av Elisabeth Thand Ringqvist (C)
till Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Prospekteringen av uran i Oviken har pågått i över 50 år. Intensiteten i prospekteringen går upp och ned beroende på uranpris och mineralpolitik. Det är i huvudsak bra att Sverige har en tillåtande prospektering för att kartlägga de tillgångar som Sverige har under marken. Men när det gäller uran, som är en tungmetall som både är kemiskt giftig och radioaktiv skapar risken för en öppen gruva inte bara en personlig oro utan också en oro för värdet på hem och andra tillgångar.
Vid sitt besök vid Storsjön i Jämtland fick energi- och näringsminister Ebba Busch frågan från en journalist om vad ministern tror att det gör med en bygd att vänta på besked i så många år. Ministern svarade i Östersunds-Posten:
“Det är en av de främsta delarna jag tar med mig, rakt in i vårt arbete med mineralstrategin. Vi måste komma bort ifrån detta. Vi kan inte låta hela bygder leva i limbo under så här lång tid. Det är ju hål i huvet.”
Mot bakgrund av detta uttalande är det svårt att förstå hur regeringen nu samtidigt väljer att:
Konsekvenserna av detta är mycket långtgående för bygden runt Storsjön. Befolkningen känner oro, fastighetsvärden riskerar att sjunka och möjligheten att satsa på utveckling, företagande och inflyttning hämmas kraftigt. I praktiken lever bygden redan i det ”limbo” som ministern själv uttryckt är ohållbart, men regeringens politik riskerar att permanenta detta tillstånd i många år framöver.
Med anledning av detta vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch:
Hur avser ministern att säkerställa att människor i Oviken och andra berörda bygder runt om i Sverige inte drabbas av förlorade fastighetsvärden, uteblivna investeringar och allmän oro till följd av regeringens mineralpolitik?