4
Motioner i Första kammaren, nr 382.
Nr 382.
Av herr Sundvik, i anledning av Kungl. Majds proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m.
Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 312 med förslag till lag
om allmän sjukförsäkring, m. m. får undertecknad anföra följande.
Rörande behovet av en obligatorisk sjukförsäkring i vårt land torde
knappast delade meningar råda. Däremot kan olika uppfattning göra sig
gällande angående de principer, efter vilka en sådan försäkring bör utformas.
För min del kan jag i det stora hela godtaga de huvudgrunder, som
ligga till grund för propositionen, dock med ett viktigt undantag. Jag anser
nämligen att sjukpenningförsäkringen icke bör vara utformad så schablonmässigt
som skett i propositionen.
Den föreslagna enhetliga sjukpenningen lider enligt min mening av den
väsentliga nackdelen, att den icke i tillräcklig mån beaktar de löneanställdas
försäkringsbehov, särskilt i städer och samhällen. Såväl Landsorganisationen
i Sverige som Svenska sjukkasseförbundet har också i sina remissyttranden
uttalat sig mot en enhetlig sjukpenning. Det kan enligt min
mening icke vara rimligt, att en person med billig eller måhända helt fri
bostad och naturaförmåner av olika slag, som få behållas vid sjukdom,
erhåller lika stor sjukhjälp som en person som har en relativt dyrbar
bostad och vars hela försörjningsunderlag bortfaller, då han icke kan
arbeta. Ej heller är det tilltalande att personer, som normalt endast delvis
försörja sig genom arbete, erhålla lika stor sjukhjälp som de som endast
ha sin arbetsförmåga att lita till.
Erfarenheten visar att det icke är möjligt att genom en frivillig försäkring
nå alla, som ha behov av sjukförsäkring. Det blir säkerligen ännu
svårare att åstadkomma behövlig anslutning till sådan frivillig tilläggsförsäkring,
som föreslagits i propositionen. Det får icke förbises att sjukförsäkringen
liksom annan social omvårdnad till mycket stor del finansieras
genom de skattebelopp, som, bland andra, löntagarna ha att erlägga. I och
med att dessa belopp bli högre än eljest blir det svårare för de obligatoriskt
försäkrade att vid sidan av den obligatoriska försäkringen teckna frivillig
försäkring. Man kan alltså icke av den omständigheten, att den obligatoriska
och den frivilliga försäkringens sammanlagda avgifter för viss sjukpenning
äro lägre än avgiften för samma sjukpenning i de erkända sjukkassorna,
draga någon slutsats i fråga örn möjligheterna att vinna anslutning
Motioner i Första kammaren, nr 382.
5
till den föreslagna frivilliga tilläggsförsäkringen. Härtill kommer att försäkring
för högre sjukpenningar än 3 å 4 kronor per dag icke för närvarande
förekommer annat än i relativt obetydlig omfattning. Kompletteringen
av den föreslagna obligatoriska sjukpenningförsäkringen med en
frivillig tilläggsförsäkring är sålunda icke till fyllest för att giva sjukpenningförsäkringen
erforderlig effektivitet. Fattigvården kommer säkerligen
att i manga fall bli en nödvändig komplettering till den nya försäkringen,
särskilt såvitt angår industriarbetarbefolkningen i tätorterna. Detta är en
mycket stor nackdel.
En ytterligare nackdel med den föreslagna utformningen av sjukpenningförsäkringen
är att den ej kan samordnas med den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Detta innebär att man, örn propositionen i detta avseende
godtages, alltfort skall vara nödsakad att även vid mindre olycksfallsskador
verkställa utredning, huruvida olycksfall i arbete föreligger, och kontrollera,
att ersättning ej utgives både enligt olycksfalls- och sjukförsäkringslagstiftningarna.
Jag anser det vara av betydande intresse både för de anställda
och deras arbetsgivare, att den ganska vidlyftiga procedur, som erfordras
för utfående av olycksfallsersättning, icke skall behöva komma till användning
vid bagatellskador. Ur allmän synpunkt torde det vara önskvärt, att
den personal, som kan inbesparas genom en samordning, frigöres för
nyttigare ändamål.
Jag kan slutligen icke underlåta att göra mig till tolk för de farhågor,
som på många håll hysas, att en sjukpenningförsäkring efter de i propositionen
angivna linjerna ganska snart kommer att leda till att den nu
föreslagna sjukkasseorganisationen, vilken anknyter till den erkända sjukkasserörelsen,
utbytes mot en rent statlig eller kommunal förvaltning av
sjukförsäkringen. Detta skulle innebära att de stora ideella och personliga
tillgångar, som finnas i den svenska erkända sjukkasserörelsen, gå till spillo.
Det bör redan nu klart utsägas, att en sådan utveckling bör undvikas.
På de skäl, som ovan anförts, anser jag, att den i propositionen föreslagna
enhetssjukpenningen å 3 kr. 50 öre bör utbytas mot en sjukpenning, som
till storleken är beroende av inkomsten av förvärvsarbete. Härvid kunna
naturligen olika skalor komma till användning. Jag anser det önskvärt, att
antalet sjukpenningklasser ej blir för stort och att den lägsta sjukpenningen
icke blir alltför låg. Med hänsyn härtill vill jag föreslå följande skala:
Årsinkomst av förvärvsarbete
kr.
000—1199 ____
1200—1999 ____
2000—2999 ____
3000—4499 ____
4500 och högre
Sjukpenning
kr.
.. . 3: —
... 4: —
. .. 5: —
. . 9: —
. . 7: —
c
Motioner i Första kammaren, nr 382.
Därest så framdeles skulle bli erforderligt för samordning med den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen, bör en skala av nu föreslagen beskaffenhet
kunna modifieras och utbyggas utan större svårighet.
Hempenningen kan lämpligen utgöra halva sjukpenningens belopp, dock
lägst en krona.
I fråga örn sjukpenningförsäkrade under 18 års ålder eller med folkpension
anser jag skäl saknas att frångå propositionen. Detsamma gäller
familjetilläggen.
Vid den anordning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, som
jag ovan föreslagit, är frivillig tilläggsförsäkring enligt min mening obehövlig.
I fråga om sjukförsäkringens finansiering ansluter jag mig i princip
till sjukförsäkringspromemorians alternativ I. Statsbidraget till sjukpenningen
bestämmes sålunda till allenast 20 #/o under det att i gengäld relativt
stora avgiftsutjämningsbidrag utgå för dem, som tillhöra de lägsta sjukpenningklasserna.
Avgiftsutjämningsbidragen torde lämpligen kunna bestämmas
till 20 kr. för dem, som äro försäkrade för 2, 3 eller 4 kr. sjukpenning,
till 10 kr. för dem, som äro försäkrade för 5 kr. sjukpenning, och
till 5 kr. för dem, som äro försäkrade för 6 kr. sjukpenning.
Med nu angivna grunder bli de genomsnittliga årsavgifterna enligt verkställda
beräkningar följande:
Enbart sjukvårdsförsäkring ......
2 kr. sjukpenning (samt sjukvård)
3 » » » »
4 » » » »
5 » » » »
6 » » * »
7 » » » »
Totalkostnaderna i miljoner kronor beräknas till följande ungefärliga
belopp:
Försäkringsåren |
1950/51 |
1960 |
....... 36,7 |
38,2 |
|
Intagning å och återresa från sjukhus........ |
....... 1,8 ....... 172,8 |
1,9 178,3 |
...... 28,7 |
30,4 |
|
....... 13,5 |
14,1 |
|
Förvaltningskostnader ..................... |
....... 20,0 |
20.0 |
kr. 5:40
» 13:40
» 22:90
» 32:40
» 51:90
» 66:40
» 80:90
Summa 273,5
282,9
Motioner i Första kammaren, nr 382. 7
Statsbidragskostnadema i miljoner kronor ha beräknats sålunda:
Försåkringsgren 1950/51 1960
Läkarvård ....................................... 18,7 19,5
Intagning å och återresa från sjukhus.............. 0,9 1,0
Sjuk- och hempenning ............................ 34,6 35,7
Make- och barntillägg ............................ 42,2 44,5
Kostnader enligt 120 § lagförslaget................ 1,0 —
Bidrag per medlem .............................. 15,0 15,7
Avgiftslindringsbidrag ............................ 38,2 39,0
Summa 150,6 155,4
Statsbidragskostnadema bli sålunda 150,6 resp. 155,4 miljoner kronor
mot enligt propositionen 171,3 resp. 177,3 miljoner kronor. Det bör dock
bemärkas att de belopp, som skola direkt erläggas till försäkringen i form
av avgifter, bli högre enligt mitt förslag än enligt propositionen.
Under åberopande av vad nu anförts får jag hemställa,
att riksdagen, vid antagande av lag om allmän sjukförsäkring,
måtte besluta i enlighet med vad ovan anförts.
Därjämte får jag hemställa, att vederbörande utskott utarbetar
de ändringar i lagförslaget, som härav påkallas.
Stockholm den 30 oktober 1946.
And. Sundvik.