Motioner i Första kammaren, Nr 16.

Nr 16.

Av herr GrubbstrÖIU, angående skrivelse till Konungen i fråga om
utsträckt påförande av kommunalutskylder för kronoparker
och andra statsdomäner.

Vid upprepade tillfällen har inom riksdagen framställts krav på
utsträckande av statens kommunala skattskyldighet. Ett resultat nåddes
år 1892, då i båda kamrarna väckta motioner (av hrr Eneroth och Nilsson
i Skärhus) föranledde en riksdagsskrivelse i nämnda syfte beträffande
skattskyldigheten för vissa kronoparker. Denna skrivelse blev upphovet
till en vid 1898 års riksdag antagen ändring i förordningen om kommunalstyrelse
på landet av den innebörd, att kommunalutskylder skulle utgå
jämväl för kronoparker, som bildats vare sig av mark, som åt kronan
inköpts efter 1874 års början eller av staten tillhörig jordbruksdomän eller
del av sådan. Genom denna ändring, som sålunda icke berörde statens
äldre skogsdomäner, torde närmast avsetts att förebygga de rubbningar i
den kommunala beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi,
som framkallades genom bildandet av kronoparker utav sådana fastigheter,
för vilka kommunalskatt tidigare utgått. Reformen, ehuru principiellt av
stor betydelse, var alltså endast en halvmesyr. De kommuner, där äldre
skogsdomäner finnas, kvarstå i den ogynnsamma särställning, att de icke
erhålla något bidrag till täckande av de kommunala behoven ifrån dylika
fastigheter inom deras gränser.

I ändamål att söka utverka ändring i detta förhållande väcktes vid
1914 års A-riksdag i andra kammaren en motion (av hr Viklund i Oviken,
nr 143) om sådan ändring i gällande förordning om kommunalstyrelse på
landet, att staten skulle åläggas kommunal skattskyldighet jämväl för äldre,
före år 1874 tillkomna skogsdomäner samt för vid avvittring bildade
kronoparker, renbetesland och kronoöverloppsmarker. Till följd av nämnda
riksdags upplösning blev motionen ické av riksdagen prövad.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 samt. 6 höft. (Nr 16—19).

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

Den sålunda väckta frågan synes vara av den vikt, att den utan
dröjsmål bör återupptagas. Då motionären icke längre tillhör riksdagen,
har undertecknad ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ifrågavarande
skattespörsmäl.

I den nämnda motionen framhölls, att det syntes vara med rättvisa och
billighet överensstämmande, att staten ålades kommunal skattskyldighet även
för de egendomar, som för närvarande vore skattefria. Intet avgörande
skäl förelåge för att staten borde intaga en undantagsställning i fråga om
den kommunala skattskyldigheten och det allra minst för egendomar, som
ofta nog lämnade eu högst betydande inkomst. Kedan förut vore staten
skyldig att för alla sina allmänningsskogar bidraga till täckande av väghållningsdistrikts
utgifter, och ett utsträckande av denna skyldighet till
att gälla även de egentliga kommunalutskylderna bleve sålunda endast ett
fullföljande av den lagstiftning i detta avseende, som påbörjades, då 1891
års väglag tillkom. Ty samma skäl, som talade för att staten för sina
allmänningsskogar borde deltaga i kostnaderna för väghållningsbesvärets
utgörande, gällde även vid bedömande av frågan huruvida staten för dem
borde erlägga kommunalutskylder. Motionären erinrade vidare, att frågan
närmast berörde Norrland och Dalarne, där i en mängd fattiga och av
kommunalskatter hårt betungade kommuner stora och värdefulla skogs -fastigheter icke lämnade det ringaste bidrag till fyllande av de kommunala
behoven, under det att kommunerna i södra och mellersta Sverige finge
bidrag till sitt skattebehov från snart sagt all där belägen jordegendom.
En bestämmelse i motionens syfte skulle därför i någon mån befrämja den
utjämning av de kommunala skattebördorna, som numera allmänt erkändes
behövlig.

De synpunkter, som sålunda anförts, äro i min mening synnerligen
beaktansvärda. Att frågan under en följd av år legat mera i skymundan,
torde få anses bero därpå, att den är av större betydelse allenast för ett
ganska begränsat antal kommuner, så gott som uteslutande belägna inom
de inre delarna av Norrland och Dalarne. Inom dessa trakter har jordens
fördelning mellan statsverket och de enskilda huvudsakligen först i senare
tider blivit efter avvittringar ock storskiften fastslagen. Åtskilligt i detta
avseende återstår ännu inom delar av Västerbottens och Norrbottens län.
Man har därför, och till följd av andra ännu närmare till hands liggande
strävanden för tillskapande av drägliga levnadsvillkor, där ännu icke allmänt
kommit till insikt om vikten av att påkalla ändring i det förhållande, att
kronan, ehuru innehavare av stora och värdefulla fastigheter inom kommunerna,
likväl undandrager sig kommunal skatteplikt för desamma. Kom -

Motioner i Första kammaren, Nr 1<>.

munernas utgifter iiro dock av måhända lika stort gagn för staten såsom
ägare av kronoparker och andra domäner som för kommunmedlemmarna i
övrigt. För kronoskogarna erfordras en talrik arbetspersonal, och vad
kommunerna få påkasta sig till nytta jämväl för denna personal blir även
till gagn för statsverket. Det är allmänt känt hurusom den lösa arbetarstammen
i lappmarkskommunerna, där staten har sina värdefullaste skogar,
ofta bidrager till tyngande av fattigvården. Detsamma är icke sällan fallet
beträffande kronotorparna. Allt tyder nu därpå, att man snart nog har
att vänta en betydande ökning i arbetsintensiteten å statsskogarna i Norrland,
och detta lär icke undgå att inverka till höjning av de kommunala
utgifterna. För övrigt kan med fog påstås, att ett flertal av de utgifter,
som erfordras för kommunernas gemensamma gagn, direkt påverkas av
kommunernas större eller mindre territoriella utsträckning. Dessa utgifter
bliva därför kännbarare betungande för enskilda skattdragande i den mån
kronan som ägare av inom kommunerna belägna mer betydande fastigheter
undgår att för desamma bidraga till fyllande av de kommunala
skattebehoven.

Något bestämt förslag till författningsändring anser jag mig icke
böra framställa. Givet är, att tillräcklig varsamhet måste iakttagas i fråga
om att ikläda statsverket ökad kommunal skatteplikt. Det torde således
kunna ifrågasättas, att denna statens skatteplikt, liksom beträffande statens
deltagande i väghållningsbesväret, normeras lindrigare än enskildas eller
eventuellt att den må gälla allenast i fråga om vissa skatteändamål. En
närmare utredning är därför erforderlig, och den lämpliga tiden därtill
torde nu vara inne, då kommunalskattelagstiftningen för närvarande är
under revision. Att avvakta resultatet av denna har jag icke ansett lämpligt,
då man knappt torde kunna vänta, att ett förslag i det här framhållna
syftet kan bliva framlagt utan tillskyndan från riksdagen.

I anledning av det anförda får jag härmed hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda i vad mån statsverket
bör åtaga sig kommunal skattskyldighet för de kronoparker
och andra statsdomäner, för vilka sådan skyldighet hittills
icke varit gällande, samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 23 januari 1915.

Karl Grubbström.