av Lars Mejern Larsson (S)
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Den illegala ip-tv-marknaden är i dag en betydande inkomstkälla för brottslighet i Sverige. Olaglig distribution av sport- och filmrättigheter skadar inte bara våra kultur- och medieproducenter utan bidrar också till att finansiera organiserad kriminalitet. Drygt 1,4 miljarder kronor hamnar årligen i fickorna hos kriminella. Pengarna hamnar många gånger utomlands. Enligt Telia är problemet så stort att det är systemhotande och leder till stora skador direkt för dem som drabbas men även till uteblivna jobb och skatteintäkter.
I dag vet vi att idrottsrörelsen håller många unga borta från kriminalitet, och intäkterna till exempelvis hockeyn och fotbollen kommer till stor del från rättigheter. SHL beskriver på sin hemsida hur illegal ip-tv slår mot sporten. Det leder till minskade inkomster samtidigt som kostnaderna kvarstår, vilket leder till sämre ekonomi och därmed minskad utveckling inom klubbarna. Det påverkar såväl elit- som barn- och ungdomsverksamheterna samt klubbarnas arbete i region och distrikt. Klubbarna är viktiga arbetsgivare på orterna, tillhandahåller aktivitetstillfällen för barn och unga året om samt bidrar till social samvaro och psykisk hälsa för många, både i omklädningsrummen, på läktaren och i tv-sofforna. Det är dessa värden som den aktuella utredningens förslag skyddar.
Jag har själv följt frågan under lång tid och välkomnat att regeringen nu fått förslag från filmutredningen som syftar till att komma åt de kriminella strukturerna. Det är därför oroande om diskussionen nu handlar mer om oro för hur förslaget kan uppfattas än om hur vi faktiskt ska slå mot den organiserade brottsligheten.
Regeringens samarbetspartier uttrycker nu farhågor om att en ny lagstiftning skulle rikta sig mot ”vanliga tittare”. Jag menar att den oron är överdriven. Det är i dag redan olagligt att streama upphovsrättsskyddat material från olovlig källa. Det aktuella förslaget uppdaterar en befintlig lagstiftning och gör den teknikneutral och framtidssäkrad. På så sätt skyddas de värden som den så kallade avkodningslagen från början avsåg att skydda. Det centrala måste vara att lagstiftningen är tydlig och klargör att alla delar i den kriminella ekonomin är olaglig samt att kraftsamla från det allmänna för att gemensamt arbeta mot de kriminella nätverk som tjänar stora pengar på att sälja olagliga tjänster – inte att bromsa åtgärder som kan göra skillnad. En utebliven proposition löser inte problemet utan riskerar att låta de kriminella fortsätta verka ostört.
Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
När avser ministern att gå vidare med lagstiftning som stärker arbetet mot den organiserade brottsligheten bakom den illegala ip-tv-marknaden?