RIKSDAGENS

WW PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 32

15—17 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 15 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Arrhén ang. platsbristen vid universiteten m. m....... 3

av herr Anderson, Carl Albert, ang. handläggningen av resnings ärenden

................................................ 17

av herr Mogård om särskilda vägbanor för fotgängare.......... 22

av herr Wehtje om tryggande av tillgången på skogsplantor .... 27

Lagförslag om socialhjälp m. m................................. 32

Rätten till införsel av margarin ................................ 53

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.........55

Fredagen den 16 december

Svar på interpellation av herr Johansson, Anders, om utredning ang.

den skogliga utbildningen .................................. 57

Svar på fråga av herr Persson, Helmer, ang. inventeringen av olösta
norrlandsfrågor .......................................... 60

Lördagen den 17 december

Prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/

56 ........................................................ 61

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning och talmannens
avgång .............................................. 71

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 15 december Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. förslag till lag om socialhjälp
m. m. .............................................. 32

— memorial nr 40, ang. resultatet av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan
............................................ 53

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. förhindrande av införsel
av skadegörare i vegetabiliska produkter .................... 53

— nr 41, ang. rätten till införsel av margarin .................. 53

— nr 42, ang. stödlån åt vissa fiskare med anledning av stormskador
...................................................... 55

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. Sveriges anslutning till det
europeiska monetära avtalet m. m........................... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 40, ang. pension för städerskan vid
riksdagshuset Emma Klasson ................................ 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen
om ersättning för mistad fiskerätt m. m................. 55

Lördagen den 17 december

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, ang. prisregleringen på jordbrukets
område under produktionsåret 1955/56 .............. 61

Statsutskottets memorial nr 195, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1955/56 ........................................ 71

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Torsdagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Arrhéns
interpellation angående platsbristen
vid universiteten m. m., erhöll ordet
och anförde:

flerr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrhén till mig riktat
följande två frågor:

1) Vad är anledningen till att icke särskilda
åtgärder från statsmakternas sida
vidtagits för att råda bot på de missförhållanden
vid universitet och högskolor,
vilka i år, liksom i fjol, gjort sig gällande,
och som yttrat sig i att studenter
måst avvisas från undervisningen i vissa
ämnen?

2) Anser icke statsrådet, att alla opportunitetsskäl
tala för att prioritet i
utbildningshänseende bör lämnas de ämnesområden
inom universitets- och högskoleundervisningen,
där bristen på akademiskt
utbildad arbetskraft i särskilt
hög grad gör sig gällande?

Jag har medvetet dröjt att besvara
denna interpellation till dess jag kunnat
få en fullständig överblick över läget
innevarande hösttermin och ett allmänt
intryck av hur förhållandena kommer
att gestalta sig under instundande vårtermin.

Som svar på interpellantens första fråga
vill jag först med skärpa framhålla,
att jag i somras tack vare det av riksdagen
beviljade anslaget till Vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid
högre .skolor i stort sett kunde tillmötesgå
alla de av universitetskanslern prö -

vade och tillstyrkta anslagsframställningarna
för personal och materiel
till s. k. fortbildningskurser, extra
ettbetygskurser och dubblerade tvåbetygskurser
i de läroämnen vid universitet
och högskolor, som motsvarar
skolämnen. Det enda mer betydande undantaget
var ett avslag på en framställning
från geografiska institutionen i
Uppsala om en tredje undervisningsgrupp
utöver tidigare beviljad dubblering.
Under hand lämnades emellertid
från departementet den upplysningen,
att nämnda kurs torde kunna komma till
stånd under vårterminen 1956. Jag vill
vidare fästa interpellantens uppmärksamhet
på ett förhållande, som icke borde
vara obekant, nämligen att många
studenter anmäler sig till flera ämnen
och kurser samtidigt och att följaktligen
antalet faktiskt avvisade icke utan vidare
kan avläsas genom addering av de av
interpellanten angivna siffrorna för varje
kurs. Vissa undersökningar, som 1955
års universitetsutredning utfört, ger belägg
för detta påstående.

Jag övergår härefter till att mer i detalj
redogöra för läget. Vid Uppsala universitet
har studenter behövt avvisas endast
i ämnet geografi. Enligt ämnesrepresentantens
uppgift den 3 september
var antalet avvisade 59. Vid nu i december
företagen undersökning har geografiska
institutionen uppgivit antalet avvisade
till 47. Av dessa bär 10 övergått
till andra ämnen och med 17 har kontakt
ännu inte kunnat nås, men även
dessa senare finns upptagna i höstterminens
studentkatalog. De återstående
20 kan ej återfinnas i studentkatalogen.
På geografiska institutionen anser man
att många av dessa är folkskollärare, som
avstått från akademiska studier, då de
icke kunnat tas emot på institutionen.

Herr Arrhén uppger vidare under
hänvisning till pressuppgifter, att på den
zoologiska institutionen endast 37 studenter
kan las emot, ehuru 51 anmält

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

sig, samt att botanikerna har 36 platser
att erbjuda 45 sökande. Den 8 september
rapporteras emellertid från botaniska
institutionen att »ingen studerande
på grund av platsbrist eller bristande
tillgång på lärarkrafter måst avvisas
från de för fil. kand.- och fil.mag.-examina
anordnade kurserna», och professorn
i zoologi, Hörstadius, skriver följande i
sin redogörelses till sektionen: »Till kurserna
i zoologi antas den 1 september
högst 36 elever (2 kurser om vardera
18). Den 1 september innevarande termin
förelåg 53 anmälningar till zoologikurserna.
Av de övertaliga erhöllo 10 st.,
som alternativt sökt inträde till botanik
eller zoologi, plats på botanikkurserna,
4 vunno inträde på kemikurs, varjämte
1 förklarat sig i stället vilja genomgå
vårterminens 1-betygskurs. De kvarstående
4, vilka uppställdes som reserver,
ha under den gångna veckan skaffat sig
annan sysselsättning.»

Vid Lunds universitet har någon avvisning
av studerande, utom i ämnena
geografi och zoologi, icke ägt rum innevarande
termin. Antalet avisade var i
geografi 62 och i zoologi 22. Beträffande
de sistnämnda har följande uppgifter
kunnat inhämtas: 10 har under terminen
läst andra ämnen, 2 har tjänstgjort
som lärare, en har flyttat till Uppsala, 6
har icke skrivit in sig vid universitetet
och med 3 har kontakt ännu icke kunnat
nås.

Det av interpellanten uppgivna antalet
avvisade vid Stockholms högskola
överensstämmer med de uppgifter högskolan
lämnat till universitetskanslern,
nämligen 35 i matematik, 14 i fysik, 3 i
kemi, 4 i botanik, 20 i zoologi, 9 i genetik
och 3 i geografi. Att antalet avvisade
i matematik blev så stort som 35, var för
mig en överraskning, då ämnet för höstterminen
tilldelats de lärarkrafter, som
ämnesrepresentanten i särskild framställning
anhållit om. I verkligheten torde
det emellertid förhålla sig så, att flertalet
av dessa 35 studerande faktiskt läser
matematik, ehuru de fått det svårare
därigenom att de ej kommit med på viss
kursundervisning. För övriga ämnen torde
avvisandet av elever i första hand ha

berott på otillräckliga institutionsutrymmen,
medan däremot begärda anslag till
lärarkrafter kunnat beviljas ur det s. k.
lärarbristanslaget. Jag hoppas, att den av
mig lämnade redogörelsen skall ha gett
en något mera nyanserad bild av läget
än den interpellanten tecknat.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att det är min förhoppning att vi i väntan
på den nu arbetande universitetsutredningens
förslag till en anpassning av
hela universitetsorganisationen efter det
förändrade läge, som kommer att uppstå
i och med den ökande tillströmningen
av studerande till våra universitet och
högskolor, skall kunna förse universiteten
och Stockholms högskola med nödvändig
personal och materiel för att, så
långt de institutionella resurserna räcker,
utbilda de ökande studentkullarna.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att såväl universitetskanslern som 1955
års universitetsutredning har föreslagit
en höjning av det s. k. lärarbristanslaget
från nuvarande 900 000 kronor till 2
miljoner kronor.

Interpellantens andra fråga betraktar
jag slutligen som rent retorisk, och svaret
kan inte gärna vara mer än ett.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation
och för att det har beretts mig tillfälle
att i förväg få ta del av detsamma.

När det gäller att bedöma den situation,
som vi för närvarande står inför på
detta område, är det uppenbart, att vi
anlägger något olika synpunkter. I den
interpellation, som jag framställde här i
kammaren den 26 oktober, angav jag efter
då preliminärt föreliggande uppgifter
antalet avvisade studenter vid de naturvetenskapliga
kurserna vid våra universitet
och högskolor till omkring 250, och
jag konstaterade, att detta innebar en
höjning från fjolårets siffra med 26 1/2
procent, d. v. s. från 200. Om jag till eu
början fastliåller vid min metod att lägga
upp denna sak, vill jag säga att för
dagen föreligger för mig möjligheter att

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

ytterligare precisera dessa uppgifter.
Dessa möjligheter har givetvis herr statsrådet
också haft. Jag vill inte vederlägga
de uppgifter, som herr statsrådet i sitt
svar här nu framfört, men jag konstaterar,
att en bearbetning av det siffermaterial,
som återfinnes i herr statsrådets
svar, ger vid handen, att det inte i någon
nämnvärd utsträckning lyckats för departementet
att trolla bort siffrorna. Det
rör sig nämligen, efter vad jag kunnat
finna, om exakt 186 individer — 24 i
Uppsala, 74 i Lund och 88 i Stockholm.
Om man ser det ur herr statsrådets synvinkel,
skulle man kanske kunna säga,
att det hela ger en mera nyanserad bild,
än den jag gav vid interpellationens
framställande.

För mig tillkommer emellertid i detta
sammanhang även andra bedömningsgrunder,
som herr statsrådet tydligen
fullkomligt bortser ifrån. Jag erinrar mig
i detta sammanhang några formuleringar,
som den kände engelske filosofen och
vetenskapsmannen Bertrand Russell presenterat
i eu av sina essäsamlingar och
som jag tror, att jag vid något tidigare
tillfälle i kammaren funnit anledning att
återge, nämligen där han mycket fränt
säger: »Vad förstå egentligen de herrar,
som sitta i skolstyrelser och departement,
av undervisningsfrågor annat än vad de
kunna bygga på basis av dunkla hågkomster
från en egen skoltid, som oftast
ligger 20, 30 år tillbaka i tiden?»

Russell har med dessa formuleringar
velat säga, att vederbörande av naturliga
skäl inte har primära erfarenheter av
pedagogisk verksamhet. De har aldrig
suttit i en kateder och bedömer därför
frågorna ur rent formella synpunkter.
Jag tror, att den beskyllning, som herr
statsrådet i sitt interpellationssvar riktar
mot mig, för att jag skulle ha anlagt
ett enbart formellt, d. v. s. siffermässigt,
betraktelsesätt när det gäller dessa frågor,
med större fog skulle kunna rcturneras.

Det förefaller mig, som om herr statsrådet
i sitt svar har valt att inför förebråelsen
att inte i tid ha beaktat läget
sätta upp eu oskyldig min med förklaringen
att bär egentligen inte föreligger

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.
något problem alls. Talet om de »avvisade»
skulle vara överdimensionerat, det
är ett missvisande talesätt allena. De studenter,
som det gäller, har visserligen avvisats
från vissa av de kurser i de naturvetenskapliga
ämnen, som det här är
fråga om, men den skada, som därmed
kommits åstad i de individuella fallen,
är, menar herr statsrådet, inte så stor.
De har bara fått sadla om till andra ämnen,
och går därför inte så mycket förlustiga.

Ja, herr talman, om det hela låge så
enkelt till, kunde vi kanske slå oss till ro,
när det gäller kritik av den här arten.
Men det förhåller sig nog i alla fall inte
så enkelt med denna sak.

Jag har bl. a. tagit kontakt med en av
de officiella studiehandledarna vid ett
av våra universitet, alltså en person som
har daglig kontakt med de svårartade individuella
kriser — jag skulle vilja använda
ett sådant uttryck -— som de nuvarande
förhållandena frambesvärjer.
Hans erfarenhet sade honom, att huvuddelen
av det klientel, han har beröring
med, just bestod av kategorien »avvisade».
För dem är det nämligen ytterst
besvärande att tvingas ta den ämnesserie,
som de tänkt sig, i omvänd eller fullkomligt
olämplig ordning. I vissa fall
leder förhållandena till, att de inte kan
slå in på den utbildningsväg, som de hade
tänkt sig.

Jag kan anföra ett exempel. Såsom
framgick av mina uppgifter, vilka bekräftats
av herr statsrådet, har vid Stockholms
högskola 35 studenter avvisats från
undervisningen i matematik. Detta antal,
som väckt herr statsrådets överraskning,
innebär för övrigt en ökning för
innevarande år med 45 procent. Vad jag
vill fästa uppmärksamheten vid är, att
denna siffra förklarar det lägre antalet
av studenter som avvisats i ämnet fysik.
Fn naturvetare med denna ämneskombination
måste nämligen börja med
matematik; har han inte det ämnet, får
han inte gripa sig an med studierna i
fysik.

Sedan förhåller det sig även så, herr
statsråd, alt siffran för »avvisade», enligt
samtliga tillfrågade akademiska lä -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

rares mening, är väsentligt lägre än den
verkliga siffran. Detta är oroande. Studenterna
kan själva räkna sig till, hur
landet ligger. De kan konstatera, att det
är fullkomligt meningslöst att ett visst
år söka till den eller den kursen, därför
att kursernas kapacitet är så liten. Detta
leder till att studietiden förlänges och
i vissa fall även till att studenterna, såsom
också framgick av herr statsrådets
svar, inte förekommer i hösterminens katalog
såsom inskrivna vid universiteten.
De har avstått.

Vad gör många av dem, som avvisas
från de naturvetenskapliga kurserna, eller
från t. ex. undervisningen i moderna
språk? Jo, de kastar sig in på desperata
försök i olika riktningar. Somliga söker
till den obligatoriska kursen i pedagogik
och ställer sig i ko där; de vill med andra
ord göra undan denna kurs först. Resultatet
blir en abnorm köbildning
framför detta ämnesområdes portar, en
köbildning, som nästan hotar att ta livet
av både professorer och andra akademiska
lärare inom området. Vid Stockholms
högskola har man i ämnet psykologi detta
år avvisat 45 studerande och i ämnet
pedadogik 33 studerande. Över huvud taget
börjar situationen inom dessa ämnen,
av de anledningar jag nämnt, bli fullkomligt
olidlig, såsom universitetsrektorn
i Uppsala har skrivit till mig. Och
detta gäller inte bara Uppsala, utan vi
vet, att situationen inom detta område är
likartad vid alla våra universitet och
högskolor.

I varnande ordalag heter det också
från Uppsala: Man bör inte låta sig invagga
i någon falsk trygghetskänsla på
grund av läget för dagen. Vi arbetar ännu,
heter det, med 1930-talets små årskullar,
och det är ändå med ett nödrop
vi klarar oss; betydligt bekymmersammare
blir det om några år. Uttrycket,
att vi »klarar oss» i dag, kan jag, om
också inte brevskrivaren gör det, förse
med citationstecken. Det hela stapplar
för närvarande fram på kryckor. En bekräftelse
på detta beklagliga förhållande
utgör de motioner om vikten av att
upprusta universitet och högskolor, som
väcktes vid vårriksdagen och som vi be -

handlade i anslutning till ett utskottsutlåtande
i går. Uppenbarligen var det
dessa motioner som kom statsrådet att
vakna ur sin törnrosasömn och tillsätta
1955 års universitetsutredning.

Jag har, herr talman, också informerat
mig om situationen i Lund. Det meddelas
därifrån, att lokalfrågan bereder
de största bekymren, under det att lärarfrågan
i de flesta fall låter ordna sig
ungefär mot den bakgrund herr statsrådet
erinrade om i början av interpellationssvaret.

Efterfrågan på akademisk utbildning
i de naturvetenskapliga ämnena är just
nu utomordentligt stor. Det har vi vetat
länge, och en bekräftelse kan man i dag
få ur 1949 års arbetskraftsutredning -—
om över huvud taget några mera auktoritativa
uttalanden i det hänseendet behövs
— som med skärpa understryker
detta för ämneslärarnas vidkommande
men också med tanke på forskningens
och näringslivets behov; den tekniska
och merkantila utbildningen har även
här intressen att bevaka. En ytterligare
bekräftelse på det rådande behovet Jiar
lämnats i det omdiskuterade aktstycke,
som föreligger från skolöverstyrelsen under
namn av planeringskommitténs betänkande.
Där anges bl. a. lärarbristen
vid olika högskolor höstterminen 1954
till 672 heltidstjänster, av vilka inte
mindre än 397, eller 59 procent, hänför
sig till de naturvetenskapliga ämnesgrupperna.

Det torde vara lönlöst, ja, ofruktbart
att hävda, att de »avvisades» problem
inte spelar en roll i dessa sammanhang.
Man kan i alla fall säga, att statsrådet under
de senare åren alltför mycket ägnat
sin uppmärksamhet åt att få fram, i jämförelse
med de magisterutbildade akademikerna,
dåligt skolade ersättningslärare
genom de s. k. befordringskurserna.

Min andra fråga i interpellationen,
herr statsråd, är därför inte så fritt svävande
i luften, som herr statsrådet synes
förmoda. Det hade enligt min mening
varit både ur samhällsekonomiska
och andra synpunkter mera lämpligt att
satsa pengar och byggnadskvot på de
ordinarie utbildningslinjerna vid uni -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

versitet och högskolor. Det intrycket
förstärkes av, att de s. k. befordringsknrserna
i de naturvetenskapliga ämnena
samlat endast ett ringa intresse. Enligt
uppgifter nyligen i pressen hade skolöverstyrelsen
för vårterminen 1956 planerat
11 befordringskurser. Endast till
en kurs, nämligen i fysik i Göteborg,
har tillräckligt antal sökande anmält
sig. Skolöverstyrelsen anser det emellertid
önskvärt, att en kurs i matematik,
förlagd till Göteborg, och en kurs i fysik
och en i kemi, båda i Stockholm,
kommer till stånd. Skolöverstyrelsen
har därför ingått till regeringen med
en, efter vad jag har sett i pressen, redan
beviljad anhållan att få ordna dessa
kurser, fastän antalet anmälda till
vardera kursen inte överstiger det stipulerade
antalet, vilket ju är blygsamt,
nämligen 10.

Mot bakgrunden av situationen för de
ordinarie studenterna på dessa utbildningsområden
— och det är dit jag i
detta sammanhang vill komma —- ter
sig den av herr statsrådet förda politiken
ytterst egendomlig, eftersom denna
typ av studerande tränger ut de köande
studenterna från redan till trängsel fyllda
lärosalar.

Det förefaller mig också uppenbart,
att de »avvisades» problem hänger intimt
samman med frågan om byggnadskvoten,
vilket jag nyss antydde. Vad
som behövs är att bygga ut institutionerna,
exempelvis den zoologiska institutionen
i Lund, som för närvarande på
ett särskilt sätt står i blickpunkten. Planeringskommittén
inom skolöverstyrelsen,
som jag nyss talade om, har för sin
del nämnt, att det är nödvändigt, att
nybyggnad sker för den zoologisk-fysiologiska
institutionen i Upsala och att en
tillbyggnad göres vid samma universitet
för institutionen för fysiologisk botanik.
Beträffande Stockholm anser man, att
det största byggnadsbehovet föreligger
vid den kemiska och botaniska institutionen.
Allt detta bör ske så snart som
möjligt, heter det. Den som vill få dessa
saker belysta ur populärare synpunkter
kan ju i dagens tidningar få målande
beskrivningar av hur det står till vid

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.
den kemiska institutionen här i Stockholm.
Det är att märka, att Kungl. Maj:t
enligt utredningen nyligen avslagit sådana
förslag.

Lärarfrågan förefaller i dessa sammanhang,
efter vad jag kan förstå, vara
mindre brännande. Särskilt i universitetsstäder
och städer av Stockholms typ
finns det god tillgång på före detta docenter,
som nu gör tjänst som lektorer
vid läroverk. De utgör i detta sammanhang
en användbar arbetskraftsreserv.
De lägre akademiska lärartjänsterna kan
besättas ur licentiatkategorien. När det
gäller lärarna är det därför mer en fråga
om pengar än om annat, men i det
förra fallet blir det däremot fråga om
både pengar och en avvägning angående
byggnadsbehovet.

Enligt statsminister Erlanders uttalande
här i kammaren den 26 maj som svar
på herr Elfvings interpellation, som jag
också erinrade om i går, är statsmakterna
i dessa avseenden nu beredda att
sadla om och att lära om. De som hoppades
att några verkningar av det nya
betraktelsesättet skulle visa sig inför det
akademiska läsårets början i höstas var
dock tydligen för tidigt ute.

Det heter, herr statsråd, i en känd
sång, att »det dånar uti rättens krater».
I detta fall skulle man kunna säga, att
det är på god väg att »dåna» ur den
akademiska kratern. Studenterna är
nämligen nog naiva att anse sig på goda
grunder ha rätt till en så gnisselfri utbildningsgång
som möjligt, sedan statsmakterna
nu på andra årtiondet uppmuntrat
till studentarméns oerhörda
ansvällning. Hela situationen i dag kan
verkligen framställas under bilden av
en vulkan. Vi vill inte se den i utbrott,
och det vill förvisso inte heller regeringen.
Den har i år givit löften, till och
med stora löften, och den har också, låt
vara mot bakgrund av riksdagsiniliativ,
själv tagit vissa initiativ på utredningsfronten.
Allt detta är naturligtvis bra.
Vad man vill säga är bara, att läget vid
det bär laget är mer än välkänt. Här behövs
handlingar, för både nuet och
framtiden. Den utredning det här gäller
behöver ingalunda företaga några dju -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

pare kraterdykningar. Den bör snabbast
möjligt föreslå åtgärder.

Eftersom vi just nu befinner oss i en
mellanperiod, då vi väntar på resultatet
av Kungl. Maj:ts övervägande, är vad
jag nu anfört kanske det som kan sägas
och samtidigt också, såvitt jag kan förstå,
vad som bör sägas.

Jag lyckönskar herr statsrådet till att
nu äntligen ha fått läget klart för sig.
Det framgår i varje fall i viss mån av
det svar, som han här i dag har lämnat
på min interpellation. Jag hoppas nu,
att statsrådet kan beveka den stränge
väktaren i finansdepartementet. Denna
förhoppning förstärkes därav, att statsministern
redan i maj syntes ha endosserat
den växel, som genom universitetsberedningens
tillsättande i juni utställdes.

För min egen del är jag emellertid
försiktig nog att säga, att jag väntar
med mina vidare omdömen, tills jag ser
slutsatserna föreligga ur dessa premisser.
Det har enligt min mening förekommit
stora försummelser på detta område,
och jag uppfattar detta som ett dåligt
utslag av den skånska flegma, som
vi annars med jämnmod ser företrädd
på statsrådsbänken.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det var verkligen vänligt
av den ärade interpellanten att vilja
vänta med att draga längre gående slutsatser!
Men enligt min mening drog han
i alla fall på ett tidigt stadium av sitt
anförande alltför långt gående slutsatser.

Det förhåller sig inte på det sättet,
herr Arrhén, att de i januari i år väckta
motionerna utgjorde anledningen till att
en viss törnrosasömn skulle ha upphört.
Herr Arrhén kan vara livligt övertygad
om att den sammankomst, som vi hade
på Harpsund i mitten av januari om dessa
frågor, ingalunda kom till stånd alldeles
i en handvändning, utan statsministern
och jag hade under åtskillig tid före
jul resonerat om den. Att sedan inte utredningen
tillsattes omedelbart efter den
sammankomsten berodde på att del före -

låg vissa önskemål, bland annat från
riksdagen, om specialutredningar på detta
stora område. Vi ville först undersöka,
huruvida det skulle kunna tänkas, att vissa
frågor skulle kunna bli snabbare behandlade,
om det föreligggande utredningskomplexet
delades upp. Vi fann
emellertid, att vi sannolikt inte skulle
vinna något genom en uppdelning, men
vi har, herr Arrhén, såsom herr Arrhén
förmodade, i direktiven uttalat, att utredningen
inte borde vänta med att framlägga
sina resultat på en gång, när hela
utredningen var färdig, utan den har direkt
anbefallts att framlägga förslag i en
del detaljfrågor, allteftersom resultaten
föreligger. Utredningen har också redan
avgivit förslag i den fråga som jag nämnde
i slutet av mitt interpellationssvar.

Det kan inte vara rimligt, att motionärer
och interpellanter här i riksdagens
första kammare, liksom det har hänt
i andra kammaren, tillskriver sig äran
av saker och ting, som de inte har någon
ära av.

Vad sedan angår vissa detaljproblem,
som den ärade interpellanten har dragit
upp, så har i alla fall de undersökningar,
som nu har gjorts genom departementets
och universitetsutredningens försorg, givit
vid handen, att studerande ingalunda
behövt avvisas i en så stor omfattning
som interpellanten har velat göra gällande.
Även om jag inte skall bortse från
att en och annan student kanske har fått
en försvårad studiegång, är det i alla
fall säkert så, som våra undersökningar
visat och de av mig i interpellationssvaret
angivna siffrorna ådagalägger, att
flertalet inte har behövt lämna de akademiska
studierna på grund av att plats
inte har funnits för dem där de helst
skulle velat studera.

Herr Arrhén har inte på något sätt
bevisat, att såsom han gjorde gällande
folkskollärarna har trängt ut studenterna.
Jag skulle vilja påstå, att det inte är
på det sättet, och i flertalet fall är det absolut
inte så. I många fall anordnar man
nämligen för de vanliga studenterna direkta
tvåbetygskurser utan att de behöver
gå omvägen över eltbetygskurser, såsom
folkskollärarna måste göra. Genom

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

att man ordnar sådana kurser för folkskollärare
och låter även studenter deltaga,
får man flera kursdeltagare och
större kapacitet.

Jag kan nämna att jag en gång i höstas
fick en framställning från en ämnesrepresentant
vid Lunds universitet
om att låta en ettbetygskurs komma till
stånd, fastän antalet folkskollärare, som
anmält sig, var litet. För att styrka sin
framställning sade vederbörande, att vi
har så och så många studenter som anmält
sig. Då tänkte jag helt naturligt liksom
interpellanten, att det var synd om
dessa studenter, som inte skulle få någonting
att göra, ifall kursen inte kom till
stånd. Jag sade detta till vederbörande,
men fick då till svar, att det inte var
detta som var pudelns kärna •— det var
inte någon fara med studenterna, ty dem
skulle man kunna ta emot på de tvåbetygskurser,
som anordnas för dem. De
skulle alltså inte bli avvisade, utan det
var bara för folkskollärarnas skull som
man gjorde denna framställning till mig.

Interpellanten tycks också en smula
vilja förlöjliga mitt medgivande i interpellationssvaret,
att det var en överraskning
för mig att 35 matematiker hade avvisats
vid Stockholms högskola. Jag har
nämligen tidigare, herr Arrlién, understrukit
angelägenheten av att ordna undervisningen
för de studerande just i
matematik och närstående ämnen. Jag
tyckte därför att det var verkligen tråkigt,
när jag fick reda på vad som skett.
Men märk väl: jag fick reda på det i mitten
av oktober genom en alarmerande
artikel i en av Stockholms eftermiddagstidningar,
samma dag som det på Stockholms
högskola var utlyst en offentlig
diskussion, som jag och flera andra, som
har med dessa saker att göra, tänkt infinna
oss till. Jag anser att det inte bör
gå till på detta sätt, utan jag tycker att
vederbörande myndigheter, så snart de
har någonting sådant att tala om, bör
göra detta för oss, som liar med saken
att skaffa. De bör då antingen vända sig
till univeristetskanslcrsämbctet eller till
departementet.

Då, såsom sagts i svaret, ämnesrepresentanten
hade fått den förtstärkning

Ang. platsbristen vid universiteten ni. m.

av personalen, som han begärt, trodde
vi att det hela skulle ordna upp sig. Men
jag vågar trots detta säga, att om vi hade
fått en anmälan under någon av de första
dagarna i september, skulle vi, även
om vi hårt tullat lärarbristanslaget, kunnat
anlita universitetens extra utgiftsanslag
eller de reservfonder, som finns, eller
kanske t. o. m. vårt eget anslag till
extra utgifter, och således klarat denna
sak. Universitetsmyndigheterna bör inte
handla på det sätt som skett. I fjol förhöll
det sig så, att vi inte hade en aning
om att ett icke obetydligt antal studerande
avvisats — ingen anmälan alls hade
gjorts vare sig till universitetskanslern
eller till ecklesiastikdepartementet
— utan det var först sedan eu annan organisation
gjort en undersökning och slagit
alarm om saken som vi fick reda på
den och då ögonblickligen anbefallde en
undersökning.

Jag måste säga att det bör vara så, att
vederbörande omedelbart anmäler, om
det föreligger några svårigheter av större
omfattning. Jag vågar också bestämt påstå,
att de olika institutionsutrymmen,
som vi har, i flera fall skulle kunna utnyttjas
mer effektivt, om lärarna exempelvis
använde även mindre bekväm arbetstid.
Vi måste gå in för sådana vägar
nu. Det skulle egentligen vara synnerligen
intressant att få höra av herr Arrlién,
vad vi inte skulle ha byggt under
de närmast föregående åren för att i stället
få möjlighet att så avsevärt utöka
den akademiska byggnadskvoten, som
herr Arrhén menar att vi borde ha gjort.

Och när den ärade interpellanten tar
sikte just på Stockholms högskolas byggnadsproblem
har han tydligen inte riktigt
följt med vad som verkligen har hänt
och skett. Färdiga byggnadsplaner har
nämligen inte redovisats för departementet
i den takt, som vi hade väntat oss
och som vi säkerligen skulle ha kunnat
bereda plats för, om så hade skett. Jag
liar inte förut av sådan anledning kunnat
ta ställning till byggnadsfrågorna,
vare sig det gäller Kemikum eller Fysikum,
även om vi visste att det var angeläget
att dessa byggnader kom till stånd
vid Stockholms högskola. Just under den

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

debatt på högskolan, som jag tidigare
nämnde, kom det fram att det föreföll,
som om samarbetet mellan Stockholms
stad och högskolan beträffande anskaffandet
av tomter — något som väl borde
vara den första förutsättningen för att
ett bygge skulle komma till stånd — inte
hade varit så smärtfritt som det borde
vara.

Det är sålunda inte bara att skylla på
att departementet har sovit, när man
märker att en sak inte blivit så snabbt
handlagd som man skulle önska.

Just i denna stad, där det tycks vara
mycket svårt att få fram byggen därför
att det finns så många olika slag av
dylika som konkurrerar, får man vänta
ibland även med färdigritade byggen av
arbetsmarknads- och liknande skäl. Vi
kan inte bara bygga på ett håll i landet,
utan vi måste ju bygga någorlunda successivt
vid samtliga våra universitet och
högskolor. Då kan naturligtvis ett och
annat bygge bli försenat. Men jag måste
i alla fall säga, att jag är mycket glad
över att man på flera håll under senare
tid allvarligt har bemödat sig om att utnyttja
befintliga institutionsutrymmen
bättre än man har gjort förut. Vi har
haft stort behov av att så sker, och vi
kommer säkerligen att få möjlighet att
dubblera kurser och sätta in extra lärarkrafter
i fortsättningen, såsom skett under
den senaste tiden, men i ytterligare
ökad skala. Därför räknar jag med att
det skall gå någorlunda bra att ge de
studenter, som därtill anmäler sig, den
undervisning, som kan passa dem, även
om det inte kan undgås att det i vissa
fall får bli en del omkastningar i fråga
om ämnen.

Jag håller före att t. ex. Stockholm
och Uppsala ligger så nära varandra, att
den som inte på den ena av dessa platser
kan studera det ämne han helst önskar
skulle kunna göra det på den andra
platsen, därest där finns utrymme. Sådant
har i alla fall inträffat. Över huvud
taget menar jag att den anda av samarbete,
som jag tycker mig spåra i högre
grad på senare tid på dessa områden,
kommer att ge resultat.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är glad över att vi så
ytterst sällan i denna kammare behöver
höra ett så övermaga anförande som det
herr Arrhén höll alldeles nyss. Vi hade
i går en omröstning här om ett besparingsförslag.
Om. jag minns rätt röstade
herr Arrhén för dessa besparingar. Nu
har vi råkat komma in på ett område,
där herr Arrhén är mycket intresserad
på grund av sin tjänst, förstår jag, och
andra omständigheter, och då räcker inte
besparingsinstinkterna längre — de
räcker inte i 24 timmar. Herr Arrhén
har suttit i statsutskottets andra avdelning
och vet hur vi varje år får väga utgifterna
mot varandra på de s. k. kulturområdena,
och han vet hur dessa utgifter
ökas år från år. Det är ingenting att
säga om det, vi önskar ju alla en förbättring
på dessa områden, men jag tycker
att det inte borde föranleda herr Arrhén
att hålla ett anförande sådant som det
han hållit här i dag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Vi fick nyss av herr
statsrådet några glimtar av förhistorien
till tillsättandet av universitetsutredningen.
De kan accepteras som ett intresssant
bidrag till hur sådant går till.
Förhistorien skulle alltså ha bestått däri,
att herrarna, som man mycket väl erinrar
sig, i januari detta år hade ett sammanträffande
på Harpsund, där bland
annat sådana här saker diskuterades.
Vidare försäkrar herr statsrådet, att han
också talat med statsminister Erlander
om dessa saker vid jultiden i fjol. Det
är mycket möjligt — jag vill inte alls
förneka det, det förefaller till och med
mycket troligt. Men uppgifterna ter sig
litet kuriösa, när man känner till bakgrunden
i övrigt.

För att bara hålla mig till fjolåret vill
jag fråga: Hur såg det ut då? Jo, våren
1954 gjorde Saco, som bekant, en stor
undersökning, som visade, att 1953 hade
minst 100 välkvalificerade studenter utestängts
från de naturvetenskapliga kurserna.
Man uppvaktade med anledning

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

därav statsministern och statsutskottet
ocli begärde åtgärder för att häva spärrarna.
Man pekade bland annat också
på den kraftiga ökningen av antalet studenter
under de närmaste tio—femton
åren, ungefär i överensstämmelse med
vad statsministern sedermera sade här
i ett anförande i maj, och begärde en
plan för upprustningen. Vilken inställning
hade då ecklesiastikministern till
dessa frågor? Jo, ecklesiastikministern
fann ingen anledning till oro. Han pekade
på att spärrarna vid de naturvetenskapliga
institutionerna kunde hävas
genom extra anslag. Detta meddelades
i ett anförande, som herr statsrådet
höll i Tving — det ligger i Blekinge. Det
extra anslag, som ecklesiastikministern
då talade om, utgjordes av en miljon
kronor, varav 750 000 kronor avsåg folkskollärarnas
vidareutbildning. Han förlitade
sig alltså vid den tidpunkten på
att folkskoleseminarierna skulle överta
den utbildning som universiteten inte
orkade med. Även om universiteten hade
fått hela den miljon, som det var
fråga om, hade det inte rimligen räckt
till mer än att göra upp några ritningar.

Statssekreteraren i departementet ägnade
sig för sin del synnerligen energiskt
åt att motbevisa SACO:s uppgifter
om storleken av den framtida expansionen.
Han fann siffrorna alltför höga. Organisationen,
som hade lagt ned mycket
arbete av frivillig natur på detta
ärende, framhärdade emellertid och begärde
i juni 1954 ånyo, att en utredning
skulle tillsättas, men i juli i fjol meddelade
ecklesiastikministern, att regeringen
icke tänkte sig någon utredning
på området.

På hösten i fjol gjorde SACO nya utredningar
och fann, att de avvisade vid
de naturvetenskapliga kurserna ökat till
minst 200. Uppgiften bestyrktes av universitetskanslern
och bekräftades genom
en utredning, som företogs av Sveriges
förenade studentkårer. På basis av det
siffermaterial, som på detta sätt hade
tillkommit, skrevs de fyra motioner, som
lades fram vid detta års riksdag. Följden
blev då, att regeringen plötsligt
upptäckte, vad ecklesiastikministern kal -

Ang. platsbristen vid universiteten in. m.
lade »den nya internationella given»,
särskilt inom naturvetenskapernas sfär,
men även när det gällde tillströmningen
till den filosofiska fakulteten över
huvud taget, där han nyligen underkänt
t. ex. SACO:s eller SFS:s utredningar.
Sådan är situationen — den är inte sådan,
som herr statsrådet här söker göra
gällande.

Statsrådet ställde sig alltså så sent som
på hösten i fjol avvisande till ett tillsättande
av en sådan utredning, som sedermera
kom till stånd i juni i år. Egentligen
skulle en sådan utredning ha kommit
till stånd för flera år sedan.

Man har naturligtvis i dagens läge inte
anledning till annat än att hälsa utredningens
tillsättande med tillfredsställelse.
Men förtjusningen över den kunde av
nämnda skäl varit mera dämpad. Sällan,
skulle jag vilja säga, har så många tackat
så mycket för så litet. Den utredning,
som vi nu har fått, har mycket att ta
igen, många försyndelser i det förgångna
att reparera. Utredningsarbetet får inte
bli en fritidssysselsättning. Man grips av
oro härför, när man studerar sammansättningen
av 1955 års universitetsutredning.
Där återfinner man — beklagligtvis
skulle jag vilja säga — alltför många
mångsysslare, även om man måste ge sitt
erkännande åt den kapacitet, som varje
enskild man representerar.

Det må tillåtas mig, herr talman, att
göra en liten utvikning i anslutning till
den pågående utredningen. Jag skulle
särskilt vilja fästa uppmärksamheten på
den vikt, som man bör lägga vid planeringen
av institutionsbyggnader. Jag
gjorde i somras en resa i England och
hade vid det tillfället möjlighet att ta del
av det sätt, på vilket engelsmännen löser
frågor av liknande natur. Jag slogs av
hur okonventionellt och hur praktiskt
engelsmännen går tillväga, när de griper
sig an med uppgifter av olika slag — det
är, som bekant, ett av deras nationaldrag.
De arbetar på det bär området efter något
slags mallsystem, när det gäller ritningar
till institutioner eller skolbyggnader
av olika typer. Mallarna läggs upp
i departementet. Man slipper alltså att
som hos oss betala höga arkitektarvoden

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

— det rör sig val i regel hos oss om 10
procent av byggnadskostnaderna, om jag
minns rätt. Departementet i England för,
så att säga, alltid i lager av dess egna arkitekter
uppgjorda typritningar, som de
lokala instanserna visserligen får modifiera,
men som dock i princip måste följas.
Detta ger departementet en oerhört
god hållhake beträffande både utförande
och kostnader.

I direktiven för 1955 års utredning talas
nu om vikten av att de akuta bristerna
avhjälps. Herr statsråd, jag måste säga:
Huru rörande riktigt är inte detta i
år och hur riktigt var det inte också i
fjol och i förfjol! Läs i dagens tidningar,
hur en studerande vid Stockholms högskola
anmält till hälsovårdsnämnden i
Stockholm, att undervisningslokalerna
vid högskolan är hälsovådliga för de kemistuderande!
Detta är om något en ny
version av Andersens saga om Kejsarens
nya kläder. Kårordföranden ■— det är
för tillfället en kvinna — gör bara den
torra anmärkningen, att hon anser det
egendomligt, att inte anmälan gjorts tidigare,
och av samma mening är också
institutionsföreståndaren. Missförhållandena
har förelegat i många år. Det är bittert,
säger professorn, att år efter år begränsa
antalet kemistuderande till ett minimum.
De studerande, som, nu kommer
dit, har oftast stått i ko i åratal, innan
de kunnat antagas.

Detta är några reflexioner till vad
statsrådet sade nyss, som jag tycker ställer
åtminstone den första avdelningen i
hans anförande och kanske också delar
av den andra i en något annan belysning.

Herr statsrådet nämnde vidare i sitt senaste
inlägg här, att avvisningarna ändå
inte är så skrämmande. Jag skulle ha velat
höra formuleringar, som hade inneburit,
att man finge klart för sig, att herr
statsrådet bar framtidsbilden riktigt
tecknad. Det förhåller sig dock så, som
rektorn vid Uppsala universitet har
framhållit i ett brev till mig, att det inte
bara är dagens situation, som det här
gäller, utan morgondagens, som är lika
betydelsefull.

Jag håller med herr statsrådet om att
man skall utnyttja de institutioner, vi re -

dan har, till den yttersta. Den saken är
klar, för att inte säga självklar. Så sker
också. Men jag måste ju säga att enligt
den erfarenhet, som jag genom självsyn
har kunnat skaffa mig, så är åtminstone
en del av de institutioner, som det här
gäller, att likna vid antikvitetskabinett,
relikter från 1800-talet, som saknar varje
som helst möjlighet att expandera på det
sätt, som herr statsrådet här föreställer
sig.

Herr statsrådet frågar vidare, vad vi
skulle ha byggt. Ja, jag angav i mitt svar
några exempel härpå på grundval av uttalanden
i planeringskommitténs nyligen
framlämnade betänkande.

Vad herr statsrådet sade om vikten av
samarbete mellan de olika universiteten
förefaller mig riktigt. Ett dylikt samarbete
bör inledas, och därvidlag gäller
det, det håller jag med herr statsrådet
om, att bryta en slentrian som dröjer sig
kvar från en tidigare epok, när det gäller
dessa ting. Men när man tänker närmare
efter vad detta i dagens läge skulle
kunna innebära och när man har minnesbilder
av elevanhopningarna i de olika
ämnen vid de olika universiteten,
varöver jag har sifferuppgifter med mig
här, kan man svårligen se, att möjligheterna
därvidlag är särskilt stora.

Det finns, det vill jag säga till sist,
herr talman, en metod, som understundom
används för att möta kritik från
politiska motståndare, nämligen att försöka
bestiga sin Olymp och därefter sätta
sig tungt på var och en, som stormar
upp från Pelion och Ossa. Herr Näsström
försökte sig på denna metod. Jag
protesterar däremot. Om en saklig kritik
frainföres från denna plats under så
hovsamma former som jag, efter vad jag
kan förstå, här har gjort, så har man inte
rätt att inför kammaren karakterisera
dylika anföranden som »övermaga».

Jag konstaterar vidare, att man inte
kan följa den rekommendation, som herr
Näsström i övrigt gav och som innebär,
att därför att de linjer, som här skymtar
för framtiden, kommer att kosta pengar,
så måste man avvisa hela resonemanget.
På detta sätt kan man inte möta
dessa spörsmål. Det har inte heller stats -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

ministern gjort, och efter vad jag förstår
är inte heller statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet beredd att
klä skott för en dylik uppfattning.

Här måste någonting ske. Det kommer
att kosta pengar. Vi måste vara beredda
att skaffa dessa pengar.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det var en mycket stor
energi herr Arrhén ytterligare lade ned
på att visa, att de där fyra motionerna
skulle ha haft en så väldig betydelse,
som han påstod i sitt första anförande,
men jag vidhåller fortfarande, att de
ingalunda har haft den betydelsen. Att
jag tidigare har ansett att lärarbristanslaget
skulle kunna klara de avvisningar,
som då var gjorda, och att jag i viss
mån satte frågetecken i kanten på vissa
av SACO:s uppgifter om antalet studerande
på längre sikt är inte utslagsgivande
därvidlag. Jag vill säga, att jag
fortfarande är ganska oklar över huruvida
SACO:s siffror för tiden mellan
1965 och 1970 är riktiga, och jag tror
att inte heller den ärade interpellanten
kan slå sig för sitt bröst och säga att de
är riktiga.

Men, herr Arrhén, jag sade i alla fall
i mitt första anförande, att jag hade resonerat
med statsministern före jul och
att sedan Harpsundsmötet kom till för
att ta upp dessa problem, och det har
inte herr Arrhén kunnat motbevisa. Jag
sade också, att jag vid den tiden umgicks
med planer på att tillsätta ett par,
tre olika specialutredningar på detta område,
såsom bl. a. riksdagen hade begärt.
Varför skall då herr Arrhén envisas att
säga, att jag ingenting gjorde? Jag hade ju
problemställningen klar för mig.

Men det är riktigt att jag sade till
SACO, att jag inte var beredd att då
sätta i gång den stora översyn som man
begärde. När nu ytterligare resonemang
både inom regeringen och med vetenskapsmän
har givit till resultat, att denna
stora översyn har påbörjats, skall
herr Arrhén vara glad för det och inte
misskreditera både mig och utredningen.

När herr Arrhén säger, att han inte

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.
väntar sig det av utredningen, som borde
komma fram, är det väl ändå, med
förlov sagt, att ta för stora ord i munnen.
Jag kan tala om för herr Arrhén,
vilket herr Arrhén kanske visste förut,
att jag gjorde denna utredning så liten
för att den skulle vara så mycket mera
arbetsför, och jag har inte hört direkt
att herr Arrhén har solidariserat sig
med den kritik, som kommit mig till del
för att jag inte tog med fler ledamöter i
kommittén.

Vad herr Arrhén kanske inte vet —•
eller i varje fall inte låtsas veta — är
att utredningen arbetar mycket energiskt
nu. Den har fått ett gott sekretariat,
som är större än vad man brukar
ge utredningar från början. För den händelse
herr Arrhén anser dess ordförande
vara en mångsysslare kan jag tala om
att ordföranden har befriats från en hel
del av de göromål som normalt åligger
honom som statssekreterare för att kunna
ägna så mycket mer energi åt utredningen,
och såvitt jag kan förstå fungerar
utredningen mycket bra redan nu.
Två av dess andra medlemmar har för
övrigt blivit tjänstlediga för att desto
mer kunna arbeta inom utredningen.

Jag tycker därför, att herr Arrhén
inte har anledning att från början utså
någon misstro på detta område.

Sedan kom herr Arrhén med en ur
mina synpunkter verkligt intressant sak
— intressant, vågar jag påstå, även ur
de regeringskollegers synpunkt, som suttit
i regeringen betydligt längre än jag.
Han sade att Kemikum vid Stockholms
högskola skulle ha byggts om för många
år sedan. Men, herr Arrhén, för många
år sedan var det varken den nuvarande
ecklesiastikministern eller den föregående
som hade ansvar för den saken,
utan det var Stockholms stad. Stockholms
högskola var en privat högskola
på den tiden. Vi gav ett mindre bidrag
från statens sida, men vi sysslade inte
med byggnaderna.

Vad jag sade i mitt förra anförande
står sig alltså fortfarande, nämligen att
det är tomtfrågan — i vilken Stockholms
stad och högskolans myndigheter inte
har dragit riktigt jämnt — som har upp -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.

skjutit utförandet av de byggnader, om
vilka jag åtminstone under hela den tid
jag har varit i ecklesiastikdepartementet
har haft fullt klart för mig att de borde
komma till stånd ju förr dess hellre.

Till slut bara en liten bagatell, herr
Arrhén. Jag sade inte: »Vad skulle vi
ha byggt», ty nog vet jag vad vi skulle
ha byggt. Jag sade: »Vad skulle vi inte
ha byggt för att få resurserna att räcka
för dessa akademiska byggnader?»

Herr Arrhén, som är så duktig att citera
SACO, är säkert också benägen att
anföra vissa citat från herr Svärd — jag
ser honom inte i kammaren nu — och
jag tänker då på att det är från just
det hållet som det brukar komma kritik
för att vi inte byggt tillräckligt med bostäder.
Hur skulle vi i så fall ha kunnat
klara de akademiska byggen, som herr
Arrhén anser så nödvändiga, och som
också jag anser högst önskvärda men inte
kunnat få fram i konkurrensen?

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Endast några ord! Herr
statsrådet sade här, att jag hade framfört
den åsikten, att den kemiska institutionen
vid Stockholms högskola skulle
ha byggts upp för många år sedan. Jag
har inte yttrat något om den kemiska
institutionen i detta sammanhang. Jag
nämnde, att den här ifrågavarande utredningen
borde ha tillsatts för många
år sedan. Men det är ju ett sådant där
hörfel, som är förklarligt under en debatt
av denna typ.

Jag vill för min del avsluta denna debatt
med att uttala min tillfredsställelse
över de positiva formuleringar, som
herr statsrådet fann, när han berörde
1955 års universitetsutrednings sammansättning
och dess möjligheter till positiv
insats i fortsättningen. Det är ett meddelande,
som jag tycker, att vi alla har
anledning att hälsa med den största tillfredsställelse.

Jag kanske emellertid också får göra
en anmärkning i kanten, som det möjligen
finns anledning att göra. Det första
livstecknet, som 1955 års universitetsutredning
gav, var ett meddelande om

att liirarbristanslaget hade begärts höjt
från 0,9 miljoner till 2 miljoner kronor.
Det innebär i praktiken, att ordföranden
i utredningen slår sig ned på sin stol
och skriver till statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet,
d. v. s. till sig
själv, och begär denna ökning. Det hade
väl varit mycket enklare, tycker jag, om
han tidigare, redan innan utredningen
tillsatts, direkt vänt sig till finansdepartementet.
Emellertid önskar jag statsrådet
all framgång med universitetsutredningens
fortsatta arbete.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det sista inlägget skulle
kanske inte behöva något genmäle, ty
jag konstaterar med tillfredsställelse, att
herr Arrhén har kommit mera på liknande
våglängd som jag är i denna sak, om
jag nu får uttrycka mig så. Jag vill dock
göra ett tillrättaläggande.

Man har på visst håll försökt förlöjliga
vad som skedde i universitetsutredningen
genom att säga att ordföranden,
d. v. s. statssekreterare Edenman, skrev
till sig själv. Det förhåller sig inte alls
på det sättet, utan vid en av de första
genomgångarna under höstens budgetarbete
sade jag till statssekreteraren: »Det
är alldeles klart att vi måste försöka öka
lärarbristanslaget, men jag vill gärna ha
någon beräkning utförd om vad som kan
vara rimligt därvidlag.» Statssekreteraren
svarade då att man inom universitetsutredningen
hade börjat på vissa beräkningar,
varför man lätt kunde göra
ett överslag och lämna in en skrivelse.
Jag sade då, att jag gärna såg att en sådan
skrivelse kom, ju förr dess hellre.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag skall inte försöka
lämna något bidrag till den diskussion
som pågått här mellan ecklesiastikministern
och herr Arrhén om vid vilken
tidpunkt ecklesiastikministern visat sig
ha vaknat till insikt om det läge som
universitet och högskolor råkat i, om
det var sedan här i riksdagen väckts ett

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

knippe motioner i ämnet eller om det
var ett par veckor innan ett sammanträde
hölls på Harpsund. Det är någonting
som framtida forskare får syssla
med, om de gitter.

Jag har begärt ordet närmast för att
kommentera herr Näsströms anförande i
denna fråga.

Herr Näsströms inlägg andades en
viss motsättning till den otvivelaktigt
positiva ton, som präglade ecklesiastikministerns
inlägg. Herr Näsström erinrade
om att i går förekom här en diskussion
och votering om möjliga åtgärder
till besparingar. Herr Näsström erinrade
vidare om hur ansträngd vår budget var
och fann det rätt ologiskt, förmodar jag,
att man nu kommer med resonemang,
som i varje fall på ett avsnitt av budgeten
skulle medföra ökade utgifter, medan
man i andra sammanhang ville ha
en sänkning av skatten.

Herr Näsströms resonemang lider, såvitt
jag förstår, av två brister.

Den ena bristen är att man inte riktigt
klart tycks ha insett på det hållet,
där man talar så som herr Näsström
här gjorde, att därest vi inte satsar mera
pengar på våra universitet och högskolor,
så kommer det otvivelaktigt att innebära
inte bara en kulturfara i och för
sig utan också få en menlig inverkan
på vårt fortsatta ekonomiska framåtskridande.

Det kanske vore av speciellt intresse
för herr Näsström att tänka på att möjligheterna
att förlänga skolplikten i vårt
land i väsentlig grad är avhängiga av
att vi får tillräckligt med väl utbildade
lärare. Jag vill vidare framhålla att om
bristen på lärarkrafter fortsätter att öka,
så kommer den att medföra bristsituationer
på andra områden, som är i behov
av akademiskt utbildat folk. Bl. a.
kommer vi att få otillräckligt med tekniker
och ingenjörer. Vad det innebär
för vår framtida ekonomi är lätt att
inse.

Jag har velat nämna detta för att göra
klart att när vi talar om en upprustning
av våra universitet och högskolor, så talar
vi om ett nyckelproblem.

Det andra som jag vill anmärka mot

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.
herr Näsströms resonemang är att man
utan vidare tycks slå fast, att den uppdelning
av statsutgifterna, som vi har
just nu, är fullständigt orubblig. Det
kan mycket väl tänkas att vi äventyrar
både det kulturella framåtskridandet och
den önskade välståndsstegringen, om vi
icke inom en given ram för den totala
budgeten gör en omfördelning av utgifterna.
Efter min mening blir vi därför
tvungna att göra en sådan.

Det är dessa två saker, som herr Näsström
enligt min mening borde ha tänkt
på, innan han höll sitt yttrande här
nyss.

Efter ordalagen måste man tolka honom
så att han intog en betydligt mera
negativ ståndpunkt till de problem, som
här diskuteras, än den, åt vilken statsrådet
gav uttryck. Nu tror jag emellertid
att den utomordentligt stora lojalitet,
som herr Näsström brukar visa mot
Kungl. Maj :ts regering, skall medföra att
han även på detta område i sitt framtida
handlande följer ecklesiastikministern
i spåren, vart dessa spår än kommer
att leda.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag hade från början
inte minsta tanke på att delta i denna
debatt, men jag har, liksom herr Bergh,
uppkallats av ett uttalande av min ärade
vän herr Näsström. Hans mot herr
Arrhén starkt kritiska ord föranleder
mig att här deklarera två ting.

För det första vill jag ge uttryck åt
tacksamhet, en tacksamhet som jag vet
att man känner i vida kretsar, över att
herr Arrhén med sådan energi, så inträngande
studier och sådan kraft har
förfäktat den högre vetenskapliga bildningens
behov. Jag är faktiskt ledsen
över att jag under mina riksdagsår inte
själv har gett mig in på dessa frågor.
Desto mer känner jag nu behovet att
uttala tacksamhet mot herr Arrhén.

För det andra vill jag ställa mig vid
herr Arrhéns sida i det politiska ståndpunktstagandc
som han här gjort. I likhet
med herr Bergh finner jag det utomordentligt
försvarligt att man, såsom jag

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. platsbristen vid universiteten m. m.
för övrigt alltid bär gjort, ivrar för en
förnuftig beskärning av statsverksamheten.
Samtidigt kan man naturligtvis ha
vissa speciella saker som man särskilt
vårdar sig om. De som principiellt är
bekymrade över statsverksamhetens expansion
behöver därmed inte ha i tankarna
någon sorts »idiotstopp» — en
klassisk fras som man ofta använde för
någon tid sedan. De behöver alls inte
känna sina munnar tilltäppta i fråga
om alla behov, önskemål och reformkrav
som kan göras gällande.

Från statsrådsbänken har det gjorts
upprepade erinringar om att det bakom
de krav, som vi nu diskuterar, skulle
kunna spåras en viss intresseorganisation.
Man har därigenom kunnat få ett
intryck av att det här vore fråga om att
tillgodose olika intressegruppers behov.
Låt mig i anledning härav kraftigt understryka
—■ i all korthet bara — vad
herr Bergh redan anfört, nämligen att
det här icke är fråga om en viss grupps
behov. Här gäller det i stället det förhållandet
att världen har blivit så mycket
mer invecklad och konstig, och att
det krävs så mycket mer av vetenskapligt
sakkunniga insatser i undervisning,
tekniskt arbete och på alla möjliga områden.
Det som det här gäller är nödvändigheten
att tillgodose detta elementära
behov, som hela den moderna utvecklingen
har ställt oss inför.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Bergh anförde vill jag endast slå fast att
det här tycks förhålla sig så, att man i
ena ögonblicket talar om nödvändigheten
av sträng sparsamhet med statens medel,
medan man i andra ögonblicket inte på
något sätt tycks känna sig bunden då det
gäller ett område som man är speciellt
intresserad av. Ett dylikt uppträdande
kan jag inte beteckna annat än som dubbelbottnat
tal. Vilken regering som än
sitter så måste den ta det ekonomiska
ansvaret och se till det helas bästa.

Herr Bergh sade att vi just på detta
område bör sätta in alla våra krafter. Jag
vill också gärna vara med därom, men

om vi skall ge ökade anslag till denna del
av statens verksamhet vill jag samtidigt
ha besked om var vi skall pruta. Den
frågan har vi från vårt håll ställt många
gånger men aldrig kunnat få något svar
på. Om det faktiska läget är att vi har
begränsade kapitalresurser att röra oss
med, måste vi väl ändå se till att de olika
grenarna inom statsverksamheten var
och en får sin beskärda del av de gemensamma
tillgångarna. Det är ytterst därom
striden står.

Till min gamle vän herr Herlitz vill
jag säga, att jag inte alls förvånar mig
över att han rycker upp vid sin partivän
herr Arrhéns sida i detta sammanhang.
Inom parentes måste jag dock nämna,
att jag hade önskat att vännen Herlitz’
svanesång här i riksdagen hade kunnat
ägnas åt ett mera tacksamt område. Det
är naturligtvis ingen som har något att
anmärka på att det här framförs kritik,
men det finns ju ändå vissa nyanser i
själva sättet att framföra sin kritik, och
det är det som ligger bakom min anmärkning.
Herr Arrhén har under årens lopp
haft många tillfällen att framföra dessa
frågor både i denna kammare och i statsutskottets
s. k. kulturrotel. Jag erkänner
också att han gjort det vid en rad tillfällen.
Det avgörande är emellertid vad vi
kan åstadkomma i den ena eller andra situationen.
Vi är alla överens om att vi
måste försöka begränsa investeringarna.
De som är intresserade av just det avsnittet
av statens verksamhet, som det
bär närmast gäller, tycks fullständigt
glömma det resonemang som fördes i går
om nödvändigheten av sparsamhet. Den
saken får vi emellertid inte glömma. Om
man anser att ett visst ändamål bör tillgodoses
före alla andra, måste man klart
säga ut vilka andra områden man vill
sätta i efterhand. Jag frågar än en gång
herrarna på vilka områden ni i så fall
vill minska statens bidrag. Vill ni minska
anslagen till bostadsbyggande, försvaret,
sjukhusen, kommunikationerna, eller var
vill ni skära ner anslagen? Där kräver
vi att få klart besked.

Jag måste säga, herr talman, att en sådan
diskussion som denna — och debatter
av detta slag förekommer ofta här i

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

riksdagen — förs icke ens i den enklaste
kommunalfullmäktigeinstitution, ty där
är man gemensamt ansvarig för vad som
händer och sker, där är alla med om att
dela upp kakan till de olika ändamålen,
och då känner man sig också ansvarig
för vad som beslutas.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Näsströms frågeställning, som ju inte är
ny — han återkommer till den nästan
varje gång i debatter av denna typ —
vill jag bara svara honom, för att han
skall få en lugn jul, att överväganden av
den natur, som han begär, allra bäst
kan företagas i Kungl. Maj:ts regering,
som därvidlag sitter inne med de största
möjligheterna med hänsyn till utredningspersonal
och annat.

Vi har vidare att erinra oss, att hans
excellens herr statsministern i maj gjorde
vissa uttalanden, som tider på att hans
tankar går i riktning mot en expansion
på detta område.

Dessa två fakta borde kunna vara herr
Näsström en riktrote. Jag konstaterar
emellertid, att herr Näsström för dagen
på ett beklagligt sätt tycks ha partipolitiskt
spårat ur.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ytterst sällan jag
har anledning att instämma med herr
Arrhén, men jag måste göra det nu, när
han säger att det är Kungl. Maj:t som
har de bästa förutsättningarna att göra
avvägandena. Herr Arrhén tycks emellertid
inte ha haft den uppfattningen tidigare
i dag!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Äng. handläggningen av resningsärenden

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Carl Albert Andersons interpella 2

Första kammarens protokoll 1955. Nr 32

Ang. handläggningen av resningsärenden

tion angående handläggningen av resningsärenden,
och nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Carl Albert Anderson frågat
mig, om jag anser det förfaringssätt, som
högsta domstolen tillämpar vid handläggning
av resningsärenden, tillfredsställande
och, om så inte är fallet, om jag har
för avsikt att överväga åtgärder till ändring.

Herr Anderson har lämnat en lång motivering
för sin interpellation, där han
drar upp en serie principfrågor, som inte
bara hänför sig till resningsinstitutet
utan även berör förfarandet i högsta
domstolen vid behandlingen av ansökningar
om s. k. prövningstillstånd. Vad
interpellanten särskilt fäst sig vid är att
handläggningen i dessa fall är skriftlig.
Hans resonemang anknyter i stora delar
till ett aktuellt ärende, nämligen resningsansökningen
i det s. k. högbroforsmålet.

Självfallet kan jag inte diskutera det
åsyftade fallet, så mycket mindre som
det ligger under högsta domstolens prövning.

Den korta tid, som stått mig till buds
för att förbereda svaret, gör det inte heller
möjligt för mig att ta upp alla de i
och för sig intressanta frågor, som herr
Anderson berört. Jag måste begränsa mig
till vissa huvudpunkter.

Som. herr Anderson mycket riktigt
framhållit bygger vår nya rättegångsordning
på grundsatserna om rättegångens
muntlighet, koncentration och omedelbarhet.
Dessa grundsatser har vunnit tilllämpning
på processen i underrätt och
jämväl i väsentliga delar satt sin prägel
på överrättsförfarandet. De har dock inte
kunnat genomföras fullt ut i vad angår
rättegången i överrätt. Sålunda äger såväl
hovrätt som högsta domstolen i en
del fall avgöra mål efter ett rent skriftligt
förfarande. Detta gäller bl. a. om jorddelningsmål
och utsökningsmål men kan
under vissa förutsättningar förekomma
även i vanliga tvistemål och brottmål.
Det är alltså inte bara vid behandlingen
av ansökningar om prövningstillstånd eller
resning som förfarandet är skriftligt.

Vad beträffar prövningstillstånd bär

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. handläggningen av resningsärenden
det av flera skäl inte varit möjligt att alltid
låta part få sin sak prövad i högsta
domstolen. En begränsning av måltillströmningen
är ofrånkomlig. Rättegångsbalken
stadgar för den skull, att talan
mot hovrätts dom eller beslut i allmänhet
inte kan komma under högsta domstolens
prövning med mindre högsta
domstolen meddelat parten tillstånd därtill.
När domstolen avgör, huruvida prövningstillstånd
skall ges eller inte, sker
detta i parternas frånvaro efter ett skriftligt
förfarande.

Prövningen av resningsansökningar
sker på ett liknande sätt. De nuvarande
reglerna om resning härrör från år 1939
och flyttades år 1942 med vissa jämkningar
över till nya rättegångsbalken.
Processmaterialet, som består av handlingarna
i det tidigare målet och de skrifter
och andra handlingar som sökanden
ingivit, föredras inför högsta domstolen
av en revisionssekreterare. Resningsansökningen
kan omedelbart avslås, om den
finnes ogrundad, men skall eljest delgivas
motparten så att han får tillfälle inkomma
med förklaring. I sådant fall föredrages
ärendet därefter på nytt. Beviljas
resning, förordnar högsta domstolen
att målet ånyo skall tas upp av den rätt,
som sist dömt i saken. Målet handlägges
där enligt vanliga regler, d. v. s. i allmänhet
vid muntlig förhandling. I vissa
fall kan högsta domstolen i stället
själv omedelbart ändra domen.

Reglerna om prövningstillstånd och
resning har tillkommit efter ingående
överväganden i samband med tillkomsten
av nya rättegångsbalken och är alltså
jämförelsevis nya. Självfallet kan man
likväl diskutera, om bestämmelserna i alla
hänseenden är fullt tillfredsställande.
De problem, som uppkommer, då det gäller
att reglera förfarandet i dessa fall, är
emellertid mycket komplicerade. Svårigheterna
gör sig gällande i alla länder och
har föranlett skiftande lösningar. Teoretiska
och principiella synpunkter bryter
sig här mot rent praktiska överväganden.
Vad man vinner i ett hänseende drar lätt
med sig olägenheter på andra punkter.
Dessa problem har vid flera tillfällen varit
föremål för överväganden, men såvitt

jag vet har man hittills inte kunnat anvisa
någon idealisk lösning. Det lär knappast
heller kunna hävdas, att man i något
annat land kommit fram. till regler som,
tillämpade på våra förhållanden, skulle
vara överlägsna det system som nu gäller
hos oss.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det svar han lämnat på min
fråga, ocli jag riktar ett särskilt tack till
honom för att svaret kommit så snabbt.
Jag är medveten om svårigheten att på
så kort tid lämna ett uttömmande svar
på de frågor jag berört, men jag är å
andra sidan också klar över att dessa
frågeställningar för herr justitieministern
icke innefattar några nya problem,
och jag hade därför trots den korta tiden
vågat hoppas på en större fullständighet
i svaret, helst i form av en antydan
om ett ställningstagande.

Statsrådet har i sitt svar refererat rättegångsförfarandets
arbetsformer och
därvid i stort sett bekräftat riktigheten
av den relation jag givit om förfaringssättet,
dock utan att komma till annan
slutsats än att de frågor jag tagit upp är
intressanta och att man kan diskutera,
om de nuvarande bestämmelserna i alla
hänseenden är fullt tillfredsställande.
Jag har i min interpellation redogjort
för högsta domstolens förfarande vid
handläggning av dels prövningsärenden
och dels resningsärenden och i huvudsak
uppehållit mig vid den sistnämnda
frågan. Jag har icke nu anledning att
ingå på spörsmålet om prövningstillstånd
och ej heller statsrådets slutsats,
att en begränsning av måltillströmningen
därvidlag är ofrånkomlig. Jag avser
icke att med anledning av denna slutsats
ställa frågan varför, och ej heller att
diskutera de konsekvenser beträffande
objektiviteten och likarättsprincipen i
målsbedömningen, som ett sådant uttalande
kan föranleda. Min fråga avser
fastmer att fästa uppmärksamheten på
den ordning, som tillämpas vid resningsansökningar.
Jag har tillåtit mig

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

konkretisera min kritik till fyra avsnitt,
för vilka jag utförligt redogjort i
min fråga till statsrådet.

Det första gäller den skriftliga processordningen
eller, som jag kallar det,
det hemliga förfarandet vid resningsmål.
Den revisionssekreterare, som går
igenom ärendet, har att föredraga detta
inför det justitieråd, som skall ta ställning
till sökandens begäran. Föredragandens
promemoria är icke offentlig.
Sökanden vet intet om innehållet. Han
har ingen möjlighet att ens få vara närvarande,
än mindre yttra sig, och är
följaktligen icke heller i tillfälle att
korrigera, lägga till rätta eller göra de
tillägg och lämna de upplysningar, som
kan vara av sakligt intresse för domstolens
ledamöter. Ej heller har motparten,
åklagaren, sådan möjlighet. Om den
allmänna grundsatsen, att vår nya rättegångsordning
skall bygga på niuntligliet,
koncentration och omedelbarhet,
är en sanning, när det gäller underrätterna,
varför är det då icke också en
sanning i högsta domstolen? Och antag
att resning så småningom beviljas efter
ett utdraget procedurförfarande. Innebär
då icke denna mellaninstans av
hemligprövning en inadvertens eftersom
då, sedan resningsansökan beviljats,
den normala rättegångsordningen
med offentlighet etc. skall tillämpas?
Jag har vidare anfört såsom mindre tillfredsställande
det förhållandet, att —
och det gäller fortfarande vid vidlyftiga
mål — en enda man har att genomgå
ett kanske rikt och komplicerat material
och att avgörandet då i hög grad
kan bli beroende på hans omdöme och
framställningskonst. En enda man svarar
för att domstolen får ett fullständigt
och objektivt underlag för sin bedömning.

Talet om enmansdomstol har i detta
förhållande ett visst underlag och kan
icke avvisas såsom helt grundlöst. Nära
sammanhängande med detta otillfredsställande
förhållande är också den tidsutdriikt,
som med nuvarande ordning
synes vara förknippad med omfattande
mål. Jag har i det anförda exemplet,
Högbroforsen, påpekat, alt sökanden in -

Ang. handläggningen av resningsärenden

gav sin nu aktuella resningsansökan för
20 månader sedan och att, såvitt man
vet, högsta domstolen ännu ej tagit
ställning till densamma. Och hittills
gäller dock handläggningen där endast
frågan om huruvida ansökan skall avslås
eller överlämnas till riksåklagaren
för begrundan. Om beslutet blir det senare,
kan sökanden befara, att riksåklagaren
kommer att räkna med minst
samma tid som högsta domstolen hittills
tagit. Totaltiden kan då under förutsättning
av bifall till ansökan bli omkring
fyra år innan den offentliga handläggningen
av målet kommer till stånd.
Ingen människa kan betrakta en sådan
ordning som tillfredsställande.

Den fjärde punkten, som jag påtalade
i min interpellation, var frågan om domstolens
handläggning av ett ärende, som
kan innebära omprövning av eget tidigare
domslut. Jag har i interpellationen
ställt frågan huruvida man kan värja sig
för tanken att prestigehänsyn icke kan
i någon mån påverka avgörandet. Jag
har frågat om det kan anses tillfredsställande,
att högsta domstolen själv
prövar resningsansökningar, som gäller
egna domar, och jag har tillagt, att ett
förfarande, som över huvud taget ger
allmänheten möjlighet att betvivla domstolens
opartiskhet, bör undvikas. Det
tillkommer icke mig att härvidlag söka
antyda utvägar till en lösning. Trots
denna uppfattning kan jag dock icke
underlåta att föra in tanken på ett juryförfarande
vid prövning av resningsansökningar.
Det skulle för den allmänna
folkmeningen vara betydligt mera tilltalande
med en sådan ordning vid avgöranden
än den, som nu tillämpas.

Jag sammanfattar vad jag här sagt i
fyra punkter och betecknar förfaringssättet
vid samtliga dessa fyra avsnitt
såsom otillfredsställande.

Den första punkten gäller den hemliga
ordningen — det skriftliga procedurförfarandet
vid prövningen, vid vilket varken
muntlighet, koncentration eller
omedelbarhet är till finnandes.

Den andra gäller föredragningsformen
med enmansutredning som underlag.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. handläggningen av resningsärenden

Den tredje gäller tidsutdräkten och
den fjärde högsta domstolens prövning
av resningsansökningar gällande tidigare
egna domar.

Herr statsrådet har i sitt svar anfört
den meningen, att han icke kan diskutera
det åsyftade fallet, högbroforsmålet,
detta så mycket mindre som målet i fråga
ligger under högsta domstolens prövning.
Jag vill därtill anföra att min fråga
till statsrådet icke giiller högbroforsmålet
men väl det förfarande, som högsta
domstolen tillämpar vid handläggning
av resningsärenden. Och jag har
tillåtit mig att exemplifiera den nu tilllämpade
ordningen med en hänvisning
till det hittills kända förfarandet vid
handläggningen av högbroforsmålet.
Utan att nu närmare ingå på denna fråga
vill jag endast framhålla, att den
hänvisningen icke bör förundra någon,
enär väl få rättsfrågor i detta land tilldragit
sig en sådan uppmärksamhet som
frågan Högbroforsen. Omfattande utredningar
har tidigare framlagts av framlidne
professoren Vilhelm Lundstedt och
även redovisats inför riksdagen. Sedermera
har ju också en erfaren och välkänd
domare, lagmannen Lindstedt,
publicerat en uppmärksammad utredning,
vilken utgör underlaget för sökandens
nya resningsbegäran. Man känner
sig i detta sammanhang imponerad av
sökandens envetna strid för upprättelse,
och man kan heller inte värja sig för
det intrycket av de rättslärdas utredningar
i denna fråga, att de synes ge
belägg efter belägg för rättfärdigheten i
sökandens ståndpunkt. Men samtidigt
hör man folk säga: »Det spelar ingen
roll vilka bevis som än frainlägges.
Ställning har tagits, och den gäller en
gång för alla.» Vad en utbredd opinion
därför fordrar vid den handläggning,
som nu pågår, är att densamma sker under
sådana former, att ett objektivt avgörande
kan påräknas och förtroende
därigenom vinnas för det ställningstagande
högsta domstolen kan komma till.

De former jag nyss påtalat är icke ägnade
att inge sådant förtroende. Det
borde därför vara de rättsvårdande myndigheterna
angeläget att överväga, huru -

vida en annan och bättre rättegångsform
är möjlig. Herr justitieministern har i
slutet av silt svar framhållit, att de problem,
som uppkommer då det gäller att
reglera förfarandet i dessa fall, är mycket
komplicerade. Svårigheterna, säger
han, gör sig gällande i alla länder och
har föranlett skiftande lösningar. Och
han tillägger att dessa problem vid flera
tillfällen varit föremål för övervägande,
men såvitt jag vet, säger han, har man
hittills icke kunnat anvisa någon idealisk
lösning, och han slutar: »Det lär
knappast heller kunna hävdas, att man i
något annat land kommit fram till regler
som, tillämpade på våra förhållanden,
skulle vara överlägsna det system
som nu gäller hos oss.» Jag betvivlar
inte att justitieministerns uttalande är
riktigt, men det är i och för sig icke
skäl till att man här hemma skall låta
sig nöja med det som är. Om man vidhåller
att den nya rättegångsordningens
grundsatser, muntlighet, koncentration
och omedelbarhet, är bärande grundtankar
för hela vår moderna rättegångsordning,
så bör också dessa grundtankar
komma till uttryck ej blott i underrätt
utan också i överrätt. Jag hoppas att
justitieministern icke ställer sig avvisande
till tanken på en översyn av dessa
förhållanden. Och jag tillägger, att
ett objektivt övervägande enligt min mening
bör resultera i ett berättigat initiativ
till utredning om formerna för
en tillämpning även i högsta instans av
vår nya rättegångsordnings allmänna
grundsatser.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag har i interpellationssvaret
sagt det väsentliga av vad jag nu
kan uttala om denna fråga. Jag skulle bara
vilja ytterligare understryka den
punkten i svaret, att man i fråga om det
lämpligaste förfarandet har att väga olika
synpunkter mot varandra. Jag är klar
på att erinringar ur olika synpunkter kan
göras mot det förfarande, som man till
slut har fastställt, men det har valts därför
att andra system, som kunnat tänkas
och som föreslagits, ur den ena eller and -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

ra synpunkten framstått såsom mindre
lämpliga. Det låter sig naturligtvis väl
tänka, att man kan komma fram till förbättringar
i fråga om såväl resningsförfarandet
som förfarandet vid sökande av
fullföljdstillstånd, men så ofta som dessa
frågor blivit prövade, borde man inte
nöja sig med att enbart kritisera, utan
också peka på några framkomliga vägar;
annars för man inte diskussionen framåt.

Just frågan om resningsinstitutet bär
under senare år vid upprepade tillfällen
prövats här i riksdagen utan att ännu något
bättre system kunnat utformas. Så
sent som i våras var denna fråga föremål
för en motion, som avslogs av riksdagen
efter utlåtande av ett enhälligt sammansatt
konstitutions- och första lagutskott,
varvid man trots gjorda erinringar mot
det nuvarande systemet konstaterade, på
samma sätt som jag gjort i mitt interpellationssvar,
att något bättre system inte
anvisats.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I likhet med justitieministern
kan jag inte gå in på det fall,
som interpellanten —- i alltför utförliga
ordalag — talat om. Jag vill ta upp frågan
rent principiellt och då särskilt påpeka
en sak.

Interpellanten ansåg att man i överrätt
borde ha samma principer, som tilllämpas
i underrätt. Men det är nog inte
den frågan, som egentligen är den väsentliga,
när det gäller tillämpningen av
bestämmelserna om resningsförfarandet.
Det är i stället skillnaden mellan de ordinära
rättsmedlen — alltså en vanlig
process, där man har sin rätt att klaga
till högre rätt och få frågan bedömd av
de olika instanser, som ställes till förfogande
— och de extra ordinära rättsmedlen,
där det rör sig om att göra gällande
omständigheter, som kan göra att
en redan lagakraftvunnen dom ånyo tages
upp till omprövning. Jag tror att det
är en ganska naturlig och ofrånkomlig
sak, att förfarandet i dessa avseenden
blir ett annat än vid den ordinära rättegången.
Det skulle leda till alltför långtgående
konsekvenser för de parter, som

Ang. handläggningen av resningsärenden
har fått sin sak avgjord och dömd på
ett visst sätt, om de skulle vara tvungna
att gå in i en fullständigt ny rättegång
på grund av en ansökan av den natur,
som en resningsansökan är. Det är därför
alldeles särskilda skäl som talar för
att man där skall tillämpa andra principer.
Såsom nämndes av justitieministern
kommer det ju dock i sista hand ■—
sedan anledning till resning har ådagalagts
— i alla fall att bli ett nytt förfarande
efter ordinära grunder.

Beträffande mål, som är handlagda efter
äldre rättegångsordning, har ju vederbörande
rättssökande inte kommit i
åtnjutande av den form av process, som
vi har enligt nya rättegångsbalken, men
den saken i och för sig kan ju inte vara
anledning till att man tar upp till omprövning
alla mål, som inte tidigare
handlagts efter den muntliga processen
och särskilt inte den muntliga överrättsprocessen.
I särskilt stora och invecklade
mål spelar enligt min mening muntligheten
inte samma roll som den kan
göra i det stora antalet mera vanliga
mål. Man kan inte i sådana fall undvara
ett omfattande och ingående skriftligt
material såsom underlag för bedömandet,
och muntligheten kommer där att
spela en betydligt mindre roll än i andra
fall.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag ber herr Alexanderson
om tillgift, om jag nu har en fullständigt
motsatt mening mot honom när
det gäller resningsförfarandet och handläggningen
av mål i högsta domstolen.

Herr Alexanderson säger, att därest
resningsansökan bifalles, vidtar den normala
handläggningen, och följaktligen
blir det offentlighet även i detta fall.
Men om den inte blir bifallen, har sökanden
inte någon möjlighet att få so
det material, på vilket avslaget grundar
sig. Han får inte se det och än mindre
yttra sig över det. Det är detta hemligförfarande
som är så i grunden avvikande
från den rättegångsform som i övrigt
tillämpas. Han har lämnat in sina
handlingar, och en revisionssekreterare

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Om särskilda vägbanor för fotgängare

går igenom dem och gör en föredragning
på grundval av materialet. Sökanden
vet ingenting om vad denna föredragning
innehåller och har ingen möjlighet
att korrigera den, men den ligger
till grund för domstolens ställningstagande.
Om det blir avslag, är det slutliga
avgörandet därmed träffat utan att vederbörande
fått möjlighet att yttra sig
över det material, som låg till grund för
avslaget. Detta är otillfredsställande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är alldeles felaktigt
som herr Anderson säger, att inte sökanden
skulle ha möjlighet att se det material,
varpå avslaget är grundat. Den promemoria,
som legat till grund för föredragningen,
är efter domstolens behandling
av ärendet offentlig handling.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):
Herr talman! Det är så dags för honom
att få den handlingen, när frågan
är avgjord.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om särskilda vägbanor för fotgängare

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Mogårds interpellation
om särskilda vägbanor för fotgängare,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Herr Mogård har frågat
mig om det ges möjligheter inom nuvarande
lagstiftnings- och anslagsram att
vid vägbyggnadsarbeten, som helt eller
delvis bekostas av staten, föreskriva att
särskilda vägbanor anordnas med hänsyn
till fotgängarnas såväl säkerhet som trivsel,
samt om så icke är förhållandet, om
jag avser föreslå för ändamålet erforderliga
åtgärder.

I anledning härav vill jag först beröra
vad som i författning eller meddelade föreskrifter
gäller beträffande särskilda
vägbanor.

Enligt allmänna väglagen hör till väg

vägbana och de områden därinvid som
stadigvarande erfordras för vägbanans
bestånd och underhåll. Som vägbana räknas
inte endast körbanor utan också cykel-
och gångbanor jämte skiljeremsor
samt vägrenar utmed vägens kanter. Cykel-
och gångbanor förlägges ibland på
visst avstånd från den egentliga vägbanan.
För den allmänna väghållningen i
de städer och stadsliknande samhällen,
där kronan är väghållare, gäller enligt
av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningar att
särskilda gångbanor skall anordnas, där
regelbunden, avsevärd gångtrafik förekommer
eller inom en nära framtid förväntas.
Motsvarande gäller i praktiken
även för statsbidragsberättigade vägar
och gator i städer och stadsliknande
samhällen, som är egna väghållare.
Vid upprättande av arbetsplan för allmän
väg skall vidare enligt vägstadgans
bestämmelser bl. a. iakttagas att trafikbehovet
tillgodoses i största möjliga utsträckning,
vilket innebär att gångbana
utföres även på landsbygden, om så är
erforderligt.

Vad beträffar den viktiga frågan hur
man i praktiken söker tillgodose gångtrafikanterna
genom särskilda vägbanor
etc. gäller följande. Vid planläggning av
om- och nybyggnad av vägar tages hänsyn
till alla slag av trafikanter. När och
i vilken omfattning särskilda banor bör
anordnas för varje trafikantslag måste
därvid bedömas från fall till fall med beaktande
av såväl trafiktekniska krav som
trafiksäkerhetssynpunkter. Några bestämda,
närmare fixerade normer för
när gångbanor bör anordnas finnes ej,
och sådana torde ej heller med någon
praktisk fördel kunna utarbetas. Som
allmän princip gäller att man söker anlägga
särskilda gångbanor, där vägen
går fram genom tätare bebyggelse eller
där man i övrigt kan förvänta gångtrafik
av betydelse. Däremot anses det ur
ekonomisk synpunkt icke försvarligt att
utföra gångbanor på vägar utanför tätbebyggelse,
då gångtrafiken är obetydlig.
Gångtrafikanterna får där använda sig
av körbanekanterna eller vägrenarna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i
sina i år fastställda normalbestämmel -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

ser för vägarnas standard utgått från att
en vägren av minst en meters bredd skall
finnas på ömse sidor om sådana vägar,
där trafiken inte är alltför ringa. Ett av
motiven för denna bestämmelse är att
bereda utrymme för gångtrafikanterna.
Avsikten är att vid ny- eller ombyggnad
av landsvägarna vid behov ge dem en
ökad bredd, avpassad efter trafikens omfattning
och intensitet, samt i anslutning
härtill utföra dylika vägrenar. Dessa
kommer då att tjäna som naturliga trottoarer
för fotgängarna.

Under senare år har permanentbeläggningen
av grusvägar tagit allt större omfattning.
Den liar därvid i första hand
utförts på de starkast trafikerade vägarna
samt inom de tätbebyggda samhällena,
som då i regel samtidigt försetts
med kantstensatta och belagda gångbanor.
Även genom utförandet av sådan beläggning
ökar säkerheten och trivseln
för gångtrafikanterna.

Vad städerna beträffar har på grund
av motorfordonstrafikens ökning i vissa
fall en omdisponering av gatuutrymmet
måst ske på bekostnad av trottoarbredden.
Har detta någon gång ökat riskerna
för gångtrafikanterna, så torde man
böra se det mot bakgrunden av att det
inte varit möjligt att genomföra en ökning
av gatans totalbredd på grund av
bebyggelsen eller att detta i vart fall bedömts
ställa sig alltför dyrbart.

Vid de ändringar som i år gjorts av
vägtrafikförfattningarna har man bl. a.
eftersträvat ökat skydd för gångtrafikanierna.
Som exempel kan nämnas föreskrifterna
om utmärkning av övergångsställen
för fotgängare och om vad motorfordonstrafiken
har att iaktaga vid dessa
platser.

I vilken omfattning det kan vara möjligt
att ytterligare tillgodose gångtrafikanternas
behov av säkerhet och trivsel
genom breddade trottoarer, särskilda
gångbanor eller vägrenar är enligt min
mening, sett mot bakgrunden av det anförda,
därför icke en fråga om behov av
ytterligare föreskrifter utan fastmera ett
praktiskt ekonomiskt avvägningsspörsmål.
.lag vågar hysa den uppfattningen,
att de ansvariga vägmyndigheterna är väl

Om särskilda vägbanor för fotgängare

medvetna om förevarande spörsmål och
därvid i stort gör en lämplig avvägning
inom ramen för de resurser, som
står till vägväsendets förfogande.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag tackar vördsamt herr
statsrådet Hjalmar Nilson som vägminister
för att han velat besvara mina enfaldiga
frågor.

Det är mycket värdefullt att man på
detta sätt för dem det vederbör kan fästa
uppmärksamheten på att det när det
gäller att bygga vägar finns föreskrifter,
som åsyftar att skydda även de så poetiskt
vackert benämnda fotgängarna eller
gångtrafikanterna. Jag vill understryka
vad herr statsrådet i sitt svar har
sagt, att där kronan är väghållare, gäller
»enligt av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar
att särskilda gångbanor skall
anordnas, där regelbunden, avsevärd
gångtrafik förekommer eller inom en
nära framtid förväntas». Vidare sägs, att
motsvarande gäller i praktiken även för
statsbidragsberättigade vägar och gator
i städer och stadsliknande samhällen,
som är egna väghållare.

Tyvärr är nog de där bestämmelserna,
som ju för övrigt är av anvisnings karaktär
och ingalunda finnes kodifierade
i väglagen eller i vägstadgan, i stort sett
mycket litet observerade i verkligheten.
Detta kan man också förmärka av herr
statsrådets svar, i vilket framhålles, att
det så sent som i år har gjorts ändringar
i vägtrafikförfattningarna, där bl. a.
eftersträvats, som det heter, »ökat skydd
för gångtrafikanterna». Om man bara
kommer utanför en stad -— Stockholm
eller vilken stad som helst i detta land
— skall man finna, att i nästan 90 procent
av vägsträckorna finns det inga
av dessa ideala gångtrafikbanor för fotgängarna.
För all del: här och var kan
man nog påträffa en sådan vägstump,
men det är bara vid våra praktvägar,
såsom mellan Malmö och Lund och kanske
annorstädes. Kommer man emellertid
till Jakobsberg här utanför Stockholm,
skall man finna att det inte finns
någon av de här beskrivna gångbanorna.
Det är nog detta som gjort att man

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Om särskilda vägbanor för fotgängare
känner vantrevnad, om man inte hör till
de lyckliga tio procenten här i landet,
som sitter bakom egen ratt och därifrån
styr världens öden, i varje fall på landsvägen.

Herr statsrådet har för sin del menat,
att det är bra med de föreskrifter som
utfärdats, och detta ger jag honom rätt
i. Vi har en massa föreskrifter här i landet,
i synnerhet på detta stora och kostsamma
miljardområde som heter vårt
trafikväsen. Många av dessa föreskrifter
har emellertid blivit en död bokstav.
Det är detta som gör gångtrafikanternas
problem så brännande — vi bör komma
ihåg att fotgängarna är det känsligaste
kapitlet när det gäller hela vår trafikpolitik.
De utgör ju dock 90 procent av
landets befolkning.

Jag vet att man kanske skulle ha gjort
dessa reflexioner, när vi hade till behandling
kommunikationsministerns memorial
om omröstningen rörande högertrafik.
Vi, som röstade emot införandet
av högertrafik och alltså röstade nej •—
och vi var ju anmärkningsvärt många -—-var inte alla, tror jag, i varje fall inte
jag, bilfientliga. Det var inte av fientlighet
mot motortrafiken, som vi röstade
på detta sätt, ty det skulle ha varit enfaldigt.
Motortrafiken har framtiden för
sig, framför allt av den anledning att
den är ett kommunikationsmedel som
snabbt och hastigt för trafiken fram
— det är hastigheten och snabbheten i
motortrafiken, som är av betydelse, och
allt som hindrar hastigheten och snabbheten
i detta utomordentliga kommunikationsmedel
innebär något slags reaktion,
som jag inte alls omfattar. Men
det måste sägas, att de som har bilar
sällan kan utveckla den hastighet och
snabbhet som bilarna är mäktiga. Här i
Stockholm är det ju nästan komiskt att
se, hur bilarna sakta kryper fram på
gatorna. Även annorstädes måste hastigheten
ofta sättas ned, inte av brist på
föreskrifter — ty av dem finns en väldig
mängd — utan av brist på anläggningar
för att hjälpa trafiken fram.

Jag är även tacksam för att statsrådet
inte har räknat in mig bland motortrafikens
ovänner, ty dem tillhör jag inte.

Jag tror på motortrafiken. Som all annan
modern teknik har den framtiden, och
en stor framtid, för sig, även om den
har så att säga vuxit oss väl hastigt över
huvudet — och även förbi fotterna.

Man måste således säga, att här brister
det inte i fråga om föreskrifter. Jag
vill inte ha flera föreskrifter än dem
som redan finns. Det behövs inga nya
trafikregleringar. Betänkandet från trafiksäkerhetskommittén
tycker jag vara
ett hugg i luften med alla dess besynnerliga
rekommendationer om att människorna
skall gå omkring med ljusa
kläder och bära stallyktor, när de på
kvällarna går på vägarna, och ha kläderna
försedda med underliga remsor, som
reflekterar ljuset från billyktorna, och
även andra rekommendationer om gula
linjer och ljusa stolpar och annat.

Häromdagen läste jag ett projekt om
att man skulle införa en särskild sorts
trafikövervakning, som jag tror skulle
kosta 40 miljoner kronor om året. Meningen
skulle vara, att motortrafiken på
vägarna bevakas så noga att gångtrafikanterna
inte behöver hamna på sjukhus
eller bårhus eller vad nu en gång
är deras väg mot griften. Det vore bättre
med särskilda trottoarer.

Nå, säger man, alla olyckor som inträffar
berör inte fotgängare, utan oftast
är det motorfordon som kolliderar
med varandra. Det är naturligtvis mycket
riktigt, men i september månad i år
— det är en normal månad när det gäller
trafikintensiteten — dödades inte
mindre än 94 människor, och av dem
var 32 fotgängare. Jag tror att den proportionen
är ganska betecknande för
olycksfallen i samband med trafiken. De
fotgängare, som drabbas av olycksfall i
trafiken, är ofta gamla människor och
barn, som skall till skolorna och som
springer ut på dessa trottoarlösa vägar.
Enligt vad statsrådet här kunde erinra
om, borde de egentligen vara byggda
på sådant sätt, att de tillgodoser gångtrafikanternas
behov. Som det nu är,
måste gångtrafikanterna springa som
höns utan att ha någon liten skyddad
bit för inte bara tryggheten utan också
trevnaden.

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Nu anförde herr statsrådet — och det
tycker jag är ett bra avsnitt i svaret —
att man på senare år bär infört normalbestämmelser,
enligt vilka vägarnas
standard skall vara sådan att minst en
meters bredd finns på ömse sidor om
sådana vägar, där trafiken inte är alltför
ringa. Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som liar fått dessa normalbestämmelser,
och de har tillkommit
för just gångtrafikanternas skull.
Dessa remsor vid sidan av vägen skall
byggas så, att de kan tjäna som naturliga
gångbanor för fotgängarna. Det är
just sådant, som jag efterlyser och som
vi 80 procent, som röstade nej •— det är
kanske någon liten överdrift att säga
alla, men det gäller i varje fall mig
själv och åtskilliga som jag känner —
vill ha genomfört, innan vi över huvud
taget vill fundera på sådana kostnadskrävande
projekt som högertrafik och
Öresundsbroar. Skaffa oss först vägar,
som vi tryggt kan gå på, vi som tycker
om att gå på vägarna och också behöver
göra det! Herr statsrådet, som är en
landsbygdens son, kan nog i sin hemort
mångenstädes få höra, inte bland
pamparna, ty de sitter i regel bakom
sin ratt, men i den stora hopen, hur det
kommer sig, att så få människor nu syns
på vägarna. Folk vågar inte gå ut på
vägarna. Landsbygdens gemensamhetsliv
håller på att slockna ut genom att
människorna måste sitta instängda och
titta ut genom fönstren bakom pelargogonierna
i stället för att gå ut på vägarna
och samlas till möten o. s. v.

Vad jag tänkt på vid min lilla framstöt
här i denna fråga är främst att man
måste effektivisera de föreskrifter som
finns. När det mycket kostsamma vägbyggandet
i vårt land bedrives bör man
också ha klart för sig att fotgängarna
är en del av landets befolkning; de har
sina rättigheter, de liar sina behov av
alt tryggt ta sig fram på vägarna. Detta
gäller i synnerhet i samhällena. Det finns
stora samhällen där det inte existerar en
enda trafikled utmärkt för gångtrafikanterna.
Ser man på den rena landsbygden
så vill jag fråga hur ofta man, om
man åker förbi en skola, eu kyrka eller

Om särskilda vägbanor för fotgängare
ett kommunalhus, finner att ens där vederbörande
brytt sig om att bygga en ordentlig
trottoar för dem som tar sig fram
på sina egna fötter. Det är mycket möjligt
att man inte kan bygga trottoarer på
alla vägar, men det skulle väl vara ett
oeftergivligt villkor att en trottoar, om
möjligt upphöjd, byggdes genom samhällena
och på de ställen på landsbygden,
där människor regelbundet behöver samlas
mera allmänt.

Jag vet mycket väl, och det anför ju
också herr statsrådet, att våra finansiella
medel inte tillåter någon alltför stor
expansion. Jag är många gånger rädd
för att den ständiga uppmaningen till investeringsbegränsningar
kan utgöra ett
skalkeskjul där åtskillig administrativ
slentrian och reformovillighet döljer
sig. Jag erinrar om vad finansminister
Sträng gav uttryck åt för någon månad
sedan, då han talade om att bilismen
för närvarande kostar vårt folkhushåll
ungefär fyra miljarder kronor om
året. Man kan ju inte begära att mer
pengar skall användas för den. Man
måste dock avväga efter angelägenhetsgraden.
Jag vill med min interpellation
verka för att man skall komma ihåg att
det finns människor som inte åker bil
utan som måste ta sig fram till fots, och
att de har rätt till ett utrymme som skänker
dem både trygghet och trevnad när
de vandrar på vårt gemensamma samhälles
landsvägar och gator.

I övrigt tackar jag hjärtligt herr statsrådet
Hjalmar Nilson för hans svar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det var egentligen bara
en enda liten sak som gjorde att jag begärde
ordet i anledning av interpellantens
anförande.

Herr Mogård karakteriserade sin interpellation
som enfaldiga frågor på detta
område. Jag hoppas att jag inte med
mitt svar har gett herr Mogård anledning
att tro att jag hyste den uppfattningen.
Jag har orsak att förklara att
jag inte har den åsikten om en allvarligt
avsedd diskussion rörande olika trafikantgruppers
rätt.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Om särskilda vägbanor för fotgängare

Låt mig så, när jag ändå har ordet,
få tillägga att då det gäller att lösa detta
problem är det kanske mest en fråga om
avvägning inom den ram man har till
sitt förfogande. Jag kan försäkra herr
Mogård att på alla de vägar, som byggs
om, rätas ut eller permanentbeläggs, vidtas
sådana åtgärder att fotgängarna skall
få en egen tryggad bit av vägen. I städerna
sker detta genom att man bygger
trottoarer, i samhällena oftast genom anläggande
av en trottoar på vägens ena
sida och, där trafiken är större, trottoarer
på båda sidorna. Man går numera
så långt att i samhällen med låt mig säga
ett par hundra invånare torde det
vid permanentbeläggning snarast vara
regel att direkta trottoarer anordnas. På
landsbygden får på mera trafikerade vägar
trottoarernas roll övertagas av vägrenar.
Det pågår en oavlåtlig strävan att
så långt resurserna räcker säkerställa
alla trafikanters rätt till vägen. Gränsen
för hur långt åtgärder skall vidtas sättes
allenast av lämplighetsskäl, det gäller
hur man skall förfoga över de resurser
man har. Jag har den uppfattningen
att vid de vägbyggen som skett under
senare år har man i ganska hög grad
sökt beakta också gångtrafikanternas
önskemål.

När herr Mogård talar om riksvägen
västerut, Stockholm—Enköping, vill jag
säga att detta ju är en gammal väg där
man arbetar med problemet om vilken
sträckning den framdeles skall komma
att få. Jag kan nämna ett annat exempel
som de flesta i stockholmstrakten känner
till. På den väg till Uppsala som vi nu
håller på att bygga kommer efter praktiskt
taget hela sträckningen fotgängarnas
rätt till en särskild, avskild del av
vägen att beaktas.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är tacksam mot herr
Mogård, som framställt denna interpellation.
Den gäller en oerhört viktig sak.
Det är riktigt, såsom herr Mogård påpekade,
att t. ex. under september var
det i runt tal tre människoliv per
dag som gick till spillo på våra vägar.

Jag förstår också herr statsrådet när
han säger att det är en ekonomisk fråga
och en arbetskraftsfråga att ordna
trottoarer. Men det är en fråga av mycket
stor vikt för säkerheten. Under den
tid som vi arbetar på detta är det en
annan fråga som omedelbart kommer in
i sammanhanget.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Nilson:
Finns det några bestämmelser som
gör, att man inom de olika vägförvaltningarna
kan få den omvårdnad av vägarna
som man så gärna skulle önska?
Jag tänker då närmast på sandningen
av vägarna. Man kan då köra tio, tjugu
eller trettio mil efter våra rikshuvudvägar
på ishala vägbanor, där det inte har
sandats. Sandningen kan väl ändå göras
utan alltför stora kostnader. Det skulle
i mycket hög grad motverka olyckor,
och det skulle också medverka till att
de gående kunde känna sig något säkrare
på vägarna.

Jag har själv tillhört en vägstyrelse i
rätt många år, och jag känner svårigheterna.
Men jag vet också, att det är möjligt
att uträtta något på detta område.
Jag vore mycket tacksam, om statsrådet
Nilson kunde upplysa mig om hur
det ligger till. Finns det generella bestämmelser,
eller är det varje vägförvaltning,
varje vågmästare, som själv avgör
denna sak?

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Till svar på herr Näsströms
fråga vill jag säga, att det naturligtvis
finns vissa generella anvisningar
om när det skall sandas, men det måste
ju alltid finnas ett utrymme för det
personliga omdömet hos den som har
avgörandet i sin hand. Skulle det förekomma
tjugu, trettio mil osandade, hala
vägar utan att detta är en följd av ett
plötsligt omslag i väderleken, så att man
inte hunnit vidta några åtgärder, är jag
bara tacksam, för uppgifter om när så är
fallet.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det skulle vara mig mycket
okärt, om herr statsrådet uppfattade

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Om tryggande av tillgången på skogsplantor

mina kommentarer till hans svar såsom
uttryck för bristande uppskattning och
tacksamhet. Jag framförde ju ett vördsamt
tack när jag började. Det kanske inte
betyder så mycket. Men jag vill gärna
erkänna, att jag tyckte svaret var formellt
uttömmande och riktigt. Vad jag
saknade var så att säga realiteterna bakom,
orden. Dem kom den aktade viigministern
med i sin replik, och det anser
jag var det bästa av alltihop. Vi vet nu
att den, som vid Konungens rådsbord är
ansvarig för våra trafikproblem, verkligen
inte bara platoniskt intresserar sig
för de gångtrafikanter som jag talade om,
utan också tydligtvis planerar för att
gångtrafiken skall röna beaktande. Det
tar jag fasta på, och för det tackar jag
alldeles speciellt, med eller utan vördnad.

Överläggningen förklarades härmed
slutad..

Om tryggande av tillgången på skogsplantor Ordet

gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Wehtjes interpellation om
tryggande av tillgången på skogsplantor,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Welitje frågat mig, om
jag uppmärksammat den brist på skogsplantor,
som en längre tid varit rådande,
och det växande behovet av plantor, vilket
kommer att förstärkas av den svåra
torkan i sommar, samt om jag har för avsikt
att föreslå några åtgärder för att
trygga tillgången på skogsplantor.

Av motiveringen för den första frågan
framgår, att interpellanten synes förmena,
att det stöd, som statsmakterna lämnat
skogsvårdsstyrelserna till frö- och
plantförsörjningen, möjliggjort en för låg
prissättning på plantorna och därigenom
verkat hindrande för tillkomsten av privata
plantskolor. Stödet skulle sålunda
ha motverkat sitt syfte att förbättra tillgången
på plantor. Jag vill därför med

några ord redogöra för den av skogsvårdsstyrelserna
tillämpade prissättningen.

För innevarande budgetår anvisades
av riksdagen i enlighet med Kungl.
Maj ds förslag ett belopp av sammanlagt
593 000 kronor till plantförsörjningen.
Beloppet har av skogsstyrelsen fördelats
så, att 131 000 kronor beräknats för nyinvestering
i sådana plantskolor, vilkas utbyggnad
ansetts icke kunna uppskjutas
utan allvarliga men för plantförsörjningen,
medan 194 000 kronor hänförts till
redan beslutade och påbörjade byggnadsföretag
jämte annan erforderlig utvidgning
av plantskoleverksamheten. Återstående
268 000 kronor har betecknats som
underskott i driften. Enligt uppgift från
skogsstyrelsen avses därmed icke förlust
i verksamheten på den grund, att försäljningspriset
på plantor icke täcker de direkta
produktionskostnaderna. En stor
del av beloppet avser nämligen kostnader,
som är hänförliga till nyanläggning
men som av bokföringstekniska skäl icke
går att särskilja från driftkostnaderna.
Ifrågavarande kostnader uppkommer för
investeringar i frö- och plantmaterial för
nya plantskolearealer samt för arbete
med uppdragande av plantor i nya plantsängar
till säljbara sortiment. Kostnaderna
kan först efter flera år följas av motsvarande
inkomster. Driften i en nyanlagd
plantskola blir vidare fullt effektiv
först efter några år, då personalen blivit
tränad och fullgod hävd ernåtts. Enär
den effektiva arealen vid skogsvårdsstyrelsernas
plantskolor ökat från 124 hektar
år 1945 till för närvarande drygt 350
hektar, torde nu angivna faktorer ha haft
en betydande inverkan på kostnadsutvecklingen.

Motsvarande förhållanden har icke på
samma sätt inverkat på driftkostnaderna
vid de nordtvska plantskolorna, vilka —
frånsett krigsåren — varit i tämligen
kontinuerlig drift sedan lång tid tillbaka.
Dessa plantskolor har kunnat drivas
med en mera fast utbyggd organisation
och — under efterkrigstiden — med jämförelsevis
billig arbetskraft. Detta har
föranlett efter svenska förhållanden synnerligen
låga plantpriser, vilka starkt på -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Om tryggande av tillgången på skogsplantor

verkat förhållandena i södra och mellersta
Sverige, speciellt Skåne. Under den senaste
tiden har emellertid arbetslönerna
vid de tyska plantskolorna stegrats avsevärt.
Härigenom har även plantpriserna
stigit, vilket möjliggjort en befogad justering
av plantpriserna också i Sverige.

För att närmare åskådliggöra prisnivån
för skogsplantor kan jag nämna, att
enligt inhämtade uppgifter priset på
1 000 plantor av inhemsk fyraårig omskolad
gran var i Malmöhus och Kristianstads
län under åren 1954—1955 endast
45 kronor men i Stockholms län 65
kronor under år 1954 och 70 kronor under
år 1955. För importerade tyska granplantor
varierade priset i början av år
1954 mellan 35 och 40 kronor för att mot
slutet av år 1954 ha stigit till 45 och under
innevarande år till 50 å 55 kronor.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå
dels att subventioneringen av plantskoleverksamheten
icke har varit den
primära orsaken till de låga plantpriser,
som förelegat särskilt i de södra delarna
av landet, dels att subventioneringen av
plantproduktionen för närvarande icke
är så omfattande, som interpellanten synes
förmoda.

Emellertid torde tidigare i en del fall
en medveten subventionering av skogsodlingarna
ha förekommit genom låga
plantpriser. En omedveten subventionering
kan väl även ha förelegat genom den
ovisshet, som rått beträffande produktionskostnadernas
storlek för skilda
plantsortiment. Sedan åtskilliga år tillbaka
bär dock i enlighet med statsmakternas
intentioner den linjen följts, att den
av skogsvårdsstyrelserna drivna plantförsäljningen
i princip skall vara självbärande
och att eventuella understöd till
markägare för skogsodlingar skall utgå
genom särskilda anslag efter behovsprövning.
Genom systematiska undersökningar
har också ett bättre grepp om de verkliga
kostnaderna erhållits. Den skillnad,
som, tidigare fanns mellan plantpriser
och produktionskostnader, däri även inräknat
kostnader för verksamhetens vidare
utbyggnad, har därför kunnat efter
hand minskas. En fullständig utjämning
kan emellertid icke åstadkommas ome -

delbart. En alltför tvär höjning av plantpriserna
skulle kunna medföra ett minskat
skogsvårdsintresse hos sådana mindre
skogsägare, som i regel utför skogsodlingsarhetet
själva och för vilka kostnaden
för plantorna utgör den största kontanta
omkostnadsposten vid skogsodlingen.

Vidare vill jag nämna, att odling av
skogsplantor under flera år förekommit i
viss omfattning hos skogsägare och andra.
Härigenom har man sökt få ett tillskott
till plantförsörjningen, samtidigt
som man avsett att genom användande av
förefintlig outnyttjad arbetskraft hos
bl. a. vissa småbrukare åstadkomma en
billig plantproduktion. Denna odling har
dock helt avsett omskolning. Uppdragning
av såddplantor anses bl. a. av genetiska
skäl höra ske vid skogsvårdsstyrelsernas
egna anläggningar. Att enbart eller
i huvudsak grunda landets plantförsörjning
på ett system med enskilda
plantskolor torde dock kunna innebära
vissa risker. Sålunda skulle en garanti
för kontinuiteten i verksamheten ej finnas.
Vidare framgår av gjorda utredningar,
att kostnaderna per arealenhet effektiv
plantskolmark är högre vid mindre
plantskolor än vid större.

Beträffande den genom sommarens torka
framkomna plantbristen har skogsstyrelsen
för att på kortare sikt förbättra
situationen inventerat befintliga möjligheter
att importera plantmaterial av
lämplig härstamning och godtagbar kvalitet
från de nordiska grannländerna
samt Tyskland. Bl. a. har Finland därvid
visat sig kunna exportera en större kvantitet
tallplantor. Plantornas kvalitet har
granskats i de finska plantskolorna av en
av skogsstyrelsens tjänstemän, som erhållit
Kungl. Maj:ts tillstånd att företaga
en studieresa till Finland för ändamålet.
Tyvärr har den till våren 1956 skärpta
plantbristen inom landet sammanfallit
med en jämfört med tidigare år särskilt
ringa tillgång på plantor i Danmark och
Tyskland, från vilka länder en omfattande
import normalt brukar ske. Inventeringen
har dock visat, att vissa kvantiteter
lämpliga plantor av såväl tall som
gran ännu finns tillgängliga. Uppgifter

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Om tryggande av tillgången på skogsplantor

härom bär av skogsstyrelsen vidarebefordrats
till skogsvårdsstyrelsernas kännedom.

Vad angår det fortsatta arbetet för att
trygga tillgången på plantor vill jag här
nämna följande.

För plantskolcverksambetens vidare
utvidgning är det viktigt, att fröförsörjningen
till plantskolorna tryggas. För att
kunna utnyttja den rikliga tillgången på
moget tallfrö innevarande år genom insamling
av så mycket som möjligt därav
har skogsstyrelsen hemställt om anslag å
tilläggsstat av 800 000 kronor för förstärkning
av frölånefonden.

Vidare har skogsstyrelsen i årets anslagsäskanden
beräknat, att behovet av
statsmedel för plantförsörjningsverksamheten
nästa budgetår skall uppgå till
<528 500 kronor, under förutsättning att
verksamheten utbvgges i samma takt som
under innevarande budgetår. Styrelsen
har därjämte äskat ett belopp av 200 000
kronor för att täcka de förluster i plantskoledriften,
som beräknas uppkomma
på grund av torkan under förlidna sommar.

De sålunda gjorda äskandena kommer
senare att föreläggas riksdagen för prövning.
Jag har anledning förmoda, att regeringens
ställningstagande till förslagen
kommer att bli välvilligt.

Härmed anser jag mig ha besvarat herr
Wehtjes interpellation.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Wehtje har tyvärr
blivit förhindrad att närvara vid dagens
sammanträde, och i hans ställe ber jag
att få framföra ett tack till statsrådet
Norup för hans interpellationssvar och
för det positiva intresse för frågan, som
interpellationssvaret ger uttryck för.
.lag ber dessutom att till detta få knyta
några reflexioner i den aktuella frågan.

Glädjande nog har skogsägarna för
varje år visat ökat intresse för skogsodlingsåtgärder.
Orsakerna till detta förhållande
är flera. Främst kanske det beror
på de förbättrade konjunkturer,
som bär utmärkt skogsproduktionen,
och på insikten om att man för att kun -

na driva produktionen på detta område
inte bara får skörda utan även måste så.
Jag tror att skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet
också har varit en
bidragande orsak. Man har fått ögonen
öppna för nödvändigheten att genom
kulturåtgärder, såsom plantering och
sådd, få ett mera tillfredsställande bestånd
och högre avkastning på skogsmarken
än man fick förr, när man i huvudsak
litade till självföryngring. Behovet
av ökat skogsodlingsmaterial hänger
också samman med de ansträngningar,
som man från skogsägarnas sida gör för
att återföra värdelös mark till skogsproduktion.

Allt detta har medfört en ständigt stigande
efterfrågan på skogsplantor, men
produktionen av plantor har inte kunnat
hålla jämna steg med den ökade
efterfrågan. Det är en tråkig erfarenhet
som de flesta skogsägare gjort, att skogsvårdsstyrelserna
inte har möjlighet att
leverera så många plantor som han har
rekvirerat. Trots att en väsentlig ökning
av plantskolearealen skett, som
herr statsrådet nämnde om, har man
under de senaste åren endast kunnat
skaffa fram plantor till ungefär 60 000
hektar årligen, medan skogsvårdsstyrelserna
uppskattar den önskvärda areal,
som behöver nyplanteras varje år, till
100 000 hektar. Vi har därför bl. a. fått
lita till komplettering genom import
från andra länder. Framför allt har importen
från Tyskland under de senaste
åren blivit av stor omfattning. Jag bär
sålunda fått uppgiften, att man 1954 importerade
ungefär 50 miljoner plantor
från Tyskland till Sverige och 1955 över
35 miljoner plantor.

Bristen har ytterligare försvårats genom
torkan 1955, som inom vissa delar
av landet medfört, att planteringen som
utfördes våren 1955 så gott som helt
spolierats. Man beräknar, att inom
Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Östergötlands län har ungefär 9 miljoner
plantor — vilket innebär huvudparten
av det som sattes i våras — totalt
spolierats. Inom skogsvårdsstyrelsernas
verksamhetsområde i hela landet
uppskattar man förlusten till 1/6 av

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Om tryggande av tillgången på skogsplantor

antalet utsatta plantor. Samtidigt har
också plantskolorna farit mycket illa av
torkan. Situationen ter sig därför ganska
bekymmersam för de närmaste åren.
Eftersom skadorna på plantskolorna inte
går att reparera omedelbart, kommer
vi att få se fram emot brist på plantor
under de närmaste åren i ännu högre
grad än hittills.

Under sådana omständigheter är det
givetvis angeläget att från olika håll vidtages
alla de åtgärder, som kan befinnas
lämpliga, för att komma över svårigheterna.

I svaret berör statsrådet Norup cn del
av dessa åtgärder. Statsrådet påpekar
att prispolitiken tidigare har varit inriktad
på en subventionering av produktionen,
så att man tillhandahållit
plantor till lägre pris än de verkliga
produktionskostnaderna. Det är i och för
sig tacknämligt för skogsägarna att på
det viset få billiga plantor, men frågan
är väl, om inte önskemålet att få tillräckligt
billiga plantor har motverkat
önskemålet att få tillräckligt många plantor.
Genom subventionspolitiken har
man försvårat för de enskilda plantskolorna
att hävda sig i konkurrensen med
dem som är understödda av statsmedel.

Om man däremot låter plantornas försäljningspris
täcka produktionskostnaderna,
vilket herr statsrådet anger vara
den nuvarande principen för skogsvårdsstyrelsernas
produktion, skapar
man även förutsättningar för enskilda
plantskolor att existera, och därigenom
ökas den totala plantproduktionen. För
mindre skogsägare kan man ju, som herr
statsrådet här har sagt, genom att efter
behovsprövning lämna bidrag till plantkostnaderna
undanröja svårigheten på
grund av det högre plantpriset.

Jag tycker vidare att det är anledning
för berörda myndigheter att ytterligare
överväga möjligheten att få fram
en utvidgad plantproduktion hos enskilda
skogsägare och andra efter samma
principer som tillämpas i andra länder,
s. k. lego-odling. Man har tagit upp denna
verksamhet i vissa delar av landet,
och det är önskvärt att vi får en utvidgning
på det området, både för att få

fram fler skogsplantor och för att på det
viset få en komplettering till produktionen
vid jordbruk, som i och för sig inte
lämnar tillräcklig sysselsättning åt sina
innehavare.

.lag vill också till sist peka på en liten
detalj, som kanske kan vara en framkomlig
väg för att öka intresset för produktion
av skogsplantor.

Sedan två år tillhaka har ett anslag
på 85 000 kronor utgått till Jordbrukarungdomens
förbund såsom bidrag till
skoglig ungdomsverksamhet. I mitt eget
län har JUF bedrivit sådan verksamhet
och bl. a. försökt intressera pojkar och
flickor för att ordna med små plantskolor,
där man drar upp och omskolar
skogsplantor. Avsikten har varit att på
detta sätt söka tillgodose behovet av
plantmaterial. Detta är naturligtvis en
mycket blygsam åtgärd mot bakgrunden
av det stora behovet, men det kan vara
värt att notera verksamheten som ett
led i strävandena från skogsägarnas egen
sida att öka tillgången på plantor.

Herr statsrådet kom till sist i sitt interpellationssvar
in på vissa direkt aktuella
åtgärder, såsom ökade anslag för
att trygga fröförsörjningen och höjda belopp
till utbyggnad av plantskoledriften.
Jag noterar med tacksamhet dessa
löften i svaret och hoppas, att de framställningar,
som här har gjorts av skogsstyrelsen,
kommer att mötas med det välvilliga
intresse från regeringens sida som
saken förtjänar. Man bör på allt sätt söka
ge skogsvårdsstyrelserna möjlighet
tillmötesgå det stora intresse som skogsägarna
numera visar för skogsvårdande
åtgärder. Det gäller ju också här en fråga
av stor ekonomisk betydelse inte bara
för skogsägarna själva utan för landet
i dess helhet.

Jag ber, herr talman, alt än en gång
få uttala mitt tack till statsrådet Norup
för det positiva intresse för denna fråga
som har kommit till uttryck i interpellationssvaret.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Eskilsson förklarade
att det tidigare hade förekommit en

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Om tryggande av tillgången på skogsplantor

viss subventionering vid skogsvårdsstyrelsernas
plantförsäljning. Det skulle ha
skett under en tid, då det var betydligt
sämre konjunkturer för skogen än vi nu
kan glädja oss åt. Jag måste då fråga,
om det verkligen kan anses vara fel att
skogsvårdsstyrelserna på den tiden bedrev
en politik som syftade till att skogsägarna
skulle kunna få så billiga plantor
som möjligt. Såvitt jag förstår, borde
det väl i stället ha varit en tacknämlig
politik både för bondeskogsbruket och
för skogsbolagen.

Nu har, som alla vet, skogsbruket en
mycket god konjunktur. Detta bär, säger
herr Eskilsson, medfört en kraftig efterfrågan
på plantor. Men om konjunkturen
för skogsbruket nu är god, tycker jag
verkligen att det borde vara möjligt för
t. ex. de stora skogsbolagen att, om de
inte kan få tillräckligt med plantor från
skogsvårdsstyrelserna, själva söka driva
erforderlig plantskoleverksamhet. Även
om plantorna då för dem bleve något
dyrare, borde det väl ändå löna sig för
skogsbolagen i dessa tider att själva söka
få fram erforderligt plantmaterial.
Jag är som sagt förvånad över herr
Eskilssons resonemang och kan för min
del inte finna annat än att det väl måste
vara ett intresse för skogsägarna, i
synnerhet de mindre, att få så billiga
plantor som möjligt.

Herr Eskilsson förklarar vidare att
skogsägarna i mälarlänen i år råkat ut
för ett bakslag på så sätt att de skogsplantor,
som sattes ut i våras, gått ut på
grund av torkan under sommaren. Ja,
men det utesluter väl inte att även dessa
mellansvenska skogsägare rätteligen
borde känna tacksamhet över om de
kunnat köpa plantmaterialet relativt billigt
från skogsvårdsstyrelserna tack vare
den här omtalade »subventioneringen».
För övrigt förmodar jag att vi i debatten
om lördag kommer att få höra av dessa
mellansvenska skogsägare som ju till
stor del också är jordbrukare. Herr
Eskilsson kanske också hör till dem som
anser att länen kring Mälaren och det
bin, som herr Eskilsson representerar,
icke blivit tillräckligt tillgodosedda med
hjälp för sommarens skördeskador.

Jag har faktiskt mycket svårt att förstå
den frågeställning som man här velat
aktualisera. Jag är övertygad, att om
den ärade interpellanten själv hade varit
närvarande här i dag skulle han med
de kunskaper han har om förhållandena
på detta område ha förstått att skogsvårdsstyrelserna
inte bedriver någon
egentlig subventionering av skogsplantor.
Visserligen bär det varit möjligt att
i vissa distrikt i södra Sverige köpa
skogsplantor billigt. På grund av att det
varit möjligt att köpa billiga plantor
från Tyskland har priserna gått ned. Det
har faktiskt varit en mycket stor efterfrågan
på skogsplantor i dessa delar av
landet. Ändock är det ett faktum att
statsmakterna, d. v. s. skogsvårdsstyrelserna,
icke främst drivit en direkt affärsmässig
rörelse. Deras målsättning
har endast varit att i görligaste mån försöka
tillgodose skogsägarnas behov av
plantor. Jag kan inte förstå att det skulle
finnas någon anledning att i den delen
klandra den politik som skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna fört.

Jag vill till slut bara upprepa vad jag
redan sagt, alt om efterfrågan på plantor
under nuvarande goda konjunktur för
skogsbruket är så stor, att skogsvårdsstyrelserna
inte kan täcka hela detta behov,
så är det väl inte orimligt att tänka sig
att t. ex. de stora skogsbolagen skulle
kunna bedriva egen plantskoleverksamhet
för att få fram erforderligt plantmaterial,
även om kostnaden per tusen
plantor räknat skulle bli något större än
det pris man får betala vid leverans från
skogsvårdsstyrelserna.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå den irritation, som herr jordbruksministern
ger uttryck för. Jag
har efter fattig förmåga sökt formulera
mitt tack för svaret på det sättet, att det
är ett gemensamt intresse att försöka få
med alla krafter, som kan stå till buds,
för att täcka behovet av skogsplantor.
Jag har inle siirskilt betonat någon
skogsiigarkategoris behov av plantor.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

Helt naturligt är jag inte någon talesman
för skogsbolagen. Jag bär i mina kommentarer
till interpellationssvaret utgått
från erfarenheter, som jag bär från min
egen gård med en skogsareal av etthundra
hektar i Östergötlands län. Där
har jag icke kunnat få behovet av skogsplantor
helt tillgodosett genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, trots att den
vidtagit mycket omfattande åtgärder för
att öka produktionen av plantor. Även
till vårt län har man därför måst importera
stora kvantiteter plantor från Tyskland.
Jag tror att frågan om tillgången
på skogsplantor framför allt är ett problem
för de mindre och de medelstora
skogsägarna. Jag har nämligen liksom på
känn att de stora skogsägarna, skogsbolagen
och andra, har större möjligheter
att själva svara för sitt behov. Av den
import som skett från Tyskland har ju
en mycket stor del gått till bolagen —
betydligt mer än hälften av importen
1954 gick sålunda direkt till bolag och
liknande skogsägare.

När jag talade om prispolitiken, citerade
jag visserligen inte ordagrant vad
herr statsrådet sade i sitt interpellationssvar.
Jag ansåg det dock vara riktigt
att prispolitiken bedrevs så som
herr statsrådet har formulerat det, d. v. s.
att den av skogsvårdsstyrelsen bedrivna
plantförsörjningen i princip skall
vara självbärande. En sådan prispolitik
måste innebära att det blir möjligt för
andra, som är intresserade av plantproduktion,
att också göra en insats. Kan
skogsvårdsstyrelserna bedriva en lönande
produktion, d. v. s. under sådana former,
att priserna på produkterna betalar
kostnaderna, finns det större möjligheter
även för enskilda intressenter att
göra en liknande insats.

Jag sade att det är tacknämligt att vi
får billiga skogsplantor. Men om vi till
följd av subventioneringen kommer i en
sådan situation, att plantmaterialet inte
räcker till, bör man överväga, om det
inte är riktigare att föra den prispolitik,
som skogsvårdsstyrelserna med herr
statsrådets goda minne nu för på detta
område.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag kan försäkra herr Eskilsson
att jag är inte alls irriterad, vare
sig över interpellationen eller över den
replikföring, som här sker. Jag vill bara
betona att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
med plantskolor bör fortsätta.

Sedan är det bara med tacksamhet som
jag noterar, att även enskilda skogsföretag
har plantskolor, vilket jag hoppas att
de kommer att fortsätta med. Jag tror
att båda dessa slag av plantskolor behövs,
alltså både de som drivas av privata
och de som drivas i skogsvårdsstyrelsernas
regi.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 195.

Lagförslag om socialhjälp m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets ut
låtande nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.

Den kungl. propositionen innebar i
huvudsak, att 1918 års fattigvårdslag
skulle avlösas av en ny lag om socialhjälp,
vilken skulle träda i kraft den 1
januari 1957. I anslutning till den nya
lagen hade föreslagits vissa följdändringar
i barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om socialhjälp var i nedan
angivna delar av följande lydelse:

1 §.

Varje kommun skall sörja för att den,
som vistas i kommunen och som finnes
vara i behov av hjälp, erhåller sådan
enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

5 §.

Socialnämnden äger vid behov tillkalla
särskilda sakkunniga att deltaga i
nämndens överläggningar ävensom tillsätta
befattning hos nämnden samt anlita
det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning,
som skall vara gemensam för socialnämnden
och annat kommunalt förvaltnings-
eller verkställighetsorgan, må
befattningen tillsättas i den särskilda
ordning kommunen bestämmer.

12 §.

Minderårig ävensom den, som på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter
icke kan försörja sig genom arbete
eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis
avhålla sig från arbete, äger, i den
mån han själv saknar medel och hans
behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla
socialhjälp till sitt livsuppehälle
och till den vård, som finnes erforderlig.
I fråga om minderårig skall hjälpen
avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke
fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig,
som på grund av nöd eller annan
dylik anledning är i behov av vård utom
hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

13 §.

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt
12 § eller som enligt 13 § utgivits till
någon innan han fyllt 16 år, är hjälp 3

Förslå kammarens protokoll 1955. Nr 32

Lagförslag om socialhjälp m. m.

tagaren ersättningsskyldig under förutsättning
att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å
förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjäpens beviljande kommer i åtnjutande
av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnat oriktig eller vilseledande uppgift
rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen
utgått uppbära särskild social
förmån, som emellertid indragits eller
minskats av den anledningen att han
lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit
mot vad som är föreskrivet som villkor
för dylik förmån.

41 §.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem
må dock icke meddelas den som
ej fyllt 18 år..

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem,
undandrager sig att utföra anvisat
arbete eller visar tredska att efterkom-»
ma givna föreskrifter eller gör sig skyldig
till uppförande som strider mot sedlighet
eller god ordning eller utan tillstånd
lämnar arbetshemmet, äger hemmets
styrelse, under förutsättning att
han fyllt 21 år, tilldela honom varning
med erinran om den påföljd, som kan
inträda jämlikt 49 §.

Över beslut om varning skall föras
protokoll. Beslutet skall skriftligen delgivas
den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats
varning, ej låter sig rätta därav,
må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen
göra framställning om hans dömande
till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis
att varning skett samt den utredning i

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade
handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen delgivas den som
framställningen avser med föreläggande
för honom att inom viss kort tid skriftligen
eller muntligen förklara sig vid
påföljd att ärendet ändock avgöres.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:526 av
herrar Arrhén och Magnusson och II:
650 av herr Hagård m. fl.;

motionen 11:651 av fru Boman och
herr Staxäng;

motionen 1:546 av herr Huss;

de likalydande motionerna I: 547 av
herrar Anderberg och Pålsson samt II:
679 av herr Andersson i Ronneby m. fl.;

de likalydande motionerna 1:548 av
herr Persson, Einar, och herr Damström
samt 11:677 av fru Lindskog och fru
Torbrink;

de likalydande motionerna I: 549 av
herr Sunne och II: 678 av fru Sjöstrand;

de likalydande motionerna I: 551 av
fru Sjöström-Bengtsson och herr Näsström
samt II: 681 av fru Holmquist och
herr Almgren;

de likalydande motionerna I: 552 av
fru Gärde Widemar m. fl. samt 11:682
av fröken Höjer m. fl.;

motionen 1:553 av herr Danmans;
samt

de likalydande motionerna 1:554 av
herr Johansson, Anders, samt 11:683 av
fröken Höjer och fru Sjöstrand.

I de likalydande motionerna I: 552 och
II: 682 hade yrkats, att 1 § skulle erhålla
följande lydelse:

Varje kommun skall sörja för att den
som vistas i kommunen och som finnes
vara i behov av hjälp erhåller sådan enligt
vad nedan sägs (socialhjälp). Vad
här sagts utgör intet hinder för att social -

hjälp meddelas från den kommun, där en
hjälpbehövande är mantalsskriven utan
att där vistas, eller från annan kommun,
vars socialnämnd därtill finner anledning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om socialhjälp —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 4, 14—16, 22 och
35 §§ erhölle den lydelse, som under
punkten angivits;

B. att riksdagen måtte för sin del antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1. lag angående ändring i lagen den 6
juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag)
; samt

2. lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister; C.

att motionerna 1:526 och 11:650,
11:651, 1:546, 1:547 och 11:679, 1:548
och II: 677, I: 549 och II: 678, I: 551 och
11:681, 1:552 och 11:682, 1:553 samt
I: 554 och II: 683, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »Den föreslagna lagstiftningens
huvudgrunder» (s. 39 i det tryckta utlåtandet)
anfört bland annat:

»Den mångfald av särskilda hjälpformer
som tillskapats eller utbyggts täcker
i mycket stor utsträckning de olika behov
som förut måst tillgodoses genom
fattigvård. För en generell, behovsprövad
hjälpform har utrymmet sålunda blivit
allt mindre. Trots de omfattande förbättringar
av socialförmånerna som genomförts
har det dock icke kunnat undvikas,
att situationer alltjämt uppstår, då
socialförsäkring och andra särskilda
hjälpforiner icke står till förfogande eller
icke räcker till. För sådana fall förelig -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

ger alltjämt behov av en generell, behovsprövad
hjälpform.

Som en följd av socialvårdens utbyggnad
har kommunerna kunnat inbespara
mycket betydande utgifter för fattigvårdsändamål,
som eljest skolat falla på
dem. I stället har statens utgifter för socialvårdsändamål
väsentligt ökats. Även
i fråga om socialförsäkringarna bäres en
väsentlig del av kostnaderna av staten.
Till den minskade belastning för kommunerna
som blivit en följd av socialreformerna
kommer, att kommunindelningsreformen
kraftigt bidragit till att utjämna
den tidigare ofta avsevärda skillnaden
i bärkraft olika kommuner emellan.

Förutsättningarna för en generell, behovsprövad
hjälpform är således nu väsentligt
annorlunda än 1918. Icke minst
mot den bakgrund som ovan antytts
framstår en reformering av den nuvarande
fattigvårdslagstiftningen som behövlig.
»

Reservationer hade avgivits

I. Beträffande den föreslagna lagstiftningens
huvudgrunder:

a) av herrar Magnusson och Hagård,
vilka ansett dels att ett av utskottet under
rubriken »Den föreslagna lagstiftningens
huvudgrunder» (s. 41 och 42 i det
tryckta utlåtandet) gjort uttalande rörande
bibehållande av mödrahjälpen såsom
en särskild behovsprövad hjälpform
vid sidan av socialhjälpen bort ersättas
med ett i reservationen infört uttalande,
vari bland annat förordats ett förnyat
övervägande om mödrahjälpens inlemmande
i socialhjälpen, dels ock att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte som sin
mening i fråga om mödrahjälpen giva till
känna vad reservanterna i denna fråga
anfört;

b) av herrar Sunne och Huss, fröken
Höjer samt herr Rimmerfors, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande,
som å s. 39 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Som en» och slutade
med »kommuner emellan», bort ersättas
med följande uttalande:

Lagförslag om socialhjälp m. m.

»Det klientel som här kommer i fråga
blir, såsom genomförda undersökningar
av det nuvarande fattigvårdsklientelet redan
visat och departementschefen i propositionen
framhållit, i huvudsak begränsat
till ett antal personer eller familjer
med nedsatt försörjningsförmåga, vilka
behöver ekonomisk hjälp, men för vilka
de på längre sikt viktigaste åtgärderna
består i sådan vård, som är ägnad att
göra dem försörjningsdugliga. Dessa åtgärder
ankommer visserligen i hög grad
på sjukvården, arbetsvärden, nykterhetsvården
o. s. v., men en viktig roll måste
likväl kommunerna i många fall här spela
genom socialhjälpen. Sålunda har
statsmakterna för arbetsvärdens del föreskrivit,
att 25 procent av kostnaderna
skall gäldas från annat håll. Det blir därför
många gånger en förutsättning för att
arbetsvärd skall komma till stånd att
sagda andel täckes av socialhjälpen. Vidare
är det just på grund av socialhjälpsklientelets
art särskilt angeläget,
att det från socialhjälpens sida tages initiativ
till arbetsvärd eller andra förebyggande
åtgärder.»

II. Beträffande förslaget till lag om
socialhjälp:

vid 1 § av herrar Sunne och Huss, fröken
Höjer samt herr Rimmerfors, vilka
ansett, alt ett av utskottet å s. 44 gjort
uttalande, vari utskottet avstyrkt den i
motionerna I: 552 och II: 682 föreslagna
ändringen i 1 §, bort utgå och ersättas
av följande yttrande:

»Fall kan tänkas, när annan kommun
än mantalsskrivningskommun t. ex. en
kommun som med säkerhet kan förutse
att den inom kort blir mantalsskrivningskommun
vill lämna socialhjälp, ehuru
den inte är vistelsekommun. Ej heller
detta bör möta något hinder. Även här
saknas anledning erinra härom i lagtexten.
Syftet med motionerna nr I: 552 och
11:682 i detta avseende är med ett sådant
uttalande av riksdagen likväl tillgodosett.
»

vid 5 tf av herrar Magnusson och Hagård,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att 5 § måtte avfattas
sålunda:

Socialnämnden äger---(lika med

utskottet)--— som erfordras.

Kyrkoherden eller hans ställföreträdare
är berättigad att deltaga i socialnämndens
förhandlingar. I annexförsamling,
där komminister finnes anställd, äger
denne eller den hans tjänst förestår
nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej
själv är tillstädes.

Har kommunen —--- (lika med utskottet)
---— kommunen bestämmer.

vid 13 § av herrar Sunne och Huss,
fröken Höjer samt herr Rimmerfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att 13 § måtte erhålla följande
lydelse:

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp
meddelas enligt grunder, som
kommunens fullmäktige äga bestämma,
eller, om sådana grunder ej fastställts, efter
vad socialnämnden prövar erforderligt.
Därvid bör särskilt beaktas, att behov
av socialhjälp för livsuppehälle och
vård tillgodoses även när behovet är betingat
av andra omständigheter än dem
som omförmälas i 12 § samt att eljest socialhjälp
lämnas, där detta prövas påkallat
för att förbättra en persons förmåga
till självförsörjning.

vid 33 § av herrar Magnusson och Hagård,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att 33 § måtte avfattas sålunda: För

socialhjälp, som lämnats enligt
12 § eller som enligt 13 § utgivits till någon
innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren
ersättningsskyldig under förutsättning
att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å
förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande
av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnat oriktig eller vilseledande uppgift
rörande behovet av socialhjälp,

d) är i besittning av tillgångar, ehuru
dessa för tillfället icke kan disponeras
för uppehälle och vård, eller

e) är i tillfälligt nödläge och kan antagas
inom kort komma i god ekonomisk
ställning.

vid bl § av herrar Sunne och Huss,
fröken Höjer samt herr Rimmerfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att 41 § måtte erhålla följande
lydelse:

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter
sin underhållsskyldighet mot sin
hustru eller sitt barn eller adoptivbarn
under 16 år i sådan grad, att socialhjälp
enligt 12 § måste lämnas någon av dem,
må av socialnämnden föreläggas att fullgöra
honom å arbetshem eller eljest anvisat
arbete. Tnnan sådant föreläggande beslutas,
skall den, mot vilken föreläggande
ifrågasatts, ha varit kallad till nämnden
eller någon dess avdelning för att
där föra sin talan.

Föreläggande att--- — (lika med

utskottet)---18 år.

vid 48—66 §§ av herrar Sunne och
Huss, fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bont hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att 48—51 §§, 56 § andra stycket
och 61 § måtte utgå samt att i 52—
66 §§ måtte göras de ändringar i avseende
å nummerbeteckningar och hänvisningar
till andra paragrafer, vilka föranleddes
av att 48—51 och 61 §§ utgått.

III. Beträffande förslaget till lag om
ändring i barnavårdslagen av herrar Sunne
och Huss, fröken Höjer samt herr
Rimmerfors, vilka -—- under hänvisning
till vad de yttrat i motiveringen till dels
den föreslagna ändringen i 41 § socialhjälpslagen,
dels ock förslaget att 48—51

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

§§,56 § andra stycket och 61 § sagda lag
skulle utgå — ansett, att utskottet bort
hemställa om vissa i reservationen närmare
angivna ändringar i förslaget till
lag om ändring i barnavårdslagen.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 39 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten
A på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts i denna punkt behandlade
lagförslag, sådant det av utskottet förordats
till antagande, där så erfordras,
paragrafvis med övergångsstadgande, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages; att vid behandlingen
av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext
ej må behöva uppläsas i vidare mån,
än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A

Kungl. Maj:ts förslag till lag om socialhjälp,
sådant det ap utskottet förordats
till antagande

1 §

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Mot bakgrunden av att
jag såsom socialminister hade att bereda
detta ärende har jag tagit mig friheten
att inleda debatten på denna punkt.

Jag vill då först erinra om att när vi
i dag går att behandla en ny lag om
socialhjälp, är förutsättningarna väsentligt
förändrade jämfört med när socialvårdskommittén
år 1950 avgav sitt förslag
till ny socialhjälpslag, som nu är
avsedd att avlösa 1918 års fattigvårdslag.
Vid en bedömning av dessa frågor
i dag måste följaktligen hela problemkomplexet
ses från ganska radikalt förändrade
utgångspunkter. Förbättringen

Lagförslag om socialhjälp m. m.
av folkpensionerna och det numera hela
landet omspännande systemet med
kommunala bostadstillägg åt folkpensionärer
har väl ställt våra 850 000 folkpensionärer
i allt väsentligt utanför diskussionen
om kompletterande fattigvård.
Den obligatoriska sjukförsäkringen och
en förbättrad yrkesskadeförsäkring har
på sina områden haft samma välgörande
verkningar. Den obligatoriska moderskapsförsäkringen,
bättre änkepensioner
och förbättringen av gamla livräntor,
en ordentlig uppräkning av arbetslöshetsunderstöden
och över huvud taget
hela den fulla sysselsättningens politik
har ju givit fattigvården en minskad omfattning
och medfört att hela frågan fått
en helt annan innebörd än den hade tidigare.
Allt detta gör att regeringen har
stannat för att bibehålla socialhjälpen
som en av kommunerna själva finansierad
hjälpform, och att som en logisk
följd därav också lämna kommunerna en
så långt möjligt obeskuren självbestämmanderätt
i fråga om socialhjälpens utformning.
Jag är glad att kunna konstatera
att utskottet helt har godtagit denna
viktiga synpunkt.

Vid lagens utformning har vidare en
tidsenlig terminologisk uppsnyggning
skett av den gamla lagstiftningen. Uttryck
som »fattigvård», »fattigvårdssamhälle»,
»fattigvårdsnämnd» och dylikt
har konsekvent utmönstrats i förslaget.
Andra enligt vårt sätt att se förlegade
bestämmelser har likaså uteslutits — jag
kan erinra om faltigvårdslagens 27 § om
»fattigas försörjning medelst sockeneller
rotegång», om föreskriften i den
nuvarande lagens 29 § om att »kommun
ej må infordra anbud å auktion för fattigas
vårdande». Alla dessa begrepp tillhör
ju ett passerat skede. Jag anför exemplen
närmast såsom en illustration av
att åtskilligt har skett sedan år 1918 och
att människornas betraktelsesätt i denna
sociala fråga radikalt har förändrats.
Trots detta har vi ändå dragits med
en lagstiftning som på papperet haft
bestämmelser som icke passar för vår
tid.

Regeringen bar vidare varit angelägen
om att i sin proposition bibehålla själv -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

ständigheten i avseende på den kommunala
organisationen. Uet skall enligt
förslaget finnas en socialnämnd i varje
kommun, men graden av centralisering
och koncentration av olika uppgifter avgör
kommunen själv. Någon självskriven
rätt, som fanns i den gamla fattigvårdslagen,
för präst eller läkare att närvara
på sammanträdena föreligger icke — jag
nämner det bara såsom en detalj; i framtiden
kommer de att kallas i den mån
socialnämnden anser deras närvaro
önskvärd.

Det gamla fattigvårdsbetonade hjälpbegreppet
har i den nya lagen fått vika
för föreskrifter om nämndens skyldighet
att lämna råd och upplysningar och att
bistå i personliga angelägenheter.

Den obligatoriska bestämmelsen om
socialhjälp föreskriver uttryckligen att
minderårig ävensom den, som på grund
av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest
bristande kropps- eller själskrafter icke
kan försörja sig genom arbete eller som
av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete,
äger, i den mån han själv saknar medel
därtill och hans behov icke tillgodoses
på annat sätt, rätt att erhålla socialhjälp
till sitt livsuppehälle och till den vård
som anses erforderlig. I fråga om minderårig
skall hjälpen enligt vad som klart
utsäges jämväl avse uppfostran.

Vad beträffar den frivilliga socialhjälpen,
den vars omfattning kommunen
själv avgör, föreskrivs också former för
hjälpen som är värda att beakta. Denna
hjälp skall lämnas på ett sådant sätt att
den behövande blir i stånd att för framtiden
genom eget arbete försörja sig och
de sina. Hjälpen bör alltså inte bara sättas
in i efterhand, utan den siktar till
självhjälp för framtiden. Erfordras socialhjälp
för bekostande av utbildning eller
för inköp av redskap, verktyg eller
annat dylikt, äger socialnämnden, därest
kommunen så medgivit, att ordna den saken
på ett så rationellt och modernt sätt
som att nämnden tecknar borgen för det
lån som erfordras för att tillgodose syftet.

En nyhet, som är värd att understryka
såsom en av de mera markanta i lagförslaget,
är bestämmelsen om hemortsrätt.
Hemortsrätten har varit avgörande för

vilken kommun som i sista hand skall
svara för kostnaderna för socialhjälp. Ny
hemortsrätt bar inte kunnat förvärvas av
den som fyllt 60 år, en ålder som i våra
dagar knappast bör diskvalificera för
den medborgerliga rätt, som kan sägas
ligga i att man får flytta vart man vill
och erhålla hemortsrätt i den kommun,
dit man flyttat. Hemortsrätt har ej heller
kunnat förvärvas av den som varit under
60 år, om han i den kommun, där han
vistas, mottagit fattigvård. Ett understödsfritt
år har således varit villkoret
för förvärvande av ny hemortsrätt enligt
den nu gällande fattigvårdslagen. Hustruns
hemortsrätt har följt mannens, och
barnens hemortsrätt har följt försörjarens.

Framför allt har bestämmelsen om det
understödsfria året som villkor för hemortsrätt
många gånger medfört för social
anständighet olustiga utslag av missriktad
kommunal sparsamhet.

I förslaget slås nu fast, att kommun,
som lämnar obligatorisk socialhjälp åt
svensk medborgare under det år han varit
mantalsskriven i annan kommun, har
rätt att resa anspråk på ersättning mot
denna andra kommun men annars icke.
Detta gäller icke för den frivilliga socialhjälpen
där det ju är vistelsekommunen
som betalar utan att göra anspråk gällande
mot mantalsskrivningskommunen. Det
blir således på samma sätt som i fråga
om t. ex. folkpensioner eller i fråga om
de allmänna barnbidragen. Det blir mantalsskrivningsorten
som blir avgörande
för vilken kommun som i sista hand har
det ekonomiska ansvaret. Hemortsrätten
knytes sålunda till mantalsskrivningskommunen,
och det betyder också att 60-årsgränsen slopas, likaså att hustruns och
barnens härledda hemortsrätt försvinner.
Här blir, som jag underströk, mantalsskrivningen
det enda avgörande kriteriet.
På samma sätt försvinner villkoren
om det understödsfria året. Detta stämmer
helt överens med det förslag, som
socialvårdskommittén levererat och det
har glädjande nog i remissbehandlingen
vunnit en övervägande anslutning. Jag
skall villigt erkänna att just denna punkt
varit den som föranlett den största tvek -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

samheten vid remissbehandlingen av den
nya socialhjälpslagen. Städer och tätorter
bär trott sig riskera att få ta hand om
gamla människor, vilka efter 60-årsåldern
skulle flytta dit, där man t. ex. hade
de bästa pensionsbidragen — jag räknar
då med pensionsbidrag i samband med
liyresersättningar. Jag har för min del —
och däri har regeringen varit ense med
mig — inte trott att detta skulle föra med
sig några besvärligheter. Människorna är
ganska rotfasta, och när de kommer upp
i en högre ålder, tarvas åtskilligt av initiativ
för att en gammal människa skall
bryta upp och söka sig ny boplats. Även
om detta kan medföra någon förskjutning
till städernas nackdel — det är
framför allt dessa som varit reserverade
vid remissbehandlingen — tror jag att
de rent mänskliga synpunkterna här
överväger, och glädjande nog har utskottet
på denna punkt helt och oreserverat
följt Kungl. Maj:t.

Samma synpunkter, d. v. s. hänsynstagandet
till människan, kommer väl till
synes och ligger bakom godtagandet av
propositionens förslag om att den kommunala
regressrätten gentemot föräldrarna
för utgiven socialhjälp för barn över
16 år och vice versa i den nya socialhjälpslagen
föreslås slopad. Det är ingen
tvekan om att denna kommunala regressrätt
medfört vissa olustiga, personliga
och ömtåliga konflikter mellan föräldrar
och vuxna barn, vuxna barn och föräldrar,
vilka härigenom skulle kunna elimineras.
Kommunens regressrätt begränsas
slutligen av en allmän preskriptionsregel,
i förslaget angiven till tre år, och anspråk
på ersättning för utgiven socialhjälp
får icke föranleda att den återbetalningsskyldige
får svårigheter att försörja
sig och den han har underhållsansvar
för.

•lag vill också säga några ord angående
åtgärder mot försumliga försörjare.
Enligt den gamla fattigvårdslagen kunde
den, som försummat sin underhållsplikt
mot familj så, alt kommunen nödgats
utge fattigvård, av fattigvårdstyrelsen
få föreläggande att fullgöra arbete å
fa 11 ig vårdsans tal t, eller eljest anvisat arbete.
1 fattigvårdsanstalt inkluderades

Lagförslag om socialhjälp m. m.

enligt gamla begrepp även våra reguljära
ålderdomshem. Om så ansågs lämpligt,
skulle arbetsplikten fullgöras på arbetshemmen.
Polisen hade att enligt gällande
fattigvårdslag verkställa överföring
till arbetshem, om så begärdes, icke
endast av försumliga försörjningspliktiga
utan även av sådana på fattigvårdsanstalt,
d. v. s. på ålderdomshem, omhändertagna
understödstagare, som av
fattigvårdsstyrelsen ansågs böra överföras
från ålderdomshem till arbetshem.
Bestämmelsen i detta senare avseende
grundade sig på den gamla inställningen
att även på ålderdomshemmen skulle föreligga
något slags obligatorisk arbetsskyldighet
för understödstagarna.

I det föreliggande lagförslaget reduceras
nu denna fråga till att endast omfatta
försumliga försörjningspliktiga, således
icke gamla på ålderdomshem intagna
människor. Socialnämnden kan
alltså ålägga vederbörande arbetsskyldighet,
dock endast på arbetshem.

Herr talman! Jag har med denna ytterst
koncentrerade framställning, där
jag bara inledningsvis velat presentera
några av huvudpunkterna i det föreliggande
lagförslaget, velat ge uttryck för
att det förslag, vi i dag behandlar, är
ett allvarligt försök att rensa upp med
gamla bestämmelser, som är ovärdiga
vår tid.

I långa stycken har tidsutvecklingen
själv korrigerat tankegångar, som präglade
1918 års fattigvårdslag, och riksdagsbeslutet
i dag blir ett signum på
denna utveckling åt rätt håll. Men beslutet
i dag ger också anledning till
glädje och tillfredsställelse i så måtto,
att det även i sak är ett steg bort från
en samhällsuppfattning som för decennier
tillbaka tog sig uttryck i att det
var någonting av en skam att vara fattig,
hjälplös och gammal.

Även om jag inte vill använda uttrycket,
att lagen blir ett avgörande medel
för att åstadkomma social rättvisa och
befria från diskriminering människor
emellan, är det dock skäl att säga, att
svenska riksdagen i dag skriver någonting
av social historia, då den, såsom jag
förutsätter, praktiskt taget enhälligt

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

kommer att godtaga det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Herr statsrådet har i sitt
anförande berört åtskilliga av de spörsmål,
som jag tänkte ta upp. Med anledning
härav skall jag försöka förkorta mitt
anförande så mycket som möjligt.

Såsom statsrådet erinrade om bygger
det förslag till lag om socialhjälp, som
nu föreligger, i huvudsak på socialvårdskommitténs
år 1950 avgivna utredningsförslag
angående lag om socialhjälp.
Enligt utredningens förslag skulle
ju den nuvarande fattigvården avlösas
av en ny, generell och behovsprövad
hjälpform, som kallas socialvård. Att ordet
fattigvård utmönstras ur lagstiftningen
tror jag att vi alla hälsar med
tillfredsställelse. Att det lägges särskild
vikt vid den förebyggande vården har
ju både i utskottet och av reservanterna
tryckts alldeles särskilt på.

Bland nyheterna i förslaget — jag
minns inte om statsrådet var inne på
den frågan —• är också att socialnämnden
skall kunna teckna borgen. Det förekommer
redan nu i praxis, efter vad
man upplyst mig, att en fattigvårdsstyrelse
i stället för att själv ställa medel
till förfogande, exempelvis för inköp av
en arbetsmaskin, tecknar borgen på ett
lån, som är avsett att användas för ändamålet.
Det har dock varit omstritt,
huruvida detta förfaringssätt stått i överensstämmelse
med den gällande lagen.
I den nya lagen har uttryckliga bestämmelser
om borgensrätten intagits. Det
blir alltså på det sättet, såsom en ledamot
av en fattigvårdsstyrelse yttrade till
mig häromdagen, att vad som tidigare
tillämpats olagligt efter den nya lagens
antagande kommer att bli lagligt.

Huvudregeln enligt propositionen blir
huruvida den kommun, i vilken en hjälptagare
är mantalsskriven, slutligt skall vara
den som skall svara för den obligatoriska
socialhjälpen. Nu kan ju denna
ovillkorliga fordran, att vistelsekommunen
också skall vara mantalsskrivnings -

kommunen, i vissa fall medföra inte
önskvärda konsekvenser.

I motionen 549 av mig, likalydande
med motionen 678 i andra kammaren
av fru Sjöstrand, har framhållits att för
en person, som vistas å annat ålderdomshem
än det inom den egna kommunen
belägna, denna vistelse inte skall
medföra att personen i fråga måste mantalsskrivas
i den kommun, där han vistas
för vård, utan skall få behålla sin
förutvarande mantalsskrivning. Detta
skulle ju stå i överensstämmelse med
den nuvarande fattigvårdslagens regler
om hemortsrätt, vilka bygger på grundtanken
att en verklig samhörighet bör
föreligga mellan den enskilde och den
kommun som skall vara hans hemortskommun.

Departementschefen har emellertid
ansett sig böra skjuta samhörighetssynpunkterna
i bakgrunden vid utformningen
av den nya lagstiftningens hemortsbegrepp.
Jag är inte övertygad om att
denna uppfattning är fullt riktig. En
person, som under många år bott i en
kommun och som plötsligt såsom åldring,
kanske mot sin vilja, på grund av
platsbrist i den egna kommunens ålderdomshem
överföres till ett utanför kommunen
beläget ålderdomshem och således
mantalsskrives i en ny kommun,
skulle nog känna sig -— såsom Karlfeldt
uttryckt det, ehuru jag tillåter mig en
liten travestering — »som en ört, ryckt
ur sin groningsgrund, helt nödd, helt
tvingad därtill». Men bortsett från känsloskäl
skulle ersättningsöverenskommelserna
mellan kommunerna också lätt ge
anledning till tvister. Nu har det sagts,
att en utredningsman inom finansdepartementet
är sysselsatt med översyn av
folkbokföringsförordningen, och jag
hoppas att han kommer att ta hänsyn
till de i vår motion framförda synpunkterna.

Utskottsmajoriteten har i stort sett
följt propositionen, men värdefulla ändringar
har även skett, och hänsyn har
tagits till i motioner framförda yrkanden,
såsom framgår av utskottsutlåtandet
på sidorna 130—134. Några större
meningsskiljaktigheter har inte heller

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

rått i utskottet om de nya lagförslagens
utformning. Det sammanhänger kanske
med att — såsom en förutvarande ledamot
av andra lagutskottet, herr Ture
Nerman, framhållit i sina memoarer -—■
andra lagutskottets nuvarande ordförande
har en särskild förmåga att få utskottets
ledamöter att skriva ihop sig;
givetvis så nära kungens linje som möjligt,
säger han, förutsatt att kungen är
socialdemokrat! Helt naturligt lyckas
detta inte alltid. Då åsiktsdivergensen är
alltför stor och sammanjämkning av meningarna
därigenom omöjliggöres, kan
reservationer — som här i några fall
blivit följden —- inte undvikas.

När det gäller lagstiftningens huvudgrunder
påpekas i utskottsutlåtandet den
genomgripande utbyggnad av socialvården,
som har ägt rum sedan fattigvårdslagen
antogs år 1918, en utbyggnad som
också herr statsrådet nyss erinrade om.
Men trots utbyggnaden kvarstår ännu
önskemålet om en generell behovsprövad
hjälpform såsom komplement till socialförsäkringen.
Vi har emellertid ansett,
att man i utskottsutlåtandet starkare borde
ha tryckt på att det klientel med
nedsatt försörjningsförmåga, som här
omhändertas, bör på längre sikt ägnas
sådan vård som gör vederbörande försörjningsdugliga.
När det gäller arbetsvärden
föreskrives, att förutsättningen
för att statsbidrag skall utgå är att 25
procent av kostnaderna gäldas på annat
sätt; det blir i regel socialhjälpen som
får täcka denna andel, om arbetsvärd
skall kunna komma till stånd. Vi reservanter
bär önskat, att ett mera intetsägande
stycke på s. 39 i utlåtandet skulle
utbytas mot det av oss föreslagna, som
återfinnes på s. 135—13G.

Man har i utskottet varit ense om att
socialhjälpen bör finansieras av kommunerna
själva utan annat bidrag av
staten än det som för närvarande utgår
till fattigvården. Beträffande mödrahjälpen
har den riktningen, som jag företräder,
i likhet med utskottsmajoriteten
ansett, att den tills vidare bör bibehållas
såsom en särskild behovsprövad
hjälpform vid sidan av socialhjälpen.
Visserligen har antalet mödrahjälpsären -

Lagförslag om socialhjälp m. m.
den minskat efter moderskapsförsäkringens
införande, men vi anser att någon
erfarenhet bör vinnas innan organisationsfrågan
aktualiseras.

I 1 § av förslaget till lag om socialhjälp
heter det: »Varje kommun skall
sörja för att den, som vistas i kommunen
och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan
sägs.» I en folkpartimotion hemställdes
om ett tillägg till denna paragraf, innebärande
att intet hinder skulle möta för
»att socialhjälp meddelas från den kommun,
där en hjälpbehövande är mantalsskriven
utan att där vistas, eller
från annan kommun, vars socialnämnd
därtill finner anledning». Utskottsmajoriteten
har ställt sig välvillig till förslaget,
men motsatt sig att detsamma intages
i lagtexten. Därför har reservanterna
nöjt sig med att yrka, att i motiveringen
införes: »Fall kan tänkas, när
annan kommun än mantalsskrivningskommun,
t. ex. en kommun som med
säkerhet kan förutse att den inom kort
blir mantalsskrivningskommun vill lämna
socialhjälp, huru den inte är vistelsekommun.
Ej heller detta bör möta något
hinder.»

När det gäller allmänna bestämmelser
om den obligatoriska socialhjälpen föreligger
inga meningsskiljaktigheter
inom utskottet, sådana dessa bestämmelser
utformats i 12 §. Vad beträffar regleringen
av den frivilliga socialhjälpen,
sådan den utformats i 13 §, går meningarna
däremot isär. Reservanterna anser
det angeläget, att den förebyggande
hjälpens betydelse kommer till klart uttryck
i socialhjälpslagen. Visserligen
återfinnes ett uttalande i dylik riktning
i första stycket av 14 §, som ordagrant
överflyttats från 20 § fattigvårdslagen.
När det gäller i detta sammanhang så
viktiga uppgifter som att lämna förebyggande
hjälp av annat slag än till
uppehälle och vård, t. ex. utbildning eller
startande av verksamhet, kan en intresserad
ledamot av socialnämnden inte
finna något uttryckligt stöd i den nya
lagen. Reservanterna föreslår därför dels
eu ändring i motiveringen till utskottets
förslag, dels ett tillägg till 13 §. Denna

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.
paragraf lyder enligt utskottsförslaget:
»I andra fall än som avses i 12 § må
socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige äga bestämma,
eller, om sådana grunder ej
fastställts, efter vad socialnämnden prövar
erforderligt.» Tillägget skulle enligt
reservanternas förslag lyda: »Därvid bör
särskilt beaktas, att behov av socialhjälp
för livsuppehälle och vård tillgodoses
även när behovet är betingat av
andra omständigheter än dem som omförmälas
i 12 § samt att eljest socialhjälp
lämnas, där detta prövas påkallat
för att förbättra en persons förmåga till
självförsörjning.»

Beträffande de åtgärder som föreslås
till införande när det gäller försumliga
försörjare, har olika meningar gjort sig
gällande inom utskottet. Socialvårdskommittén
framförde redan i sitt betänkande
1946 om ålderdomshem den tanken,
att försummelse av försörjningsplikt
skulle kriminaliseras och således
helt utryckas ur socialvårdslagstiftningen.
Under remissbehandlingen har frågan
om kriminalisering av försörjningsförsummelse
åter förts på tal. Departementschefen
är, säger han, i nuvarande
situation inte beredd att förorda en sådan
lösning, och han är ganska tveksam
om hur han skall ställa sig, men han
föreslår, att ingripande mot försumliga
försörjare skall åtminstone tills vidare
ske i administrativ ordning.

Departementschefen föreslår liksom
utskottet, att socialnämnden skall få förelägga
försumliga familjeförsörjare att
fullgöra arbete på arbetshem. I reservationen
föreslås, att man utom arbete på
arbetshem i lagparagrafen skulle införa
även orden »annat anvisat arbete». Det
finnes nämligen i den nuvarande fattigvårdslagen
en sådan möjlighet, och det
kan tänkas inträffa, att i något fall sådant
arbete skulle kunna stå till buds.
Vidare föreslås, att i lagparagrafen införes
en bestämmelse, att den, mot vilken
arbetsföreläggande ifrågasatts, skall ha
varit kallad till nämnden eller någon
dess avdelning för att där föra sin talan.
Genom en sådan föreskrift skulle ju socialnämndens
samtliga ledamöter bli i

tillfälle att på ett objektivt sätt bedöma
frågan.

Frågan om ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövanden
och därmed sammanhängande spörsmål
är ju föremål för undersökning av utredningen
om administrativa frihetsberövanden.
Det är emellertid uppenbart,
att den kommande utredningen under
inga förhållanden kan komma att leda
till mindre långtsyftande bestämmelser
än den som motionärerna har föreslagit.
Då utredningen kan komma att ta lång
tid, bör motionärernas och reservanternas
yrkande bifallas.

I den först åsyftade motionen nr 552
i första kammaren och nr 682 i andra
kammaren föreslås, att tvångsarbetsinstitutet
avskaffas, vilket innebär att de föreslagna
49—51 §§ skulle utgå ur lagförslaget.
Därigenom skulle möjligheten att
tillämpa tvångsarbete som disciplinstraff
mot den på arbetshem intagne försumlige
försörjaren försvinna. De nuvarande
bestämmelserna i fattigvårdslagen har
förlorat all betydelse. Socialvårdskommittén
säger bl. a. i sitt betänkande, att
bestämmelserna om tvångsarbete bar
spelat ut sin roll och bör försvinna. Det
är också vad reservanterna föreslår. Det
skulle göra ett egendomligt intryck, inte
minst i internationella sammanhang, om
socialhjälpslagen skulle vanprydas av
bestämmelser om tvångsarbete. Trots lagens
i denna del provisoriska karaktär
kan man nog ändå förutse, att den kommer
att gälla oförändrad under ett ganska
stort antal år.

Jag skall inte, herr talman, vidare förlänga
debatten. Jag tror att vi samtliga
inom utskottet är villiga att erkänna, att
lagförslagets förtjänster är stora gentemot
den nu föråldrade fattigvårdslagen.
De ändringar som föreslås i reservationerna
— jag vågar åtminstone svara för
dem, jag har undertecknat — har avsett
att i vissa speciella fall bättre tillgodose
hjälptagarnas intressen än enligt utskottsförslaget.

Jag ber till slut, herr talman, att redan
nu få yrka bifall till min reservation
beträffande inledningen, betecknad I b),
och vidare min reservation beträffande

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

motiveringen till 1 §. I övrigt ber jag att
senare få återkomma med yrkanden om
ändringar i vissa paragrafer.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Det förslag till lag om
socialhjälp, som kammaren i dag har att
behandla på grundval av andra lagutskottets
utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, innebär, såsom statsrådet
Sträng redan har framhållit, att 1918 års
fattigvårdslag försvinner. Det är ett förhållande,
som vi alla har anledning att
glädjas åt. Förslag till ny socialhjälpslag
har sedan länge efterfrågats inte minst
av alla dem som arbetar inom socialvården
ute i kommunerna.

Det lagförslag, som nu ligger på kammarens
bord, torde nog i praktiken inte
komma att medföra så stora förändringar,
då utvecklingen på detta område gått
betydligt fortare än lagstiftningen. I mycket
blir därför dagens beslut endast en
bekräftelse på redan inledda åtgärder.
Detta förminskar emellertid inte värdet
av denna lagstiftning, då man säkerligen
når bättre resultat, sedan det nya har
kunnat prövas i praktisk verksamhet. På
basis av den gamla fattigvårdslagen har
våra kommunalt verksamma förtroendeoch
tjänstemän i allmänhet förstått att
bygga upp en social verksamhet, som inte
behöver skämmas för sig. Detta gäller inte
endast den praktiska organisationen
utan även de olika hjälpformerna.

På det organisatoriska planet har utvecklingen
gått raskt framåt genom inrättande
av socialvårdsbyråer, som betydligt
underlättat de hjälpsökandes möjligheter
att på ett smidigt och enkelt sätt
komma till rätta med sina problem. Det
är därför i dag av intresse att kunna
konstatera, att den första statsmakten nu
också givit sitt godkännande till en sådan
utveckling.

När det gäller de olika hjälpformerna,
kan man också konstatera, att utvecklingen
även här gått raskt framåt. Inte minst
liar den i det föreliggande förslaget
starkt framförda förebyggande hjälpverksamheten
sedan många år på de flesta orter
vunnit stort beaktande. Människornas

Lagförslag om socialhjälp m. m.
hjälp till självhjälp är också något som
bör vara en samhällelig uppgift. Vid detta
tillfälle finner jag det angeläget att
understryka, att kommunerna bör ta vård
om sjuka och gamla som inte kan klara
sig själva, även om medellöshet icke skulle
föreligga. Oftast är det väl så, att gamla
människor försöker att i det längsta
bo kvar i sina hem. Detta är en naturlig
önskan, och det bör också vara en samhällelig
uppgift att underlätta detta. Men
när vederbörande blir dålig och orkeslös,
blir det värre att klara sig själv, om
det inte finns anhöriga som kan komma
till hjälp. Då hjälper det inte med det
lilla sparkapitalet eller tjänstepensionen.
Det finns inte arbetskraft att tillgå, och
även om så skulle vara fallet, är den så
dyrbar, att många inte trots sina tillgångar
har råd att betala lönen. För sådana
personer bör även socialvårdens resurser
stå till förfogande, därest vederbörande
önskar att mot erläggande av avgifter
för självkostnadspriset bli delaktiga
av dessa förmåner. Jag tänker här på
dessa gruppers möjligheter till vård på
ålderdomshem.

Enigheten i utskottet har vid behandlingen
av denna proposition varit stor,
och det är endast på ett fåtal punkter
som reservationer föreligger. I den stora
principfrågan har enighet rått. Detta är
väl också ganska naturligt med hänsyn
till att det föreliggande förslaget i så mycket
hygger på just de praktiska resultat,
som, i allmänhet i full enighet har nåtts
ute i våra kommuner.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens
huvudregler har herr Hagård
och jag bifogat en reservation, som syftar
till att riksdagen måtte göra det uttalandet,
att den av dåvarande socialministern
i årets statsverksproposition signalerade
avsikten att företa en översyn
av mödrahjälpens organisation snarast
måtte komma till stånd och att denna
hjälpforms inlemmande i socialhjälpen
även måtte komma under förnyat övervägande.

Det är angeläget att man redan från
början inte nedvärderar den hjälp, som
lämnas på basis av socialhjälpslagen. Då
är det så mycket mera önskvärt att lag -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.
stiftarna redan nu intar en sådan ståndpunkt,
som inte kan ge anledning till sådana
funderingar. Mödrahjälpen är ju
liksom, socialhjälpen en behovsprövad
hjälpform. Jag vill för undvikande av alla
misstag säga att det förslag, som vi framlagt,
inte syftar till att minska denna
hjälpform, utan det är endast fråga om
en lämpligare organisation som medför
mindre kostnader i administrativt hänseende.

Sedan moderskapsförsäkringen infördes,
har också mödrahjälpen betydligt
minskat. Detta är även en ytterligare anledning
till att icke behålla en hel organisation
av mödrahjälpsnämnder för det
lilla antal ärenden, som nu kvarstår.
Även för den enskilde är det till fördel,
om det endast finnes en hjälporganisation.
Jag vågar nu hoppas, att den nye socialministern
kommer att medverka till
denna förenkling.

I motion 11:651 har yrkande framställts,
att prästerskapet skulle ha rätt att
närvara vid socialnämndens sammanträden.
Detta sammanfaller med fattigvårdslagens
bestämmelser. Herr Hagård och
jag har nu i en reservation tagit upp detta
yrkande. I mycket stor utsträckning
har det sedan gammalt förekommit, att
prästerna intresserat sig för vården av
gamla och sjuka. Av denna anledning besitter
de en värdefull personkännedom,
som kan vara till stor nytta vid ärendenas
rätta handläggande. Nu har det sagts,
att man ju som, ledamot kan välja in prästen.
Dessa val sker emellertid numera efter
strängt politiska linjer, och då prästerna
ofta föredrar att stå utanför de politiska
striderna, föreligger inte denna
möjlighet. På grund av praktiska erfarenheter
finner jag det därför angeläget, att
denna sakkunskap måtte bevaras i socialnämndernas
arbete.

Herr Hagård och jag har också i en
reservation tagit upp yrkandet i motionerna
1:526 och 11:650, att återbetalningsskyldighet
av obligatorisk socialhjälp
skulle föreligga i sådana fall, då
vederbörande ägde tillgångar, som dock
icke för tillfället kunde disponeras för
uppehället, eller då vederbörande beräknades
inom kort komma i goda ekono -

miska omständigheter. Detta yrkande
sammanfaller med socialvårdskommitténs
på sin tid avgivna förslag.

Utskottet säger nu att en sådan återbetalningsskyldighet
inte skulle ha någon
praktisk betydelse för kommunerna.
Det är möjligt att så är förhållandet i
många kommuner, men i de mindre torde
detta spela en icke så liten roll. Även
om utskottets uppfattning skulle vara
riktig, får man dock icke bortse från
den uppfostrande betydelsen. I den
praktiska verksamheten förekommer det
inte så sällan att hjälp gives åt personer
som äger fasta värden, när nära anförvanter
saknas. Att socialhjälpen då skall
träda till är ju rätt självklart, men det
måste också enligt allmänna rättsbegrepp
anses lika naturligt att vederbörande
senare skall göra rätt för sig. I
all synnerhet borde detta vara berättigat,
då nära arvingar icke finnes. I sådana
fall borde man icke frånta kommunerna
rätt att kräva tillbaka vad som
en gång har givits.

Detta är nog också en uppfattning som
i allmänhet delas av de hjälpsökande
själva, vilka oftast är angelägna att återgälda
den erhållna hjälpen. Även i sådana
fall, då vederbörande haft mycket
goda inkomster men sedan genom uppenbart
slarv blivit nödsakad att begära
samhällets bistånd, kan det vara berättigat
med återbetalningskyldighet. Jag tror
att ute i det stora folkdjupet finns en
utbredd uppfattning att så borde vara
förhållandet. Socialhjälpskommittén underströk
på sin tid att ersättningsskyldighet
i sådana fall borde föreligga.

Införande av sådana återbetalningsbestämmelser
innebär inte något avsteg
från principen att obligatorisk socialhjälp
skall vara fri från återbetalning.

I så fall skulle man kunna säga detsamma
om det förslag som nu förelagts av
Kungl. Maj:t och utskottet, då även här
ju förefinns vissa krav på återbetalning.

Herr talman! Jag ber nu att få yrka
bifall till den av mig och av herr Hagård
avgivna reservationen med beteckningen
I a), och jag ber sedan att få
återkomma med yrkanden om bifall till
våra reservationer, när paragraferna 5

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

och 33 kommer att upptas till behandling.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Med tillfredsställelse kan
man hälsa denna lag om socialhjälp. I
likhet med ett par tidigare talare vill
jag understryka betydelsen av de bestämmelser
som rör den materiella hjälpens
omfattning och utformning. Dessa
bestämmelser är väsentligt förbättrade i
förhållande till gällande lagstiftning.
Detta gäller också reglerna om den enskildes
återbetalningsskyldighet för erhållen
socialhjälp. Även de interkommunala
ersättningsbestämmelserna innebär
för den enskilde väsentliga fördelar.

I samband med propositionen väckte
jag och herr Olof Pålsson i denna kammare
en motion, nr 547, vari vi inte riktade
oss mot den materiella hjälpens omfattning
och utformning, men på ett par
punkter ville vi ha till stånd en mera
ändamålsenlig lösning ur praktisk administrativ
synpunkt. Jag skall tacksamt
erkänna utskottets välvilliga behandling
av vissa av dessa erinringar, men jag
skall stanna vid en punkt för att framhålla
våra synpunkter.

Utskottets behandling och förslag om
hemortsrätten för dem som vårdas på
ålderdomshem har väckt en viss missräkning
bland kommunalmännen. Enligt
de nya bestämmelserna skulle samtliga
vårdtagare på ett ålderdomshem få hemortsrätt
i den kommun där hemmet är
beläget. Vi anförde vissa exempel i motionen,
där vi erinrade om under vilka
förutsättningar detta inte var lämpligt.
Den ena kommunens vårdtagare får
ibland flyttas över till en annan kommun,
där man har gemensam ålderdomsvård.
Ett vanligt fall nu är också att
man av platsbrist söker ordna med inackordering
av åldringarna på ett utanför
kommunen liggande hem, där det
finns plats. Men det tillkommer ytterligare
ett fall, som vi inte angav i motionen
men som på många stiillen är rätt
vanligt, nämligen att de gamla på hösten
tar in på ett ålderdomshem. De har en
liten stuga, och den är inte så rustad att
(ten är lämplig som vinterbostad. Då

Lagförslag om socialhjälp m. m.

flyttar de gamla in på hemmet över vintern.
Därigenom får de hemortsrätt i den
kommun där hemmet ligger, ty denna
rätt fastställes ju på hösten. Så stannar
de gamla på åldersdomsheinmet till fram
på vårsidan, och då flyttar de tillbaka
till sin lilla stuga. Men då har de tvingats
få hemortsrätt i en annan kommun
än den där de verkligen hör hemma.
Likaledes tror jag att det är många som
av rena psykologiska skäl känner det
tråkigt att behöva flytta från den kommun,
där de kanske under ett helt liv
haft sin hemortsrätt, och tvingas till den
kommun, där åldersdomshemmet är beläget.

Dessa frågor har kunnat ordnas beträffande
kronikerliemmen, för vilka
landstingen är huvudman. Där behåller
de patienter som tas in hemortsrätten i
den gamla kommunen, men vid ålderdomshemmen
får de gamla inte behålla
sin verkliga hemortsrätt.

Utskottet har inte funnit någon anledning
att i berörda fall frångå propositionens
förslag och avstyrker de i motionerna
föreslagna ändringarna. Jag
skall inte framställa något yrkande, herr
talman, jag vill ändå erinra om detta.
Skulle det visa sig, att det i det praktiska
livet får olägenheter och bekymmer
på grund härav, får vi återkomma
om något år, när vi fått erfarenhet av
den nya lagstiftningen.

Eftersom tiden är långt framskriden
skall jag inskränka mig till detta och i
övrigt bara yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Efter de anföranden som
här har hållits av förutvarande socialministern
och från reservanternas och
motionärernas sida tror jag att jag på
utskottets vägnar kan fatta mig mycket
kort. Jag kan konstatera, att vi beträffande
de stora linjerna är fullständigt
eniga. Det är en glädjande enighet, som
ju har varit för handen hela vägen i detta
reformarbete på socialvårdens område,
som vi har sysslat med de senaste 20
åren.

Det är klart, att det kan råda olika

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.
uppfattningar om vissa detaljbestämmelser.
Det har kommit fram i motioner och
i reservationerna. Utskottet har ju haft
god tid på sig att syssla med de här problemen
i höst, och jag tror att jag kan
säga att vi har sökt att utföra ett så
grundligt arbete som möjligt och att
komma fram till bästa möjliga resultat.
Såsom redan har påpekats har detta lett
till att vi till slut kommit till enighet
även där det från början varit meningsskiljaktigheter.
Utskottet har beaktat en
hel del synpunkter, som har framförts i
motioner, och självt tagit några små initiativ
i vad det gäller utformningen av
lagtexten i en eller annan paragraf. Det
har ju blivit stor majoritet för utskottets
förslag.

Att herr Magnusson här liar anfört
vissa kritiska synpunkter är ju ganska
naturligt från hans utgångspunkter. Men
jag tror jag kan konstatera, att vi i detta
ögonblick ändå är överens även beträffande
mödrahjälpens ställning inom socialvården.
Utskottet vill skjuta på framtiden
avgörandet om hur det skall bli,
under det att herr Magnusson och hans
medreservant vill att riksdagen redan
nu skall ge till känna kanske inte sin
bestämda mening, men sitt önskemål om
ett övervägande.

Det var en synpunkt på detta spörsmål,
som inte kom fram, när herr Magnusson
talade om kostnaderna. Mödrahjälpen är
ju nu statlig. Skulle den inordnas i den
kommunala socialvårdsorganisation, som
här lagfästes, bleve det en utgift för kommunerna.
Även den synpunkten tror jag
gör, att det är skäl i att riksdagen inte
nu kommer med några anvisningar eller
uttalar några önskemål om hur det skall
bli, utan nöjer sig med att understryka
vad utskottet har sagt, att vi skall avvakta
och se, i hur stor omfattning mödrahjälpen
efter de nu gällande grunderna
kommer att användas av dem som
behöver den. När sedan en tids erfarenhet
har vunnits kan vi ta ståndpunkt
till problemet.

Beträffande den lilla detaljen om hur
socialnämnden skall vara sammansatt
har utskottet ingen annan mening än
den som herr Magnusson har framfört,

nämligen att prästerskapet på grund av
sin allmänna inställning och sin kännedom
om församlingsborna och deras behov
utför ett mycket gott arbete på socialvårdens
område. Utskottet har ansett
det riktigt att det skall stadgas i lagen,
att det skall finnas en socialnämnd och
att den skall vara sammansatt så som
kommunen finner lämpligt. Det skall alltså
inte i lagen finnas några särskilda bestämmelser
om vissa självskrivna ledamöter.

Nu var herr Magnusson rädd för att
man på grund av valens partipolitiska
karaktär många gånger skall gå miste
om möjligheten att få med prästen i socialnämnden.
Men även om prästen inte
blir invald, kan han få tillfälle att göra
en god insats inom socialnämnden genom
att han kallas till sammanträdena,
eller till de sammanträden där nämnden
finner detta lämpligt. Utskottets tanke
är nog den, att socialnämnderna kommer
att använda denna möjlighet och
utnyttja den hjälp som de på detta sätt
kan få. Men vi har ansett det principiellt
riktigare att inte i lagtexten ge någon
föreskrift om nämndens sammansättning.

När jag nu är inne på vad herr Magnusson
har yrkat eller kommer att yrka,
kanske jag skall säga några ord om återkravsrätten.
Jag understryker att myndigheterna
alltid har rätt att återkräva
frivillig socialhjälp, om det visar sig
vara lämpligt. Det vi har olika meningar
om gäller alltså den obligatoriska hjälp,
som kommunen är skyldig att ge under
de förutsättningar som anges i 12 §.

I princip skall den obligatoriska hjälpen
vara fri från återbetalningsskyldighet.
Det är bara vissa bestämmelser om
när hjälpen har tillkommit under oriktiga
förutsättningar, som utgör undantag.

Nu vill herr Magnusson och herr Hagård
ha ett tillägg på denna punkt. Utskottet
har resonerat mycket om den saken,
men inte kommit till någon annan
uppfattning än att ett bifall till deras
förslag vore att återgå till fattigvårdslagens
bestämmelser. Hittills har det ju
varit så att man har haft en mera om -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

fattande återkravsrätt, men man har inte
kunnat utnyttja den annat än när understödstagare
har kommit i omständigheter
liknande dem om vilka motionärerna
och herr Mangusson menar att man
skall stadga. Det skulle således bli ungefär
samma förhållande i praktiken som
det nu är. Emellertid har man ju i denna
lag velat få bort allt som sammanhänger
med det diskriminerande i fattigvårdshjälpen,
och från den synpunkten
tror jag det är riktigt att hålla sig
till de undantagsbestämmelser rörande
frihet från återbetalning, som är stadgade
här i lagen, och inte göra några tilllägg.

Herr Sunne hade rätt mycket att säga
och rätt många önskemål. Han ställde
ett par yrkanden och kommer att ställa
fler. Jag tror inte det är så stor skillnad
i uppfattningen mellan oss. I varje fall är
det inte någon som helst skillnad mellan
utskottet och reservanterna i fråga om
önskemålet att göra det bästa möjliga av
denna lag. Skillnaden består i att vi har
litet olika uppfattning om vad den ena
eller andra formuleringen ger för stöd
åt detta vårt önskemål.

Vad beträffar herr Sunnes yrkande om
ändring i motiveringen i den del, där
utskottet resonerar om de allmänna
grunderna, skulle vi inom utskottet i övrigt
inte ha någonting emot att det stod
där i och för sig.

Herr Sunne sade att han ville ha dit
sitt förslag i stället för ett mera intetsägande
stycke i utskottets motivering,
men där kan jag inte hålla med honom.
Om ledamöterna läser motiveringen,
kommer ni nog underfund med att det
här är fråga om en logisk disposition
och uppställning. Utskottet har påpekat
hur förhållandena har förändrats, bl. a.
har vi gjort en hel katalog, som också
herr statsrådet var inne på och refererade,
om vad som blivit uträttat. Sedan
påpekar vi, att kommunerna fått större
bärkraft nu o. s. v., i det stycke herr
Sunne vill ha hort, varefter vi kommer
till den slutsatsen, att förutsättningarna
nu blivit helt annorlunda och motiverar
en ny socialvårdslag.

Det stycke som herr Sunne vill sätta

Lagförslag om socialhjälp m. m.
in passar inte i sammanhanget. Herr
Sunne, som har längre erfarenhet än jag
i praktiken om inte till åren som lärare,
är ju van att bedöma dispositioner och
kommer nog så småningom underfund
med att detta stycke rent logiskt inte
går ihop med den disposition vi här har
följt. Eftersom det därtill inte är av någon
som helst betydelse, om innehållet i
detta stycke kommer med eller inte, har
utskottet inte gjort några ansträngningar
att passa in det på något annat ställe
i motiveringen heller.

Herr Sunne ställde också ett yrkande
beträffande motiveringen till 1 §.. Även
här finner han nog, om han undersöker
saken litet närmare, att det inte är så
lätt att skjuta in extra förslag i en logiskt
uppbyggd motivering. Det kan då
lätt skära sig.

Han har tagit bort litet och satt till
någonting annat, och så säger han någonting
om att inte heller i detta hänseende
påfordras någon ändring i lagtexten.
Men det ställe där utskottet påpekat,
att det inte fordras någon ändring,
har han själv strukit, och därigenom
blir det en liten glappa där.

Mera betydelsefulla i sak är väl de
förslag till ändringar i lagtexten, som
herr Sunne kommer att yrka på, som
han har motiverat och som jag därför
nu kan ta upp.

Herr Sunne sade någonting vänligt om
utskottsordföranden genom att citera
Ture Nerman och, som jag fattade det,
ansluta sig till hans omdöme. Det var
ju vänligt sagt om ordföranden i andra
lagutskottet. Denne måste emellertid säga,
att även om han har en viss förmåga
att få utskottet att skriva ihop sig, finns
ibland ett avgörande hinder för att utskottet
skall komma till det resultatet,
och det är en självklar partilojalitet hos
vissa ledamöter. Här föreligger en partimotion
från folkpartiet. Folkpartiets representanter
i utskottet har nog, som jag
ser det, rent självklart känt sig skyldiga
att lojalt understryka de önskemål, som
har framförts i motionen, i den mån
som dessa önskemål inte blivit tillgodosedda
i utskottets förslag, i lagändringar
eller i dess motivering.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

Förslaget om tillägg till 13 § beträffande
den frivilliga socialhjälpen grundar
sig emellertid endast på en tolkning
av vad som finns i denna lag, vad den
syftar till och vad som sägs i motiveringen.
Herr Sunne och hans medreservanter
understryker önskvärdheten av
att den förebyggande hjälpen får så stor
omfattning som möjligt. Det är utskottsmajoriteten
ense med reservanterna om,
men vi kan inte finna att det tillägg,
som reservanterna vill göra, på något
sätt främjar detta önskemål genom att
här göra en rekommendation för en viss
sak. För majoriteten är det självklart, att
när socialnämndens uppgift i detta fall
är stadgad mera generellt utan att detaljeras,
så har den all frihet att göra det
bästa möjliga.

Utskottet kan inte dela särskilt motionärernas
synpunkt, att den förebyggande
hjälpen har fått en mera undanskymd
plats än i den nu gällande fattigvårdslagen.
Vi har också understrukit just värdet
av att denna nya lag framför allt tar
sikte på att göra någonting i förebyggande
och hjälpande syfte, så att vederbörande
blir i stånd att själv reda sig.
Herr Sunne har ju själv citerat 14 paragrafens
första stycke, som säger precis
detsamma som herr Sunne nu vill ha
tillagt i 13 paragrafen. Jag tror inte att
det finns någon anledning för utskottet
att följa reservanterna i detta fall i den
tron att vi därmed skulle ge något mera
i fråga om socialhjälp än vad propositionen
och utskottsmajoritetens förslag
ger.

Reservanterna tar i fråga om åtgärder
mot de försumliga familjeförsörjarna
upp en principiell fråga, nämligen
tvångsarbetsinstitutets vara eller inte vara.
Det är ju litet underligt, att samtidigt
som motionärerna och reservanterna
yrkar att de bestämmelser som finns
om tvångsarbetsinstitutet skall bort, skall
det område, till vilket man med tvång
kan skicka den försumlige, vidgas, vilket
sker genom att återgå till den nuvarande
bestämmelsen i fattigvårdslagen.

Utskottet har inte någon som helst
kärlek till de bestämmelser som gäller
tvångsarbetsinstitutet, men vi har ansett

det riktigt att i detta fall följa departementschefen,
då han säger att dessa frågor
ligger under utredning — i avvaktan
på det resultat som kan komma fram
under de utredningar, som det här är
fråga om, skall vi ingenting göra utan
bara placera in den nuvarande fattigvårdslagens
bestämmelser. Jag tror att
det är en riktig ståndpunkt, som riksdagen
i allmänhet brukar intaga, nämligen
att när ett problem är under övervägande
inte i förväg ge några anvisningar
om att det skall lösas på det ena eller
andra sättet. Riksdagen ställer sig i sådana
fall i allmänhet neutral, även om
den inte tycker om vad som gäller i avvaktan
på vad som skall komma fram
under utredningsarbetet. Detta är den
enda anledningen till att utskottet här
inte har velat säga någonting om detta
tvångsarbetsinstitut, som ingen av oss
har någon förkärlek för utan väntar att
det skall försvinna och ersättas av mera
med vår tids inställning lämpliga bestämmelser.

Med dessa små randanmärkningar,
herr talman, tror jag att jag kan sluta.
Jag yrkar bifall till den nu förevarande
paragrafen, och för att slippa att ta till
orda vidare yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande i dess helhet.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga ett par ord för undvikande av misstag.
Det förhåller sig nämligen på det viset,
att den reservation, som jag har avgivit,
ingalunda innebär att riksdagen
nu skall ta ställning till huruvida mödrahjälpen
skall inlemmas i socialhjälpen
eller inte, utan den går endast ut på en
skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken man
begär att denna fråga redan nu upptas
till närmare prövning. Det är alldeles
riktigt, som herr Norman säger, att detta
skulle komma att medföra något ökade
kostnader för kommunerna, men å andra
sidan kommer ju kommunerna ifrån
en del kostnader för administration av
mödrahjälpsnämnderna.

Jag skulle också vilja säga några ord om
prästernas rätt att delta i socialnämnder -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

nas sammanträden. Om det vore så att
alla socialvårdsnämnder vore lika välvilliga
som utskottets ärade ordförande,
så skulle allting vara gott och val, men
jag tror inte att det kommer att bli så
i praktiken, och därför anser jag att
det är viktigt att just prästerna får komma
med.

Vad sedan återbetalningsskyldigheten
beträffar, vill jag säga att vi är i princip
överens om att den obligatoriska socialhjälpen
icke bör medföra återbetalningsskyldighet.
I mitt förslag är det
endast fråga om att täcka sådana fall,
där man i allmänhet ute i bygderna anser
att det bör föreligga återbetalningsskyldighet.
Jag tror därför, att det skulle
vara lyckligt, om riksdagen ville besluta
i enlighet med den reservation som
här föreligger. Om man nu ålägger kommunerna
en del skyldigheter, bör de åtminstone
få möjlighet att själva få bedöma
de få fall som det här kan bli
fråga om.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Herr Norman gjorde gällande
att det ändringsförslag, som jag
framställt, inte skulle vara så utformat
att det logiskt kunde pasas in i motiveringen.
Jag vidhåller dock att detta borde
vara möjligt, så på den punkten har
herr Norman och jag skilda uppfattningar,
som väl inte går att sammanjämka.

Herr Norman riktade vidare en anmärkning
mot mig för att jag skulle ha
reserverat mig på grund av partilojalitet.
Jag vet inte om jag vill skriva under
på det. Det ligger väl även denna gång
så till, som herr Nerman sagt i sina memoarer,
att herr Norman gärna är med
på alt vi skall skriva samman oss i 2:a
lagutskottet bara vi kommer så nära
Kungl. Maj:ts förslag som möjligt, och
Kungl. Maj:t är socialdemokrat. Ligger
det inte partilojalitet i det från herr
Normans sida?

Vad beträffar 13 § har vi velat att där
skall klart utsägas något om möjligheten
att ge förebyggande socialhjälp. 14 §
handlar om den tekniska utformningen

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 39

Lagförslag om socialhjälp m. m.
och tillämpningen av bestämmelserna.
Reservanterna önskar få klart betonat
att denna hjälp ges i förebyggande syfte.
Hjälpen skall alltså avse att för vederbörande
åstadkomma möjlighet till
självförsörjning.

Vad beträffar tvångsinstitutet bär herr
Norman och jag olika uppfattning. Herr
Norman hänvisar till att denna sak ligger
under utredning. Men det är ju så
många frågor som för närvarande håller
på att utredas. Vidare torde det väl vara
uppenbart att utredningen icke kan
resultera i mindre långtgående bestämmelser
än vad vi föreslagit i vår motion.
Under sådana förhållanden, herr talman,
anser jag att vi redan nu bör söka
få bort den skönhetsfläck som här existerar
i vår socialvårdslag. Vi är ju alla
överens om själva grundprinciperna,
och här gäller det som sagt endast en
skönhetsfläck som bör opereras bort.

Till herr Anderberg vill jag till sist
säga att den sak, som han här särskilt
talade för, har även vi varit inne på i
vår motion, men här skulle det bli fråga
om en ändring av folkbokföringsförordningen.
Vi har under hand fått veta
att den översyn av folkbokföringsförordningen,
som nu pågår inom finansdepartementet,
är i det närmaste färdig.
Därför har vi inte nu velat reservera oss
på den punkten.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera mot reservanternas
repliker. Jag vill bara hänvisa herr
Sunne till att läsa det stenografiska referatet
av mitt senaste anförande. Där kommer
han att finna att jag sade »självklar
partilojalitet». Det är alltså uppenbart att
vi har samma inställning till detta problem.

Jag begärde ordet därför att jag glömde
det som kanske var det viktigaste,
nämligen att svara herr Anderberg på
hans resonemang om de hjälpbehövande,
som är inackorderade på ålderdomshem
i annan kommun än där de egentligen
hör hemma. Det problemet har vi myc -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.
ket allvarligt funderat över, och vi har
vänt och vridit på frågan, därför att vi
är på det klara med att det här kan uppstå
komplikationer, som inte är så trevliga.
Vi har i motiveringen sagt att vi
väntar att frågan i allmänhet ordnas genom
avtal på sådant sätt, att i realiteten
den kommun, som egentligen bör betala,
också får betala. Vi har visserligen redan
nu en del sådana här fall, där det inte
kan förväntas att nya avtal kommer att
träffas. Men vi har sagt oss att våra kommunalmän
är väl ändå inte sådana, att
de försöker sno sig undan, även om
kommunen har juridisk rätt att undandraga
sig betalning för sådana kommunmedlemmar,
som får lämna sin hemkommun
genom att de blir inackorderade i
ett ålderdomshem i en annan kommun.
Vi tror att hemkommunen i dylika fall
kommer att känna sig moraliskt skyldig
att svara för betalningen.

Hur bra man än tycker att ett sådant
här omfattande lagkomplex är, när lagen
antages, så kommer det säkerligen att visa
sig vid den praktiska tillämpningen
att en och annan bestämmelse inte är så
lämpligt formulerad. Vi kommer naturligtvis
fram till, menar jag, att ett och annat
behöver ändras i denna lag, och då
är det självklart att vi måste se efter hur
den sak, som herr Anderberg här yttrat
sig om, har utfallit i praktiken, och
rätta till bestämmelsen, om den visat sig
medföra några olyckliga följder. Vi har
inte vågat oss på att nu göra något förslag
till ändring på grund av det sammanhang,
som frågan har med folkbokföringsbestämmelserna,
vilka nu ligger
under utredning. Fastän vi sett att vi här
har ett problem, som inte är riktigt löst,
har vi inte vågat oss på att göra något
förslag till annan lösning. Vi har ansett
det vara riktigast att avvakta utvecklingen,
då vi dessutom kan räkna med att det
kanske snart blir behov av att revidera
ett eller annat stadgande i lagen.

Jag tror att vi med ganska gott samvete
nu kan antaga denna lag i full övertygelse
om att den svenska riksdagen här beslutar
någonting stort på socialvårdens
område eller, såsom förre socialministern
Sträng sade, skriver social historia.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels godkännande av den nu föredragna
paragrafen med tillhörande motivering,
dels ock att nämnda paragraf skulle godkännas
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Sunne m. fl.
vid paragrafen anförda reservationen.
Därjämte hade särskilda yrkanden framställts
beträffande vissa delar av utskottets
motivering under rubriken »Den föreslagna
lagstiftningens huvudgrunder»,
till vilka yrkanden herr talmannen ville
återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt de båda förstnämnda
yrkandena och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av ifrågavarande
paragraf med tillhörande motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § med tillhörande
motivering i det av andra lagutskottet
i utlåtande nr 39 under punkten
A förordade lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den av herr Sunne m. fl. vid
denna paragraf anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2—4 §§

Godkändes.

J §

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av mig och herr
Hagård.

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu
förevarande paragrafen samt vidare därpå
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Magnusson och Hagård vid paragrafen
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 5 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 39 under
punkten A förordade lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Magnusson och Hagård vid denna
paragraf anförda reservationen.

6—12 §§

Godkändes.

13 §

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Lagförslag om socialhjälp m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse,
som förordats i den av herr Sunne m. fl.
vid paragrafen anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 13 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 39 under
punkten A förordade lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av herr
Sunne m. fl. vid denna paragraf anförda
reservationen.

U—32 §§

Godkändes.

33 §

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna paragraf.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propo -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Lagförslag om socialhjälp m. m.

sitioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herrar Magnusson och Hagård vid paragrafen
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 33 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 39 under
punkten A förordade lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Magnusson och Hagård vid denna
paragraf anförda reservationen.

34—40 §S

Godkändes.

41 §

Herr SUNNE (fp):

Jag ber att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse,
som förordats i den av herr Sunne m. fl.

vid paragrafen anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna proposition
vara med överägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 41 § i det av
andra lagutskottet i utlåtande nr 39 under
punkten A förordade lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av herr
Sunne m. fl. vid denna paragraf anförda
reservationen.

42—47 §§

Godkändes

Nu föredrogos i ett sammanhang

48—66 §§

Herr SUNNE (fp):

Jag ber att få yrka bifall till min reservation.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av de nu föredragna paragraferna
samt vidare på godkännande av den
av herr Sunne m. fl. vid dessa paragrafer
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upp -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

repat propositionen på paragrafernas
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sanne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 48—66 §§ i det
av andra lagutskottet i utlåtande nr 39
under punkten A förordade lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Sunne m. fl. vid dessa paragrafer anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslaget.

Punkterna B 1 och B 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vidkommande utskottets motivering
under rubriken »Den föreslagna lagstiftningens
huvudgrunder», yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkanden
framställts dels angående det stycke å
s. 39 i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Som en följd» och slutade
med »kommuner emellan», dels ock
rörande den del av motiveringen, som
började med tredje raden nedifrån å s.
41 och slutade med femte raden nedifrån
å s. 42 (»Utskottet vill — — .—
av socialhjälpen»).

I fråga om förstnämnda stycke, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att detsamma skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av

Ang. rätten till införsel av margarin
herr Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med I b betecknade reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på styckets godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
yrkanden, som förekommit beträffande
nyss angivna del av utskottets motivering
å s. 41 och 42, propositioner,
först på godkännande av utskottets uttalanden
samt vidare på godkännande
av den av herrar Magnusson och Hagård
vid utlåtandet avgivna, med I a betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för resultatet
av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, med anledning
av väckt motion om åtgärder till
förhindrande av införsel i landet av skadegörare
i vegetabiliska produkter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. rätten till införsel av margarin

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
in. in., i vad propositionen avser
förordningen angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror,
m. m., jämte i ämnet väckt motion m. m.

I en till riksdagen den 31 mars 1955
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 180, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, såvitt nu var i
fråga, antaga vid propositionen fogade
förslag till

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. rätten till införsel av margarin

a) förordning angående reglering av
införseln av fettråvaror och fettvaror,
m. m.;

b) förordning angående ändrad lydelse
av 6 a § förordningen den 21 december
1951 (nr 830) om införsel och
utförsel av margarinvaror samt om kontroll
över tillverkningen av dessa varor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat,
att den kvantitet margarin, som enligt
förordningen utan erläggande av regleringsavgift
skulle få införas av resande
eller i form av gåvopaket, skulle minskas
från fem till två kilogram.

I samband härmed hade utskottet behandlat
en inom andra kammaren väckt
motion, nr 643, av herrar Königson och

Gustafson i Göteborg, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 180 i den del, den föresloge
en ändring av den högsta tillåtna kvantiteten
margarin, som finge införas i landet
utan erläggande av regleringsavgift.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och motionen
11:643, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m., dock med
den ändring, att 2 § erhölle följande lydelse: -

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Förordnande enligt---inom ri ket.

Förordnande enligt 1 § skall, intill en
myckenhet av sammanlagt två kilogram
för varor av de slag som omfattas av
dylikt förordnande, ej heller ha avseende
å vara, som införes i egentlig gränstrafik
eller å vara, som av resande medföres
och framföres till tullklarering i
ett sammanhang vid inresetillfället under
förutsättning, att varan är avsedd för
den resandes eller hans familjs personliga
behov eller utgör gåva till närstående
person för dennes personliga bruk
och således icke införes i omsättningssyfte
eller för yrkesmässig förbrukning.

B. att Kungl. Maj ds framställlning i
fråga om förordning angående ändrad
lydelse av 6 a § förordningen den 21
december 1951 (nr 830) om införsel och
utförsel av margarinvaror samt om kontroll
över tillverkningen av dessa varor
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Franzén, Sigfrid Larsson och Pettersson
i Dahl, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till Kungl, Maj :ts proposition nr
180 i den del som här är i fråga.

(Utskottets förslag:)

Förordnande enligt---inom ri ket.

Förordnande enligt 1 § skall, intill en
myckenhet av sammanlagt fem kilogram
för varor av de slag som omfattas av
dylikt förordnande, ej heller ha avseende
å vara, som införes i egentlig gränstrafik
eller å vara, som av resande medföres
och framföres till tullklarering i ett sammanhang
vid inresetillfället under förutsättning,
att varan är avsedd för den resandes
eller hans familjs personliga behov
eller utgör gåva till närstående person
för dennes personliga-bruk och således
icke införes i omsättningssyfte eller
för yrkesmässig förbrukning.

Herr JONSSON, JON, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till Kungl.
Maj ds i ämnet gjorda framställning; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, med anledning
av väckta motioner angående
stödlån åt vissa fiskare, som lidit förluster
till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
angående godkännande dels av tillläggsprotokoll
nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
om, pension för städerskan vid
riksdagshuset Emma Klasson, född Johansson,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Genom en den 18 november 1955 dagtecknad
proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. in.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar, att fristen för anmälan av
ersättningsanspråk enligt lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. in. skulle
utsträckas från den 1 januari 1956 till
den 1 januari 1958.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»Såsom departementschefen själv
framhåller kan vissa olägenheter vara
förbundna med en förlängning av den
ifrågavarande tidsfristen. Särskilt må
framhållas nackdelarna ur allmän utredningssynpunkt
av att prövningen av ersättningsanspråken
uppskjutes mera än
som är strängt nödvändigt. Med hänsyn
till vad departementschefen anfört till
motivering för den föreslagna förlängningen
vill utskottet emellertid icke motsätta
sig densamma. Utskottet förutsätter
därvid att, om icke några särskilda omständigheter
skulle tillkomma, någon ytterligare
förlängning ej kommer att ifrågasättas.

Utskottet får alltså hemställa, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.
»

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Enligt riksdagsordningen
må Kungl. Maj :t icke senare än 90
dagar efter riksdagens öppnande avlämna
förslag utan att Kungl. Maj:t prövar
särskilda skäl föreligga. Den proposition
om förlängning av tiden för väckande
av ersättningstalan för förlorad fiskerätt,
som här föreligger, är föranledd av en
framställning från en enskild person.
Framställningen är daterad den 21 februari
i år. Frågan ventilerades i denna
kammare den 19 april genom ett interpellationsvar
av statsrådet Hjalmar Nilson.
Statsrådet yttrade bl. a. följande:
»Man får alltså räkna med att Kungl.
Maj:t ej kommer att taga något initiativ
till en sådan förlängning. — De innehavare
(av fiskerätt) som anser att de
genom den nya lagstiftningen fått sin
fiskerätt inskränkt, har därför att bevaka
sin rätt till ersättning genom att
före detta års utgång anmäla till fiskevärderingsnämnden
att de gör gällande
ersättningsanspråk. Därvid behöver inga
belopp angivas och ej heller utredningen
förebringas.»

Nu har denna proposition kommit så
sent, att motionstiden utgick i tisdags,
om jag räknat rätt. Om icke riksdagens
arbete skulle oskäligt och fullkomligt

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

onödigt fördröjas, stod utskottet i det
tvångsläget att utskottet måste begära
bordläggning av utlåtandet utan att
klämmen var tryckt. Det utskottsutlåtande,
vari klämmen är tryckt, kom i
dag på kammarens bord.

Jag måste protestera mot den nonchalans
som Kungl. Maj:t, d. v. s. i detta
fall justitieministern, som ju är lagarnas
högste väktare, visar mot riksdagsordningens
bestämmelser. När Kungl. Maj:t
t. o. m. den 19 april hade den uppfattningen
att några skäl för att väcka initiativ
till förlängning av tiden inte
fanns, så undrar jag vilka synnerliga
skäl som kan föreligga för att nu så sent
väcka denna proposition.

Förslaget är avstyrkt av kammarkollegiet
och av sex av de tio ordförandena
i fiskevärderingsnämnderna. Ingens rätt
trädes för när, om propositionen avslås;
möjligen kan det uppstå besvär för
en enskild person.

Jag yrkar, herr talman, avslag på föreliggande
utskottsutlåtande.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
angående den konstitutionella sidan av
denna fråga, men jag skall tala om hur
sanningen ligger till.

Tiden för utkrävande av ersättning för
förlorad fiskerätt utgår den 31 december
innevarande år. Det pågår en av riksdagen
begärd utredning rörande ett län, jag
känner till, nämligen Blekinge om en
eventuell ändring i en viss del av nuvarande
fiskelagstiftning. Ändringsförslaget
är tillstyrkt av fiskarna. De förklarar
allmänt att om denna bestämmelse
godkännes av riksdagen, vilket skulle innebära
att Kungl. Maj:t får ge dem ett
särskilt tillstånd att använda sina fisken
kommer de icke att fordra ett öre i ersättning
av Kungl. Maj:t och kronan för
förlorade rättigheter.

För att det inte i år skall behövas några
skriverier till fiskevärderingsnämnderna
om att fiskarna efteråt kommer att
kräva ersättning för förlorad fiskerätt,
har Kungl. Maj:t gjort denna framställning
till riksdagen om att de skall få ytterligare
två år på sig för att eventuellt
göra sådana framställningar. Systemet i

sig självt verkar dithän, att förhållandena
bör kunna ordnas på ett praktiskt
sätt och bespara staten utgifter på kanske
miljontals kronor.

I detta anförande instämde herr Franzén
(bf).

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan ban upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 388, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändamålsenlig
reglering av tiderna för allmänna val.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, med anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.50.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 16 december 1955

Nr 32

Fredagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 393, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m., i vad propositionen avser förordningen
angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror, m. m., jämte
i ämnet väckt motion m. m.; samt
nr 394, med anledning av väckta motioner
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 397, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om. socialhjälp, m. m.

Om utredning ang. den skogliga utbildningen Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Anders
Johanssons interpellation om utredning
angående den skogliga utbildningen, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Anders Johansson frågat
mig, om jag vill meddela den nyligen
tillsatta skogsvårdsutredningen utvidgade
direktiv, i syfte alt utredningen även
måtte upptaga frågan om den skogliga
utbildningen och därvid ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan om den skogliga
utbildningen i södra Sverige.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Frågan om den skogliga utbildningen
har under senare år varit föremål för
utredningar genom både arbetsmark -

nadsstyrelsen och skogsstyrelsen. Ifrågavarande
utredningar har lett till att den
under skogsstyrelsens ledning bedrivna
kursverksamheten på skogsbrukets område
under de senaste åren erhållit utökat
stöd av statsmedel och därigenom
kunnat utvecklas i snabb takt. Genom
beslut av 1954 års riksdag höjdes sålunda
anslaget till ifrågavarande kursverksamhet
från 350 000 kronor till
968 000 kronor. I samband därmed tog
riksdagen även ställning till verksamhetens
organisation. Under vårriksdagen
fattades beslut, som innebar, att för
ändamålet tillgängliga medel under nu
löpande budgetår ökats med ytterligare
inemot 230 000 kronor. Samtidigt med
denna utveckling av statsmakternas direkta
stöd till kursverksamheten har också
ett antal nya skogsvårdsgårdar tillkommit,
varjämte äldre sådana gårdar
blivit ombyggda och utbyggda. Även härigenom
har kursverksamheten kunnat intensifieras
och förbättras. Icke minst
har detta varit fallet i de södra delarna
av landet. Det är min förhoppning,
att utbyggnaden av undervisningen skall
kunna fullföljas även för nästa budgetår.

Interpellantens fråga synes emellertid
närmast avse den utbildning av skogliga
fackmän, som sker i de under domänstyrelsen
sorterande skogsskolorna. Jämväl
ifrågavarande skolor har under senare
år varit föremål för upprustning
och utbyggnad. Sålunda kan här nämnas,
att en ny skogsskola i Älvsbyn i
Norrbotten invigts denna höst och att
vårriksdagen anvisat medel för en betydande
ombyggnad av Kolleberga skola
i Skåne.

Frågan om tillskapandet av ytterligare
en skogsskola, förlagd till södra delarna
av landet, har redan för ett antal
år sedan varit föremål för viss utredning.
Innevarande sommar har spörsmålet
på nytt aktualiserats. I skrivelse
till skogsbrukets samorganisation — ett

Nr 32

Fredagen den 16 december 1955

Om utredning ang. den skogliga utbildningen

gemensamt organ för samarbete mellan
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogshögskolan,
skogsvårdsstyrelsernas förbund,
statens skogsforskningsinstitut,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands
skogsvårdsförbund och Svenska
skogsvårdsföreningen — bär Sveriges
skogsägareförbund förslagit inrättande
av ytterligare en eller flera skogsskolor.
Vid samarbetsdclegationens sammanträde
den 19 augusti 1955 diskuterades detta
förslag, varvid samtliga till delegationen
anslutna uttalade sig för ytterligare
en skogsskola.

Med anledning därav anmälde domänstyrelsen
efter samråd med skogsstyrelsen
denna fråga i samband med sina anslagsäskanden
för nästa budgetår. Domänstyrelsen
beräknade därvid att tillsammans
med skogsstyrelsen kort därefter
kunna framlägga närmare utredning
och kostnadsförslag för en sådan skola.
Ämbetsverken lär även ha räknat med
att föreslå skolans förläggning till södra
Sverige, Småland eller Västergötland.
Domänstyrelsens nu omnämnda anmälan
har föranlett mig att dröja med interpellationssvarets
avlämnande. Det var nämligen
min förhoppning att kunna ge besked
i sakfrågan. Emellertid har utredningen
blivit avsevärt fördröjd. Enligt
vad jag nu erfarit lär därjämte en del
utredningsmaterial eventuellt leda till att
behovet av ytterligare en permanent
skogsskola kan ifrågasättas. Domänstyrelsens
och skogsstyrelsens utredningar
och överväganden i frågan fortsätter
emellertid.

Med hänsyn till vad jag nu anfört synes
enligt mitt bedömande ingen anledning
föreligga att giva 1955 års skogsvårdsutredning
utvidgade direktiv i syfte
att utredningen skulle upptaga nu berörda
spörsmål till behandling.

Härmed anser jag mig ha besvarat den
av herr Johansson framställda interpellationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt tack för
det svar han här har lämnat på min

interpellation. Även om jag med en viss
förväntan emotsett detta svar sedan åtskillig
tid tillbaka, måste jag ändå bekänna,
att jag är mycket tacksam för dess
positiva innehåll.

När jag under vårriksdagen den 26
sistlidne april riktade denna fråga till
jordbruksministern, hade han kort förut
tillkallat de särskilda sakkunniga, som
fått i uppdrag att utreda skogsvården i
de enskilda skogarna och därmed sammanhängande
problem. Jag tror inte att
jag tar ailtför mycket fel, om jag vågar
säga, att en av anledningarna till denna
utrednings tillsättande var den livliga
debatt, som under tiden närmast
före hade förts i vår svenska tidningspress
angående de enskilda skogarnas
skötsel. I denna debatt hade man till och
med ifrågasatt dessa skogars fortsatta
existensberättigande i enskild ägo. Jag
vill här skjuta emellan och säga, att vi
från skogligt håll är tacksamma för detta
välbetänkta initiativ från jordbruksministerns
sida.

Utredningens huvudspörsmål angavs
emellertid i direktiven vara att ta ställning
till huru statsmakternas medverkan
i fortsättningen borde utformas när det
gälde att åstadkomma en förbättrad vård
av de enskilda skogarna. Därvid skulle
det redan inledda samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna
i fråga om skogsvårdens rationaliserande
särskilt beaktas, detta inte
minst med sikte på den framtida virkesavkastningen.

I de nämnda direktiven angavs emellertid
inte, att man i det sammanhanget
även skulle till granskning uppta frågan
om den skogliga undervisningen. Jag talade
själv med åtskilliga av utredningsmännen,
och samtliga gjorde gällande
att man inte riktigt kunde fatta, hur man
över huvud taget kunde ge sig in på
detta arbete utan att också i någon mån
tangera de skogliga utbildningsfrågorna.
Det var just denna omständighet som
föranledde mig att till jordbruksministern
rikta denna interpellation med förfrågan
om han på denna punkt hade föravsikt
att utvidga eller komplettera direktiven.
Nu har emellertid jordbruks -

Fredagen den 16 december 1955

Nr 32

Om utredning ang. den skogliga utbildningen

ministern först den 19 sistlidna augusti
fått möjlighet att peka på initiativ eller
i varje fall ett förslag, som sammanfaller
med det önskemål, som jag här gjort
mig till tolk för.

I en skrivelse till Skogsbrukets samorganisation,
bakom vilken står inte
mindre än nio av landets skogliga organ
och institutioner, bar Sveriges skogsägareförbund
förslagit inrättande av en
eller flera skogsskolor här i landet och
framförallt i södra Sverige. Domänstyrelsen
i samråd med skogsstyrelsen har
sedan anmält detta önskemål till jordbruksministern
i samband med sina anlagsäskanden
för nästa budgetår. Av
svaret på interpellationen är jag beredd
att utläsa, att statsrådet också har för
avsikt att göra allvar av detta önskemål
och i en kommande statsverksproposition
begära medel för en sådan skolas
påbörjande.

När statsrådet i sitt svar inledningsvis
omnämner vad som från statsmakternas
sida har gjorts för befrämjande
av den skogliga kurs- och upplysningsverksamheten
bland skogsägarna, så vill
jag tacksamt notera detta. Jag vill också
tillägga att med det utomordentligt stora
intresse, som för närvarande är till
finnandes bland skogsägarna, är denna
kursverksamhet i skogligt avseende högst
nödvändig, och jag vill även i detta sammanhang
med tacksamhet notera statsrådets
yttrande, när han säger, att »det
är hans förhoppning att utbyggnaden
av denna undervisning skall kunna fullföljas
även under nästa budgetår».

Men det var nu framför allt den omnämnda
utbildningen av skogliga fackmän,
som jag i min interpellation syftade
på.

Skogsägarna behöver en utökad facklig
vägledning, men våra skogsvårdsstyrelser
saknar i det fallet erforderliga
resurser. Det är inte alltid de hinner
klara ens de årliga rekvisitionerna av
stämplingsbiträden för de förestående
avverkningarna, än mindre att gå skogsägarna
till banda med råd i andra ting.
Med andra ord: vi har för litet skogligt
utbildad fackpersonal här i landet.

De skogsskolor vi har är till större

delen belägna i norra och mellersta delen
av landet. Vi har blott en enda sådan
i södra Sverige, och den förslår
inte långt. Det har berättats mig att när
de årligen utgående eleverna, inalles ett
20-tal, lämnar denna skola — Kolleberga
i Skåne — står för deras vidkommande
omedelbart mera än dubbla antalet platser
till deras förfogande. Och den differensen
ökar alltmer år från år.

Detta om något säger oss att behovet
av en ny skogsskola, helst en tvåårig sådan
med förläggning till södra eller
västra Sverige, redan för dagen är utomordentligt
trängande.

Skogstillgångens förskjutning söderut
liksom det enskilda skogsbrukets dominans
i landets sydligare delar talar starkt
för en sådan skolas tillkomst och en skola
speciellt inriktad på det enskilda
skogsbrukets problem.

Domänstyrelsen och skogsstyrelsens
utredning lär enligt statsrådet ge vid
handen, att det inte räcker med en sådan
skola, utan att det i stället skulle behövas
två eller till och med flera sådana.
Detta torde mer än något ge vid
handen hur angeläget det är att vi till
att börja med får i varje fall en första
sådan skola för att därigenom avhjälpa
det för tillfället mest trängande behovet.

Jag kan självfallet inte yttra mig om
huruvida de av jordbruksministern här
redovisade synpunkterna i ärendet kan
göra det överflödigt för den tillsatta utredningen
att syssla med de skogliga utbildningsproblemen.
Det är tänkbart att
vederbörande ändå i något sammanhang
nödgas tangera den frågan.

Hur som helst vill jag ännu en gång
understryka min tacksamhet till jordbruksministern.
Jag vill, herr talman,
göra mig till tolk för den vädjan, att
jordbruksministern så fort som möjligt
tar det i detta fall erforderliga initiativet
för att vi må få till stånd den skogsskola,
varom det i första hand är fråga,
och i så fall få denna förlagd till västra
Sverige.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 32

Fredagen den 16 december 1955

Ang. inventeringen av olösta norrlandsfrågor Med

stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Persson, Helmer,
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »I vilket stadium befinner
sig den ''inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor’, som pågått sedan
den 15 januari 1954, och när kan resultatet
härav emotses?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet NORUP,
som meddelat, att lian ämnade vid
detta sammanträde besvara jämväl berörda
fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Helmer Persson frågat
mig, i vilket stadium den inventering av
kvarstående olösta norrlandsfrågor befinner
sig, vilken pågått sedan den 15
januari 1954, och när resultatet av inventeringen
kan emotses.

Ifrågavarande inventering avser de
norrlandsfrågor, som behandlats inom
norrlandskommittén, men ännu icke blivit
föremål för någon åtgärd. Utredningsmannen
har sökt förbindelse med
de allmänna och enskilda organisationer
— inom och utom norrlandslänen —
vilka har anknytning till hithörande frågor.
I sin arbetsredogörelse för år 1955
har han förutsatt att kontakterna på området
skall ökas. Utredningsmannen räknar
med att under år 1956 söka lägga
fram vägledande synpunkter för vidare
ställningstagande till hithörande spörsmål.

Herr PERSSON, IIELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på den av mig
ställda frågan.

Vad är emellertid det verkliga innehållet
i det svar som jordbruksministern
här har lämnat? Jo, det är kort och gott,
att utredningsmannen under 1954 haft
förbindelse med allmänna och enskilda
organisationer och att det snart förflutna
andra året av utredningens existens
redovisar ökade kontakter på om -

rådet. Detta innebär i sin tur, att praktiskt
taget ännu ingenting är uträttat när
det gäller att utifrån norrlandskommitténs
intentioner redovisa olösta norrlandsfrågor.
Jag är beredd att här förklara
att det hela egentligen står på
gränsen till skandal i fråga om utredning
och utredningstakt. Försörjningsläket
i övre och mellersta Norrland förvärras
för varje dag som går. Landsdelens
ungdom måste som bekant i mycket
stor utsträckning söka sin utkomst
i andra delar av landet. Regeringen söker
betäckning bland annat bakom den utredning,
som det här är fråga om. Jordbruksdepartementet
gör ingenting för
att snabbt få fram redovisningen av de
s. k. olösta norrlandsfrågorna.

Några exempel vill jag anföra som belyser
hur man här i riksdagen åberopat
utredningen för att kunna avslå många
sunda förslag till utbyggnad av näringslivet
i Norrland.

Den 10 november i fjol avslog riksdagen
motionen om bildande av ett statligt
aktiebolag med uppgift att i Norrland
starta förädlingsindustrier i större
skala med malmerna som råvarubas. I
motiveringen för avslagsyrkandet anförde
statsutskottet bland annat: »Utskottet
inskränker sig till att erinra att Töreutredningens
slutbetänkande f. n. är under
Kungl. Maj:ts prövning samt att
Kung], Maj:t den 15 januari 1954 tillkallat
en särskild utredningsman med
uppgift att inventera kvarstående olösta
norrlandsfrågor.» Utskottets talesman i
denna fråga yttrade bland annat följande:
»Den enmansutredning, som skall se
på de kvarstående norrlandsfrågorna,
kan komma att sträcka sig över vida
fält, och man vet inte vilka förslag utredningsmannen
kan komma att framlägga.
Vi har då i enlighet med vanlig
riksdagspraxis sagt oss, att så länge den
utredningen inte är färdig, kan vi inte
rimligen begära, att Kungl. Maj:t skall
börja vidta åtgärder.»

Den 20 april i år avslog riksdagen motionen
om utredning angående en utbyggnad
av näringslivet i det norrländska
inlandet. I sitt avstyrkande utlåtande
anförde bankoutskottet bland annat
följande: »Kungl. Maj:t har seder -

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

Ang. inventeringen av olösta norrlandsfrågor

mera uppdragit åt en särskild utredningsman
att företaga en inventering av
kvarstående olösta norrlandsfrågor, vilken
utredning för närvarande pågår.»

Norrland är ju framför allt mycket
landsbygdsbetonat. Borde inte då en
jordbruksminister från bondeförbundet
se till att man radikalt sätter fart på
denna utredning, som hittills bara varit
till för att hämma nödvändiga statliga
initiativ när det gäller att stärka
försörjningsunderlaget i Norrland?

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 43.

På framställning av herr talmannen
beslöts att detta utlåtande skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.21.

In fidem
G. H. Berggren

Lördagen den 17 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. prisregleringen på jordbrukets område
under produktionsåret 1955/56

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
under återstoden av produktionsåret
1955/56 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 november
1955 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 215, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen

dels medge Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1956
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen;

dels å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anslutning till propositionen
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:580
av herr Ohlon m. fl. och II: 710 av herr
Ohlin m. fl., i vilka motioner yrkats, att
riksdagen vid behandling av förevarande
proposition måtte besluta dels att en sådan
fördelning av jordbrukets kompensation
för inkomstbortfallet i de av torkan
drabbade områdena skulle eftersträvas,
att såvitt möjligt 96 procent av beräknad
normal inkomst uppnåddes, innebärande
att den av regeringen föreslagna
överkompensationen för vissa områden
samtidigt undvekes, dels att en differentiering
av det allmänna mjölkpristillägget
borde användas och dels att
Kungl. Maj:t med stöd av sin allmänna
fullmakt finge tillgripa de åtgärder, som
i övrigt kunde befinnas tjänliga för att
nå detta syfte;

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

2) de likalydande motionerna I: 581 av
herr Persson, Helmer, och herr Norling
samt II: 711 och herr Holmberg och fru
Nilsson, i vilka motioner hemställts, att
riksdagen, med bifall i övrigt till vad
som yrkats i förevarande proposition,
första stycket, måtte besluta

A) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om ofördröjliga åtgärder för
att återföra detaljhandelspriserna på
jordbrukets animalieprodukter till nivån
före den 9 november;

att i enlighet härmed å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1955/56 under
nionde huvudtiteln anvisa till Prisreglande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 340 miljoner
kronor;

B) att uttala, att de inkomstökningar
till följd av prishöjningarna, som skulle
komma jordbruket i Malmöhus län till
del för tiden intill 1 september 1956, i
form av s. k. intern clearing (mjölk- och
slaktdjursavgifter), i sin helhet borde
överföras till det mindre jordbruket i de
svårast skördeskadade områdena samt i
hela övre Norrland, samt

att de belopp, som härigenom skulle
komma att clearas, borde utanordnas till
de jordbrukare, som avsåges under B, i
form av tillägg å de i propositionen förutsedda
arealbidragen;

3) motionen II: 712 av herr Andersson
i Dunker m. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid behandling av förevarande
proposition måtte besluta att å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
120 000 000 kronor, därav 40 000 000
kronor till kontantbidrag att utgå efter
särskild prövning och användas enligt
de grunder, som i motionen föreslagits;
ävensom

4) motionen II: 713 av herr Ericsson i
Näs, vari yrkats, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition
måtte till arealbidrag anvisa 62 500 000
kronor att användas i enlighet med vad
som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte medge Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under tiden intill den 1
september 1956 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, utskottet angivit i det
föregående, och således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:581 och 11:711, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 2)

i fråga om avvägningen av fördelningen
av inkomsttillskotten genom prishöjningarna,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 580 och II: 710 samt I: 581 och
II: 711 — samtliga nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

3) i vad anginge kontanta bidrag, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning och
med avslag i förevarande del å motionen
II: 712, godkänna vad utskottet anfört; 4)

i fråga om arealbidrag, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag i förevarande del å motionen
11:713, godkänna vad utskottet anfört; 5)

beträffande administrationen av de
statliga bidragen bifalla Kungl. Maj :ts
framställning;

6) i vad anginge äggregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

7) beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:580 och II:
710, såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

8) i fråga om köttvaruregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

9) i fråga om potatisregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:581 och II:
711, II: 712 samt II: 713 — samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga — å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) i fråga om avvägningen av fördelningen
av inkomstillskotten genom prishöjningarna
av herrar Hansson, Johan
Persson, Johnsson i Kastanjegården, Antby
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under punkten A 2 hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om avvägningen av
fördelningen av inkomsttillskotten genom
prishöjningarna, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:580 och 11:710
ävensom med avslag å motionerna I: 581
och II: 711 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad i reservationen anförts;

2) i fråga om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter av herrar
Hansson, Johan Persson, Johnsson i
Kastanjegården, Antby och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
punkten A 7 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I:
580 och II: 710, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

3) i fråga om köttvaruregleringen av
herrar Hansson, Johan Persson, Johnsson
i Kastanjegården, Antby och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under

punkten A 8 hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om köttvaruregleringen,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna vad i reservationen
anförts.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Vi har i denna kammare
aldeles nyligen haft en dagslång debatt
om jordbrukspolitiken. Den debatten
gällde den framtida utformningen av
prissättningen på jordbrukets produkter.
Det gamla prissättningssystemet lever
emellertid kvar även under innevarande
regleringsår och gör sig till följd
av de för jordbruket osedvanligt ogynnsamma
väderleksbetingelserna under vegetationsperioden
1955 påmint här i
riksdagen även under höstsessionen.

Med anledning härav har vi i jordbruksutskottet
haft att taga ställning till
propositionen nr 215 angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/56. Resultatet av utskottets
behandling av propositionsförslagen
framgår av det jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, som i dag ligger på kammarens
bord.

Av utlåtandet framgår, att utskottets
majoritet varit helt enig med Kungl.
Maj:t i fråga om de åtgärder, som blivit
nödvändiga på grund av den i år inträffade
missväxten. Utskottet har sålunda,
bland annat, tillstyrkt den av Kungl.
Maj:t godkända, mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
i enlighet med vårens
prisuppgörelse träffade överenskommelsen
om jordbrukets kompensation för
den nedgång av produktionen och ökning
av kostnaderna, som beräknas bli
en följd av de ogynnsamma väderleksbctingelserna
den gångna sommaren och
hösten. Ej heller har utskottet haft något
att erinra mot fördelningen av kompensationen
på prishöjningar och statliga
bidrag. Utskottet har likaledes biträtt
prishöjningarnas fördelning på olika
produkter, förslagen till omfördelning
av inkomsltillskotten genom prishöjningarna
mellan olika delar av landet,
de i övrigt föreslagna regleringsåt -

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955 56

garderna samt storleken av anslaget till
de statliga bidragen med anledning av
överenskommelsen.

Alla inom utskottet bar emellertid inte
varit nöjda med Kungl. Maj:ts förslag.
I tre reservationer —- alla tre avgivna
av utskottets samtliga folkpartiledamöter
— redovisas sålunda avvikande mening.
Med anledning av vad som anföres
i reservationerna skulle jag vilja
framhålla följande.

I den första reservationen har framställts
en rad önskemål om hur man enligt
reservanternas mening skulle ha förfarit
för att få en enligt deras mening
rättvis fördelning. Jag finner dessa spekulationer
föga fruktbärande. Det är ju
alltid lätt att vara efterklok. Därtill kommer
att spekulationerna enligt min och
utskottets mening är ganska teoretiska.
Jag avstår emellertid ifrån att i detta
sammanhang ge mig in på någon närmare
utläggning härom, då reservanterna
i alla fall godkänt prishöjningarna.

I fråga om avvägningen av fördelningen
av inkomsttillskotten genom prishöjningarna
anser reservanterna, att Kungl.
Maj:ts förslag icke är till fyllest, utan
att man som riktpunkt för fördelningen
av kompensationen bör eftersträva, att
den i möjligaste mån icke tilldelas något
jordbruksområde, där inkomsten
överstiger 96 procent av den normala,
och ej heller så fördelas, att den inom
något område får upp inkomsten över
96 procent av den normala. Reservanterna
vill härvidlag få till stånd en ökad
differentiering genom slaktdjursavgifterna
och genom de allmänna mjölkpristilläggen.

Utskottet har givetvis varit fullt medvetet
om svårigheterna att tillgodose de
många skilda synpunkter, som gör sig
gällande i fråga om omfördelningen av
inkomsttillskotten genom prishöjningarna.
Kungl. Maj:ts förslag på den punkten
har emellertid enligt utskottets mening
ansetts utgöra en godtagbar lösning
av avvägningsproblemet. Beträffande
kött och fläsk har utskottet i likhet med
departementschefen uppmärksammat,
bland annat, att priset på fläsk med
hänsyn till den föreliggande och väntade

bristen på denna vara bör hållas relativt
högt. Vidare föreligger vissa tekniska
svårigheter att åstadkomma någon
större utjämning än den i propositionen
föreslagna genom differentiering eller ytterligare
höjning av slaktdjursavgifterna.
Vi får härvidlag tänka på att slakteriernas
tillförselområden långt ifrån alltid
sammanfaller med missväxtområdena
och att risk förefinnes, att slaktdjuren
transporteras från ett område till ett annat
samt att slakten vid alltför höga
slaktdjursavgifter kan gå förbi besiktningsställena,
till våda ur hälsosynpunkt.

I fråga om mjölken har utskottet beaktat,
att produktionen härav även i
Skåne i främsta rummet bedrives vid
mindre jordbruk och utgör dessa jordbruks
främsta inkomstskälla samt vidare
att ett bibehållande av mjölkproduktionen
i denna landsdel icke onödigt bör
motverkas. Utskottet har härutöver erinrat
om att de överenskomna statliga
medlen i sin helhet skall användas för
kompensation till de av missväxten hårdast
drabbade jordbrukarna.

Reservanternas förslag, att man skall
differentiera det allmänna mjölkpristilllägget
till förmån för de svårast skördeskadade
områdena, har utskottet inte
kunnat biträda. Enligt min och utskottsmajoritetens
mening är den av Kungl.
Maj:t föreslagna omfördelningen tillräcklig
för att tillgodose alla i förevarande
läge rimliga krav. Härtill kommer, att
mjölkproducenterna i vårens prisuppgörelse
tillförsäkrats detta mjölkpristillägg.
Skall man nu taga ifrån vissa detta? Jag
finner det psykologiskt synnerligen
oklokt. Den av Kungl. Maj:t anvisade
vägen med viss mjölkavgift i de av skördeskadorna
minst drabbade områdena
utgör enligt min mening en lämpligare
lösning och är därtill, som nyss sagts,
till fyllest.

Helt allmänt skulle jag vilja framhålla,
att millimeterrättvisa aldrig kan
skapas. Inte ens reservanternas förslag
om skördeuppskattningar m. m. gård för
gård skulle ha givit rättvisande resultat,
om en dylik fördelning hade varit praktiskt
möjlig. Låt oss för övrigt tänka ett
ögonblick på, hur det skulle ha varit,

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

ÖB

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsaret 1955/56

om underskottet i den reviderade jordbrukskalkylen
blivit jämnt 4 procent.

Då hade ingen kompensation kommit
i fråga och ej heller någon omfördelning
mellan olika områden. Även vid ett inkomstbortfall
av 4 procent kunde mycket
betydande skillnader i resultat ha förelegat
mellan olika delar av landet. I det
läget hade man sannolikt inte ordat så
mycket om orättvis över- eller underkompensation.

Utskottet har i sitt utlåtande även haft
att behandla några motioner till, för vilka
icke några reservationer avgivits. Det
är motionerna I: 581 och II: 711, i vilka
yrkats på statliga subventioner över
hela fältet i stället för prishöjningar till
viss del. Utskottet har inte funnit sig kunna
biträda vare sig detta yrkande eller
det i samma motioner framställda yrkandet
om ökad slakt- och mjölkclearing
till nackdel för Skåne och till fördel för
de mindre jordbruken i bland annat övre
Norrland. De i sistnämnda hänseende
föreslagna åtgärderna skulle enligt min
mening icke medföra någon nämnvärd
vinst ur rättvisesynpunkt.

Vidare har i motionerna II: 712 och
It: 713 hemställts om 20 miljoner kronor
i extra kontantbidrag till områden med
mer än 25 procent skördeskador, respektive
om därutöver 4,5 miljoner kronor
till arealtillägg för att tillgodose vissa
områden, som gränsar intill de i
Kungl. Maj:ts förslag avsedda arealbidragsområdena.
Utskottet har med hänsyn
till det i enlighet med vårens prisöverenskommelse
fastställda kompensationsbeloppet
icke kunnat biträda dessa
yrkanden. Emellertid har utskottet funnit
skäligt, att Kungl. Maj:t vid fastställandet
av arealbidragsområdena inom ramen
för det för dylika bidrag disponibla
totalbeloppet i möjligaste mån och med
beaktande av sakligt välgrundade särskilda
skäl skall taga hänsyn till önskemål
från lantbruksnämnderna om bidrag
eller ökade bidrag inom vissa områden,
som gränsar till de större sammanhängande
arealbidragsområdena. Utskottet
har vidare uttalat, att för att möjliggöra
detta hinder icke skall möta för Kungl.
Maj:t att fastställa arealbidragen per

5 Förstu hammarens protokoll Nr 32

hektar till något lägre belopp per hektar
åker än de ca 50 respektive ca 25 kronor
per hektar, som angivits i överenskommelsen.

Jag har nu försökt att i all korthet beröra
några av de spörsmål, som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande. Mera
vore kanske att säga härom, men
jag nöjer mig tills vidare med detta.

Jag får alltså, herr talman, yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att i dag ta upp någon vidlyftig
jordbrukspolitisk diskussion, ty det är
bara cirka en vecka sedan en dylik ägde
rum här i kammaren. Därför skall jag
endast säga några ord i anledning av vår
motion i denna fråga.

I denna motion har vi angivit, varför
vi velat en annan utformning av prisöverenskommelsen
med jordbrukarna.
Det torde stå klart, att det statsfinansiella
läget skulle kunna medge att man subventionsvägen
ger jordbruket nödvändig
kompensation för det inkomstbortfall,
som orsakats av skördeskadorna.

Det torde stå utom all diskussion, att
prisöverenskommelsen verkar så, att de,
som inte drabbats av skador på skörden,
favoriseras på bekostnad av andra jordbrukare
och av konsumenterna. Mjölkoeli
slaktdjursavgifterna i Skåne rubbar
i stort sett inte detta faktum. Med hänsyn
till de stora skördeskador, som
drabbat främst jordbrukarna i övre Norrland,
har vi ansett, att arealbidraget i
denna landsända borde vara av samma
storlek som exempelvis i mellersta Sverige.

Till sist bör vid en erinran göras mot
all riksdagen först i efterhand får ta
ställning lill stora prispolitiska frågor,
som så direkt berör folkflertalets vitala
intressen. Detta är inte precis iignat. att
medverka lill all ändringsförslag skall
vinna gehör.

Herr talman! Med det anförda ber jag
ad under A. 1) och 2) få yrka bifall till
motionerna 1:581 och IT: 711.

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Årets skördeskador och
framför allt det mycket ojämna utfallet
av skörden har vållat bekymmer inte endast
för jordbrukets utövare och konsumenterna
utan även för det regleringsorgan,
som fått sig uppgiften anförtrodd
att ersätta och utjämna skördeskadorna.
Det är ganska naturligt att ett centralt organ
inte i full utsträckning kan skipa
rättvisa de olika områdena och de olika
brukarna emellan. Man får också förstå
jordbrukarna, som drabbats av skördeförlusterna,
då de fordrar en så rättvis
iördelning som möjligt. Jag vill inte på
något sätt uppträda som någon kverulant
mot vad som har åstadkommits. Jag vill
bara ge ett exempel på hur det kan ställa
sig på ett område i fråga om prissättningen.

På mjölk som levereras till mejeri betalas
ett leveranstillägg på föregående års
leverans av 300 kronor för en leverans
mellan 10 000 och 25 000 liter per år efter
en viss fallande skala upp till cn leverans
av 29 500 liter. I akt och mening
att ge de små leverantörerna en extra stimulans
föreslås att ytterligare 300 kronor
skall utgå för samma leverans. Storleksgraden
hos en jordbruksenhet verkar ej
diskrimerande på nämnda leveranstilllägg.
Den 14 mars är allmän fardag för
ombyte av gårdar. En person levererar
exempelvis mellan 10 000 och 25 000 liter
på sin brukningsdel före den 14 mars
1955. Han flyttar till en ny gård och levererar
även där mellan 10 000 och
25 000 liter mjölk. Han får 300 kronor
plus 300 kronor plus motsvarande extra
tillägg 000 kronor, således 1 200 kronor,
under det att hans granne, som bott kvar
och brukat samma gård med en leverans
av 29 500 liter eller därutöver, blir utan,
oavsett vederbörandes skördeskador. Visserligen
är det bra med en flyttniugsersättning,
men man kan fråga sig, om del
varit meningen.

Jag vill sedan säga några ord om arealbidraget.
Man har där fastnat för två magiska
tal. År skördeskadan under 25 %,
blir det inget bidrag, för 25 35 Vc utgår

25 kronor per hektar och vid 35 % och
därutöver 50 kronor per hektar.

Det är klart att den centrala myndigheten
måste ha vissa grunder att gå efter,
men jag tror att det vore lyckligt, om en
viss smidighet kunde användas vid arealbidragens
utbetalande, för att minska
spänningen i gränsområdena. Oron är
stor ute i bygderna. De motioner som avlämnats
visar ju också att intresset är
stort för dessa spörsmål både hos producenter
och konsumenter. En motion om
ökat kontantbidrag är ju behjärtansvärd,
men man kan väl förstå, att då jordbrukarna
redan fått ut sitt enligt uppgörelsen
i form av höjda priser och kontantbidrag,
så var väl den vägen redan från
början utsiktslös.

En annan motion om högre clearing
på de höjda produktpriserna inom områden
med den bästa skörden än den, som
föreslagits i propositionen, och under alla
förhållanden till så stora belopp som
föreslås i motionen, innebär en detaljreglering
av så stora mått och skulle möta
så stora svårigheter vid utförandet, att
man kan förstå utskottets ståndpunkttagande.

Jag är fullt medveten om att någon hel
och full rättvisa ej kan uppnås mellan de
flera hundra tusentals jordbrukare som
här beröres. Men det är ett oeftergivligt
krav att största möjliga rättvisa eftersträvas
med de medel som står till buds.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag. Jag vill särskilt
trycka på utskottets uttalande att Kungl.
Maj:t må ha rätt att definitivt fastställa
arealbidragen inom den i utskottsutlåtandet
angivna ramen. Lantbruksnämnderna
kan helt säkert lämna förslag till någon
mjukare fördelningsgrund av arealbidragen
i gränsområdena.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det förefaller mig inte
stå något egentligt att vinna med att ga
in på prisregleringens alla detaljer och
det myller av siffror, den rymmer. Våra
positioner är viil å ömse sidor låsta och
torde knappast gå att rubba. Jag skall
därför nu begränsa mig till alt i korthet
beröra huvuddragen i reservanternas

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

Ang. prisregleringen på jordbrukets oinrade under produktionsaret 1955/56

uppfattning. Hur utskottsmajoriteten ser
på frågan, liar ju redan utskottets ärade
ordförande redogjort för, och jag har
ingen anledning att närmare kommentera
detta.

I motsats till utskottsmajoriteten finner
vi reservanter den av Kungl. Maj:t föreslagna
fördelningen av tillskotten genom
generella prishöjningar inte vara till fyllest.
En rättvisare fördelning borde eftersträvas.
Att det är ett tämligen allmänt
önskemål fick vi belägg för genom vad
den föregående talaren yttrade.

Vi reservanter anger också, lnir vi
anser att det vore möjligt att genom differentiering
av de allmänna mjölkpristilläggen
och slaktdjursavgifterna nå en
större rättvisa mellan jordbrukarna i de
olika bygderna. Sedan äger naturligtvis
Kungl. Maj:t också genom sin allmänna
regleringsfullmakt möjlighet att åstadkomma
väsentliga utjämningar.

Kompensationsberäkningen är som bekant
i stort sett grundad på att vi vid en
utjämning över hela fältet skulle ernå
att alla jordbrukare kommer upp till ett
i förhållande till normalskörd 96-procentigt
inkomstläge. En sådan fullständig
utjämning är givetvis en utopi. Om jag
skulle försöka att ange, hur man skulle
önska att de prisreglerande åtgärderna
borde verka — hur de i praktiken kommer
att verka, kan vi faktiskt inte överblicka
i detalj — skulle jag i korthet
kunna sammanfatta det på följande sätt.

För det fiirsta skall givetvis ingen
jordbrukare berövas något av den inkomst
han har ernått, även om den överstiger
inkomsten vid normal skörd.

För det andra skall inom områden,
där årets skördeutfall uppgår till 96 procent
eller mer av normalt produktionsvärde,
något kompensationstillägg inte
utgå. Inom övriga områden, där missväxten
alltså varit mer eller mindre allvarlig,
borde man eftersträva att fördela
medlen så, att, i den mån medlen förslår,
jordbrukarna över hela linjen når 11 pp
till 96-procentsnivån.

Statsrådet Norup lär vid något tillfälle
ha yttrat, att när det gäller hjälpåtgiirder
som de ifrågavarande kan det

vara svårare att fördela bidragen än att
skaffa fram anslag. Jag tror nog att statsrådet
har fått göra den erfarenheten
även i år.

Hur prishöjningarna på jordbruksprodukter
kommer att verka, får man ett
begrepp om genom den tablå som finns
på s. 33 och 34 i propositionen. Man
ser av denna att prishöjningarnas effekt
i t. ex. södra Östergötlands och norra
Kalmar läns kustbygder liksom i vissa
delar av Skaraborgs län, där årets skörd
uppskattas till respektive 59, 57 och 62
procent av det normala, blir ringa. Även
med areal- och kontantbidrag samt föreslagna
utjämnande regleringar blir det,
såvitt jag förstår, inte möjligt att på långt
när nå upp till den 96-procents nivå som
man siktar mot. Å andra sidan kommer
prishöjningarna i många län att föra
upp inkomsterna på årets skörd över
96-procentsnivån. I vissa områden kommer
inkomsterna faktiskt att ligga 5, 6,
7 kanske 8 procent över det normala
produktionsvärdet. När vi så vet, att en
nedgång i bruttointäkterna betyder en
procentuellt större nedgång i nettoinkomsten
och återverkan på arbetslönerna,
framstår denna ojämna kompensation
av inkomstbortfallet enligt min mening
som en allvarlig sak. Det har också
för övrigt understrukits av en motionär
från bondeförbundet, vilken i en
motion mycket riktigt påpekat, »att i
vissa områden får alltså jordbrukarna
ökade inkomster endast till följd av att
andra områden haft mycket svåra skördeskador».
Då motionären tar detta till
motiv för att begära ytterligare 20 miljoner
kronor av skattemedlen till de mellansvenska
jordbrukarna, brister antingen
omdömet eller också tror han sig
följa det minska motståndets lag. Utskottet
har emellertid mobiliserat det erforderliga
motståndet och avslagit motionen.

Det måste erkännas att jordbruksministern
i fråga om fördelningen ställs
inför en mycket svår uppgift, helst som
skördeutfallet varierar så starkt även
inom begränsade områden. Frågan är
emellertid, om vi inte med hänsyn till

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

tidigare års erfarenheter i år borde ha
gjort det yttersta för att försöka skipa
rättvisa så långt som det varit möjligt.
Mitt parti hävdar detta, och vi anger
också de vägar som vi vill rekommendera
för en sådan ytterligare utjämning.
Vilka dessa är, framgår ju av utskottsutlåtandet,
och jag finner därför inte anledning
att nu gå in i detaljer.

Det har redan gjorts gällande här att
vi reservanter siktar till en alltför detaljerad
omfördelning av inkomsttillskotten,
något som skulle kräva mera arbete
och draga större kostnader än saken är
värd. Jag ber då om tillåtelse för mig,
som står med ett ben i producentlägret
och med ett ben i konsumentlägret —
kanske jag också vågar säga, fastän det
är djärvt, att jag står med ett ben på
skånska slätten och med ett ben i skogsbygderna
— tillåt mig, herr talman, att
säga att vi i ett fall som detta bort vinnlägga
oss om att skapa största möjliga
rättvisa. Rättvisesynpunkten är i och sig
skäl nog. Men även ur jordbrukets egen
synpunkt finns det enligt min mening
knappast något mer angeläget än att dels
undvika motsättningar olika bygder
emellan, dels överbrygga klyftan mellan
producenter och konsumenter. Att ge
dem, som drabbats av missväxt, utlovad
hjälp, torde ingen resa invändningar
emot. Men bredsår vi miljonbelopp över
gårdar och bygder, som bärgat en god
skörd, vidgas de klyftor vi med alla
medel borde söka överbrygga. Delta tillvägagångssätt
kan befaras verka som eu
draksådd, ur vilken knappast något gott
kan väntas spira.

Herr talman! Blir kammaren fulltalig,
vågar jag på förhand nämna de siffror
en votering i detta ärende skulle ge. I
flera jordbruksfrågor denna höst har
parallellt med utskottsbehandlingen synbarligen
bedrivits mer interna förhandlingar,
som torde binda kammarens ledamöter
lika väl som utskottets. En ytterligare
debatt torde sålunda vara överflödig
vid denna riksdags sista plenum.

Jag ber därför till sist, herr talman,
mera för ordningens skull att få yrka bifall
till reservationerna under punkterna
2, 7 och 8.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Efter de anföranden som
hållits här, särskilt det av utskottets värderade
ordförande herr Tjällgren, behöver
jag inte närmare ingå på några detaljer
eller ge någon som helst skildring
av varför denna proposition behandlas
här i dag. I anslutning till de ord, som
herr Hansson fällde i slutet av sitt anförande,
vill jag bara säga att vi alla varit
överens om att kompensation bör lämnas
för inkomstbortfallet genom skördeskadorna.
Svårigheten har varit att verkligen
få till stånd rättvisa därvidlag.

Som bekant har skördeskadorna varit
av olika omfattning inom skilda områden
i vårt land. Vad som ytterligare har
gjort det svårt att åstadkomma rättvisa
är att stora variationer förelegat även
inom varje område. För min del har jag
emellertid funnit det fördelaktigt att man
strävat efter att väsentligen lägga prishöjningarna
på den animaliska produktionen
och att man vid omfördelningen
också har tagit sikte på denna produktion.
På så vis har man sökt att i största
möjliga utsträckning ge kompensation åt
de mindre, ekonomiskt svaga jordbrukarna.
Jag vill också framhålla att prisstegringarna
blir mera acceptabla för konsumenterna,
om dessa vet att kompensationen
går till dem som verkligen behöver
hjälpen.

Nu förhåller det sig ju så, som också
har framhållits i något av de tidigare anförandena,
att man inte helt har kunnat
tillgodose dem som hårdast drabbats av
skördeskadorna och givetvis bör få en
lindring i sin beträngda situation. Jag
tycker emellertid ändå att det är god
sak att man förhandlingsvägen lyckats
komma fram till en så pass god omfördelning
av stödet jordbrukarna emellan.
Jag ser nämligen saken så, att vid så omfattande
inkomstbortfall på grund av
missväxt, som föreligger i år, är det motiverat
att företa en viss solidarisk inkomstomflyttning
inom jordbruket. Det
bör stärka solidariteten inom bondeleden
på längre sikt att den, som mycket får,
får dela med sig till den, som blivit särskilt
hårt drabbad av naturkatastrofer.
Detta bör enligt mitt sätt att sr också

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

framstå som en förmildrande omständighet
för dem som får vidkännas förhöjningen
av livsmedelspriserna.

Jag vill sedan endast med ett par ord
beröra den reservation som har avgivits
från folkpartiets sida. Jag anknyter till
vad herr Hansson sade, nämligen att
största möjliga rättvisa bör eftersträvas.
I motsats till herr Hansson liar jag bara
två ben, och jag kan därför endast ha
det ena i konsumentlägret och det andra
i producentlägret. Man får försöka tillgodose
båda dessa lägers intressen.

Nu har folkpartiet den förmånen att
det, när vi behandlar jordbruksfrågorna
här i riksdagen, kan ställa sig i efterhand
och därför har möjligheter att i sina motioner
ta fram vad det anser vara partipolitiskt
matnyttigt. På det sättet förefaller
man ha gått till väga också i år.

Det är lätt att vara efterklok, men det
är svårare att under själva skeendet söka
verkligen träffa det rätta, det som kan
betecknas som det enda riktiga. Å andra
sidan tror jag nog, att så långdragna som
dessa överläggningar varit och med den
hårda press som har förekommit, inte
minst från konsumenthåll, har man ändå
sökt åstadkomma så stor rättvisa som det
varit möjligt att förliandlingsvis uppnå.
Jag vill säga, att den sista framstöten,
som medförde en omföring av 10,3 miljoner
från Skåne med 6,3 milj. kr. i mjölkavgifter
och 4 milj. kr. av slaktdjursavgifterna
på svin in. m. till de svårast
drabbade områdena i Mellansverige, som
har mer iin 35 procents skördebortfall,
anser jag för min del synnerligen tacknämlig.

Jag skall inte trötta kammaren med att
polemisera vidare mot reservationerna.
Utskottets ordförande, herr Tjällgrcn,
gjorde det rätt utförligt, och jag ber att
få instämma i vad han därutinnan sagt.

Jag vill sluta med att säga, att visst
är vi medvetna om att full rättvisa inte
har kunnat åstadkommas. Missnöje råder
väl hos en hel del jordbrukare som,
trots den hjälp de får, ändå har svårt att
komma till rätta med ekonomien, och jag
skulle också tro att det finns en del
missnöje bland dem som får olägenheter
genom elearingen, men det kan vi inte

göra så mycket åt, och jag tror, herr talman,
att det förslag, som utskottet här
framlagt, med de möjligheter som Kungl.
Maj:t har genom den fullmakt som gavs
i våras, skall kunna leda fram till största
möjliga rättvisa.

.lag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att avge en deklaration.
Det gäller först och främst ett par uttryck,
som kommit igen både i motioner
och reservationer. I folkpartiets motion
talas det om överkompensation till vissa
områden, och i kommunistmotionen talas
det om merinkomster för dessa områden.
Det är absolut inte på det sättet. Det kan
kanske se ut i vissa tabeller, som om vissa
områden, först och främst i Skåne,
skulle ha blivit överkompenserade eller
ha fått merinkomster, men om vi tar hänsyn
först och främst till att enligt våruppgörelsen
var inte kalkylen balanserad,
så att jordbruket över lag inte fick
vad det enligt kalkylen egentligen skulle
ha fått, och vidare till att bland annat
sockerbetorna inte har givit ens det resultat
som är beräknat i den reviderade
kalkylen, så förstår vi att det inte blivit
någon merinkomst eller överkompensation.

Om vi ytterligare tar hänsyn till vad
som, hände i fjol med bl. a. oerhörda
skördeskador i nordvästra Skåne och när
den kalkyl som nu är sluträknad för
1954/55 gav ett underskott, nästan lika
stort som det underskott som den reviderade
kalkylen för 1955/56 har givit eller
inemot 500 miljoner kronor, så förstår vi
att det inte är fråga om någon överkompensation.

Trots detta har jag ingenting att invända
mot vad som gjorts, inte ens mot clearingen
på mjölkavgifterna från vissa områden
i Skåne. Detta beror inte på att
Skåne skulle ha fått någon överkompensation,
utan därpå, att det ändå är en
rättvisesak, att det mycket stora underskottet
blir så långt som möjligt täckt i
de värst utsatta områdena. .Tåg har rest

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Ang. prisregleringen på jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

genom dessa områden två gånger i somras
och sett, hur svårt de har det.

Det är i huvudsak denna deklaration
som jag velat göra. Det är således inte
fråga om något överskott, utan om att
utjämna det underskott som uppkommit
i de svårast drabbade områdena.

Jag skulle emellertid gärna velat ha någon
detaljändring i utskottets utlåtande.
Det hade säkerligen varit mycket tacknämligt,
om man hade kunnat realisera
det förslag, som jag vet har varit uppe i
förhandlingsdelegationen, om rabatt på
kraftfoder för de utsatta områdena. Detta
skulle ha hjälpt till att balansera underskottet
hos dem; det hade varit en hjälp
till självhjälp, och det hade också möjliggjort
en något mindre höjning av priset
för konsumenterna utan att jordbruket
i stort hade blivit lidande på detta.
Jag får beklaga, att denna väg inte ansågs
framkomlig, annars skulle jag ha
anslutit mig till ett sådant förslag.

När det i folkpartimotionen föreslås att
kompensationen skulle ges på det sättet,
att ingen finge mer än 96 procent av den
normala skördens värde men att såvitt
möjligt alla finge denna kompensation,
så är detta förslag givetvis en orealiserbar
skrivbordsprodukt. Det finns nog
ingen möjlighet att genomföra detta, och
talarna från folkpartihåll har ju inte
heller ifrågasatt att det skulle kunna ske,
åtminstone inte för närvarande.

Det var dessa små deklarationer jag ville
göra, herr talman, och så ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:581 och 11:711,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende på punkten A 2, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade
yrkats l:o), att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Hansson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:581 och 11:711, såvitt nu
vore i fråga.

Vid sedermera i enlighet med berörda
yrkanden gjorda propositioner bifölls
utskottets hemställan.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna A 3—
A G hemställt.

Därpå gjordes enligt de beträffande
punkten A 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hansson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som framställts rörande
punkten A 8, propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hansson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 17 december 11)55

Nr 32

Ang. prisregleringen pa jordbrukets område under produktionsåret 1955/56

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
A 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hansson m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna A 9 och
B hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 195, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 373, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt in. in.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 391, till Konungen
angående tilläggsstat 1 till riksstaten
för budgetåret 1955/56.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning alt utskottets hemställan i
memorial nr 195 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 395, till Konungen
med anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
återstoden av produktionsåret 1955/
56 jämte i ämnet viickta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 43 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 398, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 6
och 7 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion, dels ock av
ett europeiskt monetärt avtal.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och liöstsessioner
år 1955.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN:

Nu är slutet på min riksdagstid tydligen
inne; något ytterligare sammanträde
under denna riksdag är inte att förvänta.
Efter de många årens upplevelser här är
mångt att se tillbaka på, men jag skall
inte inlåta mig härpå. Inte heller skall jag
tillåta mig några s. k. direktiv för framtiden,
utan endast uttala den varma förhoppningen,
att de beslut, som i fortsättningen
kommer att bär fattas, skall sikta
till främjande av lycka och säkerhet för
allt vårt folk och för vårt älskade fosterland.

Jag har under min ganska långa tid
som ledamot av denna kammare åtnjutit
mycket förtroende och mycken vänskap.
Helt naturligt är att jag känner med vemod,
alt jag nu står inför den förändring
som är oundviklig. Den stora och uppriktiga
tacksamhet, som besjälar mig, måste
jag i all enkelhet giva uttryck åt.

Jag riktar detta tack till kammarens
samtliga ledamöter och jämväl till de
medlemmar av regeringen, som här behagat
infinna sig vid överläggningar.

Jag vill även vid detta tillfälle framföra
elt varmt tack till kammarens högt

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

värderade sekreterare, till kansliets
tjänstepersonal och även till all övrig
personal som bär haft och har tjänsteuppgifter
här. Jag vill även i år tillönska
Eder alla en god jul och ett lyckosamt
gott nytt år, och så är mitt slutord ett
varmt och ödmjukt: Tack!

Detta tal besvarades av herr förste
vice talmannen STRAND (s) i följande
ordalag:

Herr talman! Såvitt intet särskilt inträffar
före årsskiftet som föranleder
riksdagen att ytterligare sammanträda,
kommer detta plenum att vara det sista
vid 1955 års riksdag. Det kommer vidare
att vara det sista plenum vid vilket
Ni, herr talman, haft att leda första kammarens
förhandlingar. Det är detta senare,
som givit mig anledning, i egenskap
av förste vice talman och en av gruppledarna
i denna kammare att, något i strid
mot vedertagen praxis, taga till orda
och detta före den till riksdagsåren äldste
av de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna av kammaren, som har sina
platser nedanför talmanstribunen.

Det förhåller sig helt säkert så, att de
flesta av de riksdagsledamöter, som efter
kortare eller längre tids vistelse här
drager sig tillbaka från förtroendeuppdraget,
känner en viss saknad efter riksdagsarbetet
och kamratskapet. De flesta
lämnar också efter sig ett tomrum i såväl
kamratkretsen som i arbetet, ett tomrum,
som visserligen rent bokstavligt
omedelbart fylles ut, men som i realiteten
först efter en tid, varierande efter
riksdagsår och de arbetsuppgifter vederbörande
fått tillfälle att ägna sig åt, kan
väntas vara fyllt.

Även om vi sålunda alltid har en känsla
av att vi förlorar någonting för gemenskapen
värdefullt, när någon lämnar
kretsen på Helgeandsholmen, så har det
ändå funnits plats för variationer både
i fråga om känslorna vid uppbrottet och
i sättet att ge uttryck för dessa känslor.
När det varit fråga om någon av de
gamla färgstarka kämparna, som givit
den politiska utvecklingen under gångna
år liv, form och innehåll, har hyllningarna
fått en mera personlig prägel
och saknaden vid avskedet ett starkare

uttryck än det eljest mera kollektivt betonade.

Ni, herr talman, tillhör en av dem som
faller under den senare kategorien; en
av dem, till vilken var och en av kammarens
ledamöter sannolikt känner ett
starkt behov av alt få ge uttryck för sin
rent personliga hyllning och sitt tack
för en oförliknelig riksdagsmannagärning
under en tidrymd som närmar sig
halvseklet.

Vi har under senare år ofta varit invecklade
i livliga debatter i riksdagen
om den framtida utvecklingen och i försöken
att från olika utgångspunkter teckna
en riktig bild av vad denna utveckling
kunde förväntas giva i ökade resurser
för förverkligandet av de mer eller
mindre kostnadskrävande program, som
varje parti har såsom målsättning eller
rättesnöre i sin verksamhet. Huruvida
dessa debatter varit fruktbringande eller
ej skall jag inte yttra mig om i detta
sammanhang. Jag har endast velat ta
det sagda som en utgångspunkt för ett
konstaterande av att det alltid är vanskligt
att söka fastställa riktiga prognoser
för vad som skall ske i den tid, som ligger
framför oss.

Det är förmodligen förenat med samma
risker för felaktiga slutsatser att söka
gissa sig till den uppfattning Ni, herr
talman, kan ha om den utveckling, som
har ägt rum under den tid Ni tillhört
riksdagen. Vi har blivit rikt begåvade
med politiska memoarer, omfattande en
del av denna tidsperiod, och det är i
detta sammanhang beaktansvärt att
Eder framträdande ställning i svenskt
politiskt liv omfattar icke endast en
osedvanligt lång följd av år, utan också
att dessa år innesluter så många dramatiska
händelser i vår utvecklings historia
och så mycket av ekonomisk, social och
politisk omvälvning. Jag skall inte heller
i delta avsnitt söka komma fram till
några slutsatser — endast konstatera att
Eder riksdagstid inte bjudit så värst
mycket av blommande idyller men desto
mera av liändelsemättad, allvarstyngd
och många gånger nervpåfrestande utveckling.

Herr talman! Som nyvald riksdagsman
såg jag med aktning och respekt upp till

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

de män, som placerats på presidieplatserna
i kammaren med en stark förnimmelse
av att denna känsla egentligen var
koncentrerad till talmannens person.
Aktningen bär jag fortfarande kvar, men
respekten har tonats ned allteftersom
åren gått och jag själv kommit i närmare
kontakt med männen på podiet.
Vice talmännen har en odelad beundran
för Eder formella skicklighet och
personliga auktoritet — förvärvad under
år av erfarenhet men byggd på plikttrohet,
ansvarskänsla och naturlig fallenhet
för krävande uppgifter —- men
har därjämte funnit att bakom auktoriteten
i talmansstolen döljer sig människan,
när hon är som bäst, generös till
sin läggning, tolerant i sin uppfattning
och så objektiv i sitt omdöme som endast
den kan vara, vilken fått sin visdom genom
egna rika erfarenheter.

Gruppledarna i kammaren ansluter
sig helt till denna uppfattning. Edert
sätt att leda förhandlingarna är ställt
utanför varje diskussion, och objektiviteten
är oomstridd. Ni har helt säkert
uppskattat ett välformat, koncentrerat
och skickligt framfört anförande i kammaren
men har förmodligen satt lika
stort värde på ett redligt uppsåt hos en
var att söka göra sitt bästa. I varje fall
har det ytterst sällan i minspel eller tonfall
kunnat spåras något ogillande på
grund av formella brister i vad som blivit
sagt.

Herr talman! Ni kan blicka tillbaka
på en riksdagsmannagärning, som omsluter
en händelsemättad tidsperiod, omvittnat
betydelsefulla insatser i riksdagens
utskottsarbete, och som nu avslutats
med en nittonårig period som första
kammarens högt värderade talman.

Jag vill sluta mitt anförande med att
framföra ett helhjärtat tack från vice talmännen
och gruppledarna i kammaren
för de gångna årens värdefulla insatser
i Sveriges riksdag och uttala förhoppningen
om att hälsa och krafter
måtte stå bi ännu i många år, så att Ni
beredes tillfälle att så att säga något vid
sidan om följa »Vad sig i riket tilldragit
haver» och vad vi i fortsättningen kommer
att besluta för att fylla den uppgift,
som måste vara varje riksdagsledamots

G Förslit kammarens protokoll 11)55. Nr 32

och helt säkert alltid varit rättesnöret
för Eder, nämligen att i varje situation
söka komma fram till vad som är bäst
för land och folk.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
har nyss i välvalda ordalag framfört
presidiets och gruppledarnas tack
och uttalat sin beundran för det sätt, på
vilket Ni, herr talman, lett första kammarens
förhandlingar under den tid Ni
varit kammarens ledare. I herr Sandlers
frånvaro tillkommer det nu mig att framföra
kammarens tack.

Detta tack får vid avslutningen av
årets riksdag sin särskilda prägel av det
faktum, att Ni, herr talman, efter att ha
bevistat 52 riksdagar och under inemot
två decennier ha lett kammarens förhandlingar
nu nedlägger klubban för sista
gången.

Det torde icke vara någon överdrift,
om jag säger att denna händelse utgör
en milstolpe i första kammarens historia.
Om jag ej är fel underrättad, har
ingen talman hittills så länge beklätt talmansposten
som Ni. Under denna tid
har Ni, herr talman, med Er starka personlighet,
Er osvikliga skicklighet och
självklara opartiskhet lett förhandlingarna
på ett sätt, som tillvunnit Er allas
högsta respekt och beundran. För många
av oss har Ni, där Ni suttit på Er plats
utan att visa tecken på trötthet eller svikande
uppmärksamhet trots de ofta ansträngande
debatterna tett Er outtröttlig.
Kort sagt har i Er person förkroppsligats
de egenskaper, som vi gärna vill förena
med idealbilden av en talman.

Då Ni, herr talman, mycket väl känner
den uppskattning, som från oss alla kommer
Er till del, behöver jag inte lägga
flera ord till det nu sagda. När Ni nu
med många rika och, som vi hoppas,
mest ljusa minnen drar Er tillbaka till
en välförtjänt och mera vilsam tillvaro,
följer Er allas våra tankar och vår uppriktiga
önskan, att Ni under många år
ännu må kunna glädja Er åt en god hälsa
och en gagnerik verksamhet.

Slutligen vill jag endast tillägga ytterligare
eu önskan, nämligen att Ni skall få
åtnjuta en god helg och clt gott årsskifte.

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Fröken ANDERSSON (s) framträdde
nu jämte fru Sjöström-Bengtsson och
överlämnade till herr talmannen en
blomsterhyllning från kammarens ledamöter
med följande ord:

Herr talman! Första kammaren ber att
genom oss få överlämna dessa blommor
som ett synligt bevis på tillgivenhet och
vördnad.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman Johan Nilsson! Då herr
talmannen från och med avslutandet av
denna riksdag eller slutet av år 1955
frånträder mandatet såsom ledamot av
första kammaren för Blekinge läns och
Kristianstads läns valkrets, har jag såsom
nuvarande näst äldste ledamot i kammaren
för valkretsen fått bänkkamraternas
uppdrag att framföra en hälsning
och ett tack för en parlamentarisk gärning,
som omspänner inte mindre än 52
riksdagar. Trots den höga åldern har
herr talmannen skött sitt maktpåliggande
uppdrag med en precision, kraft och
uthållighet, som varit beundransvärd.
Såsom den förnämste representanten för
valkretsen har herr talmannen själv fått
bestämma den tid mandatet skulle innehavas.

När vid början av en riksdag kammarens
ledamöter samlades vid stora trappan
i riksdagshuset, visste alla att herr
talmannen kom från sitt rum på minutbestämd
tid för att gå i spetsen för kammaren
till slottet för riksdagens högtidliga
öppnande. Bilden är oförglömmelig.
Hur många tänkte, att herr talmannen
var landshövdingen i Kristianstads län?
Antagligen inte många. Möjligen flera av
de äldre sågo i herr talmannen Johan
Nilsson i Skottlandshus. Historiskt sett
var det en svensk bonde, till och med
från de erövrade provinserna, som likt
en hövding i spetsen för den ena halvan
av Sveriges rikes lagstiftande församling
gick att betyga den första statsmakten
sin trohet och framföra sina tankar
om rikets förhållanden.

För en del år sedan skulle konstitutionsutskottet
diskutera ett förslag om
begränsning av riksdagsmännens yttran -

derätt i riksdagen. I trappan på väg till
sammanträdet mötte jag talman Johan
Nilsson. Jag ansåg det vara av värde att
höra talmannens åsikt. »Jag tycker att
riksdagsmännen skall få ha sin rätt att
tala fritt», blev svaret. Med tanke på den
attityd av bisterhet herr talmannen ådagalägger
under arbetsplena tycker nog
många att ett sådant yttrande är egendomligt.
Men vi vet alla att det varit
ambition och pliktkänsla inför sitt ansvarsfulla
uppdrag — att slutföra förhandlingarna
och komma till beslut —
som städse förestavat talmannen.

Vid ett arbetsplenum, som slutade före
middagsrasten, träffade jag herr talmannen
på väg ut från sitt rum. Med en tjuvpojksglimt
i ögat sade han: »Det gick
att klara det utan kvällsplenum.» Bakom
allvaret och pliktkänslan har vi även sett
humorn lysa fram hos talmannen Johan
Nilsson.

Mitt lilla anförande skall inte heller
föranleda kvällsplenum. Men vi riksdagsmän
ifrån Kristianstads län och Blekinge
län har känt ett behov av att inför avslutandet
av en riksdagsmannabana av
så gigantiskt mått som herr talmannen
presterat få uttrycka vår beundran och
tacksamhet. Inför avfärden till litet sydligare
nejder vill vi överlämna några
blommor och önska god jul och goda nya
år.

Sedan herr TALMANNEN mottagit
även dessa blommor, yttrade han:

Jag kan inte annat än ytterligare understryka
det tack, som jag redan har
uttalat, för den utomordentliga älskvärdhet
och de vackra ord, som har riktats
till mig. Jag ber att ännu en gång få
tacka.

Herr talmannen förklarade härefter
1955 års riksdags höstsession avslutad.

Efter det kammarens ledamöter ytterligare
hyllat herr talmannen med långvariga
applåder, åtskildes ledamöterna
kl. 11.10.

In fidem

G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551917