Förslag till riksdagsbeslut
Personer som avtjänar straff i Kriminalvårdens vård genom frivård med elektronisk övervakning kan i dag beviljas både pass och nationellt identitetskort. Detta innebär att staten förlorar kontrollen när den dömde lämnar landet, eftersom elektronisk övervakning, i dagligt tal ”fotboja”, inte fungerar utanför Sveriges gränser.
I praktiken skapas därmed möjlighet att begå nya brott eller upprätthålla kontakter i kriminella nätverk utomlands – samtidigt som straffet formellt avtjänas i Sverige. Detta undergräver frivårdens syfte, försvagar allmänhetens förtroende för rättssystemet och äventyrar tryggheten i samhället.
Nuvarande regler i passlagen PassL (1978:302) och förordningen om nationellt identitetskort (2005:661) bygger på individuella riskbedömningar. Den ordningen lämnar en lucka, eftersom tillstånd ofta måste beviljas när konkreta risker inte kan styrkas. I praktiken innebär detta att den dömde endast behöver ”garantera” att han eller hon inte har för avsikt att resa utomlands för att pass eller nationellt identitetskort ska beviljas.
För att återupprätta ordning och trovärdighet krävs därför ett generellt förbud, samt tydligare rutiner och skärpta sanktioner vid avvikelse.
Enligt 19 § PassL (1978:302) krävs särskilt passtillstånd för den som avtjänar straff utanför anstalt eller står under övervakning. Kriminalvården beslutar i ärendet, men frågan kan hänskjutas till övervakningsnämnd enligt 21 § Pass.
Tillstånd ska vägras om det finns skälig anledning att anta att den dömde vid utlandsresa skulle undandra sig straffverkställighet eller begå brott (21 § andra stycket PassL). Bestämmelserna är uttömmande. Om konkreta risker inte kan styrkas saknas rättslig grund för avslag.
I praktiken innebär det att personer i frivård ofta kan beviljas pass, med motiveringen att handlingen ska användas som identitetshandling. När den dömde lämnar landet upphör övervakningen och staten förlorar kontrollen. Det är rimligt att anta att möjligheten används för att fortsätta brottslighet eller upprätthålla illegala nätverk. Därför krävs ett generellt förbud mot pass i dessa fall, i enlighet med yrkande 1.
2. Förbud mot nationellt identitetskort
Polismyndigheten utfärdar nationellt identitetskort enligt förordningen om nationellt identitetskort (2005:661). Kortet är giltigt som resehandling inom EU/EES och Schweiz, och fyller därmed i praktiken samma funktion som pass vid resor inom Schengenområdet.
Om förbudet endast gäller passhandling flyttas problemet till nationellt identitetskort, som då kan användas som resehandling.
För att systemet ska vara effektivt och heltäckande måste förbudet även gälla nationellt identitetskort, i enlighet med yrkande 2.
3. Återkallelse och omhändertagande
När hinder föreligger finns redan verktyg i lagstiftningen. Pass kan återkallas enligt 24 § PassL och omhändertas vid risk för omedelbar utresa enligt 18 § PassL. Nationellt id-kort kan återkallas enligt 14 § förordningen om nationellt identitetskort.
I dag brister dock rutinerna för informationsöverföring mellan Kriminalvården och Polismyndigheten. Det innebär att återkallelse eller omhändertagande inte alltid sker i tid. Ett generellt förbud enligt yrkande 1–2 måste därför kombineras med bindande rutiner som säkerställer att återkallelse och omhändertagande verkligen genomförs utan dröjsmål, i enlighet med yrkande 3.
|
Pia Trollehjelm (SD) |
|