Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Nr 32.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förvaltningen
av pastoratens boställsskogar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 145,
vilken behandlats av tredje lagutskottet, ha herrar Pettersson i Ersbacken
och Staxäng föreslagit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om vidtagande av åtgärder för en närmare utredning av frågan, huruvida
den nu tillämpade ordningen beträffande förvaltningen av pastoratens
boställsskogar kan sägas vara i överensstämmelse med de principer, som
lågo till grund för 1932 års boställsordning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas förslag, får
utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kammarkollegium, stiftsnämnderna i Uppsala,
Linköping och Västerås samt Svenska pastoratens riksförbund. Därjämte
ha representanter för riksförbundet fått företräde inför utskottet.

Gällande bestämmelser m. m.

Ecklesiastika boställsordningen av år 1932 upptar i 44 § bestämmelser rörande
pastorats skogsbiträde, vilka särskilt beröras i motionen. Efter lagändring
år 1942 stadgar paragrafen bl. a. följande.

För skötseln av löneboställes skog skall hos pastoratet finnas anställt ett
särskilt biträde (pastoratets skogsbiträde). Stiftsnämnden må föreskriva,
att skogsbiträde skall anställas av två eller flera pastorat gemensamt.

Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter av vederbörande pastorat företaget
val, som, där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa skogsbiträde,
förrättas av pastoraten vart för sig. Innan valet företages, skall stiftsjägmästaren
beredas tillfälle avgiva yttrande rörande de sökandes lämplighet
för uppdraget. Där skogsbiträde skall anställas hos allenast ett pastorat
eller där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa sådant biträde
och pastoraten äro om valet ense, skall den valde av stiftsnämnden utses,
försåvitt nämnden finner honom för uppdraget lämplig. Hava för sistnämnt
fall pastoraten icke enats om valet skall en av de valde, vilken stiftsnämnden
finner för uppdraget lämplig, av nämnden utses till skogsbiträde.

Kan sökande, varå vederbörande pastorats val fallit, icke av stiftsnämnden
såsom skogsbiträde godkännas, äger nämnden utse annan som nämnden
prövar därtill skickad.

Skogsbiträde skall för uppdraget äga att av vederbörande pastorat uppbära
skäligt arvode, som stiftsnämnden bestämmer.

I proposition nr IM/1942 uttalades, att förfarandet vid stiftsnämnds utseende
av skogsbiträde borde bli ungefär följande.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 and. Nr 32.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Stiftsnämnden bestämmer till en början, i vilken omfattning och på vad
sätt pastoraten inom stiftet, med hänsyn till boställsskogarnas belägenhet,
deras storlek och beskaffenhet i övrigt samt andra å frågan inverkande omständigheter
skola i skogsförvaltningshänseende sammanföras till distrikt
med gemensamt skogsbiträde. Sedan klarhet sålunda vunnits om biträdenas
blivande tjänstgöringsområden, infordrar stiftsnämnden yttrande från
vederbörande pastorats kyrkoråd (boställsstyrelse) dels beträffande omfattningen
av de göromål i pastoratets tjänst, som — utöver bestyret med virkesutsyningen
å förekommande boställsskog — må befinnas böra uppdragas åt
biträdet, dels ock beträffande beloppet av det arvode, som anses skäligen
böra för uppdraget utgå. Efter det stiftsnämnden i dessa frågor träffat avgörande,
har vederbörande kyrkoråd (boställsstyrelse) att rörande den eller
de personer, som hos pastoratet må hava anmält sig såsom sökande till befattningen,
inhämta stifts jägmästarens yttrande över deras lämplighet för
uppdraget. Härefter förrättas av vederbörande pastorat val av skogsbiträde.
Sedan pastoratet om valresultatet gjort anmälan till stiftsnämnden, utser
nämnden, med den fria prövningsrätt här förut sagts, den person, som skall
av pastoratet såsom skogsbiträde anställas.

I anslutning till vad i propositionen anförts utfärdades år 1942, utöver
lag om ändring av ecklesiastika boställsordningen, även kungörelse om ändrad
lydelse av 3 kap. 1 § kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser
angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning (SFS nr
853/1942).

Sedan statens sakrevision uppdragit åt ledamoten av riksdagens andra
kammare G. Hellbacken, jägmästaren G. Tamm, skogschefen G. Wesslén samt
sekreteraren hos sakrevisionen S. Granström att verkställa granskning av det
praktiska utförandet av stiftsnämndernas verksamhet i avseende å ecklesiastik
boställsjord, framlade granskningsmännen i november 1947 promemoria
angående granskning av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning. Beträffande
skogsbiträdesorganisationen lämnades i promemorian en redogörelse stiftsvis
för förhållandena den 1 juli 1947 samt anfördes dessutom bl. a. följande.

Frågan om erforderligt antal skogliga biträden samt deras anställningsformer
och löneförmåner har lösts olika i de skilda stiften. Inom vissa stift
sökte man redan tidigt förmå pastoraten att gemensamt anlita personer med
skoglig utbildning och gemensamt bestrida kostnaderna härför. Där detta
lyckats, har antalet skogsbiträden successivt kraftigt minskats. I anslutning
härtill har heltidsanställning i ökad utsträckning erbjudits biträdena för
att uppnå större kontinuitet hos personalen och för att kunna uppställa
skärpta kompetenskrav. Löneförmånerna ha därvid i allt större utsträckning
utgått i anslutning till civila avlöningsreglementets bestämmelser,
d. v. s. i allmänhet anpassats efter de löneförmåner, som tillkomma kronojägarna.
Detta har framför allt varit fallet i Karlstads, Skara, Uppsala och
Växjö stift.

I andra stift har denna utveckling emellertid ej tagit någon större omfattning.
Stundom har man helt bibehållit anställningsformer, som vid boställsordningens
införande 1932 ansågos till fyllest, d. v. s. ett mycket stort
antal biträden med ersättning i form av arvode. Man har därvid sökt att
som skogsbiträden mot relativt låga ersättningar utnyttja företrädesvis pensionerad
personal, tidigare anställd i statstjänst eller i bolags- eller godsför -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

valtningar, men även i inånga fall i motsvarande förvaltningar anställd personal
i och för deltidstjänst. Denna lokalt betonade rekrytering av skogliga
biträden har stundom även kommit att omfatta inom pastoraten boende
personer utan egentlig skoglig utbildning men med större eller mindre
praktisk erfarenhet av skogsskötsel. Denna skogsbiträdesorganisation finnes
i stort sett i Göteborgs, Linköpings, Strängnäs och Luleå stift med mellan
40—50 biträden i varje stift. Inom Visby stift, där antalet biträden uppgår
till icke mindre än 60, råda särskilda förhållanden med hänsyn till de många
och små, relativt virkesfattiga boställsskogarna.

Ur skogsskötselns synpunkt måste det givetvis vara riktigt att sträva
efter en personalorganisation, som i största möjliga utsträckning tillgodoser
kravet på att skogarna bliva omhänderhavda av fullt sakkunnig personal.
Naturligt är också, att stiftsjägmästarna såsom huvudansvariga för
skötseln av kyrkoskogarna i större eller mindre utsträckning söka skapa en
sådan organisation och därvid hysa stort intresse av att erhålla få men väl
utbildade skogliga biträden. Detta synes med hänsyn till förhållandena å
arbetsmarknaden i alltmer ökad omfattning förutsätta fasta och väl avlönade
tjänster, ofta med heltidsanställning.

Från en del pastorats sida ha, framför allt tidigare, vissa betänkligheter
rests mot denna utveckling fram mot ett mindre antal fast anställda skogsbiträden.
Mest synes man ha reagerat mot det intrång i pastoratens självbestämmanderätt,
som ligger däri, att biträdena i praktiken ofta utses av
stiftsjägmästaren. Dessutom har man befarat, att administrationskostnaderna
skulle bliva onödigt höga, icke minst på grund av den ökade reseverksamhet,
som onekligen till en viss grad medföljer ett dylikt system.
Motståndet mot reformen inom de områden, där den genomförts, synes
dock numera ha i hög grad avtagit. Visserligen ha kostnaderna stigit allteftersom
en fastare skogsbiträdesorganisation genomförts men utgifterna
måste vägas mot de fördelar, varmed man här har anledning att räkna genom
en mera rationellt och effektivt bedriven skogsförvaltning.

Uppenbart är emellertid, att man icke bör forcera utvecklingen fram till
en sådan fastare skogsbiträdesorganisation. Man bör naturligtvis i största
möjliga utsträckning söka laga efter läglighet. Härvid böra stiftsjägmästarna
i sina initiativ under alla förhållanden finna det särskilt angeläget att
söka lösningar av förekommande personalfrågor i gott samförstånd med
pastoraten och alltså i frivillighetens tecken.

En icke oviktig psykologisk roll synes en namnfråga spela i detta sammanhang.
Överordnade myndigheter pläga felaktigt benämna de skogliga
biträdena »stiftsskogvaktare», oaktat lagen endast känner begreppet pastoratets
skogsbiträde». De skogliga biträdena äro valda och avlönade av pastoraten
och i främsta rummet att betrakta som deras tjänstemän. I de fall
biträdet äger skoglig utbildning, vore därför namnet »pastoratsskogvaktare >
att föredraga framför det nu brukade »stiftsskogvaktare».

Såväl vid 1948 som vid 1951 års allmänna kyrkomöten väcktes motioner
om sådan ändring av 44 § boställsordningen, att lagrummet återfinge sin ursprungliga
lydelse (motionerna nr 56 år 1948 och nr 86 år 1951). Vederbörande
kyrkomötesutskott hemställde emellertid, att motionerna icke måtte
föranleda någon kyrkomötets åtgärd (kyrkolagsutskottets betänkande nr 18
år 1948 och särskilda utskottets betänkande nr 12 år 1951). Kyrkomötena
biföl lo vad utskotten hemställt (kyrkomötesprotokollen nr 5 år 1948 och
nr 6 år 1951 ).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Ur betänkandet av kijrkolagsutskottet år 1048 må återgivas följande.

Till belysande av de problem, som äro förknippade med de ecklesiastika
skogarnas skötsel, vill utskottet omnämna, att skogsmarken till löneboställena
omfattar en sammanlagd areal av av ungefär 272 000 hektar produktiv
skogsmark fördelad på cirka 3 000 löneboställen. Virkesförrådet uppgår till
27.8 miljoner kubikmeter, oftast av synnerligen god kvalitet. Per hektar räknat
ha de ecklesiastika skogarna större virkesförråd än de enskilda skogarna.
De ecklesiastika skogarna utgöra sålunda en för landet i allmänhet
och för pastoraten i synnerhet värdefull tillgång.

Då flertalet pastorat erhålla bidrag från kyrkofonden till gäldandet av
prästlönekostnaderna och dessa bidrag till sin storlek äro beroende bl. a. av
inkomsten från boställena på så sätt att ökad inkomst från boställena i regel
medför minskat bidrag från kyrkofonden, har kyrkofonden ett betydande
intresse av att inkomsten uthålligt bibehålies eller förbättras. Förvaltningen
av boställsskogarna är därför lika mycket ett intresse för det allmänna som
för det enskilda pastoratet.

Befogenheten för stiftsnämnderna att föreskriva, att skogsbiträde skall
anställas av två eller flera pastorat gemensamt, har av flertalet stiftsnämnder
tillämpats så, att pastoraten i görligaste mån sammanförts till distrikt
av sådan storlek, att biträde kan anställas med heltidstjänstgöring. Genom
denna åtgärd ha stiftsnämnderna velat nedbringa skogsbiträdenas antal i
avsikt att i enlighet med utskottets uttalande vid 1941 års kyrkomöte erhålla
kvalificerade biträden. -—----

Med de år 1942 vidtagna ändringarna i boställsordningen avsågs icke att
göra någon principiell omfördelning av förvaltningsbefogenheterna beträffande
boställsskogarna. Stiftsnämnden och stiftsjägmästaren fingo väl ökat
inflytande på förvaltningen, men denna tillkommer alltjämt i princip
pastoraten. Utskottet har sig också bekant, att reformen i flera stift kunnat
genomföras utan friktioner, och anser sig i närvarande läge icke i stånd att
angiva, huruvida de olägenheter, som förekommit, varit av den omfattning att
en revision kan anses påkallad av stadgandena om löneboställes skog i 3 kap.
kung''1. kungörelsen den 15 februari 1935 med bestämmelser angående tilllämpningen
av ecklesiastik boställsordning. Man synes emellertid kunna förmoda,
att där reformen medfört motsättningar, stiftsnämnderna skola finna
det angeläget att verka för en utjämning. I sådant hänseende är av vikt, att
därest skogsbiträdestjänster trots sin avsedda karaktär av arvodesbefattningar
tillsättas i fastare former, pastoraten få utöva ett tillbörligt inflytande.
Med särskild styrka gäller detta om befattningshavarna tillförsäkras
pensionsrätt. Vidare är det angeläget att av den för dem gällande instruktionen
klart framgår, att de hava att betrakta pastoraten såsom sina arbetsgivare.

Med hänsyn till den korta tid som nuvarande bestämmelser gällt och till
att de, såvitt utskottet nu kunnat bedöma, riktigt tillämpade äro ändamålsenliga,
finner utskottet sig icke kunna tillstyrka, att de nu göras till föremål
för omprövning.

I betänkandet av särskilda utskottet år 1951 anfördes.

Avsikten med den år 1942 genomförda förändringen var att möjliggöra
en rationalisering av boställsskogarnas vård till bästa även för pastoraten.
Reformen skulle alltså genomföras i pastoratens eget intresse och det förutsattes,
att den skulle företagas i samförstånd med dem. Skulle den på sina
håll ha genomförts utan hänsynstagande till de enskilda pastoratens berättigade
intressen och önskemål, har detta icke skett i överensstämmelse med
lagens syfte.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som av kyrkolagsutskottet vid 1948
års kyrkomöte anfördes för ett avstyrkande av samma motion, alltjämt
giltighet. Utskottet anser sig därför ej kunna tillstyrka något förslag till
ändring av gällande bestämmelser.

Vid 1951 års riksdags höstsession framställde herr Pettersson i Ersbacken
en interpellation till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i
vilken interpellanten frågade,

1) om statsrådet vore villig att medverka till en närmare utredning av
frågan, huruvida den nuvarande ordningen beträffande förvaltningen av pastoratens
boställsskogar kunde sägas vara i överensstämmelse med de principer,
som lågo till grund för 1932 års ecklesiastika boställsordning, samt
huruvida de av stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna att tvångsvis sammanföra
flera pastorat i gemensamma skogsbiträdesdistrikt hade skett med vederbörligt
hänsynstagande till de enskilda pastoratens intressen och önskemål,
samt

2) huruvida statsrådet, om det vid en dylik utredning skulle visa sig att
stiftsnämndernas åtgärder i fråga om skogsförvaltningen icke stode i överensstämmelse
med lagens syfte, vore villig att vidta erforderliga åtgärder
för att pastoraten skulle återfå sin självbestämningsrätt i fråga om sina
skogar.

I sitt svar på interpellationen fann departementschefen, att interpellantens
första fråga måste besvaras nekande, vid vilket förhållande även svaret
på den andra frågan vore givet (andra kammarens protokoll den 13 december
1951, § 7).

Yttrandena.

Kammarkollegium samt stiftsnämnderna i Linköping och Västerås anse
den av motionärerna begärda utredningen opåkällad. Majoriteten inom
stiftsnämnden i Uppsala samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund
ifrågasätta utredning. De uppställa emellertid i någon mån andra utredningsmål
än vad motionärerna gjort. En ledamot av stiftsnämnden i Uppsala
tillstyrker utredning rörande de av motionärerna avsedda förhållandena.

Rörande 1932 års evcklesiastika boställsordning anför stystyrelsen
för Svenska pastoratens riksförbund.

Den reform av förvaltningsordningen för prästboställena, som genomfördes
år 1932, var uttryck för följande grundsatser:

1) Prästboställena äro till största delen anskaffade av vederbörande församling
själv eller donerade av enskilda personer till församlingen eller dess
kyrka för att utgöra löneförmån för församlingens prästerskap. Till mindre
del äro boställen upplåtna av staten, även i detta fall till avlöningsförmån
för viss församlings prästerskap.

2) Följaktligen skulle avkastningen av ettvart boställe användas till avlönande
av prästerskapet i den församling, som anskaffat bostället eller fått
det donerat eller upplåtet till sig.

3) Församlingen eller — om två eller flera församlingar sammanförts till
ett pastorat — detta skall självt förvalta de boställen, vilkas avkastning det
får använda till avlönande av sina präster.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

4) Då boställena äro bundna till visst ändamål, äger det allmänna kontrollera,
dels att boställena icke användas för annat ändamål, dels ock att
förvaltningen är så god, att en skälig avkastning utvinns till betalande av
lönekostnaderna. För denna kontroll har det allmänna inrättat särskilda
organ, boställs- och stiftsnämnder, i vilka såväl kyrkliga som statliga intressen
äro företrädda.

Beträffande särskilt förvaltningen av boställsskogarna, om vilka motionen
handlar, har kontrollen att tillse, alt skogsvården icke eftersätts. I
princip är denna uppgift av alldeles samma art som den uppsikt, skogsvårdsstyrelserna
utöva över enskilda skogar. Under förarbetena till boställsordningen
övervägdes att låta skogsvårdsstyrelserna överta kontrollen över
boställsskogarna. Att frågan icke löstes på detta sätt, berodde på att skogsvårdsstyrelsernas
dåvarande centralorgan, skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd, avböjde uppgiften av den grund, att skogsvårdsstyrelserna och
deras personal vid denna tid voro alltför arbetstyngda för att lämpligen
kunna åta sig ytterligare skogar.

År 1932 föreskrevs, att ettvart pastorat, som förvaltade boställsskog, skulle
anställa ett skogligt biträde. Detta biträde fick pastoratet självt utse, men
valet skulle underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. Grunden
till underställningsskyldigheten var, att man ville skapa en garanti för
att icke några direkt olämpliga biträden anställdes. Stiftsnämnden kunde
endast undanröja verkställt val, icke utse annan i den valdes ställe.

Det skogliga biträdet var sålunda en rent kommunal funktionär, som hade
pastoratsorganen till huvud- och förmän och icke alls var underställt stiftsnämndens
eller dess tjänstemäns befäl. Det var också pastoratets sak att
bestämma om ersättning till biträdet.

Lagändringen år 1 94 2 avsåg alt slärka stiftsnämndens inflytande
på skogsförvaltningen, uttalar kammarkollegium, som rörande anledningen
härtill anför följande.

Det sätt, varpå boställena förvaltas, är av intresse ej endast för vederbörande
pastorat utan ock för kyrkofonden. Därest avkastningen av boställena
samt andra präst- och kyrkomusikerlönetillgångar inom ett pastorat jämte
en utdebitering inom pastoratet intill visst av Kung], Maj:t för varje år bestämt
öretal per skattekrona icke förslå till gäldande av pastoratets prästoch
kyrkomusikerlönekostnader, skall nämligen ur fonden utgå tillskott för
täckande av bristen. Å andra sidan skall, därest förstnämnda lönetillgångar
lämna så stor behållen avkastning, att därå uppkommer överskott, sedan
berörda lönekostnader blivit täckta, till fonden inlevereras hälften av överskottet.
Fonden finansieras till större delen genom den allmänna kyrkoavgiften,
som utdebiteras på skattekronorna inom rikets alla pastorat. Det är
i följd härav uppenbarligen ett betydande allmänt intresse, att boställena
förvaltas på sådant sätt, att en god och jämn avkastning utvinnes. Med hänsyn
härtill måste pastoratens boställsförvaltning underkastas erforderlig
kontroll. Att sådan kontroll är i särskild grad påkallad såvitt angår ,skogsförvaltningen,
uttalades redan i förarbetena till boställsordningen. Det
framhölls i desamma, att beträffande boställsskogarna möjligheten att för
ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och konsumera kapitalvärden
vore avsevärt större än beträffande jordbruken och att en dylik
kapitalkonsumtion i fråga om skogen medförde större och mera svårbotade
skador än i fråga om jordbruken.

Initiativet till lagändringen 1942 togs av stiftsnämnden i Uppsala, som
närmare påvisade olägenheterna ur skogsvårdssvnpunkt av de tidigare gäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

lande bestämmelserna. Dessa bestämmelser hade sålunda bl. a. medfört, att
stiftsnämnden ofta nog nödgats såsom skogsbiträde godtaga en person, som
varit mindre lämplig för uppdraget, ävensom att skogsbiträdesbefattningarna
i betydande utsträckning blivit utpräglade bisysslor, som fått stå tillbaka
för biträdenas andra arbetsuppgifter. Den av stiftsnämnden i Uppsala
uttalade uppfattningen delades av flertalet övriga stiftsnämnder och myndigheter.

Genom reformen vanns i huvudsak, att stiftsnämnden fick möjlighet tillse
att uppdraget i fråga om skogsskötseln blev anförtrott åt en härför väl
skickad person, som erhöll ett skäligt arvode, samt att ett skogsbiträde
kunde anställas för flera pastorat, varigenom biträdet kunde bliva heltidsanställt.
Pastoraten fingo emellertid alltfort genom val utöva inflytande vid
tillsättningen. Vidare bereddes — enligt tillämpningsföreskrifterna till boställsordningen,
3 kap., A, 1 § — pastoraten tillfälle att yttra sig beträffande
tillsättning av skogsbiträde gemensamt för flera pastorat (bildande av s. k.
skogsbiträdesdistrikt), beträffande biträdes avlöning och tjänstgöringsförhållanden
m. m. Slutligen må erinras om pastoratens rätt att i de särskilda
fallen genom besvär få stiftsnämndens beslut i ämnet underställda Kungl.
Maj :ts prövning.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund yttrar i fråga om 1942 års
reform.

Reformen avsåg — om man tar hänsyn endast till den del, vari riksdagen
medverkade och som innefattade ändring i 44 § ecklesiastik boställsordning
— icke mer än att pastoraten skulle kunna sammanföras till distrikt
med gemensamt skogligt biträde. Detta sammanförande fick till följd, att
föreskrifter måste meddelas för det fall, att pastoraten inom ett distrikt
icke blevo eniga om valet av skogsbiträde eller om avlöningen till biträdet.
Föreskriften innebar, att avgörandet i sådana fall lades i stiftsnämndens
hand.

I förarbetena till reformen betonades, att det icke var fråga om att förringa
skogsbiträdesbefattningens kommunala karaktär. Även efter reformen
äro biträdena enligt lagen att anse som arvodestagare och ej som löntagare.

Även om införandet av gemensamma skogsbiträden i viss mån inskränkte
pastoratens rörelsefrihet vid skogsförvaltningen, så är det dock de efterföljande
administrativa bestämmelserna och — i några stift sättet för reformens
genomförande — som väckt det missnöje, varom i motionen talas.
Dessa bestämmelser förvandlade nämligen i realiteten skogsbiträdena från
pastoratens till stiftsnämndens tjänstemän. Det må blott erinras om att
enligt dessa bestämmelser stiftsnämnden har att »bestämma de arbetsuppgifter,
som av skogsbiträdet skola för pastoratens räkning fullgöras». Stiftsnämnden
bemyndigades också att utfärda arbetsordningar för skogsbiträdena.

Rörande verkningarna av 1 9 4 2 års författningsändringar
samt behovet av utredning härom anför kammarkollegiet.

Den av statsmakterna år 1942 beslutade lagändringen åsyftade en bättre
kontroll av skogsbiträdespersonalens kompetens samt duglighet och intresse
för uppgiften. Skogsbiträdet är emellertid fortfarande anställt hos pastoratet
och verkställer utstämplingar för dess räkning enligt planen samt
övervakar utförandet av beslutade skogsvårdsåtgärder. Pastoratet får självt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

besluta försäljning, skogsavverkning och skogsvårdsåtgärder samt tillgodogöra
sig den resterande skogsavkastningen. EU pastorat med intresse för
att på bästa sätt förvalta skogarna kan svårligen ha blivit lidande på 1942
års reform.

Stiftsnämndens ökade inflytande på utseendet av slcogsbiträdena innebar
en modifikation av 1932 års lagstiftning men kan enligt kollegiets mening
icke betecknas såsom stridande mot dess princip om pastoratsförvaltning
av skogen. Den effektivisering av skogsvården, som 1942 års lagändring
avsåg att medföra, var av intresse för såväl det allmänna som pastoraten.
Det torde icke kunna med fog göras gällande, att de åsyftade fördelaktiga
verkningarna för skogsvården skulle ha uteblivit. Att under sådana omständigheter
nu företaga en utredning rörande den principiella betydelsen av
1942 års lagändring förefaller knappast vara av praktiskt värde.

Stiftsnämnderna i Linköping och Västerås redogöra i sina avstyrkande
yttranden för nämndernas erfarenheter av gällande ordning.

Majoriteten inom stiftsnämnden i Uppsala anser den begärda utredningen
i sak otillräckligt motiverad. Emellertid anför nämnden vidare följande.

Vid ett ställningstagande för eller emot en utredning synes man emellertid
ej böra förbigå den opposition som, främst inom vissa pastoratsförbund,
kommit till synes i denna angelägenhet. En förutsättning för att en utredning
i dessa frågor skulle få någon mening måste emellertid vara, att den
lades upp på ett sätt som medgåve en allsidig belysning av möjligheterna
att inom ramen av 1932 års lagstiftning åstadkomma en tillfredsställande
hushållning med de ecklesiastika skogstillgångarna. Direktiven borde sålunda
jämväl omfatta uppdrag att undersöka, vilka anledningarna varit till
det initiativ till ändring av boställsordningen som togs 1941 samt till det
sätt, varpå de nya lagbestämmelserna i vissa stift tillämpats. Den nya ordningens
inverkan på boställsskogarnas skötsel och tillstånd borde härvid
även belysas i den mån så utredningsmässigt vore möjligt.

Enär det ofta gjorts gällande att pastoratens självbestämmanderätt blivit
obehörigen inskränkt genom det sätt, varpå 1942 års lagändringar tillämpats,
borde även sådana frågor vid en eventuell utredning uppmärksammas.

Stiftsnämnden har för sin del intet att erinra emot att en utredning kommer
till stånd, dock endast under förutsättning, att ramen för densamma
vidgas på sätt här angivits.

Eu ledamot av stiftsnämnden i Uppsala yttrar bl. a.

Olust och missnöje hava i olika sammanhang kommit till uttryck i fråga
om tillämpningen i vissa fall av 1942 års lagstiftning. Vilken grund denna
missnöjesyttring än må hava, måste det ur alla synpunkter anses önskvärt
för att icke säga nödvändigt, att varje åtgärd tillvaratages, som är ägnad att
befordra ett gott och förtroendefullt samarbete mellan de olika myndigheter,
som hava att — var och en med sitt uppdrag — handhava den ecklesiastika
boställsförvaltningen.

Den av motionärerna begärda utredningen förefaller vara en sådan åtgärd.
Man kan förmoda, att genom en sådan utredning klargörande principer
och riktlinjer skulle framkomma, ägnade att undanröja de olika uppfattningar
i fråga om lagstiftningens mål och medel, som hittills kommit
till uttryck.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anför slutligen.

Då pastoratets tidigare förvaltning av boställsskogarna självfallet huvudsakligen
utövades genom skogsbiträdet, har följden av att detta ställts un -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

der stiftsnämndens befäl blivit, att i realiteten själva boställsförvaltningen
helt eller delvis övergått från pastoraten till stiftsjägmästaren. I ett ytterlighetsfall
— som visserligen icke sanktionerats av vederbörande stiftsnämnd
— har det t. o. in. gått så långt, att pastoratets befattning med boställsskogarna
inskränkts till att då och då ta emot postanvisningar från
skogsbiträdet å skogsavkastning, som detta utvunnit ur pastoratets boställsskogar
utan att pastoratet ens haft möjlighet att kontrollera beloppens
riktighet, långt mindre inverka på hur förvaltningen skedde.

I praktiken ha de nya föreskrifterna fallit mycket olika ut. I ett antal
stift, där stiftsnämnd och stiftsjägmästare haft förståelse för värdet av
kommunal självstyrelse, har reformen genomförts med mjukt handlag och
i samförstånd med pastoraten. I dessa stift har missnöjet med reformen
icke framträtt så starkt. I andra stift, där vederbörande myndigheter icke
beaktat värdet av den kommunala självstyrelsen, har reformen genomförts
med mindre hänsynstagande till pastoratens önskemål. I dessa stift har
missnöjet med reformen varit och är ännu mycket utbrett bland pastoratens
medlemmar och självstyrelseorgan. Det var sålunda detta missnöje,
som gav den första stöten till bildande av pastoratsförbunden. Vidare har
ett stort antal överklaganden av stiftsnämndernas beslut i hithörande frågor
förekommit. Samarbetet mellan stiftsjägmästaren och pastoratsorganen,
vilket i de flesta stiften är gott, har i de stift, som nu äro i fråga, lidit
och är i något fall praktiskt taget obefintligt. Detta är så mycket mera beklagligt,
som ju villkoret för att ett gott skogligt resultat skall nås, är att sådant
samarbete kan ske i en anda av samförstånd och endräkt.

En annan följd av 1942 års reform har blivit, att boställsförvaltningen i
hög grad fördyrats. Detta kan kanske anses vara en naturlig följd av utvecklingen,
i den mån kostnadsökningen nämligen beror på ökade utgifter
för skogsbiträdenas avlöning och pensionering. Men till stor del beror ökningen
på att skogsbiträdena ha stora distrikt, inom vilka de måste resa.
Detta drar med sig kostnader för resor och traktamenten — i stor utsträckning
för tjänstebilar. Resorna ta f. ö. i anspråk en mycket betydande del av
skogsbiträdenas tid, varigenom den effektiva arbetstiden i åtskilliga fall
blir liten.

Allt som allt ha kostnaderna för skogsförvaltningen mångdubblats genom
1942 års reform.

Styrelsen är för sin del av den meningen, att det nuvarande tillståndet är
otillfredsställande och att i varje fall tillämpningsföreskrifterna höra ändras.
Därvid bör eftersträvas att — utan eftersättande av kraven på god
skogsvård och på kontroll över förvaltningen — den kommunala självstyrelsens
grundsatser på detta område komma till sin rätt. Hur i övrigt detaljerna
böra utformas svnes höra bli föremål för utredning och överväganden.

Utskottet.

År 1942 ändrades 44 § 19152 års ecklesiastika hoställsordning samt tillämpningsföreskrifterna
till boställsordningen. Verkningarna av dessa ändringar
ha enligt motionärernas uppfattning blivit av den art, att de knappast kunna
sägas stå i överensstämmelse med principerna i boställsordningen. Närmare
utredning i ämnet påkallas i motionen.

Enligt boställsordningen skall ecklesiastikt löneboställe förvaltas av pastoratet.
Vid sin förvaltning har pastoratet emellertid alt iaktaga de särskilda
förvaltningsbestämmclser som finnas intagna i boställsordningen. Dessa in -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

ledas, såvitt rör löneboställes skog, med den av motionärerna berörda 44 §.
I sin ursprungliga lydelse innehöll paragrafen huvudsakligen endast att
för skötseln av skogen skulle hos pastoratet vara anställd en person med
skoglig utbildning samt att valet av detta skogsbiträde skulle för prövning
och godkännande underställas stiftsnämnden. Enligt de år 1935 utfärdade
lillämpningsbestämmelserna till boställsordningen skulle val av skogsbiträde
i regel avse en tid av högst två år i sänder.

Författningsändringarna år 1942 åsyftade att till gagn för skogsvården
stärka stiftsnämndens inflytande på förvaltningen av boställsskog. 1 detta
syfte upptogos i 44 § boställsordningen stadganden om behörighet för nämnden
att sammanföra två eller flera pastorat till ett distrikt med gemensamt
skogsbiträde, att i vidare mån än tidigare pröva vem som skall anställas såsom
skogsbiträde samt att bestämma arvode till biträdet. Ändringarna i
tillämpningsbestämmelserna följde i stort sett riktlinjer som angåvos i propositionen
om ändring i boställsordningen och som av riksdagen lämnades
utan erinran. Genom de ändrade tillämpningsbestämmelserna gavs åt stiftsnämnd
vidsträckt bestämmanderätt även i avseende å skogsbiträdes anställningstid,
arbetsuppgifter, boningsort, entledigande m. m. Innan beslut fattas
i nu berörda frågor skall dock pastoratet i allmänhet lämnas tillfälle
yttra sig.

I motioner vid 1948 och 1951 års kyrkomöten hemställdes om åtgärder för
att pastoraten skulle återfå den befogenhet i fråga om boställsskogarna som
varit dem given i 1932 års boställsordning. Motionerna föranledde icke någon
kyrkomötets åtgärd.

Nu föreliggande motion synes vara av mera begränsad räckvidd än nyssnämnda
motioner. Huruvida de år 1942 införda författningsbestämmelserna
i och för sig äro stridande mot boställsordningens huvudprinciper och alltså
till äventyrs böra slopas, torde nämligen icke i första hand vara vad motionärerna
önska få utrett. En utredning härom skulle f. ö. — såsom antytts
av stiftsnämnden i Uppsala — med nödvändighet behöva klarlägga också
möjligheterna att inom ramen av 1932 års lagstiftning i dess ursprungliga
gestaltning åstadkomma en sådan hushållning med de ecklesiastika skogstillgångarna
att behovet av de år 1942 genomförda författningsändringarna
bortfölle. Utskottet vill icke föreslå en skrivelse till Kungl Maj :t med hemställan
om en så vittfamnande utredning.

Vad motionärerna med styrka hävda är däremot att tillämpningen av 1942
års bestämmelser icke varit tillfredsställande. Principen att pastoratet innehar
förvaltningsbefogenhelen beträffande boställsskog anses ha inom stora
delar av stiftsnämndernas förvaltningsområden mer och mer negligerats.
Vidare uppgives i motionen, att ett antal stiftsnämnders handhavande av
sina befogenheter att sammanföra flera pastorat till ett skogsbiträdesdistrikt
knappast skett med vederbörligt hänsynstagande till de enskilda pastoratens
berättigade intressen och önskemål.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

I vad mån de av motionärerna angivna bristerna vid tillämpningen av
boställsordningen äro av allvarligare art synes vanskligt att avgöra. Utskottet
vill erinra om några tidigare bedömanden av spörsmålet. Kyrkolagsutskottet
vid 1948 års kyrkomöte ansåg sig icke i stånd att angiva, huruvida de olägenheter
av 1942 års reform som förekommit varit av den omfattning, att en
revision av tillämpningsbestämmelserna kunde anses påkallad. Särskilda utskottet
vid 1951 års kyrkomöte uttalade att, om 1942 års reform på sina
håll skulle ha genomförts utan hänsynstagande till de enskilda pastoratens
berättigade intressen och önskemål, detta icke hade skett i överensstämmelse
med lagens syfte. Chefen för ecklesiastikdepartementet anförde vid
1951 års riksdags höstsession i interpellationssvar till herr Pettersson i
Ersbacken, att han icke funnit någon anledning misstänka, att den nuvarande
ordningen beträffande förvaltningen av boställsskogarna icke skulle
— i de hänseenden, som interpellanten närmast syntes åsyfta — stå i överensstämmelse
med de principer, som låge till grund för den gällande boställsordningen.
Ej heller, uttalade departementschefen, kände han till något
fall, då de av stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna att tvångsvis sammanföra
flera pastorat i gemensamma distrikt skulle ha skett utan vederbörligt
hänsynstagande till de enskilda pastoratens intressen och önskemål. Om
så likväl förekommit, hade givetvis rättelse i första hand bort sökas genom
fullföljd av talan i vederbörlig ordning mot ett dylikt beslut. Departementschefen
förklarade sig följaktligen icke vilja medverka till en av interpellanten
begärd utredning, motsvarande den varom hemställts i förevarande
motion. Självklart vore emellertid, att departementschefen även i fortsättningen
skulle med uppmärksamhet följa detta spörsmål.

Enligt utskottets uppfattning berör motionen frågor av stor betydelse för
en god skötsel av pastoratens boställsskogar. Den i motionen återgivna uppfattningen,
att sammanförande av pastorat till ett skogsbiträdesdistrikt
mångenstädes skulle ha varit till skada ur ekonomisk synpunkt, torde visserligen
knappast uppbäras av en allmän opinion bland pastoraten. Att
i vissa fall motsättningar mellan stiftsnämnd och pastorat beträffande skogsförvaltningen
förekommit är dock ovedersägligt. Detta förhållande synes utskottet
beklagligt, bl. a. emedan det kan medföra risk för att pastoratens
intresse för förvaltningen kan försvagas. Här antydda olägenheter torde likväl
vara begränsade till ett fåtal stift. De synas icke vara av sådan storlek,
att en särskild utredning om tillämpningen av boställsordningen kan anses
nödvändig. Utskottet vill emellertid understryka betydelsen av att stiftsnämnderna
— såsom 1948 års kyrkolagsutskott ansåg sig kunna förmoda —
skola finna det angeläget att verka för en utjämning av möjligen förekommande
motsättningar. Utskottet anser det också vara av synnerligt värde, att
chefen för ecklesiastikdepartementet såsom framgår av hans ovannämnda
interpellationssvar har sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 145, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Albert Hermansson,
Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo, Sten, John Johansson och Spetz;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, St j är ne, Ericsson
i Sörsjön, Åhman, Jansson i Aspeboda, Andersson i Ryggestad och Nilsson i
Bästekille*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523133