommun-projekten.

Jag avser också försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade", där AMS under perioden 1986/87-1990/91 på uppdrag av regeringen bedrev försöksverksamhet i hela landet för att försöka få ut unga perso­ner med funktionshinder i arbete. Resultaten visar att föratsättningama för ungdomar med svåra funktionshinder att få ett arbete kan vara goda. Motsvarande insatser görs numera inom ramen för arbetsmarknads­verkets ordinarie verksamhet.

Handikapputredningen föreslår au personer som ingår i den nya lagens personkrets skall ges en lagstadagad rätt till daglig verksamhet. Utred­ningen bedömer att minst 34 000 personer behöver mera varaktig sysselsättning. Bland dem ingår ca 17 000 personer som för närvarande får daglig verksamhet enligt omsorgslagen.

89


Utvecklingsstörda m.fl. personer har för närvarande genom omsorgs-    Prop. 1992/93:159 lagen en sådan rätt till daglig verksamhet. Den tillhandahålls främst    Bilaga 1 genom särskilt anordnad dagcenterverksamhet. Verksamheten har under senare år utvecklats och ofta kompletterats med utflyttad verksamhet, där grapper av deltagare utför uppgifter i arbetslivet hos olika arbets­givare.

Som jag redan framhållit är arbetslösheten större bland personer med ftinktionshinder än den är bland andra människor. Enligt Handikapput­redningen är det också många personer med svåra funktionshinder som saknar annan daglig sysselsättning utanför hemmet. Med hänsyn till detta vore det önskvärt att nu föreslå att den nya lagens hela personkrets gavs en lagstadgad rätt till daglig verksamhet. Med hänsyn till den stats­finansiella situationen bedömer jag emellertid inte att detta för närvaran­de är möjligt. Jag anser däremot att personer som tillhör sainma grapp­er som omsorgslagen omfattar skall ges samma rätt till daglig verksam­het enligt den nya lagen som grappema för närvarande har enligt om­sorgslagen. Frågan om att lagstifta om en rätt till daglig verksamhet för den nya lagens hela personkrets bör enligt min mening prövas då den ekonomiska situationen medger det.

Rätten till daglig verksamhet bör primärt avse personer i yrkes­verksam ålder som för närvarande omfattas av omsorgslagen och som saknar arbete eller annan daglig sysselsättning. Det hindrar emellertid inte att även personer som uppnått pensionsålder bör ges möjlighet att fortsätta i daglig verksamhet för att därigenom undvika passivering och isolering. Den dagliga verksamheten bör till sitt innehåll kunna rymma såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer produktionsinrik­tade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra till den personliga ut­vecklingen och att främja delaktigheten i samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.

När det gäller omfattningen av daglig verksamhet, bör samma gener­ella riktlinjer användas som i arbetslivet. Anpassning efter individuella önskemål och behov måste givetvis göras. För dem som bor hos an­höriga som inte kan överta omvårdnadsansvaret då verksamheten slutar, kan det vara nödvändigt att insatsen kompletteras med annan verksam­het och tillsyn. Sådan kan bedrivas i form av t.ex. fritidsverksamhet eller personlig assistans eller genom hemtjänst enligt socialtjänstlagen.

Inom omsorgsverksamheten utgår viss ersättning, s.k. habUiterings-ersättning, till en person som deltar i daglig verksamhet enligt en sär­skild rekommendation från Landstingsförbundet. Syftet är att aktivt stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Jag förordar att huvud­männen utbetalar någon form av ersättning till den enskilde för med­verkan i daglig verksamhet i likhet med vad som görs för närvarande.

Det bör understrykas att daglig verksamhet inte skall uppfattas som en anställningsform. Det är inte frågan om ett avlönat arbete och syftet är inte heller att producera varor eller tjänster. Däremot kan verksamheten med fördel utformas så att den bidrar till att öka personens föratsätt­ningar att senare få en anställning i arbetslivet. Det är också angeläget

90


att möjligheten till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller inom Samhall prövas regelbundet.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.2.11 Omvårdnad

Mitt förslag: 1 insatser i form av daglig verksamhet, korttidstill­syn för skolungdom över 12 år, korttidsvistelse, avlösarservice och boende i familjhem eller bostad med särskild service för barn, ungdomar och vuxna skall omvårdnad ingå.

I insatsema bostad med särskild service för barn, ungdomar och vuxna skall också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter ingå.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansema: Remissinstanseraa godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 omvårdnaden bör ligga en skyldighet att ge stöd och hjälp till enskilda med de dagliga behov som de inte klarar själva. Exempel på sådana behov kan vara hjälp att sköta hygienen, att klä på sig, att förflytta sig, att kommunicera med andra, att komma ut bland andra människor och att hjälpa till med t.ex. inköp av olika slag. Om den enskilde har personlig assistent, bör det företrädesvis vara han eller hon som ger omvårdnaden.

Det har i undantagsfall skett att svårt funlctionshindrade personer kom­mit till skada i samband med verksamhet med vård och omsorg.

Inom hälso- och sjukvården gäller i sådana situationer den s.k. lex-Maria-förordningen (SFS 1982:772) om skyldighet för landstingskom­muner att anmäla till Socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården. Denna förordning har av Socialstyrel­sen kompletterats med föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1982:79, ändrade genom SOSFS 1988:16) om fullgörande av landstingskommu­nemas anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen i fråga om vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården. Har en utveck­lingsstörd person skadats i omsorgsverksamheten ulan alt skadan upp­kommit i samband med någon hälso- och sjukvårdande åtgärd, skall anmälan också inges till Socialstyrelsen enligt styrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:74) om anmälan om personskador i verksamheten med omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. 1 detta fall åvilar anmälnings­skyldigheten vederbörande omsorgsnämnd eller motsvarande.

Jag finner det angeläget att Socialstyrelsen utarbetar föreskrifter enligt den nya lagen som beaktar betydelsen av den enskildes säkerhet i verk­samhet som kan vara förenad med viss medicinsk vård och liknande omvårdnadsinsatser t.ex. korttidsvård och bostad med särskild service.

Övergrepp och andra brott som begås mot personer med funktions­hinder är ett relativt outforskat område. Del firms inga säkra uppgifter om i vilken utsträckning sådana brott förekommer. Jag har emellertid erfarit att det finns exempel på att svårt funktionshindrade utsatts för brott av olika slag, t.ex. sexual- och våldsbrott. 1 sådana situationer kan


91


personalen inom verksamheten ställas inför svåra frågor om en polisan­mälan skall göras eller inte.

Om en person som är under 18 år utsätts för brott finns regler om skyldighet att anmäla detta till socialtjänsten i socialtjänstlagen. Om uppgiften bedöms ha tillräcklig styrka anmäler socialtjänsten nästan alla sexual- eller våldsbrou mot bam till polis eller åklagare. Detsaimna bör enligt min mening anses ligga i omvårdnaden enligt den nu aktuella nya lagen, att tillse att brott mot den enskilde anmäls till polis eller åk­lagare.

Beträffande personer som är över 18 år finns ingen motsvarande reglering. 1 många fall kan den enskilde själv göra anmälan till polis­myndigheten eller begära att få hjälp att göra sådan anmälan. 1 andra situationer bör huvudmannen ha en skyldighet att tillse att brott mot den enskilde anmäls. En prövning måste dock göras enligt sekretesslagen om det står klart au uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men. Allmänt sett torde det dock inte vara till men för den enskilde att brott mot honom eller henne anmäls.

De särskilda insatserna enligt den nya lagen syftar bl.a. till att den enskildes hela tillvaro skall fungera som för andra i samhället. I verk­samhet med bostad med särskild service bör det ingå att den enskUde i samma utsträckning som andra människor ges möjlighet att delta i fri­tidsverksamheter och i kulturella aktiviteter. Jag anser att varje huvud­man måste beakta vad detta innebär i det enskilda fallet.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


3.3 Huvudmannaskapet för verksamhet enligt den nya lagen

Mitt förslag: Varje landsting skall, om inte annat överenskoms, svara för rådgivning och stöd enligt den nya lagen.

Varje kommun skall, om inte annat överenskoms, svara för övriga insatser med särskilt stöd och särskild service enligt den nya lagen.

En särskild bestämmelse tas in i lagen som klargör att ett lands­ting eller en kommun med bibehållet ansvar kan sluta avtal med arman om tillhandahållande av insatser enligt lagen.

Möjlighet ges att genom avtal överflytta verksamhet från lands­ting till kommun eller från kommun till landsting.

Ansvaret enligt lagen skall gälla gentemot dem som är bosatta i landstingsområdet respektive konununen.

Den som ämnar bosätta sig i ett armat landstingsområde respek­tive en arman kommun, skall från det landstinget resp. den kom­munen kunna få förhandsbesked om rätt till särskilt stöd och sär­skild service.

Den som tillfälligt vistas i landstingsområdet eller kommunen en skall få det särskilda stöd och den särskilda service som han omedelbart behöver.


92


HandUcapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med miu    Prop. 1992/93:159
förslag.
                                                                        Bilaga 1

Remissinstansema: Remissinstanserna godtar utredningens förslag om kommunemas ansvar för merparten av insatsema enligt den nya lagen. Likaså godtar flertalet av remissinstanseraa utredningens förslag om att landstingen skall vara huvudmän för insatsen rådgivning och annat per­sonligt stöd. Vissa remissinstanser anför emellertid att kommuneraa bör vara huvudmän även för denna insats. Bland de senare överväger kom­muneraa och de kommunala länsförbunden. Också Landstingsförbundet och flera landsting anser att kommuneraa bör vara huvudmän för denna insats. Svenska kommunförbundet förordar en lösning inom ramen för en förändrad socialtjänstlag.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör människor som av särskilda skäl behöver få viss samhällsservice, så långt möjligt få denna genom de samhällsorgan som normalt svarar för service av motsvarande eller likartat slag till alla människor.

Vissa av de insatser som jag har föreslagit skall ingå i den nya lagen, är insatser av samma slag som kan ges av kommuneraa inom ramen för deras verksainhet enligt socialtjänstlagen. Jag firmer det därför naturligt att kommunema ges ett grandläggande ansvar även för insatsema enligt den nya lagen, bortsett från insatsen rådgivning och annat personligt stöd, som jag anser att landstingen skall ha det grandläggande ansvaret för. Jag återkommer strax till mina skäl för det sistnämnda.

Gränsen mellan socialtjänstlagen och den nya lagen kommer inte alltid att vara skarp. Genom att kommuneraa enligt mitt förslag ges ansvaret för verksamhet enligt både socialtjänstlagen och merparten av den nya lagen, undviks att enskilda kommer i kläm i samband med ansvars­diskussioner, som skulle kunna uppstå om det var skilda huvudmän som ansvarade för verksamheteraa. Eftersom kommunema redan bedriver verksamhet som syftar till att ge enskilda stöd och service, är det också kommunema som har de största föratsättningama att skapa en organisa­tion för att ge stöd och service enligt den nya lagen. Likaså är det enligt min mening kommunema som har störst möjlighet att planera och att hålla samman det samlade stödet som ges till enskilda utifrån olika lagar och verksamheter.

Det som också talar för ett kommunalt huvudmannaskap för merparten av den nya lagens verksamhet, är den allmänna utveckling som innebär att kommunema ges ett allt tydligare och allt mer samlat ansvar för att tillgodose enskildas behov av boende, service och vård. Genom den s.k. Ädel-reformen har kommuneraa givits ytterligare uppgifter genom att ansvaret för bl.a. sjukhem fr.o.m. den 1 januari 1992 förts över från landstingen till kommunema.

Riksdagen har också med anledning av propositionen om ändrat huvudmaimaskap för särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94, bet. 1991/92:UbU2l och bet. 199l/92:UbU28, rskr. 1991/92:285) beslutat att ansvaret för särskolan och vuxenutbildningen för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) skall föras över från landstingen till kom­munerna. Beslutet itmebär bl.a. att överförandet skall kunna ske succes­sivt och vara genomfört före utgången av år 1995.

93


Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens godkännande Prop. 1992/93:159 överlåta uppgifter enligt lagen till en kommun. Regeringen har under Bilaga I åren 1990, 1991 och 1992 medgivit att ett antal kommuner får ta över ansvaret för särskilda omsorger. Inom flera landsting pågår också för­beredelser att ändra huvudmannaskapet för särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Genom riksdagens ställningstagande till propositionen (prop. 1989/90:132, bet. 1989/90:SoU25, rskr. 1989/90:315) om vissa änd­ringar i omsorgslagstiftningen m.m., fick kommuner möjlighet att läm­na kostnadsutjämningsbidrag till andra kommuner inom samma lands­tingsområdet, om samtliga kommuner inom landstingsområdet övertagit en eller flera särskilda omsorger. Landstingen fick också möjlighet att lämna bidrag till kommunen som övertagit ansvaret för särskilda om­sorger. Vidare gavs det möjlighet för en kommun, som övertagit verk­samhet med särskilda omsorger, att också tillhandahålla omsorger vid och planera för avveckling av vårdhem.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att kommunalt huvud­mannaskap för verksamhet enligt den nya lagen, på vissa håll kan med­föra att det saknas specialiserade kunskaper och specifika resurser som personer med ovanliga eller komplicerade funktionshinder behöver ha tillgång till. 1 många fall kan sådana problem lösas genom att kommu­ner samverkar med varandra om viss verksamhet. För vissa personer kommer det även fortsättningsvis att finnas behov av såväl regionala som andra lösningar. Jag återkommer strax med förslag som syftar till att underlätta uppbyggnaden av sådan specialiserad verksamhet.

Somjag redan nämnt anserjag att landstingen bör ha det grandläggan­de ansvaret för insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Denna insats har ofta en nära anknytning till insatser som ges av landstingen enligt hälso- och sjukvårdslagen. Det är också frågan om en specialise­rad verksamhet som ofta föratsätter ett större upptagningsområde än en kommun. Därtill kommer att det i flera landstingsområden finns sam­ordnad habil iteringsverksamhet. Det är enligt min mening angeläget att denna organisation inte splittras på grand av att råd- och stödinsatser enligt den nya lagen och landstingens habiliteringsverksamhet delas upp mellan två huvudmän.

Flera remissinstanser anser, som jag påpekat, att det bör vara kommu­nema som ansvarar även för råd- och stödinsatser enligt den nya lagen. För egen del kan jag instämma i att det kan finnas skäl för att en huvudman har hela ansvaret för verksamheten enligt den nya lagen. Det kan vara en fördel om en och samma huvudman ansvarar för planering och verkställighet av samtliga insatser och att den huvudmannen har tillgång till sådan kompetens som krävs för att bedöma och tillgodose alla slags behov av stöd och service. Jag anser därför att kommunema och landstingen bör ges möjlighet att själva konuna överens om annan uppgiftsfördelning än den som jag har föreslagit, i de fall de anser att fördelama med kommunalt huvudmannaskap för verksamheten över­väger. Jag kommer i det följande att föreslå former för överenskommel­ser mellan kommuner och landsting om åtaganden att svara för upp­gifter enligt den nya lagen.

94


Enligt min mening bör det vara möjligt för en kommun respektive ett Prop. 1992/93:159 landsting att sluta avtal med annan vårdgivare om att tillhandahålla en Bilaga I eller flera insatser enligt den nya lagen. Det kan t.ex. vara fråga om en enskild, en stiftelse eller ett företag som önskar att åta sig sådan upp­gift. Det kan också vara fråga om en kommun eller ett landsting som önskar driva viss verksamhet enligt den nya lagen utan att överta huvudmannaskapet för derma. 1 sådana situationer är det den ansvarige huvudmannen som har behörighet och skyldighet att fatta beslut om insatsen och som har ansvaret för tillhandahållandet av denna.

Ett åtagande av en kommun eller ett landsting att svara för verksamhet enligt den nya lagen, som enligt lagen har ålagts annan huvudman, bör också kunna ske genom att kommunen eller landstinget övertar huvud­mannaskapet för sådan verksamhet.

Om samtliga kommuner i ett landstingsområde åtar sig uppgiften med rådgivning och annat personligt stöd, anser jag att kommunema efter skatteväxling bör ges befogenhet att själva handha eventuella frågor om kostnadsutjämning mellan kommuneraa. Jag finner det emellertid ange­läget att kostnadsutjämning mellan kommuneraa bara kommer att an­vändas övergångsvis och att varje kommun på sikt svarar för sina kost­nader.

Om ett landsting träffar överenskommelse med en eller flera kommu­ner inom landstingsområdet, men inte samtliga, bör landstinget ges möjlighet att lämna bidrag till en konunun för kostnaden. Denna form bör enligt min mening i första hand utnyttjas när inte samfliga kommu­ner i samma landsting träffat avtal med landstinget om övertagande av huvudmannaskapet för en eller flera insatser enligt lagen. Jag ser emellertid inga hinder mot att bidrag övergångsvis lämnas från lands­tinget även i de fall då samtliga kommuner övertar ansvaret för verk­samheten. I detta fall torde dock skatteväxling vara att föredra. Under alla förhållanden bör - som jag återkommer till senare - skatteväxling ha genomförts i samtliga län år 1996.

Kommunemas och landstingens ansvar bör omfatta dem som är bo­satta i kommunen respektive landtingsområdet. Likaså bör kommunema och landstingen ha etl ansvar för att ge tillfälliga stöd- och serviceinsat­ser till personer som tillhör lagens personkrets och som vistas i kom­munen eller landstingsområdet under en kortare tid. Detla motsvarar vad som nu gäller enligt omsorgslagen.

En avgörande fömtsättning för att en person med omfattande funk­tionshinder skall kunna bosätta sig i en annan kommun och i förekom­mande fall i ett annat landstingsområde, är ofta att personen omedelbart är tillförsäkrad stöd- och serviceinsatser på den nya orten. Det gäller särskilt för personer som behöver bo i en bostad med särskild service, men det kan också vara fråga om behov av andra insatser t.ex. sådan personlig assistans som kommunen svarar för och daglig verksamhet. Handikapputredningen föreslår därför att en person, som inte bor i ett landstingsområde respektive en kommun, skall ges en lagfäst rätt att få sin ansökan om särskilda insatser enligt den nya lagen behandlad på samma villkor som en ansökan från en person som bor där. Jag anser

95


emellertid att del är olämpligt att utvidga kommunemas och landsting­ens ansvarsområde på det sätt som utredningen föreslagit. Däremot bör den enskilde på förhand av inflyttningskommunen kurma få ett besked om sin rätt till insatser enligt lagen. Den enskildes avsikt att flytta till en annan kommun bör vara helt klar. Den enskilde bör alltså inte kunna begära besked på förhand från flera kommuner för samma tid. En an­sökan om förhandsbesked bör behandlas på samma villkor som om han var bosatt i landstingsområdet respektive kommunen. Om rätt till en viss insats bedöms att föreligga, bör landstinget respektive kommunen ges en skyldighet att utan dröjsmål planera och förbereda för att tillgo­dose den enskildes behov av stöd och service. Skyldigheten att faktiskt tillhandahålla en insats bör inträda då personen flyttat till konununen respektive landstingsområdet.

Ett förhandsbesked bör, i enlighet med vad lagrådet förordat, vara giltigt sex månader räknat från den dag då den eller de insatser som beskedet omfattar blir tillgängliga för den enskilde.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


3.4 Vissa inflytandefrågor

Mitt förslag: Verksamheten enligt den nya lagen skall vara gran­dad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Den enskilde skall ges största möjliga inflytande och medbestäm­mande över det stöd som ges.

Särskilda insatser skall ges på den enskildes egen begäran. Om han eller hon är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan skall insatserna ges på begäran av vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare.

Landstingen och kommunema skall på den enskildes begäran upprätta individuella planer vari beslutade och planerade insatser redovisas.

Kommunema skall samverka med organisationer som företräder funktionshindrade.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att de indivi­duella planerna skall tillställas försäkringskassan. 1 övrigt överensstäm­mer mitt förslag med utredningens.

Remissinstanserna: Av de instanser som yttrat sig om de individuella planeraa är flertalet kritiska mot utredningens förslag att de skall till­ställas försäkringskassan. 1 övriga delar godtar remissinstanseraa utred­ningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Syftet med de särskilda insatseraa enligt den nya lagen är att främja svårt funktionshindrades utveckling till ett så självständigt och oberoende liv som möjligt. De särskilda insatseraa skall vara grandade på respekt för den enskildes rätt att bestämma över sig själv och över sina egna angelägenheter. Beträffande den särskilda insatsen personlig assistans faller det sig helt naturligt att den enskilde


96


ges ett mycket stort inflytande över det stöd som ges. 1 fråga om andra    Prop. 1992/93:159 insatser enligt lagen behöver den enskildes inflytande och självbestäm-    BUaga 1 mande enligt min uppfattning uppmärksammas särskilt.

Jag anser att insatsema enligt lagen enbart skall ges på begäran av den enskilde själv. Undantag skall bara kunna göras i fråga om den som på grand av sin ungdom har vårdnadshavare som har rätt och skyldighet att bestämma i baraets angelägenheter samt i fråga om personer som uppenbart saknar förmåga att ta ställning i frågan. Insatseraa skall då kunna ges på begäran av den enskildes vårdnadshavare, god man, för­myndare eller förvaltare. Jag vill understryka att det i de senare fallen krävs en mycket stor lyhördhet och respekt för de önskemål som den enskilde ger uttryck för.

Handikapputrednigen föreslår att den enskilde skall ha rätt att få en individuell plan för insatseraa enligt lagen. Enligt utredningens förslag skall planen kunna tillställas försäkringskassan. Syftet är att försäkrings­kassan skall verka för att insatser görs enligt planen.

För egen del anser jag att den enskilde skall ha rätt att få en individu­ell plan som beskriver beslutade och planerade insatser. Därigenom kan den enskilde ges ett inflytande över de åtgärder som planeras och få en överblick över när olika insatser skall komma i fråga. Planen bör utgå från den enskildes egna mål, intressen och önskemål. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodoses genom insatser från flera kompetens­områden. Jag anser vidare att planen bör utformas så att den ger möj­lighet till uppföljning och förändringar och att den skall omprövas fort­löpande.

En viktig fråga i samband med planeringen av de särskilda insatseraa är den samverkan som kan komma i fråga mellan olika instanser och verksamheter. Jag anser att den enskildes uppfattning om samverkan mellan olika verksamheter med fördel bör redovisas i planen. Planen bör också på begäran av den enskilde eller hans företrädare, t.ex. vård­nadshavare eller god man, kunna utväxlas mellan olika verksamheter som ger stöd för den enskilde. 1 likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan finner jag däremot inte skäl att försäkringskassan skall ha en samordnande roll i sammanhanget. En sådan uppgift är inte natur­lig för försäkringskassoma med hänsyn till deras resurser och kompe­tens och förfarandet skulle enligt min uppfattning medföra en oklarhet i ansvarförhållandena.

Tillsynsmyndigheteraa har enligt min uppfattning en viktig uppgift i att följa upp och utvärdera hur arbetet med de individuella planema utvecklas.

Jag ser det som en självklarhet att handikapporganisationeraa fort­löpande ges möjlighet att lämna förslag och att ge synpunkter på hur verksamheten enligt lagen läggs upp och bedrivs. Därigenom tillförs också huvudmannen viktiga kunskaper och åsikter som funktionshindra­de har.

Det är kommunema som skall ha ansvaret för merparten av insatsema enligt lagen. En skyldighet att samverka med handikapporganisationema bör därför åvila dessa. Samarbetet bör kunna organiseras på olika sätt.


7 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


97


Närmare former bör bestämmas av huvudmannen och organisationeraa tillsammans. Det är enligt min mening naturligt att också landstingen samverkar med handikapporganisationema kring framför allt råd- och stödinsatser som de svarar för. Detta behöver emellertid inte regleras i lagen.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


3.5 Avgifter för stöd och service

Mitt förslag: Avgifter skall bara i vissa fall kunna tas ut för insat­ser enligt den nya lagen. Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade att få assistansersättning får avgift för biträde av personlig assistent tas ut inom ramen för sådan ersättning. I vissa fall får avgifter tas ut för bostad, fritidsverk­samhet och kulturella aktiviteter.

Föräldrar till bam och ungdomar som får omvårdnad i familje­
hem eller bostad med särskild service skall i skälig utsträckning
bidra till kostnader för omvårdnad. Kommunen får i sådana fall
uppbära underhållsbidrag för baraet._______________

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstansema: Statens handikappråd anser att tjänster och hjälp­medel som är relaterade till funktionsnedsätlningen skall vara avgifts­fria. RFV liksom HCK, DHR, FUB m.fl. handikapporganisationer instämmer i utgångspunkten att ingen skall behöva betala för sitt funk­tionshinder utan kostnaderaa skall delas av alla. Några remissinstanser påtalar behovet av ett integrerat högkostnadsskydd och förändrade regler för handikappersättningen. FUB anser att en spärrregel motsvarande den nuvarande - att avgifteraa får för kalendermånad uppgå till högst 10 procent av basbeloppet - är ofrånkomlig. FUB anser att den bör utfor­mas så att den endast omfattar bostadskostnaderaa, vilka inte bör utgöra mer än 5 % av basbeloppet per kalendermånad.

Landstingen i Södermanland, Kristianstad och Älvsborgs län. Älvs­borgs kommunförbund och Stockholms kommun menar all den enskil­des problem med kostnader bör lösas på andra sätt än genom avgifts­begränsningar. De möjligheter som tas upp är bl.a. högkostnadsskydd, utveckling av socialförsäkringssystemet och bistånd enligt 6 § social­tjänstlagen. Man pekar bl.a. på avgiftemas roll att förmedla korrrekt information till konsumenten om vad varan/tjänsten kostar att produce­ra. I övrigt godtas utredningens förslag i huvudsak av de landsting och kommuner som har berört frågan.

Skälen för nutt förslag: Handikapputredningen redovisar i sitt slut­betänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla flera undersökningar om funktionshindrades ekonomiska situation. Utredningen konstaterar därvid att förekomsten av omfattande funktionshinder ofta innebär att inkomsten är lägre än hos en genomsnittlig person och att utgiftsbehovet är högre.


98


Riksdagen har nyligen fattat beslut med anledning av förslagen i pro- Prop. 1992/93:159 positionen 1992/93:129 om avgifter inom äldre och handikappomsorgen Bilaga 1 (bet. 1992/93:SoUl2, rskr. 1992/93:119). Bakgmnden till förslagen i propositionen är Ädel-reformen, som bl.a. innebär att kommunema fr.o.m. den 1 januari 1992 har övertagit 30 000 platser vid sjukhem från landstingen. Riksdagens beslut innebär att de kommunala avgifteraa för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende skall bestäm­mas så att enskilda får kvar tillräckliga medel för sina personliga behov. Avgiftema skall vidare vara skäliga och får inte överstiga kommunens självkostnad. Genom beslutet kommer den nuvarande särskilda bestäm­melsen i socialtjänstlagen om avgift för helinackordering i en särskild boendeform att upphävas. De nya avgiftsreglema träder i kraft den 1 mars 1993. Somjag anmälde i prop. 1992/93:129 avser regeringen att uppdra åt Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att noga följa utveck­lingen och utformningen av kommuneraas avgiftssystem inom äldre-och handikappomsorgen.

Jag vill i sammanhanget också påminna om att riksdagen, med anled­ning av förslagen i proposition 1992/93:134 om förändringar i de kom­munala bostadsfilläggen för år 1993 m.m., beslutat om förbättringar av villkoren för det kommunala bostadstillägget (KBT). Beslutet innebär att kommunema får statsbidrag för bostadstillägg som täcker bostadskostna­der som överstiger 150 kronor per månad men som ej överstiger 3 000 kronor per månad. Dessutom skall KBT utges med lägst 85 % men högst 95 % av pensionäremas bidragsberättigade bostadskostnad. Även dessa förändringar träder i kraft den 1 mars 1993.

Vidare har Merkostnadkommittén (S 1990:04) i december 1992 av­slutat sitt arbete och avlämnat betänkandet (SOU 1992:129) Merkostna­der vid sjukdom och handikapp. Kommittén föreslår bl.a. att en lägre nivå, som understiger den nu lägsta, skall införas inom handikappersätt­ningen och benämnas merkostnadsersättning. Kommittén föreslår också införande av ett skydd mot höga kostnader vid sjukresor. 1 betänkandet lämnas även vissa förslag om förändrade regler vid inköp av speciallivs­medel. Kommittén har vidare fört diskussioner om bl.a. principema om kostnadsfria läkemedel och förbrakningsartiklar. Betänkandet bereds för närvarande i Socialdepartementet.

En viktig handikappolitisk princip är att mäimiskor inte skall ha mer­kostnader på grand av funktionshinder. Det är enligt min mening ange­läget att omfattande stödbehov på grand av funktionshinder inte medför en lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och ser­vice som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfri. Avgift för t.ex. måltid som serveras i anslutning till en insats bör däremot kunna tas ut. Den bör vara skälig och inte överstiga konununens självkostnad.

Avgifter bör också kunna tas ut av huvudmannen för personlig assis­tans i den mån assistansersättning ges från försäkringskassan. Även för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter bör avgifter i vissa fall få tas ut. Avgifter bör då få tas ut av dem som uppbär folkpension i form av hel förtidspension eller hel ålderspension och av dem som har

99


inkomst av eget arbete eller annan inkomst som i storlek kan jämföras    Prop. 1992/93:159 med hel förtidspension och hel ålderspension, exempelvis sjukpenning,    BUaga 1 betydande kapitalinkomster eller en kombination av inkomster som uppgår till belopp som ligger i närheten av eller överstiger de nämnda pensionema. De avgifter som tas ut måste vara skäliga och de får inte överstiga kommunens självkostnader.

Enligt omsorgslagen får landstinget ta ut en skälig avgift för bostad och matkostnader om den utvecklingsstörde bor på elevhem eller i grappbostäd och har iiUcomst av eget arbete eller förtidspension eller ålderspension. I förordningen (1986:565) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. anges att deima avgift per kalender­månad får uppgå till sammanlagt högst 10% av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En sådan regel kan enligt min me­ning knappast tillämpas för den som har bostad med särskild service enligt den nya lagen. Jag anser att den enskilde själv bör ansvara för sina matkostnader. Däremot bör en avgift kutma tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den en­skilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.

Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten.

Föräldrar till bam och ungdomar under 18 år som får omvårdnad i familjehem eller i bostad med särskild service bör, på motsvarande sätt som gäller enligt socialtjänstlagen, i skälig utsträckning betala för t.ex. bamets kläder, mat och fritidsverksamhet. Kommunen bör i sådant fall också få uppbära underhållsbidrag som avser bamet.

Jag har tidigare vid behandlingen av rätten till insatser föreslagit en bestämmelse om att den enskilde genom insatsema skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den blir för betungande. Härvid måste huvudmannen även ta hänsyn till att den enskilde har tillräckliga medel för t.ex. erforderlig tandvård, till­gång till fritidsmöjligheter och semester. En föreskrift om att kom­munen måste tillse att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov bör enligt min mening därför införas.

100


3.6 Enskild verksamhet


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


Mitt förslag: En enskild som yrkesmässigt vill bedriva verksam­het enligt den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttids-tillsyn, korttidsvistelse, boende i familjehem eller bostad med särskild service skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrel­sen har därvid möjlighet att inspektera verksamheten.

Kommunen eller, efter överlåtelse av uppgiften från en kommun till ett landsting, landstinget skali utöva tillsyn över enskild verk­samhet. Ifrågavarande nämnd har rätt att inspektera verksam­helen.

Om det inom enskild verksainhet råder något allvarligt missför­hållande, och rättelse efter föreläggande inte sker, kan länsstyrel­sen återkalla tillståndet.

Den som driver enskild verksamhet utan tillstånd kan dömas till böter.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk­samhet som avser insatser enligt den nya lagen för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Utredningens förslag till sekretessbestämmelse avseende enskild verksamhet inskränker sig dock till tillståndspliktig verksamhet. Utred­ningen har inte heller föreslagit någon straffbestämmelse. Jag föreslår även ett förtydligande i förhållande till utredningens förslag som innebär att även ett landsting i vissa fall skall kunna utöva tillsynen.

Remissinstanserna: Remissinstanseraa har inget att invända mot för­slaget. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att även landsting ska kunna vara kostnadsansvariga för här aktuella verksamheter och därför kunna vara den som utövar tillsyn.

Skälen för nutt förslag: Om en enskild idag yrkesmässigt vill driva verksamhet enligt omsorgslagen, en normalt landstingskommunal ange­lägenhet, skall tillstånd sökas hos Socialstyrelsen. Omsorgsnämnden måste också ha tillstyrkt tillståndet. Verksamheten står sedan under tillsyn av omsorgsnämnden, som också har inspektionsrätt.

Enskild verksamhet enligt socialtjänsflagen skall ha tillstånd av läns­styrelsen. Socialnämnden i kommunen utövar tillsyn över verksamheten och har inspektionsrätt.

En föratsättning för yrkesmässigt bedriven enskUd verksamhet enligt den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttids­vistelse, familjehem eller bostad med särskild service bör enligt min mening vara att tillstånd lämnas för verksamheten.

Med hänsyn till att länsstyrelsen har det regionala tillsynsansvaret för de ifrågavarande verksamhetema anser jag att tillstånd till enskild verk­samhet bör ges av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör också få möjlighet att inspektera den enskilda verksamheten. Att verksamheten sedan faller under länsstyrelsens tillsynsansvar följer av länsstyrelsens ansvar för


101


den regionala tillsynen över verksamhet enligt den nya lagen.

Verksamheten föratsätter avtal med kostnadsansvarig kommun eller, efter överlåtelse av ifråganvarande uppgift från en kommun till ett landsting, kostnadsansvarigt landsting. Jag firmer med hänsyn härtUl, till att kommunerna ytterst är ansvariga för ifrågavarande verksamhet och till den ordning som gäller enligt socialtjänstlagen att den kommun eller det landsting där verksamheten är belägen bör ha ett tillsynsansvar och en inspektionsrätt. Enskild verksamhet bör därför stå under tillsyn av den eller de nämnder som leder verksamhet enligt den nya lagen. Sådan nämnd bör också få rätt att inspektera verksamheten. Motsvarande ord­ning gäller somjag nyss antytt enligt socialtjänsflagen.

Den huvudman som är ansvarig för stöd och service enligt den nya lagen har naturligtvis ett intresse av att verksamheten är av god kvalitet. Jag fömtsätter att kvalitetsaspekten är avgörande för huvudmännens benägenhet att anlita enskild verksamhet. Om allvarliga missförhållan­den föreligger inom enskild verksamhet som erhållit tillstånd av läns­styrelsen måste länsstyrelsen kunna återkalla tUlståndet. En sådan möj­lighet bör därför, såsom utredningen föreslagit, införas i den nya lagen. Det bör dock föreligga allvarliga missförhållanden, som inte rättats tUl efter ett föreläggande av länsstyrelsen, innan återkallelse kan tUlgripas. Det skall således vara fråga om sådana missförhållanden som idag kan föranleda förbud av länsstyrelsen enligt socialtjänsflagen.

En möjlighet att döma ut böter bör finnas i likhet med vad som gäller enligt socialtjänstlagen, för den som utan tUlstånd yrkesmässigt bedriver enskild verksamhet där sådant tillstånd krävs.

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven en­skild verksamhet som avser insatser enligt den nya lagen bör inte få röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. En be­stämmelse om detta bör införas i den nya lagen. Dess närmare innebörd berörs i specialmotiveringen.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


3.7 Överklagande av beslut m.m.

Mitt förslag: Beslut om särskilda insatser och andra därmed sam­manhängande beslut liksom beslut om att vägra tillstånd att be­driva enskild verksainhet, beslut om föreläggande och beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos länsrätten.

Besluten gäller omedelbart. Domstolen får dock förordna att dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

Min bedömning: Formeraa för att framtvinga verkställighet bör behandlas av Lokaldemokratikommittén (1992:01).

Handikapputredningens förslag och bedömning: Överensstämmer vad gäller frågan om möjlighet att överklaga i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock inte att beslut att vägra tillstånd att bedriva enskild verksamhet skall gå att överklaga. Vidare föreslår utredningen


102


att de överklaganden som avser tillstånd skall överklagas till kammar-    Prop. 1992/93:159
rätten som första instans.
                                               Bilaga I

Handikapputredningen bedömer att utsökningsbalken 1 sin nuvarande utformning ger möjlighet för kronofogdemyndigheten att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Om vitesföreläggande inte är en framkomlig väg bör det enligt utredningen övervägas att genom lagänd­ring skapa möjlighet att rikta vitespåföljd mot landsting och kommuner.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg anser att rätten att över­klaga till kammarrätten bör omfatta även beslut att vägra tillstånd att bedriva enskild verksamhet. 1 övrigt godtar remissinstansema utred­ningens förslag om möjligheter att överklaga beslut.

Vad gäller möjligheten att framtvinga verkställighet hos en kommun eller ett landsting så anser de kommuner, landsting och kommunförbund som har berört frågan, med något enstaka undantag, att vitesföreläggan­de eller dylikt inte är någon framkomlig väg att framtvinga de olika rättigheteraa. Man menar att varje kommuns respektive landstings eko­nomiska och personella resurser är avgörande och att en föratsättning därför är att kommuner och landsting ges ekonomiskt utrymme. Om­sorgsnämnden i Malmö kommun anser att formeraa för att framtvinga ett besluts verkställighet bör klarläggas i en särskild utredning. Kom­munförbundet Västernorrland menar att det är viktigare att skapa system och modeller som klarlägger orsakeraa till varför lagen inte efterlevs än att tillgripa bestraffningar.

Socialstyrelsen föreslår att ett offentligrättsligt vite tillskapas. JO ställer sig tveksam till om förvaltningdomstolaraas domar om den en­skildes rätt till bistånd kan verkställas enligt regleraa i utsökningsbalk­en. Länsstyrelsen i Malmöhus län liksom handikapporganisationer, fackliga organisationer och yrkesföringar understryker vikten av ett sanktionssystem. HCK, FUB m.fl. handikapporganisationer anser att Socialstyrelsen borde få möjligheter att utkräva verkställighet och få sanktionsmöj 1 igheter.

Skälen för mitt förslag och nun bedömning: Beslut om särskilda insat­ser enligt LSS bör, på samma sätt som beslut om särskilda omsorger enligt omsorgslagen, kunna överklagas till länsrätten. Detta råder det stor enighet om. Svårt funktionshindrade måste med lagens hjälp kunna kräva bestämda insatser. Då spelar möjligheten att överklaga en stor roll.

Däratöver har domstolama en viktig roll som uttolkare av hur lagstift­ningen skall tillämpas i de enskilda, ofta mycket varierande fallen. Gränsdragningsproblem m.fl. tolkningsfrågor är omöjliga att helt kom­ma ifrån i en lag av ifrågavarande slag där det inte går att ha några exakta regler beroende på att det finns många olika typer av funktions­hinder och dessutom olika behov inom samma handikappgrapp. Beslut om insatser och därmed sammanhängande frågor bör överklagas till länsrätten i första instans.

Enligt min mening bör, föratom beslut om föreläggande eller åter­kallelse av tillstånd att bedriva enskild verksamhet, beslut att vägra

103


sådant tillstånd gå att överklaga. Även tillståndsmålen bör, i linje med    Prop. 1992/93:159 vad Domstolsutredningen förordat i sitt betänkande (SOU 1991:106)    BUaga 1 Domstolama inför 2000-talet, prövas av länsrätten som första instans.

Frågan om möjligheten att av ett landsting eller en kommun fram­tvinga verkställighet av ett beslut fattat av förvaltningsdomstol har tidigare varit föremål för utredning.

Kommunalansvarsutredningen hade under slutet av 1980-talet att förat-sättningslöst överväga bl.a. behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landsting sätter sig över förvaltningsdomstolamas beslut. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1989:64) Kommu­nalbot ett ekonomiskt sanktionssystem kallat kommunalbot som direkt skulle riktas mot vederbörande kommun eller landsting. Förslaget ledde aldrig till någon lagstiftning.

Riksdagen beslutade i juni 1991 att anta en ny kommunallag (1991:900), som trädde i kraft den 1 januari 1992. Vid behandlingen av lagförslaget (prop. 1990/91:117) uttalade sig riksdagen för att ett fort­satt arbete borde komma till stånd i vissa frågor (bet. 1990/991 :KU38, rskr. 1990/91:360). Bl.a. borde frågor om de förtroendevaldas person­liga ansvar för kommunala beslut m.m. utredas ytterligare.

Med anledning härav beslutade regeringen i febmari 1992 att tUlkalla en parlamentarisk kommitté (C 1992:01), med uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin. Kommittén fick också till uppgift att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktions­system bör utformas som gör det möjligt att komma till rätta med olika överträdelser. Kommittén antog namnet Lokaldemokratikommittén.

I direktiven (dir. 1992:12) till Lokaldemokratikommittén tas bl.a. upp att det finns exempel på att huvudmän underlåtit att verkställa domar avseende särskilda omsorger enligt omsorgslagen m.m.

Som jag redan nämnt har Handikapputredningen bedömt att utsök­ningsbalken i sin nuvarande utformning ger möjlighet för kronofogde­myndigheten att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Jag känner till att den möjligheten också för närvarande prövas på några ställen i landet.

Om vitesföreläggande inte är en framkomlig väg bör det enligt utred­ningen övervägas att genom lagändring skapa möjlighet att rikta vitespå­följd mot landsting och kommun.

Med anledning av Lokaldemokratikommitténs uppdrag och med be­aktande av vad remissinstansema anfört anser jag att det är lämpligast att frågan om formema för att framtvinga verkställighet övervägs av Lokaldemokratikommittén.

104


3.8 Tillsyn


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


Mitt förslag: Socialstyrelsen skall ha den centrala tillsynen över den nya lagens tUlämpning. Styrelsen skall därvid följa, stödja och utvärdera verksamhetema, ta initiativ till förändringar och vara kunskapsförmedlare.

Länsstyrelsen skall inom länet ha tillsyn över verksainhet med anledning av den nya lagen och däratöver informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksamheten, biträda kommu­nema med råd samt främja samverkan i planering mellan kommu­neraa, landstingen och andra samhällsorgan.

Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera sådan verksamhet.

Länsstyrelsen bör tillföras vissa utökade resurser för att kunna fullgöra tillsynen.

Handikputredningens förslag: Utredningen föreslår att respektive central myndighet (Socialstyrelsen, Boverket och Riksförsäkringsverket) skall ha tillsyn inom sitt ansvarsområde och att en central myndighet skall ha det övergripande tillsynsansvaret.

Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens tillsynsuppgift skall in­skränkas till tillsyn av verksamheter som bedrivs i enskild regi.

Remissinstanserna: Nämnden för vårdartjänst och HCK, FUB m.fl. handikapporganisationer anser att Socialstyrelsen skall vara den centrala tillsynsmyndigheten. Flera remissinstanser, framför allt handikapporga­nisationeraa, betonar att tillsynsfunktionen måste förstärkas och ges ökade befogenheter. Även synpunkter om att tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att tillgripa sanktioner tas upp. Remissinstansema i övrigt godtar utredningens förslag i den mån de kommenterar frågan.

Nämnden för vårdartjänst, Riksrevisionsverket, länsstyrelsema och två av fyra landsting som berör frågan anser att länsstyrelsens tillsynsansvar bör gälla all verksamhet enligt den nya lagen. Länsstyrelsen i Östergöt­land säger exempelvis att länsstyrelsens skyldighet, enligt utredningens förslag, att följa tillämpningen av lagen bäst utförs genom reguljär till­syn. Det är ologiskt att länsstyrelsens tillsynsuppgifter inskränks tUl verksamheter som bedrivs i enskild regi. Enligt länsstyrelsen riskerar förslaget att skapa gränsdragningsproblem.

Flera remissinstanser pekar också på länsstyrelseraas kännedom om lokala förhållanden och att det är mest logiskt att samma regler gäller som för tillsynen enligt socialtjänsflagen.

Socialstyrelsen menar att den direkta tillsynen skulle kunna utövas av styrelsens regionala enheter eller av länsstyrelsemas sociala funktion. Fördelama med att förlägga den direkta tillsynen till de regionala en­hetema är att dessa har större upptagningsområden och har naturliga kontakter med centrala verk, vilket borgar för en enhetligt utövad till­syn.

JO menar att betänkandet från Socialtjänstkommmiltén måste avvaktas innan några avgörande ändringar görs i förhållande till vad som gäller enligt socialtjänsflagen.


105


De kommuner, handikapporganisationer och övriga som yttrat sig i    Prop. 1992/93:159 frågan godtar mer eller mindre utredningens förslag i deima del med    Bilaga I undantag av en kommun som förordar länsstyrelsen som tillsynsmyndig­het.

Skälen för mitt förslag: Utvecklingen i många kommuner går mot mer decentralisering och att man skiljer mellan offentlig kontroll och finan­siering å ena sidan och produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra. Denna utveckling ställer ökade krav på tillsyn och uppföljning av att statsmakternas intentioner på det sociala området efterlevs. Det är också enligt min uppfattning överhuvudtaget viktigt med en aktiv tillsyn på handikappområdet.

Förslaget innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller idag enligt socialtjänstlagen och HSL. Min mening är att eftersom sambandet med framför allt socialtjänstlagen är så starkt bör samma regler om central tillsyn gälla.

I Socialstyrelsens tillsynsansvar ligger bl.a. att styrelsen skall följa och utvärdera verksamheteraa, göra kunskapssammanställningar, företa inspektioner, utarbeta allmänna råd, ta initiativ till förändringar och vara kunskapsförmedlare. Detta är viktiga funkfioner inte minst när en verksamhet som den nu aktuella är under uppbyggnad.

Jag kommer längre fram att beröra frågan om samlade uppföljnings-och utvärderingsinsatser med anledning av handikappreformen.

Beträffande länsstyrelsemas roll gör jag följande bedömning.

Länsstyrelsema har det lokala tillsynsansvaret över kommunemas socialtjänst enligt socialtjänstlagen. För verksamhet enligt omsorgslagen, för vilken landstinget är huvudman, utövar istället Socialstyrelsen den direkta tillsynen.

Utredningen anför som grand för att länsstyrelsen inte ska ha något direkt tillsynsansvar över kommuner och landsting enligt den nya lagen dels att den enskilde får möjlighet att överklaga beslut som avser de särskilda insatseraa, dels att en utvidgad möjlighet till rättshjälp föreslås bli införd i rättshjälplagen och dels att bestämmelser om planer och rätt till biträde av kontaktperson införs. Man har, samtidigt som man genom dessa förslag velat stärka den enskildes ställning, avsett att markera kommuneraas respektive landstingens fulla ansvar - organisatoriskt och finansiellt - för de insatser lagen föreskriver.

Av fjolårets budgetproposition (prop. 1991/1992:100 bil.14) framgår att ett av de områden som bör ges ökad tyngd inom länsstyrelseraa är den sociala tillsynen. Enligt chefen för Civildepartementet är länsstyrel­seraa väl skickade att vara en opartisk instans för tillsyn och upp­följning av att statsmaktemas intentioner på det sociala området efter­levs. Jag har i min anmälan till bUaga 6 i samma proposition uttalat att länsstyrelsemas tillsyns- och uppföljningsarbete blir allt viktigare mot bakgrand av kommunemas organisationsförändringar samt ett ökande inslag av privata alteraativ inom vård och omsorg. Även de föränd­ringar som riksdagen har beslutat om avseende statsbidragen till kom­muneraa talar för en sådan utveckling, vilket också påpekas i den ba­komliggande propositionen (prop. 1991/92:150 del 11).

106


Vid tillämpningen av den nya lagen blir det fråga om viktig myndig­hetsutövning. Kommuneraa kommer att vara huvudmän för huvuddelen av insatseraa enligt den nya lagen. Som jag nyss påpekat har insatsema enligt den nya lagen ett starkt samband med socialtjänsten enligt social­tjänstlagen. Jag finner inga skäl för att tillsynen i den nya lagen skall reduceras i förhållande till vad som gäller i fråga om socialtjänsten. Länsstyrelsen, med närheten till länets kommuner och med den regio­nala kunskapen, bör därför vara tillsynsmyndighet på länsnivå för hela den verksamhet som regleras i den nya lagen. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att tillsynsmyndigheten med aktiva insatser följer den nya lagens tillämpning.

Hur tillsynen i framtiden ska vara ordnad beträffande socialtjänstlagen utreds för närvarande av Socialtjänstkommittén (S 1991:07). I samband med de ändringar som därmed eventuellt kan bli aktuella finns anled­ning att återkomma till frågan om tillsyn enligt lagen om stöd och ser­vice till vissa funktionshindrade.

Länsstyrelsen bor ha rätt att inspektera verksainhet som bedrivs enligt den nya lagen.

Länsstyrelsen bör också enligt min mening ha vissa servicefunktioner gentemot kommuner, landsting och allmänhet såsom att biträda med råd och information samt främja samverkan i planering mellan kommuner­na, landstingen och andra samhällsorgan. Även denna funktion bör regleras i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För att länsstyrelsen skall kunna bedriva en aktiv tillsynsverksamhet inom området fordras att de tillförs vissa utökade personella resurser. Jag bedömer att länsstyrelseraa för ändamålet bör tillföras medel mot­svarande totalt 20 nya tjänster.


Prop. 1992/93:159 BUaga 1


 


4 Vissa övergångsfrågor

4.1 Överföring av huvudmannaskap

Mitt förslag: Omsorgslagen, införandelagen tUl omsorgslagen samt elevhemslagen upphör att gälla den 1 januari 1994.

Landstingens verksamhet enligt omsorgslagen i form av kontakt­person, daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttidsvistelse, boende i familjehem och bostad med särskild service samt verksamhet enligt elevhemslagen överförs successivt till kommuneraas huvud­mannaskap.

Överföringen av huvudmannaskapet skall vara genomförd senast den 31 december 1995.

Frågor om överföring av huvudmannaskapet samt vissa kvar­varande bestämmelser om specialsjukhus och vårdhem regleras i en lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funk­tionshindrade.


107


Handikapputredningens förslag: Den nuvarande regleringen i omsorgs- Prop. 1992/93:159 lagen skall gälla fram till det datum då landstinget och samtliga kom- BUaga 1 muner i berört län kommit överens om att föra över huvudmannaskapet för omsorgsverksamheten, dock längst till den 31 december 1995. Därefter skall kommunemas ansvar enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade gälla för denna lags hela person­krets.

Remissinstanserna: Dalamas kommunförbund anser att det är bra med en övergångsperiod för överförande till kommuneraa av omsorgsverk­samheten och boende enligt elevhemslagen. Östergötlands kommun­förbund och Kommunförbundet Malmöhus konstaterar att det redan finns planer för tidigare överförande än vad utredningen föreslagit. Hallstahammars kommun bedömer att ett övertagande bör kunna ske då den nya lagen träder i kraft. Stockholms, Marks och Ängeholms kom­muner anser däremot att tidsplanen för genomförandet är för kort. Flera remissinstanser, framför allt kommuner och landsting, förordar frivilliga överenskommelser om huvudmannaskapsförändring.

Skälen för mitt förslag: Somjag tidigare sagt är landstingen huvudmän för verksamheteraa enligt nuvarande omsorgslagen och elevhemslagen. Som framhölls i propositionen (prop. 1984/85:176) angående omsorgs­lagen, är omsorgema till stor del egentligen till sitt innehåll en social service av sådant slag som i och för sig skulle kunna vara en del av socialtjänsten. Vissa av de uppgifter som lagts på landstingen är alltså nära besläktade med de uppgifter som kommunema har enligt främst socialtjänstlagen. Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens godkännande överlåta uppgifter till en kommun. 1 flera landsting har också sådant överlåtande genomförts. 1 tre landsting har samtliga kom­muner övertagit all verksamhet med särskilda omsorger. I ett par lands­ting har enstaka kommuner övertagit ansvaret för särskilda omsorger. Det förekommer också att landsting med bibehållande av huvudmanna­skapet för omsorgsverksamheten överlåtit till en kommun att ha driftan­svar för verksamhet med särskilda omsorger. Vidare pågår i ett flertal landsting planering för att överföra omsorgsverksamheten till kommu­nema.

Under den tid som förflutit sedan den nuvarande omsorgslagen antogs av riksdagen har landstingens verksamhet för utvecklingsstörda personer till stor del förändrats. Flertalet av de stora institutioneraa har avveck­lats eller minskat i platsantal. Kvarvarande vårdhem planeras att på kortare eller längre tid avvecklas. Målet är att vårdhemmen skall er­sättas av bostäder och daglig verksamhet med det personalstöd som var och en behöver. Den pågående decentraliseringen av landstingens om-sorgsverksamhet innebär också att särskilda omsorger numera ofta ges där den utvecklingsstörde bor. Parallellt med omsorgsverksamhetens förändring har också samhällets övriga serviceorgan ökat engagemanget för utvecklingsstörda personer. Ansvaret för bamomsorg för utveck­lingsstörda bam ligger sedan den nuvarande omsorgslagens ikraftträdan­de hos kommuneraa. Särskolan är numera ofta förlagd i direkt anslut­ning till den reguljära grandskolan och gymnasieskolan. Antalet sär-

108


skoleelever som undervisas i vanlig klass har vidare ökat under de    Prop. 1992/93:159 senaste åren. Riksdagen har också beslutat att särskolan skall föras över    Bilaga I från landstingen till kommuneraa. Överföringen skall ske successivt och vara avslutad senast den 31 december 1995.

Jag har i avsnittet 3.3 (Frågor om huvudmannaskapet) föreslagit att kommunema skall svara för insatser med särskilt stöd och särskild ser­vice enligt den nya lagen, med undantag för rådgivning och personligt stöd, som jag föreslagit att landstingen skall handha.

Överförande av landstingens nuvarande omsorgsverksamhet till kom­munema är frågan om en omfattande förändring som avser verksamhet för ca 37 000 personer, kostnader för ca 10 miljarder kronor och med mer än 30 000 personer anställda. I likhet med utredningen anser jag därför att det är rimligt att förändringen sker successivt under en över­gångsperiod, i den takt som huvudmännen finner lämplig.

Utredningen föreslår att förändringen av huvudmannaskapet av den nuvarande omsorgsverksamheten, med undantag för rådgivning och annat personligt stöd, skall vara genomförd senast den 31 december 1995. Kommer landsting och kommuner överens om ett tidigare över­förande skall den nya lagen därefter gälla för hela personkretsen. 1 annat fall föreslås den nuvarande omsorgslagen att gälla för omsorgs­lagens personkrets till den I januari 1996.

För egen del anser jag emellertid att den nya lagen från dagen för ikraftträdandet, den I januari 1994, skall gälla hela dess personkrets och samtliga insatser. Vidare bör omsorgslagen, införandelagen till om­sorgslagen (med vissa undantag) samt elevhemslagen upphöra vid sam­ma tidpunkt.

Under en övergångsperiod från den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1994 och fram till den 31 december 1995, bör emellertid viss verksamhet som föreslås att vara reglerad i den nya lagen kvarstå under landstingens huvudmannaskap, dvs. landstingen bör under övergångs­perioden ansvara för dessa i stället för kommunema. Den särskilda insatsen rådgivning och annat personligt stöd berörs inte, eftersom an­svaret för denna insats enligt den nya lagen föreslås åvila landstingen.

Landstingen bör för omsorgslagens personkrets under övergångsperio­den ansvara för insatsema kontaktperson, daglig verksamhet, korttids­tillsyn, korttidsvistelse samt de olika boendeformema, som har mot­svarigheter i omsorgslagen. Kommunema bör däremot redan från den nya lagens ikraftträdande ha ansvar även gentemot omsorgslagens per­sonkrets för de särskilda insatseraa personlig assistans, ledsagarservice och avlösarservice i hemmet. De senare är insatser som motsvarar vad som redan tidigare har kunnat lämnas av kommunema inom ramen för socialtjänstens verksamhet.

Vidare bör landstingen under övergångsperioden ansvara för den verk­samhet som för närvarande regleras i elevhemslagen.

Ett landsting Och en kommun bör kunna träffa avtal om att överföra uppgifter enligt omsorgslagen och elevhemslagen tidigare än den 1 januari 1996. Om ett landsting träffar överenskommelse med en eller flera konununer i ett landstingsonu-.de om överförande av uppgifter,

109


anser jag att landstinget skall läinna bidrag till en kommun för kost­naden. Om landstinget överlåter uppgiftema till samtliga kommuner i landstinget, bör i första hand skatteväxling genomföras. Vidare bör kommunema ges möjlighet att lämna ekonomiskt bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan dem. Jag anser emellertid att sådan mellankommunal kostnadsutjämning bara bör tillämpas över­gångsvis.

Jag anser att riksdagen och regeringen självklart skall ha ett ansvar för huvudmaimaskapförändringens genomförande. Enligt min mening finns det emellertid inte skäl att nu föreslå former för en central reglering för överförandet av huvudmannaskapet. Huvudmännen bör enligt min upp­fattning ges möjlighet att själva komma överens om tidpunkt och villkor för överförandet. Fr.o.m. den 1 januari 1996 bör dock det huvud­mannaskap som framgår av den nya lagen inträda. Det bör enligt min mening ankomma på regeringen att senare återkomma till riksdagen med förslag om ekonomisk reglering i de fall överenskommelser om överförande av huvudmannskap inte kunnat träffas.

På grand av den relativt omfattande övergångsreglering som blir följ­den av de huvudmannaskapsförändringar som den nya lagen ger upphov till, och vissa kvarvarande bestämmelser om specialsjukhus och vård­hem, är det lämpligt att ha en särskild lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


4.2 Vård oberoende av samtycke

Mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om vård oberoende av samtycke för utvecklingsstörda personer skall finnas kvar under ytterligare en tid.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att möjligheten till tvångsomhändertagande avskaffas.

Renussinstansema: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för­slag. Kammarrätten i Göteborg anser att utredningens förslag inte bör genomföras. 1 propositionen (prop. 1990/91:58) om psykiatrisk tvångs­vård m.m. har det dragits upp riktlinjer för hur dessa problem fortsätt­ningsvis bör lösas. Enligt kammarrätten saknas det anledning att nu gå ifrån dessa riktlinjer.

Skälen för nutt förslag: Enligt den föreslagna lagen om stöd och ser­vice till vissa funktionshindrade skall stöd och service endast ges på begäran av den enskilde. Om han är under 15 år eller ur stånd att avge en bindande viljeförklaring skall insatser ges på begäran av vårdnads­havare, förvaltare eller god man. En liknande regel gäller enligt den nuvarande omsorgslagen.

I omsorgslagen upptas alltå inte några regler om vård oberoende av samtycke motsvarande vad som gällde enligt 35 § i 1967 års omsorgs­lag. Att helt släppa möjligheten till tvångsmässiga ingripanden ansågs


110


dock inte vara möjligt i anslutning till att den nya omsorgslagen in- Prop. 1992/93:159 fördes. 1 propositionen (prop. 1984/85:176) om den nuvarande om- BUaga 1 sorgslagen uttalade föredragande statsrådet att den enda framkomliga vägen var att övergångsvis, i avvaktan på en samlad bedömning, behålla 35 § och därtill anslutande regler i 1967 års omsorgslag vid sidan av den nuvarande omsorgslagen. Därigenom finns möjligheter att vårda utvecklingsstörda personer oberoende av eget samtycke. Reglema åter­finns i den s.k. införandelagen till omsorgslagen.

§ 35 i 1967 års omsorgslag, som alltså genom övergångsbestämmel­sema till den nuvarande omsorgslagen alltjämt är i kraft, har följande lydelse:

"Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av sam­tycke som avses i 34 § första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstöraingens grad och tUl att han till följd av utvecklings-störaingen

a)     är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psy­kiska hälsa eller för eget liv

b)    är ur stånd att taga vård om sig själv

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad
eller

d)  har ett för närboende eller andra grovt störande levandssätt.
Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när

vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till, föratom utveck­lingsstörningens grad, att den utvecklingsstörde till följd av utveck-lingsstöraingen är farlig för annans egendom eller annat av lagstift­ningen skyddat intresse som icke avses i första stycket under a). Vården får dock beredas endast med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken."

I propositionen (prop. 1990/91:58) om psykiatrisk tvångsvård m.m. bedömde föredragande statsrådet att övergångsreglema om tvångsvård i införandelagen till omsorgslagen inte heller till följd av den föreslagna nya psykiatriska vårdlagstiftningen kunde avskaffas. Den tidigare inrikt­ningen mot att upphäva tvångsbestämmelsema angavs emellertid ligga fast. Vidare angavs att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag alt följa tillämpningen av övergångsreglema om tvångsvård av utvecklingsstörda och att senast inom två år redovisa gjorda erfarenheter. Riksdagen be­slutade i enlighet härmed (bet. 1990/91 :SoU13, rskr. 1990/91:329).

Genom lagen (SFS 1991:1138) om ändring i brottsbalken avskaffades däremot fr.o.m. den I januari 1992 möjligheten att enligt 1967 års om­sorgslag överlämna en utvecklingsstörd lagöverträdare till vård i specialsjukhus. Den nya regleringen i brottsbalken innebär bl.a. att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan tillämpas på lag­överträdare som är utvecklingsstörda, om de har en psykisk stöming som är allvarlig och kriterierna i övrigt för rättspsykiatrisk vård före­ligger. Överlämnande kan dock inte ske om den psykiska störaingen enbart består av utvecklingsstöming.

Med anledning av uttalandet i propositionen (prop. 1990/91:58) att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa tillämpningen av över-

lll


gångsreglema om tvångsvård av utvecklingsstörda och mot bakgrand av Prop. 1992/93:159 Handikapputredningens förslag om att tvångsomhändertagande på grand Bilaga I av utvecklingsstöming skall avskaffas, uppdrog regeringen i febraari 1992 till Socialstyrelsen att bl.a. kartlägga omfattningen av nuvarande tvångsvård på vårdhem och specialsjukhus av utvecklingsstörda perso­ner. Socialstyrelsen uppdrogs också att belysa på vilket sätt de verksam­hetsansvariga huvudmännen bör anordna altemativa verksamheter för personer som tvångsvårdas på vårdhem eller i specialsjukhus.

Av Socialstyrelsens redovisning i denna del av uppdraget framgår att antalet tvångsvårdade utvecklingsstörda sjunkit kraftigt under senare år; från 1 144 personer år 1986 till 45 personer år 1992. Socialstyrelsen uppger att det finns en konkret planering att skriva ut ytterligare 17 personer. Av utredningen framgår också att cirka hälften av den kvar­varande grappen bedöms ha ett boendebehov liknande det som i dag redan planeras för andra, t.ex. grappbostäd eller annat boende med särskilt stöd. Under de senaste åren uppges bara ett fåtal personer ha skrivits in för vård oberoende av samtycke. Socialstyrelsen driver eller stödjer olika projekt med inriktning på alteraativa omsorgsformer för utvecklingsstörda personer som bedömts ha behov av frihetsinskränkan-de insatser.

Socialstyrelsen framhåller att utvecklingen varit mycket god avseende möjligheten att finna alteraativa vårdformer för utvecklingsstörda som varit tvångsinskrivna. Enligt Socialstyrelsens bedömning är det därför möjligt att bestämmelseraa om vård oberoende av samtycke helt kan tas bort i framtiden.

Socialstyrelsen anser att övergångsbestämmelsema till omsorgslagen avseende vård oberoende av samtycke bör finnas kvar ytterligare en tid. Skälet är att det för en mindre grapp utvecklingsstörda kan behövas tvångsinsatser för att förhindra att de själva eller andra far illa.

Av stor betydelse för den framtida bedömningen är enligt Socialstyrel­sen dels utvecklingen inom omsorgs verksamheten, dels möjlighetema för kriminalvård och rättspsykiatri att svara för ett adekvat omhänder­tagande. Socialstyrelsen anser att ytterligare analyser bör göras av er­farenhetema av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård innan något definkivt ställningstagande kan tas. Socialstyrelsen bedömer att den i propositionen om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58) angivna tiden, två år, bör vara tillräcklig för att kunna bedöma om det behövs särskild lagstiftning för reglering av tvång för personer med utvecklingsstöraing eller om behovet av tvång tillfredsställande kan täckas av annan lagstiftning.

För egen del gör jag samma bedömning i frågan och är därför inte beredd att nu föreslå att möjligheten till vård oberoende av samtycke skall upphöra. Jag anser emellertid att den tidigare inriktningen mot att upphäva bestämmelser om tvångsvård av utvecklingsstörda personer skall ligga fast.

Jag anser att det är synnerligen angeläget att alteraativa individuellt anpassade åtgärder för utvecklingsstörda personer med sociala, psykiska eller beteendemässiga problem vidtas inom ramen för verksamheten

112


med den nya lagen och, då det bedöms som lämpligt, i samverkan med t.ex. psykiatrin och socialtjänsten. Jag föratsätter att Socialstyrelsen såsom nationell tillsynsmyndighet för verksamhet enligt den nya lagen ingående följer utvecklingen på detta område och medverkar i diskus­sioner om konstraktiva altemativa lösningar. Jag avser att på grandval av Socialstyrelsens tillsyn noggrant följa frågan och återkomma till regeringen med förslag om åtgärder vid lämplig tidpunkt.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


4.3 Vårdhem och specialsjukhus

Mitt förslag: Landstingen och kommunema skall gemensamt planera för avveckling av befintliga vårdhem och specialsjukhus. Avvecklingsplaner skall vara upprättade senast den 31 december 1994.

Nyintagning till vårdhem och specialsjukhus får bara ske av vuxna med anledning av beslut om vård oberoende av samtycke.

Kommunema skall i samråd med landstingen regelbundet och minst en gång om året överväga om boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person kan ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshin­der.

Personer som bor på vårdhem och specialsjukhus skall få del av vissa insatser enligt den nya lagen om stöd och service till vissa fuiUctionshindrade.

Frågor om vårdhem och specialsjukhus regleras i införandelagen till den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att avvecklings­planer, som skall utarbetas av kommuner och landsting tillsammans, skall vara upprättade senast den 31 december 1993. Från sainma datum föreslås definitivt intagningsstopp på vårdhemmen. Vårdhemmen före­slås vara avvecklade senast den I januari 1998.

Remissinstanserna: Fletalet remissinstanser godtar utredningens för­slag. Kammarrätten i Göteborg anser emellertid inte att det bör läggas fast en tidpunkt för när vårdhem och specialsjukhus skall vara avveckla­de. Stockholms läns landsting bedömer att den föreslagna tidpunkten för vårdhemsavvecklingen är orealistisk. Riksförbundet för utvecklings­störda bam, ungdomar och vuxna (FUB) framför att verksamheten vid specialsjukhus och vårdhem bör regleras i övergångsbestämmelser till den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: Vårdhem och specialsjukhus är inte former av särskilda omsorger enligt omsorgslagen, utan regleras i införandelagen till omsorgslagen. Enligt denna skall landstingen planera för vårdhem­mens och specialsjukhusens avveckling. 1 lagmotiven betonas att det är väsentligt att utflyttningen från vårdhemmen sker med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ.


8 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


113


Avvecklingen skall också ske med beaktande av personella och ekono-    Prop. 1992/93:159
miska resurser.
                                                              Bilaga 1

Nyintagning på vårdhem av bara och ungdomar får enligt införande­lagen till omsorgslagen inte ske. Däremot får nyintaging ske till vård­hem eller special sjukhus för vuxna om det finns synnerliga skäl därtill. Ett synnerligt skäl kan vara att behov av omhändertagande uppstår på grand av ändrad hemsituation. Det kan gälla en svårt utvecklingsstörd vuxen person som vårdas av föräldrar som inte längre klarar uppgiften och lämplig grappbostäd inte går att finna omedelbart. Ett annat synner­ligt skäl kan vara att den utvecklingsstörde är misstänkt för brott.

Enligt införandelagen till omsorgslagen skall omsorgsnämnden regel­bundet och minst en gång om året pröva om boendet kan fortsätta i någon annan boendeform. Prövningen skall göras för varje person indi­viduellt.

Under en tioårsperiod har omkring 90 vårdhem lagts ned. I dag firms det 110 vårdhem som omfattas av införandelagen till omsorgslagen. Antalet boende på vårdhem har under perioden minskat med ca 5 200 personer. Enligt Socialstyrelsens statistik bodde fortfarande omkring 4 000 personer på vårdhem år 1993. Omkring 20 vuxna personer bodde på specialsjukhus.

Avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen har nu pågått under flera år. Likväl finns det fortfarande flera tusen personer som bor på vårdhem och specialsjukhus. Med hänsyn till de kunskaper som finns om institutioners negativa inverkan på dem som bor där samt till posi­tiva erfarenheter av de bostäder och verksamheter som kommit att er­sätta bl.a. vårdhemmen, anserjag att avvecklingen bör påskyndas ytter­ligare.

Huvudmännens planer för avveckling av vårdhem och specialsjukhus samt för alternativa boende- och sysselsättningsformer bör enligt min mening vara upprättade i och med utgången av kalenderåret 1994. 1 planema bör både generella utgångspunkter för avvecklingen och enskil­da personers behov av altemativa boende- och sysselsättningsformer klargöras. Socialstyrelsen har i allmänna råd (1990:11) om institutions­avveckling givit vägledning i denna fråga. Eftersom det är kommunema som slutligen skall vara ansvariga för flertalet av insatseraa enligt den nya lagen, som bl.a. skall ersätta vård i vårdhem och specialsjukhus, är det viktigt att landstingen och kommunema tar ett gemensamt ansvar för planeringen. Planeringen avseende enskilda personers utflyttning från vårdhem och specialsjukhus bör avse både de personer som bor på vårdhem eller specialsjukhus som drivs av landsting eller kommun och de personer som bor på enskilda vårdhem som Socialstyrelsen godkänt som vårdhem för utvecklingsstörda. Jag anser att det är befogat att planema tillställs Socialstyrelsen.

Jag anser vidare att huvudmannen, i likhet med vad som nu gäller enligt införandelagen till omsorgslagen, regelbundet och minst en gång varje år skall göra en individuell prövning om boendet kan ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen.

Jag har nyss föreslagit att möjligheten att ge vård i vårdhem och specialsjukhus oberoende av samtycke skall finnas kvar ytterligare en

114


tid. Ny intagningar av andra skäl bör emellertid inte kunna göras. Ut­vecklingsstörda bam och ungdomar växer numera upp under samma livsvillkor som bam i allmänhet. De bör också senare i livet ges möjlig­het att fortsätta att leva under samma förhållanden som människor i allmänhet gör; med egen bostad, arbete eller daglig sysselsättning och fritid utifrån egna intressen. Enligt min mening kan därför inte huvud­mannen fullgöra sin skyldighet enligt lagen genom att erbjuda utveck­lingsstörda personer boende under institutionella former. Det bör emellertid inte hindra att rent tillfälliga placeringar görs i akuta situatio­ner i avvaktan på en permanent lösning.

Jag anser inte heller att omplaceringar från ett vårdhem till ett annat bör göras, såvida det inte sker på den enskildes uttryckliga önskan.

Handikapputredningen föreslår att alla vårdhem och specialsjukhus skall vara avvecklade senast den I januari 1998. Mot bakgrand av vad jag nyss föreslagit om vård på vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, är jag inte beredd att nu föreslå en definitiv tidpunkt för när vårdhem och specialsjukhus skall vara helt avvecklade. Omfatt­ningen av vård oberoende av samtycke är emellertid relativt liten. Jag anser därför inte att planeringen för avveckling av vårdhem och special­sjukhus behöver försenas med anledning av att platser för värd oberoen­de av samtycke behövs övergångsvis.

Jag finner det synnerligen angeläget att personer som bor på vårdhem och specialsjukhus skall kunna få del av insatser enligt den nya lagen. Att t.ex. ha en kontaktperson kan vara lika viktigt för dessa personer som för andra som tillhör den nya lagens personkrets.

Jag anser att det bör vara Socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet över vårdhem och specialsjukhus. Det innebär ingen ändnng i förhållan­de till vad som gäller enligt den nuvarande införandelagen till omsorgs­lagen. Skälet är att socialstyrelsen har en överblick som gör det möjligt att följa verksamheten på nationell nivå under avvecklingsperioden.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


5 Habilitering och rehabilitering

5.1 Ansvaret för habilitering och rehabilitering

Mitt förslag: Sjukvårdshuvudmännen åläggs genom ändring i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) att ansvara för habilitering och rehabilitering.

Sjukvårdhuvudmannen skall tUlgodose behovet av habilitering och rehabilitering eller anlita andra anordnare av habilitering och rehabilitering eller samverka med andra sjukvårdshuvudmän för att tillgodose detta behov.

Sjukvårdshuvudmannen skäll i samråd med den enskilde eller i förekommande fall med dermes ställföreträdare upprätta en indivi­duell plan över den enskildes behov av habilitering och rehabilite­ring. Bestämmelser om detta förs in i hälso- och sjukvårdslagen.


115


Handikputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt    Prop. 1992/93:159 förslag. Utredningen föreslår att den individuella planen skall tillställas    BUaga I försäkringskassan om den enskilde så vill och försäkringskassan begär det. Syftet är att uppnå samordning mellan olika huvudmän och att för­säkringskassan skall göra vissa uppföljningar.

Remissinstanserna: Landstingen m.fl. stödjer utredningens förslag om att sjukvårdshuvudmännen genom ändring i HSL åläggs att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering, medan framför allt handi­kapporganisationema anser att habilitering och rehabilitering skall regle­ras i en rättighetslag. Många remissinstanser riktar kritik mot utred­ningens förslag att försäkringskassan skall åläggas ett uppföljningsan­svar för de individuella planeraa.

Skälen för mitt förslag: Habilitering och rehabilitering är i vid be­märkelse verksamheter som syftar till att ge funktionshindrade bästa möjliga funktionsförmåga och bästa möjliga föratsättningar för delaktig­het i samhället. För att nå detta behövs samverkande medicinska, psy­kologiska, pedagogiska och sociala åtgärder samt åtgärder för arbete eller sysselsättning.

Samhällets skyldighet att erbjuda habilitering och rehabilitering är för närvarande inte reglerad i lag. Uppgiften att erbjuda habilitering och rehabilitering har emellertid ansetts följa av det allmänna ansvar som sjukvårdshuvudmännen enligt 1 § HSL har att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

Habiliteringsbegreppet har kommit att beteckna verksamheter med in­rikting på framför allt bara och ungdomar. Vanligen omfattar habilite­ringen medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter på funktionshindret. Arbetssättet är i regel tvärfackligt lagarbete. I många landsting har habiliteringsverksamheten samordnats för flera grapper av funktionshindrade bara och ungdomar.

Bam- och ungdomshabiliteringen är organiserad på flera nivåer. På det lokala planet finns ofta lokala team eller distriktsarbetslag som svarar för behandling och stöd i olika former till funktionshindrade bam, ungdomar och deras familjer. På länsplanet svarar barnklinik eller habiliteringscentral för diagnostik, behandlingsplanering, behandling och utvecklingsfrågor.

Däratöver finns regionala habiliteringsverksamheter med varierande omfattning och profilering inom varje sjukvårdsregion och som fungerar som viktiga komplement till länsplanets habiliteringar. I regel är den regionala habiliteringen integrerad med länshabiliteringen. Folke Beraa-dottehemmet i Uppsala, Ekhaga i Linköping och Bräcke Östergård i Göteborg är emellertid enbart inriktade på regional verksamhet. De förenar habilitering med undervisning och drivs i samarbete mellan kommuner och landsting.

På riksplanet finns specialpedagogiska resurscentrer knutna till några av de statliga specialskolorna. Dessa har oftast hela riket som upptag­ningsområde. Staten har också tagit på sig kostnadsansvaret för verk­samheten med habilitering och boende i anslutning till gynmasieskolor med specialanpassad utbildning för svårt rörelsehindrade elever.

116


Vuxenhabilitering har blivit ett begrepp för fortsatta insatser för    Prop. 1992/93:159 främst unga vuxna som tidigare erhållit stöd, service och behandling    Bilaga 1 genom   landstingens  bara-   och   ungdomshabilitering.   Habiliterings­begreppet används även för verksainhet för unga vuxna som under baradomsåren inte fått tillgång till kvalificerade stödinsatser och därför i vuxen ålder kompenseras genom riktade behandlings- och stödinsatser.

Habilitering används också som begrepp inom landstingens omsorgs­verksamhet för utvecklingsstörda bara, ungdomar och vuxna. Vanligen avses då verksamhet som bedrivs av tvärfackliga team eller av distrikts­arbetslag med företrädare för olika yrkeskategorier och som svarar för den direkta behandlingen och det nära stödet till den utvecklingsstörde personer. Som jag nyss nämnt är habiliteringsverksamheten för bara och ungdomar i flera landsting samordnad i en gemensam organisation för flera grapper av funktionshindrade bam och ungdomar, bl.a. de som omfattas av omsorgslagen.

För vuxna personer med funktionshinder finns det inom landstingens ansvar många verksamheter som svarar för särskilt kuimande och sär­skilda insatser för att hindra eller minska följder av skada eller sjuk­dom. Jag har nyss nämnt omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda personer och vuxenhabiliteringen för fortsatta insatser till unga vuxna. Däratöver har nästan varje medicinsk specialitet i vid bemärkelse reha­biliterande inslag. Utvecklingen inom rehabiliteringsmedicinen och närliggande delar av sjukvården har under senare år utökats och blivit alltmer specialiserad. Andra medicinska specialiteter med omfattande rehabiliteringsinslag är exempelvis psykiatri, reumatologi och geriatrik. Vid flertalet ögon- och öronkliniker har syn- och hörselcentraler byggts upp. Personer med vissa ftinktionshinder som t.ex. mag- och tarmsjuk­domar, diabetes, psoriasis och astma och allergi får ofta helt eller delvis behandling och socialt stöd inom den klinik som vederbörande fått kontakt med i samband med utredning och diagnos. Rehabilitering har också alltmer tagits upp inom den öppna vården. Åven inom akutsjuk­vården förekommer det att särskilda kunskaper och resurser för habilite­ring och rehabilitering ställs till förfogande.

Även stat, kommuner och enskilda svarar för insatser som kan ingå i en allsidig habilitering och rehabilitering. Som exempel kan nämnas yrkesinriktad rehabilitering inom Arbetsmarknadsverket, rehabiliterings­verksamhet inom Riksförsäkringsverkets sjukhus, habilitering och reha­bilitering inom hälso- och sjukvård med kommuner som huvudmän, habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet som drivs av stiftelser och organisationer samt verksamhet med habiliterings- och rehabiliterings­inslag vid folkhögskolor och annan vuxenpedagogisk verksainhet. Lika­så driver vissa handikapporganisationer angelägen verksamhet för att stödja enskildas habiliterings- och rehabiliteringsprocess.

År 1978 utfärdade Socialstyrelsen ett principprogram för medicinsk rehabilitering. Programmet syftar till att anpassa medicinsk rehabilite­ring till den allmäima hälso- och sjukvårdsplanen. Jag har erfarU att Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet beslutat att gemensamt revidera detta program. Det reviderade program-

117


met skall beskriva hur mångfacetterad rehabiliteringsverksamheten är    Prop. 1992/93:159 och utgöra ett policydokument för vägledning till hälso- och sjuk-    Bilaga 1 vårdshuvudmännen och berörda yrkesgrapper. Revideringsarbetet avser all rehabilitering inom hälso- och sjukvården och inte enbart den verk­samhet som bedrivs vid rehabiliteringskliniker. Revideringen beräknas vara slutförd under våren 1993.

Jag anser att funktionshindrade bara, ungdomar och vuxna samt deras anhöriga skall kunna ställa stora krav på att få kvalificerat stöd genom en habiliterings- eller rehabiliteringsorganisation med särskilt utbildad personal. Jag avser främst sådan behandling och sådant stöd som kan ges samlat av olika yrkeskategorier som t.ex. läkare, kurator, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog samt personal för fritids-, lekotek- och hjälpmedelsfrågor. Dämtöver bör en habiliterings-eller rehabiliteringsverksamhet kunna omfatta nätverk av sådana specia­lister som behövs i vissa situationer, men som inte ingår i den ordinarie organisationen. Till detta kommer att habiliterings- och rehabiliterings­verksamheten ofta bör ha ett nära samarbete med annan verksamhet som i vid mening har habiliterings- eller rehabiliteringsansvar, t.ex. för­skolor, skolor och pedagogisk konsulentverksamhet, försäkringskassor, region- och rikssjukvård, arbetsmarknadsorgan och socialtjänst samt med verksamheter som har ansvar för insatser enligt den nyss föreslag­na lagen. Handikapporganisationemas kunskaper och erfarenheter är enligt min mening naturliga och viktiga komplement i all habiliterings-och rehabiliteringsverksamhet.

Basen för all habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet bör enligt min mening vara det tvärfackliga stödet. Varje teammedlem bör ha en god uppfattning om de övriga medlemmamas generella kunskapsom­råden och behandlingsprinciper. Därigenom skapas föratsättningar för de enskilda teammedlemmama att samordna sina insatser till en kons­tmktiv helhet för den enskilde. Teamarbetet får emellertid inte hindra att enskilda med vissa funktionshinder helt eller delvis får sin habilite­ring eller rehabilitering genom annan verksamhet. Jag avser exempelvis syn-och hörselcentraler, psykiatriska verksamheter, särskilda kunskaps-och resurscentrer och andra som i sin verksamhet har habiliterings- eller rehabiliteringsansvar. Insatser som ges genom habiliterings- eller reha­biliteringsverksamhet skall inte heller ersätta sådana insatser som kan ges genom andra organ till alla människor, t.ex. barnhälsovården, skolan eller arbetsmarknadsorganen. Också inom dessa och flera andra områden är det angeläget att grandläggande kunskaper om funktions­hinder byggs upp och att åtgärder vidtas för att minska följdema av funktionshinder.

Bl.a. Handikapputredningen har emellertid konstaterat att tillgången till habilitering och rehabilitering är ojämnt fördelad över landet och att det råder stora skillnader beträffande vissa grappers tillgång till kvalifi­cerad habilitering eller rehabilitering. Utredningen har t.ex. konstaterat att det endast finns medicinska rehabiliteringskliniker inom 14 lands­tingsområden och att ett betydande antal yngre personer erbjuds rehabi­literingsinsatser eller långtidsvårdas inom långvårds- och geriatriska

118


kliniker. Utredningen har också uppmärksammat att vissa grapper med Prop. 1992/93:159 s.k. medicinska handikapp - t.ex. mag- och tarmsjukdomar, diabetes. Bilaga 1 astma och hudsjukdomar - ofta får otillräckligt stöd från andra kompe­tensområden än det medicinska. Enligt utredningen har ofta grapper med s.k. mindre kända handikapp särskilda svårigheter att få allsidigt kvalificerat stöd. Utredningen anger också att personer med mindre ovanliga funktionshinder på grand av oklara ansvarsförhållanden upp­lever svårigheter att få tillgång till särskilt kunnande.

Jag anser att åtgärder behöver vidtas för att säkra enskildas tillgång till habilitering och rehabilitering och för att utjämna skillnadema mellan habiliterings- och rehabiliteringsverksamhetema över landet och mellan tillgången till kvalificerat stöd för olika grapper av funktionshindrade. Åtgärder behöver också vidtas för att påskynda utvecklingen av efter­satta områden. Enligt min mening faller det sig naturligt att detta ansvar skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmäimen. Där finns redan särskild habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet uppbyggd eller som håller på att byggas upp, bl.a. de särskilda verksamheteraa för bara- och ung­domshabilitering och för rehabiliteringsmedicin.

Bl.a. flertalet handikapporganisationer förespråkar att enskilda skall ges lagstadgad rätt till habilitering och rehabilitering. Även om jag har sympati för en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliterings­området anser jag att en sådan av flera skäl för närvarande inte är en framkomlig väg. För att en rättighetslag skall kunna uppnå siu syfte bör den enligt min mening vara så utformad att den klargör vilka specifice­rade insatser som den enskilde är berättigad till. De särskilda habilite­rings- och rehabiliteringsverksamheteraa är emellertid ännu inte så av­gränsade från vissa andra verksamheter, att det går att urskilja under vilka former eller av vilken huvudman en viss föreskriven insats bör ges. Så länge habilitering och rehabilitering inte är klart urskiljbara områden, finner jag det inte lämpligt att reglera verksamheteraa i arman ordning än den som gäller för hälso- och sjukvården.

Jag anser det inte heller för närvarande möjligt att i alla situationer avgöra när en viss insats är habilitering eller rehabilitering och när den är en hälso- och sjukvårdsåtgärd. Frågan om en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliteringsområdet är inte heller beredd av Handi­kapputredningen eller i något annat sammanhang. Enligt min mening bör en rättighetslagstiftning på habUiterings- och rehabiliteringsområdet övervägas först då det går att överblicka vad en sådan skulle innebära för enskilda personers och skilda grappers faktiska möjligheter att få del av specificerade insatser utifrån sina särskilda behov.

Enligt min mening är de mest angelägna åtgärderaa för närvarande att klargöra sjukvårdshuvudmannens ansvar för habilitering och rehabilite­ring och att skapa reella möjligheter för huvudmännen att utveckla och bygga upp habiliterings- och rehabiliteringsverksamheter, inte minst inom områden som ännu är outvecklade. Syftet bör vara att säkra en­skildas tillgång till fullgod habilitering och rehabilitering och att utjämna skillnader över landet och i fråga om tillgången till habiliterings- och rehabiliteringsinsatser för olika gmpper av funktionshindrade.

119


Jag anser att sjukvårdshuvudmannens skyldighet att tillhandahålla habi-    Prop. 1992/93:159 litering och rehabilitering bör regleras genom ett tillägg i HSL. Genom    Bilaga 1 Ädel-reformen regleras i HSL såväl landstingens som kommunemas ansvar för hälso- och sjukvård. Ansvaret för habilitering och rehabilite­ring bör fördelas mellan landsting och kommuner efter samma gmnder.

Sjukvårdshuvudmannens ansvar för tillhandahållande och finansiering av habilitering och rehabilitering innebär inte att denne i alla situationer behöver vara anordnaren av verksamheten. Framför allt i ett skede när många verksamheter med stöd och service ges inom ramen för en de­centraliserad organisation, är det angeläget att finna olika former för att tillgodose allsidiga behov som enskilda funktionshindrade och grapper med vissa funktionshinder har. Vissa verksamheter kan också vara av så specialiserad art att de bara kan etableras på ett mindre antal orter. Jag tänker t.ex. på regional habiliteringsverksamhet och på andra verksam­heter som ännu är dåligt utvecklade, bl.a. rehabilitering vid hjämskada, vid progredierande sjukdomar och vid allvarlig psykisk störaing eller sjukdom. I situationer där enskildas allsidiga behov av insatser inte kan erbjudas inom ramen för huvudmannens verksamhet, bör det vara den­nes ansvar att se till att behoven tUlgodoses på annat sätt, t.ex. genom samverkan med annan sjukvårdshuvudman eller annan anordnare av viss habUiterings- eller rehabiliteringsverksamhet.

Jag kommer dessutom att längre fram föreslå åtgärder som syftar till att särskilda kunskapscentrer för vissa grapper av funktionshindrade skall kunna inrättas. Med kunskapscenter avser jag högspecialiserad verksamhet med tvärfacklig kompetens, i regel på region- eller riksnivå. Jag föratsätter att huvudmännen sinsemellan kommer att samverka kring dessa kunskapcentrer.

Enligt 1967 års omsorgslag skulle det finnas vissa bestämda tjänster hos en omsorgsstyrelse, bl.a. överläkare. Vid vissa inrättningar skulle läkare vara ansvarig för den medicinska vården.

I den nuvarande omsorgslagen finns inga motsvarande bestärrunelser. Däremot ingår i den omvårdnad som skall ges i anslutning till vissa särskilda omsorger, t.ex. grappbostäd och daglig verksamhet, att se till att den utvecklingsstörde personen får den hälso- och sjukvård som han behöver. Inom omsorgsverksamheten finns också i viss utsträckning medicinska resurser. Däratöver finns några väl utvecklade centrer som är specialinriktade på omsorgslagens personkrets eller ägnar stor del av sin verksainhet åt denna. De har ofta sin huvudsakliga inriktning mot bara, men kunskaperaa kommer även vuxna till del.

Tillsammans med utvecklingsstöraing föreligger ofta såväl tillkomman­de funktionshinder som en betydande översjuklighet. Därtill kommer att många tillstånd är ovanliga. Kontakten med sjukvårdens personal kan ofta vara speciell för personer som ingår i omsorgslagens personkrets, bl.a. därför att många har svårigheter att uppfatta och redogöra för sina symtom.

Det är enligt min mening angeläget att huvudmännen finner former för att underlätta att medicinska insatser når personer som nu tillhör om­sorgslagens personkrets och att kunskaper om metoder och ratiner för hälsoundersökningar, diagnostik samt behandling för dessa personer kan

120


bibehållas och utvecklas. Jag anser också att medicinsk kompetens bör kunna ställas till kommuneraas förfogande, för att bedömningar i sam­band med begäran om insatser enligt den nya lagen om särskilt stöd och särskild service till vissa funktionshindrade skall kunna göras utifrån såväl sociala, psykologiska och pedagogiska som medicinska faktorer.

Jag skall strax återkomma med förslag om statligt finansiellt stöd för att bygga upp och utveckla habiliterings- och rehabiliteringsverksam­hetema. I kombination härmed och med ett fastlagt ansvar för habilite­ring och rehabilitering anser jag att föratsättningama är goda för sjuk­vårdshuvudmännen att inom egen verksamhet eller genom samverkan sinsemellan och med andra anordnare av habilitering och rehabilitering tillgodose olika behov av sådan verksamhet.

Den enskilde bör enligt min mening ges rätt att få en individuell plan för sin habilitering eller rehabilitering. Planen bör utgå från den enskil­des egna mål, behov och intressen. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodses genom insatser från flera kompetensområden och genom flera verksamheter. Då insatsema ges genom flera verksamheter bör det inom var och en av verksamhetema upprättas en plan över olika åtgär­der, som med den enskildes eller vårdnadshavarens medgivande kan utväxlas mellan de verksamheter som ger habilitering eller rehabilite­ring. Under föratsättning att den enskilde eller vårdnadshavaren begär det, bör en plan också kunna överlämnas till kommunen som bas för konununens sociala, psykologiska och pedagogiska stödåtgärder. Planer­na bör vara så utformade att de ger möjlighet till uppföljning, utvärde­ring och förändringar.

Handikapputredningen föreslår att huvudmännen skall ges skyldighet att upprätta en organisationsplan över habiliterings- och rehabiliterings­möjligheter. Enligt 7 § HSL har landstinget en skyldighet att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt 8 § i samma lag skall landstinget samverka med sam­hällsorgan, organisationer och enskilda. Jag anser att huvudmännen i sin planering bör se som sin uppgift att redovisa tillgängliga resurser inom och utanför den egna verksamheten avseende det stöd som kan ges för olika behov och genom olika kompetenser. En sådan redovisning bör vara lätt tUlgänglig både för enskilda och för företrädare för olika verk­samheter. Någon särskild lagbestämmelse om plan avseende habilitering och rehabilitering anser jag inte nödvändig.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


5.2 Statligt stöd till utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabiliteringen

Mitt förslag: Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag om 425 miljoner kronor per år lämnas fr.o.m. den 1 januari 1994 för att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilitering och minska ojämnheterna mellan länen. Bidraget bör lämnas under fyra år vilket irmebär att sammanlagt I 700 miljoner kronor avsätts för detta ändamål.


121


HandUcapputtJcdningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt    Prop. 1992/93:159
förslag.
                                                                        Bilaga I

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag. Flera landsting liksom Landstingsförbundet understryker att stimulans­bidrag är en föratsättning för utveckling inom området.

Skälen för mitt förslag: Det förslag som jag nyss presenterat syftar bl.a. till att påskynda utvecklingen av habiliterings- och rehabiliterings­verksamheteraa och att minska ojämnheteraa i landet och mellan olika grapper av ftinktionshindrade beträffande tillgången till kvalificerad habilitering och rehabilitering. Det gäller både generellt och inom om­råden som ännu är outvecklade. Det innebär också att sjukvårdshuvud­männen ges ansvar att organisera och finansiera verksamhet som be­drivs regionalt eller av andra vårdgivare, t.ex. av stiftelser eller koope­rativ. Vidare kommer jag i det följande att klargöra sjukvårdshuvud­männens ansvar att organisera habiliterings- och rehabiliteringsverksam­het med högspecialiserad tvärfacklig kompetens på region- och riksnivå för s.k. små och mindre kända handikappgrapper.

1 syfte att påskynda utvecklingen inom habiliterings- och rehabilite­ringsområdet anser jag att ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag bör inrättas. Bidraget bör användas för att bygga upp eller vidareutveckla verksamhet som långsiktigt kan finansieras av huvudmännen själva eller i samverkan med varandra. Under senare år har omfattande satsningar gjorts för att förbättra den yrkesinriktade rehabiliteringen. Jag anser att det av mig föreslagna stimulansbidraget bör ha ett vidare syfte och in­riktas på att mer allmänt förbättra människors livskvalitet. Det statliga bidraget bör uppgå till 425 miljoner kronor per år och utgå fr.o.m. den 1 januari 1994 t.o.m. den 31 december 1997. Det innebär att samman­lagt 1 700 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål. Bidraget bör fördelas både generellt och för specifika ändamål.

Fördelning efter generell princip

Jag bedömer att 300 miljoner kronor av det årliga bidraget bör fördelas generellt till landstingen och de landstingsfria kommuneraa. Utgångs­punkten för fördelningen bör vara antalet i landstingsområdet resp. kommunen bosatta personer. Avsikten är att bidraget skall användas för att bygga upp och utveckla habiliterings- och rehabiliteringsverksam­heter inom eller i nära anknytning till hälso- och sjukvården. Det bör i första hand vara fråga om verksamheter som kan tillgodose behov av tidigt insatta åtgärder i habiliterings- eller rehabiliteringsprocessen. Som jag tidigare sagt är möjligheten till habilitering och rehabilitering ojämnt fördelad över riket och det finns skillnader huvudmännen emellan be­träffande olika grappers tillgång till habilitering och rehabilitering. 1 vissa landsting är medicinsk rehabiliteringsverksamhet eller klinikan-knuten habiliteringsverksamhet särskilt eftersatta områden. I andra landsting är det främst inom andra medicinska specialiteter som habilite­rings- och rehabiliteringsresursema behöver förstärkas. Stimulans­bidraget skall också kunna användas för att utveckla verksamheter vid

122


exempelvis syn- och hörselcentraler och för att bygga upp annan verk-    Prop. 1992/93:159 samhet med inriktning på särskilda grapper,  t.ex. expertteam eller    Bilaga I annan särskild behandlingsresurs. Den närmare användningen av bi­draget bör bestämmas utifrån lokala behov hos resp. landsting eller landstingsfri kommun.

Fördelning för specifika ändamål

Jag anser att återstoden av det årliga stimulansbidraget - 125 miljoner kronor - bör satsas för att utveckla specifik habiliterings- och rehabilite­ringsverksamhet, framför allt på regional nivå men också i vissa fall på nationell nivå. Bidraget bör användas för att bygga upp ny verksamhet på områden som är eftersatta och för att förbättra och utveckla befintlig verksamhet.

Jag kommer strax att lämna förslag om att bygga ut, utveckla och samordna stödet till personer som ingår i små och mindre kända handi­kappgrapper, bl.a. med stöd av dessa medel. Det behövs ofta särskilt kuimande och särskild kompetens i habiliteringen och rehabiliteringen för dessa grapper, som bara kan etableras på någon eller några orter i landet. Ofta finns kunskaper om grapperaa och deras behov samlade hos några få verksamheter eller personer i landet. Somjag senare åter­kommer till, behöver habiliterings- och rehabiliteringsverksamheteraa för personer som ingår i små och mindre kända handikappgrapper att byggas upp och samordnas på regional eller nationell nivå. Likaså behöver forskningen och metodutvecklingen kring grapperaas behov samordnas.

Även för andra grapper av funktionshindrade än dem som definitions­mässigt ingår i små och mindre kända handikappgrapper behövs sats­ningar för att bygga upp eller utveckla kvalificerade resuser för t.ex. diagnostik, träning och kurativ verksainhet. Det är främst frågan om eftersatta områden och områden inom vilka det först under senare år utvecklats kunskaper om metoder för habilitering och rehabilitering. Ofta räcker inte underlaget till för att i varje enskilt landsting bygga upp habiliterings- och rehabiliteringsresurser. Jag anser därför att stimulans­bidraget bör användas även för att initiera verksamhet för dessa grapper, framför allt på regional och nationell nivå. Det kan röra sig om många olika funktions- och diagnosgrapper. Det finns ingen anled­ning att särskilt peka ut någon eller några av dem.

Den del av stimulansbidraget som är avsett att fördelas för specifika ändamål bör kunna utbetalas efter ansökan från både sjukvårdshuvud­männen och andra huvudmän för habiliterings- och rehabiliteringsverk­samhet. Det bör syfta till att väsentligt öka livskvaliteten och åstadkom­ma förbättrad fiinktionsförmåga för enskilda personer och att ge stöd åt deras anhöriga. Somjag tidigare sagt bör det däremot inte användas för yrkesinriktad rehabilitering eller liknande. Det hindrar naturligtvis inte att verksamheten kan ha inträde eller återgång till arbete som ett fram­trädande syfte.

123


Jag har i det föregående nämnt att landstinget enligt HSL är skyldigt att planera hälso- och sjukvården. Jag anser att denna planering kan vara en viktig utgångspunkt i bedömningen av vilka satsningar som behöver göras. Bidraget bör emellertid också kunna lämnas för att bygga upp och utveckla verksamheter som inte har direkt anknytning till hälso- och sjukvården. Jag tänker t.ex. på verksainheter som handikapp­organisationeraa bedriver för sina grapper och på verksainheter som drivs i enskild eller liknande regi med inriktning på personer med olika funktionshinder och deras familjer.

Närmare regler för fördelning av såväl det generellt fördelade bidraget som det bidrag som avses att fördelas för specifika utvecklingsbehov bör utformas av regeringen och läggas fast i en förordning.

Jag finner det naturligt att Socialstyrelsen såsom expertorgan inom de aktuella områdena är den myndighet som fördelar bidragen.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt Socialstyrelsen att ingående följa bidragens användning och att årligen rapportera till regeringen om bidragen ger avsedd effekt.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


6 Hjälpmedelsförsörjningen

Mitt försl: Genom ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen (HSL) klargörs att sjukvårdshuvudmäimen har en skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras dagliga livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Den ansvars­fördelning som följde av Ädel-reformen ligger fast. Det åligger därmed kommunema att, inom det område som de har ett hälso­och sjukvårdsansvar för, svara för att den enskilde får sina hjälp­medelsbehov tillgodosedda.

Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag införs, med syfte att påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grapper med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. Stimu­lansbidraget bör administreras och fördelas av Handikappinstitu­tet.

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att - i samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handi­kappinstitutet - utreda föratsättningama att införa en hjälpmedels­garanti, enligt vilken den enskilde inte skall behöva vänta mer än en viss angiven tid för ett få ett hjälpmedel.

Utredningarnas förslag: Handikapputredningen föreslår att landstingen, genom ett tillägg till 1 § HSL åläggs ett yttersta ansvar att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel. Enligt utredningen skall dock ett landsting kunna komma överens med en kommun eller annan att tillhandahålla och finansiera vissa hjälpmedel. Handikapputredningen anser att de överenskommelser som träffats mellan landsting och kommuner med anledning av Ädel-reformen är exempel på detta.


124


Hjälpmedelsutredningen har  i  betänkandet (SOU   1989:39) Hjälp-    Prop. 1992/93:159 medelsverksamhetens utveckling - kartläggning och bedömning, lyft    Bilaga I fram vissa hjälpmedelsbehov som inte är tillgodosedda och som bör uppmärksammas.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstansema anser att hjälp­medelsförsörjningen bör regleras i HSL. Enligt Landstingsförbundet ger det föreslagna tillägget i HSL ökad tyngd åt hälso- och sjukvårdens ansvar för hjälpmedel.

Ett stort antal remissinstanser, främst kommuner och landsting, ifråga­sätter dock utredningens bedömning och förslag att ansvaret för hjälp­medelsförsörjningen genom regleringen skall ligga hos landstingen. Svenska kommunförbundet framhåller att den av utredningen föreslagna ansvarsfördelningen inte är förenlig med den ansvarsfördelning som följer av Ädel-reformen. Landstingsförbundet anser att den verksam­hetsansvarige huvudmannen även skall ha kostnadsansvaret för hjälp­medel, i enlighet med den princip som lades fast vid riksdagens beslut om Ädel-reformen. Även Socialstyrelsen bedömer att utredningen inte har beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av Ädel­reformen. Liknande synpunkter framförs av Förbundet Sveriges arbets­terapeuter (FSA) och Svenska kommunalarbetarförbundet.

Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), De handikappades riksförbund (DHR) och ytteriigare 19 handikapporganisationer anser att hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag som ger möjlighet att över­klaga besluten. Även Statens handikappråd (SHR) och Länsrätten i Stockholm anser att hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag. Försäk­ringsöverdomstolen tillstyrker utredningens förslag om tillägg i HSL, men framhåller att det ur den enskildes synpunkt möjligen hade varit bättre med en lagreglering som innehöll möjligheter att överklaga.

Nämnden för vårdartjänst (NV) uttalar sympati för en rättighetslag, men bedömer det föreslagna tillägget i HSL - i kombination med en särskild hjälpmedelsgaranti - som en mer framkomlig väg att tillgodose hjälpmedelsbehov.

Flera handikapporganisationer och Handikappinstitutetm.fl. framhåller betydelsen av att det finns en kompetens och beredskap att tillgodose mer kvalificerade och omfattande hjälpmedelsbehov. SHR erinrar om behovet av hjälpmedel för flerhandikappade.

Skalen för mitt förslag: En god tillgång till väl fungerande hjälpmedel är en gmndläggande föratsättning för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt. Väl fun­gerande hjälpmedel kan innebära en väsenfligt ökad livskvalitet för en­skilda människor. Däratöver kan väl fungerande hjälpmedel medföra besparingar inom andra sektorer av samhället genom att insatser inom andra områden inte behöver sättas in.

Den totala kostnaden för inköp av hjälpmedel för den dagliga livs­föringen och för vård och behandling har för år 1990 av Handikapp­institutet uppskattats till drygt 1,6 miljarder kronor. Kringkostnadema för hjälpmedelsförsörjningen - dvs. huvudmännens kostnader för bl.a. information,  utprovning och  administration - bedömdes  av  Hjälp-

125


medelsutredningen vara ungefär lika stora som inköpskostnaderaa. Där-    Prop. 1992/93:159 med kan de totala kostnadema för hjälpmedelsförsörjningen för år 1990    BUaga 1 beräknas uppgå till drygt 3,2 miljarder kronor.

Hjälpmedelsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1989:39) att kostnadsökningen för hjälpmedel varU betydande. Enligt utredningen ökade huvudmännens kostnader för hjälpmedel under perioden 1978-1987 med i genomsnitt 4 % per år i fasta priser. Framträdande orsaker till kostnadsökningen är, enligt vad utredningen framhöll, ökningen av antalet äldre samt vissa strakturella förändringar som genomförts inom vård- och omsorgssektom.

Samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel är för närvarande inte reglerad i lag. Uppgiften att tillhandahålla hjälpmedel har emellertid ansetts följa av det allmänna ansvar som sjukvårdshuvudmännen enligt I § HSL har att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

Som jag påpekat är väl fungerande hjälpmedel av grandläggande be­tydelse för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett aktivt och oberoende liv. Med hänsyn till den stora betydelse som hjälpmedel har för personer med ftinktionshinder, såväl yngre som äldre, anser jag att samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel bör regleras i lag. 1 enlighet med vad Handikapputredningen föreslagit bör samhällets an­svar för hjälpmedel tydliggöras genom ett tillägg i HSL. Som framgått har en majoritet av remissinstansema tillstyrkt en sådan reglering. Jag skall alldeles strax återkomma till frågan om ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting när det gäller detta hjälpmedelsansvar.

Handikapputredningen har prövat om en reglering av hjälpmedels­försörjningen bör utformas som en skyldighet för huvudmännen att till­handahålla hjälpmedel eller som en rättighet för enskilda att erhålla hjälpmedel. Med hänvisning tUl olika omständigheter har utredningen valt att föreslå en reglering i form av en skyldighetsbestämmelse i HSL. Utredningen har bl.a. pekat på de svårigheter som skulle uppstå att avgränsa vilka hjälpmedel som skulle omfattas av en rättighetslag. Enligt utredningens bedömning skulle en rättighetslagstiftning inom området kräva en förteckning över alla de hjälpmedel som skulle om­fattas av rättigheten, vilket skulle riskera att leda till en omfattande byråkrati och att ett snabbt nyttjande av nya produkter hämmades. Handikapputredningen har av etiska skäl ej heller funnit det rimligt att tillskapa en särskild rättighet till hjälpmedel för den krets svårt funk­tionshindrade som föreslås omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Utredningen har i sammanhanget noterat att omkring 70 % av hjälpmedelsbrakaraa är personer över 65 år.

För egen del gör jag följande bedömning i frågan.

Som jag tidigare framhållit är det väsentligt att svårt funktionshindra­des ställlning stärks och att de garanteras tillgång till grandläggande stöd och service. Detta är huvudmotivet för mitt förslag om en utvidgad rättighetslagstiftning. Jag har vidare alldeles nyss understrakit den be­tydelse som hjälpmedel har för många personer med funktionshinder.

126


Med hänsyn till detta vore det logiskt att hjälpmedel - i likhet med Prop. 1992/93:159 t.ex. personlig assistans och andra service- och stödinsatser av grand- Bilaga 1 läggande betydelse - kom att omfattas av en rättighetslagstiftning. Som jag nyss redovisat har Handikapputredningen emellertid, med hänvis­ning till bl.a. vissa gränsdragningsproblem, avvisat tanken på att låta hjälpmedel ingå i en rättighetslagstiftning. Jag kan inse att en rättighets-lag för hjälpmedel är förknippad med vissa gränsdragningsproblem. Mot den bakgranden är jag inte beredd att nu föreslå att hjälpmedel skall omfattas av rättighetslagstiftningen. Enligt min bedömning bör en be­stämmelse i HSL som slår fast huvudmännens skyldighet att tillhanda­hålla hjälpmedel, i kombination med vissa andra åtgärder somjag före­slår i det följande, skapa föratsättningar för en framtida väl fungerande hjälpmedelsförsörjning.

Jag kommer senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för en ingående uppföljning och utvärdering. En central uppgift bör härvid vara att följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet. Uppföljningen får utvisa om de av mig föreslagna åtgärderaa är tillräckliga för att per­soner med funktionshinder skall tillförsäkras hjälpmedel eller om ytter­ligare insatser är nödvändiga. På motsvarande vis bör de åtgärder som jag alldeles nyss föreslagit i fråga om habilitering och rehabilitering bli föremål för särskild uppföljning och utvärdering.

Hjälpmedelsbegreppet

Hjälpmedelsförsörjningen är en omfattande och mångfacetterad verk­samhet, vilket gör det svårt att i detalj klargöra och avgränsa olika par­ters ansvarsområden. Det ansvar att tillhandahålla hjälpmedel som följer av det av mig föreslagna tillägget i HSL bör omfatta hjälpmedel för den dagliga livsföringen samt hjälpmedel för vård och behandling. Med hjälpmedel för den dagliga livsföringen avser jag främst de hjälpmedel som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan skall kunna:

-      tillgodose grandläggande personliga behov (att klä sig, äta, sköta sin hygien m.m.),

-      förflytta sig,

-      kommunicera med omvärlden,

-      fungera i hemmet och i närmiljön,

-      orientera sig,

-      sköta vardagslivets mtiner i hemmet,

-      gå i skolan samt

-      delta i normala fritids- och rekreationsaktiviter.

Med skolhjälpmedel avses sådan personlig utmstning eller anpassning som elever med funktionshinder behöver för att fungera i skolan och för att kunna använda och tillgodogöra sig läromedel.

Hjälpmedelsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1989:39) att sådana hjälpmedel som behövs för att en person med funktionshinder skall kunna ha en normal fritid kan anses ingå i huvudmännens nuvaran­de hjälpmedelsansvar. Med normal fritid bör, enligt vad Hjälpmedelsut-

127


redningen framhöll, avses sådana vardagliga frifidssysselsättningar som    Prop. 1992/93:159 utförs i hemmet och i närmiljön. Handikapputredningen har i sitt be-    Bilaga I tänkande redovisat en liknande uppfattning.

Jag är för min del beredd att instämma i dessa bedömningar. Detta imiebär naturligtvis inte att det inte i en del fall kan vara angeläget och motiverat att en funktionshindrad person kan få även ett mer specifikt sport- eller hobbyhjälpmedel förskrivet. Detta kan t.ex. gälla om fritids-eller hobbyverksamheten i fråga bedöms vara särskilt väsentlig för per­sonens livskvalitet eller för hans möjligheter att genomgå en rehabili­tering.

Handikapputredningen har i sitt betänkande förordat en särskild sats­ning på fritidshjälpmedel för grapper med särskilda behov. Jag har upp­fattat att utredningen genom en sådan satsning bl.a. avsett att ge huvud­männen ett utökat ansvar för fritidshjälpmedel. Handikapputredningen har emellertid inte gjort några mer ingående bedönmingar vare sig i fråga om omfattningen av ett sådant utökat ansvar för fritidshjälpmedel eller vilken inriktning en sådan särskild satsning i övrigt skulle ha. Landstingsförbundet och några av landstingen har särskilt kommenterat frågan om fritidshjälpmedel och därvid ansett att ett utökat ansvar för sådana hjälpmedel måste preciseras, för att inte bli för omfattande och kostsamt.

Det är enligt min uppfattning viktigt att personer med funktionshinder kan ges förbättrade möjligheter att delta i olika fritids- och rekreations­aktiviteter, och i det sammanhanget är självfallet tillgången till goda hjälpmedel av central betydelse. Som jag redan framhållit, får det anses ingå i huvudmännens nuvarande hjälpmedelsansvar att tillhandahålla hjälpmedel för sådana fritidssysselsättningar som utförs i hemmet eller i närmiljön.

När det gäller hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyaktiviteter har under senare år fiera intressanta projekt- och försöksverksamheter initie­rats, finansierade bl.a. med stöd ur Allmänna arvsfonden. Enligt min mening är det väsentligt att denna utveckling kan fortgå. Jag avser mot den bakgranden att föreslå regeringen att uppdra åt Handikappinstitutet att göra en särskild utredning om fritidshjälpmedel. En sådan utredning bör ha som inriktning att dels klargöra i vilken omfattning hjälpmedel för motions-, sport- och hobby aktiviteter i nuläget förskrivs av huvud­männen, dels pröva föratsättningama för att öka möjligheterna för funk­tionshindrade att få tillgång till sådana fritidshjälpmedel.

Till hjälpmedel för vård och behandling bör räknas bl.a. dels vissa medicintekniska produkter, dels hjälpmedel som kompenserar förlust av en kroppsdel eller en kroppsfunktion eller som kan behövas efter en medicinsk behandlingsinsats. Som exempel på hjälpmedel av det senare slaget kan nämnas proteser och ortoser.

Det finns anledning att återigen understryka att det inte är möjligt att i detalj definiera och avgränsa olika hjälpmedelsgrapper och ansvarsom­råden. Av naturliga skäl är gränseraa mellan dessa i många fall flytan­de.

128


Jag vill i detta sammanhang påpeka att den skyldighet att tillhanda- Prop. 1992/93:159 hålla hjälpmedel som följer av det föreslagna tillägget i HSL inte gäller Bilaga I sådana hjälpmedel som kan erhållas med ekonomiskt stöd från annan huvudman enligt särskild reglering. Jag tänker härvid bl.a. på arbetstek­niska hjälpmedel samt vissa hjälpmedel som särskilt kan behövas för att genomgå en yrkesinriktad rehabilitering. Jag återkommer senare till denna fråga i specialmotiveringen.

Hjälpmedelsgaranti

Det är givetvis av stor betydelse att personer med funktionshinder kan få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda inom rimliga tider. Inom vissa delar av hjälpmedelsverksamheten förekommer i dag väntetider, som enligt min uppfattning inte kan bedömas vara rimliga. Problemet med långa väntetider inom vissa delar av hjälpmedelsförsörjningen uppmärk­sammades inte minst genom det kartläggningsarbete som genomfördes av Hjälpmedelsutredningen.

Mot bakgrand av vad jag nu sagt bedömer jag att de tankar om en särskild hjälpmedelsgaranti som Handikapputredningen redovisat är intressanta. Enligt vad utredningen framhållit skulle en garanti utformas på så vis att den enskilde inte skall behöva vänta längre än en viss an­given tid för att få fillgång till ett hjälpmedel via den ansvariga huvud­mannen. Om denna tid överskrids skulle den enskilde, på den ansvarige huvudmannens bekostnad, kunna vända sig till någon annan för att få sitt hjälpmedelsbehov tillgodosett. Handikapputredningen har inte gjort några mer ingående bedömningar om hur en garanti av detta slag skulle utformas, men som jag redan påpekat finner jag tanken intressant och väl värd att pröva. Jag avser därför föreslå regeringen att uppdra åt Socialstyrelsen att - i nära samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handikappinstitutet - göra en utredning om de praktiska och ekonomiska föratsättningama för en sådan hjälpmedels­garanti.

Jag kommer i det följande att behandla frågan om ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting för att tillhandahålla hjälpmedel enligt det föreslagna tillägget i HSL.

Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting

Genom Ädel-reformen har kommunema fått ett samlat ansvar för lång­varig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, bet. 1990/91 :SoU9, rskr. 1990/91:97). Reformen innebär bl.a. att kom­muneraa fått en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad, bostäder med särskild service samt dagverksamheter. Vidare har kommunema genom reformen fått en skyldighet att bedriva sjukvård i de särskilda boendeformeraa, i bostädema med särskild ser­vice och i samband med dagcenterverksamheter samt en befogenhet att bedriva hemsjukvård i ordinärt boende. Kommunemas ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.


9 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


129


I proposifionen (prop. 1990/91:14) behandlades bl.a. frågan om an- Prop. 1992/93:159 svaret för att tillhandahålla hjälpmedel för personer med funklionshin- Bilaga I der. Enligt föredragande statsrådet bör ansvaret för att uppmärksamma behov av hjälpmedel och att se till att behov av hjälpmedel tillgodoses ligga på den arbetsorganisation som har huvudansvaret för den enskildes service, vård och rehabilitering. Enligt vad som framhålls i propositio­nen innebär detta att kommunema bör ha ett ansvar att tillgodose hjälp­medelsbehov hos personer som får service, vård och rehabilitering i särskilda boendeformer, i bostäder med särskild service samt i dagverk­samheter. I den mån kommunen övertar ansvaret att bedriva hemsjuk­vård i ordinärt boende bör kommunema enligt propositionen även till­handahålla de hjälpmedel som behövs åt personer i det vanliga bostads­beståndet. 1 propositionen föratsattes att huvudmännen skulle träffa överenskommelser om den närmare uppdelningen av uppgiftema dem emellan.

Enligt vad som framhålls i propositionen bör kommunemas hjälp­medelsansvar i första hand gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Vidare föratsätts kommunema svara för de hjälpmedel som helt eller delvis är motiverade av de anställdas situation inom de särskilda boen­deformeraa och i bostäder med särskild service samt inom hemtjänsten i ordinärt boende.

Enligt föredragande statsråd bör landstingen även fortsättningsvis an­svara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompe­tens för att prova ut, anpassa och förskriva. Enligt vad som framhålls är det viktigt att de föreslagna förändringaraa inte får försämra möjlig­hetema att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Inrikt­ningen bör enligt propositionen vara att hålla samman de funktioner som kräver en specialiserad kompetens och sprida ul ett brett kunnande till de anställda om de hjälpmedel som förskrivs ofta.

För att skapa goda föratsättningar för utveckling av kompetensen inom hjälpmedelsverksamheten bör, enligt vad föredragande statsråd fram­håller, hjälpmedelscentralema hållas samman. Hjälpmedelscentralemas ansvar bör enligt propositionen vara oförändrat. Enligt propositionen talar mycket för att kommunema tillgodoser sitt behov av hjälpmedel och specialiserat kunnande på området genom tjänsteköp hos de befint­liga hjälpmedelscentraleraa.

I propositionen framhålls slutligen att det kan anses vara ändamålsen­ligt att det förskrivningsansvar som kommunens sjukvårdspersonal er­håller förenas med ett ekonomiskt ansvar för de hjälpmedel som för­skrivs. Det ekonomiska ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen blir däri­genom delat mellan kommuner och landsting.

1 socialutskottets betänkande (bet. 1990/91 :SoU9) Ändrad ansvars­fördelning inom äldreomsorgen m.m. uttalade utskottet följande i frågan:

"I propositionen föreslås att kommunerna skall ha ansvaret för enk­lare hjälpmedel medan landstingen bör ansvara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompetens för att prova ut, an­passa och förskriva. Enligt utskottet är detta i och för sig en praktisk

130


lösning när det gäller tillhandahållandet av åtminstone enklare tek- Prop. 1992/93:159 niska hjälpmedel inom de särskilda boendeformeraa och bostäderaa Bilaga I med särskild service. Samtidigt finns det enligt utskottet befogad anledning att varna för den uppsplittring av ansvaret som följer av att både landstingen och kommuneraa får en skyldighet att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Enligt utskottet talar mycket för att en översyn av ansvarsfrågoma när det gäller handikapphjälpmedel kan behöva göras. Enligt utskottet måste det vara en strävan att så långt möjligt hålla samman ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som nu föreslås bör därför inte ses som en slutlig lösning av frågan. En parlamentarisk utredning bör enligt utskottet få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsom­rådet i och med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Det finns i detta sammanhang skäl att överväga även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen, en fråga som behandlas i flera motioner."

Riksdagen beslutade i enlighet med vad socialutskottet uttalat.

I 1992 års budgetproposkion (prop. 1991/92:100 bU. 7) anförde jag att de önskemål som legat bakom riksdagens begäran om en parlamen­tarisk utredning i hjälpmedelsfrågan genom redan vidtagna åtgärder torde vara uppfyllda, och att en utredning därför inte borde tillkallas. Som skäl för min ståndpunkt hänvisade jag till det utredningsarbete i frågan som Handikapputredningen gjort (SOU 1991:46) efter det att riksdagen begärt en särskild utredning. Vidare pekade jag på två upp­drag som regeringen under hösten 1991 beslutat au avlämna. Det första av dessa gällde det större uppdrag som lämnats till Socialstyrelsen att följa upp och utvärdera äldrereformen. I detta uppdrag ingår, som jag påpekade, att beskriva hur den kommunala hjälpmedelsverksamheten utformas med avseende på bl.a. organisation, tillgänglighet för den enskilde samt hur samordning sker mellan den primärkommunala och landstingskommunala hjälpmedelsverksamheten. Det senare uppdraget lämnades till Handikappinstitutet. Detta uppdrag avser att, inom ramen för ett samlat projekt, utveckla och sprida information om kommuner­nas hjälpmedelsverksamhet utifrån Ädel-reformen. Projektet skall base­ras på lokala behov och erfarenheter.

Socialutskottet uttalar i sitt betänkande (bet. 1991/92:SoU 15) Social­politik - inriktning och anslag, att man inte har något att erinra mot vad regeringen anfört i frågan.

Den skatteväxling som är genomförd mellan kommuner och landsting med anledning av Ädel-reformen visar stora variationer vad gäller hur stor andel av hjälpmedelsbudgeten som förts över till kommunerna. I flertalet fall rör det sig endast om enklare hjälpmedel och hjälpmedel som kan betraktas som arbetshjälpmedel, medan landstingen behållit ansvaret för mera komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedel som tillhör syncentraleraas, hörcentraleraas och de ortopedtekniska avdelningarnas ansvarsområden har hittills knappast alls berörts av reformen. Kommu­neraa har vidare i regel valt att genom avtal initialt använda sig av landstingens kompetens. Att pröva sig fram till en lämplig ansvars- och kompetensfördelning utifrån lokala föratsättningar är enligt min upp-

131


fattning positivt och i linje med Ädel-reformens intentioner. Den ord-    Prop. 1992/93:159 ning som utvecklats minskar riskeraa för att landstingens kompetens    Bilaga I urholkas och erbjuder kommuneraa ett aktivt stöd i hjälpmedelsverk­samheten.

Handikapputredningen har som framgått föreslagit ett tillägg i 1 § HSL, enligt vilket det skulle klargöras att hjälpmedelsförsörjning för personer med funktionshinder utgör en del av hälso- och sjukvården. Eftersom 1 § HSL anger innehållet i såväl landstingskommunal hälso­och sjukvård som primärkommunal, skulle det av utredningen föreslag­na tillägget i rättslig mening få till följd att ansvaret för hjälpmedel skulle bli ett ansvar för både landsting och kommuner. Samtidigt har utredningen emellertid i sina allmänna skrivningar avsett att ge lands­tingen ett yttersta ansvar för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel.

Som jag redan framhålfit har ett stort antal remissinstanser, med hän­visning till Ädel-reformen, ifrågasatt Handikapputredningens bedömning och förslag att ansvaret för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel skall åvila landstingen. Utredningens förslag avstyrks på denna grand av bl.a. Svenska kommunförbundet och merparten av dess länsförbund samt Landstingsförbundet liksom av huvuddelen av de enskilda kommu­ner och landsting som yttrat sig i frågan. Andra instanser, däribland Socialstyrelsen, anser att utredningen inte beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av Ädel-reformen.

För egen del anser jag att det vore mindre lämpligt att nu, ett år efter det att Ädel-reformen genomfördes, ändra föratsättningaraa och an­svarsförhållandena när det gäller hjälpmedelsverksamheten. Den korta tid som förflutit sedan Ädel-reformens genomförande gör att det i dag inte är möjligt att dra några bestämda slutsatser om effekteraa av den nu gällande ansvarsfördelningen. Jag vill på denna punkt påminna om de båda uppdrag som regeringen lämnat till Socialstyrelsen och Handi­kappinstitutet angående hjälpmedelsverksamheten. Vidare kommer jag senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för en ingående uppföljning och utvärdering. Dessa uppdrag ger goda möjligheter att följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt bedömer jag att den inriktning för hjälpmedelsverksamheten som är en följd av riksdagens beslut om Ädel-reformen bör ligga fast.

Kompetensutveckling inom hjälpmedelsförsörjningen

Som jag redan påpekat är hjälpmedelsförsörjningen av grandläggande betydelse för ftmktionshindrades levnadsförhållanden. TUlgång fill väl fungerande hjälpmedel är ofta av särskilt stor betydelse för personer med omfattande funktionshinder.

Det är mot denna bakgrand angeläget att samhället förfogar över en organisation som kan tillgodose även stora och komplicerade hjälpme­delsbehov. Det finns anledning att härvid påminna om de möjligheter som datatekniken ger för att utveckla nya och bättre hjälpmedel.

132


I proposuionen (prop. 1990/91:14) Ansvaret för service och vård till Prop. 1992/93:159 äldre och handikappade m.m. uttalades vikten av att specialistkompetens Bilaga 1 upprätthålls inom hjälpmedelsförsörjningen. Som jag redan nämnt an­förde föredragande statsrådet att hjälpmedelscentralema inte får splittras och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra möjlighetema att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Jag vill för egen del med kraft understryka vikten av att ansvariga huvudmän upprätt­håller och utvecklar system, som även kan tillgodose omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov.

Såväl Hjälpmedelsutredningen som Handikapputredningen har i sitt arbete identifierat vissa bristområden inom hjälpmedelsförsörjningen som just avser grapper med mera komplicerade hjälpmedelsbehov. Även Handikappinstitutet har i olika sammanhang lyft fram viktiga och ej tillgodosedda hjälpmedelsbehov för svårt funktionshindrade, där utvecklingsinsatser bedömts nödvändiga. Exmpel på sådana områden är hjälpmedel för utvecklingsstörda, för flerhandikappade samt hjälpmedel för personer som tillhör de små och mindre kända handikappgrappema. Ett ytterligare exempel på ett viktigt område som det finns särskild an­ledning att uppmärksamma gäller den nya informationsteknologin och möjlighetema au använda denna på ett mer systematiskt sätt i hjälp­medelssammanhang. Det bör i sammanhanget framhållas att det inom dessa områden visseriigen inletts ett värdefullt utvecklingsarbete - bl.a. initierat genom särskilda satsningar ur Allmänna arvsfonden - men att det ändå finns ett påtagligt behov av aU få till stånd ytteriigare utveck­lingsinsatser.

Hjälpmedelsutredningen pekade också på behovet av hjälpmedel för personer som bor på insfitution. Ett viktigt mål för handikappolitiken är att dessa personer skall kunna flytta ut till ett mer självständigt boende. Det är angeläget att hjälpmedel används för att underlätta boendet och detta gäller både i fråga om personliga hjälpmedel och arbetstekniska hjälpmedel för personal inom hemtjänsten. Som en följd av Ädel-refor­men sker nu en betydande nybyggnation av grappbostäder och andra boendeformer. Det är angeläget att kunskapen om hur bostäder bör utformas och utrastas för att fungera för personer med funktionshinder förstärks.

I sitt yttrande över Handikapputredningens huvudbetänkande har Handikappinstitutet också pekat på de svårigheter som utvecklingen mot decentralisering kan få när det gäller att upprätthålla kompetens och utveckla insatser för gmpper med kvalificerade hjälpmedelsbehov. Lik­nande synpunkter har framförts av vissa handikapporganisationer. Enligt min uppfattning är även denna aspekt relevant när det gäller frågan om möjlighetema att utveckla specialistkompetens inom hjälpmedelsförsörj­ningen.

Med hänvisning till vad jag nu sagt bedömer jag att ett tidsbegränsat stimulansbidrag bör inrättas för att påskynda utvecklingen av olika insat­ser med huvudsaklig inriktning på grapper med avancerade hjälpmedels­behov och små handikappgrapper med specifika hjälpmedelsbehov. Medlens huvudsyfte bör enligt min uppfattning vara att skapa föratsätt-

133


ningar för att utveckla specialistkompetens, t.ex. genom verksamhet vid särskilda resurscentrer. Ett annat syfte bör vara att utveckla nya organi­sations- och samverkansformer mellan ansvariga huvudmän. Ytterligare angelägna områden kan avse utbildnings- och informationsinsatser samt former för förbättrad brakarinformation om hjälpmedel och utökad brakarmedverkan i hjälpmedelssammanhang. Verksamheter som erhåller stöd skall syfta till en utveckling av långsiktig betydelse. Stöd bör inte ges till utveckling av hjälpmedel. Enligt min bedömning bör samman­lagt 100 miljoner kronor avsättas för ändamålet under en fyraårsperiod, dvs. 25 miljoner kronor per år.

Det är naturligt att medlen administreras av Handikappinstitutet, som bör fördela dem till olika ändamål efter ansökan. Jag anser att stimu­lansbidraget bör utges fr.o.m. den I januari 1994.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


7 Små och mindre kända handikappgrupper

Mitt förslag: Stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikappgrapper bör byggas ut, utvecklas och samordnas. Inriktningen bör vara att tillskapa ett flexibelt och dynamiskt sys­tem av olika kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner på riks-och regionnivå som skall svara för att dessa grapper får tillgång till kvalificerade stöd- och specialistresurser. Medel för att stimu­lera utvecklingen av detta utökade samhällsstöd till små och mind­re kända handikappgrapper bör lämnas ur det särskilda tids­begränsade statliga stimulansbidrag som inrättas för utvecklings­insatser inom habiliteringen och rehabiliteringen.

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att bygga upp, utveckla och administrera en särskild kunskapsbank för små och mindre kända handikappgrapper. Socialstyrelsen bör vidare åläggas ett ansvar för uppföljnings- och informationsinsatser för små och mindre kända handikappgrapper. Särskilda medel anvisas Socialstyrelsen för dessa uppgifter.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Det är framför allt handikapporganisationeraa som berört förslaget. De remissinstanser som yttrat sig delar utredningens bedönming att insatsema för små och mindre kända handikappgrapper måste byggas ut, kompletteras, samordnas och göras tillgängliga. Åsik-teraa om hur detta bör ske varierar något. Sveriges Läkarförbund anser att ytterligare inventeringar måste göras. Några remissinstanser, där­ibland De handikappades riksförbund (DHR) och Synskadades riksför­bund (SRF), tar upp finansieringsfrågan och förordar en total staflig finansiering av stödet till dessa grapper.

Skälen för mitt förslag: Under de senaste tio åren har små och mindre kända handikappgrappers behov uppmärksammats både i Sverige och i


134


Norden i övrigt. Den projektverksamhet som bedrivits av bl.a. Nordiska Prop. 1992/93:159 nämnden för handikappfrågor och Handikappförbundens centralkom- Bilaga 1 mitte (HCK) har i hög grad bidragit till detta. 1 sin beskrivning av grappemas problem och behov anknyter Handikapputredningen till dessa projekt. Utgångspunkten för utredningens överväganden och förslag är de ovanliga sjukdomar/skador som leder till omfattande funk­tionshinder och som finns hos 100 personer eller färre på 1 miljon in­vånare. Det iimebär att en mängd olika diagnosgrapper omfattas av utredningens förslag. Som exempel nämns att mer än 80 handikapp­grapper av varierande storlek kommit att omfattas av HCK:s små-grappsprojekt. Nya grapper tillkommer.

Jag delar utredningens uppfattning att personer som tillhör små och mindre kända handikappgrapper ofta hamnar mellan olika stödsystem. Orsaken till detta kan vara att företrädare för socialtjänst, habilitering och rehabilitering - av naturliga skäl - sällan möter personer med den här typen av sjukdomar och skador. Det kan också vara så, att en del av de insatser som dessa personer behöver är högt specialiserade medi­cinska åtgärder. Kunskaperaa om respektive grapp finns då samlad på ett eller ett par ställen i landet. Det är svårt att få till stånd en samord­ning av insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Därför blir stödet inte alltid anpassat till den enskildes behov och livssituation. Utredningen pekar också på att personer med dessa funktionshinder i många fall inte informerats om vart de kan vända sig i olika frågor. De har också begränsade möjligheter att träffa andra i samma situation.

Handikapputredningen har gjort en översiktlig beskrivning av grapper-nas behov och föreslagit en modell för hur insatsema bör organiseras, samordnas och byggas ut. Regeringen har därefter uppdragit åt Social­styrelsen att utveckla och konkretisera denna modell samt att föreslå en plan för hur detta bör ske.

1 regeringsuppdraget har också ingått att undersöka hur behovet av in­formation och kunskapsspridning kan tillgodoses på ett bättre sätt för ifrågavarande grapper samt att överväga hur enskilda, familjer och närstående kan få bättre möjligheter till kunskaps- och erfarenhetsut­byte, rekreation m.m. I uppdraget ingick slutligen att redovisa en plan för uppföljning och utvärdering av stödet till små och mindre kända handikappgrapper. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Socialstyrelsen har i en rapport, som överlämnades till Socialdeparte­mentet i oktober 1992, redovisat sina bedömningar och förslag.

Utveckling och samordning av stödet

Socialstyrelsen föreslår att kvalificerade resurser för små och mindre kända handikappgrapper koncentreras till ett fåtal s.k. kunskapscentrer på i första hand riksnivå. Dessa skall uppfylla vissa minimikrav för att få kallas kunskapscentrer. Enligt Socialstyrelsen bör ett kunskapscenter bestå av en permanent, högspecialiserad, tvärvetenskaplig verksamhet för diagnostisering, behandling och träning.

135


-      ansvara för flera grapper med likartade behov av insatser,  Prop. 1992/93:159

-      kunna ha landsting, stiftelse eller annan som huvudman,    Bilaga I

-      verka för att förbättra individens möjligheter till ett gott liv i hem­miljön,

-      erbjuda vistelser endast under korta väl avgränsad perioder,

-      svara för forskning och utvecklingsarbete,

-      svara för information bl.a. genom att anordna egen utbildning eller delta i sådan som anordnas av andra samt

-      ha klara ansvarsgränser i förhållande till andra verksamheter, t.ex. kommuneraas socialtjänst och landstingens rehabiliterings- och habili­teringsverksamhet .

Socialstyrelsen menar att uppbyggnaden av kunskapscentrer bör ske med utgångspunkt i de regioninstitutioner som nu har viss verksamhet för små och mindre kända handikappgrapper.

I många fall finns kunskapen om olika grapper samlad på några få personer i landet. För att få en samordning av insatseraa och för att på sikt bygga upp ett kunskapscenter föreslår Socialstyrelsen att dessa personer bildar ett nätverk med en samordnare som den enskilde kan vända sig fill i olika frågor och som har ett ansvar för kunskapsin­hämtning och informationsspridning.

Några få grapper med mycket ovanliga diagnoser har tillgång till en­dast en resursperson, ofta en läkare, som själv samlat kunskap om en eller flera sådana sällsynta sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen föreslår att kompetensen på dessa områden byggs upp i anslutning till resursperso­nens ordinarie verksamhet med målsättningen att skapa ett kunskapscen­ter också för dessa grapper.

På grandval av Handikapputredningens förslag och Socialstyrelsens utredning gör jag följande bedömningar av det framtida stödet till små och mindre kända handikappgrapper.

Som jag tidigare nämnt är det en genomgående uppfattning, från brakaraas liksom från övriga remissinstansers sida, att det grandläggan­de stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikapp­grapper måste kompletteras med en specialiserad och ofta centralt orga­niserad verksamhet. Det gäller t.ex. resurser för kvalificerat utrednings-och behandlingsarbete, expertstöd och särskilt kunnande i specifika frågor för respektive diagnosgrapp. Det finns också behov av ett mer utvecklat samarbete mellan olika specialiteter på region- och riksnivå och av samverkan mellan de medicinska, pedagogiska, sociala och tek­niska verksamhetsområdena.

Det ligger i sakens natur att bedömningar av den enskildes behov så långt det är möjligt görs på eller så nära hemorten som möjligt. I många fall kan sedan behovet av specialistkompetens och kompletteran­de insatser tillgodoses på region- eller riksnivå. Det gäller särskilt inom det medicinska området där högspecialiserade utrednings- och specialist­resurser har vuxit fram på region- och riksnivå. Regional habiliterings­verksamhet med varierande omfattning och profilering finns inom varje sjukvårdsregion. Genom enstaka forskares eller forskargrappers särskil­da intresse för olika problemställningar för någon eller några små-

136


grapper har verksamheten på vissa håll profilerats och blivit väl känd Prop. 1992/93:159 inom de kretsar som berörs. Specialistkunnande inom det pedagogiska Bilaga I området finns bl.a. vid de statliga specialskoloma och vid pedagogiska resurscentrer som Tomtebodaskolan, Ekeskolan, Åsbackaskolan och Hällsboskolan. På arbetsmarknadsområdet kan nämnas de statliga ar­betsmarknadsinstituten och den yrkesinriktade rehabiliteringen. Under senare år har också andra koncentrationer av samlad kunskap vuxit fram, t.ex. på Mo Gård för stöd och utvecklingsinsatser för döva och dövblinda med ytterligare funktionshinder och vid vissa folkhögskolor.

Som jag redan påpekat är antalet smågmpper som kan ha behov av olika kompletterande stöd och specialistinsatser många. Av Socialstyrel­sens material framgår att det för närvarande rör sig om ett 100-tal gmpper men antalet ökar. Flera av dem har redan i dag någon form av anknytning till en eller flera befinfliga institutioner eller liknande där en del av det kompletterande stödet ges, men det finns ett antal grapper som helt saknar sådan anknytning.

Enligt min uppfattning måste stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikappgrapper utvecklas och samordnas. Socialstyrel­sens förslag om att utse och inrätta kunskapscentrer på riksnivå är enligt min mening ett bra sätt att åstadkomma en sådan samordning av kun­skap och resurser. Centren bör således ha kompetens och specialistverk­samhet som komplement lill det som erbjuds lokalt och regionalt. Jag vill understryka vikten av att centren arbetar utifrån en helhetssyn och kan erbjuda kompetens på såväl det medicinska som på de psykolo­giska, sociala, pedagogiska och tekniska områdena.

Socialstyrelsens beskrivning av vilka krav som bör ställas på ett kun­skapscenter kan därvid vara en utgångspunkt för vilka verksamheter som kan betraktas som sådant. Enligt min bedömning kan derma kon­centration av resurser komma i fråga endast på några orter i landet.

Som jag tidigare nämnt finns också andra centrambildningar och verk­samheter som har specialistkunnande på olika områden som berör små-grappema. Jag vill dessutom peka på de insatser som görs för att per­soner som tillhör dessa grapper skall få möjligheter att träffa andra i liknande situationer. Jag tänker därvid på handikapporganisationemas kurs- och rekreationsverksamhet samt på familjeverksamheten vid Ågrenska Stiftelsen i Göteborg. Jag anser att utvecklingen av stödet till små och mindre kända handikappgrapper bör ske i olika former och av olika anordnare. Det är således av stor betydelse att ett flexibelt och dynamiskt system av kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner kan utvecklas för att förbättra förhållandena för dessa grapper. Jag vill i det sammanhanget understryka betydelsen av att handikapporganisationemas erfarenheter tas tillvara i detta utvecklingsarbete.

Det är angeläget att få till stånd en snabb utveckling av stödet till små och mindre kända handikappgrapper. För att påskynda utvecklingen inom området anser jag att vissa statliga stimulansmedel bör utges under en begränsad period. Jag har tidigare föreslagit att statliga stimulans­medel om 125 miljoner kronor per år under fyra år skall utges för att utveckla specifika insatser inom habilitering och rehabilitering. En del

137


av dessa medel bör inriktas på utvecklingsinsatser för små och mindre    Prop. 1992/93:159 kända handikappgrapper. Preliminärt gör jag den bedöinningen att om-    BUaga 1 kring 25 miljoner kronor per år behöver användas för detta ändamål. Medlen bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Information och kunskapsspridning

Handikapputredningen har visat på behov av kunskapsspridning i flera avseenden. Jag delar utredningens bedömning att det behövs information och kunskap om ovanliga funktionshinder och om det stöd och den ser­vice dessa grapper behöver. Det behöver också utarbetas metoder för att samla in och lagra sådan information, göra den tillgänglig och sprida den enkelt och snabbt.

Redan idag finns - mycket tack vare handikapporganisationema -lättillgängligt material i form av broschyrer och skrifter om olika små-grappers situation och behov. Fortfarande saknas emellertid sådan infor­mation om många små och mindre kända gmpper. Det finns heller inte någon samlad organisation för att få fram och sprida informationen.

Från flera håll har förslag framställts om inrättande av en central kun­skapsbank. En sådan kunskapsbank skulle innehålla information om vad som finns av resurser för små och mindre kända handikappgrapper, t.ex. behandlingsmöjligheter, tillgång till kunskapscentrer, informa­tionsmaterial och arrangemang för individ/familjestöd samt uppgifter om handikapporganisationer.

Socialstyrelsen har låtit utreda möjligheteraa att bygga upp en central kunskapsbank i form av en databas samt länmat förslag på vem som bör ha ansvaret för en sådan kunskapsbank. Det finns också förslag om hur basen bör byggas upp, vad den bör innehålla samt hur innehållet kan hållas aktuellt och spridas.

Socialstyrelsen föreslår att det skall finnas möjlighet för användare att själva göra sökningar direkt i kunskapsbanken. Detta gäller framför allt stora användargrapper som t.ex. landsting och kommuner. Socialstyrel­sen utgår från att även handikapporganisationema centralt kan vara intresserade av att ha direkt tillgång till databasen. Kunskapscentren bör ha direkt tillgång till kunskapsbanken för att inhämta information och hålla den aktuell.

Jag anser, att det är viktigt att finna en form för hur enskUda, an­höriga och yrkesföreträdare skall kunna få tillgång till en fortlöpande information, både när det gäller själva funktionshindret och resurser för stöd och service på olika områden. Förslaget om att skapa en data­baserad kunskapsbank som innehåller information om små och mindre kända handikappgrapper är därför intressant och bör genomföras. Ur kunskapsbanken bör, enligt min mening, underlag för flera typer av informationsmaterial kunna tas fram t.ex. broschyrer och kataloger.

Jag anser att Socialstyrelsen är den myndighet som bör bygga upp, ut­veckla och administrera en sådan kunskapsbank och att särskilda medel bör anvisas för delta åtagande.

138


Socialstyrelsens uppföljnings- och informationsansvar

Socialstyrelsens viktigaste uppgifter är tillsyn och kunskapsutveckling inom områdena socialtjänst och hälso- och sjukvård. 1 tillsynsuppgiften ligger dels kontroll av en viss verksamhet när det gäller kvalitet, säker­het och den enskildes rättigheter, dels uppföljning och utvärdering av verksamheten gentemot av statsmaktema uppställda mål. I kunskaps­utvecklingen ligger att samla in och utvärdera kunskap samt förmedla denna kunskap så att den bl.a. kan utgöra en grand för utveckling, för­nyelse och omstrakturering. Mot den bakgranden är det naturligt att Socialstyrelsen får ett nationellt ansvar för att följa upp och utvärdera insatsema för små och mindre kända handikappgrapper.

I sin rapport pekar Socialstyrelsen på fyra viktiga områden för upp­följning och utvärdering. Det gäller nytillkomna grapper och deras behov av insatser, innehållet och kvalitén i kunskapscentrens verksam­het, resurser på landstings- och kommunnivå samt informationsinsatser. Jag instämmer i att det är kring dessa områden som Socialstyrelsens uppföljningsinsatser bör koncentreras.

Jag vill därvid särskilt understryka betydelsen av att informationsläget på detta område förbättras. Kunskapsbanken utgör därvid en viktig re­surs.

Jag beräknar att kostnadema för kunskapsbanken och för övriga infor­mations- och uppföljningsinsatser med inriktning på små och mindre kända handikappgrapper uppgår till 8 miljoner kronor räknat per helår. Medlen bör ställas till Socialstyrelsens förfogande.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


8 Vissa socialtjänstfrågor

Mitt förslag: Kommunens skyldighet att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena för människor med funktionshinder och att bedriva uppsökande verksamhet klargörs genom ett tillägg till socialtjänstlagen (SFS 1980:620). Ett motsvarande tillägg till lagen görs i fråga om äldre människor.

Kommunen skall planera sina insatser för människor med funk­tionshinder. Planeringen skall utformas i samverkan med lands­tinget samt andra samhällsorgan och organisationer. En bestäm­melse om detta förs in i socialtjänstlagen.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk­samhet som avser insatser enligt socialtjänsflagen för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

HandUcapputredningens förslag: Utredningens förslag till tillägg i socialtjänstlagen har i princip samma materiella innehåll som mitt. Handikapputredningen föreslår dock att kommunens skyldighet att göra sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsförhållanden och att


139


bedriva uppsökande verksamhet regleras i socialtjänsflagens inledande    Prop. 1992/93:159
bestämmelser om socialtjänstens irmehåll (5 och 8 §§).
         Bilaga 1

Remissinstansema: De föreslagna förändringama kommenteras endast av några få remissinstanser. Riksrevisionsverket (RRV), Riksdagens ombudsmän/Justitieombudsmannen (JO), Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholms län avstyrker de föreslagna ändringarna i 5 och 8 §§ socialtjänstlagen med hänvisning till att dessa inte hör hemma i socialtjänstlagens allmänna bestämmelser. Enligt RRV innebär den före­slagna ändringen av 5 § socialtjänstlagen att personer med funktions­hinder särskilt pekas ut som grapper vilkas levnadsförhållanden kommu­nen skall göra sig väl förtrogen med. Enligt vad RRV framhåller ges därmed intryck av att kommunens ansvar för andra grapper blir mindre. Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna ändringen av 5 § socialtjänstlagen bryter systematiken i lagen och därför bör utgå. Läns­rätten i Stockholms län framhåller att de föreslagna tilläggen till 5 och 8 §§ socialtjänstlagen inte hör hemma bland de föreskrifter av allmän karaktär som finns i dessa paragrafer.

Några invändningar mot de föreslagna tilläggen i innehållsmässig me­ning framförs inte.

Skälen för nutt förslag: Socialtjänstens verksamhet är av stor betydelse för levnadsförhållandena för personer med funktionshinder. Såväl de strakturinriktade som de allmänt och individuellt inriktade insatsema är av grandläggande betydelse för möjligheteraa att förverkliga handi­kappolitikens mål om full delaktighet och jämlikhet. Handikapputred­ningen har i sitt arbete betonat den betydelse som kommuneraas upp­sökande verksamhet har för att tillförsäkra personer med funktions­hinder ett fullgott individuellt stöd och full delaktighet i samhällslivet.

Till socialtjänstens uppgifter hör redan i dag att göra sig väl förtrogen med kommunmedborgamas levnadsförhållanden och att genom upp­sökande verksamhet och på annat sätt främja fömtsättningarna för goda levnadsförhållanden.

Det kartläggningsarbete som Handikapputredningen utfört - och som redovisades i betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? -visade emellertid att den uppsökande verksamheten fungerar bristfälligt i flertalet kommuner. Enligt de uppgifter som utredningen redovisar har endast 30 % av de undersökta kommunema gjort en fullständig invente­ring för att få kunskap om levnadsförhållandena för personer med svåra funktionshinder. Enligt utredningen har merparten av de kommuner som inle genomfört någon inventering uppgivit att man heller inte planerar att påbörja ett sådant arbete.

Det är mot bakgrand av bl.a. dessa förhållanden som Handikapputred­ningen i sitt huvudbetänkande ansett att kommunemas ansvar för upp­sökande verksamhet och för att skaffa sig kunskap om funktionshindra­des levnadsförhållanden bör tydliggöras i socialtjänsflagen. Som fram­gått, har utredningen föreslagit att bestämmelser om kommunens skyl­dighet att göra sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsför­hållanden och om uppsökande verksamhet med inriktning på funktions­hindrade borde läggas fast i 5 och 8 §§ socialtjänslagen. Somjag redan

140


påpekat har några invändningar mot de föreslagna förändringama av    Prop. 1992/93:159 socialtjänstlagen i materiell mening inte förts fram av remissinstansema.    Bilaga I Däremot har några instanser avstyrkt förslaget att lägga in bestämmel­sema i fråga bland socialtjänstlagens allmänna föreskrifter.

Jag vill för egen del understryka vikten av att kommuneraa bedriver uppsökande verksamhet och skaffar sig kunskap om livsvillkoren för personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet är av grandläggande betydelse för att kommunen skall få kännedom om en­skilda människors behov av stöd och service och om livsvillkoren i övrigt. Den uppsökande verksamheten ger också kommunema möjlig­heter att på ett bra sätt nå ut med information om socialtjänstens insat­ser till personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet är dessutom en viktig föratsättning för att kommunema skall kunna bedriva en effektiv och systematisk planering inom handikappområdet. Jag skall alldeles strax återkomma till denna senare fråga.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt anser jag att det finns skäl att tydliggöra kommunemas skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet och att göra sig väl förtrogna med funktionshindrades levnadsförhållan­den genom ett tillägg fill socialtjänstlagen. I enlighet med vad RRV, JO, Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholms län anfört fimier jag det dock mindre lämpligt att skyldighetema i fråga regleras i 5 och 8 §§ socialtjänstlagen. Jag delar dessa myndigheters uppfattning att en sådan ordning skulle bryta systematiken i socialtjänstlagen. En bättre ordning är enligt min mening att föreskrifteraa i fråga inarbetas i en ny paragraf i anslutning till 21 § socialtjänstlagen, som reglerar socialtjäns­tens ansvar när det gäller omsorger om människor med funktionshinder.

Jag finner det lämpligt att ett motsvarande klarläggande i fråga om kommunens skyldighet för äldre personer görs genom ett tillägg till

20 a § socialtjänstlagen.

Planeringsskyldighet

Enligt 7 § hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har landstinget en skyldig­het att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso-och sjukvård. Enligt 8 § hälso- och sjukvårdslagen skall landstinget samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda. Somjag redan framhållit (avsnitt 5.1) bör landstingen i denna planering även se som sin uppgift att planera för insatser inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet för personer med funktionshinder.

Socialtjänsflagen ger kommuneraa ett omfattande ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Enligt

21 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att människor som
av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjligheter att delta i samhällets gemenskap och att leva
som andra. För kommuneraa firms för närvarande emellertid ingen
skyldighet att planera socialtjänstens insatser för människor med funkt­
ionshinder. Det bör dock påpekas att ett inte obetydligt antal av landets
kommuner ändå utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska plan­
er och program.

141


Det finns anledning att i sammanhanget påminna om att kommuneraa    Prop. 1992/93:159 sedan den I januari 1989 har en skyldighet att enligt 20 a § socialtjänst-    Bilaga 1 lagen planera sina insatser för äldre människor.

1 linje med vad Handikapputredningen anfört anser jag att det är ange­läget att kommuneraa intensifierar sin planering av insatser för personer med funktionshinder. Som jag nyss nämnt firms sådana planer i flera kommuner. Enligt de erfarenheter jag gjort är det inte ovanligt att kom­muner som utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska planer och program också har uppnått en relativt hög grad av tillgänglighet i sin verksamhet och förhållandevis väl utbyggda stöd- och serviceinsatser.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt föreslår jag att kommuneraa åläggs en skyldighet att planera sina insatser för människor med funk­tionshinder. En bestämmelse om detta bör tas in i socialtjänstlagen. Med hänsyn till de viktiga uppgifter som landstingen har för människor med funktionshinder bör markeras att kommunema i sin planering skall samverka med landstinget. Samverkan skall även ske med andra berörda samhällsorgan och organisationer. Jag vill härvid särskilt framhålla vikten av att kommunema vid utarbetande av sina planer samverkar med handikapporganisationeraa.

Det är vidare givetvis väsentligt att planema får en utformning som innebär att de så allsidigt som möjligt belyser de olika aspekter som är avgörande för delaktigheten för personer med funktionshinder. De bör således iimefatta såväl frågor om tillgängligheten i vidaste mening inom kommunen som frågor om utformningen av olika individuella stöd- och serviceinsatser. Inte minst bör härvid utvecklingen av individuella insat­ser enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade uppmärksammas.

Det finns enligt min mening ingen anledning att i övrigt lägga fast några föreskrifter om planeringsskyldigheten. Med hänsyn till de skilda lokala föratsättningar som gäller bör kommunema själva kunna bestäm­ma formen för och uppläggningen av sin planering. Tillsynsmyndig­heteraa bör följa upp och utöva tillsyn över denna del av kommuneraas skyldigheter på samma sätt som över verksamheten enligt socialtjänst­lagen i övrigt.

Sekretess

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen bör inte få röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. 1 dag gäller detta endast för personer som är eller har varit verksamma i hem för vård eller boende. En mer generell bestämmelse bör införas i social­tjänstlagen. Se närmare om bakgranden till förslaget m.m. i special­motiveringen till den föreslagna 71 a § i socialtjänstlagen, avsnitt 14.4.

142


9 Stöd till föräldrar med funktionshindrade barn       Prop. 1992/93: i59

Bilaga I 9.1 Allmänt om föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen, som regleras i 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), består av två huvudförmåner: föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.

Föräldrapenning med anledning av bams födelse eller ett adoptivbarns ankomst utges under högst 450 dagar sammanlagt för föräldraraa. Vid flerbarasbörd ökas antalet föräldrapenningdagar med 180 för varje bara utöver det första. Om föräldraraa gemensamt har vårdnaden om bamet, har vardera föräldem rätt till föräldrapenning under minst 90 av de 450 dagaraa. En förälder har dock rätt att avstå från att uppbära föräldra­penning till förmån för den andre föräldera.

För 360 av de 450 dagaraa betalas föräldrapenning ut med belopp motsvarande förälderas sjukpenning (90 % av den sjukpenninggrandan­de inkomsten) dock lägst 60 kr per dag, den s.k. garantinivån. För återstående 90 dagar utges föräldrapenning med belopp enligt garanti­nivån. Föräldrapenning får tas ut längst till dess bamet fyllt åtta år eller till den senare tidpunkt då baraet avslutat det första skolåret.

Föräldrapenning kan utges även i samband med föräldrautbildning eller besök i förskoleverksamhet inom samhällets bamomsorg, i vilken bamet deltar.

Tillfällig föräldrapenning utges till en förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda bam som iiite har fyllt 12 år i samband med:

1.    sjukdom eller smitta hos bamet,

2.             sjukdom eller smitta hos bamets ordinarie vårdare,

3.             besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,

4.             vårdbehov som uppkommer till följd av att baraets andra förälder besöker läkare med ett annat bam till någon av föräldrama, under föratsättning att också det bamet omfattas av bestänunelsema om tillfällig föräldrapenning.

Är bamet yngre än 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning endast om tUlsynen av bamet är stadigvarande ordnad eller bamet vårdas på sjukhus.

Tillfällig föräldrapenning utges under högst 60 dagar för varje bam och år. Om föräldem behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som nyss nämnts under punkteraa 1, 3 och 4 utges tillfällig föräldrapenning under ytterligare högst 60 dagar per bara och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till förälder till ett bara som fyllt 4 år och under kalenderåret fyller högst 12 år när föräldera avstår från förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets baraomsorg i vilken bamet deltar. Dessa s.k. kontaktdagar är två per bam och år.

Tillfällig föräldrapenning kan även utges för vård av ett bam som fyllt 12 men inte 16 år om bamet på gmnd av sjukdom, psykisk utvecklings-

143


stöming eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Även sådan tillfällig föräldrapenning utges under högst 120 dagar per bam och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till fadera i samband med baras födelse eller adoption under högst fio dagar för varje nyfött eller adop­terat bam.

Tillfällig föräldrapenning utges under de första 14 dagama under ett år med 80 % av den sjukpenninggrandande inkomsten (SGI) och därefter med 90 % av SGI.

Såväl föräldrapenning som tillfällig föräldrapenning kan utges i form av hel, halv eller fjärdedels förmån.

Fr.o.m. den I juli 1992 gäller vissa begränsningar i rätten att byta föräldrapenning mot tillfällig föräldrapenning respektive sjukpenning (prop. 1991/92:106, bet. 1991/92:SfU8, rskr. 1991/92:232). Vid vård av bam som är 240 dagar eller äldre får föräldrapenning bytas mot tillfällig föräldrapenning endast om bamet vårdas på sjukhus. När det gäller rätten att byta föräldrapenning mot sjukpenning får detta ske endast om föräldem är ur stånd att vårda baraet.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


9.2 Utökning av antalet kontaktdagar

Mitt forslag: Föräldrar till bara under 16 år som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha rätt till tio kontaktdagar per bara och år.

Handikapputredningens förslag: Antalet kontaktdagar inom föräldra­försäkringen utökas till tio per bam och år för föräldrar till bam mellan 2-16 år som omfattas av förslaget tUl lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För bam under 2 års ålder bör föräldrapenning i samband med bams födelse användas, men föräldrautbildningsbegreppet bör utvidgas till att omfatta samma situationer som kontaktdagama.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för­slag. Flera instanser, däribland ett flertal handikapporganisationer, anser dock att antalet kontaktdagar kunde utökats ytteriigare. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), Riksförbundet för rörelsehindrade bara och ungdomar (RBU), Svenska Diabetesför­bundet (DS) och Sveriges dövas riksförbund (SDR) menar att den före­slagna åldersgränsen 16 år bör höjas ytterligare.

Riksförsäkringsverket (RFV) menar att rätten till vårdbidrag kan kom­ma att påverkas, eftersom det i många fall är fråga om samma tillsyns­behov för både kontaktdagar och vårdbidraget. Verket beräknar också kostnaderaa för förslagen som gäller föräldraförsäkringen något högre än vad utredningen gör.

Skälen för mitt förslag: Rätten till föräldrapenning resp. tillfällig föräldrapenning regleras främst i 4 kap. 4 och 10 §§ AFL. Enligt 10 §


144


tredje stycket kan fillfällig föräldrapenning i form av kontaktdagar utges    Prop. 1992/93:159

bl.a. vid föräldrautbildning. Ersättningen kan användas för deltagande    Bilaga 1

t.ex. i av handikapporganisationer anordnade kurser som vänder sig till

föräldrar med bam med handikapp. Tillfällig föräldrapenning i form av

kontaktdagar kan tas ut av båda föräldrama och bamet behöver inte

vara med vid utbildningen.

Som tidigare nämnts kan tillfällig föräldrapenning även utges i sam­band med sjukdom eller smitta hos bamet. RFV har i Allmäima Råd 1989:4 rekommenderat att fillfällig föräldrapenning betalas ut bl.a. när en förälder som har ett sjukt/handikappat bam tillsammans med baraet besöker en institution, deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvud­man eller besöker en specialskola för att få ökad kunskap om bamets funktionshinder. En föratsättning är att kursen huvudsakligen är inriktad på utbildning och information om bamets sjukdom eller handikapp. Tillfällig föräldrapenning i nu nämnda situationer kan inte utges till båda föräldrama samtidigt och det krävs att föräldem vårdar bamet.

Rätten till föräldrapenning vid föräldrautbildning till blivande eller nyblivna föräldrar regleras i 4 kap. 4 § AFL. Föräldrapeiming kan i detta fall tas ut av båda föräldrama. Såvitt framgår av ett uttalande i regeringens prop. 1978/79:168 s. 59 om föräldrautbUdning och för­bättringar av föräldraförsäkringen m.m. fordras inte att föräldraraa samtidigt vårdar baraet.

Handikapputredningen har framhållit att det är angeläget för föräldrar till bara med funktionshinder att få ökad kunskap om hur bamets ut­veckling kan främjas, hur stöd i hemmet kan läggas upp och hur den egna föräldrarollen kan stärkas. Det finns behov av att förbättra för föräldrar att enskilt eller tillsammans delta i föräldrautbildning. Det gäller bl.a. deltagande i kurser som anordnas vid s.k. kunskapscentra (resurscentra). Enligt utredningen är det också viktigt att framhålla att det finns stora behov för föräldrar till bara med funktionshinder att i större utsträckning än i dag med ersättning för förlust av arbetsinkomst kunna besöka förskola och skola, bl.a. i inskolningssituationer.

Handikapputredningen har föreslagit att föräldrar till bam som om­fattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall få rätt till tio kontaktdagar per bam och år från det att bamet fyllt 2 år till dess att det fyller 16 år. Enligt utredningens förslag bör kontaktdagama få användas för samma ändamål som i dag, dvs. för föräldrautbildning, besök i bamets skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets bamomsorg, i vilken bamet deltar. Som skäl för den nedre gränsen på 2 år har angetts att föräldrapenning kan tas ut för föräldrautbildning upp till denna ålder. För att klara behovet av ersätt­ning för deltagande i föräldrautbildning när bamet är mellan 0-2 år har utredningen därför föreslagit att föräldrautbildningsbegreppet ges en utvidgad tolkning.

Jag delar utredningens uppfattning att det föreligger behov av en utök­ning av antalet kontaktdagar för den nu aktuella grappen. Jag föreslår emellertid att även föräldrar till bam mellan 0-2 år får rätt till ett ökat antal kontaktdagar. Vårdbehovet när det gäller de minsta baraen är


10 Riksdagen 1992/93 1 samL Nr 159


145


givetvis mycket stort även om de är friska. Behovet av att föräldrar till svårt funktionshindrade och sjuka bam i den åldem deltar i utbildning o.d. torde dock vara betydande. Jag föreslår därför att antalet kontakt­dagar för nu nämnda grapp utökas till tio per bam och år och att detta får gälla barn i åldem 0-16 år.

Den krets bam för vilken det utökade antalet kontaktdagar föreslås är bam som omfattas av förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Vid bedömningen av om ett bam omfattas av de villkor som uppställs i denna lag bör försäkringskassan kunna granda sitt ställningstagande på den bedömning som kommunen eller landstinget har gjort i frågan. I regel torde föräldrama ha sökt någon insats enligt lagen innan det blivit aktuellt att söka ersättning från försäkringskassan. Om så inte skulle vara fallet bör försäkringskassan kunna göra sin bedömning efter samråd med kommunen eller landstinget.

Mitt förslag föranleder ändringar i 4 kap. 10 och 12 §§ AFL.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


9.3 Rätten till tillfällig föräldrapenning när barnet inte är närvarande

Mitt förslag: När en förälder besöker en institution för att med­verka i behandling av ett sjukt/funktionshindrat bam eller för att lära sig mer om bamets funktionshinder eller deltar i en kurs som anordnas av sjukvårdshuvudman i samma syfte, skall föräldera ha rätt till tillfällig föräldrapenning även om bamet inte är närvaran­de.

Detsamma skall gälla när föräldem deltar i sådan föräldrautbild­ning som avses i 4 kap. 4 § eller i de situationer som anges i 4 kap. 16 § andra stycket AFL.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för­slag.

Skälen för mitt förslag: Av RFV:s Allmänna Råd 1989:4 framgår att tillfällig föräldrapenning kan utges med stöd av 4 kap. 10 § AFL bl.a. när en förälder som har ett sjukt/handikappat bam tillsammans med bamet besöker en institution (exempelvis habiliteringsklinik, special­skola m.m.) eller på annat sätt medverkar i den behandling av bamet som bamets sjukdom eller handikapp kräver. Vidare kan, som redo­visats i det föregående, tillfällig föräldrapenning utges till förälder som tillsammans med bamet besöker en institution eller deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvudman eller besöker en specialskola för att lära sig mer om bamets funktionshinder. En föratsättning är då att kursen huvudsakligen är inriktad på utbildning och information om bamets sjukdom eller handikapp. Rätten till tillfällig föräldrapenning i dessa situationer föratsätter att bamet är närvarande vid behandlingen eller kursen.


146


Enligt 4 kap. 16 § andra stycket AFL får tillfällig föräldrapenning utges till båda föräldrama för samma bam och tid, om båda följer med ett bam till läkare när bamet lider av allvarlig sjukdom. Detsamma gäller om båda föräldraraa, som en del av behandlingen av bamet, behöver delta i ett läkarbesök eller i någon av läkare ordinerad behand­ling. Även i dessa fall föratsätts att bamet är närvarande vid läkar­besöket eller behandlingen.

Handikapputredningen har framhållit att det kan vara av stort värde om föräldem kan delta i flera sammanhang utan att bamet är med. Det kan gälla vid kurser som syftar till att ge föräldrama psykosocialt stöd i sin svåra föräldraroll. Vid t.ex. ett läkarbesök kan baraet också uppleva att man talar negativt om det trots att det rör sig om en redogörelse för faktiska förhållanden. Utredningen föreslår därför att kravet på baraets närvaro tas bort i de situationer där föräldrar i dag har rätt till vanlig tillfällig föräldrapenning vid besök för att medverka i behandling av baraet eller för att lära sig baraets funktionshinder/sjukdom. Detta bör enligt utredningen också gälla när båda föräldraraa deltar samtidigt i besöket.

Jag instämmer i utredningens bedömning att det är värdefullt om för­äldrar i de ovan angivna situationeraa har möjlighet att delta även när bamet inte är med. Jag föreslår därför, i likhet med utredningen, att kravet på att bamet skall vara närvarande för att föräldem skall få rätt till tillfällig föräldrapenning slopas i dessa fall.

Förslaget om att slopa kravet på baraets närvaro i nu aktuella fall bör tas in i en ny paragraf benämnd 4 kap. 10 a § AFL.

Som tidigare nämnts kan en förälder i enlighet med uttalanden i pro­position 1978/79:168 uppbära föräldrapenning vid föräldrautbildning utan att samtidigt vårda baraet. För klarhetens skull anser jag att detta bör komma till uttryck i lagen. Jag föreslår därför ett tillägg i 4 kap. 4 § AFL av innebörd att en förälder som deltar i föräldrautbildning utan alt samtidigt vårda bamet har rätt till föräldrapenning.


Prop. 1992/93:159 BUaga I


 


9.4  Höjd åldersgräns för tillfällig föräldrapenning

Mitt förslag: Förälder till bam som fyllt 16 men inte 21 år och som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning om föräldem behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos bamet.

Om bamet fyllt 21 år och går i sådan skola som avses i 5 kap. 28 § eller 6 kap. 7 § skollagen (1985:1100) skall fillfäUig för­äldrapenning kunna lämnas till utgången av vårterminen det kalenderår då bamet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning lämnas för högst 120 dagar per bam och år.


147


Handikapputredningens förslag: Den nuvarande 16-årsgränsen för rätt    Prop. 1992/93:159 till tUlfällig föräldrapenning höjs till 21 år. För vissa bara skall möjlig-    Bilaga 1 heten till tillfällig föräldrapenning finnas till utgången av vårterminen det år de fyller 23 år. Det gäller barn med utvecklingsstöming och bara som är svårt rörelsehindrade som efter 21 års ålder fortsätter sin gym­nasiala utbildning.

Remissiostansema: Förslaget är inte remissbehandlat.

Skälen för mitt förslag: En i olika sammanhang uppmärksammad fråga när det gäller föräldraförsäkringen är den övre åldersgränsen - 16 år -för rätt till tillfällig föräldrapenning. I vissa fall kvarstår behovet av att en förälder skall ha möjlighet att avstå från förvärvsarbete för vård av ett sjukt bam och därvid uppbära ersättning för inkomstbortfall också sedan bamet uppnått 16 års ålder. Detta gäller i synnerhet svårt sjuka och funktionshindrade bam och ungdomar.

Den dåvarande regeringen uttalade i prop. 1989/90:117 med förslag till lag om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat bam bl.a. att det finns föräldrar som under en följd av år har lagt ner en mycket stor arbetsinsats i vården av sina sjuka eller handikappade bam också efter det att baraet uppnått vuxen ålder utan att de fått tillräckligt ekonomiskt stöd från samhället för denna insats. Sådana insatser har haft och har fortfarande stor betydel­se. Utan detta arbete skulle avsevärt större resurser ha behövt sättas in från samhällets sida. Föräldramas arbetsinsats har i många fall inneburit att de tvingats avstå från förvärvsarbete för att kunna vårda sitt bam. Lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för lång­varig vård av sjukt eller handikappat bam trädde i kraft den I januari 1991 (bet. 1989/90:SfU20, rskr. 1989/90:347).

Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) översiktligt berört frågan om den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapenning och därvid konstaterat att behovet av ersättning i många fall kvarstår även efter det att ett funktionshindrat bam fyllt 16 år. I sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla har utredningen redovisat ett konkret förslag i frågan. Slutbetänkandet remissbehandlas för närvarande.

1 princip bör remissinstansemas yttranden över ett utredningsförslag avvaktas innan förslag från regeringen lämnas till riksdagen. 1 undan­tagsfall kan det dock finnas skäl att föregripa remissförfarandet. Detta gäller enligt min bedömning Handikapputredningens förslag om höjd åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen, som jag anser bör behandlas i anslutning till övriga nu aktuella förslag till ändringar i socialförsäkringssystemet.

Föräldrar till svårt sjuka och funktionshindrade bara som fyllt 16 år har i dag ingen möjlighet att erhålla ersättning från socialförsäkringen i de situationer föräldera tillfälligt behöver stanna hemma från arbetet för att ta hand om bamet. Införandet av det särskilda pensionstillägget har enligt min bedömning endast till viss del avhjälpt de problem som för­äldrar till svårt sjuka och funktionshindrade bam ställs inför. Enligt min uppfattning är det angeläget att dessa föräldrar bereds möjlighet att

148


tillfälligt stanna hemma för vård av baraet med ersättning från socialför-    Prop. 1992/93:159
säkringen.
                                                                    Bilaga I

Det handlar här om svårt sjuka och funktionshindrade bara och ung­domar, vars utveckling i många fall försenats på grand av funktions­hindret. Åldersgränsen för den fillfälliga föräldrapenningen är därför ingen naturlig gräns för när vårdbehovet upphör. För de ungdomar som här avses kvarstår ofta behovet av insatser från föräldraraas sida även efter 16 års ålder. Under hela utbildningstiden, som i många fall sträck­er sig upp till 21 och i vissa fall t.o.m. till 23 års ålder, kvarstår ofta ett betydande stödbehov.

Samtidigt har 16-årsgränsen generellt en stor betydelse inom socialför­säkringen. Enligt I kap. 4 § AFL gäller att en försäkrad fr.o.m. den månad varander han uppnår 16 års ålder skall, om han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Vidare föratsätter rätten till förtidspension (7 kap. I § AFL) och handikappersättning (9 kap. 2 § AFL) att den försäkrade uppnått 16 års ålder. Samtidigt har det i olika sammanhang ifrågasatts om det är lämpligt att redan vid 16 års ålder förtidspensionera t.ex. funktionshindrade ungdomar, som efter genom­gången specialutbildning bedöms ha goda utsikter att helt eller delvis gå ut i förvärvslivet.

Behovet av stöd i form av en förlängd rätt till tillfällig föräldrapenning är enligt min mening odiskutabelt och ett tillgodoseende av detta behov bör inte anstå i avvaktan på t.ex. en mer generell översyn av ålders­gränser i socialförsäkringen. Jag förslår därför att föräldrar i vissa fall ges rätt till tillfällig föräldrapenning även sedan baraet fyUt 16 år.

När det gäller den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapen­ning bör ledning sökas i den tidpunkt som normalt sett kan anses mot­svara gymnasieskolans avslutning för de ifrågavarande ungdomaraa.

Från och med den 1 juli 1993 införs för särskolans elever nioårig skolplikt och med rätt för eleven till ett frivilligt tionde skolår. Över­gångsvis gäller dock tioårig skolplikt för de elever som läsåret 1993/94 börjar i årskurs 8 eller högre årskurs. Efter avslutad nioårig resp. tio­årig skolgång har elevema rätt fill fortsatt fyraårig utbildning i den frivilliga särskolan. Utbildning i den frivilliga särskolan får påbörjas t.o.m. det första kalenderhalvåret det år eleven fyller 20 år. Ett läsår skall enligt olika skolförfattningar börja i augusti och sluta senast i juni. En elev som påbörjar fyraårig utbildning den hösttermin det år han fyller 19 år avslutar således utbildningen vårterminen det år han fyller 23 år (6 kap. 7 § skollagen).

Rätten till gymnasial utbildning för svårt rörelsehindrade elever som går i specialanpassad utbildning gäller t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 21 år. Om det behövs har dock eleven rätt att fortsätta sin skol­gång t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år (5 kap. 28 § skol­lagen).

Många svårt sjuka och funktionshindrade går i den vanliga gymnasie­skolan. Utbildningen upphör då i regel före 21 års ålder. För många kan dock inte utbildningen slutföras på avsedd tid på grand av sjuk­domsperioder, sjukhusvistelser eller andra omständigheter som beror på sjukdomen eller funktionshindret.

149


Mot bakgrand av vad jag nu anfört föreslår jag att rätt till tUlfällig    Prop. 1992/93:159
föräldrapenning skall föreligga till dess barnet fyller 21 år.
      Bilaga I

Om barnet fyllt 21 år men går i särskola eller i specialutbildning för svårt rörelsehindrade elever bör tillfällig föräldrapenning kunna utges till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Beträffande personkretsen har Handikapputredningen föreslagit att den höjda åldersgränsen för tillfällig föräldrapenning skall omfatta bam som på grand av sjukdom, utvecklingsstöraing eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård, dvs. bam som avses i 4 kap. 11 § första stycket AFL. Enligt denna paragraf kan tillfällig föräldrapenning utges för dessa bam även om de fyllt 12 men inte 16 år. Det gäller om bamet har ett särskilt behov av vård eller tillsyn utöver vad som i all­mänhet är fallet beträffande bam i motsvarande ålder.

1 prop. 1984/85:78 s. 67 med förslag bl.a. om rätt till tillfällig för­äldrapenning för bara mellan 12 och 16 år anges att de bara för vilka den utvidgade rätten till föräldrapenning bör gälla kan indelas i två grapper.

1.             Bam med tidigare kända långvariga sjukdomar eller handikapp som kontinuerligt eller mera tillfälligt behöver hjälp eller tillsyn i sin dagliga tillvaro. För dessa bam kan det också vara fråga om att de vid tillkommande sjukdomstillstånd behöver ytterligare hjälp.

2.             Bam som i vanliga fall klarar sig själva men som när de drabbas av en allvarlig sjukdom eller ett handikapp oundgängligen be­höver föräldramas stöd, hjälp och omsorg under en begränsad sjukperiod eller vid läkarbesök.

Enligt propositionen ingår i gmppen under 1. bl.a utvecklingsstörda bam, bam med t.ex. allergier, diabetes, epilepsi och bara med rörelse­handikapp. För bam som normalt klarar sig utan särskild tillsyn bör enligt vad som uttalas i propositionen kravet vara att det är fråga om en skada eller en sjukdom av den karaktären att bamet inte bör vistas en­samt hemma på grand av hälsoproblemets allvarliga art.

Försäkringsöverdomstolen har i ett mål (FÖD 1988:40) prövat frågan om rätten till tillfällig föräldrapenning för ett tolvårigt barn som insjuk­nat i influensa och öroninflammation. Av utredningen i målet framgick att baraet i fråga hade sökt läkare och att derme hade bedömt att det krävde tillsyn utöver vad som i allmänhet är fallet beträffande bara i motsvarande ålder så länge bamet hade feber. Domstolen fann att bar­net på grand av sjukdom var i behov av särskild tillsyn och vård under den i målet aktuella tiden och att föräldem av denna anledning behövt avstå från förvärvsarbete. Föräldera förklarades berättigad till tillfällig föräldrapenning för denna tid.

Den av Handikapputredningen förordade personkretsen leder enligt min uppfattning för långt. För egen del gör jag bedömningen att ett i övrigt friskt barn som fyllt 16 år som regel inte har större behov av tillsyn och vård än en vuxen i t.ex. en sådan situation som var under prövning i det ovan refererade rättsfallet. Förslaget om höjd åldersgräns bör därför avse mer begränsade situationer. Mot bakgrand av befarade

150


avgränsningssvårigheter anser jag att den höjda åldersgränsen bör gälla    Prop. 1992/93:159 föräldrar till bam som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och    Bilaga 1 service till vissa funktionshindrade och som tillfälligt behöver stanna hemma för att ta hand om bamet.

Det förlängda stödet skall kunna utges i samband med sjukdom hos bamet. Övriga i 4 kap. 10 § första stycket AFL angivna skäl - dvs. smitta hos bamet, sjukdom eller smitta hos baraets ordinarie vårdare, när förälder besöker samhällets förebyggande barnhälsovård samt när den ene föräldera behöver stanna hemma för att vårda ett barn då den andre föräldem besöker läkare med ett annat bam - bör således inte medföra rätt till tillfällig föräldrapenning.

Detta får bl.a. till följd att om baraet har en personlig assistent som blir sjuk, så kan en förälder inte erhålla tillfällig föräldrapenning för att överta dennes uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan möjlighet kunna medföra en icke önskvärd övervältring av kostnader på socialför­säkringen. Däremot torde det inte finnas något som hindrar att t.ex. en kommun anlitar föräldem som tillfällig ersättare för en personlig assi­stent som insjuknat.

Med sjukdom hos bamet avses i dessa fall ett tillkommande sjukdoms­tillstånd, varmed menas såväl att en ny sjukdom tillstöter som att grand­tillståndet försämras. Med denna avgränsning bör man i regel uppnå att vårdbehov som beaktats vid bedömningen av rätt till handikappersätt­ning inte ersätts genom den tillfälliga föräldrapenningen. Inte heller vårdbehov som medfört rätt till assistansersättning ersätts genom föräld­raförsäkringen.

För rätt till det förlängda stödet bör krävas att bamet bor tillsammans med en förälder. Det är således inte meningen att en förälder, vars bam uppnått sådan självständighet att det flyttat hemifrån skall kunna upp­bära sådant stöd. Om baraet på grand av funktionshindret inte kan bo kvar hemma torde det inte heller vara aktuellt med stödet.

Ersättningstidens längd bör vara densamma som gäller för den till­fälliga föräldrapenningen vid sjukdom hos bamet, dvs. högst 120 dagar per bam och år.

Enligt 4 § första stycket lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av bara, m.m. har arbetstagare rätt till hel ledighet under tid då arbets­tagaren uppbär hel föräldrapenningförmån enligt 4 kap. AFL och till förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre fjärdedelar under tid då arbetstagaren uppbär halv eller fjärdedels föräldrapenningförmån. Härav följer att mitt förslag om höjning av åldersgränsen för den till­fälliga föräldrapenningen inte medför behov av ändring i ledighetslagen.

9.5 Ikraftträdande och kostnadsberäkningar

De nya regleraa i föräldraförsäkringen bör träda i kraft den 1 januari 1994.

Förslaget om utökning av antalet kontaktdagar beräknas beröra ca 25 000 bam. Med en medelsersättning på ca 476 kr per dag och med utgångspunkt från att ca sju dagar per bam och år kommer att tas ut kan kostnadsökningen beräknas till ca 83 miljoner kronor per år.

151


Förslaget om ökade möjligheter till tillfällig föräldrapenning när bar­net inte följer med beräknas medföra en kostnadsökning på ca 20 miljoner kronor per år. Beräkningama har skett med utgångspunkt från att ca 14 000 bam berörs och att ca tre dagar tas ut för besök eller utbildning under ett år.

Förslaget om höjd åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen beräknas beröra ca 8 000 bam. Med ett uppskattat årligt uttag av till­fällig föräldrapenning om sex dagar per år kan kostnaden därmed beräk­nas till ca 23 miljoner kronor per år.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


10  Tolktjänst

10.1 Ansvar för tolktjänst

Mitt förslag: Genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) klargörs att landstingen har en skyldighet att organise­ra, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning till döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstansema, däribland Landstingsförbundet och alla landsting med undantag av landstinget i Göteborgs och Bohus län, är positiva till utredningens förslag om att landstingens skyldigheter beträffande tolktjänsten regleras genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) under föratsättning att staten betalar merkostnaderaa. Göteborgs och Bohus läns landsting anser att föratsättningama för ett kommunalt huvudmannaskap bör utredas när­mare. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Statens institut för handikapp­frågor i skolan (SIH) och Statens handikappråd (SHR) samt handikapp­organisationeraa anser att tolktjänst bör omfattas av en rättighetslagstift­ning och regleras i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. AMS föreslår dock att LSS kompletteras med en övergångsbestämmelse, som innebär att denna del av lagen träder i kraft senare med hänsyn till tolkbristen.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redogjort för de grandläggan­de principer som bör prägla den framtida handikappolitiken. Jag tänker då på principeraa om tillgänglighet, inflytande och självbestämmande, delakfighet, helhetssyn och kontinuitet. Detta synsätt måste, enligt min uppfattning, också styra den framtida tolktjänstens innehåll och utveck­ling. Det är självfallet så att döva, dövblinda, vuxendöva och hörsel­skadade skall kunna vara delaktiga, utöva inflytande och ha tillgång till det hörande samhället. En väl fungerande tolktjänst kan härvidlag vara skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Jag vill inlednings­vis göra några viktiga principiella markeringar när det gäller synen på kommunikationshandikapp och tolktjänst.


152


Med tolktjänst menar jag den verksamhet inom landstinget eller inom    Prop. 1992/93:159 landstingsfri kommun som tillhandahåller tolkar för baradomsdöva.    Bilaga I dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Integrationsutredningen överlämnade i juni 1979 sitt delbetänkande (SOU 1979:50) Huvudmannaskapet för specialskolan. Där utvecklade utredningen bl.a. sin syn på dövas tvåspråkighet. Utredningen framhöll att baradomsdöva för att kurma fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga, vilket enligt utredningen för deras del innebär att de måste behärska dels sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det omgivande samhällets språk - svenskan.

Genom riksdagens ställningstagande till 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bU. 12, bet. 1980/81 :UbU25, rskr. 1980/81:332)-där utredningens förslag togs upp - befästes teckenspråkets status som dövas första språk och som undervisningsspråk i dövundervisningen.

Detta ställningstagande har utan tvekan haft stor betydelse för tecken­språkets utveckling och tolktjänstens uppbyggnad. Det pågår t.ex forsk­ning kring teckenspråket och hur detta skall översättas till det svenska språket. Forskaratbildning finns vid Stockholms universitet, där för övrigt också världens första professur i teckenspråk finns inrättad sedan år 1990.

Parallellt med teckenspråkets utveckling har olika tolkmetoder utveck­lats som bygger på det svenska språket som basspråk. Det gäller t.ex. tolktjänst för vuxendöva, vuxenhörselskadade och i vissa fall dövblinda. Ofta används en kombination av olika metoder beroende på vilka behov tolkanvändaren har. Motsvarande utbyggnad och metodutveckling för taltjänsten för personer med röst-, tal- och språksvårigheter är ange­lägen, men har inte hunnit lika långt. Jag återkommer till detta.

Handikapputredningen räknar med att ungefär 10 000 baradomsdöva och 20 000 bamdomshörselskadade har behov av teckenspråket. Det är ett språk med en egen grammatik och som utförs med händeraa och uppfattas med synen. En växande grapp vuxendöva föredrar också teckenspråket. Dövblinda, vuxendöva och vuxenhörselskadade använder sig av olika kommunikationsmetoder beroende på vilken typ av kommu­nikationshinder de har. Dövblinda kan t.ex. inte utan vidare tillgodo­göra sig åtgärder för synskadade, döva eller hörselskadade. Olika tolk­metoder behövs beroende på när dövheten/synskadan uppstått. Många av landets ca I 300 dövblinda kan teckenspråk, men ofta används hand­alfabetet som innebär att bokstävema i alfabetet tecknas i den dövblin­des hand. Dövblinda med synrester kan vara hjälpta med handskriftstol­kning, dvs. tolken sitter bredvid och antecknar vad som sägs. Skriv­tolkning, ibland via punktskrift, förekommer också. Skrivtolkning är också den vanligaste tolkmetoden för vuxendöva och vuxenhörselskada­de - ca 4 000 resp. 30 000 personer - som har sin språkförståelse kvar, men som har svårt att uppfatta tal. Andra tolkmetoder som Mun-Hand-Systemet och Tecken som stöd för tal används också av dessa grapper.

För att kunna ge brakaraa en kvalificerad tolkservice behövs således tolkar som behärskar olika tolkmetoder beroende på om tolkanvändaren använder teckenspråk eller svenska. Tolkningen måste också anpassas

153


till varje enskild persons behov och till en mängd olika situationer.    Prop. 1992/93:159 Olika tolkmetoder måste kunna kombineras. Därför är behovet av tolkar    Bilaga I med olika kompetens och inriktning stort.

Handikapputredningen visar att bristen på tolkar är stor i dag..Rekry­teringen till tolkyrket går trögt. Utredningen har gjort bedömningen att ungefär 10 000 vuxna personer behöver tolk. Utredningen utgår i sina beräkningar från ett tolkbehov på 3 tim/vecka och användare. Det mot­svarar 1 000 tolkar, dvs. en tolk per 12 användare när det gäller bara­domsdöva, bamdomshörselskadade och vuxendöva. I dag finns fast anställda tolkar och arvodestolkar som motsvarar ca 175 heltidstjänster. Utredningen uppskattar att det behövs ungefär 825 tolkar utöver de 175 som finns i dag. Det skulle innebära ett totalt behov av 750 tolkar för baradomsdöva och baradomshörselskadade, 50 för vuxendöva och 200 för dövblinda.

Tillgången till tolktjänst av hög kvalitet är viktig inte enbart för dövas m.fl. möjligheter till information och delaktighet, utan också för att hörande skall kunna få del av dövas och andras kunskaper och erfaren­heter. Det finns här således en ömsesidighet som är viktig att framhålla.

Samhällets skyldigheter att tillhandahålla tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. är för närvarande inte reglerad i lag. Tolkservice i offentlig regi tillkom år 1968, då riksdagen beslutade att ställa medel tUl förfogande för en försöksverksamhet med tolktjänst för teckenspråkiga döva. Innan dess hade främst anhöriga till döva fungerat som tolkar. Utöver den kretsen var kyrkan genom sina teckenspråkskunniga präster och arbets-marknadsmyndigheteraa genom dess konsulenter för döva de som mest verkade inom tolkområdet. Den s.k. rättstolkningen - dvs. rätten till tolk vid domstolsförhandlingar m.m. - hade dock sin upprinnelse redan 1947, då den första kungörelsen om tolk för döva och stumma i domstol m.m. kom till. I 8 § förvaltningslagen (SFS 1986:223) regleras myndig­hetemas ansvar att anlita tolk.

Riksdagsbeslutet år 1968 innebar att en lång försöksverksamhet med tolktjänst för "språklig kommunikation mellan döva och hörande" inled­des med anknytning till landstingens hjälpmedelsverksamhet. Under många år bedrevs försöksverksamhet i olika former. Detta ledde till att en organiserad tolkverksamhet successivt växte fram i landstingens regi. Genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. (prop. 1980/81:187 bil. 2) åtog sig sjukvårdshuvudmännen att, inom ramen för ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för tillhandahållande av hjälpmedel för handikappade (hjälpmedelsersättningen), successivt bygga upp en sam­ordnad tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. samt svara för kostnadema för derma. Fr.o.m år 1991 ingår denna ersättning i den allmämnna sjukvårdsersättningen. Vägledande för uppbyggnaden har varit Handi­kappinstitutets rekommendationer från 1981 om samordnad tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. Sådan service finns i dag i samtliga landsting samt i de landstingsfria kommunema Malmö, Gotland och Göteborg.

154


Reglering av tolktjänsten

Jag har tidigare framhållit att tillgången till tolk i många sammanhang kan utgöra skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Med hänsyn till den stora betydelse tolktjänsten har för dövas och andras möjligheter att ge och ta emot information, påverka, kunna förmedla sina synpunkter och därmed själva få inflytande över sina liv, anser jag att tolktjänsten bör regleras i lag.

Jag har i likhet med utredningen övervägt om en reglering bör utfor­mas som en skyldighet för huvudmännen att tillhandahålla tolktjänst eller som en rättighet för den enskilde att erhålla tolktjänst. Utredningen har valt att föreslå en reglering i form av ett tillägg i HSL. Enligt utred­ningens bedönming har bristen på tolkar varit det avgörande motivet för ett sådant ställningstagande.

Jag delar den bedömningen. Jag är alltså i nuläget inte beredd att före­slå att tolktjänsten omfattas av lagen om stöd och service till vissa funk­tionshindrade (LSS). Landstingens ansvar för tolktjänsten bör regleras genom en ändring i HSL, som innebär att landstingens skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning till döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade slås fast. Enligt min bedömning bör detta skapa föratsättningar för en fortsatt utveckling av tolktjänsten och en bättre anpassning av servicen till olika tolkanvända­res behov.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp frågan om taltjänst för talskadade. Landstingen har genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om hjälpmedelsersättningen för år 1990 åtagit sig att successivt bygga upp en taltjänst för personer med röst-, tal- och språksvårigheter. Överenskommelsen i fråga träffades utifrån en modell för taltjänst som utvecklats inom Uppsala läns landsting.

Det är alltså först på senare tid som utvecklingen av taltjänsten på­börjats, och verksamheten finns i dag endast i några få landsting. Upp­byggnaden av verksamheten går enligt min mening inte i den takt som är önskvärt. Behovet av en fungerande taltjänst är stort bland personer med röst-, tal- och språkstörningar. Jag anser att det är av stor betydel­se att också dessa grappers rätt till delaktighet och inflytande säker­ställs. Jag avser därför att senare återkomma fill regeringen med förslag om ett uppdrag till Socialstyrelsen att göra en samlad uppföljning av taltjänstens utveckling i landet.


Prop. 1992/93:159 Bilaga I


 


10.2 Vardagstolkning

Mitt förslag: Begreppet vardagstolkning utvidgas till att även om­fatta vissa tolktjänster i arbetslivet samt i fritids-, rekreations- och föreningsverksamhet.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i fråga om vardags­tolkning med mitt. Utredningen anser dock att landstingen utan statligt stöd bör finansiera den utökade vardagstolkningen.


155


Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstansema tillstyrker för- Prop. 1992/93:159 slaget, men anser att merkostnaderaa bör finansieras med särskilda stat- Bilaga I liga medel. AMS tar särskilt upp förslaget om att arbetsplatstolkning bör ingå i vardagstolkning och tillstyrker detta under föratsättning att det klart framgår att landstingets ansvar omfattar all tolkning som be­hövs på arbetsplatsen för att döva inte skall diskrimineras. Värmlands läns landsting m.fl. anser att tolk i arbetslivet inte skall ingå i vardags­tolkning. Flera handikapporganisationer samt Arbetamas Bildningsför­bund (ABF) menar att döva och hörselskadade skall ha rätt till tolk i alla situationer där tolk behövs, t.ex. i allt folkbildningsarbete och att detta skall finansieras med statliga medel.

Skalen för mitt förslag: Begreppet vardagstolkning har successivt vuxit fram och kommit att omfatta tolktjänst i en rad olika situationer i var­dagslivet. Socialstyrelsen gav redan 1969 exempel på situationer i det dagliga livet, där det kan finnas behov av s.k. vardagstolkning (Social­styrelsens cirkulär 21 april 1969 angående tolkhjälp åt döva.) Socialsty­relsen nämner t.ex. tolk vid lakar- och tandläkarbesök, vid kontakter med myndigheter, vid olika ärenden till affär, apotek, bibliotek osv., vid fackliga möten och information på arbetsplatsen m.m. Viss verk­samhet inom kyrkan, t.ex. dop, konfirmation, vigsel och begravning, innefattas också i vardagstolkningen.

Handikapputredningens förslag innebär en vidgning av begreppet var­dagstolkning. I vardagstolkningen bör, utöver vad som redan nu inne­fattas, också ingå tolktjänst vid fritidsaktiviteter, rekreation och i före­ningslivet. Dämtöver föreslår utredningen att viss grandläggande tolk­tjänst i arbetslivet motsvarande upp till 20 tim/mån skall ingå i vardags­tolkning samt tolktjänst vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller på annan plats. Utöver detta bör som vardagstolkning också räknas tolkinsatser som kan behövas för de personer som kommer att omfattas av rätten till daglig verksamhet.

Handikapputredningen motiverar sina förslag med att det dels fordras en markering av landstingens ansvar för tolk i fritids- och rekreations­sammanhang, dels att det behövs en bättre samordning av ansvaret för tolkning i arbetslivet. Kostnadsansvaret för arbetsplatstolkning är i nu­läget delat mellan Arbetsmarknadsverket (AMV) och landstingen. För närvarande bekostar AMV tolktjänst vid nyanställning, introduktion på arbetsplatsen och utbildning inom ett företag. Behov av tolk som arbets­hjälpmedel i det löpande arbetet jämställs med arbetsbiträde och ersätts av arbetsförmedlingen enligt reglema i förordningen (SFS 1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel. Landstingen bekostar tolk vid t.ex. personalsammankomster och fackliga möten på arbetsplatsen. Detta senare gäller som regel också vid anställningsintervjuer eller för samtal med arbetsgivaren. Förhållandena kompliceras ytterligare genom att kostnadsansvaret är beroende av vem som beställer tolk.

Det finns enligt min uppfattning anledning att precisera, förenkla och samordna hanteringen av den tolkservice i arbetslivet och på arbetsplat­sen som ges av AMV i vissa fall och av landstingen i andra fall. Jag anser vidare att dövas m.fl. möjligheter att få tolk vid fritids- och rek-

156


reationsverksamhet och i föreningslivet bör läggas fast. Jag delar mot Prop. 1992/93:159 den bakgranden utredningens uppfattning att begreppet vardagstolkning Bilaga I - utöver nuvarande innebörd - också skall omfatta tolk i arbetslivet, vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag samt i samband med fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet. Vidare bör tolk­tjänst som personer erhåller vid daglig verksamhet enligt den nya LSS betraktas som vardagstolkning.

Jag beräknar merkostnaderna för den utökade vardagstolkningen till 15 miljoner kronor per år under en uppbyggnadsperiod om fem år. Den sammanlagda kostnaden under femårsperioden uppgår därmed till 75 miljoner kronor. Enligt min uppfattning bör de ökade kostnadema som följer av mina förslag regleras gentemot landstingen.

Genom mitt förslag får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att fortsätta att utveckla tolktjänsten, så att den bättre svarar mot brakamas behov. Jag vill understryka vikten av att Socialstyrelsen noga följer upp och utvärderar effektema av de av mig föreslagna åtgärdema och bedömer i vad mån döva m.fl. får den avsedda tillgången till tolk.

Jag vill avslutningsvis framhålla, att det inte är möjligt att i detalj avgränsa begreppet vardagstolkning och i varje enskilt fall lägga fast vem som är ansvarig för att tolktjänst ges. Jag föratsätter att landstingen i sin praktiska verksamhet ger begreppet vardagstolkning en sådan inne­börd att döva m.fl. grapper verkligen kan få sina grandläggande behov av tolktjänst tillgodosedda.

Auktorisation

Tolkar och översättare av främmande språk får auktoriseras enligt be­stämmelser i förordningen (SFS 1986:613) om auktorisation av tolkar och översättare. Enligt sainma förordning kan, efter särskild prövning, en auktoriserad tolk eller translator få bevis om speciell kompetens för tolkning eller översättning inom ett visst verksamhetsområde. Frågor om auktorisation av tolkar och översättare prövas av Kommerskolle­gium.

Någon motsvarande auktorisation finns inte för teckenspråkstolkar. Handikapputredningen föreslår att nämnda förordning ändras, så att auktorisation får avse även det svenska teckenspråket.

Jag delar utredningens uppfattning att det bör finnas någon form av bevis eller garanti för den kompetens som teckentolkyrket kräver. För både döva, dövblinda m.fl. och för tolkarna - liksom för myndigheter och andra tolkanvändare - är det viktigt att tolkaraas kompetens kan säkras och dokumenteras. Med hänsyn till vissa oklarheter i förslaget, bl.a. vad gäller formema för auktorisation, behöver dock frågan be­redas ytterligare.

Handikapputredningen har inte behandlat frågan om auktorisation för skrivtolkar. Flera remissinstanser, däribland handikapporganisationema, har ansett att auktorisation bör gälla även för denna typ av tolkning. Även denna fråga bör enligt min mening belysas ytterligare innan något ställningstagande kan tas.

157


En viktig fömtsättning för att döva, dövblinda m.fl. skall få tillgång till tolktjänst i tillräcklig omfattning är att kapaciteten vad gäller utbild­ning av tolkar och tolklärare utökas. Det är vidare väsentligt att intres­set för tolkyrket kan stärkas så att fler personer är beredda att utbilda sig till tolk. I syfte att öka intresset för tolkyrket avser jag att ta initiativ till att särskilda informationsprojekt i frågan, finansierade med stöd ur Allmänna arvsfonden, kommer till stånd. Min avsikt är att ta upp diskussioner i ärendet med företrädare för hörsel-, döv- och tolkorgani-sationeraa samt med berörda myndigheter och organ.

Statsrådet Ask kommer senare idag att lägga fram förslag som bl.a. syftar till att väsentligt öka antalet platser inom utbildningen för tolkar och tolklärare och att utveckla kvaliteten inom utbildningaraa. 1 det sammanhanget kommer statsrådet Ask också att ta upp frågan om ett särskilt resurscenter för tolkutbildningaraa.


Prop. 1992/93:159 Bilaga 1


 


11 Kostnadsfrågor och uppföljning

Min bedömning: Den totala merkostnaden för reformförslagen beräknas uppgå till I 600 miljoner kronor.

Mitt förslag: 1 enlighet med den s.k. finansieringsprincipen bör en reglering gentemot kommuneraa och landstingen göras, som motsvarar de ekonomiska konsekvenseraa av reformförslagen.

En särskild uppföljning bör göras när det gäller reformens eko­nomiska konsekvenser. Även i övrigt bör en samlad uppföljning och utvärdering av reformen genomföras. Särskilda medel bör avsättas för ändamålet.

HandikapputFedningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att de av Handikapp­utredningen redovisade kosmadsberäkningama är osäkra. Osäkerheten uppges främst bero på svårighetema att uppskatta personkretsen för den nya lagen samt bedöma vilken efterfrågeökning som rättighetslagen ger upphov till. Socialstyrelsen understryker att ekonomiska föratsättningar måste ges, som säkerställer att den nya lagens intentioner fullföljs. Såväl Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet som ett stort antal enskilda kommuner och landsting poängterar vikten av att staten tillför huvudmännen medel för finansiering av reformen. Ett stort antal kommuner och landsting framhåller att staten måste garantera finan­siering av de merkostnader som följer av reformen.

Skälea för mitt förslag: Jag kommer i det följande att redovisa min bedömningar när det gäller kostnadema för de av mig framlagda för­slagen. Jag skall strax återkomma med förslag om medelsanvisningar med anledning av förslagen.

Jag har tidigare i olika sammanhang framhållit att personer med funk­tionshinder är eftersatta i olika avseenden. Till följd av otillräckliga


158


stöd- och serviceinsatser ställs i dag många funktionshindrade utanför    Prop. 1992/93:159 samhällsgemenskapen. En av de viktigaste uppgiftema för välfärdspoli-    Bilaga 1 tiken är enligt min uppfattning därför att utveckla och förbättra sam­hällsstödet till personer med funktionshinder.

De reformförslag som jag lagt fram i det föregående skall ses i ljuset av detta. Sammantaget innebär reforminsatsema väsenfligt ökade kost­nader. Enligt min bedömning kommer den föreslagna nya rättighets­lagen och de övriga reforminsatsema emellertid att på ett påtagligt sätt kurma förbättra livsvillkoren för svårt futUctionshindrade personer. Reformen innebär att viktiga steg kan tas i strävandena att förverkliga målet om full delaktighet och jämlikhet. Därmed är reformen enligt min mening ett uttryck för en aktiv och riktig fördelningspolitik.

En viktig faktor i beräkningen av kostnadema för reformen är stor­leken på personkretsen för den nya lagen. Handikapputredningen har i sina kostnadsberäkningar uppskattat att drygt 100 000 personer konuner att vara berättigade att erhålla stöd och service enligt förslaget till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Som jag redan nämnt har många remissinstanser pekat på svårigheten att bedöma per­sonkretsens storlek. Från primär- och landstingskommunalt håll har uttryckts oro för att storleken av personkretsen kan vara underskattad och att kostnadema till följd av detta i verkligheten kommer att bli högre än vad som antagits.

Jag kan för egen del instämma i att det är förenat med betydande svårigheter att i detta skede bedöma omfattningen av den nya lagens personkrets. Samtidigt ser jag ingen anledning att nu göra andra an­taganden än vad Handikapputredningen gjort på denna punkt. Det har inte under remissbehandlingen framkommit uppgifter som gör att det finns anledning att revidera Handikapputredningens uppskattningar. 1 de bedömningar om reformens kostnader som jag redovisar i det följande har jag därför utgått från de antaganden som Handikapputredningen gjort i fråga om personkretsens storlek.

Ekonomiska effekter av assistansreformen

Den modell som jag föreslagit i fråga om personlig assistans irmebär att staten, genom den särskilda assistansersättningen, övertar betydande kostnader för insatser som i dag finansieras av kommunema. Ur finan­siell synvinkel är assistansreformen därmed i hög grad en omfördel­ningsreform. De personer som kommer att omfattas av rätten till assi­stansersättning får redan i dag stöd och hjälp, främst via den kom­munala hemtjänsten. Införandet av en assistansersättning innebär således att de ökade statliga kostnadema i betydande grad vägs upp av minskade kommunala kostnader. Jag har dock i mina kostnadsberäkningar utgått ifrån att införandet av en rätt till personlig assistans i LSS och en sär­skild assistansersättning kommer att leda till en viss total efterfråge­ökning. Denna efterfrågeökning motsvarar i huvudsak den totalt sett ökade samhällskostnaden för assistansreformen. Jag bedömer att omkring 7 000 personer kommer att kunna erhålla

159


assistansersättning under de första åren efter reformens ikraftträdande. Jag bedömer vidare att det genomsnittliga behovet av assistans per per­son och vecka inom denna krets uppgår till ca 40 timmar. Som jag tidigare nämnt beräknar jag att assistansersättningen vid reformens ikraftträdande som högst skall kunna uppgå till 170 kr/tim. Med stöd av dessa antaganden beräknar jag att den totala brattokostnaden för assi­stansersättning kommer att uppgå till 2 400 miljoner kronor räknat på helår. Den efterfrågeökning som uppkommer genom reformen upp­skattar jag till ca 700 miljoner kronor. Jag bedömer att kommunema genom assistansreformen kommer att avlastas uppgifter som motsvarar 1 730 miljoner kronor.

Till följd av att statens kostnader för handikappersättning och vård­bidrag för handikappat bam liksom för arbetsbiträde och vårdartjänst (se avsnitt 3.2.2) genom reformen kan antas minska till viss del, bedömer jag att den totala samhälleliga kostnadsökningen för assistansreformen uppgår till 600 miljoner kronor.


Prop. 1992/93:159 BUaga I


Den sammanlagda reformkostnaden

Jag sammanfattar i det följande mina bedömningar när det gäller re­formförslagens merkostnader totalt sett räknat på helår.


Insats


Kostnad mkr


 


Personlig assistans inkl. ökade

administrativa kostnader                           600

Rådgivning och stöd enligt

9 § LSS                                                 200

Övriga insatser enligt 9 § LSS                      86

Stimulansbidrag för att utveckla habiliteringen och rehabiliteringen (inkl. utvecklingsinsatser för små

och mindre kända handikappgrapper)           425

Stimulansbidrag inom hjälpmedels­
verksamheten
                                           25
Förbättringar av föräldraförsäkringen (inkl.
ökade administrativa kostnader)                                  134
Utökad tolktjänst (år 1) (år 5=75 mkr)
           15
Informationsinsatser m.m. för små och mindre
kända handikappgrapper
                             8
Uppföljnings- och utvärderingsinsatser
          3
*Utökade personella resurser vid

länsstyrelsema                                          10

*Ökade kostnader för förvaltningsdomstolaraa till
följd av LSS
                                             14

*  Regeringen bör återkomma med  förslag om medelsanvisning för budgetåret 1993/94 i senare sammanhang.


160


Statsrådet Ask kommer senare att redovisa vissa ytterligare reform-    Prop. 1992/93:159 förslag, som främst syftar till att förbättra tillgången på tolkar för döva    BUaga 1 och dövblinda m.fl. Den sammanlagda kostnaden för reformförslagen beräknas uppgå till ca I 600 miljoner kronor.

Finansieringsprincipen

1 regeringens förslag om den kommunala ekonomin (prop. 1991/92:150 del II) uttalades att kommuner och landsting inte bör åläggas nya upp­gifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa på annat sätt än genom höjda skatter. Om statsmakteraa fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare bör statsmakteraa enligt samma princip minska de statliga bidragen. Enligt min mening bör denna s.k. finansieringsprincip tillämpas i fråga om de nu aktuella reformförslagen. Innebörden av detta är att en ekonomisk reglering gentemot kommuner och landsting bör göras enligt följande.

När det gäller kommunsektora innebär mina förslag om personlig assistans att kommuneraa befrias från uppgifter motsvarande I 730 miljoner kronor. Genom övriga delar av reformen åläggs dock kommuneraa vissa nya skyldigheter, vilka jag har kostnadsberäknat till 86 miljoner kronor. Sammanfattningsvis avlastas kommuneraa därmed verksamhet motsvarande I 650 miljoner kronor per år fr.o.m. år 1994. Regeringen avser att återkomma senare med förslag till reglering av detta belopp.

Landstingen åläggs genom reformförslagen nya skyldigheter som mot­svarar 215 miljoner kronor. Beloppet bör, i enlighet med finansierings­principen, regleras gentemot landstingen.

Den överföring av omsorgsverksamheten från landstingen till kommu­nema som jag föreslagit i det föregående föratsätts regleras genom skatteväxling eller - övergångsvis - bidrag från landstingen till kommu­nerna.

De av mig föreslagna stimulansbidragen till habilitering och rehabilite­ring samt hjälpmedelsverksamheten bör, som jag tidigare framhållit, fördelas i särskild ordning. Jag skall strax återkomma till detta.

Uppföljning och utvärdering

Som jag tidigare framhållit är det förenat med vissa svårigheter att nu bedöma kostnadema för handikappreformen, bl.a. beroende på den osäkerhet som finns beträffande omfattningen av personkretsen för LSS. Med hänsyn till delta bör en särskild uppföljning göras när det gäller de ekonomiska konsekvensema av reformen. Mot bakgmnd av omfatt­ningen av reformen personlig assistans firms det enligt min uppfattning anledning att särskilt uppmärksamma den stödformen vid en kostnads­uppföljning. I det sammanhanget ges möjligheter att överväga ett even­tuellt behov av förändringar inom systemet med hänsyn till kostnadsut­vecklingen.


11 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


161


Jag bedömer att uppföljningen bör göras under år 1995. Det är natur-    Prop. 1992/93:159 ligt att Socialstyrelsen åläggs ansvaret för denna kostnadsuppföljning.    Bilaga I Uppföljningen bör göras i samverkan med Riksförsäkringsverket (RFV), Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt med andra berörda organ.

Även i övriga delar är det angeläget att handikappreformen noga följs upp och utvärderas. Jag vill här i punktform ge några exempel på frågor som jag bedömer att det kan finnas särskild anledning att upp­märksamma och försöka besvara i en samlad uppföljning och utvärde­ring:

-      Hur utvecklas tillämpningen av LSS när det gäller att bedöma vilka som ingår i lagens personkrets?

-      1 vilken utsträckning innebär assistansreformen att svårt funktions­hindrade tillförsäkras valfrihet och självbestämmande? Vilka konsek­venser får assistansreformen för andra näraliggande stödinsatser?

-      Hur utvecklas samverkan mellan kommuner och landsting samt andra berörda myndigheter och organisationer som en följd av den nya lagen?

-      Vilka effekter får LSS när det gäller servicenivåer för funktions­hindrade personer som inte omfattas av den nya lagen?

-      Hur fullföljs överföringen av de nuvarande särskilda omsorgema för personer med utvecklingsstöraing m.fl. till kommuneraa?

-      Vilka effekter får de föreslagna åtgärderaa beträffande habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrades möjligheter att få del av dessa verksamheter?

-      1 vilken utsträckning kan uppsatta mål i fråga om uppbyggnad av landstingens tolktjänst fullföljas?

I detta sammanhang bör givetvis även effektema av de föreslagna särskilda stimulansbidragen noga följas och utvärderas.

Det är naturligt att Socialstyrelsen ges huvudansvaret även för denna del av uppföljningen och utvärderingen. Även i dessa delar bör själv­fallet samverkan ske med berörda myndigheter och organisationer. Mot bakgrand av den föreslagna modellen för personlig assistans är själv­fallet RFV viktigt i sammanhanget. Jag avser att senare återkomma till regeringen med ett förslag om uppdrag till Socialstyrelsen på denna punkt.

Som framgått finns det anledning att anta att uppföljnings- och ut­värderingsinsatserna till följd av handikappreformen kommer att bli omfattande. För att skapa föratsättningar för en kvalitativt sett god uppföljning och utvärdering bör särskilda medel anvisas för ändamålet. Jag bedömer att 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod bör anvisas för ändamålet.

12 Anslagsfrågor

Jag redovisar i det följande mina förslag när det gäller de anslags­mässiga konsekvenserna av handikappreformen.

162


Femte huvudtiteln                                                          Prop. 1992/93:159

Bilaga I

B. Familjer och barn

B 3. Bidrag till föräldraförsäkringen

Från anslaget bekostas statsbidrag till kostnadema för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6) föreslagit att 2 723 000 000 kr anvisas för budgetåret 1993/94 såsom bidrag till för­äldraförsäkringen.

Jag har i det föregående (avsnitt 9) lagt fram förslag om ändringar inom föräldraförsäkringen, som syftar till att förbäUra det ekonomiska stödet till föräldrar med funktionshindrade bam. Den sammanlagda kostnaden för reformeraa i fråga beräknas för helår till 126 miljoner kronor. Med hänsyn lill att kostnaderaa för föräldraförsäkringen till 15 % finansieras genom statsbidrag och till 85 % genom lagstadgade socialavgifter, bör för budgetåret 1993/94 under detta anslag anvisas 9,5 miljoner kronor (kostnaden för halvår) utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.

E. Omsorg om äldre och handikappade

Kostnader för statlig assistansersättning

Jag har i det föregående (avsnitt 11) redovisat mina bedömningar när det gäller kostnaden för statlig assistansersättning. Som framgått utgår mina beräkningar från att omkring 7 000 personer kommer att kunna erhålla assistansersättningen. Kostnaden för den statliga assistansersätt­ningen beräknar jag för helår uppgå till 2 400 miljoner kronor. Efter­som assistansersättningen föreslås börja gälla den 1 januari 1994 bör för budgetåret 1993/94 ett nytt anslag. Kostnader för statlig assistansersätt­ning, föras upp på statsbudgeten under femte huvudtiteln, littera E. Jag beräknar 1 200 miljoner kronor under detta anslag.

Vissa statsbidrag inom handikpområdet

Jag har lidigare länmat förslag till särskilda tidsbegränsade statliga sti­mulansbidrag för utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabilite­ringen samt inom hjälpmedelsområdet. Som framgått bör ett stimulans­bidrag om 425 miljoner kronor per år utges fr.o.m. den 1 januari 1994 för att påskynda utvecklingen inom habiliterings- och rehabiliteringsom­rådet. Bidraget bör lämnas under fyra år, vilket innebär att sammanlagt I 700 miljoner kronor bör anvisas. Av beloppet bör 300 miljoner kronor fördelas efter generella principer, på grandval av antalet invåna­re i resp. landstingsområde. 125 miljoner kronor bör utges efter särskild

163


ansökan för att stimulera till specifika utvecklingsinsatser inom habilite-    Prop. 1992/93:159 rings- och rehabiliteringsområdet på främst regional- och riksnivå. Från    Bilaga I denna del av stimulansbidraget bör, somjag nämnt, även utvecklingsin­satser för små och mindre kända handikappgrapper finansieras. Stimu­lansbidragen bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Stimulansbidraget till hjälpmedelsverksamheten bör uppgå till 25 miljoner kronor per år och utges fr.o.m. den 1 januari 1994. Avsikten är att sammanlagt 100 miljoner kronor skall anvisas för ändamålet under fyra år. Stimulansbidraget bör fördelas av Handikappinstitutet till anordnaren av en viss verksainhet.

Jag har vidare redovisat mina bedömningar när det gäller tillkomman­de kostnader för landstingen till följd av LSS (rådgivning och annat personligt stöd) och det utökade ansvaret för tolktjänst. Räknat på helår uppskattar jag kostnaderaa för nämnda verksamheter till 200 miljoner kronor resp. 15 miljoner kronor. 1 enlighet med den finansieringsprincip som gäller bör staten svara för finansieringen av dessa kostnader.

Medel för nu nämnda verksamheter bör under femte huvudtiteln an­visas under ett nytt anslag, benämnt Vissa statsbidrag inom handikapp­området. Medlen bör anvisas under olika anslagsposter enligt följande.

1.   Bidrag till landstingen för vissa handikappinsatser. Bidraget om­
fattar följande delposter:

-      Stimulansbidrag till habilitering/rehabilitering, den generella delen (300 miljoner kronor för helår).

-      Tillkommande kostnad för rådgivning och annat stöd (200 miljoner kronor för helår).

-      Kostnader för utbyggd tolktjänst (15 miljoner kronor för helår).
Medlen bör fördelas till landstingen efter antalet invånare i resp.

landstingsområde. För budgetåret 1993/94 bör 257,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

2.    Bidrag till specifika utvecklingsinsatser inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet inkl. bidrag till utvecklat stöd till små och mind­re kända handikappgrapper (125 miljoner kronor för helår). Medlen bör fördelas efter ansökan till huvudmäimen för verksamheten. För budget­året 1993/94 bör 62,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

3.    Bidrag till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsområdet (25 miljo­ner kronor för helår). Medlen bör fördelas efter ansökan till huvudman­nen för verksamheten. För budgetåret 1993/94 bör 12,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

Sammantaget bör under anslaget 332,5 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1993/94.

164


G. Myndigheter under Socialdepartementet      Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

G 1. Riksförsäkringsverket

Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6) före­slagit att 604 806 000 kr skall anvisas under detta anslag.

Som framgått av det föregående bör de allmänna försäkringskassoma vara huvudmän för den statliga assistansersättningen och Riksförsäk­ringsverket tillsynsmyndighet för verksamheten. För vissa informations­insatser och andra insatser i anslutning till genomförandet av assistans­reformen beräknarjag ett tillfälligt medelsbehov på 10 miljoner kronor. Till anslaget Riksförsäkringsverket bör mot denna bakgrand anvisas 10 miljoner kronor utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att anslaget G 2. All­männa försäkringskassor skall tillföras särskilda medel för att täcka ökade administrativa kostnader för försäkringskassoraa till följd av olika reformförslag. Regeringen har i detta sammanhang bl.a. beaktat de administrativa konsekvenseraa av assistansreformen liksom av de före­slagna förbättringaraa inom föräldraförsäkringen.

G 3. Socialstyrelsen

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att 316 395 000 kr skall anvisas under detta anslag.

Jag har tidigare lämnat flera förslag som syftar till att förbättra sam­hällsstödet till personer som ingår i små och mindre kända handikapp­grapper. Jag har därvid föreslagit att Socialstyrelsen skall ges ansvaret för särskilda uppföljnings- och informationsinsatser när det gäller små och mindre kända handikappgrapper. En viktig uppgift i detta samman­hang är, som jag påpekat, att bygga upp och administrera en särskild kunskapsbank inom området. Jag beräknar det tillkommande medelsbe­hovet för Socialstyrelsen med anledning av dessa nya åtaganden till 8 miljoner kronor. För budgetåret 1993/94 bör 4 miljoner kronor an­visas Socialstyrelsen för ändamålet.

Somjag framhållit är det av stor betydelse att handikappreformen blir föremål för en fortlöpande uppföljning och utvärdering. Jag har i det föregående pekat på olika aspekter av reformen som enligt min mening bör följas upp och utvärderas. För att skapa föratsättningar för en kvali­tativt sett god uppföljning och utvärdering bör Socialstyrelsen anvisas särskilda medel - 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod - för insatser på området. För budgetåret 1993/94 bör 1,5 miljoner kronor anvisas för uppföljnings- och utvärderingsinsatser.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt bör under anslaget G 3. Socialstyrelsen 5,5 miljoner kronor anvisas utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.

165


13 Upprättade lagförslag                        Prop. 1992/93:159

Bilaga I I enlighet med vad jag nu anfört har mom Socialdepartementet upp­rättats förslag till

1. lag om stöd och service till vissa funktionshindrade,

2.    lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade,

3.    lag om assistansersättning,

4. lag om ändring

5. lag om ändring

6.    lag om ändring

7.    lag om ändring

8.    lag om ändring

9.    lag om ändring

 

10.   lag om ändring

11.   lag om ändring

12.   lag om ändring om allmänna förvaltn

socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1962:381) om allmän  försäkring, sekretesslagen (1980:100), kommunalskattelagen (1928:370), rättegångsbalken,

lagen (1964:143) om bidragsförskoU, stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m., lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) ingsdomstolar,

13.   lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av bam, m.m.,

14.   lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

15.   lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

16.   lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Förslagen under 5, 11, 14 och 16 har upprättats i samråd med statsrådet Könberg.

Förslaget under 7 har upprättats i samråd med statsrådet Laurén.

Förslaget under 8 har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren.

Förslagen under 9 och 12 har upprättats i samråd med statsrådet Hellsvik.

Förslaget under 13 har upprättats i samråd med statsrådet Höralund.

Förslaget under 15 har upprättats i samråd med statsrådet Friggebo.

Förslagen 1 - 7 har granskats av Lagrådet.

Förslagen 8, 9, 11 - 13, 15 och 16 gäller lagstiftning som faller inom Lagrådets granskningsområde men är av sådan beskaffenhet att lag­rådets hörande skulle sakna betydelse.


166


14 Specialmotivering                                     Prop. 1992/93:159

Bilaga I

14.1 Förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade

1 bestämmelsen anges att lagen handlar om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer som ingår i den personkrets som närmare beskrivs i tre punkter.

Första och andra punkteraa avser att täcka in samma personkrets som ingår i den nu gällande lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen). Den bygger på medi­cinska diagnoser. Dessa grapper bör, på grand av sina utsatta situationer och sina svårigheter att tillvarata sina intressen, tillhöra lagens personkrets utan att kriteriema enligt punkt 3 behöver prövas i varje enskilt fall. Även lindrigt utvecklingsstörda kan ha omfattande funktionshinder. Behovet av insatser enligt lagen prövas dock enligt 7 §. Tredje punkten, som bygger på vilka svårigheter i livsföringen och stödbehov som den enskilde har, är en utökning av personkretsen i förhållande till omsorgslagen.

Första punkten. I första puiUcten anges att personer med utvecklings­stöming, autism eller autismliknande tillstånd omfattas av lagens be­stämmelser. 1 omsorgslagen talas i stället om psykisk utvecklingsstör­ning och bamdomspsykos.

I vanUgt språkbrak används numera "utvecklingsstörd" i stället för "psykiskt utvecklingsstörd". Med anledning därav har "psykiskt" tagits bort i den föreslagna lagtexten. Någon skillnad i sak är inte avsedd. Med utvecklingstöraing avses, enligt special motiveringen till omsorgs­lagen, en intellektuell funktionsnedsättning som beroende på grad och miljö utgör ett handikapp. Den sammanhänger med en under individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada som i många fall är så betydande att personen behöver stöd och hjälp i sin livsföring genom olika insatser för att kunna delta i samhällslivet. Med utvecklingsperio­den avses i allmänhet åren före 16 års ålder. Orsaken till bristen eller skadan saknar betydelse. Vid bedömningen av den intellektuella för­mågan skall psykologiska, sociala och pedagogiska faktorer vägas samman.

Autism är ett modernare ord för baradomspsykos, dock något snävare. Därför har till autism lagts autismliknande tillstånd. Inte heller här är någon skillnad i sak avsedd. Med autism och autismliknande tUlstånd avses sådana djupgående störaingar i fråga om social förmåga, kommu­nikation och beteende som medför allvarligt funktionshinder i fråga om psykosocial och/eller pedagogisk anpassning. Störaingaraa debuterar under baradomen, oftast men inte alltid före 3 års ålder, och ger nästan alltid allvarliga psykiska funktionshinder under hela livet.

Andra punkten. Andra punkten beskriver vilka personer som erhållit ett begåvningshandikapp i vuxen ålder som omfattas av lagen. Det är fråga om personer som efter utvecklingsåren har fått en hjämskada och

167


till följd härav ett betydande och bestående begåvningsmässigt funk- Prop. 1992/93:159 tionshinder. Med begåvningsmässigt funktionshinder avses detsamma Bilaga 1 som begåvningshandikapp i omsorgslagen. Det nya uttrycket har valts efter påpekade av Lagrådet. Lagrådet framhöll att det uttrycket är mer följdriktigt med hänsyn till att det i övrigt i lagförslagen, i enlighet med den miljörelaterade handikappsynen, talas om funktionshinder i stället för handikapp när man syftar på en egenskap hos den enskilde. Utlösan­de faktorer skall vara sjukdomar av kroppslig art - tumörer, hjämblöd-ningar, inflammationer osv. - eller skador som har föranletts av yttre våld, t.ex. trafikskador. Däremot avses inte personer med olika psy­kiska sjukdomstillstånd, som också kan medföra begåvningshandikapp, t.ex. demenser, och inte heller personer med sjukdomar som är en följd av missbrak av beroendeframkallande medel. Dessa personer kan endast omfattas av lagen om de uppfyller kriteriema i tredje punkten.

Tredje punkten. 1 tredje punkten har en vidgning av personkretsen gjorts i förhållande till omsorgslagen. Enligt denna punkt omfattar lagen också personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktions­hinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Häri inbegrips bam, ungdomar och vuxna med långvariga habiliterings- och rehabiliterings­behov. Det gäller personer som på grand av sitt funktionshinder har ett i flera avseenden likartat behov som de som omfattas av första och andra punktema. Alla angivna rekvisit skall vara uppfyllda för att lagen skall vara tillämplig. Rekvisiten går dock inte att helt självständigt bedöma var för sig, eftersom de påverkar varandra. Texten i denna punkt har jämkats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Med funktionshinder menas den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av skada eller sjukdom inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt.

Orsaken till eller arten av funktionshinder är inte avgörande, inte heller den medicinska diagnosen. Inom kretsen finns personer med fysiska, psykiska och begåvningsmässiga funktionshinder.

Funktionshindren skall dock vara stora. Personkretsen enligt tredje punkten omfattar t.ex. människor med uttalade förlamningar eller svårartade och invalidiserande effekter av sjukdomar som diabetes eller hjärt- och lungsjukdomar samt människor med grava syn- och hörsel­skador. Under denna punkt faller bl.a. bara som berörs av lagen (1965:136) om elevhem för rörelsehindrade bara m.fl.

En till synes mindre allvarlig sjukdom eller mindre skada kan också innebära ett stort funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Som exempel på detta kan nänmas vissa medicinska funktions­hinder, såsom tarmåkommor med täta tömningsträngningar, och vissa typer av hjäraskador som kan innebära obetydliga intellektuella stör­ningar i vissa avseenden men uttalade stömingar i andra. Även psykiska stömingar kan förorsaka betydande svårigheter i den dagliga livsfö­ringen.

168


Funktionshindren skall också vara varaktiga, dvs. inte vara av tillfällig    Prop. 1992/93:159
eller mer övergående natur.
                                             Bilaga 1

Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menas bl.a. att den enskilde inte på egen hand kan klara vardagsmtiner som toalett­bestyr och hygien, påklädning, mathållning, kommunikation (t.ex. direkt samtal med andra och telefonering), förflyttning inomhus eller utomhus, sysselsättning och nödvändig träning och/eller behandling. Det kan också handla om att kunna göra sig förstådd eller förstå sin ekono­mi.

Ett omfattande behov av stöd eller service kan vara behov av hjälp med toalettbesök, påklädning, maflagning, skrivning och läsning, kom­munikation, förflyttning, sysselsättning och rekreation m.m. Behovet skall bedömas med beaktande av insatser från hela samhället, inte bara av insatser enligt denna lag.

I begreppet omfattande behov av stöd eller service kan ligga både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Detta innebär att den enskilde i allmänhet har ett dagligt behov av långvarigt eller upprepat stöd. Ibland kan det dock behövas återkommande insatser av så speciell art att de trots mindre tidsåtgång är att betrakta som omfattande. En bedömning av en persons behov av stöd eller service måste alltid ske utifrån en sammanvägning av medicinska, sociala och psykologiska faktorer.

Om en person med missbruksproblem erhåller ett stort och varaktigt funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service, vare sig det beror på missbraket eller inte, omfattas denne av lagen. Detsam­ma gäller personer med långvariga psykiska störningar/psykisk sjukdom där symtomen leder till nedsättningar i de psykiska och sociala funktio­nema i sådan grad att kriterieraa i tredje punkten är uppfyllda. Det är alltså fråga om allvarliga och varaktiga funktionshinder.

För mämiiskor med flera fiinktionshinder måste den sanUade effekten bedömas. Små men flera funktionshinder kan i samverkan verka multi­plicerande och därför sammantaget förorsaka betydande svårigheter.

Hos små barn med funktionshinder har, på grand av bamets ålder, kanske ännu inte klart utkristalliserats några på grand av funktions­hindret betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, eftersom alla bam i den åldera har dessa svårigheter mer eller mindre (att tala, äta själv, gå etc). 1 dessa fall får man göra en bedömning av om baraet med stigande ålder kan antas komma att få onormalt stora svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service.

För att en person skall omfattas av lagen krävs också att det är uppen­bart att hans funktionshinder inte beror på normalt åldrande. En natur­lig med åldern sammanhängande funktionsförlust av den omfattning som lagen föratsätter inträder i realiteten enbart hos äldre. Som äldre be­traktas enligt vanligt språkbrak personer över den allmänna pensions­åldern 65 år. De funktionshinder som är relaterade till normalt åldrande har ofta ett progredierande förlopp som leder till ökade behov av stöd och service. De vanligaste sjukdomsgrappema är hjärt- och kärlsjuk-

169


domar och sjukdomar inom skelett och rörelseorgan samt inom centrala Prop. 1992/93:159 nervsystemet. Andra funktionshinder av geriatrisk karaktär kan t.ex. Bilaga I vara en utsliten höftled eller senildemens hos en äldre person, alltså sjukdomar som inte är helt oväntade beträffande en åldrad människa, men som betraktas som en katastrof om en yngre människa drabbas. Sjukdomsbilden omfattar ofta flera organ samtidigt. På grand av åldran­deprocessen får dessutom "vanliga" sjukdomar och skador ofta större följder för äldre än för yngre människor. Äldre människor hos vilka åldrandet accentuerar svårigheter till följd av ett funktionshinder som debuterat vid en sådan ålder att det uppenbart inte är åldersrelaterat, kan dock ingå i personkretsen. Likaledes kan äldre personer som drab­bats av ett omfattande funktionshinder utan samband med åldrandet, exempelvis genom skada vid en trafikolycka inkluderas.

Även i de situationer där funktionshindret uppenbart inte är ålders-relaterat kan bedömningen av en äldre människas behov av hjälp i sin livsföring för att leva på en med jämnåriga likvärdig nivå, dvs. rätt till olika insatser, påverkas av stigande ålder. Det kan dock ofta vara rimligt att den åldrige får bo kvar i en grappbostäd så länge det är möjligt. Av 9 § andra stycket framgår att den som fyllt 65 år inte har rätt till insatsen personlig assistans.

Beslut om personkretstillhörighet fattas inte särskilt, utan skall vara en del av beslut om insatser.

Paragrafen fastställer att landstingen är huvudmän för insatsen råd­givning och annat personligt stöd och att kommunema är huvudmän för övriga insatser, i den mån landsting och kommuner inte kommit överens om annat enligt 17 §.

Vissa kommuner ingår inte i något landsting utan har själva hand om de uppgifter som annars ligger på landstinget. Det är i dag fråga om Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner. Denna bestämmelse iimebär att vad som är föreskrivet för landsting även gäller dessa kom­muner.

I denna paragraf påpekas att lagen inte innebär någon inskränkning i de rättigheter som kan tillkonuna den enskUde enligt någon annan lag. Den är avsedd att vara ett komplement till andra lagar. Därmed menas att lagen ger de personer som ingår i lagens personkrets rätt till särskilda insatser som betingas av deras speciella behov utan att inskränka de rättigheter som kan gälla enligt mera generellt verkande lagar, framför allt socialtjänsflagen (1980:620). Exempelvis har Regeringsrätten i dom den 12 mars 1991 (se RÅ 1991 ref 25), som gäller socialtjänsflagens förhållande till omsorgslagen, slagit fast att om den enskilde inte vill ha

170


en insats som regleras i omsorgslagen utan en som ligger inom social-    Prop. 1992/93:159 tjänstlagens  vanliga  verksamhetsområde,   skall  6 §  socialtjänstlagen    Bilaga 1 tillämpas utan hinder av att den funktionshindrade kunde ha fått viss typ av bistånd enligt omsorgslagen.

En framställan om stöd eller service av en person som tillhör lagens personkrets bör i första hand prövas enligt denna lag om det gäller en insats som regleras i lagen, eftersom detta i allmänhet får antas vara till fördel för den enskilde. I andra hand kan framställan prövas enligt socialtjänstlagen.

När en prövning av behovet av insatser enligt denna lag görs är det ofta nödvändigt att samtidigt pröva om det däratöver behövs insatser enligt socialtjänstlagen.

I denna paragraf läggs fast att det övergripande målet för verksamhet enligt lagen är att den enskilde får möjlighet att leva som andra, trots sitt funktionshinder. Verksamheten skall syfta till att personer som omfattas av lagen uppnår jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Detta avser att ge uttryck för de bärande principeraa i svensk handikappolitik, dvs. tillgänglighet, inflytande, delaktighet, självbestämmande, helhetssyn och kontinuitet.

Första stycket redogör för den allmärma inriktning som verksamheten enligt lagen skall ha, varvid samarbete, självbestämmande och integritet betonas. Verksamheten skall bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Syftet att främja den enskildes fulla delaktighet i samhällslivet kräver att inga insatser ses isolerade från varandra och inte heller från annan samhällsverksamhet. Insatser enligt lagen skall harmonisera med och komplettera insatser som görs av andra samhällsorgan. Ett kontinuerligt samarbete måste därför ske mellan insatsgivaren och andra samhällsorgan, t.ex. sådana som hand­lägger frågor om socialtjänst, socialförsäkring, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsfrågor och bostadsfrågor. Krav på att insatseraa enligt lagen skall vara samordnade finns i 7 §.

Bestämmelsen markerar vidare respekten för individens egna önsk­ningar och behov. Det betyder att stöd skall ges och utformas i sam­verkan med den berörde och, såvitt gäller underåriga, med vårdnads­havare. Om den enskilde exempelvis begär att en viss person skall anlitas för personlig assistans eller som kontaktperson bör detta önske­mål om möjligt tillgodoses. Styckets lydelse har ändrats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Andra stycket innehåller en allmän regel om skyldighet att ha den personal som behövs för att meddela god omsorg. Detta irmebär att personalen skall ha den utbildning och erfarenhet som kan krävas för varje specifik uppgift. Bestämmelsen avser inte endast personal som utför arbetsuppgifter som direkt gäller insatser enligt 9 § - t.ex. perso-

171


nal vid grappbostäder, sjukgymnaster, kuratorer, specialpedagoger och    Prop. 1992/93:159

dagcenterpersonal - utan all personal som behövs för att bedriva en    Bilaga I

rationell och ändamålsenlig verksamhet.  Något krav på att anställa

personal av det ena eller andra slaget ställs dock inte upp. Det får

ankommma på huvudmännen själva att organisera verksamheten på ett

ändamålsenligt sätt. Bestämmelsen har sin motsvarighet i den nuvarande

omsorgslagen.

Personer som tillhör lagens personkrets enligt någon av punkteraa i I § tillförsäkras genom första stycket första meningen rätt till de insatser som anges i 9 § första stycket 1-9, dvs. samfliga insatser utom daglig verksamhet, som de har behov av. De föratsättningar som skall före­ligga är att den enskilde behöver sådan insats i sin livsföring samt att behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Enligt andra meningen har - under samma föratsättningar som i första meningen - den som omfattas av första eller andra punkten i I § även rätt till insatsen daglig verksamhet i 9 § första stycket 10.

Vid bedömningen av om den enskilde har behov av insatsen i sin livsföring måste jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder.

För att viss insats enligt 9 § skall kunna nekas den funktionshindrade på grand av att behovet tillgodoses på annat sätt, skall behovet också faktiskt tillgodoses på annat sätt. Det räcker således inte att, som i socialtjänstlagens 6 §, behovet kan tillgodoses på annat sätt. Behovet tillgodoses på annat sätt t.ex. när en nära anhörig frivilligt svarar för insatsen som ett led i familjerelationen. Ett behov kan ocksä, helt eller till viss del, tiUgodoses genom en förälders ansvar enligt föräldrabalken för den normala vårdnaden av ett bam.

Även om behovet i viss mån tillgodoses på annat sätt kan rätt före­ligga till kompletterande insatser enligt denna lag.

Andra styckel, som handlar om de allmänna krav som ställs på insat­ser enligt lagen, anger som en kvalitetsnivå på insatserna att den enskil­de genom insatsema skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. I enlighet med vad Lagrådet förordat har även vad som står i lagrådsremissens lydelse av 6 § om att insatseraa skall vara varaktiga och samordnade flyttats till detta stycke. Den enskilde måste kunna lita på att insatser ges så länge behov föreligger. Kontinuiteten skall garanteras. Insatseraa skall vidare vara samordnade, dvs. inte ses isolerade från varandra. Av 6 § framgår att samarbete även skall ske med andra samhällsorgan och myndigheter.

Till kvalitetsaspekteraa hör också att insatseraa enligt samma stycke skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas enligt närhetsprincipen, dvs. så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dem.

Insatserna skall utformas så att de ökar den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Insatseraa får inte ges formen av ett beskyd-

172


dande omhändertagande där den enskilde själv spelar en passiv roll. Det    Prop. 1992/93:159

bör eftersträvas att den enskilde själv tar aktiv del i beslut om olika    Bilaga I

insatser. Såsom framhålUts i motiven till 6 § skall sålunda den enskildes

eller den enskildes familjs önskemål om t.ex. vem som skall utses till

kontaktperson eller hur korttidsvård skall utformas, tillgodoses i största

möjliga utsträckning. Alla insatser bör i övrigt ha en aktiverande prägel

med yttersta syfte att även den som har omfattande funktionshinder i

största möjliga utsträckning skall kunna bo självständigt och arbeta som

andra.

Paragrafen utgör närmast ett påpekande om att lagen saknar tvångs­bestämmelser. Liksom i omsorgslagen anges 15 år som den åldersgräns vid vilken en minderårig person kan anses vara tillräckligt mogen för att hans viljeyttring skall ha självständig betydelse. En l5-åring som själv förstår vad saken gäller och kan uttrycka en vilja kan inte beredas särskilda insatser enligt lagen enbart på vårdnadshavarens eller annan legal ställföreträdares begäran. I vårdnadsbegreppet enligt föräldra­balken ligger dock att, beträffande den som är under 18 år, vårdnads­havaren har rätt och skyldighet att i viss utsträckning bestämma i baraets angelägenheter. En begäran av en person mellan 15 och 18 år att t.ex. få flytta till bostad med särskild service för bara och ungdomar kan därför inte bifallas mot vårdnadshavarens vilja. Skulle detta i något fall innebära fara för den unges utveckling kan fråga uppkomma om tillämpning av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Vuxna och ungdomar över 15 år som uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan skall kunna ges insatseraa på begäran av vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare. Paragrafens andra mening har jämkats redaktionellt i enlighet med Lagrådets för­slag.

Första stycket redogör i 10 punkter för vilka de särskilda insatsema enligt lagen är.

Första punkten. Enligt första punkten skall till de särskilda insatsema höra rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder. Av 2 § första stycket framgår att det är landstingen som primärt är ansvariga för denna insats. Det är här fråga om stödinsatser av övergripande natur som till viss del ligger hälso- och sjukvården nära. Rådgivning och annat personligt stöd finns i dag som en särskild omsorg enligt omsorgslagen. Det rör sig om expertstöd där såväl medicinska, psykologiska och sociala som pedagogiska aspekter av funktionshindret beaktas.

Insatseraa kan vara av rådgivande och allmänt stödjande art och ges av bl.a. kurator, psykolog, dietist, sjukgymnast, talpedagog, logoped,

173


arbetsterapeut, förskolekonsulent m.fl. yrkeskategorier som kan behövas Prop. 1992/93:159 för att erbjuda ett fullgott stöd. För att kunna bedöma insatseraas karak- Bilaga I tär kan det också vara lämpligt att ha tillgång till konsultläkare. Avsik­ten är inte att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för hälso- och sjuk­vårdslagen, och inte heller att ge den typ av social service som social­tjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till under­visning.

Insatsen ges, som alla insatser enligt denna paragraf, till den funk­tionshindrade, men kan och bör ofta utformas som rådgivning och personligt stöd till hela familjen. Det kan också vara fråga om stöd till exempelvis familjehemsföräldrar. Sådant stöd är ju indirekt till nytta även för den funktionshindrade. Ett tidigt och kvalificerat psykologiskt och praktiskt stöd kan vara avgörande för föräldramas eller familje-hemsföräldramas möjlighet att reda upp sin situation och för deras möjlighet att ge bamet god omvårdnad och trygghet.

För dem som i dag omfattas av omsorgslagen tillhör ovan nänmda experter vanligtvis särskilda omsorgsteam. Det ankommer dock på resp. landsting att bestämma hur man organiserar sin verksamhet.

Andra punkten. Rätten till biträde av personlig assistent eller ekono­miskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans är avsedd att omfatta svårt ftinktionshindrade som behöver hjälp med den personliga hygie­nen, med intagande av måltider och med annan personlig service. Det personligt utformade stödet skall ge den funktionshindrade möjlighet att som andra i samhället kunna studera, delta i fritidsverksamhet, få möjlighet till eget boende m.m. Av andra stycket framgår att den som är över 65 år inte har rätt till insatsen personlig assistans.

I begreppet personlig assistans ligger att det skall vara fråga om etl personligt stöd, som ger den funktionshindrade ökade möjligheter till ett självständigt liv. Det skall alltså vara fråga om hjälp och stöd som knyts till den enskilde och finns tillgängligt för honom eller henne i olika verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assisten­ten skall i möjligaste mån garantera en kontinuitet i stödet och därmed trygghet för den enskilde och hans närstående. Den enskildes behov av stöd och hjälp skall kunna tillgodoses av ett begränsat antal personer -personliga assistenter. De är knutna till den enskilde funktionshindrade och inte tUl någon viss verksamhet. En personlig assistent ersätter inte den personal som behöver finnas för att bedriva en verksamhet, t.ex. inom bamomsorgen och skolan, på fritiden, en PRAO-period osv. Den enskilde bör ha ett avgörande eller mycket stort inflytande på vem som anställs som assistent. Den enskilde skall också ha ett stort inflytande över när och hur hjälpen skall ges, dvs. kunna bestämma över sin livssituation.

Av denna punkt jämförd med 7 § första stycket framgår att den enskil­de skall ha ett klart behov av personlig assistans i de situationer det är fråga om. Den funktionshindrade skall ha behov av assistans för att kunna klara sådana mycket personliga angelägenheter som den person­liga hygienen, att inta måltider, att kommunicera med andra. Insatsen

174


bör alltså vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicera-    Prop. 1992/93; 159

de fall. Den bör dock alltid övervägas som alteraativ för bam och    Bilaga I

ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna personer till

att bo på institution. Något krav på att stödbehovet skall ha en viss

tidsmässig omfattning föreligger inte. Dock har tidsfaktora självfallet

betydelse. Ju större stödbehov i tid som föreligger desto mer talar

omständighetema för att rätt till biträde av assistent föreligger. I en

gmppbostad finns en fast personal som bas. Med hänsyn härtUl bör

personlig assistans normalt inte lämnas i en gmppbostad. De boende

skall ha inflytande och medbestämmande över vilken personal som skall

hjälpa dem i bostaden. Behov av personlig assistans kan dock föreligga

vid fritidsaktiviteter och andra aktiviteter utanför bostaden.

Biträde av personlig assistent kan ges genom personligt vårdbiträde som är anställt hos kommunen, kooperativ, organisation eller företag. En personlig assistent kan också vara anställd av den funktionshindrade personen själv.

Om den enskilde själv önskar vara arbetsgivare för den personliga assistenten eller själv anlita annat organ än kommunen kan han av kommunen få ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans, till den del som inte täcks av allmän försäkringskassa enligt ett förslag till lag om assistansersättning som jag strax återkommer till. Den enskilde personen får då själv ordna sin personliga assistans på det sätt som han anser är bäst.

Med skäliga kostnader avses sainma slags kostnader som i lagen om assistansersättning, dvs. normala lönekostnader och vissa administrativa kostnader. Det belopp som regeringen varje år bestämmer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av den lagen bör vara vägledande även i frågan om det ekonomiska stödet från kommunen enligt denna punkt.

Om den enskilde inte själv önskar ordna sin personliga assistans är kommunen skyldig att i samråd med den enskilde anordna assistans i kommunens egen regi eller genom uppdrag till kooperativ, företag eller amian, i förekommande fall mot avgifter motsvarande vad den enskilde kan erhålla i assistansersättning enligt den föreslagna lagen om assis­tansersättning.

Den grandläggande principen är att rätten till bidraget från kommunen följer samma villkor som rätten till biträde av personlig assistent.

Om kommunen beviljar personlig assistans bör stödet beviljas i sådan omfattning att den enskildes hela behov av personliga stödinsatser kan tillgodoses, även sådant stödbehov som sett för sig kanske inte skulle ge rätt till personlig assistans. Den personliga assistenten ökar då möjlig­heteraa att samordna samhällets insatser för den svårt funktions­hindrade. Assistenten skall då bl.a. kunna hjälpa den enskilde i arbetet, med att göra sig förstådd och själv ta emot information, med den per­sonliga omsorg som behövs samt som ledsagare vid förflyttningar och deltagande i olika aktiviteter. Assistenten skall vidare, i vissa fall efter att ha fått särskilda instmktioner, kunna utföra enklare insatser som uppehåller och förstärker funktionsförmågan. Den personliga assistenten

175


skall också kunna utföra arbetsuppgifter som idag utförs av den sociala    Prop. 1992/93:159

hemtjänsten enligt socialtjänstlagen. Meningen är dock inte att assisten-    BUaga 1

ten för dessa personer till alla delar skall ersätta denna hemtjänst.

Städning, inköp och liknande uppgifter som inte görs tillsammans med

den enskilde som ett led i det personliga stödet till honom, skall inte tas

med vid beräkningen av behovet av personlig assistans.

En särskild fråga som har uppkommit efter lagrådsgranskningen är hur funktionshindrade föräldrar till små bara skall få behövlig hjälp med omvårdnaden av bamen. Ett baras behov av omvårdnad är principiellt inte en uppgift för förälderas personliga assistent. Under den allra första tiden i ett baras liv är dock baraet känslomässigt och praktiskt totalt beroende av någon vuxen, oftast en förälder. Har föräldera då biträde av en personlig assistent är det därför naturligt att assistenten, om det är en därtill lämpad person, också hjälper den funktionshindrade föräldera att klara den praktiska omvårdnaden om baraet, t.ex. vid amning och blöjbyten. Bamets behov kan självfallet motivera andra eller ytterligare stödinsatser. Ansvaret härför åvilar kommunens socialtjänst. Enligt bestämmelser i socialtjänstlagen är kommunen skyldig att i nära sam­arbete med hemmen sörja för att bam som riskerar att utvecklas ogynn­samt får det skydd och det stöd som de behöver. Detta gäller naturligt­vis också även efter det att baraet lämnat spädbamstiden. I fråga om bara till funktionshindrade föräldrar som inte har biträde av personlig assistent måste socialtjänsten också gå in med erforderlig hjälp på samma sätt som när föräldrar av andra skäl inte förmår ge baraen den vård som dessa behöver.

När den enskilde har personlig assistans för att kunna utföra arbets­uppgifter som lönearbete motsvarar assistansfunktionen dels insatser som ett arbetsbiträde enligt förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel gör, dels yllerligare personliga stödinsatser som den enskilde har behov av i derma situation. På samma sätt minskar behovet av vårdartjänst, enligt förordningen (1988:1126) med instraktion för Nämnden för vårdartjänst (NV), i den utsträckning elevema i fråga erhåller personlig assistans för hjälp vid eftergymnasiala studier. Per­sonliga vårdare inom omsorgsverksamheten och elevassistenter inom skolväsendet är andra stödformer som för vissa personer kan komma att ersättas av personliga assistenter. Behov av de olika nuvarande former­na av assistans finns dock fortfarande, också för personer som tillhör denna lags personkrets. Personlig assistans bör, som jag tidigare sagt, vara förbehållen dem som behöver hjälp med mycket krävande och personliga angelägenheter som att sköta sin hygien, att äta m.m.

Vårdnadshavare till bam med funktionshinder har, liksom andra vårdnadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för sina baras omvårdnad och trygghet. Föräldraansvaret och samhällets insatser i form av exem­pelvis bamomsorg och avlösarservice kan dock i vissa fall behöva kompletteras med insatsen personlig assistans. I den allmänna motive­ringen (avsnitt 3.2.2) har detta utvecklats närmare. Även en vårdnads­havare kan vara personlig assistent, om insatsen kan anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är fråga om situationer där föratsättningama för insatsen personlig assistans föreligger.

176


Som jag nyss nämnt omfattar kommunens skyldighet att ge ekono- Prop. 1992/93:159 miskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans den del som inte Bilaga I täcks av allmän försäkringskassa enligt den föreslagna lagen om assis­tansersättning. Vidare har kommunen, om den själv har anställt den personliga assistenten, enligt 18 § detta lagförslag rätt att ta ut avgifter motsvarande assistansersättningen av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade till sådan ersättning. Enligt förslaget till lag om assistansersättning, som jag strax kommer att behandla närmare, har försäkringskassoraa till uppgift att pröva och betala ut assistanser­sättning. Den skall ges till funktionshindrade med ett behov av personlig assistans överstigande 20 timmar i veckan. Ersättningen skall omfatta kostnader från första timmen för assistansen. Somjag redan nämnt har kommunen rätt att ta ut avgift av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade till assistansersättning. Detta innebär att den som av kommunen begär biträde av personlig assistent under mer än 20 timmar i veckan också bör vända sig till försäkringskassan för att få sin rätt till assistansersättning prövad. Det är dock inte nödvändigt att den enskilde själv ansöker om assistansersättning eftersom kommunen enligt förslaget till lag om assistansersättning, om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning, skall göra en anmälan hos försäk­ringskassan som då har att självmant ta upp frågan till prövning. Den som vill ordna sin personliga assistans på annat sätt än genom kom­munen behöver endast vända sig till försäkringskassan.

Lagen om assistansersättning undantar inte kommunen från ansvar för de ersättningsberättigade i några andra avseenden än vad jag nyss sagt om ekonomiskt stöd och avgifter. Det betyder dels att kommunen är skyldig att på den enskildes begäran rent faktiskt tillhandahålla biträde av en personlig assistent, dels att kommunen har ett subsidiärt finansiellt ansvar i förhållande till försäkringskassan. Om kommunen bedömer att den enskildes behov av assistans är större än vad försäkringskassan beslutat ge assistansersättning för, vilket i praktiken kan inträffa t.ex. därför att den enskildes behov av stöd ökar vid vissa tidpunkter, kvar­står kommunens skyldighet enligt denna punkt att ge den enskilde assistans för överskjutande timmar. För den överskjutande delen får kommunen enligt 21 § då inte ta ut någon avgift. Detsanmia gäller självfallet om försäkringskassan i första instans avslagit en ansökan om assistansersättning. Skulle beslutet senare ändras av högre instans kan kommunen få ersättning retroaktivt från försäkringskassan. Kommunen har alltså ett yttersta ansvar för insatsen personlig assistans.

För de olika situationer som assistansersättning inte kan utges men där behov ändå föreligger av personlig assistans har kommunen ansvar för såväl att faktiskt tillhandahålla assistansen som att finansiera denna. Det gäller i första hand de fall när behovet av personlig assistans inte över­stiger 20 timmar i veckan. Det kan som ovan framgått också gälla vid tillfälliga utökningar av insatsen, t.ex. under semesterresor eller när den ordinarie personliga assistenten är sjuk. Det kan också gälla personlig assistans för personer som bor på institution eller i grappbostäd, om den enskilde önskar sådan och behov av assistans bedöms föreligga.


12 Riksdagen 1992/93. 1 samL Nr 159


\11


Tredje punkten. Insatsen ledsagarservice lämnas som ett led i strävan- Prop. 1992/93:159 dena att underlätta för den enskilde att ha kontakter med andra. För Bilaga 1 personkretsen i denna lag skall ledsagarservice ges enligt denna be­stämmelse om han begär det och inte enligt socialtjänstlagen. Avsikten är att den enskilde skall få hjälp med att komma ut bland andra männi­skor, exempelvis ledsagning för besök hos vänner eller vid deltagande i kulturlivet. Ledsagarservicen syftar fill att bryta den isolering som ofta blir följden av ett omfattande funktionshinder. Insatsen bör ha karak­tären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven.

Fjärde punkten. Biträde av en kontaktperson är en insats som kan komma i fråga både enligt den nuvarande omsorgslagen och socialtjänst­lagen. Någon förändring av begreppet kontaktperson i förhållande till vad som menas därmed i omsorgslagen är här inte avsedd. En kontakt­person skall vara en medmänniska. Såsom närmare utvecklats i den allmäima motiveringen bör insatsen ses som ett icke professionellt stöd som ges av en mämiiska med stort engagemang och intresse för andra människor. Något krav på särskild yrkeskompetens bör inte ställas.

En viktig uppgift för kontaktpersonen skall vara att bryta den funk­tionshindrades isolering genom samvaro och genom hjälp till fritids­verksamhet. Kontaktpersonen kan också ge råd till eller vara före­språkare för den funktionshindrade i olika situationer som inte är av så komplicerad natur att t.ex. god man eller juridisk expertis bör anlitas.

Någon särskild form för uppdraget bör inte finnas, såsom t.ex. rap­porteringsskyldighet till huvudmannen. Kommunens roll är på grand av uppdragets natur huvudsakligen att vara en förmedlare av kontaktperso­ner och att aktivt arbeta för att få människor att engagera sig som kontaktpersoner.

Femte punkten. Insatsen avlösarservice i hemmet avser att göra det möjligt för anhöriga, eller familjehemsföräldrar, all få avkoppling och uträtta sysslor utanför hemmet. Avlösarservice bör kunna erbjudas såväl som en regelbunden insats som en lösning vid akuta behov.

Sjätte punkten. Syftet med korttidsvistelse utanför det egna hemmet, som är en insats enligt omsorgslagen, är dels att den funktionshindrade personen skall erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga därigenom kan beredas avlösning i omvårdnadsarbetet. Insatsen kan därför delvis ses som ett alteraativ till insatsen avlösarservice i femte punkten. Korttidsvistelsen kan föriäggas i korttidshem eller i annan familj - stödfamilj. Sommarläger och kortkurser kan också utgöra en form av korttidsvistelse. Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som en regelbunden insats och som en lösning vid akuta behov. Insatsen bör också kunna ses som ett led i att bryta ett ensidigt beroende mellan bara och föräldrar.

Sjunde punkten. 1 kommunens skyldigheter enligt socialtjänstlagen ingår att bedriva fritidshemsverksamhet för skolpliktiga bara t.o.m. 12 års ålder. Det nu aktuella lagrammet ger bam över 12 år med funk­tionshinder rätt till korttidstillsyn utanför det egna hemmet före och efter skolans slut, under lovdagar, studiedagar och längre lov såsom sommar­lov. Denna rätt gäller i dag för psykiskt utvecklingsstörda enligt om­sorgslagen.

178


Åttonde punkten. Barn som trots olika stödåtgärder inte kan bo hos    Prop. 1992/93:159 föräldrar har enligt denna punkt rätt till boende i familjehem eller i    Bilaga I bostad med särskUd service för bara och ungdomar.

Familjehem innebär att baraet bor hos en annan familj än den egna. Det är här fråga om en plusinsats i förhållande till socialtjänstlagen med samma syfte som den särskilda omsorgen familjehem enligt omsorgs­lagen. Självfallet bör det ställas minst lika stora krav på de familjehem där bara placeras som en insats enligt denna lag som de som ställs av socialtjänsten i fråga om andra familjehem. Jag erinrar också om att vid rent privata placeringar gäller de allmänna regler om socialnämndens godkännande som finns i socialtjänstlagen.

Det går inte i alla situationer att dra en skarp gräns mellan vad som är korttidsvistelse i form av boende i en stödfamilj och vad som är boende i familjehem. Detta torde dock inte behöva innebära några praktiska svårigheter.

För en del bara är dock en bostad med särskild service för barn och ungdomar mer lämplig. Det är här fråga om bostäder med mångsidiga användningsmöjligheter där olika inslag av förstärkta resurser kan erbjudas. Det är ofta fråga om att tillgodose komplicerade omvårdnads­behov. I omsorgslagen och elevhemslagen talas i stället om elevhem. Denna beteckning har, som framgår av den allmärma motiveringen, med tiden dock blivit irrelevant för de former av boende som kan komma i fråga för bam och ungdomar utanför det egna hemmet och familje­hem. Bostad med särskild service för bam och ungdomar innebär en bostad för en grapp med behov av speciellt stöd. Det är i första hand omvårdnadsbehovet som föranleder valet av denna boendeform. Det är viktigt att de boende får det stöd och den stimulans som de behöver för att leva ett värdigt liv. Det bör därför vara ett litet antal bara eller ungdomar som bor i en och sainma lägenhet eller villa. För vissa funktionshindrade är detta särskilt viktigt, exempelvis för många bara med utvecklingsstöming och autism.

Ingenting hindrar dock att "elevhem" med utpräglat habiliteringssyfte behålls som en behandlingsresurs för bam med stort resavstånd (jfr förslaget till ändring i hälso- och sjukvårdslagen, kap. 5).

Boendeformeraa familjehem och bostad med särskild service för bara och ungdomar är frivilligt valda och skall i förhållande till baraets hem vara en kompletterande varaktig uppväxtmiljö. Gränsen mellan olika boendeformer bör vara mjuk och utgångspunkten bör vara att med föräldrahemmet som bas hitta den bästa lösningen för bamet eller den unge.

Inriktningen och utformningen av bostäderaa samt vikten av att exem­pelvis medicinska behov tillgodoses behandlas närmare i den allmänna motiveringen.

Nionde punkten. Denna punkt reglerar vuxnas rätt till bostad med särskild service eller annan särskilt anpassad bostad.

En bostad enligt denna punkt kan utformas på olika sätt. Tre huvud­former kan dock urskiljas. Det kan vara fråga om en av kommunen anvisad särskilt anpassad bostad utan fast bemanning eller en service-

179


bostad med visst fast basstöd genom anställd personal för anläggningen    Prop. 1992/93:159 eller slutligen en gmppbostad med erforderlig fast kollektiv bemanning    Bilaga I som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov.

Om den enskilde, med hjälp av övriga insatser enligt detta lagförslag och en viss grandanpassning av bostaden, klarar ett boende i en särskilt anpassad bostad utan fast bemaiming, kan detta vara att föredra framför servicebostad eller grappbostäd.

Med servicebostad avses en fullvärdig bostad med god tillgänglighet där omfattande service och vård kan ges dygnet rant. Bostaden upplåts på sedvanligt sätt. Servicehus är beteckning för en anläggning med flera servicebostäder, visst fast basstöd genom anställd personal för anlägg­ningen och gemensamma utrymmen för service och gemenskap. Ser­vicebostäder kan också vara förlagda i ett vanligt bostadshus.

Gruppbostad finns som en särskild omsorg enligt omsorgslagen. 1 en sådan skall finnas erforderlig fast kollektiv bemanning som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov. Syftet med denna boendeform är att vuxna funktionshindrade som inte klarar eget boende eller boende i servicebostad ändå skall ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem. Grappbostaden skall också ersätta bl.a. vård-hemsboende. Den är tänkt att vara ett bostadsaltemativ för den som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre kontinuerlig närvaro av personal är nödvändig.

Vårdhemmen och specialsjukhusen är under avveckling. De är inte att betrakta som lämpliga boendeformer. Vårdhemsboende och de som vistas på specialsjukhus har rätt att av kommunen få en bostad av här beskrivet slag. Det gäller också personer som befinner sig på sjukhem eller i annan långtidssjukvård, men som med fördel skulle kunna bo i någon annan här beskriven boendeform med större möjlighet att leva ett självständigt liv.

Såväl lägenheter som friliggande villor eller radhus kan tas i anspråk för grappboende. Personalbehovet kan vara varierande. Grappbostaden kan med fördel arrangeras som en grapp friliggande bostäder (bostads-grapp) där varje boende disponerar sin egen lägenhet, som ulgör den enskildes permanenta bostad samt har tillgång till gemensamt utrymme som också kan vara samlingsplats för personalen och ge möjlighet till samvaro för de boende. Hur bostädemas utformning och förläggning bör vara har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.9).

Grappens sammansättning har stor betydelse för möjligheten att ge innehåll och föratsättningar till en gemenskap som är betydelsefull för de boende.

Antalet boende i grappbostäd bör vara litet. För vissa svårt funktions­hindrade är det särskilt viktigt att antalet kontakter i den närmaste miljön är begränsade.

Det bör framhållas att vad som regleras i denna punkt är rätten att från kommunen erhålla en för ändamålet anpassad bostad och beträffan­de servicebostad och grappbostäd därtill hörande personellt stöd. Kost­nader för exempelvis mat ingår inte i insatsen utan är sådant som den

180


enskilde själv ansvarar för.  Den som ordnat sitt boende själv har,    Prop. 1992/93:159 liksom alla som ingår i lagens personkrets, möjlighet att få erforderligt    Bilaga 1 personellt stöd genom att åberopa någon eller några av de andra punk­tema i detta stycke.

Tionde punkten. Genom denna punkt tillförsäkras personer som är i yrkesverksam ålder, saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig rätt till daglig verksamhet. Av 7 § framgår att deima insats är förbehållen personer som avses i I § 1 och 2, dvs. samma grapper som omsorgs­lagen omfattar. Rätt till daglig verksamhet finns redan i dag för dessa grapper enligt omsorgslagen. Det kommunala ansvaret för att anordna meningsfull sysselsättning för den enskilde kan förverkligas genom dagcenterverksamhet eller på annat sätt, exempelvis genom stöd till organisationer, kooperativ m.fl. som anordnar olika sysselsättningsakti­viteter. Det skall dock inte vara fråga om några anställningsförhållan­den.

Vid utformningen av dagcenterverksamheten, precis som vid beslut om övriga insatser enligt den nya lagen, måste bestämmelseraa i 7 § om hänsyn till individuella behov m.m. beaktas. Utformningen av dag­centerverksamheten skall ske med beaktande av de berörda personemas funktionshinder. Verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål. Verk­samheten bör generellt sett ha som mål att utveckla den enskildes möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt. En allmän utgångspunkt är att staten har ansvar för arbetsmarknadsåtgärder och kommunema för annan sysselsättning. Enligt 15 § 4 hör det dock till kommunens uppgif­ter att medverka till att människor som tillhör personkretsen får tillgång till arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller hos Samhall. Det är därför viktigt att verksamheten bedrivs i nära samarbete med t.ex. arbetsförmedling, försäkringskassa och handikapporganisationer.

Beträffande irmehåUet i de olika verksamhetema kan samma typ av arbetsuppgifter förekomma såväl inom dagcenter och andra sysselsätt­ningsformer som hos Samhall och arbetsgivare på den reguljära arbets­marknaden. Skillnaden ligger snarare i utformningen av verksamheten, förekomsten av andra stöd- och träningsinsatser än arbete, anställnings-och löneformer, nivån på kraven att delta i en arbetsorganisation och i en produktionsprocess m.m.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.10) har närmare utvecklats hur verksamheten bör vara upplagd.

Andra stycket innebär att den som fyllt 65 år inte har rätt till personlig assistans enligt detta lagförslag.

I tredje stycket fastslås att omvårdnad ingår i insatsema avlösarser­vice, korttidsvistelse, korttidstillsyn, familjehem, bostad med särskild service för bara och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna samt daglig verksamhet.

Begreppet omvårdnad finns också i omsorgslagen. Precis som det beskrivs i dess förarbeten ligger i omvårdnaden en skyldighet att stödja och hjälpa funktionshindrade med dagliga personliga behov som de kan

181


ha svårigheter att själva klara. Exempel på sådana behov kan vara hjälp Prop. 1992/93:159 att sköta hygienen, att äta, att klä sig, att gå och förflytta sig liksom Bilaga I hjälp att klara t.ex. personliga inköp. Omvårdnaden skall ges utifrån den enskildes behov. Om den enskilde har personlig assistent bör det företrädesvis vara denne som ger omvårdnaden. 1 ansvaret för omvård­naden ligger också att hjälpa den enskilde så att han kan få den hälso­och sjukvård, tandvård samt de hjälpmedel han behöver.

De enskilda personeraas individuella, psykiska och fysiska behov skall kunna tillgodoses genom omvårdnaden.

Enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall varje kommun erbjuda en god hälso- och sjukvård, bl.a. åt dem som bor i en sådan bostad med särskild service som avses i 21 § tredje stycket socialtjänst­lagen. Varje kommun skall även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där. Kommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

Insatsema bostad med särskild service för bara och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna samt daglig verksamhet är också sådana bostäder resp. sådan verksainhet som avses i 21 och 10 §§ socialtjänst­lagen. Kommuneraa har därför ett hälso- och sjukvårdsansvar (exkl. läkarinsatser) enligt hälso- och sjukvårdslagen för personer som bor i bostad med särskild service resp. vistas i dagverksamhet.

Vad gäller medicinska omvårdnadsinsatser i övriga boende- eller vistelseformer (t.ex. familjehem eller korttidsvistelse i form av sommar­läger) samt läkarinsatser och olika expertstöd som landstinget förfogar över, så kan det vara nödvändigt för kommunen att samverka med landstinget. Det kan exempelvis även för ett bara som bor i familjehem finnas ett stort behov av medicinsk vård med snabb tillgång till livsnöd­vändig behandling.

I omvårdnadsbegreppet får också anses ligga att se till att misstankar om övergrepp och andra brott mot ftinktionshindrade polisanmäls, så att brotten i vederbörlig ordning blir utredda och föremål för åtgärd.

1 insatsema bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter.

10 §

Enligt bestämmelsens första stycke skall kommuner och landsting, om den enskilde så önskar, i samband med att en insats enligt lagen beviljas upprätta en plan i vilken beslutade och planerade insatser redovisas. 1 planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller landstinget som man känner till. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas.

Enligt andra stycket skall berört landsting och berörd kommun under­rätta varandra om upprättade planer.

Planen är till för att klargöra den enskildes behov av insatser samt underlätta samordning mellan de olika organ som individen får stöd av.

182


Samordningen underlättas av att utbyte av planer sker mellan landsting    Prop. 1992/93:159 och kommun och av att även andra organs åtgärder skall redovisas i    Bilaga 1 planen vid kännedom om sådana. Ett särskilt ansvar för samordning av insatser som skall tas upp i planer åvilar kommunen enligt 14 §.

Vid kommunikation mellan olika myndigheter måste sekretesslagens bestämmelser iakttas. Det innebär vanligtvis att den enskildes samtycke krävs för att en uppgift skall kunna lämnas vidare.

Alla planer skall upprättas och verkställas i samråd med den enskilde. Planeraas upprättande föratsätts kunna ske i administrativt enkla former.

11      §

Paragrafen handlar om utbetalning av ekonomiskt stöd enligt 9 § första stycket 2 till någon annan än den stödberättigade i vissa fall. Bestäm­melsen är formulerad med 16 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring som förebild och avser att omfatta samma situationer. En motsvarande bestämmelse finns också i 12 § förslaget till lag om assistansersättning.

12      §

Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet i denna paragraf har som förebild 20 kap. 4 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäk­ring. 1 16 § förslaget till lag om assistansersättning finns en liknande bestämmelse.

13 §

I paragrafen ges ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § 1 regeringsformen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för verksamhet enligt 9 § första stycket 6-10 till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

Regeringens befogenhet att utfärda verkställighetsföreskrifter följer direkt av 8 kap. 13 § regeringsformen.

14 §

Bestämmelsen ålägger kommunen ett särskilt samordningsansvar för alla insatser till den enskilde, även sådana som lämnas av andra organ (jfr 10 §). Kommunen skall verka för att insatseraa samordnas på ett för den enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Det innebär att kommunen aktivt bör verka för att få kunskap om andra organs åtgärder som skall redovisas i planen.

15 §

Paragrafen redogör i sju punkter för de uppgifter som ligger på kommu­nen utöver de insatser enligt 9 § som den ansvarar för. Uppgiftema kan i stor utsträckning sägas vara preciseringar, med inriktning på lagens personkrets, av socialtjänstlagens mer allmänna bestämmelser. Mot­svarande uppgifter finns i den nuvarande omsorgslagen.

183


Första punkten. Till socialnämndens uppgifter enligt socialtjänstlagen Prop. 1992/93:159 hör att genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja fömt- Bilaga I sättningama för goda levnadsförhållanden. Jag har i den allmänna motiveringen förespråkat vissa tillägg i socialtjänstlagen under rabriken "omsorger om människor med handikapp". Enligt detta tillägg skall socialnämnden göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för människor med funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.

Denna punkt preciserar kommunens ansvar ytterligare vad gäller den här lagens personkrets. Kommunen skall fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är.

Andra punkten. De som tillhör personkretsen i denna lag har ofta ett sammansatt behov av stöd som kräver insatser av flera olika samhälls­organ. Kommunen har till uppgift att verka för att de personer som tillhör personkretsen får sina olika behov tillgodosedda.

Tredje punkten. Skyldigheten att informera om mål och medel tar sikte främst på behovet av information till personer som tillhör lagens per­sonkrets, deras anhöriga samt personer som är i allmän tjänst. Infor­mation till allmänheten i syfte att öka kännedomen om behoven hos personer med omfattande funktionshinder kan också behöva lämnas.

Fjärde punkten. I kommunens uppgift att verka för att personer får ett arbete ingår dels förberedelse för arbete genom dagcenter för den som har nytta av sådan verksamhet, dels att verka för att personer som vill få möjlighet till arbete anmäls till arbetsförmedlingen. Här ingår också medverkan till att inskolningsplatser eller möjligheter till praktik skapas. Altemativt skall kommunen verka för att den enskilde får tillgång till studier.

Femte punkten. Skyldigheten att verka för att det allmänna fritids- och kulturatbudet blir tillgängligt avser dels sådana aktiviteter som anordnas av kommunen, dels verksamhet som anordnas av andra huvudmän. I kontakter med privata arrangörer av fritids- och kulturverksamhet åligger det kommunen att verka för att verksamheten blir tillgänglig för personer med omfattande funktionshinder.

Sjätte punkten. Beslut om förordnande av förmyndare, förvaltare eller god man - eller om upphävande av sådant förordnande - kan ha stor betydelse för den enskilde. Därför har kommunen här ålagts att vid behov ta initiativ i sådana frågor. Kommuneraa har enligt socialtjänst­förordningen (1981:750) visserligen redan en skyldighet att ta initiativ i dessa frågor. Detta ansvar för kommunen har här lagfästs när det gäller lagens personkrets. Sådan skyldighet föreligger i dag för landstingen enligt omsorgslagen.

I föräldrabalken finns bestämmelser om förmyndare, förvaltare och god man.

Förmyndarskap avser personer under 18 år. Föräldrama är förmyn­dare. Om föräldrama avlider skall tingsrätten förordna ny förmyndare. 1 vissa fall kan förmyndare som av någon anledning inte längre är lämplig enfledigas av tingsrätten.

184


Förvaltare kan av tingsrätten utses för person som "på grand av    Prop. 1992/93:159 sjukdom,  hämmad  förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller    Bilaga 1 liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person". Förvaltarskapet kan begränsas till vissa typer av rättshandlingar. Förvaltaren har inom ramen för sitt uppdrag rätt att företräda den person för vilken han är förordnad.

Om det är tillräckligt skall i stället för förvaltare förordnas en god man. En god man har till skillnad mot en förvaltare inte möjlighet att besluta mot vad den person önskar, för vilken han är förordnad. Gode mannen är mer att betrakta som en rådgivare, men med möjlighet att i viss utsträckning företräda den person för vilken han är förordnad i olika rättsliga angelägenheter. Bl.a. kan gode mannen ta initiativ till att den ftinktionshindrade personen får stöd enligt derma eller annan lag.

Sjunde punkten. Genom samverkan med handikapporganisationer kan de erfarenheter som personer med funktionshinder själva besitter till­föras verksamheten. Formeraa för samarbetet bör bestämmas av kom­munerna och organisationeraa själva utifrån lokala föratsättningar.

16 §

Landstingens och kommuneraas ansvar enligt detma lag gäller enligt första stycket jämfört med Qärde stycket gentemot dem som är bosatta inom landstinget resp. i kommunen.

Vid bedömning av frågan om var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens bestämmelser om rätt folkbok­föringsort. En person kan alltså i regel anses bosatt på den ort där han är folkbokförd.

Andra stycket imiebär en nyhet i förhållande till omsorgslagen. Be­stämmelsen har till syfte att underlätta för funktionshindrade att flytta mellan olika kommuner. Särskilt för den som är beroende av bostad med särskild service kan detta annars vara ett problem. Genom denna bestämmelse har den enskilde, om han vill flytta från en kommun till en annan, rätt att i förväg få besked av inflyttningskommunen om rätt till insatser i den konununen. Avsikten att flytta till kommunen måste dock vara klar och bestämd. Den enskilde kan exempelvis inte kräva för­handsbesked av flera kommuner för samma tid. En ansökan om för­handsbesked från en person som tänker bosätta sig i kommunen skall behandlas på samma vUlkor som om han var bosatt där. Skyldigheten att tillhandahålla insatser inträder dock först sedan sökanden flyttat till kommunen.

Inflyttningskommunen skall utan dröjsmål planera och förbereda för att ta emot den funktionshindrade personen med de insatser som för­handsbeskedet ger honom rätt till om han bosätter sig i kommunen. Det måste dock accepteras att det kan ta viss tid för inflyttningskommunen att ordna t.ex. en grappbostäd.

Lagrådet har förordat att förhandsbeskedets giltighetstid begränsas till sex månader, räknat från den dag då den eller de insatser som för­handsbeskedet omfattar blir tillgängliga för den enskilde. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

185


Bestämmelsen i tredje stycket handlar om landstingets och kommunens Prop. 1992/93:159 ansvar för insatser åt den som mera tillfälligt vistas i landstinget eller Bilaga I kommunen. En tillfällig vistelse kan vara såväl en tillfällig genomresa som några månaders boende i en sommarbostad. Om behov av insatser uppkommer under den tillfälliga vistelsen föratsätts landstinget eller kommun kunna tillhandahålla de tillfälliga stödinsatser som den enskilde behöver omedelbart. Det bör närmast vara fråga om tillfälliga bostads­erbjudanden och de insatser som avses under 9 § första stycket 1-4. Det ansvar som avses här är ansvaret för att resurser ställs till förfogande vid akuta situationer. Bestämmelsen har jämkats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Enligt fjärde stycket skall såvitt avser landstingets förpliktelser vad som sägs i denna paragraf om kommunen i stället gälla landstinget.

17 §

Lagen ger landstinget resp. kommunen organisatoriskt och kostnads­mässigt ansvar för ifrågavarande insatser till den enskilde. Enligt/öma stycket i derma paragraf kan landstinget eller kommunen uppdra tUl annan (enskild, stiftelse, företag, annan kommun etc.) att tillhandahålla dessa insatser genom avtal med landstinget/kommunen. Det skall vara fråga om själva utförandet av stödet eller servicen. Myndighetsutövning, t.ex. beslut om insatser, iimefattas därför inte i de uppgifter som kan överlåtas på någon annan.

Andra stycket tillåter ändring av huvudmannaskap på så sätt att an­svaret för en uppgift enligt lagen genom avtal kan överflyttas från landsting till kommun eller från kommun till landsting. Vad som i lagen sägs om landstinget resp. kommunen gäller då den nya huvudmannen. Detta underlättar en lokal anpassning av verksamheten.

Tredje stycket. Om en överlåtelse av huvudmannaskap skett får överlå­taren enligt detta stycke lämna sådant ekonomiskt bidrag till mottagaren som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse skett från landsting till samfliga kommuner inom landstinget ges också kommuner­na befogenhet att läinna ekonomiskt bidrag till varandra, om det behövs för att jämna ut kostnadema mellan kommunema.

Motsvarande möjligheter finns idag i omsorgslagen liksom i flera andra lagar. Bestämmelsen är till för att de huvudmannaskapsföränd­ringar som är motiverade av lokala förhållanden skall kuima regleras ekonomiskt mellan parteraa och därmed underlättas.

1 de fall samtliga kommuner inom ett landsting övertar ansvaret för samma särskilda insats eller insatser kan landstinget sänka sin skattesats så mycket som motsvarar de minskade kostnaderaa. Utrymme finns då för kommuneraa att höja sin skatt med högst lika mycket. 1 vissa kom­muner kan dock de ökade kostnadema motsvara en större höjning av skatten än som motsvarar sänkningen av landstingsskatten. 1 andra kommuner är då förhållandet det motsatta. I sådana fall kan en förat­sättning för kommunalisering vara att kommuneraa kan utjämna kost­naderaa sig emellan. Den föreslagna bestämmelsen ger kommunerna

186


befogenhet att lämna bidrag till varandra om det behövs för att jämna ut    Prop. 1992/93:159
kostnadema mellan dem.
                                                 Bilaga 1

Systemet med kostnadsutjämning mellan kommunerna eller med bi­drag mellan landsting och kommuner bör endast användas övergångsvis.

18 §

Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade att erhålla assistansersättning får kommunen ta ut avgift för biträde av personlig assistent inom ramen för sådan ersättning. Även om den enskilde inte har ansökt om assistansersättning, trots att han kan antas ha rätt till sådan ersättning, så skall kommunen enligt förslaget till lag om assistansersättning göra en anmälan till försäkringskassan. Försäk­ringskassan har då att självmant pröva frågan om assistansersättning. En redaktionell ändring har gjorts i bestämmelsen i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.

19 §

Även i vissa andra fall får avgifter tas ut av dem som har folkpension i form av hel förtidspension eller hel ålderspension eller som har annan inkomst av motsvarande storlek. Det senare betyder att exempelvis även den som har arbetsinkomst, sjukpenning eller kapitalinkomster som i storlek kan jämföras med, dvs. som ligger i närheten av, eller som överstiger de i bestämmelsen särskilt nämnda inkomsteraa omfattas av bestämmelsen. Den som har en kombination av olika slags inkomster, som sammantaget kan sägas motsvara de särskilt nämnda inkomsteraa omfattas också av bestämmelsen.

För bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter får sålunda i dessa fall skäliga avgifter tas ut enligt de grander som kommunen be­stämmer. Avgiftema får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Hänsyn måste dock tas till att den enskilde skall tillförsäkras tillräckliga medel för sina personliga behov, t.ex. mat, kläder, tandvård, fritid och semester. Även 7 § måste beaktas där det sägs att den enskilde genom insatser enligt lagen skall tillförsäkras goda levnadsvillkor.

Med anledning av ett uttalande av JO den 30 december 1992 vill jag framhålla att reglema i många fall möjliggör alt boendet organiseras som vanliga hyresförhållanden, och att reglerna om kommunalt bostads­tillägg tillämpas. Boendets rättsliga grand, i form av en rättighet i denna lag, och de begränsningarna i avgiftshänseende sora finns imiebär dock vissa rättsliga skillnader gentemot vanliga hyresförhållanden.

20 §

Denna bestämmelse har 34 § andra stycket socialtjänstlagen som mo­dell. Den innebär att föräldrar till ett barn under 18 år som erhåller en insats - exempelvis i form av familjehem eller korttidshem - vilken innebär att bamet får omvårdnad m.m. i ett annat hem än det egna, på

187


motsvarande sätt som andra föräldrar skall stå för sitt bams kläder,    Prop. 1992/93:159 mat, fritidsverksamhet, o.d. Det skall ske genom att de i skälig ut-    BUaga 1 sträckning bidrar till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kom­munen får också i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser bar­net.

Regeringen har enligt 8 kap. 12 § första stycket 1 regeringsformen möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter om avgifter och ersätt­ning för kostnader. Såsom Lagrådet påpekat bör dock inte någon erinran om denna befogenhet göras i lagen. Lagrådsremissens förslag till sådan erinran har därför utgått.

21 §

I andra fall än som anges i 18-20 §§ är insatser som ges enligt denna lag avgiftsfria.

22 §

Ledningen av landstingets och kommunens verksamhet enligt denna lag skall utövas av en eller flera nämnder. Om huvudmannen väljer att fördela uppgifteraa på flera nämnder är detta således möjligt. Paragra­fen har ändrats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Utformningen av bestämmelsen är i linje med den ökade organisato­riska frihet för landstingen och kommunema som följer av kommunal­lagen (1991:900).

23 §

Bestämmelsen, vars lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till lagrådsremissens förslag, innebär att enskild verksamhet som avser kortfidstillsynoch korttidsvistelse, boende i familjehem eller bostad med särskild service och daglig verksamhet inte får bedrivas yrkesmässigt med mindre än att länsstyrelsen givit fillstånd. Länsstyrelsen har enligt bestämmelsen rätt att inspektera verksamheten. Att länsstyrelsen har ansvar för den regionala tillsynen över verksamhet enligt denna lag framgår av 26 §.

Eftersom tillhandahållande av insatser enligt lagen ytterst är ett ansvar för kommmunen och föratsätter avtal med kostnadsansvarig kommun, är det naturligt att den kommun där verksamheten är belägen har ett tillsynsansvar och en inspektionsrätt. Om det, efter överlåtelse, är landstinget som ansvarar för uppgiften i fråga så är det landstingets motsvarande nämnd som har tillsynsansvaret.

Med enskild avses även juridisk person.

24 §

Enligt denna bestämmelse kan länsstyrelsen förelägga den som bedriver enskild verksamhet enligt 23 §, att avhjälpa allvarligt missförhållande som upptäckts inom verksamheten. Med allvarligt missförhållande menas den grad av missförhållande som i dag ger länsstyrelsen möjlig-

188


het att förbjuda en enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. Om    Prop. 1992/93:159 föreläggandet inte följs kan länsstyrelsen återkalla tillståndet. Paragrafen    Bilaga 1 har jämkats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

25 §

Socialstyrelsen skall, enligt denna bestämmelse, ha det övergripande tillsynsansvaret över verksamhet enligt denna lag. Meningen är att Socialstyrelsen skall ha samma centrala tillsynsfunktion som över verk­samhet enligt socialtjänstlagen, I bestämmelsen framhålls särskilt att till tUlsynen hör att följa, stödja och utvärdera verksamheten samt informe­ra om den och stimulera till vidareutveckling.

26 §

Den mer regionalt förankrade tillsynen utövas enligt första stycket i denna paragraf av länsstyrelsema. Däri ingår den direkta tillsynen, dvs. tillsynen över enskilda ärenden och tillsynen över verksamheter i enskil­da kommuner i länet. Detta är i överensstämmelse med vad som gäller för socialtjänsten enligt socialtjänstlagen.

Utöver tillsynsfunktionen har länsstyrelserna enligt andra stycket vissa servicefunktioner gentemot kommuner, landsting och allmänhet, såsom att ge råd och information samt främja samverkan i planering mellan kommuneraa, landstingen och andra samhällsorgan.

27 §

Av första stycket framgår att talan mot vederbörande nämnds beslut angående insats enligt 9 §, utbetalning till annan enligt 11 §, återbetal­ning enligt 12 § och förhandsbesked enligt 16 § andra stycket samt länsstyrelsens beslut om tillstånd till enskild verksainhet enligt 23 § och föreläggande eller återkallelse enligt 24 § kan föras av den enskilde genom förvaltningsbesvär med länsrätten som första instans. Domstolen kan pröva ärendet i dess helhet och i förekommande fall sätta elt nytt beslut i det överklagade beslutets ställe.

Har nämnden avslagit den enskildes begäran skall nämnden ange hur man överklagar. Mål om lillstånd att driva enskild verksamhet enligt omsorgslagen överklagas till kammarrätten. Enligt ll § i den föreslagna lagen om införande av lagen om stöd och service till vissa funktions­hindrade skall ett tillstånd enligt omsorgslagen fortsätta att gälla som ett tillstånd enligt den nya lagen. Detta innebär att den som överklagar ett beslut om lillstånd den I januari 1994 eller senare skall överklaga till länsrätten oavsett när beslutet fattats. Mål som anhängiggjorts hos kammarrätten före den dagen avgörs dock av kammarrätten som första instans.

Om den enskilde överklagar ett avslagsbeslut avseende rätt till insats skall domstolen avgöra om rätt till den begärda insatsen föreligger. Om sådan rätt föreligger kan domstolen förplikta den ansvarige huvudman­nen att tillhandahålla insatsen eller visa raålet åter till den ansvarige

189


huvudmannen. Det torde normalt inte finnas anledning för domstolen att    Prop. 1992/93:159 vid bifall till överklagandet gå närmare in på utformningen av den    Bilaga 1 avsedda stödinsatsen. Det ankommer i första hand i stället på veder­börande nänmd att bestäraraa det närmare innehållet i stödinsatsen.

Lagrådet framhöll vid tillkomsten av nu gällande omsorgslag att det emellertid kan tänkas fall då den enskilde visserligen kommer i åtnjutan­de av viss orasorg, men gör gällande att innehållet i den länmade orasorgen inte fyller lagens krav på hur en sådan omsorg bör vara beskaffad. Ora t.ex. en person är missnöjd med en viss stödinsats sora erbjuds honom och önskar tillgång även till annan eller mer kvalificerad hjälp måste han rimligen ha rätt att av domstolen få prövat om det han erhåller uppfyller lagens krav eller om lagen föratsätter en högre nivå på insatsen.

Domstolsprövningen kommer i dessa fall sålunda att avse just utforra­ningen av den särskilda insatsen, i vart fall på det sättet att domstolen uttalar sig om den lämnade insatsen är tillräcklig med beaktande av innehållet i 3 och 5 §§ omsorgslagen (motsvaras närmast av 5-7 §§ i den nya lagen).

Jag gör samma bedömning när det gäller insatser enligt den nya lagen. Jag vill tillägga att detta torde innebära att beslut om viss utformning av en insats eller ora ändring av en tidigare läranad insats i regel måste anses utgöra för den enskilde överklagbara beslut.

Andra stycket fastställer att beslut i frågor som avses i första stycket skall gälla omedelbart, dvs. de skall omedelbart verkställas i enlighet med sin lydelse. Detsamma gäller domstolamas beslut i sådana frågor. Domstolama får dock i enskilda raål förordna att ett beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft. Det kan vara raotiverat exempelvis av sociala skäl när kammarrätten upphäver ett beslut ora att bevilja särskil­da insatser som har meddelats av länsrätten.

28 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver tillståndspliktig enskild verksainhet utan att ha tillstånd (tillstånd har inte sökts, inte beviljats eller återkallats) kan enligt denna bestämmelse dömas till böter. Para­grafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

29 §

Bestämmelsen avser att skydda personliga uppgifter rörande de funk­tionshindrade som genom en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet får särskilt stöd eller särskild service enligt denna lag. Enligt paragrafen får den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksarahet som avser insatser enligt denna lag, inte obehörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. Tyst­nadsplikten omfattar alltså inte bara anställda inora verksamhet som kräver lillstånd enligt lagen, utan även exempelvis någon som yrkes­mässigt arbetar med att länma personlig assistans utan att vara anställd av kommunen.

190


I och med att verksamheten skall vara yrkesmässigt bedriven omfattas    Prop. 1992/93:159 i allmänhet exempelvis kontaktpersoner och familjehem inte av denna    Bilaga I bestämmelse. Det kan dock föreligga ett sådant uppdragsförhållande mellan kommunen och en person att denne i stället omfattas av sekre­tesslagen (se prop. 1979/80:2 s. 127).

En motsvarande regel föreslås bli införd i socialtjänstlagen.

I det allraännas verksamhet gäller sekretesslagens regler om handlings­sekretess och tystnadsplikt.

14.2 Förslaget till lag om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt upp­hör omsorgslagen, införandelagen till omsorgslagen (med vissa undan­tag) och elevhemslagen att gälla, eftersom den nya lagen ersätter dessa lagar och däratöver har ett utökat tillämpningsområde, både vad gäller personkrets och insatser.

Införandelagen till omsorgslagen har bestämmelser om att vissa regler om specialsjukhus och vårdhem i den i övrigt upphävda lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall vara kvar under en övergångsperiod. Dessa äldre bestämmelser har sedan kompletterats och ändrats i införandelagen till omsorgslagen. Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen behöver dessa bestäm­melser i vissa delar vara kvar under ytterligare en tid.

I denna paragraf förklaras vad som i denna lag menas med omsorgs­lagen, införandelagen till omsorgslagen, elevhemslagen och den nya lagen.

Enligt första stycket första punkten skall landstingen t.o.m. den 31 december 1995 ansvara för insatser enligt 9 § första stycket 4 och 6-10 i den nya lagen för personer sora avses i 1 § 1 och 2 samma lag, dvs. till utvecklingsstörda m.fl. som i dag omfattas av omsorgslagen. De insatser som avses är kontaktperson, korttidsvistelse, korttidstillsyn, de olika boendeformeraa och daglig verksamhet, dvs. verksamheter sora landstingen har i dag enligt orasorgslagen.

Enligt andra punkten skall landstingen under sainma tid i vissa fall ansvara för särskilt boende, enligt 9 § första stycket 8 i den nya lagen, för bara med fysiska funktionshinder som orafattas av 1 § 3 i den nya lagen. Det är här fråga om situationer som i dag regleras i elevhems­lagen.

191


Första stycket innebär endast att landstingen övergångsvis är huvud-    Prop. 1992/93:159 män i stället för kommunema. Det är den nya lagen som skall tilläm-    Bilaga I pas. Verksamhet, tillsyn m.m. regleras således av den nya lagen och inte av de upphävda lagaraa.

Rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § första stycket 1 i den nya lagen berörs inte av denna bestämmelse, eftersom dessa insatser även enligt den nya lagen faller under landstingets ansvar.

Av bestämmelsen följer att kommuneraa gentemot omsorgslagens personkrets redan från ikraftträdandet av den nya lagen får ansvar för insatsema personlig assistans, ledsagarservice och avlösarservice i hemmet, dvs. insatser som i dag inte finns reglerade i omsorgslagen. Likaså svarar kommunen för andra insatser än bostad i anslutning till skola eller förskola för de barn sora avses i andra punkten.

För andra personer än de som avses i första stycket svarar kommuner­na från ikraftträdandet av den nya lagen för samtliga insatser utom råd­givning och annat personligt stöd.

För de landsting och koitununer, som inte har utnyttjat möjligheten till frivillig överföring av huvudmannaskap enligt 4 § före den 1 januari 1996, inträder huvudraannaskapsförändringaraa till följd av ansvars­fördelningen i den nya lagen vid det datumet.

Eftersom enskild verksamhet i dessa fall föratsätter avtal raed kost­nadsansvarigt landsting har ifrågavarande landsting enligt andra stycket rätt att utöva tillsyn över verksamheten.

Bestämmelsen ger de landsting och kommuner som så önskar möjlighet att före den I januari 1996 till kommunema överföra ansvaret för verk­samhet som landstinget är huvudman för enligt 3 §. Det föratsätter att landstingen med resp. kommun träffar avtal ora överförandel.

Har en överenskommelse enligt denna paragraf träffats får, genora hänvisningen i sista meningen till 17 § tredje stycket i den nya lagen, landstinget lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motive­ras av överenskommelsen. Har överlåtelse skett till samtliga koramuner inom landstinget får kommuneraa lämna ekonomiskt bidrag till varan­dra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommuneraa.

Denna bestämmelse är bara tillämplig på frivilliga överföringar, före den I januari 1996, av uppgifter som avses i 3 §.

För den som vid den nya lagens ikraftträdande redan erhåller en insats enligt någon av de upphävda lagaraa gäller enligt denna paragraf att han eller hon utan särskilt beslut skall anses ha blivit beviljad motsvarande insats enligt den nya lagen. Om behovet av insatsen upphör, upphör naturligtvis även rätten till insatsen. Bestämmelsen innebär t.ex. att de som bor på elevhem enligt elevhemslagen skall ha fortsatt rätt till sådant boende till dess behovet upphör.

192


                                                                              Prop. 1992/93:159

De nuvarande specialsjukhusen och vårdhemmen för utvecklingsstörda    Bilaga 1 skall avvecklas och ersättas med andra boendeformer. Detta var inrikt­ningen också i införandelagen till omsorgslagen.

Liksom då har nu en planeringsskyldighet för avveckling införts. Eftersom kommuneraa är de som slutligen skall ta ansvar för insatseraa gentemot de utvecklingsstörda som idag bor på specialsjukhus och vårdhem, har landsting och kommuner gemensamt att planera för denna avveckling.

Avvecklingsplaner skall därvid vara upprättade och inlämnade till Socialstyrelsen senast den 31 december 1994. Dessa bör innehålla dels en allraän plan om hur avvecklingen skall ske, dels en förteckning över personer som resp. kommun, med anledning av avvecklingen, har att bereda bostad. Planeringen skall avse personer som bor på specialsjuk­hus och vårdhem som drivs av landsting, kommun och enskilda vård­givare. De enskilda vårdhem som avses är sådana som Socialstyrelsen godkänt som vårdhem för utvecklingsstörda (jfr 10 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda).

Enligt första stycket får specialsjukhus och vårdhem användas för sitt hittillsvarande ändamål under avvecklingstiden. Andra meningen, som har sin motsvarighet i införandelagen till omsorgslagen, avser att ut­trycka att vård i specialsjukhus och vårdhem under avvecklingstiden så långt möjligt skall jämställas med särskilda insatser enligt den nya lag­en. Möjligheten att få exempelvis kontaktperson samt fritids- och kultur­utbud är lika viktig för dessa personer som för den nya lagens person­krets i övrigt.

Beträffande avgifter gäller dock 4 § införandelagen till omsorgslagen (som i sin tur hänvisar till 56 § i 1967 års omsorgslag) i stället för 19 och 20 §§ i den nya lagen. Sista meningen i stycket föreskriver, på samma sätt som införandelagen till omsorgslagen, att vissa bestämmel­ser i hälso- och sjukvårdslagen skall tillämpas vid specialsjukhusen. Det gäller frågor om personal, överläkare och behörighet till tjänster.

1 andra stycket förbjuds nyintagning i specialsjukhus och vårdhem i andra fall än när det är fråga om vård oberoende av saratycke. Begrep­pet nyintagning betyder här intagning för ett stadigvarande boende. Förbudet mot nyintagning skall alltså inte hindra rent tillfälliga place­ringar som görs i akutsituationer i avvaktan på mer permanenta lösning­ar.

Ett ytterligare steg har i och med denna bestäraraelse tagits i avveck­lingen av specialsjukhus och vårdhem. Införandelagen till omsorgslagen tillåter nyintagning för vuxna om det finns synnerliga skäl. Detta blir nu, med det angivna undantaget, inte längre möjligt.

Av bestämmelsen framgår dock att nu gällande regler om vård obero­ende av samtycke i införandelagen till omsorgslagen tills vidare skall


13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159


193


fortsätta gälla. Tillämpningsområdet är begränsat till den äldre lagens    Prop. 1992/93:159 personkrets. Det är här fråga om ett mycket litet antal personer där    Bilaga 1 svårigheter kan föreligga att anordna adekvat vård inom ramen för den nya lagen. Denna fråga måste beredas ytterligare innan bestämmelsema kan upphävas.

Av 6 § framgår att landstingen och kommunema gemensarat skall upprätta avvecklingsplaner för specialsjukhus och vårdhem senast den 31 december 1994. Avvecklingsplanema omfattar då också den vård oberoende av samtycke som bereds där.

Första stycket klargör att det är landstinget som är huvudman för specialsjukhus och vårdhem, i den mån huvudmannaskapet för vårdhem inte övergått till en komraun enligt 10 §. Det inträder inte någon auto­matisk huvudmannaskapsförändring den I januari 1996, som för insat­seraa enligt den nya lagen. Ledningen skall utövas av den nämnd som utövar ledningen av landstingets eller, efter överlåtelse, kommunens verksamhet enligt den nya lagen. Därmed framhålls vikten av samord­ning mellan de olika boende- och omsorgsformema.

Enligt andra stycket gäller fortfarande den gamla ordningen för tillsyn över vårdhem och specialsjukhus.

9§

Bestämmelsen har sin motsvarighet i införandelagen lill omsorgslagen. Den kommunala nänmd som har ansvar för insatsema enligt den nya lagen har regelbundet och minst en gång om året, i samråd med lands­tingets motsvcirande nänmd, att överväga om boendet för dem som bor på specialsjukhus och vårdhem kan försätta i någon boendeform enligt den nya lagen. Eftersom landstingen är huvudmän för specialsjukhus och vårdhem skall den kommunala nämnden vid övervägandet samråda med landstingets motsvarande nänmd.

10 §

Ett landsfing har enligt derma bestämmelse möjlighet att överlåta ansvar för uppgifter på vårdhem till en kommun. Specialsjukhus bör, med hänsyn till att dessa utgör sjukvårdsinrättningar, kvarstå i landstingets regi till dess de läggs ned. Landstingen kan därför inte överlåta denna verksamhet till kommuner.

11 §

Precis som vid övergången till bestämmelseraa i omsorgslagen skall ett tillstånd till enskild verksamhet enligt äldre lagstiftning fortsätta att gälla som ett tillstånd enligt den nya lagen.

1 den raån de givna tillstånden är villkorade - tidsraässigt eller på annat sätt - gäller även dessa villkor. Ora ett tillstånd har tidsbegränsats skall omprövningen för ett fortsatt tillstånd ske enligt bestämraelserna i

194


24 § nya lagen. Paragrafen har jämkats redaktionellt med anledning av    Prop. 1992/93:159
lagrådsgranskningen.
                                                      Bilaga I

12 §

Bestämmelsen syftar till att underlätta övergången från det gamla regel­systemet till det nya.

14.3 Förslaget till lag om assistansersättning

1 och 2 §§

Paragrafema anger att lagens föreskrifter gäller ersättning av allmänna raedel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans, s.k. assistansersättning, att det är Riksförsäkringsverket och de allmän­na försäkringskassorna som handlägger dessa frågor och att beslut om ersättning fattas av den försäkringskassa där sökanden är inskriven enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) eller skulle ha varit inskriven om han fyllt 16 år.

Rätten till assistansersättning gäller enligtförsta stycket, raed de undan­tag som anges i 4 §, den som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ora han inte har fyllt 65 år och har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Med personlig assistans avses enligt andra stycket detsamma som i LSS.

Rätt till biträde av personlig assistent eller ekonoraiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del kostnaden inte täcks av assis­tansersättning från försäkringskassan, finns reglerad som en särskild insats enligt LSS. Kommunerna, som har ansvar för denna insats, har således genom LSS ett gmndläggande ansvar för att alla inom lagens personkrets som behöver personlig assistans får sådan assistans.

Beträffande begreppet personlig assistans, när en person skall anses ha behov av personlig assistans och omfattningen av den personliga assis­tansen hänvisas i tillämpliga delar till specialmotiveringen till bestäm­melsen om personlig assistans i 9 § första stycket 2 LSS (avsmtt 14.1). Enligt 14 § skall kommunen höras i ärenden om assistansersättning.

Med daglig livsföring menas fömtsebara, kontinuerliga eller ofta återkommande aktiviteter eller situationer av vardagligt slag. Det är det genomsnittliga stödbehovet per vecka som försäkringskassan skall be­döma. Stödbehovet kan således variera från dag till dag, raen sett över veckan skall behovet överstiga 20 tiraraar.

Avsikten är, som fraragår av 6 §, att denna grapp skall få assistanser­sättning från första timmen och att kommunens ansvar enligt LSS för kostnader för personlig assistans normalt inte skall behöva aktualiseras gentemot dem som har ett vårdbehov överstigande 20 timmar i veckan. Däremot är kommunen skyldig att mot avgifter faktiskt tillhandahålla

195


biträde av en personlig assistent om den enskilde så önskar. Kommunen    Prop. 1992/93:159 kan också behöva gå in med eventuella kompletterande insatser, exem-    Bilaga 1 pelvis vid tillfälliga ökningar av behovet av personlig assistans. Detta har  utvecklats  närmare   i   specialmotiveringen  till  9 § första  styc­ket 2 LSS (avsnitt 14.1).

Om den försäkrade bor på en institution eller i en grappbostäd utges inte assistansersättning för assistansbehov under den tiden. 1 en grapp­bostäd, liksom på en institution, skall finnas erforderlig fast kollektiv bemanning som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov. I den allmänna mofiveringen (avsnitt 3.2.9) har närmare angetts vad som avses med grappbostäd.

Av första stycket framgår att en ansökan skall ha skriftlig form. Om sökanden är underårig eller av annan anledning inte själv kan göra ansökan gäller de vanliga reglema om legala ställföreträdare enligt föräldrabalken.

Om en person som kan antas har rätt till assistansersättning, eller en ställföreträdare för denne, hos en kommun begär biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt LSS skall kom­munen enligt andra stycket anmäla det till försäkringskassan som då har att ta upp frågan om assistansersättning även om den enskilde själv inte skulle gör någon sådan ansökan. Kostnader för personlig assistans som är tänkta att finansieras genom försäkringskassan bör inte kunna över­vältras på kommunen genom att den enskilde underlåter att ansöka om assistansersättning. Med denna lösning kan kommunen således genom anmälan till försäkringskassan möjliggöra att assistansersättning utges när den enskilde är berättigad till det även i fall då någon ansökan inte gjorts. Med hänsyn till innehållet i 14 kap. I § sekretesslagen (1980:100), liksom även 1 kap. 5 § samma lag, kan en sådan anmälan göras utan hinder av eljest gällande sekretess. Bestämmelsen har ändrats redaktionellt i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.

Tredje stycket innehåller en regel om att ersättning inte kan utges retroaktivt för längre tid än tre månader. Reglema motsvarar i sak vad som gäller för exempelvis vårdbidrag i 16 kap. 5 § AFL.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär, sora redan sagts under 3 §, att assistansersättningen skall omfatta det stödbehov som den enskilde i genomsnitt har i sin dagliga livsföring, från första timmen.

Bestämmelsen innebär att försäkringskassan i sUt beslut om assistans­ersättning skall ange det antal timmar med personlig assistans per vecka som den enskilde funktionshindrade har rätt att få ersäuning för (be­viljade assistanstimmar). Utbetalning sker sedan, i enlighet med 10 §,

196


för det antal timmar som assistans faktiskt lämnats och för de faktiska    Prop. 1992/93:159 kostnadema inom ramen för beviljade assistanstimmar och det av rege-    Bilaga 1 ringen fastställda högsta beloppet per tirame.  Beslut om beviljade assistanstimmar gäller tills ändring eventuellt sker enligt 7 §.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fömtsätts med­dela närmare föreskrifter om beräkning av assistansersättningen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafens första stycke innebär att ett beslut om assistansersättning skall gälla oförändrat under två år, om inte väsentligt ändrade förhållan­den inträffar dessförinnan. Avsikten är att den enskilde skall ha möjlig­het att föratse sin ekonomiska situation, t.ex. om han själv vill anställa en personlig assistent. Sedan två år förflutit, eller dessförinnan vid väsentligt ändrade förhållanden, skall dock omprövning ske av om föratsättningaraa för assistansersättning föreligger och av det antal assistanstimmar som ersättning skall kunna utges för (beviljade assis­tanstimmar). Självfallet skall prövning också ske om den enskilde ger in en ny ansökan därför att stödbehovet ökat.

Paragrafens andra stycke innehåller en regel om när ändring av assis­tansersättning vid väsenfligt ändrade förhållanden skall börja gälla. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt denna bestämmelse kan försäkringskassan i vissa fall fatta provi­soriska beslut om assistansersättning. Motsvarande bestämmelser åter­finns i 20 kap. 2 a § AFL. 1 lagrådsremissen finns en hänvisning till 20 kap. 2 a § AFL. Såsom Lagrådet påpekat underlättas dock läsningen betydligt om frågan regleras självständigt i denna lag.

Paragrafen, som handlar om upplysningsskyldighet för den enskilde, har utformats efter mönster från 16 kap. 8 § AFL. Om den enskUde har legal ställföreträdare enligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldig­heten denne.

Jag föratsätter vidare att kommunen upplyser försäkringskasssan om ändringar som den känner till, t.ex. att den enskilde har flyttat till en grappbostäd.

10 §

Assistansersättning utges enligt denna paragraf månadsvis, inom ramen för beviljade assistanstimmar ifrågavarande månad, med det belopp sora motsvarar kostnadema för den assistans som faktiskt har lämnats dock högst med det belopp per assistanstimme som regeringen fastställer för varje år.

197


Med kostnader för assistansen avses lönekostnader, dvs. främst lön, Prop. 1992/93:159 semesterersättning och sociala avgifter. Även viss kostnad som kan Bilaga I anses skälig för att administrera insatsen av personlig assistans avses. Anknytningen till lönekostnader innebär att storleken på den högsta accepterade timkostnaden bör justeras med hänsyn till kostnadsutveck­lingen. Därför skall regeringen för varje år bestämma detta belopps storiek. Det är viktigt att utbetalningsratinema administreras på så sätt att den enskilde inte behöver ligga ute med pengar. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 §

Paragrafen tar i första hand sikte på de fall där den ersättningsberättiga­de själv underlåtit att ansöka om assistansersättning och där således kommunen ensara initierat ärendet. Den kan dock tillämpas även ora det t.ex. senare visar sig att kommunen har svårt att få in avgiften från den enskUde.

12 §

Paragrafens innehåll motsvarar i sak regleraa om utbetalning i vissa fall till annan än den ersättningsberättigade i 16 kap. 12 § AFL. Samma situationer avses med derma bestämmelse. En motsvarande bestämmelse finns i 11 § LSS.

13 §

Enligt paragrafen skall beslut om assistansersättning enligt 6 § och omprövning och provisoriska beslut enligt 7 och 8 §§ fattas av social­försäkringsnämnd .

14 §

Kommunens ansvar enligt LSS för personlig assistans gör att uppgifter från kommunen nästan alltid måste inhämtas i ärenden ora assistanser­sättning. Detta kan dock vara uppenbart obehövligt t.ex. om den enskil­de avvisat hjälp från kommunen och själv organiserar sin service på annat sätt.

15 §

Enligt paragrafen skall beslut om assistansersättning och beslut om utbetalning till annan än den ersättningsberättigade sändas till den kommun inom vilken den enskilde bor.

16 §

Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet i derma paragraf har sin motsvarighet i 20 kap. 4 § första stycket AFL. En motsvarande bestäm­melse finns i 12 § LSS.

198


17 §                                                                            Prop. 1992/93:159
Enligt denna paragraf skall regleraa i AFL om omprövning, ändring    Bilaga I

och överklagande av beslut tillämpas i ärenden om assistansersättning. 1 ärende där beslut om skyldighet att betala tillbaka assistansersättning har fattats av en tjänsteman hos försäkringskassan och det belopp som har betalats ut för mycket överstiger 10 % av basbeloppet enligt I kap. 6 § AFL, skall omprövningen beslutas av socialförsäkringsnämnd. Beslut i ett ärende om assistansersättning skall vidare gälla omedelbart om inte något annat anges i beslutet.

18 §

Paragrafen hänvisar till regler i AFL om Riksförsäkringsverkets tillsyn, preskription, förbud mot utmätning, överlåtelse och uppgiftsskyldighet. Vad gäller uppgiftsskyldigheten har Lagrådet påpekat att denna hänvis­ning gör 9 § i det remitterade förslaget, som handlar om kommunens uppgiftsskyldighet, överflödig. Den senare bestänunelsen har därför utgått.

14.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

20 a §

Genom den föreslagna ändringen i 20 a § betonas den uppsökande verksamheten med inriktning på äldre märmiskor. Det är fråga om en precisering på detta område av 5 §. Med beaktande av den enskildes rätt till integritet och iakttagande av sekretesslagens bestämmelser förat­sätts samarbete kunna ske med andra samhällsorgan. En motsvarande bestäraraelse har föreslagits i en ny 21 a § vad gäller funktionshindrade.

21 a §

Paragrafens/öma stycke raotsvarar det föreslagna tillägget i 20 a §, vad gäller uppsökande och upplysande verksamhet på handikappområdet.

Sedan den I januari 1989 finns en bestämmelse i 20 a § som stadgar att kommuneraa skall planera sina insatser för äldre och att kommunen i den planeringen skall samverka med landstinget samt med andra sam­hällsorgan och med organisationer. Genom andra stycket i denna para­graf kommer motsvarande regler att gälla på handikappområdet.

71 a §

69 § tredje stycket, i dess nuvarande lydelse, föreskriver att den sora är eller har varit verksam i hem för vård eller boende inte obehörigen får röja vad han därvid erfarit ora enskildas personliga förhållanden.

Lagrådet behandlade nyligen förslag till lagändringar för att främja ökad konkurrens i komraunal verksarahet. I samband därmed uttalade Lagrådet att åtskilligt talar för att det behövs effektivare regler om sekretess och tystnadsplikt för anställda som faller utanför den i I kap. 6 § sekretesslagen angivna personkretsen.

199


Genom detta förslag till en ny, mer generellt gällande, sekretessbe- Prop. 1992/93:159 stämmelse, som föreslås ersätta det nämnda stycket i 69 §, införs tyst- Bilaga 1 nadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag. Det kan t.ex. vara fråga om ett privat företag, som enligt avtal med kommu­nen ombesörjer viss hemtjänst. Tystnadsplikt kommer då att gälla för de anställda hos företaget beträffande sådant som de genom sin verksainhet får veta om olika hjälptagare. Att verksamheten skall bedrivas yrkes­mässigt innebär exempelvis att familjehem och kontaktpersoner i all­mänhet inte omfattas av bestämmelsen. I sådant fall kan dock föreligga ett sådant uppdragsförhållande mellan kommunen och en person att denne omfattas av I kap. 6 § sekretesslagen.

En motsvarande regel finns i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

1 det allmännas verksamhet gäller sekretesslagens regler om handlings­sekretess och tystnadsplikt.

14.5 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårds­lagen (1982:763)

3a§

Första stycket. Habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpmedel för funktionshindrade får redan nu anses höra samraan med hälso- och sjukvården på så sätt att sjukvårdshuvudmännen anses ha ansvar även för dessa uppgifter (jfr prop. 1981/82:97 s. 40). För att varje osäkerhet härom skall undanröjas har, genom denna nya paragraf, fastslagits att landstinget skall erbjuda dem som är bosatta inom lands­tinget habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade. Av en annan föreslagen ny paragraf, 18 a §, framgår att kommunen har motsvarande ansvar i den mån de har ett hälso- och sjukvårdsansvar. Landstinget skall däratöver erbjuda tolktjänst för vardagstolkning för baradomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Med habilitering avses att, vid nedsättning eller förlust av någon funktion efter medfödd eller tidigt förvärvad skada/sjukdom genora planerade och från flera korapetensområden sammansatta åtgärder, allsidigt främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande hos den enskilde.

Med rehabilitering avses att, vid nedsättning eller förlust av någon funktion efter skada/sjukdom genom planerade och från flera områden sammansatta åtgärder, allsidigt främja att den enskilde återvinner bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande.

Såväl habilitering som rehabilitering är målinriktade processer som fömtsätter att den enskildes möjligheter till inflytande vid planering, genomförande och uppföljning beaktas och säkras.

Funktionshindrad är den som till följd av skada/sjukdom är hindrad eller har en begränsad möjlighet att utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Orsaken till funktionshindret saknar betydelse.

200


Ansvaret att erbjuda hjälpmedel till funktionshindrade innebär att Prop. 1992/93:159 landstingen dels skall tillhandahålla och finansiera hjälpmedel - i första BUaga I hand för att underlätta den dagliga livsföringen för funktionshindrade och deras egen vård och behandling, dels skall ha en organisation för att informera om, utröna behov av och prova ut hjälpmedel. En sådan organisation är ofta inte praktiskt möjlig eller lämplig att ha för varje kommun. Kommunema bör då kunna köpa dessa tjänster av landsting­en. Landstingen kan därför behöva ha en organisation som även om­fattar möjligheten att mot ersättning från kommuner (och även från andra myndigheter och från arbetsgivare) kunna utröna behov av och prova ut lämpliga hjälpraedel som landstinget självt inte har ansvar för att tillhandahålla och finansiera. När det gäller ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om hjälpmedel hänvisas till vad som anförts i den allraänna motiveringen (kap. 6.1)

Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är sådana hjälpraedel som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan skall kunna tillgodose grandläggande personliga behov (att klä sig, äta, sköta sin hygien m.m.), förflytta sig, kommunicera med omvärlden, fungera i hemmet och i närmiljön, orientera sig, sköta vardagslivets ratiner i hemmet, gå i skolan samt delta i sysselsättning och normala fritids- och rekreationsaktiviteter.

Med normal fritid avses sådana vardagliga fritidssysselsättningar sora utförs i hemmet och i närmiljön.

Utanför begreppet hjälpraedel för den dagliga livsföringen faller ar­betstekniska hjälpmedel, vissa hjälpmedel som kan behövas för att genomgå en yrkesinriktad rehabilitering, särskilda pedagogiska hjälpme­del inom baraomsorgen och skolan samt förbrakningsartiklar.

Vad som menas med hjälpmedel för vård och behandling har det redogjorts för i den allmärma motiveringen (kap. 6).

Landstinget har också ansvar för att erbjuda dem som är bosatta inora landstinget tolktjänst för vardagstolkning för baradomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Syftet är att ge döva m.fl. grapper som är beroende av tolk i sin vardag möjligheter att ge och ta emot information, påverka, kunna förmedla sina synpunkter och därmed själva få inflytande över sina liv.

Tolktjänst är den verksamhet inom ett landsting eller inom en lands­tingsfri kommun som tillhandahåller tolkar för baradomsdöva, döv­blinda, vuxendöva och hörselskadade.

För att kunna ge brakaraa en kvalificerad tolktjänst behövs tolkar som behärskar olika tolkmetoder beroende på tolkanvändarens speciella behov.

Landstinget har genom bestäraraelsen ansvar för att organisera, till­handahålla och finansiera tolkar för vardagstolkning. I förhållande till tidigare brak av begreppet vardagstolkning avses här en utvidgning. Utöver tolk för de situationer i vardagslivet som i dag brakar ingå i begreppet omfattas vissa grandläggande tolktjänster i arbetslivet, för fritidsaktiviteter och för rekreation. I begreppet vardagstolkning ingår även tolkning för att underlätta den enskildes möjlighet att delta i före­ningslivet.

201


Vardagstolkning berör en mängd situationer i vardagslivet som det inte Prop. 1992/93:159 är möjligt eller önskvärt att noga precisera. Som en vägledning kan Bilaga I ändå vissa områden anges, såsom tolk vid besök inom såväl privat som offenflig sjukvård (med det förstås även distriktssköterska, arbetstera­peut, sjukgymnast m.m.), vid besök hos tandläkare, försäkringskassa, socialtjänstens organ samt olika myndigheter. Tolk kan vidare behövas för att få rättshjälp eller för att göra viktigare inköp, uträtta bankären­den, delta i information på arbetsplatsen, fackliga möten, föräldramöt­en, körkortsutbildning, för att närvara vid vigsel, konfirmation, dop och begravning m.fl. liknande situationer.

1 begreppet vardagstolkning ligger också att bereda döva m.fl. med­borgare motsvarande möjligheter som andra att få en meningsfull fritid och rekreation. Här kan t.ex. ingå tolk vid rekreationsresa för en döv­blind person och tolk vid föreningsverksamhet.

Vissa grandläggande tolktjänster i arbetslivet ingår också i begreppet vardagstolkning. Med tanke på de varierande situationer som kan före­ligga både efter enskildas behov och arbetslivets förändringar är det inte lämpligt att närmare precisera de tillfällen när tolktjänst kan behövas, utöver tillfällen som nyanställning, introduktion och utbildning inom ett företag eller på annan arbetsplats.

Vardagstolkning skall också kunna tillhandahållas för personer som sysselsätts inom daglig verksamhet enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Andra stycket. I första raeningen undantas från landstingets ansvars­område habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en koramun har ansvar för enligt den föreslagna 18 a §.

Andra meningen har lagts till i avsikt att klargöra att sjukvårdshuvud­männens ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel inte på något sätt undantar arbetgivare eller andra från det ansvar de kan ha på dessa områden enligt annan lagstiftning. Bl.a. avses arbetsgivares och de allmänna försäkringskassomas ökade ansvar för rehabilitering enligt bestämmelser i lagen (1962:381) ora allmän försäkring, vilka trädde i kraft den 1 januari 1992.

Tredje stycket. Det tredje stycket fastlägger ett ansvar för landstingen att planera habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpme­del. Enligt patientjoumaUagen (1985:562) skall en patientjouraal bl.a. innehålla väsenfiiga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Den nu föreslagna planeringsskyldigheten tar emellertid sikte inte enbart på planeringen av de medicinska insatser som kan vara aktuella. Syftet är att få fram en samordning av de olika rehabiliterings-, habiliterings-eller hjälpmedelsinsatser som den enskilde kan behöva. Därför ligger också ansvaret på sjukvårdshuvudmannen som sådan och inte på de enskilda yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården.

All individuell planering skall självfallet ske i samråd med den enskU­de. I förekommande fall, särskUt när det gäller yngre bara, måste planeringen ske i samråd med det enskilda baraets ställföreträdare, dvs. föräldraraa. Bamet får eraellertid raed stigande ålder en allt större raöjlighet att själv ta ställning till vilka insatser som det skall ta emot.

202


När den unge nått en sådan mognad, att han själv kan ta ställning till    Prop. 1992/93:159 om en viss erbjuden insats skall tas emot, skall planeringen självfallet    Bilaga 1 ske i samråd med honom, i förekommande fall tillsammans med hans vårdnadshavare.

18 a §

Första stycket innebär att kommunema har ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade i den utsträckning de har ett hälso- och sjukvårdsansvar enligt 18 §.

Av andra stycket följer att landstinget till en kommun inom landstinget kan överlåta ansvar för hjälpmedel inom visst område även om hälso­och sjukvårdsansvaret inte överlåts i den delen.

Enligt tredje stycket gäller bestämmelsen i 3 a § tredje stycket om individuella planer även i fråga om habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som kommunen har ansvar för.

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2 kap. 6§

Den föreslagna ändringen i sjätte punkten är en ren följdändring till att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) föreslås ersätta den nuvarande omsorgslagen. En redaktionell jämkning har gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.

4 kap.

1 paragrafen har lagts till den föreslagna nya 10 a §. Med förälder bör avses detsararaa i den paragrafen som i 10 och 11 §§.

En förälder kan, enligt det föreslagna tillägget i tredje stycket, uppbära föräldrapenning vid föräldrautbildning utan att saratidigt vårda baraet. Enligt uttalanden i förarbetena till paragrafens nuvarande lydelse (prop. 1978/79:168 s. 59) gäller detta redan i dag. Den nuvarande lagtexten är dock inte klar i det avseendet. Med anledning därav har detta tillägg gjorts. Stycket har också jämkats redaktionellt i enlighet med Lagrådels förslag.

10 §

För föräldrar till bara som orafattas av LSS tas den nedre gränsen för rätt till kontaktdagar bort. Föräldraraa skall kunna ta ut kontaktdagar redan från baraets första levnadsår. Saratidigt höjs den övre gränsen från 12 till 16 år. Detta sker genom ett tillägg i paragrafens tredje stycke.

203


Vid bedömningen av om ett bara tillhör personkretsen i lagen om stöd Prop. 1992/93:159 och service till vissa funktionshindrade, bör försäkringskassan i regel Bilaga 1 kunna granda sitt beslut på den bedömning som kommunen eller lands­tinget gjort i frågan. I regel torde föräldrarna ha sökt någon insats enligt LSS irman det blivit aktuellt att söka ersättning från kassan enligt denna lag. Om så inte skulle vara fallet bör försäkringskassan kunna göra sin bedömning efter samråd med kommunen eller landstinget.

Vad beträffar motiven för den vidgade rätten till kontaktdagar hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2).

10 a §

Denna nya bestämmelse, som har utformats enlighet med Lagrådets förslag, innebär att en förälder i vissa fall skall kunna besöka läkare, medverka i behandlingen av bamet eller lära sig vårda bamet, och då ha rätt till tillfällig föräldrapenning även om föräldem inte samtidigt vårdar baraet. Det är här fråga om föräldrar till sjuka eller funktions­hindrade bara som inte har fyllt 12 år. Genom ett tillägg i 11 § gäller detta även föräldrar till de bara under 16 år som anges i den paragra­fen.

Första punkten. Om föräldera besöker en institution - t.ex. en habili­teringsklinik, specialskola m.m. - för att medverka i en behandling som bamets sjukdom eller funktionshinder kräver eller för att lära sig vårda barnet skall således tillfällig föräldrapenning kurma utges, även om bamet inte deltar vid besöket.

Andra punkten. Detsamraa gäller om föräldera i samma syfte som i punkt 1 deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvudman. De kurser där det kan vara aktuellt att utge tillfällig föräldrapenning ulan att bamet behöver delta är sådana kurser som huvudsakligen är inriktade på utbildning och information om barnets sjukdom eller funktionshinder samt att ge föräldrarna psykosocialt stöd i deras svåra föräldraroll.

Det är inte möjligt att räkna upp de skolor eller kurser som en för­älder kan besöka/delta i med rätt till tillfällig föräldrapenning. Det måste göras en individuell prövning i varje enskilt ärende om föratsätt­ningar för rätt till ersättning finns.

Tredje punkten. Rätt till tillfällig föräldrapenning kan också föreligga vid läkarbesök, som är föranlett av att baraet lider av en allvarlig sjuk­dom, även om baraet självt inte är närvarande. Motivet till detta är att föräldraraa kan ha behov av att ensamma tala raed läkaren. Baraet kan också uppleva att man talar negativt om det, trots att det rör sig om en redogörelse för faktiska förhållanden.

Fjärde och femte punkterna. Samma sak gäller om föräldera som en del i behandlingen av bamet, deltar i ett läkarbesök eller i någon av läkare ordinerad behandling.

De situationer sora beskrivs i tredje, fjärde och femte punktema är samma som enligt 16 § ger möjlighet för båda föräldraraa att få till­fällig föräldraperming för sarama bara och samma tid. Föräldraraa kan således tillsammans delta i ett sådant läkarbesök eller i en sådan behand­ling utan att baraet är med.

204


11 §                                                                            Prop. 1992/93:159
I första stycket har endast ordet "handikapp" bytts ut mot "funktions-    Bilaga I
hinder".

Andra stycket innebär en höjning av åldersgränsen till 21 år för rätt till tillfällig föräldrapenning för vård av bara som omfattas av personkret­sen i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshind­rade. Försäkringskassan skall fatta ett självständigt beslut, men bör därvid vara hjälpt av den bedöraning sora kommunen i regel tidigare gjort i frågan (se specialmotiveringen till 10 §).

Tillfällig föräldrapenning kan dock även därefter utges för vissa bam. Det är fråga om bam som går i särskolans gymnasieutbildning eller är svårt rörelsehindrade och går i någon av de särskilt inrättade gymnasie­skolor som finns för dessa elever. Så länge baraet går kvar i skolan kan tUlfällig föräldrapenning utges t.o.m. utgången av vårterminen det år baraet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning enligt andra stycket kan, enligt ett tillägg i tredje stycket, endast utges av skäl som anges i 10 § första stycket I, dvs. om föräldera behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos baraet. Med sjukdom hos baraet avses i detta samraanhang ett tillkommande sjukdomstillstånd, dvs. att en ny sjukdom tillstöter eller att grandtillståndet försämras. Med denna avgränsning följer att vårdbehov som beaktas vid exerapelvis bedömningen av rätt till handi­kappersättning eller assistansersättning inte ersätts genom den tillfälliga föräldrapenningen.

Ora baraet inte i vanliga fall bor hos föräldraraa eller någon av dem, kan föräldera inte anses behöva avstå från förvärvsarbete på grand av bamets sjukdom.

I övrigt, t,ex. beträffande antal dagar, gäller samma regler som vid tillfällig föräldrapenning för vård av bara mellan 12 och 16 år.

Genom ett tillägg i tredje stycket har också föräldrar till de bam under 16 år som anges i första stycket möjlighet att få tUlfällig föräldrapen­ning enligt 10 a §, dvs. vid utbildning m.m., även om föräldem inte samtidigt vårdar bamet. Stycket har ändrats redaktionellt i förhållande till vad sora föreslogs i lagsrådsremissen.

Av fjärde stycket framgår att försäkringskassan i förväg kan pröva om fömtsättningaraa enligt första eller andra stycket föreligger.

12 §

I första stycket har den föreslagna 10 a § lagts till i texten. Samtidigt har stycket ändrats redaktionellt. Det totala antalet dagar med tillfällig föräldraperming är oförändrat.

1 10 § har föreslagits en utvidgning, genom förändring av åldersgrän­serna, av rätten till kontaktdagar för föräldrar till bara som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Kontaktdagar skall kunna tas ut från baraets födelse till dess att det fyller 16 år.

I derma paragraf har genom ett tillägg i andra stycket antalet kontakt­dagar i de nyss nämnda fallen bestämts till tio per bara och år.

205


13 §                                                                            Prop. 1992/93:159

Den föreslagna nya 10 a § föranleder vissa kompletteringar i denna    Bilaga I paragraf.  Försäkringskassan bör även kunna kräva in utlåtande som styrker ett funktionshinder som avses i 10 a §, liksom intyg av den sora ordinerat en behandling som avses i samma paragraf. Samtidigt har en redaktionellt ändring gjorts i tredje stycket.

10 kap 3§

I paragrafen, som bl.a. handlar om kommunens rätt att i vissa fall uppbära del av en persons folkpension, undantas personer som bor i gmppbostad eller elevhem som avses i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Denna undantagsbestämraelse bör med anledning av den föreslagna nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ändras till att gälla de boendeformer som regle­ras i det lagförslaget. Samtidigt har ordet landstingskommun i första stycket byts ut raot landsting.

14.7 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 Kap.

Iförsta stycket, i dess nuvarande lydelse, talas om att sekretess gäller bl.a. i verksamhet som avser särskilda omsorger om psykiskt utveck­lingsstörda m.fl. Personkretsen och terminologin anknyter till den nu­varande lagen (1985:568) om särskUda omsorger om psykiskt utveck­lingsstörda (orasorgslagen). Med anledning av att omsorgslagen föreslås bli upphävd och ersatt raed lagen om stöd och service till vissa funk­tionshindrade, som omfattar en vidare personkrets och har en något annorlunda terminologi, bör en anpassning i dessa delar också ske i sekretessbestämmelseraa. Bestämmelsen med anknytning till omsorgs­lagen i första styckel föreslås bli ersatt av en bestäramelse i 4 § som, vad gäller sekretess, jämställer verksamhet enligt den föreslagna lag­stiftningen ora stöd och service till vissa funktionshindrade med social­tjänst.

Paragrafen handlar om sekretess inom socialtjänsten och därmed jäm­förbar verksamhet. Verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade står socialtjänsten nära. En bestämmelse före­slås därför bli införd i denna paragraf sora, vad gäller sekretess, jära-ställer verksamhet enligt den föreslagna lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade raed socialtjänst. Till detma lagstift­ning hör också verksamhet på vårdhem och specialsjukhus, inkl. vård oberoende av samtycke, i enlighet med den föreslagna införandelagen lill LSS. Ansvaret för ifrågavarande verksamheter är uppdelat raellan landsting och kommuner. Sekretess enligt denna bestämmelse gäller således i såväl landstingskommunal som kommunal verksamhet.

206


övergångsbestämmelsen tUl lagen (1986:345) om ändring i    Prop. 1992/93:159

sekretesslagen (1980:100)                                              Bilaga I

Dessa övergångsbestäramelser tillkom 1986 med anledning av att be­stämmelser om tvångsvård inte hade införts i omsorgslagen, utan i dess införandelag. Den regel som tidigare fanns i 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen om att sekretess enligt 1 § inte gäller beslut i ärende enligt lagstift­ningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd, togs då bort. Enligt övergångsbestämmelsen skall dock äldre bestämmelser gälla alltjämt ifråga om uppgifter som hänför sig till sådana ärenden, dvs. gamla ärenden enligt 1967 års omsorgslag eller ärenden enligt införandelagen till 1985 års omsorgslag. Övergångsbestämmelsen behöver nu kompletteras på så sätt att äldre sekretessbestämmelser även gäller för uppgifter som hänför sig till ärenden enligt den föreslagna lagen om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, dvs. som rör de i denna lag över­gångsvisa regleraa om vård utan samtycke. Lagrådet har föreslagit att förslaget om ändring i dessa övergångsbestämmelser skall brytas ut till en särskild lag om ändring i lagen (1986:345) om ändring i sekretess­lagen. Jag finner dock inte anledning att frångå förslaget i lagråds­remissen i denna del.

14.8 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

I 19 § anges vilka ersättningar ra.m. sora inte skall räknas till skatte­pliktig inkomst. Assisstansersättning som erhålles med stöd av den föreslagna lagen om assistansersättning, liksora ekonoraiskt stöd till kostnader för sådan assistans som erhålles med stöd av den föreslagna lagen ora stöd och service till vissa funktionshindrade är sådana kost­nadsersättningar som inte bör vara skattepliktig inkomst. Ett tillägg föreslås därför i 19 § så att den omfattar även dessa ersättningar. Undantaget från skatteplikt omfattar givetvis inte den ersättning som assistenten i sin tur får för utfört arbete.

14.9 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

I 20 kap. 7 § finns bestämmelser om när åklagare får besluta underlåta åtal för brott. Under föratsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts har åklagare i dag möjlighet att underlåta åtal för brott bl.a. om särskilda omsorger enligt omsorgslagen kommer till stånd. Detsamma bör gälla om insatser enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade koramer till stånd. Den nya lagen har därför ersatt den föreslagna upphävda omsorgslagen i denna bestämmelse.

207


14.10                                                            Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om      Prop. 1992/93:159
bidragsförskott
                                              Bilaga 1

I 8 § ijärde stycket sägs bl.a. att om ett bam under hel månad bor i
elevhem eller gmppbostad sora avses i omsorgslagen så utgår inte bi­
dragsförskott för den raånaden. Eftersom omsorgslagen föreslås upp­
hävd och ersatt med en ny lag om stöd och service till vissa funktions­
hindrade ersätts boendebegreppen och angiven lag i detta stycke med
"bostad med särskild service för bam och ungdomar, som avses i lagen
om stöd och service fill vissa funktionshindrade".

Eftersom omsorger på vårdhem och specialsjukhus föreslås bli fortsatt tillåtet enligt regler i införandelagen till den nya lagen, har vidare före­slagits att hänvisningen till den nuvarande införandelagen till omsorgs­lagen i övergångsbestämmelsema till denna lag ersätts med hänvisning till lagen om införande av den nya lagen.

14.11        Förslaget till lag om ändring i stadgan (1970:88) om
enskilda vårdhem m.m.

Den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som föreslås ersätta orasorgslagen, föranleder en ändring i 2 §, som före­skriver undantag från stadgans tillämplighet.

14.12        Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Länsrätt är enligt den nuvarande lydelsen av 14 § behörig att pröva beslut om särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Enligt förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, som föreslås ersätta orasorgslagen, skall också beslut om insatser m.m. enligt den lagen överklagas hos länsrätten. En ändring i bestäraraelsen behöver göras med anledning därav. Beträffande de mål som rör tvångsvård bör vidare hänvisas till den nya införandelagen. Den lagliga granden för tvångs­vård är enligt förslaget införandelagen till den nya lagen. Den senaste lydelsen av 14 § framgår av en av riksdagen beslutad ändring som inte ännu i sin helhet trätt i kraft. Den här föreslagna ändringen skall därför göras i näranda ändringsförfattning.

14.13        Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Tilläggen är föranledda av de ökade möjligheter att få tillfällig föräldra­penning som föreslagits i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Samma regler för rätt till ledighet bör gälla i de nya situationer­na enligt den föreslagna 10 a § AFL som i situationer enligt 10 och

II §§ samma lag.

208


14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1419) om   Prop. 1992/93:159
försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och
Bilaga l
sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

Den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade föran­leder en ändring av beskrivningen i denna lag av vilka verksamheter som kan bli föremål för ifrågavarande försöksverksamhet.

14.15 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)

1 12 kap. 3 §, som handlar om hemsändande av utlänningar i vissa fall, syftas på reglema om tvångsvård av utvecklingsstörda i 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. De lagar som gör att denna bestämmelse är tillämplig behöver inte anges. Hänvisningen till omsorgslagens införandelag föreslås därför utgå i stället för att kompletteras med anledning av förslaget till införandelag till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

14.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård

Med anledning av förslaget till lag ora stöd och service till vissa funk­tionshindrade, som föreslås ersätta orasorgslagen, har ordet "psykiskt" före "utvecklingsstöraing" föreslagits utgå. Någon laghänvisning för att förklara vad sora menas med "utvecklingsstöming" behövs inte varför också denna föreslås utgå.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.    lag om stöd och service för vissa funktionshindrade,

2.    lag om införande av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade,

3.    lag ora assistansersättning,

4.    lag om ändring i socialtjänsflagen (1980:620),

5.    lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

6.    lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7.    lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

8.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9.    lag om ändring i rättegångsbalken,

 

10.   lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

11.   lag ora ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m.,

12.   lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmäima förvaltningsdomstolar.


14 Riksdagen 1992/93 1 samL Nr 159


209


13.    lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt tUl ledighet för    Prop. 1992/93:159 vård av bam, m.m.,        Bilaga 1

14.    lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverk­samhetens område,

15.    lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

16.    lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs­vård,

dels föreslår riksdagen att

17.    under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till för­äldraförsäkringen för budgetåret 1993/94 anvisa 9 500 000 kr utöver vad sora föreslagits i prop. 1992/93:100 bil. 6,

18.    till Kostnader för statlig assistansersättning för budgetåret 1993/94 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 1 200 000 000 kr,

19.    till Vissa statsbidrag inom handikappområdet för budget­året 1993/94 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 332 500 000 kr,

20.    under femte huvudtitelns ramanslag Riksförsäkringsverket anvisa 10 000 000 kr utöver vad som föreslagits i prop. 1992/93:100 bU. 6,

21.    under femte huvudtitelns ramanslag Socialstyrelsen anvisa 5 500 000 kr utöver vad som föreslagits i prop. 1992/93:100 bU. 6,

dels låter riksdagen ta del av

22.    vad jag anfört i fråga om habilitering och rehabiUtering (avsnitt 5),

23.    hjälpmedelsförsörjning (avsnitt 6),

24.    små och mindre kända handikappgrapper (avsnitt 7),

25.    tolktjänst (avsnitt 10)

26.    kostnadsfrågor och uppföljning (avsnitt 11).

210


Sammanfattning av Handikapputredningens °P- 1992/93:159

huvudbetänkande (SOU 1991:46) Handikapp       "a i • i

- Välfärd - Rättvisa

Uppdraget

1989 års handikapputredning har uppdraget att utreda vissa frågor om samhällets stöd till människor med funktionshinder. Huvuduppgiften är att kartlägga och analysera insatser som görs inom socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkten för utrednings­arbetet är situationen för bam, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de små och mindre kända handikappgmppema. Ora det föreligger brister i socialtjänstens och habiliteringens/rehabilite-ringens insatser bör utredningen lämna förslag som kan leda till förbätt­ringar och tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder ett väl fungerande stöd. Skillnader i standard och avgiftssättning mellan enskil­da och grapper liksom mellan olika delar av landet skall uppmärksam­mas. Uppdraget omfattar vidare bl.a. tillgång fill sysselsättning resp. fritids- och rekreationsmöjligheter Den generella tillgängligheten till miljöer och verksaraheter samt behovet av en lag mot diskriminering är ytterligare frågor som skall utredas.

Regeringens uppdrag till oss i dessa frågor har lämnats i direktiv (dir 1988:53) jämte tilläggsdirektiv (dir 1988:65 resp 1990:24). Därjämte har till Handikapputredningen överlämnats vissa skrivelser och riksdags­uttalanden.

Utredningen har tidigare avlämnat tre delbetänkanden och presenterat ett antal rapporter De redovisas mera ingående i andra avsnitt av detta betänkande.

Utredningen avser att fullfölja sitt uppdrag genom dels ett särskilt betänkande om tolkservice m.m. till döva/dövblinda, hörselskadade och talskadade, dels ett slutbetänkande under senare delen av 1991.

Grundläggande synsätt i värt betänkande

Det är oomstritt att framväxten av det miljörelaterade handikapp­begreppet haft och har stor betydelse för svensk handikappolitik. Handi­kapporganisationeraas intressepolitiska arbete har lett till en förankring av begreppet som kommer till uttryck i många sammanhang. Att be­skriva handikapp som ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning (som i prop. 1979/80:1 till socialtjänstlagen) är viktigt av två skäl. Det betonar att handikappet inte är den enskildes egenskap och det ger möjligheter till förändring.

Vi har emellertid kunnat konstatera (i vår lägesrapport, SOU 1990:19) att begreppets möjligheter inte tagits tillvara för många människor med omfattande funktionsnedsättningar. Det är tvärtom så att vi kuimat se

211


hur vissa samhällsförändringar vidmakthåller och t.o.ra. skapar nya och    Prop. 1992/93:159
betydande hinder, dvs. ökar handikapp.
                             Bilaga 1.1

Vi har också kunnat se hur enskilda och grapper med stora funktions­nedsättningar har levnadsvillkor som tydliggör kvarstående klyftor i välfärdens utveckling. Väl kända mål om full delaktighet och jämlikhet har inte uppnåtts.

Stora förväntningar knöts till det nationella handlingsprogrammet i handikappfrågor (1982) med dess breda förankring hos då samtliga riksdagspartier, de båda kommunförbunden och handikapprörelsen. Genom den uppföljning som på regeringens uppdrag utförts av Statens handikappråd och genom våra egna kartläggningar har det klargjorts att det visserligen tillkommit reformer som i flera avseenden främjat situa­tionen för mäimiskor med fuiUctionsnedsättningar. Samtidigt har det emellertid uppstått betydande olikheter i villkor, också mellan grapper med skilda funktionsnedsättningar, mellan olika delar av landet och inom olika samhällssektorer, t.ex. inom arbetslivet resp. inom fritids-, rekreations- och kulturområdena. Förenklat kan det uttryckas så att de som tUl följd av omfattande funktionsnedsättningar har mycket stora svårigheter i sin dagliga livsföring lever raed de största bristema i till­gången till bostäder, sysselsättning och arbete, fritid och rekreation, hälso- och sjukvård, allmänna kommunikationer, information etc. Därmed ställs de också utanför möjligheter att utöva inflytande. Brister­na förblir många gånger osynliga, en undantagsställning etableras. I denna cirkelgång befästs de attityder hos omgivningen som kan ta sig uttryck i att enskildas självbestämmande i den privata situationen non­chaleras och fråntas dem som är helt eller mycket beroende av stöd och hjälp i sitt dagliga liv.

Detta är alarmerande och uppfordrande både med hänsyn till enskildas villkor och samhällets utveckling. Det har lett oss till en fördjupad analys av olika synsätt på situationen för mäimiskor raed funktionsned­sättningar och samhällets strakturförändringar. Sammantaget har detta givit en grand för våra förslag och för de kvalitetskrav, bärande prin­ciper, som vi uppställt.

För att häva den undantagssituation som vi påtalar och tillförsäkra enskilda med omfattande funktionsnedsättningar trygga och goda lev­nadsvillkor har vi en utgångspunkt i det synsätt som den samlade handi­kapprörelsen formulerat i ett dokument till Handikapputredningen (1991).

Vi delar handikapprörelsens uppfattning som innebär att funktionsned­sättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Människor med funktionsnedsättningar och deras behov är inte ständigt nya "problem" som skall lösas i sär­skild ordning. Mångfalden och människors funktionsnedsättningar -finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara utgångspunkt för den generella välfärdspolitiken och samhällets utveckling. Alla männi­skor skall ges lika rättigheter samt möjligheter att leva ett gott liv.

Vi menar att detta perspektiv ger en tydlig färdriktning för nödvändiga och kraftfulla reformer.  I det läge som råder menar vi att det finns

212


behov av både generella och individuellt inriktade åtgärder. 1 de förslag    Prop. 1992/93:159 som vi framlägger i detta betänkande och i det utredningsarbete som    Bilaga 1.1 ftiUföljs i ett slutbetänkande under senare delen av år 1991 ingår insat­ser för

förändringar av personliga föratsättningar genom habilitering,

rehabUitering, hälso- och sjukvård, m.m.

förändringar av samhällets utformning genom åtgärder som i vid

mening skapar tUlgänglighet

stöd och service med särskild inriktning för att tillgodose behov

hos enskilda med funktionsnedsättningar Vi menar att gmndläggande värderingar och samhällsekonomiska överväganden kräver att förändringar av samhällets generella tillgänglig­het blir en starkt hävdad strategi. Samtidigt vill vi betona att behov av individuellt inriktade insatser måste tillgodoses. De särskilda och indivi­duellt inriktade insatsema ersätter dock inte de stora och generella förändringar som behövs för att göra skolor, bostadsmiljöer, arbetsplat­ser, föreningsliv, media, kulturliv, kollektivtrafik etc. tillgängliga.

Enskilda inom vår personkrets konfronteras varje dag med ojämlikhet och brister i såväl den generella tillgängligheten som i det särskilda stöd som ställs till förfogande. Den otrygghet sora uppstår för den enskilde (och hans/hennes anhöriga) ger en psykisk och fysisk förslitning vars kostnader i alla avseenden är svåra att beräkna. Vi har därför ansett det nödvändigt att tillförsäkra enskilda goda levnadsvillkor och behövligt stöd genom särskild lagstiftning. Det kan tyckas vara motsägelsefullt i förhållande till vårt synsätt att mämiiskor med funktionsnedsättningar inte skall ses som "problem" att lösa i särskild ordning. Det är enligt vår uppfattning dock följdriktigt mot bakgrand av erfarenheter från våra kartläggningar av den nuvarande situationen för vår personkrets.

Behoven förstärks av inslag i den aktuella samhällsutvecklingen. Vi avser bl.a. den uttalade betoningen av individens självständighet, den ökade användningen av målstyming, decentraliseringen, det ökade intemationella beroendet och vissa förändringar av offenfliga sektom, vilka ger en ökad konkurrens mellan olika insatsområden i ett läge där gemensamma ekonomiska resurser är knappa.

Vi anser att lagstiftningen behövs som ett led i processen att hävda den enskildes ställning i sarahället och ge honom/henne (och anhöriga) verktyg för att kunna påverka sin situation. Men också för att han/hon skall kunna delta i samhällets utveckling och forma det samhälle där bam, ungdomar och vuxna med omfattande funktionsnedsättningar självklart ingår och respekteras i mångfalden.

På längre sikt - på 2000-talet - anser vi det dock vara ett givet mål att behoven hos vår personkrets skall kunna tillgodoses genom reglering i lagar som är bärkraftiga nog för alla medborgare.

213


SöTikhirforändringar (Kap 3)                                            Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1 I kapitlet analyseras konsekvensema av ökad intemationell integration

och den nya förvaltningspolitiken med dess inriktning på decentralise­ring och målstyming. Utgångspunkten är möjligheter för enskilda med omfattande funktionshinder att hävda sin medborgarrätt och ha inflytan­de över bl.a. stöd och service. Vi diskuterar regelstyrning resp. mål­styming av olika verksamheter.

Kritiken av regelstyrning har ofta förbisett skillnader mellan exteraa och interaa regler.

Exteraa regler avser medborgaren i relation till myndigheter/staten. Ju mer precisa dessa regler är, desto starkare står medborgaren, hans/hen­nes medborgarrätt ökar.

Interaa regler avser angelägenheter inom en förvaltningsorganisation (budgetregler, personalfrågor etc). För den enskilde medborgaren är det, föratsatt att organisationen är effektiv, likgiltigt hur den intema styraingen sker.

Regelstyrning föratsätter rättslig kontroll genom t.ex. möjligheter att överklaga beslut till domstol. Det kan i vissa aspekter leda till ett pro­blematiskt förhållande mellan politik och rättskipning. Samtidigt är dock en domstolsinstans oberoende och kan väma om enskildas rättstrygghet vid konflikt mellan medborgare och den myndighet som de är beroende av.

En aktuell utveckling är att övergå till målstyraing för att åstadkomma flexibilitet. För den enskUde är målbeskrivningar främst användbara som en viss norm mot vilken en verksamhet kan bedömas offentligt. Sora interat stymingsraedel för t.ex. en förvaltning kan raålstyraingen fungera. Däremot är del oklart om den kan fungera i medborgarens relation till förvaltningen, dvs. i den exteraa styraingen. Dessutom har det visat sig svårt att genomföra den utvärderingsverksamhet som ligger i målstyrningens idé. Vaga mål är ett av flera hinder.

Värden kan finnas i en kombination av regelstyming och målstyraing raed Innebörden att myndigheters/förvaltningars interaa förhållanden ges ökad målstyming och relationen mellan medborgaren och förvaltningen en mer preciserad regelstyming.

Ytterligare en aktuell utvecklingslinje är privatisering, främst i be­märkelsen privatisering av produktion av offenflig service. Det kon­kurrensförhållande som därigenora kan skapas har för- och nackdelar för människor med funktionsnedsättningar. En möjlig nackdel är t.ex. risken för segregering, dvs. att det offentliga får ta hand ora komplice­rade delar av en verksamhet saratidigt som kvalificerad personal över­går till andra producenter. En fördel för enskilda med funktionsnedsätt­ningar kan vara att valfriheten och anpassningen till individuella service­behov blir bättre.

Andra drag i aktuella strakturförändringar rör decentralisering. För människor med funktionshinder innebär decentralisering i form av kommunalisering en större närhet till beslutsfattare. Samtidigt blir det större skillnader mellan kommuner över landet vilket ger olika villkor

214


för enskilda med behov av stöd och service. Enskilda kan bli helt ut-    Prop. 1992/93:159 lämnade till lokala politiska majoriteters godtycke och har genom sin    Bilaga 1.1 situation svårt att agera i den lokala politiska processen - något som ytterligare kan accentueras vid decentralisering genom kommun- eller stadsdelsnämnder.

Vi tar också upp vissa frågor om brakarinflytande som hittills är tämligen outredda bl.a. avseende fördelningspolitiska konsekvenser. 1 vårt utredningsarbete har vi i första hand beskrivit självbestämmande och inflytande och prioriterat insatser för att stärka den enskildes möj­ligheter genom bl.a. personlig assistans.

Mot bakgrand av denna analys av några strakturförändringar firmer vi att reformarbetet måste ha två inriktningar som kompletterar varandra Den enskildes ställning i samhället, hans/hennes rättstrygghet och politiska makt måste stärkas

En generell samhällsplanering måste inriktas på att medborgare med funktionsnedsättningar inte skall uteslutas från grandläggande möj­ligheter att utöva sin medborgarrätt. Dessa inriktningar ger i utredningsarbetet en betoning på frågor ora o    behovet och utforraningen av en rättighetslag o    behovet av utvidgat stöd för enskilda via rättshjälpssystemet o    vitesföreläggande om inte lagen följs av en huvudman o    valfrihet genom olika producenter av verksamhet men med offentlig

finansiering och reglering o    insatser för att stärka självbestämmande och inflytande bl.a. genom personlig assistans

0   förhållandet raellan enskildas rättigheter och samhällets skyldig­
heter, dvs. möjligheter att dels stärka enskildas ställning genom
precisa centralt utformade regler (extema regler), dels lämna
huvudmännen frihet vid utformningen av den lokala verksainhet
som skall tillgodose enskildas behov (interaa regler).

Välfärd i ett samhälle för alla - ett etiskt perspektiv (Kap 4)

1        detta kapitel beskrivs de gmndläggande värderingar som konkretiseras
i våra kvalitetskrav och bärande principer. De skall leda till att målen
om full delaktighet och järalikhet nås.

Vi redovisar vårt medvetna val av den humanistiska människosynen som grand för våra förslag och avvisar därmed tanken på människan som objekt och föremål för åtgärder.

Alla människors värde är lika, alla har samraa mänskliga rättigheter och samraa rätt att få dem respekterade. Oavsett förlust av eller tillgång till den ena eller andra individuella förmågan.

Självbestämmande (autonomi) är att försvara rätten till integritet. Vissa enskilda är beroende av att rätten kan försvaras av ställföreträda­re, det gäller bl.a. svårt utvecklingsstörda personer. Vi pekar på att sådana situationer kräver stor vaksamhet för att inte missbrakas. Ju mer nedsatt  självbestämmandet   är   hos   en  person  desto   raer  utsatt  är

215


hans/hennes integritet. Därmed är hans/hennes beroende av andras    Prop. 1992/93:159
solidaritet också större.
                                                  Bilaga 1.1

Vi har konstaterat klyftor i välfärden mellan människor med och utan funktionsnedsättningar och sett att dessa klyftor ger betydande svårig­heter i den dagliga livsföringen för enskilda inom vår personkrets. Vi har vidare ställt frågan vilka värderingar som leder till att välfärdsut­vecklingen i mindre grad når dem som har svåra funktionshinder.

"Lagom-för-funktionshindrade"-tänkandet (W Ekensteen 1989) är en barlast som uttrycker negativa värderingar om en undantagsställning i samhället. Den leder till att t.ex. tillgänglighet i generell bemärkelse är ett eftersatt område i samhällsplaneringen.

Vi konstaterar att ett samhälle för alla inte kan avgränsa vissa om­råden som tillgängliga eller "tillåtna" för människor med funktions­hinder. Samhällsgemenskapen måste i sin helhet räkna med bam, ung­domar och vuxna med funktionshinder. Ett krav på solidaritet som måste omsättas i handling.

Insatser skall enligt vår mening utformas med dessa kvalitetskrav som skall hävda:

o    Självbestämmande och inflytande o    Tillgänglighet o    Delaktighet o    Kontinuitet och helhetssyn

Dessa begrepp är våra bärande principer.

Våra förslag handlar inte om förmåner eller välgörenhet. De beskriver i stället nödvändiga och självklara verktyg för att göra målen om full delaktighet och jämlikhet möjliga att förverkliga.

Personkretsen (Kap 5)

Handikapputredningen har ett uppdrag som avser bam, ungdomar och vuxna med funktionshinder

Inom uppdraget finns olika problemområden som berör ett mindre resp. ett större antal personer. Det har också lett till att våra förslag riktas fill en målgrapp som varierar i storlek efter inriktningen på resp. förslag och dess hemortsrätt inom ett visst oraråde.

Efter en kort genomgång av handikappbegreppet och ett synsätt som vi delar med handikapprörelsen redovisar vi överväganden om personkret­sen.

Vi utgår ifrån det synsätt som handikapprörelsen formulerat med innebörden att välfärd och samhällsutveckling måste grandas på kunskap om den mångfald variationer som naturligt och oundvikligt finns inom en befolkning.

Detta synsätt leder till att kraftfulla satsningar måste ske för att öka samhällets generella tillgänglighet, något som avser en mycket vid personkrets. Det finns emellertid också behov av individuellt inriktade särskilda insatser Också dessa måste kunna tillgodoses med kvalifice­rade åtgärder efter enskildas behov.

216


Vi beskriver personkretsen för                                        Prop. 1992/93:159

-          individinriktade åtgärder enligt LSS                               Bilaga 1.1

-          andra individinriktade åtgärder

I enlighet med vårt uppdrag behandlar vi också begreppen "små och mindre kända handikappgrapper", samt "invandrarbakgrand". För insatser med anknytning till dessa begrepp redogör vi i särskilda kapitel i detta betänkande resp. i vårt slutbetänkande.

Vi gör vidare vissa avgränsningar som bl.a. relaterar till uppdrag och ansvar hos andra utredningar resp. inom vissa samhällssektorer, exem­pelvis äldreomsorgens uppgifter. Kortfattat menar vi att generella frågor om äldres villkor ligger utanför vårt uppdrag liksom frågor som avser enskilda och grapper med missbraksproblematik. Avgränsning sker även i vissa avseenden i förhållande till den s.k. psykiatriutredningens uppdrag och målgrapp.

Personkretsen för individinriktade åtgärder enligt vårt förslag till ny lag, lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), är människor som till följd av

1. stora funktionshinder har

2.    betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed

3.    ett orafattande stödbehov.

Dessa kriterier innebär att insatser skall koncentreras till människor med bestående eller tilltagande funktionsnedsättningar. Orsaken till eller arten av ftinktionshinder är däremot inte avgörande, inte heller den medicinska diagnosen.

Funktionshindrets orafattning måste sammanvägas med svårigheter i den dagliga livsföringen och behovet av särskilt stöd.

Någon statisk avgränsning av vår personkrets till ett visst antal perso­ner är ej möjlig.

Sammantaget räknar vi med en personkrets om ca 100 000 personer (bara och vuxna) för individinriktade insatser enligt LSS.

Inom flera andra individinriktade insatser föreslår vi nödvändiga för­stärkningar. Det gäller exempelvis habilitering/rehabilitering, hjälp­medel och färdtjänst. Inom dessa områden kan personkretsen inte av­gränsas på samma sätt. Verksamhet t ex för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel bedrivs för vår personkrets i samma former som för andra raed funktionshinder resp. i vissa hänseenden för äldre personer inom äldreomsorg. Vi anser också att habilitering och rehabilitering samt hjälpmedel med en generös bedömning kan minska behov av särskilda individinriktade insatser På motsvarande sätt för vi en dis­kussion om färdtjänsten i kapitel 11. Denna vidare personkrets har vi beaktat i våra ekonomiska bedönmingar (kap. 18).

SärskUt stöd och service till bam och fanulj (Kap 6-6. 1)

Målet för de insatser som vi föreslår är, att bam och ungdomar med omfattande funktionshinder som andra skall få fillgång till en bam- och ungdomstid med goda uppväxtvillkor, sora samtidigt ger en individuellt formad förberedelse till ett gott liv som vuxen medborgare.

217


De särskilda insatser som vi föreslår är inte raål i sig utan nödvändiga Prop. 1992/93:159 verktyg för välbefinnande och delaktighet i andra baras och ungdomars Bilaga 1.1 livsinnehåll, aktiviteter, miljöer osv. 1 detta ligger också, att insatseraas innehåll och kvalitet fortlöpande måste kunna granskas och förändras. Möjlighetema för bam och ungdomar (och deras närmaste) att delta och ha inflytande i detta utvecklingsarbete, konkretisera sina kvalitetskrav och få sina synpunkter beaktade måste stärkas.

Inom vår personkrets finns också bam och ungdomar med en särskilt utsatt situation. Deras skador/sjukdomar/fuiUctionsnedsättningar upp­ställer hinder som idag inte kan avhjälpas i alla sammanhang genom att miljön anpassas och kompletteras med hjälpmedel, personligt stöd osv.

Vi menar att det i sådana situationer är mycket angeläget med kraft­fulla satsningar för att finna medel och vägar som tillför enskilda bam och ungdomar en positiv livskvalitet. Det kan kräva kompenserande åtgärder.

Vi beskriver vidare ett familjeperspektiv i vårt utredningsarbete: För­äldrars ansvar och inflytande betonas, hela familjens välbefinnande beaktas liksom de olika roller som varje familjeraedlem har eller vill ha också utanför familjen.

Granden är att bam och ungdomar med omfattande ftinktionshinder skall ha tillgång till en stabil familjesamhörighet. Det kräver att det samhällsstöd som riktas till alla bara och barafamiljer kompletteras på ett sätt som svarar mot individuella behov och önskemål.

Ett "riktraärke" för att beräkna antalet bara och ungdomar som i åldraraa upp till 20 år kan vara i behov av expertinsatser i form av habilitering (samverkande medicinska, psykologiska, pedagogiska och sociala resurser) har ofta satts till ca 1,5 % av det totala antalet bara/ungdomar i dessa åldrar.

Trots en i olika sammanhang manifesterad uppslutning om att behoven hos det enskilda bamet, den unge och familjen skall vara utgångspunkt för att få stöd och service har lagstiftning, organisationsmodeller, resursutbyggnad osv. kommit att präglas av hänsyn till diagnoser eller grappbeteckningar. Det har i vissa sammanhang givit en nödvändig kraftsamling och bearbetning av mycket påtagliga brister. Samfidigt har det skapat olikheter i föratsättningaraa att få stöd och service i situa­tioner där enskilda med likartade stora svårigheter beskrivits genom olika diagnos- eller grappbeteckningar.

Vi anser, att krafttag nu måste tas för att i detta hänseende skapa jämlika och goda föratsättningar för bam och ungdom inora vår per­sonkrets. Förändringsarbetet raåste ske på ett sätt som samtidigt tar tillvara det positiva som redan uppnåtts och ökar möjlighetema att utveckla nya kunskaper och former för insatser.

Enskilda bara och ungdomar (och deras familjer) måste få tillgång till allsidig kvalificerad utredning, diagnostik, funktionsbedömning, behand­ling, hjälpmedel och rådgivning m.fl. stödjande insatser. Flera kom­petensområden måste engageras. Insatseraas tyngdpunkt i raedicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala åtgärder växlar, men behovet av samverkan mellan olika kompetensområden består. Landstingen är idag

218


huvudmän för raerparten av de insatser, som avses och har för vissa Prop. 1992/93:159 grapper etablerat verksamheten i en särskild organisation för bam- och BUaga 1.1 ungdomshabilitering. Dessa habiliterande insatser ersätter inte för bara och familj väsentligt och kvalificerat kunnande och nödvändiga insatser som förmedlas av andra t.ex. inom baraomsorg, skola, socialtjänst, barnhälsovård. Också inom dessa och flera andra verksamheter raåste det finnas grandläggande kunskap om handikappande situationer och åtgärder som kan vidtas för att minska följdema av en funktionsned­sättning.

Elevhemslagen (1965:136) och omsorgslagen (1985:568) utgör en utgångspunkt för utfornmingen av våra förslag. Båda lagama komplette­rar insatser som ges enligt socialtjänstlagen (SoL) och hälso- och sjuk­vårdslagen (HSL).

Vi har funnit att det fortsättningsvis finns behov av en lagreglering som för vår personkrets kompletterar det lagstöd som i övrigt finns. Vi menar att det starkaste skälet för detta är dels personkretsens utsatthet, dels de ojämna villkoren för olika grapper, inom olika insatsområden och i olika delar av landet.

Vi föreslår genom tillägg till HSL att sjukvårdshuvudmännen skall ha skyldighet att organisera och finansiera habilitering för bam och ung­dom med funktionsnedsättningar oavsett funktionsnedsättningens art. Var resurseraa ställs till förfogande skall fraragå av en särskild av huvudmannen upprättad organisationsplan. Den skall orafatta verksam­het inom det egna landstingsområdet men också de insatser som finns vid t.ex. kunskapscenter för små och mindre kända handikappgrapper.

Habiliteringens uppläggning skall framgå av en individuell plan. Också den föreskrivs genom tillägg till HSL. Vissa kompletterande expertinsat­ser skall enligt vårt förslag ställas till förfogande genom en föreskrift i LSS. Bara och familj behöver vidare tillförsäkras en rad olika andra insatser, som vi finner naturligt att knyta till ett kommunalt huvud­mannaskap.

Vi beskriver i vårt förslag till en ny lag, LSS, insatser som bara och familj skall ha rätt till och som syftar till att skapa föratsättningar för ett gott liv.

Vi avser bl.a. biträde av en kontaktperson, rätten till en samordnad individuell plan över olika stödinsatser, olika former av avlösningsser­vice, dels i hemraet, dels i korttidshem. Vidare föreslår vi rättigheter som avser kompletterande uppväxtmiljöer som elevhem och familjehem jämte rätt till särskild tillsyn för bara över 12 år före och efter skol­dagens början, vid lov etc. Särskild uppmärksamhet ägnas bara och ungdomar vilkas funktionsnedsättningar är mycket komplicerade.

Vi har också i förslaget till den nya lagen, LSS, genom särskilda föreskrifter ökat möjligheteraa att erhålla en assistans som är knuten till baraet/den unge och som kan biträda honom/henne i olika verksam­heter. Vi menar att dessa olika åtgärder kan främja baraets tillgång till bl.a. fritidsverksamhet.

219


Föräldrars deltagande i behandling och UtbUdning underlättas     Prop. 1992/93:159

(Kap 6.2)                                                                     Bilaga 1.1

För att förbättra insatseraa för bara och ungdomar med omfattande fuiUctionshinder krävs också ett familjeperspektiv. Det handlar bl.a. om ekonomiska möjligheter för föräldrar att kunna medverka i behandling av baraet samt utbildning om baraets funktionshinder och om insatser för att allsidigt fräraja baraets utveckling. För att möjliggöra detta föreslår vi för föräldrar som omfattas av vårt förslag till lag (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade en utvidgning av syste­met med kontaktdagar inom föräldraförsäkringen.

Vi föreslår att föräldera får rätt att ta ut kontaktdagar från det att barnet fyllt två år till dess att det fyller 16 år. 10 dagar föreslås kunna tas ut per år och bam. Det innebär för föräldrar till bara i ålders­grappen 4 - 12 år en utökning med åtta dagar från två till tio dagar per bam och år. För föräldrar till bam i åldersgrapperaa 2-4 och 12-16 år iimebär förslaget att tio nya dagar per år tillkommer.

Genom detta förslag ökar möjligheteraa för båda föräldrama att en­skilt eller tillsaramans kunna delta i föräldrautbildning som anordnas av t.ex. handikapporganisationer. Detta bör också innebära viss förbättring av möjlighetema för båda föräldrama att kunna få ersättning vid med­verkan i behandling av bamet när de samtidigt gör besök på en vårdin­rättning etc.

Vi föreslår också att föräldrapenning i samband med bams födelse skall kunna användas för samma slags föräldrautbildning som tillfällig föräldrapenning, inklusive kontaktdagama, kan användas för, dvs. även för t.ex. föräldrautbildning som en handikapporganisation anordnar.

Vi föreslår vidare bl.a. en utökning av möjligheteraa att få tillfällig föräldrapenning när en förälder medverkar i behandling av baraet. Nuvarande regler innebär att bamet vanligtvis måste följa med föräldera för att föräldrapenningen skall kunna betalas ut. Förslaget iimebär att kravet på baraets närvaro inte längre skall gälla som ett villkor för att få ersättningen.

Kostnadema för föräldraförsäkringen av våra förslag beräknar vi till totalt ca 85 milj. kr/år.

Vi har vid vår genomgång konstaterat ojämnheter mellan olika delar av föräldraförsäkringen vad gäller målgrapper och ersättningsformer. Skillnaderaa påverkar möjligheteraa att med påbyggnad på de nuvaran­de reglerna skapa övergripande och enhetliga lösningar. En viktig fråga när det gäller föräldraförsäkringens förmåner i förhållande till funk­tionshindrade och sjuka bara är vidare den övre gränsen, 16 år, för rätt till tillfällig föräldrapenning. Vi anser det angeläget att våra förslag till förbättringar inom föräldraförsäkringen genomförs som en del i vårt reformpaket. I ett andra steg anser vi att föräldraförsäkringens regler vad avser bam med funktionshinder behöver ses över och få en raer enhetlig utforraning. Vi är beredda att pröva detta i vårt fortsatta arbete.

220


SärskUt stöd och service till vuxna och deras närstående      Prop. 1992/93:159

(Kap 7-7.2)                                                                  Bilaga l.l

Inledningsvis beskriver vi allmänna utgångspunkter för habilitering, rehabilitering och fortlöpande stöd och service till vuxna. Vi anger med stöd av remissynpunkter vikten av att vuxna med omfattande funktions­nedsättningar får tillgång till stöd och service som möjliggör att de kan etablera sig i och behålla olika roller i vuxenlivet.

I den del av kapitlet som belyser habilitering och rehabilitering defini­eras begreppen som processer som kräver allsidiga och i tid samordnade insatser till stöd för enskildas utveckling, träning m m. Vi betonar den enskildes inflytande och slår fast att han/hon inte skall vara "ett föremål för habUitering och rehabilitering".

Vi ger exempel på brister i nuvarande tUlgång till insatser och ger riktlinjer för en kraftfullt utbyggd verksamhet. Vi menar att aktiva insatser måste nå också dem som hittills stått utanför arbetslivet. Det konstateras att kunskap och erfarenheter finns - t ex ora rehabilitering vid hjämskador - men att resursutbyggnaden inte är i takt med dessa rön. Utbyggnaden måste ske allsidigt inom flera områden, sora berör rehabiliteringsmedicin, syn- och hörselrehabilitering m.fl. Också formen för utbyggnad behöver präglas av mångfald (ex. kunskapscentra, enskil­da anläggningar för rehabilitering).

För att göra denna utbyggnad av såväl habilitering sora rehabilitering möjlig föreslår vi en försäkringsersättning från socialförsäkringen till landstingen raotsvarande 400 milj. kronor.

Vi anger utvecklingslinjer för vuxenhabilitering och pekar på behovet av en tidig planering för ungdomars övergång till vuxenliv.

Vi föreslår att en huvudman, sjukvårdshuvudmannen, skall ha skyldig­het att organisera och finansiera allsidig habilitering och rehabilitering för vuxna. Verksaraheten kan bedrivas av andra eller i vissa fall genom saraverkan mellan flera sjukvårdshuvudmän. Sjukvårdshuvudmannen i enskildas hemlandsting skall genom sitt ansvar för en särskild orga­nisationsplan kunna anvisa vägar för habilitering och rehabilitering vid olika funktionsnedsättningar. Skyldigheten framgår genora tillägg till HSL.

Vi föreslår alt den enskilde skall ha rätt till en individuell habilite­rings- och rehabiliteringsplan av vilken framgår behov, insatser, an