av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
I förra veckan antog FN:s generalförsamling en resolution som uppmanar till att häva USA:s långvariga embargo mot Kuba. Resolutionen fördömer extraterritoriella lagar som Helms-Burton-lagen (1996) och kräver att stater avskaffar sådana åtgärder i enlighet med FN-stadgan och internationell rätt.
Kubas utrikesminister kallade USA:s politik ”kriminell” och menade att den hindrar tillgång till mat och sjukvård. USA:s representant kontrade att Kubas kris beror på regimens egna misslyckanden, anklagade Kuba för samarbete med USA:s fiender, stöd till terrorister, inblandning i Ukrainakriget, Venezuela, människohandel, narkotika och vapensmuggling – och uppmanade till nej eller avstående.
Inte minst sett till Kubas stöd för Rysslands invasion av Ukraina, där kubanska medborgare strider på rysk sida, hade det varit tämligen förståeligt att rösta emot resolutionen, eller åtminstone avstå. Bland annat Rumänien menade bland annat att hela omröstningen var en grov kränkning av FN-stadgan. Resolutionen vann ändå tyvärr stort, men glädjande nog med ett antal nej-röster (USA, Israel, Argentina, Paraguay, Nordmakedonien, Ungern och Ukraina) samt fler som avstod än förväntat.
Sverige röstade sorgligt nog ja – vilket inte kan betraktas som annat än att man valde att stödja Kubas kommunistregim. Beslutet rimmar illa med utrikesutskottets tidigare majoritetsbeslut om att synkronisera Sveriges Kubapolitik med USA:s. Det strider också mot Johan Forssells (M) svar på skriftlig fråga 2022/23:598, där han då i rollen som bistånds- och utrikeshandelsminister slog fast att det finns skäl för översyn av EU:s engagemangspolitik och PDCA-avtalet, inklusive biståndet till Kuba, med fokus på att utöva tryck för demokratisk utveckling.
Det finns således anledning att ställa denna relevanta fråga till utrikesminister Maria Malmer Stenergard:
Hur kan ministern motivera den svenska rösten avseende Kuba sett till tidigare ställningstaganden avseende den kubanska regimen?