RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 30

18—22 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 18 november.

Svar på interpellation av fru Boman ang. avskaffande av kafferansoneringen
..................................

Sid.

Tisdagen den 21 november.

Svar på interpellation av herr Hansson i Skediga ang. motorfordonsförordningens
bestämmelser om framförande av traktortåg å

allmän väg ............................................ 9

Interpellation av herr Nyberg ang. befordrings- och löneförhållandena
vid de militära musikkårérna.............................. 10

Onsdagen den 22 november.

Svar på interpellationer av:

Herr Staxäng ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra

Sverige, som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen .... 12

Herr Håstad ang. utbetalning av de s. k. tyskmedlen .......... 18

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea...... 21

Ändring av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m............. 36

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen .................... 52

Kamrarnas skiljaktliga beslut beträffande lag om gräns mot allmänt

vattenområde, in. in..................................... 66

Komplettering med skog av fastigheter, vilkas skogsinnehav minskats
genom kraftledningsgator ............................ 70

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav .................... 71

Interpellation av herr Senander ang. kompensation till folkpensionärerna
för dyrtiden...................................... 89

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr .‘JO.

Nr 30.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 16, ang. överenskommelse om varuutbytet
med Schweiz m. m................................. 20

Statsutskottets utlåtande nr 205, ang. lönegradsplacering av viss eldarpersonal
m. ......................................... 21

— nr 206, ang. kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea. ... 21

■— nr 207, ang. riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap inköp

och lagring............................................ 36

— nr 208, ang. försvarets högsta ledning...................... 36

— nr 209, ang. utgifter å tilläggsstat I (utrikesdepartementet) .... 36

— nr 210, ang. d:o (handelsdepartementet) .................... 36

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. tillfälliga tillägg å löner och

pensioner vid riksdagens verk ............................ 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. ändring av lagen ang. lösdri vares

behandling, m. m................................. 36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändringar i ecklesiastika

boställsordningen ...................................... 52

— memorial nr 27, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lag

om gräns mot allmänt vattenområde, m. m................. 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 54, ang. komplettering med skog av fastigheter,
vilkas skogsinnehav förminskats genom kraftledningsgator 70

— nr 55, ang. förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från

det allmännas och juridiska personers skogsinnehav .......... 71

Lördagen den 18 november 1950.

Nr 30.

Lördagen den 18 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Hildur Ericsson
från Luleå på grund av yrselsjukdom
(Morb. reucére) är oförmögen till
arbete under två veckor från 17 november
1950.

Stockholm den 17 november 1950.

G. Ahlberg,
leg. läk.

Kammaren beviljade fru Ericsson i
Luleå ledighet från riksdagsgöromålen
från den 17 innevarande november tills
vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. avskaffande
av kafferansoneringen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Boman frågat mig om
regeringen planerar att avskaffa kafferansoneringen.
Till svar på interpellationen
vill jag nämna följande.

Det råder säkerligen inga delade meningar
om de olägenheter, som kafferansoneringen
medför i form av besvär
och kostnader för handeln och även
för myndigheterna, .lag kan alltså försäkra
fru Boman att jag lika gärna
som hon ser att den kan upphävas.

Det är emellertid flera faktorer, som
här måste beaktas. Dessa iiro framför
allt den inverkan, som ett slopande av

ransoneringen skulle få på konsumtionens
storlek, och våra valuiamässiga
möjligheter att köpa de erforderliga
kaffekvantiteterna. Fru Boman säger i
sin interpellation att kaffepriset blivit
så högt nu sedan subventioneringen
bortfallit, att några ytterligare konsumtionsbegränsande
åtgärder inte behövas.
Jag är tyvärr inte lika säker som fru
Boman på den saken. Jag vill nämna
att konsumtionen av kaffe inom ransoneringens
ram före den i dagarna beslutade
höjningen av ransonen motsvarade
ca 35 000 ton per år och den fria
försäljningen av minaskaffe 3 000 å
4 000 ton, eller tillhopa ca 39 000 ton
per år. Till jämförelse kan nämnas att
importen var 52 000 ton år 1938 och
50 000 ton år 1946, d. v. s. det år då
kaffet senast fick säljas fritt. Den nu
beslutade höjningen av ransonen motsvarar
en konsumtionsökning för det
ransonerade kaffet av cirka 5 000 ton
per år men kommer å andra sidan säkerligen
att medföra en väsentlig
minskning av försäljningen av fritt
kaffe.

Jordbruksnämnden har försökt att
uppskatta vad ett slopande av kafferansoneringen
skulle få för effekt på
konsumtionen. Nämnden har därvid
räknat med att konsumtionen per invånare
skulle komma att stiga en del i
förhållande till hittillsvarande nivå
men dock stanna ungefär 20 procent
under 1938 års. Enligt denna beräkning,
som nog är ganska försiktig, skulle den
totala kaffekonsumtionen vid ett slopande
av ransoneringen komma att
stiga till omkring 47 000 ton. Härtill
kommer emellertid att kaffehandelns
lager för närvarande äro synnerligen
små. Ett slopande av ransoneringen
skulle därför med all säkerhet få till
följd en allmän lagerökning. Detta lagerökningsbehov
har jordbruksnämn -

Nr 30.

Lördagen den 18 november 1950.

Svar på interpellation ang. avskaffande av kafferansoneringen.

den uppskattat till lägst 7 000 ton under
det första ransoneringsfria året.
Härvid har man tagit hänsyn till att
även konsumenterna nog i eu del fall
skulle göra vissa lagringsköp.

Totalt skulle alltså enligt dessa beräkningar
ett slopande av kafferansoneringen
medföra en ökning av kaffeimporien
till omkring 55 000 ton. Man
måste då ställa frågan om vi valutamässigt
kunna klara en sådan import.
Eftersom vår kaffeimport till nära 90
procent kommer från Brasilien kan
man nog i det här sammanhanget uteslutande
hålla sig till våra betalningsförhållanden
med detta land. En import
av ungefär 50 000 ton kaffe från
Brasilien skulle vid nuvarande importpris
fob Brasilien kosta ungefär 300
miljoner kronor, varav drygt 40 miljoner
kronor komma på lagerökningen.
Vår export till Brasilien beräknas i år
till närmare 250 miljoner kronor, och
det är nog ovisst om den blir avsevärt
större under år 1951. Enbart en fri kaffeimport
skulle alltså kunna medföra
ett underskott i handelsbalansen på ungefär
50 miljoner kronor. Enligt det betalningsavtal
som nu gäller med Brasilien
ha vi s. k. överdragningsrätt intill
ett belopp av 72 miljoner kronor.
Blir importöverskottet större kan det
däremot föranleda krav på dollarbetalning.
Om underskottet främst betraktas
som en engångshistoria med hänsyn till
behovet av lagerökning, skulle det därför
nog inte behöva inge några större
betänkligheter. Under den allra sista
tiden har emellertid en ny faktor komplicerat
situationen. Det förhåller sig
nämligen så att USA infört vissa restriktioner
i fråga om försäljning av bomull.
Dessa kunna komma att innebära
att Sverige nödgas täcka en stor del av
sitt bomullsbehov i Brasilien och att
härför ta i anspråk en stor de! av exportinkomsterna.
Situationen är således
för dagen mycket oklar.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga att jag är ense med fru Boman om

det önskvärda i och för sig att kafferansoneringen
skall hävas snarast. Med
hänsyn bl. a. till att det ännu är oklart
hur importsituationen för bomull kan
komma att gestalta sig bör man emellertid
enligt min mening vänta en tid
med ett ställningstagande till kafferansoneringens
fortsatta bestånd. Under
denna tid bör man emellertid tillvarata
de möjligheter, som kunna finnas att
höja ransonerna. Jag vill erinra om att
ett stort steg i denna riktning redan
har tagits. Genom en sådan successiv
mildring av ransoneringen vinner man
också den fördelen, att man kan undvika
den belastning som en lageruppbyggnad
i ett sammanhang upp till behovet
vid fri förbrukning skulle innebära.

Jag vill till slut anmärka att jag i
milt resonemang inte tagit någon hänsyn
till eventuella förändringar i kaffepriset.
Skulle detta sjunka, blir det
endast lättare att snart häva ransoneringen,
medan en prisstegring måste
försvåra ransoneringens avveckling.
Några spådomar i den ena eller andra
riktningen avstår jag ifrån.

Med det sagda anser jag inig ha besvarat
interpellationen.

Vidare anförde:

Fru BOMAN: Herr talman! Jag vill till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack
för svaret på interpellationen. Jag vill
också uttrycka min glädje alldeles särskilt
över att statsrådet har en så positiv
inställning till upphävandet av kafferansoneringen,
och vi hoppas komma
att få se denna inställning omvandlad
i praktiska resultat.

Om man ser på siffrorna är det uppenbart,
att den skillnad i konsumtion
som kan föranledas av ett ransoneringsupphävande
är ganska obetydlig.
När vi för närvarande ha en konsumtion
av mellan 42 000 och 43 000
ton per år och jordbruksministern räk -

Lördagen den 18 november 1950.

Nr 30.

Svar på interpellation

nar med att ett slopande av ransoneringen
sknlle öka konsumtionen till ca
47 000 ton, så innebär ju detta en stegring
med något mindre än 10 procent.
Det är alltså inte »kaffemostrarna» som
sitta emellan, utan det är •— som jag
i interpellationen sökte påvisa •— svårigheterna
för husmödrarna, för de affärsanställda
och för affärsinnehavarna
och allt det trassel och merarbete, som
en ransonering alltid medför.

En kategori som faktiskt är beroende
av kaffet är skogsarbetarna. Om man
säger att skogsarbetarna också ha en
större tilldelning än andra, så är detta
delvis sant, men om en skogsarbetare
skall få extra tilldelning av kaffe, måste
han kunna redovisa att han bor borta.
Om han har möjlighet att komma hem
på kvällen och ligga i sin bostad, får
han däremot ingen extra tilldelning.
Jag undrar om herr statsrådet tror att
man dricker kaffe när man sover! Det
är väl ändå under den tid man arbetar
som man behöver kaffet. Den extra tilldelningen
borde alltså utgå till alla
skogsarbetare.

Ransoneringen bör inte få fortsätta
en minut längre än det är absolut nödvändigt,
och jag är glad över att herr
statsrådet deklarerade samma synpunkt
på den frågan här i dag. Sedan jag frågade
herr statsrådet om kafferansoneringens
eventuella upphävande har jag
från kaffehandlarhåll blivit underrättad
om att det minaskaffe, som skall
komma härnäst, alltså den sändning
som nu är på väg, skulle vara av bättre
kvalitet än den vi hittills fått; det
skulle vara santoskaffe av rätt hög kvalitet.
Jag har inte möjlighet att vare
sig bekräfta eller dementera denna uppgift,
men om så skulle vara fallet, få
vi inte då en större svårighet än den
vi haft hittills?

Om det fria kaffet skulle bli av i det
närmaste samma kvalitet som det ransonerade,
kunna vi då komma ifrån
den komplikationen, att man faktiskt
skulle kunna misstänka manipulationer

ang. avskaffande av kafferansoneringen.

med kaffet? Jag tycker inte att våra detaljhandlare
gjort sig förtjänta av att
ens skuggan av en sådan misstanke
skulle falla över dem som att de skulle
ha möjlighet att blanda det fria kaffet
med ransonerat kaffe. Något sådant
borde de gå fria ifrån. År det så att det
kaffe som är på väg hit i det närmaste
är likvärdigt med det vi ha, då tycker
jag vi ha ännu större anledning att så
snart som möjligt upphäva ransoneringen.
Och jag höll på att säga: I så
fall kan man nästan påstå att kafferansoneringen
upphäver sig själv, tv då
köper man givetvis det fria kaffet.

Det avgörande motivet för jordbruksministern
när det gäller bibehållandet
av kafferansoneringen i dag är uppenbarligen
inte längre våra svårigheter
att betala kaffet utan svårigheten för
vår handel att få pengarna att räcka till
både kaffehandel och import av bomull.
Jag kan inte yttra mig om hur pass
avgörande detta argument är, och jag
ville gärna fråga statsrådet om vilka
skäl som föranlett amerikanarna att
kvotera sin bomullsexport eller försvåra
vår import av bomull. Ha vi inte några
möjligheter att t. ex. köpa från andra
länder? Vi ha tidigare köpt bomull
även från andra håll, och dessa möjligheter
finnas väl fortfarande? En annan
fråga jag gärna vill göra är: Kunna vi
inte köpa kaffe för pund möjligen?
Kanske importörerna själva i så fall
kunde klara saken, om de finge större
rörelsefrihet.

Försiktighet är naturligtvis bra, men
överdriven försiktighet är inte alltid
nyttig utan rent av skadlig. Och vi ha
tidigare erfarenheter av att vissa
olycksprofetior, som framförts från regeringshåll
beträffande avskaffande av
ransoneringar, inte ha hållit streck. Utvecklingen
har inte följt de banor som
pessimisterna dragit upp, och det är
skäl att framhålla att man måste vara
beredd att ta eu del risker. Att kafferansoneringen
bör slopas äro jordbruksministern
och jag överens om. Vi

Nr 30.

Lördagen den 18 november 1950.

Svar på interpellation ang. avskaffande av kafferansoneringen.

skilja oss på den punkten att jag vill
ha en handling snabbare än statsrådet,
och det bottnar för mitt vidkommande
i att jag tror mera på vanligt, enkelt
folks sunda förnuft i detta fall än på
de uppgjorda prognoserna. Jag vet också
med säkerhet att det stora flertalet
familjer inte längre är i det läget, att
man köper onödigt mycket kaffe eller
rusar i väg i något slags hamstringsfeber.

Blir kaffet en kostnadsfråga och inte
längre en ransoneringsfråga, är jag
övertygad om att detta också kommer
att ha återhållande verkan. Man ser att
under de senaste dagarna av en ransoneringsperiod
för kaffe är det oerhört
många människor, som ha kaffe innestående
och som de då köpa ut. De ha
inte behövt det, och det är inte så säkert
att de behöva det då heller — men
ingenting får ju förfaras som är ransonerat!
Blir det däremot en kostnadsfråga,
så att jag skall ta hänsyn till vad
jag har råd med, är det givet att de
människor som inte konsumera kaffe
— det finns rätt många sådana också —
avstå från att köpa kaffe. Jag tror alltså
fortfarande att priset i dag skulle ha
återhållande verkan. Mitt hopp är att
lagerökningen, som statsrådet talade
om och som jag förstår är nödvändig,
så snart som möjligt må medge att
handeln med kaffe blir fri.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
än en gång uttala mitt tack till herr
statsrådet, som har tagit del av mina
synpunkter och även besvarat min
fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Skillnaden mellan fru Bomans uppfattning
och min är väl kort och gott den,
att jag anser försiktigheten bjuda, att
man i detta läge avvaktar utvecklingen
innan man binder sig för en åtgärd
som har ganska långsiktiga verkningar,

medan fru Boman anser, att man kan
vara djärvare eller jag kanske får säga
litet mera lättsinnig.

Fru Boman gick in på det som är det
avgörande i detta fall, vårt handelsutbyte
med Brasilien, och vilka prognoser
man kan ställa för detta. Som det
påpekats i interpellationssvaret hade
vi det tidigare så enkelt upplagt, att
allt vad vi kunde sälja till Brasilien
gick i avräkning mot vår kaffeimport.
Under innevarande år ha vi haft vissa
specialbeställningar på fartyg, vilket
har vägt tungt i vårt exportvärde, men
man har ingen garanti för att dessa
beställningar komma tillbaka som en
permanent företeelse framöver. Vi ha
ändå satsat på att vi skulle kunna hålla
samma export till Brasilien som under
det gångna året, men nu tillkommer den
omständigheten att bomullsskörden i
Förenta staterna om inte slagit fel så
dock blivit väsentligt reducerad. Man
räknar där med en nedgång i skörden
från 16 till 10 miljoner balar bomull,
och det har självfallet inverkat på Förenta
staternas möjligheter att exportera.
Dessutom pågår det som alla veta
en markerad upprustning och beredskapslagring
ute i världen, och det ger
bland annat utslag på en sådan standardråvara
som bomull. Den lilla tilldelning
vi ha fått från Förenta staterna
är ungefär en femtedel av importen
under föregående år, och om ingen
ändring sker måste vi därför söka skaffa
denna nödvändiga vara från andra
håll, och då kommer i första hand Brasilien
i blickpunkten.

Det är dessa synpunkter som äro avgörande.
Konsumtionsökningen vid ett
hävande av kafferansoneringen skulle
måhända kvantitetsmässigt stanna vid,
kanske inte 10 procent som fru Boman
tror, men låt oss säga 15 procent. Vi
konsumera nu 40 000 ton plus en viss
kvantitet fritt kaffe, som kanske uppgår
till 5 000 ton. Det är emellertid ett
faktum att vi konsumerade 50 000 ton
år 1946 och 52 000 ton år 1938, och vi

Lördagen den 18 november 1950.

Nr 30.

Svar på interpellation

ha haft en ganska väsentlig befolkningsökning
sedan 1938.

Man måste dessutom ta hänsyn till
lagersituationen. Det har beräknats att
handeln behöver ett buffertlager på
7 000 ton för att klara en fri marknad,
och det innebär vid dagspris en valutautgift
på mellan 40 och 50 miljoner
kronor. Det rör sig alltså om stora
summor.

Alla dessa omständigheter ha föranlett
oss att säga, att det nu är för
tidigt att definitivt avveckla ransoneringen.
Låt oss vänta litet längre och
se hur utvecklingen ter sig. Då ha vi
andra och säkrare möjligheter för en
bedömning.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att få deklarera min
uppriktiga tillfredsställelse över att
denna interpellation har kommit till
stånd. Så långt är jag ense med den
ärade interpellanten, och i stort sett är
jag också tillfredsställd med det tack
hon frambar här. Det var emellertid
en sak som gjorde mig betänksam. Det
var fru Bomans uppgift att det skulle
finnas möjligheter för detaljhandlarna
att blanda ihop minaskaffe med den
ransonerade varan. År det möjligt att
sådant tal föres, då beklagar jag verkligen
förhållandet. Jag vill i detta hänseende
frita åtminstone de norrländska
detaljhandlarna. I Norrland finns det
ingen möjlighet till sådant fusk, ty där
säljs det ransonerade kaffet till hundra
procent paketerat, och likadant är det
med det fria kaffet. Kanhända det i
Stockholm — det är kanske där fru
Boman har inhämtat upplysningar —
går att blanda ihop de olika sorterna,
men på landsbygdens detaljhandlares
vägnar ber jag att på det kraftigaste få
protestera mot den insinuation, som
har framkastats här.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag är uppriktigt
ledsen att jag inte kunnat tala

ang. avskaffande av kafferansoneringen.

så att herr Jacobson kunnat förstå mig.
Jag är den sista som skulle vilja insinuera
detta, och jag tror jag sade ganska
uttryckligt, att vi skola skona detaljhandlarna
från skuggan av en sådan
misstanke. Det finns ingen anledning
att tala om att sådant har skett, och det
finns ingen som har sagt det. Om vi
däremot skulle få ett fritt kaffe, som i
smakhänseende är nästan jämbördigt
med det ransonerade, då veta både
herr Jacobson och jag hur lätt det
skulle ligga till hands att en misstanke
toge gestalt i ord. Det är sådant som
man inte har möjlighet att kontrollera,
och om vi ha två sorters kaffe som äro
nästan likvärdiga, skulle jag därför
vilja rekommendera att kafferansoneringen
upphäves, så att inte ens skymten
av en misstanke snuddar vid detaljhandeln.

Jag skall gärna skriva under en deklaration
för våra detaljhandlare både
i Norrbotten och annorstädes. Jag vet
ingen som har sagt, att någonting sådant
skulle förekomma, och jag framhöll,
att vi inte vilja ha det sagt eller
ens tänkt.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag tror det hade varit lyckligare
om denna fråga rörande möjligheterna
för detaljisterna att sälja fritt
kaffe mot kuponger inte alls förts på
tal i kammarens debatt i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs den av herr Adolfsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående utökning av antalet
prisorter, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 30.

Lördagen den 18 november 1950.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jönsson i
Rossbol vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående överenskommelsen
om införande av exportavgifter
å trävaror och pappersmassa.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ G.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående avstyckning
av tomter och uppförande av bostäder
inom icke planlagda områden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
om varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz in. in.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
in. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

208, i anledning av väckt motion
angående försvarets högsta ledning;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning angående tillfälliga
tillägg å löner och pensioner för vissa
befattningshavare och pensionstagare
vid riksdagens verk;

andra lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400);
och

nr 27, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, med anledning av väckta motioner
om komplettering med skog av
sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar; och

nr 55, med anledning av väckta motioner
om förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav.

Tisdagen den 21 november 1950.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. motorfordonsförordningens bestämmelser om fram
förande av traktortåg å allmän väg.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 261, med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av skatten å
motorsprit, m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.26 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 21 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. motorfordonsförordningens
bestämmelser om framförande
av traktortåg å allmän väg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Hansson i
Skediga framställt följande fråga:

»Avser herr statsrådet att vidtaga åtgärder
för sådan ändring av motorfordonsförordningen
att tillstånd för framförande
av automobil icke skall erfordras
för framförande av traktortåg å till
allmän samfärdsel upplåten väg i den
mån transporterna utgöra ett led i den
egentliga jordbruksdriften?»

Denna fråga kan jag i korthet besvara
med den upplysningen, att kravet
på körkort för rätt att framföra
traktortåg är slopat i det förslag till
vägtrafikförordning, som är avsett att
framläggas för nästa års riksdag.

Härpå anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
det positiva svar jag erhållit. Utan att
säga för mycket kan jag säga, att i detta
tack instämma många hundra jordbrukare,
som på grund av de nuvarande
bestämmelserna haft stora besvärligheter
att brottas med. Vi tacka i förväg för
vad som ställts i utsikt i denna fråga
och hoppas att det skall förverkligas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
liggande proposition, nr 261, med förslag
till förordning om tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit, m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 205—210, bankoutskottets
utlåtande nr 23, andra lagutskottets
utlåtande nr 49, tredje lagutskottets
utlåtande och memorial nr 26
och 27 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 54 och 55.

Nr 30.

Tisdagen den 21 november 1950.

§ 5.

Interpellation ang. befordrings- och löneförhållandena
vid de militära musikkårerna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NYBERG, som yttrade: Herr talman!
Befordrings- och löneförhållandena
för personalen vid de militära
musikkårerna ha under de senare åren
upprepade gånger varit föremål för
diskussion. Det har därvid framhållits,
att speciellt musikerna i kårer av typ
II och III befinna sig i en oförmånlig
situation beroende på relativt små möjligheter
till befordran och därmed till
bättre löneförhållanden. Frågan har
också uppmärksammats så till vida, att
den överlämnats till 1947 års musikutredning.
Något förslag till åtgärder har
dock ännu icke framlagts.

Problemet är särskilt aktuellt för kårer
av typ III, d. v. s. de mindre kårer,
som finnas vid kustartilleriet, flyget
och delvis inom armén. Visserligen utdömdes
denna typ som olämplig redan
1943, men den finns dock fortfarande
kvar. Enligt staten skall i en kår av
denna typ finnas fem underofficerare,
fyra furirer, en korpral, fyra meniga
och fyra elever, d. v. s. 18 personer.
Erfarenheterna ha visat, att utsikterna
till befordran inom en kår av denna
sammansättning äro ytterst små. Musikpersonalen
kommer sålunda i en oförmånlig
ställning i jämförelse med annan
militärpersonal. Då detta icke hara
gäller den militära graden utan även
inverkar på löneförhållandena, är det
lätt att förstå, att ett starkt missnöje är
rådande inom kårerna. Som exempel
kan nämnas, att vid KA2:s musikkår
i Karlskrona — som är av typ III —
hela 8 resp. 10 år beräknas gå, innan
de närmaste sergeantbeställningarna
bli lediga inom kåren. De båda musiker
— sergeanter i marinen — som
nu uppehålla furirsbeställningar vid
nämnda K A-regemente, komma emel -

lertid dessförinnan att överskrida den
för nämnda grad fastställda maximiåldern,
som är 34 år. De måste då begära
dispens för att få kvarstå i tjänsten
i avvaktan på underofficersutnämning.
Förhållandet kan med andra ord
uttryckas så, att dessa furirer icke ha
utsikter att bli befordrade till sergeanter
vid kåren förrän 4 resp. 5 år efter
det att de fallit för åldersstrecket. Skulle
därtill dispens icke beviljas är det
självfallet, att vederbörande musiker
komma i en mycket prekär situation.
Att liknande exempel kunna framdragas
även från andra håll framgår av
den skrivelse till Kungl. Maj:t, som nyligen
ingivits av Svenska underbefälsförbundet.
I denna skrivelse framhålles
sålunda, att vid en musikkår av typ
II alla sergeantbeställningar utom två
vore besatta med fanjunkare i regementet
och att samtliga furirsbeställningar
och en korpralsbeställning vore
besatta med sergeanter i regementet.
av vilka den yngste uppbär lön som
korpral. Det är givet att dylika omständigheter
i hög grad nedsätta arbetsglädjen
vid musikkårerna och sålunda
verka allt annat än stimulerande på
musiklivet som sådant inom vederbörande
regemente. En uppenbar fara för
att musikstandarden kan komma att
sjunka föreligger givetvis också under
sådana förhållanden.

I den förut nämnda skrivelsen från
underbefälsförbundet föreslås vissa
provisoriska åtgärder i syfte att undanröja
de allra värsta svårigheterna. Man
har sålunda tänkt sig en sådan omfördelning
av underbefäls- och manskapsbeställningarna,
att antalet furirsbeställningar
vid de militära musikkårerna
ökas något, medan däremot antalet volontärer
och elever minskas. I andra
sammanhang har vidare den tanken
framförts, att frågan om militärmusiken
skulle anförtros åt en speciell utredning,
som snarast möjligt kunde framlägga
förslag till riksdagen.

Med stöd av vad sålunda anförts

Tisdagen den 21 november 1950. Nr 30.

Interpellation ang. befordrings- och löneförhållandena vid de militära musikkårerna.

hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) har herr statsrådet för avsikt att
åvägabringa en snabb lösning av frågan
angående befordrings- och löneförhållandena
vid de militära musikkårerna,
och

2) vilka åtgärder anser herr statsrådet
i så fall böra ifrågakomma?

Denna anhållan bordlädes.

§ 0.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 370, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51
behandlade allmänna principfrågor;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Onsdagen den 22 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. skydd mot
sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,
som blivit aktualiserade genom
Surte-katastrofen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Staxängs interpellation
angående skydd mot sådana avspärrningsrisker
i västra Sverige, som blivit
aktualiserade genom Surte-katastrofen.

Svaret hade före sammanträdet i steneilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu endast
en kort sammanfattning av huvudpunkterna
i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Staxäng hemställt om en
redogörelse för de åtgärder, som redan
vidtagits eller av regeringen planeras
för att trygga landet, såväl i fred som
under krig, mot sådana avspärrningsrisker
i västra Sverige, som blivit aktualiserade
genom Surtekatastrofen.

Till svar härå ber jag få anföra följande.

Såsom framhålles i interpellationen
är det berörda problemet av stor betydelse
både för vår normala fredsekonomi,
för vår beredskap och för
vårt totala försvar. Sedan åtskillig tid
— alltså långt innan Surtekatastrofen
givit frågan särskild aktualitet —■ ha
dessa frågor ägnats uppmärksamhet
inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Nämnden ser häri en
hland sina mest angelägna uppgifter.

Med hänsyn till sakens betydelse ur
försvarssynpunkt kunna de utrednings -

resultat, till vilka nämnden hittills kommit,
icke offentliggöras. Det må dock
antydas, att riksnämnden jämte andra
myndigheter — i samband med utredningar
angående importbehov vid
skilda krigsfall — inventerat olika farleder
till de i sammanhanget viktigare
hamnarna samt undersökt hamnarnas
lossningskapacitet. Vidare ha diverse
åtgärder för att förbättra aktuella farleder
och förstärka lossningskapaciteten
varit under diskussion. Slutligen
har man studerat transportmöjligheterna
inåt landet vad beträffar järnvägar,
landsvägar och inre vattenvägar.

I en inom nämnden i somras upprättad
promemoria har preliminärt redogjorts
för de åtgärder, vilka anses erforderliga
för att under krig möjliggöra en
tillräcklig import sjöledes. Nämnden
beräknar att före utgången av innevarande
år kunna framlägga definitiva
förslag till åtgärder i ämnet.

De förslag, som sålunda komma att
bringas under prövning, torde •— såvitt
nu går att bedöma — avse åtgärder för
förbättring icke blott av farleder utan
även av hamnar, lossningsplatser, järnvägsförbindelser
och landsvägar. Det
gäller här företag, vilka tarva ingående
prövning både ur försvarspolitisk och
ekonomisk synpunkt.

I samband med riksnämndens undersökning
rörande de inre vattenvägarna
har man även beaktat betydelsen ur beredskapssynpunkt
av att Nordre älv göres
farbar. I skrivelse den 3 oktober 1950
har nämnden fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på denna fråga, sedd såsom
ett fristående problem. Vidare har
en kommitté tillsatt av kommuner och
industrier, vilka äro beroende av sjöfarten
på Vänern — den s. k. Vänerdelegationen
— i skrivelse den 9 ok -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,

som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen.

tober 1950 begärt utredning om möjligheterna
att vidtaga åtgärder för skapande
av en tryggad sjöfartsförbindelse
i Nordre älv. Sedan remissvar över de
båda skrivelserna inkommit, ämnar
man närmare överväga, vilka åtgärder
som just i denna del böra vidtagas.

Vidare anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag är
lians excellens statsministern synnerligen
tacksam för det svar, som här nu
har lämnats på min interpellation. Av
militära skäl har dock svaret ej på varje
punkt kunnat bli så belysande som
hade varit önskligt.

Innan jag berör vissa åtgärder som
jag har påpekat i interpellationen och
som även ha omnämnts i svaret vill jag
inledningsvis anföra följande.

Det stora jordraset vid Surte är väl
en av de största naturkatastrofer som
inträffat i vårt land under senare tider.
Ett under var emellertid att endast ett
enda människoliv gick förlorat, och
man vågar knappast tänka tanken ut
beträffande olyckans storlek, om raset
inträffat en kort stund tidigare, då ett
persontåg passerade.

Men frånsett detta hade dock olyckan
en sådan storlek och räckvidd, att ett
restaureringsarbete av hittills oanat
mått förestod när det gällde att eliminera
skadeverkningarna. Det är med
beundran som man har bevittnat det
snabba och beslutsamma arbete som
utförts av de kommunala myndigheterna
på platsen, länsstyrelsen med
landshövdingen på ett föredömligt och
förnämligt sätt i spetsen och slutligen
regeringen — här bör inte minst inrikesministern
ha en särskild eloge. Att statsmakterna
uppträdde med sådan beslutsamhet
ocli visade sig beredda att ge ett
stöd tror jag hade betydelse inte minst
när det gällde att hålla de av katastrofen
berörda människorna rent psykiskt
uppe. När man vidare sett den snabba
samordnade utlösning av verkställig -

lietsarbetet från berörda kommunikationsverk
och från militärt håll kan
man som svensk med viss stolthet våga
framhålla, att denna allvarliga katastrof
har ett ljust inslag med sig i det att den
har visat svensk förmåga att kunna organisera
när det verkligen gäller. Det
har sin betydelse att konstatera detta
när vi nödgas se mot en framtid som
kanske har många även för vårt land
bekymmersamma förhållanden i sitt
sköte.

Som sig bör gingo sannolikt allas
tankar först till de flera hundra människor
som blevo husvilla och den företagsamhet
på platsen som ödelädes.
Uppgiften att ge dessa människor nya
tomter och hem och planera för ny företagsamhet
var givetvis den första humanitära
arbetsuppgiften.

Men olyckan var tyvärr icke begränsad
till enbart detta förhållande. Genom
att samtidigt tre mycket viktiga trafikleder
brötos fick denna olycka också i
annat avseende en mycket allvarlig innebörd
ur samhällelig synpunkt och
har givit oss en tankeställare. Här kommer
jag, herr talman, fram till anledningen
till denna min interpellation.

Surtekatastrofen har givit statsmakterna
— här är ej riksdagen undantagen —
en ytterst allvarlig erinran om vådan av
att det bara finns en enda välutrustad
västkusthamn och att kommunikationsnätet
i alltför hög grad har koncentrerats
till denna. Den enkelriktade utveckling,
som här har fortgått i århundraden
med statsmakternas goda minne
och tidvis med deras medverkan, bör
väl nu genom det inträffade vara mogen
för en granskning och revidering. Vi
kunna vara tacksamma för att vi fått
denna allvarsamma erinran under fred
och inte under krig, då antagligen en
liknande katastrof varit kombinerad
med en förstörelse av storhamnen Göteborg.
Av statsministerns svar synes det
mest ha varit de försvarspolitiska faktorerna
som givit statsmakterna anled -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Svar på interpellation ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,

som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen.

ning till de undersökningar, om vilka
statsministern i sitt svar har givit en
antydan. De åtgärder, som statsministern
i svaret omnämnde, synas dock i
hög grad korrespondera med de åtgärder
som jag i min interpellation bär
framhållit som nödvändiga.

När statsministern i svaret i stor utsträckning
anför den försvarspolitiska
bakgrunden för erforderliga åtgärder
måste jag dock göra följande uttalande.
Gärna må de militära synpunkterna ge
utlösning av de åtgärder, som nu måste
vidtagas för att inte vår import och
export över västkusten under krigsförhållanden
skola komma i ett ödesdigert,
ja katastrofalt läge. Men åtgärder, vidtagna
väsentligen av försvarspolitiska
hänsyn, få ofta en ganska improviserad
innebörd och bli kanske också i sista
stund av provisorisk natur. Jag ser
därför med tillfredsställelse att statsministern
i sitt svar har instämt i mitt
i interpellationen gjorda uttalande, att
det berörda problemet är av stor betydelse
också för vår normala fredsekonomi.

Surteraset, som inte är en alldeles
isolerad företeelse i Götaälvdalen under
gångna år, visar tydligt vilken
spröd förbindelse berörda trafikleder
äro. Då stora, mycket viktiga industriområden
i vårt land äro beroende av
detta förhållande, har frågan fått en
riksviktig innebörd även under fred.
Jag vill erinra om att den s. k. Vänerdelegationen,
som statsministern omnämnde
i sitt svar, har beräknat den
ekonomiska förlusten av en månads avstängning
till 4,4 miljoner kronor. Att
uppmuddringen av Nordre älv för våra
viktiga värmlandsindustrier är av vitalt
intresse är därför självklart. Av
statsministerns svar framgår, att denna
fråga också är föremål för ingående
prövning. Jag skulle ha önskat att statsministern
på denna punkt hade kunnat
ge ett mer klarläggande och kanske positivt
svar.

Jag har i slutet av min interpellation
dristat mig att omnämna kanalbygget
Vänern—Uddevalla. När jag skrev min
interpellation var jag tveksam om jag
skulle våga beröra ett så vittomfattande
och kostbart byggnadsprojekt. Efteråt
har jag kunnat ta närmare del av den
utredning i detta ärende, som gjordes
1908, och det är tragiskt att se, hur
främmande man då stod inför nödvändigheten
av att flera vattenvägar från
Vänern till Västerhavet stodo till buds
och hur ovetande man var om de miljonförluster,
som ett avbrott i sjötransporterna
skulle förorsaka näringslivet i
berörda områden. Att vid nämnda tillfälle
rätt stora belopp tillskötos från
Värmlands och Älvsborgs län för att få
till stånd en utredning visar dock, atl
det inte saknades förutseende personer
när kanalprojektet Vänern—Uddevalla
på sin tid behandlades.

Jag skall inte göra något yrkande på
denna punkt utan blott uttala den förhoppningen,
att de undersökningar som
äro i gång, föranledda av skilda utomordentliga
förhållanden, skola vidga utredningsarbetet
till genomgripande utomordentliga
åtgärder. Att dylika åtgärder
inte nu kunna realiseras är jag
fullt medveten om.

Statsministern meddelade i sitt svar.
att de förslag, som komma att bringas
under prövning, torde, såvitt nu går att
bedöma, avse åtgärder för förbättring
icke blott av farleder utan även av
hamnar, lossningsplatser, järnvägsförbindelser
och landsvägar.

När genom Surteraset Göteborg skildes
från viktiga delar av upplandet genom
att Bergslagsbanan ramponerades,
var det en lycka i olyckan att järnvägsförbindelserna
till Uddevalla stodo
till buds och särskilt att Uddevalla
hamn kunde utnyttjas. Att denna hamn
ställdes inför mycket stor påfrestning
är tydligt, men på ett beundransvärt
sätt lyckades man klara den ökade belastningen.
Det är likaledes tydligt att

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Svar på interpellation ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,

som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen.

om denna hamn varit i utrustat skick,
hade in- och utlastningsmöjligheterna
för Vänerområdets näringsliv icke behövt
bli så oroväckande som de faktiskt
voro. Här ha vi, herr statsminister,
enligt min mening de beredskapsåtgärder,
som utan dröjsmål måste realiseras
och alltså bli några av de förstahandsåtgärder
som måste vidtagas. En upprustning
av västkusthamnarna Strömstad,
Lysekil, Uddevalla och Varberg
är ett ytterst allvarligt riksintresse.
Flera av dessa hamnar äro praktiskt
taget helt isfria. Efter vad jag har mig
bekant föreligger det för Uddevalla och
Lysekil färdiga utbyggnadsplaner, och
i ett fall har även beslut om utbyggnad
fattats, men kostnaderna innebära en så
allvarlig ekonomisk påfrestning för
dessa städer, att de icke utan statsbidrag
våga realisera besluten. Det är
därför nu ytterst beroende på statsmakterna
om dessa västkuststäders stora
och för dem mycket påfrestande ekonomiska
åtaganden för en även i detta fall
riksviktig sak nu skola kunna realiseras.
Jag är övertygad om att statsministern
helt förstår det förpliktande ansvar,
som i dylikt läge åvilar statsmakterna.

Jag vill här ytterligare tillägga, att de
undersökningar, som ur militär synpunkt
ha gjorts beträffande hamnarnas
utbyggnad, avse beredskap under krigsförhållanden.
Man får emellertid här
inte bortse från att en utbyggnad av
ifrågavarande hamnar är i lika hög
grad motiverad av att den är nödvändig
för en avlastning av den stora trafik,
som även i fredstid skapar otillfredsställande
förhållanden i Göteborgs
hamn.

Att Göteborgs hamn är och kommer
att vara centrum för skeppningarna
västerut är självklart, men alt en avlastning
här är nödvändig har uttalats inte
minst från Göteborgs egen sida. Jag
vill citera vad inflytelserika pressorgan
från denna stad så sent som i våras uttalade:
»Göteborgs bangårdar ha sällan

varit så till bristningsgränsen belastade
som de senaste dagarna. På fredagsmorgonen
hade man i Göteborg 1 059 godsvagnar,
vilket med ungefär det dubbla
överstiger det normala. Vagnarna stodo
också i rader på hundratal inbaxade på
alla upptänkliga spår och i Lärje, Agnesberg
och Bohus m. fl. förortsstationer
få stora tågsätt stå och vänta på
att bli inkörda.»

En artikel i samma tidning ett par
dagar senare tilläde: »För närvarande
räcker inte Göteborgs hamn under några
förhållanden ensam till för alla
skeppningar över västkusten. Minst 10
procent behöva dirigeras till andra
hamnar.»

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att dessa svåra förhållanden under
isvintrar ännu tydligare tala för en
avlastning till andra hamnar.

Av detta framgår tydligt att en spridning
av trafiken även i fred är nödvändig
och därtill ger större trygghet
även ur militär synpunkt. Om spridningen
av trafiken genomföres redan i
fred behöver den inte hastigt improviseras
i ett krigsläge.

På min i interpellationen framförda
fråga, om statsministern ville lämna
kammaren en redogörelse för de åtgärder,
som redan må vara vidtagna eller
av regeringen planeras för att trygga
landet i fred såväl som i krig mot sådana
avspärrningsrisker i västra Sverige som
blivit aktualiserade genom Surtekatastrofen,
har statsministern svarat, att
dessa frågor ägnas uppmärksamhet
inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och att utredningar i
berörda spörsmål äro i gång.

När statsministern meddelar, att dessa
utredningar voro i gång redan innan
Surtekatastrofen särskilt aktualiserade
dem, fäster jag mig mindre vid
att statsministern synes angelägen om
att framhålla, att utredningen redan
var i gång än vid att statsministern
använder formuleringen att Surtekata -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Svar på interpellation ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,

som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen.

strofen givit frågan särskild aktualitet.
Det är viktigt att ha fastslagit detta, tv
därmed måste utredningsarbetet delvis
få en vidgad bakgrund och innebörd.

Det kanske vore lätt för mig att anmärka
på att statsministern inte i detalj
har redogjort för de olika åtgärderna.
Statsministerns uttalande, att militära
skäl hindra honom att lämna ett
mera utförligt svar, måste emellertid
respekteras, och jag tror inte jag skulle
gagna saken genom att i dag pocka på
en tydligare utfästelse från statsministerns
sida. Jag tror att utredningarna
komma att ge besked på denna punkt,
och sedan få vi invänta regeringens
ställningstagande.

Jag vill sluta med att tacka statsministern
för de upplysningar han har lämnat.
Samtidigt vill jag uttala den förhoppningen,
att frågan om Nordre älv
och om upprustningen av en de! viktiga
västkusthamnar, som jag vet att regeringen
snart kommer att få ta ställning
till, måtte få en snar och positiv lösning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Den ärade
interpellantens anförande föranleder
inte mig att gå i någon polemik mot honom.
Jag vill endast begagna tillfället
att göra ett par understrykanden, både
av mitt interpellationssvar och av interpellantens
anförande.

Jag vill först gärna vitsorda, att såvitt
regeringen kan bedöma är det riktigt
som interpellanten sade att både
de lokala myndigheterna och de statliga
väl ha bestått det prov, som Surtekatastrofen
ställde dem inför. Jag vill
vidare än en gång säga, att svarets
knapphändighet inte beror på att vi
skulle anse detta spörsmål vara oviktigt,
som interpellanten har tagit upp;
det förhåller sig alldeles tvärtom. Vi
anse att det är en fråga av stor betydelse
och att det inte skadar att inter -

pellanten fäster även riksdagens uppmärksamhet
på densamma.

Emellertid ha både interpellanten
och jag litet otur. De frågor, på vilka
man kunde ge ett svar, ligga under remissbehandling,
och till dem har alltså
regeringen icke tagit någon ställning.
Beträffande de andra frågorna lägga
militära sekretesskäl hinder i vägen för
ett tillfredsställande av vetgirigheten,
och detta är anledningen till att svaret
har denna en smula korthuggna karaktär.

Till sist vill jag på en enda punkt
göra en erinran mot den ärade interpellanten.
Det förefaller mig som om han
droge en gränslinje mellan de försvarspolitiska
synpunkterna och de näringspolitiska.
Jag anser att de helt sammanfalla
i detta fall. Vi ha inga andra
försvarspolitiska synpunkter på dessa
kommunikationsspörsmål än de som
framkallas av vår naturliga önskan att
i en krigssituation trygga Sveriges försörjning.
Därmed är också sagt, att även
de synpunkter, som näringslivet i västra
Sverige lägger på denna fråga och
som ju kraftigt ha framhållits av interpellanten,
måste beaktas när man
bedömer de försvarspolitiska synpunkterna.

Herr STÅHL: Herr talman! Både statsministern
och interpellanten ha berört
Surtekatastrofens konsekvenser och betydelse
för det värmländska näringslivets
behov av en reservutfart från Vänern.
När jag såg statsministerns svar
tyckte jag, att man möjligen kunde känna
en viss besvikelse över att de värmländska
frågorna berörts så knapphändigt
i detta sammanhang. Statsministerns
nästa inlägg förklarade dock, varför
man inte har kommit längre. När
interpellanten tar upp det, som han
sade, vittomfattande — jag skulle snarare
vilja säga vittutseende — projektet
om Uddevallakanalen, är jag rädd

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Svar pa interpellation ang. skydd mot sådana avspärrningsrisker i västra Sverige,

som blivit aktualiserade genom Surte-katastrofen.

för att han därmed i någon mån kan
fördunkla det aktuella och ur hela rikets
synpunkt överhängande önskemålet
att få till stånd den nu aktuella reservutfarten.

Interpellanten berörde i korthet vilka
förluster som kunna drabba vänertrafiken
vid ett avbrott, och han nämnde
den siffra på 4,4 miljoner kronor per
månad, som har varit uppgiven i pressen.
Om man ställer den siffran i förhållande
till de preliminära beräkningarna
för kostnaden att bygga ut Nordre
älv skall man finna, att nordreälvsprojektet
i och för sig inte kan betecknas
som särskilt kostnadskrävande. De
preliminära beräkningar — jag understryker
att de äro preliminära — för
totalkostnaden med muddring, sprängning
av de stenpartier, som måste
sprängas i bottnen för alt få leden djupare,
och de förstärkningsarbeten, som
måste göras på leder och broar, som ha
gjorts, röra sig om sammanlagt 3 å 3,5
miljoner kronor. De betänkligheter som
anmälts med hänsyn till Göteborgs vattenförsörjning
kunna knappast ha större
betydelse, eftersom vänerfartygen
kunna passera mellan de nu anbragta
vattenbommarna. Ställer man mot denna
totalkostnad på 3 miljoner förlusterna
på vänertrafiken under en månad
för näringslivet i Värmlands och i sin
mån Skaraborgs och Älvsborgs län, kommer
man till att enbart merkostnaden
för frakterna är uppe i över l,t> miljon
kronor per månad, och förlusterna på
stillaliggande fartyg röra sig omkring
2,8 miljoner kronor per månad. Bara
det gör alltså omkring 4,5 miljoner
kronor.

Därtill komma emellertid cn rad andra
kostnader som vänerdelegationen
har beräknat, .lag vill inte uppta kammarens
tid med att räkna upp de merkostnader,
som företagen redovisa, men
jag vill påpeka att ett så stort företag
som Billerud är ur stånd att transportera
hela sitt behov av bränsle på järn 2—Andra

kammarens protokoll 1950. A’

väg. Skulle det använda järnväg för
detta, komme kostnaden att gå lös på
tiotusentals kronor. De fasta kostnaderna
för stillaliggande tonnage skulle enbart
för detta företag uppgå till 21 000
kronor per månad, och den kostnaden
är ju ingalunda den största utan snarare
en av de mindre.

En post som också måste inräknas i
detta sammanhang är anläggningskostnaderna
för hamnarna. De äro beräknade
till 22 miljoner kronor med ett
nuvärde på 35 miljoner kronor — då
äro samtliga vänerhamnar inräknade.
Det säger sig självt att ränteförlusterna
bli stora för den händelse det uppstår
ett stopp av den typ som åstadkoms
genom Surte-katastrofen.

Man kan då fråga sig, och det var den
tanke som interpellanten gled in på,
om man inte kan avlasta göteborgshamnen
genom att slå ut trafiken på de
övriga västkusthamnarna. Därigenom
skulle man emellertid ta i anspråk järnvägstrafiken
på ett helt annat sätt än
hittills. Kunna vi detta i nuvarande situation?
I samråd med järnvägsstyrelsen
har man beräknat att det gick åt
4 000 järnvägsvagnar per dygn för att
något så när neutralisera verkningarna
av stoppet i Surte, men trots detta kunde
icke hela transportbehovet tillfredsställas.
Jag skulle energiskt vilja vädja
till regeringen att när den överväger
att i detta läge neutralisera verkningarna
av Surte-katastrofen den tar sikte
på tanken att göra Nordre älv till en
användbar och ur alla synpunkter —
även för järnvägarna — betryggande
utfartsled för fartygen, så att man kunde
använda båda lederna alternativt.
Jag tror att Värmlands län står ganska
enhälligt bakom den tanken och att
man har samma uppfattning även i
Skaraborgs och Älvsborgs län.

Sedan har jag ingenting emot att interpellanten
får sin önskan uppfylld
att i cn framtid diskutera möjligheterna
att bygga cn kanal över Ud r

DO.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Svar på interpellation ang. utbetalning av de s. k. tyskmedlen.

devalla och utvidga hamnen där. Det
må vara ett kapitel för sig. Men i detta
sammanhang är det angeläget att få
understruket, att kostnaderna för nordreälvsprojektct
äro små —• jag vågar
kanske inte säga mycket små — i jämförelse
med de stora vinster som ligga
inom räckhåll för den händelse ett nytt
trafikhinder skulle inställa sig. Jag vill
till sist, herr talman, säga, att detta
ingalunda är ett provinsiellt intresse
för vissa län, utan ett verkligt riksintresse,
bland annat emedan de industrier
som beröras i hög grad äro inriktade
på export.

Om jag får summera är det alltså i
allra högsta grad ett riksintresse att
dessa arbeten i Nordre älv komma i
gång och slutföras så snart som möjligt.
Jag vill därför med detta anförande
vädja till regeringen att forcera detta
företag så att vi i den mån så är möjligt
få betryggande förhållanden för
sjöfarten mellan Vänern och Västerhavet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. utbetalning
av de s. k. tyskmedlen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Håstad
till mig framställt en interpellation
angående vissa tidsfrister som fastställts
av likvidationsnämnden för prövning
av anspråk på utdelning ur tyska
tillgångar m. m. Efter att ha inhämtat
upplysningar från nämnden ber jag få
svara följande.

Likvidationsnämnden har, på sätt interpellanten
berört, såsom sista dag för
bevakning av fordringar på Tyskland
och anmälan av tysklandssvenska anspråk
i anledning av förluster på grund
av krigshandlingar fastställt den 15 februari
1951.

Anledningen till att fristen satts så
lång är, att många ersättningsberättigade
vistas utomlands, så att det kan ta
lång tid, innan de få kännedom om
möjligheten att få ersättning här. Detta
gäller särskilt tysklandssvenskar, vilka
förut icke anmodats att anmäla sina
anspråk och i mycket liten utsträckning
ändock anmält dem.

Det är emellertid icke nämndens mening
att dröja med prövningen av inkomna
eller inkommande anmälningar
till anmälningsfristens utgång. Nämndens
kansli är för närvarande sysselsatt
med att genomgå föreliggande anmälningar.
Befinnes den anmälande ha
förebragt den utredning, som erfordras
för bedömande av hans rätt, blir anmälningen
omedelbart föredragen inför
nämnden; i annat fall får vederbörande
underrättelse om vad som brister,
varefter hans anspråk tas upp i
nämnden, så snart utredningen inkommit.

Naturligtvis är det ej möjligt att fastställa,
hur mycket de, som icke få fullt,
skola få, förrän samtliga anspråk prövats.
Men för att så snart som möjligt
kunna hjälpa särskilt dem, vilkas fall
äro ömmande, har nämnden beslutat att
ge förskott, så snart ett anspråk prövats.
Att förskottet beträffande tysklandssvenskarnas
anspråk ej kunnat
sättas högre än 10 % beror enligt nämnden
dels därpå att man ännu icke har
någon möjlighet att bedöma, huru stora
anspråk som komma att ställas på de
G miljonerna, dels därpå att det kan
tänkas, att någons anspråk är så stort,
att han upphör att vara behövande
även efter en utdelning av mindre än
10 %.

De procentbelopp, som fastställts för
förskotten, avse samtliga fall. Fastställandet
lär ej komma att hindra, att
nämnden i särskilt ömmande fall medger
högre förskott, såväl inom tvångsclearingen,
där det normala förskottet
skall bli 15 %, som i vad avser tysklandssvenska
anspråk.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. utbetalning av de s. k. tyskmedlen.

Frågan hur lång tid likvidationsnämndens
arbete kommer att taga är
mycket svår att på förhand bedöma.
Antalet särskilda anspråk, som skola
avgöras, har överslagsvis beräknats till
cirka 20 000.

Skulle nämndens arbete blott avse att
pröva dessa anspråk såsom de föreligga
kunde nämnden säkerligen, med nödig
personal, bli färdig relativt snart. Men
nu tillkommer, att särskilt de bevakningar,
som närmast skola prövas, nämligen
de som avse fordringar med förmånsrätt
eller gälla ömmande fall, i
mycket stor utsträckning sakna utredning
om anspråkens befogenhet; någonting
som ger ledning vid bedömandet
av gäldenärens soliditet, om denna
ej är notorisk, finnes praktiskt sett icke
alls i bevakningarna. Nämnden måste
alltså begära in vad som saknas från
de bevakande, i vissa fall även från
andra håll. Nämnden anser sig möjligen
kunna bli färdig någon gång under
1952.

Härpå anförde

Herr BRACONIER: Då interpellanten
herr Håstad lider av heshet, har jag
fått herr talmannens tillstånd att framföra
interpellantens tack till hans excellens
utrikesministern för det svar interpellanten
erhållit på sin interpellation.

Den framställdes vid höstriksdagens
början, och dess allmänna syftemål var
självklart: att fästa uppmärksamheten
på och understryka det trängande i att
de understöd från tyskmedlen, som ha
mer eller mindre utpräglad social karaktär,
så skyndsamt som möjligt kunna
delas ut till de behövande i enlighet
med syftemålen för dessa understöd; i
första hand åsyftar interpellationer! de
tysklandssvenskar som tillskyndats förluster
och som kunna komma i fråga
vid hjälp från den fond på över (i miljoner
kronor, som möjliggjordes tack
vare att staten till förmån för dessa
tysklandssvenskar avstod från vissa
fordringar, men givetvis hade interpel -

lationen även de s. k. ömmande fallen
inom clearingen i åtanke.

Interpellanten förstår, att någon ändring
av fristen för ingivande av ansökningarna
endast två och en halv månad
före fristens utgång den 16 februari
nästa år nu av flera skäl ej kan tänkas.
Det är också möjligt att svenskar i Tyskland
behöva denna långa frist för att
bli underkunniga om den svenska statens
åtgärder. Emellertid vet var och
en att det överväldigande flertalet av
de hjälpsökande — såsom också framgick
inte minst under ärendets riksdagsbehandling
i våras — inte blott
haft kännedom om den blivande utdelningen
utan även med det spändaste
intresse följt ärendets gång alltifrån
kommittéutredningen till riksdagsbeslutet
och Kungl. Maj:ts exekverande av
detta. Man kan inte komma ifrån att
utdelningen trots förskottssystemet
måste fördröjas ju längre fristen satts,
och därför frågar man sig, om det i
synnerhet när det gäller utdelningen
från sexmiljonersfonden verkligen varit
nödvändigt att fixera ansökningstiden
på sätt som skett. Alternativt hade
man i fråga om denna fond kunnat
tänka sig att fristen gjorts kortare, med
möjlighet öppen för nämnden att taga
upp till prövning ansökningar som inkommit
efteråt, om giltiga skäl kunnat
förebringas för orsaken till förseningen.
Så förfors i den i många avseenden
likartade nämnd, som för några år sedan
hade att besluta om ersättningen
till balterna för de båtar, som den
svenska staten tagit i beslag för att de
skulle utlämnas till Sovjetunionen.
Trots att det därvid rörde sig om icke
svenska medborgare, ännu så länge
okunniga i svenska, sattes fristen mycket
kort, och interpellanten tror inte att
någon blev lidande därpå; däremot
skapades möjligheter till snabb utbetalning
av ersättningen i behövande fall.
Såsom eu av ledamöterna av ifrågavarande
baltbåtsnämnd känner interpellanten
väl till det förfarande som då

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Svar på interpellation ang. utbetalning av de s. k. tyskmedlen.

praktiserades. Den skillnaden att sexmiljonersfonden
är maximerad, medan
baltbåtsersättningarna togos från ett
förslagsanslag, konstituerar ingen egentlig
skillnad; slututdelningen till tysklandssvenskarna
måste ju ändock dröja
åtskillig tid efter utgången av fristen,
och senare inkomna ansökningar kunna
ju knappast tänkas röra något större
sammanlagt belopp.

I de meddelanden, som likvidationsnämnden
utsänt, har en procentuell
förskottsutdelning om 10 procent utlovats
till tysklandssvenskarna. Detta är
i och för sig tacknämligt. Interpellanten
vet dock inte, om härav den slutsatsen
kan dragas att även slututdelningen
från de 6 miljonerna skall bli
procentuell, och vill i så fall endast
uttala sina tvivel, om denna faktiska
socialhjälp alltigenom kan lämnas efter
dylika allmänna principer. Varken regeringen
i sin proposition eller riksdagen
i sitt beslut uppställde några
mera detaljerade direktiv rörande principerna
för denna utdelning utan överlät
frågan med fullaste förtroende till
den nämnd, som vid prövningen av den
väntade jättefloden av ansökningar ensam
kan bilda sig en säkrare uppfattning
både om de lidna förlusternas eller
skadornas karaktär och om det oundgängliga
hjälpbehovets storlek. I ett
hänseende synes emellertid uppfattningen
i utskottet ha varit tämligen
enstämmig: att dessa ömmande fall,
vare sig de äro att hänföra till fordringsägarna
i clearingen eller till andra
hithörande hjälphehövande, borde bli
föremål för en så skyndsam hjälp som
möjligt. Det rör sig ju härvid i många
fall om hjälp till yrkesutbildning, till
inköp för den nya bosättningen, till
start av rörelse, till förstärkning av en
knapp folkpension eller liknande. Och
det gäller utarmade människor som
redan väntat i mer än fem långa år.
Interpellanten undrar, om inte skyndsam
hjälp i detta fall många gånger betyder
dubbel hjälp.

Från denna synpunkt tillåter interpellanten
sig också till sist i all vördsamhet
undra, om inte praktiska skäl
möjligen talat för att två olika nämnder,
lämpligen med ett gemensamt
kansli, borde ha fått handha utdelningen,
den ena av clearingmedlen och
den andra av de 6 miljonerna. Åtminstone
flera av första lagutskottets ledamöter
utgingo i våras ifrån att två nämnder
skulle komma att tillsättas. Erfarenheten
från baltbåtsnämnden visar
hur lång tid det åtgår för plenarsammanträden,
när bevisningssvårigheterna
måste bli ytterst stora. Visserligen
skall likvidationsnämnden vara förstärkt
med två ledamöter, då ansökningar
om utdelning från de 6 miljonerna
skola behandlas, men denna utökning
kan knappast leda till tidsbesparing,
och därför är det fara värt att
arbetet nu kommer att stocka sig i
nämndens plenum, hur ambitiöst angelägen
den än är att snabbt utföra och
slutföra sin i avseende å ärendenas antal
och svårbedömda art enorma uppgift.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs den av herr Nyberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående befordrings- och
löneförhållandena vid de militära musikkårerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogos var efter annat

utrikesutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
om varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz m. m.; och

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

statsutskottets utlåtande nr 205, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående lönegradsplacering av viss
eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
in. in. jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Täckning av kostnader för det svenska
fältsjukhuset i Korea.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
206, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående täckning av kostnader
för det svenska fältsjukhuset i
Korea.

I enlighet med ett av Kungl. Maj d,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 oktober 1950, i propositionen
nr 250 framlagt förslag hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till
Svenska fältsjukhuset i Korea å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Vid en tidpunkt, då en stor del
av våra de senaste åren beslutade sociala
reformer ställas på nedrivning, då
de blygsammaste anslag till viktiga
svenska angelägenheter vägras av sparsamhetsskäl,
gör sig riksdagen beredd att
i en första omgång satsa icke mindre än
10 miljoner kronor för ett fältsjukhus
till Amerikas krig i Korea. Det är dock
inte själva utgiften, som i detta sammanhang
är det väsentliga, utan den i
hög grad politiska och vittsyftande motiveringen
för denna utgift. Det framgår
nämligen med all önskvärd tydlighet av
regeringens proposition, att detta anslag
sammanhänger med den politiska
solidaritetsförklaring, som Sveriges regering
den 3 juli i år gav den ameri -

kanska ståndpunkten, efteråt understödd
av en majoritet i Förenta Nationerna,
beträffande kriget i Korea. Regeringen
säger sig i propositionen vara
djupt oroad i anledning av det väpnade
angrepp som ägt rum. Den säger sig vidare
hoppas, att det inte skall leda till
framgång. Den är icke i stånd att skicka
några väpnade styrkor till hjälp, men
den skall senare överväga om hjälp i
annan form. Senare heter det också i
propositionen, att man bistår krigförande
makt och att sjukhuset står under
amerikanskt överkommando. Regeringen
har sammanbundit upprättandet av
detta sjukhus med sin politiska solidaritet
med de amerikanska synpunkterna,
och vi ha alltså att granska själva
motiveringen för att denna ambulans
har sänts.

I remissdebatten yttrade hans excellens
herr utrikesministern, att alla veta,
att angreppet kom ifrån norr. Ungefär
detsamma sade statsministern i radiodebatten
före de senaste valen. Hur veta
alla det? Hur veta statsministern och utrikesministern
det? Jo, den amerikanska
regeringen har sagt det, och en majoritet
i Förenta Nationernas säkerhetsråd
har instämt. År det nog? Det är tydligen
nog för våra excellenser, men för
många är det inte nog. Skall man undersöka
en sådan sak måste man gå till
sakmaterialet och dokumenten. Statsministern
och utrikesministern voro inte
där när det skedde, och inte jag heller.
Ingen i kammaren var där, och Förenta
Nationernas egen kommission var inte
där, men den amerikanska ambassadören
har sagt att det var så.

Det må tillåtas mig att litet närmare
granska detta svaga underlag för en så
vittomfattande åtgärd. Vid utredningar
i brottmål är det vanligt att polis och
åklagare undersöka, om någon har ett
motiv för den brottsliga handlingen,
har intresse av den. I Korea har man
skapat eu konstlad uppdelning av landet,
Nord- och Syd-Korea. Man har skapat
två ockupationszoner i samma land.

22 Nr 30. Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

Korea är ett land och vill vara ett land.
Denna klyvning uppstod därigenom, att
man skulle skapa en markering mellan
den del av landet, som ockuperats av
ryssarna sedan röda armén hade befriat
landet, och den ockupationszon, som
amerikanerna krävde att få. Avsikten
var att denna ockupation av landet
skulle upphöra senast efter fem år.
Skillnaden i regim uppstod därigenom,
att amerikanerna slogo vakt om det
gamla godsägar- och terrorväldet, medan
i norr en jordreform genomfördes,
som var aktuell inte bara i Korea utan
i ett flertal av Asiens länder. Där skapades
ekonomisk och kulturell blomstring.
Inga borgerliga eller socialdemokratiska
tidningar i detta land ha vågat
påstå, att Li Syng Mans eller, som
amerikanerna kalla honom, Syngman
Rhees regim är demokratisk. Tvärtom
skulle jag här under en halv timmes tid
ur borgerliga och socialdemokratiska
tidningar kunna läsa upp mycket skarpa
uttalanden, vari man klargör att den
är lika korrumperad som Chiang Kaisheks
regim i Kina, och det är inte litet.
Tillåt mig citera ur herr Severins tidning,
regeringsorganet Aftontidningen,
för den 10 juni, där det heter om NordKorea:
»De har — antingen man gillar
eller ogillar detta faktum — en ideologi
att slåss för. De har ett land att slåss
för. De kan i varje fall i sina drömmar
se konturerna av ett nytt Korea, där
icke 90 procent av befolkningen är
godsägarnas jordlösa slavar.» Om SydKorea
heter det: »President Rhee och
hans parti har inte byggt sitt välde på
någon majoritet. Det räcker med att
nämna att Rhee är en beundrare av
Chiang Kai-shek och att Rhees styre är
lika reaktionärt och korrumperat som
Chiangs.» I samma nummer heter det
också: »Befolkningen i Sydkorea utgöres
till 90 procent eller mer av en utfattig,
jordlös lantbefolkning. Man kan
knappast räkna med att den anser sig
ha några demokratiska rättigheter att
kämpa för ...»

FN-kommissionen, som på grund av
sin sammansättning — fyra av de där
representerade staterna äro vasaller till
Förenta staterna, och bland de tre andra
äro Frankrike och Australien — gör allt
för att bagatellisera regimens förbrytelser
och använder alldeles för låga siffror,
erkänner dock i sin rapport, att
enbart 1949 arresterades 118 621 personer
i Syd-Korea och under de första
månaderna av 1950 32 018 personer.
FN :s egen kommission erkänner att
dessa arresteringar voro förbundna med
tortyr och misshandel och att orsaken
till arresteringarna under valkampanjen
i april och maj »föreföll vara ett
vanligt konstitutionellt utnyttjande av
rätten att kritisera förvaltningen». Valen
genomfördes under en fruktansvärd
terror, men trots detta fick Syngman
Rhee över 70 procent av befolkningen
emot sig, fastän många av vänsterns
kandidater inte kunde ställa upp på
grund av hotelser och tortyr. Ja, det är
FN-kommissionens siffror, men i verkligheten
var det bara 38 parlamentsledamöter
av 210 som stödde Syngman
Rhee. Det gäller alltså en regelrätt minoritetsdiktatur,
rörande vilken en kommission
från engelska DO, alltså engelska
socialdemokrater, vilken besökte
Syd-Korea 1947, redan då konstaterade:
»Organiserad terror berövade koreanska
folket mötes- och pressfrihet, frihet
till politiskt ställningstagande och frihet
till att organisera fackföreningar.»
Samma socialdemokrater ha indignerat
berättat, hur en av deras kolleger i de
koreanska fackföreningarna mördades
i deras åsyn.

Jag kan citera rader av engelska och
amerikanska uttalanden före detta krig,
som visa, vad för slags regim det var
Så säger New York Times — statsministerns
huvudorgan enligt radiodebatten
— före kriget, att den sydkoreanska regimen
stödde sig på gamla japanska
quislingar och att den följde samma domarregler
som Franco i Spanien. Samma
tidning skriver den 25 januari, att

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

undervisningsministern har tysk utbildning
och uteslutande använder metoder
som utformats efter tyskt nazimönster.
En vecka senare heter det, att »tortyren
och massavrättningarna drevo människorna
över till kommunisterna». Och
samma New York Times berättar, att
»många amerikaner förskräckas av mördandet
och tortyren och massavrättningarna
av kommunister». Den berättar
att »i nationalförsamlingen höjdes
indignerade rop emot att så många prominenta
människor höllo på att do under
polisens och arméns tortyr». Partisankriget
började flamma upp, och det
hjälpte inte att man i samråd med den
amerikanske representanten Roberts
och de amerikanska militära staberna
brände ned hela byar i partisantrakterna.
I söder sökte Syngman Rhee
strypa partisanrörelsen genom terror
och genom att bränna partisandistriktens
byar. Det hjälpte inte. Det var uppenbart,
att det bara var en tidsfråga,
när denna regim skulle bryta samman.

Därför måste till och med FN-kommissionen
konstatera, att denna sydkoreanska
regim redan för ett år sedan
och mera hotade Nord-Korea med krig
och att man ville ena landet genom våld
med hjälp av de trupper, som japanerna
hade hjälpt den att utrusta. Jag
citerar ur kommissionens rapport till
Förenta Nationerna, s. 41:

»Kommissionen märkte emellertid tid
efter annan uttalanden av presidenten,
utrikesministern och andra ledande och
inflytelserika politiker, som förklarade
att tiden höll på att rinna ut och att man
som sista förtvivlad lösning måste tillgripa
enande med våld. På första årsdagen
av FN:s erkännande av Koreanska
republikens regering» — den 12 december
1949 — »uttryckte sålunda utrikesministern
hoppet att folket skall
göra alla ansträngningar för att avlägsna
38 :e breddgraden så att Koreas nationella
enande fullbordas den 12 december
nästa år. Med detta mål i sikte
kräver vi att folket från och med nu

håller hårt samman och gör sig berett
att gjuta sitt blod.» Och vid en presskonferens
den 30 december 1949 förklarade
Syngman Rhee, att »när en gång
den oundvikliga tiden kommer kan vi
troligen inte undvika blodsutgjutelse
och inbördeskrig. Om det går så olyckligt
att vi inte når enhet i år blir vi
tvungna att åstadkomma vårt områdes
enhet själva».

Detta är alltså hämtat ur FN-kommissionens
egen rapport. Bakom det
hela ligger, att regimen var så rutten,
att den inte ansåg sig kunna sitta kvar
utan att med ett krig som förevändning
få dit de amerikanska ockupationstrupperna
igen och få landet besatt med
amerikanskt militärt stöd. Ä andra sidan
är det tydligt, att den nordkoreanska
regimen icke hade några sådana
motiv. Den hade delat ut en miljon
hektar jord till 700 000 bönder och kunde
visa upp en enastående industriell
och kulturell uppbyggnadsverksamliet.
Den var säkert förankrad hos sitt folk.
Utan främmande inblandning var det
bara en tidsfråga, när också Syd-Koreas
quislingregim skulle ramla och även
sydkoreanerna, utan att så mycket blod
behövde spillas, skulle genomföra sill
jordreform och alla andra reformer,
som folket ropade efter.

Det var alltså Syd-Korea, som behövde
kriget, men det var också flera som
behövde ett krig. Jag har tidigare i kammaren
citerat den engelske generalen
Fullers för några år sedan präglade tes:
»Kriget behöver industrien, javäl, men
det nya är att industrien behöver kriget.
» Amerikas dollarkungar, desperados
ibland dem, voro upprörda över
misslyckandet i Kina, där en insats av
5 miljarder dollars för att rädda Chiang
Kai-sheks regim inte hjälpte. Men framför
allt stod Amerika inför en lågkonjunktur.
Industriproduktionen hade gått
ned med 22 % exporten minskades, och
arbetslöshetssiffran började på att röra
sig omkring 5 till (i miljoner. Ganska
öppet antyddes under denna annalkan -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

de kris, att man behövde något som stimulerade,
en krigskonjunktur, och det
blev rena glädjeropen när kriget i Korea
kom. Så skrev t. ex. Wall Street Journal,
att amerikanerna behöva bereda sig på
»ett hundraårigt krig och en period som
världens ledare i stil med romerska riket».
Aftontidningens korrespondent i
New York berättar, att för Trumanregimen
kom kriget som en räddning i de
inrikespolitiska konflikterna. Vidare
skrev New York Times, som jag ofta
citerat här, efter krigsutbrottet: »Detta
krig känns mer och mer som ett budskap
från ovan.» Telegrammen förmälde
hur det amerikanska högkvarteret
»med bister beslutsamhet genomförde
tydligen länge förberedda åtgärder».
Det blev också mycket snabba resultat.
Priset på volfram gick upp med 65 procent,
på tenn med 30 procent, på bly
med 40 procent och på bomull med 20
procent. General Motors’ förut mycket
stora årsvinst har ökat med 90 procent
jämfört med i fjol — en del av detta
kommer på koreakriget — och General
Electrics med 150 procent. Den industri,
som gör flygande fästningar, har
niodubblat sina profiter.

Pressen återspeglar belåtenheten. Jag
citerar United States News and World
Report: »Liksom på beställning har ett
läge inträtt som upprätthåller den gynnsamma
affärsgången. Händelserna i Korea
ha fördrivit depressionens spöke,
vilket förskräckt den amerikanska affärsvärlden
sedan andra världskrigets
slut. Det finns nu utsikt till en högkonjunktur
av lång varaktighet. Kriget i
Korea liar inlett en ny högkonjunktur.»
Business Week, finanshajarnas organ,
säger: »Krisen i Korea ger oss en visshet.
Vi behöva nu inte oroa oss för möjligheten
av allvarliga depressioner. Efterfrågan
på krigsmateriel kommer väl
att stiga några år ännu ...»

Samtidigt ger pressen patetiska bilder
av stympade barnahänder, som
sticka upp ur de stinkande krevadgroparna.
För varje by, för varje sjukhus

och varje bostadskvarter som bombas,
för varje tusental kvinnor och barn
som mördas genom amerikanska terrorbombardemang,
stiger profiten för dödens
köpmän i Förenta staterna. Priserna
gå i höjden, och vi här i Sverige
äro med och betala profiterna, vi äro
med och betala de stegrade priserna,
och riksdagen får fatta mycket brådstörtade
beslut i anledning av de amerikanska
profitörernas jättevinster på
kriget i Korea och den upprustning som
de ha begärt av oss med tanke på nya
engagemang, herr excellens Undén!

Nu gick det inte alldeles efter planerna
i början. Jag kan, om ni vilja,
citera borgerliga tidningar, t. ex. Neue
Ziircher Zeitung och andra, som underströko,
att man allmänt talade om att
den armé på 100 000 man jämte 50 000
man polistrupper, som skapats i SydKorea
för amerikanska pengar och som
var utrustad med amerikanska förstklassiga
vapen, var stark nog att ganska
snabht likvidera regimen i Nord-Korea;
i varje fall skulle den hålla ut tills amerikanerna
kommo till hjälp.

Vad ansvarighetsfrågan beträffar visade
det sig, att allt som säkerhetsrådet
byggde på var, att den amerikanske ambassadören
hade sagt, att Nord-Korea
angrep. Jag har redan sagt, att Förenta
Nationernas egen kommission inte
var där. Den var där fem dagar tidigare
och kom dit en vecka efteråt. Dess uttalanden
byggde på hörsägner från
Syngman Rhee och hans folk, och dess
första rapport innehöll bara satsen, att
bägge parterna förklarade sig vara angripna.
Det var vad amerikanerna hade
på hand när de beslöto att ingripa. Först
dagen därpå kom en ny rapport från
kommissionen, där den som argument
för påståendet att Nord-Korea angrep
endast anförde, att de militära operationerna
tycktes tyda på det. Dessa
hade varit framgångsrika för nordkoreanerna.
Det enda argument, som
Sveriges statsminister i valrörelsen anförde
för att Nord-Korea var angripare

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

var likaledes att det gick så bra för
nordkoreanerna i början. Statsministerns
argument håller emellertid inte.
När Syd-Korea ett helt år öppet inför
all världen har talat om ett förestående
angrepp, när Syngman Rhee hade förklarat
att maj och juni bli de kritiska
månaderna, när Amerikas vice president
Barkley har sagt, att vi måste nog
ockupera några länder till, är det klart,
att nordkoreanerna voro beredda till
försvar på sin sida av gränsen. Det får
man förlåta dem.

Men det finns ytterligare en orsak
till de nordkoreanska framgångarna i
början. Trots alla utrensningar i den
sydkoreanska armén voro stora delar
av de trupper, som utrustats med amerikanska
vapen, så fyllda av hat till den
ruttna regimen i Syd-Korea, att de begagnade
första tillfälle att vända sina
vapen mot sin egen regering. Det var
denna massövergång till den norra sidan
som skapade de plötsliga och för
amerikanerna så oväntade motgångarna
i början. De hade varit där och inspekterat
att allt var klart. Det var en fullkomlig
utvandring, låt oss säga stabsvandring
av Amerikas högsta befäl till
detta område. Till Japan och till Korea
kom Amerikas försvarsminister Louis
Johnson, generalstabschefen general
Bradley, och dit kom Achesons politiske
rådgivare John Foster Dulles. Den sistnämnde
var uppe ända vid 38 :e breddgraden
och inspekterade förberedelserna
och förklarade sedan offentligt
för sydkoreanerna: Ni stå inte ensamma,
ni kunna vänta både militär och
politisk hjälp. Dessa soldaternas massövergångar
ledde givetvis till en svår
situation för dem som kämpade i söder.
Det är klart att en del av dem stannade
kvar. Alla de japanska quislingarna
voro kvar, och de kämpa ännu.

Jag skall för alt belysa vad det är för
trupper anföra ett citat ur en av herr
Hjalmarsons partis mest ansedda tidningar,
Sydsvenska Dagbladet. Denna
tidning skrev i slutet av augusti i år:

»Folket kämpar som partisaner, och
mot detta finns, enligt det amerikanska
högkvarteret, två medel, antingen att
fysiskt utrota befolkningen eller att
bilda egna partisanförband. Folket kan
inte utrotas, och ingen vill bli partisan
för Amerika.»

Jag vill tillfoga att sydkoreanernas
och amerikanernas motgångar i början
inte skulle ha varit så stora, om de inte
haft praktiskt taget hela folket emot
sig. De i jämförelse med amerikanerna
dåligt utrustade nordkoreanerna skulle
inte ha haft sådana framgångar, om de
inte haft folket med sig. Detta visar
partisankriget, som alltjämt vållar amerikanerna
så stora svårigheter.

Men hurudana äro de som stå trogna
under Förenta Nationernas flagga? Sydsvenska
Dagbladet skriver, att »många
av de sydkoreanska officerarna tillhöra
den ohyggliga typ som den kinesiska
Koumintangregimen blivit symbol för,
halvstuderade rövare, påsmorda en
tunn fernissa av västerländsk civilisation,
hänsynslösa korrumperade quislingar
i sina landsmäns ögon». Det är
den sortens trupper, ers excellens, som
i dag kämpa för »västerländsk civilisation»
under Förenta Nationernas flagga.
Det var deras »effektiva» kamp som
den svenska regeringen kände sig stå
»uppmuntrad» av, när den skickade
Förenta Nationerna gratulationer på
årsdagen i oktober detta år.

Det gick till och med så dåligt för
sydkoreanerna i början att de sprungo
ifrån både sina egna och FN-kommissionens
arkiv. Det är av den anledningen
som parterna äro litet olika utrustade
när det gäller att lösa ansvarsfrågan.
I Förenta Nationernas valv finnas
i dag hela bingar av dokument, där
man steg för steg under loppet av ett
år i diktatorn Syngman Rhees brev till
sina amerikanska kanaler, till president
Truman och hans förhandlingar med
general Roberts och de andra amerikanska
delegaterna kan följa hur angreppet
förbereddes, hur sydkoreanerna

26 Nr 30. Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

ideligen begärde att få börja, hur amerikanerna
höllo igen, därför att det
ännu inte var färdigt, hur det slutligen
fram i maj—juni kom klarsignal och
Dulles och Bradley gjorde de avslutande
inspektionerna. Allt ligger klart
för allas ögon. Den svenska pressen förtiger
dessa fakta, men de finnas kvar
inför samtiden och historien, för alla
som vilja se dem. Materialet visar enligt
min mening mycket tydligt att angreppet
kom från söder och inte från
norr.

Nu skola vi emellertid för en stund
gå ifrån ansvarighetsfrågan och ställa
en annan. När nu ett krig hade hörjat
mellan två grupper av samma folk och
Förenta Nationerna hade att taga ställning
till detta, kunde man följa två linjer.
Man kunde, som en rad fredsälskande
nationer föreslagit, följa Förenta
Nationernas egen stadga. Dess
egen kommission föreslog att man skulle
medla. Man skulle försöka få slut på
stridigheterna och sedan låta det koreanska
folket självt avgöra sina inre angelägenheter.

Man kunde också följa en annan linje.
Man kunde skyndsamt skicka dit så
mycket trupper som möjligt, utvidga
kriget och göra det till ett kolonialkrig.
Man kunde — som det heter i ett av
dokumenten i ett uttalande från den
amerikanske representanten en vecka
före krigsutbrottet — försöka finna en
förevändning för att engagera Förenta
Nationerna. Det är det man har funnit.

Om vi se efter i Förenta Nationernas
stadgar, innehålla de icke en enda
punkt om rätt till inblandning i en strid
mellan två grupper av samma folk. Jag
kommer nu till excellensen Undéns försök
i Förenta Nationerna att komma
ifrån detta faktum och med juridiska
hårklyverier komma fram till en annan
förklaring. I Förenta Nationernas stadgar
talas endast om angrepp mellan stater.
Sveriges utrikesminister höll den
26 september ett tal i Förenta Nationerna,
där han försökte försvara Ameri -

kas och Förenta Nationernas inblandning
med att Korea var uppdelat i två
ockupationszoner och att »förhållandet
de facto var mycket likt förhållandet
mellan två olika stater». Sveriges utrikesminister
bör väl ändå veta att
denna ockupation hade upphört. De
ryska trupperna lämnade Korea frivilligt
redan under sista hälften av 1948.
Amerikanerna sågo sig tvungna att följa
exemplet första halvåret 1949. De kvarlämnade
endast cirka 500 militära experter,
som ordnat allt det som jag nu
talat om. Excellensen Undén hade tydligen
en känsla av att hans argument
var svagt. Omedelbart därefter övergick
han till att säga att »den legalistiska
ståndpunkten inte är avgörande för staternas
hållning till sådana situationer
som den vi nu äro inne i». Den legalistiska
ståndpunkten är inte avgörande!
Förenta Nationernas stadgar förvandlas
till papper utan värde. Det betyder att
man blank struntar i dem när det passar
Amerika.

Jag medger gärna att excellensen Undéns
tal den 26 september bara var vad
man i svenskt domstolsspråk kallar efterföljande
delaktighet. Det stora brottet
mot Förenta Nationernas stadgar
skedde redan den 27 juni. Stadgarna
föreskriva att beslut i säkerhetsrådet
måste för att vara giltigt fattas med sju
röster, och bland dem måste finnas de
fem permanenta medlemmarna. Två av
dessa medlemmar voro icke närvarande.
Däremot gav man giltighet åt en
röst från Formosa. Ingen vågar säga
annat än att beslutet i säkerhetsrådet
var stadgevidrigt. Jag har redan nämnt
att man inte hade rätt att blanda sig i
en inbördeskamp. Man åsidosatte vidare
stadgans bestämmelse, att Förenta
Nationerna skola medla, varvid båda
parterna skola kallas. Excellensen Erlander
försökte en gång påstå att det
ligger en motsättning i att säga att det
är ett inbördeskrig och att det börjat i
söder. Det finns ingen motsättning i
detta. Ett inbördeskrig är väl ett in -

Onsdagen den 22 november 1950. Nr 30. 27

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

bördeskrig alldeles oavsett om det börjar
i söder eller norr, när det är fråga
om en strid mellan två grupper av samma
folk.

Dessutom fattades Förenta Nationernas
beslut i efterhand. På middagen
den 27 juni gav president Truman signalen
till fyra kolonialkrig. Han meddelade
att amerikanerna beslutat ingripa
i Korea. Han tillkännagav vidare
att han givit amerikanska flottan order
att gå in i Formosasundet och att Formosa
— en ö som enligt Kairokonferensen
ostridigt tillhör Kina — skulle
ockuperas. Han kungjorde vidare att
Amerika tänkte öka sitt stöd åt frankrike
i dess krig mot Vietnams folk och
stödet i kriget mot frihetsrörelsen på
Filippinerna. Efteråt ha amerikanerna
försökt säga att man har täckning för
detta i Förenta Nationernas beslut. Nu
är det att märka att Truman meddelade
detta klockan 1 den 27 juni, innan Förenta
Nationernas egen kommission var
klar med sin utredning. Förenta Nationernas
säkerhetsråds beslut fattades
klockan halv elva på kvällen. Även det
beslutet var efterföljande delaktighet.
Den amerikanske representanten läste
upp hur Amerika ville ha det och sedan
godkändes detta.

Så skickades från Förenta Nationernas
sekreterare Tryggve Lie en begäran
till de andra medlemsstaterna att de
skulle stödja denna linje. När detta brev
öppnades i Sverige, hörde TT sig för
i utrikesdepartementet, och där gavs
det inofficiella svaret att brevet var av
sådan karaktär att det icke ansågs tarva
något svar. ögonblickligen slogs alarm
i den amerikanska pressen. Excellensen
Undén var mycket snabbt uppe och
korrigerade den första uppfattningen.
Den 3 juli var man framme vid det beslut
som jag citerade i början och som
ligger till grund för propositionen. Nordkorea
stämplades där såsom angripare,
och man gav det första tecknet på att
man skulle hjälpa till »i annan form».
Detta är ett av de många tillfällen då

vi fått veta vilka det är som visa stor
känslighet för order och påtryckning
från främmande stormakt. Det stod som
sagt i beslutet att man senare skulle överväga
hjälp i annan form. Jag tar som
jämförelse det angrepp som Hitler på
sin tid gjorde på våra broderländer
Danmark och Norge. Då var det ingen
tvist om vem som angrep. Den gången
hörde vi inte Sveriges regering säga
något om detta faktum eller uttrycka
någon önskan om att angreppet icke
skulle krönas med framgång. Det hördes
den gången inte ens en susning i vassen
från den svenska regeringen, men vid
Amerikas angrepp mot Korea var man
genast redo.

Snart stod det klart att hjälpen »i annan
form» skulle bli en ambulans. Det
är den som vi nu i första hand skola
betala 10 miljoner kronor för. Hur mycket
som det kommer att kosta i fortsättningen
veta vi inte. Detta sker i en
tid när statsrådet Skölds besparingssakkunniga
till och med vilja draga in
hjälpen till resor för barn och mödrar,
när man vill draga in den fattiga hjälp
som staten ger till daghem och när
man vill dra in bostadsbidragen. Det
sker samtidigt med att man — som vi
nyss sett — prutar på ett anslag av
35 000 kronor för eftervård åt skallskadade
i Sverige. Man har inte råd
med ett begärt laborantbiträde vid farmacevtiska
laboratoriet. Det är massstrykningar
i de svenska sjukhusens
och läkarnas krav.

År 1946 beslöts den stora sjukvårdsoch
sjukförsäkringsreformen. Den har
redan uppskjutits, och inom kort skall
riksdagen uppskjuta den på nytt på
obestämd tid. De sjuka och landstingen
och kommunerna få betala i stället.
Vi ha inte råd med den reformen, men
vi ha fått ersättning. Vi ha fått Koreaambulansen
i stiillet, hjälpen till Amerikas
krig. Denna hjälp gives åt ett
land, som är det rikaste i världen men
som självt inte har någon nämnvärd
offentlig sjukvård. Fråga vilken svensk -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

amerikan som helst, så skola ni få veta
att exempelvis en blindtarmsinflammation
inte är något som en fattig amerikan
kan kosta på sig. Han kan inte
åstadkomma de 1 200 kronor det kostar
att få bort den. Om inte pengarna läggas
på bordet, blir det ingen operation.
Detta rika land skola vi hjälpa
i krig. Då knusslas det inte med miljonerna.
Då ha vi råd med ett anslag
som är sex eller sju gånger så stort som
anslagen till mödrarnas resor och daghemmen.
Vi veta att tusentals sjukhusplatser
stått tomma, trots att det funnits
många sjuka som behövde vård.
Vid Karolinska sjukhuset ha under en
kort tidrymd 1 404 vårdplatser inte
kunnat användas. Vart jag for i landet
i somras, stodo avdelningar tomma på
sjukhusen, i Skellefteå fem och i Umeå,
vill jag minnas, två. Det behövdes femton
eller i nödfall fem sköterskor, men
det gick inte att skaffa en enda. I Arvika
stod kirurgiska avdelningen
stängd, då man inte kunde få någon
operationssköterska, varför blindtarmsfallen
fingo köras till Karlstad.

I de flesta fallen var det naturligtvis
fråga om personalbrist. Vi betala för
dåligt. Ibland skyllde man på vädring,
men när vädringen på sina håll varar
åtta eller nio månader, måste man ju
säga att det måste vara någon måtta
också på något så nyttigt som frisk
luft. Det är tydligt att det även här är
fråga om personalbrist. Men i den
situationen ha vi råd att skicka i väg
tio, enligt andra uppgifter femton läkare,
vidare röntgentekniker, operationssköterskor
och utbildade sköterskor
och sjukvårdare till ett antal av 80 personer.
Dem skicka vi i väg till Amerikas
krig, vilket amerikanerna borde
kunna bekosta själva.

Man säger att det är fråga om en humanitär
åtgärd. Ja, vi voro med bland
dem som med glädje hälsade beslutet
att skicka en svensk ambulans till Abessinien.
Den gången hjälpte vi de angripna.
Då voro vi så pass raka i ryg -

gen att vi inte skickade någon ambulans
till Benito Mussolini. Det skulle vi
ha gjort om vi handlat i konsekvens
med vad vi nu göra i Koreakriget.

Nå, säger man, det är ju en nordkorean
som skickat ett tacktelegram till
kungen. Trogen min vana i dag att citera
huvudsakligen borgerliga och socialdemokratiska
tidningar skall jag
låta Stockholms-Tidningens korrespondent
Rolf Lamborn reda ut hur det är
med den saken. Bl. a. har han berättat
att det sydkoreanska vaktmanskapet
använde åtgärder, som voro mycket
effektiva men mycket främmande för
svenskar. Vi ha frågat om de sköto
skarpt eller misshandlade dem som
ville komma in, men vi ha inte fått något
svar. Men samme Rolf Lamborn
säger att när det kom in några sårade
nordkoreaner, så fruktade man upplopp
från det amerikanska vaktmanskapet,
som ville att dessa nordkoreaner
omedelbart skulle skjutas ned. De fingo
inte vara i fred, förrän en amerikansk
läkare ingripit och sagt att man dock
befann sig på ett sjukhus och inte på
ett slagfält. Men detta är begripligt,
när man vet hur nordkoreaner massmördas
efter de amerikanska och sydkoreanska
truppernas frammarsch. Om
man botar någon, så botas han bara för
att sedan komma ut och bli torterad
och arkebuserad.

Jag bestrider inte att många gått ut
av humanitära skäl. Men det finns också
de som sagt att de gått ut för att
vinna krigserfarenhet, och andra för
att de äro fiender till kommunisterna.

Nu kan man fråga vad vi mena att
man i stället skulle ha gjort. Vi mena
som vi sagt upprepade gånger — bl. a.
i vår partilednings hänvändelse till
statsministern, i vårt brev till den
svenska FN-delegationen —■ att Sverige
borde ha stött den andra gruppen i
Förenta Nationerna. Vi skulle ha stött
den grupp som höll på Förenta Nationernas
stadgar, som i olika förslag, utarbetade
av det indiska folkets ledare

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

Nehru och av Malik i säkerhetsrådet
krävde: Eld upphör i Korea, bortdragande
av alla utländska trupper och
att det koreanska folkets inre angelägenheter
skulle avgöras genom en folkomröstning
under Förenta Nationernas
kontroll. Detta är enligt vår mening ett
rimligt och demokratiskt förslag. Varför
har inte det genomförts?

Jag citerar åter den borgerliga pressen.
Den 28 juli berättar Dagens Nyheters
korrespondent om den session
i Förenta Nationerna, då man väntade
Sovjets förslag i denna riktning. Han
förklarar, att västmakterna måste använda
hela sin diplomatiska fintlighet
för att möta detta förslag. Dagens Nyheter
skriver:

»Om planen bedöms strängt realistiskt,
skulle den ge kommunisterna i
Korea åtskilliga fördelar ... Först och
främst har kommunisterna allteftersom
de ryckt fram beslagtagit större jordegendomar
och delat upp dem på fattiga
bönder, en politik som nu genomförts
i 90 procent av landet. Vidare har
kommunisterna haft tid för propaganda
mot inkräktarna i Sydkorea, och slutligen
framför de alla koreaners gemensamma
krav att deras land icke skall
vara styckat utan enat.»

Härav dra »Korea-expcrterna» i Lake
Success enligt Dagens Nyheter följande
slutsats:

»Ett sådant program skulle ha stora
utsikter att segra i ett fritt val som hålles
strax efter det att fientligheterna
upphört.»

Herr Hagberg i Luleå läste redan under
remissdebatten i höstas upp ett citat
med precis samma innehåll. Det var
tillkommet sedan det en tid hade gått
bra för amerikanerna, när de hade erövrat
större delen av landet.

Aftonbladet skrev den 4 oktober:

»Men bland Vysjinskijs punkter finns
en som är fullkomligt omöjlig för amerikanerna.
Den går ut på att de främmande
trupperna skola utrymma Korea
och fara hem igen . . . Poängen är den,

att även om valfrihet och röstfrihet
hundraprocentigt garanterades, så skulle
med all sannolikhet resultatet bli en
kommunistseger. Kommunismen betyder
för asiaterna befrielse från västerländsk
exploatering. Det är därför som
kravet på de amerikanska styrkornas
hemfärd är oantagbart.»

Blommar inte den västerländska demokratien
skönt i detta citat? Ett fritt
val skulle utan tvivel, både vid krigets
början och nu, trots allt ge till resultat
en stor kommunistisk seger. Därför vågar
man inte tillåta några fria val. Därför
måste kriget föras vidare. Därför
skola alla fabriker, byggnader och sjukhus
bombas. Därför har man också sedan
en längre tid flygbombarderat norra
Kina. Detta kallar man västerländsk
demokrati. Det kallar man trohet mot
Förenta Nationernas principer. Dessutom
har Sverige medverkat till en
plan, där säkerhetsrådet skall sättas ur
spel och församlingen träda i stället —
för att det amerikanska kriget i Korea
skall göras till modell för alla liknande
situationer i framtiden.

Dollarimperialismen vill inte tillåta
något land i Asien att slå ned det gamla
systemet, det feodala slaveriet, godsägarväldet,
den imperialistiska utplundringen.
Den vill bromsa den mäktiga
rörelse, som bryter sönder detta slaveri.
Det är detta och ingenting annat
striden gäller. Man vill förhindra
Asiens folk att bygga upp sin egen industri
och att själva utnyttja sina naturrikedomar.
Det är i det syftet som
amerikansk imperialism i dag söker
sätta sig i besittning av den japanska
imperialismens gamla infallsportar för
invasion i Mansjuriet, Kina och Sovjetunionen.
Det är därför den bombar
sönder de koreanska och kinesiska byarna,
industrierna, skolorna och universiteten.

Jag kommer nu till det citat ur tidningen
östgöten, som jag tidigare tänkte
anföra. Denna socialdemokratiska
tidning skriver, att man inte förstår nå -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

gonting av koreakriget, om man inte
inser att det är en del i de asiatiska
folkens frihetsrörelse mot imperialismen,
en imperialism, som ställts på avskrivning.

»östgöten» har rätt, och regeringen
har fel. Det torde inte skada om riksdagens
ledamöter gjorde sig litet bättre
förtrogna med vad som sker i Asien i
dag, t. ex. genom att läsa Artur Lundkvists
bok, Indiabrand, där han skildrar
hur Indien ter sig efter alla dessa
år av engelskt kolonialvälde.

Vi ha också en borgerlig resenär, dr
Olle Strandberg, som har skrivit om
dessa saker i tidningen Vecko-Journalen.
Till och med där kan man alltså
finna något klokt ord bland all den
monarkistiska propagandan. Han har
varit i Vietnam och Kina, och han berättar
hur det står till där. Han har
följt det krig, som fransmännen för
mot Vietnam med amerikanernas hjälp,
och han säger, att stämningen mot de
vita är sådan, att när de äta lunch på
någon restaurang, så måste de sitta i en
armerad bur för att inte bli skjutna.
Så »älskade» äro de där. Han berättar
också om en rensningsoperation, som
igångsatts av fransmännen. Soldaterna
marschera upp, och han hör en gammal
välbekant sång:

»Die Strasse frei der braunen Bataljonen,

SA marschiert mit ruhig festem

Schritt...»

Det är en del av de 40 000 gamla
SS-männen, som kämpa för Amerikas
och Frankrikes speciella demokrati
efter löftesbrottet mot Vietnam.

Dr Strandberg fortsätter:

»Mitt inne i Indokinas djungler mötte
vi en spöklik rest av Hitlers stötbrigader
— demokratiens sällsamma vapendragare,
långt bort från ära och redlighet
.. .

Det tragiska och absurda i den vite
mannens kamp i Asien är, att han uppger
sig försvara ting som han aldrig har

givit prov på: kristen kultur, politisk
demokrati, fredssträvan och ekonomisk
jämlikhet. Asien har exploaterats på ett
hänsynslöst sätt, och då exploatörerna
ser sina ställningar hotade, tillgriper
de det mest riskabla av alla medel —
de vinner en galgenfrist genom att
upprätta och stödja regeringar sammansatta
av marionetter, quislingar och
fördettingar — av Syngman Rhee, Bao
Dai och Chiang Kai-shek.»

Det är i dessa imperialistiska krig,
dessa kolonialkrig, som Sverige deltar
med sin ambulans och sina sympatier.
Vårt svenska folk har annars en mycket
stolt tradition. Vi ha aldrig levat på
kolonial utplundring. Det relativa välstånd
man talar om ha vi nått utan sådana
hjälpmedel. Det lilla experimentet
med New Sweden var mycket kortvarigt.
Det var inte svenska fartyg,
som förde negerslavarna i stinkande
lastrum över Atlanten, när man skapade
Amerikas negerfråga. Sverige har
inte varit med, när man drev plantager
med piskade slavar, som betalades med
svältlön och ofta torterades ihjäl. Sverige
har ingen del i den politik, som
tog sig uttryck i anslagen i Shanghais
parker: »Hundar och kineser äga icke
tillträde.» Sverige har ingen del i kolonialtruppernas
massvåldtäkter mot de
färgade folkens kvinnor, vilka sedan
lämnats att ruttna i bordellkvarteren.

Men nu hålla vi på att engagera oss i
Asien. När Sveriges statsminister i radio
tillfrågades om han ville ta avstånd
från kriget mot Malacka, Indonesien
och Vietnam, vek han undan. När han
tillfrågades om han ville instämma i
Nehrus fördömande av terrorbombardemangen
mot den fredliga civilbefolkningen
i Korea svarade han: »När man
börjar ett krig händer det saker.»

Jag har sällan hört något så brutalt i
svensk radio. Statsministern har också
en annan gång sagt, att utgången bör
bli sådan, att det blir klart att angrepp
inte lönar sig. I det fallet kan jag instämma
med herr statsministern men

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

i rakt motsatt mening, ty vi äro ju inte
överens om vem som är angripare. Jag
är för min del övertygad om att de, som
ha satt i gång koreakriget, skola få erfara
att angrepp inte lönar sig.

Sverige, som har engagerat sig politiskt
och med sin ambulans, borde börja tänka
på var vi skola stanna, nu när amerikanarna
inte bara ha överskridit 38 :e
breddgraden utan också gå vidare. Det
kommer kanske att hända saker också
i fortsättningen, herr statsminister Erlander,
som kunna ge anledning till
omprövning! Statsministerns och utrikesministerns
engelska partivänner ha
redan börjat ompröva sin hållning. De
voro rädda redan strax före Formosa,
och de tala i dag i mycket skarpa ordalag
om Mac Arthur. Engelska borgerliga
tidningar skriva, att överskridandet av
38 :e breddgraden var »ett fruktansvärt
misstag». Man vet var sådant börjar
men inte var det slutar.

Damerna och herrarna i denna kammare
borde gå ut i korridoren och se
på de kartor, som hänga där. Många
trösta sig med att Amerika har ett starkt
atomvapen, men se på kartorna över
Asien! Det är bra stora gärden att
gödsla med atombomber! Man kommer
snart till en punkt, där övervikten i
moderna vapen inte betyder så mycket
mot befriade folks oryggliga beslutsamhet
att intill döden kämpa för den frihet
de vunnit. Jag anser, att vår regering
bör ompröva sitt ställningstagande.
Hur långt in i Asien tänka ni er
med edra sympatier, cdra förhoppningar
och er ambulans? Amerikas väg går
vidare. Var tänka ni stanna?

Glöm aldrig, att de nationer som äro
i minoritet i Förenta Nationerna och
som äro emot den imperialistiska linjen
innesluta hälften av jordens befolkning,
om Kina medräknas. Det är också
sant att hälften av jordens befolkning
lever i Asien. Man kan tvista om mycket
där, exempelvis mellan Indien och
Pakistan o. s. v., men man är enig mot
de vila rövarna och »främmande djäv -

larna», som man säger i Kina. Vid
lucknowkonferensen funno amerikanarna
själva att de voro »var mans niding
i hela Asien».

Någon kan tycka att det är ett stort
resultat när en ny koreansk stad har
jämnats med marken och när deras —
som tidningen New York Times skildrat
dem — vackra bostadskvarter med
rinnande vatten och alla moderniteter
i husen samt universitet och sjukhus
läggas i ruiner. Men ur den sådden
skall växa en skörd — skriv upp det!
— som en gång skall bärgas. Om detta
angrepp på Korea fortsätter, tror jag
inte att det kommer att sluta väl för
kapitalismen. Amerika trodde, att det
skulle bli ett blixtkrig. Det trodde Hitler
också på sin tid. Det tror inte jag.
Asiens folk är berett att kämpa för sin
frihet, och i dag stiger ett flammande
hat mot angriparna från hela Asien.
Än en gång: Betänk vad ni vilja: stanna
eller köra vidare!

Vi upprepa vad vi sade, när vi hänvände
oss till regeringen i början av
september i vårt brev till FN-delegationen.
Sverige bör sluta med sitt engagemang
och förena sig med dem, som
kräva respekt för FN :s stadga, som
kräva slut på den främmande invasionen
i hela Asien och slut på inblandningen
i de asiatiska folkens inre angelägenheter.

Korea och Kina ha icke angripit
Amerika och England. De ha aldrig
haft en soldat på dessa länders jord.
Det skulle vara fred i Asien, om inte
amerikanarna hade skickat sina trupper
dit och skapat den nuvarande situationen.
Amerika är stort. Det sträcker
sig från San Diego till Maine, från
Florida till pälsdistrikten i nordväst.
Det bör kunna ge rum för 150 miljoner
amerikanare. De böra kunna stanna
hemma. Det är inte angeläget för oss
att stödja deras krig. Sverige bör återvända
till sin tradition att hålla sig
borta från stormakternas engagemang
och kolonialkrig. Tv kriget i Korea är

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

— även om utrikesministern sökte bestrida
det vid remissdebatten — ett
smutsigt kolonialkrig från Amerikas
sida och ingenting annat.

Sverige bör följa den linje, som leder
till avspänning och avbrytande av fientligheterna
och till hemtransport av invasionstrupperna.
Vi ha föreslagit den
linjen hela tiden, och i konsekvens härmed
— då den svenska ambulansen är
en del av ett stort politiskt sammanhang
— yrkar jag, herr talman, avslag
på utskottets förslag och därmed på
regeringens proposition.

Hem WARD: Herr talman! Eftersom
det nyss hållna anförandet hade så föga
med den kungl. propositionen och med
utskottets utlåtande att skaffa, kan jag
inskränka mig till att kort och gott
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Hem Gustav Johansson har berättat historier
för kammaren, och han har till
slut eldat upp sig till sådana exalterade
tonfall, att man nästan för ett ögonblick
skulle kunna tro, att han själv trodde
på vad han sade. Men jag vill knappast
göra honom den intellektuella orätten
att antaga, att han inbillar sig, att det
var riktiga fakta han föreläde kammaren.
Han bygger upp sitt tal, vilket är
så vanligt inom det kommunistiska lägret,
på en massa lösa tidningscitat. Än
är det en korrespondent, än är det en
ledarskribent, än ett telegram, än någon
kåsör. Vad som helst duger. Man plockar
ihop från olika tidpunkter och olika
slags tidningar och rör ihop det till
en enda soppa, och sedan serverar man
det och säger, att man här har bevis
för hela sin tes.

Herr Johansson hade djärvheten att
här på nytt göra det hopplösa försöket
att få kammaren att tro, att det var
Sydkorea, som angrep Nordkorea. Jag
tror inte att jag skall ta upp den saken

mera utförligt i dag. Det blir väl tillfälle
till det i andra sammanhang, och
jag har redan tagit upp frågan i remissdebatten.
Jag skulle vilja, att man i
stället koncentrerade sig på några enkla
fakta i koreahistorien.

Dessa fakta äro till en början, att det
fanns ett avtal mellan Amerika, Sovjetunionen
och England om att Korea
skulle vara avskilt från Japan och bilda
en självständig stat med en demokratisk
regim. Ryssland och Amerika skulle
tills vidare ockupera var sin del av Korea
i syfte att avväpna de där befintliga
japanska trupperna, och sedan
skulle man, som man trodde, lätt nog
komma överens om att sätta i gång
val i landet och stiftandet av en ny konstitution,
varigenom landet skulle som
ett enat självständigt land inträda bland
de fria staterna.

I två år diskuterades mellan Amerika
och Ryssland i den kommission, som
man hade i Korea, modaliteterna i denna
procedur, som man hade kommit
överens om. Det visade sig emellertid
inte vara möjligt att komma till något
resultat. Det var inte möjligt av det skälet,
som vi numera väl förstå, att det
var så olika meningar om vad demokrati
är. Demokrati användes på rysk
sida i en helt annan betydelse än i den
allmänna västerländska terminologien.
Amerika såg sig då ingen annan råd
än att föra frågan inför Förenta Nationerna,
och Förenta Nationerna behandlade
koreafrågan på precis samma
sätt som man i en internationell organisation
brukar behandla en internationell
konflikt. Man försökte uppställa
vissa riktlinjer för utvecklingen
genom att följa det avtal, som var fastställt.
Det skulle alltså bildas en självständig
stat, ett enat Korea med en demokratisk
regim. För att fullfölja detta
beslut skickade man en kommitté till
Korea, en kommitté, som var allsidigt
sammansatt. När denna kommitté kom
dit, meddelade den, att den inte kunde
fullgöra uppdraget att få till stånd för -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

arbeten till en konstitution för hela
Korea och fria val i hela Korea. Kommittén
fick nämligen inte resa in över
38:e breddgraden till Nordkorea. Kommittén
frågade, hur den skulle förfara,
när den inte kunde fullfölja sitt ursprungliga
uppdrag. Den fick då direktiv
från Förenta Nationerna att fortsätta
inom det område där den kunde
verka. Den stannade därför i Sydkorea,
och i överensstämmelse med de givna
direktiven utarbetades en konstitution
och ordnades fria val.

Nu har herr Johansson i Stockholm
påstått, att under dessa val, som skedde
i Sydkorea, förekom det terror och
minoritetsdiktatur och övergrepp mot
röstfriheten o. s. v. Han skildrade det
så vältaligt, att man för ett ögonblick
kunde tro, att han skildrade ett val av
den typ, han annars brukar försvara
här i kammaren. Emellertid har ju
kommittén rapporterat, att valet på det
hela taget skedde på ett anständigt sätt.
Det är klart att det förekom övergrepp.
Man skall komma ihåg, att det är fråga
om ett folk, som inte förut haft demokrati,
och att det därför kan ske åtskilligt,
som inte överensstämmer med våra
vanor. Men på det hela taget gick valet
till på sådant sätt, att kommittén
kunde vitsorda, att det utgjorde ett
uttryck för den breda uppfattningen
inom folket. Och just den omständigheten,
att regeringschefen i det senaste
valet, det andra valet, förlorade en stor
del av sitt underlag, visar ju, att valen
voro fria, eftersom det i valet kunde
komma till uttryck en opposition mot
den härskande regimen. Som bekant
brukar det inte komma fram någon opposition
i de länder, där herr Johanssons
demokrati är rådande.

Vad konflikten beträffar så kom det
eu rapport från KN-kommissionen, att
det var fråga om ett anfall från Nordkorea.
Kommissionen, vilken var i Söul,
som ligger ganska långt norrut i Sydkorea,
kunde sjiilv bevittna huvudstadens
panikstämning. De välrustade

och mobiliserade nordkoreanska styrkorna
hade trängt in över gränsen
på alla punkter. Det var alltså inte
en rapport från den amerikanske
ambassadören utan det var Förenta
Nationernas egen kommission, som
i en rapport gjorde uttalandet att
Nordkorea var angriparen. Och när rådet
sedan gjorde sin första resolution,
vad yrkade det? Jo, rådet yrkade, att
striderna skulle inställas och att de
nordkoreanska trupperna skulle dragas
tillbaka bakom 38 :e breddgraden. Men
det blev ingalunda någon accept av det
förslaget från den nordkoreanska ledningens
sida. De sågo en chans att
komma vidare mycket snabbt, och följaktligen
svarade de aldrig på uppmaningen
att draga sig tillbaka bakom 38 :e
breddgraden. Herr Johansson talade
här om ett förslag från en senare tidpunkt
under striden om att fientligheterna
skulle upphöra. Man skulle
alltså i det ögonblick det började gå
illa för angriparna stoppa ocli se till att
fientligheterna upphörde. Men då var
ju situationen helt annorlunda, och då
måste man ju föra aktionen till en avslutning,
som kunde bli underlag för en
varaktig fred.

Vad beträffar Sveriges hållning i denna
sak så tror jag inte jag behöver gå
in på den mer än på en liten punkt.
Herr Johansson upprepade vad herr
Hagberg i Luleå sade i remissdebatten,
nämligen att den svenska regeringen
skulle fallit undan för påtryckning från
Amerika, och åberopade ett meddelande,
som kommit ut i pressen genom att
en tjänsteman i UD sagt, att det inte
var säkert, att man behövde svara på
ett av telegrammen från generalsekreteraren.
Förhållandet var det, att en
tjänsteman utan någon som helst kontakt
med mig sagt, att det kan hända,
att det inte begärdes något svar och
alt det kanske inte blir något svar. Det
var ett missöde, att det skulle gå ut
som ett meddelande till pressen som
något slags uttryck för utrikesminis -

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

terns mening. Tjänstemannen i fråga
hade som sagt inte varit i någon kontakt
med mig, och så fort jag fick se
uppgiften dementerade jag den. Jag
hoppas därför att den historien inte
kommer tillbaka i kammarens debatt,
att regeringen först tagit en annan
ståndpunkt och sedan retirerat.

Jag skall, som sagt, inte gå in på
själva konflikten närmare. Med anledning
av att herr Johansson breder ut
sina betraktelser till att omfatta hela
Asien — han har ju talat om Indokina
bl. a. — kan jag inte underlåta att säga,
att Sverige ju inte har något som helst
att göra med detta. Jag skulle emellertid
vilja fråga herr Gustav Johansson,
om han inte anser, att det är ganska
rimligt, att Frankrike för sin del inte
utan vidare kan acceptera, att frihetsrörelsen
i Indokina sprider sig. Frankrike
har ju försökt gå den vägen att
göra en union med relativt självständiga
riken. För min del förmodar jag,
utan att alls vilja ta någon personlig
ståndpunkt till denna svåra fråga, ätt
Frankrike ser på rörelsen i Indokina
ungefär på samma sätt som låt oss säga
Sovjetunionen skulle se på frihetsrörelser
i Litauen, Lettland eller Estland.
Sovjetunionen skulle nog inte utan vidare
acceptera sådana frihetsrörelser
utan skulle förmodligen vidta kraftåtgärder
för att hålla dessa länder kvar
inom den gemensamma unionen. Åtminstone
gissar jag, att Sovjetunionen
skulle göra så. Jag undrar vad herr Johansson
skulle säga, om en sådan fråga
framdeles skulle komma upp och han
hade att ta ståndpunkt till den här i
kammaren.

Vad själva den proposition beträffar,
som det här är fråga om, föreslås ju där
anslag till ett svenskt sjukhus i Korea.
Jag var verkligen litet nyfiken på om
kommunisterna skulle ha modet att yrka
avslag på anslaget till sjukhuset, ett
sjukhus, som opartiskt vårdar sårade
från Sydkorea och Nordkorea, från
Amerika och England och från vilket

land det än må vara fråga om, och där
för närvarande, om de senaste tidningsuppgifterna
äro riktiga, majoriteten av
patienterna äro nordkoreaner. Nordkorea
har ju gått i krig utan att självt ha
någon som helst sjukvård. De nordkoreanska
unga pojkar, som plockas upp
och vårdas i sjukhuset, ha aldrig förr
upplevat någon sådan human sjukvård.
Jag tycker i alla fall, att herr Johansson
från sin utgångspunkt, att det är
Nordkorea, som är offret, ändå skulle
kunna visa viss tacksamhet för att ett
svenskt sjukhus så opartiskt vårdar personer
från det landet.

Jag tror att kammaren helt kan negligera
alla de uttalanden, som herr Johansson
gjort om detta orättfärdiga
krig, och med gott samvete ansluta sig
till den opinion, som verkligen är mycket
överväldigande i de länder som stå
oss nära och som anser, att det här är
ett mycket flagrant fall av angrepp och
afl det var en ytterst välmotiverad
ståndpunkt Sverige intog till Förenta
Nationernas aktion.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! För att inte hans excellens
utrikesministern skall behöva upprepa
det flera gånger vill jag slå fast, att jag
inte går upp i talarstolen utan att vara
övertygad om riktigheten av vad jag
säger, och det är också påtagligt — ja,
ett flatskratt har aldrig varit något argument,
mina herrar! — att de nötter,
som jag levererade, voro så pass hårda,
att Sveriges utrikesminister inte försökte
knäcka dem.

Han säger, att jag hämtat material ur
de mest skilda källor. Ja, det gjorde
jag. Jag har hämtat material ur statsoch
utrikesministrarnas tal, ur vad FNkommissionen
skrivit, ur regeringens
egna beslut och dessutom ur en serie
borgerliga och socialdemokratiska tidningar
för att det inte skall kunna sägas,
att det är fråga om kommunistisk
propaganda.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea.

I stort sett har utrikesministern gått
förbi alltihop. Han har bara gjort en
liten utredning om hur situationen kom
till, alltså om läget före kriget, om den
ockupation, som skulle äga bestånd i
fem år. Jag skulle gärna här gå in på
en detaljredogörelse för tvisten mellan
Amerika och Sovjet, men den kunna vi
lämna därhän, eftersom ockupationen
bara skulla vara i fem år. Den tiden
är förbi.

Om amerikanerna anse, att det är demokrati,
att 90 procent av jorden äges
av godsägare och att bönderna leva i
slaveri, att en från Amerika importerad
diktatur skall bestämma t. o. m. mot
landets egna parlament, och om Sovjet
anser det vara bättre demokrati, att
man styckar jorden och lämnar den till
bönderna och låter folket bestämma, så
har varken Amerika eller Sovjet med
det att göra, ty det skola koreanerna
bestämma själva. Varför vilja ni inte
låta dem själva bestämma vad de tycka
vara demokrati i Korea? Om de det
finge — det kan excellensen Undén
skriva upp — skulle det bli en verklig
demokrati där.

Hela det sakmaterial, som finns i
FN:s dossier, är ju ett bevis för de fakta
som jag fört fram. Vad hade excellensen
Undén att säga? Jo, sade han, FNkommissionen
byggde sin rapport inte
bara på ett påstående, utan den såg,
när de flyende trupperna kommo marscherande
ner mot Söul. Ja, det var
flera dagar efteråt. Det är väl inte något
avgörande bevis för vem som börjat ett
krig, att man har framgångar i början.
Jag kan inte godkänna det som ett kriterium,
att den part, som segrar i början
av ett krig, också skulle ha börjat
kriget. Man får väl se litet djupare på
sådant. Jag har klargjort varför det
gick så illa för dem, att de t. o. m.
sprungo ifrån sitt arkiv och att vi därför
ha detta goda material. Kvar står
det som jag sade, nämligen att kommissionen
var där inte flera dagar före
och flera dagar efter, utan FN:s beslut

kom efter Amerikas beslut att angripa,
på kvällen samma dag som Amerika
fattat sitt beslut. Då förelåg intet annat
än att FN-kommissionen sade, att de
militära operationerna tydde på att
Nordkorea angripit. På sådana lösa
grunder har man satt i gång detta krig.

Sedan talade utrikesministern om min
vältaliga beskrivning av hur valen ägt
rum. Jag citerade mycket noggrant
kommissionens egen rapport, och jag
sade också ifrån, att trots denna terror
blev det majoritet mot Syngman Rhee.
Jag skulle också vilja göra en jämförelse
mellan brådskan att ingripa i Korea,
där amerikanerna voro beredda att
skicka trupper med två dagars varsel,
och den oerhört långsamma proceduren
i låt mig säga Israel, där de t. o. m.
trotsade FN :s beslut och drogo ut i det
oändliga och voro mycket försiktiga i
fråga om att ingripa. Men där hade
amerikanerna inte detta ögonblickliga
intresse av att rädda en viss regim och
att skaffa sig en invasionsport för företag
längre in i Asien.

I fråga om fallet Vietnam säger utrikesministern,
att det är förklarligt,
att fransmännen vilja behålla vad de
ha. Det är en bekännelse till kolonial
imperialism: för att imperialistiska rövarmakter
en gång satt sig i besittning
av ett land, skola de ha det i all framtid.
Vi fråga: Vad ha de i Asien att
göra? Därtill kommer att Vietnams
folk skapat sin egen regim i kamp mot
japanerna och att Frankrike med Vietnam
slutit ett avtal om vänskapligt
samarbete. Detta avtal har Frankrike
brutit och bombarderar nu med amerikansk
hjälp landet liksom man bombarderar
Korea. Vad blir resultatet?
Jag skall ta ett vittne, som jag inte ser
närvarande i kammaren, prosten Hallén,
som jag annars inte brukar använda
som sanningsvittne, tv man bör
vara försiktig när det gäller präster.
Emellertid har han skrivit i Värmlands
Folkblad, att resultatet blir, att Amerika
övertar hela det franska imperiet

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

i Asien, och dessutom blir det upplösning
av Frankrikes välde i Marocko
och Nordafrika i övrigt. Det blir det
sköna resultatet.

Till slut säger excellensen Undén
utan att ha bemött annat än ett par
punkter av vad jag sagt, att det kan
bagatelliseras och att riksdagen med
gott samvete kan besluta i denna fråga.
Ers Excellens, så mycket blod som flyter
i Asien och så vittsvävande som
amerikanernas planer äro skulle jag
inte ha gott samvete, om jag vore ansvarig
för sådana arrangemang.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag såväl därå
som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående finansieringen av
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
inköps- och lagringsverksamhet; nr

208, i anledning av väckt motion
angående försvarets högsta ledning;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning angående tillfälliga
tillägg å löner och pensioner för vissa

befattningshavare och pensionstagare
vid riksdagens verk.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares
behandling, m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling;

2) lag om ändrad lydelse av 76 § lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft åtta i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 395 av herr Johannesson,
nr 396 av herr Cassel m. fl.,
nr 397 av herrar Norling och Persson,
Helmer, samt

nr 402 av herr Sunne m. fl., ävensom
inom andra kammaren
nr 481 av herrar Braconier och Nilsson
i Svalöv,

nr 493 av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 494 av herr Persson i Landafors,
samt

nr 495 av herrar Wiklund i Stockholm
och Johnsson i Stockholm.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

I motionen 11:493 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 90 samt att
riksdagen för sin del ville besluta, att
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall upphävas».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring erforderlig
i de genom propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring i vissa
delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling, dels
ock lag om ändrad lydelse av 76 § lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården
— måtte för sin del antaga
nämnda båda lagförslag med viss ändring
beträffande ikraftträdandet;

B. att motionerna I: 395, I: 397 och
1:402 samt 11:493, 11:494 och 11:495,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 396 och II: 481
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Om man inte förut var övertygad om
bristerna i vår nuvarande lösdriverilagstiftning,
blev man det, då man läste
igenom andra lagutskottets utlåtande i
denna fråga. I utskottets motivering påvisas
nämligen på ett mycket övertygande
sätt bristerna i lösdrivarlagen.
Utskottet uttalar bl. a., att det måste
anses som anmärkningsvärt, att man i
vårt nuvarande samhälle alltjämt har
en dylik lag, som medgiver tvångsåtgärder
allenast mot medellösa personer.
Lagen är i sitt slag fullständigt enastående
i det avseendet, att den är den
enda verkliga klasslag, som vi alltjämt
ha kvar här i landet. Den är nämligen
tillämplig endast på medborgare, som
sakna medel till sitt uppehälle. Har man

bara pengar på fickan, kan man leva
hur asocialt som helst utan att samhället
har någon möjlighet att ingripa
enligt lösdrivarlagen.

Lagen tillkom 1885 bland annat för
att man skulle få ett medel att tvinga
arbetsovilliga arbetare till arbete. Det
var också anledningen till att det tidigare
var mycket angeläget både för liberaler
och socialdemokrater att få lagen
upphävd. Under mer än femtio år har
man arbetat för att få bort denna lagstiftning.
Den är en verklig skamfläck
i ett demokratiskt samhälle. Jag tror att
inte mindre än åtta olika utredningar
hittills kommit med förslag om lagens
upphävande och frågans lösning. Så
gott som alla hörda instanser ha varit
ense om att lagen bör avskaffas. Nu
har senast 1948 års lösdriveriutredning
föreslagit, att lagen skall upphävas.
Ingenting har emellertid hänt. Lagen
lever alltjämt kvar, och den användes
av polisen som ett ständigt hot mot
alla de personer i samhället, som av
en eller annan anledning inte kunnat
inordna sig under de levnadsformer,
som göra, att de kunna rubriceras som
samhällsnyttiga medborgare.

Nu har frågan på nytt förelagts riksdagen,
men inte heller denna gång händer
något. Sedan andra lagutskottet
konstaterat, att lagen är otidsenlig och
att de samhälleliga åtgärder, som kunna
vidtagas enligt lagen, synas vara mer
eller mindre olämpliga, tillstyrker man
propositionen, d. v. s. man tillstyrker,
att lagen förses med vissa ändringar
av tämligen liten betydelse, men som
dock i och för sig kunna vara ägnade
att konservera lagen. I varje fall är den
omständigheten, att man ger sig på att
iindra lagen vid en tidpunkt, då den
redan är utdömd, knappast ägnad att
påskynda dess avskaffande.

De nu föreslagna ändringarna avse
1)1. a. möjlighet för tvångsarbetare att
få permission för att besöka närstående,
som är svårt sjuk, eller att bevista närståendes
begravning, såframt fara för

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

missbruk av permissionen inte kan anses
föreligga. Utskottet bedömer betydelsen
av bestämmelsen på det sättet,
att det säger, att antagligen kommer
det att visa sig, att fara för missbruk
kommer att föreligga i de flesta fall,
eftersom de, som ådömas tvångsarbete,
i regel utgöras av grovt asociala individer.

För min del kan jag inte förstå, hur
riksdagen, som redan 1945 uttalade, att
lösdrivarlagen snarast borde upphävas
och att starka skäl talade för att något
behov av särskild lösdriverilagstiftning
inte förelåge, kan acceptera propositionen
som den enda åtgärd, som med
anledning av riksdagens hemställan vidtagits
från Kungl. Maj ds sida under de
fem år som ha gått. Hela lagen kvarstår
med alla de olägenheter, som vidlåder
den. § 1 i lagen, vilken stämplar
medellöshet och sysslolöshet som grund
för lagens tillämpning, kvarstår oförändrad.
Samtidigt vet man genom de
klientelundersökningar, som gjorts, att
de stackars människor, som drabbas
av lagen, så gott som undantagslöst äro
fysiskt eller psykiskt sjuka personer
och att det är detta som är anledningen
till att de inte lyckats anpassa sig i
samhället.

Utskottet konstaterar också att dessa
människor äro i behov av social omvårdnad
och att de tvångsåtgärder, som
enligt lösdrivarlagen vidtagas, inte innefatta
några som helst hjälpåtgärder.
Vidare konstateras att själva tvångsarbetet,
som i realiteten närmast har
karaktären av straff, är utformat på ett
sätt, som avsevärt skiljer sig från de
principer, som tillämpas inom modern
kriminalvård. Klientelundersökningar
visa också, att de flesta av dem som
ådömas tvångsarbete äro oemottagliga
för korrektionsåtgärder.

Visserligen säger departementschefen,
att lagen inte är avsedd att tilllämpas
i annat fall än då samhällets
ingripande mot lösdrivaren inte kan
ske i andra former. Men, varför skall

man alls ingripa i sådana fall då vederbörandes
asocialitet inte tar sig sådana
uttryck, att det finns möjlighet att omhänderta
honom som sinnessjuk, alkoholist
o. d., och om han inte heller kolliderar
med strafflagens bestämmelser
om t. ex. förargelseväckande beteende.
Det synes orimligt att man genom kriminalisering
av en persons livsföring
får till stånd ett omhändertagande från
samhällets sida, som inte syftar till
bättring av vederbörande. Det är stötande
för rättskänslan, särskilt om man
betänker, att det finns många fredliga
och hyggliga lösdrivare, som aldrig
gjort någon människa något förnär och
aldrig begått någon brottslig handling.
Trots detta ha de, på grund av att de
inte orkat arbeta för sin försörjning,
nödgats tillbringa många år av sitt liv
— kanske 10 eller 20 år — på en anstalt
med tvångsarbete. Om det nu inte
finns några vårdplatser för dessa människor,
så finns det för den skull ingen
anledning att straffa dem. Det är ett
problem, som samhället bör lösa på
annat sätt.

Enligt vår nuvarande lösdrivarlag
bli bland annat de prostituerade föremål
för samhällets ingripande. Nu ha
ändå både lösdriverisakkunniga, inrikesministern
och utskottet samstämmigt
förklarat, att prostitution inte i och
för sig bör föranleda tvångsåtgärder
från samhällets sida, åtminstone inte
när det gäller vuxna prostituerade. Det
klientel kvinnliga s. k. lösdrivare, som
träffas av lagen, utgöres ju så gott som
helt av sådana prostituerade, och de
komma således även i fortsättningen att
bli behandlade på samma sätt som nu,
trots att systemet helt utdömts av alla
instanser.

Utskottet har uttalat en önskan, att
samhället i största möjliga utsträckning
medelst hjälpåtgärder skall försöka förmå
envar prostituerad att övergå till
ett ordentligt och samhällsnyttigt liv.
Det är ju en nästan rörande önskan.
Närmast tyder den dock på att utskot -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

tet inte gått in på de djupare orsakerna
till prostitutionen och inte heller satt
sig in i detta klientels art. Prostitutionen
är givevis ett samhällsont av utomordentligt
allvarlig beskaffenhet, men
lika litet som man kan avskaffa företeelsen
genom att beröva de prostituerade
— eller vissa av dem — friheten,
lika litet tror jag man kan komma åt
detta onda genom hjälpåtgärder för de
prostituerade. Den primära orsaken till
denna företeelse är dock efterfrågan på
de prostituerade, och så länge inte samhället
genom upplysning försöker komma
åt kundkretsen, så är det fara värt
att varje åtgärd gentemot kvinnorna
kommer att bli verkningslös.

Ett av departementschefens huvudskäl
för bibehållandet av lösdrivarlagen
är, att vi för närvarande inte ha någon
tillfredsställande psykopatvård och att
en stor del av lösdrivarna är psykopater.
Två av ledamöterna i 1948 års lösdriveriutredning
voro också av den
uppfattningen, men den tredje ledamoten,
förste byråsekreterare Lindberg i
fångvårdsstyrelsen, ansåg, att även om
de nuvarande vårdmöjligheterna för
psykopater äro mindre tillfredsställande,
så måste de dock betraktas som
bättre än den behandling, som lösdrivarlagen
erbjuder. Upphävandet av lagen
bör därför inte uppskjutas i avvaktan
på den organisatoriska förbättringen
av psykopatvården. Byråsekreterare
Lindberg uttalade vidare, att enligt
hans mening fanns det tillräckliga möjligheter
för tvångsingripanden mot
psykopater i de gällande bestämmelserna
inom strafflagen, sinnessjuklagen
och alkoholistlagen.

Utskottet har i denna del uttalat följande:
».. . med hänsyn till den förhållandevis
lilla grupp av psykopatklientelet,
varom här är fråga, anser utskottet,
att det bör allvarligen övervägas,
huruvida icke frågan om upphävande
av lösdrivarlagen kan bringas till en
lösning utan avbidan på den tillämnadc
psykopatvårdsorganisationcns ut -

byggnad». Utskottet säger vidare: »Det
måste anses mindre tillfredsställande
att låta med lösdrivarlagens upphävande
anstå enbart i avbidan på de planerade
anstalternas färdigställande och
organisationens utbyggnad i övrigt.»

På den punkten delar alltså utskottet
inte Kungl. Maj:ts ståndpunkt. Jag skulle
vilja rikta den frågan till inrikesministern
om han, med anledning av utskottets
uttalande, är beredd att frångå
sin tidigare inställning till problemet
och om han anser det möjligt att upphäva
lösdrivarlagen, oavsett om vårdmöjligheterna
för psykopaterna utbyggas
enligt det väntade förslaget.

Inrikesministerns tidigare uttalanden
inge vissa farhågor, att han inte endast
syftar till ett omhändertagande av psykopaterna
bland lösdrivarna utan att
han önskar bibehålla lagen, därför att
han anser, att den fyller en legitim
uppgift. Han har sålunda uttalat, att det
med hänsyn till samhällets skyddsbehov
är av betydelse, att lösdrivarlagen
ger polismyndigheterna möjlighet att
anhålla asociala element och åtminstone
ytligt undersöka deras ställning, under
förutsättning allenast att vissa sociala
rekvisit föreligga. Det förefaller
som om han syftade till en ny lagstiftning,
där man bibehåller denna möjlighet
för polisen. Det skulle betyda att
man i en ny lag konserverade just den
idé i lösdrivarlagen, som man anser
otidsenlig och kunna leda till rättskränkningar
av enskilda. Eller hur skall
man eljest förstå uttalandet, att polisen
skall kunna ingripa enbart på sociala
rekvisit?

Mot denna uppfattning står ett uttalande
av socialläkaren i Stockholm,
doktor Gunnar Inghe, som i dagens
nummer av Morgon-Tidningen uttalar:
»Det mest anmärkningsvärda i den senaste
utvecklingen av lösdrivarfrågan
är onekligen, att dess slopande sammankopplats
med frågan om psykopatvårdslagen.
Det vore högst olyckligt för
den blivande psykopatvården — som i

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

och för sig är ett svårt problem att lösa
— om den kom att framstå som ett
slags arvtagare till ’lösdrivarvården’.
Lösdrivarlagens börda av klassorättvisa,
ovilja, misstro, övergrepp, godtycke
och slentrian är sannerligen ingenting
att överlämna som morgongåva
till en ny lag. Omhändertagande och behandling
av psykopater är också företrädesvis
en medicinsk och pedagogisk
fråga, som inte har någon speciell anknytning
till polisens uppgifter.»

För min del anser jag, att ett bevarande
av polisens nuvarande möjligheter
till godtyckligt ingripande under
åberopande av lösdrivarlagen är lika
felaktigt som motbjudande. I ett rättssamhälle
är det inte försvarligt, att polisen
skall kunna anhålla folk och att
människor skola kunna straffas utan att
de gjort sig skyldiga till något brottsligt
förfarande och utan att det ens
föreligger misstanke om att de begått
något brott. Kriminaliteten i samhället
regleras genom strafflagen, och i den
mån en lösdrivare gör sig skyldig till
kriminalitet, blir han också behandlad
som alla andra brottslingar. Men man
får inte ingripa mot människor bara
därför att man misstänker, att de någon
gång i framtiden skola begå ett brott.
Lösdrivarna påstås utgöra en samhällsfara.
Jag tror dock att den fara samhället
utsättes för genom att vissa personer,
som äro fattiga och utan arbete,
få gå fria, är väsentligt mindre än den
fara som enskilda medborgare löpa att
utsättas för rättskränkningar på grund
av en sådan här otidsenlig lag.

Dessutom skulle jag vilja påpeka, att
verkningarna av ett upphävande av lösdrivarlagen
inte kunna bli så katastrofala.
För närvarande finns det elva
lösdrivare omhändertagna för tvångsarbete.
Jag är övertygad om att i den
mån några av dem skulle befinnas vara
i behov av anstaltsvård, så skulle det
kunna ordnas inom ramen för våra redan
befintliga vårdformer. Flera tusen
människor äro i strängt behov av ett

omhändertagande enligt sinnessjuklagen,
och det tycker man inte är en så
allvarlig fara. Men möjligheten att någon
eller några lösdrivare skulle gå omkring
fria anser man utgöra tillräcklig
anledning att tills vidare bibehålla
denna lag med alla dess olyckliga verkningar.
Jag tror att man utan risk kan
upphäva lösdrivarlagen utan att ersätta
den med någon annan lag med samma
syfte. Här skulle jag vilja åberopa socialvårdskommittén,
som anser att det
till och med skulle vara nyttigt för
utvecklingen av denna fråga, om det
finge gå någon tid utan att man hade
vare sig lösdrivarlag eller psykopatvårdslagstiftning.
Man fick då se, hur
förhållandena utvecklade sig, och skulle
få större möjligheter att överblicka vilket
innehåll en blivande psykopatlagstiftning
skulle ha.

Herr talman, jag skall sluta mitt anförande
med att dels yrka avslag på utskottets
hemställan och dels hemställa
att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag
om upphävande av lagen den 12
juni 1885 angående lösdrivares behandling.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag kan i väsentliga delar instämma
med den ärade motionären, som
nyss talade från denna plats. Vi äro ju
ändå eniga på denna punkt. Frågan är
bara, om man utan sociala och andra
risker kan upphäva denna lag innan
man fått någon möjlighet att hjälpa till
rätta och omhändertaga vissa människor,
som föra ett asocialt liv.

Det är ju riktigt, som här sagts, att
denna fråga om lösdrivarlagstiftningen
kom upp redan år 1898, och ett flertal
utredningar ha arbetat, vilka sorgligt
nog inte lett till något positivt resultat.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

1945 års riksdag skrev till Kungl. Maj:t
och begärde åtgärder för lösdrivarlagstiftningens
avskaffande. Detta resulterade
i 1948 års lösdriveriutredning, och
denna utredning föreslår, att denna lag
skall avskaffas och att man skall göra
vissa ändringar i andra lagar. Man
skulle bland annat kriminalisera bettleriet
samt göra det möjligt att taga in
ålderstigna lösdrivare på vårdanstalt.
Man skulle försöka beskära de parasiterande
människornas möjligheter att utnyttja
understöd o. d. genom bestämmelser
om utbetalning av folkpension
och andra bidrag på sådant sätt, att
man vunne garantier emot att andra
människor än de, som voro berättigade
till dessa understöd, kunde utnyttja
dem. Vidare ville man ha ett tillägg till
18 kap. 13 § strafflagen med vissa bestämmelser
för de s. k. soutenörerna.
Utredningen föreslår också en förändring
av 22 § barnavårdslagen. Där
skulle upptagas en bestämmelse om att
barnavårdsnämnd ägde vidtaga åtgärder
beträffande person i åldern mellan
21 och 23 år, som vanemässigt och mot
ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella
förbindelser och beträffande vilken
särskilda åtgärder uppenbarligen krävas
för hans anpassning i samhället.

Som motionären här antytt var ju
denna utredning inte enig. Två ledamöter
stå för utlåtandet och en ledamot
har den uppfattningen, att man utan
vidare kan upphäva lösdrivarlagen.
Bland remissinstanserna har ingen
myndighet ansett, att man bör bibehålla
lagstiftningen i dess nuvarande form.
Det övervägande antalet remissinstanser
har delat majoritetens uppfattning;
det finns endast ett mindre antal som
delat reservantens uppfattning.

Departementschefen har nu föreslagit
vissa ändringar. Dels skulle det finnas
möjligheter att ge permission ifrån
tvångsarbete, dels skulle man kunna
förkorta strafftiden. Beträffande dessa
ändringsförslag har jag den uppfattningen,
att de komma att få ganska

liten betydelse. Jag har dock inte velat
motsätta mig dem med hänsyn till att
de i någon mån skulle korrespondera
med den allmänna humanisering av
vår fångvård, som börjat genomföras.
— Kungl. Maj:t skulle vidare få rätt att
utfärda vissa tillämpningsföreskrifter.

Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag. I sin motivering framhåller utskottet
emellertid, att man lång tid varit
övertygad om att denna lagstiftning
är både omodern och i visst avseende
inhuman; framför allt överensstämmer
inte denna lagstiftning med de principer,
som böra vara gällande i ett modernt
rättssamhälle. Utskottet uttalar
vidare, att man som resultat av 1945
års skrivelse förväntat ett förslag från
Kungl. Maj:t, innehållande en slutlig
lösning av dessa frågor. Sedan förklarar
utskottet att det för sin del inte
kan godtaga vissa av de åtgärder, som
1948 års lösdriveriutredning föreslagit,
bland annat kriminalisering av bettleriet
samt förändringarna i barnavårdslagen.

Med ledning av erfarenheterna i det
sociala arbetet kan man konstatera, att
barnavårdsnämnderna många gånger ha
ganska svårt att effektivt fullgöra sin
skyldighet enligt de nuvarande bestämmelserna
i 22 § barnavårdslagen, då det
gäller att försöka tillrättaföra ungdomar
mellan 18 och 21 år. Att dessutom
taga hand om årsklasserna över myndighetsåldern
skulle, enligt utskottets
förmenande, innebära ett arbete, som
översteg organisationens möjligheter.
Utskottet betonar mycket starkt, att ett
ytterligare uppskov med lagens avskaffande
inte bör förekomma. Att avvakta
eu fullständig utbyggnad av psykopatvården
i (less helhet bör ej få ifrågakomma.
Så snart psykopatvårdsutredningen
avlämnat sitt betänkande —
detta lär, enligt vad som inhämtats,
kunna ske inom en inte alltför avlägsen
framtid — bör förslag om lämplig
behandling av det klientel, som inte
kan betecknas som psykopater, kunna

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

framkomma och föreläggas riksdagen.
Antalet psykopater man räknar med i
detta fall bör inte heller vara så stort,
att man inte skulle kunna bereda dem
plats vid de nuvarande anstalterna för
sinnessjuka.

Mot rätt för Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser om hur lagen skall tilllämpas
kan man ur principiella synpunkter
ha åtskilliga betänkligheter.
Härvidlag borde man inte giva några
föreskrifter till de dömande myndigheterna
utan till de myndigheter, som
skulle omhändertaga just dessa klienter.

Man måste, herr talman, uppfatta det
som ett klart underbetyg åt de lagstiftande
makterna i detta land — Kungl.
Maj :t och riksdagen — om man inte
inom snart framtid kan avskaffa lösdrivarlagen
och ersätta den med andra
åtgärder, som äro lämpligare för ifrågavarande
klientel. Alla äro vi eniga om
att lösdrivarlagen är olämplig och icke
bör finnas i en modern rättsstat. I detta
fall äro utskott och motionärer eniga.
Utskottet önskar, att lagen avvecklas
snarast möjligt, men utskottet har inte
kunnat tillägna sig den uppfattningen,
att detta skall ske utan att åtgärder
vidtagas för att omhändertaga och med
bjälpåtgärder tillrättaföra de människor
vilkas asociala livsföring vållar
både dem själva och andra medborgare
skada. Om riksdagen bifaller utskottets
förslag måste det anses som en riksdagens
opinionsyttring för att det 50-åriga
utredningsarbetet nu måste få ett sådant
resultat, att lösdrivarlagen avskaffas
och ersättes med moderna och lämpliga
åtgärder för omhändertagande och
tillrättaförande av dessa våra medmänniskor,
som kommit på sned i samhället.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Lösdrivarlagen är 65 år gammal

och har under denna tid icke genomgått
några nämnvärda förändringar.
Enligt § 1 må såsom lösdrivare behandlas
den, som eljest utan att äga medel
till sitt uppehälle underlåter att efter
förmåga söka ärligen försörja sig och
tillika förer ett sådant levnadssätt, att
våda därav uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet.

Hela lösdrivarlagen är en fullmaktslag,
en sidolag, som kan tillgripas då
man i brist på bevis för andra brott
icke kan lagfora personer, som man
önskar beröva friheten. Därtill är det
en utmanande klasslag, som endast
medellösa och fattiga kunna drabbas
av. De rika skyddas av att kravet på
att den omhändertagne skall vara medellös,
sakna medel till sin försörjning,
är klart utskrivet i lösdrivarlagen.

I motionen 1:397 av herrar Norling
och Helmer Persson samt 11:494 av
undertecknad har ställts det yrkandet,
»att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
i syfte att lagen den 12 juni 1885 angående
lösdrivares behandling skall
upphöra att gälla». Vi anse, att denna
lag har åstadkommit mycken skada och
tragedier, enär det icke varit fråga om
hjälp och vård till människor, som
varit defekta och sjuka, utan om straff
mot dessa människor, som råkat komma
i vägen för polismakt och dömande
myndigheter, då lösdrivarlagen mer eller
mindre godtyckligt kunnat tillgripas.
Att lagen varit utmanande och
orättfärdig framgår av att det sedan
år 1898 praktiskt taget varit en sammanhängande
kedja av utredningar och
försök att få fram en ändrad lagstiftning
angående lösdrivares behandling.
Nu senast har 1948 års lösdriveriutredning
avgivit sitt betänkande, på vilket
den föreliggande propositionen, nr 90,
bygger. Det är således 52 år sedan reformeringen
av denna lag började, och
man kunde åtminstone nu ha väntat,
att regeringen kommit med ett direkt
förslag om att undanröja denna gamla,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

utmanande klasslag. Men nej! Man anser
att tillräckliga garantier icke finnas
med redan befintlig lagstiftning för
att kunna ta bort lösdrivarlagen. Departementschefen
anser sig icke kunna förorda
lösdrivarlagens slopande förrän
psykopatvårdsutredningen avgivit sitt
betänkande och samhället är utrustat
med tillräckliga medel för att vid lagens
upphävande erforderliga ingripanden
skola kunna ske.

Flertalet remissinstanser ha godtagit
den linje, som hävdats av lösdriveriutredningen
och departementschefen.
Psykopatvårdsutredningen framhåller,
att »det torde komma att dröja åtskilliga
år innan den planerade vårdorganisationen
blivit så utbyggd, att den
kan omhändertaga de stora grupper av
psykopater, för vilka adekvata vårdmöjligheter
nu saknas».

Av lösdriveriutredningens tre ledamöter
har en, nämligen förste byråsekreteraren
Lindberg, i särskilt yttrande
anfört: »Upphävandet av sistnämnda
lagstiftning — lösdrivarlagen — bör
därför icke uppskjutas i avvaktan på
organisatoriska förbättringar av psykopatvården.
Enligt min mening föreligga
enligt gällande bestämmelser i
strafflagstiftningen, sinncssjuklagen och
alkoholistlagen tillräckliga indikationer
för tvångsingripande mot de s. k. psykopaterna.
»

Till Lindbergs uppfattning i frågan
har under betänkandets remissbehandling
anslutit sig bland andra fångvårdsstyrelsen,
strafflagberedningen, socialvårdskommittén,
Svenska fångvårdssällskapet,
Svenska läkaresällskapet
m. fl., vilka anse, att lösdriverilagstiftningens
upphävande icke bör göras
beroende av psykopatvårdsproblemets
lösning.

Då denna fråga sannolikt torde komma
tillbaka inom den allra närmaste
tiden — jag väntar i varje fall att den
skall göra det — så ber jag att få hänvisa
till de båda stora artiklar i denna
fråga, som socialläkaren doktor Gun -

nar Inghe skrivit i Morgon-Tidningen,
i måndagsnumret och i dagens nummer.
Dessa artiklar äro värda allt beaktande,
och det torde kanske vara till
nytta för frågans lösning, att man allmänt
tar del av dem.

Andra lagutskottet säger nu i sitt utlåtande,
att enighet råder sedan lång
tid tillbaka att den gällande lösdrivarlagen
är i högsta grad otillfredsställande,
och fortsätter: »Utskottet hade därför
närmast förväntat ett förslag av
Kungl. Maj:t innebärande en slutgiltig
lösning i denna fråga.» Utskottet fäster
uppmärksamheten vid lagens 1 § och
däri angivna förutsättningar för lagens
tillämpning, medellöshet och sysslolöshet.
Kommer en tvångsarbetare i förändrade
ekonomiska villkor, kan han
enligt 13 § frigivas. Utskottet anser det
också vara anmärkningsvärt, att vi i
vårt nuvarande samhälle alltjämt ha
en lag, som medgiver tvångsåtgärder
allenast mot medellösa personer. Därefter
resonerar sig utskottet fram till
samma ståndpunkt i frågan som departementschefen
och säger: »Utskottet

kan således icke tillstyrka, att riksdagen
nu skall besluta om lagens upphävande.
»

Utskottet är av den bestämda meningen,
att lösdrivarlagen bör upphävas
snarast möjligt. Psykopatvårdsutredningen
beräknas kunna slutföra sitt
arbete någon av de första månaderna
år 1951, och därvid torde förslag komma
att framläggas till lagstiftning angående
rätt till ingripande, säger utskottet.

Inför utsikten, att lösdrivarlagens
upphävande måste uppskjutas till dess
en tillfredsställande psykopatvård tillskapats
— vilket skulle komma att taga
ganska lång tid i anspråk — har utskottet
ifrågasatt, huruvida icke frågan
kan bringas till en lösning utan avbidan
på den tillämnade psykopatvårdsorganisationens
utbyggnad. Utskottet
skriver: »Utskottet förväntar således,
alt Kungl. Maj:t, sedan psykopat -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

vårdsutredningens förslag avgivits, tager
frågan under omedelbar omprövning
och, därest så skulle befinnas möjligt,
förelägger riksdagen förslag till
lagens upphävande.»

Det synes således inte råda några
delade meningar om att lagen bör bort
och att detta bör ske så fort som möjligt.
Beträffande tidpunkten för lagens
slopande äro meningarna dock delade.
Då psykopatvårdsutredningen väntas
lägga fram sitt betänkande i början av
år 1951 och det icke kan anses nödvändigt
att binda lösdrivarlagens slopande
vid frågan om psykopatvårdsorganisationens
utbyggnad, bör riksdagen
redan nu kunna bifalla vår motion
med yrkande, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om
förslag i syfte att lagen den 12 juni
1885, angående lösdrivares behandling,
skall upphöra att gälla.

Då yrkandet i vår motion 11:494
sammanfaller med det yrkande, som
ställts av fru Gärde Widemar, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till detta
yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Det är inte lyckligt att lösdriveriproblemet
tages upp endast genom att
det föreslås ett par förbättringar för
dem, som äro intagna på anstalt. Det
hade varit bättre att taga upp problemet
i hela dess vidd och inte bara via dessa
motioner. Dessa föreslagna förbättringar
för anstaltsklientelet ha emellertid väckt
en björn som sover, och jag skulle tro
att det är välbetänkt, att man nu diskuterar
mer än de olika bestämmelser
som här föreslagits.

Alla anse att lagen är otidsenlig. Det
är ju rent märkligt, att en tillämpning
efter ekonomisk ställning finns kvar,
och det skulle vara mycket upprörande,
om lagen tillämpades i någon större
omfattning. Vi tolerera lagen därför
att den inte tillämpas i någon större
utsträckning, och därtill endast på ett

par platser, i Stockholm och Göteborg.
Men av samma skäl får den väl också
anses värdelös, Det klientel jag närmast
tänker på är de prostituerade kvinnorna,
som falla under denna lags bestämmelser.
De som nås av lagen är
ett erfaret klientel. Dessa människor
äro icke okända för polisen och de socialvårdande
organen. Men det finns
även av polisen mycket känt folk bland
de prostituerade, som inte fångas av
denna lag. Ett sådant exempel blottades
nyligen vid ett mord på en prostituerad
här i Stockholm. Polisen kände
väl till hennes miljö utan att dock
kunna ingripa enligt denna lag. Hon
hade nämligen ett skenarbete. I dessa
tider, när det är gott om arbete, är det
lätt att få ett arbete, där man visserligen
ofta är frånvarande och inte heller sköter
sig så bra men ändå ger sken av att
arbeta. Under arbetslöshetstider är
detta betydligt svårare, och därför har
lösdrivarlagen sin guldålder under sådana
tider.

Förr fruktade man ju de prostituerade
kvinnorna därför att de utbredde
könssjukdomar, men nu är inte detta
det avgörande emot dem, ty det har
visat sig, att de unga kvinnorna i lika
hög grad som de unga männen ha
könssjukdomar. Det är således inte de
prostituerades lilla klientel, som är den
enda eller ens den huvudsakliga smittokällan.
Nu ser man i stället den asocialitet,
som frodas i de prostituerades
miljö, som det farliga, den krets av
människor som lever på och bland de
prostituerade utgör en drägg i samhället,
som man vill komma åt.

Man frågar sig då, om man kan nå
dessa människor med lösdrivarlagen.
Vilken roll spelar lösdrivarlagen när
det gäller att få fatt i dessa lösdrivare?
Ja, några tas med lagens hjälp in på
anstalt en tid där de »vila upp sig» och
komma ut igen styrkta till sitt gamla
liv. Man varnar somliga —- det är flera
som få varning än som komma in på
anstalt —■ och man hotar därvid med

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

ett hårdare straff, en anstaltsdom, om
de fler gånger skulle råka ut för polisen.
Detta är allt! Någon vårdande uppgift
har alltså inte lösdrivarlagen. Varningen
är ett naket hot, och anstaltsvistelsen
bidrager inte till att ändra
människornas inställning och göra det
annorlunda för dem, som tagits in där.
Trots att repressalierna verka milda
och inte tyckas göra någon nytta kan
det dock hända, att de ha en viss inverkan.
Ingen vill nämligen av fri vilja
komma in på anstalt. Ingen är glad åt
att bli synad av polisen. Har man fått
varning en gång håller man sig gärna
undan, man byter miljö och ger sig
kanske i väg till en annan stad. Genom
att man flyttar på sig kanske man rent
av kommer ifrån det, som höll en fast
i den asociala miljön. Trots att det således
inte finns några direkta förbättringsmöjligheter
i lösdrivarlagen, driver
den kanske somliga ifrån det asociala
livet bara genom sin existens. I skräcken
för polisen ligger alltså lagens enda
värde.

Polisen skall handha de lagar, som
andra stifta, polisen skall företa repressalierna.
Polisen blir den institution,
som vi alla med förtroende hoppas
på, men samtidigt även busen, som
vi rikta skallet emot. Vi kräva att polisen
skall vara både aktiv och inaktiv,
och detta är beroende på hur pass lierade
vi äro med de företeelser, som
polisen vänder sig emot. För polisens
egen skull hade det varit nyttigt —
både för dess anseende och arbetsro —
om man hade byggt ut en del av denna
institution till ett socialvårdande organ,
en socialpolis.

Lösdriveriproblemet har blivit något
helt annat än de idyller, som tidigare
beskrevos. Man hade då färgrika skildringar
om lösdrivarnas beteende och
liv och om de olika former, under vilka
de bedrcvo sill »hantering». Det finns
intressanta skildringar från gången tid
men jag skulle tro, att lösdrivarnas liv
i nuvarande tid har ett annat utseende.

Svårigheterna ligga nu på andra punkter.
Tidigare hade man sin inställning
klar till om man ville avskaffa eller bibehålla
lösdrivarlagen, beroende på om
man var radikal eller reaktionär, feminist
eller antifeminist. Det är inte riktigt
så nu. Man kan vara radikal eller
reaktionär och tycka både det ena och
det andra om lösdrivarlagens kvarliållande
eller avskaffande just i dag. Man
kan vara feminist eller antifeminist och
ändå hamna på vilken sida som helst.
Det är alltså inte så klart, vilket ställningstagande
man skall göra.

Om det finns en liten grupp människor,
som inte ha kontakt med vanligt
arbetsliv och som alltmer dras in i en
asocial miljö, då uppstår ovillkorligen
frågan vad man skall göra med dem.
Frågan är, om tillfälle skall givas polisen
att nå dem på ett effektivare sätt
än nu, eller om andra organ skola
kunna nå dem och göra dem till bättre
människor. Vi stå ganska frågande inför
vad man skall göra här. Dessa människor
nås inte med den nuvarande lagstiftningen.
Men man skrämmer dem
med den nuvarande lagen. Jag undrar
om det är något värde med att ha kvar
en lag, om vilken man kan säga att det
enda positiva är, att den skrämmer?

En gång i tiden talade man alltid
om Landskronaanstalten i sammanhang
med lösdrivarlagen, och man spottade
på denna anstalt. Hur bra utrustad den
än blev, så kunde man aldrig få något
förtroende för den. När sedan klientelet
flyttades över till en sämre anstalt,
så blev det tyst med kritiken. Det kan
hända att det är lika omöjligt att få
förtroende för denna lag, även om
man bättrar på den. Den kan inte byggas
ut, så att folk med förtroende väntar
resultat i kampen med ett så stort
.socialt problem som lösdriveriet.

Det enda avgörande hindret för att
avskaffa lösdrivarlagen är alltså, att de
flesta tro att det därmed blir så mycket
sämre. Man tror, att en stor del av
klientelet, som nu aldrig kommer in -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

nanför lagen, håller sig lugnt, just därför
att lagen finns. Samma ovisshet och
tveksamhet gör sig även gällande, när
man vill stifta en ny lag på detta område.
Man vet inte, vilken betydelse
den nuvarande lagen har.

Efter mycket långt övervägande har
jag kommit till den uppfattningen, att
om man skall kunna skaffa sig säkra
hållpunkter för att bedöma vad lösdrivarlagen
betyder och vilka hänsyn som
böra tagas vid ett fortsatt lagstiftningsarbete
på området, så bör man faktiskt
gripa den chans att avskaffa lagen, som
nu finns. Därigenom kunna vi konstatera,
om lagen verkligen betyder så
mycket för det klientel, som vi aldrig
se — den betyder ju ingenting för det
klientel, som drabbas därav. Jag anser
att vi skulle ha friare händer och bättre
förutsättningar att lagstifta beträffande
dessa problem, om vi även hade
att bygga på de erfarenheter, som vunnits
under en tid utan någon lösdrivarlag.

Med denna motivering ansluter jag
mig till det yrkande som gjorts av fru
Ingrid Gärde Widemar.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Det är givetvis beklagligt att vi
här i landet alltjämt skola äga en sådan
lag som lösdrivarlagen. Dess utformning
är sådan att den inte står i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning.
Enbart detta att i lagens rekvisit
ingå bl. a. medellöshet och sysslolöshet
vittnar om en föråldrad uppfattning
som är främmande för vår tid och
som man starkt reagerar mot. Genom
att dessutom medgiva endast rätt för
polismyndighet att ingripa, men inte
föreskriva skyldighet, har lagen i sin
tillämpning blivit ytterst godtycklig.
Numera kan den sägas ha praktisk betydelse
endast i storstäderna, och även
där saknar den, enligt vad statistiken
visar, på sina håll reell betydelse.

Med skärpa har det från vissa håll

— och det med all rätt — framhållits
att lagen i väsentlig omfattning kommit
att tillämpas då det gäller kvinnliga
prostituerade, medan däremot den manliga
parten ofta kommit lätt nog undan.
Det finns väl inte heller vid det här
laget någon enda människa, som inte
anser att lagen snarast möjligt bör upphävas.

När jag, herr talman, varit med om
att i utskottet förorda att riksdagen
måtte antaga den nu framlagda propositionen,
vilken med sina visserligen
ganska oväsentliga ändringar av lagen
ändock innebär en viss humanisering
därav, så har jag gjort det i förlitande
på att detta inte skall betyda att lagen
i sin helhet konserveras på ett obestämt
antal år. En garanti för att en sådan
risk inte torde finnas har jag ansett
ligga i uttalandet, att psykopatvårdsutredningen,
vars utlåtande man vill invänta,
beräknas slutföra sitt arbete någon
av de första månaderna av nästkommande
år, och vidare i att utskottet
som sin bestämda uppfattning hävdar,
att Kungl. Maj:t bör, så snart utredningens
förslag föreligger, taga upp
frågan om lösdrivarlagen till omedelbar
omprövning.

I likhet med vad socialvårdskommittén
i sitt yttrande framhållit anser jag
personligen, att det kanske inte hade
varit så nödvändigt att invänta psykopatvårdsutredningens
utlåtande, men
ett skäl synes mig dock tala härför, och
det är att ett förslag till lagstiftning beträffande
rätten till ingripande också
är att förvänta från psykopatvårdsutredningen.
I och med att ett antagbart
förslag till lag på detta område framkommer
finns det enligt mitt förmenande
inte längre några skäl för att
behålla lösdrivarlagen. Att lagens upphävande
skulle göras beroende av den
tidpunkt, då en tillfredsställande psykopatvård
anses vara för handen —
något som ju både departementschefen
och lösdriveriutredningens majoritet
förordat — har utskottet inte velat vara

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

med om. Olika faktorer, såsom vårt
nuvarande ekonomiska läge, bristen på
anstalter och sjukvårdspersonal, medföra
att om ändrade förhållanden i det
avseendet först skulle inväntas, så skulle
frågan om lösdrivarlagens upphävande
återigen ställas på en antagligen
mycket avlägsen framtid.

Då jag, herr talman, nu yrkar bifall
till utskottets förslag, är det således av
de skäl, som jag här anfört för mitt
ställningstagande, och med den förhoppningen
att Kungl. Maj:t så snart
psykopatvårdsutredningens förslag avgivits
måtte taga frågan om lösdrivarlagen
under omedelbar omprövning.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Det
tycks här råda en lika sällsynt som rörande
enighet om att lösdrivarlagen
snarast möjligt bör avskaffas. Utskottet
har tillstyrkt propositionen med de
ändringar av lagen, som där föreslås,
men det har samtidigt givit det mest
överflödande rika material för att lagen
bör avskaffas som en opponent
rimligtvis kan önska sig.

Här har redan av såväl fru Gärde
Widemar som fru Eriksson och fröken
Wetterström framhållits alla de skäl,
som göra att man helst skulle vilja ha
lagen omedelbart avskaffad, och det
skulle därför bli en upprepning, om jag
nu toge upp det ena motivet efter det
andra som talar därför. Men jag vill
gärna erkänna, att för mig personligen
är något av det mest stötande med lagen
att det i vårt nuvarande samhälle
skall finnas en lag som tillåter tvångsåtgärder
mot medellösa personer. Det
kan visserligen sägas att lagen numera
tillämpas restriktivt och att ifrågavarande
paragraf har skjutits i bakgrunden,
men den finns där dock fortfarande
som en realitet.

Jag skall inte, herr talman, upptaga
tiden ytterligare, utan jag vill nu endast
säga att jag förenar mig med fru
Gärde Widemar i hennes förslag om av -

slag på utskottets utlåtande, men att
jag vill komplettera detta med ett yrkande
om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att
Kungl. Maj:t sedan psykopatvårdsutredningens
förslag avgivits måtte taga
frågan om lösdrivarlagen under omedelbar
omprövning och i samband därmed
förelägga riksdagen förslag till lagens
upphävande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Från de utgångspunkter, som jag företräder,
har jag självfallet inte någon
erinran att framställa mot innehållet i
det utskottsutlåtande som vi nu behandla.
Andra lagutskottet går i detta
utlåtande in på en mycket närgången
kritik av den gamla lösdriverilagstiftningen,
och jag har också, när jag har
lyssnat till debatten, kunnat konstatera,
att alla talare i mer eller mindre starka
ordalag kritiserat innehållet i denna
lag. Jag har inte någon erinran att
framställa mot vad som sålunda anförts
av utskottet och av de ärade kammarledamöter
som yttrat sig i debatten. Vi
äro alla ense om att den nuvarande
lösdriverilagstiftningen är en till sin
utformning djupt otillfredsställande lagstiftning.
Lagen är skriven för ett samhälle
med helt andra sociala förhållanden
än dem, varunder vi för närvarande
leva. De förutsättningar för ingripande
mot enskild person, som stadgas
i lagen, äro oklara och diffusa, och såsom
vi hört under debatten, innehåller
1 § i lagen en förutsättning för ingripande,
som för modern uppfattning ter
sig direkt stötande.

Jag försvarar alltså inte lösdrivarlagen.
Jag vill genast från början säga,
att för egen del vill jag ha bort denna
lagstiftning så fort som någonsin är
möjligt. Men vi få inte glömma att t i 11-lämpningen av lösdriverilagstiftningen
under tidernas lopp har mycket radikalt
förskjutits. När lagstiftningen kom

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

till hade man närmast i sikte luffarproblemet,
alltså dessa kringstrykande
vagabonderande personer som framför
allt utgjorde ett problem för landsbygden.
Ur denna synpunkt har inte lagstiftningen
numera någon betydelse.
Det moderna lösdrivarproblemet är ett
storstadsproblem, som gäller det ofta
mycket djupt asociala bottenklientel
som finns i våra största städer. Det är
detta som är förklaringen till att lösdriverilagstiftningen
egentligen bara
tillämpas i våra allra största städer. Jag
säger inte detta därför att jag menar,
att genom denna förskjutning av tilllämpningen
olägenheterna av lagstiftningen
skulle ha blivit mindre. Jag har
bara velat framhålla, att problemet under
tidens lopp i mycket väsentlig omfattning
blivit ett annat.

Utskottets talesman i debatten, herr
Jacobsson i Igelsbo, framhöll att utskottets
utlåtande är skrivet på sådant
sätt, att det skall kunna tjäna som en
opinionsyttring för lagens borttagande.
Om inte herr talmannen misstycker,
skall jag be att i denna kammare få
avge samma förklaring som jag tidigare
gjort i första kammaren, nämligen att
jag för egen del vill ansluta mig till
denna opinionsyttring. Jag vill nämna
för kammarens ledamöter, att ända sedan
jag blev medlem av regeringen har
frågan om lösdriverilagstiftningen intresserat
mig och sysselsatt mina tankar.
En av de första arbetsuppgifter,
som jag tog itu med, var att få i gång
en undersökning av lösdrivarproblemet
i syfte att få bort lagen, och jag tillsatte
också 1948 års lösdriveriutredning.
Jag sökte ge denna utredning en
så kvalificerad sammansättning som
möjligt genom att göra en så betrodd
man som landshövding Bergquist till
ordförande och till ledamöter utse fru
Sigrid Ekendahl och byråchefen Torgny
Lindberg, vilken sysslat mycket
med lösdrivarproblemet. Och jag tillsatte
denna utredning i förhoppning
om att den skulle komma att avlämna

ett förslag, som skulle kunna leda till
att vi gjorde rent hus med lösdriverilagstiftningen.
Jag blev därför personligen
ganska ledsen, när jag vid mitt
studium av utredningens förslag och
däröver avgivna remissyttranden fann,
att det inte för mig var möjligt att för
riksdagen omedelbart lägga fram ett
förslag av det innehåll som jag för egen
del skulle önska. Vi få nämligen inte
förbise, att utredningen till sitt förslag
att lösdriverilagstiftningen skulle upphävas
fogade åtskilliga mycket väsentliga
villkor som först skulle uppfyllas.
Det var utredningens majoritet, ledamöterna
Bergquist och Ekendahl, som
omfattade denna mening. Som ett första
villkor framhöll man, att eftersom en
mycket stor del av lösdrivarklientelet
var psykiskt sjukt eller missanpassat,
så kunde inte frågan om lösdrivarlagen
lösas förrän psykopatvården erhållit en
bättre utformning än för närvarande.
För det andra sade man, att om lösdrivarlagen
skulle kunna upphävas,
måste det införas en kriminalisering av
det vanemässiga bettleriet. Man framhöll
vidare att det måste införas en
kriminalisering av vissa grova former
av prostitution och att barnavårdslagen
måste utvidgas på ett sådant sätt, att
även unga kvinnor i åldern 21—23 år,
som äro prostituerade, skulle kunna
omhändertagas enligt barnavårdslagens
former.

På alla dessa tre punkter, som alltså
äro mycket väsentliga för kommitténs
uppläggning av problemet, mötte förslaget
mycket kraftig kritik både från de
rättsvårdande och de socialvårdande
myndigheternas sida. Jag har, när jag
tagit del av denna kritik, för egen del
blivit bestämt övertygad om att lösdrivarproblemet
icke borde lösas genom
att vi utvidgade strafflagens tillämpningsområde
och kriminaliserade vissa
former av handlingar för att via vägen
»brott och straff» komma åt lösdrivarklientelet.
Jag har också blivit övertygad
om att den ifrågasatta utvidg -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

ningen av barnavårdslagen skulle vara
mycket olämplig. Det skulle ställa barnavårdsnämnderna,
med de vårdresurser
som dessa nämnder nu ha till sitt
förfogande, inför hart när olösliga problem,
om så pass gamla och missanpassade
människor, som det här gäller,
skulle omhändertagas enligt barnavårdslagens
former.

Det förhåller sig alltså inte så som en
läsare av fru Gärde Widemars motion
skulle kunna tro, att 1948 års lösdriveriutredning
endast föreslog att lagen
skulle helt upphävas. Av vad jag sagt
framgår, att till förslaget om upphävande
av lagen voro fogade vissa reservationer,
och därutöver tillkom som
en förutsättning, att man borde vänta
med lagens upphävande till dess samhällets
psykopatvård vore något bättre
ordnad än vad den nu är.

I detta läge ställde jag mig den frågan:
Skola vi då inte göra någonting
åt saken? Skola vi i departementet helt
tyst och stilla ligga på betänkandet och
fortsätta utredningsarbetet från de nya
utgångspunkter, som framkommit genom
utredningens förslag och remissyttrandena?
När jag då satte mig att
närmare studera lösdrivarlagens bestämmelser,
blev jag ganska upprörd
och sade mig, att en så uråldrig lagstiftning
kunde väl knappast behållas
i befintligt skick ens under den korta
övergångstid, som återstode till dess vi
kunde ta bort lagen. Därvid kastades
naturligtvis mina blickar på 1 §, där
det talas om medellöshet som förutsättning
för ingripande, och jag var långt
inne på tanken att försöka ändra denna
paragraf. Men då sade jag mig: Om
man nu ger sig på en verklig, materiell
ändring av lösdriverilagstiftningen,
finns det inte då en viss risk för att
lagstiftningen kommer att hyfsas till på
ett sådant sätt, att den har större förutsättningar
att leva ytterligare någon tid
iin om den får vara kvar i befintligt
skick?

På ett par punkter trodde jag emellertid,
att det skulle gå att göra ändringar
utan att ge lagen större livskraft,
och det gällde föreskrifterna beträffande
tvångsarbetets verkställande. Jag
kunde vid min granskning konstatera,
att vi fortfarande ha en lag, som är beskaffad
på det viset, att om en tvångsarbetares
hustru eller barn dör under
det han vistas på anstalt, så finns det
enligt lagen icke någon juridisk möjlighet
att ge honom permission för att bevista
begravningen. Jag konstaterade vidare,
att tvångsarbetstiden blir precis
densamma, om en tvångsarbetare sköter
sig och gör allt så bra han kan på
anstalten eller om han missköter sig;
anstaltstiden kan inte avkortas ens med
en dag för den skötsamme. Och jag konstaterade
slutligen, att när tvångsarbetaven
väl var utsläppt, fanns det inte
en skymt till eftervård.

Jag sade mig då att på dessa tre
punkter skulle vi väl ändå kunna göra
eu ändring utan att riskera, att lagen
skulle leva kvar under någon längre
tid, och jag har nu försökt göra vad på
mig ankommer för att få till stånd en
sådan ändring genom att lägga fram en
proposition beträffande dessa begränsade
avsnitt av lagen. Jag betonar alltså
med allra största eftertryck, att om
lag sitter kvar som chef för inrikesdepartementet
i framtiden, skall det bli
ett av de mest kiirkomna tillfällen som
jag haft under mitt arbete i departementet
den dag jag kan lägga fram förslag
till riksdagen att ta bort hela lagen.
Men vi kunna icke göra detla utan att
se till att vi fortfarande ha de förutsättningar
som behövas för att komma till
rätta med det samhällsproblem som
denna bottenasocialitet i storstäderna
dock i alla fall iir. Under remissbehandlingen
fästes min uppmärksamhet på att
i all sin oerhörda bristfällighet och
ofullkomlighet lösdrivarlagen dock bär
en uppgift, som egentligen icke på något
sätt sammanhänger med hur lagen

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr It0.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändring i vissa delar av lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

är utformad utan som sammanhänger
med att lagen finns, och det är att lagen
skapar en möjlighet för polisen att
för undersökning ta om hand misstänkta
fall bland det asociala klientelet.

I ett remissyttrande tog en så erkänd
arbetare på det sociala området, på
gränsen mellan socialvård och kriminalvård,
som professor Kinberg upp
denna sak. Han framhöll, att det i första
hand var polisen som genom direkta
iakttagelser och genom olika anmälningar
finge kännedom om lösdrivarfall.
Då måste polisen äga befogenhet
och tillräckliga möjligheter att undersöka
en person, innan han vidarebefordras
till den socialvård som vi alla
vilja att han skall ha. Psykopatvårdskommittén
framhöll detsamma. Det
gjorde också överståthållaren och justitiekanslern
liksom även riksåklagaren.
Riksåklagaren sade, att om vi skulle
komma till rätta med detta problem,
hade vi två vägar att gå. Antingen
skulle vi ha en lagstiftning, som bibehöll
polisens initialrätt gentemot ifrågavarande
klientel, eller också skulle
vi går den andra vägen och kriminalisera
lösdriveri såsom sådant.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att när vi här i Sverige nu sträva
efter att komma helt bort från varje
skymt av lösdrivarlagstiftning, så är det
en ganska radikal åtgärd. I många andra
länder är lösdriveriet kriminaliserat,
och vi behöva bara gå till våra grannländer
Norge och Danmark, så finna vi
att där är lösdriveri ett brott. Jag tycker
att det skulle vara en olycklig utväg
att gå i den riktningen. Vad dessa
människor behöva, människor som till
största delen äro socialt missanpassade,
psykiskt sjuka eller psykiskt missanpassade,
är vård, human vård, en ändamålsenlig
behandling för att de skola
kunna bli bättre människor.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
om vi, såsom förordats här på vissa
håll, i ett slag skulle stryka bort hela
lösdrivarlagstiftningen, då skulle vi be -

röva polisen dess initialrätt. Det är alltså
nu icke fråga om att polisen skall få
någon ökad befogenhet, att polisen skall
bli en socialvårdspolis, som det sades i
debatten tidigare, eller att polisen skall
få en rätt som de sociala myndigheterna
inte ha. Jag menar bara, att när polisen
påträffar ett fall, skall den kunna
ta hand om vederbörande för att vidarebefordra
honom till den behandling
som behövs. Men om riksdagen nu
skulle ta bort lösdrivarlagstiftningen,
vad blir då följden? Alla kammarens
ledamöter ha sett i tidningarna, huru
gång på gång omtalats det ytterligt
otillfredsställande nattliv och de osäkra
förhållanden som råda i vissa av de
centrala parkerna här i Stockholm, i
Berzelii park och Humlegården — jag
behöver bara nämna dessa namn. Vi se
också då och då i tidningarna, att rätt
vad det är gör polisen en natt en överraskande
razzia i dessa parker för att,
såsom man i dagligt tal säger, hålla rent
från de asociala elementen. Den enda
juridiska grund som polisen har för en
sådan razzia är lösdrivarlagstiftningen,
och toge vi bort den, skulle polisen icke
kunna göra sådana razzior.

Tvångsarbete är ett rysligt ord, och
Svartsjö har en dålig klang. När det nu
gäller att ta ställning till frågan om vi
kunna ha tvångsarbetet kvar under några
år för det begränsade klientel som
drabbas härav, skall jag be att få säga
följande.

Kammarens ledamöter veta, att
tvångsarbetet verkställes på Svartsjö
tvångsarbetsanstalt. Denna anstalt har
nu snyggats upp och reparerats så gott
sig göra låter. Men låt oss nu tänka oss
att man inte använder lösdriverilagstiftningen
utan i stället vid ingripande
mot en person, tillhörande lösdrivarklientelet,
konstaterar att hans största
sociala missanpassning är spritmissbruk.
Då skola vi behandla honom enligt
alkoholistvårdslagstiftningen, och
det tycka vi alla är ett stort framsteg.
Veta kammarens ledamöter, varest en

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändring i vissa delar av

person, som tillhör lösdrivarklientelet.
och som omhändertages för alkoholistvård,
har alla utsikter att hamna? Jo.
på Svartsjö alkoholistanstalt. Där kommer
han i så fall att bo i samma byggnad
som tvångsarbetarna, äta tillsammans
med dem, arbeta tillsammans med
dem hela dagarna och umgås med dem
på hela sin fritid. Vi skola ha klart för
oss att verkställigheten av alkoholistvård
och tvångsarbete är på Svartsjöanstalten
ett och detsamma. Värre är
det inte. Jag vill bara påpeka detta för
att vi icke skola låta ordet få makt över
tanken.

Sedan har fru Gärde Widemar här i
debatt* n frågat mig om jag är beredd
att upphäva lagen innan psykopatvårdsorganisationen
är klar, och därutöver
har fru Ewerlöf ställt ett yrkande i syfte
att få fram ett beslut att man skall
ta upp frågan till ny behandling så
snart psykopatvårdsutredningens förslag
föreligger. Jag vill i dessa hänseenden
bara säga att vi inte veta vad
detta kommittébetänkande innehåller
— det har icke avlämnats ännu, och därför
kan jag icke nu avgiva något löfte
in blanco. Jag vill bara säga, att det
står fullkomligt i överensstämmelse med
min uppfattning att vi icke skola försumma
något tillfälle att snabbt få en
ändring till stånd på detta område. Det
är alltså självfallet, att när psykopatvårdsutredningens
förslag föreligger,
hela denna fråga kommer att tagas upp
till behandling.

Till fru Gärde Widemar vill jag till
sist säga, att jag har aldrig avsett att
upphävandet av lösdrivarlagen skulle
anstå tills psykopalvårdsorganisationen
var fullt färdig. Jag har tänkt mig att
om vi bara finge en enda anstalt, skulle
vi omedelbart ta bort denna lagstiftning,
som vi alla iiro missbelåtna med.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
medger att vi bär ha att göra med ett
intrikat problem, men jag tror inte att

lagen ang. lösdrivares behandling, m. m.

lagstiftningen om lösdrivare har den
betydelse för polisens rätt att ingripa
mot exempelvis ligisterna i Humlegården
etc. som statsrådet ville göra gällande.
Ty det är väl ändå klart att sådana
ingrepp göras bland annat därför
att man misstänker, att det är brottsliga
element som där driva sitt ljusskygga
spel, och jag kan inte se annat
än att det oberoende av lösdrivarlagens
stadganden finns möjlighet för polisen
att när någon misstanke föreligger om
att den saken gäller begått en brottslig
handling eller när det finns anledning
antaga att det skall bli oordning, då
ingripa och skingra skaror som driva
lösa ikring samt att också anhålla personer
som man misstänker ha begått
brottsliga handlingar. Sådana misstankar
förekomma ju i stor utsträckning
i fråga om t. ex. homosexuella personers
förhållanden till minderåriga ungdomar.
Jag tror därför att inrikesministern
här överdrivit värdet av dessa
stadganden i lösdrivarlagen.

Jag är också beredd att påstå att inrikesministern
har något undervärderat
skadan av denna lagstiftning. Det
är ju faktiskt så att den ger anledning
till att utöva ett visst godtycke, och den
är, såsom vi också ha hört, en klasslagstiftning,
men jag fäster mig särskilt
vid godtycket. Jag kan nämna att jag
i min advokatpraktik vid flera tillfällen
haft anledning att ställa mig frågande
inför denna lagstiftning. .lag har exempelvis
haft ett mål, där icke mindre än
två kvinnor omtalat för mig att de varit
utsatta för att polisen ville pressa dem
med hot om varning för lösdriveri, om
de icke lämnade vissa upplysningar.
Jag har icke fått den saken juridiskt
bevisad, men det är ganska nedstämmande
att träffa på sådana fall; lagen
ger tyvärr möjlighet till godtycke vid
tillämpningen av dess bestämmelser,
och man kan icke värja sig för en
starkt grundad misstanke att en sådan
lag skapar frestelser för svaga element
inom poliskåren alt missbruka lagen.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

Varje sådan lagstiftning som ger möjlighet
till godtyckliga ingrepp är en
fara för rättssäkerheten, och jag måste
hylla det gamla liberala kravet på största
möjliga rättssäkerhet för den rike
och den fattige.

Det är från denna utgångspunkt som
jag instämmer i det yrkande som har
framställts här i dag av min medmotionär,
fru Gärde Widemar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) hifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till det av fru
Gärde Widemar under överläggningen
framställda yrkandet; samt 3:o) bifall
till det yrkande, som under överläggningen
framställts av fru Ewerlöf; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Gärde Widemar under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 140 ja och

47 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 8.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr
400).

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 209, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om vissa ändringar i ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 400).

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att 25 och 31 §§ ecklesiastik boställsordning
skulle erhålla följande lydelse:

25 §.

1. När löneboställe skall upplåtas på
arrende till brukande, skall boställsnämnden
hålla ekonomisk besiktning
och därvid bestämma arrendevillkoren.

Arrendevillkoren, vilka icke må lända
till skada för bostället eller eljest
för det allmänna, skola bestämmas med
utgångspunkt från att under arrendetiden
icke erfordras större byggnadseller
annat grundförbättringsarbete, utöver
vad vid besiktningen i samband
med utarrenderingen föreskrivits, och
så att pastoratets och enligt 30 § optionsberättigad
arrendators intressen
skäligen tillgodoses.

Boställsnämnden skall pröva, huruvida
vid den nya utarrenderingen optionsrätt
tillkommer arrendatorn.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

2. Pastoratet äger vid utarrenderingen
ej frångå av boställsnämnden
fastställda arrendevillkor i annan män
än att, då optionsberättigad arrendator
ej finnes, högre arrendeavgift må
betingas.

3. Kan boställe ej utarrenderas enligt
de av boställsnämnden fastställda arrendevillkoren,
skall anmälan därom av
pastoratet göras hos stiftsnämnden, som
har att meddela föreskrifter för utarrenderingen
eller ock att vidtaga annan
av förhållandena påkallad åtgärd.

31 §.

1. Väckes i samband med löneboställes
utarrendering eller eljest förslag
om ändring i löneboställes disposition,
skall förslaget av boställsnämnden underställas
stiftsnämnden, som — såvitt
frågans avgörande icke jämlikt 2 mom.
skall ankomma på Konungen — äger
i ärendet besluta. Fråga, som här avses,
må ock av stiftsnämnden omedelbart
upptagas.

2. Prövar stiftsnämnden föreslagen
ändring av löneboställes disposition
kunna medföra, att självständigt och
bärkraftigt jordbruk ej längre kan å
brukningsdel uppehållas

i följd av brukningsdelens undantagande
från utarrendering,

nedläggande av nödig bebyggelse å
brukningsdelen,

avskiljande av område från brukningsdelen,

brukningsdelens sammanslagning med
annan fastighet, varå självständigt jordbruk
bedrives,

eller i följd av annan därmed jämförlig
åtgärd

skall frågan av stiftsnämnden underställas
Konungens avgörande.

3. Bestämmelserna i 1 och 2 mom.
skola icke äga tillämpning, då ändringen
avser sådan upplåtelse, som i
24 § sägs.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motio -

ner, nämligen inom första kammaren
nr 494 av herr Spetz m. fl. samt inom
andra kammaren nr 562 av herr Rnbbestad,
nr 590 av herr Stjcirne in. fl.,
nr 619 av herr Hansson i Skegrie, nr
620 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
nr 621 av herrar Staxäng och Nolin
samt nr 622 av herr Rubbestad m. fl.

I motionen II: 622 hade yrkats, att
riksdagen vid antagande av Kungl.
Maj:ts förslag måtte för sin del besluta
att 25 § skulle erhålla följande lydelse:

25 §.

1. När löneboställe skall upplåtas på
arrende till brukande, skall boställsnämnden
senast sju månader före arrendeperiodens
början hålla ekonomisk
besiktning och därvid föreskriva de
byggnads- och grundförbättringsarbeten,
som skola komma till utförande
under arrendeperioden, samt pröva,
huruvida vid den nya utarrenderingen
optionsrätt tillkommer arrendatorn.

2. Har arrendatorn optionsrätt men
vill pastoratet påkalla ändring i arrendevillkoren,
skall pastoratet giva det
arrendatorn till känna på sätt om uppsägning
av arrende är stadgat senast
fem månader före arrendetidens utgång
med uppgift tillika på de ändringar,
som äskas. Lag samma vare för
arrendatorn, om han vill påkalla ändring
i arrendevillkoren. Har tillkännagivande,
som nu sagts, skett men kan
ej överenskommelse ernås, skall frågan
avgöras av boställsnämnden.

3. Finnes icke arrendator med optionsrätt,
ankommer det på pastoratet
att uppgöra arrendekontrakt.

4. överenskommelse och kontrakt,
som nu sagts, skola för att bliva gällande
fastställas av boställsnämnden.
Fastställelse må vägras, om överenskommelsen
eller kontraktet lider av
ofullständighet eller prövas lända till
skada för bostället eller eljest för det
allmänna. Vid fastställande av arrendekontrakt,
som i 3 mom. sägs, skall

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

nämnden jämväl bestämma den avgift,
vartill bostället lägst må utarrenderas.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för
sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om vissa ändringar i
ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400);

B) att motionerna I: 494 samt II: 562,
590, 619, 620, 621 och 622, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 25 §
erhålla den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen med den ändring, att därstädes
skulle intagas en hänvisning till
vad i 38 § stadgades angående underrättande
av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges
ordförande. Beträffande
31 § innebar utskottets förslag tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hansson i Skegrie utan
angivet yrkande;

2) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Allmän, vilka ansett, att utskottets förslag
bort beträffande 31 § ha följande
lydelse:

31 §.

1. Väckes i samband med löneboställes
utarrendering eller eljest förslag om
ändring i löneboställes disposition, skall
förslaget av boställsnämnden underställas
stiftsnämnden, som äger i ärendet
besluta. Fråga, som här avses, må
ock av stiftsnämnden omedelbart upptagas.

2. Bestämmelserna i 1 mom. skola
icke äga tillämpning, då ändringen avser
sådan upplåtelse, som i 24 § sägs.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag har
ingen erinran mot utskottets förslag i
den form det nu föreligger med de ändringar
som vidtagits i den kungl. propositionen
utom vad gäller 31 §. I denna
paragraf ha Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
föreslagit den betydelsefulla
ändringen, att när ett självständigt och
bärkraftigt jordbruk ej längre kan å
brukningsdel uppehållas, frågan om en
ändring i dispositionen skall av stiftsnämnden
underställas Konungens avgörande.
Det rör sig i de allra flesta hithörande
fall om små brukningsdelar,
före detta torp till huvudgården eller
andra jämställda ägolotter. De äro oftast
avlägset belägna och insprängda i huvudgårdens
skogsmarksområden med
långa och dåliga utfartsvägar. Icke sällan
har det visat sig omöjligt att få arrendatorer
till dylika små ställen. Jag
har själv faktiskt många bevis för detta
påstående.

Det var ett torp som för några år sedan
rustades upp med ny ladugård och
en del andra anordningar för åtskilliga
tusental kronor, och den arrendator
som då bodde där var nöjd med de anordningar
som vidtagits. Vi hade ingen
särskild anledning att då befara att han
skulle flytta därifrån. Det dröjde emellertid
inte mer än två, tre år förrän
arrendatorn flyttade därifrån, och det
var alldeles omöjligt att få någon annan
i stället. I ett annat fall byggdes på torpet
en ladugård för några år sedan.
Det visade sig sedan, att vi inte kunde
på detta lilla ställe få någon arrendator
som ville bruka det självständigt, utan
vi fingo då lägga åkerjorden till ett
annat större torp och upprusta bostadshuset,
så att de gamla kunde bo kvar
där, när ingen annan kunde ta det. Att
sådana fall som dessa skulle underställas
Kungl. Maj:ts avgörande förefaller
åtminstone mig synnerligen olämpligt.
De lokala förhållandena äro här i de
allra flesta fall helt avgörande, och dem
känner ju pastoratets representant liksom
även boställsnämnden väl till.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

Stiftsnämnden har ju också genom dessa
instanser lätt att skaffa sig en ingående
kännedom om förhållandena. Av stiftsnämndens
fem ledamöter äro tre tillsatta
av Kungl. Maj:t, och dessa tre
skola vara i jordbruk och skogsskötsel
kunniga personer. Stiftsnämnden måste
väl framför allt i frågor, där praktisk
erfarenhet och god lokalkännedom utgöra
förutsättningarna för bedömandet,
kunna anses lösa dylika problem på ett
praktiskt och lämpligt sätt.

Det synes oss reservanter alltså som
en alldeles onödig omgång, att avgörandet
i dessa frågor skall ligga hos Kungl.
Maj:t. Det motverkar decentraliseringssträvandena
och vållar onödig tidsutdräkt
utan att man därmed vinner någon
som helst fördel. Jag yrkar, herr
talman, på grund av vad jag här anfört
bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
förslag som här föreligger till ändring
i den ecklesiastika boställsordningen är
betingat av önskemålet att försöka skapa
samma förhållanden för arrendator av
ecklesiastik boställsjord som för annan
arrendator enligt den sociala arrendelagstiftningen
från år 1943. Från mina
utgångspunkter har jag ingen som helst
erinran att göra emot att denna jämställdhet
kommer till stånd. Det förslag
som Kungl. Maj :t framlagt har i två rätt
väsentliga punkter gjort avsteg när det
gäller att skapa jämställdhet med den
sociala arrendelagen, nämligen dels beträffande
25 §, bestämmelserna angående
upprättandet av kontrakt, och dels
i 28 och 35 §§, bestämmelserna angående
underhållsskyldighet.

Beträffande underhållsskyldigheten
har utskottet föreslagit en ändring av
det kungl. förslaget, som jag för min del
inte har något att erinra emot. Däremot
måste jag göra en erinran mot 25 §.
Enligt den nu gällande bestämmelsen

upprättar pastorat, som har en arrendegård
att utarrendera, kontrakt; man kan
träffa överenskommelse med arrendatorn
om vissa villkor beträffande arrendet.
Detta kontrakt skall visserligen underställas
boställsnämnden för prövning
och godkännande, men det är
självklart att när pastoratet på detta tidiga
stadium kan få göra sin mening
gällande, blir det nog ytterst sällan som
boställsnämnden kommer att göra någon
invändning. Men i detta hänseende
är en betydande omsvängning gjord i
den kungl. propositionen. Jag vill erinra
om att enligt sociala arrendelagen
är det nu möjligt för en jordägare och
arrendator att träffa överenskommelse
på frivillighetens väg, och endast i det
fall, att de inte komma överens, blir det
arrendenämnden som får bestämma
villkor. Det är detta som jag anser borde
vara föredömligt även för dessa
ecklesiastika boställsarrenden.

Den motion jag har väckt i detta
hänseende, nr 622 i denna kammare,
syftar just till att åstadkomma denna
likställighet mellan bestämmelserna för
de kyrkliga arrendegårdarna och de
sociala arrendebestämmelserna. Jag vill
nämligen att ett pastorat alltjämt skall
ha rätt att göra upp ett kontrakt i samråd
med arrendatorn och att föra fram
vissa önskemål, som kunna vara till
gagn för båda parterna. Det är detta
min motion syftar till. Nu har emellertid
utskottet gått emot densamma och
vill göra gällande, vilket också framhålles
i propositionen, att det är en så
ojämn arrendevärdering som göres på
detta sätt när pastoraten få vara med
om att bestämma. Man vill också göra
gällande i propositionen, att arrendeersättningen
vid sådant förhållande ofta
påverkas av ovidkommande lokala och
personliga hänsyn och att arrendenivån
för dessa gårdar därför är ojämn.

Utskottet avtrycker ungefär samma
uttalande i detta hänseende som finns i
propositionen och liksom gör sig solidariskt
med detsamma. Jag skulle gärna

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

vilja veta, på vilka skäl Kungl. Maj:t
och utskottet verkligen kunnat göra
detta uttalande. Jag har själv varit
prästgårdsarrendator i ungefär 25 år.
Jag har också biträtt åtskilliga ecklesiastika
arrendatorer när det gällt att
träffa överenskommelse, men min erfarenhet
på detta område kan inte styrka
detta uttalande, som förekommer i
propositionen och utskottets utlåtande.
Tvärtom har jag funnit att man såväl
från pastoratens som från arrendatorernas
sida försökt komma till samförstånd,
som inte bara gagnat den ena
parten utan bägge parterna.

När man här vill betona att denna
arrendelag framför allt syftar till att
skapa bättre förhållanden för arrendatorerna,
är jag inte säker på den saken.
Jag tror i stället att arrendatorerna ha
lika stor trygghet efter det gamla systemet
som efter det nya som nu föreslås.
Och ett ganska klart bevis för den saken
tycker jag man kan finna i en av de
motioner, som föreligga i detta ärende,
nämligen den motion som har nr 619
i denna kammare, där det görs gällande
att man ute i bygderna bland arrendatorerna
i övrigt menar, att prästgårdsarrendatorerna
nu äro favoriserade
framför andra arrendatorer. Det är
självklart att det inte kommer att bli
bättre för arrendatorerna enligt det nya
systemet, utan man kan befara att det i
stället blir sämre. Alltså menar jag att
ur arrendatorsynpunkt är det säkerligen
intet önskemål att genomföra den
förändring som här föreslås.

Dessutom vill jag framhålla att det är
upphävandet av pastoratets självbestämmanderätt,
som är för mig det väsentliga,
när jag här kommer att yrka att den
gamla bestämmelsen alltjämt skall gälla.
Det är ju ändå pastoraten som huvudsakligen
äro ägare av dessa prästgårdar,
och med den utveckling som skett under
senare tid, nämligen att ett allt
större och större antal pastorat blivit
självförsörjande, är det dessa pastorats
ensak, tycker jag, att bestämma om det

skall vara det eller det arrendevillkoret.
Jag medger att det kan vara en
trygghet att även dessa arrendevillkor,
som upprättas av pastoratskyrkorådet,
underställas boställsnämnden. Så sker
nu, och jag har inte i min motion yrkat
på något avsteg därifrån. Så bör det
också vara för att man skall kunna avhjälpa
vissa eventuella felaktigheter,
som kunna ha smugit sig in i överenskommelsen.
Jag anser som sagt att det
är mycket viktigt att vi hålla på kommunernas
och pastoratens självbestämmanderätt.

Det var utan tvekan en stor fördel
med den reform som gjordes 1932 av
boställsordningen, när pastoraten fingo
ta hand om prästgårdarna på ett helt
annat sätt än tidigare. Det har medfört
en betydande uppryckning beträffande
prästgårdarna både när det gäller bostadsbeståndet
och andra förhållanden,
och det skulle enligt min mening vara
obetänksamt att nu undanrycka en av
de väsentliga grunderna för denna uppryckning,
vilket säkerligen blir följden,
om man tar ifrån pastoraten den bestämmanderätt
som de i detta fall ha
haft.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till den motion som jag
har framburit i denna kammare, nr 622.

Häruti instämde herr Staxäng och fru
Boman.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag vill bara säga några ord med
anledning av den reservation, som bl. a.
herr Stjärne har undertecknat och som
han här talat för.

Denna reservation bygger i väsentlig
grad på den uppfattningen, att man
skall söka i möjligaste mån lagstifta och
skriva författningar så att man kommer
fram emot en decentralisering av den
statliga verksamheten. Jag tror att i
detta speciella fall är reservanternas
uppfattning, jag vågar säga något överdriven.
Här gäller det ju frågan, huru -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

vida försäljande eller nedläggande av
ett bärkraftigt jordbruk skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Det har
gjorts en utredning om denna sak i departementet,
och därvid har man kommit
till det resultatet, att antalet sådana
fall inte kan beräknas bli större än
högst fem årligen. Det blir följaktligen
ingen större arbetsbelastning som i
detta avseende kan befaras.

Om det inte vore mer än detta motiv,
som kunde anföras emot herr Stjärnes
mening, så medger jag dock att man
skulle kunna diskutera saken. Det finns
emellertid ett annat motiv, som är ännu
starkare, och det är, att om riksdagen
skulle bifalla herr Holmbäcks m. fl.
reservation, komme detta att medföra
en betydande olägenhet i administrativt
hänseende. Dessa ärenden äro nämligen
av den karaktär, att de enligt regeringsrättslagen
skola avgöras av
Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Nu är
det väl knappast någon som kan göra
gällande, att dylika ärenden äro sådana
att de lämpligen böra handläggas i regeringsrätten.
Enligt principerna för
1947 års beslut rörande jordbrukets
rationalisering knäsatte man då den
tankegången, att prövning av dylika
ärenden borde avgöras av Kungl. Maj:t
i konselj. Detta finner jag för min del
vara ett rent av avgörande motiv emot
herr Stjärnes yrkande.

Om man skulle låta frågan gå till regeringsrätten
har man all anledning
anta, att liden för besvärens avgörande
skulle bli avsevärt längre än om de
kunna i annan administrativ ordning
avgöras av Kungl. Maj:t i konselj. Detta
gör att jag tror att andra kammaren kan
med största trygghet i detta avseende
fatta samma beslut, som första kammaren
redan med en stor majoritet har
fattat, dvs. bifalla utskottets förslag.

Så övergår jag till att säga några ord
om herr Rubbestads yrkande. Herr
Rubbestad byggde sitt resonemang på
principen om pastoratens självbestämmanderätt.
Ja, det låter mycket bra, det

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

v gör det, och jag tillhör, herr Rubbestad,
I- inte dem som i onödan vilja fråntaga
r vare sig borgerliga eller kyrkliga kommuner
deras självbestämmanderätt. Nu
i- är emellertid ändringen härvidlag täma
ligen liten. Det var närmast 25 § som
n herr Rubbestad uppehöll sig vid. Enligt
n nu gällande lag heter det där: »Vid uppi
låtelse av löneboställe på arrende skall
pastoratet upprätta och underställa boi,
ställsnämndens prövning och godkiin s

nande förslag till arrendekontrakt.»

n Märk alltså, att det är boställsnämnden

s som prövar och godkänner förslaget

u redan med nuvarande lag. I detta av n

seende ha Kungl. Maj :t och utskottet

1. enats om att första momentet skall ha

a följande lydelse: »När löneboställe skall

i- upplåtas på arrende till brukande, skall

1- boställsnämnden hålla ekonomisk besiktning
och därvid bestämma arrende v

villkoren.» Skillnaden är inte så vä r

sentlig som herr Rubbestad gör gäl a

lande.

a Nu har faktiskt en betydande oro
;- kommit till uttryck från vissa håll,

ir främst pastoratskretsar, och för att kun :s

na i någon mån stilla denna oro har

n tredje lagutskottet funnit det lämpligt

a att i 25 § tillägga en ny mening, där det

:t heter: »Alt ordföranden i kyrkostämma

;1 eller, i pastorat där kyrkofullmäktige

>t finnas, ordföranden hos dem skall un derrättas

om förrättningen stadgas i

2- 38 §.» Det är alltså i lagtextens 25 §

g direkt hänvisat till 38 §.

e Det förekom en diskussion i utskottet,
e huruvida detta tillägg i 25 § var behöv g

ligt, och det var åtskilliga som menade

a att det var alldeles onödigt därför att

n bestämmelsen står i 38 §. Men med

b hänsyn till den betydande oro som

i- uppstått enades vi till slut om att det

ir kanske ändå inte vore ur vägen att

jämväl i g 25 inskriva en hänvisning
d till 38 §. Jag tror att den lilla föriind•r
ring, som kommer att ske beträffande
iå handläggningen av dessa ärenden, är
i- viil motiverad, och vi ha i utskottet an?t
gående den saken blivit fullständigt

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

eniga. Även herr Rubbestads meningsfränder
ha biträtt utskottets förslag i
förevarande fall.

Jag skall inskränka mig till det anförda,
herr talman, och ber att få yrka
bifall till tredje lagutskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det var rätt intressant
höra av utskottets vice ordförande, att
han konstaterat en betydande oro ute
i landet över detta förslag. Det gläder
mig verkligen att konstatera, att denna
oro har trängt ända hit upp i riksdagen.
Nu vill jag bara säga herr Andersson
i Löbbo, att oron stillas säkerligen
inte genom det lilla tillägg, som utskottet
har gjort i 25 §, och inte heller av
det tillägg som förekommer i 38 §, även
om detta visserligen medför att kungörandet,
när dessa kontrakt skola
granskas, uppmärksammas på ett bättre
sätt. Ty härvidlag är det ändå en ganska
väsentlig skillnad mellan vad som nu
föreslås och vad som förut existerat.

Herr Andersson i Löbbo ville göra
gällande att det är ingen nämnvärd
skillnad. Låt mig ta ett exempel. Om
herr Andersson själv har en gård, som
han ämnar arrendera ut, har han enligt
nu gällande bestämmelser rätt att göra
upp kontraktet tillsammans med sin arrendator,
och detta skall han sedan
ställa under prövning av boställsnämnden.
Man kan då förutsätta, att när båda
parter äro eniga sker ingen som helst
ändring i det kontrakt som upprättats.
Men enligt det nya förslaget får herr
Andersson inte vara med om att upprätta
kontraktet med sin arrendator.
Han får visserligen rätt att yttra sig,
men det är också allt.

Jag tycker detta innebär en väsentlig
skillnad och anser att riksdagen bör
vara med om att rätta till saken, så att
den som äger fastigheten skall kunna
få behålla sin gamla medbestämmanderätt.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Endast en replik
till herr Rubbestad. Då han tog ett
exempel och frågade, hur jag själv
skulle ställa mig i en dylik situation,
får jag svara herr Rubbstad följande.
Om jag levat under sådana förhållanden
att det i lagtexten tydligt säges ut, att
arrendekontrakt får jag visserligen föreslå
men att det skall godkännas av
någon myndighet, och om dessa bestämmelser
nu ändras därhän att det i
stället säges, att jag får ha representant
eller själv delta när ekonomisk besiktning
sker och arrendevillkoren bestämmas,
så blir det väl ungefär sak samma.

För övrigt skall jag tala om för herr
Rubbestad att den oro i landet, som jag
tidigare omnämnde, finner jag för min
del inte glädjande, jag endast konstaterar
faktum. Den är förefintlig, men
enligt min uppfattning är den i betydande
grad, nästan uteslutande, oberättigad.
Jag tror att man har sett fel på
denna sak och tror inte att den oro som
gjort sig gällande har någon starkare
saklig grund.

För att emellertid i möjligaste mån
eliminera den enligt mitt sätt att se
oberättigade oro som är förefintlig har
utskottet tyckt det vara lika bra att
direkt i lagtexten göra en hänvisning,
som skulle kunna verka förklarande och
kanske kunna stilla de upprörda känslorna.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag tror att den oro som kommit
till synes och som det här talats om
bygger på missuppfattning i mycket
stor utsträckning.

Jag är av samma mening som utskottets
ärade vice ordförande, att vad som
här kommer att ske innebär en ganska
liten förändring. Jag tror för min del
att när denna reform — om vi skola
kalla den så — kommer ut i praktisk
tillämpning, kommer man inte att myc -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

ket märka den skillnad den åstadkommer.
Vad man här är rädd för är att
pastoraten skulle komma att ställas i
skymundan. Jag tror att denna farhåga
är, som jag nämnde, i viss mån överdriven.

Vad man främst vill uppnå är väl
ändå en bättre avvägning än för närvarande
mellan pastoratsintresset och
arrendatorsintresset. Den utredningsman
som har haft hand om denna fråga
har ju så pass stor kännedom om umgänget
mellan dessa båda parter, att
han säkerligen bygger på en mycket
ingående erfarenhet, när han föreslår
den ändring som här gjorts. Vad beträffar
de farhågor, som här talats om, kan
jag ju nämna vad han säger. Han yttrar
sig så här: »Överflyttningen till boställsnämnden
av rätten att bestämma
arrendevillkoren torde i själva verket
icke utgöra en så stor inskränkning i
pastoratens förvaltningsrätt som befaras.
Redan nu har boställsnämnden
långt gående befogenhet i fråga om
bestämmandet av arrendevillkoren. En
överflyttning kan därför betecknas som
en effektivisering och som ett närmande
i tiden av denna befogenhet.» Denne
utredningsman, stiftssekreterare Gynnerstedt,
är närmast en kyrkans man
och borde väl i synnerhet företräda de
intressen, som här ha gjorts gällande
av herr Rubbestad, men han fäller ändå
det yttrandet, att någon väsentlig skillnad
inte åstadkommes genom det förslag
han har lagt fram.

Jag tror därför, alt man med ganska
stort lugn kan gå in för vad utskottet
här har skrivit. Man vinner i varje fall
enligt min mening med detta nya förslag
sannolikt en betydligt jämnare arrendesättning
än den vi ha nu. Man
vinner även, att de personliga hänsyn
och ställningstaganden, som man nu
kan få bevittna, i fortsättningen komma
att mindre påverka arrendesättningen
än nu är fallet. Jag tror att det i
längden är bäst för bägge parterna om
man kan få en opartisk nämnd — i

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

i- detta fall alltså boställsnämnden — som
;t bestämmer arrendevillkoren,
i Rent allmänt vill jag för övrigt säga,
a att jag med tillfredsställelse hälsar det
närmande till den sociala arrendelagens
principer som här har kommit till util
tryck. Det är ju konsekvent, att det allmännas
egendomar utarrenderas på
h samma villkor som av det allmänna krää-
ves för disposition av vissa enskildas
a egendomar för arrende. Eftersom herr
i- statsrådet befinner sig här, vill jag uttt
trycka en förhoppning, att även de eck:t
lesiastika egendomar, som enligt pror
positionen nu inte falla under denna
F- lagstiftning, i framtiden snarast möjligt
n inordnas under densamma,
r Herr talman! Jag har till detta ut>-
skottsutlåtande fogat en blank reservaa
tion. Den är föranledd av en motion,
;t som jag har tillåtit mig väcka och där
i jag har yrkat att arrendatorsrepreseni-
tanten bör vara arrendator av en publik
n fastighet, alltså ett allmänt hemman,
n Jag har nämligen funnit avsikten med
n denna reform vara, att man har velat
n skapa tryggare förhållanden för arrenl-
datorerna än vad som nu kan sägas vara
e fallet. Min motion utgör ytterligare ett
i- steg i den riktningen. Man får nog säga,
n att i den ecklesiastika boställsordning,
le som nu gäller sedan år 1932, är avvägle
ningen mellan arrendatorsintresset och
å pastoratsintresset sådan, att det senare
1- har fått en fördelaktigare ställning. Jag
r- nämnde nyss, att man här sannolikt
vill komma fram till en utjämning.
;a Skall denna bli fullständig — i varje
5t fall då det gäller den detalj jag pekat
11 på i min motion, nämligen boställsr-
nämndens sammansättning — borde
r- arrendatorerna emellertid framför allt
n genom sina representanter få större
n möjlighet att påverka förhållandena än
u vad nu är fallet.

i- Jag vill i detta sammanhang draga
g- en parallell med utarrenderingen av
i akademihemmanen, där det nämligen
in heter, att arrendatorernas förening äger
i rätt att själv utse sin representant i

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

arrendeuppskattningsnänmden. Jag har
inte velat gå så långt som till att föreslå
samma rätt för de ecklesiastika arrendatorerna,
utan jag har nöjt mig med
att föreslå att deras representant bör
vara en av de publika arrendatorerna.
Det torde förhålla sig på det sättet —
i varje fall i de trakter på vilkas förhållanden
jag bygger min erfarenhet —
att arrendevillkoren mellan de privata
och de publika fastigheterna äro på
väg att bli väsentligt olika. De avvika
framför allt i fråga om byggnadsskyldighet
och underhållsskyldighet. Detta
innebär enligt min mening att en arrendator
av en privat egendom inte har
samma förutsättning att bedöma de
publika arrendena som den som själv
besitter en sådan fastighet.

Jag vill inte bestrida utskottets uttalande,
att kretsen av dem, inom vilka
denne arrendatorsrepresentant skulle
utses, kan komma att bli mindre, om
man skulle följa min motion, men jag
vill härtill säga, att den kretsen skulle
i varje fall komma att bestå av verkligt
sakkunniga män. Utskottet har inte kunnat
bifalla denna motion men har hänvisat
till en specialmotivering, där det
heter, att där det finns en representativ
arrendatorsförening inom stiftet bör
dess mening inhämtas, innan länsstyrelsen
utser arrendatorsrepresentanten.
Jag har den största respekt för de motiveringar
som åtfölja en lagtext, men det
brukar vara så, att dessa ofta lämna
spelrum för olika tillämpningar. Det är
bättre med en klart uttryckt lagtext än
med en motivering.

Utskottet har emellertid sagt, att det
finner det angeläget att länsstyrelserna
förfara på det sätt specialmotiveringen
anger — alltså så att arrendatorsföreningen
höres innan representanten utses
— och därmed är det måhända möjligt,
att man kan vinna vad jag hade
åsyftat i min motion. Jag får därför
låta mig nöja med detta utskottsutlåtande,
och jag skall beträffande min
egen motion inte framställa något spe -

ciellt yrkande. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Det centrala i herr Hanssons första anförande
var ju, att han gav uttryck för
sin glädje över att prästgårdsarrendatorerna
nu skola bli likställda med innehavarna
av de sociala arrendena. Vill
han då vara konsekvent, bör han ju gå
på den linje som jag har förfäktat, när
jag vill ha denna likhet även i fråga om
25 §, d. v. s. beträffande rätt att fritt
träffa avtal mellan jordägare och arrendatorer.
Det har man nu, och det är
vad jag genom min motion vill behålla.
Om herr Hansson gillar den sociala arrendelagen
och vill ha full likställighet,
bör han således biträda mitt förslag i
detta avseende.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan gentemot
herr Rubbestad säga, att jag kan stödja
mig på skrivelser från såväl ecklesiastika
arrendatorers förening i Skåne
som Östergötlands läns arrendatorers
förening. Båda två säga, att de hoppas,
att det framlagda förslaget skall vinna
gehör. De vilja alltså inte, såsom herr
Rubbestad säger, att det skall fortfara
som det nu är. Jag förmodar, att när
arrendatorerna i en representativ arrendatorsförening
framställa ett krav,
veta de också vad de yrka på. Jag skulle
därför tro, att detta är starkare än de
personliga intressen, som herr Rubbestad
här har fört fram.

Herr Rubbestad talar även om konsekvens.
Då skall jag be att få påpeka,
att herr Rubbestad sade i sitt första anförande,
att det blir sämre nu för arrendatorerna
än vad det har varit förr.
Blir det sämre för arrendatorerna, skulle
det ju innebära, att de få hårdare villkor
nu än enligt det gamla systemet,
och då skulle ju kommunerna få det
bättre. Förmodligen menar herr Rubbestad,
att kommunerna få större inkom -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

ster enligt det nu framlagda förslaget,
men han bygger ju på att man skall
behålla det som man har det nu! Kontentan
.av herr Rubbestads anförande
blir alltså att vi skola behålla det gamla
systemet, men han säger ändå till sist,
att det blir sämre för kommunerna, därför
att arrendatorerna komma att sitta
emellan.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Jag har sagt, att jag tror inte det blir
bättre för arrendatorerna, och det var
herr Hanssons egen motion jag drog
fram, när jag stod i talarstolen. Han
vill i motionen göra gällande, att det
från olika arrendatorer har framhävts,
att prästgårdsarrendatorerna äro alltför
förmånligt ställda i jämförelse med
andra arrendatorer. Det har herr Hansson
själv sagt i sin motion. Jag tror
inte det blir bättre för arrendatorerna
med den nya ställningen, och det blir
sämre för pastoraten, om de inte få
vara med om att bestämma arrendevillkoren
frivilligt tillsammans med sina
arrendatorer.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr Rubbestad är en mästare i
att läsa innantill — men han slutar,
där texten inte längre passar honom. I
min motion står sedan, att denna uppfattning
är ett missförstånd. Det är
inte så att prästgårdsarrendatorerna
äro en privilegierad klass.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag skall inskränka mig till att
säga några ord dels om utskottets förslag
till ändring av 28 § om arrendators
reparationsskyldighet och dels om
den av herrar Holmbäck, Stjärne och
Allmän avgivna reservationen.

De sociala arrendebestämmelserna
innebära, att arrendatorernas underhållsplikt
begränsas till mindre reparationer,
men när det gäller kronoegendomarna
och de ecklesiastika arrendegårdarna
ha arrendatorerna ålagts att i

fullgott skick underhålla byggnader
m. in., d. v. s. det s. k. normala underhållet.

Beträffande löneboställena har det nu
synts mig naturligt att ansluta till det
system som gäller beträffande de publika
arrendena. De sociala arrendebestämmelserna
taga ju framför allt sikte
på bolagsjordarna. När det gäller dessa,
är det i regel så, att jordägarna ha till
sin disposition en organisation för
byggnaders uppförande, ombyggnad
och reparation. Något sådant står inte
det allmänna till huds i de särskilda
orterna. Visserligen gäller det i detta
fall pastoraten, men även de äro här
olikställda gentemot bolagen, och jag
förmodar, att det ändå ofta blir genom
arrendatorn som pastoratet får sin reparationsskyldighet
utförd.

Utskottet har åberopat den omständigheten
för att underhållsskyldigheten
skulle regleras annorlunda för boställena
än för kronoegendomarna, att boställena
i stor utsträckning utgöras av
små brukningsdelar, men därvid bör
påpekas, att många av de små brukningsdelarna
äro arronderingslotter. Så
förhåller det sig framför allt i Visby
och Växjö stift.

Jag vill likväl medge att mina betänkligheter
mot utskottets ändringsförslag
minskats därigenom att utskottet
dock medger att arrendatorn må förbindas
att svara för annan än mindre
reparation.

Beträffande reservationen vill jag utöver
vad som i propositionen och utskottets
utlåtande anförts till stöd för
Kungl. Maj :ts förslag nämna, att vid en
närmare undersökning synes den av
motionärerna framförda kritiken mot
förslaget, nämligen att det strider mot
de numera allmänt accepterade decentraliseringsstriivandena,
väsentligt överdriven,
ty enligt en utredning som
verkställts under propositionens beredning
i ecklesiastikdepartementet kan
det antal här åsyftade ärenden, som
skulle komma att underställas Kungl.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

Maj:t, beräknas bli relativt obetydligt.
Under de närmast följande åren kunna
de uppskattas till allenast fem per år i
genomsnitt.

Vidare är att märka att ett bifall till
reservationen skulle medföra en rätt
avsevärd olägenhet i administrativt
hänseende, vilket utskottets vice ordförande
redan har påpekat. De här avsedda
ärendena äro nämligen av den
arten att besvär över stiftsnämndens
beslut enligt gällande regeringsrättslag
skulle avgöras av Kungl. Maj:t i regeringsrätten.
Att dessa jordbrukspolitiska
ärenden skulle i sista hand avgöras
av regeringsrätten måste dock anses
högst olämpligt. Det torde nämligen
vara ställt utom diskussion — det förutsattes
även vid 1947 års jordbruksreform
— att besvärsmål i frågor som
avse jordbrukets yttre rationalisering
äro av sådan beskaffenhet att de slutligt
böra avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Utan en reform av regeringsrättslagen
torde därför ett förläggande
av beslutanderätten till stiftsnämnden
i här avsedda dispositionsfrågor
inte böra ifrågakomma.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
De aderton år, under vilka den nu gällande
boställsordningen har verkat ute
i pastoraten, ha givit eu erfarenhet av
hur man egentligen bort ordna det för
att få en överensstämmelse med vad
man ansett att lagen skulle ge. Denna
lagstiftning har emellertid i stort sett
verkat betydligt bättre än man på
många håll i början räknade med.

När vi nu ha en proposition, som
skall rätta till de brister, som finnas
i 1932 års lag, måste jag för min del
säga —- med den lilla erfarenhet jag
har som ordförande i en boställsnämnd
— att det är ett förslag som bör vinna
riksdagens bifall. Under överläggningen
i dag har det debatterats och resonerats
om vad som är riktigast och
bäst för arrendatorerna. Herr Rubbe -

stad har mycket riktigt anmärkt, att
den rätt som pastoraten tidigare ha
haft kommer att beskäras i väsentlig
mån. Det är också riktigt så till vida,
att en del av de arrendatorer, som ha
haft synnerligen låga arrenden, inte
med någon större tillfredsställelse komma
att se denna ändring äga rum, men
jag skulle vilja säga till min ärade vän
herr Rubbestad, att detta är en ändring
som måste komma till stånd för
det allmännas och för skattedragarnas
bästa.

Under den tid lagen har verkat har
jag varit ordförande i boställsnämnden
i en del av Västerås stift och där kunnat
konstatera, hur oerhört stor olikhet
det har varit mellan arrendena i de
olika pastoraten. Där har det i några
fall varit fråga om arrendebelopp, som
varit så låga i förhållande till dem som
skulle kunnat erhållas, varför vid normaluppskattning
de inte kunnat accepteras,
så att pastoraten måste lägga mellanskillnaden
för att resultatet skulle
bli någorlunda riktigt. Och så har det
varit inte bara i denna del av Västerås
stift. Jag kan tala om för herr Rubbestad
att i den mån jag har haft tillfälle
att deltaga i granskningen av hithörande
spörsmål, som statens sakrevision föranstaltat
om, ha konstaterats bristerna
uti att boställsnämnderna icke ha rätt
att ha ett ord med i laget då det gäller
arrendeuppskattningarna. På många
håll ända från Lunds stift i söder till
Luleå stift i norr har detta gjorts gällande,
att man inte har erforderligt stöd
från boställsnämnden, som har möjlighet
att se dessa frågor mera vidsynt
och opartiskt. Sålunda bör boställsnämnden
vara tillförsäkrad inte bara
den rätt den för närvarande har vad
beträffar det formella godkännandet av
ett arrendekontrakt utan också att ha
ett ord med i laget när det gäller arrendebeloppets
storlek. Jag kan nämna
för herr Rubbestad, att vid upprättandet
av ett arrendekontrakt i mitt boställsdistrikt
hade arrendet satts så lågt

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

att det var fullständigt orimligt och
måste höjas till det dubbla för att någorlunda
motsvara skäligt arrende.
Kyrkoherden sade till prästgårdsarrendatorn
— jag kan i förbigående nämna,
att denne under de senaste åren
deklarerat ett netto av sitt jordbruk
inte understigande 9 000 kronor —- att
boställsnämndens ordförande ansett det
förutvarande arrendebeloppet alldeles
för lågt och att det borde höjas till det
dubbla. Arrendatorn resonerade så, att
om pastoratet ville ge honom arrendet
så billigt, spelade detta väl för pastoratets
och skattebetalarnas vidkommande
liten roll men för honom själv en
desto större roll.

Men det kan också tänkas fall, som
gå i motsatt riktning. Jag skall relatera
ett fall, som dock inte är från mitt
eget boställsdistrikt. Därvidlag sattes
arrendebeloppet för vederbörande, som
hade optionsrätt, orimligt högt — jag
vet nu inte om man ville bli av med
arrendatorn eller vad det kunde bero
på. Jag tror nog att den arrendatorn
skulle ha varit glad, om boställsnämnden
hade fått tillfälle att yttra sig i saken,
så att arrendebeloppet satts något
så när rimligt.

Jag har därför svårt att förstå de
hinder, som resas mot vad utskottet
och Kungl. Maj:t i denna del anfört.

En sak skulle jag gärna ha önskat att
man hade gått in för, och det är vad
som föreslås i herr Holmbäcks in. fl.
reservation. De däri berörda ärendena
gå ju för närvarande inte till Kungl.
Maj :t i vanliga fall, och jag kan inte
finna, att det finns någon som helst anledning
att i dessa många gånger små
ärenden — låt vara att det, som statsrådet
nämnde, rör sig om ett fåtal ■—
besvära Kungl. Maj:t med dem, när
stiftsnämnderna mycket vid kunna avgöra
dem och vederbörande, om de
icke äro nöjda, kunna klaga hos Kungl.
Maj:t och få saken prövad på det sättet.
Jag utgår ifrån att den högre myndigheten
inte gärna går ifrån vad den

underordnade yttrat, om det befinns
att denna har sakskäl att komma med,
och jag anser således, att denna belastning
av högre myndighets arbetsbörda
är onödig.

Herr talman! Med hänvisning till det
nu anförda vill jag yrka bifall till utskottets
förslag, samtidigt som jag uttalar
min tillfredsställelse över att den
föreliggande propositionen, som bygger
på de erfarenheter man gjort på
hithörande område, tillgodoser berättigade
anspråk i berörda avseenden. Beträffande
den punkt jag sist omnämnt
ansluter jag mig till den av herr Holmbäck
in. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Beträffande huvuddelen
av herr Hellbackens anförande
kan jag utan vidare ansluta mig till
de synpunkter han framförde. Det var
bara i fråga om själva avslutningen, där
han halkade in på herr Holmbäcks reservation,
som jag fortfarande hyser en
avvikande mening. Som jag framhöll i
mitt första anförande — och det underströks
också av statsrådet Quensel —
är det så att de administrativa svårigheterna
vid ett överklagande lägga hinder
i vägen härvidlag. När det nu enligt
de uppgifter, som även herr statsrådet
verifierade, inte kan beräknas
bli mer än ungefär högst 5 fall är detta
antal inte av den storleksordningen att
man kan fästa någon vikt därvid. Däremot
medför det betydande olägenheter
att ett beslut av stiftsnämnden skall
kunna överklagas och gå till regeringsrätten.
Det tager då betydligt längre
tid är normalt behöver vara fallet om
ärendet avgöres av Kungl. Maj:t i konselj.
Detta gör, att jag inte kan annat
än uppmana kammaren alt följa utskottets
förslag i detta hänseende, vilket
sammanfaller med den kungl. propositionen.

Herr STJÄRNE: Herr talman! .lag vill
bara säga några ord, först till utskot -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

tets vice ordförande, vilken liksom ville
låta påskina att vi på vårt håll ville
stifta lag bara för decentraliseringens
egen skull. Detta har givetvis inte varit
vår mening, utan praktiska skäl ha
legat bakom. Det är väl icke något ont
i en decentralisering, om man från olika
utgångspunkter anser, att den vägen
är den bästa och fortare — ja kanske
till och med säkrare — leder till det
mål man önskar uppnå.

Enligt utskottets förslag kommer det
att bli ganska egendomliga konsekvenser
i vissa fall. Det talas i propositionen
och även i utskottsutlåtandet om »brukningsdelens
undantagande från utarrendering».
Alltså: när man inte kan få
någon arrendator till ett torpställe, skall
man fråga Kungl. Maj:t hur man skall
bära sig åt. Vidare talas det om »nedläggande
av nödig bebyggelse å brukningsdelen».
Det är alltså fråga om
Tall, då man inte kunnat få någon arrendator.
Om hela området utgör endast
3 å 4 tunnland, skall man alltså
gå till Kungl. Maj :t och fråga, om byggnaderna
skola vara kvar till ingen nytta,
eller om vederbörande skall få ta
bort dem för att därigenom åtminstone
i någon mån kunna förbättra områdets
framtida avkastning. Bortsett från de
svårigheter i administrativt avseende,
som här påpekats av såväl utskottets
vice ordförande som av statsrådet Quensel,
förefaller mig anordningen orimlig.
Herr statsrådet nämnde, att det troligen
inte kommer att bli fråga om mer
än ungefär fem sådana ärenden om
året. Men är man så säker på den saken?
Alla veta vi ju vilken tendensen
är i fråga om landsbygdens avfolkning.
Denna fortgår ju alltjämt, och därvidlag
ifrågakommer i första hand befolkningen
i skogarna eller de som ha det
svårast ställt. Jag för min del tror nog,
att antalet fall vad tiden lider kommer
att både 3-, 4- och 5-dubblas.

Vad sedan beträffar den administrativa
sidan av saken, skall jag inte yttra
mig i vidare mån om den än att jag

säger, att vad som därvidlag anförts
inte kan få vara något avgörande skäl
i detta fall. Det har ju gått bra hittills.

I fråga om herr Rubbestads farhågor
för pastoratens del när det gäller utarrenderingen
av lönebostiillena måste
jag säga, att den skillnad som härvidlag
kan finnas är mera skenbar än
verklig, vilket också utskottets vice ordförande
framhöll. Saken är ju den att
året innan ett arrende förnyas eller ny
arrendator antages har det i de allra
flesta fall — åtminstone sådana som jag
känner till — hållits en s. k. normaluppskattning,
därvid pastoratets representanter
varit närvarande och man
bestämt arrendets åtminstone ungefärliga
storlek. Avvikelserna ha ytterst
sällan blivit av en sådan storleksordning
att de betytt något. Vid sådana
tillfällen sitta boställsnämndens och
pastoratets representanter kring förhandlingsbordet
och överlägga om arrendets
storlek. Utskottet har också i
detta avseende gjort ett tillägg, som
poängterar saken, nämligen när det i
38 § heter: »Avser förrättningen bestämmande
av arrendevillkor, skall detta
angivas i underrättelsen.» Detta är ju
en direkt uppmaning till pastoraten att
de skola vara så goda och sända sådana
representanter, som kunna bedöma
och avgöra sådana ärenden. I
25 § heter det visserligen att vid arrendeupplåtelse
skall hållas ekonomisk besiktning,
men det är ju bara en annan
benämning på vad vi kalla normaluppskattning
och är utan större betydelse.
Hittills har det varit så att representanter
för boställsnämnderna och pastoraten
överlagt om arrendebeloppens
storlek. Att nu boställsnämndens ställning
blivit en aning starkare poängterad
tror jag inte skadar, och jag vill
se den boställsnämnd, som sedan pastoratets
representanter kommit med ett
rimligt förslag vill gå mot deras önskan.

Ja, herr talman, detta var vad jag
ville anföra i den föreliggande frågan,

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Ändringar i ecklesiastika boställsordningen.

och jag är tacksam för att utskottets
förslag i övrigt rönt den förståelse som
fallet varit här i kammaren.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag vill
deklarera att vad beträffar 25 § kommer
jag att rösta med herr Rubbestad.
Jag göra detta huvudsakligen av principiella
skäl. Jag håller med den siste
ärade talaren och även utskottets ärade
vice ordförande när de säga, att skillnaden
mellan vad som hittills gällt
och vad som nu föreslås är mycket liten.
För egen del tror jag att den i
praktiken blir obetydlig. I det avseendet
har jag nämligen samma erfarenhet
som herr Stjärne. Jag är själv inte någon
prästgårdsarrendator och har inga
egna intressen att bevaka i detta fall.
Men jag har varit med många gånger
som pastoratsombud vid utarrenderingar
av prästboställen och då gjort samma
erfarenheter som herr Stjärne, nämligen
att vid dessa gemensamma sammanträden
boställsnämndens representanter
ta hänsyn till vad pastoratets
representanter ha att anföra, men i sista
hand är det boställsnämnden som beslutar.
Enligt författningen skall ju också
varje avtal godkännas av boställsnämnden.

Men om vi nu äro eniga om att ingenting
skiljer här i sak, varför skola vi
då ändra något? Om den argumenteringen
är riktig, som herr Stjärne och
utskottets ärade vice ordförande anförde,
blir det en ändring bara för ändringens
egen skull. Det för mig avgörande
är att man inte i onödan skall ta ifrån
de kommunala myndigheterna den lilla
bestämmanderätt de för närvarande ha.
Här vill man otvivelaktigt, formellt sett
i vart fall, inskränka på den rätt, som
pastoraten fingo 1932 att förvalta de
ecklesiastika boställena. För egen del
är jag mycket känslig för att den ordningen
upprätthålles så att pastoratens
inflytande inte bara blir ett tomt ord.
Om en person valts att representera

ett pastorat och kommer till ett sammanträde
bara för att få veta, att han
där ingenting har att säga till om, kommer
det inte att gå att bibehålla intresset
för sådana kommunala uppdrag, då
kringskär man helt och hållet pastoratens
bestämmanderätt.

Det har här talats om att den nuvarande
ordningen visar upp vissa ojämnheter,
men det finns ingen garanti för
att det kommer att bli jämnare i det avseendet
efter den nya ordningen; för
egen del tror jag att det kan bli raka
motsatsen. Det är inte sagt att en boställsnämnd
förfogar över hundraprocentig
sakkunskap i de frågor det här
gäller, utan givetvis kunna personer,
som känna förhållandena på orten, ha
lika stora förutsättningar i det avseendet.
I vart fall har jag inte den erfarenheten
att pastoratens representanter
strävat efter att få ned arrendet under
vad boställsnämnden önskat bara för
att gynna en viss arrendator. Jag vet
inte, om sådant förekommit. I varje fall
skulle det lika väl kunna förekomma
enligt den nya ordningen.

Jag kan inte komma till annat resultat
än att man bör hålla på den lilla
rätt, som pastoraten ha när det gäller
att bestämma över boställenas utarrendering,
och jag kommer därför som sagt
att rösta med herr Rubbestad på denna
punkt.

överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en början
Vad utskottet hemställt utom såvitt
angick 25 och 31 §§ ecklesiastik boställsordning.

Härefter gav herr talmannen i avseende
å 25 § propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse
av paragrafen dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 622 av
herr Rubbestad in. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.

Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
25 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till lag om vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i motionen II: 622 av herr Rubbestad
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till avfattning av
25 §.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner beträffande 31 §, nämligen
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av paragrafen dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Holmbäck in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stjärne begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
31 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till lag om vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning,
röstar

Ja,

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Holmbäck m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 66 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av paragrafen.

§ 9.

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 27, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
tredje lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om gräns mot
allmänt vattenområde, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom propositionen nr 59 hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga
bl. a. ett vid propositionen fogat
förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde. I sitt utlåtande nr 22
hade utskottet hemställt bl. a., att riksdagen
måtte för sin del antaga ett i utskottets
utlåtande upptaget förslag till
lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Enligt utskottet tillhandakoinna utdrag
av kamrarnas protokoll ha kamrarna
vid behandling av utskottets ifrågavarande
utlåtande stannat i olika beslut,
såvitt anginge vissa paragrafer i
förenämnda lag.

Onsdagen den 22 november 1950. Nr 30.

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning
av den skiljaktighet, som förelåge. I sitt
memorial nr 27 hemställde utskottet, att
kamrarna, med frånträdande av sina
beträffande utskottets utlåtande nr 22
fattade beslut, såvitt anginge förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
måtte för sin del antaga utskottets
förslag i fråga om nu nämnda lag
med den ändringen att 2 § skulle hava
i detta memorial föreslagen lydelse.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Werner och Andersson
i Dunker.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman
! Såsom framgår av föreliggande
memorial från tredje lagutskottet, har
jag till detta fogat en blank reservation.
Därmed har jag velat poängtera, att jag
icke delar den mening som utskottet
givit uttryck för. Enligt utskottets förslag
blir den bohuslänska skärgården
uppdelad i två delar, varav den ena delen
skall tillämpa de regler, som gälla
för riket i övrigt, medan den återstående
delen skall tillämpa andra regler.
Detta ställer en stor del av strandägarna
där i vad man kan kalla en strykklass.
Jag tror att ett sådant förfarande
svårligen kan betraktas som välbetänkt.
Man kan säkerligen hävda, att de som
drabbas av denna särbestämmelse komma
att uppfatta det som en grov orättvisa.

Vid kamrarnas behandling i förra
veckan av förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde visade det
sig, att vid omröstningen i kamrarna
utskottsförslaget samlat en stor majoritet,
om man räknar med sammanlagda
antalet röster i båda kamrarna. Jag yrkade
därför nu i utskottet, att detta
skulle anmoda andra kammaren att bi -

träda första kammarens beslut. Om så
hade skett, skulle vi ha fått en gränslag
utan denna enligt min mening
orättvisa särbestämmelse. Utskottet
ville emellertid icke följa detta förslag.

Jag skall givetvis icke här ställa något
yrkande, men jag har velat lämna
denna förklaring till min blanka reservation.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall icke upptaga någon längre diskussion
här i dag i fråga om denna lag om
gräns mot allmänt vattenområde. Jag
vill bara konstatera, att fiskerättslagen
blev godkänd i onsdags och att den
alltså träder i kraft den 1 januari 1951.
Denna lag är följaktligen beslutad av
riksdagen. Man kan således icke i dag
genom att stjälpa lagen om gräns mot
allmänt vattenområde använda detta
som ett påtryckningsmedel för att också
stjälpa fiskerättslagen.

Då det gäller lagen om gräns mot
allmänt vattenområde vill jag erinra
om att den såväl här i kammaren som
ute bland folket har rönt ett ganska
kraftigt motstånd. Man måste väl säga,
att det var endast tack vare sammankopplingen
av de två lagförslagen som
tredje lagutskottet kunde få sitt förslag
igenom i detta sammanhang. Jag har
den uppfattningen, att vi i dag ha möjlighet
att stjälpa lagen om gräns mot
allmänt vattenområde därför att första
kammaren har antagit detta memorial.
Om vi här i dag i andra kammaren avslå
memorialet innebär det, att därmed
också lagen om gräns mot allmänt vattenområde
faller. Om tredje lagutskottet
förstått, att en sådan situation kunde
uppstå, hade det kanske i redaktionellt
hänseende beaktat mina synpunkter.
Men jag vill erinra, att ett uppskov
med denna lag om gräns mot allmänt
vattenområde icke innebär, att fiskerättslagen
skulle bli satt ur funktion.

Herr talman! När så delade meningar

68 Nr 30. Onsdagen den 22

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
m. m.

råda i fråga om lagen om gräns mot
allmänt vattenområde och när, jag vågar
säga, huvuddelen av Sveriges befolkning
absolut har den meningen, att
detta lagförslag är orättfärdigt, så vore
det lämpligt att riksdagen ginge på avslagsyrkandet.

Jag ber alltså att med dessa korta
ord få yrka avslag på tredje lagutskottets
memorial nr 27.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Här har tredje lagutskottet sin
plikt likmätigt försökt göra en sammanjämkning,
som tagit hänsyn till de olika
meningarna i riksdagens båda kamrar.
Då herr Andersson i Dunker har anmält
en blank reservation men uraktlåtit att
ställa något yrkande, har jag för min
del icke anledning gå in på någon polemik
mot herr Anderssons synpunkter
angående denna sak.

Jag skall därför nöja mig med att
ställa ett yrkande om bifall till memorialet.
Men jag nödgas i samband därmed
anmäla en mening något avvikande
mot herr Lundbergs. Ärade kammarledamöter!
Lagen om gräns mot allmänt
vattenområde är grundläggande för lagen
om rätt till fiske, för ändringarna i
jorddelningslagen, i jaktlagen o. s. v.
Herr Lundberg har gjort gällande, att
ett bifall till hans yrkande ej skulle
hindra, att de tre andra propositionerna
likväl hade bifallits av riksdagen.
Jag vet icke hur det skulle komma att
te sig efteråt. Det bleve en tämligen
unik situation. Jag tillåter mig därför
nämna följande.

I lagen om rätt till fiske heter det i
1 §: »I vatten, som enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde är allmänt
vatten, må varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap.» Denna paragraf
bygger alltså på förutsättningen,
att det finns en gränslag. På samma sätt
bygga åtskilliga andra paragrafer på
enahanda förutsättning. Då det gäller

november 1950.

lag om gräns mot allmänt vattenområde,

lagen om ändring i jakträttslagen föreligger
samma sakförhållande.

Jag kan därför icke förstå annat än
att man rycker undan grundvalarna för
hela denna lagstiftning, om man avslår
det lagförslag som är grundläggande för
de följande lagförslagen. Då kan jag heller
icke begripa, hur man kan säga, att
riksdagen bifallit de sistnämnda förslagen.
Det finns ju ingen möjlighet att
tolka en lag om rätt till fiske, sådan som
den här formulerats, såvida icke lagen
om gräns mot allmänt vattenområde
godkänts av kamrarna. Hur den saken
skulle klaras vet jag ej. Men om herr
Lundbergs yrkande i dag vinner bifall,
skulle följden bli den — såvitt jag
kan bedöma, fast jag icke är rättslärd
— att jämväl riksdagens av båda kamrarna
förut fattade beslut om lag om
rätt till fiske och samtliga övriga i detta
sammanhang behandlade lagar icke
skulle kunna av Kungl. Maj :t godkännas
och utfärdas i form av författningar.

Jag har för säkerhets skull i detta
fall haft kontakt med tredje lagutskottets
ordförande professor Holmbäck,
som i detta avseende är av samma uppfattning
som jag. Det gör att jag med
denna motivering hemställer om bifall
till tredje lagutskottets memorial.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill bara understryka, att det är tredje
lagutskottet som självt satt sig i denna
unika situation och icke kammaren.
Jag påtalade hur orimligt det var att
sammankoppla två lagar så, som man
gjort i detta sammanhang. Men eftersom
tredje lagutskottet saknat förmågan
att lösa denna mycket enkla juridiska
fråga, där det ju bara är trehundrametersgränsen
det gäller, har jag icke kunnat
göra något åt den saken.

Sedan talas det om följdlagarna. Ja,
herr talman, eftersom jag icke vågar gå
in på det rent juridiska i detta sammanhang,
vill jag fråga justitieminis -

Onsdagen den 22 november 1950. Nr 30.

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.

tern, som just nu är här: Är det icke så,
att när riksdagen fattat beslut i fråga
om fiskerättslagen, gäller detta beslut
till dess att Kungl. Maj:t i en ny proposition
föreslår en ändring av den lag
som riksdagen antagit? Så har åtminstone
jag uppfattat den rent konstitutionella
sidan i detta sammanhang.

Sedan måste jag erkänna, att lagstiftningen
som sådan får ett underligt utseende
rent typografiskt. Men, herregud,
det är icke jag som i detta fall har
ansvaret för att det blivit så illa ställt
som det är i detta sammanhang! Det får
naturligtvis tredje lagutskottet söka
klara.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Vad beträffar herr Lundbergs anmärkning
mot tredje lagutskottet ber
jag bara att få i all stillhet påpeka, att
tredje lagutskottet befinner sig i gott
sällskap, eftersom vi bygga på samma
förutsättning som regeringen. Det är
icke riktigt att, såsom herr Lundberg
söker göra, skjuta skulden på tredje lagutskottet
ensamt.

Jag kanske kan få herr talmannens
tillåtelse att, såsom ett ytterligare belägg
för den uppfattning jag tidigare givit
uttryck åt, citera vad utskottets ordförande
professor Holmbäck anförde i
första kammaren angående denna sak.
Där säger herr Holmbäck följande: »Till
slut vill jag, eftersom någon ledamot
frågat mig privat, vad det finns för
samband mellan gränslagstiftningen och
fiskelagstiftningen, svara att dessa båda
lagstiftningsfrågor äro sammankopplade
på det sätt, att om vi avslå gränslagen,
faller också fiskelagen.» Jag kan för
min del icke annat än giva uttryck för
samma uppfattning.

Herr LUNDBERG: .lag skulle vara
mycket intresserad, om justitieministern
svarade på min fråga. Det är av
vikt att det rent konstitutionella spörsmålet
klaras upp i detta sammanhang.

Utskottets ärade talesman söker hänga
sig på regeringens syndaregister.

Herr Andersson i Löbbo inföll här:
»Jag är i gott sällskap.»

Han försöker hänga sig på regeringen.
Jag försökte i onsdags påvisa, hur
orimligt det var av regeringen att handla
som den gjort i detta sammanhang,
ty den hade icke visat tillbörlig hänsyn
i fråga om en så viktig lag för det svenska
folket.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Riksdagen har godkänt fiskelagen, men
denna är ju ännu icke promulgerad.
Detta är det led, som ännu återstår, innan
lagen träder i kraft. Men om den
blir promulgerad, finns den som lag
betraktad. Så långt ger jag herr Lundberg
rätt.

Men sedan har han alldeles fel, när
han säger, att det skulle föreligga endast
ett typografiskt samband mellan
lagarna. Det finns ett mycket reellt samband.
Ty det är så, att när fiskelagen
beskriver områdena för fiskerättens utövning,
sker detta på det viset, att fiskelagen
i första hand hänvisar till den
gränsdragning i vattnet, som göres i
strandlagen. Sedan är det ju en annan
sak, att fiskerätten icke alltid stämmer
med denna äganderättsgräns, i det att
fiskelagen i andra hand gör olika jämkningar
för fiskets del. Grundbestämmelserna
i fiskelagen utgöras emellertid sålunda
av en hänvisning till gränslagen.
Utan sistnämnda lag har man alltså icke
den utgångspunkt för en avgränsning
av fiskerätten, som behövs och som förutsättes
i fiskelagen.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall be att i detta sammanhang få notera,
att justitieministern riktigt återgav,
att fiskerätten i fråga om ett vattenområde
icke överensstämmer med
vattenområdesgränserna. Därför kan

70 Nr 30. Onsdagen den 22 november 1950.

Komplettering med skog av fastigheter, vilkas skogsinnehav minskats genom kraftledningsgator.

icke gränsen mot vattnet vara huvudfrågan
i detta sammanhang.

Det bör därför icke vara något hinder
för att vi i dag avslå detta memorial.
Tvärtom anser jag, att justitieministerns
anförande visar hän på att den uppfattning
jag gått in för är riktig i detta
sammanhang.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

§ 10.

Komplettering med skog av fastigheter,
vilkas skogsinnehav minskats genom
kraftledningsgator.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 54, med anledning av väckta
motioner om komplettering med skog
av sådana fastigheter, som fått sitt

skogsinnehav väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr PERSSON i Norrby; Herr talman!
Vi ha väckt en motion med begäran
om utredning om möjligheterna att
åt skogsägare, som fått upplåta mark
till kraftgator, bereda kompensation i
form av ny mark från statens domäner.
Jag erkänner att frågan kan vara komplicerad
och icke är så lätt att lösa. Av de
myndigheter, som haft att yttra sig i
ärendet, har domänstyrelsen avstyrkt
förslaget av lättförståeliga skäl. Men
lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande
framhållit, att möjligheterna till en lösning
skulle underlättas av ett förfarande,
där t. ex. bolag, som kanske hade
små skogsskiften här och var insprängda
bland de enskilda skogsägarnas skogar,
skulle kunna byta bort dem och i
stället få sig tilldelad mark från statens
domäner. Det är givetvis en väg, som
skulle kunna vara framkomlig, åtminstone
i viss omfattning.

Skogsstyrelsen har också ansett, att
frågan är av sådan betydelse, att en utredning
borde komma till stånd. Vi
veta, att vi snart ha att emotse ett nytt
förslag om värdering av skogsmark som
upplåtits till kraftgator, och vi få hoppas
att det blir betydligt rättvisare grunder
i detta förslag än de som nu gälla.

Men hur det än är kan man aldrig få
en fullt rättvis ersättning för mistande
av mark som åtgår till kraftgator. Det
är ju så att det utbetalas en engångsersättning,
som kommer den person till
godo, som äger marken då frågan är aktuell,
men minskningen av fastighetens
bärighet kommer att bestå för framtiden,
och de nya ägare som komma efter
honom ha inte stor glädje av vad en tidigare
ägare har fått i ersättning. Det
är möjligt att saken skulle kunna ordnas
så att det utgår en viss avgäld till
ägaren av skogsmarken, svarande mot

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

värdet av den skogstillväxt, som årligen
framkommer. Det är en sak, som
man kanske genom en utredning skulle
kunna bringa klarhet i. Jag tror att det
vore av värde att få en utredning om
detta viktiga problem.

Första kammaren har nu avslagit förslaget
om en utredning, och det tjänar
väl därför inte mycket till att ställa något
särskilt yrkande här.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk
med skog från det allmännas och juridiska
personers skogsinnehav.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 55, med anledning av väckta
motioner om förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog från det allmännas
och juridiska personers skogsinnehav.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1: 329 av herr Gränebo
in. fl. och II: 398 av herr Hedlund
i Rådom m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en skyndsam och
allsidig utredning om hur och på vad
sätt de ofullständiga jordbruk, som sakna
nödig skogsmark, skulle kunna —
där förhållandena så medgåve — förstärkas
genom att tillföras skog från det
allmännas och juridiska personers
skogsinnehav samt på vilket sätt staten
borde medverka till finansieringen av
dylik förstärkning med skog.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:329 och 11:398 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bror Nilsson och Bomun i Stafsund,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla de likalydande
motionerna I: 329 och 11:398.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag har fogat en reservation till detta
utskottsutlåtande, då jag inte kunnat
biträda utskottets yttrande, och jag
skall be att få säga ett par ord om anledningen
till detta.

I den föreliggande motionen hemställs,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en skyndsam
och allsidig utredning om hur och
på vad sätt ofullständiga jordbruk skulle
kunna tillföras skogsmark där förhållandena
så medge. Utskottet har införskaffat
yttranden från domänstyrelsen,
skogsstyrelsen m. fl.

Jag tycker det är litet egendomligt
att alla dessa kungl. styrelser hänvisa
till riksdagens beslut år 1947 angående
jordbrukets rationalisering. I vårt läns
lantbruksnämnd ha vi inte haft någon
möjlighet att med stöd av riksdagens
beslut år 1947 tillföra de mindre jordbruken
någon skog vare sig från det
allmänna eller från juridiska personer.
Vi ha inte kunnat byta oss till eller köpa
någon skog att förstärka dessa mindre
jordbruk med.

Jag vill omnämna ett intressant fall
från Jönköpings län. Där har lantbruksnämnden
efter mycket arbete lyckats
att med statens hjälp tillföra en del
mindre jordbruk skog från Hylte bruk.
I utredningsarbetet för detta har även
Södra Älvsborgs läns lantbruksnämnd
deltagit liksom också skogsvårdsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen, och de ha
kommit till det intressanta resultatet,
att ett jordbruk som består av 10 hektar
åker — det är just den gräns som skall
sättas för att jordbruket skall anses
vara ett basjordbruk eller tillräckligt
stort för att en familj skall kunna klara
sig på det — behöver en skogsavkastning
av 125 in3 årligen. Det säges också
i denna utredning, att för varje hektar,
varmed åkerarealen understiger 10 hek -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

tar, behövs det ytterligare 10 fasta m3
skog för att fastigheten skall vara bärkraftig
enligt 1947 års riksdagsbeslut.

Jag tror inte det är någon av kammarens
ärade ledamöter som vill förneka,
att de mindre jordbrukarna behöva
skog för att ha någonting att
syssla med under vinterhalvåret, då det
lilla jordbruket inte ger dem tillräckligt
med arbetstillfällen.

Jag skall inte här gå in på vad de
olika styrelserna ha yttrat angående
möjligheterna att få arbete vid sidan i
kronans och juridiska personers skogar.
Jag anser att det inte är samma
sak för dessa människor. De ha ett intresse
av att få litet mera skog som de
kunna kalla sin egen.

Som jag sade förut, ha vi i lantbruksnämnden
i mitt län inte i något fall
lyckats tillföra de mindre jordbrukarna
någon skog. Om man skall kunna rationalisera
de mindre jordbruken så
att de bli bärkraftiga, anser jag att man
inte kan komma ifrån att jordbrukarna,
såsom motionärerna framhålla, måste
få tillräckligt med skog. Om de få det,
ha vi större möjligheter — åtminstone
är det min åsikt — att få behålla de
mindre jordbruk som vi behöva. De
ofullständiga jordbruken med upp till
20 hektar åkerareal tillförde under
krigsåren det svenska samhället något
över 20 procent av vad som erfordrades
för att täcka livsmedelsbehovet.

Jag kan inte komma till något annat
resultat än att riksdagen år 1947 hade
även dessa synpunkter för ögonen,
fastän beslutet som sådant och direktiven
till lantbruksnämnden inte ge oss
möjlighet att komma över skog från
vare sig staten eller juridiska personer.

Lantbruksstyrelsen säger i sitt yttrande,
att den är medveten om att de
i motionerna berörda frågorna inom
en nära framtid böra bli föremål för
ytterligare överväganden men att det
är av värde, att man först får någon
samlad erfarenhet av vad som kan vin -

nas genom den statliga lantbruksorganisationens
nuvarande verksamhet. Med
hänsyn härtill uttalar lantbruksstyrelsen,
att den begärda utredningen bör
anstå till dess vi få större erfarenhet
av vad som kan åstadkommas genom
det föreliggande riksdagsbeslutet. När
vi i Stockholms län — jag tror förhållandena
äro ungefär likartade i många
andra län — knappast ha lyckats åstadkomma
någonting för att på frivillighetens
väg komma över skog vare sig
från det allmänna eller från juridiska
personer, anser jag emellertid att det
är nödvändigt att den av motionärerna
begärda utredningen kommer till stånd
så snart som möjligt.

Med stöd av vad jag här har sagt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionerna. Jag anser att de äro något
mera fylliga än reservationen av herr
Bror Nilsson och mig.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! De allmänna resonemang som
finnas i förevarande motion — den är
avgiven i första kammaren av herr
Gränebo m. fl. och tryckt där och i
andra kammaren av herr Hedlund i
Rådom m. fl. — angående flykten från
landsbygden och behovet att förstärka
det mindre jordbruket vill jag instämma
i. Jag har många gånger sagt precis
detsamma både i denna kammare och
i andra sammanhang. Jag vill också instämma
i vad motionärerna säga om
önskvärdheten av att småbruken i
skogsbygderna kompletteras med skog.
Detta gäller naturligtvis i alldeles särskild
grad en del norrlandsdistrikt, där
överföringen av skog till bolagen eu
gång i tiden och sedan ägostyckningen
utan skog från bolagen till bönderna
skapat problem av oerhörd omfattning
och svårighetsgrad.

Jag plockade tidigare i dag fram ett
uttalande från 1905 då det var fråga
om att begränsa rätten till ägostyck -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

ning i Norrland. I det sammanhanget
yttrade Karl Staaff bland annat följande:
»Man kan säga, att även uti förevarande
fråga måste de enskildas, såväl
bolags som föreningars förvärvsrätt
som också ägares rätt till avyttring lida
en viss inskränkning. Den måste göra
det för att inte framtiden skall gå miste
om det sociala värde, som ligger uti
upprätthållandet av ett norrländskt
bondestånd.»

När man läser det uttalandet efter
45 år, tror jag att man måste säga, att
det visade en klarsynt inställning, som
präglades av socialt ansvar. Jag anser
att man alltjämt bör se på dessa frågor
i den andan.

Det lär inte gå i längden att behålla
jordbruk av den struktur som nu finnas
i stora norrlandsdistrikt, och det
lär inte heller gå att bota skadorna bara
genom att lägga samman småbruk som
ingen skog ha. Så långt är jag alltså
överens med motionärerna.

När jag ser vad motionärerna ha yrkat
och vad bondeförbundet yrkade i
en reservation till 1947 års riksdagsbeslut,
kan jag inte förstå annat än att
bondeförbundet har retirerat. I reservationen
på s. 195 till särskilda utskottets
utlåtande nr 2 år 1947 tar man även
med möjligheten att få mark som tillhör
enskilda ägare där den ligger lämpligt
till, ehuru man även i det fallet
antyder möjligheten av ett kompensationsförfarande.
Om man går dessa frågor
inpå livet, lär det inte vara möjligt
att stifta lagar som endast beröra
vissa kategorier, utan de få nog gälla
alla. Varför bondeförbundet i det fallet
har avvikit från sin ståndpunkt av
år 1947 vet jag inte, jag bara konstaterar
faktum.

Vad sedan beträffar det sätt på vilket
remissmyndigheterna ha tagit emot
denna motion kan det först antecknas,
att domänstyrelsen yrkar avslag. Det
visste man vid, innan man liiste yttrandet,
ty det gör styrelsen på tjänstens

vägnar. Inte heller är det märkvärdigt
att Sveriges skogsägareförbund yrkar
avslag, och detsamma gäller Skogsindustriernas
samarbetsutskott. Litet mer
säger det kanske att tre andra remissmyndiglieter,
nämligen skogsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen
inte direkt ha tillstyrkt motionen.
Lantmäteristyrelsen uttalar sig
knappast på den punkten, och lantbruksstyrelsen
håller före, att motionen
bör bifallas men icke föranleda
någon verkställiglietsåtgärd ännu på
några år, emedan man bör se vad 1947
års riksdagsbeslut kan leda till i den
praktiska tillämpningen. Skogsstyrelsen
säger avslutningsvis i sitt yttrande: »Då
de begränsade erfarenheterna från det
nyss igångsatta rationaliseringsarbetet
knappast kunna ge några mera vägande
motiv för en omprövning av verksamhetens
riktlinjer så få år efter jordreformens
antagande och motionernas
syften i väsentligt avseende kunna förverkligas
inom det beslutade reformprogrammets
ram, vill skogsstyrelsen uttala
såsom sin uppfattning, att den i
motionerna begärda utredningen tills
vidare bör anstå.»

Skogsstyrelsen har alltså en annan
uppfattning än herr Boman om de möjligheter
att ingripa som den nuvarande
lagstiftningen ger, och det är uppenbart
att herr Boman sade litet för mycket
på den punkten när han talade om
att det inte finns några som helst möjligheter.
I skogsstyrelsen sitta personer
som stå motionärerna nära, såsom herr
Strindlund och herr Bernhard Ekström,
vilka ha intagit denna ståndpunkt.

Till den tveksamhet, inför tanken att
sätta i gång just nu som föranletts av
att 1947 års beslut inte varit i tillämpning
så länge kan läggas att det i nuvarande
situation är ytterligt svårt att
över huvud taget få någon skog. Det
gör väl nästan detsamma vad vi få
för legala möjligheter när man i det
nuvarande läget inte kan köpa eller

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

expropriera skog för att förstärka ett
småbruk.

•lag anser alltså, herr talman, om jag
får sammanfatta mina reflexioner, att
motionen är en smula enkelriktad. Skall
man åstadkomma någonting på detta
område, får man nog ta med alla ägarkategorier,
även om man kan ge vissa
rekommendationer i den riktning motionen
avser. Jag tror vidare att det
är ytterligt svårt att i den nuvarande
situationen få någonting av betydelse
ur detta uppslag och att det därför
spelar rätt liten roll om motionen bifalles
eller avslås. Jag förmodar att första
kammaren redan har avslagit den,
så att den i vilket fall som helst har
fallit.

Å andra sidan är jag övertygad om
att saken kommer igen och att man
har anledning att se positivt på frågan,
hur svår den än är.

Jag har alltså i föreliggande situation
inte något yrkande utan har endast
velat göra dessa reflexioner i anslutning
till ärendet.

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! När vi dryftade detta spörsmål
inom 27-mannakommittén, var det
svårt att finna någon form att förstärka
de ofullständiga jordbruken med skog,
men efter många och långa överläggningar
kommo vi fram till vissa riktlinjer
härför. En av riktlinjerna var att
man genom byte skulle försöka tillgodose
en del av de jordbruksfastigheter
som sakna skog med i första hand
sådan skog, som i gångna tider förvärvats
av bolag och skogsspekulanter.

Vi som fattade detta beslut fingo den
uppfattningen, att de nya rationaliseringsorganen
fingo vidsträckta möjligheter
att omsätta denna plan i praktisk
handling så att man skulle nå det eftersträvade
målet att kunna förstärka de
ofullständiga jordbruken genom markbyte
med näraliggande skogskomplex.

Under den tid som gått sedan dess
har man, som vi ha hört från en lantbruksnämnd
i dag, inte kunnat åstadkomma
någonting i den vägen, och jag
har tagit reda på att resultatet blivit
mycket magert även på andra håll.

Den som inte vill höra på det örat
säger nu, att det har gått så kort tid,
men hur lång tid skall man behöva ha
på sig när man ännu inte har lyckats
komma någon vart? Vi som sympatisera
med motionen anse, att det bör
göras en undersökning om vad som
kan vara anledningen till att detta inte
går. Somliga säga, att skogen är så dyr,
att det inte är någon idé för dessa små
fastighetsägare att lägga sig till med
markområden med bestånd av egentligt
värde. Men är det någon i denna
kammare som kan leda i bevis, att den
som blivit ägare till ett stycke skogsmark
inte i regel har gjort en god
affär? Om ägarna till ofullständiga jordbruk
och kanske till och med en del
avstvckningsägare kunde få förvärva
skog av lämplig omfattning, skulle det
i alla fall vara en säkerhet för fastighetens
ägare att tillgripa i svåra situationer.
Det är av den anledningen denna
fråga har så oerhört stor omfattning.
Brukaren kan ju drabbas av sjukdom
eller ekonomiska svårigheter, och
det kan bli dåliga tider för jordbruket.
Då är innehavet av ett skogsområde för
honom en tillgång som skapar trygghet
därigenom att han kan ta av skogen vid
sådana tillfällen.

Jag tror därför att denna fråga, även
om motionen inte bifalles i dag, kommer
igen, ty den måste lösas. Jag är
övertygad om att de personer, som skrivit
under detta utskottsutlåtande, ha
sådana fall runt omkring sig. Man kan
inte låta det fortgå på detta sätt om
man vill att ägarna till dessa ofullständiga
jordbruk som sakna skog skola få
en bättre ställning.

Jag vill sluta med att säga, att jag
önskar att riksdagen bifaller motionen.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

Det vore en viktig åtgärd till stöd för
alla ägare till ofullständiga jordbruk.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till föreliggande
motion.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den fråga som vi här diskutera
är av sådan betydelse för hela vårt samhälle,
att vi inte utan vidare kunna
bortse ifrån hur det blir i fortsättningen.
Det är åtskilliga år sedan jag i en
radiodebatt ställde frågan direkt till
dåvarande statsministern Per Albin
Hansson, huruvida socialdemokratiska
partiet var villigt att medverka till att
statens skogar fingo utgöra ett stöd för
småbruken och till att småbrukarna
fingo bättre existensmöjligheter. Efter
någon tvekan svarade Per Albin Hansson,
att han för sin personliga del —
och han trodde också partiet — skulle
medverka till att det önskemål jag hade
framställt skulle kunna bli tillgodosett.

Åtskilliga år ha gått sedan dess, och
riksdagen har under tiden fattat beslut
om den s. k. rationaliseringen av jordbruket.
Under debatten här har det
sagts, att det inte är så mycket att göra
till förmån för de icke bärkraftiga jordbruken;
deras möjligheter att få stöd
av skogsmark på den väg som riksdagen
anvisat äro mycket små eller finnas
i många fall inte alls.

Det är intressant att studera de olika
yttranden som jordbruksutskottet har
infordrat och som äro bifogade dess
utlåtande. Om man läser dem, finner
man att det är två grupper av yttranden.
Det är först domänstyrelsen, som
anstränger sig för att komma förbi den
statistik som bär anförts i motionen,
ehuru den icke kommer fram till något
påstående om — och ännu mindre bevis
för — att motionens siffror äro orik -

tiga. Enligt domänstyrelsens uppfattning
framställes det emellertid i motionen
på ett sätt som verkar missvisande.

Det är mycket litet fruktbart att polemisera
mot domänstyrelsen, och jag
skall inte göra det, men det var en sak
jag fäste mig vid. Att räntabiliteten
inom domänstyrelsens skogar är så låg
beror på att det där är så mycket att
utföra för förbättrande av skogsvården,
såsom t. ex. skogsodling på gamla kalmarker
och nybyggnad av skogsvägar,
och det kommer att kosta så mycket, att
det på grund därav inte kan bli något
bättre ekonomiskt resultat under de år
detta pågår. Jag kan medge att man
kommer till ett bättre resultat om man
inte ser på förräntningen under ett år
utan slår ut det över en längre tid.
Vidare påstår domänstyrelsen, att dess
kostnader för de här antydda åtgärderna
äro proportionsvis större än de enskilda
skogsägarnas. Det säges dessutom
att de enskilda skogsägarna kunna erhålla
statsbidrag. Vore det då inte skäl
att erinra domänstyrelsen om dess särställning
i skattehänseende? Jag undrar
om inte förmånerna härvidlag mer
än väl uppväga de statsbidrag, som den
enskilda skogsvården kan erhålla. Om
man toge hänsyn till olikheterna i skattehänseende,
tror jag att domänverkets
resultat då skulle bli ännu sämre än det
visat sig vara under nuvarande förhållanden.

Jag kom även att tänka på en annan
sak, herr talman, när jag läste domänstyrelsens
redogörelse för hur stora utgifter
domänverket har. När det säges
att dessa äro proportionsvis större än
för de enskilda skogsägarna för detta
tanken till det beslut om införande av
exportavgifter på skogsprodukter, som
Kungl. Maj:t nyligen har fattat. Av dessa
avgifter skola 70 procent återbetalas
till industrierna, till sociala åtgärder
för arbetarna anslås 20 procent, och endast
10 procent går till det enskilda
skogsbruket. Detta har viil ändå så

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

stora uppgifter — det tycker jag man
kan läsa ut ur domänstyrelsens yttrande
— att det hade varit starkt befogat
om återbetalningens fördelning hade
blivit något mera rättvis än vad den har
blivit i den utformning, som Kungl.
Maj:t har givit. Jag anser också att den
saken är av sådan betydelse, att det är
förklarligt att skogsägarna ute i landet
inte kunna förstå de motiv, som ha
förelegat för Kungl. Maj:t när beslutet
angående denna fördelning fattades.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta, men jag kan inte förbigå frågan
utan att påpeka detta förhållande
som ligger så nära, när domänstyrelsen
räknar upp de stora utgifter den har
för sin skogsmark. Styrelsen säger visserligen,
och jag upprepar det, att domänverket
har proportionsvis större
utgifter än den enskilda skogsvården,
men alla veta att vi ha mycket stora utgifter
i detta hänseende.

Skogen är en av våra viktigaste naturtillgångar,
och det gäller att vårda
den så att man inte avverkar större
kvantiteter än som motsvarar tilväxten.
Det är en mycket allvarlig sak. Lyckligtvis
har riksskogtaxeringen visat, att
det inte är så i södra Sverige utan att
tillväxten där varit större än avverkningen
och att tillgången sålunda ökats
under de senaste åren.

Om jag sedan går över från domänstyrelsens
yttrande till de andra remissinstansernas
yttranden finner jag, att
det finns en grupp som är mera välvilligt
inställd. Jag kan inte se annat än
att skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen äro positivt inställda,
men det stannar vid det, och
de säga, att man bör invänta någon
längre tids erfarenhet av rationaliseringsprocessen
innan man bygger vidare.
Eljest gå dessa yttranden i klart
positiv riktning, och det är någonting
som man måste konstatera med tillfredsställelse.
Jag är därför uppriktigt
sagt förvånad att jordbruksutskottet, så -

som framgår av motiveringen, har ägnat
så litet intresse åt saken.

Jag vill inte sluta mitt yttrande utan
att omnämna två andra remissinstanser
som gå klart emot motionerna — jag
höll på att säga: naturligtvis. Sveriges
skogsägareförbund och Skogsindustriernas
samarbetsutskott ha intresse av att
hålla så lågt rotvärde som möjligt.
De resonera därför så, att om dessa
jordbruk finge tilldelning av sådana
skogsmarker, som tillhöra juridiska
personer, skulle det skapa svårigheter
för industrien. Jag undrar om det är
riktigt. Det är alldeles uppenbart att
den enskilda skogsvården har utvecklats
starkt. För 20—25 år sedan var det
ett allmänt talesätt här i kammaren, att
man inte kunde tala om skogsvård på
bondeskogarna utan endast på statens
och bolagens skogar. Man talade med
lägre stämma om de ecklesiastika skogarna,
men de voro i alla fall väsentligt
bättre skötta än de enskilda. Sedan ha
skogsvårdsstyrelserna genom sitt värdefulla
upplysningsarbete lärt de svenska
skogsägarna att sköta sin skog. Doinänstyrelsen
säger, att den inte hinner
med sina skogsvårdsuppgifter på grund
av brist på arbetskraft, men därvidlag
är det annorlunda när det gäller den
enskilda skogen. Som herr Boman
nämnde får den enskilde skogsägaren
tid som han inte kan använda till någonting
annat, och det är då värdefullt
både för honom själv och samhället
om han ägnar den åt skogsvård.

När jag sedan kommer fram till utskottets
uttalande måste jag säga, att utskottet
inte tycks ha överansträngt sig
för att motivera sin ståndpunk. Utskottet
har liksom sökt skydd i det förhållandet,
att motionen inte tillstyrkts i
något remissyttrande. Det bara refererar
till yttrandena och med detta den
obofärdiges förhinder kommer det fram
till det — jag höll på att säga konsekventa
— ställningstagandet, att motionen
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

Nederst på sidan 13 i utskottets utlåtande
står det: »Genom vad sålunda
förekommit har riksdagen intagit den
ståndpunkten, att det allmännas och
juridiska personers skogar ej skola vara
sämre ställda än de enskilda skogarna.»
Jag vill fråga utskottets talesman, som
kommer efter mig, vad som ligger bakom
detta. Är den uttolkningen riktig,
att det inte härvidlag får göras en jämförelse?
I så fall måste jag anmäla en
bestämt avvikande mening på den
punkten. Herr Svensson i Ljungskile
berörde vad skogsbolagens framfart för
20—30 år sedan och tidigare betyder i
dag för den enskilde skogsägaren, då
de köpte upp skogar och därigenom försvårade
för många enskilda skogsägare
att få ett bärkraftigt jordbruk. Jag anser
att ingen orätt sker om de få återlämna
något av den skog som de för en
billig penning »köpte», som det hette.
Om detta slag av köpenskap har ju
mycket skrivits, och jag skall icke yttra
mig i detta hänseende. Jag vill bara
säga, att jag inte kan göra mig något
samvete över om man ifrån statens sida
bidrager till att dessa juridiska personer
kunna få hjälpa dem som äro i
trängande behov av ökade skogstillgångar.
Dessa jordbrukare äro kanske
ättlingar till dem, från vilka skogen på
sin tid köptes.

Visserligen kommer riksdagen att avslå
detta förslag i dag, men jag är övertygad
om att det här gäller en fråga av
sådan betydelse, att den kommer igen
och att den kommer att skapa irritation
ända till dess den slutligen blir
löst till förmån för inte bara den enskilda
skogsvården utan för hela samhället
som sådant.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
i ämnet väckta motionerna.

I detta yttrande instämde herrar
Ericsson i Näs, Hansson i Skediga, Pettersson
i Norregård, Svensson i Vä, Andersson
i Björkiing, Onsjö, Persson i
Norrby, Larsson i Luttra, liyberg,

Adolfsson, Jönsson i Rossbol, Pettersson
i Dahl, Hansson i Skegrie och Hansson
i Önnarp.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det torde inte råda några delade
meningar bland dem som syssla
med dessa frågor och äro intresserade
därav, att det är en stor och angelägen
uppgift att kunna förse de ofullständiga
jordbruken med jord och skog,
så att de få en bättre bärkraft. Det är
ju uppenbart — det visste man ju redan
1947 när man behandlade dessa
ting här i riksdagen — att detta är en
fråga som det inte går att lösa i en
handvändning. Det kommer att ta ganska
lång tid i anspråk att realisera dessa
önskemål.

Herr Boman i Stafsund fann det naturligt,
att utskottet och de hörda myndigheterna
hänvisat till 1947 års beslut
angående jordbrukets rationalisering.
Herr Boman sade vidare, att det enligt
hans erfarenheter från Stockholms län
visat sig, att det för lantbruksnämnden
varit utomordentligt svårt att kunna
åstadkomma några förbättringar i
egentlig mening för det mindre jordbruket.
Jag fattade honom så, att det då
framför allt gällde att förse de ofullständiga
jordbruken med stödskog. Men
i Stockholms län är väl uppgiften för
lantbruksnämnden framför allt att söka
komplettera de små brukningsdelarna
med jord, vilket ligger närmast till
hands i ett län med denna struktur,
men givetvis också med skog i de fall
då detta varit möjligt och lämpligt. Herr
Boman omtalade emellertid strax efteråt,
att lantbruksnämnden i ett annat
län kunnat vinna ganska väsentliga resultat
— vilket jag hört även från annat
håll — då det gällt att i samråd med
domänstyrelsen åstadkomma en avsevärd
förbättring för eu grupp av mindre
bärkraftiga jordbruk, som lågo inom
områden där domänstyrelsen hade
mark.

Flera talare ha framhållit atl nu gäl -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

lande bestämmelser äro otillräckliga, då
det gäller för lantbruksnämnderna att
åstadkomma en förbättring av de ofullständiga
jordbruken. Jag tror att man
bör pröva denna fråga närmare inom
lantbruksnämnderna och se till att man
får rikare erfarenhet, innan man så där
utan vidare fäller domen över de bestämmelser
som nu gälla. Jag skall be
att få erinra om vad särskilda utskottet
och riksdagen sade i denna fråga 1947,
när man tog ställning till just den
angelägenhet som vi nu diskutera och
som då var uppe till behandling på
grund av vissa motioner. Särskilda utskottet
framhöll, att det inte vore möjligt
att uppställa någon allmängiltig regel
om att vissa ägarkategorier i första
hand skulle avstå mark för eu rationalisering
av mindre jordbruk. Utskottet
\ ttrade vidare, att vad som vid planerings-
och rationaliseringsåtgärderna
befunnes vara den lämpligaste lösningen,
måste vara avgörande och att denna
lösning borde om möjligt genomföras
utan avseende å vilka det vore, som
ägde den mark, som skulle tagas i anspråk.
Om man vill vinna några resultat
i det långa loppet, blir det nog enligt
min mening nödvändigt att man fasthåller
vid denna princip. Detta innebär
givetvis inte, att de stora domänerna,
domänstyrelsens och bolagens stora
jorddomäner, inte skulle få släppa till
huvudparten av den jord och skog, som
behövs för att komplettera småbruken.
Jag tror alltså, att det uttalande, som
riksdagen då gjorde och som innebär
att samtliga ägarkategorier skola vara
jämställda då det gäller att tillämpa
denna lag, alltjämt har sin giltighet.

Från motionärernas sida riktar man
sig särskilt mot bolagen, och den siste
ärade talaren framhöll ju med stor indignation,
hurusom bolagen på sin tid
för ringa vederlag hade förvärvat skogarna
ifrån en mängd hemman och hur
dessa hemman nu ligga som ofullstän -

diga jordbruk. Det vore inte mer än
riktigt, menade han, att bolagen återställde
något av den skog, som de på
detta sätt ha förvärvat. Ja, det kunna
väl alla hålla med om, men jag tror att
herr Svensson i Grönvik gjorde det litet
för lätt för sig, när han inte fullföljde
sin tankegång och talade om på
vad sätt detta skulle kunna ske. På vad
sätt skall man kunna till ett jordbruk
ifrån bolagen återföra skog och jord,
som bolaget eller ett annat bolag för
mansåldrar sedan förvärvat? Hur skall
man i dagens läge kunna göra detta
utan att det sker på rättslig väg? Denna
rättsliga väg finns ju nu. Det ges enligt
1947 års bestämmelser möjlighet för
vederbörande lantbruksnämnd att expropriera
skogsmark eller annan mark
ifrån bolag och större domäner för
komplettering av de ofullständiga jordbruken.
Jag tycker att man skulle använda
den möjlighet som nu redan
finns, innan man säger, att det icke är
möjligt att göra någonting med nuvarande
bestämmelser.

Med stöd av vad jag nu i korthet anfört
hävdar jag att vi skola vänta något
med att begära ny utredning på detta
område. Det borde väl vara ganska
orimligt om man redan efter ett par år
efter tillkomsten av den organisation,
som nu är i vardande och naturligt nog
under de första åren inte har kunnat
bli så särskilt effektiv, skulle säga, att
den inte tycks kunna uträtta någonting
av det som statsmakterna avsett att organisationen
skulle uträtta och detta på
grund av att de bestämmelser efter vilka
den arbetar inte äro tillräckligt effektiva.
Man bör nog avvakta ökade erfarenheter,
och lantbruksnämnderna
böra nog också visa att de verkligen
vilja använda de möjligheter som de nu
ha, innan man begär ny utredning och
hemställer om ändrade bestämmelser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jordbruksutskottet
har enligt min mening
vid sin behandling av denna fråga kommit
till ett synnerligen magert resultat.
Det utlåtande som jordbruksutskottet
bär presterat grundar sig i mycket stor
utsträckning på de remissyttranden,
som utskottet har infordrat. Det kan ju
måhända ha ett visst intresse alt litet
närmare granska varifrån utskottet har
fått sina remissyttranden och sålunda
hämtat sina råd, när det haft att utforma
ett slutgiltigt ställningstagande
i frågan.

Utskottet har vänt sig till domänstyrelsen.
Det är alldeles uppenbart, att
domänstyrelsen inte är pigg på att
utan vidare avstå skog för det ändamål,
som motionärerna ha angivit. Utskottet
har vidare vänt sig till Sveriges skogsägareförbund.
Många falla måhända för
frestelsen att tro, att det gäller Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Men
så är ingalunda fallet. Sveriges skogsägareförbund
är en rent ideell sammanslutning
av de stora skogsägande bolagen
och övriga stora skogsägare och
har följaktligen inte något som helst
intresse knutet till det mindre skogsbrukets
ekonomiska framtid och avkastning.
Domänstyrelsen och detta Sveriges
skogsägareförbund ha naturligtvis
utan vidare avstyrkt motionen och sagt,
att det är fullständigt otänkbart och ogenomförbart
att gå fram på det sätt
som motionärerna ha tänkt sig.

Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen ställa sig litet
mera välvilliga och anvisa även i vissa
fall utvägar hur frågan skall kunna lösas.
Men man anser i likhet med utskottets
talesmän här i kammaren, att
vi skola skjuta på den av motionärerna
begärda utredningen till en tidpunkt
längre fram, då vi ha bättre möjligheter
alt överblicka resultatet av vad den
tidigare beslutade rationaliseringsorganisationen
kan åstadkomma.

Jag skall be att få erinra kammaren
om ett anförande, som hölls av statsminister
Erlander när han öppnade en
utställning i Östersund i somras, vari
han berörde avfolkningen i Norrland
och betecknade denna som en tendens
till en katastrof för Norrlands näringsliv.
Jag är fullkomligt övertygad om att
statsministerns uppfattning och slutledningar
i det sammanhanget äro riktiga.
Med anledning härav måste man fråga
sig, vilka åtgärder som skola vidtagas
för att skapa sådana förhållanden, att
man får folk att stanna kvar i de bygder,
där de behövas för att utföra ett
samhällsgagnande arbete. Är det någon
som tror, att man i tid och evighet
skall kunna fortsätta med stt ge dem
producentbidraget som enda gottgörelse
för att de bo kvar på ett ofullständigt
hemman uppe i den norrländska
ödebygden? Jag tror inte att man
genom detta producentbidrag kan skapa
den trygghet och den trevnad som
äro nödvändiga för att människorna
över huvud taget skola stanna kvar i
denna bygd och ägna sin arbetsinsats
åt dess näringsliv. Vi måste nog försöka
finna andra möjligheter att förhindra
den katastrof, som statsministern talade
om.

Nu säga remissinstanserna att det i
motionen förda resonemanget är riktigt,
men att vi skola vänta med utredningen.
Skall man vänta med utredningen
till dess att katastrofen har inträffat?
Vore det inte bättre att sätta
i gång med utredningen och försöka
förebygga katastrofen? Jag är åtminstone
av den uppfattningen att detta
vore den riktiga vägen.

När man nu från utskottets sida hänvisar
till remissinstanserna och vad de
anfört i sina yttranden, vill jag för min
del säga, alt jag icke kan tillmäta de
två första av mig berörda yttrandena
— alltså domänstyrelsens och Sveriges
skogsägareförbunds — något värde alls.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

Ty då man sitter i ett utskott och resonerar
om vart man skall remittera ett
ärende för yttrande, brukar resultatet
bli, att man i regel inte remitterar det
till sådana instanser, om vilka man på
förhand vet vad de skola säga. I detta
fall har jordbruksutskottet faktiskt gjort
på det sättet. Jag skall be att få fråga:
Varför har man inte remitterat denna
fråga till den norrländska kronotorparorganisationen?
Det hade kunnat vara
intressant att även får höra vad denna
organisation hade haft att säga. Samtidigt
som man frågar de stora skogsbolagen
till råds hade man bort fråga
denna kronotorparorganisation. Jag är
inte övertygad om att dessa två instanser
befinna sig på precis samma linje.

Jag kan inte komma till någon annan
slutsats än att denna fråga har sin oerhört
stora betydelse ur samhällets synpunkt,
ty en tillfredsställande lösning
av densamma skapar förutsättningar
för att trygga näringslivet i de områden,
där vi ha dessa skogsmarker och
dessa skogsbygder det här gäller. Vi
kunna vara förvissade om — såsom
för resten en kronotorpare från dessa
trakter, som var nere i Stockholm för
en tid sedan, sade — att den generation
som nu lever i dessa bygder är den
sista som stannar kvar däruppe, ty barnen
stanna inte. Producentbidraget har
inte visat sig vara av den natur, att det
lockar barnen att stanna kvar på dessa
ödemarkstorp.

Då frågar man sig: Vad skola vi nu
göra för att försöka få folk kvar i skogsbygderna?
Vi äro ju i alla fall medvetna
om att de behövas där. Domänverket
kan avstyrka en utredning i denna
fråga, och skogsbolagens ideella organisation
kan avstyrka en sådan utredning.
Men en sak som de inte kunna
göra är att tvinga folk att stanna på
dessa ofullständiga jordbruk. Jag utgår
ifrån att den dag, då det inte finns folk
som hugger skogen, då det inte finns
folk, som släpar fram råvaran, då har

skogen förlorat sitt värde även för dem,
som nu äga den och som beräkna att
ha den som ett underlag för sin verksamhet
i framtiden.

Denna motion är följaktligen inte tillkommen
endast i avsikt att tillförsäkra
en viss grupp människor en massa skog.
Det är min uppfattning, att om vi lösa
denna fråga på ett förnuftigt sätt, ha
vi därmed också medverkat till att skapa
förutsättningar för att näringslivet
i dess helhet inom här ifrågavarande
områden kommer att utvecklas. Jag är
fullständigt förvissad om att aktieägarna
i bolagen komma att nöja sig med
att lyfta den utdelning de kunna få på
kupongerna men aldrig komma att ge
sig ut på skogen för att hugga och släpa
hem virke, utan att denna uppgift även
i fortsättningen kommer att vila på
bygdens folk. Den dag då det icke längre
finns något bygdens folk, finnas heller
inga förutsättningar att förädla den
råvara och nyttiggöra de värden, som
ligga i naturtillgångarna däruppe.

Av den anledningen, herr talman, anser
jag mig på fullgoda grunder kunna
yrka bifall till den motion som har
väckts i denna fråga. Jag kan göra detta
så mycket hellre som jag är medveten
om att det här icke gäller något intresse
för någon speciell grupp utan
ett intresse, som berör hela den allmänna
samhällsutvecklingen på skogsbrukets
område, där man är beroende
av dem som äro knutna till just denna
näring.

I detta yttrande instämde herr Andersson
i Dunker.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Ingen kan förneka att bakom
den framställning som gjorts i denna
motion döljer sig ett stort samhällsintresse.
Herr Vigelsbo ansåg att jordbruksutskottets
arbete med denna motion
resulterat i ett mycket magert utskottsutlåtande,
och om han inte rent

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skoi
personers skogsinnehav.

av underkänner vissa av remissyttrandena
ifrågasätter han i varje fall, om
det inte lagts i dagen en viss partiskhet
när det gällt att infordra yttranden
över denna motion.

Varför remitterar man motioner åt
olika håll? Jo, givetvis för att få vägledning
från den främsta sakkunskap
man har på olika områden vid utskottets
bedömande av en fråga. Denna
motion har remitterats till olika instanser,
som herr Boman sade, kungliga
styrelser och andra. Jag vet inte varför
den inte kom att remitteras till den instans
som herr Vigelsbo riktade uppmärksamheten
på. Det var väl närmast
därför, att representanterna för det
parti, som står bakom motionen, mig
veterligt inte gjort något yrkande i utskottet
om remiss av motionen åt andra
håll än dit den remitterats.

Herr Andersson i Tungelsta har mycket
utförligt redovisat de skäl, som ligga
bakom utskottets hemställan. Han
har påpekat att vi ännu inte ha tillräckligt
underlag för att bedöma frågan
ur de synpunkter som man enligt
1947 års reform kan anlägga på densamma.
Detta är ingen fråga som kan
klaras av i brådrasket.

Men för att återgå till det nuvarande
jordbrukets tillstånd och behov, så vet
jag att man ute i lantbruksnämnderna
har satt i gång med planeringar i större
eller mindre omfattning. Sådana planeringar
äro inte gjorda så där i eu
handvändning. På många håll ha de
fördröjts därigenom, att lantbruksnämnderna
inte ha haft tillräcklig tillgång
till erforderligt kartmaterial —
flygfotograferingen är ännu inte avslutad
överallt o. s. v. Det är klart att
man väl ändå vill avvakta och se vilket
svar dessa planeringar lämna på frågorna,
i vilken utsträckning småbruket har
tillgång till jord och skog och i vilka
avseenden och på vilket sätt dessa småbruk
lämpligen skola kompletteras.

Jag har inte samma sorgliga erfaren -

från det allmännas och juridiska

heter nerifrån min hemtrakt som herr
Boman har från Stockholms län, även
om jag är ense med herr Svensson i
Grönvik om att det inte alltid är så lätt
att komplettera jordbruk med skog. Med
de hjälpmedel, som vi nu förfoga över,
är det alldeles omöjligt att komma eu
bit på väg, och det av herr Boman anförda
exemplet från Jönköpings län visar
ju, vilka svårigheter som möta.

Det finns en sak, som det inte erinrats
om i detta sammanhang, och det
är, att lantbruksnämnderna med hjälp
av jordförvärvslagen väl ändå ha
hindrat ofantligt många skogsfastigheter
från att behöva gå över i skogsjobbarnas
händer. Vi skola inte bara tänka
på bolagen i det här fallet utan även
på de mindre virkeshandlare och andra,
som äro mycket angelägna om att
placera kapital i skogsfastighet och
skulle göra det i mycket större omfattning
än vad som nu undantagsvis sker,
om vi inte hade jordförvärvslagen, som
förhindrar dessa placeringar.

Jag vill bara erinra om att hur man
än hårdrager yttrandena från de olika
remissinstanserna, så kan man väl, herr
Svensson i Grönvik, inte utläsa någon
större positivism för motionens syfte
ur dem, även om jag medger, att man
liksom herr Svensson kan klassificera
dem i två olika grupper. I domänstyrelsens
yttrande och i ytterligare ett
av de övriga har man påvisat motionärernas
användning av siffermaterialet
och de oriktiga slutsatser, som dragits
därav. Om man tar hänsyn i någon
mån till detta — det måste man
väl ändå göra, när man behandlar eu
motion, som baseras på ett felaktigt
använt siffermaterial — får man också
ta hänsyn till att vi fattade ett beslut
1947 och att vi ha satt i gång planeringar,
som ännu inte äro slutförda. Vi
veta mycket, mycket litet om resultatet
av dessa, och då pekar alltsammans hän
på alt den begärda utredningen bör
anstå. Jag tror liksom motionärerna alt

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

de här frågorna skola komma upp, men
jag tror inte det är riktigt att vi sätta
i gång utredningar nu, innan vi avvaktat
vad det redan fattade beslutet kan
leda till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Vi
ha diskuterat den här frågan så länge,
att det kanske är tröttande att fortsätta.
Men det är ju onekligen, som åtskilliga
talare sagt, en betydelsefull fråga, att
de intentioner, som vi i alla fall hade
när vi beslöto om jordbrukets rationalisering,
nämligen att denna också
skulle omfatta småbrukens förseende
med skog, bli förverkligade.

Det har ur min synpunkt sett varit
mycket intressant att lyssna till hur
den ene talaren efter den andre från
motionärernas sida här i dag tydligen
haft den inställningen, att den expropriationsrätt,
som vi beslöto om 1947,
har visat sig fullkomligt betydelselös;
den resonerar man inte om. Herr Boman
säger, att det i Stockholms län inte
funnits möjligheter att göra någonting,
och ändå har denna expropriationsrätt
ägt bestånd från den 1 juli 1947.

Då skall jag be afl få erinra om —
ty även jag kan tycka det är roligt,
herr Svensson i Ljungskile, att citera
äldre uttalanden — att när denna expropriationsrätt
kom till, ställde vi oss
från högerns sida på avslagslinjen,
men från bondeförbundet framhölls det
vid diskussionen i just denna sak, att
expropriationsrätt måste vi ha, om vi
skola kunna överföra skog från enskild
ägare till småbruk. Vi sade då, att det
är inte tänkbart, sådan situationen är,
att vi med expropriationsvärdering,
där varje träd upptages efter sitt värde
och sedan överföres till den nye ägaren,
skola kunna komma någon som
helst vart, ty det fanns ett beslut i 1947
års uppgörelse om att sådana här till -

skott av jord eller skog eller vad det
nu var fingo inte betyda, att den som
fick dessa nya ägoinnehav erhöll en
förmögenhetsökning. Det står alltså i
heslutet, att det skall inte vara fråga
om några bidrag, när förfarandet är
sammankopplat med expropriation.
Och håller man fast vid den ståndpunkten,
att man inte här skall ge en
viss grupp av jordägare rena gåvor,
som öka vederbörandes förmögenhet
med åtskilliga tusentals kronor, så vill
jag säga, att när det gäller den situation
vi nu leva i och som vi levat i under
åtskilliga år, finns det ingen möjlighet
att med tanke på ekonomisk fördel
investera pengar i skog.

Jag var i går på en skogsauktion i
min hemkommun, där rotstående ek betalades
med jämnt 100 kronor per in3
och hela försäljningen av rotstående
tall, 4 000 m3, betalades med över 50
kronor per m3. Det finns inte någon
jordägare i detta land som är så dum,
att han under sådana förhållanden vill
överta skogsmark efter expropriationsvärdering.

Det är för mig tillfredsställande att
det som vi spådde har blivit verklighet.
Men jag kan fullt beakta de synpunkter
som anföras, när det nu konstateras,
att expropriationslagen inte gav
vad man hade önskat och trott. Problemet
är kvar, och så vill man komma
in på andra vägar. Då skulle jag från
min sida vilja säga, att om man på det
håll motionärerna representera skulle
vara hågad att göra en sådan omprövning,
att vi ur rationaliseringsmedlen
plocka bort expropriationsbestämmelsen,
som man så starkt motiverade med
att det skulle föras över skog till småbruken,
men vilken i stället för en
mängd bondejordbruk i kommande omskiften
kommer att betyda stora olyckor,
så är jag mycket intresserad av att
härvidlag vara med om att staten från
kronans domäner får släppa till skog,
antingen direkt eller i form av byte.

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk

personers skogsinnehav.

Men så är det ett stort problem, huruvida
vi skola hålla fast vid att ingen
förmögenhetsökning får ske, när sådan
här skogsmark tillföres mindre jordbruk.
Göra vi det, äro vi säkert för
den närmaste framtiden avstängda
från att kunna åstadkomma några större
förändringar.

Sedan vet jag inte, om det var herr
Svensson i Grönvik eller någon annan
som särskilt gjorde mig förvånad, men
över huvud taget förvånar mig hela
motionen, vilken ju inriktar sig på att
man gentemot juridiska personer tydligen
inte skall använda den expropriationslag
som man har. Jag får ju säga,
att gentemot dem vore det kanske inte
så farligt att begagna lagen, ty de ha i
allmänhet stora skogsinnehav. Om man
skulle ta skog från dem, kunde man ge
av kronans skogar.

Men varför inte också ha litet omtanke
om enskilda skogsägare, som
mycket väl, om lantbruksnämnderna
vilja gå hårt till väga, kunna råka ut
för att få sina marker exproprierade,
framför allt ifall det blir fråga om kommande
omskiften? Varför vill man bara
att bolagen skola kunna byta till sig
skog av staten, och varför är man inte
också litet ömsint mot bondeskogsägare
och andra, som — sådan lagstiftningen
antagits av riksdagsmajoriteten — löpa
risk för att expropriationsrätten blir
tillämpad på dem?

Jag har alltså velat säga, att jag inte
med någon som helst glädje vill konstatera,
att de spådomar vi hade om expropriationslagens
mindre effektiva
roll, när det gäller att överföra skog till
småbruk, ha slagit in. Här omvittnas
från olika håll att den inte har motsvarat
förväntningarna. .Tåg vill säga,
att skola vi gå andra vägar, så låt oss
då också röja upp med denna lagstiftning,
som inte motsvarat förväntningarna
och som innebär betydande risker
för jordäganderätten långt ned till
jordinnehav av bondejordbrukens stor -

med skog från det allmännas och juridiska

lek. Sedan vi kommit överens om detta,
kanske vi skola kunna diskutera
andra vägar än expropriation. När
denna fråga tidigare diskuterades, höllo
vi för vår del på att den bästa och billigaste
vägen skulle vara, att lantbruksnämnderna
använde en aktiv inköpspolitik,
och jag hörde av herr Gustafson
i Dädesjö att detta förekommit. Jag
tror, att den vägen i en framtid kan
vara framkomlig, men självklart inte så
länge rotvärdet på skog är det som för
närvarande gäller; under sådana förhållanden
kan ingen klok människa
tänka sig att investera pengar i skog,
vare sig man får skogen genom expropriation
eller genom en aktiv inköpspolitik.
Det har således inte bara berott
på att man inte använt den expropriationslag
man haft möjlighet att begagna,
utan det har väl också berott på
att småbrukarna vant sig vid att inte
köpa så dyr skog, som det under de här
åren kan ha varit fråga om.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat inskränka
mig till att instämma i herr Svenssons
i Grönvik yttrande, men jag har ansett
det nödvändigt att därutöver erinra om
ett förhållande, som inte framkommit
i denna debatt.

Utskottet har visserligen inte avvisat
tanken på denna komplettering med
skog, utan det har klarat sig med att
begära ett uppskov på samma sätt som
en del av remissinstanserna. Det har
dock förbisett det förhållande, som jag
tänkte beröra, nämligen att i det grundläggande
arbetet för denna 1947 års
jordbruksreform i 27-mannakommittén
och senare hade man ingen möjlighet
att specialisera sig på varje detalj. Vi
fingo i 27-mannakommittén i långa
stycken inskränka oss till att endast
ange riktlinjerna, och det är väl ingen
tvekan om att just frågan om komplet -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Forstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

tering med skog skulle kräva en speciell
och ingående utredning.

Nu säger man, att det är så svårt att
effektuera 1947 års riktlinjer i det här
avseendet. Ja, det är svårt på grund av
att den utredning saknas, som skulle ha
givit källmaterial och varit till stor
nytta för lantbruksnämnderna. Det är
just därför att det är svårt som jag i
likhet med motionärerna anser, att man
borde föranstalta om en speciell utredning
här. Om den utredningen skulle
visa negativt resultat, ja, då faller ju
allt detta vackra tal till marken. Då
faller också det uttalande, som finns i
det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet,
där man sagt, att de mindre
jordbruken skola kompletteras med
skog. Det är ju också detta sålunda
blott en from önskan.

När herr Svensson i Ljungskile vill
göra gällande, att reservanterna 1947
intogo en annan ställning än vad motionärerna
göra i den motion, som utskottet
nu yttrat sig över, så ber jag att
få föredraga en kort bit av reservanternas
yttrande i fråga om den yttre rationaliseringen.
Här säga reservanterna,
efter att ha ordat om de allmänna
skogarna, bolagens skogar och de statliga
skogarna:

»Mark, tillhörig de här berörda ägarekategorierna,
kan i vissa fall vara så
belägen, att det icke är möjligt eller ur
praktiska synpunkter lämpligt att taga
den i anspråk för kompletteringsåtgärder,
avseende ofullständiga jordbruk. I
stället kan mark, tillhörig enskilda ägare,
vara mera lämplig. I sådana fall
bör enligt utskottets mening ett triangelbyte
kunna ifrågakomma, så att de
nämnda enskilda ägarna avstå mark
för kompletteringsändamål och i gengäld
erhålla mark från de förut berörda
ägarekategorierna, nämligen staten
och allmänna institutioner samt bolag
och enskilda skogsspekulanter.»

.lag kan inte finna annat än att det
är en mycket god överensstämmelse så -

lunda mellan den reservation, som avgavs
i denna fråga 1947, och den motion,
som vi i dag diskuterat.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till att jag instämt i herr Svenssons i
Grönvik yttrande, be att få inskränka
mig till att yrka bifall till motionen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag begärde ordet endast för att
göra några reflexioner i anledning av
den föregående debatten.

För många stod det klart redan 1947,
när denna reform genomfördes, att man
inte med de hjälpmedel, som ställdes
till buds, inom en rimlig och överskådlig
tid skulle nå det resultat jag och
många med mig ansågo vara lyckligt,
nämligen att söka bibehålla så många
som möjligt av de svenska jordbruken
och förvandla dem till fullt bärkraftiga
sådana. Med den struktur jordbruken
ha i våra skogsbygder är det nödvändigt
att en komplettering med skog
sker, men när det gällde denna fråga,
var man nog en smula valhänt. Man vågade
inte ta konsekvenserna och skaffa
de hjälpmedel, som verkligen behövdes;
man införde en expropriationslagstiftning,
men man sade — alldeles riktigt
förresten — att den skulle tillgripas endast
i största nödfall, när inga andra
medel kunde åstadkommas.

Nu säger herr Hseggblom här att
denna expropriationslag varit verkningslös.
Men är det så att den varit
verkningslös och inte medfört några positiva
resultat, så har den ju inte heller
gjort någon skada. Den kanske behövs
som ett hot, och det kan hända,
att man i framtiden i något fall får tillgripa
den. Jag skulle för min personliga
del vilja säga, att när man har sökt
sätta sig in i hur sönderstyckning och
förvärv av skog och skogsfastigheter
från enskilda jordägare i många fall
skett och vilka medel som använts, så
tycker man, sU O propriation, där

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

full ersättning lämnas och där ingen
nämnvärd skada tillfogas den, från vilken
man exproprierar, kan försvaras.

Men jag tror nog även, att både 27-mannakommittén och riksdagen voro
influerade av den tanke, som rådde på
40-talet och särskilt i dess början, nämligen
att en överproduktion hotade och
att det gällde att söka bemästra denna.
Man syftade då också mer eller mindre
medvetet till att inskränka jordbrukens
antal, och man skulle, som man sade,
rationalisera bort en hel del. Den utvecklingen
har ju också fortgått, och
man får väl säga, att vad man hittilldags
åstadkommit, när det gällt att rationalisera
jordbruket, är väl i huvudsak
att man sammanslagit mindre brukningsdelar.
Kompletteringen med skog
har väl blivit en liten sak jämfört med
detta.

Nu leva vi i en något annorlunda beskaffad
situation. Även om vi på grund
av jordbrukets utveckling i vårt land
kunna se framåt mot en produktion,
som för oss är något för stor, så äro vi
ju medvetna om att det hotar en livsmedelsbrist
i hela världen. Jag erinrar
om att det organ inom FN, som har
hand om dessa problem, bär ställt frågan,
huruvida det finns möjligheter att
försörja jordens växande befolkning,
och själv besvarat denna fråga med nej.
Jag tror därför att det inte är klokt att
vi inrikta oss på att rationalisera bort
jordbruk, utan i stället böra vi försöka
konsolidera dem och skapa så många
fullständiga jordbruk som möjligt.

Det var nog också en annan uppfattning
— den har varit djupt rotad inte
minst i den svenska riksdagen — som
låg bakom det beslut, som fattades 1947,
nämligen den att bondeskogarna voro
dåligt skötta. De lämnade inte samma
avkastning som övriga skogar. Även på
den punkten har dock utvecklingen
korrigerat den åsikt, som man då hade.
.lag skall inte här ingå på det ringa
netto, som domänverkets skogar lämna.

Jag vill bara göra det påståendet, att de
enskilda skogarna lämna betydligt
större netto än vad motsvarande arealer
inom kronoskogarna göra. Skötseln av
de enskilda skogarna har under de senaste
åren blivit mycket bättre. Förändringen
är så pass stor, att det gamla talet
om att bondeskogarna inte skötas rationellt
är ett eko från förgången tid.
Jag tror att man får börja rucka litet på
gamla invanda tankebanor och se förhållandena
så, som de böra ses i dag.

Ur våra skogskommuners synpunkt
betyder det ofantligt mycket om det
inom kommunen finnes en självägande
bondebefolkning. Då har man ett helt
annat skatteunderlag, en helt annan stabilitet,
och det ges större möjligheter
för kommunen att gå i land med de
stora sociala uppgifter som åläggas den.
Om man jämför en kommun, där ett
storbolag helt och hållet dominerar,
med en annan kommun med en stabil
bondebefolkning, så ser man genast vilka
konjunktursvängningar den förstnämnda
kommunen i regel är utsatt för.
I den andra kommunen däremot är
skatteunderlaget mera stabilt, och där
har man därför bättre ekonomiska möjligheter
att klara de uppgifter, som
åvila kommunen.

Vad så beträffar bär ifrågavarande
motion vill jag bara säga, att jag inte
tror att den löser hela problemet. Men
den kanske i många fall kan bli ett
hjälpmedel för att nå vad vi vilja åstadkomma,
nämligen ett stärkande av de
ofullständiga jordbruken. Ur den synpunkten
tycker jag att det vore bra om
riksdagen kunde bifalla denna motion.

Herr Svensson i Ljungskile sade, att
det inte spelar någon roll om motionen
blir antagen eller blir avslagen, men vi
ha här hört vittnesbörd om motsatsen.
.lag har också hört ledamöter av första
kammaren — som tillika äro ledamöter
av lantbruksnämnder och som alltså
syssla med hithörande problem — förklara
något helt annat än herr Svens -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

son i Ljungskile. Jag kan försäkra, att
man ute i bygderna ofta möter den frågan
: Finns det ingen möjlighet att komplettera
de ofullständiga jordbruken
med skog? Kunna vi inte komma fram
den vägen? Skall nu i stället det ena
jordbruket efter det andra försvinna,
trots att det finns stora arealer skogsmark
tillhöriga kronan eller andra
ägare, vilka bo på annan ort och inte
ha något intresse av kommunens angelägenheter
och till vilka pengarna för
den försålda skogen gå? Dessa skogsmarksområden
lämpa sig väl för komplettering
av i orten befintliga ofullständiga
jordbruk.

Många skulle säkerligen vara glada
över varje litet framsteg som kan göras
på detta område, och som ett sådant
ser jag motionen II: 398, varför jag kommer
att rösta för bifall till densamma.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle) : Herr talman! Herr Jönsson i
Rossbol påstod, att jag gjorde en oriktig
jämförelse. Han citerade samma stycke,
som jag hänsyftade på i särskilda utskottets
utlåtande nr 2 1947. I motionen
II: 398 läser man följande:

»Ehuru expropriationsförfarandet utvidgats
och i senaste tidens lagstiftning
särskilt riktats emot den enskildes äganderätt,
vilket grundats på mer eller
mindre starkt motiverade samhälleliga
anspråk, ifrågasätta vi dock icke att
systemet skall komma till användning
emot enskild fysisk person i detta sammanhang.
»

Det är dagens ståndpunkt i motionen,
och motionens kläm utesluter ju alldeles
tydligt enskilda personer och framhäver
i stället det allmänna och juridiska
personer. Beträffande ståndpunkten
1947 kan man inte hänvisa till den och
säga, att man nöjer sig med 1947 års beslut,
ty ståndpunkten 1947 står i en reservation
till beslutet det året. Sedan
får herr Jönsson i Rossbol fortsätta sina

jämförelser. Jag har bara velat lämna
detta bidrag till forskningen.

Sedan sade herr Jonsson i Skedsbygd
att jag hade påstått, att det inte spelar
någon roll om här ifrågavarande motion
blir antagen eller ej. Det framgår
emellertid tydligt av mitt anförande, att
jag inte anser det vara likgiltigt hur
man i stort ställer sig till denna fråga,
men dagens läge är nog i alla fall sådant,
att vi knappast kunna komma någonstans,
och därför lär det inte spela
så förfärligt stor roll om denna motion
bifalles i dag eller inte. Jag skall inte
rösta emot den och inte heller för den.
Det får bli som det blir. Men, herr Jonsson
i Skedsbygd, jag är i gott sällskap
med förnämliga bondeförbundare när
jag menar, att man i dagens läge inte
kan komma längre, ty det har också
framhållits av herrar Strindlund och
RLF:s ordförande Bernhard Ekström.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle)
: Herr talman! Jag sade, att det
här förelåg god överensstämmelse mellan
bondeförbundsrepresentanternas reservation
i särskilda utskottets utlåtande
nr 2 1947 och den motion, som vi
i dag diskutera. Det är mycket god
överensstämmelse dem emellan, vilket
också framgår av vad utskottet i förevarande
utlåtande skriver i första stycket
mitt på s. 13. Det är i båda fallen
fråga om triangelbyte.

Sedan kan man liårdra detta, som
herr Svensson i Ljungskile gör, och
säga att det inte är full överensstämmelse,
men det är i alla fall god överensstämmelse
enligt mitt förmenande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
påpeka det originella i att icke full
överensstämmelse är god överensstämmelse.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber om ursäkt för att jag

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Förstärkning- av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

tar till orda, trots att jag förstår att
middagen väntar för en hel del. Jag vill
till min ursäkt endast erinra därom,
att något yttrande över här ifrågavarande
motion infordrats varken från
Norrländska ägostyckningsinnehavarnas
riksförbund eller Sveriges kronotorpareoch
kolonistförbund, och när jag nu råkar
vara hedersordförande i båda dessa
förbund kanske det inte är ur vägen att
jag säger några ord.

Det finns ingen, som så beröres av
denna sak som medlemmarna i dessa
två förbund. Detta är alltså en utomordentligt
stor fråga, det är inte tu tal
om det, inte minst för en representant
för en trakt, där vi ha tusentals ägostyckningsinnehavare
och torpare inom
valkretsen. Jag kan som exempel nämna,
att det enbart inom Vilhelmina socken
finns över 200 ägostyckningsinnehavare
och ca 200 kronotorpare.

Jag är fullt ense med herrar Boman
i Stafsund och Haeggblom, när de säga,
att vi icke komma någon vart med 1947
års lagstiftning på detta område. Det
har visat sig åtminstone för Västerbottens
läns vidkommande, att man kommer
ingen väg, ty de priser som begärts
för skogen, när det gällt att få till äggsskog,
stödskog, ha varit alltför höga.
Här måste göras någonting, men vad
som är det olyckliga här är, att bondeförbundet
fullständigt gått på sidan om
själva huvudsaken. .Tåg har alltid förut
tänkt mig, att bondeförbundet vore motståndare
till bolagsväldet i Norrland,
och det var det i höstas enligt valaffischerna.
Enligt dessa skulle man få
stödskog från bolagen och de enskilda
skogsspekulanterna. Det var då det, den
17 september och tiden strax förut.
Men nu är det staten som skall hålla
fiolerna.

Hur är det man säger i motionen?
Den var visserligen skriven förut, men
det tänkte man vid inte på. T motionen
talar man om all genom ett markutbyte
mellan bolagen och staten låta staten

mot skäligt vederlag avstå skogsmark
såsom kompensation för den av bolagen
upplåtna marken. Det är fullständigt
ofattbart för mig att bondeförbundet
kan sätta i fråga vad som i motionen
föreslås — det måste vara sydsvenskar
som skrivit motionen, som inte ha klart
för sig hur saken ligger till. I motionen
föreslås, att man skall ta skog ifrån bolagen
till dessa ofullständiga jordbruk
— så långt är jag med, men vad följer
sedan? Jo, sedan kräver bondeförbundet,
att skogsbolagen skola få kompensation
i form av skog från kronoparkerna.
Det är ju fullständigt upprörande
att något sådant kan sättas i fråga. Åtminstone
de norrlänningar, som känna
till bolagens framfart, betacka sig för
detta förslag från bondeförbundets sida.
Nej, håll er till valaffischen och inte till
denna motion.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag kan inte gå med på
denna motion, enär den tillvaratar
skogsbolagens intressen till förfång för
den svenska staten.

Nej, andra vägar måste sökas för att
förse de ofullständiga jordbruken i
Norrland med nödig husbehovsskog.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr
Jacobson i Vilhelmina, att jag anser,
att den affisch, vari vi sade, att vi ville
ha skog till de ofullständiga hemmanen,
var riktig. Skulle vi gjort som socialdemokraterna
skulle vi sagt, att vi skulle
ge dem det, men det gjorde vi inte.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle) : Herr talman! Jag får säga att
det var ett verkligt fattigdomsbevis som
herr Vigelsbo presterade när han kom
med sitt svar på min anmärkning mot
bondeförbundet. .Tåg inkasserar med
tillfredsställelse, att man på bondeförbundshåll
icke kunnat vederlägga min
grava anmärkning mot den inställning
partiet intagit i denna fråga.

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog från det allmännas och juridiska

personers skogsinnehav.

Herr JOHNSSON i Kastanj egården:
Herr talman! Såsom tydligt framgår av
jordbruksutskottets utlåtande, där det
står en stjärna vid mitt namn, var jag
inte med vid ärendets justering. Emellertid
är jag efter vad som förekommit
i utskottet överraskad över att debatten
kunnat ta sådana proportioner efter de
vaga antydningar som förekommo i utskottet.
Jag skall nu inte tala så mycket
i denna sak. Det är väl inte så mycket
kvar att säga, ty det mesta är väl sagt.
Jag har ingenting annat att anföra än
att jag är intresserad av att de människor
som behöva skog också få skog.

Emellertid var det egentligen herr
Vigelsbos anförande som föranledde
mig att begära ordet. Han talade om de
remissinstanser som yttrat sig och de
motiveringar de framfört. Herr Svensson
i Ljungskile nämnde, att skogsstyrelsen,
där herrar Strindlund och Ekström
sitta med, har sagt, att den begärda
utredningen tills vidare bör anstå.
Jag har också sett det, och jag har
stor respekt för dessa herrar, men jag
har också läst lantbruksstyrelsens yttrande,
och jag kan måhända få lov att
säga, att jag kanske har ännu större
respekt för herr Norup än för nämnda
båda herrar — kanhända därför att han
bor mig betydligt närmare än de. Lantbruksstyrelsen
säger att den också tycker,
att den begärda utredningen bör
komma till stånd, ehuru med dess
igångsättande bör anstå några år. Jag
har inte kunnat undgå att märka detta,
och jag tror att — nu skall jag inte
upprepa vad de andra herrarna sagt
om de beslut som tidigare fattats — det
säkert finns tid för att detta skall kunna
ordnas på lugna banor och för att
man skall kunna komma till ett resultat
så småningom. Dessutom vet jag bestämt,
att det inte bara är bondeförbundet
här i kammaren som har intresse
för dessa ting. Det finns andra som vid
flera tillfällen ha påyrkat reformer av
liknande slag.

Jag har bara velat anföra detta som
elt försvar, inte för att jag inte var med
vid justeringen, utan för den ståndpunkt
jag intagit i frågan.

Herr NORUP: Herr talman! Jag vill
bara lämna den upplysningen, att det
måste vara ett missförstånd av herr
Johnsson i Kastanjegården. Jag är inte
medlem i lantbruksstyrelsen. Jag har
inte haft med den saken att göra.

Jag skulle ha sagt ett par ord i denna
fråga, men tiden är så långt gången, att
jag inte skall göra det. Jag vill nu bara
säga att jag tror det är nödvändigt, att
vi, när vi gå att rationalisera vårt jordbruk
och våra småbruk, se till att vi
ge dem möjligheter att utnyttja lantbrukets
binäringar så mycket som möjligt
och även se till att de småbruk, som i
dag äro ofullständiga, fullständigas genom
att bli kompletterade med skog.
Jag är övertygad om att man då gör en
gärning, som kommer att visa sig vara
till hela samhällets gagn för framtiden.
Jag är rädd för att det rationaliseringsprogram
för jordbruket, som vi ha accepterat,
i praktiken kommer att medföra,
att en massa småbrukare komma
att överföras från att bruka svensk jord
till att ingå i andra samhällsgrupper,
och jag tror för min del inte, att det äten
lycklig utveckling. Därför tycker jag,
att man litet mera borde tagit hänsyn
till de synpunkter som framkommit i
motionen, där man endast begär utredning
för att komplettera småbruk med
skog. Jag ber att få yrka bifall till
motionen.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Med anledning av vad utskottets
värderade talesman och andra säga
om att man skall vänta med denna utredning,
skulle jag vilja säga, att det är
eu viss fara förknippad med ett sådant
uppskov. När jag säger det, vill jag bara
tala om att i Örebro län har ännu intet
småbruk fått sig tilldelat skog från nå -

Onsdagen den 22 november 1950.

Nr 30.

Interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för dyrtiden.

got bolag. Däremot har det under den
senaste tiden hänt, att AB Stjärnfors fått
tillstånd att förvärva fastigheter vid
tvenne särskilda tillfällen. Det är alltså
fråga om en helt annan utveckling än
den man hade tänkt sig. Därför menar
jag, herr talman, att det kanske inte
är så klokt att uppskjuta denna utredning.
Det är kanske motiverat att detta
framhålles i kammaren i dag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jonsson i Skedsbygd begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Grönvik
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 116 ja
och 38 nej, varjämte 25 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Interpellation ang. kompensation till
folkpensionärerna för dyrtiden.

Herr SENANDER erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Den
höjning av den allmänna prisnivån som
inträtt och kan förutses fortgå i ett stegrat
tempo, ställer de av landets folkpensionärer,
som äro beroende av folkpensionen
för sin utkomst, i ett oerhört
bekymmersamt läge. Ingen torde längre
befinna sig i tvivelsmål därom, att de
redan tidigare inträffade prisstegringarna,
jämte bortfallet av livsmedelsrabatterna,
avsevärt försämrat folkpensionernas
ursprungliga realvärde. Med
de prisstegringar, som nu inträffat och
med säkerhet komma att följas av nya
sådana, kan det knappast betecknas
som en överdrift, om man påstår, att
folkpensionärernas materiella läge icke
är bättre nu än vad det var före folkpensionsreformens
genomförande.

De nu aktuella prisstegringarna drabba
i främsta rummet direkta konsumtionsvaror
och utgöra därför ett allvarligt
hot mot folkpensionärernas redan
tidigare så torftiga levnadsstandard. Visserligen
ha folkpensionerna indexreglerats
genom beslut av årets riksdag.
Men indexregleringen har, såsom påvisats
av den kommunistiska gruppen,
så stora brister, att den icke förtjänar
att betecknas som ett verksamt skydd
mot en realvärdeförsämring av folkpensionerna.

I det nu aktuella läget framträder eu
av dessa brister med all önskvärd tydlighet.
Här syftas på föreskriften, att
indextilläggen skola fastställas i juni
månad för ett år i sänder. Genom denna
föreskrift föreligger nu hinder att
före ingången av juli månad nästa år
lämna kompensation för de nu inträffade
och till början av nästa år förutsedda
kraftiga prisstegringarna. Under
mer än ett halvt år få sålunda folkpensionärerna
vänla innan en för övrigt
synnerligen snävt tilltagen kompensa -

Nr 30.

Onsdagen den 22 november 1950.

Interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för dyrtiden.

tion för levnadskostnadsstegringen enligt
lagen om folkpensionsindex kan
meddelas.

Hinder bör emellertid inte möta att
på annan väg lämna folkpensionärerna
snar hjälp. Genom ett provisoriskt tilllägg,
som kompenserar inträffade och
förutsedda prisstegringar, kunde de
värsta bekymren över dyrtiden avlägsnas
från folkpensionärshushållen.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande interpellation: Har

statsrådet för avsikt att, i anledning
av levnadskostnadernas stegring,
föranstalta om åtgärder i syfte att snarast
tilldela folkpensionärerna kompensation
för dyrtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 260 angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 384, till Konungen i anledning

av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 380, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

381, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. in.;
och

nr 383, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

017090